Barack Obamas 18 mar 2008

LOPP TAL: http://www.slideshare.net/VogelDenise/031808-obama-race-speech

"Vi folket, för att bilda en mer perfekt unionen."

Två hundra och 21 år sedan, i en hall som fortfarande står tvärs över gatan, samlades en grupp män och med dessa enkla ord inledde USA: s osannolika experiment i demokrati. Jordbrukare och forskare, statsmän och patrioter som hade rest över en ocean att undkomma tyranni och förföljelse gjort slut verkliga sin självständighetsförklaring på Philadelphia som varade genom våren 1787.

Det dokument som de producerade var slut undertecknat men i slutändan oavslutade. Det färgas av denna nation ursprungliga synd slaveri, en fråga som delat kolonierna och förde konventionen till ett dödläge tills grundarna valde att låta slavhandeln att fortsätta åtminstone 20 fler år, och lämna något slutgiltigt beslut för kommande generationer.

Naturligtvis var svaret på slaveriet fråga redan inbäddad i vår konstitution - en konstitution som hade på i t s kärna ideal lika medborgarskap enligt lagen, en konstitution som lovade sina folk frihet och rättvisa, och en union som skulle kunna vara och bör fulländats under tiden.

Och ännu ord på ett pergament skulle inte vara tillräckligt för att ge slavar från slaveri, eller ge män och kvinnor i alla färger och trosbekännelse sina rättigheter och skyldigheter som medborgare i USA Vad skulle behövas var amerikaner i flera generationer som var villiga att göra sin del -. genom protester och kamp på gatorna och i domstolarna, genom ett inbördeskrig och civil olydnad och alltid med stor risk - att minska den klyftan mellan löftet om våra ideal och verkligheten av sin tid.

Detta var en av de uppgifter vi anges i början av kampanjen - att fortsätta den långa marschen av dem som kom före oss, en marsch för en mer rättvis, mer lika, friare, . mer omtänksam och mer välmående Amerika valde jag att köra för ordförandeskapet i denna stund i historien eftersom jag anser verkligen att vi inte kan lösa vår tids utmaningar om vi löser dem tillsammans - om vi inte perfekt vår union genom att förstå att vi kan ha olika berättelser, men vi håller gemensamma förhoppningar, att vi inte kan se samma sak och vi kan inte ha kommit från samma plats, men vi vill alla att röra sig i samma riktning - mot en bättre framtid för barn och våra barnbarn.

Denna tro kommer från min orubbliga tro på anständighet och generositet hos det amerikanska folket. Men det kommer också från min egen amerikansk historia.

Jag är son till en svart man från Kenya och en vit kvinna från Kansas. Jag växte upp med hjälp av en vit farfar som överlevde en depression att tjänstgöra i Pattons armé under andra världskriget och en vit mormor som arbetade på ett bombplan församling linje vid Fort Leavenworth medan han var

utomlands. Jag har gått till några av de bästa skolorna i Amerika och bodde i ett av världens fattigaste länder. Jag är gift med en svart amerikan som bär inom sig blod slavar och slavägare - ett arv vi passerar på våra två dyrbara döttrar. Jag har bröder, systrar, syskonbarn, brorsöner, farbröder och kusiner, varje ras och varje nyans, spridda över tre kontinenter, och så länge jag lever kommer jag aldrig glömma att i inget annat land på Jorden är min historia ens möjligt.

Det är en historia som inte har gjort mig mest konventionella kandidaten. Men det är en historia som har stekt i min arvsmassa tanken att denna nation är mer än summan av dess delar - att av många, vi är verkligen ett.

Under hela det första året av kampanjen mot alla förutsägelser om motsatsen, såg vi hur hungriga det amerikanska folket var för detta budskap om enighet. Trots frestelsen att visa min kandidatur genom en rent ras lins, vann vi befallande segrar i delstater med några av de vitaste befolkningen i landet. I South Carolina, där Confederate Flag fortfarande flyger, byggde vi en kraftfull koalition av afroamerikaner och vita amerikaner.

Detta är inte att säga att rasen inte har varit ett problem i kampanjen. I olika skeden i kampanjen har vissa kommentatorer ansåg mig heller "för svart" eller "inte svart nog." Vi såg ras spänningar bubbla upp till ytan under veckan innan South Carolina primära. Pressen har läst igenom alla exit poll för den senaste bevis på ras polarisering, inte bara när det gäller vitt och svart, men svart och brun också.

Och ändå har det bara varit under de senaste veckorna att diskussionen av ras i denna kampanj har varit särskilt splittrande sväng.

I ena änden av skalan har vi hört underförstått att min kandidatur är något en övning i positiv särbehandling, att den är baserad enbart på önskan storögda liberaler att köpa ras försoning på billigt Å andra sidan, vi. har hört min fd pastor, pastor Jeremiah Wright, använd brandbomber språk för att uttrycka åsikter som har potential att inte bara utvidga ras klyftan, men åsikter som nedsättande både storhet och godhet vår nation, som med rätta förolämpa vitt och svart både .

Jag har redan fördömt, i otvetydiga ordalag, uttalanden av pastor Wright som har orsakat sådan kontrovers. För vissa, gnagande frågor återstår. Visste jag att han är en ibland hård kritiker av amerikansk inrikes-och utrikespolitik? Självklart. Hörde jag någonsin honom göra anmärkningar som kan anses kontroversiell medan jag satt i kyrkan? Ja. Har jag ogillar starkt många av hans politiska åsikter? Absolut - precis som jag är säker på att många av er har hört kommentarer från dina pastorer, präster eller rabbiner som du starkt oeniga.

Men de kommentarer som har orsakat denna senaste Firestorm var inte bara kontroversiell. De var inte bara en religiös ledare strävan att tala ut mot upplevd orättvisa Istället uttryckte de en djupt förvrängd bild av det här landet -. En vy som ser vit rasism som endemisk, och som höjer vad

som är fel med Amerika framför allt att vi vet är rätt med Amerika; en vy som ser på konflikterna i Mellanöstern rotade främst i åtgärder ståndaktiga allierade som Israel, i stället för som härrör från perversa och hatfulla ideologier av radikala islam.

Som sådan var pastor Wrights kommentarer inte bara fel, men splittrande, splittrande i en tid då vi behöver enighet, rasistiskt laddade i en tid då vi behöver komma tillsammans för att lösa en rad monumentala problem - två krig, ett terroristhot, en fallande ekonomi, en kronisk vård kris och

potentiellt förödande klimatförändringar, problem som varken svart eller vit eller Latino eller asiatiska, utan snarare problem som möter oss alla.

Med tanke på min bakgrund, min politik och mina bekännande värderingar och ideal, kommer det utan tvivel att dem som mina uttalanden fördömanden räcker inte. Varför ansluta mig till pastor Wright i första hand, kan de begära? Varför inte gå med i en annan kyrka? Och jag erkänner att om allt som jag kände pastor Wright var utdrag av de predikningar som körs i en oändlig loop på TV och You Tube, eller om Trinity United Church of Christ överensstämde med karikatyrerna som torgför av vissa kommentatorer, det är ingen tvekan om att jag skulle reagera på samma sätt

Men sanningen är, det är inte allt som jag känner till mannen. Mannen jag träffade mer än 20 år sedan är en man som hjälpte presentera mig för min kristna tro, en man som talade med mig om våra förpliktelser att älska varandra, att ta hand om de sjuka och lyft upp de fattiga. Han är en man som tjänade sitt land som en US Marine, som har studerat och föreläst på några av de finaste universiteten och seminarier i landet, och som i över 30 år ledde en kyrka som tjänar samhället

genom att göra Guds verk här på jorden - genom bostäder hemlösa, tjänande till behövande och ger barnomsorg och stipendier och ministerier fängelse och nå ut till dem som lider av hiv / aids.

I min första bok, Drömmar från min far, beskrev jag erfarenhet av min första tjänst vid Trinity:

"Folk började skrika, att stiga från sina platser och klappa och ropa, en kraftfull vind bär pastor röst upp i takstolarna .... Och i det enda ton - hopp - Jag hörde något annat,! Vid foten av som korsar, inuti tusentals kyrkor över hela staden, inbillade jag berättelser om vanliga svarta människor samgående med berättelser om David och Goliat, Moses och Farao, de kristna i lejonets kula, Hesekiels område torra ben dessa historier - att överleva, och frihet och hopp - blev vår berättelse, min berättelse,. Blodet som hade spillts var vårt blod, tårar våra tårar, tills detta svarta kyrkan, denna ljusa dagen, verkade gång ett fartyg som historien om ett folk i kommande generationer och till en större värld. Våra prövningar och triumfer blev på en gång unika och universella, svart och mer än svart, i krönika vår resa, gav berättelser och sånger oss ett sätt att återta minnen som vi inte behöver känna skam om ... minnen att alla människor kan studera och vårda - och som vi kan börja bygga ".

Det har varit min erfarenhet vid Trinity. Liksom andra övervägande svarta kyrkor över hela landet, förkroppsligar Trinity det svarta samhället i dess helhet - läkaren och välfärd mamma, modell eleven och den tidigare gang-banger Liksom andra svarta kyrkor, Trinity tjänster är fulla av vild skratt och ibland fräcka. humor. De är fulla av dans, klappa, skrikande och ropade som kan verka

skärande till otränade örat. Kyrkan innehåller fullt vänlighet och grymhet, den hårda intelligens och chockerande okunnighet, kamp och framgångar, kärlek och ja, bitterhet och fördomar som utgör den svarta erfarenhet i Amerika.

Och detta bidrar till att förklara, kanske, min relation pastor Wright. Så ofullkomlig som han kan vara, han har varit som familj för mig. Han stärkte min tro, förrättade mitt bröllop, och döpte mina barn. Inte en enda gång i mina samtal med honom har jag hört honom tala om någon etnisk grupp i nedsättande termer, eller behandla vita som han interagerade med något annat än artighet och respekt. Han innehåller inom sig motsättningarna - det goda och det dåliga - i samhället som han har tjänat flitigt under så många år.

Jag kan inte mer förneka honom än jag kan förneka det svarta samhället. Jag kan inte mer förneka honom än jag kan min vita mormor - en kvinna som hjälpte till att jag, en kvinna som offrade och om igen för mig, en kvinna som älskar mig lika mycket som hon älskar allt i denna värld, men en kvinna som en gång bekände sin rädsla för svarta män som passerade henne på

gatan och som på mer än ett tillfälle har yttrat ras eller etniska stereotyper som gjorde mig hukar.

Dessa människor är en del av mig. Och de är en del av Amerika, landet som jag älskar.

Vissa kommer att se detta som ett försök att rättfärdiga eller ursäkta kommentarer som är helt enkelt oförlåtligt. Jag kan försäkra er att det inte är. Jag antar att politiskt säkra vore att gå vidare från denna episod och bara hoppas att det försvinner in i träslöjd. Vi kan avfärda Pastor Wright som en vev eller en demagog, precis som vissa har avfärdat Geraldine Ferraro, i efterdyningarna av hennes senaste uttalanden, som hysa några djupa ras bias.

Men ras är en fråga som jag tror denna nation inte kan råd att ignorera just nu Vi skulle göra samma misstag som pastor Wright gjorde i sina felande predikningar om Amerika -. att förenkla och stereotypa och förstärker den negativa till den grad att det snedvrider verkligheten.

Faktum är att de kommentarer som har gjorts och de frågor som har dykt under de senaste veckorna speglar komplexiteten i ras i detta land som vi aldrig riktigt har arbetat igenom - en del av vår union som vi ännu inte perfekt. Och om vi går bort nu, om vi bara retirera in i våra respektive hörn, kommer vi aldrig att kunna komma samman och lösa utmaningar som hälso-och sjukvård eller utbildning, eller behovet av att hitta bra jobb för varje amerikan.

Förstå denna verklighet kräver en påminnelse om hur vi kommit fram till denna punkt. Som William Faulkner skrev en gång, "Det förflutna är inte död och begraven. I själva verket är det inte ens förbi." Vi behöver inte läsa här historien om ras orättvisa i detta land. Men vi måste påminna oss själva att så många av de skillnader som finns i den afro-amerikanska samhället idag kan direkt spåras till ojämlikhet vidarebefordras från en tidigare generation som lidit under den brutala arv av slaveri och Jim Crow.

Segregerade skolor var, och är, sämre skolor, har vi fortfarande inte fast dem, 50 år efter att Brown v. Board of Education, och den sämre utbildning de tillhandahålls, då och nu, förklarar den genomgripande prestation mellan dagens svart och vitt studenter.

Legaliserade diskriminering - där svarta förhindrades, ofta genom våld, från att äga egendom, eller lån inte beviljades afroamerikanska företagare eller svarta husägare kunde inte komma FHA bostadslån, eller svarta uteslöts från fackföreningar, eller polisen, eller avdelningar brand - innebar att svarta familjer inte kunde samla något meningsfullt rikedom att testamentera till

kommande generationer. Att historien bidrar till att förklara den förmögenhet och inkomst mellan svart och vitt, och de koncentrerade fickor av fattigdom som envisas med att så många av dagens stad och landsbygd.

Brist på ekonomiska möjligheter bland svarta män, och skammen och frustration som kom från att inte kunna försörja sin familj, bidrog till en urholkning av svarta familjer - ett problem som välfärdspolitik under många år kan ha förvärrats och bristen på. grundläggande tjänster i så många städer svarta stadsdelar - Parker för barn att spela i, polis promenad takten, regelbunden sopor pick-up och bygga kod efterlevnad - alla bidrog till att skapa en våldsspiral, fördärv och försummelse som fortsätter att hemsöka oss.

Detta är den verklighet som Pastor Wright och andra afroamerikaner i sin generation växte upp. De kom av ålder i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet, en tid då segregation fortfarande lagen i landet och möjligheter var systematiskt begränsade. Vad är anmärkningsvärt är inte hur många misslyckades i ansiktet av diskriminering, utan snarare hur många män och kvinnor övervann oddsen, hur många kunde göra en väg ut ur något sätt för sådana som mig som skulle komma efter dem.

Men för alla som repad och klöste deras sätt att få en bit av den amerikanska drömmen, var det många som inte gör det - de som slutligen besegrades på ett eller annat sätt, genom diskriminering som arvet från nederlag antogs. till kommande generationer - de unga män och allt unga kvinnor som vi ser står i gathörnen eller tynar bort i våra fängelser, utan hopp eller framtidsutsikter. Även för de svarta som gjorde det, frågor om ras och rasism fortsätter att definiera sin världsbild på grundläggande sätt för de män och kvinnor pastor Wright generation har minnen av förnedring och tvivel och rädsla inte försvunnit,. Har inte heller ilska och bitterhet av dessa år. Att ilska kanske inte får uttryckas offentligt, framför vita medarbetare eller vita vänner. Men det finna röst i barbershop eller runt köksbordet. Ibland är det ilska utnyttjas av politiker,

gin upp röster längs rasliga linjer eller för att kompensera för en politiker egna misslyckanden.

Och ibland den hittar röst i kyrkan på söndag förmiddag, i predikstolen och i kyrkbänkarna. Det faktum att så många människor är förvånad att höra att ilska i några av pastor Wrights predikningar påminner oss helt enkelt av den gamla självklarhet att den mest segregerade timme i amerikanskt liv sker på söndag förmiddag. Att ilska är inte alltid produktiv, ja, alltför ofta distraherar uppmärksamheten från att lösa verkliga problem, det håller oss från rakt mot vår egen delaktighet i våra villkor och förhindrar afroamerikanska samfundet från att skapa de allianser som behövs för att åstadkomma verklig ändra men ilskan är verklig,. den är kraftfull, och bara vill bort, att fördöma det utan att förstå sina rötter, bara tjänar till att bredda klyftan av missförstånd som råder mellan raserna.

I själva verket finns en liknande ilska inom delar av det vita samhället. De flesta arbetande-och medelklass vita amerikaner inte känner att de har varit särskilt privilegierade genom sin ras. Deras erfarenhet är invandrarens erfarenhet - i den mån de är berörda är ingen gav dem något, de har byggt det från början. De har arbetat hårt hela sitt liv, många gånger bara för att se sina jobb skeppas utomlands eller pensionen dumpas efter en livstid av arbete. De är oroliga för sin framtid, och känner att deras drömmar glider bort, i en tid av stillastående löner och global konkurrens, kommer möjligheten att ses som ett nollsummespel, där dina drömmar på min bekostnad Så när de blir tillsagda att. buss sina barn till en skola över staden, när de hör att en afrikansk amerikan blir en fördel i att landa ett bra jobb eller en plats i ett bra college på grund av en orättvisa som de själva aldrig begått, när de blir tillsagda att deras rädsla om brottsligheten i stadsområden på något sätt äventyras, bygger förbittring över tiden.

Liksom ilska inom det svarta samhället, dessa förbittring inte alltid uttrycks i hövlig bolag. Men de har hjälpt till att forma det politiska landskapet i minst en generation. Ilska över välfärd och positiv särbehandling bidrog till att skapa Reagan koalitionen. Politiker utnyttjas rutinmässigt rädsla för brott för sina egna val ändar. Talkshow värdar och konservativa kommentatorer byggt hela karriärer avslöja falska påståenden om rasism och samtidigt avfärda legitima diskussioner om ras orättvisor och ojämlikhet som enbart politisk korrekthet eller omvänd rasism.

Precis som svart ilska ofta visat sig kontraproduktivt, så har dessa vita förbittring distraherade uppmärksamheten från de verkliga syndarna av medelklassen squeeze - en företagskultur utbredd med inre hantera, tvivelaktiga metoder bokföring, och kortsiktiga girighet, en Washington domineras av lobbyister och särskilda intressen, ekonomisk politik som gynnar ett fåtal över de många. Och ändå, önska bort harm i vita amerikaner, märka dem som missriktad eller rasistiskt, utan att känna igen de är förankrade i legitima oro - även detta breddar ras klyftan, och blockerar väg till förståelse.

Det är där vi är just nu. Det är en ras dödläge vi har fastnat i år. I motsats till påståenden några av mina kritiker, svart och vitt, har jag aldrig varit så naiv att tro att vi kan få över våra rasliga divisioner i ett enda val cykel eller med en enda kandidatur - särskilt en kandidatur som ofullkomlig som min egen.

Men jag har hävdat en fast övertygelse - en övertygelse rotad i min tro på Gud och min tro på det amerikanska folket - att arbeta tillsammans kan vi gå bortom några av våra gamla rasliga sår, och att vi i själva verket har inget val vi ska fortsätta på vägen för en mer perfekt union.

För den afro-amerikanska samhället, innebär att vägen omfattar bördor vårt förflutna utan att

bli offer för vårt förflutna. Det innebär fortsatt att insistera på ett fullt mått av rättvisa i varje aspekt av det amerikanska livet men det innebär också att binda våra särskilda klagomål -. Bättre hälsovård och bättre skolor och bättre jobb - till de större ambitioner av alla amerikaner - de vit kvinna kämpar för att bryta glastaket, den vite mannen, vars sagts upp, invandraren försöker mata sin familj. Och det innebär att ta fullt ansvar för egna liv - genom att kräva mer av våra fäder, och spendera mer tid med våra barn, och läsa dem och lär dem att medan de kan möta utmaningar och diskriminering i sina egna liv, får de aldrig duka att misströsta eller cynism, de måste alltid tro att de kan skriva sitt eget öde.

Ironiskt nog, det Bridgestreet amerikansk - hittade begreppet självhjälp ofta uttryck i pastor Wrights predikningar - och ja, konservativ. Men vad min tidigare pastor alltför ofta misslyckats med att förstå är att inledningen av ett program för självhjälp kräver också en tro på att samhället kan förändras.

Den djupa misstag pastor Wrights predikningar är inte att han talade om rasism i vårt samhälle Det är att han talade som om vårt samhälle var statiskt, som om inga framsteg har gjorts,. Som om detta land - ett land som har gjort det möjligt för en av sina egna medlemmar att köra för det högsta ämbetet i landet och bygga en koalition av vit och svart, Latino och asiatiska, rika och fattiga, unga och gamla - är fortfarande oåterkalleligt bunden till en tragiska förflutna Men vad vi vet -. - Vad vi har sett - är att Amerika kan förändras. Det är sant geni denna nation. Vad vi redan har uppnått ger oss hopp - fräckheten att hoppas - för vad vi kan och måste åstadkomma i morgon.

I det vita samhället, betyder vägen till en mer perfekt union erkänner att vad ails den afro-amerikanska samhället inte bara existerar i medvetandet hos svarta människor, att arvet från diskriminering - och nuvarande fall av diskriminering, medan mindre öppen än i det förflutna - är verkliga och måste åtgärdas Inte bara med ord, utan med. gärningar - Investeringar i våra skolor

och våra samhällen, genom att upprätthålla våra medborgerliga rättigheter lagar och säkerställa rättvisa i vårt straffrättsliga systemet, genom att ge denna generation med karriärmöjligheter som var tillgängliga för tidigare generationer. Det kräver att alla amerikaner att inse att dina drömmar inte behöver ske på bekostnad av mina drömmar, att investera i hälsa, välfärd och utbildning av svarta och bruna och vita barn i slutändan kommer att hjälpa hela Amerika blomstra.

I slutändan så är det som kallas för är ingenting mer och ingenting mindre, än vad all världens stora religioner efterfrågan -. Som vi gör mot andra som vi vill att de ska göra mot oss Låt oss vara vår broder, berättar Skriften oss. Låt oss vara vår syster vårdare. Låt oss hitta den gemensamma insatsen vi alla ha för varandra, och låta vår politik återspeglar denna anda också.

För vi har ett val i detta land. Vi kan acceptera en politik som föder division och konflikter, och cynism. Vi kan hantera ras endast som skådespel - som vi gjorde i EUT rättegången - eller i kölvattnet av tragedin, som vi gjorde i efterdyningarna av Katrina - eller som foder för kvällsnyheterna. Vi kan spela pastor Wrights predikningar på varje kanal, varje dag och prata om dem nu fram till valet, och gör den enda fråga i denna kampanj huruvida det amerikanska folket tror att jag på något sätt tror eller sympatiserar med hans mest kränkande ord. Vi kan kasta sig över någon tabbe av Hillary anhängare som bevis för att hon spelar loppet kortet, eller vi kan spekulera om huruvida vita män kommer alla flockas till John McCain i riksdagsval oavsett hans politik.

Vi kan göra det.

Men om vi gör det, kan jag berätta att i nästa val kommer vi att tala om något annat distraktion. Och sedan ytterligare en. Och sedan ytterligare en. Och ingenting kommer att förändras.

Det är ett alternativ. Eller, i detta ögonblick, i detta val, kan vi träffas och säga: "Inte den här gången." Den här gången vill vi tala om de sönderfallande skolor som stjäl framtid svarta barn och vita barn och asiatiska barn och spansktalande barn och indianska barn. Den här gången vill vi att avvisa cynism som säger oss att dessa barn inte kan lära, att de barn som inte ser ut som oss är någon annans problem. Barnen i Amerika är inte dessa barn, de är våra barn, och vi kommer inte att låta dem falla bakom i en 21: a århundradet ekonomi. Inte den här gången.

Den här gången vill vi prata om hur linjerna på akuten är fyllda med vita och svarta och latinamerikaner som inte har hälso-och sjukvård, som inte har makten på egen hand för att övervinna de särskilda intressen i Washington, men som kan ta dem på om vi gör det tillsammans.

Den här gången vill vi tala om de shuttered fabriker som en gång som ett anständigt liv för män och kvinnor av alla raser, och bostäder till salu som en gång tillhörde amerikaner från varje religion, varje region, varje promenad i livet. Den här gången vill vi tala om att det verkliga problemet är inte att någon som inte ser ut som du kan ta ditt jobb, det är det företaget du arbetar för att leverera det utomlands för ingenting mer än en vinst.

Den här gången vill vi tala om män och kvinnor i alla färger och trosbekännelse som tjänar tillsammans och kämpa tillsammans, och blöda under samma stolta flagga. Vi vill prata om hur man kan föra dem hem från ett krig som aldrig borde " har blivit godkänd och aldrig skulle har utkämpats, och vi vill tala om hur vi ska visa vår patriotism genom att ta hand om dem, och deras familjer, och ge dem de förmåner de har förtjänat.

Jag skulle inte vara igång för president om jag inte tror av hela mitt hjärta att detta är vad den stora majoriteten av amerikanerna vill ha för detta land. Denna förening kan aldrig vara perfekt, men generation efter generation har visat att det alltid kan fulländas. Och idag, när jag befinner mig känna tveksam eller cynisk om denna möjlighet, ger vad mig mest hoppet är nästa generation - de unga människor vars attityder och föreställningar och öppenhet för förändringar har redan historia i detta val.

Det finns en berättelse i synnerhet som jag skulle vilja avsluta med idag - en historia jag höra när jag hade den stora äran att tala på Dr Kings födelsedag på hans hemförsamling, Ebenezer Baptist, i Atlanta.

Det är en ung, 23 år gammal vit kvinna som heter Ashley Baia som organiserade för vår kampanj i Florence, South Carolina. Hon hade arbetat med att organisera en mestadels afro-amerikanska samhället sedan början av kampanjen, och en dag var hon på en rundabordsdiskussion där alla gick runt berättar sin historia och varför de var där.

Och Ashley sa att när hon var nio år gammal, fick hennes mamma cancer. Och eftersom hon var tvungen att missa dagars arbete var hon släppte och förlorade sin sjukvård. De var tvungna att

ansöka om konkurs, och det är då Ashley bestämde att hon var tvungen att göra något för att hjälpa sin mamma.

Hon visste att maten var en av deras dyraste kostnader, och så Ashley övertygade sin mamma att det hon gillade och verkligen ville äta mer än något annat var senap och smörgåsar relish. Eftersom det var det billigaste sättet att äta.

Hon gjorde detta för ett år tills hennes mamma blev bättre, och hon berättade alla på rundabordssamtal att anledningen hon gick vår kampanj var så att hon kunde hjälpa de miljontals andra barn i landet som vill och behöver för att hjälpa sina föräldrar också.

Nu Ashley kunde ha gjort ett annat val. Kanske någon berättade för henne på vägen att källan till hennes mors problem var svarta som var på välfärd och för lat för att jobba eller latinamerikaner som kom in i landet illegalt. Men hon gjorde det inte. Hon sökte upp allierade i sin kamp mot orättvisor.

Hur som helst, avslutar Ashley hennes berättelse och sedan går runt i rummet och frågar alla andra varför de är att stödja kampanjen. De har alla olika historier och orsaker. Många tar upp en särskild fråga. Och slutligen de kommer till denna äldre svart man som har suttit där tyst hela tiden. Och Ashley frågar honom varför han är där. Och han inte ta upp en särskild fråga. Han säger inte sjukvård eller ekonomin. Han säger inte utbildning eller kriget. Han säger inte att han var där på grund av Barack Obama. Han säger helt enkelt att alla i rummet, "Jag är här på grund av Ashley."

"Jag är här på grund av Ashley." I sig själv är det enda ögonblick av erkännande mellan den unga vita flickan och den gamle svart man inte tillräckligt. Det är inte tillräckligt för att ge vård till de sjuka, eller jobb till arbetslösa eller utbildning till våra barn.

Men det är där vi börjar. Det är där vår förening växer sig starkare. Och som så många generationer har kommit att inse under loppet av 2-100 och 21 år sedan en grupp patrioter undertecknade handlingen i Philadelphia, det är där perfektion börjar.