Malmö Högskola Lärarutbildningen Kultur-Språk-Medier

Examensarbete 15 högskolepoäng

Kampen om berättelsen

The Struggle of Narratives

Martin Granath

Lärarexamen 300hp Examinator: Katarina Lundin Svenska i ett mångkulturellt samhälle Handledare: Anna Clara Törnqvist 2013-03-25

  2

  3

| Sammanfattning

Den här studien bygger på analys av fyra litterära verk som utspelar sig i Malmö efter

stadens industriella epok. Verken sätts i relation till produktionen av Kunskapsstaden, i

syfte att ifrågasätta dels föreställningen om arbetarklassens försvinnande i det postindu-

striella samhället och dels den variation och mångfald som postmodernismen menar har

ersatt de stora berättelserna.

Utifrån litteratursociologisk speglingsteori undersöker jag hur en eventuell arbetar-

klass skildras i Fredrik Ekelunds m/s Tiden och i Kristian Lundbergs Yarden, i vilket

maktförhållande huvudpersonerna står gentemot den bild av staden som Malmö Stad

marknadsför samt hur de hanterar det. Slutsatsen blir att arbetarklassen, enligt romaner-

na, finns, men att den osynliggörs och splittras, dels av den dominerande berättelsen om

staden och samtiden, och dels av ett system som bygger på motsättningen mellan arbete

och kapital. Motståndet formuleras i båda romanerna i form av det egna språket och den

egna berättelsen, som motbild mot det/den dominerande.

I Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari och Jag är Zlatan Ibrahimovic av

Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz undersöker jag hur annorlundahet produce-

ras och reproduceras och diskuterar det i relation till idéer om kollektiv identitet. Jag vi-

sar hur det annorlunda konstrueras i kontrast mot en föreställd svensk norm och hur ett

föreställt vi på så vis skapas gentemot ett föreställt dem. Vidare diskuterar jag hur Zla-

tans annorlundahet kan tas som inteckning för den gemenskap över klassmässiga och

kulturella gränser som vi gärna vill föreställa oss existerar.

Nyckelord: annorlundahet, arbetarklassen, den Andre, dominerande berättelser, kol-

lektiv identitet, Kunskapsstaden, postindustrialism.

  4

  5

| Innehållsförteckning  

 

 

 

 

1 Inledning ......................................................................................... 7

1.1  Syfte  och  frågeställningar  ......................................................................................  8  

2 Litteraturgenomgång och teoretiska perspektiv .............................. 9

2.1  Den  postindustriella  staden  ...................................................................................  9  

2.2  Postmodernismen  ...............................................................................................  10  

2.2  Klass,  etnicitet  och  den  Andre  .............................................................................  11  

3 Metod ............................................................................................ 12

4 Analys: m/s Tiden och Yarden ...................................................... 13

4.1  m/s  Tiden:  ”Vi  pratar,  alltså  finns  vi”  ...................................................................  13  

4.2  Yarden:  ”Jag  skall  berätta”  ..................................................................................  17  

 5 Diskussion: Arbetarklassen och Kunskapsstaden ........................ 21

5.1  Den  postmoderna  mångfalden?  ..........................................................................  21  

5.2  Malmö,  Kunskapsstaden:  kampen  om  berättelsen  .............................................  22  

5.3  Arbetarklassen  i  postindustrialismen  ..................................................................  25  

 6 Analys: Kalla det vad fan du vill och Jag är Zlatan Ibrahimovic .... 29

6.1  Kalla  det  vad  fan  du  vill:  ”Jag  e  inte  schizofren.  Asså…”  ......................................  29  

  6

6.2  Jag  är  Zlatan  Ibrahimovic:  ”och  jag  dribblade  på”  ..............................................  33  

 7 Diskussion: Det annorlunda och gemenskapen ........................... 37

7.1  ”Vad  är  svenskt?”  ................................................................................................  37  

7.2  Identitetskonstruktionen:  skapandet  av  annorlundahet  .....................................  38  

 8 Sammanfattande slutsatser .......................................................... 42

 5 Referenser .................................................................................... 43

  7

| 1 Inledning

Det här är en litteraturstudie med fokus på Malmö, byggd på fyra litterära verk skrivna

under 2000-talet: m/s Tiden av Fredrik Ekelund (2010), Yarden av Kristian Lundberg

(2010), Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari (2005) och Jag är Zlatan Ibra-

himovic av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz (2011). Jag ska analysera och

diskutera dem i relation till föreställningen om Malmös förvandling från arbetarstad till

kunskapsstad.

Malmö industrialiserades tidigt och etablerade sig fort som en av landets ledande in-

dustristäder. Efter andra världskrigets slut har staden genomgått snabba och genomgri-

pande förändringar, både ekonomiskt, kulturellt och socialt. I flera avseenden kan Mal-

mös historia från 1800-talet ses som en ”mikroberättelse” om Sverige i stort: om indu-

strialismens upp- och nergång, om välfärdsstatens födelse och påstådda död och om det

nya, omdefinierade, globaliserade och mångkulturella samhälle som många menar att vi

lever i idag.

Per Svensson (2011:6-7), kulturskribent på Sydsvenskan, beskriver stadens föränd-

ring genom några enkla, personliga betraktelser:

En gång var cykelkulten i Malmö ett sätt att manifestera arbetaridentiteten, eller i alla fall de nostal-giska känslorna för arbetaridentiteten. En äkta Kockumsjobbare cyklade i grupp till och från jobbet. Idag är det istället den miljömedvetna, lagom bohemiska, urbana yngre, akademiska medelklassen som trampar fram och tillbaka mellan Möllevången och det gamla varvsområdet, högskolans basom-råde.

Eller? Om den cyklande varvsarbetaren i keps var en kliché så är kanske designstudenten i munk-jacka detsamma?

Malmös nuvarande makthavare har en historia att berätta. De älskar den. De berättar den gärna, om och om igen. Den handlar om en stad – Industristaden brukar den kallas – som efter att ha drab-bats av fattigdom och elände blev sin egen lyckas fé, förvandlade sig till Kunskapsstaden och nu är coolast i landet.

Det är en fin berättelse. Men när man ligger lutad över styret på Lundavägen, Malmös portgång mot nordost, förlorar den en smula i episk kraft.

  8

Svensson beskriver en stad som bytt skepnad. Han gestaltar en förändrad klassidentitet

och talar om dominerande berättelser, förmedlade av makthavare, och om hur tvivel lätt

kan resas mot sådana och liknande diskursiva berättelser. Därmed ringar han in ämnet

för min studie.

Städer är inte städer enbart i kraft av sina byggnader, sitt gatunät och sina parker; stä-

der lever och förändras i takt med att människorna som bor i dem gör det. Min utgångs-

punkt är att berättelserna om Malmö sätter fingret på många av de frågor, utmaningar

och problemformuleringar som är aktuella i det svenska samhället idag, inte minst när

det gäller arbete, klass, mångkultur och segregation.

Som blivande lärare ser jag det som en del av och en förutsättning för mitt demokra-

tiska uppdrag (se Persson, 2010) att fördjupa och vidare förmedla min förståelse för

grundläggande maktstrukturer i samhället. ”Gräv där du står”, heter det, och eftersom

jag bor och därför sannolikt kommer att arbeta i Malmö är det här jag tar min utgångs-

punkt. Studiens lokala förankring är tänkt att konkretisera och ge ett närmare perspektiv

på frågor och problemområden som annars många gånger kan te sig ogripbara.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med min studie är att, med utgångspunkt i lärarens demokratiska uppdrag, fördju-

pa och vidga förståelsen för grundläggande maktstrukturer i samhället. Genom att ana-

lysera fyra litterära verk om Malmö efter stadens industriella epok i relation till Malmö

Stads produktion av Kunskapsstaden, vill jag ifrågasätta föreställningen om arbetarklas-

sens försvinnande i det postindustriella samhället samt den variation och mångfald som

postmodernismen menar har ersatt de stora berättelserna. Frågorna som utreds är:

• Vilken bild ger m/s Tiden och Yarden av en eventuell arbetarklass i Malmö efter

stadens industriella epok? I vilken maktrelation står huvudpersonerna till den

marknadsförda bilden av Kunskapsstaden och hur hanterar de det?

• Hur produceras och reproduceras annorlundahet i Kalla det vad fan du vill och

Jag är Zlatan Ibrahimovic? Hur kan man förstå det i relation till idéer om kollek-

tiv och/eller nationell identitet?

  9

| 2 Litteraturgenomgång och teoretiska perspektiv

2.1 Den postindustriella staden

Bland den forskning som specifikt riktar sig mot Malmö använder jag Veselinka Möller-

ströms (2011) avhandling Malmös omvandling: från arbetarstad till kunskapsstad. En

diskursanalytisk studie av Malmös förnyelse och Ove Sernhede och Thomas Johanssons

(red., 2006) Storstadens omvandlingar. Postindustrialism, globalisering och migration.

Göteborg och Malmö. Båda behandlar den postindustriella staden i relation till den tidi-

gare industriella.

Begreppet postindustrialism användes först av sociologer i början av 1970-talet. Det

syftar på ett samhälle som inte längre baseras på sin industri och som därmed kan sägas

ha avlöst industrialismen som historisk era och övergripande samhällsbeskrivande mo-

dell (Giddens, 1998:564). Fabriksarbetaren är inte längre norm i arbetslivet och samhäl-

lets produktionssystem. Istället har tjänstesektorn, med dess höga utbildningskrav, tagit

över.

Möllerström (2011) visar hur den postindustriella staden, med Malmö som utgångs-

punkt, fungerar som en koncern som genom stadsprofilering, symbolisk kommunikation

och attraktionsskapande försöker stärka sitt varumärke och ”skapa en unik position som

särskiljer [staden] från en annan för att attrahera ’kunder’” (Möllerström, 2011:22). Av-

handlingen anlägger ett tydligt maktperspektiv genom att problematisera Malmös om-

vandling till kunskapsstad och jämföra de marknadsförda berättelserna med uppfatt-

ningar hos exempelvis gamla Kockumsarbetare, studenter och boende i Rosengård och

Västra Hamnen.

I Sernhede och Johansson (red., 2006) anläggs ett globaliserings- och migrationsper-

spektiv på den postindustriella staden i allmänhet och på Göteborg och Malmö i synner-

het. I artikeln Den föreställda staden. Produktionen av Bo01 Framtidsstaden som soci-

  10

alt och imaginärt rum kopplar André Jansson (2006) den offentliga produktionen av

bomässan Bo01 i Västra Hamnen i Malmö till postindustrialismens maktstrukturer. Ut-

gångspunkten är att Bo01 ”inrymmer ett destillat av de processer som präglar det post-

industriella samhället” (Jansson, 2006:88) ”Det handlar”, skriver Jansson (2006:88) vi-

dare, ”om en samhällsekonomi uppbyggd kring upplevelseproduktion, informationsflö-

den och synlighet. Det handlar om en urban utveckling präglad av globalisering och nya

former av social skiktning.”

2.2 Postmodernismen

Nära postindustrialismen ligger postmodernismen1. Som begrepp är det dock mer kom-

plext. Både Holgersson (2011:105-106), Aakvaag (2011:358) och Ritzer (2009) lyfter

fram Jean-François Lyotard som en postmodernistisk pionjärfigur på det teoretiska pla-

net, men det finns fler. I själva verket har begreppet kommit att leva sitt eget liv, med

flera olika inriktningar och betydelsevarianter och kan mer sägas beteckna en idérikt-

ning än en väldefinierad och sammansatt teori (Aakvaag, 2011:323-327).

På grund av begreppets vidd och svåröverskådlighet kommer jag att använda mig av

en övergripande förståelse av postmodernism. Hänvisningar kommer göras till begrep-

pet och dess ”delbegrepp” som sådant/sådana, snarare än till enskilda teoretikers version

av det.

Med postmodernism avser jag, för det första, den deskriptiva och samhällsdiagnosti-

serande föreställningen att vi inte bara lämnat industrialismen, utan att hela modernite-

ten har övergått i ”efter-modernitet”, det vill säga i en postmodern epok med en ny sam-

hällstyp och en ny typ av social ordning (Aakvaag, 2011:326). För det andra avser jag

föreställningen att denna postmoderna samhällstyp inte, till skillnad från det moderna

samhället, fogas samman av stora, övergripande berättelser, så kallade metaberättelser,

                                                                                                               1 Aakvaag (2011:325-326) skiljer mellan postmodernism som en riktning inom konst och estetik å ena si-dan och postmodernitet som betecknande en ny epok i västerlandets historia å den andra. Holgersson (2011:105) slår ihop begreppen till ett och låter postmodernism syfta på både en estetisk orientering, en filosofisk idériktning och en historisk tidsepok. Dessutom komplicerar det ytterligare att begreppet post-modernitet, som enligt Aakvaags definition ligger närmast mitt område, är svårt att böja – former som postmodern och postmodernistisk är helt klart att föredra framför exempelvis postmodernitetisk. Medve-ten om betydelsenyanser och den skiftande användningen av begreppet väljer jag, i likhet med Holgers-son, att använda mig av termen postmodernism som beteckning på en historisk tidsepok.

  11

samt att det präglas av skepsis och motvilja mot sådana. För det tredje avser jag före-

ställningen, både den deskriptiva och normativa, att det postmoderna samhället istället

för metaberättelser präglas och/eller bör präglas av relativism och subjektivism, variat-

ion och mångfald.

2.3 Klass, etnicitet och den Andre

Klassperspektivet är centralt för min studie. Dock är det inte fråga om någon klassana-

lys i strikt sociologisk mening. I första hand är det klassbegreppet och dess ofta påståd-

da död i postindustrialismens kölvatten som jag är intresserad av. Om den relationen,

bland annat, skriver Ulrika Holgersson (2011) i Klass: feministiska och kulturanalytiska

perspektiv.

Även Magnus Nilsson (2010) berör relationen klass och postindustrialism i Den före-

ställda mångkulturen. Framförallt diskuterar han klassbegreppet i relation till föreställ-

ningen att vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Klassbegreppet, menar Nilsson, både

historiseras och kulturaliseras i föreställningen om det postindustriella samhället, sam-

tidigt som ”etnicitet upphöjs till nyckelord för förståelsen av en samtid som uppfattas

som mångkulturell” (Nilsson, 2010:60).

Denna av Nilsson problematiserade föreställning om ett mångkulturellt samhälle le-

der in uppsatsen på skapandet av annorlundahet och teorier om ”den Andre”. Jag tar min

utgångspunkt i Simone de Beauvoirs (1949/1995) teori i Det andra könet om hur ett

subjekt alltid blir till i mötet med och skapandet av ett objekt, det Andra.

Vidare använder jag mig av Ylva Brunes (2005) essä Nyheter om drömlandet, dess

invånare och invandrare. Brune visar hur nyhetsmediernas representationer av ”invand-

rare” har konstruerat föreställningar om Invandraren som något motsatt gentemot Sven-

sken. Så skapas en normkategori, ett vi, kontrasterat mot ett dem, invandrarna. Utgångs-

punkten för konstruktionen är, menar Brune, idéstyrd och bottnar i behovet att som nat-

ion göda en positiv självbild och identitet.

  12

| 3 Metod

Min studie är en litteraturanalys av fyra litterära verk. Utgångspunkten vid urvalet var

att texterna ska ha utgivits under 2000-talet och att de till övervägande del utspelar sig i

Malmö under tiden efter stadens industriella epok, beräknad av mig fram till 1986 när

fartygsproduktionen lades ner i Malmö. Flera möjliga texter har därmed inte tagits med,

med hänsyn till uppsatsens begränsade omfång.

Studien bottnar i ett litteratursociologiskt fält med speglingsteorin som metodisk ut-

gångspunkt. Litteratursociologin studerar samspelet mellan litteratur och det omgivande

samhället: dels litteraturens plats och verkan i samhället och dels hur samhället skildras

i litteraturen (Svedjedal, 2002:81). Speglingsteorins ursprungstanke är att ”litteraturen

avbildar och fångar en historisk verklighet” (Svedjedal, 2002:84).

Dock, beskriver Svedjedal (2002:85), har speglingsteorin modifierats efter moderni-

tetens genombrott. Litteraturen anses inte ”återge en igenkännlig yttre verklighet”, utan

”berättar om verkligheten genom att avspegla ideologier” (Svedjedal, 2002:85). På så

vis tangerar speglingsteorin den ideologikritiska analysmetoden, som enligt Hellspong

(2001:176) studerar analysmaterialet som ”bärare av sociala och ideologiska föreställ-

ningar”

Distinktionen mellan yttre verklighet texters avspegling av ideologier är viktig. Min

intention är inte att fälla påståenden om hur verkligheten är. Istället vill jag undersöka

de samtidsåskådningar som romanerna i sig själva kan bära.

Kristian Lundbergs Yarden har jag analyserat i en tidigare litteraturstudie på Lärarut-

bildningen, Välfärdsstaten tur och retur (2013-01-02). En del resonemang och ett fåtal

språkliga formuleringar har följt med därifrån till den här texten. Även Ylva Brunes essä

Nyheter om drömlandet, dess invånare och invandrare har varit föremål för en tidigare

uppsats av mig: Främlingskap IV. Den Andre (2012-11-08). Några resonemang och en-

staka språkliga formuleringar har följt med även därifrån.

  13

| 4 Analys: m/s Tiden och Yarden

4.1 m/s Tiden: ”vi pratar, alltså finns vi”

En sommarkväll i Malmö, lutad över sitt balkongräcke på Gamla Väster, står berättaren

Fredrik Ekelund med en kikare och spanar likt en medelålders Arvid Falk ut över staden

där några av hans gamla arbetskamrater från Malmö hamn under sjuttio- och åttiotalen

syns komma gående från sina respektive adresser. De är alla på väg hem till berättaren,

där ett bord står dukat med mat och dryck på balkongen.

Ombord på balkongen: över etthundrafemtio års hamnarbete och lägger man ut åren som en sträng bakåt i tiden, ett Hans och Greta-spår med vita, små kiselstenar, skulle man hamna kring 1848, året för ”Kommunistiska manifestet” och februarirevolutionen i Paris, det år då det mytomspunna, histo-riska subjektet arbetarklassen för första gången äntrar den politiska scenen (Ekelund, 2010:17).

Det är upptakten till Fredrik Ekelunds roman m/s Tiden från 2008, en roman som kastar

sig fram och tillbaka mellan olika narrativa nivåer som då och då, mer eller mindre ex-

plicit, griper in i och korsar varandra.

Berättelsestrukturen är komplicerad. Romanen kan sägas ha i huvudsak två diegeser,

av vilka den ena utgörs av de språkliga fyrverkeripjäser till samtal som äger rum mellan

de forna stuvarkollegorna runt matbordet på balkongen. De samtalar inte bara i största

allmänhet, utan berättar också långa historier för varandra i vitt skilda ämnen som alla,

på ett eller annat sätt, kan kopplas till erfarenheterna från hamnen. Så uppstår flera hy-

podiegetiska berättelsenivåer, ”berättelser i berättelsen” (Holmberg & Ohlsson, 1999:

76).

Den andra diegesen hålls isär från den förra av kapitelindelningar och skiljer sig helt

i fråga om form och ”temperament”. Den utgörs av berättarens efterforskningar och be-

rättelse om den bortglömde arbetarförfattaren Gösta Larsson, uppvuxen i Malmö i bör-

  14

jan av 1900-talet och sedermera emigrerad till USA där han slog igenom och hyllades

som författare, men föll offer för McCarthyismen och gasade ihjäl sig i sitt garage i Wa-

terford, Connecticut, den 14 februari 1955. Vidare flikar Ekelund in små fiktiva ”novel-

ler” med Gösta Larsson i huvudrollen, samt rena brevväxlingar mellan denne och perso-

ner i förlagsbranschen.

I romanens titel antar tiden formen av ett motorfartyg. m/s associerar till havet och

hamnen, medan Tiden, med sin begynnande versal, framstår som ett väsen, en kraft som

de samtalande på balkongen försöker få grepp om och betvinga.

Hamnen och det arbete som sker där skildras som historiens nav ända från Noak,

som i romanen utnämns till den förste hamnarbetaren. ”Har ni förresten tänkt på det”,

säger en av middagsdeltagarna på balkongen, ”att varje gång det hettar till i detta lilla

land – Amalthea, storstrejken, Ådalen, gruvstrejken – så finns det stuvare med i bilden, i

bakgrunden, som att det var vi som tog temperaturen på det hela…” (Ekelund, 2010:

357).

Vidare konstateras att en hamnarbetare är en som ”skådar eftor jobb och nya båtar att

lossa ellor lasta men också en sån som skådar in i framtiden, ty Schauer på tyska bety-

der både stuvare och siare!” (Ekelund, 2010:319).

– Vi är schåare, wir schauen, vi skådar, är skådare och siare, vi sitter här på balkongen, det är en skön sommarkväll, vi sätter kikaren mot framtiden, vad ser vi?

– Det är sent på balkongen. Sent på jorden, sent på orden? Tro på språket, rättvisan och de sanna orden […] Klarar du O ord

att bära ny mening? (Ekelund, 2010:375)

 

Så blir balkongen m/s Tiden själv: en utkiksmast över historien. Därifrån, tillsammans,

öppnar de församlade upp tiden och färdas med hjälp av språket och berättandet i ra-

sande fart och med tusen sidospår mellan medeltid, industrialismens och arbetarklassens

födelse på 1800-talet, folkhemsåren och det samtida 2000-talet i Malmö; mellan teore-

tiska diskussioner om Foucault, Marx, Lenin och Myrdal och mellan otaliga gamla ar-

betskollegors livsöden under och efter tiden i hamnen.

Utgångspunkten för detta skådande och berättande är att tiden har runnit ifrån hamn-

arbetarna och därmed ifrån ett helt samhällssystem. I romanens nu råder ”efterstäm-

ning”. Någonting har varit, som inte längre är. ”Fan vad många som är döda nu. Vi får

hoppas att de har det bra. […] Han var en svensk arbetare, glöm honom aldrig” (Eke-

lund, 2010:84).

  15

Det myller av liv som skildras runt sjuttiotalets hamnarbete kontrasteras mot dagens

situation, det faktum att det knappt finns något arbete kvar där. Balkongens besättning

är ett gäng föredettingar:

– Det är fint här, fint att sitta här och prata, ofta hemma har jag ente nån att prata med, bara väggarna och TV:n och en flaska vin ibland […] men man är ju ändå ensam fast man druckit lite och har tv:n, kommor ente undan fast man vill, det är ju så, därför tyckor jag om att sitta här, med er, det är bra att ha det såhär, prata, orden, maten, ölen, vinet. Det är bra. Det är så här man vill att det ska va. Ge. Men. Skap. Lik. Som. (Ekelund, 2010:104)

Men det är inte bara Malmös gamla hamnarbetare som blivit avhängda i tidens och sam-

hällets lopp; de församlade på balkongen kan ses som symbol för arbetarklassen i stort.

Med hjälp av språket, berättelserna och minnena kan de – middagsgästerna – och den –

arbetarklassen – bli verkliga igen.

– Många blir bara glömda, förtigna, som om dom inte funnits, det är vår uppgift att prata, prata vidare […] vad det handlar om är att prata, sjunga, besjunga, transsubstantiera hela skiten till en sång, så får vi försoning, kanske. Eller? (Ekelund, 2010:84) – … så länge vi lever måste vi prata, vi pratar, alltså finns vi.

– Hablamos, ergo existimos! Vi knogade i många år ihop, därför har vi nåt att prata om. – Cogito, ergo sum, låter som ett nytt tvättmedel, men vi måste hålla minnena vid liv, det är vår

uppgift, vi som överlevor och blir kvar. (Ekelund, 2010:99-100)

Från denna språkliga och muntliga utgångspunkt växer en bräddfylld kollektivroman.

Vem som för ordet kring matbordet är ofta oklart; det är bara röster i flätor om varandra

från en gemensam erfarenhetshorisont.

Persongalleriet i romanen är av det enorma slaget. Överallt vimlar det av de gamla

smeknamnen från förr: Jins Visslare, Den Tunnklädde Zenbuddisten, Vin-Hasse, Roland

från Småland, Linköping, SÄPOagenten, Saxofonen, Konjak, Schack-Mats, Vepekåaren

och många fler. Några berättas det mer ingående om, medan de flesta bara passerar förbi

som ännu en av alla maskor i det stora kollektivnät som spänns över Malmö hamns

minne.

Minnet står i centrum på balkongen, men m/s Tiden ska inte ses som ett nostalgiskt

monument över svunna tider, med inskriptionen Glöm oss inte och vad vi en gång gjor-

de. I tillbakablickandet finns hela tiden nuet närvarande som kontrast och med det en

skarp samhällskritik.

  16

Dåtiden står för vitalitet och gemenskap, nuet för glömska. Dagens arbetarrörelse är

ingen rörelse, konstateras i romanen, utan ett stillestånd, ett ”museum över vad som en

gång var” (Ekelund, 2010:345). På kajerna utanför högskolan sitter lattestudenter och

dinglar med benen, blinda för den klassvrede och rättvisekamp som en gång brann på

samma plats, och i det Malmö som var arbetarrörelsens vagga finns inte ens tidningen

Arbetet kvar; Sydsvenskan har fått monopol och ”lagt sig som ett finmaskigt nät över

hela staden […] trots att en majoritet av stadens invånare [har] andra åsikter” (Ekelund,

2010:343).

Ur led är tiden i Ekelunds stad. Dagens Malmö liknas vid ett dekonstruerat folkhem

och framställs som en absurd plats, en stad där undergången och segervittringen existe-

rar i samma punkt, en stad som ”andas framtidstro men mår dåligt” (Ekelund, 2010:

383). Kjell-Erikus sammanfattar för kamraterna på balkongen:

Huset läcker in, stammarna har ruttnat, det ekar ödsligt om de gamla orden: solidaritet, kollektiv, klasskamp, rättvisa. Som att tiden, denna luriga kraft, i maskopi med döden, tömt dom stora orden på mening och ändå, ändå, ändå så ligger motsättningen kvar mellan arbete och kapital. (Ekelund, 2010: 360)

Slutligen blickar romanen framåt. Uppgörelsen med och bokslutet över en svunnen tid

växer till ett sökande efter något nytt: en ny arbetarrörelse, en ny mening, en ny gemen-

skap. ”Siarna” på balkongen söker, och de finner – Gösta Larsson, den gamle bortglöm-

de arbetarförfattaren från Malmö och den störste siaren av dem alla. Han har sett san-

ningen; han bar historien på sina axlar och svek aldrig sina ideal. Det är kärnan i hans

kamp för rättvisa och värdighet som nu åter måste planteras och på nytt börja växa. Det

är hans röst, ”Göstarösten” (Ekelund, 2010:383), som åter måste ljuda genom staden

och bära språket.

I botten handlar det alltid om språket, den språkliga kampen, kampen om språket.

”Förmyndarsamhälle” i motståndarnas mun betyder egentligen demokrati med stark väl-

färd; ”skattetryck” är detsamma som de pengar som finansierar välfärden; ”samman-

pressad lönestruktur” betyder i själva verket bra levnadsstandard för låginkomsttagare;

”flexibel arbetsmarknad” betyder egentligen otrygga anställningar; ”ökad valfrihet” be-

tyder privatiseringar och mer till de som redan har mycket (Ekelund, 2010:382). Kjell-

Erikus sammanfattar igen:

  17

Vi är skärskådare, schauen, alltså, schauenskådare, hela tiden. […] Vår uppgift är att plocka ner språ-ket, demontera det och se hur verkligheten döljs med språk men också att hitta nya ord för ny verklig-het. Verkligheten sliter sig alltid fri, går och rusar sin egen väg, en orm som hela tiden byter skinn, det är vi som sitter här som måste sy skinnet, skapa skinnet i vårt tal, skapa mönstret, idéerna, koderna på ormens rygg. (Ekelund, 2010:381-382)

4.2 Yarden: ”Jag skall berätta”

Tiden är central också i Kristian Lundbergs roman Yarden från 2009. Berättelsen är upp-

byggd kring tre tidsepoker i berättaren Kristians liv: den fattiga och skamfyllda uppväx-

ten med en ensamstående och psykiskt instabil mor i sjuttio- och åttiotalens Malmö;

några framgångsrika år som författare och kulturskribent, samt året på den arbetsplats i

Malmö hamn som givit namn åt romanen, där berättaren tvingas ta arbete efter att ha

blivit barskrapad.

Tiden på parnassen nämns bara kort utan att skildras. Istället kastar sig romanen obe-

hindrat mellan uppväxten och Yarden, som om de flöt in i varandra, medan de fram-

gångsrika åren däremellan endast framstår som ett löst hängande sidospår till den egent-

liga livslinjen.

Ödet ekar genom Lundbergs roman. Den är berättelsen om en människa som halkar

tillbaka till sitt klassursprung, som trodde att han kunde fly från och bli kvitt det, men

som misstog sig. ”Det är en slags hemkomst”, skriver Lundberg (2010:31). ”Klassresan

är en baklängesresa nu.”

Yarden: en berättelse – så lyder den fullständiga titeln på romanen, med lika beto-

ning på både en och berättelse. Berättandet i sig, skapandet av sin egen berättelse, bildar

romanens och berättarjagets centrala syfte. Att skriva, i hans fall, är en kamp undan för-

tingligandet och osynliggörandet, ett sätt att bli till som människa, både inför sig själv

och omvärlden. Utgångspunkten är att han inte äger sig själv och att han därför måste

erövra sin egen berättelse och därmed sitt existensberättigande och sin frihet.

Jag är inte längre fri. Mitt värde bestäms av en marknad jag inte känner. […] Jag har inte kontroll över mitt värde; knappt ens mitt språk längre. Det är andra faktorer som styr. Det är en kaosväld. Det är en skuggvärld. Jag är en liten del av ett

stort maskineri. Bilindustrin. På sätt och vis är jag inom bilindustrin. På ett annat plan är jag bara en sådan som kommer och går, en sådan vars namn man aldrig lägger på minnet. (Lundberg, 2010:43-44)

  18

Så utkristalliseras de kraftpoler som romanen befinner sig mellan: människa kontra ting,

subjekt kontra objekt, frihet kontra fångenskap, tillhörighet kontra utanförskap, verklig-

het kontra ”verklighet”, skugga kontra ljus, natt kontra dag. ”Jag skall berätta”, skriver

Lundberg (2010:18) och signalerar att sanningens minut är slagen, både på ett personligt

och på ett större, samhällsövergripande plan.

Smärtsamt explicit ställs arbete och klass i centrum av romanen. Lundberg tar oss

bokstavligen med in i en skuggvärld, till den enorma parkeringsplats för fabriksnya bi-

lar i Malmö hamn, Yarden, där berättarjaget arbetar om nätterna.

Vi lastar bilar som ska transporteras vidare till Baltikum. Vi kör dem från ett block och bort till stake-tet. Det är ett arbete för idioter. Vi ställer bilarna i dubbla rader och kör sedan in dem till kajkanten där CMP – Copenhagen Malmö Port – tar över och kör in dem i lastfartyget. (Lundberg, 2010:27)

Total maktlöshet råder inför arbetsgivaren, bemanningsföretaget. När som helst, vid

minsta avvikelse från reglerna, kan uppdragen försvinna för de timanställda:

… som den tidiga morgon när de ringde från kontoret och med bestämdhet hävdade att jag hade krockat en bil utan att rapportera det. Det tog veckor innan jag fick komma tillbaka; trots att de på övervakningsfilmen måste ha sett att det inte var jag. Den lilla världen kom att rubba den större; tre veckor utan inkomst är en lång tid. (Lundberg, 2010:26).

En timanställd blir avskedad på plats och ställe efter att ha brutit mot förbudet att prata i

telefon på arbetsplatsen. Samtidigt övervakas hela tiden arbetet på Yarden, både av en

förman, Bengt, som sitter i en bil och tittar upp från och ner i sina papper, och av kame-

ror. ”Det gör […] att de direkt kan slå ner på incidenter som de vill lyfta fram” (Lund-

berg, 2010:121). Vidare konstateras: ”Om jag gör fel straffas hela gruppen” (Lundberg,

2010:94).

Det skapar en rädsla hos och mellan arbetarna, en tigandets och angiveriets kultur.

Yassir, ensamstående far och fast anställd på Yarden, blir inte beviljad att börja en tim-

me senare för att kunna följa dottern till dagmamman; det blir löneavdrag för ett antal

sena ankomster istället för den bonus som de andra i hans arbetsgrupp fått. Gruppen ber

om att få bli befriade från Yassir eftersom han drar ner medeltempot och påverkar deras

resultat. De fryser ut honom. Till slut ber han själv om att få bli förflyttad. ”Ett perfekt

system”, konstaterar Lundberg (2010:49). ”Vi äter varandra.”

  19

Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete […] Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!” De löser alla konflikter på ett och samma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” (Lundberg, 2010:72)

Det är kärnan i systemet, den ständiga utbytbarheten: ”… och efter det såg vi inte till

honom mer” (Lundberg, 2010:27). Berättaren frågar sig om man då kan vara solidarisk,

och tillägger: ”Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig”

(Lundberg, 2010:54). Att ansluta sig fackligt anses inte som lönt. Klasskamp förs, men

en omvänd sådan – av arbetsgivaren, av systemet självt.

Från Yardens inhägnader vidgar sig berättelsen, ut över tiden och staden. På väg till

arbetet går berättarjaget genom Västra Hamnen, precis som generation efter generation

gjort före honom. Allt är samma och ändå inte. Kockumsområdet har förvandlats till ett

exklusivt bostadsområde, där ”allt vilar på ett arbete som nu är osynliggjort” (Lundberg,

2010:34).

Berättaren går där som en vålnad; han finns, men syns inte. Arbetet är nedärvt i hans

kropp, precis som i Malmös – ”en stad med fantomsmärtor” (Lundberg, 2010:35). Den

vill inte veta av hans erfarenheter längre:

Staden minns inte längre. […] Allt skall förändras. Malmö skall bli en annan slags stad. En stad som inte längre rymmer alla sina invånare. Vi bygger bort en stor del av befolkningen. Vi säger det aldrig rätt ut, men vi visar det med förfärande tydlighet: det finns ingen plats åt er här. Ni är spöken, gen-gångare. (Lundberg, 2010:61-62)

Lundbergs Malmö vimlar av dessa osynliga människor, dessa spöken ”som kommer när

festen är slut”, som utåt bara skymtar till som hastigast i skarvarna mellan dag och natt,

”ständigt i rörelse mellan sina arbeten” (Lundberg, 2010:56).

Ett jobb räcker inte för att försörja sig; få timanställda på Yarden får arbeta full tid.

Nöden skapar en situation där arbetarna ”kommer så fort visselpipan ljuder” (Lundberg,

2010:72).

Ahmed har ägnat helgen åt att asbestsanera hyreshus; Fabian kör svarttaxi för ett litet

syndikat; andra är telefonförsäljare, tidningsbud, skrotarbetare, städare, bilmekaniker

och byggarbetare. Allt vitt fås genom kontakter, och är man svensk ska man skatta sig

lycklig. Flera yngre bor hos sina föräldrar eftersom de inte får någon lägenhet. Till slut

köper Amish en, men eftersom han gått som timanställd i tre år och får nej från banken

tvingas han vända sig till ett finansbolag med sex gånger högre ingångsränta. ”De fat-

tiga skall bli fattigare. Det kostar att vara fattig” (Lundberg, 2010:70).

  20

Bland dessa osynliggjorda människor i romanen är alla ensamma. Stunder av solida-

ritet rubbar inte ensamhetskänslan i botten. Det enda som berättaren menar kan vara ho-

nom troget i slutändan är, återigen, den egna berättelsen. ”Jag är min egen berättelse”,

konstaterar han (Lundberg, 2010:116). ”Den som talar är den som skapar världen”

(Lundberg, 2010:29).

  21

| 5 Diskussion: Arbetarklassen och Kunskapsstaden

5.1 Den postmoderna mångfalden?

Föreställningen om att stora, övergripande och objektiva berättelser inte kan fånga, hålla

samman och ”förklara” västvärldens komplexitet från 1900-talets slut kan ses som en av

kärnorna i det postmodernistiska betraktelsesättet. Istället uppfattas samhället efter mo-

derniteten och industrialismen2 som svåröverskådligt, fragmentiserat och individualise-

rat, präglat av mångfald och en ”oändlig variation av subjektiva erfarenheter” (Holgers-

son, 2011:106).

Idén om att vi lever i ett postmodernt tillstånd lanserades först av den franske filoso-

fen Jean-François Lyotard. Om honom och detta ”tillstånd” skriver Aakvaag (2011:359-

360):

Det postmoderna tillståndet präglas av att en rad inkommensurabla och heterogena språkspel lever sida vid sida utan att vara underkastade auktoriteten hos någon dominerande berättelse med dess in-stitutionella förvaltare. Den postmoderna världen kryllar av alla sorters idéer, värderingar, vokabulä-rer, kulturella logiker, språkspel med mera, vilka inte längre är integrerade i något stort projekt som handlar om förnuftets realisering i historien eller människans frigörelse. All den annanhet och plural-ism som modernitetens metaberättelser eliminerade – eller åtminstone pressade in i en övergripande metaberättelse – får därmed blomstra och fritt utvecklas.

Även Ritzer beskriver hur postmodernisterna kommit att avvisa det universella och rat-

ionella fundament som modernismen byggde sin analys och kritik av samhället på. ”De

(postmodernisterna) menar”, skriver Ritzer (2009:508), ”att den här typen av fundament

                                                                                                               2 Jag använder modernism som förknippat med industrialism och vice versa, och postmodernism som för-knippat med postindustrialism och vice versa (se Holgersson, 2011:23 och Möllerström, 2011:78).

  22

har en benägenhet att ge företräde åt vissa grupper medan andra gruppers betydelse ned-

värderas, att ge vissa grupper makt och göra andra maktlösa.”

Vi ser hur det postmoderna hela tiden förhåller sig till moderniteten som dess antites.

Universella och kollektiva sanningar förnekas och ”stora berättelser” – så kallade meta-

berättelser – anses ha sönderfallit i en oändlig mängd språkspel3, autonoma i den be-

märkelse att de inte lyder under någon dominerande berättelse.

Det finns anledning att fråga sig om det verkligen förhåller sig så. Fortfarande, up-

penbarligen, finns berättelser. Både på global och lokal nivå görs ständigt, för olika syf-

ten, anspråk på att fånga och förklara verkligheten med ord, språk, berättelser. Det krä-

ver ett maktperspektiv och en maktanalys. Samhällsdebattören Göran Greider (1998:15)

skriver:

… konservativa och liberala krafter [har] tagit makten över både nuet och framtiden; de har fått for-mulera vilket slags social berättelse och vilka värderingar som ska dominera. Postmodernismen, det postindustriella samhället, informationssamhället, kunskapssamhället, kompetenssamhället: gång på gång döps det ”nya” tillståndet med nya namn. Av de dominerande skikten, vill säga. Uppifrån.

Obeaktat Greiders tydliga politiska ställningstagande sätter han fingret på något centralt

för min studies diskussion: dominerande gruppers dominerande berättelser. Vad är det

som säger att inte marknadsliberalism och konsumism – eller, för den delen, alla de

”post-ismer” som förnekar tidigare maktstrukturerande principer – idag utgör de meta-

berättelser eller universella fundament som postmodernismen bestrider? Och, om de gör

det, hur står det då till med den demokratiska variation och mångfald som ovan fram-

hävs i beskrivningarna av postmodernismen? Det är frågor som min diskussion kretar

kring.

5.2 Malmö, Kunskapsstaden: kampen om berättelsen

Malmös industrihistoria sträcker sig långt tillbaka i tiden. Staden industrialiserades vid

1800-talets mitt och etablerade sig vid sekelskiftet 1900 som ledande industristad i Sve-

rige, med Kockumsvarvet som enskilt största näring (Sernhede & Johansson, 2006:33).

                                                                                                               3 Begreppet kommer från Ludwig Wittgenstein och kan sägas beteckna ett socialt sammanhang inom vil-ket ett visst språkligt uttryck får en viss mening (Lübcke m.fl., 1988:521-522)

  23

Den svenska arbetarrörelsen har sina rötter i staden, med bland annat landets första Fol-

kets hus och Folkets park (Helander, 1954:96-97).

Under 1950-talet var Kockums världens ledande varv, räknat i antalet ton som sjösat-

tes (Helander, 1954:131). Industrin blomstrade under 1960-talet och stadens tillväxt var

högst i landet (Möllerström, 2011:71).

Bakslaget kom med oljekrisen 1973. Industriell tillbakagång följde och 1986 tvinga-

des fartygsproduktionen läggas ner i Malmö. Med lågkonjunkturen i början av 1990-ta-

let var krisen ett faktum. Det talades om ekonomisk härdsmälta (Möllerström, 2011:72),

och 1993 hade staden en öppen arbetslöshet på över 16 procent (Sernhede & Johansson,

2006:35).

1995 inleddes arbetet att lyfta Malmö igen. Att omvandla staden från arbetar- och in-

dustristad till kunskapsstad blev en övergripande strategi (Möllerström, 2011). För kom-

munpolitikerna stod hoppet till en ny sorts tillväxt än den som hade drivit den gamla in-

dustristaden.

Det handlade, i postindustrialismens tecken (Jansson, 2006:88), om imageskapande,

stadsprofilering och symbolisk kommunikation (Möllerström, 2011:22) för att ”stärka

stadens ekonomiska position” (Sernhede & Johansson, 2006:37) och därmed locka till

sig investeringar. Öresundsbron, Malmö Högskola, Bo01, Citytunneln och Turning Tor-

so ses som hörnpelare i det politiska visions- och framtidsprojektet (Jansson, 2006:89), i

sin tur vilande på den förändringsberättelse som Möllerström (2011:65) menar att alla

omvandlade städer kräver.

”Städer”, skriver Möllerström (2011:17), ”anges ofta vara den primära plats där sam-

hällsförändringar kommer tydligast i uttryck.” I sin avhandling undersöker hon arbetet

med att ömsa Malmös industriella skinn och ge staden en ny identitet. Grunden i hennes

resonemang är att verkligheten inte skapar sig själv och att Malmö Stad förändrar staden

genom att förändra människors uppfattningar om den i önskad riktning.

… med hjälp av ”storytelling” försöker [man] göra upp med den gamla bilden av arbetarstaden paral-lellt som man försöker övertyga medborgarna om att dagens samhälle är ett annat och […] man försö-ker legitimera en ny framtida ekonomi uppbyggd kring kunskap, upplevelser, kultur och synlighet. (Möllerström, 2011:65-66)

Jansson (2006:88) bekräftar resonemanget när han menar att postindustrialiseringen per

definition ”innebär en tilltagande kamp om att definiera människors föreställningar om

staden”.

  24

Vidare finns i förvandlandet av Malmö till kunskapsstad stora likheter med den post-

modernistiska retoriken. Precis som postmodernismen fungerar som modernismens an-

tites fungerar Kunskapsstaden som arbetar- och industristadens dito. I formningen av

det nya finns hela tiden Arbetarstaden som motbild.

Det industriella samhället och den tillhörande modernistiska logiken beskrivs […] i termer av ”föråld-rad”, ”känslokall” och ”teknokratisk”. […] Alla de epitet som beskriver det samtida samhället – post-modernt, postindustriellt, kommunikations- och informationssamhället etc. – tas som inteckning […] för ”att det samhälle som existerade fram till 1970-talet inte längre existerar” (Möllerström, 2011:78).

Möllerström beskriver storytelling som en grundläggande och mycket medvetet genom-

förd metod inom Malmö Stad. ”Rätta insikter” ska väckas om att det moderna välfärds-

samhället är passé och att ”dagens medborgare inte längre identifierar sig med kollekti-

va värderingar” (Möllerström, 2011:84).

Berättelsen om det nya Malmö, beskrivet som en stad full av pionjäranda, framtidstro

och välmående (Möllerström, 2011:92), är dock inte lika självklar överallt. För berätta-

ren i romanen m/s Tiden tycks den i själva verket bara vara en kosmetisk fasad. Bakom

den finns en stad som ”mår dåligt” (Ekelund, 2010:383), som om den likt Yardens Kris-

tian desperat försöker fly sitt ursprung och sanna väsen utan att i själen kunna övertyga

sig själv.

Att inte alla kan identifiera sig med den berättelse som förmedlas av Malmö Stads

makthavare blir tydligt inför de gamla stuvarkollegorna i Ekelunds roman. Karaktärerna

ser hur arbetar- och industriidentiteten, inklusive alla de personliga och kollektiva erfa-

renheter som är förbundna med den, skärs bort från stadskroppen.

Men – och det är viktigt – det är inte en envis, privatnostalgisk önskan om att hålla

fast vid industristaden som sådan som m/s Tiden vill förmedla. Berättelsen om den nya,

postindustriella staden som en kontrast mot den gamla Arbetarstaden betraktas i roma-

nen som en djupt politiskt diskursiv berättelse. Med Arbetarstaden slukar den nämligen

också annat: viktigare, större och mer bestående värden som gemenskap, tron på solida-

ritet, rättvisa och kamp för densamma, starkast symboliserade genom den bortglömde

Malmöfödde arbetarförfattaren Gösta Larsson. På så vis skildras hur ett nytt värdefun-

dament, en ny metaberättelse på lokal nivå, ersatt en gammal, mitt i den påstått postmo-

derna samtiden.

Vad har då Ekelunds gäng att sätta emot? Romanens svar är tydligt: språk måste stäl-

las mot språk, berättelse mot berättelse. Motståndet sker i dekonstruktionen av det språk

  25

som konstituerar makten och de dominerande berättelserna samt i skapandet av ett nytt,

eget språk, med Göstarösten klingande i botten.

Så blir språket både ett medel och ett mål för personerna i Ekelunds roman, precis

som det är för skaparna av Kunskapsstaden. Det rimmar med en foucaultiansk syn på

språket som producent av verkligheten (Aakvaag, 2011:336). Kampen om språket/berät-

telsen kan ses som kampen om diskursen, med Foucaults terminologi. Den synen löper

som en röd tråd genom min diskussion.

5.3 Arbetarklassen i postindustrialismen

Den postindustriella stadens uppgörelse med en gammal arbetaridentitet och avstånds-

tagande från det moderna välfärdssamhället kan också betraktas i relation till en annan,

vidare diskurs: den om klassernas, och då i synnerhet arbetarklassens, försvinnande. Så-

här skriver Greider (1998:13):

Den som idag använder ordet arbetarklass i en politisk debatt eller i ett vardagligt samtal för att peka på något avgörande förhållande i samhället riskerar att mötas av oförstående blickar, avfärdanden och till och med förakt. Är du så gammalmodig? Så nostalgisk? […] [Det anses] som mer eller mindre självklart att någon arbetarklass inte längre existerar. Den kanske gjorde det en gång, men inte nu. Ar-betarklassen hörde till ett svunnet industrisamhälle.

Uppfattningen att klass hör det moderna industrisamhället till vilar på föreställningen att

förhållandet mellan arbete och kapital inte längre styr hur materiella resurser fördelas,

men också på föreställningen att varken materiella resurser som sådana eller arbetets na-

tur bestämmer individers sociala tillhörighet (Holgersson, 2011:22; Möllerström, 2011:

91). Enligt Nilsson (2010:61) historiseras klassbegreppet i föreställningen om det post-

industriella samhället, vilket ”bidrar […] till att fenomenet klass i allmänhet och arbe-

tarklassen i synnerhet osynliggörs”.

Denna historisering blir tydlig i Möllerströms (2011:89-92) framställan av det mark-

nadsföringsmaterial som ingår i skapandet av Malmö som kunskapsstad. I kontrast mot

gamla svartvita fotografier med smutsiga, ensamma och stillastående arbetare i Dockan

framstår ”[m]ediefirmor, reklambyråer, arkitektfirmor och advokatbyråer […] som de

begärliga yrkena” (Möllerström, 2011:90). Samtidigt talar Malmö Stads texter om den

kreativa klassen, de talangfulla, den nya urbana medelklassen och de nya över- och me-

delklasserna (Möllerström, 2011:92). I motsats till den ideala malmöbo och ideala livs-

  26

stil som produceras i marknadsföringen (Möllerström, 2011:89) representerar arbetaren

ett passerat stillestånd. Fram träder istället en rakt igenom individualiserad och ständigt

ombytlig människa: kreativ, initiativrik, alltid i rörelse, alltid på jakt efter nya erfarenhe-

ter, upplevelser och sensationer (Möllerström, 2011:81;89-92).

Det osynliggörande av arbetarklassen som Nilsson talar om framstår här i all tydlig-

het – såvida någon inte invänder och menar att det kan inte osynliggöras som inte finns.

Att döma av Kristian Lundbergs skildring i Yarden finns den. Kanske är det ingen slump

att människorna i romanen arbetar natt.

När skymningen faller och lamporna slocknar över Kunskapsstaden, när den smink-

fasad som Ekelund tycks se i stadens ansikte tvättas bort inför nattsömnen, då, plötsligt,

är Arbetarstaden tillbaka; då äntrar Lundbergs arbetarklass stadens scen, i full hemlig-

het. Över huvud taget tycks Yardens berättare stå i ett slags motsatsförhållande till hem-

staden Malmö: samtidigt som staden ömsar sitt arbetarskinn återiklär sig huvudpersonen

sitt.

En absurd, spöklik stämning vilar över Yarden. Verkligheten är alltid en annan än den

som huvudpersonen möter. Ingenstans bottnar han; ingenstans står hans erfarenheter i

samklang med den ”verklighet” som möter honom. I Västra Hamnen, med dess nya, ex-

klusiva bostäder, har symbolen för Arbetarstaden förvandlats till symbolen för den post-

industriella staden. ”Det finns en ironi i det”, som berättaren säger (Lundberg, 2010:35).

Samtidigt, nämligen, bara ett stenkast över vattnet från reklambyråerna och segelbåtarna

i Dockan, ligger Yarden.

Yarden kan ses som en politisk kontrast mot föreställningen om det postindustriella

samhället och dess påstått upplösta maktstrukturer i fråga om arbete och klass (se ovan).

Romanens huvudtes kan anses vara precis det som Kjell-Erikus i m/s Tiden uttrycker:

”och ändå, ändå, ändå så ligger motsättningen kvar mellan arbete och kapital” (Ekelund,

2010:360). I det avseendet ansluter sig både Lundbergs och Ekelunds romaner till den

arbetarlitterära traditionen, så som Nilsson (2011) ser den:

Arbetarlitteraturens radikalitet ligger först och främst i dess fokus på klass. I strid med de domineran-de ideologiska föreställningarna har arbetarförfattarna under mer än hundra år insisterat på att Sverige är ett klassamhälle där det råder antagonistiska motsättningar mellan dem som utför vad Marx kallar ”merarbete” och dem som tillskansar sig densamma.

  27

Lundbergs roman vill alltså inte bara visa att det finns en arbetarklass, utan att det också

finns ett system aktivt förbundet med den – i det av Nilsson nyss nämnda mervärdets

tjänst:

Vi som kom till Yarden vid årsskiftet ersatte ett tiotal av de fast anställda. Det har blivit företagens standardgrepp vid besparingar. Rationalisera bort de egna, hyr in oss främmande. Efter vad jag senare kunde se i en pressrelease som bemanningsföretaget sände ut vid kontraktsskrivningen, är vårt kon-trakt värt trettio miljoner kronor. Vem som fördärvar bilarna? En namnlös. En uppsagd. En som inte bättre kan artikulera sitt missmod. (Lundberg, 2010:121)

Arbetsgivaren har alltid möjlighet att inte engagera någon för arbete följande dag, dagar

eller veckor, eller att aldrig mer göra det. Detta, ihop med att det, som Lundberg (2010:

54) skriver, ”[alltid står] en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig”, bildar

det maktfundament som systemet vilar på.

Yarden och m/s Tiden liknar varandra i den mån att båda ser språket och den egna be-

rättelsen som ett sätt att bli till som människor och subjekt i samhället. Dock har Eke-

lunds roman ett mer kollektivt anslag än vad Lundbergs har. Hos Ekelund är den egna

berättelsen vår berättelse, medan den hos Lundberg är huvudpersonens, min, egen berät-

telse.

Även om själva rörelsen i dagens arbetarrörelse förnekas i m/s Tiden identifierar sig

romanen ändå med en klassbunden, kollektiv gemenskap och försöker formulera mot-

ståndet i kollektiva termer. Utifrån Greiders (1998:19) uppfattning att sociala framsteg

alltid kommer att kräva kollektivt handlande erbjuder romanen därmed en öppning, om

än liten, mot framtiden.

Lundbergs roman erbjuder ingen sådan öppning. Där tycks alla dörrar mot framtiden

stängda, om de ens kan anses existera över huvud taget. Ibland hjälper en människa en

annan, men någon definierad kollektiv gemenskap står inte att finna. ”[I]nte kan jag be-

rätta allas historia? Nej, sannerligen inte. Jag berättar min”, skriver Lundberg (2010:

143), vilket innebär en avsevärd skillnad gentemot den kollektivromanidé som under ar-

betarlitteraturens guldålder på 1930-talet syftade till att skildra arbetarna som en klass

(Nilsson, 2006:64).

Istället talar berättarjaget upprepade gånger om sin ensamhet, samtidigt som han vet

att han egentligen inte alls är ensam: ”Jag undrar bara var alla ni andra är. Jag undrar

bara varför det är så tyst” (Lundberg, 2010:55). Romanen själv ger svaret, än en gång i

form av det system som profiterar på de anställdas arbete och som i det närmaste omöj-

  28

liggör en organiserad arbetarklass. Dels ligger det i bemanningsföretagens idé att stän-

digt flytta människor, dels beskriver romanen hur arbetet på Yarden övervakas och hur

kollektiv bestraffning och den konkurrens om arbete som skapas vänder arbetarna mot

dem själva.

Allt tillsammans bildar ett slags dubbelhet i romanen: arbetarklassen både finns och

inte finns, på samma gång. Det vill säga: den finns, i allra högsta grad, men den osynlig-

görs, förnekas, motarbetas och splittras, vilket är ett faktum som huvudpersonen oavlåt-

ligt tvingas förhålla sig till.

Därmed är vi tillbaka i en sorts foucaultiansk metafysik. Om ingen diskurs för arbe-

tarklassen existerar så existerar i någon mån inte heller arbetarklassen. På nytt står kam-

pen om berättelsen.

  29

| 6 Analys: Kalla det vad fan du vill och Jag är Zlatan Ibrahimovic

6.1 Kalla det vad fan du vill: ”Jag e inte schizofren. Asså…”

Precis som m/s Tiden – om än inte i samma enorma utsträckning – myllrar Marjaneh

Bakhtiaris roman Kalla det vad fan du vill från 2005 av karaktärer. I centrum står ändå

familjen Irandoust: mamma Panthea, pappa Amir, lillebror Shervin och storasyster Ba-

har. Familjen flyttade från Iran till Sverige i slutet av åttiotalet och har sedan dess bott i

Malmö.

Romanens konflikt kretsar kring ämnen som kultur, etnicitet och identitet. I scen ef-

ter scen, ur en rad vinklar, ifrågasätts och problematiseras ”det mångkulturella Malmö”.

Mer eller mindre öppna konflikter skildras mellan representanter för olika grupper och

kulturer, men det är det svenska kontra det mångkulturella i romanen samt maktrelati-

onen dem emellan som min analys kommer att fokusera på.

Själva uppdelningen mellan det svenska och det mångkulturella görs inte explicit i

romanen. Den bygger på tolkningen att det föreställda svenska skildras som övergri-

pande norm, och på att det är så som romanens representanter för denna norm tycks dela

in samhället: det svenska å ena sidan och allt det övriga, det mångkulturella, å den and-

ra.

Bahars musiklärare Carina är en sådan normrepresentant. Hon vill att eleverna ska ta

med sig musik hemifrån, från den egna kulturen. ”Problemet var bara att dom flesta i

klass 7B inte ansåg sig komma från andra kulturer (även om många av dom skulle ändra

inställning senare i framtiden)” (Bakhtiari, 2005:23).

”… men…”, Carina gav ifrån sig en fortfarande hoppfull suck, ”jag trodde att det skulle vara en bra idé att utnyttja rikedomen som finns på den här skolan.” […] ”Människor från så många olika länder och kulturer. Vi har så mycket att lära oss av varandra.”

  30

[…] Åååh, vad hon önskade att det var möjligt att dra fram deras varma och livliga kulturer! Om det bara hade funnits ett sätt att klämma det ur dom. (Bakhtiari, 2005:25)

Invandrare är inget man är, enligt berättaren; det är något man blir. Invandrare är en titel

som tilldelas en, och många av barnen får den första gången i skolan, konstateras. Där

finns också den uppsagde lärare som när Muhammad invänder mot att han är invandrare

genast motbevisar honom med en ironisk kommentar: ”Ja, Muhammed, det svenskaste

namnet av dom alla” (Bakhtiari, 2005:95).

Till skillnad från denne lärare är Carina välmenande och ser sig som välkomnande av

det mångkulturella. Hon söker det exotiska i kulturella upplevelser – i kontrast, kan tän-

kas, mot en föreställd svensk slätstrukenhet. Det gör också Pernilla, Bahars pojkvän

Markus mamma.

Pernilla tyckte om att bekanta sig med andra kulturer. Ju mer hon studerade dom och deras liv, desto mer medveten blev hon om det som fattades i hennes eget materialistiska västerländska liv. Ja, det var så hon kallade sin vardag som hon hade börjat älska att kritisera. Hon tyckte om att ge andra material-istiska västerländska människor en tankeställare genom att berätta om det hon träffat på under sina olika färder till tropiska länder. Bahar hade till en början välkomnat denna kritiska inställning, ända tills hon upptäckte att hon själv ingick i en av Pernillas studier.

”Det är så intressant med alla kryddor ni använder i maten. Dom lägger sig så mjukt på tungan och är så fantastiskt aromatiska. Vad är det ni har använt?” (Bakhtiari, 2005:143)

På bruten svenska får Pernilla till svar att det är zaferan i riset och förutsätter att det är

något mycket exotiskt. ”Väldig intressant. Jag har aldrig hört det förr. […] Finns det att

köpa i arabiska affärer?” (Bakhtiari, 2005:143). Till slut hugger Bahar av ”ännu ett spår

till något som började likna en ny upptäckt” (Bakhtiari, 2005:143) genom att säga att

det är saffran och att det säkert finns på Konsum.

Inför Bahar hänvisar Pernilla ständigt till Bahars iranska ursprung och framställer det

som något motsatt eller möjligtvis motsatt föreställningen om det svenska. ”Jag vet inte

hur du förhåller dig till knäckebröd, Baha. Det är ju inte i alla länder man äter hårt bröd”

(Bakhtiari, 2005:86). När Bengt, Pernillas man, menar att han också vet något om att

vara ”utlänning” svarar Pernilla: ”Snälla Bengt, inte kan du jämföra din flytt till Malmö

från Burlöv med allt det hemska som Baha måste ha varit med om! […] Vill du ha mer

lax? Har ni förresten lax i Iran?” (Bakhtiari, 2005:87).

Längst går Pernilla med initiativet till en föreläsningsserie om Det nya Sverige. ”Det

skulle pratas om det nya underbara Sverige som berikats och fått uppleva många möten

  31

och krockar” (Bakhtiari, 2005:168). Till detta vill Pernilla att Bahar offentligt ska bidra

med berättelsen om sig själv och allt som Pernilla föreställer sig att hon har varit med

om. ”Om du känner dig svensk, om du vill åka tillbaka”, förtydligar hon och fortsätter:

”Jag vet jättemånga som skulle vara intresserade av att lyssna på dig” (Bakhtiari, 2005:

169).

Pernilla är, som vi ser, lika välmenande som musikläraren Carina. Ändå, i sin strävan

att demonstrera fördomsfrihet och att hon stigit ner från den västerländska tronen, bidrar

hon på samma sätt till att särskilja Bahar från normen och cementera invandraridentite-

ten.

Till denna av andra tillskrivna identitet hör en rad egenskaper. Utgångspunkten är att

invandrare per definition innebär ”en annan kultur [med] andra traditioner och andra

värderingar” (Bakhtiari, 2005:34). Sammanfattningsvis innebär det att ”ha och/eller va-

ra problem” (Bakhtiari, 2005:34).

Romanen skildrar hur den färdigsydda identitetskostymen överallt ifrån erbjuds män-

niskor som i normgruppens ögon bedöms som utländska, färdig att ta emot och trä ar-

marna i. Många gör det också, som den ”livs levande invandrare” som av en radiorepor-

ter ”med ögonen fulla av medlidande och rösten full av framtidslöshet” tillfrågas om si-

na drömmar (Bakhtiari, 2005:160). Den livs levande invandraren ”försöker leva upp till

reporterns teatraliska förväntningar” (Bakhtiari, 2005:160) och svarar att hon enbart har

mardrömmar.

Normgruppen har sin bild klar: invandrare är en marginaliserad grupp i samhället, i

kropp och själ präglade av socialt utanförskap och diskriminering. Invandrare är helt en-

kelt offer. Tydligast blir det när en tv-reporter intervjuar Bahar.

Temat för programmet är invandrarungdomars dubbla identiteter. Reportern ber Ba-

har att berätta om sina minnen från Iran – ”Om det inte är jobbigt för dig?” (Bakhtiari,

2005:236) – och tror sig veta precis vilken berättelse hon ska få. Dock kommer hon av

sig när Bahar berättar om en i allt väsentligt lycklig barndom, till och med under kriget.

Reportern fiskar och fiskar efter ”sin” berättelse – Bahar som offer, utanförskapets alla

ärr, det tappade förtroendet för samhället – utan att få napp, och så utvecklar sig snart

intervjun till en öppen konflikt. Bahar vänder sig mot det påstått viktiga i frågan om hon

känner sig svensk, förkastar reporterns etikett på henne som världsmedborgare eftersom

det för henne är ”lika me att inte va nåt alls” (Bakhtiari, 2005:238) och avfärdar frågan

om hon upplever sig ha dubbla identiteter med att det ”låter […] som om de e cancer”,

”nåt man lider av” (Bakhtiari, 2005:239).

  32

”Men kan inte du berätta för oss hur det är då?” ”Jag e inte schizofren. Asså, jag har inte två identiteter. […] jag e fortfarande en person. […] Var-

för skulle de va ett problem om du känner gemenskap med olika typer? Förstår du? Ingen kallar daj schizo för de!” (Bakhtiari, 2005:239)

Också Bahars lillebror, Shervin, kämpar mot normgruppens inflytande över hans identi-

tet. Han smälter in i omgivningen, men ”det var fortfarande något etniskt över honom”

(Bakhtiari, 2005:125). Där ser vi normen och icke-normen svart på vitt. Svenskhet är det

neutrala, medan det avvikande betecknas som det etniska.

Att Shervin smälter in skapar snart osäkerhet i omgivningen. Det börjar förväntas att

han ska träda fram, förankrad i den kulturella identitet som omgivningen ser som hans

egen.

Vi lever i ett land fullproppat av hjälpsamma och välmenande människor. Många var villiga att hjälpa Shervin på traven tills han hittade den av dom förväntade identiteten. Även om han inte var född här kunde han få komma härifrån, men skulle ändå inte glömma sin kultur därifrån. (Bakhtiari, 2005:126)

Shervins kompis Soroush framstår mot romanens slut som det fulländade identitetspro-

jektet. Han har endast tillbringat fyrahundrafemton av sitt livs dagar i Iran, men har än-

då fyllt sitt rum med flaggor, affischer av iranska sångare, Azaditornet i Tehran och reli-

giösa symboler från den förislamiska tiden.

Han hade mödosamt byggt upp ett hemland på tjugo kvadratmeter. En nation som han upplevde sig tillhöra mer och mer för varje gång någon undrade var han ursprungligen kom ifrån. Lojaliteten ökade för var gång han svarade Iran. Soroush hade lyckats konstruera en närhet till något avlägset och främ-mande och skapat sig en alldeles egen identitet. Han hade blivit pseudo-iransk. (Bakhtiari, 2005:255)

Den som mest aktivt söker sig mot en föreställd svenskhet är Panthea, Shervins och Ba-

hars mor. Hon gör allt för att socialisera sig med det svenska och knäcka de språkliga

och kulturella koderna. ”Panthea gick aldrig någonstans utan sitt block och sin penna

längre” (Bakhtiari, 2005:48).

Sådan akademiker hon är kastar hon sig över sitt nya forskningsämne, äter jordgub-

bar med vispad grädde och lyssnar på midsommarmusik, förkovrar sig i svensk politisk

historia och söker desperat efter svenska samtalsämnen inför kollegorna på daghemmet

där hon arbetar. Trots det tycker hon sig aldrig komma närmare kärnan i det svar hon sö-

ker.

  33

Karin, som Panthea bjuder hem på middag, undviker att bjuda tillbaka eftersom hon

inte finner sitt ”tråkiga Ikea-möblerade radhus med Billy-bokhyllor, Klippan-soffor och

diverse trasmattor” (Bakhtiari, 2005:39) intressant nog. På arbetet pratar kollegorna ba-

ra om barn och om vad de har gjort i helgen; politiska uppfattningar hemlighålls, och i

böcker om Sverige möts Panthea bara av upplysningar om nya svenskars olika högtider

eller av information som att ”nästan ingenting av det som uppfattas som svenskt egent-

ligen är det” (Bakhtiari, 2005:54).

Pantheas slutsats torde bli att Sverige och svenskar har väldigt vaga uppfattningar om

och lösa band till sin kultur. Hon är på jakt efter något som inte finns.

6.2 Jag är Zlatan Ibrahimovic: ”och jag dribblade på”

2011 släppte fotbollsspelaren och Malmösonen Zlatan Ibrahimovic sin självbiografi Jag

är Zlatan Ibrahimovic: min historia. Ibrahimovic har berättat och David Lagercrantz

har skrivit.

Berättelsen sträcker sig från uppväxtåren i Malmö, via genombrottet i Malmö FF och

de kommande klubbarna ute i Europa till sensommaren 2011. Här ska jag dock bara

koncentrera mig på den del av berättelsen som utspelar sig i Malmö, från kapitel två till

och med kapitel sex. För att undvika missförstånd och intentionella felslut skriver jag

Ibrahimovic när jag syftar på den verklige personen och Zlatan när jag syftar på perso-

nen i berättelsen.

Zlatan växer upp i 1980- och 1990-talens Malmö. Föräldrarna, modern från Kroatien

och fadern från Bosnien, är skilda sedan många år och den unge Zlatan pendlar mellan

Rosengård, där modern bor, och faderns olika adresser i stan.

Jag var en liten kille. Jag hade en stor näsa och jag läspade och fick talträning. En kvinna kom till mig i skolan och lärde mig säga S och jag tyckte det var förnedrande, och jag antar att jag behövde hävda mig. Dessutom spratt det i kroppen. Jag kunde inte sitta stilla en sekund och jag rusade runt hela tiden. Det var som om inget ont kunde hända mig bara jag sprang tillräckligt fort. Vi bodde i Rosengård ut-anför Malmö och det var fullt av somalier, turkar, juggar, polacker, alla möjliga blattar, och svenskar. Vi grabbar spelade kaxiga allihop. Vi tände på ingenting och det var inte lätt hemma, det kan man inte säga. (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:68)

Tillvaron på Cronmans väg i Rosengård beskrivs som kaotisk. Modern arbetar som stä-

derska fjorton timmar om dygnet för att försörja sin stora familj och har ingen ork över

  34

för annat. Hemma är det alltid bråk, ofta slag, dörrar som smäller igen, skrik och tårar.

Halvsyskon kommer och blir utsparkade och familjen blir föremål för flera sociala ut-

redningar.

Hos fadern är det lugnare. Han är helgpappan som köper hamburgare och mjukglass

åt barnen, men när Balkankriget bryter ut förändras allt. ”Kriget åt honom, och han blev

besatt av att följa händelseutvecklingen. Han satt ensam och drack och sörjde och lyss-

nade på sin juggemusik” (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:77). I kylskåpet finns bara

ölburkar.

Jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle. Jag åt mig mätt på rostade mackor. […] eller så sprang jag över till morsan. Det var inte alltid öppna famnen. Det var mer: Vad fan, ska Zlatan komma också? […] Är vi gjorda av pengar, eller? (Ibrahimovic & Lager-crantz, 2011:75)

Zlatan snattar i butiker, stjäl mängder av cyklar och spelar fotboll i olika småklubbar i

och kring Rosengård. Han är beroende av tempo och kickar, är präglad av hemmiljöns

kaos och bråk och har ett blixtrande temperament på fotbollsplanen. Tränare skickar

hem honom, och han svär och skriker tillbaka. Runt planen klagar föräldrakollektivet på

hans ständiga dribblingar, och Zlatan ber dem dra åt helvete. ”Jag var en vilde, en gal-

ning, och jag fick verkligen ingen ordning på mitt humör. Jag fortsatte att skälla ut spe-

lare och domare och jag bytte klubbar hela tiden” (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:

89).

Zlatan byter skola lika ofta som han byter fotbollslag. Han är orolig, har svårt att sitta

stilla och koncentrera sig med böcker och ställer till med en hel del oreda. I Sorgenfri-

skolan sätts en extralärare in åt honom, som följer varje steg han tar. Han känner sig

märkt och allt mer utanför. ”Det började ticka som en bomb i kroppen” (Ibrahimovic &

Lagercrantz, 2011: 96-97).

I Malmö FF:s pojklag kulminerar utanförskapskänslorna:

Jag var tretton då, och det fanns ett par andra utlänningar där redan […] I övrigt var det bara svenskar, en del var Limhamnstyper, överklassungar. Jag kände mig som från Mars. […] Jag snackade annor-lunda. Jag dribblade. Jag tände som en bomb, och jag slogs på plan. En gång fick jag gult kort för att jag skällde ut mina lagkamrater.

”Så där kan du inte göra!” sa domaren. ”Du kan dra åt helvete också”, röt jag och åkte ut. Det började pyra bland svenskarna. Deras föräldrar ville få ut mig därifrån, och jag tänkte för tu-

sende gången: Jag ger fan i dem. Jag byter lag igen. […] Någon idiot till farsa i laget gick runt med en

  35

lista. Zlatan måste bort från klubben, stod det, och alla möjliga figurer skrev på det där pappret. De gick runt och smusslade med det: Zlatan hör inte hemma här. Han måste slängas ut! Skriv på, bla bla. (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:91)

Ibrahimovic framställer Rosengård som helt skilt från den övriga staden; Malmö besk-

rivs som en annan värld för honom under uppväxten. Första gången han är inne i cent-

rum är han sjutton år; Malmö FF känner han knappt till innan han börjar spela för klub-

ben; var stadion ligger vet han inte heller då, och Thomas Ravelli är totalt okänd i hans

värld, fast att han har följt VM-turneringen i USA 1994. ”Men alltså, jag var från Ro-

sengård! Jag sket fullständigt i svenskarna. Jag hade hållit på brassarna” (Ibrahimovic &

Lagercrantz, 2011:94).

När han börjar i fotbollsgymnasiet på Borgarskolan försöker han anpassa sin klädstil

för att passa in i det nya sociala skikt som möter honom på skolan. Han provar sig fram

med olika stilar, men ”det lyste Rosengård om mig ändå” (Ibrahimovic & Lagercrantz,

2011:100). Det enda han har till slut, inser han, är fotbollen, men där fortsätter klago-

sångerna om att han dribblar för mycket, att han har fel attityd och att han inte är rätt för

laget.

Genom hela uppväxten försöker Zlatan aktivt hitta strategier för att hävda sig och

”[tänker] ut hela filosofier” (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:83) för hur han ska fram-

stå. Det handlar om attityd, om att skydda sig själv och bevara sin värdighet och själv-

känsla. Han ska både snacka och prestera, både bli bäst och vara stöddig. Inför tränarna,

som kritiserar hans tricks och dribblingar, tänker han att han både ska lyssna och inte

lyssna.

Långsamt, med tiden, börjar han se hur hans utsatthet och utanförskap kan bli en väg

framåt. Kan han inte bli någon annan för att passa in i normmallen får han gå åt andra

hållet och bli sig själv till ytterlighet.

… mest körde jag min egen grej; det var mitt vapen, kan man säga. Jag såg polarna från min typ av förorter som försökte spela överklass. Det blev alltid fel hur de än ansträngde sig, och jag tänkte, jag gör tvärtom, jag kör min pryl ännu hårdare. […] Jag var en tuffing från Rosengård. Jag var annorlun-da. Det blev min identitet (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:94) De där tricksen hade ju alltid varit mitt sätt att synas, och jag dribblade på, hur mycket farsorna och tränarna än gnällde. Nej, jag anpassade mig inte. Eller rättare sagt, jag gjorde både och. Jag ville vara annorlunda. (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:96)

  36

Säsongen 1999 åker Malmö FF ur Allsvenskan för första gången på sextiofyra år. Nästa

säsong spelas i andra divisionen, den så kallade Superettan, och Zlatan är en av de unga

spelare som plockas upp i A-laget.

Det är då det händer. Artonåringen har utvecklats som spelare och drar direkt upp-

märksamhet till sig med sina tricks och dribblingar och oväntade manövrar, men också

med sitt sätt att vara och sin attityd. En Kvällspostenreporter gör ett reportage om en ny,

spännande, annorlunda spelare, och Zlatan ”[uttalar sig] lite kaxigt och osvenskt i arti-

keln” (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:114). Det är början på, som Ibrahimovic själv

berättar, ”allt det där ’Zlatan, Zlatan’ som skulle bli mitt liv” (Ibrahimovic & Lager-

crantz, 2011:114).

Det var inte klokt egentligen. Jag var inte Ronaldo än precis, och svenskarnas rikstidningar brukade inte hetsa upp sig särskilt över division två-fotboll. Men kvällstidningarna gjorde nu mittuppslag. ”Su-perdivan i Superettan” och sånt […] och alla äldre i laget liksom undrade: Vad är det frågan om? Vad är det som pågår? Jag var så gott som mig själv inför journalisterna och jag berättade vilka bilar jag ville ha och vilka tevespel jag lirade, och jag sa saker som ”Det finns bara en Zlatan” och ”Zlatan är Zlatan” […] och jag gissar att jag sågs som något helt nytt. Det var inte det vanliga ”bollen är rund”, och det. (Ibrahi-movic & Lagercrantz, 2011:122-123)

Svenskar och svenskt är, som vi sett, återkommande begrepp i boken. Zlatan uttalar sig

osvenskt, heter det, och den berättande Ibrahimovic talar om svenskarnas rikstidningar,

skiljer mellan utlänningar och svenskar och menar att ”många vill dra ner den som

sticker upp, särskilt förstås om du kommer från fel ställe och inte beter dig snällt och

svenskt” (Ibrahimovic & Lagercrantz, 2011:115).

På det viset framstår inte bara svenskhet som något skilt från Zlatans egen erfarenhet

och tillhörighet, utan också som något slätstruket, kuvat och trist. Zlatan själv framstår

som en frisk fläkt, en oblyg asfaltsblomma full av spännande oberäknelighet, bubblande

av det självförtroende som annars stängs inne i Jante-byn.

Den annorlundahet som tidigare alltid legat Zlatan till last har alltså på kort tid, så

fort han exponerats i ett större sammanhang, förvandlats till något annat (även om av-

undsjukan, åsikterna om honom som en överreklamerad diva och bittra kommentarer

från lagkamrater hela tiden existerar jämsides). Zlatan hamnar i medias blickfång och

intresset för honom, både som spelare och karaktär, bara ökar och ökar tills det når hy-

sterins gräns.

  37

| 7 Diskussion: Det annorlunda och gemenskapen

7.1 ”Vad är svenskt?”

Den postindustriella föreställningen om klassernas, framförallt arbetarklassens, försvin-

nande och dess ständiga framhävande av individen anses även få konsekvenser på andra

håll:

Frågan om arbetarklassens existens handlar dessutom om samhällets självreflexion. Ett samhälle som i allt mindre utsträckning erkänner kollektiva tillhörigheter kommer att bli alltmer svåröverblickbart för sina medborgare. Många söker sig i desperation och omgivna av ett samhälle som enbart talar om individen till de kollektiva identiteter som saluförs – den etniska eller nationella. I ett samhälle där klassbaserade tillhörigheter döljs riskerar de tillhörigheter som är direkt synliga eller hörbara att öka i betydelse: hudfärgens eller språkets. (Greider, 1998:19)

Här tangerar Greider den diskurs som Nilsson (2010) behandlar: föreställningen om det

mångkulturella Sverige, där skillnader i termer av etnicitet anses ha ersatt klassmotsätt-

ningar som strukturerande princip. ”[K]lass osynliggörs”, skriver Nilsson (2010:60),

”genom att etnicitet upphöjs till nyckelord för förståelse av en samtid som uppfattas

som mångkulturell”.

Vidare menar Nilsson (2010:60) ”att den föreställda mångkulturen går hand i hand

med föreställningen om det postindustriella samhället”. När klassbegreppet dels histori-

seras och dels kulturaliseras – det vill säga uppfattas i analogi med etnicitet och på så

vis snarare ger uttryck för kulturella skillnader än för ekonomiska motsättningar (Nils-

son, 2010:13;70) – blir det rimligt att utifrån Greiders ord ovan tänka sig att samhället

försöker struktureras och överskådliggöras genom att, som Nilsson (2010:193) skriver,

”icke-svenska etniciteter konstrueras utifrån ett särskiljande, homogeniserande, fiktion-

aliserande och rasifierande perspektiv”.

  38

Den typen av särskiljande konstruktion av icke-svenska etniciteter är dock inget som

uppstått med det postindustriella samhället (se Brune, 2005). Dock tycks det rimligt att

peka på en aktualiserad diskurs i samhället om svenskhet och vad som är svenskt, kan-

ske – det kan vi aldrig veta – bottnad i ett behov att definiera kollektiv tillhörighet och

identitet.

Att döma av Pantheas jakt på det svenska i Kalla det vad fan du vill tycks Sverige

och svenskar generellt ha väldigt vaga uppfattningar i de frågorna. Även i Jag är Zlatan

Ibrahimovic framstår det svenska som en sorts ”anti-identitet”, präglad av tystnad, osä-

kerhet och opersonlighet.

Något obestämt tycks vila över den i romanerna skildrade kollektiva svenska identi-

teten, en identitet som i formuleringar som ”nästan ingenting av det som uppfattas som

svenskt [är det egentligen]” (Bakhtiari, 2005:54), slår knut på sig själv och löses upp till

ett ingenting. Kvar att peka på – och skämmas över, som Karin, Pantheas arbetskollega,

gör – finns tråkiga, kvarlevande trä- och tygsymboler från ett gammalt välfärds- och in-

dustrisamhälle: radhus med Ikea-möbler och trasmattor.

Politiska och/eller klassbundna identiteter lyser också med sin frånvaro bland ”sven-

skarna” i de bägge romanerna. Ett tydligt exempel gestaltas av Pantheas arbetskollegor.

De klagar vilt inför varandra på chefernas oförmåga att se verkligheten på fältet – till

och med på deras vikt och solbrännor – men de vägrar berätta för varandra vad de röstar

på.

Dessa skildringar av svenskhet får bilda utgångspunkt för den kommande diskussio-

nen om kollektiv identitet och skapandet av annorlundahet.

7.2 Identitetskonstruktionen: skapandet av annorlundahet

Vi har sett hur postmodernismen och postindustrialismen hela tiden definierar sig i kon-

trast mot modernismen och industrialismen. På samma sätt har Kunskapsstaden Malmö

konstruerats i förhållande till vad den inte är – Arbetarstaden – och vad människorna i

den inte är – arbetare.

Samma typ av självbilds- och identitetskonstruktion pekar Brune (2005) på. Genom

granskningen av de svenska nyhetsmedierna visar hon hur invandrare konstrueras som

något motsatt svensken eller svenskarna.

  39

Det finns en utbredd kunskap om hurdana invandrare är, som formuleras på ungefär samma sätt, oav-sett vad den som talar har för egen erfarenhet. Man vet en hel del om ’invandrarkillen’ och om hans pappa, mamma och syster, för att inte tala om ’invandrarförorten’. Det handlar om fixa bilder i männi-skors huvuden – så kallade stereotyper. (Brune, 2005:87-88) Det intressanta och speciella när det gäller nyhetsrapporteringen om ’invandrare’ är hur nyhetsmakan-dets normala tekniker samverkar för att skapa generaliserade skillnader mellan ett ’vi’, en normkate-gori, och ’dem’ – invandrarna. (Brune, 2005:90)

I Kalla det vad fan du vill reproduceras detta norm- och icke-normförhållande när den

utbredda ”kunskap” om hur invandrare är som Brune (2005:87-88) refererar till kommer

till uttryck.

Till exempel sker det i musikläraren Carinas sökande efter exotiska kulturupplevelser

i sina elever, och i radioreporterns förgivettagande av den ”livs levande invandrarens”

utsatthet. Inte minst sker det genom Pernilla och hennes ”kunskap” om allt från Bahars

förhållande till hårt bröd till hennes svåra upplevelser som flykting. Även om alla tre är

välmenande ger de uttryck för ett maktförhållande som bygger på företrädet att kunna

definiera en annan människa som avvikande. I samma ögonblick skapas normen, i kon-

trast mot det annorlunda, det andra.

Temat i Kalla det vad fan du vill ligger i idén att invandrare inte är något man är utan

något man blir. Romanen kan ses som en utvecklingsroman, fast där själva utvecklingen

är en utifrån skapad och av andra styrd process.

Bakhtiari skildrar hur invandrare, som Brune (2005:88) skriver, ”laddas med något

mer” utöver faktumet att de invandrat: egenskaper, värderingar, traditioner, en social be-

lägenhet och en främmande kulturell identitet. På så vis blir Invandraren en social kon-

struktion enligt samma principer som de Beauvoir (1949/1995:453) menar att Kvinnan

konstrueras: som ”det absolut motsatta […] som alltid förblir motsatt, det absolut And-

ra”.

”Inget kollektiv”, skriver de Beauvoir (1949/1995:13), ”definierar någonsin sig själv

som Ett utan att omedelbart ställa det Andra mittemot.” Enligt teorin blir alltså det Ena

till genom det Andra; normen kräver en mot-norm; ett vara kräver ett intet; ett vi kräver

ett dem. Primärt, ser vi, handlar det inte om att konstruera en annan, utan om att kon-

struera sig själv genom en annan – precis som vi sett Kunskapsstaden göra genom Arbe-

tarstaden. Brunes (2005:99) nyhetsmedieanalys bekräftar den tolkningen:

  40

… kvällspressens utvisningshistorier [flödar] av bekräftelser på att Sverige är ett förlovat land; åter-kommande ingredienser markerar en underbar svensk gemenskap: kändisarnas, Astrid Lindgrens och drottningens engagemang för barn och de utvisningshotades kärlek till dessa och andra symboler, som den svenska naturen och gemenskapen inom svensk idrott och bland svenska klasskamrater. I Afton-bladet gråter utvisningshotade Nadina över Astrid Lindgrens död och tillbaka i Bosnien längtar hon efter semlor och kräftfiske. Aftonbladet skänker henne ett modernt Barbiekök i julklapp från Afton-bladets läsare. ”Ett sådant här kök ska vi ha när vi flyttar tillbaka till Sverige, säger hon.” Mötet med främlingen förvandlas till en identitetsstärkande övning för läsaren. Texterna skapar en speciell form av nostalgisk njutning, där en metafysisk fosterlandskänsla (Drömlandet, Himmelriket, det Moderna) får komma till uttryck via flyktingens kärlek och längtan till det ’vi’ påminns om att ’vi’ har och är.

Så kan vi se på den ”godhet” som Pernilla strävar efter med initiativet till föreläsnings-

serien om Det nya Sverige; den förutsätter att någon eller några behöver hennes godhet.

På samma sätt, i kontrast mot den framtidslöshet, marginalisering och splittrade kultu-

rella identitet som tillskrivs människor som i romanen uppfattas som utländska, framträ-

der bilden av en välmående, priviligierad och i alla avseenden sammansatt svensk ge-

menskap.

Mot bakgrund av detta kan vi förstå den systematiska särskiljning av människor i ro-

manen, liksom den konflikt som uppstår när normgruppens ”kunskap” om invandrare

krockar med invandrarnas egna kunskaper eller föreställningar om sig själva. Vi ser det

i det moment 22 som exempelvis lillebror Shervin är fast i, i hur hans identitetskamp av

normgruppen tas som bevis på en splittring som den själv i sitt bemötande av honom

skapar.

Samtidigt bör man problematisera tolkningen av en dominerande svenskhet i Bakhti-

aris – och även i Ibrahimovic – roman. En sådan tolkning implicerar föreställningen om

en homogen svenskhet som utgångspunkt för maktanalysen, vilken i sig bör ifrågasättas,

inte minst utifrån Nilssons (2010:60) uppfattning att ”klass osynliggörs genom att etni-

citet upphöjs till nyckelord för förståelse av en samtid som uppfattas som mångkultu-

rell”. Det är svårt att se exempelvis Yardens Kristian och Limhamnsföräldrarna i berät-

telsen om Zlatan som representanter för en homogen grupp i någon maktanalytiskt stark

mening.

Jag är Zlatan Ibrahimovic ger ett något annat perspektiv på annorlundaskapet än vad

Bakhtiaris roman gör. Det aktiva särskiljandet finns där lika starkt, men det mest intres-

santa är hur Zlatans annorlundahet tas emot när han blir känd för en bredare svensk pub-

lik.

  41

Från att i hela sitt fotbollsliv ha betraktats som ett störande avvikande inslag är det

plötsligt annorlundaheten, både som spelare och som karaktär, som gör honom populär

och som alla ”vill ha” – inte i första hand som ett exotiskt och underhållande inslag,

utan, tror jag, som ännu en nationell självbildsinjektion.

Föreställningar som Sagan Zlatan och Zlatan som symbol för det nya Sverige skapar

bilden av ett sammansatt och gemenskapspräglat samhälle att spegla sig i. Zlatan kan

tas som inteckning för en uppfattning om oss själva som vi gärna vill ha, och däri ingår

det avvikande. Påfallande ofta – det är mitt personliga intryck – nämns Rosengård i

samband med hans namn, även där det inte i sak är relevant. Kanske vill vi att Zlatan

och Rosengård ska höra samman för oss, till och med så mycket att det ibland blir rik-

tigt fel, som när en SVT-reporter i ett matchreferat på Sportnytt sa att Zlatan ”trivs som

invandraren i Rosengård” (Grefve & Syk, 2011).

Detta ger också anledning att se med kritisk blick på boken i allmänhet och på förfat-

taren David Lagercrantz utformning av den i synnerhet. Kan det ha funnits motiv hos

honom, medvetna eller omedvetna, att krydda Sagan Zlatan genom att exempelvis för-

stärka både klassproblematiken och de ”murar” som boken reser runt Rosengård gente-

mot det övriga Malmö?

  42

| 8 Sammanfattande slutsatser

Vi har sett hur Kunskapsstaden Malmö produceras i kontrast mot arbetar- och industri-

staden och hur den i linje med föreställningen om det postindustriella samhället ansluter

sig till en diskurs i vilken arbetarklassen förnekas.

Enligt Ekelunds och Lundbergs romaner finns den alltjämt, eftersom motsättningen

mellan arbete och kapital fortfarande finns. m/s Tiden skildrar arbetarklassen som bort-

glömd och tynande under den dominerande stads- och samtidsberättelsen. Lundberg ge-

staltar den som en skuggvärld, aktivt osynliggjord och splittrad av ett förtryckande sy-

stem.

Huvudpersonerna i romanerna tycks överens om att språk och berättelser konstituerar

verkligheten. Så formuleras också deras motstånd. För att övervinna sin osynlighet mås-

te ett eget språk och en egen berättelse utmana det/den dominerande.

I Kalla det vad fan du vill skapas annorlundahet i kontrast mot en föreställd ”svensk”

norm, enligt samma principer som arbetare och Arbetarstaden blir det intet mot vilket

Kunskapsstaden skapas. Huvudpersonerna pådyvlas en ”etnisk” kulturell identitet med

egenskaper och värderingar som särskiljer dem från normen. Så, genom skapandet av

dem, ”invandrarna”, skapas ett gemensamt vi för ”svenskarna”.

I Jag är Zlatan Ibrahimovic skapas istället, resonerar jag, kollektiv identitet genom

anammande av Zlatans annorlundahet. Den kan tas som inteckning för det sammansatta

samhälle och den gemenskap över klassmässiga och kulturella gränser som vi gärna vill

föreställa oss existerar. På så vis blir berättelsen om Zlatan, och därmed, oundvikligen,

även Ibrahimovic som person, ett objekt och en av bärarna av en kollektiv berättelse om

Malmö och Sverige.

  43

| Referenser

Aakvaag, Gunnar C. (2011). Modern sociologisk teori. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Bakhtiari, Marjaneh (2005). Kalla det vad fan du vill. Stockholm: Ordfront

Beauvoir, Simone de (1995). Det andra könet. Ny pocketutg. Stockholm: PAN/Norstedt

Bergsten, Staffan (red.) (2002). Litteraturvetenskap: en inledning. 2., [rev. och utök.]

uppl. Lund: Studentlitteratur

Brune, Ylva (2005). Nyheter om drömlandet, dess invånare och invandrare. I: Matthis,

Moa (red.) Orientalism på svenska. Stockholm: Ordfront

Ekelund, Fredrik (2010). m/s Tiden: roman. [Ny utg.] Stockholm: En bok för alla

Giddens, Anthony (1998). Sociologi. 2., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur

Grefve, Daniel & Syk, Patrik (2011). ”Som invandraren i Rosengård.” SVT:s oväntade

Zlatan-benämning. [Elektronisk]. Aftonbladet. Tillgänglig: <http://www.aftonbla-

det.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/em2012/article13143805.ab> (2013-03-

20).

Greider, Göran (1998). Arbetarklassens återkomst: om klasskampen, globaliseringen

och framstegstanken. Stockholm: Bonnier

Hellspong, Lennart (2001). Metoder för brukstextanalys. Lund: Studentlitteratur

Holgersson, Ulrika (2011). Klass: feministiska och kulturanalytiska perspektiv. 1. uppl.

Lund: Studentlitteratur

Holmberg, Claes-Göran & Ohlsson, Anders (1999). Epikanalys: en introduktion. Lund:

Studentlitteratur

Ibrahimovic, Zlatan & Lagercrantz, David (2011). Jag är Zlatan Ibrahimović: min

historia. Stockholm: Bonnier

Jansson, André (2006). Den föreställda staden? Produktionen av Bo01. Framtidsstaden

som socialt och imaginärt rum. I: Sernhede, Ove & Johansson, Thomas (red.) Stor-

stadens omvandlingar: postindustrialism, globalisering och migration: Göteborg och

Malmö. Göteborg: Daidalos

  44

Lundberg, Kristian (2010). Yarden: en berättelse. [Ny utg.] Eslöv: Symposion pocket

Lübcke, Poul, Grøn, Arne, Bengtsson, Jan & Prawitz, Dag (red.) (1988). Filosofilexiko-

net: [en uppslagsbok]: [filosofer och filosofiska begrepp från A till Ö]. Stockholm:

Forum

Möllerström, Veselinka (2011). Malmös omvandling: från arbetarstad till kunskaps-

stad: en diskursanalytisk studie av Malmös förnyelse. Diss. Lund: Lunds universitet,

2010

Nilsson, Magnus (2006). Arbetarlitteratur. Lund: Studentlitteratur

Nilsson, Magnus (2010). Den föreställda mångkulturen: klass och etnicitet i svensk

samtidsprosa. Hedemora: Gidlund

Nilsson, Magnus (2011). Klassmärkt radikalism. [Elektronisk]. Clarté. Tillgänglig:

<http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7710&Itemid

> (2013-03-20).

Persson, Lars (2010). Pedagogerna och demokratin: en rättssociologisk studie av peda-

gogers arbete med demokratiutveckling i förskola och skola. Diss. Lund: Lunds uni-

versitet, 2010

Ritzer, George (2009). Sociologisk teori. 1. uppl. Malmö: Liber

Sernhede, Ove & Johansson, Thomas (red.) (2006). Storstadens omvandlingar: postin-

dustrialism, globalisering och migration: Göteborg och Malmö. Göteborg: Daidalos

Svensson, Per (2011). Malmö: världens svenskaste stad: en oauktoriserad biografi.

Stockholm: Weyler