MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1926

STOCKHOLM 1926 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ...................... 5Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.1. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling av skadad väm-

= pliktig............................................................................................................................... 112. Åtal mot militärläkare för försummelse och oförstånd vid handhavandet av

sjukvården vid regemente under scharlakansfeberepidemi .............................. 113. Åtal mot militärläkare för det han vid behandling av insjuknad värnpliktig

visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten ....................................................... 124. Underlåtenhet att uppflytta kustartillerist, som uppfyllt föreskrivna fordringar,

från 2. till 1. klass och att därefter i vederbörlig tur befordra honom till korpral ........................................................................................................................... 32

5. Vägran att utlämna avskrift av offentlig handling................................................... 356. Vanskötsel av marketenterirörelse ............................................................................... 367. Missfirmelse av underlydande i tjänsten .................................... 688. Bristande i anständigt uppförande vid förhör med underordnade......................... 689. Regementschef tilldelad varning för visst förhållande i samband med befallning

om borttagande av ett porträtt, som upphängts i regementets furirmäss ... 6910. Dröjsmål med expediering av straffuppgifter m. in.................................................. 7211. Obehörigt begagnande av ledighet från krigsdomarbefattning............................... 75

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.12. Åtal mot regementschef för det han ålagt disciplinstraff utan att dessförinnan

inhämta yttrande av auditör....................................................................................... 91Redogörelse för vissa ärenden, som ieke föranlett åtal eller därmed jäm­

förlig åtgärd.1. Fråga om beräkning av strafftid vid verkställandet av avdrag för häktningstid 922. Försummelse att i verkställighetsresolution taga hänsyn till medgivet avdrag

för häktningstid ........................................ 943. Fråga om tidpunkten för nöjdförklarings upptagande ........................................... 954. Fråga om befogenheten att från strafftid avdraga tid för nöjdförklarings av­

vaktande ........................................................................................................................... 985. Anmärkning däremot att kritik av underlydandes förhållande i tjänsten med­

delats å regementsorder............................................................................................... 1016. Om kontrasignation av beslut i disciplinmål ......................................................... 1077. Volontär, som på grund av sjukdom avskedats från fast anställning, inkallad

till värnpliktstjänstgöring innan inskrivningsnämnd beslutat rörande hans överföring ....................................................................................................................... 112

8. Fråga om bestraffning av värnpliktig, som vid inryckning till tjänstgöring in­ställt sig å regementets kasern i stället för å angiven samlingsplats ........... 114

9. Fråga om vilka lagrum som äro tillämpliga vid åläggande av bestraffning fördjurplågeri, begånget under tjänsteutövning.................................................... 116

10. Fråga om forum i krigsrättsmål rörande rymning................................................... 118

4Sid.

11. Fråga om gäldandet av kostnaden för medikolegal besiktning och liköppning 11912. Fråga om rätt för arbetschef vid förläggning för samvetsömma värnpliktiga att

för förläggningens räkning rekvirera köttkonserver ........................................... 12213. Fråga om tidpunkten, från vilken underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa

skall utgå ........................................................................................................................ 12414. Fråga om förverkande av å postsparbank insatta medel för vid marinen fast

anställd, som jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten skilts från tjänsten •• 12515. Fråga om tolkningen av § 16 i förordningen den 5 november 1915 (Sv. förf.-

saml. nr 518) angående arméns reservstater........................................................... 12816. Fråga om tid för betalnings erläggande vid successiva leveranser till staten ■■■ 13317. Fråga om rätt för regementsintendent att, sedan leverantör till regementet av

viss vara utfärdat fullmakt för annan person — från vilken leverantören i sin ordning inköpt varan och som levererat densamma till regementet — att hos regementets kassaförvaltning uppbära likvid för den levererade varan samt fullmakten av regementsintendenten “annoterats för innehållande0, ändå låta huvudleverantören hos kassaförvaltningen uppbära betalningen för varan 147

18. Anmärkningar beträffande marketenterirörelsens vid truppförbanden förvaltningoch organisation ............................................................................................................ 152

Framställningar till Konungen.1. Angående ändringar i inskrivningsförordningen, avseende uppgifter rörande

ådömt straff och straffpåföljd ................................................................................... 1532. Angående ändring av bestämmelserna i inskrivningsförordningen rörande om-

föring av värnpliktiga, tillhörande klass B, samt ifrågasatt bestämmelse om återföring i vissa fall av värnpliktiga till äldre årsklass ................................... 153

3. Ifrågasatt utfärdande av bestämmelser till förekommande av tredska vid full­görandet av samvetsöm värnpliktig åliggande civilt arbete ............................... 154

4. Ifrågasatt bestämmelse om skyldighet för auditör att meddela vederbörandebefälhavare underrättelse om uppskov med krigsrättssammanträde ............... 154

5. Ersättning åt värnpliktig vid flottan på grund därav att vid bestämmandet avhans tjänstgöringstid hänsyn icke tagits till förutvarande fast anställning vidskeppsgossekåren ........................................................................................................... 155

6. Fråga om befordran för underofficer av andra graden vid flottan, vilken, ehuruhan genom betygssättning av örmän väl vitsordats, förbigåtts vid befordran till flaggunderofficer på grund av olämplighetsförklaring från en av för­männens sida.................................................................................................................... 155

7. Fråga huruvida fast anställt manskap, som jämlikt 29 § strafflagen för krigs­makten skilts från anställningen, därigenom förverkat rätten att utbekomma i postsparbanken insatta avlöningsmedel ................................................................. 156

8. Fråga om ersättning åt underofficer för rättegångskostnader, som ådömts honomi rättegång rörande betalningen för vissa installationsarbeten inom skepps­gosseskolans lokaler å Karlstens fästning ................................................................. 161

9. Fråga om ändring av bestämmelserna i inskrivningsförordningen rörande över­föring av fast anställd, som blivit skild från sin anställning vid krigsmakten 165

10. Angående rätt för värnpliktig att använda militärbiljett vid färd till och fråntjänstgöringsorten ........................................................................................................ 168

5

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieom- budsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1925. Härvid har

6

jag till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 10 augusti till och med den 19 september begagnade mig av den militieombuds- mannen enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under denna tid uppehölls militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser i sistnämnda paragraf, av revisionssekreteraren Gunnar Martin Edvard Bendz, vilken var utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Uppsala, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr lands, Jämtlands och Västerbottens län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen, besökt

Vaxholms grenadjärregemente;Vaxholms kustartilleriregemente;Upplands infanteriregemente;Upplands artilleriregemente;Skånska husarregementets detachement i Uppsala;straffängelset i Uppsala;artilleriets skjutfält å Marma;straffängelset i Kristianstad;chefen för I. arméfördelningen;Södra skånska infanteriregementet;Skånska husarregementets förläggningar i Hälsingborg och Lands­

krona;Skånska dragonregementet;Kronprinsens husarregemente; centralfängelset i Malmö; kronohäktet i Ystad;Hallands regemente; kronohäktet i Halmstad;Västgöta regemente; straffängelset i Vänersborg;Värmlands regemente; straffängelset i Karlstad;Västmanlands trängkår;Västmanlands regemente; straffängelset i Västerås;Dalregementet; straffängelset i Falun;samvetsömma värnpliktigas förläggning å Hamra kronopark; Västernorrlands regemente;Norrlands trängkår;Jämtlands fältjägarregemente;

7

Norrlands artilleriregemente;Svea ingenjörkårs detachement i Östersund; kronohäktet i Östersund;Västerbottens regemente;Norrlands dragonregemente; samt kronohäktet i Umeå.Härförutom har jag i Stockholm inspekterat Göta livgarde,Svea artilleriregemente och Positionsartilleriregementet.Slutligen har jag i särskilda ärenden besökt Kalmar regemente och

Vendes artilleriregemente.Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsför-

råd besökts, då sådant kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har jag biträtts av byråchefen vid militieombuds- mansexpeditionen samt i vissa fall även av byråintendenten vid expeditio­nen eller av en byggnadskunnig officer. Vid inspektionen av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokollen, krigsdomarnas diarier och anteck­ningarna över disciplinära bestraffningar, kassaförvaltningens räkenskaps­handlingar samt handlingar rörande upphandling och redovisning av ma­teriel av olika slag ävensom marketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner, byggnader och materiel samt åt hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna av truppför­band hava även arrestlokalerna besökts. De ii förestående redogörelse om­nämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

Den av mig under min ämbetstid vidtagna granskning av krigsdomsto- larnas protokoll har i allmänhet icke givit anledning till anmärkning av allvarligare beskaffenhet. Min därunder vunna erfarenhet sammanfaller alltså med den i berättelsen till 1924 års riksdag av dåvarande militieom- budsmannen uttalade uppfattning att krigsdomstolarna i stort sett fungera synnerligen tillfredsställande. Likaså har jag funnit den militära bestraff­ningsrätt, som är anförtrodd de militära befälhavarna, hava i det hela handhafts på ansvarsfullt och omdömesgillt sätt.

De anmärkningar, jag i vissa fall ansett mig böra framställa mot rege- mentsintendenternas förvaltning, hava mindre ofta avsett egentliga kassa- ärenden, utan merendels berört dessa tjänstemän åliggande kontrollskyldig­het beträffande vederbörande truppförbands förråd. Särskilt har jag så­lunda i fråga om förrådskontrollen vid flera tillfällen haft anledning in­gripa, då det visat sig att det sätt, på vilket kontrollboken fördes, lätt kunde äventyra ändamålet med densamma. Förklaring härpå torde delvis ligga i den brist på enhetlighet i systemet för förrådskontrollboks förande, som

8

för närvarande råder. Då emellertid, enligt vad som framgår av ett av arméförvaltningens intendentsdepartement i visst ärende till mig avgivet yttrande, departementet kommer att vidtaga åtgärder för att fastställda blanketter snarast möjligt må komma till allmän användning, torde kunna antagas att anledning till anmärkning i berörda hänseende framdeles icke skall förekomma i samma utsträckning som hittills.

I fråga om marketenterirörelsens handhavande hava såväl av min före­trädare som av mig iakttagits avsevärda missförhållanden. Sedan numera efter framställning av militieomhudsmannen nytt marketenterireglemente utfärdats, varigenom bl. a. bestämmelser meddelats om betydligt skärpt kontroll, finnes dock anledning förmoda att de anmärkta missförhållan­dena skola bliva avhjälpta.

Med hänsyn till statsmakternas beslut om ny försvarsorganisation har under det gångna året den verkställda besiktningen av kasernbyggnader omfattat blott sådana truppförband, som kunnat med säkerhet antagas komma att ingå i den nya organisationen.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års lagtima riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1925 från år 1924 balanserade ärendentill ett antal av........................................................................................................ 41

Under år 1925 inkommo ärenden till följande antal:enligt allmänna diariet ....................................................................................... 315enligt diariet över hemliga ärenden .............................................................. 1

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1925, utgör alltså ......................................................................................................................... 357

De 316 ärenden, som inkommit under år 1925, utgöras av:ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement.................... 11ärende, överlämnat från riksdagens justitieombudsman ............................ 1ärenden, inkomna från annan myndighet ..................................................... 19klagomål eller framställningar från enskilda ............................................. 122ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds-

mannen åliggande granskning ...................................................................... 128militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m..... 35

Summa 316

Det från justitieombudsmannen överlämnade ärendet utgöres av klagomål från enskild person. Under året hava alltså inkommit sammanlagt 123 ären­den av sådan beskaffenhet. Av de från föregående år balanserade ärenden hava 35 utgjorts av enskilda klagomål och 6 av ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieomhudsmannen åliggande granskning. Till behandling under år 1925 hava alltså förelegat 158 enskilda klagomål och 134 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombuds- mannen åliggande granskning.

9Av sistnämnda klagomål och inspektionsanmärk- Enskilda Inspektionsan­

ningar rn. rn. hava klagomål märkningar m. m.

under året avgjorts .............................................................. 134 122vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande

eller påminnelser .............................................................. 14 9vid årets slut varit på domstols eller annan myndig­

hets prövning beroende ............................................ .....vid årets slut varit på militieombudsmannens prov-

6 2

ning beroende..................................................................... 4 1Summa 158 134

Av de under året avgjorda ärendena hava på grund av återkallelse avskrivits ............................ 3 0till annan myndighet hänvisats..................................... 4 2utan åtgärd avskrivits.....................................................efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd

27 0

utredning avskrivits.....................................................på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi-

71 97

litieombudsmannen fått bero .................................... 5 0på grund därav att klagande erhållit gottgörelse

eller rättelse eljest vunnits blivit avskrivna .......efter av domstol eller annan myndighet på militie-

11 17

ombudsmannens föranstaltande meddelat beslut avskrivits ...................................................................... 13 6

Summa 134 122

Av de efter militieombudsmannens uppdrag anhängiggjorda åtalvoro vid 1925 års början ännu icke slutligt prövade................................ 8anhängiggjordes under år 1925 ...............................................................................4

Summa 12Av samtliga dessa åtalhava under året slutligen avgjorts.................................................................. 10äro vid årets slut på prövning beroende ..................................................... 2

Summa 12Av de under året anhängiggjorda åtal hava anställtspå grund av förd klagan ................................................................................... 2på grund av anmärkning vid inspektion ........................................................ _2

Summa 4

Av hela antalet (357) ärenden äro under året slutbehandlade ............... 321i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande 31på militieombudsmannens prövning beroende ............................................... 5

Summa 357

10Beträffande förvaltningen av, militieombudsmansämbetet får jag för öv­

rigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm­

förlig åtgärd, samtredogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts hos

Kungl. Maj:t.Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående

ämbetsberättelser redogörelse ansetts böra meddelas endast för sådana, som under året prövats av första domstol eller rörande vilka dylik domstols ut­slag under året kommit militieombudsmannen tillhanda, varemot annat åtal allenast omnämnts.

Redogörelsen för »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd» har förkortats så långt det varit möjligt utan att redo­görelsens ändamål förfelats. Liksom under föregående år har av mera in­tresseväckande ärenden allenast en del fall medtagits såsom exempel från den militära förvaltningens olika grenar.

Stockholm den 11 januari 1926.

JOHN SAMUELSON.

Sture Centerwall.

11

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol ellerannan myndighet.

l. Åtal mot militärlåkare för felaktigt förfarande vid behandling avskadad värnpliktig.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag innehåller (sid. 70 ff.) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot regementsläkaren vid Skånska dra­gonregementet Josef Hammar anställt åtal för det lian vid behandlingen av värnpliktige nr 177 15/1920 Gunnar Svensson för brott å vänstra handledens strålben visat oförstånd och försummelse. Redogörelsen utvisar, att rege- mentskrigsrätten vid Skånska dragonregementet, där åtalet anställts, ge­nom utslag den 12 april 1924 funnit vad i målet läge Hammar till last icke vara av beskaffenhet att för honom medföra ansvar eller ersättningsskyl­dighet och förty lämnat den mot Hammar förda talan utan bifall, samt att krigshovrätten, varest överkrigsfiskalsämbetet på uppdrag av militieom­budsmannen anfört besvär över krigsrättens utslag, genom utslag den 8 december 1924 funnit Hammar hava genom viss underlåtenhet i avseende å behandlingen av Svensson visat oförstånd och försummelse i utövnin­gen av sin befattning såsom regementsläkare samt fördenskull dömt Ham­mar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, att bota 100 kronor.

Krigshovrättens utslag har sedermera vunnit laga kraft.

2. Åtal mot militärläkare för försummelse och oförstånd vid handhavandet av sjukvården vid regemente

under scharlakansfeberepidemi.

I ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag redogöres (sid. 99 ff.) för ett mot regementsläkaren vid Svea livgarde Axel Linus Forsmark och bataljons- läkaren vid samma regemente Hans Malkolm Ludvig Key-Åberg anställt åtal för försummelse och oförstånd vid handhavandet av sjukvården vid regementet under scharlakansfeberepidemi våren 1923. Redogörelsen nt-

12

visar, att regementskrigsrätten vid Svea livgarde, varest åtalet på militie- ombudsmannens uppdrag anställts av överkrigsfiskalsämbetet, genom ut­slag den 19 december 1924 funnit åklagarens i målet förda talan icke kunna bifallas ävensom att militieombudsmannen låtit hos krigshovrätten anföra besvär över detta utslag.

Den 6 juli 1925 meddelade krigshovrätten utslag, däri krigshovrätten fann ej skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen underdåniga besvär. Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den 3 de­cember 1925 yttrat: Med hänsyn till den i målet förebragta utredningen funne Kungl. Maj:t, att Forsmark, vilken såsom regementsläkare var an­svarig för sjukvården vid regementet, gjort sig skyldig till försummelse dels därigenom att han, sedan den 9 maj 1923 nya fall av skarlakansfeber inom elvte kompaniet blivit upptäckta, icke förr än den 17 i samma månad låtit verkställa sjukvisitation med manskapet vid kompaniet eller ens med den del därav, som var förlagd inom logement, där sjukdomsfall inträffat, och dels därutinnan att icke före den 24 berörda maj, då kompaniet förlädes i isoleringsläger, vidtagits åtgärd för att, så vitt möjligt, undvika att man­skap från kompaniet i regementets gemensamma lokaler sammanträffade med annat manskap. Key-Åberg hade visat försummelse därutinnan att han, som förrättade sjukvisitationen den 17 maj 1923, icke vidtagit någon åtgärd till förhindrande därav att, på sätt skett, i sjukavdelningens korridor, där elvte kompaniets manskap hade att invänta visitationen och av­kläda sig till densamma, nämnda manskap sammanfördes med annat man­skap, som infann sig till vanlig sjukvisitation. Vad för övrigt i målet lagts Forsmark och Key-Åberg till last funne Kungl. Maj:t ej vara av beskaffen­het att för dem medföra ansvar. På grund av vad sålunda anförts prövade Kungl. Maj:t rättvist att, med ändring av krigshovrättens utslag, jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Forsmark och Key-Åberg för det tjänstefel de låtit komma sig till last att bota, Forsmark 200 kronor och Key- Åberg 100 kronor.1

3. Åtal mot militärläkare för det han vid behandling av insjuknad värnpliktig visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten.

I en till militieombudsmannen den 10 maj 3924 ingiven skrift anhöll Dan Lundin i Ryggskog — med anledning därav att hans son värnplik­

1 I målets prövning inom högsta domstolen deltogo justitieråden Sundberg, Dyberg, Molin, Stenberg, generallöjtnanten Fallenius, justitieråd^ Tiselius och vice amiralen greve Wachtmeister. Kungl. Maj:ts utslag meddelades i enlighet med vice amiralen greve Wachtmeisters av justitierådet Molin, generallöjtnanten Fallenius och justitie- rådet Tiselius omfattade mening.

Justitieråden Sundberg, Dyberg och Stenberg funno ej skäl att göra ändring i krigs­hovrättens utslag.

13tige vid flottan nr 158 62/1923 Rudolf Lundin under tjänstgöring vid flottans station i Stockholm insjuknat och avlidit — att inilitieombuds- mannen ville föranstalta om utredning, huruvida sonen under sin sjuk­dom erhållit den vård, han bort få. Klaganden anförde tillika: Han när- slöte en skrivelse från värnpliktige vid flottan nr 13 243/1923 Olsson, vari denne lämnat en del upplysningar, vilka även kunde bekräftas av vissa namngivna värnpliktiga vid flottan. Enligt uppgift hade klagandens son å stationens sjukhus vårdats av sjukvårdskorpralen nr 204 Lindqvist.

Omförmälda skrivelse av värnpliktige Olsson var av denna lydelse:»Beväringen vid Kungl. Flottan, 2 bvk. 13 243/1923 Olsson, Skeppsholmen,

Stockholm, lämnar följande upplysningar under edlig förpliktelse:Beväringen Rudolf Lundin från Ryggskog, Los, kom till Skeppsholmen

i Stockholm i början av januari 1924. Annandag påsk på kvällen klagade han över värk i högra handen, varvid kamraterna uppmanade honom att besöka doktorn på samma kväll. Sjukvårdaren svarade, att doktorn tar emot sjukbesök endast på morgnarna. Påföljande morgon den 22 april gick han till doktorn och fick då omslag om högra handen. Rudolf sade sedan till kamraterna, att doktorn hade sagt, att som han ej hade några instrument till hands kunde han ej göra något åt honom. Rudolf blev uppskickad på logementet och fick där ligga i värk och vånda, oaktat han hade en temperatur av 39.8°. Han låg över natten på sjuksalen. Vakt- havande korpralen ringde upp doktor Dahlman på natten och förfrågade sig huru lian skulle göra, emedan han ansåg sjukdomen allvarlig. Dok­torn hade svarat, att han kunde gott ligga kvar till morgonen, när han kom till Skeppsholmen. Morgonen och förmiddagen gick utan något åt­görande från doktorns sida och först vid kl. ett-tiden på dagen onsdagen den 23 april gav doktor Dahlman order om att han skulle sändas till garni­sonssjukhuset på Kungsholmen, dit han anlände samma dag strax före kl. två på dagen.»

Med anledning härav avlät militieombudsmannen den 16 maj 1924 eu skrivelse till stationshefälhavaren vid flottans station i Stockholm med anhållan, att stationshefälhavaren ville infordra vederbörandes yttrande i ärendet och låta verkställa den utredning i övrigt, vartill omständighe­terna kunde föranleda, samt att till militieombudsmannen inkomma där­med jämte eget utlåtande.

Med utlåtande den 19 juni 1924 överlämnade stationshefälhavaren dels protokoll, hållna vid särskilda förhör den 21 och den 23 maj samt den 3 juni 1924, dels ett av förste läkaren vid flottans station i Stockholm A. Widstrand den 12 juni 1924 till stationshefälhavaren avgivet yttrande, dels ock tre avskrifter av handlingar, ingående i en av marinöverläkaren tidi­gare föranstaltad utredning rörande ifrågavarande sjukdomsfall.

Sedan militieombudsmannen i ämbetsskrivelse den 1 augusti 1924 an­hållit, att marinöverläkaren ville avgiva utlåtande i ärendet, inkom ma­rinöverläkaren den 20 i samma månad med sålunda begärt utlåtande, dag-

14tecknat den 14 berörda augusti, varvid fogats ej mindre yttrande av förste läkaren Widstrand till stationsbefälhavaren den 13 juni 1924 jämte en av chefläkaren vid garnisonssjukhuset O. Aleman den 21 maj 1924 till Wid­strand avlåten skrivelse samt ett av sjukvårdskorpralen K. Gustafsson den 10 juni 1924 utfärdat intyg, vilka tre sistnämnda handlingar mot­svarade ovannämnda i den av marinöverläkaren föranstaltade utredning ingående handlingar, än även en av kasernläkaren förste marinläkaren Karl Verner Dahlman den 23 maj 1924 till Widstrand avgiven skriftlig förklaring rörande behandlingen av Lundin tillika med utdrag ur sjuk­rullan och avskrift av specialjournalen för honom.

De till miilitieombudsmannen inkomna handlingarna utvisade följande.Vid förhör inför vederbörande kårchef den 21 maj 1924 uppgåvovärnpliktige nr 6 203/1923 Blomkvist: Lundin hade den 21 april på aftonen

gått ned på sjukrummet för att bliva skuren å handen. På sjukrummet hade han fått våtvarma omslag. Vid återkomsten hade han uppgivit, att sjukvårdaren sagt, »att det ej fanns några knivar, enär de voro till slip­ning». Följande morgon, den 22 april, hade Blomkvist och Lundin träffats på sjukmönstringen, därvid Lundin varit mycket sjuk. Han hade sedan legat ovanpå sin säng i logementet och antagligen yrat. Klockan 6 e. m. samma dag hade Blomkvist ånyo träffat Lundin, som därvid uppgivit, att han hade skakningar och frossbrytningar. Kamraterna hade uppmanat Lundin att gå ned på sjukrummet, vilket också skedde.

Värnpliktige nr 16 212/1923 Arnström: Lundin hade gått till sjukrummet den 21 april på aftonen, därvid han klagat över ont i högra handen. Vid återkomsten hade han armen ombunden, men Arnström kunde ej erinra sig om den bars i band. Den 22 april hade Lundin sjukmönstrat och legat på logementet, tills kamraterna förmått honom att gå nedpå sjukrummet på eftermiddagen.

Värnpliktige nr 11 62/1923 Persson: Lundin hade på kvällen den 21 april varit på sjukrummet och fått behandling. Persson och Lundin hade legat på samma logement. Den 22 april hade Lundin sjukmönstrat i vanlig tid och hade vid återkomsten till logementet varit förbunden. På aftonen omkring klockan 1/2 7 hade Lundin gått till sjukrummet, där han stannat över natten.

Värnpliktige nr 320 59/1923 Eriksson: Eriksson hade legat på samma loge­ment som Lundin. Lundin hade varit på sjukrummet den 21 april och blivit omhunden, enär han klagat över smärtor i armen. Den 22 april hade Lundin sjukmönstrat och därefter begivit sig till logementet, där han legat tills han på aftonen gått ned på sjukrummet.

I Erikssons yttrande instämde värnpliktiga nr 23 59/1923 Granlund, nr 41 241/1923 Grafström, nr 189 62/1923 Svensson, nr 175 62/1923 Karlsson, nr 381 62/1923 Pettersson, nr 47 59/1923 Persson, nr 159 62/1923 Åsberg, nr 102 233/1922 Löfblom och nr 422 241/1921 Skoglund.

I

15

Värnpliktige nr 356 6211923 Forsberg: Forsberg, som legat å samma loge­ment som Lundin, både bl. a. iakttagit, att Lundin under den 22 april, sedan han återkommit från besök hos doktorn, varit liggande å logementet, att han haft frossbrytningar, att han klagat över värk i högra armen, samt att han, då han vid 12-tiden skulle gå upp ett slag, haft svårt att gå.

Värnpliktige nr 8 246/1923 Ahlström: Ahlström hade under påsken erhållit behandling för skada å foten. När Ahlström befunnit sig å mottagnings­rummet för behandling den 22 april på e. m., hade Lundin kommit dit och varit dålig. Sjukvårdaren Lindqvist hade tagit temperaturen, som visade 39.8°, och sagd till Lundin att lägga sig på soffan, medan Lindqvist telefo­nerade till konstapeln Gustafsson för att fråga, om Lundin finge tagas in på sjukrummet. Gustafsson hade då givit order om att ringa till doktor Dahlman. Därefter hade Lundin inlagts å sjukrummet. Den 23 april hade Ahlström legat i första sjuksalen. Efter doktorns rond hade Ahlström frågat Lundin, vad doktorn sagt, och därvid fått till svar, att Lundin skulle avpolletteras under dagen till garnisonssjukhuset, vilket även skedde klockan 1 å V2 2 e. m.

Sjukvårdskonstapeln Gustafsson: Lundin hade infunnit sig vid sjuk­mönstringen den 22 april på morgonen. Doktor Dahlman hade hänvisat Lundin till sjukvårdaren Lindqvist, som på Dahlmans tillsägelse upp­klippte varblåsan. Gustafsson hade befunnit sig i närheten av Lundin, vilken klagade över smärtor, och hade Gustafsson därför tillsagt Lundin att taga av sig kläderna för att undersökas av doktorn, som därvid fann körtlarna svullna. Doktorn hade tillsagt om omslag vid armhålan samt att armen skulle läggas i band. Lindqvist hade utfört föreskriften. Korp­ralen Pettersson, som förde specialjournalen, hade frågat doktorn, vilka anteckningar som skulle göras i densamma. Doktorn hade svarat: »Skriv infekterat sår å höger finger, armen i band. Aa. (befriad från arbete med armarna)». Lundin hade sedan på kvällen kommit till sjukrummet. Lind­qvist, som därvid haft vakt, hade ringt upp Gustafsson och sagt: »Nu är den där karlen med varblåsan här igen, han har 39.8° feber. Vad skall jag göra med honom?» Gustafsson hade då anmodat Lindqvist att ringa till Dahlman, »enär vi ej kunna taga på vårt ansvar, att Lundin låg på sjuk­rummet under natten». Sjukvårdskorpralen hade vid '/»Ltiden på e. m. ringt till doktorn, som gav order om Lundins inläggande å sjukrummet. Efter eu halv timme hade Lindqvist åter ringt upp Gustafsson och därvid meddelat doktorns föreskrifter. På morgonen vid 1/2 9-tiden hade Gustafs­son frågat Lindqvist, hur det stode till med Lundin, och hade därvid fått till svar, att tillståndet vore bättre och att temperaturen sjunkit något, till 39.3°. Gustafsson hade ej sett Lundin denna dag, den 23 april. Lind­qvist hade vid sjukmönstringen anmält, att ombyte av omslag gjorts under natten och att lindring därvid iakttagits efter varje nytt ombyte. Efter Dahlmans rond, vid vilken Gustafsson ej varit närvarande, hade i special- journalen gjorts anteckning om avpollettering till garnisonssjukhuset,

16varjämte avpolletteringssedel utskrivits. Lundin, hade därefter klockan mellan 1 och 2 på dagen förts till sjukhuset.

Korpralen nr 218 Pettersson: Pettersson instämde i vad konstapeln Gus­tafsson anfört angående sjukmönstringen den 22 april, men hade sig intet bekant om förhållandena efter klockan 12 middagen.

Värnpliktige nr 17 24711923 Sikström: Sikström hade närvarit vid sjuk­mönstringen den 22 april. När Sikström kommit in för att få kort för behandling å garnisonssjukhuset, hade Lundin varit föremål för under­sökning av doktorn. Sjukvårdaren hade nämnt för doktorn, att Lundin hade ont i armen. Doktorn hade svarat: »Han har ju fått sitt förband nu». Längre fram på dagen hade Sikström sett Lundin på logementet, därvid Lundin klagat över sina smärtor.

Förste marinläkaren Dahlman: Dahlman förnekade att han, såsom upp- givits i värnpliktige Olssons vid klagoskriften fogade intyg, vid Lundins besök å sjukmönstringen den 22 april fällt något yttrande angående in­strument, samt framhöll att erforderliga instrument för mindre ingrepp funnes å mottagningsrummet. Dahlman förklarade vidare, att han mot­tagit telefonmeddelande beträffande Lundin vid halv sjutiden på e. m. den 22 april, men att han icke såsom uppgivits erhållit någon telefon- påringning under natten till den 23 april. I övrigt hänförde sig Dahlman till innehållet i en av honom uppsatt skriftlig redogörelse över hans behandling av Lundin, vilken redogörelse var av denna lydelse:

»Den 22 april 1924 anmälde sig vpl. Lundin till sjukmönstring för en skada å ett finger på högra handen.

Vid min undersökning fann jag å högra handens tumme en knappt ärtstor varblåsa, som uppklipptes, ett antiseptiskt förband lades om fing­ret, och armen lades i mitella. Lundin befriades från arbete med armen samt tillsades återkomma, om han blev sämre. Vid Va^-tiden på e. m. samma dag telefonerade vakthavande sjukvårdaren, att Lundin infunnit sig på sjukrummet, samt anhöll om förhållningsorder, enär Lundin hade feber (39.8°) och frossbrytningar. Jag tillsade, att Lundin skulle intagas, ett Burowomslag läggas om armen, som skulle underbäddas, så att den låg högt, och att Lundin skulle få 1 gr. salipyrin och ett laxans.

Vid min rond följande morgon hade Lundin 39.3° feber, och då jag vid min undersökning fann, att Lundin på grund av börjande allmän blod­förgiftning var i behov av sjukhusvård, avpolletterade jag honom till garnisonssjukhuset, dit han med ambulans forslades mellan kl. 12—1 e. m.»

Härjämte anförde Dahlman i ovan omförmälda förklaring till förste läkaren Widstrand den 23 maj 1924:

»Vid min undersökning av Lundin fann jag å högra handens tumme en knappt ärtstor varblåsa; inga objektiva tecken på lymfangit förefanns, men en obetydlig svullnad i axillen och ömhet vid palpation. Någon tempera­turmätning gjordes ej; jag hade ej anledning att låta göra någon sådan, då Lundins allmäntillstånd ej gav anledning därtill. Varblåsan uppklipp­

IT

tes, ett antiseptiskt (kamfenol) förband lades om fingret, och armen lades i mitella. Lnndin befriades från arbete med armen samt tillsades åter­komma, om han blev sämre.

Mellan klockan 6—V27 på e. m. samma dag fick jag telefonmeddelande frän vakthavande sjukvårdaren korpral Lindqvist, att Lundin infunnit sig på sjukrummet. Lindqvist anhöll om förhållningsorder, enär Lundin hade feber (39.8°) och frossbrytningar. Jag gav order om, att Lundin skulle intagas på sjukrummet och att Burowomslag skulle läggas om ar­men, armén underbäddas, så att den lag högt, och att Lundin skulle få1 gr. salipyrin och ett laxans.

Vid min rond följande morgon hade Lundin en temperatur på 39.3°, och då jag vid undersökningen fann, att svullnaden i axillen ökats från före­gående dag samt hans allmäntillstånd tydde på eu börjande sepsis, avpol­letterade jag honom till garnisonssjukhuset under diagnos: Lymfadenit. axillae dx. post vuln. infeet. man. dx. Då Lundins tillstånd ej gav anled­ning till att anse, att någon överhängande fara för livet förelåg, föran­staltade jag ej om omedelbar avpollettering, utan fick därmed anstå till den vanliga tiden omkring klockan 1 e. m.»

I specialjournalen för sjukskrivna, varav avskrift fogats vid Dahlmans sistberörda redogörelse, fanns beträffande Lundin denna anteckning: /Diagnos: Vuln. infeet. + lymfadenit. supp. axillm. Sjukskr. d. 22/4 1924. Till G. S. d. 23/4 1924.»

Vid ytterligare förhör inför kårchefen den 23 maj 1924 uppgav Dahlman: Lundin hade på kvällen den 21 april varit å sjukrummet för behandling, varom Dahlman ej blivit underrättad. Dahlman förklarade sig anse, att Lundins behandling den 21 april på aftonen borde anmälts vid sjukmönst­ringen senast den 22 april. Då sjukvårdaren Lindqvist uppringde Dahl­man den 22 april på aftonen, hade Dahlman ansett sig ej behöva komma till Skeppsholmen för att närmare undersöka fallet. De av Dahlman läm­nade ordinationerna torde varit tillräckliga. Dessutom hade Dahlman kunnat anträffas medelst telefon, därest ytterligare förfrågningar behövt göras.

Dahlman uppgav vidare vid samma förhör: Han ansåge tillgången på instrument vara tillräcklig för sådana mindre ingrepp, som kunde göras å mottagningsrummet. Enligt Dahlmans förmenande hade sjukvårdare rättighet att göra mindre operativa ingrepp. Å örlogsfartygen funnes ej alltid läkare, varför en sjukvårdare i så fall måste göra smärre ingrepp. Det yttrande, som förekommit angående knivarnas bortsändande för slip­ning, ansåge Dahlman vara utan någon betydelse.

Sjukvårdskonstapeln Gustafsson anförde vid sistnämnda förhör: Han hade ansett, att Lundins tillstånd vore allvarligt, och hade därför beordrat sjukvårdaren Lindqvist att ringa till doktor Dahlman. Yttrandet om knivarnas bortsändande för slipning vore utan något som helst värde.2 — Mililitombiidsmcinnens ämbetsberättelse.

18Tillräckligt antal därav iuunes. Möjligen hade knivarna varit inlåsta, enär de bästa ej finge användas för liktornars bortskärande m. m., utan endast för mindre bölders m. m. behandling. Fallet Lundin ansåge Gus­tafsson vara av för allvarlig art för att sjukvårdare skulle på egen hand fått göra ingrepp.

Korpralen Pettersson förklarade vid ifrågavarande förhör, att han in­stämde i Gustafssons yttrande angående instrumentens användande och att erforderliga sådana funnes.

Ovannämnda, av sjukvårdskonstapeln Gustafsson den 10 juni 1924 ut­färdade intyg lydde:

»Härmed intygas, att vpl. Lundin vid sjukmönstringen på morgonen den 22 april icke gjorde någon framställning, vare sig till mig eller till korpral Lindqvist, om att få bliva intagen å sjukrummet.

Att jag icke hört Lundin klaga över, att han hade frysningar eller kände sig illamående, samt att de i vissa tidningar förekommande upp­gifter att instrument saknades, enär de voro bortskickade till slipning, saknar all grund.»

Vid förhör, som den 3 juni 1924 hölls med korpralen nr 204 Lindqvist, berättade denne: Lindqvist hade den 22 april 1924 tjänstgjort såsom vakt- havande sjukvårdare å stationens sjukrum, då Lundin sjukmönstrades. Lundin hade därvid haft omslag om högra handens tumme och armen i band. Föregående dags vakthavande sjukvårdare (nr 214 Agelin) hade även varit närvarande vid sjukmönstringen, men hade ej för Lindqvist omtalat att Lundin dagen förut blivit behandlad. Lundin hade å högra handens tumme haft ett infektionssår med varblåsa, vilken senare enligt doktor Dahlmans ordination uppklippts av Lindqvist, varefter, likaledes efter doktorns tillsägelse, omslag pålagts om tummen. Lundin hade klagat över värk i armen, varför undersökning företagits av Dahlman, vilken ordinerat omläggande av våtvarma omslag. Även detta hade utförts av Lindqvist. Någon mätning av temperaturen hade ej företagits vid detta tillfälle. Klockan G e. m. samma dag hade Lundin återkommit, klagande över att han kände sig sämre; en undersökning av temperaturen hade då givit till resultat 39.8°. Lindqvist hade per telefon meddelat detta till uppbördsmannen å sjukrummet, sjukvårdskonstapeln Gustafsson, men av denne tillsagts att underrätta doktorn. Denne, som vid uppringning till sin bostad ej anträffades, hade efter omkring 1/2 timmes förlopp ringt upp sjukrummet, varvid Lindqvist relaterat förhållandet. De enda förhåll­ningsorder, Lindqvist härvid erhållit, hade varit att Lundin skulle inta­gas å sjukrummet. Svullnaden hade tilltagit så att armen knappt kunde röras, varför Lindqvist tre gånger förnyat omslaget såväl å tummen som i armhålan, vilket enligt Lindqvists uppfattning haft till följd dels att Lundin kunnat sova och dels att temperaturen sjunkit, så att den klockan 8—9 e. m. varit 39.o°, men hade den på morgonen stigit till 39.3 \ Några rödblå strimmor hade ej heller på morgonen den 23 april kunnat

19

förmärkas; svullnaden både varit densamma som på aftonen den 22 april. Lundin hade då avpolletterats till garnisonssjukhuset. Något operativt ingrepp hade ej av Lindqvist företagits annat än ovannämnda klippning av varblåsan den 22 april, enligt ordination av doktorn. På fråga, huru­vida Lindqvist ansåge fallet allvarligt, svarade Lindqvist ja. Lindqvist hade ansett sig, efter att en gång ha relaterat förhållandet för Dahlman, ej ytterligare behöva meddela sig med honom.

Sjukvårdaren nr 21& Agelin, som hördes i samband med den av marin­överläkaren föranstaltade utredningen, förklarade sig ej minnas något an­gående ifrågakomna sjukdomsfall.

I sin ovan omförmälda skrivelse till förste läkaren Widstrand den 21 maj 1924 anförde chefläkaren Aleman: Lundin hade redan vid ankomsten till garnisonssjukhuset den 23 april på e. m. företett tecken på en allvarlig akut infektion, med hög puls och temperatur, äggvita i urinen och på­verkat allmäntillstånd. Den sannolika ingångsporten för infektionen — en liten uppklippt blåsa på högra tummen — hade varit nästan retnings­lös, men i högra armhålan hade förefunnits en betydande ödematös. starkt trycköm svullnad. Ehuru inga säkra tecken på varig smältning förelegat, hade incision gjorts för att avlasta lymfsystemet i armhålan. Därstädes hade förefunnits ett rikligt ödem i vävnaden, men ingen be­gränsad härd. Bedan följande morgon, den 24 april, hade ödemet spritt sig upp emot halsen ovan nyckelbenet. Det starka temperatur fallet under­förstå dygnet, frän 40.2° till 37.3°, utan nämnvärd sänkning av den höga pulsfrekvensen, och den starka spridningen av den lokala inllammations- processen hade ytterligare tillkännagivit en mycket elakartad infektion jämte bristande reaktionsförmåga hos organismen. De nya ingrepp, som gjorts den 24 och den 25 april — breda incisioner med debitering för åstadkommande av lymfdränage — hade lika litet som försök med intra­venösa injektioner av kolloidala metallpreparat någon märkbar verkan på sjukdomsförloppet. Under ökade tecken på allmän intoxikation och hjärtsvaghet hade patienten avlidit den 26 april klockan 2.15 f. in., 21,'™ dygn efter ankomsten till sjukhuset. Sjukdomsförloppet vore typiskt föl­en mycket svår form av blodförgiftning (septichsemia) — en diagnos, som i detta fall verifierats genom påvisandet av varbakterier (streptococcer) i blodet. Från den sekundära infektionshärden i armhålans lymfsystem (som uppgivits ha uppträtt redan första sjukdomsdagen) hade utgått ett diffust streptococcphlegmone, i vilket först dagen före patientens död bör­jande smältning förefunnits. Den allmänna blodinfektionen hade av för­loppet att döma skett mycket snabbt. Enligt erfarenheten stode läkar- konsten gent emot septiska infektioner av denna typ tyvärr alldeles makt­lös, ty i liknande fall, där i tidigast möjliga stadium operativa ingrepp och alla andra terapeutiska åtgärder vidtagits, hade sjukdomen dock utan synbar påverkan hastigt lett till döden. Det syntes därför icke sannolikt, att i detta fall den olyckliga utgången kunnat förhindras — även om pa­

20

tienten erhållit sjukhusvård eu eller annan dag tidigare än som blivit fallet.

I den vid Alemans skrivelse fogade sjukjournalen rörande Lundin fanns bl. a. en så lydande anteckning: »Den 19 april stack han hål på en blåsa å högra tummen (med en synål). Samma dag började det värka i tummen och uppe i högra axelhålan. Uppger sig ha fått v. v. o. å båda ställena. Värken i tummen upphörde, men i axelhålan har värken fortsatt och varit mycket intensiv. Så småningom har en bet. ömmande ansvällning i främre axelvecket framträtt. Liir ha haft frysning den 20 april. Den 21 april intogs han på Flottans sjukhus. Hade då över 39°.»

Förste läkaren Widstrand hade i sitt ovanberörda yttrande till stations- befälhavaren den 13 juni 1924 sammanfattat vad som vid företagen under­sökning förekommit sålunda: Enligt anteckning i garnisonssjukhusets specialjournal skulle Lundin redan den 19 (möjligen felskrivet för den 21) april själv stuckit liål på en blåsa å högra tummen med en synål. Här torde man väl hava att söka infektionens orsak. Enligt samma journal hade Lundin samma dag börjat få värk i handen och axelhålan utan att därför rådfråga läkare på sjukmönstringstid (datum 19/4 förutsatt riktig). Lundins besök å sjukrummet den 21 april på eftermiddagen hade ej kunnat konstateras. Sjukvårdaren Agelin hade förklarat sig ej minnas något därom, och fastän han varit närvarande, då Lundin sjukmönstrade den 22 april, hade han därvid, enligt vad korpralen Lindqvist uppgivit, intet nämnt därom. Vid sjukmönstringen den 22 april hade Lundin ej klagat över frysningar eller illamående, ej heller hade han gjort framställning om att få kvarstanna på sjukrummet. Vid sjukmönstringen hade Lundin undersökts av kasernläkaren doktor Dahlman och fått nödig behandling under hans tillsyn samt frikallats från arbete med armarna.

Vidare hade Widstrand i sitt till stationsbefälhavaren den 12 juni 1924 avgivna yttrande anfört: Mot att eu sjukvårdare utförde det lilla ingreppet att öppna varblåsan syntes Widstrand ingenting vara att såga. Det vore ju meningen, att dessa skulle under läkarnas tillsyn förvärva vana vid alt sköta sår och utföra mindre ingrepp. Temperaturen hade icke tagits vid tillfället, vilket dock varit ömkligt, enär den av kasernläkaren iakt­tagna svullnaden i armhålan tytt på börjande spridning av infektionen. Dock vore ju alls ej säkert, att någon nämnvärd temperaturstegring före- funnits på detta stadium, och således mycket möjligt, att ordinationerna dock blivit alldeles desamma. När Lundin samma dags eftermiddag på grund av försämring inställde sig på sjukrummet och Dahlman underrät­tades därom, hade denne per telefon föreskrivit lämpliga åtgärder för den sjuke. Då han samma dags förmiddag sett och undersökt honom utan att få den uppfattningen, att det vore någon fara å färde, och då givetvis temperaturen även vid en lindrig infektion kunde förväntas vara högre på eftermiddagen, syntes man ej kunna klandra Dahlman för att han oj funnit anledning till att personligen ånyo undersöka fallet. Ej heller an-

21

såge Widstrand det sannolikt alt eu ny undersökning vid denna tidpunkt föranlett andra åtgärder än de, som då vidtagits. När följande dags för­middag avpollettering till garnisonssjukhuset ansetts nödvändig, hade det visserligen varit önskligt, att den företagits snarast möjligt, vilket be­tytt en tidsskillnad av omkring två timmar. För fallets senare förlopp hade detta doek med största sannolikhet ej varit av någon betydelse. På­ståendet, att nödiga instrument skulle saknats å sjukrummet, hade under förhöret gendrivits såväl av kasernläkaren som sjukvårdspersonalen och torde vara fullständigt gripet ur luften. Vid marinöverläkarens inspek­tion å sjukrummet ett par dagar senare hade denna sak varit föremål för undersökning; och hade anmärkningen befunnits ogrundad.

I sitt i ärendet den 19 juni 1924 till militieombudsmanuen avgivna utlå­tande anförde statiombefälhavaren: Det torde få anses självfallet, att svå­righeter före,läge för icke fackmannen att uttala sig i eu sjukvårdsfråga; dock syntes följande erinringar kunna framställas: 1) att den varblåsa, som förefunnits, då Lundin den 22 april på morgonen besökte sjukrummet, icke öppnats av Dahlman utan av en sjukvårdare; 2) att temperaturen icke tagits vid samma tillfälle; 3) att Dahlman, då han samma dags efter­middag vid halv 7-iiden per telefon erhållit underrättelse, att Lundins temperatur vore 39.h°, icke infunnit sig å sjukrummet för att ånyo under­söka den sjuke; samt 4) att Dahlman, då Lundin på morgonen påföljande dag, den 23 april, företett så allvarliga symtom, att han avpolletterades till garnisonssjukhuset, icke föranstaltat om hans omedelbara avsändande dit, utan låtit Lundin kva.rligga på sjuk rummet till klockan mellan 12—1 på dagen. Beträffande l:a punkten torde avseende höra fästas vid att sjuk­vårdarna borde för -sin utbildning förvärva kunskap i att sköta om sår och att verkställa mindre operativa ingrepp, vilken kunskap skulle komma till användning och nytta, då de sjökommenderades såsom sjukvårdare å far­tyg, där läkare ej funnes kommenderad. Det torde sålunda få anses lämp­ligt, att de på egen hand verkställde sådana mindre ingrepp såsom det nu förevarande, särskilt då läkare funnes å sjukrummet närvarande. Vad an- ginge punkt 2 syntes det anmärkningsvärt, att temperaturen icke tagits vid samma tillfälle. Även förste läkaren sade i sitt yttrande, att det »varit önskligt», att temperaturen tagits. Enligt sjukvårdskonstapeln Gustafs­sons vittnesmål inför kårchefen hade Lundin vid tillfället klagat över smärtor, vadan Gustafsson tillsagt Lundin atl taga av sig kläderna för att undersökas av Dahlman, som därvid »fann körtlarna svullna» och till­sagt om »omslag vid armhålan samt med armen i band». Den omständig­heten, att temperaturen ej tagits på morgonen, borde bedömas i samband med vittnesmålet att Dahlman på kvällen erhållit underrättelse per tele­fon att temperaturen stigit till 39.s°. T fråga om 3:e punkten syntes det anmärkningsvärt, att Dahlman vid underrättelse om denna höga tempera­tur och vid det förhållandet, att någon temperaturmätning icke förekom­mit på morgonen samma dag, icke — i betraktande av sitt kall såsom

22

läkare — ansett sig pliktig genast besöka den sjuke, utan åtnöjt sig med föreskrifter per telefon. Beträffande 4:e punkten hade Dahlman i sin vid förhöret hos kårchefen ingivna förklaring sagt, att han vid sin rond föl­jande morgon, den 23 april, funnit att »Lundin på grund av börjande all­män blodförgiftning var i behov av sjukhusvård», men han hade likväl icke vidtagit åtgärder för hans omedelbara förflyttande till garnisonssjuk­huset, vilket syntes bort vara en bjudande plikt, utan först vid den för avpollettering till garnisonssjukhuset vanliga tiden, 12—1, låtit honom överflyttas dit. Vid uttalandet av dessa sina åsikter hade stationsbefälha- varen icke tagit hänsyn till den av chefläkaren å garnisonssjukhuset ut­talade åsikten: »Det synes därför icke sannolikt, att i detta fall den olyck­liga utgången kunnat förhindras — även om patienten erhållit sjukhus­vård eu eller annan dag tidigare än som blev fallet.» Några särskilda föreskrifter, mot vilka Dahlman enligt ovanstående felat, torde emeller­tid icke förefinnas.

Marinövcrläkarens till militieombudsmannen avgivna utlåtande i ärendet av den 14 augusti 1924 innehöll: Dahlman hade i sitt den 23 maj 1924 avgivna yttrande uppgivit sig vid sjukmönstring den 22 april 1924 å Lundin hava konstaterat »en obetydlig svullnad i axillen och ömhet vid palpation», men hade det oaktat vid sagda tillfälle funnit »ej anledning» att mäta tempera­turen å Lundin. Enär Lundin, enligt anteckning i den å garnisonssjuk­huset förda journal redan från och med den 19 april och enligt vid kår- ehefsförhöret den 21 maj 1924 av sjukvårdskonstapeln Gustafsson in. fl. lämnade uppgifter även vid sjukmönstring den 22 april företett smärtor och värk i axelhålan, borde detta hava föranlett Dahlman att underkasta Lundin fullständig undersökning, varuti såsom viktig del inginge tempera­turmätning. Dahlman hade redan följande dag den 23 april på morgonen enligt anteckning i den av honom förda specialjournalen ställt diagnosen »lymfadenit. supp. axillaj», d. v. s. varig inflammation i axillarkörtlarna. Antagligen hade därför eu den 22 april på morgonen företagen tempera- turmätning föranlett ställande av nämnda diagnos jämte sjukskrivning och sannolikt omedelbar avpollettering till garnisonssjukhuset, d. v. s. ett dygn tidigare än som blivit fallet. På grund av ofullständighet i imder- sökningen vid sjukmönstringen den 22 april hade Dahlman icke fått rik­tig uppfattning av Lundins sjukdomsfall. Samma dags eftermiddag hade emellertid Dahlman enligt egen uppgift per telefon underrättats om att Lundin företedde feber å 39.8°. Detta symtom hade tytt på allmän infek­tion, men Dahlman hade det oaktat underlåtit att infinna sig på sjukrum­met för vidare undersökning av patienten, något som i betraktande av den bristfälliga undersökningen samma dags morgon syntes hava varit på­kallat. Hade Dahlman den 22 april på eftermiddagen verkställt fullständig undersökning av Lundin, syntes densamma också då i betraktande av sjuk­domsfallets art hava bort föranleda omedelbar avpollettering till allmänna garnisonssjukhuset. Även om genom tidigare intagning och operation å

23

sagda sjukhus den dödliga utgången sannolikt ej kunnat förebyggas, ut­gjorde detta ändock intet försvar för Dahlmans handlingssätt att genom bristande undersökning av den sjuke förorsaka uppskov å ett dygn med Lundins intagning å allmänna garnisonssjukhuset och behandling där­städes. Då obduktion av Lundins lik ej tillåtits av dennes anhöriga och dödsorsaken sålunda ej blivit lagligen fastställd, torde ansvar å Dahlman med anledning av Lundins död ej kunna upptagas till prövning. Genom försumlighet i undersökning av Lundin med påföljande försening av denne tillkommande sjukhusvård hade sålunda Dahlman ej så som sig bort ställt sig till efterrättelse föreskriften i reglemente för marinen del I § 240 mom. 2 i avseende å avpollettering till sjukhus. På vid ett föregående till­fälle förekommen anledning hade marinöverläkaren i ämbetsskrivelse den 5 augusti 1922 nödgats erinra Dahlman om hans ofrånkomliga skyldig­het att företaga objektiv undersökning av sjuka vid sjukmönstring. Dahl­man hade alltså ej heller ställt sig till efterrättelse bestämmelsen i regle­mente för marinen del I § 176 mom. 8 a) beträffande iakttagande av sär­skilt meddelade föreskrifter rörande tjänsten. Han syntes därför böra ställas till ansvar enligt båda sistberörda paragrafer i reglemente för mari­nen del I.

Sedan klaganden med föranledande av marinöverläkarens ovannämnda utlåtande hemställt, att militieombudsmannen ville föranstalta därom att obduktion verkställdes å Lundins döda kropp, på det att dödsorsaken måtte bliva lagligen fastställd, anhöll militieombudsmannen i ämbetsskrivelse den 28 augusti 1924 att marinöverläkaren ville avgiva utlåtande över vad klaganden sålunda hemställt.

Med anledning härav anförde marinöverläkaren i utlåtande den 29 samma augusti: Efter Lundins död hade en tid av fyra månader förflutit. Enligt den kliniska diagnosen hade han avlidit av septikemi, d. v. s. allmän blod­förgiftning. De förändringar, som denna sjukdom satte i organismen, vore av den art, att de efter fyra månader på grund av likets förruttnelse med största sannolikhet icke längre kunde iakttagas. Skulle emellertid sjuk­domen hava lett till bildande av några större ej diagnosticerade varhärdar i kroppen eller skulle Lundin hava varit behäftad med någon annan ej heller diagnosticerad sjukdom såsom t. ex. hjärtfel av grövre beskaffen­het, vore det ej uteslutet, att sådana förändringar kunde konstateras även vid en liköppning så sent som fyra månader efter döden. Det läte sig sålunda tänkas, att genom öppnande av Lundins döda kropp vissa upp­lysningar kunde vinnas beträffande dödsorsaken.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 5 september 1924 anhöll härefter militieombudsmannen, att medicinalstyrelsen ville — eventuellt efter för­anstaltande om obduktion å Lundins lik, där sådan kunde tjäna till upp­lysning i saken — till militieombudsmannen inkomma med utlåtande i ärendet.

24

Medicinalstyrelsen, som fann det för klarläggande av dödsorsaken nöd­vändigt att få en rättsmedicinsk obduktion verkställd å döda kroppen efter Lundin och förty föranstaltade om dylik obduktion, inkom, — sedan obduk­tionen den 16 september 1924 verkställts — till militieombudsmannen den 24 oktober 1924 med utlåtande i ärendet, därvid medicinalstyrelsen tillika överlämnade avskrifter av dels protokoll jämte utlåtande över omförmälda obduktion, dels ock ett av medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskap­liga råd professorn J. Åkerman på medicinalstyrelsens begäran den 8 okto­ber 1924 i ärendet avgivet yttrande.

I utlåtandet över obduktionen uttalade obduktionsförrättaren provinsial­läkaren Oscar Sjöberg, att dödsorsaken, vill i främsta rummet beroende på den långt framskridna likförvandlingen, icke kunnat genom obduktio­nen klargöras, men att obduktionsföreteelserna icke motsade den kliniska diagnosen: allmän blodförgiftning.

Professorn Åkerman anförde i förenäinnöa yttrande: Lundin hade sökt läkarhjälp vid sjukmönstringen den 22 april 1924. På högra tummen hade funnits eu ärtstor blåsa; »inga objektiva tecken på lymfangit, men en obe­tydlig svullnad i axillen och ömhet vid palpation. Någon temperaturmät­ning gjordes ej». (Doktor Dahlmans förklaring.) Enligt uppgift skulle varblåsan hava uppkommit den 19 april och Lundin själv stuckit hål på den med eu nål. Dessutom upplystes om att Lundin redan den 21 april »var på sjukrummet och fick behandling» i form av våtvärmande omslag. Sedan varblåsan uppklippts den 22 april på förmiddagen och Lundin er­hållit våtvärmande omslag — som ombyttes — på armen och i axelhålan, hade hans tillstånd försämrats på eftermiddagen och kroppstemperaturen vid 6-tiden visat 39.s°. Dahlman, som genom telefon underrättades härom, hade förordnat invärtesmedel, sängläge med armén upphöjd samt våt­värmande omslag. Pin ytterligare försämring och fortsatt feber (39.3°) på morgonen hade föranlett Lundins översändande till garnisonssjukhuset vid 1-tiden den 23 april. Vid inkomsten hade lian företett bilden av eu akut blodförgiftning med hög feber (40.2°) samt en degig ansvällning av mjukdelarna i högra axelhålan. Ineision både gjorts därstädes. För­nyade incisioner den 24 och den 25 april hade icke medfört någon påtaglig förbättring av allmäntillståndet. Uti punktat hade renodlats streptococeer. Lundin hade avlidit den 26 april klockan 2.ir. f. m. Dödsorsaken hade varit en häftig och elakartad blodförgiftning genom inkomna varbakterier (streptococeer). Ingångsporten syntes hava varit varblåsan på handen. Nyssnämnda form av sår(var)bakterier ansåges med rätta såsom den allra farligaste, och tidigt vidtagna samt energiska åtgärder av kirur­gisk art kunde mestadels icke avvärja den olyckliga utgången. Det hade klagats över att Lundins temperatur icke tagits vid sjukmönstringen den 22 april. Även Åkerman ansåge, att ett fel begåtts, då temperaturmätning icke verkställts vid nämnda tillfälle. Det vore nämligen möjligt — kanske sannolikt — att om Lundin visat sig hava haft hög feber, insändandet till gar­

25

nisonssjukhuset ägt rum samma dag, alltså ett dygn tidigare än som nu skett. Vidare ansåge Åkerman, att Dahlman, då han vid 6-tiden på eftermid­dagen erhållit meddelande om Lundins temperatur (39.s°), bort omedelbart avpollettera patienten till kirurgisk behandling. Nu hade detta skett först inemot ett dygn senare. Men även om operationen i axelhålan utförts ett dygn tidigare, än som nu ägt rum, torde utgången hava blivit densamma. Ty blodförgiftningen hade varit både häftig och allmän samt snabbt fort­skridande; något som också framginge därav att de på garnisonssjukhuset vidtagna operativa åtgärderna icke syntes hava haft någon avsevärd effekt med hänsyn till deras förmåga att begränsa eller motverka den sep- tiska processens fortskridande. Icke heller insprutning i blodet av anti- bakteriella medel hade haft någon påtaglig inverkan i gynnsam riktning. Det behövdes stundom endast obetydlig yttre föranledning — en avriven finne, ett litet stick- eller skrubbsår — för att mycket giftiga (högviru- lenta) sårbakterier skulle inkomma och utvecklas i blodet och vävnads- safterna och dymedelst giva upphov till en så våldsam allmän infektion, att kroppens egna skyddsåtgärder varken iigde förmåga eller hunne mod att utveckla de motgifter (antikroppar), som ensamma förmådde rädda den angripna organismen. Kirurgisk behandling kunde därför endast sällan rädda dessa redan från början hopplösa fall. Hit kunde av allt att döma det här ifrågavarande sjukdomsfallet också räknas. Åkerman trodde där­för icke, att döden kunnat avvärjas, om den kirurgiska behandlingen kom­mit till utförande en eller annan dag tidigare. Det vore sjukdomen — blod­förgiftningen (septicaunien) — som dödat patienten, och icke uppskovet eller försummelsen med anlitandet av operativ behandling.

För egen del anförde medicin alst >jrelsen i sitt utlåtande, dagtecknat den 21 oktober 1924: Efter granskning av obduktionsprotokoll och utlåtande samt efter tagen del av övriga inkomna handlingar både medicinalstyrel­sen beslutat att i ärendet avgiva det utlåtande: att orsaken till Lundins död varit av varbakterier förorsakad blodförgiftning, samt att det måste lämnas oavgjort, huruvida Lundins död i blodförgiftning kunnat avvärjas, därest Lundin kommit under kirurgisk behandling tidigare än som skett.

*

#

Sedan militieombudsmannen på grund av vad i ärendet förekommit be­slutat låta anställa åtal mot förste marinläkaren Dahlman för vad lian en­ligt militieombudsmannens mening låtit komma sig till last, blev överkrigs- fiskalsämbetet härom underrättat genom ämbetsskrivelse den 14 november 1924. I särskild instruktion för åtalets utförande anförde militieombuds­mannen :

Av vad i ärendet förekommit framginge följande.

26

Värnpliktige Lundin infann sig på morgonen den 22 april 1924 vid sjuk- inönstring å flottans stations i Stockholm sjukrum för behandling av ett infekterat sår å högra handens tumme. Därvid konstaterade kasernläka­ren förste marinläkaren Dahlman hos Lundin dels en varhlåsa å högra handens tumme, dels ock »en obetydlig svullnad i axillen samt ömhet vid palpation». Enligt Dahlmans föreskrift uppklipptes varblåsan och lades antiseptiskt förhand om det skadade fingret, varjämte armen uppbänds medelst mitella. Dahlman, vilken vid tillfället meddelades, att Lundin klagade över smärtor i armen, föreskrev tillika påläggande av våtvär- mande omslag. Någon mätning av Lundins kroppstemperatur gjordes icke.

Klockan 6 eftermiddagen samma dag inställde sig Lundin åter å sjuk­rummet, därvid han för vakthavande sjukvårdaren klagade över att han kände sig sämre. Sjukvårdaren mätte med anledning härav Lundins temperatur, som visade 39.s°. Vid halv sjutiden på eftermiddagen med­delade sjukvårdaren telefonledes Dahlman underrättelse härom och om att Lundin hade frossbrytningar. Dahlman föreskrev under detta telefonsam­tal — enligt ATad han i ärendet uppgivit — att Lundin skulle inläggas å sjukrummet, att Burowomslag skulle läggas om den sjuka armen, vilken tillika skulle underbäddas, samt att Lundin skulle givas 1 gram salipyrin och ett laxans. Att personligen infinna sig å sjukrummet för ytterligare undersökning av den sjuke ansåg Dahlman icke nödigt.

Vid sjukronden följande morgon, den 23 april, fann Dahlman att Lun­dins temperatur visade 39.n° samt att Lundin på grund av börjande all­män blodförgiftning vore i behov av sjukhusvård. Dahlman beslöt förty att avpollettera Lundin till garnisonssjukhuset. Avpolletteringen skedde klockan mellan 12 och 1 på dagen.

Ehuru Lundin å garnisonssjukhuset underkastades upprepad operativ behandling, försämrades hans tillstånd och avled han därstädes den 26 april klockan 2.i:> förmiddagen. Dödsorsaken var av varbakterier föror­sakad blodförgiftning.

Den behandling, Dahlman på sätt ovan sagts ägnat ifrågavarande sjuk­domsfall, hade i vissa hänseenden av i ärendet hörda sakkunniga ansetts otillfredsställande eller ofullständig.

Sålunda hade förste läkaren Widstrand funnit att det varit önskligt, att temperaturmät>ning å Lundin företagits vid sjukmönstringen på morgonen den 22 april. Marinöverläkaren hade ansett att de symtom, Lundin företett vid nyssnämnda tillfälle, bort föranleda Dahlman att underkasta Lundin full­ständig undersökning, varuti såsom viktig del inginge temperaturmätning. Av professorn Åkerman hade uttalats, att han ansåge att ett fel begåtts, då temperaturmätning icke verkställts vid berörda tillfälle.

Vidare hade marinöverläkaren i fråga om Dahlmans åtgöranden, sedan han på aftonen den 22 april erhållit underrättelse om Lundins tillstånd,

27

ansett, att Dahlman bort infinna sig pa sjukrummet för ytterligare under­sökning av patienten, vilket synts vara påkallat i betraktande a\ den bristfälliga undersökningen samma dags morgon. Professorn Åkerman hade förklarat sig anse att Dahlman, då han ifrågavarande dag erhållit meddelande om Lundins temperatur, bort omedelbart avpollettera honom till kirurgisk behandling.

Jämväl den omständigheten att Dahlman, efter att hava på morgonen den 23 april hos Lundin konstaterat börjande allmän blodförgiftning, icke föranstaltat om Lundins omedelbara avpollettering till sjukhus hade an­märkts av bl. a. förste läkaren Widstrand, vilken förmält sig anse att det varit önskligt, att avpollettering företagits snarast möjligt.

Vad i förenämnda tre hänseenden mot Dahlman anmärkts funne militie- ombudsmannen vara av synnerligen allvarlig beskaffenhet. Det torde vara ofrånkomligt, att Dahlman genom sin underlåtenhet att vid sjukmönst­ringen på morgonen den 22 april föranstalta om mätning av temperaturen lxos Lundin, genom sin underlåtenhet att på aftonen samma dag efter er­hållen underrättelse om konstaterad hög feber hos Lundin infinna sig a sjukrummet för noggrannare undersökning och genom sin underlåtenhet att följande dags morgon efter konstaterandet av då förefintliga sjukdoms­symtom. bos Lundin ombesörja dennes omedelbara avsändande till garni- sonssjukhuset vållat, att Lundin icke erhållit nödig sjukhusvård på ett så tidigt stadium som sjukdomsfallets svårartade beskaffenhet krävt. Då det emellertid med hänsyn till resultatet av den av de medicinska myndig­heterna i ärendet gjorda undersökning måste — såsom medicinalstyrelsen yttrat —- lämnas oavgjort, huruvida Lundins död i blodförgiftning kunnat avvärjas, därest Lundin kommit under kirurgisk behandling tidigare än som skett, torde Dahlman icke kunna göras ansvarig för den dödliga ut­gången av Lundins sjukdom.

Oavsett huruvida den försumlighet, Dahlman på angivet sätt visat, och den därav följande förseningen av sjukhusvård åt Lundin kunde hava or­sakat sjukdomens dödliga utgång eller icke, torde berörda försumlighet vara ur andra synpunkter påtalbar. Reglemente för marinen del I § 17(i mom. 8 a) innehölle bestämmelse, enligt vilken det ålåge vederbörande att noggrant iakttaga gällande allmänna eller särskilt meddelade före­skrifter rörande tjänsten. Enligt vad i ärendet upplysts hade Dahlman genom ämbetsskrivelse av marinöverläkaren den 5 augusti 1922 på före­kommen anledning meddelats erinran om Dahlmans ofrånkomliga skyldig­het att vid sjukmönstring företaga objektiv undersökning av de sjuka. Vid sjukmönstringen den 22 april 1924 både emellertid Dahlman under­låtit att företaga mätning av Lundins kroppstemperatur, en åtgärd utan vilken undersökningen icke torde vara att betrakta såsom fullständig. Dahlman, vilken haft så mycket större anledning att verkställa eu full­ständig undersökning som han vid tillfället blev underkunnig om att Lun­

28

din klagade över smärtor i armén, måste sålunda anses hava brutit mot om förmälda bestämmelse i reglementet.

Enligt vad Dahlman själv uppgivit erhöll lian under eftermiddagen den 22 april medelst telefon av vederbörande sjukvårdare underrättelse om att Lundin hade hög feber och frossbrytningar, i anledning varav Dahlman i telefon meddelade vissa föreskrifter angående Lundins behandling. Re­dan under den förutsättningen, att Dahlman icke tillförene haft fallet under behandling, borde det hava vid underrättelsen om patientens till­stånd varit för Dahlman angeläget att infinna sig hos den sjuke. Så myc­ket mera hade detta bort vara för Dahlman eu oavvislig plikt under för- handenvarande omständigheter, då lian tidigare samma dag haft Lundin under sin behandling och därvid iakttagit sådana symtom som svullnad i axillen och ömhet vid palpation. Såsom ovan antytts syntes sannolikheten tala för att Dahlman, därest han på aftonen den 22 april infunnit sig hos Lundin, funnit nödigt att redan samma dag avsända honom till garnisons­sjukhuset, varigenom Lundin tidigare kommit i åtnjutande av erforder­lig behandling. Och om nu Dahlman av vad han vid nämnda telefon­samtal inhämtat icke ansett anledning föreligga att själv förvissa sig om den sjukes tillstånd, borde han i allt fall kunnat av de erhållna upplys­ningarna sluta sig till att Lundin vore i trängande behov av sjukhusvård, och sy.ntes Dahlman förty hava bort telefonledes eller eljest föranstalta om Lundins omedelbara avpollettering till sjukhus.

Även om utgången av sjukdomsfallet, såsom i ärendet uppgivits, icke kunde hava rönt inverkan därav om Lundin insänts till sjukhus en eller annan dag tidigare än som skett, syntes militieombudsmannen alltså Dahl­mans förhållande till ifrågavarande sjukdomsfall i det hänseende, här se­nast avhandlats, vittna om bristande ansvarskänsla. Han torde ock hava såväl härigenom som genom sin uraktlåtenhet att vid sjukmönstringen på morgonen den 22 april företaga fullständig undersökning av Lundin efter­satt vad honom såsom läkare ålåge enligt Kung], Maj:ts nådiga läkarin- struktion den 30 december 1911 (Sv. ffs. nr 163), i vars 59 § före- skreves: »Varje läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt med­delar läkarvård, åligger att åt sjuk, som av honom vårdas, meddela de råd och, såvitt möjligt är, ägna den behandling, som den sjukes tillstånd fordrar och som med vetenskap och beprövad erfarenhet överensstämmer.»

Vad slutligen anginge Dahlmans underlåtenhet att — efter konstate­rande vid sjukronden på morgonen den 23 april av Lundins medtagna till­stånd och arten av hans sjukdom, — gå i författning om Lundins omedel­bara avpollettering till sjukhus torde Dahlman jämväl härutinnan få an­ses hava brustit i fullgörandet av den honom enligt nyssnämnda före­skrift i läkarinstruktionen åliggande skyldighet att ägna sådan behand­ling åt den sjuke, som dennes tillstånd fordrat.

I yttrande i ärendet hade marinöverläkaren bl. a. hållit före, att Dahl­man genom försumlighet i undersökning av Lundin med påföljande för-

29

sisning av denne tillkommande sjukhusvård icke så som sig bort ställt sig till efterrättelse föreskriften i reglemente för marinen del I § 240 mom. 2 i avseende å avpollettering till sjukhus. Berörda föreskrift lydde: »Varje morgon skall läkare, som blivit därtill utsedd, infinna sig å sjukrummen för att bestämma om insjuknades avpollettering till sjukhus eller vård a sjukrum.» Visserligen torde det ligga i sakens natur, att avpollettering. a'arom här sades, skulle äga rum omedelbart, därest den sjukes tillstånd det krävde; men då ifråga\Tarande bestämmelse av ordningsföreskrifts natur icke torde vara av annan innebörd än ordalydelsen gåva Adel handen, torde densamma icke kunna få tillämpning i föreliggande fall.

Genom A'ad Dahlman i de av militieombudsmannen framhållna hänseen­den låtit komma sig till last hade han enligt militieombudsmannens för­menande Ad saf vårdslöshet och försummelse i sin tjänst. Denna Dahl­mans förseelse ansåge militieombudsmannen vara av sådan beskaffenhet, att den icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge förty åt vederbörande åklagare att ställa Dahlman för vad sålunda läge honom till last under åtal inför vederbörlig domstol, därvid åklagaren borde yrka ansvar å Dahlman efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen Johan Lillieros förste marinläkaren Dahlman under åtal inför stationskrigsrätten vid Flottans station i Stockholm. Krigsrätten meddelade utslag i målet den 22 .maj 1925. I utslaget yttrades följande: I målet A*ore utrett, att sedan värnpliktige Lundin på morgonen den 22 april 1924 infunnit sig å flottans stations i Stockholm sjukrum för behandling av ett infekterat sår å högra handens tumme och tjänstgörande kasernläkaren, förste marin­läkaren Dahlman konstaterat dels en varblåsa å högra handens tumme och dels svullnad i axillen, som ömmade Adel palpation, Dahlman endast genom att känna på Lundins hud sökt utröna, om han hade högre än normal kropps­temperatur, att, efter det Lundin sedermera klockan 6 e. m. samma dag inställt sig å sjukrummet under uppgift, att hans hälsotillstånd försäm­rats, samt vakthaA7ande sjukvmrdaren med anledning härav mätt Lundins temperatur och funnit densamma Ansa 39.s° ävensom därefter tele­fonledes meddelat Dahlman underrättelse härom och om att Lundin lede av frossbrytningar, Dahlman endast telefonledes lämnat föreskrifter rö­rande Lundins intagande å sjukrummet och lians A’ård därstädes, att Dahl­man vid sjukmönstring påföljande dag klockan mellan 1/„ 10 och 1I, 11 f. in. funnit, att Lundin på grund av börjande allmän blodförgiftning vore i be­hov aA'' sjukhusvård, och förty låtit avpollettera Lundin till garnisonssjuk­huset, vilken avpollettering emellertid ägt rum först klockan mellan 12 och 1 på dagen, samt afl Lundin efter upprepade operativa ingrepp ä sjukhuset avlidit den 26 samma månad på grund av genom ATarbakterier förorsakad allmän blodförgiftning. Då med hänsyn till de sjukdoms­

30

symtom hos Lundin, som Dahlman vid sin undersökning av honom på morgonen den 22 april kunnat konstatera, det måst anses hava ålegat Dalilman att på ett mera tillförlitligt sätt, än som skett, söka få utrönt, om Lundin hade stegrad kroppstemperatur, men, vidkommande Dahlmans underlåtenhet att efter telefonmeddelandet om Lundins försämrade hälso­tillstånd på aftonen samma dag infinna sig och undersöka honom å sjuk­rummet, det med hänsyn till i målet förekommande omständigheter icke kunde anses tillförlitligen utrönt, att Dahlman därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt såsom läkare på sådant sätt, att han därför kunde till ansvar fällas, samt vad som lagts Dahlman till last med avseende därå, att han ej vid sjukronden den 23 april 1924 omedelbart, utan först några timmar senare med iakttagande av garnisonssjukhusets vanliga mottagningstid låtit avpollettera Lundin till sagda sjukhus, icke kunde anses vara av be­skaffenhet att för honom medföra ansvar, alltså prövade krigsrätten rätt­vist att på sådant sätt bifalla den emot Dahlman förda ansvarstalan, att Dahlman jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömdes att för försummelse i sitt ämbete i först omförmälta hänseende höta 100 kronor.

Över .station sk r igsrättens utslag anförde överkrigsfiskalsämbctet efter anmodan av militieombudsmannen besvär hos krigshovrätten. I den skri- velse, dagtecknad den 8 juni 1925, varigenom ämbetet erhöll nämnda an­modan, yttrade militieombudsmannen följande.

Gent emot den av Dahlman i målet intagna allmänna ståndpunkten, att andra åtgärder vid behandlingen av ifrågavarande sjukdomsfall än de av Dahlman vidtagna icke varit påkallade, erinrades, att denna Dahlmans uppfattning underkänts av i ärendet hörda medicinska myndigheter. I synnerhet professorn Åkermans yttrande vore tydligt härutinnan.

Dahlman hade vid rättegångstillfället den 16 januari 1925 anfört, dels att han, därest han på aftonen den 22 april 1924 företagit personlig under­sökning av Lundin, icke skulle hava förvärvat sig någon som helst bättre eller mera ingående uppfattning av Lundins tillstånd än den, som genom telefonsamtalet bibringats Dahlman, dels ock att Dahlman, om han dömde efter Lundins tillstånd vid undersökningen på morgonen den 23 april, icke skulle vid personlig undersökning föregående .afton kunnat — utöver vad Dahlman redan vid förmiddagsundersökningen den 22 april iakttagit — konstatera några ytterligare objektiva sjukdomssymtom än febern. Dessa kategoriska påståenden stämde icke väl överens med följande an­förande i Dahlmans den 23 maj 1924 till förste läkaren Widstrand avgivna förklaring: »Vid min rond följande morgon (den 23 april) hade Lundin en temperatur på 39.3°, och då jag vid undersökningen fann, att svullnaden i axillen ökats från föregående dag samt hans allmäntillstånd tydde på en börjande sepsis, avpolletterade jag honom...» Dahlman hade sålunda å ena sidan förklarat sig vara säker om att han icke skulle kunnat vid per­sonlig undersökning på aftonen den 22 april konstatera några ytterligare

31

objektiva sjukdomssymtom än febern, men å andra sidan uppgivit, att den 23 april svullnaden i axillen ökats samt allmäntillståndet förändrats från föregående dag. Skulle avseende fästas vid båda dessa Dahlmans utsagor, måste givetvis hans uppfattning anses vara den, att ökningen av svullnaden samt förändringarna i den sjukes allmäntillstånd inträtt först under natten till den 23 april, i varje fall efter sjukvårdarens telefon­samtal med Dahlman. Huru Dahlman skulle kunna vara viss härom, förefölle svårförklarligt; och Dahlman torde väl ej heller göra gällande en dylik uppfattning. Sannolikheten talade för att sjukdomen utvecklats gradvis och att de symtom, som Dahlman iakttagit på morgonen den 23 april, även kunnat, om ock i mindre grad, observeras vid personlig under­sökning på aftonen den 22 april. Alldeles bortsett från, huruvida en nämnda afton verkställd personlig undersökning av den sjuke kunde hava för Dahlman, med hans åsikt om sjukdomsfallet och sättet för dess be­handling, föranlett annat behandlingssätt och åtgärders vidtagande eller icke, borde meddelandet om patientens allvarliga tillstånd under de före­liggande omständigheterna hava förmått Dahlman att själv infinna sig på sjukrummet; och kunde militieombudsmannen icke finna det annat än uppenbart, att Dahlman genom sin underlåtenhet härutinnan på ett straff­värd sätt åsidosatt sin tjänsteplikt som läkare.

Då stationskrigsrätten beträffande Dahlmans underlåtenhet att vid sjukronden den 23 april omedelbart avpollettera Lundin till sjukhuset fun­nit vad med avseende härå lagts Dahlman till last icke vara av beskaffen­het att för honom medföra ansvar, kunde häremot erinras ej mindre att den diagnos (»varig inflammation i axillarkörtlarna»), som Dahlman vid sistnämnda tillfälle stiillt å sjukdomsfallet, enligt medicinskt sakkunnigs uttalande bort föranleda patientens omedelbara avpollettering än även att denna Dahlmans underlåtenhet borde ses i belysning av hans påta­lade förhållande i övrigt. Dahlmans uttalande vid sista rättegångstillfäilet inför stationskrigsrätten därom, att han, oaktat han ej underskattat sjuk­domens art, funnit omedelbar sjukhusvård ej erforderlig, föranledde endast till den reflexionen, att Dahlman i sådant fall icke syntes hava ägt en riktig uppfattning om sjukdomsfallets rätta behandling.

Stationskrigsrätten hade dömt Dahlman att höta 100 kronor för försum­melse i ämbetet härutinnan att han icke, såsom det måste anses hava ålegat honom, vid undersökningen på morgonen den 22 april på ett mera tillförlitligt sätt än som skett sökt få utrönt, huruvida Lundin hade steg­rad kroppstemperatur, men hade lämnat åtalet utan bifall i vad det åsyftat utkrävande av ansvar å Dahlman för annan försumlighet vid Lundins behandling. Givetvis avsåge icke åtalet mot Dahlman särskilda förseelser, vartill han skulle genom sitt förhållande till omförmälda sjukdomsfall gjort sig skyldig. I åtalsinstruktionen hade blott av systematiska skäl gjorts en sådan framställning, att Dahlmans påstådda försumlighet därvid skärskådats i tre olika hänseenden, i vilka densamma manifesterat sig. Vad

32som från militieombudsmannens sida lagts och lades Dahlman till last vore, att han under hela den behandling han ägnat Lundin ådagalagt brist på sådan uppmärksamhet, noggrannhet och ansvarskänsla inför sjukdomsfallet, som rimligen måste fordras av såväl tjänsteläkare som läkare i allmänhet. Den vårdslöshet och försumlighet i tjänsten, Dahl­man härigenom visat, syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke kunna sonas genom det bötesstraff stationskrigsrätten utmätt för den enstaka försummelse, varom den funnit Dahlman övertygad, ett straff vilket enligt militieombudsmannens mening måste betraktas såsom alltför lindrigt även för det fall att Dahlman funnes hava felat allenast i det av stationskrigsrätten beivrade hänseendet.

Jämväl Dahlman anförde besvär över stationskrigsrättens utslag.

De anförda besvären äro prövade av krig shov rätten, som, i ut­slag (ten It december 1925 yttrat: Krigshovrätten funne lika med krigs­rätten, att Dahlman gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten där- utinnan att han icke, såsom det måste anses hava ålegat honom, vid sjuk­mönstringen på morgonen den 22 april 1924 genom temperaturmätning utrönt, huruvida Lundin haft stegrad temperatur; och enär tillika vore utrett, att Dahlman, oaktat vakthavande sjukvårdaren på aftonen samma dag telefonledes meddelat Dahlman, att Lundins hälsotillstånd försämrats i det att hans kroppstemperatur stigit till 39.8° och frossbrytningar in­trätt, underlåtit att på aftonen infinna sig å stationens sjukrum för när­mare undersökning av Lundin, samt Dahlman, vilken med hänsyn till de om Lundin sålunda lämnade meddelandena och den av Dahlman samma dags morgon å Lundin ställda diagnosen, svullnad i axillen och ömhet vid palpation, bort inse att ett allvarligt sjukdomsfall kunnat befaras föreligga, förty jämväl genom sin berörda underlåtenhet måste anses hava åsidosatt sin tjänsteplikt som kasernläkare, men vad i övrigt i målet lagts Dahlman till last icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar, prövade krigshovrätten, med avslag å Dahlmans besvär, rättvist, i anledning av överkrigsfiskalsämbetets fullföljda talan, sålunda ändra överklagade utslaget, att Dahlman för den försummelse i utövningen av tjänsten såsom kasernläkare, han i angivna två avseenden låtit komma sig till last, dömdes jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att höta 300 kronor.

4. Underlåtenhet att uppflytta kustartillerist, som uppfyllt föreskrivna fordring-ar, från 2. till 1. klass och att därefter i vederbörlig­

tur befordra honom till korpral. I

I ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag redogöres (sid. 61 ff.) för ett mot översten Sam Boning anställt åtal. Redogörelsen innehåller följande.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anmälde 2. klass kustartil-

33leristen vid Karlskrona kustartilleriregemente nr 34/8 Bizzozero, att han utan giltiga skäl blivit förbigången vid uppflyttning till 1. klass kust­artillerist och till följd därav förlorat sin tur vid befordran till korpral. Efter med anledning av denna anmälan verkställd undersökning uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa Bolling i hans dåvarande egenskap av chef för nämnda regemente under åtal för felaktig behandling av ifrågavarande befordringsärende. Militieombudsmannen anförde därvid, bland annat, att Bizzozero, därest å fallet tillämpliga reg- lementsbestämmelser iakttagits, bort hava blivit uppflyttad till 1. klass kustartillerist den 1 maj 1923 och befordrad till korpral på stat den 1 januari 1924.

Vid regemenl skrigsrätten vid Karlskrona kustartilleriregemente, va rest åtalet anställts, yrkade krigsfiskalen F. W. Flensburg efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet, att Bolling för vad han låtit komma sig till last måtte dömas till ansvar för tjänstefel enligt 130 § strafflagen för krigsmakten. Bizzozero yrkade vid krigsrätten förpliktande för Bolling att till Bizzozero utgiva ersättning för den förlust i löneförmåner, som uppkommit därigenom att Bizzozero icke blivit i laga ordning befordrad, vilket yrkande biträddes av krigsfiskalen.

Krigsrätten utlät sig genom utslag den 29 augusti 1924: Krigsrätten funne i malet ntrett, att Bolling genom ett vid regementet den 30 september 1922 utfärdat cirkulär förordnat, att tjänstetiden för uppflyttning eller befordran till högre tjänste- eller lönegrad, tjänstbarliets- eller löneklass inom manskapet skulle beräknas på samma sätt, som i manskapsavlö- ningsreglementet § 3 stadgades för beräkning av tjänstetid med avseende å avlöning, att Bizzozero, född den 18 januari 1903 och den 14 december 1920 anställd vid kustartilleriet för en tid av tre år, vilken skulle räknas från och med den 1 november 1920, senast den 1 juli 1923 innehaft en för uppflyttning till 1. klass kustartillerist, jämlikt reglementet för mari­nen del III § 29 och reglementet för kustartilleriets skolor och övningar § 6, erforderlig tjänstetid av trettio månader, samt att Bolling med till- lämpning av de i ovannämnda cirkulär givna bestämmelserna dels under­låtit uppflytta Bizzozero till 1. klass kustartillerist, då Bizzozero upp­fyllt de för sådan uppflyttning i sistnämnda reglemente § 6 stadgade vill­kor, och därefter i vederbörlig tur befordra denne till korpral, dels ock å en av Bizzozero ingiven ansökan om befordran till korpral under hän­visning till samma cirkulär skriftligen förklarat hans ansökan icke kunna bifallas. Då Bolling genom ovannämnda cirkulärs utfärdande och till- lämpning i strid mot de i reglementet för marinen del III § 29 och regle­mentet för kustartilleriets skolor och övningar § 6 givna föreskrifterna icke blott måste anses hava gjort sig skyldig till fel under utövningen av sitt ämbete såsom överste och chef för Karlskrona kustartilleriregemente, utan Bolling jämväl genom sitt åtalade förfarande tillskyndat Bizzozero synnerlig skada i hans yrke ävensom förlust av honom rätteligen tillkom- 3 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

34mande löneförmåner, samt vad Boning till sitt fredande från ansvar an­fört icke förtjänade avseende, prövade krigsrätten rättvist att, med bifall till åklagarens ansvarstalan och Bizzozeros av åklagaren understödda er­sättningsanspråk, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Bolling att för ämbetsfel undergå arrest utan bevakning under två dagar även­som förplikta Bolling att mot kvitto till Bizzozero utgiva dels genast honom enligt i målet ingiven uppställning tillkommande löneförmåner för tiden från och med den 1 januari 1924 till och med den 15 augusti 1924 med 207 kronor, dels ock å varje fastställd avlöningsdag den å tiden från och med den 16 i samma augusti månad, intill dess Bizzozero bleve befordrad till korpral å stat och komme i åtnjutande av därmed förenade löneförmåner, belöpande skillnaden emellan korpralsavlöning å stat och Bizzozeros då­varande löneinkomster.

Över krigsrättens utslag anförde Bolling besvär hos krigshovrätten.

Med anledning av dessa besvär meddelade krigshovrätten utslag den 23 mars 1925, därvid krigshovrätten ej fann skäl att göra ändring i krigs­rättens utslag.

Bolling anförde underdåniga besvär över kr ig»hovrättens utslag. Den 19 juni 1925 meddelade Kungl. Maj:t utslag, i vilket yttrades: Ehuru den tolkning Bolling givit ifrågavarande reglementsbestämmelser finge anses oriktig, funne Kungl. Maj:t med hänsyn till vad Bolling anfört till stöd för sin tolkning det åtalade förfarandet icke vara att betrakta såsom äm­betsfel; och prövade Kungl. Maj:t förty lagligt att med upphävande av krigshovrättens utslag förklara den mot Bolling i målet förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.1

Ämbetsberättelsen utvisade därjämte (sid. 68, noten), att militieombuds- mannen i underdånig skrivelse till Konungen den 23 juni 1924 hemställt, att Bizzozero måtte förklaras för 1. klass kustartillerist och omedelbart därefter befordras till korpral med rätt att räkna tur från och med den 1 november 1923 ävensom att Bizzozero måtte tillerkännas rätten till lön vid först inträffade ledighet.

Den 18 september 1925 meddelade Kung], Maj:t beslut med anledning av denna militieombudsmannens hemställan; och anförde Kungl. Maj:t i nådigt brev till marinförvaltningen samma dag följande: Sedan i ärendet blivit upplyst, att Bizzozero den 1 november 1924 blivit befordrad till korp­ral med lön på stat, funne Kungl. Maj:t med hänsyn till förekomna om-

1 I målets prövning inom högsta domstolen deltogo justitieråden Quensel, Carlson, von Seth och Molin, generallöjtnanten Fallenius, justitierådet Tiselius och konteramiralen greve Wachtmeister. Kungl. Maj:ts utslag meddelades i enlighet med justitierådet Tiselius’ av justitierådet Molin samt generallöjtnanten Fallenius och konteramiralen greve Wachtmeister omfattade mening.

Justitieråden Quensel, Carlson och von Seth funno ej skäl att göra ändring i krigs­hovrättens utslag.

35

ständigheter gott förordna, att till Bizzozero skulle från sjöförsvarets an­slag till extra utgifter (1925—1926: IV. 3. I. 2.) utbetalas den för tiden den 1 januari 1924 intill hans angivna korpralsbefordran den 1 november samma år belöpande skillnaden i avlöning med inberäknande av dyrtids- tillägg emellan korprals avlöning på stat och Bizzozeros dåvarande löne­inkomster.

5. Vägran att utlämna avskrift av offentlig handling.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag innehåller (sid. 85 ff.) redogörelse för ett på militieombudsmannens föranstaltande mot t. f. chefen för Vax­holms kustartilleriregemente överstelöjtnanten Fredrik Olof Widmark an­ställt åtal för det denne vid visst tillfälle i april 1924 avslagit en av sergean­ten J. A. Olausson såsom ombud för styckjunkaren M. G. Löfqvist fram ställd begäran om vidimerade avskrifter av vissa) å regementsexpeditionen förvarade dubblettexemplar av de till kustartilleriets chefsexpedition in­sända uppgifter till generalrullan. Redogörelsen utvisar, att regements- krigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente, varest åtalet anställts, genom utslag den 19 december 1924 funnit mot Widmark förd ansvars- och ersättningstalan i målet icke kunna bifallas ävensom att militieombuds- mannen låtit anföra besvär hos krigshovrätten över berörda utslag.

Jämväl styckjunkaren Löfqvist anförde besvär över krigsrättens utslagKrigshovrätten meddelade utslag i målet den 26 maj 1925. I utslaget

yttrades följande: Krigshovrätten funne väl, att Widmark, då han vägrat att utlämna ifrågavarande avskrifter av uppgifter till generalrullan, för­sedda med vidimation, icke förfarit i överensstämmelse med vad i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen stadgades om skyldighet för publik tjänste­man att tillhandahålla bevittnad avskrift av i arkiv förvarade handlingar, men enär vad Widmark sålunda låtit komma sig till last med hänsyn till i målet förekomna omständigheter icke vore av beskaffenhet att föranleda ansvar, prövade krigshovrätten rättvist fastställa det slut, vartill krigs­rätten i överklagade utslaget kommit.1

1 1 rån utslaget, som innefattade översten O. Nygrens, kommendören H. Eneströms och t. f. krigshovrättsrådet E. Wikströms sammanstämmande mening, voro hovrättsråden J. Lagerbielke och A. Johansson av skiljaktig mening och förenade sig om följande av den sistnämnde avgivna yttrande:

»Enär i målet är utrett, att Widmark i egenskap av t. f. chef för Vaxholms kustartilleri­regemente någon dag i mitten av april månad 1924 vägrat att till sergeanten J. A. Olaus­son såsom ombud för1 Löfqvist utlämna vidimerad avskrift av de i målet omförmälda, i regementets expedition förvarade uppgifter till kompletterande av generalrullan i vad samma uppgifter avsåge Löfqvist, ty och som dessa uppgifter äro att hän­föra till sådana offentliga handlingar, som jämlikt 2 § 4 mom. i tryckfrihetsför­ordningen höra genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas åt vem det äskar, samt

36

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen underdåniga besvär. Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag den 3 december 1925 funnit ej skäl att gorå ändring i krigshovrättens utslag.1

6. Vanskötsel av marketenterirörelse.

Vid en av militieombudsmannen den 7 och den 8 juni 1922 förrättad inspektion av Jämtlands fältjägarregemente blev uppmärksamheten fäst vid det synnerligen dåliga resultat, som den vid regementet bedrivna marketen ter irörelsen under de senare åren givit. För att söka utröna or­sakerna härtill anställde militieombudsmannen en genomgående revision av de till rörelsen hörande räkenskaper och övriga handlingar.

Vid revisionen framgick, så vitt av då tillgängliga handlingar kunde bedömas, att förlusten under år 1921 å marketenterirörelsen, som bedri­vits med en underavdelning å ett vid regementet befintligt soldathem och varit förenad med butiksrörelse och med mathållning jämväl för under- officersmässen, i sin helhet uppgått till mer än 25,000 kronor, att enbart skillnaden mellan inköpspriset å de i manskapsmässen försålda och till personalen utspisade matvaror, tillhopa 85,515 kronor 56 öre, samt vad förOlausson sålunda varit berättigad att utbekomma bestyrkt avskrift av nämnda upp­gifter,

alltså och då jämlikt åberopade lagrum i tryckfrihetsförordningen Widmark genom sin vägran att till Olausson utlämna dylik avskrift av omförmälda handlingar gjort sig skyldig till ansvar såsom för tjänsteförsummelse,

prövar jag, utan avseende å vad Widmark till sitt fredande från ansvar i målet in­vänt, skäligt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Widmark att för det fel i tjänsten, han sålunda låtit komma sig till last, undergå arrest utan bevakning i två dagar.

Därjämte förpliktar jag Widmark att till Löfqvist utgiva fyra kronor 80 öre, utgö­rande kostnader för telefonsamtal, som Löfqvist fått vidkännas i anledning av Wid- marks vägran att utlämna omförmälda avskrifter.»

' I målets prövning inom högsta domstolen deltogo justitieråden Sundberg, Dyberg. Molin, Stenberg, generallöjtnanten Fallenius, justitierådet Tiselius och vice amiralen greve Wachtmeister.

Justitierådet Sundberg var av skiljaktig mening och yttrade: »Enär i målet är upp­lyst, att sedan Olausson såsom ombud för Löfqvist någon dag i mitten av april månad 1924 å Vaxholms kustartilleriregementes expedition anhållit att utfå vidimerad avskrift av vissa till expeditionen insända och där förvarade uppgifter till kompletterande av generalrullan, Widmark i sin egenskap av chef för regementet avslagit denna Olaussons anhållan, samt — vid det förhållande att sagda uppgifter äro att hänföra till sådana offentliga handlingar, som jämlikt § 2 moment 4 i tryckfrihetsförordningen genast och utan tidsutdräkt emot lösen böra utlämnas åt vem det äskar — Widmark saknat laga fog för sin vägran att till Olausson utlämna bestyrkt avskrift av uppgifterna, prövar jag, utan avseende å vad Widmark till sitt fredande från ansvar i målet invänt, rätt­vist att, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för det tjänstefel, vartill Widmark, på sätt ovan angivits, gjort sig skyldig, döma honom att undergå arrest utan bevakning i två dagar.»

37

mathållningen i mässen influtit utgjort 20,476 kronor 77 öre, samt att en av orsakerna till förlusten sannolikt vore att söka i missförhållandet mellan det pris, varför underofficerarna erhölle inackordering i under- officersmässen, och de förmåner, som därför tillliandahölles. Vidare fram­gick, att marketenteriets bokföring i åtskilliga avseenden var vilseledande och i hög grad ägnad att försvåra en inblick i rörelsens ställning och resultat, samt att vid såväl rörelsens bedrivande som i fråga om bok­förings- och kontrollåtgärder de i sådant hänseende gällande föreskrif­ter på ett betänkligt sätt åsidosatts.

Med anledning av vad sålunda framkommit anmodade militieombuds- mannen i skrivelse den 9 oktober 1922 regementschefen att infordra och skyndsamt inkomma med vederbörandes förklaring. 1 skrivelsen anfördes bl. a. följande.

För ett pris av 3 kronor per dag erhölio underofficerarna från marketen- teriet följande måltider, fritt serverade i underofficersmässens lokaler:1) kaffe med bröd, 2) frukost, bestående av smörgåsbord (smör, bröd, ost samt 3 å 4 assietter kallskuret), gröt, en varmrätt samt kaffe, 3) lunch, be­stående av smörgåsbord (samma som vid frukost), en varmrätt samt kaffe och 4) middag, bestående av soppa, kött eller fisk samt mjölk och kaffe. Marketenteriets föreståndarinna upplyste, att de serverade portionerna voro anmärkningsvärt stora.

Det syntes knappast kunna antagas, att det sålunda tillämpade', inackor- deringspriset kunde förslå för täckande av kostnaderna för en så beskaffad mathållning, och torde denna omständighet hava bidragit till den stora förlust, som, enligt vad nedan närmare förmärs, drabbat mathållningens konto.

Marketenteriets bokföring bestod av huvudbok, kassabok och inventarie­bok. Månatlig överslagsberäkning över den ekonomiska ställningen (1919 års reglemente § 5 n) respektive kvartalsberäkning för 1. kvartalet1922 (1921 års reglemente § 5 p) saknades. I strid med reglementet den 29 december 1921 hade reskontra och varubok icke förts.

Inventarieboken var uppställd utan reda och uteslöt varje möjlighet till överskådlighet och jämförelse mellan olika år. Varor av samma slag förekommo sålunda på ett flertal ställen i samma förteckning, t. ex. to- baksvaror på 10 ställen, borstar på 17 ställen, vykort (87,650 st.) på 3 ställen och blyertspennor (4,386 st.) på 8 ställen. En hel del varor voro upptagna under »Diverse» utan angivande av vare sig varuslag eller kvantitet. An­märkningsvärt stora poster förekommo av eu del varuslag.

Inventariet den 31 december 1920 och den 31 december 1921 hade icke undertecknats av marketenteriföreståndaren.

Inventarieboken var ej paginerad i genomgående följd, utan började pagineringen först med inventariet per den 31 december 1919 och fortlöpte ej längre än 22 sidor. Inventariet per den 31 december 1918, 1920 och 1921 samt sista delen av inventariet för 1919 saknade paginering.

38

Utestående fordringar voro icke specificerade utan endast upptagna i tvenne summor, en för underofficersmässen och en för officersmässen. För banktillgodohavandet var icke antecknat i vilken bank detsamma funnes insatt, ej heller å vad slags bankräkning.

Vid granskning av verifikationerna till 1922 års räkenskaper befanns, att under året betalts räkningar avseende under år 1921 levererade varor, utan att däremot svarande skuldbelopp upptagits i inventariet. Sedan militieombudsmannen med anledning härav begärt dels uppgift rörande de vid inspektionstillfället obetalda skulder, vari marketenteriet häftade, dels ock avskrifter av kontokuranter rörande dessa skulder, och till militie­ombudsmannen överlämnats

1) vid inspektionstillfället, av föreståndaren, fanjunkaren M. Magnusson, en av honom gjord med räknemaskin utslagen förteckning av sålunda obe­talda skuldbelopp,

2) med skrivelse från regementschefen, en »specificerad redogörelse över vissa räkningar upptagna i inventariet den 31/12 1921»,

3) en av Magnusson undertecknad »Uppgift över obetalda räkningar den 7 juni 1922», samt

4) från vissa firmor infordrade kontokuranter per den 7 juni 1922,framgick vid jämförelse mellan inventariet, 1922 års verifikationer och

de under 1)—4) här omförmälda handlingar bl. a. följande.Den av Magnusson uppgjorda under 1) omförmälda förteckning befanns,

ehuru maskinräknad och försedd med sedvanliga kontrollmärken, vara fel - räknad. Sålunda hade upptagits skulder till Östersunds Ängbryggeri till sammanlagt 2,938 kronor 85 öre, ehuru summan rätt adderad bleve 3,284 kronor 35 öre, skulder till Östersunds Mejeriförening till sammanlagt 2,682 kronor 80 öre, ehuru summan rätt adderad bleve 2,884 kronor 44 öre.

Förteckningen under 1) och den under 3) omförmälda uppgiften voro icke överensstämmande. Den sistnämnda upptog en del i den förra icke upptagna räkningar för år 1921, såsom två stycken Östersundsortens Mejeriförenings räkningar av den 31/12 1921 å tillsammans 967 kronor 44 öre, Östersunds Färghandels räkning av den 20/8 1921 å 157 kronor 50 öre, J. G. Karlssons räkning av den 31/12 1921 å 147 kronor 68 öre, Friesendahls Eftr:s räkning av den 3/12 1921 å 17 kronor 50 öre, K. J. Gustafssons räk­ning av den 21/12 1921 å 220 kronor, Handels Aktiebolaget Kermes räkning av den 8/10 1921 å 136 kronor 80 öre, Aktiebolaget B. Menaths räkningar av den 20/10 och den 20/11 1921 å tillsammans 277 kronor 80 öre.

Några av de insända kontokuranterna utvisade andra saldon än Räken­skaperna och de av Magnusson uppgjorda förteckningar. Enligt kontoku­rant från E. M. Hallman & C:o framginge, att den i inventariet upptagna räkningen av den 5/1 å 2 kronor 50 öre ej tillhörde år 1921 utan 1922. Av kontokuranter från Aktiebolaget Östersunds Ångbryggeri framginge, att de i »specificerad uppgift över vissa räkningar upptagna i inventariet den 31/12 21» (bil. II) omförmälda räkningar av den 31,/7, 31/7, 31/8, 31/8 och

39

31/10 1921 å tillsammans 938 kronor 30 öre, vilka räkningar ej upptagits i uppgiften över obetalda räkningar den 7/6 1922, dock ej voro betalda, var­för de rätteligen borde hava varit upptagna i sistnämnda uppgift. Av­skrift av räkning av den 25/6 1922 från A. Th. Ahlstedt, Torkarby, Upp­sala, utvisade, att nämnda räkning enligt vid räkningen fogat brev från Ahlstedt av den 25 juni 1922 ej skulle vara betald. Räkningen syntes emel­lertid hava betalts med postanvisning den 3/4 1922.

Av förenämnda handlingar framgick sålunda, att skulderna i 1921 års inventarium voro för lågt upptagna i det däri saknades följande poster, nämligenenligt verifikationerna diverse räkningar från år 1921 be­

talda år 1922 ............................................................................... kronor 4,819: 20

enligt den av Magnusson undertecknade uppgiften (under 3) räkningar för år 1921, vilka ännu den 7 juni 1922 ickebetalts till ett belopp av .......................................................... * 1,924: 72

enligt leverantörernas (under 4) omförmälda kontokuranter ytterligare räkningar från år 1921, som den 7 juni 1922icke betalts, å tillhopa .............................................................. *_____980: 85

eller sålunda summa kronor 7,724: 7 7

Härifrån skulle avgå följande i inventariet för mycket upp­tagnaE. M. Hallman räkn. &/i 1922 ........................ kronor 2: sofelräkning .............................................................. ___9:10 *_____ ^ *0

kronor 7,722: 17Skulderna i inventariet hade således bort ökas med sistnämnda belopp

eller från 29,375 kronor 42 öre till 37,097 kronor 59 öre. Inventariet för den 31 december 1921 skulle således i stället för att visa en kapitalbehåll­ning av 2,997 kronor 58 öre hava visat en kapitalbrist av 4,724 kronor 59 öre.

Huruvida ytterligare skulder funnes, vilka, ehuru uppkomna under 1921, icke då bokförts, framgick ej av räkenskaper och insända uppgifter, enär reskontra icke förts.

Posterna i kassaboken hade, såvitt datum för kvitto å räkningarna ut­visade, införts icke den dag, då betalning skett, utan den dag, då kassa­kontrollanten annotera! betalningen. Ett stort antal räkningar saknade anteckning om datum för kvittensen.

Åtskilliga räkningar och kvitton voro skrivna med blyerts. Detta var förhållandet med flertalet räkningar från A. Hellmén i Östersund (leveran­tör av mjölk), P. E. Lidén i Oviken (leverantör av smör och köttvaror) samt Blixt i Östersund (leverantör av apelsiner).

Räkningarna från Bröderna Skoglunds Bageri, Hornsberg, voro i all­mänhet icke specificerade. Räkningarna från nämnda firma för januari 1922 hade exempelvis följande utseende:

40

1) Jan. 2 An Bröd ....... kr. 13: — 2) Jan. 12 An Bröd .......kr. 26: so» 4 » » 9: — » 13 » » 29: 75» 5 » y> ....... » 5: — » 14 » » ....... » 88: -» 7 » » ....... » 13: — kronor 665: 50» 9 » » ....... » 22: — 28 X » 186: 34» 10 » » ....... » 25: 30» 11 » » ....... » 44: so kronor 479:16» 12 » » 22: — 3) Jan. 16 An Bröd .......kr. 71: 50» 13 » » 32: — » 17 » » ....... » 73: —» 14 » » ....... » 36: — » 18 » » ....... » 71: so

kronor 221: so » 19 » » ....... » 25: 2028 X » 62: i o » 20 » ....... » 78: —

Summa kronor 159:70 » 21 » » ....... » 104:25

Avgår » 126: — » 23 » » ....... » 71: 25kronor 33: 70 » 24 » » ....... » 66: so

» 25 » » ....... » 71: so2) Jan. 2 An Bröd .......kr. 51: so » 26 » » ....... » 66: so

» 3 » » ....... » 10: — » 27 » » ....... » 51: 50

» 4 » ....... » 51: so » 28 » » ....... » 94: 7 5» 5 » » ....... » 43: — » 30 » » ....... » 46: so» 7 » » ....... » 99: 75 » 31 » » ....... » 88: —» 9 » » ....... » 63: — kronor 980: 20

» 10 » » ....... » 101: 25 28 X 274: 4 5» 11 » » ....... » 101: 25 Summa kronor 705: 75

I åtskilliga fall hade inköpta varor icke betalts kontant, varigenom mar- ketenteriet gått förlustigt kassarabatt. I några fall hade varor betalts genom av marketenteriföreståndaren accepterad växel. Enligt två fak­turor av den 21 september 1921 hade sålunda manskapsmässen tillhandlat sig varor av Handelsaktiebolaget Hermes i Stockholm för respektive 1,078 kronor 15 öre och 25 kronor. Dessa varor hade likviderats genom eu den 7 januari 1922 utställd tremånadersväxel, som var accepterad av Magnus­son. Inlösningen av växeln var annoterad den 13 april 1922. En konto­kurant från aktiebolaget Elof Malmgren, upptagande räkningar av den 11/6—6/8—3/9—13/9—1921 å tillsammans 1,095 kronor 8 öre, hade inkasserats genom bank med en avistaväxel av den 16 januari 1922.

Bland verifikationerna för april månad funnos vidare två den 4 april 1922 annoterade räkningar från firman Bröderna Svensson i Östersund, den ena å 1,242 kronor 67 öre och avseende varor levererade i maj (utan angivet år) och den andra å 2,108 kronor 12 öre avseende varor levererade under juni (utan angivet år). Räkningarna, som voro attesterade av Magnusson, voro kvitterade den 3 december »1922».

41

April månads kassadagsrapport var beträffande utgående behållning och kassadagssummor ej bestyrkt av kassakontrollanten.

Ett stort antal räkningar voro attesteraxle av marketenteriföreståndaren och icke, såsom föreskreves, av hushållerskan respektive föreståndaren för handelsboden (1919 samt 1921 års reglemente § 5 d och § 7 c). Särskilt var detta förhållandet med samtliga räkningar avseende varor levererade till butiken. Flertalet av de räkningar, som likviderats i maj 1922, voro ej a ttes terade.

Huvudboken var förd på ett mindre överskådligt sätt, i det att en hel del överföringar mellan Mathållnings konto, Butikens konto, Underofficers- mässens konto, Soldathemmets konto och Diverse Personers konto voro gjorda utan angivande av skäl.

Det per den 31 december 1921 verkställda bokslutet var ej med riktiga förhållandet överensstämmande, då häri saknades skulder till ett belopp av 7,722 kronor 17 öre.

De konton i huvudboken, som berördes av icke upptagna skuldbelopp, skulle rätteligen upptagits till följande ändrade belopp för skulder, vinster eller förluster.

Mathållningen.Balanserade skulder den sl/12 1921 .................Skulder, icke upptagna .......................................

Förlust den 31/12 1921 ...........................................ökas med ovanstående ...........................................

Butiken.Balanserade skulder den 31/12 1921 ...........Skulder icke upptagna.....................................

Vinst den 31/i2 1921.........................................Minskas med ovanstående ............................

Inventarier.Balanserade skulder den 31/12 1921.................Skulder icke upptagna .......................................

Förlust den 31/12 1921 ......................................Ökas med ovanstående ......................................

.... kronor 24,540: 6 4

.... » 3,775: 95kronor 28,316; 5 9

. ... kronor 34,953: 9 3

.... » 3,775: 95kronor 38,729: 8 8

.... kronor 4,834: 7 8

.... » 3,433: 48kronor 8,268: 2 6

.... kronor 18,473: 43» 3,433: 48

kronor 15,039: 9 5

......... kronor512: 74

kronor 512:74...... kronoi• 1,868: 73...... » 512:74

kronor 2,381: 47

Vinst & Förlust Konto, Utgående Balans Konto och Kapital Konto skulle efter ovanstående förändringar få följande utseende:

42 t

Vinst- & Förlust Konto.Mathålln. Konto......... kr. 38,729: 8 8 Butikens K.................... kr. 15,039: 9 5Utgifter enl. samman- Und. off. m. K............. » 67: so

drag kol. 11.............. » 1,330: — Soldath. K........................ » 2,013: 6 4Utgifter enl. samman- Rånte K............................ » 166: 6 9

drag kol. 12.............. » 18: — Kapital K........................ » 25,171: 5 7Inventarie Konto........ » 2,381: 4 7

kr. 42,459: 3 5 kr. 42,459: 3 5

U tgående Balans Konto.Mathålln. Konto .... kr. 716:20 Mathålln. Konto......... kr. 28,316: 5 9Butikens » » 25,830: 14 Butikens » » 8,268: 2 6Underoff. m. » » 1,181: 04 Låne » » 2,900: —Inventarie » » 6,829: — Inventarie » » 512: 74Kassa » » 63: 62Bank » » 550: —Div. debitorer » » 103: —Kapital » » 4,724: so

kr. 39,997: 5 9 kr. 39,997: 59

Kapital Konto.Vinst & Förlust K. den Ing. Balans den '/i

«/„ 1921 ................... kr. 25,171: 5 7 1921 ........................ kr. 20,446: 9 8Utg. Balans den 31/ia

1921 ........................ » 4,724: 59

kr. 25,171: 5 7 kr. 25,171: 5 7

Vid verkställd utredning framgick, att en del av den under år 1921 redo­visade förlusten fördelade sig å de olika affärskontona på följande sätt:

Mathållningen.Ingående varulagret den 1/1 1921................................................. kronor 988:2 5Inköpta varor enligt kol. I........... kronor 94,226: 2 6Avgår ingående skulder ................ » 6,748:3 5

» 87,477: 9 iInköpta varor ej bet. den

Avgår följande:31/12 1921 » 28,028: 2 6 115,506:17

Till Butiken .................... » 3,262: 16» Soldathemmet ....... » 14,015: —» Underofficersmässen » 12,885: so» Varulagret den 81/12 1921 .... » 716: 20 30,978: 8 6

Inköpspris å försålda varor kronor 85,515: 5 8

43Omkostnader ej bokförda................ kronor 288:33d:o enligt kol. 4 telefon m. m. » 571:2 5

» » »10 avlöningar . .. » 13,533: 19

» » »15 renhållning » 302:65» » » 20 diverse ....... » 5,373: 94

Diverse personer ............................ » M OO 03 4̂

er»

Summa utgifter kronor 105,768:6 7

Inkomster, kontant för mathållning.................... kronor 65,038: 79

Förlust uppkommen under året.................... » 40,729:8 8 105,768:6 7

De försålda varorna vore inköpta för ................och försålda för ...........................................................således en ren förlust å endast varor å ............vartill komme omkostnader för detta konto med varefter totalförlusten utgjordes av.........................

kronor 85,515: 5 6» 65,038: 79

» 20,476: 77

» 20,253: 11

» 40,729: 8 8

Butiken.Ingående varulager den */, 1921 ............................................. kronor 22,780:4 5Inköpta varor enligt kol. 2 ........... kronor 50,407: 7 0Avgår ingående skulder.................... 2,526: 10

» 47,881: 60Inköpta varor ej bet. den 31/12 1921 » 8,268: 2 6

» » fr. Mathålln.............. » 3,362: 16 59,512: 02Avginge följande:

Till Underofficersmässen ................ kronor 3,764: 62» Soldathemmet............................ » 5,382: 7 6

Inneliggande varulager den 31/121921 » 25,830: 14 34,977: 52 24,534: soInköpspris å försålda varor .......... ........ kronor 47,314: 95

Omkostnader enligt kol. 6 = frakter ........ ...... » 461:09

kronor 47,776: 0 4Inkomster enligt kol. 2.................... kronor 62,712: 99

» Div. debitorer ................ » 103: — 62,815: 99

Vinst uppkommen under året ....... 15,039: 95 47,776: 04

Underofficersmässen Vinst................ kronor 67: 30 1...................Soldathemmet » ................ » 2,013: 64 lika med huvudboken

Det syntes militieombudsmannen anmärkningsvärt, att mathållningen lämnat så stor förlust. Enligt förestående utredning hade mathållningen endast inbringat 65,038 kronor 79 öre, varför åtgått inköpta varor till ett värde av 85,515 kronor 25 öre. Följaktligen hade å endast varor erhållits

44

ett underpris av 20,476 kronor 77 öre, vartill komme ytterligare 20,253 kronor 11 öre i omkostnader för mathållningen. Visserligen utvisade böc­kerna en vinst å butiken med 15,039 kronor 95 öre, men av militieom buds- mannen tillhandakommen avskrift av berättelsen över den verkställda re­visionen av 1921 års räkenskaper framginge, att en del i tillgångarna be­fintliga varor voro upptagna till priser, som då avsevärt överstege priserna i allmänna handeln och till och med överstege de priser, vartill de i man- skapsmässen försåldes, samt att revisorerna föreslagit, att priserna skulle reduceras. Enligt en med anledning härav uppgjord förteckning borde en nedskrivning av vissa varor ske från sammanlagt 6,203 kronor 74 öre till 2,700 kronor, vadan följaktligen vinsten å butiken skulle minskas med skill­naden mellan dessa belopp eller 3,503 kronor 74 öre. Sammanlagda förlusten å marketenterirörelsen i dess helhet under året uppgick sålunda till 28,675 kronor 31 öre.

Med anledning av vad sålunda anmärkts inkom regementschefen över­sten G. Lilliehöök med yttrande i ärendet från bl. a. regementsintendenten kaptenen H. Bundy, föreståndaren för regementets marketenteri fanjun­karen M. Magnusson, kassakontrollanten löjtnanten C. B. Askling samt revisorerna löjtnanten J. O. R. Staaff och fanjunkaren Storm, varjämte regementschefen avgav begärt yttrande.

I de sålunda avgivna yttrandena anförde förklarandena1. beträffande inackorderingspriset i under officer smässen:Marketenteriföreståndaren fanjunkaren Magnusson: Beträffande priset

för maten å underofficersmässen hade detsamma hållits ungefär lika med de priser, som varit gällande å spisställen i staden. Då underofficerarna framställt önskemål om prissänkning, hade Magnusson omedelbart gjort förfrågan angående priset i staden. Kostnadsberäkning hade vid varje sådant tillfälle uppgjorts. Vid Magnussons tillträde av befattningen hade underofficerarna rekvirerat lagad portion från regementets kokinrättning och hade dessa utspisats i mässlokalens matsal. Efter någon tid, då prisen å matvaror gått ned, hade framställning gjorts om mathållningens åter­upptagande. Denna framställning hade då av regementschefen bifallits och, efter de gjorda beräkningarna, hade priset bestämts till 4 kronor per man och dag. Efter en tid, då matvarorna ytterligare gått ned i pris, hade priset sänkts per dag till 3 kronor 75 öre. Detta pris hade bibehållits, oaktat flera framställningar om dess sänkande, till februari månad 1922, då en sänkning till 3 kronor bifallits. För kontrollering av denna mathåll­ning med de tillämpade priserna hade under en vecka då och då anteck­nats mängden av alla matvaror, som använts för underofficerarnas räkning. Kostnaden för veckan hade då uträknats efter gällande inköpspris å i för­teckningen upptagna varor. Det hade därvid befunnits, att densamma ej gått med förlust. Utspisningen under dessa räkningsveckor hade, enligt Magnussons uppfattning, varit av medelmåttig beskaffenhet. Hade under

45

en dag förekommit dyrare ingredienser, så hade däremot under en annan dag använts billigare för att utjämna det hela. Angående smörgåsbordet så skulle två assietter smörgåsmat serveras samt dessutom, om matrester från en föregående måltid kunde användas, finge detsamma utökas med någon assiett av detta såsom kallskuret. Såsom ett bidrag till den av militieombudsmannen angivna störa förlusten torde få medräknas kost­naden för mat och kaffe m. m. under ett år för den personal, som vore an­ställd och de under vissa tider behövliga tillfälliga biträdena.

Regementsintendenten kaptenen Bundy: Det vid tiden för militieombuds- mamiens inspektion tillämpade inackorderingspriset för underofficerare hade i februari månad 1922 fastställts till 3 kronor. Under år1921 både tillämpats ett pris av 3 kronor 75 öre per dag. De tillämpade priserna hade fastställts efter ingående kostnadsberäkning, som visat att den erlagda avgiften utgjort full ersättning för de serverade måltiderna.

Regementschefen översten Lilliehöök, som vitsordat marketenteriföre- ståndarens uttalande: Denna angelägenhet hade vid flera tillfällen före­dragits inför regementschefen. Möjligen kunde erinras, att marketenteri- föreståndaren i de beräkningar, som därvid förelagts regementschefen, icke medtagit alla de kostnader, som bort medräknas vid bestämmande av inackorderingspriset. Detta hade emellertid i varje fall bestämts av rege­mentschefen, och syntes således ansvaret härvidlag påvila denne, givetvis dock under beaktande av att inackorderingsprisets förmåga att täcka den verkliga kostnaden ytterst blivit beroende av, huru utspisningen genomförts. Underofficerarnais inackorderingspris torde under år 1921 ungefärligen hava motsvarat kostnaderna. Den av regementschefen i februari månad1922 medgivna sänkningen till 3 kronor torde däremot hava varit allt för stor med hänsyn till utspisningens art. Härutinnan hade dock efter militie- ombudsmannens inspektion vidtagits en väsentlig förenkling, varigenom inackorderingspriset för det dåvarande torde täcka kostnaderna.

2. Beträffande underlåtenheten att föra vissa handelsböcker och avgiva föreskriven ekonomisk översikt:

Fanjunkaren Magnusson: Enligt reglementet av år 1919 behövde endast kassabok, huvudbok och inventariebok föiras. Det nya reglementet, som föreskreve förandet även av varubok och reskontra, trädde i kraft först från och med den 1 april 1922. På grund av expeditionsgöromålens omfatt­ning å avd. IV hade den tid, som kunnat ägnas åt marketenteriet, varit mycket liten och hade på grund härav endast det viktigaste kunnat ut­föras. Någon överslagsberäkning hade icke regelbundet upprättats och lämnats men hade, då regementsintendenten gjort förfrågan angående ställningen, en hopsummering av inkomster och utgifter för månaden verk­ställts och meddelats honom. Uppgörande av kvartalsberäkning skulle äga rum först från och med den 1 april 1922. Uppläggande av varubok och res­kontra hade påbörjats redan i mars månad men, på grund av bristande tid och arbetets omfattning, ej kunnat avslutas förrän fram i juni månad,

detta beroende till stor de! på den tid, som toges i anspråk för sammanföran­det av likartade artiklar i inventariet till endast en post.

Kaptenen Bundy: Månatliga överslagsberäkningar hade av marketen­teri föreståndaren lämnats, kvartalsberäkning skulle för första gången lämnas efter den 1 juli 1922, avseende tiden den 1 april—30 juni. Marke- tenteriföreståndaren hade varit ålagt att till den 1 april 1922 hava upplagt samtliga böcker, som enligt 1921 års marketenterireglemente skulle föras. Att så icke skett finge tillskrivas den omständigheten, att fanjun­karen Magnusson varit upptagen av andra göromål i regementsexpeditio­nen, vilka varit av brådskande och av minst, lika viktig natur som de ifrågavarande.

Översten Lilliehöök: Översten ansåge att, även om 1919 års reglemente icke föreskreve förande av reskontra, dylikt eller däremot svarande anteck­ningar ovillkorligen borde hava förts. Marketenteriföreståndarens förkla­ring över anmärkningen, att månatlig överslagsberäkning över den eko­nomiska ställningen respektive kvartalsberäkning för 1. kvartalet 1922 sak­nades, syntes översten icke utgöra något försvar för att reglementets före­skrift icke blivit åtlydd. I denna uraktlåtenhet såge översten för sin del eu av anledningarna till, att marketenterirörelsens förluster icke i tid kun­nat uppmärksammas och meddelas regementschefen. De överslagsberäk­ningar, som verkställts på regementsintendentens order, hade av allt att döma utförts skäligen ytligt och således säkerligen utgjort ett otillfreds­ställande underlag för bedömande av det ekonomiska läget. Beträffande regementsintendentens förklaring över att månatlig överslagsberäkning för 1. kvartalet 1921 saknades förmodade översten, att regementsintendenten syntes avse av honom infordrade beräkningar. Såsom översten förut an- lört, ansåge han, att dessa hastigt hopkomna överslagsberäkningar icke varit av den beskaffenhet, att de kunnat motsvara sitt ändamål.

3. Beträffande anmärkta brister i inventarieboken:Fanjunkaren Magnusson: Vid de inventeringar, som blivit utförda utav

de av regementschefen utsedda revisorer, hade uppgjorts en kladd,, uti vil­ken varorna blivit införda efter hand som de uppräknats. Samma artikel­slag hade därvid kommit att införas flera gånger (för varje plats där arti­keln var uppställd eller förvarad) i detta inventarium i stället för att sam­manföras på ett ställe. Efter avslutad inventering hade en avskrift av denna kladd införts i inventarieboken. Sedan denna avskrift fullständigats med utestående fordringar, kassabehållning och bankbehållning m. m. ävensom skulder, hade densamma kollationerats med kladden och under­tecknats av revisorerna. Inventeringarna hade utförts efter samma prin­cip sedan rörelsens början utan anmärkning och någon omläggning i detta avseende hade icke ansetts erforderlig, då tiden måste användas till annat. Då Magnusson personligen icke deltagit i hela inventeringen, hade han icke ansett sig skyldig underskriva inventariet. En i genomgående följd pagi- nerad bok vore bra, men kunde dess praktiska nytta i viss mån bortfalla då

47

transporter överfördes från den ena sidan till den andra från inventariets början till dess slut. Skulle något blad bortrivas, komme transporterna å mot varandra vända sidor ej att överensstämma. Specifikation till räknin­gar återfunnes i dagskladden. Banktillgodohavandet hade varit insatt i Upplands Enskilda bank å giroräkning. Angående de i inventariet icke medtagna räkningar för år 1921 ville Magnusson meddela, att detta icke skett med avsilat för att förgylla rörelsens ställning, utan att desamma under den rådande brådskan på något oförklarligt sätt blivit överhoppade och delvis bortglömda. Ett sådant förhållande kunde ju lätt inträffa, då många räkningar funnes och reskontra icke fördes.

Kaptenen Bundy: Inventariebokens uppställning syntes enligt marke- tenteriföreståndarens och en av revisorernas uppgifter hava av praktiska skäl ordnats på sätt som skett. Inventariet hade icke, som föreskrivet vore, undertecknats av marketenteriföreståndaren. Inventarieboken både seder­mera paginerats. Utestående fordringar vore specificerade på så sätt, att fordran å, underofficersmässen angivits vara för »spisning», varav sålunda framginge, att denna fordran avsåge likvid för måltider i underofficers­mässen under december; fordran å officersmässen avsåge »varor», vilket uttryck sålunda innebure en fordran för butikens räkning. Att mera de­taljerat angiva nämnda fordringar hade ansetts överflödigt. Beträffande såväl banktillgodohavandet som det förhållandet, att samtliga skulder icke upptagits i inventariet, hade marketenteriföreståndaren i sin skrivelse av­givit förklaring. Att marketenteriföreståndaren icke kunnat bestämt upp­giva samtliga skulder förklarades därav, att reskontra icke förts.

Revisorn löjtnanten Staaff: Inventariebokens poster å samma slag av varor vore icke sammanförda. Detta berodde därpå, att samma slag av varor förvarades på flera olika ställen. Genom att inventariet fördes på sätt som skett underlättades inventeringen därför högst avsevärt. Nu kunde förvaringsrum efter förvaringsrum inventeras och endast vad som under dagen ej hunne inventeras behövde hållas inlåst. Hade inventerin­gen gått varuslagsvis, hade all försäljning från marketenteriet måst upp­höra under några dagar, ty revisorerna hade då måst hava hand om nyck lama till alla förvaringsrummen tills inventeringen varit klar. Som nu skedde hade försäljningen kunnat pågå hela tiden.

Revisorn fanjunkaren Storm: Genom att inventariet varit upprättat i sitt nuvarande skick hade inventeringen för revisorerna underlättats. Mäss- föreståndaren kunde dock upplägga varorna så, att samma slags varor fun­nes i samma förvaringsrum, och inventariet kunde i så fall få det utseende, som militieombudsmannen önskade.

Översten Lilliehöök: Den av marketenteriföreståndaren lämnade förkla­ringen angående inventariebokens uppställning vore otillfredsställande. In­ventariet borde ovillkorligen upptagit varje artikelslag för sig. Med avseen­de å marketenteri förestunda rens uppgift, att inventeringarna utförts efter samma princip alltsedan rörelsens början utan anmärkning, ville översten

48

framhålla, att en dålig tradition icke kunde, även om den ej blivit föremål för anmärkning, med någon som helst rätt åberopas såsom skäl för bibe­hållande av ett olämpligt och' oriktigt förfaringssätt. Marketenteriföre- ståndarens förklaring varför han icke underskrivit inventarierna den 31 december 1920 och den 31 december 1921 vore otillfredsställande. Det vore Tnarkotente;riförestäudarens skyldighet att underskriva inventarierna. Vad marketenteriföreståndaren anfört i fråga om paginering av inventariebo- ken vore otillfredsställande, enär paginering vore nödvändig. Bortrivande av blad finge naturligtvis icke under några omständigheter förekomma. Anteckning angående banktillgodohavande borde funnits. Marketenteri- föreståndarens förklaring att vissa räkningar avseende år 1921 icke med- tagits i inventariet syntes översten synnerligen otillfredsställande och vitt­nade om bristfällig bokföring. I fråga om inventariebokens uppställning ville översten framhålla, att varken marketenteriföreståndaren eller revi­sorernas skäl kunde godtagas. Regementsintendentens förklaring över an­märkningen att utestående fordringar icke specificerats ansåge översten vara nöjaktig. Regementsintendentens förklaring att marketenteriförestån­daren icke kunnat bestämt uppgiva samtliga skulder, emedan reskontra icke förts, kunde icke försvara denna omständighet. Staaffs förklaring till att samma slags varor förekomme å olika, ställen i inventarieboken vore ohållbar.

4. Beträffande kassabokens förande och kassaposternas verifikationer:Fanjunkaren Magnusson: Posterna i kassaboken hade införts i den­

samma i den ordning, i vilken de blivit betalade och annoterade av kassa kontrollanten. Datum för kvitto och annotation kunde icke vara densamma, då t. ex. en räkning betalats den 5 januari och annoterats av kassakontrol­lanten t. ex. den 7 januari efter kassaapparaternas avläsande. Denna av­läsning hade, enligt regementschefens bestämmande, ägt rum tre gånger i veckan (tisdagar, torsdagar och lördagar) t. o. m. mars månad, därefter en gång i veckan. Att datum för kvitto saknades, vore beroende på att en del firmor ej antecknade datum utan på särskild anhållan, då de ansåge ordet »kvitteras» vara tillfyllest. Detta förekomme i många fall utan att an­märkning gjordes. Magnusson hade meddelat vederbörande, att räk­ningarna skulle skrivas! med bläck men att, om sådant icke funnes till hands, anilinpenna finge användas. Oaktat detta hade det upptäckts, att blyerts använts i stället för anilin. Specificeringen å brödräkningarna hade icke förekommit varken under Magnussons eller, om Magnusson min­des rätt, under den förre föreståndarens tid. Vid räkningens avlämnande hade densamma kontrollerats av föreståndarinnan genom jämförelse med de s. k. »brödsvar», som bagaren lämnade vid varje leverans. Förefunnes skiljaktigheter, brukade anmälan därom göras av föreståndarinnan till föreståndaren i och för rättelse. Efter verkställd rättelse eller då ingen an­märkning förekomme, plägade räkningen attesteras av föreståndarinnan, varefter densamma betalades och brödsvaren makulerades. Detta tillväga­

49

gångssätt hade tillämpats i alla år utan anmärkning. Om dessa brödsvar skulle biläggas räkenskapen, komme densamma att utökas i ganska stor grad. Vid vissa tillfällen både det varit nödvändigt att inköpa en del va­ror, t. ex. vid inryckningar. Avsikten vid tideni för inköpet både varit att betala desamma inom 30 dagar och således komma i åtnjutande av rabatt, där sådan av säljaren beviljades. Denna förhoppning om betalning både uteblivit på grund av avbetalning av gamla skulder och mindre inkomster än vad som beräknats före inryckningen. De små inkomsterna både föror­sakats av den knappa tillgången på pengar under år 1921. Nämnda år hade bruttoomsättningen enbart under repetitionsövningen' varit omkring 19,000 kronor mindre än under motsvarande tid år 1920. Då firmorna fordrade betalning och tillgång på pengar saknades, både Magnusson ej kunnat annat än tillmötesgå deras begäran genom att acceptera en växel på tre månader. I ett par fall hade firmor verkställt inkassering genom någon av bankerna i Östersund. Detta både berott på brist på pengar vid tiden för fakturornas betalning. Räkningarna från Bröderna Svensson i april må­nads räkenskap å 1,242 kronor 67 öre och 2,108 kronor 12 öre både avsett varor levererade under maj och juni månader år 1921. Dessa räkningar hade betalats under den 3 april 1922. Räkningar avseende varor till mat­hållningen hade attesterats av föreståndarinnan samt räkningar å varor till butiken av Magnusson, då detta varit förhållandet under föregående år och ansetts mera rättvist än att biträdet i butiken skulle göra detta, då dessa varor uppackades, räknades och besiktigades av föreståndaren. Vid förhinder för Magnusson hade attestering verkställts av biträdet, som se­dan anmält förhållandet. Då attest å räkningar, avseende levererade va­ror, icke kunnat erhållas före eller vid betalningsitillfället, så hade denna anskaffats så snart vederbörande person, som hade att teckna attesten, an­träffats.

Kaptenen Bundy: Posterna i kassaboken borde dagtecknas den dag, be­talningen skedde. Att räkningarna saknade anteckning om datum för kvittensen hade ansetts vara av underordnad betydelse. Marketenteriföre­ståndaren finge icke godkänna med blyerts skrivna räkningar. Att dylika dock förekommit bland verifikationerna syntes bero på förbiseende från föreståndarens sida. Räkningarna från Skoglunds bagerj. hade av före­ståndarinnan attesterats, sedan hon jämfört desamma med de avräknings- notor, som åtföljt leveransen. Underlåtenheten att betala kontant samt likvideringen medelst växlar hade marketenteriföreståndaren förklarat vara beroende på bristande tillgång på kontanta medel. Bröderna Svens­sons båda räkningar (i april månads räkenskaper) hade likviderats i april månad. Anteckning om datum, den 3/12 1922, för kvittensen syntes sålunda vara felaktig. Då marketenteriföreståndaren mottagit varor avsedda för butiken, hade det ansetts lämpligt, att han också attesterat räkningarna. Räkningarna borde emellertid hava varit attesterade, innan desamma likviderades.4 — Militieombudsmannens ämbetsberättelsc.

50Kassakontrollanten löjtnanten Askling: Månadssammandragen för såväl

inkomster som utgifter vore av Askling granskade och i överensstämmelse med vederbörlig kassakontrollbok. Sammandraget för utgifterna hade av något förbiseende av Askling ej påtecknats.

Översten Lilliehöök: Posterna i kassaboken borde dagtecknas den dag be­talningen skedde. Marketenteriföreståndarens förklaring i denna del vore icke nöjaktig. Marketenteriföreståndaren finge under inga förhållanden nöja sig med blyertsskrivna räkningar. »Brödsvaren» hade bort bifogas räkningarna. I varje fall borde de icke makulerats utan ordnats och för­varats på lämpligt sätt. Marketenteriföreståndarens förklaring till att vissa inköpta varor icke betalts kontant syntes översten nöjaktig. Även om på grund av depressionen under 1921 marketenteriföreståndaren haft anledning förvänta minskad köpförmåga bos marketenteribesökarna, finge det anses vara fullt förklarligt, att han icke beräknat en så utomordentlig minskning i omsättningen, som sedermera inträffat. Marketenteriföre­ståndarens åtgärd att i några fall lämna accept för inköpta varor borde hava bringats till regementschefens kännedom, vilket emellertid icke skett. Förhållandet med de två den 4 april 1922 annoterade räkningar från firman Bröderna Svensson vittnade om otillfredsställande granskning av räknin­garna. Attesteringen av räkningar måste givetvis ske enligt reglementets föreskrift härom och måste föregå likvideringen.

5. Beträffande anmärkta brister i huvudboken:Fanjunkaren Magnusson: I huvudboken förda konton för mathållning,

butik, underofficersmäss och soldathem utgjorde, så att säga, en tablå över dessa olika avdelningars ställning för året efter att hava tillgodoförts er­sättning för eller vidkänts avdrag för till annan avdelning utlämnade eller bekomna varor in natura och dylikt. Varor, som utlämnats från butiken, vore tobaksvaror, från mathållningen matvaror. Utbetald avlöning till personalen utlämnades i första hand från mathållningen. Vid årets slut tillgoidofördies mathållningen den del, som belöpte sig på butiken, genom detta belopps införande å respektive kontons debet- och kreditsidor. Huru den av militieombudsmannen uträknade stora förlusten å mathållningen kunnat uppkomma under så kort tid, vore för Magnusson oförklarligt. Så­som bidragande orsak till denna ville Magnusson, såsom förut delvis an­förts, åberopa följande:

mat m. m. för 9 personer under ett år och sex månader; mat m. m. för extra personal under vissa tider; avlöning och mat till serveringsflickan i furirernas matsal; samt rengöring av hela marketenteribyggnaden med cyanväte för en kostnad

av omkring 700 kronor.De två sista posterna ansåge Magnusson böra hava utgått från Enskilda

lägerkassan och ej av marketenterimedel.Kaptenen Bundy: För överföringar mellan olika konton i huvudboken

hade skäl icke ansetts behöva anföras. Kevisorerna hade för granskningen

51

av räkenskaperna erhållit erforderliga, förklaringar. De i bokslutet den 31 december 1921 saknade skulderna hade kunnat uteglömmas på grund av att reskontra icke förts. Att så stor förlust drabbat mathållningens konto syntes vara en följd av att vissa utgifter, som rätteligen bort föras å andra konton, upptagits å mathållningens konto. Efter granskningen av räken­skaperna för år 1921 syntes mathållningens konto böra få följande ut­seende.

Mathållningen.Ingående varulager den 1/1 1921...Inköpta varor enligt kol. I ....... kronor 94,226: 2 6Avgår ingående skulder ................ » 9,330: 15

» 84,896: 11

Inköpta varor ej bet. den 31/12 1921 28,028: 26 112,924: 37Avgår följande:

Mat till personal för math............ » 6,772: soTill Butiken:

Varor ............................................. » 3,362: 16Mat till personalen .................... » 2,737: soLön till d:o .................... » 3,790: —Telefon m. m................................. » 285: —Renhållning ................................ » 151: — 10,325: 60

Till Soldathemmet:Varor ............................................. » 14,015: —Lön .................................................. » 1,740: — 15,755: —

Till Underofficersmässen................ » 12,885: soVarulagret den 31/12 1921 ........... » 716:20 46,454:8 6 66,469:51

Inköpspris å försålda varor kronor 67,457: 7 6

Omkostnader ej bokfördaTelefon m. m....................Avlöningar .......................Renhållning.......................Diverse...............................Diverse personer...............

kronor 288: 3 3» 286: 25

» 8,003: 19» 151:65» 5,373: 94

» 183:7 5 14,287: uSumma utgifter kronor 81,744: 8 7

Inkomster, kontant för mathållningen............... kronor 65,038: 79Förlust uppkommen under åren ........................ » 16,706: 0 8 81,744: 8 7

Bland verifikationerna för år 1921 funnes räkningar å matvaror levere­rade under år 1920 till ett belopp av 9,330 kronor 15 öre. Ingående skulder borde sålunda upptagas till detta belopp.

52Av avlöningar syntes å mathållningens konto endast böra gäldas: hälf­

ten av arvodena till regementsintendent, kassakontrollant, marketenteri- föreståndare och föreståndarinna samt hela lönen till kokerska, biträde i köket och tre serveringsflickor samt ersättning för extra hjälp eller 8,003 kronor 19 öre. Telefon- och renhållningskostnaderna borde fördelas på bu­tiken och mathållningen. Kostnaderna för mat till personalen syntes böra redovisas särskilt, varför desamma borde upptagas under rubriken »Avgår följande». Mat till personalen hade beräknats till 3 kronor per dag för 8 personer under 365 dagar samt dessutom för extra hjälp (250 dagsverken). Å mathållningens konto hade sålunda förts kostnaderna för mat till kokerskan, biträdet i köket, 3 serveringsflickor, all extra hjälp samt halva kostnaden för mal till föreståndarinnan eller 6,772 kronor 50 öre. Mat till övrig personal samt hälften av föreståndarinnans hade förts å butikens konto med 2,737 kronor 50 öre. Sannolikt funnes flera omkostnader, som från mathållningens konto borde överföras till andra konton. Tiden hade emellertid icke medgivit en grundligare utredning.

Fanjunkaren Storm: Det syntes Storm märkvärdigt att butikens konto visade överskott med sina under dyrtiden inköpta lager.

Översten Lilliehöök: översten ansåge för sin del, att vinsten å butikens rörelse sannolikt uppstått genom felaktig bokföring. Översten hade emel­lertid låtit verkligt sakkunniga personer verkställa ny revidering av räkenskaperna. Dessa revisorer hade verkställt fullständigt nytt bokslut för år 1921 och vore nu sysselsatta med genomgång av 1922 års räkenska­per, i samband varmed de erhållit i uppdrag att upplägga nya böcker för år 1923. Ovannämnda nyrevidering hade översten huvudsakligen låtit ut­föra med hänsyn till den stora förlusten å mathållningen. Det nyupprät- tade bokslutet visade en ej oväsentlig minskning av förlusten å nämnda konto, »nämligen sammanlagt 26,689 kronor 31 öre». Översten anslöte sig till den av revisorerna i en av dem utarbetad promemoria uttalad uppfatt­ning, att förlusten uppstått genom felkalkylering. Huruvida förlusten kunnat förebyggas vore svårt att avgöra. Dock syntes översten ostridigt, att, därest de månatliga överslagsberäkningarna gjorts noggrannare av marketenteriföreståndaren och granskats omsorgsfullare av regements- intendenten, det ogynnsamma läget bort kunna klargöras för regements­chefen redan under sommaren 1921. Vissa reglerande åtgärder, som av översten vidtagits först 1922 dels efter granskning av revisionsberättel­sen för 1921 och dels på grund av in iliti eombud s man n eu s inspektion, hade då kunnat komma till stånd åtminstone 6 å 7 månader tidigare. I detta sammanhang funne översten sig dock böra anmäla, att översten efter repetitionsövningen 1921 hade anledning förmoda, att marketenteriets läge varit ogynnsamt. Den i revisorernas promemoria föreslagna månatliga inventeringen av matvaruförrådet vore redan anbefalld av översten.

Fanjunkaren Magnusson anförde slutligen:

53

att lian ej varit hågad mottaga denna befattning, som medförde obehag från alla håll;

att den tid, som återstått av dagen efter expeditionstidens slut, ej varit tillräcklig för rörelsens fullständiga skötsel;

att regementschefen, trots Magnussons förslag å andra mera kvalifice­rade personer, beslutat tillsätta Magnusson såsom föreståndare;

att Magnusson vid varje tillfälle ansett det vara sin skyldighet att stå på kronans sida och göra det bästa för ställningens förbättrande, vilket, till följd av kristiden, misslyckats; samt

att Magnusson innehade högsta betyget i enkel och dubbel bokföring. Med anledning av vad Magnusson sålunda yttrat anförde översten

Lilliehöök: Magnussons uppgift aitt han icke varit särskilt hågad för upp­giften vore säkerligen riktig. Något avböjande från Magnussons sida hade emellertid icke skett. Det folie av sig självt, att Magnusson i så fall icke blivit förordnad. Varken under 1920 eller 1921 hade till överstens känne­dom kommit någon önskan från Magnussons sida att avgå. Under 1922 hade Magnusson emellertid vid ett par tillfällen till översten personligen uttryckt sin önskan att befrias från föreståndarbefattningen, en önskan som översten av helt naturliga skäl dock icke kunnat omedelbart bifalla. Beträffande Magnussons lämplighet för uppgiften hyste översten givetvis vid förordnandet icke det minsta tvivel. Visserligen hade Magnussons tid varit ganska upptagen genom tjänstgöring vid kassaförvaltningen, men å andra sidan hade översten ansett, att Magnusson just på grund av sin tjänstgöring och föregående utbildning borde kunna sköta marketenteriet vida lättare än någon annan underofficer vid regementet, För övrigt hade Magnusson åtagit sig uppdraget, och då befattningen vore förenad med ett arvode på 1,200 kronor årligen, hade ingen anledning funnits att taga hän­syn till det betydande övertidsarbete, som befattningen givetvis krävde. Magnussons höga betyg i bokföring hade för översten varit en borgen, att åtminstone denna del av marketenteriföreståndarens verksamhet borde komma att omhänderhavas på ett fullt tillfredsställande sätt.

*

*

*

Sedan militieombudsmannen härefter beslutat anställa åtal mot kaptenen Bundy och fanjunkaren Magnusson för vad i ärendet läge dem till last, avlät militieombudsmannen den 3 november 1923 en ämbetsskrivelse till krigsfiskalen vid Jämtlands fältjägarregemente, i vilken skrivelse militie­ombudsmannen — efter att hava lämnat redogörelse för vad i ärendet före­kommit — anförde följande.

Jämlikt § 4 a) i reglementet för marketenterirörelsen vid arméns truppför­band den 31 januari 1919 ålåge det regementsintendenten att låta upprätta förslag till prislista för de varor, som i regel tillhandahölles i marketen-

54

teriet och underställa detsamma regementschefens prövning och fast­ställelse ävensom bestämma priset å sådana varor, som icke lämpligen borde upptagas i prislistan. I ärendet vore upplyst, att det under år 1921 för inackordering i underofficersmässen gällande priset 3 kronor 75 öre om dagen ävensom det pris av 3 kronor, som under år 1922 tillämpats, sålunda fastställts av regementschefen, översten Lilliehöök.

Om ock marketenterirörelsens ändamål i första hand torde vara att be­reda manskapet vid truppförbandet tillfälle till billig extra förplägnad, hade dock grunden för rörelsens omhändertagande av truppförbandet va­rit, att genom vinst å rörelsen truppförbandet skulle tillföras medel, soim kunde användas till manskapets nytta och trevnad. Vid bestämmandet av priserna för de å rörelsen tillhandahållna varorna borde därför tillses, att desamma icke blott täckte varornas inköpspris och kostnaderna för deras beredning och tillhandahållande, utan jämväl därutöver lämnade något överskott. Detta krav på prissättningen torde dock principiellt sett alle­nast böra gälla de i manskapsmässen tillhandahållna varorna. Vid pris­sättningen för mathållningen i underofficersmässen, vilken mathållning allenast på grund av bristen på särskilt kök för underofficerarna måst gö­ras gemensam, torde däremot principiellt sett allenast böra iakttagas, att priserna säkert täckte samtliga kostnaderna för de underofficerarna i mässen tillhandahållna förmåner. En högre prissättning skulle för under­officerarna vid de truppförband, där särskilt kök i underofficersmässen icke av kronan tillhandahölles, innebära eu extra beskattning till förmån för manskapet. En lägre prissättning åter skulle medföra, att manskapet medelst överbetalning av sina varor i manskapsmässen bidroge till under­officerarnas mathållning.

Otvivelaktigt gåve en jämförelse mellan underofficerarnas inackorde- ringspris och vad de, på sätt ovan anförts, därför erhållit, å ena, och de för varorna i manskapsmässen fastställda priser, å andra sidan, anledning till antagandet, att den ifrågavarande prissättningen icke blivit riktigt avvägd. Härför talade jämväl den omständigheten, att, såvitt framginge av fanjunkaren Magnussons yttrande i ärendet, hänsyn till omkostnader för matens tillredning och servering m. in. icke syntes hava tagitsi vid den kostnadsberäkning, som legat till grund för prisbestämningen, och att i den över rörelsen för år 1921 förda huvudboken underofficersmässen icke syn­tes hava debiterats något mot dylika omkostnader svarande belopp. Vis­serligen utvisade enligt huvudboken underofficersmässens konto för nämn­da år en vinst av, 67 kronor 50 öre; men det syntes knappast möjligt, att vinst skulle kunna hava uppstått på den relativt lågt betalda mathållnin­gen i underofficersmässen, samtidigt som mathållningen i manskapsmäs­sen, för vilken väsentligt högre priser erlagts, gått med en enligt huvudbo­ken till ej mindre än 34,953 kronor 93 öre uppgående förlust.

Då emellertid nu anmärkta förhållanden icke i och för sig torde utgöra något avgörande bevis för att underofficerarnas inackorderingspris varit för

55

lågt, särskilt som bokföringen mellan de olika kontona i huvudboken på sätt nedan närmare berördes icke torde vara tillförlitlig, hade militieom- budsmannen, sökt införskaffa utredning rörande det pris, som kunde anses erforderligt för täckande av kostnaderna för en så beskaffad inackorde­ring som den, varom här vore fråga, och förr berörda ändamål med förfråg­ningar i sådant hänseende tillskrivit följande institutioner och enskilda, nämligen distriktschefen för statens järnvägars fjärde distrikt, överläka­ren vid länslasarettet i Östersund, överläkaren vid Östersunds hospital, konsulenten (för husligt arbete) vid skolöverstyrelsen fröken Ingeborg Walin och direktören för restaurant Kosen bad i Stockholm Agnar Meurling.

Av de inkomna svaren torde icke kunna anses framgå, att de för de olika tidsperioderna av regementschefen fastställda inackorderingsprisen med en kvantitativt normal utspisning varit för låga, ej heller att de varit otill­räckliga till täckande jämväl av den på underofficersmässen belöpande an­delen av marketenterirörelsens allmänna omkostnader. I varje fall torde, särskilt vid betraktande av att en felbestämning av priset på 20 öre allenast med cirka 1,000 kronor kunnat öka respektive minska inkomsterna i mässen, få anses framgå, att de ifrågavarande priserna icke så lågt beräknats, att därigenom någon avsevärdare förlust å marketenterirörelsen i dess helhet, bort kunna uppstå.

Vid nu anförda förhållanden och då härtill komme, att frågan om prisets skälighet varit beroende icke blott på de förutgående kostnadsberäkningar, som enligt avgivna förklaringar skulle hava ägt rum, utan även på rörel­sens ifråga resultat, men de uppgifter, som i sistnämnda hänseende kun­nat inhämtas, på grund av bristande kontroll och felaktig bokföring måst bliva missvisande, hade militieombudsmannen icke funnit regementsche­fen, översten Lilliehöök, hava gjort sig skyldig till tjänstefel genom de be­slut, varigenom priserna för spisning i underofficersmässen fastställts, även om det varit utrett,, att dessa priser varit i någon mån för låga.

På sätt förut anförts utvisade de över marketenterirörelsen förda böcker, att underofficersmässen under år 1921 skulle hava gått med vinst av 67 kronor 50 öre. Även om denna del av rörelsen, på sätt rätteligen ske bort, belastats med därå belöpande andel i de allmänna omkostnaderna och följ­aktligen visat förlust, torde likväl vara klart, att därmed allenast en del av den å rörelsen i dess helhet uppkomna förlusten och endast en mindre del därav vunnit förklaring.

Den sammanlagda förlusten skulle enligt vinst- och förlustkontot utgöra 34,953 kronor 93 öre, som i sin helhet påförts mathållningens konto, jämte 1,868 kronor 73 öre från inventariekontot och 1,348 kronor i vissa omkost­nader, under det vinsten skulle hava uppstått förutom å underofficersmäs­sen med ovan angivet belopp å butiken med 18,473 kronor 43 öre, å soldat- hemmet med 2,013 kronor 64 öre och å räntekontot med 166 kronor 69 öre,

56

så att återstående förlusten å rörelsen i dess helhet skulle hava utgjort 17,449 kronor 40 öre. På sätt förut anförts vore de sålunda bokförda be­loppen icke riktiga, enär ingående skulder till sammanlagt belopp av 7,722 kronor IT1 öre icke bokförts. Sedermera både, enligt vad kaptenen Bundys förklaring och de av regementschefen tillkallade särskilda revisorernas promemorior utvisade, kommit i dagen, att skulder emellertid uteglömts jämväl i 1921 års ingående balans — vid genomgång av 1921 års räkenska­per både militieombudsmannen återfunnit sådana skulder till sammanlagt belopp av 9,049 kronor 37 öre — varjämte framgått, dels att vissa andra poster icke bokförts dels ock att vissa i böckerna på mathållningens konto debiterade utgifter, rätteligen bort på sätt, som i nyssnämnda förklaring och promemoria angivits, fördelas mellan mathållningens, butikens, soldat- hemmets m. fl. konton, så att vinst- och förlustkontot skulle med iaktta­gande av sålunda» anmärkta rättelsen enligt promemorian erhålla följande utseende.

Förluster:Matvarors Konto:

lön och kost till uppasserska i furirmatsalen .................... kronor 1,800: —förlust å mathållningen .......................................................... » 26,689:31

Omkostnads Konto:desinfektionskostnad ...................................................................... » 685: —

Kronor 29,174:31

Vinster:Butiksvarors Konto ........................................................................ kronor 13,251: 5 8Underofficersmässens Konto ......................................................... » 49: soSoldathemmets Konto ...................................................................... » 108: 6 4Räntors Konto ............................................................................... * 166:6 9Kapital Konto ............................................................................... » 15,597: 9 o

Kronor 29,174:31

Mot den sålunda uppgjorda vinst- och förlusträkningen torde till en bör­jan böra anmärkas, att, då samtliga övriga konton visat vinst, samtliga förlustposter, som icke ansetts kunna debiteras dessa andra konton, uppen­barligen bort täckas av rörelsen i manskapsmässen och att följaktligen hela förlusten 29,174 kronor 31 öre måste anses uppkommen å manskapets mathållning (mathållningens konto). Vidare hade vid fördelningen av omkostnaderna å de olika kontona maten till butikspersonalen påförts buti­kens konto efter 3 kronor om dagen eller med enahanda belopp, som under år 1922 utgått såsom ersättning för maten till underofficerarna, vilket sä­kerligen torde få anses orimligt. Slutligen torde vid nämnda fördelning å de olika kontona hänsyn jämväl bort hava tagits till den del av omkost­naderna, som belöpt å underofficersmässen och som icke, så vitt böckerna

57

utvisade, debiterats denna och ej heller täcktes av den därå uppkomna obetydliga vinsten.

Även om emellertid en del av marketenterirörelsens omkostnader på sätt rätteligen bort ske påfördes underofficersmässens konto och detta följ­aktligen skulle komma att visa i stället för vinst några tusen kronors förlust, vore dock orsaken till den återstående till cirka 25,000 kronor upp­gående förlusten å mathållningen fortfarande i saknad av varje förkla­ring. Fanjunkaren Magnusson hade för sin del ansett det oförklarligt, hur en så stor förlust å mathållningen kunnat uppkomma under så kort tid, och såsom bidragande orsak härtill åberopat utgifterna för mathållning för personalen, lön till serveringsflickan i furirernas matsal och rengöring med cyanväte av marketenterihyggnaden. Uppenbarligen utgjorde kost­naden för servering i furirernas matsal 1,800 kronor en utgift, varmed marketenteriet icke bort belastas och jämväl kostnaden för rengöringen 685 kronor syntes vara av den tillfälliga beskaffenhet, att hänsyn därtill icke skäligen behövt tagas vid beräkning av förhållandet mellan rörelsens inkomster och utgifter. Vad däremot utgifterna för personalens kost an- ginge, torde vara klart, att desamma vore att hänföra till sådana omkost­nader, som skulle täckas av de i manskapsmässen tillhandahållna varornas försäljningspris.

De av regementschefen anlitade revisorerna hade ansett förlusten vara beroende av felkalkyloring, varmed de väl avsett att varuprisen blivit för lågt bestämda, så att desamma icke täckt samtliga utgifter. En jäm­förelse mellan de för manskapsmässen under ifrågavarande tid gällande priser och de priser, som vid samma tid varit gällande vid andra marke- tenterier — i den mån en sådan jämförelse vore möjlig — torde emellertid icke giva vid handen, att de förstnämnda priserna varit särskilt låga. Ej heller framginge detta av de kostnadsberäkningar, som bifogats ovan­nämnda från Östersunds hospital ingångna svar. Direktören Meurling syn­tes för sin del anse de ifrågavarande priserna med 60 ä 100 procent över­stiga de priser, för vilka varorna möjligen skulle kunna tillhandahållas, och fröken Walin betecknade i sitt ovannämnda svar samma priser an­märkningsvärt, i vissa fall orimligt, höga. Även en jämförelse med det för underofficerarna fastställda inackorderingspriset syntes giva vid han­den, att priserna i manskapsmässen snarare varit höga än låga. Visser­ligen syntes omkostnaderna med ett par tusen kronor överstiga de i all­mänhet vid en marketenterirörelse erforderliga, men denna skillnad upp­vägdes mer än väl av den vinst, som rörelsen i allmänhet plägade giva och som i medeltal torde kunna beräknas till 5- å 6,000 kronor och vid några truppförband uppginge ända till 15- å 20,000 kronor. Att inköps­prisen skulle vara särskilt höga, hade icke ens påståtts, ej heller visade en granskning av räkningarna, i den mån en sådan vore möjlig, att så skulle vara förhållandet.

58

Vid nu anförda förhållanden syntes anledning föreligga till det anta­gandet, att orsaken till det dåliga resultatet väsentligen varit att söka i sättet för rörelsens skötande i allmänhet, den ofullständiga och felaktiga bokföringen, varigenom kontrollen över rörelsen försvårats eller omöjlig­gjorts, samt de försummelser med avseende å föreskrivna kontrollåtgärder, som förelupit. Även om ett direkt orsakssammanhang härvid icke kunnat påvisas, torde i varje fall de fel, som i nämnda hänseenden begåtts, så till vida varit orsak till förluster, att de uteslutit ett tidigare bedömande av rörelsens resultat och ställning samt åtgärder till förebyggande av vidare förluster.

Beträffande marketentteriföreståndarens åligganden meddelades före­skrifter i § 5 i 1919 års till den 1 april 1922 gällande marketenteriregle- mente. Denna paragraf var, så vitt nu vore i fråga, av följande lydelse:

“Den av regementschefen antagna marketenteriföreståndaren (underofficer) lyder direkt under regementsintendenten samt har den omedelbara ledningen av och an­svaret för marketenterirörelsens riktiga bedrivande med redovisningsskyldighet och uppbördsmannaansvar i första hand för alla av honom mottagna penningmedel.

Honom åligger:a) ---------------b) att föra kassabok, som skall efter tidsföljden upptaga alla inkomst- och ut­

giftsposter ;c) att föra huvudbok;d) att granska och av omhänderhavda medel betala inkommande räkningar, sedan

de blivit försedda med hushållerskans attest därom, att i räkningen upptagna varor blivit riktigt levererade:

e) ---------------f) att senast 10:de dagen i varje månad till regementsintendenten inlämna månads­

redovisning för föregående månad, upptagandeå debet: behållningen från föregående månad samt summan av till kassan (enligt

kassaboken) influtna medel ochå kredit: summan av under månaden verkställda utbetalningar, enligt ett med

verifikationer styrkt sammandrag, samt behållningen till följande månad;g) att föra inventariebok och taga de möbler och inventarier, vilka icke kunna

hänföras till försäljnings- eller förbrukningsförnödenheter, till uppbörd;h) ---------------i) att senast före januari månads utgång till regementsintendenten avlämna års-

räkenskap för föregående år;j) att vid årsskiftet förrätta inventering av såväl inventarier som varulager samt

inför regementsintendenten föreslå den avskrivning, som därvid bör förekomma;k) —-------l) att — om regementsintendenten så bestämmer — verkställa inköp av erfor­

derliga varor;m) ----------------n) att över rörelsens ekonomiska resultat en gång i månaden göra en överslags­

beräkning, som skall tillställas regementsintendenten".

59

I de nu återgivna föreskrifterna hade sedermera i det den 29 december 1921 utfärdade marketenterireglementet, som länt till efterrättelse från och med den 1 april 1922, allenast vidtagits de ändringar, att föreståndaren ålagts föra, förutom huvudbok, jämväl varubok och reskontra (mom. c), att räkningarna skulle före betalningen förses med attest »av hushåller­skan eller av den person, som förestår med marketenteriet möjligen för­enad handelsrörelse» (mom. d), att den föreskrivna inventeringen vid års­skiftet skulle förrättas tillsammans med de utsedda revisorerna (mom. k i 1921 års reglemente), att marketenteriföreståndaren skulle verkställa inköp av erforderliga varor, om och i den män r eg em en tsi n t ende liten så bestämde (mom. m), samt att överslagsberäkning över rörelsens ekono­miska resultat skulle göras en gång i kvartalet och tillställas regements- intendenten (mom. p).

På sätt ovan anförts hade marketenteriföreståndaren, fanjunkaren Mag­nusson, i väsentliga hänseenden åsidosatt sina nu nämnda åligganden. Han hade sålunda underlåtit att föra varubok och reskontra, varom ut­trycklig föreskrift varit gällande från och med den 1 april 1922 (1921 års reglemente § 5 mom. c), samt, intill den 1 april 1922, underlåtit att en gång i månaden uppgöra och till regementsintendenten inlämna överslags­beräkning över rörelsens ekonomiska resultat (1919 års reglemente § 5 mom. n).

Vid förandet av huvudbok, som varit fördelad i två böcker, den ena innefattande inventarium och den andra balans- samt vinst- och förlust- räkning m. fl. konton, hade han beträffande inventarieboken på ett synner­ligen oöverskådligt sätt förtecknat inneliggande varutillgångar, under­låtit att underteckna såväl 1920 som 1921 års utgående inventarium, från förteckningen å skulder i samma inventarium såväl år 1920 som år 1921 uteslutit skulder till avsevärda belopp, nämligen förstnämnda år lägst 9,049 kronor 37 öre och sistnämnda,år 7,722 kronor 17 öre, i 1921 års in­ventarium upptagit utestående fordringar för underofficerarnas spisning med sammanslaget belopp 1,181 kronor 4 öre utan angivande av rätte gäldenären, samt underlåtit paginera boken (1919 års reglemente § 5 mom. c och j samt 1921 års reglemente § 5 mom. c och k).

Beträffande huvudboken i övrigt hade Magnusson dels underlåtit att i utgående balansräkningen år 1920 och ingående balansräkningen år 1921 samt i utgående balansräkningen år 1921 och den ingående år 1922 upp­taga ovannämnda i respektive inventarium icke upptagna skulder å resp. 9,049 kronor 37 öre och 7,722 kronor 17 öre ävensom med anledning härav oriktigt antecknat de av skulderna berörda kontonas — mathållningens, butikens, inventariers, vinst- och förlusts samt kapitals konton — ställ­ning, dels, på sätt av kaptenen Bundys förklaring och vad ovan anförts framginge, felaktigt påfört mathållningens konto omkostnadei-, som rätte­ligen bort till vissa delar påföras butikens, soldathemmets och underoffi- cersmässens konton, dels ock utan verifikationer överfört från mathåll­

60

ningens konto 12,885 kronor 50 öre och från butikens konto 3,764 kronor 62 öre till nnderofficersmässen samt från mathållningens konto till butikens konto 3,362 kronor 16 öre och till soldathemmets konto 14,015 kronor.

Vidare hade Magnussonunderlåtit att dag för dag, alltefter som räkningar betalts, införa utgif­

terna i kassaboken, och i stället antecknat dem den dag, då utgiften av kassakontrollanten annoterats (§ 5 mom. b);

i mycket stor utsträckning betalt räkningar, oaktat de icke på före­skrivet sätt attesterats, vare sig attest sedermera införskaffats, lämnats av honom själv eller helt uteblivit (§ 5 mom. d);

icke iakttagit, att räkningarna varit i behörig ordning, utan på sätt ovan anmärkts såsom kvitto å betalningen emottagit räkningar, som i sin helhet skrivits med blyerts eller som saknat datum för kvittensen eller angivit oriktigt datum därför (firman Bröderna Svenssons räkningar å resp. 1,242 kronor 67 öre och 2,108 kronor 12 öre, antecknade i kassaboken den 4 april 1922), ävensom räkningar, i vilka de betalda varorna allenast till sin art, men ej till sin myckenhet eller närmare beskaffenhet angivits (räkningarna från Bröderna Skoglunds bageri); samt

inköpt varor på årslång kredit och i vissa fall för likviden accepterat växel.

Slutligen torde Magnusson saknat befogenhet att av marketenterirörel- sens medel utgiva lön till serveringsflickan i furirernas matsal.

Angående betydelsen av de försummelser, vartill Magnusson sålunda gjort sig skyldig, torde till en början böra framhållas, hurusom under­låtenheten att föra varubok och reskontra, uppgöra och till regements- intendenten avlämna ekonomisk överslagsberäkning, i inventarieboken och balansräkningen upptaga samtliga skulder samt rätt fördela omkostna­derna å rörelsens olika grenar ävensom sättet för inventariebokens fö­rande och inköpen av varor på kredit, praktiskt taget uteslutit varje möj­lighet att erhålla en riktig inblick såväl i rörelsens ställning i dess helhet som i de olika avdelningarnas ekonomiska resultat och därigenom även omöjliggjort eu riktig prisbestämning av varorna i de olika avdelningarna. På sätt regementschefen anfört hade otvivelaktigt ett fullgörande av före­skriften i § 5 mom. n) i 1919 års reglemente angående avgivande en gång i månaden av ekonomisk överslagsberäkning varit ägnat att fästa upp­märksamheten å rörelsens dåliga resultat och möjliggjort ett tidigare in­gripande från regementsintendentens och regementschefens sida. Likaså torde, därest Magnusson, på sätt han bort, i stället för att inköpa varor på kredit eller betala dem med växel, för regementsintendenten anmält bristen på penningar och behovet av ytterligare förskott från enskilda lägerkassan, rörelsens dåliga ställning redan då blivit klarlagd och ett in­gripande möjliggjorts.

61

Särskilt oförsvarlig syntes Magnussons underlåtenhet att i ingå­ende inventariet för åren 1920 och 1921 förteckna samtliga skulder. Hade samtliga skulderna upptagits i 1920 års utgående balansräkning, skulle rörelsen för år 1920 icke hava visat vinst utan förlust och anledning före- funnits att med större uppmärksamhet än som skett följa rörelsen under år 1921.

Av icke mindre betydelse torde de övriga försummelser, vartill Mag­nusson gjort sig skyldig, vara. Då Magnusson utan någon som helst veri­fikation från mathållningens resp. butikens konton i huvudboken gjort överföringar till resp. butikens, soldathemmets och underofficersmässens konton, så inneha re detta i själva verket, att varje kontroll saknades på den myckenhet varor av varje slag, som från mathållningen resp. butiken överlämnats till övriga avdelningar. Att överföringen, vad särskilt an- ginge underofficersmässen, av varor från mathållningen vore tämligen godtycklig, torde för övrigt tydligt framgå av vad Magnusson anfört därom att för bedömandet av skäligheten av underofficerarnas inackorde- ringspris »under en vecka då och då antecknats mängden av alla mat­varor, som använts för underofficerarnas räkning». Även om svårig­heter mött för en noggrannare kontroll över matvaruåtgången i mässarna, hade i allt fall till soldathemmet utlämnade varor ävensom till under­officersmässen utlämnade tobaksvaror bort utlämnas allenast mot kvitton eller penningar, varjämte varuåtgången i butiken bort kunna bliva före­mål för kontroll.

Att det sätt, varpå överföringarna skett, i hög grad försvårat kontrollen över bokföringen torde framgå bl. a. av vad nedan anfördes rörande den från butiken till underofficersmässen överförda posten å 3,764 kronor 62 öre.

Genom att Magnusson i åtskilliga fall betalat inkommande räkningar utan attest saknades den med attesten avsedda kontrollen över att endast sådana varor betalades, som levererats. I sådan riktning verkade ock be­talning av räkningar, å vilka attest först efteråt, vid månadens slut, an­skaffats, betalningen av de å stora belopp lydande ospecificerade brödräk­ningarna samt betalningen av räkningar, avseende varor, som skulle hava levererats under ett föregående år, åtskilliga månader före likviden. I brist på varubok måste den kontroll över att de ifrågakomna varorna verkligen bekommits, som attesten avsåge att utgöra, i de angivna fallen bliva av obetydligt värde eller helt värdelös. Särskilt för sistnämnda fall, då personalen kanske under tiden förändrats och räkningen möjligen ock hörde till dem, som icke förut upptagits såsom skuld, torde vara svårt att med säkerhet bedöma om leverans föregått räkningen eller ej. I de fall, då räkningen ej specificerats eller icke daterats, ökades ock risken för dubbelbetalning, varjämte i förstnämnda fall möjligheten för rege- memtsinitendenten att bedöma inköpsprisens skälighet förminskades.

62

Då på sätt av det föregående framginge Magnusson i åtskilliga fall själv köpt, själv emottaga och själv betalat varorna, som därefter utan annan redovisning än den, som bestode i antecknandet av de för täckande av rörelsens utgifter otillräckliga dagskassorna, konsumerats eller till försäljning utlämnats, torde vara uppenbart att möjligheten till kontroll över rörelsens skötsel i huvudsak helt uteslutits.

Den brist, de begångna felen medfört i kontrollen över att betalda räk­ningar motsvarades av levererade varor och att levererade varor kommit rörelsen tillgodo, tedde sig så mycket betänkligare, då försummelserna såges mot bakgrunden av den uppkomna förlusten.

Vad kaptenen Bundy i vissa fall anfört till Magnussons försvar syntes ej tarva vidare bemötande. Vad kaptenen anfört därom att ekonomiska överslagsberäkningar skulle hava av Magnusson avgivits torde icke mot Magnussons motsatta uppgift förtjäna tilltro. De ifrågavarande beräk-- ningarna, som vid inspektionstillfället ej kunde företes, torde allenast hava utgjorts av de utav Magnusson omförmälda hopsummeringar av utgifter och inkomster, som skulle på regementsintendentens förfrågan hava läm­nats denne. En dylik uppgift, som saknade förteckning å tillgångar och skulder såväl före som efter den tid uppgiften avsåge, torde uppenbar­ligen icke kunna giva ledning för bedömande av det ekonomiska resultatet under samma tid.

På grund av vad ovan anförts hade militieombudsmannen ansett utrett, att Magnusson i angivna hänseenden gjort sig skyldig till grov vårdslös­het och försummelse i sin befattning såsom marketenteriföreståndare och att han genom denna vårdslöshet och försummelse varit vållande åtmin­stone till en del av den förlust, som under åren 1921 och 1922 uppstått å marketenterirörelsen.

Som Magnusson torde saknat befogenhet att av marketenterirörelsens medel utgiva ersättning till den i furirernas matsal tjänstgörande uppas- serskan, torde han vara skyldig till marketenterikassan återbära vad han i sådant hänseende utgivit.

Magnusson syntes vidare redovisningsskyldig i följande hänseenden.Från den ingående balansen hade påförts underofficersmässens konto i

huvudboken bl. a. ett belopp av 1,568 kronor 56 öre motsvarande obetalda räkningar vid årets början. Dessa räkningar hade under året betalts. Vidare hade enligt vad militieombudsmannen tillhandakomna samman­drag för månaderna januari—december 1921, avseende »spisning» och »kaffe m. m.» i underofficersmässen, utvisade följande belopp debiterats, nämligen:

63

Summa kronorSpisningkronor

Kaffe m. m.kronor

Januari.......... 1,505: 6 5 1,405: so 100: 15Februari ...... 1,214: 15 1,135: — 79: 15Mars ............... .... 1,367: 63 1,226: — 141: 6 3April ............... 1,534: 5 3 1,374: so 160:03

Maj ............... 1,344: 25 1,151: 25 193: —Juni .............. 1,243: 65 1,122: — 121:65Juli ............... .... 1,536: 7 9 1,443: — 93: 79Augusti.......... 1,536: 93 1,417: so 119:43September...... 1,518: 60 1,398: 75 119: 85Oktober.......... 1,242: 0 9 1,162: — 80: 09

November...... 1,598: 34 1,532: 25 66: 0 9December ...... 1,181: 04 1,120: 25 61: 29

16,823: 65 15,488: — 1,335: 6 5

Härav hade under året influtit betalning för januari—november måna­der med 15,642 kronor 61 öre, varemot räkningarna för december balan­serats till nästkommande år med 1,181 kronor 4 öre.

Då inkomsterna under året sålunda utgjorts av:

betalning för balanserade räkningar......................................... kronor 1,568: 5 6betalning för räkningarna jan.—nov............................................ » 15,642:61hade sålunda sammanlagt influtit.............................................. kronor 17,211:17Då emellertid härav bokförts allenast......................................... » 17,105: 14syntes återstå oredovisade ........................................................... kronor 106: o 3

Vidare hade enligt huvudboken underofficersmässens konto från buti­kens konto påförts ett belopp av 3,764 kronor 62 öre, motsvarande enligt Magnussons förklaring levererade cigarrvaror. Av vad ovan anförts fram- ginge, att av de mässen gottskrivna inkomster —17,105 kronor 14 öre — 1,568 kronor 56 öre avsåge likvid för 1920 års balanserade räkningar och 15,642 kronor 61 öre likvid för spisning, kaffe m. m. under januari—novem­ber 1921. Då emellertid av sistnämnda belopp endast 1,274 kronor 36 öre belöpte på kaffe m. m. och därav endast en bråkdel torde kunna avse ci­garrvarorna, syntes någon mot sistnämnda varor svarande inkomstpost icke finnas. Under förutsättning att hela beloppet för »kaffe m. m.» av­såge cigarrer, skulle följaktligen likväl ett belopp av lägst 1,490 kronor 26 öre återstå oredovisade.

Även om vad i det föregående anförts, icke kunde anses innefatta bevis därom, att Magnusson till egen eller annans fördel missbrukat den ställ­ning, den bristande kontrollen givit, funnes däremot åtskilliga omständig­heter, som tydde på, att Magnusson varit fullt medveten om ställningen och i stället för att omedelbart göra anmälan därom sökt dölja densamma,

64

möjligen i förhoppning att så småningom lyckas förbättra den. I sin för­klaring hade väl Magnusson särskilt betonat, att han icke med uteslu­tandet av vissa skulder ur inventarieboken per den 31 december 1920 avsett att förgylla upp ställningen, men denna hans uppgift syntes knappast för­tjäna tilltro vid det förhållandet, att skulder på enahanda sätt »uteglömts» icke blott år 1921 och på sätt ovan påpekats år 1920, utan även föregående år. Dessutom hade väl Magnusson, därest skulderna ifråga av honom faktiskt bortglömts, bort omedelbart anmäla det för rörelsens ställning så missvisande felet, varom han åtminstone vid likviderandet under de första månaderna år 1922 av dylika äldre skulder, bort äga kännedom. Magnussons nyssnämnda uppgift motsades ock av storleken av skuldernas ifråga sammanlagda belopp ävensom därav att Magnusson, oaktat han vid ett vart av boksluten 1919, 1920 och 1921 på angivet sätt uteglömt skul­der, vid inspektionstillfället däremot utan svårighet kunde lämna en vida fullständigare skuldförteckning. Slutligen syntes i detta sammanhang höra framhållas Magnussons underlåtenhet att underteckna utgående in­ventariet åren 1920 och 1921, vilken underlåtenhet Magnusson icke syntes hava på trovärdigt sätt förklarat, ävensom det sätt, varpå överföringarna i huvudboken skett.

Vad sålunda anförts rörande Magnussons anmärkta underlåtenhet att bokföra vissa skulder hade militieomhudsmannen ansett giva vid handen, att denna hans underlåtenhet, varigenom enskilda lägerkassans rätt och säkerhet åsidosatts, varit avsiktlig.

Vidkommade den mot kassakontrollanten riktade anmärkningen hade militieomhudsmannen ansett sig kunna låta bero vid den avgivna för­klaringen.

Jämlikt § 4 i 1919 års marketenterireglemente ålåge det regementsinten- denten bland annat:

att träffa avtal om leverans av erforderliga förnödenheter, vilket dock om så prövades lämpligt, kunde överlåtas på marketenteriföreståndaren eller hushållerskan (§ 4 mom. b);

att granska marketenteriföreståndarens leveransuppgörelser samt de av honom förda räkenskaperna och månatligen avgivna redovisningar (§ 4 mom. e);

att ansvara för, att marketenterirörelsen bedreves på lämpligt sätt och att tillbörlig kontroll utövades (§ 4 mom. g); samt

att granska och med bevis om granskningen förse den av marketenteri­föreståndaren upprättade årsräkenskapen samt därefter årligen före fe­bruari månads utgång avlämna densamma jämte månadsräkenskaperna till regementschefen (§ 4 mom. k).

Motsvarande skyldigheter åvilade regementsintendenten enligt § 4 i 1921 års reglemente, vari emellertid mom. g) givits den ändrade lydelse,

att det ålåge regententsi liten den ten att ansvara för att marketenteri- rörelsen bedreves på lämpligt sätt och att tillbörlig kontroll utövades.

Den regementsintendenten sålunda åliggande tillsyn och kontroll över marketenterirörelsen syntes kaptenen Bundy under sin tjänstetid hava helt försummat. De många försummelser, vartill Magnusson utan an­märkning från regementsintendentens sida gjort sig skyldig, torde när­mast giva vid handen, att kaptenen Bundy helt och hållet å Magnusson överlåtit att på egen hand sköta marketenteri. För den händelse Bundy skulle, på sätt § 4 mom. e) föreskreve, hava granskat Magnussons räken­skaper och månatliga redovisningar och jämlikt mom. h) granskat de av denne upprättade årsräkenskaper för år 1921, men därvid icke iakttagit de felaktigheter, som här ovan anmärkts, måste granskningen säkerligen betecknas såsom synnerligen vårdslös. Skulle han vid granskningen hava iakttagit felen, men underlåtit att med anledning därav vidtaga erfor­derliga åtgärder, såsom avgivande av förslag till ny prislista, om genom­gripande revision, om inventering eller om antagande av ny föreståndare eller annan personal o. s. v., syntes han genom denna underlåtenhet hava gjort sig skyldig till grov försummelse eller, där underlåtenheten berott på bristande insikt om felens betydelse, till grovt oförstånd i sin tjänste­utövning.

Genom det tjänstefel, vartill kaptenen Bundy sålunda enligt militieom- budsmannens förmenande gjort sig skyldig, torde han jämte Magnusson vara vållande till den del av förlusten, som härrörde av rörelsens drift under tiden från och med den dag, då månatlig ekonomisk överslags­beräkning eller i varje fall Magnussons årsräkenskap för år 1921 bort av honom senast hava emottagits och granskats.

Efter erhållen del, jämlikt § 4 mom. h) marketenterireglementet, av års­berättelsen hade översten Lilliehöök meddelat förbud för Magnusson att utan regementsintendentens medgivande i varje särskilt fall själv inköpa varor till marketenteriet. Sedan översten vid inspektionstillfället erhållit del av de mot marketenteriets skötsel framställda anmärkningar, hade ny marketenteriföreståndare tillsatts och åtgärder jämväl i övrigt vidtagits för vinnande av rättelse så vitt möjligt i påtalade missförhållanden. Med hänsyn dels härtill, dels till att 1920 års vinst- och förlustkonto, frånsett sedermera gjord avskrivning å inneliggande butikslager, enligt böckerna visat vinst, dels ock därtill att regementschefen, så vitt av handlingarna framginge, varken på grund av anmälan från regementsintendenten eller annorledes, förrän med mottagandet jämlikt § 4 mom. h) marketenteri­reglementet under februari månad av årsräkenskapen, ägt kännedom om marketenteriets ställning, ej heller förrän vid inspektionstillfället om det sätt, varpå marketenteriföreståndaren skött sina åligganden, hade militie- ombudsmannen ansett regementschefens, översten Lilliehöök, underlåten- 5 — ifilitieombudsmannens ämbetsberättelse.

het att tidigare än som skett ingripa i marketenteriets förvaltning, icke kunna läggas honom till last såsom tjänstefel.

Under åberopande av vad ovan anförts uppdroge militieombudsmannen åt krigsfiskalen att ställa kaptenen Bundy och fanjunkaren Magnusson under åtal inför vederbörlig domstol för vad de enligt vad ovan anförts låtit komma sig till last. Krigsfiskalen borde å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet samt tillika bereda arméförvaltningen till­fälle att utföra den ersättningstalan, vartill anledning kunde förefinnas, vilken talan krigsfiskalen i mån av befogenhet borde understödja.

Skulle utredningen i målet giva vid handen, att vad Magnusson låtit komma sig till last skett i uppsåt att bereda sig eller annan fördel eller eljest, i vidare mån än ovan sagts, skett uppsåtligen, skulle krigsfiskalen jämväl i sådant hänseende föra talan i saken.

Krigsfiskalen H. Flygare ställde med anledning härav Magnusson och Bundy under åtal inför regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägar- regemente under yrkande om ansvar å dem för tjänstefel i de av militie­ombudsmannen angivna hänseenden. Såsom ombud för Kungl. Maj:t och kronan, enligt vederbörligt förordnande, yrkade landskontoristen Joel Lind att Magnusson och Bundy måtte åläggas att gemensamt eller vilkendera bäst gälda gitte ersätta kronan den förlust, som uppkommit. Sedan militie­ombudsmannen under målets handläggning återkallat sin ansvarstalan mot Magnusson i fråga om utbetalningen av ersättning till den i furirer- nas matsal tjänstgörande uppasserskan, frånträdde Lind kravet på ersätt­ning för det för berörda ändamål utbetalda beloppet. Vidare frånträdde Lind under rättegångens lopp kravet på ersättning med 106 kronor 3 öre, utgörande oredovisat belopp för spisning, kaffe ocli cigarrer m. in. åt underofficerare.

Den 13 februari 1925 meddelade regementskrigsrätten utslag i målet. Utslaget lydde:

Vad först anginge den av åklagaren mot fanjunkaren Magnusson i hans egenskap av föreståndare för marketenterirörelsen vid Jämtlands fältjägar- regemente under tiden från och med 1921 års ingång till den 30 juni 1922 i målet förda talan om ansvar, funne krigsrätten genom vad Magnusson vidgått och i övrigt under målets handläggning förekommit det vara utrett, att Magnusson i sin berörda egenskap gjort sig skyldig till försum­melse och oförstånd i nedan angivna hänseenden.

Magnusson hade underlåtit att från den 1 april 1922 föra reskontra och varubok samt att intill sistnämnda dag en gång i månaden uppgöra och till regementsintendenten avlämna föreskrivna överslagsberäkningar över rörelsens ekonomiska resultat.

I fråga om inventarieboken hade Magnusson fört densamma pa ett oöverskådligt sätt, från förteckningen å skulder uteslutit sådana till av­sevärda belopp samt underlåtit att underskriva inventariet och fullstän­digt paginera boken.

Vid huvudbokens förande hade Magnusson uraktlåtit att i ut- och in­gående balanskonton upptaga nyssnämnda i inventarieboken utelämnade skulder, felaktigt påfört mathållningens konto omkostnader, som rätte­ligen bort till vissa delar påföras andra konton, och utan verifikationer verkställt överföringar av särskilda belopp mellan mathållningens, buti­kens, soldathemmets och underofficersmässens konton.

Vid kassabokens förande hade Magnusson underlåtit att i åtskilliga fall däri införa utgifterna å de dagar, de förekommit, samt betalt räkningar, som icke varit upprättade i behörigt skick och i ett flertal fall icke i föreskriven ordning attesterade.

Magnusson hade jämväl inköpt varor på årslång kredit och i vissa fall för likviden accepterat växlar utan att härom göra anmälan till rege- mentsintendenten samt därjämte i avsevärd utsträckning brustit i den kontroll över rörelsen, som ålegat honom i egenskap av marketenteri- föreståndare.

Nu anmärkta förseelser hade vållat, att en riktig inblick över rörelsens ställning icke kunnat erhållas, att nödig kontroll icke kunnat utövas och att den uppkomna förlusten å rörelsen allt för sent upptäckts av rege- mentsintendenten och regementschefen.

Vidkommande därefter åklagarens mot regementsintendenten Bundy förda talan om ansvar hade krigsrätten genom vad i målet förekommit funnit, att Bundy, som tillträtt sin befattning den 20 oktober 1921 och som det ålegat bl. a. att granska marketenteriföreståndarens räkenskaper och månatliga redovisningar samt att ansvara för att marketen ter irörelsen bedreves på lämpligt sätt och att tillbörlig kontroll utövades, vid full­görande av berörda åligganden gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd.

På grund härav prövade krigsrätten, som icke funne Magnusson över­tygad om att hava uppsåtligen för egen fördel gjort sig skyldig till påta­lade förfarande, i förmågo av 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Magnusson och Bundy för försummelse och oförstånd i full­görande av tjänsteplikter, som ålegat dem enligt vid varje tid gällande marketenterireglementen, att undergå disciplinstraff av arrest utan be­vakning, vilka straff med hänsyn till i målet förekomna mildrande om­ständigheter bestämdes till för Magnusson tio och Bundy fyra dagar.

Vad slutligen beträffade den mot Magnusson och Bundy förda talan om ersättning, så enär ifråga om den till uppasserskan i furirernas mat­sal utbetalda avlöning samt posten å 106 kronor 3 öre, som skulle utgöra oredovisade medel från underofficersmässen, talan i denna del återkallats, erfordrades därutinnan icke något yttrande; och ehuru vad Magnusson

68och Bundy enligt vad ovan anförts låtit komma sig till last måste anses hava medverkat till att förlust uppkommit å marketenterirörelsen, men i målet icke vore styrkt, huru stor del av den uppkomna förlusten orsakats av deras anmärkta försummelser, samt vidare i målet icke kunde anses utrett, att Magnusson och Bundy i övrigt gjort sig skyldiga till förhål­lande, som borde föranleda ersättningsskyldighet, funne krigsrätten i må­let framställda ersättningsyrkanden icke kunna bifallas.

Statsverket skulle vidkännas visst vittne i målet tillerkänd vittnes- ersättning.

Krigsrättens utslag, som genom militieombudsmannens försorg delgavs arméförvaltningens intendents- och civila departement, har icke blivit överklagat.

7. Missfirmelse av underlydande i tjänsten.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag utvisar (sid. 82 fl;.), hurusom på militieombudsmannens föranstaltande åtal anställts mot löjtnanten vid Norra skånska infanteriregementet Lars Stenström för det denne vid visst tillfälle i andra personers närvaro om honom underlydande använt krän­kande tillmålen. Av den för åtalet lämnade redogörelsen framgår där­jämte, att regementskrigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet, varest åtalet anställts, ogillat den av krigsfiskalcn i målet förda talan samt att krigshovrätten, varest överkrigsfiskalsämbetet, efter uppdrag av militieombudsmannen, anfört besvär, genom utslag den 1 december 1924 dömt Stenström att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.

Krigshovrättens utslag har numera vunnit laga kraft.

8. Bristande i anständigt uppförande vid förhör med underordnade.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag innehåller (sid. 92 ff.) redogörelse för en av militieombudsmannen hos chefen för Göta ingenjörkår gjord an­mälan mot kaptenen vid kåren Sam Granfelt för det denne vid förhör med underordnade den 15 och den 17 april 1924 genom obehärskat uppträdande och olämpliga uttryck mot vissa vid förhöret närvarande underbefäl brustit i anständigt uppförande. Redogörelsen utvisar, att kårchefen med anledning av vad sålunda förekommit genom beslut den 11 december 1924 ålagt Granfelt 3 dagars arrest utan bevakning.

Beslutet har icke blivit överklagat.

9. Regementschef tilldelad varning för visst förhållande i samband med befallning om borttagande av ett porträtt, som upphängts

i regementets furirmäss.

I en till militieombudmannen insänd, den 9 augusti 1925 dagtecknad skrift anförde förre furiren vid Hälsinge regemente Carl Fridell, bland annat, klagomål däröver, att regementschefen översten Henning Stålhane vägrat honom förnyad anställning vid regementet, då anställningskon­traktet den 31 juli 1925 utgick. I klagoskriften framhöll Fridell, att be­reda vägran av rekapitulation sannolikt grundade sig därpå, att ett por­trätt av framlidne statsrådet Hjalmar Branting vid något tillfälle inne­varande år upphängts i furirmässen samt att översten, som funnit denna åtgärd olämplig, ansett ansvaret för åtgärdens vidtagande åvila Fridell, som vid tillfället varit mässfurir.

Vid klagoskriften hade fogats urklipp av tidningen Arbetarbladet för den 5 och den 6 augusti 1925, vilka tidningsurklipp enligt Fridells påstående skulle innehålla redogörelse för vad som förekommit rörande upphäng- ningen av ifrågavarande porträtt.

Tidningsurklippet för den 5 augusti innehöll under rubrikerna »Egen­domligt förfarande av överste Stålhane. Brantings porträtt får ej hänga i furirmässen. Furirerna upplysas om att Branting 'rivit ner försvaret’» bland annat följande: »Strax efter Brantings frånfälle i vintras följde re­produktioner av Brantings porträtt med en del veckotidningar. En dylik plansch förirrade sig till furirmässen vid Hälsinge regemente. Furirerna tyckte, att dien såg prydlig ut, och kostade på glas och ram samt läto hänga upp den i mässen. Väggarna där äro i övrigt prydda med diverse grupp­fotografier och bilder av före detta överstar vid regementet samt en olje­målning. För att få en lämplig plats för Brantingsporträttet tog man ner en av gruppfotografierna — föreställande en gymnastiktrupp — eu tavla, som man var tämligen ense om att man saklöst kunde undvara. Då den nya. tavlan hängt i mässen ungefär en vecka, kom översten uppstegande tillsammans med en annan överste, som var på tillfälligt besök och som visades omkring i lokalerna. Överste Stålhane sneglade på Branting- tavlan, men yttrade intet, utan tågade efter en stund iväg. Dagen därpå kom han emellertid tillhaka och såg ganska bister ut. Han gav genast tillkänna sitt synnerliga missnöje med Brantingtavlan och yttrade bland annat följande: 'Det passar inte att hänga upp en bild av en person, som gjort vad han kunnat för att riva ner försvaret.’ Översten ville vidare veta vem som anskaffat tavlan och vem som låtit hänga upp densamma. De i rummet varande furirerna svarade emellertid, att de gemensamt stodo för åtgärden. De befalldes även att inkomma med 'skriftlig förklaring’, och en sådan blev också uppsatt och inlämnad. Därefter kommenderade över­sten dem att plocka ner Brantingbilden samt hänga upp gruppfotografiet.

70

Översten ville emellertid ha en syndabock och av eu del omständigheter att döma synes det som om mässfuriren blivit utsedd att kreera den rollen.»

Tidningsurklippet för den 6 augusti avsåg en artikel med rubrikerna »Överste Stålhane och Brantings porträtt. Eu förklaring av översten mtid anledning av Arbetarbladets onsdagsartlkel. Inga politiska porträtt to­lereras i mässen, Lindman lika litet som Branting.» I denna artikel före­kom bland annat följande: »Med anledning av vår artikel i oiisdagsnumret om porträtthistorien å Kungsbäck har Arbetarbladet i dag haft ett samtalmed överste Stålhane.------- — Beträffande själva porträtthistorien villeöversten pointera, att han icke komane att tillåta upphängandet av några som helst porträtt av politiska personligheter i mässlokalerna. Ett por­trätt av Lind ironi skulle lika litet tolereras som det omskrivna Branting- porträttet. Härom hade översten underrättat furia-kårens ordförande, men några repressalier i anledning av Brantiugporträttets förekomst hade ab­solut icke varit påtänkta. Dock medgav översten, att han med en viss skärpa beordrat Brantingporträttets borttagande och att därvid måhända något ord fällts om B:s ställning vis å vis försvaret.»

1 infordrat yttrande, avgivet den 1!) augusti 1925, anförde översten Stål- hane bland annat: Innan Fridells ansökan om rekapitulation förelåg till behandling, hade episoden med Brantings porträtt tima!, och Fridell syntes nu, med en gest åt galleriet, vilja framställa sig som martyr för Brantings minne. Ifrågavarande episod hade emellertid intet som helst samband med överstens ohåga att låta Fridell rekapitulera. Då översten icke på sin förfrågan i furirmässen kunde få någon upplysning om vem som hängt upp Brantings porträtt på väggen, hade översten icke vidare forskat i saken, utan meddelat furirkårens ordförande, furiren nr 6/6 Eriks­son, uppkallad å överstens tjänsterum, att inga som helst politiska dags- porträtt finge upphängas i kronans lokaler, från vilka politiken borde vara avlyst. Sagde furir Eriksson hade sedermera självmant infunnit sig hos översten för att å furirkårens vägnar förklara, att furirkåren som sådan toge helt avstånd från Fridells beteende och anföranden i nu ifrågavarande hänseenden. Fridells insinuation, att lian av översten utvalts som »synda­bock» för tavlans upphängande, kunde översten alltså på det bestämdaste tillbakavisa såsom fullkomligt sanningslös.

Fridell anförde därefter i påminnelseskrift, dagteeknad den 16 september 1925, i nu förevarande del följande: Översten hade framhållit, att, sedan han i furirmässen framställt förfrågan angående Brantings porträtt, han sedermera ej vidare forskat i saken. Så hade dock ej varit förhållandet. Furirkårens ordförande och Fridell både nämligen ålagts att inkomma med en skriftlig förklaring över tillkomsten av omförmälda porträtt, vilken förklaring jämväl avgivits. Vidare hade översten påstått, att furirkårens ordförande självmant skulle hava infunnit sig hos översten för att för­klara furirkårens avståndstagande från Fridells beteende och anförande

71

i ifrågavarande sak. Ingen av furirerna, utom ordföranden, kade sig be­kant ett sådant beslut från furirkårens sida,

I förnyat yttrande den 8 oktober 1925 anförde översten Stålhane bland annat: Att översten begärt och erhållit skriftligt yttrande på, att ingen visste vem som hängt upp porträttet i fråga, ansåge översten icke kunna rubriceras som vidare efterforskningar. I fråga om furirkårens hållning hade översten endast haft att lita sig till ordförandens utsaga, vilken denne sedermera bekräftat inför regementskvartermästaren och i vittnens när­varo.

* *

*

I skrivelse till chefen för VI arméfördelningen den 13 november 1925 an­förde militieomhudsmannen följande.

Det torde vara oomtvistligt, att översten Stålhane i egenskap av rege­mentschef vore berättigad meddela föreskrifter med avseende å inventa­riers anbringande i furirmässen vid regementet och alltså jämväl, i ord­ningens intresse, förbjuda upphängandet därstädes av porträtt av politiska personligheter. Men det torde vara lika obestritt, att ett utövande av be­fogenheten i sistberörda hänseende krävde fullkomlig objektivitet och opartiskhet från regementschefens sida och icke skedde på ett sätt, som inom regementet och utom detsamma kunde giva anledning till påstående att regementschefen handlat godtyckligt eller obehärskat. I detta hän­seende kunde militieomhudsmannen icke finna annat än att översten Stål- hane måste anses hava brustit vid det i ärendet omförmälda tillfälle, då han givit order om avlägsnandet av det i furirmässen upphängda porträtt av framlidne statsrådet Branting. Det sätt, varpå översten reagerat mot den verkställda upphängningen av porträttet och sökt finna viss person, på vilken ansvar för porträttets upphängande kunde läggas, ådagalade nämligen, att översten icke iakttagit den varsamhet och grannlagenhet, som tillfället i fråga krävt. Särskilt hade visst yttrande, som översten vid tillfället fällt, varit obehärskat och ägnat att kränka personer med annan politisk åskådning än den av översten omfattade. Översten hade ock själv vid besök, som han avlagt hos tjänstförrättande militieombuds- mannen, beklagat, att det fällda yttrandet, som varit riktat till viss per­son, kommit till utomståendes kännedom. Även om översten trott sig kunna antaga, att de ord, han vid ifrågavarande tillfälle yttrade i när­varo av ett fåtal personer, icke skulle bringas till offentligheten, hade ju detta, såsom även visade sig bliva fallet, icke varit uteslutet. Den ställning, översten såsom regementschef intoge, måste nödvändigtvis föranleda ho­nom att städse i umgänget med underlydande noga överväga sina ord i allt vad tjänsten rörde.

Genom vad översten Stålhane sålunda låtit komma sig till last ansåge militieomhudsmannen honom hava gjort sig skyldig till oförstånd i utöv­

72

ningen av sin tjänst. Denna hans förseelse i tjänsten torde dock icke böra svårare anses än att densamma kunde sonas genom bestraffning, som över­ordnad befälhavare ägde ålägga. Med hänsyn härtill, och då utredning vid krigsrätt icke vore erforderlig, hade militieombudsmannen funnit an­nan åtgärd i saken icke behöva från militieombudsmannens sida vidtagas än att militieombudsmannen hos arméfördelningschefen, som hade be­straffningsrätten över översten Stålhane, anmälde honom till den discipli­nära bestraffning eller den tillrättavisning, som arméfördelningschefen- kunde finna den anmärkta förseelsen förskylla.

Den 19 november 1925 har arméfördelningschefen meddelat översten Stål- hane, jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten, varning för den förseelse i tjänsten, vilken han enligt militieombudsmannens ovannämnda skrivelse begått.

to. Dröjsmål med expediering av straffuppgifter m. m.

Under en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion vid Bodens artilleriregemente den 23 juli 1924 företagen granskning av re ge­men tskr i gsrättens protokoll framställdes följande anmärkning. Den 22 februari 1921 dömde regementskrigsrätten volontären nr 5/6 Per Adolf Bladh och konstapeln nr 9/6 Per Arvid Gustafsson, Bladh dels för för­falskning jämlikt 12 kap. 3 § och 4 kap. 3 § allmänna strafflagen till fängelse i två månader och dels för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten jäm­likt 129 och 131 §§ strafflagen för krigsmakten till fängelse i en månad, eller i en bot till fängelse i tre månader, samt Gustafsson dels jämlikt 12 kap. 3 och 6 §§ allmänna strafflagen för det han sig till nytta brukat en­skild handling, som han vetat vara falsk, till fängelse i en månad och dels för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten jämlikt 129 och 131 §§ strafflagen för krigsmakten till fängelse i en månad, eller i en hot till fängelse i två må­nader. I brädden av protokollet saknades anteckning om att straffupp­gifter expedierats.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsman­nen i skrivelse den 8 augusti 1924 t. f. auditören Yngve Sjöstrand, vilken var ansvarig för straff uppgifternas expedierande, att så snart ske kunde inkomma med yttrande.

Som något yttrande från Sjöstrand ännu den 4 oktober 1924 icke kommit militieombudsmansexpeditionen tillhanda, uppmanades han genom skri­velse sistnämnda dag att skyndsamt och senast den 14 oktober inkomma med det begärda yttrandet.

I yttrande, som dagtecknats den 19 berörda oktober, meddelade Sjöstrand, bland annat, att han vid den tid, då ifrågavarande straffuppgifter bort in­sändas, varit överlupen av arbete såsom förste notarie i Torneå domsaga,.

73

att den anmärkta underlåtenheten skett endast av förbiseende och att han med säkerhet ägde vetskap om att straffuppgifterna i laga tid insänts till straffregistret. Sjöstrand hemställde förty, att anmärkningen icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Enär vid Sjöstrands yttrande icke fogats bevis vare sig därom att ifrågavarande uppgifter inkommit till straffregistret och om tiden därför eller därom att vederbörlig anteckning sedermera verkställts i brädden av protokollet, anmodades Sjöstrand genom skrivelse den 24 oktober 1924 att skyndsamt inkomma med av vederbörande utfärdade intyg i berörda av­seenden.

Då militieombudsmannen därefter icke avhörde något i ärendet från Sjö­strand, blev denne, som då var bosatt i Linköping, genom ny skrivelse den 3 december 1924 — vilken skrivelse tillställdes honom genom länssty­relsens i Östergötlands län försorg — uppmanad att inom fjorton dagar efter skrivelsens mottagande inkomma med omförmälda intyg.

Enligt bevis, som länsstyrelsen sedermera tillställde militieombudsman­nen, blev sistberörda skrivelse delgiven Sjöstrand den 8 december.

Den 3 januari 1925 inkom från Sjöstrand en skrivelse i ärendet, vid vil­ken skrivelse fogats ett av byrådirektören A. Bandqvist den 6 november 1924 utfärdat intyg av innehåll, att ifrågavarande straffuppgifter inkom­mit till straffregistret den 16 juni 1921.

I skrivelsen meddelade Sjöstrand, att, sedan han den 3 december 1924 till auditören Yngve Östergren i Boden översänt bestyrkt avskrift av nyss­nämnda intyg med begäran om an teckning i brädden av protokollet In­träffande vederbörande mål, något bevis därom från Östergren icke kom­mit Sjöstrand tillhanda. Vidare anförde Sjöstrand: Med anledning av den bristande överensstämmelsen mellan hans tidigare uppgift angående tiden för straffuppgifternas avsändande och intyget från straffregistermyndig­heten ville Sjöstrand meddela, att hans anförande att han »med säkerhet ägde vetskap om att berörda straffuppgift i laga tid insänts» rätteligen borde haft lydelsen »med säkerhet ägde vetskap om att berörda straffupp­gift insänts». Hans uttryck »inom laga tid» torde för övrigt sakna be­tydelse, då ju straffregistret innehölle uppgift därom. Vid den tid, ifråga­varande krigsrättssammanträde hållits, hade Sjöstrand dels varit över­hopad av arbete, dels ock på grund av det långa avståndet mellan Boden och Haparanda icke varit i tillfälle genomse protokollet och därigenom kunnat förekomma försummelsen eller åtminstone betydligt tidigare ställa saken till rätta. Sjöstrand ville vidare hänvisa till ej mindre den stora oreda i rättsskipningen, som vid förre auditören Georg Hellgrens ständigt upprepade tjänstledighet uppkommit genom anlitande såsom vikarier av unga otränade jurister från långt avlägsna platser, än även att det torde moraliskt ålegat Hellgren att vid anlitande av dylika vikarier med hän­syn till de då rådande arbetsförhållandena och den stora arbetsbörda, som genom mängden av krigsrättsmål påAulat vikarierna utöver annan tjänst,

74

föra någon kontroll över deras verksamhet. Med anledning av vad så­lunda anförts, dock icke med önskan att fritaga sig från den skuld, som han genom sin försummelse åsamkat sig, hemställde Sjöstrand, huruvida icke militieombudsmannen ville låta med saken pa det nu anförda bero.

* *

*

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 6 februari 1925 ställde militie­ombudsmannen Sjöstrand under åtal inför krigshovrätten för den försum­melse i ämbetet han låtit komma sig till last med avseende å expedieringen av ifrågavarande straffuppgifter. I skrivelsen anfördes följande.

Enligt 1 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister skulle hos fång­vårdsstyrelsen finnas straffregister, innehållande vissa uppgifter angående, bland andra, dem, som genom utslag av domstol i riket blivit dömda till straffarbete eller fängelse. Enligt § 1 i kungl. kungörelsen den 26 novem­ber 1914 om uppgifter till straffregistret och om registrets förande gällde vidare, att straffuppgift från krigsrätt skulle undertecknas av auditören; att, där utslag avkunnats muntligen, uppgiften skulle avsändas inom fjor­ton dagar efter utslagets avkunnande; samt att angående dagen, då uppgift från underrätt avsändes, anteckning skulle göras i brädden av det proto­koll, vari utslaget intagits.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att ifrågavarande straffupp­gifter, för vilkas expedierande Sjöstrand bure ansvaret, inkommit till straff registret först å etthundrafjortonde dagen efter utslagets avkunnande ävensom att i brädden av protokollet anteckning icke verkställts om upp­gifternas expedierande.

Vad Sjöstrand till sitt fredande anfört hade militieombudsmannen funnit icke förtjäna avseende, så mycket mindre som Sjöstrand i sin svarisskri- velse den 19 oktober 1924 oriktigt föreburit, att uppgifterna i laga tid insänts till straffregistret, samt dessutom genom sitt dröjsmål med besvarandet av militieombudsmannens skrivelser i ärendet visat ringa redebogenhet att påtaga sig ansvaret för de försummelser, han låtit komma sig till last.

Militieombudsmannen ansåge sig förty icke kunna underlåta att göra de tjänstefel, till vilka Sjöstrand på angivet sätt gjort sig skyldig, till före­mål för beivran; och uppdroge militieombudsmannen åt överkrigsfiskals- ämbetet att vid krigshovrätten i laga ordning ställa Sjöstrand under åtal och därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde mot t. f. auditören Sjöstrand, meddelade krigshovrätten utslag den 15 juni 1925. I utslaget yttrades följande: Enär Sjöstrand, vilken i egenskap av tillförordnad auditör vid ovannämnda krigsrätt varit ansvarig för att straffuppgifterna i fråga insänts inom stadgad tid, eller fjorton dagar efter

utslagets avkunnande, och att anteckning rörande expedierandet införts i brädden av krigsrättens konceptprotokoll, åsidosatt sina skyldigheter här­utinnan på sätt av militieombudsmannen anmärkts, prövade krigshovrät- ten rättvist att jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Sjöstrand att för försummelse i fullgörande av honom i förenämnda egenskap åliggande tjänsteplikter höta 30 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

il. Obehörigt begagnande av ledighet från krigsdomarbefattning.

Handlingarna i två särskilda av militieombudsmannen under 1918 och 1921 slutligt handlagda ärenden (se ämbetsberättelsen till 1919 års riks­dag sid. 260 ff. och till 1922 års riksdag sid. 53 ff.) utvisa följande.

Auditören B. de Maré anförde i en den 19 februari 1917 till militieom­budsmannen inkommen skriftlig anmälan bland annat: I skrivelse den 4 januari 1917 till stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona hade krigsdomaren John Bladh anmält, att han från och med den 5 nämnda januari och tillsvidare under sagda månad begagnade sig av ledighet från krigsdomarämbetet med vice krigsdomaren C. G. Ewerlöf som vikarie. Ehuru detta sätt att begagna sig av ledighet från krigsdomarämhetet en­ligt stadgandet i § 7 mom. 2 i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler icke medgivits för längre tid än högst fjorton dagar eller sålunda i detta fall till och med den 18 januari, hade Bladh icke kommit tillstädes vid stationskrigsrättens sammanträde den 24 januari. Någon olägenhet därav hade emellertid icke uppkommit, enär Ewerlöf varit när­varande och funktionerat såsom krigsdomare på grund av def i § 8 mom. 2 av nämnda instruktion förekommande stadgandet, att, då krigsdomare av- hölle sig från tjänstgöring, vice krigsdomare inträdde såsom ställföreträ­dare till dess i vederbörlig ordning blivit förordnat om befattningens upp­rätthållande. Enligt vad Ewerlöf för de Maré uppgivit hade Bladh. med vilken Ewerlöf efter överenskommelse med de Maré satt sig i förbindelse angående saken, den 26 januari till stationshefälhavaren inlämnat en före­gående dag daterad skrivelse med anmälan att Bladh återinträtt i tjänst. de Maré hade ansett sig icke kunna undgå att hos militieombudsmannen anmäla berörda förhållande, på det att för Bladh måtte klarläggas, att han förfarit felaktigt, och så att dylikt förfaringssätt icke för framtiden upp­repades.

Sedan med anledning av denna anmälan yttrande infordrats från krigs­domaren Bladh, anförde denne i avgiven förklaring: Efter samråd med vederbörande truppförbandschefer hade krigsrättssammanträdena vid truppförbanden i Karlskrona ordnats på det sätt, att sammanträde med samtliga förbandens krigsrätter hölles en viss dag i veckan, nämligen ons­

76

dagen. Härom hade truppförbandscheferna en gång för alla lämnats be­sked med tillkännagivande tillika, att de utan att på något sätt rådgöra med krigsdomaren hade att till de sålunda bestämda tiderna verkställa de kallelser, som för krigsrättssammanträdena erfordrades, samt till krigs­domaren med posten översända handlingarna i de mål, som skulle vid krigs- rättssammanträdena förekomma. På grund av angivna förhållanden torde det för krigsdomarsysslans behöriga skötande vara så gott som utan be­tydelse, åtminstone för var och en annan än krigsdomaren själv, var denne befunne sig mellan sammanträdesdagarna. På grund av samma förhål­landen kunde även den anmälan, krigsdomaren, då han begagnade sig av ledighet med vice krigsdomaren som vikarie, hade att göra till truppför- bandsoheferna, näppeligen hava någon annan betydelse än att utgöra en upplysning om, till vem krigsrättshandlingarna för de under den anmärkta ledighetstiden infallande krigsrättssammanträdena skulle översändas. Till krigshovrätten och länsstyrelsen hade Bladh den 25 januari anmält, att han begagnat sig av tjänstledighet under fjorton dagar eller den längsta tid, Bladh utan medgivande av krigshovrätten kunnat begagna sig av ledig­het. Bladh hade nämligen ansett, att hans bortovaro under den tid, som överstigit fjorton dagar, måste betraktas som undanhållning. Då han varit hemma den 5 januari och den dagen intet förekommit eller kunnat före­komma i tjänsten samt den 6 och den 7 januari varit helgdagar, hade han ansett sig i verkligheten hava begagnat sig av ledighet först den 8 ja­nuari. Han hade därefter varit borta från tjänsten till och med den 24 januari, eller sålunda 17 dagar inberäknat söndagarna den 14 och den 21 januari, då naturligtvis intet kunnat förekomma i tjänsten. För krigs­rättssammanträdena den 24 januari hade Bladh på förhand ordnat med vice krigsdomaren Eweriöf, och ansåge Bladh sig därför den dagen hava begagnat sig av tjänstledighet. Däremot ansåge Bladh, att han undanhållit sig från tjänstgöring den 21, den 22 och den 23 januari, då emellertid hans bortovaro icke kunnat medföra någon som helst olägenhet. Till länsstyrel­sen hade Bladh särskilt anmält, att, även om han måste anses hava varit borta hela tiden från och med den 5 till och med den 24 januari, han själv ville vidkännas alla utgifter till vikarier såväl för sig själv som för vice krigsdomaren, så att icke några som helst utgifter genom bortovaron or­sakades statsverket. På grund av den betydelse, Bladh under förhanden- varande omständigheter ansett sig kunna inlägga i den föreskrivna an­mälan till truppförbandscheferna, hade han vid avlåtandet av sina anmäl­ningar till krigshovrätten och länsstyrelsen resonerat på ovan angivna sätt. Vare sig detta resonemang kunde godkännas eller icke, hade Bladh emellertid icke någon som helst anledning till eller tanke på att för fram­tiden handla i enlighet därmed, då naturligtvis besväret att vid behov av längre ledighet vända sig till krigshovrätten vore ytterligt ringa. Då Bladvis bortovaro utöver de fjorton dagar, som Bladh under alla förhål­landen varit berättigad att begagna sig av ledighet, icke medfört eller kun-

nät medföra någon som helst olägenhet samt icke orsakat någon utgift vare sig för statsverket eller i övrigt för någon annan än Bladh själv, hemställde Bladh, att angivelsen icke måtte till någon vidare åtgärd från militieombudsmannens sida föranleda.

I en den 30 mars 1918 till Bladh avlåten ämbetsskrivelse anförde då­varande tjänstförrättande militieombudsmannen i anledning av vad Bladh i sin förklaring anfört följande: I § 7 i instruktionen för krigsdomare, audi- törer och krigsfiskaler den 23 juli 1915 stadgades: »Krigshovrätten äger att på ansökan bevilja krigsdomare tjänstledighet under viss tid eller ledighet från visst krigsrättssammanträde. Då vice krigsdomare är förordnad och denne är oförhindrad att inträda i krigsdomarens ställe, må krigsdomaren, där hinder för honom uppstår att tjänstgöra, utan ansökan åtnjuta ledighet under viss tid ej överstigande 14 dagar för varje gång eller från visst krigsrättssammanträde; dock att han icke utan krigskovrättens bifall må åtnjuta ledighet från tjänsten under längre tid än sammanlagt 3 månader varje år. Angående ledigheten skall anmälan ske hos krigshovrätten med tillkännagivande tillika om anledningen därtill att han icke kan utöva sin tjänst, varjämte vederbörande befälhavare och den myndighet, som har att utanordna krigsdomarens avlöning, skola om ledigheten underrät­tas.» Uppenbart torde vara, att den i berörda stadgande angivna tid av högst 14 dagar, under vilken krigsdomaren ägde att utan ansökan till krigs­hovrätten åtnjuta ledighet, avsåge en fortlöpande tidrymd av sagda dag- antal och att förty jämväl sön- och helgdagar skulle däri inräknas. I föreliggande fall hade Bladh till vederbörande befälhavare anmält, att han begagnade sig av ledighet från krigsdomarämbetet från och med den 5 januari 1917. Vid sådant förhållande hade han varit skyldig att, därest han ej i vederbörlig ordning av krigshovrätten erhållit tjänstledighet för längre tid, återinträda i tjänstgöring den 19 i samma månad. Då Bladh utan att hava erhållit dylik tjänstledighet avhållit sig från tjänstgöring ända till den 25 januari eller sålunda sex dagar längre än lagligen kunnat ske, både Bladh gjort sig skyldig till ett åsidosättande av sin tjänsteplikt, vilket med hänsyn till den vikt, ifrågavarande bestämmelses behöriga efter­levnad givetvis ägde, måste anses vara av allvarlig beskaffenhet. Då tjänstförrättande militieombudsmannen emellertid, i anledning av vad Bladh i sin förklaring anfört, förväntade att Bladh skulle för framtiden ställa sig de ifrågavarande bestämmelserna i instruktionen för krigsdomare med flera till noggrann efterrättelse i enlighet med den uppfattning, tjänst- förrättande militieombudsmannen uttalat, funne tjänstförrättande militie­ombudsmannen sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare åt­gärd.

Vid eu av militieombudsmannen under november 1920 förrättad inspek­tion av flottans station i Karlskrona erfor militieombudsmannen, att Bladh utan vederbörligt tillstånd ånyo begagnat sig av ledighet från krigsdomar-

78

befattningen under längre tid än fjorton dagar, nämligen från och med den 1 till och med den 20 september 1920, och därunder vistats utom riket, men att Bladh hos krigshovrätten och hos länsstyrelsen i Blekinge län an­mält, att han begagnade sig av ledighet den 1 samt från och med den 8 till och med den 15 september, och hos stationsbefälhavaren tillkännagivit, att han vore förhindrad tjänstgöra onsdagarna den 1, den 8 och den 15 sep­tember.

Under hänvisning till § 7 i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den 19 juni 1919 anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 4 december 1920 Bladh att till militieombudsmannen inkomma med ytt­rande.

Bladh anförde med anledning härav i avgiven förklaring: I egenskap av krigsdomare åläge det Bladh att, sedan mål till honom överlämnats för behandling vid krigsrätt, efter samråd med vederbörande militärbefälha­vare bestämma dag för krigsrättens första sammanträde; att föra diarium över de till krigsrätterna hänskjutna mål och ärenden; samt att såsom ord­förande leda förhandlingarna vid krigsrätternas sammanträden och del­taga i krigsrätternas beslut (utom beträffande vissa ärenden). Angående tiden för krigsrätternas sammanträden hade i Karlskrona denna fråga, efter enstämmigt uttalad önskan av stationsbefälhavaren och regements­cheferna samt alla till krigsrätterna hörande tjänstemän, eu gäng för alla ordnats så, att sammanträden hölles på en bestämd veckodag, nämligen onsdagen, och hade i sammanhang därmed bestämts, att stati onskrigsrät- tens sammanträden skulle börja klockan 12 på dagen och regementskrigs- rättemas sammanträden, såvida icke för särskilt fall annorlunda av Bladh tillkännagivits, klockan 9.40 förmiddagen (vilken sistnämnda tid senare ändrats till klockan 9.45 förmiddagen). Vad diarieföringen anginge så plägade denna av Bladh verkställas omedelbart före och efter krigsrätts- sammanträdena. Diarieföringen vore naturligtvis ett arbete, som Bladh icke hade någon skyldighet att personligen utföra, utan vore Bladh be­rättigad att låta annan person utföra ai*betet för hans räkning och på hans ansvar. Arbetet vore också så ytterligt enkelt, att det mycket väl kunde ut­föras av ett nio års barn, och toge en tid av eu, högst två minuter för varje mål. Bladhs egentliga arbete såsom krigsdomare och allt det arbete, han i nämnda egenskap behövde personligen utföra, inskränkte sig sålunda till sessionsdagarna eller onsdagarna. Vid sådant förhållande hade Bladh ansett sig berättigad vara borta mellan sessionsdagarna utan ledighet un­der förutsättning, att han ombesörjde, att det arbete, som mellan sessions- dagaraa kunde förekomma, bleve för hans räkning utfört. Beträffande frågan om Bladhs skyldighet att vara i sitt hem mellan sessionsdagarna hade Bladh för ett par år sedan rådgjort med dåvarande justitiekanslern Emil Sjöberg. Bladh hade utförligt för honom redogjort, hur arbetet vid krigsrätterna i Karlskrona vore ordnat, och begärt ett uttalande av hans mening i berörda avseende. Justitiekanslern hade förklarat, att han icke

7!)

kunde finna, att det vore något hinder för Bladh att utan tjänstledighet vara borta mellan onsdagarna, om Bladh icke försummade något därmed. Justitiekanslern — eller möjligen Bladh själv — både emellertid fram­hållit, att instruktionen för krigsdomare med flera förutsatte, att fall kunde inträffa, då ett mål fordrade särskilt skyndsam handläggning och därför icke kunde anstå till ordinarie sessionsdag; och hade justitiekanslern i anledning därav yttrat, att, om Bladh vore borta utan ledighet, Bladh finge stå risken, att något dylikt fall inträffade. Denna risk måste an­ses vara synnerligen ringa, ty under den tid av lem år, Bladh då tjänst­gjort såsom krigsdomare, både icke något enda sådant fall inträffat, oaktat under de tre första åren av nämnda tid flottan varit mobiliserad och tal­rikt manskap inkallat vid såväl regementena som flottan samt arbetet vid krigsrätterna till följd därav varit mera än dubbelt mot vad på se- nare tider varit fallet. År 1920 hade Bladh i brist på vikarie icke kunnat erhålla semester som häradshövding förrän i slutet av augusti månad. Som hösten vore synnerligen olämplig för semester både Bladh varit tveksam på vad sätt han lämpligen skulle begagna semestern. Bladh hade då kom­mit på den tanken att företaga en kortare tids rekreationsresa till utrikes ort. För detta ändamål behövde Blad ledighet för krigsrättssessionerna den 8 och den 15 september. Han hade besökt vice krigsdomaren Ewerlöf och tillfrågat honom, om han vore villig tjänstgöra för Bladh dessa dagar, och hade härpå erhållit jakande svar. Som Bladh även hade någon tanke på att före nämnda tilltänkta resa besöka en på annan ort bosatt bekant, hade Bladh tillfrågat Ewerlöf, om han vore villig att eventuellt tjänstgöra för Bladh även sistnämnda dag, och hade Bladh jämväl på denna fråga er­hållit jakande svar. Bladh hade därefter kommit överens med Ewerlöf, att Bladh skulle taga ledighet och Ewerlöf tjänstgöra för honom även dagarna mellan den 8 och den 15 september, men hade Bladh betonat, att även om Bladh begagnade sig av ledighet den 1 september, han icke ville taga ledighet och uppdraga åt Ewerlöf att tjänstgöra för honom dagarna mellan den 1 och den 8 september, ehuru Bladh dock ville ordna det så, att han sistnämnda dagar icke behövde personligen taga någon befattning med några krigsrättsgöromål. Häremot hade Ewerlöf icke haft något att invända. De hade därpå avtalat, att Ewerlöf skulle tjänstgöra för Bladh även den 1 september, såvida Bladh icke på förmiddagen den 31 augusti tillkännagåve, att han själv tjänstgjorde den 1 september. Bladh hade vidare tillfrågat Ewerlöf, om denne önskade att Bladh beträffande hand­lingarna i de nya mål, som skulle förekomma vid krigsrättssessionerna, skulle ordna det så, att handlingarna lämnades från vederbörande militär­expedition direkt till Ewerlöf eller, om denne ville, att handlingarna skulle som vanligt skickas till Bladh och därefter genom Bladhs försorg till­handahållas Ewerlöf. Sedan Bladh med Ewerlöf överenskommit, att Ewer­löf skulle tjänstgöra för Bladh även dagarna mellan den 8 och den 15 sep­tember, hade berörda fråga avsett endast sessionsdagarna den 1 och den 8

80

september. Nästan alltid, då Ewerlöf tjänstgjort för Bladh enskilda ons­dagar eller tjänstgöringen börjat med en onsdag, hade Bladh givit militär­expeditionerna order att sända handlingarna i de mål, som da skolat före­komma, direkt till Ewerlöf, och däremot hade Ewerlöf aldrig haft något att invända. Ewerlöf hade först i anledning av nämnda fråga förklarat, att han icke ville taga någon befattning med handlingarna förrän målen skulle förekomma i krigsrätten. Bladh hade då meddelat, att han ämnade vidtala sin vikarie i domsagan att mottaga handlingarna, diarieföra dessa samt på tisdags förmiddag tillhandahålla Ewerlöf såväl handlingarna som diarierna. Ewerlöf hade då lovat att mottaga och diarieföra handlingarna. När Bladh skildes från Ewerlöf, hade angående Bladhs ledighet och Ewer­löf s tjänstgöring för Bladh förelegat ett klart och tydligt avtal, om vars innebörd Ewerlöf icke svävat i någon som helst ovisshet. Hade Ewerlöf icke velat ingå på det av Bladh föreslagna här ovan återgivna ordnandet med ledighet och tjänstgöring eller, såsom Bladh först, särskilt för att und­gå risk av förut omnämnd beskaffenhet, hemställt, velat mottaga förord­nande för hela den tid, Bladh önskat vara borta, mot endast den ersätt­ning, som skolat tillkomma honom, om förordnandet avsett endast ses- sionsdagarna — så hade saken nämligen i allmänhet förut ordnats — hade Bladh helt och hållet avstått från att taga ledighet, och det vore icke något tvivel om, att Bladh jämväl vid tillfället för Ewerlöf framhållit detta. Den påtänkta utländska resan hade Bladh på det hela taget varit föga angelägen om, och hade Bladh kommit att tänka på detta sätt för an­vändning av en del av sin semester mera i brist på något bättre. Då Bladh lämnat Ewerlöf, hade Bladh ej en tanke på annat än att allt vore klart samt gott och väl dem emellan. Samtalet dem emellan hade ägt rum på Ewerlöfs tjänsterum. De både samtidigt avlägsnat sig. därifrån och Ewerlöf hade följt Bladh ned till det järnvägståg, med vilket Bladh skulle hemresa. Redan innan Bladh talat med Ewerlöf hade Bladh för militärexpeditionen anmält, att Bladh tänkte begagna sig av ledighet onsdagarna den 1, den 8 och den 15 september. Denna anmälan hade Bladh ansett icke utgöra något hinder för honom att, om han velat, själv tjänst­göra den 1 september. Varken då Bladh gjorde nämnda anmälan eller då Bladh talade med Ewerlöf både något definitivt varit bestämt om den på­tänkta utländska resan eller det förut omnämnda besök, Bladh före samma resa ämnade avlägga. Vad den utländska resan beträffade hade Bladh vidtagit åtgärder för passvisering så sent, att det varit mer än tvivel­aktigt, om den saken kunnat ordnas till den dag, resan, om den skolat komma till stånd, måst anträdas. Angående det omtalade besöket, så hade Bladh tillskrivit vederbörande med förfrågan, om denne vid tiden, då Bladh tillämnat besök, vore hemma, men icke härpå erhållit något svar, Bladh hade begagnat sig av ledighet i fullkomlig överensstämmelse med avtalet med Ewerlöf jämväl den 1 september, och i enlighet därmed hade Bladh även gjort anmälan till krigshovrätten och länsstyrelsen. Bladh

81hade emellertid utan ledighet varit borta från hemmet den 2—den 7 samt den 16—den 20 september, sedan Bladh emellertid först ordnat så, att det arbete, som möjligen kunnat under dessa dagar förekomma, skulle för hans räkning bliva utfört. För tiden efter den 15 september hade Bladh vid­talat ovannämnda vikarie i domsagan att mottaga de till krigsrätterna överlämnade målen och låta dessa ligga till dess Bladh hem kom me, vilket under alla förhållanden bleve före onsdagen den 22 september. Genom borto­varon utan ledighet hade Bladh ingenting försummat. Den ovan omnämnda risken att något mål uppkomme, som fordrade så skyndsam handläggning, att detsamma icke kunde anstå till ordinarie sessionsdag, både Bladh an­sett sig för dessa dagar kunna påtaga sig. Något sådant fall hade heller icke inträffat och torde i praktiken under fredstid aldrig inträffa. Ehuru Bladh vid sitt ovannämnda samtal med Ewerlöf säkerligen omnämnt, att Bladh antagligen komme att bliva borta från hemmet även några dagar efter den 15 september, hade Bladh icke givit Ewerlöf något uppdrag att tjänstgöra för Bladh efter nämnda dag. Ej heller både Bladh gjort någon an­mälan om, att han ämnade begagna sig av ledighet efter samma dag, eller begärt, att några krigsrättshandlingar efter den 15 september skolat skickas till Ewerlöf. Tvärtom hade Bladh uttryckligen för vederbörande påpekat, att dylika handlingar efter den 15 september skulle skickas till Bladh. Ewerlöf hade icke heller på något sätt tjänstgjort såsom krigsdomare efter den 15 september. Enligt vad Bladh ville minnas hade emellertid i ett av krigsrättsdiarierna, då Bladh från Ewerlöf mottog dessa, legat ett brev från något av regementena med handlingar rörande ett eller möjligen två mål, som efter den 15 september skulle förekomma vid krigsrätt. Om så varit förhållandet, hade dock, enligt vad Bladh även ville minnas, brevet Icke ens varit öppnat. Under alla förhållanden hade handlingarna legat kvar i kuvertet, och hade målet eller målen icke av Ewerlöf införts i diariet. Den 19 september hade varit en söndag, varför det då under inga förhållanden kunnat vara något att göra som krigsdomare. Den 20 hade Bladh själv vidtagit åtgärd såsom krigsdomare, i det Bladh telegraferat till Ewerlöf från Malmö, att i händelse krigsrätt med något av regementena erfordrades iden 22 september, denna skulle börja klockan halv 11 förmid­dagen. Några dagar efter Bladlis hemkomst och sedan Bladh till krigs- hovrätten och länsstyrelsen gjort anmälan om den av Bladh begagnade ledigheten den 8—den 15 september, hade Bladh överraskats av eu av Ewerlöf till länsstyrelsen insänd och till Bladh för yttrande remitterad skrivelse, däri Ewerlöf, med fullkomligt negligerande av den mellan ho­nom och Bladh träffade överenskommelsen, förklarade att han tjänst­gjort såsom krigsdomare under hela tiden från och med den 1 till och med den 20 september, samt däri han anhölle, att det till krigsdomaren ut­gående arvodet för hela samma tid måtte till honom utanordnas. I av­given förklaring hade Bladh i huvudsak anfört vad Bladh här ovan i denna skrift andragit. För att icke försvåra samarbetet mellan Ewerlöf<5 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

82

och Bladh — Ewerlöf voro auditör på regementena — hade Bladh där­jämte förklarat, att Bladh vore villig medgiva, att arvodet till krigs- domaren utbetalades till Ewerlöf för hela tiden den 1—den 15 september, om han ville åtnöjas härmed, samt att Bladh i motsatt fall bestrede, att till honom utbetalades större del av berörda arvode än som betingades av de anmälningar om ledighet, Bladh till länsstyrelsen ingivit. I avgivna påminnelser hade Ewerlöf vidhållit, utan att i någon mån bemöta Bladhs förklaring, sitt i första skrivelsen framställda yrkande i dess helhet. Se­dan landskamreraren i länet för Bladh i telefon uppläst påminnelserna samt därefter förklarat, att han tyckte, att Bladh icke skulle bry sig om Ewerlöf, utan låta honom få vad han ville ha, så att Bladh sluppe honom, samt att Ewerlöf alltid kunde ställa till obehag, hade Bladh medgivit, att förutnämnda arvode utbetalades till Ewerlöf för hela den tid, han fordrat. Bladh hade, såsom förut framhållits, ansett sig kunna utan ledighet vara borta från hemmet de ovan angivna dagarna, då icke någon som helst olägenhet därav kunnat uppkomma, och detta på grund av att göromålen vid krigsrätterna i Karlskrona ordnats så, att Bladh såsom krigsdomare hade arbete — åtminstone sådant, som måste av Bladh personligen ut­föras —- endast vissa på förhand bestämda veckodagar, nämligen ons­dagarna; att vice krigsdomare funnes förordnad, som, i händelse till krigs­rätts behandling hänskjutits något särskilt brådskande mål, som erfordrat åtgärd under de dagar, Bladh utan ledighet varit borta, haft skyldighet att inträda i Bladhs ställe; samt att Ewerlöf på särskild förfrågan av Bladh förklarat, att han komme att vara hemma nämnda dagar. På grund av överenskommelsen mellan Ewerlöf och Bladh hade Bladh dessutom under inga förhållanden trätt Ewerlöfs intressen för nära.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 19 februari 1921 uppdrog militieombudsmannen åt ämbetet att ställa Bladh under åtal inför krigs­hovrätten för det Bladh, som utan att tjänstledighet blivit honom beviljad begagnat sig av ledighet från krigsdomarbefattningen under tiden mellan den 1 och den 20 september 1920, följaktligen under sex dagar olagligen avhållit sig från tjänstgöring ävensom för det Bladh beträffande ledig­heten gjort missvisande anmälan såväl hos krigshovrätten och länsstyrel­sen som hos stationsbefälhavaren; och framhöll militieombudsmannen till­lika, hurusom vad Bladh i visst hänseende till sitt fredande anfört gåve vid handen, att Bladhs underlåtenhet att i vederbörlig ordning anmäla hela den ledighet, han tagit sig, haft till syfte att förskaffa honom ekono­misk förmån.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde mot Bladh inför krigshovrätten, meddelade krigshovrätten utslag den 25 april 1921. I utslaget yttrades följande: Enär i målet vore utrett dels att Bladh utan att tjänstledighet blivit honom beviljad begagnat sig av ledighet från krigsdomarbefattningen under tiden från och med den 1 till och med den 20 september 1920 eller alltså 6 dagar längre än som utan an-

•

83

sökan fått av honom åtnjutas, dels oek att Bladh icke fullgjort den an­mälan rörande nämnda ledighet, som enligt gällande föreskrifter ålegat honom, utan allenast anmält hos krigshovrätten och hos länsstyrelsen i Blekinge län, att han begagnade sig av ledighet den 1 samt från och med den 8 till och med den 15 september, samt hos stationsbefälhavaren, att han vore förhindrad tjänstgöra onsdagarna den 1, den S och den 15 september, men utredningen i målet icke gåve vid handen, att Bladh därmed åsyftat att bereda sig ekonomisk fördel, prövade krigshovrätten lagligt på det sätt bifalla överkrigsfiskalsämbetets i målet förda talan, att Bladh dömdes jäm­likt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för den försummelse i tjänsten, var­till han i anmärkta avseenden gjort sig skyldig, att höta 100 kronor.

Över utslaget anförde Bladh underdåniga besvär. På dessa besvär med­delade Kungl. Maj:t utslag den 19 september 1921, därvid Kungl. Maj:t ej fann skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.

I en till militieombudsmannen insänd, den 5 februari 1925 dagteeknad skrift anförde de Maré följande: Enligt vad den av militieombudsmannen till 1922 års riksmöte avgivna ämbetsberättelsen utvisade hade krigs- domaren Bladh på militieombudsmannens föranstaltande ställts under åtal inför krigshovrätten för obehörigt begagnande av ledighet från sin krigsdomarbefattning. Resultatet av åtalet hade blivit att Bladh enligt krigshovrättens utslag fått höta 100 kronor, vilket bötesstraff av Kungl. Maj:t, där Bladh besvärat sig, sedermera fastställts. Nu hade Bladh åter gjort sig skyldig till att, utan av hovrätten meddelad ledighet och utan att själv hava anmält sig ledig, hava under en tid av sex dagar undan­hållit sig från tjänstgöring, i det han sagda antal dagar vistats långt utom tjänstgöringsplatsen. Enligt till länsstyrelsen i Blekinge län in­komna anmälningar hade Bladh anmält, att han begagnade sig av ledig­het från och med den 21 till och med den 26 november 1924, varjämte från krigshovrätten inkommit meddelande, att ledighet blivit Bladh be­viljad från och med den 27 november till och med den 20 december samt från och med den 22 december till och med den 31 december 1924. Någon anmälan om ledighet för någon del av januari månad 1925 hade icke till länsstyrelsen inkommit. Emellertid hade Bladh vistats borta från hem­orten åtminstone till och med den 5 januari 1925, enär han ännu ej hem­kommit sistnämnda dag på eftermiddagen, då de Maré för ett tjänste­ärende sökt per telefon anträffa honom. Det vore således den 21 december samt den 1 till och med den 5 januari som Bladh undanhållit sig tjänst­göringen såsom krigsdomare. Att döma av de förklaringar, Bladh på sin tid avgivit i det åberopade åtalsmålet, hade hans omdömesförmåga uppen­barligen icke räckt till för vägledning till det enkla sakförhållandet, att en krigsdomare, som befunne sig å ort på avsevärdare avstånd från sin

84

tjänstgöringsplats, icke kunde anses vara i utövningen av sin tjänst. Efter den utgång, åtalet med Bladh fått, torde väl icke kunna förutsättas annat än att jämväl Bladh numera borde vara bibragt den rätta upp­fattningen av ovan påpekade sakförhållande. Det vore således denna gång emot bättre vetande, som Bladh genom underlåten anmälan om ledig­het uppburit arvode jämväl för tid, varunder han undanhållit sig från tjänstgöring. Det belopp, han orättmätigt uppburit, uppginge denna gång till cirka 40 kronor utom dyrtidstillägg, och för den, som ej förut kände Bladhs karaktär, vore det säkerligen ägnat att väcka förvåning, att en person i Bladhs ämbetsställning för en så pass obetydlig summa gjorde sig skyldig till återfall i en förseelse, som av såväl förutvarande ordinarie som tjänstförrättande militieombudsmän ansetts vara av allvarlig be­skaffenhet. de Maré hade ansett sig icke böra underlåta anmäla förhål­landet för den åtgärd, som på militieombudsmannen kunde ankomma.

I häröver den 19 februari 1925 avgivet yttrande anförde Bladh, som till­lika är häradshövding i Östra härads domsaga, i huvudsak: Till följd av förändringar och reparationer å bostadsvåningen i Östra härads tingshus hade Bladh under år 1924 icke kommit att uttaga sin semester såsom hä­radshövding förrän under sista veckorna av året. Bladh hade hos hov­rätten över Skåne och Blekinge först begärt ledighet från och med sön­dagen den 16 november till och med lördagen den 20 december med tanke på att tillbringa julhelgen i sitt hem, i händelse nämnda arbeten i bostaden då vore färdiga och Bladh hunnit ordna sitt hushåll, vilket Bladh före semestertiden upplöst. Sedan Bladh onsdagen den 19 november hållit vec­kans krigsrättssammanträden, hade Bladh för att kunna resa bort hos krigshovrätten begärt ledighet från sin krigsdomarbefattning från och med torsdagen den 27 november till och med lördagen den 20 december, varjämte Bladh samtidigt anmält, att han begagnade sig av ledighet från samma befattning från och med den 21 till och med den 26 november med vice krigsdomaren M. Falck som vikarie. Enligt vad Bladh ville min­nas hade Bladh den 21 november avrest till Kristianstad för att hälsa på bekanta, fortsatt nästpåföljande dag över Hessleholm med dagsnälltåget till Stockholm, stannat ett par dagar i Stockholm samt därefter flyttat nt till Saltsjöbaden, där Bladh tillbragt återstoden av ledigheten. Som arbetena å tingshuset vid ledighetens skit ännu icke varit fullt färdiga och Bladh icke fått sitt hushåll ordnat, hade Bladh beslutat sig för att stanna borta även under julhelgen och tillbringa denna i Rättvik. Bladh hade begärt ledighet för semester såväl hos hovrätten över Skåne och Blekinge som hos krigshovrätten från och med måndagen den 22 december till årets slut. Söndagen den 21 december ansåge sig Bladh berättigad vara borta utan ledighet, då naturligtvis ingenting då kunde förekomma, som berörde Bladhs tjänster vare sig som häradshövding eller krigsdomare. Enligt vad Bladh ville minnas hade han den 22 december avrest till Rättvik och stannat där till nyårsdagen, då Bladh avrest till Stockholm, dit han an­

85

kommit på aftonen. För att göra en del inköp hade Bladh önskat stanna1 Stockholm den 2 januari och först på aftonen med nattsnälltåget anträda hemresan. Som Bladh emellertid ännu icke fått sitt hushåll ordnat och och ogärna ville underkasta sig ohehaget att under helgdagarna intaga sina måltider på hotell, hade Bladh senare kommit på den tanken, att stanna borta över de närmaste helgdagarna. Genast på förmiddagen den2 januari hade Bladh satt sig telefonledes i förbindelse med sitt kansli och samtalat med förste notarien F. Holmberg samt meddelat honom, att Bladh möjligen icke komme hem förrän sista helgdagen under helgen. Bladh hade anmodat Holmberg att noga passa telefonen för den händelse någon skulle fråga efter Bladh, att om någon ville tala med Bladh i någon krigsdomarangelägenhet eller eljest något förekomme, som rörde krigs- domarämhetet, genast sätta sig telefonledes i förbindelse med Bladh samt att jämväl meddela kommissionären på kansliet samma instruktioner. Bladh hade vidare anmodat Holmberg att genast meddela vice krigs- domaren Falck, att Bladh möjligen icke komme hem förrän på förut upp­given tid, men icke ämnade begagna sig av tjänstledighet, samt bedja Falck underrätta Bladh antingen genom brev eller, om så erfordrades, telefonledes, om något extra krigsrättssammanträde vore utsatt eller om eljest något vore att iakttaga för Bladh som krigsdomare, samt underrätta Bladh, i händelse något rörande krigsdomarämbetet skulle förekomma. Därefter hade Bladh kvarstannat i Stockholm till trettondagens morgon, då Bladh anträtt hemresan. Bladh hade vid förutnämnda telefonsamtalet haft den uppfattningen, att både den 4 och den 5 januari vore helgdagar. Detta hade nämligen en person uppgivit för Bladh, och Bladh hade icke haft någon almanacka tillgänglig för att kontrollera uppgiften. Redan för ett par år sedan hade Bladh i skrivelser till stationshefälliavaren och regementscheferna i Karlskrona, de enda personer som egentligen kunde hava någon anledning att tala med Bladh i tjänsten, meddelat, att Bladh träffades såsom krigsdomare vardagar klockan 10 f. m.—1 e. m. å telefon­nummer Lyekeby 29 (domarkansliets telefon), att i händelse Bladh någon gång icke själv skulle vara tillstädes och kunna svara i telefon, medde­lande borde lämnas till den, som svarade, att och av vem samtal med Bladh önskades, samt att Bladh därefter själv ringde upp den, som sålunda gjort framställning om samtal. Samtidigt hade Bladh en gång för alla instruerat biträdena å sitt kansli att, då Bladh vore borta utan tjänstledig­het, varom Bladh naturligtvis alltid underrättade, noga passa telefon och, om någon skulle begära samtal med Bladh, genast sätta sig i förbindelse med Bladh för att han skulle kunna ringa upp den, som önskade samtal; och hölle Bladh alltid, då han vore borta, biträdena på kansliet noga un­derrättade om var Bladh vore att träffa. Anledningen till anordningen med att Bladh själv ringde upp den, som ville hava samtal med Bladh, vore naturligtvis att bespara vederbörande någon utgift för samtalet. Ville den, som önskade telefonsamtal med Bladh, själv ringa upp Bladh,

86så kunde lian naturligtvis alltid på Bladlis kansli få upplysning, var Bladli vore att träffa. I förevarande fall hade Bladli hållit sig hemma på sitt hotellrum från klockan 10 f. m. till framemot 2-tiden på e. m. för den händelse någon påringning skulle komma, och hade Bladli, då han senare på eftermiddagen varit ute, alltid vid hemkomsten efterhört hos telefo­nisten, om någon frågat efter Bladli. Med den anordning, som träffats rörande krigsrättssammanträdena, vore så gott som allt krigsdomarens arbete förlagt till onsdagarna. Endast ett par gånger hade extra sam­manträden hållits. Bladli hade icke varit tjänstledig de dagar han i början av året befunnit sig i Stockholm, utan skött sin krigsdomarbefatt- ning, vilket låtit sig göra lika väl från Stockholm som från Lyckeby. Bladli ville framhålla, att det vore mycket lätt att från Stockholm komma i telefonförbindelse med Karlskrona. Bladli hade under hela den tia av över nio år, som han varit krigsdomare, haft endast ett personligt besök i sin egenskap av krigsdomare — utom å krigsrättslokalen vid krigsrätts- sammanträden — nämligen av förre militieombudsmannen G. Lindstedt, som för några år sedan besökt Bladli för granskning av hans diarier, något som naturligtvis låtit sig göra lika bra, om Bladli vid tillfället varit borta. Såvitt Bladli kunde erinra sig, hade han icke under hela nämnda tid haft någon enda telefonpåringning, som kunnat anses nödvändig eller ens nödig. Krigsfiskalen Flensburg ringde emellanåt upp Bladh och frågade, om Bladh ämnade göra någon ändring i tiden för regementskrigsrätternas sammanträden. Dessa påringningar vore obehövliga, ty om Bladh ansåge någon ändring erforderlig, vidtoge Bladh själv åtgärd härför. Utom dessa påringningar av Flensburg hade Bladh icke påringningar såsom krigs­domare två gånger om året. Då någon gång påringning förekommit av någon annan än Flensburg, hade det, såvitt Bladh kunde erinra sig, un­dantagsvis varit någon militärexpedition, som meddelat, att handlingar i sista stund utsänts i något mål, som nästpåföljande dag skolat före­komma i krigsrätten. Även dessa påringningar hade varit onödiga. de Maré hade i sin angivelse uppgivit, att han den 5 januari på eftermid­dagen ringt upp Bladh i något tjänsteärende. Bladh hade härom förhört sig hos biträdena på kansliet. Såväl förste notarien som kommissionären hade uppgivit, att de den 5 januari suttit på kansliet å ordinarie kansli­tid, för förste notarien klockan 10—3 och 4—7 samt för kommissionären klockan 10—2.so och 4—7. Kommissionären hade uppgivit, att hon denna dag av särskild anledning suttit kvar å kansliet ända till klockan 10 på aftonen. Såväl förste notarien som kommissionären hade förklarat, att om de Maré påstode, att han under de uppgivna tiderna ringt upp Bladhs telefonnummer och frågat efter Bladh, så vore detta ren osanning. Hade de Maré sålunda den 5 januari ringt upp Bladh i telefon, så måste detta hava skett klockan mellan 3 och 4, då de Maré mycket väl vetat, att han icke riskerade att träffa någon å Bladhs kansli. Bladh vore emellertid fullkomligt övertygad om, att de Maré icke alls ringt upp Bladli i något

87

tjänsteärende ifrågavarande dag. Under åtminstone de sista fem åren hade de Maré icke en enda gång förut ringt upp Bladli i något tjänste­ärende, lika litet som Bladli honom. Bladh hade icke heller, såvitt han kunde erinra sig, eu enda gång under de sista fem åren växlat ett ord med de Maré utom vid krigsrättssammanträdena eller då han uppträtt inför Östra häradsrätt. Bladh undrade för övrigt vad de Maré haft att tala med Bladh om på trettondagsaftonens eftermiddag efter det alla militära expeditioner blivit stängda, de Maré hade icke uppgivit detta. Bladh hade tidigare rådgjort med vice krigsdomaren Falck, som väl borde anses närmast intresserad av saken, angående en sådan anordning vid Bladhs bortovaro mellan krigsrätternas ordinarie sessionsdagar som den i före­varande fall använda. Falck hade förklarat, att han ansåge en sådan anordning oantastlig, samt att lian för sin del icke hade något som helst att anmärka däremot. Falck hade även förklarat, att om Bladh under dylika omständigheter ville vara borta och underrättade honom om var Bladh funnes, han skulle underrätta Bladh i händelse något skulle före­komma, som kunde tänkas erfordra åtgärd från Bladhs sida. Falck hade vidare, utan att Bladh framställt begäran därom, förklarat, att, om Bladh ville vara ledig mellan sessionsdagarna med honom som vikarie, han vore villig, att, då Bladh ju utförde allt arbete, till Bladh avstå den avlöning, som till Falck utanordnades för en sådan tjänstgöring, som alls icke vore någon tjänstgöring. Vad särskilt beträffade det förhållandet, att Bladh icke begärt ledighet för söndagen den 21 december, ville Bladh framhålla, att någon avlöning för den dagen icke blivit till Bladli utanordnad, något varom Bladh icke heller framställt anspråk.

Härefter inkom den 26 februari 1925 från de Maré en skrivelse, vari anfördes bland annat: Då Bladh såsom osanning betecknade de Marés uppgift, att han på eftermiddagen den 5 januari sökt i telefon anträffa Bladh, ville de Maré nämna, att de Maré, om så erfordrades, hade vittnen på denna sak. Ändamålet med de Marés försök att få träffa Bladh den 5 på eftermiddagen hade varit att förvissa sig om att Bladh bekommit ori­ginalprotokollet i ett till den 7 januari uppskjutet mål, vari stationskrigs- rätten hade att meddela utslag.

Bladh inkom sedermera med en den 6 mars 1925 dagtecknad skrivelse av följande innehåll: de Maré hade icke bestritt, att det varit just klockan mellan 3 och 4 på eftermiddagen den 5 januari, som han ringt på Bladh i telefon, och finge detta sålunda anses bevisat. Även om Bladh varit hemma, hade de Maré icke haft någon större utsikt att under nämnda tid påträffa Bladh, då såväl Bladh som hans biträden hade middagsrast klockan mellan 3 och 4 på dagen. Hade de Maré ringt upp Bladhs tele­fonnummer efter klockan 4 och före klockan 10 eftermiddagen, skulle han av något av Bladhs biträden kunnat få upplysning om, att de ifråga­varande handlingarna då legat på Bladhs skrivbord. Hade de Maré ringt upp vice krigsdomaren Falck, till vilken de Maré själv överlämnat hand­

88

lingarna, skulle lian även av Falck kunnat få besked om, att Falck till Bladh översänt handlingarna, vilket skett på Bladhs egen begäran, de Marés påringning hade varit absolut onödig och Bladh bestrede, att han hade någon skyldighet att besvara onödiga påringningar, vare sig han vore hemma eller borta. För övrigt hade det varit likgiltigt, om Bladh bekommit meranämnda handlingar — konceptprotokollet i ett mål, vari utslag den 7 januari skolat meddelas — före krigsrättssammanträdet den 7 januari eller icke, då protokollet varit endast ett par sidor och avsett en vanlig enkel undanhållning, rörande vilken det icke kunnat vålla någon svårighet att genast meddela utslag. Såsom Bladh redan förut fram­hållit, hade han haft den uppfattningen, att en sådan anordning av Bladhs tjänstgöring som den han i förevarande fall använt icke kunnat anses oriktig. Hade Bladh icke haft denna uppfattning, skulle han givetvis icke begagnat sig av en dylik anordning, detta så mycket mindre som Bladh ständigt hade den känslan, att de Maré lurade på honom för att begagna varje tillfälle att kasta sig över honom. Oaktat Bladhs nämnda uppfattning skulle Bladh för de ifrågavarande dagarna ordnat med ledig­het med Falck som vikarie, om Bladh ansett detta kunnat ske på det enkla sätt, som omförmäldes i »7 § 2 mom. i lagen om krigsdomstolar m. m.» Bladh hade emellertid funnit, att detta icke läte sig göra, då Bladh ome­delbart förut åtnjutit längre, av krigshovrätten beviljad ledighet. Att besvära krigshovrätten, som ju hade sammanträden endast på onsdagarna, med ett förordnande hade Bladh, med sin nämnda uppfattning, ansett vara alldeles för stor apparat.

de Maré, som den 24 februari 1925 lämnats tillfälle att inkomma med påminnelser i ärendet, anförde i en den 24 mars 1925 inkommen påmin­nelseskrift: Av Bladhs förklaring framginge, att Bladh först den 6 januari på morgonen anträtt hemresan från Stockholm. Han hade således jäm­väl bortovarit nämnda dag eller sammanlagt under januari sex dagar. Då Bladh emellertid fortfarande bestrede, att de Maré den 5 januari på eftermiddagen försökt träffa Bladh per telefon, kunde de Maré upplysa om, att försöket skett mellan klockan 12 och a/21 på dagen från krigs- fiskalen landsfogden Bengt Falks tjänstetelefon, vilket bemälde Falk förklarat sig mycket väl erinra sig. de Maré ansåge sig böra nämna, att han av förekommen anledning för länge sedan måst införa det tillväga­gångssättet — vilket de Maré på sin tid i krigsrättsledamöternas och krigs- fiskalens närvaro tillkännagivit för Bladh -—- att icke utan i vittnens när­varo eller skriftligen meddela sig med Bladh i något tjänsteärende, de Maré åberopade därför aldrig något samtal eller försök till samtal med Bladh utan att hava vittne på saken. Anledningen varför de Maré varit angelägen att förvissa sig om att Bladh bekommit konceptprotokollet i det för utslag den 7 januari utställda målet vore den, att de Maré ville undvika det obehag, som en gång förut inträffat vid ett krigsrättssamman- träde. I ett för utslag uppskjutet mål, om vars handläggning Bladh själv

89

varit med, och vari själva protokollet utöver de för krigsdomaren tillgäng­liga remisshandlingarna utgjort allenast några rader, hade Bladh beha­gat vägra avgiva votum under förevändning, att han ej förut tagit del av protokollet. Det borde därför ej förtänkas de Maré, att han sökte undvika dylika upprepanden. Här i detta fall hade de Maré ansett desto nödvändigare, att Bladh i förväg tagit del av protokollet, som han ej varit med om målets föregående handläggning samt protokollet, vari införts tvenne vittnesmål, omfattat över två tätt maskinskrivna sidor. Målet ifråga hade för övrigt icke allenast gällt olovlig undanhållning, utan jäm­väl ansvar jämlikt 88 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att åtlyda polismans tjänstetillsägelse. Utom i det ärende, som lett till Bladhs bötfällande för obehörigt tagande av ledighet, hade militieombudsmannen i ett föregående ärende haft liknande sak under övervägande med det resultat, att Bladh erinrats om att han felaktigt förfarit. Detta förhål­lande jämte det faktum, att Bladh sedermera av domstol straffats för lik­nande förseelser, ådagalade att Bladh numera måste vara medveten om att han felaktigt förfore, när han utan tjänstledighet vistades å ort, belä­gen på en dagsresas avstånd från sin tjänstgöringsplats. Det vore således i fullt medvetande om att han förfore felaktigt, som han gåve sig sken av att vara i tjänst och därigenom beredde sig en olaga inkomst. För sin del kunde de Maré ej inse annat, än att Bladh denna gång måste drabbas av ansvar enligt 25 kap. 16 § strafflagen. Såsom svepskäl måste de Maré beteckna Bladhs anförande, att Bladh ej ansett sig böra besvära krigshov- rätten med ett förordnande. Med den uppfattning Bladh visat sig hava därutinnan, att han ej behövde beviljas eller anmäla ledighet för sön- eller helgdag, hade Bladh kunnat anmäla ledighet från och med den 2 januari utan att besvära krigshovrätten med något förordnande. I

*

#

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 23 april 1925 anförde militie­ombudsmannen följande.

I föreliggande ärende funne militieombudsmannen utrett, att Bladh, som under viss tid till och med den 31 december 1924 åtnjutit ledighet från krigsdomarbefattningen, därefter utan att vare sig tjänstledighet blivit honom beviljad eller han fullgjort den anmälan rörande tagen ledighet, som enligt gällande föreskrifter ålegat honom, avhållit sig från sin tjänst såsom krigsdomare från och med den 1 till och med den 6 januari 1925, under vilken tid han vistats i Stockholm eller befunnit sig på resa. Vad Bladh beträffande denna sin bortovaro från tjänsten anfört därom, att han under ifrågavarande tid ändock uppehållit sin krigsdomarbefattning, vilket enligt Bladhs mening låtit sig göra lika väl från Stockholm som från Lyckeby, där Bladh hade sin bostad, förtjänade icke avseende. Bladh

90torde för övrigt hava så mycket mindre haft anledning att hysa en dylik uppfattning om vad ett behörigt utövande av krigsdomarbefattningen krävde och att åberopa densamma till sitt försvar som det sålunda an- dragna skälet vid tidigare mot Bladh anhängiggjort åtal för enahanda förseelse blivit av domstolarna underkänt. Ej heller vad Bladh eljest till sitt fredande anfört syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet att förringa betydenheten av det tjänstefel, vartill militieombudsmannen ansåge Bladh hava gjort sig skyldig genom sitt omförmälda avhållande från krigsdomartjänsten.

Den omständigheten, att Bladh två gånger förut låtit komma sig till last enahanda åsidosättande av tjänsteplikt, varför han vid det ena till­fället fått mottaga erinran från militieombudsmansämbetets sida och vid det andra tillfället blivit efter anställt åtal fälld till straff av domstol, hade föranlett, att militieombudsmannen ansett Bladlis nu ifrågavarande tjänsteförsummelse vara begången under försvårande omständigheter och förty icke kunna undgå att göras till föremål för laga beivran. Med hän­syn till vad i ärendet förekommit torde ock, enligt militieombudsmannens förmenande, få antagas att Bladh med sin underlåtenhet att i vederbörlig ordning utverka sig tjänstledighet eller om ledigheten göra föreskriven anmälan åsyftat att bereda sig ekonomisk fördel.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att för vad som i nu nämnt hänseende läge krigsdomaren Bladh till last ställa honom under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å Bladh enligt lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag yrkade överkrigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten, att Bladh måtte dömas till ansvar enligt 25 kap. 16 § all­männa strafflagen eller, därest detta yrkande icke kunde bifallas, jämlikt 17 § i samma kapitel.

På det åtal, som sålunda anställdes mot Bladh, meddelade krigshovrät­ten utslag den 13 juli 1925. Utslaget lydde: Enär i målet vore utrett, att Bladh, utan att tjänstledighet blivit honom beviljad eller vederbörlig an­mälan rörande ledighet ägt rum, begagnat sig av ledighet från krigs­domarbefattningen under tiden från och med den 1 till och med den G januari 1925, men utredningen i målet icke gåve vid handen, att Bladh därmed åsyftat att bereda sig ekonomisk fördel, förty och med hänsyn därtill att Bladh, enligt vad handlingarna tillika utvisade, förut genom Kungl. Maj:ts utslag den 19 september 1921 dömts till ansvar för obe­hörigt begagnande av ledighet från krigsdomarbefattningen prövade krigshovrätten lagligt på det sätt bifalla överkrigsfiskalsämbetets i målet förda talan, att Bladh dömdes jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för den försummelse i tjänsten, vartill han, på sätt ovan angivits, ånyo gjort sig skyldig, att höta 300 kronor.

91

Över krigshovrättens utslag har Bladh anfört underdåniga besvär. Dessa äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den 3 december 1925 fun­nit ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

12. Åtal mot regementschef för det han ålagt disciplinstraff utan att dessförinnan inhämta yttrande av auditör.

Vid inspektion av Norrlands dragonregemente, som av militieombuds- mannen förrättades den 11 juli 1925, framställdes vid granskning av för­hörsprotokollen anmärkning bl. a. därom att regementschefen översten Carl Ernst Rickman von der Lancken genom beslut den 11 april 1925 ålagt dragonen nr 6/4 Hjalmar Ek disciplinstraff utan att dessförinnan hava inhämtat yttrande av vederbörande auditör.

Sedan regementschefen avgivit infordrat yttrande i ärendet, avlät militie- ombudsmannen den 17 december 1925 en ämbetsskrivelse till överkrigs- fiskalsämbetet, däri militieombudsmannen uppdrog åt ämbetet att ställa von der Lancken under åtal inför krigshovrätten för vad han i berörda hänseende låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

92

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.

l. Fråga om beräkning av strafftid vid verkställandet av avdrag för häktningstid.

Vid å militieombudsmansexpeditionen företagen granskning av central­fängelsets å Långholmen med tillhörande kronohäktesavdelnings fångför- teekning för juni månad 1925 iakttogs, att överståthållarämbetet — sedan Kungl. Maj:t genom utslag den 19 juni 1925 dömt värnpliktige John Edvin Ahlström, jämlikt 18 kap. 13 § strafflagen, för sedlighetssårande handling till fängelse i ett år 6 månader ävensom förordnat, att detta straff skulle sammanläggas med Ahlström av stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm för rymning och persedelförskingring ådömd bestraffning av fängelse i 2 månader och vaktarrest i 15 dagar, så att Ahlström skulle i en bot undergå fängelse i ett år 8 månader 15 dagar, vilket straff dock skulle anses genom Ahlströms hållande i häkte vara verkställt till en tid av 3 må­nader — genom resolution den 20 juni 1925 förordnat, att straffet, som tagit sin början (Samma den 20 juni, skulle sluta den 5 december 1926.

Då det syntes militieombudsmannen, som om straffet rätteligen borde sluta först den 7 december 1926, infordrade militieombudsmannen i skri­velse den 1 oktober 1925 överståthållarämbetets yttrande i ärendet.

I skrivelse den 21 oktober anförde överståthållarämbetet med anledning härav: Vid förordnande om verkställighet av ifrågavarande utslag hade ämhetet ansett sig haft att välja mellan två beräkningssätt för bestäm­mande av tiden för straffets avtjänande med skyldighet att stanna för det beräkningssätt, som visade sig leda till för den dömde fördelaktigaste resultat. Enligt det ena beräkningssättet belöpte hela strafftiden ett år 8 månader 15 dagar från straffverkställighetens begynnande den 20 juni 1925, varefter från den sålunda erhållna slutdagen den 7 mars 1927 droges Ahl­ström enligt utslaget tillgodoräknade 3 månader. Med denna beräkning skalle således slutdagen bliva den 7 december 1926. Enligt det andra be­räkningssättet hade man först att från strafftiden ett år 8 månader 15 dagar draga tillgodoräknade tiden 3 månader och därefter att beräkna åter­stående strafftiden ett år 5 månader 15 dagar såsom löpande från den 20 juni 1925, varigenom som straffets slutdag alltså erhölles den 5 december

931926. Som det senare beräkningssättet visat sig leda till för Ahlström fördelaktigaste resultat, hade ämbetet ansett sig böra använda detsamma. Skulle emellertid enligt militieombudsmannens åsikt det använda beräk­ningssättet icke stå i överensstämmelse med gällande rätt, vore ämbetet berett att vidtaga påkallad rättelse av resolutionen.

I skrivelse till överståthållarämbetet den 3 november 1925 anförde militie- ombudsmannen följande.

Mot ämbetets uppfattning att vid valet mellan de två beräkningssätt, som här kunde komma i fråga, ämbetet haft skyldighet att välja det, som för den dömde medförde det fördelaktigaste resultatet, skulle intet rara att erinra under förutsättning att båda beräkningssätten överensstämde med gällande rätt och konsekvent tillämpades. Så vore emellertid icke händelsen med det av ämbetet i förevarande fall använda sättet.

I 2 § 2 mom. i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om ■beräkning av strafftid stadgades, att, då enligt lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892 avdrag å straff­tid skulle ske, avdraget skulle räknas från slutdagen för hela strafftiden.

Detta lagrum hade visserligen i och med bortfallandet av avdrag från strafftid, då straffet avtjänades i enrum, icke mera någon direkt tillämp­ning, men den grundtanke, som fått sitt uttryck i lagrummet, vore fort­farande gällande. Då avdrag för häktningstid skulle äga rum, måste allt­så den ådömda strafftiden först utläggas och därefter avdraget göras från den sålunda erhållna slutdagen.

Denna uppfattning hade gillats av Kungl. Maj:t i utslag den 6 september 1906 (N. J. A. sid. 368) angående åtal mot länsstyrelse för felaktigt för­farande vid verkställighet av straff. Den hade ock hävdats av justitieom­budsmannen i hans ämbetsberättelse till 1911 års riksdag (sid. 132).

Jämförde man de båda beräkningssätten med varandra ur synpunkten av den dömdes fördel, skulle man finna, att ibland det ena beräkningssättet och ibland det andra kunde för den dömde vara fördelaktigast samt att de båda sätten understundom lämnade samma resultat — allt beroende på i vilken månad straffet loge sin början.

Om sålunda straffet ett år 8 månader 15 dagar med 3 månaders avdrag verkställdes a med begagnande av överståthållarämbetets beräkningssätt och b med begagnande av det av militieombudsmannen angivna sättet, vi­sade sig följande skiljaktigheter allt efter den månad, i vilken straffet började.

Straffet börjar: Straffet slutar:a 20 januari 1925 .................... 5 juli . 1926b » » » .................... 5 » »a 20 februari 1925 .................... 4 augusti 1926b » » » .................... 4 » »

94Straffet börjar: Straffet slutar:

a 20 mars 1925 .......... ......... 4 september 1926b » » » .......... ......... 5 » »a 20 april 1925 .......... ......... 5 oktober 1926b » » » .......... ......... 4 » »a 20 maj 1925 .......... ......... 4 november 1926b » » » .......... ......... 4 » »a 20 juni 1925 .......... ......... 5 december 1926b » » » .......... ......... 7 » »a 20 juli 1925 ......... ......... 4 januari 1927b » » » ......... ......... 4 » »a 20 augusti 1925 ......... ......... 4 februari 1927b » » » ......... ......... 5 » »a 20 september 1925 ......... ......... 7 mars 1927b » » » ......... ......... 4 » »a 20 oktober 1925 ......... ......... 4 april 1927b » » » ......... ......... 5 » »a 20 november 1925 .......... ......... 5 maj 1927b » » » .......... ......... 4 » »a 20 december 1925 ......... ......... 4 juni 1927b » » » ......... ......... 4 » »

I fem av de .tolv fallen bleve resultatet lika, vare sig man använde det ena eller det andra beräkningssättet. I de återstående sju fallen vunne den dömde i fyra fall tillsammans 5 dagar och förlorade i tre fall tillsammans 5 dagar, därest överståthållarämbetets beräkningssätt anlitades.

Att anlita än det ena och än det andra beräkningssättet allt eftersom det visade sig för den dömde komma att medföra det gynnsammaste resul­tatet torde vara uteslutet. Då ämbetet emellertid förklarat sig berett att vidtaga påkallad rättelse i resolutionen och följaktligen torde komma att även framdeles i liknande fall resolvera i överensstämmelse med det beräkningssätt, som av militieombudsmannen framhållits såsom det riktiga, ville militieombudsmannen endast hava delgivit över ståthåll ar ämbetet sin uppfattning i ärendet.

2. Försummelse att i verkställighetsresolution taga hänsyn till medgivet avdrag för häktningstid.

Vid militieombudsmannens inspektion å kronohäktet i Umeå den 10 juli 1925 antecknades följande.

Den 26 juni 1925 dömde regementskrigsrätten vid Norrlands dragon­regemente häktade volontären nr 28/5 Per Valter Efraim Ledin med stöd av 48, 50 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten att för rymning undergå

95

fängelse i en månad samt att för förskingring av kronan tillhöriga per­sedlar undergå diseplinstnaff av vaktarrest i 10 dagar, vilket senare straff skulle övergå till fängelse i 10 dagar och sammanläggas med det förra straffet, så att Ledin skulle i eu bot undergå fängelse i en månad 10 dagar.

Med hänsyn till vad i målet förekommit förordnade krigsrätten, att det sålunda ådömda straffet skulle anses verkställt till 7 dagar genom Ledins hållande i häkte.

Den 1 juli 1925 avgav Ledin inför vederbörande regementsbefälhavare nöjdförklaring, varefter Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län den 3 juli 1925 å utslaget tecknat följande verkställighetsresolution:

»Det Per Valter Efraim Ledin enligt förestående utslag ådömda fängelse i eu månad tio dagar, som börjat den 1 innevarande juli skall sluta den 11 nästkommande augusti.»

Resolutionen var undertecknad av landshövdingen N. G. Ringstrand och länsnotarien O. V. Genberg.

Mot resolutionen framställde militieombudsmannen den anmärkningen, att vid bestämmandet av frigivningsdagen hänsyn icke syntes hava tagits till det av krigsrätten medgivna avdraget för häktningstid.

Som den för inspektionerna i Umeå anslagna tiden icke medgav militie- ombudismannen att genom besök å landskansliet inhämta upplysning om grunden för ifrågavarande strafftids beräkning, anmodades häktets före­ståndare att skyndsamt sätta sig i förbindelse med vederbörande och för eventuell rättelses vidtagande framföra den gjorda anmärkningen.

I skrivelse den 30 juli 1925 anmodades sedermera Kungl. Maj:ts befall­ningshavande att till militieombudsmannen avgiva yttrande i ärendet,

I yttrande, avgivet den 5 augusti 1925, anförde Kungl. Maj:ts befallnings­havande: Vid beräkningen av strafftiden hade hänsyn icke kommit att tagas till det av Norrlands dragonregementes krigsrätt medgivna avdraget för häktningstiden. Att så icke skett, vore beroende på ett beklagligt förbi­seende av föredraganden. Rättelse i verkställighetsresolutionen hade vid­tagits omedelbart efter av häktets föreståndare lämnat meddelande av fel­aktigheten i bestämmandet av frigivningsdagen, och hade Ledin frigivits den 4 augusti 1925. Då någon skada genom felaktiga förfarandet icke åsamkats Ledin samt ett återupprepande av försummelsen vore uteslutet, hemställde Kungl. Maj:ts befallningshavande, att militieombudsmannen måtte låta vid den framställda anmärkningen bero.

Militieombudsmannen lät bero vid den vunna rättelsen.

3. Fråga om tidpunkten för nöjdförklarings upptagande.

I samband med å militieombudsmansexpeditionen verkställd granskning av inkomna fångförteckningar från Norrlands dragonregemente samt kronohäktet i Umeå för tredje kvartalet 1924 anmärktes, att dragonen Bror

96Ejnar Niil sson, som den 1 september 1924 häktats för rymning och efter för­utgångna förhör blivit av regementets krigsrätt den 12 i samma månad dömd för rymning till fängelse i en månad, redan påföljande dag tillåtits att inför regementschefen förklara sig nöjd med utslaget, samt att Nils­son samma den 13 september för straffets avtjänande avförts till krono- häktet, varest han, efter att hava sistnämnda dag ånyo erhållit del av ut­slaget, den 16 september avgivit ny nöjdförklaring och samma dag fått börja straffets avtjänande.

Då jämlikt 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, nöjdförklaring av den, som hålles häktad, icke må gälla med mindre han före den dag, då förklaringen avgives, och efter den dag, då utslaget för honom vid rät­ten avkunnades eller, om det sålunda ej avkunnats, blev honom annorledes delgivet, inom fängelset haft betänketid under två dagar i följd, anmoda­des regementschefen genom skrivelse den 5 mars 1925 att till militieom- budsmannen inkomma med förklaring i ärendet.

Med anledning härav anförde regementschefen, översten C. E. It. von der Lancken, i en den 20 april 1925 avgiven förklaring: Då Nilsson utan någon som helst påtryckning den 13 september självmant särskilt uttryckte sin önskan att omedelbart få förklara sig nöjd samt bliva avförd till stadens kronohäkte, och då övningarna under repetitionsövningarna lade hinder i vägen för honom att den 15 september inför regementschefen förklara sig nöjd, enär enligt den uppgjorda planen för regementsövningarna, övningar ägde ram under överstens direkta befäl utom kasernområdet, både översten i detta särskilda fall låtit nöjdförklaringen äga ram redan den 13. Den 16 hade Nilsson, enligt vad översten från fängelset meddelats, ytterligare en gång förklarat sig nöjd. I

I skrivelse till översten von der Lancken den 1 maj 1925 an förde militie- ombudsmannen följande.

Gällande bestämmelser angående nöjdförklaring förekomme i före- nämnda lag av den 26 mars 1909 ävensom i kungörelsen den 10 december 1909, innefattande vissa föreskrifter rörande tillämpningen av berörda lag, och i kungörelsen den 30 december 1922 med ytterligare föreskrifter rörande tillämpningen av samma lag. Av dessa bestämmelser vore i nu föreliggande hänseende särskilt att framhålla vad som föreskrivits dels därom att, på sätt ovan anmärkts, nöjdförklaring av den, som hölles häk­tad, ej finge gälla, där ej den dömde före den dag, då förklaringen avgåves, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller eljest blev honom på annat sätt delgivet, inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd, dels ock därom att myndighet, vilken ägde mottaga nöjd­förklaring av häktad, skulle å den dag, evad det vore helgdag eller ej, då giltig nöjdförklaring först kunde avgivas, efterhöra huruvida han vore villig att undergå den ådömda bestraffningen.

97

Enligt 1 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid, sådant detta lagrum lydde enligt lag den 26 mars 1909, skulle för häktad, som blivit dömd till straffarbete eller fängelse­straff, strafftiden, om den dömde i föreskriven ordning förklarade sig nöjd med utslaget, räknas från den dag, å vilken förklaringen avgåves.

Såsom skäl för att översten ansett sig kunna i förevarande fall, där vederbörande utslag avkunnats den 12 september 1924, upptaga nöjdför­klaring redan påföljande dag i stället för först den 15 i samma månad, då sådan förklaring tidigast kunnat i laga ordning ifrågakomma, hade översten åberopat dels Nilssons självmant uttryckta önskan att omedelbart få förklara sig nöjd, dels ock att översten på grund av övningar utom kasernområdet skulle varit förhindrad att den 15 september mottaga nöjd­förklaringen.

Ovan omförmälda lagbestämmelse, att häktad skulle hava två dagars betänketid före avgivandet av nöjdförklaring, hade — såsom torde vara uppenbart — tillkommit för att åt den häktade bereda tillfälle att grund­ligt överväga, huruvida det för honom kunde vara fördelaktigt att över­klaga det utslag, varigenom den urbota bestraffningen blivit honom ålagd. Ifrågavarande bestämmelse avsåge sålunda att förhindra ett förhastat be­slut om avgivande av nöjdförklaring; och vid det förhållandet torde givet­vis vederbörande fånges i strid med innehållet i förevarande stadgande uttalade önskemål icke få vara avgörande i fråga om tiden för nöjdför­klarings avgivande.

Vad anginge den omständigheten, att övningar under överstens befäl den 15 september skulle äga rum utom kasernområdet, kunde densamma, även om den kunde hava medfört viss svårighet för nöjdförklarings mot­tagande sistnämnda dag, i allt fall icke hava berättigat översten att på sätt som skett upptaga nöjdförklaringen tidigare än lagligen vore med­givet.

De skäl översten anfört till stöd för det förfarande av honom, varom här vore fråga, hade militieombudsmannen alltså icke kunnat godtaga; och ansåge militieombudsmannen, att översten saknat laga ursäkt för från­gående av gällande bestämmelser i förevarande hänseende. Det borde ock erinras, att den förtidiga nöjdförklaringen skulle kunnat föranleda, icke blott att Nilsson med hänsyn till bestämmelserna i omförmälda lag av den 1 juli 1898 blivit försatt på fri fot två dagar tidigare än rätteligen skolat ifrågakomma, utan även att han, obunden av den avgivna nö.idförklaringen, kunnat återtaga densamma och överklaga utslaget. Antydda följder hade i förevarande fall förhindrats genom att vederbörande å kronohäktet i Umeå den 16 september mottagit ny nöjdförklaring av Nilsson. Jämväl därvid torde emellertid felaktigt förfarande hava ägt rum, ity att Nilsson, som efter utslagets avkunnande för honom den 12 september måste — oav­sett hans överförande den 13 september från militärhäktet till kronohäk-7 — Militieombudsmannens ämbetsberiittelse.

98

tet — anses hava inom fängelse haft betänketid andel* två dagar i följd, nämligen under den 13 och den 14 september, likväl icke fått avgiva den nya nöjdförklaringen förr än den 16 i samma månad.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit, att översten med avseende å mottagandet av nöjdförklaring i föreliggande fall förfarit felaktigt, hade militieombudsmannen dock på grund av vad i ärendet förekommit och då militieombudsmannen hölle före, att översten i liknande fall, som tilläven­tyrs kunde förekomma, skulle förfara i överensstämmelse med gällande bestämmelser, ansett sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

I särskild skrivelse samma dag till föreståndaren vid kronohäktet i Umeå anförde militieombudsmannen bl. a. följande.

Beträffande den av kronohäktesföreståndaren den 16 september 1924 upptagna nöjdförklaringen från Nilsson hade militieombudsmannen fun­nit anmärkningsvärt, att Nilsson, som efter utslagets avkunnande för honom den 12 september måste — oavsett hans överförande från militär­häktet till kronohäktet — anses hava inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd, nämligen under den 13 och den 14 september, likväl icKe fått avgiva den nya nöjdförklaringen förr än den 16 i samma månad. Att på sätt som skett den 13 september delgiva Nilsson utslaget och därefter avvakta utgången av ny betänketid av två dagar torde innebära ett bort­seende ej mindre från att utslaget kungjorts Nilsson redan å dagen för dess avkunnande, den 12 september, än även från att Nilsson, som tidigare häktats, jämväl från och med sistnämnda dag hållits i fängslat förvar. Enligt militieom budsmannens mening borde Nilsson efter ankomsten till kronohäktet hava den 15 september erhållit tillfälle att förklara sig nöjd med utslaget och strafftiden hava räknats från samma dag, eller alltså en dag tidigare än som blivit fälle!.

Vad sålunda anmärkts hade militieombudsmannen ansett sig böra genom förevarande skrivelse bringa till kronohäktesföreståndarens kännedom.

4. Fråga om befogenheten att från strafftid avdraga tid för nöjdförklarings avvaktande.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fång- förteckningar från centralfängelset å Långholmen med dess kronohäktes- avdelning för tredje kvartalet 1924 iakttogs:

att Svea artilleriregementes krigsrätt dömt volontären Nils Tage Karls­son dels genom utslag den 26 juli 1924 för snatteri till fängelse i en månad och för olovligt undanhållande till skärpt arrest i 10 dagar, eller i en bot till fängelse i en månad 20 (lagar, dels genom utslag den 20 augusti 1924 för förfalskning av enskild handling till fängelse i en månad och för

99

rymning till fängelse likaledes i en månad, eller i en bot till fängelse i 2 månader, vilket straff enligt krigsrättens förordnande skulle samman­läggas med det Karlsson genom utslaget den 26 juli 1924 ådömda straff till fängelse i 3 månader 20 dagar, dels ock genom utslag den 3 sep­tember 1924 för första resan å särskilda tider delvis medelst inbrott för­övad stöld från annan, som med honom var förlagd i samma kasern, till straffarbete i 5 månader ävensom, med tillämpning av 4 kap. 9 § straff­lagen, för ovannämnda förfalskningsbrott till fängelse i en månad och för berörda rymningsbrott till fängelse likaledes i en månad, eller, sedan fän­gelsestraffet övergått till straffarbete i en månad, i en bot till straffarbete i 6 månader, vilket straff jämlikt 4 kap. 10 § strafflagen skulle förenas med det Karlsson den 26 juli 1924 ådömda fängelsestraffet till straffarbete i 6 månader 25 dagar, oeli skulle vid tillämpning härav avräknas vad Karlsson redan kunde hava utstått av det honom först ådömda straffet;

samt att, sedan överståthållarämbetet genom skrivelse från regementet inhämtat, att Karlsson den 23 augusti 1924 börjat avtjäna det honom den 20 i samma månad ådömda straff, och Karlsson den 6 september 1924 för­klarat sig nöjd med krigsrättens den 3 i sistnämnda månad meddelade utslag, överståthållarämbetet genom resolution den 18 september 1924 för­ordnat, att bestraffningen skulle sluta den 24 mars 1925.

Med anledning härav och då det ville synas som om vid tillämpning av Karlsson ådömt straff avdrag gjorts även för tid mellan den 3 och den 6 september, varunder nöjdförklaring avvaktats, anhöll militieombudsman- nen i skrivelse till överståthållarämbetet den 5 mars 1925 att ämbetet ville inkomma med förklaring i ärendet.

Med anledning härav överlämnade överståthållarämbetet med skrivelse den 9 mars 1925 en den 7 mars dagtecknad ny resolution rörande ifråga­varande straffverkställighet, däri ämbetet anfört: Enär Karlsson icke ägt att, på sätt genom överståthållarämbetets resolution den 18 september 1924 honom medgivits, vid straffberäkningen åtnjuta avdrag för den tid han varit i fängsligt förvar från och med den 3 till och med den 6 sep­tember 1924 i avbidan på hans nöjdförklaring över utslaget den 3 septem­ber 1924, förordnade överståthållarämbetet med ändring av ämbetets ifrågavarande resolution, att Karlssons bestraffning skulle sluta den 26 mars 1925.

Militieombudsmannen lät vid vunnen rättelse bero.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fång- förteckningar från centralfängelset i Mariestad för fjärde kvartalet 1924 iakttogs, att dels krigshovrätten genom utslag den 11 juni 1924 dömt volon- tären Evert Ingemar Ambrosius Jonsson för första resan snatteri till

100

fängelse i 2 månader samt för olovligt undanhållande och överträdelse av gällande ordningsföreskrifter till disciplinstraff av vaktarrest i 8 dagar eller i en bot till fängelse i 2 månader 8 dagar, (dels ock rege- mentskrigsrätten genom utslag den 19 juli 1924 dömt honom för upprepad underlåtenhet att fullgöra av förman i tjänsten given befallning till fän­gelse i en månad, för annan liknande förseelse till fängelse jämväl i en må­nad samt för olovligt undanhållande, hot och missfirmelse mot förman i tjänsten och olovligt nyttjande av krigsmakten tillhörig egendom till disci­plinstraff av vaktarrest i 15 dagar eller, efter disciplinstraffets för­vandling till fängelse i 15 dagar, i en hot till fängelse i 2 månader 15 dagar, vilket straff jämlikt 40 § strafflagen för krigsmakten och 4 kap. 10 § allmänna strafflagen sammanlagts med det Jonsson genom krigs- hovrättens föirenämnda utslag ådömda straff, fängelse i 2 månader 8 dagar, till fängelse i 4 månader 23 dager, varifrån dock vid straf­fets tillämpning skulle avräknas vad Jonsson kunde hava utistått av det honom först ådömda straffet. Vidare inhämtades, att regementschefen förordnat, att med tillämpning av regementskrigsrättens utslag straffet, som tagit sin början den 7 juli 1924, skulle sluta den 30 påföljande no­vember,

Med anledning härav och då det ville synas som om vid tillämpning av Jonsson ådömt straff han fått såsom strafftid tillgodoräkna sig även den tid mellan den 19 och den 22 juli, varunder nöjdförklaring beträffande re­gementskrigsrättens utslag avvaktats, anmodades regementschefen att in­komma med yttrande i ärendet.

Regementschefen översände med anledning härav yttrande från majoren C. E. Iggberg, vilken tjänstgjort såsom regementshefälhavare vid för­ordnandet om ifrågavarande straffverkställighet.

Majoren Iggberg anförde: Regementskrigsrätten hade i sitt utslag — med förklarande att Jonsson icke skulle i och för det inför regements­krigsrätten påtalade brottet hållas häktad — förklarat, att Jonsson skulle återföras till fängelset för fortsättande av det honom genom krigshovrät- ten ådömda straffet, vilket återförande ock omedelbart skett. Något av­brott i avtjänandet av det först ådömda straffet hade enligt majorens för­menande ej skett, varför majoren, då Jonsson den 22 juli 1924 förklarade sig nöjd med regementskrigsrättens utslag, fann honom hava avtjänat straff från den 7 till den 22 juni eller 15 dagar. Med tillämpning härav hade majoren förordnat, att från det Jonsson genom regementskrigsrät­tens utslag ådömda straff av 4 månader 23 dagar skulle avräknas 15 dagar, i följd varav Jonsson skulle lösgivas efter 4 månader 8 dagar eller den 30 november 1924.

Militieombudsmannen lät vid avgiven förklaring i ärendet bero.

101

5. Anmärkning- däremot att kritik av underlydandes förhållande i tjänsten meddelats ä regementsorder.

A regementsorder den 8 september 1924 (nr 54) upptog chefen för Norr­lands dragonregemente översten C. E. K. von der Laneken under punkt 8 följande:

»Vid den inspektion av kulsprutematerielen, vilken av mig verkställts den 6 denna månad, visade det sig-, att materielen var i så bristfälligt skick, att man ovillkorligen måste beteckna det som slarv och brist på ansvars­känsla från i första hand den förre kulsprutetroppchefens, ryttmästare Owen, sida men även från hans ställföreträdares, uppbördsmannen för kulsprutematerielen, sergeant Carlsson 1, sida, att icke åtgärder vidtagits för att få materielen lagad. Genom majorsförhör skall utredas, vilka åt­gärder som över huvud vidtagits för att få bristfälligheterna avhjälpta, varefter förhållandet skall ytterligare av mig prövas. Protokoll över bristfälligheterna överlämnas till majoren. Med anledning härav påpe­kas ytterligare vad som många gånger av mig framhållits, att eu person, som svarar för en viss sak (materiel eller utbildningsgren eller vad det vara må), därmed ock är ansvarig för att allt göres för att i alla avseenden driva saken framåt. Kan personen i fråga icke på egen hand eller med den befogenhet, han har, driva fram saken, är det hans ovillkorliga skyl­dighet att göra framställning till högre myndighet. Ett motsatt förfa­rande måste betecknas som slöhet och likgiltighet,»

Det i regementsordern anbefallda förhör hölls den 9 september 1924 inför majoren greve G. Lewenhaupt. Därvid hördes och berättade

ryttmästaren E. Owen-Berghmark: Owen-Berghmark hade mottagit kul- sprutetroppen omkring den 10 juli med sergeanten Carlsson såsom ställ­företrädare och tillika uppbördsman. Kulsprutematerielen utrekvirera- des då från förrådet. Owen-Berghmark hade dels under den gångna vintern och dels under årets utbildning fört befälet över kulsprutetroppen. Då Owen- Berghmark mottog troppen, hade han funnit materielen i dåligt skick och hade då vidtagit åtgärder för att under hand få felen avhjälpta, men hade han ansett att materielen varit fullt användbar i det skick, den då befunnit sig. Han bestrede orderpunkten i regementsorder (nr 54) att åt­gärder från hans sida icke vidtagits för att få materielen lagad. Owen- Berghmark hade den 17 augusti givit ställföreträdaren sergeanten Carls­son order, att halvtroppcheferna skulle genomgå materielen och inlämna den söndriga till lagning under hemförlovningstiden. Sergeanten Carlsson hade omedelbart inlämnat denna materiel till reparation. Av materielen vore allt utom eu packsadel återkommet från verkstäderna. Tillika an­mälde Owen-Berghmark, att han hela tiden kunnat bedriva övningarna, vilket visade att materielen varit fullt användbar,

sergeanten Carlsson: Carlsson hade såsom uppbördsman i slutet av juni månad 1923 mottagit regementets kulsprutemateriel efter sergeanten

102Broman. Carlsson hade under tiden sedan dess etter hand inlämnat delar av materielen, så mycket som gått att inlämna, till vapenofficeren och sadelmakaren. Hos sadelmakaren hade lagningsarbetet skett särskilt lång­samt till följd av det fåtal persedlar, som där åt gången fått inlämnas till reparation. I)å Carlsson mottog materielen till upphörd, hade en del därav mottagits i form av rekvisition. Denna materiel hade inlämnats hösten 1923. Någon anmälan att materielen då varit i dåligt skick hade av Carlsson icke ingivits. Han hade icke sedan 1914—1915 varit placerad på troppen förrän sommaren 1924. Under de första åren, varunder trop­pen varit uppsatt, hade dess materiel stått under uppbörd av ställföre­trädaren på troppen. Hösten 1923 hade Carlsson upptagit eu del materiel till kassation, vilket dock icke bifallits av besiktningsmannen. Carlsson hade för avsikt atit hösten 1924 likaledes föreslå eu del materiel till kassation, sedan han under tjänstgöringen på troppen funnit densamma föga hållbar.

I en till militieomhudsmannen insänd, den 25 september 1924 dagtecknad klagoskrift anförde ryttmästaren Owen-Berghmark: I punkt 8 av omför- mälda regementsorder (nr 54 den 8 september 1924) hade regementschefen gjort vissa uttalanden i anledning av en av honom den 6 i samma månad verkställd inspektion av kulsprutematerielen vid regementet. Frånsett det förhållandet, att klaganden bestrede riktigheten och befogenheten av den mot honom av regementschefen på angivet sätt riktade anmärkningen, kunde klaganden icke undgå att såsom sin uppfattning uttala, att formen för anmärkningens framförande som ock de ordalag, vari den blivit fram­förd, vore för klaganden särdeles kränkande. Det syntes klaganden icke vara lämpligt att i en regementsorder, som delgåves hela regementet, göra omdömen av beskaffenhet, varom här vore fråga. Det syntes klaganden som om regementschefen bort vänta med ett uttalande intill dess det i vederbörlig ordning blivit utrett, huruvida fel vore begånget och vem som därför vore ansvarig. I stället hade nu förfarits tvärtom. Då de mot klaganden gjorda uttalandena helt naturligt angrepe hans militära pre­stige och därför ur disciplinär synpunkt vore menliga för honom i hans tjänsteutövning, hade han funnit det vara nödvändigt att bringa denna sak till militieombudsmannens kännedom. Klaganden ifrågasatte, huru­vida det kunde vara tillåtet att på sätt, som här skett, använda regements- ordern för att giva tillrättavisningar och detta till och med innan det blivit fastslaget, att skäl därtill förelåge. Klaganden utbåde sig militie­ombudsmannens uppmärksamhet för saken och anhölle om vidtagande av de åtgärder, vartill saken kunde föranleda.

Sedan militieomhudsmannen med anledning härav infordrat översten von der Lanckens yttrande i ärendet, anförde denne bland annat: Owen- Berghmark hade förklarat sig bestrida riktigheten och befogenheten av den mot honom gjorda anmärkningen. Detta måste innebära, att han be-

103

strede dels att materielen i fråga varit i särskilt bristfälligt skick, dels — ■om lian möjligen medgåve, att några bristfälligbeter funnes — att detta skulle vara beroende på fel från hans sida. Att bestrida, att materielen varit i bristfälligt skick, vore detsamma som att förneka fakta. Den när­maste orsaken till inspektionen av materielen hade varit dels överstens egen känsla av att allt icke varit som sig borde på kulsprutetroppen — utbildningen hade givit dåligt resultat — dels den nye kulsprutetropp- chefens anmälan till översten, att han icke kunde svara för utbildningen, därest icke materielen sattes i bättre skick. Den av översten då verk­ställda inspektionen hade givit till resultat, att knappast någon del av materielen vore hel och att den till en del vore obrukbar. Det vid inspek­tionen i närvaro av vapenofficeren, regementsintendenten, den nye kul- sprutetroppchefen m. fl. upprättade protokollet visade detta tydligt. Dessutom hade förekommit eu massa andra bristfälligheter, vilka icke lämpligen kunde protokollföras. För att över huvud få materielen i skick till den kommande manövern hade en sadelmakare måst ställas uteslu­tande till kulsprutetroppens förfogande, varjämte en del materiel telegra­fiskt måst rekvireras från artilleridepartementet. Allt detta kunde givet­vis bestyrkas genom avskrifter av reparationsjournalerna i sadelmakeri- verkstaden och av telegram till artilleridepartementet. Översten trodde för övrigt icke, att Chven-Berghmark själv vid närmare eftertanke verkligen ville bestrida, att materielen varit i dåligt skick. Enligt överstens upp­fattning, vilken i ett fall som detta, väl ändock finge vara den utslags­givande, hade materielen varit i ett fruktansvärt skick. Återstode då i denna del Owen-Berghmarks bestridande av att han vore ansvarig för att ej brist- fälligheterna. avhjälpts. Översten erkände villigt, att Chven-Berghmark nog icke ensam varit ansvarig för dessa brister; slarvet hade nog fortgått en längre tid och även andra kunde kanske göras ansvariga, men vad hade hindrat Owen-Berghmark att vid tillträdandet av befattningen, i likhet med den nye kulsprutetroppchefen, till översten göra en anmälan om bristerna — i vilket fall han varit fri från ansvaret — i stället för att låta allt gå vind för våg. Även om sålunda andra också vore ansvariga, så fritoge detta icke Owen-Berghmark från ansvaret. Han hade nämligen varit chef för kulsprutetroppen dels under vinterutbildningen 1924—omkring tre veckor i februari och mars — dels hela sommarutbildningen från omkring den 1 juli till den 15 augusti. Från den 15 augusti till den 1 september hade varit övningsuppehåll och materielen hade då icke varit i bruk. Den 3 september hade inryckning till regementsmöte ägt rum. Den 6 septem­ber hade inspektionen av materielen verkställts. Att materielen under tiden mellan den 1 och den 6 september förslitits i nämnvärd grad vore uteslutet. De bristfälligheter, som funnits vid inspektionen, hade således även funnits då Owen-Berghmark den 15 augusti lämnade befälet. Om det sålunda möjligen varit vissa svårigheter under tiden, då övningarna påginge, att få materielen helt och hållet lagad, så hade ett ypperligt till­

104

fälle erbjudit sig att få detta gjort under övningsuppehållet. Att, bland annat, detta ej skett vore Owen-Berghmarks fel, och enligt överstens upp­fattning bevisade det i högsta grad brist på ansvarskänsla. Ett bestridande av ansvarsskyldigheten folie för övrigt enligt vanliga militära begrepp på det enkla faktum, att han varit den ende chefen för troppen under ar 1924 intill inryckningen till regementsmötet, översten ville ej heller be­strida, att icke några åtgärder alls vidtagits för att få materielen lagad, men dessa åtgärder hade icke på långt när varit tillfyllest, och det hade varit Owen-Berghmarks skyldighet att till översten göra anmälan, om icke hans strävan att 1‘å materielen i skick lett till nöjaktigt resultat. — Owen- Berghmark hade vidare anfört, att han icke kunde undgå att såsom sin uppfattning uttala, att formen för anmärkningens framförande som ock de ordalag, vari den blivit framförd, varit för honom särdeles kränkande. Vad detta anginge, så kunde översten i viss mån giva Owen-Berghmark rätt. Men översten visste icke, att det vore förbjudet för en militär för­man att, därest han ovedersägligen funnit, att en underlydande visat slarv och brist på ansvarskänsla, även meddela honom sin uppfattning om detta beklagliga förhållande. Tvärtom föreskreve tjänstgöringsreglementet för armén vederbörande befälhavare att »icke lämna oanmärkt fel eller för­summelse, som vare sig i eller utom tjänsten begås av underlydande». Det »kränkande» läge enligt överstens förmenande mera däri, att en officer verkligen kunde sköta sin tjänst på ett dylikt sätt än i att detta faktum konstaterades. Owen-Berghmark hade vidare anfört, att det ej syntes honom lämpligt att i en regementsorder, som delgåves hela regementet, göra omdömen av beskaffenhet, varom här vore fråga. Som Owen-Bergh­mark mycket riktigt anfört vore detta en lämplighetsfråga, ehuru det torde böra avgöras av deri, som utfärdade regementsorder, vad som däri skulle stå. Men det vore givet, att en regementschef ogärna tillgrepe en dylik åtgärd. Det funnes dock fall, då det kunde vara nödvändigt, och ett sådant hade översten ansett här föreligga. Dels vore det erforderligt att för framtiden för samtliga underlydande fastslå, att översten icke ville finna sig i en dylik materialvård, dels hade muntligen i enrum gjorda försök att få Owen-Berghmark att visa större intresse och nit i tjänsten förklingat, i stort sett, ohörda. Owen-Berghmark hade slutligen velat påstå, att översten skulle så att säga dömt honom ohörd. Han anförde sålunda: »Det synes mig som om regementschefen bort vänta med ett ut­talande, intill dess det i vederbörlig ordning blivit utrett, om fel vore begånget och vilken därför var ansvarig», och vidare: »Jag ifrågasätter att det kan vara tillåtet att på sätt, som skett här, använda regements­order för att giva tillrättavisningar och detta till och med innan det blivit fastslaget, att skäl därtill föreligga». Översten ville på det allra bestäm­daste tillbakavisa denna beskyllning om bristande utredning i saken. Man kunde icke gärna på ett tydligare sätt, än som gjorts, fastslå en försummelse rörande materielvård än då, som här skett, regementschefen

105

personligen i närvaro av de honom författningsenligt givna biträdena i materielfrågor, vapenofficeren och regementsintendenten, genomginge all ifrågavarande materiel och därvid tydligt konstaterade dess vanvård. Att Owen-Berghmark varit ansvarig för materielens vård hade översten redan förut påvisat. Att översten sedermera genom majorsförhör ville hava utrett, huruvida Owen-Berghmark över huvud taget gjort något alls för att få materielen lagad, innebure ingalunda att översten ej redan den 6 september hade konstaterat, att grovt slarv och bristande ansvarskänsla förelåge från Owen-Berghmarks sida.

I avgiven påminnelseskrift anförde härefter Owen-Berghmark: Rege­mentschefen syntes helt hava missuppfattat innebörden av Owen-Bergh­marks anmälan. Owen-Berghmark hade endast velat till militieombudsman- nens prövning hänskjuta frågan, huruvida regementschefen varit berät­tigad att på sätt som skett i regementsorder offentliggöra sin kritik av Owen-Berghmarks förhållande i tjänsten. Enligt Owen-Berghmarks förme­nande måste regementschefens berörda förfarande betraktas som en be- straffningsåtgärd, och som sådan betraktad saknade den varje spår av stöd i lag och författning. Därest förfarandet icke skulle anses innebära en be­straffning, hade i varje fall kritiken icke bort meddelas i eu regementsor der och sålunda bringas till allmän kännedom inom regementet, något som syntes stå i uppenbar strid mot föreskrifter i I kap. 1 § 16 mom. tjänst göringsreglementet. Strängt taget vore ju vad ovan anförts fullt tillräck ligt såsom påminnelser gentemot regementschefens förklaring, men då i förklaringen lämnats en del påståenden, som vore icke blott med sanningen icke överensstämmande utan även för Owen-Berghmark synnerligen krän­kande, ansåge sig Owen-Berghmark icke kunna lämna dem obestridda, och ville Owen-Berghmark i korthet bemöta en del. Att kulsprutematerielen icke skulle hava varit bristfälliga hade Owen-Berghmark aldrig påstått, vil­ket även framginge av maj or sförhör et. När Owen-Berghmark i egenskap av chef för kulsprutetroppen mottagit materielen, hade han funnit densamma ganska bristfällig. Då emellertid tygofficeren från Boden, som hösten 1923 inspekterat materielen uttalat, att densamma varit ej kassabel utan reparabel, hade Owen-Berghmark ansett sig ej kunna föreslå materielen till kassation utan föranstaltat om synnerligen genomgripande reparationer. När sedermera övningarna med kulsprutetroppen omkring den 15 augusti upphört, hade Owen-Berghmark beviljats tjänstledighet till den 1 september 1924. Omedelbart före denna tjänstledighet hade Owen-Berghmark emeller­tid givit order till sin ställföreträdare, sergeanten Carlsson, att inlämna en del materiel till reparation. Detta hade Owen-Berghmark, såvitt han kunde minnas, även anfört vid majorsförhöret. Det faktum, att den nye kul- sprutetroppchefen icke trots ovanberörda sakkunnigutlåtande ville i likhet med Owen-Berghmark godtaga materielen, läte sig lätt förklaras därav att han vid övertagandet av troppen nyligen återkommit från en kulsprute- kurs och sålunda haft att göra med förstklassig materiel. Regementsche­

106fen hade vidare velat göra gällande, att utbildningen vid kulsprutetroppen givit dåligt resultat. Det uttalandet förefölle ganska egendomligt, då rege­mentschefen vid sin inspektion av troppen förklarat, att utbildningen varit tillfredsställande.

I skrivelse till översten von der Lancken den 12 mars 1925 anförde militie- ombudsmannen följande.

Tjänstgöringsreglementet för armén § 1 mom. 19 uttalade bland annat: »Befälhavare får icke lämna oanmärkt fel eller försummelse, som vare sig i eller utom tjänsten begås av underlydande.»

Därest ryttmästare!! Owen-Berghmark enligt överstens förmenande gjort sig skyldig till fel eller försummelse med avseende å vården av honom an­förtrodd materiel, hade det givetvis ålegat översten att beivra förhållandet, därvid han efter verkställd utredning haft att antingen disciplinärt be­straffa Owen-Berglimark (respektive överlämna målet mot honom till krigs- domstol) eller meddela honom lämplig tillrättavisning eller ock att — där­est ej ens tillrättavisning ansetts erforderlig — meddela Owen-Berghmark den rättelse och kritik, som till dennes undervisning kunde finnas erfor­derlig.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att översten, som tidigare ge­nom samtal i enrum gjort försök att få Owen-Berghmark att visa större in­tresse och nit i tjänsten, därefter, då dessa försök visat sig i stort sett resul­ta tlösa, tillgripit åtgärden att å regementsorder uttala sitt omdöme rörande Owen-Berghmarks ifrågakomna förhållande i tjänsten för att såmedelst söka ernå rättelse för framtiden.

Det vore emellertid att märka, att det icke stode befälhavare fritt att efter godtycke välja form för meddelande av rättelse ocli kritik. Härom funnes föreskrifter i tjänstgöringsreglementet § 1 mom. 16, som stadgade: »Befälhavare skall meddela rättelse och kritik på ett grannlaga sätt och med avseende fästat därå, att den rättades eller kritiserades värdighet och anseende inför underlydande icke nedsättas. När rättelsens eller kritikens art så kräver, bör densamma icke meddelas i närvaro av den rättades eller kritiserades underlydande.»

Klart vore, att en befälhavare allt efter omständigheterna kunde vilja giva större eller mindre eftertryck åt sitt meddelande av rättelse eller kri­tik. Men det torde jämväl ligga i sakens1 natur, att ett offentliggörande å regementsorder av anmärkningar beträffande underlydandes förhållande i tjänsten i allmänhet måste anses oförenligt med sist anförda stadgande i tjänstgöringsreglementet, och att befälhavare därför, om han ansåge sig vilja giva större eftertryck åt anmärkningarna, hade att tillgripa andra till buds stående åtgärder. Om ock själva offentliggörandet av rättelse eller kritik icke i och för sig innebure något straff, läge nämligen i offent­liggörandet, även om framförandet skedde i hovsamma ordalag, ett visst nedsättande av vederbörandes värdighet och anseende. Nyssberörda stad­

107

gande i tjänstgöringsreglementet, som toge sikte på dessa omständigheter, föreskreve förty, att grannlagenhet skulle iakttagas vid meddelandet av rättelse och kritik.

Med hänsyn till vad militieombudsmannen ovan anfört måste den av översten valda formen för meddelande av rättelse och kritik, som för övrigt framförts i mindre hovsamma ordalag, betecknas såsom ogrannlaga och ägnad att nedsätta Owen-Berghmarks värdighet och anseende inför honom underlydande.

Militieombudsmannen ansåge följaktligen, att översten förfarit felaktigt genom utfärdandet av punkt 8 i regementsordern den 8 september 1924. Då emellertid det felaktiga förfarande, som sålunda ägt rum, syntes militie­ombudsmannen mera vara att tillskriva missuppfattning från överstens sida angående hithörande bestämmelsers rätta innebörd än innefatta för­seelse i hans tjänsteutövning, hade militieombudsmannen ansett sig kunna låta bero vid att genom förevarande ämbetsskrivelse delgiva översten sin uppfattning i saken.

(i. Om kontrasignation av beslut i disciplinmål.

Vid av militieombudsmannen under inspektion vid Skånska dragonrege­mentet den 27 maj 1925 företagen granskning av förhörsprotokollen fram ställdes anmärkning i följande hänseende.

Regementschefens beslut i disciplinmål hade icke, såsom föreskreves i § 9 militär bestraffningsförordning, kontrasignerats av vederbörande auditör, utan allenast undertecknats av regementschefen. Auditörens yttrande hade lämnats i form av ett å förhörsprotokollets marginal tecknat, av auditören underskrivet förslag till bestraffning. Detta förfaringssätt hade tilliimpats jämväl i de fall, då regementschefen icke följt auditörens förslag, utan ålagt antingen strängare eller lindrigare bestraffning. Följande fall an­tecknades:

Å protokoll vid förhör med korpralen nr 22/5 Jansson angående vårdslös­het vid fullgörande av tjänsteplikt hade auditören Hjalmar Hoflnnd den 12 februari 1925 tecknat, att han såsom bestraffning föresloge vaktarrest i tre dagar. Regementschefen både emellertid genom resolution den 13 februari dömt Jansson till vaktarrest i fem dagar.

Å protokoll vid förhör med värnpliktige nr 362 1/1923 Roskvist angående vårdslöshet vid fullgörande av tjänsteplikt hade Hoflnnd den 3 mars 1925 tecknat, att han såsom bestraffning föresloge arrest utan bevakning i två dagar. Regementsbefälhavaren hade emellertid genom resolution samma den 3 mars dömt Roskvist till vaktarrest i en dag.

Å protokoll vid förhör med volontären nr 33/4 A dier angående försum­melse i fullgörande av tjänsteplikt hade Hoflnnd den 12 mars 1925 tecknat, att han såsom bestraffning föresloge vaktarrest i åtta dagar. Regements­

108

chefen hade emellertid genom resolution den 14 mars dömt Adler till vakt- arrest i sex dagar.

Å protokoll vid förhör med korpralen nr 55/4 Bagewitz angående försum­melse i fullgörande av tjänsteplikt hade Hoflund den 17 mars 1925 tecknat, att han såsom bestraffning föresloge arrest utan bevakning i två dagar. Regementschefen hade emellertid genom resolution den 18 mars tilldelat Bagewitz varning.

Huruvida Hoflund anmält skiljaktig mening mot besluten framgick ej av protokollen.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsman- nen i skrivelse den 13 juni 1925 regementschefen att infordra Hoflunds förklaring i ärendet ävensom att däri för egen del avgiva yttrande.

Med skrivelse den 19 juni översände regementschefen av Hoflund den 18 i samma månad avgiven förklaring med tillkännagivande, att han in­stämde i vad Hoflund i förklaringen yttrat och ej hade något att därutöver anföra.

Hoflunds förklaring var av följande innehåll: Bestämmelsen i § 9 militär bestraffningsförordning, att beslut i disciplinmål skulle kontrasigneras av auditören, hade vid Skånska dragonregementet ansetts innebära, att genom auditörens namnunderskrift å protokollet skulle ådagaläggas, att yttrande av honom blivit inhämtat. Då viss form härför icke föreskrivits, skulle eljest i fall, då yttrandet avgivits muntligen, icke av protokollet framgå, huruvida befälhavaren iakttagit stadgandet om inhämtande av yttrande. Genom det vid regementet undantagslöst tillämpade förfarandet, att audi­törens yttrande avgåves i form av ett å förhörsprotokollets marginal teck­nat, av auditören underskrivet förslag till bestraffning, hade det med be­stämmelsen om kontrasignering avsedda syftet ansetts vara fyllt. Genom anteckningen av sitt yttrande å protokollet hade auditören på förhand re­serverat sig för det fall, att regementschefen icke skulle godkänna yttran­det, och därmed i enlighet med 203 § strafflagen för krigsmakten fritagit sig från ansvar för från yttrandet avvikande beslut.

Vid förberörda inspektion antecknades jämväl följande.Den 15 januari 1925 hölls inför skvadronschefen ryttmästare!! friherre

Chr. Rappe förhör med korpralen nr 45/4 Larsson och dragonen nr 57/4 Ståhl med anledning därav att de enligt rapport från sergeanten Oskar W. Kronkvist skulle hava den 14 januari 1925 uppträtt berusade i kasernen och misshandlat vissa namngivna dragoner ävensom kastat ikull sängar och en kolbox samt slagit sönder en gasbrännare. Enligt uppgift från vederbö­rande dagunderofficer skulle de vid ifrågavarande tillfälle jämväl hava skadat ett kamin rör. Vid förhöret yttrade såväl Larsson som Ståhl, att de icke mindes vad vid tillfället ifråga tilldragit sig. Larsson förklarade emellertid, att han icke ville bestrida rapportens riktighet.

10!)

Vid förhör den 16 januari inför bataljonschefen majoren G. L. Wernstedt vitsordade Larsson och Ståhl riktigheten av den verkställda utredningen.

I yttrande den 20 januari, tecknat i brädden av protokollet, hade Hoflund föreslagit, att de tilltalade skulle dömas jämlikt 94 § 2 mom. och 96 § straff­lagen för krigsmakten för misshandel, fylleri och bristande i anständigt uppförande till skärpt arrest, Larsson i åtta dagar och Ståhl i sex dagar.

Genom resolution den 21 i samma månad hade regementschefen, jämlikt de av Hoflund åberopade lagrum, ålagt för nämnda förseelser Larsson skärpt arrest i åtta dagar och Ståhl skärpt arrest i sex dagar. Härjämte hade regementschefen förpliktat Larsson och Ståhl att ersätta kronan upp­kommen skada.

Då militieombudsmannen ansåg det icke hava tillkommit regementsche­fen att förplikta Larsson och Ståhl att ersätta kronan ifrågavarande skada, om vars storlek utredning icke ens förebragts, anmodades regementschefen i skrivelse den 30 juni att infordra Hoflunds yttrande i ärendet ävensom att däri för egen del avgiva förklaring.

Med skrivelse den 4 juli översände regementschefen av Hoflund den 2 t samma månad avgivet yttrande samt anförde för egen del: Nämnda för­pliktande vore ej att betrakta såsom en bestraffningsåtgärd, utan endast ett förständigande för vederbörande, att den skada, som uppkommit genom deras vårdslöshet, skulle i enlighet med bestämmelsen i 116 mom. av sedan år 1918 gällande regementsinstruktion, däri föreskreves att »genom vårds­löshet eller okynne åstadkommen skada ersättes av den, som vållat den­samma», ersättas av enskilda och ej statsmedel, som härtill ej stode till för­fogande. Regementschefen ansåge sig i all synnerhet höra hava tillämpat denna bestämmelse, då auditören ej föreslagit målets hänskjutande till handläggning vid krigsrätt, och dylik skada enligt regementschefens för­menande ej borde ersättas av statsmedel. Att utredning om skadans stor­lek vid tiden för sagda förpliktigandes åläggande ej vore förebragt saknade därför betydelse, då storleken av omkostnaderna för skadeersättningen, en­ligt vad ovan anförts* vore likgiltig för betalningsskyldigheten.

Av Hoflund anfördes: Hans yttrande i målet innefattade, såsom av för­hörsprotokollet framginge, allenast förslag till bestraffning för angivna förseelser (misshandel, fylleri och bristande i anständigt uppförande). För den skadegörelse å ett kaminrör, till vilken de tilltalade därjämte kunde hava gjort sig skyldiga, hade Hoflund icke kunnat föreslå bestraffning, enär mål angående förseelse av sistnämnda slag, för vilken straff vore stad­gat i 98 § strafflagen för krigsmakten, icke vore hänförligt till sådana, som enligt 185 § samma lag räknades till disciplinmål. Något yttrande rörande förpliktande för de tilltalade att ersätta kronan den genom deras åtgörande uppkomna skadan hade varken avfordrats Hoflund eller av Hoflund i nå­gon form avgivits. Om sådant yttrande begärts, skulle Hoflund givetvis hava upplyst, att frågan därom icke kunde bliva föremål för behandling i

noden för disciplinmål stadgade ordning. På grund av det vid regementet tillämpade förfarandet vid handläggning av disciplinmål hade Hoflund icke förrän genom det av militieombudismannen nu infordrade yttrandet erhållit kännedom om innehållet i regementschefens beslut.

I skrivelse till Hoflund den 16 oktober 1925 anförde militieombudsman- nen följande.

På sätt Hoflund anfört i sin förklaring den 18 juni i ovan förstnämnda ärende torde givetvis föreskriften om besluts i disciplinmål kontrasigne­rande av auditören avse att på detta sätt skulle vara ådagalagt, att yttrande av auditören inhämtats. Över huvud taget torde emellertid kontrasigna­tion av ett beslut fä anses innebära såväl att kollirasiguerandet skedde först efter det beslutet blivit fattat som ock att den kontrasignerande ägde vet­skap om det fattade beslutets innehåll. Detta torde ock stå i överensstäm­melse med stadgandet i första stycket av 203 § strafflagen för krigsmakten, vari föreskreves ej endast att befälhavaren skulle, innan disciplinstraff åla­des, inhämta vederbörligt yttrande av auditören, utan även att denne, om hans yttrande icke av befälhavaren godkändes, ägde anteckna det till det i målet förda protokollet och att, om sådan anteckning icke skett, auditören skulle vara jämte befälhavaren för beslutet ansvarig. Genom det av Hof­lund tillämpade förfaringssättet i fråga om kontrasignation av beslut i disciplinmål bleve följden den, att Hoflund, såsom han ock i sin berörda för­klaring uttalat, på förhand reserverat sig för den händelse regementschefen icke skulle godkänna hans yttrande. Lämpligheten härav torde kunna ifrågasättas. Ofta torde väl förhållandet vara det, att auditörens yttrande även av auditören själv ansåges innebära allenast ett förslag och att, om befälhavaren av särskilda skäl frånginge förslaget, auditören efter del- fåendet av dessa skäl funne sig icke böra vidhålla sitt förslag utan anslöte sig till befälhavarens mening. Att trots goda skäl för ett frångående av ett en gång givet förslag likväl fasthålla vid detsamma blott därför att det en gång avgivits och sålunda framstå såsom reservant i fråga om ett beslut, som man i själva verket gillade, kunde ju icke anses lämpligt även bortsett från att, om det avgivna förslaget under alla omständigheter skulle anses definitivt, ett önskvärt samrådande mellan regementschefen och auditören försvårades eller omöjliggjordes. Förenämnda stadgande i 203 § straff­lagen för krigsmakten torde ock hava tillkommit av det sakskälet att audi­tören, sedan han tagit del av befälhavarens beslut och om han av en eller annan anledning funne detsamma oriktigt, skulle kunna genom anteck­nande av sitt yttrande till protokollet fritaga sig från ansvarighet för be­slutet. Ett belysande exempel på olämpligheten av det sätt att avgiva för- liandsreservationer, som av Hoflund praktiserades, kunde hämtas av det i ovannämnda skrivelse till regementschefen den 30 juni omförmälda fall, då regementschefen, jämte det han ålagt disciplinstraff, förpliktat de tillta-

inlade att ersätta kronan viss skada, om vilket förpliktande Hoflund, som i berörda mål yttrat sig allenast om disciplinstraffs åläggande, icke ens haft någon vetskap, ehuru han genom antecknande av sitt yttrande i marginalen av portokollet1 ansett sig hava fullgjort föreskriven kontrasignation av be­slutet. Visserligen både det icke ålegat regementschefen att inhämta Hol- lunds yttrande annat än vad anginge åläggandet av disciplinstraff; men, bortsett från oegentligheten att Hoflund över huvud taget icke haft vetskap om vad beslutet innehölle, ålåge det .in Hoflund enligt § lb k) i gällande instruktion för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler att vid förekom­mande fall, då tillgång till .juridisk insikt kunde vara behövlig, biträda be­fälhavaren. Och det torde kunna förutsättas, att Hoflund, därest lian på vanligen brukligt sätt kontrasignant förenämnda beslut, icke kunnat undgå att upplysa regementschefen om det oriktiga däri, att tilltalad av honom förpliktades ersätta uppkommen skada.

Med uttalande av sin uppfattning i ämnet ville militieombudsmannen hava hemställt till Hoflund att i framdeles förekommande fall tillämpa det i gällande författningar förutsatta och, så vitt militieombudsmannen hade sig bekant, vid arméns och marinens övriga truppförband och stationer brukliga förfaringssätt vid fullgörandet av föreskriften om besluts kontra­signerande av auditören och alltså vidtaga verklig kontrasignering av så­dana beslut i disciplinmål, beträffande vilka hans yttrande blivit inhämtat.

Efter mottagande av ovannämnda skrivelse anförde Hoflund i eu till mi­litieombudsmannen insänd skrift: Innan den nuvarande chefen för Skånska dragonregementet tillträtt denna befattning hade vid handläggningen av disciplinmål tillgått sålunda, att handlingarna i målet tillsänts auditören, försedda med en blyertsanteckning om huru fallet av vederbörande befäl­havare ansåges böra bedömas och förseelsen bestraffas. Vid handlingar­nas återsändande från auditören plägade, jämväl genom en blyertsanteck­ning, angivas huruvida auditören instämde med befälhavaren och, när så icke var fallet, auditörens avvikande förslag. Sedan beslutet därefter teck­nats å protokollet, hade detta ånyo översänts till auditören för kontrasig­nering. Det nu tillämpade förfaringssättet vid avgivande av auditörens förslag hade tillkommit på därom av den nuvarande regementschefen framställd begäran. Handlingarna i disciplinmål hade därefter icke, sedan beslut fattats, översänts till auditören, vilket av Hoflund tolkats sålunda, att regementschefen icke funnit särskild kontrasignering erforderlig, utan ansett föreskriften om kontrasignering fullgjord genom det av auditören å protokollet tecknade förslaget. Till denna uppfattning hade Hoflund, såsom han i tidigare avgivet yttrande anfört, för egen del anslutit sig och funnit stöd därför i det förhållandet, att av militieombudsmannen under år 1923 verkställd inspektion av regementet icke givit anledning till an­märkning i detta hänseende. Då Hoflund i sin den 18 juni 1925 avgivna förklaring anförde, att auditören genom anteckningen av sitt yttrande å

112protokollet på förhand reserverat sig för det fall, att regementschefen icke skulle godkänna yttrandet, hade avsetts sådana fall, i vilka kunde hava meddelats ett enligt auditörens mening felaktigt beslut, mot vilket han för att fritaga sig från ansvar därför måst reservera sig. Det hade däremot icke varit Hoflunds avsikt att till varje pris framstå som reservant även i fall, där regementschefens beslut endast i fråga om straffmätningen obe­tydligt avvikit från Hoflunds förslag. Förhållandet hade allenast varit det, att ärendet, sedan auditören avgivit sitt förslag och regementschefen därefter fattat sitt beslut, av Hoflund och, såsom Hoflund haft anledning antaga, även av regementschefen betraktats som avslutat. Av det anförda torde framgå, att det ingalunda från Hoflunds sida varit avsett att för­svåra eller omöjliggöra ett samrådande mellan regementschefen och audi­tören, och det tillämpade förfaringssättet torde desto mindre hava uppfat­tats sålunda av regementschefen som detsamma, enligt vad ovan nämnts, tillkommit på hans egen begäran. I många fall hade även regementsche­fen eller föredraganden i disciplinmål rådgjort med Hoflund innan bestraff­ning ålagts och inhämtat de upplysningar rörande dylika eller andra frå­gors juridiska sida, som ansetts erforderliga. Hoflund hade nu kontrasig­nera! samtliga under 1925 meddelade beslut i disciplinmål, beträffande vilka Hoflunds yttrande blivit inhämtat, och komme detta förfarande att tillämpas även framgent.

7. Volontär, som på grund av sjukdom avskedats från fast anställ­ning-, inkallad till värnpliktstjänstg-öring- innan inskrivningfsnämnd

beslutat rörande hans överföring-.

Handlingarna i ett genom klagomål av förre volontären Karl W. An­dersson hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende utvisa bl. a. föl­jande.

Sedan klaganden den 3 mars 1915 inskrivits såsom värnpliktig med nr 444 23/1915, hade han för tiden den 1 november 1915—den 31 oktober 1918 tagit anställning såsom volontär vid Andra livgrenadjärregementet, frän vilken anställning han på grund av sjukdom avskedats den 7 mars 1917. I egenskap av dåvarande befälhavare för Linköpings rullföringsområde, nr 23, hade majoren A. E. Björkman överfört klaganden, i samband med dennes avgång från berörda fasta anställning, till vapenför värnpliktig, varefter klaganden hösten 1917 inkallats till värnpliktstjänstgöring vid Första livgrenadjärregementet.

I infordrat yttrande, avgivet den 3 april 1925 anförde majoren Björk­man: Han hade grundat berörda överföring dels på det av vederbörande regementschef till stöd för klagandens avskedande åberopade, av t. f. rege­mentsläkaren L. Möller den 2 mars 1917 utfärdade läkarintyg, i vilket

113

klaganden förklarats vara på grund av lungtuberkulos till fast anställning vid krigsmakten oförmögen, dels ock på Björkman tillhandakommet ut­drag av stamrullan för Andra livgrenadjärregementet jämte anhållan om inskrivningsbokens komplettering och återsändande. Klagandens inkal­lande hösten 1917 hade berott på att hela den årsklassen då skulle inkallas.

I skrivelse till majoren Björkman den 7 maj 1925 anförde militieombuds­mannen:

§ 75 mom. 2 av den vid ifrågakomna tidpunkt gällande inskrivningsför- ordning (Sv. ffs. 465/1914) var av följande lydelse: »Den, som avgått på grund av sjukdom, skall genom rullförings- eller sjörullföringsbefälhava- rens försorg, på sätt i § 13 omförmäles, vid nästa inskrivningsförrättning anmälas, och äger nämnden pröva, huruvida sådan värnpliktig skall fri­kallas från värnpliktens vidare fullgörande eller överföras från vapen­tjänst till den särskilda befattning, vartill han finnes lämplig.»

Av detta författningsrum syntes framgå, att värnpliktig, som på grund av sjukdom avgått från fast anställning, kunde inkallas till värnplikts­tjänstgöring först efter det inskrivningsnämnden prövat frågan om veder- börandes tjänstgöringsskyldighet.

Då majoren Björkman emellertid vid överföringen av klaganden från fast anställning till beväringen och den därefter gjorda inkallelsen av klaganden till värnpliktstjänstgöring icke, såvitt av handlingarna fram- ginge, beaktat nyssnämnda stadgande, samt majorens yttrande i ärendet av den 3 april 1925 icke innehölle förklaring härutinnan, anmodades majoren att inkomma med förnyat yttrande.

I yttrande, avgivet den 12 maj 1925, anförde majoren Björkman: I militieombudsmannens skrivelse omförmälda stadgande i inskrivningsför- ordningen angående bestämmelser för överföring av från fast anställ­ning avgångna hade otvivelaktigt av majoren vid överföringen av klagan­den liksom i andra liknande fall beaktats. Då klaganden överfördes hade inskrivningsförrättningarna inom rullföringsområdet för året avslutats, vadan anmälan angående klaganden kunde ske först vid 1918 års inskriv- ningsförrättningar. Enligt vid tidpunkten för klagandens överföring gäl­lande bestämmelser skulle han ej behövt inkallas förrän efter sistnämnda inskrivningsförrättningar, men ändring häri hade emellertid inträffat ge­nom anbefallning om inkallelse av hela årsklassen 1917 redan på hösten 1917. Då kungörelsen om denna inkallelse utfärdades, kom den även att gälla klaganden såsom tillhörande den inkallade årsklassen. Omständig­heterna vid inkallelsen mindes majoren ej så långt efteråt, men otvivel­aktigt syntes det som om skäl icke förekommit att från inkallelsen undan­taga klaganden. Klart måste nämligen hava framstått det förhållande, att inskrivningsnämnden icke enbart på t. f. regementsläkarens intyg hade kunnat frikalla eller till icke vapenför överföra klaganden. Denne hade därföre bort anses såsom vapenför intill dess genom läkarbesiktning ut- 8 — Militieombudsmannens ämbetsberättclse.

114rönts eller på annat sätt ådagalagts, att så icke vore fallet. Angående kla­gandens hälsotillstånd vid inkallelsens utfärdande hade rullföringsbefäl- havaren ej haft annan kännedom än vad som framgått av t. f. regements­läkarens intyg samt därav att avsked från stamanställningen erhållits på grund av sjuklighet.

Vid ärendets avgörande den 5 augusti 1925 yttrade militieombudsmannen i fråga om klagandens i samband med hans avgång från fast anställning vid krigsmakten verkställda överföring till icke vapenför värnpliktig och hans inkallande till värnpliktstjänstgöring hösten 1917, att militieombuds­mannen väl funne dåvarande befälhavaren för Linköpings rullföringsom- råde, nr 23, hava härutinnan förfarit felaktigt, ity att det rätteligen ålegat nämnde rullföringsbefälhavare att, innan klaganden inkallades till värn­pliktstjänstgöring, hänskjuta frågan om hans tjänstgöringsskyldighet till prövning av vederbörande inskrivningsnämnd, men då det fel i tjänsten, vartill rullföringsbefälhavaren sålunda gjort sig skyldig, begåtts för så lång tid tillbaka, att jämlikt 5 kap. 18 § allmänna strafflagen ansvar för felet numera icke kunde utkrävas, funne militieombudsmannen klago­skriften icke föranleda ytterligare åtgärd.

8. Fråga om bestraffning av värnpliktig, som vid inryckning till tjänstgöring inställt sig ä regementets kasern i stället för

å angiven samlingsplats.

(Tillämpligt lagrum?)

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde byggmästaren John Olsson i Eskilstuna följande: Klagandens son värnpliktige nr 695 44/1922 John Olsson hade i och för fullgörande av repetitionsövning 1924 vid Södermanlands regemente inställt sig i god tid å regementets kasern- etablissement och därstädes anmält sig för vederbörande. Sedermera hade emellertid värnpliktige Olsson jämte åtskilliga andra värnpliktiga av rege­mentschefen översten G. Hedengren ådomts tre dagars vaktarrest för ur­aktlåtenhet att inställa sig å samlingsplatsen, järnvägsstationen i Sträng­näs. Värnpliktige Olsson hade visserligen av rullföringsbefälhavaren er­hållit order att inställa sig vid ifrågavarande järnvägsstation, men då det inryckning »dagen rådde starkt regn och värnpliktige Olsson anlänt till samlingsplatsen en timma före den utsatta tiden, hade han för att slippa driva omkring i staden begivit sig direkt till kasernen. Att värnpliktige Olsson ej inställt sig å järnvägsstationen, utan i stället i god tid anmält sig vid regementet före kontingentens ankomst borde väl ej vara belagt med straff. Under föregående år hade det varit tillåtet att inställa sig di­rekt vid regementet, varför det varit värnpliktige Olsson fullkomligt obe­

115

kant att hans tillvägagångssätt skulle vara straffbart. Klaganden an- hölle, att värnpliktige Olsson måtte befrias från arreststraffet.

I yttrande, avgivet den 5 november 1924 anförde översten Hedengren: Vid flera tillfällen under de senaste åren både oordningar inträffat vid värnpliktigas in- och utryckning till och från vapenövningar, och både klagomål däröver även anförts i pressen. Då vid inryckningen till rege- mentsövningarna år 1923 vissa oordningar inträffat i större omfattning än som hänt under närmast föregående år, både översten förebållit samt­liga då i tjänst varande värnpliktiga (av vilka de båda då yngsta årsklas­serna — till vilka värnpliktige Olsson hörde — även detta år fullgjort repetitionsövning) allvarligen det orätta häruti, varjämte översten fram­hållit att förseelser härutinnan skulle strängt beivras. Till förhindrande av ett återupprepande av förseelserna hade översten utfärdat vissa till- lägg till föreskrifterna för värnpliktigas samling och inryckning vid rege­mentet, bland annat avseende en del förtydliganden i rullföringsbefälets inkallelsekungörelser. Vid hämtningsbefälets avgång till inryckningen till årets regementsövningar hade översten låtit meddela dem befallning att noggrant övervaka efterlevnaden av utfärdade bestämmelser. För upp­rätthållande av ordningen under transporten samt vid inryckningen vore det ingalunda betydelselöst att samtliga inställelseskyldiga verkligen in­ställde sig å anbefalld tid och plats, då i annat fall den nödvändiga kon­trollen omöjliggjordes. Då dessutom de från vederbörande rullförings- befälhavare översända värnpliktskorten vore ordnade kontingentvis, komme en värnpliktigs inställelse å annan än fastställd plats och tid lätt att med­föra, att den värnpliktige ej hittade till sitt förband, alldenstund han komme att saknas vid den fördelning, som av vederbörande bataljonschef verkställ­des omedelbart efter kontingenternas ankomst. Vad byggmästare Olssons klagomål för värnpliktige Olssons räkning beträffade ville översten fram­hålla, att det vore ostridigt att den sistnämnde gjort sig skyldig till undan­hållande genom sin underlåtenhet att inställa sig som han bort vid kontin­gentens ankomst till järnvägsstationen. I klagoskriften anmärktes, att värnpliktige Olsson, som anlänt till staden ungefär en timme före den ut­satta tiden — klockan 12.15 eftermiddagen — för att ej behöva driva om­kring i staden i rådande regnväder direkt inställt sig vid kasernen. En­ligt vad som framginge av protokollet vid förhör med värnpliktige Olsson och vid vakten förd inpasseringslista hade värnpliktige Olsson inställt sig vid kasernen först klockan 12 middagen, varför han ändock syntes hava »drivit omkring i staden» så länge, att ett förlängande av denna tid med V* timme borde hava kunnat uthärdas även av värnpliktige Olsson, helst som det icke torde hava saknats möjligheter att under vänte­tiden komma under tak. Vad slutligen beträffade klagandens påstående, att inställelse direkt till regementet förut varit tillåten och det därför varit värnpliktige Olsson obekant, att hans tillvägagångssätt skulle vara straff­bart, ville översten framhålla, att det tydligt framginge av vederbörande

116

rullföringsbefälhavares lämnade skriftliga tillstånd att utebliva från sam­lingen i Eskilstuna, att inställelse skulle ske vid järnvägsstationen i Sträng­näs klockan 12.is eftermiddagen. Det värnpliktige Olsson ådömda straffet hade med hänsyn till omständigheterna utdömts synnerligen milt. över­sten hemställde, att ifrågavarande klagomål ej måtte föranleda någon an­nan militieombudsmannens åtgärd än hänvisning till anförande av besvär hos krigshovrätten, vilken utväg jämlikt vid straffets ådömande meddelad besvärshänvisning redan förut stått klaganden öppen.

Sedan värnpliktige Olsson hos krigshovrätten anfört besvär över rege­mentschefens ifrågavarande beslut, varigenom Olsson ålagts disciplin­straff för olovligt undanhållande, meddelade krigshovrätten den 16 mars 1925 utslag i målet, i vilket krigshovrätten yttrade: Enär Olsson, vilken av vederbörande rullföringsbefälhavare erhållit order att å angiven tid ifråga­varande dag inställa sig vid järnvägsstationen i Strängnäs, underlåtit detta och i stället något före nämnda tid infunnit sig vid regementets kasern i samma stad, samt Olsson, vilken väl härigenom ej gjort sig förfallen till ansvar för olovligt undanhållande, däremot genom sin berörda under­låtenhet ådagalagt försummelse i fullgörande av honom åliggande tjänste­plikt, funne krigshovrätten skäligt på det sätt fastställa överklagade be- straffningsåtgärden, att det Olsson ålagda, av honom undergångna disciplin­straffet av tre dagars vaktarrest förklarades skola räknas honom till last såsom hade han för tjänsteförsummelse jämlikt 130 § strafflagen för krigs­makten undergått motsvarande straff.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

Då regementschefens åtgärd att bedöma värnpliktige Olssons omförmälda underlåtenhet såsom olovligt undanhållande icke vore av beskaffenhet att böra göras till föremål för beivran från militieombudsmannens sida, fann militieombudsmannen skäligt låta bero vid vad i ärendet förekommit.

9. Fråga om vilka lagrum som äro tillämpliga vid åläggande av bestraffning för djurplågeri, begånget under tjänsteutövning.

Vid inspektion av Norrlands dragonregemente, som av militieombuds­mannen förrättats den 11 juli 1925, framställdes vid granskning av rege- mentskrigsrättens protokoll följande anmärkningar.

Den 28 juli 1922 meddelade krigsrätten, som bestod av krigsdomaren P. A. Svanström, tillförordnade auditören R. C. öhman, ryttmästaren K. H. Ljungqvist och fanjunkaren P. A. Stridfält, följande utslag i mål mot värn­pliktige nr 9 71/1921 Johan Herbert Renström:

»Genom den tilltalades eget erkännande är i målet utrett, att han den 11 juli 1922 under tjänstgöring såsom stallpost medelst en gödselkratta till­delat stamhästen nr 24/1 Young-Nepan ett slag i bakdelen, varav den skada,

117

som omförmäles i de av tjänstförrättande regementsveterinären Ragnar Palm den 18 och den 26 juli 1922 avgivna i målet åberopade intyg, följt; alltså prövar krigsrätten jämlikt 18 kap. 16 § allmänna strafflagen samt 98 § strafflagen för krigsmakten jämfört med 34 § samma lag rä1 tvist döma honom Johan Herbert Renström att för skadegörelse i förening med djur­plågeri undergå disciplinstraff av skärpt arrest i tio dagar.»

Det syntes militieombudsmannen anmärkningsvärt att, då förseelsen be­gåtts under tjänsteutövning, Renström icke fällts till ansvar jämväl enligt 130 § strafflagen för krigsmakten, varvid, med tillämpning av 131 § samma lag, särskilda ansvar skolat utmätas för samtliga de förseelser, hans gär­ning innefattat. (Jfr M. 0:s ämbetsberättelse till 1920 års riksdag sid. 137 ff.). Dessutom anmärktes att, då den åtalade gärningen bedömdes så­som skadegörelse, krigsrätten bort till stöd för den ålagda bestraffningen åberopa jämväl 19 kap. 20 § allmänna strafflagen.

Liknande anmärkning som den i ovan förstnämnda hänseende gjorda framställdes mot ett av regementskrigsrätten den 1 september 1922 medde­lat utslag i mål mot dragonen nr 45/5 Gustaf Albert Björklund, vilket ut­slag var av följande lydelse:

»Då tilltalade Björklund frivilligt erkänt, att han under tjänstgöring såsom stallpost den 22 sistlidne augusti i regementets stall med en gödsel- kratta tilldelat stamhästen nr 23/5 e. Goder två slag så att sårnader, vilka dock ej medfört framtida men, uppstått, prövar krigsrätten med stöd av 10 § strafflagen för krigsmakten och 18 kap. 16 § allmänna strafflagen rätt­vist döma honom Björklund att för djurplågeri höta 75 kronor till kronan.»

Beträffande sistnämnda utslag erinrades tillika, att med den ståndpunkt, krigsrätten intagit genom att icke anse 130 § strafflagen för krigsmakten tillämplig å det föreliggande fallet, krigsrätten bort förklara sig icke vara behörig att till prövning upptaga målet, som ansetts angå allenast för­brytelse, varå straff icke funnes utsatt i strafflagen för krigsmakten.

Vid krigsrättens sammanträde den 1 september 1922 tjänstgjorde såsom ledamöter i rätten krigsdomaren Svanström, auditören G. Ährling, rytt- mästaren C. R. K. Roth och fanjunkaren O. Israelsson.

Med anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombudsman­nen yttrande från krigsrättens ifrågavarande ledamöter.

Dessa anförde i yttrande, avgivet den 15 augusti 1925, att de medgåve, att ifrågavarande utslag vore felaktiga i de av militieombudsmannen angivna hänseenden samt att de i framdeles förekommande likartade fall komme att tillämpa den av militieombudsmannen hävdade uppfattningen.

Militieombudsmannen lät vid vad i ärendet förekommit bero.

118

10. Fråga om forum i krigsrättsmål rörande rymning.

(Jfr. militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdagsid. 314 ff.)

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av Västernorrlands regemente den 8 juni 1925 företagen granskning av rege- mentskrigsrättens protokoll antecknades följande.

Den 30 juni 1922 meddelade krigsrätten i mål mot värnpliktige nr 445 70/1916 Heddving Engelbert Sjöstedt, angående ansvar för rymning, föl­jande utslag:

»Som påtalade rymningsbrott förövats innan tilltalade Heddving Engel­bert Sjöstedt kommit att tillhöra Västernorrlands regemente och följakt­ligen nämnda regemente icke kan anses som det truppförband, vilket målet närmast angår, finner krigsrätten sig lagligen förhindrad att upptaga må­let till prövning.»

Vid beslutets meddelande tjänstgjorde i krigsrätten krigsdomaren W. Bergström, auditören Ragnar Svallingson, kaptenen Th. von Vegesack och fanjunkaren A. Vahrgren.

I skrivelse till regementschefen den 30 juli 1925 anhöll militieombuds­mannen om upplysning, huruvida Sjöstedt blivit för ifrågavarande för­brytelse lagförd inför annan domstol.

Såsom svar härå meddelade regementschefen i skrivelse den 5 augusti 1925, att Sjöstedt enligt dåvarande auditörens utsago icke blivit för ifråga­varande förbrytelse lagförd inför annan domstol.

Av det rörande Sjöstedt utfärdade värnpliktskortet, varav avskrift på begäran tillställdes militieombudsmannen, inhämtades, att Sjöstedt blivit den 6 februari 1920 överförd från Uppsala södra rullföringsområde, nr 54, till Falu västra rullföringsområde, nr 57, och den 7 april 1922 från sist­nämnda rullföringsområde till Sundsvalls västra rullföringsområde, nr 65.

Bestämmelserna om forum i krigsrättsmål innefattas i 40 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes. I berörda hänseende gäller som allmän regel, att, därest någon gjort sig skyldig till förseelse, som skall be­dömas av krigsdomstol, målet skall upptagas av regements- eller stations- krigsrätten vid det truppförband eller den station, som den tilltalade till­hör eller som målet närmast angår.

Vid ärendets avgörande den 9 oktober 1925 yttrade militieombuds­mannen:

Regementskrigsrättens vid Västernorrlands regemente utslag den 30 juni 1922, varigenom krigsrätten förklarat sig lagligen förhindrad att till pröv­ning upptaga det i ärendet ifrågakomna mål mot värnpliktige Sjöstedt an­gående ansvar för rymningsbrott, vore enligt militieombudsmannens me­ning stridande mot bestämmelserna i 40 § lagen om krigsdomstolar och

119

rättegången därstädes. Vid tidpunkten för målets anhängiggörande till­hörde nämligen Sjöstedt Västernorrlands regemente; och hade han alltså på grund av bestämmelserna i sagda lagrum haft att för rymningsbrottet svara inför nämnda regementskrigsrätt.

I ärendet vore upplyst, att Sjöstedt icke blivit vid annan domstol lagförd för ifrågavarande förbrytelse. Då numera, jämlikt 5 kap. 14 och 16 §§ all­männa strafflagen, rättigheten att fullfölja åtal mot Sjöstedt vore försutten, torde från vederbörande myndighets sida någon åtgärd mot Sjöstedt icke kunna vidtagas. Regementskrigsrätten hade sålunda genom sitt omför- rnälda beslut föranlett, att Sjöstedt för rymningsbrottet undgått laga an­svar.

Av de regementskrigsrättens ledamöter, vilka deltagit i beslutet, hade emellertid krigsdomaren Bergström avlidit och vore auditören Svallingson icke längre anställd vid krigsdomstol. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter i ärendet hade militieombudsmannen, som inhämtat, att Sjöstedt den 21 juli 1922 förklarats oduglig till krigstjänst, ansett sig icke behöva i rättsvårdens intresse vidtaga någon åtgärd mot ledamöter i rege­mentskrigsrätten för det fel, densamma begått vid meddelandet av före­varande utslag.

it. Fråga om gäldandet av kostnaden för medikolegal besiktning ochliköppning. I

I ett hos militieombudsmannen av Dan Lundin i Ryggskog, Loos, an- hängiggjort ärende angående vanvård av klagandens numera avlidne son värnpliktige nr 158 62/1923 Rudolf Lundin (se denna ämbetsberättelse sid. 12 ff.), anhöll klaganden — med föranledande av ett av marinöverläkaren i ärendet avgivet utlåtande — att militieombudsmannen ville föranstalta därom att obduktion verkställdes å Rudolf Lundins döda kropp, på det att dödsorsaken måtte bliva lagligen fastställd. Sedan militieombuds­mannen i ämbetsskrivelse till medicinalstyrelsen den 5 september 1924 an­hållit att styrelsen ville — eventuellt efter föranstaltande om obduktion å Lundins lik, där sådan kunde tjäna till upplysning i saken — till militie­ombudsmannen inkomma med utlåtande i ärendet, fann medicinalstyrelsen för klarläggande av dödsorsaken nödvändigt att få en rättsmedicinsk ob­duktion verkställd och föranstaltade förty om dylik obduktion, vilken verkställdes den 16 september 1924. I utlåtandet över obduktionen uttalade obduktionsförrättaren, att dödsorsaken, i främsta rummet beroende på den långt framskridna likförvandlingen, icke kunnat genom obduktionen klar­göras.

Vid prövning av vad i ärendet förekommit fann militieombudsmannen, att förste marinläkaren i marinläkarkåren K. V. Dahlman, vilken var den, som haft vården om värnpliktige Lundin under hans sjukdom, i vissa

120hänseenden visat försummelse och oförstånd i sin tjänst, men att han icke kunde göras ansvarig för den dödliga utgången av Rudolf Lundins sjuk­dom. För den förseelse, militieombudsmannen funnit Dahlman hava låtit komma sig till last, ställde militieombudsmannen honom under åtal inför vederbörlig domstol.

»

Från Dan Lundin inkom sedermera till militieombudsmannen en skri­velse, däri han — under uppgift att honom genom vederbörande lands­fiskal avfordrats 30 kronor, utgörande kostnaden för den rättsmedicinska besiktningen och liköppningen å hans sons kropp — anhållit om upplys­ning, huruvida berörda kostnad rätteligen skulle gäldas av honom.

Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll militieombudsman­nen i ämbetsskrivelse till medicinalstyrelsen den 5 januari 1925, att sty­relsen ville avgiva yttrande över Dan Lundins ifrågavarande framställ­ning.

I yttrande, avgivet den 3 februari 1925, anförde medicinalstyrelsen: I förenämnda ärende både klaganden anhållit att medicinalstyrelsen måtte föranstalta om obduktions verkställande å sonens döda kropp för fast­ställande av dödsorsaken. Sedan militieombudsmannen i skrivelse till styrelsen den 5 september 1924 anhållit om styrelsens utlåtande i ärendet, hade styrelsen funnit nödvändigt för klarläggande av dödsorsaken att rättsmedicinsk obduktion verkställdes, vilken ägt rum den 16 i samma månad. Sedan därefter räkningar å obduktionskostnaderna inkommit till styrelsen, hade desamma godkänts till betalning den 30 september 1924, varefter räkningarna översänts till länsstyrelsen i Gävleborgs län för räkningsbeloppens utbetalning till räkningsutställarna, varvid styrelsen beträffande åtgärder för statsverkets gottgörande hänvisade till kungl. brevet den 27 januari 1911 till statskontoret och kammarrätten. Den ur­sprungliga i huvudsak ännu gällande bestämmelsen i fråga om obduk- tionskostnads gäldande återfunnes i kungl. brevet den 9 juni 1762, där det stadgades, att dylik kostnad skulle förnämligast ersättas av den brotts­lige eller den, som till sådan besiktning varit vållande, så långt hans egen­dom räckte, men att om hos honom icke funnes tillgång eller om baneman ej blivit övertygad, statsmedel skulle därtill användas. På av styrelsen sedermera gjord hemställan om förklaring, huruvida styrelsen borde med stöd av kungl. brevet den 9 juni 1762 söka åt statsverket vinna ersättning för förskjutna kostnader för rättsmedicinsk besiktning å lik efter själv­mördare, hade Kungl. Maj:t enligt brev till styrelsen den 2 april 1898 — enär av kungl. brevet den 9 juni 1762 med nödig tydlighet framginge, att med de i detsamma givna stadgandena i ämnet åsyftats allenast att ersätt­ning för de av rättsmedicinsk besiktning föranledda kostnader, i händelse straffbar gärning funnes vara begången, skulle, så vitt ske kunde, ut­krävas av den brottsliges egendom — funnit framställningen icke för­anleda till vidare yttrande än att styrelsen ägde ställa sig gällande före­

121

skrifter till behörig efterrättelse. I ovan omnämnda kungl. brev den 27 januari 1911 stadgades slutligen, att av länsstyrelserna utbetalade belopp för medikolegala besiktningar skulle i länsräkenskaperna upptagas såsom »förskott till ersättning av andra förskottstagare» och å detta konto balan­seras till dess länsstyrelserna sökt uttaga dem av de enligt vederbörande domstols utslag ersättningsskyldiga, varefter influtna belopp skulle gott- göras nämnda förskottskonto, men belopp, som ej kunnat uttagas, omföras för att upptagas såsom utgift å anslaget till medikolegala besiktningar. Då av ovan återgivna bestämmelser måste anses framgå, att medikolegal besiktning endast borde ersättas av den, som av vederbörande domstol be­funnes genom straffbar gärning hava vållat besiktningen, syntes någon skyldighet för Dan Lundin att ersätta kostnaden för den i ärendet före­varande obduktionen icke föreligga.

Militieombudsmannen anmodade genom skrivelse den 10 februari 1925 länsstyrelsen i Gävleborgs län att inkomma med yttrande i ärendet.

I yttrande, avgivet den 27 februari, anförde med anledning härav läns­styrelsen: Sedan länsstyrelsen genom anordning den 16 oktober 1924 för­skottsvis utbetalt 30 kronor, utgörande kostnader för rättsmedicinsk be­siktning och liköppning å döda kroppen efter värnpliktige Lundin, hade anordningshandlingarna med skrivelse den 6 december 1924 över­sänts till landsfiskalen i Loos’ distrikt, vilken anmodats vidtaga på ho­nom ankommande åtgärder för utfående av det förskjutna beloppet samt, om hinder mötte för beloppets utbekommande, till länsstyrelsen återställa handlingarna. Den 31 december 1924 hade från landsfiskalen inkommit i post­anvisning 30 kronor med uppgift, att beloppet utgjorde ersättning för ovannämnda förskott. Då länsstyrelsen av remissen från militieombuds­mannen dåmera erfarit, att obduktionskostnaderna blivit av Dan Lundin ersatta, men att någon skyldighet för honom att gälda ifrågavarande be­lopp icke förelegat, hade länsstyrelsen genom anordning den 27 februari 1925 från anslaget till medikolegala besiktningar utanordnat och den 24 mars 1925 låtit tillställa Dan Lundin 30 kronor såsom gottgörelse för vad han i ovanberörda avseende utgivit.

Vid skrivelsen hade länsstyrelsen fogat ett av Dan Lundin den 24 mars 1925 dagtecknat meddelande, att, sedan han nämnda dag återbekomma det belopp, 30 kronor, som han erlagt för ifrågavarande rättsmedicinska be­siktning och liköppning å hans sons kropp, han återkallade sin hos militie­ombudsmannen gjorda framställning i ärendet.

Militieombudsmannen lät vid vunnen rättelse bero.

122

12. Fråga om rätt för arbetschef vid förläggning för samvetsömma värnpliktiga att för förläggningens räkning rekvirera

köttkonserver.

Vid av lnilitieombudsmannen den 24 juli 1925 förrättad inspektion av de samvetsömma värnpliktigas förläggning å Hamra kronopark antecknades följande.

Enligt arméförvaltningens intendents- och civila departements samt sjukvårdsstyrelses skrivelse den 2 maj 1923 till jägmästaren i Hamra revir skulle underhåll, inkvartering och avlöning åt de värnpliktiga, som å Hamra revir utförde civilt arbete i stället för tjänstgöring vid krigsmak­ten, ombesörjas av jägmästaren i sagda revir. Förplägnaden skulle utgå med en tillagad portion per man och dag, sammansatt enligt krigspor- tionsstaten, varvid i staten upptagna normalartiklar helt eller delvis finge utbytas mot däri angivna utbytesartiklar, men ägde jägmästaren att, där så befunnes erforderligt, tillfälligtvis öka eller minska portionsstatens näringsvärde. Jägmästaren bemyndigades att till för kronan fördelakti­gaste pris upphandla — där så befunnes lämpligt under hand — erforder­liga proviantartiklar ävensom kreatur för de värnpliktigas förseende med kött och mjölk. Vissa artiklar finge dock icke upphandlas utan skulle rekvireras från Dalregementet, nämligen hårt rågbröd, gryn av olika slag samt ärter och bönor, ost, fläskkonserver och köttkonserver, rostat kaffe, socker och salt samt havre. Ifrågavarande artiklar skulle från ovannämnda truppförband rekvireras i god tid före deras beräknade användning även­som lämpligen omfatta en månads behov, per gång. Artiklarna skulle så emballeras, att desamma icke under transporterna loge skada. Frakt­kostnaderna skulle förskjutas av jägmästaren.

På grund av bestämmelserna i ovanberörda skrivelse hade kronojägarenH. Halvarson i egenskap av förläggningsföreståndare vid visst tillfälle innevarande år rekvirerat för förläggningens räkning 500 portioner kött- konserver (vank kokt kött) samt 1,000 portioner köttkonserver (köttbullar).

Berörda köttkonserver hade emellertid icke erhållits.Med anledning härav hade Halvarson i skrivelse till arméns intendentur-

förråd i Stockholm den 22 juni 1925 anhållit, att ifrågavarande konserver måtte från intendenturförrådet utlämnas.

Tjänstförrättande förrådschefen kaptenen G. F. Lilljeforss hade den 25 juni 1925 å rekvisitionen tecknat följande resolution:

»överlämnas för behörig åtgärd till I. 13, som enligt meddelande frånI. D. Und. (kapt. Bergh) har att handlägga ärenden rörande ifrågavarande förläggning.»

Regementisintendenten vid Dalregementet kaptenen W. Larsen hade emellertid den 26 juni 1925 på befallning tecknat följande resolution å handlingen:

123

»Omskrivna konserver, rörande vilka resolution förut lämnats, kunna icke utlämnas.»

I skrivelse den 27 juni 1925 till tjänstförrättande chefen för intendents- departementets underhållsbyrå kaptenen Aug. Bergli anhöll Halvarson om upplysning, huru han lämpligast skulle kunna anskaffa omförmälda kött­konserver, då anskaffning och förvaring av färskt kött vore förenat med stora svårigheter under den varma årstiden.

Skrivelsen översändes av kaptenen Bergh den 7 juli 1925 till regements- iptendenten vid Dalregementet med följande resolution:

»Under hänvisning till telefonsamtal i dag överlämnas härmed denna handling för vederbörlig handläggning, varefter densamma torde hit åter­sändas.»

Sedermera återställdes handlingen till Halvarson med följande av kap­tenen Larsen å densamma den 9 juli 1925 tecknade meddelande:

»Till svar å denna utom vanlig tjänsteväg avlåtna framställning, som härmed återgår, får jag meddela att rekvirerade fcöUkonserver icke komma att tillhandahållas. Däremot kan nu som förut påräknas fläskkonserver och armékonserver, om rekvisition hit insändes.

Enligt telefonmeddelande i dag från kapten Bergh kommer svar från honom icke att till Eder avlåtas.» I

I skrivelse till arméförvaltningens intendentsdepartement den 8 augusti 1925 anhöll militieombudsmannen, att departementet ville verkställa utred­ning angående anledningen därtill att förenämnda rekvisition av köttkonser- ser, som — ehuru den underskrivits allenast av Halvarson — måste anses vara i vederbörlig ordning avlåten, icke föranlett rekvirerade varors över­sändande till ifrågavarande förläggning. I skrivelsen anfördes vidare: Det syntes militieombudsmannen uppenbart att, därest köttkonserver av det i rekvisitionen angivna slaget icke funnits tillgängliga, men däremot kött- konserver av annat slag förefunnits, det bort åligga regementsförvaltningen att härom lämna meddelande till Halvarson för beredande av tillfälle för denne att rekvirera köttkonserver av annan kvalitet i de beställdas ställe. För det fall åter, att till äventyrs de Dalregementet tilldelade köttkonser­verna redan vid rekvisitionens ankomst varit förbrukade, hade det givet­vis ålegat regementsförvaltningen att för departementet anmäla förhållan­det ävensom de anspråk i förevarande hänseende, som från förläggningens sida gjorts, på det att departementet skulle bliva i tillfälle vidtaga erfor­derliga åtgärder.

I yttrande den 2 oktober 1925 meddelade intendentsdepartementet bl. a., att rekvisition å köttkonserverna i fråga ännu en gång avlåtits och denna gång effektuerats av departementet.

Då rättelse sålunda vunnits, lät militieombudsmannen vid vad i ärendet förekommit bero.

124

13. Fråga om tidpunkten, från vilken underhäll från Vadstena krigsmanshuskassa skall utgå.

Förre dragonen vid Livregementets dragoner Carl Arvid Löf i Blocksta, Boglösa, anhöll i en den 6 februari 1925 dagtecknad, till militieombudsman- nen insänd skrift om militieombucLsmaimens biträde för utbekommande av pension för tiden från sitt avskedstagande 1896 till viss dag 1923, då han på egen ansökan erhållit pension.

Löf anförde följande: Under rekrytövningarna 1890 hade han vid en upp­ställning blivit vådaskjuten av en kamrat, därvid Löfs synförmåga ned­satts, så att han vid generalmönstringen 1896 nödgats begära avsked. Efter olyckshändelsen hade krigsrätt hållits, men protokollet hade Löf fått först tre månader efter avskedstagandet och hade han med anledning därav icke kunnat göra framställning om pension genast vid mönstringen. Han hade hela tiden trott, att han fått s. k. sjukhusavsked, vilket skulle hava berätti­gat honom till pension. Han hade väntat på pension till år 1923, då han sökt pension och fått sådan med 73 kronor för år från ansökningsdagen. Löf ansåge sig berättigad att utfå det belopp, som han, i händelse begäran framställts vid generalmönstringen, skulle från sitt avskedstagande från krigstjänsten ovillkorligen erhållit.

I av militieombudsmannen begärt utlåtande, avgivet den 24 februari 1925, anförde arméförvaltningens civila departement: Löf, som vore född den 10 november 1868 och erhållit avsked ur krigstjänsten »för framtida väl» den 5 september 1896 efter en tjänstetid av 6 år 6 månader 29 dagar, hade enligt departementets beslut den 10 januari 1924 på grund av ögon­skada, ådragen under militärtjänstgöring, tillerkänts underhåll i andra klassen av Vadstena krigsmanshuskassa med ett årligt belopp av 48 kronor att beräknas och utgå från och med den 1 augusti 1923 eller från och med månaden näst efter den, då hans ansökning dagtecknats. Tillika hade Löf enligt samma beslut tilldelats den underhållsförhöjning om 25 kronor för år, som enligt kungörelsen den 6 augusti 1909 tillkomme understödstagare, vilka uppnått en levnadsålder av 50 år, att ävenledes beräknas och utgå från och med den 1 augusti 1923. I skrivelse till departementet den 17 juni 1924 hade Löf anhållit, att hans underhåll måtte få beräknas och utgå från och med den 21 maj 1890, vid vilken tidpunkt han genom olyckshän­delse ådragit sig nämnda ögonskada. Då emellertid tidpunkten för utgåen­det av det Löf tillerkända underhållet bestämts i överensstämmelse med vad i dylika fall plägat ske, hade departementet funnit, med stöd jämväl av Kungl. Maj:ts uppå ansökan av förre soldaten vid Västerbottens rege­mente O. A. Svärd den 12 november 1923 i liknande fall meddelat beslut, sig icke kunna bifalla Löfs anhållan, varom. Löf genom vederbörande rege­mentschef underrättats. Enligt vad som framginge av Löfs nu ifråga­varande skrift syntes han vilja göra anspråk på att få komma i åtnjutande

125

av underhåll från dagen för avskedstagandet eller den 5 september 1896. I anledning härav ville departementet till en början framhålla, att någon föreskrift, som bestämde, när ett på grund av skada eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, tillerkänt årligt underhåll från Vadstena krigs- manshuskassa skulle börja utgå, icke funnes. De enda föreskrifter, en­ligt vilka dylika underhåll tillerkändes avskedade krigsmän, återfunnes i nådigt brev den 6 maj 1881, kungjort genom arméförvaltningens civila departements cirkulär den 14 juni 1881. Dessa föreskrifter avhandlade emellertid endast de villkor, som skulle vara uppfyllda för att den avske­dade måtte komma i åtnjutande av underhåll eller s. k. gratial från Vad­stena krigsmanshuskassa. Bland annat föreskreves som villkor för dylikt underhålls åtnjutande, att den i tjänsten ådragna skadan eller sjukdomen skulle hava menligt inverkat på vederbörandes arbetsförmåga eller med­fört, att den avskedade endast i ringa mån blivit i stånd att med arbete bidraga till sin utkomst. Om tidpunkten för underhållets utgående nämn­des däremot intet. Hittills hade dock alltid varit brukligt, att nämnda tid­punkt bestämts från och med månaden näst efter den, då vederbörandes ansökan om underhåll dagtecknats. Departementet hade nämligen varit och vore fortfarande av den uppfattningen, att ovannämnda menliga in­verkan på arbetsförmågan eller inskränkning av förvärvsmöjligheterna ej skäligen kunde anses hava inträtt förr än den avskedade medelst ansökan tillkännagivit, att han vore i behov av understöd. Att departementets upp­fattning härutinnan delats av Kungl. Maj:t framginge av ett flertal med­delade nådiga beslut i anledning av gjorda ansökningar om utsträckt tid för åtnjutande av gratial från Vadstena krigsmanshuskassa. Två av de senaste besluten härom hade meddelats departementet genom ämbetsskri­velser av den 29 juni och den 12 november 1923. Löfs ansökning vore dag- tecknad den 19 juli 1923, och hade i anledning därav tidpunkten för begyn­nandet av underhållets utgående bestämts till den 1 augusti samma år. Departementet hemställde att Löfs anhållan icke måtte föranleda någon åt­gärd från militieombudsmannens sida.

Med hänsyn till innehållet i arméförvaltningens civila departements i ärendet avgivna utlåtande, varav Löf erhöll del, fann militieombudsman-nen ej anledning att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

«

14. Fråga om förverkande av å postsparbank insatta medel för vid marinen fast anställd, som jämlikt 29 § strafflagen för krigs­

makten skilts från tjänsten.(Jfr militieombudsmannens här nedan sid. 156 tf. återgivna fram­

ställning till Konungen i ärende rörande detta ämne.)I en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll förre matrosen vid

6. matroskompaniet nr 180 Evald Westerberg om upplysning, huruvida han, som den 4 januari 1921 blivit skild från tjänsten, kunde påräkna

126

militieombudsmannens bistånd för utbekommande av de postsparbanks­medel, vilka till ett belopp av över 1,000 kronor under 6 års tid insatts dels av hans lön och dels av hans inbesparade beklädnadspenningar.

Genom skrivelse den 10 mars 1925 till stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm infordrade militieombudsmannen vederbörandes ytt­rande angående anledningen till klagandens skiljande från tjänsten även­som uppgift om den slutlikvid, som med anledning av avskedet hade med klaganden verkställts.

Den 5 juni 1925 överlämnade stationsbefälhavaren chefens för under­officers- och sjömanskårerna yttrande av den 30 maj 1925, vari anfördes följande.

Klaganden hade skilts från tjänsten den 4 januari 1921 jämlikt § 29 strafflagen för krigsmakten, sedan han dagen förut påbörjat avtjänandet av honom av stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm ådömt straff av i en hot 8 månaders straffarbete. Vid klagandens avgång ur tjänsten hade med honom uppgjorts slutlikvid, och enligt den häröver i stationskontoret förvarade slutlikvidlistan hade klagandens tillgångar ut­gjorts av:

behållning i beklädnadskontot ............................. kronor 185: 71i postsparbanken insatta beklädnadsmedel .. » 634: —i postsparbanken innestående avlöning och lega » 330: 9 3

Summa kronor 1,150: 6 i

I överensstämmelse med de vid sagda tidpunkt gällande reglementsföre- skriftema hade medlen disponerats sålunda:

till beklädnadsanslaget jäml. R. M. I § 151 mom.16 andra stycket ............................................. kronor 185: 71

till beklädnadsanslaget jäml. R. M. I §> 151 mom.16 första stycket ................................................... » 634: —

till rekryteringsfonden jäml. R. M. I § 142 mom. 4 » 330:9 3Summa kronor 1,150: 6 4

Klaganden hade sålunda genom sitt skiljande från tjänsten författnings­enligt förverkat rätten till utbekommande av förestående besparingar.

De åberopade föreskrifterna i reglemente för marinen del I (R. M. I) hade följande lydelse:

§ 142.

Mom. 4. I händelse den, för vilken medel blivit i postsparbanken enligt mom. 1 insatta, bevisligen rymt eller blivit från tjänsten skild, skola såväl dessa medel som hans i postsparbanken tilläventyrs insatta lega (bil. 15)

127

till så stor del, som ej erfordras för gäldande av hans skuld till kronan för beklädnad eller eljest, vara jämte upplupen ränta förverkade och till­falla statsverket, att användas till en rekryteringsfond för antagande av manskap vid sjömanskåren; skolande dock ertappad rymmares förverkade medel deponeras i stationens kassa, intill dess vid karlens avgång från kå­ren blivit utrönt, huru stor del därav erfordras till gäldande av den skuld till kronan, vari han vid avgången möjligen kan häfta.

För den, som saknats under en tid av sex månader, skall, vad av nu nämnda tillgångar icke erfordras för gäldande av hans skuld till kronan, tillsvidare deponeras i stationens kassa (§ 141: 6).

§ 151.

Mom. 16. Den, som bevisligen rymt eller blivit från tjänsten skild, för­verkar all rätt till vad på grund av mom. 10 kan för honom innestå i post­sparbanken; skolande vad därav icke åtgår till betäckande av den skuld å beklädnaden, vari han kan häfta, återgå till beklädnadsanslaget. Kan skulden icke betäckas med berörda sparbanksmedel, skall för den, som icke kvarstår i tjänst, vad därutöver för ändamålet erfordras utgå av hans jämlikt § 142:1 innehållna och i postsparbanken insatta avlöningsmedel samt hans i postsparbanken tilläventyrs insatta lega, allt jämte upplupen ränta.

Den, som blivit från tjänsten skild, förverkar jämväl all rätt till det saldo honom till godo, som vid avslutandet av beklädnadskontot må hava uppstått, skolande beloppet härav tillgodoföras beklädnadsanslaget.

Enär klaganden blivit den 4 januari 1921 jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten skild från tjänsten samt han sålunda enligt då gällande be­stämmelser i reglemente för marinen del I § 142 mom. 4 och § 151 mom. 16 förverkat sin rätt till de penningmedel, som i klagoskriften omförmäldes, fann militieomhudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Förre korpralen vid 1. eldarkompaniet nr 293 Otto Bernhard Norrman anförde i en insänd klagoskrift: Klaganden, som erhållit avsked från flot­tan på grund av bestämmelse i 29 § strafflagen för krigsmakten, hade där­vid ej utfått sina under anställningen vid flottan på postsparbanken insatta avlöningsmedel, utan hade dessa medel, enligt vad som meddelats klagan­den från vederbörande expedition, indragits såsom ersättning för de av honom i tjänsten använda uniformskläder. Emellertid hade klaganden i fulltaligt skick återställt klädespersedlarna. Han hade varit anställd under tiden den 1 februari 1921—den 31 december 1923 och ansåge, att avlönings- reglementet för fast anställt manskap vid armén och marinen av den 29

128

juni 1921 bort hava å honom tillämpats vid hans avskedstagande. Klagan­den anhölle, att militieombudsmannen ville förhjälpa honom till hans rätt.

I infordrat yttrande anförde stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona bl. a. följande: Frågan om utbetalning av postsparbanksmedel i föreliggande fall vore av tvistig beskaffenhet och vore för närvarande föremål för myndigheternas prövning. För belysande härav hänvisades till handlingarna i ett analogt fall rörande förre 3. klass sjömannen vid 5. matroskompaniet nr 255 Svensson, varav framginge bl. a. att stations­befälhavaren genom resolution den 5 februari 1925 avslagit Svenssons be­gäran om utbetalning av postsparbanksmedel, men att marinförvaltningen efter besvär av Svensson genom utslag den 5 mars med undanröjande av resolutionen visat målet åter till stationsbefälhavaren för utbetalning av klagandens tillgodohavande. I sagda ärende hade stationsbefälhavaren den 26 mars 1925, med hänsyn till ärendets omfattande konsekvenser, re­solverat, att medlen skulle utbetalas till Svensson först när laga kraft- vunnet utslag förelåge. Såsom handlingarna utvisade, hade chefen för sta- tionskontoret sedermera anfört besvär hos kammarrätten över marinför- valtningens ifrågavarande utslag. Av ovanstående framginge, att frågan, huruvida i nu förevarande ärende klaganden skulle utfå sina postspar­banksmedel, borde för närvarande anstå. Därest och så snart slutgiltigt utslag förelåge, utvisande att avlöningsmedel i dylika fall finge utbetalas, komme emellertid klaganden att, utan särskild ansökan, utfå sitt tillgodo­havande.

Sedan militieomhudsmannen inhämtat, att kammarrätten i det av sta­tionsbefälhavaren omförmälda ärendet genom utslag den 18 maj 1925 fun­nit sig icke kunna till prövning upptaga de över marinförvaltningens ut­slag anförda besvären, anhöll militieomhudsmannen i skrivelse den 4 augusti 1925 till stationsbefälhavaren om meddelande, huruvida beslut fattats rörande klagandens anspråk på utbekommande av de för honom i postsparbank insatta avlöningsmedlen.

Tjf. stationsbefälhavaren meddelade såsom svar härå i skrivelse den 6 augusti, att de för klagandens räkning i postsparbank insatta avlönings­medel, utgörande 328 kronor 34 öre, till klaganden utbetalts.

Militieomhudsmannen lät vid vunnen rättelse bero.

15. Fråga om tolkningen av § 16 i förordningen den 5 november 1915 (Sv. förf.-saml. nr 518) angående arméns reservstater. I

I en insänd skrift anförde fanjunkaren i Skånska dragonregementets re­serv K. A. Ohlson, förutvarande fanjunkare på reservstat, följande: Den 21 februari 1916 hade Ohlsson till chefen för Skånska dragonregementet inlämnat ansökan om överflyttning till reservstat och därvid tillika an-

129

hållit att, i enlighet med § 16 i förordningen den 5 november 1915 angående arméns reservstater få genom erläggande av exspektansavgifter göra sig berättigad till pension ur arméns pensionskassa vid uppnådd pensionsålder. Denna ansökan hade bifallits i sin helhet, alltså även i vad erläggandet av exspektansavgifterna för delaktighet i arméns pensionskassa beträffade. Då Ohlsson sedermera erhållit meddelande, att han tillerkänts allenast re­servstatspension med 650 kronor per år, hade han till arméförvaltningens civila departement ingivit anhållan, åtföljd av bestyrkt avskrift av sin till chefen för Skånska dragonregementet inlämnade ansökan om övergång till reservstat, om upplysning, huruvida Ohlsson hade att emotse vanlig pension ur arméns pensionskassa eller ej. Med anledning av från denna myndighet erhållen svarsskrivelse anhölle Ohlsson, om militieombudsman- nens hjälp till att få utrönt, dels huruvida arméförvaltningens civila de­partements tolkning av ifrågavarande § 16 vore riktig och om man således ej skulle kunna bereda sig bättre pensionsförhållanden genom erläggandet av omförmälda exspektansavgifter, dels ock, om så ej skulle vara förhål­landet, huruvida Ohlsson kunde bliva lidande på att, såsom av arméför­valtningens civila departements skrivelse syntes framgå, hans anhållan icke blivit i behörig ordning behandlad från regementschefens sida. Det syntes Ohlsson att, om den åberopade paragrafen kunde tolkas så som den i detta fall blivit, den vore fullständigt värdelös och missledande; och skulle Ohlsson i ty fall aldrig hava begärt övergång till reservstat.

Ohlssons ovannämnda ansökan av den 21 februari 1916 hade följande lydelse:

»Till chefen för Kungl. Skånska dragonregementet.Härmed får jag vördsamt anhålla att omedelbart efter vårinspektionens

slut innevarande år bliva överflyttad till reservstat och får jag lika vörd­samt anhålla att i enlighet med Svensk Författningssamling nr 518/1915 § 16 genom erläggande av exspektansavgifter få gorå mig berättigad till pen­sion ur arméns pensionskassa vid uppnådd pensionsålder.

Ystad den 21 februari 1916.

K. A. Ohlsson.Fanjunkare.»

A densamma hade chefen tecknat:

»Bifalles under maj månad från dag, som framdeles blir Fanjunkare Ohlsson meddelat.

Ystad den 23/2 1916.

W. Croneborg.Regementschef.»

9 — Mililieombudsmannens umbetsberättelse.

130

Skrivelserna från arméförvaltningens civila departement till regements­chefen och Ohlsson lydde:

»Till chefen för Kung!. Skånska dragonregementet.

I skrivelse till Kungl. Arméförvaltningens civila departement den 1 no­vember 1924 har Ni, med överlämnande av tjänsteförteckning, intyg om fullgjord tjänstgöringskyldighet samt åldersbevis rörande underofficeren på reservstat i lägre löneklassen vid regementet, Fanjunkaren K. A. Ohls­son, anhållit om departementets yttrande i fråga om rätt för Ohlsson att efter avgången från nämnda beställning åtnjuta pension.

Med anledning härav får departementet meddela, att Ohlsson, sedan lian vid uppnådd åldersgräns i vederbörlig ordning erhållit avsked på grund av stadgande^ i § 13 av nådiga förordningen den 5 november 1915 an­gående arméns reservstater, äger att efter avskedet åtnjuta pension enligt § 14 av samma nådiga förordning med 650 kronor för år, dock med avdrag av den pension, som, på sätt angives i § 16 av förordningen, tilläventyrs ma tillkomma honom från arméns pensionskassa. Stockholm den 14 november 1924.

F. Bergenkolts.

Karl Edv. Sterky.Erik Ström.»

»Till fanjunkaren i Kungl. Skånska dragonregementets reserv K. A. Ohls­son, Höör.

Med anledning av Eder i skrivelse den 24 innevarande januari gjord förfrågan får jag på uppdrag av Kungl. Arméförvaltningens civila de­partement härmed meddela, att Ni enligt från Arméns pensionskassa in­hämtad upplysning icke bibehållit Eder delaktighet i nämnda kassa samt att någon framställning i detta hänseende från regementschefen icke gjorts. Skulle emellertid dylik framställning hava gjorts och Ni i anledning där­av tilldelats pension från Arméns pensionskassa, hade beloppet av denna pension enligt § 16 i nådiga förordningen den 5 november 1915 angående Arméns reservstater avdragits .å Eder nu tilldelad pension. Någon för­lust har Ni sålunda icke tillskyndats genom avståendet från pensionsrätt i Arméns pensionskassa. Stockholm den 27 januari 1925.

G. Samuelson.»

Med anledning av klagoskriften infordrade militieombudsmannen ytt­rande från direktionen över arméns pensionskassa. I yttrande, avgivet den 11 februari 1925, anförde direktionen följande.

Enligt § 16 i reservstatsförorclningen förlorade den, som överginge till reservstat sin delaktighet i arméns pensionskassa. I stället ägde han en­ligt § 14 i berörda förordning efter avgång från beställning på reservstat

131

åtnjuta pension av statsmedel (reservstatspension) med i sistnämnda para­graf närmare angivna belopp. Såsom bidrag till kostnaden för beredande av nämnda pension skulle enligt § 18 i samma förordning årligen, under det beställningen å reservstat innehades, erläggas en avgift av tre pro­cent å det vederbörande, enligt vad förut sagts, tillkommande pensions­beloppet. Beser vstatspensionerna gäldades från ett särskilt anslag till ar­méns reservstater och utbetalades genom arméförvaltningens civila de­partements försorg. De vore sålunda helt skilda från arméns pensions­kassa. Enligt vad förut sagts förlorade den, som övergått på reservstat, därmed sin delaktighet i arméns pensionskassa. I nämnda bestämmelse vore dock den inskränkningen gjord, att den, som vid övergången redan vore, d. v. s. redan uppnått 50 levnadsår och 30 tjänstår efter tjugonde åldersåret, eller därefter genom exspektansavgifters erläggande gjorde sig berättigad till pension ur arméns pensionskassa, efter avskedet från be­ställningen på reservstat undfinge dylik pension i den klass, han vid över­gången till reservstat tillhört, mot det att häremot svarande belopp av- droges å den statspension, som tillkomme honom. Bestämmelserna om ex­spektansavgifters erläggande återfunnes i §§ 48 och 65 i reglementet för arméns pensionskassa av den 26 februari 1904. I mom. 3 av förstnämnda paragraf stadgades sålunda, att den delägare, som tjänt i fidla 25 år efter adertonde åldersåret, kunde träda ur sin innehavande tjänst och genom ex­spektansavgifters erläggande enligt § 65 lösa. de bristande tjänståren och därigenom bereda sig rätt till åtnjutande av pension vid exspektansårens utgång. Jämlikt § 65 skulle den, som enligt nyss berörda bestämmelse löste bristande tjänstår förrän han vore 45 år gammal, för varje dylikt år erlägga tredubbla årliga avgifter, och den, som löste bristande tjänst­år sedan han fyllt 45 år, dubbla avgiften emot vad den tjänande i samma klass enligt § 57 mom. 1 erlade. Enligt § 57 inom. 1 skulle varje i tjänst varande delägare i arméns pensionskassa till samma kassa betala en är­lig avgift av sex procent utav den pensionssumma, som enligt gällande pensionsstat funnes anslagen för den klass, vartill lian hörde. Dessa be­stämmelser medförde, att pensionsavgifterna för den, som vid övergång till reservstat före eller omedelbart efter uppnåendet av 45 år kvarstode i arméns pensionskassa, bleve avsevärt höga. Sålunda både exempelvis eu underofficer i lägre löneklass, som vid övergången till reservstat icke fyllt 45 år, att årligen erliigga förutom avgift enligt § 18 i reservstatsförord- ningen (3 procent å 650 kronor = 19 kronor 50 öre) 3 X 6 procent å 180 kronor (kassapension för fanjunkare) = 32 kronor 40 öre. Om lian vid övergången till reservstat fyllt 45 år, hade han att till pensionskassan er­lägga dubbel årsavgift eller 12 procent å 180 kronor = 21 kronor 60 öre. För sist nämnda avgifter erhölle han visserligen sedermera vid pensions­ålderns uppnående ett belopp av 180 kronor i pension från arméns pensions­kassa, men då ett häremot svarande belopp enligt § 16 i reservsfatsförord- ningen skulle avdragas å den honom tillkommande reservstatspension,

132medförde dessa avgifter likväl icke någon höjning i det sammanlagda pen­sionsbelopp, som skulle till honom utgå. Den enda mera direkto förmån, som han under alla förhållanden kunde påräkna att erhålla för deras er­läggande, vore att lian därigenom bibehölle rätt till begravningshjälp en­ligt § 67 mom. 4 i reglementet för arméns pensionskassa. Begravningshjäl­pen utginge enligt nämnda moment med ett halvt års kassapension, d. v. s. i det valda exemplet med 90 kronor. För denna förmån hade han således fått betala, om han övergått till reservstat vid 44 års ålder, 6 X 32 kronor 40 öre = 194 kronor 40 öre samt, om övergången skett vid 45 års ålder, 5 X 21 kronor 60 öre = 108 kronor. Såsom av det anförda framgingc medförde ett kvarstannande i arméns pensionskassa för den, som före eller omedelbart efter uppnåendet av 45 års ålder överginge till reservstat, icke några direkta förmåner, som kunde anses motsvara de härmed förenade relativt dryga avgifterna. Detta sammanhängde dock i viss mån med att något dylikt kvarstannande icke eftersträvats. Såsom framginge av den förut omnämnda bestämmelsen i § 16 i reservstatsför- ordningen, att den, som överginge till reservstat, därmed förlorade sin del­aktighet i arméns pensionskassa, hade uppenbarligen förutsatts vid nämnda förordnings tillkomst, att något dylikt kvarstannande i regel icke skulle äga rum. Det i nyssnämnda paragraf intagna stadgandet om rätt att kvarstå hade, enligt vad motiven till stadgandet i fråga utvisade, till­kommit av billighetsskäl, då detsamma ansetts medföra vissa fördelar för pensionstagaren, bl. a. rätt till begravningshjälp. Ehuru den enligt § 67 mom. 4 i pensionskassans reglemente utgående begravningshjälpen — för en fanjunkare 90 kronor — enligt vad i det föregående framhållits icke uppvägde de avgifter, som ett kvarstannande i pensionskassan medförde för den, vilken vid 45 års ålder överginge till reservstat, innebure dock rätten till densamma, trots exspektansavgifterna, en förmån för den, som överginge senare. Sålunda både en fanjunkare, som övergått till reserv­stat att erlägga:om övergången skett vid 46 års ålder 4 x kronor 21:6 0 = kronor 86:4 0

» » » » 47 » » 3 x » 21: 6 0 — » 64: 8 0» » » » 48 » » 2 x » 21:6 o = » 43:2 o» » » » 49 » » 1 x » 21:60 = » 21:6oUtom rätten till begravningshjälp medförde ett kvarstannande i pen­

sionskassan efter övergången till reservstat även en annan förmån, som visserligen endast i undantagsfall torde kunna utnyttjas, men vars bety­delse därför dock icke borde underskattas. Enligt reservstatsförordningen utginge reservstatspension till den, som uppfyllt härför i nämnda förord­ning stadgade fordringar. Därest den, som övergått till reservstat, avginge från sin beställning därstädes, innan nämnda fordringar uppfyllts, ginge han därför miste om varje pension enligt nämnda förordning. I dylika fall hade det givetvis sin stora betydelse, att vederbörande kvarstått i arméns pensionskassa och därigenom bevarat sin rätt till kassapension,

vilken då vid pensionsålderns inträdande komme att oavkortad utgå. Av det ovan anförda framginge sålunda, att bevarandet av pensionsrätt i ar­méns pensionskassa vid övergång till reservstat kunde i vissa fall innebära fördelar för dem, som överginge.

Beträffande därefter paragrafens tillämplighet på klaganden ville direk­tionen meddela följande. Ohlsson vore född den 12 juni 1874, kom i tjänst den 9 januari 1892, utnämndes till fanjunkare på stat vid Skånska dragon­regementet den 2 februari 1909, varifrån han erhållit avsked den 2 juni 1916, då han övergått till reservstat såsom underofficer i lägre löneklassen vid samma regemente, varifrån han fr. o. in. den 12 januari 1925 be­viljats avsked med rätt till 650 kronor årlig pension eller full reservstats- pension. Vid sitt förenämnda avsked från beställning såsom fanjunkare på aktiv stat och samtidigt skedd övergång till reservstat hade Ohlsson räknat en levnadsålder av 41 år 6 månader 20 dagar och en tjänstetid efter adertonde åldersåret av 23 år 6 månader 20 dagar samt innehaft delaktig­het i 9. klassen av arméns pensionskassa med rätt till 180 kronor årlig pension efter uppnådd pensionsålder. Då klaganden vid sin övergång till reservstat endast innehaft en tjänstetid efter adertonde åldersåret av 23 år 6 månader 20 dagar, hade han alltså, enligt vad av det ovan anförda fram­ginge, icke kunnat bibehålla sin vid övergången till reservstat innehavande ovannämnda delaktighet i arméns pensionskassa, även om, såsom icke varit fallet, ansökan härom till direktionen hade inkommit.

Med skrivelse den 19 februari 1925 översände militieombudsmannen till Ohlsson avskrift av direktionens för arméns pensionskassa yttrande i ären­det samt meddelade Ohlsson, att militieombudsmannen vid slutlig pröv­ning av ärendet funnit klagoskriften icke föranleda ytterligare åtgärd.

10. Fråga om tid för betalnings erläggande vid successiva leveranser till staten. I

I en till militieombudsmannen den 3 november 1924 inkommen, av vissa handlingar åtföljd klagoskrift anförde John Strömdahl i Stockholm bland annat följande: I anledning av utfärdad kungörelse om upphandling av 1,100 ton halm för Livregementets husarer i Skövde, i vilken kungörelse i fråga om betalningsvillkoren angivits, att betalning skulle äga rum å andra ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen skett, hade Strömdahl den 20 oktober 1924 till regementet inlämnat anbud å ifråga­varande kvantitet halm till ett pris per 100 kilogram av 5 kronor 60 öre banfritt Skövde eller 5 kronor 85 öre fritt levererat vid regementets stal­lar. Oaktat Strömdahl varit lägst av samtliga anbudsgivare, hade hans anbud förkastats och ett av annan person avgivet anbud å 5 kronor 93 öre per 100 kilogram fritt levererat vid regementet godtagits, vilket

skott under motivering-, att Strömdalils anbud skulle hava avvikit beträf­fande betalningsvillkoren. Emellertid hade Strömdakl i silf anbud endast framhållit, att lian önskade likvid enligt Öl § i upphandlingsförordningen att erläggas å ordinarie kassadag för det, som till och med denna dag le­vererats och godkänts, och vore det egendomligt, att vederbörande med anledning härav både refuserat anbudet. Strömdahl finge därför avgiva protest och framhålla, att enligt upphandlingsförordningen likvid för leve­rerad vara skulle erläggas genast efter skodd leverans; och kunde det då icke vara berättigat att på denna grund avvisa hans anbud blott därför att leverantören ej vore i tillfälle att lämna kredit för levererad vara till andra kassadagen efter det leveransen skett. Denna ståndpunkt hade, en­ligt vad av bifogat protokollsutdrag framginge, motiverats med att kro­nan skulle kunna bereda sig gottgörelse för eventuella leveransförsum- melser. Detta vore emellertid fel, ty leverantören ställde ju fullgod borgen för leveransens fullgörande, och kunde kronan då ej vara berättigad att dessutom innehålla likvid för inlevererad och godkänd vara. Som Ström- dahl med anledning av denna uteblivna leverans gjorde en avsevärd för­lust, måste lian göra vederbörande ansvariga därför och fordrade ersätt­ning. Strömdahl nnhölle, att militieombudsmannen måtte taga denna sak till utredning.

I skrivelse den 5 november 1924 anmodade militieombudsmannen chefen för ID. arméfördelningen att inkomma med fördelningsintendentens och eget yttrande samt därvid foga avskrift av vissa angivna handlingar.

Med anledning liärav översände arméfördelningschefen den 14 november 1924 fördelningsintendentens och eget yttrande jämte avskrift av de be­gärda handlingarna, däribland ett protokoll av den 23 oktober avseende bland annat den nu ifrågavarande upphandlingen. Av xirotokollet fram­gick, att ett anbud å 5 kronor 93 öre per 100 kilogram fritt kasern antagits, under förutsättning att fullgod säkerhet kunde avgivas; och både i sam­band därmed i protokollet antecknats följande: »Det lägsta anbudet, J. Strömdahls, Stockholm, å 5 kronor 85 öre per kilogram, fritt regementet bär icke antagits såsom varande villkorligt beträffande likviden, enär be­stämmelserna i upphandlingskungörelsen rörande likviden måste följas. för att kronan skall kunna bereda sig gottgörelse för eventuella leverans­försummelser.»

Fördelningsintendenten anförde i sitt yttrande bland annat följande: Strömdahls anbud å 1,100 lön halm hade icke antagits dels på grund av föreskriften i nu gällande uppliandiingsförorduing 30 § mom. 1 att den om­ständigheten, att ett anbud innefattade det lägsta priset, i och för sig icke skulle vara avgörande för anbudets antagande, dels på grund av att det­samma hade varit villkorligt beträffande betalningsvillkoren, dels på grund av att anbudsgivare, som icke kunde vänta på betalningen till i kun­görelsen bestämd kassadag, ingåve misstroende beträffande sin soliditet, dels på grund av den ringa säkerheten för leveransens fullgörande, enär i

ifrågavarande upphandlingskuugörelse icke tillkännagivits, att säkerhe­ten för leveransens fullgörande skulle vara större än 10 procent av betal- ningssumman. Sekundchefen hade dessutom av vissa skid avstyrkt an­budets antagande. För att icke allt för mycket belasta protokollet med eu dol av dessa upplysningar, hade förkastandet av Strömdahls anbud mo­tiverats diirmed att detsamma varit villkorligt beträffande likviden, enär bestämmelserna i upphandlingskungörelsen rörande likvid måste följas, för att kronan skulle kunna bereda sig gottgörelse för eventuella leverans- försummelser, och hade arméfördelningschefen godkänt denna motivering. I upphandlingskungörelsen hade föreskrivits, att betalning skulle ske å andra ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen ägde rum, vilken föreskrift tillämpades av arméns truppförband på få undan­tag när och även delvis inom marinen m. 11. formationer, verk och inrätt­ningar. Föreskriften vore även införd som exempel i upphandlingsförord- ningen, men dock ej bindande i enlighet med arméförvaltningens inten- dentsdepartements skrivelse den 22 december 1922, d.-nr 4887 C (T. L. A. 3922 sid. 328). I de kontraktsblanketter, som tillhandahöllcs truppförban­den av arméförvaltningen, tryckta 1923, bestämdes följande i 11 -^Be­talning för vad under en månad blivit levererat och godkänt erlägges den

( ordinarie kassadagen) i påföljande månad, eller om denna dag inträffar å sön- eller helgdag, nästkommande söckendag, skolande räkning å beloppet minst åtta dagar förut hava kommit köparen tillhanda,» Ström­dahls villkor, vari en fördel för honom begärdes, skulle, om det godkänts, dessutom försvårat do övriga anbudens rätta bedömande, enär den möj­ligheten förelegat, att övriga anbudsgivare i så fall skulle hava reducerat •sina anbud.

Ä fördelningsintendentens skrivelse hade arméfördelningschefen teck­nat förklaring att han instämde i densamma.

I inkomna påminnelser av den 1 december 1924 anförde Strömdahl bland annat följande: Det vore visserligen sant, att det lägsta anbudet ej behövde antagas, men i så fall skulle något giltigt skäl för det lägsta anbudets för­kastande finnas, och sådant funnes ej i detta fall. Att Strömdahl i sitt anbud anhållit om likvid i enlighet med G1 § i uppkandlingsförordningen vore väl intet fel. Enligt denna paragraf skulle, så snart avlämnat gods godkänts och räkning inkommit och granskats, vilket senare skulle ske utan onödigt uppehåll, leverantörens ostridiga tillgodohavande ofördröj­ligen till honom utbetalas, såvida cj annan överenskommelse träffats. Vad sistnämnda ord anginge, hade centralupphandlingssakkunniga framhållit, att desamma ej kunde berättiga myndigheten att avvika från den princip, som i förevarande bestämmelse uttalats, utan att desamma borde tolkas •såsom innefattande ett medgivande för den upphandlande myndigheten att angående betalningssättet, när skäl därtill förelåge, tillmötesgå längre gå­ende krav från leverantörens sida än bestämmelsen avsåge. Strömdahl kunde ej finna annat än i högsta grad giltigt skäl för den upphandlande

136

myndigheten att vid upphandling av större partier, såsom furage, se till att dessa upphandlingar skedde i enlighet med gällande föreskrifter och att likvid härför erlades å ordinarie kassadag för till denna dag levererat och godkänt parti. Alt i leveransförordningens kontraktsformulär dagen för likvidens erläggande i allmänhet angivits till den andra kassadagen i må­naden därpå, hade tydligen skett med tanke på mindre upphandlingar för de olika truppförbanden såsom specerier, viktualier otc., ty det skulle naturligtvis föranleda eu del extra besvär för regementsintendenterna att likvidera dessa massa småposter å andra dagar än efter varje månadsleve- rans. Så borde dock ej vara förhållandet vid upphandling av furage och därmed jämförliga större artiklar. Vid de upphandlingar, som gjordes av arméns förråd i Karlsborg, Boden, Östersund etc. erlades även alltid likviden å varje kassadag för det som till denna dag levererats och god­känts. Någon rätt att innehålla likviden för eventuell bristande leverans hade vederbörande ej, då klaganden erbjudit sig att ställa fullgod borgen för leveransens fullgörande. I händelse fördclningsintendenten funne det av upphandlingssakkunniga fastställda borgensbeloppet för lågt, borde han vända sig till arméförvaltningen härom, men ej tänka på att innehålla le­verantörernas rättmätiga betalning för eventuellt kontraktsbrott. Fördel- ningsintendenten syntes för övrigt själv inse, att det för leverantörerna vore eller kunde vara av stor betydelse, att likvid erlades genast efter skedd leverans, emedan han i sitt yttrande framhålit, att detta eventuellt skulle hava föranlett andra anbudsgivare att gå ändå lägre i sina anbud. Då fördelningsintcndenten alltså vore av denna åsikt, borde han väl i kro­nans intresse av att få så låga anbud som möjligt även söka verkställa upp­handlingar i enlighet härmed.

Sedan militieombudsmannen begärt utlåtande i ärendet från arméför­valtningens i n tern! en tsd e pa r t om eu t, anförde departementet i utlåtande, av­givet den 27 mars 1925, följande: Vid leveranser till armén, särskilt då det gällde större leveranser, som skulle fullgöras omedelbart eller i ett sammanhang, skulle betalning i regel ske ofördröjligen, sodan leveransen godkänts samt räkning inkommit och hunnit granskas. Till framhävande av detta hade departementet i skrivelse den 22 december 1922 angående ti­den för erläggande av betalning för förnödenheter, levererade till arméns myndigheter, (införd i T. L. A. nr 51, sid. 328) fäst vederbörande förvalt­ningsmyndigheters vid armén uppmärksamhet därå att de vid gällande upphandlingsförordning fogade formulären till kungörelse och skriftliga avtal med den däri intagna bestämmelsen att betalning för vad under en månad blivit levererat och godkänt skulle erläggas å andra ordinarie kassadagen i månaden efter den, då leveransen skett, endast vore exempel och ej behövde strikt tillämpas i varje förekommande fall. Vad åter be­träffade de leveranser till armén, som skulle ske successivt och i mån av be­hov, kunde det från praktisk synpunkt vara förmånligt, att tiden för be­talnings erläggande bestämdes till viss kassadag, intill vilken besiktning

137

av varan och granskning av räkning hunne verkställas. Det torde vidare inången gång vara nödvändigt, då besiktning och invägning av en levere­rad vara toge en viss tid i anspråk, att bestämma en senare tid såsom be­talningstermin och därigenom förebygga mer eller mindre oliemula an­språk på omedelbar betalning från leverantörers sida. Bestämmandet av betalningstermin vid sådana fall som de nu nämnda borde givetvis till­komma de lokala förvaltningsmyndigheterna efter prövning av omständig­heterna idet speciella fallet. Idet upphandlingsärende, varom här vore fråga, uppginge leveranssumman visserligen till det avsevärda beloppet av omkring (15,000 kronor, men vid det förhållande att leveransen i fråga varit avsedd att fullgöras successivt under loppet av ett helt år syntes vederbörande förvaltningsmyndighet varken hava överskridit sin befogenhet genom att i upphandlingskuugörelsen upptaga den bestämmelsen att betalning skulle ske å andra ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen skett, eller hava förfarit oriktigt genom att förkasta anbud från en an­budsgivare, som ej velat underkasta sig berörda uti upphandlingskungö- relsen upptagna bestämmelse angående betalningstiden. På grund av vad sålunda anförts, hemställde departementet, att de av Strömdahl anförda klagomålen måtte av militieombudsmannen lämnas utan avseende.

Strömdahl, som lämnats tillfälle att i anledning av nyssnämnda utlå­tande avgiva nytt yttrande, inkom den 18 april 1925 med dylikt och an­förde däri bland annat följande: Centralupphandlingssakkunniga hade ju fastställt, att likvid för levererade varor skulle utbetalas genast efter verk­ställd leverans och så snart räkning inkommit och hunnit granskas, och då vore det väl ej meningen, att leverantörerna skulle behöva ligga ute med dessa belopp i omkring en månads tid. Arméförvaltningen hade ju även tillställt de olika uppliandlingsmyndigheterna skrivelsen av den 22 december 1922. Någon ändring i upphandlingen både denna skrivelse dock ej föranlett, och finge nog staten därför även mången gång betala högre priser för upphandlade varor än vad eljest skulle vara fallet. Vad un­ginge upphandlingen av foderartiklar, så skedde denna, t. ex. havre, för en eller derå fördelningar på samma dag. En dylik upphandling omfattade i runt taget c:a 800 ton per kvartal och arméfördelning. De flesta spann­målshandlare, som inlämnade anbud å en dylik leverans, inlämnade i van­liga fall sitt anbud till samtliga regementen vid denna fördelning för att därigenom ej gå miste om hela leveransen utan erhålla åtminstone något härav. Nu kunde det emellertid mången gång hända, att han även finge leveransen till hela fördelningen, och belöpte sig då denna leverans på c:a 125,000 kronor fördelat på tre månader. Skulle han nu få vänta på likviden till andra kassadagen i månaden näst efter det leveransen skott, måste leverantören hava ett avsevärt rörelsekapital till förfogande för att ej bliva bunden i sina övriga affärer. Då sedan upphandlingen av hö och halm komme i fråga, hindrades han mången gång att inlämna anbud härå,

33S

emedan lian ej kunde erhålla likvid av staten tillräckligt hastigt för att kunna deltaga i nya upphandlingar, och bleve konkurrensen därför begrän­sad. Om det fastställdes, att räkning skulle vara inlämnad för granskning senast 5 dagar före ordinarie kassadag, borde likviden hinna utanord­na» å de olika ordinarie kassadagarna. Strömdahl förstode ej vad arméförvaltningen menade med att »det torde vara nödvändigt, då besikt­ning och invägning av en levererad vara tager viss tid i anspråk, att be­stämma en senare tid såsom betalningstermin;:. Besiktningen skedde ju i och med det varan passerade regementets våg och alltså samtidigt som va­ran inlevererades, och ingen hade anhållit att då få likvid, utan endast å de ordinarie kassadagarna under förutsättning att räkningen inkommit fem dagar före ifrågavarande kassadag och hunnit granskas. Som dessa ändringar i betalningen läge i samtliga spannmålsfirmors intressen, hop­pades klaganden, att militieombudsmannen ville gå i författning om att vid upphandling av större artiklar, såsom furage, det redan i annonsen an- gåves, att betalning erlades å ordinarie kassadag i händelse räkning för levererad vara då inom viss fastställd tid inkommit och granskats. 1

1 skrivelse till arméförvaltningens intendentsdoparteanent den 19 sep­tember 1925 anförde tjänstförrättande militieombudsmannen följande.

Klaganden hade gjort gällande, att den upphandlande myndigheten icke skulle hava förfarit i överensstämmelse med gällande föreskrifter för upp­handling, då densamma i den för anbuds infordrande utfärdade kungörel­sen bland villkoren för leveransen föreskrivit, att betalning för levere­rad vara finge uppbäras först å andra ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen skett.

Till belysande av detta spörsmål ville militieombudsmannen lämna eu redogörelse för gällande författningsbestämmelser i ämnet och dessa be­stämmelsers tillkomsthistoria, såvitt densamma framginge av avgivna, betänkanden angående ordnandet av statens upphandling.

Nu gällande bestämmelser i ämnet innehölles i förordningen den 16 ja­nuari 1920 angående upphandling och arbeten för statens behov samt för­säljning av staten tillhörig lös egendom (Sv. ffs. nr 10). Före denna för­ordning gällde förordningen den 17 november 1893 angående statens upp­handlings- och entreprenadväsende m. m. (Sv. ffs. nr 96), vilken sist­nämnda förordning i sin ordning föregicks av kungörelsen den 10 maj 3889 angående tillämpning under viss tid av förändrade föreskrifter rö­rande statens upphandlings- och entreprenadväsende (Sv. ffs. nr 15).

I §§ 33 och 34 i 1889 års kungörelse stadgades beträffande betalning av levererad vara bland annat följande:

139

Ȥ 33.

Vid fråga om större leverans eller arbete må i kontraktet kunna med­givas, att under leveransen eller arbetets fortgång å kontraktssumman få ske avbetalningar, varje gång till det belopp, som må finnas lämpligt med hänsyn ej blott till värdet å utförd del av leveransen eller arbetet i för­hållande till det helas värde, utan även till statens trygghet för kontrak­tets fullgörande i övrigt.

Avser avbetalning byggnadsarbete eller vara, som ännu icke blivit le­vererad, skall entreprenören eller leverantören dels låta försäkra bygg­nadsarbetet eller varan hos brandförsäkringbolag, vilket vederbörande myndighet i sådant avseende godkänner, till så stort belopp, att i händelse av eldsolycka staten kan ar? försäkringssumman njuta gottgörelse för verkställd avbetalning, dels ock, innan han uppbär avbetalningen, hava till myndigheten överlämnat försäkringsbrevet med den utfästelse av bo­laget, som till tryggande av rättigheten till sådan gottgörelse erfordras.

§ 34.

1. Så snart leverans eller arbete verkställts, den levererade varan eller det utförda arbetet efter besiktning mottagits samt räkning inkommit och blivit granskad, skall leverantörens eller entreprenörens ostridiga till­godohavande ofördröjligen till honom utbetalas, såvida ej annat avtal därom blivit träffat.

Till grund för 1889 års kungörelse låga, ett den 6 oktober 1888 dag teck­na t betänkande och förslag angående ordnande av statens upphandlings- •och entreprenadväsende, avgivet av den enligt nådigt brev den 27 juni 1887 förordnade kommitté. I detta betänkande anfördes i fråga om § 33, vilken i det däri upptagna förslaget till kungörelse, bortsett från en obe­tydlig formell avvikelse, hade samma lydelse som i den sedermera ut­färdade kungörelsen, bland annat följande: »Myndighet, som har att be­stämma de villkor, varunder betalningen för en leverans eller ett arbete ■skall erläggas, lärer, även utan att tillåtelse därtill i denna förordning lämnas, vara oförhindrad att medgiva avbetalningar å överenskomna kon- traktssumman. Men då tvivel om myndighets behörighet i detta av­seende möjligen skulle kunna uppstå, har kommittén ansett nödigt att till undanröjande härav meddela föreskrift om myndighets rätt härut­innan. Beträffande beloppet av medgivna avbetalningar, hava en del myndigheter plägat föreskriva, att avbetalning får ske endast till en viss del, t. ex. vid byggnadsarbeten 9/10 av det arbetes värde, som avbetalningen avser. Något stadgande rörande avbetalningars belopp har kommittén ej ansett behövligt i vidare man än i denna paragraf meddelats, enär myn­digheten alltid lärer tillse, att avbetalning ej lämnas utan att staten där­

140

för äger full valuta, jämväl i den händelse att leveransen eller arbetet skulle avstanna efter det avbetalningen lämnats.»

11888 års betänkande redogjordes även för en del äldre föreskrifter, bland annat kungl. reglementet den 9 april 1880 angående besörjandet av den ekonomiska förvaltningen vid indelta arméns regementen, Värmlands fältjägarkår och allmänna beväringsmanskapet under fred. Häri stadgades beträffande betalning följande: »När varor levereras efter hand, i flera par­tier, må leverantör före kontraktets slutliga fullgörande kunna avräk- ningsvis utfå så stor del av betalningen för de redan lämnade och vid be­siktning godkända varorna, att återstoden kan med säkerhet anses mot­svara den ersättning, vartill leverantören i händelse av kontraktsbrott kan vai'da förfallen.»

Uti 1893 års förordning hade motsvarande bestämmelser följande ly­delse (det kursiverade utmärkte avvikelse från 1889 års kungörelse).

»§ 32.1. Vid fråga om större leverans eller arbete må i kontraktet kunna

medgivas, att under leveransens eller arbetets fortgång å kontraktssumman få sko avbetalningar, varje gång till det belopp, som må finnas lämpligt med hänsyn ej blott till värdet å utförd del av leveransen eller arbetet i förhållande till det helas värde, utan även till statens trygghet för kon­traktets fullgörande (ej »i övrigt»).

2. Avser avbetalning vara, som ännu icke blivit levererad, eller bygg­nadsarbete, skall leverantören eller entreprenören dels låta för tiden intill dess leveransen eller arbetet blivit fullgjorda försäkra varan eller byggnadsarbetet ävensom på byggnadsplatsen upplagda materialier eller färdiga byggnadsdelar hos brandförsäkringsbolag, vilket vederbörande myndighet i sådant avseende godkänner, till så stort belopp, att i hän­delse av eldsolycka staten kan av försäkringssumman njuta gottgörelse för verkställd avbetalning, dels ock, innan han uppbär avbetalningen, hava till myndigheten överlämnat försältringsbrevet med den utfästelse av bolaget, som till tryggande av rättigheten till sådan gottgörelse er­fordras.

§ 33.1. Sa snart leverans eller arbete verkställts, den levererade varan eller

det utförda arbetet efter besiktning mottagits samt av bevis därom åt­följd räkning inkommit och blivit granskad, skall leverantörens eller en­treprenörens ostridiga tillgodohavande ofördröjligen till honom utbetalas, såvida ej annat avtal därom blivit träffat.

--- -— »

Såsom syntes, vore de förekommande skiljaktigheterna mellan 1889 års kungörelse och 1893 års förordning icke av någon betydelse i nu föreva­rande hänseende.

141

Uti 1920 års förordning vore bestämmelserna om betalning av följande lydelse (mom. 3 i 61 § hade uteslutits, emedan det saknade intresse i detta sammanhang):

»61 §.

1. Så snart avlämnat gods eller verkställt arbete godkänts samt räk­ning inkommit och granskats, vilket senare skall ske utan onödigt uppe­håll, skall leverantörens eller entreprenörens ostridiga tillgodohavande ofördröjligen till honom utbetalas, såvida ej annan överenskommelse träffats.

2. Då betalningssumman skall erläggas i poster, skall, om myndigheten så­dant påkallar, leverantören eller entreprenören vara skyldig att, innan betalning får av honom uppbäras, hava hos svensk försäkringsanstalt för myndighetens räkning försäkrat godset eller arbetet för tid, som av myn­digheten bestämmes, och till så stort belopp, att myndigheten kan njuta gottgörelse av försäkringssumman för betalningen.3. ----------------------------------------------------------------------------------------------------»I sitt den 15 augusti 1916 avgivna »betänkande I» med förslag till för­

ordning angående leveranser m. m. anförde de under 1913 tillkallade sakkunniga till motivering av ovannämnda stadganden, vilka i de sakkunnigas förslag hade samma lydelse som i den sedermera utfär­dade förordningen, bland annat följande: »Bestämmelserna rörande be­talning äro i gällande förordning (= 1893 års) uppdelade på två para­grafer, § 32 om avbetalning och § 33 om betalning. I föreliggande förslag hava bestämmelserna synts böra sammanföras till en paragraf. Första momentets första stycke överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande § 33 mom. 1. I syfte att förebygga, att utbetalande av likvid fördröjes på grund av försummelse att granska inkommen räkning har ett tillägg gjorts av innehåll, att inkommen räkning skall granskas utan onödigt uppehåll. Förslagets princip är, att likviden skall utbetalas ofördröjligen efter fullgjord och godkänd prestation.----------- Andra momentet motsva­rar nuvarande § 32. En viktig principiell olikhet är, att, medan enligt anförda paragraf avbetalningar må medgivas endast vid större leveran­ser eller arbeten, angiver föreliggande förslag ingen särskild förutsätt­ning ej heller några särskilda villkor för att avbetalningar eller, såsom de sakkunniga uttrycka det, hetalningssummans erläggande i poster må kunna ske. Myndigheten har att i det fallet förfara efter eget beprövande utan hänsyn till leveransens eller arbetets storlek, allenast med aktgivande på att staten icke utsättes för någon risk. Att i förordningen stadga in­gående bestämmelser angående sättet för betalnings verkställande har icke synts de sakkunniga lämpligt. En betalningsform, som ofta användes, är att likviden sker i mån av fullgjord och godkänd prestation. Flera av statens myndigheter intaga i kontrakt om leveranser den föreskrift, att en tredjedel av leveranssumman skall utbetalas, så snart leveranskontrak­

142

tet undertecknats och godkänd säkerhet för ifrågavarande belopp — vil­ket är att betrakta såsom förskott och icke såsom avbetalning, alldenstund någon motsvarande prestation ännu icke verkställts av leverantören — avlämnats, ytterligare en tredjedel, då den vara avtalet gäller ankom­mit till leveransorten och överlämnats till myndighetens ombud, samt den återstående tredjedelen, då leveransen blivit slutligt avsynad och god­känd. Båda nu nämnda betalningsformer, vilka lära vara ganska allmänt förekommande vid affärsuppgörelser enskilda emellan, synas kunna med fördel användas vid uppgörelser mellan staten och enskilda.»

Ännu ett annat uttalande i centralupphandlingssakkunnigas motive­ring torde i föreliggande sammanhang vara av intresse, nämligen vad de sakkunniga anförde beträffande säkerhet för avtals fullgörande. Härom stadgades i 40 § bland annat:

»1. I sammanhang med anbudsprövningen skall myndighet bestämma, huruvida anbudsgivare bör ställa säkerhet för fullgörande av sitt åtagande. Därvid bör hänsyn tagas mindre till storleken av betalniugs- sumnian för godset eller arbetet än till anbndsgivarens ekonomiska veder­häftighet och pålitlighet i fråga om åtagandets fullgörande samt godsets eller arbetets natur att kräva säkerhets ställande.

2. Säkerhet må icke fordras till högre belopp än 10 procent av betal- ningssumman, därest icke på grund av särskilda omständigheter större säkerhet erfordras och detta tillkännagivits vid utbjudandet, samt i intet fall till högre belopp, än som är nödigt för statens skyddande mot för­lust.

Ändock att fordran på säkerhet icke uppställts vid utbjudandet, skall anbudsgivare vara beredd att, efter anmaning, ställa säkerhet till ett be­lopp av 10 procent av den i anbudet fordrade betalningen för godset eller arbetet.

Beträffande denna paragraf anförde centralupphandlingssakkunniga bland annat följande: »De sakkunniga anse, att fordran på säkerhet bör, för vinnande av ökad konkurrens, eftergivas i väsentligt större utsträck­ning än nu sker. Vad leveranser beträffar, lcräves ju sådan sällan enskilda emellan. — --------En form för säkerhets åvägabringande, vilken under­stundom bör kunna med fördel användas, är att innehålla å betalningen. ----------- Vid 'svensk byggnadsdag’ 1914 hävdades, att ställande av säker­het för entreprenads fullgörande principiellt vore förkastligt och att det med säkerheten avsedda ändamålet lika väl kunde vinnas genom att på så sätt ordna utbetalningarna, att dessa motsvarade värdet av det ut­förda arbetet med avdrag av 10 procent, som innestode tills entreprena­den slutförts. Anförda förfaringssätt bör utan tvivel kunna i vissa fall vara lämpligt vid successiva leveranser ävensom vid entreprenader, för vilka betalningen erlägges i poster, i det myndigheten vid sådana fall kan innehålla betalningen eller viss del av denna för den först utförda le-

143

veransen eller del av arbetet, därest behov av säkerhets åvägabringande över huvud föreligger.----------- »

Sedan centralupphandlingssakkunnigas betänkande utställts till ytt­rande av vissa myndigheter, anmodade chefen för finansdepartementet genom ämbetsskrivelse den 7 september 1917 de sakkunniga att i förslaget till leveransförordning vidtaga de jämkningar, som av omförmälda ytt­randen och jämväl eljest funnes påkallade. Centralupphandlingssakkun­nigas reviderade förslag till förordning angående leveranser etc. avläm­nades med ett »betänkande II» den 15 juli 1919. Beträffande 61 §, vilken i förevarande punkter icke undergått någon förändring, anförde de sak­kunniga i nämnda betänkande II bland annat följande: »Handelskamma­ren i Jönköping föreslår, att orden ’såvida ej annan överenskommelse träffats’ måtte utgå, enär desamma kunna illudera bestämmelsen om oför­dröjlig betalning. Kammaren anser även eu föreskrift lämplig, att kun­görelse eller annan handling, varigenom anbud infordras, icke må upp­taga annan bestämmelse angående betalning än den i förevarande para­graf angivna. I anledning därav betonar kommerskollegium vikten av, att stadgandet om ofördröjlig likvid icke göres ineffektivt genom sär­skilda föreskrifter vid utbjudandet.----------- Stockholms handelskammareframhåller vikten av, att de i detta moment föreslagna betalningsvillko­ren ovillkorligen upprätthållas, så att staten icke, såsom på senare tid uppgives hava förekommit, fordrar längre kredit av leverantören. Icke heller de anmärkningar, för vilka nu redogjorts, hava synts de sakkun­niga påkalla någon ändring av det föreslagna stadgandet.------- • — Orden'såvida ej annan överenskommelse träffats’ böra enligt de sakkunnigas mening kvarstå. Självfallet lärer vara, att detta tillägg ej kan berättiga myndigheten att avvika från den princip, som i förevarande moment uttalats. Tvärtom böra orden tolkas såsom innefattande ett medgivande för myndigheten att angående betalningssättet, när skäl därtill före­ligga, tillmötesgå längre gående krav från leverantörens eller entrepre­nörens sida, än momentet eljest avser. Av det sagda framgår, att de sak­kunniga finna ett uttryckligt förbud för myndigheten att i kungörelse eller skrivelse upptaga annan bestämmelse rörande betalningssättet än den här angivna överflödig.»

Av det ovan anförda framginge, att det i 61 § i gällande upphandlings- förordning förekommande stadgandet om rätt för myndigheten att i fråga om tiden för betalning träffa »annan överenskommelse», med i huvudsak samma lydelse, funnits redan i 1889 års kungörelse. Det torde vara svårt att med säkerhet fastslå det motiv, som legat till grund för detta stad­gande, enär intet funnes anfört angående detsamma i 1888 års betänkande. Emellertid framginge av såväl detta betänkande som 1880 års reglemente, att i fråga om varor, som levererades efter hand, det skulle tillkomma ve­derbörande myndighet att i viss mån själv bestämma sättet för betel-

144ningen, likväl alltid med huvudvikten lagd på att kronan skulle hållas skadeslös i händelse av att leverantören icke fullgjorde sitt kontrakt. I samma riktning uttalade sig även centrnlupphandlingssakkunniga i »be­tänkande I», vari, såsom ovan anförts, sades, att vederbörande myndighet i fråga om betalnings erläggande i poster hade att föx*fara efter eget be­prövande utan hänsyn till leveransens eller arbetets storlek, allenast med aktgivande på att staten icke utsattes för någon risk. Slutligen kunde framhållas, att ovannämnda stadgande i 61 § av gällande upphandlings- förordning icke innehölle någon inskränkning beträffande myndighets rätt att, där den ansåge statens intresse det kräva, träffa särskild överens­kommelse om tiden för betalningen.

Militieombudsmannen hade därför i denna del av ärendet meddelat föl­jande beslut:

»Då den upphandlande myndigheten icke kan anses hava förfarit i strid mot gällande författningsbestämmelser genom att såsom villkor för ifrågavarande leverans föreskriva, att betalning skulle äga rum å andra ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen skett, samt att, då Strömdahl i sitt anbud upptagit betalningsvillkor avvikande från de sålunda föreskrivna, vid bedömandet av avgivna anbud lämna Ström- dahls anbud å sido, finner jag Strömdahls klagomål i detta hänseende icke föranleda vidare åtgärd från min sida.»

Strömdahl hade emellertid dessutom framhållit, att det i förevarande fall föreskrivna betalningssättet, vilket ganska allmänt förekomma, ur flera synpunkter vore mindre lämpligt, och hemställt, att militieombudsman- nen måtte vidtaga åtgärder för att andra betalningsbestämmelser måtte komma till användning särskilt vid upphandling av större artiklar, så­som furage. I detta hänseende hade Strömdahl framhållit, att leverantör borde kunna erhålla likvid för besiktigad och godkänd vara å nästföl­jande ordinarie kassadag, under förutsättning att räkning å varan inom viss fastställd tid dessförinnan inkommit och granskats.

De. synpunkter, Strömdahl i detta avseende framlagt, syntes värda be­aktande. Det torde vara allmänt erkänt inom affärslivet, att den köpare, som vore i tillfälle att omedelbart efter skedd leverans erlägga betalning för varan, även kunde betinga sig det fördelaktigaste priset. Att så vore fallet läge för övrigt i sakens natur. Säljaren hade ju ofta i sin ordning att upphandla varan eller, där fråga vore om vara, som av honom produ­cerades, att inköpa råämnen m. m. för produktionen och bestrida alla andra därmed förenade utgifter. Ju mera tidpunkten för erläggandet av inköps- och produktionskostnader samt tidpunkten för uppbärandet av likvid för levererad vara kunde bringas att sammanfalla, dess mindre rö­relsekapital behövde leverantören taga i anspråk och dess mindre be­roende av kredit bleve han, vilket givetvis satte honom i stånd att leve­rera billigare. Man torde icke heller böra bortse därifrån att snabbare

145

betalning kunde sätta leverantörerna i tillfälle att deltaga i flera leve­ranser, något som måste vara ägnat att till köparens fördel öka konkur­rensen om dessa. Det torde således ligga i varje köpares eget intresse att erbjuda fördelaktigast möjliga betalningsvillkor. Staten, som ju befunne sig i det lyckliga läget att alltid kunna erbjuda dylika betalningsvillkor, torde därför i största möjliga utsträckning böra begagna sig av denna möjlighet.

Denna grundsats hade också kommit till uttryck i 61 § i gällande upp­handlin gsförordning, vars ledande princip vore, att betalning för levere­rad vara skulle erläggas, så snart varan godkänts samt räkning inkommit och granskats. Till förekommande av att granskningen av räkningen skulle fördröja betalningen hade man därjämte ansett nödigt föreskriva, afl denna granskning skulle ske utan onödigt uppehåll. Angelägenheten av att denna ledande princip uppehölles hade också särskilt framhållits dels av upphandlingssakkunniga i deras ovan återgivna uttalande i »betän­kande II», dels ock av intendentsdepartementet i ovan omförmälda, av departementet utfärdade cirkulärskrivelse av den 22 december 1922, d.-nr 4887 C (T. L. A. sid. 328), vari vederbörande förvaltningsmyndigheters upp­märksamhet fästes å nyssnämnda bestämmelser i 61 § av upphandlings- lorordningen ävensom därå att de vid förordningen fogade formulären till kungörelse och skriftliga avtal med den däri intagna bestämmelsen att betalning för vad under en månad blivit levererat och godkänt skulle erläggas å andra ordinarie kassadagen i månaden efter den, då leveran­sen skett, endast vore exempel, samt att den sålunda angivna betalnings­tiden lämpligen ej borde komma till tillämpning i de fall, då en leveran­tör hos någon av arméns myndigheter hade ett större tillgodohavande och étt dröjsmål med betalningen för honom skulle förorsaka mera avsevärd olägenhet.

Vad anginge det i föreliggande fall använda betalningssättet, så torde detsamma säkerligen i många fall vara ändamålsenligt och icke behöva medföra några olägenheter för leverantören. Å andra sidan syntes kunna ifrågasättas, om det ej mången gång kunde komma att framstå såsom ett onödigt och kanske även olägligt dröjsmål med betalningen. Om leve­ransen verkställts i början av en månad, komme ju likvid för densamma, om denna skulle erläggas å andra ordinarie kassadagen i påföljande må­nad, d. v. s. den 11, att inflyta först mer än en månad därefter, vilket, särskilt där det gällde en större leverans, kunde medföra ej ringa olägen­het.

Alldeles givet vore emellertid, att staten måste tillse, att betalning ej skedde, förrän den levererade varan blivit i vederbörlig ordning besik­tigad och godkänd samt räkningen granskats, ävensom att staten finge tillräcklig tid för både besiktning av varan och granskning av räkningen. Vad besiktningen anginge, så torde denna, åtminstone vad furage anginge. oftast ske omedelbart i samband med leveransen. Uppenbart vore emeller-10 — Militieombudsmannens embetsberättelse.

146

tid, att den upphandlande myndigheten för besiktning och undersökning av varan skulle hava till förfogande den tidrymd, som i varje särskilt fall erfordrades. Tillräcklig garanti härför torde ligga däri att betal­ning ju ej kunde ifrågakomma, förrän varan blivit godkänd. Men äveii granskning av ingiven räkning kunde kräva någon tid; och borde därför likvid för godkänd vara ej i något fall kunna fordras, förrän någon viss kortare tid förflutit efter det räkningen ingivits. Där förekommande likvider skedde å vissa på förhand bestämda kassadagar, borde således, för att likvid skulle kunna fordras, räkning å godkänd vara alltid hava in­kommit någon viss tid före sådan kassadag.

Den upphandlande myndigheten hade i föreliggande fall såsom skäl för det använda betalningssättet anfört, att bestämmelserna rörande likvid i den för anbuds infordrande utfärdade kungörelsen måste följas för att kronan skulle kunna bereda sig gottgörelse för eventuella leveransförsum­melser. Såsom framginge av ovan återgivna bestämmelser i äldre leve- ransförordningar och uttalande av upphandlingssakkunniga i »betän­kande I», hade denna tanke även där kommit till uttryck. Det förefölle emellertid, som om den för leveransen ställda säkerheten och den i 40 § av upphandlingsförordningen åt den upphandlande myndigheten inrymda rätten att fordra större säkerhet än den normala 10 procent av beta!- ningssumman skulle innebära tillräcklig möjlighet för staten att skydda sig för förluster i händelse av leveransförsummelse.

Då militieombudsmannen funnit det vara av intresse att undersöka, vilka betalningstider, som tillämpades av de upphandlande militära myn­digheterna, hade militieombudsmannen på grundval av kungörelserna i Tidning för leveranser till staten m. m. låtit verkställa utredning angå­ende betalningstid för successiva leveranser vid olika truppförband vid armén under 1925. Av denna utredning framginge, att av olika upphand­lande myndigheter tillämpades vid successiva leveranser helt olika be­talningsvillkor även i fråga om varor av samma slag. Att sa många myn­digheter efter 1922 års cirkulärskrivelse i sina kungörelser bibehållit den förut mest brukliga formen för betalnings erläggande, nämligen å andra ordinarie kassadagen i månaden efter den, då leveransen skett, även i så­dana fall, då det kunde antagas bliva fråga om »större tillgodohavanden* och således enligt den av departementet i nämnda cirkulärskrivelse an­givna principen dylik betalningstid lämpligen ej borde komma till till­ämpning, kunde möjligen sammanhänga därmed att i det år 1923, alltså efter 1922 års cirkulärskrivelse, tryckta formuläret i 11 § stadgades, att »betalning för vad under en månad blivit levererat och godkänt skall er­läggas den ( ordinarie kassadagen) i påföljande månad>Härigenom antyddes ju, att likvid ej tänktes böra ske förrän i månaden efter den, då varan levererats.

147

Flottans myndigheter torde, enligt vad militieombudsmannen inhämtat, allt sedan nu gällande förordning trädde i kraft, i allmänhet verkställa fallet, samt vidtaga de åtgärder, vartill detta departementets övervägande tilläventyrs kunde giva anledning.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställde militieombudsman­nen, att departementet ville taga under övervägande, huruvida möjligen det redan nu av ett flertal militära myndigheter tillämpade systemet med betalning av besiktigad och godkänd vara viss kortare tid, efter det räk­ning därå inkommit, lämpligen kunde, särskilt då fråga vore om större leveranser, komma till vidsträcktare användning än för närvarande vore fallet samt vidtaga de åtgärder, vartill detta departementets övervägande tilläventyrs kunde giva anledning.

* *

*

I skrivelse till militieombudsmannen den 27 oktober 1925 har arméför­valtningens intendentsdepartement meddelat, att departementet, till för­verkligande av önskemålet om snabbare betalning vid leveranser till ar­mén av besiktigad och godkänd vara, besluta att i 11 § av det utav de­partementet fastställda kontraktsformulär för leveranser till armén vid­taga dels den ändring, att ordet »påföljande» uteslötes, varigenom åt ve­derbörande betalningsmyndighet lämnades öppet att bestämma, huruvida betalning för varan skulle ske i samma eller påföljande månad, dels ock den ändring, att den i sista punkten fastställda tiden av »minst åtta dagar» förkortades till »minst fem dagar».

17. Fråga om rätt för regementsintendent att, sedan leverantör till regementet av viss vara utfärdat fullmakt för annan person — frän vilken leverantören i sin ordning inköpt varan och som levererat den­samma till regementet — att hos regementets kassaförvaltning upp­bära likvid för den levererade varan samt fullmakten av regements- intendenten »annoterats för innehållande », ända låta huvudleverantören

hos kassaförvaltningen uppbära betalningen för varan.

M. Sundin i Hedesunda anförde i en den 11 juli 1924 dagtecknad, till militieombudsmannen insänd skrift följande: I november 1921 hade kla­ganden genom mäklar firman E. M. Johanson & Son i Sala försålt ett större parti hö till en av Göta artilleriregemente antagen höleverantör- firma, nämligen Aktiebolaget Erik Blomqvist i Göteborg. Redan vid af­färens avslutande hade klaganden misstänkt, att firman Blomqvist vore insolvent, och hade klaganden därför velat göra affären endast i hän­delse han erhölle fullmakt från firman Blomqvist att betalning för levere­

148

rat hö skulle ske direkt från Göta artilleriregemente i Göteborg, till vilket regemente höet skulle levereras. Dylik fullmakt hade också tillställts ho­nom från firman Blomqvist och hade regementsintendenten vid Göta ar­tilleriregemente å densamma påsatt regementets stämpel samt antecknat »Ånnoterat för innehållande». Klaganden hade därför varit berättigad tro, att han skulle erhålla betalning för det hö, han hade levererat; utan dylik fullmakt hade aldrig någon leverans från hans sida ägt rum. Nu både klaganden levererat 4 vagnar med tillsammans 40 ton hö; en av dessa vagnar hade adresserats till köparens ombud Åke Modén, men de andra tre vagnarna hade adresserats direkt till Göta artilleriregemente. Så­som framginge av närslutet intyg från järnvägen hade dessa tre vägnar även mottagits och utkvitterats av Göta artilleriregemente, men någon likvid hade ej tillställts klaganden, utan hade likviden verkställts av regementsintendenten direkt till regementets leverantör. Firman Blom­qvist hade sedermera, som väntat var, inställt sina betalningar, och hade klaganden därför icke kunnat erhålla någon likvid för de av honom till regementet levererade SO ton hö, representerande ett kontraktsvärde för ho­nom av 2,475 kronor. Klaganden påkallade därför militieombudsmannens hjälp för att få denna sak utredd och för att erhålla betalning för det av klaganden till regementet levererade höet.

I infordrat utlåtande anförde regementschefen översten Sixten Schmidt: Då översten vid lidpunkten i fråga (1921) ej var chef för regementet, hade han ej kunnat följa målet under dess utveckling, men syntes det honom av i målet förekommande handlingar, att intendenten ej kunnat handla annor­lunda vad utbetalningen anginge, om än försiktigheten från dennes sida bort bjuda att av vederbörande fordra skriftlig återkallelse av den full­makt, varom här vore fråga. Det syntes ock riktigast, att intendenten ej blandade sig i mellanhavanden mellan leverantörer och leverantörer till leverantörer utan endast hölle sig till de officiellt antagna leverantörerna, varom intendenten ock av chefen erhållit förständigande.

Vid detta regementschefens utlåtande var fogat yttrande i ärendet av regementsintendenten kaptenen M. Hultgren, vilket yttrande innehöll föl­jande: Vid likvidtillfället hade kassaförvaltningen besökts av en person, vid namn Åke Modén, som meddelat att på grund av kassationer och frakt­kostnader intet skulle få utbetalas till fullmaktsinnehavaren. För att kontrollera uppgiften hade Hultgren uppringt furageuppbördsmannen, som bestyrkt densamma. Senare hade Hultgren meddelat, att tre per­soner, däribland helt säkert klaganden, besökt regementet för att se på kasserat hö. Dessa personer hade icke meddelat sig med Hultgren, var­för han ytterligare stärkts i sin uppfattning att allt haft sin riktighet. Han hade givetvis icke haft juridisk möjlighet att vägra utbetalningen till leverantören, men torde dock på moralisk väg kunnat förmå leve­rantören att ordna saken medan ännu varit tid, därest från leverant örens sida något misstag förelegat. Leveranssättet hade varit fritt kasern. Be­

149

siktningen hade verkställts av eu särskild nämnd, varför Hultgren ej •personligen kunnat avgöra eller känna till alla detaljer i samband med leveransen, utan hade varit nödsakad stödja sig på de uppgifter, som läm­nats honom. Hultgren ansåge sig i detta sammanhang böra framhålla, att han upprepade gånger sökt förmå leverantören att betala klaganden, men alltid erhållit meddelande om att mellanhavandet dem emellan a äril sådant, att klaganden ej ägt att utfå något. Slutligen best re de Hultgren att försummelse från hans sida i något avseende begåtts i denna sak.

Klaganden inkom härefter med påminnelseskrift, dagtecknad den IT november 1924, i vilken skrift klaganden, jämte det han närmare utvecklade sitt klagomål, framställde vissa påståenden om felaktigt förfarande från regementets sida beträffande omförmälda höleverans ävensom yrkande om utbekommande av 3,300 kronor såsom likvid för det hö han levererat till regementet.

Sedan militieombudsmannen begäjrt utlåtande i ärendet av arméför­valtningens intendentsdepartement, anförde departementet i utlåtande den 27 mars 1925: Av handlingarna i ärendet framginge, att, sedan för­valtningen vid Göta artilleriregemente träffat avtal med Aktiebolaget Erik Blomqvist i Göteborg om leverans till regementet av 300,000 kilo­gram hö, bolaget genom förmedling av firman E. M. Johanson & Son i Sala ingått avtal med klaganden om köp av ifrågavarande kvantitet hö. att levereras banfritt vid Hedesunda; att bolaget till berörda mäklarfirma utfärdat fullmakt, vilken sedermera den 12 januari 1922 transporterats a »E. Sundin» i Hedesunda, att uppbära likvid för ovannämnda av firman M. Sundin för bolagets räkning levererade parti hö; att den sålunda av bolaget till mäklarfirman utfärdade fullmakt av dåvarande regements- intendenten vid regementet kaptenen Hultgren, den 21 november 1921 för­setts med påskrift »annoterat för innehållande»; att, sedan klaganden, för fullgörande av det utav honom gjorda åtagandet, till Göteborg över­sänt 4 vagnslaster hö om tillhopa 40,000 kilogram, härav ett parti av 30.000 kilogram vid verkställd besiktning i vederbörlig ordning kasserats: att då kostnaderna för transporten av det levererade höpartiet, vilket enligt det med bolaget upprättade kontraktet skolat levereras fraktfritt vid rege­mentets kasernelablissement, överstigit betalningssumman för det leve­rerade och godkända partiet, bolaget, som fått förskjuta fraktkostnaden, genom sitt ombud Åke Modén vid likvidationstillfället återkallat sitt i fullmakten lämnade bemyndigande för annan person att uppbära likvi­den; att betalningen för det godkända partiet för den skull utbetalats till bolaget; samt att klaganden, som förmenade det av honom för bo­lagets räkning levererade höpartiet varit leveransgilt och att han vore berättigad uppbära likvid för detsamma, i målet yrkade att utfå likvid härför med 3,300 kronor. Då avtalet rörande ifrågavarande leverans icke träffats mellan regementsförvaltningen och klaganden, utan mellan för­valtningen och Aktiebolaget Erik Blomqvist, hade vederbörande vid rege­

150

mentet haft skyldighet att i fråga om kassation och avvisande av varan uteslutande hän vända sig till den part, Aktiebolaget Erik Blomqvist, med vilken avtalet träffats. Någon skyldighet för vederbörande vid rege­mentet att härom underrätta klaganden syntes icke hava förelegat. Den av bolaget utfärdade fullmakten måste anses hava ägt giltighet endast sa länge den ej blivit av bolaget återkallad, och den av regementsinten- denten därå gjorda anteckningen om likvidens innehållande för annans räkning torde hava haft rättsverkan allenast intill dess fullmakten åter­kallats. Det till stöd för fullmaktens återkallande angivna skälet näm- ligen, att bolaget till följd av kassationen och skyldighet för detsamma att förskottera fraktkostnaden nödgats utgiva högre belopp än vad som motsvarade likviden för det godkända partiet syntes hava varit tillräck­ligt starkt att motivera utbetalningen av likviden till bolaget. Under alla förhållanden kunde fullmäktigen icke äga bättre rätt än fullmaktsgiva- ren att erhålla likvid, och klagandens anspråk att få uppbära betal­ning för de kasserade partierna måste således anses obefogat. På grund av vad sålunda anförts och då vederbörande vid regementet uti ifråga­varande ärende icke syntes hava gjort sig skyldig till fel eller försum­melse i fråga om erläggande av likvid för det i målet ifrågakomna parti hö eller eljest beträffande omförmälda leverans, utan därvidlag måste anses hava iakttagit kronans rätt och bästa, hemställde departementet, att klagomålen måtte lämnas utan avseende. I

I skrivelse till chefen för Göta artilleriregemente den 20 augusti 1925 anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen, att regementschefen ville efter vederbörandes hörande samt den utredning, som eljest kunde finnas erforderlig, dels inkomma med upplysning huru tillgått vid Modéns över­tagande av den med Aktiebolaget Erik Blomqvist avtalade leveransen, varvid särskilt torde beaktas klagandens påstående i påminnelseskrift av den 17 november 1924, att Modén för klaganden framhållit, »att på grund av hans intima förhållande till intendenten han skulle försöka för eu bil­lig penning få köpa kontraktet av borgesmännen, och om borgesmännen e.j ville gå med på hans förslag, skulle ny upphandling komma Ull stånd», dels ock avgiva yttrande över följande påstående i Sundins samma skri’ velse: »Allt för troligt är väl därför att de 30,000 kilogram, som alltså lossats vid Olskrokens station, även av regementet godtagits och är det väl även dessa 30 ton hö, som av regementet enligt faktura av den 19/12 be­talts av regementet direkt till regementets leverantör.»

Med anledning härav översände regementschefen till militieomhuds- mannen förnyat yttrande av kaptenen Hultgren, däri denne anförde: De krafter och resurser, som av den Blomqvistska konkursförvaltningen disponerats, hade varit av den beskaffenhet, att någon överlåtelse av korn traktet eller förändrade dispositioner beträffande den kontrakterade leve’ ransens fullgörande från regementets sida måst anses opåkallade. An

151

mindre både förefunnits anledning eller möjlighet att från regementets sida häva kontraktet. Mot ett hävande av kontraktet från regementets sida hade otvivelaktigt allvarsamma anmärkningar kunnat göras, anmärk­ningar, som vid juridisk och rättslig prövning alldeles påtagligt måste vunnit beaktande och föranlett rättelse. Det hade överhuvudtaget aldrig yarit frågan om någon kontraktsöverlåtelse i egentlig bemärkelse. Kon- traktsinnehavaren liksom konkursförvaltningen syntes enligt den uppfatt­ning, Hultgren på sin tid bibringats, velat, på ett för konkursförvalt­ningen oantastbart sätt, i någon mån minska tryeket av konkursens följder för personalen vid det Blomqvistska kontoret i Göteborg. Såsom chef för detta kontor både under en längre tid Modén suttit. Verksamheten för den gamla Blomqvistska kontorspersonalen både bedrivits under finna Carls­son & Gurmund. Häri läge också förklaringen till att namnen Blomqvist, Modén samt Carlsson & Gurmund figurerade i samband med varandra i målet. Som Blomqvists Göteborgskontor i regeln skött alla affärer med regementet: inlämnande av anbud, mottagande av rekvisitioner, verk­ställande av leveranser och lyftande av likvider, samt fullgjort sina åligganden på ett fullt tillfredsställande sätt, hade från regementets sida ingå skäl funnits att på något sätt motverka konkursförvaltningens ovan­berörda berömvärda strävanden. Detta i all synnerhet som regementet, enligt vad ovan påvisats, icke skulle kunnat vinna något till kronans för­del genom ett motsatt förfarande. För regementets vidkommande hade inga märkbara förändringar inträtt i gången av höleveranserna. Detal­jerna i konkursförvaltningens och Blomqvistska kontorspersonalens ovan­berörda samarbete hade icke vidkommit regementets förvaltning. Vad Modén och klaganden sinsemellan yttrat kunde Hultgren ej vare sig be­strida eller bestyrka. I detta sammanhang ansåge Hultgren sig blott böra fästa uppmärksamheten vid det egendomliga i uppfattningen, vems den nu vore, att borgensmännen skulle kunna sälja eller överlåta ifråga­varande kontrakt, till vilket de aldrig haft någon äganderätt, Deras del i kontraktssäkerheten hade för övrigt varit begränsad till 10 å 20 procent av hela leveransens värde. Hultgren tillbakavisade och bestrede, att han stått i sådana förbindelser med Modén att han personligen varit berörd eller intresserad av om han eller konkursförvaltningen stode för leve­ranserna. Huvudsaken för Hultgren hade endast varit att kronans intressen bleve tillvaratagna. Beträffande höpartiet ville Hultgren slutligen med stöd av de uppgifter, som vid ifrågavarande tidpunkt av furageuppbörds- mannen och dåvarande besiktningsofficeren lämnats honom, bestämt vid­hålla sina förut lämnade uppgifter, därmed tillbakavisande jämväl här klagandens spekulativa antagande.

Ärendet avgjordes den 19 september 1925 av tjänstförrättande militie- ombudsmannen, som därvid yttrade: I ärendet vore upplyst, att Aktie­bolaget Erik Blomqvist enligt ett med Göta artilleriregemente den 8 sep-

152

tern ber 1921 träffat avtal förbundit sig att till regementet leverera S00,000 kilogram hö; att bolaget i sin ordning enligt eu den 10 november 1921 dagtecknad slutsedel kontrakterat med klaganden om inköp från denne av 300,000 kilogram hö att levereras banfritt Hedesunda; att bo­laget samma den 10 november utfärdat en fullmakt för klagandens re­presentant mäklarfirmau J. M. Johanson & Son att hos regementets kassaförvaltning uppbära likvid för sistnämnda kvantitet hö efter det mellan bolaget och klaganden avtalade priset; samt att regementsinten- denten å denna fullmakt den 21 november 1921 tecknat: »annotenat för innehållande». Då omförmälda fullmakt icke haft annan innebörd än ett bemyndigande för mäklarfirman att uppbära den däri avsedda likviden, hade fullmakten, oavsett den å densamma gjorda anteckningen, icke varit av beskaffenhet att förhindra bolaget att, när det så önskat, själv uppbära denna likvid. Enär således regementsintendenten icke, såsom klaganden förmenat, förfarit felaktigt genom att låta bolaget uppbära likvid för det av klaganden till regementet insända och av detsamma godkända höet, samt klaganden ej heller ådagalagt befogenhet av sina i övrigt framställda påståenden om felaktigt förfarande beträffande ifrågakomna höleverans, funne militieombudsmannen vad klaganden i ärendet anfört icke föranleda vidare åtgärd från inilitieombudsmannens sida.

IS. Anmärkning-ar beträffande marketenterirörelsens vid truppförban- den förvaltning- och organisation.

Ämbetsberättelsen till 1924 års riksdag innehåller (sid. 163 IT.) redogö­relse för vissa av militieombudsmannen framställda anmärkningar avse1 ende missförhållanden i fråga om marketenterirörelsens vid arméns trupp­förband förvaltning och organisation. Redogörelsen utvisar, att inilitie- ombudsmannen i ämbetsskrivelse den 18 maj 1923 till arméförvaltningens intendents- och civila departement givit departementen del av ifråga­varande anmärkningar ävensom översänt ett inom militieonibiidsmans- expeditionen uppgjort preliminärt utkast till formulär för bokföring jämte förklarande promemoria.

Sedan inom departementen på grundval av inilitieombudsmannens uti kast uppgjorts förslag till nytt reglemente för marketenterirörelsen, har militieombudsmannen den 13 januari 1925 avgivit utlåtande iiver detta förslag.

# #

* • ,{•

Den 29 maj 1925 hava arméförvaltningens ifrågavarande departement, med upphävande av de utav departementen förut meddelade bestämmelser i ämnet, utfärdat nytt reglemente för marketenterirörelsen vid arméns truppförband att lända till efterrättelse tillsvidare från och med den 1 juli 1925.

Framställningar till Konungen.

M. Angående ändringar i inskrivningsförordningen, avseende upp­gifterna rörande ådömt straff och straffpåföljd.

Ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag utvisar (sid. 161 ff.), hurusom militieombudsmannen i skrivelse till Konungen den 23 december 1921 framhållit vissa missförhållanden, som föranletts av bestämmelserna i 1918 års inskrivningsförordning i fråga om uppgifter rörande värnplik­tiga ådömt straff och straffpåföljd, ävensom föreslagit åtgärder för miss­förhållandenas avhjälpande.

##

I den inskrivningsförordning, som utfärdats den 23 december 1925, hava de av militieombudsmannen i ovanberörda skrivelse framförda synpunk­terna blivit beaktade.

' i

2. Angående ändring av bestämmelserna i inskrivningsförordningen rörande omföring av värnpliktiga, tillhörande klass B, samt ifrågasatt

bestämmelse om återföring i vissa fall av värnpliktiga till äldreårsklass.

I ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag- redogöres (sid. 206 ff.) för en av militieombudsmannen den 30 november 1922 till Konungen avlåten fram­ställning i detta ämne. I

#*

*

I den inskrivningsförordning, som. utfärdats den 23 december 1925, hava de av militieombudsmannen i ovannämnda skrivelse framförda synpunk­terna i huvudsak beaktats.

154

3. Ifrågasatt utfärdande av bestämmelser till förekommande av tredska vid fullgörandet av samvetsöm värnpliktig åliggande civilt arbete.

Ämbetsberättelsen till 1924 års riksdag innehåller (sid. 129 ff.) redogö­relse för en av militieombudsmannen den 28 februari 1923 till Konungen avlåten framställning i ovan angivna ämne.

* *#

Efter proposition av Kung!. Maj:t har vid 1925 års riksdag antagits lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare), vilken lag utfärdats den 12 juni 1925 (Sv. ffs. nr 183). Genom utfärdandet av denna lag hava de av militieombudsmannen i ovannämnda skrivelse framhållna missförhållanden blivit avhjälpta.

4. Ifrågasatt bestämmelse om skyldighet för auditör att meddela vederbörande befälhavare underrättelse om uppskov med

krigsrättssammanträde.

I ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag redogöres (sid. 200 ff.) för en av militieombudsmannen den 6 december 1924 till Konungen avlåten fram­ställning, i vilken militieombudsmannen av förekommen anledning hem­ställt, att till § 19 av instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigs- fiskaler den 19 juni 1919 måtte läggas ett nytt moment, innehållande stad­gande om skyldighet för auditör att giva vederbörande befälhavare un­derrättelse med uppgift å den dag, till vilken mål vid krigsrätt blivit uppskjutet.

* #*

Genom kungörelse den 20 juli 1925 (Sv. ffs. nr 363) har ifrågavarande, författningsrum i nedan angivna del erhållit följande ändrade lydelse:

§ 19.Auditör åligger:

c) att uppsätta och underteckna krigsrättens protokoll samt att, därest mål uppskjutits från ett krigsrättssammanträde till ett annat, ofördröj­ligen lämna vederbörande befälhavare uppgift å den dag, till vilken må­let sålunda uppskjutits;

155

3. Ersättning1 åt värnpliktig1 vid flottan pa grund därav att vid bestämmandet av hans tjänstgöringstid hänsyn icke tagits

till förutvarande fast anställning vid skeppsgossekåren.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag utvisar (sid. 208 ff.), hurusom militieombudsmannen i skrivelse den 10 december 1924 till Konungen hem­ställt, att gottgörelse måtte beredas värnpliktige vid flottan nr 88 67/1923 Karl Folke Edlund för förlust, som tillskyndats honom därigenom, att vid beräkning av hans tjänstgöringstid såsom värnpliktig hänsyn icke tagits till den tid av 2 år 9 månader 10 dagar, varunder han tidigare innehaft fast anställning vid skeppsgossekåren.

Genom beslut den 11 december 1925 har Kung!. Maj:t, med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter, medgivit att till Edlund finge så­som ersättning i förevarande avseende utbetalas ett belopp av 400 kronor från sjöförsvarets anslag till extra utgifter (1925—1926: IV. 3. J. 2).

ö. Fråga om befordran för underofficer av andra graden vid flottan, vilken, ehuru han genom betygssättning av förmän väl vitsordats,

förbigåtts vid befordran till flaggunderofficer på grund av olämplighetsförklaring från en av förmännens sida.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag innehåller (sid. 212 ff.) redogö­relse för en av militieombudsmannen den 16 december 1924 till Konungen avlåten framställning i ärende rörande utebliven befordran för torped­mästaren av andra graden vid flottan Robert Louis Lundgren i Karlskrona. Redogörelsen utvisar att, sedan Lundgren i en till militieombudsmannen ingiven skrift påkallat militieombudsmannens äm- betsåtgärd med anledning av att Lundgren vid återbesättande den 5 augusti 1924 av en vakant flaggunderofficersbeställning vid flottan blivit förbigången till befordran på grund av olämplighetsförklaring från kom­mendörkaptenen N. Wijkmark, militieombudsmannen vid prövning av ärendet funnit, att allt för stor vikt lagts vid Wijkmarks yttrande och att .tillräckligt avseende ej tagits till övriga förmäns för Lundgren satta be­tyg, samt förty anmält detta befordringsärende för Kungl. Maj:t.

156

Den 23 januari 1925 har Kungl. Maj:t med anledning av vad i ärendet förekommit förordnat, att fullmakt för Lundgren å anställning såsom flagg­underofficer i flottan omedelbart skulle utfärdas. För vederbörligt be­aktande överlämnade Kungl. Maj:t därjämte till stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona avskrift av militieombudsmannens ifråga­varande skrivelse.

’• ?.V

7. Fråga huruvida fast anställt manskap, som jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten skilts frän anställningen, därigenom för­

verkat rätten att utbekomma i postsparbanken insatta avlöningsmedel.

1 detta ämne avlät militieombudsmannen den 20 mars 1925 till Konungen en framställning av följande lydelse.

»Förre kustartilleristen vid Älvsborgs kustartillerikår nr 9/2 J. A. Jo­hansson bar i en till militieom budsmansexpeditionen den 15 november 1924 inkommen klagoskrift anfört:

Johansson, vilken enligt kårchefens beslut blivit jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten skild från fast anställning vid kåren den 22 december 1922, både vid den med anledning bärav verkställda likvid av sitt tillgodo­havande erhållit endast det såsom månadslön för nämnda december må­nad utgående belopp 30 kronor 98 öre, under det att de honom tillkom­mande, på grund av föreskrifterna i reglemente för marinen del III § 73:1 och kungl. kungörelsen den 31 december 1921 (Sv. ffs. nr 831) 1 kap. 2 §, i postsparbanken insatta medel 242 kronor jämte därå upplupen ränta 6 kronor 45 öre, eller sammanlagt 248 kronor 45 öre, tillförts »Rekryte- ringsfonden för kustartilleriet». Då sedermera Johansson hört omtalas, att 1921 års riksdag skulle hava fattat beslut om upphävande av bestäm­melserna i reglemente för marinen del III § 73: 4 om förverkande i vissa fall av i postsparbanken insatta medel, både han i skrivelse till kårchefen den 15 juni 1923 anhållit att utbekomma ovan angivna belopp av 248 kro­nor 45 öre. På denna anhållan hade kår chefen genom beslut den 26 juni 1923 resolverat, att den av Johansson gjorda ansökningen icke kunde bi­fallas, samt hänvisat Johansson att i händelse av missnöje härmed inom viss tid anföra besvär hos marinförvaltningen. Enär Johansson då icke ägt kännedom om gällande bestämmelser och dessutom tagit för givet, att kårohefens avslag grundats på i vederbörliga författningar givna bestäm1 melser, hade Johansson ansett sig icke hava utsikt att vinna ändring ge­nom besvär och därför icke anfört sådana. Emellertid hade Johansson sedermera erhållit kännedom om att 1921 års riksdag med anledning av väckt motion i skrivelse hemslällt till Kungl. Maj:t att taga under över* vägande lämpligheten av att ändra bestämmelserna om förverkande av fast anställt manskaps sparmedel samt att Kungl. Maj:t genom ovan­nämnda kungörelse av den 31 december 1921 utfärdat bestämmelser här-

157

•äril. Vad i denna författnings 1 kap. 2 § 3 mom. och i författningens näst sista stycke stadgades ansåge Johansson otvetydigt upphäva bestäm­melserna i reglemente för marinen del III § 73: 4. Vid avgången ur krigs­tjänst hade Johansson icke någon skuld till kronan för beklädnad eller eljest och hade icke heller i vederbörlig ordning förklarats ersättnings- skyldig med förut omnämnda sparbanksmedel. Johansson ansåge förty, att kårchefen handlat i strid mot gällande föreskrifter, och anhölle om mi 1 itieomhudsmannens bistånd för utbekommande av beloppet 248 kronor 45 öre.

Sedan jag genom ämbetsskrivelse till chefen för Älvsborgs kustartilleri- kår den 1 december 1924 anmodat kårchefen att inkomma med yttrande i ärendet, har kårchefen i ett den 4 februari 1925 dagtecknat yttrande an­draga följande:

På grund av föreskrifterna i reglemente för marinen del III § 73 mom. 1 och omförmälda kung! kungörelse 1 kap. 2 § hade för Johanssons räk­ning i postsparbanken insatts 242 kronor. Sedan Johansson genom beslut den 13 december 1922 blivit av anledning, som omförmäles i 29 § straff­lagen för krigsmakten, skild från fast anställning vid kåren, både sagda medel jämte därå upplupen ränta, 6 kronor 45 öre, av kårintendenten till­förts kustartilleriets rekryteringsfond med stöd av reglemente för mari­nen del in § 73 mom. 4, som stadgade, att för den händelse den, för vil­ken medel blivit i postsparbanken enligt mom. 1 i samma paragraf in­satta, rymt eller blivit från krigsmakten skild, sagda medel skulle till så stor del, som ej erfordrades för gäldande av hans skuld till kronan för beklädnad eller eljest (i förevarande fall ingen skuld) vara jämte upp­lupen ränta förverkade och tillfalla statsverket att användas till en rekry- teringsfond för antagande av manskap. Johanssons mot denna åtgärd hos kårchefen förda klagan hade av denne ogillats, och besvär hade icke i laga ■ordning däremot anförts. Till stöd för sin framställning till militieom- budsmannen både Johansson åberopat 1921 års förenämnda kungörelse 1 kap. 2 § 3 mom. samt stadgandet i denna författnings näst sista stycke under förebärande, att sagda lagrum skulle upphäva vad förut härom funnes stadgat. 1 kap. 2 § 3 mom. i kungörelsen, som stadgade, att kronan av postsparbanksmedel ägde hålla sig skadeslös för de kostnader och för­luster, för vilka beställningshavare förklarats ersättningsskyldig, kunde icke betraktas innehålla en mot reglemente för marinen del IH § 73 mom. 4 stridande föreskrift, utan syntes tvärtom stå i fullkomlig överensstäm­melse med sistnämnda stadgande. Detta föreskreve ju tydligt, att för den, som rymt eller blivit från krigsmakten skild, skulle av postsparbanks­medlen (i tydlig överensstämmelse med den av Johansson åberopade kun­görelsen 1 kap. 2 § 3 mom.) först avskiljas det belopp, som beställnings- havaren eventuellt kunde hava förklarats kronan ersättningsskyldig, me­dan återstoden (i förevarande fall hela postsparbanksbeloppet jämte ränta)

158

skulle vara förverkad till rekryteringsfonden. Till ytterligare stöd för kårintendentens åtgärd — vilken allmänt praktiserades i liknande fall — åberopade kårchefen reglemente för marinen del III § 73 mom. 3, i vilket angåves de fall, då ifrågavarande postsparbanksmedel till beställnings- bavare utbetalades. I detta moment nämndes intet om utbetalande för den händelse den, för vilken medel insatts, rymt eller blivit från krigsmak­ten skild. De fall, då till vederbörande utbetalats insatta medel efter uttjä- nandet av den kontrakterade första anställningstiden eller efter erhållet avsked, avsåge uppenbarligen icke ett fall såsom förevarande, vilket av- såge skiljande från krigsmakten (jfr reglemente för marinen del III § 56). På grund av vad sålunda anförts — och med åberopande av bestämmel­serna i Kungl. Maj:ts brev till marinförvaltningen den 30 december 1921 angående vissa föreskrifter i anledning av avlöningsreglementet för fast anställt manskap vid armén och marinen (Sv. ffs. nr 567) 9 § 2:a stycket, vari stadgades, att angående insättning, uttagande och förverkande av postsparbanksmedel i övrigt skulle gälla vad därom vore i reglemente för marinen stadgat — anhölle kår chef en, att Johanssons framställning ej måtte föranleda någon militieombudsmannens åtgärd.

I begärt utlåtande från marinförvaltningen bär ämbetsverket den 5 mars 1925 meddelat, att i händelse Johansson i vanlig ordning därstädes anfört besvär, marinförvaltningen skulle, i enlighet med tidigare beslut av ämbetsverket i ett mål av liknande beskaffenhet, visat målet åter till kår­chefen för utbetalning av Johanssons innehållna avlöningsmedel.

Så vitt angår det föreliggande ärendet innehåller reglemente för mari­nen del III (It. M. III), avseende kustartilleriet och tjänsten inom kustfäst­ningarna, följande föreskrifter om innehållna och i postsparbanken insatta, avlöningsmedel.

§ 73 mom. 1: 'Av den avlöning korpraler och meniga äga uppbära skaLt för varje man, som ej är gift eller som ej har föräldrar eller ^egna barn att försörja, under fredstid månatligen innehållas så stort belopp, som av Konungen för varje lönegrad bestämmes, för att genom vederbörande kompanichefs försorg för karlens räkning insättas i postsparbanken; rege- ments-(kår-)chef dock obetaget att uppå framställning och efter i varje särskilt fall verkställd prövning meddela befrielse från sådan innehåll­ning.’

§ 73 mom. 4: ’I händelse den, för vilken medel blivit i postsparbanken enligt mom. 1 insatta, rymt eller blivit från krigsmakten skild, skola dessa medel till så stor del, som ej erfordras för gäldande av hans skuld till kro­nan för beklädnad (§ 78:18) eller eljest, vara jämte upplupen ränta förver­kade och tillfalla statsverket att användas till en rekryteringsfond för an­tagande av manskap; skolande dock ertappad rymmares förverkade medel deponeras i regements-(kår-)kassan, intilldess vid karlens avgång blivit ut­

159

rönt, huru stor del därav erfordras till gäldande av den skuld till kronan, vari h,an vid avgången möjligen kan häfta.’

§ 73 mom. 5: ’Har någon av manskapet på grund av felaktigt förhål­lande, i tjänsten eller eljest, åsamkat kronan kostnad eller förlust, vartill han i vederbörlig ordning förklarats vållande, må kronan, om så erfordras, av vederbörandes i postsparbanken jämlikt mom. 1 insatta medel göra sig skadeslös för nämnda kostnad eller förlust.’

För fast anställt manskap vid flottan finnas motsvarande bestämmelser i reglemente för marinen del I (R. M. I) § 142.

Beträffande armén både Kungl. Maj:ts nådiga reglemente den 11 oktober 1907 för arméns avlöning under fred (Sv. ffs, nr 110) i förevarande hänse­ende upptagit bestämmelser i § 26, varest stadgats dels i mom. 1 att av volontär tillkommande lön skulle månatligen i postsparbanken genom be­fälets försorg insättas minst ett visst angivet belopp, dels i mom. 3 att den, som rymde eller bleve ur rullorna utstruken, därigenom till kronan förver­kat ett belopp, motsvarande det minsta, som på grund av bestämmelserna i mom. 1 skolat för honom insättas, jämte å detta belopp upplupen ränta, dels i mom. 4 att kronan även ägde att av vars och ens på angivet sätt in­satta sparbanksmedel hålla sig skadeslös för förluster, för vilka han på grund av felaktigt förhållande i tjänsten eller eljest kunde i vederbörlig ordning förklaras ersättningsskyldig, dels oek i mom. 5 att de enligt mom. 3 förverkade sparbanksmedel skulle, sedan därav i första rummet blivit guldna de till äventyrs uppkomna förluster, varom i nästföregående mom. förmäldes, ingå till avlöningsanslaget.

Med föranledande av Kungl. Maj:ts proposition (nr 350) till 1921 års riksdag angående lönereglering för arméns och marinens personal m. m. väcktes i andra kammaren en motion (nr 343), vari hemställdes att riksda­gen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala som sin mening, att bestäm­melserna under § 26 mom. 3 och 5 i reglementet för arméns avlöning under fred samt motsvarande bestämmelser i reglementena för marinen rörande .förverkande av sparbanksmedel till kronan icke vidare syntes böra till- lämpas.

Statsutskottet, som i sitt utlåtande (nr 168) med anledning av propositio­nen jämväl yttrade sig över förenämnda motion, uttalade därvid att ut­skottet, som delade den av motionären angivna uppfattningen, velat fram­hålla önskvärdheten av att Kungl. Maj:t toge under övervägande, huruvida icke de i motionen omförmälda bestämmelserna om förverkande i vissa fall av sparbanksmedel till kronan skulle kunna ändras. Detta uttalande gjorde riksdagen till sitt i skrivelse till Konungen, nr 351.

Kungl. Maj:t utfärdade sedermera dels avlöningsreglemente den 29 juni 1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen (Sv. ffs. nr 389), dels oek kungörelse den 31 december 1921 (Sv. ffs. nr 831) med vissa tilläggsbe­stämmelser till avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för officerare och

160

underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen och avlöningsreglementet samma dag för fast an­ställt manskap vid armén och marinen. Sistnämnda avlöningsreglemente innehåller beträffande insättande i bankinrättning av lönemedel visst stad­gande i 13 §, som lyder: ’Lön utgår från och med den dag, beställning till­trädes, till och med den dag, beställningshavare avgår på grund av av­sked, entledigande eller dödsfall, samt utbetalas månadsvis i efterskott i den ordning, som av Kungl. Maj :t bestämmes, med iakttagande därvid, att viss del av lönen skall enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter inne­hållas för att insättas i bankinrättning —------- .’ Förberörda kungörelseav den 31 december 1921 föreskriver i detta hänseende i 1 kap. 2 § 1 mom., att av ogift manskaps avlöning skall genom befälets försorg månatligen i postsparbanken insättas visst för menig och vicekorpral samt för annat manskap särskilt angivet belopp; varjämte kungörelsen i 3 mom. av samma paragraf stadgar: ’Kronan äger att av de medel, som enligt 1 mom. blivit i postsparbanken insatta, hålla sig skadeslös för de kostnader eller förluster, för vilka beställningshavare på grund av felaktigt förhållande i tjänsten eller eljest i vederbörlig ordning förklarats ersättningsskyldig.’

Härav torde framgå, att annan rätt än den i sist anförda stadgande med­givna numera ej tillkommer kronan beträffande insatta sparbanksmodels innehållande eller förverkande på sätt, varom här är fråga, och att alltså, oavsett huruvida vederbörande manskap skilts från krigsmakten av den ena eller andra anledningen, de innestående sparbanksmedlen, sedan even­tuella skulder till kronan avdragits, skola till manskapet utbetalas.

Visserligen innehåller 9 § i Kungl. Maj:ts brev till marinförvaltningen den 30 september 1921 (Sv. ffs. nr 567) angående vissa föreskrifter i anled­ning av avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen, vilket brev utfärdades i samband med och strax före avlöningsreglementets ikraftträdande, bestämmelsen att angående in­sättning, uttag och förverkande av postsparbanksmedel skall — utöver vad i nämnda paragraf föreskrives — gälla vad därom är stadgat i reglemente för marinen. Härav får dock icke dragas den slutsatsen att, sedan ovan­nämnda kungörelse den 31 december 1921 med vissa tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet utfärdats och därigenom omfånget av kronans rätt till de för manskapet insatta sparbanksmedel blivit fastslaget, häremot stridande stadgande i reglemente för marinen fortfarande skola få tilläm­pas. Att bestämmelser angående förverkande av innestående postspar­banksmedel ävensom vissa andra förvaltningen rörande bestämmelser må hava fått kvarstå i reglemente för marinen, oaktat de helt eller delvis icke äga tillämpning, lärer sammanhänga därmed att åt särskilda sakkunniga uppdragits verkställandet av en fullständig omarbetning av nämnda regle­mente, vilken omarbetning för närvarande pågår, och att det skulle vålla allt för stor svårighet och oöverskådlighet att utan avbidan å resultatet av denna omarbetning vidtaga andra detaljändringar i reglementet än så­dana som äro oavvisligt nödvändiga.

161

Med hänsyn till råd jag ovan anfört finner ja k gällande bestämmelser giva vid lianden, att de för Johanssons räkning i postsparbanken innestå - ende medlen jämte ränta rätteligen bort vid avskedet till honom utbetalas och att alltså kårchefens i motsatt riktning gående beslut ej grundar sig på riktig tolkning av författningarna i ämnet. Marinförvaltningen har oek i sitt utlåtande förklarat, att i händelse Johansson i vanlig ordning därstädes anfört besvär över kårehefens beslut, marinförvaltningen skulle visat målet åter till kårehefen för utbetalning av Johanssons innehållna av- löningsmedel.

Att Johansson ej anfört besvär över ifrågakomna beslut torde ur Johans­sons synpunkt vara förklarligt, enär han, såsom han anfört, vid den tiden icke ägt kännedom om gällande bestämmelser i förevarande ämne samt, då han tagit för givet, att kårehefens avslag grundats på i vederbörliga författ­ningar givna stadganden, icke ansett sig hava utsikt att genom besvärs an­förande vinna ändring i lieslntet. Då nu Johansson genom kårehefens be­slut ej kommit till sin rätt och då statsverket ej rimligen bör på. hans un­derlåtenhet att hos marinförvaltningen besvära sig över beslutet grunda något anspråk på att behålla vad Johansson rätteligen bort tillkomma, torde, ehuru någon formell rätt därtill icke för Johansson föreligger, billig­heten dock kräva att till honom ntbetalas de belopp, tillhopa 248 kronor 4.1 öre, som vederbörande under åberopande av reglemente för marinen del 111

73 mom. 4 ansett förverkade och tillfört kustartilleriets rekryteringsfoud.På grund härav och med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombuds-

man gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende för Eders Knngl. Maj:t till den åtgärd, Eders Knngl. Maj;t må täckas i nåder finna omständigheterna föranleda.»

* *

*

Genom beslut den IT april 1925 bär Kungi. Maj:t förordnat, att till Jo­hansson skulle från kustartilleriets rekryteringsfond utbetalas ifråga­varande belopp 248 kronor 45 öre.

8. Fråga om ersättning åt underofficer för rättegångskostnader, som ådömts honom i rättegång rörande betalning för vissa

installationsarbeten inom skeppsgosseskolans lokaler å Karlstens fästning.

Härom avlät militieombudsmannen den 26 mars 1925 till Konungen föl­jande f ramstäl kling.

»Handlingarna i ett genom klagomål av förre fanjunkaren O. Tkorssell i Marstrand hos mig anhängiggjort ärende utvisa följande.

Efter stämning å Thorssell till rådhusrätten i Marstrand yrkade Simonn Militieombndsmannens ämbetsberältelse.

162

E. Svensson i nämnda stad att av Thorssell utbekomma 189 kronor 23 öre enligt räkning, däri Svensson dels påfört Thorssell sammanlagt 214 kronor 93 öre för åtskilliga av Svensson under tiden december 1921—juli 1922 inom kronan tillhöriga och till skeppsgosseskolan upplåtna lokaler å Karlstens fästning utförda installationsarbeten jämte därvid använda materialier och dels gottskrivit Thorssell 16 kronor 70 öre för diverse gamla materialier. Tillika fordrade Svensson ränta. Thorssell bestred Svenssons talan under anförande, attl han beställt endast en del av arbetena och att dessa utförts icke för Thorssells utan för marin förvaltningens räkning. Parterna be­gärde ersättning för rättegångskostnaderna.

Rådhusrätten yttrade i utslag den 25 juni 1923: Beträffande ifrågava­rande belopp, 198 kronor 23 öre, vars riktighet i och för sig Thorssell icke velat bestrida, måste det anses vara i målet utrett, att de arbeten, för vilka nämnda belopp utgjorde fordrad betalning, utförts av Svensson på Thors­sells anmodan; och då Thorssell sålunda i första hand vore betalningsskyl­dig för beloppet, prövade rådhusrätten, som lämnade utan avseende vad Thorssell gent emot kravet invänt, rättvist ålägga Thorssell att genast, vid tvång av utmätning, till Svensson betala fordrade 198 kronor 23 öre jämte 5 procents ränta därå från stämningsdagen, den 15 februari 1923, tills betal­ning komme att ske. Vid denna sakens utgång förpliktade rådhusrätten därjämte Thorssell att ersätta Svenssons rättegångskostnader med 55 kronor jämte vad som åtginge till lösen av rådhusrättens protokoll och utslag.

I utslaget sökte Thorssell ändring hos Göta hovrätt.I dom den 13 juni 1924 utlät sig hovrätten: Enär, även om samtliga i räk­

ningen upptagna arbeten utförts efter order av Thorssell och utan att han vid beställningen givit tillkänna, att han handlade för marinförvaltningens räkning, likväl i målet vore upplyst, att arbetena blivit av Svensson vid­tagna samtidigt därmed, att han på marinförvaltningens uppdrag verk­ställt åtskilliga andra arbeten av enahanda beskaffenhet inom ifrågava­rande lokaler, därvid Thorssell i egenskap av tillsyningsman å fästningen tjänstgjort såsom arbetsledare, samt Svensson icke förebragt någon om­ständighet, på grund varav lian det oaktat skulle käft skälig anledning an­taga annat förhållande, än att jämväl de av Thorssell beordrade arbetena skedde för marinförvaltningens räkning, och Thorssell ostridigt varit be­hörig att i förevarande hänseende handla å marinförvaltningens vägnar, prövade hovrätten rättvist att, med upphävande av motvädjade utslaget beträffande huvudsaken, ogilla Svenssons härutinnan förda talan. Vid­kommande rättegångskostnaderna ålade hovrätten, med upphävande av ut­slaget jämväl i denna del, Svensson att ersätta Thorssell för utgifterna å målet vid rådhusrätten med 50 kronor.

Mot hovrättens dom fick talan icke fullföljas.

I en till mig insänd klagoskrift, dagtecknad den 30 oktober 1924, anförde Thorssell: Thorssell hade varit arbetsledare under fortifikationsbefälha-

varen å Älvsborgs fästning, dåvarande kaptenen numera majoren C. Löwen- liielm, vilken av marinförvaltningen lätt i uppdrag att utföra det i hovrät­tens dom omförmälda arbetet. Sedan Thorssell blivit stämd för nämnda krav, hade han genast anmält förhållandet för majoren Löwenhielm samt efter varje rättegångstillfälle målet förekommit meddelat majoren resul­tatet. Thorssell hade sålunda anmält för majoren, att han av rådhusrätten blivit dömd att betala beloppet jämte rättegångskostnaderna, och hade Thorssell frågat majoren, huruvida Thorssell skulle betala räkningen. Här­till hade majoren svarat nej samt anmodat Thorssell att lösa protokoll, enär målet skulle överklagas. På majorens befallning både Thorssell erlagt vad, löst protokoll av egna medel samt insänt protokollet till majoren. Ett par dagar därefter hade Thorssell fått anmaning från en advokatfirma, Han- delsbyrån, i Göteborg att underskriva en fullmakt för målets fullföljande till hovrätten. Då hovrättens dom fallit, hade Thorssell fått meddelande härom från samma byrå jämte en räkning å 180 kronor 50 öre »för utfört uppdrag». Något uppdrag hade Thorssell ej lämnat byrån. Han hade en­dast på majorens anmodan i tjänsten skrivit under fullmakten; och upp­draget hade majoren givit byrån, möjligen i tanke att marinförvaltningen skulle kunna gottgöra kostnaderna. Detta hade emellertid ej lyckats, en­ligt vad majoren per telefon meddelat Thorssell, utan hade Thorssell måst betala byråns räkning, som han lyckats pruta ned med 25 kronor till 155 kronor 50 öre. Det kändes synnerligen hårt, att Thorssell, därför att han vägrat godkänna en oriktig räkning, vilket skulle inneburit tjänstefel med dess konsekvenser, nu skulle l'å sota härför med nyssnämnda belopp. Även rättegångskostnaderna vid rådhusrätten, vilka Thorssell fått sig tilldömda i hovrätten, komme han sannolikt att förlora, enär Svensson för någon tid sedan inställt sina betalningar. Då således hela detta mål med kostnader drabbat Thorssell därför att han ej velat begå ett tjänstefel och attestera en felaktig räkning, syntes rättvisa och billighet fordra, att Thorssell bleve befriad från dessa utgifter, som han alldeles oförvållat kommit att råka ut för. Som beloppet vore mycket kännbart för Thorssell, enär hans in­komster som pensionerad fanjunkare jämte ett litet arvode som tillsynings­man å fästningen uppginge till endast 2,150 kronor, och den fria bostaden, som Thorssell förut åtnjutit, sedan 2 år tillbaka indragits, anhölle Thors­sell att genom militieombudsmannens tillmötesgående komma i åtnjutande av ersättning för sina kostnader i omförmälda mål rörande marinförvalt­ningens arbeten.

Sedan jag med anledning av denna klagoskrift anhållit, att marinför­valtningen ville avgiva yttrande i ärendet, inkom den 20 februari 1025 det begärda yttrandet, varvid fogats eu skrivelse från majoren Löwenhielm.

Berörda skrivelse var av följande lydelse: Thorssells påstående, att ma­joren efter rådhusrättens i Marstrand utslag tillrått honom att vädja till hovrätten, bestyrktes av majoren med den erinran, att detta skett på Thorssells direkta fråga och att det då endast gällt att styrka honom i ett

164

så gott som fattat beslut. Då Thorssell påstode, att han fått order av ma­joren att erlägga vad och lösa protokoll, gjorde han sig emellertid skyldig till en missuppfattning, enär majoren framhållit, att målet enligt majorens mening vore av privat natur. Privat hade majoren sökt bistå Thorssell med råd, men officiellt hade majoren ej kunnat ingripa på annat sätt än genom ett officiellt intyg till rådhusrätten i Marstrand, som majoren ut­färdat och varav framginge, att de omstridda arbetena utförts för kronans räkning. Då Thorssell åsamkats kostnader, hade majoren sökt utverka någon gratifikation till täckande av dessa och, då detta misslyckats, även på annat sätt sökt hjälpa Thorssell. Om Thorssell nu ansåge, att majoren personligen borde träda emellan för gäldande av kostnaderna i detta mål, ville majoren emellertid bestämt säga ifrån, att därtill hade han ingen an­ledning, om majoren än ansåge, att Thorssell oförskyllt blivit indragen i en främmande sak.

För egen del anförde marin förvaltningen: Då Thorssell icke saknat ut­väg att få fordringsanspråket prövat jämväl i vad det riktade sig mot kro­nan, syntes skäl icke föreligga för beredande av gottgörelse åt Thorssell. I allt fall hade ämbetsverket icke medel till förfogande för sådant ändamål, men torde, därest det kunde anses billigt att någon ersättning tilldelades Thorssell, härav föranledda utgifter kunna efter framställning till Eders Kungl. Majrt utgå från sjöförsvarets anslag till extra utgifter.

I ärendet torde vara ådagalagt, att de arbeten, för vilka Svensson fordrat betalning av Thorssell, utförts icke för Thorssells utan för marinförvalt­ningens räkning, och att således Svensson rätteligen bort rikta sitt for­dringsanspråk mot kronan. Då emellertid Svensson till rådhusrätten in­stämt Thorssell med yrkande om åläggande för denne att utgiva det i stämningen angivna beloppet, har Thorssell saknat möjlighet att undan­draga kravet domstols prövning; och någon försummelse med avseende å föl-handlingarna vid rådhusrätten synes icke kunna läggas Thorssell till last.

Att Thorssell, sedan han förlorat målet vid rådhusrätten, dragit det­samma under hovrättens prövning, kan ur Thorssells synpunkt icke sägas vara annat än välbetänkt. De utgifter, han härigenom åsamkat sig, hava icke kunnat undvikas.

I sitt yttrande har marinförvaltningen visserligen anmärkt, att Thors­sell icke saknat utväg att få fordringsanspråket prövat jämväl i vad det riktade sig mot kronan och att, då Thorsell underlåtit detta, skäl icke syn­tes föreligga att bereda Thorssell gottgörelse. Det förefaller emellertid knappast överensstämmande med billighetens krav att av den anledningen, att Thorssell underlåtit att ■— om sådant eljest varit processuellt möjligt — i rättegången instämma kronan såsom ansvarig för de ifråga­varande arbetenas gäldande, förvägra honom den ersättning för utgifter i målet, varpå han eljest skäligen kunde anses hava anspråk.

165

Thorssell måste sålunda antagas hava utan egen, förskyllan fått vidkän­nas efter hans förhållanden avsevärda utgifter i mål angående ett krav, som rätteligen bort rikta sig mot kronan. På grund härav och med hän­syn till i ärendet föreliggande omständigheter i övrigt torde rättvisa och billighet kräva, att Thorssell av allmänna medel beredes gottgörelse med skäligt belopp för hans utgifter å berörda rättegång.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion har jag förty ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t i nåder må finna om­ständigheterna föranleda.»

* *

*

Genom nådigt brev den 8 april 1925 bär Kungl. Maj:t medgivit, att till Thorsell finge utbetalas ersättning för ifrågavarande utgifter med 155 kronor 50 öre från sjöförsvarets anslag till extra utgifter (1924—1925: IV.3. I. 2).

!). Fråga om ändring av bestämmelserna i inskrivningsförordningen rörande överföring av fast anställd, som blivit skild från sin

anställning vid krigsmakten.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 11 september 1925 till Konungen en framställning av följande lydelse.

»Av handlingarna i ett hos militieombudsmannen anhängigt ärende har min uppmärksamhet blivit fäst å vissa bristfälligheter i gällande bestäm­melser rörande överföring av fast anställd, som jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten blivit skild från sin anställning vid krigsmakten. Då dessa bristfälligheter synas hava bidragit till att den person, varom i an­tydda ärende var fråga, blivit överförd till felaktigt rullföringsområde och sedermera oriktigt inkallad till värnpliktstjänstgöring, har jag, sär­skilt med tanke på den nu pågående revisionen av värnpliktsförfattnin- garna, ansett mig böra, på sätt av det följande närmare framgår, ifråga­sätta vissa ändringar i § 76 b) inskrivningsförordningen för underlät­tande av. detta författningsrums riktiga tillämpning.

Bestämmelserna om överföring från fast anställning råd krigsmakten till beväringen eller landstormen återfinnas i inskrivningsförordningen, §§ 75—78. Av ifrågavarande författningsrum angiver § 75 de personer, som skola överföras, samt de handlingar, vilka i samband med över­föringen skola till vederbörande rullföringsbefälhavare översändas, och § 76 det rullföringsområde, till vilket överföring skall ske.

166

§ 75, 1, har följande lydelse: ’I)å vid krigsmakten fast anställd person, som är i värnpliktsåldern eller som dessförinnan undergått inskrivning, avföres ur stamrulla för den avdelning av krigsmakten, han tillhör, av annan anledning än överflyttning såsom fast anställd till annan avdel­ning av krigsmakten, dödsfall eller rymning, skall han överföras till den i § 80 omförmälda stamrulla över värnpliktiga. Jämväl manskap, som vid avgång från beställning på stat inträtt i reserven, skall, oberoende av att det fortfarande redovisas vid vederbörlig truppavdelning eller station, överföras till stamrulla över värnpliktiga.

Då överföring skall äga rum, åligger det vederbörande regements- eller kårchef vid hären eller kustartilleriet eller stationsbefälhavare vid flot­tan eller cheferna för sjökrigsskolan, mariningenjörkåren, marinintenden- turkåren eller marinläkarkåren att i god tid dessförinnan, jämte det un­derrättelse om dag för avgången meddelas, tillställa befälhavaren för det rullförings- eller sjörullföringsområde, vartill överföring jämlikt § 76 skall ske:

dels utdrag ur förstnämnda rulla angående den, som skall överföras, i vilket utdrag införes noggrann uppgift om den särskilda fackutbildning, som han undergått, och, där för fastställande av hans skyldighet till freds- tjänstgöring så erfordras, om den tjänstgöring, han fullgjort, varjämte i utdraget skall angivas den församling, den avgångne tillhör, och om möj­ligt hans hemvist eller, om han tillhör militär kyrkoförsamling, den för­samling, till vilken han anmält flyttning eller till vilken han jämlikt de i § 76 b) omförmälda särskilda bestämmelser skall överföras;

dels vid överföring från avdelning av krigsmakten, vid vilken förekom­mer utbildning i olika tjänste- eller yrkesgrenar, uppgift å till vilken tjänste- eller yrkesgren överföringen bör äga rum med hänsyn till genom­gången utbildning och därunder ådagalagd skicklighet och lämplighet; skolande uppgift angående från trängtrupp avgången avse endera egent­lig trängtjänst eller sjukbärartjänst;

dels utdrag ur det militära sträffregistret angående den avgångne; dels beträffande den, som förut varit inskriven, hans inskrivningsbok

och jämlikt § 83 mom. 4 bekommet dubblettkort;dels, då avgång sker på grund av sjukdom, avskrift av läkarintyg, där­

vid för den, som är till krigstjänst duglig men icke vapenför, uppgives hans lämplighet för särskild befattning.

Avgives i detta mom. nämnt utdrag ur stamrulla samtidigt beträffande flera personer, skall särskilt utdrag upprättas för varje person.

Då manskap i härens eller marinens reserv avgår, skall meddelande härom lämnas vederbörande rullföringsbefäl.’

§ 76 lyder sålunda: 'Överföring sker:a) vid avgång från avdelning av hären eller marinen, som icke bildar

eller ingår i militär kyrkoförsamling: till det rullföringsområde, inom vilket den avgåendes kyrkobokföringsort är belägen; och

167

b) vid avgång från avdelning av hären eller marinen, som bildar eller ingår i militär kyrkoförsamling: till det rullföringsområde, vartill den församling hör, till vilken den avgående anmält flyttning, eller beträf­fande den, vilken genom lagakraftägande utslag, såsom dömd till urbota straff, varder skild från krigsmakten, till det rullföringsområde, han en­ligt särskilt utfärdade bestämmelser skall överföras; dock att, därest den, som skall överföras till marinens beväring, vid avgången inskrives å sjö­manshus, överföring sker till vederbörligt sjörullföringsområde.

Beträffande översändande genom pastors i den militära kyrkoförsam- lingen försorg av utfärdat flyttningsbetyg till pastorsämbetet i den upp­givna inflyttningsförsamlingen är särskilt stadgat.’

Avfattningen av § 76 b) synes giva anledning till anmärkning i två särskilda avseenden.

Sålunda må till en början framhållas, att med de i § 76 b) omförmälda, särskilt utfärdade bestämmelser, vilka skola angiva, till vilket rullförings­område den skall överföras, som genom lagakraftägande utslag, såsom dömd till urbota straff, varder skild från krigsmakten, åsyftas bestäm­melserna i kungörelsen den 13 maj 1904 (nr 28, sid. 9) angående avförande ur militär kyrkoförsamlings kyrkoböcker av person, vilken, såsom dömd till urbota bestraffning, blivit från krigsmakten skild.

I berörda kungörelse har Kungl. Maj:t förordnat, att, där någon, som tillhör militär kyrkoförsamling, varder genom lagakraftägande utslag, såsom dömd till urbota bestraffning, från krigsmakten skild, denne skall under strafftiden kvarstå i den militära kyrkoförsamlingens kyrkobok, men vid frigivandet avföras ur denna församlings kyrkobok och förses med utflyttmingshetyg till den församling, dit han inflyttar, samt att det till följd härav skall åligga fångpredikant att i god tid före fångens frigivande lämna vederbörande krigspräst uppgift å nämnda församling jämte de upplysningar angående fången, som kunna antagas vara av nö­den, samt krigsprästen att ofördröjligen härefter översända betyget till fångpredikanten för att fången tillhandahållas.

Andra särskilda bestämmelser om överföring i fall, varom nu är fråga, torde icke finnas utfärdade.

Kungörelsen den 13 maj 1904, som alltså måste tillämpas ensam, inne­håller emellertid, såsom av dess anförda lydelse torde framgå, föreskrifter •endast rörande kyrkobokföring av den dömde jämte vissa åtgärder med avseende å utfärdande av utflyttningsbetyg, varemot någon bestämmelse om, till vilket rullföringsområde vederbörande skall överföras, icke däri meddelats.

Då innebörden av den i § 76 b) inskrivningsförordningen meddelade be­stämmelsen uppenbarligen är, att överföringen skall ske till det rull­föringsområde, inom vilket vederbörandes kyrkobokföringsort, sådan den i 1904 års kungörelse bestämts, är belägen, torde, om 1904 års kungörelse

168

icke ändras eller kompletteras, § 76 b) inskrivningsförordningen böra un­dergå ändring i nu angiven riktning.

I berörda § 76 b) förekommer vidare uttrycket, ’den, vilken genom laga- kraftägande utslag, såsom dömd till urbota straff, varder skild från krigs­makten — —- —Det avgörande, varigenom krigsman, som dömts för brott, skiljes från ämbete eller tjänst, äger jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten rum i olika ordning, beroende på om vederbörande är officer,, respektive underofficer, eller om lian tillhör det vid krigsmakten fast an­ställda manskapet. Sålunda dömes officer eller underofficer till avsätt­ning genom av domstol meddelat utslag, under det att krigsman av man­skaps grad skiljes från sin anställning genom beslut av vederbörande befälhavare. Dylikt av befälhavare meddelat beslut kan icke överklagas- i samma ordning, som gäller i fråga om domstolsutslag, och betecknas för övrigt icke i strafflagen för krigsmakten såsom något utslag. Den, som genom sådant beslut blivit skild från krigsmakten, kan därför näppeligen sägas hava blivit 'genom lagakiaftägande utslag’ skild från krigsmakten..

Då emellertid förevarande stadgande givetvis är avsett att lämna veder­börlig anvisning i fråga om överföring jämväl för de fall, då krigsman tillhörande manskapet genom vederbörande befälhavares beslut skiljes- från krigsmakten, torde § 76 b) även i denna del böra omredigeras, exem­pelvis genom inskjutande efter orden 'lagakraftägande utslag’ av orden t 'eller av befälhavare i anslutning till dylikt utslag meddelat beslut’.

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för militieombudsmannen gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla dessa förhållanden för Eders Kungl. Maj:t för den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna, omständigheterna föranleda.»

I den inskrivnings!örordning, som utfärdats den 23 december 1925, hava de av tjänstförrättande militieombudsmannen i ovannämnda skrivelse fram förda synpunkterna vunnit beaktande.

10. Angående rätt för värnpliktig att använda militärbiljett vid färd till och från tjänstgöringsorten.

Den 22 december 1925 avlät militieombudsmannen i detta ämne föl­jande framställning till Konungen.

»I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige nr 161 33/1922 Einar Jonson följande: Jonson, som vore kyrkoskriven i Barne- Äsaka församling i Skaraborgs län, vistades för studier i Karlstad, varom

169

lian insänt vederbörlig anmälan till rullföringsexpeditionen för Skara rullföringsområde, nr 33. Då Jonson år 1925 inkallades till fullgörande av första repetitionsövning vid Göta trängkår i Skövde, hade rekvisition å militärbiljett utfärdats för resa från hemorten till Skövde. Då Jonson därefter sökt erhålla dylik biljett från sin vistelseort i Karlstad, hade detta nekats under uppgift, att rullföringsbefälhavaren ej ägde rätt att utfärda rekvisition å militärbiljett för resa från orter, belägna utanför lians område. Jonson hade sålunda själv fått bekosta resan från Karl­stad till Skövde. Sedermera hade emellertid Jonson erfarit, att värnplik­tiga, tillhörande andra rullföringsområden — såsom Åmåls och Mora — erhållit rekvisition å militärbiljett för resa från orter, belägna utanför vederbörande rullföringsområden. Då det syntes Jonson oegentligt, att olika bestämmelser skulle gälla inom olika rullföringsområden, påkallade han militieombudsmannens ingripande.

Med anledning av berörda skrift infordrades yttrande från befälhava­ren för Skara rullföringsområde, nr 33. Denne anförde i skrivelse den 19 september 1925: Jonsons på sin tid till rullföringsbefälhavaren inkomna ansökan att erhålla rekvisition av militärbiljett från Karlstad i stället för den honom tillställda i och för inställelse medelst enskild färd till tjänstgöring vid Göta trängkår i Skövde hade icke kunnat bifallas, enär eu värnpliktig vid dylik färd ej kunde komma i åtnjutande av annan för­mån än som skulle tillkommit honom vid färd i kontingent efter samling å den ordinarie samlingsplatsen — i detta fall Vara — d. v. s. fri färd Vara—Skövde. Någon ersättning för inställelse i Vara hade han ej varit berättigad till enligt bestämmelserna i förordningen den 31 december 1921 (Sv. ffs. nr 850) § 4 mom. 2 jämförd med § 3 mom. 2 och 1, enär av­ståndet från hemvistet till samlingsplatsen understege två nymil. Sålunda hade rekvisition av militärbiljett ej kunnat utfärdas vare sig från Karl­stad—Vara eller Karlstad—Skövde. Bestämmelsen i inskrivningsförord­ningen § 94:1, att värnpliktig kunde erhålla tillstånd att fullgöra tjänst­göring vid annan truppavdelning av behörigt truppslag — varvid han dock skulle inställa sig på egen bekostnad (I. F. § 98: 3) — torde hava till­kommit just för att bespara den, som vistades utom kyrkobokföringsorten, dyrare färdkostnad. Rullföringsbefälhavaren hemställde, att Jonsons skrivelse ej måtte föranleda till vidare åtgärd.

I skrivelse den 20 september 1925 anförde rullföringsbefälhavaren ytter­ligare: Vid utfärdandet av inskrivningsförordningen (Sv. ffs. nr 835/1918) liksom av generalorder nr 1183/1915 rörande beväringen tillhörande värnpliktigas in kallelse till fredstjänstgöring, samling samt färd till och från tjänstgöringsorten syntes vederbörande hava förutsatt, att en värnpliktig, vilken — liksom klaganden — för eu längre tid vistades utom den ordinarie kyrkobokföringsorten, skulle låta kyrkobokföra sig, där han hade sin huvudsakliga verksamhet, och därigenom beredas fri färd till och från tjänstgöringsorten. Någon bestämmelse, som gåve stöd

170

för den uppfattningen, att en värnpliktig, som skulle färdas enskilt, vore berättigad att under alla förhållanden erhålla rekvisition av militärbil­jett, kunde rullföringsbefälhavaren icke finna. Däremot föreskreves i ovannämnda generalorder mom. 17 och 18, att vid tjänstgöringstidens slut skulle rekvisition av militärbiljett för färd till hemvist i kyrkobok­föringsorten tillhandahållas den värnpliktige genom chefen för det trupp­förband, vid vilket tjänstgöringen ägt rum. Vore detta förhållandet vid hemfärd, torde en rullföringsbefälhavare för den värnpliktiges inställelse till tjänstgöring ej äga befogenhet att utfärda rekvisition av militärbil- jett annat än för färd från hans hemvist i kyrkobokföringsorten, vilket även skett i förevarande fall.

I ärendet avgav Jonson påminnelser, därvid han till stöd för sitt på­stående rörande annan praxis vid rullföringsområdet nr 59 och rullförings- området nr 35 ingav följande handlingar:

1) 'Till Befälhavaren för Mora rullföringsområde Nr 59.Undertecknad, född den 11 sept. 1903 och nu kyrkobokförd i Siljansnäs

församling under adress: Siljansnäs, får härmed anmäla, att jag från den 1 sept. 1925 tillsvidare kommer att vistas i Karlstads stadsförsamling av Värmlands län under adress: Marieberg 11, Karlstad.

Siljansnäs den 26 aug. 1925.Nr 695 59/1923 Erik B. Alm.

Ni är inställelseskyldig till årets rep.-övning. Samling vid Leksands järnvägsstation den 10 sept. kl. IO.15 f. m. Rekvisition å militärbiljett närslutes, vilken ni dock själv får betala. Den blir 25 % billigare än vanlig III klass biljett.

Mora den 27 aug. 1925.G. A. Stjernman.

Rullföringsbefälh.’2) 'På begäran intygas härmed att jag, som är kyrkoskriven i Håhols

församling, Älvsborgs län, och har mönstrat inom, 35:te rullföringsom­rådet, erhöll vid min inryckning till Göta Trängkår den 26 maj 1925, mili­tärbiljett från Karlstad, där jag vistas för studier vid Karlstads folk- skoleseminarium.

Karlstad den 22 okt. 1925.Johan V. Karlsson.’

Med anledning av vad i ärendet förekommit infordrades härefter ytt­randen från befälhavaren för Mora rullföringsområde, nr 59, och befäl­havaren för Åmåls rullföringsområde, nr 35.

Den förre anförde i yttrande, dagteoknat den 2 november 1925: Vid varje tjänsteresa såväl till som från tjänstgöring vare sig värnpliktig vistades i hemorten eller annan ort inom riket vore han jämlikt mom. 114 militärt järnvägsreglemente berättigad resa på militärbiljett, likasåväl som det vore vederbörande befälhavares skyldighet att utfärda rekvisi­

171tion åt honom på dylik biljett. Fri resa vore han jämlikt § 4 Sv. ffs. in* £50/1921 berättigad till från hemvistet till tjänstgöringsorten (samlings­plats) eller, när han vistades å annan ort än kyrkobok föringsorten, jäm­likt mom. 2 nyssnämnda paragraf för en sträcka, för vilken resekostna­derna icke överstege dem från hemvistet till tjänstgöringsorten (samlings­platsen). I de fall statsverket ej betalade hans militärbiljett finge han själv betala den. Den vore emellertid 25 procent billigare än vanlig III klass biljett, så det bleve ju alltid en icke oväsentlig lättnad för den värnpliktige att få resa på sådan biljett, även om han själv maste betala den, än på vanlig III klass biljett. Såsom exempel härå ville rullförings- befälhavaren anföra: Fn värnpliktig, hemmahörande i Hågådalen, Idre församling, Kopparbergs län, skulle inställa sig till Dalregementet i Falun med samling vid Älvdalens järnvägsstation, men han vistades för stu­dier i Göteborg. Från Hågådalen till Älvdalen vore det 16 mil land­väg, varför han för sin inställelse till samlingsplatsen Älvdalen jämlikt inom. 1 nyssnämnda paragraf vore berättigad till en gottgörelse av 14 kronor. Nu skulle han emellertid resa från Göteborg till Falun. Militär­biljetten från Göteborg till Falun kostade 13 kronor DO öre. Han erhölle alltså fri resa hela vägen. Likadant bleve det vid återresan, om han nämligen direkt återvände till Göteborg. Hans kamrat vistades också i Göteborg; han skulle till Bodens artilleriregemente i Boden med samling vid Falu järnvägsstation, men han vore hemmahörande i Limedsforsen. Han Ämne alltså berättigad till fri resa från Limedsforsen till Falun, och för denna sträcka kostade militärbiljetten 8 kronor 65 öre. Men han reste icke alls från Limedsforsen utan från Göteborg. Han erhåller: mili­tärbiljett Göteborg—Kil, 8 kronor 25 öre, att betalas kontant av den re­sande samt militärbiljett Kil—Falun, 8 kronor 65 öre, att betalas av Bo­dens artilleriregementes kassaförvaltning. Ett tredje fall, det som syntes å den av Jonson närslutna bilagan: Den värnpliktige vore hemmahörande I Leksand, skulle inställa sig till tjänstgöring vid Dalregementet i Falun med samling vid Leksands järnvägsstation, men han vistades i Karlstad. Han erhölle rekvisition på militärbiljett Karlstad—Leksand, som han dock själv finge betala hela vägen. Denna kostade honom 10 kronor 55 öre, då däremot vanlig IH klass biljett samma sträcka kostade 13 kronor 65 öre, — alltså en besparing på 3 kronor 10 öre — tack vare biljettrekvi­sitionen. Jonson vore alltså jämlikt mom. 114 militärt järnvägsreglemente berättigad till militärbiljett, som han själv betalade, antingen från Karl­stad till Vara över Öxnered eller från Karlstad till Skövde över Laxå, vilken, såsom förut vore sagt, bleve 25 procent billigare än vanlig III klass biljett; och rall föringsbefälha varen skulle för sin del icke ha tve­kat att giva honom fribiljett från Öxnered till Vara, när han både 2 mil från hemmet till samlingsplatsen Vara.

Befälhavaren för Åmåls rall för ingsområde anförde i skrivelse den 11 november 1925: Värnpliktige nr 44 35/1924 Karlsson, som tilldelats trängen

172

i sjukbärartjänst, var den 26 maj 1925 inställelseskyldig till första tjänst­göring vid Göta trängkår. Enligt utfärdade bestämmelser skulle inryck­ningen för dit beordrade värnpliktiga ske medelst enskild färd med in­ställelse (utan föregående samling) direkt till tjänstgöringsorten. Om­skrivne Karlsson, kyrkobok förd i Håbols socken av Älvsborgs län, var vid tiden för inryckningen elev vid folkskollärareseminariet i Karlstad samt därstädes bosatt, varför rekvisition ä militärbiljett för honom ut­färdades för järnvägsresan Karlstad—Skövde (att betalas av Göta träng­kår). Av vederbörliga reglementen och generalorder i berörda fall både rullföringsbefälhavaren icke kunnat finna något binder att åt värnpliktig, utfärda rekvisition å militärbiljett för fri resa å järnväg, då denna resa verkställdes medelst enskild färd och direkt (utan föregående samling) till ordinarie tjänstgöringsort och det truppförband, vilket den värnplik­tige tillhörde; och stödde rullföringsbefälhavaren sig därvid på bestäm­melserna såväl i 'Militärt Järnvägsreglemente’, där ingen föreskrift funnes om att tjänsteresa måste anträdas från viss ort (hem- eller kyrkobok­föringsort, som på generalorder nr 1183/1915, mom. 11, tredje stycket, vari bland annat stadgades, att rekvisition å militär biljett för fri resa utfärdades till värnpliktig, som vid direkt resa till ordinarie tjänst­göringsorten använde järnväg. På grund av ovan anförda ansåge rull­föringsbefälhavaren sig hava handlat i överensstämmelse med givna före­skrifter, då han åt omskrivne värnpliktige Karlsson utfärdade rekvisi­tion å militärbiljett i och för hans inställelse i Skövde.

I infordrat förnyat yttrande, avgivet den 4 december 1925, an­förde rullföringsbefälhavaren för Skara rullföringsområde: Enär det med stöd av militärt järnvägsreglemente mom. 114 kunnat försvaras att till­ställa Jonson rekvisition av militärbiljett att betalas av den resande, hade rullföringsbefälhavaren intet att erinra emot att i detta fall till honom utbetala skillnaden mellan avgift för III klass biljett Karlstad—Skövde 9 kronor 50 öre och kostnaden för militärbiljett samma sträcka 7 kronor 15 öre, sålunda 2 kronor 35 öre. Jämlikt bestämmelserna i Sv. flis. nr 850/1921 § 4 mom. 2 jämfört med § 3 mom. 2, där det stadgades, att er­sättning utginge, dock ej med högre belopp än som skulle hava utgått för färd från hemvistet i kyrkobokföringsorten och till tjänstgöringsorten, hade Jonson efter inställelsen vid Göta trängkår varit berättigad till att där begära ersättning för militärbiljett Vara—Skövde med 3 kronor 45 öre. Denna ersättning torde ännu kunna erhållas, om han i och för attestering genom rullföringsexpeditionen insände räkning ställd till kassaförvaltningen vid nämnda kår. Av handlingarna i målet fram- ginge, att tre laillföringsbefälhavare hyste olika uppfattning beträffande tillämpningen av givna bestämmelser för värnpliktigs enskilda färd till tjänstgöringsorten från annan ort än kyrkobokföringsorten, varför dessa bestämmelser torde vara i behov av förtydligande. Förutvarande rull- föringsbefälhavare inom området, liksom förutvarande befälhavaren för

173

Skövde rullföringsomrade överstelöjtnanten O. L. Engström, både till- lämpat bestämmelserna så, att de värnpliktiga ej erhållit rekvisition av militärbiljett i någon form vid dylik färd, varför rullföringsbefälhavaren styrkts i den uppfattningen, att detta förfaringssätt vore riktigt. Emel­lertid skulle ban hädanefter i dylika fall tillställa vederbörande värn­pliktiga rekvisition av militärbiljett att betalas av den resande.

Enligt § 4 i förordningen den 31 december 1921 (nr 850) angående av­löning för rullföringsbefäl och värnpliktige vid armén under fredstid in. m. gäller följande: Värnpliktig, som för inställelse till tjänstgöring vid det truppförband, ban tillhör, har att från hemvistet i kyrkobok­föringsorten till vederbörlig samlingsplats eller till tjänstgöringsorten. om han där skall direkt inställa sig, tillryggalägga mer än 2 nymil och förut ej gjort sig skyldig till förfallolös utevaro från (inskrivningsför- rättning eller) värnpliktstjänstgöring, äger såväl för fram- som för åter­resan uppbära en gottgörelse av 1 krona för varje överskjutande nymil. Om den värnpliktige tillfälligtvis uppehåller sig å annan ort än kyrko­bokföringsorten, utgår gottgörelse för inställelse till och återfärd från samlingsplatsen eller tjänstgöringsorten i enlighet med bestämmelsen i $ 3 mom. 2.

§ 3 i nämnda förordning, som innehåller bestämmelser rörande ersätt­ning för inställelse vid inskrivningsförrättning, stadgar i inom. 2 föl­jande: »Värnpliktig, som tillfälligtvis uppehåller sig å annan ort änkyrkobokföringsorten, äger att för inställelse vid ovannämnda inskriv­ningsförrättning undfå ersättning efter enahanda grunder för färd från vistelseorten till förrättningsstället och åter, dock icke i något fall med högre belopp än som skulle hava utgått för färd från hemvistet i kyrko­bokföringsorten och åter.»

I generalorder den 27 augusti 1915, nr 1183, rörande beväringen till­hörande värnpliktigas inkallelse till fredstjänstgöring, samling samt färd till och från tjänstgöringsorterna gäller enligt mom. 11 att. därest den värnpliktige med begagnande av järnväg skall inställa sig antingen å annan samlingsplats än den, som blivit bestämd för infanteriet tilldelade värnpliktiga från samma kyrkobokföringsort, eller direkt å tjänst­göringsorten, vid ordern om tjänstgöring skall — så framt den värnplik­tige icke, jämlikt § 98 inskrivningsförordningen, är skyldig att fortskaffa sig på egen bekostnad — fogas rekvisition å militärbiljett.

Slutligen gäller enligt reglementet för militärtransporter på järnväg den 11 augusti 1911 (nr 110) mom. 114, att militärbiljett för tjänsteresa får jämlikt militärtaxan rekvireras vid tjänsteresa till och från tjänst­göringsort.

Såsom av de ovan återgivna yttrandena framgår hysa rullföringsbe- fälhavare olika uppfattning i frågan, huruvida militärbiljett får av värn­

174

pliktiga användas för tjänsteresa i andra fall än då resan anträdes från hemvistet i kyrkobokföringsorten. De i ämnet givna bestämmelserna äro otvivelaktigt icke tillräckligt tydliga, då av desamma icke framgår i vilken utsträckning förmånen av militärbiljett tillkommer värnpliktig. Att denna förmån icke bör vara inskränkt till de fall, då resan företages från hemvistet i kyrkobokföringsorten, anser jag rimligt. Goda skäl tala för att värnpliktig, som för studier eller tillfälligt arbete vistas å annan ort än kyrkobokföringsorten, vid inställelse till vä-rnpliktstjänstgöring erhåller militärbiljett för färden. Men å andra sidan måste det beteck­nas såsom mindre tillfredsställande, därest samma förmån skulle till­komma den, som för nöjes skull eller av liknande anledning vistas å an­nan ort, även om han anmält den tillfälliga adressen till rullföringsbefälet.

Då för närvarande inom försvarsdepartementet pågår utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga rörande ändringar i vissa med inskriv- ningsförordningen samhörande författningar och således kan antagas, att därvid de ovan berörda författningarna bliva föremål för revision, har jag, med stöd av 16 § i den för militieombudsmannen gällande in­struktion, ansett mig höra anmäla detta ärende för Eders Kungl. Maj:t till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föran­leda.»