Anna Maria

AnnaMariaav

EvaBirgitta

Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7



Tillbaka till hemsidan

Kapitel 1

Ljudet från mina klackar studsade mellan väggarna längs den folktomma gågatan. Gatan som annars var så livligt frekventerad låg nu helt stilla och öde. En frisk vårvind svepte mot mig vid varje gathörn och den bar med sig vittnesbörd om att varmare tider stundade. Men ännu höll vinterkylan kvar sitt grepp och det kändes skönt med de tjocka strumporna som klädde mina ben. Den korta snäva kjolen höll tillbaka mina steg och fick mina höfter att vaja sensuellt. Vid varje mörklagt skyltfönster ansträngde jag mig till det yttersta för att kunna få en skymt av mig själv. Trots den lite suddiga bild jag fick blev jag ändå fullt tillfreds med det som skymtade förbi. Mitt halvlånga hår ramade in mitt lite avlånga, något päronformade ansikte. Under den korta jackan kunde jag bara ana en alldeles nyinköpt sidenblus, men bara det faktum att jag kände dess silkiga yta frottera sig mot min kropp gjorde att huden knottrade sig på mig. Blusen var min stolthet. Alldeles nyinköpt.

Tidigare denna dag hade jag passerat en affär på vägen hem. Jag passerade den här butiken varje dag, och var mycket välbekant med innehållet i deras skyltfönster. Det fanns alltid något vackert att fästa ögonen på, men aldrig, aldrig vågade jag mig på att studera kläderna på närmare håll inne i butiken. Men sedan några dagar skyltade de med en bländvit blus med liten ståkrage. Priset var fullt acceptabelt och min önskan att äga detta plagg blev till slut mig för övermäktig. Kort och effektivt hade mitt besök blivit, och med blossande kinder lämnade jag butiken med blusen inslaget i ett vackert paket. Väl hemma kunde jag lättat konstaterat att storleken blivit den rätta. Givetvis måste blusen invigas omedelbart och därför inledde jag genast mitt ombyte. Jag valde länge och väl vad jag skulle ha på mig. Inte för att jag egentligen hade så mycket att välja emellan utan snarare att bytet i sig blev till en ritual.

Varje detalj ägnades stor uppmärksamhet. Varje förändring följde ett visst mönster, noga instuderat under många och långa kvällar i min ensamhet. Allt från det förberedande badet till att sista hårslingan lades tillrätta. Den här kvällen var inte annorlunda än någon annan mer än att blusen förtjänade en bättre invigning än att bara få stanna inomhus. Förberedelserna blev därför ännu mer noggranna och detaljerade eftersom jag även skulle ge mig ut på ett av mina fåtaliga besök utomhus. Nu var det inte bara kläder och smink som skulle komponeras ihop till en smakfull blandning utan nu skulle också olika alternativa promenadvägar noga planeras och vägas mot varandra. Steg för steg vandrade jag genom den tilltänkta vägen och såg varje meter framför mina ögon. Jag visste precis vad som skulle finnas längs min tilltänkta promenadväg. Inga överraskningar skulle få ske när jag väl stängt ytterdörren bakom mig. Jag tyckte tom att jag hade kontroll på mina grannar och deras göranden denna kväll.

Allt hade också gått enligt planerna och jag befann mig nu i 'tryggheten' en bra bit från mitt hem. Jag njöt av varje steg jag tog. Successivt tog jag mig längre och längre bort från min bostad. Jag närmade mig nu kvarter med många intressanta affärer och jag ägnade varje upplyst skyltfönster med damkläder mycket stort intresse. Varje klädesplagg synades noga och givetvis kunde jag se mig själv

Sida 1 av 81AnnaMaria

2013-07-31http://evabirgitta.se/annamaria.html

i de flesta av plaggen. Speciellt noga studerades fönstrens innehåll vid de enstaka tillfällen då några andra kvällsflanörer passerade mig. Ännu så länge hade dessa möten gått bra, även om min puls vid varje tillfälle steg upp mot oanade höjder. När ljudet från de passerande sakta klingade av återfick jag mitt normala jag och ett nöjt leende vilade på mina läppar. Jag hade uppenbarligen betett mig tillfredsställande och uppträtt som de passerande rimligen förväntade sig.

Mina steg fortsatte att eka mellan husväggarna och jag drömde mig ännu en gång bort och tänkte på hur konstigt det var, det här med min önskan att gå klädd i kvinnokläder. Egentligen är jag en ganska vanlig kille på 26 vårar. Jag är nog väldigt ordinär i min kroppsbyggnad. Som kille kan man verkligen inte kalla mig feminin, men jag är heller inte utstuderat manlig. Visserligen har jag väl medvetet hållit en ganska könsneutral hållning under de senaste åren. Ända sedan jag blev medveten om att mitt behov att klä mig i kvinnokläder verkligen var ett behov och inte bara en nyck, har jag försökt att bejaka detta behov. Att jag lever ensam har både underlättat och försvårat. Jag har inte haft några svårigheter att klä mig som kvinna och sminka mig inom hemmets fyra väggar. Jag har också utan protester kunnat låta mitt hår växa lite mer än vad en normal kille bär dessa dagar.

Nackdelarna har varit av annan natur. Utan en kvinna i mitt hushåll har jag haft stora betänkligheter att skaffa mig en egen garderob med kvinnokläder. Det har känts som om mitt ensamboende har varit inristat i pannan på mig, synligt för alla när jag närmat mig varuhusens damavdelningar. Jag har känt mig som en inkräktare på förbjudet territorium, och för varje kvinna som närmade sig kände jag hennes ovälkomna blickar genomborra mig och jag förväntade mig att dom genast skulle ropa på polis om jag inte snarast lämnade deras heliga område. Därför var min garderob av det mer modesta slaget. Sammantaget kunde jag nog bara visa upp två par kjolar och en klänning samt några blusar. Det enda rikhaltiga var nog diverse underkläder som trosor och strumpbyxor. De fanns ju lättillgängliga i varje livsmedelsaffär. Vid några tillfällen, runt jultid, hade modet varit lite större, så garderoben innehöll numera även några behåar, nattlinnen och några skor. Kosmetiska produkter var jag rätt välsorterad med, men jag kan inte påstå att inköpen skett välplanerat och systematiskt. Snarare har det blivit slumpartat och utan någon egentlig tanke bakom. Inte hade jag heller speciellt stor kunskap om hur man använde produkterna, så allt hade jag mycket att lära.

Men detta faktum var inte det jag ägnade mina tankar åt denna tidiga vårkväll. Vid några fåtaliga tillfällen vågade jag mig ut i det fria, och ikväll var det en sådan kväll. Med ishockey-VM på tv så garanterade det folktomma gator. Jag njöt av friheten och lovade mig själv att jag verkligen måste våga mig ut mer. Samtidigt så insåg jag att jag måste bli mer övertygande som kvinna på en rad punkter (eller i ärlighetens namn så behövde jag nog bli mer övertygande på alla punkter som överhuvudtaget skiljde män från kvinnor). Mitt stora bekymmer var hur jag skulle skaffa mig denna kunskap. Jag kunde ju gärna inte sätta in en annons 'Transvestit söker kvinnlig mentor. Svar till Ung och villig!'. Att läsa damtidningarnas spalter om vårens makeup gav inte heller mycket då alla förutsatte att du hade år av erfarenhet bakom dig och bara beskrev det mest självklara. Få, för att inte säga ingen, tidning tog heller upp problemet hur man dolde skäggväxtens skuggningar och hur man rakade sig så att det dröjde mer än några timmar innan skäggstubben tittade fram genom makeupen. Dessa råd var svåra att finna och jag saknade verkligen någon att dela mina upplevelser och önskningar med. Så mycket visste jag dock att jag inte var ensam i världen om detta behov. Via Internet hade jag hittat ett otal hemsidor med mer eller mindre vackra 'kvinnor'. Många verkade ha tagit steget fullt ut och opererat sig, andra befanns sig olika långt på vägen fram till ett permanent liv som kvinna. På de sidor jag hittade verkade få vara i min situation, eller så var de alltför långt borta för att kännas som 'verkliga' när det gällde att få moraliskt och konkret stöd i min förvandling till kvinna.

Så jag fortsatte i min ensamhet och kämpade på. Samtidigt var jag rätt stolt över detta. Jag tyckte ändå att jag utvecklades. Speciellt stolt var jag nog över mitt hår som jag pysslade om som om jag vore kvinna. Till helgerna rullade jag gärna upp det på spolar och tillät mig att ha en lite mer kvinnlig frisyr även dagtid. Jag lekte med lite olika varianter och tyckte att jag både började förstå tekniken med hur spolarna skulle rullas för att få olika frisyrer samt hur dessa gick att varieras med olika sätt att borsta fram frisyren. Jag lekte gärna med olika tillbehör som hårspännen och hårband, fast givetvis



bara hemma. Ut vågade jag mig aldrig med ett kvinnligt tillbehör i håret. Samtidigt skapade mitt halvlånga hår ett problem. Det måste ju ibland ansas lite och jag hade stora svårigheter varje gång att förklara för frisören att jag bara ville putsa lite och inte gå med på en total kalhuggning. Det har även varit svårt att hitta en frisyr för mitt halvlånga hår som inte självklart har tagits för en kvinnlig frisyr. Jag är nämligen verkligen 'feg' av mig och trots att jag gillar att klä mig som kvinna, så vågar jag ändå inte 'skrika ut' mitt begär och stå för det inför vänner och bekanta. Det är min lilla hemlighet, och många gånger så förbannar jag min feghet eftersom den samtidigt gör att jag inte vågar leva ut mitt begär i samma utsträckning. Ta ett exempel bara. De senaste gångerna håret har behövt ansas har jag uppsökt en damfrisering i min närhet. Inget märkvärdigt egentligen, hon annonserar tydligt att hon även klipper män, men jag tycker mig märka på henne att hon anar något bakom mitt sätt att vilja få håret klippt. Vad hon anar eller gissar har jag ingen aning om, och jag lär heller inte få veta eftersom jag själv är för feg för att föra saken på tal. På något sätt är jag ändå beredd att ta en diskussion om hon nu skulle komma sig för att fråga. Så långt har jag i alla fall kommit att jag inte förnekar mitt intresse.

Så här är mitt liv. Jag går omkring och filosoferar kring mig själv som kvinna. Jag önskar mig olika upplevelser som kvinna och ser mig själv i många olika situationer. Jag finns i matkön samspråkandes med både den ena och den andra, jag går på bio och äter en hamburgare på McDonald's innan föreställningen. Jag reser på semester som kvinna och smiter in till gymmet på vägen hem efter jobbet. Riktigt festliga kvällar är det då jag går på teater eller lyssnar på någon trevlig konsert, liksom när jag sitter vid ett festdukat bord hemma hos någon väninna. Efter middagen så förflyttar vi oss in i vardagsrummet och jag kryper då gärna upp i soffhörnet med mitt ena ben invikt under mig och det andra käckt dinglande över soffkanten. Tillsammans med mina väninnor snackar vi fram på småtimmarna och allehanda ämnen passerar revy under kvällen och skrattet, värmen och gemenskapen finns där väldigt påtagligt närvarande.

Kort sagt så finns det ingen hejd på vad jag vill uppleva som kvinna, och ändå så är jag övertygad om att jag 'bara' är transvestit. Jag känner inte någon längtan att bli kvinna 'på riktigt'. Men mina dagdrömmar lyfter fram mig som kvinna och ofta känner jag mig som Askungen när hon står där och tittar drömmande upp mot slottet och den instundande slottsbalen. Alla 'om' och 'men' som hindrar henne gäller även för mig, men den stora skillnaden är att jag saknar alla de företagsamma mössen och fåglarna. Jag är ensam 'herre' i mitt hus och det plågar mig ofta.

Jag försjönk i mina funderingar och 'vaknade upp' av ljudet från skrikande bromsar. Jag tittade upp och hann bara se en stor motorhuv komma emot mig innan allt blev mörkt.

Kapitel 2

- 'Nu vaknar hon upp' hörde jag en avlägsen röst säga. En annan, mycket mörkare, fortsatte 'Ja, skönt. Jag började faktiskt bli lite orolig. Det finns ju inga tecken på någon skada som skulle kunna hålla kvar henne i medvetslösheten'.

Att det var mig de pratade om förstod jag inte. Huvudet surrade av diffusa minnesbilder som jag heller inte fick något sammanhang i. Det handlade om bilar som bromsade, tjutande sirener och oskarpa ansikten som tittade ner i en djup brunn. Dessutom plågades jag av en våldsam huvudvärk och någonstans signalerade kroppen att allt inte stod rätt till. Men alla dessa signaler togs inte emot av min hjärna utan allt var ett enda stort kaos. Starka lampor lyste runt omkring, och försökte jag vrida på huvudet så fick det som enda resultat att allt bara började snurra i ett våldsamt tempo. Inte ens när jag slöt ögonen slutade karusellen att gå utan alla minnesbilder for runt och skapade oreda i det lilla försök till tankeverksamhet jag försökte åstadkomma.

De okända människorna runt om mig fortsatte att prata och jag fick inget sammanhang i pratet. Det var bara ord travade på varandra utan inbördes sammanhang. Däremot blev jag sakta men säkert medveten om att min ena hand omslöts av något varmt och mjukt. Något som med varsamma rörelser masserade min handlov. Det var en behaglig och lugnande rörelse som invaggade mig i trygghet. Jag



fick direkta minnesbilder från min mors varsamma handlag när jag ramlat och slagit mig som liten. Utan att jag visste varför den här handen smekte mig eller vem den tillhörde, kände jag mig trygg. Jag var på något vis omhändertagen och i trygga och sakkunniga händer.

- 'Hur mår du' hörde jag tydligt den ljusa rösten säga.

Jag kunde nu även identifiera riktningen och den kom från min högra sida. Jag försökte vrida mitt huvud ditåt, men med enda resultat att karusellen åter satte fart. Jag försökte även formulera ett svar på den fråga jag uppfattat, men det enda jag lyckades åstadkomma var en grötig massa bokstäver. Men rösten, det fanns ännu inget ansikte för mig, verkade uppenbarligen nöjd, för smekningarna över handryggen blev intensivare och jag fick ett mycket tydligt svar tillbaka

- 'Ta det lugnt bara. Du befinner dig på sjukhuset. Du har varit med om en trafikolycka, men det har gått bra. Ligg här och vila bara. Du återhämtar dig snabbt, och snart kan du och jag prata mer om det som hänt. Jag heter syster Louise och har hand om dig'.

Hennes ord kändes verkligen lugnande och jag försjönk tillbaka in i min halvdvala. Jag försökte samla mina tankar på vad som hänt, men kom inte närmare än att jag såg en motorhuv komma emot mig. Men nu snurrade det mindre i mitt huvud och när jag en stund senare öppnade ögonen igen så var även bilden tydligare. Ett obekant, men ändå väldigt tryggt, ansikte log mot mig och allteftersom bilden klarnade så såg jag in i ett par smaragdgröna ögon. Hennes långa hår var samlat till en hästsvans och varje gång hon rörde på huvudet så svängde svansen fram och åter. Jag gjorde ett tappert försök att ge henne ett leende, och uppenbarligen lyckades jag någorlunda för hennes mjuka läppar sprack upp i ett brett leende och visade upp två perfekta bländvita rader med tänder.

- 'Känns det bättre nu' frågade hon, och jag nickade fram mitt svar.

Samtidigt försökte jag resa mig upp ur mitt liggande tillstånd, men kom inte mer än halvvägs innan jag måste lägga mig igen. Men jag hann ändå få en blick av mig själv, och det fick mitt hjärta att hoppa några extra slag. Jag hann nämligen se att jag var klädd i kvinnokläder och minnet vad jag hade gjort tidigare under kvällen kom plötsligt över mig med full kraft. Jag hann inte fundera närmare på min utsatta situation innan hon åter tog till orda

- 'Var bara lugn. Din hemlighet är väl bevarad. I alla sammanhang, utom rent formella, så är du en kvinna för oss. Vi vet vem du är och vad du heter, men vi vet inte vad du vill att vi kallar dig som tjej. Hittills har vi, i brist på bättre, kallat dig Nanna. En liten vinkling av 'namnlös'. Hoppas du inte misstycker'.

- 'Nej', svarade jag matt, 'jag har inget namn på mig själv heller, så det duger väl'.

- 'Bra, då fortsätter vi kalla dig Nanna. Däremot har jag några tråkiga besked. Nej det har inget med några skador att göra. Vad vi kan förstå och se efter våra undersökningar så har du klarat dig mer eller mindre helskinnad från det här äventyret. Några blåmärken och en mindre blodutgjutning är nog det enda synliga. Sedan har du också fått en lättare hjärnskakning, men vi tror att du skall bli helt ok efter några dagars vila. Nej det tråkiga är att du nog måste skaffa nya kläder, för de befinner sig i ett bedrövligt tillstånd. Lite revor här och där och väldigt nedsmutsade. Du hamnade visst rätt i en dypöl. Men samtidigt kan nog det vara ett billigt pris för att ha klarat sig så bra'.

- 'Så jag har inte brutit något' frågade jag

- 'Nej, vad vi kan se så är allt helt. Inte heller har vi hittat några inre skador, så du kommer att återhämta dig snabbt nu och kan återvända hem redan ikväll. Du behöver vila några dagar, så vi tänker sjukskriva dig för en vecka framåt. Däremot behöver du inte ligga stilla på sängen. Tvärtom är det bra om du är uppe och rör dig. Frisk luft är



heller inte dumt, men se dig för bättre när du kliver ut i en gata' svarade hon småskrattande och gav mig ännu ett leende.

- 'Skall försöka komma ihåg det' svarade jag och log tillbaka.

- 'Här är din handväska. Om du orkar så skulle det vara bra om du går igenom den. Allt kastades ut och spreds i en cirkel runt om dig. Ambulansmännen gjorde sitt bästa att samla ihop sakerna, men det är nog bra om du kollar. Jag såg tex. inga nycklar i den när vi letade efter ditt namn'

- 'Ojdå, det var inte bra. Då får jag svårt att ta mig hem. Jag vill ju inte gärna knacka på hos portvakten och be att få bli insläppt'

- 'Nej, det kan jag förstå. Ligg kvar här ett tag och samla mer kraft så går jag iväg en stund och tittar till några andra patienter. Du hade i alla fall tur på mer än ett sätt. Skall man tvunget till sjukhus så valde du nog bästa kvällen. Här har varit hellugnt och vi har kunnat ta hand om våra patienter på det sätt vi önskade att vi alltid hade tid till. Förresten. Sverige vann med 3-1 för en stund sedan, så snart blir det nog som vanligt här'

Jag reste mig upp i halvliggande ställning och såg när hon svängde på klacken och gick iväg från mig. Nu fick jag tillfälle att se mig omkring, och jag befann mig i en större sal med flera sängar på parad. Alla var tomma och stillheten kändes verkligen. Det var svårt att tro att jag var på en akutmottagning. Långt bort hördes ett stilla sorl som kom från det håll som Louise styrt sina steg mot. Jag fortsatte min undersökning och återvände till mig själv. Det första jag kunde konstatera var att mina strumpbyxor saknades, och att jag hade ett präktigt bandage på ena låret. Min kjol hade också sett sina bästa dagar och hade en stor reva i sidan. Min stolthet, den nyinköpta blusen, var också i ruiner. En jättereva gjorde att min ena behåkupa tittade ut genom hålet, och färgen var numer allt annat än bländvitt. Hur min jacka skulle se kunde jag bara spekulera i för den syntes inte till någonstans. Däremot verkade mina skor ha klarat sig. Åtminstone verkade det så när jag tittade på dom nedanför sängen. De var nog bara smutsiga.

Louise hade nog rätt i sin förutsägelse, för nu tyckte jag det märktes att det blev mer liv och rörelse där utanför. Det dröjde heller inte länge innan första patienten leddes in och placerades i en av sängarna. Det var en annan sköterska som ledde in patienten, en medelålders kvinna. Innan hon drog för ett draperi vände hon sig mot mig och gav mig ett varmt leende. Jag log tillbaka och undrade i mitt stilla sinne hur många som nu sett mig i detta tillstånd och hur mycket de nu tisslade om mig. Minuterna rann iväg och allteftersom jag började få mina krafter tillbaka så fylldes rummet undan för undan. Jag hade ingen uppfattning om hur mycket klockan var, men att det fortfarande var kväll och inte natt förstod jag. Precis som jag började leta efter min klocka kom Louise emot mig.

- 'Ser man på: Du verkar hämta dig bra. Härligt att se. Ja, som du ser så fylls det snabbt på, men var inte orolig. Du skall snart kunna gå härifrån. Dessutom är de flesta så upptagna med sina egna krämpor att man inte har tid att reflektera över sina olycksbröder och systrar. Hittar du några nycklar?'

- 'Nej, de verkar vara borta. Jag vet inte hur jag skall göra. Enda alternativet är en låssmed'

- 'Ja, det är det nog. Du kan väl fundera lite så återkommer jag snart. Just ja! Här har du ett par strumpbyxor. Det är visserligen ett hål på dom, men de känns nog bättre än inga alls'.

- 'Tack så mycket' fick jag fram med en glatt förvånad min på mina läppar.

Med stor möda svängde jag mina ben över sängkanten och började sätta på mig strumporna. Nu kände jag hur det ömmade lite här och var och att stelheten började komma. Jag anade att jag skulle



ha en hiskelig träningsvärk i morgon och förstod vikten av att jag skulle hålla mig i rörelse. Jag höll på och trilskades med att trä strumpan över bandaget och märkte inte att Louise återvänt och stod bredvid mig.

- 'Det där går ju riktigt bra. Det syns att du kan hantera strumpbyxor, Nanna! Jag har ett förslag till dig. Mitt pass är snart slut och jag bor alldeles i närheten. Du kan få följa med mig hem och sova hos mig. I morgon blir allt så mycket lättare att ordna upp'.

- 'Tack för erbjudandet, men blir det inte en massa besvär för dig?'

- 'Typiskt svenskt' svarade Louise och fortsatte småleendes 'varför är alla så rädda för att ställa till besvär. Klart det blir lite extra att göra, men vad gör man inte för en medsyster i nöd'.

- 'Säger du på det viset så tackar jag ja' svarade jag och klappade henne på kinden

- 'OK, stanna kvar här så kommer jag snart och hämtar dig. Varsågod, här har du lite sminkgrejer så att du kan fixa till dig lite tills jag kommer. Skall leta upp något ytterplagg åt dig också. Jackan din har nämligen gått hädan. Den klarade sig inte lika bra som du. Jag måste nog fixa lite nål och tråd också, annars så riskerar du väl att bli våldtagen på väg härifrån så sexig som du ser ut' tillade Louise skämtsamt och nickade mot mitt ena bröst som nu helt och hållet tittade ut ur revan.

Louise dröjde inte länge innan hon kom. Hon hade fått av sig sin sjuksköterskeuniform och var nu klädd i en kort kjol och vanlig tröja. En kort jacka hade hon på sig och över armen dinglade en marinblå kappa. Hon hjälpte mig på med den och tillade samtidigt

- 'Jag fick låna Brittas. Hon blir ändå hämtad i morgon bitti av sin man, så det gick bra'.

- 'Vilket besvär ni får för min skull' svarade jag med tacksamhet i rösten.

- 'Äsch, bekymra dig inte för det. Det viktigaste är att vi blir av med patienterna och slipper ha dom drällande här hur länge som helst' skrockade Louise och gav mig en lätt klapp på axeln.

Lite lätt nervöst tittade jag mig omkring när vi började gå. Jag var definitivt inte van att 'umgås' med folk, klädd i kvinnokläder. Det har var absolut första gången, och jag tyckte att alla blickar verkligen klistrades fast på mig. Lite stelt tog jag mina första steg. Säkert berodde det både på den ovana situationen och på den olycka jag varit med om. Vi passerade ut genom akutmottagningen och fick några vänliga och hastiga 'krya på dig'-hälsningar på vägen ut. Den klara friska vårluften kändes verkligen befriande och jag drog ett djupt andetag innan jag föll in bredvid Louise när hon tog ut riktningen mot hemmet

- 'Visst är våren härlig' inflikade Louise, 'den här luften tar nästan andan ur en, speciellt efter en hel dag inne på avdelningen'

- 'Inte tyckte jag att luften var speciellt dålig därinne, men visst håller jag med om att den här känns bättre' svarade jag.

Vi fortsatte att småprata lite, och jag kände hur kombinationen av rörelse, frisk luft och trevligt sällskap gjorde att min kropp började lyda mig mer och fick mig att slappna av. Det dröjde heller inte lång stund innan vi närmade oss hennes port och med viss möda tog jag mig upp de två trapporna till hennes lägenhet.

Hennes lägenhet var precis så småtrevlig som Louise själv verkade. En nätt tvårummare med tydlig och klar känsla av hemtrivsel. Inte ens de små vardagliga sakerna som lite kringströdda kläder



saknades. Med lite blossande kinder irrade Louise snabbt runt i lägenheten och samlade ihop diverse intimare klädesplagg som låg här och var och muttrade något om att hon inte räknat med att få besök. Jag bara smålog och fortsatte min rundvandring medan Louise avslutade sitt röjningsbestyr. Utan att avbryta sitt arbete vände hon sig mot mig och sade

- 'Kan du sätta på lite vatten så tar vi en kopp te innan vi lägger oss'

Jag gav mig ut i köket och hade inga svårigheter att hitta det som behövdes. Trots allt liknade hennes kök mitt, och man brukar förvara sakerna på ungefär samma ställe. Vattnet hade precis kokat upp när Louise kom in.

- 'Nu har jag bäddat också. Jag har bara en säng, men den är bred så vi behöver inte trängas. Dessutom så får du en alldeles egen kudde och täcke, så inte heller det behöver vi slåss om'.

- 'Tack', svarade jag, 'jag börjar verkligen känna mig trött'.

- 'Tror jag det' svarade Louise samtidigt med att hon fixade fram lite tilltugg till teet, 'du kommer nog att somna på stubinen och sedan vakna stel som en pinne i morgon. Din kropp hade lika gärna kunnat passerat genom en mangel. Dina muskler behöver verkligen vila'.

Under tystnad drack vi snabbt upp vårt te och hjälptes sedan åt att städa undan maten innan vi gick in mot hennes sovrum. Sängen såg verkligen inbjudande ut, och ett vackert bomullsnattlinne låg på ena sidan. Jag blev rätt överraskad när Louise tog den och räckte den till mig med orden

- 'Jag äger ingen pyjamas, så hoppas du inte misstycker att ha den här. Du kan ta toaletten först så tar jag den sedan'

Jag tog emot nattlinnet och de medföljande trosorna och gick mot badrummet. Med visst besvär lyckades jag få av mig mina kläder och kunde nu konstatera att det inte var mycket att spara på. Ingenting av det som jag hade på mig, behån möjligen undantagen, var värd att sparas. Jag var för trött för att bry mig om konsekvenserna nu, men insåg att något måste göras innan jag kunde återvända hem. Jag var inte speciellt attraherad av tanken att komma hem, nyckellös, och endast iförd behå. Viss uppståndelse kunde jag tänka mig om det skulle bli verklighet.

Louise stod färdig i sitt nattlinne när jag överlämnade toaletten åt henne. Jag meddelade henne kort mitt konstaterande angående kläderna, och nickande instämde hon i min slutsats och infogade att det fick bli morgondagens problem. Utan vidare resonemang gick jag in i sovrummet och kröp ner under täcket. Någonstans i bakgrunden hörde jag Louise stöka runt på toaletten, men mer uppfattade jag inte innan sömnen omfamnade mig i sitt trygga grepp.

Kapitel 3

- 'Godmorgon, har du sovit gott' hörde jag Louise muntra stämma säga, 'du somnade raskt igår minsann; jag hann inte ens säga godnatt åt dig. Artig gäst man har. Skämt åsido. Hur känns det? Försök att sätta dig upp så skall jag hjälpa dig att få lite fart på musklerna. Kanske behövs det lite massage också innan du kan röra dig obehindrat. Därefter kan vi börja bekymra oss om dina kläder och var dina nycklar blivit av'.

Jag nickade bara och mycket riktigt så hade jag stora svårigheter att röra mig. Louise satte därför genast igång med massagen och utan resonemang befriade hon mig från nattlinnet och satte igång. Hennes händer rörde sig snabbt över kroppen och hennes knådande sände vällustiga signaler runt i min ömma kropp. Det dröjde inte länge innan jag åter kunde röra mig och jag blev erbjuden en handduk och hjälp ut i duschen. Det varma vattnet fortsatte där Louise slutat, och kroppen återfick mer och mer av sin rörelseförmåga. Under tiden jag stod i duschen så var Louise inne på toaletten och



lämnade några kläder för mig att prova. Det var nya trosor och ett par jeans och en tröja. Även ett par strumpbyxor hade hon lämnat med kommentaren att det faktiskt var rätt kyligt ute.

Tyvärr kunde jag genast konstatera att hennes jeans var för små för mig. De kom bara till halva låret, trots strumpbyxornas släta yta innan det blev stopp. Dystert anslöt jag till henne och gemensamt började vi inventera hennes garderob. Efter en styv timmes jobb återstod bara alternativet att klä mig i blus och kjol. Besviket konstaterade jag att det skulle bli ett besvärligt återtåg till lägenheten. Iklädd blus och kjol skulle jag bli tvungen att påkalla hjälp från låssmed och därmed utsätta mig, inte bara för låssmeden utan även mina grannars blickar. Min hemlighet skulle därmed visas upp för hela huset. Louise såg min dystra min och som om hon kunde läsa mina tankar konstaterade hon

- 'Jag tycker att vi gör ett försök att hitta dina nycklar först. Vi tar min bil och åker till olycksplatsen först. Hittar vi inget så blir vi tvungna att ta till låssmeden. Bäst är då om du är så trovärdig kvinna som möjligt. Låssmeden lurar vi inte, du måste ju legitimera dig, men dina grannar kanske inte reagerar'.

Det fanns inget att invända mot, så vi satte genast igång. Min behå åkte på och med Louise hjälp så förvandlades jag snabbt till kvinna. Hennes vana händer gjorde underverk. Jag tror väl aldrig att jag sett så feminin ut. Inte minst mitt hår fick sig en enkel men skickligt formad frisyr som imponerade stort på mig. Hon såg till alla detaljer, och missade inte att lägga ett nytt lager nagellack på mina naglar. När vi sedan stod redo framför dörren så kunde jag inte annat än konstatera att jag, i all min olycka, nu var mer kvinna än jag någonsin varit tidigare. Samtidigt med att olustkänslan inför det kommande okända spreds sig så blev jag ändå varm inombords och kunde inte stilla mitt begär av att se den alldagliga men ändå prydliga kvinnan i spegeln. Snett bakom mig stod Louise och våra blickar möttes i spegeln. Hon nickade gillande och utan ett ord tog hon min hand och gav den ett hårt men vänligt tryck innan hon, utan att släppa taget, öppnade dörren och ledde mig ut i trapphuset. Jag måste fortfarande befinna mig i någon form av chocktillstånd eftersom jag inte kände mig minsta skakis att ge mig ut på stan, i fullt dagsljus och klädd i kvinnokläder. Jag måste fått en allvarlig hjärnskakning.

Det var med blandade känslor jag återkom till olycksplatsen. Minnesbilderna kom tydligare fram nu och en massa scener spelades upp i mitt huvud, huller om buller. Allt mer framstod den lyckliga utgången, för mig, som mer eller mindre ofattbar. Jag hade haft tur, det stod bortom allt tvivel. Mina tankar var helt koncentrerade på gårdagskvällens händelser, så det faktum att jag gick omkring i kvinnokläder, mitt på ljusa dagen, fanns bara som en liten obetydlig del av mitt nu. Med Louise hjälp kunde jag få lite ordning på mina känslor och vi kunde börja ägna oss åt det vi kommit dit för, leta nycklar. Det verkade dock som en omöjlig uppgift för det fanns verkligen inga dolda ställen att leta på. Vi irrade dock runt en stund, och det fick några förbipasserande att reagera.

- 'Söker damen efter något' hörde jag en mansröst säga. Först reagerade jag inte att det var mig han syftade på, utan bara antog att frågan var riktad till Louise, men när frågan återupprepades, så förstod jag att det var till mig han vände sig. Med lite panik i blicken vände jag mig mot honom och besvarade frågan. Han nickade förstående och erbjöd sig att hjälpa till en stund. Tacksamt tackade jag ja och samtidigt med att han började söka så började jag darra okontrollerat. Louise såg det hela och slöt genast upp vid min sida.

- 'Hur är det fatt?' frågade hon. 'Har du ont, eller mår illa?'

- 'Nej, jag känner mig bra. Vet inte varför jag började skaka'.

- 'Kan det vara lite spänning som släpper?'

- 'Möjligt. Kanske också upplevelsen att bli betraktad som en kvinna. Jag kunde inte se någon reaktion från han därborta. Han tog det hur naturligt som helst'.



- 'Ja, jag märkte det. Men jag håller med, det finns liksom inget onormalt i din framtoning. Kanske heller inte 'superkvinnlig', men vem är väl det' nästan viskade Louise fram samtidigt som hon höll ett öga på vår riddare i nöden.

Han letade en bit ifrån oss och vi tyckte nog att han var väldigt långt bort från olycksplatsen. Det enda som talade till hans fördel var att det fanns fler gömda skrymslen därborta. Vi fortsatte att leta runt oss när han plötsligt tjoade till. Med en irrande blick letade han efter något och fann snart en nedfallen kvist från ett träd. Samtidigt nådde vi fram till honom, och tittade intresserat på när han med kvisten petade bakom ett elskåp som stod tätt mot en vägg. Efter lite skrapande så hörde vi ett litet skrammel, och en nyckelknippa tittade fram. Jag kunde genast identifiera den som min och med ett lyckligt leende tog jag emot den och stammade fram

- 'Tack!, Tack så mycket. Jag vet inte hur jag skall kunna tacka dig'

- 'Ingen fara' svarade han leende, 'alltid trevligt att kunna hjälpa till', svarade han och vände på klacken.

- 'Men vänta, jag måste väl få ersätta dig för ditt besvär' ropade jag efter honom

- 'Ingen orsak, det blir din tur nästa gång att hjälpa någon', svarade han samtidigt med att han försvann längs med gatan jag kommit på igår kväll.

- 'Tack än en gång då' ropade jag ut i tomma intet och vände mig sedan till Louise med orden

- 'Hygglig prick'

- 'Ja, verkligen. Och vilken tur att han kom. Där hade jag då inte tänkt på att leta'.

- 'Nej, inte jag heller. Nu måste jag ge mig av hemåt. Får jag be dig om den stora tjänsten att följa med mig hem. Känns mycket tryggare så. Jag kan väl sedan ordna till en liten lunch åt oss'.

- 'Gärna, kom så åker vi' svarade Louise och tog resolut mig under armen och styrde stegen mot hennes parkerade bil.

Vi kunde komma in i min lägenhet utan att några incidenter inträffade. Grannarna höll sig undan och jag kunde dra en lättnadens suck när jag äntligen kunde stänga dörren bakom mig. Mönstret från i natt upprepade sig, med den skillnaden att nu var det jag som for runt och samlade prylar. Louise log igenkännande och noterade intresserat alla saker med damanknytning som samlades i min famn. Ibland när jag passerade hallspegeln hajade jag till när jag såg mig själv. Jag hade nu haft mina damkläder på mig så länge att det kändes fullständigt naturligt. Det måste också Louise ha märkt för hon kommenterade mitt naturliga rörelseschema. Jag kunde inte annat än le till svar och tog tacksamt emot berömmet.

Med gemensamma krafter tog vi sedan tag i göromålet att ordna något ätbart. Jag hade, som alltid, en välfylld kyl och frys, så det beredde inga problem. Tvärtom så kändes det väldigt trevligt att stå och laga till måltiden, med Louise som lydig och kompetent medarbetare. Vi samspråkades om både det ena och det andra. Ganska snart märkte jag att Louise sakta men säkert kände sig för och började närma sig pudelns kärna, min transvestism. Jag tyckte det kändes helt naturligt att fortsätta samtalet med det ämnet som huvudpunkt, så jag valde att själv föra det på tal

- 'Jag märker att du gärna vill veta lite mer om mig, så om du hjälper mig med att ställa olika frågor så kan vi nog reda ut det som känns oklart'.

- 'Inte behöver du göra det för min skull....' började Louise



- 'Nu är det du som inte kan ta emot hjälp', svarade jag skrattande, 'dessutom så är det inte enbart för din skull. Jag känner själv ett stort behov av att försöka komma underfund om mig själv och mitt behov att klä mig i kvinnokläder. Det är väl snarast jag som måste be dig att ha tålamod med mig, och avbryta om jag blir för egotrippad. Du skall veta att du är den första som jag överhuvudtaget presenterar mitt kvinnliga jag inför, och dessutom sitter så här och diskuterar detta med dig'.

- 'Jag tycker du klarar det bra'

- 'Tack, jag tycker också att det känns förvånansvärt naturligt, vilket förvånar mig. Du må tro att detta har varit förenat med stor ångest för mig, samtidigt som det varit fyllt av lustfulla upplevelser. Kombinationen känns många gånger absurd, men så har det varit, och är så från och till'.

- 'Hur länge har du hållit på?'

- 'Vet inte helt säkert, men det har pågått under många år. Jag har minnen från min barndom och att mina systrar och jag lekte utklädningslekar. Om det var min eller deras önskan är svårare att säga, men jag hamnade, åtminstone vad jag minns, i deras kläder för det mesta. Sedan fortsatte jag med att utforska deras garderober. Speciellt kommer jag ihåg deras bysthållare och silkeslena strumpor. Så fort jag fick tillfälle provade jag plaggen och njöt av det i fulla drag'

- 'Märkte dom aldrig något?'

- 'Vet egentligen inte det. Vi har aldrig pratat om det, men samtidigt så tror jag nog att dom borde anat och förstått både det ena och det andra. Men många gånger är det ju så att man tror att allt är så uppenbart när det egentligen inte är det'.

- 'Jo, det är sant. I mitt yrke ser jag verkligen det. Vi ser människor i så många olika situationer, som tex. du, och drar gärna slutsatser som vi inte har en aning om de är korrekta eller ej. Det är nog många gånger vi drar felaktiga slutsatser. Om du ursäktar att jag är lite rak, så är det ett av mina syften med mitt intresse för dig, att äntligen få möjlighet att tränga in bakom fasaden på ett levnadsöde som passerar revy på vår mottagning. Samtidigt är det inte bara i rent studiesyfte jag gör det. Jag ville ärligt och uppriktigt hjälpa dig i en svår situation'.

- 'Jag tror dig, och jag tar inte illa upp. Tvärtom är det skönt att du har en så rättfram attityd. Det blir liksom lättare att haspla ur sig allt då. Vill du ha mer förresten. Vi delar väl på det som är kvar. Det är så tråkigt med rester' svarade jag och skickade över fatet med de kvarvarande oxjärparna.

- 'Tack, det smakade verkligen bra' svarade Louise och tog åt sig sin andel innan hon fortsatte, 'det är en sak jag undrar över när jag hör dig berätta. Du har ju uppenbarligen ett stort behov av att vara kvinna, men ändå är du inte ute 'i verkligheten' oftare. Hur gör du då för att tillfredsställa ditt begär att vara klädd som kvinna. Att bara gå här i lägenheten misstänker jag inte ger 'full valuta'?

- 'Det har du helt rätt i. Jag vill verkligen göra mycket mer än jag faktiskt har vågat mig på. Hittills har jag inte känt mig tillräckligt säker för att våga ge mig ut bland vanligt folk. Jag känner mig uttittad och avslöjad så fort jag sätter min fot utanför dörren'.

- 'Du har aldrig tänkt tanken att dom som tittar på dig faktiskt ser en kvinna framför sig och beskådar dig på samma sätt som de gör med andra kvinnor?'



- 'Jo, det är ju det jag önskar, men det känns liksom inte bra när jag någon gång möter en annan persons blickar. Jag blir osäker och kryper ihop. I dom situationerna förbannar jag mig själv för att vara så dum att jag ger mig ut i kvinnokläder. Jag säger till mig själv att aldrig göra om misstaget igen, utan hålla mig inomhus, utom synhåll för närgångna blickar. Sedan dröjer det bara någon dag innan suget återvänder och jag vill pröva mina färdigheter igen. Så där håller det på. Ganska enerverande och påfrestande eftersom jag ständigt slits mellan hopp och förtvivlan. Här hemma känner jag mig urstark och kvinnlig in i minsta detalj, ute i verkligheten det rakt motsatta'.

- 'Förstår att det måste kännas påfrestande. Du måste verkligen känna ett enormt behov av att uttrycka din kvinnliga sida som utsätter dig för dessa våndor, gång efter annan. På något sätt måste du väl ha en säkerhetsventil, någon du kan prata med?'

- 'Nej, ingen att prata med. Du är den förste som kan koppla ihop min kvinnliga sida med mitt liv som man. Nej, den typen av säkerhetsventil har jag inte, däremot har jag nog det i min fantasi. Jag fantiserar ofta och länge om mig i kvinnokläder. Då kan jag 'leva ut' och på något sätt komma ut ur drömmen stärkt till både kropp och själ. Ett reningsbad helt enkelt'.

- 'Låter fantastiskt härligt. Är jag för påträngande om jag frågar vad du fantiserar om och vad du upplever under dina drömmar?'

- 'Inte alls, hela detta samtal och den situation jag befinner mig i nu är som hämtad ur en av mina drömmar. Hur många gånger har jag inte önskat mig en kvinna som ledsagare genom mina förvandlingar. Kunna få råd och stöd. Någon som kan ge mig ett neutralt omdöme och ge mig vägledning till hur jag kan kombinera ett liv som man och ändå få uppleva mycket i en kvinnoroll som idag känns oerhört eftertraktansvärd men ändå så avlägsen'.

- 'Jag tror inte, av det lilla jag sett av dig hittills, att den drömmen behöver vara så avlägsen. Förlåt att jag avbröt dig, men jag ville bara säga dig det. Fortsätt!'

- 'Sen kommer vi till det här med den känsla dessa fantasier ger mig. Jag skall inte sticka under stolen med att jag blir sexuellt stimulerad. Kanske mindre nu än tidigare, men visst reagerar min kropp när jag sätter på mig något av mina fåtaliga damplagg. Likaså var det när jag var mindre. Då måste jag bara onanera, annars var det helt omöjligt att hålla min lilla sak i någorlunda hanterbart skick'.

- 'Ja jag kan se synen framför mig. Ett 'tält' på framsidan av trosorna är ju inte precis det man förknippar med en tjej', småskrattade Louise. 'Men nu är jag där och avbryter dig igen, fortsätt. Kan du berätta om någon av dina drömmar?'

- 'Visst! Som jag sade har jag två systrar. Min favoritdröm är att vi står inför ett sommarlov, någon gång i början på 60-talet, och nu är det dags att gå till frisören och få sommarfrisyren. Mitt halvlånga hår skall få ge vika för saxen, och mamma och mina två äldre systrar, 18 och 20 år, skall bli permanentade. Mamma har bokat tid åt oss alla på en salong.......'

Kapitel 4

- 'Välkomna hit. Jag ser att alla är närvarande, och beställningen finns här, så vi har väl bara att sätta igång', hälsade receptionisten oss välkomna med. Hon vände sig sedan mot oss tre syskon och sade, 'om ni sätter er ner och väntar så kommer det andra och hjälper er. Jag börjar med er mor'



Vi lydde och mina systrar, Elisabet och Ingrid slängde sig genast över alla dammagasin som låg spridda på det stora bordet. Jag försökte leta upp något läsbart, men fann inget särskilt. I stället ägnade jag mig åt att studera lokalen lite närmare. Min blick gled sakta runt väggarna. Överallt hängde det fotografier på kvinnor i tjusiga håruppsättningar, och lokalen var rikt dekorerad med draperier med både volanger och spetsar. Det var verkligen en ultrafeminin miljö jag befann mig i, och det var med skräckblandad glädje jag inväntade min tur. Det var första gången jag var här, en nödlösning eftersom pappa inte var hemma och kunde följa mig till vår ordinarie frisör. Jag försökte på bästa sätt dölja min förtjusning, normalt borde jag ju inta en mycket negativ inställning och absolut inte visa mig det minsta intresserad av miljön och de hemligheter jag kände fanns gömda bakom den skärmvägg som mamma strax innan försvunnit bakom. Det trängde odefinierade doftar ut till oss som gjorde mig än mer nyfiken. Elisabet och Ingrid satt dock lugnt och läste vidare, så de var säkert bekanta med dofterna sedan tidigare vistelser här.

Elisabet hämtades först och strax efteråt så hämtades Ingrid och jag lämnades ensam kvar. Jag var inte sen att utnyttja tillfället och började försynt bläddra i tidningarna som de lämnat uppslagna. Jag försjönk riktigt djupt i en av tidningarna och märkte inte att jag fått sällskap.

- 'Du kan följa med mig nu' hörde jag en vänlig röst säga.

Jag hoppade till och när jag upptäckte att jag tidningen jag hade uppslagen behandlade det senaste underklädesmodet för damer så blev mina kinder blossande röda. Kvinnan som tilltalat mig log dock sitt varmaste leende, och efter en snabb titt i beställningsboken visade hon mig in bakom skärmen. Vi kom in i en lång korridor med olika bås. Varje bås var som en avskild värld. För varje upptaget bås var det ett fördraget skynke, och det enda som hördes var ett stilla sorl. Det var inte många bås lediga, utan första vi kom fram till leddes jag in i och jag ombads att ta plats i stolen framför en stor spegel. Nedanför spegeln fanns ett handfat med en konstigt formad sak i porslin. Jag hann inte funderade så mycket på dess funktion innan min frisör stod redo med ett rosa skynke som hon snabbt draperade runt min kropp. Skickligt lyfte hon upp mitt hår innan hon knöt ihop skynket bakom mig. Under tystnad betraktade hon mitt hårsvall och kände lite på det med sina kupade händer.

- 'Jag måste börja med att kapa lite här och där. Dina toppar är rätt slitna, så skall vi få någon stil på håret så måste vi putsa lite. Jag lovar att göra det så varsamt som möjligt'

Jag var fortfarande koncentrerad på den där konstiga tingesten i handfatet, så jag uppfattade inte vad hon sade, utan bara nickade mitt bifall. Hon log mot mig i spegeln och fångade upp en sax och lite andra tillbehör ur en av hennes fickor och satte sedan igång.

Hon delade upp håret i sektioner och fäste upp var och en med en stor 'klädnypa'. Sedan klippte hon håret i etapper och flyttade runt nyporna i ett för mig obegripligt system. Men hur jag än tittade så såg jag inte att mitt hår försvann i någon nämnvärd omfattning utan det skedde bara små förändringar. Jag började ana att något inte var som det skulle, men min blygsel hindrade mig från att säga något. Dessutom höll ju en hemlig dröm på att infrias, helt ofrivilligt, så varför inte spela med i spelet. Hon höll inte på så länge till innan hon uppenbarligen var nöjd med klippningen och hon kunde fortsätta med nästa moment. Utan att ge mig någon förvarning så snurrade hon på stolen och fällde ryggstödet försiktigt bakåt. Mitt huvud tog strax emot något och nu förstod jag genast vad den där konstiga saken var till för. Huvudet vilade nämligen skönt i den skålformade utbuktningen och sedan hon lyft upp mitt hår från kanten fick hon fritt tillträde till att tvätta håret utan att behöva skydda ansiktet från schampo etc. Smart!

Det var helt underbart att ligga där och bli ompysslad. Det ljumma vattnet och hennes lena händer stimulerade mig till bristningsgränsen. Det var tur att jag hade skynket som dolde vissa delar av mig, för där kände jag att något verkligen tog för sig av det utrymme som fanns tillgängligt. Jag såg ju heller inte så mycket av det hon gjorde så det fanns inget som kunde distrahera mig. Det var nästan en lättnadskänsla när hon vred av vattnet och svepte en frottéhandduk runt mitt hår. Hon fällde åter upp stolsryggen och snurrade runt den. Jag kunde åter följa arbetet och såg med stort intresse på när hon



började rulla upp mitt hår på små tunna spolar. I mitt huvud surrade en massa tankar om hur länge detta skulle pågå innan någon upptäckte misstaget och ställde allt till rätta.

Men något sådant hände inte, utan rullarna fästes vid mitt huvud, en efter en, tills hela huvudet var ett tätt myller av spolar. Hon dränkte sedan in håret med en vätska vars doft jag kände igen. Det var den jag känt redan från första stund. När det var klart trädde hon en plasthuva runt håret och lämnade mig för en stund. Strax kom hon in med en bunt tidningar och lämnade mig med orden

- 'Nu skall medlet få verka en stund. Jag kommer hit när det är klart. Det är din första permanent, eller hur?'

- 'Ja!', svarade jag sanningsenligt.

- 'Visst är det härligt att bli ompysslad så här. Dessutom är det ju så skönt att få en lättskött frisyr så här till sommaren. Du har ett väldigt följsamt hår. Med den har frisyren kommer du att bli väldigt söt'

Jag ryste till av välbehag vid dom orden. När jag sedan blev lämnad ensam så kunde jag inte låta bli att fundera på hur mottagandet skulle bli när jag släpptes ut härifrån och inte var kortklippt utan..... Ja hur skulle jag egentligen se ut? Jag hade ju inte den blekaste aning om hur alla de där spolarna skulle kunna förvandlas till någon form av frisyr när de väl togs bort.

Jag satt djupt försjunken i dessa funderingar när Lisa, min frisör, åter kom in och fortsatte arbetet. Hon snurrade runt mig igen och lutade mig bakåt. Utan att ta bort spolarna så började hon skölja mitt hår och det var lika behagligt den här gången. Ytterligare en vätska spreds över mitt hår men den var inte lika illaluktande som den första. När hon var klar så brydde hon sig inte om att torka håret utan lade bara handduken runt min hals så att inte vatten skulle tränga ner längs min hals. Hon reste upp ryggstödet och snurrade på mig ett halvt varv. Från taket sänkte hon sedan ner en stor huv och innan hon placerade den runt mitt huvud sade hon

- 'Nu tar det c:a 45 min innan ditt hår är riktigt torrt. Jag kommer att titta in lite då och då att allt är väl'.

Tiden gick fort, jag hann knappt ta mig igenom en av de många tidningar som låg framför mig, innan Lisa kom tillbaka och först kände på håret och sedan stängde av huven och sköt upp den i taket.

- 'Nu börjar det mest spännande', log hon och fortsatte, 'jag blir själv så nyfiken på hur slutresultatet blir. Det blir många gånger intressanta och oväntade förvandlingar. Vi ser många gånger en helt ny människa som tar klivet ut ifrån de här båsen'.

Jag kunde bara nicka instämmande och var lika nyfiken som Lisa på resultatet. Med flinka fingrar lossade hon spole efter spole, men det märktes knappt för håret återtog snabbt samma form som tidigare, fast nu utan stöd av en spole. Lisa såg min lite besvikna min och lugnade mig

- 'Ha lite tålamod, vi måste borsta ut håret först. Frisyren skapas först då'.

Jag blev inte besviken. Fram borstades en ljuvt kvinnlig frisyr med mitt självfall fint accentuerat. Jag såg få likheter mellan mitt vanliga jag och den person som jag nu beskådade i spegeln. Ett belåtet leende spreds i mitt ansikte och Lisa noterade det tacksamt och smekte mig oväntat på kinden.

- 'Du blev verkligen söt. Jag avundas dig faktiskt. Det är få gånger man ser ett så fint självfall, och det är därför jag blir så nöjd när jag ser resultatet. De med självfall kan ibland ställa till lite problem vid en permanent. Det gäller att få självfallet och permanenten att samverka och inte motverka varandra. I ditt fall har det verkligen blivit lyckat. Du är bara att gratulera'.



- 'Ja det blev fint, verkligen fint', svarade jag.

- 'Men du ser ändå lite tveksam ut. Är det något speciellt som du inte är nöjd med?'

- 'Svårt att förklara, men jag hade liksom inte väntat att min frisyr skulle se ut så här. Den är egentligen mycket bättre än jag vågat hoppas på. Faktiskt så är det väl något som det här som jag har drömt om'.

- 'Men så bra då. Alltid kul när drömmar kan förverkligas. Din mor och dina systrar är strax klara, så sitt ner därute en stund så kommer dom. Jag säger hejdå, för du var min sista kund för idag. Ha ett trevligt sommarlov!'

- 'Tack så mycket svarade jag och följde hennes uppmaning och placerade mig ute i förrummet. På klockan som satt på väggen kunde jag konstatera att det gått mer än två timmar sedan vi kom hit. Jag blev verkligen förvånad och satt och försökte räkna ut vart tiden hade tagit vägen när jag hörde välbekanta röster bakom avskärmningen. Mycket riktigt så dök det upp tre välfriserade damer med salongens ägarinna i släptåget. Alla fyra stannade upp mitt i steget och stirrade på mig. Det var sedan min mor som först återfick talförmågan och utbrast

- 'Men herre min skapare! Vad har hänt med dig, Ingemar. Har du också blivit permanentad. Du skulle ju klippas. Hur har det här gått till?'

Ägarinnan skyndade fram mot disken och började ivrigt söka i beställningsboken. Hennes röda ansikte blev nyansen rödare när hon efter ytterligare lite letande tittade upp och stammade fram

- 'Jag vet mycket väl vad du har beställt, Gunvor, men någonstans har det blivit fel. Här står namnen snyggt och prydligt, men Ingemar har blivit lite otydligt, så någon har rättat det och skrivit Ingmarie. Dessutom har uppgiften om klippning helt fallit bort. Det enda som syns är att ni skulle permanentas, alla fyra. Jag beklagar verkligen. Givetvis behöver du inte betala för den permanenten, och vi skall givetvis även rätta till misstaget'.

- 'Jag hade inte tänk acceptera något annat' svarade mamma lite buttert. 'Låt oss gå hem och fundera lite hur vi bäst skall rätta till misstaget. Är det OK?'

- 'Det låter helt OK för mig. Jag beklagar än en gång misstaget'.

Mamma betalade det hon skulle och med ett lite avmätt tack lämnade vi salongen och återvände hem. Om det var medvetet eller ej är svårt att säga, men mamma valde att gå hem en liten annan väg och därmed undvek hon säkert en del möten. Ingen sade något utan det blev en rask promenad med mamma först och vi andra på rad därefter, som en ankmamma med sina ungar på led efter. Vi mötte heller ingen på vägen hem, men väl innanför dörren var det som om fördämningen brast och en kakafoni av ord strömmade emot mig. Det fanns ingen chans att föra ett vettigt resonemang, utan efter några kaotiska minuter så insåg mamma det omöjliga och sade åt oss att gå in i vardagsrummet och fortsatta samtalet där. Mamma inledde

- 'De första jag vill veta, Ingemar, är varför du inget sade. Du borde ju sett att det inte var någon klippning det var frågan om'

- 'Han ville inte bli klippt' inflikade Elisabet, min äldsta syster.

En kompakt tystnad lägrade sig och jag kände rodnaden stiga på mina kinder. Mamma upptäckte detta och tittade på mig med intresserade ögon. Jag hade svårt för att fånga hennes blick och såg därför inte att hon och Elisabet utbytte blickar fyllda av samförstånd. Efter en evigt lång tystnad återtog mamma ordet



- 'Att du inte ville bli klippt, det har du med all önskvärd tydlighet visat tidigare, men den rätta anledningen har inte stått klar för mig förrän nu. Är det verkligen så, Ingemar, att en hemlig dröm gick i uppfyllelse när detta 'misstag' begicks?'

Jag lyfte blicken mot min mor och nickade stillsamt. Hon bekräftade mitt svar med att nicka tillbaka innan hon fortsatte

- 'Hur långt sträcker sig dina drömmar. Går dom längre än att bära långt hår och bli permanentad?'

Jag nickade stillsamt och var på väg att öppna munnen när Ingrid förekom mig och sade

- 'Nu förstår jag vem som varit och plockat med mina kläder! Nu förstår jag mycket som hänt den senaste tiden'.

- 'Skall jag tolka Ingrids påpekande som ett medgivande att dina drömmar och önskningar går längre?'

Mamma behövde inte ens vänta på min nickning innan hon fortsatte

- 'Ja, jag säger då det. Det här blev en oväntad utveckling på den här eftermiddagen. Jag vet inte riktigt på vilket ben jag skall stå. Jag ser ju det jag ser, men jag vet inte hur vi kan, och bör, gå vidare. Samtidigt så verkar du ju inte ha något emot denna utveckling, så det viktigaste är egentligen inte så mycket vad vi andra vill och kan, utan vad du önskar, och i vilken utsträckning dina önskningar går att förverkliga. Men det är väl bäst att du själv får berätta vad du känner'.

Allas blickar riktades mot mig och jag kände mig manad att säga något

- 'Jag vet inte hur jag skall uttrycka det hela. Jag har inte heller hunnit komma över det som har hänt och vilka konsekvenser det kan få. Jag kände bara, när jag satt där i stolen, att jag inte hade något emot det. Jag ville fortsätta och se det färdiga resultatet. Jag hade inga tankar på vad det skulle innebära efter det att hon var klar med mig, även om jag nu känner att jag inte har något emot att ta ytterligare något steg'.

- 'Jag tror jag har en ide', började Elisabet, 'vi skall ju åka på semester i morgon. Vi skall till ett ställe där vi aldrig varit tidigare och det borde inte hindra att Ingemar skulle kunna åka på semestern som tjej. Jag tycker det skulle vara spännande, och om dessutom Ingemar vill så har jag inget emot det'.

- 'Vad tycker du Ingrid?' frågade mamma

- 'Jag vet inte. Tycker det känns lite konstigt att få se Ingemar i tjejkläder. Jag känner mig osäker'.

- 'Vem är inte osäker' svarade mamma, 'jag själv vet varken ut eller in. Vi får heller inte glömma bort pappa. Han måste också få säga sitt. Samtidigt så förstår jag nu en hel del. En del pusselbitar faller på plats och jag kan förstå ett och annat. Vi har ganska kort tid på oss att bestämma. Vi åker ju i morgon bitti, och det blir inte tal om något mellanting. Antingen det ena eller det andra'.

- 'Då tycker jag inte det blir svårt. Se bara på Ingemar nu. Vem ser en kille i honom nu? I den frisyren. Jag tycker han blev väldigt söt', svarade Elisabet och gav mig en klapp på kinden.



- 'Jag är fortfarande tveksam', fortsatte Ingrid. 'Jag är inte så glad att han lånar mina kläder. Vi kanske hittar någon lösning på det också. I övrigt skall nog jag kunna acceptera att Ingemar klär sig som tjej. Det kittlar nog lite av nyfikenhet för mig också'.

- 'Det verkar som om att det är bestämt och att pappas röst saknar betydelse. Jag tycker ändå att han måste få reda på det. Vi måste dessutom packa om Ingemars väskor. Kan vi inte göra så här. Ni går och börjar med packningen, så ringer jag till pappa'.

Vi nickade instämmande och Elisabet och Ingrid drog iväg med mig in i deras rum. De tittade lite forskande på mig och utbytte några blickar. Sedan nickade de instämmande och började

- 'Nu måste du lita på oss till 100%. Skall vi lyckas med det här, så måste du göra som vi säger. Du måste också våga visa dig naken inför oss, liksom vi måste kunna visa oss nakna inför dig. Något annat skulle bara se konstigt ut. Jag misstänker att du kanske har svårare att visa dig, men du får lov att vänja dig. Så skall vi fixa det här så är det väl lika bra och börja redan nu. Ta av dig allt så skall vi börja ekipera dig' sade Elisabet med sin medfödda auktoritet som storasyster.

Jag lydde utan att kommentera något och stod strax i bara mässingen. Mina systrar hjälpte mig över min värsta blygsel på bästa sätt genom att ägna garderob och byrålådor största intresset. De sträckte strax över ett par trosor åt mig som jag tacksamt tog emot. Lite mer klädd kände jag mig lite bättre till mods och kunde börja delta i aktiviteterna. Jag deltog aktivt i sorterandet och gav friskt mina synpunkter allteftersom olika plagg lyftes fram och diskuterades. Rätt snart växte högen med lämpliga kläder för en ung dam på sommarsemester. Ingenting, vare sig underkläder, blusar & kjolar, klänningar eller badkläder saknades i högarna. Nu gällde bara att välja ut det viktigaste.

Vi började med att hitta en behå. Ingrid hade faktiskt kvar sin första, en behå med riklig fyllning i kuporna, och den passade mig nästan. Den var lite trång, men samtidigt visste jag att den tryckte ihop min bröstkorg lite grann. Såpass mycket att man kunde ana en liten klyfta mellan mina bröst. Detta visste jag mycket väl eftersom jag ofta valde den här behån när jag fick tillfällen att botanisera i Ingrids byrålådor. Elisabet stod redan redo med en höfthållare och ett par strumpor. Jag lät mina systrar ge mig instruktioner hur jag skulle sätta på mig strumporna, trots att jag mycket väl kände till tekniken, både efter egna erfarenheter och diverse tillfällen då jag i smyg iakttagit både Ingrid och Elisabet under deras morgon- och kvällsritualer. Men inget av detta förde jag på tal utan var hela tiden en lydig lillebror, stadd i förvandling till lika lydig lillasyster.

En enkel blus och en veckad kjol hann vi också få på mig innan mamma kom in i rummet. Häpen stannade hon på tröskeln och utbrast

- 'Nämen, så söt du blir. Verkligen söt. Hoppas du ursäktar att jag säger det rent ut, men det tycker jag faktiskt. Jodå. Pappa samtyckte också. Visst hade han både invändningar och tveksamheter, men jag kunde ändå lugna honom att det nog skulle fungera. Nu när jag ser dig så tvekar jag inte ett dugg. Du skulle lika gärna ha kunnat varit tjej. Samtidigt så blir jag lite orolig att vi går för snabbt fram. Vad kan hända när du börjar visa upp dig som tjej? Tänk om vi möter någon bekant. Hur hanterar vi det? Jag vet inte svaren, men vi bör fundera lite kring detta'.

- 'Jag tycker Ingemar är väldigt lik vår kusin Liselott. Om det kniper, kan inte vi låtsas då att Ingemar är Liselott?' frågade Ingrid.

Så höll vi på fram och tillbaka utan att egentligen komma fram till något bestämt. Jag fick emellertid den känslan att diskussionen svetsade oss samman och att min förestående vistelse, under vår semester, i tjejkläder skulle underlättas efter detta. Under tiden som vi diskuterade dessa frågor så uppmanades jag att prova fler kläder. Kreation efter kreation åkte på och av under flitiga och ingående kommentarer från övriga. Även om jag provat dessa kläder i min ensamhet så gav detta mig mycket mer. Här fick jag inte bara professionellt smakråd och massor av tips hur kläderna skulle



bäras, utan dessutom många kommentarer hur kläderna bäst skulle sättas på eller tas av, samt lite kunskap om material och deras skötsel. Jag kände mig verkligen som en prioriterad elev med tre mycket kunniga lärare.

Bakom mig låg nu en mycket välkomponerad hög av kläder som vi nu började med att packa ner i den resbag som tidigare innehöll mina killkläder. Som en blixt från klar himmel kom plötsligt insikten över mig att jag nu faktiskt var på väg att tillbringa två sommarveckor, tillsammans med min familj, som tjej. Nu fanns ingen återvändo. Även om jag många gånger haft hemliga drömmar om just detta så blev jag ändå rätt skakig, både av nervositet och spänd förväntan. Elisabet måste ha anat sig till mina reaktioner, för hon kom fram och viskade i mitt öra

- 'Välkommen i gänget, lillasyster. Det här skall vi fixa på bästa sätt. Jag skall finnas vid din sida, lita på det'.

Sista plagget packades ner och blixtlåset förslöt väskan och dolde dess innehåll för omvärlden. Trots det tyckte jag att den kändes mycket kvinnligare till sin utformning än när den innehöll mina killkläder. Jag rös till, än en gång, vid tanken på dess innehåll, inte minst för den necessär som Elisabet kommit med och som innehöll ett mindre sortiment av både läppstift, nagellack, ögonskuggor, mascara och parfym. Dessutom hade diverse smycken plockats ihop så jag kände att jag hade egna accessoarer att smycka mig med. Kvar fanns bara en liten hög av kläder som jag skulle ha på mig under resan samt ett sött nattlinne inför min första officiella natt som tjej. Jag gick omkring i mina egna tankar och vaknade upp först när mamma ropade på oss alla att hon ordnat lite kvällsfika åt oss. Tacksamt samlades vi i matrummet och jag glömde inte bort att släta till kjolen innan jag satte mig, precis som de lärt mig tidigare under kvällen.

Av naturliga skäl blev naturligtvis samtalsämnet den förestående semestern och min förvandling under eftermiddagen. Plötsligt dök en fråga upp som ingen tänkt på, vad skulle jag kallas för!

- 'Hon på salongen trodde ju att Ingemar skulle vara en Ingmarie, vore inte det ett bra namn, ganska lika och därmed lätt att komma ihåg', föreslog Elisabet

- 'Jag är inte lika övertygad om namnet', infogade mamma. Det kanske inte är helt lyckat att det är lika. Vi kan själva få svårt att skilja på Ingemar och Ingmarie. Det kanske kan bli olyckligt i något sammanhang'

- 'Men vad skall vi kalla Ingemar då?' frågade Ingrid, 'har du något bättre förslag?'

- 'Jag kom bara att tänka på en sak. Pappa och jag diskuterade flitigt olika namn på er innan ni föddes. Vi hade för säkerhets skull namn på både pojke och flicka. I Ingemars fall hade vi namnen Anna och Maria som alternativ. Jag skulle kunna tänka mig att ta upp något av de namnen'.

- 'Varför inte båda, Anna-Maria', föreslog Elisabet, 'det låter trevligt och bra tycker jag'.

- 'Jag kan nog acceptera det namnet', inflikade jag.

- 'Men då är det väl bestämt', kom det från mamma, 'nu gäller det bara för oss att hålla isär de båda namnen och situationerna. Det får vi hjälpas åt med'.

- 'Jag är nyfiken på vilket mitt namn skulle varit', frågade Ingrid.

• 'Vi hade tänkt oss Martin för dig Ingrid och Gunnar till Elisabet', kommenterade mamma och en stund bollade vi alla namn fram och tillbaka i en salig blandning.

Vi skrattade gott åt våra olika försök att ikläda oss respektive namn och vi slutade först när vi kände att vi trots allt måste gå till sängs för att orka med en krävande morgondag. Vi skulle upp



tidigt för att åka tåg till Stockholm och vara där under hela dagen. Sedan skulle vi övernatta på ett pensionat och morgonen därpå ta skärgårdsbåten ut till Grinda, en ö i Stockholms skärgård, där pappa hyrt en stuga i två veckor. Under vistelsen i Stockholm hade jag blivit lovad några kompletteringar till min garderob. Alla kände vi ett behov av att komma i säng, så vi försvann iväg åt respektive håll. En stund senare uppstod en liten kö utanför badrummet. Elisabet och mamma passade på tillfället att ge mig några uppskattande ord hur jag tog mig ut i nattlinnet. Samtidigt konstaterade mamma att jag kanske skulle ha målade tånaglar. Elisabet tog genast på sig ansvaret att hjälpa mig, så vi gick in i mitt rum och ordnade med den detaljen. Hon nöjde sig emellertid inte med tårna, utan i samma veva fick mina fingrar samma behandling. När hon var klar hade jag mjukt rundade naglar och med en vackert rosa färg. Jag kunde inte låta bli att titta på naglarna när jag till sist kunde krypa ner under lakanet och försöka få några timmars sömn.

Kapitel 5

Stockholm tog emot oss med stark värme. Hettan slog emot oss genast som vi klev av tåget. Under den korta promenaden fram till vårt pensionat hann jag uppleva hur skönt det var att ha en sval bomullsklänning på mig istället för de byxor som annars skulle ha varit min klädsel. Det enda som kändes lite malplacerat var de strumpor som mamma varit påstridig att vi alla skulle bära. Skulle man till Stockholm så gällde det att vara välklädd, och det var man endast om man hade strumpor. Men även mamma måste ha känt detta mindre obehag, kanske såg hon även hur andra kvinnor gick klädda, för när vi väl var framme vid pensionatet, och installerade på vårt rum, så föregick hon med gott exempel och tog av sig såväl strumpor som höfthållare. Vi andra var inte sena att följa efter.

Med stor nyfikenhet vandrade vi runt längs alla gator. Jag tror även mina systrar såg mig i ett annat ljus nu. Jag var ju minst lika nyfiken på alla klädesaffärer, nu när det var 'legitimt' för mig att titta, och framförallt, prova kläder. Det annars så vanliga tjatet från min sida att titta på häftiga killsaker var helt bortblåst. Jag själv blev lite förundrad över detta, för egentligen skulle jag ju kunnat hängt på mamma och mina systrar även innan avslöjandet, och därmed få mitt lystmäte av damkläder åtminstone delvis tillfredsställt. Min enda förklaring var den att jag tidigare varit rädd för att bli avslöjad som alltför livligt intresserad och frustrationen över att jag då bara skulle få 'se men inte röra'. Vi hade ju även ett mål med allt flängande in och ut ur affärerna. Vi hade inte hittat lämpliga badkläder åt mig. Det fanns några nedpackade, men hittade vi något som passade bättre så var det bra. Efter idogt letande hittade vi också både en baddräkt och en bikini som passade mig och mina speciella behov. De alternativ vi hittat fyllde väl våra krav så att jag utan ängslan skulle kunna ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar, bada.

Jag var mer än nöjd med dagen när mamma helt plötsligt drog iväg med oss in till en parfymaffär. Vi fick vänta en stund på vår tur så vi hann studera sortimentet en hel del. Jag blev förevisad en mängd saker som jag inte hade en aning om. Vi provade också olika dofter och hade en trevlig stund i väntan på vår tur. Vi 'systrar' brydde oss heller inte om mamma och hennes ärende utan fortsatte att botanisera bland alla sminkgrejer som fanns i butiken. Det dröjde därför länge innan vi uppmärksammade att mamma försökte påkalla vår uppmärksamhet. Till slut uppfattade vi hennes begäran och slöt upp vid hennes sida.

- 'Pappa har alltid bönat och bett mig att jag, liksom Elisabet och Ingrid, skulle göra hål i mina öron. Jag har hittills nobbat, men idag flög 'fan' i mig och jag ändrade mig plötsligt: Nu ville jag också göra hål. Titta här. Nu sitter det två vackra örhängen i mina öron. Blev jag inte fin?'

- 'Jättefin' svarade vi i mun på varandra.

- 'Visst blev jag', svarade mamma och tittade sig än en gång i spegeln, 'jag ångrar bara att jag inte gjort det förut. Pappa hade helt rätt. Det ÄR tjusigt med hål i öronen. Nu Anna-Maria är det din tur. Hon väntar på dig därinne'.



- 'Min tur', utbrast jag förvånat

- 'Ja, det skulle ju se konstigt ut om en av mina döttrar inte hade hål i öronen', svarade mamma och log mot mig, 'dessutom, om du inte vill ha hål längre fram, så läker dom visst ihop av sig själva och lämnar inga, nästan i alla fall, spår efter sig. Seså, iväg med dig nu. Jag ser ju att du väldigt gärna vill'.

Mamma behövde inte upprepa sig ytterligare en gång, utan jag försvann in i de bakre regionerna. Jag fick sätta mig i en stol och hon gick genast till verket. Efter att ha torkat av mina örsnibbar satte hon dit ett verktyg och tryckte till. En kort smärta kunde jag känna och sedan flyttade hon redskapet till det andra örat. Kvar satt en gnistrande vit pärla. Sekunderna senare såg det lika ut i andra örat och jag kunde stolt förena mig med de andra och mottaga deras beundrande blickar.

När vi åter tog gatorna i besittning så kände vi alla ett behov av att stilla vår hunger. Vi behövde inte leta länge innan vi hittade en lämplig matinrättning. För oss som kom från en liten stad var det en upplevelse att gå in på Ringbaren, som restaurangkedjan hette, och själva plocka åt oss vad vi önskade äta. Inte minst tyckte vi att den stora tavlan med sina maträtter och många knappar var speciellt intressant. Förundrade såg vi sedan när de beställda maträtterna fanns framme i en lucka när vi kom så långt fram längs de glasklädda diskarna. Även mjölken fick oss att småskratta. Istället för en tillbringare med den goda drycken i, låg mängder av trekantiga små pappyramider. Dessa innehöll tydligen mjölken, och framme i kassan klippte kassörskan vant av toppen på våra förpackningar. Vilka påhitt stockholmarna hade. Lika skickliga var inte vi när vi sedan skulle hälla upp mjölken i glasen, utan vår amatörmässighet framstod i all sin tydlighet.

Styrkta av både en stunds vila och mat i magen kunde vi åter ge oss ut i folkvimlet. Nu började värmen också klinga av och det blev behagligare att vistas i solen. Vi passerade ett av varuhusen, PUB och måste givetvis in och beskåda den öppna ljusgården och åka rulltrapporna ända upp under taket och sedan ner igen. Rulltrapporna gick i kanten av den öppna ljusgården, så vi hade perfekt utsikt över alla våningsplan och det myller av människor som irrade, till synes planlöst, omkring på planen. Några speciella inköp gjorde vi inte, bara de obligatoriska flottyrmunkarna som gräddades inför våra ögon. Detta var något man bara måste göra hade mamma sagt. Nu tyckte mamma att vi borde återvända till pensionatet en stund och vila lite innan vi gav oss i kast med kvällens äventyr, Gröna Lund.

Så mycket vila blev det nu inte. Det var alltför mycket spännande som hände utanför fönstret. Polisbilar och ambulanser for förbi och deras tjutande sirener var alltför lockande för mig att avstå ifrån, sedan spelade det ingen roll om jag var klädd som tjej eller ej. Nyfiken blev jag ändå. Mellan mitt bestyr att hålla koll på det som hände utanför hann jag i alla fall byta om till lite mer kvällsanpassad klädsel. Fortfarande samma klänning, men nu åter med strumpor och en kofta att skydda armarna med för den eventuella kvällskylan. Dessutom plockades några extra underkjolar fram så att klänningarna verkligen skulle få härlig vidd i kjolen. Nysminkade och redo för nya äventyr gick vi ner på gatan och tog spårvagnen ut till Allmänna gränd.

Det var ett myller av skollediga ungdomar som förväntansfullt samlades i olika grupper utanför ingången. Några jämnåriga pojkar som vi passerade iakttog mig intensivt, tom så intensivt att jag började tro att de avslöjat mig. På något konstigt sätt måste Elisabet ha känt på sig min belägenhet för hon slöt genast upp på min sida och viskade snabbt

- 'Pojkar är sådana. De tittar på snygga och söta flickor, och för dom är du en snygg och söt flicka. Var lite tuff, le ditt vackraste leende tillbaka. Det är en kvinnas privilegium att kunna retas lite med flörtande killar'.

- 'Men tänk om dom kommer fram och börjar prata med mig då?' svarade jag frågande



- 'Inte när vi är med. Nu är det ofarligt, men samtidigt nyttigt för dig att pröva. Så söt som du är lär du få uppvaktning ute på ön. Förutsatt att killarna är någorlunda normala', tillade Elisabet skrattande.

Vi passerade fler grupper av killar och jag kunde nu se att även Ingrid och Elisabet fick samma oblyga uppmärksamhet. Det var alltså inget speciellt i min uppenbarelse som tilldrog sig intresset, utan de tittade på mig som den flicka jag utgav mig för. Styrkt av denna visshet så kunde jag slappna av och mer gå in för det delikata arbetet att välja ut några åkobjekt. Vi hade varit helt överens om att begränsa åkandet. Semesterpengarna skulle räcka till mycket mer och inte försvinna redan första kvällen. Själv valde jag lite stillsamma saker som Lustiga huset och Pariserhjulet, medan Ingrid helst ville åka Virvelvinden, helst flera gånger i rad. Elisabet tyckte att Berg- och dalbanan var intressantast. Sedan kunde hon hänga med mig in i Lustiga huset.

I sakta mak vandrade vi runt på området och i takt med att våra valda attraktioner dök upp avverkade vi dom. Jag upplevde en hänförande utsikt från Pariserhjulet och kände mig inte ett dugg orolig, trots att jag nu blev lämnad ensam i korgen tillsammans med helt okända människor, en familj med två barn i ungefär min ålder. Flickan log mot mig och tog även käckt plats bredvid mig. Jag kände även detta som en bekräftelse på vad jag uppfattades som. Hon samspråkade också en del med mig och vi kommenterade gemensamt det vi såg. Hennes broder tittade lite avundsjukt på sin syster, men jag gav honom några vänliga ögonkast då och då till hans stora förtjusning. Efter åkturen så vinkade jag farväl åt familjen och återvände nöjd till min familj.

Överallt pågick livlig verksamhet och glada människor tjoade och skrek, alltefter upplevelsernas art. Många glada skratt hördes från Lustiga huset som vi nu började närma oss. På väg in i huset såg vi den första lustigheten, en trappa som ställde till förtret för besökaren. Inte heller vi klarade den speciellt bra, men vi nådde i alla fall trappans topp med hedern någorlunda i behåll. Vi försvann in i huset, bort från sensationshungriga åskådare utanför och kunde ägna oss åt salarnas olika lustigheter. Spegelsalen var nog allra skojigast. Vi blev långa och smala, korta och knubbiga om vartannat. Vi skrattade så att vi höll på att kikna och kände oss tvungna att gå därifrån medan vi fortfarande hade kvar kontrollen över oss själva. Vi kom ut i en korridor och ena väggen öppnade sig mot planen nedanför huset. Genast började vi leta efter mamma och Ingrid där nere, när en kraftig vindpust plötsligt tog tag i våra kjolar och fick dom att fladdra upp och visade upp våra nylonklädda ben, ända upp till troskanten. Vi hörde jublet från de förväntansfulla åskådarna där nere och efter evigheters evighet fick vi ordning på kjolarna och kunde illröda i ansiktet gå vidare. Det var verkligen Lustiga huset, men vi frågade oss om det var rättvist att vi skulle betala en avgift när det var de utanför som hade roligast. Tvärtom borde varit mer rimligt. Nu tog det en stund innan vi kom fram till utgången, så vi hade god tid på oss att smälta nesligheten vi blivit utsatta för, och kunde skratta åt saken när vi återförenades utanför.

Efter att vi avverkat alla de i förväg planerade attraktionerna flanerade vi en liten stund och lyssnade till musiken som strömmade ut från olika lokaler. Vi studerade även de människor vi passerade och fann att det var långt ifrån alla som tyckte det var roligt. Kanske var det överdrivna förhoppningar och sinande plånböcker som blev för mycket att bära för de olyckliga. Men vi tillhörde de nöjdas skara och fann stort nöje bara i att känna den ljumma sommarnatten smeksamt leka med våra vida kjolar. Vi upplevde kvällen så skön och trivsam att vi valde att vandra hela vägen tillbaka till pensionatet och överlät gärna 'vår' plats i spårvagnen till andra nöjda besökare på väg hemåt.

Två trumpetstötar ur ångvisslan förkunnade att båten tänkte backa ut från kajen och anträda resan mot Grinda. Det kändes som en befrielse att komma ut på Strömmen och känna en svag men ändå frisk bris ta tag i kjolkanten. Trots att det ännu var morgon stod luften alldeles stilla inne på gatorna och gjorde varje ansträngning till en mindre plåga. När nu båten svängde och tog sikte mot Stadsgården så placerade vi syskon oss i fören och lät vinden leka i vårt hår. Jag tror vi knappt rörde oss ur fläcken under resan. Naturscenerna runt om oss växlade ideligen och vi njöt av tillvaron. Efter ett kort uppehåll i Vaxholm kände vi hur spänningen steg några grader. Nu skulle det inte vara långt kvar. Slutetappen var inledd. Brygga efter brygga avverkades och båten tömdes allteftersom. Vid Vårholma



stod också lanthandlaren och fick sin påfyllning av nödvändiga varor, till fromma för alla sommargäster. Överallt vi lade till hade klungor av människor samlats. De stod bara där och noterade skådespelet när båten lade till. Det var nu man kunde se vilka som anlände eller ta emot någon bekant och även snappa upp de senaste nyheterna från staden.

Vi följde noga med på turlistan och visste mycket väl att nästa brygga skulle bli Norra Grinda. Vi åkte genom ett smalt sund, så smalt att några privatbåtar fick slå av på farten och ligga still innan de åter kunde ta sin plats i farleden och passera. Strax efter kunde vi se en brygga som vi förstod måste vara Norra Grinda. Mycket riktigt så styrde också skepparen dit och mina nervtrådar började än en gång bli spända som fiolsträngar. Nu skulle jag möta pappa och jag var minst sagt nervös. Alla övriga hade sagt att jag inte behövde vara det, men det hjälpte föga. Nervtrådarna var mina och de spelade nu olika 'melodier' i min kropp. För att ändå styrka mig, och samtidigt ha lite skoj, så hade vi beslutat att jag skulle ta täten. Gärna hålla mig i närheten av någon annan familj, och helt sonika passera pappa på nära håll. Elisabet var övertygad att han inte skulle känna igen mig bara jag kunde hålla masken.

På långt håll såg vi pappa stå där på bryggan. Elisabet och Ingrid började vinka medan jag sakta förflyttade mig till i närheten av en annan mamma med några barn. Båten lade till och samtidigt med att vårt bagage bars iland av flinka matroser så följde jag med damen iland. Pappa fångade in henne i sitt blickfång och svepte sedan med blicken över oss andra i hennes släptåg. För ett ögonblick möttes våra blickar, men pappa fortsatte sedan bakåt och uppmärksammade Ingrid som låg strax bakom mig. Jag passerade tätt förbi honom utan reaktion och ställde mig leende, men samtidigt, på något konstigt sätt, en aning besviken, en bit bort från honom. De övriga samlades runt honom och jag såg hans irrande blick samtidigt som han kramade om min mamma och mina systrar. Några ord utväxlades och sedan nickade mamma mot mig med ett stort leende. Pappa vände sig om, sökte fortfarande med blicken innan han fastnade med blicken på mig. Tiondelen senare sken han upp som en sol och öppnade sina armar och det var bara för mig att springande komma i hans famn. Han snurrade runt mig så kjolen fladdrade fritt, men vad brydde jag mig om det. Pappa hade accepterat mig och samtidigt även visat att jag inte var ett dugg lik den Ingemar som gick till frisersalongen för någon dag sedan.

Skrattande samlades vi och tjattret överröstades bara av båtens visslande när den lämnade bryggan för att fortsätta sin färd i den sommarfagra skärgården. Vår packning hade under tiden lastats upp på en hästdragen kärra och på kvarvarande ytor satt nu rader av stolta barn med minst lika stolta föräldrar gående vid sidan om. Vi passerade en liten fotbollsplan och strax intill låg en campingplats. Vi fortsatte emellertid förbi campingplatsen och närmade oss öns centrala delar. Hela tiden tävlade vi om att få vara närmast pappa och han såg mer än nöjd ut med vår uppvaktning. Hästföraren manade plötsligt hästen att stanna och pappa lösgjorde sig från vår uppvaktning och började ta hand om vår packning. Ytterligare några familjer gjorde likadant och lasset blev påtagligt mindre när fordonet åter satte sig i rörelse. Pappa grabbade tag i ett antal av våra väskor och med oss andra släpande på de övriga styrde han stegen mot en röd stuga en bit upp i skogsbacken. En liten, men ändock en altan, hälsade oss välkomna och vi trädde in i stugan.

Den var på ett rum med sängar längs väggarna. Totalt fanns det 6 bäddar och mitt på golvet stod ett rejält bord. I en liten avbalkning fanns ett enkelt kök. En annan dörr väckte mitt intresse, men den var låst. Pappa berättade genast att den gick till ett annat rum, likadant som vårt, men det var just nu tomt. Till helgen skulle det komma en familj dit. Dom hade sin ingång från andra sidan, så dörren var bara där utifall någon hyrde hela huset för sig själva. Efter en snabb fördelning av sängplatser och ytterligare lite diskuterande, där givetvis jag ofta nämndes, tyckte pappa att vi skulle skynda oss och komma iväg till stranden. Det var alldeles för varmt att sitta här och svettas. Samtidigt som han sade det tittade han på mig med lite oro i blick. Mamma såg det också och svarade

- 'Var inte orolig. Anna-Maria har det hon behöver. Vänta så får du se'



Jag letade hastigt igenom min packning och fick upp de nyinköpta badkläderna. Lite tveksamt stod jag och valde mellan bikinin och den hela baddräkten. Ingrid knuffade till mig lätt och mumlade fram

- 'Du behöver inte välja. Sätt på dig bikinin nu och byt till baddräkt när du badar. Sedan sätter du på dig bikinin igen när du är på land. Enklast så'.

Än en gång hade jag fått en kort lektion i den komplicerade tillvaron att hålla rätt på alla kvinnliga tillbehör. Det verkade finnas 'regler' för allt. Hur har en tjej hunnit lära sig allt. Inte har jag någonsin sett att mamma hållit regelrätta lektioner med mina systrar. Livet är bra invecklat ibland.

Pappa tittade med stora ögon när jag stod där, ombytt och klar, i min söta bikini. Med en lätt huvudskakning konstaterade han

- 'Jag har svårt att tro mina ögon. Du är så söt och ..... Ja, jag vet inte hur jag skall uttrycka det. Jag kan då inte se något annat än en söt flicka i alla fall'.

Jag blev lätt generad men tog ändå tacksamt emot hans beröm. Vid sidan om stod mamma med huvudet lätt på sned och log. Det var en stolt blick, fylld av en moders kärlek, jag fick från henne. Jag besvarade hennes leende och tog emot det badlakan hon sträckte fram åt mig. Bakom henne såg jag hur Elisabet och Ingrid draperade badlakanet runt sina kroppar och efter bästa förmåga försökte jag efterlikna deras tillvägagångssätt.

På väg ner till stranden passerade vi först pensionatet som stod för uthyrningen av stugorna. Där kunde man även äta, berättade pappa. Där fanns också toalett och dusch som vi fick utnyttja. Ytterligare en bit bort låg öns lanthandel med ett begränsat sortiment. Dock fanns det lite godis och några glassar till försäljning. Det var det viktigaste för oss. Vi passerade även en småbåtshamn innan den lilla ängen och den fina badviken bredde ut sig. Vi upptäckte genast att det även fanns klippor att bada ifrån, så vi skulle nog få en skön tid. Ingrid och jag ville genast slänga oss i det kristallklara vattnet och efter ett snabbt byte under badlakanet så sprang vi ut i det ännu lite kalla men friska vattnet. För oss som kom från inlandet kändes verkligen den lilla salthalt som fanns. Det var en ny och annorlunda känsla, och jag ville helst bara slänga mig raklång i vattnet, men med tanke på mitt nyfriserade hår lade jag mig försiktigt ner i vattnet och simmade ut en bit.

- 'Du behöver inte vara så försiktig', inflikade Ingrid när hon kom ikapp mig, 'din frisyr tål att du dyker och doppar huvudet. Det är därför vi permanentar oss så att vi skall kunna vara lite ledigare, men ändå behålla våra frisyrer'.

Hon väntade inte på någon kommentar, utan dök genast ner mot botten och ställde sig på händer i vattnet. Jag var inte sen att göra likadant, och snart tumlade vi omkring i vattnet, utan en tanke på vare sig att vattnet var kallt eller att jag hade baddräkt på mig. Visst brukade vi två ha roligt i vattnet, men jag tyckte mig märka att Ingrid uppskattade mig än mer nu.

Huttrande av kyla återvände vi mot de tre övriga sollapande familjemedlemmarna. Vi svepte våra badlakan runt om oss och passade samtidigt på att befria oss från våra våta baddräkter. Jag försökte göra lika som Ingrid, men ibland var det svårt att ana det som skedde under handduken. Likaså påklädningen av min bikini kändes lite bakvänt, men med lite assistans redde jag upp även det och kunde breda ut handduken och utsträckt på den tacksamt ta emot solens varma strålar.

Nöjda att åter vara samlade hela familjen berättade vi om alla äventyr vi redan upplevt och pappa fyllde i med det han gjort i väntan på oss. Vi fick oss ett gott skratt när han blev varse att både mamma och jag hade hål i öronen. Han som tjatat så på mamma att göra hål hade inte upptäckt det av egen kraft. Mina hål kommenterade han inte så mycket, men sände ett bekymrat ögonkast åt mammas håll. Mamma undvek skickligt att besvara blicken genom att föreslå att vi skulle äta vår medhavda matsäck. Hon behövde inte upprepa sig utan likt hungriga vargar länsade vi korgen på dess innehåll, och det undslapp tom en liten rap ur min strupe efter välförrättat värv, vilket tilldrog sig viss



munterhet. Vi syskon lämnade sedan mamma och pappa för att ge oss ut på en egen liten upptäcktsfärd i väntan på att maten skulle smälta och vattnet på nytt skulle testas.

Vår lilla procession väckte ett visst intresse från de omkringliggande. Ett mönster vi snart skulle lära oss att känna igen, när vi senare var dom som iakttog och värderade nyanlända gäster. Vi blev mäkta imponerad över hur många människor som låg runt om i klippskrevorna. Vi insåg att dessa platser var eftertraktade och skulle man disponera en sådan dyrgrip så gällde det att vara på plats tidigt. Vi lade detta på minnet och fortsatte runt badviken. Någon längre tur blev det dock inte för svetten började rinna och vattnet tedde sig alltför lockande. Även mamma och pappa kände sig redo för ett dopp så när vi alla bytt om och gjort oss klara sprang vi gemensamt ner i vattnet. Pappa hade tagit med sig en liten boll, och den blev föremål för ett livligt jagande. Vår aktivitet skapade intresse från en hel del andra och snart var badviken full av aktivitet, och kontakter började skapas lite här och där.

Vi fortsatte att njuta, både i vattnet och på land, ända till kvällsbrisen började föra in svalare luft. Vi fann det för gott att återvända tillbaka till stugan och börja förbereda mat. Pappa föreslog då att middagen skulle intagas på pensionatet. Vi borde kunna fira att familjen var återförenad och på semester. Hans förslag mottogs med glädje och vi skyndade hem för att byta om och göra oss i ordning. Jag valde en tunn kortärmad klänning med tryckt blommönster ovanpå en enfärgad underklänning ton i ton. Ingrid hade också rätt om håret. Jag behövde bara borsta upp frisyren och den blev lika fin som tidigare. Jag började misstänka att klippningen som föregick permanentningen hade mycket med resultatet att göra. När jag stod framför spegeln kom Elisabet förbi med min necessär och föreslog att jag också skulle lägga på lite rött på läpparna. Jag nickade till svar och efterkom hennes begäran. Innan vi gick tog jag en långärmad stickad kofta över armen ifall den skulle behövas senare på kvällen.

Vistelsen på ön blev precis så bra som våra högt ställda förhoppningar. Dagarna försvann bara iväg. Vi låg vid stranden, gick strövtåg runt den lilla men kuperade ön, eller bara satt på verandan och spelade kort. Det fanns en del jämnåriga som vi träffade då och då, men framförallt höll familjen ihop och hade roligt tillsammans. Dagen närmade sig tyvärr alltför snabbt då vi skulle lämna ön och återvända hem. Men för mig hade det blivit en oförglömlig upplevelse, minnen som jag skulle bära med mig hela livet. Minnen som fanns väl bevarade i mitt sinne men också minnen som fanns där mer påtagligt. Jag trivdes så bra med mina örhängen att jag nog inte skulle låta hålen växa igen. Andra påtagliga minnen syntes med all önskvärd tydlighet när jag tog av mig mina kläder. Vårt fina sommarväder hade gjort våra kroppar kopparbruna, utom vissa partier som lyste bländvita. Inte heller dessa minnen fick mig att ångra något, även om jag förstod att det skulle ta lång tid för kroppen att sudda ut spåren. Jag får lov att anpassa mina kläder och leva efter principen 'Den dagen, den sorgen'. Jag har haft en underbar tid och haft fint stöd av min familj. Kanske kan jag få uppleva något av detta ytterligare någon gång. Förutsättningarna finns i alla fall att jag skall få 'prya' som kvinna vid fler tillfällen. Veckorna har givit mersmak och en upptäckt av en helt outforskad del av en vardaglig tillvaro'.

Louise satt alldeles tyst efter min berättelse. Jag började undra om hon somnat in för att slippa höra mina fantasier. Jag vågade emellertid inte fråga utan satt tyst och började undra om det var klokt av mig att utelämna mig själv på detta sätt. Varför hade jag gett mig in på att berätta något som jag hållit så väl dolt under många år. Varför hade jag inte bara tackat henne för hjälpen och milt men vänligt visat henne till dörren och sedan glömt bort att hon existerade. Varför? Jag var så inne i mina egna grubblerier att jag inte hörde att hon börjat prata

- '.......berättelse. Jag är förstummad. Jag har inga ord för det jag hört. Hur.....'

- 'Jag vet, det var dumt av mig att berätta, förlåt mig'.

- 'Dumt, förlåt? Jag förstår ingenting. Berättelsen var bland det vackraste jag har hört. Den var fantastisk. Jag kunde se dig framför dig mig och kände igen mig själv en hel del från de åren. Jag börjar också förstå hur viktigt det är för er transvestiter att få utlopp för



era behov. Vilken frustration du och andra måste uppleva när ni har drömmar som denna men ändå aldrig kommer längre än till en dröm. Ändå tror jag det är viktigt att fortsätta att drömma och, som du gjort nu, ge utlopp för sina drömmar. Verkligheten kan finnas närmare än man tror'.

Vi fortsatte att prata om mig och min berättelse. Många befriande tankar förmedlades och jag kände mig verkligen tillfreds, trots den våldsamma och riskfyllda inledningen till vår bekantskap. Louise tittade på klockan och hoppade till

- 'Är verkligen klockan så mycket? Jag måste tyvärr vara oartig och lämna dig. Mitt pass börjar om några timmar. Jag vill tacka dig för en trevlig samvaro under dagen och en oerhört intressant berättelse. Hoppas jag inte är för påträngande om jag ber om lov att få kontakta dig igen. Jag vill gärna höra fler berättelser. Får jag det?'

- 'Visst, visst får du det', svarade jag glatt överraskad, 'vi har ju varandras adresser. Tack själv för all hjälp. Utan dig vet jag inte hur det skulle slutat'.

- 'Kul att vara till hjälp någon gång. Gör det något om jag tar med Brittas kappa'

- 'Nej, visst inte. Tur du kom ihåg det. Hälsa och tacka'.

- 'Det skall jag göra. Ta det lugnt nu och krya på dig. Gå inte till jobbet på en vecka även om du känner dig frisk. Det här har tagit mer på din kropp än du kanske tror, trots den lyckliga utgången. Inte värt risken med att gå iväg för tidigt'.

Med en snabb puss på kinden öppnade hon min dörr och gick ut ur huset. Stilla stod jag vid fönstret och vinkade när hon korsade gatan och hoppade in i sin bil och smidigt gled in i trafiken.

Kapitel 6

Jag tog det verkligen lugnt de kommande dagarna. Den uppkomna situationen var liksom en chans att stanna upp, mitt i livet, och få tillfälle att fundera över hur jag själv ville ha det. Dagarna ägnade jag åt långa promenader och det var befriande att få ägna tankeverksamheten fullständigt åt mina egna personliga problem och möjligheter. Jag kopplade av från jobbet totalt och tillät mig bara att fundera hur jag skulle gå vidare i min kvinnoroll, och hur stor plats kvinnan inom mig skulle få ta. Jag märkte också hur jag, sakta men säkert, redan började tillämpa vissa delar av mina funderingar och ställningstaganden.

Första dagen var jag kille, inifrån och ut, fanns inte en tillstymmelse till något kvinnligt över min gestalt. Ja, förstås håret hade jag inte gjort något åt, det var lika halvlångt som förut, men jag försökte inte ge det en mer kvinnlig framtoning. Inte heller andra dagen innebar någon drastisk förändring. Inte förrän fram på kvällen när jag sedan tidigare hade tvättstugan inbokad. Med i smutstvätten låg de delar från mitt äventyr som klarat sig helskinnade. Tankarna väcktes åter till liv och minnesbilderna från olyckan trängde än en gång fram. Men det var inte bara obehagskänslor, utan ett visst mått av tillfredsställelse kunde också skönjas. Tillfredsställelse över att ha blivit så korrekt behandlad i den svåra situation jag hamnat i. Den känslan värmde så att jag bara var tvungen att ge mig hän åt lite självbeundran en stund. Det hela slutade i att jag gick ner i tvättstugan, fullt riggad under min bylsiga tröja och bekväma byxor. När det sedan blev dags att gå till sängs så var det mitt nattlinne som kom till användning.

För varje dag som därefter gick så lades någon detalj till, eller mina promenader fick en mer kvinnlig inriktning. Jag började så smått ge mig in i varuhusens damavdelningar och mer oblygt titta på sortimentet. Jag vågade tom på några inköp, så mitt klädförråd och därmed valmöjligheter började skjuta upp i höjden. Jag saknade dock min blus som blivit förstörd vid olyckan och den längtan blev till slut mig övermäktig. Jag blev helt enkelt tvungen att uppsöka affären en gång till för att se om blusen fanns kvar. Jag var minst sagt nervös när jag tog tag i dörrhandtaget och sköt upp dörren. Ett



plingande förkunnade min närvaro, och de två medelålders damer som innehade affären tittade upp och log välkomnande åt mig. Med nervös blick och lite stammande tal inledde jag

- 'Jo, jag undrar om ni har kvar den där blusen som jag köpte för någon vecka sedan'.

- 'Välkommen, jo, få se nu. Var det inte den där vita med liten ståkrage?'

- 'Jo, det var det', nickade jag bekräftande

- 'Passade den bra?' frågade den andra damen 'Blev hon nöjd?'

- 'Jo', stammade jag fram, 'den passade bra, men.....'

- 'Men vadå', frågade första damen med nyfiken stämma

Jag funderade snabbt hur jag skulle tackla den här lite oväntade öppningen. Visst hade jag tänkt tanken att det skulle kunna bli frågor, och även funderat ut några olika svarsalternativ, men nu stod jag plötsligt där utan att ha något bra nödlögn att ta till. Jag bestämde mig för att ge mig ut på 'gungflyna' framför mig och hoppas att jag skulle hoppa rätt mellan tuvorna. Missade jag kunde det bli riktigt pinsamt.

- 'Jo, blusen har jag redan slängt. Den gick tyvärr sönder'

- 'Då skulle du nog tagit hit den så att vi kunnat reklamera den. Så dålig kvalitet får det inte vara'

- 'Nja, den gick inte sönder på det viset', fortsatte jag lite avvaktande, 'den var med om en trafikolycka och blev riktigt illa åtgången'.

- 'Men hur gick det för din fru? Klarade hon sig?'

- 'Det var inte min fru som hade den på sig. Jag har förresten ingen fru. Det var på mig den satt när olyckan inträffade'.

- 'På dig! Varför skulle du ha......' inledde hon när hon hastigt avbröt sig och tittade snabbt på mig och sedan sin kollega innan hon fortsatte lite mer defensivt 'Det du försöker säga är att blusen var ämnad för dig?'

Jag kände kallsvetten tränga fram och att avgörandets timme hade kommit. Bollen låg där för avspark. Vägen var utstakad ända fram till målet. Nu var det på mig det ankom att sätta bollen i rörelse framåt, och inte sjabbla iväg den åt sidan eller, ännu sämre, bakåt. Nu eller aldrig!

- 'Ja, den var till mig. Jag har tittat på den länge, och det var första gången jag använde den när olyckan hände'

- 'Vilken otur, unge man! Hoppas verkligen att du inte skadade dig allvarligt. Det var ju synd på blusen, men den går ju i alla fall att ersätta'.

- 'Jo, den är ju ersättningsbar, och det är därför jag är här'

Jag fick sedan berätta hela historien och de visade verkligen sitt deltagande under min berättelse. När jag slutat berättelsen så kom den ena kvinnan på vad mitt ärende egentligen var och växlade in på spåret igen.

- 'Just det ja. Jag tror faktiskt att den finns kvar. Var det inte en 42-a du köpte?'

- 'Jo, vilket minne', svarade jag imponerat.



- 'Men om den är till dig så skulle jag nog be dig att prova en i storlek 40. Tror den skulle passa bättre. Så kraftig är du nog inte att du behöver en 42-a. Kändes den stor?'

- 'Lite stor, men jag vet egentligen inte hur den skall sitta', fyllde jag i.

- 'Här är en i storlek 40. Ta med den till provrummet där borta så får vi se hur den tar sig ut'

Häpet stirrade jag på kvinnan framför mig och på den utsträckta blusen. Hon erbjöd mig helt enkelt att prova blusen här i butiken. Jag prova en damblus i en butik! Tanken fick det att snurra till det i huvudet på mig och mina ögon vimlade säkert till några gånger för jag såg hur damerna tittade lite oroligt på mig och frågade

- 'Hur är det fatt? Mår du dåligt?'

- 'Nej det är bra. Det bara kom över mig. Jag är faktiskt fortfarande sjukskriven efter olyckan. Det är väl just för att något sådant här kan inträffa som jag är sjukskriven', kom det snabbt från mig innan jag fortsatte, 'jag kan alltså prova blusen här?'

- 'Självklart! Säg bara till när du är klar så hjälper vi dig gärna att bedöma om det är rätt storlek'

Jag tog emot blusen och gick in i provrummet. Noga förslöt jag draperiet bakom mig och med skakiga händer började jag knäppa upp min skjorta. Så fort jag började knäppa upp kom jag på mig att jag faktiskt hade en behå på mig idag. Samtidigt som jag blev glad, det skulle ju bli så mycket lättare att prova nu, blev jag ändå lite orolig inför den avsyning som damerna sagt att de skulle hjälpa mig med. Hur skulle de reagera på detta. Behån skulle ju synas tydligt genom blusen, det visste jag redan. Nåväl, hade jag tagit första steget så måste jag hoppa vidare och hoppas att lyckan stod mig bi. Jag fortsatte sedan avklädningen och satte på mig blusen. Jag tyckte nog själv att den här storleken passade mig bättre, men jag hade ju tagit till i storlek för att undvika att det i alla fall skulle bli för smått. När alla knappar var knäppta så lyssnade jag noga, men jag kunde inte höra någon annan kund i butiken. Med ett djupt andetag tog jag tag i draperiet och drog det åt sidan.

- 'Men se där. Den passar ju riktigt bra. Bra att du redan har behå på dig. Jag blev lite osäker om jag skulle erbjuda dig en, men det var ju inte nödvändigt'.

- 'Storleken är ju alldeles perfekt', fyllde den andra damen i, 'du skall inte ha större. Det är visserligen OK om du bär den som nu, utanpå byxor eller helst kjol, men skall du stoppa in den innanför så är blir det alldeles för mycket tyg att samla ihop. Kommer inte att sitta snyggt'

- 'Prova den här till', kom det från den första damen. Hon hade hämtat en halvlång rak enfärgad kjol som hon nu sträckte fram till mig. 'Helheten betyder mycket'

Jag tog emot kjolen och drog mig åter in i provhytten. Nu brydde jag mig inte om att det blev en liten glipa i draperiet utan jag kände mig tillräckligt bekväm i deras närvaro att det inte gjorde något att de kunde se in till mig. Jag fick snabbt på mig kjolen men hade besvär med knappen bakom ryggen. Jag hann inte ens be om hjälp förrän jag kände några vana händer snabbt fixa till det hela. Helt oblygt tog hon sedan och drog upp kjolen på mig och fattade tag i bluskanten inifrån och rättade till den. Vänligt snurrade hon på mig och tittade på mig uppifrån och ned. Sedan tog hon ett steg framåt och knäppte upp de översta två knapparna i blusen och vek undan kragen.

- 'Så där blir det snyggare. Visst kan du ha den knäppt ända upp, men jag tycker att unga personer, som du, gott kan visa upp lite mer av vad dom har. Jag tycker bara det ser trevligt ut'.



Jag var alldeles mållös och stod bara och vred mig fram och tillbaka och beundrade det jag såg i spegeln. Jag kunde inte se mig mätt på gestalten i spegeln. Det var jag som stod där, men ändå inte. Allt jag såg attraherade mig, inte minst behån som syntes genom det tunna tyget gjorde mig enormt upphetsad och jag måste försöka distrahera mig med något för att inte förstöra både det ena och andra här i butiken. Jag sökte något att prata om när damerna förekom mig

- 'Ursäkta frågan, men vad använder du för fyllning i behån?'

- 'Jag har bara några strumpor', fick jag fram.

- 'Men då har vi något bättre. Titta här får du se', svarade hon och visade fram några beigefärgade sladdriga saker som ostyrigt rörde sig i hennes kupade händer.

- 'Det är silikoninlägg för kvinnor som vill ha större byst. Borde passa ditt behov lika bra' fyllde den andra i

- 'Vill du prova?'

- 'Gärna det. Om det OK, förstås'

- 'Visst prova du. Ropa när du är klar'

Innan jag kunde prova tittade jag fascinerat på de ostyriga geléklumparna. De var inte obehagliga att ta på, känslan var bara lite ovanlig. Det fanns även en liten antydan till utbuktning för bröstvårtan på ena sidan, så jag förstod att det fanns en fram och baksida. Jag knäppte upp ytterligare några knappar i blusen så att jag kom åt att ta ur mina strumpor ur kuporna. Snabbt återställde jag tomrummet med den ena geléklumpen och kände hur jag rös till när den kalla massan kom i kontakt med min varma hud. Den andra klumpen följde snart efter i kupan mitt emot och sedan jag återställt knapparna började jag smeka mig utanpå behån och kände den mjuka geléklumpen vika undan för min beröring. Jag kunde inte annat säga än att det kändes som om min behå hade varit fylld av ett alldeles eget och äkta bröst. Jag avbröt strax min egen upptäcktsfärd och gick ut ur provhytten och gav mig tillkänna.

Deras sakkunniga blickar nickade övertygande mot mig. Jag fick några frågor och den ena kände även lite försiktigt på hur fyllningen kändes. Även hon kunde verifiera hur äkta intrycket blev. Jag kände det som om jag skulle kunna vara kvar här hela dagen och bara gå omkring och njuta, men jag kände också att jag förbrukat mycket mer av min 'tur' än vad som borde vara rimligt, så jag började förbereda min 'avgång'. Inget av det jag hade på mig ville jag dock avstå ifrån, så stillsamt frågade jag vad kjol och inlägg skulle kosta. Hon gick iväg och hämtade en liten räkneapparat och slog in några siffror. Sedan tittade hon upp och gav mig ett riktigt överkomligt pris för allt ihop. Jag skulle precis säga 'Ja-tack' när hon fortsatte

- 'Som en liten kompensation för den trasiga blusen som inte bara var för stor utan även indirekt bidrog till att du blev påkörd så skulle väl vi kunna få skicka med ett behåset med trosa och allt. Den här storleken och modellen tror jag kommer att passa dig förträffligt'.

Jag blev alldeles stum av tacksamhet och kunde bara mumla fram mitt tack. När jag sedan åter kom ut ur provhytten tog de emot mina provade kläder och vek snyggt ner dessa i en kasse. Jag undrade om det var OK att jag behöll fyllningarna i behån och hon svarade snabbt

- 'Självklart skall dom ligga kvar i behån. Det är där dom hör hemma. Jag lägger ner asken till dom här i kassen. Förresten! Vill du att jag slår in kläderna', frågade hon mig med en humoristiskt blick.

- 'Nej, det är inte nödvändigt' log jag tillbaka. 'Nu behövs inte det längre'



- 'Nej, jag skulle inte tro det. Välkommen in närhelst du önskar. Vi har snart vår stora vårrea. Då skall du passa på att ekipera dig'

- 'Tack, det skall jag komma ihåg. Tack också för all hjälp'

- 'Ingen orsak! Som sagt. Välkommen åter'

Kapitel 7

Jag kände mig verkligen nöjd med min dag. Vem hade trott att ett oskyldigt besök i en affär skulle få sådant resultat. Det kändes som om jag tagit ett jättekliv framåt i min utveckling och att mina tankar och funderingar var de helt rätta. Men var alla lika förstående och vänliga som de två damerna i butiken? Jag vågade inte tro på det, men jag visste i alla fall ett ställe dit jag kunde vända mig med förtroende. Bara det fick lyckokänslorna inom mig att nå oanade höjder. Det närmaste som jag hade att fundera på var hur stor del av mitt liv som jag skulle upplåta till kvinnan inom mig. Hur långt skulle jag våga gå? Var jag beredd att vara så tydlig och öppen att jag i princip tänkte skriva en lapp att sätta på dörren 'Här bor Ingemar, en stolt transvestit'. Några svar hade jag inte färdigformulerade, men jag upplevde ändå en trygghet i det enkla konstaterande att jag var den jag var, och att vilket liv jag än valde att leva så var det mitt eget val. Jag kände även en stark övertygelse att jag inte på något sätt kränkte andra människors integritet för att jag valde att gå klädd i kvinnokläder. Vissa kanske skulle ta anstöt och förskjuta mig, men det var i såfall deras egna fördomar som satte upp spärrarna, inte mig som person.

Styrkt av mina tankar satte jag mig genast ner och försökte bilda mig en uppfattning om vilka av mina vänner som skulle kunna bära kunskapen om mitt begär på rätt sätt. Kanske skulle jag inte gjort det, för min analys blev rätt nedslående. Det var bara några stycken som jag troligen skulle kunna anförtro mig åt, men inte ens i deras fall var jag speciellt övertygad. I de flesta fall var jag mer eller mindre bombsäker på att det skulle bli en häftig reaktion. Icke desto mindre började jag ändå att fundera på hur jag skulle meddela mina vänner detta, om jag nu skulle hamna i den situationen. Jag kan inte påstå att jag hittade några bra sätt, snarare kom en förtvivlan åter över mig att denna hobby skulle vara förenad med så mycket smärta och vara så svår att prata om.

På en punkt innebar i alla fall dagen en konkret vändpunkt. Redan när jag klev innanför dörren hade jag bestämt mig för att leva ett så fritt liv som möjligt inom lägenhetens fyra väggar. Det innebar att jag inte tänkte gömma undan de kvinnliga persedlar jag redan hade eller satt upp på min långa önskelista. Jag ville också förändra min boendemiljö och låta mitt behov av lite mjukare och mer ombonad miljö få ett starkare uttryck. Visst var det upp till mig att även tidigare göra det jag ville och hur, men just nu framstod det som väldigt tydligt för mig att den 'grabbighet' jag haft de senaste åren var ett direkt utslag av att jag absolut inte ville få en stämpel på mig som en feminin kille. Trots att det faktiskt är just vad jag är så har jag gjort allt, många gånger omedvetet, för att undvika det epitetet. Det paradoxala är tydligen att min värsta 'fiende' är jag själv. Hela tiden kommer jag på mig att det är jag själv som satt upp medvetna eller omedvetna hinder framför mig.

Min ofrivilliga ledighet innebar uppenbarligen en hel del för mig. Mina arbetskamrater såg förundrat på mig vid min återkomst. Min närmaste kollega, en kvinna i 35-årsåldern uttryckte vid vår eftermiddagsfika att något måste ha skakat om i mitt huvud. Märkligt nog till det bättre. Hon kunde inte peka på det direkt, men det fanns något hos mig som inte funnits där innan olyckan. Jag var på något sätt öppnare nu. Visst påstod hon att jag varit trevlig tidigare, men nu fanns det ytterligare en dimension. Jag var på vippen att öppet berätta för henne, men insåg att jag nog borde avvakta lite och känna var fast mark fanns. Men visst gillade jag hennes iakttagelser och kände mig mycket tillfreds.

En annan förändring var mitt sätt att betrakta kvinnor. Om jag tidigare bara förstrött noterat deras klädsel och tillbehör så var det sådana detaljer som jag nu lade märke till och samlade i min nyinrättade minnesbank. En kvinnas skönhet var inte längre endast en funktion av hennes fysiska utseende, utan lika mycket hennes sätt att kombinera, ofta väldigt enkla, klädesplagg till en oslagbar



kreation. Jag såg hur skickligt, och betydelsefullt, de små detaljerna fogades in i helheten. Däremot blev jag lite osäker på hur jag skulle hantera mina kunskaper och hur mina försök skulle uppfattas av min omgivning. Mina kroppsformer var visserligen inte uttalat manliga, men definitivt heller inte kvinnliga. Jag stod därför inför en stor utmaning att förvilla begreppen så pass mycket att det inte skulle vara helt uppenbart vad jag var. Det var åtminstone min önskan.

En eftermiddag passerade jag åter förbi 'min' affär. Jag kom genast att tänka på den där rean som de berättat om för mig när plötsligt en av ägarinnorna kom emot mig i gathörnet.

- 'Nejmen hej!', utbrast hon, 'vilken händelse att jag stötte på dig. Vi har just plockat fram för rean.....' Hon gjorde en snabb koll runt om sig och fortsatte med sänkt röst, '....och jag tror vi har några riktiga pärlor åt dig. Dvs om du är intresserad?'

- 'Visst är jag det', svarade jag glatt förvånat, 'jag kanske ska titta in till er om någon dag då, när ni satt igång'.

- 'Om någon dag!' utbrast hon, 'nej kom med mig nu. För prioriterade kunder gör vi gärna undantag'.

Resolut tog hon tag under min arm och svängde runt mig på klacken och ledde in mig i butiken. Den var inte tom denna gång utan det fanns några kunder spridda i lokalen. Men det tycktes inte bekymra henne, och jag fann det för säkrast att spela med för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Hon ledde fram mig till en gondol där diverse kläder hängde. Utan att tveka tog hon fram två klänningar som var som små underverk båda två. Den ena var ett svart 'fodral' med ett vackert spetsmönster över ena axeln. Till den fanns en kort jacka. Den andra var en lite mer färgglad klänning med vid kjol och dragsko i midjan som gjorde att den både kunde bäras ledig eller med lite mer markerad midja. Ärmarna var långa och skulle dölja mina muskler på ett bra sätt. Det var verkligen två bra saker det plockat ut. Men hur skulle jag hantera fortsättningen. Jag kände inte för att ställa mig i butiken och prova. Inte denna gången. Hon måste ha anat mina tankar för hon lutade sig mot mig och sade

- 'Du får låna hem klänningarna till i morgon. Då kan du i lugn och ro prova dom och bestämma dig. Angående den svarta klänningen så vill jag bara tillägga att 'den lilla svarta' är ett måste i varje kvinnas garderob. Om den här passar avgör du givetvis själv, men jag tycker den borde passa både när det gäller pris och smak, så hem och prova du!'.

- 'Får jag det', svarade jag och tittade på henne med en undrande blick.

- 'Visst; som jag sa, vissa kunder är privilegierade, och du är en av dem'

- 'Då är det väl bara att buga och bocka då', kom det glatt ur min strupe

- 'Fel, inte bocka, här niger man' kontrade hon snabbt och skrattade, 'förresten, Stina heter jag, och min kollega heter Margareta'

- 'Och jag heter Ingemar, åtminstone när jag är klädd så här'

- 'Vad heter du annars då', frågade Margareta som nu anslutit sig till oss

- 'Det är så nytt för mig, så jag har nog inget namn. Har inte haft det behovet heller, men som ni kör med mig så blir jag så illa tvungen', tillade jag lite retsamt.

- 'Gör det', svarade Stina med lite allvar i blick, 'sedan kommer du hit till oss i någon av dina nya klänningar så vi får se dig på rätt sätt. Jag är mycket nyfiken'.

Vi gick mot kassan, och mina klänningar packades ner i en kasse. Det enda jag behövde göra var att uppge min adress. Något annat krävde dom inte. Medan de packade ner kläderna såg jag att de även



hade en annan färg på det behåset jag fått vid mitt förra besök. Jag var mycket nöjd med det och letade snabbt upp min storlek. I lådan bredvid låg en trave vackra trosor i lite olika modeller, och jag passade på att komplettera mitt förråd. Det gick ju åt fler nu när jag nästan dagligen använde trosor och andra damunderkläder. Jag betalade medvetet med mitt kreditkort, så nu hade de även mitt kortnummer och leg som ytterligare säkerhet.

Jag visste inte hur snabbt jag skulle komma hem för att prova mina nyförvärv. Jag brydde mig inte ens om att ta hissen upp till 4-e våningen utan tog trapporna i okvinnliga jättekliv, men ändamålet helgar verkligen medlen. Sedan fumlade jag lite med dörrnyckeln framme vid min dörr. Om det var den snabba förflyttningen i trappan eller ren spänningsnervositet brydde jag mig aldrig om att fundera över utan mitt intresse fokuserades på att så snabbt som möjligt få av mig kläderna och in i duschen. Det pulserande vattnet hade en lugnande inverkan på mig och jag började så smått fundera på hur jag skulle göra detta till en riktig mysig helkväll. Det var ju faktiskt dessutom fredag, så en lång och skön helg låg framför mig. Hur skulle jag utnyttja den blev till ett viktigt och kärt ämne när jag stod där i duschen.

Sakta men säkert växte ett mönster fram. Först ville jag givetvis prova kläderna, och det skulle nog ta sin rundliga tid, förmodligen hela kvällen. Jag kände mig inte så attraherad av att ge mig ut redan ikväll, men desto mer började tanken formuleras i mitt huvud att jag skulle ut under morgondagen. I sedvanligt mönster drogs olika alternativ upp och penetrerades ur alla upptänkliga aspekter. Den stora skillnaden mot tidigare utflykter var att nu handlade det om dagsljus. Bara av blotta tanken på att vistas ute i dagsljus fick min kropp att skälva av vällust. Jag kunde krypa ur skinnet i min iver att sätta planerna i verket. Men det gällde att förbereda sig väl, så jag avslutade min dusch med att löddra in hela kroppen och noga raka både armar och ben. Mycket noga. Slät som en barnrumpa klev jag ur duschen och torkade mig med en fräsch persikofärgad frottéhandduk. Hela kroppen fick sedan en upplyftande behandling då jag smörjde in mig med en väldoftande hudcreme.

Jag tvekade en stund om jag skulle måla mina naglar redan nu, men bestämde mig att ta det i ett senare moment. Jag skulle aldrig ha tillräckligt med tålamod för att låta lacket torka ordentligt innan jag ville prova mina kläder. Med frottéhandduken korrekt draperad runt min kropp trippade jag in i mitt sovrum och började välja ut de första plagg som skulle provas. Vilken underbar och befriande känsla jag upplevde när trosor, behå och strumpbyxor förenade sig med mig och omslöt mig i ett varligt men ändå fast grepp. Jag kände mig så tillfreds att jag beslöt att gå omkring i detta oklädda tillstånd en stund, bara för att riktigt få ta till mig känslan att vara kvinna. 'Underbart!', suckade jag var gång den stora hallspegeln passerades, och det skedde ofta den närmaste halvtimmen.

De två klänningar som låg snyggt draperade på min säng blev dock till slut en för övermäktig frestelse, och jag insåg att stunden nu kommit för att fullborda påklädningen. Den blommiga klänningen var redan utsedd att stå först i tur så utan minsta tvekan gav jag mig i kast med den. Utan problem gled den ner längs min välrakade sammetslena kropp. Lite svårare blev det att få dragkedjan att sluta sig längs min rygg, men med lite fantasi och envishet fick jag den till slut ända upp till slutet, strax under min nacke. Jag fick tom maka undan mitt hårsvall på slutet och det fick mig att känna mig riktigt kvinnlig. Med smeksamma rörelser lät jag mina händer sakta glida ner längs mina sidor och slätade samtidigt till klänningen som villigt anpassade sig till min kropp.

Jag tyckte det kändes som om klänningen var sydd för mig. Jag justerade dragskon i midjan lite och kunde inte låta bli att fundera på hur pricksäkert Stina och Margareta kunde veta min storlek. Det var väl så de knöt sina kunder till sig. Genom att skickligt kunna avgöra vad som passade kunde de lättare hålla sin kundkrets trogen och förmedla den viktiga känslan av att, som jag, vara en prioriterad kund. Jag smålog vid tanken att jag var en prioriterad kund i en alldeles vanlig damekipering. Tanken hade många gånger funnits i mina drömmar, och helt plötsligt var det en realitet. Var detta fortfarande en dröm? Eller levde jag? Kanske hade det inte alls gått så bra vid olyckan, utan att jag nu befann mig i en annan värld, Paradiset. Ja, inte visste jag. Jag bara stod där i min nya klänning och fick faktiskt fram några glädjetårar.



Jag blev inte mindre nöjd när jag provade min 'lilla svarta'. Den satt så där perfekt som man bara kunde önska. Nåja, visst kunde jag se att det inte hade skadat om mina höfter varit någon tum bredare och min midja motsvarande mindre, men vem är perfekt. Jag tyckte i alla fall att jag beskådade världens åttonde underverk när jag tittade in i hallspegeln. Jag kunde inte se mig mätt helt enkelt. Mätt ja! Tanken hade fått min kropp att vakna till liv och skrek nu ohejdat ut sin förtvivlan över att den fick vänta så länge på något att stoppa i magen. Som en liten unge som ertappats med handen i kakburken log jag lite besvärat åt mig själv och lovade att åtgärda detta omedelbart. Fortfarande med min lilla svarta draperad kring min kropp for jag runt och försökte skrapa ihop något att äta. I min iver att göra något snabbt blev jag omedelbart påmind att nu gällde helt andra förutsättningar.

Nu kunde jag inte längre 'flänga runt' och bete mig hur som helst. Min vackra klänning talade klart och tydligt om för mig att jag borde ta det lite lugnare och bete mig värdigt. Precis som den kvinna jag utgav mig för att vara. Jag kunde inte längre bara böja mig ner och ta upp säcken med potatisar. Nej, nu måste jag hålla ihop knäna och med rak rygg böja dom så att jag kunde sträcka mig in i skåpet. Lika var det när den där tjusiga ljusstaken skulle tas ner från översta hyllan. Det var inte bara att sträcka sig, trots att jag normalt nådde ända upp dit. Nej, sträckte jag på mig, så for klänningen upp, långt upp över troskanten och visade upp hela min mellersta region. Trots att jag var ensam rodnade jag djupt vid tanken hur det skull sett ut om jag haft någon i närheten. Det blev till att snabbt rätta till klänningen och sedan ta fram kökspallen och försiktigt trippa upp för den. På punkt efter punkt erhöll jag en lektion ur livets hårda skola. Jag började ana att det fanns mycket som återstod för mig att behärska innan jag ens skulle kunna tänka tanken på att jag kunde uppföra mig som en äkta kvinna.

Men varför låta sig nedslås av ett sådant konstaterande. Bästa sättet att lära sig var trots allt att pröva och ha en ödmjuk inställning att allt faktiskt inte var guld, trots att det glimmade. Jag fortsatte med min matlagning och noterade i förbigående att jag nog borde skaffa mig ett förkläde. Det hade faktiskt varit praktiskt nu och sluppit tanken på att den härliga biffen i stekpannan skulle stänka ner klänningen. Nu lyckades jag med konststycket att hålla mig hel och ren och med lite stillsam vacker klassisk musik i bakgrunden, slog jag mig ner vid ett festdukat bord med tända ljus. Mitt emot mig satt min tvilling, i lika vacker klänning som jag, och log sitt bredaste leende. Konstigt nog så gjorde vi sedan allt i samma takt, med enda skillnaden att min tvilling gjorde allt med motsatt hand. Men det är ju klart, tvillingar är ju rätt lika.

Kapitel 8

Med en loj gäspning vaknade jag till liv. Ena handen for upp mot håret för att klia mig lite på skalpen, så som jag vanligtvis gjorde om mornarna, men något tog emot denna gång. Först funderade jag på vad det var innan minnet av gårdagskvällen sakta blev tydligare för mig. Jag log inombords och sträckte förväntansfullt på mig och upptäckte då nästa ovanlighet, mina naglar var vackert avrundade och hade dessutom fått en klarröd färg på sig. Nu i det vackra morgonljuset så lyste de vackert emot mig. Jag fick omedelbart lust att se mina tår, så täcket for all sin väg och när blicken sakta men säkert sökte sig ner mot mina tår svepte den över mitt vackra spetsprydda nattlinne. Nedanför nattlinnets kant tittade så 10 vackert rödmålade naglar upp mot mig, och skänkte mig en djup känsla av tillfredsställelse.

Min gårdagskväll hade avslutats med att jag först, under stor möda, rullat upp mitt hår på spolar. Sedan hade alla mina naglar fått en så korrekt behandling som jag var mäktig att göra. Allt detta hade tagit sin rundliga tid, men ändå var inte håret torrt, så jag hade blivit tvungen att gå till sängs med spolarna kvar i håret. Så där värst bekvämt kan jag inte påstå att det var, men med en liten kudde placerad under nacken slapp jag ha något större tryck mot spolarna och därmed mot mitt huvud. Men tekniken med kudden hade tagit ett tag att komma på, så nattsömnen hade inte varit den bästa. För att någorlunda vakna till liv så masade jag mig in i duschen och med håret ordentligt skyddat under en duschmössa pumpade jag återigen in lite liv i kroppen.



Frukost blev till ett snabbt utfört rutinuppdrag innan den viktiga påklädningen började. Behå och trosor följdes av strumpor och klänning. Sedan kom det spännande ögonblicket då spolarna skulle tas ur. Hur skulle jag se ut? Hade jag lyckats med uppdraget att skapa mig en kvinnlig frisyr? Med stor spänning lossade jag på den första spolen och såg hur håret snabbt rullade tillbaka, trots avsaknaden av spolens stöd. Jag började tro på ett under och fortsatte snabbt med alla de andra spolarna. Håret var nu ett enda virrvarr av lockar och tvivlet kom åter över mig att jag skulle kunna få någon ordning på allt, men när jag väl började borsta ut håret så växte en kvinnligt böljande frisyr fram.

Efter en omsorgsfullt lagd makeup kände jag mig redo att möta verkligheten. Gatan nedanför låg tom och öde, och ingen verksamhet kunde höras i trapphuset. Nu eller aldrig, så kändes det när jag greppade handtaget och sakta sköt upp dörren. Jag andades nog inte förrän jag satt i bilen och kunde konstatera att jag inte mött någon. Med en lättnandes suck vred jag om startnyckeln och svängde ut från parkeringsplatsen och styrde mot mitt mål, friluftsområdet öster om stan. Trots allt var jag nog väldigt tidigt ute, för parkeringsplatsen låg nästan öde. Jag valde noga ut vilken ruta jag skulle stå på så att jag hade stora möjligheter att osedd återvända till bilen. Efter en sista koll i spegeln gav jag mig själv godkänt och öppnade bildörren. Med all kvinnlighet jag kunde uppbåda svängde jag ut mina ben och klev ut. Kjolen rättades till och handväskan hängde käckt på min ena axel. Min debut ensam ute i dagsljus hade inletts.

Vårsolen log mot mig och jag gjorde mitt bästa för att motsvara mina högt ställda förväntningar. Promenadvägarna låg folktomma, och de öppna ytorna befolkades bara av några enstaka hundägare som lekte med sina kelgrisar. Jag höll mig på diskret avstånd från alla närvarande och höll noga uppsikt om någon skulle komma emot mig. Några gånger såg det ut som om jag skulle behöva möta någon, ansikte mot ansikte, men jag lyckades skynda på stegen så mycket att jag hann välja en annan väg i en av de många korsningarna. Timmarna gled sakta framåt, och jag varierade mina promenader med att sitta på en parkbänk och se ut över den vackra vattenspegel som fanns i området. Bäst var det om jag hittade en bänk som vände ryggen mot promenadvägen. Då kunde jag lugnt sitta kvar och fantisera om hur de förbipasserande iakttog och bedömde mig i jämförelse med alla andra flanerande kvinnor.

Ett misstag hade jag gjort. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna vara ute så länge, så jag saknade en matsäckskorg. Som händelserna utvecklade sig så kunde jag mycket väl ha klarat av att luncha vid någon av de trevliga bord som fanns runt om på området. Visst fanns det olika små näringsställen här och där, men så långt sträckte sig inte mina förhoppningar denna dag att jag skulle våga sätta mig på en servering och beställa mat. Med en liten suck konstaterade jag mitt dilemma, och när jag dessutom såg att det började samlas betydligt fler människor, bestämde jag mig för att dra mig härifrån. Utan problem kom jag till bilen och kunde köra hemåt.

Jag passerade Margaretas och Stinas butik på vägen och stannade till lite. Tyvärr så verkade butiken vara fylld av realisationshungriga kvinnor så jag vågade inte ge mig i kast med den utmaningen också. Det var nog bäst att jag ringde till dom och meddelade att jag behöll klänningarna. På måndag kunde jag slinka in och göra rätt för mig. Väl hemma på gatan fick jag vänta en stund innan jag kunde ge mig in i trapphuset. En av mina grannar höll på att packa in sig och sin familj i bilen och jag tackade min lyckliga stjärna att jag stannat till vid butiken. Utan det stoppet hade jag förmodligen sprungit rätt på dom i trappuppgången. Den uteblivna incidenten fick mig än en gång att fundera över vettigheten i min sysselsättning. Var jag egentligen normalt funtad som gav mig ut i fullt dagsljus klädd i kvinnokläder?

Någon ytterligare granne visade sig inte så jag kunde lämna min bil och gå den korta biten fram till porten. Jag lyssnade en stund, men när inga misstänkta ljud hördes gick jag sakta uppför trapporna. Återigen fumlade jag lite med nycklarna, men jag kom in i min lägenhet och kunde pusta ut. Telefonsvararen blinkade mot mig, men jag betvingade min nyfikenhet och slog mig ner i min älsklingsfåtölj för en stunds återhämtning innan jag tog reda på vem som ringt.



Louises vänliga stämma hördes när jag tryckte på uppspelningsknappen. Hon ville gärna få kontakt med mig, så jag slog numret hon uppgav och som även överensstämde med det nummer som fanns på lappen jag satt på tavlan ovanför telefonen. Hittills hade dock jag undvikit att ringa. Min osäkerhet på mig själv och hur jag skulle hantera Louises hjälpsamhet hade styrt mig och låtit tiden gå. Hennes meddelande gjorde mig verkligen glad och det dröjde inte många sekunder innan hennes mjuka stämma hördes i andra ändan av luren

- 'Louise Kärrman'

- 'Hej, det är Ingemar'

- 'Nejmen hej, vad roligt att du ringde! Hur mår du?

- 'Jotack, jag mår bra. Jag känner mig helt återställd. Det har gått bra att arbeta också. Jag har inte känt något av det som du och doktorn sade var varningssignaler. Tvärtom har jag nog aldrig känt mig så bra som nu, och då talar jag inte bara om mitt fysiska tillstånd utan hela mig'.

- 'Men det låter ju underbart. Jag hör på din röst också att du är glad. Innebär detta att du också har fortsatt att byta om?'

- 'Självklart', svarade jag kaxigt, 'jag står ombytt här och nu, efter att ha varit ute hela förmiddagen. Hungern drev mig hemåt, annars hade jag nog varit ute ännu'.

- 'Oh, vad glad jag blir. Jag tycker du var så trevlig som tjej. Du passade verkligen fint i klänning. Jag har tänkt på dig och din berättelse många gånger och tänkt ringa dig, men alltid har något kommit emellan. Idag hade jag tur'

- 'Jag har också tänkt mycket på dig', svarade jag lite avvaktande, 'jag har nog bara inte vågat ringa dig. Trodde nog att du fått mer än nog av mig den där natten och dagen därpå'.

- 'Så fel du kan ha, Ingemar. Helt fel. Men jag har nog haft samma känsla fast tvärtom. Kanske tyckte du bara att jag var jobbig som frågade så mycket'

Vi skrattade båda åt det komiska i situationen och jag fortsatte sedan att berätta om vad som hänt mig sedan vi skilts åt. Louise blev väldigt imponerad över mina framsteg och fortsatte

- 'Jag hade faktiskt ett ärende också. Det går en bra film på bio just nu som jag skulle vilja se, men det är aldrig kul att gå ensam. Vill du hänga med?'

- 'Visst', svarade jag, 'det var länge sedan jag gick på bio. Jag hänger gärna med. Vilken tid går den?'

- 'Redan kl 17', svarade Louise

- 'Ojdå, då måste jag skynda mig och både byta om och få något i magen'

- 'Sakta i backarna nu', svarade Louise skrattande, 'du behöver inte göra något av detta. Jag håller just på att laga min mat, och den räcker även till dig, och inte behöver du byta om. Jag blir istället väldigt nyfiken på hur du ser ut i din nya klänning, så jag 'kräver' snarare att du kommer som du är. Släng dig i bilen och kom du'.

- 'Men gå på bio!', svarade jag tveksamt.

- 'Än sen då. Salongen är mörk och ingen bryr sig om två ensamma tjejer. Nå, kommer du' hörde jag hennes kvittrande stämma säga uppmuntrande



- 'OK, skyll bara inte på mig om allt blir pannkaka'

- 'Jo pannkaka är just vad det blir', skrattade Louise, 'smeten står just och sväller, så skynda dig'.

En kvart senare ringde jag på hennes dörr. Solen kunde inte ha lyst starkare än det leende jag fick när hon öppnade dörren och solens värme fick nog också en konkurrent i den kram jag fick när dörren väl stängts bakom mig. Lite smått förlägen urskuldade jag mig att jag inte heller denna gång medfört något till henne, men jag lovade att lägga detta missförhållande på minnet. Louise vinkade bara avvärjande och hjälpte mig ivrigt av med jackan. Hon tog sedan ett steg tillbaka och konstaterade sedan

- 'Så fin du är i håret! Och klänningen är jättefin. Klär dig verkligen bra. Blir smått avundsjuk på dig. Jag äger nästan ingen klänning. I alla fall ingen som man har när man bara vill vara så där lagomt fin. Några festklänningar har jag, men dom drar man ju inte på sig en vanlig lördag. Kanske skulle jag följa med dig på ett besök hos dom där två damerna. De verkar ha ett bra sortiment'.

- '....och dessutom är dom trevliga också. Jag följer gärna med dig dit. Vilka kläder jag har på mig får vi se då', svarade jag leende, 'tack för komplimangerna också, dom värmer'.

- 'Varsågod. Dessutom är dom ärligt förtjänade. Kom nu annars blir det inga pannkakor alls'.

Med stegrande spänning såg jag hur klockan närmade sig det klockslag vi måste passa för att hinna fram i tid. Louise pladdrade obekymrat på och verkade inte det minsta stressad. Nu var det ju egentligen inte så bråttom heller, utan det var ju snarare min egen nervositet som gjorde mig otålig. Vi hade egentligen det väldigt trevligt där vid matbordet och jag tänkte nästan, som en undanflykt, föreslå att vi stannade här och fortsatte att prata istället för att sätta oss i en mörk biosalong. Louise förekom mig dock och sade

- 'Nej dags för mig att byta om. Jag måste hitta något snyggare än det här att ha på mig. Värsta som kan hända är att ens väninna slår en med hästlängder och tar all uppmärksamhet. Nej, jämlikhet är mitt slagord, även i dessa sammanhang. Kom och hjälp mig välja'.

Lite obekväm kände jag mig när vi hand i hand gick vi in i hennes sovrum och hon utan att tveka drog av sig tröjan och skalade av sig sina byxor. I bara trosor och behå öppnade hon sin garderob och började forskande syna sitt klädinnehav. Några plagg valde hon ut och vände sig mot mig för att få råd. Till slut var vi överens och valet blev en enkel jeansklänning med vit t-tröja under. Hon satte också på sig ett par strumpbyxor då vårkvällarna fortfarande var rätt svala. Hela tiden pratade hon om än det ena, än det andra, så mina chanser att fundera över den situation jag befann mig i var mer eller mindre obefintliga. Däremot noterade jag hur obesvärad Louise var i mitt sällskap. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon skulle vara lika obesvärad om jag varit klädd i mina manskläder.

Kapitel 9

Biografen låg i kvarteret intill och jag hann knappt hinna bli nervös innan vi stod där i kassakön. Runt omkring mig stod glada människor och pladdrade på. Ingen verkade bry sig om oss utan vi kunde stå där och småprata. Mest var det Louise som pratade för jag var lite osäker på hur min röst fungerade. Plötsligt var vi framme vid luckan, och jag stod först. Med en lite falsettartad röst väste jag fram

- 'Två biljetter, tack'



- 'Det blir 120 kr', svarade flickan i kassan och tog hand om mina pengar och gav mig biljetterna utan synbar reaktion.

- 'Duktigt, du ser, det gick bra', viskade Louise fram samtidigt med att vi lämnade kön och gick mot dörren.

Ännu hade inte den öppnats så vi fick stå och vänta lite. Jag tyckte mig märka att några tittade mot vårt håll, men Louise reagerade inte så det var nog bara min osäkerhetskänsla som gjorde mig misstänksam. Någon längre stund ville jag dock inte stå där för min känsla var att vi ändå syntes mer än två 'vanliga' väninnor inför ett biobesök. Till min stora lättnad så öppnades dörren och vi kunde inta våra platser. Vi fick resa på oss några gånger och släppa fram andra besökare, men ingen verkade reagera trots den närkontakt detta innebar. Paret som kom sist slog sig också ner bredvid mig och jag fick ett vänligt ögonkast från bägge innan mannen, ungefär i min ålder, tog plats bredvid mig. Någon ytterligare uppmärksamhet fick jag inte, utan de ägnade den åt varandra istället.

Filmen lockade både till skratt och en del gråt. Vi var därför väldigt upprymda och diskuterade livligt filmen med alla runt om oss. Först när vi kom ut på gatan kom jag på hur jag var klädd, och blev alldeles röd i ansiktet över min oförsiktighet. Louise såg min rodnad och undrade om det hänt något. När jag berättade om min upptäckt skrattade hon bara och fortsatte

- 'Du ser. Det är inte så dramatiskt att prata med andra. Ser dom en kvinna framför sig, så finns det säkert ingen anledning att tro att hon är något annat än en kvinna, även om rösten är lite mörk. Jag tror det mer handlar om självtillit hos dig. Du måste våga tro att andra ser en kvinna i dig. Då slappnar du av och beter dig naturligt. Vill du spela en roll, så som du tror att kvinnor gör etc, så blir det nog lätt överdrivet och därmed betydligt mer avslöjande. Så uppfattar nog jag det hela. Men visst är det intressant det du påpekar. Jag hade nog också 'glömt' vem du egentligen är'

- 'Ja, du har säkert rätt, ändå har jag så svårt att koppla av. Det beror säkert på att jag, trots allt, är väldigt oerfaren att möta andra. Jag behöver mer träning, det känner jag'.

- 'Just det, mer träning är rätta ordet. Du vet att jag hjälper dig gärna. Kan vi inte ta en liten promenad så skall du se hur fint det går. Håll huvudet högt bara och visa din stolthet. Visst kommer du att bli beskådad, men dra för all del inte omedelbart slutsatsen att dom därmed ser att du inte är en kvinna. Ta det istället som en komplimang och njut av att vara en varelse som duger att beskåda. Den känslan är rätt skön faktiskt'.

- 'Kör i vind' svarade jag och vi travade iväg längs den livligt trafikerade gatan.

Louise stoppade in sin arm under min och vi gick i armkrok längs gatorna. Det kändes både behagligt och betryggande att känna hennes stöd. Närhelst det fanns något att se så stannade vi upp och tittade noga på skyltfönstrens utbud. Den verksamheten var jag ju rätt van vid efter alla mina nattvandringar, men det här var något helt annat kom jag snart underfund om. Den viktigaste skillnaden var att jag nu inte gjorde det för att undvika ögonkontakt med förbipasserande, utan för att vi verkligen ville se det som visades i fönstret. Det andra skälet var att trevlighetsfaktorn stigit dramatiskt. Nu fanns det en vid min sida som inte bara var kunnig inom området utan även var villig att dela med sig av den kunskapen. Det kändes helt underbart.

Vi började nu närma oss stadens mer centrala delar, och när vi svängde runt hörnet och in på ett torg, lyste en skylt vänligt emot oss. Det verkade som om vi båda fått samma tanke, för vi behövde bara ge varandra ett ögonkast innan vi båda nickade instämmande. Visst skulle vi gå in på fiket som lyste så välkomnande mot oss. Vi sneddade över torget och jag var precis på väg att ta ett längre steg och nå entrédörren före Louise då hon höll tillbaka mig. Tyst viskade hon



- 'Du är kvinna nu, tänk på det. Visst kan du hålla upp dörren, men skynda inte före som herrar gör. Skulle dessutom det komma en herre före oss så kan du förvänta dig att han håller upp dörren. Sånt stärker också självkänslan'.

Jag nickade instämmande och vi tågade in genom dörren utan att möta någon artig herre. Framme vid disken var det lite kö, så vi hade tid att välja bland läckerheterna. Jag lockades omedelbart av en härlig räkmacka, och Louise nickade instämmande. Vi bestämde även te som gemensam dryck. När det blev vår tur var Louise som bortblåst, så det var bara att bita ihop och lita på att vår teori utanför biografen höll även för denna påfrestning. Flickan bakom disken tog upp min beställning och meddelade glatt summan och visade mig var teet fanns att hämta. Hon lade även till ett vänligt 'Smaklig måltid' innan hon vände sig mot nästa kund. Jag tackade och tog brickan med våra räcksmörgåsar och tittade efter vart Louise tagit vägen. Jag behövde inte undra länge, utan hon vinkade glatt från ett litet fönsterbord. När jag kryssat färdigt mellan borden och satt mig ner tog hon min hand och log lite allvarligt.

- 'Förlåt att jag lämnade dig ensam. Jag tänkte mig inte för när jag såg att det här bordet blev ledigt. Det är så lätt att glömma bort vem du egentligen är. Dessutom så har jag ju faktiskt aldrig sett dig som kille. Oh, vad läckra dom ser ut. Vad blir jag skyldig dig?'

- 'Ingen orsak, jag behöver som sagt träning, men visst blev jag lite ställd. Du blir inte skyldig mig något. Att bjuda dig på det här är väl det minsta jag kan göra. Du hjälper mig ju hela tiden och ordnar och står i. En sak är säker och det är att utan dig hade jag inte suttit här, i dessa kläder, ikväll. Det är helt och hållet din förtjänst'.

- 'Äsch så du säger. Du hade grejat det här utan min hjälp. Det handlar mest om självförtroende tror jag'

- 'Och det har du gett mig i massor. Men nu ältar vi inte om det här utan nu äter vi och pratar tjejsnack. Du måste lära mig allt om vad tjejer bubblar om när de sitter på ett kafé'.

- 'Rätt talat, nu äter vi och babblar på mellan tuggorna'.

De som hade anledning att iakttaga oss den närmaste timmen kunde då inte få någon annan uppfattning än att det satt två fnittriga väninnor vid fönsterbordet. Mest var det Louise som höll låda, med mig som tålmodig lyssnare och påhejare. Om Louise tidigare fått veta det mesta om mig och mina fantasier, så var det nu min tur. Hon berättade livligt och målade upp färgstarka bilder för mig att ta till sig.

Jag fick reda på att hon härstammade från en liten by utanför Östersund, och att hennes föräldrar fortfarande drev ett litet lantbruk där. De hade tjugotalet kor och även ett par hästar. Hon tyckte att pappan var lite egensinnig av sig. Han ville inte anamma de moderna idéer som florerade inom lantbruket utan skötte det mesta på ett halvgammalt sätt. Ladugården var visserligen modernt utrustad, men i övrigt vårdade han gamla traditioner och sätt att bruka jorden. Lite stolt var hon nog trots allt, för hon berättade att han fått ett pris av hembygdsföreningen för att han på ett skickligt sätt förvaltade sitt arv och höll kvar vid äldre tiders sätt att bruka jorden. Hans idéer hade medfört många studiebesök och alla var imponerade över att han lyckades få ekonomi i sin hantering. Några gårdar i närheten hade också börjat ta upp några av hans idéer.

Jag fick också veta att Louise var deras enda barn, och visst hade det varit en del dispyter när hon bestämde sig för att ge sig av från fädernesgården, men numer var allt frid och fröjd. Varje sommar tillbringade hon semestern där uppe och det var hennes sätt att komma ifrån jäkt och stress på jobbet. Vårt samtal hade räckt långt längre än räkmackorna. Tallrikarna var helt renskrapade och flera baljor med te hade druckits ur när personalen försynt kom och undrade om damerna önskade något mer. Vi tittade oss snabbt runt i lokalen och upptäckte att vi satt där helt ensamma. Tydligen var det stängningsdags, något som vi helt missat under vårt samtal. Vi ursäktade oss och plockade snabbt ihop våra pinaler och började gå mot utgången.



- 'Synd att vi måste störa er i er trevliga konversation, men välkomna åter, mina damer' hörde vi ägaren säga och jag blev väldigt glad över det tilltalet.

Ute på torget stack åter Louise sin arm in under min och sakta styrde vi stegen mot hennes lägenhet. Vi gick tysta en stund, vårt samtal hade lite svårt att ta fart igen efter det abrupta slut det fått, men efter några kvarter öppnade Louise munnen

- 'Jo, jag skulle vilja fråga dig en sak. Har du något för dig på lördag?'

- 'Se, lördag. Nej det tror jag inte. Hurså?'

- 'Jo, jag skall ha en liten bjudning och jag tänkte be dig komma. Det är min tjejkompisar som kommer och så du då om du kan'

- 'Blir jag enda killen', frågade jag lite fundersamt

- 'Både ja och nej. Jag tänkte att du skulle komma så som du är nu. Då får du ju tillfälle att prova din omtalade 'lilla svarta' också. För när vi träffas så klär vi upp oss ordentligt. Sparar ingen möda'.

- 'Jag på tjejträff, låter som en omöjlig dröm. Vågar jag verkligen det?'

- 'Så omöjlig är den väl inte. Du grejar det här fint. Dessutom har du faktiskt träffat några av dom redan. De jobbade nämligen på kvällen när du kom in till oss på akuten, så de känner till dig, och dom vet också att jag träffat dig efter olyckan. Skulle du komma på festen så tänkte inte jag säga något speciellt om dig. Det får dom i så fall upptäcka själva. Du behöver inte vara rädd för några scener om du blir avslöjad. Det här är tjejer som står med fötterna på jorden och tål lite av varje. Nå, vad säger du?'

- 'Som du lägger upp saken har jag väl knappast något val', svarade jag lite spelat uppgiven

- 'Så rätt så', fick jag till svar samtidigt med att hon tryckte sig närmare mig, 'dessutom har jag redan planerat lite mer för dig den helgen'.

- 'Jaså, vad är det du tänker på då?'

- 'Jo, jag såg ju att du var rätt händig i köket, så jag tänkte slå två flugor i en smäll för oss båda. Jag tänkte du kunde komma vid 12-tiden. Vi förbereder maten och gör oss sedan i ordning inför kvällen. Vi kan då hjälpa varandra och komma i stämning innan de övriga kommer kl 6. Genom det här upplägget får jag hjälp i köket och jag kan hjälpa dig lite mer. Samtidigt så får jag dessutom trevligt sällskap under förberedelserna', framlade Louise och tryckte sig hårt mot min arm.

Jag begrundade Louise erbjudande och nickade sedan snabbt mitt svar. Hon sken upp som en sol och fortsatte sedan

- 'Det är bara en sak jag funderat på. Jag kan ju inte gärna kalla dig Ingemar. Det skulle liksom inte fungera, det blir liksom fel. Har du något namn när du är ombytt. Nanna som vi kallade dig var ju bara en nödlösning'.

- 'Nej, jag har inte funderat på ett namn, men jag inser ju att jag borde ha ett. Vet bara inte vilket. Det finns ju så många trevliga tjejnamn. Men ett är ju redan upptaget', log jag lite skälmskt



- 'Din skojare där. Men du, jag kom att tänka på en sak. Den där drömmen du hade, i den hade ju du ett namn. Var det inte Anna, jo, Anna-Maria var det. Skulle inte det duga? Jag tycker det är fint'.

- 'Det har du rätt i. Det måste jag fundera på. Namn byter man ju inte så ofta, så jag vill känna att det är rätt'.

- 'Det är väl helt OK. Gissa om jag kommer att vara nyfiken innan jag får veta'.

Samtidigt kom vi fram till hennes dörr. Hon frågade om jag ville följa med upp, men jag avböjde. Jag kände att jag nog behövde komma hem och smälta alla intryck som samlats inom mig under dagen. Jag behövde verkligen ladda om mina batterier. Dessutom kände jag att mina fötter nog behövde ett ordentligt fotbad. Det frestade på att gå i högklackat även om mina klackar inte var speciellt höga. Louise förstod mig och försökte inte övertala mig utan vi skildes åt med en kärvänlig kram och puss på kinden.

Min vecka blev besvärlig. Jag skiftade ständigt mellan hopp och förtvivlan. Hur många gånger jag stått med telefonluren i hand, på väg att ringa till Louise, och lämna återbud vet jag inte. Nästan lika ofta klättrade jag längs väggarna i vild förtvivlan över att lördagen aldrig ville infinna sig. Båda dessa ytterligheter var oerhört jobbiga att genomlida. Min nattsömn blev lidande och jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet. Några kamrater såg mina skiftningar och frågade hur jag mådde, men jag svarade bara undvikande och med det lät de sig nöjas. Tyvärr, kan jag nog påstå, för hade någon varit mer påstridig så hade jag nog lättat mitt hjärta.

Det kändes som om jag stod vid ett vägskäl i mitt liv. Något var på väg att hända, och frågan var om det var jag som skulle ange riktningen, eller om andra skulle dra mig mot något obestämt mål utan att jag hade något att säga till om. Det här var både svåra och besvärliga frågor att ta ställning till. I praktiken omöjliga. Samtidig så var det heller inte lätt att delge någon arbetskamrat mina funderingar, hur gärna jag än hade behövt stöd och råd i min beslutsprocess. Vi var låsta i konventionens grepp. Varandras integritet blev viktigare än behovet av hjälp, och jag stod ännu mer kluven och villrådig inför träffen nu till helgen. Även om det 'bara' var en enkel liten träff så kändes det i mina magtrakter att det gällde mer än 'bara' den här träffen. Jag förstod att 'insatsen' skulle bli rätt hög från min sida, men som i allt spel fanns det ju möjlighet till stora vinster också. Nu fanns det äntligen möjligheter för mig att få många av mina drömmar uppfyllda, men ändå så tvekar jag. Var drömmarna bara drömmar, utan lust och avsikt från min sida att försöka förverkliga dom, eller avspeglade dom behov som verkligen fanns inom mig?

Kapitel 10

Prick kl 12 ringde jag på Louise dörr. Jag var neutralt klädd i byxor och blus. Underkläderna var dock i dammodell genomgående, men i min bag och klädpåse fanns ändå nya fräscha kläder rakt igenom. Jag hade även medfört en stor del av mitt sminkförråd. Även om inte allt skulle komma till användning så tänkte jag ta tillfället i akt och avslöja min totala okunskap om vad alla preparaten användes till och få lite vägledning av en jag kände stor tillit till. Det var alltså ett både omfattande och tungt vägande bagage jag medförde. Dessutom hade jag äntligen fått en rimlig möjlighet att förbereda min entre, så i min ena hand fanns en bukett med 20 röda rosor. Jag visste inte om det var en korrekt present från kvinna till kvinna, men i det här fallet tog jag gärna och utnyttjade det lilla av man jag skulle visa upp och se det som en present från Ingemar till Louise.

Louise öppnade dörren endast iförd en enkel morgonrock. Jag kunde ana att hon nog inte hade mer än ett par trosor på sig under. Helt obesvärad hälsade hon mig välkommen och tog rodnande emot blomsterkvasten.



- 'Tack så mycket. Så glad jag blir. Rosor är min älsklingsblomma. Tack så hemskt mycket! Men stå inte där och vänta kom in. Jag har dukat fram en liten enkel lunch åt oss innan vi sätter igång. Vi har mycket skoj att göra, så skall vi orka måste vi få något i oss'.

Jag klämde mig in mellan Louise och dörrkarmen och hängde upp min klädpåse på hatthyllan. Louise tog hand om bagen och med stort besvär släpade hon in den i sovrummet med kommentaren

- 'Jag har alltid trott att jag varit värst att ha stor packning, men den här tar priset. Är det bly du släpat hit?'

- 'Bara några nödvändiga små artiklar för en dam att ha', svarade jag skämtsamt.

- 'Får jag börja packa upp?'

- 'Nej, som du sa. Lunchen först, annars blir vi fast här inne'.

- 'Förlåt mig, du har rätt. Kom så äter vi trots att jag är så nyfiken, så nyfiken'.

Jag lät mig väl smaka av den enkla men trevliga lunchen. Inte heller jag hade haft någon ro att äta rätt den här morgonen, utan det hade bara blivit några mackor och en kopp te till frukost. Vi småpratade om veckan som gått och det fick Louise att dra sig till minnes hennes fråga strax innan vi skilts åt, mitt kvinnonamn.

- 'Har du bestämt dig för något namn?'

- 'Ja, faktiskt, men det är nog en av få saker som jag har ordnat med den här veckan. Den har annars varit helstrulig'.

- 'Jaså, men det får du berätta sedan. Nu är jag mest intresserad av att höra vad du vill bli kallad för'.

- 'Det blev som du ville. Jag fastnade till slut för Anna-Maria. Det kändess riktigt med tanke på min bakgrund. Men min tveksamhet rörde närmast det här med dubbelnamn. Egentligen så tycker jag dom bara är jobbiga med bindestreck och allt. Ändå hade jag inget bättre förslag, för varken enbart Anna eller Maria attraherade mig. Plötsligt kom jag på svaret. Jag hoppar över bindestrecket och skriver namnen intill varandra, fortfarande med stor bokstav på Maria. Ser lite speciellt ut, det medger jag, men hela det här att gå omkring i kvinnokläder när man är kille är ju speciellt, så varför inte. Därför har jag bestämt att det skall skrivas AnnaMaria'.

- 'Jag tycker också namnet känns bra, Jag håller med om dubbelnamnet också. Tycker du hittat en bra lösning. Namnet och stavningen hör liksom redan till dig. Nu har jag ingen dopfunt här, men vi skålar väl för ditt nya namn. Skål AnnaMaria!'

- 'Skål på dig själv', svarade jag och satte glaset mot mina läppar.

Vi röjde gemensamt av matbordet innan Louise tog kommandot och delade ut direktiven för eftermiddagen

- 'Först vill jag hjälpa dig att packa upp. Jag är omåttligt nyfiken på vad ditt bagage innehåller. Sedan tar vi och ägnar oss åt oss själva, åtminstone fram till kl tre då vi nog måste börja med maten. Lite har jag förberett så det skall nog räcka. Sedan har vi nog ytterligare minst en timme för oss själva innan vi måste bli klara. Låter det bra?'

- 'Låter välplanerat och bra', svarade jag, det är väl bara att sätta igång då'.



Med stort intresse tittade hon på när jag dukade upp den ena saken efter den andra. Louise tog hand om prylarna och ställde uppenbarligen dom i en bestämd ordning, fast jag inte riktigt kunde säga hur och varför. Hennes säng försvann också snart bakom alla de klädespersedlar som plockades upp ur väskan och breddes ut på sängen. Några godkännande nickningar fick jag vartefter uppackningen fortskred. När innehållet i väskan var tömt började vi gå igenom alla flaskor, tuber och andra förpackningar med kosmetiskt innehåll. Mycket riktigt så ansåg Louise att jag var välförsedd, tom mycket välförsedd. Någon annan än Louise hade säkert uttryckt sig mer drastiskt och sagt att jag hade på tok för mycket. Allteftersom hennes genomgång fortsatte så visade det sig att mycket var avsett för samma ändamål, vilket i sin tur innebar att jag nog inte skulle behöva köpa mer hudvårdande produkter av det slaget under min återstående livstid. Några produkter som hon satte högt på listan över 'nödvändighetsartiklar' ställde hon först i raden och berättade hur jag skulle använda dom. Vissa ratade hon helt, och gjorde även små noteringar om det som jag, trots allt, saknade. Jag fick också veta att några skulle vi snart använda oss av, bara vi nu fick 'ändan ur vagnen' och satte lite fart. Närmast på programmet stod ett välgörande bad fick jag veta.

Efter en snabb överblick över min packning kunde hon konstatera att jag saknade en morgonrock. Hon letade raskt upp en i garderoben och försvann sedan ut i badrummet för att tappa upp badvattnet. På väg ut uppmanade hon mig att klä av mig och ta med mig badrocken innan jag anslöt till henne. Strax var jag lika naken som ett nyfött barn och med morgonrocken lätt draperad om mina axlar klev jag in i badrummet. Jag blev lite perplex när jag såg Louise stå där helt naken, lutad över badkaret och mixtrade med något på badkarets botten. Hon hörde mig komma och vände sig mot mig med ett leende

- 'Du kan hänga morgonrocken på kroken där', sade hon och nickade mot sin egen morgonrock som hängde i hörnet. Utan att släppa mig med blicken tittade hon sedan på mig från topp till tå. Jag började nästan känna mig lite besvärad när hon fortsatte

- 'Bra att du har rakat dig på kroppen. Det gör det hela enklare och vi har längre tid på oss. Utmärkt. Hoppas nu allt fungerar, det är första gången jag använder den här tillsatsen. Här skall badas bubbelbad tänkte jag. Hoppa i nu så får vi testa'.

Jag följde hennes uppmaning och satte mig tillrätta. Louise följde omedelbart efter och tog plats i karets andra ända. Sedan vred hon på några rattar, och plötsligt började vattnet att 'koka'. Ett härligt pulserande vatten omslöt oss och dessutom kom härligt doftande ångor upp ur det varma vattnet.

- 'Hoppas bara att du inte är allergisk mot den här aromterapin vi nu går igenom. Glömde faktiskt att fråga dig'.

- 'Nej det är jag nog inte', svarade jag med stor vällust i stämman och sjönk långt ner i vattnet. Louise gjorde likadant, och efter lite sökande hittade våra tentakler ett sätt att umgås med varandra och dela på det begränsade utrymmet. Utan ett ljud lät vi det pulserande vattnet massera våra nakna kroppar och jag kände hur veckans alla bekymmer och tvehågsamhet flög i väg tillsammans med de väldoftande ångorna.

Vi domnade säkert bort en stund också och bara njöt av tillvaron, men så smått började vi känna att det fanns lite mer att göra. Louise räckte mig en tvål som doftade underbart, och jag började tvåla in mig. Det var ett omöjligt uppdrag att utföra utan att beröra varandra. Först urskuldade jag mig när jag kom emot henne, men strax insåg jag det omöjliga i situationen och vände på steken istället. Jag tog helt sonika hennes ben och började tvåla in det. Jag fick omedelbart ett leende till svar och dessutom gjorde Louise lika med mitt ben. Snart blev det istället så att vi mer tvålade in varandra än oss själva. Sakta men säkert närmade vi oss våra mer intima kroppsdelar och jag avvaktade lite för att känna in lite hur Louise tänkte göra. Hon gjorde dock inget uppehåll, utan greppade resolut, men ändå varligt, tag i min lem och tvålade in den omsorgsfullt. Samtidigt särade hon villigt på sina ben och manade på mig att fortsätta mot hennes sköte.



Varligt och sensuellt fortsatte vi att utforska varandras kroppar. Mina händer sökte sig upp från hennes sköte och närmade sig nu hennes vackra liljekullar. Tydligen gick jag för långsamt fram, för Louise tog tag i mina händer och förde dom först upp till sin mun och gav dom en kyss innan hon placerade dom på sin lilla men vackert formade barm. Hon vred sig vällustigt när jag varsamt masserade in tvålen och ömt behandlade dessa vackra tingestar. Som svar på min behandling smekte hon mig överallt och gav mig några ömma kyssar på strategiska platser. Vi fortsatte sedan med att varva ner oss själva via en kärleksfull tvätt av vårt hår. Louise inledde med att sätta sig på knä och låta mitt huvud vila i hennes knä. Hennes masserande rörelser var underbara och med stor varsamhet sköljdes hårschampot ur håret och vi bytte plats med varandra. Behandlingen återupprepades nu med mig som den aktiva parten och jag njöt lika mycket nu av att se ner på Louises välformade kropp som låg avslappnad framför mig.

Vi avslutade sessionen i badkaret med att duscha av oss allt lödder som fastnat på våra kroppar. Efter torkning och därefter insmörjning av fuktbevarande och väldoftande krämer så svepte vi morgonrockarna om oss och gick ut i sovrummet. Vi bestämde att jag skulle få håret upprullat först, så jag fick sätta mig vid Louises sminkbord och kunde se på när hennes flinka fingrar sorterade upp och förpackade mitt hår på ett traditionellt sätt. Vi skiftade sedan plats och jag fick den stora äran att bistå Louise med att utföra samma rit med hennes hår. Hon visade mig hela tiden hur man skulle göra och jag försökte efter bästa förmåga att följa hennes anvisningar. Med båda våra huvuden väl insvepta i hårnät så fortsatte vi med nästa etapp, vår påklädning. Ja, vi nöjde oss med att välja ut och sätta på oss våra underkläder. Våra klänningar fick vänta till senare.

Louise hjälpte mig att välja behå och trosor. Vi fastnade gemensamt för ett benvitt set med vackra spetsar på både behå och trosor. Jag fick hjälp att knäppa behån i ryggen, och sedan studerade Louise mina inlägg med stort intresse. Hon blev mäkta imponerad över den naturliga känsla och utseende dessa inlägg gav åt mina bröst. Jag kände mig verkligen stolt över hennes beröm. Jag var lika aktiv och hjälpte gärna Louise när hennes behå skulle knäppas. Jag uttryckte också min avundsjuka över att hon inte behövde några fyllningar i sin behå.

Jag fick sedan åter sätta mig i stolen och lägga upp mina fötter i Louises knä. Hon spred ut mina tår med hjälp av en kamliknande skumgummiprodukt. Sedan tog hon några olika redskap och putsade och filade på mina tånaglar. Mig sysselsatte hon under tiden med att låta mig skaka flaskan med nagellack. Den var klarröd och jag väntade mycket otåligt på att hon skulle lägga på det vackra lacket. Jag blev inte det minsta besviken när nagel efter nagel så sakteliga fick sin röda färg. Jag njöt i fulla drag av behandlingen och väntade med spänning på att mina fingrar också skulle bli lika vackra. Louise arbetade målmedvetet och snart kunde jag beskåda 20 underverk. De blänkte och var granna. Fanns ingen hejd på min lycka. Louise kommenderade ut mig på balkongen, och där fick jag sitta en stund i den härliga vårsolen, med stränga förhållningsorder att inte göra någonting. Möjligtvis fick jag sitta och njuta en stund, men absolut inte använda händerna de närmaste 10-15 minuterna. Jag lydde, väl medveten om att något annat skulle kunna förinta det vackra resultat Louises arbete lämnat efter sig.

Jag hade nog suttit mer än den stipulerade tiden när Louise ropade på mig. Hon hade nu gjort manikyr på sig själv och ville bara ha lite hjälp med att lägga på lacket. Mycket stolt över det förtroende hon visade mig gav jag mig i kast med uppdraget och tyckte att det gick riktigt bra. På en nagel misslyckades jag, men vi tog bort allt lack med några topspinnar och började om. När det blev hennes tur att sitta ner på balkongen följde jag gärna med och lutade mig bakåt i stolen och njöt at vårvärmen mot husväggen. Att morgonrocken gled isär och blottade mina underkläder brydde jag mig inte om. Om någon eventuellt kunde se oss, så måste det ha sett fullständigt naturligt ut med två kvinnor på en balkong.

När solen försvann bakom en molntapp fann vi tiden mogen att bryta vår lilla vilopaus och börja med maten. Ur kylskåpet plockade Louise fram oxfilen som legat i en marinad över natten. Det doftade läckert från blandningen av kött och marinad. Nu skulle härligheten stekas i ugnen och jag förberedde de stegen samtidigt som potatisgratängen blev Louise huvudansvar. Snart doftade köket av en härlig



doft och vi kunde se på den digitala termometern hur köttet sakta närmade sig det gradtal då den skulle vara färdig. Gratängerna stod nu färdiga att stoppa in och vi kunde börja med att ordna till salladen och det lite knepiga att blanda till aromsmör bestående av äkta smör tillsammans med delar ur marinaden och lite fler kryddor. Smöret ville inte blanda sig med marinaden, men skam den som ger sig så efter ett idogt rörande var det jag som gick segrande ur striden och hela den färdigrörda smeten kunde stoppas in i frysen för vidare bearbetning strax innan gästerna kom. Tillsammans dukade vi stora bordet ute i vardagsrummet och resultatet blev verkligen både vackert och ändamålsenligt. Vi kände oss verkligen nöjda och kunde nu ägna resterande tid åt ett annat dekorationsuppdrag, oss själva.

Åter var det jag som fick förtur och placerades vid Louise toalettbord med sin utmärkta belysning. Vi diskuterade lite färger etc och Louise visade på mig olika saker hon tänkte använda. Först använde hon en av mina burkar och masserade in en behagligt mjuk och väldoftande underlagskräm. Hon fortsatte sedan med att lägga ett tunt skikt av en beige/brunkräm för att dölja den lite blåsvarta skuggan från mitt skägg. Efter att ha beskådat resultatet på lite avstånd bestämde hon sig för att lägga in små fläckar med orange färg lite här och där. 'För att ge lite liv åt huden' förklarade hon samtidigt med att hon suddade ut kanterna med en svamp. Jag tyckte verkligen att den lilla färgen hade sin betydelse och nickade gillande åt henne att fortsätta.

Efter ytterligare en stunds betraktande på avstånd nickade hon gillande och tyckte att grundsminkningen fick duga. Hon fortsatte sedan med mina ögon och ögonskuggor lades i flera lager och toner innan hon kände sig nöjd. Mascara på både över och underfransarna gjorde dom fylliga och framhävde mina ögon. Sist men inte minst så kom mina läppar och de fick samma vackra röda färg som naglarna. Jag kunde inte tro att kvinnan som såg på mig i spegeln verkligen var jag. Men det var verkligen sant och jag kunde inte nog uttrycka min glädje över den hjälp Louise gett mig. Med en hel del träning så skulle jag nog kunna återskapa lite av detta på egen hand.

När Louise började sminka sig så var jag mest en intresserad åskådare. Jag kunde knappast hjälpa henne med något, utan jag valde att studera hennes teknik och val av färger. Jag noterade också hur lite smink det egentligen behövdes. Det var snarare var och hur sminket placerades som hade betydelse. Hennes naturliga skönhet framhävdes nu ännu mer och hon fick ett mer sofistikerat utseende. Jag var stum av beundran och kände en enorm glädje att ha fått denna stund tillsammans med henne. Och ändå hade kvällen bara börjat. När jag tänkte på resterande delen av kvällen och vad den skulle innehålla så började jag bli lite skakis. Men mitt i allt så kände jag ändå en tillfredsställelse och säkerhet i min nya roll. Jag hade under dagen sakta men säkert vuxit in i min kvinnoroll. Louise hade hela tiden behandlat mig som en väninna och det hade stärkt min självkänsla. Just nu var jag bara AnnaMaria, en kvinna i sina bästa år. Min nyfikenhet på hur hon skulle klara sig i sällskapslivet var stor. Snart skulle sanningen uppenbara sig och jag såg faktiskt fram emot kvällen med tillförsikt.

Under mina drömmerier hade Louise sminkat färdigt sig själv och började plocka ur sina spolar ur håret. Jag satte också igång med samma sak och det kändes som en befrielse när håret åter fick bölja fritt. Med kraftiga tag borstade Louise ut mitt hår och formade till min frisyr. Jag återgäldade sedan hennes arbete med att göra likadant med hennes silkeslena hår. Mycket nöjda med resultatet så fortsatte vi genast med att slutföra vår påklädning. Jag tog fram mina nyinköpta tunna svarta glansiga strumpbyxor och trädde försiktigt på dom på mina nyrakade ben. I ögonvrån såg jag att Louise gjorde likadant och ungefär samtidigt blev vi klara och började sätta på oss våra klänningar. Mitt fodral kändes som ett andra skinn och när dragkedjan drogs upp i ryggen gick en vällustig rysning genom min kropp. Jag plockade fram mina likaledes nyinköpta högklackade pumps med öppen tå och lät mina nylonklädda fötter glida in i skorna.

Kapitel 11.

Så stod vi äntligen där och beundrande varandras kreationer. Om jag kände mig vacker så var det inget mot Louise uppenbarelse. Hennes klarblå taftklänning satt även den som gjuten och kompletterades smakfullt av hennes röda hår. Vi log mot varandra och började hänga på oss några



vackra accessoarer. Jag valde örhängen med pärlor i och ett enkelradigt pärlhalsband. På min arm fäste jag ett enkelt silverarmband och av Louise fick jag låna ett damur. Som pricken över i kom Louise med en parfymflaska och applicerade den väldoftande vätskan på noga utvalda ställen. Nu var vi färdiga!

Ringklockans glada plingande väckte oss ur våra drömmar. Louise skyndade mot dörren, och trots att vi alldeles nyss konstaterat att vi var i perfekt skick kastade hon ett snabbt ögonkast i hallspegeln och rättade till ett hårstrå som uppenbarligen låg fel. När dörren öppnades hördes glada röster eka i trapphuset. En rad på fyra kvinnor klev in i hallen och tog snabbt av sig sina ytterkläder och bytte om till inneskor. Efter att ha rättat till frisyrerna i hallspegel klev de vidare in i lägenheten och nådde fram till mig där jag stod på tröskeln till vardagsrummet. Louise låg steget före och när första gäst nådde fram till mig så höjde Louise sin stämma

- 'Det här är AnnaMaria, en nyfunnen väninna', sade hon och vände sig sedan mot mig och fortsatte, 'och det här är Britta, en kollega, kurskompis och framförallt bästis sedan många år'.

Jag var beredd att ta henne i hand, men istället lade hon sina händer på mina axlar och kramade om mig lätt med trivsam kindberöring. De andra stod nu tur bakom och proceduren upprepades ytterligare tre gånger och jag fick en snabbpresentation av de nyanlända samt att deras namn var Carin, Helena och Birgitta. Lite skiftande ålder var det också. Birgitta var nog äldst, några år över 40 skulle jag tro, medan Carin nog inte var mer än 20 vårar. Helena och Britta var nog rätt så jämngamla med oss, även om det var svårt att precisera deras ålder.

Under tiden som jag studerade Louise väninnor så kände jag deras intresserade blickar skärskåda mig. Plötsligt så insåg jag att deras blickar var av precis samma art som mina egna, dvs de försökte bilda sig en uppfattning om mig på samma sätt som jag nyss kollat av dom. Jag kunde inte känna något obehag under den här granskningen eftersom jag ju gjort samma sak själv. Det hörde liksom till i umgänget människor emellan att man snabbt ville bilda sig en egen uppfattning och inte enbart lita till officiella presentationer. Nu var i alla fall den inledande fasen överstökad och jag stod här, fortfarande med livet i behåll. Komplimanger yrde också kors och tvärs genom rummet och jag fick mer än min beskärda del av kakan. Jag fick så många uppskattande ord att jag började undra om inte Louise trots allt varit framme och förberett dom på min närvaro. Oavsett om det skulle vara sanningen eller ej så kändes det verkligen ljuvligt att höra alla vackra ord.

Efter de inledande artigheterna försvann Louise och jag in i köket och hällde upp de läckra drinkar som vi förberett. Med tända tomtebloss i varje drink blev det riktigt effektfullt när jag gjorde entré med brickan. Några fotoblixtar fyrades av mot mig och det kändes ungefär som om hela världsalltet snurrade runt mig just nu. Ingen av gästerna var direkt nödbedda utan drinkarna gick snabbt åt. Vi hade dock förutsett detta, så jag gick och hämtade kannan för att kunna fylla på till de som så önskade. Samtidigt passade vi på att stoppa in gratängerna i ugnen och se till att köttet var färdigt för att trancheras.

Småpratet mellan gästerna var trevligt och prestigelöst. Jag märkte att det var ett väl sammansvetsat gäng och att min närvaro tydligen inte störde invanda mönster. Det kom också en del frågor och kommentarer till mig, och jag besvarade dessa så sanningsenligt jag kunde. Många av kommentarerna handlade om min klänning och mina skor som tilldrog sig ett stort intresse. De höga klackarna i kombination med mina höga vrister gjorde tydligen intryck på de övriga. Jag kände mig också stolt att jag kunde gå omkring ledigt på dessa styltor, något jag övat flitigt på under veckan som gått.

Med en gammaldags gonggong påkallade Louise vår uppmärksamhet och manade oss att sätta sig. Medan flickorna placerade sig drog vi oss ut i köket och slutförde vårt hantverk. Med händerna fulla av läckerheter travade vi ut till de övriga och slog oss ner på de lediga platserna. Tydligen var alla hungriga och var inte blyga när det gällde att förse sig. Ingen gjorde sig dock brådska, utan maten



fick smälta mellan tuggorna och blandas med det goda vinet. Samtalämnena skiftade stort och vi hann med såväl aktuella samhällsfrågor som kommande strandmodet. Ingen fråga var varken för stor eller komplicerad för att kunna lösas av det här expertgänget, och våra politiker hade en oändlig källa att ösa ur med förslag och lösningar på alla upptänkliga problem. Otur bara att ingen politiker var inbjuden till denna konferens på högsta nivå, samt att vi dumt nog inte utsåg någon sekreterare för att nedteckna alla våra lösningar.

En av mina funderingar inför den här träffen hade handlat om vilka samtalsämnen som skulle avhandlas. Ännu så länge kunde jag inte säga att de skilde sig nämnvärt från en sammankomst med manlig sammansättning. Visst skilde sig diskussionerna åt, men så stor var inte skillnaden, ännu. Rena kvinnofrågor lyste ännu så länge med sin frånvaro, och jag var nog lite lätt besviken över detta faktum. Jag hade nog så smått räknat med att få en ordentlig undervisning i konsten att välja korrekta samtalsämnen som kvinna. Men kvällen var ju inte slut än och jag kunde märka att vissa tungor började lossa lite mer nu när både drink och vin cirkulerat runt några varv i kroppen.

Först en bit efter kl 9 bröt vi taffeln. Tillsammans röjde vi av bordet och såg till att allt omhändertogs på korrekt sätt. Kaffebrickan dukades samtidigt och den saknade ingen av de läckerheter man normalt återfinner på ett kalas. Tvärtom dignade kakfatet av onyttigheter, men vem brydde sig om sådana futiliteter en sådan här kväll. Det fanns ju åtskilliga andra dagar att ägna åt dom tankarna. När vi nu samlades kring soffbordet blev stämningen än mer uppsluppen. På något vis så innebar den fina dukningen också att en viss ordning rådde runt bordet. Nu var vi friare och Britta sparkade genast av sig sina skor och vek ihop sina ben under sig i soffan. Fler följde hennes exempel och snart var vi barfota överlag.

När skorna nu blandades med varandra i en enda stor hög var det som en uppmaning att prova varandras fotbeklädnader. Jag provade även några, men tyvärr var deras fötter dock något mindre än mina. Men uppenbarligen verkade mina styltor fungera bra på de flestas fötter så flera travade runt och provade sig fram. En del var faktiskt mycket mer osäkra än jag och det föranledde Louise att ge mig ett ögonkast som lyste av erkänsla. Pratet runt soffbordet svängde också i sin karaktär och blev mer personligt präglat. Samtalsinläggen blev mer och mer personliga, som tex när Helena tog upp ämnet kläder igen.

- 'Nej nu måste jag berätta! Idag har jag gjort något som jag inte jag trodde skulle inträffa. Jag var ute och handlade lite på stan när jag passerar en sån där underklädesaffär som har lite mer ekivoka kläder. I fönstret fanns en svart tunn sak med strumpeband och behå i ett. Torselette heter det visst. Det fanns också lika tunna trosor som passade. Jag ställde mig och titta på allt och kände både tveksamhet och lust till plaggen. Så plötsligt bestämde jag mig och gick in och bad att få prova plaggen. Gissa om jag kände mig syndig när jag inte bara gillade, utan ÄLSKADE synen i spegeln. Jag blev tänd och köpte givetvis allt, inklusive strumpor. Som tur var allt på rea så jag blev inte urfattig på köpet'.

- 'Så du menar att du har dom där syndiga kläderna på dig nu', inflikade Britta med stort intresse

- 'Javisst, men låt mig berätta klart. Det här var bara förspelet'.

- 'Men fortsätt då' inflikade Carin med stor och spelad otålighet

- 'Jo, när jag kom hem och började göra mig i ordning så kom Anders, min man, och såg allt. Han började fingra på plaggen och undrade om jag skulle ha dom på mig ikväll. Jag bara nickade och såg hur ett tält reste sig i hans byxor. Och det var ingen banan som ombesörjde tältresningen. Han fick också den stora äran att knäppa den i ryggen och gissa om han utförde uppgiften noggrant. Jag trodde aldrig han skulle bli klar. Så många kyssar har jag nog aldrig fått på en och samma gång.



- 'Så han blev så het', kommenterade Carin det hela, 'det var därför du blev så sen hem till mig då?'

- 'Visst förstår du. Det var väl nästan på håret att jag skulle kommit iväg ikväll. Han ville att vi skulle ha en egen myskväll hemma, men jag bara blånekade och höll honom på avstånd. Visst retades jag med honom, men så trånsjuk har jag nog inte upplevt honom sedan bröllopsnatten'.

- 'Hur mår han nu då därhemma i sin ensamhet tror du', kom det från Louise

- 'Han klättrar nog efter väggarna och väntar på min ankomst', skrattade Helena, 'men vänta får han för jag tänker inte ha bråttom hem. Nej han behöver nog tom svalkas ner lite om inte jag skall gå mitt itu när han väl får chansen'.

- 'Nå, får vi se underverket någon gång då', påpekade Birgitta med en spelad uppfordrande min, 'jag vill veta vad jag skall göra för att få tillbaka ett vilddjur i min man'.

- 'Hjälper du mig med dragkedjan, så skall det snart vara ordnat', fortsatte Helena och vände sig mot mig som satt närmast.

Utan att ta av sig klänningen, trots att dragkedjan var neddragen, klev Helena ut på golvet och vände sig mot oss. Hon var på väg att skala av sig klänningen när hon plötsligt ändrade sig och börja leta något. Hon hittade mina skor och med en snabb blick mot mig undrade hon om det var OK att låna dom. Jag nickade bekräftande tillbaka och snart stod hon där, decimetern högre upp och började vicka på kroppen. Det behövdes bara några små graciösa rörelser innan klänningen släppte sitt grepp och med ett svagt prassel lade sig tillrätta vid hennes fötter. Men det var inte klänningen som tilldrog sig vår största uppmärksamhet utan det ljuvligaste onämnbara plagg du kunde se på en vacker kvinnokropp. Helenas exposé möttes av applåder och ljudliga bifall från våra strupar. Hon såg nästan lite förlägen ut där hon stod i alla sina kläder, men ändå var så naken. Hon tog sedan tag i sin klänning, men utan att sätta på sig den lät hon den dingla i armen och återtog helt obesvärat sin plats i soffan bredvid mig.

- 'Nu är det nästas tur', kom det samtidigt med att hon satte sig tillrätta.

Nu blev det ingen fortsättning, vilket jag faktiskt av flera orsaker var glad för. Jag kände att det nog också blivit tältresning på väldigt nära håll om vi fortsatt på den vägen. Det var tillräckligt svårt att låta bli och njuta av Helenas vackra, och halvnakna, skapelse bara en dryg klacklängd från mig. Däremot hade tungorna lossat på ett högst påtagligt sätt och diskussionen tog både ny fart och hittade nya vägar. I en liten andhämtningspaus såg jag att Britta studerade mig lite mer ingående och plötsligt kom det från henne.

- 'AnnaMaria! Har inte vi träffats någon gång? Jag har suttit hela kvällen och funderat var jag sett dig, men jag har inte kommit på det. Hjälp mig på traven'.

- 'Jag tycker också att det är något bekant över dig', fortsatte Birgitta, 'Hur har du lärt känna Louise tex. Träffades ni på något gym eller så?'

Jag tittade mig lite snabbt omkring, men kunde inte upptäcka några fientliga blickar, tvärtom. Med ett snabbt ögonkast mot Louise fick jag en nästan omärklig nick som svar att jag skulle fortsätta på egen hand och att hon fanns där redo att assistera om lasset höll på att stjälpa.

- 'Hur jag träffade Louise? Nej det var inte på något gym. Långt därifrån. Men däremot har du rätt såtillvida att det var efter en ganska tuff fysisk kroppsupplevelse som det uppstod ett akut behov av att träffa Louise'.



Jag såg att pannorna lades i djupa veck över mitt kryptiska svar, men strax började Britta glatt vifta med armen och inledde ivrigt

- 'Jag vet, jag vet. Men samtidigt kan jag inte tro att det är möjligt. Är det sant Louise?'

Louise nickade instämmande och Britta fortsatte med de övriga som otåliga lyssnare

- 'Jag tror inte det är sant, men du måste alltså vara Nanna, vår namnlöse gäst på akuten för några veckor sedan?. Är det så?' frågade Britta med en tvivlande men ändå positiv stämma.

Innan jag hann svara såg jag att det börja tändas ljus hos de övriga. Jag försökte tolka deras förvånande ansiktsuttryck, men ingenstans syntes någon antipati gentemot den sanning som nu stod helt klart för dom.

- 'Det kan bara inte vara möjligt', kom det från Helena som trots vissheten fortfarande lugnt satt kvar i soffan i sitt oklädda tillstånd.

- 'Jo, det är möjligt', svarade jag, 'men utan Louise enträgna och skickliga hjälp hade jag varken sett ut så här eller varit tillsammans med er denna kväll. Jag är helt lyrisk över vilket underverk hon åstadkommit med mig, både mentalt och utseendemässigt'.

- 'Utan goda förutsättningar så kan man inte lyckas', svarade Louise lite förläget, men ändå inte utan stolthet.

Kapitel 12

Alla andra samtalsämnen var som bortblåsta. Nu fanns det bara ett, och en kanonad av frågor strömmade mot mig. Som tur var kunde Louise hjälpa mig med en hel del svar så att jag fick möjlighet att hämta andan ibland också. De frågor som verkade mest intressant att få svar på, men samtidigt var svårast att besvara, var varför jag ville klä mig i kvinnokläder och hur jag upplevde mitt ombyte. Var jag fortfarande intresserad av kvinnor sexuellt, eller riktades mitt intresse mot män när jag hade klänning på mig? Jag försökte besvara frågorna så ingående som möjligt. Vissa svar hade jag inte ens klart för mig själv utan formulerade dom samtidigt med att jag berättade om mitt behov av att uttrycka kvinnlighet.

Jag kunde sanningsenligt berätta att jag faktiskt inte visste hur jag skulle reagera på en eventuell uppvaktning från en man. Jag kunde bara spekulera utifrån den självkännedom som jag trots allt har. Jag var ganska övertygad om att jag, precis som vilken kvinna som helst, skulle bli väldigt smickrad över en ärligt menad uppvaktning. Visst skulle jag därmed känna att jag blev bekräftad och försöka leva upp till många av de förväntningar denna man kunde ställa på en kvinna. Men om jag skulle löpa linan ut och även ha sex med honom kunde jag inte svara på. Tvärtom ställde jag en motfråga till de andra om de hade sex med alla män som på något sätt uppvaktade dom? Min motfråga fick fler att nicka instämmande och hålla med om att vi många gånger var alldeles för sexfixerade. All kurtis könen emellan behövde inte sluta i sängen. Kanske skulle vi kunna kurtisera mer och därmed faktiskt hålla oss i bättre fysiskt skick om vi insåg att en stilla flört inte behövde innebära mer än just en stilla flört.

Vi fastnade också i ett djupt resonemang om hur jag upplevt kvällen och vilka förväntningar jag hade haft. Jag kunde villigt erkänna att jag inte trott att jag skulle kunna genomföra en hel kväll utan att bli 'avslöjad', men att jag egentligen aldrig känt mig speciellt orolig inför det oundvikliga. Jag tyckte att jag kände mig rätt trygg i min skepnad och att den kändes som en verklig del av mig. Det var ingen förklädnad för att tränga mig in på andras domäner och skaffa mig fördelar på andras bekostnad. Visst hade Helenas striptease stimulerat mig som man, men jag kände ändå inte det som en sexuell akt. Jag försökte också ta till mig kvinnors sätt att vara, så min åsikt var nog att jag genom mitt ombyte snarare visade min kärlek till kvinnan än att den inkräktade på hennes integritet. Mitt



resonemang föll tydligen i god jord för flera nickade instämmande och kunde bekräfta att de aldrig känt sig 'hotade' av min närvaro. Britta berättade också att hon fått någon underlig känsla precis när hon såg mig i kväll, men att hon inte kunde 'ta på' vad det var hon reagerat på. Så långt hade dock inte hennes tankar gått att personen i svart fodral och läckra högklackade skor egentligen var en man. Nej, den tanken fanns aldrig i hennes huvud.

Under samtalet frapperades flera av oss hur naturligt vi trots allt tog ett så pass revolutionerande besked att hermelinen inte var en hermelin utan något helt annat. Vi kunde inte komma på någon annan anledning än att det var våra fördomar som spelade oss ett spratt. Ingen skulle nog utan omsvep ha 'godkänt' ett liknande inhopp om de blivit tillfrågade innan. Då hade det varit en utklädd karl bland kvinnor, men nu, när sanningen uppenbarade sig i all sin kranka blekhet, så insåg man att det nog egentligen inte var mitt skal som var den avgörande faktorn att det hade fungerat. Istället kom vi fram till att jag uppträdde väldigt kvinnligt, förmodligen även utan klänning på mig, men att nu stämde både 'utseende' och 'själ' vilket gjorde att ögat lät sig luras och påverkade hjärnan att tycka likadant. Det fanns ju trots allt en hel del manligt över min gestalt, men de detaljerna försvann i en helhet, speciellt som jag snart började uppfylla en hel del av de andra kvinnliga kriterier som vi omedvetet satte upp och jämförde nya bekantskaper med. Förmodligen skulle ett barn avslöja mig mycket fortare, då de ännu inte blivit indoktrinerade att se på män och kvinnor med olika slags glasögon. Deras rättframma och enkla tänkande skulle nog sett rakt igenom min förklädnad, och deras reaktion skulle säkert blivit omedelbar. Om den blev positiv eller negativ berodde mest på hur långt föräldrarna nått i sin omedvetna styrning av barnets åsikter och fördomar.

När väl isen var bruten och jag var en accepterad del av denna kvinnogemenskap så kom också frågor om vad jag upplevt som kvinna både före och efter olyckan. Många förvånade ögonbryn hissades när jag kunde berätta att mina viktigaste erfarenheter gjorts under de senaste veckorna, efter olyckan. Jag kunde berätta om min tidigare frustration över att inte känna tryggheten att kunna få välja vilka kläder jag ville, utan i mångt och mycket var hänvisad till 'garderoben', eller som när olyckan var framme, på tider och platser som inte alltid var människovänliga. Deras medkänsla var högst påtaglig och vi fortsatte att resonera om hur skoningslöst vi många gånger reagerade över personer som inte var som alla andra. Speciellt tragiskt kunde vi konstatera att det var eftersom dessa personer redan bar med sig en stor och tung ryggsäck, fylld av skamkänslor över deras begär, och sedan lades ytterligare en börda på deras axlar från en oförstående omvärld. Vi förstod att det var många som aldrig orkade att bryta sig igenom isen, frågan är om jag hade gjort det om inte slumpen varit framme med en hjälpande hand.

Många tankar föddes den kvällen hur snabba vi var att avge ett fördömande. Ikväll hade jag fått en ärlig chans att få vara mig själv, och därmed bli accepterad så som den jag var. Men hur många gånger hade vi förvägrat andra samma möjlighet pga utseende, ras, klädsel eller vad det nu kunde vara. Varför måste vi människor stoppas in i olika fack, och dessutom inte bara finnas i det facket utan även passa in i ett förutbestämt mönster till punkt och pricka. Vi fick varken vara för små eller för stora för facket. Alla avvikelser inte bara noterades utan även poängterades flitigt av och för omgivningen. Allt i ett enda syfte att få personen i fråga att verkligen känna sig utanför den gemenskap de övriga trodde sig ha. Varför inte låta alla människor ha sin frihet att vara sig själva. Om jag inte klarade av att hantera olika beteenden så var det en sak som jag måste hantera, jag behövde inte transportera över mitt obehag på andra och därmed ännu mer peka ut en medmänniska. Vi var noga med att förklara för oss själva att detta givetvis inte gällde brottsliga handlingar och beteenden.

Mitt under alla frågor så tillät jag mig att drömma iväg på egen hand. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur slumpartat livet egentligen är. Hur kunde någon drömma om att så mycket gott skulle komma ut ur en egentligen tragisk historia runt en trafikolycka. Samtidigt så var det säkert inte heller bästa receptet att utsätta sig för dessa risker för att få njuta av detta ljuva livet. Bättre vore ju om vi kunde vara så frimodiga, från bägge håll, att vi kunde bejaka våra intressen mer öppet. Fortfarande med ett stort hänsynstagande. En liten tår trängde sig fram i ögonvrån när jag tänkte på hur lyckligt lottad jag var, och när jag diskret försökte få bort den, såg Helena det hela och fattade tag om mina axlar och



gav mig en kram. Lite smått förvånad vände jag mig mot henne och fick ett varmt leende och en mjuk smekning på kinden till svar. Lätt förlägen tittade jag bort men mötte bara andra blickar som lyste lika intensivt av tillgivenhet. Undrar om det inte var lite beskyddande moderskänslor som jag väckt till liv.

Kaffebordet var vid det här laget länsat både en och två gånger. Utan att någon tänkt på det hade fatet fyllts på och nytt kaffe och te bryggts. Men det var välbehövligt med lite extra energi, för det verkligen kändes att jag haft en urladdning, mycket positiv sådan, under kvällen. Det märktes även på andra att det varit mer ansträngande än normalt, för här och där kvävdes några gäspningar. Britta tittade på klockan och konstaterade att det nya dygnet redan hunnit avverka en tolftedel. Kanske borde uppbrottets timma ändå komma. Fler gjorde samma konstaterande och Carin blev den som verbaliserade det hela

- 'Flickor! Jag måste nog trots allt tacka för mig. Men det blir ändå inte för en sån lång stund. Vi ses väl i morgon som vanligt?

- 'Visst. Kl 10 i simhallen', inflikade Birgitta, 'ingen permission beviljas, och detta gäller även dig AnnaMaria. Kl 10 blir det inspektion och då anbefalls korrekt klädsel' fortsatte hon med myndig stämma

- '...och korrekt klädsel är givetvis baddräkt eller bikini', fyllde Britta i, 'något annat accepteras inte'.

- 'Men jag äger ingen baddräkt eller bikini', försökte jag men tystades omedelbart ned av Louise

- 'Du kan låna en av mina, så den grejen går vi inte på. Så lätt skall du inte slippa undan'.

- 'Nä', svarade Helena käckt, 'i morgon blir det din tur att gå fram och åter på catwalken'.

- 'Var inte orolig, vi är med dig även då. Vi sviker aldrig en i gänget', fortsatte Birgitta och återtog kommandot, 'vi är vanligtvis rätt ensamma på söndagsmorgonen, och det här blir väl ytterligare en nyttig erfarenhet för dig att lägga till helgens övriga lärdomar. Jag ser fram emot att få hjälpa dig ännu ett steg'.

- 'Menar ni verkligen det', svarade jag glatt förvånat, 'jag blir uppriktigt rörd över ert engagemang'.

- 'Såja, bli inte för sentimental nu. Du har faktiskt hjälpt oss också. Tro inget annat', fyllde Britta i, 'vi behöver väckas vi också, och det här blir en trevlig vitamininjektion för oss'.

Mer blev inte sagt utan flickorna reste på sig och började tacka för sig. Jag fick hjälpa Helena med klänningen och det föranledde Carin att fälla en kommentar

- '...och från dig Helena väntar vi oss en utförlig rapport i morgon. Du är väl spänd på om tältet fortfarande är rest eller om tältpinnen rasat ihop. Rapport efterlyses oavsett utgången'.

Vi andra skrattade gott åt Carins yttrande och instämde givetvis i kravet. Helena nickade också och hade något förväntansfullt i blicken. Stora kramkalaset utbröt sedan och jag blev inte på det mista bortglömd. Jag fick frågan åt vilket håll jag skulle, och samtidigt som jag berättade var jag bodde så meddelade jag bara helt kort att jag först skulle hjälpa Louise med att röja av efter oss. Hade jag varit med om preludierna, så kände jag mitt ansvar att även vara behjälplig fram till att den mindre trevliga avslutningsdelen också var avklarad. Beslutet accepterades utan vidare och jag såg att Louise tacksamt log mot mig. Flickorna fick, efter mycket spring fram och åter på toaletten, på sig sina



ytterkläder. Vi vinkade farväl åt dom och medan de sista avskedsfraserna ekade i trapphuset smög sig Louise intill mig och letade diskret upp min hand och flätade in sina fingrar i den. Så fort dörren stängts vände hon sig mot mig och viskade i mitt öra

- 'Jag vill att du stannar hos mig i natt'.

När hon sakta drog sig bort från mitt öra så nafsade hon lite lätt i mitt öra och det gick en ilning av välbehag genom min kropp. Jag nickade som en bekräftelse på att jag uppfattat hennes enträgna begäran och hand i hand vandrade vi ut i vardagsrummet för att snabbast möjligt röja upp och sedan komma i säng.

Louise höll sig i min omedelbara närhet hela tiden. Kunde något utföras samtidigt med att hon höll min hand så gjorde hon det. Titt som tätt fungerade inte koordinationen riktigt, utan vi stötte emot varandra. Varje gång så avlevererades en lätt kyss på närmaste kroppsdel. Sakta men säkert försvann intresset att röja undan och ett fysiskt behov av närhet och intimitet tog överhand. Fortfarande med stort mått av självbehärskning kvar började Louise sakta att klä av sig. Jag började också att lätta på min klädsel, för att kunna hålla jämna steg med henne, men varsamt bad Louise mig att låta bli och istället assistera henne. Under ömma smekningar och stillsamma rörelser befriades hon på det ena plagget efter det andra. Framför mig stod snart en vacker vårblomma i sin mest naturliga och vackraste klädsel. Jag kunde inte se mig mätt på hennes fulländade kropp. Min åtrå steg inom mig och jag kände hur omöjligt det var att hålla alla delar av mig under kontroll. Louise förstod tydligen min situation för hon log ett ljuvligt leende och smög sig in i min öppna famn.

Hennes armar möttes bakom min rygg och smekte mig varligt. från mina länder och uppåt. När händerna nådde min hals letade hennes smidiga fingrar upp min dragkedja och lät den följa med ned tillbaka mot mitt ryggslut. Utan att sära på oss en millimeter lyckades hon på något sätt befria mig från min klänning och utan tvekan började hon att lirka av mig strumpbyxorna. När strumpbyxorna hamnade i samma hög som klänning och hennes egna persedlar tog hon tag i min hand och gick mot sovrummet. Hon satte sig själv på sängkanten och smekte mig lite retsamt utanpå trosorna men lät fortfarande inte min sprängfyllda medlem se nattens ljus och blomma ut i full frihet. Tvärtom så drog hon ner mig på sängen och placerade mig på rygg. Hon placerade sig grensle över min kropp och fortsatte att smeka min behåklädda bringa. Hennes egna rörelser ökade i intensitet och hon placerade också varligt mina händer mot hennes bröst och visade även hur hon ville bli smekt.

Våra andetag blev kortare och kortare i takt med att vår njutning stegrades. Min ena hand släppte sitt grepp om hennes bröst och sökte sig ner mot hennes mörka och fuktiga grotta. Ankomsten dit mottogs med ett vällustigt ljud och några extra roterande rörelser med underlivet. Ganska omedelbart sökte sig hennes händer ner bakom hennes rygg och mot mitt underliv. Jag kände hur hon började fingra på troskanten och föra ner den över mina höfter. Efter bästa förmåga lyfte jag på mig så att trosorna lättare skulle glida ner och blotta min lem. Louise hade dock ingen brådska utan fortsatte att leka med troslinningen och mer av en händelse nudda mitt kön då och då. Vid varje beröring var det som om den stegrades ytterligare ett snäpp och den var nu mer än sprängfylld. Ännu tog inte Louise någon hänsyn till det utan fortsatte att med rytmiska rörelser massera mitt mellangärde. I min egen upphetsning märkte jag ändå att hennes rytm och takt hade förändrats. Nu var hon också mer målmedveten att mina trosor skulle av och jag hjälpte villigt till. I samma ögonblick som min mandom såg dagens ljus omslöt hon den med sin hand och styrde den mot en ivrigt väntande och väl uppvärmd silkeslen grotta. Med en djup suck av lättnad från min sida och ett utdraget kvidande från Louise försvann den in i hela sin längd och fick mottaga sin belöning i form av ivrigt masserande muskler som omslöt den fullständigt.

Trots att min kropp upplevde den högsta nivån av lycka, trodde jag, lyckades Louise lyfta mig ytterligare ett par våningar upp. Sakta men säkert byggdes ett nytt lyckorus upp och våra kroppar rörde sig nu asynkront med varandra, men ändå med sådan exakthet att njutningen maximerades på alla plan. Samspelet mellan oss styrdes inte längre från våra hjärnor, något större och vackrare hjälpte oss nu att koordinera våra rörelser till maximal njutning i ett ständigt stegrande tempo. Explosionen



kom lika plötsligt som en blixt från klar himmel. Den tidigare så mjuka och sensuella rytmen övergick plötsligt till ett virrvarr av spasmer och konvulsioner. Men det skedde samtidigt för oss båda och utmattade, genomsvettiga och med vissa svårigheter att andas sjönk vi ner sida vid sida av varandra för att återhämta oss.

Kapitel 13

Fyra ivrigt väntande flickor stod utanför badhusets entre och inväntade vår ankomst. Det blev ett glatt återseende och ett flitigt kramande utbröt. När alla artigheter klarats av så tog Birgitta genast kommandot och gick mot ingången. Vi andra följde efter i samlad tropp och agerade bara åskådare när hon tydligt deklarerade för kassörskan

- 'Sex skåp tack'.

Med en snabb blick över sällskapet snurrade hon fram en ställning med ordet 'Dam' textat på en liten avklippt och fasttejpad kartongbit. Hon valde lite bland alla nycklar och förkunnade sedan

- '150 kr tack'

Vi började gräva i våra handväskor och strax låg det en hög med pengar på disken i utbyte mot varsin nyckel. Jag frapperades hur smidigt allt gått och att jag uppenbarligen uppfattades som kvinna. Detta stärkte min självkänsla oerhört. Ändock stegrades spänningen inom mig, för lite kändes det som om jag närmade mig förbjudet område, eller åtminstone ett minerat område. Våra skåp låg i närheten av varandra, och dessutom var det inga andra kvinnor synliga, så jag började slappna av och påbörjade min avklädning. Lite försökte jag snegla på de andra för att se i vilken ordning de gjorde olika saker, men mestadels fick jag agera helt självständigt. Snarare blev det nog så att det var mot mig uppmärksamheten riktades allteftersom klädesplaggen hängdes upp i skåpet.

Jag funderade lite hur jag skulle göra. Jag förstod ju så väl vad de var nyfikna på. Efter ett snabbt övervägande bestämde jag mig för att spela med öppna kort, inte minst med tanke på den öppenhet de visat mig. Nu var det, precis som Helena förutspått sent i natt, min tur att visa upp mig. Jag knäppte därför upp blusen som Louise lånat mig och hängde in den. Med ett litet leende på mina läppar greppade jag tag i troslinningen och förde ner trosorna med lätta vickningar på rumpan. Lite överdrev jag rörelserna och det fick ett omedelbart gensvar via diskreta hejarop. Jag fångade upp trosorna och viftade lite med dom och vände mig mot dom med mina ben lätt särade och utbrast

- 'Ta-damm'.

Deras häpna miner gick inte att ta fel på. Det enda som syntes var en vältrimmad hårbuske. Något spår av vissa kroppsdelar som inte borde återfinnas på vuxna personer inne på en damavdelning kunde inte stå att finna hur de än stirrade. Louise stod stolt en bit vid sidan om och iakttog skådespelet. När den första nyfikenheten lagt sig kunde jag visa upp hur det hela fungerade. Med hjälp av noggrann hårborttagning och kirurgtejp så hade min lem intagit en mer diskret placering och skulle så förbli under resten av vistelsen här. Louise hade tom lyckats skapa en illusion av blygdläppar med hjälp av överskott från testiklarnas säckar av hud. Med sax och rakhyvel hade hon slutligen format mitt pubeshår så att även det efterliknade en kvinnas. Överraskningarnas tid var dock inte förbi, för när jag sträckte upp mina händer bakom ryggen och lösgjorde min behå kom nästa utrop. På min bringa tronade två små, men ändock egna bröst. Även dessa hade kirurgtape att tacka för sitt utseende, men även ett visst mått av kosmetiska produkter. Tapens i och för sig neutrala färg hade fått en än mer hudliknande nyans och smälte helt in.

Sedan hade Louise färgat mina vårtgårdar lite mörkare bruna och dessutom något större. Det blev faktiskt rätt naturtroget även om mina bröstvårtor fortfarande var i minsta laget. Hon hade använt en färg som hon kallade 'henna' och den kunde man nästa tatuera med. Den trängde in i skinnet men hade inte samma hållbarhet som en tatuering. För mig och mitt behov passade det alldeles utmärkt.



Men det viktigaste var att illusionen av ett par kvinnobröst fanns där. Jag avslutade stolt min striptease och letade upp min baddräkt och handduk ur min kasse och inväntade sedan att de andra skulle bli klara. I samlad tropp, med baddräkter och handukar löst i våra händer, gick vi ut i tvagningsrummet. Vi ockuperade raskt varsin dusch och obesvärat tvättade vi oss noga över hela kroppen. De övriga brydde sig inte mer om mig än någon annan och genom vattnets strilande försökte vi föra någon form av konversation.

En efter en avslutade sin tvagning och baddräkterna började dras på. På min hade Louise varit extra omtänksam och fäst två bröstliknande skumgummiattrapper, så tillsammans med mina konstruerade egna behag blev jag nästan en Pamela Andersonkopia. Nåja, lite grann saknades det nog, och skall jag vara ärlig var jag nog tacksam för den saken. Jag tyckte nog att jag 'stack ut hakan' rätt ordentligt ändå. Skulle jag dessutom ha visat upp ett bystparti av modell större så hade nog den uppmärksamheten blivit ett snäpp för mycket för mig att klara av. Det kändes som mer än tillräckligt att våga ta steget ut i simhallen iförd tight baddräkt. Vem visste vad som fanns bakom dörren som ledde ut till bassängen. Visserligen var det lugnt här inne, men.....

Vi var nästan ensamma i hallen. En barnfamilj plaskade i barnbassängen och några pensionärer, både damer och herrar, simmade omkring i stora bassängen. Jag följde efter de övriga som styrde sina steg mot ett antal vilstolar i ena hörnet. Raskt ockuperade vi varsin med våra handdukar och drog oss sedan ner mot vattnet för att känna på temperaturen. Den här simhallen var byggd med en kombinerad simbassäng och äventyrsbad, så en del av bassängen sluttade uppåt och man gick i vattnet som från en strand. Det kändes rätt skönt att inte behöva slänga sig rakt ner i vattnet utan låta kroppen vänja sig steg för steg. En liten vågmaskin gjorde också sitt till för att efterlikna en naturlig strand, och när vattnet började nå upp till knäna kändes det verkligen hur vågorna rullade fram och tillbaka och slog upp mot magen.

Carin var snabbast att slänga sig i och sedan kom jag som god tvåa. Min första och omedelbara reaktion var att något inte stämde. Det kändes annorlunda på något sätt. Först när Louise slängde sig i bredvid mig och frustande reste sig upp och rättade till baddräkten kom jag på vad som var annorlunda. Även jag hade ju hel baddräkt på mig och den täckte ju även min mage och bröst som därmed inte fick direktkontakt med vattnet. Där låg skillnaden, och jag kunde bara konstatera att det var en skön känsla att kunna förnimma den lilla differensen.

Det var ett gäng badglada damer som skuttade omkring runt om mig. Alla gick och väntade på att vågmaskinen skulle sätta ordentlig fart, så som den gjorde varje halvtimme, och under tiden skojade vi runt med de olika flytredskap som guppade i bassängen till alla barns förnöjelse. Hur gammal man skulle vara för att vara ett barn stod ingenstans, så vi lät barnen inom oss få fullt utlopp för vår leklusta. Vi var nog kvar i bassängen över mer än två vågomgångar innan vi bestämde oss för att ta en liten vilopaus. När vi gick upp så märkte jag till min förvåning att vi inte längre var ensamma. Sakta hade det strömmat till människor, och det var nu riktigt livligt i strandkanten av företrädesvis barnfamiljer. Jag passerade ett barn som med ett glatt leende stänkte på mig. Mamman skyndade fram och 'bannade' barnet, men jag log bara avvärjande tillbaka, och fick en liten urskuldande blick från mamman.

På väg upp så iakttog jag hur Britta rättade till sin baddräkt och lösgjorde den ur grenen, och med så graciös rörelse jag bara kunde så försökte jag efterlikna hennes sätt att korrigera baddräkten. Vi samlades vid stolarna och sträckte lojt ut oss på dessa. Det kändes ovanligt varmt och skönt här, annars brukade man huttra efter ett bassängbad, och svaret såg jag när jag lade mig tillrätta och blicken gled upp mot taket. Starka lampor och infravärme fanns monterade runt om och gav den behagliga miljön. Det var nästan att jag somnade i den rogivande omgivningen. Visst var det ett liv från ungarna, men vågornas kluckande hördes också igenom.

Jag väcktes i min slummer av att Birgitta stod över mig och undrade om jag inte var sugen på lite fika. De andra tänkte ta sig en fika i serveringen och undrade om jag ville hänga med. Det kurrade till lite i min mage som svar, så jag följde med i Birgittas släptåg. Deras mackor såg riktigt delikata ut så



en sådan föll jag för. Betalningen skötte Birgitta, hon var den enda som fått med sig plånbok ut. Ett utmärkt bord fanns ledigt framme vid ett fönster som vätte mot den omgivande parken. Det kändes dock lite konstigt att sitta där i baddräkt och må gott, samtidigt som människorna utanför visserligen njöt av vårsolen, men ändå var rätt ordentligt påpälsade.

Efter vårt fika så fylldes bassängen på mer och mer. Snart skulle det knappt gå att röra sig såg det ut som och jag började bli lite lätt nervös inför det nödvändiga återtåg som stod framför mig. De andra såg att jag började skruva på mig och anade vad som bekymrade mig. Carin som satt närmast böjde sig fram och viskade

- 'Vi finns runt om dig, var inte orolig. Dessutom så kan ingen misstänka något så bra som du för dig. Tom när du rättade till baddräkten förut så uppträdde du korrekt. Skickligt! Har du tjuvtränat mycket?'

Hennes förtröstansfulla ord värmde visserligen, men nervositeten ville inte släppa. Just då började vågmaskinen sätta fart och Helena for genast upp

- 'Vi tar väl ett sista dopp, tjejer, och ger oss sedan'

Hon behövde inte tveka om vårat svar utan vi ställde snabbt undan vår disk och begav oss ner i vattnet.

Det var betydligt livligare i tvätt- och omklädningsrummet när vi kom tillbaka dit. Nakna och halvnakna kvinnor överallt. Äldre damer blandat med unga flickor samt någon enstaka pojke som följt med sin mamma. Jag hade svårt att låta bli att titta på all denna nakenhet, men jag försökte åtminstone inte att stirra. Utan att tveka så tog de övriga av sig sina baddräkter när vi kommit innanför dörrarna, och jag fann det nödvändigt att göra samma sak. Jag sände en stark förhoppning att tejpen fortfarande skulle hålla emot, trots flitig kontakt med vattnet, och till min lycka så verkade det vara så också. Lite mer säker ställde jag mig bakom Britta i den lilla kön in till duscharna. Framför mig stod ett antal yngre kvinnor och duschade, och det som frapperade mig var deras bröst. Långt ifrån alla hade något yppigare bröstparti. Snarare verkade kombinationen av vältränade kroppar och små bröst vara det dominerande, hur nu det kunde komma sig. Hur det än förhöll sig, så var det ändå ingen som borde reagera över mina små klenoder mitt på min överkropp.

Det blev vår tur och efter skön tvätt och dusch skulle vi in i bastun. Till min lättnad så svepte alla sina handdukar om sig och knöt ihop skapelsen ovanför brösten. Jag kände mig därför både påklädd och elegant när vi klev in i den varma bastun och möttes av blickar från de som redan satt därinne. Ett stillsamt sorl ekade mellan väggarna och även vi fortsatte vårt vardagliga prat. Värmen hade tydligen också en lugnande inverkan på mina nerver, för när vi sent omsider lämnade bastun och gick mot våra skåp var min nervositet som bortblåst och med frejdig blick satte jag igång med att klä på mig, trots att jag hade några obekanta i min omedelbara närhet. Jag kunde tom dela plats framme vid spegeln och lägga på lite rött på mina läppar och blåsa håret torrt med den allmänna hårtorken utan att jag gick upp i limningen. Jag kände mig helt enkelt väldigt tillfreds med mig själv, och det var nog den stora hemligheten.

Kapitel 14.

Solen stod högt på himlen och fåglarna kvittrade glatt i det vackra vårvädret när vi kom ut. Vi småpratade en stund innan vi delade på oss och gick åt olika håll. Jag och Louise följdes dock åt eftersom jag hade en hel del saker hemma hos henne. Vi gjorde oss ingen brådska hem utan tog en liten omväg för att få njuta av vädret och förlänga vår gemenskap denna söndag. Vi småpratade om lite av varje, men givetvis kom vi gärna in på helgens alla aktiviteter. Jag var fullständigt lyrisk över allt som inträffat och försökte även uttrycka det i ord



- 'Louise!, jag vet inte hur jag skall kunna tacka dig för den här helgen. Den har varit helt fantastisk. Jag tror jag upplevt mer under denna helg än jag någonsin gjort tidigare. Det enda tråkiga är att vardagen nu står för dörren. Det känns faktiskt rätt jobbigt efter den här helgen'.

- 'Visst är det tråkigt. Jag tycker också helgen har varit härlig för mig också. Jag njuter faktiskt när jag tänker på hur fint du smälter in som kvinna, och hur fint vi hade det tillsammans i natt. Det är ljusa minnen för mig. Förstår om du tycker att det är svårt att återvända till vardagen'.

- 'Mycket svårt. Jag känner inte alls för att klä mig i mina manskläder. Men jag inser ju att det är nödvändigt, men inte mindre svårt för det. Vem vet när jag kan få en sådan här helg nästa gång. Kommer jag någonsin att få uppleva något liknande. Dina kompisar var ju helt fantastiska. Så fint de tog att jag var en kille i tjejkläder. Men jag är samtidigt lite orolig att alla inte är som dom. Kanske kommer jag att bli för vågad och så möter jag några mindre förstående och råkar riktigt illa ut. Vad tror du?'

- 'Jag hoppas verkligen att mina vänner inte är undantagen som bekräftar regeln, det vore för hemskt om det vore så. Visst finns det många människor som inte gillar män i kvinnokläder, men jag hoppas inte att dom skall få så stor makt att dom avskräcker dig eller någon annan att fortsätta utöva er hobby. Trots att jag egentligen inte känner dig så där värst bra så ser jag ju hur du har levt upp under den här helgen och verkligen fört dig som en kvinna. Jag kan utan omsvep säga att din kvinnlighet, och med kvinnlighet menar jag inte endast utseendet, har gjort mig djupt imponerad. Du har varit kvinna, rakt igenom, och inte ens i badhuset tappade du koncepten, trots besvärliga omständigheter. Jag har väl aldrig upplevt en sådan rusning'.

- 'Jaså, så ni lurade mig inte då'

- 'Nej, det gjorde vi inte. Vi blev lite lätt skakade själva när alla stormade in, men du klarade det galant'.

- 'Ja, faktiskt så kändes det rätt bra. Jag lärde mig en hel del också'.

- 'Jaså, vadå tex?'

Jag berättade om mina iakttagelser kring kvinnors bröst, och Louise nickade bekräftande. Hon trodde nog också att vi hade ett extra komplex för brösten som män. Vi ville så gärna förändra oss och för att det skulle synas så måste storleken bli ganska stor. Tyvärr kunde vi då gå till överdrift och dra till oss uppmärksamheten istället för att bara smälta in. Det svenska 'lagomt' var alltid bäst.

Vi började närma oss Louise gata och min melankoli fick sig ytterligare ett utbrott. I ett försök att bryta mig loss från den greppade jag Louise hand och tryckte den hårt. Hon besvarade mitt nödrop och klappade mig tröstande på kinden och fortsatte

- 'Du pratade förut om att luras. Jag måste avslöja en sak. Nej det är inte att jag lurat dig, snarare har jag testat dig, kan man säga. Du minns att jag pratat om att jag kommer från en bondfamilj och att jag alltid tar min semester där på sommaren. Mamma och pappa behöver all hjälp de kan få, men trots att det är mycket jobb under mina semesterveckor så njuter jag ändå av friheten där uppe. Jag hinner göra mycket annat också så det är inte bara jobb. Flera år har jag haft med mig väninnor dit upp. Jag tror att alla du träffat har varit med mig någon gång. Men det har bara varit tjejer. Jag tror inte att jag skulle stå ut med att släpa upp en kille dit och ha honom där under kanske flera veckor. Nej jag föredrar mina väninnor, men det här året så stämmer antingen inte veckorna, eller så hade de andra planer. Då kom jag att tänka på dig, men skulle du klara av att vara tjej så



länge, och skulle jag vilja ha dig med. Den här helgen har givit mig svar på båda frågorna. Lyssnar du fortfarande eller är du inte alls intresserad?'

- 'Jag lyssnar mycket noga, fortsätt'

- 'Jo, svaren på frågorna är, som du säkert förstått, att jag gärna skulle se dig som min väninna den här sommaren. Veckorna jag tänkte ta är 3 veckor mitt i sommaren. Från 20 juli och framåt, för det är då skörden normalt behöver bärgas. Är du ledig då?

- 'Jag har faktiskt inte prickat in mina veckor än. Men på mitt jobb är det inte så kritiskt när jag tar. Hela perioden från midsommar fram till skolstarten är helt lugn, så jag brukar kunna följa vädrets skiftningar och nästan ta dag för dag'

- 'Vilken lyckost du är. Hos oss måste man ligga månader i förväg för att ha den minsta chans att få någorlunda som man vill. Vad tycker du om idén då?'

- 'Spontant gillar jag den absolut, men det är under så lång tid. Klarar jag det?'

- 'Det vet först den som har provat', svarade Louise, 'jag kan inte lova något, bara att den omgivning du kommer att befinna dig i är nog den bästa tänkbara även om du blir avslöjad. Mamma och pappa är mycket toleranta. Förresten är det så viktigt att inte bli avslöjad? Du är ju ändå samma person, bara i en annan skepnad. Dessutom så borde ju din och dina kamraters behov bli lättare att acceptera för andra för var och en som blir 'avslöjad' och som visar sig vara så säkra, som du tex är, i sina annorlunda roller. Men det är bara en spontan åsikt från mig. Givetvis förstår jag att det kan kännas hårt att bli avslöjad, men det bör inte vara fullt så ödesmättat som jag förstår att ni känner det'.

- 'Du klämmer på en liten öm punkt där', erkände jag utan omsvep, 'jag har tänkt i dina banor också och står och väger mellan de olika ståndpunkterna. Båda äger sin riktighet. Visst är det ljuvligt att kunna passera som kvinna, men då finns vi liksom inte. Jag är ju en kvinna bland andra. Samtidigt så vill jag heller inte sätta beteckningen 'man' på min rygg heller. Då kanske jag inte heller får uppleva den värme och vänskap som jag upplevde i går kväll. Jag vill gärna tro att ni, ja du visste förstås, men de andra, behandlade mig på ett annat sätt nu än om jag berättat vem jag var från första början'.

- 'Där har du säkert rätt. Det är väl så att det inte finns något absolut rätt eller fel utan det bestäms av omständigheterna runt omkring. Men tillbaks till frågan, hänger du med?'

- 'Ja!, om du hjälper mig tillrätta lika mycket som du gjort nu så kommer jag med. Jag ställer upp'.

- 'Underbart', svarade Louise glatt och kramade om mig och kysste mig mitt på munnen trots att vi stod mitt i gatan. Jag besvarade glatt hennes kyss innan vi bröt oss loss och gick upp till hennes lägenhet.

Vi hjälptes åt att röja upp i lägenheten. Vi hade nog haft lite bråttom att komma iväg för att hinna i tid till badhuset. Eller var det så att vi startade för sent. Hur som helst så log vi när vi såg spåren efter nattens aktiviteter och minnet började återvända i sina intimaste detaljer. Louise smög sig närmare mig och började smeka mig nedanför naveln. Plötsligt stannade hon upp och log mot mig

- 'Hur känns det där nere? Skall vi släppa loss honom ur fängelset?'

- 'Tycker du det', frågade jag lite retsamt, 'kanske bäst ändå att behålla honom inom lås och bom, annars så sliter du nog ut honom. Dessutom gillar jag när det är så slätt och fint där nere, precis som hos dig'.



- 'Så du menar att det bara är du som skall ha roligt', svarade hon med en besviken röst och fortsatte med näsan i vädret, 'då får det vara som det är, jag låter den ruttna ihop där nere, vem bryr sig'.

- 'OK, då! Du får hjälpa mig', svarade låtsats uppgivet.

Hon ledde åter in mig i sovrummet och placerade mig på rygg i sängen. Kjolen hasade hon uppåt och såg till att jag blev befriad från både trosor och strumpbyxor. Hon började att fingra på kirurgtejpen och lyckades lossa på ett litet hörn. Jag hade precis bett henne att ta det lite försiktigt, för det verkade sitta som berg. Hon nickade och pillade loss ytterligare ett hörn. Sedan brände det till för kung och fosterland. I ett enda ryck hade hon befriat mig från all tejp. Fullständigt skoningslöst hade hon gått tillväga, och jag som trodde att sjuksystrar valt sitt yrke för att kunna vara den barmhärtiga samariten. Sadist var enda rätta ordet, men hon bara log när jag anklagade henne för att vara det. Dessutom påstod hon på fullt allvar att tillvägagångssättet definitivt var det bästa, men att det var viktigt att sköta om rodnaden som uppstod efteråt på bästa sätt, och det tänkte hon ombesörja nu.

Medan hon pratade till mig hade hon lättat på sin klädsel och var nu snart naken. Hon flyttade sig upp ovanpå mig och såg till att min lem blev styv som en pinne. Sedan förde hon in den och sade till mig

- 'Nu skall den få den mjukaste och vänligaste salvan som finns. Den kommer att masseras in på mjukast tänkbara sätt. Från topp till botten, var så lugn', fortsatte hon och tystnade först när hon kysste min mun och lät tungan leta sig in i mig.

När jag sent omsider vinkade farväl till Louise hade vi även hunnit med att äta middag, och hennes lägenhet var nu återställd i samma prydliga skick som innan jag kom under gårdagen. Vi hade haft en trevlig eftermiddag och min melankoli var som bortblåst. Det berodde säkert på att jag redan visste att det skulle bli en fortsättning på mitt drömliknande äventyr som kvinna. En annan orsak kunde vara att jag fortfarande var klädd som kvinna. Jag tänkte inte bry mig om någon granne såg mig, jag hade bestämt mig för att leva ut mitt begär och stå för det jag var. Ja, inte riktigt jämt skulle detta gälla. På jobbet var det nog lämpligt att inte komma i kjol, men jag tänkte nog vrida lite på mitt sätt att vara. Lite kvinnliga persedlar här och där tänkte jag nog smyga in, konstaterade jag leende.

En tredje orsak till mitt glada sinnelag var den väska jag hade med mig utöver de jag släpat till Louise igår. När allt var undanplockat i Louise lägenhet hade vi påbörjat med en garderobsgenomgång och en hel del kläder hade sorterats ut som lämpliga för mig att starta med. Jag tog tacksamt emot allt och såg redan framför mig hur härligt det skulle bli att få hänga in alla dessa kläder i MIN garderob. Till yttermera visso hade vi prickat in några dagar i almanackan då vi två skulle ge oss ut på stan och shoppa. Jag behövde mer kläder än dessa, tyckte Louise, och dessutom inte bara avlagda varianter utan sådant som var mode just nu. Men det ville hon hjälpa mig med och jag protesterade inte.

Första datumet var redan kommande lördag så min väntan skulle inte bli så värst lång. Snarast kom helgen så snabbt att jag knappt förstod att det redan var fredag eftermiddag igen och dags att gå hem från jobbet. Jag hade bråttom hem för det var mycket som skulle ordnas. Håret skulle få sig en omgång och naglarna skulle återfå sin fina röda glans. Dvs detta gällde fingrarna. Tånaglarna hade lyst röda och vackra hela veckan, det hade jag hoppat över under den 'städning' jag gjort på måndagsmorgonen. Jag hade dragit på det så länge det bara gick. Det var väl nästan att jag kunnat göra det på bussen, men det hade varit lite väl vågat. Jag hade heller inte gjort något åt längden på mina välmanikyrerade naglar, och jag tror en och annan på jobbet observerat detta. Dock hade inga kommentarer avlevererats.

Redan strax efter det att min lägenhetsdörr stängts bakom mig var jag halvnaken och på väg till sovrummet för att byta om. Jag visste redan vad jag tänkte ha på mig, en enkel jeansklänning fick duga eftersom jag verkligen skulle jobba. Det var mycket jag ville hinna med innan kvällen tog slut. Bl.a skulle jag möblera om lite i mina garderober för att låta mina kvinnokläder få bättre plats. Jag hade redan börjat rensa bland mina herrkläder, men det arbetet var långt ifrån avslutat. Sedan hade



jag under veckan inhandlat en ny säng istället för min gamla spånskivevariant. Den här var både bredare och bekvämare än den gamla, och jag hade kostat på mig lite olika tillbehör som sänggavlar etc. Jag hade också fallit för frestelsen att köpa ett nytt överkast som väl kanske inte direkt lyste kvinna, men som ändå kändes rätt feminint. Men det jag nog var allra stoltast för var det toalettbord med belyst spegel som nu bara väntade på att bli uppackad och monterad.

Strax efter midnatt kunde jag dra täcket över huvudet och släcka lampan ovanför min nya säng. Jag hade inte haft många vilopauser under kvällen, men nu var allt färdigt och installerat. Toalettbordet stod längs ena väggen och alla mina burkar och flaskor tronade redan i lådorna och uppe på bordet. Jag kände mig oerhört stolt och väntade ivrigt på morgondagen när bordet skulle invigas. Allt hade jag dessutom utfört iklädd mina kvinnokläder, och inte ens när allt emballage skulle transporteras till grovsoprummet hade jag bytt om utan bara knutit en scarves runt mitt hår och lagt på lite rött på läpparna. Ingen hade dock haft ärende dit denna kväll, så jag slapp möta någon av mina grannar, delvis till besvikelse för mig. Som sista åtgärd innan sänggåendet hade jag tagit ett långt bad med tillhörande väldoftande oljor. Håret hade rullats upp och naglarna pyntats. Med ett av Louises avlagda nattlinnen runt min kropp lade jag mig tillrätta och somnade sött.

Sminkbordet fick träda i aktion direkt efter frukosten. Så omsorgsfullt jag kunde lade jag en enkel vardagsmakeup. Jag tyckte nog att jag började hitta min stil och lärt mig att hantera redskapen. Håret borstade jag ut i en mjukt böljande frisyr. Jag provade med lite olika accessoarer som jag fått överta från Louise och fastnade för ett brett hårspänne som höll ihop mitt hår till en platt 'svans' där bak. Jag tyckte det kändes riktigt bra och dessutom lite extra kvinnligt att lämna min nacke bar. Kläderna jag valt ut, min favoritblus och kort kjol, åkte snabbt på, och när jag kontrollerat att allt nödvändigt fanns i handväskan kollade jag en sista gång i hallspegeln och tog sedan steget ut i trapphuset. Hissen brydde jag mig inte om, utan trippade glatt nerför trappan. Halvvägs ner så hörde jag steg som sakta rörde sig uppåt. Snabbt funderade jag vilka alternativ som stod till buds för mig när jag kom ihåg mitt löfte. Jag skulle ju vara mig själv. Nu hade jag chansen att bevisa för mig själv att jag stod vid mitt ord. Jag fortsatte mitt trippande nerför, men visst slog hjärtat några slag snabbare nu.

Mitt mellan två våningar möttes vi. Det var en av mina grannar nedanför mig. En herre runt de 50 som hellre tog trapporna än hissen. Han hade ett rykte om sig att vara fixerad vid motion, men det märktes nästan inte på hans kondition. Hans flåsande hördes långt innan vi möttes och jag hade inga svårigheter att möta hans blick och hastigt säga 'Hej' innan jag trippade förbi honom. Med hans dåliga kondis och svettiga panna skulle det förvåna mig stort om han lyckat uppbåda så mycket koncentration att han kunde identifiera mig. Det var trots allt rätt många som bodde i den här trappuppgången. Några fler mötte jag inte så mycket nöjd kunde jag rätta till handväskan och svänga runt hörnet för min korta promenad ner till stan och den väntande Louise.

Kapitel 15

Förmodligen var det ännu en test som Louise ville utsätta mig för när hon inte fanns på plats utanför saluhallen som vi bestämt. Jag fick nog stå där i drygt en halvtimme innan hon anlände. Jag var gott och väl i tid till mötesplatsen och räknade visserligen med att få vänta en stund, men när jag tom började känna igen människorna som passerade in och ut ur saluhallen började jag undra vart hon tagit vägen. Hon såg även lite skamsen när hon kom, och frågade även om jag haft det besvärligt. Visst hade jag känt mig lite obekväm, men jag tror det hade fungerat över förväntan. Glad över att jag inte var arg på henne fortsatte vi diskussionen hur dagen skulle läggas upp.

I min handväska låg en lista på saker jag gärna ville titta på, och Louise nickade gillande alltefter som hon läste listan. Många av sakerna fanns på hennes 'lista' också, även om den inte var lika prydligt nedtecknad som min. Det fanns väl inte så mycket att vänta på, så Louise tog täten och styrde stegen mot lämpliga affärer. Hon tyckte vi kunde 'värma upp oss' med att spana in varuhusens sortiment. Det var trots allt lättare att få överblick över utbudet, och 'känna in' vad som borde passa. Vi kommenterade livligt olika modeller och försökte skapa oss en helhet av hur kvinnan AnnaMaria



skulle se ut och vilken stil som passade henne bäst. Min budget var heller inte obegränsad, även om det kunde få kosta en del, så även därför gällde det att träffa så mitt i prick som möjligt.

Bland det jag var mest intresserad av att titta på var blusar, kjolar och lätta sommarklänningar samt skor. Louise kompletterade med lite tröjor och sade åt mig att något par byxor måste bara ingå i min garderob. Det hjälpte inte att jag hittat ett par trevliga cityshorts, dom räknades inte in under avdelningen byxor. Så för att slippa 'tjatet' inledde vi med att försöka fylla mitt behov av dambyxor. Många modeller visades upp och ratades av oss. Vi började nästan ge upp när vi passerade en affär som hade ett par stretchjeans i skylten. Det som fick mig att bli intresserad var knäppningen. Det här var nog de första jeansen som jag sett med 'äkta' damknäppning, dvs dragkedjan satt i sidan. Det hade varit snudd på ett oavvisligt krav från min sida att denna knäppning skulle gälla. Annars kunde jag lika gärna haft mina innötta herrjeans tyckte jag.

Att sedan jeansen både passade och satt snyggt på mig var givetvis ett plus. Dessutom hittade Louise ett par piratbyxor, med motsvarande knäppning, medan jag provade de andra, så från noll i antal byxor till två olika gick på två röda sekunder. Nu trodde jag att Louise skulle tystna när det gällde val av kläder, men se där tog jag miste. Nu var det baddräkt och bikini som hon envist framhärdade att jag måste ha. Med en låtsats uppgiven min fogade jag in mig i ledet efter henne och följde troget i hennes fotspår. Glatt förkunnade hon att det här var det underbaraste som hänt henne. Tänk att få spendera så mycket tid och pengar, och dessutom slippa betala kalaset.

Svårigheten med baddräkt och bikini var inte att hitta söta modeller som gjorde min figur rättvisa. Tvärtom visade dom min figur alldeles för perfekt, och det var det som blev till vårt stora problem. Skulle vi inte kunna hitta någon baddräkt och bikini som tillförde lite kvinnlighet till min kropp? Midjan borde tex bli lite smalare och mina höfter lite bredare. Men skam den som ger sig så vi sökte vidare. Rom byggdes inte på en dag. Vi släppte baddräktsproblemet och ägnade tiden åt underkläder istället. Det blev en hel hög som vi samlade ihop av olika sorters underkläder. Mest trosor, en del behåar, några linnen och stumpor av olika karaktärer samlades i vår korg. Några mer flärdfulla saker som en läcker body i ett spetsliknande material och ett behåset med trosor och höfthållare slank också ned tillsammans med ett par nattlinnen. Där vann jag en liten seger. Louise ville att jag skulle välja lite präktigare bomullsnattlinnen, men jag stod på mig och hittade till slut lite mer kvinnliga varianter i mjukt skönt material och med söta detaljer som faktiskt fick godkänt av Louise. Största erkännandet var nog att hon köpte ett åt sig också, fast i annan färg.

Nedtyngda av kassar letade vi oss mot en barservering för att få i oss lite mat. Under lunchen fick vi tid att återsamla våra tankar och fundera på hur vi bäst utnyttjade den återstående tiden. Jag började onekligen bli rätt färdig i både kropp och själ, och insåg att det inte alltid var en lätt uppgift att vara kvinna på shoppingtur. Vi reviderade min önskelista och fann att vi skulle kunna låta resten vara kvar till ett senare tillfälle. Mycket hade vi ju trots allt klarat av, och ännu fanns det ju tid att smälta intrycken och formulera nya önskemål. Vi gjorde oss dock ingen brådska hemåt, utan strövade sakta hem genom gatorna, över torg och parker. När mitt hem passerades lastade vi bara in kassarna och fortsatte sedan vår promenad i det vackra försommarvädret. Utan en tanke så hamnade vi utanför 'min' butik, och eftersom den tydligen fortfarande var öppen så tyckte jag tillfället var ypperligt att visa Louise deras sortiment.

Dörrklockan klingade välbekant och jag såg att Stina tittade upp och mötte min blick

- 'Välkomna. Titta gärna runt själva en stund så kommer jag strax till er'.

Vi behövde ingen ytterligare uppmaning utan började botanisera bland kläderna. Sortimentet verkade attrahera Louise i synnerhet, för hon började genast att prova kläderna mot sin kropp. Till mig viskade hon

- 'Varför gick vi inte hit först! Dom har ju jättefina kläder. Dessutom är dom inte dyra. Det här är plagg du får betala dubbelt för nere på stan. Tur vi inte köpt allt du behöver'.



Jag skulle just öppna min mun och kommentera hennes yttrande när vi hörde en annan röst bakom oss

- 'Är det något särskilt ni är ute efter? Den där klänningen passar bra till både lite finare vardags. Men även till en enklare fest. Prova den gärna', hörde jag Margareta säga

- 'Ja, den är fin, jag provar den gärna, men egentligen är det väl min väninna som skulle ha en klänning', svarade Louise och nickade mot mig

- 'Är det någon speciell modell du söker?', frågade hon och vände sig mot mig

- 'Nja, jag vet inte. Något till sommaren i alla fall', svarade jag, 'inte så elegant kanske, utan något mer till vardags. Sval och skön'.

- 'Vi har säkert något som passar. Medan din väninna provar sin klänning kan väl vi titta lite här. Söt blus förresten. Tror tom vi har den modellen. Är den kanske köpt här också. Jag känner inte riktigt igen er, men det är ändå något bekant över er'.

- 'Jo den är köpt här', svarade jag med fast stämma, 'jag köpte den här alldeles själv för några veckor sedan. Faktiskt köpte jag två st med några dagars mellanrum'.

Margaretas händer for upp mot ansiktet och hon utbrast häpet

- 'Du menar inte......'

- 'Jo, det menar jag', svarade jag leende

- 'Stina, skynda dig och kom hit. Du måste träffa en av våra trogna kunder. Kom nu!'

Stina, lade ifrån sig det hon höll på med och närmade sig oss. På vägen fram tittade hon forskande på mig och sedan åter mot Margareta. Lite tveksamt sträckte hon fram handen mot mig och sade

- 'Du får förlåta att jag inte riktigt kommer ihåg dig. Är det länge sedan du handlade här senast?'

- 'Äsch, Stina! Så där höll jag på också. Ser du inte vem det är? Det är ju vår käre bluskund. Du vet den där olyckan som skedde med en av våra blusar inblandad'.

- 'Du skämtar, det här är ju en ung dam och den kunden var ju....... Men nu ser jag. Det ÄR ju samma kund. Blusen är på också. Verkligen elegant, verkligen. Mig lurade du helt. Jättetrevligt att du kom hit och visade upp dig. Det uppskattar vi. Få se. Vilken fin stil du har. Allt är ju jätteperfekt'.

- 'Tycker du', svarade jag glatt, 'verkligen kul att höra'.

- 'Ja, ni två såg verkligen ut som två söta väninnor när ni kom in. Fanns verkligen ingen anledning att tro något annat. Men åter till ditt önskemål, vad tror du om den här modellen?', frågade Margareta

Framför sig höll hon en tunn klänning i olika lager. Ovanpå den heltäckande underkjolen fanns ett tunt tyg i svagt gult med lika svagt blommönster. De smala axelbanden var kanske ett problem, då de knappast täckte ett par behåband. Men den var underbar, och skulle passa väl under varma sommardagar. Modellen kallades visst för Georgette, men det spelade mindre roll, för söt var den. Givetvis måste den provas och strax svansade både Louise och jag runt i lånta fjädrar och visade upp oss. Behöver jag tillägga att vi båda öppnade våra plånböcker i utbyte mot dessa vackra klänningar.



På en ställning hängde ett antal badkläder, och vi riktigt sögs mot ställningen för att botanisera bland deras urval. Vi framlade våra synpunkter för Stina och Margareta, så med gemensamma kritiska ögon hittade vi fram till några val som kunde uppfylla mitt önskemål. Nu förändrade nog inte dessa baddräkter min kropp något, men genom skickliga skärningar och listiga mönster förvillades ögat att se något annat än vad som faktiskt var paketerat i baddräkten. Likadant med den bikini jag valt ut. Visserligen kostade dom en halv förmögenhet tillsammans, men mitt behov av att känna mig säker och komfortabel var också värt en hel del. Alternativet att avstå från att bada och sola existerade inte i min uppfattning om vad som var sommar och semester. Smakar det så.......

Det var fyra nöjda personer som så småningom avslutade en nästan fullständig inventering av butiken. Jag och Louise var nöjda med allt det vi medförde i kassarna, och Stina och Margareta verkade även dom nöjda. Det prasslade ju lite av papper i deras kassalåda efter vår genomgång, men ändå kändes det inte som något onyttigt, eller mindre nödvändigt som inhandlats. Men även där märktes mitt kvinnliga kynne, påstod Louise, för när hade en kvinna senast erkänt att något av det hon inhandlat till sig själv var mindre nödvändigt?

Mina arbetskamrater borde ha märkt att något hänt med mig under de senaste veckorna. Jag försökte låta bli att låta kvinnan inom mig ta för stor del av mitt liv på jobbet, men det var ju så frestande att rida på den framgångsvåg som jag just surfade fram på. Jag ville ju så gärna passa på tillfället att träna mig och hitta fram till min stil som kvinna. Jag ville uppleva mig som kvinna i alla möjliga och omöjliga situationer. Jag försökte hitta fram till former när jag både kunde tillfredsställa mitt kvinnliga behov, men ändå behålla skenet uppe att det trots allt var samma mansperson som tidigare. I takt med att värmen steg och klädseln lättare så blev detta dilemma än svårare att genomföra. Mina damunderkläder skulle framträda på ett helt annat sätt än när jag kunde ha bylsiga tröjor på mig.

Det som kom att bli mitt uttryckssätt var att välja mer och mer kvinnliga plagg, men som ändå kunde accepteras som ett mansplagg. Jag tog helt enkelt till mig det sätt som kvinnor haft i långa tider att fritt välja det plagg som för tillfället kändes rätt. När en kvinna kommer i herrkavaj höjs knappt ett ögonbryn, tvärtom stimuleras hon via trevliga bifall att fortsätta sin odyssé in i en friare värld. Som man, däremot, så stoppas alla försök att ta till sig något från denna härliga del av mänskligheten. Men jag hade fått smak på detta, och var beredd att offra en del för att få fortsätta. Steg för steg bytte jag ut plagg och testade mina kamraters toleransnivå. Det handlade också om färger på kläderna, och inte minst sätt att bära dom. Kanske kunde jag knäppa upp en knapp extra och låta en smal kedja glimma till i glipan. Mina naglar höll jag välvårdade och testade ibland med klart nagellack. Lite mascara kunde jag också pröva, liksom att mina deodoranter successivt byttes ut mot damdofter.

Så visst fanns det tecken för mina kamrater att reagera på, men min förändring mottogs i alla fall inte med skepsis eller mötte någon form av motstånd. Visst kan det vara svårt att ge uttryck för en förvåning när en man kommer i persedlar av kvinnligt snitt. På något sätt är vi ändå uppfostrade i att inte såra andra människor, men det förhållandet kan få sådana otrevliga konsekvenser att man lättar sitt hjärta för andra arbetskamrater i stället, och därmed går bakom ryggen på den det gäller, vilket kan bidraga till en ovederhäftig ryktesspridning. Jag försökte därför hålla mina känselspröt i topptrim men ändå inte att förledas att bli misstänkt i överkant. Det var ju så lätt att övertolka ögonkast och förlupna frågor. Om det var någon erfarenhet jag gjort under tiden efter olyckan så gällde det just folks sätt att titta på mig.

Under alla mina promenader tidigare har jag varit livrädd för ögonkontakt. Jag har inte vågat se på mina medmänniskor och möta deras forskande, undersökande ögon. Jag har inte velat se deras blickar när de avslöjat mig. Inom mig så byggde jag upp bilder av hur äcklade de blev av mig och självförtroendet försvann totalt. Så fortsatte det även en tid efter olyckan. Jag kände mig obekväm så fort blickarna träffade mig, men förändring var på väg. Jag blev mer och mer säker på mig själv. Detta betydde nödvändigtvis inte att jag passerade bättre som kvinna, bara att jag accepterade mig själv och min situation. Då inträffade det fantastiska att jag kunde börja möta blickar och 'ge mig tillkänna'. Blickarna var inte alls så nervärderande som jag fruktat, snarare väldigt neutrala. Nu



inträffade också det skojiga att jag började jämföra blickar jag fick när jag var klädd som man med de när jag var klädd som kvinna. Det fascinerande var att jag nästan inte upptäckte någon skillnad.

Återigen kunde jag inte dra någon annan slutsats än att vi själva är det största hotet för oss. Våra hjärnor bygger upp risker och scenarior som har väldigt liten förankring i verkligheten, och vi sväljer betet med hull och hår. I vår rädsla glömmer vi bort att uppträda normalt, och DET får folk att reagera. Med lite avslappning och en insikt om att flertalet varken ser eller bryr sig så kände jag mig nu väldigt säker när jag gick ute på stan. Jag oroade mig föga för vad som fanns bakom nästa gatuhörn, utan anpassade mig, precis som om jag skulle gjort motsvarande promenad i vanliga killkläder. Jag var inte längre nervös för att möta vare sig grannar eller bekanta. Gjorde jag det och de såg vem det var så fick jag väl förklara för dom vad det hela handlade om. Det viktigast för mig var att jag trivdes och kände en tillfredsställelse i det jag gjorde.

Förberedelserna inför min förestående semester fortsatte. Under en kväll hade jag varit över till Louise för att planera och bestämma lite. Jag hade darrat till lite när det stod klart för mig att vi skulle flyga upp, och min lycka var fullständig när vi lyfte luren och beställde två biljetter till Louise Kärrman och AnnaMaria Olsson. Nu fanns jag även som officiell person tyckte jag det kändes som. Jag fick också en mängd goda råd från Louise om hur min packning skulle planeras. Vi kunde ju inte släpa med oss hur mycket som helst vilket jag både insåg, men samtidigt bävade inför. Mina packningar inför en semester som man fick vanligtvis ett gigantiskt omfång. Hur skulle jag då kunna begränsa mig när det gällde att välja ut mina favoriter i min växande garderob av kvinnokläder.

Andra funderingar som jag gick omkring med var mitt hår. Det var nu riktigt långt och började nästan bli omöjligt att hålla i styr. Dagligdags hade jag håret samlat till en hästsvans, och då syntes inte det ostyriga håret så mycket. Däremot när jag valde att släppa ut det i full frihet förde jag en hopplös kamp mot självlockiga hårslingor. Något måste göras och tiden rann iväg. Nu var det bara en dryg vecka kvar innan avresan. Jag vägde olika möjligheter mot varandra väl medveten om att det egentligen bara fanns en sak att göra. Men även det svaret innebar nya frågeställningar. Vem skulle göra jobbet? Skulle jag gå till henne som jag gått till den senaste tiden, visserligen som Ingemar, eller skulle jag välja ut någon på måfå. Svaret här fanns också redan klart inom mig, men ändå tvekade jag. Efter diverse uppeppande kommentarer bestämde jag mig för det bästa alternativet och drog telefonen till mig i soffan och slog numret.

- 'Salong Finesse', hörde jag en välbekant röst svara

- 'Hej, det här är Ingemar Olsson, jag skulle vilja beställa tid till nästa fredag'.

- 'Hej Ingemar, det var länge sedan. Nästa fredag, det går bra, vilken tid hade du tänkt?'

- 'Jag hade tänkt kl 1 om det går bra'

- 'Det ser ut att vara OK. Det är klippning du tänkt dig förstår jag'.

- 'Ja klippning, men jag tänkte också permanenta mig', svarade jag nervöst

- 'Permanenta dig?', svarade hon förvånat men fortsatte strax, 'förlåt min förvåning. Det är klart att jag sätter upp dig på en permanent. Egentligen är det kul att ni män också börjar inse hur praktiskt det är att permanenta sig, speciellt inför sommar och sol. Håret blir ju så mycket mer lättskött, speciellt om det är lite längre. Vad jag förstår så är du alltså inte beredd att kapa av dig din ståtliga man ännu, och då är det här ett förståndigt val'.

- 'Nej den klippning jag tänkt mig är bara för att ansa topparna och hitta en lämplig frisyr åt mig. Men hur jag vill se ut kan vi väl ta när vi ses. Jag har några idéer som jag gärna vill ha din åsikt om. Jag vill försöka ändra min stil lite', svarade jag lite neutralt



- 'Visst, det tar vi då. Jag står gärna till tjänst med råd. Då är du välkommen kl 1 nästa fredag'.

Med en suck av lättnad lade jag på luren. Nu var den här svåra detaljen avklarad. Lite förargad var jag nog ändå på mig själv eftersom jag inte förmått säga hela sanningen. Men jag tänkte trots detta gå till henne som AnnaMaria och ta förklaringen öga mot öga. Det kändes faktiskt lättare att göra det än via en opersonlig telefonlinje. Jag hade också varit sanningsenlig när jag sagt att jag hade några idéer om hur jag ville ha min frisyr. Den senaste tiden hade jag köpt flera damtidningar och intresserat noterat både kläder och frisyrer. Runt om mig i lägenheten låg nu urklippta bilder med frisyrer som jag gillade och under den kommande veckan tänkte jag försöka välja ut några av de jag gillade mest och diskutera dessa med Isabella, salongens innehavare. Jag var noga med att inte binda mig för någon eftersom jag då kanske låste fast mig vid en frisyr som varken passade mig eller mitt hår. Hennes sakkunskap skulle väga tungt hade jag intalat mig.

Sista dagarna på jobbet blev som vanligt hektiska, trots en period av osedvanligt lite att göra. Mest berodde det på att jag ville 'städa' skrivbordet inför semestern och inte lämna något ogjort. Och visst fanns det saker som av olika anledningar lagts på hög och halv om halvt glömts bort. En annan anledning till mina stressiga dagar var definitivt min förestående resa. Jag planerade varenda detalj oerhört noga och sedan kontrollerade alla detaljer om och om igen. Jag kunde inte göra någon annan tolkning än att jag var nervös, väldigt nervös. Men aldrig någonsin tänkte jag tanken på att avlysa hela projektet. Det var jag alldeles för stolt för och dessutom alldeles för nyfiken på hur jag skulle uppleva tre hela veckor som tjej. Att det sedan skulle ske ihop med en första klassens pärla gjorde ju inte saken sämre.

Äntligen var semestern nära. Den obligatoriska tårtan till eftermiddagsfikat delade jag med två andra som också skulle gå på semester. Jag tänkte dock försvinna redan denna torsdagseftermiddag, ty jag hade även tagit ut fredagen som semesterdag för att hinna med allt innan planet skulle gå på kvällen. Med de sedvanliga önskningarna om trevlig, avkopplande och annorlunda semester skildes vi åt. Föga anade väl mina kamrater att jag verkligen redan nu kunde säga att min semester i vilket fall som helst skulle bli annorlunda. Om den också skulle bli trevlig och avkopplande ankom i mångt och mycket på mig att avgöra. Det var min inställning som skulle avgöra om det skulle bli en framgång eller ej, det var jag helt övertygad om.

Som sista åtgärd efter hemkomsten, iklädd Ingemars kläder, travade jag över de korta stegen fram till min grannes dörr och ringde på. Det var ett pensionärspar som bodde där och vi hade talats vid några gånger om min förestående semester. Jag var så illa tvungen att ordna med någon form av 'vakthållning' av min lägenhet. 3 veckor skulle aldrig mina nyinköpta blommor klara sig, hur sinnrika bevattningsarrangemang jag än ordnade. Dessutom var det bra att någon sorterade posten åt mig också. Av förklariga skäl kunde jag ju precis inte eftersända den. Men inget av detta var något problem för paret, snarast verkade det som om de därmed kände sig synliggjorda och betydde något. De verkade annars föra ett mycket tillbakadraget liv utan besök i någon nämnvärd grad.

Så fort detta var avklarat försvann Ingemar för avsevärd tid. Nu var det AnnaMaria som regerade i lägenheten och for omkring och pysslade med allt. Det var ju heller inte mer än rätt, för det var ju med henne som flertalet av blomsterarrangemangen kommit in i huset. Hon sörjde betydligt mer för sin boendemiljö än vad 'odågan' Ingemar någonsin brytt sig. Visst höll han sig hel och ren, men sedan var det ungkarlen, som hämtad ur den traditionella bilden av en ungkarl, som styrde. Numer fick han så lov att sköta om AnnaMarias skyddslingar och vårda den ombonade miljön som raskt trollats fram under de veckor som gått. Hans grannar skulle inte kunna tolka intrycken på annat sätt än att det numer, på allvar, kommit in en kvinna i hans liv. Hur intimt förknippade de var med varandra hoppades han dock att de inte hade fullt så stor kunskap om.

Kapitel 16



Samtalen mellan mig och Louise blev många under kvällen. Det var mycket som skulle stämmas av och kollas i sista minuten. Mest var det jag som undrade över olika saker, men ett antal samtal kom även från Louise. Hon behövde hjälp med vissa saker under morgondagen. Hon hade inte haft samma möjlighet som jag att ta ut en extra semesterdag, och dessutom var hon ju mer rutinerad inför sina förberedelser. Det här var ju inte första gången hon gjorde den här resan. Våra samtal blev korta och koncisa, vi märkte att ingen av oss hade tid till att bara småprata. Senare på kvällen kom jag åter att tänka på en mycket väsentlig skillnad i samtalen som pendlat mellan oss. Jag blev alldeles varm av lycka när jag tänkte på denna lilla, men för mig betydelsefulla, differensen. Tidigare när vi kommunicerat via telefon, så var det Louise och Ingemar som fört samtalen. Ikväll så använde Louise hela tiden AnnaMaria som mitt tilltalsnamn. Det kändes verkligen skönt och kom som en påtaglig bekräftelse på vem som snart skulle ge sig iväg på semester.

Förmiddagen försvann alldeles för fort iväg. Alla mina 'måsten' blev till slut till en ordentligt lång lista så här gavs ingen tid till lugn och ro. Tvättstugan ockuperades och medan tvättmaskinerna idogt utförde sin uppgift försvann jag till mitt lilla centrum för att klara av några saker som varken jag eller Louise kommit på tidigare. Men ärendena var snabbt avklarade och ingen verkade reagera nämnvärt på AnnaMarias gestalt. Eller var det helt enkelt så att jag i min brådska varken hade tid att fundera på hur jag skulle bete mig eller hinna bli nervös. Hur det än låg till så kände jag mig redo för mitt stora äventyr. Fler förberedelser skulle inte ha gått att genomföra. Ja, ett fullständigt könsbyte med tillhörande hormonbehandlingar skulle väl i så fall ha varit något jag missat, men det hade jag varken tid eller lust med. Jag var nöjd med att vara en 'vanlig' transvestit.

Kvickt rensade jag upp i tvättstugan och återvände till min lägenhet. Tvätten sorterades in på sina rätta ställen och en snabb lunch i ordningsställdes. Nu började dock spänningen att göra sig kännbar, så innan jag bytte om till mina reskläder så var jag bara tvungen att svalka av mina känslor. Jag hade ju dessutom blivit rätt svettig under mitt flängande, så alternativet att komma till Isabella med andan i halsen kändes inte alltför tilltalande. Men någon längre stund ägnades inte åt duschen, utan jag var snabb och effektiv, och stod strax i mitt sovrum och inspekterade de kläder som snart skulle bli ett med min kropp. Inte bara kläder förresten. Det stod dessutom två askar på sängen som jag nu helt ägnade min uppmärksamhet emot.

I en av damtidningarna jag köpt fanns det en annons som tilldrog sig mitt intresse. Den visade en kvinna med bara ett bröst. Ja, hon hade faktiskt två bröst på bilden, men det syntes att det ena inte var naturligt. Texten beskrev ingående produkten, ett konstgjort bröst i silikon som fäste direkt mot huden. Med denna protes skulle alla bröstopererade kvinnor åter kunna röra sig 'fritt' och naturligt och återfå sin självkänsla efter en ofta traumatiskt operation. Klistret på protesen skulle göra henne fri och obesvärad och tillåta såväl bad som fysiska aktiviteter utan att behöva vara orolig för att protesen skulle hamna fel. Det är väl fel att säga att jag blev intresserad och attraherad av annonsen. Ett våldsamt begär uppstod istället och jag surrade i flera dagar runt annonsen som en osalig ande innan jag tog mod till mig att ringa numret som fanns angivet.

Jag blev mycket korrekt bemött. Trots mina försök att hitta någon bra undanflykt till mitt intresse så förstod jag att öppna kort var det enda rätta. Konstigt nog verkade den rätta anledningen inte vara ett dugg konstig för dom. Tvärtom upplystes jag om att jag inte var den första manlige individ som varit hos dom på utprovning. Däremot hade de ett önskemål att jag skulle komma till dom som man och att det skulle ske sent på eftermiddagen, strax innan stängning. Inget av kraven kändes på något sätt orealistiska, så tid bokades. Det var en mycket älskvärd dam i övre medelåldern som tog emot mig. Jag visades in i ett stort rum och blev förevisad produkterna. Det fanns olika varianter och storlekar, så efter lite inledande diskussion om fördelar och nackdelar började vi närma oss själva provningen. Jag ombads ta av mig på överkroppen och utan blygsel knäppte jag upp min blus och blottade min renrakade bringa. Hon synade den intresserat och uttryckte sitt gillande att hårstråna lyste med sin frånvaro. Protesen skulle fungera mycket bättre nu.

Trots min kalhet på bringan tog hon en liten servett och vätte den med en vätska. Sedan torkade hon mina bröstpartier med den, och en svag doft av alkohol trängde upp till mina näsborrar. Det var en



extra rengöringsvätska förklarade hon, och så här skulle jag göra inför varje användningstillfälle. Sedan kunde nog protesen sitta där under säkert en vecka innan den måste lossas och göras ren. Hon väntade någon sekund innan hon återvände med en dallrig geléklump i sin hand och måttade in dess placering. Med ett bestämt tryck satte hon den på plats och tryckte sedan lite extra längs dess ytterkanter innan hon tog ett steg tillbaka. Undrens tid var inte förbi, den satt kvar. Till min stora förvåning så hade nu min vänstra sida fått en mjuk och vackert formad utbuktning som definitivt gick att ta för ett bröst. Visst avvek det i färgen mot min bringa, och så saknades en bröstvårta. Det fanns bara en liten antydan till utbuktning, men inget mer.

Utan tvekan åkte även den högra protesen på och jag fick beskåda underverken i sin helhet. Hon frågade mig också om jag hade medfört en egen behå, eller om vi skulle prova ut en av deras också. Jag fiskade upp min ur väskan och med hennes hjälp var proteserna snart dolda för omvärlden. Endast deras närvaro i form av en fyllig, men ändå inte volymiös, barm visades upp. Hon gick runt mig några varv och rättade till behån lite här och där och kände på hur proteserna satt. Jag fick också en hel del råd om dess skötsel. Sedan knäppte hon upp behån och lossade även på proteserna. Men strax återvände hon med två nya som fästes på plats. Dessa var betydligt större, och hennes enda avsikt med detta byte var att låta mig uppleva skillnaden och lättare kunna komma fram till rätt storlek och bli nöjd med den. Nu passade inte min behå längre, utan hon letade upp en ur deras sortiment för mig att prova. Visst var det skillnad på deras behå och min. Den här var ju helt och hållet konstruerad för att ta hand om bröstproteser, så alla detaljer var ju anpassade därefter. Däremot kändes storleken fel, och hon nickade gillande. Inte heller hon ansåg att jag borde ha större än de jag först provade.

Utan vidare krumbukter så bestämde jag mig för att köpa proteserna. De var inte billiga, men jag skulle slippa tejpa upp min bringa för att få till lite antydningar till bröst. Med dom här kunde jag vara lite friare. Nu fick jag också reda på att det fanns lösa bröstvårtor att köpa som sedan klistrades på plats med specialklister. Givetvis följde ett par med i mitt inköp. En hel del fattigare, men ändå betydligt rikare tog jag mina två askar och tackade för mig. Speciellt tackade jag för hennes härliga och rättframma sätt. Jag hade aldrig känt mig obekväm eller som en inkräktare. Tvärtom lyste hennes ärliga engagemang även för oss och vårt behov av kvinnliga attribut igenom och gjort denna stund till något att minnas för evinnerliga tider.

Nu stod jag helnaken här i mitt sovrum och förberedde min kropp för att fästa dessa proteser vid min bringa. Med en suck av vällust sattes de på plats och resultatet studerades noga i spegeln. Jag hade kunnat stå kvar där länge, men jag manade på mig själv att fortsätta. Klockan tickade oförtrutet vidare och minskade hela tiden mitt tillgänglig tidsutrymme. Jag märkte dock att jag numer var rätt van att klä mig i kvinnokläder, för allt gick som en lekande dans och jag fick tom möjlighet att sitta ner några minuter innan det var dags att smita runt kvarteret och slinka in på Isabellas salong.

Hon kom emot mig när jag trädde in genom dörren. Hennes vänliga ögon lyste mot mig när hon inledde

- 'Hej, kan jag hjälpa dig?'

- 'Hej!', svarade jag och fortsatte, 'jag hade beställt tid till kl 1'

Jag såg hennes förvånande min och hur hennes panna lades i djupa veck samtidigt som hennes fingrar for över beställningsboken.

- 'Förlåt mig, något misstag måste ha skett, jag kan inte se någon bokning som kan stämma för kl 1. Hur var ditt namn?', svarade hon med en bekymrad min

- 'AnnaMaria', svarade jag med fast stämma, 'men bokningen står nog i ett annat namn, Ingemar'.



- 'Ja det stämmer, men konstigt, Ingemar ringde ju och beställde själv. Lät ju verkligen som det var honom beställningen gällde. Är du hans flickvän?'

- 'På sätt och vis', svarade jag strålande som ett solsken och tänkte att jag nu skulle avbryta charaden och låta henne veta sanningen, 'jag är inte hans flickvän i sin rätta bemärkelse, snarare är vi två en och samma person. Klädd så här heter jag AnnaMaria. Som du sett mig klädd tidigare är jag Ingemar'.

- 'Men nu både ser och hör jag. Otroligt! Välkommen hit', svarade Isabella och fortsatte medan hon sakta skakade på huvudet, 'jag kan inte tro det är sant, men säger du det så är det väl så. Jag är chockad helt enkelt. Nej, missförstå mig inte. Jag tar inte illa upp, absolut inte, jag är bara så förvånad att jag inget såg. Jag borde faktiskt ha reagerat, för nu ser jag ju tydligt vem du verkligen är. Enda försvaret jag har är att du inte gav mig någon som helst anledning att avslöja dig. Det var en obekant kvinna som stod framför mig och något annat kunde jag aldrig drömma om. Nu förstår jag bättre dina lite svävande formuleringar vid beställningen. Skickligt gjort måste jag säga. Inte kunde jag anat att det var något i den här riktningen som dolde sig bakom din beställning. Jag trodde nog bara att det var naturlig blygsel inför en lite ovanlig beställning för en kille'.

- 'Egentligen var det nog en kombination', fortsatte jag, 'här har jag förresten några bilder på frisyrer som jag skulle kunna tänka mig. Men innan jag visar dom så måste du lova att vara uppriktig och verkligen ge uttryck för din åsikt om frisyrerna passar mig eller ej. Det är bl.a därför som jag ville komma hit sminkad och klädd i mina tjejkläder. Skulle kanske bli svårt att föreställa sig slutresultatet annars'.

- 'Helt rätt', svarade Isabella och återfik sitt vanliga professionella jag, 'du gjorde helt rätt. Jag skulle nog haft svårt att föreställa dig i kvinnokläder. Jag lovar att vara ärlig. Låt oss titta på bilderna. Kom så går vi in i salongen'.

Jag satte mig tillrätta i stolen hon pekade emot och tog sedan bilderna ur min framsträckta hand. Efter en snabb bläddring och korta ögonkast i spegeln hade antalet minskats ytterligare. Nu återstod bara två st som vi gemensamt diskuterade. Jag tog tacksamt emot hennes fackmannamässiga synpunkter och lärde mig mycket. Gemensamt fokuserades vårt intresse mot en av frisyrerna och det behövdes bara en snabb bekräftande nick innan hon svepte skynket runt min hals och började behandlingen.

Drygt tre timmar senare började resultatet synas. Isabella borstade mitt hår så flitigt att jag trodde hon skulle slita ut håret. Men det var i all välmening. Hon visade på mig några alternativa sätt hur jag kunde ändra min frisyr. Hon avslutade med den modell vi bestämt oss för och strax kunde jag se på mitt nya jag i spegeln. Jag var mer än nöjd och log mitt allra bredaste leende. Jag förde försiktigt upp mina händer mot mitt hår och kände dess silkeslena yta. Jag vände och vred på ansiktet och såg mig från olika håll i alla de speglar som omgav mig. Isabella stod hela tiden i bakgrunden och gav mig små kommentarer då och då

- 'Du blev verkligen vacker. Du passar i den där frisyren. Den är du på något sätt. Det enda jag kan se som saknas är ett par vackra pärlor i öronen. Men du vill väl kanske inte göra hål?'

- 'Varför inte', svarade jag, 'det finns ju inte så mycket man kvar bakom allt kvinnliga just nu, så varför inte göra bilden komplett'. Mer behövdes inte sägas och efter några snabba förberedelser satt det två vackra pärlor i mina öron. Jag kunde inte annat än hålla med om att de satt som pricken över i.

Efter ytterligare några goda råd om skötsel, av både hål och frisyr, så var det dags att betala och ge sig av hem för att hämta packningen och möta Louise vid flygbussarna. Isabella såg riktigt avundsjuk ut när jag berättade om varför jag var klädd i kvinnokläder och vad som stod närmast på programmet. Precis när jag skulle lämna lokalen så kom hon emot mig och gav mig en riktigt varm och vänskaplig



kram. Fortfarande med mig i sina armar tittade hon mig djup in i ögonen och med värme i rösten sade hon

- 'Ta nu väl vara på dig. Var försiktig, men våga ändå njuta av livet. Kom sedan in efter sommaren och berätta för mig. Jag kommer verkligen att hålla mina tummar för dig', avslutade hon och gav mig en puss på kinden och ytterligare en kram. Med en liten tår i ögat skildes vi åt och jag skyndade hem.

Kapitel 17

- 'Nej men är det verkligen du', hörde jag en välbekant röst bakom mig, 'så det var därför du måste vara ledig idag. Nu förstår jag. Men så snyggt du blev. Verkligen klädsamt', fortsatte Louise sedan jag vänt mig om och fått min välkomstkram av henne.

- 'Ja, visst blev det bra', förkunnade jag stolt, 'ser du något mer också'.

- 'Men du har ju gjort hål i öronen ser jag också. Tjusigt. Du passar med något enkelt i öronen. Blir liksom lite kvinnligare så. Är det något mer ändå?'

- 'Ja, det är det faktiskt', svarade jag skrattande, 'men det syns inte så mycket, så upptäcker du inte det själv så tänker jag vänta med att avslöja det'.

- 'Din retsticka där. Nu kommer jag ju inte att tänka på något annat än vad det kan vara som jag missat. Men ok då. Du skall få ha ditt roliga även du. Kom nu, bussen står framme, och vi kan ju lika gärna vänta ute på flygplatsen som här'.

Direkt när vi ankom till terminalen så ställde vi oss i den kombinerade biljett- och incheckningskön. Det blev vår tur och när vi några minuter senare kunde lämna kön klämde jag stolt på min biljett som var utställd på 'Miss AnnaMaria Olsson'. Jag hade även ett vänligt 'Trevlig resa, mina damer' klingande i mina öron från den manlige expediten när han överlämnade biljetter och kvitton till oss. Vi drog oss bort från stöket kring incheckningsdiskarna och letade upp vår utgång. Jag tyckte knappt att jag hunnit släta till kjolen under mig när vårt plan ropades upp. Tillsammans med våra medpassagerare radade vi upp oss och följde med strömmen ner till planet där vi utan problem hittade våra platser.

Det svenska sommarlandskapet visade upp sig från sin bästa sida under den timme som resan tog upp till flygplatsen mitt på Frösön. Landskapet under oss såg ut som en kartbild, och vi hade inga svårigheter att känna igen oss. Vi satt på planets högra sida och hade perfekt utsikt över kusten och kunde tydligt se Gävlebukten innan planet svängde en aning och for upp genom landet mot Östersund. Strax innan ankomsten till republiken Jämtlands huvudstad gjorde planet en kraftig sväng åt höger och Louise spanade ivrigt efter något. Strax hittade hon vad hon sökte och pekade ut sin fädernesgård under oss. Den låg på en halvö som sträckte ut sitt finger i Storsjön, med utsikt över Oviksfjällen. Fjällen såg jag inte förrän vi låg på finalen in mot flygplatsen och de vackert runda kullarna visade upp sig för oss. Jag förstod genast varför Louise så gärna återvände upp hit, sommar efter sommar.

Flygplatsen var liten men trivsam. Louise föräldrar, Stig och Dagmar, hade inga som helst problem att hitta oss. Först tog de hand om sin återvändande dotter och jag avvaktade diskret i bakgrunden. Strax var det dock min tur och Dagmar vände sig mot mig

- 'Och du måste vara AnnaMaria. Du ser verkligen lika söt och glad ut som Louise har beskrivit dig. Välkommen till Jämtland förresten. Är det ditt första besök hit till Republiken?'



- 'Tack, nej jag har varit på genomresa hör någon gång i 'forntiden', tillsammans med mina föräldrar, men jag har inga andra minnen än att myggen stod på kö utanför tältet om mornarna när vi klev ut. Dom verkade lika hungriga som vi efter en härlig natt.

- 'Ja, myggen kan vara envisa, men än så har vi klarat oss hyfsat', infogade Stig när han släppt taget om Louise och började bekanta sig med mig.

Vi hann småprata lite grann och känna varandra på pulsen innan våra väskor började rulla fram på bandet. Vi fångade upp våra väskor och drog oss mot deras bil, en något till åren kommen Volvo kombi. Kvällen var ljuvlig, så de undrade försiktigt om vi kunde tänka oss en kortare tur i akt och mening att ge mig en liten uppfattning om de vackra omgivningarna. Vi nickade instämmande och det tog inte lång stund innan vi var framme vid första målet, Frösö kyrka. Den låg så vackert där uppe på höjden, med storslagen utsikt ner mot en del av Storsjön och Oviksfjällen i fonden. Strax nedanför låg Wilhelm Petersson-Bergers Sommarhagen lite inklämt upp mot en liten skogsdunge. Men samma storslagna utsikt fanns här och det var inga svårigheter att förnimma hans musik, som Frösöblomster och Intåg i sommarhagen.

Resan fortsatte ned mot den färja som skulle föra oss över Vallsundet för vidare befordran västerut. Det här var nog sista sommaren för färjan. Några kilometer längre ner byggdes en bro tvärs över Storsjön och redan kunde man se hur bron sträckte sig ut över det öppna vattnet. Under den korta överfärden utbyttes en mängd frågor och svar mellan Louise och hennes föräldrar. Med stort intresse noterade jag hur de sakta men säkert gled in i en för mig helt obegriplig dialekt. Endast lite ord här och där kunde jag uppfatta. För första gången så hörde jag också Louise prata med sitt modersmål, något som jag tyckte lät mycket finare än det utslätade språk vi normalt använde oss av.

Några enstaka gårdar låg längs grusvägen fram till den lilla byn som bland annat innehöll familjen Kärrmans residens. Deras gård låg naturskönt med ängarna sluttande ner från huset mot Storsjön som låg alldeles spegelblank. Runt om fanns det några äldre hus, men de var numer upplåtna som sommarbostäder. All mark runt gården tillhörde Stig och Dagmar och på många av ängarna strövade korna omkring i naturskön stillhet. I hagen närmast boningshuset gick deras två hästar omkring och de blev föremål för Louises första välkomsthälsningar. Uppenbarligen var Louise älskad även av dom, för de kom genast fram till henne och nafsade henne lätt i håret. Jag var inte lika modig, utan höll mig diskret vid sidan om. Louise var dock påstridig och såg till att jag blev vederbörligen presenterad för Brunte och Svarten. Vilken som var vilken var inga svårigheter att veta. Namnen var mycket avslöjande.

Katten Sotis anslöt sig till oss och strök sig oblygt mellan våra ben. Inte ens de stora hästarna skrämde Sotis utan hon rörde sig fram och åter under stängslet. Under tiden hade Stig flyttat in vår packning och Dagmar satt på kaffevattnet. Från verandan ropade hon nu till oss och bjöd på ett härligt kvällsfika bestående av delikatesser som rökt sik, tunnbröd och messmör i en salig blandning. Det mesta hade sitt ursprung runt gården, och Louise pekade ut den lilla bagarstuga som tunnbrödet bakades i. Den hade en vedeldad ugn som tog fleras timmar att värma upp, så det var inte något man gjorde så där spontant, utan det skedde efter noggrann planering. Maten smakade givetvis bra och vad gjorde det att timmarna flöt iväg. Jag upplevde också att jag omedelbart fick fin kontakt med både Stig och Dagmar. De var väldigt naturliga till sättet och var väldigt rättframma. Så vår närvaro störde inte deras rutiner, utan när det blev dags sade de helt sonika bara 'God Natt' och drog sig tillbaka. Louise och jag satt plötsligt helt ensamma och njöt av den friska fjälluften.

På förslag från Louise röjde vi av bordet och tog sedan en promenad runt byn. Jag fick veta det mesta om gårdarna och såväl deras nuvarande ägare som de tidigare. I många av gårdarna hade släktingar bott, så under hennes barnaår hade hon flängt in och ut ur husen. De tillhörde verkligen hennes 'jaktmarker' så här hittade hon som i sin egen ficka. Jag kunde också spåra en viss bitterhet att alla gårdar nu befolkades av sommargäster, även om hon bara hade gott att säga om dom. Vår rundvandring fortsatte även in på gårdens alla ekonomibyggnader. Det var väl bara ladugården som vi hoppade över. Louise ville inte att vi skulle börja lukta 'lagård' redan första kvällen. Däremot



förevisades höskullen och jag kände mig verkligen som väninna i ordets rätta bemärkelse när hon visade mig platsen där hon förlorat sin oskuld.

Nu var vi åter vid vår utgångspunkt och det som återstod var egentligen bara att ta vårt rum i besittning och få lite nattsömn. Visserligen krävde ingen att vi skulle väcka tuppen om mornarna, men instinktivt kände jag att vi heller inte borde ligga och dra oss långt fram på förmiddagen. Tyst trippade vi uppför trappan för att inte störa Louises sovande föräldrar och kom fram till hennes flickrum som fortfarande såg ut ungefär så som hon lämnat det. Storleken var det inget fel på, det var ursprungligen vardagsrummet i den lägenhet som fanns på övre planet. Huset hade nämligen tidigare inrymt två familjer, men när Stig övertog huset blev han ensam herre. När Louise så småningom gjorde entre och började kräva lite utrymme gjordes stora rummet på övervåningen i ordning. De övriga rummen reserverades för ytterligare barn, som till Stig och Dagmars stora sorg aldrig kom. Men genom att allt fanns kvar i ursprungligt skick hade nu Louise en komplett våning till sitt förfogande, med kök och eget badrum. Det fanns även ett mindre sovrum, avsett som gästrum, men Louise hade bett mig att sova med henne i det stora rummet, och jag hade villigt gått med på det arrangemanget. Våra sängar stod nu i vinkel mot varandra i ett av hörnen och var redan prydligt bäddade. Det fanns även ett stort antal mjukdjur grupperade på sängarna, så kramkompisar skulle vi inte sakna under sena kvällar, uppkrupna i våra sängar.

Tillsammans klädde vi av oss och tassade ut i badrummet för att tvätta bort det lilla smink vi använt oss av. Först när jag råkade hamna mellan Louise och badrumslampan reagerade hon

- 'Tänkte du sova i behån i natt?'

- 'Nej, hurså', frågade jag oskyldigt

- 'Glömde du bara att ta av den då?'

- 'Nej, jag tog av den, varför undrar du?'

- 'Men jag såg ju dina bröst när ljuset föll rakt igenom ditt nattlinne. Det såg riktigt naturtroget ut. Hur kan det se ut så om du redan har tagit av dig behån. Du har ju inga bröst!'

- 'Har jag inte', svarade jag skrattande och drog nattlinnet över huvudet. Louise stirrade häpet på mina tvillingar och sträckte försiktigt fram sin ena hand och rörde vid den ena protesen. Den andra handen förflyttade sig sakta upp mot den andra tvillingen och smekte den varsamt

- 'Så det var det här du menade. Verkligen en trevlig överraskning. Så äkta de känns', svarade hon och gled in i min öppna famn.

De första dagarna var det ingen som ställde något krav på aktivitet från vår sida. Vi kunde strosa omkring på egen hand och jag hann smälta alla nya intryck. Louise fortsatte att visa mig sina smultronställen och vi kände oss mer som fnittriga tonårsflickor än vuxna damer. Eftersom dagarna var så härliga blev det också en hel del bada i deras egna badvik med läcker sandstrand. Visst var Storsjön känd som en kall badsjö, men vattnet var friskt och luften varm, så det var absolut inga problem att stå ut med den kombinationen. Vi hade verkligen semester och njöt av friheten och all uppassning. Ständigt kom vi till dukat bord och fick inte bidra ens med det lilla. Tvärtom uppmanade både Stig och Dagmar att njuta av friheten. Andra dagar skulle snart komma. Dessutom verkade de gilla mig och min kamratskap med Louise. Dagmar såg med ett diskret intresse på oss när vi vandrade runt på markerna och Stig föreslog gång efter annan nya utflyktsmål för oss.

Kvällarna tillbringade vi tillsammans, så ofta det nu gick eftersom Stig verkligen hade långa dagar. Från tidig morgon till sen kväll. Men den här kvällen var han hemma och vi satt länge och väl på verandan och pratade om oss, våra jobb och livet i största allmänhet. Det var en trivsam stund och



inte minst jag fick en fin inblick i hur ett liv på landet kunde gestalta sig. Jag blev fullständigt upplyst om att det faktiskt fanns en horisont utanför storstaden också. Den grottekvarn vi levde i till vardags var inte nödvändigtvis det enda alternativet för att leva ett innehållsrikt liv. Snarare upplevde jag Louises föräldrar som större världsmedborgare än vad jag upplevde mig själv som. Hemmavid var man så upptagen av ett inrutat och geografiskt begränsat liv att horisonten ofta försvann. Här fanns det större möjlighet till eftertanke och se sin del av helheten. Engagemanget i både små och stora frågor fanns verkligen där som ett genuint intresse, inte det här ytliga, för att beveka det ständigt dåliga samvetet, som vi storstadsbor ofta gjorde.

Frågorna till mig handlade mest om mina upplevelser av trakten och vad jag jobbade med. Jag kunde sanningsenligt besvara dessa frågor utan att på något sätt avslöja mig och mitt rätta jag. Lite undrade jag hur länge den här charaden skulle kunna pågå, men varje gång jag slängde oroliga blickar mot Louise så fick jag lugnade blickar åter. Lite skamsen kände jag mig dock och bestämde mig för att prata med Louise om saken. På något sätt så ville jag att de skulle veta, men ändå var jag rädd för reaktionen. Jag försjönk i dessa tankar och alla satt i den ljumma sommarkvällen och njöt av utsikten mot Oviksfjällen. Stig började röra sig efter en stund, reste sig och vände sig till Louise och mig med ett stort leende på läpparna

- 'Nej, det är väl dags att dra sig inåt. Det blir ju en morgondag också. Dessutom gäller det att hinna somna in djupt innan det börjar knarra alltför mycket i sängarna ovanpå. Häromnatten var det ju stört omöjligt att få en blund, men så var det väl för oss också, Dagmar, när vi var unga. Nu får man vara nöjd om det blir en i månaden. Mer räcker det inte till', småskrattade Stig och klappade om Dagmar

- 'Hu så du säger', svarade Dagmar med spelad förlägenhet, 'du skrämmer ju slag på AnnaMaria. Hon ser ju alldeles förskräckt ut'.

- 'Äsch, hon klarar nog av det. Hon förstår säkert att vi gillar henne ändå', svarade Stig och gav mig en klapp på kinden innan han fortsatte in mot huset. I förbifarten lade han till

- 'Det viktiga är ändå att ungdomarna trivs tillsammans och vet var de har varandra. Då är jag nöjd, och det är länge sedan jag sett Louise så nöjd ut. Så hur jag än uttrycker saken så skall du veta att jag gillar dig, AnnaMaria. Visserligen är det väl en nackdel att du kommer från samma eländiga stad som Louise envisas med att bo i, men det verkar ju finnas bra folk därnere också. Rejält folk är alltid välkomna hit, sedan får de ha vilken bakgrund som helst, det bryr jag mig inte om. Nej, Godnatt med er'.

Det blev som ett vakuum när Stig gått in. Tankarna bara snurrade i skallen på mig. Stigs uttalande kunde jag inte tolka på annat sätt än att de visste vem jag var. Ändå hade jag fått detta generösa mottagande trots att jag spelat med falska kort. Halvt bedrövad och med ordentliga skamkänslor satt jag kvar och undrade hur jag skulle kunna se Stig och Dagmar i ögonen efter detta. Mitt i mina funderingar känner jag några varma och vänliga händer omsluta mina axlar och Dagmar slår sig ner bredvid mig i soffan

- 'Ja, AnnaMaria. Vi vet din bakgrund, men gå nu inte och förebrå dig något. Varken Stig eller jag har haft något att invända. Tvärtom har vi litat på både ditt och Louises omdöme'.

- 'Hur länge har ni vetat?', frågade jag uppgivet

- 'Ja, jag tror vi fick höra talas om dig redan dagen efter din olycka. Du förstår Louise ringer ofta, och det hörs så tydligt på henne när något speciellt inträffat. Visserligen tog det en del tid att 'mjölka ur' henne allt denna gång, men ur kom det'.



- 'Så ni har vetat det så länge', svarade jag förvånat innan jag vände mig mot Louise, 'varför har du då inget sagt om detta till mig?'

- 'Vet faktiskt inte', svarade Louise lite skuldmedvetet, 'det blev bara så. Dessutom så ville jag inte verka som en 'skvallerkärring' som spred ut ditt rätta jag hit och dit. Instinktivt så kände jag kanske också att det var bättre att du själv fick komma fram med det. Nu förekom pappa dig, men det kändes ikväll som om du själv kunnat fört det på tal. Stämmer inte det?'

- 'Jo', svarade jag också lite skuldmedvetet, 'jag skall ju inte anklaga dig för att du inte berättat för mig allt du gjort. Jag styr ju inte över dig, och som du säger har jag ju haft saken helt i egna händer men ändå inte fått ändan ur vagnen. Det är framförallt mig själv jag skall anklaga', svarade jag dystert.

- 'Såja flickor. Ingen behöver varken förklara eller anklaga, vare sig själv eller någon annan. Ingen skada är skedd. Nu vet vi alla att alla vet och det i sin tur stannar mellan oss. Du skall veta att det Stig sade verkligen är sant. Det är länge sedan vi sett Louise så glad över den hon tagit med upp hit. Ni verkar fungera så fint ihop som väninnor, det andra som Stig pratade om har jag ingen uppfattning om. Dessutom smälter du fint in hos oss. Jag känner det verkligen som om du ärligt och uppriktigt bryr dig om den här trakten. Ditt intresse verkar genuint, och det är vi givetvis glada för'.

- 'Tack, men samtidigt vill jag ändå be om ursäkt för att det blev som det blev. Jag har väl varit lite för självupptagen med att allt fungerat så fint för mig i tjejkläder att jag glömt bort att se hur min omgivning tar emot min gestalt. Jag har lärt mig en läxa i kväll, och det är jag tacksam för'.

- 'Vi har alla lärt oss en läxa', svarade Dagmar och drog både mig och Louise tätt intill sig, 'nu stoppar vi undan våra allvarliga miner och tänker på den ljuva sommaren istället. Gör vad ni vill, mina flickor, men nu går jag in till Stig. Om jag inte missminner mig så är det nog en månad sedan....'

Morgonen därpå sökte jag upp Stig och vi pratade en hel del. Han kramade om mig ofta och det kändes verkligen att jag hade hans stöd, samt att han faktiskt accepterade mig som den kvinna jag utgav mig för. Jag var verkligen glad i sinnet när vi skildes åt och han fortsatte med sina göromål. På vår tredje dag började vi så smått få lite olika uppdrag och förpliktelser, och sakta men säkert gled vi in i våra roller som en del av ett evighetsgående välsmort maskineri. Jag började känna mig rätt hemtam i deras miljö och tyckte att de behandlade mig som en dotter i huset. Jag märkte då ingen skillnad på deras sätt att fördela arbetsuppgifterna mellan mig och Louise, vilket jag livligt uppskattade.

Kapitel 18

Vi märkte att Stig började bli lite orolig i kroppen. Han lyssnade ivrigt på väderrapporterna och en kväll sade han att nu var det dags att sätta igång. Vallen växte högt och nu väntade en period med fint torkväder om man fick tro på prognoserna. Morgonen därpå började han slå vallen och gräset på åkerplätt efter åkerplätt föll i snygga rader där han gick fram med hästarna. Än så länge var det ett ensamarbete, men andra tider stundade. Sommargästerna verkade också ha uppfattat signalerna för de kom förbi och undrade om det var dags för att ta ett nappatag. Stig tog med sig några av de mer erfarna och började köra ut materialet till hässjorna och se till att redskapen var OK. Dagmar förberedde sig på sitt sätt genom att bunkra upp med hennes speciella enebärssaft som tydligen var ett måste under heta dagar på fälten. På spisen anrättades också stärkande, men ändå enkla maträtter inför dessa hektiska dagar. Det skulle inte bli mycket tid att 'stå vid spisen' utan allt tillgängligt folk och tid behövdes ute på fältet.



Nästa morgon var det uppstigning redan kl 5, men trots detta var Stig redan i farten med att mjölka korna. Louise hade gett mig en del goda råd om klädsel, så jag satte nu på mig bikinin under svala bomullskläder som jag fått låna av Louise och Dagmar. På huvudet knöt vi varsina scarves som skydd mot den sol som började värma redan så här tidigt på morgonen. Luften doftade av dagg när vi kom ut och genast begav vi oss till hästhagen för att göra hästarna i ordning inför deras arbetspass. Jag var så modig så, tyckte jag när jag fick förbereda Svarten. Det verkade dock som om han var mer hemtam med redskapen, för jag kände det nästan som om han styrde och hjälpte mig tillrätta istället för tvärtom. Men klara blev dom och jag och Louise tog ut dom och värmde upp dom med en kortare tur där vi sprang vid sidan om. Stig övertog sedan dom och fäste en släpräfsa vid vardera hästen. Dagmar skulle köra den ena och Stig den andra.

Ute på åkrarna var verksamheten i full gång. Några karlar höll på att sätta upp hässjor i mellanrummet mellan raderna och kvinnor och barn satt antingen och väntade eller lade på den nedersta bommen mellan de stående störarna. Tjocka snedställda dymlingar av trä såg till att bommarna låg stilla. Så fort som vi anlände till fältet satte verksamheten igång. Med släpräfsorna samlade hästarna ihop stora högar av hö och med en knyck på en spak snurrade räfsan runt och tömde sitt lass vid hässjan där vi kvinnor stod redo att lägga upp det i lagomt stora sjok på bommarna. Allteftersom våningarna fylldes lade flinka armar på nya bommar och hässjan växte både på höjden och längden. Arbetet fortskred i ett lugnt tempo och vi hann samspråka en hel del mellan varven.

Det var fascinerande att se hur fälten successivt rensades upp och allt samlades upp på hässjorna. De minsta barnen som inte kunde utföra andra arbetsuppgifter sprang i skytteltrafik med muggar och bjöd oss på den stärkande och avsvalkande enbärsdrickan. Alltefter solens färd över himlavalvet blev det svettigare och svettigare. Plagg efter plagg åkte av och till slut var alla minimalt klädda. Bikini var tom nästan det för mycket, men någon anständighet fanns ju i alla fall kvar i kroppen. Mitt på dagen, när solen stod som högst, samlades vi i en närliggande skogsdunge och blev utfordrade med all den mat som Dagmar tidigare gjort i ordning. En tonårstjej, som Stig visste höll på med hästar, tog med sig Brunte och Svarten ner till sjön för att få sig ordentligt att dricka.

Under trevlig samvaro och stort gemyt lät vi oss väl smaka. När faten var länsade lade sig några tillrätta för en stunds vila, medan jag och Louise tänkte passa på tillfället att svalka våra kroppar i vattnet. Vi fick med oss några andra och gick ner mot stranden. Lisa, flickan som gått iväg med hästarna, hade tydligen haft samma tanke, för hon badade mellan de båda hästarna som lugnt stod där och drack av det friska vattnet. De fortsatte lugnt sin sysselsättning även sedan vi anslutit oss till Lisa, och såg närmast ut som om de skakade på manen åt våra tokigheter när vi dök i och simmade i vattnet. Våra badkläder var i det närmaste torra när vi åter kom upp till fälten och började spänna fast släpräfsorna vid hästarna. De verkade otåliga att komma igång och frustade livligt tills Stig och Dagmar övertog tömmarna för att fortsätta med arbetet.

I två hela dagar höll vi på, sedan måste Stig slå ytterligare några ängar innan vi åter samlades för ett nytt kraftprov i värmen. Men humöret var gott i gänget och ingen klagade över värmen. Däremot så antog våra kroppar mer och mer färgen av välgräddade pepparkakor. Louise, med sitt rödlätta hår, var så illa tvungen att ha något på sig när solen var som varmast, men slet sedan snabbt av sig och fortsatte arbetet i bikinin. Under en av dagarna så kom även lokal-TV ut och filmade oss, så vi förstod att det sätt som Stig valt att bruka jorden på inte var det allra vanligaste. Men vi kände oss närmast stolta över den uppmärksamhet vårt arbete fick. Stolt blev jag också en dag när Dagmar ropade på mig. Lite förvånat skyndade jag fram till henne och undrade vad hon ville

- 'Vill du prova på att leda Brunte?', frågade hon

- 'Gärna', svarade jag, 'hur gör man?'

Jag gick vid sidan om henne och noga visade hon mig hur man höll tömmarna och hur små rörelser jag behövde göra för att Brunte skulle uppfatta mina önskemål. Direkt efter att hon avlevererat ett lass bytte vi plats och jag fick prova. Det gick väl lite sisådär. Trots att jag försökte vara lätt på



handen, så reagerade Brunte på något och gick åt det hållet. Jag var nära att ge upp när jag märkte att vi började förstå varandra. Stolt avlevererade jag mitt första lass, visserligen inte så exakt som Dagmar gjort, men ändå fullt godkänt. Ytterligare ett varv följde hon med mig runt, innan hon övertog min plats vid hässjan och lät mig och Brunte sköta oss själva. Stig uppmärksammade den nya hästföraren och vinkade glatt mot mig.

Hela nästa dag fick jag ansvaret att ta hand om Brunte. Dagmar kunde därmed frigöra sig för andra uppdrag. Dessutom var jag ensam som samlade ihop för folket att lägga på hässjorna. Arbetet gick så raskt undan att Stig tog Svarten med sig och slog de sista ängarna. Det skulle vara lagomt för oss att komma dit i morgon. Så blev det också, och strax efter lunchpausen kunde vi konstatera att allt nu låg snyggt och prydlig på hässjorna. Stig tackade alla medverkande för sina insatser och inbjöd samtidigt till det slåttergille som traditionen bjöd att man skulle ha. Kl 18 denna kväll skulle vi ses vid logen strax bortom huvudbyggnaden. Alla skanderade sitt 'Ja Tack', och var och en tog sitt pick och pack och drog sig hemåt.

Som ansvarig för Brunte fick jag till uppgift att ta honom ner till vattnet. Louise tog sig an Svarten och hon föreslog en ridtur ner till stranden. Endast iförda våra bikinis hoppade vi upp och red barbacka ner till vattnet. Hästarna lydde oss välviligt och stannade inte förrän vattnet nådde en bra bit upp på våra ben. Då stannade de och frustande meddelade oss att nu fick vi klara oss själva. Vi lydde uppmaningen och slängde oss raskt i från hästryggarna. Alla fyra hade vi sedan en härlig stund tillsammans och lät vattnet svalka våra heta kroppar. Ridande tog vi oss sedan tillbaka och det var som att upptäcka landskapet på nytt från hästryggen. Vi behövde heller inte styra hästarna, utan de lunkade i sakta mak hemåt och fick sin belöning i form av färskt foder och en ordentlig ryktning innan vi tackade dom för väl utfört arbete med varsin kram. Det såg faktiskt ut som om de uppskattade vår stund tillsammans efter arbetet.

Vi skyndade oss in i huset för att göra oss i ordning och bistå Dagmar med hennes förberedelser. Nu kom våra läckraste sommarklänningar väl till pass och efter en hyfsat snabb renovering av vårt lite härjade yttre kunde vi ansluta till Dagmar och bistå henne. Först måste vi dock paradera framför henne och visa upp oss. Hon upprepade flera gånger hur söta vi var och när hon förvånat upptäckte att även jag saknade behå blev hon mäkta imponerad men samtidigt fundersam hur det kunde komma sig. När både jag och Louise förklarade hur det låg till, ofta i mun på varandra, nickade hon gillande och gav mig en extra kram.

Logen doftade av såpa när vi trädde in. Några av sommargästerna hade tagit på sig uppgiften att rensa logen, och nu låg den nyskurad och fin. Brädgolvet höll på att fyllas med bänkar och bord, och i ena hörnet stod några och ordnade till med en provisorisk scen. Det kändes redan i väggarna att det snart skulle eka av glada skratt och blandas med ljudet från prasslande klänningar som virvlade runt i dansen. En efter en anlände och som en osynlig vattendelare gled herrarna åt vänster och damerna åt höger. Varandras kreationer beundrades och klämdes på, och komplimangerna for kors och tvärs. En del var säkert ärligt menade, men instinktivt kände jag att det samtidigt var en hård kamp om en plats i rampljuset, om än för en enda kväll. Nu mättes mina kläder mot andras och en osynlig rangordning skapades vem som skulle bli betraktad som kvällens okrönta drottning. En del tog uppenbarligen denna inofficiella tävling på fullaste allvar, andra nöjde sig med att leka med i de inledande turerna.

Herrarna å sin sida var också inbegripna i livliga diskussioner. Dessutom pågick någon form av stafett dem emellan. Ett flertal cylindriska glasbehållare vandrade runt som i ett evigt kretslopp. Lite då och då stannade glasbehållaren upp och en del av innehållet flyttades snabbt över till närmaste mun. Innan behållaren åter satte fart hördes ett kraftigt och ljudligt 'AAAaaaahhhhhh' ur munnen som fått del av innehållet. Underlig lek som aldrig verkade ta slut. Jo, en och annan verkade av någon anledning bli utesluten ur stafetten och var uppenbarligen så bedrövad av uteslutningen att den vinglade iväg ut från ladan. Men å andra sidan upptogs snabbt nyanlända i kretsen så antalet stafettdeltagare var nästan ständigt konstant.



Några musiker gjorde sig beredda och utifrån lagårdsbacken hörde vi hur en kärra närmade sig. Många skyndade dit och med gemensamma krafter fördes maten in till de dukade borden. Spelmännen spelade upp och till glada toner bänkade vi oss. Jag hamnade bredvid en familj med två mindre barn, och mamman var nog bara ett par år äldre än mig. Visst hade vi blivit presenterade för varandra, men nu kom ändå kompletterande frågor av skiftande karaktär. Jag fick också en fråga om jag hade några barn, men jag kunde meddela att jag tyvärr ännu inte haft den möjligheten. Hon måste ha uppfattat mitt svar på fel sätt, för genast började hon berätta att jag då inte alls behövde ha betänkligheter inför en graviditet. Hennes hade varit underbara och något som hon definitivt inte ville vara utan. Varje kvinna borde verkligen uppleva detta, det var hennes åsikt. Jag svarade bara lite undvikande och försökte byta samtalsämne innan jag hamnade i någon svårare situation.

Nu blev det enkelt att byta ämne, för Stig tog till orda och tackade än en gång för all hjälp och hoppades att arbetet uppfattats som ett trivsamt men viktigt bidrag i att bevara en miljö som höll på att försvinna. Allas insatser var av stor betydelse för honom och en bekräftelse på att hans synsätt inte var helt förlegat, trots motstånd från omgivningen. Vi applåderade livligt han korta tal och ägnade oss sedan åt alla rätter som Dagmar dukat upp med. När hon lyckats fixa till allt detta övergick mitt förstånd. När borden länsats och golvet rensat från bord och stolar stämde spelmännen upp i en äkta jämtländsk snoa. Utan att ens fråga om lov slet en kavaljer upp mig och till min stora häpnad lyckades han föra mig runt i något som åtminstone kunde liknas vid snoa. Kanske berodde det på att jag befann mig i någon form av chocktillstånd, för nästa dans gick mycket sämre. Eller var det så enkelt att jag funderade för mycket och gärna ville visa mig bättre än jag var.

Min danskavaljer verkade dock inte tycka att jag var helt omöjlig som danspartner för han höll mig envist kvar på dansgolvet även över nästa dans, en schottis. Jag skulle väl ljuga om jag påstod att det gick så mycket bättre, men jag hade hjärtans roligt och lärde mig mer och mer för var dans jag blev uppbjuden på. Och så dansanta kavaljererna var i det här gänget så var det ingen risk att vi kvinnfolk fick sitta ner några längre stunder. Jag kände mig nog extra hedrad när Stig kom och bjöd upp mig och förde mig ut på golvet i en stilla vals. Då kändes det verkligen så härligt och ljuvt kvinnligt. Jag kände hur glädjetårarna tryckte på och jag fick kämpa ordentligt för att inte börja stortjuta.

Lite då och då måste jag dock hämta andan och få lite frisk luft. Jag sökte då upp Louise och gemensamt tog vi oss en promenad. Ljudet från dragspelet och nyckelharporna hördes långt över nejden och vi såg flera som tagit en andhämtningspaus i den ljuva sommarnatten. Så fort vi kommit utom synhåll smög jag in min hand i Louises och smekte den ömt. Jag fick ett vänligt leende till svar och hon tog ett steg närmare mig. Under tystnad fortsatte vi vår vandring, men gjorde allt för att visa varandra uppskattning. När vi återvände tillbaka till ladan så märktes det att festen nu började ebba ut. Musikerna var inte lika alerta längre och det var heller inga som orkade fortsätta dansa, utan flera höll istället på att plocka ihop det som återstod av maten och ställde upp det på vagnen. Vi tog sedan hand om den och började dra iväg den mot vårt hus. Några kavaljerer upptäckte att vi var på väg bort och försökte locka tillbaka oss i ett fåfängt försök att förlänga en fest som nu definitivt tagit slut. Inga lockrop fick oss att ändra vår destination. Visst höll vi med dom att det var synd att avbryta kvällen redan nu. Vi nickade också igenkännande när de i ett sista desperat försök påstod att så vackra flickor inte skulle sakna sällskap i sängen en sådan har underbar natt. Vad dessa två kavaljerer aldrig skulle få reda på var att vi inte hade någon tanke på att varken avbryta kvällen eller sakna sällskap i sängen.

Nu stundade lite lugnare dagar. Visserligen krävde djuren samma uppmärksamhet, men i väntan på att höet skulle torka kunde vi ägna dagarna åt utflykter eller bara lata oss. En dag föreslog Stig att vi skulle göra en tur upp till Oviksfjällen och gå en sväng i de vandringsvänliga bergen. Direkt efter mjölkningen dagen därpå åkte vi de korta milen upp till trädgränsen för att sedan gå en sväng upp på Storfjället. Vi följde de rösade lederna och var strax uppe på den första bergskammen. I min enfald trodde jag att vi kommit till toppen, men när vi blickade ut över fjällen så reste sig rygg efter rygg så långt ögat kunde se. Var den verkliga toppen låg var i stort sett omöjligt att avgöra, och jag insåg vikten av att både ha bra kartor och följa de rösade lederna. Trots den lätta terrängen var det nog väldigt lätt att irra bort sig bland alla bergskammar.



Vi nådde fram till en liten tjärn och eftersom det ändå var tid att äta vår matsäck så slog vi oss ner i närheten av den vackra vattenspegeln. Louise tänkte passa på tillfället att svalka sig och hoppade raskt ur sina kläder och travade helt näck obekymrat ut i vattnet. Vi andra tittade roat på, och när hon manade på oss andra att följa hennes exempel var Stig och Dagmar inte sena att efterkomma hennes begäran. Lika obekymrade och lika nakna travade de ut för att ansluta sig till Louise. Jag hann tänka många tankar innan jag gjorde 'korstecknet' inom mig och snabbt fick av mig mina kläder och sprang, lika naken, efter de övriga. Det enda som skilde mig från dom var det tunna vita band som höll min mandom tillbaka. Halvvägs ut mötte jag Louises blick och den lyste av erkänsla. Även Stig och Dagmar följde intresserat min ankomst. Visserligen diskret, men deras intresse gick inte att undgå. Jag fick dock inga kommentarer utan vi ägnade oss åt att svalka oss i det kalla men ack så friska vattnet.

Det var först när vi åter kom upp på land och lojt sträckte ut våra nakna kroppar i den mjuka ljungen som frågorna kom

- 'Förlåt att jag frågar, AnnaMaria, men......, jag vet inte hur jag skall uttrycka det, men jag kunde ju inte undgå att se hur kvinnlig din kropp ser ut. Du har ju bröst och det som borde finnas mellan dina ben saknades också. Är du en riktig kvinna trots allt?', frågade Stig och såg mer än förlägen ut.

- 'Jag håller med', fortsatte Dagmar, 'jag fick samma känsla av tvivel, trots att jag vet bättre. Det är verkligen fantastiskt hur det med enkla medel går att lura vilket öga som helst. Samtidigt så måste jag ju säga att din kropp verkligen ser kvinnlig ut just nu. Din solbränna gör säkert sitt till för att lura ögat'.

- 'Stig, jag är ingen kvinna, men jag blir så glad att jag ändå kan få låtsas att jag är det. Det känns så ljuvligt att få vara så här. Tillsammans med er här och nu. Jag blir också glad att ni vågar fråga dom frågor ni ställer till mig, det gör mig ännu mer säker på att ni accepterar mig som jag är. Precis som Dagmar säger så är det mesta bara 'bluff och båg'. Brösten är proteser och snoppen är fästad i de här två banden som går upp runt min midja och hålls därigenom tillbaka, men den finns där. Sen har verkligen min solbränna verkligen hjälpt till mycket. Jag reagerade själv på att proteserna var så ljusa, men nu ser jag ju hur intrycket förändras när de är en del av mina andra ljusa partier. Nu stämmer färgen helt plötsligt'.

- 'Ja, verkligen', fortsatte Dagmar, 'de ser helt naturliga ut. Men är du inte ängslig att återvända till stan och gå tillbaka till din vanliga mansroll. Jag har ju förstått att du faktiskt inte har någon önskan att bli kvinna på heltid, året om. Spåren lär ju sitta kvar länge på din kropp?'

- 'Jag vet inte om jag därmed betraktas som tokig, men jag njuter faktiskt av att se min kropp som den är just nu. Solbränd och fin. Jag tänker inte så mycket på vilka konsekvenser det har för framtiden. Jag har inget stort umgänge och jag visar mig sällan eller aldrig naken som man, så det lär nog vara mitt minsta problem'.

- 'Snygg är du i alla fall', svarade Stig, 'har du aldrig blivit uppraggad någon gång'.

- 'Bara av Louise, henne föll jag direkt för! Skämt åsido så har jag aldrig varit ute som kvinna på det sättet. Häromkvällen var den första gång en man höll i mig som kvinna. Visst kändes det väldigt smickrande när jag blev uppbjuden, men det var bara mitt 'skal' som blev smickrad. Jag såg mig inte som en kvinna i den mening att jag ville locka varje kavaljer ner i sänghalmen. Lika lite som jag anser att varje möte med en kvinna, som jag tex dansat med, absolut måste sluta i sängen. Jag vill gärna tro att män och kvinnor kan umgås tillsammans och verkligen njuta av varandras egenskaper utan att det hela tiden måste eskalera och sluta i sängen. Missförstå mig inte att jag inte bryr mig om sex, men



det är inte sexuell tillfredsställelse jag numer är ute efter när jag klär mig som kvinna. Det är något annat. Det ger mig en inre tillfredsställelse som är mycket snarlik den euforiska känsla som man får efter ett lyckat samlag, men jag vill ändå inte kalla mitt behov som något som ger sexuell njutning och tillfredsställelse. Jag förstår om ni har svårt att acceptera det jag säger som trovärdigt, men jag kan inte förklara det bättre av den enkla anledningen att jag faktiskt inte vet vad som händer med mig när jag byter om till kvinnlig klädsel. Jag vet bara att jag mår bra, och att jag mår ännu bättre när jag, som nu, befinner mig bland vänner som tillåter mig att vara mig själv'.

- 'Jag tycker du förklarar bra', inflikade Louise, 'det måste vara svårt att beskriva så privata, och dessutom inte speciellt accepterade, känslor som du nu gjort. Jag kan dessutom verifiera mycket av det du sagt. Jag upplever inte heller att du får någon sexuell 'kick' av att klä dig i kvinnokläder. Däremot så ser jag att du får ett större djup klädd som kvinna. Säkert är det beteenden som du säkert även har i din mansroll, men i kvinnokläder är det 'tillåtet' för dig att visa dom. Skulle gott kunna tänka mig att kvinnorollen innebär en form av andningshål för dig. De sidor du visar som kvinna skulle säkerligen bli föremål för retsamma kommentarer om du visade dom i din mansroll. Tyvärr, vill jag nog tillägga'.

Efter Louise inlägg fanns inte så mycket att tillägga utan vi fortsatte att njuta av solen en stund till innan vi började klä på oss för att dra oss mot bilen. Hemma väntade djuren och andra förpliktelser. Under vandringen ner för sluttningarna kom en efter en upp jämsides med mig och uttryckte sin uppskattning för att jag var så öppen mot dom. Det var repliker som lika gärna kunnat komma ur min mun. Jag var minst lika tacksam för deras förstående inställning. Kunde jag vara annat än tillfredsställd över hur allt utvecklat sig. Visst syntes moln på himlen. Hur skulle omgivningen uppfatta mig som man. Skulle jag ha svårt att anpassa mig till en traditionell mansroll, eller var inte det nödvändigt. Skulle jag kunna fortsätta mitt hoppande mellan mina olika gestalter och ändå finna acceptans från omgivningen? Många frågor surrade i mitt huvud och väntade på svar.

Våra lata dagar fortsatte. Tom Stig och Dagmar unnade sig fortsatt ledighet. Det som trots allt måste göras gjordes nu under friare och mer avslappnade former. Jag fick frågan om jag ville prova på att mjölka, och mina första läropass blev vid eftermiddagens mjölkning. Även om de hade mjölkningsmaskin, så tyckte Stig att jag borde prova på att handmjölka. Efter några misslyckade försök kom dock en liten stråle och sedan gällde det att få strålen att rikta sig mot spannen nedanför. Ett riktigt knepigt göra. Att sedan utnyttja båda händerna och få dessa att samverka mellan två spenar var nästan en övermänsklig uppgift. Jag hann även vara med på en kalvning och det var verkligen en annorlunda upplevelse att se detta förhållandevis stora djur komma ut och strax resa på sig. Att de omedelbart döpte kalven till AnnaMaria tog jag verkligen som en stor ära.

En eftermiddag kom veterinären på besök. Han skulle både kolla in hur korna mådde samt vara ställföreträdande tjur för en av korna. Under tiden han höll på med sina förberedelser knuffade Stig mig i sidan och viskade i mitt öra

- 'Kolla in noga hur han gör nu, för så där får vi väl lov att göra på dig också om det skall bli något'.

- 'Äsch', svarade jag samtidigt som jag nickade mot Louise, 'blir det någonsin aktuellt, så kallar jag in en surrogatmamma'.

- 'Låter som musik i mina öron. Vänta inte för länge bara', fortsatte han och tittade gillande på både mig och Louise.

Veterinären slutförde sina förberedelser, och strax var det hela över. Kon såg varken lättad eller nöjd ut, bara lite undrande över vad alla hade runt henne att göra. Noteringar gjordes i journalen och tid



bestämdes för nästa besök. Här var allt noga inplanerat för att trygga en kontinuerlig tillgång på förstklassig mjölk.

Tillsammans hann vi även med ett besök i Republikens huvudstad Östersund. Lägligt nog inträffade det under deras 'nationaldagar' som här kallades för Storsjöyran. Hela republiken var samlad, plus några till, och presidenten höll ståtliga tal till medborgarna. Gator och torg var ett enda myller av glada människor och musik, uppträdanden och andra begivenheter. Jag försökte säga att vi svenskar ansågs ju av gemene man som tråkiga och dåliga på att släppa loss. Jag fick direkt svar på tal att så var ju fallet också, svenskar var tråkiga och stela. Här däremot, fanns det bara jämtlänningar närvarande, och då blev det uppsluppet och trevligt. Skulle det till äventyrs slinka in någon svensk, så gällde regeln att det inte var någon svensk utan en tillfällig jämtlänning. Och för att fullborda axiomet så var också tillfälliga jämtlänningar mycket trevliga och glada människor, av födsel och ohejdad vana.

Trevligheten var det inget fel på. Här och var uppstod spontana danser framför uppträdande orkestrar, och ett tu tre kunde jag befinna mig mitt ute på det provisoriska dansgolvet med en glad jämte. Här gällde det att våga släppa loss och låta spontaniteten fira triumfer. Ingen blev gladare än man gjorde sig. Vi lät oss också väl smaka av alla läckerheter som republikens krögare dukade upp på gatorna. Det kändes verkligen som om Svenne Hedlunds 'I natt jag drömde...' var hämtad härifrån, fast utan kopplingen med ett krig. Här drog verkligen folk 'från krog till krog' och var glada. För att få en liten stunds vila från alla spontaniteter drog vi oss upp mot det vackra museet Jamtli och fick oss en trevlig lektion i hur livet kunde te sig för flera hundra år sedan, och sedan följa utvecklingen fram mot våra dagar.

Storsjöodjuret såg vi tyvärr aldrig till. Men det var fler som påstod att han stått modell för den nya bron som höll på att byggas. När den nu låg i skymningsljuset där borta så kunde man inte annat än hålla med om att profilen var som hämtad ur de berättelser man hört om detta stora och vänliga djur. Först fram på småtimmarna återvände vi hem och för att ge Stig och Dagmar lite erkänsla för sin gästfrihet så erbjöd jag och Louise att ta morgonmjölkningen. Den låg ändå bara ett par timmar bort och vi kunde ju alltid sova ut senare på dagen. Tacksamt tog de emot vårt erbjudande och drog sig inåt. Vi två stannade kvar ute och gick hand i hand ut på en vacker udde som hade det passande namnet Paradisudden. I en liten grop, som ofta användes till grillfester, satte vi oss tillrätta och kurade ihop oss tätt intill varandra. Ingen av oss var speciellt talför utan vi lät naturens eget skådespel stå för underhållningen. Fiskarna vakade nedanför oss och Storlommen gled sakta förbi. Ett rådjur tittade förskräckt på oss när den dök upp bara någon meter ifrån oss men strövade lugnt vidare när vi inte gjorde någon ansats att schasa iväg den.

I takt med att gryningen kunde skönjas i öster vaknade fåglarna till liv. Ett härligt tjatter hördes från träden runt omkring och fåglarnas sång verkade locka fram solen som sakta visade upp sitt eldröda klot borta vid horisonten. De första värmande strålarna nådde oss och inbjöd oss till ett dopp i det glittrande hav som stilla blänkte nedanför oss. Sakta och försiktigt, för att inte bryta den förtrollning som rådde runt om oss, smekte vi av varandra kläderna och, hand i hand, sakta sänkte oss ner i vattnet. Så ljudlöst vi kunde simmade vi runt och iakttog med förtjusning när en andmamma simmade förbi framför våra näsor med sina ungar. Vi var inte längre några inkräktare, vi var en del av naturen.

Kapitel 19

Jag vägrade acceptera det oundvikliga. Trotsigt låg jag kvar mycket längre i sängen och Louise började undra om jag blivit sjuk. Kanske hade det varit lättare om jag verkligen varit sjuk, för jag ville inte åka hem. Det kändes helt enkelt för bedrövligt att lämna denna underbara plats och dess underbara individer, av alla sorter. Men almanackan talade sitt tydliga språk och jag måste finna mig i det bittra ödet. Visserligen hade jag ytterligare en vecka kvar på semestern, men tiden här uppe var strax slut. Som avsked tog dock Louise med mig ut på en ridtur, något som vi också gjort regelbundet. Vi lät Brunte och Svarten ströva fritt och det var som om dom kände på sig vart vi ville gå. Turen gick över marker jag lärt mig att uppskatta högt. Från höjden med den vidunderliga utsikten



till den lilla trevliga badviken. Över de fagra ängarna och in i de trolska skogarna. Överallt fanns minnen från dessa veckor.

Stig försökte muntra upp mig när vi kom hem. Hem, ja. Redan efter denna korta tid kändes det som ett hem för mig. Det fanns en naturlighet och enkelhet som jag inte mött tidigare. Allt kändes äkta och okonstlat, vilket kanske också var orsaken till att det fungerat så fint med mitt könsöverskridande. Även nu, när jag kände en smärre ångest inför mitt återvändande till vardagen fanns de där och stöttade mig, och gjorde inga försök att negligera mitt svårmod. Dagmar anslöt till oss och hjälpte till när vi påbörjade vår packning. Lite då och då märkte vi att olika saker smögs ner i våra väskor. Louise och jag smålog mot varandra och var förståndiga nog att inte protestera. Tids nog skulle vi se vad som smugglats ner.

En av SAS Fokker 100 stod redan på plattan när vi checkade in. Jag hade dragit på avskedet i det längsta och nu blev det plötsligt ont om tid. Men vi kom i tid och innan vi gick ombord på planet fick jag några 'förhållningsorder' av både Stig och Dagmar. Jag måste komma upp till dom senare i höst för att plocka hjortron och lingon. Lika envisa var dom att jag skulle reservera någon vintervecka också. De ville se mig åter, väldigt gärna i Louises sällskap, men jag var lika välkommen ensam. Hur jag ville vara klädd var något jag själv fick avgöra. Jag var vuxen nog att ta ansvar för mitt liv, var deras enkla åsikt. Planet ropades ut och stora kramkalaset utbröt. Diverse tårar strömmade ner för kinderna, men det var också glädjetårar över att allt fungerat så bra. Vi måste till slut bryta upp och ge oss ut till flygplanet. Besättningen hälsade oss välkomna ombord och när vi passerade cockpiten fick vi ett snabbt leende från de bägge piloterna innan de återgick till sina förberedelser inför den stundande avgången. Vi bänkade oss och såg genom fönstret hur Stig och Dagmar stod vid staketet och vinkade mot vår glänsande metallcylinder.

Vår ankomst till storstaden gled oförmärkt förbi. Inga orkestrar mötte oss, heller ingen röd matta fanns utrullad. Det blev istället en anonym flygbuss som förde oss tillbaka till det pulserande livet. Kontrasten mot det stillsamma, men även slitsamma, livet där uppe blev än mer påtaglig genom den snabba transporten. Trots min vana att uppträda i kvinnokläder fick jag nu tillbaka lite av min noja att jag var utpekad och uppmärksammad. Jag kunde förstå många som kom till storstan och kände paniken bryta ut inom sig. Men redan efter några djupa andetag började jag åter få kontroll över mig och kunde observera att människor högst flyktigt iakttog mig. Det verkade som om dom, oavsett vad de såg, inte hade tid att stanna upp och reflektera över sina intryck.

Både Louise och jag hade redan på planet bestämt att vi bara skulle säga hej och sedan gå åt varsitt håll. Ingen av oss kände för att stå snyftande i någon terminal och vara fullständigt paralyserade av det ofrånkomliga. Istället hade vi bestämt att vi skulle träffas en kväll i veckan för att göra vår resumé över veckorna och skvallra i största allmänhet. Det kändes som mycket mer positivt än att bli alltför känslosam inför denna resas slutpunkt, hur tråkigt det faktiska förhållandet än var. Så med några snabba kramar, och kanske en något ömmare kyss än som var vanligt väninnor emellan, skildes vi åt och drog åt respektive håll. Jag kom hem och mötte en granne i porten. Rent automatiskt hejade jag, och fick ett något långdraget och undrande 'Heeej' tillbaka. Han verkade dock ha bråttom, så han fortsatte snabbt ut genom porten och försvann iväg.

Samtidigt som jag blev arg på mig själv för den fadäsen, så blev jag ändå lycklig inombords. Jag hade uppträtt, spontant, och förmodligen rätt naturligt. Han hade accepterat mig, eller åtminstone inte reagerat på något konstigt sätt. Det som hade hänt var egentligen helt i min linje att jag själv skulle vara den som avgjorde hur jag ville klä mig, inte andras konventioner och förväntningar. Första steget var därmed taget på att låta mina grannar uppleva AnnaMaria. Hur lång tid det skulle ta innan de också satte likhetstecken mellan AnnaMaria och Ingemar återstod att se. Där var jag helt på det klara med att jag inte skulle berätta den sanningen rakt upp och ner. Så nödvändigt tyckte jag inte att det var att de kände till alla detaljer i mitt privatliv.

Ett annat beslut som jag skjutit framför mig var huruvida jag skulle fortsätta att vara AnnaMaria semestern ut eller om Ingemar också skulle få sitt. Nu tvekade jag inte längre utan bestämde mig för



att fortsätta veckan ut. Det fanns ju så mycket i mitt närområde som återstod att upptäcka, och inte bara det, jag ville prova på om jag klarade av att leva som kvinna i min normala omgivning. Så raskt formulerades ett antal saker jag ville klara av under veckan. Det blev en ganska lång 'önskelista' av olika saker. Egentligen inget märkvärdigt i sig, men ändå av stor betydelse för att se hur vardagsmänniskan AnnaMaria uppfattades av andra. Första önskemålet var att gå ner i tvättstugan och boka tid. Det fanns en hel del som behövde tvättas upp efter semestern. Även om möjligheterna funnits däruppe så hade vi hoppat över det under den sista veckan. Nu tröt verkligen förrådet av kläder.

Jag hade tur och fick tid direkt. En enkel tröja och en sval sommarkjol fick duga som klädsel, tyckte jag. Kanske överdrev jag sminkningen något mot en vanlig kvinna, men samtidigt så ville jag ju gärna se rätt OK ut. Någon festmakeup var det i alla fall inte. Med lätt besvikelse kunde jag efteråt konstatera att jag blev helt ensam i tvättstugan. Tydligen var det ändå så att många fortfarande var på semester. Så första provet bestod jag visserligen väl, men det blev ändå som ett prov utan värde. Nästa punkt på listan kändes betydligt svårare. Kylskåpet ekade tomt och magen kurrade. Medan maskinerna snurrade på i källaren slängde jag käckt upp handväskan på axeln och gick iväg till min konsumbutik.

Flickan i kassan hälsade glatt när jag passerade henne på väg in. Jag tog sedan min kundvagn och strosade runt och samlade på mig olika varor. Naturligtvis hade jag glömt att göra en lista, så allt fick ske på 'fri hand', men det var ju inte svårt eftersom hyllorna hade gapat tomma hemma. Någon direkt trängsel kan man väl inte påstå att det var frågan om, men en och annan fanns i butiken, och ingen verkade bry sig om den ensamma transvestiten som gick längs hyllorna och fyllde sin matkorg. När jag kom fram till den manuella disken så blev jag direkt 'infångad' av en ivrig styckmästare

- 'Vad kan jag hjälpa damen med. Skall vi ta en fin bit kött till söndagsmiddagen? Vi har extrapris på både högrev och fransyska!'

Jag var på väg att rygga tillbaka och försvinna in i en av gångarna när jag besinnade mig och istället inbegrep mig i en diskussion med honom vilka olika maträtter som var bäst att tillaga med respektive köttbit. I min korg hamnade en lagom bit högrev och med huvudet högt fortsatte jag framåt. Ännu stoltare blev jag när jag bakom min rygg hörde nästa kund säga

- 'Jag tror också jag tar en bit högrev som damen där gjorde'.

Jag var nog rätt nöjd nu och drog mig mot kassan. Där var det en liten kö, och lättlurad som man är så i väntan på min tur gled det ner två damtidningar i min korg från de lockande ställningarna som fanns längs vår väg fram mot kassan. Lika vänligt som tidigare hälsade flickan i kassan på mig och jag radade upp mina inköp. Lite småprat kring min solbränna blev det. Hon förstod att jag varit på semester och undrade om jag varit söderut. Hennes förvåning blev stor när jag glatt kunde konstatera att det var åt rakt motsatt håll jag införskaffat min uppenbarligen klädsamma solbränna. Totalsumman presenterades medan vi pratade och jag insåg att mina kontanter inte skulle räcka, så utan att tänka överräckte jag mitt konsumkort och gjorde mig beredd att slå in koden. Hon drog kortet och koden avlevererades. Med en snabb blick på kortet och sedan på mig konstaterade hon

- 'Du vet att du kan få ett eget kort så slipper du använda din makes. Det blir fortfarande mot samma konto som allt sker, men ni slipper fundera vem som har kortet. Här får du en blankett som ni två fyller i. Han måste också skriva under'.

Det var nog tur att jag var solbränd, för jag blev lite lätt förargad på mig själv hur lätt detta kunde ha blivit en ytterst pinsam historia. Nu tackade jag bara och tog emot blanketten. Mina varor packade jag i några kassar och gjorde mig ingen överdriven brådska. Ville verkligen inte visa mig jäktad efter denna lilla episod. När jag var klar önskade hon glatt mig välkommen åter och grep sig an nästa kund.

Det fanns en punkt på min lista som kanske skulle bli den svåraste. Hur jag än vände och vred på problemet så fanns det ingen enkel lösning. Alla försök att hitta lösningar utmynnade i att jag måste



avslöja mig för att kunna behålla min trovärdighet. Jag förstod också att jag själv borde ta initiativet och föra saken på tal. Det skulle också stärka min ställning, det var jag (nästan) övertygad om. Mitt dilemma var hur jag skulle hantera min granne som så plikttroget hade skött lägenheten under min frånvaro. Posten var prydligt sorterad och växterna prunkade så fint i mina fönster. Det hade varit en fröjd att kliva in i min lägenhet, och lite av den uppskattning jag kände tänkte jag förmedla med hjälp av den vinflaska och andra läckerheter som jag samlat på mig däruppe. Mitt dilemma hade ju uppstått när jag så kategoriskt vägrade att återta min mansroll, något jag varit helt övertygad om skulle ske vid min återkomst.

Fortfarande enkelt klädd, men nu i sval sommarklänning, gjorde jag i ordning mina presenter och dessutom en enklare kaffebricka. Brickan lät jag stå kvar i lägenheten, jag ville ju inte tränga mig på om jag kom olämpligt eller min ärlighet inte föll i god jord. Däremot ville jag vara beredd att smida medan järnet var varmt och inte lämna någon blotta att tränga in och förstöra mitt upplägg. Men ordentligt nervös var jag när jag öppnade dörren och gick tvärs över och ställde mig utanför deras dörr. Efter ytterligare några djupa andetag tryckte jag på ringklockan, tog ett steg tillbaka och klistrade på mitt allra vackraste leende. Tassande steg hördes bakom dörren och försiktigt öppnades dörren och Elna tittade ut

- 'Hej, jag förstår om du inte känner igen mig, men det är faktiskt Ingemar, din granne, som står här. Jag vill så gärna tacka för hjälpen med blommor och post, och samtidigt berätta för dig och Agne varför jag är klädd så här. Vill ni komma över till mig på lite fika så blir jag glad'.

Elna tittade forskande på mig. Hennes ögon ville inte riktigt tro det de såg, men samtidigt så betraktade hon mig inte med någon fientlighet. Jag tyckte det gick evigheter innan hon äntligen tog till orda

- 'Men hej Ingemar. Jag kände då rakt inte igen dig. Din röst var bekant, men inte det andra. Visst kan du få förklara dig, men om du nu har gjort dig besväret att ordna med lite fika så varför inte komma över till oss istället. Vi har ju sol nu på vår balkong, din ligger ju i skuggan. Kom du så skall jag väcka Agne. Han ligger bara och drar sig lite'.

Agne såg verkligen nyvaken ut när jag kom med brickan. Om det berodde på att han verkligen nyss vaknat upp eller det faktum att han såg mig komma i klänning får jag väl aldrig veta, men synen på honom var i alla fall obetalbar. Jag försökte bara låtsas vara oberörd, trots att mitt inre var som en berg- och dalbana. Men Elna tog resolut tag i situationen och manade på oss att gå ut på balkongen. Vi pratade lite allmänt och lät oss väl smaka av brödet, men jag märkte på både Elna och Agne att de snart ville komma till saken

- 'Ja, ni undrar ju så klart varför jag är klädd så här?'

Min fråga mötte bara nickningar till svar, så jag fortsatte

- 'Svaret är faktiskt så enkelt att jag är en transvestit, en person som gillar att klä sig i det andra könets kläder. Jag gör det för att det känns riktigt, men jag har ändå ingen önskan att bli kvinna på riktigt. Mitt behov av att klä mig i kvinnokläder växlar, just nu är jag inne i den mest intensiva perioden någonsin under min levnad. Jag har levt som kvinna under min semester och jag har uppskattat varenda minut. Så intensivt har jag levt i min kvinnoroll att jag hade stora svårigheter att sluta med detta bara för att jag nu kommit hem. Samtidigt förstod jag att detta beslut skulle innebära att åtminstone ni snart skulle upptäcka min hemlighet, och då tyckte jag det var bättre att berätta själv. Därför sitter jag här nu och är beredd att besvara alla era frågor'.

En stunds tystnad uppstod innan Elna tog upp tråden



- 'Du gjorde helt rätt som kom till oss. Jag var faktiskt på väg över till dig med nyckeln för en stund sedan, men då var du inte hemma. Så hörde jag att du kom och tänkte bara ge dig några minuter innan jag gick över. Jag måste ju säga att jag faktiskt är förvånad. Du vill ju uppenbarligen att vi skall vara ärliga mot varandra, och då törs jag säga detta till dig. Men ju mer jag sitter här och tittar på dig så känns det ändå på något sätt rätt att se dig i klänning. Dessutom tycks du ha bra smak och klär dig förståndigt, inte som så många andra flickor i din ålder'.

Elna fortsatte med sina funderingar kring mig och möttes flera gånger av instämmande nickar från Agne som hittills varit tyst. I en kort paus passade han på att ge sin syn

- 'Jag instämmer i det Elna sagt. Visst är det något av en smärre chock att se dig i klänning, och jag ställer mig också frågande hur en så vettig och begåvad person som du kan få sådana tankar att klä sig i klänning. Visst kan jag dra mig till minnes att jag i början av Elnas och min bekantskap klädde mig som dam till någon maskerad, men inte fortsatte jag inte. Dessutom vill jag minnas att jag tyckte det var fruktansvärt obekvämt med allt som tryckte och skavde här och där. Men det är klart, kläderna såg inte så där precis på den tiden. Det är annat nu, det syns ju verkligen. Men, för att komma till saken, du är ju en vuxen människa och har väl både vett och rätt att klä dig hur du vill. Det åligger inte oss att komma med moralkakor och jag misstänker dessutom att vi skulle prata för döva öron. Samtidigt så uppskattar vi, jag är helt säker på att Elna instämmer i detta, din ärlighet. Det är strongt gjort och måste ha varit ett svårt beslut att fatta. Så där har du vårt stora erkännande. Sen får jag nog prata för mig själv igen, för nu vet jag faktiskt inte vad Elna tycker, men vad mig anbelangar så spelar det ingen roll hur du går klädd. Vi skall nog ändå kunna komma överens, för jag säger som Elna, det är inget fel på vare sig klädsel eller utseende. Jag vågar väl knappt säga det här inför Elna, men du är faktiskt snygg'.

Elna låtsades se förnärmad ut, men nickade ändå instämmande. Jag kunde bara tacka för komplimangerna och vi fortsatte sedan att prata om allt möjligt. Det dröjde inte länge förrän jag berättat om allt, från olyckan till semestern. Intresserat lyssnade de och kom med frågor om jag blev för otydlig. När jag kom in på att jag inte frivilligt tänkte berätta för alla grannar om min läggning så nickade de instämmande. De lovade också att detta var ett förtroende jag visat dom genom att berätta och att de inte tänkte föra något vidare.

Jag fortsatte att berätta, och framförallt Elna var nyfiken på hur jag tänkte mig framtiden. Jag svarade så ärligt jag kunde, och var väldigt tydlig på att jag nog skulle komma att synas som AnnaMaria vid många fler tillfällen i fortsättningen. Visserligen ökade risken för igenkännande, men Elna hävdade att det framförallt var min röst som avslöjat mig. Inte så att rösten inte passade till min kvinnliga skepnad, utan det var rösten som kopplade ihop AnnaMaria med Ingemar. För de som inte kände Ingemar var rösten inget problem enligt Elna. Plötsligt for hon upp och gick iväg in. När hon kom tillbaka så hade hon en nyckel i sin hand. Först trodde jag att det var min som hon tänkte återlämna, men när hon överlämnade nyckeln till mig förklarade hon

- 'Den här nyckeln går hit. Ta hand om den och ha den gärna med när du är ute och går, klädd som kvinna. Skulle du då möta någon granne och inte kan eller vill gå in till dig, så använd den här och kom in till oss. Visst får du komma in till oss även annars, vi tar gärna emot besök. Tro nu inte bara att vi gör detta bara för din skull. Tvärtom pratade Agne och jag om att vi skulle fråga dig om vi fick behålla din nyckel, och du tog vår. Det skulle kännas tryggt för oss att någon kan komma in till oss och att vi kan nå någon annan. Vi börjar ju bli lite till åren och är lite skröpliga till och från. Med detta arrangemang skulle vi alla kunna få lite extra trygghet'.

- 'Det har jag absolut inget emot, förklarade jag, låter som en alldeles utmärkt lösning. Tack!'



Solen hade för en stund sedan dalat ner bakom hustaken och luften kändes mycket svalare. Agne hade uppträtt som en stor gentleman och hämtat varsin kofta åt mig och Elna som han draperade över våra bara axlar. Genom hans initiativ kunde vi sitta kvar ytterligare en stund och lära känna varandra. Vi kunde inte låta bli att förundra oss över hur lite vi egentligen kände till varandra. Trots att vi bodde i samma fastighet, samma trappuppgång, så var vi ändå främlingar för varandra. Vi skakade på huvudet åt det vansinniga i situationen. Tänk så mycket trevligt man kunde ha ihop, och vilken nytta, om man bara vågade lätta lite på sin egen integritet och bjuda lite på sig själv. Elna avslöjade också att hon funderat lite kring min person när hon var inne hos mig för att vattna blommorna. Hon anade att det måste finnas en kvinna i min närmaste krets, för lägenheten hade det där lilla extra som ofta saknades i ett ungkarlshem. Men att kvinnan skulle vara så nära förknippad med Ingemar hade hon aldrig kunnat tänka sig.

Ju längre kvällen led desto mer lärde vi känna varandra. Vi klämde varandra lite här och där på pulsen, och det kändes rätt instinktivt att vi delade många väsentliga värderingar. Det var också spännande att höra deras berättelser från husets tidigare år, de hade faktiskt bott här sedan de var nygifta och det var nästan 50 år sedan. Med lite vemod i blicken konstaterade de att det aldrig blivit något barn i lägenheten, men att de kompenserat detta med ett flitigt resande. Fortfarande försökte de göra någon resa per år, men det blev mindre och mindre ork över. Nu var det mest minnena som levde kvar, och det kändes som en frisk fläkt från en svunnen tid för dom när jag ringde på tidigare denna dag. Under deras berättelse hade Elna greppat tag i mina händer och satt nu och kramade dom ömt. Hennes ögon var lite lätt glansiga och jag förstod att hon drömde sig tillbaka. Plötsligt kvicknade hon till, släppte mina händer, och med en klapp på min kind förkunnade hon

- 'Sitt kvar. Jag kom bara på en sak. Kommer strax'.

Agne och jag satt lugnt kvar och inväntade hennes återkomst. Med sig hade hon ett papper som hon ivrigt tummade på

- 'Jag skulle vilja fråga dig, AnnaMaria, en sak. Jag har fått ett erbjudande här att köpa ett abonnemang på Konserthuset till ett jättelågt pris. Det är fyra konserter under året och det är lite varierat program. Om jag förstått dig rätt så är du, liksom jag, intresserad av musik. Jag skulle väldigt gärna gå på dessa konserter, men Agne får jag inte längre med, och ensam går jag inte. Var ärlig nu. Säg ifrån om du inte vill gå med en gammal gaggig gumma. Jag accepterar ett nej'.

- 'Ja, vad skall jag säga', svarade jag och fortsatte i en lätt retsam ton, 'en gammal gaggig gumma skulle jag inte vilja gå på konsert med, men någon sådan är ju inte du så visst vill jag gärna gå med dig på konserterna. Ett villkor vill jag nog ändå sätta, och det är att du får stå ut med AnnaMarias sällskap. Accepterar du det så är jag med på noterna'.

- 'Jag hade inte tänkt mig något annat sällskap heller. Vi får göra det här till våra riktiga högtidsdagar. Gud vad Agne skall bli sotis när vi sitter och kucklar ihop det vi skall göra', svarade Elna glatt och kramade om mig.

Epilog

Det har nu gått ett år sedan den där olycksaliga natten då jag blev påkörd. Jag tillhör nog det ovanliga släktet som firar sådana 'tilldragelser', men så är det och här sitter jag tillsammans med de närmast 'sörjande' och har det trevligt. För att riktigt få visa min tacksamhet till alla de här närvarande så har jag bokat in oss på en av stadens bättre restauranger. Vid min ena sida sitter Louise och håller ett vakande öga på mig. Även om vi inte flyttat ihop, ännu, så tar hon mer och mer plats i mitt liv, något som jag inte har det minsta emot. Bredvid henne sitter Agne och slumrar till lite, mätt och belåten som han är.



På min andra sida sitter Stig och myser. Han tittar sig nöjt omkring i salen och konstaterar att han verkligen är tuppen i hönsgården. Resten av mina gäster är nämligen kvinnor. Alla har de aktivt bidragit till att skapa och förfina den nu ettåriga varelsen AnnaMaria. Var och en har på sitt sätt aktivt bidragit till en harmoniskt fungerande individ som hellre ser möjligheter än hinder. Från mina kära väninnor, Carin, Birgitta, Helena och Britta, till min ställföreträdande mor Dagmar. Heller inte att förglömma Stina och Margareta, som tillsammans med Isabella tagit sig an den stora uppgiften att ge AnnaMaria ett prydligt skal. Sist men inte minst kommer Elna, som genom sitt spontana infall har bidragit till att AnnaMaria även fått sig ett stort mått av kulturella upplevelser. Våra dagar har verkligen blivit heliga. Från det att Isabella tagit hand om oss tidigt på förmiddagen, till en trevlig och välsmakande avslutning på någon liten trevlig restaurang. Louise har gjort sina försök att få vara med på ett hörn, men vi får väl se om vi kan tillåta det.

Något som inte får glömmas bort i sammanhanget, fast de haft en liten mer undanskymd roll i den stora pjäsen, är alla mina arbetskamrater, vänner, och grannar som säkerligen sett förändringarna komma och gå, men ändå accepterat mig för den jag är.

Så varför skulle man inte kunna fira en olycka som fått sådana trevliga efterdyningar. Att sedan livet dessutom fått en ny dimension och ett betydligt bredare spektrum kan väl heller inte vara det sämsta motivet. Att sedan dessa nya dimensioner inte alltid passar in i ett många gånger fyrkantigt och stelt samhälle är baksidan på medaljen, liksom att viljan och intensiteten i utforskandet av dessa nya världar kan ta sig sådana uttryck att omgivningen fullkomligt storknar under den anstormning av energi och uppfinningsrikedom som jag mobiliserat för att få uppleva allt nytt.

Succéer har blandats med näst intill fiaskon, men kontentan har alltid varit - ett steg framåt - hur hopplöst än situationen har verkat. Den filosofin vill jag hålla högt. Tron på att det jag gör är rätt och riktigt måste finnas kvar inom mig, liksom en övertygelse att jag mår bäst om jag trivs. Så vi lär nog samlas här om ytterligare ett år. Om två år. Alltid finns det nya vägar att bryta, nya utmaningar att möta. Det är det som är livet!

Slut

Överst på sidan

Tillbaka till hemsidan



Anna Maria

Lifestyle

Transcript of Anna Maria