A R B E T A R K U L T U R

VILL K O M M U N I S T E R N A TÅ JORDEN FRÅN BÖNDERNA?

»Socialisterna vill ta jorden från bönderna — vilken bottenlös demagogi har man inte under en hel generation drivit med denna sats. Bakom dess rökridå har kapita­listerna i verkligheten tagit från bönderna deras jord och gjort dem till ofria arbetare åt kapitalet.» Dessa satser inleder ett avsnitt i den bok om »Bondefrågan i Sverge», som Kommunistiska partiets ordförande Sven Linderot utgav förra året.

Liksom på andra områden fullföljer Sverges Kommu­nistiska Parti också i jordbrukspolitiken de strävanden, som den svenska arbetarrörelsens pionjärer inledde kam­pen för. Kommunisterna arbetar för en socialistisk om­daning av samhället, de vill att de produktivt arbetande skall överta produktionsmedlen (naturtillgångarna, fa­brikerna, maskinerna o. s. v.).

Men innebär inte detta att kommunisterna vill ta jor­den från bönderna, frågar någon. Nej. Det innebär i själva verket motsatsen. Kommunisterna föreslår en sam­verkan mellan arbetare och bönder, mellan de båda stora arbetande folkgrupperna i det nutida samhället, för att åt bönderna erövra den fulla besittningsrätten till jor­den. Det visar sig alltså att kommunisternas program av deras motståndare gjorts till en karikatyr av vad det verkligen innehåller.

Många tycker kanske att det är ett oriktigt påstående, att majoriteten av de svenska bönderna i själva verket ur ekonomisk synpunkt är ofria arbetare åt kapitalet. De pekar på det faktum, att huvudmassan av den sven­ska åkerjorden äges av jordbrukarna själva. Det gäller emellertid, om man vill komma till klarhet om de svenska jordbrukarnas verkliga läge, att inte stanna vid de yttre formerna. Man måste gå på djupet och undersöka inne­hållet i dessa former. Det visar sig då, att äganderätten till jorden för de flesta jordbrukare endast är formell, att den faktiska äganderätten övergått till kapitalet (genom skuldsättning, genom att monopolkapitalet i hög grad avgör prissättningen o. s. v.). Bönderna har därigenom förvandlats till lönearbetare, som exploateras av kapita­let, som inte erhåller den arbetsersättning deras arbete borde berättiga dem till.

Från en sådan analys av de svenska böndernas ställ­ning måste man utgå, om man vill förstå jordbrukets pro­blem. I det följande skall några siffror presenteras, som ur olika synpunkter belyser det svenska jordbrukets ak­tuella läge.

Arealfördelning och klassförhållanden

Efter storleken av brukningsdelarnas åkerareal kan de svenska jordbrukarna schematiskt delas upp i tre grup­per: under 2 hektar, 2—20 hektar och över 20 hektar. Enligt senaste jordbruksräkningen år 1937 fördelade sig brukningsdelarna och åkerarealen på dessa tre grupper enligt följande tabell:

Åkerareal Bruknings­ Antal Åker i % av delar i % hela arealen

under 2 h a r 111.000 26,6 3,8 2—20 „ 271.000 64,8 53,7

ö v e r 20 „ 36.000 8,6 42,5

Sammanlagt fanns i hela landet år 1937 419.000 bruk­ningsdelar med en åkerareal om 3.731.000 hektar. Areal-

fördelningen var emellertid såsom framgår av ovanstå­ende siffror högst ojämn. Jordbrukarna med högst 20 hektar jord, vilkas antal utgjorde 91,4 % av hela antalet, innehade ej mer än 57,5 % av hela arealen. Återstående 42,5 % av arealen föll på en liten grupp av jordbrukare, omfattande endast 8,6 % av hela antalet.

Innehavarna av brukningsdelar med mindre än 2 har åkerjord kan i allmänhet inte försörja sig på sitt jord­bruk, utan tjänar sitt huvudsakliga levebröd som ar­betare i skogsbruket, jordbruket eller andra näringar. Den egna jordbruksproduktionen har för dem upphört att utgöra försörjningens huvudkälla. Det är därför rik­tigare att karakterisera dem som lönearbetare med jord­andel, än som jordbrukare. Deras ställning och deras problem påminner mest om de egentliga lantarbetarna» och skogsarbetarnas. De hör till arbetarklassen i ordets vanliga mening.

Inom gruppen av jordbrukare med 2—20 hektar åker­jord faller den egentliga småbondeklassen. Arbetet i den egna hushållningen utgör här försörjningens huvudkälla. Under ogynnsamma år kan de emellertid tvingas ut i lö­nearbete för att erhålla en tillräcklig försörjning, liksom de också under vissa år eller kortare perioder varje år kan anlita främmande arbetskraft.

Den tredje gruppen av jordbrukare på brukningsdelar över 20 hektar sammansättes av storbönder och godsäga­re. Utmärkande för dem är att de regelmässigt använder sig av främmande arbetskraft. Denna grupp på lands­bygden motsvarar borgarklassen i städerna.

Småbönderna utgör den största gruppen av lands­bygdsbefolkningen, omfattande omkring 60 % både av de egentliga yrkesutövarna och av hela den produktiva befolkningen. Småbönder och lantarbetare med och utan jordandel bildar tillsammans den överväldigande majoriteten bland de inom jordbruket sysselsatta eller över 90 %. Dessa omständigheter är väl värda att hållas i minnet, när man bedömer den politiska situationen på landsbygden.

Småbruk och storjordbruk

Den skillnad i arealstorleken vid olika brukningsdelar, som nyss redovisats, ger givetvis inget riktigt uttryck för skillnaden i produktionsvillkor mellan småbruk och storjordbruk. Här måste man dels ta hänsyn till skillna­den i bördighet och i andra naturfaktorer mellan olika landsändar, som gör att ett 10-hektarsbruk på Skåne­slätten ger ett relativt gott ekonomiskt resultat, medan en lika stor gård i Norrland inte kan försörja sin bru­kare. Dels måste man också ta hänsyn till jordbrukens utrustning med jordbruksmaskiner, med ekonomibygg­nader o. s. v., som gör skillnaden i produktionsvillkor mellan små och stora brukningsdelar mycket större än vad olikheten i arealomfånget låter förmoda.

Storjordbrukets överlägsenhet över småjordbruket framträder särskilt vid en jämförelse mellan driftskost­naderna per hektar inom olika storleksgrupper av jord­bruk. Enligt professor Nannessons undersökningar var dessa under bokföringsåret 1939—1940 i genomsnitt för hela landet:

Kr. per hektar

Jordbruk med 2,1— 5,0 hektar 804 5,1— 10,0 „ 597

10,1— 20,0 „ 470 20,1— 30,0 „ 417 30,1— 50,0 „ 392 50,1—100,0 „ 435 Över 100,0 „ 418

För småbrukare med under 5 hektar jordbruksjord var alltså driftskostnaderna dubbelt så stora som för grup­pen med lägsta driftskostnaderna, storbönderna med mel­lan 30 och 50 hektar åker. En jordbrukare med 5 hektar måste sammanlagt betala — mest med eget och famil­jens arbete — 2.000 kronor i driftskostnader, medan en

storbonde för samma summa kan bruka 10 hektar av sin jord.

I dessa siffror framträder emellertid inte med full tyd­lighet småböndernas oerhörda handikap. Här har näm­ligen räknats med gängse marknadslön och normal ar­betstid, vilket är en för bönderna och deras familjemed­lemmar okänd »lyx». En statistik över antalet syssel­satta personer per hektar åker vid brukningsdelar av olika storlek ger en mera korrekt bild av förhållandena. Följande tabell är hämtad ur allmänna jordbruksräk­ningen och avser 1932:

Södra och mellersta Sverges Slättbygder Skogsbygder

2 - - 5 h e k t a r — 0,67

5 - - 1 0 „ 0,33 0,39

1 0 - - 20 „ 0,22 0,28

2 0 - - 30 „ 0,16 0,18

3 0 - - 50 „ 0,13 0,14

5 0 - -100 „ 0,10 0,11

Över 100 „ 0,09 0,11

Inom småbruk på upp till 5 hektar måste alltså ända till 6 gånger så många personer arbeta per hektar åker som på de stora godsen! Det råder som synes en oerhörd skillnad mellan storjordbrukets och småjordbrukets ar­betsbetingelser, vilket väsentligen beror på att mekaniska hjälpmedel, maskiner av olika slag, för närvarande an­vändes i så ringa utsträckning inom småbruken. Även en rad andra av lantbruksvetenskapens och teknikens senaste landvinningar i form av bästa utsäde, högt av­kastande avelsdjur, genomförd täckdikning o. s. v. kan på ett helt annat sätt utnyttjas vid de stora bruknings­delarna än vid småbruken.

Småböndernas inkomster.

Läget för större delen av småbönderna är i själva ver­ket sådant, att de ej kan försörja sig själva och sina fa­miljer på den avkastning, som lanthushållningen ger. Detta gäller inte blott brukarna av enheter om under 5 hektar, utan i stor utsträckning även brukare av enhe­ter upp till 10 hektar. På ett drastiskt sätt illustreras detta av uppgifterna i prof. Nannessons undersökningar över förräntningsprocenten, d. v. s. förhållandet mellan nettoavkastningen och lantbrukskapitalet. Inom bägge grupperna var denna bokföringsåret 1939—1940 minus 1,7 %, d. v. s. lanthushållningen medförde ett underskott för brukaren.

Läget var naturligtvis olika i olika delar av landet, gynnsammare ju längre söderut man kommer. I de bör­digaste trakterna uppkom sålunda ett visst nettoöver­skott, som tog sig uttryck i en positiv förräntningspro-cent. Dessa överskott berodde emellertid inte på att det ekonomiska resultatet av driften varit särskilt gynnsamt, utan på att de egna hushållens konsumtion av olika pro­dukter hållits oerhört låg — låg exempelvis i jämförelse med konsumtionen inom storbondehushållen.

Inom småbrukarhushållen uppgick sålunda förbruk­ningen per konsumtionsenhet (motsvarande vuxen man) till endast 846 och 913 kronor i de båda storleksgrup­perna, medan storbondehushållen på gårdar mellan 30 och 50 hektar hade en förbrukning per konsumtions­enhet om 1.682 kronor. Storbondefamiljernas medlem­mar levde alltså dubbelt så gott som småbrukarfamil-jernas.

En jämförelse mellan den skuldfria inkomsten från lanthushållningen, gäldräntor och arrendeavgifter samt förbrukningen visar hur otillfredsställande småböndernas ställning är. Följande siffror ges i Nannessons under­sökning :

Under 5 har 5—10 har

Skuldfri inkomst från lant-

Dessa brukningsdelar kan alltså normalt inte föda sina brukare, utan dessa är hänvisade till att genom skogsar­bete eller på annat sätt bidraga till en mycket knapp för­sörjning. Det bör understrykas att läget för den stora gruppen av småbönder med brukningsdelar mellan 10—20 hektar inte på något sätt principiellt skiljer sig från de här undersökta gruppernas. Samma problem återkom­mer där, om ock i något mindre skarp form. Men även om dem gäller det svar som Sven Linderot i sin bok om den svenska bondefrågan ger på frågan: Hur har dessa småbönder kunnat existera?

»De måste arbeta för lägre lön än lantarbetarna, de måste arbeta orimligt lång arbetstid, de betalar den sta­tistiska förlusten på jordbruket som regel inte i pengar, utan i arbete. De får med andra ord köpa sin ställning som »självständiga» jordbrukare med en oförsvarligt lång arbetstid, med barnarbete, med kvinnoarbete under hårda villkor — med en oerhört låg levnadsstandard. I kulturellt hänseende får de leva på svältkost.»

Skuldsättningen förintar böndernas

självständighet

Kapitalet tränger in i och underlägger sig jordbruks­näringen inte blott genom uppkomsten av kapitalistiska storbruk med industrialiserad drift, utan även på en mångfald andra sätt. Av största betydelse är härvidlag jordbrukarnas skuldsättning.

hushållningen Gäldränta och arrende Förbrukning Underskott

1.840 160

2.407 720

2.833 300

2.618 85

För att belysa den ökade skuldsättningen för bönderna under de senaste decennierna kan följande siffror an­föras: Den intecknade gälden i fast egendom på lands­bygden utgjorde år 1880 i runt tal 800 miljoner kronor, motsvarande 34,5 procent av taxeringsvärdet. År 1939 var summan intecknad gäld i runt tal 6 miljarder 300 miljoner kronor, vilket motsvarar 51,3 procent av taxe­ringsvärdet. Dessa siffror avser visserligen all fast egen­dom på landsbygden, men torde i alla fall ge en bild av tendensen i skuldsättningen för rena jordbruksfastig­heter. Enligt en annan beräkning har det egentliga jord­brukets skuldsättning femdubblats sedan sekelskiftet!

Skuldsättningsprocenten är visserligen ungefär lika hög i alla storleksklasser, men inverkar på helt olika sätt på storjordbrukarnas och småböndernas villkor. För stor­bruken är skuldsättningen väsentligen av produktiv natur. De upplånade summorna användes för rationalisering av driften, varigenom en ökning av inkomsterna kan vinnas. Skuldsättningen påminner alltså här närmast om indu­stribolagens skuldsättning. För de mindre bruknings­delarna är skuldsättningen däremot vanligen av impro­duktiv natur. De lånade pengarna finns fastlåsta i själva jordvärdet, då de använts vid inköpet av gården, eller är förbrukade utan att lämna spår efter sig, då de använts i jordbrukarens konsumtion eller för att täcka ådragna förluster. Skuldsättningen är här endast en börda, icke en hävstång till ökade inkomster.

Den starka skuldsättningen har inneburit att ägande­rätten till jorden för många mindre och medelstora jord­brukare endast blivit formell. Deras »självständighet» har blivit en illusion och ett förhållande av allt starkare be­roende under storkapitalet har utvecklat sig.

Jordbrukets skuldsättning tar emellertid inte endast den formen att enskilda jordbrukare belånar sin jord och blir tvungna att betala dryga skuldräntor till banker och privatpersoner. Även jordbrukets ekonomiska förenings­rörelse är kraftigt skuldsatt.

Enligt en redogörelse som nyligen publicerats i Hus­hållningssällskapens Tidskrift utgjorde tillgångarna i de

ekonomiska föreningarna (skogsägarorganisationen och jordbrukskasseorganisationen ej medräknade) samman­lagt 335 miljoner kronor vid slutet av år 1942. Härav motsvarades 114 miljoner kronor eller ungefär en tredje­del av eget kapital, medan 221 miljoner kronor eller un­gefär två tredjedelar motsvarades av främmande kapital.

Varifrån kommer det främmande kapitalet inom för­eningsrörelsen? Enligt uppgifter från affärsbankerna hade dessa år 1939 en sammanlagd utlåning till jordbru­kets ekonomiska föreningsrörelse på 82 miljoner kronor. Fram till slutet av 1942 beräknas summan ha ökat med några 10-tal miljoner. Inte mindre än hälften av för­eningsrörelsens skulder, motsvarande en tredjedel av dess totala tillgångar, ligger alltså hos affärsbankerna. Härtill kommer skuldsättningen i sparbankerna, speciellt i form av fastighetskrediter.

Vi ser alltså att även föreningsrörelsen, jordbrukarnas kollektiva organ, står i starkt beroende av bankerna och storfinansen genom sin skuldsättning.

Monopolkapitalets herravälde

Av betydelse i detta sammanhang är emellertid även monopolkapitalets inflytande över prisbildningen på jord­brukets och industrins produkter. Industrikapitalisterna, framför allt då inom exportindustrin, vill ha låga priser på jordbrukets produkter för att kunna hålla arbetslö­nerna nere och därigenom bli mera konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Med det starka inflytande storfi­nansen har över det ekonomiska livet i vårt land har den också stora möjligheter att genomföra ett sådant pro­gram.

Att talet om storfinansens eller monopolkapitalets maktställning inte är en agitationsfras, utan har sin obe­hagliga motsvarighet i verkligheten, kan belysas med några sifferuppgifter. Dessa avser dels storbankernas inflytande över den svenska industrin eller, rättare sagt,

det inbördes beroendet mellan storindustri och storfinans, dels storfinansens starka ställning i de statliga krisor­ganen.

Enligt en statlig utredning innehade år 1933 styrelse­ledamöterna och direktörerna i Stockholms enskilda bank, Skandinaviska banken, Svenska handelsbanken och Göte­borgs bank, tillsammans 58 personer, inte mindre än 590 styrelsemandat i 394 olika bolag. Dessa bolag hade ett sammanräknat eget kapital som uppgick till 3.854 mil­joner kronor. Detta utgjorde i runt tal 80 procent av ka­pitalet i samtliga svenska bolag.

Utom det s. k. egna kapitalet finns det emellertid andra stora kapitalbelopp, som är investerade i dessa bolag på ett sådant sätt att bolagsstyrelserna utgör deras förval­tare och avgör deras användning. Sammanlagt behär­skade de fyra storbankernas ledning därför inte mindre än 8.059 miljoner kronor, vilket motsvarar över hälften av den år 1939 deklarerade förmögenheten för enskilda personer.

En kompletterande undersökning som utförts för år 1941 visar, att storfinansens inflytande under de mellan­liggande åren ytterligare förstärkts. Det sammanlagda behärskade kapitalet hade ökat från 8.059 till 10.216 mil­joner kronor eller med 27 procent. I verkligheten torde ökningen ha varit ännu kraftigare, då bolagen kunnat stoppa undan stora summor i sina balansräkningar.

Storfinansens inflytande över det ekonomiska livet av­speglas även i de statliga krisorganens sammansättning. En undersökning av ledamöterna i de viktigaste krisor­ganen och deras råd visar att dessa till övervägande de­len utgör direkta representanter för industri- och han­delskapitalet och högre statliga tjänstemän. Av de 232 ledamöterna är endast 21 jordbrukare, varav de flesta godsägare och storbönder.

Endast en sjättedel av samtliga ledamöter kan räknas som representanter för arbetarna och småbönderna, som tillsammans utgör 70 procent av den totala svenska be­folkningen. Mot arbetarnas och småböndernas represen­tation bildar direktörernas och disponenternas en skrian-

de kontrast. I hela landet finns det omkring 20.000 per­soner eller 0,6 procent av samtliga yrkesutövare, vilka be­tecknar sig som direktör eller disponent. I de undersökta kriskommissionerna innehas emellertid 38 procent av samtliga poster av direktörer eller liknande.

Jordbrukets förnödenheter fördyras

av monopolen

Det är klart, att exempelvis priskontrollnämnden med den sammansättning den har, inte kan fylla sin uppgift på ett för de breda folklagren acceptabelt sätt. Detta framgår ju också därav, att monopolbildningarna inom industrin ingalunda brutits, utan tvärtom gynnats och kunnat växa sig starkare under krigsåren. År 1935 kon­trollerades inte mindre än 40 procent av den svenska in­dustrins produktion för hemmamarknaden av monopolis-tiska sammanslutningar (detta var alltså endast vad som var öppet medgivet och känt). Nu är denna siffra betyd­ligt högre.

Även priserna på jordbrukets förnödenheter hållas uppe genom kartell- och trustbildningar inom olika produk­tionsområden. Det är här tillräckligt att som exempel peka på jordbruksmaskintrusten, järnhandelsmonopolet, mono­polen inom de olika branscherna för gödningsämnen, mo­nopolen inom byggnadsmaterialbranschen, inom separa­tor- och mjölkningsmaskinindustrin m. fl. för att visa hur jordbruket utplundras genom att monopolkapitalet i vinstsyfte stegrar varupriserna.

Storleken av monopolvinsterna demonstreras i följan­de tabell över de redovisade bruttovinsterna hos medlem­marna i jordbruksmaskintrusten, dels år 1938, dels år 1942:

B r u t t o v i n s t k r o n o r 1938 1942

International Harvester 3.301.000 4.381.000 Överum 530.000 615.000 Arvikaverken 1.281.000 1.655.000 Westerås 229.000 600.000 And. Fischer 408.000 609.000 Kullbergs 846.000 905.000

6.595.000 8.765.000

Det är betydande vinster som enbart dessa bolag varje år tar in på försäljningen av maskiner till det svenska jordbruket. Under krigsåren har den sammanlagda vinst­summan ökat från 6.595.000 till 8.765.000 kronor eller med 33 procent. Det är klart att en betydande nedpress-ning av priserna på jordbruksmaskiner kunde genom­föras enbart genom en reduktion av dessa höga vinster.

Storfinansens avsikter gentemot

jordbruket

Det svenska industri- och bankkapitalet, d. v. s. med ett sammanfattande ord storfinansen, nöjer sig emellertid inte med att utsuga och utplundra jordbruket och dess utövare i de former, som nu föreligger. För att kunna pressa ned priserna på jordbrukets produkter och ytter­ligare öka sitt direkta inflytande över det svenska jord­bruket förbereder storfinansen åtgärder, som innebär en tvångsvis genomförd ruinering och proletarisering av böndernas stora massa.

Storkapitalets representanter får själva redogöra för sina planer. I skriften »Jordbruksproblem», som inne­håller föredragen vid 1943 års lantbruksvecka, uttalar Harald Nordensson, som intar en framträdande plats i kemitrusten och i den finanskapitalistiska kretsen kring Svenska Handelsbanken, följande:

»Bolagsformen . . . gör att svensk industri nu är ur kapitalsynpunkt i stort sett självförsörjande med goda utsikter att kunna möta en kommande fredskris. Jag tror det vore lyckligt om jordbruket kunde finna en mot­svarande form av samägande.»

Denne representant för storfinansen föreslår sålunda, att den svenska jorden skall läggas under aktiebolags-välde. Det är att påpeka, att sådana aktiebolagsjordbruk redan finns i viss utsträckning. Sockerbolaget äger så­lunda gårdar om tillsammans 3.000 hektar öppen jord, Höganäsbolaget har gårdar på omkring 800 hektar och Separator äger ett stort »mönsterjordbruk» utanför Stockholm för att ge endast några exempel.

Hur sammanslutningen skall ske omtalar tidskriften Affärsvärlden, som är ett direkt organ för storfinansen. En mycket framstående industriman, skriver denna tid­ning (nr 45—1943), som även har stora erfarenheter från jordbruket, anser att man helt enkelt måste tvinga bön­derna att sammansluta jordbruken i större enheter!

Arbetare och bönder måste samverka

Om bönderna skall kunna värna sig mot kapitalet, som i nya former försöker tränga in i och helt lägga under sig det svenska jordbruket, måste de söka förbund med arbetarklassen och i intimt samarbete med denna ta upp kampen mot storfinansen. Endast ett fast förbund mel­lan arbetare och bönder kan bryta monopolkapitalets maktställning i det svenska samhället och möjliggöra en utveckling till friare och mera harmoniska former för samlevnaden mellan människorna. Detta är den utgångs­punkt som ligger till grund för kommunisternas rekom­mendationer i jordbruksfrågan.

En sådan samverkan mellan arbetare och bönder är nödvändig, om dessa bägge grupper, som tillsammans ut­gör majoriteten av befolkningen, skall kunna bryta sig loss ur den ekonomiska träldom och de usla villkor, i vil-

ka kapitalismen håller dem kvar. Genom samarbete blir man stark, det är en sats som både arbetare och bönder lärt sig att förstå i det fackliga och ekonomiska organisa­tionsarbetet. Nu måste de lära sig att samverka med varandra — mot kapitalet, för arbetets och jordens fri­het!

Kommunisternas aktuella jordbruks­

program

Kommunisterna utgår från uppfattningen, att endast ett samhälle, där den planlösa produktionen för profit blivit ersatt med en planmässig behovsproduktion kan garantera en varaktig standardförbättring för jordbru­karna och trygga deras besittningsrätt till jorden.

I kampen för detta mål glömmer de dock ej, att det är nödvändigt att lätta dagens betryck för de svenska jord­brukarna. Den hittillsvarande statliga jordbrukspoliti­ken kan inte utgöra grundvalen för en lösning av jord­brukets stora problem. Om man kunde ena de tre stora folkrörelserna på det ekonomiska och politiska området — arbetarrörelsen, bonderörelsen och konsumentkoopera­tionen — kring ett aktionsprogram för jordbrukspoli­tiken med i stort sett de krav, som i det följande fram-ställes, skulle mycket vara vunnet. Dessa organisationer skulle i samverkan besitta en sådan kraft, att de redan i dagens läge kunde genomföra en avsevärd förbättring av jordbrukarnas läge.

Utgångspunkten för en jordbrukspolitik, som kan god­kännas av jordbrukarnas stora flertal måste vara, att de som arbetar inom jordbruket erhåller likvärdig ersätt­ning för sitt arbete med de produktivt arbetande inom andra näringsgrenar. Hur skall en sådan likställdhet kunna åstadkommas?

Vissa företeelser faller omedelbart i ögonen, vilka di­rekt står hindrande i vägen för genomförandet av denna likställdhet. Hit hör exempelvis den nuvarande dyrorts-

grupperingen, som måste avskaffas. Vid denna liksom vid andra åtgärder måste man emellertid fasthålla vid följande ståndpunkt: Den höjning av jordbrukamas arbetsersättning, som är nödvändig för att likställdhet med övriga näringsgrenar skall åstadkommas, kan inte få ske på så sätt, att arbetsersättningen och därmed lev­nadsstandarden för övriga arbetande sänkes.

Stegringen av jordbrukarnas arbetsersättning och standard måste därför åstadkommas dels genom att stor­kapitalets vinster beskäres till jordbrukarnas förmån, dels genom en allmän stegring av arbetets produktivitet främst inom jordbruket, men även inom produktionslivet i övrigt.

De {ordbruksekonomiska

föreningarnas roll

Den viktigaste förutsättningen för att jordbrukarnas ekonomiska läge skall kunna förbättras är en fortsatt stegring av arbetsproduktiviteten inom jordbruket, som tar sig uttryck i en ökad produktmängd per kvantitet av utgivet arbete. Härigenom får jordbruket en ökad lön­samhet. En sådan stegring av arbetsproduktiviteten är i huvudsak identisk med fortsatt rationalisering i vid­sträckt betydelse.

En sådan rationalisering har naturligtvis försiggått och försiggår fortfarande inom det svenska jordbruket i relativt snabbt tempo. Den vegetabiliska produktionen ökade sålunda mellan perioden 1921—24 till perioden 1937—40 med 113 % och den animaliska produktionen under samma tid med 58 %, mätt i antalet skördeenhe­ter resp. produktenheter per 100 arbetstimmar. Man kan naturligtvis även under de närmast kommande åren räk­na med en fortsatt sådan rationalisering.

Det utmärkande för rationaliseringen inom jordbruket har emellertid hittills varit, att den huvudsakligen kom­mit det stora jordbruket till godo. De små och medel­stora jordbruken har icke haft de kapitalresurser, som varit nödvändiga för att genomföra mekanisering och övrig rationalisering av driften i tillnärmelsevis samma tempo och utsträcknmg som storbruken. De har kommit på efterkälken i utvecklingen och härigenom har den eko­nomiska differentieringen inom jordbruksnäringen ytter­ligare förstärkts.

Hur skall en ändring i detta förhållande kunna åstad- , kommas? Hur skall småbönderna kunna göra sig gäl­lande gentemot kapitalet, hur skall de kunna få en rätt­vis andel av det utökade produktutbytet och kunna för­bättra sin samhällsställning? Vi erinrar här om de grundlinjer för samverkan mellan arbetare och bönder som Kommunistiska partiets ordförande Sven Linderot framlagt i sin skrift om bondefrågan. Han tillmäter de jordbruksekonomiska föreningarna en nyckelposition i småböndernas kamp för bättre existensvillkor och skri­ver:

»I första hand gäller det att utveckla de jordbrukseko­nomiska föreningarna så att dessa befordrar rationalise­ringen med åtföljande bättre ekonomiskt resultat för de delägande jordbrukarna. Jordbrukets förädlingskoope­ration kan utvecklas i betydligt högre grad än hittills och ge större utbyte åt leverantörerna-jordbrukarna.

Genom de ekonomiska föreningarnas utbyggnad kan samverkan jordbrukarna emellan åstadkommas för are­alförbättringar samt i högre grad än hittills för billigare anskaffning av produktionsmedel för jordbrukets behov.

Lämpliga maskinparker för gemensam mekanisering av jordbruket på de mindre brukningsdelarna kan an­skaffas genom föreningarna — med ett ord, småbönderna själva kan i hög grad tillgodogöra sig storbrukets för­delar genom samverkan.»

Detta kräver emellertid, fortsätter Linderot, att små­bönderna själva tar ledningen av organisationerna, där större bönder och godsägare hittills spelat första fiolen.

Småbönderna måste emellertid också skaffa sig kapital­tillgångar för att kunna göra sig gällande i den jord­bruksindustriella utvecklingen. De medel jordbrukskoo-perativerna nu förfogar över är inte tillräckliga. Här föreslår Linderot en samverkan mellan jordbrukarna och konsumentkooperationen, som har stora kapitaltill­gångar och en stark ställning i samhällsekonomin. Om samverkan dessutom skulle kunna åstadkommas med Landsorganisationen skulle småböndernas strävan kunna tillföras ett avgörande krafttillskott.

Socialdemokraterna "glömmer bort" de

jordbruksekonomiska föreningarna!

Socialdemokraterna har till årets riksdag framlagt en partimotion, där de kräver utredning »rörande en sådan rationalisering av jordbruksföretagen, att deras drift göres ekonomiskt bärkraftig». I detta syfte bör man omvandla alla stödjordbruk och ofullständiga jordbruk till s. k. familjejordbruk, dels genom sammanslagning av brukningsdelar, dels genom avstyckning av jord från större brukningsdelar.

Det är emellertid inte det s. k. familjejordbruket (med en åkerareal av omkring 15 hektar), som visar den bästa räntabiliteten. Denna får man söka betydligt högre upp i storleksklasserna. Utvecklingen inom jordbruket lik­som inom industrin har gått och går mot större enheter inom produktion och distribution, vare sig såsom av en­skilda ägda företag eller kooperativa företag. »Familje­jordbruket» som idealisk företagsform tillhör det för­flutna.

De socialdemokratiska motionärerna har även ställt upp ett rationaliseringsprogram, som omfattar precis samma saker alla personer, som något satt sig in i dessa frågor, brukar andraga. Men hur skall en fortsatt snabb ratio­nalisering åstadkommas? På denna fråga lämnar den

socialdemokratiska jordbruksmotionen intet svar. Den säger endast att centrala planeringsorgan bör upprättas, som uppgör planer för arrondering, arealkomplettering, driftsomläggningar, kapitalutrustning och skötsel av in­dividuella jordbruksföretag, som är i behov av rationa­lisering.

Anmärkningsvärt är att jordbruksplaneringen föreslås innefatta även produktionens inriktning och sammansätt­ning, som skall bestämmas av statliga organ. I stället för att reglera produktionen inom industrin, som är ka­pitalistiskt mest utvecklad, griper sig socialdemokratin alltså an med jordbruket! Den motsatta ordningen är naturligtvis den riktiga, men den törs socialdemokratin inte gå. Den vill inte bryta samarbetet med monopol­kapitalet.

De jordbruksekonomiska förenmgarna, som de svenska lantbrukarna skapat under de senaste decennierna och som utgör ett av de mest betydelsefulla tillskotten till lan­dets ekonomiska organisation, har helt utelämnats eller bortglömts i den socialdemokratiska bondemotionen! Och ändå måste dessa utgöra själva kärnan i en riktig bonde­politik. Det är den bristande förståelsen för detta, som lett socialdemokratin in på den betänkliga linje i bonde­frågan, som ovan exemplifierats.

Av det förut sagda framgår vilken viktig roll Kommu­nistiska partiet däremot tillmäter de jordbruksekonomis­ka (producentkooperativa) föreningarna. Enligt kom­munistemas uppfattning måste dessa jordbruksekono­miska föreningar utbyggas och utvecklas till domine­rande organ inom jordbrukets produktion och distribu­tion. Denna utveckling bör staten stödja, framför allt genom att ställa kapital till förfogande.

Den kapitalistiska statsmakten bör emellertid inte till­låtas att lägga sin döda hand över jordbrukets utveck­ling och förvandla de svenska bönderna till beroende statsbönder. Kommunistiska partiet går därför bestämt emot väsentliga avsnitt i det av socialdemokraterna fram­lagda jordbruksprogrammet.

Rationaliseringsåtgärderna

/ det aktuella jordbruksprogrammet ställer kommunis­terna som första punkt en fortsatt snabb rationalisering av jordbruket med särskilt hänsynstagande till de mmdre brukningsdelarnas problem. Tyngdpunkten i dessa ra­tionaliseringsåtgärder bör förläggas dels hos de jord­bruksekonomiska föreningarna, dels hos statliga organ, bl. a. hushMlnmgssällskapen. Bägge dessa parter bör vara både verkställande och finansierande organ inom olika områden.

Rationaliseringen måste omfatta åtgärder bl. a. beträf­fande följande:

Markkartering, d. v. s. upprättande av kartor över åkerarealen med angivande av jordens sammansättning och behov av gödsel.

En av de viktigaste förutsättningarna för att jorden skall kunna gödslas efter dess — och växtens — närings­behov är att man någorlunda känner till jordens inne­håll av de viktigaste näringsämnena. Sedan några år tillbaka har hushållningssällskapen stått jordbrukarna till tjänst med att utföra härför behövliga undersöknin­gar, som bestått i att kartor över de olika egendomarnas åkrar upprättats med nödvändiga uppgifter. Genom denna markkartering har ledning erhållits vid jordens gödsling, varigenom betydande besparingar vid konst­gödselinköp kunnat göras, liksom också skördeökningar kunnat erhållas.

För att få markkartering allmänt utförd inom en snar framtid torde det vara lämpligast, att statliga organ bekostar dess utförande för egendomar om förslagsvis högst 20 hektar. Härmed vunnes att arbetet kunde ske systematiskt och därmed avsevärt förbilligas. Kostna­derna behöver icke avskräcka, om arbetet utföres inom en tidrymd av t. ex. 4—5 år, eftersom det då inte blir större årlig utgift än c:a 20 miljoner kronor.

Bättre arrondering, d. v. s. omläggning av arealerna så att den överdrivna ägosplittringen avskaffas och te-

garna erhåller en sådan form, som möjliggör moderna brukningsmetoder.

Detta måste äga rum genom samarbete mellan närbo­ende jordbrukare. Genom sina tekniska experter bör de statliga organen medverka till uppgörande av förnuftiga lösningar av arronderingsproblemen samt dessutom bi­draga till kostnaderna för planernas genomförande.

Dränering och igenläggande av smärre öppna diken för att möjliggöra maskinanvändning.

Den största delen av de åkrar, som innehas av de min­dre jordbrukarna, lämpar sig dåligt för mera utsträckt användning av större, arbetsbesparande maskiner. Te­garna är för små och kringgärdade av öppna diken, som dessutom är svåra ogräshärdar. Flertalet av dessa öpp­na diken måste igenläggas innan mera omfattande maskindrift kan genomföras. Detta kan sällan ske med mindre än att samtliga närboende jordbrukare låter upp­rätta gemensam dräneringsplan och därefter genomför täckdikning och avloppsarbeten i samförstånd. Effek­tivast torde vara, att staten bekostar och låter genom­föra dylika arbeten överallt, där jordbrukarna så önskar och sakkunniga ojäviga experter förordar utförandet. Kostnaden är avsevärd — totalt med nuvarande priser mellan % och 1 miljard kronor — men säkert räntabel. Tiotusentals arbetare kan dessutom beredas sysselsätt­ning med dylika arbeten under den väntade efterkrigs-krisen.

Mekanisering och nyodling

Mekanisering i snabbt tempo av olika moment av jord­bruksdriften. Särskilda åtgärder för införande av ma­skiner vid det mindre jordbruket genom gemensam ma­skinanvändning.

Sedan omkring fem år tillbaka har staten genom hus­hållningssällskapens förmedling utlämnat lån och bidrag till anskaffande av maskiner och redskap, som avses för

gemensamt bruk och kan innehas av antingen maskin­förening eller privat maskinhållare. I stort sett har åt­gärderna visat sig vara otillräckliga och inte kunnat åvägabringa den önskvärda mekaniseringen av det sven­ska jordbruket.

De större och dyrbarare lantbruksmaskinerna skulle säkert bli bäst utnyttjade och därmed också kunna ut­hyras till lägsta taxor, om de ägdes av större jordbruks­kooperativa föreningar, förslagsvis de olika länens cen­tralföreningar. Dessa saknar emellertid ännu behövligt kapital till sådan anskaffning av större mängder dyrbara maskiner. Staten måste därför bevilja omfattande anslag till detta ändamål. Dessa anslag bör omfatta dels rena bi­drag till en viss procent av anskaffningskostnaderna och till täckande av organisationskostnaderna, dels räntefria lån. Staten bör dessutom kostnadsfritt tillhandahålla behövligt antal konsulenter och instruktörer.

Viktigt är att de maskiner, som icke kan erhållas vid sidan av den svenska lantbruksmaskintrusten, blir före­mål för verkligt effektiv priskontroll.

Nyodling åt dem som har för litet jord — där det finns jord att odla.

Om lantmannaföreningarna vore maskinhållare kunde de också anställa traktorarbetslag, som finge utföra sy­stematiskt planerade nyodlingsarbeten inom norra Sver-ge och eventuellt även inom andra landsdelar, där det finns jord som det lönar sig att nyodla. Ersättning för dylikt arbete med nyodling och anläggande av beten bör utgå av statsmedel, så snart den berörda egendomens åkerareal understiger förslagsvis 20 hektar.

Inom de fyra nordligaste länen och Dalarna finns c:a 1 miljon hektar jord, som torde vara värd att nyodla. Med moderna metoder kan stubbrytning, stenröjning och första plöjning ske för en sammanlagd kostnad av ett par hundra kronor per hektar. Med gammalmodiga, småbruksmässiga metoder — spett plus stubbrytare — blir kostnaden om gängse lantarbetarlön skulle betalas omkring tio gånger så stor.

Den nyodlade jorden behöver påföras stora mängder gödsel. Staten borde skänka odlaren behövlig mängd konstgödsel för förslagsvis högst 200 kronor per nyodlad hektar.

Rationalisering av ladugårdsskötseln

Utökad avkastningskontroll, varigenom praktiskt taget alla nötkreatursägare, som levererar mjölk till avsalu, blir deltagare i sådan kontroll.

Avkastningskontrollen har hittills omhänderhafts av särskilt bildade kontrollföreningar, som understötts av stat och hushållningssällskap. Trots att verksamheten nu är 45 år gammal, har den inte utsträckts till att om­fatta mer än c:a 20 % av landets nötkreatursbestånd. Till kontrollen är framför allt de större besättningarna och därmed också de bästa djuren anslutna. Utanför kontrollverksamheten befinner sig de lägst avkastande djuren, som ägs av de lantbrukare, som har största be­hovet av hjälp med att rationalisera ladugårdsskötseln.

Den enklaste kontrollformen utgör de s. k. provmjölk-ningsringarna. För att få med så många kreatursägare som möjligt i avkastningskontrollen vore det rationellast, att kostnaderna för dessa arbeten betalades helt av meje­riorganisationen. Per kg. invägd mjölk blir kostnaden om­kring 0,2 öre, en summa som betalas flerdubbelt genom den nytta, som djurägaren har av de upplysningar han erhåller till vägledning vid utfodringen och även vid avelsurvalet. Avkastningen förbättras ofta med tiotals procent inom loppet av några månader efter anslutningen till kontrollverksamheten, enligt vad den praktiska er­farenheten visar.

Svenska Mejeriernas Riksförening borde, om organisa­tionen accepterar att ta hand om avkastningskontrollen, få viss ersättning härför av statsmedel. Detta kan ex­empelvis ske genom att statsanslag erhölles med t. ex. 2 kr. per ansluten ko ( = högst 4 miljoner kr. om året) el-

ler genom att vid regleringen av mjölkpriset hänsyn tas till omkostnaderna för kontrollverksamheten.

Utökat avelsarbete, bl. a. genom att de s. k. tjurför­eningarna ingår i SMR:s verksamhet i samarbete med hushållningssällskapen.

Hittills har flertalet tjurföreningar varit små och of­tast omfattat endast en by eller några få gårdar. Ratio­nellast vore att mejeriföreningarna, som omfattar län eller större delar av sådant, finge överta ledningen och finansieringen av verksamheten. Därmed kunde koma-terialet synnerligen snabbt förbättras för praktiskt taget alla djurägare och inte som nu är fallet endast för c:a 50 % av dem.

Som exempel på fördelarna kan nämnas, att tjurarna kunde behållas betydligt längre tid än nu är vanligt (3—5 år), då de ju lätt kunde omplaceras när de tjänstgjort så länge på en ort, att icke önskad inavel eljest kunde bli följden. De bästa tjurarna kunde användas på ett om­fattande komaterial genom konstgjord sädesöverföring.

Förbättring av jordbrukets ekonomi-

och bostadsbyggnader

Enligt 1938 års jordbruksutredning förfogade detta år av samtliga brukningsdelar över 2 hektar blott 115.000 över ladugård av god beskaffenhet. Detta innebar för den skull ej, att dessa var i besittning av en rationell ut­rustning. Inte mindre än 140.000 ladugårdar uppgavs vara av mindre god beskaffenhet och närmare 50.000 i behov av ombyggnad. Enligt 1937 års jordbruksräkning saknade vidare omkring 50.000 mindre jordbruk tidsen­liga gödselstäder och omkring 90.000 cementerad urin­brunn.

Landsbygdens bostäder är också i stor utsträckning undermåliga. Enligt en av egnahemsstyrelsen år 1941 utförd undersökning saknade nära 50 % av samtliga un-

dersökta brukningsdelar vattenledning till kök och ladu­gård. Över 80 % av brunnarna var behäftade med fel. Ett stort antal egendomar saknade vidare fortfarande elektrisk kraft till lyse och drivmedel.

För att en sanering av beståndet av ekonomi- och bo­stadsbyggnader skall kunna komma till stånd måste byggnadskostnaderna på landsbygden sänkas. Detta måste bl. a. ske genom att de höga materialpriserna, som i stor utsträckning beror på monopölistisk prisbildning, pressas tillbaka.

Yrkesutbildningen inom jordbruket

En ungefärlig beräkning på grundval av folkräknin­garna ger till resultat, att det på landsbygden finns om­kring 40.000 personer, som genomgått högre eller lägre utbildningsanstalter inom jordbruket och skogsbruket. År 1937 fanns det i Sverge sammanlagt 419.000 bruk­ningsdelar med mer än 0,26 har åkerjord. Endast 10 % av brukarna på dessa gårdar kan alltså antas ha någon speciell yrkesutbildning, medan 90 % saknar yrkesutbild­ning i denna mening.

Utan tvivel är det i första hand brukarna av större brukningsdelar som haft råd och möjlighet att bevista de skolor, som meddelar yrkesundervisning inom jord­bruket. Även i detta stycke föreligger den stora skillnad mellan storjordbrukets och småjordbrukets tekniska och ekonomiska möjligheter, som förut illustrerats med andra exempel.

I samma mån som jordbruket omvandlats i tekniskt av­seende genom användningen av maskiner, av vetenskap­liga metoder i olika avseenden, i samma mån har också behovet av både teoretiskt och praktiskt grundligt ut­bildad arbetskraft växt. De ovan anförda siffrorna vi­sar hur nödvändigt det är, att yrkesutbildningen inom jordbruket förbättras, så att den kan komma jordbrukar­nas stora massa till godo. En första åtgärd i detta syfte

kan bestå i utökning av antalet stipendier vid lantmanna­skolor, lantbruksskolor och trädgårdsskolor. Stipendierna bör göras så stora, att de täcker åtminstone kostnaden för kost, logi och läroböcker.

Riktlinjer för den statliga

prisregleringen

Under en rad år framåt, även efter det de militära ope­rationerna under det andra världskriget upphört, kom­mer krigsförhållandena att prägla samhällslivet. De nöd­vändiga krisåtgärderna måste genomföras även på jord­brukets område. Man måste sålunda bl. a. räkna med en fortsatt statlig prisreglering för jordbruksprodukter.

Under de senaste femton åren har ett invecklat stat­ligt maskineri skapats för reglering av priser, produktion och investeringar, först på jordbrukets, därefter även på industrins område. Detta statliga regleringsmaskineri har behärskats av de monopolkapitalistiska intressena, vilket emellertid icke hindrat att de arbetande massorna här liksom på andra områden av samhällslivet kunnat resa motstånd och i viss utsträckning göra sina krav gällande.

Det är givetvis av största betydelse att de arbetande skikten erövrar så stort inflytande över denna statliga apparat som möjligt, att de demokratiserar den genom att ersätta direktörerna och disponenterna med representan­ter för arbetare och bänder. Härigenom får de större möjligheter att påverka den statliga prisregleringen.

Ur jordbrukets synpunkt kan följande regler uppstäl­las för prisregleringen: Genom den fortsatta rationalise­ringen inom industrin och jordbruket och genom ökat utnyttjande av produktionsresurserna åstadkommes ett ökat produktutbyte, som tar sig uttryck i en sänkning av varupriserna räknat i arbete. Genom att priserna på jordbruksprodukter hålles uppe relativt mot priserna på industriprodukter får jordbruket tillgodogöra sig både

vinsten av sin egen rationalisering och en del av vvnsten av rationaliseringen inom industrin. Genom utbyggande av systemet med differentierade priser säkras de mindre jordbrukarna en ökad andel av saluvärdet.

Livsmedelsproduktion och

livsmedelsimport Under krigsåren har det svenska jordbruket satts på

ett eldprov, som det med heder bestått. Det har gällt att under relativt ogynnsamma produktionsbetingelser säkra en tillräcklig försörjning med livsmedel för den svenska befolkningen under en period, då möjligheter till komplet­terande import i stort sett ej förelegat. De svenska jord­brukarna frågar sig nu, hur förhållandena kommer att gestalta sig under åren efter kriget. Från ledande social­demokratiskt håll har man som bekant underblåst even­tuella farhågor genom flera okloka uttalanden i ämnet.

Frågeställningen är: Skall den svenska hushållningen med födoämnen i stort sett byggas på det svenska jord­brukets produktion eller skall livsmedel till billigare pri­ser importeras från de transoceana länderna med åtföl­jande verkningar för de inhemska jordbrukarna? För vår del anser vi att denna frågeställning kommer att ha mycket litet aktualitet under de närmast följande åren.

Under den period som följer närmast på fredsslutet kommer de transoceana ländernas stora överskott av livsmedel säkert att finna avsättning i de krigshärjade länderna med deras stora behov, som ej kan åsidosättas. Om på en uppblomstrande ekonomisk högkonjunktur föl­jer en svår kris kommer denna med all säkerhet också att drabba jordbruket. Under sådana förhållanden kom­mer man knappast att föreslå ett öppnande av gränserna för överskottsländernas livsmedel, eftersom detta skulle förutsätta en sådan sänkning av den inhemska prisnivån att fullständig ruin för de svenska bönderna skulle följa.

Härtill kommer att den ekonomiska utvecklingen i värl­den under de närmaste åren antagligen kommer att präg­las av starka tendenser till autarki och att den förekom­mande internationella handeln antagligen kommer att bin­das i ömsesidiga clearingavtal, vilket måste komma att betyda en stark inskränkning av handelsutbytet i inter­nationell måttstock. Förutsättningarna för svensk livs­medelsimport från de transoceana överskottsländerna tor­de därför i varje fall komma att bli avsevärt mera be­gränsade, än vad man på vissa håll inbillar sig.

I detta sammanhang bör påpekas, att det svenska jordbrukets avkastningsförmåga i motsats till vad mån­ga ytligt tror är utomordentligt hög vid jämförelse med andra länder. Under 15-årsperioden 1925—1939 var så­lunda avkastningen (bushels per acre) av vete i medeltal i Kanada 12, Förenta Staterna 14, Argentina 11 och Sver-ge 36; av råg Kanada 12, USA 12 och Sverge 30 o. s. v. Fördelen av att importera exempelvis brödsäd från de transoceana länderna torde därför, även om produktions­kostnaderna där på grund av den genomförda mekanise­ringen ställer sig lägre, icke vara alltför överväldigande.

Även om vi utgår från den allmänna satsen, att man inte under längre tid rimligen genom importspärr, tullar och dylika åtgärder kan hålla livsmedelspriserna i Sverge uppe på en väsentligt högre nivå än världsmarknadens, vilket skulle betyda att svenska folket frivilligt sänker sin levnadsstandard eller underlåter att höja den till möj­lig nivå, anser vi av ovan nämnda skäl att den svenska försörjningen av livsmedel i varje fall under de närmaste åren efter kriget måste bygga på det inhemska jordbru­kets produktion.

Den inhemska livsmedelsproduktionen bör emellertid icke blott upprätthållas vid nuvarande nivå, den måste även höjas om det skall bli möjligt att ge hela svenska folket en tillfredsställande levnadsstandard. Vi har tidi­gare i denna broschyr påvisat hur låg småbondefamiljer-nas konsumtion av livsmedel är. Behov av bättre och mera livsmedel föreligger även i hög grad bland städer­nas och industriorternas befolkning, framför allt bland

de barnrika familjerna. Den »konsumtionsreserv» eller med andra ord, brist på grund av för låga inkomster, som föreligger ifråga om livsmedel har redan före kriget be­räknats till flera hundratals miljoner kronor. Någon akut brist för verklig överproduktion av livsmedel före­ligger sålunda icke, om blott avsättningen ordnas.

Samtidigt bör livsmedelsproduktionen väsentligt om­läggas i samma riktning som redan skett till produktion av kvalitetsfödoämnen, såsom animalier av olika slag och grönsaker. En betydande förbättring av svenska folkets kostförliållanden är nödvändig.

Detta är huvudpunkterna i det aktionsprogram för jordbrukspolitiken, som kommunisterna ställer upp som alternativ till den nuvarande statliga jordbruksreglerin­gen. Programmet har utarbetats av en särskilt samman­kallad jordbrukarkonferens och därefter antagits av Sverges Kommunistiska Partis XII:e kongress.

På dess grundval vill kommunisterna skapa ett fast förbund mellan arbetare och bönder till gemensamt gagn.

A k t i o n s p r o g r a m för jo rdbrukspol i t i ken Antaget av Sverges Kommunistiska

Partis XII kongress

Frågorna om den närmaste tidens jordbrukspolitik tilldrar s ig allt större intresse och hör till inrikespolitikens central­frågor. I den allmänna diskussionen börjar man allt mera ge uttryck för den uppfattningen, att frågorna måste lösas även på längre sikt, och att den hittillsvarande stat l iga jordbruks­politiken icke kan utgöra grundvalen för en varaktig lösning av jordbrukets stora problem.

Endast ett samhälle, där den planlösa kapitalistiska produk­tionen för profit blivit ersatt med en planmässig socialistisk behovsproduktion, kan garantera en varaktig standardför­bättring för jordbrukarna och trygga deras brukningsrätt till jorden. För att lätta dagens betryck för flertalet av de svenska jordbrukarna måste emellertid inom ramen av den nuvarande samhällsordningen genomgripande ekonomiska och politiska åtgärder vidtagas. Därför är det nödvändigt att redan nu skapa en samverkan i lämpliga former, grundad på gemen­samma intressen, mellan de två stora avgörande folkgrup­perna i samhället: arbetarna och bönderna. Arbetarrörelsen, bonderörelsen och konsumentkooperationen skulle i samver­kan besitta en sådan kraft att de kunde genomföra en avse­värd förbättring av jordbrukarnas läge redan i dag. Om dessa rörelser samverkar kan de påverka regeringen, riksdagen och statsapparaten i dess helhet.

Utgångspunkten för en jordbrukspolitik som kan godkännas av jordbrukarnas stora flertal måste vara att de som arbetar inom jordbruket erhåller likvärdig ersättning för sitt arbete med de produktivt arbetande inom andra näringsgrenar (bl. a. genom avskaffande av den nuvarande dyrortsgrupperin-gen) . Denna likställighet kan dock icke få åstadkommas ge­nom att levnadsstandarden för övriga folkgrupper sänkes. Därför mås te stegringen av jordbrukarnas levnadsstandard åstadkommas, dels genom att storkapitalets vinster beskäres till jordbrukarnas förmån och dels genom en allmän stegring av arbetets produktivitet, främst inom jordbruket, men även inom samhället för övrigt.

Ett invecklat statl igt maskineri har under senare år skapats för reglering av priser, produktion och investeringar inom näringslivet. Det ta statl iga regleringsmaskineri behärskas till stor del av representanter för storkapitalistiska intressen. Det kan emellertid demokratiseras, arbetare och bönder kan skaffa s ig avgörande inflytande inom detsamma.

Inom jordbruket finns organ som redan utgör början till en omställning av jordbruksekonomin till högre hushållnings­former, nämligen de jordbruksekonomiska (producentkoope­rativa) föreningarna, vilka numera omsluter flertalet av de svenska jordbrukarna. För utformningen av de närmaste årens jordbrukspolitik måste dessa jordbruksekonomiska föreningar ti l lmätas den allra största betydelse. I föreliggande situation måste man förorda omfattande statl iga åtgärder så­väl som en betydligt utvidgad självverksamhet av bönderna i syfte att utbygga och utveckla dessa jordbruksekonomiska föreningar.

Riktlinjer för de närmaste årens jordbrukspolitik kan sam­manfattas i följande punkter, vilka i många stycken samman­faller med krav som aktualiserats i den allmänna jordbruks­politiska debatten:

1. Fortsatt snabb rationalisering av jordbruket med särskilt hänsynstagande till de mindre brukningsdelar­nas problem. Dessa rationaliseringsåtgärders tyngdpunkt förlägges hos 1) statliga organ, däribland hushållnings­sällskapen, 2) jordbrukskooperativa föreningar. Rationa­liseringen måste omfatta åtgärder beträffande bl. a. föl­jande :

a) Dränering och igenläggande av smärre öppna diken, bl. a. för att möjliggöra ökad maskinanvändning. Detta kan sällan ske med mindre än att samtliga närboende jordbrukare låter upprätta gemensam dräneringsplan och därefter genomför täckdikning och avloppsarbeten i sam­förstånd. Effektivast torde vara, att staten bekostar och låter genomföra dylika arbeten överallt, där jordbrukarna så önskar och sakkunniga ojäviga experter förordar ut­förandet.

b) Markkartering, d. v. s. upprättande av kartor över åkerarealen med angivande av jordens sammansättning och behov av gödningsämnen. För att få markkartering allmänt utförd inom en snar framtid torde det vara lämp­ligast, att det allmänna bekostar dess utförande för egen­domar om förslagsvis maximalt 20 hektar. Härmed vunnes att arbetet kunde ske systematiskt och därmed avsevärt förbilligas.

c) Mekanisering med bl. a. de ekonomiska central­föreningarna som maskinhållare. De större och dyrbarare jordbruksmaskinerna, som avses för gemensamt bruk, skulle säkerligen bli bäst utnyttjade och därmed kunna uthyras till lägsta taxor, om de ägdes av större jord­brukskooperativa föreningar, exempelvis de olika länens centralföreningar. Dessa saknar emellertid än så länge behövligt kapital till sådan anskaffning av större mäng­der dyrbara maskiner. Staten måste därför bevilja anslag till detta ändamål. Dessa anslag bör omfatta dels rena bidrag till en viss procent av anskaffningskostnaderna och till täckande av organisationskostnaderna, dels rän-tefria lån.

d) Utökad avkastningskontroll, varigenom praktiskt taget alla nötkreatursägare, som levererar mjölk till av-salu, blir deltagare i sådan kontroll. Den enklaste kon­trollformen utgöres av de s. k. provmjölkningsringarna. Rationellast vore att kostnaderna för dessa arbeten helt betalades av mejeriorganisationen.

e) Utökat avelsarbete, bl. a. genom att de s. k. tjur­föreningarna ingår i Svenska Mejeriernas Riksförenings verksamhet i samarbete med hushållningssällskapen. Hit­tills har flertalet tjurföreningar varit mycket små och omfattat endast en by eller några få gårdar. Rationellast vore att mejeriföreningarna fick överta ledningen och finansieringen av verksamheten. Därigenom kunde ko-materialet synnerligen snabbt förbättras för praktiskt taget alla djurägare.

f) Maskinell nyodling, speciellt inom Norrlands-länen. Inom de fyra nordligaste länen och Dalarna torde finnas c:a 1 miljon hektar jord, som är värd att nyodla. En förutsättning för snabb och billig nyodling är emellertid att moderna metoder med maskinella hjälpmedel kommer till användning och att effektiv grundgödsling möjliggö-res. Vore lantmannaföreningarna maskinhållare kunde de också anställa traktorarbetslag, som utförde systematiskt planerade nyodlingsarbeten.

g) Bättre arrondering, d. v. s. omläggning av arealen

så att den överdrivna ägosplittringen avskaffas och tegarna erhåller en sådan form, som möjliggör moderna brukningsmetoder.

h) Förbättring av jordbrukets bostads- och ekonomi­byggnader. För bostäderna vattenledning, avlopp, elek­trifiering, förbättrade kök och bostadsrum. För ekonomi­byggnaderna cementerade gödselstäder, elektrifiering, me­kanisering o. s. v.

2. Förbättring av yrkesutbildningen inom jordbruket, så att den kan komma jordbrukarnas stora massa till godo. En första åtgärd i detta syfte är utökning av an­talet stipendier vid lantmannaskolor, lantbruksskolor och trädgårdsskolor. Stipendierna bör täcka åtminstone kost­naden för kost, logi och läroböcker.

3. Fortsatt statlig prisreglering, varvid de mindre jord­brukarna säkras en ökad andel av saluvärdet genom ut­byggande av systemet med differentierade priser.

4. Fortsatt övergång till produktion av kvalitetsfödo­ämnen (animalier, grönsaker etc) . Utbyggd inhemsk livsmedelsförsörjning för höjande av levnadsstandarden för folkets breda massor. Härvid bör observeras, att be­hov av mera och bättre livsmedel föreligger icke blott bland städernas och industriorternas befolkning, utan i hög grad även bland jordbrukets egen befolkning, bland lantarbetare, småbönder och deras famlijer.

5. Statligt reglerad utrikeshandel med jordbrukspro­dukter. Import av sådana jordbruksprodukter, som icke lämpligen kan produceras inom landet, men som behövs för komplettering av konsumtionsbehovet bland de breda massorna. Ett uppkommet överskott av livsmedel i för­hållande till befolkningens köpkraftiga efterfrågan bör ej som under 30-talets jordbrukskris få avvecklas genom exportdumping, utan om andra utvägar ej står öppna ge­nom »dumping» på den inhemska marknaden, d. v. s. ge­nom rabattering.

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1944

Pris 25 ôre