och om det vore sant . . .

Johnny Grimståhl

och om det vore sant . . .

Titel:och om det vore sant...

© Johnny Grimståhl, 2007

Eftertryck förbjudes. All rights reserved.Mångfaldigande av innehållet i denna bok,helt eller delvis, är förbjudet utan skriftligtmedgivande av författaren, enligt lagen omupphovsrätt. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering,bandinspelning etc.

Swings Sargento Llagas 935 007 Las PalmasGran Canaria(0034) 928 274758

ISBN 91-630-8141-5

Av samme författare:Karate- Grundtekniker, 1974, eget förlag.Näringslära, 1976, Swings förlag.Modern styrketräning, 1977, Swings förlag.Träna på gym, 1992, Swings förlag.Grunderna i kinesiologi, 1998, Swings förlag.Dubbelmannen (roman), 1999, Swings förlag.Döden går på gym (polisroman), 2000, Padefa.Handbok för terapeuter, 2001, Swings förlag.Vägen till ett friskare liv, 2005, Swings förlag.Kinesiología Básica, 2006, Ediciones Mandala, Madrid.

Prolog

Detta är en fi ktiv historia med viss verklighetsbakgrund. Inga personer fi gurerar med sina riktiga namn, eventuella likheter med företag, eller nu levande personer är en ren tillfällighet.

Magnetinlysning är en icke vetenskapligt utprovad och ac-cepterad metod, som används allmänt av en del terapeuter. För ytterligare information om magneter och hur de kan an-vändas, hänvisas till bokens eftertext.

Ett stort tack till följande personer:

Dag Hansson, som granskat manuskriptet och bidragit med värdefulla synpunkter.

Per Anders Dagborn, för konstruktiv kritik och vänskapliga råd.

Tony Sandin, för information om Lakotaindianerna och re-servatet i Pine Ridge.

Det vi kan seär en illusionav det Osynliga

stockholm 1972

1Peter vaknade tidigare än vanligt. Det var en helt vanlig dag, inte olik många andra dagar. Och ändå var det en mycket spe-ciell dag, åtminstone för Peter och hans familj, en dag som i ett slag skulle förändra deras liv, men det visste de ännu inte. Annika och barnen låg fort farande och sov och han tassade ut i köket, försiktigt, för att inte väcka dem. Chico reste sig från sin plats under köksbänken och kom fram för att hälsa. De hade köpt den stora schäferhannen eftersom han så ofta jobbade jour och Annika kände sig tryggare med en hund i radhuset när han inte var hemma.

Efter att ha svept ett glas juice, drog Peter på sig tränings-overallen och kopplade Chico. Träningsslingan i skogspartiet bakom radhusområdet var ungefär tre kilometer och han be-slöt sig för två varv. Det såg ut att bli dåligt väder och regn, de positiva jonerna låg som ett fuktigt täcke över landet i vän-tan på avlösning av de negativa och uppfriskande joner som alltid följde på en rejäl urladdning i atmosfären.

Peter tänkte på sjukhuset där han arbetade medan han sprang första varvet i maklig takt. Han var kirurg, lite märk-ligt med tanke på att han inte tålde att se blod när han bör-jade studera till läkare och han log vid tanken på alla de gånger han varit nära att svimma när han skulle stoppa ett blodfl öde eller sy ett öppet sår i början av sin utbildning. Blödigheten försvann efter att han närvarit vid ett antal ope-rationer och inte minst obduktioner.

Andra varvet avverkades i skaplig fart, han hade hyfsad kondition. Peter hade tidigare tränat på gym, något han inte längre hann med, och hade tränat upp en rejäl muskelmassa och styrka. Ett tag hann Peter knappt plugga för all träning, men efter att ha kört i ett par tentor, tog han sig samman och prioriterade studierna. Nu vägde han lika mycket under hund-rakilosstrecket som han tidigare hade vägt över det, men be-hövde å andra sidan inte äta varannan timme och träna på

9

10

johnny grimståhl

gymmet var och varannan dag.Resten av familjen hade börjat komma på benen när han

kom tillbaka med en fl åsande Chico vid sin sida. Som vanligt bråkade döttrarna med varandra. Monika, den äldsta, hade tydligen tagit på sig en av Marieannes byxor och det skulle hon inte ha gjort. Det hela lugnade ned sig när båda började leka och kela med Chico, den perfekta fredsmäklaren.

Annika hade fl extid, hon arbetade på en reklambyrå i Gamla Stan. Den låg i gatuplanet i ett 1600-talshus med mycket atmosfär, inte långt från Tyska Kyrkan. Hon trivdes med företaget, arbetet och arbetskamraterna. Ibland hade hon lite dåligt samvete för att hon inte varit hemma längre med barnen.

Efter föräldraledigheten blev det dagis och sedan förskola för båda döttrarna. Nu var de tio respektive åtta år gamla och hade uppenbarligen inte tagit skada av detta. För övrigt, var-för ska alltid mamman vara den som uppoffrar sig och sitt jobb för barnen ? Peter hade ju kunnat ta ut pappaledighet för att vara hemma hos barnen. De hade inte ens diskuterat den möjligheten.

De åt frukost tillsammans ; fi lmjölk, müsli, kokta ägg, knäckebrödsmacka med ost och paprikaskivor och ett äpple, en riktig praktfamilj, som grannarna i smyg och med illa dold avundsjuka kallade dem. Grannarna själva hade knappt tid att gäspa innan de stressade iväg på morgnarna, ännu mindre tid för hälsosamma och uppbyggande frukostar. Tanken att gå upp lite tidigare var tydligen mer motbjudande än framtida magkatarr och matspjälkningsbesvär.

Som vanligt vägrade samtliga att ta det fl ytande vitamin- och mineralpreparat som Peter svalde en matsked av med en lätt grimas.

– Jag tar hellre cancer än den där äckliga medicinen, sa Monika.

– Det är ingen medicin, försökte han, och jag tror ärligt ta-lat inte att du hellre vill ha cancer än att ta lite av detta, men det var lönlöst.

Han tog på sig ytterkläderna, gav Annika en kram och pus-sade sina döttrar.

11

och om det vore sant …

Bilen kändes kall och var trögstartad. Den stod i ett kallga-rage och det var snart dags att koppla in motorvärmaren. Ja det var snart dags att göra en hel del med den här gamla Opeln ; byta däck, avgasrör, tändstift, eller varför inte byta hela bilen mot en ny, de hade ju råd. Annika åkte kommunalt, det var gångavstånd till tunnelbanan och absolut utsiktslöst att hitta en parkeringsplats i eller i närheten av Gamla Stan.

Trafi ken fl öt ganska jämnt, med små avbrott här och där, men inga långa bilköer. Peter lät tankarna fl yga fritt. För någ-ra veckor sedan hade han träffat en av sina gamla studiekam-rater. Denne arbetade som plastikkirurg på en privat klinik. Det var bara han och ägaren som opererade och de hade hur mycket jobb som helst, så mycket att de skulle behöva anstäl-la en kirurg till. Var Peter intresserad ? Han skulle få behålla sin nuvarande lön, med mycket goda möjligheter att tjäna be-tydligt mer så snart han skaffat sig erforderlig kompetens. Enligt kamraten handlade det bara om några kortare kurser och framförallt att närvara vid ett antal plastikoperationer av olika slag, för att på så sätt lära sig det som ändå inte lärs ut i läkarundervisningen. På den punkten hade kamraten onek-ligen rätt. Ingen läkarutbildning i världen kan ersätta det man lär sig i praktiken, i det dagliga jobbet med patienter och ge-nom att iaktta hur äldre läkare och sjuksköterskor arbetar. Visserligen var mycket av det som lärdes ut viktigt och gav en grund att stå på för att kunna förstå vissa förlopp som måste läras in för att kunna gå vidare. Å andra sidan lades det ned mycket möda och arbete på förlegade kunskaper, som i bästa fall hade ett anekdotiskt eller historiskt värde.

Förslaget att söka jobbet som plastikkirurg lät lockande. Mindre stress, regelbundna arbetstider, lediga helger och en högre lön. En del plastikkirurger tjänade omåttligt, vissa av dem hade bara varit medelmåttiga kirurger innan de sadlade om, alls inga »skalpellens mästare», som han själv hade blivit kallad en gång. Ja, han var en duktig kirurg, det visste han. Skulle han verkligen »slänga bort» sin eventuella talang och sina kunskaper på att börja lyfta och fettsuga gamla kärring-ar ? Hade inte världen större behov av en kirurg som kan räd-da liv än ännu en profi tör i silikonbranschen ? Var det därför

12

johnny grimståhl

han hade studerat till läkare, för att bli en aktör på fåfängans marknad ?

Annika skulle säkert uppmuntra honom. Hon tyckte att han arbetade för mycket och aldrig hade tid över för henne och barnen. Det blev ofta sena kvällar och långa jourer som ibland varade en hel helg. Ofta var han så trött när han kom hem att han somnade efter maten framför nyheterna på TV. Kärlekslivet blev också rätt hoppigt, han kunde upptäcka att det ibland gått ett par veckor utan att de älskat. Vilken kon-trast mot början av deras förhållande !

Det hade börjat regna när han var nästan framme vid det stora sjukhuset där en patient började förberedas inför hans första operation. En ung fl icka med en tumör i bukspottkör-teln.

Han var upptagen av sina tankar och märkte inte den mö-tande bilen som fi ck vattenplaning och nu var på väg rakt mot honom. För sent insåg han att de skulle frontalkrocka, han såg en skymt av den andra förarens skräckslagna ansikte och hann tänka : Nu dör jag !

Smällen blev fruktansvärd, sönderslitna bildelar for iväg som projektiler åt alla håll. Fronterna knycklades ihop som dragspelsbälgar på båda bilarna och bilisten bakom den ena bilen hann inte bromsa utan körde rakt in i den.

Närheten till sjukhuset underlättade att ambulans snabbt var på plats. Ambulansföraren kände omedelbart igen ett av offren, de hade ofta setts vid akutintaget och på sjukhusets kafeteria. Han skakade på huvudet medan han lade upp krop-pen på en bår och meddelade akuten att de var på väg in med en svårt skadad. Trafi kolycka med hjärtstillestånd, kraniella skador, bukskador och dubbla benbrott. Den andra föraren var vid liv men satt fastklämd med ena benet. Det såg illa ut, underbenet var söndertrasat hela vägen från knäet, en trasig benpipa stack ut genom byxtyget. Någon hade haft sinnes-närvaro nog att dra åt en slips runt benet för att i någon mån hindra blodet från att pumpa ut från en avsliten artär. Brandkåren var på väg med skärutrustning och en läkare gjor-de sig klar för nödamputation av benet, om det skulle visa sig nödvändigt för att få loss honom i tid. Den tredje bilisten, som

13


kört in i bilen framför, klagade över smärtor i nacken, sanno-likt en whiplashskada, men var för övrigt oskadd.

Båren med den livlösa kroppen rullades in från ambulan-sintaget och man satte igång upplivningsförsök. Alla kände igen offret, men som de proffs de var inverkade inte detta på deras handlande. I detta ögonblick var det bara en patient som man försökte rädda tillbaks till livet. Det lyckades inte och tolv minuter över åtta dödförklarades Peter Haldin, 37 år gammal, gift med Annika Haldin, far till två döttrar och lä-kare till yrket.

En av sjuksköterskorna som varit med vid akuten bröt ihop och fi ck gå hem för resten av dagen. En av läkarna som var personlig vän till Peter fi ck också ledigt. Han sökte upp sjukhusprästen för att följa med och meddela dödsbudet till familjen.

2Det ringde på dörren, länge och ilsket. Erik begravde ansiktet under kudden, men blev till sist tvungen att gå och öppna. Som han hade befarat stod Janne utanför dörren, plufsig och ovårdad, med håret på ända, fettblank i ansiktet och smutsig skjorta, närsynt kisande som om han läste innehållsförteck-ningen på en konservburk. De rödsprängda ögonen stirrade hoppfullt upp mot honom.

– Haru nåt hemma ? frågade han. Fan, ja har inte fått en droppe i mej på hela dan !

Erik suckade och klev åt sidan för att släppa in honom. Dagen hade knappt grytt och Janne försökte låta som om han varit torrlagd en vecka minst. Han var ingen vacker syn, men Erik såg inte mycket bättre ut själv och lägenheten var i sam-ma skick. Köket var fullt av tomma fl askor, glas och odiskade tallrikar. Det kombinerade vardagsrummet och sovrummet var möblerat med en bäddsoffa i hyfsat skick, ett soffbord med sprucken glasskiva, ett gammalt vitrinskåp med ena dör-ren borta, en TV och en nedsutten fåtölj med blankslitna arm-stöd.

14

johnny grimståhl

Erik gick ut i köket och hämtade två burkar öl. Det var för tidigt att börja dricka något starkare, och förresten hade han inget hemma. Det var dags att gå till systemet igen. Det ring-de åter på dörren och Erik hörde Janne masa sig upp och öpp-na.

– Bor Jesus i det här hemmet ? hördes från dörren. Det var en frälsningssoldat som stod där, en brinnande själ i en bas-tant medelålders kvinnas kropp, komplett med uniform, lus-tig hatt, insamlingsbössa och en bunt Stridsropet under armen.

Janne vände sig häpen in mot lägenheten, vars materiella förfall nog gav en ganska heltäckande bild av invånarens and-liga tillstånd. Erik kom just ut ur köket med en burk öl i var hand, iförd kalsonger och en skitig t-tröja och med det ruf-siga håret på ända. Alla tre blev stående som om de poserade hos fotografen. Janne fann sig snabbast.

– Nej frun, jag tror inte det. Den jäveln säger i alla fall att han heter Erik.

Den tappra soldaten retirerade, ibland var fi enden övermäk-tig även en Guds egen soldat konstaterade hon resignerat.

De drack ur ölen under tystnad, Janne nästan svepte sin, rapade och torkade sig om munnen med baksidan av ärmen. Han tittade uppfodrande på Erik.

– Det där var de sista, jag har inga fl er. – Fan, blev det tacksamma svaret. Måste gå till socialen

igen, har inte en jävla spänn kvar. Den där jävla Arvidsson håller inne på en del av mina pengar, jag får ut dem lite i taget, så att jag inte ska supa upp allt på en gång, säger den jäveln.

Klok karl, den där Arvidsson, tänkte Erik, men högt sa han :

– Ja, det är för jävligt, men jag måste göra mig i ordning nu, så du får dra.

– Dra själv för fan, dra åt helvete om du inte ens kan bjuda en gammal polare på en bärs ! Tacksam typ, tänkte Erik och öppnade dörren.

Efter att ha duschat och rakat sig kände sig Erik lite bättre. Han betraktade sig i badrumsspegeln. Fan, vad han hade bli-vit fet ! Fettvalkarna svällde ut över livremmen och magen

15


stod ut som en spärrballong. Han hade till och med börjat svullna runt halsen och i fejset. Det kändes som en evighet se-dan han var målvaktsidol och stjärna i fotbollsklubben i den lilla norrlandsstad där han växt upp. Han var inte ens trettio år och förmodligen alkoholist sedan fl era år tillbaka. Tänderna och det blonda håret hade han i alla fall kvar, alltid något ! Erik lovade sig själv att ta sig i kragen (för vilken gång i ord-ningen mindes han inte), sluta supa, skaffa sig ett jobb, börja träna och banta. Men först skulle han opereras och det var ingen idé att börja några stora projekt innan dess. Läkarna hade hittat något de inte gillade i magen sist han åkte in på akuten för att magpumpas, efter att nästan ha supit skallen av sig under fl era dar. Han hade en känsla av att de inte ville säga vad det var, visserligen hade de nämnt gallsten, men det var ett jävla hummande och mumlande av latinska termer som ingen mer än de själva förstod. Tänk om det är cancer, tänkte han. Ja fy fan, ännu mindre orsak att börja ett nytt liv, om det ändå höll på att gå åt helvete. Hur länge kan man leva med cancer i magen ; ett år, två ? Kanske tjugo år och då är jag ju ändå nästan femtio och slaktfärdig, så va fan, ingen idé att gå omkring och oroa sig.

Det hade slutat regna, så Erik slapp bli blöt under den kor-ta promenaden från sin etta i Bagarmossen till tunnelbanan. Han åkte till Slussen och bytte till buss. Det var gott om tid, han skulle inte vara på sjukhuset förrän kvart över tio. Plötsligt stoppade trafi ken upp och sniglade sig fram. Lite längre fram fanns orsaken, två bilar som hade frontalkrockat och en tred-je bil som kört in i dem. Polis och brandkår var på plats och röjningsarbetet pågick som bäst. Bilarna var helt mosade. Stackars jävlar, tänkte Erik, en sån smäll överlever man nog inte.

Erik visade upp sin patientbricka i receptionen och blev ombedd att sitta ned och vänta. Som vanligt kunde de inte hålla tiden på sjukhuset, tänkte han lite surt, när han till sist fi ck komma in till läkaren då klockan var nästan tolv. Det var samma läkare som sist, en kvinna i fyrtioårsåldern, blond, kurvig och rätt snygg trots den vita läkarrocken. Hon såg mer än vanligt stressad ut, och det var något mer, något som han

16

johnny grimståhl

inte kunde sätta fi ngret på. Hon ställde några frågor och tit-tade i hans journal.

– Ja, Bergman skulle ju ha opererats nästa vecka, men vi har tyvärr blivit tvungna att skjuta på operationen. Jag vet inte när det blir, så fort som möjligt naturligtvis, jag hoppas att vi kan ge er besked om operationsdatum någon gång näs-ta vecka. Hon pratade forcerat och såg ledsen ut. Erik beslöt sig för att inte bli arg och fara ut mot henne.

– Varför har operationen ställts in, det var ju klart med dag och allt ?

Hon såg honom rakt i ögonen när hon svarade :– Doktor Haldin, läkaren som skulle ha opererat er, har

tyvärr avlidit i en trafi kolycka nu på morgonen. Det är lite upp och ned här nu, alla hans operationer har ju ställts in tills vidare och vi är alla rätt påverkade av vad som hänt, som ni nog kan förstå. Jag beklagar, men vi måste be att få återkom-ma om operationsdatum.

Erik frågade om olyckan hade hänt på motorvägen strax innan sjukhuset och hon bekräftade det.

Ute hade det börjat blåsa, det såg ut att bli stormigt väder. Han tog samma busslinje tillbaks och sedan tunnelbanan till Medborgarplatsen, där han gick av och köpte några fl askor billigt rödvin på systembolaget på Folk unga gatan. Erik märk-te att expediten kände igen honom, men han var ju nykter och städad, så hon sa inget, varken varsågod eller tack när han betalade och gick. Han var ganska van vid att bli behandlad som en andra klassens medborgare, det var länge sedan han slutade reagera för det.

Väl hemma hade ovädret brutit ut för fullt, vinden virv-lade upp löv och kvistar och himlen var genom mulen. En trist dag, Erik var glad att han hade sin lilla etta att krypa in i. Under en period av sitt liv hade han varit uteliggare, och han rös vid tanken på att ligga och kura under en presenning på någon byggplats i ovädret. Han slog på teven, korkade upp en fl aska vin och bestämde sig för att inte öppna om Janne, eller någon annan suparkompis, ringde på dörren.

Vinet gjorde honom lite sentimental, gråtmild och depri-merad. Va fan håller jag på med ? tänkte han. Snart ett nersupet

17


vrak redan innan trettio års ålder ! Vad har hänt ? Alla högt-fl ygande planer och framtidsdrömmar, vart tog de vägen ? Han skulle ju bli ingenjör var det tänkt, hur nu det skulle ha gått till …

Erik hade bra betyg i skolan trots att det i stort sett helt saknades böcker i hemmet. Det enda farsan läste var sporten och serierna i den landsortstidning de prenumererade på. Hans mor brukade åtminstone då och då köpa en veckotid-ning eller skvallerblaska, men Erik var inte säker på att hon verkligen läste den, hon kanske bara tittade på fotona av alla kändisar. Det var ingen direkt stimulerande miljö för högre studier. Så Erik fortsatte inte på gymnasiet, utan började istäl-let arbeta på en liten mekanisk verkstad som tillverkade bil-takräcken.

Inom en vecka kunde han de olika arbetsmomenten ; kapa rör, slipa av graderna i ändarna, löda ihop de olika delarna, galvaniseringsbaden, plugga i de svarta ändskydden av plast, stapla och paketera. Efter två månader drömde han om tak-räcken på nätterna, och efter tre månader sade han upp sig för att istället ta jobb på konservfabriken.

Efter en tid hade Erik avancerat till traversförare, arbetet gick i skift och var inte alltför ansträngande. Han tog körkort för lastbil och fi ck börja som lastare. När någon av chauffö-rerna blev sjuk ryckte han in och körde någon av de stora last-bilarna med tunga släp. Det gick så bra att han snart blev anställd som ordinarie chaufför.

På fritiden spelade han fotboll och ishockey. Med sina snabba refl exer och sin vighet var Erik som gjuten för att stå i mål och snart släppte han ishockeyn för att satsa helt på fot-bollen. Han var orädd och gick in i närkamper utan att tveka. Som målvakt var det mycket lättare att märka en motspelare. Målvakten var ju tabu, honom fi ck man inte röra, och om en spelare rullade runt i gräset av smärta efter alltför närgången kontakt med målvakten, så blåste få domare straff.

Erik hade dessutom ett sjätte sinne som målvakt. Vid straffsparkar gällde det att slänga sig åt rätt håll ögonblicket innan bollen sköts. Ibland kunde man se åt vilket håll straffen skulle läggas, men många fi ntade och lurade målvakten att gå

18

johnny grimståhl

åt fel håll. Väntade man för länge var man chanslös. Bollen for iväg som en kanonkula och ingen var så stor att han kun-de täcka målet med sin kropp som i ishockey, där detta å an-dra sidan uppvägdes av att pucken var så liten att den behändigt kunde lirkas in i minsta lilla öppning. Så de fl esta målvakter chansade. Det var ett lotteri med femtio procents chans att man valde rätt håll. Erik valde nästan alltid rätt håll. Han undvek att titta direkt på straffl äggaren för att inte bli distraherad. När ansatsen kom, verkade allt ske i slow motion och Erik visste i förväg vilken väg bollen skulle ta. Ibland räckte han inte ända fram och bollen gick i nät, men han hade i alla fall slängt sig åt rätt håll. Ryktet om Eriks förmåga att ta straffar gjorde att några spelare ibland valde att skjuta rakt mot mål, i förhoppning att Erik skulle kasta sig åt det ena el-ler andra hållet, vilket han inte gjorde. Istället stod han lugnt kvar och fångade enkelt in bollen mot magen till publikens jubel.

Några av de större klubbarna hade börjat visa intresse för ortens målvaktsidol, han kunde nog räkna med att snart kun-na välja mellan fl era mer eller mindre frestande anbud. Som så många andra norrlänningar skulle han väl bli tvungen att fl ytta förr eller senare. Småstaden började ändå redan kännas för liten för honom.

Och så förändrades allt över en natt ! Den stora älgkroppen dök upp från ingenstans, inte ens Eriks snabba refl exer kunde helt undvika kollisionen. Älgen kom in från höger sida, Erik vred snabbt ratten åt vänster och rammade älgen med höger-fl ygeln. Bilen for tvärs över vägen och sladdade ned i diket på andra sidan där den slog runt och hamnade upp och ned.

Kamraten som suttit i framsätet spelade back i fotbollsla-get och hette Jonas. De hade varit på diskotek, där Jonas bli-vit rejält packad, så full att vakterna skulle ha slängt ut honom om det inte varit för Erik, som gick i god för honom och lo-vade se till att han skötte sig. Själv drack Erik bara läsk, han skulle ju köra, och hade inte lust att riskera både körkort och jobb. Erik drack i själva verket sällan sprit och kunde bara minnas att han varit full en gång i sitt liv.

19


De hade haft två brudar på gång, men Jonas hade fram-gångsrikt förstört alla utsikter till en trevlig avslutning på nat-ten hemma hos dem genom att greppa den ena mellan benen och fl addra med tungan på ett obscent sätt, som inte gick att missförstå.

Det var en ganska sur Erik som så småningom fi ck med sig Jonas ut till bilen. Jonas protesterade vilt, han trodde att de fortfarande skulle kunna locka med sig fl ickorna på dålighe-ter och kunde inte förstå hur Erik kunde missa en sådan chans. I längden kunde han inte vara arg på Jonas, det kunde ingen vara. Jonas var ett naturbarn, stor och naiv, med ett vackert ansikte inramat av svart, lockigt hår och oftast prytt av ett brett, smittande leende. När Jonas var nykter gick han fram som en slåttermaskin bland kvinnorna, både gifta och ogifta, lämnande efter sig en rad krossade hjärtan som svallvågorna efter en Ålandsfärja i Stockholms skärgård. När han var full avtog tjusarkraften med graden av berusning, han blev för slipprig och direkt på sak.

Jonas hade vägrat ta på sig bilbältet och Erik hade gett med sig, han orkade inte tjata. Vid smällen hade högerdörren ska-lats av och Jonas kastats ut som en vante. Erik hängde upp och ned i bilbältet utan att kunna komma loss. Det skar till av smärta så fort han rörde vänster ben, och höger axel mås-te ha fått en rejäl smäll, han kunde inte röra axeln eller armen utan att det gjorde ont. När han vred på huvudet kunde han se Jonas ligga orörlig vid sidan av bilen. Han hörde sig själv ropa Jonas namn men fi ck inget svar. Hans röst blev allt sva-gare och han måste ha tappat medvetandet av och till. Han hörde avlägsna, upprörda röster och ambulanssirener och kände en skärande smärta i benet när han lyftes ur bilvraket och lades på båren. Till sist bäddades han in i ett barmhärtigt mörker och lät sig fl yta iväg.

När Erik vaknade låg han i en sal på Umeå lasarett med vän-ster ben och höger arm gipsade. Benet var brutet under knät och höger underarm hade en splitterfraktur. Dessutom hade han brutit höger nyckelben. Han frågade efter sin kamrat och fi ck veta att Jonas låg på en annan avdelning med brott på

20

johnny grimståhl

ryggraden, förlamad från midjan och ned och med små möj-ligheter att någonsin bli bra. Jonas i rullstol resten av sitt liv !

Resten var historia – ryktena om rattfylla, idrottskarriären avslutad på grund av skadorna, gamla vänner som plötsligt vände honom ryggen, tisslandet och tasslandet bakom hans rygg och hans egna samvetsförebråelser. När han sedan också omplacerades från sitt jobb som chaufför, trots att han hade körkortet kvar och var helt friad av polisutredningen, var måttet rågat.

Han tog farväl av Jonas, som under hela tiden försvarat honom mot de ogrundade ryktena om rattfylla och vårdslös körning. Ingen av dem kunde hålla tillbaka en tår och till sist bröt han upp från det pinsamma avskedet med löfte att skriva från huvudstaden. De visste båda att de kanske inte skulle ses mer.

De övriga få återstående vännerna var snabbt avklarade, liksom familjen. Hans lillasyster grät fl oder, Erik hade varit mer en fadersgestalt än storebror för henne.

I Stockholm hade det börjat riktigt bra med jobb i byggsväng-en. Det byggdes som aldrig förr och man sökte arbetskraft från hela landet, såväl utbildat byggfolk som grovarbetare och hantlangare. Byggföretagen kunde till och med hjälpa till att skaffa bostad ibland, visserligen i mindre attraktiva föror-ter, och ofta andrahandskontrakt, men ändå.

Erik tjänade bra och fi ck snart nya kamrater bland arbets-kompisarna. Så snart jobbet var över på fredagseftermidda-gen brukade de träffas hemma hos varandra och dela på ett helrör för att komma i form inför kvällens övningar på barer och diskotek. Ingen av dem spottade i glaset och det var yt-terst meriterande att kunna dricka så mycket som möjligt, helst utan att bli alltför berusad. Om man dessutom lyckades ragga upp någon storbystad diskodrottning, så var man byg-gets kung för en dag när arbetsveckan åter började på mån-dagen. Inga skämt var för grova, och inga detaljer för intima, för att inte berättas under kafferasterna. Stämningen var, som det brukar heta, rå men hjärtlig.

Den överhettade byggmarknaden kollapsade efter några

21


år och Erik fann sig plötsligt en dag stående på gatan, utan vare sig arbete eller bostad och med alla sina möbler och an-dra tillhörigheter magasinerade, förutom det han bar med sig i en axelremsväska. Det blev början till en tröstlös vandring mellan a-kassan, socialen, arbetsförmedlingen, bostadsförmed-lingen och ungkarlshotell. Bostads för med lingen var bort kas-tad tid. För att få ett hyreskontrakt måste man kunna visa att man har fast anställning, men för att kunna sköta ett arbete måste man ju ha en bostad, och för övrigt var arbetsgivarna i allmänhet inte så intresserade av att anställa folk utan ord-nade bostadsförhållanden. Så bostadsförmedlingen byttes snart ut mot ett annat statligt förmedlingsorgan ; systembola-get.

Med tiden började hoppet att få ett ordnat arbete och rät-sida på livet försvinna mer och mer. Erik hade ändå haft tur som så småningom fått en lägenhet via socialen. Han slapp jaga mellan olika ungkarlshotell och härbärgen och i värsta fall sova ute.

Det var inte så dumt i Bagarmossen egentligen. Nära stan och Nackareservatet inpå knutarna. Erik hade gått leden ge-nom skogen till Hellasgården några gånger för att bada bastu och fi ka och varje gång lovat sig själv att nästa gång också ta en tur i en av de snitslade motionsslingorna. Så hade det inte blivit, träning i någon form ingick inte i hans nya livsstil.

Grannarna höll sig på sin kant men var vänligt överseende. Erik var noga med att inte röja och hålla fylleslag i lägenhe-ten, livrädd som han var att bli av med den om grannarna skulle klaga. Hans suparkompisar visste att hos Erik gällde det att simma lugnt, inget gapande och gormande, då åkte man ut illa kvickt. Sina egna sjöslag hade han hitintills lyckats hålla hemma hos andra olycksbröder och på andra ställen långt hemifrån. Grannarna var lyckligt ovetande om de gång-er han supit sig raka vägen till akutintaget på Södersjukhuset eller fyllearresten på närmaste polisstation.

Erik hade fortfarande dåligt samvete för olyckan som inva-lidiserade hans kamrat. Visserligen insåg han att han inte råd-de för vad som hände. Älgolyckor är vanliga i Norrland och han hade varit spik nykter. Rådde han för att Jonas vägrade ta

22

johnny grimståhl

på sig säkerhetsbältet ? Han kunde inte gärna tvångsbinda ho-nom i bilen, men borde han inte ha stått på sig, lirkat och ar-gumenterat för att få Jonas resonabel ? Istället hade han utan vidare gett upp, han »orkade inte tjata», och nu satt Jonas i en jävla rullstol för resten av sitt liv. Det hände fortfarande att Erik drömde om olyckan. En stor mörk massa som vältrade sig över bilen, sladden ned i diket och volten där han tyckte sig sväva viktlös ett kort ögonblick.

Var det därför han söp, för att döva sitt dåliga samvete ? Jonas blev väl inte bättre av att Erik sakta men säkert söp skal-len av sig, men det höll ångesten och demonerna borta. Och sedan kom ångesten och demonerna tillbaka, förstärkta av bakfyllans alla kval, och det var bara mörker och åskväder, ett tomrum och en meningslöshet utan gräns som gjorde tillvaron till en outhärdlig tristess. Bara tanken på att rycka upp sig, sluta supa, skaffa ett jobb, kanske fru och barn, verkade direkt hånfull när han befann sig i botten av sitt svarta hål. Vad är det för mening med allting, frågade han sig, varför lever vi ? Om han ändå vore lagd åt det religiösa hållet. Han såg för sig den kvinnliga frälsningssoldaten som de gemensamt hade skrattat ut på morgonen för hundra år sen, hur den trosvissa och lite äppel käcka minen hade förbytts i ett uttryck av oänd-lig sorg och smärta, en smärta som Erik och Janne förtjusta hade målat dit med breda, fl ödiga penseldrag. Nej, Gud kunde inte fi nnas, och om han fanns så var han en sadistisk, pervers jävel som Erik inte ville ha att göra med. Hur fan kunde någon Gud vara så utstuderat jävlig att han hittade på såna monster som människosläktet till största delen bestod av ? Om han fanns, så måste han ha dragit igång hela skådespelet för att sen sitta bekvämt tillbakalutad och skratta sig fördärvad åt de sce-ner som hans lydiga statister sprang omkring och agerade i. Kanske Fan själv satt bredvid och så skrattade de ihop sig, som Janne och Erik hade gjort, ja fy fan och helvetes jävlar !

Erik hyste i varje fall genuint medlidande med en varelse – sig själv. Han lät sig gripas av fyllesentimentalitetens bitter-ljuva känslovågor som slängde honom hit och dit. Det var skönt att tycka riktigt synd om sig själv, det kändes som äkta känslor och det var en vara som annars var sällsynt i hans liv.

23


Han tyckte synd om sig själv för att han var så usel, så myck-et sämre än alla andra på klotet existerande människor, så dålig att inte ens Gud skulle kunna tycka om honom, men vad fan, Gud existerade ju inte ! Jo, men om han nu gjorde det så skulle han i vart fall inte kunna tycka om en sån skit som Erik Bergman, en som bara satt och söp och tyckte synd om sig själv, när han inte mobbade snälla frälsningssoldater.

– Jag gillar ingen och ingen gillar mig, toreador, toreador, skrålade han. Han skulle aldrig älska Carmen och inte hon honom, han skulle kanske aldrig älska någon alls – vem fan skulle vilja ha honom ! Han hade inte sladdat ner i diket, han höll på att braka utför stupet i full fart och nästa sociala an-halt var säkerligen tillbaks till ruta ett, till uteliggarnas gråa skuggvärld. Och sedan ? Vad skulle han tappa först, tänderna, håret eller minnet ? Självkänslan, den skulle han tappa först, den lilla han fortfarande hade kvar. Sedan skulle resten gå i kvav, det ena efter det andra. Hur många år skulle han klara som uteliggare, fem, tio, femton år ? Hade han nånsin sett en uteliggare i sjuttioårsåldern ? Nej, men rätt många som såg ut att vara i den åldern fast personnumret visade på ungefär halva den siffran.

Nej, det var ta mig fan ingen mening med nånting, livet var ett jävla skämt, ett jävla dåligt skämt, om han fi ck säga sin mening. Och Gud och Fan satt och garvade åt att alla lät lura sig att snällt spela sina roller. Påven spelade sin roll, Hitler hade spelat sin (honom hade Gud lyckats tota till alldeles spe-ciellt skickligt, inga halvmesyrer där inte), Arvidsson på soci-alen, duktigt fl ankerad av Janne och de andra statisterna spelade sina roller alldeles ypperligt, liksom han själv, och av någon anledning kom Erik att tänka på den där doktorn, vars roll det hade varit att karva i Eriks kropp om inte scenariot så plötsligt hade ändrats. Man kunde nästan säga att doktorn hade glömt sin replik, kanske hade han tagit fel på dörr och gått ut bakvägen istället för att komma in på scen. Han hade lurat Gud, Gud fi ck nu se sig om efter nån annan att spela rol-len av Eriks läkare. Det kanske var så man borde göra, hoppa ned från scenen och försvinna bakvägen !

Plötsligt och helt oväntat brast fördämningarna inom honom.

24

johnny grimståhl

Med ett brak sopade han fl askor och glas i golvet och brast ut i en hejdlös och okontrollerbar gråt. Han grät som han aldrig hade gråtit, hulkade och tjöt om vartannat.

– Åt helvete med grannarna och lägenheten och allting, jag orkar inte längre ! Vad är det här för ett jävla liv ? Livet är skit, jag är en skit och allt annat är också bara skit ! Jag ska ta mig fan göra slut på alltihop ! Ingen jävel kommer ändå att sakna mig. »Jaså, Erik Bergman, var inte det det där fyllot i åttiofy-ran ? Har han supit ihjäl sig ? Jaså, självmord ? Ja, där ser man hur det kan gå. Förresten, såg du att det har fl yttat in en familj fi nska zigenare i femtitvåan ? Socialfall så klart, de bär säkert kniv under kjolarna hela bunten …»

Erik reste sig mödosamt. Han gjorde en överhalning i rikt-ning mot vitrinskåpet, återfi ck balansen och tog sig till bad-rummet för att leta efter rakblad. Det enda han hittade var rakhyvlar av plast som nog inte dög att öppna pulsådror med. Han svor och rev ned hyllan i badrummet som gick i golvet med ett brak. Någon bankade i golvet ovanför hans tak, han knöt näven och vrålade:

– Dra åt helvete ! som svar och bankningarna upphörde. Skulle de ringa polisen ? Han gav fan i vilket, låt de jävlarna komma bara, de måste ju ändå komma förr eller senare och forsla bort hans lik. Beslutsamt gick han ut i köket, krossade ett dricksglas och tog med sig en vass glasbit till badrummet.

Just när han stod böjd över handfatet beredd att snitta, tit-tade han upp och mötte sin bild i badrumsskåpets spegel. I djupet av sina ögons spegelbild såg Erik Bergman sin själ, och för första gången såg han sig själv, inte bara den illusion som han var van att se. Det lyste om honom i olika färger, det skim-rade och ändrade oavlåtligt färg. Jag har blivit tokig ! tänkte han, men han fortsatte att stirra som förhäxad på sin spegel-bild och på sina händer och kropp. Närmast kroppen låg det som en tunn slöja av ljust grått eller pärlemorfärgat sken. Utanför det grå skiktet lyste det mer grönskimrande, som ljus-grön gas ungefär, och ännu längre ut skiftade färgerna i star-kare lysande färger. De dominerande färgerna verkade vara rött och orange med inslag av lysande gult.

Glasbiten föll ur hans hand och han sjönk långsamt ned på

25


knä. Med knäppta händer och sänkt huvud började Erik be på badrumsgolvet. Orden kom av sig själva, först långsamt och lite trevande, men efter hand allt stridare och starkare.

– Gode Gud, förlåt mig för vad jag tänkte göra. Det an-kommer bara på Dig att avsluta mitt liv. Förlåt mig för att ha slarvat bort de senaste åren av mitt liv. Förlåt mig för allt ont jag gjort andra människor. Förlåt mig också för att ha miss-skött min kropp, den kropp Du gav mig att förvalta och som jag har försökt bryta ned. Gode Gud, hjälp mig att bli en hel människa igen ! Hjälp mig att bli hel, så att jag kan hjälpa an-dra att bli hela !

Han bad och bad, orden forsade ur honom, ord och me-ningar som han ibland bara anade innebörden av. Han bad för sådant han inte ägnat en tanke åt tidigare, han bad för män-niskor och djur, för vänner och fi ender, för Jonas i rullstolen, för sin familj, för Janne och de andra A-lagare han kände, för de som förtalat honom och vänt honom ryggen efter olyckan med älgen, för alla personalchefer som aldrig hört av sig efter den första intervjun, för hög som låg, rik som fattig.

– Gode Gud, ta mig hem om Du vill, jag har inte varit till nån större glädje för någon människa. Men om Du ger mig en andra chans så ska jag ändra mig ! Inget mer supande och rövarliv. Låt mig få bli till nytta för någon innan jag dör !

Senare, när det blivit kväll, vaknade han på badrumsgolvet. Utan att klä av sig gick han och lade sig ovanpå soffan och somnade. Nästa dag skulle han vakna, mer utvilad än på länge, till ett nytt liv :

»Ur askan steg den färgskimrande fågeln Fenix mot skyn.»

3Det kändes som om han föll och snurrade runt i en mörk tun-nel. Det brusade mäktigt som av en symfoniorkester, märklig musik som han kände igen, men inte kunde placera. Han ana-de andra varelser i närheten som också föll, eller kanske

26

johnny grimståhl

snarare svävade. Några hade mänskliga former, andra ver-kade vara något mellanting mellan människa och djur. En del färdades snabbt, liksom han själv, andra verkade stå stilla, el-ler ha fastnat på vägen. Han var mer nyfi ken än rädd, var be-fann han sig och vad gjorde han här ?

Direkt efter krocken upplevde Peter att han befann sig ut-anför och ovanför sin kropp, han liksom fl öt, eller svävade ovanför olycksplatsen. Fronterna på båda bilarna var demo-lerade, det var ett virrvarr av förvridna plåtdelar, splittrat glas, lösryckta delar från bilmotorer och annat. Föraren i den ena bilen satt fastkilad bakom ratten, ur ett fastklämt ben pum-pade blodet från en avsliten artär. I den andra bilen hängde föraren livlös över ratten. Peter förstod att han betraktade en kropp som livet hade lämnat. Flera bilar hade stannat och folk strömmade till. De fl esta var chockade av vad de såg och stod handlingsförlamade, men några av de tillströmmande män-niskorna visade initiativ och försökte hjälpa till. Han såg hur en kostymklädd man snabbt slet av sig sin slips och virade den runt låret på mannen som satt fastklämd. Genom att dra åt slipsen hårt lyckades han dämpa blodfl ödet något, men den skadade mannen tappade fortfarande mycket blod. Någon gick fram till den andre föraren men ryggade tillbaks inför sy-nen av blod och hjärnsubstans som täckte ena sidan av huvu-det. På avstånd hördes sirenerna från en ambulans som strax bromsade in vid olycksplatsen. Till sin förvåning kände Peter igen ambulanspersonalen – de arbetade på samma sjukhus som han själv ! Det var också något välbekant med den liv-lösa kropp de lade på en bår, han insåg chockartat att det var han själv som låg där ! Det hela var mycket underligt, han slets mellan en önskan att följa med ambulansen för att se vad de tänkte göra med honom, eller vad som var kvar av honom, och en impuls att följa en inre röst som sade åt honom att gå mot ljuset.

Peter beslöt sig för att gå mot ljuset och kände i samma ögonblick hur han drogs in i en virvel, som svepte iväg honom in i den svarta tunneln, som om han kommit för nära ett svart hål ute i världsrymden. I slutet av vad han uppfattade som tun-neln, skimrade ett vitt ljus. Han drogs mot det, farten hade

27


bromsats och han svävade i ett viktlöst tillstånd. Ljuset var in-tensivt men absolut inte skrämmande. Han svävade närmare. Bakom ljuset, eller vid sidorna, han kunde inte avgöra vilket, skymtade han strålande ljusgestalter, de verkade fi nnas där för hans skull, han var tydligen väntad. De hade vanliga kroppar som spred ett sken i olika färger runt omkring sig. Några lyste med vackra pastellfärger, andra hade mer rött ljus och han såg några som lyste med en gyllene gul färg. Med ens kände han igen en av dem, det var ju hans morfar, som drunknat under en fi sketur medan Peter var liten. Han var åter ung men var sig ändå lik. Peter upptäckte att de talade med varandra. Tydligen skedde det på något telepatiskt vis, ty han hörde inga ord, men uppfattade glasklart allt vad som sades.

– Var inte rädd, det är inte farligt. Vi är här för att hjälpa dig.

Den stora, vita ljusgestalten talade också till honom, en ordlös kommunikation, full av kärlek och förståelse. Han kände sig som när han som liten fi ck krypa upp och sitta i sin pappas knä, omgiven av värme och kärlek, beskyddad från allt farligt och skrämmande.

Peter kunde inte hålla inne med frågan :– Är du Gud ?Ljusgestalten svarade :– Om du vill tro det, så är jag det. Jag är här för att tillsam-

mans med de andra här hjälpa dig, så att du kan gå vidare. Peter kände sig omtumlad, den här drömmen blev alltmer

obegriplig.– Var är jag, vilka är ni ?Han fi ck inget svar. Istället började hans liv rullas upp för

honom, som en fi lm. Varje avsnitt kunde han frysa för att tit-ta närmare på, men han kunde inte blunda eller snabbspola fi lmen. Allt måste han se. Han återupplevde sina känslor inför de olika händelserna som spelades upp, skräck, glädje, ångest, ilska, besvikelse och lycka, allting han en gång känt fi ck han återuppleva. Han kände också andra människors reaktioner på handlingar som han hade gjort och som påverkade dem. I andra klass hade han varit med och mobbat en turkisk in-vandrarpojke. Han återupplevde allt med en obehaglig skärpa

28

johnny grimståhl

och kände pojkens skräck, förtvivlan och till sist det hat som mobbningen gav upphov till. Han blev ett med offret, delade offrets tankar och känslor och han tänkte : Hur kunde jag !

För varje gång han gjort något ont, något som skadat en annan varelse, kände han en obeskrivlig ånger, men ljusgestal-ten visade inget fördömande.

Bra, du lär dig. Nästa gång kanske du handlar annorlunda i en liknande situation …

De gånger han visat prov på kärlek eller medlidande, kän-de han den glädje och tacksamhet som hans handlingar lett till. Han fi ck dela sina patienters och deras familjers glädje och lycka över livräddande operationer han deltagit i och kände att han åtminstone gjort rätt i sitt yrkesval. Samtidigt insåg Peter hur han hade försummat sin fru och sina döttrar för karriären. Om han verkligen hade bemödat sig, så hade han kunnat ha mer tid över för dem, det medgav han. Gång på gång sa han sig : Om jag bara fi ck leva om mitt liv ! Om jag bara hade vetat. Nu är det för sent ! Ty det stod klart för ho-nom att han var död.

Han hade ingen uppfattning om hur länge han hade reka-pitulerat sitt liv ; en timme, en månad, fl era år ? Hela tiden fanns ljusgestalten där, deltagande, men inte fördömande. Fördömandet av sina handlingar stod han själv för, han var sin egen domare och ingen domare kunde ha varit strängare och mer utan misskund. Han såg också att allt som hade gått honom väl, liksom allt som hade gått honom emot i livet, be-rodde på hans egna handlingar och tankar. Ingenting sker av en slump, allt är en följd av det val man gör i livets olika si-tuationer. Positiva handlingar och tankar genererar positiva vibrationer som så småningom återkommer till sitt ursprung. De negativa handlingarna och tankarna återvänder också all-tid till sitt ursprung. Ibland kan de ta en lång sväng och åter-komma först i ett senare liv, ibland slår de tillbaks blixtsnabbt, »som att spotta i motvind».

Det där sista kom bestämt från hans morfar, som stod och fl inade, och han borde ju veta som varit sjöman som ung och sedan drullat i och drunknat och allt, på gamla dar …

Ljusgestalten talade till honom och bekräftade att han var

29


död, men bara i rent fysisk mening. Han hade fort farande sin egentliga, riktiga kropp, den som de fl esta människor inte kan se och därför inte tror på, det elektromag net iska fält som bru-kar kallas auran. Peter såg att auran består av fl era olika skikt, eller lager, som överlappar varandra och lyser med olika fär-ger. Aurans utbredning och färger beror på människans per-sonlighet, sinnes stämning, hälsa och, inte minst, andliga mognad. Han fi ck veta att auran skiljer sig mellan olika män-niskor, liksom mellan djur och människor. Innan döden inträ-der börjar auran krympa och dra sig inåt, för att vid döds ögonblicket frigöras helt från den fysiska kroppen. Eftersom många människor vägrar inse att de har dött, klam-rar de sig desperat fast i närheten av den fysiska, men nu döda kroppen. En del av dessa »osaliga andar» kan ge upphov till de olika fenomen som brukar kallas spökerier, eller ande-uppen barelser.

Peter frågade om de andra varelserna som han sett när han for genom tunneln. En del var människor som liksom han själv nyligen hade dött och nu färdades olika snabbt mot lju-set. Förr eller senare skulle de alla nå fram. Andra varelser var högt utvecklade djur, eller andra livsformer som stod männis-kan nära och som hade individuella själar. Svaret utvecklades inte närmare, han fi ck en känsla av att hela svaret skulle ges längre fram. Just nu genomgick han nog en slags introduk-tionskurs.

Peter släpptes nu fram till gruppen som stod och väntade på honom. Alla presenterade sig och hälsade honom välkom-men. Några var gamla släktingar som, i likhet med hans mor-far, hade dött när han var liten, andra kunde han inte placera, men det var något välbekant över dem, som om han känt dem tidigare någonstans.

En man och en kvinna presenterade sig som läkare. Jo, de hade varit med och stöttat honom efter bästa förmåga under hans utbildning och i hans arbete. Under svåra operationer hade de stått vid hans sida och på olika sätt assisterat. Ibland hjälpte det inte, ty vi kan ju inte göra underverk, vi är ju bara människor, log de.

Hans morfar hade varit en av hans två skyddsandar, den

30

johnny grimståhl

andra var en vacker kvinna. Peter undrade var de höll hus ti-digare på morgonen när han behövde dem. De log men sva-rade inte.

Med tankens hjälp kan du ta dig dit du vill, berättade de. Den här kroppen är inte bunden till tid och rum på samma sätt som den fysiska kropp du hade. Du kommer att lära dig att vid behov gå rakt genom väggar och liknande, men i början är det enklast för dig om du använder en öppen dörr, liksom van-liga människor. Så småningom kommer du att tröttna på be-söken på jorden och du kommer självmant att söka dig till de högre världarna. Kanske kommer du innan dess att vilja bli någon form av skyddsande åt någon eller några varelser som du känner extra starkt för. Alla här har gjort det valet. För en del av oss är uppgiften avslutad, du behöver ju till exempel inte längre vår hjälp. Kanske kommer vi att fortsätta att verka som skyddsandar åt någon annan människa istället.

– Låt mig förklara för dig vad skyddsandar egentligen är och vad de kan och inte kan göra, sa kvinnan, som presente-rat sig som Kea. Vi försöker vara ditt samvete när du är på väg att göra något som är fel, eller något som är mot din na-tur, men vi kan inte tvinga dig att göra rätt. Människan har sin fria vilja att använda för att göra rätt eller göra fel, vi kan inte göra något åt det. Det skulle strida mot de Gudomliga Lagarna om vi ingrep direkt i människornas liv och alltid fi ck dem att handla rätt. Rätt handlande och rätta tankar måste uppstå ur det gudomliga frö som alla bär på. Vi är som träd-gårdsmästaren som tålmodigt vattnar och sköter fröet för att det ska börja gro. Vi kan inte dra ut grodden innan fröet är moget att av sig själv börja spira.

– En del människor får också hjälp i sin yrkesutövning, du har nyss träffat dina hjälpandar som du hade som läkare. Det handlar om yrken där man på olika sätt hjälper människor till ett bättre liv. Läkaryrket är ett sådant och många läkare har, sig själva ovetande, en eller fl era skyddsandar som försö-ker hjälpa och stötta dem. Det är oftast andar som själva va-rit läkare eller medicinmän. Du skulle bli förvånad, om du visste hur många operationssalar som har dagliga besök av dessa andar.

31


– Vi skyddsandar försöker skydda dig från faror, sjukdo-mar och olyckor. Eftersom det som drabbar dig är en direkt följd av ditt tidigare handlande, kan och får vi inte alltid in-gripa. De gånger du har haft »änglavakt», är de tillfällen då vi fi ck lov att ingripa på det fysiska planet.

– Om en människa på olika sätt försöker ta livet av sig, el-ler av någon annan, kan vi bara vädja till deras inre. Ibland lyckas vi inte bryta igenom personens skal och nå fram, det fi nns då ingenting mer vi kan göra.

– När en människas tid är ute och hon ska dö, måste vi dra oss tillbaka. Det beror inte på oss hur lång tid en människa ska leva sitt jordeliv. Vi är redskap för den Gudomliga Lagen, men vi är inte Gudar som kan påverka och ändra den Lagen efter behov. Även vi sörjer ofta när till exempel unga männis-kor dör i förtid, även för oss är Guds vägar ibland outgrund-liga. Vi har emellertid förstått att allt sker av en bestämd anledning som vi inte alltid kan förstå, inskränkta som vi är.

Peter hade en hel del frågor, men beslöt att tills vidare hål-la inne med dem. Det var redan mycket att tänka på, även om en del lät välbekant, som om han vetat dessa saker tidigare, men tillfälligt glömt bort dem.

4Dagen för operationen var inne. Cecilia Lindgren var hungrig och törstig eftersom hon inte fått äta eller dricka någonting sedan föregående dag. Som hon hade gråtit när hon på mor-gonen fi ck höra att »hennes» doktor kört ihjäl sig på väg till sjukhuset, på väg för att operera henne ! Det kändes lite som hennes fel, men Cecilia insåg att han även hade andra patien-ter och att han inte kört till sjukhuset bara för hennes skull. Lite grät Cecilia för sin egen skull, vem skulle nu operera hen-ne, men mest grät hon för den unge doktorns skull. Han var vrålsnygg och vilken kropp ! Det syntes, trots läkarrock och vita landstingsbyxor, att där fanns en vältränad kropp med breda axlar och smala höfter. Hon hade tagit reda på att han var gift, så det hade nog inte funnits något att hoppas på. Hon

32

johnny grimståhl

hade ändå varit glad att det var just han som skulle operera henne.

Den nye doktorn, som hon fått istället, var mer som Cecilia föreställde sig en läkare. Lång och mager med stubbat hår och glasögon. Defi nitivt ingen tiotaggare, han liknade mer en ut-nött sopkvast, men han verkade snäll och så hade han ju ställt upp på att operera henne, och dessutom samma dag. Hon hade så smått ställt in sig på en ny lång väntan på operation sedan hennes läkare kört ihjäl sig. Det var konstigt att man så snabbt lyckats skaffa fram en ersättare. Någon däruppe mås-te gilla mig, tänkte hon, utan att ana hur rätt hon hade …

Cecilia var tacksam, ty hon hade bestämt sig för att över-leva och att den där tumören i hennes buk hade ingenting där att göra ! Hon var ju ung och snygg, med hela livet framför sig. Så väck med det där, lite nya, fräcka kläder och livet leker igen ! Så långt i sina tankar avbröts hon av att Berit, en av un-dersköterskorna, kom för att ge henne en spruta och göra henne klar för operationen.

Till sist rullades hon in i operationssalen, halvt borta i mor-fi ndimmorna. Hon lyftes över på operationsbordet, fi ck nar-kos och somnade.

Under hela operationen stod Peter och Kea vid sidan av lä-karna och sjuksköterskorna. Peter var frustrerad i början över att inte kunna ingripa fysiskt. Kea lugnade honom och på-minde honom om att han inte skulle vara till stor hjälp om han inte var lugn och behärskad.

Peter kände läkaren som opererade. Han hette Fred rik, ef-ternamnet hade han inte lagt på minnet. De hade träffats som hastigast några dagar tidigare när Fredrik tillträdde sin nya tjänst. Han skulle egentligen inte börja operera förrän imor-gon, sa Kea, men han bad att få ta dina operationer idag sen han hörde om olyckan.

Den nye läkaren var inte dålig. Han lyckades frilägga tu-mören förvånansvärt snabbt. Nu återstod det svåra, att skära bort tumören utan att skada nerverna och blodkärlen runt omkring. Peter såg hur det borde göras och han försökte på telepatisk väg få Fredrik att lyssna. Det verkade som om han

33


lyckades, han kunde inte ha gjort det bättre själv ! När tumö-ren var nästan frilagd, såg han Fredrik göra ett aningen felak-tigt snitt. Han koncentrerade sig åter på sin levande kollega, försökte intala honom lugn, att inte tappa fattningen, opera-tionen är nästan klar och har gått nästan felfritt, det där lilla felsnittet var mänskligt och behöver inte betyda någonting.

Resten av operationen gick på rutin och patienten fördes över till uppvakningsrummet. Peter försökte pressa Kea på hur det skulle gå, kommer fl ickan att överleva eller inte. Kea ville först inte svara, hon sa att hon inte kunde se in i framti-den. När Peter påminde henne om att ljuga inte kunde anses vara rätt handlande, gav hon med sig.

– Jo, hon kommer att överleva, men hon får ett litet kos-metiskt handikapp i form av ett fult ärr ovanför bikinilinjen, som kanske kan hjälpa henne att komma över sin utseende-mässiga fi xering.

Denna hade tenderat att bli allt värre, hon hade sedan länge dömt folk efter deras utseende och gått miste om fl era intressanta bekantskaper och upplevelser på grund av detta. Det ärret fi ck hon av en högre makt, för att hjälpa henne, hop-pas hon förstår det en dag, tänkte Peter.

– Ser du ljuset där, det som jag fokuserar på just nu, und-rade hans morfar.

Peter såg vad han menade. De liksom svävade fram över jorden, han kunde inte bedöma avståndet, men de var långt ute i rymden och ändå såg han tydligt små ljusglimtar här och där på jordytan. Det var människornas böner till Gud och vädjanden om hjälp från högre makter hade han lärt sig. Ju mer osjälvisk bönen var, desto starkare ljus avgav den. Då och då blänkte det till här och där som av små fi cklampor, korta snabba blinkningar, det såg nästan ut som morsesignaler tyck-te han. Andra ljus var starkare och lyste längre. Det ljus som hans morfar hade visat på var det som lyste allra starkast i det området på jorden.

– Kom så tar vi oss en titt, sa morfadern och i nästa ögon-blick var han borta.

Peter beslöt att pröva sina nya krafter. Han koncentrerade sig på ljusstrålen och innan han visste hur det gått till stod han

34

johnny grimståhl

bredvid sin morfar i hallen till en liten lägenhet. På väggen hängde en almanacka från Konsum, så han befann sig tydli-gen i Sverige. De stod och tittade in i badrummet, där en man låg på knä och med tårarna rinnande bad med hög röst och knäppta händer.

Både mannen och lägenheten såg ganska sjaskiga ut, men det fanns ett vackert lyster kring mannen i badrummet, auran förmodade Peter. Mannen var i trettioårsåldern, lönnfet och med ovårdad klädsel. Lägenheten var en enda röra, fl askor och glas på golvet i det enda rummet, en obäddad bäddsoffa, smutstvätt i en hög i badkaret, badrumshyllan sönderslagen på golvet och köket fullt av disk och tomma fl askor.

– Låt mig presentera dig för din skyddsling. Han heter Erik Bergman, är tjugoåtta år och står just i begrepp att med din hjälp börja ett nytt och, låt oss säga, lite mer konstruktivt liv. Han kommer att behöva lite extra draghjälp i början och det kommer inte att bli lätt för någon av er.

– Du har fått ett speciellt uppdrag som ger dig vissa, extra-ordinära befogenheter, vilka i vanliga fall inte brukar tillåtas. Det innebär att när det behövs får du ta hans kropp i besitt-ning, det fenomen som de kristna brukar kalla »besatthet» och judarna »dibbuk». Det får bara ske om det är nödvändigt och bra för honom och bara under kortast möjliga tid varje gång. Du får inte göra detta för att via hans kropp kunna nju-ta av några av de kroppsliga begär du inte längre kan tillfreds-ställa, eller av andra själviska skäl. Eftersom du inte utvecklade några laster eller begär som du inte kunde kontrol-lera medan du levde, så är du ganska lämpad för det här upp-draget. Det är också av betydelse att du har levt i samma land och därför har ungefär samma bakgrund och referensramar som han har. Vem förstår en svensk bättre än en annan svensk ? Du kanske har tänkt på att många som mötte dig på den här sidan var från ditt eget land, utom Kea förstås, men hon är ett fall för sig …

Morfadern log lite och Peter kunde inte låta bli att undra över varför hon var så speciell. Han fi ck då veta att Kea och hans morfar var tvillingsjälar som hade levt många liv tillsam-mans, ibland som ett par, ibland som mor och son och ibland

35


som syskon eller goda vänner. Under sina senaste liv hade de dock reinkarnerat på olika håll utan att mötas.

– Nästa gång hoppas jag att vi kommer att ha ett förhål-lande som älskande, avslutade morfadern.

Peter ville veta mer om tvillingsjälar och han hade också en annan brännande fråga.

– Tids nog ! Beträffande din önskan att få återse din fru och dina barn så är det för tidigt. Trots att du är en gammal själ så är du inte mogen för det ännu, det skulle bara medföra ett onödigt lidande för dig.

– Ja, min käre dotterson, du är i själva verket en betydligt äldre själ än vad till exempel jag och Kea är. Det betyder att du har levt fl er liv än de fl esta och samlat många jordiska er-farenheter som har höjt dig andligen. Det är därför du så snabbt sätts i tjänst som skyddsande. De fl esta som nyss har gått över behöver först vänja sig vid tanken att de är döda, sedan behöver de gå igenom fl era stadier och processer innan de kan förstå ens en ringa del av det som du redan vet. I ditt fall behöver jag bara väcka till liv de kunskaper som du redan har. Vi på den här sidan, det vill säga vi som är döda, är egent-ligen inte klokare eller visare än de levande, men vi har större möjligheter att öppna kanalen till vårt inre, där vi har all vår samlade kunskap. Jag tror också att du kallades tillbaks i så ung ålder för att du har viktigare uppgifter på den här sidan än på jorden. Du vet väl att den Gudarna älskar dör ung … Jag kommer snart att lämna dig. När du åter minns allt det du har lärt dig sedan tidigare behövs inte jag längre, men en kort tid till kommer jag att få ha glädje av ditt sällskap.

Peter hade med stigande förvåning lyssnat på sin morfar. Han kände sig verkligen inte som någon »gammal själ», full med uråldrig visdom. Och ändå kände han på sig att morfa-dern kanske hade rätt. Det var sant att det han fi ck veta för det mesta lät välbekant, ungefär som om han till exempel åter satt och lyssnade på föreläsningar i anatomi och fysiologi. Det man en gång lärt sig i livet fi nns kvar i ens undermedvetna, färdigt att tas fram och användas. Naturligtvis måste på sam-ma sätt olika erfarenheter och kunskaper från alla tidigare liv fi nnas någonstans inom en. En handling eller tanke kan aldrig

36

johnny grimståhl

göras ogjord, men erfarenheten den gav kan å andra sidan heller aldrig förloras !

Han hade dock svårt att förlika sig med tanken att han skulle ha dött för att större uppgifter väntade honom på an-dra sidan. Vad kunde vara viktigare än att få uppfostra och vara ett stöd för de två döttrar han lämnat bakom sig. Hur skulle det gå för dem nu ? Annika, hans fru, skulle säkert kla-ra sig sedan hon lagt sorgearbetet bakom sig. Deras äktenskap var mer baserat på kamratskap och ömsesidig respekt än på djup kärlek och passion. Sedan den första stormande föräls-kelsen lagt sig, hade det mer och mer börjat anta formen av ett förnuftsäktenskap. Medan han levde hade han blundat in-för fakta, men han såg nu klart att det var så det var. De hade dock haft det ganska bra, lugnt och skönt, inga stormiga gräl eller uppslitande bråk. Men han tvivlade inte på att hon med tiden skulle hitta en ny lämplig partner, som kunde uppfylla hennes behov av ekonomisk trygghet och känslomässig sta-bilitet, helst utan stora svängningar, varken ekonomiskt eller känslomässigt.

Och arbetet som läkare, var det inte viktigt ? Han var ju ibland med och räddade liv och det där med plastikkirurgi hade han egentligen aldrig på allvar övervägt. Men, trots allt, skulle han vilja återvända, få livet åter om det vore möjligt ? Nej, det vore omöjligt att nu gå tillbaks för att leva fjättrad i en jordisk kropp. Han njöt av sin nya frihet. Att med tankens makt kunna fl ytta sig vart som helst. Att hitta tillbaks till sig själv och återerövra gamla kunskaper. Att kunna kommuni-cera utan att begränsas av ordens otillräcklighet. Att intuitivt förstå vad han i livet bara kunnat vagt ana. Livet var som att se på teater med ridån fördragen, så man bara anade ett skugg-spel bakom skynket. Äntligen hade ridån gått upp och han kunde både se och höra hela stycket. Kanske längre fram, ja helt säkert skulle han med tiden börja längta efter en ny in-karnation, bara inte nu. Det räckte mer än väl att han troligen skulle behöva ta Bertil Bergmans kropp i besittning då och då inom den närmaste framtiden.

Morfadern vände åter hans uppmärksamhet på Erik.– Som du ser har han sedan en tid druckit en del, men han

37


är faktiskt inte alkoholist i ordets rätta bemärkelse, även om han kanske tror det själv. Som gammal sjöman vet jag vad jag pratar om här ! När den värsta faran är över kommer han att kunna ta sig både ett och fl era glas utan någon risk. Hans be-hov av sprit är ännu så länge bara psykiskt, han har haft turen att födas med gener som gjort att han har tålt hälla i sig gan-ska rejäla mängder. Levern kommer snart att återhämta sig och det fi nns inga andra organfel sånär som på lite gallsten. Det faktum att han aldrig har rökt har nog betytt en hel del och, det var så sant, han var en duktig och vältränad idrotts-man när han var yngre.

– Läkarna vill operera bort gallblåsan på honom. Han var faktiskt inbokad att opereras av doktorn själv, det kom som en överraskning, inte sant ? Ja, jag vet att ni inte alltid hinner träffa patienten innan en rutinoperation som den här, men ändå …

Peter visste vad morfadern syftade på. Tidsbristen gjorde att läkarna inte alltid tog sig tid att träffa patienten innan ope-rationen. Utredningen och diagnosen gjordes i regel av en an-nan läkare och kirurgen hade bara att operera. Efter operationen blev det en snabb visit, ofta i samband med ron-den, för att kontrollera att allt gått bra, innan patienten skick-ades hem med lite förhållningsorder.

Peter tyckte själv att hela systemet var klart otillfredsstäl-lande, men vad skulle man göra ? Fler och fl er människor sök-te sig till vårdcentraler och sjukhus för att tas om hand av en allt mer krympande skara personal. En människa som kanske skulle kunna bli bra, eller i alla fall bättre, genom att få prata av sig inför en vänligt lyssnande och medkännande person i vit rock (som inte nödvändigtvis måste vara läkare), fi ck nöja sig med några minuter, sedan måste nästa patient in. Hela tids-schemat skulle spricka om man tog sig tid med varje patient, men var det vettigt ?

Peter avundades de som arbetade med alternativmedicin. De kunde sitta i lugn och ro och lyssna och prata med patien-ten en halvtimme eller mer. Sedan gjorde de något »hokus po-kus» och många av deras patienter tillfrisknade mirakulöst. Han visste, som de fl esta läkare, att åtskilliga personer som

38

johnny grimståhl

gått runt i den traditionella vårdsvängen i åratal utan att bli bättre, hade blivit hjälpta av terapeuter inom alternativmedi-cinen.

Morfadern log åt honom.– Ja du Peter, ni vanliga läkare brukar inte ha så mycket till

övers för era kolleger inom alternativmedicinen, ty kolleger det är vad de är ! Tänk om ni kunde samarbeta med dem istäl-let, vilken kombination det skulle bli ! Hur som helst, lite gall-sten ska vi väl kunna hjälpa Erik att få bort utan operation, eller vad säger doktorn ? Det fi nns ju många bra sätt att av-hjälpa det problemet utan att ta till skalpellen, det vet du sä-kert om du tänker efter !

– När Erik började be för en stund sedan inledde han ock-så en healingprocess. Han har börjat rena sig och redan delvis blivit en ny människa. Han har en lång väg att gå, det är så mycket nytt han måste lära sig, och annat som han redan vet, men måste lära sig minnas på nytt. Du bör vara hans inre röst. Kanalen fi nns där, den har naturligtvis funnits där hela tiden, men varit stängd fram tills nu. De fl esta har kanalen till sin inre röst blockerad. Det är genom den som vi skyddsandar försöker nå fram till människorna, men vi misslyckas ofta med att komma igenom. Hos Erik håller kanalen på att öpp-nas mer och mer, och det kommer att bli allt lättare att nå fram till honom.

– Du ska till att börja med främst hjälpa honom att ordna upp sin materiella tillvaro. Han måste först få ordning på sitt liv fysiskt, socialt och ekonomiskt, annars kommer han inte att klara det som hans ande har föresatt sig. Du kommer ock-så att använda sömnen och drömmarna som medel för att komma i kontakt med hans ande, du får snart se hur det går till. Undervisa honom andligen, men ge honom inte för myck-et på en gång, och inte för svåra läxor. Erik är ingen ung själ, men han går ändå så att säga i några klasser under dig. I hans drömmar kan du ta med honom till olika platser och tider, där du kan låta honom få se delar av tidigare liv, både egna och andras. Han kommer att minnas en del drömmar, andra inte. För Erik är det bara en dröm som han till att börja med inte kommer att fästa sig vid. Med din hjälp kommer han kanske

39


så småningom att lära sig tyda sina drömmar rätt och lära sig av dem. Du ska börja redan inatt sedan han har somnat. Jag ska hjälpa dig första gången, därefter kommer du att veta hur du ska göra, ty detta har du känt till sedan fl era liv.

Under tiden som Peters morfar förklarade och gav råd och anvisningar hade Erik utmattad fallit i sömn på badrumsgol-vet. Peter betraktade honom och kände en våg av kärlek och medkänsla, det var som en far som betraktar sitt sovande barn. Han kände glädje och förväntan inför sitt uppdrag. Eriks bön om hjälp var av det slag som ofta blir bönhört. Han bad inte i första hand för sin egen skull, han ville ändra sitt liv för att kunna hjälpa andra. Men för att hjälpa andra mås-te han först hjälpa sig själv.

5Erik vaknade tidigt nästa dag och kände sig för första gången på länge helt utsövd. Han hade haft en märklig dröm under natten. I drömmen såg han sig själv sitta i en sal tillsammans med en massa andra människor. Han förstod att det var en skola av något slag. Alla de andra eleverna var yngre än han själv och de verkade se upp till honom av någon anledning. I nästa ögonblick befann han sig på ett sjukhus. Folk hälsade på honom med respekt, han var ju en av läkarna, och han häl-sade vänligt tillbaka på alla han mötte. Sedan blev drömmen så där rörig och hoppig som drömmar ofta blir, han befann sig än i Kina, eller kanske var det Japan och det verkade som om han stack nålar i folk, det var väl akupunktur, och sedan bar det tydligen iväg till Nordamerika, för nu var han indian och det var inte precis små nålar han stack in i människorna i drömmen. Därefter åter till Asien, han såg sig själv som mongolhövding i full rustning med harnesk, hjälm och svärd, en ännu ruskigare typ än den knivgalne indianen !

Det låg några skorpor i ett av köksskåpen och tillsammans med en brunfl äckig banan fi ck det duga som frukost, ty här var ingen tid att förlora när det nu skulle städas och röjas !

Ett par timmar senare betraktade Erik nöjt sitt verk. Det

40

johnny grimståhl

var kanske ingen lägenhet att göra Hemma-hos- reportage om, men skillnaden mot imorse var slående. Golven var för första gången nyskurade sen han fl yttade in, vardagsrummet damm-torkat och rent, inga glas och fl askor så långt ögat nådde, bad-rummet så rent det alls gick att få och disken fi xad. Efter att ha duschat och rakat sig inventerade han sina samlade kon-tanta tillgångar. Ja, det skulle räcka, sade honom en inre röst, som om han förde någon slags monolog med sig själv.

Han följde en impuls, eller kanske den där inre rösten, och tog tunnelbanan till Åhléns vid Drottninggatan. Efter att ha hittat vad han trodde var rätt bok på bokavdelningen, gick han ner till livsmedelsavdelningen och handlade vad han be-hövde, följande sin inre röst. Hade Janne eller någon annan av A-lagarna från Bagarmossen sett honom hade de inte trott sina ögon. I kundvagnen låg ris, olika slags bönor och linser, nötter, svamp, tomater och andra grönsaker och så mycket frukt han trodde sig orka bära hem i ett svep.

Väl hemma gjorde han själv stora ögon när han fått se vad han släpat hem. Vad var nu detta ? Hade han fått delirium eller vad ? Bara kaninmat, inte en hederlig köttbit eller korv i sikte !

Den närmaste timmen ägnade han åt boken han köpt. Titeln var »Vegetarisk Kokbok». Erik blev inte ens förvånad längre, vad annat var att vänta ! Ja, han hade defi nitivt fått en knäpp, men knäpp eller inte, mat måste han ju ha, så han sat-te igång att efter bästa förmåga laga till efter bokens recept. Det var nötmassa, linsbullar, morotsbiffar, ris- och svampgra-täng och fan vet allt. Det smakade faktiskt inte alls dumt kun-de han konstatera och vid midnatt hade han en rejäl laddning av olika rätter, som han förpackade i portionsbitar och märk-te för att veta vad som var vad innan han frös in dem.

När han äntligen var klar gick han till kylskåpet för att hämta en öl. Det fanns ingen ! Hur i helvete hade han kunnat glömma att köpa öl ? Han hade ju klämt sina sista bärs med Janne dagen innan, så han visste ju att de var slut. Vinarna han köpt på systemet var också slut, den ena var urdrucken och den andra utspilld över golvet när han törnade runt igår. Det här var allvarligt ! En sak var att få rätsida på tillvaron, men total torrläggning ! Så kom han ihåg hur han legat på knä

41


och bett för sitt liv kvällen innan. Han himlade lite med ögo-nen, tittade uppåt och sa med en axelryckning :

– Okay då, lovat är lovat …Erik gick till sängs helt nykter för ovanlighetens skull och

sov som ett barn till nästa dag, den här gången utan konstiga drömmar.

Dagen var gråmulen men det hade slutat blåsa. Efter att ha klätt sig och ätit frukost (müsli med fi lmjölk och frukt, så här sunt hade han inte börjat en dag på åratal), satte sig Erik vid köksbordet med papper och penna. Han skrev upp en lista över allt han ville göra och ändra på. Listan tejpade han upp på kylskåpsdörren, där stod :

Sluta dricka.Skaffa ett arbete och/eller börja plugga.Äta nyttig mat.Börja träna.Måla och fi xa till lägenheten.Byta ut de risigaste möblerna.Klippa håret.Skaffa lite justa kläder.

Under städningen hade han hittat en tusenlapp längst ned i en garderob, under diverse bråte. Troligen hade han gömt undan den för framtida behov (sprit) och sedan glömt bort det hela i fyllan och villan. Han hade inte behövt röra den för att köpa mat och annat, så han åkte in till Söder och klippte sig billigt på ett ställe på Kocksgatan. Nära Systemet låg en färg- och järnhandel. Han stod emot impulsen att gå in i fel dörr och hade därför bara färg och penslar i påsarna när han kom ut på gatan igen.

Väl hemma satte han igång. Taket och väggarna i vardags-rummet, hallen och köket fi ck bli vitt, det var enklast och lätt att kombinera med det mesta. Bad rum met var i hyfsat skick – han tänkte med ett snett leende att han nog inte slitit alltför mycket på det. Där behövde han bara skaffa ett nytt duschdra-peri och en badrumshylla istället för det som han rev ned i fyllan och villan, men det var inte överhängande och fi ck anstå

42

johnny grimståhl

tills han kunde lyfta sitt socialbidrag igen på måndag. Köks-luckorna såg för jävliga ut. Den förre hyresgästen hade målat dem i en skrikig grön färg, så det var bara att sandpappra och måla om. Han hade valt en ljust beige färg som var lätt att tvätta av och hålla rent.

Arbetet gick ganska snabbt. Under sina år i byggsvängen hade Erik fått rycka in och prova på det mesta, alltifrån att snickra gjutformar och byggställningar, till att montera köks-skåp, måla, sätta plattor, hjälpa till med elinstallationer och rördragningar och mycket mer. Han hade ingen utbildning på något av detta, men det var ju alltid bra att vara allmänt hän-dig, även om det sällan gav några jobb nu när det inte längre byggdes lika mycket.

Nästa dag, som var en fredag, var han klar. Med lite andra möbler skulle det kunna bli ganska mysigt. Möblerna kunde han säkert hitta bra och begagnade i Gula Tidningen eller på någon loppmarknad. Det fanns också många små affärer på Söder som sålde begagnade möbler och annat. För att inte tala om vad man kunde hitta i sopcontainrar ! Folk slängde grejor som var praktiskt taget nya så fort de tröttnat på dem, det var inte klokt. Han kom ihåg ett par han träffat några år tidigare på en krog på Söder. Mannen hette Thorvald, ett sånt där ovanligt namn som man just därför lätt lägger på minnet. Hans fru var liten och mörk och kom från Pakistan. De drog sig fram på att leta efter användbara saker i containrar runt om i stan. Det mesta behöll de, men en del sålde de och på det verkade de leva ganska gott. När krogen stängde bjöd de hem honom till sin etta på Ölandsgatan.

Redan i hallen började Erik förstå innebörden i ordet ham-stra. På båda sidor var väggarna täckta av kartonger, prydligt staplade på varandra, från golvet och hela vägen upp till taket. En smal gång mellan kartongerna ledde fram till köket, som även det var fullbelamrat. Runt spisen och diskbänken fanns en avröjd yta för matlagning och disk, men den var minimal. Erik hade gått in först och var nu tvungen att vänta tills Thorvalds fru fl yttade sig från spisen där hon kokade te åt dem – att klämma sig förbi henne i det trånga utrymmet medförde en uppenbar risk att hon skulle kunna bli gravid på köpet !

43


Till höger i hallen fanns en dörröppning till ett rum vars enda möblemang bestod av en dubbelsäng, så vitt han kunde se. Runt sängen gick en smal gång, i övrigt var det också här fullkomligt överbelamrat med kartonger, kläder, husgeråd av alla de slag och en keyboard i sin kartong. Allt verkade vara nästan nytt, eller i varje fall i bästa skick, rent och helt, och prydligt hopvikt och staplat, som till exempel en hel hög med barnkoftor i olika storlekar, färger och modeller.

Thorvald berättade att de hade köpt ett hus mitt i skogen i mörkaste Småland för att få plats med mer skrymmande saker, möbler etc. Där hade de bland annat sex damcyklar och ett antal mer eller mindre funktionsdugliga andra cyklar av olika slag, ett antal gräsklippare, barnvagnar, skidor och skridskor för en hel idrottsklubb, för att inte tala om sådana oumbärliga saker som personvågar, julgransfötter och paraplyställ.

Erik frågade varför de inte sålde (skräpet, höll han på att säga, innan han bet sig i tungan). De berättade då att de visst sålde en hel del, det var ju vad de faktiskt levde av, men de hade inte hjärta att göra sig av med allt, eller hur de nu ut-tryckte det. Ibland hyrde de ett stånd på någon loppmarknad och sålde av en del. Dessvärre kunde de inte låta bli att köpa från de andra stånden, så ofta kom de hem med lika många nya prylar som de hade sålt, och upprätthöll på så vis ett slags status quo. De var vänliga och i övrigt helt normala, så denna samlarmani måste bero på någon slags otrygghetskänsla, tänkte Erik. Vid närmare eftertanke var det kanske bäst att avstå från att snoka i containrar för att inte riskera drabbas av samma öde.

Helgen ägnade han åt att gå till Hellasgården, fundera över sitt nya liv och se på TV på kvällen. Han hade kvar sin gamla träningsoverall och löparskor, hopplöst omoderna, men de fi ck duga att släpa sig runt Hellasgårdens korta slinga på en och en halv kilometer. Det blev mer gå än springa, men runt kom han, fl åsande som ett gammalt ånglok.

Som vanligt på måndagarna hade socialsekreterarna haft ett kort personalmöte på morgonen. De hade ett tufft uppsam-lingsområde med många socialfall. Det var utslitna människor som pendlade mellan sjukskrivning och socialbidrag i väntan

44

johnny grimståhl

på en trolig förtidspensionering, narkomaner och alkoholister och de vanliga missbrukarna av piller och medicin, som inte ansåg sig vara missbrukare av någonting alls, de var bara sju-ka, med diffusa problem av olika slag. Till detta kom alla van-liga arbetslösa ; familjefäder, ensamma mammor, invandrare, ungdomar utan utbildning eller arbetslivserfarenhet samt äld-re, och därför icke attraktiv arbetskraft. Många bland perso-nalen mådde själva dåligt och sjukskrev sig ibland, för att inte gå under av all stress och den ständigt närvarande risken att bli utsatt för våld av någon narkotikapåverkad eller berusad klient. En del nyktra klienter kunde också bli våldsamma om de inte fi ck igenom sina, som de tyckte, berättigade krav. Det kunde gälla allt från mer pengar, ny TV, nya kläder eller möb-ler till ny och bättre bostad.

För det mesta gick det dock rätt lugnt till, de fl esta fi ck sina bidrag direkt insatta på sitt postgiro och behövde bara sällan ha någon direkt kontakt med socialbyrån och dess tjänste-män. Beträffande de kända missbrukarna fi ck de ofta fi nna sig i att komma personligen för att kvittera ut sina pengar, ib-land utportionerade veckovis istället för allt på en gång. Det var då det kunde hetta till och uppstå bråk.

– Nå Marina, hur har du det med dina små skyddslingar då, frågade socialchefen. Han visste att hon avskydde när han kallade hennes klienter för »små skyddslingar», det var där-för han alltid gjorde det.

– Jo tack, mina små skyddslingar lever och, hoppas jag, frodas. Inget nytt direkt. Jonsson blir nog förtidspensionerad nästa månad, jag talade med hans handläggare inne i stan och det är nog inget mer att göra där är jag rädd. Lindquist, om ni minns honom, har försvunnit totalt. Ingen verkar veta var han håller hus, men han har visst synts till inne i stan, på Söder tror jag. Lägenheten är tom, jag menar inte bara på Lindquist – möbler och allt är borta ! Ja, jag har talat med polisen, så de spanar väl efter honom då och då får man hoppas. Bergman åkte ju in på akuten förra månaden, magpumpning. Någon hittade honom i en rabatt vid Björns Trädgård, han hade su-pit tills han föll ihop av alkoholförgiftning, ja det där känner ni kanske till. Om den människan ändå kunde rycka upp sig

45


och sluta supa, han är ju fortfarande rätt ung och så. Lägenheten verkar han dock sköta bra. Inga klagomål från grannarna på hela tiden sånär som på lite spring i trapporna, men säg de trappor i Bagarmossen som det inte springs en del i.

– Han har begärt bidrag för att köpa lite nya möbler och med tanke på hur bra han har skött sitt boende så tycker jag att vi kan bifalla det. Inga pengar i handen, utan han får välja ut lite lämpliga möbler på IKEA och så skickar de fakturan till oss för godkännande innan han får hämta ut bohaget. Går vi med på det ? Bra, då säger vi det. Gruppen skingrades till sina tjänsterum och den nya arbetsveckan kunde ta sin början.

Erik kunde inte tro sina öron när han fi ck beskedet om de nya möblerna när han skulle hämta ut socialbidraget. Han hade fyllt i en ansökan utan större förhoppningar och sedan mer eller mindre glömt bort det hela. Han märkte att Marina blev glad när han berättade att han hade målat om hela lägenheten och att han inte druckit en droppe på en vecka.

– Du har väl inte gått och blivit religiös ? log hon. – Ja, fan vet, svarade han med en fundersam min.

Det var som vanligt mycket folk på IKEA ute vid Kungens Kurva. Här märktes minsann inga dåliga tider. Erik gick me-todiskt igenom de fl esta avdelningarna. Sedan satte han sig i kafeterian med en Ramlösa och en räksmörgås för att försöka bestämma sig med hjälp av en lånekatalog. Han kände sig som ett barn på julafton. Tänk om det bara var en grym dröm som han snart skulle vakna upp från för att brutalt kastas in i den hårda verkligheten igen ?

Till sist hade Erik sin önskelista klar att presentera nästa dag på socialen. Bäddsoffan var ganska ny och fi ck duga, men resten skulle ut ! Han gick igenom listan en sista gång : Spegel och hallmöbel, badrumshylla, köksbord med fyra stolar, soff-bord, två fåtöljer, bokhylla, en byrå, kontorsstol och ett litet skrivbord med lådor. Det skulle inte få plats så mycket mer utan att se övermöblerat ut. De hade sagt att han troligen skulle få möblerna inom en vecka efter beställningen, det var ju i princip redan beviljat.

46

johnny grimståhl

På vägen hem passerade han arbetsförmedlingen. Han hann in precis innan de stängde. Det fanns som vanligt ingenting och det hade han inte heller väntat. Han hade fl yt, men någon mått-ta fi ck det väl vara. Strax bredvid, på Åsögatan, låg Bamboo Garden, en kinakrog som brukade ha bra mat och eftersom han var hungrig bestämde han sig för en dagens med vatten.

Medan han åt kom det in två killar i bylsiga träningskläder och slog sig ned vid bordet bredvid. Under hela måltiden pra-tade de om olika träningsprinciper, det var si och så många »reps» av den och den övningen och »superset» och »nega-tiva reps» och annat som Erik inte förstod. Det framgick att de tränade på Swings, det stora gymmet på andra sidan gatan. De berättade en del rätt roliga historier från gymmet och ver-kade ha kul.

Tonen mellan dem påminde om jargongen och kamratska-pet på byggena, fast skämten var mindre råa. Byggare som byggare, tänkte Erik och tyckte han var vitsig. De gav varan-dra gliringar, men vänskapen mellan dem lyste igenom. De hade hängt av sig jackorna och han såg att båda var välträ-nade och muskulösa, men de såg ändå inte groteskt stora ut, och uppförde sig inte som han hade föreställt sig en bodybuil-der. Erik kunde inte undgå att bli intresserad, och efter att ha betalat gick han rakt över gatan och uppför trappan till en-trén. Han blev väl mottagen sedan han förklarat att han bara ville ha lite information om priser och öppettider och sånt. En av receptionisterna gick med honom runt och visade anlägg-ningen som var mycket större än han hade trott. Det var en hel del trappor som ledde till salar med träningscyklar, löpar-band och en massa apparater som han aldrig hade sett tidi-gare. I tre av salarna fanns det dragapparater och maskiner för träning av ben, rygg och bröst m.m. Här fanns också kom-pletta ställ med fasta hantlar och skivstänger med viktskivor från ett halvt till femtio kilo. Det var skillnad mot fotbolls-klubbens enda bänkpresställning och enkla drag apparat.

Det var ganska mycket folk i lokalerna trots att det ännu inte var kväll ; män och kvinnor i olika åldrar och stadier av fysisk utveckling, klädda i allt från moderna tights till gamla T-shirts och säckiga byxor. Ur högtalarna strömmade musik

47


för att höja pulsen ytterligare, det skramlades med hantlar, skivstänger och viktmagasin, många peppade varandra och det var en fantastisk stämning. Han fi ck lust att börja ome-delbart, som han gick och stod !

Den trevlige receptionisten, som märkte hans entusiasm, förklarade för honom att han borde träna högst varannan dag i början, det vill säga tre dagar i veckan. Risken för överträ-ning är annars överhängande, fi ck han veta.

– De fl esta som går ut för hårt brukar bara palla ett par månader innan de lägger av, ofta för gott. Du får hjälp av en instruktör de första gångerna så du lär dig och inte gör fel.

Innan Erik gick hade han löst medlemskap och betalat för sin första månad. Träningen skulle börja redan nästa dag – här skulle byggas !

Nästa dag var Erik på plats i god tid, omklädd och full av förväntan. Hans instruktör presenterade sig som Fredrik. Erik tyckte att han var enormt stor. Fredrik skrattade.

– Vänta tills du får se några av de riktiga bestarna som trä-nar här, sen kommer du att tycka att jag är liten med mina hundra kilo.

Fredrik var en kunnig instruktör och lärde ut bra, men Erik ville lasta på lite mer vikt i de olika övningarna.

– Det första träningspasset, förklarade Fredrik, är egentli-gen inget träningspass. Först gäller det att lära sig de olika övningarna. Om du använder för mycket vikt kommer du bara att fuska, få träningsvärk och kanske bli skadad. Så små-ningom kommer du att träna med vikter du inte hade en aning om att du skulle orka, tro mig !

Alltför tidigt var träningspasset över. Han följde dock Fredriks råd att spara på krutet. Ett annat råd han fått var att alltid avsluta istället för att börja träningspasset med att cyk-la eller använda någon av de andra konditionsmaskinerna. På så sätt blev fettförbränningen effektivare, och det passade ju Erik bra.

I bastun såg Erik att han inte var den ende som behövde plocka bort en del fett och istället lägga på sig mer muskler. De fl esta såg rätt vanliga ut, så han drog slutsatsen att många var nybörjare som han själv. Av dem som verkade ha tränat

48

johnny grimståhl

ett tag, dominerade motionärerna. Det fanns visserligen ett par rätt vältränade killar i omklädningsrummet, men någon riktig kroppsbyggare såg han inte, de tränade kanske senare på kvällen ?

På vägen hem köpte han mer frukt och en burk proteinpul-ver i en hälsokostaffär, ty det hade han hört att man måste ha som bodybuilder, och till den skaran räknade han sig redan. Nu återstod bara att skaffa ett jobb och lite justa kläder, och inte minst : Skaffa damsällskap !

6Sex månader hade gått. Erik var fortfarande trogen sina löf-ten och sedan han började träna, köpa lite nya kläder och all-mänt fräscha upp sig, hade även damsällskapen börjat uppenbara sig. För tillfället hette hon Åsa och pluggade eko-nomi när hon inte tränade aerobics på Swings eller andra ak-tiviteter på Byälvsvägen i Bagar mossen.

Erik var mer än nöjd med de framsteg han gjorde i träning-en. Han tränade nu fyra dagar i veckan efter ett »splittrat» system som Fredrik hade gett honom. På måndagar var det rygg och armar, på tisdagar ben, torsdagar bröst och fredagar axlar och en ny omgång för armarna. Magen tränade han var-annan dag och »vilodagarna» blev det minst en timme på lö-parband, trappmaskin eller cykel. Eftersom han dessutom hade börjat äta bra och fettfri mat hade det mesta av fettet försvunnit. Det var lite märkligt, ty han åt betydligt mer och oftare, men Fredrik verkade ha rätt i sitt påstående att det inte är mängden mat, utan vad för slags mat man äter, som avgör om man minskar eller ökar sin fettmängd. Fredrik lugnade honom också när Erik bekymrat påpekade att han inte gått ner i vikt som han hade förväntat sig.

– Erik, om du tar bort låt oss säga fem kilo fett, men sam-tidigt bygger upp fem kilo muskelmassa, så kommer du ju att väga lika mycket, inte sant ?

Han gillade känslan han fi ck av styrketräningen, när musk-lerna fylldes av blod och svällde upp, det tillstånd som kallades

49


»pump» och gjordes känt av Arnold Schwar zenegger i fi lmen Pumping Iron. Musklerna gav också mer självkänsla och bätt-re kroppshållning.

Sedan en månad tillbaks tränade Erik tillsammans med Tommy, en före detta kåkfarare som också gjort en helom-vändning och börjat ett nytt liv. Tommy arbetade om dagarna på ett tryckeri och bodde i Midsommar kransen. De tränade på kvällarna, alltid vid samma tid. Den som någon gång kom för sent fi ck böta med att bjuda den andre på mat efter trä-ningen på någon restaurang i närheten. Under träningen pep-pade de varandra och tävlade ofta i vem som »reppade» mest i någon övning, det vill säga vem som orkade göra övningen fl est gånger. I början vann alltid Tommy, men nu började de bli mer jämnstarka. Utöver några restaurangbesök ibland, umgicks de inte på fritiden. Med delvis likartad bakgrund och erfarenheter förstod de varandra utan en massa snack, men de var ändå så olika att båda tyckte att det räckte med att träf-fas på gymmet.

Fredrik la märke till att Erik lärde sig väldigt lätt, det var som om han hade tränat på gym tidigare. Även Erik var förvå-nad. Han »hörde» eller förnam den där märkliga rösten inom sig och ofta visste han i förväg hur en ny övning skulle utföras. Tommy, som hade tränat en hel del, både på gym och i tränings-lokalerna i de olika fängelser där han gått ut och in, påpekade också att Erik var ovanligt stark för att vara nybörjare.

En annan märklighet var hur hans gamla kompisar i Bagarmossen hade betett sig. Varken Janne eller någon av de andra hade någonsin ringt på mer hemma hos Erik och när han ibland passerade dem på väg hem från tunnelbanan, där de satt som vingskjutna kråkor på torgets parkbänkar, tittade de på honom under lugg eller tittade bort, men ingen sa nå-got. Det fanns någonting i Eriks utstrålning, någonting runt omkring honom som han själv inte var medveten om, men som de kände mycket påtagligt. Så han fi ck vara i fred, viket han uppskattade. Det var svårt nog ändå att inte dricka en droppe, även om ingen trugade och han tänkte ibland att en immig kall öl skulle sitta bra, även en lättöl skulle duga ! Men nej, är det slutsupet så är det !

50

johnny grimståhl

Något arbete hade Erik ännu inte lyckats skaffa sig, så det fi ck bli socialen ett tag till. De nya möblerna och lite annat som han själv hade köpt hade gjort underverk med hans lilla lya. För att fylla ut tiden på dagarna hade han börjat plugga på Komvux. Erik kunde tacka Marina på socialbyrån för att han kom in där och han svek inte hennes förtroende. Tvärtom – studierna gick lysande med högsta betyg på varenda skriv-ning hitintills. Erik visste inte riktigt själv hur det gick till. Så fort han körde fast på ett prov, så var det som om någon an-nan tog över och förde pennan ! Det var rent kusligt ibland, han vågade inte nämna det för någon, men han kände ibland inte igen sin egen handstil, och ändå var det ju han själv som hade fört pennan. Och orden han använde, var kom de ifrån ? Ord som han aldrig hade hört, och efteråt måste slå upp, tril-lade behändigt ur honom och radades efter varandra för att bilda meningar som han bara inte kunde förstå hur han fått till. Men för all del, ville man betrakta honom som en begåv-ningsresurs hämtad från gatan, så varför inte …

Han hade också fått träffa en yrkesvägledare och genom-gått diverse lämplighetstest och andra prover. När hon frå-gade honom vad han skulle vilja bli, hörde han till sin förvåning hur han svarade :

– Läkare ! Hon hajade till och tittade sedan eftertänksamt på honom

utan att säga någonting. Han skämdes lite över vad han sagt, men ordet bara fl ög ur munnen utan att han kunde hejda det. Läkare, tänkte han, det var väl ändå att ta i. Å andra sidan, vad var det han hade lovat den där kvällen i badrummet ? Hade han inte lovat att han skulle hjälpa andra människor om han fi ck en ny chans ? Han hade fått en ny chans, nej inte en utan många, och läkare var väl ett bra yrke om man ville göra något för sina medmänniskor ?

Nu la sig den där inre rösten i igen, på sista tiden hade det bara blivit värre. Han undrade om det var normalt att gå och »höra» inre röster på det där viset, men vem skulle han fråga om det utan att riskera bli betraktad som knäpp ? Rösten ver-kade vilja övertyga honom om att det var just det han borde bli – alltså läkare. Nåja, det var en lång väg dit insåg han och

51


det skulle nog till ett smärre mirakel för att Erik Bergman, före detta fyllo och socialfall, skulle antagas på läkarlinjen !

Erik fi rade sin senaste skrivning med att bjuda Åsa på bio på Grand på Sveavägen. Efter bion åt de billigt men bra på en pizzeria. Erik åt inte längre kött utan höll sig till vegetarisk mat och ibland lite fi sk eller skaldjur. Det var sällan något problem, det fanns alltid fi sk eller vegetariska alternativ på restaurangerna. Det gällde bara att se upp så att köket inte gjorde fel, vilket hände ibland. De fl esta servitörer bytte snabbt ut maten om kocken av misstag lagt skinka på pizzan, trots att den var beställd utan skinka. Erik berättade för Åsa om den gången han beställde in en Pizza Tropical, men utan skinka, vilket han för säkerhets skull tydligt hade upprepat ett par gånger. In kom en äkta Tropical, komplett med skinka och allt. Tillkallad servitör avfärdade hans klagomål.

– Asch, det vara så lite, det kan man plocka bort, det inte vara mer gnäll här nu, restaurang vara fullsatt, vara mycket att göra !

– Om det vore mask i maten, skulle du då plocka bort mas-ken och fortsätta att äta ? undrade Erik med hög röst.

– Det inte vara mask i maten ! svarade servitören med ännu högre och upprört tonläge.

Som en löpeld spred sig budskapet i den fullsatta restau-rangen :

– Det är mask i maten, vad äckligt !De upprörda rösterna och skramlet av nedlagda bestick

nådde hovmästarens öron och han kom galopperande i full panik.

– Jodå, avslutade Erik, jag fi ck min pizza till sist, och utan skinka …

Eftersom Åsa bodde hemma hos sina föräldrar åkte de hem till Erik i Bagarmossen. Han höll armen om henne på vägen från tunnelbanan och i den lilla skogen bakom skolan kysstes de. Hon hade havsblå ögon och man kunde nästan höra plas-ket när han drunknade i dem.

Hemma satte han på en skiva med Pink Floyds »The Wall» som de båda gillade. Till det mjuka skenet av några ljus kysstes

52

johnny grimståhl

de och Erik tog långsamt av henne kläderna. Hon hade en vacker kropp med små fasta bröst och smal, vältränad midja. Han la henne på mage i soffan och började mjukt massera henne. Åsa gav ifrån sig en liten suck av välbehag och slapp-nade av. När han var rädd att hon hade somnat vände han henne på rygg. Hon slog upp ögonen och kysste honom med tungan. De njöt båda av förspelet. Erik hade lärt sig att inte ha bråttom i sängen. Tidigare var det bara rakt på ; in med den, jucka för allt vad tygen höll och så en avslutande kaskad vare sig partnern var med eller inte.

Till sist visade hon att hon ville ha honom. Det var inte första gången de låg med varandra, men det skedde så pass sällan att varje gång kändes ny.

Efteråt låg de länge och höll om varandra tills de somnade i varandras armar.

7Erik hade kommit in på läkarlinjen. Efter komvux och hög-skoleprov sökte han till i första hand Stockholm, och med hjälp av sina toppenbetyg i kombination med poäng för yr-keslivserfarenhet, blev han antagen på Karolinska Institutet. Marina på socialen hade tårar i ögonen och gav honom en stor kram.

– Det är såna som du som gör att det här jobbet känns me-ningsfullt, sa hon.

Det var sista gången han besökte socialbyrån. Från och med nu skulle han klara sig på studielån, studiebidrag och kanske ett extraknäck då och då.

Tillvaron bestod av föreläsningar, studier, träning och mat-lagning. Han hade sällan råd att äta ute och restaurangmaten var hur som helst inte den mat han ville ha. Efter »Vegetarisk Kokbok» hade Erik avverkat ännu ett par böcker av samma slag, och i det lilla köket på Byälvsvägen kreerades den ena vegetariska läckerheten efter den andra.

Erik hade blivit pedantiskt noga med vad han åt och drack. Kött, vitt mjöl, socker och fett var bannlysta. Efter hand hade

53


han lättat lite på spritförbudet och kunde ta sig en öl ibland, men han drack aldrig vin eller sprit och sällan mer än en öl. Sedan en tid hade han också strukit mjölk ur sin kost sedan han lärt sig att mjölk inte alls bygger upp skelettet utan tvärt-om kalkar ur det. Det var upprörande att se hur mejerierna och mjölkböndernas intresseorganisationer med stora annon-ser lurade svenska folket att tro att mjölk förebygger benskör-het, medan tillgänglig statistik visade att de länder som ledde mjölkdrickarligan ; Sverige, USA och Norge, också hade fl est fall av osteoporosis per capita. Jag undrar hur många gam-lingar som bryter lårbenshalsen och andra ben på grund av detta, tänkte han.

Åsa var klar med sin ekonomiutbildning och deras förhål-lande hade runnit ut i sanden. De hade setts på stan en gång och åkt hem till Erik där de älskat en sista gång, för gammal vänskaps skull. Ett halvår senare såg han i tidningen att hon hade gift sig med en advokat från Göteborg.

Studentföreningarna ordnade många jippon och fester, på vilka han gick några gånger och träffade hemlängtande norr-länningar i varierande grad av berusning. Eftersom han själv inte drack, blev det oftast tidig avgång hem till Bagis, ibland med någon liten piggögd och kurvig blivande kollega som kunde tänka sig att avsluta kvällen i hans numera tämligen breda famn.

Tommy hade åkt in på en ny »volta» sedan han ställt sig och pissat på dörren till ett av Stockholms inneställen. Kön var lång, vinternatten kall och dörren obevekligt stängd, trots att alla i kön kunde se att stället inte alls var fullsatt som vak-terna påstod. Så Tommy pissade på dörren, ett tilltag som inte föll vakterna på läppen. Det blev hårda ord och försök till snyggt utkastargrepp i ju-jutsustil, vilket mycket ofi nt kontra-des av Tommy med en hård spark på smalbenet och en dansk skalle. Detta hade Tommy garanterat inte lärt sig på den bu-doklubb där vakten brukade träna sina snygga kast och grepp, så denne var helt oförberedd.

Vakt nummer två blev försiktigare och fi ntade en spark mot magen, för att istället lyfta upp benet i ett försök att sät-ta en klockren rundspark i sidan av huvudet. Sådana enkla

54

johnny grimståhl

karatetekniker hade Tommy för länge sedan lärt sig hantera. Karateklubbarnas tävlingstekniker såg nog bra ut i en dojo, eller på tävling, men på gatan eller på en rastgård i ett fäng-else var de inte värda mycket. Tommy gick rakt in mot vak-tens ganska öppna gard så att sparken missade grovt bakom honom. Med vakten vinglande på ett ben, var det en enkel match att sparka undan stödjebenet och avsluta med en klack-spark mot den fallne sparkspecialisten.

Nu var det plötsligt fritt inträde och kön stod inte att hejda. Vakterna blev nedtrampade och ännu värre tilltygade när de försökte resa sig upp, vilket sedan lades Tommy till last. Till sist blev det lagens långa arm som tog Tommy i örat där han lugnt stod och pokulerade i baren, utpekad av vakter och öv-rig personal.

Erik tränade sen dess oftast på egen hand. Ibland tränade han med Farsan, en lång gänglig typ som tillhörde eliten i Knock down karate och andra fullkontaktvarianter, utan att ens ha svart bälte. Farsan gav fan i kator och graderingar, han gillade helt enkelt att slåss under kontrollerade former. Öknamnet fi ck han efter att med framgång tagit sig an och fått pli på ett antal »värstingar» som myndigheterna hade gett upp hoppet om. Farsan var ännu inte trettio år men hade re-dan börjat tappa håret, vilket han försökte motverka genom att låta det hår som var kvar växa desto längre. Liksom Erik var han norrlänning och de kom snabbt bra överens.

Erik följde ibland med Farsan på en krogrunda. Eftersom Farsan hade jobbat i dörren på fl era av Stockholms diskotek och inneställen blev de alltid insläppta överallt och ofta bjud-na på något att dricka i baren.

Farsan var full av historier från den halvvärld som befol-kas av smågangsters, torpeder och kändisar samt en och an-nan vanlig »svensson». Under en period av sitt liv hade Farsan också deltagit i fi lminspelningar i Hong Kong. Han brukade få spela omväxlande ful, full ryss eller ful, falsk amerikan i dessa lågbudgeterade kung fu fi lmer. Karriären fi ck ett abrupt slut när Farsan mitt under en tagning knäckte näsan på den kinesiska huvudrollsinnehavaren i en B-fi lm, där Farsan skul-le föreställa amerikansk sjöman. Den kinesiska fi lmstjärnan

55


var ökänd för att banka på de stackars statisterna mer än vad som var nödvändigt för realismen i fi lmen. Efter att även ha givit Farsan ett par rejäla tjuvnyp, härsknade Farsan till och kvitterade med en äkta norrländsk rallarsving. Resultatet blev ett tre månader långt uppehåll i fi lmandet medan kungfumäs-tarens näsa läktes.

– Fick du sparken då ? undrade Erik. – Nej, för fan, de dubblade mitt gage och var jävligt res-

pektfulla mot mig, skrattade Farsan. Fast det är klart, jag fi ck ju inga fl er roller efter det, och det kan man ju förstå.

Farsan verkade vara lugnet personifi erat och såg snäll och beskedlig ut. Det var han inte. Under ytan lurade en vulkan som ibland fi ck utbrott och då gick inte ens kompisarna säk-ra om Farsan hade fått ett par öl för mycket. För der mesta var han dock lugn och nykter, men ryktet om hans oberäkne-lighet gjorde honom fruktad både bland småbuset på stan och de lite tuffare pojkarna.

En annan av Eriks nya kompisar, Markus Eklöw, berät-tade under ett träningspass hur han varit på semester i Grekland tillsammans med Farsan. Det blev lite ståhej utan-för ett diskotek och det hela slutade med att Farsan resolut knockade den mest aggressive greken och hivade ned honom i en sopcontainer med huvudet före.

Markus brukade också arbeta som dörrvakt, blandat med diverse uppdrag som livvakt och närstridsinstruktör. Han blev legendarisk när han under ett och samma år blev svensk mästare i judo, ju-jutsu, tae-kwon do och kick boxing ! Dörren till anställning som instruktör vid polisen verkade stå öppen, men Markus såg till att den stängdes lika snabbt. Medan Tommy hade nöjt sig med att pissa på dörren till ett diskotek när han inte blev insläppt, ställde sig Markus hög-gradigt berusad och med sprängfylld blåsa och pissade vid trappräcket utanför toaletterna på ett annat av Stockholms nöjespalats. Dessvärre råkade det sitta ett sällskap färgade gäster rakt under. Markus var inte rasist, han skulle nog ha pissat lika obekymrat om så statsministern med sällskap hade suttit där. Skadan var dock skedd, det utbröt tumult och blodvite och så småningom blåljus och blåklädd eskort till

56

johnny grimståhl

närmaste polisstation för förklaring och utredning.En enda gång såg Erik dessa två tuffa och kompetenta

kämpar darra i knävecken. De hade alla tre hamnat på en gay-klubb utan att riktigt fatta hur det gått till, eller var de var. På väg till baren från toaletten såg Erik hur två transvestiter för-sökte ragga upp hans vänner. Den ena, en känd Drag Queenstjärna, lindade Farsans glesnande hårtestar runt sina välmanikyrerade fi ngrar och viskade ömma ord i hans öra. Markus utsattes för en liknande behandling av den andra transvestiten. De tre vännerna vred sig – Farsan och Markus av vånda och Erik av skratt !

– De två tuffa kämparna slog till en hastig reträtt ut mot gatan, lämnande två odruckna öl efter sig och förföljda av transvestiternas hånfulla kommentarer.

– Synd på så rara ärter, men dom är nog oskulder så låt dom springa hem till mamma ! För att inte riskera att drabbas av samma öde, skyndade sig Erik ut efter dem.

En stund senare satt de och återhämtade sig på »Vickan».

– Ja, fy fan, det var nära ögat, sa Farsan.– Zinzano, sa Erik och höjde sitt glas.Magnus och Farsan stirrade på honom. Var han redan så

full att han inte visste vad han drack ? Och på Coca Cola !– Zinzano, upprepade Erik. Ja, skål då ! Det är ju japanska,

förtydligade han.– Campari heter det, rättade Magnus.Farsan suckade.– Campai, sa han. Det heter Campai, era hönshjärnor.

Eriks studier gick bra. Oftast hade han högsta betyg på skriv-ningarna, något enstaka slarvfel kunde ibland dra ned poäng-en, men helhetsintrycket var ändå överväldigande. Både studiekamraterna och lärarna fann det anmärkningsvärt att han med sin bakgrund och från början dåliga odds var bäst i kursen. Även Erik tyckte det var märkligt. När han ibland fast-nade på en extra knepig uppgift, var det som om någon »tog över» och förde pennan. Texten fl öt fram lätt och ledigt, som vid så kallad automatisk skrift, men han var inte medial så vitt

57


han visste. Mysteriet blev inte mindre av att skrivstilen ändra-des lite och blev snedare och med lite yvigare slängar vid dessa tillfällen. Det gick så långt att en av lärarna framförde miss-tanken om fusk till sina kolleger. Så vid nästa skrivning kolla-des Erik diskret av en av lärarna, som bara kunde konstatera att han inte hade med sig några färdigskrivna papper och att det var Erik själv som skrev, även om texten ibland oförklar-ligt ändrade karaktär. Ingen av lärarna var benägen att tro på något övernaturligt fenomen, och med det lät man sig nöja.

Kurskamraterna såg upp till honom. Dels var han alltid ordentligt påläst inför föreläsningar och prov och delade vil-ligt med sig av sina kunskaper till dem som hade svårare att hänga med i det ibland höga studietempot, dels var han ju äldst i gruppen och med unika livserfarenheter som de andra inte kommit i närheten av. Han gjorde ingen hemlighet av sitt förfl utna om någon frågade. De fl esta beundrade honom för detta civilkurage och inte minst den förmåga att radikalt änd-ra sitt liv som han gav prov på. Då och då mindes han sin dröm, där han suttit i en skolsal omgiven av studenter som alla såg upp till honom av någon anledning. Det verkade inte längre otroligt att även resten av drömmen skulle slå in, lä-karyrket var inte längre en utopi för honom.

Han hade haft fl er underliga drömmar. Ofta handlade det om honom själv i olika skeden och situationer. Indiandrömmen var den mest återkommande. Han var tydligen någon slags ledare, eller krigshövding, för ett litet band hetsporrar. Ibland gjorde de räder hos andra stammar där de stal hästar och rö-vade bort de kvinnor de hann nappa åt sig i stridens tumult. Kvinnorna blev sedan slavar i deras egen stam tills de togs till hustru av någon av krigarna. Indiandrömmen ändrade karak-tär ibland och han såg sig själv som en äldre, gråhårig indian. Vapnen hade lagts åt sidan, han fi ck för sig att där fanns nå-got slags löfte om att inte längre bruka våld. Istället var han tydligen medicinman och försökte bota folk med helande ör-ter, rökelser, magiska riter och mässande ramsor. Någon fanns vid hans sida, en ännu äldre man med ett mycket karaktäris-tiskt utseende. Denne man var tydligen hans läromästare. Det mest utmärkande draget hos denne man var ögonen. Först

58

johnny grimståhl

efter fl era upprepade drömmar såg Erik vad det var ; det ena ögat var blått och det andra brunt ! Drömmen slutade alltid mycket förvirrande, olika händelser och personer blandades ihop utan något mönster. Erik kunde inte se att drömmen skulle betyda något särskilt eller ha något att säga honom.

Andra drömmar beskrev händelser av olika slag utan att han fi ck intrycket av att själv vara med. Erik var snarare en utomstående iakttagare under dessa drömmar. Även här blan-dades allt på ett obegripligt sätt. Han lyckades aldrig få grepp om dessa drömmar och brukade avfärda dem när han vak-nade på morgonen.

En natt hade han en dröm där han såg en massa fallskärms-hoppare sakta dala ned mot marken. För sent upptäckte de högspänningsledningar uppspända mellan stora stolpar, och nästan halva gruppen fastnade i ledningar och stativ där de blev hängande livlösa. Det var en obehaglig dröm som han lade på minnet. Drömmen blev ännu otäckare när han två da-gar senare läste i Dagens Nyheter hur en grupp fallskärms-hoppare i USA drivit in mot stora högspänningsledningar där ett tiotal av dem fastnade och elektrifi erades till döds ! Det måste ha skett ungefär samtidigt som han hade haft sin dröm. Han avfärdade det hela med att det måste ha rört sig om till-fälligheternas spel och slumpen. En rationell och modern människa på nittonhundratalet tror inte på sanndrömmar och annat fl um.

Under en skrivning i patologi beslöt Erik sig för att utveckla svaret lite genom att också ge ett alternativt svar. Erik visste det rätta svaret på frågan, och det skrev han ned, men han vis-ste också att riktigt så gjorde man inte längre på ett modernt sjukhus. Hur han visste detta begrep han inte, han hade slutat grubbla över hur dessa kunskaper och insikter kom till ho-nom, det var väl någon slags talang, antog han. Så Erik skrev ett litet tillägg där han nämnde att stötvågslithotropi funge-rade bra för att spränga sönder njursten, men hade visat sig mindre lyckat vid behandling av gallsten.

Reaktionen lät inte vänta på sig ! Nygren, hans lärare i pa-tologi, bad Erik titta in för ett enskilt samtal i tjänsterummet.

59


Efter lite allmänt prat om vädret och studierna gick han rakt på sak.

– Jag ska säga som det är. Du är den förmodligen bästa stu-dent jag haft att göra med, men du tar dig friheter som jag, som din lärare, inte kan acceptera ! Nygren hade blivit röd i ansiktet och fi xerade Erik med hård blick.

Erik frågade häpet :– Vad menar du, vad har jag gjort för fel ?– Fel, nästan röt Nygren, du kommer hit som nån slags

jävla Messias, uppfi skad direkt från rännstenen. Ja, jag vet att du har slutat supa, hur länge det nu håller, men som sagt ; här kommer du inklampande och tror att du har svaren på allting bara för att du tydligen har utrustats med en exceptionell studiebegåvning och uppenbarligen fotografi skt minne. Istället för att helt enkelt svara på våra frågor så för-söker du mästra oss med hur det går till, eller rättare sagt hur du tror att det går till ute på sjukhusen. Va fan vet du om det ? Du har ju knappt praktiserat som med. kand. ännu, men du tror visst att du är överläkare minst ! Jag kan inte tillåta att du underminerar moralen och tilltron för oss lärare i klassen. Jag har nog lagt märke till hur de andra verkar se upp till dig som något slags föredöme. För mig är du bara ett fyllo och en upp-komling som har fått en oförtjänt chans och uppmärksamhet. Du kom in på den här fi na utbildningen på bekostnad av nån annan med kanske lite sämre läshuvud, men som å andra si-dan säkert skulle kunna bli en utmärkt läkare, vilket jag be-tvivlar att du någonsin kan bli ! I fortsättningen är du så god och svarar på frågorna som alla andra. Jag undanber mig dina föreläsningar och pekpinnar, annars ska jag ta mig fan se till att du åker ut härifrån snabbare än du hinner halsa en bira !

Erik hörde sig själv säga :– Det var inte ditt fel Nygren att fl ickan dog. Kranskärlen

var så sköra att de skulle ha spruckit i vilket fall som helst. Ingen kirurg i världen kunde ha räddat henne när hon fi ck sin störtblödning under operationen, det skulle ha hänt i vilket fall som helst. Hennes tid var utmätt. Du gjorde vad du kun-de, det var inte ditt fel att hon dog.

Nygren hade rest sig upp och lutat sig över skrivbordet

60

johnny grimståhl

medan han hade sitt utbrott. Nu satte han sig ned på stolen med en duns. Färgen vek från hans ansikte och han stirrade oförstående på Erik med vidöppna ögon. Han svalde några gånger och sa sedan med ostadig röst :

– Så du har spionerat på mig också, din jävel. Nå, det är ingen hemlighet att en läkare kan misslyckas med att rädda liv ibland. Jag förmodar att du har tänkt sprida det här bland dina studiekamrater, eller kanske använda det som påtryck-ning mot mig i en eller annan form, men det kan du glöm-ma !

Färgen började återvända till hans ansikte och Erik und-rade tyst : Vad fan har jag ställt till med ? Det var ju inte han själv som talat, någon la orden i hans mun, han hade ingen aning om vad det hela handlade om …

Rösten talade åter genom honom utan att han kunde för-hindra det.

– Det var bra att du bestämde dig för att bli lärare, även om det skedde som en följd av ditt dåliga samvete över att du inte lyckades rädda livet på din bäste väns dotter. Du ska veta att Olle och Bettan aldrig anklagade dig för vad som hände. De kunde däremot aldrig förstå varför du plötsligt drog dig undan och bröt umgänget med dem. Ibland tror de att det är deras fel att du slutade som kirurg för att bli lärare. De tror att om de inte hade bett dig operera deras lilla Isabella, så hade du kanske fortfarande arbetat i det yrke som du älskade och kanske fortfarande varit deras vän. Du vet att de ringde rätt ofta i början och ville bjuda hem dig, till sist antog de att du inte ville ha med dem att göra, och det var ju sant, fast av an-dra skäl, eller hur ? Jag tycker det är dags att du kontaktar dem, tycker inte du det ?

Nygren hade åter vitnat och såg ut som om han såg ett spöke. Han anade inte hur rätt han på sätt och vis hade.

– Ja, sen gick det på samma sätt som det gick för mig, fast du hade kontroll hela tiden. Du fl yttade till Stockholm efter att ha sökt och fått en lärartjänst här på Karolinska. Det blev lite väl mycket krogbesök och sprit för att försöka glömma, och just nu sitter du och längtar förtvivlat att få ta fram den där fl askan du har gömd i den låsbara skrivbordslådan framför

61


dig. Du är en eminent lärare Nygren, men skulle kunna bli ännu bättre om du inte försökte jaga bort det dåliga samvetet och ångesten med hjälp av fl askan. Du kan inte hela dig själv med alkohol, det blir bara en tillfällig lindring genom bedöv-ning, sedan plågas du ännu mer när problemen återkommer. När jag sedan dyker upp i din klass, en före detta suput och uteliggare som har blivit nykter, ja då reagerar du med skräck och aggression eftersom jag påminner för mycket om dig själv och din situation, med den skillnaden att jag har lyckats sluta supa. Jag har väckt minnen hos dig som du hoppades var för-trängda, samtidigt som du angrips av ditt dåliga samvete. När inte fl askan räcker för att döva ångesten så fi nns jag där som en hotfull skugga, en annan plågad själ som sökt lindring ur fl askan. Därför vill du nu få mig relegerad för att jaga bort mig som om jag vore ett av dina hjärnspöken. Men du kan inte fl y från dig själv Nygren …

De satt tysta en stund, båda lika förvånade och tagna av vad som sagts. Till sist sa Nygren med knappt hörbar röst :

– Vem är du ?– Jag är din elev, du är min lärare. Var snäll lär mig det du

kan. Hjälp mig att bli en lika bra läkare som du själv, hjälp mig att lära mig hjälpa andra !

– Det tycker jag att du redan verkar kunna, sa Nygren. Du har rätt, fan vet hur du kan veta allt som du vet, det måste vara fråga om klärvoajans. Ja, det hände som du berättade det och jodå, nog har jag en fl aska här i lådan allt, utan den vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig. Jag ber om ursäkt för vad jag sa tidigare, du kan räkna med min hjälp i fortsätt-ningen. Det är klart att du ska bli läkare, du är ju som klippt och skuren för det ! Men jag vill i min tur be dig om hjälp. Du har ju lyckats sluta supa, trots att du var riktigt nedgången, jodå, jag vet hur illa det var. Du har en vän på sos i Björkhagen, Marina heter hon visst. Hon har pratat sig varm för dig, men hon har också utan förbehåll berättat hur illa det faktiskt var, hur nära det var att du hade supit ihjäl dig därute i förorten. Om du nu lyckades ta dig ur ditt missbruk så tänkte jag att … ja, att du kanske kunde hjälpa mig. Jag har ett litet problem med spriten, nej förresten, inget hymlande, jag är för fan

62

johnny grimståhl

alkoholist, men mina kolleger och studenter vet förhopp-ningsvis inget än så länge, och … ja, jag vill lägga bort fl askan helt enkelt, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till …

– Jag tror jag kan hjälpa dig, sa Erik. De satt uppe halva natten och pratade. Ibland var det Erik

som förde ordet, han hade ju så att säga direktkunskap om hur det var att supa och lägga av med det, ibland talade Peter genom Erik till sin kollega Nygren. Nygren insåg allt mer att detta kunde omöjligt komma från Erik, studiebegåvning eller inte ! Det var som att prata med en annan och erfaren kirurg. Erik kunde omöjligt ha hunnit skaffa sig dessa kunskaper, sär-skilt som mycket av det Erik sa var sådant som inte lärs ut i böcker, utan endast kan inhämtas i det dagliga arbetet som praktiserande läkare.

– Du borde söka upp en kvinna jag hört talas om, sa Nygren då de skildes åt. Hon heter Rebecka nånting och är klärvoa-jant eller synsk har jag hört. Jag tror ju egentligen inte på sånt där, men jag har en kollega som är väldigt mycket inne på det andliga och jag ska be honom om den här kvinnans telefon-nummer om du vill.

Erik tackade ja, även han hade börjat misstänka inbland-ning av högre, eller i varje fall andra makters spel. Det skulle kunna förklara en hel del obegripligheter som han hade råkat ut för alltsedan den där kvällen då han törnade runt i sin lä-genhet för vad som kändes som en evighet sedan. Ja, det var något övernaturligt när han ibland under en skrivning kände det som att någon annan tog över och skrev åt honom. Han var tvungen att efteråt läsa vad han skrivit, medan han skrev var han inte medveten om de ord och meningar som fl öt fram ur pennan i hans hand. Och den där inre rösten som han hör-de då och då, hans dåliga samvetesröst som han kallade den. Rösten formade ju till och med ord i hans mun, ord som kun-de fl yga ur honom hux fl ux utan att han kunde hejda dem. Denna kväll hade han defi nitivt gått över gränsen till det möj-liga. Han hörde visserligen orden som formades i hans mun när han återgav Nygrens väl förborgade hemligheter, och när de sedan länge satt och diskuterade, men Erik visste mycket väl vilka ord som var hans egna och vilka som inte var det.

63


Någon eller något använde sig av honom för att kunna kom-municera med människorna, men uppenbarligen också för att hjälpa Erik att bli läkare. Vem kunde det vara, och varför hade just Erik valts ut ? Han hoppades att den här kvinnan som var synsk skulle kunna hjälpa honom.

8Det blev plågsamt att återse Annika och döttrarna. Tiden hade ännu inte läkt alla sår. Annika stod i köket och lagade middag, det var lördagskväll och fl ickorna satt och tittade på teve. Peter märkte att något var annorlunda hos dem, bådas aura lyste och vibrerade på ett ganska likartat sätt. Deras fars död hade fört dem närmare, de bråkade inte längre med var-andra som tidigare. Tydligen förstod de hur kort livet kunde vara, alltför kort för att slösas bort på meningslösa gräl och käbbel. I sin förtvivlan och sorg efter olyckan hade de tytt sig till i första hand varandra. Annika gick som bedövad den för-sta tiden och förmådde inte vara det stöd som de istället fi ck ge varandra.

Peter satte sig i den tomma fåtöljen där han så ofta hade suttit medan han levde. Chico låg vid soffan där hans döttrar satt. Plötsligt spetsade Chico öronen och reste sig. Peter satt stilla och såg hur den stora schäferhannen tittade åt hans håll och gnydde. Han kan se mig, eller på något sätt uppfatta min aura, tänkte Peter.

– Tyst Chico, vad är det med dig ? sa Marieanne. – Han minns nog att pappa brukade sitta där och nu sak-

nar han honom, sa Monika. Jag undrar om han förstår att pappa är död och aldrig kommer tillbaka ?

Peter försökte nå dem telepatiskt, men de var för blocke-rade av sin sorg och sina tankar. Under tiden hade Annika fått middagen klar och Peter ställde sig vid diskbänken och såg på medan de åt. Återigen reste sig Chico, och den här gången kom han fram till Peter, ställde sig framför honom och spet-sade öronen.

– Vad är det med Chico ? undrade Annika.

64

johnny grimståhl

– Han höll på så där inne i vardagsrummet också, svarade Monika. Jag tror att han saknar pappa. Tänk om pappa är här och Chico kan se honom !

– Var inte dum. Pappa är död och var han än fi nns så är han i alla fall inte här hos oss längre.

Peter visste intuitivt vad han borde göra. Han måste lämna någon indikation på att de hade fel, att man faktiskt överlever döden, han ville åtminstone så ett frö hos dem för att de själ-va skulle refl ektera och börja tänka i andra banor än de var vana vid.

Det var lättare än vad han trott. Han sänkte sin energi så mycket att auran förtätades. De kunde fortfarande inte se ho-nom men han lyckades haka av en handduk från kroken så att den föll till golvet. Ingen märkte något. På diskbänken stod en rulle kökspapper, det verkade vara ett inte alltför tungt fö-remål och borde gå att kunna påverka. Peter uppbådade all sin mentala kraft i slaget. Pappersrullen for iväg över diskbän-ken och ned på golvet. Den här gången uteblev inte reaktio-nen. Annika tappade glaset hon höll i sin hand och alla tre stirrade med vidöppna ögon på pappersrullen.

– Är det du pappa ? frågade Monika. Är du där ?Han beslöt sig för en sista demonstration och sparkade till

pappersrullen så att den for iväg en bit. Det blev för mycket för Chico. Apportinstinkten vaknade hos honom och han kas-tade sig fram och högg tag i pappersrullen för att leka med den.

Peter beslöt sig för att lämna dem. Han såg att Annika blockerade sig mot det omöjliga. För henne skulle det heta att hunden knuffade ned rullen från diskbänken och sedan lekte med den på golvet. Men han såg också att fl ickorna trodde på vad de sett och även kunde tolka det på rätt sätt. De förstod nu att han fortfarande fanns till och att de kanske skulle träf-fas igen.

Morfadern och Kea hade så småningom lämnat honom för att söka sig till en annan dimension, en slags själarnas sov-kammare som de uttryckte det. Där skulle de vistas en tid för att vila och förbereda sig för nästa liv, i vilket de skulle mötas för att bli ett par. Gamla själar kan själva bestämma sådana

65


saker, yngre själar behöver ofta hjälp för att dra upp riktlin-jerna i grova drag för sina nästa liv. Detta innebär att själen väljer – eller får hjälp att välja – föräldrar, uppväxtmiljö, kon-takt med vissa vänner och andra från tidigare liv och de vik-tigaste framtida händelserna i det nya livet. Efter inkarnationen försvinner oftast alla dessa val och minnen ur det medvetna minnet för att personen ska kunna lösa sina livsläxor, utan att i förväg ha facit i handen. En del lär sig sina livsläxor mer eller mindre bra, men eftersom människan alltid har sitt fria val, väljer hon inte alltid det rätta och vissa läxor löses inte utan följer med i själens vandring genom olika liv, för att lösas i något av de kommande. Till sist har vi lärt oss alla våra livsläxor, människolivet har inte fl er andliga eller kroppsliga upplevelser och erfarenheter att ge och vi kan bry-ta oss loss från återfödelsens hjul, det som buddisterna kallar samsara. I detta tillstånd, kallat nirvana, söker sig själen upp i nästa existensplan för att på nytt arbeta sig upp till högre medvetande i en evig spiral av utveckling.

Peter hade en ny andlig guide, en högt utvecklad själ som kallade sig Orim. I början hade Orim sänkt sina vibrationer så att Peter kunde uppfatta honom som en gammal man med en starkt lysande aura. Efterhand visade han sig för Peter som ett lysande och skimrande väsen av kärleksfullt ljus. Orim be-kräftade att det var han som var sänd att ta emot Peter i form av en ljusvarelse när Peter gick över till andra sidan.

Orim lärde Peter att förstå varför många själar valde att födas till miljöer befolkade av individer med låg energi. Energier av ungefär samma frekvens dras till varandra, på samma sätt som människorna ofta söker sig till sina menings-fränder och skyr de som avviker för mycket från hur de själva är. Orim betonade hela tiden vikten av kärlek till sin nästa och medlidande för de som har det svårt. Man får aldrig undvika att hjälpa en människa i nöd genom att tänka att han eller hon har valt sitt liv och öde och därför får »skylla sig själv». Den största, och oftast svåraste läxan av alla är att lära sig kärlek, den kärlek som Jesus uttryckte i orden : »Älska din nästa så som du älskar dig själv», och : »Gör inte mot människorna vad du inte vill att människorna ska göra mot dig».

66

johnny grimståhl

Vid fl era tillfällen hade Peter delvis tagit kontroll över Eriks kropp och talorgan och det verkade som om Erik nu började bli mogen att få förklarat för sig dessa fenomen. Peters an-strängningar att via drömmar få Erik mer medveten om vad som skedde, hade inte slagit så väl ut. Inte ens sanndrömmen Erik haft hade lämnat något djupare intryck hos honom. Så drömvägen till upplysning verkade inte vara rätt metod i det här fallet.

Peter kände sig minst sagt nöjd med sin skyddsling. Erik hade verkligen genomgått en metamorfos sedan Peter såg ho-nom ligga på knä och be i badrummet för snart fyra år sedan. Alla löftena var uppfyllda med råge. Denne nye Erik gick knappt att känna igen ; ölmagen och fettet var borta, i deras ställe fanns nu en snygg, vältränad och muskulös kropp. Den vegetariska maten och träningsrundorna i friska luften ute på Hellasgården gjorde att han såg ut som hälsan själv och han hade faktiskt inte haft ens en förkylning på hela tiden. Gall-stenarna hade för länge sedan lösts upp och förts ut ur krop-pen tack vare all frukt och grönsaker som Erik åt – och med lite hjälp från min sida tänkte Peter. Med mental kraft hade Peter under några nätter lyckats sönderdela de största stenar-na medan Erik sov och resten tog Eriks diet hand om.

Det mest fantastiska var Eriks val av yrke och att han mot alla odds också kommit in på läkarlinjen. Peter begrep inte hur det hade gått till, men han anade att Orim nog hade del i det hela. Det var Peter ett nöje att ibland hjälpa Erik med de svåraste frågorna och uppgifterna i tentor och prov. Han hade också med liv och lust (nåja, med lust då, log han), pratat och diskuterat med Eriks lärare, när denne blev upprörd över Eriks alternativa svar. Det hela var ju strängt taget Peters fel, så det var inte mer än rätt att Peter grep in och ställde allt till rätta igen. Att Nygren samtidigt kanske kunde få hjälp av Erik att komma över sitt alkoholberoende gjorde ju det hela ännu bättre.

Peter hade själv haft Nygren som lärare i patologi under en del av sin utbildning. Han hade aldrig anat att Nygren var alkoholist, inte heller kände han till historien med bästa vän-nens dotter som dog mitt framför ögonen på Nygren. Denna

67


information kom direkt från Orim, som för första gången in-grep direkt på det mänskliga planet och talade med Nygren via Eriks talorgan. Peter kände den empati och kärlek som orden uttryckte och han märkte att Nygren kände likadant. Detta var verklig healing. Att lena och lindra själens plåga, att förlåta och förstå och få människan medveten om varför hon handlat på ett visst sätt. Först då kan knuten lösas upp så att människan kan rätta till sina fel och med sitt nya sätt att leva och tänka kan återställa obalansen i sin karma.

Samma natt började Peter bistå Erik i dennes arbete med att hjälpa Nygren. I drömmen kom Isabella till Nygren, fram-kallad av Orim. Hon tackade Nygren för att han försökt räd-da det liv som hon visste inte skulle bli långt och fi ck Nygren att förstå att även hon led när Nygren ansattes av sina obefo-gade skuldkänslor.

– Hjälp mig, sa hon i drömmen. Jag lider så när jag ser hur du anklagar dig själv för min död. Hur ska jag kunna få dig att förstå att det inte var ditt fel ?

Nygren kom ihåg sin dröm med plågsam tydlighet. Till skillnad mot Erik, började han förstå att drömmar kan ha nå-got viktigt att säga oss, att de kan sändas till vår hjälp. Budskapet var inte ens inlindat i symbolik – det var glasklart och gick inte att missförstå ! Nästa kväll lyfte han telefonen och ringde Olle och Bettan.

9Rebecka motsvarade hans värsta farhågor. Vardags rummet i lägenheten där hon höll sina seanser, eller vad man skulle kal-la det, var mörkt och murrigt, luften tjock av sötaktig rökelse och väggarna prydda av indiska mandalor och indianska medicinsköldar och drömfångare. På bordet låg en lek med tarotkort, en pendel och diverse mystiska föremål som han inte kunde identifi era. Värst av allt ; en kristallkula, visserligen i litet format, men ändå ! Bara katten fattas, tänkte Erik, för att i nästa ögonblick känna något mjukt stryka sig mot hans ben där han satt i soffan …

68

johnny grimståhl

Han hade känt en stark motvilja mot det hela redan från början och mest gått med på att boka tid hos denna klärvoa-janta dam för Nygrens skull. Rebecka själv gjorde också vad hon kunde för att leva upp till myten om sig själv som modern häxa och spåmadam. Det svarta håret täcktes av en sjal, klä-derna verkade vara överblivna trasor från en ungdom i fl ower power med både sus och dus och rösten var lagom hest beslö-jad. Erik kämpade ned en impuls att resa sig upp och gå.

– Seansen kostar trehundra, sa Rebecka utan omsvep. Eftersom det är första gången, tillade hon snabbt, annars kos-tar det femhundra.

Hon ställde några frågor medan hon satt och stirrade i sin kristallkula. Det var så uppenbart att hon satt och fi skade ef-ter information, samtidigt som hon försökte läsa honom, att Erik blev full i skratt. Åren av seanser och behandlingar hade inte gått spårlöst förbi. Rebecka satt inne med en inte oansen-lig grad av uppövad intuition, och hon märkte genast Eriks skeptiska, för att inte säga negativa, inställning.

– Du måste berätta mer om dig själv om jag ska kunna hjäl-pa dig, sa hon. Jag känner att du är väldigt låst och blockerad, jag har svårt att nå fram till dig.

– Jag ska fatta mig kort, svarade Erik. Jag har under fl era års tid ibland hört liksom en röst som förklarat saker och ting för mig. Denna röst har ibland också lagt ord i min mun, ord och tankar som inte är mina egna. En vän berättade för mig om dig och trodde att du kanske skulle kunna hjälpa mig …

– Jag ser en kvinna som har stått dig nära, kanske en död släkting eller nära vän, sa Rebecka efter att med halvslutna ögon ha konsulterat sin kristallkula. Hon säger att du måste tro på dig själv och inte vara så blockerad. Om du öppnar dig för de högre vibrationerna kommer dina problem att försvin-na. Du säger att du studerar. Den här kvinnan säger att dina studier kommer att gå mycket bättre om du släpper fram bar-net i dig, det barn som du förnekar. Du kommer att få högsta betyg på alla skrivningar om du bara vågar släppa fram det där barnet du aldrig fi ck vara som liten. Förstår du vad jag menar ?

Erik förstod inte vad hon menade och var på vippen att

69


säga att han redan hade högsta betyg på alla skrivningar och att studierna gick lysande, med eller utan inneboende barn.

– Den här kvinnan är din skyddsängel, fortsatte Rebec ka, hon vakar över dig, men du vill inte lyssna på henne. Jag kan-ske kan hjälpa dig att öppna kanalen mellan er. Hon säger att du måste lyssna på henne för hon har ett viktigt meddelande till dig, ett meddelande som kommer att få stor betydelse för ditt fortsatta liv. Du är så blockerad att jag kan inte se det tyd-ligt. Det är ett meddelande till dig, men jag kan inte tyda det ! Jag ska försöka med pendeln och se om jag kan få något svar.

Peter hörde och såg det hela från sin plats bakom soffan och började tycka att det var dags att ingripa i detta moderna bondfångeri. Han drog ned sina energier till den nivå där han utan att bli sedd kunde göra små ingripanden på det materi-ella planet. Katten fräste till och försvann som ett svart streck bakom en möbel. Rebecka höjde lite förvånat på ena ögon-brynet, men sa inget. Hon var strängt upptagen med att pend-la över några kort med symboler. Peter kunde inte motstå impulsen att ge pendeln en liten knuff så att den nästan gick runt ett helt varv. Nu hade han hennes fulla uppmärksamhet. Rebecka såg förbluffad ut och innan hon hann hämta sig slog pendeln upp i en planetliknande bana och träffade henne i pannan med full kraft. I nästa ögonblick slets pendeln ur hen-nes hand och for iväg som en projektil ut i rummet.

Erik hörde sig själv säga :– Det där var ett litet prov på vad du själv gärna skulle vil-

ja kunna åstadkomma, inte sant ? Titta nu noga på korten på bordet !

Kortleken spred först ut sig som en solfjäder på bordsski-van. Strax lättade ett av korten och svävade långsamt uppåt. När det var i höjd med Rebeckas ansikte fl ippades det runt, som av en osynlig hand.

– Ja, det är som du ser liemannen. Det kortet står inte bara för död, jag vill inte skrämma dig mer än nödvändigt. Det står, som du vet, också för förändring och du bör nog tolka det som att en förändring i ditt liv står för dörren. Du bör från och med idag sluta lura folk med en massa dumheter och fantasier. Du

70

johnny grimståhl

har en stark intuition och en god människokunskap, använd det för att hjälpa dina medmänniskor. De fl esta kommer ju till dig med olika personliga problem, men du pratar dem fulla med en massa kvasivetenskapligt svammel blandat med lika delar New Age fl um. Jag vill inte förneka att en del har blivit hjälpta, som till exempel den där unga kvinnan förra måna-den, hon hette visst Sonja, som nog hade tagit livet av sig om det inte varit för att du tog dig tid att deltagande lyssna på henne. Det är bra, det är så du bör arbeta. Till skillnad mot mig, som har en manlig och inte en kvinnlig så kallad skydds-ängel, så har du faktiskt en kvinnlig sådan. Hon är din avlidna mormor och säger att hon heter Anna och att du alltid kallade henne för Anna-panna när du var liten, stämmer det ?

Rebecka nickade stumt och Erik fortsatte :– Ja, hon står här bredvid mig och förebrår mig för att jag

går för hårt åt dig. Jag ber om ursäkt för det där med pendeln, det var kanske lite onödigt, men på något sätt måste jag ju få dig ur balans för att du skulle lyssna på vad jag har att säga dig. Du är mer intuitiv än vad du tror. Det du sa till mig, utan att du för ett ögonblick trodde på det, det gäller ju dig själv, allt utom det där snacket om betyg på skrivningarna, det hit-tade du på för du trodde att det kanske var en del av mitt pro-blem, inte sant ? Det lilla barnet är du själv, som aldrig fi ck en riktig barndom, enda barnet till en ensamstående mor som sakta gick ned sig med sprit och nervlugnande medicin. Det blev omvända roller, där det lilla barnet måste ta hand om en mor som inte skulle ha klarat sig utan sin dotters hjälp.

Rebecka grät tyst. Erik hade lyssnat på orden som kom ur hans mun med stigande förvåning och efter hand alltmer road. Nu kändes det inte längre roligt.

– Din mormor säger att hon är så ledsen att hon dog när du behövde henne som mest, fortsatte han. Hon ber mig hjäl-pa dig, får jag det ?

Rebecka nickade, nästan omärkligt. Erik reste sig upp och gick fram till stolen där hon satt. Han lade mjukt sina stora händer över hennes tinningar. Det uppstod omedelbart en våg av värme som snart blev så intensiv att han måste dra ut hän-derna en bit från huvudet. Efter en stund fl yttade han händerna

71


så att han höll om hennes nackben med den ena handen och över pannan med den andra. Även nu måste han dra bort hän-derna en bit på grund av värmen.

Efter en stund visste han att det var klart och han gick till-baks till soffan.

I den djupa tystnaden frågade Rebecka till slut :– Vem är du ?Erik svarade :– Jag vet inte, ty nu var det åter han själv som talade. Men

jag vet i alla fall att det är en man, det sa han ju. Jag är ledsen om jag har gjort dig upprörd, men det var inte jag som pra-tade, som du säkert förstår.

– Jag är glad att du kom, sa hon enkelt. Jag behövde det, du anar nog inte vad du har gjort för mig. Jag hoppas att jag kan betala tillbaka en dag. Om du behöver min hjälp så fi nns jag här. Hon tillade med ett litet leende som avslöjade den skönhet hon varit som ung : Det blir inget mer fl um nu. Jag var ändå ganska trött på att spela häxa, så … Förresten, var har du hittat dom där händerna ? Jag har andra graden i reiki healing och jag har inte så mycket energi i mina handfl ator. Är du initierad i reiki, eller ?

– Reiki, vad är det ? Ja, jag kände också den där värmen. Jag har aldrig känt så förut, jag trodde att den kom från dig !

– Nej, det var inte jag. Jag skulle önska att du ville träffa min reikimästare. Han ska hålla ett föredrag om reiki på Hälsans Hus, om du vet var det ligger ? Han brukar hålla sina föredrag ett par gånger om året och nästa gång är nu i decem-ber, alltså nästa månad. Det brukar dyka upp lite synska per-soner på de här sammankomsterna, alltså riktiga klärvoajanta, inte såna som jag. Vem vet, kanske någon där kan hjälpa dig få kontakt med den där mannen som är din skyddsängel ?

Erik tyckte det lät intressant och de beslöt att ses i restau-rangen i samma hus en stund innan föredraget började. Rebecka tänkte sedan sammanföra Erik med dessa, som han på goda grunder misstänkte, rätt fl ummiga människor.

72

johnny grimståhl

Föredraget hölls en kulen fredagskväll. Erik gick Katarinavägen från Slussen, förbi »La mano» där en ensam röd ros lyste trot-sigt mot honom, som en symbol för offerviljan och modet hos de svenskar som stupade på regeringssidan i det spanska in-bördeskriget.

Rebecka satt vid ett bord i restaurangen tillsammans med en grupp människor. Av tystnaden som uppstod när han kom fram till dem, förstod han att de antagligen hade pratat om honom när han kom in. De fl esta var kvinnor i Rebeckas ål-der och de tittade nyfi ket på honom. Han undrade vad hon hade sagt om honom, tydligen inget ofördelaktigt, av blick-arna att döma. Den ende mannen i sällskapet hälsade lite skyggt på honom. Han var i fyrtioårsåldern, och hade samma intresserade glimt i ögonen som några av damerna när han lät blicken glida lagom diskret över Eriks vältränade gestalt. Erik tog inte illa upp, han tyckte att en komplimang är alltid en komplimang, vem den än kommer från !

Mittemot Rebecka satt en yngre kvinna. När hon reste sig upp för att hälsa, såg han hur uppseendeväckande vacker hon var. Håret var nästan blåsvart och föll ned på ryggen i långa, mjuka slingor. Ansiktet var aningen för brett för att anses vara klassiskt vackert, näsan rak och välformad och under den en generös mun med tjocka läppar och vackra, jämna tänder. Det som drog till sig blickfånget mest var dock ögonen. Inte ens bysten kunde konkurrera med ögonen, trots att den gjorde sitt bästa. Hon var den vackraste kvinna Erik hade sett. Redan innan Erik drunknade i hennes nötbruna, lätt mandelformade ögon, visste han att här var kvinnan i hans liv ! Henne fi ck han inte tappa bort ! Som i fjärran hörde han Rebecka säga något om »… min dotter». Han försökte samla sig och log fånigt.» Dotter ? Vems dotter ?»

– Ja Vicky, det här är den unge mannen jag berättade om. Egentligen vet jag inte så mycket om honom annat än att han studerar någonting och har väldigt varma händer. Och ett varmt hjärta, tillade hon och log. Nå, ska ni stå där hela kväl-len ? Sätt er för guds skull och försök slita blickarna från var-andra nu en stund !

Vicky blev blossande röd i ansiktet och sa :

73


– Men mamma !– Ja, ja, förlåt då lilla vän, men sätt er nu och var som

folk. En av damerna, vars namn han möjligen uppfattat innan

det blev kortslutning, lutade sig lite fram och frågade vänligt vad han studerade.

– Jag studerar till läkare, svarade Erik. Hjärnan började sakta återfå sina funktioner och han märkte att några i grup-pen stelnade till märkbart.

Rebecka bröt den plötsliga tystnaden och sa :– Ja Erik, du förstår att en del här har lite dålig erfarenhet

av läkarna som yrkeskår, men det är naturligtvis inte riktat mot dig, eller någon annan läkare som person. Jag tror att det kanske är bäst att vi går upp till salen nu så att vi får bra plat-ser, det brukar bli fullt när Magnus håller låda.

Rebecka hade rätt. Den lilla salen fylldes snabbt och man blev tvungen att bära in extra stolar. Magnus visade sig vara en ung man i tjugoårsåldern med långt blont hår och ett öp-pet och trevligt utseende. Erik hade föreställt sig honom helt annorlunda. På något sätt hade Erik lyckats få en plats bred-vid Vicky och Rebecka. Han såg inte Rebeckas lilla leende, men det gjorde Vicky. Hon blev åter röd i ansiktet och gav sin mor en ilsken blick.

Erik mindes inte så mycket av själva föredraget annat än att det handlade om någon japansk metod av handpålägg-ning, tydligen bra mot det mesta. Han kände intensivt den fysiska närvaron av Vicky vid sin sida. Vicky var heller inte oberörd, men han kunde inte avgöra om hon bara var gene-rad, eller om det var något annat också. Då och då fi ck de ett roat ögonkast från Rebecka, som hade lagt av sin fl ummiga image och helt ändrat stil. Hon var klädd i lång kjol med lä-derstövlar och en snygg blus under jackan. Både kläderna och färgerna passade henne perfekt och hon såg mycket ungdom-lig och parant ut.

Efter föredraget bjöd Rebecka hem Magnus, Erik och någ-ra av sina väninnor. Det var fortfarande tidigt på kvällen och Erik var inte svår att övertala när han förstod att Vicky också skulle med, hon bodde väl hos sin mor, antog han.

74

johnny grimståhl

Det enda Erik kände igen i Rebeckas vardagsrum var möb-lerna och katten, allt annat var borta. Katten verkade dock inte ha fått några psykiska men av hans senaste besök och kom fram för att kärvänligt stryka sig mot hans ben.

Vicky försvann ut i köket för att sätta på kaffe och tevatten åt gästerna. En av Rebeckas, eller kanske snarare Vickys vä-ninnor, drog fram en stol och satte sig bredvid Erik. Hon pre-senterade sig som Annelie och var lång och slank, med rakt, blont hår och blåklintsblå ögon. Annelie hade varit fl ygvär-dinna och fotomodell och bott en tid i New York. Nu var hon intresserad av new age berättade hon. Hon var initierad i rei-ki av Magnus. Plötsligt grep hon om Eriks händer och höll dem i sina egna, med böjt huvud och slutna ögon. Efter en stund släppte hon Eriks händer och sa :

– Magnus, kom och känn på Eriks händer ! Erik kände sig besvärad av all uppmärksamhet när allas

blickar vändes mot honom. Magnus kom fram och satte sig på Annelies stol. Han frågade om lov innan han tog Eriks hän-der i sina. Även Magnus släppte greppet om hans händer, tyd-ligen blev värmen för mycket.

– Du är inte initierad i reiki ? frågade han. Har du kanske sysslat med kinesisk medicin, akupunktur, qui gong, wu shu, tai chi eller något liknande ?

När Erik svarade nekande, fortsatte han : – Du har så mycket »ki» i handfl atorna att det känns som

två blåslampor ! Magnus förklarade att »ki» hette »chi» på kinesiska och

är den energi som fi nns överallt och inom allt levande. Det är livsenergin som genomströmmar universum och är grunden för all rörelse och allt liv. Om fl ödet av »ki» är blockerat, till exempel i någon av de kanaler som kallas akupunkturmeridi-anerna, blir människan sjuk. Liv är rörelse, stagnation och stillastående är död. Erik tyckte att det lät logiskt. Han hade lärt sig att organ och muskler som inte används tillbakabildas, för att så småningom atrofi era helt.

– Du har ett alltför starkt fl öde av ki, eller jag kanske bor-de säga att du inte riktigt har lärt dig kontrollera detta starka energifl öde. Du måste lära dig koppla på och av detta fl öde

75


efter behag, annars löper du risk att ta skada. Din kundalini-kraft har väckts av någon anledning. Kundalini är en stark energi som ligger lagrad i människans första chakra, vid spet-sen av svanskotorna. Hos de fl esta människor aktiveras kun-dalini bara efter många år av meditation och yogaträning eller liknande. Om kundalini väcks i förtid, innan människan är andligt mogen för det, eller av misstag, så kan det bli problem. Reiki är ett bra sätt att kontrollera denna starka energi. Jag skulle vilja initiera dig till åtminstone den första graden. Det kommer inte att kosta dig någonting, så du behöver inte kän-na dig övertalad om du inte vill.

Erik hade känt denna intensiva hetta i sina händer ända sedan han besökt Rebecka två veckor tidigare. Han undvek sedan dess att ta i folk mer än nödvändigt, det var tydligt att de reagerade på värmen i hans händer, om än positivt. Det var bara han själv som tyckte det var obehagligt. De bestämde att Erik skulle ringa veckan därpå för att bestämma tid.

Under tiden hade Vicky kommit in och satt sig i soffan bredvid sin mor. Annelie hade återtagit sin plats på stolen och gjorde sitt bästa för att konversera Erik. Han svarade fåordigt medan han undrade hur han skulle få tillfälle att prata ostört med Vicky. Tillfället yppade sig när Rebecka plötsligt uppma-nade dem att gå ut i köket och ta för sig av kaffe, te och ost-brickan med kex. Erik dröjde sig kvar i köket med Vicky när de andra hade gått. Han hade svår tunghäfta och kände sig fånig när han sa :

– Det här örtteet är gott, vad är det för sort ? Vicky vände sig om från diskbänken och svarade :– Kamomill. Det är bra på kvällen för man blir sömnig av

det.Han ville säga att han inte ville bli sömnig i hennes säll-

skap, men istället frågade han om hon arbetade eller stude-rade. Hon berättade att hon hade studerat språk och ekonomi och nu funderade på ett sabbatsår som au pair i England för att bättra på sin engelska.

När tystnaden blev för påtaglig började de plötsligt prata, båda två på samma gång. De hejdade sig och brast i skratt. Vicky sa :

76

johnny grimståhl

– Vi kanske borde gå in till dom andra, innan min mamma kommer ut i köket och hämtar mig. Hon uppför sig fortfa-rande som om jag vore fjorton år.

– Får jag träffa dig igen ? frågade Erik. Ge mig ditt telefon-nummer så jag kan ringa dig.

– Du har det redan, jag bor här hos min mor, svarade Vicky. Du får gärna ringa, det vore trevligt.

Rebecka gav sin dotter ett menande ögonkast när de kom ut i vardagsrummet. Annelie kom genast fram till honom.

– Vi måste bara träffas och byta behandlingar du och jag, kvittrade hon. Jag har tvåan, alltså andra graden i reiki, för-tydligade hon. Du har sån kraft i dina händer Erik.

I ögonvrån såg han hur Vicky blev alldeles svart i ögonen innan hon vände sig från dem och gick fram till sin mor och Magnus som satt i soffan. Annelie pladdrade oförtrutet på och han svarade så undvikande han kunde. Tydligen måste han ha gått med på det här med att »byta behandlingar», i varje fall verkade Annelie ha fått den uppfattningen, ty när han gick påminde hon honom att han lovat ringa för att be-stämma en dag och tid för detta.

Han kom inte åt att prata mer med Vicky under kvällen. Hon verkade undvika honom, vilket kanske inte var så kon-stigt med tanke på hur Annelie nästan klängde på honom. Han bröt upp tillsammans med Magnus och lyckades skaka sig loss från Annelies uppvaktning tack vare att Rebecka drog in Annelie i ett mycket djuplodande samtal om reinkarna-tion.

Redan nästa dag ringde han Vicky. Hon var inte hemma. Rebecka bad honom försöka igen efter någon timme och till sist hade han henne i luren. Han föreslog att de skulle träffas i Gamla Stan. De kunde gå runt lite på gator och i gränder, för att sedan äta på någon mysig restaurang med tegelvalv och levande ljus på borden.

Det blev källaren på »Den Gyldene Freden», Evert Taubes gamla stamställe. Runt omkring satt mest affärsfolk och någ-ra äldre par och när Erik fi ck notan förstod han varför. Men maten var god, personalen trevlig och atmosfären förtrollan-de, så det var värt det djupa hugget i plånboken.

77


När de kom till tunnelbanan frågade Erik, sin vana trogen, om Vicky ville följa med honom hem. Hon sa nej och såg lite ledsen ut och han ångrade att han hade frågat. Erik ville hel-ler inte ha någon omedelbar fortsättning i sängen. De hade byggt upp en intim förtrolighet där på restaurangen och han kände att han redan var upp över öronen förälskad !

De skildes sedan hon gett honom ett löfte att träffas nästa fredag. Han småsjöng för sig själv på vägen hem från tunnel-banan och det tog lång tid för honom att somna den natten.

Veckan därpå gick han som i feber tills fredagen kom. De hade ett lättare prov, och han var glad när den här mannen, som tycktes vara någon slags skyddsängel, tog över och skrev pro-vet åt honom. Erik såg bilden av Vicky framför sig under näs-tan alla dygnets vakna timmar och han fi ck behärska sig för att inte ringa innan fredagen. Inte förhasta sig, inte visa sig för ivrig, sa han sig. Han visste ju hur han själv brukade reagera på kvinnor som visat sig alltför angelägna, ju mer intresse de visade honom, desto mindre intresse kände han själv ! Nej, han skulle inte skrämma bort sitt livs kärlek genom att hänga på som ett tuggummi under skosulan.

Djurgårdsfärjan tog dem snabbt från Slussen till bryggan ut-anför Gröna Lund. Det var en av höstens vackraste dagar, so-len sken från en molnfri himmel och luften var kylig och klar. Naturen hade målat trädkronornas lövverk i de mest fantas-tiska färger innan den långa sömnen som förestod, det var en explosion av rött och gult, med nyanser av orange. De stan-nade under en väldig ek och hon såg på honom med de man-delformade ögonen. Det var magiskt. Han hade aldrig förr känt något liknande, hela hans bröst kändes komprimerat och han tyckte att han inte fi ck luft. Känslan upplevdes rent fysiskt i hjärtat ; så det är därför man talar om hjärta och smärta i kärlek, hann han tänka. Hon kysste honom, annars hade de väl aldrig kommit ur fl äcken. Erik blev yr i huvudet. Om han i detta ögonblick skulle ha ställt diagnos på sig själv, hade han nog misstänkt hypertoni och hjärtklappning med yrsel som följd av det höga blodtrycket. Men Erik var inte en medicine

78

johnny grimståhl

studerande i detta ögonblick, utan en dödligt förälskad ung man som just kysst sin stora kärlek för första gången.

De tog färjan tillbaks till stan och drack varm choklad med vispgrädde under tegelvalven på ett kafé nära Stor kyrkan. Sedan han drunknat i hennes mandelformade ett antal gång-er, bröt de upp lagom för att hinna gå på sjuföreställningen på biograf Viktoria på Götgatan.

– Jag heter också egentligen Viktoria sa hon. Jag stavar det med k här i Sverige, men när jag är hos pappa i Spanien stavar jag det med c.

– Så din pappa är från Spanien, frågade han och kände sig dum, hon hade ju just sagt det.

– Javisst, visste du inte det ? Han har en restaurang i Malaga, men är egentligen från Kanarieöarna. Det var där min mam-ma och han träffades. Mamma var reseledare och pappa kör-de utfl yktsbussen, romantiskt eller hur ! Hon skrattade och fortsatte :

– Jag föddes i Las Palmas och pappa och mamma hann gifta sig innan mammas mage blev för stor för att prästen skulle kunna blunda inför det faktum att mamma kanske inte längre var oskuld innan hon gifte sig.

– Efter fem år sprack äktenskapet, de var för olika. Jag fl yt-tade med mamma till Sverige, men jag har tillbringat alla som-rar med pappa och hans släkt på Gran Canaria. Pappa stänger alltid sin restaurang i Malaga under juli för att kunna vara hos släkten då. Han har gift om sig med en andalusiska och de har tre barn. Men det är inga problem, jag menar hans nya fru är ju nästan i min ålder och vi kommer jättebra över-ens. Mina halvsyskon är gulliga och tycker att det är spän-nande att ha en storasyster i Sverige.

Filmen handlade om hur polisen i Los Angeles försökte in-fi ltrera maffi an. Erik såg inte så mycket av den, han var fort-farande absorberad av Viktorias närvaro. Han höll hennes hand, men det blev snart för varmt för dem båda, så han smek-te henne i nacken och öronen.

Viktoria tryckte sig lite närmare honom och han lindade hennes långa hår mellan fi ngrarna. Det var tydligt att hon njöt lika mycket som han. Han undrade om hon kände likadant

79


som han, eller om han bara var en ny, intressant bekantskap, en liten romans innan resan till England. Han hade lyckats förskjuta tanken på det faktum att hon snart skulle resa bort. Hur skulle han kunna vara utan henne ett helt år, när det re-dan kändes som en evighet att inte träffa henne under en vecka !

Erik bjöd henne på Bamboo Garden efter bion. Ägaren, en liten jovialisk kines med ett alltid lika sprudlande humör och brett leende, kom fram och visade dem till ett avskilt och ostört bord.

– Mazda måste ha fi nfi na bordet för fi nfi na tjejen, sa han.– Tack Lim, jag visste att jag kunde lita på fi nfi na kinesen,

skojade Erik tillbaks. – Blir han inte arg när du säger så där ? undrade Viktoria

lite förskräckt. – Lim och jag är gamla vänner, han kallar mig Mazda. Det

är inte ens kinesiska utan japanska och betyder ungefär »big boss». Jag kallar honom fl itig kines, och det är han verkligen. Han kom till Sverige med sin obotliga optimism och energi som enda kapital och har lyckats bygga upp en liten kedja med lönande restauranger.

Viktoria delade hans uppfattning om kött, hon åt också bara vegetarisk mat med inslag av fi sk och skaldjur. Detta kunde leda till problem ibland när hon var hos släkten på Gran Canaria. De trodde att det var något med smaken på kött Viktoria inte gillade, och hennes farmor hade lagat till olika slags kött på alla möjliga upptänkliga vis, innan hon till sist resignerat och förstått att hennes lilla »sueca» inte ville ha kött i någon form.

Erik berättade om sin träning på gymmet mittemot och nämnde att han hade varit i dålig form innan han började träna på Swings, utan att gå in på några detaljer. Viktoria be-rättade om sin uppväxt och somrarna på Gran Canaria. Ibland satt de tysta och bara tittade på varandra, tills tystna-den blev för besvärande och de blev generade.

Viktoria tog hans hand och sa :– Mamma har berättat att du hjälpte henne istället för tvärt-

om när du hade bokat tid hos henne. Vad hände egentligen ?

80

johnny grimståhl

– Jag vet inte, svarade Erik uppriktigt. Under fl era år har jag haft en underlig röst inom mig som ofta talar om för mig vad jag bör göra. Ibland talar den här rösten, som jag tror är en man, genom mig. Rösten sa saker till din mor som jag inte visste, eller ens förstod. Det hände en del annat oförklarligt också, som din mor kanske har berättat om och så hade jag plötsligt den här värmen i händerna.

– Jodå, mamma nämnde något om svävande kort och en pendel som slog till henne mitt i pallet. Hon måste ha fått den Lidnerska knäppen på köpet, för nu har hon tack och lov slu-tat med de där dumheterna med Tarotkort och annat larv som hon höll på med. Jag gillade aldrig det där och vi bråkade ofta, jag brukade kalla henne Flum-Maja och Zon-terapi kärring. Det var inte snällt, men du anar inte vad jag skämdes när hon spökade ut sig i de där hippiekläderna och försökte se ut som en spåkärring.

– Tror du inte på det övernaturliga då ? undrade Erik. Jag menar, jag såg ju själv hur den där pendeln fl ög iväg som av egen kraft, och korten – ja det var spöklikt. Nack håren reste sig på mig när kortleken plötsligt fi ck eget liv. Du kan ju tän-ka dig vad jag kände när ett av korten lättade från bordet och började sväva uppåt av sig självt ! Och sedan började den där rösten prata genom mig, ja jösses, du skulle ha varit där och sett det hela, det var ett spektakel !

– Tror du på reinkarnation Erik ? Jag menar inte den där formen av återfödelselära där man kan bli ett djur igen om man inte sköter sig, utan att man lever liv efter liv som män-niska för att lära sig vissa saker. Att man upprepar samma misstag gång på gång tills man har lärt sig.

– Jag har aldrig funderat på det, men det låter ju lika troligt som motsatsen, att allt tar slut när man dör. På sista tiden har jag varit med om så mycket underligt att jag är snart beredd att tro på vad som helst …

– Jag tror på reinkarnation och det gör min mor och många av hennes vänner också. Pappa och resten av släkten i Spanien tror nog inte på sånt är jag rädd. Kyrkan har fortfarande ett fast grepp om många människor där och det hjälper inte att jag säger att de första kristna trodde på reinkarnation. Visste

81


du att det var först vid det andra kyrkomötet i Konstantinopel på femhundratalet som man beslöt att inte längre tro på det-ta, man ville inte låta folk tro att de kunde få en ny chans i nästa liv om de inte skötte sig. Istället hotade man med ett evigt lidande i ett brinnande helvete, eller lockade med en evig belöning i himmeln, för att folket snällt skulle lyda de styran-de, med vilka kyrkan så klart var lierad ända från början. Jag vet en del om några av mina tidigare liv, men det är för fl um-migt och jag vill helst inte prata om det.

Erik bad henne fortsätta, han var motvilligt fascinerad av ämnet. Det slog honom att en del av hans drömmar kanske helt enkelt var minnen från tidigare liv. Han frågade henne och Viktoria svarade genom att berätta om sin egen, mycket speciella och ofta återkommande dröm.

– Jag är i det som nu är norra Tyskland, det är på arton-hundratalet och jag är kvinna. Jag har en fästman, jag ser hur vi är ute och går i en park. Han är klädd i kostym med väst och en rund halmhatt med ett svart band, men jag vet att han är soldat och ibland har på sig sin stiliga uniform som han vet att jag är så svag för. Han är av medellängd, blond med blå ögon och en liten ljus mustasch, rätt snygg – lite lik dig faktiskt !

Hon rodnade lätt och fortsatte :– Hans mamma är emot vårt förhållande, jag är inte fi n nog

för honom, och han är inte stark nog att trotsa sin mor. Så vi får halvt om halvt smyga med vårt förhållande, det är väldigt jobbigt. Jag ser honom på en slags parad, jag tror att de ska dra ut i krig. Han rider förbi tillsammans med de andra offi -cerarna. De har såna där harnesk och plymer i hjälmarna och de är mycket stiliga på sina hästar. Hans mor är också där. Hon är stolt över sin son, men jag får inte stå tillsammans med henne och de andra fi na människorna, så jag står mitt i hopen av folk och försöker se något över alla huvuden. Jag är så led-sen över att han sviker mig, som jag ser det. Jag hatar hans mor som inte kan släppa taget om sin son. Vi hatar varandra och jag vet att vi har varit fi ender även i andra liv.

– Vad hände sen ? undrade Erik när Viktoria tystnade.– Han dog i kriget och hans mor och jag försonades vid

hans grav. Men vi är ännu inte helt sams, vi har fortfarande

82

johnny grimståhl

en massa ouppklarade saker mellan oss.– Menar du att ni känner varandra i det här livet också ?Viktoria nickade.– Jag vill inte berätta mer och jag tänker inte säga vem det

är !Erik lät ämnet falla. Den där kvinnan var förmodligen

Rebecka, Viktorias mor i det här livet. De verkade ha ett lite spänt förhållande, så det var ju logiskt.

Vid tunnelbanan skildes de. Viktoria skulle resa till Örnsköldsvik för att hälsa på sin gudmor, Rebeckas äldre sys-ter. Mostern var svårt sjuk i cancer och skulle nog inte leva tills Viktoria kom hem från England om ett år. Viktoria skul-le vara borta drygt en vecka. Hon lovade ringa när hon kom tillbaks, hon ville gärna träffa Erik igen.

Viktoria reste till sin gudmor och moster dagen därpå. Erik åkte till Swings och tränade som besatt, därefter gick han en-sam på bio och åkte sedan hem.

Nästa dag, en söndag, väcktes han av att telefonen ringde. I luren hördes en röst som han först inte kunde placera :

– Väckte jag dig ? Det var Annelie.– Jag ville ringa dig innan du hann gå ut. Jag är ledsen om

jag ryckte upp dig ur din sköna sömn. Som du kanske minns så bestämde vi att träffas och byta behandlingar, det har du väl inte glömt ?

Innan Erik hann svara fortsatte hon :– Vi är några som ska träffas ikväll hemma hos mig, och

vi tänkte att du kanske kunde komma. Jag vet att det är kort varsel, men det är ju söndag och om du inte har något särskilt för dig så …

När Erik undrade vilka mer som skulle komma, svävade Annelie på målet ett ögonblick innan hon snabbt svarade :

– Ja, det är några du känner sen Hälsans Hus och några som du inte känner, men som hemskt gärna skulle vilja lära känna dig ! Magnus kommer också, och jag tänkte att om du kunde komma vid femtiden, så kanske Magnus kan ge dig den där initieringen innan dom andra kommer. Vi hinner nog äta lite också, vi tre, för de fl esta kommer att dyka upp vid sjutiden.

83


Annelie bodde på Fleminggatan på Kungsholmen, bussen stannade nästan utanför porten. Han kom strax före fem och porten var ännu olåst så han tog hissen till fjärde våningen och ringde på hennes dörr. Annelie öppnade och han överläm-nade blommorna som han köpt. Det var en liten, ombonad lägenhet och i köket var bordet dukat för två med levande ljus. Annelie själv var vackrare än han mindes henne. Det lju-sa håret var uppsatt, hon var omsorgsfullt, men inte överdri-vet sminkad och bar en svart, lagom avslöjande lång klänning. Vid Eriks frågande blick, förklarade hon att Magnus hade fått förhinder och skulle komma senare, med de andra. Under ti-den kunde ju hon och Erik äta och prata lite.

Maten var utsökt, han förstod att hon hade ansträngt sig. Tydligen visste hon att han inte åt kött, hon hade lagat pota-tisgratäng med svampstuvning.

Annelie drack vin och Erik bad att få en Ramlösa. Under måltiden underhöll hon Erik med roliga händelser från tiden som fotomodell och fl ygvärdinna. Efter desserten, hemgjord mangosorbet, förfl yttade de sig till soffan i vardagsrummet för att dricka kaffe. Erik började undra när behandlingarna skulle äga rum, då han upptäckte att hon satt tyst och såg på honom med en fundersam min.

– Vet du om att du är en mycket attraktiv man ? frågade hon. Redan första gången jag såg dig tyckte jag att det var nå-got speciellt med dig och då menar jag inte bara dina varma händer. Jag kan inte hjälpa att jag drogs till dig. Missförstå mig inte nu snälla Erik, jag brukar inte lägga mig ut för en karl på det här viset, det hoppas jag att du förstår.

Under tiden hon talade hade hon lyckats fl ytta sig lite när-mare, så att de nu satt tätt intill varandra i soffan. Han hade fortfarande en möjlighet att resa sig upp och avbryta det hela, men han förmådde inte motstå henne.

– Du är också attraktiv Annelie, du är en mycket vacker kvinna. Han tog hennes huvud i sina händer och hon sa :

– Så kyss mig då, om du menar vad du säger.De tog långsamt av varandra kläderna och insöp varje de-

talj i varandras kroppar. Hennes bröst var runda och fasta, låren långa och smidiga och hon hade rakat skötet men lämnat

84

johnny grimståhl

en smal sträng i mitten, vilket var mycket upphetsande. Han lekte med hennes bröst, nöp lätt i bröstvårtorna och lät tung-an glida över dem innan han tog in den ena bröstvårtan i mun-nen och sög lätt på den. Erik lät tungan stryka utefter hennes mage, ned mot skötet och upp igen. Hon rös av välbehag och nafsade honom lätt i nacken. De förfl yttade sig in i sängkam-maren.

Efteråt erkände hon att inga fl er var bjudna, så de hade hela natten för sig själva. Erik hade innerst inne anat att det kanske var så, men han kunde inte bli arg på henne. Han sov över hos henne och missade en föreläsning nästa dag. Annelie arbetade som PR-konsult och kunde styra sina arbetstider nästan som hon ville.

Under resten av veckan sågs de varje kväll, alltid hemma hos henne. Hon var som en drog för honom. Han visste att det var fel, men ändå drogs han obevekligt till henne. Han kunde inte förstå det, det var ju Viktoria han ville ha, det var ju i henne han var kär. Men han kunde inte stå emot Annelie när hon ringde, han blev som hypnotiserad av hennes röst. Den sexuella spänningen mellan dem var påtaglig, han blev kåt så snart han kom innanför dörren till hennes lägenhet och fi ck lust att vältra omkull henne redan i hallen.

De låg med varandra på alla upptänkliga sätt och vis, de-ras fantasi och uppfi nningsrikedom var utan gränser. I bad-karet, på köksbordet, i en fåtölj i vardagsrummet och en gång vräkte han upp henne på torktumlaren i badrummet och tog henne medan torktumlarens skakningar förstärkte skälvning-arna i deras upphettade underliv.

Det var vansinne, han ville ju ha en annan, men kunde inte hålla sig borta från Annelie. Veckan gick och snart skulle Viktoria vara tillbaks i stan – vad skulle han ta sig till ?

Problemet löste sig självt. Han låg lojt avslappnad i sängen, de hade just älskat klart och Annelie stökade ute i köket. Erik visste vad som väntade ; en superb liten middag och så, som dessert, Annelies nu helt slätrakade persikogrotta i någon ny, läcker variant.

Det ringde på dörren och Annelie kom in och gav honom en kyss.

85


– Ta på dig något anständigt älskling, jag har besök av en kompis.

Erik fi ck snabbt på sig kläderna medan Annelie öppnade. Han gick ut i vardagsrummet för att hälsa och stod som för-stenad. I soffan satt Viktoria, hon måste ha kommit hem tidi-gare än väntat ! Färgen vek från hennes ansikte.

– Ja, ni har ju träffats tidigare, så jag behöver väl inte pre-sentera er. Tänk att det ju faktiskt på sätt och vis var Rebecka som sammanförde Erik och mig, så underliga vägar ödet tar ibland, inte sant Vicky ?

Viktoria hade samlat sig, det var mer än vad man kunde säga om Erik som hade sjunkit ihop i fåtöljen som en punk-terad ballong.

– Låt inte mig störa den nyfunna kärleken, jag tittar upp nån annan gång, men tack för inbjudan Annelie !

Så Annelie hade bjudit hem Viktoria när hon visste att Erik skulle vara där ! Erik mindes första gången de träffades hem-ma hos Rebecka. Rivaliteten mellan de båda väninnorna var uppenbar redan då, om han bara hade haft vett att inse det. Han fi ck en känsla av att vara en bricka i ett spel, en mario-nett som sprattlade lydigt i Annelies trådar.

Annelie satte upp en totalt oförstående min när han for ut mot henne med sina misstankar. Hur skulle hon kunna veta om det var något mellan Vicky och Erik, han hade inte ens an-tytt något sådant för henne ! Och om det nu var så, hur kunde då Erik komma hem till henne, natt efter natt, medan Vicky var bortrest en vecka ? I själva verket var det väl hon, Annelie, som hade anledning att känna sig sårad. Hon hade trott att det kanske skulle kunna bli nånting av deras förhållande, något mer än bara sängkammarlekar, och så hinner inte Vicky mer än kliva av tåget så ligger Erik och kryper för henne !

Erik gick därifrån i vredesmod, fast besluten att en gång för alla bryta med Annelie.

– Fattar du inte att du är mitt livs kärlek, grät Annelie. Jag har aldrig upplevt något liknande med en annan man, märker du inte hur vi är skapta för varandra ? Jag kan inte dela dig med nån annan – åh, snälla Erik, lämna mig inte, jag dör om du lämnar mig !

86

johnny grimståhl

När han kom hem ringde han upp Viktoria. Det var Rebecka som svarade.

– Nej Erik, hon vill inte prata med dig, jag vet inte vad som tagit åt henne. Hon kom hem och gick rakt in i sitt rum och började gråta. Jag kan inte trösta henne och, ja, jag har ju för-stått att ni två fattat tycke för varandra, så jag antar att det väl är en fnurra på tråden. Vänta lite – hon skriker åt mig att det är ingen fnurra på nån tråd, det har aldrig funnits nån tråd mellan er och, jösses, där gick den vasen i bitar !

Erik hörde ljudet av krossat porslin och Rebecka avslutade samtalet.

– Erik, jag måste lugna ned det sydländska temperamentet lite tror jag. Ring mig imorgon så får vi talas vid.

När han äntligen fi ck tag i Rebecka nästa dag sa hon : – Det är nog värre än jag trodde Erik. Vicky har bestämt

sig för att åka till England. För ett par dar sen var hon inte lika säker på att hon skulle åka, men nu … Vad är det som har hänt ? Du har väl inte gjort min dotter med barn ?

– Nej, vi har aldrig legat med varandra, svarade Erik. Tyvärr trasslade jag in mig med en av hennes väninnor, och det ångrar jag som fan, men gjort är gjort.

– Ja, se karlar, sa Rebecka. Jag undrar när ni ska börja tän-ka med era små hjärnor istället för med det där maskformiga bihanget ni har mellan benen ! Apropå det, det var väl inte möjligen Annelie som du lyckliggjorde ? Jaså, ja det förklarar ju ett och annat ! Vi borde nog träffas när stormen har bedar-rat, jag har ett och annat att berätta för dig, min vän. Just nu lever jag vid en vulkan som kan få utbrott vilket ögonblick som helst. Jag kan inte nämna ditt namn när Vicky fi nns i när-heten, för då har jag snart varken möbler eller tallrikar kvar. Vaserna gick ju åt igår, som du hörde i telefon !

Erik lovade ringa igen om ett par dagar. Han undrade vil-ka intriger Rebecka skulle avslöja, och var kom han själv in i bilden ?

87


10Viktoria var i England och Eriks liv var i kaos. I detta kaos ringde Annelie honom nästan varje dag. Hon grät och föröd-mjukade sig i telefonen, hon var beredd att göra vad som helst bara han kom tillbaks till henne. Erik förklarade att det var slut, att det var Viktoria som han älskade och att han tänkte vänta på henne.

– Hon förlåter dig aldrig Erik, tro mig, jag känner henne !En kväll när han kom hem från träningen stod Annelie och

väntade på honom utanför porten. Det snöade och hon hutt-rade av köld. Erik greps av medlidande och bjöd in henne att värma sig. Medan de drack te försökte hon åter beveka ho-nom. Han var hennes livs stora kärlek, alla andra män för-bleknade i jämförelse. Han var snygg, med en kropp som en grekisk gud och han var läcker i sängen och intres sant att pra-ta med utanför sängen. Det var onekligen smickrande för att komma från en kvinna med Annelies rika erfarenhet av män.

– Jag tänker inte släppa dig ! Jag har letat hela mitt liv efter en sån som du och nu när jag har hittat dig så tänker jag inte släppa dig och allra minst till den där självgoda Vicky, eller Viktoria, som du envisas med att kalla henne.

Till sist hade hon lugnat ned sig så mycket att han fi ck ut henne. Erik följde med henne till tunnelbanan. Han tyckte fortfarande om henne, men det var inte fråga om kärlek och den sexuella bindningen han haft till henne hade också släppt sitt grepp om honom.

Hon skrev ett tårdränkt brev, som han inte besvarade, och hon ringde fl era gånger. Erik la på luren varje gång och till sist slutade hon höra av sig.

Nästa gång Erik ringde Rebecka påminde hon honom att han skulle höra av sig till Magnus angående den där initie-ringen i reiki. Han hade helt glömt bort detta under veckorna som gått. Värmen i händerna fanns kvar. Det var ju praktiskt nu när det var kallt ute och han slapp frysa om händerna, men han beslöt ändå att göra något åt det hela.

88

johnny grimståhl

Magnus bodde i en av fyrtiotalsvillorna i Enskede. I källaren hade han inrett ett litet rum med en behandlingsbänk. Hans fru och lille son var på besök hos släktingar så de kunde vara ostörda.

Sedan Magnus förklarat principerna för reiki och lite his-torik, fi ck Erik sätta sig på en stol. De hälsade varandra på indiskt vis, med handfl atorna pressade mot varandra framför bröstet. Magnus bad Erik sluta ögonen och rörde sig sedan framför och bakom honom medan han hade något för sig med Eriks handfl ator. Han blåste Erik på pannan och mumlade någon ramsa, vars ord Erik inte uppfattade. Plötsligt riste Eriks kropp till, det var som en spänd fjädring som lossades, eller en elektrisk stöt som genomfor honom från svanskotor-na och upp genom ryggraden.

– Kundalini, mumlade Magnus, det var bra att det släppte. Du kan öppna ögonen nu, du är initierad till den första gra-den av reiki. Jag vill att du ger mig en komplett reikibehand-ling nu, jag ska visa dig hur man gör.

Efteråt var det Eriks tur att få en reikibehandling, den för-sta någonsin. Erik låg på rygg på bänken medan Magnus pla-cerade sina händer strax ovanför hans ansikte. En behaglig värme strålade ut från handfl atorna och spred sig in i krop-pen. Erik slöt ögonen och njöt. Han förstod att folk gärna be-talade pengar för det här, särskilt om det dessutom kunde lindra och bota vissa åkommor ! Med jämna mellanrum fl yt-tade Magnus händerna till olika delar av kroppen ; bålen, knä-na, fötterna och tillbaka till huvudet. Erik kände det som om han fl öt i en bassäng med varmt vatten, han hade aldrig känt sig så avspänd.

På slutet av behandlingen fi ck Erik helt oväntat en vision. Han trodde först att det var en dröm, eftersom han hade be-funnit sig i ett dvalliknande stadium, mittemellan dröm och vaket tillstånd. Han såg ett par som promenerade i en stads-park. Kvinnans långa klänning och huvudbonad, liksom mannens kostym och halmhatt, tydde på att det var arton-hundratal. Erik visste omedelbart att mannen var han själv i hans förra liv. Han ansträngde sig för att kunna se kvinnans ansiktsdrag, men varje gång han försökte titta på henne var

89


det som om hon vände sig bort från honom, eller höll ansiktet dolt i skuggan under det runda brättet på huvudbonaden.

Det fanns en konstgjord sjö, eller damm i parken och de rodde ut i en liten båt. Mannen förde årorna och hade tagit av sig kavajen, ty solen sken och det var varmt. Under bar han en väst till sin vita skjorta och hatten hade ett svart band. Han såg lite löjlig ut för en människa från nittonhundratalet som Erik. Erik undrade lite irriterat varför inte mannen, det vill säga han själv, bar sin uniform – i den såg han defi nitivt inte löjlig ut !

Plötsligt insåg Erik att han höll på att rekapitulera Viktorias dröm ! Han öppnade ögonen och berättade vad han sett för Magnus.

– Slut ögonen och andas djupt, så kanske synen kommer tillbaka, var rådet från Magnus.

Magnus hade rätt. Så fort Erik slöt ögonen rullade nya sce-ner ur hans förra liv fram. Han satt med sin älskade, ty det visste han att hon var, på en parksoffa. Hon grät, men vände åter bort huvudet när han försökte se på hennes ansikte. Erik var säker på att han skulle känna igen Viktoria om han fi ck se henne tydligare, men varje gång gled hon liksom undan. I den avslutande scenen deltog han i den stora paraden som Viktoria hade nämnt. Gatorna var fulla av folk som skrek och hurrade på tyska och orden »Preussen» och »Düsseldorf» virvlade förbi i hans medvetande, liksom årtalet 1870. De skulle kriga mot Frankrike och var segervissa. Först kom of-fi cerarna ridande på sina nyryktade hästar, följda av de van-liga soldaterna, vilka var mindre eleganta och fi ck gå till fots. Erik kände igen sig själv ; han hade den typiska husarunifor-men, bestående av dolman med »revben» och snoddar, kort jacka och plymförsedd hjälm. Viktorias beskrivning stämde i allt väsentligt.

Erik såg hur den stilige husaren oavbrutet såg sig om i folk-mängden utan att få syn på sin käresta. Lite längre fram hade man byggt en slags ramp för några av stadens förnämare in-vånare, för att dessa skulle slippa behöva blanda sig med pö-beln på gatorna. Bland dessa människor stod hans mor och Erik såg hur sonen sträckte på sig lite extra och gjorde honnör från hästryggen när han kom upp i höjd med henne. Modern

90

johnny grimståhl

var klädd i svart och på något vis visste Erik att hon var änka och av »fi n familj». Hon såg mäkta stolt ut när sonen defi le-rade förbi. Hon kom närmare och han såg henne tydligt i pro-fi l, ett stolt ansikte med markerade drag. Liksom sonen var hon blond och blåögd. Det var något bekant över henne och plötsligt kände Erik igen henne – Annelie !

Bilden försvann, han hörde ett dån och sa högt :– Nu blir jag skjuten i magen och i huvudet ! Erik ryckte till

ett par gånger på bänken och utbrast :– Jag dör, jag är inte kvar i min kropp !Magnus blev rädd och bad honom öppna ögonen. Visionen

var borta och Erik kände sig trött, som efter en fysisk an-strängning. Detta var för mycket ! Han kunde inte tro på vad han sett, det måste ha kommit från hans undermedvetna ! Viktoria hade ju berättat sin dröm för honom och nu hade han fantiserat om den och kanske broderat ut den lite. Men han kunde inte förneka vad han sett och känt och han hade ju fått några ledtrådar som Viktoria inte hade nämnt. Så Erik berättade för Magnus att han fått för sig att det hela utspe-lade sig år 1870 i Preussen, närmare bestämt Düsseldorf, och att de stod i begrepp att kriga mot Frankrike.

Efter att ha slagit i ett lexikon och några uppslagsverk, kunde de konstatera att Preussen år 1870 hade deltagit i det Fransk-tyska kriget, som de vann under Otto von Bismarcks ledning.

De satt länge tysta. Till sist sa Magnus :– Det var som fan. Visserligen tror jag på reinkar nation,

men om någon skulle ha berättat det här för mig …Erik bestämde sig för att träffa Rebecka så snart som möj-

ligt, här fanns sannerligen ett och annat att reda ut !

Rebecka nickade med slutna ögon medan Erik berättade sin historia. När han berättat klart, log hon lite och sa :

– Jag är ledsen för din skull Erik. Du har blivit indragen i ett triangeldrama mellan tre starka kvinnor, en maktkamp som har pågått under många liv.

– Tre kvinnor ? Vem är då den tredje kvinnan i det här dra-mat ?

91


– Det är jag, naturligtvis. Det trodde jag att du kunde räk-na ut !

Erik var på vippen att fråga om han hade varit ihop med henne också. Högt sa han :

– Den där kvinnan som husaren var tillsammans med, det var Viktoria, inte sant ?

– Ja, det var hon. Vicky har hela tiden vetat vem du är, el-ler rättare sagt var. Däremot tror jag inte Annelie vet om det här annat än bitvis. Jag tror inte hon vet vem du var i ditt för-ra liv. Du kom som en skänk från ovan för att kunna trycka till hennes gamla rival och ärkefi ende. Om du bara visste hur de här två har bråkat och stridit i fl era liv, samtidigt som de mellan varven varit de bästa vänner. De har varit systrar, mor och dotter, rivaler, väninnor och bittra fi ender i en salig röra. Jag har också varit med på ett hörn och tagit parti för än den ena, än den andra. För ett par liv sedan hade jag det diskuta-bla nöjet att vara mor till dem båda två, det kan inte ha varit lätt ! Men nu är det slut för min del. Jag tänker inte låta dem dra in mig i sina intriger fl er gånger ! Jag tycker faktiskt om dem lika mycket, även om Annelie inte är min dotter rent fy-siskt i det här livet. För mig är de som två systrar och det är ju självaste den att de inte kan lära sig hålla sams !

– Så jag har så att säga haft ett förhållande med min egen mor !

– Var inte dum ! Ja, Annelie lyckades ju få in dej under la-kanen och det är inte konstigt att Vicky är rasande ! Ja, jag förstår dej, fl ickan är ju vacker som en dag när hon så vill. Att ni var mor och son i ert förra liv betyder inte att ni inte kan ha helt andra relationer i det här livet. Det är inte ovanligt att en dotter blir sin fars hustru i ett annat liv och så vidare.

– Vad vill du själv Erik ? Är du kär, eller förälskad i någon av dem ?

– Det fi nns bara en för mig Rebecka, och hon är i England nu och vill inte veta av mig.

– Vilket man kan förstå, sa Rebecka sötsurt.– Jag vet inte vad som for i mig. Jag kunde inte låta bli

Annelie, men det är över nu. Hon har ringt och skrivit, ja till och med sökt upp mej. Hon påstår att jag är hennes livs stora

92

johnny grimståhl

kärlek, men hon är tyvärr inte min stora kärlek. Tror du att Viktoria kan förlåta mig ?

– Jag vet inte. Du har ju svikit henne förr. Till råga på allt så var det ju samma människa båda gångerna som tog dig ifrån henne. De är båda stolta, men Vicky är nog den mest envisa och kompromisslösa av de två. Annelie har ju visat att hon vill ha dej. Jag har aldrig sett henne krypa till korset så för en man förr, och jag har känt henne sen Vicky och hon gick i skolan tillsammans. Är du säker på att du inte vill ha Annelie i alla fall ? – Ja, i så fall ser jag ingen annan råd än att låta Vicky slicka sina sår där borta i England i lugn och ro. Jag ska lägga ett gott ord för dig när det blir dags. Om jag nämner ditt namn nu, så slänger hon bara luren i örat på mig ! Hon har sin farmors temperament, det ska Gudarna veta. Så du får ge dig till tåls Erik. När Vicky kommer hem igen ska jag försöka sammanföra er igen, om det går. Men håll dig i så fall borta från Annelies varma säng – du kan inte få båda !

11Han kunde inte skjuta upp det längre, det var obehagligt att tänka på det, men förr eller senare måste han rimligtvis hälsa på i föräldrahemmet. Det han gruvade sig mest för var mötet med Jonas. Erik kände fortfarande ett styng av dåligt samve-te när han tänkte på Jonas i sin rullstol. Under de år som gått sedan Erik började studera hade hans föräldrar och syster be-sökt honom några gånger och han ringde ofta hem. Däremot hade han inte förmått sig till att besöka dem, men nu skulle det ske.

Under tågresan satt Erik mest och tittade ut genom fönst-ret. Det var vår och han insåg hur vackert Sverige var. Allt grönskade med ett storslaget överfl öd, det var som om natu-ren ville kompensera sina invånare för den långa, hårda vinter de nyss genomlevt. Här och där skämde stora, fula kalhyggen bilden, men på det hela taget var han överväldigad av vad han såg. När det började skymma gick han till restaurangvagnen och åt en förvånansvärt god fi skrätt. Han hade väntat sig en

93


degig, plastinpackad ostmacka med ljummet kaffe och blev positivt överraskad. Tydligen var kritiken mot tågmaten inte alltid befogad, tänkte han.

Efter maten kände sig Erik på bättre humör, vad var det egentligen han oroade sig för ? Hans mor hade berättat för honom i telefon att Jonas såg fram emot att återse honom och fl era av hans gamla vänner hade hört av sig och hälsat att det vore trevligt att träffas när han nu kom på besök. Så vitt Erik visste var det ingen, utom hans föräldrar, som kände till hur han hade hållit på att supa ned sig i Stockholm. Han hade vis-serligen aldrig nämnt något för sina föräldrar, men han begrep att de nog hade anat, utan att kanske inse hur illa det faktiskt hade varit. De talade aldrig om de där förlorade åren i hans liv, men desto mer om hans nuvarande liv. Båda föräldrarna kom från en typisk arbetarbakgrund där ingen i släkten hade skaffat sig en högre utbildning, så de var både förvånade och stolta över att han nu snart var färdig läkare.

Varför inte göra min AT i Norrland, tänkte han, det är ju ändå här jag har mina rötter. Och sedan då, tänkte han vida-re, snart måste jag bestämma mig för om jag ska bli allmän-läkare eller skaffa mig någon annan specialistkompetens. Nygren tycker att jag ska forska i immunologi några år och kanske skriva en avhandling. Han tror nog att hjälpen från andra sidan är utan gränser ! Nygren ja, den mannen hade verkligen genomgått en förändring. Nygren hade lyckats slu-ta dricka och plågades tydligen inte längre av sina minnen från det förfl utna. Som lärare hade han snart blivit allas favorit. Hans föreläsningar var inte bara intressanta och pedagogiska, de var också roliga och ibland tjöt hela gruppen av skratt åt de historier och anekdoter som han skickligt vävde in i under-visningen. Det gick också rykten om att Nygren hade återknu-tit bekantskapen med en gammal ungdomskärlek. Ja, Nygren var defi nitivt på rätt väg !

Erik tänkte på sin egen trassliga kärleksrelation. Breven han sänt Viktoria kom tillbaks oöppnade. Rebecka trodde att dottern kanske skulle komma hem till sommaren, men det var inte säkert och det var ännu mer osäkert om hon skulle vilja träffa Erik igen, inga tecken tydde på det. Det bästa vore att

94

johnny grimståhl

ge upp det hela, han hade ju inga problem att skaffa sig en fl ickvän. Annelie skulle säkert också ta emot honom med öpp-na armar, men det var uteslutet efter vad hon gjort. Erik kän-de att han slutligen och oåterkalligen hade lyckats bryta sig fri från henne. De var inte ämnade för varandra. Han hade styrts av kraftiga, animaliska drifter. Det var ren och skär kåt-het, inte kärlek och hon hade använt honom som ett medel för att komma åt en gammal rival och fi ende. Tydligen hade Annelie fallit på eget grepp när hon sedan blev kär i honom och ville fortsätta deras förhållande. Det var ju tråkigt för henne, tänkte han, men det är väl det man menar med karma, eller »svinhugg går igen», för att uttrycka det lättfattligt.

Med Viktoria var det en annan sak, han visste att hon var den rätta för honom. Att de hade varit älskande i sina förra liv gjorde honom ännu mer förvissad, ty han hade till fullo accepterat tron på reinkarnation och trodde på den vision han haft hemma hos Magnus. Erik undrade hur många liv han och Viktoria hade haft tillsammans, hade de alltid varit älskande, eller hade de ibland varit släktingar eller något annat ? Om de nu var något slags tvillingsjälar, eller i varje fall var avsedda att bli ett par i detta liv, så var det ju fel av dem båda att utan vidare klippa av banden. Hur skulle han få Viktoria att för-låta och komma tillbaks till honom ?

Föräldrarna och Sara, hans lillasyster, mötte vid stationen. Sara var tio år yngre än Erik och arbetade på klädavdelningen i Domus. Hon var mer söt än vacker och hade liksom Erik fått moderns blonda hår och blå ögon. De kramades alla, till och med Eriks far gav sonen en snabb, skygg kram, den första se-dan Erik var liten.

I bilen frågade de om studierna, om han hade någon fl ick-vän och vad han skulle göra i sommar. Erik svarade undvi-kande, hans tankar kretsade kring mötet med Jonas nästa dag. Det slog Erik att han ingenting visste om hur Jonas hade det nuförtiden – bodde han hos sina föräldrar, hade han i likhet med Erik tagit till fl askan, kunde han arbeta ? Lika bra att hålla inne på frågorna, imorgon skulle han ju få besked.

Nästa dag sov han länge och efter att ha ätit en sen frukost

95


gick han ut på stan. Han skulle inte träffa Jonas förrän på kvällen var det bestämt, så han kunde ägna dagen åt att åter-upptäcka sin hemstad. Området där föräldrarna bodde var sig likt, han kände igen några av grannarna och hälsade på dem. Med några stannade han för att prata en stund, de var nyfi kna på honom och hade hört att han skulle bli läkare. Han märkte att de förstulet letade efter tecken på om han hade bli-vit märkvärdig eller högfärdig av sig, men då de såg att han var sig lik slappnade de av i sin vaksamhet. Alla verkade vara glada att se honom och han var tacksam att ingen berörde olyckan eller Jonas med ett ord.

Centrum var helt förändrat. Den gamla biografen, där han brukade gå på matiné och längre fram försökte smita in på barnförbjudna fi lmer, var riven. På dess plats stod ett höghus omgivet av nybyggda kontorshus och affärskomplex. MacDonalds hade ersatt restaurangen där fotbollsklubben brukade fi ra sina segrar och stadens anrika möbelaffär hade upphört för att ge plats åt en radio- och TV-handlare. På små-gatorna runt centrum var däremot mycket sig likt och han kände igen många av affärerna, herrfrisören, mäklarfi rman och konditoriet, där kvinnan bakom disken nickade igenkän-nande när han steg in.

En luggsliten typ tittade upp från sin tidning och kaffekopp när Erik slog sig ned vid bordet bredvid. Han såg ut som om man hade dragit honom genom ett potatisupplag och sedan nödtorftigt dammmat av honom.

– Va fan, är det inte Erik, utbrast han. Känner du inte igen mig ? Åke ? Jag gick i klassen under din, minns du inte det ?

Efter en stund kunde Erik placera honom. Åke hade varit inte bara klassens utan hela skolans ljushuvud och verkade förutbestämd för att fortsätta studera och bli något. Erik kom ihåg att det sista han hade hört var att Åke studerade någon-ting på universitetet i Umeå. Den person som satt här bar emellertid inte syn för sägen ; kläderna var sjaskiga, ansiktet fårat och urgröpt och det glesa håret spretade glanslöst åt oli-ka håll. Vad hade hänt ?

Som om Åke hade läst hans tankar sa han :– Det blev inget av min utbildning, den tog så att säga inte

96

johnny grimståhl

den kortaste vägen mellan två punkter. Jag slarvade bort både läshuvud och studielån i Umeå och nu är jag tillbaks på ruta noll, eller på nån ruta ännu längre bak, om nu detta är möj-ligt. Han log sorgset med tänder missfärgade av nikotin och bristande kontakt med tandborste.

– Jag har hört att det gått bra för dig i Storstan, fortsatte han. Det var tydligt att det inte gick några rykten om Eriks förlorade år.

– Snart färdig läkare, det kunde man inte tro, jag menar du höll ju mer på med fotboll och sånt än gjorde läxor, inte sant ? Vet du, alla trodde att jag var nåt slags geni – om ni bara anat hur jag slet och pluggade medan du och de andra var ute och idrottade eller roade er. Jag var nog inte särskilt klyftigare än någon av er, jag bara pluggade hårdare. Jag satt ta mig fan med näsan i böckerna dygnet runt medan ni levde livet och hade kul ! Jag hade ju mitt rykte som skolans ljus att försvara, alla förväntade sig helt enkelt att jag skulle vara bäst och jag tyckte att jag inte kunde svika dem.

– Vad hände sen ? undrade Erik. Åke tittade fundersamt på honom en stund innan han sva-

rade. Han slets mellan ett behov av att å ena sidan få prata med någon, å andra sidan en motvilja att lämna ut sig åt en främmande människa. Till sist bestämde sig Åke för att Erik ju egentligen inte var en främmande människa, de hade ju fak-tiskt känt varandra sedan barnsben. Dessutom bodde Erik inte heller kvar på orten och kunde därför inte föra skvaller vidare till kreti som pleti. Nåja, folk har väl lagt ihop två och två ändå, tänkte han, så det spelar väl ingen större roll om Erik får veta vad de andra tror sig veta. Viljan att lätta sitt hjärta tog överhand och han började berätta.

– I början gick studierna bra, jag var ju van att plugga hårt och så. Däremot var jag inte van att roa mig och när jag bör-jade komma ut i svängen var det som att dra ur korken ur en fl aska. Det blev för omåttligt, ja, du vet, sprit, brudar, en bra-ja eller en holk då och då och så vidare. Jag fi ck för mig att jag inte behövde plugga så hårt längre, jag hade ju min ta-lang !

Åke tystnade en stund och smuttade på kaffet. Han satt

97


tyst och stirrade på sina händer, som om han jämförde dem med varandra. De satt relativt ostörda i ett hörn av lokalen, längre bort satt två äldre kvinnor väl utom hörhåll, men Åke kastade ändå en skygg blick åt sidan innan han fortsatte.

– Talangen ja, den var tydligen inte så stor som jag hade inbillat mig. Ganska snart halkade jag efter i det ena ämnet efter det andra och efter ett par terminer var det bara att slänga in handduken. Jag kunde ju inte åka hem med skam-men, så jag fl yttade till Göteborg där jag myglade till mig en billig studentbostad och försökte hanka mig fram på de jobb jag kunde få. Min familj trodde att jag hade börjat studera vid Göteborgs universitet istället, det var ju vad jag sa dem.

– Jag tror jag kan fylla i resten, sa Erik. Det blev mer och mer sprit, färre jobb och till sist hade du inte ens kvar din bil-liga studentlya, eller hur ?

– Ja, det var för jävligt, jag for verkligen illa. Om du visste hur det känns att ligga under en presenning på en byggplats och försöka hålla värmen en hel natt ?

Det visste Erik, men högt sa han :– Varför bad du inte dina föräldrar om hjälp ?– Stolthet, Erik, min förbannade stolthet. Nåja, till slut fi ck

de ju ändå reda på det via socialen. Det blev ett jävla liv ! Farsan kom ner personligen och hämtade hem mig och mor-san fi ck så klart en chock när hon såg mig. Men de tog det ändå bra sen den första uppståndelsen väl hade lagt sig. Jag bor hemma hos dem sen dess och de är hyggliga och bråkar inte med mig.

– Hur har du det med spriten då ? frågade Erik.– Jag är helt ren, jag la av tvärt, det gällde livet ! Levern höll

på att gå åt helvete, så det var bara att välja ! Tyvärr har jag inte lyckats lika bra med mina andra laster. Jag röker alldeles för mycket och det händer att jag tar en holk ibland med nån gammal kompis. Men bara under helgerna, jag har ju mitt jobb att sköta i veckan. Farsan ordnade in mig på fabriken där han jobbar, Sundins Dörrar du vet. Han är vid montering-en och jag slavar på lagret. Det är okey, jag har ju i alla fall ett jobb och en varm säng att komma hem till, avslutade Åke.

Erik bröt upp med ett »Lycka till !» och de skakade hand.

98

johnny grimståhl

Jonas bodde i ett nybyggt och handikappanpassat radhus. När Erik ringde på öppnades dörren av en ung kvinna och Erik förbannade sig själv för att han inte tagit med några blommor eller någonting. Varför hade hans föräldrar inte be-rättat att Jonas var gift, eller i varje fall sambo ! Erik hade å andra sidan inte heller frågat.

Från ett av rummen hördes en välbekant stämma.– Kom in Erik, jag sitter här vid datorn och kollar en sak,

jag är klar innan du har hunnit få av dig jackan !Jonas var sig lik, samma smittande skratt och charmiga

sätt. Erik kunde förstå att kvinnan, som visade sig vara Jonas lagvigda och hette Mona, hade fallit för honom, rullstolen till trots !

De dunkade om varandra och skrattade. Den spänning Erik känt inför mötet med Jonas var som bortblåst, det kän-des nästan som i gamla tider. Jonas var ivrig som ett barn att få visa radhuset med alla fi nesser och handikappvänliga lös-ningar, en del av dem utformade av Jonas själv. De hade bott där i två av de tre år de varit gifta och trivdes förträffl igt. Jonas hade utbildat sig till revisor och startat redovisningsbyrå. Det mesta av jobbet kunde han sköta hemma. De småföretagare som anlitade honom skickade bokföringen till honom och eventuella frågor och problem kunde han i allmänhet lösa per telefon eller med hjälp av den nyinköpta faxen som stod på ett sidobord. Jonas första kund hade för övrigt varit fotbolls-klubben, där de en gång lärt känna varandra. Firman gick bra och Mona arbetade som lärare, så de klarade sig bra ekono-miskt.

Jonas visste genom Eriks föräldrar att denne inte åt kött, så Mona hade lagat kåldolmar fyllda med nötmassa, lök och hirs. Någon av kryddorna gav det hela en syrlig smak som kontrasterade och balanserade den milda nötsmaken, Erik hade sällan ätit så gott ! Efteråt åt de Jonas hemlagade hal-lonsorbet, som formligen fl öt ned i strupen och landade mjukt i magen. Det märktes att båda var intresserade av matlag-ning.

Vid kaffet i vardagsrummet berättade Erik sin historia för dem, hur han hade plågats av dåligt samvete efter olyckan och

99


börjat gå ned sig, för att en natt falla ned i avgrunden innan han kom till besinning och tog sig i kragen. Erik beslöt sig för att inte utelämna någonting, så efter en viss tvekan började han också berätta om den man som verkade hjälpa honom från »den andra sidan» och om visionen han haft från sitt förra liv.

De satt länge och pratade. Jonas försäkrade Erik än en gång att denne inte borde lasta sig själv för olyckan, det var helt och hållet Jonas fel. Dessutom hade olyckan fått Jonas att bli vuxen och börja ta ansvar för sig själv.

– Hade inte olyckan hänt så hade jag nog inte haft vare sig Mona eller det här huset idag, avslutade han.

De kom överens att ses nästa dag, som var en söndag, i god tid innan Erik måste åka till stationen. I värsta fall kunde Erik alltid ta ett senare nattåg, det räckte att han var framme i Stockholm innan måndag middag.

12Redan i trappuppgången borde Erik ha förstått vad som var att vänta. Marmor och trappräcken av ädelträ, fönsterglas med färgade rutor – ja, man kunde nästan tro sig vara i en kyrka, om det inte vore för den monstruösa hissen, vilken å andra sidan kanske förde husets invånare upp till deras idéer om himmelriket på jorden.

Det var Kathrins mor som öppnade, en medelålders ele-gant kvinna med lätt förgrämda drag som störde ett i övrigt vackert ansikte. Hon betraktade honom med över driven väl-vilja, någon stor skådespelartalang hade hon inte. Han fi ck känslan av att hon under den påklistrade ytan av vänlighet såg honom som ett farligt djur som stod i begrepp att sluka hennes dotter med hull och hår. Han var ungefär lika välkom-men som en parkeringsbot.

Det var ett »skorna av i farstun hem». Nu begrep han var-för Kathrin hade tjatat om att han skulle ta med sig inneskor, vilket han naturligtvis inte hade gjort. När han klev in i den stora sal, som han antog skulle föreställa vardagsrum, insåg

100

johnny grimståhl

han också att det låg något i Kathrins råd om val av lämplig klädsel, råd som han på ren trots också hade ignorerat.

Det stod några spridda grupper av uppklädda människor i rummet. Männen bar genomgående kostym med vit skjorta och slips och kvinnorna lång klänning. Samtalen tystnade tvärt när Erik gjorde entré med sin inte helt nystrukna rutiga skjorta, jeans och hjälpligt avtorkade kängor. De betraktade honom som något som hade ramlat ned från yttre rymden. Kathrin kunde lika gärna ha släpat in en häst i rummet, ef-fekten på de närvarande skulle förmodligen ha blivit densam-ma.

Utan att låta sig bekommas gick Erik runt och hälsade på alla efter att först ha blivit presenterad för Kathrins far. En del av männen hade svårt att förställa sig ; det var lätt krökta mungipor och blickar som ogenerat nagelfor hans klädsel. Med kvinnorna gick det lite lättare, några visade ganska öp-pet en överlägsen attityd, men fl era av dem granskade honom nyfi ket och inte utan visst intresse – de kände igen en avels-hingst även om man skylde den med en gammal fi lt !

Kathrins far såg ut som urtypen för den advokat han fak-tiskt var. Han utsatte snart Erik för rena korsförhöret beträf-fande bakgrund, familj, framtidsplaner med mera. Snart frågar han väl om hur lång den är också, tänkte Erik, men det kan han ju lika gärna fråga sin dotter om.

Erik hade träffat Kathrin på en fest hemma hos en studie-kamrat som bodde i Djursholm. Det hade gått mer än ett halv-år sedan han träffade Vicky första gången. Han tänkte på Vicky varje dag, men kunde i längden inte gå och sörja ett för-hållande som aldrig blev av. Så han hade träffat en och annan trevlig studentska att trösta sig med. Kathrin var en av dem, lång och blond, med ett nordiskt vackert utseende. Egentligen var hon inte hans typ, men å andra sidan var hon så helt olik Vicky, att hon i varje fall inte skulle komma att väcka smärt-samma minnen till liv.

Ett biobesök och två restaurangbesök senare låg de om-slingrade i hans bäddsoffa ute i Bagarmossen. Kathrin visade sig vara en pyrande vulkan som tydligen inte hade fått utbrott på länge och nu tog skadan igen. Det var nya ställningar och

101


varianter stup i kvarten. Kathrins multipla orgasmer for som expresståg genom rummet och han eldade på för fullt för att hålla ångan uppe i hennes överhettade sköte. Hon var out-tröttlig och han nästan stupade av ren utmattning. Kathrin bar syn för sägen, att »i de lugnaste vattnen..».

Och nu var Erik på cocktailparty hemma hos Kathrins stroppiga föräldrar, med deras lika högfärdiga vänner. Erik tröttnade så småningom på pappa advokatens närgångna na-gelfarande av hans personalia och beslöt sig för att försöka ignorera honom så gott det gick. Följden blev att advokaten blev alltmer högdragen och rent oförskämd mot honom. Vid ett tillfälle fi ck han också till ett litet skämt på Eriks bekost-nad, mycket uppskattat av dem som stod närmast. Det hela började bli väl pinsamt. Han hade kommit i de bästa avsikter och här stod han nu till åtlöje för de här högdjuren från Östermalm ! När han sökte Kathrin med blicken vek hon un-dan och halvt vände honom ryggen. Uppenbarligen skämdes hon å hans vägnar och han kände ursinnet vakna inom sig, samma ursinne som många gånger hade fått honom inblan-dad i närdueller med anfallsspelare när han var målvakt. Erik började förstå att från Kathrin hade han ingen hjälp att vänta, varken nu eller i framtiden, så han beslöt sig för att avsluta hela historien.

Han vände sig mot pappa advokaten och sa :– Ja, det var roligt sagt det där om att inte »döma hunden

efter håren». Hinduerna har också ett roligt talesätt, eller rätt-tare sagt ett axiom. De tror ju på en variant av reinkarnations-läran som hävdar att man kan gå bakåt i utvecklingen och bli ett djur igen, om man inte sköter sig !

Samtalen runt omkring honom tystnade och han fortsat-te :

– Det talas om tre föraktliga yrken, som man inte bör ägna sig åt, ty då kommer man att återfödas som råtta, eller svin. Det ena yrket är slaktare …

– Ja, det kan man ju förstå ! De är ju vegetarianer, inte sant ? kvittrade en blonderad dam med en några nummer för liten byst till den generösa urringningen.

– Ja just det, fortsatte Erik. Det andra yrket är politiker.

102

johnny grimståhl

– Politikerföraktet breder ut sig i världen ! sa en av de kos-tymklädda. Det här måste jag berätta för min granne, som är kommunalråd.

– Och det tredje yrket ? undrade någon.Erik väntade en kort stund innan han levererade »straff-

sparken», en otagbar straff, som satt som den skulle i krys-set.

– Advokat, sa han. Han vände sig till Kathrins far och fortsatte obarmhär-

tigt.– Om jag vore som ni skulle jag vara försiktigare med att

använda talorganen på fel sätt, till exempel genom att snacka skit om folk.

Advokaten stelnade till.– Det är ju faktiskt ert levebröd, jag menar att prata, inte

sant ? Basedows sjukdom, som ni har, kan förvärra sköldkör-telns funktion så mycket att operation blir nödvändig. Vad ni inte vet är att sköldkörteln påverkas av hur vi använder våra talorgan, som sagt – sluta prata illa om folk om ni vill bli frisk.

En kraftigt byggd, vithårig man kom fram till Bertil.– Jag hörde vad du sa. Med vilken rätt står du här och stäl-

ler diagnoser på folk ? Du läser ju medicin, har du aldrig hört talas om etiska regler ?

– Om jag kan hjälpa en medmänniska så gör jag det, även när personen uppför sig illa mot mig. Dessutom borde du väl kunna verifi era min diagnos, du är ju hans läkare, eller hur ?

– Hur vet du det ? Aha, Kathrin förstås, sa mannen.– Nej, Kathrin har inte berättat vem du är, och jag tror inte

att hon vet vad hennes far lider av. Och hon vet defi nitivt inte att ditt blodtryck är runt 180/100. Inte heller vet hon att du har återkommande förstoppning, gallsten, dammallergi, pro-statabesvär som börjar påverka din potens och hemorrojder ! Ska jag fortsätta ?

Han gjorde en liten konstpaus innan han avslutade :– Tack för drinken, jag måste gå nu, ni behöver inte följa

mig till dörren, jag hittar ut själv ! Ute var det mörkt, det föll ett lätt regn, vilket Erik tyckte

103


kändes uppfriskande efter den kvalmiga atmosfären i Kathrins föräldrahem. Han kände sig ganska nöjd med sig själv. Sannolikt hade han haft rätt i det han sa, han visste att det kom från vanligtvis säker källa – hans osynliga mentor.

Kathrin gjorde ett halvhjärtat försök att följa efter honom, men han gick utan att vända sig om. Det var ändå bara fråga om ömsesidig byxkärlek och inget mer. Men föralldel, hon hade gett honom några oförglömliga stunder i bäddsoffan i Bagarmossen, så han ville inte klaga. Det var ju tur, intalade han sig, att det inte blev något mer än så, i en sådan fi sförnäm familj ville han absolut inte bli ingift. Han såg framför sig en rad uppstyltade och kultiverade middagar med Kathrin och hennes föräldrar, konjak och cigarr i biblioteket efter maten, med svärfadern advokaten farbroderligt och välvilligt utde-lande små goda råd och visdomsord inhämtade från hans tämligen snäva och begränsade livserfarenhet, medan mor och dotter hjälptes åt med disken, ivrigt diskuterande vad nu kvinnor diskuterar när de är ensamma i köket. Och sedan det obligatoriska radhuset i någon lämplig förort i väntan på att kunna köpa villan med stort V, eller åtminstone en dyr och fi n lägenhet i rätt område. Efter den obligatoriska tjänstgöringen en lukrativ privatklinik som skulle ta det mesta av hans tid och energi och kräva sin tribut av stress, sena kvällar, oregel-bundna måltider med skräpmat, baljor med kaffe för att hål-la sig alert, för att kanske till sist bli orsak till en alltför tidig död.

Han hade nu nått fram till Birger Jarlsgatan där han hej-dade en taxi för att åka hem. Halvvägs ändrade han sig och gav en ny adress, han måste få prata av sig och helst också lätta på spänningen som byggts upp under kvällen. Han trod-de sig veta var han kunde kombinera dessa två aktiviteter.

Lena var inte odelat glad att se honom. Hon öppnade i natt-linnet eftersom hon hade gått och lagt sig strax innan han ringde på hennes porttelefon.

– Är den nya kärleken redan slut eftersom du kommer till mig så här mitt i natten ? undrade hon lite sötsurt.

– Äh, kärlekar kommer och går, men du består. Ska du

104

johnny grimståhl

släppa in mig eller ska vi stå här i trappuppgången tills brev-bärarn kommer ? fl inade han.

Med en uppgiven gest öppnade hon dörren och han gick hemvant rakt ut i köket och hämtade en öl.

Lena var sjuksköterska och det var också under en av Eriks tjänstgöringar på hennes sjukhus som de hade träffats. De hade båda känt en mycket stark erotisk dragning till varandra och ganska omgående bestämt sig för att låta naturen ha sin gång, ja det var så hon hade uttryckt det. Sedan dess lät de då och då naturen ha sin gång tillsammans, till ömsesidig belå-tenhet.

Nu satt Erik i hennes kök och berättade om sin räd in i högdjurens kula. När han berättat klart skrattade hon så att nattlinnet åkte upp och han fi ck en skymt av de fylliga brös-ten och det fjuniga, ljusa könshåret. Effekten var omedelbar ; han fi ck stånd som om man släppt en spänd stålfjäder och det pirrade till i området under pungen. Utan vidare åthävor hi-vade han upp henne och styrde mot sovrummet. Hon spratt-lade lite och låtsades först vara ovillig, men ganska snart föll masken av och hon kysste honom med tungan roterande i hans mun. Han behövde inte klä av sig, hon formligen slet av honom kläderna och han hoppades att åtminstone några knappar i skjortan skulle vara hela nästa dag.

När de efteråt låg i mörkret och njöt av kropparnas när-het, sa hon eftertänksamt :

– Om man hade en sån som du då och då på nätterna skul-le man inte behöva någon annan !

De visste båda att så skulle det inte bli. Deras förhållande var baserat på en äkta vänskap och ömsesidig sympati, parat med att de fortfarande var kåta på varandra och samspelta i sängen. Men ingen av dem var kär i den andre, och rätt snart skulle deras förhållande nog övergå i ren vänskap med ett och annat kompisligg om båda var fria, tills även detta så små-ningom skulle klinga av när nyhetens behag hade glidit av henne som ett nattlinne av siden.

105


13Det var något välbekant med mannen som satt ensam vid ett av fönsterborden på restaurangen i bottenplanet på Hälsans Hus. Varje gång Erik tittade förstulet, såg mannen upp och log vänligt, som till en gammal bekant. Till sist reste sig Erik, gick fram och sa :

– Ursäkta, men ni verkar så bekant, har vi inte setts tidi-gare ? Mannen bad honom slå sig ned och presenterade sig som Bertil Bygård.

– Jo, nog har vi setts alltid, vi är gamla bekanta, svarade han lite kryptiskt.

Bertil Bygård såg ut att vara i sextioårsåldern, lite kort-vuxen och med ett alldagligt utseende. Ögonen fångade Eriks uppmärksamhet, de var annorlunda på något sätt. Var hade han sett dessa ögon förut ? Med ens såg Erik vad det var ; det ena ögat var brunt och det andra blått, precis som den gamle indianen, hans läromä stare, i de ofta återkommande indian-drömmarna !

– Jag ser att du känner igen mig, trevligt att träffas igen, det var länge sen sist, om vi inte räknar med dina drömmar för-stås …

Bertil Bygård kunde omöjligt känna till Eriks drömmar, om inte …

– Jodå, nog har vi känt varandra allt, sa Bertil, som om han läst Eriks tankar, vilket Erik misstänkte var precis vad Bertil gjorde.

– Hur har du det, fi nns det något jag kan hjälpa dig med ? undrade han.

– Du kan ju börja med att reda ut lite begrepp för mig, sva-rade Erik. Han kände sig lätt omtumlad. Det är ju inte varje dag man stöter på gamla vänner från 1700-talet, tänkte han.

De satt kvar och pratade tills restaurangen stängde. Bertil bekräftade att de hade känt varandra i fl era tidigare liv, av vilka indianlivet hade varit det senaste. Bertil var bara en av hans läromästare. Han var synsk och kunde berätta att Erik

106

johnny grimståhl

just nu hade två andliga hjälpandar. Den ena såg Bertil som en ganska ung man, till yrket läkare, men död sedan fem år tillbaka.

– Han sitter förresten där på stolen bredvid dig, du behöver inte rycka till så där, han gör dig inget illa !

Erik sneglade försiktigt åt sidan utan att varken lyckas se eller förnimma något speciellt.

– Den andre är en mycket gammal själ, som jag ser som en gammal man. Nej, du behöver inte vara orolig, det är inget massmöte av spöken här, jag ser honom liksom i mitt inre. Han kallar sig Aryom, eller något liknande, eller hur ?

– Denne Orim, fortsatte Bertil sedan Erik rättat honom, är din verkliga lärare. Du verkar vara utvald för något speciellt, men jag kan inte se vad, annat än att det är för att hjälpa män-niskorna, inte bara som läkare, utan också på andra sätt. Ja, det lär väl visa sig med tiden …

– Berätta mer om den där läkaren som du påstår sitter här bredvid mig.

– Jodå, nog sitter han där allt. Han heter Peter och har va-rit en slags mentor för dig under fl era år, ja sedan han dog. Han har hjälpt dig mer än en gång, men det visste du väl re-dan ?

– Han har ställt till en hel del också, men hälsa honom att jag trots det är tacksam för all hjälp.

– Du behöver inte gå omvägen via mig, han hör dig, även om inte du hör honom. Han har tydligen talat genom dig, det är ganska ovanligt och förekommer mest hos medier och en del synska människor.

– Inte bara talat … Du skulle ha sett en gång när han höll på att skrämma vettet ur både mig och en dam som spådde i kort ! För att inte tala om alla gånger han bokstavligt talat har skrivit mina prov och tentor. I början tänkte jag inte så myck-et på det, men med tiden började jag tycka att det var mycket märkligt. Jag menar, jag skrev ju ord och meningar som jag inte själv förstod. Men jag måste erkänna att han har varit till stor hjälp, inte bara för mig utan också för en av mina lärare.

Bertil satt tyst med slutna ögon. Just som Erik började und-ra om hans gamle vän höll på att somna, började Bertil tala.

107


– Peter säger att han snart kommer att lämna dig. När du är klar med din läkarexamen behöver du inte längre hans hjälp. Han kommer att lämna dig en värdefull gåva som av-sked, vad det är vill han inte säga, men det är något du kom-mer att ha stor nytta av som läkare. Du ska lyssna mer på din intuition och på dina drömmar. Det är tydligen också mening-en att jag ska hjälpa dig med vissa saker. Nåja, det visste jag redan.

– Finns det något jag kan göra för honom ? undrade Erik.– Ja, det fi nns det faktiskt. Du ska ta kontakt med hans fa-

milj, i första hand änkan. Jag får ett telefonnummer här, vän-ta lite så jag kan ta fram en penna. Det sista var tydligen riktat mot den osynlige Peter.

– Så där ja. Här har vi telefonnumret. Du ska be att få träf-fa henne under någon förevändning. På något sätt ska du häl-sa från Peter och framföra att hon inte ska sörja honom mer än vad hon redan gjort. Hon måste bejaka livet och inte dra sig för att skaffa en ny man. När hon visar att hon inte tror på dig, ska du påminna henne om vad som hände med pap-persrullen i köket, vad nu det kan bety da. Jaha, nu stack han, sa Bertil som den naturligaste sak i världen, och vi ska kanske också gå, annars tror jag de snart slänger ut oss !

Bertil bodde i Västerås och skulle sova över hos goda vän-ner i Sollentuna. Innan de skildes u tbytte de adresser och te-lefonnummer och bestämde att snart ses igen.

– Jag är med i något som heter Svenska Slagrute-förbundet, sa Bertil. De har årsmöte i Uppsala om en månad. Om du vill kan jag bjuda in dig som min gäst, om du inte vill gå med i förbundet själv. Det brukar vara ganska kul, många udda och lite konstiga typer som springer omkring och letar vatten och annat. Några är till och med värre än jag.

Det där sista betvivlade Erik, men han sa ingenting.

Bertil Bygård ringde en vecka innan Slagruteförbundets års-möte, som han lovat. Bertil skulle till Stockholm i ett ärende dagen innan, så Erik kunde ju åka med honom till Uppsala.

De missade själva årsmötet som man hade klarat av redan kvällen innan. Nu hade man samlats vid en äng där det fanns

108

johnny grimståhl

en slags hövdingasten eller vad de kallade den. Tydligen fanns det mycket energier i och runt stenen, kring vilken en mängd människor sprang med slagruta, vinkelpekare eller pendel i händerna. Bertil hade rätt, fl era av dem såg mer än lovligt fl ummiga ut, men där fanns också många till synes helt van-liga människor. Alla verkade trivas och ha det väldigt trevligt tillsammans och Erik kände sig snart som en i gänget. Det ställdes inga krav på någon slags övertygelse om vare sig det ena eller det andra, och årsavgiften var mycket moderat, så Erik bestämde sig för att gå med i denna udda sammanslut-ning.

De nya medlemmarna delades upp i fyra grupper, med var sin gammal van och erfaren slagruteman som handledare. Erik hamnade i en grupp med tre vänin nor från Gävle och Ivar, en gammal man i åttioårsåldern, som handledare. Ivar tog upp en plastgalge ur en bärkasse och förklarade att det gick lika bra med en sådan som med de mer sofi stikerade red-skap som en del av hans kolleger använde. För övrigt brukar de böja sig och gå sönder stup i kvarten, så det är ju bra med billiga grejor då, log han.

Utrustade med var sin plastgalge började de långsamt gå framåt i bredd, enligt Ivars anvisningar. Plötsligt stannade Ivar upp, plastgalgen i hans händer verkade få eget liv och vred sig så att den böjdes nedåt, mot marken. Det såg ut som om Ivar höll emot, och med en smäll gick galgen av.

– Ja, där ser ni vad jag menar ! Kom fram hit, en och en, så får vi se vad som händer.

Två av kvinnorna fi ck inget utslag på galgarna, men för den tredje kvinnan och för Erik blev det en tydlig vridrörelse, så att galgarna böjdes nedåt. Erik kände tydligt hur galgen vreds som av en osynlig kraft. Det var svårt att tro att det fak-tiskt var han själv som åstadkom detta fenomen med små, omärkliga rörelser av muskler i hand och underarmar !

– Här har vi alltså en underjordisk vattenåder, sa Ivar. Den ligger på mer än tjugo meters djup, så det är ingen idé att grä-va en brunn här. Det måste fi nnas minst två olika vattenådror över varandra, så att om en sinar får man ändå vatten. Des-sutom bör det inte vara djupare än att man kan ta upp den

109


med en vanlig grävsko pa, att borra blir för dyrt för vanligt folk. Jag har tagit upp över två tusen brunnar och ingen har legat djupare än en sex, sju meter.

När Erik en stund senare gick för sig själv med plastgalgen i högsta hugg, kom en liten lustig man med tyrolerhatt fram till honom.

– Kom här så ska du få si, sa han. Du ska inte lyssne på di andre, di vet inte vad di taler om. Han sänkte rösten och pli-rade mot Erik.

– Si här, sa han. Den här slagrutan är gjord av sälg, det är det enda träslag som duger. Ser du tecknen som jag har ristet in, det är hemliga runtecken. Di andre vet inte vad di betyder, men jag vet jag.

Han log i samförstånd mot Erik, som om de delade en stor hemlighet och gungade med kroppen i ett försök att se blyg-sam ut. Det fattades bara en svans att svepa med i sidled. Erik tackade honom och beslöt sig för att hålla sig till Ivar med plastgalgarna.

Dagen avslutades med middag på en hyrd restaurang inne i Uppsala. Bertil hade beställt vegetarisk mat till dem båda, och Erik såg att de fl esta hade valt detsamma, eller fi sk.

Det hölls några tal och en tyst minut för en gammal med-lem som hade fallit ifrån under året. Att döma av åldern hos en del medlemmar skulle det säkert bli fl er tysta minuter un-der de närmaste åren. Efter kaffet bjöd ett gäng på en rolig revy, där de obarmhärtigt skojade med fl era lätt igenkända original i föreningen. Alla skrattade hjärtligt, även offren på vars bekostnad man hade så roligt. En förening med självi-roni, tänkte Erik. Det behövs nog, så mycket påhopp som de säkert får ute bland vanligt folk.

Erik och Bertil stannade inte i Uppsala över natten, som de mer långväga medlemmarna gjorde. I bilen, på väg mot Stockholm, berättade Bertil lite mer om fenomenen slagruta, vattenletande och jordströmmar av olika slag. Det lät varken orimligt eller ologiskt och Erik hade ju själv mycket handgrip-ligt fått känna hur slagrutan i form av en plastgalge hade re-agerat på vatten, eller rättare sagt hur Erik hade påverkat slagrutan, när han reagerade på vatten.

110

johnny grimståhl

Bertil berättade att han delade sin tid mellan att arbeta med alternativmedicinska behandlingar och leta efter vattenådror och jordströmmar. De farligaste platserna är de som har ett negativt »currykors» och en vattenåder eller »hartmannlinje» på samma ställe. Vistas man länge på ett sådant ställe, en sov-plats till exempel, löper man risk att få någon form av allvar-lig sjukdom så småningom, oftast cancer.

– Det organ i kroppen som befi nner sig närmast centrum av de korsande linjerna, kommer med tiden att börja vibrera i den farliga frekvens som denna plats har, förklarade Bertil. Organet vibrerar nu inte längre i harmoni med resten av krop-pen, kroppen tar så att säga avstånd från organet och det blir sjukt. Fel mat, negativa tankar, sprit, tobak och andra droger påskyndar nedbrytningen, men även om man i övrigt lever sunt så undgår man i längden inte att påverkas av dessa lin-jer om man vistas länge över dem.

– Förr i tiden tog man hänsyn till detta när man byggde hus och lagårdar. Man anlitade alltid en gammal klok gubbe eller gumma som kom med sin slagruta och talade om var huset skulle stå. Currykorsningar och annat farligt las alltid i h örnor och under väggarna.

Erik höll inne med sina frågor. Det började bli för mycket på en gång. Det var ju trots allt läkare han skulle bli, inte sha-man, även om han tydligen hade varit det i ett tidigare liv. Bertil märkte hur han kände och bytte samtalsämne. De var redan vid Norrtull och Bertil skjutsade honom till Bagarmossen för att sedan köra hem till Västerås. Han avböjde Eriks inbju-dan att sova över på en extramadrass på golvet och höjde han-den till avsked.

Erik låg vaken länge innan han sveptes in i en djup, tung sömn, fri från drömmar.

14Annika la fundersamt på telefonluren. Vem av Peters gamla vänner kunde det vara som hade insisterat på att få träffa henne, hon kunde inte komma ihåg någon Erik Bergman. Å

111


andra sidan hade det ju gått fl era år sedan Peter dog och hon hade förlorat kontakten med fl era av deras gemensamma gamla vänner. De hade bestämt att äta lunch tillsammans. Annika hade föreslagit Källaren Diana, som låg nära hennes jobb i Gamla Stan och med möjlighet att kunna prata ostört vid något av de små, intima borden. Dessutom ville hon inte att någon arbetskamrat eller annan bekant skulle se henne med en främmande man. Hon insåg hur dumt det lät – det hade gått nästan fem år sedan Peter dog och hon hade inte bara levt i celibat under den tiden, utan också konsekvent tackat nej till alla inviter hon fått, hur oskyldiga de än varit. Hon kunde inte minnas att hon varit på tu man hand med en man, och ännu mindre en vilt främmande man, under alla dessa år.

Erik Bergman hade verkat angelägen att få träffa henne. Nej, han kunde inte säga vad det gällde per telefon. Ja, han var en gammal bekant, eller vän till Peter. Han lovade boka bord till torsdag, det vill säga om två dagar, passade det klock-an tolv ?

Betty och de andra kvinnliga arbetskamraterna märkte di-rekt att något var på gång. Männen på reklambyrån la däre-mot inte märke till den nya dräkten, morgonens omsorgsfulla make up eller den nya frisyren. Män var sig lika, tänkte hon, oavsett om de arbetade på en reklambyrå eller någon annanstans. De skulle förmodligen inget märka om hon så kom i balklänning till jobbet. Undantaget från regeln var André, men det berodde väl på att han var gay, paradox-alt nog var det oftast de homosexuella männen som såg och uppskattade kvinnornas försök att göra sig vackra. Det var nog ingen tillfällighet att så många, kanske alla, av världens stora modeskapare var manliga homosexuella.

André hade lämnat ett tomrum efter sig, särskilt bland sina kvinnliga arbetskamrater. Han var oftast glad och hade varit ett stöd för Annika under den första svåra tiden efter olyckan. André hade lätt att lyssna och var omtyckt både av sina ar-betskamrater och av kunderna. Varför hade de inte ställt upp för honom när han behövde deras hjälp ?

Deras nye chef hade ganska omgående visat sin fi entliga

112

johnny grimståhl

inställning till bögjävlar, som han uttryckte det. Visser ligen syftade chefen aldrig direkt på André, men han tog alla tillfäl-len i akt att på olika sätt trakassera honom. Snart fi ck han med sig några av företagets ungtuppar, som såg sin chans att ställa sig in hos chefen. Insinuationer och indirekta förolämp-ningar ersattes snart av en allt grövre och mer öppen mobb-ning, tills situationen blev ohållbar för den stackars André som till sist sa upp sig.

Vi borde ha sagt ifrån, vi var ju fl er som stod på hans sida än de var som mobbade honom. Ja, det var fegt av oss, tänk-te hon, och nu är det för sent.

– Vad elegant frun var idag då ! Det var Susanne som inte kunde motstå frestelsen att retas just när Annika gjorde sig klar att gå på lunch.

– Ny dräkt, ny frisyr, rouge på kinderna och solsken i blick, vem är den lycklige ? Hon blinkade konspiratoriskt.

– Det är inte alls som du tror. Jag ska äta lunch med en god vän till Peter, svarade Annika, men kände i samma ögonblick att hon blev röd om kinderna.

– Ja, det är det väl ingen som missunnar dig – och inget an-nat heller för den delen ! blev väninnans kommentar.

Hon kom avsiktligt en kvart för sent för att slippa riskera stå och spana efter ett ansikte som hon kanske borde känna igen.

– Reserverat för två, och namnet var ? undrade hovmästa-ren.

– Haldin, jag menar Bergman, svarade hon.Hovmästaren gav henne en kort, road blick och förde hen-

ne till ett av de inre borden. Erik Bergman reste sig när hon kom. Han var yngre än vad

hon tänkt sig, blond och blåögd och liksom Peter atletiskt byggd. Kunde det vara någon gammal kompis från den tid då Peter var besatt av att bygga upp sin kropp ?

De beställde. Hon valde entrecote med sallad och bakad potatis och han stekt strömming med potatismos, en rätt som han sedan tidigare besök visste var suverän i all sin enkelhet.

Medan de åt berättade Erik lite om sig själv, hur han till sin förvåning kommit in på läkarlinjen med hjälp av bland

113


annat arbetslivspoäng och att han ännu inte bestämt sig för om han skulle bli allmänläkare eller kirurg.

– Peter blev, så vitt jag förstod, en duktig kirurg. Ja, det vet du ju redan, eller hur ?

Vid kaffet frågade hon till sist hur Erik och Peter hade känt varandra och varför han hade väntat så länge med att ringa henne.

– Det är en lång historia som är svår att förklara. Var snäll och gå inte innan jag har pratat klart, även om du inte tror på mina ord !

Hon lovade och satt kvar medan Erik berättade en otrolig historia som tog sin början en höstdag fem år tidigare, samma dag som hon blev lämnad ensam med två unga döttrar.

När han var klar tittade Annika på honom och sa :– Och varför, min bäste herre, ska jag tro på denna vackra

saga ? – Därför att det är sant, och kanske därför att Peter bad mig

påminna dig om vad som hände med pappersrullen i köket.Annika tittade på honom och drog efter andan. Nej, hon

hade inte glömt incidenten i köket, bara skjutit den ifrån sig. Det var ju omöjligt, sa hon sig. Och ändå ! Hon hade ju sett med egna ögon hur pappersrullen for iväg som kastad av en osynlig kraft. Där fanns också en egendomlig atmosfär i kö-ket, en förtätad stämning, en känsla. Och nu denne okände man som just berättat att hennes man, hennes Peter, levde vi-dare som ett slags spöke, ja till och med tog Bergmans kropp i besittning för att hjälpa honom vid svåra skrivningar och tydligen även vid andra tillfällen. Det hela var lite väl hård-smält, och ändå …

– Jag önskar att jag kunde tro dig, sa hon, men … Hon lät orden hänga i luften som små frågetecken, symboler för vår oförmåga och ovilja att se oss själva och vår värld som den är.

– Det vi kan se är bara en illusion av det osynliga, sa Erik. Väggklotter på Madrids fl ygplats, enligt en väninna, förtyd-ligade han.

– Djupsinnigt, är din väninna lika fl ummig som du ? skrat-tade hon.

114

johnny grimståhl

– Hon är värre.Peter beslöt att göra en liten uppvisning från sin plats på

den tomma stolen bredvid Erik. Inför Annikas häpna ansikte lät han en pappersservett lätta från bordet och långsamt svä-va uppåt mot Annika. Erik lutade sig bakåt och lyfte händer-na som för att visa att han inte hade med det hela att göra. Servetten gjorde liksom en liten piruett, innan den sakta da-lade ned och åter lade sig på bordet.

Erik såg att ett ungt par vid ett bord längre bort hade följt servettens lilla utfl ykt med gapande munnar.

– Hokus pokus, sa han.De log lättat och mannen sa :– Otroligt, verkligen imponerande !Erik bugade sig lätt åt deras håll som ett tack för kompli-

mangen. Han vände åter sin uppmärksamhet åt Annika, som börjat skruva på sig och kasta oroliga blickar runt omkring sig.

– Ja, han är tydligen här och jag misstänker att han har sut-tit hos oss under hela lunchen.

– Kan du se honom ?– Nej, men jag har en god vän som kan, mannen jag träf-

fade på Hälsans Hus, om du minns.Plötsligt märkte Erik hur Peter tog över och började tala

med hans röst. Han hade lärt sig känna igen den speciella känsla som då genomfor honom.

– Annika, nu är det jag, Peter, som talar till dig. Jag kom-mer snart att lämna Erik och då kommer jag inte längre att ha några möjligheter att kommunicera på det här sättet, så lyssna noga.

Annika nickade medan tårarna mot hennes vilja bröt fram.

– Du måste sluta sörja mig och istället bejaka livet. Vi hade fl era lyckliga år tillsammans, men min tid var utmätt, varför vet jag inte. Hade jag vetat att vår tid tillsammans skulle bli så kort så hade jag ägnat mer tid åt dig och barnen, jag är led-sen för det kära Annika.

– Varför lämnade du mig ensam med två små barn ? De be-hövde sin pappa, och jag min man !

115


– Som jag sa, det vet jag inte. Men ingenting sker av en slump, eller av misstag, det vet jag. Jag har det bra, döden är inte alls skrämmande och förfärlig som många går och tror. Allt har sin tid – att leva, lika väl som tillvaron här – allt har sin tid. Du måste lämna det förfl utna bakom dig och inte låta det hindra dig från att bli lycklig. Jag fi nns i dina minnen och är därför för alltid en del av dig, det kan ingenting ändra på. Men du lever fortfarande, fjättrad i en fysisk kropp och om-given av materiens illusioner. Det är din värld och verklighet och i den är det meningen att du ska leva, tills den dag kom-mer då även du blir fri. Jag är glad att du klädde upp dig inför den här lunchen, och att du inte var helt opåverkad av Eriks tilltalande yttre.

Annika rodnade och bet sig i läppen. Även Erik såg gene-rad ut.

– Prata med Monika och Marieanne, de kommer att förstå. Jag lämnar dig nu i ljus och kärlek, men kommer alltid att fi n-nas vid er sida, även om ni inte ser mig.

– Som svar på det du tänker just nu – ja, jag kommer att fi nnas där och hjälpa dig över till den andra sidan den dag det är dags för dig, jag lovar att fi nnas där, du behöver inte vara rädd !

Annika torkade tårarna och tittade sig diskret omkring. Ingen verkade ha lagt märke till att hon hade gråtit.

– Är han kvar ?– Nej, jag tror att han har gett sig av, svarade Erik.Innan de skildes ville Annika bjuda hem honom en kväll

så att Marieanne och Monika fi ck träffa honom.– Om det fi nns något jag kan göra för er så säg bara till.

Jag står i djup tacksamhetsskuld till Peter och det är en ära att bli hembjuden av hans familj.

När de skildes gav Erik Annika en kram och en lätt puss på kinden. Hon upptäckte att hon faktiskt inte brydde sig om så hela företaget skulle ha stått och tittat på. Första steget på väg mot mitt nya liv, tänkte hon.

116

johnny grimståhl

15Nygren satte ned kaffekoppen och såg upp mot Erik som just slagit sig ned vid hans bord i cafeterian.

– Nå, hur går det ? frågade han vänligt.– Jo tack, hur går det själv ?– Alldeles utmärkt. Jag har så att säga rensat ur vissa skriv-

bordslådor och även i övrigt rett upp mitt liv. Jag kan inte nog framhålla hur tacksam jag är för vårt samtal den där dan, det blev vändpunkten i mitt liv. Men säg mig, har du fått reda på var den där inre rösten du har kommer från ?

Erik berättade om sitt möte med Bertil Bygård och vad denne sagt, men undvek att berätta om sitt möte med Annika för att inte kanske mot hennes vilja lämna ut henne.

– Så det är tydligen en läkare som dog för fem år sen och som bestämt sig för att hjälpa mig. Dessutom fi nns där en till, en ande som kallar sig Orim, men han är så vitt jag vet inte läkare.

– Erik, jag har också haft en del märkliga drömmar. Jag måste säga att jag numera har svårt att avvisa tanken på ett liv vid sidan av detta och en fortsättning efter döden. Det är ju egentligen ganska logiskt, motsatsen, nämligen att allt plötsligt bara tar slut, är defi nitivt inte logisk. Det är vår djupt rotade rädsla för det okända som hindrar oss att se klart. De fl esta människor är heller inte så benägna att hux fl ux byta uppfattning om livet och den värld vi lever i. Med mina kol-leger kan jag inte prata om det här, jo föresten, med en.

– Vem då ? undrade Erik.– Han heter Andrew Davids, skotte och arbetar som kirurg

på KS. En himla trevlig karl, honom borde du träffa, jag tror ni har mycket gemensamt att prata om. När han opererar så brukar han stoppa blödningar med en snabb strykning av handen. Det måste ha varit en upplevelse att se de andras re-aktion på det, innan de vande sig. Han håller kurser för sjuk-huspersonal i andlighet och sånt, han kallar dem själv för Andrews fl umkurser. Apropå kolleger, jag träffade en annan kollega här om dan, en läkare som jag känner lite ytligt och

117


som hade träffat dig på nån tillställning. Han undrade vad vi höll på med i läkarutbildningen, om klärvoajans har blivit ett nytt ämne ! Du ska kanske vara försiktig med vad du säger, de fl esta inom läkarkåren är oerhört konservativa. Hur som helst så berättade han att du hade roat dig med att ställa några mycket exakta och säkra diagnoser på honom och värden. Först blev han arg, ja rent ut sagt förbannad, men sen ilskan lagt sig blev han fundersam. Han undrade vad jag ansåg, och jag sa som jag tror, nämligen att du har någon slags medial förmåga och att vi ska vara tacksamma för att få in såna män-niskor i yrket. Men, som sagt, var försiktig så du inte trampar på alltför många ömma tår !

När han kom hem hade Magnus lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Erik ringde upp och en ljus stämma sva-rade :

– Hemma hos familjen Rosén !– Är pappa hemma ?– Vem är det som frågar ? undrade barnrösten lill-

gammalt.– Åh, förlåt. Jag heter Erik och är god vän med din pappa.– Vänta lite.– Magnus ! Ja hej Erik, bra att du ringde. Det handlar om

den där spontana regressionen du hade hemma hos mig. Jag nämnde det för en väninna som håller på med regressioner, utan att nämna ditt namn så klart. Hon blev mycket intres-serad och vill hemskt gärna arbeta med dig. Om du vill ringa henne så har jag hennes telefonnummer här. Hon bor i Dalarna men brukar vara i Stockholm en gång i månaden för att ar-beta med detta. Hon anses vara både skicklig och seriös och hon ville inte ta betalt av dig om du ställer upp, eftersom du verkar vara ett så »intressant fall», som hon uttryckte det. För övrigt är du välkommen hem till oss på middag nu på söndag, om det passar. Bra, då säger vi det !

Nina Stabbendorf var en yppig kvinna i sina bästa år, inte helt olik Rebecka, tänkte Erik. De hälsade och han blev omgående ombedd att ta av sig skorna och lägga sig på behandlingsbän-ken.

118

johnny grimståhl

Nina började med att hålla sina händer över hans ansikte. Erik misstänkte att hon också var initierad i reiki, att döma av hettan som strålade ut från hennes handfl ator. Efter en stund var tydligen »uppvärmningen» klar och Nina tog fram en pendel i form av en vacker kristall, fäst vid en tunn kedja.

– Håll blicken på pendeln, slappna av och andas djupt med magen, instruerade hon. Känn hur kroppen blir tyngre och tyngre, en behaglig värme börjar sprida sig i hela din kropp.

– Gå nu bakåt i tiden, till den tid då du var en liten pojke. Bra, fortsätt bakåt i tiden, gå tillbaks till ett tidigare liv, ett liv som var viktigt för dig, som har betytt mycket för din utveck-ling.

Erik kände som om han fl öt, omgiven av ett vitt ljus. Nina märkte hur snabbt han kom in i det hypnotiska tillstånd som hon försökte framkalla och manade honom vidare.

– Du har nu fått kontakt med ett av de liv som betytt myck-et för dig. Försök se dig själv som du var i det livet, hur du var klädd, om du var man eller kvinna.

– Jag ser en man i rustning, han står här i rummet – är det möjligt ?

– Ja, om du har manat fram honom tillräckligt starkt så är det möjligt. Fortsätt, beskriv hur han ser ut ! Vad är det för rustning han har på sig ?

– Jag kan inte se honom så tydligt, det är som om han stod i nån slags skugga. Nu ser jag ! Han ser ut som en sån där mongol, som Djingis Khan ungefär. Nu försvann han in i skuggan igen !

– Be mongolknekten komma fram ur skuggorna och inte vara rädd för oss så vi får ta oss en titt på honom, sa Nina kaxigt.

Med två raska steg närmade sig fi guren Nina bakifrån, drog svärdet, höjde det i en rörelse och högg blixtsnabbt av henne huvudet ! Benen vek sig, kroppen föll ihop som en tras-docka och blodet sprutade ur halsen i en tjock stråle. Huvudet rullade iväg på golvet för att stanna upp nedanför behand-lingsbänken.

Erik öppnade ögonen och sa :– Nina, han högg just av dig huvudet !

119


Nina bleknade och svalde några gånger. – Jag tror att han inte gillade din bristande respekt och att

du kallade honom knekt. Prova med att kalla honom herr ge-neral istället, det tror jag han skulle uppskatta.

Erik slöt ögonen. Figuren stod kvar på samma ställe, snett bakom Nina, som nu åter hade huvudet på plats. Erik betrak-tade honom fascinerad. Det var en kort man, men han utstrå-lade både fysisk och psykisk kraft, det stod en aura av självsäkerhet och överlägsenhet kring honom. Huvudet var rakat sånär som på en hårpiska baktill. Det var tydligt att han var klädd och rustad för strid ; han bar en slags brynja, myck-et läder, svärd, dolk och en stridsklubba instucken i det ut-smyckade bältet. Åldern var svårbestämbar, han kunde vara allt mellan fyrtio och femtio. Mustaschen framhävde mer än dolde munnens arroganta krökning och de sneda ögonen för-stärkte intrycket av en stolt och skoningslös man. En stöddig jävel, tänkte Erik.

Som om han läst Eriks tankar förvreds munnen i ett hån-fl in. Han verkade inte ha mycket till övers för denna senare inkarnation från hans förfl utna som låg på bänken framför honom.

Erik hörde Nina i spak ton fråga om generalen kunde tän-ka sig att de fortsatte. Jo, det kunde tydligen generalen, han nickade nådigt och tecknade åt Erik att fortsätta hålla ögonen slutna.

En scen dök upp för hans inre. En by hade överfallits av den vilda mongolhorden och Erik kom in mitt i striden, eller snarare massakern, som en utomstående iakttagare. Männen i byn hade gett sig av i tron att man skulle skona barn, kvin-nor och gamlingar. Ingenting kunde ha varit mer fel – så naivt av dem !

Slaktandet pågick för fullt runt omkring honom. Barn och gamlingar drogs ut ur hyddorna och klubbades ihjäl som bo-skap. Bakom några hyddor pågick massvåldtäkter, varefter kvinnorna helt sonika slogs ihjäl. Maktlös såg Erik en gam-mal man som värdigt och utan fruktan stirrade sin bödel rakt i ögonen tills skallen spräcktes av ett våldsamt klubbslag. Blod och hjärnsubstans täckte marken framför Eriks fötter, skriken

120

johnny grimståhl

klipptes av tvärt till de ihåliga smällarna av skallar och bröst-korgar som slogs in. Det var förfärligt, han orkade inte se mer och öppnade ögonen.

Generalen stod kvar på samma ställe i rummet där Erik först hade sett honom och nu såg Erik honom med ögonen öppna. Han tecknade med en ilsken och föraktfull gest åt Erik att åter sluta ögonen. Genast dök scenen upp igen med för-nyad styrka. Blodbadet fortsatte, generalen och hans son, en yngre mongol som Erik visste var han själv, deltog med liv och lust, bankande på det mesta som kom i deras väg. Generalen dök in i en hydda och kom ut med två sprattlande barn som tjöt av skräck. Med sin kniv drog han ett rakt snitt över hal-sen på det äldsta av dem, hela tiden med blicken fi xerad på Erik, som om han njöt av att visa honom denna lektion i omänsklig grymhet och sadism. Det minsta barnet, som inte kunde vara mer än två, tre år, hivade han upp i luften efter att sonen hade placerat sitt svärd riktat uppåt, så att barnet spet-sades på det.

Erik stod inte ut längre. Med ett vrål kastade han sig mot den hånfl inande generalen, med följd att det enda han åstad-kom var att rulla runt på golvet inför den förskräckta Nina.

– Tack och lov att inte alla regressioner är lika våldsamma, sa Nina sedan de hämtat sig. Jag har då aldrig varit med om maken. Jag tror du behöver en kopp te och sedan en reikibe-handling för att komma i balans igen.

– Tror du verkligen att de där två typerna var min far och jag i ett tidigare liv ?

– Ja, jag är rädd för det. Jag såg redan när du kom att du är en blandning av både krigare och healer, men att du varit så blodtörstig som du berättar …

– Jag måste ha tonvis med gammal taskig karma att dras med, sa Erik fundersamt.

– Kanske det, men då har du också fått stora möjligheter att göra mycket gott för människorna i det här livet. Man kan uttrycka det så, att du kanske är utvald för en stor och viktig sak. Bara människor som dels har dragit på sig mycket nega-tiv karma och samtidigt kommit ganska långt i sin andliga utveckling kan komma ifråga för sådana uppdrag. Vi lite mer

121


vanliga och, låt oss säga, mer slätstrukna själar klarar inte av det, det krävs en krigares mod och styrka för det.

– Vad kan det vara för uppdrag som väntar mig, kan du se det ?

– Nej, tyvärr, men det kommer att visa sig så småningom. Jag hoppas det inte blir alltför svårt bara.

– Kommer jag att hemsökas igen av den där mongolgene-ralen tror du ?

– Inte om du skyddar dig under den närmaste tiden. Jag ska visa dig hur du stärker ditt auraskydd på olika vis så att inga negativa krafter kan tränga in. Kom ihåg att egentligen hand-lar det om en projektion från ditt eget undermedvetna, vilket i och för sig inte gör honom mindre verklig och skrämmande. Men han kan bara påverka och eventuellt skada dig om du tillåter det, annars inte.

– Sådana där mentalt frambringade väsen kan vara nog så efterhängsna. Madame Blavatsky manade fram en liten elak gubbe när hon var i Tibet. Han tog fysisk form och kunde alltså ses och kännas av vanligt folk. Det tog henne lång tid att lyckas bli av med honom, berättas det. Din projektion an-tog ju inte fysisk form, som du ju märkte när du försökte över-falla honom.

Erik hade ingen aning om vem madame Blavatsky var, men skämdes för att fråga.

– En av grundarna till Teosofi ska samfundet, eller ockul-tismen om du så vill.

Först senare insåg Erik att hon måste ha snappat upp hans fråga telepatiskt.

– Om jag var hans son, om än i ett tidigare liv, varför njöt han då så av att plåga mig ? Dessutom märkte jag tydligt hur han föraktade och såg ned på mig.

– Erik, han påminner dig om en del av dig, den del hos dig som du föraktar och inte vill ha med att göra. På samma sätt vill han heller inte ha att göra med ditt, låt oss kalla det, snäll-lare jag, som nu är den dominerande delen av din personlig-het. Du måste acceptera att det fortfarande fi nns en liten mongol i dig, jag höll så när på att säga mongoljävel, men då blir jag väl halshuggen igen, så det är bäst att låta bli ! Kom

122

johnny grimståhl

och sätt dig här nu och drick ditt te så ska du få en välbehöv-lig reikibehandling sen. Jag anade att det här kanske skulle ta lite tid, så jag har inte bokat in min nästa patient förrän om en timme.

Nina ville att de skulle hålla kontakt med varandra i fram-tiden.

–Du kan alltid ringa när du vill om det är något du undrar över, eller behöver hjälp med.

Det skulle visa sig bli förr än han anade.

16Sommaren hade övergått i höst. Vicky var kvar i England, men breven kom i alla fall inte i retur längre, ett positivt teck-en hoppades Erik. Rebecka bara skakade på huvudet när han frågade henne.

– Hon vägrar prata om dig. Jag kan inte göra något så länge hon är så där, men det går nog över ska du se.

Erik hade träffat Bertil Bygård fl era gånger. Han berättade om regressionen med mongolen. Bertil tittade på honom, men sa ingenting.

En helg reste Erik till Västerås för att hälsa på Bertil och hans fru. De bodde i en liten, välskött villa med ett behandlings-rum i källaren. Birgitta var en parant dam i femtioårsåldern med ett stort, frikostigt leende och lite moderligt sätt. Inte det minsta fl ummig, säkert den motpol som Bertil nog behövde när »andarna drog och slet i honom». Mycket riktigt bekräftade hon dessa Eriks misstankar genom att berätta om hur Bertil kunde sätta sig i bilen mitt i vintern, för att åka och hålla fö-redrag om jordstrålning, endast iförd innetoffl or på fötterna.

Båda var strikta vegetarianer och Birgitta bjöd på en su-perb middag med svampfyllda paprikor och indiskt kryddris. Efterrätten var paj på bär från trädgården och tofuglass.

– Du vill väl ha en kaffe efter maten ? Vi har alltid kaffe hemma för våra gäster, själva dricker vi örtte, sade Birgitta.

– Håller ni med askkopp åt rökarna också ? undrade Erik.– Nej du, så långt sträcker sig inte gästfriheten. Rökarna

123


skickar vi ut i trädgården, om det så är mitt i vintern !Birgitta var kvällstrött och drog sig snart tillbaka. Ute var

det ruggigt och småkallt, en typisk svensk höstdag konstate-rade de.

Bertil tände en eld i den öppna spisen i vardagsrummet och släckte lamporna. Brasan gav ett mjukt, vackert sken och ska-pade en förtätad stämning i rummet.

– Har du med dig fotot ? undrade han.Erik hade bett om och fått ett foto av Peter när han häl-

sade på Annika och hennes döttrar. De hade inte frågat vad han skulle ha det till, han skulle ändå inte kunnat svara på det, eftersom det var Bertil som skulle ha det.

Bertil ställde fotot mittemellan två ljus som han tände. Fotot hade enligt Annika tagits månaden innan olyckan och visade en självsäkert leende man med ett öppet och sympa-tiskt utseende. Doktor Haldin hade varit en mycket attraktiv ung läkare och Erik kunde inte låta bli att undra om han varit trogen under hela sitt äktenskap, med alla vackra sjuksköter-skor och undersköterskor omkring sig.

– Höru du, det är väl hans ensak, vi har viktigare saker för oss !

– Förlåt Bertil !Han hade glömt Bertils telepatiska förmåga, som tydligen

var påkopplad denna kväll.– Sätt dig nu här i fåtöljen och slappna av, instruerade Bertil

honom.Efter en stund sa han :– Titta på fotot som om du liksom såg rakt igenom det,

samma teknik som man använder för att se auran hos folk, om du vet hur det går till.

Det visste Erik inte, men han förstod ändå vad Bertil me-nade.

Efter en stund började bilden av Peter bli suddig, sedan blev den ett hologram och anletsdragen förvreds och ändrade karaktär.

– Ser du ? undrade Bertil. Han är här nu. Vi ska se om vi kan få honom att visa sig för dig också. Själv ser jag honom tydligt, han sitter på pianostolen snett framför dig.

124

johnny grimståhl

Bertil slöt ögonen och verkade för ett ögonblick falla i sömn, till Eriks förskräckelse. Han hade ingen lust att vara ensam vaken med ett spöke i rummet, hur vänligt inställd det-ta än var !

– Han ska göra ett försök säger han. Han har aldrig tidi-gare lyckats materialisera sig, så vi får se om det lyckas. Jag ska försöka hjälpa honom.

Bertil slöt ögonen och verkade åter falla i sömn. Erik höll blicken riktad mot pianostolen och efter bara en kort stund såg han en molnliknande slöja av rök som sakta tog formen av en mänsklig gestalt.

– Det blir inte bättre än så här, säger han, men det får väl duga. Han vill tacka dig för att du sökte upp hans fru och barn. Tack vare dig har de fått en annan syn på livet och dö-den, särskilt hans fru, som var mycket blockerad. För hans döttrar var det också viktigt att få prata med någon utomstå-ende om sina tankar som de tidigare mest hållit för sig själva. Du bekräftade att de hade haft rätt, att deras far fanns vid de-ras sida ibland. Nu vill han ge dig sin avskedsgåva.

Erik kände en vindpust dra förbi över pannan, liknande känslan när Magnus blåste på hans panna under initieringen i reiki, men starkare.

– Jaha, där öppnade han ditt pannchakra, det som en del kallar det tredje ögat. Det kan vara farligt att göra, men Peter verkar ha hjälp av någon som är med honom, så du behöver inte vara orolig. Han säger att du nu kommer att ha mer kon-takt med din intuition. Han säger också att du ska följa din inre röst, gör ingenting som strider mot din övertygelse. Din intuition blir hela tiden starkare, särskilt om du lär dig att lita på den.

Dimgestalten började lösas upp igen i slingor av subtil en-ergi som också sakta försvann för hans blick.

De satt länge tysta och sen var det mest Bertil som talade medan Erik lyssnade.

– Alla människor har det som kallas intuition, även djuren. Men när vi började äta av äpplet från kunskapens träd, som bibeln uttrycker det, blev vi alltmer dominerade av vår vänst-ra hjärnhalva och ju mer kunskaper vi skaffade oss, desto mer

125


blockerade vi vår intuition, eftersom logiskt tänkande och in-tuition verkar stå i ett motsatsförhållande till varandra. Men detta är endast skenbart, de är två sidor av samma mynt, yin och yang. Många viktiga vetenskapliga upptäckter har skett i sömnen, eller vid andra tillfällen när höger hjärnhalva, den icke logiska och linjära delen, har aktiverats. Verklig kunskap kan bara nås genom hårt arbete, studier till exempel, och en intuitiv förståelse, som ofta inte kan beskrivas med ord.

– Försök ändå, Bertil, det låter lite luddigt tycker jag.– Vet du vad en koan är ?– Nej.– En koan är en uppgift som zenmästaren ger sin elev i upp-

drag att lösa. Något som inte går att lösa på vanligt sätt, nå-got som bara kan förstås spontant. En berömd koan är : Hur låter det när en hand klappar ? En västerländsk variant kan man säga är frågan om vad som kom först, hönan eller ägg-get.

– Eleven kommer i allmänhet med de mest utstuderade för-klaringar och teorier, vilka en efter en förkastas av mästaren. Till sist är alla logikens vägar uttömda och rätt som det är blir det en aha-upplevelse, det japanerna kallar satori och mästa-ren vet genast att eleven har löst sin koan.

– Och vad har det med min intuition att göra ? – Ja, du kan ju betrakta det som en koan som du ska lösa,

skrattade Bertil. Allvarligt talat, en hel del. Intuitivt medve-tande och vetande behöver inga bevis och hållbara förklaring-ar, det räcker med att man vet. Hur och varför man vet är inte så intressant. Jag ska ge dig ett exempel som du kommer att förstå. Jag visste vem du var när jag såg dig på Hälsans Hus, därför att min intuition är väckt sen länge, jag är vad man brukar kalla synsk, eller klärvoajant. Även du hade en intuitiv känsla av att jag var bekant på något sätt, som du nog minns.

– När jag träffar en människa som klagar över huvudvärk, dålig mage, ont i ryggen, eller vad det kan vara, så vet jag i allmänhet vad den personen egentligen har för problem – och det kan vara något helt annat än de symtom som han lider av. Grundorsaken, det vill säga det som utlöser de här kroppsliga åkommorna, kan ligga långt tillbaka i tiden och vara glömt,

126

johnny grimståhl

eller förträngt. Men kroppen och det undermedvetna glöm-mer ingenting, det är bara att lära sig koden så kan man läsa människan.

– Du får det att låta så enkelt …– Därför att det är enkelt ! När du som läkare ska ställa di-

agnos på en patient så kan du naturligtvis göra det på det van-liga sättet, alltså på basis av vad personen berättar, vad du kan iaktta, vad proverna visar och så vidare. Det blir nog ofta rätt och är inte att förakta.

– Så ? Det räcker väl ?– Inte alltid Erik. Men om din intuition inte är blockerad

så kan du genom att bara se på personen direkt avgöra vad det är för fel och hur det bör åtgärdas. En del ser auran, andra känner den och kan på så vis hitta kroppsliga fel, sjukdomar och annat, eftersom allt kroppsligt också fi nns speglat i delar av vår aura. Låter det fl ummigt ?

– Nej då, det är ju kristallklart ! Vi kan bygga om röntgen-apparaterna till något annat, teve till exempel.

– Kanske ingen dum idé. Men tills vidare är det kanske bäst att behålla dem. Alla har inte din förmåga.

– Vad då min förmåga ? Nej Bertil, jag håller mig nog till röntgenapparaterna och slangar med små kameror som kan föras in i kroppen och annat gammalmodigt.

– Det ena utesluter inte det andra. Om du för en stund slu-tar upp med att blockera dig, så ska jag visa dig att det omöj-liga är möjligt. Jag skriver nu ned på den här papperslappen vad jag har för organfel, det är ett fel som jag har dragits med länge och det är också verifi erat av en kollega till dig. Det är något som har stått emot all alternativ behandling och som kommer att behöva opereras, mer får du inte veta.

– Slut ögonen, fortsatte Bertil, och försök skapa en bild av mig, så som jag är. Du vet ju hur en människa ser ut rent ana-tomiskt, så använd den kunskapen och tänk dig att du ser in i mig, som om du hade en röntgenblick. Slappna av och andas djupt, som om du andades med magen.

Erik blundade lydigt och försökte föreställa sig Bertils inre. I och för sig kunde han måla upp en bild med de inre organen, ben, muskler, blodkärl och nervbanor, men han kunde inte för

127


sitt liv se något fel nånstans, vilket han meddelade Bertil.– Jodå, det kan du visst, blev det trygga svaret. Spänn dig

inte, det är inget inträdesprov till de synskas riksförbund. Bara håll kvar bilden, med ögonen öppna eller stängda, det som känns bäst.

Efter en stund sa Erik :– Jag tror att det är nåt med ena höften, bäckenet är lite

felvridet på höger sida, men det är inget allvarligt. Nu ser jag – ögonen, dina ögon ! Det är nåt med ögonen, stämmer det ?

– Läs själv. Bertil höll fram lappen där det stod dubbelsidig starr, med stora bokstäver.

– Dessutom stämmer det där med bäckenfelet, grattis ! När Erik fl era timmar senare lagt sig i gästrummet låg han

länge sömnlös. Huvudet surrade av frågor utan svar, eller ofullständigt besvarade. Bertil svarade lite kryptiskt på en del av hans funderingar och ibland lät han frågan bli hängande i luften utan kommentarer. Det verkade vara meningen att Erik skulle grubbla och fundera för att själv komma fram till vissa svar. Koan, var det sista han tänkte innan han föll i sömn.

Nästa dag hade vädret slagit om och det var en solig, klar höstdag med kylig, frisk luft. Både Birgitta och Bertil hade ätit frukost när han så småningom masade sig upp.

– Det blev tydligen sent i natt, skrattade Birgitta. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att ni suttit och druckit sprit hela natten. Du kanske var förutseende nog att ta med en fl as-ka till det här torrlagda hemmet, vad vet jag !

– Sätt dig nu här så du får nåt i magen, Bertil har nämligen planer på att dra med oss ut i skogen, innan han sätter dig på tåget till Stockholm.

– Du ska få se en tvåtusen år gammal vårdcentral, log Bertil. Det borde väl intressera doktorn ?

Vårdcentralen visade sig vara en platt stenhäll, knappt syn-lig för alla buskar och slyn.

– Titta på urgröpningarna här, de är gjorda av människor för cirka tvåtusen år sen. Forskarna är oense om vad de bety-der, de fl esta lutar åt att det är någon slags offerskålar. Själv har jag en annan åsikt. Som du ser är de sju till antalet. Andra

128

johnny grimståhl

sådana här platser har också sju såna här skålar i klipphällen. De ligger också ens, alltså i rad. Jag har testat min teori och anser att den stämmer. Vad vi ser här är kraftplatser med mycket speciella och välgörande energier. Urgröpningarna, eller skålarna, motsvarar människans chakrasystem. Vid oba-lans i ett av kroppens sju chakra fi ck patienten helt enkelt stå, eller ligga på den skål som motsvarade chakrat.

– Men chakrasystemet kommer ju från Indien, här i Norden hade man väl andra teorier och behandlingsmetoder ?

– Alla äkta och sanna metoder återfi nns över hela världen, shamaner i olika länder använder alla i grunden samma me-toder. De kanske lägger sin speciella färg över, ofta för att för-virra och dölja det uppenbara, men om man skrapar bort den där tunna ytan av färg så är det samma sak under ytan. Du använde chakras och även en del akupunkturpunkter i ditt liv som indian, det vet jag, för det var jag som lärde dig det ! Om du studerar indianernas kultur och religion, så fi nner du att de fl esta stammar trodde på sånt här, liksom på reinkarnation och det vi kallar karma. Samernas shamaner, de kallas nåjder, använde ett system av punkter på kroppen som de rispade med spetsen av en kniv – olika punkter för olika problem. De punkter som fi nns bevarade har visat sig stämma med mot-svarande punkter för samma problem i kinesisk akupunktur. Inget nytt under solen med andra ord.

– Jag märker att du har en obalans i hjärtchakrat som bör rättas till. Har du kärleksbekymmer ?

– Du är ju synsk och telepatisk och fan vet allt, så det ska väl du veta, skojade Erik.

– Bara när jag vill och bara när jag får vara det. Jag har inte rätt att utan lov från dig gå in och snoka i ditt privatliv, så det var en gissning. Hur som helst, ställ dig på skålen här, den fjärde från där du står. Jag kommer tillbaks och hämtar dig imorgon.

Bertil började gå därifrån och Erik undrade om det kanske inte var ett skämt trots allt. Tänkte han lämna honom ensam här i skogen, stående som ett fån på en klipphäll ett helt dygn ? Just när han stod i begrepp att gå efter Bertil, såg han hur det ryckte i mungiporna på Birgitta.

129


När Bertil och Birgitta kom tillbaks efter en stund – de hade plockat svamp visade det sig – stod Erik troget kvar med kors-lagda armar och försökte se ut som en stoisk indian.

– Du kan komma nu, det var visst inte så farligt med hjärt-chakrat som jag först trodde.

Han hoppade ned från hällen och började skuggboxas med Bertil tills denne tappade svamparna på marken. Birgitta skrattade så hon blev tvungen att sätta sig på hällen.

– Sitt kvar där du, sa Bertil. Vi kommer och hämtar dig om några dar !

– Eventuellt ! tillade Erik.På vägen tillbaks kom Erik på efterkälken medan han för-

sökte fylla en liten korg med svamp. Han hittade ett ställe med gult lysande kantareller och när han rätade på ryggen stod han plötsligt öga mot öga med en ko. Kon tittade på honom med sina stora, milda ögon, det var som om hon frågade ho-nom :

– Vem är jag, var kommer jag ifrån ?Var det hans inbillning, eller stod kon verkligen där och

försökte »prata» med honom ? Han beslöt sig för att pröva sina nyförvärvade gåvor och tonade in på djuret för att se vad som skulle hända.

– Du är en ko, ett djur som har kommit till den här plane-ten för att tjäna dina medvarelser.

– Hur då, vad menar du ? undrade kon.– Du ger av din mjölk åt människor som jag och låter dig

dödas för att man ska kunna äta av ditt kött. – Äta mitt kött, fi nns det varelser som äter kött ? Äter du

också kött och dricker av min mjölk ?– Nej, jag äter inte av ditt kött och dricker bara lite av din

mjölk, men alla människor är inte som jag. – Tack för att du stannade och pratade med mig. Varför är

inte alla människor som du ? – Många människor är som jag. Nu måste jag gå.När Erik vände sig om efter att ha gått en bit, såg han att

kon stod kvar och tittade efter honom. Han beslöt sig för att hela händelsen var ett utslag av hans överhettade fantasi, inte fan kan man snacka med kor ! Det räckte mer än väl att han

130

johnny grimståhl

kanske kunde se rakt igenom sina medmänniskor, om det nu inte bara var ett utslag av ren tur, eller kanske nåt skämt från Bertil.

Redan veckan efter besöket hos Bertil och Birgitta fi ck Erik oväntat ett nytt prov på sin förmåga till röntgensyn. Han hade nattjour och satt i personalrummet och slötittade på teve. Det var ovanligt lugnt, lugnet före stormen, tänkte han och log. Som om någon hade läst hans tankar, kom en av underskö-terskorna springande.

– Erik, det är nog bäst att du kommer, det är kris på trean.– Vad har hänt ? Om det är allvarligt så får ni kalla in bak-

jouren. – Det är gjort, det är doktor Ohlsson, och han är på väg, men

jag tror att det är bråttom, så Maggan bad mig hämta dig. Medan de skyndade genom korridoren redogjorde hon

snabbt för hur en av patienterna som lagts in en timme tidi-gare hade börjat kräkas blod.

– Hur är läget Maggan ?– Det ser rätt illa ut, blodtrycket sjunker, ojämn puls, han

började förlora medvetandet av och till för en stund sen och är inte kontaktbar. Det ser ut som en inre blödning. När han kom in berättade han att han hade cyklat omkull och fått styr-stången i magen. Han klagade över smärtor i magen och på vänster sida, så vi la in honom för observation för säkerhets skull. Jag har just satt dropp, det kom helt hastigt och, ja, du ser ju hur han ser ut …

Patienten var en ung man som såg ut att under normala omständigheter vara i hyfsad form. Erik kollade pupillerna och gjorde en snabb ytlig undersökning.

– Vem undersökte honom när han kom in ?– Doktor Ullman var kvar, det var han som bestämde om

inläggning. Vi skulle i första hand kontakta dig och i andra hand Ohlsson om det uppstod några komplikationer.

Plötsligt såg Erik rätt igenom sjukhuskläderna och rakt in i den unge mannens kropp. Han såg de inre organen och hjär-tats rytmiska sammandragningar. Han såg en mindre blödning i stora aortan, allvarligt men ännu inte livshotande. Det var

131


det som fi ck patienten att kräkas blod. Nej, det riktigt allvar-liga såg han, var att mjälten var spräckt och att bukhålan sak-ta fylldes med blod.

– Det är mjälten sa han. Förbered operation, för nu är det bråttom !

Maggan såg ogillande på honom. Under alla sina år som sjuksköterska hade hon aldrig varit med om något liknande. Visserligen tyckte hon om den unge och trevliga kandidaten, men att så där utan vidare köra över henne och beordra ope-ration för något som han rimligtvis inte kunde veta om pa-tienten hade !

– Jag är rädd att vi måste vänta på doktor Ohlsson, sa hon lite syrligt. Som du vet har du ingen befogenhet att beordra en operation så där utan vidare, och förresten, vem hade du tänkt skulle operera ? Du har väl aldrig utfört en exstirpation av mjälte på egen hand, eller kanske över huvud taget ? Nej du, nu väntar vi och ser vad Ohlsson anser.

Lyckligtvis dök Ohlsson upp en kort stund senare. Sedan han satt sig in i läget, höll han med om att det tydligen var en blödning från något inre kärl. Blod från en spräckt mjälte kunde inte söka sig in i magsäcken för att sedan kräkas upp.

– Ohlsson, han har både och, men det är mjälten som är akut, tro mig !

Ohlsson tittade konfunderad på honom, klämde på patien-tens vänstra sida vid tionde revbenet och på magen. Han fi ck något fundersamt i blicken.

– Det verkar som om du kan ha rätt, sa han. Vi förbereder operation men börjar med en gastroskopi. Om du har rätt så hinner vi inte med någon röntgen.

– Syster, gör klart för splenektomi. Som du hörde tänkte jag först gå in och titta lite, så vi slipper skära upp honom i onödan. Det är akut och du får assistera mig Bergman. Förresten, ring Ullman och be honom komma, men vi väntar inte utan får börja utan honom !

De hastade iväg till operationssalen. Ohlsson undrade om Erik hade varit med om att exstirpera en mjälte.

– Bara vid obduktion, svarade Erik sanningsenligt, aldrig med en levande person.

132

johnny grimståhl

– Nåja, det får väl gå ändå. Du går väl inte första eller an-dra året hoppas jag. Nej, det är klart, då skulle du ju knappast ha nattjouren ensam på avdelningen.

Erik berättade att han gick sista året och skulle bli klar till våren.

Medan de bytte om till operationskläder, berättade Ohlsson snabbt vad Erik skulle göra.

– Du får i första hand kolla narkosen, vi hinner inte vänta på Ullman. Klarar du det ? Bra ! Om Ullman hinner hit i tid så får du biträda mig om det behövs, men jag hoppas att vi har fel och bara behöver göra en gastroskopi.

Under tiden hade patienten förberetts och låg nu ned-sövd.

– Blodtryck ? Puls ? Vem håller ett öga på blodtransfusio-nen ? Vet vi när patienten åt mat senast ? Jaså inte, ja var be-redd då om han skulle börja vomera, sätt dit en sug med en gång så är det gjort. Bra, vi ska börja med gastroskopi, har vi tur hittar vi inget.

Men det gjorde de, bukhålan var full av blod. Ohlsson tittade upp.– Jaha kandidaten, du hade rätt ! Nu kör vi !Mitt under operationen dök Ullman upp och övertog vant

Eriks roll som narkosläkare. Erik började genast assistera Ohlsson som nu hade frilagt mjälten. De satte en peang på blodkärlen och snart kunde de lyfta upp mjälten och börja rensa bukhålan från levrat blod.

– Janne, jag är rädd att vi inte är riktigt klara än, sa Ohlsson när han såg att Ullman drog en lättnadens suck. Han har tro-ligen en inre blödning också, i värsta fall på aorta. Om vi får upp blodtrycket för mycket, så kan vi ha en stor ruptur på aorta. Det är ju en ung kille, hade han varit äldre, med de skö-ra kärl som många får med åldern, då hade vi nog inte behövt bekymra oss för vare sig mjälten eller något annat, för då hade han haft en mortal störtblödning för länge sen. Patienten upp-ges ha vomerat blod, stämmer det syster ?

– Ja, det var det som vi uppmärksammade först. Det var kandidaten här som påstod att det var en mjältruptur också, svarade Maggan.

133


– Vi hinner inte röntga, så vi får väl öppna bit för bit tills vi hittar skadan.

– Rupturen sitter precis där inne, sade Erik och pekade på ett ställe i det öppna, gapande hålet. Det bör gå att komma åt den härifrån, så slipper vi skära upp honom ännu mer …

De båda läkarna tittade på varandra och Ullman sa :– Ursäkta, men hur fan vet du det ?– Jag vet det, svarade Erik lugnt, på samma sätt som jag

visste att mjälten var spräckt. – Ja, där lyckades du gissa rätt. Per, för fan, du tänker väl

inte börja skära på måfå och leta efter en ruptur som kan sit-ta var som helst ?

– Inte på måfå, utan där Bergman här tror att det är, sva-rade Ohlsson. Var inte orolig, jag tar fulla ansvaret om det går fel.

– Ja, det får du faktiskt göra, svarade Ullman.De öppnade försiktigt bukhåleväggen på det ställe som

Erik hade anvisat.– Jaha, där har vi vagusnerven och där bakom ser jag aor-

tan.Efter en stund tillade han :– Janne, vi får nog ta och bjuda kandidaten här på en öl en

kväll. Samtidigt kanske vi kan locka ur honom hemligheten med hans förmåga att ställa diagnos !

– Så där ja ! Så var det bara att sy igen då och hoppas på det bästa.

Dagen efter var krisen över och de visste att patienten skul-le klara sig eftersom ju mjälten inte är något livsviktigt organ.

Rösten i telefonen lät panikslagen. Nina hade väckts mitt i natten av den gälla signalen och nu hade hon en babblande dåre i luren.

– Han är här Nina ! hörde hon. – Vem är här och vem är du som ringer folk mitt i natten

och skriker som en stucken gris ? frågade hon förargat.– Förlåt Nina, det är Erik. Du sa att jag kunde ringa dig om

jag behövde hjälp. För guds skull, han är här igen ! Det var inte svårt att lista ut vem han menade.

134

johnny grimståhl

– Jag vaknade av att jag tyckte någon rörde sig i rummet, och nu står han vid fönstret och stirrar på mig !

– Ta det lugnt Erik. Själv kände hon sig allt annat än lugn. Han är bara en projektion från ditt undermedvetna, han kan inte göra dig nånting. Hon var inte alls så säker på det, märk-te hon.

– Vad gör jag Nina ?– Du måste ta reda på om det är en manifestation av förtä-

tad energi, eller bara en slags hallucination.– Hur gör jag det ? Han bävade för svaret.– Ta på honom så klart ! Om han inte har förtätade ener-

gier, så kan du sticka handen rätt igenom honom.– Och om inte ?Nina var tyst en stund innan hon till sist sade i ett försök

att vara skämtsam :– Då ringer jag efter en ambulans, för då har du antagligen

fått en hjärtattack !– Bussigt Nina, du är då verkligen en vän i nöden ! Skämt

åsido, jag är skitskraj, häng kvar i luren, lägg inte på !– Var inte rädd, han njuter av att se dig sån. Gå fram utan

rädsla och ta på honom. Reglera först din andning, andas djupt nedanför naveln. Uppamma gärna lite ilska också. Med vilken rätt klampar han in hos dig mitt i natten ? Det är du som avgör om han får komma eller inte. Låt honom inte ta kommandot över dig !

Erik samlade sig och gick sedan rakt fram och gav fi guren ett hårt slag i bröstet. Det knakade till lite i harnesket och kän-des i knogarna, det var mycket påtagligt och gestalten grym-tade till lite men ändrade inte en min. De grymma ögonen fi xerade honom hånfullt, han verkade inte alltför imponerad av denna kraftdemonstration från denna sentida version av sin son.

Erik tog sig på något sätt tillbaks till telefonen.– Nina, han är verklig. Jag är rädd !– Var inte det. Jag tror inte att han kommer att göra dig

något, det vore ju som att skada sin egen son. Han behöver nog ha dig i livet för att kunna framträda så här. Men nu mås-te du ta kontroll över den här fi guren, annars vet jag inte hur

135


det här kommer att sluta. Han är ju van att bestämma och få sin vilja igenom, men i det här fallet är det du som är boss, inte han. Gå nu fram till honom, se honom rakt i ögonen och säg till honom att det får vara nog ! Bli arg. Hota honom med att du kommer att radera ut honom ur ditt förfl utna för alltid om han inte lyder. Han kommer att försvinna in i ett mörker och en glömd värld om han inte från och med nu lovar att bara komma när du kallar på honom, eller behöver honom. Det kommer att ta skruv om jag känner honom rätt !

Nina kände honom tydligen rätt. Efter den salva som Erik levererade, höjde mongolen bara lätt på ena ögonbrynet, det sarkastiska och hånfulla draget var borta. Han höll en hand lätt över sitt bröst, bugade med sänkt blick till tecken på un-derkastelse, och var borta.

– Tror du jag vågar gå och lägga mig igen ?– Ja, han kommer inte att ge dig fl er problem, men kan kan-

ske komma att vara till hjälp nån gång i framtiden.Det skulle snart visa sig att Nina åter skulle få rätt.

17Erik hade tänkt stanna hemma och se på teve. Han tittade en stund på en serie som var så dålig att till och med burkskrat-ten lät ansträngda. Han vägrade låta sig förnedras och få sin intelligens ifrågasatt av pålagda skratt som avgjorde när det var roligt. Det är ta mej fan roligare att ligga i koma, tänkte han trött och gav upp försöket att stanna hemma.

Han tog tunnelbanan till Hötorget och gick sen till Norrmalmstorg. Inte långt därifrån låg nattklubben Alex 2, som ofta kallades »Alex andra» av en del stamgäster, syftan-de på värdinnan, en känd profi l i Stockholms nöjesvärld. Eftersom Farsan och Markus brukade stå i dörren, gick Erik dit ibland när han inte ville sitta och uggla ensam i sin etta i Bagis.

Helgerna var för stökiga, när turisterna från landsbygden blandade sig med stammisarna, i förhoppning att för en stund få frottera sig med någon kändis. Farsan berättade hur han

136

johnny grimståhl

fått slänga ut en överförfriskad skåning som ansåg sig lurad och ville ha inträdesavgiften tillbaks eftersom inte Lill-Babs var där !

Vardagskvällarna var lugnare och den här verkade inte vara något undantag från regeln. Framåt midnatt blev det lite rörelse vid ett av borden och Erik såg att det berodde på att justitieministern plötsligt satt där, omgiven av ett gäng kom-pisar i samma ålder. Justitieminister Sandell var den yngste ledamoten i regeringen och många ögonbryn hade hissats vid hans utnämning. Han ansågs alldeles för ung och på tok för orutinerad, men olyckskorparna hade kraxat förgäves. Sandell hade visat sig vara en utmärkt minister, påläst och kompetent, charmig och med goda språkkunskaper. Inte som en beryktad regeringskollega som en gång blev ombedd att möta och välkomna USA’s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger. En god vän lugnade den svenske ministern, som var orolig för sina i det närmaste obefi ntliga kunskaper i det eng-elska språket. Du behöver bara säga : Welcome Mr. Kissinger, och sen säger du : How are you ?

Så sitter då den svenske ministern tillsammans med Kissinger i baksätet på en limousin och undrar vad det var han skulle säga. Tystnaden bryts av att svensken säger till den häp-ne Kissinger : Who are you ?

Men det stundade nya tider, borta var många av de gamla gråsossarna och i deras ställe började det dyka upp välekipe-rade och verbala män i yngre medelåldern som mer liknade framgångsrika unga direktörer än politiker. Erik undrade för sig själv i hur många länder man kunde få se en så högt upp-satt politiker röra sig fritt på gator och torg och tydligen även krogar. Ett plus för Sverige, avgjorde han.

Efteråt tänkte Erik på hur tillfälligheterna hade spelat in ; den söta och kurviga hårfrisörskan som hemskt gärna ville veta hur det var att bo i Bagarmossen, gärna genom hembesök, behovet att urinera och till sist det diskreta tittandet i plånbo-ken för att kolla att han hade taxipengar och kondomer. Han stod skymd bakom den halvöppna toalettdörren, för att inte stå och skylta med pengar och kondomer om någon skulle komma in på den för tillfället tomma herrtoaletten.

137


Någon kom in, svepte förbi raderna av toalettdörrar och öppnade de som var stängda, för att sedan försvinna ut igen. Strax därpå öppnades dörren åter och den som nu kom in ställde sig framför ett av handfaten och satte på vattnet. Dörren öppnades igen och en fi gur klädd i svarta kläder kom inrusande samtidigt som Erik klev ut ur båset. Mannen vid handfatet vände sig förskräckt om och såg det som Erik hade inregistrerat på en bråkdels sekund. Den svartklädde hade passerat Eriks bås utan att se honom. I höger hand glimmade bladet av en kniv, armen höjdes med knivspetsen riktad mot justitieministern, som Erik nu kände igen.

Därefter skedde allt som i slow motion. Erik hann tänka : Nu skulle jag behöva mongolen ! medan han kastade sig efter knivmannen. Denne stannade upp och snurrade runt medan han i samma rörelse höjde vapnet mot denne oväntade fi ende. Fortfarande i slow motion, som i en makaber, långsam dans, tog Erik ett tag med båda händerna bakom den svartkläddes nacke och skallade honom med pannan rakt över näsan. Den svartklädde slog händerna för ansiktet och tappade kniven samtidigt som Erik kände ett slag i ryggen och vände sig om. Den svartklädde hade en kumpan, klädd i jeans och skjorta och även han med en kniv i höger hand. Han högg Erik en gång i magen och backade för att gå till förnyad attack.

Plötsligt stod mongolen mellan Erik och jeansmannen, som skräckslagen närmade sig denne nye aktör som så ovän-tat hade gjort entré på scenen, denna märkliga fi gur som inte borde vara där och som lugnt inväntade honom med en när-mast föraktfull min.

Mongolen fi ntade ett slag och sparkade sedan omedelbart till på det jeansklädda smalbenet. Detta gav honom tillräcklig respit för att komma sin motståndare inpå livet. Med lillfi ng-ersidan av sin öppna hand slog mongolen av nyckelbenet på höger sida och kniven föll till golvet. Snabbt fi ck han tag i mannens huvud och körde ned det mot det närmaste tvättstäl-let, där han dunkade det mot de uppstickande kranarna tills tvättstället var rött av blod och den andres kropp blev ledlös och sjönk ihop.

Erik kände den skärande smärtan i magen och i ryggen och

138

johnny grimståhl

han förstod att slaget i ryggen i själva verket var ett knivhugg. Han lutade sig med ryggen mot väggen och kände hur kraften rann ur honom genom blodet som pulserade ut ur hans kropp. Mongolen hade försvunnit lika snabbt som han dykt upp.

Dörren öppnades och två män i kostym kom in. Den ene trollade fram en liten pistol och när den svartklädde, som hade börjat hämta sig, trevade efter sin kniv gick han fram till honom, satte pistolen mot hans panna och tryckte av !

Erik hade hasat ned utefter väggen och satt nu på golvet med benen rakt ut. Som i en dimma såg han hur Sandell och den andre chockade tittade på denna klockrena avrättning. Under Erik bildades det en växande röd pöl, rummet började sakta vrida sig och han förlorade medvetandet.

Det var Sandell som först återfi ck fattningen. – Jonsson, du vaktar dörren ! Stoppa undan pistolen för

fan. Låt ingen komma in, dra fram ditt legitimationskort och säg att nån har lagt en rökbomb på toaletten. Säg att det var den som smällde om någon frågar. Edin, hämta de andra, så diskret du kan. Väck inte uppståndelse ! Vi vill inte ha panik. En av dem måste ringa polisen, men se till att han får tag i rätt person på »våldet». Och så en ambulans, men inga sirener och ljus, be dem köra till tvärgatan här bredvid, så får nån diri-gera den till personalingången eller nåt sånt.

Kriminalinspektör Stig Berglund hade sett det mesta, men kunde ändå inte låta bli att utbrista :

– Jaha vad har vi här då ? Det ser ut som nån jävla maffi -auppgörelse ! Han fi ck i samma ögonblick syn på justitiemi-nistern och stramade omedelbart upp sig.

Sedan han snabbt fått klart för sig vad som hänt, tog han över kommandot med en självklar auktoritet.

– Forsell, du möter ambulansen och visar var personalin-gången är ! Idegran, börja utrymma stället, men lugnt. Vem kom på det här med rökbomb ? Det var jävligt smart ! Idegran, snacka med den där blonda dörrvakten, Markus heter han. Jaså, du känner honom ? Ja, desto bättre ! Få ut alla i god ord-ning, framförallt vill jag ha övervåningen här utrymd omgå-ende !

139


– Carlson, se till att ordningspolisen får tummarna ur rö-ven och ordnar en avspärrning. Vi får nog ta hit brandkåren och låta dem leta efter en obefi ntlig rökbomb för syns skull, men släpp inte upp dem hit förrän jag säger till. Han lutade sig över Erik som låg utsträckt på golvet. En ung, nervös polis försökte fumligt och utan större framgång få stopp på blod-fl ödet.

– För fan, det här går inte ! Ropa efter en läkare, eller sjuk-sköterska, om det fi nns nån bland gästerna. Karln ligger ju och förblöder !

– Hur då ? undrade den unge polisen.– Vadå hurdå ? Använd högtalarutrustningen för i helvete,

det är ju ett diskotek ! Få fatt på discjockeyn, eller vad han kallas.

– Carlson, håll pressen borta, förresten utöka avspärrning-en att omfatta även området runt personalingången.

– Vi har en läkare här ! Det var en av poliserna vid dörren som ropade.

– Låt honom vänta där, jag kommer ut.

Tore Steiner hörde i högtalarna hur man ropade efter en lä-kare eller sjuksköterska. Strax innan hade högtalarrösten uppmanat dem att utan panik utrymma lokalen på grund av en befarad rökbomb. Det måste ha hänt något vid toaletterna en trappa upp, det stod en grupp människor där och några uniformerade poliser.

– Kriminalinspektör Berglund, brummade en jättelik man och sträckte fram handen.

– Tore Steiner, med. kand. Hans hand nästan försvann i Berglunds.

– Det var en läkare vi ville ha, inte en med. kand !– Det verkar inte fi nnas någon, men jag kan gå igen om det

inte passar !– Nej för tusan, jag ber om ursäkt ! Innan vi går in tänker

jag avkräva dig ett absolut tystnadslöfte beträffande vad du kan komma att se där inne.

– Vi läkare har tystnadsplikt, det vet ni väl ?– Det räcker inte i det här fallet ! Jag åberopar rikets säkerhet

140

johnny grimståhl

som skäl för det tystnadslöfte som du ska ge mig nu – nå ?– Okey, jag lovar.Läkarutbildningen hade inte förberett honom på den syn

som mötte honom. Steiner hade sanningen att säga påbörjat sin utbildning för bara två år sedan och ännu inte haft så mycket kontakt med verkligheten ute på sjukhusen.

Tre män låg på golvet. Det var blod överallt ; golvet, delar av väggarna och ett av handfaten. Berglund pekade.

– Han först ! De andra kan vänta. En behöver inte någon hjälp längre och den andre är inte livsfarligt skadad.

Steiner bad någon hämta ett par rena handdukar från kö-ket och undersökte den medvetslöse mannen. Såret i ryggen hade slutat blöda, men på magens högra sida fortsatte blodet att rinna ur vad som verkade vara ett djupt knivhugg. Han skulle behöva dropp, blodplasma, kompresser med mera. Mannen måste omedelbart till sjukhus, varför var inte ambu-lanspersonalen redan här !

– Fort, hämta en fi lt eller något, han är på väg att få en chock !

Steiner visste att det var chocken som var den vanligaste dödsorsaken vid den här typen av skador.

En man som stått tyst en bit ifrån de andra kom fram. – Här, ta min kavaj tills någon kommer med en fi lt, sade

han.Steiner tittade upp. Mannen var oerhört lik justitieminis-

tern och han insåg plötsligt att det var fel – han var inte lik utrikesministern – han var justitieministern !

Med handdukarna lyckades han häva blodfl ödet men han blev alltmer desperat när han knappt kunde känna pulsen på mannen.

– Om inte ambulansen är här snart så klarar han sig inte, sa han.

I samma ögonblick blev det liv och rörelse vid dörren. En av männen i kostym, som hela tiden höll sig runt justitiemi-nistern, föste med milt våld in honom på en av toaletterna och stängde dörren. Först därefter lät de ambulansmännen kom-ma in och göra sitt jobb.

Sedan de lagt Erik på båren och satt dropp, nickade en av

141


dem frågande mot de andra fi gurerna på golvet.– Dem tar vi hand om ! sa Berglund bryskt. Kör nu pojkar,

men inga sirener förrän ni är vid Kungsträdgården minst, för det är väl till sös ni tar honom ?

De bekräftade att de kom från Södersjukhuset och skyn-dade ut med båren.

Från sin plats ovanför kaoset under honom kunde Erik se vad som hände och höra allt som sades. Röntgenblicken fungera-de även nu, när han använde den på sig själv, eller rättare sagt på den kropp som låg utsträckt på golvet och var en del av honom – åtminstone än så länge. Knivsticket i ryggen var gan-ska ytligt, kanske kniven slant mot något och därför inte trängde in så djupt. Hugget som han fått i magen var värre. Det var i och för sig inte livshotande, nedre delen av levern på höger sida hade blivit perforerad, men levern kunde återupp-bygga sig själv. Det var allt blod som rann ut från leverns sön-dertrasade blodkärl som var problemet. Kroppen började redan visa tecken på chock och han iakttog nyfi ket hur den unge och oerfarne polismannen tafatt försökte hjälpa honom efter bästa förmåga. Det var som om det inte rörde Erik själv, han var en utomstående iakttagare som kunde röra sig fritt och följa med i allt som hände där nere.

Någon lade en kavaj över honom, äntligen en vettig åtgärd, tänkte han, och så var ambulansmännen framme och han bars ut på en bår. Erik beslöt att följa efter för att se vad de skulle göra med honom, trots allt så var det ju fråga om hans kropp och ännu var han ju inte död !

Han måste erkänna att han blev imponerad av hur snabbt och professionellt de tog hand om honom på akuten. Inom kort låg han på ett operationsbord, droppet med blodplasma, som hade satts in redan i ambulansen, började ge effekt och häva cirkulationschocken. Två läkare hade redan påbörjat operationen och Erik följde nyfi ket deras arbete.

Plötsligt drogs han bort som av en osynlig hand, det kän-des som att sugas in i en tornado, eller en malström. Han snur-rade och virvlade runt, omgiven av ett högt brus, som från ett vattenfall. Farten bromsades ned och längre fram såg han ett

142

johnny grimståhl

bländande ljus. Han svävade nu långsamt närmare ljuset och kände sig absorberad av den kärlek och det lugn som omgav honom.

– Du är Orim, tänkte Erik. Om inte så måste Du vara Gud.

– Jag är Orim, bekräftade ljusgestalten. – Får jag stanna hos Dig ? På jorden är det så mycket pro-

blem och våld, jag har nyss blivit svårt knivskuren ! – Det är bara din kropp som har blivit knivskuren. Låt inte

skadorna och ärren i din kropp påverka dig. Ingenting kan skada dig, endast du själv och dina tankar och föreställningar kan göra det. Din kropp kommer att bli hel igen och jag sän-der tillbaks dig, ty din tid är ännu inte kommen. Du har valts ut för en särskild uppgift. Alla människor har en, eller fl era uppgifter som de bör utföra under sitt liv. Din uppgift är spe-ciell och kan bara utföras av dig.

– Jag trodde att jag hade fullföljt min uppgift på jorden nu när jag räddade livet på Sveriges justitieminister, vad är det mer Du vill att jag ska göra ?

– Du har utfört en del av din uppgift, vänd nu tillbaks och var inte rädd. Du är inte ensam, vi är med dig. Du är vårt fy-siska redskap …

Ljuset tonade bort mer och mer och kvar var bara ett stort mörker.

18Något drog och slet i honom, han försökte förgäves streta emot och glida tillbaks in i den behagliga dimman, men tving-ades till sist upp till ytan. Ett ansikte gungade fram och till-baks ovanför honom, ett groteskt ansikte med en förvriden mun och otydliga drag. Han hörde en metallisk röst som sjönk och steg, när han ansträngde sig uppfattade han att rösten formade hans namn. Bergman, ekade den, Bergman, kan du höra mig ?

Han gjorde en kraftansträngning och dimmorna klar nade för ett ögonblick innan de åter svepte in honom i det mjuka,

143


viktlösa tillståndet. Vid tredje försöket lyckades han fokusera blicken och hålla sig kvar över ytan. Det var inte ett ansikte utan två som bekymrat tittade på honom. Den ene mannen var klädd i läkarkläder, så han befann sig tydligen på ett sjuk-hus. Så mindes han !

Den andre var en äldre man med en man av silvervitt hår runt det skarpskurna ansiktet.

– Jag heter Roland Wahlgren, presenterade han sig, och det här är doktor Friborg. Du befi nner dig på Söder sjukhuset, kan du minnas vad som har hänt ?

Erik orkade inte nicka till svar. Han slöt åter ögonen.– Ge honom en till injektion så han kvicknar till ännu mer,

befallde Wahlgren.Läkaren stirrade på honom och svarade :– Det kan jag inte ta på mitt ansvar att göra.– Ansvaret är mitt, gör nu som jag säger !– Nej, inte ens om jag får skriftligt på det ! Jag har redan

gått över gränsen till det tillåtna och nu får det räcka !Wahlgren förstod att han inte skulle komma någon vart

med den halsstarrige, unge läkaren och anslog en försonliga-re ton.

– Finns det något annat du kan göra då för att hjälpa mig ? Som jag sa, så är det av yttersta vikt att jag får prata med den här patienten.

– Det vore nog lättare för honom om det fanns någon här som han känner igen, en fl ickvän, föräldrar eller någon nära vän.

Wahlgren gick bort till dörren och samtalade lågt en stund med den andre Säpomannen, mannen som hade presenterat sig som Axelsson.

Han kom tillbaks och sa :– Det verkar fi nnas en fl ickvän, eller före detta fl ickvän, i

England. Vi har talat med mamman, telefonnumret fanns i plånboken. Tydligen betyder hon en hel del för honom, det är synd att hon inte är här.

– Hämta hit henne då, om det är så viktigt för er. Ni får ändå inget vettigt ur honom under de närmaste timmarna, det kan jag lova.

144

johnny grimståhl

– Söv ner honom igen, men se till att han lever så länge att vi hinner prata med honom. Jag räknar med att vara tillbaks med fl ickan ikväll, så var beredda att väcka upp honom igen då !

– Jag kräver ansvarsfrihet skriftligen, annars får ni hitta en annan läkare !

– Du ska få det, var inte orolig, du ska få det.

Viktoria hade blivit klar med förmiddagsbestyren. Familjen Collins hade två barn, båda i skolåldern, så de skötte sig i stort sett själva. Hennes uppgift var egentligen bara att diska efter frukosten, dammsuga av rummen och städa badrummet. En dag i veckan bar hon iväg alla smutskläder till tvättstugan, som de delade med fl era andra familjer. Det tog större delen av dagen och som kompensation fi ck hon en extra ledig dag i veckan.

De behandlade henne bra, nästan som en i familjen och hon trivdes bättre än vad hon vågat hoppas på när hon i vre-desmod hade lämnat Sverige för ett år sedan. Hennes engelska hade också gjort stora framsteg. Många trodde nu att hon var från något hörn av det lilla öriket. Den lilla brytning som ännu fanns kvar, kunde lika gärna tas för en av de många dialekter som fanns.

I början hade hon returnerat alla brev från Erik, men han var envis och varje vecka dök det upp nya brev, så till sist hade hon börjat spara dem och så småningom även motvilligt bör-ja läsa dem. Sakta började ilskan och bitterheten rinna av henne. Det var ju egentligen Annelie hon borde vara arg på, även om Erik naturligtvis inte var utan skuld till det som hänt. I sitt hjärta hade hon redan förlåtit honom, även om hon ännu inte riktigt ville medge det. Hon längtade efter honom så det värkte när hon låg ensam i sin säng på nätterna. Varför kunde hon inte svälja sin stolthet och försöka glömma det som hänt, det kunde ju vara värre. Av någon anledning tänkte hon att det värsta var ju om han skulle dö utan att hon fi ck se honom igen. Hon kunde inte skaka av sig de deprimerande tankarna och beslöt sig för att ta en promenad. I det ögonblicket ringde det på dörren.

145


De två männen presenterade sig artigt och visade sina po-lisbrickor. De var från Scotland Yard och hon undrade vad som hade hänt. Hennes papper var i ordning, hon arbetade inte illegalt hos familjen Collins och hade inte gjort något olagligt, så vitt hon visste. Hon fi ck fem minuter på sig att packa ned det nödvändigaste och inga förklaringar. Hon be-hövde inte bekymra sig för paret Collins, polisen skulle se till att de blev informerade.

Efter en kort färd med tjutande sirener bromsade de in framför en dyster, grå byggnad. Hon fördes i all hast in på gården där en helikopter stod med rotorbladen sakta vispan-de i luften och innan hon visste ordet av, var de på väg, men vart ? Viktoria blev rädd och krävde med hög röst att få tala med någon på svenska ambassaden. Mannen som satt bred-vid henne, en av dem som fört bort henne men inte svarat på några av hennes frågor, klappade henne lugnande på armen och förklarade att de var på väg till Heathrow, där personal från hennes lands ambassad väntade på henne. Det visade sig vara en kvinna i hennes mors ålder.

– Hej, jag heter Cecilia Åström Jones, sa hon. Jag är am-bassadsekreterare och har fått i uppdrag att följa med dig hem. Vi har fått plats på ett plan till Stockholm, du behöver inte checka in, det är redan klart. Den där väskan får du ta som handbagage. Jag förstår att du undrar över vad som har hänt, men kom nu, det är bråttom ! Vi får talas vid ombord på planet.

Ett SAS-plan stod klart att starta, de hade tydligen väntat på henne. De fi ck ett par platser bredvid varandra i första klass och hade knappt hunnit sätta sig förrän planet taxade ut på en startbana och strax därpå var de i luften.

En fl ygvärdinna kom fram och frågade vad hon kunde ser-vera. Viktoria var inte hungrig och nöjde sig med ett glas jui-ce. Medan hon drack tittade hon sig nyfi ket omkring. Förutom hon själv och kvinnan från ambassaden, kunde hon bara se fyra passagerare till i första klass. De var alla män och kos-tymklädda, förmodligen affärsmän. En av de yngre männen granskade henne förstulet, men slog snabbt bort blicken när han såg att hon tittade åt hans håll.

146

johnny grimståhl

Viktoria vände sig till den andra kvinnan och frågade skrämt :

– Vad är det frågan om ? Har jag gjort nånting ? Det var dock inte mycket ambassadsekreteraren kunde be-

rätta medan planet dånade fram över Nord sjön. – Det är något som har hänt i Stockholm, men jag har ing-

en aning om var du kommer in i bilden. Men det måste vara viktigt, annars skulle de ju inte ha det här pådraget med heli-koptertransport till fl ygplatsen och allt. Om du till exempel vore efterlyst för något, så hade de först anhållit dig och sedan kontaktat oss angående alla formella procedurer innan de satt dig på ett plan med poliseskort, men allt det skulle ha tagit sin rundliga tid. Du är, så vitt jag vet, inte misstänkt för något brott, men vi har fått order från UD att du ska hem på studs. Jag har aldrig varit med om något liknande !

– Än jag då, har jag inget att säga till om ? Om jag hade ne-kat att följa med, vad hade ni gjort då ?

– Det vet jag inte. Ingenting förmodar jag.Men det visste hon mycket väl. Ordern från UD var glas-

klar : Viktoria skulle hem till varje pris, om de så skulle vara tvungna att i all hast låta anhålla henne för någon påhittad förseelse. Det enda Cecilia visste var att man åberopade rikets säkerhet och att detta gav dem extraordinära befogenheter. Det var naturligtvis därför man hade fått den engelska polisen att agera som om Viktoria var efterlyst för något allvarligt brott.

De slussades snabbt igenom passkontroll och tull av en man som Cecilia kände från UD. I vänthallen möttes de av två uniformerade poliser och en äldre, storvuxen man.

– Kriminalinspektör Berglund. Välkommen hem till Sverige. Jag beklagar att det har skett under så dramatiska former. På väg in till stan ska jag berätta lite om vad som har hänt.

Berglund vände sig till ambassadsekreteraren och mannen från UD och tackade för hjälpen.

Färden in till Stockholm gick snabbt eftersom de körde med både sirener och blåljus påslagna. Berglund hann inte, eller ville inte, berätta så mycket. De var på väg till Söder-sjukhuset, sa han, där en svårt skadad person bett att få tala

147


med henne innan han dog. Jag menar, kanske dör, rättade han sig och bet sig i tungan. Hennes mor var där och väntade på henne, nej, han kunde inte tala om vem det gällde.

Fylld av onda aningar skyndade hon efter honom i korri-dorerna och såg sin mor sitta i en soffa. De kramade varandra hårt och hon frågade bävande :

– Är det Erik ? Svara mamma, är det Erik ?Rebeckas gråt var svar nog. – Vad är det mamma, vad har hänt ? Är han död ?– Nej, han är svårt skadad och doktorn säger att han kan-

ske inte överlever. Snälla Viktoria, bered dig på det värsta, det är inte säkert att han klarar sig.

– Vill du ha något lugnande ? Det var Berglund som bekym-rat hade frågat.

Hon skakade på huvudet och sa :– Nej ! Jag vill se honom – nu ! För guds skull, vad är det

som har hänt ? skrek hon. – Det hade vi tänkt att du skulle hjälpa oss med att ta reda

på. Enligt läkarna blir det lättare för honom att minnas vad som har hänt om han har någon närstående bredvid sig när han vaknar. Jag har blivit informerad att du är hans fl ickvän, stämmer det ?

Hon rätade på sig och såg sin mor i ögonen när hon sva-rade :

– Ja, det stämmer, jag är hans fl ickvän !– Så fort läkarna har väckt honom får vi gå in, sa

Berglund.I det ögonblicket öppnades dörren och en ung läkare kom

ut. – Finns det någon representant för den vanliga polisen här ?

undrade han.– Ja, jag är kriminalinspektör, sa Berglund. – Bra ! Säg då till de här stollarna från säpo att vi måste

vänta tills senare ikväll med att väcka patienten. Inte ens med ett skriftligt ansvarsfrihetsintyg vill jag ta på mig det. Om ni väcker honom nu igen, så kan det vara sista gången som han vaknar !

– Jag är ledsen, men vi kan inte gå med på det. Det gäller

148

johnny grimståhl

rikets säkerhet och du är så illa tvungen att lyda order. Du har ju talat med sjukhusets ledning och vet alltså att de är inför-stådda med det här. Jag måste tyvärr koppla bort dig från den här patienten och belägga dig med tystnadsplikt angående allt som har sagts och gjorts om du vägrar, det har vi befogenhet till i det här fallet. Vi tvingas då ta in en annan läkare som inte ställer några frågor, men som å andra sidan inte heller kan patientens status lika bra som du. Vill du ta det på ditt sam-vete så gärna för mig, men bestäm dig nu, vi har inte tid att stå här och tjafsa !

– Ni är ta mig fan inte kloka nån av er. Jag vill ha bådas underskrift, tack !

Viktoria och Rebecka hade åhört det hela, stumma av för-färan.

– Vänta lite, skrek Viktoria efter läkaren. Gör det inte !– Jag är ledsen, jag har inget val. Du hörde vad King Kong

här sa. De kommer ändå att väcka honom, på det ena eller det andra sättet !

Hon vände sig förtvivlad till Berglund, som såg besvärad ut.

– Du kan inte mena det ! Ni får inte riskera livet på honom så där utan vidare. Det är min pojkvän det handlar om, man-nen jag älskar ! Jag tillåter det inte !

– Lilla fröken, sa han så lugnt och vänligt han kunde. Försök lugna ned dig lite. Om mina kolleger på säpo får se dig i det här tillståndet, kanske de tvingar läkaren där inne att ge dig en lugnande spruta, eller nåt. Det här ska säkert gå bra, ska du se. Du måste vara så lugn du kan där inne, det handlar ju om att grabben ska känna sig trygg och lugn när han vak-nar. Det bästa du kan göra för honom är att invagga honom i den känslan. Vi vill alla att han ska överleva.

En vithårig man kom ut och presenterade sig utan att de uppfattade vad han hette. Han sa :

– Det som eventuellt framkommer där inne kan ha att göra med rikets säkerhet. Jag belägger dig därför med tystnads-plikt. Ingenting av det du ser eller hör får du någonsin berät-ta för någon, kan du lova mig det ?

Hon tittade upp mot Berglund, som sakta nickade åt henne.

149


Till sist fi ck de gå in till honom. Viktoria hade insisterat på att Rebecka skulle vara med, och efter en viss tvekan gick de med på det.

Läkaren och en sjuksköterska stod vid sängen där Erik låg med slangar i näsan och på handens ovansida, kopplade till en ställning med påsar som sakta gav ifrån sig sitt innehåll, droppe efter droppe. Viktoria hörde en kvävd snyftning från Rebecka och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Ett varnande ögonkast från Berglund fi ck henne att samla sig och hon gick fram till sängen.

Så blek han var – vad hade de gjort med honom ?Erik slog upp ögonen mot henne och log lite. Det kom ett

kraxande läte från honom när han försökte säga något.Hon lutade sig över honom och kysste honom på pannan.

Någon tog fram en stol åt henne och hon såg att det stod en liten bandspelare vid sängbordet.

– Tack doktorn, ni kan vänta utanför nu, vi säger till om vi behöver er hjälp.

Läkarens protester hjälpte inte och när de stängt dörren sa den vithårige :

– Vi skulle vilja att du frågar honom om han minns vad som har hänt, om han vet varför han ligger här.

– Axelsson, håll fram mikrofonen så nära du kan utan att störa honom så att vi får med allt han säger.

– Erik, kan du höra mig ? Vad har hänt älskling ?– Orim, jag har sett Orim.– Vem är Orim ?– Han är ljuset.– Ja, men vem är han, är han svensk ?– Nej, Orim bara är. Han är ljuset.– Jag tror han yrar, sa Berglund. Fråga om han vet vem

samurajen är.– Ingen samuraj. Mongolen är min far. Jag tror att han var

där, jag kallade på honom och han kom tror jag.– Ja, han kom, men vem är han och vart gick han ?– Han var min far och han kom när jag behövde honom.De tittade på varandra. Wahlgren bröt tystnaden :– Det här verkar inte ge nåt, han yrar. Ska vi ta in läkaren

150

johnny grimståhl

så han får ge honom en spruta till, vad säger du Berglund ?– Nej, vänta lite så får vi se om det går att få fram något

begripligt först. – Viktoria, fråga om mongolen är lejd av ryssarna.– Nej, mongolen går inte att styra, bara jag kan det.– Varför skulle mongolen döda justitieministern ? Det var

ett hugskott från Berglund.– Mongolen har dödat så många, alltför många.– Så mongolen är en yrkesmördare ? Vem arbetar han

för ?– Mongolen är min far, sa jag inte det ? Han arbetar inte för

någon.– Bergman, är det så att du var delaktig i planerna att mör-

da justitieministern och av någon anledning ångrade dig och hoppade av ?

– Nej, jag stod på toaletten. Jag såg någon med en kniv och kallade på mongolen. Och han kom, ja han kom Nina.

– Jag är Viktoria. Vem är Nina ?– Nina. Magnus kände henne. Hon var med när mon golen

kom första gången.Rebecka viskade till Berglund :– Jag tror jag vet vem Magnus är. Jag har hans adress om

ni behöver den.Berglund rafsade snabbt ned adressen på en lapp och gick

ut i korridoren. Han kallade på en av poliserna som satt i sof-fan och sa :

– Ta hit honom fort som fan, blåljus om det behövs ! Fråga vad han vet om en viss Nina som har anknytning till en man vid namn Erik Bergman. Vi behöver namn, adress och telefon-nummer till denna Nina, har du uppfattat allt ? Bra, iväg med dig nu !

Han återvände in i rummet. Wahlgren tittade upp.– Det är rundgång Berglund, vi verkar inte komma längre.

Han säger att mongolen var hans far. – Kan det inte vara en projektion, eller ett minne från ett

tidigare liv ? undrade Rebecka stillsamt.– Snälla frun, börja inte yra nu ni också ! Han där har åt-

minstone skäl att prata som han gör ! Wahlgren lät irriterad.

151


Rebecka snörpte på munnen, men sa inget.– Erik, kan du höra mig ? Var mongolen din far i ett tidi-

gare liv ? frågade Viktoria.– Ja, men nu kommer han bara när jag kallar på honom.

Viktoria, han räddade livet på justitieministern, visste du det ?

Hon tittade frågande på Berglund, som såg bort.– Vem ville ta livet av justitieministern, och varför ? ville

Wahlgren veta.– Jag vet inte. – Var det en konspiration som du och mongolen var med i

från början ?– Jag förstår inte vad du menar, svarade Erik med en allt

svagare stämma.– Wahlgren, låt honom vara ifred en stund med fl ickvännen

medan vi väntar på besked om den där Magnus, eller Nina. Vi kommer ändå inte längre just nu.

De gick mot dörren. Wahlgren tecknade åt Axelsson att stanna kvar och viskade åt honom att låta bandspelaren gå hela tiden.

– Friborg, du kan gå in och se till honom nu. Men håll ho-nom vaken, vi är inte klara ännu. Tror du att någon av er per-sonal kan ordna lite kaffe åt oss och åt damerna där inne ? Tack, det var hyggligt !

– Jag gör det för damernas skull, ni är ta mig fan inte för-tjänta av nåt kaffe !

– Ilsken typ, konstaterade Berglund, när läkaren hade gått.– Ja, men det är ju såna du gillar, inte sant ? Samma bur-

dusa sätt och oborstade språkbruk som du själv är känd för ! Han gav Berglund en vänskaplig knuff i ryggen.

– Nå, vad tror du ? undrade han.– Fan vet, kan det ligga något i det där reinkarnations-

snacket ?– Nej nu får du ta och skärpa dig Bergis, börja inte nu du

också !– Ja, vad tror du själv ? Jag menar, vi har två vittnen som

oberoende av varandra har sett samma sak och nu får vi höra från Bergman själv att det var en mongol som gick emellan

152

johnny grimståhl

och räddade livet på Sandell. Fråga ett : Var kom han ifrån och framförallt, vart tog han vägen ? Fråga två : Om det nu var en mystisk mongol, varför har ingen annan sett honom ? I den utstyrseln borde han ju väcka viss uppståndelse.

– Det fi nns en omständighet till som jag borde ha nämnt för dig tidigare, men det verkade vara ovidkommande, ty om inte så är det i sanning rena dynamiten !

– Va fan Bergis, har du undanhållit mig något viktigt ?– Ta det lugnt, inte förrän nu har jag börjat tro att det kan

vara viktigt. Våra tekniker plockade upp bland annat ett stycke läder som såg mystiskt ut. Det låg på golvet, nära den skjutne. Vi skickade in det för analys och teknikerna fann att det verkade vara en bit av en slags rustning som kunde ha bli-vit avslitet under striden.

– Så ?– Så vi kontaktade Östasiatiska museet och enligt deras ex-

perter handlar det om en bit av en brynja som användes av mongolerna vid tiden för Djingis Khan. Berglund gjorde en konstpaus innan han fortsatte :

– Djingis och hans gäng härjade på tolvhundratalet. Vad säger du nu ?

– Jag säger att vi kanske borde be den gode doktorn om en slurk nittiosex att hälla i kaffet !

Medan de drack sin andra kopp kaffe kom två poliser upp med en Magnus som var tämligen blek om nosen.

– Ja Rosén, jag hoppas att vi inte har skrämt upp dig, du är inte misstänkt för något, vi skulle bara vilja ha ett par svar på vissa frågor, om det går bra ?

Magnus tackade nej till kaffet de erbjöd och undrade vad i herrans namn det var frågan om.

– Till att börja med skulle vi vilja fråga dig lite om en man som heter Erik Bergman, låter det namnet bekant ? På vilket sätt känner ni varandra ? Vet du något om hans politiska hem-hörighet, om han har några, ska vi säga, extrema åsikter till exempel. Vi skulle också gärna vilja veta om han är med i nå-gon asiatisk förening av något slag, kanske något med kampsporter och om du vet något om en asiat, som tycks vara bekant med honom.

153


Efter en stund var de klara. Inget nytt hade framkommit, åtminstone inget som kunde kasta ljus över gåtan de försökte lösa.

– Hör du Rosén, den där Nina, vad vet du om henne ? Vad har Bergman och hon för relation ?

– Jag rekommenderade honom att söka upp henne för en regression.

– Du menar tidigare liv ?– Just det. En regression till ett tidigare liv.– Och varför tyckte du att Bergman skulle göra det ?– Det vet jag inte om jag vill gå in på närmare, svarade

Magnus undvikande.– Okey då. Vet du om den där regressionen ägde rum och

vad som i så fall hände i samband med den ?– Ja, Erik berättade för mig att han hade sett en mongol i

rustning eller nåt sånt. Jag vet inte så noga, vi pratade inte mer om det.

– Varför inte ? Var inte det ett häpnadsväckande uttalan-de ?

– Nej, det tycker jag inte. Ja, kanske för er då, men inte för mig …

Wahlgren tog Berglund avsides och sa :– Tror du att du kan få masarna att ge sig ut och plocka in

tanten på momangen ? De ska fråga henne om hon har gjort en sån här regression med Bergman och i så fall vad som hän-de. Gör klart för dem att det inte handlar om något jävla skämt, de får försöka hålla sig för skratt, för det är viktigt att den här Nina berättar vad hon vet. Jag går in till Bergman un-der tiden och ser vad jag kan få fram.

– Tack Rosén, ni har varit till mycket stor hjälp. Vi ska be konstapeln här köra hem er igen, utan blåljus den här gång-en.

Magnus hade aldrig trott att han skulle få uppleva den dan då polisen började intressera sig för reinkarnation !

En timme senare kunde de ge klartecken åt Friborg att åter söva ned Bergman. Morapolisen hade i stort verifi erat Magnus historia och mer därtill.

154

johnny grimståhl

19Stockelden i den öppna spisen brann med ett knastrande ljud och spred ett behagligt sken i det öppna rummet där de tre männen satt. Det var ett timrat lofthus med en stor skogstomt och en vedeldad bastu nere vid sjön, där en eka låg uppdragen med kölen uppåtvänd i väntan på våren och sommaren.

Ute snöade det, precis som meteorologerna hade förut-spått, hela norra Värmland och Dalarna hade bäddats in i ett vackert omslagspapper av vit snö.

När Wahlgren den där kvällen för snart tre månader sedan kunde rapportera till ÖB och regeringen att det inte fanns några tecken på att någon svensk varit inblandad i attentats-försöket mot justitieministern, drog alla en lättnadens suck.

Att reaktionen på attentatet mot Sandell blev så kraftig be-rodde på ett antal faktorer som samverkade på ett olyckligt vis. Det fanns en reell hotbild mot regeringen. Säpo hade un-der en tid fått ett antal indikationer på att något var på gång, det senaste tipset hade talat om en eller fl era extremistgrupper av okänt ursprung, som hade tagit sig in i landet och man be-farade ett attentat mot någon politiskt viktig person – och det hade ju visat sig vara riktigt. Som en följd förstärktes person-skyddet för regeringens ledamöter, kungahuset och en del öv-riga prominenta personer i riket. Sandell hade motvilligt tvingats medföra ett antal livvakter från säpo när han, sin vana trogen, var ute och rumlade om i Stockholms nattliv. Läget var spänt och den berömda skruven var rejält uppskru-vad och satt mer än lovligt lös hos en del beslutsfattare.

Och så hade det gått som det gick. Sandell var väl den i re-geringen som verkade vara lättast att komma åt, med tanke på hans ganska vidlyftiga fritidsaktiviteter när han expone-rade sig offentligt på stans nöjespalats utan att bekymra sig för de varningar han fi ck från säpo. Skandalen blev inte min-dre av att en av livvakterna förivrade sig och sköt ihjäl en för-svarslös man som redan var oskadliggjord, låt vara en tilltänkt mördare, men ändå …

Den första reaktionen var att fatta ett panikartat beslut om

155


att lägga på locket tills man visste lite mer om vad som var på gång. Var detta början på en serie attentat mot andra politi-ker, företagsledare eller andra nyckelpersoner i samhället ? Ingen visste, men man beslöt att ligga lågt, för att undvika att skapa panik och ryktesspridning. Och om inte annat, så fi ck locket fortsätta att sitta på, för att slippa en skandal med en utsvävande justitieminister och säpos alltför skjutglada liv-vakter inblandade. Märkligt nog hade ingen av de inblandade läckt till pressen. Allt sekretessbelades och man uppdrog åt säpo att på lämpligt vis sköta den delikata historien med en nationell hjälte som man inte ville kännas vid !

Doktor Friborg tog det som sin personliga uppgift att hjäl-pa Erik igenom krisen, som varade två dygn ; den tid det tog för kroppen att avgifta sig från de stora doser centralstimule-rande medel som man tvingats tillföra för att få Erik kommu-nicerbar. Först när han var säker på att faran var över lät han en kollega ta över och åkte hem till radhuset i Sollentuna.

Under de kritiska dygnen turades Viktoria och Rebecka om att vaka vid Eriks säng. Friborg ansåg att det var bra att de fanns till hands när (och om, tänkte han) Erik vaknade.

När Rebecka avlöste Viktoria den andra kvällen hade hon Annelie med sig. De förra väninnorna såg på varandra en lång stund, tills Viktoria sa :

– Det var snällt av dig att komma. Jag antar att du har ock-så rätt att få ta farväl av honom om han inte klarar sig.

Annelie föll i gråt och de kramade varandra.– Jag vill att han överlever. För din skull, eller för er skull.

Rebecka har berättat allt. Åh, Vicky, jag är så ledsen över vad jag gjort.

En månad senare skrevs Erik ut från sjukhuset, återställd så när som på ett fult ärr i magen och ett mindre i ryggen.

Berglund höjde sin tekopp och sa :– Jag vill föreslå en skål för Erik och hans far, mongolen !Berglund hade så småningom helt fått överta de fortsatta

förhören med Erik, eftersom det var tydligt att han var den som både Erik och Viktoria hade störst förtroende för. Med Wahlgren vägrade Viktoria att överhuvud taget ha något att

156

johnny grimståhl

göra, så han drog sig diskret tillbaka. Efter hand hade det upp-stått en alltmer växande vänskap mellan den äldre polisman-nen och den unge läkaren, en vänskap som till sist fi ck Berglund att göra något ditintills otänkbart – han bjöd Erik att tillbringa en helg i hans fritidsstuga, ensligt belägen vid en liten insjö i norra Värmland. Huset var Berglunds reträtt och andningshål, när trycket blev för stort av allt våld och mänsk-ligt elände som brukade fylla hans vardag. Så när han kunde, tog han bilen och körde de fyrtio milen till stugan, för att nju-ta av naturen, fi ska och koppla av. Oftast ensam, ibland i säll-skap med sin fru. De fl esta kände inte ens till att han ägde en sommarstuga.

Den tredje mannen i stugan var Bertil Bygård. Det var Eriks idé att be Bertil komma. Om Berglund ville förstå reinkarna-tionsläran, så var ingen mer lämpad än Bertil för att förklara den, ansåg Erik.

Berglund kände sig allt mer styrkt i sin växande övertygel-se att Erik hade haft rätt hela tiden. Livet fortsatte efter döden och en del andar kunde tydligen i sällsynta fall fås att ta fysisk form, åtminstone för en kort tid.

– Var du med även när Erik levde det här mongollivet ? und-rade han.

– Nej, men jag vet att han har haft en sån inkarnation, sva-rade Bertil.

– Hur går det till för att trolla fram en sån där fi gur, det kunde polisen ha nytta av ibland !

– Det går oftast inte. Jag känner bara till några enstaka fall där det har lyckats. I Eriks fall tror jag att det behövs en spe-ciell sinnesstämning, till exempel skräck eller raseri inför en hotande fara, eller något liknande.

Berglund reste sig upp och gick ut i köket. När han en stund senare kom tillbaks hade han en pistol i den väldiga handen.

– Hur då, så här till exempel ? Han riktade pistolen mot Bertil. Beklagar Erik, men vi måste en gång för alla få fastsla-get om den där mongolen fi nns eller inte.

– Vad tar du dig till, det är ett skämt, eller hur ?– Ta hit den där mongolen, annars tänker jag räkna till tio,

sen skadeskjuter jag din vän här, inte allvarligt, men ändå.

157


Offi ciellt kommer det att rapporteras som olycksfall, vi har planerat det här. För att visa att jag inte skojar så sätter jag nu den första kulan i väggen !

Knallen rev sönder tystnaden och Berglund vände åter vap-net mot Bertil.

– Jag börjar räkna nu …Han hann aldrig börja räkna. Ett hårt slag över armbågen

förlamade armen och pistolen föll till golvet. I nästa ögonblick fi ck han en spark i magen som skickade hans tunga kropp tvärs över rummet. Förfärad stirrade han upp mot den osan-nolika fi gur som närmade sig honom. I de sneda ögonen såg han den glimt av grymhet och brist på medkänsla som han många gånger sett i sitt yrke – det var ögonen hos en profes-sionell mördare, en psykopats känslokalla ögon.

– Erik ! ropade Bertil. Det räcker, kalla tillbaks mongolen och låt honom vara !

Bertil stod framför Berglund och hjälpte honom på fötter. Berglund gned sin högra arm och sa :

– För fan, det var lösa skott ! Jag ber om ursäkt, det var jäv-ligt dumt gjort av mig, det var mitt eget påhitt, en ren impuls, jag hade inte alls planerat det här från början. Låt inte det här förstöra vår vänskap Erik, jag vet inte vad som fl ög i mig. Det var väl min oförmåga att acceptera det jag nu fått se med egna ögon.

Händelsen hade lagt sordin på stämningen och efter en stund började de göra klart sovplatserna på loftet för att gå och lägga sig.

– Vågar man sova inatt, eller tänker du skicka på mig mongolen igen ? försökte Berglund skämta.

Ingen svarade honom och han låg länge vaken innan han till sist kunde somna.

– Det är ett erbjudande som du inte bör förkasta, sa Wahlgren allvarligt. Du lär ju bli klar med din examen nu i vår, enligt dina lärare så går du dessutom ut som kursetta, trots att du missade några föreläsningar medan du låg skadad. Oss emel-lan så kan jag nämna att det är kollegerna i CIA som ligger bakom det här, de lär nog slänga ut en krok åt dig, men

158

johnny grimståhl

stipendiet är inte kopplat till några som helst krav eller för-pliktelser från din sida.

Erik tänkte på vad Wahlgren nyss sagt. Valfri specialistut-bildning på det universitet han valde, samtidigt som han skul-le få bästa tänkbara obligatoriska allmäntjänstgöring på något prestigefyllt sjukhus. Ett synnerligen frikostigt femårigt stipendium som inkluderade hyran för lämplig bostad i det område han valde ut, fri bil och fria hemresor till Sverige var-je sommar och stor helg.

– Onkel Sam har lättat ordentligt på plånboken, jänkarna knusslar inte när det är något de vill ha, det är inte som här hemma …

– Go west, unge man, go west, som Wilhelm Moberg sa i Utvandrarna, fortsatte Wahlgren hurtfriskt.

Erik hade också läst Utvandrarna, men kunde inte påmin-na sig uttrycket.

– Om du vill får du säkert ta med hjärtevännen. De kan sä-kert ordna något lämpligt stipendium åt henne också, så an-gelägna som de verkar vara. Apropå det, så har jag fått i uppdrag att inbjuda er båda och fl ickans mor till en tillställ-ning på ambassaden nästa vecka. Ja, den amerikanska allt-så.

– Hälsa och tacka, men jag har ingen lust att gå, svarade Bertil.

– Ja, jag förstår att du är sårad över att svenska staten inte kan tillerkänna dig den uppmärksamhet och ära som du är förtjänt av. Du lär inte få ens ett tack utöver den tacksamhet som jag och Berglund och våra kolleger har bedyrat dig. Såna saker får man ibland räkna med i vårt gebit.

– Jag tillhör inte »ert gebit» !– Jo, jag är rädd att du nog gör det nu, oavsett du gillar det

eller inte ! Vilket också innebär att du nu omfattas av samma regelverk som gäller för till exempel poliser och militärer. Du kan således inte berätta för någon om vad som har hänt, of-fi ciellt har det inte hänt ! Om du skulle få för dig att vända dig till massmedia, så kommer vi att dementera. Ingen kommer att tro dig, du kommer bara att blamera dig och får stå där med skammen, utpekad som en lögnare och mytoman. Vi har

159


dessutom gjort den bedömningen, att det skulle kunna vara direkt riskabelt, för att inte säga farligt, för dig om det här kommer ut. Vi vet ännu inte vem, eller vilka, som ligger bak-om attentatet mot justitieministern, inte heller känner vi till omfattningen av den här historien. Tack vare ditt rådiga in-gripande så slog ju planen fel. Det är inte alltför långsökt att tänka sig att någon kanske skulle vilja ta ett snack med dig om varför du blandade dig i deras verksamhet. Du bör också tänka på din rara fästmö. Du vill väl inte att hon skulle kunna råka illa ut på grund av att du söker din plats i solen ?

– Du kan dra åt helvete ! Erik stormade ut. Inifrån rum met hörde han Wahlgren :

– Fundera på saken Bergman, överila dig inte !

Viktoria och Rebecka tyckte idén var fantastisk. Erik kunde bara inte säga nej till ett sånt erbjudande ansåg de. Han hade ju trots allt räddat livet på justitieministern, även om de, lika lite som Erik, kunde förstå var CIA kom in i bilden, lika lite som de förstod varför hela affären var mörklagd. Det är klart att det kunde vara genant för säpo att det hade varit så lätt att komma en minister in på livet, men att Sandell levde ett glatt ungkarlsliv på Stockholms inneställen var ju inte precis någon statshemlighet …

Nästa kväll ringde Berglund och ville träffa honom. Kunde han inte få bjuda Erik och Viktoria på middag kvällen därpå, undrade han. Erik var inte längre arg på Berglund över inci-denten i sommarstugan. Det hade ju faktiskt varit värst för Berglund själv och kunde nog ha slutat riktigt illa för honom, om inte Erik hade förmått stoppa mongolen. De beslöt att ses på Stallmästaregården, dit Berglund ibland tog ut folk på mid-dag när han ville ha en diskret och ändå förstklassig restau-rang.

Under middagen, som var utsökt, berättade Berglund för Viktoria vad som hade hänt i hans fritidshus i Värmland. De skrattade alla när han beskrev hur han kände sig där han låg på golvet och stirrade på en gengångare från Djingis Khans vilda horder, en gengångare med mord i sinnet dessutom.

– Så nu tror du alltså också på reinkarnation ?

160

johnny grimståhl

– Ja Viktoria, vad ska jag annars tro ? Men det kan jag inte tillstå öppet, jag menar, jag representerar ju polismakten, och inom vår kår har man defi nitivt inget till övers för såna här irrläror, som man väl skulle kalla det.

– Wahlgren vägrar tro på vad jag säger, han håller fast vid att det rör sig om hallucinationer. Möjligen kan han tänka sig någon form av hypnotisk påverkan, men jag märker att han börjar svikta. Men skicka för fan inte på honom Mongolen ! Jag tror inte hans hjärta är lika starkt som mitt !

– Från det ena till det andra ; jag kan inte nog beklaga det faktum att man inte hänger på dig någon tapperhetsmedalj eller något, inte ens ett offi ciellt tack får du. Men jag har hört om det erbjudande du fått om att studera i USA och jag tyck-er du ska ta chansen. Ameri kanarna håller på och trixar lite med både det ena och det andra och du är het som fan sen de hörde vad du visade prov på. De hoppas så klart kunna få ut lite matnyttigt ur det hela, men det är villkorslöst, även om man kanske har vissa förhoppningar. Men som sagt, ingen kommer att starta någon slags operation övertalning eller nåt där borta, jänkarna är för smarta för det. Så du får en fi n ut-bildning, kanske någon doktorsgrad eller något ännu fi nare, vad vet jag, och så kan du återvända till fäderneslandet, eller vart du vill, för att tillträda en tjänst med guldkant.

– Wahlgren har i alla fall lyckats öppna på låset lite på en av våra hemliga fonder och fått loss medel för att bjuda er två på en resa till Kanarieöarna när det passar. Han har rätt dåligt samvete för vad han utsatte dig för där på sjukhuset, men döm honom inte för hårt, han gjorde bara sitt jobb. Jag skulle ha gjort samma sak i hans ställe.

– Varför just Kanarieöarna ?– Ja, har inte du halva din släkt där Viktoria ? Du tror väl

inte att Wahlgren har missat det ? Dessutom lär vädret vara i det närmaste perfekt där nu, inte kallt men heller ingen tryck-ande hetta. Nå vad säger ni ? Ring mig imorgon Erik, så be-stämmer vi datum.

Las Canteras var full av solstolar och utbredda badlakan, det tog en stund innan de hittade ett något så när ostört hörn där

161


de slapp riskera få en boll i huvudet, eller sand uppsparkad i ansiktet av förbirusande, lekande barn. Berglund hade haft rätt beträffande vädret, det var alldeles perfekt, konstaterade de.

Det var först nu, på tredje dagen, som de fi ck en dag för sig själva på playan. De fl esta av de obligatoriska släktbesöken var avklarade, det var en aldrig sinande ström av fastrar, far-bröder, kusiner och kusiners kusiner som alla skulle besökas. Överallt blev de varmt välkomna. Erik togs utan vidare upp i den stora familjen, ett betydligt vidare begrepp här än i Sverige insåg han. Och överallt skulle det bjudas på mat, eller åtminstone någon liten »tapa» och något att dricka. Eftersom de hade vant sig vid Viktorias konstiga matvanor så blev de inte särskilt förvånade över att inte heller »el novio», fästman-nen, åt kött.

Farmodern bodde i Las Palmas gamla stadsdel Vegueta, där många av husen var från Columbus tid. Erik hade aldrig sett så många vackert utsirade träbalkonger som på den be-römda »Balkonggatan», vilken slutade vid en tvärgata, där farmodern hade sin lägenhet, även den med en vacker balkong i den stil som var typisk för Kanarieöarna.

– ¡Abuela, basta ya !Farmodern log och släppte Erik med blicken. Han hade

tydligen bestått provet, eller mönstringen, eftersom han inte vikit med blicken under hela tiden som gumman hade stirrat honom stint i ögonen sedan han presenterats. Ingen hade sagt något, tills Viktoria tydligen inte stod ut längre och skrikit åt farmodern att sluta. Erik undrade om alla pojkvänner och blivande svär söner utsattes för samma närgångna prövning innan de antogs i familjen ?

– Abuela gillar dig, sade Viktoria, som om hon visste vad han tänkte på. Du är den förste pojkvän hon har godkänt. Ingen annan har fallit henne i smaken. Inte för att det varit så många förstås, men jag trodde aldrig att hon skulle acceptera en »guiri», alltså en nordeuropé, som pojkvän åt mig. Inte för att jag skulle ha brytt mig, ty jag älskar dig ändå, trots att du är en »guiri» !

– Jag ska visa dig vad en »guiri» är !

162

johnny grimståhl

Han försökte springa ifatt henne ned till stranden utan att lyckas. Han plumsade i efter henne, vattnet var lite kallare än vad han hade väntat sig.

– »Guiri», kom och ta mig då ! retades hon och stänkte vat-ten på honom.

De blev plötsligt allvarliga och han kysste henne. Hon tryckte sin kropp mot honom under vattnet och han kände hur han blev hård.

– Jag vill att du tar ut mig på en romantisk restaurang ikväll, bjud mig på vin och gör mig yr. Ikväll är jag din Erik – jag älskar dig så mycket !

De hade var sitt rum på det femstjärniga hotellet Reina Isabel, som låg direkt vid stranden och ändå mitt i centrum, eller ett av stadens många centrum. Viktoria öppnade dörren till sitt rum.

– Kom, sa hon.Det var första gången för dem. Inte första gången de låg

med någon, men första gången de verkligen älskade med nå-gon. Deras kroppar sögs mot varandra och det kändes som två speciellt utformade delar av samma stycke, delar som bara kunde sättas ihop på ett sätt och då passade perfekt in i var-andra. Han kände hennes kropp smälta ihop med sin egen, det kändes som om de delade samma inre organ och deras hjärtan slog med samma jämna och synkroniserade slag. Han kunde inte längre avgöra om det var i hennes tarmar det kur-rade lite, eller i hans, eller i bådas.

När han till sist kom i henne, grät hon. Han kysste bort hennes tårar och de grät båda. Tätt omslingrade vaggade de varandra till sömns.

Resten av veckan gick alltför fort och snart satt de åter på planet på väg hem till det slaskiga tövädret i Stockholm.

Innan maten ombord serverades kom en av fl ygvärdinn-orna fram med en fl aska champagne. De skakade avvärjande på huvudet men hon sa :

– Det är från en vän till er, Wahlgren heter han visst. Vi har ombetts erbjuda er vad ni än vill ha av vad som fi nns ombord, kostnaderna står han för.

163


Erik var på vippen att säga att då ville han ha den där mör-ka fl ygvärdinnan som just gick förbi, men höll klokt nog inne med sitt skämt.

Rebecka mötte dem på fl ygplatsen och i bilen på väg in till stan, kunde hon inte hålla sig.

– Nå, är ni ett par nu då ? undrade hon och log.– Men mamma ! Måste du alltid vara så där indiskret och

nyfi ken ! Rebecka tittade på deras blossande röda ansikten, skakade

på huvudet och log igen.

20Rebecka hade sökt Erik på telefonsvararen. Hon ville att de skulle träffas och föreslog att de skulle ses hemma hos henne framåt kvällen.

Redan innan han hade slagit sig ned i soffan gick Rebecka fram till en byrå och tog fram ett vitt kuvert.

– Erik, Vicky bad mig överlämna ett brev till dig och jag ville inte skicka det per post, vilket du nog kommer att för-stå.

Fylld av onda aningar öppnade han kuvertet. Det var Viktorias handstil, hennes typiska runda och lätt bakåtlutade bokstäver som han lärt sig känna igen.

Min älskade !

Jag kan inte säga det här direkt till dig, därför skriver jag is-tället till dig. Jag älskar dig mer än vad jag har älskat någon annan människa, mer än vad jag trodde var möjligt. Du är den man jag vill dela mitt liv med, bilda familj och få barn med, upptäcka världen och resa med, göra saker tillsammans och till sist åldras tillsammans, omgiven av barn och barn-barn.

Ändå måste vi nu gå skilda vägar för en tid. Jag ska försöka förklara varför. Åh älskling, jag vet att om jag skulle försöka

164

johnny grimståhl

säga det till dig så skulle jag bara börja gråta och ge upp hela tanken !

När vi träffades visste jag så lite om världen, och så är det fortfarande, medan du redan hade levt ett helt liv, om man ser till de erfarenheter du har, inte din ålder ! Du hade upplevt så mycket, du öppnade mina ögon för en ny värld. Tyvärr bör-jade jag känna mig kvävd i ditt sällskap, du hade ju också sva-ret på så mycket, på så många frågor jag hade. Mycket av det jag undrade över redde du ut åt mig och i allmänhet kände jag att det var rätt även för mig.

Vi är som två träd som kommer ur samma rot och lever sida vid sida. Det är bara det att det ena trädet är så mycket större och hotar att kväva det mindre, som inte har utrymme att växa fritt. Jag känner att jag mer och mer börjat leva mitt liv genom dig, redan på den korta tid vi nu har varit tillsam-mans. Vi är inte två jämlikar och kommer aldrig att bli det om jag inte vågar bryta mig loss och börja leva mitt eget liv, göra egna erfarenheter och misstag, skaffa mig egna minnen som är mina och inte bara våra gemensamma.

Jag kan inte följa med dig till USA. Det är din grej, din karma, jag skulle bara bli en black om foten på dig och ett påhäng. Du har saker du måste göra och jag skulle bara vara i vägen för dig.

När du läser det här brevet är jag i Nicaragua, jag jobbar åt SIDA. Det var nog mest mina språkkunskaper som hjälpte mig att få jobbet, men det gör det samma. Jag känner att jag kan utveckla mig själv genom att se en del av nöden och misären som fi nns i världen och arbeta för att försöka lindra den. Snälla, skriv inte och ring mig inte, jag klarar inte det ! Om du älskar mig (som jag vet att du gör), så låter du mig göra detta !

Jag är medveten om risken att någon av oss träffar en an-nan (jag menar inte tillfälliga historier utan någon på allvar). I så fall kommer vi alltid att vara varandras allra bästa vän, hoppas jag. Vår kärlekshistoria och det vi har upplevt tillsam-mans kommer jag alltid att bära med mig som ett underbart smycke, det kommer ingenting att kunna ändra på.

Jag önskar att jag kunde ge dig en tidsbestämmelse ; ett halvår, ett år, två år, men det kan jag inte. Jag kan inte begära

165


att du ska vänta på mig, jag kan heller inte lova att jag själv är fri när jag är färdig med denna fas i mitt liv.

Kom ihåg min egen älskade, att vad som än händer så kom-mer jag alltid att älska dig. Vi har varit tillsammans i tidigare liv och vi kommer att ses även i kommande liv. Du är min tvil-lingsjäl, min andra hälft. Var du än fi nns så kommer jag att söka upp dig när jag är mogen för det. Jag hoppas att vi då åter kan knyta ihop vårt förhållande och bli ett par på rik-tigt !

Jag bär ditt foto i en medaljong runt halsen, det är kanske lite larvigt, men det är min amulett och ger mig en känsla av att du alltid är med mig !

Din Viktoria

De satt länge tysta sedan Erik läst klart, med ögon som på slutet grumlades av tårar. Rebecka såg sorgset på honom och skakade sakta på huvudet.

– Ja, den ungen har då alltid gått sina egna vägar ! Jag var rädd för att det kanske skulle gå så här. Hon har alltid varit en fri ande, alltid haft svårt att anpassa sig till andra männis-kor och lyssna på råd. Hon har ju också sett hos sina egna föräldrar hur det kan gå om man gifter sig och skaffar familj för tidigt, innan man är klar med en del saker och innan man är mogen för det. Hon har berättat allt för mig, antar jag, det vill säga allt som hon har skrivit i brevet, och det verkar ju som om hon älskar dig på allvar. Jag hoppas att ingen av er går och bildar familj på var sitt håll. Ni har nog kommit till jorden den här gången för att leva tillsammans. Låt henne ha sin lilla frihet och leva sitt eget liv. När hon tröttnar har hon ju lovat att söka upp dig.

– Du kan stanna här ikväll om du behöver prata. Blir det sent kan du sova över i Vickys rum, det har du ju gjort förut och det står ju tomt nu.

– Tack Rebecka, men jag åker hellre hem. Jag behöver få lite distans till det här och tänka över saker och ting i lugn och ro. Jag kommer gärna över vid ett senare tillfälle och pratar om jag får.

166

johnny grimståhl

– Du vet att du alltid är välkommen hit, när som helst. Kom ihåg att jag är djupt tacksam för vad du och din andekompis gjorde för mig första gången du var här.

De skrattade båda åt minnet, han gav Rebecka en kram och gick ut i natten.

21– Wilkommen till mijt huis !

– Det låter som svenska, tycker jag. – Nej Nina, det måste vara någon form av gammal engel-

ska. Jag vet att jag är i Skottland och att det är sextonhund-ratal.

– Fortsätt, slut ögonen och slappna av igen. Men låt bli att dra fram nån tokig skotte, det räcker med att du så när skräm-de livet ur mig med din mongol i vintras !

– Det är Gwenda, hon har bjudit mig till sitt hem och vi sit-ter i det stora köket. Ingen är hemma utom hon. Hon är gift och har barn, två eller tre, tror jag. Hon vill prata med mig om sitt äktenskap, det är inte lyckligt. Inför mig kan hon vara uppriktig, jag är ju präst – så du behöver inte bekymra dig den här gången Nina, det blir nog inte så våldsamt som sist !

Nina skrattade åt minnet av hur Erik rullade runt på gol-vet och försökte brottas med en imaginär, fl era hundra år gammal skuggestalt ur hans undermedvetna, en fi gur klädd i rustning, med läderbrynja och svärd.

– Jag ser att vi blir mer förtroliga, mer än vad samtalet krä-ver. Det fi nns en stark dragning mellan oss och – nu ser jag – Gwenda är Viktoria ! Vi har inlett ett förhållande. Vi måste smyga och smussla så att det inte kommer fram. Gwenda är gift med en klanledare, jag kan inte se hans namn, och jag är ju präst och förväntas leva i celibat, eller åtminstone inte lig-ga med hustrun till en av ortens mäktigaste män. Så vi träffas i hemlighet, vi har en hemlig plats. Den ser ut som en visthus-bod, eller kanske en lada, och den ligger avsides från resten av gårdens byggnader. Vi träffas också i kyrkan, dit vi smyger var för sig, först jag och en stund senare kommer hon och jag

167


släpper in henne bakvägen. Vi är båda förskräckta över vad vi gör. Vi bedriver hor på helgad mark. Vi inte bara bryter mot människans äktenskapslagar, utan också mot de Gudomliga lagarna, vi vanhelgar och profanerar allt som är heligt, allt som jag lovat att tro och leva för – detta kan bara sluta illa för oss båda.

– Vi kan inte vara utan varandra, vi vet att det borde vara vi två. Vi älskar med den dömdes besatthet, i vetskap att var-je gång kan vara den sista. Hon är som ett sakta dödande gift, eller en drog, för mig. Jag kan inte låta bli, trots att jag vet att hon blir min undergång – och sin egen.

– Vad händer sedan Erik ? Kan du se vad som sedan händer med er ?

– Svägerskan, klanledarens syster, har börjat fatta misstan-kar och följer efter Gwenda en eftermiddag när hon smyger iväg till kyrkan under förevändning att hämta hem en vilse-gången ko. Svägerskan hatar henne, de har ett märkligt för-hållande – ibland är de varandras bästa vänner och i andra liv, som det här, så hatar de varandra, eller den ene hatar den andre. Hon ser Gwenda bli insläppt genom dörren som öpp-nas på glänt och hon smyger fram för att tjuvlyssna under ett fönster som sitter för högt för att hon ska kunna nå upp att se. Det är något bekant över svägerskan, jag känner henne också, jag menar i det här livet. Nu ser jag – det är Annelie !

– Vem är Annelie ?– Annelie är, eller var, Viktorias bästa väninna, tills Annelie

la an på mig – vilket tyvärr inte var så svårt. Tydligen för att bräcka Viktoria och sätta henne på plats – men allt det där är en annan historia …

– Tror du ja, men allt hänger ihop ska du se. Nå fortsätt berätta vad du ser !

– Hon, svägerskan alltså, kan inte se, men väl höra och det hon hör lämnar inget tvivel om vad som är i görningen där inne. Hon hör Gwenda fl ämta och stöna och säga : Du är djä-vulen själv, du har förhäxat mig och satt mitt blod i brand ! Och en stund senare : Gör vad du vill med mig, vi är ändå för-dömda och kommer att brinna i helvetet ! Hon hör också en mansröst mumla något grötigt, hon kan inte uppfatta vad han

168

johnny grimståhl

säger, men är efteråt beredd att gå ed på att det var djävulen i egen hög person som talade.

– Gwenda anklagades för häxeri, äktenskapsbrott, tidelag eftersom djävulen måste anses vara mer djur än människa, och jag vet inte vad ! När det dessutom framkom att hon var havande i tredje månaden så var det hela kört, för att uttrycka det på lite modernare språk. Hennes man gick nämligen ed på att han inte varit nära sin hustru på nästan ett halvår. Hon hade andragit alla tänkbara skäl ; ibland var hon opasslig, an-dra tider var hon för trött eller han för full, ofta grälade de så att hon därför avvisade honom i sängen och det var huvud-värk, ont i magen och ont både här och där. Att maken, klan-ledaren, hade tagit lätt på det hela nämnde han inte. Han hade under det senaste halvåret varit fullt upptagen med att göra gårdens nyanställda, femton år gamla piga, till kvinna. Men detta såg han som sagt ingen anledning att dra upp vid rätt-tegången, eller snarare häxprocessen som följde.

– Själv satt jag bredvid åklagaren, biskopen och övriga präster och våndades. Jag intalade mig att det nog skulle gå bra och jag gjorde några halvhjärtade försök att försvara Gwenda, men jag blev snabbt nedtystad. Jag intalade mig att jag inget kunde göra, att jag skulle skada kyrkans sak om jag berättade sanningen, kort sagt – jag var ett fegt kräk !

– Gwenda tittade på mig en enda gång under hela rätte-gången. En blick full av kärlek och förståelse. Hon log ett sorgset leende och jag tolkade hennes blick så att hon inte ville att jag också skulle dras med i fallet. Förmodligen var det också så.

– Så jag satt tyst och lät det ske. Jag lät dem klä av och håna och förnedra min älskade, min själs andra hälft. Kvinnan jag älskade, kvinnan som bar vårt barn inom sig, kvinnan som offrade sig för mig. Om jag hade sagt sanningen, så hade de kanske bara anklagat henne, ja oss båda naturligtvis, för äk-tenskapsbrott. Det hade i och för sig varit illa nog, men kan-ske hade vi sluppit undan med spöstraff och fängelse.

– Dagen då Gwenda skulle brännas på bål, höll jag mig i min kammare, jag skyllde på feber och magsmärtor. Jag vis-ste att jag inte skulle klara att se dem plåga och bränna henne.

169


Det fanns ändå gott om representanter för kyrkan där, män som mer än gärna, och ofta vällustigt, bevittnade en medmän-niskas dödskamp och död på bålet.

– Man berättade för mig vad som hände. Gwenda hade haft en annan älskare före mig, en man med dåligt rykte, som levde för sig själv med sin frilla till hushållerska. Det var en fruktad man, många misstänkte att han var ledare för ett band tjuvar och stråtrövare, som ofta överföll och plundrade en-samma resande och främlingar på besök i trakterna. Det var en man av en helt annan kaliber än jag själv. Han anföll helt överraskande truppen som ledsagade bödelskärran innan den kommit fram till avrättningsplatsen. De var maskerade och i tumultet lyckades han frita Gwenda och sätta henne på en häst. Flera av hans män föll, eller sårades i striden. Soldaterna var för många och hade bättre vapen och när den första över-raskningen lagt sig slog de tillbaka anfallet.

För ett ögonblick såg det ut som om Gwendas räddare skulle undkomma, när han satte efter Gwenda i sporrsträck, men en välriktad pil fällde honom till marken och den förste soldaten som nådde fram till honom rände ett svärd rakt ge-nom hans kropp. Han dog en plågsam och utdragen död och de av hans män som infångades fi ck ta Gwendas plats på bå-let. Någon rättegång ansåg man inte behövdes, de hade ju an-fallit och dödat fl era av kungens soldater och för det fanns det bara ett straff !

– Gwendas man organiserade skallgången efter henne. Han skrattade och sa att det var som att jaga räv, men att den här rävhonan hade för skabbig päls, så de behövde inte be-kymra sig om att hundarna kanske skulle slita sönder skinnet på henne.

– Ja, det kunde ju bara gå på ett sätt. Jag ser nu hur Gwenda försöker undkomma inne i en skog. Den trasa hon bar på bö-delskärran har ramlat av, hon springer naken genom skogen och grenarna rispar och rappar hennes skinn. På avstånd hör hon hundarnas skall och de berusade vrålen och skränen från karlarna som jagar henne som ett djur. Hon är panikslagen och vet att hon inte kommer att undkomma.

Erik öppnade ögonen och sa :

170

johnny grimståhl

– Det är rätt plågsamt Nina, kan vi göra en liten paus ? Jag skulle vilja dricka lite vatten och ta igen mig lite innan jag fortsätter.

Efter en stund la sig Erik åter på behandlingsbänken och snart befann han sig i det halvt drömlika tillstånd, där han fi ck kontakt med denna inkarnation.

– Skogen tar slut, det är en öppen slätt, eller hed och hon springer ut på den i panik. Hon känner igen sig, framför hen-ne tar heden slut i klippor som störtar ned mot havet. Hon är nästan framme vid klipporna när hon hör de första hundarna komma ut ur skogen. Inom några minuter kommer de att vara ifatt henne. Jag ser henne springa fram och tillbaks vid klip-porna, hon försöker nog hitta en väg som leder ned mot stran-den långt där nere, men det fi nns ingen. Strax innan den första hunden når fram till henne har hon bestämt sig och hon låter sig falla ned mot den steniga stranden, äntligen fri och utan rädsla. Jag ser hennes ansikte i fallet, det är fridfullt – åh Nina, det här är för mycket !

– Ta det lugnt Erik, det är över nu. Försök istället se vad du kan ha lärt dig av det där livet.

– Lärt mig ! nästan skrek Erik. Jo, det ska jag säga dig, jag har lärt mig att jag var en feg krake, en usel stackare som bara tänkte på att rädda mitt eget skinn ! Om du anar hur jag skäms – hur kunde jag !

– Skulle du göra likadant idag om något liknande hände ? frågade Nina mjukt.

– Absolut inte ! Jag dör hellre än jag sviker någon jag har kär på det där viset.

– Bra, då har du ju lärt dig, då var ju inte det där livet så misslyckat som du tycks tro. Det var något du ännu inte hade lärt dig, att offra dig själv för någon du älskar. Du tror väl inte att du hade offrat dig för någon i ditt liv som mongol ? Nej du, den herrn offrade sig inte för någon eller något !

– Nina, jag har inte berättat det här för dig, men min far kom faktiskt vid ett tillfälle när jag behövde honom och han räddade livet på mig.

– Ja, och på en annan person också, inte sant ?– Hur vet du det ? Har någon berättat för dig ?

171


– Nej, ingen har berättat någonting, men när jag plötsligt blev hämtad i mitt hem och fördes med tjutande sirener till polisstationen i Mora för det säkert märkligaste förhör som dessa poliser varit med om, då började jag ju undra …

– Vad ville de veta Nina ?– De ville veta om jag hade genomfört en sån här regres-

sion med dig, och vad som framkom.– Berättade du om mongolen ?– Ja det gjorde jag. De var ytterst angelägna om alla detal-

jer och de höll sig faktiskt allvarliga, till och med när jag be-rättade hur din mongol högg huvudet av mig ! Jag berättade också hur du ringde mig mitt i natten eftersom du såg mong-olen stå i ditt rum och stirra elakt på dig och att han vid det tillfället var materialiserad, att du slog till honom och sen be-fallde bort honom.

– Vad sa poliserna då ?– Ingenting faktiskt, men jag såg ju vad de tänkte – du kan

ju föreställa dig.– Så du vet vad som hände den där kvällen ? Jag trodde att

det var det här årets största statshemlighet. Det är det nog, men jag har mina metoder som du väl för-

står. Vill du avsluta regressionen nu ? frågade Nina.– Jag trodde att vi var klara ! Gwenda dog ju där på stran-

den.– Ja, men vi vet inte hur det gick för dig, för prästen.– Vill vi veta det ?– Ja, det vill vi ! avgjorde Nina.– Jag blev helt förkrossad, fortsatte Erik efter en stund. Jag

föll ned i en avgrund av sorg och självförebråelser. Jag ser mig ligga till sängs, utan att äta eller dricka. Man tror att jag är sjuk och kallar på en doktor. Denne åderlåter mig och det blir jag inte precis friskare av.

– Det är natt. Jag ser hur jag går upp ur min säng. I köket som hör till den lilla prästgård som jag disponerar, fi nns ett par kraftiga träbjälkar i taket. Jag lägger repet runt en av dem och är noga med att göra en hållbar knut. Nu har jag snaran runt min hals och jag står på en stol – Nina, jag vill inte fort-sätta, låt mig slippa !

172

johnny grimståhl

– Naturligtvis käre Erik. Berätta bara vad du vill återupp-leva. Slutet för den här stackars plågade prästen är ju uppen-bart. Min stackars lille hjälte ! Som du har lidit i fl era liv. Du har fortfarande så mycket dålig karma som tynger dig, men du håller på att återställa balansen.

22Sakta började det gå upp för Erik att han kanske var på väg till sin egen avrättning. Snällt och fogligt som ett offerlamm lät han sig ledas ut mot parkeringsplatsen, inför hotet av pi-stolen som en av dem höll dold i jackfi ckan. De två jugosla-verna hade fi skat upp honom hur lätt som helst genom att ringa på dörren och tränga sig in. Efter att ha hotat honom med pistolen, hade de förmått honom att följa med dem till bilen, som de hade parkerat på gästparkeringen.

Erik kämpade med känslan av uppgivenhet och den förla-mande skräck som hotade förvandla honom till ett apatiskt offer om den fi ck grepp om honom. Han tvingade ned and-ningen i området under naveln, och andades djupt och lång-samt medan tankarna klarnade. Vad de än tänkte göra med honom, så skulle det i alla fall inte ske här, mitt i ett bostads-område, och det gav honom en fördel.

På väg ut till bilen studerade han dem i ögonvrån. Mannen med pistolen var av medellängd, närmare fyrtio år och med en knäckt boxarnäsa under de tätt sittande ögonen. Han såg ut som om han hade gått några ronder för mycket i ringen.

Den andre var en bjässe på närmare två meter, bredaxlad och med en vältränad idrottsmans smidiga rörelser. Han såg ut att tillbringa en hel del tid på gym och kanske kampsport-klubbar. Han såg bra ut på det brutala sätt som en del kvin-nor faller för, ansiktet var utan ärr och märken – han var defi nitivt den farligare av de två. Ju mer ärrat och skadat ett ansikte är, desto sämre brukar innehavaren vara på att slåss och kunna försvara sig. De farligaste typerna är ofta helt omärkta, till skillnad från deras offer.

Det gällde att inte låta dem få in honom i bilen. Eriks bästa

173


chans var här och nu, de skulle troligen tveka att skjuta ned honom mitt på gatan med risk att få grannarna som vittnen.

Parkeringsplatsen var tom, det var en missräkning att inte en människa syntes till. Erik beslöt ändå att genomföra sin plan, det fi ck bära eller brista !

Framme vid bilen bröt han ihop, bönade och bad för sitt liv, men utan att skrika eller ställa till med en scen som skulle ha tvingat dem att agera. De tittade föraktfullt på honom och den yngre sa på felfri svenska :

– Vilket kräk ! Ställ inte till med onödigt bråk, vi vill bara prata lite med dig.

Tårarna strömmade nu nedför Eriks ansikte, det var inte svårt, det räckte med att tänka på situationens allvar. Han pis-sade på sig. Det var heller inte svårt, blåsan var full, han hade behövt gå på toaletten när de ringde på dörren.

Hjälplöst tittade Erik ned på sina nedpissade byxor och, som han hade räknat med, drogs deras blickar också dit. De tittade på varandra och skrattade – ögonblicket var inne !

Erik kallade på mongolen och gick till handling, det var nu eller aldrig, med eller utan mongolens hjälp. Han inriktade sig först på mannen med pistolen, han måste chansa på att den store inte ansåg sig behöva vapen för sitt yrkesutövande, utan förlitade sig på sina kroppskrafter och kunskaper i hur man slåss utan vapen.

Överrumplingen var total ! Det krasande ljudet av krossat brosk och ben visade att Erik hade skallat honom mitt i prick, det vill säga rakt över den buckliga näsan. Innan någon av dem hann reagera knäade Erik pistolmannen i underlivet så att han vek sig dubbel med blodet sprutande från näsan. Den store stirrade med gapande mun och innan han hann hämta sig hade han mongolen över sig. Med ett vrål vräkte sig mong-olen över jugoslaven, tog strupgrepp och tryckte ned honom över bilhuven. Inga sofi stikerade kampsporttekniker utan ren och skär råstyrka. Mongolen hittade snabbt de rätta punk-terna i halsen och nöp till. Han ökade trycket tills den store jugoslaven stelnade till när blodfl ödet till hjärnan ströps. Den stora kroppen blev slak på några sekunder och sjönk ihop. Mongolen tog tag i det stora huvudet och dunkade det hårt

174

johnny grimståhl

mot den hårda asfalten. Näsan började kvickna till liv och ro-tade desperat i jackfi ckan för att få fram pistolen. Förblindad av blod och smärta såg han aldrig den spark som sände ho-nom in mot den planterade häcken bakom de parkerade bi-larna och in i det mörker där han gjorde sina medmänniskor minst skada.

Lämpligt nog satt bilnycklarna kvar i rattlåset. Erik öpp-nade dörren och gled in bakom ratten. Det var en gammal rostig Opel, men funktionen var det inget fel på, den startade vid första försöket. Han tänkte att det vore ju snopet att kid-nappa någon bara för att upptäcka att bilskrället inte startar när det är bråttom att komma iväg !

Ingen människa syntes till. Mongolen hade försvunnit lika abrupt som han gjort entré. Allt hade gått snabbt, det låg två medvetslösa kroppar på marken och det skulle inte dröja länge innan det blev fullt pådrag. Erik tänkte inte stanna kvar och vänta på polis och ambulans.

Medan han planlöst körde ut på Sockenvägen i riktning mot stan försökte han samla tankarna. Vad ville de honom ? Han kunde bara gissa att det måste ha någon koppling till mordförsöket på justitieministern ett halvår tidigare. Kanske hämnd, eller visste han för mycket och nu stod på tur att rö-jas ur vägen ? Allt var ju sekretessbelagt och hemligt, så hur kunde de här två torpederna ha fått upp spåret på honom, om inte …

Han undrade om han kunde lita på Berglund, kriminalin-spektören som hade blivit hans vän. Förmodligen, och någon måste han ju vända sig till. Men först gällde det att hålla sig undan ett par dar och framför allt behövde han snabbt ett par nya byxor.

Han hade tur, Tommy var hemma och öppnade dörren när han ringde på. I trappan hade han mött ett äldre par. De tit-tade äcklade på hans nedpissade byxor och skyndade sig för-bi honom.

Tommy nöjde sig med hans förklaring att han hade två tor-peder efter sig och nu kanske även polisen, men att det inte handlade om knarkaffärer. Tommy hade själv nyss kommit ut från sin senaste volta och visste hur lätt det kunde vara att

175


halka snett i tillvaron, så han ställde inga onödiga frågor.Erik tog en dusch och bytte till rena kläder medan Tommy

gav sig av för att först lämna bilen vid Gullmarsplan, innan den blev för het, och därefter ta tunnelbanan till Bagarmossen för att kolla läget hemma hos Erik.

Han kom tillbaks inom två timmar med en axelväska inne-hållande lite kläder, Eriks pass och en del personliga tillhörig-heter. Det var ganska lugnt på Byälvsvägen berättade han. Några grupper med människor stod och pratade och det stod en polisbil på parkeringsplatsen, operation dörrknackning i jakt på vittnen var nog inte klar förmodade Tommy. Ingen tog notis om honom när han gick in i portuppgången och ingen såg när han smet in i Eriks lägenhet där dörren hade lämnats stängd, men olåst. Nycklarna hängde på sin krok i hallen, han låste och tog dem med sig när han gick.

Det luktade lite konstigt i Tommys lägenhet, en frän stank, inte obehaglig, men hela tiden närvarande. Förklaringen låg och sov i en liten hängmatta upphängd under soffbordet. Raggen tillbringade större delen av sitt liv i en enda, lång si-esta, avbruten av vakna tillstånd för att inta föda, leka och bli ompysslad. Varje gång Tommy åkte in på en volta vistades Raggen hos Tommys föräldrar, och de var med tiden allt mer ovilliga att lämna tillbaks den lilla charmiga illern.

Om Tommy greps av behov att idka sällskap med det mot-satta könet, tog han med Raggen på promenad till någon lämplig park, där de strax blev medelpunkten bland en grupp kvinnor i alla åldrar, från små fl ickor till deras mödrar, äldre systrar och mormödrar. Alla föll de pladask för Raggens still-samma charm och busiga uppsyn. Tommy fi ck också sin be-skärda del av uppmärksamheten och behövde aldrig sakna samtalsämnen för att konversera de små liven. Enklare, effek-tivare och billigare än att ragga på diskotek och klubbar. Tommys specialitet var ensamstående mödrar, men han var inte kräsmagad, utan tog för sig av allt han kunde mellan sex-ton och sextio år.

Tommy hade ofta skämtat om att starta Illereskort AB för uthyrning av tamillrar åt suktande ungkarlar och andra. Ragg-garanti på köpet, eller ; »no tjej – no pay».

176

johnny grimståhl

De satt länge och pratade om gamla tider och beslöt att börja träna tillsammans igen nu när Tommy var ute. Erik fi ck tills vidare sova i soffan i vardagsrummet om han lovade att inte dra in Tommy i sina affärer och mellanhavanden med jug-gemaffi an, eller vilka det nu kunde vara som var ute efter ho-nom.

Berglund satte ned kaffekoppen och tittade på honom en stund. Erik hade föreslagit att de skulle ses på det lilla kondi-toriet på Odengatan, de satt i ett bord långt in i lokalen, väl utom hörhåll för de fåtaliga gästerna.

– När jag av en tillfällighet hörde att Dragan och hans kom-pis hade åkt på stryk ute i Bagarmossen så tänkte jag inte sär-skilt på det, annat än att det var på tiden, och ganska märkligt. Jag menar, denne Dragan är ju känd som torpedkungen, och har skaffat sig ett tydligen oförtjänt rykte av att vara osårbar. Men när jag förstod att de hade hittats medvetslösa på par-keringsplatsen som hör till den del av Byälvsvägen där du bor, började jag fatta misstankar.

– När jag sedan insåg att du tydligen hade gått under jor-den så bestämde jag mig för att hålla kvar Dragan och den andre i häktet några dar. Vi hade lite gammalt på honom som kom väl till pass att dra upp nu som förevändning att hålla honom kvar. Den andre sitter för olaga vapeninnehav, vi hit-tade en Luger med hans fi ngeravtryck, men det kanske du känner till ?

Erik nickade och Berglund fortsatte :– Jag tog en rövare och frågade Dragan om han fått smörj

av mongolmaffi an och hans plötsligt fl ackande blick var svar nog. Men han vägrade kategoriskt att svara på mina frågor. Det är en hårdfjällad jävel och han vet precis hur han ska bete sig under ett polisförhör. Den andre hade ju fått näsan knäckt och var inte säker på någonting, utom att de utan anledning hade blivit överfallna och misshandlade där på parkerings-platsen. Jo, en av förövarna var klädd i någon slags läderjacka och hade rakat huvud, tyckte han sig komma ihåg att han sett.

– Jag kom ingen vart med dem tills jag fi ck en idé. På basis

177


av vad jag själv såg i min stuga den där gången du höll på att skrämma skiten ur mig, så åkte jag ut till Svensk Filmindustris kostymateljé och plockade ihop lite grejor. En av spanarna på krim, Forsell, är rätt kort och skallig i förtid. Med lite smink, påklistrad hårpiska och kläderna jag lånat från SF blev han ganska lik din mongol, även om det mesta i utstyrseln nog var mest samurajattiraljer. Men det fi ck duga och Forsell var inte svår att övertala. Ingen av oss gillar den där Dragan och hans anhang, de tror att de kan uppföra sig hur fan de vill och stå över lagen bara för att folk är rädda för dem. Så Forsell tog chansen att få jävlas lite med honom, även om han inte för-stod vad det hela egentligen handlade om.

– Hur vet du det Bergis ? Någon på krim eller på säpo mås-te ju ha tipsat de här två om vem jag var. Jag har inget otalt med någon i Stockholms undre värld, jag har aldrig sysslat med knark eller annan brottslighet, inte ens under de där åren då jag söp och var allmänt utslagen. Så det här måste ju vara någon slags hämnd för vad som hände på Alex andra i vint-ras, eller vad tror du ?

– Jo, det låter ju inte otroligt Erik. Du såg ju själv hur en av attentatsmännen blev skjuten, rätt upp och ned, av en av Sandells livvakter, helt i onödan, du hade ju redan oskadlig-gjort honom. Och den andres öde ska vi nog inte forska i om vi vill ha kvar vår lugna nattsömn.

– Du menar inte att säpo … – Nej, naturligtvis inte Erik ! Tyst tänkte Berglund att säpo

kanske inte skulle tortera och avrätta någon, å andra sidan fanns det några ouppklarade fall av misstänkta spioner som rätt och slätt försvunnit sedan de tagits om hand av just säpo. Alla handlingar och protokoll hade hemligstämplats och för-modligen också förstörts, så offi ciellt hade dessa personer ald-rig blivit varken arresterade eller förhörda av polisen. Berglund visste att man hade tillämpat samma taktik också i det här fallet. Den skjutne attentatsmannen försvann helt, som om han aldrig hade existerat, och den andre, som hade blivit halvt ihjälslagen av mongolen, hade förts bort mot okända öden, för att inte höras av mer. Offi ciellt handlade det fortfarande om en rökbomb, det stod inte ett ord i tidningarna om Sandell,

178

johnny grimståhl

eller attentat. Säpo informerade naturligtvis regeringen och försvarsledningen om vad som hänt, det gällde ju trots allt ett attentat mot en ledamot av regeringen, men de fi ck en friserad version. Eriks ingripande och avrättningen av en av attentats-männen nämndes inte. Rapporten handlade om en ensam gal-ning i farten som stoppades i tid av säpos alltid lika alerta och vakna livvakter …

Ironin i Berglunds röst gick inte att ta miste på. – Egentligen är det ju bara du, Sandell och i viss mån hans

livvakter som vet vad som egentligen hände på den där toalet-ten. Av oss poliser så är det bara jag och Wahlgren samt led-ningen på säpo som känner till hela sanningen, de övriga poliser som var på plats vet inte mycket och är belagda med tystnadsplikt.

– Kan inte någon av alla dessa människor ha börjat lägga ihop två och två och fått det till att jag inte bara halvt slog ihjäl den ene utan också sköt den andre av de båda männen ? Och i så fall kanske fört dessa misstankar vidare ?

– Det är möjligt, man vet aldrig när det är så många perso-ner inblandade.

– Den där mannen som överlevde, han vet ju vad som hän-de.

– Jo, men han är försvunnen, omhändertagen, så att säga.– Vad menar du ? Hålls han isolerad, har man slagit ihjäl

honom, eller låtit honom gå under jorden.– Det är sekretessbelagt Erik, inte ens jag vet vad som hän-

der i hans fall. Vi samarbetar med säpo, men de har sina egna metoder, som inte alltid stämmer med vårt sätt att jobba. Mer kan jag inte säga.

– Så det är tacken för att man riskerar livet och räddar lan-dets justitieminister ? Ni kan inte skydda mig när det behövs, istället hängs jag ut som nån jävla mask som man har agnat med. Jag ger mig fan på att ni försökte använda mig som ett jävla lockbete sen ni kört fast i utredningen !

– Naturligtvis skulle vi inte göra nåt sånt, det har du mitt ord på, så ta det lite lugnt.

– Det är lätt för dig att säga, det är inte dig de vill hämta för en liten trevlig åktur. Jag har ju inte heller ens fått ett offi ciellt

179


tack eller erkännande och kommer väl aldrig att få det !Berglund såg sorgset på honom. – Ja, så är det nog. Det är sånt som händer i vår bransch.– Jo, det sa Wahlgren också, det är bara det att jag är inte

verksam inom er bransch. Som du kanske minns så är jag fak-tiskt läkare !

– Ja det är ju sant. Grattis till din examen nu i våras för res-ten. Jag hörde att du gick ut som kursetta !

Så småningom lugnade Erik ned sig lite och Berglund fort-satte.

– Så jag förhörde Dragan en gång till. Han nekade och spe-lade uppbragt över att han var arresterad, att vi inte var ute och letade efter männen som överföll honom och hans kom-pis. Så jag sa att det hade vi gjort, och att vi fått tag på gär-ningsmannen. Det var bara en man och han stod och väntade i rummet utanför. Jag såg att han inte trodde mig, så jag sa : »Dragan, jag släpper in honom nu och låter dig vara ensam med honom ett tag så får du chansen att ge igen för gammal ost. Det är en liten kille och det vore ju pinsamt om det kom-mer ut att du har fått stryk av en så pass mycket mindre kille än du själv. Det skulle nog förstöra ditt rykte och inte vara bra för affärerna !»

– Jag önskar att du hade varit med när jag öppnade dörren och Forsell kom in i rummet, som för övrigt var lite mörklagt för att inte avslöja eventuella missar i maskeringen. Forsell borde sadla om och bli skådespelare istället ! Han kom in och ställde sig bredbent framför oss medan han stirrade stint på Dragan med de snedmålade ögonen. Han såg nog mer ut som en samuraj än en mongol är jag rädd, men det spelade ingen roll ty Dragan ryggade tillbaks med ryggen mot väggen och stirrade på honom med ordet fasa skrivet över hela ansiktet.

– Forsell utstötte ett gutturalt läte, han berättade sedan för mig att han försökt säga goddag på japanska, och gick ett steg närmare Dragan. Denne blev helt hysterisk och kröp in under förhörsbordet medan han ylade åt mig att inte lämna honom ensam med den här galningen och att jag omedelbart måste skydda honom mot mongolen, vilket jag lovade göra i utbyte mot att han berättade vad han visste. Dragan gick med på

180

johnny grimståhl

detta, han hade nog gått med på könsbyte bara vi tog bort mongolen.

– Så jag röt ; arigato gozai-mashita, fusoku-naku. Forsell bugade sig lätt och gick ut.

– Det där är japanska, inte sant ? Var har du lärt dig det ?– Jag övade in det i förväg. Det betyder ungefär tack så

mycket, det räcker nu ! Jag tänkte att man vet ju aldrig om Dragan förstår japanska, han är ju känd för att träna japan-ska kampsporter. Jag lämnade Dragan ensam ett tag, jag höll på att förgås och när jag kom ut i korridoren stod Forsell och vek sig dubbel av skratt. Vi var tvungna att snabbt gå in i ett rum längre bort för att skratta ut båda två !

– Så berätta nu Berglund, vad fi ck ni fram sedan ni skrämt upp Dragan med er hemgjorda mongolsamuraj ?

– Dragan berättade motvilligt det lilla han visste, men jag blev tvungen att hota med att hämta in Forsell, jag menar mongolen, då och då. Dragan blev kontaktad per telefon av en okänd person som gav honom ditt namn och din adress, det måste de ha fått från nån läcka inom polisen är jag rädd för. Pengarna överlämnades via en nyckel som gick till en för-varingsbox, ett vanligt förfarande i de där kretsarna. Hälften i förskott och resten när uppdraget var klart. Så han har nog inte en aning om vem eller vilka som var hans uppdragsgiva-re. De brukar göra så för att minimera risken att någon golar – det man inte vet kan man heller inte skvallra om.

– Han försökte också slå i oss att de bara skulle hämta upp dig för att snacka lite, men han kunde inte redogöra för vad ni skulle snacka om. Vi hittade deras bil vid Gullmarsplan, det var väl du som ställde den där antar jag, och i bakluckan gjorde vi vissa fynd som pekade på att de nog inte hade tänkt sig bara ett stilla snack över en öl, polare emellan !

– Vad då för fynd ? – Tja, det vanliga om man har tänkt låta någon försvinna ;

en yxa och kniv, mycket skarpslipade – rena slaktarverktygen – plastsäckar, två ishockeybagar, rep, packtejp, några betong-klumpar för att inte allt ska fl yta upp och så vidare. Så det handlade nog om ett regelrätt beställningsmord är jag rädd, vilket vi naturligtvis inte kan bevisa.

181


– Vad gör jag nu Bergis ? Jag har hållit mig undan och sover hemma hos en kompis som jag litar på, men där kan jag ju inte stanna. Imorgon är min kompledighet slut och jag måste tillbaks till läkarmottagningen i Skarpnäck där jag har ett vi-kariat över sommaren.

– Hur är det med din fl ickvän Viktoria ?– Hon är i Sydamerika och försöker hitta sig själv, så hon

är inte i farozonen om de nu skulle vilja försöka komma åt mig via henne. Dessutom är hon inte min fl ickvän längre, hon passade på att göra slut när hon åkte. Jag har heller inga släk-tingar i Stockholm, så jag behöver nog bara tänka på att räd-da mitt eget skinn.

– Har du tänkt över det där förslaget du fi ck av Wahlgren, stipendiet i USA ?

Erik tänkte på samtalet han haft med Wahlgren några må-nader tidigare. Det stod redan då klart att Erik inte kunde räkna med något erkännande från svenska staten, ingen tap-perhetsmedalj, ekonomisk kompensation för skadorna han ådragit sig, ingen ära eller folkets hyllningar – kort sagt ; ing-enting, utom en charterresa för två till Gran Canaria. Däremot viftade USA med ett fett stipendium, specialistutbildning på ett valfritt universitetssjukhus, fri bil, hemresor med mera och allt detta utan förbehåll eller villkor. Det luktade CIA lång väg och Erik hade mer eller mindre bestämt sig för att tacka nej. Han ville inte bli mer insyltad än vad han redan var i polis- och agentverksamhet, det var illa nog att de redan börjat pra-ta om och behandla honom som om han var i deras bransch, eller gebit, som Wahlgren hade uttryckt det. Nu hade saken plötsligt kommit i ett annat läge.

– Lyd mitt råd, ta ett snack med Wahlgren. Jag vet att du inte gillar honom, men jag lovar att du kan lita på honom. Han har mycket dåligt samvete för det sätt som du har be-handlats på och vill inget hellre än att få hjälpa dig.

kalifornien 1978

23Det var söndag och besökstid och sjukhusets cafeteria var full av folk. En del av San Pedros invånare verkade föredra den grå, trista sjukhusbyggnaden framför den fl ödande solen ut-anför. Många av de besökande var mexikaner och på syd-ländskt manér kom de fl ockvis för att besöka sina sjuka nära och kära.

Erik och Philip hade hittat ett något så när ostört bord i en avskild vrå längst in i lokalen. Philip tuggade på en stor ham-burgare medan han la ut texten på sin släpande sydstatsdia-lekt.

– Alltså, jag har ju märkt att du håller på med nåt magiskt skit, Erik. Mig lurar du inte. Hur fan kan du annars ställa så snabba diagnoser, som dessutom alltid är korrekta ? Du tittar så konstigt på kroppsdelen som du undersöker. Jag ger mig fan på att du kan se rakt igenom folk, som Stålmannen unge-fär !

Erik fortsatte oberört att äta medan han väntade på att vännen skulle fortsätta. Philip Darrow var också läkare och de hade börjat umgås på den lilla fritid som fanns mellan praktiken på sjukhuset och forskningen på UCLA, Kaliforniens största universitet. Erik hade sett till att få sin tjänstgöring förlagd till det stora allmänna sjukhuset, istället för det pri-vata sjukhus där man hade planerat att han skulle göra sin praktiska utbildning. I övrigt hade han tackat ja till de förmå-ner som hade erbjudits. Han hade en egen lägenhet utanför universitetsområdet och ett stipendium som var fl era gånger större än de pengar han gjorde av med. Han hade valt en Jeep Cherokee istället för en lyxigare bil. Ibland undrade han om man hade ställt upp med en Rolls Royce om han hade begärt en sådan.

Den enda motprestation som man begärt var att han var-annan vecka skulle träffa sin amerikanska kontaktman för några timmars samtal. Erik fi ck inte klart för sig om William

185

186

johnny grimståhl

Trias var agent för CIA, FBI eller någon slags statstjänsteman och han brydde sig heller inte om det. Hitintills hade samtalen bara rört sig om alldagliga saker ; hur gick studierna, trivdes Erik i USA, behövde han någonting och så vidare. Erik visste att Trias höll på att pejla in honom och samtidigt bygga upp en förtrolig relation mellan dem. Det fi ck Trias gärna göra. Erik skulle ändå aldrig låta sig dras in i några fl er politiska förvecklingar av något slag, det fi ck räcka med det som han gått igenom i Stockholm året innan.

– Som sagt, fortsatte Phil, eftersom du tycks syssla med nåt slags New Age, så tänkte jag att du kanske kunde vara intres-serad av vad den här killen håller på med ?

– Varför skulle jag vara det ? Jag är inte mer intresserad av new age och annat fl um än vad du är, svarade Erik.

– Kom igen för fan, jag sa ju att du inte kan lura mig. Doktor Flum får bli ditt nya namn om du inte passar dig ! Allvarligt talat, den här killen har kommit på nåt sensatio-nellt. Om det hela fungerar så är det en bomb, det kommer att ta hus i helvetet ! Han har tagit kontakt med mig för att försöka få en vetenskaplig utvärdering av sin metod, som han tycker ligger nära vårt forskningsområde om immunologi och muterande virus. Dessutom är han ju landsman till dig. Du får väl vara lite patriotisk, om inte annat !

– Det har jag redan varit så det räcker, mumlade Erik. Högt sa han :

– Jag ska fundera på saken.– Bra, då säger vi en dag nästa vecka hemma hos dig i den

där tjusiga lyan som dina rika föräldrar, eller en rik onkel hyr åt dig.

– Jag sa att jag skulle fundera på saken …– Ja, jag hörde det. Alltså nästa vecka. Philip reste sig upp.– Jag har en hel rad med små rara damer som sitter och

väntar på att få tala med den snälla doktorn om sina liktor-nar, förstoppade magar och krumma ben. Plikten kallar – ska vi ses ikväll och ta en öl ?

– Nej, jag har jour, svarade Erik. Jag åker väl på de av dina små gummor som har nåt allvarligare än dålig andedräkt och annat som du kan klara av utan hjälp av ett proffs.

187


När Erik kom tillbaks till akuten, där han tjänstgjorde un-der en period, rådde den vanliga stämningen av febril verk-samhet och kaos, med paniken lurande under ytan. En skottskadad man rullades in från ambulansintaget, samtidigt som de fi ck larm om att en trafi kolycka var på väg in.

Erik undersökte snabbt den skottskadade mannen. Han var färgad, runt halsen hängde en tung guldkedja, knarkpro-fi törernas vanliga kännetecken. Troligen ännu en affärsupp-görelse av det slag som inte gick att sköta via advokater och domstol.

Erik fokuserade och röntgenblicken fungerade igen. Kulan hade gått in snett vid bröstet på höger sida, passerat övre de-len av bröstmuskeln utan att göra någon större skada och fortsatt genom triceps långa huvud på baksidan av armen. Inga ben, blodkärl eller nerver var skadade, bara köttsår. Efter rengöring av såret, stelkrampspruta, en stor dos antibiotika, omplåstring och armen i mitella borde det gå att skriva ut ho-nom, kanske redan samma dag. I enlighet med sjukhusets reg-ler, skickade Erik upp patienten till röntgenavdelningen, helt i onödan, men sådana var reglerna.

Samtidigt som det första offret från trafi kolyckan rullades in, uppstod det bråk vid entrén. En drogpåverkad man bör-jade skrika att han måste träffa en läkare och det på moman-gen !

Två av sjukhusets vakter och Erik satte kurs mot honom. Erik hann fram först.

– Är du läkare ? Mannen var hysterisk och skrek fram frå-gan. Utan att vänta på svar fortsatte han :

– Ta bort dom här spindlarna som sitter på min kropp ! Dom kryper in i öronen på mig och lägger ägg i min hjärna.

Erik klappade honom lugnande på axeln och sa :– De är borta nu, de tål inte sjukhusmiljön, lukten du vet.

Med lägre röst frågade han :– Går du på metadon ? Har du tagit nåt annat idag ? Du vet

att du måste hålla dig borta från allt skit om du går på meta-donbehandling, annars kommer spindlarna direkt !

Erik vände sig till den av vakterna som han kände till namnet.

188

johnny grimståhl

– Jerry, be en av sköterskorna kolla om vår vän här går på behandling hos oss och vem som i så fall är hans läkare.

Erik skyndade iväg efter båren med den trafi kskadade, samtidigt som en till bår rullades in med en medvetslös kvin-na. På den första båren låg en ung man med ett otäckt sår i bakhuvudet och vänster arm i en onaturlig vinkel. Erik såg genast att han hade passerat gränsen. De vidöppna, stela och oseende ögonen och det faktum att det hade slutat blöda ur såren, förstärkte Eriks åsikt att det var meningslöst att för-söka med upplivningsförsök. Ambulans männen bekräftade att patienten inte hade reagerat på deras primärbehandling.

– Syster, sätt ett EKG. Om det är negativt så dödförklarar jag honom. Klockan är nu fem minuter över tre, skriv den ti-den om EKG inte ger något.

Kvinnan, som enligt ambulanspersonalen suttit bredvid föraren, hade skador i huvudet, bröstet och ena knäet. Skallskadorna var allvarligast, det hade uppstått en blodut-gjutning på vänster sida. Erik såg att man snabbt måste öpp-na och dränera för att minska på trycket och han beordrade operation.

– Ska vi inte röntga först ? undrade den andra läkaren.– Det hinner vi inte. Kör iväg henne till operation nu, det

är bråttom. Vem opererar ? Doktor Buchwald ? Ja, det är bra. Säg till honom att jag kommer strax och hjälper till.

De fl esta av personalen hade börjat vänja sig vid hans snab-ba och korrekta diagnoser. En överläkare ifrågasatte en gång Eriks diagnos på en inre skada. Under tiden som patienten röntgades och förbereddes för operation avled han. Obduktionen bekräftade helt Eriks preliminära diagnos. Det stod också klart att patienten troligen skulle ha överlevt om han omedelbart hade opererats. Ingen klandrades, men sjuk-husledningen hade ett långt samtal med överläkaren om vik-ten av att till fullo utnyttja den kapacitet och de färdigheter som kunde fi nnas hos de enskilda läkarna, oavsett dessas tjänsteställning och antal år i yrket. Sedan dess hade ingen öp-pet opponerat sig när Erik ställde sina diagnoser på sitt märk-liga sätt.

Sam Buchwald stod redan beredd i operationsrummet när

189


Erik kom in efter att ha tagit på sig de gröna kläderna och desinfi cerat händerna. Han var en äldre, gråhårig man med lugna, bruna ögon under de stålbågade glasögonen.

– Okay Erik, var tycker du att jag ska gå in ? Den äldre kol-legan hade helt anammat sjukhusledningens nya och lite märkliga policy angående den här unga läkaren med sin oför-klarliga förmåga att verka kunna se rätt igenom patienter-na.

– Jag tycker du ska öppna här, sa Erik och pekade. Det ver-kar fi nnas en rätt stor propp just här.

– Verkar fi nnas ? Jag kan inte gå in och börja skära på måfå om jag inte är säker, så min unge vän, ge mig ett ja eller ett nej, men inte ett kanske.

– Öppna ! Erik var säker och hade som vanligt rätt. Blodutgjutningen låg som ett tryckförband och pressade hjärnhinnorna inåt samtidigt som det förhindrade en ruptur av artären med åtföljande störtblödning.

Efter att ha avlägsnat blodklumparna och torkat rent, syd-de Sam ihop det trasiga blodkärlet och operationssåret. Han hade nästan helt slutat förvånas över Eriks övernaturliga för-måga att »se» in i patientens kropp och skulle förmodligen bara höja på ena ögonbrynet om det plötsligt skulle dyka upp vita kaniner under operationsbordet. Det är märkligt så fort man vänjer sig, tänkte han. Ett halvår tidigare skulle han ha betraktat sin tilltro till Erik som det defi nitiva tecknet på en djupgående mental störning. Det var också märkligt hur sjuk-husets direktör och de övriga höjdarna svansade för den här unge läkaren som fortfarande befann sig under utbildning. Sam Buchwald kunde ju inte gärna veta att sjukhusdirektio-nen hade fått en liten fi n vink från högre ort att det här var inte någon vanlig student som man kunde köra med hur man ville. Att den här unge mannen hade kontakter högt upp i samhället stod helt klart för dem alla, utom för Erik själv. Han refl ekterade över huvud taget inte på den uppenbara särbe-handling som kom honom till del.

Erik hade ett späckat schema med tjänstgöring varvat med forskning och jour de fl esta helgerna. I det fallet gjordes ing-en skillnad mellan honom och kamraterna. Det var mycket

190

johnny grimståhl

lärorikt men jobbigt, trots att han hade mycket gratis tack vare sin enastående förmåga till röntgenblick. Han var glad åt att kunna koppla på och av denna förmåga, på samma sätt som han kunde göra med telepatin. Det skulle vara outhärd-ligt att ständigt gå omkring och se in i folks kroppar och tan-kar, tänkte han. Förmodligen skulle det i längden leda till mentala problem och kanske psykisk sjukdom.

Erik höll visligen tyst med sina extraordinära förmågor, men det hjälpte inte, det pratades ändå en hel del om honom. Mer än en gång hade samtalet stannat av när han dök upp, tills någon efter en stunds talande tystnad tog upp en tråd som de andra tacksamt hakade på. Jag undrar hur de skulle reagera om jag plötsligt skulle börja stoppa blod mitt under pågående operation, så som den glade skotten David Andrews brukade göra, tänkte Erik. Bäst att låta bli om jag vill ha ett någorlun-da normalt förhållande till mina kolleger, avgjorde han.

Erik tyckte om USA och den öppna och lite gåpåiga stil som var typisk för många amerikaner, särskilt på Väst kusten. De största problemen, som han såg det, var de uppenbara klyftorna mellan olika grupper, främst fattiga och rika, och den liberala inställningen till skjutvapen. Han kunde också irriteras över genomsnittsamerikanens brist på allmänbild-ning.

–So you’re from Sweden, kunde det låta. Nice country, I’ve been to Copenhagen once when on a cruiser.been to Copenhagen once when on a cruiser.been to Copenhagen once when on a cruiser Nåja, med en halv dag i varje hamn kunde man kanske inte vänta sig an-nat.

De amerikanska damer han kommit i kontakt med utanför sjukhuset var också värda ett kapitel i hans livs läxbok. De fl esta var ojämförligt mycket mer fi xerade vid utseende, sta-tussymboler och pengar än majoriteten av sina systrar i det gamla Europa. De släppte inte heller gärna till med mindre att chanserna att håva hem en bra fångst, »a real catch», var hyf-sade. Eriks sexliv hade inte precis blomstrat på sistone.

Tack vare Phil hade han i alla fall fått se en del av Kalifornien. De få dagar det slumpade sig så att båda var lediga samtidigt, gjorde de utfl ykter med Eriks Jeep. Phil hade visat honom Sunset Bouleward och andra kända ställen i Los Angeles,

191


pekat ut i vilka hus den eller den fi lmstjärnan bodde och gått på som den värsta reseledare. En helg bilade de till San Francisco, där det allmänt antogs att de var ett par. Phil märk-te Eriks släng av bögfobi och bättrade på det hela genom att försöka gå hand i hand med honom på gatan, i likhet med så många andra.

Senare på kvällen förlät Erik honom då det visade sig att Phil hade en tidigare fl ickvän som dök upp med en snygg vä-ninna i kölvattnet. Båda var blondiner och efter en trevlig middag på en restaurang med en fl ytande ö i en slags vallgrav med bro och allt, blev det hemgång till före detta fl ickvännens lägenhet, där det snart stod klart att ingen av dem egentligen var blondin.

Efter partnerbyte tyckte de båda väninnorna att herrarna kunde roa sig med varandra medan de tittade på. Herrarna tittade förskräckt på varandra och insåg att det nog var dags att bryta upp. Innan de ens nått dörren var väninnorna i full färd med att själva praktisera sina förslag om uni-sex, som Phil kallade det.

En kväll veckan därpå, när Erik var ledig och just hade satt i sig en stor skaldjurssallad, ringde Phil och ville komma förbi med en kompis. Kompisen presenterade sig som Mike, eller Mikael Jonsson, och visade sig vara landsmannen med den fantastiska upptäckten som Phil hade pratat om.

Erik bjöd på öl och de satte sig i det rymliga vardagsrum-met. De talade engelska för Phils skull.

– Skaplig lägenhet du håller dig med doktorn. Tänk dig såna ytor i Sverige, bara uppvärmningen skulle sluka halva lönen.

Mike var en lång, mager man i fyrtioårsåldern, med ner-vösa ryckningar i ansiktet när han talade. Han hade kammat håret i kvinnornas absoluta favoritfrisyr, med glesa hårtestar som kammats över en nästan kal hårbotten. Händerna for omkring som dammvippor runt honom som om de sökte var-andra och han var som en prototyp för den manodepressiva personligheten, eller kanske den schizofrena, Erik kunde inte avgöra vilket.

192

johnny grimståhl

Ganska snart kom samtalet in på den stora upptäckten, den som skulle förändra och revolutionera hela världen, en-ligt Phil. Det hade att göra med så kallad frekvensmedicin och elektromagnetisk terapi. Tekniken verkade nog så enkel, det handlade om magnetfält och lysning på kroppen med fi cklam-por i olika färger. Det tog en stund innan Erik fattade vad det hela skulle vara bra för. Tydligen menade Mike att man på nåt vis skulle kunna lysa in ämnen i kroppen med hjälp av en fi ck-lampa och en rund magnet med hål i mitten.

Mikes händer rörde sig nu som om han spelade luftgitarr, de kompade skickligt orden och meningarna som rann ut i en strid ström. Till sist var han tydligen klar med sin utläggning. Händerna hade nu äntligen funnit varann och fl ätats ihop för att vila en stund.

– Nå, vad tycker du, fattar du ? undrade Phil.– Det är nog lite oklart är jag rädd. Menar ni att man i prin-

cip skulle kunna sluta äta och livnära sig på att lysa in matens energiinnehåll i kroppen, eller vad ?

Mike suckade lätt som en som är van att bli missförstådd här i världen och drog in ett djupt andetag. Det var som om han tog sats, näsvingarna skälvde och händerna hade fått liv igen.

En halv timme senare trodde Erik att han i princip hade förstått. Han erkände lite motvilligt inför sig själv att det hela inte verkade fullt så galet som han först hade tyckt. Enligt Mike vibrerade olika ämnen i olika frekvenser, något som Erik kände till sedan länge. Mike gjorde en utvikning om ho-meopati, innan han hittade tråden igen.

– Alltså, arsenik har inte samma frekvens och inte samma kemiska struktur som, låt oss säga, honung, och kaffe ligger ganska långt från C-vitamin på en frekvensskala. Receptorerna på cellerna känner bara igen och tar till sig de ämnen som lik-som vibrerar på rätt sätt för just den receptorn, eller som har rätt form för receptorn, men det är ju inget nytt för dig, eller hur ?

Erik nickade. Allt detta var känt sedan länge och föremål för omfattande forskning i bland annat immunologi. Han kom ihåg hur han hade läst om dopamin och antipsykotiska

193


mediciner, bland annat klorpromazin och haloperidol. Båda dessa skiljer sig avsevärt från varandra vad gäller kolatomer, benzenringar och molekylernas strukturformel, men båda har en molekylär del som till formen stämmer med formen hos en del av dopaminets molekylära struktur. På grund av detta känns de igen och tas upp av dopaminets receptorer, vilka på så sätt blockeras.

– Tänk dig nu att man kan få vissa partiklar i kroppen att börja vibrera på ett nytt sätt, att ändra en del av sin kemiska struktur och få dem att härma ett annat ämne. Man skulle då kunna skapa falska receptoröppnare och få dessa partiklar att binda sig till, och utöva påverkan på receptorer som egentli-gen är avsedda för dessa andra ämnen.

– Vilka partiklar skulle det vara ? undrade Erik.– Jag vet inte, men aminosyror skulle kunna vara en kvali-

fi cerad gissning tycker jag. En viss aminosyra skulle plötsligt börja uppföra sig som om det vore C-vitamin. Receptorerna för C-vitamin identifi erar aminosyran som C-vitamin och bin-der det till sig, varvid det falska C-vitaminet börjar utöva samma effekt som ett äkta C-vitamin.

– Varför inte ett enzym ? undrade Phil.– Nej, ett enzym deltar bara i en kemisk process, det är en

katalysator som inte kan binda sig till ett ämne och tas upp av det. Jag tror mer på en aminosyra, de har ju förmåga att ombildas till nya strukturer, men det kan ju också vara nåt annat av alla de ämnen som fl yter omkring i blodet.

– Det är ju ungefär så prioner lurar receptorerna så att den så kallade galna kosjukan kan spridas, sa Phil.

Erik kom ihåg hur ställd den etablerade vetenskapen blev när man hittade ännu ett sätt att överföra smitta, utöver bak-terier och virus. Prioner kunde ibland mutera och anta en ny, farlig form. Dessa muterade prioner kan inte föröka sig, men de kan överföra sina egenskaper på andra prioner, så att dessa också muterar och blir livsfarliga. På så sätt lurades recepto-rerna att tro att det var ett vanligt, ofarligt protein och inte ett som hade en dödlig passagerare i lasten.

– Vissa miljögifter, bland andra klorerade bekämpnings-medel, t.ex. DDT, och organiska industrikemikalier, som PCB

194

johnny grimståhl

och dioxiner med fl era, har visat sig ha en förmåga att efter-likna könshormonerna testosteron och östrogen. När dessa hormonhärmare tar sig in i cellerna hos djur eller människor, via receptorerna för könshormoner, kan det bli kaos i hor-monsystemet. Sälarna i Östersjön var nära att stryka med på grund av det, som du kanske minns, fortsatte Mike.

– Sist, men inte minst, vill jag nämna “Micro-cluster wa-ter», en patenterad metod där ett ämne läggs i destillerat vat-ten som cirkuleras genom en laserstråle och ett magnetfält, så att den information som ämnet innehåller överförs och stämp-las in i vattnet. Vattnet blir nu bärare av ämnets egenskaper och kan användas istället för ämnet, som kan vara vissa nä-ringsämnen, mediciner och liknande. Så, som ni ser, så fi nns det viss forskning på det här området.

– Läkemedelsföretagen är förstås måttligt förtjusta i det här och gör vad de kan för att misskreditera de som sysslar med såna här saker, avslutade Mike.

– Så genom att lysa på ett ämne med en fi cklampa kan man tillföra kroppen detta ämnes egenskaper, menar du ?

– Nej Erik. Fullt så enkelt är det inte, men nästan. Det be-hövs en magnet också och effekten blir större om man använ-der ett färgat fi lter istället för vanligt ljus. Om du vill kan jag demonstrera det hela för dig och visa lite tabeller och statistik över prov som jag har gjort.

De beslöt att träffas igen en lördag om två veckor när både Phil och Erik för en gångs skull var lediga samtidigt.

Tre månader senare var Erik övertygad. Mike hade under en längre tid testat sin teori på olika försökspersoner och kunde visa statistik som var minst sagt sensationell om den stämde. Där fanns en kvinna som fi ck medicin för bristande sköldkör-telfunktion inlyst av Mike, en man fi ck blodtryckssänkande medicin inlyst och en grupp diabetiker slapp ta sina insulin-sprutor. Ett antal idrottsmän delade på en kapsel innehållan-de anabola steroider, samma kapsel användes för hela gruppen, gång på gång. Några av dem hade med framgång tävlat under tiden och genomgått de vanliga kontrollerna för dopning utan problem.

195


– De här människorna som får sina mediciner inlysta står hela tiden under läkarkontroll, det vill säga, deras läkare tror att de medicinerar på vanligt sätt. Om nåt skulle gå snett så är det ju bara att sluta lysa och be dem börja ta medicinen igen. Vilket vi alltså inte har behövt göra …

Mike tittade sig omkring. De satt i hans vardagsrum och på bordet låg tabeller och utskrifter av olika tester och utvär-deringar av dessa. Erik och Phil hade ställt frågor, mest angå-ende testernas tillförlitlighet och möjligheten av pla ce bo-effekt.

– Jag har ju inte de resurser som ert sjukhus till exempel har, hade Mike svarat. Därför har jag inte kunnat testa så många personer som jag skulle önska. Jag skulle vilja kunna testa två grupper ; en grupp som lyser in äkta vara och en som lyser in en placebo. Båda grupperna borde kontrolleras så att de inte kan fuska och medicinera i smyg och testledarna skul-le inte veta vem som lyser in vad, äkta grejor eller placebo.

– Även om placeboeffekten ofta är underskattad, så tror jag inte att den kan förklara de här resultaten, sa Phil.

– Just det. I styrkegruppen, det vill säga idrottarna, så var det fl era som var öppet skeptiska till det hela och bara ställde upp för att vara hyggliga mot mig. Jag har vissa kontakter i de där kretsarna sen tidigare, sa Mike.

Erik undrade vad de kontakterna bestod av. Hade Mike sysslat med försäljning av förbjudna hormonpreparat och lik-nande ? Det verkade inte otroligt med tanke på hans kunska-per i området och uppenbara känningar i branschen. Kanske var han helt enkelt ute efter att hitta ett ofarligt och effektivt substitut för de omdebatterade dopningsmetoderna ? Det skulle onekligen kunna revolutionera idrottsvärlden. Eller siktade Mike högre ? Lite utpressning mot några av de stora läkemedelsföretagen kanske ? De skulle säkert göra allt för att mörklägga hela projektet, bara de först blev övertygade om att det inte var fråga om en bluff.

Phil var eld och lågor, men Erik bestämde sig för att inte bli alltför engagerad i det hela, det var ju trots allt Mikes idé från början. Om Mike kan slå mynt av det här så är det ho-nom väl unt, tänkte han.

196

johnny grimståhl

24– Varför berättar du inte för mig om vad som hände på den där nattklubben i Stockholm ?

Frågan kom oväntat, ett framkastat hugskott, och Erik gjorde vad han kunde för att se oberörd ut.

– Vad vet du ? kontrade han.– Mer än vad du tror, men inte så mycket som jag skulle

vilja veta. Erik betraktade Willy Trias en stund. Mannen var bara

obetydligt äldre än han själv, lång och med den självsäkra håll-ning som många års träning i kampsporter ger. Willy hade berättat att han var född på Hawaii och uppvuxen i Seattle. Han var en provkarta på gener från olika håll i världen ; mörk hud som en mulatt, rakt svart hår och mongolveck i ögonen som en asiat, ögon som skiftade från havsgrönt till bärnstens-färgade, en typisk produkt av den lyckade rasblandning som ägt rum på hans ö under fl era hundra år.

Willy Trias tillhörde CIA och arbetade med det topphem-liga Star Gateprojektet sedan början av 1970-talet. CIA och försvarets underrättelsetjänst DIA anlitade synska människor som spioner för att komma åt fi endens militära hemligheter, skapa bilder av försvarsanläggningar, hemliga ubåtar och fl ygplan med mera.

De brukade träffas hemma hos Erik, men den här gången hade Willy föreslagit en sen lunch på en fi skrestaurang i Marina del Rey. De satt i ett avskilt bås och nedanför fönstret kunde de se rad efter rad av lyxiga fritidsbåtar i den högre prisklassen.

– Ställer ni upp med en lustjakt åt mig om jag berättar ? Gärna den där blå, femma från vänster. Men besättningen måste ingå.

Besättningen stod på däck och böjde sig just framåt så att det blev ännu bättre insyn i den löst knutna blusen som stra-made över bysten. Hon försökte förgäves kvajla upp en hög tågvirke, men resultatet tydde på att andra meriter än sjö-mansmässiga kanske hade varit avgörande vid anställnings-intervjun.

197


– Bara om jag får mönstra på som skeppare, sa Willy och stoppade in en bit grillad havsräka i munnen.

Han gillade den här svensken, de kom bra överens och han hade börjat se fram mot deras möten. Willy tyckte att han hade spelat sina kort väl och tålmodigt byggt upp en förtro-endefull relation mellan dem. Det var också allt som för till-fället förväntades av honom, spela »nice guy» och vinna Eriks vänskap, få Erik att lita på honom. Willys chef på byrån hade bara informerat honom att svensken hade spelat en ledande, ja direkt avgörande roll vid ett attentat på en nattklubb i den svenska huvudstaden. Någonting utöver det vanliga hade in-träffat, Willy visste inte vad, men det måste vara något sensa-tionellt med tanke på den behandling och alla förmåner som Erik fi ck. Det hade heller inte varit lätt att locka över Erik till Amerika fi ck Willy veta och det var Willys uppgift att dalta med honom och hålla honom på gott humör till varje pris, så att onkel Sam så småningom kanske kunde få utdelning på sin investering.

De åt under tystnad. Willy visste när det var tid att prata och när det inte var det. Ingen idé att skynda, han kände på sig att Erik förr eller senare skulle börja prata, och han hade rätt.

– Jo, jag har tänkt en del på det. Jag börjar så smått skäm-mas över allt som jag får av er och det är klart att ni vill väl ha något i utbyte. Så du ska få hela storyn, men jag tänker inte bli nån slags försökskanin åt er sen. Och du kan glömma alla tankar på att kanske värva mig, om ni hade tänkt er det. För resten, vilka jobbar du för, är det CIA ?

Willy log lite och undvek att svara.– Så, låt höra vad du hade för dig där i Stockholm, kom-

pis.När Erik hade berättat klart sa Willy :– Du borde börja vid fi lmen. Som manusförfattare. – Ja, inte sant. Jag skulle inte heller ha trott på det hela om

det inte vore för en sak – det är mig det handlar om ! Det är jag själv som har varit med om detta.

– För helvete Erik, ge mig ett prov på nåt, nåt jag kan stöd-ja mig på, vad som helst som får mig att inte gå härifrån och

198

johnny grimståhl

tro att du måste ha förfrusit hjärnan bland lapparna där uppe i norr.

– Vad vill du ? Att jag tar fram mongolen ?– Nej, jag hade tänkt mig att kunna gå hit och äta fl er gång-

er, så inget så drastiskt. Du har ju telepatisk förmåga säger du, kan du bevisa det så kanske jag tror på resten också.

– Det funkar bara när jag koncentrerar mig på det. Jag går inte omkring och läser folks tankar hela tiden, om du trodde det ? Men visst, vi prövar så får vi se. Tänk på en person.

Willy nickade.– Du tänker på din bror.– Och du gissar.– Vem tänkte du på ?– Min bror. Försök igen !Erik slöt ögonen och sa efter en stund :– Du tänker på en barndomsvän. Han är asiat, japan tror

jag, alltså inte född på Hawaii. Ni bodde grannar och bru-kade spela basket i samma lag. Du var bra på det, det var inte han. Jag får en bild av ett bröllop. Han gifte sig med en fl icka som ni båda gillade, ni blev ovänner på grund av henne, men blev så småningom sams igen. Just nu tänker du att det här är konstigt, du undrar hur jag bär mig åt.

– Just det, allt stämmer ! Hur bär du dig åt ?– Jag får liksom bilder, ungefär som när man tänker tillbaks

på nåt man varit med om. Det är scener, men utan ord, även om jag ibland kan få för mig ett ord eller ett namn, men det är inget jag hör, utan jag bara vet det. Det bara fi nns där när jag tonar in på det. Det är svårt att förklara …

– Och röntgenblicken ?– Samma sak. Jag koncentrerar mig på personen och gör

mig en bild av hur han ser ut inuti. Det är ju inte så svårt om man är läkare. Ja, sen ser jag ju då var problemet fi nns, jag får en tydlig bild som visar inre blödningar, skador, tumörer, eller vad nu personen har för fel.

– Varför går du inte ut med det där ? Det skulle ju väcka sensation och du skulle bli berömd och tjäna pengar, verkligt stora pengar ! Och jag blir din manager, jag vill bara ha fyrtio procent, så du skulle få behålla det mesta själv.

199


– Det skulle du gilla ! Vad jag behöver minst av allt just nu så är det uppmärksamhet. Kom ihåg att jag har några ilskna jugoslaver efter mig som nog gärna skulle vilja ge mig betalt för sist.

– De tar vi hand om.– Hur då ? Med polisövervakning dygnet runt ? Vi vet båda

att jag nog är chanslös om nån på allvar skulle vilja komma åt mig. Sist hade jag tur.

– Nej Erik, det var inte tur. Du var ju tvärtemot iskallt be-räknande när du pissade i byxorna för att lura dem att slapp-na av, en fi nt i den högre skolan skulle jag vilja påstå. Om du känner dig allvarligt hotad så kan vi kanske skaffa dig en ny identitet och ett nytt liv var du vill. Men, det är klart, min chef skulle kanske vilja ha nåt i utbyte, tjänster och gentjänster du vet …

– »There’s no free lunch», mumlade Erik, men högt sa han :

– Som vad till exempel ?– Som till exempel en liten demonstration av vad du kan

göra och kanske ställa dina tjänster och förmågor till vårt för-fogande under en begränsad period.

– Och bli indragen i fan vet vad ! Jag nöjer mig med att ha två torpeder i Stockholm efter mig, det ger mig tillräckligt med spänning i tillvaron. Så svaret är nej tack och jag ska försöka överleva ett tag till som mitt gamla jag.

– Var inte så vrång ! Du kan väl åtminstone låta dig inter-vjuas av en av våra psykologer ? Utan några som helst förplik-telser, jag lovar.

– Får jag en båt då ?– »A slow boat to China», nynnade Willy och log.

Mötet ägde rum veckan därpå när Erik hade en ledig dag från sjukhuset. Willy hade med sig en jämnårig, dystert blickande kollega som presenterade sig som John Morris. Psykologen var en mager man i femtioårsåldern med ett onödigt hårt handslag, som han behöll lite för länge, som för att markera att här fanns det fysiska krafter utöver de psykiska.

– Jag är doktor Parker, Vince Parker, förtydligade han. Erik

200

johnny grimståhl

tyckte inte om vare sig doktor Parker eller situationen som han hade försatt sig i, men det var för sent att backa ur nu.

– Mina herrar, började Parker sedan presentationerna var överstökade, vi har samlats här för att försöka se om det fi nns någon substans i vissa, ska vi säga paranormala fenomen, som vår unge vän från Sverige påstås kunna ge prov på. Det här är bara ett informellt möte. Om det ger något så kan vi kanske gå vidare med lite mer seriösa undersökningar längre fram.

Det här börjar ju lysande, tänkte Erik. Han har tydligen bestämt sig för att avslöja hur jag bär mig åt för att bluffa, och utgår från att jag snällt tänker ställa upp som nån slags försöks-kanin som han kan roa sig med att chikanera efter behag.

– Jag föreslår följande, sa Parker. Jag koncentrerar mig på en person och denne persons namn, vilket jag först skriver upp på en lapp som hålls dold för alla. Det är ett i all sin enkelhet ganska effektivt system.

Parker rafsade ned nåt på ett papper, som han omsorgsfullt vek och la på bordet. Han slöt ögonen och efter en kort stund nickade han.

– Du tänker på en av dina patienter, sa Erik. Det är en man i trettioårsåldern, jag får en bild av en blond man av medel-längd, lite fetlagd och med glasögon.

– Kan du säga vad han heter ? Jag koncentrerar mig på namnet nu.

– Bill Trapper, eller nåt sånt.– Will Tucker, sa Parker, ganska nära och resten var rätt.

Dags för rond två.Efter tjugo försök lutade sig Parker bakåt i stolen.– Jag tror det räcker för stunden. Du har haft mer rätt än

fel, ja faktiskt så mycket att vi utan vidare kan utesluta slum-pen. Jag undrar hur du bär dig åt, mumlade Parker.

– Du menar att du undrar hur jag bär mig åt för att fuska inte sant ?

– Det har jag inte sagt.– Men du tänker det. Just nu sitter du och tänker på hur du

ska göra för att avslöja mig som den bluff jag är, men det nöj-et ska du inte få. Jag ställer inte upp på det här längre, ni får fortsätta leka utan mig !

201


Parker och Morris försökte se klädsamt indignerade ut och anlade båda en min som de hoppades sa : Vad då, vi har väl inte sagt att vi inte tror på dig. Willy Trias log för sig själv.

Det rådde en besvärande tystnad i rummet och Erik lät dem svettas lite. Parker studerade taket, som om hans nästa replik stod skriven där. Till sist sa han :

– Du kanske kan omvända mig då, om jag nu är så skeptisk som du påstår.

– Ja, det vore lika lätt som att övertyga en fransman att en liter vin om dan under trettio år kan skada levern. Apropå le-ver, din ser inget vidare ut Morris, en släng av hepatit B, om jag inte tar fel. Och din tröga mage Parker, jag slår vad om att du inte skiter mer än en gång i veckan utan hjälp av små blå piller. Själv skiter jag fyra gånger per dag – utan piller. Du borde också ta och göra nåt åt din prostata, den ser inte ut att må så bra, men det vet du väl ? Jag menar, eftersom du har börjat skvätta lite i byxorna och därför kör med specialkal-lingar, såna där med dubbel front, så att säga. Det brukar slu-ta med blöjor det där, har ingen snäll doktor talat om det för dig ?

Han lämnade dem medan de fortfarande kippade efter luft, som nyfångade fi skar. Willy följde efter ut till bilen.

– Det där var väl lite onödigt hårt, tycker du inte ?– Nej, varför det ? Ja, kanske mot Morris då, men den där

Parker fi ck bara vad han har tiggt om länge, tro mig. Hoppas han blir lite mindre stursk mot näste man som han ska »av-slöja».

Framme vid bilen vände sig Erik till Willy.– Jag reser hem när den här terminen är slut. Det verkar

inte som att ni kommer att få så mycket utbyte av mig och jag vill inte stå i mer tacksamhetsskuld än jag redan gör.

– Det är lugnt kompis. Det var vi som bjöd hit dig, inte du som bad att få komma. Om du visste hur många lovande fors-kare och andra talanger som Onkel Sam öppnar plånboken för ! Ofta ger det ingenting, en del är riktiga bottennapp, men ibland blir det bingo. Det är ett spel – ibland vinner man, ib-land förlorar man.

– Vad är jag ? Ett bottennapp ?

– Nej för fan ! Du är äkta vara, bottennappet är Parker. Jag ska rekommendera att han blir avpolletterad, han är ingen tillgång för oss. Du skulle inte kunna tänka dig att ompröva ditt beslut med en annan, mer fördomsfri psykolog ?

– Nej Willy, de fl esta är som han. De är bara inställda på att avslöja hur försökspersonen fuskar, vilket givetvis händer, och ser därför inte när ett riktigt fenomen visar sig framför näsan på dem.

– Tänk på saken …– Det har jag redan gjort. Min vän och rådgivare har sagt

att det inte är nån idé.– Vem är det ?– Han heter Orim, om du minns honom ?– Ja, i så fall … Order från chefen. Bara att lyda.– Just det.

25Erik drömde att han slogs med mongolen. Han måttade slag efter slag mot det hånfl inande ansiktet, men allt han träffade var luft. De grymma, smala ögonen betraktade honom för-aktfullt och samtidigt med en viss förväntansfull nyfi kenhet, som om mongolen undrade vad denna sentida version av hans son härnäst skulle hitta på. Han tittade roat på medan Erik försökte sig på en av Farsans karatetekniker. Sparken hade träffat mongolen i tinningen om han hade stått kvar, vilket han inte gjorde. Istället dök mongolen oförklarligt upp bak-om Erik och kopplade ett kvävande grepp över halsen. Erik försökte skrika : Du kan inte döda mig, jag är din son ! Det ringde i huvudet och han tyckte att han inte fi ck luft. Ringandet fortsatte högre och högre, tills han vaknade. Det var dörr-klockan han hade hört och han satte sig upp, fortfarande lite desorienterad. Var det möjligt att hela drömmen hade utlösts av ringsignalen ? Han tyckte sig komma ihåg någon historia om en man som hade drömt att han skulle halshuggas under franska revolutionen. Drömmen var rätt lång och mycket re-alistisk, allt från färden på bödelskärran, den skränande

mobben och till sist giljotinen som susade ned och slog till ho-nom varvid han vaknade. Han hade ramlat ur sängen och fått en lampa eller nåt i skallen, vilket tydligen hade utlöst hela drömmen på en bråkdels sekund.

Det var Phil, en mycket uppskakad Phil.– Herre Gud, Erik, jag har stått här en hel evighet och ringt

på. Jag trodde inte du var hemma och skulle just gå.– Vad har hänt ? Har en av dina gamla rara tanter stämt dig

för felbehandling ?– Släpp in mig för fan ! Det här är inget jävla skämt, hela

helvetet har brutit ut ! Mike är död, mördad av den där jävla medicinmaffi an och nu är de ute efter mig tror jag.

Efter ett par koppar starkt kaffe hade Phil slutat att skaka och svära i varannan mening. Han drog sin historia en gång till, och denna gång lite mer sammanhängande och lättare att följa med i.

Mike hade hittats död i sin lägenhet med en spruta ding-lande i ena armvecket. En överdos, sannolikt horse, men det skulle obduktionen utvisa. Typisk olyckshändelse eller själv-mord enligt polisen, men Mike hade aldrig brukat något star-kare än marijuana, och aldrig någonsin injicerat någonting, det var Phil helt säker på.

Marta Sanchez, en kvinna i lägenheten bredvid, hade sett Mike komma hem kvällen innan i sällskap med två typiska junkies, ovårdade typer, riktiga sluskar, inte alls som de som Mike brukade synas med. Marta hade också tipsat polisen om Phil, som hon hade träffat hemma hos Mike på en fest där Phil hade blivit berusad och försökt etablera lite mer intim kontakt med lilla kurviga Marta i Mikes kök. Det hade inte blivit nåt, men Marta hade kvar Phils telefonnummer, hon hade lovat ringa honom. Det blev istället polisen som ringde och bad ho-nom inställa sig dan därpå för att besvara några enkla frågor och eventuellt identifi era liket på bårhuset. Ett enkelt rutinä-rende för Los Angelespolisen, ett bland bara alltför många denna natt, liksom de fl esta andra nätter.

Phil hade blivit skärrad och försökt ringa Erik, som inte var hemma förrän efter midnatt. Så Phil hade ringt Marta och åkt hem till henne. De gick till en bar i närheten för att prata

203

204

johnny grimståhl

och det var där det hade hänt, eller rättare sagt, det hade inte hänt, för då skulle inte Phil sitta i Eriks kök och dricka kaffe nu !

Detta lite kryptiska uttalande fordrade en mer utförlig för-klaring, och Phil fortsatte :

– Vi hade suttit där i kanske en halvtimme i ett bås för oss själva, när jag plötsligt kände mig iakttagen. Två män satt vid bardisken och jag märkte hur den ene av dem då och då försökte iaktta mig, liksom i smyg. Ja, du som är klärvoajant och jag vet inte allt, vet nog vad jag pratar om. En sån där oförklarlig känsla man kan få, man bara vet en sak, fattar du ?

Erik nickade utan att kommentera sin av Phil påstådda klarsynthet.

– Jag fi ck för mig, nej, jag visste, att jag stod på tur, att det inte var meningen att jag skulle få tillfälle att prata med vare sig polisen eller nån annan. Och nu hade jag dragit in Marta i det hela. De där männen kunde ju se att vi inte direkt satt och snackade om hur kära vi var, så Marta låg nog också illa till.

– Hur såg de ut, de där männen ?– Jävligt vanliga, utom på en punkt.– Vad då ?– Ögonen. De hade reptilögon. Kalla, hårda ögon utan

djup och känslor som observerade och tog in omgivningen. Det låter lite överspänt, men jag har sett såna ögon tidigare hos en del av de skottskadade som vi fått in efter uppgörelser i den undre världen. Mördare och psykopater, folk man helst inte åker hiss ensam med.

– Så vi kopplade på våra högerhjärnor för att bli lite krea-tiva, fortsatte Phil. Och planen funkade i all sin enkelhet.

– Vad gjorde du ? Ringde du till polisen ?– Nej, bättre upp ! De hade inte tagit mig på allvar. Jag ra-

sade ihop där vid bordet och Marta började skrika att man måste ringa efter ambulans, hennes pojkvän hade fått en hjärtattack ! Om det är något amerikanska barägare inte vill ha, så är det ett dödsfall i sina lokaler, med risk för skade-ståndsprocesser och allmänt dålig good will, så ambulansen

205


var snabbt på plats. Marta följde med så klart och jag spelade min roll väl, så väl att jag sen fi ck ett litet helvete att förklara för Desmond och Harry att det hela var ett missförstånd, man hade misstagit en ofarlig black out, till följd av för lite sömn och för mycket sprit, för en hjärtattack.

– Så de körde dig till vårt sjukhus ?– Ja, det är klart. Till sist lyckades jag övertyga Desmond,

som tog emot vid akutintaget, att det hela var ett stort misstag, att jag var okey och inte behövde läggas in. Harry var sur som en citron och ville kalla på bakjouren, men vi fi ck honom att avstå. Jag får nog ta ett snack med de där båda över en öl när det här är över, det vill säga om jag fortfarande är i livet …

– Och Marta ? – Vi vågade inte lämna sjukhuset den vanliga vägen utan

smet ut bakvägen, personalutgången du vet, där borde det ju inte fi nnas nån som stod på pass. Marta tog en taxi till en kompis som bor i en annan del av stan, hon vågade inte ens åka hem till sin syster, och ännu mindre hem till sig själv. Jag följde med och nu är jag här, som du ser.

– Hjälp mig Erik, jag vet inte vad jag ska ta mig till !– Polisen …– Du tror väl inte att de sväljer hela den här historien – att

Mike är ett offer för lejda mördare, inhyrda av nåt uppskrämt läkemedelsföretag !

– Ring dig sjuk Phil. Skyll på överansträngning, det backas ju upp av Desmond och Harry och av mig, om det behövs. Du får stanna här hos mig tills vidare, men gå inte ut, svara inte i telefon och öppna inte dörren för någon. Ring Marta och försök få henne att göra samma sak, övertyga henne om att det är ingen lek. Hon kan ju annars vid närmare eftertanke få för sig att det nog inte är så allvarligt, att du har börjat hal-lucinera eller nåt sånt. Vet hon var du är nu, för resten ?

– Ja, jag berättade om dig, det var kanske dumt …– Det kan inte hjälpas. Bara hon fattar att hon måste hålla

sig undan ett par dar. Jag ska gå på nu klockan nio och bör vara tillbaks vid sex eller sju. Slå inte in skallen på mig när jag kommer hem, jag ringer tre korta, tre långa och tre korta på ringklockan innan jag öppnar.

206

johnny grimståhl

– SOS, det betyder ju hjälp. Kommer från »save our souls».

– Ja, är inte det precis vad du behöver just nu ? Nån som hjälper dig och räddar din amerikanska kapitalistsjäl och kan-ske får dig att anamma den socialistiska synen på världen ?

De skrattade. Phil hyste inga varmare känslor för vare sig socialister, kommunister eller andra människor på vänster-kanten. De var alla »commies», nåt slags farliga djur som man måste akta sig för. Erik hade förgäves försökt förklara skill-naden mellan svenska socialdemokrater och kommunister, men blivit tvungen att ge upp inför den kompakta mur av oförstånd som restes mellan dem.

– Det fi nns mat och öl i kylskåpet, känn dig som hemma. Jag köper mer på vägen hem. Men sätt inte på teven och slam-ra inte i köket. Jag är ju på jobbet, så ingen är hemma, okay ?

Phil öppnade efter de sista tre korta signalerna. Han såg ut som en av patienterna som hade kommit in på akuten samma dag med akut blindtarmsinfl ammation, vilket Erik lät honom veta.

– Ta dig en dusch och raka dig, du kan låna min rakhyvel. Du ser ju ut som en utskiten vindruva. Här har du lite rena kläder. Jag fi xar käk under tiden, för du har väl inte ätit på hela dan heller. Sen ska vi hålla krigsråd, du och jag.

En timme senare såg Phil ut som sitt gamla jag igen där han satt i köket med ett skrivblock på det avröjda bordet.

– Är du helt säker på att Mike blev mördad, att han inte knarkade utan att vi visste något ?

– Ja Erik, han blev mördad, var så säker.– Vem ?– Förmodligen Nova Lab, möjligen Schillers, men det är

mindre troligt. Mike kontaktade båda, men det var bara Nova som visade nåt intresse, hos Schillers blev han mer eller min-dre utskrattad och i det närmaste utslängd. Nova började tes-ta metoden för över en månad sedan, de försökte lysa in olika ämnen, det berättade Mike för mig förra veckan. Jag försök-te ringa dig men du var inte hemma, så jag tänkte berätta det

207


senare, det var ju ingen direkt brådska tyckte jag. Du vet ju hur lång tid det tar att labba, kolla, testa om och dubbelkolla. Både Mike och jag räknade med att de skulle hålla på fl era månader innan vi skulle höra från dem.

– Men varför mörda honom ? Kunde de inte gett honom ett jobb som projektledare eller nåt och en skaplig hacka för idén, om den visade sig vara bärbar ?

– Han kanske begärde för mycket. Eller så ville de tysta ned det hela. Det kunde ju bli ett dråpslag för dem, ja för hela lä-kemedelsindustrin, om folk skulle börja lysa in mediciner och annat. Tänk dig själv Erik, hur grannarna springer och lånar av varann, som när man behöver en kopp mjöl för att laga mat och inte vill springa till affären. Jo, förlåt att jag stör Mrs Smith, det är så att min man har sån huvudvärk, så kanske jag kunde få låna en värktablett till imorgon ? Förresten skul-le jag passa på att lämna tillbaka kapseln med östrogen, jag har lyst in den under en vecka och nu har vallningarna gått över, tack så hemskt mycket !

– Ja, försäljningen skulle nog sjunka som ett ankare vid en störtankring. Vet Nova att jag är inblandad ?

– Inte vad jag vet. Det är ju mest Mike och jag som har syss-lat med det här, du har ju så att säga bara varit med på ett hörn. På de testrapporter som Mike lämnade dem fi gurerar bara han och jag med namn.

– Vi gör så här : Du skriver ned en rapport om metoden, hur den utvecklades, hur man gör och så vidare. Använd van-liga ord, skriv enkelt så att vem som helst förstår, en bruksan-visning helt enkelt. Jag drar kopior imorgon på jobbet och ser till att de skickas till några utvalda personer, att öppnas en-dast i händelse av min död.

– Vilka personer ?– Det vill du inte veta Phil, om du tänker efter …– Du menar så jag inte kan tjalla, inte ens under tortyr ?– Till exempel.– Det låter uppmuntrande !– Ja, din situation är ju inte så uppåt just nu, men det ska

vi ändra på. Vi ska trycka till de jävlarna riktigt ordentligt för vad de har gjort, lita på mig !

208

johnny grimståhl

– Din tokiga jävla svensk ! Sätt lite voodoo på dem !– Jag har funderat på det. Jag måste bara dra loss ett hår-

strå från deras högste boss först.– Eller dra ut en nagel !– Utan bedövning ! För första gången på över ett dygn

skrattade Phil.

Erik gick smågnolande in till sjukhusdirektörens sekretera-re.

– Har jag sagt dig idag hur vacker du är ? sa han till den bastanta färgade kvinnan bakom skrivbordet.

– Och vad vill du ? Om det är en träff så är du tjugo år för sent ute, och om du tror att jag tänker skicka de där breven som du försöker gömma bakom ryggen, så är du också ute och cyklar.

– Cynthia, hur kan du vara så hård och misstänksam mot mig ? Jag vill inte gifta mig med dig, jag behöver en mogen kvinna vid min sida, inte en fl icksnärta som du. Men vi kan väl åka på kärleks …, jag menar, solsemester till Hawaii en vecka, bara du och jag ?

– Det är tur för dig att du är svensk och kan skylla på att du blivit uppfostrad med all den där fria kärleken, annars skulle jag anmäla dig för sexuella trakasserier, din skojare. Se så, ta hit de där breven nu innan nån ser det, du är ju alldeles hopplös vet jag !

– Och du är solen i mitt liv ! Vilket hotell ska jag boka åt oss ?

– Ge dig iväg innan jag ringer efter vakterna !– Cynthia, du krossar mitt hjärta ! Du vet inte vad du går

miste om …Han försvann småvisslande. Cynthia skakade på huvudet

och log. De var sig lika, en del av de där unga läkarna. Fram-fusiga och fräcka, men oftast med en charm som de visste att hon inte kunde motstå. Hon log igen och la de tre kuverten i lådan för utgående post. Hade hon tittat efter närmare, hade hon sett att ett av breven skulle sändas express till Sverige på sjukhusets bekostnad. Det var till Berglund. De andra breven var till William Trias och en viss Donald Leach, den advokat

209


som hjälpte Erik med alla juridiska procedurer och fi nter som hörde till utövandet av läkaryrket i USA. Inuti det stora ku-vertet låg ett mindre kuvert och ett kortfattat brev som talade om att det mindre kuvertet skulle överlämnas till de tidningar som de var adresserade till om Erik skulle avlida, skadas vid en olycka, bli svårt sjuk, eller helt enkelt försvinna.

Så fort Erik fi ck en stund över ringde han upp Nova Lab från telefonen i vilorummet.

– Det här är doktor Erik Bergman från UCLA’s forsknings-center. Jag vill tala med en av era forskningschefer. Nej, jag vet inte vad han heter, vem som helst av dem går bra antar jag.

– Edward Letzer. Vad kan jag stå till tjänst med ? – Jag heter Erik Bergman och forskar på UCLA, molekylär

biologi bland annat. Jag skulle vilja tala med nån som håller i ett projekt om magnetinlysning, alltså den metod som en viss Mike Jonsson har presenterat för er.

Det blev tyst en stund i andra ändan, tillräckligt länge för att övertyga Erik om att han var på rätt spår. I annat fall vore det ju en naturlig reaktion att fråga vad det var för slags pro-jekt och vem Mike Jonsson var.

– Hm, vad sa ni att ni hette ? Dröj ett ögonblick så ska jag koppla er vidare till min chef.

Erik fi ck vänta ett par minuter, tillräckligt lång tid för Letzer att förbereda sin chef på samtalet antog han.

– Van Anken här. Det var en behaglig röst med stål i bot-ten, en äkta direktörsröst. Tydligen ansåg inte Van Anken att han behövde presentera sig med varken förnamn eller titel. En självsäker man.

– Mitt namn är Erik Bergman. Jag är, eller rättare sagt var, vän och medhjälpare till Mike Jonsson.

– Jaha ? Rösten var vänligt neutral och avvaktande. Van Anken tänkte inte visa sina kort och Erik beslöt sig för att gå på offensiven direkt.

– Jaha vad då ? Försök inte vara stöddig mot mig, för då lägger jag på luren !

Det hördes inget klick i luren och Erik fi ck den bekräftelse han ville ha.

210

johnny grimståhl

– Jag väntar … sa Van Anken.– Möt mig klockan nio ikväll på restaurang Pacifi c, ni får

ringa dem och boka bord, det kan ni säkert ordna. Kom inte sent och kom ensam.

Erik la på utan att låta Van Anken hinna svara.

En halv timme innan mötet parkerade Phil två kvarter från restaurangen.

– Hämta mig klockan tio. Om jag inte står utanför entrén väntar du en kvart, sen ringer du Willy Trias, här är hans te-lefonnummer. Det är bättre att vi är överdrivet försiktiga om det visar sig att du har rätt, att de faktiskt är kapabla att ta livet av folk för den här affärens skull. Jag läser menyn i deras fönster som tecken på att allt är som det ska, gör jag inte det så kör du bara förbi utan att stanna och ringer Willy, com-prendido ?

– Sí amigo.Erik slog en lov runt restaurangen utan att se något miss-

tänkt, vilket han inte heller hade väntat sig att göra. Strax före nio gick han in.

Pacifi c var ett välkänt ställe, livligt frekventerat av börs-mäklare, folk i försäkringsbranschen och jurister. Erik kunde känna sig rätt säker där, stället höll sig med en beväpnad vakt, diskret placerad i bakgrunden.

– Doktor Bergman ?Van Anken var en smärt och solbränd man i sextioårsål-

dern. Kostymen var dyr, handslaget varmt och fast och det grå håret välfriserat.

De beställde och småpratade utan att nämna det egentliga skälet till mötet. Van Anken berättade i allmänna ordalag om Nova Lab, deras verksamhet och framtidsplaner. Det lät fl ott, framgångsrikt och visionärt. Erik väntade ut honom, och vid kaffet kom det.

– Du hade ett förslag som du ville diskutera, om jag upp-fattade dig rätt ?

– Ja, jag vill sälja en idé, ett koncept åt er.– Fortsätt.– Det handlar om hur man med hjälp av en fi cklampa och

211


en magnet kan lysa in olika ämnen i kroppen. Ja, egentligen lyser man ju inte in själva ämnet, det går ju inte, utan ämnets frekvens, som du nog förstår. Ämnet kan vara ungefär vad som helst, en medicin till exempel.

– Hm, det låter intressant …– Och bekant kanske ? Van Anken ignorerade det sista. Istället sa han :– Vårt företag har som policy att aldrig diskutera affärer

eller föra förhandlingar på krogen. Bland annat på grund av risken för avlyssning, stället kan ju vara buggat i förväg av motparten. Jag föreslår därför istället ett möte på vårt kontor här i LA, där kan vi prata fritt. Naturligtvis måste du då gå igenom vår säkerhetskontroll, liksom alla som tillåts komma upp på femte våningen, där direktionen håller till. Inga kame-ror, bandspelare och liknande, är det OK ?

– Naturligtvis. Vad sägs om klockan ett ?– Utmärkt. Jag skickar en bil att hämta dig, du blir hem-

körd sedan. Och jag insisterar på att få betala notan här ikväll. Det har varit ett sant nöje att lära känna dig doktor Bergman, eller ska jag säga Erik ?

– Doktor Bergman går bra.Till sin tillfredsställelse såg Erik en lätt ryckning i ena ögon-

locket, i övrigt lyckades Van Anken hålla masken. Eriks in-tuition hade lett honom rätt, snobbandet med att inte presentera sig med en imponerande titel berodde just på att den här mannen tyckte att han hade en väldigt fi n och märk-värdig sådan, men ville att det skulle komma fram som av en slump för att höja effekten. Erik hade hittat fi endens första svaga punkt.

En svart limousin med chaufför körde fram när de kom ut på gatan.

– Får jag nöjet att erbjuda doktorn skjuts hem ? Van Anken lyckades inte helt hålla bort en ironisk under-

ton. Förmodligen var han i likhet med många andra höjdare i sin bransch inte bara före detta läkare utan kanske docent eller professor i nån medicinsk specialitet. Och nu hade han blivit förolämpad av en mycket yngre och ännu ej färdigutbil-dad läkare.

212

johnny grimståhl

– Nej tack, jag har också egen bil med chaufför – en kom-pis kör. Van Anken avstod från att le artigt. En till poäng åt mig, tänkte Erik lite elakt. Nu är han mer ur balans än han är van vid.

– På återseende då doktor Bergman.Erik nickade lätt och vände sig demonstrativt om för att

studera menyn i skyltfönstret vid entrén. Klockan var fem mi-nuter över tio.

– Jag tror att de har svalt betet, åtminstone till hälften. Och jag har nog fått en fi ende på köpet, berättade Erik medan de körde hem.

– Vad ska du säga till dem imorgon ? – Inte så mycket. De kommer nog att säga desto mer när

de hör mitt förslag.– Som är ?– Femtio miljoner, tjugofem åt dig och tjugofem åt mig. Phil var nära att krocka med en lyktstolpe och bromsade

in vid vägkanten.– Du är inte klok ! Menar du italienska lire eller nåt sånt ?– Äkta US dollars. På hemligt sifferkonto i Schweiz. Jag sät-

ter min advokat att jobba på det, vi vill ju inte skatta bort det.– Din galna, jävla svensk ! upprepade Phil gång på gång un-

der resten av färden. Det lät som ett mantra, och fungerade som ett sömnmedel på Erik där han satt i framsätet.

26Det blev mycket tyst i rummet och luftkonditioneringen hör-des plötsligt väldigt tydligt.

– Du skämtar, sa Van Anken.– Dödligt allvar, svarade Erik.– I helvete att vi betalar en förmögenhet för nåt jävla snö-

mos som nån utländsk tönt har kommit dragande med. Edward Letzer kunde inte behärska sig. Är du inte klok ? För resten så har vi redan betalat Mike Jonsson, och det här var väl hans idé och inte din så vitt jag förstår !

213


Det varnande ögonkastet från Van Anken kom någon se-kund för sent.

– Ja, jag vet att ni har betalat Mike, och hur. Men polisen och tidningarna vet det inte.

– Inte en chans Bergman ! Det var Van Anken, en Van Anken utan titulerande.

– Det var självmord och det kommer ingen utredning och inga smarta advokater att kunna ändra på. Tror du att vi har nåt att göra med Mikes tråkiga frånfälle, eller vad ?

– Glöm det, svarade Erik. Ska vi återgå till affärerna ? Ni vill inte att den här metoden ska bli känd hos allmänheten. Jag vet inte hur många bland er personal som känner till den, det är ert problem, men utanför er krets är vi bara tre, jag me-nar vi var tre, som har studerat metoden och vet hur den fung-erar. Igår postades ett antal brev till bland annat några advokater, poliser och andra, alla vänner till mig. Inuti varje brev ligger ett annat, plomberat brev med en utförlig förkla-ring och beskrivning av metoden, färdigt att skickas till vissa utvalda tidningar och andra inom massmedia om jag till ex-empel skulle ramla ut från fönstret här, snubbla i trappan el-ler på annat sätt råka ut för något otrevligt. Femtio miljoner skulle få mig att återkalla samtliga brev och för alltid förseg-la min mun beträffande den här tekniken, eller metoden.

– Mikes kompanjon, Phil Darrow, hur blir det med ho-nom ?

– Han ingår i uppgörelsen, på samma villkor som mina.– Åh, Herre Gud, femtio miljoner till ! stönade Ed ward

Letzer, och Erik undrade var de hade hittat detta stolpskott till chef. Han visste inte att Edwards far var styrelseordföran-de i Nova Lab och i kraft av detta lyckats putta upp sin tel-ning till dessa alltför höga sfärer.

– Edward, sa Van Anken med plågad stämma, var snäll och plocka fram vår forskningsrapport om magnetinlysning och ha den klar på ditt kontor om tio minuter.

Edward Letzer lommade iväg och Erik fortsatte :– Priset är femtio miljoner, inte hundra. Villkoren är att vi

får godtagbara garantier för vår framtida säkerhet. Detta gäl-ler naturligtvis också för Mikes granne, Marta Sanchez, som

214

johnny grimståhl

oförskyllt har dragits in i den här härvan och nu tvingas hålla sig gömd. Hon vet ingenting och måste kunna återvända hem redan idag, gärna med en liten kompensation för utstått li-dande, och då menar jag inte lite gratis piller och mediciner.

– Bergman, du begär för mycket, vi …– Doktor Bergman.– Vad ?– Doktor Bergman för dig din pillerkrängare ! – Vad i helvete ! Masken föll av Van Anken men kom lika

snabbt på plats igen. Beundransvärt, men inte helt godkänt professorn, tänkte Erik.

– Alltså, doktor Bergman, förslaget är inte godtagbart. Hur skulle det vara om vi börjar om på nytt, sätter oss ned och re-sonerar som de förnuftiga människor vi ju alla här är ?

– Nej, sa Erik. Mitt erbjudande är inte förhandlingsbart.– Ditt sista ord ?– Mitt sista ord.– Och när vill du ha svar ?– Imorgon. Så hinner ni ta upp det med styrelsen om det

behövs.– Vi måste få prata igenom det här doktor Bergman. Min

sekreterare tar dig till vår direktionsmatsal en våning upp. Där fi nns också en bar med en fi n utsikt över stan. Säg bara till vad du vill ha.

– Det har jag redan gjort – femtio miljoner.Ingen skrattade.

– Dåligt Archie, mycket dåligt. Han fi ck dig på fall där, fi ck dig att tappa fattningen. Inte bra när man gör affärer. Det är en listig jävel, en riktig orm. Han har naturligtvis räknat ut att du förmodligen sitter på lite fi na titlar, kanske vet han att du är professor, eller var, i endokrinologi. Doktor Bergman ! Skickligt gjort, den mannen skulle kunna gå långt hos oss. Mannen som talade hade hittills suttit tyst och han hade hel-ler inte presenterat sig för Erik, bara tagit i hand och mumlat något ohörbart. Han var Melwyn Fleet wood, högste chef för Nova Lab, endast underställd styrelsen och infl ugen från New York samma morgon för detta möte.

215


Han vände sig nu till den tredje mannen i rummet, Frank Gleason, Nova Labs chefsjurist.

– Vad anser du Frank ?– Det är för mycket Mel, styrelsen kommer aldrig att gå

med på det. Vi erbjöd Mike Jonsson fem miljoner och så långt är jag med. Men femtio miljoner, jösses, de kommer att hud-fl änga oss !

– Vems var idén att ta till en alternativ lösning för Mike Jonsson ?

– Ja vem tror du ? svarade Van Anken. Unge Letzer så klart. Han överskred sina befogenheter, jag visste inget förrän det var för sent.

– Gör dig av med honom ! – Det var ditt förslag att ta upp honom hit Mel, jag ville

aldrig ha honom.– Ja, jag vet. Albert Letzer låg på oss alla och till slut gav vi

med oss. Men nu ska han bort. Sätt honom nånstans där han gör minst skada, ge honom ett större kontor, fi nare skrivbord och en snyggare sekreterare än den han har, men ta för Guds skull bort honom från femte våningen ! Jag tar hand om Letzer senior, han kommer att förstå.

– Hur ser det ut rent legalt Frank ? Kan vi binda upp den här kaxiga unge doktorn och täppa till truten på honom, jag menar vad gäller den här metoden med magnetinlysning, för övrigt lär det nog inte vara så lätt att stuka honom. Jag kän-ner till typen, hängiven sina ideal, slåss till sista blodsdroppen för att försvara det han tror på, lojal och oftast ärlig, benägen att hålla ord.

– Jag hoppas att du har rätt i att han kanske håller ord, för vi har inte så mycket att sätta emot om han skulle välja att börja prata, och då menar jag även efter en eventuell uppgö-relse med honom. Det fi nns en lång rad lagar som han kan åberopa om vi stämmer honom för kontraktsbrott, allt från konkurrensbegränsande lagar om kartellbildning och annat till konsumenternas rätt till information, yttrandefriheten och fan vet allt. Enda chansen är om vi kan köpa över honom, till exempel erbjuda honom ett fett anbud som forskningschef inom nåt område som intresserar honom. Ge honom en furstlig

216

johnny grimståhl

lön, fri tjänstebostad, resor, obegränsad kredit och så vidare. Och naturligtvis en ordentlig hacka som extra bonus, dock inte den fantasisumma som han begär. Som anställd hos oss kan vi ta ett fast grepp om pungen på honom, ett grepp som bara känns om vi kramar lite, annars inte. Han blir bunden av tyst-nadslöfte på ett sätt som annars är omöjligt, bunden både le-galt, socialt, ekonomiskt och kanske också emotionellt.

– Den andre då, Phil Darrow ? undrade Van Anken. – Vi gör en motsvarande deal med honom också, men nå-

got säger mig att honom får vi nog betydligt billigare.– Be Letzer komma in med den där rapporten, bad Melwyn

Fleetwood.Letzer måste ha stått i startgroparna, så snabbt som han

uppenbarade sig, ivrig att vara till lags. Beskäftigt la han fram en plastmapp åt var och en.

– Hur många såna här är ute och cirkulerar på företaget ? undrade Frank Gleason.

– Det fi nns bara två ex till, i säkert förvar i mitt kassaskåp, svarade Letzer.

– Hämta hit dem när du är klar med din föredragning.– Vi vill ha en kortfattad redogörelse, sa Van Anken, så för-

lora dig inte i detaljer och försök inte förklara hur och varför metoden fungerar, det får bli en senare fråga.

Edward Letzer var åtminstone en van och driven förelä-sare, det erkännandet gav de honom. Efter en kort genomgång av hur testerna utfördes för att utesluta fusk och inverkan av placeboeffekten, gick han över till det rent praktiska utföran-det av testerna.

– Det är faktiskt bara Van Anken och jag här på företaget som vet hur man gör, de andra får inte vara med när inlys-ningen sker och försökspersonen ligger på en bänk med mör-ka solarieglasögon på sig, så de ser heller inte vad vi gör. Är det OK att Frank är kvar, jag menar …

Efter en kort nick från Melwyn Fleetwood fortsatte han :– Som sagt, de övriga i teamet vet egentligen inte alls vad

vi håller på med och det mesta av utvärderingen har Van Anken och jag också tvingats att göra själva. Han gjorde en kort konstpaus innan han fortsatte.

217


– Resultaten kan inte kallas annat än sensationella, de över-träffade våra vildaste förhoppningar, eller kanske borde jag säga farhågor. Effekten av inlysningen varierade från ca femtio procent jämfört med vanlig medicinering eller intag av ämnet, till över sjuttio procent, ja ibland verkade det vara hundra pro-cent. Vi lyste in olika mediciner, vitaminer, blodtryckssänkande preparat, adrenalin, endorfi ner och andra hormoner. Jag med-ger att metoden fungerade inte på alla preparat och olika indi-vider svarade lite olika på vissa ämnen, det kan ni se på tabellerna på sidorna sju och elva, men överlag så var resultatet entydigt – det fungerar oftast, och i regel över förväntan bra.

– Jag ska nu genomföra en snabb demonstration om jag får ? Kan du ställa upp Frank ? Du har inte varit med om det förut och är en lämplig person att testa på. Inget farligt, jag lovar, vi lyser bara in ett ämne som antingen höjer ditt blod-tryck lite, sänker det, eller gör ingetdera. Blodtrycket kontrol-leras av oss alla, utom av dig Frank, och vi stoppar direkt om det systoliska går över etthundraåttio eller det diastoliska un-der sextio, det är inte farligt, lita på mig. Ditt normala blod-tryck lär vara etthundratrettio och nittio, hyfsade värden för din ålder. Jag ringde din läkare imorse och kollade, så jag vet. Van Anken sköter själva inlysningen och bara jag vet vad det är som lyses in varje gång. Melwyn kollar mig så att jag inte kan fuska, även om jag ville.

Efter en viss tvekan la sig Frank Gleason på rygg på golvet med en blodtrycksmätare fäst runt armvecket. Van Anken placerade en hålmagnet mot hans navel, med magnetens plus-pol vänd mot kroppen och Letzer la olika små kapslar i hålet i magneten en efter en, medan Van Anken lyste på dem med en vanlig liten fi cklampa.

Det var en imponerande förevisning. Blodtrycket ömsom steg hastigt, låg kvar oförändrat, eller sjönk som en sten i vat-ten allt efter de ämnen som lystes in. De kunde sedan konsta-tera att resultaten stämde mot de ämnen som hade lysts in.

– Hur är det med biverkningar ? ville Melwyn Fleet wood veta.

– Inga hitintills. Tyvärr, det är ju på biverkningarna vi tjä-nar våra största pengar !

218

johnny grimståhl

Letzers skämt uppskattades inte, det fi ck vara gränser för självironin.

– Tack Ed, du kan vänta på ditt rum, avfärdade Van Anken honom.

Melwyn Fleetwood tog till orda.– Det här verkar vara det största hotet mot vår verksamhet

som jag har varit med om, började han. Om detta sprids hos gemene man så kan det vara början till slutet, ett slut som kan komma så snabbt att vi aldrig hinner sätta in motåtgärder i tid. Och inte bara slutet för vårt företag, det kan komma att slå mot hela branschen, hela läkemedelsindustrin kan mer el-ler mindre gå under. Vi kan inte vända oss till våra konkur-renter och be alla ställa upp solidariskt, inte den här gången, så det blir vi som själva får kratsa kastanjerna ur elden, både våra egna och de andras, det kan inte hjälpas. Sett mot den bakgrunden mina herrar så är femtio miljoner dollar inte dyrt, det är billigt ! Det är inte mer pengar än att det går att fördela dem på olika poster, skyffl a runt dem på olika konton ett tag och låta dem cirkulera för att så småningom omärkligt glida in och försvinna på ett sifferkonto i något land med vattentät banksekretess. Det har gjorts förut, alla gör det om det är nöd-vändigt, vi också. Sluta upp med att låtsas se förvånad ut Frank, det klär dig inte.

– Och om de inte vill ha svarta pengar Mel ?– Det vill de Frank, det vill de. Men naturligtvis måste en

mindre del, en miljon eller så, utbetalas mot kvitto så att vi har nån form av underlag för de kontrakt som du får upprätta.

– Ska vi inte öppna med att försöka köpa över honom ? Om vi får Bergman så kommer nog Darrow också att rätta in sig i ledet.

– Du har min tillåtelse att försöka Archie, men glöm inte att kalla honom doktor Bergman.

Van Anken kände sig nödd att stämma in i Melwyn Fleetwoods och Frank Gleasons glada skratt. Han hatade Erik Bergman mer än någonsin. Djupt och innerligt.

– Svaret är nej. Jag är inte intresserad av att jobba för er. Tänk om jag slutar som han där ! Och Erik pekade på Van Anken,

219


som kände blodet rusa mot huvudet. Varför sköt Bergman in sig på honom hela tiden, vad hade han emot honom ? Van Anken kunde inte veta att Eriks strategi var att slå mot fi en-dens kända veka punkter. De andra två männen i rummet kunde han inte komma åt lika lätt, han visste ju inte vilka de var, inte ens vad de hette, när det kom till kritan. Erik beslöt sig för att ändra på det. Han kopplade på telepatin.

– Tycker ni inte att vanlig hövlighet och affärssed bjuder att ni två presenterar er, nu när vi kanske ska göra stora affä-rer ihop, sa han. Du är ju ändå boss här, inte sant, och den andre måste vara er advokat.

– Det stämmer, sa den äldre av de två. Jag är Melwyn Fleetwood, det är jag som är högste chef här, och det här är vår chefsjurist Frank Gleason, som är med så att det hela ska gå lagligt till.

– Menar du att ni har tänkt betala mig över bordet, helt öppet ? Då måste jag nog höja budet en hel del med tanke på de skatter som jag i så fall tvingas att betala.

– Nej, vi ska nog hitta på ett sätt att komma runt det pro-blemet, det löser vi lätt.

Det var Melwyn Fleetwoods tur att hängas ut. Van Anken dolde ett leende.

– Var advokaten kanske med och såg till att min kompis Mike fi ck ett visserligen olagligt men ändå för er legalt oan-tastligt slut ?

– Ska vi kanske komma till sak, sa Melwyn Fleetwood med frost i rösten.

– Doktor Bergman, vi har som sagt ett motbud att komma med, sa Van Anken. Vi kan erbjuda er ett toppjobb som fors-kare med chefsbefattning, alla de förmåner som ni nyss har tackat nej till, och ytterligare några guldkantade erbjudanden. Vidare är vi beredda att gå er till mötes ett steg när det gäller den rent ekonomiska uppgörelsen, låt oss säga fem miljoner kontant, svart naturligtvis om ni så önskar.

Erik stod tyst en stund och tittade från den ene till den an-dre. Han kände spänningen i luften, men berördes inte av den. För de andra tre var nervpressen oerhörd och till sist vek sig Van Anken.

220

johnny grimståhl

– För helvete människa, ni är ju inte … Det är orimligt, vi kan bara inte betala så mycket för en metod som vi sannolikt aldrig kommer att få nån glädje av, en enkel idé som nån ram-lade över av en slump ! Var lite resonabel Bergman !

– Doktor Bergman, jag trodde att vi var överens om det.– Dra åt helvete, mumlade Van Anken halvhögt.– Melwyn, var snäll be den där mannen avlägsna sig. Jag

kan inte förhandla med nån som står och skriker och sen för-olämpar mig. Det här är ingen jävla basar i Kairo där ni kan stå och gapa och pruta om priset !

– Archie, var snäll vänta utanför en stund medan jag talar med doktor Bergman här.

Van Anken slog igen dörren demonstrativt hårt efter sig.– Ilsken typ den där, han behöver nog semester, eller kan-

ske lite mer av den där nya nervmedicinen som ni håller på och lanserar.

– Doktor Bergman, låt oss hålla oss till sakfrågorna. Varför en så orimligt hög summa ?

– Låt oss kalla det skadestånd, skadestånd för vår kamrat Mike Jonssons plötsliga död. Han hade kanske fru och barn.

– Fel, det har vi kollat. Han var ungkarl, enda nära släk-tingen var en syster nånstans i norra Sverige. Inga barn, inga föräldrar, ingenting.

– Så lämpligt då. Ingen som kommer att ställa till bråk allt-så ? Men han hade några vänner, tråkigt nog för er.

– Så det här är en privat vendetta ? – Nej, i så fall skulle priset vara mycket högre.– Kan det bli så mycket högre ? Ni begär femtio miljoner

för något som är värdelöst för oss, nåt vi inte kan patentera och utnyttja.

– Tillåt mig påpeka att ni betalar inte för att utnyttja den här metoden, utan för att hindra andra från att göra det, sa Erik syrligt.

– Och det skulle vara värt femtio miljoner ?– Nej, det skulle vara värt oerhört mycket mer, fl era miljar-

der dollar. De tio största läkemedelsföretagen i världen, och dit hör ni, omsätter totalt mer än tjugo miljarder dollar per

221


år, och försäljningen pekar stadigt uppåt. Hela er bransch skulle sättas i gungning, alla investeringar, för att inte tala om vinster, skulle kunna rasa ned i ett svart hål och kanske hela ert jävla företag med skrytbyggen, lyxiga kontor, överbetalda fjantar som ni själv och era lakejer här och era förbannande skitmediciner som har gjort mer skada än nytta, allt detta skulle kunna försvinna med en jävla smäll och det vet ni. Så femtio miljoner är billigt, en miljard är ett mer realistiskt pris och det är också det pris som gäller från och med imorgon om vi inte då har nått en överenskommelse. Om jag alls är villig att prata affärer med er imorgon, vill säga.

– Och ni ska vara läkare ? Ni är en mycket farlig man dok-tor Bergman, en riktig djävul skulle en del säga.

– Den enda djävulen här är du, som lever på att hålla så många människor som möjligt i ett beroende av era oftast verkningslösa mediciner, mediciner som sällan botar, men de-sto oftare ger biverkningar som ni har manipulerat fram, så att ni kan sälja nya mediciner mot biverkningarna av de gam-la. Ni är ta mig fan värre än knarkförsäljarna, de låtsas åt-minstone inte att det de säljer är bra för individen och samhället, folk som ni gör mig illamående ! Och du är innerst inne inte alls ovillig att ge mig det jag begär, eftersom du inser att det är värt pengarna många gånger om. Samtidigt tycker du illa om mig och hatar tanken på att ge mig femtio miljoner. Ett nackskott vore bättre, inte sant.

Melwyn ryckte till, han hade faktiskt precis stått och tänkt orden ett nackskott skulle vara en bra lösning.

Melwyn Fleetwood var röd ända upp till hårfästet. Han kunde inte påminna sig att någonsin ha blivit så respektlöst behandlad. Och ändå måste han behärska sig för sitt företags skull. Melwyn Fleetwood tyckte att han i detta ögonblick för-stod hur krig uppstod och varför människor ibland mördade varandra. Det skulle vara en stor lycka om han kunde skjuta skallen av den här oförskämde, fl inande tölpen som nu var på väg att sko sig på hans företags bekostnad, tänkte han. Men högt sa han :

– Jag ska informera styrelsen, du ska få ett svar imorgon. Gleason kan sköta resten av förhandlingarna. Vi behöver inte

222

johnny grimståhl

ta i hand, jag får lita på ditt ord. Jag hoppas vi inte ses fl er gånger.

– Detsamma, sa Erik fl inande.

27Frank Gleason var en skicklig förhandlare. Enligt det slutliga avtal som styrelsen efter viss tvekan hade godkänt, och som han lyckades få Erik och Phil att anta, förband de sig att inte avslöja och inte forska i metoden magnetinlysning, vilken kortfattat beskrevs i en bilaga. För detta uppbar de båda ett engångsbelopp på fem miljoner dollar, en miljon kontant och resten insatt på de sifferkonton som Eriks advokat hade skaf-fat dem i Tyroler Bank i Zürich. De resterande pengarna, fyr-tio miljoner dollar, hade förts över till ett särskilt konto i samma bank. Beloppet skulle utbetalas årligen med en miljon dollar till var och en av dem under tjugo år efter godkännan-de av Nova Lab, ett godkännande som innebar att de båda hade följt kontraktet. Vid kontraktsbrott återfördes pengarna till Nova Lab, som då också skulle kräva återbetalning av re-dan utbetalda belopp.

Så snart Melwyn Fleetwood kände sig någorlunda säker på att faran var avvärjd, åtminstone för stunden, började han smida planer på hämnd. Han kunde inte glömma den föröd-mjukande behandling och skymf Erik utsatt honom för under mötet. Att döda Erik var inte att tänka på, säkert hade han ett antal brev liggande som tidsinställda bomber, färdiga att skickas iväg att brisera om något sånt skulle hända honom. Det var bättre att skrämma honom, ge honom en läxa han aldrig skulle glömma … Han ringde Frank Gleason och bad denne ordna ett möte med en av topparna i familjen Campino. Det var inte första gången Fleetwood vände sig till maffi an för att få hjälp med kinkiga problem.

Erik stod fast vid sitt beslut att återvända till Sverige. Phil hyrde en fl ott lägenhet och köpte en ny bil, i övrigt levde de ungefär som förut, utan nyrika vanor. De bestämde sig för att

223


hålla sin del av kontraktet så länge som Nova Lab också gjor-de det. Erik planerade att stanna de två månader som återstod av terminen och sedan ta en månads semester för att resa runt och se mer av USA än bara Kalifornien.

– Hej Bertil, det är Erik.Bertil Bygård lät inte förvånad, det verkade som om han

hade väntat på Eriks samtal.Erik berättade vad som hade hänt och om uppgörelsen

med Nova Lab.– Var försiktig Erik, det är ena lömska typer det där. Jag

har en känsla av att det kommer att bli trassel av nåt slag. Jag ska titta lite närmare på det där och ringer dig om ett par dar.

Erik undrade hur Bertil Bygård skulle »titta» på Nova Lab, men sa inget. Han mindes deras första möte i Hälsans Hus, där Bertil visade att han var klärvoajant.

Bertil Bygård ringde redan nästa dag, mitt i natten, på grund av tidsskillnaden.

– Du och din kompis är i fara, Erik. De där människorna håller på att koka ihop nånting, fråga mig inte hur jag vet det. Du måste ha trampat hårt på fl era ömma tår, det är fråga om känslor, känslor av förlorad prestige, av att ha blivit föroläm-pad och av att vilja hämnas. Säger det dig nånting ?

– Jo, jag gick nog åt dem rätt hårt, de är nog ordentligt för-bannade. Men de är ju affärsmän. Inte låter de väl sina käns-lor styra i affärer ?

– De är människor Erik. De reagerar precis som du och jag. Det är sant att normalt har de en hög grad av kontroll, men det fi nns alltid en gräns för vad varje människa tål, och den gränsen verkar du ha gått över. Du styrdes ju också av dina känslor då, inte sant ?

– Jo, jag hade roligt på deras bekostnad, det erkänns. Det var kanske dumt …

– Ja det var det, men du är ju som du är och nu är ju ska-dan redan skedd. De håller på och planerar hur de ska komma åt dig och din kompis. Jag vet inte vad de tänker göra, men ni behöver hjälp. Lyssna nu noga och skriv ned vad jag säger. Du

224

johnny grimståhl

ska ta dig till ett indianreservat som heter Pine Ridge, som lig-ger i South Dakota. Stammen som bor där kallas Oglala Lakota, de tillhör de så kallade siouxindianerna. Se till att du är där nästa lördag. Fråga efter Wapiya.

– Vem ska jag fråga ?– Vem som helst. Du är väntad. Du kommer att stanna där

en vecka. Och en sak till – du får inte äta eller dricka nåt un-der lördan.

– Vad har du nu hittat på för hokus pokus Bertil ? Ska de trä pinnar i bröstmuskeln och hissa upp mig runt en indiansk midsommarstång för att jag ska börja se syner ? Kan vi inte köra den svenska varianten istället med lite folkdans och en rejäl fylla ?

– Jag trodde att du hade slutat supa. – Jag skojade bara, och det vet du. Men jag har ingen stör-

re lust att vara med om nån slags soldans, eller vad nu dina indianpolare kan få för sig att göra med mig.

– Våra indianpolare Erik, de är även dina vänner. Hej så länge, vi ses snart.

Erik satt en stund och stirrade på telefonluren, så ringde han upp sjukhuset och begärde ledigt en vecka. Han hade samlat på sig en hel del ledighet, så det var inga problem.

– Indianreservatet ? Det är lätt att hitta, sa mannen vid Avis biluthyrning. Följ bara vägen här på kartan så hamnar du där, det går inte att ta fel.

Erik hade tagit fl yget till Rapid City i sydvästra delen av South Dakota. Det var fredag och han hyrde en fyrhjulsdriven Jeep för att starta tidigt nästa dag. Mannen på biluthyrnings-fi rman kunde också rekommendera ett bra motell en bit ut-anför staden, på vägen mot Pine Ridge reservatet. Erik kom ihåg ordern att inte äta och dricka nästa dag och laddade där-för upp med en rejäl middag innan han gick till sängs.

Han startade tidigt på morgonen. Det blev allt varmare ju högre solen steg. Trots bilens luftkonditionering började Erik känna sig törstig. Han sneglade på vattenfl askan i hållaren bredvid förarsätet och till sist tog han ett par klunkar och drabbades omedelbart av dåligt samvete. Han fi ck en känsla

225


av att Bertil såg honom, öppnade bilrutan och hällde ut vatt-net.

Efter ett par timmar kom han till reservatgränsen. En trä-ställning med text hälsade honom välkommen till indianre-servatet Pine Ridge och efter en stund började ett och annat hus dyka upp längs vägen. De såg ganska ruckliga ut, inte alls som de välskötta villor han hade vant sig att se i Kalifornien. På gårdsplanen stod oftast en pickup och i regel ett eller två gamla bilvrak. Han såg inga människor. En bensinstation ver-kade vara öppen och Erik körde fram till pumparna. Innan han hann kliva ur bilen stod en gammal skrynklig indian vid framdörren. Han tittade frågande på Erik som sa :

– Fill her up please. Gubben tittade oförstående på honom och Erik undrade

om han kanske inte förstod engelska. Han hade hört talas om att en del gamla urinnevånare inte talade mer än hjälplig eng-elska och att de ibland låtsades inte förstå.

Efter att ha upprepat sin begäran öppnade Erik tanklock-et och pekade på bensinpumpen. Gubben fyllde tyst på bensin och pekade på summan som pumpen visade. När han fi ck be-talt sa han :

– Vem söker du ?– Varför tror du att jag söker nån ?– Vem söker du ? upprepade gubben och såg på honom.– Jag söker Wapiya, sa Erik.– Vänta lite. Gubben linkade in till kontoret och Erik såg

genom fönstret hur han talade i telefon med någon. Efter en stund kom han ut och sa :

– Vänta här.Värmen var tryckande och Erik bestämde sig för att sätta

på luftkonditioneringen och vänta i bilen. Indianen försvann in på sitt kontor och han var ensam.

Han dåsade till och vaknade av att någon knackade på bil-rutan. Det var en man i hans egen ålder, indian att döma av utseendet, klädd i jeans, t-shirt och keps. Erik öppnade dör-ren och klev ut. Värmen slog emot honom som en varm vägg och han ångrade att han hade hällt ut vattnet.

– Jag är Elroy »Swift Wolf» Ross. Välkommen till vårt land.

226

johnny grimståhl

– Tack. Jag är Erik Bergman från Sverige. Jag söker en man som heter Wapiya.

– Kör efter mig.De körde in på en mindre väg. Till slut försvann vägen helt

och de kom in i Badlands. Erik var glad att han hade hyrt ett terränggående fordon. Det månliknande landskapet var torrt och sterilt, sten och klippor, en och annan vindpinad, knotig tall och torrt gräs var i princip de enda växterna. Efter en halv timme kom de fram till ett litet hus som låg inklämt bakom ett stort klippblock. Framför huset låg en liten köksträdgård och man kunde se locket till vad som måste vara en brunn. Längre bort låg ett mindre hus och en corral, uppförd av på-lar nedstuckna i jorden och sammanfogade av långa stänger och slanor. Två hästar tittade nyfi ket på dem, en hund skällde och kom fram och nosade på dem innan han återgick till sin siesta i skuggan av klippblocket. Allt gav ett intryck av enkel-het gränsande till fattigdom, men stället var ändå rätt pryd-ligt, inga bilvrak och annat skräp på tomten, som på de fl esta andra ställen Erik hade passerat.

– Har du nån tobak ? undrade Elroy.– Nej, jag röker inte, svarade Erik.Elroy skakade på huvudet och log.– Här, sa han, ta det här. Och han räckte Erik ett paket Bull

Durham. Du kan inte komma till Wapiya utan tobak, i varje fall inte första gången.

De gick fram till dörren. Elroy öppnade utan att knacka och gav Erik tecken att gå in. Det var skumt i rummet, det enda ljuset kom från ett litet fönster vid ena långväggen. Under fönstret stod ett bord med fyra stolar, i hörnet en spis, en vask och en enkel köksbänk. En soffa, två fåtöljer och en teve fullbordade inredningen. Två dörrar visade att det för-modligen fanns ett eller två sovrum längre in i huset.

När Erik hade vant sig vid den dunkla belysningen från fönstret såg han att det satt en man i en av fåtöljerna. Elroy gick fram till mannen och sa något. Erik stod kvar nära dör-ren tills de vinkade fram honom. Han gick fram och sa :

– Jag har kommit för att träffa Wapiya. Jag har med mig tobak.

227


Wapiya tog emot tobaken utan att ändra en min. Han var en man i sjuttioårsåldern, klädd i vita mäns kläder, men i öv-rigt i alla avseenden urbilden av den indian han var. Det grå håret var fl ätat och ansiktet fårat av ett långt liv på prärien.

– Välkommen, sa han på engelska. Jag har sett fram emot att träffa dig. Sätt dig här bredvid mig så jag får se på dig.

Erik hade en känsla av att ha sett Wapiya tidigare, han ver-kade sällsamt bekant. De satt mitt emot varandra och Wapiya tittade forskande på honom med sitt blåa och sitt bärnstens-gula öga. Det är ju Bertil ! tänkte Erik. Men bortsett från ögo-nen och en viss likhet i profi l, var han inte så lik Bertil upptäckte han.

– Ja, vi har känt varandra för länge sen. Ditt namn var Mahto och du var min vän. Det är gott att träffas igen.

– Är du inte Bertil Bygård, min svenske vän och lärare, som på nåt sätt har förvandlat sig till indian ?

– Jag är Wapiya, medicinman och en andlig ledare för Oglala Lakota. Denne man som du kallar Bertil var en stor medicinman i vår stam för länge sen. Liksom Mahto har han fötts igen i det kalla landet på andra sidan de stora vattnen. Vi kände varandra alla tre och jag hälsar dig välkommen.

Erik stirrade på Elroy, som för att få svar. Elroy undvek hans blick.

– Wapiya, medicinman för Oglala Lakota, är du en levande människa, en människa av kött och blod ?

Wapiya tog hans hand och förde den till sitt bröst. Erik kunde känna hjärtats slag och kroppsvärmen från den gamle mannen, det kändes nog så levande.

– Din vän Bertil har fört dig till mig. Han är här hos oss nu, men du kan inte se honom. Vi ska tillsammans återskapa en krigare från länge tillbaka, en stor krigare som har hjälpt dig och kommer att hjälpa dig igen.

– Mongolen, sa Bertil.– Han heter Tienogai och var en stor krigshövding för ett

vilt ryttarfolk som erövrade stora delar av den värld där både vita och snedögda människor bor. Han var din far, själv hette du Ktirgis. Det ska bli intressant att träffa denne man.

– Har du druckit eller ätit idag ?

228

johnny grimståhl

– Jag drack lite vatten, men det är fl era timmar sen.– Bra. Du ska först renas i »initi», det som de vita kallar

»sweat lodge». Sen ska du genomgå »hanbleceya», som är vårt namn på sökandet efter visionen.

Elroy Ross hade under tiden tagit fram ett höftskynke, mockasiner och en liten skinnpåse som han hängde i en rem runt halsen på Erik. Han betraktade honom och skrattade.

– Nu ser du verkligen ut som en vit indian ! Precis som tu-risterna som kommer på en pow wow och leker indianer en dag.

– Pow wow låter trevligare än att gå ut i öknen och svälta ett par dar, för det är väl vad som väntar mig ? Kan vi inte be Wapiya ställa till en fest istället nu när han har fått tillbaks sin gamle lärjunge ? Ring några snygga brudar, eller skicka rök-signaler, eller hur ni nu gör.

Elroy skrattade igen.– Vite man, ingen kvinna av Lakota kommer ens att vilja

låtsas att du fi nns om du inte har haft en vision och renat dig i en svetthydda.

– Ja, jag har märkt att amerikanskorna är svåra att få om-kull, men det här är att gå för långt ! När ni är färdiga med mig kommer era kvinnor ändå inte att ha nån glädje av det som återstår av en än så länge ståtlig viking i sina bästa år. Det är som att svälta grisen innan man slaktar den.

– Liknelsen får stå för dig, min broder. Men kom nu, Wapiya väntar på dig. Håll den här handduken framför an-siktet om du får svårt att andas, det blir ganska rökigt där inne.

Wapiya hade förberett svetthyddan som var en låg, rund hydda täckt med fi ltar och hudar. I mitten låg en grop med heta stenar där Wapiya brände präriegräs och fl isor av ceder-trä. Tobaken blandades med salvia för att rökas som en del av ceremonin. De kröp in och drog igen skynket för ingången. Wapiya hällde vatten på stenarna, het ånga slog upp och det blev svårt att andas. Erik var glad åt alla de gånger han badat bastu i Sverige, det var som en rejäl ångbastu.

Efter en stund gick pipan runt. Erik försökte dra halsbloss och hostade till de andras roade skratt. Det var helt mörkt i

229


svetthyddan, utom några gånger då Wapiya lyfte på skynket för ingången. Röken från gräset och träfl iset gjorde det ännu svårare att andas, Erik var tvungen att hålla handduken fram-för munnen för att sila röken.

Wapiya började mässa entonigt och efter en stund föll Elroy in. Det lät ordlöst, som en samisk jojk. Erik började mot sin vilja nynna med och märkte att det gick lätt. Efter en stund jojkade han utan hämningar i takt med de andra. Med jämna mellanrum hällde Wapiya vatten på stenarna och det fräste till som från ett ilsket djur när vattnet förångades.

Erik förlorade begrepp om tid och rum. Mässandet som steg och sjönk, den ångande luften, röken och värmen, svet-ten som sköljdes ur honom som om en jättehand vred vatten ur kroppens alla celler, allt gjorde att han började tappa verk-lighetsuppfattningen. Han kände det som om han började fl yta ut ur sin kropp, uppåt mot hyddans tak. Plötsligt hörde Erik ett gällt skri och såg i en syn en stor örn komma emot sig rakt framifrån. Örnen passerade över honom och han kände fl äktandet av vingarna. I nästa ögonblick stod de utanför svetthyddan och Elroy hällde en hink vatten över honom. Wapiya var försvunnen.

– Hur känns det Erik ?– I mitt land brukar vi dricka öl efteråt ! Kan man få ett glas

vatten, eller är det emot reglerna ?– Drick så mycket du vill, men ät ingenting. När du går med

Wapiya får du inte dricka förrän du haft din vision, så passa på och drick nu.

– Och om jag inte får nån vision då ?– Det får du, var inte orolig.

Efter att ha gått i två timmar utan att yttra ett ord, pekade Wapiya på en hög klippa.

– Där, sa han, ska du stanna i två dar. – Vad ska jag göra ?– Be.– Till vem ?– Till din Gud.– Inget vatten, ingen mat ?

230

johnny grimståhl

– Du har blivit vek. Mahto satt och bad fyra dygn utan mat och vatten utan att klaga som en gammal gumma ! Gå nu och be att ditt skyddsdjur hjälper dig.

– Vilket är mitt skyddsdjur ?Wapiya stirrade på honom. Så skrattade han.– Du är dum, eller så har du blivit indian igen och skämtar

som en sån. Vilket är mitt skyddsdjur ? härmade han. Så gav Wapiya upp ett gällt skri, som för att härma en örn, och skrat-tade igen.

De klättrade upp på klippan från baksidan. Wapiya räckte honom en pipa och en modern tändare.

– Rök om du vill, men somna inte. Jag kommer tillbaks om två dar.

– Jag är kanske inte kvar, mumlade Erik halvhögt.– Och jag kanske inte kommer tillbaks, svarade Wapiya. Indiansk humor, tänkte Erik. Mycket roligt …

Dagen började övergå i natt och solen rullade snett ned mot bergen som en stor apelsin. Erik försökte meditera, det vill säga, han tänkte inte på någonting. Det blev snart kallt och han hade bara ett höftskynke på sig. Han gned händerna mot varandra och gick sedan igenom självbehandlingsprogram-met i reiki. Efter en stund kände han värmen börja sprida sig i kroppen. Med egenbehandling en gång i timmen lyckades han hålla kylan borta.

Han försökte be, men det ville sig inte. Hur han än försök-te så blev det inte som när han låg på knä i sitt badrum i Bagarmossen och bad för brinnande livet. Men då hade han ju drivit sig själv till förtvivlans brant ! Han var en man utan hopp och framtid, inte som nu, välutbildad och miljonär. Vad skulle han nu be om ?

Erik var hungrig och försökte ignorera magens allt mer upprörda krav på mat i form av kurrande och en sugande känsla i buken. Torr i munnen var han också och tänkte med fasa på hur han skulle sitta på sin klippa i två dygn utan mat och vatten.

Natten verkade aldrig ta slut, men till sist ljusnade det och solen steg sakta uppåt för att plåga och martera honom från

231


en molnfri himmel. Erik gick fram och tillbaka på klipphyl-lan, och det var bara stoltheten och viljestyrkan som hindrade honom att gå därifrån. Vad var meningen med det hela ? En vision ? Av vad ? Oh Gud, tänkte han, jag vet ju inte ens var-för jag är här ! Så meningslöst, vad är det jag ska se, är det mongolen ? Han kommer ändå bara när jag svävar i livsfara ! Vad är det man vill mig, varför har Bertil lurat ut mig i öde-marken och lagt mitt liv i händerna på en gammal indian som kanske visar sig vara galen ? Hur vet jag att Wapiya är den han säger sig vara ? Gode Gud, hjälp mig ! Och han började till sist be, desperat och full av ångest.

På eftermiddan, när han var nära att ge upp, kom örnen tillbaks. Han hörde skriet, såg den stora fågeln svischa fram tätt över sitt huvud och för ett ögonblick såg han in i örnens öga.

– Ta mig med, skrek han, lämna mig inte !Den andra natten började han jojka som han gjorde i svett-

hyddan. Först var det för att inte falla i sömn, efter en stund började han känna hur det entoniga mässandet försatte ho-nom i ett halvhypnotiskt tillstånd, som gjorde det lättare att uthärda känslorna av hunger, törst och utmattning. Solen gick upp den andra dagen och Erik fortsatte att jojka. Ibland gjor-de han uppehåll och märkte till sin förskräckelse att han bör-jade prata för sig själv. Han reste sig upp och vrålade :

– Hjälp mig »cloud bird», hjälp mig att få min vision.Erik hade utan att veta det använt det engelska ordet för

örn på lakotaspråket.Örnen kom tillbaks, kretsade några gånger ovanför Erik

och försvann. Erik vacklade fram mot klippkanten.– Om du är mitt skyddsdjur så hjälp mig ! Ta mig med eller

låt mig dö !Han sträckte upp händerna mot skyn, dansade farligt nära

klippkanten och jojkade. Han orkade inte längre bry sig om han störtade utför klippan och slog ihjäl sig. Karma, tänkte han, ska jag dö så ska jag. Karma.

Erik hörde örnen skria, såg de väldiga vingarna ovanför sig och kände hur han lyftes uppåt. Han svävade ! Han var en örn och fl öt mäktigt fram i luftlagren högt över marken. Han

232

johnny grimståhl

kunde ta sig vart han ville. Vem ville han besöka ? Melwyn Fleetwood på Nova Lab, som enligt Bertil Bygård höll på att konspirera mot Erik och Phil.

Erik befann sig åter i Nova Labs direktionsrum på femte våningen. Han svävade under taket och visste att ingen kunde se honom. Melwyn Fleetwood satt vid ett bord, mitt emot satt Frank Gleason.

– Med Darrow ur vägen och svensken snöpt kanske jag kan få tillbaks min goda nattsömn, skrattade Fleetwood. Jag har aldrig blivit så förolämpad, aldrig i hela mitt liv !

– Men är det så klokt Mel ? Tänk om Bergman skickar iväg sina minerade brev.

– Det gör han inte. Vi ska låta honom förstå att han ska få leva, ja till och med fortsätta lyfta sina utpressarpengar varje år. Vi märker honom bara, grundligt, men inte livsfarligt. När han sen förstår vad som hänt med kompanjonen så inser han att vi kan låta honom gå samma väg när vi vill. Självbevarelsedriften är stark Frank, och Bergman vill leva vidare, det vill vi alla. Så han kommer inte att bryta avtalet.

– Ja, som du vill Mel. Jag är emot det, men det blir natur-ligtvis som du vill. Allt är ordnat. Bergman är ledig och bort-rest en vecka, han är visst i South Dakota och tittar på indianer efter vad Campino har meddelat. När han kommer tillbaka klipper vi honom.

– Darrow ?– Det är redan klart. Han är borta och hans del av peng-

arna på det spärrade kontot är redan återförda till oss.– Lysande Frank, absolut lysande. Håll mig underrättad

om när ni har näpsat den där satans svensken.Erik hade hört nog och koncentrerade sig på att nå Phil

Darrow. Det gick inte, han kände hur han svävade omkring på måfå och beslöt att återvända till klipphyllan.

Erik låg på rygg på klipphyllan, nära kanten. Någon vätte hans läppar med vatten och lät honom dricka försiktigt, klunkvis. Han tittade upp och såg Wapiya lutad över sig. Han försökte säga något, men det kom bara ett kraxande ljud ur hans strupe. Efter en stund kunde han sätta sig upp. Wapiya

233


hade med sig frukt och Erik åt ett äpple, sen var han mätt. Så småningom kunde han resa sig och tog sig sakta och mödo-samt ned för klippan, samma väg som de kommit. Elroy Ross väntade nedanför med sin pickup, så Erik slapp gå tillbaks.

– Wapiya, jag har en vän som är i fara. Jag måste få tag på en telefon snabbt.

Wapiya tittade sorgset på honom.– Din vän är inte i fara. Han är död. Det är därför du inte

fi ck kontakt med honom.Wapiya kände tydligen till Eriks vision. – Det är du som är i fara, även om man inte tänker döda

dig, som man gjort med din vän. Hans kropp kommer inte att hittas, han har försvunnit och ingen kommer att få veta hur och varför. Du ska sova nu och imorgon ska vi prata.

28 – Du hade en vision och du kunde färdas vart du ville. Du såg de onda männen och vet att de har dödat din vän. Dig tänker de inte döda. Dig vill de skada på ett sätt så att du blir skrämd. Det är nu tid att begära hjälp från mannen som har varit din far, mannen som en gång satte skräck i människorna i många länder långt härifrån.

– Ja, det är dags att släppa loss Tienogai, sa Erik. Men han kommer bara när jag är i stor fara.

– Aldrig annars ?– Jo, en gång vaknade jag av att han stod i mitt sovrum.– Det är bra. Tienogai vill fortfarande träda fram i en kropp

för att skydda dig. Han dog olycklig eftersom han anser att han orsakade sin sons död.

– Gjorde han det ?– Nej, men han har gjort mycket ont som han måste gott-

göra. Mahto dog också olycklig. – Wapiya, berätta om Mahto.– Mahto var oglala lakota, liksom jag är idag. Han var en

akicita, en stor krigare, ansedd av alla och tillhörde skjortbä-rarnas krigarförening. De var modiga krigare och kunde också

234

johnny grimståhl

mycket om medicin. Jag var Pesla, en ung man som tillhörde en lakotastam som hette minneconjou. Pesla var lärjunge till Huhupiye, vår främste medicinman, den man som har fötts igen som din vän Bertil. Pesla brukade samla in läkande örter och en dag träffades Pesla och Mahto när de båda letade efter en speciell ört för att läka sår. De började prata och blev goda vänner. Du blev min närmaste vän i det livet.

Mahto var en kraftfull man, namnet betyder björn. Han blev snart den ledande krigaren i skjortbärarnas förening, en slags krigshövding. Mahto gick upp i bergen för att få en vi-sion, så som du gjorde. Han stannade fyra dagar och när han kom tillbaks var han inte samma Mahto. Han fi ck en vision där Wakan Tanka, som ni vita kallar Gud, talade direkt till honom. Mahto avgav ett löfte att lämna stridens väg för att bli medicinman.

Kort därpå blev han av en händelse vittne till hur en grupp kråkindianer överföll några minneconjoukrigare, bland dem Pesla. Mahto satt passiv på sin häst och såg striden på håll. Han slets mellan sitt löfte att inte kriga mer och sin önskan att hjälpa Pesla och de andra. Pesla dödades av en pil och krå-kindianerna gjorde sig beredda för den avgörande attacken. De hade inte upptäckt Mahto. Mahto blev galen av sorg och raseri och red mot fi enden. Han skrek »huka», jag är inte rädd, och »huka hey», som är vårt stridsrop. Hans enda va-pen var en kniv och han red ensam mot sex fi ender, alla be-väpnade med stridsklubbor och pilbågar. De blev helt överrumplade, de var ju fokuserade på Peslas tre överlevande kamrater. Mahto red upp mot den närmaste kråkan, vidrörde honom först med handen och skar sen upp strupen på honom i ett enda våldsamt hugg.

– Att räkna »coup», sa Elroy Ross. Detta var viktigt för honom. Det mest ärofulla var inte att döda en motståndare, utan att vidröra honom medan han ännu levde och var far-lig.

– Mahto slet åt sig den döende mannens stridsklubba, fort-satte Wapiya. Han svängde den över huvudet och anföll hela gruppen. Samtidigt gick Peslas kamrater till motanfall och kråkorna blev trängda från två håll. De kunde inte använda

235


sina pilbågar som de hade i händerna och innan de hann sam-la sig hade Mahto räknat coup på två av dem och sedan kros-sat deras huvuden med stridsklubban. Två föll för minneconjoukrigarnas pilar och den tredje och siste försökte komma undan. Mahto red omkull honom och de tumlade runt på marken. Striden blev kort, Mahto var för överlägsen. Han inte bara vidrörde kråkan med handen, han smekte kin-den på sin motståndare, samlade upp hans hår i ena handen och smackade föraktfullt med läpparna innan han skrek »tak-pe», döda, och »huka hey». I nästa ögonblick var kråkan död, uppsprättad från magen och upp till bröstet av Mahtos kniv.

– Tog Mahto hans skalp ?– Ja, det var något som de vita hade lärt oss. Mahto gick

fram till Peslas kropp som för att förvissa sig om att Pesla var död och satt sen länge och tittade tomt framför sig. Han hade brutit sitt löfte för sent för att kunna rädda sin bäste väns liv.

– Mahto följde med till vårt läger. Han bröt med sin familj och sin stam och bad att få ta Peslas plats hos Huhupiye, som vägrade. Mahto satt utanför hans hydda i fyra dagar utan att äta och dricka. På den femte dagen ramlade han omkull och Huhupiye tog in honom i sin teepee. Han blev Huhupiyes lär-junge och en framstående medicinman.

– Wapiya, du sa att Mahto dog olycklig. – Mahto blev aldrig mer lycklig. Han hjälpte vårt folk, men

sig själv kunde han inte hjälpa. Han dödade aldrig mer, inte ens djur, och livnärde sig bara på bär, frukter, rötter och an-nat som Moder Jord gav. Huhupiye var mycket äldre än Mahto, men överlevde honom. Mahto dog när han ramlade utför en hög klippa. Kanske han kastade sig utför den, jag vet inte.

– Det kanske är därför jag är så höjdrädd, sa Erik.– Du har haft ett svårt liv, sa Wapiya. Mahtos skuldkänslor

nådde dig i ditt nya liv och du började straffa dig själv.– Jag försökte supa ihjäl mig, sa Erik. Jag föraktade mig

själv, men jag visste inte varför.– Nu vet du. Låt inte Mahtos skugga förmörka ditt liv mer.

236

johnny grimståhl

Wapiya la sina händer på Eriks huvud och Erik kände den typiska värmen från en healers händer sprida sig i kroppen. Wapiya talade på sitt språk. Erik förstod inte orden, men be-grep ändå. Han fi ck hjälp att frigöra sig från en del av sitt för-fl utna, att balansera gammal karma. Han grät utan att skämmas.

Dagen därpå renade sig Erik igen i svetthyddan tillsammans med Wapiya och Elroy Ross. De bad om att få kontakt med Tienogai, mongolkrigaren. Erik såg örnen och Wapiya gav Erik ett namn på lakotaspråket.

– Du är åter en av oss, sa han, och ditt namn ska vara Wambli Okiye.

– »Eagle helps him», översatte Elroy. – Nu måste jag byta pass och id-kort, sa Erik. Indiansk hu-

mor, tillade han.De fortsatte att be och pipan gick runt. Wapiya öppnade

ingången en kort stund och lite frisk luft strömmade in. – Wakan Tanka, vi ber om din hjälp, mässade Wapiya.

Sänd oss den man som kallas Tienogai på sitt språk. Wakan Tanka, min broder befi nner sig i fara, vi behöver denne mans hjälp. Wambli Okiye har ett budskap till människorna, en ny teknik, en teknik som kan förändra världen och hjälpa många människor om de vill ta till sig den. Wakan Tanka, hjälp min broder att föra ut sitt budskap till våra bröder, till den vita rasen, den röda, den svarta, den bruna och den gula, för vi är alla bröder. Mitakuye oyasin.

– »We are all related», översatte Elroy.Wapiya kastade mer vatten på de heta stenarna och bör-

jade sjunga och mässa. Elroy Ross stämde in och Erik märkte hur han föll in i orden, som om han plötsligt kunde tala lako-taspråket.

Plötsligt avbröt Wapiya sången.– Han är här, sa han.De fortsatte att röka och mässa. Wapiya öppnade duken

för ingången tre gånger till och fl äktade in lite frisk luft innan de kröp ut ur svetthyddan. Framför dem stod Tienogai i sin fulla prakt, stridsklädd och med en stolt hållning. Tienogai

237


bugade sig lätt för dem och satte sig sen att vänta medan de tog på sina kläder.

Wapiya gjorde tecken åt Tienogai att följa med in i huset. De satte sig vid bordet under fönstret. Tienogai tittade sig ny-fi ket omkring, men sa inget.

– Han förstår allt du säger på telepatisk väg, men kan inte tala själv. Du kommer också att förstå honom rätt bra, det blir inga problem. Han ska nu följa dig tillbaks till Kalifornien, han blir din livvakt.

– Som han ser ut kommer polisen att ta honom innan vi hinner på planet !

– Elroy skaffar honom vanliga kläder, ingen kommer att reagera.

Erik var inte så säker på det. Även med vanliga kläder skul-le nog Tienogai sticka ut från mängden med sin hårpiska och sina grymma ögon.

– En sak till Erik. Tienogai stannar hos dig så länge du öns-kar. Han kan inte längre komma och gå som han vill, det vet han och har accepterat. Han behöver ingen sömn och han måste inte heller äta och dricka för att hålla sig vid liv. Han kan äta och dricka om det behövs för att inte avslöja vem och vad han är, men det är inte nödvändigt för honom att göra det.

– Den perfekta betjänten, mumlade Erik. Jag antar att han inte kommer att kräva lön och semesterersättning med mera. Förlåt, det är min indianska humor, tillade han snabbt.

Tienogai såg riktigt passabel ut i jeans, skjorta och en keps, som dolde hårpiskan. Hans rustning och vapen låg nedpack-ade i en stor bag. Erik hoppades att kunna checka in det på fl yget som rekvisita för en fi lm eller liknande.

Wapiya satt länge och talade lågmält med Tienogai. Erik undrade om Wapiya plötsligt talade mongoliska också, men ville inte fråga.

– Hur kommer det sig att Wapiya har ett blått och ett brunt öga, har inte alla indianer bruna ögon ? Min gode vän Bertil i Sverige har också olika färg på ögonen.

– Vi var ett stort folk en gång, med många olika stammar

238

johnny grimståhl

som alla tillhörde lakotafolket. Många av dessa stammar har nu försvunnit, bland dem mandanerna. Enligt en sägen kom mandanindianernas förfäder till vårt land i stora skepp. Många av dem var blonda och hade blå ögon. Så sent som på artonhundratalet upptäckte den kände indianmålaren George Catlin fl era mandaner som såg väldigt nordiska ut, ungefär som du.

– Det kan ha varit en överlevande spillra av de vikingar som under några år bodde i en koloni i Vinland, som var deras namn på Amerika. Den där kolonin försvann spårlöst och man antar att de blev dödade av sina grannar indianerna, sa Erik.

– Ja, mycket talar för att det kan vara så. Mandanerna blandade sig ju med de andra stammarna och det föddes allt färre »vita indianer». Huhupiye var en av dem och kanske också Wapiya. Men många av dagens indianer är inte renra-siga, vi har länge blandat blod med den vita rasen, så kanske är det därför Wapiya har ett blått och ett brunt öga.

– Hur länge har Wapiya bott hos dig ? frågade Erik.– Han kommer och går, svarade Elroy. Det är bara stamrå-

det och de äldste som vet vem han är. För de andra här är han bara en gammal indian som bor hos mig ibland. Ja, det här är mitt hem. Jag har bott här snart tio år, innan bodde jag på olika platser i och utanför reservatet. Jag är läkare, liksom du, men jag tröttnade på att skriva ut recept och bara behandla symtom. Så jag startade en klinik för alternativ medicin här i reservatet tillsammans med fyra vänner som tänker som jag. En är massör, en akupunktör, en kinesiolog och en kiroprak-tor och alla är indianer. Jag tror att vi kompletterar varandra ganska bra. Vid svåra fall skickar vi efter Wapiya. Vi blir inte rika, men det går runt och ger lite vinst, så vi överlever. Och vi har mycket fria arbetstider, om en av oss behöver vara ledig en vecka, eller en månad, så är det inga problem.

– Jag funderar också på att byta yrke, trots att jag inte är klar med min utbildning. Jag tror att man kan komma att stoppa mig som läkare på grund av den här tekniken som Wapiya talade om i svetthyddan. Jag har mäktiga fi ender med kontakter högt upp i samhället.

239


– Jag vet att du har stött dig med nåt läkemedels före tag, men jag vet inte varför. De där människorna har inga som helst skrupler, de tänker bara på att maximera vinsten. Om de ser dig som ett hot så kan de ta till vilka medel som helst. Var det därför som din vän blev mördad ?

Erik nickade.– Vi var tre från början, nu är bara jag kvar.– Var försiktig min vän. Må Wakan Tanka skydda dig.– Eller Tienogai …

29De båda männen kom med det första gryningsljuset. Tienogai stod dold bakom terrassen och såg hur de dyrkade upp dör-ren och försiktigt gick in i hallen. Han följde tyst efter. Wapiya hade sagt att man inte tänkte döda Erik och Tienogai måste lita på att det var så. Han var klädd i sin stridsrustning och de smala ögonen glittrade förväntansfullt.

Erik överraskades i sömnen. Innan han hann vakna och reagera låg han på mage med händerna bojade på ryggen och en trasa över munnen för att inte kunna skrika. Snabbt och vant surrade en av männen ihop hans ben med packtejp och vände honom på rygg. Den andre tryckte ned Erik mot säng-en så han inte kunde röra sig.

– Ta det lugnt nu Bergman, förlåt, jag menar naturligtvis doktor Bergman, ni lär ju vara noga med titeln. Vi ska bara utföra en smärre operation och sen ska vi gå. Inget farligt alls och nästan smärtfritt. Vi ska bara ta den ena, den andra får ni behålla, åtminstone tills vidare.

Mannen som talade var i trettioårsåldern. Han hade rakat huvud och såg ut som en kroppsbyggare med en biljardboll till skalle. Den andre mannen var kort och fetlagd. Han höll en skalpell i handen. Erik sov alltid naken och låg nu med kö-net blottat. Han blundade och bad intensivt att Tienogai skul-le hinna hjälpa honom i tid.

Ingen av de båda männen upptäckte Tienogai förrän det var för sent. Med ett par slag mot halsen ströp Tienogai blodfl ödet

240

johnny grimståhl

till hjärnan på den tjocke, som sjönk ihop i en hög. Innan bil-jardbollen hann reagera och få upp garden, blev han sparkad mellan benen så han vek sig framåt, rakt mot Tienogais knä som träffade med full kraft mitt i ansiktet.

Snabbt tog Tienogai skalpellen som låg på golvet mellan de båda medvetslösa torpederna, drog ned byxorna på den yngre av dem och berövade honom den ena testikeln med ett enda snitt. Ur Eriks akutväska som stod i ett hörn tog han upp ett enkelt förband och häftplåster och förband såret, ur vilket det kom förvånansvärt lite blod. När allt var klart befriade han Erik, som chockad hade åsett det hela.

Erik muddrade männen och plockade av dem var sin pistol och bådas körkort för att få veta vilka de var. Han misstänk-te att de nog inte stod på Nova Labs lönelista, det här var nog inhyrda proffs. För andra gången hade Tienogai räddat Erik från utsända torpeder och Erik slogs av likheterna i båda fal-len.

Tienogai masserade sen tinningarna på männen och de vaknade sakta till liv. Han slet upp dem på fötter och ledde dem mot dörren. De följde passivt med, halvt groggy och skräckslagna som de var. Vid bilen, som de hade ställt en bit därifrån, släppte Tienogai greppet om dem, gav dem en knuff och en gest att ge sig iväg.

Erik undrade om den som blivit kastrerad till hälften var medveten om vad som hade hänt med honom när de körde därifrån.

Archibald Van Anken satte en ära i att komma tidigt till kon-toret. På så sätt hade han en stund för sig själv innan telefo-nerna började ringa och den ene efter den andre på hans avdelning började söka honom i alla möjliga ärenden, av vil-ka alltför många låg långt under hans befattningsnivå. Han visste att det var hans eget fel att det var så, han var helt en-kelt för dålig på att delegera och hade ett stort kontrollbehov, vilket skapade osjälvständiga och osäkra medarbetare.

Vaktmästaren ringde för att meddela att det kommit ett bud med ett viktigt paket. De hade i vanlig ordning genomlyst det för att se att det inte innehöll en bomb, eller något annat

241


farligt. Van Anken bad vaktmästaren komma upp med pake-tet. Han hade sina aningar om vad det skulle innehålla.

När han åter blev ensam på sitt rum, öppnade han paketet. Trots att han var förberedd, blev det ändå något av en chock att se den ovala testikeln ligga där inlindad i bomull och redan lätt skrumpen och med en begynnande grå ton.

Van Anken ringde upp Melwyn Fleetwood i dennes hem i New Jersey, han visste att Melwyn ville bli informerad så fort som möjligt.

– Goda nyheter Mel, sa han. Jag har just mottagit ett pa-ket med ett innehåll som jag vet är av största intresse för dig. Våra vänner har levererat enligt avtal och vad jag har här framför mig är en liten oval sak, inte olik en valnöt.

– Det är fel nöt. Fleetwoods röst lät behärskad, alltför be-härskad.

– Vad menar du Mel ? Det spelar väl ingen roll om de tog vänster eller höger pungkula ! Huvudsaken är ju att de har fullföljt sitt uppdrag.

– Det är fel pungkula Archie. Jag har just haft Tony Campino på tråden. Han var mycket upprörd, lindrigt sagt. Det du har framför dig är pungkulan av en av hans bästa män ! Han undrade varför i helvete vi inte hade informerat honom om att Bergman skyddades av en livvakt, nån slags samuraj, komplett med rustning och allt ! Vad vet du om det Archie ?

– Jag förstår inte vad du pratar om. Vi har ju hållit Bergman under uppsikt och ingen har rapporterat något om en livvakt, ännu mindre om nån samuraj.

– Hade ni nån på planet som Bergman tog från Rapid City ?

– Nej, det verkade inte vara nödvändigt. Vi hade två man på fl ygplatsen här när Bergman kom tillbaks från sin utfl ykt och sen har vi haft honom bevakad dygnet runt. Ingen har sett nån samuraj.

– Campino känner sig blåst av oss och har börjat prata om kompensation. Han säger att de åtog sig uppdraget på falska premisser, eller åtminstone med otillräcklig information, så nu begär han en miljon för att göra ett nytt försök, plus en bra slant i skadestånd för sin halvt kastrerade torped. Han föreslår

242

johnny grimståhl

att vi annars själva försöker snöpa den där svensken.– Jag har god lust …– Du har min välsignelse Archie, lycka till !– Vad ska vi göra ?– Ingenting, såvida inte du vill ta dig an uppdraget … – Bergman reser tillbaks till Sverige nästa månad. Ska vi

låta honom slippa undan ?– Ja, det ser så ut. Vi har inte kontroll över situationen läng-

re i och med att Bergman har skaffat sig en livvakt. Han har kanske kontakter inom den japanska maffi an. Vi kan kanske göra ett nytt försök längre fram, vem vet. Jag har bett Frank Gleason ordna upp kompensationen till den där gällade maf-fi akillen. Det lär inte bli billigt. Huvudsaken är att inget kom-mer ut. Det här är ju en jävla soppa ! Jag kommer till LA nästa måndag, vi får prata mer då.

Edward Letzer vaknade av att någon tände lyset i hans sovrum. Vid dörren stod en fi gur och stirrade på honom. I nästa ögon-blick släcktes ljuset och när Letzer tände sänglampan var fi gu-ren borta. Med darrande händer slog han numret till polisen.

– Nu är det en till galning som ringer och säger att han har haft inbrott och att inbrottstjuven är en stridsklädd samuraj, eller nåt liknande. Polisassistent Hector Suarez vid Los Angelespolisens distrikt fem lutade sig bakåt i stolen och gäs-pade.

– Vem är anmälaren ? frågade hans kompanjon Barry Schwartz.

– En Edward Letzer på 4 : th Street i Berkeley. Res pekt abel kille, jag har slagit på honom, han är ren. Han är nån slags chef på läkemedelsföretaget Nova Lab.

– Och den första som ringde ?– Frank Gleason, en advokat. Men även advokater kan se

i syne. Min förra frus advokat till exempel, han såg tillgångar som varken jag eller nån annan kunde upptäcka när under-hållet skulle avgöras i rätten.

– Världen blir bara mer galen Hector. Skicka en bil och ta upp en anmälan.

243


– Archie, jag svär, det var en samuraj ! Han stod där och glod-de på mig och sen var han borta ! Och Frank säger ju samma sak.

– Nja, jag vet inte om det var en samuraj, men han var asi-at och hade brynja, hjälm och svärd. En ruskig typ !

– Men var det nödvändigt att polisanmäla det hela ? Det var ju ingen skada skedd. Bara en synvilla, en mardröm eller nåt …

Men innerst inne visste Van Anken att det var det inte. Även han hade haft påhälsning och Van Ankens fru hade fått ett hysteriskt anfall. Hon slutade inte skrika förrän han hade gett henne en lugnande spruta. Van Anken undrade om det var fl er som hade hemsökts av Bergmans livvakt under nat-ten.

– Melwyn kommer imorgon. Ta upp det med honom, men jag ber er att inte jaga upp er och prata inte med nån om det här.

– Varför det ? undrade Gleason.– Det får Melwyn svara på. Ta in på hotell inatt om ni kän-

ner er hotade.

Albert Letzer la fundersamt ifrån sig telefonluren. Via snabb-telefonen bad han sin sekreterare ordna ett möte med Frank Gleason så fort som möjligt. Antingen hade Edward återfallit i sin ungdoms drogmissbruk och fått en psykos, eller så hade Los Angelesledningen börjat hallucinera. Och Melwyn ver-kade vara den som ledde galningarna !

Letzer Jr. hade varit näst intill hysterisk i telefonen och pra-tat om det avtal som man nyss hade förhandlat fram för att köpa upp en teknik som möjligen skulle kunna skada företa-get, men sedan hade han babblat osammanhängande om stridsklädda samurajer och nån underlig läkare från Europa. Albert Letzer ringde åter på sin sekreterare och bad henne is-tället ringa upp Gleason, var denne än befann sig.

– Frank Gleason här.– Frank, det är Al. Vad är det jag hör om LA-kontoret ? Har

de fått fnatt ? Min son ringde upp mig och berättade, eller för-sökte berätta, nån sanslös historia. Vad är det som händer ?

244

johnny grimståhl

Det blev tyst i andra änden.– Frank, är du där ? Jag väntar !– Al, vi måste ses. Jag är i New York nu och kan vara hos

dig ikväll om det passar. Det är värre än du tror. Och Al, pra-ta inte med Melwyn innan vi har talats vid.

Albert Letzer bodde i en exklusiv tvåplansvilla i en av Bostons förstäder. Som styrelseordförande var han den mäktigaste mannen i Nova Lab, en position som hade kostat honom en hjärtinfarkt och två äktenskap, vilka gett som resultat höga underhåll och ett antal barn som inte var till någon större glädje för honom. Han betraktade Nova Lab som sitt livsverk och hörde med stigande förvåning och vrede på den otroliga historia som Gleason under svår vånda redogjorde för.

– Om jag har förstått dig rätt Gleason, så har ni alltså gri-pits av kollektiv panik där i LA. Letzer använde inte längre Frank Gleasons förnamn, ett illavarslande tecken.

– Ni har alltså lyckats ordna med två mord, undanhållit viktig information för styrelsen och på så sätt fått oss att be-tala ut femtio miljoner dollar, ja nära hälften har vi ju fått till-baks, men ändå, kommit på kant med maffi an och lyckats få en asiatisk proffsmördare på halsen som tar sig in och ut ur era hem som han vill. Gratulerar !

Frank Gleason försökte stå emot behovet att lossa på slip-sen. Han kände svettdropparna bryta fram i pannan och på ryggen och längtade intensivt efter en stor Bourbon med is. Han var i färd med att begå yrkesmässigt självmord, men om det kunde rädda livhanken så var det värt det. Han hade lytt rådet att ta in på hotell, men redan samma natt stod den där teaterfi guren igen och stirrade på honom där han låg i sängen, och i nästa ögonblick var han åter försvunnen. Bergmans liv-vakt verkade ju kunna nå honom var och när som helst och skulle kanske inte nöja sig med att ge honom en varning näs-ta gång.

– Jag emotser din avskedsansökan imorgon Gleason. Du får gå utan de där fi na avgångs- och pensionsförmånerna som du har rätt till. Såvida du inte föredrar ett, nej två, åtal för mord ? Jag har bokat in ett möte med Fleetwood imorgon, så

245


våga inte kontakta honom innan. Han kan ändå inte rädda dig, ni sitter i samma båt.

– Jag hade företagets bästa för ögonen, det måste du förstå Albert.

Melwyn Fleetwood slogs för sitt liv, ett avsked på grått papper skulle kunna sätta streck för hans vidare karriär, och utan den var hans liv ingenting värt.

– Jag saknar ord ! Hur dum får man bli ? Och varför kon-taktade du inte mig, eller nån annan i styrelsen ?

– Det gjorde jag.– Ja, men du gav mig bara halva storyn. Om vi då hade ve-

tat att ni redan hade ett mord på ert samvete, så hade saken kommit i ett annat läge och vi hade kunnat tillgripa nödvän-diga åtgärder för att tysta ned det hela och städa upp efter er. Men du övertygade styrelsen om att det bara handlade om att köpa upp en intressant metod som såg ut att eventuellt kunna skada företaget ekonomiskt. Sånt har gjorts tidigare, som du vet, och vi litade på din bedömning att det var värt det. Summan var i och för sig inte avskräckande hög, men jag undrar ändå så här i efterhand om vi inte gick på en så kallad blåsning. Jag begriper inte hur ni kunde gå på den där Bergmans historia och hot om att allvarligt skada, ja rentav sänka företaget ?

– Metoden fungerar …– Det hör inte hit ! Det gör homeopati också och frekvens-

medicin som till exempel cluster water, för att ta några exem-pel. Jag kan gå med på att vi köper upp en del av de där idéerna, om priset är skäligt, på samma sätt som vi ibland kö-per uppfi nningar som skulle kunna äventyra försäljningen av våra egna likartade, och kanske ibland något sämre, produk-ter. Trots det anser jag att de här metoderna som jag nämnt inte utgör ett reellt hot mot vår verksamhet och det kommer inte magnetinlysning heller att göra. Jag trodde du var klyfti-gare än så. Folk tror inte på sånt där alternativt fl um, det vill säga majoriteten av alla människor. De vill ha våra blå, röda, gröna och gula tabletter och kapslar, det ger dem en känsla av trygghet, något konkret att ta på, något som är sanktionerat av staten och läkarna.

246

johnny grimståhl

Melwyn Fleetwood svarade inte.– Du skulle bara ha låtit de där fi gurerna gå ut och publi-

cera sin revolutionerande nyhet och göra sig till allmänt åt-löje ! Istället har du försatt företaget i en synnerligen riskabel situation, med en VD som har anlitat maffi an, beordrat två mord, beställt lemlästning av en person som misshagar ho-nom och jag vet inte allt. Och allt detta på grund av att du tappade både huvud och nerver.

– Som du förstår är din situation ohållbar. Du får behålla de förmåner som ingår i ditt kontrakt i händelse av att du blir ställd åt sidan, vilket är vad som kommer att ske nu. Jag vill ha din avskedsansökan på mitt bord imorgon. Ange hälsoskäl, eller vad du vill och hoppas att vi kan röja upp efter dig. Om saken kommer ut så står du ensam. Jag och styrelsen tar helt avstånd från dig och dina gangstermetoder och kommer med all rätt att hävda att vi varit totalt ovetande om vad du och dina medbrottslingar har haft för sig där i L.A. Jag vill till sist på-minna dig om att det är dödsstraff för mord i Kalifornien …

– Just det, sa Melwyn och spelade ut sitt enda trumfkort. Du utgår tydligen från att jag bär ansvaret för allt som har hänt. Låt mig då upplysa dig om att det var Edward som ut-löste hela den här affären när han utan vår vetskap kontak-tade maffi an och beställde det första mordet. I och med det var bollen i rullning och vi tvingades agera för att rädda före-taget och inte minst din son, min käre Albert. Jag accepterar dina villkor och du ska få min avskedsansökan imorgon, men jag förväntar mig att du backar upp mig när jag längre fram söker nya uppdrag och att du gör vad du kan för att mörk-lägga den här affären. Det ligger kanske också i ditt intresse att hela historien hålls nedtystad, inte minst med tanke på din son. Som du så riktigt påpekade – det är dödsstraff för mord i Kali fornien …

– Det ligger i allas vårt intresse att det här inte kommer ut, svarade Letzer sammanbitet. Men se för Guds skull till att lämna den där svenska läkaren ifred !

Efter att ha avskedat Van Anken och omplacerat unge Letzer till en lämplig reträttpost, var Albert Letzer klar med den inre

247


storstädningen. Han ringde sen personligen upp Erik Bergman och bad om ett möte. Mötet ägde rum på neutral mark, i ett konferensrum på Hilton Hotell i Los Angeles. Erik kom i säll-skap med Tienogai, klädd i vanliga kläder och keps.

– Han talar och förstår inte engelska, förklarade Erik. Utan hans närvaro blir det inget möte.

Albert Letzer nickade och de slog sig ned vid det ovala bor-det som dominerade rummet.

Från Nova Lab deltog, förutom Albert Letzer, två av sty-relsens ledamöter, George Nelson och Nicholas Cook, och den i hast nyutnämnde chefsjuristen Stephen Foster.

– Vi vill omförhandla ditt avtal med Nova Lab, sa Letzer.– På vilka grunder ?– Det tillkom utan att styrelsen var informerad om alla

fakta och är därför ogiltigt.– Precisera det där, bad Erik.– Det har kommit till vår kännedom att Melwyn Fleetwood

var hårt pressad av er, jag drar mig inte för att använda ett så starkt ord som utpressning. Avtalet kan därför inte anses vara juridiskt bindande.

– Det är undertecknat av er VD.– Före detta VD. Melwyn Fleetwood har avgått från sin

post på grund av hälsoskäl. – Kan ni inte ge honom några av era fantastiska mediciner

så han blir frisk igen ? undrade Erik giftigt. – Unge man, den där taktiken biter inte på mig. Behåll era

sarkasmer för er själv, jag är inte som Fleetwood och de an-dra.

– Jag kommer att publicera våra rön.– Gör det ! Albert Letzer log maliciöst. Det ska bli intres-

sant att se reaktionen på det – om det blir nån. Det här blir bara ännu en i raden av mer eller mindre svårbegripliga me-toder från medicinens utkanter, få kommer att bry sig.

– Det återstår att se. Metoden fungerar.– Det är möjligt, men ointressant. De fl esta människor i

världen kommer ändå att fortsätta gå till sin läkare för att få recept på de mediciner som vi tillhandahåller. Mediciner som har kostat oss åratal av hårt arbete och forskning att ta fram,

248

johnny grimståhl

för att inte tala om de väldiga summor som krävs för att få dem patenterade och godkända.

– Mänsklighetens välgörare, mumlade Erik.Letzer verkade inte höra.– Jag ska säga er en sak, fortsatte Letzer. Om det hade gått

att patentera er metod och utforma den så att inte vem som helst kan sitta hemma och laborera med den, då hade vi kan-ske varit intresserade. Men den går inte att patentera och där-för är vi inte intresserade. Jag avser att annullera vårt avtal med er. Ni får behålla de fem miljoner som ni redan har lyck-ats pressa ut av oss, de återstående medlen kommer att åter-föras dit där de hör hemma.

– Ni har mördat, hotat och försökt att lemlästa mig. Jag kanske går till polisen.

– Bevis Bergman, bevis. För övrigt vet jag ingenting om det där och kan bara säga att det är inte mitt och styrelsens sätt att arbeta.

– Så vad händer om jag går ut och offentliggör metoden ? – Från vår sida ingenting. Från den vetenskapliga världen

förmodligen årets gapskratt. Som jag sa ; gör det, jag har ing-et att erinra. Melwyn Fleetwood och de andra överreagerade, själv är jag inte oroad. Ni gör er förstås omöjlig som läkare, men det är er sak.

– Så det blir inga fl er attentat och mordförsök ?– Naturligtvis inte. Vi förnekar också att det ska ha före-

kommit nåt sånt från vår sida. För övrigt verkar ni ju vara rätt väl skyddad av er vän här, för det var väl han ? Jag vill för min del inte ha några ovälkomna nattliga besök. Får jag fråga hur han bär sig åt för att ta sig in var han vill och sen försvinna spårlöst ?

– Det skulle ni gärna vilja veta. Yrkeshemligheter.– Ja, då är vi överens ? Kontraktet upphävs, ni behåller de

pengar ni fått och är fri att sprida er metod på det sätt ni fi n-ner lämpligt, utan efterräkningar från vår sida.

– Ni kommer kanske att ångra er. – Kanske det. Lycka till Bergman och adjö.

249


30Erik och Tienogai besökte Wapiya innan Erik for till Sverige. Den gamle indianen satt länge och pratade med Tienogai. Wapiya förklarade för honom att Tienogais liv tog slut i den strid där Tienogai hade stupat när han försökte undsätta sin son Ktirgis. Tienogai hade inte varit beredd att dö och ankla-gade sig också för sonens död. Anledningen var att Ktirgis hade klagat över att han mådde dåligt och hade feber och där-för ville slippa strida den dan. Tienogai ville inte gå med på det, det skulle se illa ut att låta sonen till en »khan» stanna hemma och sjåpa sig som en gammal gubbe, medan de andra unga männen stred. Tienogai tog Ktirgis åt sidan och bad ho-nom hålla sig i de bakre leden. Men Ktirgis stolthet var sårad av de förtäckta antydningarna om att han var feg och han red fram till sin fars sida i första ledet.

Slaget stod år tolvhundrafemton. Den kinesiska hären slogs desperat för att försöka stoppa de framvällande mong-olstyrkorna och förhindra erövrandet av Peking, Kinarikets sista utpost. Varken Tienogai eller Ktirgis fi ck uppleva hur ki-neserna jagades på fl ykten av de tjutande och segerrika ryt-tarfolken från Asiens stäpper. Ktirgis kom bort från de sina och blev omringad av fi ender. Han var försvagad av feber men slogs ändå som en äkta mongol. Kineserna backade först un-dan, men samlade sig sedan till en gemensam attack och Ktirgis blev nedhuggen innan Tienogai hann komma till hans hjälp. Förblindad av sorg och raseri red Tienogai rakt in bland fi enderna, där han efter en kort och ursinnig strid genombor-rades av en lans.

Tienogai kunde inte acceptera att han var död och att Ktirgis hade stupat. Han vägrade att gå in i ljuset och vistades länge i dödsskuggans dal, de lägre regioner som de kristna kallar skärselden, där vissa själar först hamnar innan de kan gå vidare. För att göra bot tog han sedan som sin uppgift att skydda Ktirgis i en senare inkarnation och blev Eriks livvakt från »den andra sidan». Eriks liv som indian och sedan som preussisk offi cer kände Tienogai inte till, ty han vistades då

250

johnny grimståhl

fortfarande i de lägre regionerna. Som Eriks skyddsande bör-jade Tienogai arbeta hårt för att lära sig förtäta sina energier för att kunna materialisera sig, och till sist lyckades han, mycket till sin egen förvåning.

Det förakt som Tienogai i början kände för Erik, hade ef-ter hand ersatts av en känsla av respekt och tillgivenhet. Han hade sett hur Erik mot alla odds hade rest sig ur sin förned-ring och blivit både materiellt och andligt framgångsrik.

Wapiya lärde Tienogai att se ljuset och förberedde honom på livet efter döden. Det var dags att ta farväl av existensen Tienogai och gå vidare för att en dag träda in i en ny kropp och ett nytt liv.

Elroy och Erik förberedde under tiden svetthyddan. – Tienogai kommer att lämna oss idag, sa Elroy allvarligt.

För alltid tror jag. Wambli Okiye, du är min vän och min bro-der, även om du är en »wasichu» med ett skinn som är vitt som torkade benknotor.

– Och du är min vän Swift Wolf, även om ditt skinn mest påminner om rostig bilplåt !

Wapiya och Tienogai kom ut ur huset. De klädde av sig och kröp in i svetthyddan. Wapiya slängde vatten på de glöd-heta stenarna, det hördes ett fräsande och ångan la sig över dem som en våt fi lt. Wapiya och Elroy började sjunga och Erik stämde in. Sången sjönk och steg extasiskt, då och då avbru-ten av att pipan gick runt, eller när Wapiya bad med hög röst till Wakan Tanka. Erik kände sig viktlös.

Tienogai sa något.– Han ber dig om hjälp, sa Wapiya, han är rädd.Erik förstod att det hade varit svårt för Tienogai att erkän-

na den skräck han tydligen kände inför att inte längre vara bland de levande, att bara kunna uppenbara sig när Erik be-stämde det, eller behövde hans hjälp. Erik makade sig över till Tienogais sida, tog hans hand i sin och sa på svenska :

– Allt är bra nu. Du behöver inte vara rädd. Det är tid för dig att du nu gör dig fri från materians illusion och går in i ljuset. Det är inte farligt, jag vet, för jag har varit där. Du har gjort mig stora tjänster och lyft bort mycket dålig karma som vi båda har lidit av.

251


Erik släppte honom och Tienogai sa att han var ledsen för att han hade föraktat Erik när han först såg honom. Erik för-stod orden utan översättning.

Wapiya lyfte duken för ingången och släppte in lite luft. Erik såg hur Tienogai la ena handen över hjärtat och bugade sig.

– Jag är nu beredd att träffa mina förfäder, sa han. Farväl Ktirgis.

Sedan Wapiya hade lyft på duken de föreskrivna fyra gång-erna lämnade Erik och Elroy svetthyddan.

– Kommer du att återvända till oss Wambli Okiye ?– Ja, jag kommer och hälsar på. Men då måste du ordna en

pow wow och några villiga squaws. Jag har ju både renat mig i svetthyddan och haft min vision, så nu duger jag väl åt kvin-norna i din stam ?

– Du är för vit i huden och har hår som ser ut som gammalt coyoteskinn, så jag vet inte …

– Ett ord till Swift Wolf, så ropar jag på Tienogai !– Det är för sent. Du får klara dig själv nu. Han rusade på

Erik med en rugbytackling och fällde honom till marken där de rullade runt och brottades.

Två kvinnor kom ut ur huset och ställde sig att titta på. De fnittrade och Erik insåg att han knappt hade några kläder på sig. Sedan de snabbt fått på sig byxor och skjorta presente-rade Elroy dem. Den yngre av de båda hette Sue »Morning Star» Nelson och den andra kvinnan var Ellen »Soft Talking Woman» Nelson. Erik antog att de var systrar.

– Det här är min vän Wambli Okiye, men jag ska kalla ho-nom »Vita Rumpan» tror jag.

De skrattade och gick in i huset. Systrarna hade med sig kött, grönsaker och frukt och började laga mat.

– Inget kött för mig, sa Erik.– Jag vet, kött är för riktiga män, svarade Elroy.– Jag tycker han är en riktig man, skrattade Sue. Vem var

det som vann där ute när ni brottades ?– Visa lite respekt för din blivande svåger. Eller din syster

har kanske också fallit för det här blekansiktet ?– Nej, jag håller mig till min tappre Swift Wolf, sa Ellen.

252

johnny grimståhl

Elroy var full av roliga historier som han underhöll dem med medan de åt. Många handlade om hur indianerna sko-jade med vita amerikaner som kom till en pow wow för att vara indianer för en dag. En av dessa indianvänner gick runt en hel dag och hälsade på folk med det lite märkliga påståen-det : Min mor suger nästan lika bra som min far rövknullar, uttalat på klart och tydligt lakotaspråk.

Elroy hade naturligtvis lurat i den stackars mannen att det var en mycket artig hälsningsfras. Indianerna stirrade förvånat på mannen, men många fann sig och svarade lika artigt på samma språk : Ja, det märks att du blev utsugen ur fel hål.

Sedan de druckit ett sött, starkt örtte, sa Ellen :– Varför visar du inte Erik trädgården Sue. Han har säkert

aldrig sett en indiansk trädgård.De går ganska rakt på sak de här människorna, tänkte

Erik. Mycket tydligare kan det inte sägas ens i mitt frigjorda land.

Borta vid hästhagen fanns en bänk där de kysstes. Hästarna stod som två orörliga skuggor, tätt intill varandra.

– Så visa nu att du är en riktig man, log Sue och började ta av honom kläderna.

Efteråt slog det honom att de inte hade använt skyddsme-del. När han sa det till Sue svarade hon bara att hon ville ha ett barn med honom.

– Wapiya sa det. Det har varit för många kusingiften i stam-men, det behövs nytt blod. När jag såg dig visste jag vem som skulle bli far till mitt första barn. Du behöver inte oroa dig. Jag vet att du har nån som väntar på dig, det sa Wapiya ock-så. Min familj hjälper mig att ta hand om det barn som du är med och skapar nu inatt. Det enda jag vill be dig om är att du kommer och hälsar på din son en dag, så att han vet vem som är hans far.

– Det blir kanske en dotter ?– Nej, det blir en son. Men om vi gör det igen så kanske det

blir tvillingar.Hon drog honom ned över sig och förde varsamt in hans

lem. De fann snabbt varandras rytm och gungade fram mot en gemensam, våldsam orgasm.

253


Nästa dag reste han tillbaks till Los Angeles och två veck-or senare återvände han till Sverige.

31– Är det du Erik ! Kom genast, jag har nån här som gärna vill träffa dig.

Erik hann knappt lägga på luren innan han var på väg hem till Rebecka. Han tog en taxi, rusade uppför trapporna och ringde andfådd på dörrklockan.

Viktoria öppnade dörren, vackrare än någonsin. De föll i varandras armar och stod länge tysta och höll om varann. Efter en stund hördes en försynt harkling.

– Kanske jag också får hälsa på Erik, eller har ni fastnat i varandra ?

Rebecka kramade honom varmt och de gick in. De satt sen i fl era timmar och pratade om allt som de hade upplevt. Viktorias år i Nicaragua hade gjort henne gott. Hon utstrå-lade en ny säkerhet i sitt uppträdande och Erik hoppades att hon nu inte skulle behöva känna sig kvävd av hans skugga.

– Ja, mina barn, jag ska träffa en väninna och kommer att sova över hos henne, så ni får ha huset för er själva inatt. Gör nu bara inte något som jag skulle ha gjort i er ålder.

Istället för att bli generad och rodna, sa Viktoria bara :– Tack, det var omtänksamt av dig.

Nästa dag hade Erik bestämt möte med Berglund på polishu-set på Kungsholmen. Han blev hämtad i entrén av Berglund och de tog hissen upp till dennes tjänsterum.

– Nå Erik, hur var det hos jänkarna ?– Jo tack, det var mycket givande och lärorikt. Vad har

hänt här hemma ?– Till att börja med har vi lyckats nysta upp den här histo-

rien som du blev indragen i. Det handlade om hämnd för att vi hade utvisat några misstänkta terrorister till Iran, där de sen hängdes efter en summarisk rättegång. En del av det som hände känner du till, annat inte. Allt är hemligstämplat och

254

johnny grimståhl

jag kan därför inte berätta så mycket mer än att det rörde sig om en stor konspiration, ett slag riktat rakt mot landets hjär-ta, så att säga. Sandell valdes ut eftersom han rörde sig så mycket ute på stan och exponerade sig, dumt nog. Man valde kniv för att få en större chockverkan hos svenska folket, det var nog tänkt att bli en riktigt blodig och fasansfull avrätt-ning. Attentatsmännen var två serber, infl ugna från Belgrad. Du blev angiven av nån inom polisen, vi vet inte vem, och bro-dern till den som blev skjuten beslöt att hämnas i tron att det var du som hade dödat hans bror. Så han kontaktade några landsmän här, bland andra Dragan, och resten vet du ju.

– Jaha, och vad händer nu ? Vågar jag gå fritt omkring på Stockholms gator ?

– Ja, det vågar du. Juggarna vet nu från tillförlitligt håll att det inte var du som sköt deras man. Vad dem anbelangar så råkade du bara vara på fel plats vid fel tidpunkt. Du är avförd från deras lista.

– Och Sandells skjutglada livvakt, vad händer med honom ?– Han sitter nu som polis uppe i en håla i Norrland, utan

en chans att komma därifrån, om han inte byter yrke förstås. Juggarna vet inte vem han är och det är nog säkrast.

– Är inte Dragan och den andre förbannade för det som hände på Byälvsvägen ?

– Nej för fan. Dragan vet när han har mött sin överman, det är inga »hard feelings» så länge det inte snackas ute på stan om det. Och vi håller tätt. Dessutom är de nog glada om de slipper möta din livvakt igen, för det är vad vi har berättat att mongolen var.

– Så var är min medalj och folkets jubel ?– Jag är ledsen. Det är locket på. Du kan naturligtvis gå ut

med det, men ingen kommer att tro dig är jag rädd. Jag kan nämna, oss emellan, att om du berättar vad som hände, så fi nns det en färdig plan som går ut på att chikanera och för-ödmjuka dig, att peka ut dig som en lögnhals som söker upp-märksamhet och så vidare.

– Du vet ju vad som hände Bergis …– Tyvärr, jag är bunden av sekretessen. Du måste förstå att

jag inte kan ställa upp på det.

255


– Fy fan, sa Erik med eftertryck.– Ja, fy fan ! Men berätta nu vad du har haft för dig i

Amerika.Berglund hörde med stigande intresse och förvåning på den

historia som Erik berättade för honom. När Erik var klar sa han :

– Ska du offentliggöra den här metoden ?– Jag vet inte, svarade Erik. Jag är rädd att folk inte skulle

tro mig. Nova Lab har kanske rätt, de fl esta skulle inte sluta ta sina gamla beprövade mediciner och jag skulle stå där som hela Sveriges byfåne.

– Skriv en bok Erik ! En fi ktiv historia där du väver in tek-niken i intrigen, som gärna kan handla om hur ett läkemedels-företag med alla medel försöker stoppa en man som har kommit på det här med magnetinlysning. På så sätt har du ju publicerat metoden, men kan alltid svära dig fri med att det handlar ju om en roman, en påhittad historia utan verklig-hetsunderlag.

– Att nåt förlag skulle ge ut den boken verkar lika troligt som att påven skulle vinna VM i bodybuilding.

– Det spelar ingen roll. Tryck boken för egna pengar och ge ut den själv – du har ju råd ! Kom med mig till min stuga en helg så kan vi diskutera det hela.

Tre månader senare hade Erik inregistrerat ett förlag och läm-nat in sitt manus för tryckning. Han hyrde en nedlagd Konsumbutik i Sollentuna som kontor och lager. Rebecka och Viktoria skötte kontoret och tog emot beställningar medan Erik var ute på sina besök till idrottsklubbarna. Tommy var ute, nyss frisläppt från sin senaste volta på Tillberga fång-vårdsanstalt. Han var utan arbete och Erik var glad åt att kunna erbjuda honom arbete med packning och distribution på lagret. Förlaget fi ck det passande namnet Örnförlaget och titeln på boken var »Magnetligan», som i den första upplagan trycktes som pocketbok i tio tusen exemplar. En vän till Magnus hade gjort omslaget som visade en samuraj i strids-rustning med draget svärd. Storyn följde verkligheten ganska nära med början den dag då Erik hade presenterats för Mike

256

johnny grimståhl

Jonsson. Alla namn och vissa platser var fi ngerade. På en av de första sidorna stod att läsa :

Detta är en roman utan verklighetsbakgrund. Eventuella lik-heter med nu levande personer, platser, eller händelser, är en ren tillfällighet. Författaren avråder också bestämt från att försöka tillämpa metoden med magnetinlysning av olika äm-nen. Metoden är ett helt och hållet påhittat fantasialster, av-sett att bilda underlag för berättelsens intrig.

På sidan trettiosju återfanns en utförlig beskrivning av hur man förfar vid magnetinlysning.

– Rena bruksanvisningen, som Rebecka sa. Det fattas bara att du lägger in en magnet i varje bok !

– Först behöver man en rund magnet med ett hål i och med en magnetstyrka av ungefär tvåhundra gauss. Finns att köpa i specialaffärer, eller direkt från någon fabrik, men då måste man kanske köpa ett större antal. Gruppen lyssnade upp-märksamt och Steve fortsatte :

– Många påstår att det går bra med en vanlig, enkel fi ck-lampa, men effekten blir större om man sätter ett rött färgfi l-ter på glaset, färgen bör vara så kallat signalrött. Fick lampor med infrarött ljus går också bra att använda, liksom laser-ljus.

– Rött laserljus då, såna där pekpinnelampor ? undrade en i gruppen.

– Nej, de har för dålig spridning av ljuset. Steve la nu magneten över naveln på mannen som låg på

rygg på golvet.– Lägg märke till att jag placerar magnetens pluspol, den

positiva polen, mot kroppen.– Hur vet man vad som är plus och minus på magneten,

frågade någon.– En magnets pluspol stöter bort den spets av kompassnå-

len som pekar mot nord, eller drar till sig den del av nålen som pekar mot syd.

– I magnetens hål lägger jag nu ämnet som ska lysas in, i det

257


här fallet rör det sig om ett förbjudet ämne, en kapsel med ana-bola steroider, men ingen här tänker väl skvallra hoppas jag.

De skrattade lite ansträngt medan Steve lyste med fi cklam-pan på kapseln under cirka två minuter.

– Så där ja, då var det klart. Fyra eller fem dar i veckan un-der tre månader, sen ett uppehåll en månad, eller två, även om jag vet att en del lyser in året om.

Mannen som låg på rygg reste sig upp och rättade till klä-derna. Det syntes att han var kroppsbyggare, skjortan stra-made över den breda ryggen, axelpartiet och de muskulösa armarna.

– Kan du berätta om dina erfarenheter av magnetinlysning, bad Steve.

– Gärna. Jag heter Ronnie, efternamnet kan göra det sam-ma. Jag har nu använt den här metoden under ett år, jag är en av dem som inte gör några uppehåll, log han. Jag kan ärligt säga att effekten är häpnadsväckande. Jag trodde inte på det här, men tyckte att jag kunde väl pröva under en period då jag var ren, det vill säga då jag inte använde några dopningspre-parat. Jag har blivit avsevärt mycket starkare och har ökat fem kilo i vikt. Det låter kanske inte så mycket, men jag väg-de över hundratio kilo och då brukar man få slita hårt för varje extra kilo.

– Hur mycket tror du att du hade gått upp om du hade fort-satt att kura, alltså injicerat anabola steroider på det vanliga sättet ? ville en i gruppen veta.

– Femton kilo, kanske mer. Men då hade tio kilo varit vat-ten som kroppen binder när man kurar. Nu när jag lyser in hormonerna slipper jag den bieffekten, de här fem kilona är rena muskler, inte en massa vätska som jag sen ändå måste få bort när jag ska tävla.

– Har du inte känt av några andra bieffekter ? Aggres sivitet eller kanske ökad sexlust ? Det var en ung kvinna bland åhö-rarna som ville veta. Hon såg förväntansfullt på Ronnie och rodnade klädsamt när någon i gruppen fnissade.

– Min sexdrift är alltid på topp, sa Ronnie och skrattade. Nej, allvarligt talat så har jag inte märkt några negativa bief-fekter, märkligt nog, bara de positiva.

258

johnny grimståhl

– Som är vad då ? Det var den unga kvinnan igen.– Snabbare återhämtning under själva träningen och även

mellan träningspassen, mer tryck i musklerna, så kallad pump, och inga problem vid dopningstesterna.

– Med andra ord : Den perfekta dopningsmetoden ?– Just det !

Tillsammans med Bertil Bygård och Berglund hade Erik utar-betat en plan för marknadsföring och försäljning av boken. Han skaffade en förteckning över ett antal lämpliga idrotts-klubbar i och nära Stockholm. Sedan ägnade han en månad åt att besöka en kontaktperson i varje klubb, oftast ordföran-den eller någon av tränarna. Hans förslag var enkelt : Klubben mottog fyra tusen kronor att dela ut till fyrtio medlemmar, det vill säga hundra kronor per person. Mot pres ta tionen var att varje medlem skulle köpa ett exemplar av »Magnetligan» i någon bokhandel. Om boken inte fanns skulle de be bokhan-deln beställa hem den. Boken kostade sextio kronor. Medlemmen fi ck behålla de fyrtio kronor som blev över och även boken, men måste lämna in kvittot till klubben. För var-je redovisat kvitto erhöll sedan klubben ett bidrag på etthund-ra kronor, totalt fyra tusen kronor, förutsatt att alla fyrtio hade redovisat ett bokinköp. Många klubbar förband sig att engagera fl er än fyrtio medlemmar. Otroligt nog kom det ald-rig fram hur Örnförlaget betalade folk för att köpa sin egen bok i avsikt att skapa intresse för den, trots mängden av in-blandade aktörer.

Stödköpet av egna böcker kostade Erik tvåhundra kronor per bok, minus de trettio kronor som bokhandlarna betalade i inköpspris. Tryckkostnader och distribution av böckerna åt upp det mesta av dessa trettio kronor, så det blev en kampanj som totalt kostade cirka två miljoner kronor. Det motsvarade ungefär årsräntan på Eriks förmögenhet, som nu var överförd till olika fonder, väl skyddade från svenska skattemyndighe-ters insyn.

Redan efter en månad började resultatet av kampanjen synas. När bokhandlarna märkte vilken efterfrågan det var på »Magnetligan», började de köpa in den lådvis istället för

259


enstaka exemplar. Många ställde också fram den i skyltfönst-ret och bland bästsäljarna. Erik lät snabbt trycka upp tiotusen böcker till och efter två månader rullade försäljningen på av sig själv, utan hjälp av stödköp eller reklam.

Inför julhandeln trycktes ytterligare trettiotusen exemplar och allt såldes. Det började dyka upp en och annan recension av »Magnetligan» och i januari slog en av kvällstidningarna upp det stort. Skandalbok om hur man dopar sig blir bestsel-ler ! Artikeln ondgjorde sig över avsnittet om att lysa in ana-bola steroider. Några läkare och representanter från RF och Olympiska Kommitténs etiska nämnd gick till storms mot bo-ken. Flera polisanmälningar gjordes av privatpersoner, men de ledde naturligtvis inte till åtal, eller ens förundersökning. Örnförlaget blev under några dagar fullkomligt nedringt av journalister och andra som ville tala med Erik Bergman. Erik tänkte inte låta sig ställas vid skampålen och det stående sva-ret var att Erik Bergman var på tjänsteresa och ingen visste när han skulle återkomma.

Resultatet av all denna uppmärksamhet blev naturligtvis att försäljningen ökade ytterligare. Det började också komma förfrågningar från utlandet om översättning och utgivning av »Magnetligan» och Erik beslöt att hålla deras första perso-nalmöte.

Tommy Haglund hade fått förstärkning på lagret av en kompis, Hasse Blidh, men de var inte fl er än att de fi ck plats i personalköket.

– Försäljningen har gått över förväntan bra, öppnade Erik, och pekar stadigt uppåt. Flera utländska förlag har hört av sig och ett fi lmbolag vill köpa fi lmrättigheterna. Det verkar som om jag kommer att få igen alla pengar som jag har satsat i det här projektet och mer därtill. Nu är frågan : Hur långt ska vi gå ?

– Ända fram så klart ! Du har väl inte tänkt lägga av på halva vägen ? undrade Tommy.

– Ni vet alla vad som hände i USA. Samma sak kan hända igen om folk börjar lysa in läkemedel på sig själva. Något lä-kemedelsföretag kan känna sin verksamhet hotad och då kan-ske det blir farligt att jobba med att ge ut »Magnetligan».

260

johnny grimståhl

– Och inte har vi Tienogai längre, sa Rebecka.– Jag är inte rädd ! Hette det inte »huka» på lakotaspråket ?

Det var Tommy igen.Viktoria hade suttit tyst. Nu sa hon :– Varför gav du ut den här boken Erik ? – Därför att jag ville sprida kunskap om magnetinlysning

och såg ingen annan möjlighet. – Du vill få folk att sluta köpa onödiga mediciner, inte sant ?

Det är inget annat än en krigsförklaring mot hela läkemedelsindustrin. Vågar vi ge oss på dem ? Och anta att vanligt folk inte orkar bry sig, att de fortsätter käka piller som förut och att det bara är idrottsmännen som använder mag-netinlysning för att på ett säkert och riskfritt sätt dopa sig utan att behöva åka fast ?

– Ja, då har vi i alla fall gjort dem, idrottsmännen alltså, en stor tjänst, tyckte Hasse, som nu för första gången yttrade sig.

– Problemet är om folk börjar lysa in mediciner och annat i stor skala. Vi får då kanske läkemedelsmaffi an på halsen. Å andra sidan är ju det vad vi vill, eller hur ?

– Att få läkemedelsmaffi an efter oss ?– Nej, naturligtvis inte. Att folk börjar magnetinlysa med-

iciner och annat.– Vi kan inte sluta nu Erik, jag tar risken att fortsätta.– Tack Rebecka. Vad anser ni andra ? Hand upp räck ning

om ni vill fortsätta.Alla lyfte en hand, Tommy två. – Vi kör ! Huka hey ! – Huka hey ! upprepade de andra.

32Wahlgren satt tyst en stund, så sa han :

– Det är inte mer än rätt och rimligt, jag håller med dig Bergis. Det är klart att vi ska hålla grabben om ryggen, det är det minsta vi kan göra för honom.

– Så då tar du ett snack med Sandell ?

261


– Ja, i första hand med honom. Han har ju Bergman att tacka för att han lever och nu får han chansen att visa sin tacksamhet.

När Berglund gått lyfte Wahlgren telefonen och slog num-ret till Intermedic, det företag som enligt Berglund hade varit mest aktivt i kampanjen mot »Magnetligan». Intermedic hade inte bara anmält Erik till socialstyrelsen för att förespråka be-handlingsmetoder som inte var förenliga med praxis och god läkarsed, deras advokat hade också ringt Rebecka på Örnförlaget och hotat med stämning och kanske åtal för spri-dande av allmänfarlig information, brott mot marknadsfö-ringslagen, falsk marknadsföring och allt vad han för stunden kunde komma på.

Efter att ha bollats fram och tillbaks några gånger på trå-den hade han till sist Intermedics VD i luren.

– Det här är Gustav von Bracht. Vad kan jag hjälpa säker-hetspolisen med ?

– Ernst Wahlgren. Jag är biträdande chef på säpo och ring-er angående den här historien med boken »Magnet ligan», skriven av en viss Erik Bergman.

– Ja, det var på tiden att säpo också intresserar sig för den affären. Det är ju näst intill samhällsomstörtande verksamhet som den mannen ägnar sig åt. Boken har blivit polisanmäld, men åklagaren valde tyvärr att lägga ner förundersökningen. Vi har också anmält Bergman till socialstyrelsen och läkarför-bundet med fl era instanser i hans egenskap av blivande läka-re. Såna rötägg vill vi inte ha in i våra led !

Som inte anpassar sig och snällt skriver ut era mediciner, tänkte Wahlgren. Högt sa han :

– Det ligger inte riktigt till så som ni föreställer er. Den här blivande läkaren har en stark koppling till vår verksamhet här på säkerhetspolisen, på vilket sätt kan jag inte avslöja. Jag tar inte till några överord om jag säger att han så att säga står under vårt beskydd. Det måste bli ett slut på den förtalskam-panj och de trakasserier som ni och vissa andra utsätter ho-nom och hans medarbetare för.

– Och detta ska jag behöva höra från en högt uppsatt äm-betsman i rikets tjänst ? Det är skandalöst ! Jag kräver att få tala med er chef !

262

johnny grimståhl

– Det ska ni få. Vem mer vill ni tala med ? Kanske någon ur regeringen, varför inte justitieministern ? Jag ska ordna det åt er så slipper ni allt besvär med att ta er förbi alla underhug-gare.

– Hörde jag ordet samhällsansvar ? fortsatte Wahlgren. Efter att ha läst »Magnetligan» tycker nog många att ni i er bransch borde vara bland de sista att prata om samhällsan-svar. Ni ska få ett gott råd innan jag avslutar det här samtalet. Ring Albert Letzer, styrelseordförande för Nova Lab i USA och fråga honom om hans erfarenheter av att ge sig på Erik Bergman.

Med en belåten min ringde Wahlberg av och slog numret till sin chef för att förbereda honom på det samtal som snart skulle komma. Därefter slog han direktnumret till Sandell, ett nummer som få personer utanför regeringen hade. Samtalet tog bara några minuter och Wahlgren log ännu bredare när han la på luren.

Direktionen för Intermedic hade samlats i sammanträdesrum-met. Gustav von Bracht reste sig upp från sin plats vid det ovala bordets ena ände och öppnade mötet.

– Vi har samlats idag för att diskutera problemet med den ökända boken »Magnetligan», sa han. Ni vet alla vad jag tycker om denna smädeskrift, riktad mot vår industri, och om den charlatan som är dess upphovsman.

Det hördes instämmanden från de församlade.– Vissa omständigheter har dessvärre tvingat mig att om-

pröva mitt ställningstagande till hur vi bör reagera på denna provokation. Erik Bergman, som är författare till boken ifrå-ga, har av någon anledning tentakler och vänner högt upp i samhället, vänner som håller honom om ryggen. Jag har talat såväl med säpo som med representanter från regeringen. Resultatet av dessa samtal är entydigt ; vi måste låta Bergman vara ifred. Sty rel se ordföranden för Nova Lab i USA gav mig samma råd – »lay off and let him go» ! Varför vet jag inte, det är mystiskt. Så vi avblåser hela kampanjen mot Bergman och hans bok och kan bara hoppas att skadan han åstadkommer blir minimal.

263


Samtliga närvarande hade läst »Magnetligan». Nu ville en av dem veta om metoden med magnetinlysning verkligen fungerade. Om inte så var det ju inget problem.

– Jo, det fungerar enligt tillförlitliga källor. Visserligen går det inte att lysa in vad som helst, och effekten är väl heller inte hundraprocentig, men den är tillräcklig för att skaka om vår bransch om folk skulle få för sig att börja lysa in mediciner och annat som vi tillverkar.

– Bevare oss väl, hördes det från en plats längst bak.– Så vi får snällt fi nna oss i hur en kvackare som den här

Bergman ostört får fortsätta sin destruktiva verksamhet ? – Ja, så är det. Tyvärr. Några frågor ? Nå, då förklarar jag

mötet avslutat.

Vad Gustav von Bracht inte redogjorde för var de olustiga samtal han hade haft per telefon med först chefen för säpo och sedan med en av Sandells närmaste medarbetare. Samtalet med Albert Letzer hade inte heller varit direkt uppmuntrande. Letzer förklarade för honom att metoden fungerade bara allt-för bra och att det inte var tillrådligt att försöka ge sig på Bergman fysiskt. Han avrådde också från att vidare trakas-sera Bergman och hans medarbetare, men ville inte gå in på varför.

– Läs »Magnetligan» en gång till, sa han. Särskilt kapitel femton. Jag har nämligen låtit översätta den till engelska för internt bruk här på Nova, så jag har läst den. Sen kan du för-ena dig med mig i en bön till Vår Herre att folk inte tar boken på allvar. Adjö och lycka till !

Gustav von Bracht hade läst »Magnetligan» utan en tanke på att boken skulle kunna vara baserad på verkliga händelser. Han tog upp boken från sin skrivbordslåda, slog upp kapitel femton och började läsa.

Det skulle se ut som en olyckshändelse hade Reno Salgari sagt till dem. Tvinga in honom i hans egen bil under pistolhot och låt honom köra kustvägen mot San Francisco. Där fi nns gott om utsiktsplatser med nästan lodräta klippor, som gjorda för att ramla utför, vilket också händer ibland. Vi väntar på er

264

johnny grimståhl

här, sa Reno och pekade på kartan. Stället syns inte från vä-gen. Vi sätter upp en vägspärr vid infarten så att inga utom-stående kan köra in. På så sätt är det ingen risk för vittnen. När ni har hjälpt McCabe över kanten, plockar vi upp er. Låt hans bil stå på tomgång, så att det verkar som om han kanske skulle slå en drill och råkade komma för nära stupet. Använd gummihandskar och batong om det behövs. McCabes kropp kommer ju att vara sönderslagen mot klipporna när den hit-tas. Men den får inte ha några kulhål, så därför får ni inte an-vända laddade vapen, vi vill inte att nån av er av misstag bränner iväg ett skott.

Allt gick planenligt ända tills de var på väg mot stupet med McCabe mellan sig. Plötsligt och utan förvarning stod en märklig fi gur framför dem, som stampad ur jorden. Mannen var klädd som en samuraj, komplett med hjälm, rustning och svärd ! Jake riktade sin pistol mot honom och tryckte av. Han hade glömt att vapnet inte var laddat. I nästa ögonblick slet sig Steve McCabe fri från den andre, samtidigt som samurajen i en rörelse drog svärdet och högg av Jake armen som höll pi-stolen. Samu rajen svepte sedan svärdet uppåt och horisontalt utan att avstanna rörelsen. Jakes huvud nådde marken innan kroppen. En tjock stråle blod pulserade från hals puls ådrorna och färgade marken röd. Den andre mafi oson vände om och började springa. Han hann bara några meter innan samurajen var ikapp honom och fällde honom till marken med ett våld-samt hugg tvärs över ryggen.

Reno Salgari och hans chaufför satt som förstenade i bilen och bevittnade avrättningarna på sina kumpaner. Samurajen vände sig mot dem, sa något obegripligt och började gå mot bilen med svärdet höjt.

– Kör för fan, kör ! vrålade Reno i panik. Chauffören vak-nade upp ur sin förlamning och med en sladd körde de ut på stora vägen. Reno slutade inte svära och skaka förrän de nåd-de utkanterna av Los Angeles.

– Ni sa inget om McCabes livvakt ! Joe Novaterra var inte upp-rörd, han var ursinnig och fi ck behärska sig för att inte skrika i telefonluren.

265


– McCabe har ingen livvakt vad vi vet, svarade mannen som han talade med.

– Ingen livvakt ! Vem högg då huvudet av en av mina män, sprättade upp den andre från nacken till höften och skrämde skiten ur min capo ? Vem ? Ni har lurat oss, gjort oss till åt-löje om det här kommer ut och orsakat att två av mina bästa män blev slaktade ! fortsatte han. Det kommer att kosta er mycket mer än den summa vi kom överens om, mycket mer !

Samuel Connors satt länge och stirrade på den tysta tele-fonen. Han undrade vad han skulle säga till Walter Hoffman, VD för Rocher & Steen, ett av världens största företag inom läkemedelsbranschen.

Problemet löste sig självt när telefonen på hans skrivbord ringde. Det var Walter Hoffman.

– Sam ! Jag ville bara veta hur det går med vårt lilla pro-blem. Är allt OK ?

Samuel Connors svalde några gånger för att få rösten un-der kontroll, så sa han :

– Jag tror vi måste träffas Walter. Det har uppstått vissa komplikationer …

Gustav bläddrade fram några sidor och fortsatte läsa, motvil-ligt fascinerad.

– Han heter Itoko Mitsui och är från sjuttonhundratalets Japan. Man skulle kunna säga att han är din skyddsängel, men en ovanligt våldsam sådan tycker jag. Det är också synnerli-gen ovanligt att den här typen av andar kan materialisera sig och ta fysisk form. Var du mycket rädd när de släpade fram dig mot stupet ?

– Ja, vad tror du ? Jag var vettskrämd och bad om hjälp.– Den här skyddsanden måste vara nån som har stått dig

nära i nåt liv, och som nu avstår från att inkarnera för att kunna vaka över dig. Vad hände när ni blev ensamma där vid klipporna ?

– Han, Itoko Mitsui alltså, vände sig mot mig och bugade på japanskt manér. Sen försvann han – borta ! Som uppslukad av jorden.

266

johnny grimståhl

Sadie lyfte åter upp pendeln och höll den över bordet. Pendeln ömsom snurrade, och ömsom svängde fram och till-baka. Efter en stund sa hon :

– Ni var bröder. Du dog ung, dödad av en berömd svärd-mästare som ville imponera på sina lärjungar. Det var egent-ligen din bror, Itoko Mitsui, som svärdmästaren ville utmana, ligen din bror, Itoko Mitsui, som svärdmästaren ville utmana, limen han var bortrest och det fi ck bli du, Itokos lillebror istäl-let. Du var ingen match för den äldre och mer erfarne samura-jen. Han lät dig medvetet dö en plågsam död. Itoko lastade sigsjälv för din död och svor att hämnas, vilket han också gjorde. Och nu har han alltså tagit som sin uppgift att hålla sin hand över dig medan du genomgår den här inkarnationen.

Gustav von Bracht slutade läsa. Han tog sig för pannan och försökte tänka klart, logiskt och rationellt, som han var van vid. Menade Albert Letzer att Erik Bergman också var skyd-dad av någon slags gengångare från andra sidan graven ? Men det var ju bara nys, de döda uppstår inte, är man död så är man. Och ändå … Han måste få klarhet och en plan började ta form.

Dragan satte ned kaffekoppen och såg på Berglund. Berglund var respekterad i alla läger, både bland kolleger och folk av Dragans typ. Det var därför naturligt att det var till honom Dragan vände sig och bad om ett möte på det lilla cafét inte långt ifrån polishuset. De var ensamma i lokalen och behövde inte sänka rösten.

– Så du tror att det är en fälla för att komma åt dig Dragan, för att Bergman ska bussa sin vakthund på dig igen ? Det tror inte jag. Det är nån som vill testa om Berg man har en livvakt eller inte och kanske vem denne livvakt är. Jag har mina aning-ar om vem som kan vara intresserad av det. Det är en ren slump att det är dig de vänder sig till för att testa Bergmans livvakt genom att sätta åt Bergman. Å andra sidan har du ju så att säga ett visst rykte i vissa kretsar, så det är väl inte så konstigt att de kontaktade just dig. Ingen utom jag, Iwrén och en av våra spanare vet att du fi ck stryk av Bergmans livvakt. Och vi har inte snackat, det lovar jag.

267


– Jag har inget otalt med Bergman eller hans livvakt. Den där killen gjorde bara sitt jobb, inget att snacka om. Och jag tänker ta mig fan inte slåss med den där galningen en gång till !

– Tror du att du kan få fram vem uppdragsgivaren är ? Som tack för att jag räddade dig från en ny omgång i förhörsrum-met, som du kanske minns.

– Vissa saker vill man inte minnas Bergis. Men visst, det ska nog gå att ordna. Blanda bara inte in mig i vad det nu är som är på gång.

– Var inte orolig Dragan. Ring mig när du vet nåt.

Tre dar senare hade Berglund fått sina misstankar bekräftade. Din dumma jävel, tänkte han. Men du ska få vad du ber om !Han sträckte sig efter telefonen.

– Hej Erik, hur är det ?– Det är full rulle Berglund. Vi hinner knappt packa och

skicka, det är en rykande åtgång !– Det gläder mig. Hör du, kan du slita dig från dina böck-

er ett tag och komma upp till mig i eftermiddag ? Klockan tre, om det passar.

Som vanligt kom Berglund ner till entrén och hämtade Erik. I korridoren mötte de Forsell, som tittade nyfi ket på Erik utan att känna igen honom från attentatet på »Alex andra».

– Har du fortfarande problem med Intermedic ? undrade Berglund.

– Nej, det har varit lugnt på den fronten. Lugnet före stor-men kanske ?

– Kanske det. Nån där har nämligen försökt leja din gamle bekant Dragan att göra hembesök hos dig i akt och mening för att se om det är sant att du har en livsfarlig livvakt, vilket du ju inte längre har, enligt vad du sa. Så jag tänkte engagera Forsell igen i rollen som din mongol. Du såg honom just i kor-ridoren här ute.

– Vem, mongolen ?– Nej, Forsell. Den där fl intskallige killen som jag hälsade

på. Han har sett dig när du låg halvdöd på »Alex andra», men han verkar inte känna igen dig. Konstigt, jag tycker du är dig

268

johnny grimståhl

precis lik. Samma friska färg på kinderna och lyster i ögo-nen …

– Du är rolig du Bergis. Kom ner till oss och packa böcker tjugo timmar i sträck så får vi se hur du ser ut, för det är vad jag har roat mig med det sista dygnet.

– Framgångens pris Erik. Tänk på alla författare som inte får sina böcker utgivna över huvud taget.

– Berätta nu vad du har kokat ihop Bergis !Erik skrattade när han hade hört Berglunds plan och de

beslöt sätta den i verket redan nästa dag.

Gustav von Bracht undrade varför han blev kallad till polis-huset för att höras upplysningsvis i ett ärende som rörde hans företag. Han hade försökt skicka någon av sina underlydande chefer, men kriminalinspektören, som presenterat sig som Stig Berglund, hade insisterat på att det var nödvändigt att högste chefen själv kom.

I bilen försökte von Bracht komma ihåg om han kunde ha gjort något misstag när han på omvägar hade engagerat den kände torpeden Dragan för att ge Erik en omgång stryk. Han kunde inte komma på något. Dragan hade blivit kontaktad av folk utifrån, personer som inte gick att koppla till honom, eller till Intermedic, personer som inte visste vem som var de-ras egentliga uppdragsgivare. Gustav von Bracht skulle snart inse hur fel han hade.

Gustav von Bracht och hans advokat hämtades i entrén av en yngre polis och visades in i ett sammanträdesrum där två män satt vid ett runt bord. De båda männen reste sig upp och gick dem till mötes.

– Kommissarie Iwrén, hälsade den äldre av de två. – Kriminalinspektör Berglund. Varsågod och sitt herr von

Bracht, eller du kanske använder bara efternamnet, utan von ?

– Det går bra vilket som, svarade von Bracht lite stelt.– Då säger vi det herr Bracht. Du är kallad hit för att höras

upplysningsvis angående ett ärende med möjliga kopplingar till ert företag, Intermedic. Det är alltså inte fråga om ett för-hör och du är heller inte misstänkt för någonting.

269


– Jag skulle uppskatta om vi kunde komma till sak. Min tid är värdefull …

– Naturligtvis herr Bracht, naturligtvis. Det har kommit till vår kännedom att någon inom ert företag verkar ha försökt leja en så kallad torped för att på så sätt komma åt en viss person. Detta skulle ju kunna skada ert renommé ofantligt om det visar sig stämma och kom till allmän kännedom. Vi vill därför hjälpa er att så att säga stämma i bäcken.

– Är direktör von Bracht misstänkt för något brott ? und-rade advokaten.

– Nej, nej, inte alls. Men det kan fi nnas någon på ert före-tag som agerar bakom ryggen på er, kanske för att skada fö-retaget. Kan ni komma på nån så här i all hast ?

Gustav skakade på huvudet. – Vem är den här personen som man vill komma åt ? frå-

gade advokaten. – Vi kan inte avslöja det av utredningstekniska skäl.

Personen ifråga är på resa och är därför ej anträffningsbar, men vi har hämtat hit hans livvakt, en märklig typ som det krävdes en del övertalning och sex starka poliser att få hit. Vi hör honom just nu i rummet här intill med hjälp av en japansk tolk, han talar knappt ett ord svenska. Vi vill veta om han har märkt några tecken på att hans uppdragsgivare skulle vara utsatt för nån fara. Tyvärr förstod han inte vad det var fråga om och det uppstod ett visst tumult därinne, men nu har det visst lugnat ned sig.

– Intressant, mumlade von Bracht, men jag förstår inte var jag kommer in i bilden ?

– Vi har, som sagt, anledning att tro att det är någon på ert företag som har satt igång den här historien, troligen någon på en ganska hög post. Ingenting har ju ännu hänt, efter vad det verkar, så ni har fortfarande en möjlighet att stoppa den här historien innan det oåterkalleligen blir en polissak av det hela.

– Hur då ? ville von Bracht veta och såg sig om i rummet med en min som om han just blivit rejält skönstaxerad med förseningsavgift och allt.

– Kanske så enkelt som genom skrämseleffekten, svarade

270

johnny grimståhl

Iwrén. Om ni delar vår uppfattning om i vilka kretsar er man sannolikt kan sökas, så kan ni ju på lämpligt sätt sprida vi-dare en del av den information som vi i så fall är villiga att ge er.

– Fortsätt, sa von Bracht och försökte se oberörd ut. Han undrade hur mycket de här två poliserna egentligen visste.

– Ja, den här japanen, livvakten alltså, är en högt graderad karateutövare och dessutom en framstående svärdmästare. Han är misstänkt för några brutala mord, utförda med ka-tana, alltså japanska svärd, i sitt hemland. Men, som så ofta, det saknas bevis och han vistas här legalt med uppehålls och arbetstillstånd. Kort sagt, jag skulle inte vilja bråka med vare sig honom eller hans arbetsgivare.

von Bracht hade nu svalt kroken helt och sa :– Han sitter alltså i nästa rum ?– Just det. Berglund väntade ut honom. Till sist kom det.– Skulle man kunna … jag menar, vore det möjligt att få ta

sig en titt på den där livvakten, eller är det emot reglerna ?Iwrén och Berglund utväxlade en blick och Iwrén nicka-

de.– Jo, det ska väl gå bra, jag ser inget som hindrar det. Du

får följa med in dit under förevändning att vi vill veta om han har sett dig tidigare.

von Bracht tittade frågande på sin advokat, som nickade.Berglund öppnade dörren och de klev in i rummet. För sä-

kerhets skull var belysningen dämpad, trots att Forsell var mindre utstyrd denna gång. Hårpiskan fanns där och de fal-ska mongolvecken i ögonvrårna, men stridsutrustningen hade blivit för dramatisk, så Forsell var klädd i en sliten skinnjacka, jeans och kängor. Han var ensam i rummet och Berglund hade instruerat honom att bara sitta rakt upp och ned på en stol och blänga tyst på alla som kom in.

Forsell såg ut som ett riktigt råskinn, som någon man inte gärna möter ensam en natt i en hiss. De sneda ögonen glim-rade ondskefullt när han föraktfullt betraktade de nyinkom-na. Det var obehagligt och det blev ännu värre när von Bracht och advokaten upptäckte att de var ensamma i rummet med

271


denne förmodade yrkesmördare. Berglund hade omärkligt gått ut och stängt dörren om dem.

von Bracht nickade, som han hoppades vänligt, för att häl-sa. Mannen på stolen rörde inte en min. von Bracht tyckte att ögonen borrade sig rakt igenom honom. Han var glad att ha advokaten vid sin sida, men en hastig blick sa honom att den-ne var lika förskräckt som han själv var.

– Jag tror vi har sett nog nu, sa von Bracht, och nickade till avsked. Forsell lyckades hålla masken ett tag till och stirrade stint på dem utan att röra en min.

Berglund väntade på dem utanför dörren och de kom sig inte för att klaga på att ha blivit lämnade ensamma där inne.

– En riktig gangster, jag känner igen sorten, sa Berglund. Han drog sig inte ens för att framföra hotelser när han fi ck höra att hans uppdragsgivare kanske befann sig i fara.

– Vad sa han ? ville von Bracht veta.– Enligt tolken att han skulle hugga huvudet av den, eller

de, som hotade hans chef. Men det behövdes egentligen ingen översättning, han gjorde några mycket talande gester över halsen för att visa vad han menade.

– Kan man inte åtala honom för olaga hot ? frågade von Bracht.

– Mot vem då ? Vi vet ju inte vem han hotar. Men om ni tar reda på det och vill göra polissak av den här affären så …

Advokaten skakade avvärjande på huvudet.– Vi är tacksamma för den här informationen och jag tror

nog att om det är som inspektören befarar så får nog veder-börande kalla fötter efter att vi talat med honom.

von Bracht höll med honom av hela sitt hjärta.

33Erik och Viktoria hade fl yttat till en villa, ett tillbyggt före detta sommarhus i Viggbyholm, norr om Stockholm. De bjöd Örnförlagets personal på infl yttningsparty. Bertil och Birgitta Bygård, doktor Friborg, Nina Stubbendorf, Berglund, Iwrén och Wahlgren var också bjudna.

272

johnny grimståhl

– Skål och välkomna, sa Viktoria. Det var en solig söndag i juli och de satt i trädgården. Vi har dubbel anledning att fi ra idag eftersom det är precis ett år sen Örnförlaget startades. Så jag tänkte be Erik berätta lite för er som inte är våra medar-betare om vår verksamhet och våra planer inför framtiden.

– Jaha, då får väl jag som tillhör personalen gå då, sa Tommy.

– Sitt kvar du. Erik har nog en och annan överraskning att komma med om jag känner honom rätt. Men Nina och Bertil behöver ju inte sitta kvar, de är ju båda synska och vet väl re-dan innan Erik själv vad som är på gång !

Wahlgren skrattade.– Om ni har lust att pröva på agentyrket så har vi just nu

två platser vakanta på avdelningen för svart magi, sa han.– Efter att ha sett hur det gick för Erik när han snubblade

in i den verksamheten, så låter du allt bli Bertil, sa Birgitta.– Kära vänner och medarbetare, började Erik. För ett år

sen fi ck jag också ett tips om att byta jobb, inte av Wahlgren utan av Berglund. Skriv en bok ! sa han. Vi har sen dess sålt över etthundra tusen ex av »Magnet ligan». Boken har över-satts och ska ges ut på engelska, tyska, franska och spanska, utöver de nordiska språken. Troligen blir det också en fi lm, baserad på vissa delar av boken, allt går nog inte att göra fi lm av misstänker jag.

– Varför inte ? Har du inte sett fi lmen Ghost ? undrade Friborg.

– På sistone har försäljningen stabiliserats och ligger nu på en jämn, men fortfarande hög nivå. Så jag har funderat lite på vårt företags framtid. Jag vill att Örnförlaget överlever min bok. Vår avsikt är att ge ut lite udda litteratur, sånt som de stora förlagen refuserar utan att ha läst mer än kanske första sidan. Gärna böcker med ett litet budskap, men det är inget krav. Vi har därför tittat på några intressanta manus om al-ternativ medicin. En god vän till Tommy har också skrivit en mycket bra bok om sina upplevelser i Stockholms undre värld och Tommy har bidragit med vissa specialkunskaper om svensk fångvård, så att säga. Den boken vill jag gärna ge ut.

– Ja, Erik har ju aldrig torskat för något, så han behövde

273


hjälp med kapitlet där huvudpersonen sitter på Kumla, sa Tommy och skrattade.

– För min personliga del tänker jag dra ned på mitt engage-mang i företaget. Ni får själva utse en ny chef, för från och med nästa månad övergår företaget till att ägas av personalen. Jag blir kvar som en av fem delägare på lika villkor. Jag har fått erbjudande att ta över en inarbetad klinik för alternativmedi-cin inne i stan och det är vad jag vill ägna det mesta av min tid åt. Det var intressant och lärorikt att pröva på läkaryrket, men i längden är det inget för mig. Dessutom ligger mitt ärende fortfarande för behandling hos socialstyrelsen och det är inte troligt att man kommer att låta mig få min läkarlicens.

– Har ni fortfarande problem med Intermedic ? undrade Berglund bistert.

– Nej, tvärtom. Deras VD ringde upp mig och bad om ett möte. Han var nästan generande servil och ödmjuk och bad om ursäkt för de obehag som hans underlydande hade orsa-kat mig, honom ovetandes så klart.

Berglund frustade till som om han fått något i halsen.– Det har lugnat ned sig sen den första stormen när

»Magnetligan» gavs ut. RF är kanske inte så förtjusta över ryktena om hur en del idrottsmän lyser in förbjudna ämnen, å andra sidan är de väl glada åt en del oväntade internatio-nella framgångar och de nya rekord som slås. De kan ju inget bevisa och håller därför god min.

– Hur är det för övrigt ? Har folk slutat köpa mediciner och övergått till att lysa in dem ?

– Inte så det märks. Läkemedelsföretagen säljer ungefär som förut. Jag tror att Albert Letzer på Nova Lab hade rätt när han förutspådde att de fl esta människor vill fortsätta att ta sina mediciner. De är för hjärntvättade av medicinmaffi an. Men det viktiga är att det nu fi nns ännu ett alternativt, att man kan välja. De som väljer att stoppa i sig en massa piller ska naturligtvis ha rätt att få göra det, men de som inte vill har ju också rätt att slippa. För dem fi nns ju ett antal ofta mycket effektiva alternativ som homeopati, örtpreparat, Bach-drop-par, biokemiska vävnadssalter, haj brosk tabletter, vitaminte-rapi och mycket mer. Och nu även magnetinlysning.

274

johnny grimståhl

– Det var din uppgift att upplysa människorna om det Erik, sa Bertil. Nu väntar nya uppgifter.

– Vad tänker du hitta på nu Bertil ? Har du tänkt att jag ska lära folk lysa in narkotiska preparat och få knarkmaffi an efter mig ? Det kan du glömma !

– Nej, det tycker jag inte. Men nån får kanske för sig att prova. Och om det skulle fungera, vem tror du knarksyndi-katen då lägger skulden på ?

Erik visste inte om Bertil skojade eller var allvarlig. Han hade hört rykten om hur några personer försökt lysa in nån form av narkotika och påstått sig ha blivit höga av det. Erik hoppades att det inte var sant.

– Vissa människor kommer nog alltid att fl y verkligheten genom att knarka, sa Friborg. Det måste ju vara bättre i så fall att lysa in skiten än att röka, injicera eller sniffa den som nu.

– I så fall går jag under jorden, sa Erik. Jag har ju inte läng-re hjälp av Tienogai.

– Om du får problem så tar jag fram en viking som var din bror i ett ännu tidigare liv. Ni var bärsärkar och han kommer att skydda dig, sa Bertil.

– Har jag aldrig varit en snäll och hygglig vanlig människa ? undrade Erik.

– Det är du i det här livet så det räcker och blir över, log Rebecka.

Wahlgren höjde sitt glas.– Jag föreslår en skål för dubbelmannen Erik Bergman,

mongol eller indian, healer eller kvackare, en mänsklighetens välgörare eller en skamlös profi tör och skojare, välj själva gott folk ! Skål min vän.

Skymningen föll i takt med att stämningen steg. Ingen utom Bertil Bygård la märke till en fi gur som stod skymd av en vedtrave och iakttog dem. Någon som måste vara på väg till en maskerad och tagit miste på hus, en man klädd i vad-malsbyxor, skjorta av mjukt hjortskinn, hjälm och med ett långt rakt svärd som han stödde sig på. Han såg precis ut som en viking.

275


Epilog

Magnetinlysning är en relativt okänd behandlingsmetod som tillhör området »frekvensmedicin». Dit hör även diagnosme-toderna röntgen, EEG, EKG, ultraljudsundersökning, magne-tröntgen m.fl ., liksom de i boken nämnda metoderna ho-meopati och »Micro cluster water» (eller »Magnetic reso-nance water»). Andra intressanta grenar av fre kvens medicinen är de ryska metoderna »Milli meter vågsterapi» och »SCENAR», vilka grundar sig på s.k. kvant medicin. Intressanta paralleller kan även dras till de experiment med att påverka vattnets mo-lekulära strukturer som redovisas i Masaru Emotos bok »Messages from water».

Cellerna har speciella receptorer för att känna igen och binda till sig olika substanser som vitaminer, mineraler, hor-moner, aminosyror mm. Varje ämne har sin speciella receptor, som bara passar för just det ämnet, ungefär som nycklar till sina nyckelhål och lås.

Mediciner skräddarsys ofta för att passa till och »låsa upp» cellernas receptorer, där de då antingen kan passera in i cel-len, eller sätta sig på receptorn och blockera denna. Man till-verkar alltså artifi ciella ämnen som påminner om vissa naturliga substanser. Dessa s.k. falska receptoröppnare lurar på så sätt receptorerna, eftersom deras kemiska struktur har ändrats att likna dessa substanser. Man kan också uttrycka det så, att man har ändrat ämnets frekvens så att receptorn accepterar det. Ett utifrån pålagt magnetiskt eller elektriskt fält (t.ex. magnetinlysning) påverkar alltså elektroner i krop-pen så att deras frekvens ändras. Denna växelverkan mellan elektroner och strålning är ett känt naturvetenskapligt feno-men, om än dåligt kartlagt.

De fl esta metoder för frekvensmedicin kräver i regel kom-plicerade och dyra apparater (med undantag av ho meopati). Magnetinlysning utförs med en billig hålmagnet och en fi ck-lampa. Det krävs inte heller några speciella förkunskaper, en

276

johnny grimståhl

enkel bruksanvisning räcker, eller beskrivningen i kapitel 31i denna bok.

Effekten av magnetinlysning kan variera mellan olika per-soner. Allt går heller inte att »lysa in». Ka ta ly sa torer (enzy-mer, vitaminer, hormoner m.fl .) och substanser som kan omvandlas till sådana (t.ex. vissa aminosyror) verkar vara särskilt lämpliga att »lysa in». Det är däremot mindre troligt att få sådana dramatiska effekter av att lysa in blodtryckssän-kande medel så som beskrivs i kapitel 26.

Författaren har personlig erfarenhet av magnet in lys ning av hormonella substanser och förstahandsinformation av att »lysa in» vissa mediciner och andra artifi ciella preparat.

I boken talas det om inlysning av förbjudna preparat. Det är därför på sin plats att påpeka att författaren tar absolut av-stånd från all slags bruk av otillåtna dopningsmedel för idrotts-män. Magnetinlysning är heller inte en metod som avser att ersätta av läkare ordinerade mediciner eller andra behandling-ar, även om boken kanske felaktigt kan ge det intrycket.

Avslutningsvis kan nämnas att en del terapeuter »lyser in» oxitosin (ett av de s.k. lyckohormonerna) som ett led i be-handlingen av utbrändhet. Detta är ett exempel hur magne-tinlysning kan användas på ett oantastligt sätt. Ibland till-handa håller dessa terapeuter magneter för sina patienter. Magneterna kan annars beställas från :

Erik Nygård ABtelefon/fax 031-84 51 79eller e-mail : [email protected]

Till varje magnet medföljer en bruksanvisning och beskriv-ning av hur man enkelt tillverkar en fi cklampa för magnet-inlysning och »färgmagnetterapi» (se även boken Grun derna i Kinesiologi).

För den som vill veta mer rekommenderas bl.a. boken Virtual Medicine av K. S. Mumby.

Tidskriften 2000-Talets vetenskap har publicerat många intressanta artiklar i ämnet.

Se även deras hemsida www.2000taletsvetenskap.nu

och om det vore sant . . .

Documents

Transcript of och om det vore sant . . .