Om det livsviktiga

Om det livsviktiga Strategier för ungdomsarbetet i Stockholms stift

AV JONAS PERSSON

300520_om det livsviktiga 07-11-07 10.33 Sida 1

© Jonas PerssonRedaktör: Christina NilssonGrafisk form: Eva WidegrenTryck: Alloffset, Stockholm 2007Omslagsbild: Matton Images

Stockholms stiftBox 2016103 11 StockholmTfn 08-508 940 00www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift

2:a upplagan

ISBN-13 978-91-975146-4-4ISBN-10 91-975146-4-0


3

Innehåll

Förord 5

Livsviktiga möten 6

Vem är jag? 7

Jairos dotter 8

Spår att följa? 10

Kroppen 11

Rädslan 17

Styrkan 21

Nätet 27

Riten 30

Gallerian 36

Se, utmana, stanna kvar 43

Att se 43

Att utmana 44

Att stanna kvar 44

Att bli sedd 46

Att bli utmanad 47

Att någon stannar kvar 48

Slutord 49

Inspirationskällor 50


FörordProjekt Livskunskap har pågått i Stockholms stift från hösten 2003till hösten 2006. Uppgiften har dels varit att tillvarata erfarenheter,både från kyrkan och från andra platser för livssamtal med ungamänniskor. Dels att presentera strategier för hur ett breddat konfir-mandlärande, med utgångspunkt i ungdomars livssamtal, ska kunnakomma till stånd.

Detta som du nu ska till att läsa är resultatet. Här presenterar jagen strategi i form av sex spår jag sett i samtiden och som jag menaratt församlingarna på något vis behöver följa. Eller så kan man läsadem som sex olika strategier, men med samma utgångspunkt; att taförsamlingens möte med unga människor på allra största allvar.

Texten är strategisk, men också teologisk. Jag har försökt svara påfrågan om varför just Svenska kyrkan ska ta mötet med unga männi-skor på allra största allvar och på så vis ge ett bidrag till en teologi förkyrkans ungdomsarbete. Något jag tycker saknas.

Samtidigt är det en praktiskt användbar text. Varje spår motiverasförst ur ett teologiskt perspektiv, för att sedan brytas ned i konkretaförslag på hur man kan arbeta med de frågor spåren rymmer.

Jag har i vissa fall nämnt församlingar där jag vet att det finns godaerfarenheter. Det är inte på något sätt tänkt som en heltäckande pre-sentation av hur Stockholms stifts församlingar arbetar – det är tänktsom en möjlighet att ta kontakt för den som vill veta mer. Medexemplen vill jag visa att mycket av det jag skriver om redan görs imånga församlingar. Det är inte verksamheterna som är nya, utandet är det samlade greppet som kan kännas nytt.

Slutligen redogör jag för de inspirationskällor som burit projektet.Det är inte någon uttömmande lista över litteratur i ämnet – ensådan skulle bli väldigt lång och falla utanför ramen för projektetssyfte – utan det är en presentation av det som mest har påverkat tan-karna i den här texten. Inom projektets ram har jag läst betydligt merän det jag nämner, men allt har inte varit lika intressant.

Med detta önskar jag dig en god vandring i dessa spår genom sam-tiden.

Stockholm, Gamla stan i maj 2006

Jonas Persson

5


Livsviktiga mötenVad betyder Svenska kyrkan för unga människor i dag? Vad betyderunga människor för Svenska kyrkan i dag? Två viktiga frågor sommåste ställas. Frågorna är ganska likalydande men det innebär inteatt svaren överensstämmer. Projekt Livskunskap har arbetat med dehär frågorna, men då ur ett mer strategiskt, framtidsinriktat perspek-tiv. Frågorna får formuleras om något: Hur skulle Svenska kyrkankunna betyda mer för unga människor? Hur skulle unga människorkunna betyda mer för Svenska kyrkan?

I konfirmandarbetet mötte Svenska kyrkans församlingar iStockholms stift knappt 5 000 femtonåringar år 2005 i olika konfir-mandgrupper (man konfirmeras det år man fyller femton). Ytter-ligare drygt 11 200 femtonåringar var detta år döpta medlemmar.Det är nog inte så vanligt att dessa begär något av sin församling,men de är i sin fulla rätt att göra det.

Kyrkoordningen skriver att ”Församlingen har ansvar för denkyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen” (Kyrkoord-ningen 2 kap 1 § Församlingens uppgifter). Mycket av det som sker iförsamlingens möte med unga människor kan räknas in i begreppet”kyrklig verksamhet”. Vikten av att församlingen möter unga männi-skor understryks i Kyrkoordningens första kapitel: ”I kristen tro intarbarnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksam-mas i Svenska kyrkans verksamhet” (Kyrkoordningen Första avdel-ningen 1 kap Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära). Om vi utgårfrån FNs Barnkonvention, vilken räknar med att man är barn upptill 18 år, så markerar denna skrivning att även ungdomar ska särskiltuppmärksammas.

Vad menas då med församlingen? I grunden betraktar jag försam-ling som de kyrkotillhöriga i det geografiskt definierade området ensvenskkyrklig församling utgör. Men det blir obegripligt att tala omförsamlingens uppgifter i det här sammanhanget med en sådan defi-nition. Jag måste snäva in ordet ”församling”. I mitt resonemangframöver kring församlingens uppgifter och uppdrag menar jag medförsamling de styrande och aktiva församlingsmedlemmarna, bådeanställda och ideella. De personer som är med och bedriver verksam-het i församlingens namn, antingen som beslutsfattare eller som ut-förare. I de fall ordet församling i texten ska tolkas på ett annat sätt,är det min förhoppning att det framgår av sammanhanget.

6


Vem är jag?En ung människa lägger under tidig tonårstid ner stor energi på attförsöka svara på frågan ”Vem är jag?”. Och svaret blir till genom attutforska och undersöka sin relation till andra människor och till värl-den för att sedan ta ställning. På så vis får man veta vem man är i för-hållande till andra och världen. Man kan säga att det handlar om attsvara på frågor som ”Vad tycker jag om detta?” och ”Hur förhåller jagmig till det jag möter just nu?” Att stimulera tonåringens egen viljaatt utforska sig själv, att stärka henne att göra ansvarsfulla val, erbju-da möjligheter att pröva olika roller, hjälper en ung människa i hen-nes identitetsarbete, menar psykolog Lena Adamson i sin forskningkring ungas identitetsutveckling.

Ser vi till det som görs i en konfirmandgrupp, så går en stor del avtiden åt att erbjuda möjligheter just till att utforska och undersöka.Pröva tro, pröva bön, pröva stillhet, gemenskap, gudstjänst. Prövakristet liv. Och en av konfirmationstidens stora poänger är att dessamöjligheter till utforskning följs av vuxna människor som säger: Vitror att detta är något för dig, d v s konfirmanderna uppmanas att taställning. Ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv kan vi säga attkonfirmandriktlinjernas ord om att vara en tjänst åt ungdomar i enbrytningstid i livet, handlar just om detta: att stärka unga männi-skors identitetsutveckling. Men Svenska kyrkan i Stockholms stiftmöter allt färre ungdomar som konfirmander. I stiftet som helhetkonfirmeras i dag knappt en tredjedel av de kyrkotillhöriga och iflera församlingar betydligt färre än så. Det får som konsekvens attmånga ungdomar ställs utanför den hjälp i identitetsarbetet som del-tagande i en konfirmationsgrupp innebär.

Samtidigt så talar allt fler ungdomsrapporter om avsaknaden avvuxna i unga människors liv, om hur vuxna lämnat ungdomar attsjälva hantera sitt identitetsarbete utan hjälp. Till exempel skriverbarnombudsmannen i sin årsrapport för 2004: ”Ungdomar vill dis-kutera med verkliga vuxna som kan bemöta argument och stötta ele-verna i deras identitetsutveckling.”

Att vara ”verkliga vuxna” i mötet med unga människor är en för-samlingsuppgift som går långt utöver det traditionella konfirmandar-betet. Svenska kyrkan har en unik ställning i relation till ungdomar,ingen annan institution i samhället har mött och möter så mångafemtonåringar i samtal om viktiga saker i livet. Därför är det kyrkansansvar att ta tillvara och utveckla den erfarenheten. Det finns ett

7


stort behov och Svenska kyrkans församlingar har verktyg att mötadet behovet.

Men det kan också ses omvänt. I mötet med unga människor ställsofta församlingen inför stora utmaningar. Utmaningar som är nöd-vändiga för att församlingsarbetet ska kunna utvecklas. Kyrkan harofta vuxit och förnyats genom unga människors ifrågasättande ochengagemang. I en tid då församlingarna möter allt färre ungdomar ärrisken stor att dessa utmaningar och därmed möjligheterna till växtoch utveckling uteblir. Man talar om en längtan efter förnyelse igudstjänstliv och i församlingsliv. Det finns ett stort behov av förny-else och unga människor har verktyg att möta det behovet.

Det finns något gott för unga människor i Svenska kyrkans konfir-mand- och ungdomsarbete och det finns för Svenska kyrkan någotgott i unga människor tankar och engagemang.

Jairos dotterNär Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades myck-et folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det diten synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kas-tade han sig för hans fötter och bad enträget: ”Min lilla dotter ärnära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räd-das till livet.” Och Jesus gick med honom.[–––]

Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndarenfrån hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästarenlängre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren:”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus ochJakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till före-ståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagadehögt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter?Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men hankörde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lär-jungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade:”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Ochgenast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. Deblev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon ve-ta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan någotatt äta.

(Mark 5:21-24, 35-43)

Bibelberättelsen om Jairos dotter är en utmärkt utgångspunkt för attsamla tankarna kring kyrkans möte med ungdomar och ungdomars

8


möte med kyrkan. Det är en relativt lång och detaljrik berättelse, vil-ket säger en del om den vikt evangelisten lägger vid den.

Vad är det som gör att Jesus mitt i trängseln väljer att följa medsynagogföreståndaren? Det måste ju vara mängder med människordär som ber att han ska bry sig om just dem. Ändå väljer han att gåiväg för att möta en ung flicka, knappt mer än ett barn. Det sägernågot om hur viktigt det mötet är.

I berättelsen ber Jairos att Jesus ska rädda hans dotter ”till livet”.Att hjälpa en ung människa att skapa sig en hållbar identitet för attkunna bli en fungerande vuxen, kan vara det som gör att just honeller han ”räddas till livet”. Vare sig vi tolkar berättelsen så att Jesusuppväcker flickan till liv eller inte, så innebär deras möte att hennesliv får en helt ny innebörd. Kristusmötet förändrar och ger hennehjälp att se sig själv.

Vi vet inte vad det sedan blir av flickan. Men det troliga är attmötet med Jesus präglar henne för resten av livet. Kanske är hon enav de namnlösa som bygger de första församlingarna, hennes jesustrobör vara ganska stark. Kanske är hon en av dem som gör att tron påJesus Kristus ”räddas till livet”, d v s till framtiden.

Berättelsen kan på så vis säga oss att mötet som sker mellan denvuxna människan och den unga människan är livsviktigt för bäggeparter.

9


Spår att följa?Med en stark konfirmationssed får kyrkan automatiskt en bred kon-taktyta bland ungdomar, men med vikande konfirmationssiffror såmåste församlingarna fundera över var mötet med unga människorska kunna ske. Det är inte säkert att ungdomsrummet i församlings-hemmets källare är den bästa, eller ens möjliga, mötesplatsen. För attmöta unga människor i dag måste församlingarnas ungdomsarbetebli betydligt mer utåtriktat. Men det är svårt och ibland skrämmandeatt ge sig ut i världen, bort från den trygga miljön i de egna nersuttnasofforna.

Med projekt Livskunskap vill jag presentera några olika spår attfölja på väg mot livsviktiga möten med unga människor i dag och iframtiden. Dessa spår har växt fram i mötet mellan församlingarnaserfarenheter, aktuell ungdomsforskning och ungdomskultur underde tre år projektet har pågått. I kontraktsrådslag har diskussionerkring församlingarnas möte med ungdomar förts i två omgångar, delsvåren 2004 och dels hösten 2005. Genom enstaka samtal medanställda och veckolånga församlingsbesök, har jag samlat erfarenhe-ter från kyrkans vardagsarbete. Även studiebesök i Köpenhamn, Oslooch London har varit betydelsefulla för projektets resultat. Aktuelldebatt om ungdomars situation, liksom forskningsrapporter och aka-demiska avhandlingar har tillfört kunskap. Filmer, böcker, TV-serier,musik, veckotidningar har gett sina bilder av vad det kan innebära attvara ung i dag.

Jag har i projektet försökt förstå vad det är som är viktigt för enung människa idag och hur en församling skulle kunna svara uppmot det. Ganska snart kunde jag konstatera att det inte går att pre-sentera en strategi, ett sätt att tänka. Att istället presentera sex olikaspår är ett sätt för mig att ta verkligheten på allvar.

Jag har valt att kalla dem spår för att de leder till någon, d v snågon har redan gått där. Spåren bygger ju på samlade erfarenheterfrån församlingarnas ungdomsarbete och på undersökningar och stu-dier kring unga människors liv i Storstockholmsområdet. De är spår iden meningen att de ser olika ut beroende på underlaget. I innersta-den ser spåren annorlunda ut än i förorten eller i skärgården, ävenom det är samma spår. Det gör att sättet att följa dem måste varieraoch vissa spår har satt mer avtryck än andra i den lokala ungdoms-miljön. De är spår i den meningen att de går i varandra och är ibland

10


svåra att skilja åt. Det gör också att de är tydligare där de möts. Ju flerspår desto större avtryck. Och de är spår i den meningen att om för-samlingen inte följer något av dem, så går man vilse och hamnar ispårlöst land.

Jag har valt att låta alla dessa spår ha sin utgångspunkt i berättelsenom Jesus möte med Jairos dotter, just för att den så tydligt visar påhur viktigt möten mellan unga människor och vuxna kan vara.

Kroppen När man först hör berättelsen om Jairos dotter kan man göra sig enbild av henne där hon ligger tunn och tyst i hemmet. Jag tror att deflesta som arbetar med ungdomar i församlingarna har mött henne.Kanske sitter hon längst bak i klassrummet eller hopkrupen i konfir-mandsoffan. Hon sitter med uppdragna ben som ett skydd framförsig. Tröjans huva har hon dragit ner över ögonen för att tydligt visaatt det som sägs inte angår henne, hon har dessutom sina hörlurarpå. Kanske känns hon igen på de bylsiga kläderna som döljer enkropp så smal att det gör ont att se den. Kläderna som döljer krop-pens självsvält och skärsåren på armarna. Kanske syns hon inte alls,det gör för ont att se en ung människa som brottas med tillvaron ochär på väg att ge upp.

För många unga människor blir kroppen en identitetsmarkör. Detär genom kroppen och hur vi förhåller oss till den som vi visar vårtillhörighet, vem vi är eller vill vara. Kroppen kan för många bli engarant för ett socialt liv. Men då är det viktigt att du har kontroll överdin kropp. Genom hård träning och kontrollerad föda kan manforma eller omforma sin kropp. Genom piercing och tatueringar kanman direkt på kroppen markera något; en tillhörighet, ett avståndsta-gande. Och i medierna sprids på olika sätt drömmen om att faktisktskaffa sig en ny kropp genom plastikkirurgins landvinningar. Det ärfullt möjligt att göra om kroppen i dag. Alla ungdomar vet detta.

Detta gör att kroppsfixeringen för många blir existentiell. Förlustav social kontroll, när relationerna i exempelvis kamratkretsen intefungerar eller förlust av kontroll över tillvaron, kan kompenseras avkontroll över den egna kroppen. Genom matintaget, genom smärtanoch i extremfallen genom kontroll över liv och död. Kroppen är detområde i livet man sist förlorar kontrollen över. Och det jag har kon-troll över kan jag både straffa och belöna. Skrämmande många ungamänniskor straffar i dag sina kroppar på ett eller annat sätt; genom

11


självsvält, genom att skära sig, genom att utsätta sig för fara, genomsjälvmord. Det finns ett stort ohälsotal bland ungdomar i dag somtroligen inte kommer att minska med tanke på den idealbild sommålas upp av den lyckade människan som vältränad och smal, samti-digt som vi vet att allt fler barn och ungdomar lider av övervikt. Detgår inte ihop. Och för många unga människor skapar det avstånd tillden egna kroppen.

En annan faktor som påverkar våra kroppar är stress. Stressfors-karen Aleksander Perski menar i en av sina studier att upp till 40 pro-cent av flickorna i gymnasieåldern är allvarligt stressade, bland pojkarär siffran lägre. En stress som med all säkerhet både handlar om pres-tation och utseende.

Min kropp är ett konkret uttryck för vem jag är. Hur jag förhållermig till tillvaron kan speglas i hur jag förhåller mig till min egenkropp.

För kyrkan innebär en sådan upptagenhet av kroppen en utmaninggentemot teologin. Om teologins uppdrag är att förstå vad Gud harmed saker och ting att göra, måste kyrkan ta kroppen och tankarnakring den egna kroppen på allvar. Vi är var och en av oss skapade tillGuds avbild. Det tydligaste tecknet på vår skapelse är vår kropp. VadGud har tänkt med just min kropp kan jag inte veta, mer än att den ären del av mig och unik. Min kropp är viktig, men jag är inte enbart minkropp. I skapelseteologin kan vi få stöd för att hjälpa unga människoratt få ett mer realistiskt förhållningssätt till sin egen kropp. Det finnsnågot gott i att vara just den du är, du duger som du är, du behöver integöra om dig. Var rädd om din kropp, den är en gåva. Vårda den, mendu är värdefull som en helhet, inte bara som kropp.

När Jesus har räckt sin hand till Jairos dotter och hon har rest sigoch gått omkring säger han åt föräldrarna ”att ge flickan något attäta”. Någon annan förhållningsorder lämnar han inte. Det är flickanskroppsliga behov han månar om. Kanske vill han med det säga justdetta: Din kropp är viktig. Var rädd om den. Den är en gåva.

Att se varje människa skapad som Guds avbild är en central tanke ikristen tro och människosyn. Därför har vi också ett uppdrag attmöta människor med de tankarna. Skapelseteologin behövs i enkroppsfixerad värld, den kan vara till stor hjälp för unga människornär det gäller att fundera över relationen till den egna kroppen ochdärmed också relationen till omvärlden.

Inom det spår jag kallar Kroppen, ryms en hel rad av frågor somalla på ett eller annat sätt har med kroppen att göra. Här finner vi

12


frågor kring sexualitet och vad vi gör, respektive inte gör med vårakroppar tillsammans med andra. Frågor som berör unga människorsrelation till droger hör hemma inom spåret Kroppen, liksom förhål-landet till och erfarenheter av våld.

Inom spåret kroppen ryms också det som har med min identitetoch uppfattning av mig själv att göra. Att arbeta med frågor kringkroppen och kroppsuppfattning kan stärka en ung människas själv-förtroende.

En församling kan på många sätt hjälpa unga människor att arbetamed frågor som berör kroppen. Här listar jag några:

Samtalsgrupper kring självbild och hälsa. I ett projekt som ge-nomförts av NASP, (Nationellt och Stockholms läns landstings cent-rum för Suicidforskning och Prevention av psykisk ohälsa) – suicid-forskning betyder forskning om självmord – har man kunnat konsta-tera att vuxenledda gruppsamtal på gymnasiet och i högstadiet kringpsykisk ohälsa och självmord fungerar preventivt. Det är färre som ärbenägna att genomföra ett självmord om man under ordnade formerfår prata om det med jämnåriga. Isoleringen bryts, man är inte längreensam med sina tankar och det eventuella romantiska skimmer somkan ha legat över självmordstanken skingras. Goda samtal är hälsobe-främjande.

I och med konfirmandarbetet, så finns en samlad unik kompetensi Svenska kyrkans församlingar, när det gäller att samtala med ungamänniskor om livet: om det som är viktigt och om det som är svårt.Det finns ingen annan institution i samhället som har en så brederfarenhet och kompetens när det gäller detta. Tillsammans medNASP och någon eller några skolor kan den här kompetensen använ-das i ett arbete med samtalsgrupper om självbild och hälsa. Sam-talsmetoder ur konfirmandarbetet kan kanske användas. Även omman inte kan tala om någon samlad ”konfirmandarbetsmetod”, såinnebär det samlade konfirmandarbetet en metodisk guldgruva närdet gäller samtalsmetodik.

I några församlingar har sådant arbete gjorts vid enstaka tillfällen isamband med självmord på den lokala skolan. Men poängen medNASPs forskning är ju att dessa samtalsgrupper fungerar preventivt.Och ett kontinuerligt arbete med samtalsgrupper är mer stödjandeän enstaka insatser vid akuta händelser eller planerade studiedagar.

Ett väl fungerande samarbete med skolan kring liknande frågor ärlivskunskapsprojektet i Gustavsbergs och Ingarös församlingar ett

13


exempel på. Det berör inte i första hand hälsofrågor, men man arbetarmycket med självbild. Här finns en tydlig användning av konfirmand-arbetets metoder i klassvisa samtal om livet med högstadieelever.

Ett annat sätt att samtala kring de här frågorna är att skapa sam-talsgrupper där ungdomar och äldre möts på ett organiserat sätt.Församlingen har ofta många aktiva äldre personer som gärna möteroch samtalar om livet med ungdomar; kyrkvärdar, syföreningsmed-lemmar, någon ur en bibelstudiegrupp. Också den sortens samtalkan genomföras i samarbete med skolan.

Samtalsgrupper för barn till missbrukare. I samarbete med social-tjänsten genomförs ett viktigt arbete med den här sortens stödgrup-per. Flera av stiftets församlingar har här goda erfarenheter, exempel-vis Botkyrka församling. Det är ett arbete som handlar om självbildoch identitet med en pedagogik och med metoder som liknar konfir-mandarbetets.

Det finns ett par olika modeller för hur det arbetet bedrivs ochbåde Ersta diakonisällskap och Hela människan genomför utbild-ningar.

Sorgegrupper för barn och ungdomar. Sorgen sätter sig gärna ikroppen och med förebild i sorgegruppsarbete för vuxna, kan detvara till stor hjälp för unga människor som mister syskon, föräldrareller kamrater att samlas kring sin sorg. För unga människor kan detkännas som ett oerhört svek av vuxenvärlden att inte vilja prata omdöden när den plötsligt blir en realitet. Kyrkans uppdrag att förmed-la hopp i dödens närvaro, gör att församlingen har ett ansvar gente-mot ungdomar som mister någon närstående.

Erfarenheter av sorgegrupper för barn och ungdomar finns blandannat i Farsta församling.

När det gäller sorgegrupper för barn och ungdomar krävs ett sam-arbete med begravningsbyråer, sjukhus, BUP-mottagningar, skolskö-terskor och kuratorer.

Tjej- och killgruppsarbete. Samtal och funderingar kring den egnakroppen kan vara lättare att ta upp i tjej- respektive killgrupper.Många vittnar om att den sortens grupper kan fungera som stödjan-de på annat sätt än könsblandade grupper. Gustav Vasa är en försam-ling där man arbetar med detta.

En stor del av ungdomskulturen är starkt könsstereotyp och då kan

14


det vara befriande att i en grupp med till exempel bara flickor hjälpa va-randra att gå ur de stereotypa rollerna för ett tag. Det kan vara till storhjälp i det egna identitetsarbetet. Samtidigt måste man vara beredd påatt inte alla känner sig bekväma i enkönade gruppsammanhang.

Ett flertal material finns för sådana grupper, men erfarenhetensäger också att bara uppdelningen i sig kan ge bra samtal och spän-nande diskussioner.

Kanske är det något att samarbeta med idrottsklubbar kring, medfritidsgården eller skolan. Hur skulle ett arbete kring unga flickorssjälvbild se ut tillsammans med den lokala ridklubben?

Samtal om ung sexualitet. För en ung människa är sexualitetenintimt förknippad med identiteten och självkänslan. En av de mestgrundläggande existentiella frågorna för en ung människa är: ”Kom-mer någon någonsin att kunna älska mig?”. ”Är jag värd att älska?”

Dessa frågor är svåra att hantera i ett samhällsklimat som är såöversexualiserat som vårt. Kopplingen mellan sexualitet och kärlekblir problematisk. Har de tu överhuvudtaget med varandra att göra?

Med utgångspunkt i Guds kärlek till sin skapelse kan församlingenmöta unga människor kring frågor om kärlek och sexualitet. Attsamtala om sexualitet är svårt, det är nog därför så få ungdomar talarom det med vuxna, och så få vuxna talar med ungdomar om det.Men det är ett samtal som är nödvändigt, just för att sexualiteten ärså intimt förknippad med identitet och självkänsla. För att på allvarkunna möta unga människor i dessa samtal måste man som vuxenvara trygg i sin egen sexualitet. Samtalet om ung sexualitet börjardärför hos oss själva. Är vi trygga i vår sexualitet? Vågar vi samtalaom det med varandra? Om vi inte gör det, hur ska vi då kunna mötaungdomar i den fråga som kanske berör dem allra mest?

På ungdomsmottagningar och hos skolsköterskor finns det gedi-gen erfarenhet av att tala om sexualitet med ungdomar, liksom hosRFSU och RFSL. En erfarenhet församlingen bör ta tillvara.

I samtal om sexualitet är det viktigt att det finns möjlighet att mötabåde vuxna män och kvinnor.

Drog- och våldsförebyggande arbete. Drogvanorna bland ungdo-mar ser olika ut i olika delar av stiftet. I viss mån går det trender idroganvändandet, men mycket är också permanent över åren. Alko-holkonsumtionen är betydligt högre på Östermalm än i Rinkeby ochkommer med all sannolikhet att förbli så.

15


Hur ser drogvanorna ut bland tonåringar i församlingen? Finns dettunga droger? Vilka då? Hur får unga människor tag på sprit ochdroger? Svaren på dessa frågor är en del av en nödvändig omvärlds-analys ur ett ungdomsperspektiv.

Droger bryter ner kroppen och påverkar unga människors relatio-ner. Droger kan också ofta försätta unga människor i utsatta och för-nedrande situationer. Med hänvisning till Jesus omsorg om Jairosdotter blir det en församlingsuppgift att verka drogförebyggande.

Det är viktigt att vara med och uppmuntra det drogförebyggandearbete som sker, från luciavakan på fritidsgården till föreläsningar omnarkotika på skolans föräldramöten. Församlingen kan stödja ettsådant arbete på många sätt; genom deltagande, samarrangemang,upplåtande av lokaler, ekonomiskt stöd, opinionsarbete.

Närpolisen, fältassistenter, skolkuratorer och skolsköterskor, för-äldraföreningar, idrottsklubbar har alla intresse av att samverka kringett lokalt drogförebyggande arbete. Idéerna kring ”Svampkyrkan” påÖstermalm är ett sådant exempel.

Likadant är det viktigt att församlingen finns med när det gällersamtalen om våld bland ungdomar och i samhället överhuvudtaget.Även här behövs kunskap. Hur ofta förekommer våld, hot och miss-handel bland unga? Vilka är mest utsatta? Finns det ”farliga” platserinom församlingen? Kan man på något sätt freda dessa? Om det inte finns något samarbete kring detta lokalt, bör försam-lingen ta initiativ till det. Gemensamma aktioner mot våld är ennaturlig del av evangeliets förkunnelse bland människorna.

Samarbete kring ungdomar och kriminalitet: konsekvenspro-grammet, medling och ungdomstjänst. Konsekvensprogrammetgår ut på att en ung person som begått ett brott ska förstå konsekven-serna av sina handlingar. I konsekvensprogrammet ingår samtal medpräst eller diakon och i flera av stiftets församlingar arbetar man meddet, Kista är ett bra exempel.

Vid medling mellan förövare och brottsoffer kan församlingen varaen god neutral plats för sådana ofta känslomässigt laddade möten.Medling arbetar man speciellt med i bland annat Hässelby församling.

När det gäller unga som är dömda till ungdomstjänst är försam-lingen på en mängd sätt en ideal miljö. Där finns varierade arbets-uppgifter, en erfarenhet av att möta ungdomar, flera engageradevuxna, en bred kontaktyta och ett andligt djup. Brännkyrka försam-ling har lång erfarenhet av ungdomstjänst. I möten med ungdomar

16


som begått brott, blir frågan om identiteten central och det är viktigtatt det finns vuxna som konsekvent visar på alternativa sätt att leva.Dock krävs det ett stort engagemang, genomtänkta arbetsuppgifteroch ett stabilt arbetslag för att kunna ta emot ungdomstjänstsplace-ringar. Det måste också vara väl förankrat i hela församlingen ochfinnas en tydlig ansvarsfördelning.

Ett gott samarbete med socialtjänsten och polisen ger församlingeninsikter i och förståelse för utsatta ungdomars situation. Erfarenhetensäger att det är ungdomar som församlingen inte möter i konfir-mandgrupperna eller i det ordinarie ungdomsarbetet.

RädslanNär synagogföreståndaren Jairos får höra att hans dotter är död, sägerman till honom att inte längre störa Mästaren. Men Jesus bryr siginte om det utan säger: ”Var inte rädd, tro bara.” Det ligger någotoerhört viktigt i de orden. Ord som är centrala i kyrkans tro. NärGud väljer att bli människa, att bli en av oss, inleds hela det skeendetmed att ängeln säger: ”Var inte rädd”, till den blivande modernMaria. Att bekämpa rädslan är en grundläggande del av kristen tro.Den rädda människan krymper sig och låser sig kring sig själv,medan evangeliet talar om befrielse och gemenskap. När Jesus härger Jairos den i luthersk tro så centrala uppmaningen ”tro bara”, såstår den som motsats till rädslan. Det är inte gärningar som är tronsmotsats utan just rädsla. Jesus säger likadant i avskedstalet till lär-jungarna i Johannesevangeliet; ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tropå mig” (Joh 14:1). Det evangeliet vill förmedla är just tro, tillit, för-troende för att övervinna oron och rädslan.

Att bekämpa rädslan står alltså i centrum för kristen tro. Detta fårstora konsekvenser i vårt möte med unga människor, med tanke påatt i samtal med ungdomar så är det ofta som just rädslan lyfts fram.Rädslan för andra ungdomar, rädslan för dem som bor längre bort påtunnelbanan, rädslan för dem som bor utmed en annan tunnelbane-linje, rädslan för dem som bor i andra sorters hus, rädslan för demsom går på en annan skola, i vissa fall även rädslan för dem som borpå andra sidan vägen. En sådan rädsla kan verka förlamande påmånga sätt och kanske är rädslan en av de absolut allvarligaste frågor-na i relation till ungdomar i dag. Hur ska vi kunna bygga ett funge-rande samhälle om människor är rädda för varandra? Att vara medoch forma sammanhang där unga människor kan mötas över gränser

17


och där vänskap kan uppstå, är dessutom ett viktigt sätt att bekämpapsykisk och social ohälsa.

Det finns en uppmaning till alla kristna att följa Jesus ord och i ochmed det bekämpa rädslan. Men det finns också i kyrkans uppfatt-ning av sig själv som just kyrka, något som ytterligare späder på ettsådant ansvar att bekämpa rädslan. Kyrkan gör ingen principiell skill-nad på församlingar. Alla församlingar i Svenska kyrkan är lika myck-et en del av Kristi kropp. Det är till och med så att man säger att detär samma kropp oavsett var den tar form. I södra Botkyrka är detsamma kropp som i Täby, på Östermalm är det samma kropp som påDjurö, i Vällingby är det samma kropp som i Skärholmen.

Om vi ser till andra institutioner i samhället som har samma geo-grafiska spridning, ser det helt annorlunda ut. Inom idrottsvärldenfinns det fotbollsklubbar över allt i landet, men ingen kan påstå attHammarby och Djurgården är samma kropp. Snarare tvärtom!Överallt i landet finns det ett geografiskt upptagningsområde förgrundskolan, men det är mycket få skolledare som skulle karakterise-ra sina respektive skolor som samma kropp. Med tanke på den kon-kurrenssituation som råder i Stockholmsområdet när det gäller val avskola, är de i det avseendet mer att likna vid idrottsklubbar.

För Svenska kyrkans församlingar får detta som konsekvens att detfinns en stark motivering – inte bara i bibelordet utan också i själv-uppfattningen – att på olika vägar bekämpa den rädsla som hållermänniskor åtskilda. Det innebär ett ansvar att hjälpa människor attmötas i den kropp som är Svenska kyrkan, men också att arbeta gent-emot det omgivande samhället, så att möten sker också på andraplatser, i andra sammanhang. Då tar församlingen sitt profetiskaansvar. Men man måste börja hos sig själv.

Inom spåret Rädslan handlar det nästan uteslutande om mötenoch mötesplatser. Att skapa sådana på så många olika sätt som möj-ligt. Varje litet steg som tas mot att unga människor ska känna sigmindre rädda för varandra är ett stort steg.

Ordna mötesplatser där ungdomar från skilda håll i stiftet kanmötas. Större ungdomsmöten, från stiftsungdomshelgerna på Gra-ninge till sportlovsdiskoteken i fjällen, är arbeten inom det här spå-ret, liksom de lokala gudstjänster Svenska Kyrkans Unga inbjuder tilli form av distriktsmässor runt om i stiftet.

Det viktiga är att möjliga mötesplatser skapas. Det kan både handlaom stora arrangemang som gäller alla ungdomar i stiftet och mindre

18


arrangemang i kontraktet eller i församlingen. Enstaka arrangemangär bra, men det är de regelbundet återkommande mötesplatserna somkan skapa ett hållbart motstånd mot rädslan. Det är också viktigt attuppmuntra varandra att vara med när det ordnas större arrangemang.Ju fler och ju större olikhet det är på de församlingar som är med påcentrala arrangemang, desto bättre är det.

I samarbete med lokala föreningar, idrottsklubbar och skolor, kanförsamlingen vara med och arbeta för och stötta sådana arrangemangsom lockar ungdomar från andra delar av Stockholmsområdet. Ivissa fall framhålls det som mindre önskvärt att ordna arrangemangsom lockar ungdomar ”utifrån” till den egna stadsdelen eller kom-munen. Risken för bråk ökar när ungdomar från olika grupper kom-mer samman. Så är det, men risken för bråk ökar egentligen just föratt ungdomar från olika grupper inte vanligtvis kommer samman.För att motarbeta bråk krävs det mötesplatser. I ett samtal med lokalafritidgårdar och ungdomssamordnare kan församlingen diskutera ettsådant arbete. Risken för bråk handlar ofta om frånvaron av vuxna,om arrangemangets art, om droginblandning. Men detta kan mangemensamt försöka undvika. Att överhuvudtaget hjälpa unga männi-skor att träffas över de gränser som finns i dag, är så grundläggande iuppdraget att vara kyrka att problemen inte får avskräcka församling-en från att aktivt arbeta med detta.

Ett sådant gränsöverskridande arbete kan röra sig om kulturarran-gemang som festivaler, karnevaler, lokala musikfester, utomhusfilm-visningar, poesiuppläsningar, danstillställningar, konstvisningar. Menockså om idrottsarrangemang som lokala cuper, större tävlingar, täv-lingar för alla åldrar, turneringar över stiftet. Ett pris till det lag somspelar schystast kan vara ett av församlingens bidrag. Det kan ocksåinnebära stora möjligheter att skapa vettiga uppgifter för frivilliga iförsamlingen. Det finns troligtvis fler som ideellt vill arbeta medungdomar än församlingen vet om. Liksom det är viktigt att hjälpaungdomar att mötas, är det också viktigt att mötas över generations-gränser, även där finns mycket rädsla.

Poängen är inte att församlingen ensam ska stå för arrangemangsom man kanske inte mäktar med. Poängen är att vara medveten omvikten av att hjälpa unga människor att mötas och, i de sammanhangförsamlingen finns med, att trycka på detta.

Samarbeta över församlingsgränserna i ungdomsarbetet. För ung-domar, liksom för de flesta människor, är församlingsgränserna bety-

19


delselösa. Bostadsområdet, stadsdelen eller kommunen är i så fall detman hänför sig till. Det är inte heller självklart att man bor och går iskolan i samma församling. Det innebär att församlingarna måstesamarbeta mycket mer. Det görs redan på många håll, men det kangöras ännu mer och med uppdraget att bekämpa rädslan.

I vissa sammanhang kan grannförsamlingarna vara samarbetspart-ners nog, medan det i andra kan vara klokare att samarbeta inomhela kontraktet. Men även andra sätt att samarbeta kan behövas. Närdet gäller ungdomsarbetet kan till exempel tunnelbanelinjerna varaett relevant område att samarbeta utefter. Här har det funnits ettsamarbete mellan Skärholmens och Engelbrekts församling längs denröda linjen. En annan konstellation kan vara de församlingar somstår för den största delen av elevunderlaget i skolan. Ett samarbetelängs den blå linjen kring skolorna på Kungsholmen skulle varaintressant, då många elever reser just med blå linjen till både grund-skolor och gymnasier på Kungsholmen.

Konfirmationsläger är goda mötesplatser för ungdomar från skildamiljöer. Här finns stora möjligheter till samarbete både med andraförsamlingar och exempelvis seglarläger eller ridläger. Att leva till-sammans på ett läger ett par sommarveckor, bryter ner många fördo-mar. Just lägerverksamhet är något som de flesta församlingar harbåde upparbetade rutiner kring och mångårig erfarenheter av.

De flesta församlingar har något sorts utbyte med en vänförsam-ling, gärna långt bort i världen. Man följer varandras liv med intresseoch utbyter besök och erfarenheter. Hur skulle det vara om manockså hade en vänförsamling inom stiftet? En församling olik denegna som man kunde följa med intresse och utbyta besök och erfa-renhet med. Låt gärna ungdomar och ungdomsfrågor stå i centrumför ett sådant vänförsamlingsarbete.

Besök varandra. Om det finns en osäkerhet och en rädsla blandungdomar att resa till vissa delar av stiftet, kan en gemensam resavara ett sätt att motarbeta sådana känslor. Man kan börja i det lillamed den tryggaste delen av ungdomsgruppen, sedan med de ungaledarna för att slutligen kunna göra samma resa med konfirmander-na. Be de lokala ungdomarna att vara guider och stolt visa sina bo-stadsområden. Det är de som kan det bäst! Dessutom är det viktigtmed tanke på att många unga människor identifierar sig med sittbostadsområde. Ta också då emot andras ungdomsgrupper, ungaledare och konfirmander och hjälp till att hitta guider åt dem.

20


Om det fungerar bra att resa med ungdomsgruppen och konfirman-derna, kanske det kan vara idé att erbjuda ett samarbete med skolan.Res efter samma upplägg, låt ungdomar själv vara guider.

Det finns andra organisationer, vilka har som syfte att få ungamänniskor att mötas över olika slags gränser, både lokala föreningaroch skolor arbetar redan med detta. Sådana initiativ ska naturligtvisstödjas, och kyrkan har här en fördel i det att naturliga kontakterfinns i varje del av stiftet. De kontakterna kan då utnyttjas, inte baraför egen del utan också i samarbete med andra. Det är mötena i sigsom är viktiga, inte vem som ordnar dem eller var de sker.

Men om ungdomar ska våga mötas över gränserna, krävs det attvuxna också vågar göra det. Spåret Rädslan börjar alltid i oss själva.Om inte vi vågar möta det främmande, den andre, hur ska vi dåkunna begära att unga människor ska våga göra det? Och om inte vivågar, vem ska då våga? Främlingsfientlighet är ett svar på rädslan,gemenskap och vänskap är ett annat.

Arbeta med religionsdialog i ett ungdomsperspektiv. Unga män-niskor lever i många fall i en värld av religionsmöten. Kanske tydliga-re än många vuxna. Det är oftast inte religionen som skapar motsätt-ningar mellan ungdomar i vårt land. Kan det betyda att unga männi-skor har ett friare sätt att mötas över religionsgränserna? Om så är fal-let, hur kan religionsdialogen stimuleras av sådana erfarenheter?

StyrkanBerättelsen om Jairos dotter används ofta som en berättelse om ettunder. Flickan som var död väcks till liv av Jesus. Så kan det vara,men då har vi inte riktigt lyssnat till det Jesus säger. När han kommerfram till huset där flickan och hennes familj bor så säger han: ”Varförropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover”. De andra ser enflicka liggande helt passiv som vore hon död. En ung människa somdet inte är någon idé att försöka tala med eller relatera till. Hon är judöd! Men Jesus ser något annat. Han ser en ung flicka full av möjlig-heter, han ser hennes potential, han ser vad hon kan bli. Så tar hanhennes hand och ”genast reste sig flickan och gick omkring”. Från attha varit fullkomligt passiv väcker Jesus henne till ett aktivt liv. Hongår omkring. Han tror på henne när de andra gett upp. Kanske är deten berättelse om ett under trots allt. Det är ett under att det finnsvuxna som kan se unga människor med en sådan blick.

21


Mötet mellan Jesus och Jairos dotter är så detaljerat skildrat och såtydligt i sin bild av vem Jesus är, att det borde vara mönsterbildandeför Svenska kyrkans församlingar i mötet med unga människor. Dethandlar om att myndigförklara, att våga ge ansvar, att lita till ungdo-mars egen styrka. Den myndiga människan går med huvudet högreän den omyndiga och evangeliet säger till oss: Res dig, människa, resandra i din väg, gå upprätt, upprätta andra. I detta ligger också enmedveten strävan att hjälpa unga människor att bli vuxna, att taansvar för sina egna liv. Inflytande och delaktighet är viktiga kompo-nenter i en människas personliga utveckling, i synnerhet under ung-domsåren.

I dag är det svårt att bli vuxen, det är så många sammanhang därunga människor inte tas på allvar eller där deras erfarenhet inte tastillvara. Vårt samhälle är ungdomstillvänt i den mån att alla vill varaunga, men ungdomsfientligt i samma andetag. Alla vill vara ungamen ingen lyssnar på den som är ung. Denna vuxenvärldens regre-diering innebär ett svek. Unga människor ska fatta självständigabeslut om allt från kursval på gymnasiet till om man vill bli konfir-merad eller inte, men många upplever att det finns få som stöttardem i deras val och framtidsfunderingar.

Jesus hjälper tydligt Jairos dotter att staka ut hennes framtid närhon är tolv år – hon kommer att bli en aktiv kvinna – liksom i enannan bibelberättelse om när Jesus själv var tolv år och hans framtidstakades ut i templet – han ska bli den som undervisar.

Utifrån detta borde församlingen vara en gemenskap där myndig-förklarande och vuxenblivande står i centrum. Ändå är det så mycketsom talar för att det oftare är så att församlingen i sitt möte med ung-domar beter sig som de som gråter och klagar högt, d v s ungdomarinnebär problem och inte möjligheter.

Detta kan församlingen göra:

Ta Svenska kyrkans rösträttsålder på allvar. Svenska kyrkans be-slut att sänka rösträttsåldern till sexton år i kyrkovalet är kanske ettav de mest profetiska beslut som fattats de senaste åren. Det är ett tillsynes organisatoriskt beslut, men det signalerar att Svenska kyrkanbetror unga människor med förmågan att kunna avgöra vilka som ärbäst lämpade att leda kyrkans verksamhet. Vilket innebär en syn påunga människor som skiljer sig från samhället i övrigt.

Men beslutet om rösträttsåldern har inte fått det profetiska genom-slag det borde få. Ansvaret för detta vilar dels på nomineringsgrup-

22


perna som varken visar god vilja att lämna plats åt unga människoreller använder sig av den låga rösträttsåldern som ett sätt att myndig-förklara ungdomar. För att rösträtten på allvar ska kunna utnyttjas,måste man få hjälp att förstå vikten av att rösta. Dels har församling-arna ett ansvar i att ständigt påpeka att vid kyrkans val är unga män-niskors röster lika mycket värda som vuxnas. Egentligen är det enfråga som har mer principiell än praktisk betydelse. Det viktigaste ärinte unga människors valdeltagande – även om det naturligtvis äreftersträvansvärt – utan det faktum att unga människors röster ärviktiga. Det berättar för en ung människa att här räknas du, i försam-lingen tas din röst på allvar, här är du inte betraktad som för ung ochoerfaren.

Problemet är att församlingen sällan lever upp till detta. Unga män-niskor känner sig ofta inte särskilt sedda eller tagna på allvar. Mångaförsamlingar har svårt att ta vara på unga människors erfarenheter påett vettigt sätt. Här är det ingen skillnad mellan kyrkan och samhället iövrigt, men det borde vara det, med tanke på rösträttsåldern.

Att ta rösträttsåldern på allvar innebär att låta unga människors rös-ter bli hörda i församlingen. Det är inte säkert att det är kyrkorådet somär det mest självklara forumet för det. Kanske kan man tänka sig attkyrkoherden eller kyrkorådet knyter till sig några ungdomar som råd-givare? Kanske kan man organisera en hearing om ungdomars röster iförsamlingen, eller varför stanna vid församlingen?

Grunden för att kunna ta ungas röster på allvar är ändå att de somär aktiva i församlingen inte står främmande inför vad det innebär attvar ung i dag, eller motarbetar unga människors närvaro i försam-lingen. Kyrkoherden måste ha en relation också till ungdomar för attkunna utföra sitt uppdrag fullt ut enligt Kyrkoordningen; att ledaförsamlingens verksamhet ”såvitt avser gudstjänst, undervisning,diakoni och mission” (2 kap 6 §). En kyrkoherde som aldrig möterde ungdomar som är aktiva i församlingen, kan inte utföra sitt upp-drag fullt ut, inte heller den kyrkoherde som aldrig möter ungdomaröverhuvudtaget. Naturligtvis är detta inte enbart kyrkoherdens an-svar. Kyrkoråd, kyrkvärdar, anställda och frivilligledare måste bejakade signaler som den sextonåriga rösträttsåldern sänder. Men kyrko-herden har ett ansvar för att det blir så.

Låt unga människor tala för sig själva och tala inte åt dem. Detfinns ett diakonalt uppdrag att vara de svagas röst. Men unga männi-skor har ofta starka röster och det är dessutom viktigt, just när det

23


gäller ungdomar, att låta även de med svaga röster få tala själva. Dethandlar om att myndigförklara, att hjälpa unga människor att blivuxna, att ta det ansvar de är kapabla till.

Hur ser det ut i församlingarna i dag? Vem talar för ungdomar?Och på vilket sätt görs det? Vet ansvariga i församlingarna hur ungamänniskor vill ha det, eller bygger uppfattningen på de egna minne-na av vad det innebar att vara ung en gång för länge sedan? Det sist-nämnda är en viktig kunskap att bära med sig, men man måste frågasig hur relevant det är. Att vara ung i dag är inte detsamma som attvar ung på sextio-, sjuttio- eller åttiotalet.

Det finns dessutom ett allmänt florerande oskick i församlingarnaatt tala om ungdomar i grupp som ”mina” eller ”dina” ungdomar. Såtalar man sällan om vuxna i gruppverksamhet. Möjligen att man kanbetrakta en bibelstudiegrupp som ”någons”, men det inberäknar intelika tydligt de enskilda individerna som uttrycket ”mina konfirman-der”. Ett sådant sätt att tala om ungdomar innebär också ett sådantsynsätt på ungdomar. Och då talar man åt och låter inte tala själv.

Istället måste församlingen låta unga människor själva komma tilltals i så många sammanhang som möjligt, inte bara i församlingenutan också i samhället. Kanske borde församlingen samarbeta medelevrådet lika mycket som med rektorsexpeditionen. Det är intesäkert att det finns en motsättning dem emellan, men det kan ocksågöra det.

Var i alla sammanhang den röst som myndigförklarar unga män-niskor. Med utgångspunkt i hur Jesus möter Jairos dotter – genomatt först välja att gå till henne när så mycket annat upptar hans tidoch sedan med myndighet visa att han tror på hennes möjligheter –har kyrkan ett uppdrag att vara den som med myndighet talar i sam-hället för att unga människor ska ges ansvar över sina egna liv.

Det handlar om att vara en röst i samhällsdebatten som ständigtpåpekar att unga människor kan och måste få synas, höras och tas påallvar. En församling har en rad kontakter in i samhället – från sam-arbete med socialtjänsten kring unga kriminella till samtal med rek-torer och skolledare om temadagar och skolavslutningar. Vid alladessa tillfällen bör församlingen tala för att ungdomar måste tas påallvar. Inflytande och delaktighet blir lätt vackra ord utan egentligtinnehåll. Arbeta för att ungdomar ska ges ansvar och i proportion tilldet avkrävas ansvar. Frågan om ungdomars myndigförklarande ärinte ytterligare en fråga bland andra, det är en avgörande framtidsfrå-

24


ga för hela samhället. För kyrkan innebär det även att fullfölja detprofetiska uppdraget.

Hjälp ungdomar att ställa krav på kommunen när det gäller vettigafritidsalternativ och tala för att ungdomar ges inflytande över hur deplaneras och genomförs. Var uppmärksam på unga människors själv-organisering i närområdet, stöd istället för att motarbeta. De sam-manhang som gör att unga människor växer och vågar ta eget ansvarär oftast goda sammanhang – i de goda sammanhangen bör inte för-samlingen vara långt borta.

Syna det egna ungdomsarbetet. Varje människa ska mötas medrespekt och värdighet, men när det gäller ungdomar så tillkommer deten dimension i mötet. Varje möte mellan en ung människa och envuxen bidrar positivt eller negativt till den unga människans vuxen-blivande. Om den medvetenheten finns i ungdoms- och konfirmand-arbetslaget, kan det sätt på vilket man där möter ungdomar bli en mallför hur församlingen i övrigt möter människor. Med respekt och vär-dighet, men också med myndigförklarande och ansvar som både gesoch krävs.

Ställ frågan i konfirmandarbetet, i arbetet med ungdomsgruppen, iklassrumsbesöken på skolan: ”Innebär detta ett myndigförklarandeav de ungdomar vi möter eller inte?”. Blir svaret Nej, måste följdfrå-gan lyda: ”Varför inte?”. Blir svaret Ja lyder följdfrågan ”På vilket sättdå?”. Det svaret kan få betydelse för hela församlingens sätt att mötamänniskor i alla andra verksamheter och sammanhang.

Svenska Kyrkans Unga är i sin organisationsform ett försök att låtaunga människor själva ta ansvar för organisation och verksamhet.Syftet är tydligt att låta unga tala för sig själva. En hjälp till detta kandå vara att bygga upp en lokal avdelning av Svenska Kyrkans Unga iförsamlingen eller kraftfullt stödja den avdelning som redan finns.Stödet måste vara uppmuntrande och grunden ska vara viljan attmyndigförklara, att ge ansvar och samtidigt stödja ansvarstagandet. Ivissa fall är det en svår balansgång. Ett sådant förhållningssätt gällernaturligtvis oavsett hur ungdomar organiseras i församlingen.

Lägg lika mycket vikt vid unga människors livs- och troserfaren-het som vid vuxnas. I Kyrkoordningen slås fast att ”Svenska kyrkaninbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv” (1 kap Inled-ning). I ett sådant delande har var och en något att bidraga med,även ungdomar.

25


I arbetet med den egna identiteten ställs många frågor på sin spetsunder ungdomsåren. De frågorna berör både tron och livet på etthögst påtagligt sätt. I församlingens liv måste de erfarenheterna blisynliga och tagna på allvar.

Låt unga människors ord och tankar finnas med i förkunnelse ochböneformuleringar, inte bara i ungdomsgudstjänster. Lyssna på hurunga människor uttrycker sin tro, uppmuntra dem att göra det, taorden på allvar. Låt unga människor vara kyrkvärdar, låt konfirman-der formulera sig i huvudgudstjänsten, låt dem få – om det är möjligt– bestämma kollektändamål åtminstone på konfirmationsgudstjäns-ten. Gör unga människor synliga i gudstjänsten.

Ta del av ungdomskulturens uttryck, där liv och tro oftast skildraspå ett för kyrkan ovanligt sätt. Var inte rädd för de uttrycken, enfilm, en låt, en konsertturné kan bära på lika mycket evangelium somen predikan i söndagens högmässa, ibland mycket mer. Att föra inungdomskulturens uttryck i kyrkorummet kan vara ett sätt att taunga människors tro och liv på allvar.

Vem skriver nutidens psalmer? Kanske finns de redan i ungdomar-nas skivsamlingar, men ingen har hjälpt till att tolka dem som psalmer.Att tillhöra trons folk och dela dess liv innebär också att få hjälp att tol-ka sitt liv i trons ljus. I många unga människors liv intar kultur, musik,dans, film en särställning. Att få hjälp att se kopplingarna mellan denegna kulturen och kyrkans tro är att ta tro och liv på allvar.

All konst innehåller någon form av livstolkning. För en kristen för-samling är uppgiften lika mycket att se det i den konst som görs somatt producera eget. Jag är inte övertygad om att kristen rockmusiktalar sannare om mitt liv än vad källarpunken från Västerhaningegör. Evangeliet förkunnas inte enbart av dem som är övertygade. Närdet gäller ungdomars kulturuttryck är detta viktigt.

Därför kan det vara en församlingsuppgift att ordna replokaler förlokala band, eller ateljéer och utställningstillfällen för lokala ungakonstnärer. Men det är också nödvändigt att följa med i ungdoms-kulturen om man vill förstå hur livstolkningarna kan se ut – både attfölja med för egen del, men också att ifrågasätta och diskutera ung-domskultur med ungdomar. Vilka liv blir synliga, vilka döljs i dessafilmer, sånger, texter? Vad säger de om försoning, om upprättelse, omGuds närvaro i världen?

26


NätetNär Jesus möter flickan i berättelsen sker mötet hemma hos henne,på den plats där hon troligtvis är mest trygg. Mötet sker på så vis merpå hennes än på Jesus villkor.

Undersökningar om ungdomars fritidsvanor säger att unga männi-skor nu i större utsträckning tillbringar sin tid i hemmet. Och hem-ma så läggs tiden ner på att sitta framför datorn, och vara ute på olikacommunities. Det är en sorts internetklubbar som fungerar sommötesplatser på nätet, där Lunarstorm är störst och äldst. Men detfinns fler, som Playahead, Skunk och Vildawebben. Oftast handlardet om sena kvällar och nätter när man sitter vid datorn.

I dessa communities tas i princip allt upp till diskussion och kom-munikationen sker skriftligt. Samtidigt som möjligheten att nå andramänniskor över internet har ökat, så har unga människors del av demsom ringer jourhavande präst minskat. Mycket få personer under 25år ringer jourhavande präst idag. Communities, chatter – skriftligasamtal över internet i realtid där en eller flera personer är inblandade– och klubbar på nätet har blivit de forum där många ungdomarsöker hjälp att hantera sitt liv. Här finns sällan några vuxna med, ochen del av de vuxna som trots allt finns med, borde kanske inte varadär. Vuxna som söker sexuella kontakter med ungdomar är en del avden mörka baksidan av internets möjligheter till kommunikationoch kontakt, liksom den växande mobbningen på nätet. Att det sak-nas vuxna får dels som konsekvens att kränkningar och mobbningkan ske utan att någon vågar anmäla, dels att ungdomar är lämnadeåt varandra att hantera livet, att vara varandras stöd och att hjälpavarandra att svara på de stora frågorna. I viss mån är det bra, men detstöd som vuxen livserfarenhet innebär saknas.

Att föra ett samtal på internet är både anonymt och intimt. Dubehöver inte uppge dit namn, du kan låtsas vara någon annan – vil-ket inte alls behöver innebära att det du skriver är mindre sant – sam-tidigt som du skriver hemifrån, från en plats där du är trygg ochkanske vågar formulera dig tydligare och ärligare. Det kan ocksåupplevas som en trygghet att den person du har kontakt med är nå-gon du antagligen inte kommer att träffa. Däremot säger de präster,pedagoger och diakoner som är aktivt ute på internet, att en nätkon-takt ofta kan resultera i att man blir hänvisad till en samtalskontaktpå orten där man bor. En sådan kontakt kan vara lättare att ta omman först mött någon som på allvar lyssnat på nätet.

27


I församlingarnas arbete är det ofta yngre anställda utan mer kvalifi-cerad utbildning som finns som aktiva vuxna på nätet. De vittnar omden stora nöd som finns och det ofta tunga arbete det innebär, attom kvällar och nätter hålla kontakt med ungdomar över hela landet.Många av de samtal som förs på nätet är att likna vid de samtal somnår jourhavande präst, desperata rop på hjälp från människor sominte står ut med tillvaron. Rop som få vuxna hör.

Vuxennärvaro på internet är inte endast en uppgift för Svenskakyrkans församlingar. Men det är en viktig uppgift för just försam-lingarna dels utifrån den erfarenhet av samtal och själavård som kyr-kan rymmer, dels utifrån uppgiften att hjälpa människor att tolkasina liv. I alla tider har kyrkan och tron hjälpt människor att förståoch hantera tillvaron. Uppgiften har varit densamma, metoderna harvarierat. Kyrkans erfarenhet av själavård är en tillgång i samarbetetmed andra aktörer på nätet, både de kommersiella aktörer som driverde communities där ungdomar är aktiva och organisationer som Brisoch Rädda Barnen i deras arbete som vuxna på internet.

Att finnas tillgänglig på nätet med den erfarenhet som kyrkan hargenom själavård och samtal, är ett stort åtagande för en enskild för-samling. Men vill församlingen ta unga människors liv och livserfa-renhet på allvar, innebär det att vara med där livssamtalen förs.Ansvaret för att bygga upp en fungerande kyrklig närvaro på internetvilar dock på stifts- och nationell nivå.

I ett initialt skede handlar det om att:

Kartlägga hur arbetet med församlingarnas närvaro bland ungdomarpå internet ser ut i dag. Vilka är det som finns med i sådana samman-hang? Hur mycket tid läggs ner på det? Hur arbetar man? Vilketstöd, vilka resurser anser man att man behöver?

När det gäller närvaro på internet så räcker det inte med att för-samlingen har en hemsida eller att det på den hemsidan finns eninteraktiv funktion där man kan fråga prästen. Att skriva in en främ-mande webbadress i den egna datorn kan vara ett lika stort steg somatt öppna dörren till församlingshemmet. Lika lite som man kan sägaatt man delar unga människors liv genom att församlingsexpeditio-nen har en fysisk adress i samma område som det bor ungdomar, kanman säga att man är närvarande bland ungdomar på internet genomatt ha en hemsida. Närvaro kräver mer än så!

28


Organisera arbetet så att fler kan delta. Detta för att öka närvaronoch avlasta de som arbetar i dag. Närvaro på, och livssamtal medunga människor via internet bör ge ersättning och kompensation lik-som telefonsjälavården gör det i dag. Det gäller fler yrkesgrupper änpräster och måste organiseras därefter. Det påverkar i sin tur tyst-nadsplikten.

Utbildningsbehovet är mycket stort. Hur ska man kunna finnas iett sammanhang som man varken förstår sig på eller begriper hur detfungerar? Grundläggande utbildningar behövs för dem som ärnybörjare liksom det behövs vidareutbildningar för dem som redanfinns aktivt på nätet.

Internet känner inga gränser vare sig det gäller församling, stifteller land. Därför måste den nationella nivån tänkas in i det organise-rade arbetet. Kan man tänka sig någon form av gemensam ”licens”för församlingsmedarbetare som är aktiva på nätet, för att skyddaunga människor mot att utnyttjas av skrupelfria vuxna? Hur ska i såfall en sådan kunna skyddas?

Viktigt är att ta vara på de erfarenheter som redan i dag finns avorganiserad kyrklig närvaro. ”Någon i andra änden” på Lunarstormär ett bra exempel.

Hur ser den teknik ut som understödjer tystnadsplikten med tankepå att e-post går att spåra i en dator även om man raderat det?

En annan viktig fråga att fundera kring är hur man samarbetarmed andra organisationer som finns som vuxna på nätet; Bris, RäddaBarnen, föräldraföreningar. Sådana samarbeten påverkar också tyst-nadsplikten i viss mån.

Handleda de som möter ungdomar i samtal på internet. Liksom iallt samtalsstöd är handledning nödvändig när det gäller närvaron pånätet. Mycket av den psykiska ohälsan som ökar bland vissa grupperav ungdomar blir extra tydlig på nätet.

Stockholms stift har en god tradition av handledning. De resurser-na behöver man också använda i detta arbete. Någon särskild formav handledning handlar det inte om, men grupphandledning är nogatt föredra, då man i de sammanhangen lär av varandra och detta ärett område där församlingarna måste lära sig något nytt.

29


RitenNär Jesus kommer hem till Jairos så ber han de som är samlade där attge sig iväg. Han tar med sig de som står flickan närmast; hennes föräld-rar och de lärjungar som står honom närmast. Han skapar en avskild-het i huset kring flickan och de närmaste. Han tar flickans hand och dethan sedan säger är bevarat på arameiska. Flickan reser sig och gåromkring, hon går från ett stadium av passivitet till aktivitet. Mycket idetta talar om att vi på något vis bevittnar något rituellt; avskildheten,de närmaste, beröringen, de bevarade arameiska orden, ett före somskiljer sig från det som kommer efter. Observera också att flickan ärtolv år gammal, en detalj som hos Markus meddelas först när ”riten” ärgenomförd. Vid tolv år var Jesus själv med om att lämna barndomensanonymitet för att ta plats bland de vuxna.

I unga människors värld förekommer det betydligt fler riter än kon-firmationen. Mycket tyder på att intresset för riter bland ungdomarökar. Avslutningsbalerna i nian, insparksritualer och nollning och detstora intresset för fantasy och lajv (rollspel som spelas i verkligheten) ärsådana exempel. När det gäller fantasyvärlden så kretsar den, både somlajv och litteratur, kring mycket rituella samhällen och teman.

Detta rituella intresse hänger samman med den otydliga övergång-en mellan ungdom och vuxenvärld. När är man vuxen i dag? Vilkenrit uttrycker vuxenblivandet? Det är svårt att svara på. Student-examen kanske, eller körkortet? Kan det vara första lägenheten?Denna osäkerhet hanterar man genom att pröva olika riter vid olikatillfällen under ungdomstiden. Riterna hjälper oss att ge livet enrytm med tydliga avslut och startpunkter. I en tid där dessa avslut ärotydliga, blir jag som människa lätt osäker.

En stor del av den tid en anställd i någon av Svenska kyrkans för-samlingar lägger ner på sitt arbete handlar om att tänka ut, planera,genomföra, efterarbeta – och ibland utvärdera – riter. De kristna för-samlingarna och andra religiösa samfund är de som tydligast hanteraroch oftast hjälper människor att genomföra riter. Det ger en erfaren-het och ett kunnande som är unikt. Svenska kyrkan som det störstareligiösa samfundet i Sverige, är landets ledande expert på riter, mendet är sällan kyrkan gör något av det i relation till unga människor.

Unga människor får skapa sina riter själva eller söka hjälp någonannanstans. Om inte de alternativa berättelserna och riterna ges,återstår för många den kommersiella arenan. Vilket kan få till följdatt man köper sig tillträde till de riter som blir viktiga i ungdomskul-

30


turen. I viss mån är de utstuderade avslutningsbalerna i nionde klassett uttryck för detta. Många ungdomar lägger i samband med dessafester ner en ansenlig summa pengar på kostym, klänning och frisyrför att kunna vara med.

Församlingen har ett ansvar att hjälpa unga människor att skapariter som bygger på en människosyn där alla är accepterade. Grundenär både Jesus möte med människor och skapelsetanken – att männi-skan är skapad till Guds avbild – kombinerat med den kunskap omriter församlingen besitter och det rituella rum församlingen innehari form av kyrkorummet. Det finns fler riter än konfirmation ochskolavslutning som skulle kunna föras in i kyrkorummet om manfick hjälp att se det som församlingens kollektiva rituella rum.

Följande kan vara viktigt att tänka på:

Använd det rituella kunnandet till hjälp åt ungdomar att skapameningsfulla riter. En ung människas liv genomgår under tonårsti-den fler och större förändringar än under någon annan samman-hängande period under vuxenåren. Man går från barn till vuxen, frånmellanstadiets relativa trygghet med en klasslärare till högstadietshårdare miljö med flera lärare och oftast en större skola. Från att varaäldst på skolan i nian till att bli yngst på gymnasiet. Från att ha rättbra kontroll över livet under gymnasiets sista terminer till att ståinför en okänd framtid efter studenten.

Under dessa år förvandlas din kropp. Från barn växer du till manoch kvinna med allt vad det innebär av sexuellt identitetsarbete.Familjerelationerna förändras, från barnets behov av en fungerandefamilj till den unga människans första försök att skaffa sig ett eget livoch så småningom en egen familj.

Den meningsfulla riten under ungdomsåren blir då den som hjäl-per mig att göra övergångarna tydliga och verkliga. Riten sätter för-ändringen i fokus och blir en hjälp i att hantera det nya och lämnadet gamla. Detta gör att skolavslutningen uppfattas olika för densom går ut nian och den som just har börjat sjuan. Den som leder ensådan avslutning bör vara medveten om det. Det finns skolor därman vid skolavslutningen lämnar över något från de äldsta till deyngre eleverna. Ofta en flagga eller en fana. Så blir övergången tydligbåde för den som lämnar ifrån sig och för den som tar emot. I enkonfirmandgrupp kan man använda sig av en sådan rit genom attlåta årets konfirmander lämna över något till kommande år.

I en ung människas liv handlar det om att delta i kollektiva riter

31


där individen bekräftas som en del i gruppen – för många är det vik-tigt att få finnas med i ett sådant kollektiv, men det är inte alltid detblir så. Till exempel i den skola där särskoleelever på högstadiet harsin skolavslutning med mellanstadiebarnen. Då blir riten helt fel,någon övergång markeras aldrig. Individen bekräftas inte i kollekti-vet. I en tid då den egna identiteten är osäker blir den kollektiva till-hörigheten viktig. Det kan gälla tillhörigheten till en skola, ettbostadsområde, en viss subkultur, församlingen o s v.

Hur hjälper församlingen de medlemmar man har i tonåren attkänna församlingstillhörighet? Kanske är det en poäng att 16-årsåldern, d v s rösträttsåldern markeras rituellt. Är det så att konfir-manderna tydligt känner sig ingå i kollektivet församling? Om deinte känner det, varför inte? Församlingstillhörigheten kan mycketväl vara identitetsbekräftande och identitetsstärkande.

Men även individuella riter, där var och en tydligt blir sedd som enindivid, är viktiga i en ung människas liv. Det är i det här samman-hanget det blir viktigt att ta som vana att alltid hälsa på unga männi-skor individuellt och inte i grupp. Ungdomar betraktas oftast som ettkollektiv. Därför blir de tillfällen då en ung människa markeras somjust en egen individ extra viktiga. Konfirmationsgudstjänstens tydli-ga nämnande av namn vid handpåläggningen är ett gott mönster.

Varje församling i Svenska kyrkan har en god erfarenhet av att mötaunga människor i kollektiva rituella sammanhang, från skolavslut-ningar till konfirmation, minnesstunder och sorgehögtider. Vad är detsom gör att skolavslutningarna framstår som mer komplicerade ochifrågasätts på ett annat sätt än minnesstunderna? Beror det enbart påatt de förekommer oftare och därför känns mer utslitna eller kan detvara så att skolavslutningarnas rituella potential inte utnyttjas fullt ut?En skolavslutning är en stark rit, som för barnens och ungdomarnasskull inte bör behandlas slentrianmässigt. Men också i församlingensmöte med unga människor i mindre sammanhang som i ungdoms-gruppen och konfirmandgruppen förekommer det riter. Ofta är dedeltagande inte fullt medvetna om att delar av det som sker är rituellt.Ljuständningen i ungdomsgruppen och det individuella hälsandet påkonfirmanderna är sådana exempel. I alla dessa fall tillför den kyrkliganärvaron i riten en dimension av det heliga.

I församlingens liv bör det kunna finnas fler tillfällen att hjälpaunga människor att fokusera det vaga och hantera det svåra i livet inärvaro av det heliga. Oavsett om man definieras som ett kollektiveller som en individ i närvaro av det heliga, ger det en djupare di-

32


mension åt riten. En dimension som kan bryta både genom tid ochrum. Att hjälpa unga människor skapa riter där helighet får utrym-me, är ett tydligt sätt att placera de unga människorna i centrum förnågot som är större än den lokala platsen och den tillfälliga tiden.

Församlingens rituella medverkan i unga människors liv handlarinte enbart om bekräftande riter, utan också om invigningar av olikaslag: nya skolor, idrottsplatser, fritidsgårdar, klubblokaler. Att medeller utan välsignelseord låta en plats som är av stor betydelse förunga människor invigas så att det heliga får framträda, kan öka bådebetydelsen av platsen och betydelsen av de unga människor sombefinner sig där.

Men församlingen kan också, med en rituell medvetenhet, bevakaså att unga människor får hjälp att genomföra riter vid sådana tillfäl-len, även om riten i sig inte ger det heliga någon plats. En genom-tänkt rit kan för en ung människa vara en stor hjälp för att gå ytterli-gare ett steg på vägen mot att förstå sig själv och att bli vuxen. I ettskapelseperspektiv handlar det om att stödja en ung människa på denlivsväg hon är skapad till att gå.

Låt unga människor använda församlingskyrkan som sitt rituellarum. Vem äger kyrkorummet? I relation till församlingens ungdo-mar är det en relevant fråga. Jag gissar att de flesta ungdomar skullesvara att någon annan gör det. Men att känna församlingstillhörighetinnebär bland annat att känna att kyrkorummet är mitt. Genom atthjälpa unga människor att klokt använda kyrkorummet som sitt ritu-ella rum, kan en sådan känsla av tillhörighet underlättas. När försam-lingen bjuder in skolklasser till kyrkan, är det viktigt att betona attdetta är en plats som också är din. Om jag enbart vistas i kyrkorum-met som en tillfällig besökare, vilken visas runt av någon guide somberättar en historia som inte berör mig, ger det ingen känsla av till-hörighet.

Men det handlar inte bara om att känna tillhörighet, det handlarockså om att riter utförda i kyrkorummet tillför riten ett mått avhelighet som fördjupar den. Ett exempel är Bagarmossens kyrka iSkarpnäcks församling som låter skolans elevstödjare högtidligenikläda sig sina nya elevstödjartröjor under en ceremoni i kyrkorum-met. Det hade lika väl kunnat ske i skolans aula, men både skolanoch eleverna valde att vara i kyrkan. Riten hade i sig inget med kyr-korummet att göra, men med rummet som ett uttryck för det heliga,gavs uppdraget att vara elevstödjare ett större djup.

33


Av den anledningen kan det vara viktigt att bevara skolavslutningar-na i kyrkan. Men även andra riter i unga människors liv skulle kunnagenomföras i kyrkorummet. Kanske ska man som jag tidigare påpe-kat bjuda in och högtidligen välkomna de nya röstberättigade i sam-band med sextonårsdagen? Kanske ska den lokala idrottsklubbenmanifestera lagtillhörigheten i kyrkorummet när en ny termin påbör-jas och nya spelare tillkommer?

Kyrkorummet i sig rymmer den stillhet och det lugn som en stres-sad gymnasieflicka kanske allra mest behöver under vårterminen itvåan. Hur hittar hon dit och begriper att hon får använda det rum-met? Vilka riter kan hon utföra där som hjälper henne att hanteralivet?

Viktigt är att ingen ensam äger kyrkorummet. Inte ungdomar en-samma, inte präster ensamma, inte musiker ensamma. Kyrkorummetär ett gemensamt rum. Naturligtvis kan inte kyrkorummet användastill vad som helst, det regleras i Kyrkoordningen. Men till betydligtmer än vad som sker i stiftets församlingar i dag! Kyrkorummet är entillgång när det gäller riter. Det finns inga jämförelsebara rituella rumoch i en tid av rituellt intresse bland unga människor skulle försam-lingskyrkan kunna spela en betydligt större roll.

Hjälp unga människor att förhålla sig till de riter som omgerdem. Diskutera insparksfester och skolavslutningar med ungdomarutan att moralisera. Se dem som de riter de är och hjälp ungdomaratt hantera dem. Detta kan vara ett lika stort stöd som att lägga ener-gi på att skapa och upprätthålla alternativa riter till de redan befintli-ga. Ett sätt kan vara att församlingen på olika sätt blir tydlig i delan-det av viktiga riter i de unga församlingsbornas liv. Ofta uppvaktas desom på ålderns höst fyller jämt, men det är sällan en församling upp-vaktar på studentdagen. Nog är studenten viktigare än 75-årsdagen iett livsperspektiv?

Det finns många riter i ungas liv som inbegriper exempelvis alko-hol; skolavslutningsfester, Halloween, valborgmässofirande. Kan enförsamling hjälpa ungdomar att hantera detta? Att både kunna begri-pa att alkoholen spelar roll och samtidigt vara tydlig med att riteninte står och faller med alkoholen? Jag tror det och det är ett betyd-ligt mer konstruktivt förhållningssätt än förbud. Det är ingen lös-ning att försöka avskaffa de riter vuxenvärlden inte gillar, de leversina egna liv i alla fall.

Ett första steg i att hjälpa unga människor att förhålla sig till riter

34


är att ta reda på vilka riter som omger unga människor och hur de serut. Förekommer det nollningar, hur blir man upptagen i hockeyla-get? Sedan handlar det om att försöka förstå vad det är som sker. Vadär själva poängen med avslutningsbalen i nian: den inövade pardan-sen – kontrollerad sexualitet, kostymerna och långklänningarna –vuxendräkt, den nästintill obligatoriska cigarren – självständighet?Sist måste man fundera på hur man ska förhålla sig till det. Vad ärbra, vad är dåligt? Det som ser oskyldigt ut kanske inte är det ochtvärtom. I det sammanhanget är det viktigt att syna den egna verk-samheten. Vilka initiationsriter förekommer på församlingens kon-firmationsläger? Hur inkluderande är ungdomsgruppens riter?

Låt unga människors erfarenheter bli tydliga i gudstjänsten. Ihuvudgudstjänsten på söndagen samlas församlingens erfarenheterav vad det innebär att vara människa. Då måste också de erfarenheteren ung människa har av livet få plats – först och främst för att jag ärmänniska, men också just för att jag är ung. Jag tror inte det handlarom att försöka skola in unga människor i den gudstjänst som redanfinns, det har redan gjorts och få har klarat provet. Utan det handlarom att bemyndiga ungdomar att vara unga i den allmänna gudstjäns-ten. Att det som berör unga människors liv blir uttalat och synlig-gjort i gudstjänsten, i sånger och texter. Att få vara ung med minaspecifika frågeställningar kring identitet och tillhörighet i gudstjäns-ten, är att bli tagen på allvar.

Ofta ser jag ungdomar, i synnerhet konfirmander, delta i guds-tjänsten genom att hjälpa till på olika sätt. Det är bekräftande ochsynliggörande att låta unga människor få dela ut psalmböcker ochansvara för kollektupptagning, men om det stannar vid det, är intemycket vunnet. Om min gudsrelation, min tro ska tas på allvar, villdet till mer än att jag får stå och dela ut psalmböcker vid någon guds-tjänst någon gång. Bättre i så fall att jag fick uppdraget att varje sön-dag dela ut psalmböcker – då skulle min närvaro åtminstone vara avbetydelse. Jag tror att unga människors känsla av hemmahörighet iförsamlingens gudstjänst är avhängig förberedelserna. Finns detutrymme att vara med? Lyssnar någon på mig då? Tas mina tankaroch erfarenheter tillvara?

Det finns få tillfällen i samhället där ungdomar och vuxna möts.Församlingens gudstjänst skulle kunna vara ett sådant tillfälle. Ochdå skulle det dessutom kunna vara ett tillfälle då unga och vuxnamöts på ett jämlikt plan. Gudstjänsten är unik på det sättet. Här är

35


det möjligt att var och en deltar med sitt – om det ges utrymme fördet. Att i gudstjänsten få tillfälle att samspela med vuxna kring frågorom tro och liv, är utvecklande och bekräftande för en ung människa.Gudstjänsten kan på så sätt få funktionen av bekräftande rit. I dethär sammanhanget, i de här relationerna blir jag tagen på allvar somen myndig människa. Jag skulle vilja påstå att den här aspekten avunga människors gudstjänstdeltagande är starkt förbisedd. I ett sam-hälle där det finns få platser att bli vuxen på, skulle församlingensgudstjänst kunna vara ett sådant ställe för vuxenblivande.

När människor får tala om sina liv och uttrycka dem, så blir detockså tydligt hur mycket som är generationsöverskridande. Samtidigtsom just unga människors brottning med livet tillför gudstjänsten ennerv som ofta saknas. Vetekornets lag, att något måste dö för attfödas, blir mycket tydligt i en ung människas liv – man måste lämnabarndomen!

GallerianDet är inte självklart att det finns ett starkt förtroende mellan ungamänniskor och vuxna. Ofta kan man uppleva att det är tvärtom, detfinns en ömsesidig misstänksamhet och ibland rädsla. I berättelsenom Jesus möte med den unga flickan i Jairos familj, är det tydligt attett sådant förtroende finns. Dels har Jairos förtroende för Jesus, hanhar gått och letat upp honom för att han tror att Jesus kan räddahans dotter till livet. Hur det kommer sig att han har det förtroendetför Jesus vet vi inte. Flickan tycks också lita på Jesus. Hon reagerarinte negativt på att han kommer in till henne där hon ligger och närhan tar hennes hand och talar till henne så reser hon sig upp och gåromkring. Hon tvekar inte, utan reser sig ”genast”. Varför hon hardetta förtroende vet vi inte heller. Kanske känner hon Jesus frånförut? Det vet vi inte. Jairos är en synagogföreståndare. Jesus kan havarit i den synagogan och därmed vara känd i familjen. Hur det nuän är med det så kan vi konstatera att det finns ett förtroende mellanflickan, fadern och Jesus.

Jag har lättare att få förtroende för en människa som på något sätthar delat mina erfarenheter, som förstår vad jag är med om. Någonsom vet vad jag talar om. Kanske är det så i berättelsen. Jairos har påkänn att Jesus förstår vad det innebär att som pappa vara på väg attförlora sitt barn, även om Jesus inte har delat just den erfarenheten.

Delande av erfarenhet och förtroende är grundläggande begrepp i

36


en enskild människas tro. För mig är det så. I och med att Gud harvalt att dela även mitt liv, genom att födas som människa precis somjag, så kan jag veta att Gud delar mina erfarenheter av vad det inne-bär att vara människa. Då kan jag lita på att Gud begriper vad jagmenar när jag vänder mig till Gud i förtvivlan och glädje över mittliv. Inkarnationen är det tydligaste uttrycket för Guds delande avvåra erfarenheter och på det viset kan jag ha förtroende för Gud.

Det har sagts att Kistagallerian är Sveriges största ungdomsgårdutan personal. Där lever många ungdomar ett liv mitt bland vuxna,men utan vuxna människors närvaro. En galleria är en plats gjord förkommers, men ungdomar använder platsen på ett annat sätt. Ungamänniskor har oftast inte så mycket pengar att spendera i gallerian,istället spenderar man sin tid där. Bland vuxna är det ofta tvärtom.Pengar finns i viss mån, men tid har man mer ont om. De allra flestaunga människor växer upp under relativt ekonomiskt trygga förhål-landen, men saknar vuxenkontakter, vuxna som tar sig tid. Att blivuxen innebär att interagera med vuxna och finns det få vuxna attmöta så blir det svårare att själv bli vuxen. Ett växande sker i mötetmed en annan människa, både i mötet med vuxna och i mötet ung-domar emellan. Men att se sig själv som vuxen blir problematiskt,om det inte finns någon vuxen att möta.

Unga människor behöver känna förtroende för vuxenvärlden, mendet är svårt att göra det när man inte delar erfarenheter. Det är svårtatt känna förtroende för den som inte visar något intresse för hur jaghar det, som inte vet var jag är och hur det ser ut där.

Om Svenska kyrkan på allvar vill att unga människor ska kännaförtroende för sin församling, måste församlingen vara mer synligbland unga människor och dela deras livsvillkor.

Det byggdes en ny skateboardbana i ett område i staden. Banan varen öppen bana dit man kunde komma och åka när som helst på dyg-net. Banan låg i en undanskymd del av en park dit få vuxna komutan ärende. Efterhand gjorde sig ett gäng pojkar hemmastadda påbanan och tillbringade allt mer av sin tid med att skejta där. Iställetför att gå i skolan samlades de kring banan hela dagarna. Detta upp-märksammades av församlingen och en av prästerna fick i uppgift attta kontakt med pojkarna och försöka hjälpa dem att komma tillbakatill någon sorts normalitet i relation till skolan.

Hon visste ingenting om skateboard och var ganska nervös när hongick dit första gången. Hur skulle hon bli mottagen? Vad skulle honsäga? Hur skulle hon presentera sig? Det visade sig vara helt obefoga-

37


de frågor, för när hon kom dit första gången var det ingen som såghenne över huvudtaget. Det blev inget tillfälle till presentation.Pojkarna gjorde sina trick och brydde sig inte det minsta om vemhon var eller varför hon stod där och tittade på.

Hon hade tänkt gå när hon förstod att hon inte skulle få någonsom helst kontakt, men blev kvar en stund för det var så fascinerandeatt se hur de åkte. Hon kunde ingenting om tricken de gjorde, menhon förstod att de var svåra, för ofta misslyckades de och ramlade.Hon kände hur ont det gjorde var gång någon föll.

Dagen efter kom hon tillbaka en kort stund och det var likadant.Ingen såg henne, hon stod och såg på hur de åkte och gick sedanutan att någon tagit notis om henne.

Så fortsatte det hela veckan och det kändes ganska hopplöst. Påfredagen när hon var där märkte hon en tydlig skillnad hos flera avåkarna. De trick de hade svårt att klara av i början av veckan klaradede nu allt oftare. Hon såg vad de hade lärt sig och hur stolta de blevnär tricket satt som det skulle.

Nästa vecka, när hon hade planerat att försöka ta kontakt med poj-karna på allvar och inte bara stå där som en betraktare, blev hennesbarn sjuka så hon fick stanna hemma från jobbet hela veckan.

Veckan därpå gick hon dit som vanligt på måndagsförmiddagenoch kände sig ungefär lika nervös som första gången. Så fort honkom fram till skateboardbanan stannade alla pojkarna upp och dekom fram till henne och frågade: ”Var har du varit?” Isen var bruten.Sedan den dagen fick hon en god kontakt med pojkarna.

Det som hade hänt var att prästen, helt utan att kunna någontingom skateboard och därför helt utan att försöka göra det som de gjor-de, hade delat sin tid med dem och med det också delat deras erfa-renheter av sorg – när de misslyckades – och glädje – när de lyckadesmed de svåra tricken. Delandet av erfarenheter gav förtroende. Vadsom krävdes var närvaro, intresse och tid.

Att följa spåret Gallerian innebär för församlingen bland annat:

Gör en omvärldsanalys utifrån ett ungdomsperspektiv. För attkunna orientera sig i tillvaron, måste man veta något om hur den serut. För att kunna möta unga människor måste församlingen ha enaning om hur det kan vara att leva som ung i dag. En omvärldsanalysär ett nödvändigt redskap i ungdomsarbetet. Hade det varit så attkyrkoråd, arbetslag och den inre kärnan av församlingsaktiva bestodav ungdomar, vore en omvärldsanalys utifrån ett ungdomsperspektiv

38


inte lika nödvändig. Nu är det inte så. Unga människor finns interepresenterade på det sättet i församlingarna. Därför är en omvärlds-analys nödvändig. Det man inte vet, får man ta reda på.

Att göra en omvärldsanalys handlar om att samla in en mängdolika fakta från olika håll och läsa samman dessa till en någorlundaheltäckande bild och utifrån den bilden prioritera i arbetet. Ut-gångspunkten är: Hur är det att vara ung i just den här församlingen?Vilka är problemen, vilka är glädjeämnena? Jag ska nedan presenteranågra frågeställningar som man kan använda vid en omvärldsanalysur ett ungdomsperspektiv.

• DEMOGRAFI. Hur många personer är mellan exempelvis 13och 20 år i församlingen? Hur stor är den gruppen i förhållandetill yngre, till äldre? Hur många av dessa är kyrkotillhöriga?Hur stor del är födda i Sverige av föräldrar som också är födda iSverige? Hur ser den sociala uppdelningen ut? Medelinkomst?Hur stor andel kan betraktas som fattiga?

• BOSTÄDER. Var bor unga människor? Finns det ungdomstä-ta bostadsområden, finns det bostadsområden som saknar ung-domar? Vilken karaktär har dessa områden? Hyresrätter,bostadsrätter, villor? Hur ser områdena ut? Finns där grönom-råden, fotbollsplaner, badplatser? Finns det möjligheter att flyt-ta hemifrån?

• SKOLOR. Vilka skolor ligger inom församlingen? Högsta-dium, gymnasium, särskolor? Vilken karaktär har de – elevan-tal, byggår, nedslitningsgrad, renoveringsbehov? Klasstorlek?Antal behöriga lärare? Vilka gymnasieprogram ges och vilka ärpopulärast. Finns det friskolor? På vilken nivå ligger snittbety-gen i församlingen?

• FRITID. Vilket utbud av fritidsaktiviteter ges? Vilka saknas?Vilka är mest populära? Hur ser könsfördelningen ut när detgäller fritidsaktiviteter? Finns det någon fritidsgård? Vilka före-ningar är aktiva när det gäller att erbjuda ungdomar fritidssys-selsättningar? Finns det självorganiserade ungdomsföreningar?Vilka platser samlas ungdomar på? Och varför just där? Hur serkommunens fritidspolicy ut? Är det en plats man reser till ellerreser ifrån på fritiden?

39


• RELIGION. Vilka religiösa samfund finns representerade blandungdomarna? Hur ser deras ungdomsverksamhet ut? Vilka kyr-kor finns? Finns det någon moské, något tempel eller bönesal förandra än kristna religioner?

• ARBETE. Hur stor är ungdomsarbetslösheten? Finns det ferie-arbeten, deltidsarbeten öppna för ungdomar?

• DROGER OCH VÅLD. Hur ser droganvändandet ut? Tungadroger, lätta droger, alkohol? Finns det något drogförebyggandearbete? Var får ungdomar tag på droger, alkohol? Är det skill-nad mellan flickor och pojkar i droganvändandet?

Hur vanligt förekommande är hot och våld? Hur ser mobb-ningssituationen ut på skolorna? Vilka resurser har socialtjäns-ten, polisen? Vilka platser betraktas som farliga? Är det lika förflickor och pojkar? Förekommer sexuella övergrepp, våldtäkter?Präglas ungdomskulturen av motsättningar mellan olika gäng?

• FRAMTID. Är församlingen en plats man stannar kvar på ellerflyttar ifrån? Hur ser kommunens planer ut när det gäller ung-domars fritid, bostäder och arbete? Hur ser den demografiskaframtiden ut? Blir det fler eller färre ungdomar i framtiden?Präglas samhället av framtidstro eller uppgivenhet?

Att finnas där ungdomar finns. Lika viktiga som omvärldsanaly-sens siffror är, lika viktigt är det att församlingen ser och upplever demiljöer och fakta som siffrorna talar om. Det är en sak att läsa siffror-na om ett bostadsområde, det är en helt annan sak att röra sig däroch naturligtvis ytterligare något helt annat att leva där.

Ett sätt att förklara vad en församling är, är att beskriva den som ensamling människor, vilka vill förstå sina liv i ljuset av Guds närvaro ivärlden. Då blir det nödvändigt att dela varandras vardag. Vandra påvillagatorna, gå bland höghusen, gör studiebesök på skolan, be att fåäta i skolmatsalen, åk med skolbussen, se till att vara på badhuset närhögstadiet är där, häng en stund vid hockeyträningen…

Vill församlingen dela unga människors vardag, är det nödvändigtatt synas där ungdomar finns. Se till att vara synligt närvarande vidstörre ungdomsarrangemang. Besök de platser där ungdomar samlas.Att vara närvarande i unga människors liv utan att det upplevs somkontroll är svårt. Avgörande är på vilket sätt närvaron sker. Kanske är

40


det så att församlingen har mycket att lära av att uppleva det ungdo-mar upplever. Ett uppriktigt intresse är svårt att kombinera medbehovet av kontroll.

Det är ju också så att ett delande av platsen och upplevelsen äveninnebär ett visst delande av erfarenheter. Delade erfarenheter ger lät-tare förtroende, och det är mer självklart att ta kontakt med någonsom finns på plats om det skulle behövas, än att söka upp någon somfinns på en helt annan plats.

Ett exempel på ett sådant delande är nattvandringar. Om inte natt-vandringar förekommer är det en god idé att församlingen tar initia-tiv till det. Inledningsvis kring de stora helgerna, då mycket ungdo-mar rör sig ute: skolavslutningar, Halloween, Valborg. Men en regel-bunden närvaro ger en större trygghet för både ungdomarna och devuxna som deltar.

I samarbete med socialtjänsten, föräldragrupper och närpolisenkan ett nätverk av vuxna skapas för stöd och närvaro i unga männi-skors nattliv. På alltför många platser är frånvaron av vuxna uppen-bar under kvällar och nätter. De som i sin tjänst har att nattvandramåste få kompensation för det. Men nattvandringar kan också orga-niseras med frivilliga i församlingen. Viktigt är att det finns en godorganisation och att församlingen kan avsätta resurser för detta. Fleraförsamlingar har erfarenhet av nattvandringar, exempelvis Kungs-holms och Jakobsbergs församling.

I allt arbete med ungdomar krävs det en medvetet respektfull håll-ning gentemot unga människors behov av att få vara ifred. Likavälsom behovet av kontakt med ”verkliga vuxna” är stort, så är ocksåbehovet av att få sköta sig själv, utan att någon vuxen lägger sig i,stort. Att vara närvarande i unga människors liv, utan att lägga näsani blöt och kränka ungdomars integritet, är svårt. Närvaro handlar omen balansgång mellan att bara finns i närheten och att lägga sig i.Bara vår egen erfarenhet kan säga oss när det är dags för vad. Ochibland blir det fel. Det gör inte vuxennärvaron bland ungdomarmindre viktig.

Utveckla det utåtriktade arbetet. En stor del av församlingens ung-domsarbete måste i framtiden vara utåtriktat. Det är inte så enkelt attde ungdomar som inte anmäler sig till en konfirmandgrupp är oint-resserade av det församlingen vill erbjuda. Sjunkande konfirmand-siffror behöver inte betyda sjunkande intresse bland ungdomar, detkan lika mycket betyda sjunkande intresse för ungdomar från för-

41


samlingens sida. Fortfarande är en majoritet ungdomar medlemmar iSvenska kyrkan, oavsett om de är konfirmander eller inte. Dessamedlemmar har naturligtvis rätt att få del av det som församlingenkan erbjuda dem, en hjälp att tolka sina liv i ljuset av Guds närvaro ivärlden. Den hjälpen ges inte genom att sitta i tomma ungdomsloka-ler och vänta på att någon ska komma. Att aktivt möta unga männi-skor i deras vardag, i deras verklighet är en nödvändighet.

42


Se, utmana, stanna kvarSå till de två frågor jag ställde inledningsvis: Hur skulle Svenska kyr-kan kunna betyda mer för unga människor? Hur skulle unga männi-skor kunna betyda mer för Svenska kyrkan?

En väg att besvara den frågan utifrån de spår jag presenterat är attse till strukturen i berättelsen om Jesus möte med Jairos dotter. Vadär det som sker i berättelsen? Hur är den uppbyggd? En mycket enkelsammanfattning skulle kunna vara följande.

Jesus kommer till flickan och ser henne, han utmanar henne ochhan ser till att någon stannar kvar hos henne. I seendet ingår att sedet som de andra inte ser, att förstå att hos henne finns en potential.Utmaningen ligger i att säga åt henne att stiga upp. Sedan kommerde avslutande orden där han uppmanar de närvarande att ge flickannågot att äta, dvs han ser till att det finns en fortsatt omsorg, attnågon stannar kvar hos henne.

Denna enkla struktur; se, utmana, stanna kvar kan man finna iflera andra berättelser om Jesus möte med människor. Allra tydligastär det kanske i berättelsen om mötet med kvinnan vid Sykars brunn(Joh 4:1-42).

I församlingens möte med unga människor bör detta vara ettgrundläggande förhållningssätt: Se. Utmana. Stanna kvar.

Att seDet finns ett grundläggande behov hos varje människa att bli sedd.Sedd för den man är. När jag blir sedd som människa, blir jag ocksåbekräftad och får lättare att förstå vem jag själv är. I studier av så kal-lade maskrosbarn, barn som trots mycket svåra uppväxtförhållandenväxer upp till fungerande, omsorgstagande vuxna, har man konstate-rat att just ha blivit ”sedd” av någon vuxen är en av de avgörande fak-torerna för att klara sig i livet. Detta gäller inte bara ungdomar somväxer upp under svåra förhållanden. Det är viktigt för alla ungdomar,just för att identitetsfrågorna är så centrala under ungdomstiden.Det är viktigt att bli sedd på det individuella planet och där möter videt som ryms inom spåret Kroppen. Att se en ung människa kan varaatt förstå vad som upptar hennes tankar, försöka förstå vad som ärviktigt i hennes liv och hjälpa henne att uttrycka det. Även delar avdet som ryms inom spåret Rädslan kan handla om att se en ung

43


människa. Att ta hennes rädsla på allvar och kanske vara med ochövervinna den. Den vänskap och de relationer som kan skapasgenom goda mötesplatser gör det möjligt för en ung människa att blisedd.

Men även på det kollektiva planet är det viktigt att bli sedd. Härhamnar vi inom spåret Gallerian. När vuxna finns som stödjandeoch närvarande i unga människors liv, blir hela gruppen sedd. Detåterverkar också på individerna.

Att utmanaAtt utmana en människa på rätt sätt är svårt. En utmaning kan i sigvara rent destruktiv, om den inte utgår från en positiv bild av densom utmanas. Utmaningen måste också kopplas till att bli sedd,annars kan det lätt bli helt fel. Utmaning bygger på förtroende. Jagser vad du går för, jag tror och litar på att du kan klara av den härutmaningen. Sådana utmaningar gör att man växer som människa. IJairos dotters fall resulterar utmaningen i att hon helt lämnar sin pas-sivitet. Hon går omkring och tar för sig av livet på ett nytt sätt.

Av spåren är det Styrkan som innehåller de största utmaningarna.Att ge en ung människa ansvar, att säga: ”Jag tror att du kan bestäm-ma över ditt eget liv” är tydligt att utmana. På så vis kan man säga attdet ligger en utmaning i tilliten. Att någon litar på mig och ger migförtroenden är i sig en stor utmaning.

Inom spåret Rädslan kan man också finna utmaningar. Att över-vinna sin rädsla, att våga möta andra trots alla fördomar, är en oer-hörd utmaning. För många ligger det dessutom en utmaning i baradet att låta sig bli sedd.

Även utmaningar har både en individuell och en kollektiv sida. Attge ansvar handlar inte bara om det egna livet och de egna besluten.Det handlar också om att låta unga människor som grupp få ansvaroch gemensamt få bestämma över sig själva.

Att stanna kvarDet ligger en stor utmaning i att bli sedd och det ligger ett stortansvar i att utmana. Ett ansvar som innebär att vara där om det bris-ter, att uppmuntra när det är svårt, att finnas till hands i bakgrunden.Helt enkelt att stanna kvar. Om jag blir utmanad, men av olikaanledningar inte tycker mig klara av utmaningen så blir den lätt

44


destruktiv, om jag inte får något stöd eller uppmuntran. Utmaningenmåste följas av en omsorg.

Det är lätt att tänka att orden stanna kvar innebär att den somutmanar också måste stanna kvar och ta ansvar för sin utmaning. Detligger mycket i det, men det kan också vara så som i fallet med Jairosdotter, att den som utmanar ser till att det finns ett skyddsnät, enomsorg utan att själv vara den som stannar kvar. Att vara med ochskapa nätverk av vuxna runt ungdomar är ett sätt att ”stanna kvar”.Om vuxna som möter ungdomar dessutom också möter varandrahänger dessa världar bättre samman, det finns en större chans attunga människor blir sedda, man kan utmana på ett effektivare sättoch fler kan stanna kvar.

Ett sätt att se till att fler vuxna ”stannar kvar”, kan vara att delamed sig av den erfarenhet församlingen skapat sig genom konfir-mandarbetet. Där ägnas en stor del av tiden åt att bearbeta olikaexistentiella frågor genom samtal och pedagogiska övningar. Varjeförsamling har gedigna erfarenheter av detta. Erfarenheter sommånga vuxna i samhället saknar. Skolor, ungdomsorganisationer,idrottsföreningar kan ha behov av att fundera över hur man i gruppbearbetar existentiella frågor. Det handlar inte om att sprida en vissbestämd samtalsmetodik, det handlar om att våga lita till att denegna erfarenheten i församlingen bär.

Ofta kan en församling få en förfrågan om att i en skola kommaoch leda samtal under exempelvis en temadag. Kanske ska försam-lingen då fundera över om det kan vara klokare att erbjuda utbild-ning i detta istället för att självklart vara de som leder sådana samtal.Ju fler vuxna i ungas vardag som är villiga att delta i samtal om vikti-ga saker i livet, desto bättre. Samtidigt som det innebär att försam-lingen inte finns med som direkt samtalspartner för unga människor.Mycket går då förlorat, relationsbyggandet, erfarenhetsutbytet – inteminst förlorar församlingen erfarenheter, möjligheten att tala omlivstolkning på trons grund. Det får vägas mot att man skapar möj-ligheter för andra vuxna och ungdomar att mötas kring livsfrågor.

Att i arbetet med unga människor också möta deras familjer ochföräldrar är viktigt. Finns det ett samband mellan vuxna man möter ioch utanför hemmet hänger tillvaron mer ihop. Känslan av samman-hang blir starkare. I en splittrad värld är det viktigt för unga männi-skor att känna att tillvaron hänger samman. Familjen och föräldrarnaär en del av det som är allra viktigast för en ung människa, samtidigtsom familj och föräldrar på många sätt upplevs som begränsande.

45


Det kan då vara viktigt för en ung människa att det finns andravuxna man kan lita på, som ser en och som kan utmana en i livet.Vuxna som inte är fullständigt frikopplade från föräldrarna.

Bland spåren är det främst inom Nätet som det handlar om attstanna kvar. Att finnas som en seriös samtalspartner för unga männi-skor innebär att vara tillgänglig. Genom ett väl organiserat arbetemed närvaro på nätet, är det möjligt att vara betydligt mer tillgängligän Svenska kyrkans församlingar är i dag. Det handlar då inte enbartom isolerade enstaka vuxna som möter ungdomar i deras livsfrågorpå nätet, utan en närvaro som kollektiv. Och då blir inte närvaronavhängig den enskilde församlingsassistenten eller prästen.

Även inom spåret Riten ryms tankar kring omsorg och bibehållenrelation. Riterna är en hjälp att gå vidare i livet, att göra avslut ochbörja på nytt. Riten lämnar en inte helt isolerad utan redskap att tasig vidare. I en fungerande rit får jag med mig något som är använd-bart på den fortsatta livsvandringen.

I allt jag sagt om unga människors behov av vuxna, så måste detockså betonas att det finns under ungdomsåren ett stort behov av attockså få vara i fred. Det finns dock ingen egentlig motsättning mel-lan att stanna kvar och lämna unga människor i fred.

Att bli seddMed detta kan jag säga att jag besvarat den första av de två frågorna fråninledningen: Hur skulle Svenska kyrkan kunna betyda mer för ungamänniskor? Var ska vi då söka svaret på den andra frågan: Hur skulleunga människor kunna betyda mer för Svenska kyrkan? Jag tänker migatt svaret finns i samma struktur: Se. Utmana. Stanna kvar.

Att som församling bli sedd av de människor som finns runt försam-lingen är nödvändigt. Egentligen handlar det ofta om att församlingenmåste visa sig för sig själv, d v s de ungdomar vi möter är oftast döptaförsamlingsmedlemmar. Att församlingen blir sedd av sina medlem-mar, är nödvändigt för att den ska kunna kallas en församling. Det gårinte att dela liv och tro med någon som inte vet att man finns. Det ärförst med den man ser, man kan dela det viktiga. En församling bestårav individer som bidrar till församlingen med sina erfarenheter av livetoch tron. Ett sådant bidrag fungerar bekräftande för församlingen.Här är vi en gemenskap där olika människor känner att de får, kan ochvågar dela sina erfarenheter. Det skapar en församling med gott själv-förtroende och öppna möjligheter. Men om en sådan stor signifikativ

46


grupp som ungdomar uteblir, och varken får, kan eller vill dela sinaerfarenheter skapar det en begränsad församling.

Det är främst inom spåret Gallerian som församlingen blir seddbland unga människor, men också Nätet innebär att göra sig synligbland ungdomar. Att vilja och våga dela liv, innebär att bli sedd.

Att bli utmanadOm delat liv innebär att bli sedd, så innebär det också möjlighetenatt dela tro. Tro och liv hör ihop för oss människor. Min tro är be-roende av mitt liv, hur det ser ut, hur jag har blivit behandlad, vilkaerfarenheter jag har, vilka människor jag mött och vad som skett i demötena.

För många församlingar ligger det en enorm utmaning i att mötaunga människors tro och de uttryck deras tro tar sig. Samtidigt är detnödvändigt, för i de erfarenheterna finns så mycket att lära för enförsamling. En ung människa som brottas med sin identitet, sägernågot om vad det innebär att vara människa skapad till Guds avbild.I församlingens kollektiva förståelse av sig själv, av sin identitet ärunga människor en oerhörd tillgång, just för att de så aktivt arbetarmed identitetsfrågan. Här ryms spåret Kroppen. Även spåret Rädslaninnehåller delar som uppmärksammar hur man i församlingen fun-gerar och möter människor.

Det finns hos många unga människor en tydlighet, ett krav påärlighet och en rättframhet som utmanar. När den egna positionen itillvaron är osäker, kan det var ett stöd att söka klara och entydigasvar. Både när det gäller politik och religion är det ganska vanligt attunga människor intar radikala ståndpunkter. Det finns en dubbelheti detta, å ena sidan handlar det ofta om bestämda åsikter och krav påtydlighet, men samtidigt bygger det på ett individuellt ställningsta-gande, man förbehåller sig rätten att tycka och tänka själv. Gärna entydlig tro, men min egen tro måste få rymmas inom den. I ungamänniskors bibelläsning kan detta bli tydligt. Att läsa bibeltextensom den står är viktigt, men det är lika viktigt att jag får förhålla migtill den på mitt eget sätt. För en kristen församling är detta en storutmaning. Hur ska man kunna förena öppenhet och tydlighet? I endialog med unga människor kan församlingen få den hjälp sombehövs. Inom spåret Styrkan ryms dessa tankar.

47


Att någon stannar kvarAv ren självbevarelsedrift behöver Svenska kyrkans församlingar ung-domar. Någon måste stanna kvar när de äldre försvinner. Men dethandlar inte enbart om kyrkoavgifter och medlemstal.

Att ha omsorg om sin församling innebär att hålla den levande.Många unga människor lägger ner ett oerhört stort engagemang påsin övertygelse. Att få del av ett sådant engagemang innebär för enförsamling en stor injektion av liv. Inom spåret Styrkan ryms dettaengagemang.

Även spåret Riten hör hemma här. Unga människors intresse ochbehov av riter, kan hjälpa församlingen att utvecklas när det gälleruttryck för hur tro och liv hör samman. Det finns en kreativitet isökandet efter riter, som fungerar vitaliserande på en församling.

Men blotta närvaron av ungdomar påverkar församlingen positivt,liksom blotta närvaron av barn, medelålders och äldre. Församlingenmåste vara en plats där man möts över generationsgränserna för attvara sann gentemot tron. För tron handlar om hela vårt liv, inte baraom ungdomstiden, eller om de vuxna åren. Om inte hela livet blirsynligt i församlingen, blir hela församlingens tro lidande.

48


SlutordSvenska kyrkans församlingar möter idag, i olika sammanhang,tusentals ungdomar. Det är viktiga möten. Viktiga för ungdomarnaoch viktiga för Svenska kyrkan. Jag har här velat peka på vikten avdessa möten och ge förslag på hur de skulle kunna bli fler och bättre iframtiden.

Det finns all anledning att vara stolt över den samlade erfarenhetsom församlingarna besitter, den gör Svenska kyrkan till en av demest betydelsefulla samhällsaktörerna i ungdomsvärlden.

Men det är inte självklart att det är så Svenska kyrkan ser på sigsjälv och det blir svårt att ta sitt ansvar när man inte fullt ut ser vilkenroll man spelar. För Svenska kyrkans del handlar det om att inse attgenerationers arbete med konfirmander och ungdomar, har skapatbåde erfarenhet och förväntningar. Det kan vara dags att med hjälpav den erfarenheten infria förväntningarna, att på allvar gå in i rollensom betydelsefull i samhället. Och på så vis markera att unga männi-skor är betydelsefulla i samhället. De spår som projekt Livskunskaphar presenterat här, är vägar att gå för att på allvar gå in i en sådanroll. Framtiden för Svenska Kyrkan kan vara beroende av på vilketsätt församlingarna väljer att följa de spåren.

49


InspirationskällorEn stor mängd litteratur, men också annat, som film och TV-serier,musik, tidskriftsartiklar, modereportage och reklambilder, har gett in-spiration till de spår jag har presenterat. Här beskriver jag de viktigasteinspirationskällorna.

Det finns en mängd rapporter som beskriver unga människors liv iSverige idag. Religionssociologen Mia Lövheim har samlat de vikti-gaste och sammanställt dem i en liten och lättläst bok som publice-rats av kyrkokansliet i Uppsala; Ungdomars livsvillkor och värderingar– sammanställning och diskussion av studier från 2000-talet. Den kom2005 och är aktuell åtminstone några år framåt.

Vid sidan av den sammanställningen så har några enskilda rappor-ter varit av betydelse, i första hand Barnombudsmannens årsrappor-ter och särskilt 2004 års rapport Älskar, älskar inte – om barns ochungas nära relationer. Orden ”verkliga vuxna” kommer från den rap-porten. Folkhälsoinstitutet publicerade en rapport 1998 som de kal-lar Låter sig skyddsänglar organiseras? – hälsofrämjande strategier förungdomar i utsatta områden. Även om den koncentrerar sig på ung-domar i de så kallade miljonprogramsområdena har den gett migmånga uppslag in i det här arbetet. Likaså har rapporten UngaStockholm – en inventering av den öppna verksamheten i Stockholmsstadsdelar (Stockholms Kulturförvaltning 2004) varit till stor nytta.

Två avhandlingar har varit av särskild betydelse för de övergripandefrågorna kring identitet och ungdomars tankevärld. Lena Adamsons;Like Circles on the Water – A Study of Adolescent Identity (Linköpings Uni-versitet 1999) och den norske teologen Paul Otto Brunstads Ungdom oglivstolkning – en studie av unge menneskers tro og fremtidsforventninger(Tapir akademisk forlag Trondheim, KIFO Perspektiv Nr 3, 1998).

När det gäller spåret Kroppen, har samarbetet med NASP (Nationelltoch Stockholms läns landstings centrum för Suicidforskning ochPrevention av psykisk ohälsa) betytt mycket och då särskilt Britta AlinÅkermans skrifter kring filmdokumentären Kärleken är den bästakicken. Dessa är Kärleken är den bästa kicken – bakgrund och förunder-sökning av en filmdokumentär för självmordsprevention bland högstadie-och gymnasieelever (NASP Rapport Nr 1, 2000) och Hur upptäcker visårbara elever – utvärdering av en filmdokumentär för självmordspreven-tion bland gymnasieelever (NASP Rapport Nr 2, 2002).

50


Boken Rapport från mitt hjärta (Barnsäkerhetsdelegationen och SPES– Riksorganisationen för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd2004) publicerar texter av ungdomar; dikter, noveller, korta berättel-ser om hur det är att vara ung i dag. Ett bra tidsdokument som delatsut gratis på skolor och ungdomsmottagningar.

Om livskunskapsprojektet i Gustavsbergs och Ingarö församlinghar jag skrivit ett reportage som jag kallar ”Livskunskap och grill-korv” i Ögonblicksbilder (Stockholms stift 2005).

När det gäller samtalsgrupper med ungdomar och äldre har för-samlingspedagog Britt- Marie Pelenius skrivit boken Att bygga broarmellan generationer – församling och skola i samverkan (Origo förlag2000). Den har några år på nacken, men ger en hel del bra tips.

Beatrice Lönnqvist har skrivit en spännande bok om sina erfarenhetersom präst i Brännkyrka församling där hon arbetade aktivt med ung-domar placerade i ungdomstjänst; Våga vara förebild – när församlingenblir ett fängelse och en viloplats för unga kriminella (Stockholms stift 2006).

Spåret Rädslan har sin utgångspunkt i en intervju med ungdomar påÖstermalm ur rapporten Unga Stockholm som jag nämnt ovan. Enkort resa till London med uppgift att studera religionsmöten blandungdomar har gett vidare impulser. Dock är det nog både min ochandras vardagserfarenhet av Stockholm, som en av världens mest seg-regerade städer, som tydligast lett mig in i detta spår.

Ove Sernhede poängterar i ”Hammarkullen. Vår plats på jorden” (iSocialpolitik Nr 3, 1999) stoltheten över den egna förorten, som han setti sina studier av förortsungdomar. En stolthet som är viktig att ta vara på.

Även församlingsprästen Annika Wiréns bok Jesus från Rinkeby –tankar kring en lokal pastoralteologi (Spånga församling 2004) har gettunderlag till tankarna inom spåret Rädslan.

När det gäller Styrkan är det främst en lite udda bok som satt mig pådet spåret. Gunilla Granaths Gäst hos overkligheten – En 48-årig sjun-deklassares dagbok (Studentlitteratur 2002). Där hon oerhört träffsä-kert beskriver sina upplevelser av att som vuxen vara elev i sjundeklass. En bok om hur det kan upplevas att gå i skolan i dag, som båderoar och oroar.

Om vuxenvärldens komplexa förhållande till begreppet ungdom harCarl Hamilton skrivit i boken Det infantila samhället: Barndomens slut(Prisma 2004).

Ett otal tidningsartiklar och reportage ligger också till grund för

51


detta spår, liksom min erfarenhet av att vara pappa till två tonåringar.Den erfarenheten har nog genomsyrat alla spåren.

Spåret Nätet har hämtat inspiration från Mia Lövheims avhandlingIntersecting Identities – Young People, Religion and Interaction on theInternet (Uppsala Universitet, Teologiska Institutionen 2004). Andra viktiga inspirationskällor har varit artiklar i dagspress och tid-skrifter samt samtal med aktiva präster på framförallt Lunarstorm –den största och äldsta av internetklubbarna.

Under mars 2006 har det varit en längre artikelserie om nätmobb-ning i Dagens Nyheter.

Riten utgår mycket från Martin Modéus prästmötesavhandling Män-sklig gudstjänst – om gudstjänsten som relation och rit (Verbum 2005).

Om elevstödjartröjorna i Bagarmossen har jag skrivit i reportaget”En rökpaus i Bagarmossen”, som ingår i Ögonblicksbilder (Stock-holms stift 2005).

För den intresserade kan jag rekommendera den norske prästenAn-Magritt Granlis Ungdom velger dåp – en undersökelse i Oslo bispe-döme (Norsk forskningsråd KULT Nr 87, 1997). Där hon har inter-vjuat ungdomar som döpts i samband med konfirmationen om hurde upplevt sitt dop. En norsk studie som känns relevant även för ensvensk läsare.

När det gäller fantasylitteratur så rekommenderar jag Guy GavrielKays trilogi Fionavars vävnad. Här finns mycket av det typiskt rituella ifantasyvärlden. Och så förstås ”WOT – Wheel of Time”, Robert Jordansmycket lästa epos om förberedelserna inför slutstriden med ondskan.Serien innehåller elva böcker i den engelska originalutgivningen, över 20volymer i svensk översättning och den är ännu inte färdigskriven.

Kommer vi till Gallerian, så har jag inte använt mig av särskiltmycket litteratur. Ett besök hos Ellen Gylling, gatupräst för unga iKöpenhamn, var av avgörande betydelse för det spåret. Hon har självskrivit om sin verksamhet i artikeln ”Erfaringer fra gadepraestearbej-de i København” (i Kirke i mission, Dansk missionsråd Ny missionNr 6, 2004).

Boken Exposure – att utsätta sig för utsatthet (Arcus 2004), av KristinaBjörklund, Christina Sandahl och Håkan Stenow presenterar ett an-norlunda sätt att göra en omvärldsanalys. Att använda den metoden urett ungdomsperspektiv har nog inte gjorts. Det vore intressant att prova.

52


Om det livsviktiga

Documents

Transcript of Om det livsviktiga