BulletinenN Y H E T E R F R Å N M O V I U M – C E N T R U M F Ö R S TA D E N S U T E M I L J Ö • N R 1 • 2 0 0 8 • W W W . M O V I U M . S L U . S E

Staden som mötesplats och arena

2

S T A D E N S O M M Ö T E S P L A T S O C H A R E N A • M O V I U M B U L L E T I N N R 1 2 0 0 8

W W W . M O V I U M . S L U . S E

I debatten om staden talas det om behoven av mötesplatser. Inte

minst talar man om det offentliga rummets uppgift som mötesplats.

Idén är inte ny. Redan de gamla grekerna skapade agoran som platsen

för allt offentligt liv, det som fick sin efterföljare i den romerska sta-

dens forum. Det är en plats där de förnuftiga människorna, beredda

att ta skäl, samlas för att dryfta de gemensamma angelägenheterna,

som författaren Anders Ehnmark skriver i sin bok om statsmannen,

historikern och filosofen Machiavelli.

Tanken att det offentliga rummet är en viktig be-ståndsdel i det moderna demokratiska samhället har utvecklats under hundra år. Det offentliga rummet betraktas i vårt samhälle närmast som en allemansrättslig rät-tighet och som platsen för allehanda opinionsyttringar. Principen om allas rätt till det offentliga rummet må vara grundläggande i modern stadsplanering, men den är inte

särskilt gammal. I ”tjänstehjonstadgan” i Ystad 1826 förekom föreskrifter om …inte fler än fyra pigor/drängar i grupp på sta-dens gator och torg, och i våra första parker var arbetsklädda gesäller inte välkomna. Icke desto mindre är det en princip som fortfarande väcker debatt. Det är ju till exempel just frågan om allas rätt till det offentliga rummet som ligger bakom upprörda reak-tioner när Stockholms Stad i dag planerar att glasa in ännu fler delar av Sergels Torg.

Gemenskap och trivselDet som utmärker många av dem som använder sig av meta foren mötesplats – eller, som det ibland uttrycks, stadens vardagsrum – är föreställningen om att platsen främjar ge-menskap och trivsel. Man föreställer sig mötet i det offentliga rummet som

Gemenskapens stadsliv eller stadslivets gemenskap?

Av Ole Reiter,chef för Movium

Mötet med många

– en gemenskap i

gemenskapen – ut-

märker den urbana

gemenskapen, det vill

säga Gesellschaft.

Foto: Helge Rubin.

3

S T A D E N S O M M Ö T E S P L A T S O C H A R E N A • M O V I U M B U L L E T I N N R 1 2 0 0 8

W W W . M O V I U M . S L U . S E

Uppsalas Water Screen i Fyrisån, Uppsala. Foto: Petter Åkerblom.

Gemenskapens stadsliv eller stadslivets gemenskap?

ett igenkännande av likar och samtalet som en ömsesidig bekräftelse. Synsättet utgår från en föreställning om samhäl-let som homogent och en demokrati som betyder att alla är överens, menar arkitekten och forskaren Catharina Gabriels-son i sin avhandling Att göra skillnad. Det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar, 2006. Avhandlingen bygger på de tankar som låg till grund för utformningen av Stortorget i Kalmar, ett av Sveriges mest omtalade offentliga rum. När man beskriver det offentliga rummet som en mötes-plats, och särskilt som ett vardagsrum, betonar man samtidigt den traditionella stadens värden och begrepp som trygghet, menar Catharina Gabrielsson. Men det är ett trygghetsbe-grepp som står för begränsning. Det är trygghet i bemärkelsen oföränderlighet, överblickbarhet och kontroll. Som i hemmet, den privata sfären. Föreställningen om staden som en mötesplats innebär att man utesluter allt som är främmande så att olikheterna försvinner och konflikterna tonas ned. Ser man det så kan man faktiskt tala om en privatisering av det offentliga rummet. När man betraktar stadens offentliga rum som vardagsrum och mötesplatser innebär nämligen det att man tränger undan dem som inte ingår i det man menar med ”vi”. Det synliga beviset för det är bänkar som är konstruerade så att hemlösa inte kan ligga på dem och trappor med hinder så att de blir omöjliga att åta skateboard i. Sådana offentliga rum både erkänner och förnekar den som inte platsar där, eller som man inte önskar inkludera i sina möten. Föreställningen om stadsrummet som mötesplats är så stark att man inte märker eller erkänner dess negativa effekter för andra grupper inom stadsbefolkningen. Man kan känna igen den här typen av privatiseringstendens i en rad aktuella stadsbyggnadsprojekt runtom i Sverige.

Ingen politisk frågaAlla är vi ju överens som Stadsmiljörådet uttrycker det i en av sina publikationer, Tyckomstaden, 2004. Stadsmiljörådet befäster därmed, precis som många andra planerare, föreställ-ningen om stadens offentliga rum som ett apolitiskt rum, det vill säga att användningen av det offentliga rummet inte är en politisk fråga. Inför ett allt mer heterogent och ojämlikt samhälle, präglat av segregering och vad forskare kallar en ”rasifiering”, framstår detta perspektiv i bästa fall som aningslöst, skriver Catharina Gab-rielsson Hon menar att vi måste diskutera det offentliga rummet utifrån dess villkor – politiskt, socialt och ekonomiskt. Det offentliga rummet är en rumslig förmedling av vårt samhälle, inte så som vi önskar att det vore, utan som det är (min kur-siv). Med hjälp av gestaltningen av stadens offentliga rum skapar vi upplevelser, trivsel och säkerhet. Men samtidigt

uttrycker åtgärderna ett budskap om ägandeskap och revir. Det är därför som en rad forskare, som Catharina Gab-rielsson citerar i sin avhandling, förespråkar offentliga rum som inte är arkitektoniskt utformade platser, eller så kallade normativa offentliga rum, som producerar den existerande ideologin. Istället förespråkar de dynamiska rum som ger möjlighet för det tillfälliga, det spontana och det oplanerade, offentliga rum stadda i kontinuerlig produktion.

Ny idé behövsNaturligtvis är det önskvärt med mindre auktoritära och privatiserade stadsrum – och det är just bakgrunden till min önskan att få skriva den här artikeln. Men jag tror inte att

lösningen enbart ligger i att skapa dynamiska rum i staden, rum där enskilda grupper får möjlighet att forma sina platser. För det första bör man nog fråga sig om rum som ger plats för det tillfälliga utan vidare kommer att fortsätta att fungera så. Kanske kan även tillfäl-lig användning av stadsrummet innebära ett annan slags exklude-ring än den vi ser idag. Kanske är

det så att en ny grupps möjligheter att forma det offentliga rummet efter sina behov medför en ny form av privatisering och till och med förstärker segregationen i en stad. Det offentliga rummets betydelse för det offentliga livet brukar framhävas av forskare på området. Andra forskare anser att people make places, more than places make people, det vill säga att det är människorna som skapar platserna och inte tvärtom. Det offentliga rummet ”produceras” av män-niskor och av deras föreställningar om gemenskapen i det urbana livet. Idag förknippar många det offentliga rummet med social oro, främlingskap, otrygghet och privatisering. Det kan bero på att olika grupper i samhället har olika föreställningar om vilken uppgift det offentliga rummet har, att olika grupper har olika revir och saknar gemensamma koder för hur man beter sig i det offentliga rummet. Samtidigt har frågorna om det offentliga rummets an-vändning fått förnyad aktualitet på senare år genom den uppmärksammade boken The Rise of the Creative Class av ekonomiprofessorn och författaren Richard Florida. Han ger i sin bok uttryck för stadsrummets betydelse för den eko-nomiska utvecklingen. Förutsättningen för denna är, enligt Florida, tolerans, något som främst måste komma till uttryck i det offentliga rummet. Allt detta – oklarheterna om det offentliga rummets upp-gifter, olika gruppers revir och koder samt stadsrummets betydelse i ett utvecklingsperspektiv – är en signal om att det är hög tid att utveckla en ny idé om det offentliga rum-met i staden. Och det sker redan i viss mån. Såväl i Köpenhamns över-siktsplan som i flera svenska översiktsplaner har man som mål att utveckla staden genom att stimulera kreativitet och

Föreställningen om staden som en mötesplats innebär att man utesluter allt som är främmande så att olikheterna försvinner och konflikterna tonas ned. Ser man det så kan man faktiskt tala om en privatisering av det offentliga rummet.

4

S T A D E N S O M M Ö T E S P L A T S O C H A R E N A • M O V I U M B U L L E T I N N R 1 2 0 0 8

W W W . M O V I U M . S L U . S E

attrahera de kreativa människorna. I Köpenhamn ska det ske genom satsningar på det offentliga rummet på ett sätt som erkänner och ger utrymme för olika uppfattningar av pryd-lighet, ordning och skönhet. Kreativitet förutsätter tolerans, säger man. För att ytterligare belysa innebörden av begreppet krea-tivitet, kan man gå till filosofen och professorn i medicinsk etik Nils-Erik Sahlin, som definierar kreativitet med be-grepp som öppenhet, mångfald, originalitet, gemenskap, mo-tivation och lust, generositet, tillit och tolerans, nyfikenhet, experimentlusta samt frihetsanda. De flesta av dessa begrepp skulle kunna tillämpas på såväl individer som organisationer och städer. De här begreppen kan onekligen ses som en utmaning till det trygghetsbegrepp som styr uppfattningen om det offent-liga rummet som mötesplats idag, det vill säga en trygghet baserad på igenkännande, oföränderlighet, överblickbarhet och kontroll.

Gemeinschaft och GesellschaftDiskussionen om antingen trygghet eller kreativitet som honnörsord för det offentliga rummet innebär att vi behöver ompröva vårt sätt att se på det offentliga rummet i staden! Vi behöver definiera vilka stadsrummets uppgifter är i ett mångkulturellt och globaliserat samhälle. En utgångspunkt för en sådan diskussion skulle kunna vara sociologen Jo-han Asplunds Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, utgiven 1991. Jag menar att en diskussion om stadskulturen nu och i framtiden, och särskilt formerna för gemenskap mellan människor i stadsrummet, skulle kunna ta sin utgångspunkt i begrepp som Gemeinschaft och Gesellschaft. Gemeinschaft och Gesellschaft är några av sociologins äldsta begrepp och intimt förknippat med sociologins upp-komst som självständig disciplin. De introducerades av den tyske filosofen, samhällsvetaren och sociologen Ferdinand Tönnies 1887. Asplund beskriver de båda begreppen som en tankefi-gur, såsom i en fixeringsbild. En fixeringsbild innehåller två bilder samtidigt. Det finns en välkänd fixeringsbild som innehåller en ung kvinna och en gammal häxa. Det som utmärker fixeringsbilden är att det är omöjligt att se båda samtidigt. När man fixerar den ena bilden försvinner den andra. Och vice versa. Asplund menar att begreppen Gemeinschaft och Ge-

sellschaft både utesluter och förutsätter varandra. Asplund konstaterar också att begreppen saknar en fullständig över-sättning till såväl engelska som svenska. Det kan kanske vara en av orsakerna till att en mera nyanserad diskussion om gemenskapens karaktär och kännetecken hittills inte förts i den svenska stadsbyggnadsdebatten. Ett annat skäl kan vara att vi fortfarande är så starkt bundna till jordbrukssamhällets och folkrörelsernas gemenskapstanke. I fortsättningen kommer jag därför att använda de tyska begreppen – och begreppet gemenskap – som en upplevelse som kan finnas i båda. Men det rör sig, som vi ska se i fort-sättningen, om olika slags gemenskap.

Analysera stadsrummets gemenskapTönnies monografi Gemeinschaft und Gesellschaft. Abhandlung des Communismus und des Sozialismus als empirische Kulturfor-men från 1887, har sin utgångspunkt i de förändringar som inträffat i Europa under övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhället och en gryende urbanisering, indu-strialisering, kapitalism och demokrati. Det såg han som en övergång från ett samhälle baserat på Gemeinschaft till Ge-sellschaft. Om man använder Tönnies begrepp för att diskutera gemenskapen i stadsrummet så är Gemeinschaft det förhärs-kande gemenskapsidealet i våra städer idag. Stadsplaneringsi-deal som trädgårdsstäder och den senaste trenden New urba-nism är exempel på detta. Enligt min mening för dock denna form för gemenskap snarast tankarna till förindustriell tid och framstår som en baklängesdröm som misstolkar stadens främsta egenskap – att människor ska kunna välja gemenskap i stället för att få den påtvingad. Det som hittills har gjort det svårt att kritisera Gemein-schaft är att en sådan kritik förutsätter att det finns en idé om ett kontrasterande Gesellschaft. Någon sådan idé är näst intill obefintligt i dagens stadsbyggnadsdebatt. Det räcker inte med att föra in nya begrepp som dyna-miska rum, eller rum stadda i kontinuerlig produktion (som i Kalmar), respektive rum för olika uppfattningar av prydlighet, ordning och skönhet (som i Köpenhamn) för att fånga skillna-den mellan Gemeinschaft och Gesellschaft i det offentliga rummet.

Naturligt förenadeVad är det då som skiljer gemenskapen i Geminschaftens respektive Gesellschaftens (förlåt försvenskningen) stadsrum? Till att börja med bör man försöka förstå varför vi betonar Gemeinschaft i vårt samhälle. Kanske hänger det samman med att vi, just för att olikheterna ökar, vill se människorna som naturligt förenade. Påståendet vi är ju alla överens som Stadsmiljörådet slog fast i sin skrift, ligger nära påståendet att vi är grunden lika. Vi vill se samhället som en social enhet och gemenskapen som ett uttryck för en naturlig vilja, nästan som i en organsim. Gemeinschaft är ett uttryck för ett lika ”naturligt” som idealt tillstånd. Kanske är det därför också ett önskvärt tillstånd för många. Det finns dock ett starkt nostalgiskt drag i diskussionerna

Gemeinschaft står för de känslonära, organiskt fram-vuxna sociala sammanhangen och är den domineran-de socialiteten inom familjen, grannskapet, vänkret-sen, det vill säga i alla sammanhang där socialiteten är sitt eget mål. Gesellschaft står för en kalkylerande, instrumentellt och rationellt värderande socialitet och är den dominerande inom marknad, administration och arbetsliv. Socialiteten inom Gesellschaft är sna-rare medel för att nå andra mål, som pengar, politiska beslut och liknande (NE).

5

S T A D E N S O M M Ö T E S P L A T S O C H A R E N A • M O V I U M B U L L E T I N N R 1 2 0 0 8

W W W . M O V I U M . S L U . S EStadsrummet som arena. Wintermezzo, en gränsöverskridande föreställning i Malmö.

Foto: Helge Rubin.

6

S T A D E N S O M M Ö T E S P L A T S O C H A R E N A • M O V I U M B U L L E T I N N R 1 2 0 0 8

W W W . M O V I U M . S L U . S E

om Gemeinschaft. Gemeinschaft påminner oss om det gamla bondesamhällets gemenskap, omtolkat i den moderna grannskapsideologin. Det är en tanke som förenar människor såväl i den yttersta vänstern som i den yttersta högern. Den utgår från människorna i grunden är förenade, trots åtskil-jande faktorer. I Gesellshaft, däremot, är människor i grunden åtskilda, trots förenande faktorer. I begreppet Gesellschaft är gemenskapen en konstruktion, en mekanism, något som i grunden inte är naturligt men nödvändigt för att ordna följderna av koncentrationen av människor. Gesellschaft är en gemenskap som är urban. Journalistens och författarens Jane Jacobs bok The death and Life of Great American Cities från 1961, kan läsas som en kritik av Gemeinschaft. Den idealiserar – ja, nästan förhär-ligar storstadens mångfald och anonymitet. En storstad som bygger på Gemeinschaft har låg variation och lite mångfald och är en katastrof, menar Jacobs. Särskilt för dem som av-viker från flertalet. Den riktiga staden är Gesellschaft, tycks Jacobs mena, dock utan att använda begreppen. En välfungerande storstad, präglad av mångfald och ge-menskap i anonymiteten, är en trygg och säker plats, anser Jacobs. Det är precis tvärtemot vad de flesta förespråkarna för stadens Gemeinschaft brukar framhålla. Den urbana tryggheten i en miljö präglad av Gesellschaft gäller nämligen alla. Men den är av en annan natur än tryggheten och säker-heten i en Gemeinschaft. Den har ingen intim prägel. Det är en gemenskap som inte är baserad på bekantskap eller igen-kännande eller ens samhörighet, menar Jacobs. Den har sin grund i en slags urban reflex. Det är snarare så att Gesellschaft innebär att ordningen i

en storstad måste upprätthållas – eller närmast upprätthåller sig själv – eftersom ”den andre” finns till hands. Tryggheten är inte en följd av att människor delar värderingar eller känner varandra på ett eller annat sätt, utan är just ett resultat av att man är en bland många andra, där och då, på en viss plats.

Både mötesplatser och arenorVad är då skillnaden mellan stadsrum för Gemeinschaft och stadsrum för Gesellschaft, dessa olika typer av gemenskap som, liksom fixeringsbilden inte utesluter varandra utan kan finns i samma rum? Ett sätt att tydliggöra skillnaden mellan gemenskaper av olika slag skulle kunna vara begreppen gemenskapens stadsliv (Gemeinschaft) respektive stadslivets gemenskap (Gesellschaft).

Känner man på orden upplever man intuitivt skillnaden mellan de båda begreppen. Ett gemenskapens stadsliv verkar vara det som de flesta förvaltare och planerare känner igen och föresprå-kar. Det är ett stadsliv som poängtera tryggheten i det förutsägbara, bekanta, det som inte hotar eller utmanar oss eller våra värderingar.

Gemenskapens stadsliv kräver mötesplatserEtt stadslivets gemenskap, å andra sidan, är ett stadsliv som inger trygghet på grund av flödet av olika människor. Olikheterna mellan dessa människor är

I den stora staden, eller i stadsrummet där det finns en tillräcklig koncentration av människor – till och med främlingar – uppstår trygghet som en följd av att det är alltid är många olika människor där. Foto: Helge Rubin.

En fixeringsbild kan ge två olika synförnim-

melser – men endast en i taget. I denna

kanske mest kända finns både en ung

kvinna och en häxa.

7

S T A D E N S O M M Ö T E S P L A T S O C H A R E N A • M O V I U M B U L L E T I N N R 1 2 0 0 8

W W W . M O V I U M . S L U . S E

Ett dynamiskt umgänge förutsätter att det finns en gemensam anledning till att vistas i samma rum. Installation av Chuck Close, Central Park, New York. Foto: Pia Schmidtbauer.

en garanti för att ingen behöver känna sig vare sig utesluten eller hotad. Det finns många olika värderingar och behov hos olika befolkningsgrupper; det finns olika koder för beteenden. Det innebär ett dynamiskt umgänge. Ett dynamiskt um-gänge förutsätter att det finns en gemensam anledning till att vistas i samma rum.

Stadslivets gemenskap kräver arenorOm man anser att Gemeinschaft är förutsättningen för trygghet i stadens offentliga rum förutsätter man också att denna form för gemenskap ger upphov till ett eget slag av ordning. Man föreställer sig att ordningen uppstår för att människor känner en slags ömsesidig förståelse för varandra tack vare att de upplever sig vara lika. Det är själva ord-ningen som är grunden för det sociala umgänget. Det är den ordning som eftersträvas i bostadsområdet eller den lilla staden/tätorten. Den fråga som många ställer sig är om ett annat slag av ordning också kan uppstå ur oordning, ur den stora stadens nästan kaotiska dynamik. Kan man skapa en ordning ur kon-

takten mellan främlingar i miljöer som bygger på variation och mångfald? Frågan har sin bakgrund i en underförstådd föreställning att Gesellschaft utgör en motsats till Gemeinschaft. Det finns en föreställning om att Gesellschaft leder till ett stadsliv som kännetecknas av anonymitet, likgiltighet, apati, brist på em-pati, avhumanisering och alienation. Men det behöver det inte vara så. Gemeinschaft och Ge-sellschaft är inte varandras motsatser, som Asplund skriver. De förutsätter varandra, utgör delar av samma bild. I den stora staden, eller i stadsrummet där det finns en tillräcklig koncentration av människor – till och med främlingar – uppstår trygghet som en följd av att det är alltid är många olika människor där.

Utveckla stadens arenor!En stark gemeinschaftskultur i en stad kan däremot innebär en annan slags risk, nämligen att den utesluter stora, växande och alltmer talföra grupper i samhället. Det leder på sikt inte till trygghet – tvärtom, det ökar motsättningarna. Samma misstag begår man om man tror att

Posttidning B Movium-Bulletinen SLU Box 54 230 53 Alnarp

BulletinenMovium-Bulletinen är tidskriften med utrymme för mer fördjupande essäer och artiklar om människan i den urbana miljön. Redaktör: Titti Olsson, e-post titti.olsson@movium.slu.se, 040-41 52 13. Ansvarig utgivare: Ole Reiter. Omslagsbilden visar en professionell dansgrupp vid en tangouppvisning i Buenos Aires, Argentina. Foto: Homer Sykes/Getty Images. Läs mer om Movium på www.movium.slu.se.

Producerad av Lindoff C

omm

unications

man kan undvika eller motverka social oro genom att skapa etnisk, åldersmässig eller annan åtskillnad i det offentliga rummet. Det handlar alltså inte bara om att skapa offentliga rum som ger plats för det tillfälliga, utan att tillskapa arenor, skå-deplatser, som i kraft av sin dynamik ger plats för alla, såväl aktörer som åskådare. Gemeinschaftens hittillsvarande dominans som idé för stadsrummet innebär sammanfattningsvis att vi behöver utveckla stadens rum som arenor för olika aktiviteter och evenemang, det vill säga skapa förutsättningar för Gesell-schaft. Det är särskilt aktuellt i mindre städer och samhällen. Där finns inte tillräckligt många olika slags människor som spontant kan utgöra den kritiska massa, som i sin tur är en förutsättning för stadslivets gemenskap. Men det är också angeläget att skapa arenor för Gesell-schaft i förorter och bostadsområden, där Gemeinschafts-

kulturen dominerar. Det är viktigt för stadslivet i Sverige. Jag tror alltså att vi har stor nytta av att diskutera stads-rummet utifrån begreppen gemenskapens stadsliv respektive stadslivets gemenskap med insikt om att Gemeinschaft och Gesellschaft inte är varandras motsatser utan att de kan fin-nas sida vid sida i samma rum. Och att önskemålen om trygga miljöer, kreativitet och gemenskap – för alla – förutsätter båda. För stadsplanerare och förvaltare innebär detta att en förut sättning för det urbana – eller offentliga – livet är att både Gemeinschaft och Gesellschaft måste finnas samtidigt. Det handlar kanske inte om nya rum, eller annorlunda rum. Det handlar om innehållet i det offentliga rummet, dess utformning och användning som mötesplatser och framför allt arenor för offentligt liv. Helt enkelt att tillgodose män-niskornas behov av olika slags gemenskap – både gemenska-pens stadsliv och stadslivets gemenskap.

Gemeinschaft – en plats för gemenskap där man möts som likar i

grannskapet, den privata sfären. Foto: Viktor Malmstedt.