aleHistorisk tidskrift

för SkånelandMr 2 1902

'

m

HM f

7'~J1 «ÄVflfAt ém SMgÍí“*?yÆ3S

83?m

■■

aleHistorisk tidskrift för Skånelandutges av De skånska landskapens historiskaoch arkeologiska förening.

RedaktörLandsantikvarie Sven E. Noreen, Kristianstad.

RedaktionskommittéDocent Erik Cinthio, LundFil. lic. Sten Körner, LundDocent Birgitta Odén-Dunér, LundAssistent Bengt Salomonsson, LundIntendent Gustaf Åberg, Simrishamn

Föreningens styrelse 1961— 62Professor Svea Kjöllerström, Lund, ordf., professor Holger Arbman, Lund, v. ordf.,docent Jörgen Weibull, Lund, sekr., docent Erik Cinthio, Lund, v. sekr., intendentBengt-Arne Persson, Varberg, kassör samt lektor Hilbert Andersson, Ystad, professorSture Bolin, Lund, docent Bertil Ejder, Lund, museiintendent Lars-GÖran Kindström,Hälsingborg, rektor Salomon Kraft, Malmö, fil. lic. Sten Körner, Lund, musei¬intendent Harald Lindal, Trelleborg, docent Gösta Lindeberg, Lund, landsantikv. SvenE. Noreen, Kristianstad, stationsm. Sven Nöjd, Örkelljunga, docent Birgitta Odén-Dunér, Lund, disponent Birger Persson, Ystad, riksdagsman Per Edvin Sköld, N. Rörum,kyrkoherde Gunnar Wallin, Skurup, museiintendent Gustaf Åberg, Simrishamn.

ALE utkommer med 3 häften under 1962. Brev och manus till redaktio¬nen adresseras till landsantikvarie Noreen, Nya Boulevarden 9, Kristian¬stad, tel 044/134 28.

Medlem erhåller tidskriften kostnadsfritt. Årsavgiften 10:— kan insättaspå De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings postgiro¬konto Lund nr 246831.

Omslaget har komponerats av Harry Kumlien.

Omslagets vinjett är tecknad av Bengt Salomonsson och återger Söve-stadstenen.

Lund 1962, Skinska Centraltryckeriet

Den äldsta gränsläggningenmellan Danmark och Sverige

Av Sten Körner

Fil. lic. Sten Körner är lundahistoriker och förbereder endoktorsavhandling i engelsk och nordisk 1000-talshistoria.Han granskar här de källkritiska problem som har sambandmed den äldsta gränsläggningen mellan Danmark och Sverige ochåterknyter således till forskningstraditioner från ALEs föregångareHistorisk Tidskrift för Skåneland.

Vart Skåneland, dvs. Skåne, Hallandoch Blekinge, hör, när det äldst kanbeläggas i det skriftliga källmaterialet,utgör en fråga av betydande intresse.Var landskapen vid denna tidpunktdanska eller svenska eller kanske själv¬ständiga? I den äldre Västgötalagen,vars äldsta bevarade handskrift till¬kommit kort efter 1281, finns i slutetantecknat en gränsläggningsförrätt-ning mellan Sverige och Danmark.Denna anteckning, som utgör den vik¬tigaste källan för den inledningsvis an¬förda frågan, lyder översatt från me-deltidssvenska till nusvenska sålunda:

”Edmund Slemme var konung iUppsala och Sven Tjugeskägg i Dan¬mark. De satte råmärken mellan Sverigeoch Danmark. Då nämndes frånSverige: Cakaldi från Tiundaland, Botnfrån Fjärdhundraland, Gåse från Väst¬manland, Grimalde från Östergötland,Nännir från Småland, Torsten frånVästergötland, (från Danmark:) Tollefrån Jutland, Tote och Toke från Jut¬land, Gymkil frän Själland, Dan frånSkåne, Grimitun från Halland. De tolv

satte sex stenar mellan rikena. Förstastenen står vid Suntru ås, den andra iDanabäck, den tredje är Kinnasten, denfjärde i Vraksnäs, den femte Vitasten,den sjätte Brömse sten mellan Blekingeoch Möre.

Danaholmen är skiftad i tre lotter.Har en lott Uppsalakonungen, andra hardanakonugen, tredje lott har Norgeskonung. När deras stämma var, dåhöll danakonungen i Uppsalakonungensbetsel och den norske konungen i hansstigbygel.”1

Denna anteckning har gett upphovtill omfattande diskussion i mångapunkter. Sä har debatterats uppteck¬ningens formella karaktär och ' åldersamt dess omtalade rättsliga förfarande,tidsättningen av gränsläggningen, gräns¬läggningens politiska innebörd ochgränsmärkenas placering i terrängen.I denna uppsats kommer de tre förstaav de fyra här omtalade aspekternaupptas till behandling i nu nämnd ord¬ning.

Den moderna diskussionen om gräns-läggningsanteckningen börjar med

1

Lauritz Weibulls 1911 publicerade”Kritiska undersökningar i Nordenshistoria omkring år 1000”, ett för alldärefter kommande forskning grund¬läggande verk, dar tidens berättandekällor underkastas en skarpsinnig ochnoggrann analys. Weibull ansåg sigkunna fastslå att anteckningen tydli¬gen återgår på en urkund, utställd ianledning av råläggningen mellan ri¬kena: Allt tyder härpå: ”den svenskekonungen är konung i Uppsala, om¬buden, till antalet tolv, uppräknas vidnamn, deras hembygder angivas noga,den exakta, ordknappast möjliga for¬men saknar varje folklig eller litteräröverarbetning och överensstämmer näramed den i likartade och samtidigaangelsachsiska urkunder. Då ingen an¬ledning finnes att anse anteckningenför en förfalskning, bör den med sinadetaljerade uppgifter ursprungligenhärröra från en tid, som ligger gräns-läggningen nära.”“

Mot denna Lauritz Weibulls tolk¬ning riktades kritik år 1914 av HenrikSchlick, som hävdade att anteckningensvårligen kunde betraktas som en ur¬kund. Enligt Schücktvivelaktigttidigt somsuiterat i en skriven traktat. Och ävenom så skulle vara fallet ger anteck¬ningen inte intryck av att vara en in¬ternationell traktat. ”Den slutar medett tämligen barnsligt nationelt skryt,att Danmarks konung fått hålla i bets-let och Norges konung i stigbygeln, dåden svenske konungen efter traktatensafslutande steg till häst — ett skryt,som föga harmonierar med innehållet,som icke antyder någon utvidgning afSveriges gränser, --

Eftersom Emund Slemme och Sven

Tjugeskägg icke är samtidiga, är nam¬nen på undcrhandlarna enligt Schückren fantasi. Vidare är det enligt dennesresonemang ”ytterst osannolikt, att manför en gränsläggning mellan Sverige ochDanmark tillkallat lagmännen i Tiun-daland, Fjärdhundraland, Västmanlandoch Östergötland, likaledes mycketotroligt, att danskarne därmed besväratlagmännen på Jutland och Själland. Tyför en dylik förrättning var det alldelesnog att anlita lagmännen och några till¬förlitliga personer i gränslandskapcn;och skulle alla lagmän hafva varit med,förstår man ej, hvarför Attundaland,Södermanland, Närke och Värmlandsaknas.”4

Schücks anmärkningar har upptagitstill behandling hos Curt Weibull, somi Historisk Tidskrift för Skåneland nr.7, 1917— 1920 utvecklat och ytterli¬gare underbyggt sin broder LauritzWeibulls tolkning. Schücks resonemangom lagmännens deltagande i gränsreg¬leringen ”svävar i luften. Dec uppgivesingenstädes att de i uppteckningennämnda 12 personerna skulle varit lag¬män. Och även om de så varit, förelig¬ger givetvis ingen nödvändighet var¬för samtliga lagmän skulle varit närva¬rande.”5 Vad rör de sista raderna i upp¬teckningen med deras barnsligt natio¬nella skryt om hur det tillgick vid denordiska kungamötena, så förbiserSchück ”att dessa rader, som han självfinner föga harmoniera med det övrigainnehållet, äro senare tillägg.”ÿ Dennasenare anmärkning har ytterligare un¬derbyggts av lundafilologen Ivar Lind¬quist som, främst genom paleografiskamotiveringar, kunnat konstatera attberättelsen om Danaholmsmötet intehör samman med gränsläggningsanteck-ningen. Så är exempelvis den äldsta

var det ytterstom en gränsläggning så

på 900- eller 1000-talet re-

»s

2

ET

na?8 tf.6

amwfftøiYv flf føåMmn«frø&nflf vAthenen*!l iEfåmfibafjtäjrf wrifatøfføtfef aggfeaa;

•. .-1.i

1% K;

& Mi

:v&tE VafeftLi

WS*f*a*SÉ

; i v TG&

ff-- .,

Gränsläggningsanteckningen finns bevarad på blad 40 i handskriften B 59 a, sominnehåller Äldre Västgötalagen. Handskriften förvaras i Kungl. Biblioteket, Stockholm.

Foto: Kungl. Bibi.

3

handskriften av äldre Västgötalagen,den s. k. B 59, bokstaven D i ordet Da-naholmber första gången detta är nämnti den aktuella texten, utförd som initiali rött, vilket hos handskriften i övrigtalltid utmärker nytt stycke/5

Vad slutligen gäller Schlicks anmärk¬ning mot namnen i gränsläggningslis-tan, har Curt Weibull genom att full¬följa linjen från Lauritz Wcibull i ana-nysen av anteckningens karaktär fast¬slagit att denna anmärkning är irrele¬vant. Anteckningen måste ses i sam¬manhang med medeltidens urkundsvä-sen. I romersk rätt förekom två skildaurkundstyper, den enkla bevisurkun¬den (notitian) och den dispositiva ur¬kunden (cartan). Båda fortlevde inomde nybildade germanrikena. Notitianär uppsatt som ett referat av självarättshandlingen: ”den äger en urkundskaraktäristika, men har endast tillkom¬mit i rent bevisningssyfte, och ur¬sprungligen ha vittnena, att, om så kra¬ves, i en framtid bestyrka icke urkun¬dens äkthet utan sanningen av dess be¬rättelse. Till sin avfattning är notitiani regel objektiv; den talar i tredje per¬son, och då i urkunden lämnas en be¬rättelse om en redan fullbordad hand¬ling äro de verb, som ha avseende pådenna handling, satta i tempus för för¬fluten tid.”7 Cartan åter avser inte en¬dast bevisning utan rättshandlingenfullbordas först genom urkundens ut¬ställande. I denna urkundstyp uppträ¬der utställaren vanligen i första perso¬nen presens eller futurum.

För den germanska rätten, som ur¬sprungligen endast kände en rättshand¬lings avslutande inför vittnen samt eds-och vittnesbevis, var cartan främmande.I de germanska rikena undanträngdesdärför cartan av notitian, som emeller¬

tid saknade den romerska notitians be¬viskraft och som endast avsåg att un¬derlätta eller förmedla ett vittnesbevis.”Dess rättsligt giltiga avfattning blevunder dessa förhållanden mer och merlikgiltig; de övliga urkundsformerna,signa, datering och skrivareunderskriftbortföllo ofta, och notitian övergick tillen mer eller mindre formlös, merendelsytterligt enkel uppteckning. Då den en¬dast skulle tjäna som stöd för minnetoch för ett eventuellt framtida vittnes¬bevis omnämnde den ofta endast självarättshandlingen och vittnena till den¬samma.”8

Curt Weibull finner att gränslägg-ningsanteckningen i alla delar överens¬stämmer med notitian i den ur ur-kundssynpunkt bristfälliga form, somdenna fick under 900- och 1000-talet.I Norden möter överensstämmandeuppteckningar under 1100- och 1200-talet. ”Gränsläggningsuppteckningen ärsålunda utan allt tvivel att betraktasom en avskrift av en med den avhand¬lade händelsen samtida, urkundsartaduppteckning; dess äkthet säkerställesav den,---, primitiva gränslägg¬ning den omtalar.0---. Hade upp¬teckningen endast varit en vanlig, imuntlig tradition bevarad berättelse,om en gränsläggning, skulle den haften helt annan form.”10

Mot bakgrunden av denna utredningav anteckningens karaktär kan faststäl¬las att de båda tillnamnen pa kungarna— ”Slemme” och ”Tjugeskägg” — intekan ha stått i originaluppteckningenutan måste vara tillägg av en senare av¬skrivare. Schlicks tvivel pä namnensautenticitet förefaller därför ogrundat.

Curt Weibulls analys av anteckning¬ens karaktär har på senare tid, år 1942,till viss del bestritts av rättshistorikern

4

OCCEANUS CALIGANSVIL RfGENS

rSLANI?1ri

StPT-t#Tkri>#Aj.t-S; cc££-**&*-rfSEßS**.ÍA14GLAN0

5cr<fef i nartijpodíi

ITR I P H E IMÿ.,

"ORürrNi*ÿÿtoi,ÿsutON|Msÿ'isÿf -,rSSSäSöÿ; ; Sÿ EíDÿíA/ j j ÚÿlMllWtUMÿAIini.ÿ' -*A

-1

/ / /

JÿNORV £ G I Ä'iJÄ HtrOpCphj]l

Jíÿæ*Hr-p • -I IRLAND

Husi

M I L A N I •

uÿ&S.H_.

OCCEA . Wí.-;.-------'-. Ldrm **

\\“ scur.AEST LAN D \ \

ANGL, A KyIRITANNIAf

/ -1ÖCC/OE.N TA•íuruJus

JSESSerV"* li!?-'• V lí

rÿntfARåBRtTTARN! • -ÿBÁLTl>- .: — n!i -y RuzziA

SS;PONEÍANMAI STI._„ _--— =x

FR L SOff i C Cl S VIA : PO L AM I

W M ÍN U L!SAXONIA 'S1"*"

Adam av Bremens uppfattning av Norra Europa enligt en rekonstruktion utförd avAxel Anton Björnbo i Aarböger for Nord. Oldk. o. Hist., 1909. Rekonstruktionenförutsätter att varje dagsresa varit lika lång.

Gerhard Hafström. Denne anser för¬klaringen till anteckningens ordknappaoch detaljerade avfattning vara attgränsläggningen ”gång efter annan,kanske regelbundet” föredragits påtingen. ”Förklaringen av berättelsensåsom en avskrift av en samtida ur-kundsartad uppteckning behöver där¬för näppeligen tillgripas, i all synnerhetsom användandet av en skriftlig formvid denna tid i Norden är mindre san¬nolik/5"

För denna Hafströms teori kunde talaatt gränsläggningsanteckningen är be¬varad i ett lagverk. Hafströms resone¬mang, som inkluderar att ”gång efter

annan, kanske regelbundet, hava därförlagmännen och häradshövdingarna haftanledning att pa tingen påminna omlandamäret,trolig. Förklaringen till denna uppre¬pade muntliga föredragning skulle en¬ligt Hafström vara att en sådan ”måsteförutsättas ha lämnats vid senare rå-gångstvister mellan byarna på ömse si¬dor om riksgränsen.dant ändamål är gränsläggningsnotisenknappast möjlig att utnyttja. Den sät¬ter ju endast sex gränsmärken för heladen långa gränsen mellan Sverige ochDanmark. Blott i rena undantagsfall hargränsstenarna kunnat användas vid rå-

>,12 förefaller dock mindre

„13 Men för ett så-

5

fastslagits, blir nästa uppgift att sökafastställa när den omtalade gränslägg¬ningen ägt rum, Även här har forsk¬ningen lämnat olika svar.

Enda hållpunkt vid dateringen ärmeddelandet att det var kungarnaEmund Slemme och Sven Tjugeskägg,som förrättade gränsläggningen. Svå¬righeten är att några kungar med dessanamn veterligen inte varit samtida. Föratt undkomma denna svårighet har manstrukit ena kunganamnet i gränslägg-ningsanteckningen. Till och med radial-kuren att stryka bägge namnen och för¬lägga gränsläggningen till det s. k. tre-kungamötet 1101 har föreslagits.1,;

Liksom den moderna analysen av an¬teckningens karaktär först börjar medLauritz Weibulls uppsats härom i ”Kri¬tiska undersökningar” kan något mot¬svarande sägas om diskussionen rörandetidpunkten för gränsläggningen. Ut¬gångspunkt för Weibulls undersökningär den krönika över de hamburgska ärke¬biskoparna, som klerken Adam av Bre¬men skrev på mitten av 1070-talet.17Detta verk utgör — vid sidan av dens. k. Gesta Cnutonis, som emellertid fö¬reträdesvis rör engelska förhållanden— den enda större samtida prosakällantill 1000-talets nordiska historia. Trotsatt Adam på en hel del punkter lämnarbevisligt felaktiga uppgifter och trotsatt han i vissa avseenden har ett tenden-siöst framställningssätt, utgör Adamshistorieverk en utomordentligt värde¬full källa för ett tidsskede, fattigt påbärkraftigt källmaterial.

Rörande den svenska kungalängdenunder 900-talet lämnar Adam vissauppgifter. Under början av århundra¬det regerade i Sverige en konung Ringmed sina söner Erik och Emund ochmot slutet av samma århundrade en

gångstvist mellan byar på olika sidor avriksgränsen. Att sådana tvister skulleha förekommit på 1000-talet är hellerinte troligt. Gränsen mellan Sverige ochDanmark utgjordes då, — i motsats tillden moderna riksgränsen, som på kar¬tan är möjlig att markera med en enkellinje — av ett brett gränsbälte, som varingenmansland.

Dessa breda gränsområden, som harexisterat under hela medeltiden ochlångt fram i nyare tid har överallt sinmotsvarighet i dc germanska rikena påkontinenten. Förklaringen till att ickeskarpa gränslinjer utan breda gränsom¬råden skilde medeltidens riken åt är delsatt finna i att de odlade bygderna viddenna tid ännu inte stött samman, delsatt gränsområdenas ödemark var för¬delaktig ur försvarssynpunkt.14

Hafströms teori om att gränslägg-ningsanteckningen har till upphov enupprepad muntlig föredragning påtingen kan således inte göras trolig ochförefaller dessutom inte nödvändig ef¬tersom Hafström själv erkänner att an¬teckningen har ”en nära överensstäm¬melse med medeltidens germanska noti-tia.”IB Det synes därför som om intethittills har anförts, som kan rubba gil¬tigheten i Curt Weibulls uppfattningatt gränsläggningsanteckningen utgören avskrift av en urkund, som utfärdatsi anledning av den företagna gränslägg¬ningen. I denna uppsats skall inte be¬handlas de försök, som har gjorts attidentifiera de sex gränsmärkena medpunkter i terrängen men det förtjänarframhållas att dessa försök inte avsevärtrubbat uppfattningen att den tidigme-deltidagränsen mellan Sverige och Dan¬mark i stort har gått fram, där denmoderna gränslinjen löper.

Sedan således anteckningens karaktär

6

Sverige. I var äldsta historiska krönika,Västgötalagens kungakrönika, uppföresnämligen kung Emund Slemme i andrarummet efter Olof Skötkonung på denplats, som Emund Gamle enligt denhistoriskt välorienterade Adam av Bre¬men intagit.”22

Är detta resonemangteckningen om Emund i kungakröni-kan, som ingår i den äldsta handskrif¬ten av äldre Västgötalagen, lyder så¬lunda:

”Tredje (konung) var Emund Slem¬me, ty han var slisker och ej god attsätta emot i de mål han ville främja ochhan gjorde skäl (= gräns) mellanSverige och Danmark, som sägs i landa-märum.

Skrivaren ger här själv en referens tillden gränsläggningsanteckning, som idet föregående har diskuterats och ivilken namnet ”Emund Slemme” före¬kommer. Kungakrönikan är alltså be¬roende av notitian. Under sådana för¬hållanden har kungakrönikans uppgiftom tillnamnet inget självständigt värde.Det som återstår av värde Í kungakrö¬nikans anteckning är då uppgiften attden Emund, som förrättade gränslägg¬ningen, var den tredje kristne kungeni Sverige.

Endast såvitt denna uppgift står obe¬roende till de meddelanden, som Adamav Bremen lämnar om den svenskakungalängden under 1000-talet, kankungakrönikans uppgifter bekräftaAdams meddelanden. Så är emellertidinte fallet. Som Bolin själv framhållit isitt stora verk ”Om Nordens äldsta hi¬storieforskning” kan man ”ifrågasätta,om inte själva namnet (d. V. s. ”Slem¬me”) ursprungligen emanerat frånmäster Adam, vars kyrkopolitiska ställ¬ning gjorde honom hätsk mot Emund

Emund Eriksson.18 Denne senare Emundidentifierar Lauritz Weibull med gräns-läggningsanteckningens Emund Slemme.Det står emellertid klart att denna iden¬tifikation inte låter sig upprätthålla,något som teorins upphovsman ocksåsenare medgett.11' Det förtjänar exem¬pelvis påpekas att denne Emund avAdam uttryckligen nämns som samtidamed Harald Gormson, alltså Sven Tju-geskäggs företrädare.20

Med utgångspunkt från det tidigareomnämnda, av Curt Weibull vunna re¬sultatet rörande gränsläggningsanteck-ningens karaktär, låter problemet lösasig. Eftersom tillnamnen ”Slemme” och”Tjugeskägg” inte kan ha stått i cn of¬ficiell handlings text utan måste varasenare tillskott, blir dessa tillnamnirrelevanta för tidsättningen: ”medstörsta sannolikhet måste under dessaförhållanden gränsläggningen hänförastill Emund Olofsson och Sven Estrid-sen, de enda svenska och danska ko¬nungar med namnen Emund och Sven,som kunna visas vara samtida.”21

Denne Emund Olofsson förekommerhos Adam av Bremen som kung iSverige under 1050-talet och som efter¬trädare till Anund-Jacob. Gränslägg¬ningen är alltså att förlägga till dennatid. Inskottet ”Tjugeskägg” i notitianär därför felaktigt och det är Sven Est-ridsson, som notitian ursprungligen haromtalat som gränsläggare.

På basis av en uppgift i Västgötala¬gens kungakrönika har Sture Bolin yt¬terligare velat underbygga Curt Wei-bulls identifikation. ”1 samma riktning

v. s. att notitians Emund Slemme äridentisk med den svenske 1000-talskungmed namnet Emund, som nämns hosAdam) talar den äldsta historiska tra¬ditionen om konung Emund Slemme i

hållbart? An-

>>2::

(d.

7

och som därför kallade honom ”pessi-mus”.2J

Denna Adams beteckning ”pessimus”(d. v. s. ”den onde”), — som jämte till¬namnet ”den gamle (i latinsk språk¬dräkt i ackusativform ”Gamulan”)"’ — -förekommer om denne Emund hosAdam utgör säkerligen den äldsta före¬bilden till den svenska 1200-talsbenäm-ningen ”Slemme”.28 Redan detta visaratt notitian och kungakrönikan för sitttillnamn åt Emund ytterst återgår påAdam. Att sä förhåller sig för kunga-krönikans del kan ytterligare styrkas.

Savhi i kungakrönikan som hos Adamär denne Emund den tredje svenskekung, som är kristen. Som första krist¬ne svenska kung nämner båda källornaOlov Skötkonung. Den dessemellan re¬gerande kungen kallas hos AdamAnund-Jacob, i kungakrönikan äterEmund Kolbränna.27 Att ”Anund” härhar förvanskats till ”Emund” är enuppfattning, som flertalet historiker ochspråkmän anslutit sig till och som före¬faller trolig.28

Även om det står fullt klart att ocksåandra källor, numera förlorade, harlagts till grund för framställningen omde första kungarna i kungakrönikan— så kan tillnamnet ”Kolbränna” intehärledas från Adam och vidare inskju¬tas i kungakrönikan en Håkon RÖdemellan Emund Slemme och Stenkil, somhos Adam i ett scholion, en senare till-läggskommentar, först placeras efterStenkil28 — förefaller det knappast till¬rådligt att låta kungakrönikans upp¬gifter styrka Adams av Bremen medde¬landen. Likheten de bägge källornaemellan är i ovan anförda punkter allt¬för stor för att man skall våga antagan¬det att de är oberoende av varandra.Kungakrönikans uppgift i berörda

punkt har endast värde i så måtto attden identifierar den kung, som förrät¬tade gränsläggningen med samme kungsom den moderna forskningen medCurt Weibull gör.

Sedan sålunda gränsläggningsanteck-ningens karaktär fastslagits och dessomtalade gränsläggning tidfästs skall ifortsättningen den tredje inledningsvisanförda aspekten upptas till behandling,nämligen gränsläggningens politiska in¬nebörd, Även här har i forskningen me¬ningarna varit delade. Den åsikten harframförts att den svenske kungen ge¬nom gränsläggningen avträdde bety¬dande delar av sitt välde. Senast harIvar Lindquist 1941 anslutit sig tilldenna uppfattning i ”Västgötalagenslitterära bilagor”, studier i medeltidasvensk småberättelsekonst på poesi ochprosa.80 Speciellt har Blekinge utpekatssom avyttrat landskap. Vilket källstödkan en sådan uppfattning ha?

Förutom den ovan anförda notisenom Emund Slemme i Västgötalagenskungakrönika är det en anmärkning iKöpenhamnshandskriften av Söderman-nalagcn, skriven kort efter 133 5, somfått betydelse härvidlag. I det addita-ment, där den svenske kungens ställ¬ning preciseras, heter det:

”Den konung, som utvidgar Sverigeslandamären är bättre än Emund slem¬me, som mycket minskade dem medsin dårskap, då han var konung.

De bägge notiserna i Västgötalagenskungakrönika och Södermannalagensadditament har bildat utgångspunktfor uppfattningen att Emund genomgränsläggningen avträdde svenska om¬råden. C. J. Schlyter, utgivaren av desvenska landskapslagarna, har pä grund¬val av Södermannalagens påstående, attEmund minskade Sveriges landamäre,

>»31

8

dragit slutsatsen att gränsläggningen”skett på ett sådant sätt, som läntSverige till förfång.” Schlyter har vi¬dare påpekat att ”då man jämför denomständigheten, att Emunds binamnSlemme utan tvivel syftar på denna rå¬läggning, därmed, att i konungaläng-den vid VGL. samma binamn synesgrundas därpå, att Emund ”var sliskerok cigh goper at pra i py mali han vildifraemia”, så tyckes man därav kunnasluta, att Emund av girighet och föregen vinst, efter ett fruktlöst motståndav svenska män, envist genomdrev denvid mötet på Danaholmen bestämda,för Sverige menliga gränsskillnadenemellan de tre nordiska rikena.”32 Dendel, som Sverige avstått bestämmerSchlyter till Blekinge och sannoliktnordöstra delen av Skåne.-’13

Hos O. S. Rydberg, utgivaren av”Sverges traktater med främmandemagter” finns de skäl redovisade medvilka Schlyters påstående skulle kunnaunderbyggas.34 Enligt Rydberg är detotvivelaktigt att Blekinge under EmundSlemmes företrädare Anund Jacob till¬hörde Sverige. Att Blekinge inte vun¬nits med vapenmakt, därpå kan mananse tystnaden hos Saxo, den danskehistorieskrivaren på 1200-talet, som ettvittnesbörd, ”ty han skulle visserligenicke förtegat en sådan händelse”.3"

Av Adam av Bremen, som skriverkort efter Emund Slemmes regeringstid,finner Rydberg att svenskarnas maktoch anseende vid den tiden stod ganskahögt. ”Svenskarna”, säger Adam, ”sy¬nes med sin makt betvinga de övriganordiska folken.”30 ”Så skulle” sägerRydberg, ”icke en historieskrivare, somvistats hos den danske konungen, SvenEstridsson, och af honom personligenmottagit sina underrättelser, hafva ytt¬

rat sig, om Svenskarne ett par tiotal afär förut i krig med Danmark förloratnågon del af sitt område.”37 Till ytter¬ligare stöd för sin uppfattning anförRydberg att den svenske kungen ErikSegersälls erövring av Danmark på 900-talet ännu inte kunde vara glömd avsvenskarna och att ”dessutom halfönssydligaste landskaps samhörighet medGötaländcrne säkert var en urgammalföreställning”.87

Det måste framhållas att det ovanrefererade resonemanget icke är hållbartinför kritisk prövning. Som grundvalför påståendet att Blekinge underEmunds företrädare Anund-Jacob till¬hörde Sverige föreligger två källor,nämligen engelsmannen Wulfstans upp¬gifter från slutet av 800-talet och ennotis i islänningen Snorre Sturlasonssaga om Olav den helige, skriven på1230-talet samt den härmed avhängigas. k. legendariska Olavssagan.

I sin framställning av Europas geo¬grafiska förhållanden säger kung Al¬fred, regent i England i slutet av 800-talet, att burgunderna, d. v. s. born-holmsborna, har havsbukten väster omsig, svearna norr om sig och österut borsarmaterna. Kung Alfreds uppgiftervilar på Wulfstans reseberättelse, somingår i samma verk, där Alfreds nyss¬nämnda redogörelse återfinns, nämligeni en bearbetning av spanjoren Orosiusvärldshistoria från början av 400-talet.Wulf stan, som företagit en resa frånHedeby till Truso (sannolikt en ort vidWcichscl-mynningen), berättar att manhade på styrbords sida Venden och påbabords Langeland, Lolland, Falster ochSkåne. Alla dessa land hörde till Dan¬mark. Därefter hade man på babordssida Bornholm, som hade egen kung.Efter Bornholm hade man babords Ble-

9

kinge, Möre, Öland och Gotland. Dessaland tillhörde svearna.”33

Denna redogörelse, som är geogra¬fiskt välorienterad, förefaller bygga påverkliga fakta. Wulfstans uppgifter fårdock inte pressas för långt. Att Blekinge,Möre, Öland och Gottland räknas somtillhöriga svearna behover inte nödvän¬digtvis innebära att en verklig statsen¬het med en sådan utsträckning existeratvid denna tid. Efter Wulfscan tigerkällorna närmare 200 år om Skånelan¬dens politiska tillhörighet. Det är själv¬klart att under denna tidrymd mycketkan ha hänt, som aldrig kommit påhistoriens pränt.

Den andra notisen, som skulle styrkaRydbergs påstående att Blekinge underEmund Slemmes företrädare tillhördeSverige, återfinns, som tidigare nämntsi sagorna om Olav den helige. Här he¬ter det att den norske kung Olav ochden svenske kung Anund efter stridenvid Hclgeå (1025 eller 1026) segladeösterut längs sveakonungens rike ochom aftonen lade in vid ett ställe, somheter Barvik.39 Detta ställe har identi¬fierats med vikområdet väster om Karls¬krona. Härför skulle tala att längst innei denna vik ligger gården Boråkra (hosRydberg: Baråkra).40

Denna identifikation är dock tvivel¬aktig. Någon vik med namnet ”Barvik”är inte känd här, lika litet som för öv¬riga delar av Blekinge. Med samma san¬nolikhet som den anförda identifikatio¬nen skulle exempelvis kunna göras gäl¬lande att ”Barvik” åsyftar sjöområdetvid Bredavik på Sturkö öster om Karls¬krona.41 Bägge alternativen är hypote¬ser, som intet bör byggas på,

Även om så skulle förhålla sig attBarviken åsyftar ett område i Blekinge,kan man härav inte dra slutsatsen att

Blekinge under Anunds tid tillhördeSverige. Det kan ifrågasättas om 1200-talets sagamän exakt kände till svea¬väldets geografiska utsträckning underförra delen av 1000-talet. Det är intetillrådligt att sätta någon tilltro till sa¬gorna i en punkt, där varje möjlighettill kontroll saknas. Yttermera kan an¬föras att sagornas berättelser om stridenvid Helgeå är fyllda av ohistoriska ochlegendariska drag och att de ger enframställning, som klart strider mot deäldsta källornas meddelanden.42

Något som helst bevis för att Blekingeunder Anund Jacobs tid ingick i detsvenska väldet utgör således inte Olavs-sagornas ovan diskuterade notis. Det ärsåledes ovisst om den förening mellanSverige och Blekinge, som tydligtvisexisterade vid slutet av 800-talet, fort¬farande ägde bestånd under Anund Ja¬cobs regering.

Den bästa redogörelsen för de poli-tiskt-geografiska förhållandena i Nor¬den under 1000-talet lämnar Adam avBremen. Denne ger sin beskrivning 10— 20 Er senare än den i notitian omta¬lade gränsläggningen. Adams fjärdebok innehåller enligt sin rubrik en be¬skrivning av Nordens öar. I de femförsta kapitlen beskrivs Jylland, Fynoch Själland. I sjunde och åttondekapitlet ägnar Adam sin uppmärksam¬het åt Skåne, som kallas den vackrasteoch yttersta delen av Danmark. Skåneär, heter det, nästan en ö, eftersom detpå alla sidor omges av hav utom i öster,där det med en landtunga förbinds medSverige. Där är det djupa skogar ochberg utan vägar, som man måste pas¬sera, då man far från Skåne till Göta¬land.43

Förutom att denna textpassage visaratt Adam här utnyttjar en äldre nordisk

10

väderstrecksbestämning, ges här ocksåen annan viktig upplysning: till detdanska väldet har Adam endast räknatden landbukt, som i söder sköt ut fråndet svenska fastlandet. Det är möjligtatt det är samma uppfattning, somkommer till uttryck i kap. 14 i sammabok. Här heter det att pä andra sidandet danska landskapet Skåne ligger gö¬ternas vidsträckta område, som sträckersig ända fram till Birka.44

Att denna Adams uppfattning ickeär den riktiga kan visas inte barautifrån gränsläggningsnotitian utanockså utifrån Adams egen text. Omblekingarna heter det, fullt riktigt, attde bor närmast göterna. För bleking¬arna kan emellertid Adam från sin ut¬gångspunkt inte finna någon plats påfastlandet och han placerar dem därförute på ön Holm, d. v. s. Bornholm.45

Att blekingarna hos Adam får sinhemvist på Bornholm är alltså inte re¬sultatet av cn slump. Om denna ö harAdam diffusa begrepp. Så heter det se¬nare i kap. 16 i sammahar den mest besökta hamnen i Dan¬mark och är cn säker tilläggsplats förde skepp, som brukar gå till barbarernaoch till Grekland.4® Det är tydligt attBornholm och Gotland med Visby härhar förblandats.

Det måste alltså sägas att man intealltför mycket kan bygga på de be¬skrivningar, som Adam ger av Dan¬marks östra delar. Förutom Halland,som inte ens är nämnt, visar Adam spe¬ciellt ringa kunskap om Blekinge. Detstår följaktligen klart att man, därföratt Adam inte nämner något om enkrigisk erövring av Blekinge, inte kansluta sig till att en sådan inte har ägtrum. Adams tystnad på denna punkthar intet bevisvärde.

Rydbergs påstående att Adam inteskulle ha uttalat sig högaktande omsvearna, om dessa i krig nyligen förloratBlekinge till Danmark, är heller inteinvändningsfritt. Än mindre orsak attuttala sig högaktande om svearna skulleAdam naturligtvis ha om dessa, vilkethar skett i enlighet med Rydbergs teori,avstått Blekinge utan svärdsslag.

Vad slutligen rör Rydbergs påpe¬kande att ”konung Erik Segersälls er-öfringar ännu inte kunde vara afSvenskarna glömda”, så har LauritzWeibull i Kritiska undersökningar upp¬visat att Adams berättelse härom, denenda källan, icke är förtjänt av tilltro.47

Stockholmshistorikern Sven Tunberghar 1935 sökt göra gällande, i linje medden teori som i det föregående kritiskthar granskats, att Blekinge avträddestill Danmark i samband med Knut denstores skånska fälttåg och seger vidHelgeå.48 Först ett par decennier senareskulle enligt denna teori genom gräns¬läggningen ”Blekinges införlivande medDanmark officiellt fastslagits.

Denna teori vilar på uppfattningenatt Blekinge ännu under Emunds före¬trädare Anund-Jacob tillhörde Sverigeett förhållande som den föregående ut¬redningen har visat att vi inte kan ut¬tala oss om. Det enda nya argument,som Tunberg tillför diskussionen, ärpåpekandet att Knut den store i ettbrev, utställt år 1027 efter det seger¬rika fälttåget i Skåne och ett besök hospåven i Rom,50 lät kalla sig ”konungöver hela England, Danmark, norrmän¬nen och en del av svearna.”51

Uttrycket ”cn del av svearna” skulleenligt Tunberg åsyfta blekingarna.”Konung Knut har efter segern i östraSkåne trängt in i det svenska Blekingoch erövrat detsamma. Till yttermera

»tebok att ”Holm”

11

visso synas källorna vitsorda, att såvälden svenska som den norska hären efternederlaget hastigt dragit sig undan.Det senare påståendet är riktigt, ehurudet inte kan byggas alltför mycket påberättelserna härom i 1200-talcts inbör¬des avhängiga Olavssagor. Det förrapåståendet åter saknar allt källstöd.Samma Olavssagor berättar att Knutefter striden vid Helge å seglade tillSjälland.8®

Tyngre än detta väger dock det fak¬tum att det saknas varje positivt skälatt utpeka just blekingarna som åsyf¬tade i Knuts titulatur ”kung överen del av svearna”. Det är dessutomosäkert om titulaturen i fråga verkligenger uttryck för en reell besittning. Ifråga om norrmännen kan det nämli¬gen säkert fastslås att titulaturen här¬vidlag, ”kung---över norrmän¬nen”, endast är ett uttryck för en pre¬tention på, icke ett faktiskt innehav av

Norge. Vid tidpunkten för brevets ut¬ställande var Knut ännu inte konungöver Norge.54 Tunbergs teori kan där¬för inte upprätthållas.

Utgångspunkt för den forskning,som i gränsläggningsnotitian har velatse ett bevis för att sveakonungen här¬med avträdde svenskt land, Blekinge,har, som tidigare nämnts, varit de bäggenotiserna om Emund Slemme i Västgö-talagens kungakrönika och Söderman-nalagens additament. En nyare forsk¬ning har velat se dessa notiser i ett ak-tucllt-politiskt sammanhang, mot bak¬grunden av Sveriges politiska ställningunder 13 30-talet. Att trygga besitt¬ningen av Skåne var vid denna tid en avden svenska politikens viktigaste upp¬gifter.RS Mycket talar för att åtmin¬stone Södermannalagens additamentmed dess uttalande om Emund Slemme,som med mycken dårskap minskade sittrike, skall ses i detta sammanhang.

.

KÄLL- OCH LITTERATURANVISNINGAR

1 Texten återgiven i Lauritz Weibull,Kritiska undersökningar, Lund 1911, s.70 f., pä nusvenska hos Gerhard Hafström,Äldre Västgötalagens ”Landaniaeri”, Histo¬riska studier tillägnade Sven Tunberg, Upp¬sala 1942, s. 33. För gränsläggning undernordisk medeltid se Sten Körner, uppslags¬ordet ”Gränsläggning” i KulturhistorisktLexikon för nordisk medeltid, 5, sp. 304 ff.

2 L. Weibull, a. a. s. 71.3 Henrik Schück, Den äldsta kristna

konungalängden i Sverige, Uppsala Univer¬sitets årsskrift 1914, s. 4 f.

4 Schück a. a. s. 5 f.5 Curt Weibull, Den äldsta gränslägg¬

ningen mellan Sverige och Danmark, Histo¬risk Tidskrift för Skåneland, Band 7, Lund1917— 1921, s. 8 n. 1.

Ivar Lindquist, Västgötalagens litterära

bilagor, Skrifter utgivna av Vetenskaps-Socicteten i Lund, Lund 1941, s. 68 ff.

7 C. Weibull a. a. s. 8 f.8 C. Weibull a. a. s. 9 f.,J C. Weibull a. a. s. 11.10 C. Weibull a. a. s. 10.11 Hafström a. a. s. 43.12 Hafström a. a. s. 44 f.13 Hafström a. a. s. 44.14 Se härom C. Weibulll!i Hafström a. a. s. 45.,fi Se härom L. Weibull17 Adam

1 ff.a. a. s.

a. a. s. 72 ff.von Bremen, Hamburgische

Kirchcngeschichte, ed. Bernhard Schmeidler,Hannover und Leipzig 1917; Adam af Bre¬men, De Hamburgske aerkebispers Historie,övers, till danska av Carsten L. Henrichsen,København 1930.

1S Se härom L. Weibull a. a. s. 67.

12

Blekinges förbindelse med Sverige i äldre ti¬der, Skånska Samlingar utg. af M. Weibull,1893. III, 2 s. 20 f.

38 Islenzk Fornrit 27, utg. B. Adalbjar-narson, Reykjavik 1945, s. 282; SnorreSturlasson, Norges konungasagor II, utg. E.Olsson, Lund 1922, s. 3 37.

10 Rydberg a. a. s. 5 3 n. 2.11 For Barkåkra och Bredvik se Svenska

Orter. Atlas. Stockholm 1932. Huvudkarta123 och specialblad I, 16.

42 Se härom L. Weibull, Knut den storesskånska krig, Historisk Tidskrift för Skå¬neland, Band 4, Lund 1910— 1913, s. 40 ff.

43 Adam av Bremen, ed. Schmeidlcr s.234 f.; ed. Hcnriehscn s. 251 f.

11 Adam av Bremen, ed. Schmeidler s,242; ed. Henrichsen s. 2 5 8.

43 Adam av Bremen, ed. Schmeidler s.236; ed. Henrichsen s. 2 53.

10 Adam av Bremen, ed. Schmeidler s.243; ed. Henrichsen s. 259 f.

47 L. Wcibull, Kritiska undersökningar s.90 ff.

48 Sven Tunberg, Den äldsta riksgransenmellan Sverige och Danmark, Nordisk Tid¬skrift 1935, s. 262 ff.

40 Tunberg a. a. s. 269.30 Om det politiska sambandet mellan

dessa bägge händelser se Jerker Rosén, Knutden store och Hamburg-Bremen, Veten-skaps-Societetcn i Lund. Årsbok 1941, s.111 ff .

51 Licbermann, Die Gesetze der Angel¬sachsen, I, Halle 1903, s. 276.

52 Tunberg a. a. s. 268.33 Islenzk Fornrit 27, s. 284; Snorre

Sturlasson, ed. Olson, s. 340; Fagrskinna,ed. F. Jönsson, København 1902— 03, s.166.

18 L. Weibull, Historisk-kritisk metodoch nordisk medeltidsforskning, Lund 1913,s. 54.

2,1 Adam av Bremen, cd. Schmeidler s. 83;ed. Henrichsen s. 88.

21 C. Weibull a. a. s. 12.22 Sture Bolin, uppslagsordet ” Emund,

svenska konungar”, Svenskt BiografisktLexikon 13, s. 450.

23 Texten diplomatariskt tryckt hosLindquist a. a. s. 40 f. Se aven Corpus IurisSueo-Gotorum Antiqui, ed. Schlyter, I,Westgötalagen, Stockholm 1827, s. 298.

24 Bolin, Om Nordens äldsta historie¬skrivning, s. 152. Lunds Universitets Års¬skrift 1931.

23 Adam av Bremen, ed. Schmeidler s.156; ed. Henrichsen s. 162.

28 Se också C. Weibull a. a. s. 14.27 Se för Adam av Bremen i ed. Schmeid¬

ler och Henrichsen i namnregistren förrespektive regenter samt för kungakrönikani Lindquist a. a. s. 40 f.

23 Se Lindquist a. a. s. 60.28 Adam av Bremen, ed. Schmeidler s.

197; ed. Henrichsen s. 207.30 Lindquist a. a. s. 65 ff.31 Svenska Landskapslagar tolkade av

Holmbäck o. Wessen, Ser. 3, Stockholm1940, s. 237.

32 Carl Johan Schlyter, Juridiska afhand¬lingar I, Upsala 1836, s. 50.

33 Schlyter, Om Sveriges äldsta indelningi landskap och landskapslagarnas upkomst,Upsala 183 5, s. 23 f.

34 O. S. Rydberg, Sveriges traktater medfrämmande magter, I, Stockholm 1877, s.51 ff.

33 Rydberg a. a. s. 5 5.3,5 Adam av Bremen, ed. Schmeidler s.

252; ed. Henrichsen s. 269.3| Rydberg a. a. s. 5 5.33 Originaltext och svensk övers, finns

återgiven hos Arthur Stille, Till frågan om

34 Se Rosén a. a. s. 115.53 Se Svenska Landskapslagar, Ser. 3, s.

250 f.

13

Ur Sven Peter Bexells dagbok 1797

S. P. Bexell, vårs biografi här nedantecknas av reg. läkare Erik Bexell,Kristianstad, har efterlämnat en dagbokfrån sin tid som livdrabant hosGustaf IV Adolf.Ur dagboken publiceras här någrapartier som berör resor i Blekinge ochSkåne 1797. Sven Peter följer detta årsin konung på friarfärd mot Tysklandoch fick också uppleva det högtidligamottagandet av den nyförmäldadrottningen Fredrika Doroteai Karlskrona i oktober 1797.

ii.

Lifdrabanten Bexell till hästenl. Bengt Salomonssons version.

VEM VAR SVEN PETER BEXELL?

Daniel Bexell, far till dagbokens för¬fattare, var född 1731 och son av ensmåländsk rusthållarc. Han kom tillUppsala vid 17 års ålder. Som studenthade han kondition hos den kände en¬tomologen, hovmarskalken de Geer påLeufsta och undervisade dennes sönerCharles och Emanuel, sedermera kändaoppositionsmän mot Gustav III.

Daniel Bexell prästvigdes till e. o.predikant vid adelsfanan, blev 1762pastorsadjunkt i S:ta Clara och S:tOlofs församlingar i Stockholm ochkomminister där 1770.

Under hans tid i S:ta Clara och S:tOlof byggdes Adolf Fredriks kyrka1768— 1773 och S:t Olof övergick tillAdolf Fredriks församling, med egenkyrkoherde sistnämnda år. 1774 ut¬

nämndes B till kyrkoherde i Villstad.Kronobergs län, där han enligt D. Nor¬din förvärvat sig odödligt namn genomkyrkobyggnader. Han var en beund¬rare av Rousseau i vars anda han upp¬fostrade sina barn i kontrast mot ti¬dens hårdare metoder.

Av hans barn blev 4 präster. Allamed omspännande intressen och origi¬nalitet.

Dagbokens författare, Sven Peter,föddes som nr 3 i en syskonskara påsju i Villstad, 1775. Han undervisadesav fadern, blev student i Lund 1792,volontär vid Jönköpings regemente1793, livdrabant vid Livdrabantkåren1795, löjtnant i armén 1799, student iLund februari 1800. Erhöll begärt av¬sked ur krigstjänsten 1800. Disputerade

14

Han företog ända från 1816 observationer,gjorde avvägningar och lät i lodräta klip¬por inhugga vattenmärken.” (Biografisktlexikon).

Under de två första åren som livdra¬bant medföljde B på konungens resor.Att han då skrev dagbok är ej troligt.Den dagbok varur nedanstående ärhämtat, börjar 13 juli 1797 och sträc¬ker sig fram till beslutet om avsked urkrigstjänst hösten 1799.

Dagbokens stil blir med åren alltmersvärmisk och uppstyltad och man anaratt författaren känner en stigande van¬trivsel med hovlivet. — Den inkon-sekventa stavningen och den nyckfullaanvändningen av stor bokstav i börjanav dagboken m. fl. stilegenheter kan inågon mån förklaras av det sätt påvilket han och syskonen undervisats irousseaunsk, svärmisk anda.

Efter sju år lämnade Bexell den mi¬litära banan. Det är väl troligt attframtiden där föreföll honom ovissoch att han, som en av de få ofrälse ilivdrabantkåren, kände sig som ”kattbland hermelinerna”. Hans äregirighetoch rojalism gör dock att han eftermindre än två års bortovaro för studieroch prästtjänst söker sig tillbaka tillhovet, men nu i en socialt bättre posi¬tion som hovpredikant. ,

i Lund i juni samma år. Prästvigd iVäxiö 10/3 1801. Tjänstgörande kungl.hovpredikant 1801— 1805, kyrkoherdei Grimeton, Hallands län, 1812 (I sur-vivance 1806), prost 1814. Var blandannat ledamot av Götiska förbundet1816 där han antog namnet Rig,Kung!. Vetenskaps- och Vitterhetssam¬hället i Göteborg 1817, Kungl. Lant¬bruksakademin 1818, ArcheologiskaAkademin i Rom 1818, Kungl. Vitter¬hets-, Historie- och Antikvitetsakade¬min 1829. Blev kontraktsprost 1819.Professors namn 1822 och teologie dok¬tor 1830. Riksdagsman ett flertal riks¬dagar 1823— 1844. Han gifte sig 1805med Sara Lovisa v. Wolffradt, dottertill patronus för Grimeton och Rolfs-torps församlingar.

”Mest bekant är S P B som skriftställare.Han idkade topografiska, arkeologiska ochbiografiska forskningar, vilkas resultat hanframlade i flera arbeten. Den beskrivningom Halland (Hallands historia och beskrif-ning. Nytryck Halmstad 1932), som han1817— 19 utgav, vilade utom på omfat¬tande litteraturstudier, på material, som haninsamlade under resor i landskapet. Bl. a.anlitade B kyrko- och stadsarkiven samtAschebergska papperen. Fornlämningar ärutförligt beskrivna. B:s avsikt, att i ettsärskilt arbete meddela sina arkeologiskafynd blev aldrig fullbordad. Ett särskiltintresse hyste B för vattenminskningen.

15

Dagboksanteckningar Stålhammar, at D 15 wara kongl. maj:tpå Dess resa Följagtige.D 18.Åren 1797, 1798 och 1799.

afS. P. BEXELL

Lifdrabant hosEmot aftonen kommo wi in uti

Blekingen och foro igenom de vackresteBelägcnhetcr som man kunde Önskasig, Blomster och Träd gåfvo en wäl-görande och välluktande ånga ifrån sigoch Folket arbetade hoptals vid wägenmed at Slå och Räfsa för at wid ko-

Konung Gustaf IV: Adolf.

N:o 1.1 Häftet.

(Konungens Resa till Carlscronaoch Tyskland)

År 1797.Julii — & — Augusti

nungens ankomst kunna Få Se honom,ja ända inni natten gick folket i StoraSkåckar wid wägen, i denna Förläte¬liga nyfikenhet, De Legert klädda Ble¬kinge Flikorna gorde mig alt mer ochmer nyfiken at se deras Blygsamhet,jag våldförde ej men klappade dem altFör gärna, och om jag wid et ombyte ien äng Tog mig litet mer Frihet medcn arbetande Skönhet, så Straffades jagnog Därförc då jag ej med all mödakunde hinna konungen pä Tvänne om¬byten. — Natten Blef alt Wackrareoch wackrare och det var just en wäl-lust at Resa igenom denna wakra ort.Alting tycktes likasom wara Förenat atBcncvcntera wår ankomst; Det nyss af-slaga gräs Lämnade nu sit Sista offer

JournalFör Julii och Augusti Månader

År 1797.Stockholm— Södertälje— NyköpingNorrköping— Lindköping— EkesjöCarlscrona— Runnaby— CarlshamnSölvitsborg— Christianstad— Ystad

och återigen Stockholm.

1797.Julii,D 13. Beordrades jag Tillika med Rytt-mästaren Baron Gripenstjerna, Capi-tain Falck, Lieutenant Cedersköld, och då det war hopsamlat i Stackar För at

imorgon införas i husen. Regnet hadeJU ej hunnet hit. Trägårdarne Som wi_

Foro Förbi lämnade utur Skotet afSina Blomsterqvarter hvad de kunde

o(

\/

i

16

i?

:°V ;.:i

assaarø!

Dagbokens författare, Sven Peter Bexell i livdrabantuniform. Efteroljemålning av Fredrik Westin 1795.

Foto Svenska Porträttarkivec, National museum.

Teckningen pi motstående sida av Bengt Salomonsson: . . så Straffades jag nogDärföre då jag ej med ail möda kunde hinna konungen på Tvänne ombyten.”

17

Fägna oss med. En Blandad Luckt afFlere Slags Neglikor, Törnrosehäckarneworo nu Som mäst Blomstrande ochBlomsterqvarterens Ägarinnor kastadeofta en nyfiken Blick på FörbifarandeSällskapet. —

Wi nalkades alt mer och mer tillCarlskrona Tratten, hvarest var meraSlätt än Förut, Wi öfverforo en Canalsom med mycken kostnad war Gord,kl. 1/2 Till 2 efter midnatten worowi Så nära Staden at Signal Raqveteupkastades, hvarefter et wackert fyr-värkerie var Tillstält Som efven gordeetc alt För wackert utseende, äfvenkastades Watten Dykare under DenBroen som konungen for öfver, hvilkaLänge Brunno, flere Fasoner underwattnet. Salut med Canoner ifrån Flerehåll börjades då vi närmare kom in åtStaden och inni Staden paraderade Ami¬ralitetet och Sköto General Salvor, ko¬nungen For straxt til Sit Logie hosLandshöfdingen Baron Raab, wi Be-gåfvo Oss hem i vårt qvarter som warhos handelsman Carlander samt LadeOss, och Somnade ganska Sött utan atFörtära annat än en godt Qvantumvatten, om morgonen kl. 8 vaknadejag och hade god sömn nog hela Nat¬ten.

D 19. klåckan 8 om morgonen wak-nade jag, jag Tog då först i ögnasickteBelägenheten Omkring wärt Logie somwar waker Nog. Solhettan var RedanBrännande och himmelen på det halljag kunde Se honom hel och hallenMoln Fri. Stålhammar och jag Druckowärt Caffe (som redan wäntade Oss),med god Smak och Tracterade äfvenStenberg med några koppar. — Dennawår uppassare Bodde hos wåra andraCamerater och hade Således ej tillfälleat Ofta upvakta oss. Wår Serviteur

war då en Gammal Beställsam vollen-teur, som Flitigt gorde Oss den äran.Wi Blefvooss för at aflösa våra Camerater somhaft nattvakt, som wi och gorde kl. 9.Rummet utanför konungens war Re¬dan uppfyldt med Amiraler och Öf ver¬star af Amiralitetet hvarpå här varganska god Råd. klåckan 10 gafs Cour,Rapport, och praecentation, hvarvidvar Officerare af Flere Regementerifrån Landsorterne, här Rakade jag 2:neFordna Camerater Från Jönköpings Re¬gemente Capitain Fredrik de Maré ochFändrik Bark som woro här med 450mans Commendering på Arbete afnämnde Reg., då praecentationen varFörbi gick Konungen För at Taga iögnasickte Dokorne, Örlogs Flottan,Skepps Byggeriet m. m.; hvarvid warmycket märkvärdigt at Bese. Stålham¬mar och Jag gingo Dä Förut För atrödja Rum i Folkhopen, som här warOfantelig. Denna Förmiddags Tidenblåste det något Som Svallkade oände-ligen wäl. — Då konungen kom til etBärg där Sten sprängdes af Ryssar,Föllo de alla på knä För honom medRörande åtbörder, anropande Nåd menKonungen med Sit wanliga ädelmodBefalte at de skulle Stiga upp. -— Mo¬dell kammaren Besågs äfven.

Sysselsatta med at klädanu

D: 20. kl. 6 stigit up, Druckit Caffeoch börjat kläda mig och aflöst Stål¬hammar kl, 8, då jag Converserat medWakth:de Officeren Capitain Silfver-sverd en Lång Stund, kl. 9 aflöst afF. ðí C., warit uppe wid Rapportenoch föllgde med konungen då han kl.1/2 11 Gick at Bese Flerehanda Sakerutåt en holme då En amiralitets majorvar så god och visade mig alla märk¬värdigheter där. Sedan wi återkommit

18

gick wi straxt at kläda om Oss i wåraRidkläder då Capitain de Maré war hosOss,* ätit middag ihop med Honomoch då wi skulle Resa Fick wi ej Be¬tala war Wärd ehuru vi härtill sökteförmå honom men all möda användesFörgäfves, klåkan 1/2 till 4 eftermid¬dagen Reste konungen ifrån Carls-crona, Amiralitetet paraderade nu äfvenoch Salut gordes med Canoncrna, wäd-ret war mycket wackert och mera gyn¬nande För Resande än den FörflutnaTiden. Nordanvädret Fläcktade Saktapå Slätten, och skingrade qvalmet utiSkuggorna i Skogen, wid alla Byar ochGårdar där konungens ankomst sågs afInvånarena hurrade de med all kraft äf-wen wid de ställen där hästar ombÖtes,Och om wi ej möto mer a 2 :ne Böndereller Pigor så hurrade de också, qvinfol-ken stego upp på Gärdesgårdarne För atFå Se konungen, jag Glömmer ej enåldrig Gummas utrop (som leddes Tillvägen af några unga Drängar och höltsunder händerne af Dem, ty hon warredan så Gammal at hon utan Stödvisserligen Dignadt till Jorden), honRopade så högt hon Förmådde Hosian¬na Wälsignadt ware han som kommeri herrans Namn och war så rörd afglädje at hon gret, detta tycktes Rörakonungen; Wi Reste äfven här igenomen wacker Trackt af Blekingen, Åker-felt, Ängar och Löfskog war det endawi Sågo. —

Klåckan 1/2 8 nalkades wi Roneby,som har en wacker Belägenhet ochhvarest inni Sjelfva Staden voro Trädplanterade,Litet För Skymningen ankommo wiTill Carlshamn, 1/2 Fjärdingswäg där¬

ifrån wargelser åtfölgde konungen Till TullenDär han emottogs af Prästerskapet,Magistraten och Borgerskapet, och åt-fölgdes af Dem Till andra Tullen, den¬na Stad war ganska wacker — Trädworo planterade på ömse Sidor af Ga¬tan och Torgets Belägenhet sades skolawara den wackraste i Den orten utomMalmö. Rundt omkring war det om-gifvet af Träd, wäl klippta och plan¬terad i Bästa ordning. Staden warByggd i Nogaste ordning och en Myc¬kenhet Trägårdar prydde Den Oände-ligt, jag önskade med skäl at den wa-rit Tre dubbelt Längre at Resa igenom,utom andra Tullen Stog några wackraFruntimmer som wid konungens Förbi-farande wifftade med Silkes Schalaroch hurrade Rätt Raskt. Wid en Egen¬dom straxt vid Staden (tillhörig EnBrukspatron som heter om jag ej Be¬drar mig Morell1 hölt konungen ochÄgaren med Sin Son kom utur Trä¬gården och gaf åt konungen SärskiltaFruckter, urskulldande Sig at han ejkunde wisa sin glädje som han wille,wid konungens ditkomst af Okunnog-het därom, han praesenterade för ko¬nungen Sin Son med dessc ord, här ärmin Son den enda Naturen gifvit migoch jag utber för honom, Ers Maj:tsnådiga hägn och Beskydd. Wi FortsatteResan och denna Man med Sin SonFöllgde Oss Till nästa ombyte där hanhade några goda Saker at Dricka hvar¬med han Tracterade Oss, då wi Läm¬nade Carlshamn Föllges konungenswagn ej Långt ifrån 1/4 mil af Folket,ifrån Staden Saluterades med Canonskott — Wi Foro utan uppehåll här¬ifrån Till kl. 1/2 Till 12 om nattenDå konungen Befallt kusken hålla videt wackert Sädes gärde där han steg ur

Folk under Glädjebety-som

* Nu skref jag hem Till min Far> med bly¬artspenne.

19

Blott wälracningen hade upptändt,med Sparsamhetens råd. Klåckan 3 ommorgonen ankommo vi Till Christian-stad, utom Staden möttes konungen afÖfverstcn Björnmark2 som wille Öfver-lämna nycklarnc Till Fästningen åtkonungen, men han emottog dem ejutan For genom Staden, hästarne tillombytet stog pä Torget men måste Ri¬das utom Tullen på Broen Där konung¬en Lat ombyta dem, Kongl. Maj:tsF.get wärfvade Regemente paraderadepä Torget och påster woro Redan pla¬cerade vid det huset som de ärnade Fåemottaga konungen uti.:( Jag begärdehär Tillstånd at Få åka pä Bondwagn(ty jag hade Fåt et Svårt håll i Brös¬tet) som dfwcn Bifölls men måste detoagtadt Rida här ifrån och hann ej ko¬nungen Förr än 3/4 mil ifrån Staden.Morgonstunden war mulen och liknadeSig mycket Till Regn, wid andra Om¬bytet Frän Christianstad kommo et parBonde hustrur och gåfvo konungenSådanna Fruckter som denna ort, ochårstiden Framalstradc, efter en stundsFörlopp började det at Regna hvilketTilltog alt mer och mer och varade inågra Timmar, Da det höll uppe bör¬jade Solen Skina, wi hade cmedlertidÖfvcrfarit den värsta delen af Flygsan¬den som i Torrt wäder blåser i ögonen.Då wi klickan 9 drucko Caffe i Ro-sarps (Brösarps) Gästgifvare gård Somkonungen Låtit Beställa, konungen varinne uti en kammare innom Salen, Wiworo mycket Fägnade häraf Ty Reg¬net hade ej ännu hunnit Torka inn, härwar cn nymph Mamsel Sophie denhyggligaste wi ännu Sedt i Skåne, honBar Caffe in åt konungen och Serve¬rade äfven Oss. — Solen Sken nu, ochdess välgörande värma som prässat såmänga Svett Bad utur Oss, hvaraf wi

wagnen och Låt Frambära mat på Si¬dan af Landsvägen, konungen För¬sökte om det ej gick ann i GräsetBrcdcvid wägen, men Daggen hade nuredan Fucktadt det Så mycket at detvar ganska wått, här äto wi ganskawäl, Natten war Så wacker at jag ejutan Tjusning kunde åskåda den Skö¬na Belägenhet häromkring, vår maltidslutades ej Förr än efter kl. 12 ellervid midnatten och man kan såledessäga at wi ej Förr begåfvo Oss hän än.D 21. Wi nalkades altSkånska Slätterna, och detta Blefwo wimäst warse som Redo, ty wi Fingo härhästar som woro Både Stora och wack-ra men skakade Oss så at wi ej annatTrodde än at Lungorna skulle Fördärf-vas. Det wärsta war at afhålla Sig ifrånSömn under natte Tiden, von Hejneoch jag Redo här Förut några mil, hanböd mig at Dricka Caffc med Sig iChristianstad men detta Slog mig Felt,jag mådde Där Så illa at jag måste Be¬gära Tillstånd at åka, men i brist afwagn tvangs at Rida. Nu började Da¬gen at wisa Sig, Foglarne waknade ochSöngo et The Deum mera Lifligt ändet jag Frambar ät Naturen i Dag¬ningen, äfven denna Förebråelse Störtaren Dolck i mit hjerta, och blir här cnRåga på det qval Som ingen känner,---men hält penna: med dennamålning och återför mig Till ämnet,den Trackt af Skåne som wi nu ge¬nomforo war nog waker, på Slättenwisades För Ögat ibland Byar ochLIerrcgårdar hvarest husen vorosom omfamnade af Stora Träd och Trä¬gårdar, annars var det merendels SlätaÅkerfelt och ganska litet äng. Jag harglömt at Berätta at wi Foro igenomden Lilla Staden Söwidsborg om Nattenhvarest var en Liten Ilumination, Som

mer och mer

Lika

20

Sälskap var Förökt med von Hejne)For jag, Capitain Falck och Lieutenantvon Hejne Till Kragaholm (Gref Pi¬pers Egendom) och gorde en Litenpromenad i Trägården Som war mycketwacker, där hunno Oss wåre andraCamerater, C: & S:, härifrån Foro wiTill Marsvinsholm (Excellensen RuthTillhörigt) En mycket wacker Egen¬dom, wi woro Först i Trägården hvar-est en Påfågel tillika med Sin hönaSpaccrade, Trägården öfver Träffadewida Kragaholms, wi voro Sedan uppei Thornet och på altanen och Sågo allanästgräntsande Byar och Gårdar, ut-sickten war mycket wacker — IckeLångt ifrån Trägården gick en Tam-der Hjort half. —D 3/.

Förr varit Besvärade, Wälsignades nuty den Torkade Oss.

Klåckan 1/2 till 1 efterm. ankom-mo wi Till Ystad, konungens Logievar wid Torget hos en handelsman,Mörnerske husharerne höllo här vaktom konungen. Wi voro Inqvarteradehos en Snörmakarc där G: Bodde cn-samen i et Stort vackert Rum, S. & F.ihop i et annat och jag uti et mindreutåt Gatan. Till Eftermiddagen Restekonungen Till Piperska Egendommen:Kragaholm En mil ifrån Staden, Resanskulle härifrån ske öfver åt Stralsund1 8 mil men en Contrere vind gordeuppehåll härmed.

jag tillika medD 30. Söndagen,F. & S. i Stor kyrkan, hvars Byggnadoch prydnader voro mycket antiqva,efter Berättelse Skall hon wara Byggdpå Fjortonhundrade Tahlet, LämningarSyntes efter Catolska Tiderna. Härworo några gamla Epitaphier efterGamla präster, Som ifrån Forntiden va¬rit Här wid Församlingen, Deras Fa-mills klädedräckt, hvilken äfven var

war

Kl. 1/2 till 10 Foro wi på Bondewagnar härifrån, jag wände med Leds¬nad Ryggen Till Ystad, där jag underDenna Tiden haft roligt, och där Migoch mina Camerater, blifvit wisad Såmycken höflighet, i Bortwägcn Togsafsked af Ryttmästare Schantz —Borgmästare Sylvan som under vår Se¬jour här wisat oss mycken wänskapFöllgde Oss gående Till Tullen, wiBörjade här Låta hästarna Trafva SåBraf de kunde För at hinna Oecono-mie Directeuren Griell som 1/2 TimmeFör Oss Farit utur Staden — , wid mid¬dags Stunden Började Solen Skina, Wipasserade nu de Skånska Slättmarkerna,och den i Torrtt wäder Swåra Flygsan¬den och hunno Griell 1/2 Fjcrdedels-mil på denna Sidan om Brösarp hvarestwi åto middag, och måste wänta påhästar Till kl. 5, wi woro nu Blott 4mil Från Ystad, här Såf jag middag,och war Sedan ute på gården och Sågpå huru de med Flit arbetade med

här afmålad Bredcvid StammFadren,och i Synnerhet hufvud Bonaden Lik¬nade mycket den nu Brukelige här åorten ibland Almogens Qvin Folk, medRöda Band Lindade uti håret. —

Den präst Som i Dag predikade härLastades af allmänheten men hans pre¬dikan Tycktes wara utan Billig Taddclhvaremot den Som predikade i klosterkyrkan Berömdesworo Sväfvande och hans uttal Skri¬kande och hotande, hvar ock en har SinSmak som ej kan disputeras. Klosterkyrkan var Ljusare och i Nyare Smak,Rudera Woro här till Nunnornas Rum.

Efter middagsmåltiden som gordespå Samma Ställe Som Förut (wårt

hans Fasoner

21

höets inkjörande och häfvande i Ladan,jag såg här en Invention som jag aldrigFörr Sedt, de hade en Oxe uppe påhöet För at Trampa ned det, arbetetFörehades med alfvar af Frucktan FörRegn, som de ankommande MolnenIngaf. —

Man Converserade ömsom med denSamma Lilla mamsel Sophie som jagomtalt Serverade med Caffe då ko¬nungen var här, hon hade en hväfmed hvilken hon arbetade at Få i ord¬ning och C: tillika med hofmästareGriell, hjelpte henne härmed då honwar Sysslosatt i kjöket — Jag war ne-der i Trägården och hopsamlade migen Blomsterqvast — som Denna VårNymph hopband åt mig. Ändteligenkom hästar och wi Reste härifrån kl,5. Stundeligen hotade af et ankom¬mande Slag Regn, hvilket vi ändådenna Dagen undsluppo. F. & C. Redohärifrån, och Fortforo härmed helaDagen innemot aftonen, Wid et om¬byte Träffades några Damer som iTanka at Få se konungen hade prome¬nerat hit, de Två utaf dem var Capel-lanus Döttrar häri Socken — Oskull-den lyste utur Ögonen på dessa Land¬flickor, den ena af dem var hvad mani allmänhet kan kalla För waker, devoro Enfalldigt klädda, utan ModetsEfterapade prydnader, Wi Talade enStund med dem och Togo Sluteligenafsked af dem och dess Matrona sommedföllgde Dem och Reste wår wäg— Bonden Som Skjussade Stålhammaroch mig Bodde i Samma By Som deoch Sade att detta wa(r) Mademoisel-lerna Kack,4 Stjuf (styv-) DöttrarTill deras Beskedelige präst, han gafäfven dem et wälment Beröm. —klåckan war nu 7 och ju Längre detled på aftonen ju mera Gynnande

Tycktes wädret Bli För wår Resa —En välgörande Blåst skingrade nu mol¬nen och Lämnade och äfven en weder-qvickande ånga af de Sköna BlomsterParker wi här genomforo, Gräset stogFormodeligen afvacktande Lians hugghvar Timma. Denna Trackt war denwakresta jag Sedt i Skåne, Ögat Fägna-des af Flere Behagelige Variationer, öm¬som Sågs Sädes Fält Liknande Oceanerutan minsta Skygd af Träd eller Berg,och ömsom Förnögdes vi vid uptäckan-det af de wackreste Belägenheter. —Vid aftonstundens närmare annalkandeSågs Fälten Lika som Målade af FlereFärgor, då Oxar, kor, Gäss, Får och allade andra hemtamde kreaturen Lika¬som Sjelfmande Ricktade Sin kosa hemåt Byarna, och emottogos där af SinaÄgarinnor, Som Lämnat arbetet medhöet i ängen För at här emottaga denTionde desse äro wana vid at Lämna;De blefvo då straxt Sysselsatte med atMjölka hvarochen ko (hvilka här äroaf ovanlig Storlek). Uti SkymningenForo wi Förbi en kyrka,5 hvars dystrautseende väckte min upmärksamhetoch hennes åskådande lämnade migBåde njutning och andacht, Detta Tem¬pels Bygnad hade vist icke gort Archi-teeten Bryderie, hon war gammalmodigmen af et wördnadsvärt utseende, hen¬nes Belägenhet war på en Slät plan,Något uphogd, hennes Murar hvita ochTaket af Spån, Thornet Bygt i denälsta Smaken, kyrkogården war slät, ejmycket Beprydd med ärestoder För dehär Slumrande; höga Lindar woro iDet Stället omkring kyrkan på allaSidor, Lika Som Täflande om at Be¬täcka henne. Ytterst war En Sten Muroch nedankring Den, på de 3 SidorneStora åkerfelt och på den 4:de Wägen.— Inga Gårdar eller Byar i Granska-

22

* -

w

% i.Öl

■at��..- i, ,wmm *mrnl'j-á 'ÿ

fPf • i,

JTh

■

iT Jta

Vid Lyngsjö kyrka, söder om Kristianstad gick vagnen sönder och dagboks-författaren fick god tid pä sig att reflektera över kyrkans ödsligt roman¬tiska belägenhet.

Foto S. F.. Norccn.

gens qvalmiga Stunder njutande medglädje den Sällhet detta nu SkänkerDem, uti Svalkan efter Solens nedgång,Bonden knorrade wäl innom Tändernaöfver Sin knif Som wägrade den Skarp¬het han af honom Fordrade, För at Fåwagnen hastigt Lagad, men jag afhördeej detta För at ej Störas uti mina Be-tracktelser, hvilka nu afbrötos af denLagade wagnens Buller, ned åt Fältet,wi passerade Christianstad på 1/2 Fjär-dingsväg och Sågo Staden mycket wäl.

pet, (som annorstädes) Störde dyster¬heten af henne. Inga Segirknäpp Frånhögden af Thornet Störde här wand-rarens Ro och gorde honom djupsinnigvid hugkomsten af Den hastigt FlyendeTiden — War wagn gick här Sönderoch jag hade Så mycket mer Tid atBetrackta detta Ställe. Aftonfläcktengorde en Susning uti Lindarne wid kyr¬kan, och Tillskapade Likasom Bölljorpå Sädes Fälten, — det enda dån Somhördes, war wid Myggornas högtid, dende Dantsande Firade, inne på kyrko¬gården, öfver at hafva öfvervunnit Da-

23

var klart och kyligt, innan afresan frånLenhofda dejeunerade vi uti Tings Sa¬len, kl. 7 Reste vi härifrån, Curm. ochJag redo i Dag före vagnen. Både väd¬ret och vägelagct tycktes förvånadeBemöda sig om at göra denna Dagenangenäm. Middagen åts Í Början afBlekingen och kl. 1/2 till Sex efter¬middagen ankommo vi Till Carlscrona.vid ankomsten till Staden Saluteradesmed Canon Skott från fästningen iwanlig ordning, konungens Logie vari Tull Förvaltaren Lindbergs hus vidRunneby Gatan eller Nära Det husSom blifvit utsedt för Hennes kongl.Höghet Kron prinsessan, CommerceRådinnan Krok Tillhörigt. F., C. tillikamed jag och min påst Camerat voroinqvarterade hos Garfvaren Rundqvistboende vid Landbo Tullen, utaf denmyckenhet Folk som här i Staden förutvoro Inqvarterade var här Trångt ochwi måste nöja oss med Et stort RumTillsammans, Curman och Jag hade nuNattvakt och Skyndade Således at af-lösa F. & Ccd:D i:te Förmiddagen war hos konungenRaport, Cour och praecentation af cnMyckenhet Folk som Från flere Lands¬orter hit kommit för at vara Närva¬rande vid detta högtideliga Tillfälle,konungen Bar til Dopet General Ceder-ströms och Lieut. Stålhandskes Barn, iSina Rum i dag förmiddag.6

1797 i Sept.

}:djc Häftet

JOURNALÅr — 1797.

September— October.

Wal den Orest som ser da ögat vänds tillbakaEn Blomma eller Två som sides af dess hand

Leopold1797

Nyköping, LinköpingSeptember.Den 30:de Commenderad, Tillika medRyttmästaren Äkerfelt, CapitainerneAnkarcrona och Falck, LieutenanterneCedersköld, von Tholin och Curmanoch Cornetterne Stålhammar och Dry-sell, at vara Kongl. Maj:t på Resan tillCarlscrona Fölljacktig, hvarest hansMaj:t skulle möta Sin TillkommandeDrottning Prinsessan Frederika Doro¬thea Vilhelmina af Baden Hochberg,Konungen åtföllgdes af Dess vackt-hafvande Capitain Lieutenant GeneralMajoren Gref Horn, Hof StallmästarnBaron Rålamb (hvilka Bägge åkte ikonungens wagn), ÖfvcrkammarherrenExellensen Gref Posse, Hof MarchalkenGeneral Majoren Baron StrÖmfelt,Öfverste kammarjunkrarne Grefvarnevon Fersen, Stenbock, Oxenstjerna ochBaron Hammilton, kammar JunkarenRyttmästaren Ståckenström och Adju¬tanten de Gennings, StallmästarenÖfverste Lieutenant Bergenchreutz,Samt pagerne Baron Knorring och Cor¬nett Möllerswerd.

'

D 8:de Söndag, war hos konungenGudstjenst, som Förrättades af Amira¬litets Supper Intendenten Fahnehjelm7hvilken höll en mycket vacker Predi¬kan om Medlidandet och Menniskokär-lek. Gudstjensten Bevistades af en Myc¬kenhet folk. Aftonen war Assemble utiAssessor Gerdshofs hus hvilken ko¬nungen äfven cn Stund Bevistade,

Den 4:de I dagningen afreste F: ochC, till Carlscrona för at vid konungensankomst hafva Fattat påst, vädret vari dag olikt de Föregående Dagars, det

24

i *.i

4;■w'*4* Mf f• <

ßSfc ) %ei*

' matgnfji '»J **■iti,v -rrÿ .»•r

4gÿr;r’l3LIFW«J.~7~"•;# f

«ein- A*£.«Den s. k. Nya dockbyggnaden i Karlskrona, som Gustaf IV Adolf lade grundstenentill. Se dagboken den 10 oktober. Efter lavering i Karlskrona Varvsmuseum, signeradJ T-m 1804.

Foto Varvsmusect.

Rummen woro Sa uppfylda med Folkat de Dansande äfven Däraf hindrades.Curman och Jag voro konungen Föllj-acktiga och fingo Således ej tid atLänge deltaga i detta Nöje.D 9:de kl. 3 eftermiddagen For ko¬nungen i en Slup till de wid inloppetBelägne Skantsarne Kongsholm ochDrottningsSkär.D 10:de Förmiddagen Lade konungenGrundstenen Till en ny Dåcka, (dennaDag var Så mycket mer Remarqvablesom konung Gustaf den 3:dje på den10 October äfven Grundläde FörstaDåckan). Wid Dåcke porten emottogskonungen af Varfs Amiralen, Då ko¬nungen Inkommit på Dockan gick ar¬bets Trumman ut, Konungen passerade

igenom en haje8 af arbets Manskap afJönköpings Regemente som alla voroförseddde med de Värktyg på axlarnehvarmed de vid arbetet Syssel Sattes,Wid det Stället där Grundstenen SkulleLäggas emottogs konungen af Excelen-cen Grefve VrangeP Som Öfverläm-nade En Silfverplåt hvarpå var Gra¬verad fölljande Inscription År 1797.D 10 October Lade kon. Gustaf IVAdolph Grundstenen Till denna TredjeDåcka. Detta arbete Börjades År 1757under kon. Adolph Fredriks Regering.— År 1775. D 10: Oct. Lade konungGustaf D 111. Grundstenen Till denförsta och andra Dåckan. — År 1792Den 23 October Insattes 2:ne Skeppi desse Dåckor.

25

Uti ct uti Sten uthugget hål, ned¬sattes en Bly Lada, hvaruti denna plåt,jämte alla Sorter nu gångbart mynt afkonungen inlades, hans Excelence öfver-lämnade hammare och en Mur Slef afSilfver, hvarmed Konungen igenmu¬rade Locket på Lådan och en Stor StenDär ofvanpå, hvarefter Saluterades medkanoner, Konungens Svite jämte flerenärvarande Generaler murade äfven.

Vinden för Hennes kongl. höghetsPrinsessans hitresa var i dag den mästgynnande, och på eftermiddagen an-kommo Raporter till Kongl. Maj:t frånRccognosseringarne och utpåsterne atden Escadcr som Öfverförde prinsessanvar i Ögnasicktc utom Kongsholmcnoch Drottningskär, denna Escader an¬fördes af Amiralen och General Adju¬tanten Gref Claes Wachtmcjstcr, klac-kan emot Sex afgick konungen för atpå en Slup öfverfara Till Chefs Skep¬pet Manligheten och där Besöka prin¬sessan, efter en Stunds Förlopp återkomhans Maj:t till Dess Logic, men Prin¬sessan qvarblef öfver Natten om Bord.Den 11. klåckan 12 Begaf konungenSig Till Skeppshvarvfet; haje var Redanaf alla härvarande Regementcr upstäldigenom Staden Till det stället Land¬stigningen Skulle Ske. Straxt efter Ko¬nungens ankomst afgick hennes kgl.Höghet från Flottan, uti en Slup medkongl. flagg försedd, Till Landstigningsstället. Wid Förbifarandet af de vidhvarfvet inlagde Skepp, fregatter ochkronoFartyg voro Timmermän och ar¬betare upställda på alla Desse Skeppsom Tillkännagåfvo Ankomsten medhurrande, äfven hördes Canonaden frånFlottillien på Redden.

Windbryggan vid Örlogs Skepps Bronhvarigenom hennes kongl. höghet skullepassera Föreställde genom målning en

av Sten hvälfder Bur vid hwars Bådaändar Stodo en Egyptisk Obelisk medhieroglypher Tecknad emellan hvilkaBröstvärnet på Bron som var en BasRelief, föreställdes Hafvets DrottningsTriumph, som vid Svenska Drottning¬ens ankomst tillika med den föreställdaBron sänkte sig under wattnet då Vin-bryggan som i det samma ÖppnadesFormerade Sig Till cn pyramide på hvil¬ken Reste sig flerfärgade Flaggor ochÖfverst den Svenska. På pyramidensBåda Sidor Syntes nedifrån kommandeTrittoner, omgifne af kärleks Genieroch Nöjen Bemödande Sig at medBlomster Bekröna cn på pyramidensSpets Stående Gyllende Vase, hvilkenSyntes vara krönt med en Nordstjernasom Spridde Gyllende strålar. Straxtvid denna Representation syntes Land¬stignings Stället, cn Bro nära vattnetklädd med Blått kläde liknande enAmphiteatre, hvarest vi Formerade ha¬je, här emottogs hennes kongl. höghetaf konungen som Sjelf praesenteradeen del af Prinsessans hofstat som di-reete från Stockholm ankomit. Helavägen till prinsessans och konungensLogier var Betäckt med en Bro afBräder som var Öfvcrklädd med Blåttkläde, Och på ömse Sidor paraderadeAmiralitetet, Calmarc och KronobergsRegementer, Samt cn del af JönköpingsRcg:t anförda af Capitain de Maré somhela Sommaren Legat här på ArbetsCommcndering, hvilka uti Sin Släpmondering Täflade med de andre Rc-gementerne.

Enligt Ceremoniclet iagttogs proces¬sionen i Fölljande ordning

1. Borgerskapets äldste2. Magistraten och Borgmästaren3. Landhöfdingen Baron Raab och

Landstaten

26

Vf Of K.i}, rfb?GAw FDV

I ; 'Tr-tJér'

k\ ..

VÍVAT ViVÄTiI <3—t>

i-u* X+~t-5\í' /•- Äf//* ~~

■&il'jí.7 <?y,

V .ír MM?

ÍVZíjáÿtæ&ít-. w-r • r

Z/ <£*•_

-rrtt: ./ 'v.uLi*£jt-r

rsW*' '

■

AyOÿ» --J-f-Æ fyf; —

”Projet till Feurvärkeri 1797” efter ritning i Varvsmuseet, Karlskrona. På teckningenavbildas olika illuminationer som utfördes till kungaparets ära, bl. a. ”En upstigandeSol förändrad till Stjerna, och åter til Sol samt sedan til et mechaniskt hjul”.

Foto Varvsmuseet.

4. Amiralitets Civil Staten5. Amiralitets Militair Staten6. Pagerne7. Hofmarchalcarne med Staf8. Konungens Cancellie9. Hof- och kammar Junkare

10. Kammar Herrar11. Öfverste Kammar Junkare12. Öfverste Marchalcken13. Rikets Herrar och Exelencer14. Kongl. Maj:t och Hennes kgl.

Höghet

Omkring gingo konungens vakt ochLif Drabanterne och Bredevid konung¬en Ambassadeuren Generalen BaronTaube10 Bredevid prinsessan Öfverhof-mästarinnan Grevinnan Piper, kammar-herrarne och Vakthafvande Officerar¬ne, Släpet uppbars af hof- och kammarfröknarne.

Salut skedde med Canonskott frånFästningarne under hela uptågandet.På Sidorne wid wägen woro Läcktareupbyggda i flere etager, öfverklädde

27

med Blått kläde, hvarest Stadens och deifrån Landet inkomne Fruntimmerworo Placerade. Vid Tyska kyrkansom ännu var under Byggnad var enColonnad upförd som Formerade Pyra¬mider öfverklädda med Granris. Emel¬lan pyramiderna voro festoner af Fris¬ka Blomster upfästade och härunder ctantal Smärre pyramider af Sälsyntvuxne Ene Buskar. Öfverst Syntes enWase hvarpå hvilade en hvit halfbågemed denna Inscription Hejl Sey Dir.Framför Torget var uppbygd en Äre¬port efter Joniska ordningen medTvcnne Collonner på hvardera Sidanom arcaden hvaremellan Syntes ko¬nungens och Drottningens Chiffer,Ofvanpå entablementet stodo Svenskaoch Badenska wappnen Omgifne afTvenne åldrige Lejon och Öfverst enAx Vase, Kammar Musicus Zaar ochFlere amateurer upförde här ofvanpåen Fullständig Chor, Zaars lilla dotterNio år gammal Syntes Öfverst på Wa¬sen föreställande en Cupido omgifvenaf Flere Genier hvilka hvitklädde medkrantzar och Guirlander prydde For¬merade en Pyramid. På ena Sidan afDenna Äreport Sågs en ÖfverskriftFlere Tidehvarfs Sällhet och Lugn, ochpå den andra Folkets kärlek Gör Säll-heten Fullkomlig. Då drottningen up-kommit i Sine Rum gafs Cour ochPubliqve Spisning.

Denna Dagen var oändeligen wackermen kylig, om aftonen war StadenIlumincrad, på en Slät plan midt emotDrottningens Fönster Föreställdes etIlluminerat antiqvt Thempel, Taketupbars af Fristående Collonner i äldstaGraeciska Smaken, Innuti förestäldesEt Altare med en Brinnande Offer

ådrog Sig allas uppmärksamhet, Förden Goda Smak som däruti var Rå¬dande. Landshöfdingen Baron Raabshus var väl Iluminerat med Flere Tran-sparanter hvilka Syntes med flere devi¬ser, nämligen på En Warkar Till VårSällhet — på den andra Vår Glädje,den Tredje Vår Nit Och Beslutet ivåra Bröst,

I Thornet på Copvardie hvarfvetvoro Fyra Transparanter med Deviser,Lo f var Lika Skygd. På den andra Wür¬dig Förfaderne. Den Tredje Med glädjeemottagen. Den Fjärde Alla Till etMål,

I Öfverste Könings hus vid Torget.En Transparant med Devise Guds u>äl-hchag — Nationens kärlek. Den andraLika och Förenade. D. 3. Ny och Ly¬sande.D 12. Skedde Gratulationer af allaFyra Ståndens Deputerade i detta Länhos konungen och Drottningen — Li¬kaledes af Academie Staten Från Lund.— De här i Staden Boende Judarövferlämnade i Dag vid Rapporten enBön och Lyckönskan till detta Till¬fälle. Om aftonen var Bal hos Drott¬ningen. Deputerade af den Tyska För¬samlingen hade i Dag utvärkat SigTillstånd at Till åminnelse af dennamärkvärdiga Dag Få kalla Sin nu in¬under Byggnad varande Kyrka efterDrottningens Namn Fredrica DorotheaWilhelmina.D l}:de. Kl. 11 Fm: Begaf Sig ko¬nungen Till Dåckan hvarest vattnetSkulle Insläppas, Wädret hade i Daghindrat Drottningens hitkomst. Ko¬nungens plats var af et Tält öfver-hölgd, och vid Gifven Signal af Gene¬ral Adjutanten Amiral Cronstedt bör¬jades vattnets Insläppande genom Tven¬ne på Slussen varande Luckor. Detta

Låga. Ofvanpå Themplet Sågs NamnChiffren Denna Raepresentation

28

11 oktober 1797. Det var enligt kungenseget vittnesmål ”en vacker prinsessa, påvilken beror hela landets ävensom min egentimmeliga välfärd”. (Se Sten Carlsson,Gustaf IV Adolf, 1946).

Bevistades och Besågs af Oräkneligaåskådare. Och Damerna ehuru kallt detvar Tillåto ej sin nyfikenhet at Refu¬sera Sig detta Nöje. Konungen var när¬varande Till dess vattnet hunnit NågraFots högd i Svajnings Rummet. Den¬na afton var äfven Staden Illummine-rad, då jag i Sälskap med Capitaine DeMaré och hans Wardinna promeneradei Staden.

1 Skall vara kommersrådet P. F. Duvvell,som ägde en berömd, romantisk trädgårdutanför Karlshamn, Gustavsborg.

2 Niclas Peter von Björnmarck (1741—1813) blev kommendant vid Kristianstadsfästning 1792.

s Att kungen så bryskt avvisade kom¬mendanten och avböjde trupparad pä tor¬get kan förklaras med att han på dennasin tredje friarfärd önskade resa inkognito

4 Peter Kock, död 1791, var pastor iMaglchem och Hörröd och hade tre döttrar.

5 Den ensligt belägna kyrkan bör ha va¬rit Lyngsjö kyrka.

r> Här avses överste Olof Rudolf GreveCederströms och löjtnant Carl Gustaf Stål¬handskes söner, vilka båda i dopet hedradesmed namnen Gustaf Adolf.

7 Anders Lars Fahnehielm, superinten¬dent vid amiralitetet i Karlskrona.

s Haje eller haie (fr.) häck.9 Greve Anton Johan Wrangel af Sauss,

överkommendant i Karlskrona och en avrikets herrar.

10 Evert Vilhelm Taube var kungensombud i Baden och företrädde denne dåprinsessan Fredrika per procuration vigdesvid kungen i Stralsund.

ANMÄRKNINGAR

S. P. Bexells dagboksanteckningar befin¬ner sig i privat ägo. Publiceringen harmöjliggjorts genom dr Erik Bexells förmed¬ling. Manuskriptet har återgivits utan varjeändring, med undantag av vissa missför¬stådda ortnamn och egennamn.

Dagboken återger hur en enkel hovtjäns¬teman upplevde epilogen pä Gustaf Adolfskomplicerade giftemålsfråga. När kungeni juli 1797 inkognito begav sig på friar¬färd till Tyskland hade han två misslyckadeförlovningar bakom sig: med den mecklen-burgska prinsessan Louise Charlotte 1795och med Alexandra av Ryssland 1796.Friarfärden till Baden gick lyckligt och såhände det sig att den unge Bexell fick hälsaden sextonåriga prinsessan Fredrika Wilhel¬mina Dorotea av Baden i Karlskrona den

29

Skydd för gamla husAv Evald Gustafsson

Även Svedala har sin kulturhistoriska miljöhävdar den nya landsantikvarien iMalmöhus län, Evald Gustafsson,som i denna artikel återknyter till någrasynpunkter som han framförde vid en avRiksantikvarieämbetet anordnad konferensi Malmö den 11 april.

PRX0

B

Grävskopan och paragraferna,teckning av Bengt Salomonsson.

Ingen förnuftig människa tillåter nu¬mera att oersättliga historiska urkun¬der, böcker och konstskatter förstöraseller vanvårdas. I vår tid är det histo¬riska dokument av annan art, minstlika värdefulla, som förintas, nämligengamla byggnader, gator och stadspla¬ner. Det är osannolikt att tänka sig destyrande i en stad ta fram den gamla1600-talskartan ur rådhusarkivet, pla¬nen som visar hur staden en gång pro¬jekterades, och låta saxen ga kors ochtvärs över de regelbundet linjerade ga¬torna och torgen. Men det är högstrealistiskt att föreställa sig grävskopor¬na i arbete med att riva byggnader,schakta för nya genomfartsleder, ändrakvartersindelning och gatubredder ochomforma den gamla staden för att fåden att framträda och fungera på tids¬enligt sätt. Åtskilligt har de senaste år¬tiondena förändrats och förändras justnu i våra gamla stadskärnor och i byar¬

na på landet i progressivitetens ochnödvändighetens namn. Den som ifrå¬gasätter nödvändigheten får ofta tillsvar att gamla hus ej kan stå i evighet.Det är visserligen sant, men de kanstå mycket länge om de underhållesoch vårdas. Förr i tiden skedde föränd¬ringen av bebyggelsen punktvis ochmycket långsamt och människan hadedärför en självklar kontakt med detförgångna, en fast hemvist i den histo¬riskt givna miljön. I våra dagar om¬gestaltas stora delar av städer och kul¬turlandskap i påfallande snabb takt.

som försvinner är inte endasthistoriska dokument, oersättliga förden som närmare vill studera bygg-nadsskick, konstutövning och levnads-former i gångna tider utan också densamhörighet med gångna släktled, dentrygghet och trivsel, som den enskildamänniskan kan känna på en plats, dären vacker och vårdad gammal bebyg-

Vad

30

läng tid tillbaka tillförsäkrade ett gottskydd. 1920 års föreskrifter för detoffentliga byggnadsväsendet innehål¬ler sålunda en rad ganska detaljeradebestämmelser om skydd för kyrkor ochmed dessa sammanhörande anlägg¬ningar som gravkor, kapell, klockstap¬lar och kyrkogårdsmurar samt vidareför sådana kulturhistoriskt värdefullabyggnader, som är i statens ägo ellerstår under omedelbart statligt inseendeoch som av Kungl. Maj:t förklaratssom byggnadsminnesmärken, anlägg¬ningar som Malmöhus, Citadellet iLandskrona, universitetets gamla bygg-

gelse utgör en ständig påminnelse omdet historiska arvet.

I den aktuella situationen har kul¬turminnesvården skäl att inventerasina möjligheter till skydd för historisktintressanta byggnader och effektiviserasitt arbete att skapa större förståelseför de äldre miljöernas värde. Desvenska lagbestämmelserna på områdethar hittills haft ganska ringa effektoch resurserna är tyvärr alltför små föratt bedriva en aktiv informations- ochpropagandaverksamhet.

Vissa kategorier byggnader med kul¬turhistoriskt värde är sedan ganska

.«flUf

* p*r& 'f • p

W- '4\ •

. A'-

1

. Ä Bash viFiskarehus i det ÉMMflgamla Smygelägc, flHgjnuvarande Smyge- StCffghamns samhälle, jDe skånska fiske- Slflr'llägenas pittoreska •

småhus blir allt

ian* > ' 5.

-i1»

. M.oftare bostäder för <ÿ

sommargäster.■■ '*i- .

'' 'ÿ*i ■ ,Foto Marianne Bratt-

Gustafsson, Raä. •r

31

styrkt åtgärden och — detta var framförallt cruxet — ägaren lämnat sitt medgi¬vande härtill. Ytterst fa byggnader ienskild ägo blev genom denna lagskyddade. Däremot inregistrerades ettstörre antal hus som äges av hembygds¬föreningar och liknande sammanslut¬ningar. I dessa fall hade kulturminnes¬vården redan goda möjligheter till in¬syn och kontroll.

Den svenska byggnadsminnesvårdensmålsmän såg det därför som en ange¬lägen uppgift att få till stånd en nylag, som kunde medge ingripande avovillkorlig verkan, en byggnadsminnes-lag av den art, som funnits i Danmarksedan 1918 och i Norge sedan 1920.Strävandena i denna riktning bar såsmåningom frukt och från den 1 ja¬nuari 1961 har även Sverige en lagom byggnadsminnen. Sådanbyggnad ”som bevarar egenarten hosgången tids byggnadsskick eller minnetav historiskt betydelsefull händelse ochsom med hänsyn därtill är att anse somsynnerligen märklig” kan nu av riksan¬tikvarien förklaras för byggnadsminne.Samtidigt härmed skall genom skydds¬föreskrifter anges i vilka delar bygg¬naden ej må ändras och hur ägaren haratt sörja för vården av byggnaden samt— där så erfordras — det kringliggandeområdet. Härvid bör hänsyn tagas tillbyggnadens användning och ägarensskäliga önskemål. Meningen är ej attett byggnadsminne skall bli en livlös,museal företeelse, ”ett sminkat lik”.

Den nya lagen gäller ej hus, som till¬hör kronan eller utgör fast fornläm-ning, ej heller kyrkliga byggnader, förvilka särskilda stadganden finnes. Medlagens ikraftträdande upphör 1942 årslag om skydd för kulturhistorisktmärkliga byggnader att gälla och riks-

nader i Lund, fyren i Falsterbo, Hov¬dala slott och Dalby kungsgård för attta några på måfå valda skånska exem¬pel. Den ecklesiastika boställsordningenfick 1940 vissa tillämpningsbestämmel-scr, som innebär skydd för kultur¬historiskt värdefulla prästgårdar. Vihar vidare vår förträffliga fornmin-neslag från 1942, vilken ger skydd åtsådana byggnadsverk, som är att be¬trakta som fasta fornlämningar, sådanaövergivna eller ruinerade anläggningarsom borgruiner, ödekyrkor, skansaroch vallar. I byggnadslagen, byggnads¬stadgan och expropriationslagen finnesäven vissa bestämmelser av intresse förbyggnadsminnesvården. Byggnadsstad¬gan föreskriver bl. a. att vid allt plan-läggningsarbete skall tillses, att bebyg¬gelse med särskilt värde ur historiskeller kulturhistorisk synpunkt såvittmöjligt bevaras. Vidare betonas, attbyggnad av större värde ur de nämndasynpunkterna icke må förvanskas varesig genom arbeten å själva byggnadeneller genom bebyggelse i grannskapet.Det senare stadgandet innebär ett åläg¬gande för våra byggnadsnämnder atthålla särskild tillsyn över kulturhisto¬riskt värdefull bebyggelse. De ganskavagt hållna föreskrifterna är dock ipraktiken av mindre betydelse. I dettasammanhang bör det kanske påpekasatt byggnadsnämnd ej har möjlighet attförhindra rivning av kulturhistorisktvärdefull byggnad.

Av ganska ringa effekt blev också denlag om skydd för kulturhistoriskt märk¬liga byggnader som trädde i kraft 1942,samtidigt med den gällande fornminnes-lagen, och som innebar, att länsstyrelsekunde utfärda särskilda skyddsföreskrif¬ter för byggnad i enskild persons eller in¬stitutions ägo sedan riksantikvarien till-

32

Bollerups borg päÖsterlen, byggdoch inredd på1400- och 1500-talen.Foto CFO, BorrbyFotoatelic.

>

u*VEfSog r£ fe S’*

w*4>LOJ

5£K ä,

mm ,3Svenstorp är ettav Skånes mestvälbevarade re¬nässansslott, upp¬fört på 1 590-ta-let. Anläggningarav denna art harnu kommit iblickfånget, delsgenom den nyabyggnadsminnes-lagen, dels genomförslaget om fi¬deikommissensavveckling.

’t •']«r . ii,w5s

v ;r, V.<M£íH WmII «m >r.11 ' : n »it

ii i»a1* ;&8| ;

Foto förf.

A■*

«

r

33

råkat ut för totalförstöring under1800-talet — Vittskövle, Torup, Svcns-torp, Rosendal, verk, som har sin själv¬klara plats i svensk och dansk konst¬historia. Herrgårdar, rådhus och andraoffentliga byggnader, ritade av de storaarkitekterna under 1700-talet, hör ock¬så till den aktuella kategorien — Hår-lemans Övedskloster intar cn rangplats— men också anläggningar, som vis¬serligen inte är förbundna med någraframträdande arkitektnamn, men somändå ansluter sig till den stora arki¬tekturen och som dessutom har person-historiskt och allmänt kulturellt värde.Kanske bör man här tillfoga, att an¬talet herrgårdar från 1700-talet ochdet tidiga 1800-talet är påfallande storti de skånska länen och att viss restrik¬tivitet i lagens tillämpning därför bliraktuell — i andra delar av landet blirkanske likvärdiga byggnader däremotförklarade för byggnadsminnen justdärför att förekomsten är säYtterligare cn arkitekturhistorisk kate¬gori kommer säkerligen att uppmärk¬sammas, nämligen den länge förkättrade,stilimiterandeVissa byggnadsverk i sådan stil, därkonsekvensen i utförandet parats medstarkt personliga uttrycksmedel, börifrågakomma, t. ex. C. G. Brunius pri¬vata hus vid Kiliansgatan i Lund ochhans corps-dc-Iogis i Axelvold.

C. G. Brunius specifika tegelarki¬tektur i medeltidsstil måste även vär¬deras ur synpunkten att den blivit såintimt förknippad med den skånskabygden. Byggnadsminneslagen bör ävenkunna tillämpas på byggnader, som vifinner vara omistliga inslag i en spe¬ciell stadstyp eller landskapsbild, ävenom man inte påträffar dem i varjeuppslagsbok. Goda exempel på den lo¬

antikvarien har att snarast taga ställ¬ning till frågan i vilken utsträckningde tidigare på frivillighetens väg in¬registrerade byggnaderna skall berörasav lagen om byggnadsminnen.

Vilka byggnader kommer nu riks¬antikvarien att anse som ”synnerligenmärkliga”? Formuleringen tyder pä attstatsmakterna rekommenderar cn visssparsamhet i användningen, vilket kanvara en tröst för de fastighetsägare,kommunalmän och planerare, somkanske med ängslan väntar sig, att dencentrala kulturminnesvården skall läggaen tung hand över alla gamla under-hållskrä vande och oräntabla hus pådyrbar tomtmark.

Antalet byggnadsverk i arkitektur-historisk toppklasss är i vårt land inteså stort. Det är självklart att sådanaverk, som vi finner i konsthistoriskahandböcker och uppslagsverk kommeratt bli inregistrerade. Vårt bestånd avmedeltida byggnadskonst, kyrkor ochkloster oräknade, är så litet att nästanallt som bevarats kan betraktas sombyggnadsminnen i lagens mening. ISkåne finns förhållandevis många me¬deltida hus bevarade. I Malmö, Ystadoch Lund bevaras flera exempel på denborgerliga arkitekturen under 1400-talet och 1 500-talets början; präktigastenhus sådana som Jörgen Kocks husi Malmö, Brahchuset i Ystad och Sta¬ket i Lund. Även på landsbygden kvar¬står enstaka fasta stenhus från dennatid, t. ex. i Bollerup och Örup. Singivna plats i sammanhanget har ocksåde få bevarade köpmanshusen från detsenare 1500-talet och 1600-talets bör¬jan, vilka ju ofta utgör monumentalaoch dekorativa inslag i stadsbilden —Pilgrändshuset i Ystad — och denstolta raden av renässansslott, som inte

sparsam.

1800-talsarkitekturen.

34

tu'SU

4

iii Ii

m

Karl XII-huset i Lund, ett 1500-talshus av stort värde ur både byggnadshistori.sk ochpersonhistorisk synpunkt. Huset tillhör Katedralskolan och är inregistrerat som stat¬ligt byggnadsminnesmärke.

Foto förf.

framträder i någorlunda ursprungliggestalt. Hur många fyrlängade slätt¬gårdar med låga korsvirkesmurar, högahalmtäckta tak, ursprunglig fönsterin¬delning, stensatt gårdsplan och gam¬maldags trädgård har vi egentligenkvar?

Frågan leder in på miljöskyddet ividare mening. De problem, som är för¬knippade med arbetet att bevara en be¬byggelse, som ej är individuellt syn¬nerligen märklig men som ger bygden

kala byggnadskulturen måste uppmärk¬sammas. I viss mån bör alltså regio¬nala synpunkter läggas på urvalet. Iskånska städer och på skånsk lands¬bygd finns byggnadsformer, som i såhög grad präglar landskapets fysionomi,att det blir ett allmänt intresse att be¬vara dem, särskilt i de fall, då de möteri genuin gestalt. Riksantikvarien kom¬mer säkerligen att intressera sig för deskånska korsvirkesgårdarna och vind-möllorna under förutsättning att de

35

tr-

ü

4

fe linr

Bygata i Gylle kyrkby.Foto förf.

eller staden dess traditionella karaktär,är inte lösta med den nya lagen.

I Skåne finnes flera olika typer avsamlad bebyggelse, som ömt borde vår¬das. Stadsplanen som helhet kan ha ettmycket stort historiskt värde. De sling¬rande gatorna och oregelbundna kvar¬teren i Lund eller Åhus är betydandebyggnadsminnen från medeltiden ochden reguljära planen i det centralaKristianstad är ett framträdande provpå renässanstidens stadsbyggnadskonst.Härtill kommer den gamla bebyggel¬sens skönhets- och trivselvärden. Ska¬nörs, Simrishamns och Trelleborgs

äldre bostadshus är kanske i och försig oansenliga men med sina fina pro¬portioner, den karakteristiska låga fa-sadhöjden och de branta taken radarde upp sig längs mjukt böjda gator,som får en sluten, trivsam rumskarak-tär. Sådana miljömässigt värdefulla hel¬heter finns i nästan varje tätort, äveni köpingar och fiskelägen som Viken,Borstahusen och Skillinge, och i de småbyarna, där de låga gatehusen ännukan flocka sig samman vid landsvägenoch få en charmfull småstadsmässighet,som är typiskt skånsk. Även det senare1800-talets stationssamhällen kan ha

36

yr/ ?

mi f Å■r�/sSTi

\ < Æk !

i L m\u

1Li

. m„Jfj?. , ,,,

1'>

■

:

: Wéÿi■

: ’ ' /

Gatuparti i Svedala. 1800-talets stations- och industrisamhällen med dess rader avenhetligt utformade bostadshus i tegel har också sin kulturhistoriska miljö.

Foto Marianne Bratt-Gnstafsson, Raä.

vissa gatupartier i behåll med en enhet¬lig, välproportionerad tegelarkitektur,som ingalunda saknar intresse ur miljö¬synpunkt. Även Svedala har sin kul¬turhistoriska miljö!

Av stort värde är givetvis ocksåbondgårdarna. Husen har kanske intei alla detaljer bevarats men de lågalängorna i förnämt sluten grupperingär likväl oumbärliga accenter i detskånska kulturlandskapet, särskilt därde tillsammans med kyrkan, prästgår¬den och skolhuset bildar den värde¬

fulla och tilltalande enhet, som denskånska kyrkbyn utgör.

I byggnadsminnesutredningens be¬tänkande, framlagt för justitieminis¬tern 1956, behandlades frågan omskydd för kulturhistoriskt värdefullamiljöer ganska ingående. Vikten av etteffektivt miljöskydd betonades, menutredningen ansåg dock inte att ett dy¬likt kunde tillgodoses inom ramenför den föreslagna lagen om byggnads-minnen. I stället framhölls de möjlig¬heter, som den gällande byggnadslag-

37

p*0VI

r»j«45ÿk

pj|í~:"

/ÿkV~ * *** ‘A

jp-:."■ar-*�.-..•*•-

/

Bröddarps stabba-mölla i VästraIngelstad, en avSkånes fåtaligamöllor, som ännudrives med vind¬kraft och kanskeden enda stabba-möllan som ärigång.Foto Marianne Rratt-Gustafsson, Raä.

stiftningen erbjuder härvidlag. Bygg¬nadslagens och byggnadsstadgans be¬stämmelser kan vara av stor betydelse,men skall goda resultat uppnås dennaväg är det viktigt, att ett gott sam¬arbete äger rum mellan stadsplanerareoch byggnadsminnesvårdare. Samarbe¬tet bör ske på mycket tidigt stadiumav planeringsarbetet. I en period av in¬tensivt nybyggande i stadskärnorna, istädernas ytterområden och i de lands¬

kommuner, som ligger i de stora stä¬dernas intressesfär, är det viktigt attgeneralplanerna lämnar tillfredsställan¬de redogörelser för beståndet av kul¬turhistoriskt intressanta byggnader ochatt även större partier av den gamlastaden eller kulturlandskapet redovisassom särskilt värdefulla, så att frågantidigt kan prövas om skydd för vissakänsliga områden mot modern, domi¬nerande bebyggelse. Möjligheter att

38

*s*r’..jr

Sira,.y

'

Sß2|4jÿr-

\/ÿ•-s

d .ii

EHTT. ■A} M( Sfrf \■ *ÿ

i t X-:bj/

Anders-Jönsagár-den i Stävie, upp- Iförd 1749 är ett - J

exempel ■

pfr i$ÿ;Wvackertpå 1700-taletsstorbondegård. Ivåra dagar hararbetarbostäder in-

j'' F :

JJ i'K

“Taretts i mangårds-byggnaden, somdock fått behållasin gamla exteriörorörd.

Foto förf.

göra för alla parter lyckliga avväg¬ningar finns, men det vill till att kul¬turminnesvårdens synpunkter kommermed som realiteter redan när sträck¬ningen av de nya motorvägarna ochläget av de nya drabantstäderna skissasupp på ritbordet. Man önskar innerligt,att kulturminnesvården får sådana eko¬nomiska och personella resurser att an¬tikvarierna någon gång kunde ta egnainitiativ i planeringsfrågorna och somfallet är i Danmark framlägga ”be¬varingsplaner” med konkreta förslagtill större områdens vård och saneringefter kulturhistoriska riktlinjer.

Sådana förslag skulle utan tvivelväcka stort intresse och tjäna som pro¬

paganda för byggnadsminnesvårdensarbete. Över huvud taget måste upp¬lysnings- och propagandaverksamhetenintensifieras. Om lagar och förord¬ningar är aldrig så goda, hjälper deföga om det allmänna intresset ej ärlevande. Just nu finns chanser att vifår ytterligare en lag, som kan bli ettverksamt stöd för det antikvariskaarbetet. I expropriationsutredningensnyligen avgivna betänkande föreslåsnämligen en ”lex Gamla stan”, avseddatt gälla för hela landet, och som inne¬bär att en stad skall kunna lösa markför att få till stånd sådana saneringar,som tar sikte på att bevara kulturhisto¬riskt värdefulla stadsmiljöer. Men även

39

här gäller, att effektiviteten ytterstblir beroende av ett mera allmänt in¬tresse for saken, i detta fall en positivinställning från städernas sida.

Det förefaller sålunda vara en sär¬skilt viktig uppgift för såväl den cen¬trala kulturminnesvården som för delokala hembygdsföreningarna att skapaen djupare känsla för gamla byggna¬ders värde. Många tecken tyder ocksåpå att en omsvängning är på väg iden breda allmänhetens värdering avden äldre bebyggelsen. I en tid avenormt snabb utveckling på det tek¬

niska och merkantila planet, en tiddå 1 O-våningars hyreshus, kontorspa-lats i glas, fabriker, silotorn, motor¬vägar och bensinmackar blir allt merapåträngande inslag i tillvaron vore detnaturligt om människan sökte de lugnamiljöerna som ger förankring i tradi¬tionen. Det vore begripligt om så skulleske just här i Skåne, där det diffusabegreppet Örestad tycks ge upphovtill en exempellöst hastig expansion. Idenna situation måste omsorgen omgamla hus och miljöer bli något av enfolkrörelse.

40

Il

NTIKVARISKTKTUELLT OM

På Tosterups slott har i samband meden omfattande renovering och moder¬nisering under ledning av stadsarkitektRune Welin också utförts en prelimi¬när byggnadshistorisk undersökning.Slottet, som fått sitt nuvarande ut¬seende genom den antikvariskt inrik¬tade Rutger Barnekow på 1700-taletsmitt, döljer en kärna bestående av ettfast hus av samma typ som Glimminge-hus och Bollerup. Slottet kommer trotsmoderniseringen att i allt väsentigtbehålla sin ålderdomliga karaktär.

RESTAURERAT

Restaureringen av Åbus medeltida stad¬mur fortsätter. Med anslag från statoch kommun har den komplicerade fri¬läggningen och restaureringen av mu¬ren återupptagits i sommar. Ca 70 me¬ter söder om det flankeringstorn sompåträffades 1961 (se ALE 1961: 1) harett nytt genombrott i muren konsta¬terats, som låter ana ett ytterligaretorn. En kommande arkeologisk under¬sökning får fastställa om så är fallet.

»liftjg

AI i I

i ggö|bx

i’"*?"bGudmuntorps forna kyrka underutgrävning. Grundmurarna efterden romanska kyrkan framträdersedan golvet brutits upp. f

41

I den s. k. sakristian vid Herrevadsklos¬ter pågår med anslag från fortifika-tionsförvalcningcn en renovering. Av¬sikten är att iordningställa byggnadensom kapell för den pa platsen förlagdafältflygarskolan. I sakristian, som undersenmedeltiden och senare blev härt om¬byggd ingår delar av det gamla cister-cienserklostret.

s %

A

f * \Torreberga. Mikroliter och kantstickel.

UTGRÄVT

är beläget på Flygkrigsskolans mark iLptngbyhed. 1930 inventerades områ¬det, varvid över 130 gravhögar ochrösen registrerades. I maj i år under¬söktes och borttogs ett av de jordblan-dade rösena för att lämna plats åt enskjutvall. Anläggningen visade sig varaicke en grav utan ett offerröse frånjärnådern, och innehöll endast skärvorav stora oornerade lerkärl, som krossatsmot stenarna.

Utgrävningen bekostades helt avFlygkrigsskolan, som också ställde värn¬pliktiga till förfogande vid den arkeo¬logiska undersökningen.

Då den nuvarande stora kyrkan i Gud-muntorp uppfördes omkring är 1860,revs hela den medeltida anläggningenmed undantag av det sannolikt senme¬deltida tornet, som i stället päbyggdesmed en våning. Någon tid före riv¬ningen besöktes platsen av C. G. Bru-nius, som lämnat en beskrivning avkyrkan i ”Konstanteckningar under enresa år 1849”. Brunius uppgifter harbåde verifierats och kompletterats aven arkeologisk undersökning i sambandmed värmeinstallation i kyrkan somunder juli månad företogs av Historiskamuseet i Lund i samarbete med lands¬antikvarien.

Den romanska kyrkan bestod avabsid, kor, långhus och brett västtorn.Under tidernas lopp har den ursprung¬liga planen förändrats genom en för¬längning av koret i öster och genomuppförande av sakristia och vapenhusi norr och nytt torn i väster.

Tidigare under året gjordes i Ö. Sal-lerups kyrka, där det romanska koretoch hela norra långhusväggen ännufinns kvar, en golvundersökning, var¬vid liksom i Gudmuntorp grunden tillett romanskt västtorn påträffades.

I våras företog Lunds UniversitetsHistoriska Museum en utgrävning paTorreberga gårds ägor (i trakten avStaffanstorp) . Utgrävningen som gälldeen stenåldersbopats, bekostades avSvenska Sockerfabriks Aktiebolaget.Byggmästare G. Ahlström ställde kost¬nadsfritt en elegant kontorsbod till ut¬grävarnas förfogande. Boplatsen, somvarit bebodd både under mesolitisk ochncolitisk tid är starkt skadad, men ut¬grävningen gav trots detta viktiga re¬sultat. Bl. a. grävdes ett ganska mäktigtkulturlager. Fynden från detta är avsamma art som de flesta lösfynden ochsyns tillhöra tidig Maglemosekultur.

Sedan länge har man känt till att ettstörre område med fasta fornlämningar

42

Ebbarp. Fyndenfrån boplatsen ut-göres förutom avkeramik av flint¬föremål såsomfragmentariska sli¬pade yxor, skiv-skrapor, knivar o.dyl., stora mäng¬der flintavfall ochtillfälliga redskap.De på bilden av¬bildade föremålentvärpil, simpelskivyxa och borrär också vanligaoch typiska.

IV

m

m '/ii.

BB

Ur vetenskaplig synpunkt viktigast varen egenartad anläggning bestående aven rännformig nedgravning. I dennapåträffades mikroliter av flera typer,skivskrapor, kärnyxa och flera andraflintredskap. Utgrävningarna kommeratt fortsättas.

Spjutspets av brons funnen söderom Haväng.

$1På Skabersjö gods ägor har Lunds Uni¬versitets Historiska Museum dels i vå¬ras, vid Ebbarp, dels under augusti,vid Svenstorp, företagit utgrävningarpå stcnåldersboplatser. Båda lokalite¬terna har påträffats av timmermanMalte Gullstrand, vilken också över¬lämnat de av honom insamlade fyndentill Historiska Museet. — Vid Ebbarprör det sig om en tidigneolitisk boplats,vilken ur vetenskaplig synpunkt synsvara väl värd en större systematiskundersökning. Bosättningen syns varanågot yngre än den närbelägna Oxie-boplatscn, som är Skånes äldsta neoli-tiska boplats. På Ebbarpsboplatsen harnågon obehörig företagit ”utgräv¬ningar”, åsidosättande dels fornminnes-

lit-

t I./

>>

43

lagen, dels vanlig hyfs genom att grävaibland de på platsen växande plan¬torna.

Boplatsen vid Svenstorps mark ärfrån tidig mellanneolitisk tid. Förutomett mäktigt kulturlager har flera värde¬fulla anläggningar undersökts, bl. a.en som syns utgöra ett förhistorisktsandtag.

kända från Skåne. Man kan förmodaatt en kringvandrande kistemålare fåttdet ovanliga uppdraget. Målningenkommer att överföras till en nybyggdbostad på platsen. Det intressanta fyn¬det ger anledning till att noga granskabåleväggarna i våra äldre rivningshus.Kanske kan man få Örkelljungamåla-rens oevre kompletterad. (Se vidare N.A. Bringéus i Norra Skånes Tidningar25/7 1962).PÅTRÄFFAT

Vid rivning av en äldre boningslängai Ekholm utanför Örkelljunga har på¬träffats en vackert utförd och förskånska förhållanden ovanlig väggmå-ning i olja. På storstugans ena kortväggdirekt på båleväggens breda furuplan¬kor reser sig en tempelliknande, kupol-täckt byggnad, omgiven av sirligablomstergirlander. Initialerna JPS, EODoch årtalet 1814 avslöjar att målningenmed all sannolikhet utförts till JohanPerssons från Ekholm och Elna Olas-dotters bröllop, som stod detta år. Mål¬ningar av denna typ är hittills icke

En spjutspets av brons påträffades avkonstnär Helge Lundström, Gislöv, imaj i år dä han söndagspromeneradeöver de vackra sandkullarna strax sö¬der om Verkeåns utlopp i Hanöbukten.Spjutspetsen, som är oornerad, härrörfrån äldre bronsåldern. Det var ett lös¬fynd och spetsen inköptes av ÖsterlensMuseum, dit konstnär Lundström in¬rapporterat sitt fynd.

Bröllopsmålning från Örkelljunga.

Foto Sven Hjalniarson.

/ta

I' mimIM

P -\,JCAGafc w- tif. ” vÿr|iv *í'PWDOI mA&

m iíe&áúiX\i

44

INNEHÅLL

Sten Körner: Den äldsta gränsläggningen mellan Danmark ochSverige 1

Ur Sven Peter Bexells dagbok 1797 14

Evald Gustafsson: Skydd för gamla hus 30

Aktuellt om antikvariskt 41

STÖDDe skånska landskapens historiska och arkeologiska förening

BLIV MEDLEMÅrsavgiften 10 kr insattes på föreningens postgiro, Lund 246831

Medlem erhåller kostnadsfrittALEHistorisk tidskrift för SkånelandUtkommer med 3 häften 1962

ÄLDRE HÄFTENav ”Samlingar till Skånes historia”, ”Skånska Samlingar” och ”Historisktidskrift för Skåneland” samt andra av föreningen utgivna skrifter kanerhållas genom hänvändelse till föreningens sekreterare, docent JörgenWeibull, Lund.

CWK GLEERUP BOKFÖRLAG

LUND

Kr 3: 50