magazine32

Det är fullt hus igen på Sveriges ambassadörsresidens, 39 Andrew Road i Singapore. Vår nye svenske

ambassadör Håkan Jevrell med familj har flyttat in och bakom den vita muren har familjen funnit sig väl tillrätta i sin nya miljö.

Någon så kallad ”look and see” var det aldrig fråga om, såvida man inte räknar den tjänsteresa Håkan gjorde till Singapore 2009, där han i anslutning till sitt besök även träffade den dåvarande svenske ambassadören i residenset över en kopp kaffe. Inte kunde han väl tro då att han fyra år senare skulle anlända till samma adress, som Sveriges nye ambassadör tillsammans med sin familj.

En tidig septembermorgon kom familjen Jevrell till Singapore. Då hade de haft mindre än två månader på sig att vänja sig vid tanken på en flytt och planera allt det praktiska. Utmaningen var att planera för att med mycket kort varsel kunna lämna sina åtaganden i Sverige trots osäkerheten om det skulle bli en flytt eller inte. Den första augusti kom regeringsbeslutet.

Att flytta utomlands är ett riskfullt beslut som får stora konsekvenser, inte minst för

de medföljande. För barnen Edward 13 och Beatrice 11, handlade det framförallt om att avbryta sin skolgång i Sverige och för Håkans fru Catharina innebar flytten att vara tvungen att sluta sitt arbete. Precis som för alla andra familjer som ställs inför möjligheten till utlandstjänstgöring är det en förutsättning att det finns ett gemensamt engagemang och gemensam entusiasm. Båda dessa ingredienser fanns med från början vilket bidrog till att det aldrig var någon tvekan.

”Edward och Beatrice tyckte att det skulle bli spännande att få flytta utomlands. Mycket av detta har jag min fru Catharina att tacka för, som med sina många år utomlands har fått stor erfarenhet av att flyt-ta och bo på många olika ställen i världen”, berättar Håkan.

Diplomatlivet är inget nytt för Catharina Jevrell. Hon växte upp med en pappa som var diplomat och spenderade i princip hela sin uppväxt med sin familj utomlands. Först var det Österrike, sedan Frankrike. Efter några år i Sverige flyttade familjen till Nya Zeeland. Efter gymnasiet i Sverige hann hon också med att bo med sina föräldrar i Sydkorea.

”Jag ser det som oerhört berikande för barnen och oss att få förmånen att flytta hit och träffa nya människor, uppleva olika kulturer och få nya erfarenheter”, säger Catharina.

Trots att ett liv utomlands alltså inte var något nytt för Catharina skulle en flytt till Singapore få stora konsekvenser för henne, eftersom hon fick ge upp sin tjänst som press- och PR-ansvarig på Skanskas huvudkontor.

Edward och Beatrice gick båda i internationell skola hemma i Täby och utifrån det perspektivet var det smidigt för dem att flytta över till internationell skola i Singapore. En flytt är dock alltid svår för barn, som lämnar tryggheten och alla vänner i Sverige. Valet föll på Canadian International School (CIS). Innan flytten hann Edward gå lite av höstterminen i Sverige och satte sig bredvid en ny pojke i klassen som hette Anton och som precis flyttat hem till Täby efter flera år i Singapore.

NY SVENSK AMBASSADÖR I SINGAPORE

33 magazine

”Det var spännande att höra Anton berätta om Singapore och kunna ställa frågor om hur det var för honom och livet här”, säger Edward.

Håkan Jevrell kommer från en, som han själv kallar det, ”flottan-familj” i Bromma. Hans farfar, pappa och båda bröder har varit yrkesverksamma officerare i flottan och själv är han reservofficer. Somrarna spenderade han och familjen med flera veckors segling. Håkan minns att hans första bild av Singapore var genom romanen Sista båt från Singapore av Alistair MacLean som han läste som tonåring.

I botten är Håkan jurist och satt ting vid Länsrätten i Mariestad och efter en kort tid på en advokatbyrå blev han sedan kammaråklagare vid Västerorts åklagarkammare utanför Stockholm.

Innan Håkan blev utnämnd till ambassadör i Singapore tjänstgjorde han många år som statssekreterare vid Försvarsdepartementet och innan dess var han politisk sakkunnig på Statsrådsberedningen. Han menar själv

att hans väg till ambassadörsuppdraget inte liknar den traditionella.

”Det är mycket spännande att få denna möjlighet och jag hoppas att mina erfarenheter kan komma till nytta och att vi på ambassaden ska fortsätta att utveckla samarbetet mellan Sverige och Singapore och inte minst fortsätta främja svensk handel”, säger Håkan.

Rollen som ambassadör är ett brett uppdrag och omfattar allt från ledningsansvar för ambassaden till att på olika sätt främja Sveriges relationer med Singapore och Brunei. Håkan hoppas också att kunna utveckla det nordiska samarbetet.

”Min vision är att göra mer tillsammans med de andra nordiska länderna så att vi tillsammans ska kunna utgöra en starkare röst för att uppnå resultat i någon gemensam fråga”, berättar Håkan.

Förordnandet som Sveriges ambassadör är på tre år och Håkan menar att tanken inte är främmande att det skulle kunna bli längre.

Trots att det varit tufft för barnen att komma in mitt i terminen så trivs alla riktigt bra med sitt nya liv i Singapore.

”Poolen är ju bara det bästa som finns för barnen och jag tror inte det tog mer än fem minuter förrän det hördes ett stort plask efter att vi anlände till residenset den tidiga morgonen i september”, berättar Håkan.

Detta år kommer familjen att fira jul i Singapore tillsammans med släkt som kommer på besök. Kommande jular kommer de förmodligen att fira i Sverige och sommarsemestrarna i sitt sommarhus beläget i Roslagen utanför Norrtälje. Att komma hem till Sverige blir också en möjlighet för dem att återförenas med Pelle och Busan, familjens strävhårige dvärgtax och Beatrice kanin, som inte helt frivilligt gick med på att bli lämnade hemma.

”Jag ska göra allt jag kan för att Pelle och Busan ska få komma hit, jag längtar så mycket efter dem”, säger Beatrice.

Text & foto: Malin Wahlberg

reportage

magazine34

Jag har bestämt möte med intervju-objektet på hans stam-café, ett stenkast från hans familjs hem och

hemmakontor. Jag sitter och förbereder mig på det halvfulla caféet när en kille i knallgrön pikéskjorta glatt stegar fram till mig och presenterar sig. Det är Jonas Ögren, Vivafits grundare, en kille som ursprungligen kommer från Boden men med många intressanta platser och upplevelser i bagaget. Han och hans belgiska fru Cecile är radarparet bakom Vivafit i Singapore.

Från Boden till Singapore – via Etiopien, USA, Kina och JapanSom 14-åring flyttade Jonas tillsammans med sin familj från Boden till Etiopien. Året var 1984, ett år efter den stora svält-katastrofen som blev så uppmärksammad och även fick dåtidens popstjärnor att göra en insats med sången ”Do they know it’s Christmas?”

Jonas var från början inte helt enig med sin familj att han skulle följa med. Att som nybliven tonåring flytta, är inte alltid helt självklart, särskilt inte från en nordlig ort i Sverige till u-land i Afrika. Men föräldrarna insisterade på att han skulle följa med, vilket han slutligen givetvis gjorde.

– Den flytten, det var det bästa som hänt mig och familjen, säger Jonas.

Att komma från lilla Boden till Afrika gav helt nya perspektiv. En postering i Etiopien var på den tiden så kallat ”hardship” och man kunde inte få tag på de mest vanliga produkterna som man var van vid hemma. Till exempel gick mjölk inte att köpa, men det fick familjen så småningom genom att prata med en granne som visade sig ha ett par kor. Jonas och hans 12 år yngre syster fick gå i en liten internationell skola med 300 elever som kom från 72 olika nationer. En stor skillnad i jämförelse med den tidigare skolan i svenska Norrbotten.

Efter 4.5 år i Etiopien var Jonas klar med m o t s v a r i g h e t e n till gymnasiet och åkte då till USA för att studera på Cornell University. Där läste han Hotel Management i fyra år. Första jobbet efter färdiga studier blev i Peking inom

den utvalda hotellbranschen. Där-efter gick karriären vidare till ett japanskt semesterparadis med 3 000 invånare, Rota, i den lilla ögruppen Nordmarianerna, cirka tre timmar med flyg söder om Japan. Där skulle Jonas göra en tremånaders konsultinsats, men blev kvar i sex år. Först som chef för restaurangdelen och därefter som ansvarig för marknadsföring och försäljning på en av öns större resorter. Ytterligare två år spenderade Jonas på grannön

reportage

Svenskgrundade gymkedjan Vivafit i Singapore, riktar sig till kvinnor som inte är så vana att träna; kvinnor som inte haft möjlighet, av religiösa, kulturella eller andra skäl, att bli medlem i något traditionellt, etablerat unisex gym.

Vivafit - en smart och hälsosam affärsmodell

Text: Agneta Spjuth Foto: Agneta Spjuth & Jonas Ögren

The Vivafit mission: To run a successful Business helping women in Singapore reach lifestyle results by creating healthy habits of physical excercise and nutrition.

Jonas Ögren framför sin Vivafit bil

35 magazine

Saipan som ansvarig för turistrådet och jobbade med marknadsföring av resmålet. Sedan följde drygt ett år i Sverige, innan det åter var dags att ge sig ut. I oktober 2005 stod valet mellan att ta ett jobb i Butan och på en av världens mest exklusiva resorter, eller ett arbete för ett konsultbolag i Singapore. Va-let var tufft, men till slut var det Singapore som blev Jonas nästa destination.

– Det fanns, och finns, så många mer möjligheter i Singapore än i Butan, menar Jonas och ler brett.

Drivkraften att bygga något egetMan kan undra om det är ett stort steg för en hotell- och turismbranschens man till att driva en gymkedja. Vid närmare eftertanke är det faktiskt inte det. Det handlar om att driva en verksamhet inom service management, det som Jonas arbetat med i hela sitt yrkesliv.

Jonas berättar hur just Vivafit kom på tapeten.

– Jag träffade Cecile ganska snart efter att ha flyttat till Singapore. Både Cecile

och jag visste väldigt tidigt att vi ville driva något eget tillsammans. Vi startade inom fastighetsbranschen och investerade i några lägenheter. Men vi kände samtidigt att det finns vissa begränsningar och risker där som vi inte alltid kan påverka. Som marknads-kollapsen 2008 till exempel. Vi kände att vi ville finna något att driva vidare på annat sätt. Ett alternativ hade varit att starta något helt från början, ett annat vore att finna ett franchise-koncept som vi kunde köpa in oss på med rättigheter i hela Singapore, berättar Jonas.

Så kom det sig att Cecile och Jonas, efter en hel del sökande, fann det portugisiska franchise-konceptet Vivafit och fick

möjlighet att köpa master-franchisen för Singapore med möjligheten att också gå in i Malaysia. I januari 2011 skrev de på avtalet som öppnade vägen för den gymkedja som idag har fyra etablerade enheter och närmare 1 000 medlemmar. Första gymmet öppnade i april 2011, det andra ett år senare och de två senaste kom sommaren 2012 och sommaren 2013. Ett femte är på gång.

Annorlunda konceptJonas säger att Vivafit har ett koncept som är annorlunda än andra träningskedjor. Framförallt är det tre utmärkande skillnader:• Vivafit riktar sig enbart till kvinnor.• Det är bara kvinnor som arbetar på gymmen.• Den främsta målgruppen är träningsovana kvinnor som aldrig vågat sig till de traditionella träningskedjorna.

Vad är det då som ska göra att träningsovana kvinnor förmås att ta steget att bli medlemmar, börja träna

och känna sig bekväma i den nya miljön och aktiviteten?

– Den absolut viktigaste faktorn är att varje Vivafit-gym är väldigt personligt och så litet att personalen känner alla medlemmar på förnamnsbasis. Upptagningsområdet för ett gym är inte större än 600 meters radie. Det sociala samspelet är oerhört viktigt, både mellan personal och medlem, men också medlemmar emellan. Det är små träningsgrupper, aldrig mer än 15 personer. Vi har inga speglar i salarna, alla träningsverktyg är ställda så att man ser varandra och inte sig själv. Upplägget av träningsprogrammen gör också att medlemmen snart känner igen övriga i sin

grupp. Allt detta bidrar till att dessa kvinnor känner sig hemma, välkomna, sedda och obehaget av att vara i en ny situation avtar mycket snabbt, menar Jonas.

Inte svårt att starta bolagDet har inte varit några problem med att starta bolag i Singapore, säger Jonas. Visserligen har reglerna ändrats lite sedan han startade sitt ursprungliga bolag, inom

vilket han idag driver Vivafit. Självklart måste varje potentiell företagare och franchiseföretagare grundligt kontrollera de gällande reglerna och procedurerna innan de startar, men Jonas har bara positiva minnen av hur det var 2010 åtminstone.

Fler franchise-tagare sökesSom ägare av master-franchise i Singapore är siktet nu inställt på kraftig expansion. Sedan i juni arbetar Jonas heltid med Vivafit och inriktar sig helt

på varumärkesutveckling och på att finna nya franchisetagare. Paret driver själva två av de fyra nuvarande gymmen medan de två andra drivs av under-franchisetagare. Visionen är att ha uppåt 70-80 gym i Singapore om tio år men det finns potential för betydligt fler än så, tillägger Jonas.

Tiden börjar rinna ut och Jonas telefon ringer för att påminna om att det är dags för att titta på lokalerna för nästa gym. Senare under veckan bär det av till Kuala Lumpur för en större mässa där han hoppas på att finna flera nya kontakter och oktober är det en liknande mässa i Marina Bay Sands där Vivafit också ställer ut. Förra året fick vi närmare 400 kontakter som ville veta mer om franchise-konceptet.

– I oktober är det en liknande mässa i Marina Bay Sands där vi också ställer ut. Förra året fick vi närmare 400 kontakter som ville veta mer om franchise-konceptet, berättar Jonas.

– Förresten, om det är någon av SWEAs medlemmar som skulle vara intresserad av att arbeta som instruktör eller titta närmare på att bli under-franchisetagare så får de gärna kontakta mig, avslutar Jonas.

Efter två timmars mycket intressant pratstund ilar Jonas vidare, medan jag går vidare åt mitt håll, full av inspiration och energi.

reportage

magazine36

”Daniel, bara så du vet, jag kommer inte att stanna i Sverige, jag kommer att flytta vi-dare.” Det var vad jag sa till min man när vi träffades. Min man, som har varit stöttande i mer än elva år, har haft förståelse för vem jag är och vilka mål jag har för framtiden. Dock är han uppvuxen i ett mindre samhäl-le på det småländska höglandet där ingen verkar vilja lämna 50-skyltarna, i en riktig svensk kärnfamilj, så jag tyckte att min oro var befogad. Jag har haft en tuff men spän-nande uppväxt och jag vill ha en ännu mer spännande framtid för mig och min familj. När jag fick förfrågan från SWEA att skriva om mig själv tackade jag självklart ja men sedan började jag fundera på vad ska jag berätta om egentligen.

Jag föddes för 32 år sedan i Fong-yuen som är en mindre stad i centrala Taiwan. Då bägge mina föräldrar drev var sin rese-byrå växte jag upp hos mina morföräldrar samt mina gudföräldrar som är nära vänner till mina föräldrar. Föräldraskapet var svårt att kombinera med företagandet så när jag var sex till sju år skilde sig mina föräldrar. Senare under en av sina affärsresor bör-jade min mor bråka med en svensk herre kring ett dubbelbokat hotellrum. Denna svensk var Area Manager för SAAB i Asia Pacific med stationering i Singapore. Då kärlek ofta startar med bråk så gifte de sig och han blev min styvfar. För honom som svensk var det uteslutet att jag skulle bo någon annanstans än hos mina föräldrar och om inte min mor eller far hade möjlig-

het att ta hand om mig så gjorde han det gärna. Jag var åtta år (1989) när jag flyt-tade till Singapore och gick på Overseas Family School och lärde mig engelska. På den tiden var OFS bara en liten skola i en liten byggnad.

När SAAB sedan skulle integreras med General Motors, som köpt upp hälften av bolaget, flyttade min styvfar och jag 1994 till Peking i Kina där jag gick på Beijing International Singapore School. Min styv-far var den som var ansvarig för hela inte- greringen av de bägge bolagen och fick löften om fria tyglar, något som visade sig ha olika betydelse för en amerikan och en svensk. Så relationen mellan en frispråkig och ifrågasättande svensk och hans kontrol-lerande amerikanska chefer började snabbt att knaka i fogarna. I Detroit undrade de varför gubben inte rapporterade medan gubben själv undrade varför i hela friden de störde honom med struntsaker. Efter ett år gav han upp och bestämde sig för att flytta hem till Sverige medan jag flyttade tillbaka till Taiwan. Att jag flyttade till Taiwan var för att förbättra min mandarin-kinesiska och taiwanesiska som jag tappade mycket under åren i Singapore och Kina. Jag fick då flytta in hos min moster och hennes familj eftersom min mor fortfarande reste en hel del i sitt arbete.

1997 bestämde jag mig för att flytta till min styvfar i Sverige för att lära mig det svenska språket och kulturen. Vi bodde i Stenung-

sund som är en vacker stad på västkusten norr om Göteborg. Jag gick på Nösnäsgym-nasiet och fick gå i en internationell klass tillsammans med invandrare från Bosnien, Kroatien och Somalia. Jag kunde inte ett ord svenska, förutom ”kissenödig” och jag var tvungen att börja från grunden. Eftersom jag umgicks mest med invandrare skaffade jag mig snabbt en invandrardialekt. Min styv-far reagerade snabbt på detta och rättade till uttalet innan det blev alldeles för sent. Jag uppskattar allt han gjorde för mig och det är på grund av honom som jag lyckats så bra i livet. Idag talar jag flytande svenska utan brytning förutom när jag är alldeles för trött och inte orkar anstränga mig. Min man kan dock dra en hel del intressanta histo-rier när jag har lyckats blanda ihop uttalet av olika ord. Exempelvis har jag kallat en oskyldig hare för ”hora” och min man har jag anklagat för att vara ful när jag menat full. Jag har dessutom något ofantligt svårt att komma ihåg vad som är en ”buckla” och vad som är en ”bula”. Och snälla, tvinga mig inte att säga ”trottoar” det funkar helt enkelt inte.

Min man träffade jag i Skövde 2002 där vi båda studerade. Efter studierna fick jag jobb på Nordea i Göteborg medan min man bör-jade på Handelsbanken. Hur jag hamnade på en bank vet jag fortfarande inte riktigt för jag studerade inte ekonomi och hade inte ens tänkt på att jobba på bank innan en trev-lig HR-kvinna på Nordea övertalade mig att testa. I november 2012 fick jag ett samtal

Halvvägs runt jorden och tillbaka

Singapore – Sverige

Singapore – Sverige

Text & foto: Linda Andersson

från en avdelning på Nordea i Luxemburg som undrade om jag var intresserad att flytta till Singapore och sälja in Nordeas fonder till institutionella kunder. Även om inte riktigt visste vad jobbet innebar så tackade jag givetvis ja direkt. Som förberedelse var jag tvungen att flytta till Luxemburg några månader för att lära känna teamet i Luxemburg och jobbet inom Nordea Fonder.

Så den första mars 2013 började jag veckopendla mellan Luxemburg och

Göteborg. Det var en tuff tid eftersom min son bara var två år och min man arbetade som bankchef i Trollhättan vilket innebar en timmes pendling enkel väg varje dag. Lyckligtvis omgärdades vi av underbara vänner som ett par dagar i veckan avlastade min man genom att hämta vår son på dagis. Dessutom var hans arbets-givare och kollegor väldigt stöttan-de även om det givetvis blev en hel del arbetande hemifrån. Att sedan

även Handelsbanken erbjöd honom arbete i Singapore innebar ju en bonus både för honom och mig (kanske mest mig för tänk att ha en rastlös gubbe hemma).

Nu har vi varit i Singapore i tre måna-der och det börjar kännas riktigt bra. Min son som nu är två och ett halvt år har kommit in på dagis och börjar redan tala engelska. Singapore har förändrats mycket de senaste tjugo åren och det är givetvis stor skillnad att bo här som vuxen. Som barn var tiden i Singapore en tid full av lek och frihet jämfört med

tiden i Taiwan. Därför hade jag nästan en lite drömsk bild av Singapore, men jag har insett att det snabbt blir vardag även här. Vi har dock inte på något sätt ångrat vår flytt hit men detta är som alltid i mitt liv bara ett delmål. Nästa mål blir kanske Australien?

www.handelsbanken.com

Your No. 1 ChoiceWith almost 40 years of experience in Asia, Handelsbanken provides a full range of corporate banking and treasury services.

We believe that all key banking decisions should be taken close to the customer. This means that you can always count on a high degree of flexibility and quick decision making.

Make us your number one choice in banking.

Beijing – Hong Kong – Kuala Lumpur – Mumbai – Shanghai – Singapore – Sydney – Taipei

magazine38

Hur bodde ni under era två år i Sverige?

– Vi bodde i en lägenhet som tillhörde ett hotell i Karlskrona. Vi blev väldigt väl om-händertagna av ägarna och även personalen på hotellet. Möbler köpte vi på Blocket och i antikaffärer.

Hur upplevde ni väderförändringen, från tropiska Singapore till kalla Sverige?

– Det var definitivt väldigt kallt, men vi äls-kade det. Jag (Eddie) kan sakna de tidiga morgonpromenaderna till jobbet när det var helt tomt på gatorna och mitt enda sällskap var den djupa snön. Det kändes så fridfullt på något sätt och jag minns hur jag lyssnade till det knarrande ljudet av mina steg när jag trampade fram i snön.

Hur var det att bo i en liten stad med 65 000 invånare?

– Innan vi reste så trodde vi att det skulle bli tråkigt att komma från en storstad som Singapore, där det alltid händer mycket, till en liten stad. Men vi blev snabbt förälskade i aktiviteter som att promenera längs med Stumholmen och Wämöparken och att möta kända ansikten i våra favoritbutiker och res-tauranger när vi var på stan. Dessutom var vi supporters till KHK (Karlskrona Hock-eyklubb) och satt ofta i publiken på ishock-eymatcher på Telenor Arena. Vi bodde till och med grannar med två av stjärnorna i laget.

Vad gillade ni mest med att bo i Sverige?

– Upplevelsen av att bo i Sverige, med

vacker natur, en lugn livsstil och de varma människorna. Det är otroligt vilka fina rela-tioner vi fick under vår tid där, såväl inom den singaporianska gemenskapen som med våra svenska vänner i Karlskrona. Vi saknar dem, men tack vare facebook så får vi fort-farande uppdateringar så det känns inte som att vi är så långt ifrån varandra ändå.

Vad saknade ni mest från Singapore?

– Utan tvekan våra mammors matlagning.

Passade ni på att göra några resor?

– Ja, det gjorde vi. Vi körde runt en del i Sverige och besökte Göteborg, Kalmar, Malmö och Stockholm. Vi reste också till Disneyland Paris för Ernests (och våra inre barns) skull. Den mest minnesvärda resan vi gjorde var när vi körde till Norge och tit-tade på de vackra fjordarna.

Er son Ernest gick ju på förskola, hur upplevde han det?

– Ernest var ett år när vi flyttade till Sve-rige och han gick i en lekgrupp och hade roligt! Vi märkte att han lärde sig genom lek och erfarenhet, vilket var ett annat koncept än vad vi är vana vid från Singapore, där man lär sig mer inom akademiska ämnen. Jag (Charmaine) tyckte också om att sitta med i lekgruppen och umgås med de andra mammorna och läraren. Ernest pratade inte svenska, men vi minns en gång i mataffä-ren när han plockade upp en leksak som sa något på svenska och han vinkade till den och sa ”hej”. Han måste ha lärt sig en del av språket genom förskolan och tecknade serier på TV.

Våra år som expats i Sverige

Familjen Yong från Singapore tillbringade två år i skärgårds-staden Karlskrona, där Eddie

jobbade för Republic of Singapore Navy som Quality Assurance Officer, stationerad på Kockums AB för att hjälpa till med leveransen av Archer Class-ubåtarna till Singapore. Hans fru Charmaine och son Ernest var med honom. Familjen har numera även dottern Claire, som föddes efter åter-komsten till Singapore. Här berättar Eddie och Charmaine om familjens erfarenheter under tiden som expats 2009–2011.

Text: Linda StensborgFoto: Eddie & Charmaine Yong

reportage

39 magazine

Charmaine – hur tillbringade du din tid medan Eddie arbetade?

– Jag passade på att finslipa mina kulinariska färdigheter och testade många nya recept. Annars så brukade jag ta med Ernest till badhuset, biblioteket, på shopping och långa promenader runt stan. Ernest följde också med mig till gymmet och där kunde jag lämna honom med personalen medan jag tränade, vilket var fantastiskt! Några av oss fruar fortsatte med vår utbildning och läste kurser. Vi brukade också hälsa på varandra medan männen arbetade och testade varandras matlagning, pratade och utbytte sminkråd. På sommaren brukade vi ta med barnen på picknick och långa promenader.

Kan ni summera era erfarenheter i Sverige med tre ord?

– Can’t get enough..

ALLTID GOTT MED FIKASitt inte ensam hemma med ditt kaffe i handen utan häng med SWEA och fika med oss på stan istället. Vi träffas en gång i månaden och umgås på olika caféer.

Se SWEAs hemsida för aktuella datum.

skrivtävling

Kreativiteten flödade i Svenska skolans och SWEAs skrivtävling.

I våras bjöds alla svensktalande barn mellan sex och femton år i Singapore in att delta i en skrivtävling. Syftet med tävlingen var att låta skrivarglädjen inspirera barnen till att förmedla någonting de känner. Många fantastiska bidrag kom in och många hade lagt ner mycket jobb på sina fina bidrag.

Tävlingen var indelad i olika ålderskategorier och barnen fick ett antal förbestämda ämnen att välja bland. Här presenteras de vinnande bidragen i respektive ålderskategori.

Svenska skolans och SWEAs skrivtävling 2013

Hedda Hotine, årskurs 2

Vinter med skidorDet är entligen vinter och vi är i Whistler i Canada! Det känns så roligt och pir-rigt att åka skidor igen. Jag går ut och känner hur kallt det är jemfört med hur varmt det är i Singapore.

Nästa dag skulle vi gå på skidskola det känns jättepirrigt i magen. Vis sam-lingsplatsen ska vi berätta våra namn men jag tänker på vem som kommer vara min lärare så jag glömmer att säja mitt namn. Just då så jag att jag hade glömt min skidhjelm ”Snälla pappa kan du ta den åt mej ropade jag. Som tur var hade han hittat den innan vi gick hemifrån och han var lite arg att den inte var där den skulle vara. Men så fort jag kom upp på backarna glömde jag bort det, jag var så pirrig i magen att jag nästan hade ont, de kitt-lades så mycket!!!!!

När vi kom upp på toppen hade vi ett test så vår lärare visste hur bra vi var på att åka skidor. Det var jättelätt jag tycker inte ens att det var någon sorts test!!! Första dagen åkte vi bara på dom gröna backorna som kallades Ponytrail och Bear paw. Jag tycker Bear paw var den roligaste för att det fanns ett littet hopp jag frågade ”ska vi åka på det här hoppet?” Men hon svarade inte. Jag trodde verkligen att vi skulle gå på det!!! Det kändes nervöst. Men jag hade fel. Vi åkte upp till toppen av hoppet men tog backen som fanns på sidan av hoppet. Skönt! Sedan tävlade vi till ett trähus längre ner i backen som hade en rutschkana som gjorde så att man slog huvudet i taket!!! Jag tyckte att det var jätteläskigt jag gillar verkligen inte bergodalbanor men kom tvåa i tävlingen.

Nästa dag fick jag vara i en svårare skidskolegrupp och det var

Medea Lager, förskoleklassen

Den bästa årstiden är ...Den bästa årstiden är Den svenska Sommaren för att jag kan plocka färska hallon och jordgubbar på Buskarna. Jag kan

springa på Gräset och lukta på Blommorna. På Sommaren kan Jag

Göra Roliga Saker Tillsammans med min familj.

Theo McIntyre, årskurs 1

Min skoluniformMin skoluniform har en solhat och en ljusblå t-shirt. Shortsen är grå jag gillar dom fer-gena. Min hat är vit men det roliga delen är att man får måla den eller skriva på dom eller får vi seta märken på hatten. Jag retade Ben 10 på min hat som hade grönt svart och vitt.

Min skoluniform är varm när jag är ute och kall mär jag är ine, på grand av loftkondineringen. Den är STOR och rymlig det gillar jag.Ibland får jag smots på den för jag spelar många sporter på rasterna och min idrott. Jag får också målarferg på den för jag kan målar mycket.

Jag tycker att det är bra att ha en skoluniform annars kan någon moba någon.

magazine40

skrivtävling

Fredrika Bergström, årskurs 3

Den bästa årstiden är sommaren!Sommaren är bäst för mig för att det är fint överallt.

Havet är vackert, blommorna har fina färger, det brukar vara varmt och det tycker jag är skönt. Jag brukar åka ut med båten på havet och det är så här-ligt när allt bara blåser. Vi brukar köra fort och det kittlas som fjärilar i magen.

Varje sommar går mormor, morfar och jag ut och plåckar dom nya färska bären. Vi plåckar hal-lon, blåbär, jordgubbar, krusbär, grässlök till mamma. Bärna är så goda på somma-

ren tycker jag. Mitt favorit bär är jord-gubbar det är så gott!

En annan grej som är bra med sommaren är att det är så underbart att fiska krabor vid

bryggan med morfar. Vi fick ganska lite förra året men en liten fick vi i alla fall! Hoppas att det går bettre denna sommarn!

John Hotine, årskurs 4

Världens bästa backeDet pirrade nervöst i magen när vi förberedde oss att åka skidor. Jag var nästan klar att gå ner till backen från vårt hotellrum när jag märkte att jag inte handskar på.

”Mamma! Jag glömde ta ner handskarna! Kan du hämta dom för mej?”

Det tog en stund för henne att svara – men när hon gjorde det, så tänkte jag på att hon nog hade letat precis efter jag frågat henne och svarat bara när hon hittade dom. Så när jag hörde henne skrika på mej så var jag inte förvånad att hon hade hittat dom. Så här kom svaret:

”Gissa vad?” Frågade hon med hög röst, ”Du packade aldrig upp dom från väskan!”

Hon kollade på mej från toppen av trappan och såg att jag blev väl-digt röd i ansiktet. Jag mumlade nåt och vände mej bort.

Nästan innan jag visste det så var vi nere vid backen och stod i kön till sittliften upp. Fastän nästan hela mitt ansikte var under min baluclava och skidglasögonen så märkte mamma att jag darrade.

”Är det något fel?” frågade hon.

”Nä varför tror du det? Jag är bara lite hetsig.” svarade jag, och jag ljög inte. Jag kanske var lite nervös, men jag darrade bara för att jag inte kunde vänta att komma upp i backen.

Precis efter dom tankarna hade flugit genom mitt huvud så hörde jag en grymtning. En man bakom oss vinkade surt på oss att fort-sätta framåt och vi märkte att vi kunde gå på nästa sittlift. Vi bör-jade sakta vår färd upp till lättaste backarna så vi kunde öva våra svängar och förbereda oss för dom svårare backarna.

När vi nådde toppen så hoppade vi av och jag utmanade mamma om vem som hade snyggaste svängarna. Hon skrattade och sväng-de ner, så hon fick försprång. Men, jag kom ikapp rätt snabbt med o- övade svängar. När vi närmade oss botten blev mina svängar bättre och bättre och när vi nådde botten så kände jag att mina svängar var i rätt bra skick så jag berättade att jag var beredd att gå upp till dom svårare backarna.

Den här gången fick vi åka en ordentlig kabinbana och det tog rätt så mycket längre tid att nå toppen den här gången. När vi kom dit så valde jag den första blåa backen jag såg och försökte åka dit så snabbt jag kunde, även om det till slut blev så att jag gick mest av vägen. Jag var riktigt irriterad på mej själv att jag glömt hur till att åka på plan mark. Så irriterad till och med, att jag inte kollade var jag gick och jag plumsade nerför en liten backe på början av en svart backe. Mamma följde efter och tittade på mej med en bekym-rad min. Jag låg på mage och när jag vände mej om såg jag mam-mas min försvinna och hon började skratta. Snart började jag också skratta även om jag inte fattade varför vi skrattade.

Jag var fast på en puckel och när jag försökte komma loss så trillade jag

än en gång. Vi hade bestämt att försöka åka ner för resten av

den svarta backen jag hade plumsat ner för – men den visade sej vara mycket svårare än det hade sett ut när vi stod på toppen. Mamma var längre upp i backen och hade bestämt sej att vara mer försik-tig. Hon tog en puckel i

taget medans jag banade vägen för henne genom att

trilla omkull. När vi äntligen nådde botten, så kände jag mej

riktigt kall om ansiktet av alla snön jag just fått där.

Efter det susade vi ner för några blåa backar och zig-zaggade ner för några röda. På slutet av dagen så frågade mamma vad jag tyckte om första dagen när vi åkte skidor.

”Hur gick det? – Jag menar, med skidåkningen? Var det kul? För du trillade rätt mycket och jag var rädd att…” Här var hon avbruten av mej, som skrattade hur mycket som helst.

”Mamma?” Jag hickade – Jag hade skrattat för mycket. ”Man kan inte ha kul om man inte har svårigheter. OBS enkelcitat in här! Och förresten – Vinter är den bästa årstiden!! Så hur kan jag inte ha kul?”

Efter vi kom hem åt vi kvällsmat, som bestod av två brödbitar och gick och la oss, eftersom vi var så trötta från dagens skidåkning. Dom sista tankarna som gick genom huvudet innan jag somnade, var hur jag längtade efter morgondagen och hur detta var den bästa semestern någonsin.

jät teroligt. När vi bara hade en dag kvar påminde det mej om att jag behovde vara glad att vi kom istället för att vara arg på mamma och pappa för att de inte kunde göra vår semester längre. Jag gjorde mej redo så snabbt som mojligt och jag ville inte glömma något den här gången. Snabbare än någonsin var jag ute i backen igen jag åkte bara svart eller blå pist. Jag akte Bear claw som var svart, Cougar som var blå med pucklar och Jolly giant som var blå som också hade pucklar dom var alla jättesvåra tyckte jag i alla fall.

Sista dagen ackte vi en svart backe som hette Picasso fact och den hade stenar som stack ut och det blåste väldigt mycket där uppe på toppen på berget. Vi tog bara svarta ner till botten eller så monga vi kunde och jag var jättetröt i kroppen av att åka skidor.

På vagen hem var jag så lessen att jag nästan grät men jag var också väldigt glad att vi hade fått åka skidor!!! Jag hoppas verkligen att vi hade fått åka tillbaka till Whistler någon gång.

Slut

41 magazine

skrivtävling

Rebecka Lichtenecker, årskurs 6

Mitt hem – Hemma för migDetta är förmodligen det svåraste ämnet jag kunde ha valt att skriva om. Ändå är frågan ”var är hemma?” som jag alltför ofta försöker att inte svara på eftersom sanningen och ingenting annat än san-ningen är att jag ärligt talat inte vet var hemma är. Min mamma är polska och min pappa ör svensk men med föräldrar från Tyskland och Österrike så jag antar att jag är Svensk och Polsk, men jag föddes i Arab Emiraten och efter sju år flyttade jag till Kuwait. Så den välbekanta jorden, solen och sanden kändes som hemma i 11 år av mitt liv. Att se sandstormar från luftkonditionerade rum blev normalt i Kuwait. Att kunna texten till filmen ”Olje Bränder i Ku-wait” verkade inte alls konstigt. Det var daglig rutin att vara nervös innan arabiska klasser i skolan. När jag kom till Singapore var jag chockad över att folk inte visste vad en ”Shawarma” var.

Problemet är att Kuwait är ungefär som en järnvägsstation, ingen vill bo där. det är bara en hållplats till nästa destination. Ett år ef-ter att vi lämnade Kuwait, var alla mina vänner borta och så var mitt hem. När alla människor som gjorde Kuwait så speciellt hade lämnat, insåg jag att Kuwait egentligen aldrig var ett hem, det var bara alla de människor som gav mig en känsla av trygghet som ett hem var tänkt att ge. Det vissade sig att Kuwait var ett stop för mig också, för snart efter vi lämnade, hittade jag mitt hem.

Jag vissade aldrig mycket uppmärksamhet för Sverige, det var bara dit vi reste under en månad varje sommar. Vi bodde i mina farföräldrars hus när vi kom, och det var jättekul med min syster varje år men snart var vi trötta på vår lilla rutin och så köpte vi ett hus utanför Stockholm. Detta var när allt förändrades. Våra för-äldrar beslutade att inte skaffa internet i huset eftersom de ville att vi skulle gå ut mer. Det är det bästa beslutet någonsin. Tack mamma och pappa. Vi började utforska grannskapet och snart var vi bästa vänner med att gäng barn i åldern 8-18. Vi tillbringade våra

dagar utomhus, åkte båt vid midnatt, kraschade golfbilar, simmade i

kalla havet, byggde trädkojor, hyrde M18 filmer och titta-

de på dem på en da tor i en väns bakgård. Vi skulle göra det mesta av som-maren och alla hatade att se det ta slut.

Sverige blev mitt rik-tiga hem, jag började älska små detaljer på

ett sätt jag aldrig hade trott. Jag älskar hur gatan

ser ut när det just har reg-nat, eller när du tar ditt första

steg ut från flygplatsen och den kalla luften tränger in i lungorna. Jag

Rene Lichtenecker, årskurs 8

Vad är hem?”Vad är hem?” undrar jag. Eftersom Google definierar hem som ”platsen där en person bor,” väl i så fall är mitt hem i Singapore. Hem kan definireas på olika sätt för olika människor, men normalt har definitionen alltid något att göra med en plats. Idén om hem är alltid förenat med en fysisk plats. Enligt min åsikt, är hem en käns-la. Det är känslan av att vara i fullständig harmoni, när du inte har ett enda bekymmer och känner dig trygg och älskad av din familj och vänner. Men om jag skulle beskriva mitt hem som en fysisk plats, det första som jag kommer att tänka på är mina farföräld-rars hus i Tullinge, Sverige, dar jag upplever den känslan. Varje sommar, när min familj flyger till Sverige, organiserar ”hela tjocka släkten”, som min far skulle säga, en fest i Tullinge. Medan vi kör från Arlanda flygplats, berättar jag och min syster alla barndoms-minnen vi har, alla de lekar vi lekte, visor vi sjöng och glada stun-der vi haft. Den livliga energin från vårt samtal surrar i lukten med makt, tills vi distraherar oss själva, genom att räkna gatorna kvar från deras hus. Våra ansikten ständigt pressade mot bilfönstret, en viktig kamp för att se den första skymten av vår tomt och det gula huset. När vi närmar oss till välbekanta hus diskuterar vi om vad som har ändrats i kvarteret, de nya saker vi ser, och gamla platser vi brukade gå till, varje hörn fylld med att minne av våt barndom. Vi ser kiosken dar jag vann några kronor pa Triss, skolan där jag kraschade min cykel i en blomkruka, lekplatsen jag brukade leka i, bageriet med de färskaste kanelbullar, som fyllde hela området med sin ljuvliga doft. Och sedan ser vi det. Ett ögonblicks tystnad fyller bilen, en trevlig paus från vårt prat. Vi sitter som chokade, bedömer huset snabbt med våra ögon för att upptäcka någon förändring. Ef-ter en sekunds tvekan, släpper vi utt en lättad suck. Nix. Allt är som det ska vara. Vi är hemma.

Förskoleklass1. Medea Lager: Den bästa årstiden är2. Erik stampe: Hemma för mig3. Filippa Schram: Min skoluniform

Årskurs 11. Theo McIntyre: Min skoluniform2. Edward Simonsson: Iband vill man bara gråta3. Lucas Grafström Wilhelmson: Min bästa årstid är

Årskurs 21. Hedda Hotine: Den bästa årstiden är – Vinter

med skidor2. Sara Mönisch: Vilken fest!3.Sebastian Pharaon: Min första förälskelse

Årskurs 31. Fredrika Bergström: Den bästa årstiden är2. Vera Seleskog: Den bästa årstiden är3. Greger Lewenhaupt: När jag känner mig svensk och när jag inte gör det

Årskurs 41. John Hotine: Den bästa årstiden är – Världens bästa backe

2. Cajsa Bergholm Palmér: Vilken fest!3. Belnda Wisen: Ibland vill man bara gråta

Årskurs 5–61. Rebecka Lichtenecker (åk 6): Hemma för mig2. Amelie Lewenhaupt (åk 5): Min skoluniform3. Ella Amnéus (åk 5): Den bästa årstiden är

Årskurs 7–91. Rene Lichtenecker (åk 8): Hemma för mig – Vad är hem2. Sarah Johansson (åk 9): Den bästa årstiden är

älskar hur du inte blir trött på solnedgången som du ser varje kväll. Jag älskar luk-ten av kanel från köket, och den knastrande elden i brasan när det är kallt ute. Jag älskar hur jag skulle hata om man bytte plats på ostbågarna i ICA Kvantum.

Mina vänner och familj på den plats som jah älskar. Om det inte är hemma, så vet jag inte vad det är. Det bästa är att det inte är tillfälligt, du vet att alla kommer alltid att finnas där och vi alla gör det till varandras hem. Jag har aldrig älskat något som jag älskar Sverige, och det är svårt att förklara om du inte har känt känslan själv. Jag älskar hur mitt hem får mig att känna mig glad, fri och säker.

magazine42

magazine42

C

M

Y

CM

MY

CY

CMY

K

SWEA Dec FPFC Ad OL.pdf 1 25/10/13 7:54 PM

C

M

Y

CM

MY

CY

CMY

K

SWEA Dec FPFC Ad OL.pdf 1 25/10/13 7:54 PM

magazine44

I nordvästra delen av Singapore finns en helt annan värld än den glassiga och glasiga delen som till stor del handlar

om storstadsliv och shopping. I närheten av Sungei Beloh Wetland Reserve finns här även ett antal frukt- och grönsaksodlingar samt några grod- och fiskuppfödningar.

Tack vare ett antal bönder, som insåg nödvändigheten av att göra något för att rädda kvar åtminstone lite av Singapores egna odlingar, startades KCA, Kranji Countryside Association, vilka idag driver ett antal ekologiska odlingar, varav ett tiotal är öppna för allmänheten.

Området har fått utmärkelsen världens första och bästa LOHAS-region. LOHAS,

som står för Lifestyle of Health and Sustainability, är en världsomfattande rörelse som ska utbilda konsumenter i att göra nyttigare och mer ansvarsfulla val.

Bollywood Veggies är en av platserna som absolut är värd ett besök. Här finns ett stort urval av exotiska plantor, och det är lite spännande att se hur frukter och nötter växer på riktigt. Sådana frukter som vi nordbor kanske inte normalt har så stor koll på var de finns innan de hamnar i fruktdiskarna, som till exempel mango, papaya, carambola, pecannötter, ananas, och mycket annat som inte finns i våra svenska trädgårdar.

Det är ett populärt utflyktsmål för skolor, och det är ju en fantastisk möjlighet för

stadsbarn att få se hur frukterna växer på riktigt. Att det finns frukter som inte växer upp i affärens fruktdisk.

Efter det att man har vandrat en utbildande promenad bland fruktträd och buskar kan man med fördel stanna för att inta en god måltid på restaurangen som finns på plats. Det smakar gott och personalen är trevlig. Det är så mysigt med personal som ger sig tid att berätta när kunderna har sådana där frågor som hur man egentligen går tillväga när man använder aloe vera i matlagning, eller när man köper rojakblommor i tron om att de ska sättas i en vas, när de egentligen ska användas i maten och annat sådant där som vissa av oss inte har riktig koll på ...

reportage

Bollywood Veggies – Text: Marina Sandström HedinFoto: Bollywood Veggies

Singapores odlingsoas

45 magazine

reportage

En av många fördelar med att bo och leva utomlands är alla spännande möten man får uppleva. Möten

med människor som har vitt skiftande erfareheter med sig i bagaget. Ett av mina mer intressanta möten inleddes just på Bollywood Veggies, där jag första gången sammanstrålade med Siew May.

Siew May arbetar på Bollywood Veggies och skulle kunna vara som vilken kvinna som helst, men hon skiljer sig lite från andra på fler än ett sätt. Dels så skiljer hon sig från de flesta av oss på så vis att hon har skrivit och gett ut en bok, ”Scaling Walls”, men också genom att hon är en av många som fötts med Celebral Pares (CP).

I Sverige är det inget konstigt alls att träffa på handikappade människor ute i samhället, det är inget någon reagerar speciellt på. Men här är det inte ofta det händer, och det gjorde att min nyfikenhet väcktes och resulterade i att jag köpte boken. Efter att ha läst hennes bok kände jag att hon var en person jag verkligen ville träffa och det visade sig att jag hade alldeles rätt – det blev ett kul och intressant möte med en mycket spännande person.

Oh Siew May har, som många andra med samma handikapp, problem med motorik och tal. I sin bok berättar hon om sin uppväxt som varit allt annat än enkel, hon har haft ett tufft liv och fått kämpa hårt för allt. Med tanke på det, skulle hon kunna vara en bitter person med många negativa tankar och åsikter, men så är inte fallet!

Eftersom Siew May har svårt att uttrycka sig, så är det lätt att tro att hon inte förstår, vilket är så fel det kan bli! Det är en av hennes stora frustrationer, att hon vet precis vad hon vill säga, men kan inte förmedla det. Om man däremot ger sig tid att lyssna, så kan man förstå, men tid är något många

av oss tyvärr inte har så gott om idag. Siew May utstrålar glädje och hon är en person som verkligen vet vad hon vill. När jag frågar om anledningen till att hon skrev boken, så blir svaret att det var för att hon vill visa alla att, som hon själv uttrycker det, ”Being disabled doesn’t mean being unabled”, vilket är precis det boken går ut på.

Hon har inga intentioner att tjäna pengar på sin bok, utan har skrivit den för att inspirera andra att våga göra som hon har gjort. Hon berättar att hon har alldeles för många vänner som inte vågar gå ut, eftersom de blir uttittade och ”betraktade som aliens”.

Efter att ha blivit kontaktad av en lärare som läst hennes bok, ska Siew May föreläsa för elever vid Katong Secondary School, vilket hon tyckte skulle bli såväl spännande som lite läskigt. Men som hon sa, det finns ju

Power Point, så hon behöver inte prata så mycket.

Titeln på boken ”Scaling Walls” syftar på den resa Siew May har gjort, alla murar hon klättrat över under sin livsresa och en av de största murarna hon lyckats besegra är, enligt henne själv, den dagen hon stod på toppen av Mount Kinabalu. Det var då hon förstod att allt är möjligt! Nästa stora utmaning som väntar är Singapore Maraton i december. Som svar på frågan vad hon vill göra i framtiden kommer svaret fort och utan tvekan: ”Fortsätta inspirera andra, skriva en bok till och resa jorden runt!”

När vi skiljs åt vid tunnelbanestationen känner jag mig så glad att jag tog kontakt och fick möjlighet att träffa denna fantastiska kvinna. För visst har vi mycket att lära om vi bara ger oss tid att lyssna på de som vi inte vanligtvis lyssnar på.

Oh Siew Mays bok “Scaling Walls” finns till försäljning för SGD10 på Bollywovod Veggies, eller så kan man beställa den genom att mejla till: scalingwalls.siewmay@gmail.com

Siew May– om att bestiga berg

Text & foto: Marina Sandström Hedin

magazine46

Kyrkans

Brännboll

En septemberdag samlades en skara svenska familjer på Dempsey fotbollsplan för att spela brännboll. När alla barn och vuxna var indelade i lag startade matchen. Marie McIntyre fick agera domare medan Gudmund refererade dagens alla matcher. Många lyror, frivarv och brända spelare blev det. Det var en väldigt rolig eftermiddag där stora som små kämpade tillsammans i solen.

När matchen var slut serverades det hamburgare och svalkande dricka. Vilka som vann kommer nog ingen ihåg men att vi hade roligt minns alla. Tack Svenska kyrkan med Mia och Gudmund för en rolig dag!

Text: Cecilia Karlsson Foto: Sara Gerdner Kalle

47 magazine

Det pågår aktiviteter varje dag för både stora och små på Svenska Kyrkan på 300 Pasir Panjang.

– Närmare 200 barn kommer hit varje vecka och de allra flesta är under tio år gamla, berättar Gudmund Erling som är präst på Svenska Kyrkan i Singapore. Självklart måste det finnas en bra och säker lekplats för de här glada och spralliga barnen! Ni som varit här i Singapore ett tag vet att det dock har varit lite skralt med lekmöjligheter utomhus på kyrkan under en period. Förra hösten sågades nämligen den gamla lekplatsen ned, efter att ha blivit alldeles för sliten för att vara tillförlitlig. En ny lekplats stod på önskelistan och kyrkan gick ut till församlingen och företagen för att be om stöd.

Generösa donationerSWEA var en av de första som var med att lägga en grundplåt på $2 000 till den nya lekplatsen och uppmanade andra företag att göra liknande donationer i förra årets novembernummer. Gudmund berättar att det sedan gick ganska snabbt att få ihop pengarna tack vare generösa företag – och ytterligare en donation på $5 000 från SWEA. Ungefär sex månader efter att den gamla lekparken försvann hade tillräckliga medel samlats in och lekplatsen kunde beställas. I augusti kunde barnen börja använda kyrkans nya lekplats.– Vi är oerhört tacksamma för bidragen vi fått och för SWEAs engagemang i lekplatsen. Det har varit oumbärligt, säger Martin Jansvik som är chef för den Norska Sjömanskyrkan. Gudmund nickar instämmande.

Noaks Ark på platsLekparken har formen av en båt med utkikstorn, master och dessutom en liten rutschbana. Till den finns också små fordon som barnen kan åka runt med. Det finns flera symboliska kopplingar till valet av just båten och till det namnet man sedan gett den.

– Vi har valt att kalla den nya lekplatsen för ”Noas ark”. Dels för att den påminner lite om en ark och för att den står högt på en kulle med närheten till vattnet, precis som i berättelsen. Dels är vi en Sjömanskyrka vilket gör namnet ännu mer relevant. Men viktigast är kanske trots allt att båten och platsen ska kännas som en trygghet och symbolisera att få komma i hamn. Barnen ska känna att det här är en trygg plats att vara, en plats att komma till där de kan känna sig hemma, avslutar Gudmund.

Noas Ark

Barnens nya lekplats på

Svenska Kyrkan Text & foto: Agneta Spjuth

Just den dagen som SWEA hälsar på är det ganska lugnt i lekparken. Vi lyckades ändå fånga två glada, norska barn Alexander Westelius-Hansson och Leon Pande-Rolfsen.

magazine48

Varje år drabbas Singapore av en otäck dimma bestående av brandrök och avgaser. Dimman kallas haze och uppstår när plantage i Indonesien

bränner skog för att röja mark på billigaste möjliga sätt. Bränderna är alltså planerade och även om de är olagliga så tuttas de på varje år vid samma tidpunkt. Den 13 juni var det dags för årets haze. Skillnaden från tidigare år var att i år skulle det bli värre. Mycket värre.

Singapore mäter hazen med hjälp av ett index som kallas PSI (Pollutant Standard Index) där 0-50 anses bra och värden över 300 anses vara riskabla (hazardous). Fredagen den 21 juni var PSI-värdet uppe på hela 401. Detta att jämföra med sista gången värdet var uppe på en ”all time high” nivå vilket var 1997 då PSI nådde 226.

Under dessa kritiska dagar var Singapore som förlamat av hazen. Alla som hade möjlighet stannade inomhus. Var man tvungen att ta sig ut var det masker som gällde. Maskerna tog för övrigt slut i alla affärer och det var till och med svårt att få tag på dem på nätet. Skolor och dagis stängde och många expats började fly landet.

Den 22 maj föddes mina tvillingar exakt fyra veckor för tidigt. Så när hazen var som värst var de ganska precis en månad gamla. När paniken spred sig på facebook och alla våra Singaporevänner började fly landet blev jag minst sagt stressad. Jag och min man försökte panikartat planera för hur vi skulle kunna ta oss ur landet bara för att inse att det inte gick. Vi hade nämligen inte fått barnens samordningsnummer ännu. Känslan av att inte kunna fly landet gjorde att denna älskade ö helt plötsligt kändes väldigt klaustrofobisk. Som tur var fick vi samordningsnumrena, och kunde därmed göra tillfälliga pass, samma vecka som hazen härjade som värst och på inrådan av vår barnläkare satte vi oss på planet med våra tvillingar och vår nästan två-åriga son, söndagen den 23e juni. Hade vi vetat att hazen mer eller mindre var över samma dag som vi åkte, hade vi nog tänkt över resan en gång till. Men känslan av att få andas frisk luft i vackra Sverige gjorde att den jobbiga resan nästan var värd det.

Singaporei dimma

Text: Maria-Pia BengtssonFoto: Sofia Bergqvist & Sara Gerdner Kalle

reportage

49 magazine

reportage

En dag på racingbanan

Vi flyttade till Singapore i slutet av oktober förra året. Tanken var att vi skulle komma redan på somma-

ren, men av olika skäl vi inte kunde styra över var vi tvungna att skjuta fram flyt-ten. Plötsligt stod vi inför problem vi inte räknat med: barnen skulle byta skola mitt i terminen och att hyra ut ett hus från första november är inte lika lätt som att göra det vid sommarslutet när det är många som vill byta boende.

Och, hemska tanke, vi skulle dessutom missa Singapores Grand Prix!

Det där sista är sagt med en viss ironi från min sida. För mig gjorde det varken till eller från men maken, som är en inbiten Formel 1-fan, insåg förstås snabbt att han gick miste om årets höjdpunkt bara för att vår flytt blivit uppskjuten. Detta misstag fick förstås inte upprepas ytterligare ett år. 2013 måste Formel 1 stå på schemat. Efter en hel del debatterande om huruvida det var bäst att maken skulle gå ensam och köpa en dyr biljett där man ser racet bra eller om vi skulle gå hela familjen och i så fall köpa de mycket billigare walkabout-biljetterna, valde vi det senare alternativet. Första året ska alla få vara med, så att vi kan se om vi gillar det.

Singapores Grand Prix är en tredagarstill-ställning som återkommer en helg i septem-ber varje år. Det första loppet i den form det har nu kördes 2008, men det har tidigare funnits andra liknande lopp i Singapore. Ar-rangörerna har kontrakt på att fortsätta med loppen till och med 2018, sedan får man se om det är i Singapores intresse att fortsätta med dem. Fredagen och lördagen används

till träningsrace och under lördagen körs kvalificeringar. Det riktiga racet körs på söndag kväll. Alla dagar körs även två an-dra raceserier: GP2, som liknar F1 fast det är lite mindre och bilarna är inte lika snabba och Porsche Carrera Cup, som är ett lopp där bilarna ser mer ut som vanliga gatbilar. Vi hade bestämt oss för att gå på söndagen och se det riktiga loppet.

Även om det största intresset för Formel 1 kommer från Europa så körs det lopp över hela världen. Formel 1-säsongen börjar i Australien i mars och avslutas i Brasilien i november varje år. Av alla Formel 1-täv-lingar världen över är det bara tre som är stadslopp: Albert Park i Australien, Monaco och Singapores GP. Det innebär att racing-bilarna kör på gator som annars är till för vanlig stadstrafik. I Singapore stänger man under racingdagarna av ett område i Ma-rina Bay och bilarna tävlar på gatorna runt

Esplanade. Till skillnad från banor som är byggda enbart för racing innebär det att barriärerna är närmre och marginalerna mindre. Sker det en krock kan det stanna upp ett helt lopp eftersom det inte finns av-körningsområden där krockade bilar kan vara ur vägen. Samtidigt innebär en sådan här bana att publiken är väldigt nära banan och upplevelsen. Singapores racingbana är också den med flest kurvor av alla banor under året. Det är i kurvorna som bilarna har en chans att köra om varandra, men det är också där som de flesta krockarna och avkörningarna sker. Man kan lätt säga att Singapores bana är gjord för mycket dra-matik och spänning.

Vi tar oss till racingområdet runt tretiden så att vi ska hinna se GP2 som körs kl 16. Inne på området har det inte hunnit bli så mycket folk än och trots att vi bara har walkabout-biljetter som inte ger rätt till sittplatser så

Text: Madeleine Gullman-StrandFoto: Ingar Fossan

magazine50

reportage

finns det ändå bra ställen att stå på. Man har satt upp ramper med trappsteg där man till och med kan sitta inför loppet. Barnen tar genast upp både mobiltelefoner och Nintendospel för att sysselsätta sig. Vi tvingar dem att sätta i öronproppar, för när racet drar igång kan det bli riktigt hög-ljutt. Eftersom jag inte är så insatt i racing går det mesta i loppet helt förbi mig. Min man påpekar hela tiden saker som ”Såg du det där, hans framvinge höll nästan på att ramla av, den måste de fixa annars kan det gå illa.” Själv lyckas jag på min höjd se vilken färg bilarna har och även det kräver en verklig ansträngning från min sida. Det sker en krock lite längre bort i en krök. Min man som är lång kan se över alla huvuden, men jag missar det helt. Däremot är jag helt fascinerad av de hjälparbetare som snabbt ska kasta sig ut på banan och hjälpa till och sedan snabbt ta sig tillbaka utan att bli på-körda. De är otroligt smidiga när de tar sig bort från banan genom att kasta sig in ge-nom ett hål i stängslet. Det finns också en man som ska hjälpa till att släcka bränder om någon uppstår. Jag får aldrig se honom ”in action”, och tur är väl det, men jag ser honom gå runt på utsidan av banan. Han har en tättsittande huva för ansiktet som bara är öppen för ögonen. Det får honom att se ut

som en mumie med solglasögon och orange tjock overall. Han har det nog inte lätt i vär-men. Singapores annars så ständiga skurar är långt borta denna dag.

Singapores GP är en folkfest. Man kan gå runt i det område biljetten gäller och titta på artister som uppträder på scen eller ibland mitt på gatorna. Man kan köpa glass eller kall öl att svalka sig med i värmen. Överallt finns också stånd där det säljs souvenirer i form av t-shirts och kepsar. Maken hittar snabbt en t-shirt han vill ha och våra döttrar bestämmer sig för var sitt linne. Jag provar en t-shirt och vänder mig mot resten av fa-miljen. Alla skakar på huvudet. ”Det där är inte du, mamma!” Nähä, så var det med det.

Trots att arrangörerna jobbat hårt på att få fram folkfestkänslan så ska man ha klart för sig att det här inte är någon social tillställ-ning. Så fort det är ett lopp måste vi skydda öronen med hörselskydd. Vi som sett fram emot att träffa flera av våra vänner på om-rådet och umgås med dem inser snart att det här är fel tillfälle för det. Kanske hade det funkat om vi hade kunnat teckenspråk bra. Med öronpropparna insatta i öronen blir samtalen svårtydda. Jag inser samtidigt att läsa på läpparna går bra så länge det är

svenska ord, men när våra norska vänner säger något har jag svårt att förstå. Mellan loppen är dock ljudnivån lägre.

Efter en middag bestående av typisk snabb-mat (pizzabitar, pommes frites och satay-spett) som intagits på en medhavd picknick-filt är det dags för den verkliga attraktionen: Det stora loppet. Nu är klockan åtta på kväl-len och mörkret har sänkt sig. Det är det här som är det mest speciella med Singapores GP. Alla andra formel 1-lopp körs på dag-tid, Singapore har det enda nattracet. För förarna innebär det inte så stora skillnader för banan är väl upplyst, men publiken ser loppet med Singapores upplysta skyline i bakgrunden. Ser man racet på teve brukar bilder på bilar varvas friskt med bilder på omgivningen, något som sällan görs på de vanliga dagtävlingarna.

Ett race innebär sextio varv runt banan och brukar ta ungefär en och en halv timme att köra. Det finns elva team som tävlar och varje team har två förare, sammanlagt är det alltså 22 tävlande bilar på banan. Det som till största del kan inverka på hur loppet går för de medverkande är däckbytena. Varje bil måste byta däck två till tre gånger per lopp. Däcken slits oerhört mycket under en

51 magazine

reportage

sådan här tävling. Med nya däck kan man köra snabbare eftersom de ger ett bättre grepp, men att byta däck tar tid. Vid ett däckbyte hjälps femton personer åt för att det ska gå så snabbt som möjligt. Själva bytet tar cirka tre sekunder, men om man räknar in tiden det tar att köra in i ”pitlane” och sedan tillbaka ut på banan går det åt cirka tjugo sekunder. Det är en massa tid för andra bilar att köra om på.

Eftersom det här racet går ännu snabbare än GP2 tycker jag att det är svårare att hänga med i loppet. Det tar mig tre varv innan jag fattat vilken bil det är jag borde heja på. Eftersom jag är av normallängd och inte kan se över andras huvuden begränsas min sikt till den lilla bit jag kan se mellan andra människor och det gör att jag tröttnar efter några varv. Barnen är ut-tråkade och ena dottern klagar på att hon är trött och vill hem. Till slut blir det så att jag tar med henne hem så att maken och den andra dottern i lugn och ro kan se resten av loppet. Jag grämer mig lite över att jag missar dagens höjdpunkt; den efterföljande konserten.

Jag frågade maken innan vi köpte biljet-terna hur välkända artister det brukar vara på konserterna. Hans svar var: ”Ja, det kanske inte är Rihanna och Justin Bieber precis, men snäppet under.” Han hade fel. Det visar sig vara precis Rihanna och Jus tin Bieber som är årets artister. Rihanna spelar på söndagskvällen efter huvudracet och Justin Bieber på slutkonserten dagen efter. Att se Rihanna ingår om man har en racebiljett för söndagen. Vill man se Bieber krävs det att man har en racebiljett för nå-gon av dagarna plus att man köper till en extrabiljett för slutkonserten. Det har vi inte brytt oss om att göra. Rihanna däremot hade vi kunnat se. Men det är bara att inse: konserten börjar halv elva och det är skol-dag dagen efter så chansen att jag skulle få se den var nog aldrig särskilt stor.

Vem vann Singapores Grand Prix? Sebastian Vettel förstås! Det gör han för det mesta.

magazine52

Det handlar om de där sakerna som befinner sig mellan dina skulder-blad och dina revben – just det,

dina bröst. Det är just här som den vanligas-te formen av cancer för kvinnor tar fäste: bröstcancer. Denna form av cancer drabbar kvinnor över hela jorden, men faktum är att fler asiatiska kvinnor dör av bröstcancer än i Europa och USA, trots att antalet fall av bröstcancer är fler i västvärlden. För att för-söka förstå anledningen till detta problem ska Dr Mikael Hartman genomföra The Long Ride – en motorcykelresa genom 18 länder på fyra månader – en resa som kom-mer att samla in pengar till Asian Breast Cancer Research Fund.

Dr Hartman, Associate Professor at National University Hospital och bröstcancerkirurg, har arbetat i Singapore i fem år och det tog inte lång tid innan han insåg hur allvarligt problemet med bröstcancer är för de lokala kvinnorna.

”Efter cirka sex månaders arbete såg jag fler stora tumörer här än vad jag hade sett under tio år i Sverige”, säger Hartman. ”Så ska det inte behöva vara. Då förstod jag att vi måste förstå det här bättre för att kunna hitta en asiatisk lösning på ett asiatiskt problem. Vi måste lära oss mer.”

Han berättar att han ofta ser patienter med väldigt stora tumörer i brösten. Sådana tumörer kan man fortfarande operera, men om man diagnoserar cancern i ett sent skede är risken större att den har spridit sig och då stiger dödligheten.

”Den asiatiska kvinnan är mindre benägen att gå på screening”, tillägger Dr Hartman,

”medan nästan 70–80 procent av svenska kvinnor gör det”.

Frågan är varför kvinnor här är mindre be-nägna att gå på screening. Kanske förstår de inte vitsen av att gå till doktorn när man är frisk eller kanske är det en kostnadsfråga. I vissa fall tackar de även nej till rekom-menderad behandling om bröstcancer har upptäckts och söker kanske i stället hjälp via alternativa metoder.

Det som görs i västvärlden för att förebygga bröstcancer och reducera dess dödlighet kanske inte kan fungera i en asiatisk och kulturellt annorlunda miljö. Men då åter-står frågan, vad är det som som kan göras istället?

I mars 2014 ska Dr Hartman tillsammans med sin kollega Phillip lau lämna Singapore på sina motorcyklar och besöka cancerkliniker och sjukhus i flertalet länder i Asien och Europa. Det kommer att bli föreläsningar, möten med allmänheten, kirurgiska demon-strationer och ett utbyte av erfarenheter och information från alla parter.

”Ibland är det de som lyssnar på oss, ibland är det vi som lyssnar på dem”, säger Dr Hartman.

Duon har som mål att köra cirka 40 mil om dagen, fem dagar i veckan, med vila antingen i tält eller på hotell. Det kommer att bli slingriga små bergsvägar, djupa dalar, gassande sol, åska och säkert en och en an-nan punktering. Till hjälp under resans gång kommer de att ha två 4x4-bilar, varav en kommer att köras av professor Lee Chuen Neng som är hjärtkirurg. Ett filmbolag har

visat intresse för att filma äventyret, som bekostas av Dr Hartman och Iau själva.

Resan avslutas vid Karolinska Institutet i Stockholm, vilket passar bra eftersom Karolinska Institutet samarbetar med NUH.

Hittills har ca SGD3,5 miljoner samlats ihop till Asian Breast Cancer Research Fund och Dr Hartman och Dr. Iau är tacksamma för alla finansiella bidrag. Alla donationer ger 250 % skattereduktion och staten matchar även ditt bidrag, dollar för dollar.

För mer information om The Long Ride, gå till http://medicine.nus.edu.sg/medsur/the-longride/ eller besök www.facebook.com/LongRideSS

MammografiDr Mikael Hartman råder kvinnor i lämplig ålder att gå på kontroll, dessutom att gå till doktorn om du har hittat en knöl genom själv -examination. Om man är mellan 40 och 50 år kan man gå på mammografi vartannat år, och mellan 50 och 70 år bör man gå varje år. Det räcker med att kontrollera genom mammografi. Ultra-ljud kan hitta saker i ditt bröst som inte är farliga och det skapar bara oro. Det är bättre att använda ultraljud när man redan har hittat en knöl i bröstet med hjälp av mammografi.

Text: Åsa Purdy

The Long Ride – en motorcykelresa för att bekämpa bröstcancer

53 magazine

H O U S T O N • R I O D E J A N E I R O • L U A N D A • L O N D O N • A T H E N S • G O T H E N B U R G • H E L S I N K I • S I N G A P O R E • B E I J I N G

THE STENA SONANGOL SUEZMAX POOL combines the

resources of an innovative ship owner and a national oil

company. Since 2005, we have been safely carrying millions of

barrels of crude oil every year across the seas. We offer modern

quality tonnage with high vetting standards to our clients

worldwide. With a growing fleet of around 25 tankers, we are a

major and reliable source of Suezmax tonnage.

Our four global chartering offices across the time zones

(in Singapore, London, Houston and Rio de Janeiro) ensure that

we are close to you, no matter where you are.

A UNIQUEJOINT VENTURE

www.stenasonangol.com

SSSP_Swea_ad2_210x297mm.pdf 1 2011-02-02 15.10

magazine54

SWEA i världen

Årets världsmöte (VM) med SWEA arrangerades av SWEA Rimini. Den 3 – 6 oktober 2013 välkomnades vi till Bologna i Italien, en fantastisk stad med härlig atmosfär och en harmonisk blandning av gammalt och nytt.

Bologna är en av Italiens äldsta städer. Den anlades av etruskerna med namnet Felsina och koloniserades senare av romarna som döpte om den till Bologna. Här finner man Europas äldsta universitet, vilket grunda-des redan år 1088, och sedan dess är staden känd som La Dotta – den lärda.

Ett annat tilltalsnamn är La Grassa – den feta. Bologna rankas ofta som Italiens mat-stad numero uno och de som bor här lägger en stor del av sin inkomst på just mat. Ur-valet av bra, lokala råvaror är mycket stor, tänk på hemgjord tagliatelle, lasagne och tortellini med den berömda Bolognese-så-sen, och de härliga charkuterivarorna med lufttorkad skinka, salami och mortadella.

Sedan SWEAs stora omorganisation 2002, är det här det femte världsmötet som ar-rangeras och det med ett rekordstort antal deltagare. Nästan fyrahundra deltagare från 73 olika avdelningar från alla våra regioner var närvarande. Det var en salig blandning

av unga och gamla kvinnor, vissa deltog på sitt första SWEA-möte och det fanns en handfull deltagare som varit med från starten för 34 år sedan när Agneta Nilsson grundade SWEA. En häftig blandning av tuffa och inspirerande kvinnor!

Då SWEA Internationals eget årsmöte 2013 ägt rum tidigare i år, kunde därför världs-mötet ägna all tid åt information och kom-munikation. International presenterade SWEA i dåtid, nutid och framtid och se-nare, i mindre grupper, fördjupade vi oss i tre teman; barn utomlands-svenska språket, SWEA i framtiden, samt SWEAs informa-tion och kommunikation.

Alla deltagande sweor kan medverka i diskussionerna och vara med och påverka SWEAs framtid. Med tanke på det otroligt höga deltagarantalet råder det ingen tvekan om att ett stort intresse och engagemang finns.

Under fredagen höll de sju regionerna sina årsmöten. Vi i region Asien gick igenom de ekonomiska rapporterna för 2012, och en kort presentation hölls av respektive avdel-nings ordförande. Regionen har 644 med-lemmar varav SWEA Singapore utgör lite över 20%. Rörligheten i hela region Asien

är dock stor (förutom i Australien), till skill-nad från Europa och USA, vilket försvårar kontinuiteten och arbetet i nystartade pro-jekt inom avdelningarna.

I regionen har vi donerat cirka 210 000 kronor till olika välgörande ändamål och stipendier som Hang on Hangers, tryck-ning av svensk kokbok till kinesiska, tsunamidrabbade områden i Japan, bokin-köp till barnhem, svenska skolans skriv-tävling, uppbyggnaden av svenska kyr-kans lekplats i Singapore, och stipendier för fortsatta studier i svenska språket i Seoul för att nämna en del. Detta tack vare alla individer som engagerar sig och gör fantastiska insatser. SWEA i helhet ger donationer och delar ut stipendier till projekt med svensk anknytning för cirka två miljoner kronor per år.

Vi diskuterade medlemsrekrytering i regionen, folks uppfattning om SWEA, och SWEAs framtida funktion. Medlems-rekrytering är en viktig punkt, hur vi kan växa på ett effektivt sätt och genom nya kanaler. Hur motiverar vi till engagemang? SWEAs överlevnad är beroende av frivilligt engagemang ifrån alla dess medlemmar. SWEA är ju en förening för medlemmar av medlemmar.

Text & Foto: Maggan Kullberg Stampe

Swea Singapore får mottaga priset för bästa tidning

Sweardföranden från olika länder i Asien möts

SWEA Riminis VM-kommitté och arrangörer

Årets världsmöte i Bologna

55 magazine

SWEA i världen

Vi diskuterade vår nya webblösning som kommer att lanseras i november. Håll ögo-nen öppna efter vår nya ljusa och trevliga hemsida som kommer att vara mycket mer användarvänlig jämfört med den tidigare.

Lördagen dedikerades till olika föredrags-hållare samt workshops. Under förmidda-gen fick vi ta del av inspirerande tal från några av våra samarbetspartners, bland annat Sveriges ambassadör i Rom, Ruth Jacoby. Agnes Gudmundson Lidbeck, som är stabssamordnare och pressansvarig på Svenska Institutet (SI), höll ett föredrag om hur de arbetar med att öka omvärldens in-tresse och förtroende för Sverige. Åsa Lena Lööf, styrelseledamot i Svenskar i Världen (SVIV), tidigare Internationell Ordförande i SWEA, berättade om organisationen som är utlandssvenskarnas främsta lobbygrupp och representerar dem på hemmaplan, där de jobbar aktivt för att förbättra villkoren för oss.

Eftermiddagen tillbringade vi i tre olika workshops. Den första, ”Tema BUS” (Barn utomlands och Svenska Språket), leddes av Monica Bravo Granström, språkvetare, med personlig erfarenhet i flerspråkiga barn. Hon arbetar för tillfället med ett pro-jektarbete där de jobbar med att stötta ut-landssvenskar för att hjälpa sina barn med svenska språket.

Workshop nummer två var ”Tema Fram-tid”. SWEAs framtidskommitté diskuterade hur SWEA kan utvecklas, vilka utmaningar vi står inför och hur kan vi förbereda oss för framtiden. Framtiden för SWEA är ett hett ämne just nu, framtidskommittén har tillsatts för att fokusera på hur vi tar SWEA in i ett förändrat, förnyat och förbättrat ut-seende.

Eftermiddagen avslutades med ”Tema Kommunikation och Information inom SWEA”. Här presenterades den nya webb-lösningen, och alla olika kommunikations-medier som idag finns inom SWEA In-ternational, Facebook, Linkedin och You Tube.

Medan avdelningsordföranden satt i möten bjöd Riminis sweor på ett fullspäckat pro-gram till alla som rest in för att njuta av det Bologna och dess omnejd har att erbjuda. Då maten i Bologna är en sådan viktig del av det vardagliga livet och många världs-berömda italienska maträtter kommer just härifrån, hade många av utflykterna valts med inriktning på mat. Det erbjöds utflykter till Parma, och Modena, besök på Keramik-museet, pastakurser, stadsvandring och sist men inte minst shopping.

På kvällarna bjöds vi alla på mingel och middag, en Jazzkväll, och allt avslutades

med en stor festmiddag med operaunder-hållning och dans.

Här fick vi också vår fantastiskt fina nomi-nering då SWEA Singapore vann SWEA-blads-tävlingen. Av 73 avdelningar hade 43 bidrag inkommit, och vi var den klara vinnaren. Stort grattis och tack till alla som varit inblandade i tidningsarbetet. Jag vet att alla i SWEA-världen ser fram emot kommande nummer av Singapores SWEA Magazine.

Som vanligt kan jag inte undvika att bli imponerad och inspirerad av alla dessa starka och duktiga kvinnor som ger så mycket av sin frivilliga tid för att vi an-dra skall få uppleva det stöd och den hjälp som SWEA erbjuder alla som flyttar till ett främmande land. Vi kan dock inte upp-nå allt detta utan er hjälp, så jag uppmanar er: kom fram, tag plats, förmedla idéer och engagera er i SWEA. Tillsammans kan vi komma långt!

Nu återstår bara att avsluta med ett varmt tack till SWEA Rimini för att ni lagt ner många timmars arbete på att erbjuda oss bästa tänkbara förutsättningar för bra mö-ten, trevliga utflykter, mingel och måltider.

Kom ihåg att det är vi tillsammans som gör SWEA Singapore så fantastiskt!

Världens bästa SWEA tidning! På världsmötet i Bologna i oktober presenterade SWEA internationals PR-kommitté SWEA Magazine Singapore till vinnare av SWEA Internationals redaktionstävling 2013. Därmed är tidningen i er hand, SWEA Magazine Singapore, världens bästa SWEA tid-ning. Ett stort tack till alla som bidragit till detta och tidigare nummer – vi är världsbäst!

Juryns motivering: Juryn anser att SWEA Singapore har skapat en professionell tidning som mycket väl kan mäta sig med de stora publikationer som finns ute på marknaden idag. Fantastiska resereportage blandas med lokala SWEA-arrangemang på ett utmärkt och lockande sätt. Trots den internationella inriktningen har man inte glömt sin position som SWEA i Singapore och lyckats varva internationella reportage, vackra lokala annonser och faktaspäckade artiklar med sin lokala SWEA-information på ett mycket smakfullt sätt. I juryn: Åsa-Lena Lööf (fd SWEA Int.ordförande), Annette Åsberg (ordf SWEA Western North America), Sanna Wilkinson (Grafisk designer), Pia Wennerth (SWEA Int. PR-kommitte)

magazine56

Vi flög från Singapore till Perth för att hämta ut vår hyrbil och därefter direkt bege oss söderut till Margaret River-

regionen. Det var ungefär tre timmars körning på glestrafikerade breda vägar ner till Yallingup där vi hade hyrt ett hus. Vägen kantades av det typiska australiensiska busklandskapet och en och annan känguru. När vi kom längre söderut var våren i full blom med mängder av växter och olika sorters blommor som förmodligen bara finns i Australien.

Yallingup ligger vid havet i norra Margaret River och stranden är känd för sina höga vågor och är därför surfarnas paradis. När vi var där var vågorna mellan två till tre meter höga, vattnet var 17 grader och det var cirka 15 grader i luften. Ändå var det fullt med surfare i alla åldrar på jakt efter den största vågen. Vi var där i oktober, Australiensisk vår och lite för kallt för att bada för vår del, så vi nöjde oss med att beundra de mäktiga vågorna. Vill man bada finns det lugnare

Aldrig tidigare har jag sett så många långhåriga män på en och samma gång, antingen var det de där vältränade surfartyperna som slängde med sitt blöta hår eller Crocodile Dundee typerna med sitt blonda hårsvall under läderhatten. En del av australiensarna kändes som hämtade ur den gamla TV-serien Flying Doctors och gick på stan i ridstövlar och väldigt leriga jeans. Det kändes genuint och avspänt och väldigt mycket Australien. Vi har precis kommit tillbaka från vår resa och jag vill tillbaka!

En resa down under till

Margaret River down under

57 magazine

stränder på andra sidan av denna udde, i närheten av Dunsborough några kilometer bort.

Huset som vi hyrde var ett privat hus, stort och fullt utrustat. Det var så skönt att komma från vår trånga lägenhet i Singapore till ett stort hus där barnen kunde ha hela undervåningen och tomten att springa omkring på. Jag tror att vi njöt lika mycket allihop av det. Att dessutom få tända en brasa i kaminen på kvällarna var väldigt mysigt. Huset låg på en kulle endast fem minuters promenad från havet och vi hade fin utsikt från den stora balkongen.

Jag slogs av hur extremt glesbefolkat detta enorma land faktiskt är. Nästan alla hus är enplansvillor som breder ut sig och väldigt små delar av kuststräckan är bebyggd. Ändå var det så mycket att göra i regionen. Den 43 kilometer långa sträckan från Yallingup till Margaret River kantades av vingårdar och bryggerier. Alla har öppet och man kan stanna till precis var som helst och provsmaka och handla vin. En del vingårdar har restauranger där man kan stanna och äta, till exempel Cheeky Monkey Brewery som var ett väldigt populärt och trevligt ställe.

Längs med hela kusten är berget urholkat och det finns fantastiska dropstensgrottor på flera ställen. Vi besökte Ngilgi Cave som är bra att besöka med barn. Det finns en tunnel bara för barnen att krypa genom och den fantastiska Jewel Cave som förutom stalagmiter och stalaktiter hade droppstensformationer jag aldrig sett tidigare.

Längst söderut, fem mil söder om Margaret River ligger Augusta och udden Cape Leeuwin. Här möts Indiska oceanen och Söderhavet. Den vita fyren, Cape Leeuwin Lighthouse, byggd i sandsten från trakten, skjuter upp 56 meter över havet och kan ses från havet på fem mils avstånd. Detta är en av världens farligaste kuststräckor där många fartyg har förlist så fyren har fyllt en viktig funktion.

Barnen klagade aldrig över att det faktiskt var svinkallt och bara 12 grader inne i huset när vi vaknade på morgonen, inte heller klagade de över att gå flera hundra trappsteg i grottor och fyrar

utan allt detta uppskattade både stora och små. Men jag har nog sällan varit på ett så barnvänligt ställe som Australien. Alla restauranger och caféer hade aktiviteter och målarsaker åt barnen. Många ställen och vingårdar vi besökte hade roliga lekplatser, vilket vi inte är så bortskämda med här.

Men det bästa besöket vi gjorde var nog på en av de många bondgårdarna längs vägen. Här kan man klappa och mata djur, rida på hästar och leka. Vi besökte en bondgård som heter Sunflower Farm nära Margaret River och barnen matade och kelade med kaniner, får, nykläckta kycklingar och självklart känguru-ungar. Det var fantastiskt mysigt. Den största besvikelsen för barnen var att vi inte köpte med oss några av de små kaninungar som var till salu. Tog man fler än fem fick man dem nämligen helt gratis, så barnen kunde inte förstå varför vi inte gjorde det.

Förutom allt detta och den klara friska luften var det en sak till som fick mig att älska Australien och det var maten. Allt var närproducerat och purfärskt. Överallt låg gårdar som sålde eget kött, egenproducerad ost, färska ägg, nybakat bröd, egenproducerad juice och färska grönsaker. I regionen låg många små företag med egen produktion av allt från tvål till glass och fudge. Även det vi handlade från butikerna smakade fantastiskt eftersom alla grönsaker och allt kött var så färskt och närproducerat! Klimatet verkar vara perfekt för att odla det mesta. Vi såg bland annat träd alldeles fulla av clementiner och citroner. Jag rekommenderar ett besök på Farmers Market som de har i Margaret River varje lördag. Här ställer de lokala producenterna ut sina produkter och man kan provsmaka och handla eller bara gå och titta.

Det vi inte hann med var att spana efter valar. Från september till december kan man se val i norra regionen utanför Dunsborough och från maj till september kan man se dem från Cape Leeuwin i söder. Detta får vi helt enkelt ta nästa gång vi åker dit.

Allt som allt så var detta en perfekt familjesemester med avkoppling och aktiviteter för stora som små.

– Och Crocodile Dundee, han finns på riktigt!

Text & foto: Sofia Bergqvist

magazine58

Länge hade Borneo varit ett av våra allra största drömresmål och äntligen

skulle det bli verklighet. För-väntningarna var naturligtvis skyhöga men det visade sig att vi inte skulle bli besvikna.

Med resväskor fyllda med lång-byxor, långärmat och kängor, för att inte tala om myggnät och myggsprej, var vi redo för fyra dagars djungeläventyr. Borneo är ju en oerhört stor ö och vi hade valt att flyga till Sandakan

som ligger på nordöstra delen av ön tillhörande Malaysia. Vi hade läst på att där skulle finnas ett rikt djurliv i det relativt stora området med bevarad regnskog.

När vi började närma oss kunde vi, precis som vi befarat, se

oändliga palmodlingar och de små be- gränsade fläckarna med regnskog var lätträknade från flygplansfönstret. En av anledningarna till att vi så gärna ville resa till Borneo var just för att med egna ögon få se en glimt av den negativa miljöpåverkan som vi människor under en längre tid ägnat oss åt och som bland annat lett till att antalet orangutanger minskat drastiskt. Vi hoppades naturligt- vis också på att få med oss positiva erfarenheter av hur människan försöker rädda det som räddas kan.

Vårt första boende var på Sepilok Jungle Resort som låg precis intill ett

orangutangcenter. Ett besök där var såklart ett måste. Orangutangerna levde som vilda apor gör på ett mycket stort område. Den stora skillnaden här var att de dagligen kunde bege sig till en samlingspunkt för att bli utfodrade. Dessutom togs sjuka och skadade apor omhand och fick chans till rehabilitering på centret. Det var naturligtvis en fantastisk upplevelse att få

se så många orangutanger på en och samma gång, men det var ingenting i jämförelse med vad som väntade oss senare under resan.

Resan fortsatte sedan ut till ön Selangan Island där vi hoppades få se havssköldpaddor. Det var härligt att få hoppa iland på en paradisö omringad av vita sandstränder. Vi hann med lite sol, bad och snorkling innan kvällens aktiviteter skulle börja. Efter ett besök i ett litet museum och en informativ film började vi förstå vad som väntande. Vi skulle garanterat få se en havssköldpadda som kläckte ägg på stranden. Äggen skulle i sin tur samlas ihop och förvaras i ett väl skyddat område tillsammans med tusentals andra insamlade ägg. Avslutningsvis skulle vi få se små sköldpaddsungar släppas ut och ivrigt rusa ner mot havet. Detta var en fantastisk upplevelse som inte liknar någon annan och som gör att det finns lite hopp om att dessa fantastiska varelser kommer att glida fram i våra hav även i framtiden.

Resans sista anhalt var Kinabatangan River, Borneos längsta flod. Det bruna vattnet som mötte oss, när vi med båt tog oss fram till vår lodge, var som gjort för krokodiler att trivas i. Vi fick också reda på att det mycket riktigt stämde och att en fiskare för inte så länge sedan fick sätta livet till i en krokodilattack. Med skräckblandad förtjusning hoppades vi dock på att få se de enorma djuren, men gärna på avstånd.

Vi hann med två flodturer och det vi hoppades allra mest på var att få se vilda orangutanger och kanske någon pygméelefant. Otroligt nog var i stort sett de första djuren just två vilda orangutanger. När vi satt i båten med spanande ögon brakade det plötsligt till uppe i några träd och två fantastiska orangutanger visade sig. Nog för att vi hade sett dessa apor i orangutangcentret, men det här kändes på riktigt eftersom de var vilda. Vi förstår dessutom att vi måste ha haft en enorm tur

59 magazine

som fick se dessa utrotningshotade djur i vilt tillstånd. Det var en slags euforisk känsla och alla de fåglar och olika apsorter, bland annat näsapan, fick nog inte en ärlig chans att konkurrera med orangutangerna.

Dagen därpå gick vi upp innan solen gått upp och begav oss återigen ut på floden. Det var magiskt vackert med en dimma som låg som ett täcke över floden där vi for fram. När vi så småningom rundade en flodsväng uppenbarade sig en syn som vi aldrig hade vågat hoppas på. Längs med flodbanken stod dryga 30 elefanter och betade så kallat elefantgräs. Vi ryckte fram våra kameror och fotograferade hejdlöst samtidigt som vi närmade oss djuren allt mer. Plötsligt stängdes båtmotorn av och vi gled sakta in och stötte emot flodstranden där båten stannade. Vi tittade på varandra för att på något sätt söka en försäkring om att detta var okej, att befinna sig fem-sex meter från elefanterna. Det var ju faktiskt ingen mur som skilde oss åt som på en djurpark, nu var det på riktigt. Nervositeten avtog dock ganska snabbt och vi kunde istället njuta av ännu en fantastisk upplevelse.

Båtturen fortsatte sedan med ormspaning, vilket väckte olika känslor bland oss i båten. Vi hade redan sett flera gröna vipers, dock på ett tryggt och självvalt avstånd. Nu gled vi sakta in under ett träd vid strandkanten och guiden pekade upp i trädet och vi förstod att vi skulle leta efter en orm liggandes på en gren. Mycket riktigt kunde vi se en ganska liten gul- och svartrandig orm ovanför oss. Återigen åkte kameran fram och ormen zoomades in. Samtidigt som ormen började röra på sig på den smala grenen och vi kunde se dess lilla huvud, berättade guiden att detta var en mycket giftig orm och att man avlider femton minuter efter ett bett. Upplevelsen förändrades då snabbt och även om jag tillhör dem som tycker om och fascineras av ormar blev det hela olustigt. Jag såg framför mig hur ormen trillade ner på oss i båten och med avslöjande desperata

röster bad jag och min man i kör att båten skulle backas ut.

Väl tillbaka vid lodgen återstod det bara ett äventyr innan vi skulle bege oss tillbaka till civilisationen i Singapore. Vi skulle ut på en två timmars lång djungelvandring och förhoppningsvis få se fler spännande djur. Vi hade hört att det fanns risk att få blodiglar så vi klädde oss i långärmat och långbyxor och tog på oss så kallade igelskydd på benen innan vi klev i stövlarna. Vi fick nöja oss med att se färska elefantspår och elefantbajs, men i övrigt gömde sig djuren väl, om vi bortser från en envis djurart. Jag hade fått för mig att blodiglarna bara fanns i vatten, men ack så fel det visade sig att jag hade. De fanns överallt och det visade sig att de till och med satt på bladen och ”trillade” ner på sina potentiella byten. Under vandringens gång hjälptes vi alla åt att plocka dessa blodsugare från varandras kläder och visst var det lite äckligt. När vandringen sedan var över och min mamma tog av sig sin ryggsäck hade hon en stor blodfläck på skjortan och det visade sig vara en så kallad tiger leech som hunnit bli riktigt mätt och välfylld. Vi fick lära oss hur vi skulle dra bort dem från huden och vi hjälptes åt att se över varandra och ryckte bort de som hunnit suga sig fast. Sedan återstod bara att plåstra om varandra ordentligt innan vi begav oss mot flygplatsen.

Denna resa bjöd på upplevelser som jag sent kommer att glömma och för er alla som vill ut på djungeläventyr är Borneo helt rätt resmål. Passa dock på att resa nu för vem vet snart kanske orangutangen, pygméelefanten och havssköldpaddan är ett minne blott.

Text & foto: Anna Rydberg

magazine60

resor

Vietnam är ju ett land fullt av fantastiska resmål och jag och min man hade

länge varit sugna på att åka dit. Dock hade vi några specifika önskemål som småbarnsfamilj. Vi ville helst flyga direkt utan mellanlandning. Ingen storstad på grund av trafiken. Vi ville inte heller behöva resa länge med buss eller taxi från flygplatsen för att komma till resans mål. Det fick dessutom gärna vara ett ställe som kombinerade både stad och strand. Så plötsligt uppenbarade sig Hoi An. Den lilla staden med ungefär 120 000 invånare är ett av UNESCO:s världsarv då den gamla stadskärnan är ett ovanligt välbevarat ex-empel på en sydasiatisk handelshamn från perioden mellan 1400-talet och 1700-talet. Silk Air flyger direkt till Da Nang som bara ligger en halvtimmes färd från Hoi An.

Vi bodde på ett hotell vid en av alla stränderna. Nordväst hade vi utsikt mot berg och kullar och österut Sydkinesiska havet så långt ögat kunde nå. Vi trivs jättebra i Singapore, men ibland inser man verkligen hur skönt det är att komma ifrån storstaden,

trafiken och skyskraporna ett tag och bara njuta av lugnet. Varje dag tog vi en tur in till Hoi An med hotellets minibuss.

Hoi An visade sig vara en fantastiskt charmig stad! Vi föll direkt för arkitekturen, de små byggnaderna som kantade de slingrande stadsgatorna, de vackra broarna och templen, de trevliga människorna och den goda maten. Vår dotter på 5,5 år och son på 2,5 år tyckte det var jättespännande med alla affärer och marknader med roliga prylar och det tog inte många minuter innan de hade fått inhandla varsin flöjt och varsin hatt. Det faktum att staden är ett världsarv drar ju givetvis ganska mycket turister, så souvenirer säljs överallt. Det finns gott

om trevliga restauranger och mysiga caféer i stadskärnan och vi testade nya rätter varje dag.

Något som Hoi An också är känt för är alla skräddare och konstnärer, så här kan man hitta vietnamesisk konst och få kläder uppsydda. Det svåra är förstås att välja ur det stora utbudet, men jag hade fått några tips från en väninna innan vi åkte så vi passade på att få ett antal plagg uppsydda hos en jättetrevlig skräddare. Vi beställde och

tog mått på lördagen, provade på söndagen, sedan justerades det som behövdes och vi hämtade dem på måndagen. En ganska snabb process alltså och vi var väldigt nöjda med resultatet.

Vi tillbringade bara en långhelg här, fredag-måndag, men vi förstod att regionen har mycket att erbjuda. Det finns fler städer i närheten, bland annat Hué som ska vara väl värd ett besök. Man kunde även göra dagsutflykter till ön Cham för dykning eller snorkling bland korallrev. Vi blev förtjusta i Vietnam och kan verkligen tänka oss att återvända och upptäcka mer av landet.

Hälsningar från Vietnam

Text & foto: Linda Stenborg

Smilla, Linda och Jonas på äventyr i Hoi An.

61 magazine

resor

Det svaret fick en för-vånad swea här på redaktionen när hon

bjöd in vänner från Sverige på besök här i tropikerna. Att resa med barn är ju något de flesta av oss som flyttat över halva jordklotet har vant sig vid och det känns väldigt av-dramatiserat. Men samtidigt är det förståeligt att man kan tveka om man inte är van.Från det att våra barn var bebisar har de varit med på olika typer av resor till flera länder och många kontinenter. Allt från strand- och stor-stadssemestrar till äventyrs-resor och ”road trips”. Så vi vässade våra pennor (typ) och skrev ner ett antal tips och trix som vi lärt oss under resornas gång.

Innan resan• Se till att passen är giltiga så länge som krävs för den region ni reser till.• Kontrollera vilka vaccinationer barnen behöver inför resan och se till att de får dem i tid.

Bra-att-ha-prylar• Desinficerande spray är bra att ha tillgängligt ifall någon slår sig så det börjar blöda.• Plåster är också bra att ha nära till hands.• Våtservetter kan man väl aldrig få nog av?• Alkogel för handtvätt.• Teknisk pryl för spel och filmer för att sysselsätta barnen vid långa transportsträckor. Till iPad kan man även köpa ett uttag som gör att två barn kan koppla in sina hörlurar till läsplattan.• Kritor och papper är alltid populärt. Målar- och pysselböcker kan ge lugn och ro en bra stund.

• Klistermärken! En viss tvååring vi känner kan roa sig i timmar med klistermärken, så det gäller att ha ett välfyllt lager.

Långflyg• Anländ till flygplatsen tidigt, dels för att undvika köer och stress, och dels för att låta barnen springa av sig innan det är dags att stiga på.• Inför långflyg kan det vara bra att alliera sig med storasyskonet. Snacka ihop sig lite om att ”du och jag hjälps väl åt med lillebror? Han är ju så liten”. Så att han/hon känner sig stor, duktig och ansvarsfull.• Köp hemliga presenter innan resan. När barnen är som mest uttråkade – tada! Gärna roliga leksaker som kan sysselsätta dem ett tag.• Minska på TV-tittande och spelande ett tag innan resan så de tycker det är extra kul när det plötsligt finns tillgängligt i överflöd.• Ha med nya böcker och tidningar.• Att stå på den minimala toaletten och rota igenom en överfylld skötväska kan bli stressigt vid blöjbyten, så se till att ha en smidig liten påse med det allra nödvändigaste till hands: blöjor, servetter och krämer.• Ta med minst två kläd- ombyten till barnen och ett till dig själv. Vips så välter någon ut ett glas juice över dina byxor.• Ha med något som du tror gör att barnen lättare kommer till ro när det är dags att sova: ett gosedjur, en kudde eller filt.• Lätta på reglerna. Det kan vara en bra idé att göra stunden uppe på 10 000 fot till en zon där det är fritt fram för småätande och TV-tittande. För mycket godis kan förstås ge magknip så ha många nyttiga snacks till hands.

Resa med barnText & foto: Linda Stenborg & Åsa Purtdy

”Jo, det hade ju varit kul att hälsa på er i Singapore … Men det går ju inte – vi har småbarn.”

magazine62

En mix av Kina och London är vad man möts av i Hong Kong. En stad med härlig storstadspuls, som

säkert kan upplevas såväl mer nedgången som sliten om den jämförs med Singapore. Och visst är det kanske både rörigare och skräpigare, men det är mer på ”riktigt” och jag tyckte väldigt mycket om staden. Det kanske helt enkelt är så att det är lite av just

rörigheten som tilltalar mig, och känslan av att allt inte är så tillrättalagt.

Här finns mycket att se och göra och något man inte ska missa är att, efter mörkrets inbrott, ta en promenad utefter den Hollywoodinspirerade ”Avenue of Stars” vid Victoria Harbour. Även om man inte är så bevandrad i asiatiska skådespelare, och

det är idel okända skådespelarnamn, är det kul att se, och att sedan sjunka ner på en bar med panoramavy över hamnen är helt fantastiskt.

En spårvagnstur upp till the Peak är även det ett av Hong Kongs ”måsten”. Uppifrån tornet, som reser sig nästan 400 meter över havsnivå, har man en härlig utsikt över

Hong Kong – En mix av Kina och London

Text & foto: Marina Hedin

63 magazine

staden och det Sydkinesiska havet. Det finns bilväg upp, men det är roligare och mer spännande att ta spårvagnen. Den har funnits ända sedan 1888 och är världens brantaste järnvägsspår. Det 1,4 km långa spåret går ifrån 28 till 396 m.ö.h. Jag erkänner att när det lutar som mest är det lätt att tänka tanken ”vad händer om ...”

Då är det lite lugnare att ta den 800 meter långa rulltrappan mellan Central och Mid-Levels. Mellan kl. 06–10 används rulltrappan av de som bor i de högre områdena för att ta sig ner till de centrala delarna, till sina arbeten. Klockan 10 byter den håll och då kan man ta sig åt andra hållet för att besöka restauranger, affärer, marknader och annat som finns att tillgå i de här mysiga delarna av staden. Eftersom rulltrappan består av flera etapper, är det enkelt att gå av för att besöka det område man vill. Det kan ju dock vara värt att komma ihåg att tillbaka ner får man gå!

Med hjälp av rulltrappan hittar man bland annat till Soho, eller som en taxichaufför kallade det ”the European Soho”. Här finns också ett annat mysigt område, Lan Kwai Fong, med trevliga restauranger och barer. Ett område som på många sätt bär tydliga spår från sin gamla kolonialmakt.

Ett trevligt och mycket billigt sätt att få en sightseeing är att ta den dubbeldäckade spårvagnen som går 20 km från väst till öst genom Hong Kong island. Det är kul att se staden lite uppifrån och med kameran i högsta hugg, med parkettplats vid fönstret på övervåningen, kan det ju bara bli bra. Man kan hoppa på och av var man vill och vid varje avstigning kostar det lite drygt två kronor – helt ok!

Något som jag aldrig upphör att fascineras av i den här delen av världen är alla mat-marknader. Visst, så smångingom kanske det skulle kunna bli vardag för mig också, men just nu känns det tveksamt. Nu är det med uppspärrade ögon och hög intressegrad

som jag knallar runt bland dessa stånd och Hong Kong är absolut inget undantag på den fronten, snarare tvärtom. Mycket tid spenderades genom att bara gå och titta på all mat, i mina nordeuropeiska ögon mer eller mindre förtäringsbar. Jag vet att det är en kulturell fråga, men ibland vill man kanske inte ens veta vad det är som säljs.

Fisk och skaldjur kan man hitta i alla varianter. Naturligtvis finns det ankor överallt, hela eller i delar. Delikatessen(?) ”chickenfeet” är det också svårt att undgå. Som sagt, underbart spännande och fascinerande att gå omkring bland dessa matstånd. Att man sedan kanske går omkring med öppen mun, beror antagligen mer på förvåning än på att man blir så sugen på allt.

En marknad man inte heller ska missa när man är här är Temple night market. Den öppnar på kvällen och gatorna i området fylls med stånd som säljer det mesta man kan tänkas behöva, plus naturligtvis det man absolut inte behöver.

En annan marknad värd ett besök är den stora blomstermarknaden, där färger och dofter fullkomligen exploderar. Eller varför inte besöka “goldfish market” och köpa en färdigförpackad guldfisk? Här finns mängder av affärer där det hänger påse på påse med fiskar i regnbågens alla färger.

Vill man inte titta på blommor eller fiskar, finns alltid alternativet fågel! I Yuen Po Street Birdgarden träffas man och lyssnar på och beundrar varandras skönsjungande burfåglar. Man kan även sälja och köpa dessa fjäderförsedda varelser eller kanske en ny fågelbur, men att bara titta på fågelburar i alla utföranden man kan tänka sig är en upplevelse bara det.

Som sagt, Hong Kong är kanske inte så välordnad och välputsad som Singapore, men en mycket trevlig stad, absolut värd ett besök!