fjod

or

do

stojev

skij · v

inter

an

teck

nin

ga

r o

m so

mm

ar

intryc

k

Fjodor DostojevskijVinteranteckningar om sommarintryck

I juni 1862 lämnar den 40-årige Dostojevskij Sankt Petersburg för sin första resa till Västeuropa. Han vill infria en barndomsdröm, men också söka ursprunget till de rationalistiska idéer som han anser har fördärvat Ryssland. I städer som Berlin, Köln, Paris och London iakttar och beskriver Dostojevskij vad han betraktar som det högsta och det lägsta hos Västerlandet. Vinteranteckningar om sommarintryck är ett försök att avlocka det dess grymma och storslagna berättelse. Samtidigt utgör reportaget, som här publiceras på svenska för första gången, en förstudie till Anteckningar från källarhålet och de kommande stora romanerna.

Översättning och kommentarer · Kajsa Öberg Lindsten

Efterord · Per-Arne Bodin

Vinteranteckningar om sommarintryckFjodor Dostojevskij

Originalets titel · Zimnie zametki o letnych vpetjatlenijach

Först publicerad i februarinumret av tidskriften Vremja, 1863

Översättningen är utförd med stöd av Vera Sagers Stiftelse

© Kajsa Öberg Lindsten, Per-Arne Bodin och Bokförlaget Vesper 2010

Grafisk form · Fredrik Andersson

Typografi, inlaga · Sabon av Jan Tschichold, efter förlaga

av Claude Garamont och Guillaume le Bé ii

Typografi, omslag · Scarabé, nytolkning av en rubrikskärning

av Sabon, ursprungligen producerad för handsättning

Omslag · Mohawk Superfine eggshell/matt 270 g

Inlaga · Munken Premium Cream 115 g

www.vesperbok.se · info@vesperbok.se

Tryckt i Lettland 2010

isbn 978-91-978364-0-1

7

kapitel i

I stället för förord

kära vänner! I månader har ni bett mig att beskriva mina ut-ländska intryck, utan att förstå att er begäran helt enkelt försät-ter mig i en omöjlig situation. För vad skall jag skriva? Vad skulle jag kunna berätta som är nytt och okänt och inte tidigare har beskrivits? Vem av alla oss ryssar (alltså, av oss som åtmins-tone läser tidningar) känner inte till Europa dubbelt så bra som vi känner till Ryssland? »Dubbelt så bra« skrev jag förresten bara av artighet, för egentligen borde jag nog ha skrivit »tio gånger så bra«. Bortsett från dessa allmänna synpunkter vet ni mycket väl att jag inte har något särskilt att berätta, och ännu mindre något som jag skulle kunna nedteckna. För jag lade inte märke till något speciellt, och om jag skulle ha gjort det, så skul-le jag ändå inte ha hunnit studera det ordentligt. Jag var i Berlin, Dresden, Wiesbaden, Baden-Baden, Köln, Paris, London, Lu-zern, Genève, Genua, Florens, Milano och Wien, och vissa plat-ser besökte jag dessutom två gånger. Och alltsammans, hela denna tur, klarade jag av på två och en halv månad! Hur skall man kunna studera någonting ordentligt, när man besöker så många platser på två och en halv månad? Som ni minns lade jag

8 9

skall jag måla upp? Kanske ett panorama eller en vy? Någonting i fågelperspektiv? Men då skulle ni väl bli de första att påpeka att jag flög för högt. Dessutom betraktar jag mig själv som en rättrådig människa. Jag skulle inte vilja ljuga, ens i egenskap av reseskildrare. Men om jag började måla upp och beskriva någon vy för er skulle jag oundvikligen börja ljuga – inte alls för att jag är reseskildrare, utan helt enkelt för att min situation är sådan att jag inte kan undgå att ljuga. Döm själva: Min upplevelse av Berlin blev till exempel bitter, och jag tillbringande endast ett dygn där. Men jag inser nu att jag var orättvis mot Berlin, och att jag inte med säkerhet vågar påstå att staden gör ett bittert in-tryck. Möjligen gör den ett bitterljuvt intryck, men verkligen inte ett som bara är bittert. Hur kunde jag då göra en sådan fatal missbedömning? Det måste bero på att jag är en sjuk människa som lider av dålig lever. I två dygn hade jag dessutom, genom regn och dimma, skumpat fram på järnvägen, och när jag väl kom fram till Berlin, outsövd, gul, utmattad och alldeles knäckt, lade jag genast märke till att staden var sällsamt lik Sankt Pet-ersburg. Samma snörräta gator, samma dofter, samma... (Nej, det går faktiskt inte att räkna upp allt som är »samma«!) »Men Herregud!« tänkte jag. »Var det verkligen värt att förstöra häl-san med två dygns tågresa, bara för att få se samma saker som jag hade så brått att komma bort ifrån?« Jag tyckte inte ens om lindarna, trots att berlinarna för att bevara dem skulle vara be-redda att offra allt de har kärt, kanske till och med sin författ-ning; och författningen är väl ändå det som berlinarna värderar allra högst? Varenda en av de där berlinarna såg dessutom så förskräckligt tysk ut att jag, utan att ens ha försökt stjäla mig till

upp min resrutt i förväg, medan jag ännu var kvar i Sankt Pet-ersburg. Jag hade aldrig varit utomlands. Men jag hade längtat dit, nästan från min allra tidigaste barndom då jag ännu inte kunde läsa och under långa vinterkvällar, med gapande mun och stel av hänförelse och skräck, lyssnade till hur föräldrarna vid sängdags läste högt ur Radcliffes romaner, som gav mig feb-riga drömmar och orolig sömn. När jag vid fyrtio års ålder änt-ligen kunde åka utomlands lät jag mig naturligtvis inte nöja med att se så mycket som möjligt. Jag ville ju absolut se allt, hur kort tid jag än hade på mig. Att i lugn och ro välja ut några platser var jag faktiskt inte i stånd till. Herregud, så mycket jag förvän-tade mig av denna resa! »Det spelar ingen roll om jag inte kan studera någonting särskilt noga«, tänkte jag, »för jag kommer ändå att ha sett allt, och att ha varit överallt. Av allt det jag sett kommer det ändå att uppstå något slags helhet eller allmän överblick. ›De heliga undrens land‹ kommer plötsligt att breda ut sig inför mig, liksom i fågelperspektiv, som ett panorama över det Förlovade landet uppifrån ett berg. Det kommer helt enkelt att bli en ny, underbar och stark upplevelse.« Men nu, när jag sitter här hemma, vad är det då jag sörjer allra mest när jag tän-ker på mitt kringflackande i somras? Det är inte att jag försum-made att studera något riktigt noga, utan i stället att jag, trots att jag var nästan överallt, ändå till exempel inte besökte Rom. Men om jag hade besökt Rom, så skulle jag kanske ändå inte ha fått se påven... Jag drabbades kort sagt av en osläcklig törst efter rörelse och omväxling och nya, allmänna intryck, synteser, ut-blickar, vyer och perspektiv. Men vad kan ni då förvänta er av mig efter denna bekännelse? Vad skall jag berätta för er? Vad

10 11

Icke desto mindre tyckte jag inte alls om katedralen första gång-en jag såg den. Jag uppfattade bara ett virrvarr av virkade spets-ar, helt enkelt något slags nipper, eller prydnadsföremål – i stil med en brevpress att ha på skrivbordet – och dessutom hundra-femtio meter högt. »Inte tillräckligt storslaget«, blev min be-dömning, som förresten stämde exakt överens med våra far- och morfäders bedömning av Pusjkin en gång i tiden: »Han gör det för lättsamt – det blir inte tillräckligt storslaget.« Jag misstänker att denna min första bedömning påverkades av två saker, varav den första var – Eau de Cologne. Jean Marie Farina finns allde-les intill katedralen, och på vilket hotell ni än tagit in, på vilket humör ni än är och hur ni än försöker gömma er för era fiender, och framför allt för Jean Marie Farina, så kommer hans sände-bud ändå oundvikligen att finna er, och då hörs genast: »Eau de Cologne, ou la vie!«1 – det ena eller det andra, för något annat val gives icke. Jag kan inte gå i god för att de verkligen skriker just orden »Eau de Cologne, ou la vie!«, men vem vet – kanske är det faktiskt så. Jag minns att jag vid den tiden ständigt och jämt brukade inbilla mig att jag såg och hörde allt möjligt. Det andra som retade upp mig och gjorde mig orättvis var den nya bron i Köln. Bron är naturligtvis enastående, och staden är med rätta stolt över den, men jag tyckte faktiskt att stoltheten var överdriven. Vilket, naturligtvis, ögonblickligen gjorde mig ra-sande. Dessutom skulle mannen som tog betalt vid fästet till denna fantastiska bro inte ha behövt ta emot den blygsamma avgiften med en min som om han avkrävde mig böter för någon

1 »Eau de Cologne, eller livet!«

en titt på Kaulbachs fresker (det är ju skandal!), snabbast möj-ligt smet iväg till Dresden, djupt övertygad om att det krävs sär-skild träning för att vänja sig vid tyskar, och att det är nästan outhärdligt för den ovane att behöva möta stora horder av dem. Men i Dresden greps jag dessutom av en oresonlig aversion mot de tyska kvinnorna: när jag kom ut på gatan fick jag plötsligt för mig att kvinnorna i Dresden var av den mest motbjudande typ man kunde tänka sig, och att till och med kärlekspoeten Vsevo-lod Krestovskij, som är den allra självsäkraste och muntraste av våra ryska poeter, skulle bli helt förvirrad här, och kanske till och med börja tvivla på sin kallelse. I samma stund insåg jag förstås att jag pratade strunt och att han aldrig under några som helst omständigheter skulle kunna tvivla på sin kallelse. Två timmar senare fick allting sin förklaring: när jag återkom till mitt hotellrum och räckte ut min tunga framför spegeln, överty-gades jag om att min bedömning av damerna i Dresden kunde jämställas med det allra svartaste förtal. Min tunga var elakar-tat gul... »Är det så, kan det verkligen vara så, att människan, denna naturens konung, faktiskt är fullkomligt beroende av sin egen lever!« tänkte jag. »Så kränkande!« Med dessa trösterika tankar begav jag mig till Köln. Jag måste erkänna att jag hade stora förväntningar på katedralen; jag brukade vördnadsfullt rita av den i min ungdom, då jag studerade arkitektur. När jag en månad senare var på hemväg från Paris, och åter passerade Köln, såg jag katedralen för andra gången, och då skulle jag näs-tan ha velat »falla ner på mina bara knän, och be den om förlå-telse« för att jag inte begripit dess skönhet första gången – precis som Karamzin, när han knäföll inför Rhenfallet i samma syfte.

12 13

gon som hos mig endast förmådde framkalla ett utbrott av sårad patriotism. Vilket naturligtvis inte innebär att det endast är då-ligt väder som ger upphov till patriotism. Så nu förstår ni hur det ligger till: på två och en halv månad hinner man inte studera allting ordentligt, och därför, mina vänner, kan jag inte förse er med några absolut exakta upplysningar. Ibland tvingas jag att säga något lögnaktigt, vare sig jag vill det eller ej, och därför...

Men här hejdar ni mig. Ni säger att den här gången vill ni inte ha några exakta upplysningar, och att om ni skulle behöva sådana så kan ni finna dem i Reichards guidebok, och att det tvärtom inte alls vore så dumt om reseskildrare bemödade sig mer om uppriktighet än om absolut tillförlitlighet (som de ändå nästan aldrig lyckas åstadkomma). De borde ibland våga sig på att avslöja ett eller annat personligt intryck eller äventyr, även om det inte är speciellt ärofullt. Och de borde låta bli att ständigt söka bekräftelse för sina slutsatser hos berömda auktoriteter. Det enda ni efterfrågar är således mina egna, men uppriktiga, iakttagelser.

»Aha!« utbrister jag. »Så allt ni vill ha är vanligt småprat, snabba skisser och personliga intryck fångade i förbifarten?« Det är jag med på – jag skall genast konsultera min antecknings-bok. Och jag skall anstränga mig att vara så uppriktig och oförställd som jag bara kan. Jag ber bara att få påminna er om att väldigt mycket av det som jag nu skriver kan komma att innehålla felaktigheter. Men allt blir naturligtvis inte fel. Man kan ju till exempel inte missta sig på att Notre-Dame och Bal Mabille finns i Paris. Speciellt det sistnämnda är något som så ofta har påpekats av de ryssar som har skrivit om Paris, att det

försyndelse, som jag gjort mig skyldig till utan att själv veta om det. Jag vet inte om det verkligen förhöll sig så, men jag fick för mig att tysken satte sig på sina höga hästar. »Han har naturligt-vis gissat sig till att jag är utlänning och dessutom ryss«, tänkte jag. Åtminstone var det nästan som om hans ögon sade: »Titta du bara på vår bro, din stackars ryss – inför den, och inför varje tysk, är du ett ömkligt kräk, för hemma hos dig har ni ingen så-dan bro.« Ni måste väl ändå hålla med om att det var förned-rande. Tysken sade naturligtvis ingenting i den stilen, och kan-ske tänkte han inte ens så, men det spelar väl ingen roll: eftersom jag just då var helt övertygad om att detta var exakt vad han ville säga, så blev jag alldeles rasande. »Fan ta dig!« tänkte jag. »Vi har faktiskt uppfunnit samovaren... vi har tidskrifter... vi tillverkar allt som en officer behöver... vi har...« Jag blev kort sagt rasande, och efter att ha köpt en flaska Eau de Cologne (som jag inte kunde undkomma) gav jag mig snabbt iväg till Pa-ris, eftersom jag hoppades att fransmännen skulle vara mycket älskvärdare och intressantare. Döm nu själva: om jag hade över-vunnit mig själv och stannat i Berlin i en vecka i stället för en dag, och sedan lika länge i Dresden, och tre dagar, eller åtmins-tone två, i Köln, då hade jag antagligen, när jag en andra eller tredje gång betraktade samma saker, sett dem med andra ögon, och jag skulle ha skaffat mig en mer anständig uppfattning om dem. Till och med en solstråle, en enda liten solstråle, skulle ha kunnat spela stor roll: om den hade lyst över katedralen, så som den lyste när jag för andra gången anlände till Köln. Då hade byggnaden antagligen framstått för mig i sitt rätta ljus, och inte så som den gjorde den mulna och till och med lite regniga mor-

redan nästan har blivit omöjligt att betvivla. Så när det gäller den saken skulle jag kanske inte missta mig, men i själva verket kan jag ändå inte garantera att det är sant. För det påstås ju också att om man är i Rom så måste man se Peterskyrkan. Men döm själva: jag var i London, men jag såg faktiskt inte Sankt Pauls-katedralen. Det är sant – jag såg den inte. Jag såg faktiskt inte Sankt Pauls-katedralen. Visserligen är det skillnad mellan Peter och Paul, men det var ändå ett opassande beteende för en resenär. Där har ni mitt första äventyr som inte är det minsta ärofullt (alltså: jag såg den förstås på avstånd, jag var kanske 500 meter ifrån den, men jag hade brått till Pentonville, så jag ryckte bara på axlarna och skyndade förbi.) Men nu: till saken, till saken! Det var faktiskt inte så att jag hela tiden reste runt och såg allting i fågelperspektiv (och fågelperspektiv innebär inte att man ser ner på något. Det är ju ett arkitektoniskt begrepp, som ni säkert vet.) En hel månad bodde jag i Paris – förutom de åtta dagar som jag tillbringade i London. Jag skall skriva något om Paris åt er, eftersom jag trots allt studerade den staden noggran-nare än vad jag studerade Sankt Pauls-katedralen eller damerna i Dresden. Så nu sätter jag väl igång.