Ung på ÖnLivet på Ön är inte alltid som det brukar vara

2Andrea Svärd

Pelle Duveblad, Stockholm 2014Foto, omslag: Malin Duveblad facebook.com/ungpaon

D et var en sommar på Öland. Sjuåriga Andrea Svärd hade tillsammans med sin pappa hittat en ny hobby: Nintendo 64 och Diddy

Kong Racing. Han lärde henne hur spel fungerar och hur man ska skära kurvor för att tjäna tid. Spel fick Andrea att känna att hon ”klickade med farsan” för första gången. Det skulle visa sig viktigt, för snart fanns där ingen mamma att klicka med.

15 år senare ringer Andrea på min dörr, några minuter efter bestämd mötestid. Efter att ha levt i samboskap i flera år har hon just blivit singel, men bor kvar i lägenheten i Käppala med katten Zelda. Spel i (nästan) alla former är en aktiv del i livet, och ges dagligen flera timmar av Andreas tid. Det är ett medium och en konstform hon identifierar sig med, och en bransch hon vill göra karriär i. Men så har det inte alltid varit.

Andrea berättar om när hon i tredje klass i Högsätra hade en tjejkompis hemma, och tråkade ut henne med spelet Pokemon Snap så till den grad att kompisen gick hem. Tillbaka in i garderoben, alltså. ”Man ville ju passa in bland tjejerna i gruppen. Jag kände att jag inte hade så många chanser att göra det – man ville hamna på rätt fot från början.”

Det fanns dock en ljuspunkt. Av en händelse snubblade Andrea över en likasinnad – en tjej, en cool tjej till och med, som också spelade spel. De hade en period då de dagligen gick hem och tillsammans spelade Jak & Daxter till PlayStation 2, frossandes i toast med mycket ost. Vi skrattar åt det hela - likt en klyschig High School-rulle hade de som en Girl Gamers Club, något som ingen annan kände till. Det var tryggt för Andrea att ha någon att dela intresse med, en sorts bekräftelse som tyvärr inte varade länge.

Spel blev inte riktigt lockande igen förrän Andrea var 15 år, då hennes dåvarande pojkvän red på ståtliga varelser i World of Warcraft (WoW). Hon ville så gärna själv få rida runt i världen Azeroth, en önskan hon skämdes över. ”Jag hade verkligen fått en bild av att tjejer inte ska spela spel, så jag tyckte det var väldigt pinsamt.” Det hela slutade med att pojkvännen fick köpa spelet åt henne. Det var inte förrän början av hennes nästa förhållande, det som just tagit slut, som hon började bli öppen med sin hobby - tio år efter att Andreas pappa frälst henne med Diddy Kong Racing.

Bemötandet för den öppenheten är inte alltid positiv. ”Det är svårt att klicka med andra tjejer. Så fort jag nämner vad jag tycker om och vad jag vill göra slutar

de sakta att lyssna.” Tyvärr är det inte nödvändigtvis lättare på insidan. Andrea undviker in i det längsta att säga att hon är tjej när hon spelar över internet, för hon vet att om det kommer fram blir hon väldigt annorlunda behandlad med glåpord, kränkningar och mindre diskreta närmanden. Så fort könet framgår bakom användarnamnet ”yooms” är där inte längre en med- eller motspelare, utan en kvinna.

Trots många tråkiga erfarenheter vill inte Andrea avråda tjejer från att spela spel, tvärtom. Att utforska nya världar, att lära känna karaktärer, att följa och skapa berättelser ger spänning för alla. Mest intresserad är Andrea av att följa utvecklarens tankegångar och studera den konstnärliga processen. ”Jag tror många tjejer sitter fast i tankesättet att spel inte är för tjejer. De är nog rädda att ge det ett ärligt försök.”

Vi styr in på spelens baksida. En av de viktigaste faktorerna i moderna spel är belöningssystem. Drag-kraften bli än starkare om det är riktiga spelare in-blandade, något som fått konsekvenser i An-dreas liv. ”Jag har hellre suttit hemma och fiskat fisk i WoW än att gå till skolan. Jag fick press från gruppen att hjälpa dem för att få vara med och spela viktiga sek-venser”. Andrea priori-terade ofta uppgifterna online framför läxorna i skolan. I gymnasiet hoppade hon av både Samhällskunskap A och Matematik B, kurser hon nu måste läsa upp i efterhand.

Vi har fortfarande ett obehandlat ämne på agendan, ett jag är lite rädd att föra på tal. ”Först så fick hon bröstcancer. Jag har inga starka minnen från det - hon tog lite medicin, sedan opererade hon sig, sedan mådde hon bra. Tyvärr hade det spridit sig.” Jag förvånas över hur opåverkad Andrea tycks vara av att prata om sin mamma. Jag funderar över varför, men det kommer ta en stund för mig att förstå hur moderslösheten har format Andreas uppväxt.

”Jag kommer ihåg att jag kom hem en dag, och pappa hjälpte mamma till soffan. Han sade till mig och min syster att mamma var sjuk. Då hade det spridit sig

Ung på Ön #2 Andrea Svärd

till ryggmärgen och bäckenbenen. Det kan man inte operera, och normalt lever man inte mer än fem år efter det.”

Andrea förstod aldrig att mamma skulle dö. ”Det fanns inte. Jag var bara nio år, och ville inte inse hur allvarligt det var”. När hennes pappa sade att de skulle hälsa på mamma ville Andrea hellre var med kompisarna. ”Jag kan ju vara med mamma senare”, resonerade Andrea. En natt ringde det från sjukhuset. Två döttrar, nio och fem år gamla, hade just förlorat sin mamma.

Jag får ta del av en lika fantastisk som makaber berättelse från begravningen. Släkt och vänner var samlade, och som väntat på en begravning fälldes tårar från alla håll. Men inte på Andreas plats. ”Jag reagerade inte alls. Jag grät inte, jag skrattade inte. Jag satt och undrade varför alla grät men inte jag. Jag höll ögonen öppna för att provocera fram tårar.”

Det dröjde till tonåren innan Andrea saknade sin mamma. Hon berättar om relationsproblem när hon var 15. ”Min bästa kompis hängde med min pojkvän, och han ville hellre ringa och hänga med henne än att ringa och hänga med mig. Jag kände mig förvirrad, utan att veta varför. Jag kände mig konstig. De såg ju bara varandra som kompisar, men det var inget jag förstod då.” Plötsligt kände Andrea att hon ville ha en mamma att prata med, en mamma som skulle svara på alla frågor. ”Varför är jag arg, när jag inte borde vara arg? De är arga för att jag är konstig. Varför är jag såhär?”

Bitarna börjar falla på plats för mig. Det finns en simpel men samtidigt komplex logik i vem Andrea har varit, vem Andrea har blivit. Hon är en människa driven av egna intryck och andras uttryck. Hon blottar ingen övertygelse, ingen konflikt. Hon har inga rättesnören att hålla i, inget fundament som består. Hennes liv kretsar kring det som är, inte det

som borde vara. Det har lett Andrea på villovägar från diverse normer, och jag får klart för mig att Andrea har saknat ett ramverk att fånga verkligheten i.

”Jag har lärt mig att utforska saker på egen hand. Jag får reagera, se vad som händer och lära mig av det.” När det blivit fel har inte Andrea haft något att luta sig tillbaka på, ingen att söka sig till. ”Jag kan ju prata med pappa, men han är pappa, han kan inte vara mamma. Jag har försökt förklara för folk som tyckt att jag är konstig hur jag tänker och känner, men det är sällan de förstår. Man känner sig väldigt ensam då.”

Vi börjar prata om hur hennes mamma var, och hur hon skulle varit idag om hon varit i livet. Andrea tror sig ha en distinkt bild av henne: ”Hon skulle vara väldigt lik mig. Jag har hört att hon, precis som jag, ogillade när folk inte förstår sig på andra människor. Och jag tror jag skulle kunna få henne att lira WoW med mig”, säger hon och skrattar.

Det är inte förrän en god stund efter att Andrea gått som jag sakta kan urskilja en helhetsbild. En bild där en flicka fastnar för pojkarnas hobby, där hon sedan undviker en oförstående verklighet och söker sig till spelens fantastik. En bild där man hör utan att lyssna, där man tittar utan att se, där man bryr sig utan att förstå. En bild där man vet vem flickan borde vara, men inte vem hon är. Det stämmer nog att Andreas mamma skulle varit lik sin äldsta dotter. Men kanske är också Andrea lik sin mamma - inte bara den hon som barn hade, utan även den hon som ungdom aldrig haft.

Till vänster: Christina Svärd med äldsta dottern Andrea i famnen. Till höger: Andrea under hösten 2013