P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 1

PORTALEN3/2015 Strängnäs stiftstidning www.svenskakyrkan.se/strangnasstift

Tio år som biskopHans-Erik Nordin summerar sidan 11

sidan 4

musikalisk stor-satsning i Örebro

Edens barn

trygghet eller hinder?Kyrkliga kläder

sidan 16

2 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

Frågan om vad man ska ha på sig tycks höra till de där eviga frågorna. Den blev i alla fall väckt re­dan i paradiset där lösningen blev ett fikonlöv, men egentligen är det nog en ganska modern fråga. TexT KersTin Alberg • foTo MAgnus Aronson

Massproduktionen som en följd av den industriella revolutionen och globaliseringens möjliggö-rande av låga produktionskostna-der ger oss klädbutiker och kläd-märken i en oöverskådlig mängd. Valmöjligheten känns obegränsad.

Överflödet av kläder i vårt hörn av världen är unik och en helt ny före-teelse i människans historia. Under historiens gång har dock inte bara mängden kläder utan även kläder-nas funktion utvecklats. Om det från början handlade om att skyla sig och hålla värmen så har kläd-koden under tidens gång passerat många stadier och modenycker.

Modeindustrin har vuxit sig stark och tagit grepp om både själ och plånbok. Men insikter om orättfärdiga villkor för arbetare i andra länder och oetiska produk-tionsmetoder börjar skava i själen och en motrörelse gör sig gällande. Vi organiserar insamlingar, bytes-dagar och secondhandbutiker som aldrig förr och ser till att kläder får en längre omloppsbana i kretslop-pet. Allt detta för att spara på mil-jön och på varandra.

Kläderna talar sitt direkta språk och medvetet eller omedvetet ut-trycker vi genom klädseln våra preferenser och värderingar. Vi

använder också kläderna till att uttrycka tillhörighet, förstärka rol-ler och skapa identitet. Hur viktiga är inte de liturgiska kläderna för gudstjänsten? Med färg och form-språk laddas de med symbolik som påminner oss om ursprung och uppdrag.

Det mest symbolladdade plag-get jag har i garderoben är släktens dopklänning. Den vita långa dop-klänningen som ger oss det syn-liga beviset på dopets renhet och som med sin längd ger utrymme att växa i tron.

Klädval kan också provocera och ut-mana och då ofta i form av ung re-volt mot gamla hederliga begrepp. Själv minns jag med ett leende på läpparna berättelsen om min sons gallskrik och illvrål hemma hos sin mormor, när han på morgonen skul-le ta på sig sina nyinköpta, moderik-tiga märkesjeans med hål på knät.

– Mooormoooor, vad har du gjort?

Ja, vad hade mormor gjort? Naturligtvis snyggt och prydligt lappat hålet på byxan. Det gör man när man lärt sig vårda sina klä-der och hålla sig hel och ren.

Kerstin Alberg, biträdande stifts-direktor

”Vad ska jag ha på mej?”

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 3

Nu när sommaren är här vill Portalen passa på att dela med sig av nedan-stående dikt av Kajenn.

Var glad min själ åt vad du harnu har du hundra sommardaroch detta är den första.När solens lopp sin ände tardå har du nittionio kvaroch någon blir den största.

Giv noga akt på var du ståri morgon blir med ens i gårdet går så fort att vandra.Lägg märke till att vad du fårär hundra sommardar per åri morgon är den andra.

Klädkoden – trygghet eller hinder? 2

Biskop Hans-Erik Nordin lägger ned staven 11

Naket och utsatt i musikal om Edens barn 16

Boktips! 17

På gång augusti–september 19

Nyfiken på Gunilla Tollne 20

Innehåll

Skön sommar önskar Strängnäs stift!

4 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

Adel, präster, borgare och bönder. Aldrig har kläderna och reglerna för hur man skulle klä sig varit så strikta som under det gamla ståndssamhällets dagar.

– Man skulle helt enkelt klä sig som den man var, man skulle veta sin plats i samhället, säger Tonie Lewenhaupt.

Att överträda gränserna var strängt för-bjudet och dessutom straffbart.

– Klädde man sig över sitt stånd signale-rade man att man ville vara förmer än man egentligen var. Man kunde anses mallig och riskera att bli utfryst. Att vara respektabel var oerhört viktigt. Och respektabel var man om man uppförde och klädde sig som konventio-nerna påbjöd.

Färgen svart förknippas ju ofta med sorg och tungsinne. Men från mitten av 1800-talet blev kläder i svart vanligare.

– Svarta kläder sig-nalerar värdighet och från mitten av 1800-talet och fram till början av 1900-talet var det regel att brudklänningen för kvinnor i arbetarklassen och den lägre medelklassen skulle vara svart, att klä sig i vitt var otänkbart. Förutom värdighetsaspekten fanns också en praktisk aspekt, en svart klänning var ju oer-hört mycket mer användbar än en vit, säger Tonie Lewenhaupt.

– Den kunde följa kvinnan hela livet och förändras med en liten krage eller an-dra enkla medel för att passa i olika typer av sammanhang och tider.

Från ståndssamhället till dagens myller av stilar och samhällsgrupperingar är steget natur-ligtvis långt.

Det var föredragskväll i församlings­hemmet. Kaffe och hembakt på borden. Publiken, övervägande äldre kvinnor, och föredragshållaren på plats. De flesta hade klätt sig lite fint kvällen till ära. Då gjorde prästen entré, klädd i slitna blåjeans och fritidsjacka till sin svarta prästskjorta.– Otroligt respektlöst, säger Tonie Lewenhaupt, kläd historiker och expert på kläder och vad de uttrycker.TexT gunnel MAgnusson • foTo MAgnus Aronson

Klädkodentrygghet eller hinder?

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 5

”I Bibeln pratar redan Paulus om att den som var profet skulle vara hyfsat och vördnadsfullt klädd.”

Men behovet av att med kläder och andra attribut signalera vem man är är lika stort.

– Genom sin klädkod talar man om vilken social grupp man tillhör. Vikten av att tillhöra en grupp har alltid varit och är fortfarande viktigt. Klädmärken, sättet att arrangera en sjal, att vika upp byxan eller hur man knäpper en jacka – uttrycken är nästan oändliga men målet detsamma – man vill berätta vem man är, säger Tonie Lewenhaupt.

De historiskt mycket tydliga klädgräns-erna har numera ersatts av grupper på mikro-nivå.

– I en vanlig skolklass i dag finns minst två avskilda grupperingar. Men attributen är numer så förfinade att bara den som är rik-tigt initierad kan se vad som skiljer den ena gruppen från den andra. För de som ingår – eller inte ingår – i gruppen är skillnaden avgörande.

Tonie Lewenhaupt menar att klädkoderna fyller en viktig funktion.

– De är till för att skapa tillit, det ger en trygghet när man ska närma sig en person att kläderna berättar något om vem han el-ler hon är.

Kan koderna vara ett hinder?– Ja, de kan ju bli det om man själv har

klätt sig i något som inte fungerar i en viss miljö eller ett visst sammanhang, säger Tonie Lewenhaupt.

Också inom kyrkan finns naturligtvis reg-ler och koder för hur olika personalkatego-rier ska klä sig i olika sammanhang.

– Prästerna var ju det minsta ståndet i ståndssamhället men en oerhört viktig grupp. Han var den i samhället som om han fungera-de bra hade goda relationer både uppåt och nedåt i samhällshierar-kin. Hans möjlighet att påverka gällde inte bara det andliga planet utan också den praktiska verklig-heten för församlingsborna.

I Bibeln pratar redan Paulus om att den som var profet skulle vara hyfsat och vördnadsfullt klädd. Martin Luther och hela hans hushåll skulle vara återhållsamt klädda, och medan katolska präster ofta har färgstarka kläder har svart varit den dominerande färgen i den protestantiska miljön.

– Människor väntar sig det och det bör man ha respekt för. Präster har predikat samma budskap i över 2 000 år, då bör man inte underskatta den trygghet som finns i att prästen också representerar en kontinuitet, både i sin samhällsroll och i sin klädsel.

Och så är hon tillbaka vid situationen i församlingshemmet.

– Kyrkan strävar efter att popularisera sitt budskap för att nå nutidens människor. Men att klä sig i rutiga shorts eller jeans för att överbrygga tror jag är helt fel väg. Damerna i församlingshemmet som klätt sig fint tog kvällen på allvar. Prästen, menar jag, tog var-ken publiken eller sin egen roll på allvar. Han förlorade dubbelt i trovärdighet.

foTo

MAT

hiA

s s

win

ge

Tonie Lewenhaupt

6 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

Grönt för växandet och livet

Nya prästkläder för en ny tid

Färgspråket inom Svenska kyrkan är diskret men självklart för den som är initierad.

– Biskopens skjortfärg är den ljuslila, prästerna kan ha ljusblå eller någon annan ljus färg medan vi diakoner är ensamma om den gröna frimärksskjortan, säger Maria Holmgren.

Tidigare var grått diakonernas huvudsakliga färg. Men på 1950-ta-let började Sköndalsdiakonerna an-vända den gröna färgen.

– De var inspirerade av de fin-ländska diakonerna som använder grön skjorta och så småningom blev det gröna symbol för alla diakoner i Sverige. Numera är det likadant också i Danmark och Norge, berät-tar Maria Holmgren.

För den som arbetar inom Svenska kyr-kan är naturligtvis färgsymboliken tydlig – ute hos den stora allmän-heten är det en helt annan sak.

– Det händer ju ofta att männis-kor tror att man är präst när man rå-kas i något sammanhang. Då får man

förklara. Samtidigt är det tydligt för de allra, allra flesta att man represen-terar Svenska kyrkan och det tycker jag är bra, säger Maria Holmgren.

En diakon är naturligtvis inte alltid exakt likadant klädd. Det enda ge-nomgående i klädseln är just den gröna skjortan.

– Till vardags är de flesta ganska enkelt klädda, man kan ha en kjol eller jeans till skjortan.

I mer högtidliga sammanhang – det kan handla om förrättningar eller representation av olika slag – är det den svarta högtidsdräkten som gäller.

– Högtidsdräkten utgörs av en djupsvart dräkt. Den kvinnliga dia-konen kan välja att ha svart kjol eller svarta byxor. En del diakoner använ-der också kaftan men det är inte så vanligt, berättar Maria Holmgren.

Varför svart när det är högtid?– Det svarta signalerar allvar och

är ju också en färg som symboliserar värdighet.

Ytterligare en symbol är diako-nerna helt ensamma om – det em-

blem som diakonen får ta emot när han eller hon vigs till sitt ämbete. Smycket finns både i form av en brosch och som halssmycke och be-står av en rund ring som omsluter ett kors. På korset sitter en duva med en olivkvist i sin näbb (se bild nästa uppslag).

– Ringen symboliserar att Gud omsluter oss alla, korset står för Kristus och hans kärlek medan du-van ger bud om liv – precis som du-van som lämnade Noaks ark och kom tillbaka med just en olivkvist, säger Maria Holmgren.

Smycket följer diakonen livet ut.– När en diakon dör ska smycket

lämnas tillbaka till stiftet. Det före -kommer också att diakonen får ta med sig smycket i graven. Grund-tanken är att det verkligen ska vara förbehållet diakonen och inte spri-das utanför den världen, säger Maria Holmgren.

Vilka är fördelarna med tydlig-heten i din klädsel?

– Ute i samhället är det ju inte

I lekparken lärde Maria Sjödin känna en annan mamma med barn på sam-ma dagis som Marias dotter. Kvinnan hade nyss prästvigts och berättade att hon inte alls trivdes i ämbets-kläderna.

– Det var mest herrskjortor. De få plagg, som fanns för kvinnor, var tantiga, berättar Maria Sjödin.

Eftersom hon var modedesigner bad den nyvigda prästen Maria att ska-pa en skjorta. Det blev en top i trikå.

2002 visade Maria sin första kollektion på Pastoralinstitutet i Uppsala. Det stora gensvaret visade att hon prickat rätt.

Hennes prästkläder beställs nu även från Norge, Finland, England,

Tyskland, Schweiz, USA, Kanada och Nya Zeeland. Av naturliga skäl är exporten till katolska och ortodoxa länder marginell – där är det ont om kvinnliga präster.

Maria vill göra funktionella plagg, som är snygga, enkla och tidlösa samti-digt som de förmedlar värdighet och

Den gröna färgen är diakonernas färg.– Det gröna står för trefaldigheten och för det växande livet, säger Maria Holmgren, stiftsdiakon i Strängnäs stift. TexT gunnel MAgnusson

Kvinnliga präster har fått nöja sig med herrkläder i damstorlek. Med kollektionen ”Casual Priest” vill modeskaparen Maria Sjödin stärka prästvigda kvinnor i yrkesrollen. TExT KAriN rEiBriNG

Maria holmberg

Maria sjödin

foTo

dA

nie

l e

yr

e

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 7

Klär du upp dig när du ska till kyrkan?ENKäT KAriN rEiBriNG

tydligt för alla att jag är just diakon – däremot är det tydligt att man kom-mer från Svenska kyrkan. Det är en viktig signal och jag tycker den öpp-nar upp för många bra samtal, säger Maria Holmgren.

Kan du se några nackdelar?– Ibland kan man skickas ut till

någon form av krissammanhang och då kan det hända att någon i sin frus-tration blir provocerad men det bru-kar ge sig rätt snabbt. Andra gånger när man följer med någon som stöd i en utsatt situation kan den man stöt-tar tycka att det känns obekvämt att det är så tydligt att jag som medföl-jare kommer från kyrkan.

Hur hanterar du det?– Hur man gör i sådana situatio-

ner är upp till var och en. Jag har någon gång valt att inte ha frimärks-skjortan på mig. Men mitt emblem följer alltid med.

Kort om diakoni och emblem

ordet diakoni kommer från grekiskan och betyder tjäna och innebär omsorg om människan i livets olika skeden. diakoner har tystnadsplikt.det vackra emblem som är diakonernas symbol är tillverkat i silver och formgavs 1960 av diakon ingrid ridderstedt och syster Marianne nordström, Alsike klos-ter. 1977 blev det en gemensam symbol för alla diakoner i svenska kyrkan.

självförtroende. Hon har fokuserat på frimärksskjortan i olika varianter.

– Förr fanns den inte i trikå, som är mer figurnära, säger Maria. Jag har nu även börjat skapa andra plagg speciellt för präster, till exempel kjolar. Hittills har man fått beställa kjolar och byxor ur mina övriga kol-lektioner.

Att kvinnor fått hålla till godo med herrkläder gäller inom fler tradi-tionellt manliga yrken. Busschaufför och polis till exempel.

Nackdelen med att klä upp sig är att kyrkan inte blir en del av vardagen. Kläderna hänger ihop med respekt för andra, inte med kyrko-rummet. På en ungdomsmässa kan jag ha mjukisbyxor, men inte på en vanlig gudstjänst.

Karin Lannefors, volontär, Stjärnholm

nej, man ska kunna komma som man är. Men själv tänker jag på mina kläder, eftersom jag jobbar i kyrkan.

Linda Rintanen Svensson, värdinna, Eskilstuna

det räcker att man är hel och ren. Jag försöker nog vara lite fin, tycker att det är ett festligt tillfälle.

Inga-Maj Eklund, värdinna, Strängnäs

Klart man kan komma som man är. det är bara shorts och linne som stör mig. Jag går inte till kyrkan i mjukisbyxor, det har jag inte hemma hos kompisar heller.

Sara Innerfors, vaktmästare, Strängnäs domkyrka

det kan finnas tillfällen när kläderna är viktiga, till exempel vid vigsel eller begravning. Eller om man medverkar, då har det betydelse hur man uppfattas av andra. Normalt klär jag inte upp mig, jag vill känna mig bekväm.

Per Sandberg, ekonom, Frustuna

– Köpte precis nya skor, man sliter ordentligt på dem när man spelar orgel. Jag har ett par tre par igång samtidigt. det gäller att de har rätt klackhöjd för att få bra fäste, även om det finns de som gillar att spela i strumplästen. Själv ångrar jag att jag inte köpte de glittriga skorna med strass som jag såg i dansshopen där jag köpte de här – måste nog dit igen så att jag har ett par skor till festilgare tillfällen, säger Marie spångberg, kantor, Örebro Nikolai församling.

– den här gröna mässhaken är från 1970-talet. Vid högtidliga tillfällen använder jag gärna en som är från 1700-talet. Men den Mariablå är min favorit, och jag är också svag för vår schlagermässhake – med lila paljetter...

– En stola ges ofta som present vid prästvigning.Här är den vita privat, de andra tillhör kyrkan.

Kaftan, alba, körkåpa, stola, mässhake, halslin, cingulum... De kyrkliga kläderna är både många och sänder starka sig­naler. Men även för dem som inte har särskilda arbets plagg kan valet av klädsel vara av betydelse. Hur ser klädkoden ut i din församling? TexT ceciliA bengTsson • foTo MAgnus Aronson

Klädd för uppdrag

– Vit skjorta och favorit-slipsen använder jag när det är dop och vigsel, vid begravning har jag svart skjorta och en annan slips. i fickan på mina arbetsbyxor har jag arbetshandskar och ett multiverktyg så att jag lätt kan fixa mindre saker som behöver lagas utan att släpa runt på verk-tygslådan, säger Hernan Martinez castillo, kyrk-vaktmästare i Örebro nikolai församling.

– Jag har endast en diakonskjorta och använder den inte så ofta, känner mig inte helt bekväm med den. diakonemblemet däremot upplever jag som en hjälp i mötet med andra. utifrån symboliken kan jag berätta om den kristna tron och vad diakoni är, säger Åsa svanbäck, diakon i längbro församling.

– Elvan, som kra-gen heter, berättar att jag är präst, har tystnadsplikt och är tillgänglig för sam-tal, säger Anders Lennartsson, församlingsherde i Örebro pastorat.

diakonemblemet, en symbol för treeingheten.

– Alban, som jag bär på den här bilden, ska påminna om dopdräkten och att vi växer i dopet. Symboliken i kläderna hjälper oss att göra gudsnärvaron synlig. den mångfärgade nikaraguanska stolan ovan är min privata och ett sätt för mig att visa solidaritet med folket där.

10 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 11

När biskopen i Strängnäs, Jonas Jonson, 2004 aviserade att han ämnade gå i pension hade Hans-Erik Nordin inte en tanke på att han skulle bli efterträdaren. Han var 55 år, stiftsadjunkt för teologi och ekumenik och hade vis-serligen sagt till kollegorna på stiftskansliet att han nog skulle byta jobb – men det berodde mest på att han hade tröttnat på att pendla från Linköping där familjen bodde.

Allt har sin tid. Att vigas till biskop har sin tid. Att lägga ned staven har sin tid. Nu är det Hans­Erik Nordins tid att summera tio år som biskop i Sträng­näs stift. Tio år av ledarskap som handlar om att vandra i efterföljd.TexT MiriAM ArrebäcK • foTo MAgnus Aronson (sTorA bilden)

biskopsstaven, eller kräklan som den heter, är böjd som en herde-stav och är en symbol för biskopens uppdrag att leda hjorden så att den får näring och skydd. Av praktiska skäl används ofta den trästav som syns i bild på nästa sida, när biskopen är på resande fot. biskopsmössan, mitran, ingår också i biskopsskruden.

B iskop Hans-Erik Nordin lägger ned staven

12 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

Tio år som andlig ledare för Strängnäs stift blev det. Tio år av sammanträden, möda och skratt. Tio år av visitationstal, predikningar och enskil-da samtal. Tio år av bön och arbete och mässor. Nu försöker biskop Hans-Erik vänja sig vid be-greppet ”pensionär”. Hans efterträdare värmer redan upp i kulisserna.

– Jag kör på som vanligt, jag håller nog lite distans till tanken på att sluta, säger Hans-Erik, men berättar i nästa sekund att han nyligen var i Uppsala och förberedde inför flytten till den nya lägenheten. Tänkte på hur det kommer att bli att bo där.

– Man kan inte veta hur det blir när man avslutar 40 år av yrkesliv. Jag hoppas att det inte blir tvärtyst… Fast en del biskopar säger ju att det blir det.

Det kommer att bli skillnad. En biskop är efter-frågad varje dag, små och stora frågor pockar på uppmärksamhet och kalendern är i stort sett fulltecknad ett år i förväg. En hel del av arbetet som görs märks över huvud taget inte på hemmaplan, till exempel uppdragen för na-tionell nivå, som kyrkomöten, biskopsmöten och internationella nämnden. Eller att skriva biskopsbrev, som kanske nämns kort i lokalme-dia, men som under flera år efteråt kan komma att uppmärksammas internationellt, av syster-kyrkor världen över.

I matsalen i biskopsgården finns en bi-skopslängd tecknad på vägen. Där står samt-liga 57 tidigare biskopar i Strängnäs stift med namn och ämbetsår samt med epitet som ”Internationell ekumen”, ”Diakonins och litur-gins vårdare” och ”Skapare av teologi och koral”.

Är det viktigt hur du blir ihågkommen s om biskop?

– Det skulle vara falsk blygsamhet att säga att det inte spelar någon roll. Men jag har inte

Kören glädjen gästar domkyrkan i strängnäs under stiftsdagen ”du är en bön” 2010. foto Marina balado

När biskopen inte är i sin domkyrka finns en biskops-stav som används på resor i stiftet. Kyrkoherdemottagning i lerbäck 2011. foto Kerstin Malmrot

ingen dag är den andra lik när man är biskop. Här på biskopsvisitation i flen med besök i ostfabrik 2015. foto Helena Puula Niemonen

Små och stora händelser – en biskops vardag

25 september 2005 vigdes Hans-Erik Nordin till biskop i Strängnäs stift av dåvarande ärkebiskop K G hammar. foto Strängnäs stift

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 13

funderat på hur jag ska bli populär. Jag har gått in för att ”göra jobbet”.

Hur är det att försöka fylla ut en kostym som är designad av kyrkoordningen och dekorerad med en hel del höga förväntningar?

– Jag ändrade inte stil när jag blev biskop, jag har fortsatt försökt att vara mig själv. Allt som inte landat i ens egen personlighet blir konstigt. Människor genomskådar det.

– Men en del uppgifter tog tid att komma in i. Jag hade ju till exempel ingen vana av att leda styrelsearbete, och där har vi emellanåt en del svåra saker att hantera. Det tog en tid innan jag var bekväm i den formella rollen. Jag hade andra styrkor, till exempel kom jag med akademisk erfarenhet och pedagogisk reflektion.

Nytillträdda biskopar brukar erbjudas en tidigare som biskop mentor, något som Hans-

Erik tycker varit betydelsefullt. Så småningom behövdes inte denna back up längre, men de andra i biskopskollegiet har fortsatt att vara en viktig avstämningsyta.

– Det är ganska prestigelöst mellan oss biskopar. Vi vet att vi är bra på olika saker och kan ge varandra råd.

Ett av biskop Hans-Eriks specialområden är etik, han disputerade 1999 på avhandlingen Bibeln i kristen etik. Han har också ett särskilt intresse för matematik och naturvetenskap. När Hans-Erik som ung insåg att han trots allt ville inrikta sig på att jobba med människor drog han slut-satsen att läkare skulle vara en möjlighet.

– Jag minns hur jag gick till biblioteket och bokstavligen tog farväl av matteböckerna.

Han läste extra biologi sista året i gymnasiet

”Man kan inte veta hur det blir när man avslutar 40 år av yrkesliv.

Jag hoppas att det inte blir tvärtyst...”

biskopen besöker vänstiftet i det heliga landet 2007. foto Magnus Aronson

2013 besökte biskopen Leicester i England tillsammans med en grupp församlings- medarbetare. här ett besök på sikhernas gurawarda. foto Anna Menzies

En del tycker om att vattna när det regnar. Här planteras ett träd i Lutherpark på resan i Luthers fotspår i Tyskland tillsammans med stiftsstyrelsen 2014. foto Anette glaubing

Bänkad i Eskilstuna 2014. foto catharina fröjd

14 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

för att ha möjlighet att söka in på läkarlinjen. Men så dog pappa Alfons. Hans-Erik var 18 år och tappade lusten att studera.

Vad skulle han göra? Att ta över pappas lant-handel i ångermanländska Gideå var definitivt inget alternativ. Den hade farfar Jonas startat och drivit. När han plötsligt dog gick pappa Alfons planer om intet.

– Han ville egentligen bli präst och skulle just söka in vid Fjellstedtska skolan. Istället drev han lanthandeln tills han dog, en uppgift som inte var hans första önskan i livet.

Nu sålde Hans-Erik lanthandeln och barn-domshemmet. Så småningom upplevde även han en kallelse att bli präst och till skillnad från sin pappa kunde han följa sitt hjärtas röst. Ett vägval som han aldrig ångrat men som kanske haft ett pris.

– En av mina döttrar frågade en gång när hon var liten vad jag skulle ha blivit om jag inte blivit präst. Jag svarade ”Kanske arkitekt”, för det var också ett alternativ efter gymnasiet. Då sa hon ”Åh, då hade vi varit stolta över dig!”

Ett annat yrke som ligger nära till hands för Hans-Erik är lärare. Den pedagogiska ådran fick han utlopp för under hela 1990-talet, först som föreståndare för Bibelskolan i Linköpings domkyrka. 1993 startade han Svenska kyrkans grundkurs på Vadstena folkhögskola och fort-

satte som skolpräst där fram till 2000, samtidigt som han undervisade vid Linköpings universi-tet och forskade.

Livet har svängt. Att vara församlingspräst innebär att ta del av människors vardag på gott och ont, att undervisa och forska innebär ett mer teoretiskt förhållningssätt. Med biskops-rollen följde att hamna i hetluften igen, att bli direkt inblandad i människors liv.

– Det har varit så många samtal, ibland tuffa ärenden. Jag har alltid haft ambitionen att vara fullt närvarande i samtalet, men sen har jag läm-nat det i Guds händer. Man måste kunna stänga dörren så att inte alla frågor också präglar ens privatliv.

När Hans-Erik Nordin så småningom stänger dörren till biskopsgården för sista gången vän-tar ännu en ny fas i livet. Inte direkt hetluft, men han kommer att vara inblandad i flera män-niskors liv på ett avgörande sätt. Och inte vilka människor som helst.

– Vi har tre barnbarn och jag tycker att det ska bli roligt att följa dem, deras frågor och mognad, och i bästa fall få vara ett stöd. Vi vill hjälpa till i vardagen, till exempel ställa upp i influensatider.

Vem vet, kanske är det också dags för Hans-Erik att gå till Carolina Rediviva och återuppta kontakten med matteböckerna? Allt har sin tid.

Att stå vid muren som omger Jerusalem väcker många känslor och tankar, här under en resa 2007. foto Magnus Aronson

byta liturgiska färger behöver även stiftets björne. här får biskop hans-erik hjälp av domprost Johan dalman i pingsttid 2013. foto strängnäs stift

2006 och ett år som biskop har gått. Många fler foton framför strängnäs dom-kyrka kommer det bli genom åren. foto strängnäs stift

Kyrkvärdsdagar på Stiftsgården Stjärnholm 2008. foto strängnäs stift

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 15

Hans-Erik NordinFödd 1949

Barndom uppvuxen i Gideå socken, Ångermanland. Mamma dog då han var 6 månader, och han växte upp som ensambarn i närhet till kusinernas familj. Som 12-åring flyttade han till Örnsköldsvik och bodde inneboende för att ha möjlighet att gå i realskola och gymnasium.

Student 1968

Prästvigd 1976 och fick första prästtjänsten i linköpings domkyrkoförsamling.

Disputerad 1999 vid uppsala universitet, Bibeln i kristen etik.

Biskopsvigd 2005

Gillar att Åka skidor, arbeta praktiskt på sommarhus, läsa och se Modo vinna nästa shl.

Dresscode på jobbet lila skjorta och guldkors. Har 7–8 lila skjortor i garderoben.

Valspråk ”Till Gud står vårt hopp”. Valde det på grund av att hoppets och tillitens hållning, som går igen i 2 Koriniterbrevet, varit så viktig för mig.

Kännetecken betonar dialogens betydelse. under hans-eriks tid som biskop sjösattes och utvecklades Strängnäsmodellen, ett sätt att stärka kontakten mellan församlingar och stift och säkra att dialogen ständigt hålls vid liv. Varje församling möter åtminstone en gång per år prost och medarbetare från stiftet i ett samtal.

2015 bjöd biskopen in till afterwork med samtal, föreläs-ning och mässa på 9 orter i stiftet. Här klädd i gåva från Örebro. foto Miriam Arrebäck

under 2012 turnerade biskopen i stiftet och samtalade med lokala profiler och rikskändisar under parollen ”det goda livet”. foto Magnus Aronson

det är mycket som ska sitta rätt. Kyrkoherde Johan hedlund ger biskopen en hjälpande hand 2014. foto catharina fröjd

biskopen trivs mitt i försam-lingen. Här vid bildandet av nyköpings församling 2014. foto Anna Menzies

”Till Gud står vårt hopp”

stiftsstyrelsen gav konstnären olle hamngren i uppdrag att måla biskopens porträtt som kommer att hängas på stiftskansliet i Strängnäs, i salen ragnhild. Porträttet avtäcktes 28 april 2015.

16 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

Anders Lennartsson, församlingsherde i Nikolai, är producent för storsatsningen Edens barn, alltså spindeln i nätet för att hålla samman hela insatsen med närmare 100 personer. TexT Ann lysTedT

– Projektet tar det mesta av min le-diga tid just nu, berättar Anders. Men den här musikalen är så häftig, den är liksom större än sig själv!

Och då menar han inte främst ensemblens samlade arbetsinsatser.

– Det är ju så många som får möj-lighet att växa i det här. Om vi ser

Gud som en förälder, en kyckling-pappa, så är enda sättet att få ungarna att växa att släppa dem fria…

– Dessutom får vi ge musikalar-tister från Örebro jobb, liksom syssel-sättning till sommarlediga skolung-domar. Även jag själv får växa genom att göra saker jag aldrig gjort tidigare!

Det gäller allt från raggning av sponsorer till artistkontrakt, rollbe-sättning och textöversättning, ett arbete han och musikaliska ledaren Katarina Josephsson delat på.

– Många företagare i sta’n ställer upp och arbetslaget i församlingen hugger också gärna i.

Projektet Edens barn är resultatet av ett gigantiskt samarbete, efter att en mångårig dröm nu förverkligas genom producenten och prästen Anders Lennartsson samt musikalen-tusiasten och sångläraren Katarina Josephsson i Örebro.

Nakenhet, skam och utsatthet är ett av stråken i Adam och Evas rol-ler i Stephen Schwartz musikal, med Sverige premiär i S:t Nicolai kyrka.

När musikalartisterna bakom Bibelns urpar, Andreas Gyllander och Ingela Reinholdsson, deltar i sin första re-petition så är det med respekt och nyfikenhet de närmar sig texterna kring paradisets förvandling.

Affischen för Edens barn visar Ingela och Andreas i en collage-klippt nakenskepnad, och här ryms en utmaning:

– Vi får samråda med regissören, ännu vet vi inte om vi ska ha hudfär-gade kostymer – eller kanske bara förmedla den nakna känslan av ge-nans, berättar Ingela.

– Uppstår en attraktion mellan dem när de upptäcker nakenheten? Och varför är det Eva som smakar av äpplet först och närmast lurar Adam… ville hon inte vara ensam om att ha syndat, funderar Andreas.

– Det känns stort att axla den här rollen och det är verkligen med öd-mjukhet jag spelar Eva, säger Ingela. Det känns viktigt att göra henne mänsklig och på riktigt.

– Det är ju ändå mytiska figurer. Men berättelsen är ständigt aktuell och har många paralleller med nu-tiden. Genom nyöversättningen kan vi få budskapet mer könsneutralt – allt kom ju inte genom Adam, en del

Samarbetet en nyckel

Några tusen år har passerat mellan Edens tid och dagens, men när kören drar igång med sångerna till jättemusikalen Edens barn hörs eviga teman om frihet, könsroller och föräldraängslan som ett brospann mellan epokerna. TexT och foTo Ann lysTedT

Naket och utsatt imusikal om Edens barn

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 17

Boktipsför fördjupning och nöje

Att läsa kan vara som honung för själen. Ibland för att det plåstrar om, ibland för att det utmanar. Helena Åhlin, stiftspedagog, ger här tips inför sommarens läsning.

Christopher är 15 år och har autism, han kan inte ljuga och han tycker att människor är svåra men han kan alla primtal upp till 7057 och han ska få göra matteprovet för gymnasiet. Han bor med sin pappa.

En kväll kl 00.07 upptäcker Christopher att Wellington, mrs Spears hund ligger död på gräsmat-tan. Någon har stuckit en högaffel genom honom.

Det här är början till ett detektivarbete. Han intervjuar sina grannar, som han inte får prata med för att de är främlingar. En granne avslöjar en hem-lighet för honom och hans pappa väljer en dag att vara helt ärlig. Detta gör att han måste tänja på sina egna gränser för vad han kan och törs.

Hans trygghet förutom pappan är hans lärare Siobhan. Hon försöker lotsa honom genom livet. Lär honom om vad folk kan mena med det de sä-ger, egentligen. Hon lär honom om olika ansiktsut-tryck och vad de har för olika betydelser. Siobhan förminskar aldrig Christopher. Hon möter honom med respekt och nyfikenhet.

En fin och kärleksfullt skriven roman som ger en glimt av vad det är att ha autism och hur det är att leva tillsammans med någon som har det.

Helena Åhlin, stiftspedagog, barn, ungdom och familj samt ideellt arbete.

Musikal med världsartister

Musikal av stephen schwartz från 1991, i regi av Tobias Kandenäs och med svenska texter av Anders lennartsson och Katarina JosephssonSpelas i S:t Nicolai i Örebro 17–26 juli.

i huvudrollerna: fred Johanson (Pontius Pilatus i Jesus christ superstar i london, Malmö och stockholm) som gud, Andreas gyllander (medverkat i Mamma Mia i london) som Adam och noa, ingela reinholdsson (från lerbäcks teater) som eva och mamma noa.

Anders Lennartssons tipstill andra församlingar som vill satsa på liknande projekt som Edens barn:

• Räkna med att det tar tid

• Försök få artister med lokal anknytning

• Involvera företag på orten

• Och: man måste vara djupt engagerad för att det ska fungera…

från Eva också, poängterar Ingela och Andreas.

De är erfarna musikal- och un-derhållningsartister och Andreas har haft Katarina Josephsson som musiklärare i Örebro, liksom många av dem som antagits till den 30 personer starka kören.

En av dem är sopranen Kattis Folkeson, som gillar den mer nu-tida tolkningen, där kvinnan får en större roll:

– Det är roligt att man lyft in gestalten Yonah, en stark tjänste-flicka från Kains släkt.

Vid den körövning Portalen besöker är endast ett 20-tal sång-are med, men det hindrar inte att taket lyfter när den energiska Katarina Josephsson slår in dem, till mäktigt pianokomp:

– Kan jag få lite mer alt? Sjung så att det hörs att ni menar det! Nej, nu hör jag inte tenorerna! Kan vi få lite goss-sopranfeeling, tack! Ni ska vara beredda att step-pa upp och göra det på STÖRT!

Att Katarina Josephsson äls-kar musikalgenren är en under-drift. I tjugo år har hon varit musi-kallärare på kulturskolan i Örebro och tillsammans med Anders Lennartsson har hon lagt ner ett ansenligt antal fritidstimmar på den svenska bearbetningen:

– Jag ville jobba på en högre professionell nivå och musikalen passar klockrent i kyrkan.

Storpublik kan nog väntas vid premiären 17 juli.

18 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

På tal om sommar och ledighetVarför inte åka till Örebro och gå på musikal i sommar? Läs om uppsättningen Edens barn på sidan 16.

illustration lotta sjöberg

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 19 19P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

Life – ungdomsläger 9–12/8För ungdomar över 15 år med inriktning mot det

kreativa, sång och musik, ledarskap och internationellt.

På Stiftsgården Stjärnholm.

En himla massa rum 25–27/8Seminariedagar för församlingarnas medarbetare. Välj semi­

narier över en, två eller tre dagar. På Stiftsgården Stjärnholm.

Grundkurs Kyrksam 14/9En kurs i Svenska kyrkans register. På Stiftsgården Stjärnholm.

Grundkurs KBOK 15–16/9En kurs i kyrkobokföring för dig som arbetar på expedi­

tioner samt för kyrkoherdar. På Stiftsgården Stjärnholm.

Utbildning för jourhavande präst 16/9En obligatorisk utbildning för dig som kommer att

arbeta som jourhavande präst i telefon. I Örebro.

Grundkurs KOB 17/9En kurs i kyrkans kollekt­ och betalsystem.

På Stiftsgården Stjärnholm.

Introduktionsdag för nyanställda 29/9En dag om stiftet och domkyrkan för dig som är

nyanställd i församling. På stiftskansliet, Strängnäs.

Att arbeta med utvärdering i konfirmandarbetet 29/9Informationsdag för konfirmandledare.

På stiftskansliet, Strängnäs.

P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5 1

PORTALEN3/2015 Strängnäs stiftstidning www.svenskakyrkan.se/strangnasstift

Tio år som biskopHans-Erik Nordin summerar sidan 11

sidan 4

musikalisk stor-satsning i Örebro

Edens barn

trygghet eller hinder?Kyrkliga kläder

sidan 16

Omslag: Hans-Erik Nordin, biskop sedan 2005 och avslutar i år sitt ämbete. Flyttar i augusti till Uppsala för att vara nära sina barn och barnbarn.

Foto: Magnus Aronson

Portalen har sökt kontakt för att få tillstånd att publicera dikten på s 3, men utan framgång.

REdAkTöR Cecilia Bengtsson www.bengtssonx2.se info@bengtssonx2.se 070-252 11 87

REdAkTiONsRåd Pia Andersson Miriam Arrebäck Christer Björk Jan Eckerdal Maria Helmer Agneta Larsson Helena Niemonen

Mer information finns på www.svenskakyrkan.se/strangnasstift

AdREssäNdRiNg inger Andersson Månd–tors fm 0152-234 29 inger.andersson@svenskakyrkan.se

augusti–september 2015

På gång

gRAFisk FORM Anneli Elfving www.solodesign.se

AdREss strängnäs stiftstidning Box 84, 645 22 strängnäs

TELEFON 0152-234 00

HEMsidA www.svenskakyrkan.se/strangnasstift

sTRäNgNäs sTiFTsTidNiNg Portalen kommer ut med 6 nummer per år och delas ut till anställda och förtroende-valda i strängnäs stift.

Upplaga 4 800 exemplar

Utgivare stiftsstyrelsen i strängnäs stift

ANsvARig UTgivARE Hans-Erik Nordin

”Hur tänker Trosa och Södertälje församling kring ekonomi?”är en av de frågor vi får svar på i nästa nummer av Portalen. Utkommer i slutet av september.

Fördjupa din tro – kurs i andlig vägledningHösten 2015 startar en ny kursomgång i andlig vägledning för präster, diakoner och pedagoger. Även andra intresse­rade är välkomna i mån av plats.

Andlig vägledning är ett etablerat begrepp, samtidig kan det innebära många olika saker. I Strängnäs stift har vi valt att starta utifrån en modell som växt fram i samtal och utbyte av erfarenheter.

Vårt program bygger på erfarenheter från arbetshandled-ningen (och modellen ”reflecting team”), men överförd på det andliga samtalets område.

Deltagarna ingår i en grupp på 3–5 personer med en ”medvandrare” som fungerar som vägledare. Vi tror att väg-ledningsgruppen kan öva oss i att dela erfarenheter, men vi tror också att gruppen är bärare av en visdom, som kan vara vidare än vad bara en person kan ge. Enskild vägledning och gruppvägledning ser vi som komplement till varandra.

Kontaktpersonom du har frågor ta kontakt med Knut fischer, mobil 070-662 96 27.

Välkommen med din anmälan!senast den 1 augusti till seija Vehkamäki, tfn 0152-234 10.

20 P O RTA L E N 3 / 2 0 1 5

BEGräNSaD EFTErSäNDNINGVID DEFINITIV EFTEr SäNDNING åTErSäNDES TIDNINGEN MED

Nya aDrESSEN NoTEraD

PoSTTIDNING B

strängnäs stift, Box 84, 645 22 strängnäs

www.svenskakyrkan.se/strangnasstiftinternwww.svenskakyrkan.se/strangnasstift

Gun

illa T

olln

e71

år,

volo

ntär

i sj

ukhu

skyr

kan

på U

nive

rsite

tssj

ukhu

set i

Öre

bro

sam

t sitt

er i

kyrk

oful

lmäk

tige

Kni

sta

förs

amlin

g

Mitt jobb som sjuksköterskaJag har arbetat som sjuksköterska i mer än fyrtio år. Tänker på det som att vara lite som en åsna. Det har varit viktigt med stora öron (kunna lyssna), liten mun (hålla tyst), envishet och ett visst mått av enfald för att stanna där det är svårt. Sjukhuskyrkan där jag var anställd i sjutton år känns fortfarande som ett andra hem, nu är jag där som volontär.

Tankar om själavårdEn studieresa till en sjukhuskyrka i Dublin stärkte mig i att även jag kunde vara själavårdare på sjuk-huset, att det till och med kunde vara en fördel ibland att inte ha krage i mötet med en med-människa.

finaste symbolenI sjukhuskyrkans symbol, det blommande kor-set skapad av Lars Eklund, finns grunden i vårt arbete. Den rymmer tro, kärlek och inte minst hopp i form av det spirande livet som växer ur den avhuggna stammen. Jag tycker mycket om den symbolen.

Livet som pensionärDet är fantastiskt att kunna välja vad jag ska göra med min tid. Känner att jag har haft tur med gud fader däruppe och är tacksam för det liv jag haft. Jag var gift med en man som älskade mig och som jag älskade tillbaka, han dog för tio år sedan.

Jag har tre fina barn, sex underbara barnbarn, hade bra kontakt med mina föräldrar och har haft ett rikt arbetsliv som jag trivts med.

Min favoritmusikEn av mina stora idoler är Frank Sinatra och num-mer ett när jag ska lyssna på musik är storband, även om jag tycker om all slags musik. Nästan. Har lite svårt med pop och rapp.

Min favoritblommaBlåsippa är min favoritblomma om jag måste välja. Den förebådar våren och har även min favoritfärg. En gräsmatta av scilla är också otroligt vackert, det har jag utanför min lägenhet dit jag flyttade för några månader sedan.

älskar vovvarJag älskar hundar och är hundvakt tre dagar i veckan. De ger mig sällskap när jag är ute i natu-ren – mitt andra stora intresse utöver musiken.

Annat värt att vetaJag har inget körkort utan åker buss och cyklar överallt. Ibland har jag åkt spark till jobbet när det varit snö. Gillar att dricka kaffe och är stolt över att jag ihop med mina kollegor på sjukhuskyrkan blev årets strängnässtiftare för några år sen.

– Vårens skira grönska och glittret i vattnet skänker glädje. Blåsippan är min favoritblomma.

Gunilla Tollne, volontär i sjuk-huskyrkan på universitets-sjukhuset i Örebro samt förtroendevald i kyrkofull-mäktige Knista församling.

foTo MAgnus Aronson

Mer om sjukhuskyrkan och dess symbolwww.sjukhuskyrkan.se/om-sjukhuskyrkan/historia