MOT KARIBIEN? · Toppen av en våg som håller på att köra om oss välter rakt ner i sittbrunnen....

MOT KARIBIEN?Ett år utan skor

Thomas & Margareta Veber

Mot Karibien?© Margareta & Thomas Veber 2017 Omslagsfoto: Søren Ladeby Ogilvie1 utgåva

Mera info: www.syannalisa.com

ETT ÅR UTAN SKOR - Gratis utgåva 3

Mot Karibien?

Tack för att du vill hänga med på Anna Lisa mot Karibien. Vi hop-pas att du kommer att trivas ombord.

På de följande sidorna kommer vi att dela några av de upplevelser vi fick från Öresund till Kap Verde med dig. Det är ett litet utdrag ur den bok som kommer att släppas när vi är hemma från vår segling.

Efter varje långsegling har vi på Anna Lisa alltid en utvärdering. Alla ombord får berätta vad som var bra och dåligt. Det får du gärna vara med på också. Tyckte du om boken? Eller gillar du inte den? Är det något du vill höra mer om i den färdiga boken när den kommer? Skriv gärna till oss - vår e-post mm. finns på nästa sida.

Men nu släpper vi förtöjningarna . Följ med ombord på Anna Lisa.

Margareta & Thomas


ett år utan sKorHär är vi som bestämde oss för ett år utan skor.

Margareta Veber44 år. Har sagt upp sitt jobb som pedagog på Tångvalla Förskola för att leva ut drömmen om ett år på havet. mammaveber S/Y Anna Lisa

Mathilda Veber12 år. Är tvungen ut på havet av sina föräldrar men trivs egentligen ganska bra med det.

troels Veber9 år. Följde med stor entusi-asm med på seglingen men saknar nu sina vänner hemma.

thoMas Veber41 år. Har sagt upp sitt jobb som it-chef på Watski för att segla på oceanen och skriva böcker. vebersail Forfatter Thomas Veber


storMthomas

“Jag vill inte mer.” Även om Troels är helt utmattad skriker han or-den med en frustration som river Margaretas och mitt hjärta i små trasiga bitar. Det gör ont bakom mina ögon när jag ser min 9-åriga son må så illa. Vågorna har hela natten rullat in bakom oss och redan innan de växte till en storlek som skulle kunna dölja en stadsbuss i dalen, försökte Troels tappert att hålla kontakten med horisonten. Det var ett misslyckat försök att hålla sig frisk, för sjösjukan har återigen huggit tag i honom. Utan nåd har den som zombierna i spelet på Troels mobil attackerat, och nu börjar de äta upp honom. Vinden har stormstyrka. Ett ögonblick fladdrar förseglet. När det fylls med vind igen, är det med ett brak som får masten och alla vajrar att skaka. Det är otroligt att det håller. Vanligtvis är det Troels som föreslår att vi ska leka ordlekar, lyssna på ljudböcker, berätta historier eller bara sitta och titta ut

Medelhavet

MallorCa


över havet och tänka stora tanker. Nu sitter han som om zombi-erna från spelet har sugit livskraften ur honom. “Drick lite”, säger Margareta och försöker sätta en flaska kallt vatten för munnen på honom. Han skakar halvt på huvudet. För trött för att säga nej. “Du måste”, insisterar Margareta vars ögon lika bra som hund-ra ord uttrycker den smärta hon känner över att se vårt barn så här. Troels inser att slaget med Margareta kanske blir hårdare än att dricka, och han får några droppar i sig. Strax efter kommer det lilla vattnet ut igen. Gul, viskös galla. Det är lång tid sedan magen var helt tömd på mat. Det är 150 sjömil från Cadaqués i Spanien till Mallorcas nord-östra hörn. Det är lite mer än ett dygns segling. Väderprognosen utlovade frisk vind 8-10 m/s och bakifrån. Perfekta förhållanden för den första riktiga långseglingen på vår 15-månaders resa till Karibien. Så mycket vind att vi kan segla, och besättningen vi har med oss kan få en känsla av havssegling, men inte så mycket att det blir obekvämt. Min kusin Karin och hennes man Poul har seglat med oss varje sommar i tio år. Men det har varit i skyddade vatten i Skandina-vien. När vi senare kommer ut på Atlanten kommer det alltid att vara sjögång. Jag tänker att det vill vara bra att försöka äta, diska, borsta tänderna, klä av sig, sova och gå på toaletten när båten rull-lar i vågorna. Jag trodde att detta skulle bli en testsegling innan vi ska segla för allvar ute på Atlanten. Men seglingen till Mallorca blir alltför snabbt på allvar. Det börjar som en drömsegling. Det är allt som Medelhavsseg-lare lägger ut på Facebook. Vi tröttnar aldrig på att titta på havet. Det är svårt att bedöma vad som är mest blått: havet eller him-len. Som i en skönhetstävling försöker de båda att få flest poäng genom att ständigt avslöja nya nyanser av djupa blå färger. Solen


värmer och med teckenspråk på våra kinder, berättar den om upp-levelserna som väntar på Mallorca. Vinden kommer bakifrån och vi hissar storseglet och den stora genuan. Vi går för fulla segel, och de bär oss framåt som en balettdansös i enkla steg. Min kusins son Sören släpper ut fiskelinan och Poul sitter med sin bok. Jag har en podcast i öronen. Margareta styr och ser ut som hon njuter av livet. Så börjar seglen att svälla och de får den graciösa balettdansös att försvinna. I stället kommer det en stark och lite grov hamnar-betare och han växlar mellan att dra och skjuta oss genom vattnet. Han har inte samma elegans som dansaren, och ibland skjuter han oss så Anna Lisa skär upp för en våg på en surftur. Vattnet brusar och skummar åt sidan i ett vitt inferno som kunde ha varit ett snöoväder. Margareta som styr, kämpar för att få tillbaka Anna Lisa på rätt kurs igen. I hög hastighet, tar vi den ena surfen efter den andra. Storseglet revas först helt. Eftersom det fortfarande är för mycket segel att ha uppe, tar vi ner det. Så småningom ersätts


även genuan med vår lilla stormfock. I hastigheter vi inte tror Anna Lisa klarar, seglar vi som en sur-fare för det lilla förseglet. Det går inte ens halvvägs upp på masten, men i det här vädret, är det fortfarande som om vi har fulla segel. Ibland slår en våg i sidan och blöter ner oss när vi sitter i sitt-brunnen. Kläderna klistrar, och även om det är varmt är det som om det inte torkar igen. Saltet är som en oljig film på kroppen. När en våg kommer bakifrån och lyfter upp oss, pekar bogsprö-tet direkt ner i vattnet. På resan nedförsbacke är jag rädd att det kommer att borra in sig i vågen framför oss. Lyckligtvis händer det inte. Vågen rullar bort och sedan kommer nästa, och en ny surf-tur börjar. I byarna blåser det nu 25 m/s, och det är storm. Det är något som jag tidigare bara hört skräckhistorier om. Nu är jag mitt i mardrömmen, och jag har tagit med mig min familj. När det blir kväll hänger Mathilda också med huvudet, trots sitt sjösjukeplåster. Kung Neptunus håller på att testa henne med, men hon kämpar envist emot och håller med svårighet maten i magen. Det kommer att bli en lång natt, tänker jag. Även om jag ännu inte har haft huvudet ut över sidan känner jag också illamåendet trycka i halsen. Är det för att Neptunus testar med ett grepp om min hals om jag är värd att vara på hans domän? Så mycket lättare det skulle vara att flyga. Och billigare. Varför är vi frivilligt ute i detta oväder? I stället kunde vi ha lagt ryggstö-det ner på planet och bestämt vilken film vi skulle se på skärmen i sätet framför oss. Toppen av en våg som håller på att köra om oss välter rakt ner i sittbrunnen. Hälften av den fortsätter som en fors ner i kajutan. “Brrrr”. Sören skakar sig som en hund. Håret fastnar i hans ansikte och vattnet rinner ner längs hans rygg. “Vi måste hålla luckan stängd”, säger jag. “För att undvika att mer vatten kommer in”. Vågorna ger Anna Lisa slag efter slag. Efter varje slag fnyser


hon men säger inget. I stället pekar hon åter stäven tillbaka där Mallorca sen ska komma fram vid horisonten. Hon är som en klippa i det stormiga havet. Hennes rörelser är långsamma och kontrollerade. Hon är en danslärare som egentligen är pensione-rad, men som fortfarande i slow motion kan visa sina elever hur man tar ett dansgolv med enkla steg. I sittbrunnen är världen bullrig. Havet fräser åt oss, stormen skriker oss i öronen och vindkraftverket, som genererar ström för belysning och instrument, blir galet och gör tillräckligt med ström åt en hel liten by. Men under däck dämpas ljuden till ett mysigt knarrande och ett nästan tyst brus av bubblor som åker förbi skrovsidan. När vi kliver ner i torrvädret i Anna Lisas stora mage, försvinner det härjande vädret utanför. I den eländiga värld av saltvatten, kraschande vågor, knarrande linor, kräkningar och trötthet finner jag lite glädje i det faktum att vädret inte verkar ge Anna Lisa några större problem. “Varför i helvete skulle vi ut i det här vädret?” fräser Margareta till mig. Hon svär annars aldrig, och jag märker att hon just nu inte delar min lilla tacksamhet för att båten är så sjöduglig. Det är orättvist, det är inte mitt fel att vi är i denna misär. “Det är ju du som har koll på vädret.” Jag ångrar det direkt. Jag skulle bara ha gett henne rätt, hon har det värre än jag just nu. “Du såg själv att väderprognosen aldrig talade om så här mycket vind.” Margareta säger inget. Jag har dåligt samvete. På något sätt är det kanske ändå mitt fel. “Se till att få Mathilda med i säng”, säger hon och inser också att det inte finns någon anledning till att vi ska bli osams. Mathilda är grå i huvudet och om och om igen sväljer hon något som inte finns. Kung Neptunus var också den starkaste av de två, och nu får Mathilda betala priset för att hennes föräldrar tvingat ut henne på denna segling. “Jag vill inte”, nästan skriker hon när vi tvingar henne ner i


kojen med mig kl 20. Jag behöver vila lite innan nattvakten och Mathilda ska bli frisk igen. Men hon är uttryckslös i ansiktet. Mar-gareta hinner precis ge mig ett par plastpåsar som Mathilda kan kräka upp sin middag i. Ljudet får det att göra ont i mig, men jag kan inte göra annat än att smeka hennes hår och ge henne vatten. Neptunus är tuff och snart är magen tom. Då ler hon. När vi kastar plastpåsarna med kräk i papperskorgen, är det som om sjösjukan också slängs. “Det är är mysigt att ligga här och lyssna på allt vatten”, säger Mathilda. Vi ligger i dubbelkojen i aktern på varsin sida av koj-skyddet som håller oss på plats, så att vi inte i sömnen kastas runt av vågorna. Hon kämpar för att hålla ögonen öppna, men hon ler. Att komma ner i båten i dåligt väder är oftast fruktansvärt. Kanske beror det på att vågorna är så stora här, de största vi nå-gonsin har seglat i, att det just nu inte känns så farligt. De anfaller inte med samma aggressivitet som hemma. De korta, arga vågor som en storm i Kattegatt kan göra, boxar på båten så man tror att den ska få svullna gul och blå märken. Även om vågorna här i stormen är som några stycken av Kattegatts staplade ovanpå var-andra, är de inte så aggressiva, trots att de slår hårt. Det är faktiskt trevligt när vi är i kojen. Jag ler tillbaka till Mathilda, och så somnar vi.

Det är inte bara Mathilda och Troels som på seglingen till Mal-lorca känner Kung Neptunus behandling. Vi andra i besättningen är också prickade av hans tre-udd, fast han har inte stuckit den så djupt i oss som i barnen. Sören undviker han dock, för han har tydligen en hemlig pakt med havets kung. Sören är mitt i tjugoårsåldern. Han simmar långa rundor för att träna, och det syns tydligt på de markerade musklerna och platta mage att det inte bara är på båten han tränar. På kvällen försvinner han ut i staden till tidig morgon och sen sover han hela förmidda-


gen. Hur skulle det gå att ha en ung man med en enorm energi och som gillar musik och färgglada drinkar ombord på en familjebåt, där vi på kvällen spelar UNO och är trötta redan kl 22? Sören rullar in hela fiskelinan och byter till krokar med små bläckfiskar på när det visar sig att fisken inte gillar silvriga blink. Han diskar, hämtar saker och drar med stor styrka i skot och fall. När vi andra försiktigt flyttar oss runt i sittbrunnen, hoppar han upp och ner som en insekt som kan klättra på väggarna.

När en våg slår till oss och lämnar sin topp som ett regnoväder i sittbrunnen skrattar Sören när vattnet rinner längs hans långa blonda hår. Han sitter uppe med Poul och mig större delen av nat-ten, och när Poul och jag senare samlar energi i kojerna, håller han Margareta sällskap när hon har vakt. Vi har bara sex kojer på Anna Lisa, så det är inte lätt att vara sju personer ombord. Men när man som Sören ger så mycket av sig själv, och ständigt hjälper båten framåt, går det mycket lättare. På den hårda segling till Mallorca var vi inte alls för många ombord.

Sören


När vi efter ett dygns segling skyddas av Mallorcas nordliga udde Cabo Formentor, reser Troels sig och kollar runt. Mallorcas berg är som en skyskrapa hög pir och de ger lä för vågorna som krymper. “Jag är hungrig”, säger han, och ärren efter seglingen är helt läkta. “Får jag lyssna på en ljudbok?” Mathilda sitter redan och berättar historier för min kusin Karin som lyssnar uppmärksamt. Vi människor har en härlig egenskap att snabbt glömma motgång och i stället njuta av lyckan när solen åter skiner på oss. Det är bara några timmars segling kvar till Alcu-dia och där kan vi både köpa glass och få wi-fi.

När avgången från Skanör kom närmare, blev jag orolig för dåligt väder. Jag var rädd för att ta med min familj ut på en stor ocean där stormar blåser segel i bitar och där vågorna river bort allt från däcket. Tänk om någon faller i vattnet. Tänk om båten inte klarar pressen. Tänk om vi tvingas använda den dyra Viking livflotten. Kanske är det dumt att segla över Atlanten? Kanske borde vi bara stanna i Medelhavet? Efter stormen funderar jag över vår fortsatta resa. Är det dumt att vi ger oss ut på detta? Här i Medelhavet är vi alltid nära civili-sationen, men på Atlanten är vi ensamma om något skulle hända. Om något händer är det mitt ansvar, och jag funderar på om det verkligen är ett ansvar jag vill ha. Av den anledningen var seglingen till Mallorca bra för mig, trots att jag aldrig igen vill ut i en storm. Jag såg att min kusins man Poul, trots att han är 70, inte rörde sig sämre under stormens karuselltur än på ankarplatsen. Jag har också återigen fått bekräf-tat hur trygg och säker Anna Lisa är, så länge hon har rätt segel uppe. Det var en tung börda som försvann från min stora ryggsäck av oro. Jag såg hur både barn och vi vuxna var sjösjuka, men också att vi kom över det. Vi i besättningen kommer klara det. Båten kommer klara det.


Anna Lisa på Mallorca.

Och under tiden ska vi nog också få lagat mat, läst böcker, mysa, sjunga och vara tillsammans. Även om Neptunus åter sticker oss med sin treudd.


aVgångthomas

”Grattis på födelsedagen mannen”, säger Morten, min barndoms-vän från Ærø. Vi är 14 personer i det lilla rummet jag bor i på Vesterbrogade i Köpenhamn. Det är min 20-årsdag, och AC/DC i högtalarna, som är precis så stora som de ska vara när man är 20 år gammal, gör det lite svårt att prata. Jag öppnar presenten som Morten har med och ser att det är långseglaren Troels Kløvedals bok ”Hur sjöng sirenerna”. Den handlar om den gamla hippiens segling med båten Nordkaperen bland öarna i Polynesien. ”Det ska vi också göra”, säger Morten och skålar med den öl han har i handen. ”Segla med Troels Kløvedal? Det har jag alltid drömt om, men hur ska vi göra det? ” frågar jag. ”Nej, vi ska så klart göra det själva”, fortsätter han som om det är det enklaste i världen att spara pengar, köpa en båt, utrusta den

Danmark

KÖPenhaMn


till havssegling, hitta en besättning och sen segla jorden runt. Den kvällen i det lilla rummet, i värmen av de många gästerna, och lukten av öl som spillts på mattan, började jag planera resan till Karibien med Margareta, Mathilda och Troels. Jag skulle i och för sig först segla till Karibien i Topas av Köpenhamn för att möta Margareta, som hade seglat dit med El Cordero av Skanör. Sedan seglade vi tillsammans ett år i Medelhavet med barnen och några fler långseglingar i nordiska vatten. Morten fick andra priorite-ringar i livet, men hans ord hade fastnat i mig. Vi kunde lätt korsa haven själva utan Troels Kløvedals hjälp. 20 år senare fick en ny konversation som äntligen avslutade planeringen. ”Vi kan segla ner till festen”, säger Margareta när min bror ring-er och bjuder in oss till sitt 50-års kalas i Barcelona där han bor. ”Så fortsätter vi till Karibien efteråt”, svarar jag.

Det är 2600 sjömil till Barcelona från Skanör om man ska korsa Biscayabukten. Om man tar genvägen genom Europas floder och kanaler är det bara runt 1000. ”Det klarar vi på en månad”, sa jag vitt och brett. Det fick gamla kanalseglare att skaka på huvudet. ”Det hinner ni aldrig. Det är för långt och det är alldeles för många slussar.” Margareta och jag hade redan seglat genom floderna två gånger tidigare, så vi valde att lita på oss själva. Vi kunde lätt klara det om vi såg det som en transportsegling. 1 maj började min kusins man Poul och jag seglingen. Masten hade redan i några veckor legat surrad på däck. Broarna över flo-der och kanaler är så låga att det är omöjligt att ha masten på, men i Medelhavet skulle den resas igen. Vårsolen värmde våra mössor och framför oss hade vi 150 slussar. Det var inget rabalder vid vår avresa. På kajen stod endast Margareta och hennes mamma. Jag vet att Margareta hade före-


dragit att vara med på färden genom Europa än att stanna hemma för att tömma huset och se till att barnen fick avslutat skolåret. Men vi kände att det var det bästa för barnen att avsluta ordentligt innan de skulle vara borta från sina kamrater i över ett år. Om vi skulle hinna till festen i Barcelona var vi tvungna att dela på oss. Poul och jag var dock fulla av reslust medan solen speglade sig i Öresunds vågor. Båten var lastat med två shoppingvagnar från vår supermarket, så nu behövde vi endast handla färskvaror på vägen. Kaffe och massor av mjöl till nybakade bullar ville vi inte riskera att få slut på. I Travemünde började flodturen och det gick snabbt för motor ner genom de tyska kanalerna.

Anna Lisa lämnar Skanör.


hur tänKte Vi nu?Margareta

Veckorna innan Anna Lisas avsegling från Skanör har varit noga planerade och fokuserade. Allt har handlat om att båten skall bli färdig inför seglingen mot Medelhavet. Vardagsrumsgolvet har förvandlats till ett packlager. Jag packar allt från sommarkläder, badkläder, varma kläder, julsaker, böcker, sjukvårdsartiklar, handdukar mm. Allt som packas ner skrivs på listor, för hur skall jag eller Thomas komma ihåg vad som finns ombord när jag och barnen om sex veckor ska lämna Skanör? Jag packar, Thomas kör ner till båten med sakerna, packar ur och skriver nya listor om var sakerna nu ligger stuvade. Samtidigt har vi våra jobb som skall skötas och våra två barn som skall få en så normal tillvaro som möjligt. Ibland känns det som om tiden inte räcker till. Thomas arbetar på båten till långt ut på nätterna för att


sen gå upp på morgonen och köra till sitt vanliga arbete. Jag arbe-tar på dagarna, ser till att allt det vardagliga flyter på där hemma, att det blir handlat, tvättat ordnat mat mm. När barnen väl somnar stupar jag också i säng. Mathilda är inte så glad för att vi skall ge oss av och hon blir ledsen eller arg när vi pratar om det för mycket. Det är viktigt att vi inte hela tiden bara pratar om seglingen och packning. Vi måste se till att barnen känner sig trygga just här och nu. De har aktivite-ter som de deltar i, läxor som skall göras och kompisar som skall träffas. Ingen av oss har tid att tänka på hur det kommer att kännas den dagen båten lämnar Skanörs hamn med Thomas och Poul ombord. När dagen för avsegling kommer står jag med min mamma på hamnen för att ge Thomas den sista kramen och vinka av dem. Först då kommer känslorna och tankarna: Hur tänkte vi nu? Det som verkade så klokt och effektivt när vi la upp vår strategi i vintras, känns bara fel nu. Vi skall ju inte leva i två olika värl-dar, detta är ett gemensamt projekt som nu börjar fel. Det känns enormt tomt och ensamt att stå kvar på kajen och vårt effektivitets-tänk imponerar inte längre på mig. När båten och Thomas väl är iväg börjar nästa fas för mig där hemma. Nu är det fullt fokus på att huset skall tömmas, inte allt men mycket av det. Det skall dessutom göras i olika etapper efter-som det är olika hyresgäster under sommaren. Jag packar och or-ganiserar det som jag kan göra innan vi åker, sen tänker jag ut nya strategier för hur dem som skall hjälpa oss på hemmaplan skall packa undan resten av våra saker. Nya listor skrivs och lämnas ut. Det känns så enormt ensamt att inte ha Thomas hemma. Ingen att prata med om alla olika alternativ som finns eller uppkommer.

Vilka projekt kommer barnen att läsa i åk 3 resp åk 6? Pedago-


gerna på Tångvallaskolan delar med sig av det som de redan har planerat in och jag letar material som jag kan ta med mig. Jag vet att Troels skulle åkt på en Skåneresa, så det gör jag och barnen en solig lördag. Det är inte helt fel att få åka till bl. a. Smygehuk, Ale Stenar, Glimmingehus mm. Mathilda har gjort resan med skolan tidigare och hon berättar ivrigt om de ställen de varit på. Det blir en lyxig utflykt med helt annat fokus än packning.

”Jag har fått fel segel med mig till Frankrike”, ringer Thomas hem och säger. ”Du skämtar, hur skall vi lösa det?” ”Det andra ligger uppe på vinden, du får hämta ner det och ta med det när ni flyger den 18 juni.” ”Jag har redan super mycket packning, hur hade du tänkt att jag ska klara av det?” ”Jag går in och betalar för övervikten nu, så fixar du det,” säger Thomas.

Klart för uthyrning.


Inte vad jag drömde om, jag tycker inte ens om att gå upp på vinden själv. Men med fokus på resan så reder jag ut det och till-slut låser jag dörren till huset för sista gången, det är enormt skönt. I bilen ligger nu ett segel packat.

03.45 den 18 juni ringer klockan, det är dags att åka till flygplatsen för att flyga till Spanien där Thomas väntar på oss. Att leva i två olika världar är inget för oss, från och med nu lever vi i en och samma värld och det passar perfekt idag eftersom det är vår 11 bröllopsdag.


rhenthomas

”Hej, hej”, vinkar Poul och jag till människor som tar en promenad längs flodstranden. Motströmmen på Rhen är ibland över 5 knop, och när Anna Lisa endast går ca 6 knop för motor, är det som en lång armbryt-ning mot flodens virvlande leriga vatten. Det är bara med små marginaler som vi vinner kampen. Men folk i land hälsar glatt tillbaka. De tittar på oss när vi kör så vattnet brusar runt fören. Efter några minuter ser jag in på land igen och vi är i stort sett på samma ställe. Rhen drar i oss så att vi knappt kommer framåt. Tyskarna vi hälsade på står på samma ställe och vi vinkar igen. De hälsar tillbaka, den här gången med ett litet leende på läpparna. Jag har dock inte mycket leende på mina läppar. Frustrationen sköljer genom mig. När vi tittar in i land efter ett par minuter har vi bara kommit hundra meter. Tyskarna vinkar en gång till.

Kanaler och floder

euroPa


”Du är inte till mycket hjälp”, säger jag till Paul. ”Vad menar du?” Hans ögonbryn lyfter sig i pannan som redan är brun av solen. Jag tittar på honom med ett leende. Han har bakat bullar, kokat kaffe, dragit i tamper och gått upp tidigt varje dag under resan. ”Du är Samsøs ledande elektriker, eller hur?” ”Asch, det vet jag inte ...” ”Men trots det”, avbryter jag honom, ”kan du inte räkna ut hur man slår av strömmen på Rhen”. Läckage, man över bord, mastbrott och grundstötning. Jag tror inte att jag kan tänka på något värre. Det skulle vara om det hän-der i 5 knops ström. I den starka strömmen är det viktigt att hålla sig så långt in mot

Poul

Stark motström på Rhen.


flodsidorna som möjligt, för där är strömmen mindre än i mitten. Vi är med god marginal på rätt sida av de röda bojarna som mar-kerar var vi kan köra när en hård smäll skakar båten. Jag hinner inte att göra någonting förrän det kommer en ännu hårdare smäll. Rhens botten griper tag i oss med en knytnäve. Anna Lisa lägger sig på sidan och stannar, även om motorn fortfarande är igång. Vi har gått på grund. Vattnet bryr sig inte om vårt skeppsbrott, och det forsar förbi med oförminskad styrka, medan vi själva har fastnat. Jag tänker på den hyrbåt som gick på grund i Skanör för några år sedan. Det dröjde inte länge innan den spolades upp på stranden. Vad ska vi göra? Finns det en sjöräddning på Rhen? Är det Wasserschutz Po-lizei jag ska ringa? Är vår resa redan slut? Vad kommer strömmen göra med oss? Floden tar tag i fören och börjar vända båten utåt. Vi lutar obe-hagligt, nästan som om vi seglar. Motorn är fortfarande igång på nästan full kraft och med några små hopp är vi plötsligt fria igen. Mina handflator är svettiga och och det trycker lite i bröstet. Min stolthet har tagit skada. Något av det värsta en skeppare kan göra är att sätta sin båt på grund. Men Poul vet hur det ordnas. Med en god kopp kaffe. ”Jag styr inte här på Rhen”, säger han när vi dricker kaffet. Jag förstår honom. Med en överhängande risk för att gå på grund, är det bättre att jag styr. Jag litar inte längre på de bojar som egentligen borde visa var det är säkert att köra. Istället använder jag ekolodet för att navige-ra. Om vi alltid håller oss på tre meters djup i de inre kurvorna, är motströmmen cirka tre knop. Det räcker för att vi ska komma fram åt, även om det går långsamt. Djupet är tillräckligt för att komma över sandbankarna vi möter. Bonn, Düsseldorf, Köln ... Det är stora städer som försvinner i Anna Lisas kölvatten. Jag sitter vid rodret från sju på morgonen till


sex på kvällen. Poul servar mig med nybakade bullar med Nutella, bröd med makrill och kaffe. Dagarna är långa och tröttande så det är skönt att senare få krypa ner i kojen. På kvällen är det lätt att träffa människor i hamnarna. ”Ni är våra gäster, naturligtvis ska ni inte betala hamnavgift”, sa hamnkaptenen i en liten hamn strax utanför Düsseldorf. Senare bjuds vi på lokalt öl och middag uppe i den lilla yacht cluben. Betalning för detta kunde heller inte komma på tal. I en annan hamn på Rhen ursäkter en av de lokala att det är en halvtimmes promenad till snabbköpet. ”Jag kör dig”, säger han. Det kan mycket väl vara att vi kämpar hårt mot Rhens mot-ström. I gengäld får vi hjälp och stöd när vi kommer i land. Tysk-land är ett härlig land att vara i.

Fart över grund: 1,6 knop

Fart genom vatten:6,19 knop


Moselthomas

“Was wollen sie?” Den första slussen i Luxemburg är inte helt lika snabb på att svara som de tyska var. Det är “meldepflicht” till slussarna. I en tidigare sluss i Tysk-land var det grönt ljus och vi gick därför in. Det blev jag utskälld för på VHF-radion så länge och så högt, att jag kanske fortfarande har lite tinnitus. Oavsett så ska slussen alltid anropas på VHF-radi-on. Därför undrar det mig att slussvakten nu frågor vad vi vill. Det finns inte så många anledningar till att anropa honom. För han tror väl inte att jag vill erbjuda att klippa gräset eller tvätta bilen? Slussvaktarna har alltid varit trevliga och hjälpsamma. Den för-sta slussvakten i Nordtyskland hjälpte till med att felsöka VHF-ra-dion som vi hade lite problem med. Jag har flera gånger tacksamt tänkt på min tysklärare i grundskolan, som jag kan tacka för att jag kan prata med slussvakterna. Och alla andra trevliga tyskar också. “Jag kör dig till macken”, sa ägaren till en motorbåt i Hannover när han såg alla mina tomma dieseldunkar. Vi hämtade 110 liter i hans svarta Mercedes. Sen bjöd han oss på öl och fotboll på en pub.


I en annan hamn blev vi bjudna på grillat och lokalt öl. En kille som firade att han precis blivit pappa bjöd givmilt på snaps. En man erbjöd att köra oss i bil när vi skulle handla.

Tyskland är lika fint som folket är trevliga. Floderna Rhen och Mosel slingrar sig genom trädbevuxna berg. Sen är det vinrankor som pryder bergssidorna, och när vi smakar vinet på kvällen är det som fåglarna börjar sjunga igen.Varför den luxemburgska slussvakten frågade varför jag anropade fick jag aldrig svar på. Men det gjorde mig en aning orolig. Hur ska det gå i Frankrike där jag inte kan visa slussvaktarne den res-pekt, att jag har lärt mig deras språk? Jag anropar den första franska slussen på engelska. Jag får an-ropa tre gånger innan jag får svar. Han pratar länge på franska och jag förstår ingenting. Men snart öppnas portarna, vi får grönt ljus och kör in - utan utskällning efteråt. Och så går det vid varenda sluss. Vi ska inte vänta en enda gång. Vi får å andra sidan inga roliga berättelser eller någon annan kommunikation, än det att jag anropar på engelska (vilket slusssvakten troligtvis inte förstår) och slussvakten svarar på franska (vilket jag absolut inte förstår).

Sluss på Mosel.


Thomas köper vin i en sluss i Frankrike.


Från ProbleM till KatastroFthomas

Vi kommer fram till dagens sista sluss där det ska finnas en kaj där vi kan lägga till för natten. Slussarna är nu automatiska och vi har fått en “telecommande” (fjärrkontroll) som vi själva kan styra slus-sarna med. Det är fortfarande en kvart tills slussarna stänger för kvällen, men det händer inget när jag trycker på den gröna knap-pen på fjärrkontrollen. Jag vet utmärkt vad problemet är. Slussarna stänger kl 18, men det är fransk tid. Även om det principiellt är samma tid som i Sverige, är det ändå inte det. Det är bara att acceptera läget och förtöja på bästa sätt. När slussarna är stängda är det ingen risk att det kommer andra båtar. Vi kan tillåta oss att spärra kanalen med en förtöjning, för med Anna Lisas djupgående kommer vi inte helt in till kanten. Nästa morgon kl 8.55 ska jag starta motorn så vi är klara till slussarnas öppnas kl 9. Det går inte. Jag provar olika saker, men jag får inte igång motorn. Jag kollar oroligt på slussen för att se om det kommer båtar. Akterfortöjningen till andra kanalsidan spärrar all genomfart. “Kom igen nu”, men motorn vägrar att starta. Jag konstaterar att det har kommit luft i systemet, och när jag


har luftat, startar den som den ska. Men några timmar senare väg-rar motorn att varva när jag slår back i en sluss. Portarna kommer närmre och närmre och snart går vi på dem. Jag kan inte bromsa vår fart med motorn. “Släng en tamp till stegen”, ropar jag till Poul när jag inser, att jag inte kan lita på motorn. Men innan Poul hinner reagera varvar motorn ändå och vi stannar. Det är inte bra. Det finns ingenstans att lägga till. Endast slus-sar både framför och bakom oss. Ingenstans där vi kan stanna och mecka. Det finns det först efter ytterligare 14 slussar. Jag luftar motorn igen och som tur är går den resten av dagen. Vi kommer med båt, men vi är ändå långt ifrån allt som har med båtar att göra. Kanalerna går genom franska landsbygden där vi kan få underbar ost, honung och gott vin. Men mitt inne i landet finns det inte många marinbutiker och ingen hjälp att få. Vid nästa kaj kan vi få utmärkta croissanter men inga reservdelar eller hjälp till motorn. Men det är trots allt bättre att ligga förtöjd vid en kaj när motorn inte går, än att ligga i en sluss. Nu är motorn helt död och jag börjar felsöka. Det är troligtvis dieselpumpen som är problemet, och jag plockar isär den. Jag inser att jag behöver både hjälp och reservdelar för att få igång den igen. Det finns ingen att förklara för, och även om det fanns, så hade det troligtvis varit svårt med teckenspråk. Men vi har tur i oturen. Det är ändå dags att åka hem ett par veckor och hjälpa Margareta med huset, så pumpen kommer med i resväskan. Det känns inte bra att lämna Anna Lisa, när hennes hjärta inte slår. Men förhoppningsvis har jag en fungerande pump med mig tillbaka om två veckor. Då kan resan fortsätta den sista biten ge-nom Saône och Rhône ner till Medelhavet.


Canal des Vosges i Frankrike.

Det var kallt ner genom Europa. Sluss på Canal des Vosges.


anKra eller FÖrlis?thomas

“Ska du hänga med ner på Rhône-floden?” frågor jag en annan pappa när jag är med Troels på judo. Johan har frågat om resan, men jag räknar inte riktigt med att han är intresserad. I gym-pasalen i Falsterbo, med ungarna brottandes på mattan, verkar Frankrike och Anna Lisa långt borta. Men dagen efter ringer Johan faktiskt. “När var det du skulle flyga?” undrar han, så bokas flygbiljet-ten och jag är inte ensam på färden nerför Saône och Rhône. Jag hade en misstanke om att det var bränslepumpen som var sönder på Anna Lisas motor och har därför en ny med mig. Det tar inte lång tid att montera den, och motorn startar direkt. Jag är oer-hörd stolt över att jag lyckats fixa den själv. Vår resa kan fortsätta. I Frankrike regnar det så mycket att vattnet i Seine i Paris har stigit med sex meter. Vi är glada att det inte är där vi är, men det är mer vatten än vanligt på Sâone och Rhône också. Faktisk så myck-et, att vi får avvakta att köra ut på floden, tills vattnet har sjunkit

Johan Inte Johan


undan med en halv meter. På Rhône glädjs Johan och jag över den starka strömmen, som gör att vi går i över 11 knop. Det går plötsligt snabbt ner mot Med-elhavet. “Vad är det för ljud?” ropar jag till Johan. Stämningen änd-ras direkt och jag blir orolig. Något tjuter som fläktremmen på min svärmors SAAB från ´91. Det är inte länge sedan jag bytte fläktremmen på Anna Lisa, så det borde inte vara den. Jag slår av på farten. Det brukar hjälpa på SAAB:en, men ljudet är fortfarande där. “Det är inte motorn”, svarar Johan, men något tjuter fortfaran-de. Då upptäcker jag att det kommer från kontrollpanelen till mo-torn. Den röda lampan som varnar för hög temperatur lyser också. Motorn måste stängas av genast för att den inte ska ta skada. Men hur då? Vi har 5 knops medström. Stänger vi motorn kan vi inte styra och det vill vara en fråga om en halv minut innan vi spolas upp på stranden. Hur båten ska klara det i fem knops ström vågar jag inte tänka på. Den obehagliga känslan från grundstötningen på Rhen kommer tillbaka till mig igen. Men på Rhen hade vi åtmins-tone motorn, om den dör nu är det inte säkert att resultatet kom-mer bli lika bra. “Vi måste ankra”, ropar jag och ger Johan instruktioner om att styra upp mot strömmen medan jag själv gör klart ankaret i fö-ren. Det är sju meter djupt och jag släpper ut 30 meter kätting. Jag glädjs över att vi har investerat i ordentlig ankarutrustning. Egent-ligen var det köpt för att det är för dyrt att gå i hamn i Medelhavet - jag hade inte trott att vi skulle ankra mitt på floden Rhône. Ankaret hoppar lite och så huggar det i botten. Det verkar som att det ska dra av hela peket när kättingen sträcks. Vattnet forsar förbi oss, men vi ligger still. Varningen för hög temperatur har slutat låta. Inget pip och ing-en lampa. Ändå stannar vi motorn och går igenom allt. Impellern


är hel. Inget läckage i kylvattnet. Det ser bra ut. Vi startar motorn igen. Det kommer kylvatten och ingen varning. Det kanske var en flytande plastpåse som blockerat kylvattenintaget? Vi fortsätter, men jag är tacksam för att ankaret var så lättillgängligt.

Johans semester är slut och han lämnar Anna Lisa i Valence, ett par dagar innan Medelhavet. Jag känner mig oerhörd ensam. Mistra-len har börjat blåsa kraftigt ner genom Rhône-dalen och strömmen är fortfarande väldigt kraftig. Ibland går vi (alltså Anna Lisa och jag) i över 11 knop, men det finns ingen som bakar bullar, skämtar, high-fivar eller hjälper till med att skapa den fina stämningen som alltid är ombord. Då börjar Anna Lisa ta hand om mig. Det är som om hon kän-ner att jag behöver lite hjälp. Mistralen kan verkligen ställa till det på Rhône, och den franska motorbåten som jag slussar med har problem både vid väntbryggor och i slussarna. På ljudet att döma har de fått åtskilliga gelcoat-skador och ibland får jag bita mig i läppen när de lämnar en brygga och den kraftiga Mistral slår in

På väg genom Arles på Rhône.


dem i en duc d´alpe. Tack vara Anna Lisa har jag dock inga problem. Varken i slussar eller vid bryggor. Vi börjar köra senast 6 på morgonen, och fortsät-ter till sent på kvällen. Hon gnäller inte en enda gång. När jag går de sista 5 sjömilen utan mast i Medelhavets blå vat-ten, med Mistralens 15 m/s i ryggen, känner jag en stor tacksamhet och stolthet. Tacksamhet för att vi klarade de fler hundra slussarna, den starka strömmen och vinden utan större problem. Stolthet för att vi tog detta beslut om att segla, och att vi nu har genomfört första etap-pen. På 25 dagar har Anna Lisa och jag tagit oss från Östersjön till Medelhavet. Jag hade önskat att Margareta, Mathilda och Troels var med när vattnet bytte färg från grön-brunt flodvatten till blått Medelhavs-vatten. Men mindre än 10 minuter efter att jag har förtöjt i Port Napoleon träffar jag en trevlig tysk kille. Han bjuder mig på res-taurang och vill höra om flodturen. Världen är så full av trevliga människor. Inte bara dem som har varit med på Anna Lisa, men också alla dem vi träffar på vår väg.

Sista slussen innan Medelhavet.


hot oCh FlaMingosthomas

Jag får på masten på Anna Lisa igen och fixar de sista sakerna på att-göra listan i den lilla franska byn Port St. Louis. Sen får jag vänta. Hemma har Margareta tömt huset som nu ska hyras ut. Barnens skola är avslutad och snart flyger de till Spanien där vårt äventyr ska börja på riktigt. Mistralen blåser fortfarande ner genom Rhône-dalen och långt ut i Medelhavet. Det kan inte komma på tal att bege sig ut på havet och segla till Spanien i den kraftiga vinden. Även om jag längtar efter att se Margareta, Mathilda och Troels får jag vänta tills vinden har mojnat. Port St. Louis är dock en trevlig liten by. I ham-nen finns det många långfärdsseglare. I staden finns det många cafeer, och ofta finns det även livemusik. Cykeln jag har med mig hemifrån tar mig runt både i staden och i omgivningen.

Jag har precis betalat mina varor i snabbköpet i Port St. Louis när


en tatuerad och lite härjad tjej ställer sig bredvid mig. Hon står nära och ser hotfullt på mig med sammanpressade läppar. Är det någon jag känner? Ska jag låtsas att jag är glad, även om jag inte kan komma ihåg vem det är? Varför ser hon så arg ut? ”Du tog ett foto av mig”, säger hon. Jag kan inte minnas att jag har tagit en bild av någon, så jag bara ler och säger att det måste vara ett missförstånd. Hon går närmare och hennes mun är en tunn linje. En mycket kortklippt tjej står som backup bakom henne. Hon ser också hot-full ut. ”Nere på stranden. Det var vi som satt i bilen.” Nu vet jag vad hon menar. Tidigare idag cyklade jag ut för att se flamingos. Det skulle finnas många av dem i Rhône-deltat. Jag lyckades, men jag såg också en grupp unga människor som körde runt på stranden i en gammal bil. Flera av dem satt på taket och på motorhuven när de körde. Det måste vara den bilden. Jag nickar. ”Hur vågade ni göra det?” ”Bilden får aldrig någonsin komma ut på internet.” Hon får mig

Inte tjejen Inte tjejen

Eftersom jag har lovat högtidligt att inte lägga upp bilden på internet, är här några flamingos i stället.

Inte tjejen Inte tjejen


svära att jag aldrig någonsin lägger upp den. Hon kommer med en längre förklaring om att hon inte ska vara här i dag, men någon annanstans. Ingen får veta att hon är här. Stämningen mjukas upp lite, och det slutar med att hon ger mig sin e-postadress. Hon kan också se det roliga i situationen och varför jag tog bilden. Hon vill ha en kopia. Det finns många sätt att träffa nya människor. Detta hade jag inte förväntat mig.

Några dagar senare sitter jag och skriver på mitt stamcafé i Port St. Louis. ”Bonjour”, säger en röst med stor värme. Framför mig står den kraftigt tatuerade tjejen från igår. Nu är stämningen inte längre fientlig och hon hälsar på mig med en fransk kyss på kinden, som om jag var en gammal vän. Jag packar bort datorn och sitter plötsligt med åtta franska ungdomar som alla kan lite engelska. Sammanlagt är deras ordförråd så stort att vi faktiskt kan tala tillsammans. Mistralen har slutat blåsa, och egentligen skulle jag kunna fortsätta mot Spanien. Men de strejkar på hamnkontoret. De har båtens papper, och utan dem kan jag inte segla någonstans. Att klaga över det kommer dock inte på tal, för Frankrike är fullt av trevliga upplevelser. Jag frågar tjejen om jag får ta en bild av henne. ”Nej”. Även om vi nu är vänner kan det fortfarande inte kom-ma på tal.


Cabrerathomas

Vi hinner precis i tid till min brors 50-års kalas, och sen seglar vi från Spanien till Mallorca där vi stannar i över en månad.

Det är svårt att skilja stjärnorna från ankarljusen i masttoppen på de andra sex båtarna som ligger i viken på Mallorca. Klockan är 04.50 och det är fortfarande två timmar tills solen går upp. Det känns nästan kriminellt att sätta på pannlampan för att kunna se ankarspelet och kättingen som går åtta meter ner till botten. Denna gången har vi inte lyckats få tillstånd till att sova över på ögruppen Cabrera, som ligger söder om Mallorca. Det är ett natur-reservat och det är starkt begränsat vad man får göra där, vart man får gå i land, promenera och framför allt antalet båtar som får vara där på samma gång. Men med det cruising permit som vi har fått, tillåter de oss åtminstone att vara där från en timme efter soluppgång tills en timme innan solnedgång. För sju år sedan fick

Medelhavet

MallorCa


vi tillstånd till fyra dagar, och det var en av resans höjdpunkter. Det är helt vindstilla och det ger oss en lugn gång för motor ut i havet och mörkret. Cabreras bergstoppar smälter ihop framför oss när solen äntligen går upp, och det får de 14 öarna till att se ut som en enda. “Det var en stor fisk”, säger Poul plötsligt. Vi hoppar alla bort till den sidan där Poul sitter, och en delfin i samma storlek som vår jolle hälsar på oss med sin ryggfena. Sen simmar den under Anna Lisa för att kolla på kölen. Det är en bra början på en tur till öarna som är kända för sitt klara vatten och fina djurliv. Solen klättrar helt upp över horisonten, och tittar på månen som fortfarande inte har slutat sitt nattpass. Det röda morgonljuset gör, att det inte bara är i minnet vi ser Cabrera som rosenrött. Delfinen kommer upp till ytan igen. Den håller lite koll på oss, och försvinner sen i några minuter. Så håller den på i en halvtim-me. Den försvinner och vi står nästan utan att andas, tills den igen bestämmer sig för att vi får se den. När vi har fångat en boj nedanför en av Cabreras bergstoppar,

Den lilla hamnen på Cabrera.


stänger Margareta motorn, och det blir alldeles tyst. Trots att det ligger en del båtar som har fått tillstånd till att sova över, så hörs de inte. Det är inga utombordare på gummibåtar till eller från land. Det är ingen som badar och skriker av skratt. Inga våg-skvalp. Ingen musik från strandcaféer. Bara tystnad. Vi står alla och njuter. Det är som lugnet omkring oss också tränger in i själen. Ingen ombord säger något. Ingen vill förstöra tystnaden. Redan vid första årtaget i jollen in mot den lilla hamnen, som omges av en handfull låga vita hus, känner jag hur lyckan sköljer genom kroppen och helt ut i stortån. Tänk att en plats kan få krop-pen till att reagera så. Jag glömmer vår önskan om att stanna i flera dagar och gläds i stället över att vi har hela dagen här. Det är inte bara naturen under och över vattnet, det är också hela stämningen. En av de finaste platserna vi har varit på i Medelhavet.

Familjen är äntligen samlad.


Morgon på Medelhavet.

Insegling till Cabrera.

Kusin Karin


till andalusienthomas

”Naturen är så vacker som Andalusien i maj”, skrev Columbus till kung Ferdinand och drottning Isabella när han fann det nya landet 1492. Allt han skrev hem till det spanska kungaparet jämfördes med Andalusien. Och nu är vi här, även om vi oftast hör södra delen av Spanien benämnas som Costa del Sol. Mallorca har med sitt klara vatten, sina många ankarvikar och rika djurliv fått en stor plats i våra hjärtan. Det var bra att vi kunde vänja oss av med det genom ett par stopp vid Ibiza och Formen-tera innan vår långa seglats till Spaniens sydkust. Det är ingen vind, och vi kan inte gå de 300 sjömil för motor, så efter några timmar hissar vi segel. Vi har tillräckligt med tid. Om seglatsen tar tre eller fyra dagar betyder ingenting. Det ger en bubblande känsla av frihet i magen att ha så mycket tid framför sig. Normalt räknar vi med att segla i 5 knop, men nu glider vi ut på det blåaste hav man kan tänka sig i bara tre knop. Med vinden

Medelhavet

sPanien


i ryggen ser vi Ibizas höga berg försvinna i havet bakom oss. Jag går ner för att sova middag, så jag kan hålla mig vaken på nattvak-ten, men snart blir jag väckt av stor aktivitet på däck. Det är lika mycket aktivitet i vattnet.

”Delfin!” hojtar Mathilda flera gånger och jag hoppar ur kojen. I kalsonger, med solen värmandes på ryggen, ser jag några delfiner simma runt Anna Lisa. Bredvid oss. Nedanför oss. Framför oss. Det är som om de skrattar. ”Kan ni verkligen inte segla snabbare?” Nästa gång jag ligger i kojen och hör ropet om delfin, är det en delfinmor med en unge som kappseglar med oss. De är lika nyfikna på vilka vi är som vi är på dem. Det är som något ur den barnbok om Anja och Pelle jag jobbar på nu för tiden. Förutom att det i boken är fiktion och detta är verklighet. Det påminner mig om att vi nu lever drömmen. När jag tittar på Troels och Mathilda, som båda lyser i kapp med solen över mötet med våra nya vänner, lyser jag också av glädje. Senare kommer havssköldpaddor, som med långsamma slag med sina stora fenor simmar på ytan. Så är det flygfisk. I stimm flyger de ut från en våg för att sväva bort till nästa. Senare kommer


stora fiskar som jagar strax under Anna Lisa. Även om vinden nu har ökat, och vi seglar 6-7 knop, är de fortfarande överlägsna. Som torpeder på en meter i längd kommer de blixtsnabbt bakifrån, pas-serar oss och försvinner ner i det djupa blå igen. Är det dorados? Eller tonfisk? Jagar de något som Anna Lisas mörka undervattens-kropp sätter igång? Vi står alla på akterdäck och ser fascinerat på de snabba fiskarna.

En vinflaska rullar runt i kölsvinet. Duns duns. När vi seglar med vinden bakifrån är det utan krängning. Å andra sidan rullar vi hela tiden från sida till sida. Även om vi har kojskydd, uppspänt tyg som håller oss fast i kojerna, är det svårt att hitta en bekväm ställning att sova i. Duns duns, fortsätter vinflaskan. Genuan fladdrar en stund, och sedan fylls den med luft. Spinnakerbom-men som håller genuan utspänd, ger sig i fästet på masten. Klick. Klick. Vattnet porlar förbi skrovsidan några centimeter från mitt huvud. Sen är det tyst en minut. Kroppen slappnar av och jag somnar nästan. Då ger en våg Anna Lisa ett ordentligt slag. Vatt-net porlar förbi skrovet igen och vinflaskan rullar. Duns duns. Jag orkar inte gå upp för att flytta på den. Jag sträcker armen till den andra sidan av kojskyddet där Troels sover. I sömnen kommer hans ena ben tillbaka till mig. Kung Neptunus har testat Troels igen. Flera gånger högg han till med sin treudd, och det fick Troels att kräkas många gånger. Han ropade av frustration ut över havet, och Margareta och jag fick ont i magen av att se honom så. Men just nu har Troels vunnit över Neptunus. Han har både ätit och somnat. Det fick havets konung att välja sitt nästa offer. Jag. Även om jag inte kräks så många gånger som Troels, är jag fortfarande utmattad, och innan jag vet av det, har jag sovit bort andra dagen av vår fina segling. Den dagen tar Margareta det stora lasset med utkik och matlagning. Men det hjälper att sova. När natten kom-


mer är jag frisk och kan ta en sju-timmars vakt. Kung Neptunus har slutat attackera mig, och plötsligt är vi i Andalusien.

Den konstgjorda hamnen Almerimar, och husen som har kommit till omkring den, fanns inte när Columbus seglade ut strax väster om där vi nu är. Det är förmodligen inte här, vi kommer att leta efter Andalusiens skönhet, men hamnen har ändå sin egen charm. Hamnavgiften är som i Sverige, så några dagar här har vi råd med. Vi frossar i sötvatten - både till Anna Lisa och till oss själva. I morse var Mathilda i land. En lapp med orden ”jag springer en runda” låg kvar på bordet. Margareta har sett mer av staden än vi andra, och Troels tar ibland en liten promenad på hamnen. Vi är inte beroende av jollen. Vi saknar vårt liv för ankar, men det har också sina fördelar att ligga i hamn. Båda barnens skola hemma och båtskolan börjar imorgon. Detta innebär att skolans lärare Margareta var tvungen att använda dagen för att förbereda sig. Ikväll ska barnen i säng tidigt, för kl. 9 börjar skolan, och man måste vara där i tid.

Första skoldagen i skeppsskolan.


Det är svårt för mig att inte tänka på Columbus när vi är i Anda-lusien. Det var härifrån Columbus seglade för att hitta ”nya värl-den”. Andalusien låter i mina öron mer exotiskt än kustens mer kända namn, Costa del Sol. Vi har sett delfiner många gånger, men först här i södra Spanien har de slängt blygheten och börjat dansa framför Anna Lisa. Så är det i Andalusien. Hamnavgiften är rimlig, lägre än i Bohuslän, så vi går i hamn igen. Det är varmt så kläderna klistrar till kroppen och vi saknar den svala brisen på ankarplatsen och att kunna bada från båten. I gengäld känns det som en nästan orimlig lyx att ha oändliga mängder av vatten. Det bästa är dock att vi kan gå och komma som vi vill. Barnen träffar snabbt en spansk flicka att leka med. Jag promenerar på gatorna för att hitta ett bra café där jag kan sitta och skriva på min bok. På kvällen, när temperaturen sjunker under 30 grader, flyttar folk ut på gatorna. På torgen sitter folk och pratar. Ungdomarna i t-shirt och shorts på en bänk, de gamla i skjortor och långa byxor på en annan bänk. I en dörr står en mamma i blommig klänning och väntar på att barnen kommer hem och äter middag. En annan mamma och mormor har satt ut två stolar på trottoaren. De kan prata med de förbipasserande medan de sitter och stickar. Det är inte stora katedraler eller magnifika boulevarder som gör att vi kommer att sakna Spanien. Det är atmosfären på gatorna. Snart lämnar vi Europa och seglar ut i Atlanten och till Afrika. Columbus gick inte till Afrika, men å andra sidan visste han inte vad som väntade honom när han lämnade Andalusien. Vi har som tur är sjökort ombord som berättar det för oss.


tangerthomas

Vi har knappt hunnit förtöja vid den höga kajen i fiskehamnen i Tanger, Marocko när vi ser en pojke simma i hamnen. Han har kläder på sig och är inte långt från Anna Lisa. Vakten som leende tog emot våra förtöjningar, ropar till honom på arabiska. Har han trillat i vattnet? Kan han inte komma upp igen? “Vi har en badstege på båten”, säger jag till hamnvakten. “Han kan klättra upp på den.” “Nej”, svarar han. “Pojken har rymmt hemmifrån och försöker ta sig till Europa. Han vill ut till ett av fraktskeppen. Vi tar hand om honom.” Kvällen efter sitter vi i kajutan när vi hör rop och motorljud från en utombordare. Så stöter en ribbåt in i sidan på oss. Vi springer upp i sittbrunnen och ser en ung man i tjugoårsåldern som simmar bara några meter ifrån oss i hamnen. Han håller en plastpåse med sina kläder i. Bredvid oss är hamnvakterna i en ribbåt.

Atlanterhavet

MaroCKo


Hela hamnbassängen är täckt av diesel, och det river i näsan. Troels har fler gånger sagt att han har ont i halsen. Ångerna sticker i halsen på mig med. Den unge mannen i hamnen glittrar av olja, och när han dras upp i vakternas ribbåt glider han i oljan han är indränkt i. Det är tydligt att han slår sig. Strax efter ser vi polisens blåljus på kajen. Den unge mannen är en av Nordafrikas många ungdomar som hoppas på ett annat liv i Europa. Han försökte komma ut till piren och därifrån ombord på en av katamaranfärjorna som ständigt går till Spanien, Frankrike och Italien. Jag undrar hur många dagar i fängelse hans misslyckade försök kommer att kosta honom? När vakterna kör iväg med honom, mot blåljusen på den motsatte kajen, hänger han med huvudet och tittar ner på sina bara fötter.

Hamnen i Tanger.


Trots de två erfarenheterna från hamnen känner vi oss aldrig otrygga här. ”Välkommen, är det ditt första besök här?” hälsar folk på oss. ”Mitt land är också ditt land”, säger flera. ”Titta du bara, och sen går du hem och funderar”, säger mattförsäljaren. Taxichauffören lämnar bilen med fönstren öppna och nyckeln i tändningslåset, köpmannen hjälper till med att få min telefon att fungera med det marockanska SIM-kortet som vi har köpt. I Medinan med sina smala gator och små butiker ropar de handlande efter oss med bra erbjudanden. Om vi skakar på hu-vudet och avböjer, fortsätter de inte, men ler och vinkar. En liten pojke tigger. Jag ger honom inga pengar, men han får en apelsin-juice jag just köpt. Han tömmer den i tre klunkar och erbjuder i gengäld mig några kokta bönor han har inslaget i papper.


Vi får inte gå många meter på gatan innan vi bombarderas av intryck, färger, ljud och människor. Men först och främst har vi märkt en gästfrihet och mänsklig värme. Vilken tur att vi ska vara i Marocko en hel månad.


Ibland är det frustrerande med långsamt internet.

Kväll i medinan i Tanger.


en FruKtansVärd Platsthomas

Atlantendyningen som till havs är lång och mjuk reser sig till en brakande bränning på stranden. Vi nästan surfar in genom den smala öppningen i piren till hamnen Asilah i Marocko. Hamnen är flera hundra meter lång, men bara vid ett fåtal meter av kajen är det tillräckligt djupt för oss vid lågvatten. Det är naturligtvis här de största fiskebåtarna ligger. Det ligger en spansk segelbåt utan på tre fiskebåtar. Vi förtöjer på sidan av segelbåten och efter bara några minuter får vi själva två fiskebåtar på sidan. ”Det är en fruktansvärd plats det här”, säger mannen på den spanska segelbåten. ”Fiskarna här är oförskämda och ovänliga. Det finns ingen service här. Inget vatten eller elektricitet”. Jag pekar på vårt vindkraftverk. ”Vi behöver ingen ström från land, och vatten kan vi hämta i dunkar om det behövs.””200 kr kostar hamnavgiften här. Jag kommer inte att betala. Det är


helt orimligt”, skäller spanjoren. ”Det är en osäker plats för din fru och dina barn. De kan inte gå runt här själva.” Jag är bestört. Vi har bara en veckas erfarenhet av Marocko från miljonstaden Tanger, men alla vi träffade där var vänliga och välkomnande. Faktiskt så gästvänliga att jag aldrig varit med om något liknande. Men då förtöjde vi inte på sidan av de lokala fiske-båtarna. ”Var försiktig så att ingen kommer ombord på båten”, fortsätter spanjoren. ”Du kan inte lita på dem.” Jag tittar på de två fiskebåtarna på vår sida. De har redan börjat bära hinkar med fisk över vårt fördäck och in i land. Så jag går ner och diskuterar det hela med Margareta. Ska vi fortsätta 100 sjömil till Rabat, där den närmaste marinan är? Eller ska vi förtöja utanpå de smutsiga fiskebåtarna och riskera en utskällning och en dålig vistelse? ”Det är ett äventyr”, säger jag till Margareta. ”Om vi nu är vän-liga och välkomnande ...” ”Vi seglar bara vidare, om det verkligen är så illa”, svarar Mar-gareta.


Så jag går till polisen för att få stämplat våra pass, för det måste göras i varje hamn. Jag hälsar på alla fiskare på vägen och de vin-kar och frågar intresserat om var vi kommer ifrån. På hamnkontoret pratar vi lite innan vi kommer till det allvar-liga. ”65 dirham kostar det per natt”, säger hamnkaptenen till sist. 65 dirham är knappt 60 kr; under en tredjedel av det spanjoren fick betala. När jag kommer tillbaka till Anna Lisa sitter Margareta och barnen och äter melon. ”Vi fick den av fiskarna”, säger de. Senare får vi fina korallbitar och när vi går upp i staden hälsar fiskarna på oss igen. De undrar om vi vill ta bilder av dem på fiskmarknaden. Asilah har efter en vecka fått en stor plats i våra hjärtan. När vi seglar därifrån till Marockos huvudstad Rabat lovar vi varandra att återkomma.

Fiskarna vill vara med på bild.


Asilah är en vacker stad som vi gärna återkommer till.

Marknad.


Fångsten kommer i land via Anna Lisa.


Kuling oCh Vindstilla På atlantenthomas

De andra seglarna i hamnen i Rabat vinkar adjö till oss. Över två veckor stannade vi i Marockos huvudstad. Lotsbåten går framför oss ut ur floden. När vågorna blir för stora vänder den röda ribbå-ten tillbaka till hamnen, men vi fortsätter ut på djupt vatten där sjön är snäll mot oss. Vi sätter segel och Anna Lisa börjar långsamt att sätta tänderna i de 475 sm vi ska segla för att komma till den lilla kanarieön Graciosa.

”Thomas, vill du komma ut och hjälpa mig?” Klockan 22 drar Margareta mig ur mina drömmar och ut i mörkret i sittbrunnen. Mathilda och Margareta har vakten och jag förstår deras förvir-ring. På det svarta havet finns nästan lika många ljus som stjärnor på himlen ovanför oss. Det är som en julgran, för korrekta lanter-nor är inget fiskarna i Marocko vet något om. Vita, röda, gröna,

Atlanterhavet

KanarieÖarna


blinkande, fasta och projektörer. En fiskebåt ligger ganska nära oss och de skriker på arabiska. Vi ändrar kurs 90 grader och det verkar lugna fiskaren. Jag är irriterad på mig själv. Vi är 12 sjömil från kusten. Jag trodde att det var tillräckligt för att undvika fiskebåtarna och deras nät. Resten av natten är det som att köra slalom mellan blinkande röda, vita och gröna ljus. När vi passerar Mohammedia tillkommer även två tankfartyg och en bogserbåt och förvirringen är total. Jag hör hur bogserbåten flera gånger med desperation i rösten anropar fiskarna. ”Du är mycket nära mig. Jag drar en flytdocka med en 600 meter lång kabel i vattnet. Jag har svårt att manövrera. Håll avstånd.” Ingen svarar bogserbåten, men jag ser den på AIS-radarn och håller ett par sjömils avstånd. Hoppas att fiskarna också gör det även om de troligtvis inte har VHF-radio för att höra varningen.

Vi visste att det skulle komma mycket vind, så vi var förberedda. I ett dygn surfar vi på stora vågor med endast ett litet försegel. Jag hade trott att jag skulle vara lite rädd för de stora vågorna och 15-16 m/s vind, men Anna Lisa är en säker båt. Det känns aldrig obehagligt. Troels tittar på GPSen: ”38 timmar tills vi är framme? Det är inte så mycket. Jag går ner och sover, så är det endast 28 timmar kvar när jag vaknar. ” Sådan var stämningen ombord. Även om vinden hela tiden försökta att slita min keps ifrån mig, så var det bara ett lugnt por-lande av vatten när vi låg i kojen. Sen dör vinden och lämnar en irriterande dyning efter sig. Vi måste gå för motor. Det gör ingenting, för då kan vi verkligen se delfinerna som bjuder upp Anna Lisa till dans. Hela dagen, endast avbruten av små pauser, har vi delfiner som simmar runt fören.


Vi läser böcker, lyssnar på podcasts, pratar, sjunger, spelar spel, tittar på film, äter och sover. Tiden försvinner och vi är framme. De första dagarna var tuffa och kännetecknades av trötthet, men sedan vande kroppen sig till den skakiga tillvaron och att bara sova i ett par timmar åt gången. Det blev trevligt och jag kunde lätt fortsätta i några dagar till. Ankarkättingen skramlar ut. Vi backar med motorn så att anka-ret grävs ner i sandbotten. Sedan tystnad. Vi är framme. För de flesta är Kanarieöarna bara några timmar borta i flyg-plan. När man har seglat hit inser man att det inte bara är runt hörnet. En stolt känsla bubblor i Margareta och mig. Barnen ser också ganska nöjda ut. En viktig milstolpe på vår resa har uppnåtts. Efter 2940 sjömil har vi kommit till Kanarieöarna.


graCiosathomas

Jag drar jollen långt upp på stranden, så att tidvattnet inte senare ska stjäla den, och börjar långsamt gå genom sanddynerna. Jag går barfota för hela Graciosa är som en stor strand. Vit korallsand fläckat med knähöga torra buskar och håliga lavastenar utspridda som chokladströssel på en mjukglass. Tre svarta berg, rester från öns vulkaniska barndom, stiger upp ur sanden. Bortsett från de geologiska monument som gör Graciosa synlig på långt håll, är ön platt som hemma. Tre kilometer bort kan jag se den lilla vita staden som pressas in i sanden. Det bor 600 personer på ön, men där jag är finns inte en själ. Tystnaden är bullrig. Bränningen på stranden hörs inte längre. Inte heller några motorer, skrikande människor, musik eller skram-mel. Endast vinden viskar i mitt öra och en liten fågel som göm-mer sig i en taggig buske vågar störa med ett enkelt pip.


Jag börjar gå mot staden, fortfarande barfota för sanden är så fin att det känns mjukare än en handvävd marockansk matta. Det är som att komma in i en vilda-västern-stad, även om det inte är hästar som står utanför salongen, men dammiga Land Rovers. Ga-torna mellan husen är fortfarande täckt med finkornig korallsand. Bara nere vid hamnen, där färjan förbinder ön med verkligheten, finns ett litet område med asfalt, där det känns trevligare att ha sandaler på fötterna. Kontrasten är enorm från Marockos liv, buller, dofter, ljud och färger. Det var bra att vi hade fyra dagar till havs så att sinnena kom ner till en normal nivå. De fyra dagar till sjöss innebär dock också att min kropp inte vill sova när vi går och lægger oss. Den är redo att ta ännu en nattvakt under stjärnorna. Jag sitter i mörkret i sittbrunnen. Även här är intrycken nerto-nade. Var det inte en tysk båt för ankar bredvid oss? De har up-penbarligen inget ankarljus. Jag kan inte ens se den som en kontur i mörkret, även om jag vet att den ligger mindre än 50 meter bort. Den andra handfull båtar som ligger här syns inte heller. Endast ankarlanternorna i masttopparna visar att vi inte är helt ensamma. Mörkret är lika orört som tystnaden. Det ger frid i kroppen att vara här. Tänk att Kanarieöarna också kan vara så.

En vecka av tystnad, följt av 32 timmars hackig motorgång på ett lugnt Atlantenhav, och vi ær i Arguineguin på Gran Canaria. Nu är sanden på stranden svart, i motsats till natten som är full av ljus. Fiskebåtar, danskar, svenskar och norrmän, souvenirbutiker, parasol, menyer med bilder på maten och massor av erbjudanden om bussresor till alla hörn av ön. En annan och helt annorlunda Kanarieö. Men inte sämre av den anledningen.


håll KäFten jäVla sVensKarMargareta

I eftermiddagssolen ser vi en ny båt komma mot ankarplatsen. Vi spanar efter vilken flagga de har och ser snart att det är en norsk Bavaria 46:a. Så trevligt, det är inte många skandinaviska båtar vi har träffat.Norrmannen lägger sig långt in i ankarviken men vi ser med en gång att det där kommer inte fungera. Båtarna längst in i viken lig-ger förtöjda med både ett akterankare och med ett ankare i fören. Detta medför att båtarna alltid ligger med fören åt ett och samma håll. Den norska Bavarian lägger sig med endast ett ankare i fören och kan snurra runt, beroende på var vinden kommer ifrån. Morgonen efter är det ingen vind och havet är helt stilla. Tho-mas och jag är på väg in med jollen. Bavarian ligger med sin sida in i en katamaran som ligger med två ankare. Killen på katamara-nen jobbar för fullt med att hänga ut fendrar. Eftersom det är folk på båda båtarna ror vi vidare. Sen kan vi från land se att Bavarian flyttar och lägger sig snett bakom oss. Under eftermiddagen kommer vi tillbaka ut till Anna Lisa. “Ligger den där Bavarian inte lite väl nära?” frågar jag, och


Thomas nickar. “Men nu är vi ju ombord och det är norrmannen med”, säger jag, “Så det skall nog lösa sig. Vi kommer ju nästan från samma land.”

Solen värmer på Anna Lisa. Barnen lyssnar på ljudbok, jag slumrar till och Thomas sitter på fördäck och läser en bok. “Margareta, du måste komma upp.” Jag som ligger och vilar och slumrar så skönt. Men med den rösten som Thomas kallar med så är jag uppe på två sekunder. Jag lyckas få med mig mina glasögon. Nu ligger Bavarian 30 centimeter från oss. Thomas håller på att knyta fast fendrar och jag ser hur Bavarians ankarkedja hoppar i fören. Det är ett tecken på att ankaret inte sitter i botten. Norrman-nen själv står i endast vita kalsonger, spänner sig och gör ingen-ting. “Du får nog flytta på din båt”, säger Thomas. “Det här går ju inte.” “Jag kan inte starta min motor, batteriet är slut. Det måste vara konstiga strömmar här som gör att jag har flyttat mig, samma som hände imorse”. “Nej, det är inte så troligt, det är ditt ankare som inte sitter”, konstaterar jag. “Hur mycket kätting har ni ute?” frågar norrmannen, samtidigt som hans båt svänger oroväckande nära vår. Han står fortfarande bara och tittar medans vi är beredda att bära av. Han tänker tydligen inte flytta. Thomas erbjuder honom hjälp så att han kan få igång sin motor, men han avböjer. “Jag kan inte hjälpa att strömmen tar mig.” Nu har vi legat här i en vecka och det har inte varit några pro-blem alls. Men nu är det vårt fel att hans ankare inte sitter och att han är allt för nära oss.


Norrmannen drar igång en diskussion om hur mycket ankar-kätting man bör ha ute. Han hävdar att man ska ha 7-10 meter mer än djupet, och vi hävdar att man skall ha tre gånger djupet. Här är 8 meter djupt och vi har alltså 24 meter kätting ute. Hans ögon ser märkliga ut, antingen är han full eller så är han drogad. Samtalet avslutas när han säger “Håll käften, jävla svensk-ar.” Det är inte allt för ofta Thomas blir arg, men nu förbjuder jag honom att svara eller säga mer till norrmannen. “Upp med ankaret,” säger jag och startar motorn. “Vi ankrar om, långt från honom.” Vi ligger nu längst ut i viken, på tryggt avstånd från galningen på Bavarian. Eftermiddagen har bjudit på vindvridning på 180 grader. De andra båtarna som råkar ligga innanför Bavarians räckvidd har alla haft fullt upp med att bära av och få räddat sina båtar. Vi nöjer oss med att beskåda dramatiken på avstånd. Jag är glad att vi inte fortsatta diskussionen, men bara drog upp vårt eget ankare och flyttade. Säkerheten betyder mer än att vinna en prin-cipsak.

avmönstring och påmönstringTyvärr kan Thomas’ kusin Karin och Poul inte segla med oss över Atlanten. Vi funderar på vad vi ska göra. Vi är en sårbar besätt-ning. Händer det något med den ene av oss, får den andra ta hand om allt ombord. Inte bara seglingen och båten men också barnen och den som kanske har blivit dålig. Nattvakten blir också lång och även om vi redan har seglat många dygn ensamma, hade det ändå känts säkert att ha en vuxen till ombord. Av en slump sitter Thomas på ett cafe och chattar på mobilen med vår seglarkompis Per. De pratar om slussarna på Kaledoniska kanalen som Thomas håller på att researcha om till sin nya bok Slusshandboken.


“Vill du segla med oss till Kap Verde och kanske vidare till Västindien?” frågor Thomas när Per har berättat om slussningen. Mindre än 14 timmar senare har Per bokat flygbiljetter och i början på november hämtar vi honom i en hyrbil på flygplatsen i Las Palmas. Vi är redo för att segla till det lilla afrikanska landet Kap Verde.


Från ÖVerleVnad till njutningthomas

Ett lejon ryter i solnedgången. Ett par zebror dricker från ett vattenhål och en giraff sträcker benen och försvinner guppande bakom ett par av savannens träd. Afrika är bara 200 sm åt babord när vi i 5 knop seglar söderut från Gran Canaria mot öriket Kap Verde. Nouadhibou, Mgueirinat, Nouakchott och Dakar. I mina öron låter det mer som ord i en magisk formel än städer på sjökortet. Mauretanien, Senegal och Gambia ... Hur har de det i de länderna som vi passerar? Sitter där ett par på stranden som har kyssts för första gången? Drömmer de sig ut mot horisonten som vi själva gör? I början av vår sju dagars segling från Puerto Mogan på Gran Canaria till Palmeira på ön Sal i Kap Verde, fanns det dock ingen ork för filosofiska tankar.

Atlanterhavet

KaP Verde


”Börja med at reparera autopiloten”, säger Margareta. Jag kan knappt se henne i mörkret i sittbrunnen. Vinden får vågorna att ryta, och jag kan inte höra vad hon säger. Vi har seglat i två dagar och ett block på vindrodret har ramlat av. Arbetsställningen för att reparera det är upp och ner, ut över aktern på båten, och den fick min sjösjuka att bryta ut. Hela min middag har precis skickats i en tjock stråle ner i det mörka vattnet. Vindrodret kan styra båten på en fast kurs med vindens kraft. Om vi själva ska styra båten hela vägen, i så många dagar, skulle vår ork snabbt försvinna. Även om jag är fastspänd med livlinan till båten, känns det alltför farligt att ha hälften av kroppen utanför aktern för att reparera det. När vindrodret gav upp satte jag på au-topiloten i stället. Det är en elektrisk apparat som också kan styra, men av någon anledning fungerar den inte nu när vi så desperat behöver den. ”Börja med autopiloten”, säger Margareta igen och tar rodret.


Hon måste använda mycket kraft, eftersom vågorna är stora. En liten stormfock drar oss framåt i över 10 knop när vi i mörkret surfar ner för vågbergen i den starka vinden. Anna Lisa klarar både vågor och vind bra, det är vi andra som lider av sjösjuka. Och nu även av oro: Är vi tvungna att styra själva de kommande 5-6 dagarna? Jag hämtar verktygslådan och tar med autopiloten ner i salong-en. Hur ska jag kunna reparera ett så komplext elektroniskt och mekaniskt instrument? I en mörk värld som gungar och är full av oväsen. Jag är rädd att skruvarna jag skruvar loss försvinner när jag lägger dem i en låda på det skakiga bordet i salongen. Autopi-loten är helt ny och det finns fortfarande garanti på den. Men vad hjälper garantin när man seglar i den afrikanska natten i 18 m/s från nordost? Alla skruvar lossas och autopilotens mage är blottad. Allt ser bra ut, och jag har ingen aning om hur det ska se ut, om det inte gör det. Jag kan dock inte ge upp, seglingen blir alles för hård om jag inte får igång den igen. Jag drar lite i en stång, vrider på ett hjul och undrar om det som sitter fast egentligen ska vara löst eller omvänt. Hela tiden tänker jag, att jag måste få igång den igen. Att jag inte vet hur det hänger ihop är ingen ursäkt. Den ska fungera nu när inte vindrodret gör det. Efter en halvtimme har jag samlat autopiloten igen. Jag pres-sar ihop läpparna när jag går ut till Margareta, kopplar in sladden och provar om det fungerar. Elmotorns tickande ljud som driver rorkulten från sida till sida för att parera vågorna, är så vackert som den första koppen kaffe på morgonen. Anna Lisa styr sig själv igen. Under tiden jag meckar med autopiloten sovar Per. Han har fått feber, och vi är oroliga för om det är något allvarligt. Han tar sina vakter på båten, men resten av tiden ligger han i kojen. Seglingen är hård för oss som är friska, men hur det är för Per, som nu är helt


färglös i ansiktet, vågar jag inte ens sia om.

Vinden mojnar långsamt efter några dagar. Vi sätter fler segel, och temperaturen stiger. Sjöbenen kommer, sjösjukan blåser bort och livet är inte längre bara en fråga om att äta, sova, hålla sig fast och hålla sjösjukan borta. Havet är milt. Margareta bakar bullar och Per som har tillfrisknat gör äppelpaj. Mathilda tar morgonvakterna i sittbrunnen med Margareta medan Troels tar frivakten i kojen med mig. En morgon när vi under sprayhoodens svalkande skugga drick-er kaffe, visar en val sin rygg för oss. Omedelbart efter det kommer det två till. Till skillnad från delfiner som hoppar och dansar, kom-mer valarna långsamt upp ovanför vattnet. Ryggfenorna som ser alltför små ut på de gigantiska svarta ryggarna, stiger graciöst upp och är synliga i något som känns som timmar, men i själva verket förmodligen bara är i några sekunder. Vid middagstid fångar vi en liten guldmakrill. Vi steker den i smör och äter den till lunch. På eftermiddagen tar vi fram gitarren och spelar låtar från vår ungdom.

Guldmakrill


Per


De sista dagarna till sjöss vill vi ska fortsätta i en evighet. Det tre kilometer djupa havet är så blått som det är djupt. På kvällen färgar solnedgången molnen röda och vågorna rosa. Vinden är nästan helt borta, och i tre-fyra knop ritar vi en linje på vattnet som får stanna kvar i det nästan stilla havet. Med tre vuxna ombord turas vi om att hålla vakt och vi får en ordentlig natts sömn. Efter-som det nu också är tyst i båten, vaknar vi på morgonen utvilade och fulla av mod. Men det finns inte mycket att hålla utkik efter på vakterna. Vi möter inga andra båtar. För att inte komma fram i mörker, tar vi ytterligare en natt till sjöss. Vinden är borta och vi går långsamt för motor de sista 75 sm. Några kacklande ljud i mörkret berättar för oss att vi inte är ensamma. Men om det är fåglar eller havsdjur kommer vi aldrig få veta. Vi vet mycket väl att det är både tröttsamt och fruktansvärt att segla. Men bara de tre första dagarna. Sen får vi sjöben och seg-lingen vänder från överlevnad till njutning.


Vidarethomas

Solen skiner på de färgglada husen i Palmeira på den Kap Ver-deanska ön Sal. Vattnet på ankarplatsen är klart och fullt av fisk. Vågorna bryter mot stranden i en bränning som troligtvis är bra att surfa på. Byn är full av vänliga människor. “Hur ska vi göra om Per inte vill fortsätta efter Kap Verde?” frågor jag Margareta. Jag har full förståelse för om Per väljer att hoppa av. Det var ingen rolig segling hit, och det är inte roligt att vara sjuk på en båt. “Vem kan vi ringa till med så kort förvar-ning?” Vi pratar om dem vi känner och vem som kanske skulle vara intresserad i att segla över Atlanten. Men allra helst vill vi att Per ska vara med. “Vi måste också hitta någon som kan svetsa vindrodret”, fort-sätter jag. “Jag litar inte på det”, säger Margareta. “Vi ska vara säkra på att självstyrningen fungerar innan vi fortsätter.” Det känns skönt att ha Margareta att prata om problemen med.


Den här seglingen är vårt gemensamma projekt, trots att vi har olika ansvarsområden. Men hur ska vi göra nu? Vi kan inte kryssa tillbaka mot vinden till Gran Canaria. Vi vill inte heller segla över Atlanten ensamna. Och absolut inte med trasig självstyrning. “Kanske vindarna ser annorlunda ut till våren? Då kanske vi kan gå tillbaka till Gran Canaria?” Orden sitter surt i munnen på mig. “Vår dröm är ju Västindien”, säger Margareta. Jag ser på vindrodret som vi har plockat isär. Kommer det att hålla till att segla över Atlanten? Vi får prata med Per också. Han har trots allt fått färg i ansiktet igen.

Vi lär känna många på Kap Verde.


till MedelhaVet?... eller på andra kanaler?

Boken beskriver de olika slusstyperna som du möter på kanalvä-gen från Östersjön till Medelhavet. Den nya, reviderade utgåvan av Slusshandboken inkluderar även kanaler i Sverige, Norge, Finland och Skottland samt information om kraven som du och din båt måste uppfylla.

Undvik problem och skador - förbered dig innan du seglar i väg.

Köp den tex hos AdLibris.

Att köra med båt i Norden, Skott-land eller genom Europa på floder och kanaler till Medelhavet är lätt och okomplicerat. Det enda hindret på vägen är slussarna. När du har lärt dig hur du ska hantera de olika slusstyperna, är det helt odramatiskt. Du kan klara av det även om du är ensam ombord. Har du kontroll på dina förtöj-ningar och de krafter som påver-kar dem, undviker du stressiga situationer och skador.

http://www.adlibris.com/se/bok/slusshandboken-sa-slussar-du-till-medelhavet-9789198287042

MOT KARIBIEN? · Toppen av en våg som håller på att köra om oss välter rakt ner i sittbrunnen....

Documents

Transcript of MOT KARIBIEN? · Toppen av en våg som håller på att köra om oss välter rakt ner i sittbrunnen....