Alfven 13 03 04

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Alfvéniana 3-4/13 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Alfvénmusik för 100 år sedan

Alfvéndagen 2013

Alfvén på CD

Andantino E-dur

En visa om barnens ö

2 Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Omslagsbilderna: Linnéanum i Uppsala, akvareller av

Hugo Alfvén. Foto Sven Nilsson

Alfvé niana 3-4/13

Utgivén av Hugo Alfvé nsa llskapét

Ansvarig utgivare:

Curt Carlsson

Redaktör:

Jörgen Grundström

Bergslagsresan 3

757 55 Uppsala

tel. 018-42 07 87

[email protected]

Medlemsregister (årsavgift 200 kr, institutioner

300 kr) :

Jan Olof Rudén

Västmannagatan 47

113 25 Stockholm

Tel 08-33 83 69

[email protected]

PlusGiro: 42 88 52-8

ISSN 1101-5667

Tryckt av Mowys byrå, Stockholm

Tidskriften är momsbefriad

© resp. författare och Alfvéniana

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet!

Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och

fängslande personligheter. Som medlem i Hugo

Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara

del av nedanstående förmåner utan inbjuds att

deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter

omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner:

Tidskriften Alfvéniana

Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand

Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i

Stockholm i samband med konserter

Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten

Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag

m.m.

IN THIS ISSUE: The reception of Alfvéns music in Svensk Musiktidning,

Compositions 100 years ago, Alfvén’s music on CD, Two Alfvén-

painitings, The origin of one of the themes in Midsommarvaka, Two

pieces for choir and for piano solo is being published for the first time.

New Editor is Jörgen Grundström

Innéha ll Alfvéns orkestermusik på CD ..................................................... 3

av Curt Carlsson

”Vindarna sucka uti skogarna”. Om melodin i Midsommarvaka .. 5

av Niclas Högman

Hugo Alfvén och nationalsången ................................................ 6

Av Jan Olof Rudén

Hugo Alfvén, Stenhammar och Svensk Musiktidning ................. 7

av Curt Carlsson

Notbilaga:

”En visa om Barnens ö på Barnens dag” ............................................. 9

Andantino E-dur för piano .................................................................. 14

Alfvénkompositioner för 100 år sedan ....................................... 17

av Jan Olof Rudén

Recension: Peterson-Berger, tondiktare och kritiker ................. 19

Alfvéndagen 2013 ..................................................................... 20

Pressrelease: ALFVÉN, Operan om kärleken mellan Hugo Alfvén

och Marie Krøyer ....................................................................... 22

Höst och vår i Linnés trädgård .................................................. 23

av Håkan Bull

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 3

Som sagt kom en hel del av Alfvéns

musik ut skiva redan under sjuttioåtta-

varvsepoken. Främst kanske en hel del av

hans körmusik, som ju snart sagt alla

svenska körer sjöng, men faktiskt också

hans orkesterverk och då toppas naturligt-

vis listan av Midsommarvakan. Redan

1924 spelades den in i Berlin under

ledning av den danske dirigenten Frederik

Schnedler-Petersen. 1930 så spelade det

tyska bolaget Odeon in Midsommarvakan

med medlemmar ur Berlins statsopera-

orkester under ledning av hovkapell-

mästaren Armas Järnefelt. Inspelningen

gjordes för den svenska marknaden och

stycket tog tre skivsidor i omfång. Alltså

fanns där en fjärde sida som borde fyllas

ut med något säljande. Då lät man Järne-

felt spela in ett fragment ur Peterson-

Bergers opera Arnljot i Stockholm med

musiker ur Hovkapellet. Det måste ha

retat Alfvén att man kopplade ihop

honom med antagonisten P-B.

När den första svenska inspelningen kom

1939, på Husbondens röst, rättade man

till detta missförhållande. Då kopplade

man ihop Midsommarvakan med Elegin

ur Gustaf II Adolf-sviten. Det var då Nils

Grevilius som dirigerade Stockholms

konsertförenings orkester, alltså

nuvarande Stockholms filharmoniska

orkester. Grevillius tidiga inspelning av

Midsommarvakan hittar man för övrigt i

det jubileumsalbum, som skivbolaget Bis

gav ut 1989 med titeln Stockholms

Filharmoniska orkester 75 år. 1940 lät så

Radiotjänst göra en grammofoninspelning

där Hugo Alfvén själv fick dirigera sin

rapsodi med Radioorkestern. Den

inspelningen släpptes dock aldrig ut på

marknaden, först i och med Carl-Gunnar

Åhléns samlingsutgåva med Alfvén-

inspelningar på Phono Suecia 1997,

publicerades den för första gången. Och

låt oss börja med denna utomordentliga

dokumentation av ”Alfvén dirigerar

Alfvén”. På dessa tre CD-skivor har

Åhlén samlat så gott som alla in-

spelningar som finns med Hugo

dirigerande egna verk, med två

undantag som jag skall återkomma

till senare. Här på dessa tre skivor

finns såväl tredje som fjärde sym-

fonin med tonsättaren som dirigent.

Den tredje symfonin spelades in av

HMV med Stockholmsfilharmoni-

kerna i Stockholm i juni 1950 och

gavs ut på fyra stenkakor året

därpå. Den fjärde symfonin ”Från

havsbandet” är en liveupptagning

från en konsert i Stockholms kon-

serthus i maj 1947. Som solister i

fyran medverkar den unga Birgit

Nilsson och Folke Andersson. Även

en sats ur den andra symfonin finns med i

den här CD-boxen, den tredje satsen

Scherzot, även den med Stockholmsfil-

harmonikerna. Inspelning av tredje sym-

fonin gjordes i september 1945

vid en konsert i Konserthuset och man

spelade förstås in hela symfonin, men

inspelningen gjordes på lacköverdragna

glasskivor. Dessvärre gick de andra

skivorna sönder vid flytten till det ny-

byggda radiohuset i början av 60-talet,

så endast den här skivan gick att rädda.

Också ett avsnitt av Alfvéns sista symfoni

– den femte – finns med i albumet. Det är

en inspelning från uruppförandet av den

första satsen, som framfördes på tonsätta-

rens sjuttioårskonsert den 1 maj 1942 på

Kungliga teatern med Hovkapellet. Även

Dalarapsodin, som spelades in redan

1940, men först gavs ut tio år senare,

finns med. Även här är det filharmoniker-

na som spelar.

Från tonsättarens 80-årskonsert 1952 har

man hämtat inspelningen av Alfvéns

kantat vid Sveriges Riksdags 500-års-

jubileum komponerad 1935.

Vidare hittar man ”Breitenfeld” ur Gustaf

II Adolfsmusiken i en inspelning från en

konsert i Oslo 1940 samt sviten ur musi-

ken till filmen ”Synnöve Solbakken”

från 1934. Den inspelningen är hämtat

från filmens ljudband.

Hugo Alfvé ns orkéstérmusik pa CD

Av Curt Carlsson

H ugo Alfvéns musik

spelades redan

tidigt in på gram-

mofonskiva. Or-

kesterrapsodin Midsommarvaka

framfördes ju snart sagt över hela

världen och många utländska diri-

genter ledde den även på skiva.

Eugene Ormandy, Fritz Busch,

Thor Johnson, Öivin Fjeldstad och

Sergiu Comissiona för att bara

nämna några. I den här artikeln

tänkte jag beskriva något av vad

som finns av Alfvéns orkestermu-

sik på CD.

Hugo Alfvén dirigerar i Kungsträdgården 1930.

Omslaget till Carl Gunnar Åhléns CD-box med

Alfvén dirigerar Alfvén.


Avslutningsvis finns här också några

orkesterromanser med Hjördis Schym-

berg och Einar

Andersson, däribland den kända ”Skogen

sover”.

Boxen är utgiven på Phono Suecia med

nr PSCD 109.

Förutom denna box finns det ytterligare

två inspelningar med Alfvén. Den ena är

den symfoniska dikten ”En skärgårds-

sägen” som Föreningen Svenska ton-

sättare lät spela in i slutet av 40-talet och

som återutgivits i dubbel-CD:n ”Svenska

tonsättare dirigerar egna verk” (Phono

Suecia PSCD 79). Den inspelningen

gjordes i juni 1948 med Stockholms-

filharmonikerna.

När det svenska skivbolaget Swedish

Society Discofil började sin verksamhet

och skulle spela in den första LP-skivan

bad man Alfvén dirigera några egna verk.

Inspelningen skedde den 7 oktober 1954

och den gjordes också i stereo. Det var

för övrigt första gången i Sverige man

spelade in i stereo – de första stereo-

skivorna kom inte att ges ut förrän 1958

i USA. Naturligtvis fick Alfvén dirigera

sin Midsommarvaka. Den senaste ut-

gåvan av dessa tidiga Swedish Society-

inspelningar finns numera återutgivna på

en CD med nummer SCD1003.

Tonsättaren dirigerar själv Midsommar-

vakan samt orkestersviterna ur baletterna

Bergakungen” och ”Den förlorade so-

nen”. Dessutom får man Alfvéns Fest-

spel, dirigerad av Stig Westerberg. Som

extra bonus får man dessutom en intervju

med Hugo Alfvén, som gjordes i sam-

band med inspelningen 1954.

Sedermera lät Swedish Society ge ut

samtliga Alfvéns symfonier i samarbete

med STIM och en del andra av hans

orkesterverk, inklusive den fullständiga

baletten ”Bergakungen”, Alfvéns

magnum opus. Av den femte symfonin

spelade man dock endast in första

satsen, den sats som Alfvén fick klar

till sin sjuttioårsdag. Den liksom den

första symfonin, ”En skärgårdssägen”,

”Gustaf II Adolf-sviten” och ”Dala-

rapsodin” dirigerades av Stig Wester-

berg, som ledde Sveriges Radios Sym-

foni-orkester.

I den andra symfonin ledde Leif Seger-

stam Stockholms filharmoniska orkester

och Nils Grevillius dirigerade samma

orkester i den tredje symfonin.

Tredje symfonin var den äldsta av dessa

inspelningar för Swedish Society. Den

gjordes 1964. Två år tidigare hade han

med samma orkester spelat in den fjärde

symfonin ”Från havsbandet”, med solis-

terna Gunilla af Malmborg och Sven Erik

Vikström. Den gavs ut på LP av Decca,

men den har hittills inte återutgivits på

CD. Så i början 1970-talet fanns så gott

som alla Alfvéns viktigaste orkesterverk

tillgängliga på LP. 1979 utökades

Alfvéndiskografin med en nyinspelning

av den fjärde symfonin på det då

nybildade skivmärket Bluebell of

Sweden. Stig Westerberg ledde Stock-

holms filharmoniska orkester tillsammans

med Elisabeth Söderström och Gösta

Winberg. I samband med lanseringen i

Sverige av det nya skivformatet Compact

Disc, alltså CD-skivan, gavs

symfonin ut på det nya formatet med nr

ABCD 001. Detta bolag drevs av den f.d.

Swedish Society-producenten Frank Hed-

man.

Ett annat nytt svenskt skivbolag startades

under början 70-talet av Robert von Bahr.

Han döpte sitt skivmärke till Bis.

I början av 80-talet knöt han den estniske

dirigenten Neeme Järvi, som just blivit

chefdirigent i Göteborg, till Bis i olika

projekt. Ett projekt var att spela in den

svensk-estniske tonsättaren Eduard Tu-

bins samtliga symfonier på CD, ett annat

var att spela in Wilhelm Stenhammars

orkesterverk och ett tredje att spela in

Hugo Alfvéns orkestermusik, inklusive

alla fem symfonierna. Alfvénprojektet

skedde i samarbete med Stockholms-

filharmonikerna. Järvis inspelning från

1990 av den fjärde symfonin bjöd på

solisterna Christina Högman och

Claes-Håkan Ahnsjö. Förutom symfonin

fick man här också Neeme Järvis tolk-

ning av ”En skärgårdssägen” (Bis CD

505).

I Bis Alfvénserie kom också den första

fullständiga inspelningen av Alfvéns

femte symfoni 1992. Neeme Järvi

kompletterade symfonin med den fyr-

satsiga sviten ur Bergakungen. Här i

denna svit hittar man ”Vallflickans dans”,

som blivit något av ett visitkort för

svenska orkestrar som turnerat utom-

lands. Det obligatoriska extranumret.

Ett annat av Alfvéns slagnummer finns

också med, den vackra elegin ur musiken

till Gustaf II Adolf-sviten (Bis CD 585).

De fem skivorna med Alfvénmusik har

sedermera givits ut i en samlingsbox till

ett reducerat pris. Man betalar bara för tre

av de fem skivorna (Bis CD 1478/80).

Forts i nästa nummer

Originalomslaget till Alfvéns första

LP-skiva

Världspremiären av Alfvéns femte

symfoni på skiva med Neeme Järvi och

Stockholms filharmoniska orkester


D et stillsamma mellanpartiet i

Midsommarvaka lär skildra

ett kärlekspar som drar sig

undan den stökiga logdansen

för skogens lugn och frid. Det är närmast

med detta par vi i orkesterstycket vakar in

soluppgången. Alfvéns associationer har

gått till en visa med texten ”Vindarna

sucka uti skogarna” vars melodi han an-

vände. De flesta torde uppfatta den som

folkmelodi men det uppges ibland att

tonsättaren Ivar Hallström har kompone-

rat den. Alfvén skrev själv detta i ett

brev, men det var över ett halvsekel efter

rapsodins premiär. Litteraturen är fåordig

om saken men i musiklexikonet

Musikens värld uppges att Alfvén

ursprungligen inte kände till att Hallström

skrivit melodin. Första gången uppgiften

om Hallström dyker upp verkar vara i

Sven E. Svenssons biografi över tonsätta-

ren från 1946.

Jag har inte stöd för att bestrida Hall-

ströms upphovsmannaskap, men det kan

vara skäl att fundera något över det.

Svensson hade kanske tagit reda på att

melodin med text av blivande kung Oscar

II finns i ett verk för soli, blandad kör och

piano av Hallström som heter Folkvisor

från olika länder. En handskriven version

av verket i Musik- och teaterbiblioteket

är daterad år 1859, då Hallström var prins

Oscars bibliotekarie. En tryckt version

(med något förändrat urval melodier)

härrör från 1871.

Anledningen till Svenssons uppgift kan

tänkas vara att melodin uppenbarligen

inte är känd från någon tidigare källa och

att han därför utgår från att Hallström har

tonsatt en dikt av sin vän prins Oscar i

folkton.

Hallström komponerade ju ganska myck-

et musik i folkton. Även idag spelas den

populära operan Den bergtagna.

Hallström tonsatte dessutom flera andra

texter av hertigen av Östergötland, eller

Oscar Fredrik som han kallade sig i

egenskap av författare. Mest betydande är

kanske Blommornas undran för soli, kör

och piano, det första verk som utgavs

av den 1859 bildade Musikaliska konst-

föreningen. Kompositionen står efter

Folkvisor i den handskrift med olika verk

av Hallström som är bevarad på Musik-

och teaterbiblioteket.

Men Folkvisor från olika länder är som

framgår av titeln inte en helt egen kom-

position, utan närmast ett antal arrange-

mang. Verket innehåller också två norska

och en skotsk melodi med texter av prins

Oscar, och dessa har Hallström knappast

komponerat. En av de norska är orts-

bestämd till ”Vegaardsheien” i Sydnorge.

Det verkar alltså som om prinsen satte

texter till färdiga folkmelodier snarare än

levererade dikter som Hallström kunde

tonsätta. Var kommer då melodierna

ifrån? Ett tips är Berggreens Folke-sange

og melodier, fædrelandske og fremmede

där flertalet finns med. När det gäller de

norska visorna med originaltext av

prinsen så vet vi att han intresserade sig

för Lindemans samling, och det ligger

nära till hands att han fick den svenska

melodin i fråga av Richard Dybeck.

Våren 1857 besökte han en av dennes

aftonunderhållningar med svensk folk-

musik där många vallåtar från Dalarna

framfördes av hovsångare och

instrumentalister.

”Vindarna sucka” kallas ”Dalvisa” och

texten handlar om en vallflicka i Mora.

Det finns också en annan folkmelodi från

Dalarna som prinsen ska ha skrivit texten

till. Den heter ”Vevslupsvisa” och

skildrar de dalkullor i Stockholm som vid

mitten av 1800-talet körde trafik med en

sorts handdrivna båtar med hjulskovlar.

Även denna melodi, i dur med lydisk

prägel, är till sitt ursprung okänd.

Intervallmässigt är den närmast en

inversion av “Vindarna sucka”, vilket kan

tyda på att melodierna hör ihop på något

sätt.

Både ”Vevslupsvisan” och ”Vindarna

sucka” trycktes första gången i samlingen

100 svenska folkvisor som utkom på Ab-

raham Lundquists förlag år 1860. Där är

också textförfattaren anonym, men sätt-

ningen av ”Vindarna sucka” äger väl

vissa likheter med Hallströms verk.

En notabel melodisk skillnad finns dock i

Folkvisor från olika länder. Hallström

har där i sista takten av någon anledning

en punkterad åttondelsnot och en sexton-

del i stället för den vanliga triolen.

Melodin spreds snart genom sångböcker

som Fredrik Sandbergs Folkskolans

sångbok med första upplaga 1870.

Där var den också anonym till text och

melodi. I ett par senare sångböcker,

exempelvis Tegnérs Unga röster, nämns

visserligen “konung Oscar II” men

åtminstone melodin har fram till idag så

vitt jag vet alltid betecknats som

”folkvisa” eller ”traditionell”.

Värt att nämna är att båda de nämnda

visorna redan omkring 1860 också fanns

med i en tysk utgåva med åtta svenska

folkvisor, arrangerade för solosång och

piano av ingen mindre än Carl Reinecke.

Av vevslupsvisan har här blivit en

“Schifferlied“, skepparvisa, och

“Dalvisans” text börjar i översättning

”Horch, horch, wie die Winde”,

”Hör, hör, (hur) vindarna” etc., vilket

också innebär en mindre melodisk för-

ändring. Källan synes vara 100 svenska

folkvisor, där alla melodier finns med,

även om de häftesvis utgivna tyska

sångerna konstigt nog anges vara tryckta

1858-1865, alltså delvis tidigare än den

svenska samlingen. Häfte 1,

“Bettelknabe”, Tiggargossen”, gick

kanske att hitta på annat håll, men häfte 2

är den bekanta Orsapolskan, “Die Wol-

ken still am nächt’gen Himmel zieh’n”,

“Så ödsligt molnen på fästet gå”.

Melodin lär komma från Dybeck, men

enligt Svenskt visarkiv trycktes den första

gången i 100 svenska folkvisor.

Hallström har faktiskt arrangerat även

den separat. Stycket finns i den s. k. sump

som benämns Serie I vid Musik- och

teaterbiblioteket.

Melodin till “Vindarna sucka” har en

ålderdomlig prägel som känns äkta. Man

kan tänka sig den som uppbyggd av två

ropformler där skalans kvint, kvart och

sekund utgör stödtoner i en på det hela

taget fallande rörelse. Den första formeln

upprepas två gånger, den andra tre. Till

detta har fogats en kadens på grundtonen

i åttonde och sista takten. Melodin har en

för denna typ av melodier karakteristisk

tersmelodik. Den förefaller i huvudsak

bestå av vad vi kallar tonikan och

dominantseptimackordet i bruten form.

Subdominantens treklang får liksom inte

plats inom en kvints tonomfång, som det

huvudsakligen är fråga om (skalans sext

förekommer bara flyktigt som

genomgångston), men vid harmonisering

är subdominanten i olika varianter desto

”Vindarna sucka uti skogarna”

Om melodin i Midsommarvaka

Av Niclas Högman


tacksammare att använda som färg-

läggning av den entoniga melodin. Inte

minst utnyttjas detta stildrag i Midsom-

marvaka men också hos Hallström.

Verket Folkvisor från olika länder är

tillägnat hovsångaren Isak Berg, prinsar-

nas sånglärare och tidigare ledare av

Harmoniska sällskapets kör. Om verket

överhuvudtaget uppfördes måste det ha

varit med en kör i stil med det nedlagda

sällskapet men förmodligen mindre och

troligen med kungliga deltagare. Platsen

behöver inte nödvändigtvis ha varit

Slottet, men på kungahusets hemsida

uppges att regelbundna musikaftnar hölls

här med ett program av ”internationella

och svenska tonsättares verk lätt uppblan-

dade med svenska folkvisor och givetvis

också Bernadottemusik”.

Verket omnämns i ett brev av Halfdan

Kjerulf till Hallström från januari 1861.

Han säger säg ha fått tag på det i avskrift

i Kristiania hos vännen Julius

Nicolaysen, kvartettsångare och läkare

som deltog i musiklivet vid hovet då han

var stationerad vid norska gardet i Stock-

holm fram till 1860. Kjerulf fortsätter:

”Det giör mig blot ondt at jeg har ingen

hellenisk Röst her til at synge dem

[folkvisearrangemangen] for mig (O, i

helleniske tider!)”.

Den röst som väcker så starka känslor hos

Kjerulf tillhörde Isak Bergs dotter

Helena. Hon hade studerat till sångerska

för fadern och konserterade en del

tillsammans med honom även på

kontinenten. År 1860 gifte hon sig rikt

med bruksdisponenten Hjalmar Petré i

Hofors och tvingades ge upp den profess-

ionella sångkarriären. Paret bodde på

herrgården i Gästrike-Hammarby dit

också hennes föräldrar flyttade. Såväl

Hallström som kung Oscar hörde till

familjens gäster. Helena Bergs öde

skildras förresten i släktingen Agneta

Pleijels dokumentärroman Syster och

bror.

Sensommaren 1859 hade far och dotter

besökt Kristiania och umgicks då mycket

med Kjerulf. Av de år 1918 tryckta

breven från denne till Nicolaysen framgår

att Helena vid detta besök hade stor fram-

gång med något som kallas Dalkulle-

visan”, som fick bisseras på en konsert,

och det talas också om de båda

“Dalkullerna“ och någon “Dalpolska“.

Varför Kjerulf skriver titlarna på detta

sätt är oklart, men tydligen kände

Nicolaysen till sångerna från Stockholm.

“Dalkullevisan” var kanske just

“Vindarna sucka”, och om antagandet

stämmer vet vi att sången inte bara var en

del av Folkvisor från olika länder utan

också en folkvisa på Helena Bergs

repertoar.

Om Hallström har komponerat melodin

kvarstår i och för sig som en öppen fråga.

Sven E. Svensson förmodade alltså det,

men något belägg verkar inte finnas. Jag

tycker mycket talar emot att Hallström

skulle vara upphovsman, och Kjerulf

nämner inget härom.

Niclas Ho gman a r fil mag. i musik-véténskap och utbildad arkivarié.

Men motståndet mot ”Du gamla, du

fria” var inte brutet. En riktig salva

kom år 1912. En svensk student som

befinner sig i Berlin skriver till Nya

Dagligt Allehanda och berättar att han

varit på en konsert där director Musi-

ces Hugo Alfvén och en studentsång-

kör framträdde för fullsatta hus. De

flesta i publiken var svenskar. Sist på

det officiella programmet stod en

norsk sång ”Olav Tryggvason”. Efter

den gavs några extranummer, bland

annat ”Hör oss Svea” och Student-

sången”.

”Då kören för tredje gången af publi-

kens stormande ovationer tvangs att

återvända in på scenen, ropades från

publiken på ’svenska folksången’,

’Du gamla, du fria’. Detta kvitterades

med uppstämmandet av Björneborgar-

nes marsch. Ej heller något af följande

nummer var svenska nationalsången.”

Den svenske studenten i publiken

undrade över orsaken till detta och vid

ett samkväm efteråt passade skriben-

ten på att fråga Alfvén varför han inte

uppfyllt publikens önskan om svenska

folksången.

”Hr A. gaf den högst förbluffande

förklaringen att Sverige ej äger någon

nationalsång. Undertecknad såg sig i

stånd att meddela hr A. den glädjande

underrättelsen, att vi sedan några år

tillbaka äger en sådan, ity att det

ingått i det allmänna medvetandet

hemma i Sverige att beteckna ”Du

gamla, du fria” som den svenska nat-

ionalsången. Detta fann hr A.

alldeles barockt. Äfven om alla andra

människor gjorde det, skulle han dock

aldrig komma att anse ”Du gamla, du

fria” som vår svenska nationalsång.

Han ansåg ”Du gamla, du fria” vara

en svensk punschsång, hopsatt af en

viss kompositör i ett rusigt ögonblick.

Dessutom var den allt för okonstnärlig

samt gick i C-dur.”

Någon nationalsång skulle Sverige

inte få förrän i ett krig, fortsatte

Alfvén, och då skulle ”förste bäste

skomakare” säkert skriva en sång som

skulle leva på folkets läppar. Dessu-

tom nämndes inte Sverige i ”Du

gamla, du fria”.

(Nya Dagligt Allehanda 21/6 1912)

Hugo Alfvén och nationalsången Av Jan Olof Rudén

Att Hugo Alfvén inte var någon vän

av Sveriges nationalsång är inte

någon nyhet. I sanningens namn skall

sägas att han inte var ensam om

denna uppfattning, ja flera pris-

tävlingar för en bättre nationalsång

ägde rum från 1895 till 1940 – alla

utan att bli accepterade av allmänhet-

en. En episod som relateras i den

nyligen utgivna boken ”Du gamla, du

friska” av Eva Danielson och Märta

Ramsten, Atlantis 2013, meddelar

några detaljer i Alfvéns ställnings-

tagande. Vi citerar s. 89-90:


H ugo Alfvéns skrev sin

första symfoni till största

delen under 1896. Han

var då bara 24 år gam-

mal. I februari 1897 bars den till dopet

av Hovkapellet i Stockholm under ledning

av hovkapellmästaren Conrad Nordquist,

som skulle visa sig bli en av Alfvéns

vapendragare. Framförandet var en för

svenskt musikliv nära på unik händelse.

Att en så ung komponist för det första

skrev en symfoni och för det andra fick

den uppförd. Vi får inte glömma att

Stockholm vid den här tiden endast hade

en professionell orkester, nämligen hov-

kapellet, som ju hade att spela till alla de

föreställningar, som ägde rum nästan

varje kväll på operan. Det gavs alltså

inte tillfälle till så många rena orkester-

konserter under säsongerna och ändå

färre tillfällen att framföra ny svensk

musik.

Hugo Alfvén var färdig med sin andra

symfoni året därpå, hösten 1898, efter ett

intensivt komponerande under sommar-

månaderna ute i skärgården. Han hade nu

hos sin lärare Johan Lindegren lärt sig

hantera den besvärliga kontrapunkten,

dvs konsten att sammanfläta de olika

stämmorna till ett harmoniskt helt, med

bland annat att behärska sig av den svåra

konsten att skriva fugor. Alfvén som ju

hade vägrats inträde i konservatoriets

kontrapunktsklass, fick här nu äntligen

sin revansch i och med den ståtliga fugan

i symfonins finalsats. Det prydliga ren-

skrivna tuschpartituret till denna symfoni

gav han till sin älskade mor som julklapp

detta år. Det var liksom många av hans

tidiga verk också tillägnat modern.

Detta blev Alfvéns stora genombrott som

tonsättare, just med denna sin andra sym-

foni, som uruppfördes av Hovkapellet

under ledning av tonsättarkollegan Wil-

helm Stenhammar dagen efter Alfvéns 27

-årsdag, den 2 maj 1899. Det skedde på

hemmaplan i det nybyggda operahuset

vid Gustaf Adolfs torg, bara ett par kvar-

ter från det hus där Alfvén föddes den 1

maj 1872 och från Musikaliska Akade-

mins läroanstalt vid Blasieholmskajen,

där han så nesligen hade kuggats vid sitt

inträdesprov till kompositionsklassen. På

plats i operasalongen denna kväll fanns

inte bara hans mor utan också vännen och

kollegan Emil Sjögren, som blev hänförd

av det nya verket, liksom läraren Johan

Lindegren. I samband med denna för

Alfvén så lyckosamma händelse skriver

Frans J. Huss (1830-1912), redaktör för

Svensk Musiktidning, i sin tidning en

kortfattad biografisk skiss över den unge

lovande tonsättaren. Svensk Musiktid-

ning, där Huss var redaktör och utgivare

från 1885 fram till sin död 1912, var Sve-

riges då största musiktidskrift. Den ut-

kom vanligen med ett nummer varannan

vecka. Artikeln publicerades den 18 maj

1899 i Svensk Musiktidning nr 10. Här

återges den i sin helhet, dock med moder-

niserad stavning.

Hugo Alfvén

I en tysk kritik över en nyligen utgiven

Liszt-biografi heter det: ”Två faktorer

bilda en konstnärspersonlighet, hans

yttre livsutveckling och hans verk. Därtill

kommer ett tredje moment, utan vars be-

aktande bilden av en konstnär alltid blir

oförstådd, och detta är konstnärens för-

hållande till sin tid och omgivning.”

Då vi nu meddela den yttre bilden av den

unge tonkonstnär, vars nya symfoni vid

sista symfonikonserten å Kungliga

Teatern väckte så stort uppseende, att

kritiken allmänt tillerkände tonsättaren

med den ha vunnit en plats bland våra

förnämsta yngre komponister, kommo vi

att erinra oss ovannämnda uttalande av

den tyske kritikern i sammanhang med

den korta levnadsbeskrivning som nu

bifogas porträttet.

Hugo Alfvén är född i Stockholm den 1

maj 1872. Då skolstudier och skoltvång

snart blev den unge gossen motbjudande,

fick han i stället för att avsluta skolbanan

utveckla sina musikaliska anlag, och från

1887 till 1890 finna vi honom sålunda

som elev vid vårt konservatorium, där

han studerade violinspelet för professor

Joh. Lindberg och vari han sedan ytterli-

gare här hemma utvecklade sig för kon-

sertmästaren Lars Zetterqvist. Att döma

av det yttre hos den stilla, anspråkslöse

unge musikern, föreföll det som om han

knappast skulle kunna ha sinne för något

annat än sitt kära violinspel och sitt hem,

men man hade då ej blickat djupt nog in i

den unga konstnärssjälen, stämplad av en

djuphet, ett allvar och en tankedigerhet,

som ingen att börja med kunde ana.

Långt från huvudstaden, ute i den yttre

skärgården, där han tidigt fick tillbringa

somrarna, där tog naturen ut sin rätt.

Där älskade han att leva ett fritt naturliv

och i en liten segelbåt bjuda trots åt

storm och sjö. ”Där ute i skärgården”,

säger han, ”har jag skrivit mina båda

symfonier. Mina bästa idéer har kommit

under nattliga stormiga seglatser, och i

Hugo Alfvén, Stenhammar och Svensk Musiktidning

Av Curt Carlsson


synnerhet de vilda höstarna har varit

mina härligaste diktartider. Aldrig är

skogssnåren svartare, aldrig en storm

bistrare, aldrig framkallar en klar, solig

eftermiddag en mer gripande stämning

än under denna årstid. Naturen är mig så

kär. Jag tror mig kunna säga, att jag un-

der strövandet i skog och mark mottagit

lika djupa och utvecklande intryck av

både estetisk och filosofisk art, som av de

stora klassiska och moderna mästare och

filosofer jag älskat att fördjupa

mig uti.”

Ger icke denna Hugo Alfvéns

självbekännelse den ovan-

nämnde kritikern rätt och tillika

en förklaring över innebörden i

hans nya symfoni, däri man åter-

finner en värmande sommarsol,

det av stormar upprörda havet

och en allvarlig religiös stäm-

ning, framkallad av den mörka

eller stjärnbestrålande höstnat-

ten?

Efter avslutade violinstudier i

akademien sökte sig hr Alfvén in

uti kontrapunktklassen, men blev

icke antagen. Vi veta ej av vad

skäl, men möjligen var den unge

musikerns inträdesprov mer rikt

på djärva idéer än akademiskt

regelrätt. Han vände sig nu till

den skicklige teoretikern och

kontrapunktisten kantor Joh.

Lindegren och studerade under dennes

ledning i fyra år, vilket såsom han säger,

blev av en avgörande betydelse som mu-

siker.

Samtidigt med börjandet av komposit-

ionsstudierna ägnade han sig entusias-

tiskt åt målning. Han hade efter slutade

skolstudier tagit lektioner i teckning i

Tekniska skolan och hade till lärare i

målning Oskar Törnå, som ivrigt rådde

honom att bli målare. Han hade en svår

strid att utkämpa med sig själv i valet

mellan de båda konster, åt vilka hans

rika anlag voro riktade, men kärleken till

tonkonsten segrade.

Sedan studierna vid konservatoriet avslu-

tats inträdde den unge violinisten i hov-

kapellet, där han tjänstgjorde 1890-91,

därefter ägnade han sig åt komposition

och komponerande. Hans första offent-

liga uppträdande som solist vilja vi min-

nas ägde rum i början av 1892, då han

biträdde å en av Typografiska förening-

ens sångkör (Bellmanskören) given kon-

sert i Berns salong. Året därpå hade han

en egen konsert i Vetenskapsakademien

varvid han visade stora framsteg som

virtuos på sitt instrument. Han biträdde

sedan på en mängd konserter så i huvud-

staden som i landsorten och gav här i

slutet av mars 1896 en soaré i nyss-

nämnda lokal, då han spelade an av ho-

nom komponerad ”Romans” samt en

Violinsonat (op.1), tillägnad dr Anton

Nyström, föreståndaren för Arbetareinsti-

tutet härstädes, vid vars söndagskonser-

ter hr Alfvén flitigt medverkat. Genom

denna sonat ådagalade han grundliga

studier och framstående kompositionsta-

lang. Samma år erhöll han statsstipen-

dium för 2 år och företog studieresor i

Tyskland, Frankrike och Belgien, huvud-

sakligen uppehållande sig i Bryssel, där

han studerade violinspelet för den be-

römda violinmästaren César Thomson.

Med sitt första större verk för orkester

framträdde hr Alfvén för två år sedan, då

på en symfonimatiné i Kungliga Teatern

en av honom komponerad Symfoni i f-

moll stod på programmet, ett verk som

väckte ganska mycken uppmärksamhet,

röjande livlig fantasi och betydande för-

måga i orkesterbehandlingen.

Hr Alfvéns övriga tonsättningar, varav

flera utkommit i tryck, utgöres av ännu en

”Romans” för violin, pianostycken, solo-

sånger (”Visa”, ”Vaggvisa”, tillägnad

hans mor liksom de båda symfonierna),

Elegie för horn och orgel (utförd å dir.

Alb. Lindströms konsert i Jakobs kyrka

förra hösten), manskörer, motett för

blandad kör etc. I avseende på hr Alfvéns

verksamhet och förmåga som violinvir-

tuos kunna vi bland hans repertoarnum-

mer påpeka violinkonserter av Mendels-

sohn, Beriot (7:de konserten)

och Max Bruch (g-moll), Saint-

Saëns ”Rondo

capriccioso”, ”Valse-caprice”,

Legend och Mazurka av

Wieniavski samt Corellis ”La

Folia”.

Den ovanliga framgång hr

Alfvéns sista symfoni rönte

ingiver stora förhoppningar om

den unge tonsättarens framtida

musikaliska verksamhet. Efter

utförandet av detta betydande

verk ägnades honom av ett

antal mecenater och musik-

vänner en vacker hyllning,

bestående i en pekuniär heders-

gåva, motsvarande ett stats-

stipendium, varav han förra

året ej kom i åtnjutande.

I samband med symfoni-

premiären bad redaktören Frans

Huss tonsättaren att som underlag för den

kommande artikeln, skicka in några bio-

grafiska fakta om sitt liv och sin musika-

liska produktion. I detta odaterade doku-

ment (som finns publicerat i Hugo Alfvén

– Brev om musik, utg. av Gunnar

Ternhag) hittar man merparten av de

fakta som publicerades i artikeln, med

några få undantag. Alfvén skriver bl.a.

om sin lärare Johan Lindegren: ”På tal

om Lindegren kan jag icke underlåta att

uttrycka min förvåning över att denne

man som utan tvivel är en av samtidens

yppersta teoretiker, är så litet känd och

uppskattad i gamla Sverige.” Lindegren,

som ju enligt Alfvén hade utmanövrerats

som kontrapunktlärare från Musik-

konservatoriet i Stockholm, trots sin

dokumenterade kunskap just i detta

Forts. på sid 17


En visa om Barnens Ö på Barnens Dag

Barnens Ö hade funnits sedan 1912 och Barnens Dag sedan 1880-talet. Barnens Dag-fester anordnades

från 1901 för att få in pengar till verksamheten. Hugo Alfvén har daterat sin komposition Tällberg 4 sep-

tember 1923 i en blyertsutskrift i Uppsala universitetsbibliotek VMhs 188, f. 22-23.

Utgåvan här är baserad på en ljuskopia, ej i Alfvéns utskrift, sannolikt från samma år. I den har den ur-

sprungliga textens uppfordran att ge pengar mildrats. Då stod det i den andra och tredje strofen ”Giv

oss din skärv att till drömmarnas ö än flera få fly stadens gränder. Giv gärna, giv mycket, ja slantarna

strö, strö ut dem med givmilda händer!”

Kompositionen är ovanlig i Alfvéns verklista genom användningen av barnkör. Först alternerar den med

manskör i var sina roller för att sedan förenas.

Cyrus Granér (1870-1937) var folkskollärare och organist och dessutom utgivare av ”Bland tomtar och troll” och författare till

barnböcker om Burre Busse. I texten erinras om sagovärlden i den första strofen. Han var organisatoriskt begåvad och kunde

entusiasmera sin omvärld.

Andantino E-dur för piano Ett kärleksförhållande som avsatt många dedikationer är det åren 1896-1901 med Bertha Wilhelmina Angelin. I dedikationerna

står ”Bertha Wilhelmij” som en sorts täcknamn. Hon var uppenbarligen Hugos stora kärlek tills han träffade Marie Krøyer.

Autografen finns i Musik- och teaterbiblioteket, Stockholm. Den är inte upptagen i J O Rudén, Hugo Alfvéns kompositioner.

Lennart Hedwall som påträffat den antar att den komponerats 1899. Hugo har skrivit ”Bertha, Bertha” under de första fallande

intervallen.


ämne. Man anar möjligen en rädsla från

redaktörens sida att hamna i konflikt med

konservatoriet, i den i artikeln publice-

rade något förmildrande formuleringen

om Lindegren.

Framgången med den andra symfonin

gjorde att man beslöt att reprisera den så

snart som möjligt. Den 22 november var

det så dags igen, vid höstsäsongens andra

symfonikonsert på Kungliga teatern.

Även denna gång leddes hovkapellet av

Wilhelm Stenhammar. Han var livligt i

farten denna månad. Den 14 november

ledde han Hovkapellet, solister och

Filharmoniska sällskapets kör i ett fram-

förande av Franz Liszts oratorium

”Legenden om den heliga Elisabeth” i

Musikaliska Akademiens stora sal. Två

dagar senare, den 16 november, biträdde

han Aulinkvartetten i deras andra kam-

marmusiksoaré i Vetenskapsakademiens

hörsal, då han framförde Hugo Alfvéns

fiolsonat tillsammans med tonsättaren

själv. I Svensk musiktidning nr 19 stod

att läsa:

Senaste talrikt besökta kammarmusik-

soarén bjöd på två för första gången av

Aulin-kvartetten framförda verk,

nämligen Mozarts serenad ” Eine kleine

Nachtmusik” för stråkkvartett och

kontrabas, i sin enkla okonstlade

melodiska friskhet allt igenom tilltalande,

samt Stråkkvartett av Schubert op. 161,

som man skulle kunna kalla för tremolo-

kvartetten genom det i den ofta förekom-

mande tremolot. Schuberts rika

melodiska åder flyter även här i varje av

de fyra satserna och gör dem alla även

genom sina växlande rytmer mycket un-

derhållande. Mellan dessa nummer gavs

Hugo Alfvéns op.1, hans förut här spe-

lade violinsonat, nu med stor schwung

återgiven av hrr Aulin och Stenhammar,

som för aftonen hade en ypperlig Malm-

sjöflygel till sin disposition. Den ungdom-

liga friskhet och idérikedom, som genom-

går detta förstlingsverk, ha vi förut på-

pekat. Publiken mottog med stort bifall

sonaten, och den närvarande komponis-

ten blev ett par gånger hyllad.

Den 21 november var alltså Stenhammar

så tillbaka i operahuset vid Gustaf Adolfs

torg, där han ledde Hovkapellet i ett hel-

svenskt program bestående av Franz Ber-

wald: Symfoni nr 4 Ess-dur, Tor Aulins

tredje violinkonsert, med tonsättaren som

solist, och slutligen Alfvéns andra sym-

foni. I samma nummer av Svensk musik-

tidning stod att läsa

Andra symfonikonserten gavs för utsåld

salong, och bevistades av konungen, her-

tigparet, prins Eugen och hertiginnan av

Dalarna. Den inleddes med Franz

Berwalds av glad stämning genomandade

Ess-dur-symfoni, rik på spirituella idéer i

melodik, rytm och instrumentation, vilken

dock bär klassisk prägel av klarhet och

moderation. Den härpå följande violin-

konserten av hr Aulin är ett talangfullt

verk, som vunnit erkännande även i ut-

landet, och nu av komponisten återgavs

med säker teknik och bästa uttryck under

god medverkan av orkestern. Slutnumret

utgjordes av hr Alfvéns även förr givna

stor- och djuptänkta 2:dra symfoni,

varom vi förut yttrat oss. Det ungdomligt

fantasirika, med lärd apparat utrustade,

storslaget instrumenterade verket vann

åhörarnas bifall i så hög grad, att ton-

sättaren till sist med högljudda ovationer

blev flera gånger framropad, en heders-

betygelse vari konungen livligt deltog.

Bifallet var för övrigt rikt efter varje sats

av symfonin, vilken leddes av hr Sten-

hammar, dirigent för aftonen.

Wilhelm Stenhammar stod återigen i

Kungliga teaterns orkesterdike några

dagar senare, den 25, då han återigen

dirigerade sin egen opera Tirfing, som

hade haft premiär där ett år tidigare.

De goda vännerna Stenhammar och

Alfvén kom att musicera flera gånger

tillsammans. Våren 1905 konserterade de

tillsammans i såväl Stockholm som

Göteborg, då de bl.a. spelade Alfvéns

fiolsonat. De hade mycket höga tankar

om varandras musik. Så var Stenhammar

en av de mycket få svenska tonsättare

som Alfvén beundrade och Stenhammar

var en ständig förkämpe för Alfvéns mu-

sik under hela sitt liv.

F örutom Uppenbarelsekantaten

som komponerades och

uruppfördes 1913 finns från

detta år Gammal brännvinslåt

från Mora i arrangemang för manskör

tillägnad Anders Zorn och romans-

samlingen Kring ditt rika och vågiga hår

och andra dikter av Ernest Thiel op.32.

Detta ger anledning till en belysning av

Alfvéns förhållande till Zorn och Thiel.

Alfvén och Anders Zorn

Genom sina dubbla utbildningar som

konstnär och violinist är det påtagligt

hur han lättare knöt kontakter med

konstnärer och musiker än med ton-

sättare. Ett undantag är Wilhelm Sten-

hammar men det var främst i dennes

egenskap av dirigent. Hemma hos konst-

nären Olof Thegerström träffades inte

bara andra konstnärer utan också förfat-

tare och andra kulturpersonligheter. Ett

konkret resultat av en middag den 6 no-

vember 1900 blev en plan för besök i

Rom av Verner von Heidenstam (Se

Alfvén, Första satsen, s. 319).

I det sammanhanget beklagar sig Alfvén

över att han slängt många brev från

dessa kretsar, bl.a. från Anders Zorn.

När Alfvén efter sina studieresor till

kontinenten återvände till Sverige några

år efter förra sekelskiftet förmedlade

Ernest Thiel förbindelsen med Anders

Zorn, som bjöd upp honom till Mora

1902. (Gunnar Ternhag, 2003, ”Alfvén

och folkmusiken”. Hugo Alfvén – en

vägvisare, s. 64). Alfvén beskriver

Zorns årsrytm med besök i Mora, seglats

med kuttern ”Mejt” på sommaren, till

kontinenten på vintern. (Alfvén 1948,

Tempo furioso, s. 378-379).

Zorn var en god dansare och spelade

både occarina, spilåpipa och dragspel

och var ju den som genom sina

spelmanstävlingar vid Gesundaberget

1906 och i Mora 1907 och 1908 väckte

liv i folkmusikrörelsen. (Här misstar sig

Alfvén 1948 på årtalen). Vid sidan av

Forts. från sid 8

Alfvénkompositioner

för 100 år sedan AV Jan Olof Rudén


låtupptecknaren Nils Andersson ombads

Alfvén att vara prisdomare 1907 och

1908. Som minne av Alfvéns medverkan

fick han Zorns etsning ”På prinsens fiol”

som hänger på Alfvéngården (Alfvén

1948, s. 388). Sommaren 1907 fick

Alfvén följa med på Mejt till Edö Ö där

Zorn målade och fotograferade naket

(Alfvén 1948, s. 389). Gunnar Ternhag

har pekat på deras likartade klassresa och

musikaliska (och konstnärliga) kontakt-

ytor (Hugo Alfvéns Midsommarvaka i

interartiell belysning. Hugo Alfvén, Liv

och verk i ny belysning, 2012, s. 90-115,

särskilt s. 105-106).

Bekantskapen med Zorn resulterade i

några folkmusikbearbetningar. Det bör-

jade 1910 till Zorns 50-årsdag då Alfvén

arrangerade Oxbergsmarschen ”Lotir

ossint djivur” för Mora hembygdskör

som sjöng den den 18 februari i Mora.

Den finns publicerad av Proprius 1983.

En kompositionsskiss med texten

”Tralalala” finns i Uppsala universitets-

bibliotek VMhs 190 och är daterad den

11 januari 1910. En sättning för manskör

tillkom senare.

Nästa arrangemang som är tillägnat An-

ders Zorn är Gammal brännvinslåt från

Mora ”Få få, få få, fåmi litä uppi kosu”

som uruppfördes vid Stor-OD den 8

december 1913. Den finns publicerad i

Alfvéniana 3-4/00. Här synes versionen

för blandad kör som är tillägnad Siljans-

bygdens körförbund vara senare.

Det tredje arrangemanget är till Zorns 60-

årsdag den 18 februari 1920. Det är Min

födelsedag, daterad 30 januari 1920 som

framfördes av Mora hembygdskör. Den

finns endast som sättning för blandad

kör. Eftersom Zorn avled 1920 blev det

ett naturligt slut på deras vänskap.

Alfvén och Ernest Thiel

Alfvén 1948, s, 392 meddelar:

”Något år tidigare hade jag blivit bekant

med den konstälskande bankdirektören

Ernest Thiel, som långt ute på Djur-

gården hade byggt sig en stor, luxuös

villa, där han även inredt ett tavelgalleri

med modern konst, inte minst av svenska

mästare. Han sysslade även med skalde-

konst och hade givit ut en samling dikter,

som jag vill minnas var tillägnade hans

fru. Han hade tydligt låtit mig förstå att

det skulle glädja honom mycket, om jag

ville intressera mig för dem. Det gjorde

jag också, ty flertalet var lämpliga för

tonsättning. Under den vinter jag bodde

vid Frejgatan [i Stockholm, då relativt

nybyggt] skrev jag musik till fyra av

dem. Men antalet skulle längre fram

komma att ökas till elva.”

Sångerna gavs ut i två samlingar. Den

första heter Sju dikter av Ernest Thiel

op.28 och innehåller några av de mest

inspirerade och älskade Alfvén-

romanserna. Själv återvände han flera

gånger till dem i och för orkestreringar.

Tillkomsten är något annorlunda än

Alfvén beskriver. Enligt Alfvéns

noggranna dateringar gick det till på föl-

jande sätt (numrering enligt utgåvan hos

Abr. Lundqvist med vilket skrevs kon-

trakt 2.11 1908):

4. Du är stilla ro. Lyngby, Danmark, 14.1

1908

3. Jag kysser din hvita hand. Stockholm,

Frejgatan, febr 1908

2. En enda vardt mitt hjärta gifvet. Stock-

holm, Frejgatan, 23.3 1908

1. Djupt hos friborna människor bor.

Tibble, [Bostället], 2.8 1908

6. Skogen sofver. Tibble, 23.9 1908

7. Se, du kom med jubel och sång i hå-

gen. [Tibble, senast oktober 1908].

Den andra samlingen Kring ditt rika och

vågiga hår och andra dikter av Ernest

Thiel op.32 komponerades i Alfvénsgår-

den, Tällberg augusti till september 1913.

Varken Alfvén eller någon annan tycks

ha intresserat sig för denna samling som

innehåller

1. I svart förflyta mina år

2. Kring ditt rika och vågiga hår

3. Hvad var det du ville, du lille?

4. O, ilf! Min vän och fiende du var.

Såvitt man kan se i Svensk mediedatabas

finns inga inspelningar av sångerna i den

andra samlingen medan det finns gott om

dem från den första samlingen.

Lennart Hedwall behandlar de två

samlingarna i sin bok Hugo Alfvén, en

svensk tonsättares liv och verk 1973, s.

338-340. Han är inte nådig mot lyriken

och inser egentligen inte att de första

häftets sånger blivit så populära. I det

andra häftet däremot vill han lyfta fram

Kring ditt rika och vågiga hår.

Bankiren Ernest Thiel var i början av

1900-talet Sveriges rikaste person.

Ekonomiska svårigheter ledde dock till

att han förlorade sin förmögenhet, och

svårt skuldtyngd tvingades han 1924 till

att även sälja bostaden med tillhörande

konstsamling till staten, som ombildade

fastigheten och dess konst till museum

under namnet Thielska galleriet. Han

gjorde sig också känd som översättare av

Nietzsche, samt skrev sina memoarer,

Vara eller synas vara: minnen och an-

teckningar avslutade 1946 som Tage

Thiel utgav 1969.

Porträtt av Ernest Thiel av Carl Larsson

På prinsens fiol, etsning av Anders Zorn


M usikforskaren Henrik

Karlsson har tagit sig an

uppgiften att med

vetenskaplig noggrann-

het och omfattande research skriva en

”heltäckande” bok om Wilhelm Peterson-

Berger. Resultatet är hela 495 sidor P.-B.,

en heltäckande bild av Hugo Alfvéns

generationskamrat, tonsättaren, kritikern

och norrlänningen Wilhelm Peterson-

Berger.

Sammantaget är boken ett slags ”The

Ultimate P.-B.” om uttrycket tillåts, en

grundlig genomgång av tonsättarens liv

och verksamhet, stofferad med kommen-

tarer, anekdoter, berättelser och vittnes-

börd av olika slag om tonsättaren själv

och hans samtid. Värt att notera är att

detta inte är ett okritiskt idolporträtt,

utan Henrik Karlsson väjer inte för att

även nämna och diskutera kontroverser,

konflikter och mindre glansfulla sidor

hos föremålet.

Boken är en exposé över tonsättarens liv,

från barndomen och framåt, och ger även

en överblick över svenskt och europeiskt

musikliv under slutet av 1800-talet och

fram till det tidiga 40-talet. Peterson-

Bergers verksamhet och position inom

svenskt – och framför allt stockholmskt –

musikliv belyses på ett bra och informa-

tivt och inte sällan underhållande sätt.

Hans inte helt okomplicerade förhållan-

de till Richard Wagner och Wagnerkulten

ägnas stort utrymme, och fram träder den

svenske tonsättarens till en början ideali-

serade bild av den Store, en bild som

sedan efterhand blir allt mörkare när

verkligheten och idolbilden inte längre

stämmer ihop.

Stilistiskt är boken inte alldeles lättläst.

Den som vill kunna bara skumma igenom

den för att kanske hitta något särskilt har

en tuff uppgift. Henrik Karlsson ger inte

bort något lättvindigt, utan här gäller det

att hänga med. Det är en kompakt text-

massa som drabbar en från sidan ett och

hela boken igenom, även om den är kro-

nologiskt uppbyggd och de åtta delarna

speglar olika sidor av tonsättaren vilket

möjliggör djupdykningar direkt in i något

speciellt ämne. Det är kanske den enda

invändningen man kan ha: det är inte

många andhämtningspauser direkt.

Dock är texten hela tiden färgad av ett

slags P-B.-idiom, en formuleringskonst

som ofta inte står föremålet själv långt

efter. Detta gör att texten trots sitt kom-

pakta innehåll ändå är relativt lättläst. Det

kan låta som en motsägelse men kan

(och bör) dock tolkas positivt. Karlsson

lägger sig språkligt ganska nära P-B.

själv och det gör att boken stilistiskt

känns helgjuten. Det är således värt

besväret att tränga in i bokens textmassa,

för där finns oerhört mycket att hämta.

Wilhelm Peterson-Berger var ju en väl-

känd (ökänd) musikkritiker i Stockholm

under 1900-talets första decennier, och i

boken finns flera exempel på hans ofta

dräpande formuleringskonst, inför vilken

även den mest självmedvetna nutida mu-

sikkritiker måste känna sig liten. Dock är

det värt att notera att inte bara P.-B. utan

även flera av hans samtida kollegor

ägnade sig åt sådant, musikkritik var på

den tiden betydligt elakare än idag. Vår

egen Hugo Alfvén skymtar bara i perife-

rin, måhända ett resultat av det något

frostiga förhållandet mellan de båda.

(Alfvén återger till exempel i sina memo-

arer P.-B.:s kommentar efter uruppföran-

det av Midsommarvaka: ”Den duger på

sin höjd att spelas på Skansen.”)

En mycket omfattande notapparat, en

förteckning över kompositioner och

skrifter, käll- och litteraturförteckning,

personregister, samt texter och fakta till

CD-bilagan (för det finns en sådan också)

bara förstärker intrycket av en synner-

ligen grundlig, genomarbetad och väl

underbyggd presentation av en av vårt

lands mest kända tonsättare.

Jörgen Grundström

Wilhelm Peterson-Berger,

tondiktare och kritiker Henrik Karlsson

Norma Bokförlag 2013

495 sid + CD-skiva


Alfvéndagen den 6 juli 2013

Text och foton Jan Olof Rudén

Ullvi kyrkbåt på väg till Alfvéndagen

Alfvénfondens ordförande Gunnar Ternhag ledsagade stipendiaterna Anna Larsson och Tommy Lundgren upp till Alfvéngården

Ullvi kyrkbåt med honoratiores lade till

vid Alfvéngårdens brygga och Siljansnäs

spelmanslag beledsagade Alfvénfondens

ordförande Gunnar Ternhag samt de

båda stipendiaterna Anna Larsson och

Tommy Lundgren upp till tunet där

spelmanslåtar ur Knis Karls repertoar

framfördes som 100-årshyllning.

Det var Låt från Mockfjärd,

Barkbrödslåten, Vårvindar friska,

Beväringmarsch från Leksand och en

polska.

Spelmännen framförde låtar ur Knis

Karls repertoar.


Professor Gunnar Ternhag erinrade om Hugo Alfvéns testamente som innebär att

upphovrätten till hans verk förvaltas av Kungl. Musikaliska akademiens Afvénfond som

även äger Alfvéngården där Alfvéndagen firas i Musik vid Siljans regi. Under

sommarmånaderna visas gården för allmänheten. Alfvénfonden får tillskott från

uppföranden av Alfvéns verk fram till 2030 då Alfvéns musik blir fri, 70 år efter

tonsättarens död. Till dess sörjer Alfvénfonden bl.a. för korrekta utgåvor av Alfvéns verk.

Inom kort publiceras en korrigerad utgåva av Midsommarvaka samt av Uppsalarapsodin

som aldrig varit tryckt. Professor Ternhag uppehöll sig därefter vid Hugo Alfvén som

eftertraktad tonsättare av musik vid festliga tillfällen. Det var invigningar, jubileer och

t.o.m. Hjalmar Brantings begravning. Det var som om det festliga tillfället inte var

fullständigt utan Alfvénmusik. Och han kunde leverera det som beställaren förväntade sig.

Själv hade han ingenting emot att stå i rampljuset vid sådana tillfällen. Det var inga

dussinverk han komponerade och flera har förblivit repertoarverk för olika

besättningsformer t.ex Gustaf Frödings jordafärd eller Sverges flagga för manskör,

Festspel vid invigningen av Dramatiska teatern och Drottningens av Saba festmarsch ur

Den förlorade sonen för stor orkester, Elegi ur Gustav II Adolf för liten orkester.

Dalasinfoniettans kör under David Lundblad sjöng

Jungfrun hon går i ringen, Glädjens blomster, Dalvisa,

Uti vår hage. Enbart damerna med Anita Agnas vid

keyboard framförde kvinnosakssången Kvinnornas lösen

från 1911. Som hyllning till den nyligen bortgånge Bengt

Hallberg sjöng kören med ackompanjemang Afrikansk bön.

Gunnar Ternhag utdelade på Afvén fondens vägnar

två stipendier till avgångseleverna i

folkmusiklinjen vid Musikkonservatoriet i Falun,

Anna Larsson (sång och gitarr) som framförde

I denna ljuva sommartid och Uti vår hage med en

ritornell av Tallback-Anders samt Tommy

Lundgren som på fiol spelade Polska från Rättvik

och finalpolskan från Den förlorade sonen.

Anna Larsson Tommy Lundgren


Pressmeddelande:

Ystadoperan

ALFVÉ N, Opéran om ka rlékén méllan Hugo Alfvé n och Marié Krøyér

En ny, svensk nationalopera!

Alfvén skrev aldrig någon opera, vilket är märkligt med tanke på all den dramatiska, melodiska och textbaserade musik han

skapade i olika sammanhang. På grundval av hans musik har vi skapat denna opera, som handlar om tonsättaren själv,

framför allt hans förhållande till kvinnorna: modern, en ungdomsförälskelse, Marie Krøyer, en körflicka. I centrum står

förhållandet till Marie Krøyer, som Hugo besöker på Skagen och som han ”stjäl” från hennes man, den sjuklige Skagen-

målaren Søren Krøyer. Här skildras den första kärlekens stormande lycka, Maries vantrivsel i Sverige, Hugos svaghet för ära

och glans, hans snedsteg, äktenskapets sammanbrott…

Här får vi nu höra Alfvéns 4:de symfoni ”Från havsbandet” i sin helhet med dess känsloladdade sopran- och tenorsolon.

I denna har dessutom flera av tonsättarens mest kända körer och sånger lagts in (”Skogen sover”, ”Gryning vid havet”, ”Så tag

mitt hjärta i dina händer” m.fl.) för att skapa detta sceniska helaftonsverk. Som scenografi används Skagenmålarnas tavlor.

Med denna opera vill vi ställa dessa färgstarka personligheter på scen genom Alfvéns musik och mot bakgrund av Skagen-

målarnas älskade målningar. Ett kulturarv i ny, musikdramatisk gestalt.

Medverkande:

Hugo Alfvén: Glenn Kellberg

Marie Krøyer: Paulina Pfeiffe

Søren Krøyer: Magnus Loftsson

Ystadoperans kör och orkester

Libretto och regi: Richard Bark

Dirigent: Andreas Lönnqvist

Musikarrangemang: Sören Nielzén

Kormästare: Susanne Larsson

Scenbilder: Skagenmålarna

Scenografi: Richard Bark & Thomas Jönsson

Producent: Antje Bark

Ystadoperan på Ystads Teater den 13 – 25 juli 2014 (9 föreställningar)


D e två akvareller av Hugo Alfvén som jag i detta

nummer av Alfvéniana skall titta närmare på är

motiv från Linnéträdgården I Uppsala.

Husfasaden, som finns i båda bildernas fond,

tillhör huset som var Alfvéns tjänstebostad mellan ca 1911-

1930. Byggnaden ligger i Linnéträdgårdens sydöstra hörn,

där Svartbäcksgatan och Linnégatan korsar varandra.

Hugo Alfvén flyttade till Uppsala när han blev utsedd till

Director Musices år 1910. Det var meningen att han skulle

flytta in i huset men han fick vänta till 1911 eftersom

universitetet först måste flytta Victoriamuseets egyptiska

samlingar, inklusive råttätna mumier, som upptog flera av de

fem rummen vilka utgjorde tjänstebostaden. Under tiden bodde

Alfvén på Hotell Gillet och hans hustru Maria och dottern

Margita hos släktingar i Breslau i Polen. 1911 flyttade familjen

i alla fall in och fann sig väl till rätta. Under åren de bodde där

gjordes många hemma hos-reportage där och Alfvén verkar

särskilt nöjd med husets anrika historia. Huset hade ju varit

Linnés tjänstebostad mellan 1743 – 1778 och mellan 1812 och

1909 var övervåningen tjänstebostad för de fyra Director Mu-

sices som företrätt honom.

Om huset och dess tidigaste historia skriver Alfvén, i sin själv-

biografis andra del, ”I dur och moll”, från 1949:

”Linneanum är en högst säregen byggning, olik alla hus jag

sett; och få borgerliga byggningar i detta land har stoltare

anor. Den botaniska trädgården vid Svartbäcksgatan anlades

år 1655 av Olof Rudbäck d.ä., och i denna trädgård, som

sträcker sig över nästan ett helt kvarter, uppfördes huset år

1693 till hans son, Olof Rudbäck d.y., vilken året förut

övertagit faderns professur.”

År 1930 flyttade familjen till annat boende i Uppsala. 1934

övergick huset till Svenska Linnésällskapet och 1937 invigdes

”Linnémuseet” vilket ligger i huset än idag.

Han målade höstversionen 1930 och vårversionen i juni 1933

så bilderna är alltså målade efter det att familjen flyttat

därifrån. Det vore intressant att veta om Alfvén använde foto-

grafier som förlaga för dem eller om han satt på plats framför

motivet. Med tanke på att han ej längre bodde i huset när

målningarna utfördes kan man misstänka att han hade hjälp av

skisser eller fotografier. (Man kan se målningarna som hyll-

ningar till huset och platsen som kom att bli hans hem i nästan

20 år. När man ser målningarna tillsammans så blir de också

en påminnelse om tidens flykt. Det gamla anrika huset är sig

likt under århundradena medan naturen runt om det och

människorna som bor eller vistas i det kommer och går, lever

och dör i ett organiskt kretslopp.

Men han är alltid omsorgsfull med detaljerna. Om man

tittar på fotografier från platsen, eller ännu bättre jämför

med verkligheten, så ser man hur noggrant realistiskt hus-

fasaden är återgiven.

Men även naturen är skarpt iakttagen. Den högra almen,

närmast huset, har en karaktäristisk knöl på vänster sida av

stammen. Den syns på ett odaterat äldre fotografi återgivet på

sid 41 i Lennart Hedwalls bildbiografi ”Hugo Alfvén” men

knölen syns också på ett samtida färgfotografi på sidan 15 i

skriften ”Svartbäcks-gatan 27 – Carl von Linnés hem 1743-

1778 av Monnica Söderberg. Man märker direkt att Hugo

Alfvén har ett skarpt öga som ser noga efter.

Forts på sid 24

Höst och vår i Linnés trädgård

Av Håkan Bull


Linneanum i Uppsala, Alfvéns tjänstebostad 1911-1930. Akvarell juni 1930. Format 33 x 49 cm. (Foto Sven Nilsson)

Forts.

Formellt är målningarna ganska lika varandra. Dess blickpunkter är i det närmaste identiska. Porten är placerad

mitt i bildens breddaxel i båda versionerna men vårbildens utsnitt är något vidare på både bredd och höjd vilket gör

att man upplever ett större avstånd till huset. Man ser här tre almträd till vänster om porten och tre almträd till höger

om den, men i höstversionen syns endast två träd på var sida om centrum.

Bildkompositionen är klassiskt symmetrisk med den spegelsymmetriska dubbelporten som centrum och träd och

häckar jämt fördelade på var sida. Symmetrin i målningarna överensstämmer också med husets klassicistiska fasad-

komposition ritat av Carl Hårleman (1700-1753) vid renoveringen av huset på 1740-talet.

En annan likhet hos bilderna är deras sceniska uppbyggnad. Vi ser liksom in i en tittskåpsteater där scengolvet är

marken och husfasaden scenens fond. Däremellan, på var sida står träden och häckarna som sättstycken, kulisser

som leder blicken in mot händelsernas mitt. Porten! Strax kanske den öppnas? Men vem kommer först ut? Är det

Rudbäck d.y., Linnéus eller rent av Hugo Alfvén?

Ljuset i bilderna anger scenens grundkänsla. Vårens starka, optimistiskt frambrytande ljus skapas genom att fram-

häva kontrast mellan ljus och skugga, mellan lövverk och solbelyst fond. Ett motljus som delvis raderar ut detaljerna

i lövverkets teckning. Marken får ett fläckigt skuggspelsmönster av ljust och mörkt. Vårversionen är också en mer

stiliserad, nästan lätt abstrakt, i jämförelse med höstversionen som har ett mer dämpad och jämnare ljus utan så

starka kontraster. Alla detaljer är skarpt redovisade. Almens hjärtformade blad går att räkna på många partier av

bilden. Marken, är också här fläckig, men nu i en kontrast mellan gula och bruna höstlöv och/eller fläckar med sand-

färgat grus. Sammantaget ger den ett allvarligare och mindre romantiskt uttryck.

Båda bilderna är naturalistiska skildringar, men man kan tycka att höstbilden rymmer mer av sakligt iakttagande och

är förskönande, i typisk trettiotalsanda. Medan naturromantiken i högre grad finns närvarande i vårbildens skim-

rande mer impressionistiska uttryck. Denna pendling mellan saklig detaljrikedom och romantiskt ljusskimmer finns

på olika sätt närvarande i Alfvéns måleri. Oftast synligt, som i detta fall, när man jämför olika målningar med

varandra.

Alfven 13 03 04

Documents

Transcript of Alfven 13 03 04