Post on 13-Sep-2015
description
D hon dog
TORD WALLSTRM
D hon dog
2006
Det hr skrivna skildrar en avgrande period i mitt liv: dentid d jag frlorade min livskamrat men samtidigt kom tillett slags insikt om livet och dden. Skrivandet var en del imitt frsk att vervinna sorgen ngot som jag nu inserinte r mjligt. Det var allts ursprungligen inte tnkt frpublicering. Men jag inbillar mig att det jag lrde mig kanvara vrdefullt fr andra att tnka p medan tid r.
I mitt fall kom lrdomen fr sent. Hon dog.Ett ftal namn nmns i boken. Det r de som str mig
nrmast: Eivor, min hustru och livskamrat, journalist. Ylva,vr dotter, journalist. Peter, vr son, konstnr.
Och David, den irlndske prst, som ledde Eivor ver tillden andra stranden och har spelat en avgrande roll frmin omvrdering av livet och dden.
Sjlv r jag journalist/frfattare. Jag har skrivit ett 20-talbcker, frmst reportage och reseskildringar. De har allatillkommit med Eivors trofasta std. Ngra bcker har honsrskilt bidragit till: Potatiskorv och pionjrer. Mat ochmnniskor i Amerikas svenskbygder (1988), Atlantens ar(1995), Vrt hus p Irland (1998) och ar i solen (2000).
De engelska dikter, som r en viktig del av boken, tergesp svenska i slutet. Utan ansprk har jag skt gra i stort settordagranna versttningar.
TORD
Hon andas inte lngre.
Nyss hrde jag hennes andedrag. Lugna och regel-
bundna, men mycket svaga.
Jag lskade de andedragen.
Nu hr jag dem inte lngre.
Hennes gon r slutna, munnen stngd. Hon har ett
beltet litet leende.
Men hon andas inte lngre.
Jag mste ha slumrat till fr ett gonblick. Jag vaknade
nr hon slutade andas.
Hon r dd.
Hon r dd.
Jag ropar p Peter; han kommer genast utfr trappan.
Hon r dd, sger jag.
Hon r dd.
1D hon dog
Jag har legat och lst bredvid henne en stund. Reser mig,
stter mig p hennes sngkant.
Jaha, sger hon. Vad vill du?
Jag tar henne till kissning.
Hon har inte ont, skakar litet p huvudet d jag frgar
om det.
Hon r i andra vrldar.
Sedan i tisdags det r torsdag i dag.
David var hr d. Och i gr.
Hela hennes liv tycks virvla runt i fragment. Hon ser
allt framfr sig och hon talar med dem hon mter. Men
det gr mycket snabbt.
Han kunde vl ha kltt sig snyggt nr han skulle p
begravning, sger hon.
Vem d? frgar jag.
Begravningsentreprenren.
Men det r inte sin egen begravning hon menar, det
fr-str jag. Det kanske r en begravning p Irland. Det var
mnga begravningar i den lilla kyrkan dr.
Jag fr fr mig att anteckna det hon sger. Kanske kan
jag sedan frst var hon r.
S gr vi. Ja, det r alldeles rtt. Potato soup. Do you
want more? Potato. Nutmeg. Var r Ylva?
Hon har gonen ppna. Hon ser alldeles tydligt dem
hon talar med.
Jag hller hennes hand och ibland knner jag en svag
tryckning. Hon vet att jag r hos henne.
Hon hallucinerar, sger de.
Men vem kan pst att hennes verklighet r overkligare
n vr?
r det ingen du vill trffa? har jag frgat.
Nej Jo, David.
David r kyrkoherde i en Church of Ireland-frsamling
(protestanterna) i utkanten av Dublin. D vi bodde p
Irland var han kyrkoherde i vr frsamling i norra Wexford
10
och vi blev vnner. Nu skriver jag till David och en dag
flyger han hit fr att trffa Eivor och tala med henne. Vi
har kunnat ta hem henne p permission den dagen, det
r en sndag, och han sitter hela eftermiddagen vid hennes
sng och talar med henne, d hon r vaken. Ibland lser
han fr henne. Han fyller henne med ro och tillfrsikt.
Nr jag sedan meddelat David att hon tycks bli allt
smre skriver han och berttar historien om fotspren, som
han ocks berttat fr Eivor. Den handlar om en man,
som terupplever sitt liv och gr lngs en strand. Dr r
tv fotspr, det ena frn honom, det andra frn Gud. Men
han lgger mrke till att det ibland r endast ett fotsproch det r under de perioder av hans liv, d han har haft
det svrast.
Du sa mig att du alltid skulle ledsaga mig genom livet,
sger han till Gud. Men hur kan det komma sig att det
bara r ett fotspr i sanden d jag som mest behvde dig?
Min kre, kre vn, svarar Gud. Det var d jag bar dig.
Jag frstr att det kan vara svrt fr dig att tnka s,
skriver David. Din lskade r sjuk varfr? Varfr detta
lidande? Men nd mste vi ha frtrstan p Gud, vilkens
krleksfulla armar strcker sig mot oss och omfamnar var
och en av oss. Gud vet vad vi behver och kommer att ge
oss det. Liksom jag kom till er s tror jag Gud kommer till
dig och Eivor fr att bra henne under denna svra tid.
Och jag tror av hela mitt hjrta att om vi vnder oss till
Gud och kommer till honom stter han aldrig bort oss.
Helande, fullstndigt helande, r slutligen att tas hem, att
f frid och evig vila hos vr skapare och frlsare. Jag finner
att den hr lilla bnen kan vara till hjlp:
Allsmktige Gud, du har skapat oss t dig sjlv och vra
hjrtan r rastlsa tills vi finner vila i dig. Lr oss att offra oss
sjlva i din tjnst, att vi s kan ha din frid och i den kommande
vrlden f se dig ansikte mot ansikte.
Vi hade hoppats kunna vrda henne i hemmet, men det
r inte mjligt. De har utrett rendet noga och vi har varit
p ett mte dr de frklarat lget. Hon mste ju till exempel
f smrtlindring. Distriktsskterskan kan klara mycket,
men inte allt. Det r bst, har man sagt, att hon blir kvar p
sjukhuset.
Men jag lmnar henne inte.
Nej, har de svarat, det behver du inte. Det r bra
om du r hr. Och du har ju ftt en sng bredvid henne.
D jag har skyndat tillbaka till sjukrummet ligger hon
fortfarande dr med ppna gon. Ylva och Peter har
ocks kommit, vi samlas kring hennes bdd. Hon ligger dr
och tittar mot taket och hennes liv rullas upp fr henne.
Jas, r det p det sttet, sger hon till ngon hon
mter. Ja visst, det blir bra.
Hon r alldeles lugn.
Hon r lycklig.
Hon r p vg att d.
Natten till i dag var fruktansvrd. Hon hade ont. Jag ringde
efter skterskan och hon fick smrtstillande kapslar, kan
fortfarande svlja dem med litet vatten. Men de verkar ju
inte genast.
Fr ngra dagar sedan, d hon nnu var vid fullt med-
vetande, sa hon:
Ni fr nog klara er sjlva, ni tre.
Hon grt.
1
Det r s synd om oss! sa hon. S synd om oss.
Vi vill ju bara leva vidare tillsammans. Ngra r till. Varfr
kan vi inte f det!
Tidigare, efter operationen. D vi fortfarande trodde att
hon hade chansen att leva:
Tord. Jag har lrt mig s mycket. Jag har lrt mig att
man ska vara snll mot varann. Knner du det likadant?
Ja, sa jag. Jag knner det likadant.
Det var just s. Vi hade ntligen frsttt, ntligen kommit
till klarhet. Det fanns inte lngre ngot att reta sig p,
ingenting att frukta, ingenting att ngra, ingenting att
bekymra sig fr. Det fanns bara vi tv och vr krlek och
ingenting skulle kunna rubba den. S var det. Vi hade
ntligen frsttt. Vi hade funnit varandra. Vi hade ntt
fram till lyckan.
Och nu var hon p vg att d!
Den tiden var det tv veckor eller tre, var det en mnad?
d hon nrmade sig dden, d hennes kropp tynade
bort. D jag lyfte upp henne ur sngen p ntterna och
hjlpte henne till sjukhustoaletten, d jag tryckte p
knappen fr att ge henne mer morfin nr hon behvde det,
d jag hll hennes hand, d jag smekte hennes kinder, d
jag kammade hennes hr, d jag kysste hennes mun, d
jag hjlpte skterskorna att byta hennes blja, d jag
visste att jag aldrig ngonsin kunde lmna henne den
tiden var den lyckligaste i mitt liv. Och ven i hennes.
Drfr att vi ntligen frstod.
I morse var jag s ledsen. Kunde inte hlla trarna borta.
Men hon mrkte det inte, visste bara att jag hll henne i
handen.
Nstan hela dagen terupplever hon sitt liv.
Vad hade du ftt ett halvt kilo av? Barbara har allt. Ja,
just det! Vi ska kpa julklappar. Nej, men inte ska du bry
dig om det!
Men jag kan f tillbaka henne nr jag vill.
Har du ont? frgar jag.
Ja, litet.
Ska jag sga till om en tablett?
Nej, vnta Nej, jag har inget ont.
P kvllen kommer den blonda underskterskan, som
r s duktig och omtnksam, och tvttar henne och bddar
ner henne. Hon somnar lugnt. Men om en stund frsker
hon stta sig upp.
Jag ska ka hem.
Vi r p sjukhuset, sger jag. Vi mste stanna hr. Jag
r alltid hr hos dig.
Hon somnar. Jag somnar bredvid henne. Jag r lycklig
ver att vara dr bredvid henne.
P morgonen r hon tillbaka. Nr underskterskan tvttat
henne och borstat hennes tnder, sger hon:
Det var fina fisken!
Hon har alltid velat hlla sig ren.
Nr Peter kommer lmnar jag henne och ker hem
ngra timmar. Nr jag kommer tillbaka har hon ftt en
specialmadrass med luftfickor som hela tiden ndrar trycket:
det r fr att hon inte skall f liggsr eller andra besvr.
Hon vill ligga p rygg, inte p sidan. Och hon har ftt en
automatisk spruta, som reglerar morfinfldet. Om hon fr
ont kan jag trycka p en knapp s att hon fr en extra dos.
Hon sover, gonen r slutna. Stadiet av vakendrm tycks
vara ver. Jag r litet ledsen fr det. Hon frefll s tillfreds.
Det var bara de goda stunderna som kom tillbaka.
Hon sover lugnt hela natten och har inte lngre ngra
smrtor. Hon behver inget extra morfin.
David har kommit tillbaka. Jag lmnar dem i sjukrummet,
jag vet att han har frmgan att ge henne std och trst,
ven om hon inte tycks vara nrvarande. Att hon vet att
han r dr, att hon ingenting har att frukta.
Det finns flera stt att se p dden, sger David till mig
nsta morgon innan han reser. Detta r ett:
Ett skepp lgger ut frn stranden. D hon gr det samlas
mnniskor fr att vinka farvl.
Och nr hon seglar bort, p en annan strand och i ett
annat ljus har andra samlats fr att hlsa henne vlkommen.
Vlkommen till en ljusare, bttre plats.
Det r en underbar bild. Naturligtvis, tnker jag: S r
det. Det mste vara s. Det kan inte vara slut. Hon kan inte
bara frsvinna!
Jag tnker p det under hela vgen tillbaka till sjukhuset:
bilden av skeppet som frsvinner bakom horisonten men
som sedan landar p en annan strand, i ett annat ljus, och
hon str dr p dcket.
Nr jag kommer in i sjukrummet tidigt p efter-
middagen, Ylva r dr, sitter hon i en lnstol med ryggen
mot mig.
Nu r jag tillbaka, sger jag.
Ja, sger hon.
Hon visste det utan att ha sett mig.
Det r vl bra? sger jag.
Ja, sger hon. Men jag vill att du ska vara p den
andra stranden.
Hon har redan varit dr. P den andra stranden.
Men jag var inte dr.
Under natten till sndagen sover hon bara stundtals och
yrar mycket. P morgonen duschas hon av ngra snlla
underskterskor de tar henne till duschen i en rullstol
och hon r mycket njd ver att bli ren. Men hon fortstter
att yra med ppna gon och talar ibland osamman-
hngande. Det r inte lngre s att hennes liv rullas upp,
det r bara en rad drmbilder. Ibland vill hon g upp.
Kan jag inte f g nu? sger hon.
Ibland blir hennes min bekymrad.
Eftersom hon stndigt fr nringsdropp mste hon kissa
ofta, ungefr varannan timme. D hjlper jag henne att stta
sig upp p sngkanten. Hll mig om halsen, sger jag.
Hon tar mig d om halsen, jag famnar henne och lyfter
henne. Hon kan stdja p benen om jag hller henne
stadigt och vi tar oss p det sttet in till toaletten och jag
hjlper henne att stta sig p stolen. Men d mste ocks
droppstllningen och morfinautomaten med och eftersom
toalettdrren ppnas t fel hll och det r trngt vid sngen
blir det vldigt krngligt. nd vill jag hjlpa henne sjlv
och ringer aldrig efter hjlp. Sjukbitrdena varnar mig
Var rdd om din rygg! Hon vger ju nstan ingenting,
sger jag, fast jag r litet rdd fr att f ryggskott, fr hur
skulle det d g... Men jag klarar mig frn det och ven om
jag slumrat till vaknar jag varje gng hon behver kissa.
Jag lskar att hjlpa henne resa sig upp i sngen och lgga
benen ver kanten och att sedan lyfta henne i en om-
famning. Hng p mig, sger jag och lgger sedan hennes
vnstra arm om min hals medan droppstllningen ger
henne litet std fr den hgra handen. Vi tar oss genom
drren och fram till toalettstolen, som har en extra upphjd
sits. Ibland hinner vi nda fram men i regel kommer en
skvtt i bljan. D byter jag den till en ny innan vi tar oss
tillbaka till sngen. Dr stter jag henne s lngt upp mot
huvudndan som mjligt, lyfter upp hennes ben och lgger
henne tillrtta.
Det r en krlekshandling, en krleksritual. ntligen,
tnker jag, kan jag visa hur mycket jag lskar henne
varfr har jag inte gjort det frr!
Vi hller p s ngra dagar och ngra ntter, men sedan
rknar jag ut att jag kanske kan stta henne i rullstolen,
som r formad som en toalettsits, och skjutsa in henne
ver toaletten. D glmmer jag naturligtvis frklara fr
henne och hon kissar p golvet genast nr jag satt ner henne
men det gr ju ingenting. Jag fr sedan ett bcken av
rostfri plt att stta in under stet i rullstolen och det funge-
rar bra i ett par ntter. Men hon frsvagas hela tiden och
skterskorna lgger ut bljor i sngen, s att hon inte skall
behva g upp. Men ibland vill hon nd gra det i stllet
fr att kissa p sig och vi klarar det flera gnger.
Jag lste en vers fr henne ur den lilla bl boken, som jag
lmnade hos dig, skriver David.
Den lilla bl boken r en samling verser och bibelord
avsedda att ge trst t de srjande, hopp t de misstrs-
tande och jag har blddrat i den ngra gnger. Den r full
av blyertsanteckningar och s vl anvnd att han har mst
laga den med tejp.
Versen har titeln Hold thou my hand och jag ritade
en ring omkring den. Du kanske skulle vilja lsa den fr
henne. Jag tror att den betyder mycket fr henne och det r
viktigt fr henne att f hra lugnande ord.
Jag har med mig den lilla bl boken till sjukhuset och
nr jag sedan sitter bredvid henne och hller hennes hand
lser jag dikten s tydligt jag kan, fast jag har svrt att hlla
rsten ri frn grt. Den r skriven p gammaldags engelska
men inte svr att lsa och frst. Hon lyssnar uppmrksamt.
Hold thou my hand teach me thy perfect way,
O God of kindness be my strength and stay.
I do not ask, nor seek to understand.
Enough for me if thou but hold my hand.
Hold thou my hand bid anxious fears to cease,
O give to me thine own abiding peace.
Mid stress and toil keep me to steadfast stand,
O God my only hope, hold thou my hand.
Hold thou my hand and guide my footsteps right.
Turn all the darkness into glorious light
Until at last I see that radiant hand.
O God who holdest all, hold thou my hand.
D jag lser versen ser jag hur hon fylls av ro. Och d jag
lst frdigt sger hon: Det var fint.
Det r ngot srskilt med denna gamla engelska vers
och jag lser den sedan fr henne flera gnger. Jag tror att
de sista tv raderna i den frsta versen r de avgrande: I do
not ask, nor seek to understand Jag frgar ingenting, jag strvar
inte efter att frst. Det r nog fr mig att du bara hller
min hand.
Eivor sa att hon ville tro p Jesus Kristus, skriver David,
men att hon fann det svrt att gra det. Allt som begrs av
oss r att ha tro och tron behver inte vara strre n ett
senapsfr. Nr en far bad Jesus bota hans lille son frgade
Jesus honom om han var troende. Mannen svarade: Herre,
jag tror, hjlp min otro. Med en sdan frtrstan kan vi
lmna vra kra i Guds eviga vrd och ge dem vr tilltelse
att lmna oss.
Peter har suttit hos henne ett par timmar, medan jag har
varit borta.
Hon r inte hr, sger han. Ibland pratar hon, men
jag frstr inte alltid vad hon sger. Hon sa s hr: r det
ingen k till det oknda? Jag visste inte vad jag skulle svara.
r det ingen k till det oknda
Ja, just s sa hon.
Vi r nu i rum nr 1 p avdelning 88, Onkologen. Det r vrt
hem. Vi r tillsammans, det r det enda viktiga. Det r inget
srskilt stort rum men det finns plats fr en sng t mig vid
sidan av hennes sng med luftmadrassen och med dropp-
stllningen och morfinautomaten bredvid.
I taket en lng lysrrslampa och en vattensprinkler. P
en svngbar vgghylla en stor och klumpig TV jag frsker
gra det. En bred drr till toaletten. Ett sngskp med ngra
dricksglas. En snglampa, som r svr att manvrera. En
lnstol dr jag sitter ibland och dr jag ngra gnger, innan
hon har blivit alltfr svag, ocks har satt henne en stund.
Tv fnster vetter mot en parkeringsplats och strl-
behandlingsavdelningen, som har ett stort glastak vilket
nattetid lyser med ett sllsamt gult sken.
I skymningen kommer flockar av svarta fglar fladd-
rande p himlen. Sent p natten kommer en helikopter
och landar hgst uppe p sjukhustaket.
Hon sover lugnt med slutna gon. P morgonen blir hon
tvttad. Den kvinnliga lkaren och skterskan frn
aldrig sl p den. En klocka ovanfr drren och bredvid
drren en vit tavla, dr det r meningen att den tjnst-
grande sjukskterskan och underskterskan skall skriva
sina namn med spritpenna, men de bryr sig sllan om att
smrtkliniken kommer fr att kontrollera morfinauto-
maten. De stannar en stund, r mycket omtnksamma och
deltagande. Tryck bara p den hr knappen om hon knner
smrta, sger de. Hon kan inte f fr mycket, automaten r
instlld s. Men ibland kan hon behva en extra dos.
Ylva och Peter har kommit. Och kuratorn, en rar ung
flicka. Och den kvinnliga sjukhusprsten.
Det r vl sknt fr dig att hela tiden ha dina nrmaste
hos dig? sger prsten och Eivor nickar.
Nr jag sitter dr bredvid henne och hon r i andra vrldar
lser jag i en bok jag har tagit med mig. Den heter Einsteins
universum och r ett frsk av en engelsk frfattare att
frklara ngot av det som av de flesta betraktas som obegrip-
ligt. ven om jag bara kan fatta en liten del av snillets
tankar och teorier knner jag en tillfredsstllelse i att
drmma mig in i atomernas komplicerade vrld eller ut i
rymdens ondlighet med dess orkneliga galaxer, stjrnor
och svarta hl.
Jag lser om tiden. Den hnger samman med ljuset, med
materien och energin och allt det andra. Den kan frlngas
eller frkortas den kan till och med stanna helt: det sker,
frklarar Einstein, p ett visst avstnd frn ett svart hl, dr
tyngdkraften r s stark att inte ens ljuset eller tiden kan ta
sig bort.
Det r naturligtvis s, tnker jag, att tiden, som vi ser
den, r en illusion. Jag behver inte vnta tills ocks jag dr
innan jag kan mta henne dr p andra stranden. Jag kan
vara dr och hr p samma gng. Och det kan ocks hon.
Hon slumrar bara stundvis under natten. Hon ligger
eljest med ppna gon och pratar. Hon r ibland bekymrad.
Ska jag inte f g nu? sger hon. Inte frrn p morgonen,
just fre gryningen, blir hon lugnare och sover.
Nr jag r borta ngra timmar Ylva r hos henne har
hon ftt en attack av kallsvettning. Det r ett tecken, har
lkaren sagt, p slutskedet.
Men d jag kommer tillbaka blir hon lugn. Hon tycks
tankfull. De har lagt ut bljor under henne men nr hon
vill kissa lyfter jag nd upp henne och stter henne p den
flyttbara toalettstolen.
Tolv boxar, sger hon. Det kommer jag ihg.
Det gr inte jag, sger jag. Vad var det i boxarna?
Huvudsakligen potatis. Ta p dig kavajen, s ska vi
g. Tord, where is my purse?
Men d Ylva kommer p eftermiddagen knner hon
igen henne:
Ylva! sger hon. Lilla gumman.
Sent p kvllen vaknar hon till:
Tord! Hur har du det?
Jag sover. Jag slumrar.
Det r nyttigt att slumra. Jag ska g ut och kpa kaffe.
Undrar om de har kaffe p den hr n.
Vi r p en resa ngonstans. Men vilken ? Kanske
ngon av arna i Karibien. Eller arna vid Irlands vstkust.
Eller i Egeiska havet. Vi har varit p s mnga ar.
Hon har ftt kateter nu och behver inte g upp. Hon
sover lugnt p natten och pratar inte s mycket. Men p
morgonen r det tydligt att hon ter befinner sig p n:
Hur ska vi ta oss hem nu? Finns det ingen bt? Jo, nu
gr den snart. Skynda dig s att vi kommer med!
Nsta dag, p eftermiddagen, visar hon tecken p oro. Hon
accepterar inte att hon r p sjukhuset, r inte medveten
om att hon r sjuk. Hon vill stiga upp och g hrifrn, tror
att vi r p ett hotell ngonstans. Ibland hjer hon hnderna
och fladdrar med fingrarna. Jag ringer p sjukskterskan,
som om en stund kommer med en lugnande spruta:
Hon skall inte behva vara orolig.
Och oron frsvinner. P kvllen talar vi lugnt med
varandra. Jag frsker flja med henne dit hon reser, men
det gr alldeles fr fort. Det r inte lngre s, tror jag, att
hon gr igenom sitt liv. Nu befinner hon sig i nutid ibland,
i dtid ibland och ngon gng kanske hon ocks mter
slktingar som levde fr lnge sedan.
Nr Ylva kommer r hon fr en stund tillbaka i vr
verklighet. Men nstan hela natten fortstter hon att prata
hon har inte sovit p ett dygn. Hon fr ter en lugnande
injektion under dagen men p kvllen brjar hon samtala
med mnniskor hon mter. Hon har ppna gon och ser
dem alldeles tydligt framfr sig. Men det r ju bara hennes
ord jag hr, inte dem hon talar med. Ibland ler hon.
Ja, det minns jag. Den vitmlades, soffan. Ja, visst kom
det folk, det kom flera stycken. Ja, just det! Nehej... ja d s.
Jo, han var dr p varenda lektion, om kvllarna. Ja. Det
blev tidigare det ocks. Det gick vl ihop stillvida att de
aldrig fick ngon rkning. Det var s snlt allting. Fick han
stanna hsten? Jod, det var fre 1920. Det var ju skojigt.
Nsta gng. Talgfglarna. Nej, nu ska jag vl g. Nu har
jag sett mina slktingar.
Hon mste vara tillbaka i Vsterbotten, tnker jag. Och
det r lngt fre vr tid tillsammans. Och ibland, tror jag,
innan hon var fdd.
Vi fick ha egna klder om vi ville. Det fick vi. Hur hade
hon det? Som p ett slott. Jaha, d s. S ja. Vi lser vl. Fin
frmiddag har jag fr mig. Det frstr jag. Nej, det gjorde
de inte. Visste inte mycket om det. Och det fanns ju inte
telefon. Jas. Okej, Vi ses!
Vem var det som ringde? frgar jag.
Jag kommer inte ihg vad hon heter.
Var det ngon slkting?
Nej, naturligtvis inte. Jag har vl ingen slkt hr i stan!
Hon r litet irriterad ver att jag blandat mig i samtalet
p det viset.
S jttefint! sger hon. Ja, det r det verkligen. Nej,
jag mste g, jag ska ju bort i morgon ocks. O ja, det mste
man ju gra, det sger sig sjlvt. Nej, jag kommer p tisdag.
Eller onsdag.
Hon fortstter att yra lngt in p kvllen, men somnar
sedan och det blir en lugn natt. Nsta dag vgrar jag lmna
henne ens fr en kort stund. Ska du inte ta en pro-
menad? frgar personalen, d de kommer fr att tvtta
henne och gra henne i ordning. Men jag stannar dr i
rummet. P kvllen vill hon g upp och fara hem. Jag fr
henne att stta sig i lnstolen, men hon vill inte att jag
skall bestmma. Hon frsker resa sig. Nej, nu gr jag!
sger hon. Men hon kan ju inte, hon resignerar. Jag hjlper
henne tillbaka till sngen.
Jag lskar henne.
Hur skall jag ngonsin f bort den bilden ur min hjrnas
innersta vindlingar! Hur ska jag kunna glmma den!
Jag har lmnat henne fr ett par timmar. Hon har legat
lugnt i sngen. Jag far hem en stund, har jag sagt. Jag
kommer snart tillbaka. Hon har nickat nstan omrkligt.
Jag kommer tillbaka, glad ver att ter f vara hos henne,
hlla hennes hand, knna hennes trygghet. Drren till
sjukrummet str p glnt och nr jag kommer in str hon
dr vid sngen, som har kt upp i allra hgsta lget, hller
sig i droppstllningen, vacklande, hennes gon lyser av
skrck jag rusar fram och fngar upp henne d hon skall
falla. Varfr har ni lmnat mig hr! sger hon. Varfr
har ni stngt in mig hr? Varfr gr ni s mot mig.
Jag trycker p larmknappen, ett par skterskor kommer
in, fr ner sngen p normalniv. Jag lyfter henne och lgger
henne, kysser henne, kramar henne, frsker f henne ur
den hemska paniken. Du r p sjukhuset, sger jag. Du
mste vara hr fr att du r s sjuk. Vi vill att du ska vara
hemma hos oss, men du mste vara hr. Jag r hos dig nu,
jag var bara borta en liten stund. Jag kommer aldrig att
lmna dig.
Skterskorna str vid fotndan. Vi kan kalla p
doktorn, sger en av dem. Vill du att vi ska gra det? Ja
visst, sger jag. Och snart str ocks tv lkare dr och
betraktar oss hon blir lugnare, paniken brjar slppa. Hon
vet att jag r dr.
Det mste vara cortisonet, sger en av lkarna tyst.
Vi fr upphra med det.
De har gett henne cortison, frstr jag, fr att frska
hejda cancern. Men cortison kan ibland vlla panikattacker
och det r det hon har rkat ut fr. Och om jag inte hade
kommit just d! Om jag inte hade ftt krama henne och
tala med henne och lugna henne jag kan aldrig mera
lmna henne ens fr en stund.
Ibland kommer den bilden allts fortfarande fram ur
mina hjrnvindlingar, bilden av skrcken i hennes gon,
hennes utmrglade kropp, p vg att falla Jag vill ha bort
den bilden. Jag vill se henne d hon dog, d hon slutade
andas, lugn och stilla, med ett beltet litet leende. Det var
s hon lmnade mig.
Jag tror jag dr, sger hon.
Det r p kvllen, hon har varit lugn. Jag sitter och lser
men hller henne i handen. Nu blir hon pltsligt bekymrad.
Jag tror jag dr
Hon r tillbaka i en annan vrld, men hon blir ter lugn.
Ibland blir hon irriterad. Hon vill g upp och g drifrn.
D jag frsker lugna henne blir hon litet arg: Varfr skall
du bestmma!
Jag lyckas hjlpa henne upp och stter henne i lnstolen.
Hon frsker resa sig: Nej, nu gr jag!.
Men hon kan ju inte. Hon faller tillbaka i stolen.
Eivor! Eivor! Eivor!
Det r s synd om oss, sger hon och grter. Det r s
synd om oss.
Jag grter ocks.
Vi r p Hospis nu: Palliativt Medicinskt Centrum
(palliativ = hjlpmedel fr tillfllet, men som ej botar det
onda).
Det var bra p avdelning 88, Onkologen. Jag hade varit
dr s lnge att jag lrt knna personalen. Den sta, blonda
lilla skterskan, som alltid gnade Eivor sin omsorg: tvttade
henne, borstade hennes tnder (Jag har gtt en kurs i
tandhygien), rttade till det fr henne i sngen, visade
mhet. Den unga sjukskterskan, som kom fr att ge Eivor
en injektion och inte kunde hlla trarna borta, d hon
gjorde det. De vnliga skterskorna i nattskiftet, som alltid
sg till att jag kom till kket fr att f en bit mat, fastn det
naturligtvis enligt reglementet! inte var meningen att
anhriga till de sjuka skulle ta utan att betala fr sig. Den
unga kvinnliga lkaren, som var s medknnande, trots att
hon tvingades skriva s r uskiga anteckningar i journalen:
Generaliserad malign ascites, stor tumrbrda kringcorpus ventriculi och mellan pancreas och ventrikel samtperioteneal carcinomatos. Diagnosen r adenocarcinom,primrtumr, pancreas alt ventrikelcancer. Ascitestappadvid ett flertal tillfllen. Patienten har snabbt frsmrats isin sjukdom. Patienten har ett allvarligt verlevnadshot
ven p kort sikt.
P Hospis var det en annan stmning. Det var mycket
fint dr, man hade frskt skapa en hemtrevlig milj
med vackra mbler, massor av krukvxter och flera vl-
sktta akvarier. Dr fanns till och med en srskild kock,
en duktig ung man som en dag lagade till en jttestor
smrgstrta med alla ingredienser. Jag kunde ta dr
mot betalning, men jag hmtade alltid maten till
sjukrummet s snabbt som mjligt. Dr fanns frsts en
matsal, men jag sg aldrig ngon ta dr. De sjuka kunde
ju inte ta sig dit om de verhuvudtaget kunde ta. Och
personalen hade sin egen avskilda matsal, dit det
betonades fr mig ingen utomstende hade tilltrde.
Och varfr var sjukrummen s sm dr rymdes ju
ingenting mer n en sng, ett bord och en stol. Utom det
rummet som Eivor och jag fick, det enda rymliga de
hade vl ftt besked om att jag var med, att det mste
vara plats fr tv sngar.
Ngot som saknades p Hospis var kanske ibland
medknslan.
Kan det vara s att dden hade blivit rutin? Ingen av
patienterna dr, det visste man, hade ngon mjlighet att
verleva.
Att de inte kan lta henne vara i fred!
Ibland kommer de in, hurtfriska, omedvetna, rent av
knslolsa och sger:
Hej Eivor! Hur knner du dig? r det bra?
Hon r inte hr. sger jag. Det r ingen id att du
frsker tala med henne.
Men ibland ger de sig nd inte.
Att de inte kan frst att det bara r jag, som kan ha
kontakt med henne. Jag r ju hos henne hela tiden. Jag vet
nr hon r i andra vrldar och jag vill inte att hon skall
stras d. Lt henne vara i fred! Hon vndas ju inte, hon r
lugn och tillfreds.
En gng stller de sig, bda tv, vid fotndan och betraktar
henne dr hon ligger med ppna gon och pratar med
dem hon mter.
Vad ser du? sger en av dem. Ser du skra elefanter?
Det r ju fullstndigt otroligt. Har hon inte den ringaste
medknsla! Jag lyckas f ut dem.
Det var inte illa menat, sger den kallsinniga kvinnliga
lkare p Hospis, som r ansvarig fr Eivor men har besvrat
sig med att tala med mig bara en enda gng: d vi skall ka
drifrn. Det var vl ett stt fr henne att ta reda p hur
djupa hallucinationer hon hade.
Men skra elefanter! Hon var i en annan vrld! Och
varfr kunde hon inte f vara kvar dr det var ju en skn
och fridfull vrld.
En annan gng och det r ocks p Hospis har Eivor
vaknat till, r tillbaka hos mig. Men hon r inte medveten
om hur sjuk hon r, att hon r dende.
Jag frstr inte att jag r s trtt, sger hon.
D sger en av de bda skterskorna, som kommit fr
att se till henne:
Men du har ju din cancer!
Hon hade glmt cancern, hon hade glmt att hon var p
vg att d. Hur kan man d vara s grym att pminna henne
om det!
Var snlla och lmna oss i fred, sger jag. Jag r hos
henne. Jag ringer om jag behver hjlp.
Ibland kommer de in och donar och bddar, lyfter p
henne, vnder p henne som om hon redan vore dd, som
hon vore ett livlst paket. De vill grna att jag ska g ut d
och lta dem gra sitt i fred nr jag vgrar fr jag sneda
blickar.
De fr fr sig att hon ska ligga p sidan.
Varfr gr ni s? sger jag. Hon vill ligga p rygg.
Det r inte bra fr henne att ligga p rygg. Hon kan f
liggsr d.
Men det r ju just drfr hon har den tryckfrndrande
luftmadrassen, fr att inte f liggsr. Vet de inte det! Jag
lter dem bulla upp henne p sidan med kuddar, men s
snart de har gtt tar jag bort kuddarna och lter henne ligga
som hon vill. Jag tror att hon har varit medveten hela
tiden och knt att jag r med och tar hand om henne.
Och frsker skydda henne mot dem som inte vet vad vi
vet.
Jag kom att hysa motvilja mot Hospis. Jag tyckte det var
frfrligt dr. Men lyckligtvis behver vi stanna dr bara
ett par dygn. Syster Karin, som skter Eivor en morgon och
som r s rar och vnlig fr henne har dden inte blivit
rutinmssig ber att f tala med mig och vi stter oss utanfr
sjukrummet med drren ppen s att jag hela tiden kan se
Eivor.
Det r jag som r ansvarig fr henne, sger hon. r
det ngot srskilt du vill frga om?
Ja, sger jag. Jag vill att hon skall komma hem.
Det tycker jag ocks, sger syster Karin. Jag skall ordna
det s snabbt som mjligt.
Och s vet jag att hon tycker vldigt mycket om att
hlla sig ren. Tror du att det finns ngon mjlighet att ge
henne en dusch?
Ja visst, sger syster Karin. Det ska vi gra.
Nsta morgon kommer tv bitrden med en brvagn
dr bren bestr av en lgkantad lda av bl plast. De lgger
Eivor dr och kr ivg till duschrummet. Jag vntar i hennes
rum. Nr de kommer tillbaka med henne sger hon hgt
och klart:
S hr ren har jag vl aldrig varit!
Det r s typiskt fr henne. Hon r s njd med att f
vara ren. Och senare kommer jag att tnka p att de orden
kanske var de sista hon sa vid fullt medvetande. Hon som-
nade snart p nytt i frvissningen att hon var ren.
Syster Karin har genast efter vrt samtal satt igng orga-
nisationen: larmat hemsjukvrden, hemtjnsten och
Palliativa Konsult Teamet, bestllt sjuktransport. Redan
nsta dag vid middagstid kan vi lmna Hospis. Peter sitter
vid hennes br i bilen, jag ker fre hem: dr str redan en
alldeles ny sjukhussng, dr jag ville ha den i det stora
ljusa rummet dr jag kan placera en sng t mig bredvid. Och
dr finns ocks den mekaniska luftmadrassen inkopplad
och bddad med rena, vita lakan. Och ett larm har kopplats
till telefonen, hjlp finns till hands dygnet runt. Taxi-
chauffren och jag br in henne och jag lgger henne till-
rtta.
Hon vet att hon r hemma. Att hon skall vara hemma
nr hon dr.
Vi hade det sknt tillsammans de sista dygnen. Vi kunde
inte tala med varandra, men vi kunde hlla varandra i
handen. Jag kunde smeka hennes panna och hennes kin-
der. Jag kunde byta kisspsen, d den var full. Jag kunde
tvtta henne ren och byta p henne d de rester hon hade
kvar i tarmen hade kommit ut. Jag kunde ka p morfin-
dosen, om det behvdes hon hade inte lngre den elek-
troniska apparaten utan en mindre, mekanisk kon-
struktion som fungerade lika bra. Och hon hade ett
smrtplster nedanfr halsen hon behvde aldrig knna
ngon plga. P frmiddagen kom distriktsskterskan och
gav henne de sprutor som hade ordinerats p ett srskilt
schema. Och p kvllen kom nattpatrullen.
ntligen visste jag hur mycket hon lskade mig.
ntligen visste hon hur mycket jag lskade henne.
Hon brjade rossla, d hon andades. Men skterskan
gav henne en injektion mot det, hon andades ter lugnt
och nstan ljudlst.
Sent den tredje natten hemma slumrar jag till bredvid
henne d jag lyssnar p hennes andedrag. Men jag vaknar
d hon slutar andas.
Hon r dd.
Jag trycker p larmknappen. Det tar litet lngre tid n
vanligt innan svaret kommer, hgt och ljudligt, i hgtalar-
telefonen.
Hon r dd, sger jag.
Vad! Har patienten avlidit!
Ja, sger jag. Hon r dd nu.
Peter ringer till Ylva p sin mobiltelefon. Hon kommer
efter ngra minuter. Och sedan kommer nattpatrullen,
tv erfarna, tryggt effektiva sjukskterskor. Medan den
ena av dem undersker medicinfrrdet gnar sig den
andra t att konstatera dden jag ser att hon lyfter p
Eivors gonlock och lyser henne med en ficklampa i
gonen.
Nr dog hon? frgar hon.
Fr en kvart sen, svarar jag. Klockan 3.
Tillsammans skter de sedan om henne fr sista gngen,
tar av henne nattlinnet, tvttar henne.
Vill du att vi skall kl henne? frgar en av skterskorna.
Annars gr begravningsentreprenren det. De har en sorts
vita kldnader.
Nej, sger jag. Ta p henne den dr ljusbl mjuka
fritidsdressen, den som r s fin med broderier p framsidan.
Den r ren. Jag ska hmta den.
Nr nattpatrullen ger sig av ligger hon dr och sover.
Hon har kvar den lugna, tillfredsstllda minen. Hon
kommer aldrig mer att vakna.
2Vem hon var
Hon sitter p stranden av en skogssj i Bergslagen. Hon
r 20 r. Hon r vacker, hon r glad och full av liv. Hon r
kldd i rutig skjorta och hennes hr ruskas litet av vinden.
Hon lyser av friskhet = Vr ungdom, vr trevande, fumliga,
nnu gryende krlek
Hon str i ett rum med bar verkropp, i frd med att dra
p sig sina strumpor, och hon har ett frfriskt leende.
Hennes ben r perfekta, hela hennes kropp vlformad som
en marmorstaty av Venus. Hon r oerhrt sexig. Utanfr
fnstret rinner n genom den gamla staden = Vr nrhet,
vrt hem, vra frvntningar
Hon str ett stycke ut i vattnet vid Adriatiska havets
lnggrunda sandstrand. Hon har en rd tudelad baddrkt,
hon r praktfull! = Vr hemvist i Italien, pinjeskogen,
cikadorna, sandstranden, vra barn, vra ljuvliga somrar
Hon vandrar ver de grna kullarna ovanfr de svarta,
40 41
branta kustklipporna vid Irlndska sjn och Zillah,
vattenspanieln, springer bredvid henne, lycklig. Hon r
kldd i en mrkgrn oljerock och har en liten hatt av
samma material p huvudet = De sex ren p Irland, vr
stora frenande upplevelse...
Hon har solglasgon och vida byxben och hon lutar sig
behagfullt mot en vinrd Ford Mustang, som vi har hyrt.
Det r i Californien. Hon ser ut som en filmstjrna = Vra
lnga resor tillsammans, vra hrliga ventyr
Liksom bilder ur hennes liv virvlade fr hennes gon
dr hon lg s er jag nu hela tiden bilder av henne i mitt
inre, bde nr jag r vaken och nr jag sover. Och p de
bilderna blir hon aldrig ldre.
Hennes hr r mrkblont, det har mrknat med ren
nr det sedan ter ljusnat har hon ibland tonat det mycket
frsiktigt. Hennes gonbryn r s markerade och vl-
formade att hon aldrig behvt frbttra dem genom
makeup. Hennes gon r bl, klara och fulla av liv. Hen-
nes nsa r mycket npen, men aningen s gott som
omrk ligt sned efter ngon olyckshndelse i barndomen.
Hennes mun r inte srskilt stor och bred men helt
proportionerlig med hennes ansikte, som r mjukt, helt
utan ngra grova drag. Hon vrdar det ansiktet noga och
fr min syn ldras det allts aldrig.
I 53 r var vi livskamrater. Hon var fyra r yngre n jag.
D det har gtt tre mnader tar jag mig samman och
stter mig att g igenom det som finns i hennes rum. Hon
har samlat minnen ur sitt liv dr, bilder, saker hon tyckte
om. P en vgg hnger foton jag tog av barnen, d de var
sm, och dr r ocks en ateljbild av dem och Jutta, den
strvhriga taxen. Den togs av en duktig fotograf, det r
en hrlig bild. Och dr finns ocks katten Mischa, som
hrstammade frn Italien och som vi mste lta avliva, d
vi flyttade till Irland, hon var sjutton r gammal och sjuk.
Och den helsvarta katten, som hade kommit till oss p
Irland och fljde med oss till Sverige, men blev verkrd.
P bokhyllan str flera bilder av barnen och p en stor
skiva, kldd i svart sammet i en fin gammal guldram, har
hon hngt upp andra saker, som mrken och medaljer frn
hennes tid som flyglotta. En tennram med ett bedrande
portrtt av en liten flicka det r hon och en utsirad oval
ram med en koltprydd gosse, som tar sina frsta steg det
r jag.
P soffkanten och hr och dr i bokhyllan och p skrivbordet
finns ngra av hennes mjuka djur. Hon tyckte om mjuka
djur. Dr ligger en tvttbjrn, som hon kpte i Yellowstone
National Park, och en koala, som jag tog med mig t henne
frn Australien. En liten vit kanin och en rund och gullig
teddybjrn.
Jag hittar ett fotoalbum, som jag inte sett p mycket lnge.
D och d gnade hon sig t att frska sortera alla vra
bilder och stta in dem i stora album, men den hr prmen
r ldre, och hon har klistrat in bilderna utan ngon speciell
ordning bilder frn vr resa till svenskttlingarna i USA,
bilder som tagits d folk hlsat p hos oss. Av vra hundar
och katter och av barnen. v hennes mor och far fr lnge
sen.
Hon har lagt in ngra dikter i prmen. En av dem gr
mig bekymrad den r hmtad ur en bok och hon har
skrivit av den p maskin:
Det finns s mnga kvinnor som
ven om de har en karl
verkar som om de var ensamma
drfr att de br skulden,
ansvaret,
frsmddheten,
upprepningen,
nederlaget,
kravet,
ensamheten,
frvntningen.
Alldeles ensamma
Hon visade mig aldrig den dikten och om hon hade gjort
det skulle jag inte ha frsttt den. Nu gr jag det och sorgen
blandas med samvetskval.
Men dr finns ocks en annan dikt, skriven med rtt blck
p en bit gulnat papper, en lderdomlig skrivstil kanske
hennes mors? och hon har skrivit av ocks den p maskin:
Det liv r inte lngst som lngst har varat
Den lever lngst som fyllde livet bst
Den r ej rikast vilken mest har sparat
Nej, den r rikast som har givit mest
Hon har samlat klipp i en manuskriptlda. Det r repor-
tage och bokrecensioner hon sjlv har skrivit genom ren
och det r artiklar, som Ylva och jag har skrivit, och recen-
sioner av Peters utstllningar. Det r frbluffande hur
mycket hon hann skriva, ven sedan hon slutat sin journa-
listtjnst, och hur vidstrckta hennes intressen var. I en
annan liten prm finns anteckningar hon gjort om mycket,
alltifrn kiltens historia till prlodling det r sdant, tror
jag, som hon lyssnade till i radio eller sg i TV nr vi bodde
p Irland.
I en mapp ligger ngra andra klipp, de r senare, dem
samlade hon d vi var tillbaka frn Irland. Det r debatt-
inlgg och andra artiklar i mnen, som berrde henne och
som hon hade skapat sig klara uppfattningar om. Till
exempel islam. Hon avskydde den skdningen dess
grymhet, kvinnofrtryck och fanatism. Och som i mnga
fall visade det sig att hon hade rtt i sina farhgor. Detta
var lngt innan den muslimska terrorn hade brjat p allvar,
innan vi i Sverige visste ngot om sdana hemska saker
som hedersmord och sjlvmordsbombare men hon
anade det.
Nr det gllde mtet med mnniskor var hon alltid
geners och frdomsfri, men toleransen hade en grns och
med ren blev den grnsen allt skarpare och hennes
bedmningar allt skrare. Krleken till djur var ett
karaktrsdrag hos henne nda sedan barndomen hon
orkade inte se djur lida, kunde inte tolerera det. Hon
skickade regelbundet bidrag till The Donkey Sanctuary
p Irland, ett vilohem fr gamla arbetssnor, och till
Vrldsnaturfonden. Hennes djurvnlighet tycktes ibland
g till verdrift hon vgrade till exempel att se natur-
program i TV eftersom dr kunde frekomma blodiga
strider mellan djur. Hon var i sdana fall orubbligt kon-
sekvent. Nr en av hennes vnner trotsade hennes rd och
kpte en minkpls blev hon upprrd. Fr henne represen-
terade plsen minst sjuttio minkars plgande i trnga burar
fram till deras blodiga slakt. Och dessutom, sa hon och
det var ocks en riktig bedmning kan du aldrig ta p dig
plsen, nr du gr ut: de kommer att skra snder den
eller spreja den med frg.
Vi mste visa, menade hon, att vi inte accepterar
vadsomhelst. Och vi mste ta det obehag som kan bli
fljden
Var hon fullstndigt perfekt? Naturligtvis inte. Men nu r
hon det i mina tankar. Jag tillter ingen att ens antyda
ngot annat.
Jag hittar hennes dagbok frn vr resa i Mexico.
Jag var ute p reportageresor p alla kontinenter. De var
inte srskilt lngvariga, men de tog mig ofta till platser, dr
jag var lika oantrffbar som jag skulle ha varit p en annan
planet. Ngot drev mig ut p dessa ensamma frder och
hon visste det; d vi trffades hade jag just kommit hem
frn min lngsta resa och skrev p min frsta bok.
Hon var hemma och tog hand om barnen och huset
och allt annat. Hon var alltid glad och positiv d jag gav
mig av, hjlpte mig att packa och med annat sdant. Nu
frstr jag att hon i sjlva verket var rdd och ledsen, men
hon visade det inte. Nr jag sedan kom ter, ibland kanske
frndrad, frnvarande och pverkad av det jag hade
upplevt, utstod hon ocks det.
Hur lnge var jag sammanlagt borta? Kanske tv r,
kanske mer n s. Nu inser jag att de ren var frlorade,
att jag skulle ha varit hos henne.
Men p ngra resor var hon med. Innan vi trffades
hade jag varit i Mexico ett halvr och 25 r senare ville jag
att hon skulle flja med mig p luffen genom detta s
fabulst fascinerande land. Vi levde i ryggsck, vi tog oss
fram med buss och tg hela vgen frn Tijuana till
Tenosique, till Guadalajara , Vera Cruz och naturligtvis
Mexico City, det tog sex veckor och var ett stort,
komprimerat ventyr. Hela tiden skrev hon dagbok i
anteckningsbcker och eftert skrev jag rent de
dagbckerna till ett hfte som jag gav henne.
Men jag minns att hon inte var srskilt glad, nr hon fick
det hftet. Det tycktes som om hon ville glmma resan.
nd ser jag, nr jag nu ter lser dagboken, hur lysande
den r vilken enastende iakttagelsefrmga hon hade,
vida vertrffande min egen fast det var ju egentligen
jag som var frfattare av reseskildringar! Dr finns avsnitt
dr jag hpnar ver de sm men betydelsefulla detaljer
hon observerat en lurvig hund som lugn och sker vandrar
sin vg, obekymrad ver alla skllande byrackor omkring
sig, eller en ung familj p bussen:
Bredvid oss i bussen till Tepic satt en familj med tre
barn (pojkar). En nyfdd, en omkring tv och en cirka fem
r. Mamman gav d och d babyn di, skylde den frn solen,
draget, pysslade och omhuldade. Pappan, kanske 23-24 r,
sktte de andra tv pojkarna, som fick turas om att sitta i
hans kn. Han kpte glass, lsk, grillad majs och annat vid
busshllplatserna efter vgen. Han var s tlmodig och rar
med barnen. Barnen var ocks otroligt snlla. Resa s
lngt och inte kinka och gnlla i den dliga luften i bussen
och vrmen. De fortsatte vidare, kanske skulle de nda till
Mexico City s de hade tskilliga mil kvar.
Men det r tydligt att hon, allt eftersom vr lnga resa
fortstter, blir alltmera bekymrad ver det mnskliga armod
vi ser. Som d vi kom till Acapulco:
I rnnstenen lg en utmrglad kvinna, smutsig och
elndig, verkade ha ont. Hon rullade sig n hit n dit.
Alldeles fruktansvrt. Vi sg nnu en kvinna, ett trasbylte
utan like, sitta vid trottoaren med plastkassar omkring sig
fulla med trasor och skrp. Smutsig, lbbig. Att det inte
finns ngon som hjlper dessa mnniskor! Mexico har ju
rd med s mycket annat. Folk passerar frbi dessa krakar
utan att ta ngon som helst notis om dem.
Vi lmnade Acapulco s fort vi kunde, fortsatte efter ett
par timmar med en annan buss sderut. Men innan vi kte
konstaterade Eivor: Kvinnan som legat i rnnstenen var
borta. Kanske hade hon dtt och tagits bort.
I Oaxaca: Alla dessa gamla fattiga mn och kvinnor,
som bara sitter p gatan och tigger. De skulle behva s
litet. Men ingen verkar ta hand om ngon i detta land.
I sder, i staten Chiapas, studerade hon indiankvin-
norna:
O, dessa sm barfotakvinnor! Jag brukar betrakta deras
ftter, breda, korta, platta. Str stadigt p jorden. Det be-
hvs nr de ska bra barn och tunga brdor, barnet framtill
och brdan p ryggen. Kanske ett par trkolssckar, tio
cocacola i en pse eller en sck apelsiner. verallt finns de
sm vandrande kvinnorna. De bara gr och gr och gr.
Vanligen p en stig vid sidan av vgen eller p bergsstigar
eller i ngon djup dalgng. De br brdor och barn. Vaktar
fren medan de vver. Tvttar klder i bckar och plar
medan barnet gungar p ryggen. Kvinnor mal majsen p
sten, krossar den med en stenrulle mot stenskivor. Fram
och tillbaka, fram och tillbaka
En av de vrsta bilderna, som ocks inprntade sig i
mitt minne, sg vi i den lilla staden Mulege i Baja Cali-
fornia. Hgst uppe p en kulle lg dr, delvis i ruiner,
ngot som frmodligen hade varit en spansk borg men
senare anvnts som fngelse. I mrkret bakom ett
jrngaller satt en sinnessjuk pojke inlst. Vi frgade vr
hotellvrd frldrarna kan inte klara honom och har
ingenstans att skicka honom, frklarade han. Folk som
bor i nrheten ger honom mat.
S blev vr lnga Mexico-resa, visserligen full av ventyr
och sllsamma upplevelser, nd ett misslyckande. Vi skulle
inte ha gjort den. Det blev fr mycket fr henne, hon kunde
inte klara det. Vi gjorde mnga resor tillsammans i Japan,
i Californien, i den egeiska vrlden, genom Central-
amerika men inte p det hr sttet. Nr hon tnkte p
Mexico vervgde de hemska bilderna kvinnan i rnn-
stenen i Acapulco, den vergivne pojken i Mulege. Hon
frskte glmma dem och jag frstod ingenting. Jag sg
inte verkligheten. Jag hade blivit avtrubbad. Jag hade sett
s mycket fattigdom och elnde i vrlden i Mexico och
Centralamerika tidigare, i Biafra under kriget, i svltens
Etiopien, i Indien, i Tyskland efter kriget. Jag var den hr-
dade iakttagaren, min uppgift var endast att frska beskriva
det jag sg. Och varje gng min oknslighet rubbades drog
jag mig undan i ett slags sjlvfrsvarande likgiltighet.
Fr henne var det inte s. De hemska bilderna etsade sig
in i hennes sjl.
Och de kom kanske att pskynda hennes dd. D hus-
lkaren hade lurat henne att tro att hennes pinande
magvrk orsakades av en depression frskte hon hitta
frklaringar till den depressionen. Bilderna frn Mexico
kom d allt tydligare fram i hennes tankar hon hade,
trodde hon, varit utsatt fr en kulturchock, som fortfa-
rande gav sviter.
Jag har inte klarat det hr livet, sa hon en gng d.
Jag skulle ha bott i lugn och ro p en liten grd i Norrland.
En vrdsls och hpnadsvckande oriktig diagnos
knckte henne. Varfr frmdde jag inte ingripa! Hur kun-
de ocks jag tro p det!
Vi hade talat om att ter resa till Italien. Hon lskade
Italien.
Jag hittar ett bevis p hennes uttrde ur Svenska
kyrkan. Det r utfrdat av kyrkoherden. Du har inte lngre
rtt till tjnster som konfirmation, vigsel eller begravnings-
gudstjnst, str det. Gravsttning och plats p kyrkogrd
har du fortfarande rtt till men det var aldrig aktuellt.
Under vra r p Irland hade vi kommit att g i Church
of Irelands kyrkor: den stora kyrkan som dominerade den
lilla staden Arklow och den pittoreska lilla stenkyrkan i
Inch, inte lngt frn vr by. S gott som alla vra grannar i
byn var frsts katoliker och vi hade nra kontakt ocks
med dem, var ngon gng i Ballyfad-kapellet p begrav-
ningar och trffade d och d den sympatiske katolske
prsten. Men det blev nd s att vi kom nrmare den
protestantiska frsamlingen och David, kyrkoherden, och
hans hustru Isabel blev allts vra nra vnner. Vi upplevde
ngot av det som David kallar frsamlingsgemenskap och
jag lyssnade alltid med stort intresse p hans predikningar,
som ibland var ganska vgat politiska.
Fr Eivor kom kontakten med David att betyda mycket. I
sin tidiga ungdom hade hon varit medlem i missionskyrkan
och nr jag nu gr igenom hennes papper hittar jag en
hyllning till den pastor, som d stod henne nra och formade
hennes tro i hennes tidiga ungdom. Det var i missions-
kyrkan i den norrlndska stad, dr hon vxte upp: den
vitrappade missionskyrkan med sina hga smala fnster:
Det var p ngot stt en sdan glad kyrka. Kanske det
berodde p att allt var ljusmlat, bnkar och predikstol ljust
gr, vggarna ljust gula, nstan vita. Eller kanske var kyrkan
glad fr att den hade en sdan fin och god prst. Pastorn,
s kallas han ju i en frikyrkofrsamling, log ofta och med en
vrme som smlte varje isigt hjrta. Vi unga beundrade
honom, tyckte om att hra p honom och ven om det inte
var mycket vi begrep av de storas vrld s frstod vi i alla
fall att i pastorn hade vi en god vn, som frstod oss.
Men pastorn fick ett erbjudande frn en strre frsamling
sderut och flyttade. Jag vill inte pst att det inte lngre
var en glad kyrka, men fr mig kndes det som om solen
frsvann bakom mrka moln och den visade sig aldrig
helt igen dr.
Var det s att hon p Irland terfann sin barndoms pastor?
Vid terkomsten till Sverige skte hon kontakt med
Svenska kyrkan i tron att hon kanske dr skulle finna
samma gemenskap som i den irlndska frsamlingen. Hon
engagerade sig, valdes in i kyrkordet, men blev snabbt
djupt besviken kyrkan i Sverige styrdes av politiska grup-
peringar, den frhrjades av intrigspel och maktspel, den
var ingenting fr henne: hon begrde sitt uttrde, liksom
jag och barnen hade gjort tidigare.
Men d hon lg sjuk kom David allts tv gnger frn
Irland fr att tala med henne och frbereda henne fr resan
till den andra stranden. Och nr vi spred hennes aska i
havet var han ocks med.
r det ingen du vill trffa mer n oss? hade jag frgat.
Jo, hade hon svarat svagt. David.
Och David kom.
Hon hade ett fadderbarn p en SOS-barnby i Portugal. Hon
skickade 200 kronor i mnaden dit. Det fortstter jag naturligt-
vis med.
I hennes garderob hittar jag kartonger med bilder, som
hon inte har hunnit stta in i album eller kanske hon
inte har velat det eftersom de vckt s mnga minnen hos
henne. Det r bilder frn Italien, mnga frn Venedig dr
vi var mnga gnger.
Men den frsta resan till Venedig gjorde vi lngt tidigare.
Vi hade frlovat oss. Vi tog tget till Schweiz, vi hade en
hrlig upplevelse i Lichtenstein, dr vi vernattade i ett
vrdshus det var kallt men vi hll vrmen genom att
hlla oss nra den stora spiselmuren. I Venedig sken solen.
Sedan dess tervnde vi till Venedig s ofta vi kunde.
Och dr r bilder frn vrt hus p Irland. Hon lngtade
nog tillbaka dit, lrde sig aldrig mer trivas i det Sverige vi
kom tillbaka till.
Skulle vi ha stannat dr, i vrt hus p Irland? Det var ju
s jag hade knt, nr vi hittade det: hr r min plats p
Jorden. Men Irland har frndrats sedan dess. Vrt hus
r inte lngre detsamma. Den ekonomiska frammarschen
har ocks drabbat vr by. Vi skulle kanske inte ha klarat
den frndringen.
Om vi hade stannat p Irland, hade hon levat d? Det
var inget fel p den irlndska sjukvrden, vi hade en mycket
duktig huslkare nej, jag kan naturligtvis inte tnka s
Nr vi bodde p Irland hade hon en rd ringprm. I den
finns anteckningar om trdgrdsodling och kldmode, men
det mesta r matrecept alla dessa matrecept som hon s
grna ville prova men inte hann med.
Men ngra av dem lagade hon till, ven sedan vi flyttat
tillbaka till Sverige.
Till exempel Spagetti provenale med vegetabilisk ss
- (BRA! har hon noterat):
Grna fullkornsmakaroner. Koka makaronerna, sl ut
vattnet.
Vegetabilier: squash, lk, paprika, broccoli, en tomat. Allt
i bitar. Blandas med makaronerna. Kryddor: 1 tsk basilika,
vitlk, peppar, salt. Hll allt i en ugnsform.
Vit ss av smr, nejlika och majsmjl. Tillstt ost (gul), 1
tsk senap, tsk cayennepeppar, parmesan. Hll ver i
formen. 180 grader. 30 minuter. Serveras med grnsallad.
En annan anteckningsbok r frn vr resa i amerikanska
Mellanvstern. Det var hennes id: Svenskamerikanarna,
menade hon, hade skert kvar matvanor frn Sverige,
gamla matrecept som kanske fallit i glmska hr hemma
det skulle vara intressant att underska.
Vi flg till Chicago och reste sedan i en flott hyrbil runt i
Illinois, Wisconsin, Minnesota, North Dakota, South Dakota,
Nebraska, Kansas och Iowa. verallt mtte vi vnliga och
gstfria svenskttlingar, som vi tidigare hade tagit kontakt
med, och resultatet blev boken Potatiskorv och pionjrer
mat och mnniskor i Amerikas svenskbygder. Dr finns
35 svenskamerikanska matrecept, som Eivor upptecknade
som vanligt tog hon sin uppgift p djupt allvar och var
ytterst noga med alla fakta. Vi fick mnga vnner fr livet
under den resan.
Vi var bda hmmade. Vi hade uppfostrats s. Vi visste, d
vi mttes, nstan ingenting om sex, hade aldrig lrt oss leva
ut vra knslor.
Det var s p den tiden. Men det var en bra tid.
Vi hade inte hrt talas om sdant som hasch och LSD.
Vr frldrar var nykterister, vi sg aldrig starkare drycker
n svagdricka. Och porren instrnkte sig till rara familje-
bilder och solande damer i Naturistfreningens tidskrift.
Vr krlek var inte begrnsad till det erotiska, sex hade
fr oss i sjlva verket ingen stor betydelse. Och s var det
under hela vrt liv tillsammans. De explosioner av tr och
lskog vi upplevde var inte regelbundna, men de var
tillrckliga fr oss och berikade vra liv.
Hon var nog vldigt svartsjuk. Hon tillt knappt att jag
tittade p ngon vacker kvinna. Men det accepterade jag:
det var ju bara ett bevis p hennes krlek.
Om jag hade vetat d vad jag vet nu d, nr hon kom
fram till mig vid dansbanan och sa: Ska vi dansa? Hon
frstod att jag var fr blyg och bortkommen fr att
bjuda upp henne.
Om jag hade vetat att vi hade ett liv tillsammans, att vi
skulle f barn, att vi skulle skapa det ena hemmet efter det
andra, bli helt beroende av varandra, bist varandra, hlla
av varandra om jag hade frsttt det jag inte frstod
frrn hon var dende det kanske inte hade blivit mycket
annorlunda men det skulle ha blivit nd sknare.
Varje dag och varje natt flimrar bilderna frbi.
Vintern behller greppet. Nya snvder driver in ver
landet.
Jag tar bilen och far med hundarna till det stlle vid
sjn, som hon tyckte s mycket om. Skaren p snn r p de
flesta stllen s tjock att jag kan g p den och fr Essi och
Muffi r det inga problem.
Det r en lng sandstrand dr, sommartid en badplats.
Den inramas av snriga buskage men dr finns ocks ngra
sllsamma, urgamla ekar, vindpinade och frvridna med
lnga, kraftiga grenar som vxer lgt efter marken.
Hon satt dr i skuggan av lvverket och njt av naturen.
Det var sista gngen hon kunde flja med p en liten utflykt.
Det var nnu sommar och varmt.
Nu r sjn frusen till is, sanden tckt av sn. Strnderna
frsvinner i den kalla dimman.
3Hon r faren
Hela frmiddagen sitter jag hos henne vid sngen. Jag kan
inte frestlla mig att hon r dd, bara att hon sover djupt.
Jag skulle kunna sitta dr i evighet.
Jag tar en bild av Muffi, den lilla fjrilshunden, dr hon
ligger vid hennes ftter.
Ta ingen bild av Eivor, sger Ylva. Det r inte s vi
minns henne.
Men jag tycker att hon r s vacker. S ung, s fylld av
ro.
r det inte mrkligt, har jag sagt till Peter en gng d vi
satt hos henne p sjukhuset, att hennes ansikte inte
frndras. Hon ser ju helt frisk ut, hon r till och med litet
rdblommig. Kroppen hller p att tyna bort, men ansiktet
frndras inte.
Jo, sger Peter, det gr det. Du ser det bara inte.
Nr jag en stund blir ensam med henne kan jag nd
inte lta bli att ta en bild av henne. Frst nr jag fr kopior-
na frstr jag att Peter har haft rtt. Jag har inte sett
frndringen. Jag river genast snder de bilderna. Jag har
s mnga andra bilder av henne. Och nu skall jag s
smningom plocka fram dem och gra frstoringar av dem,
Vid middagstid kommer begravningsentreprenren jag
har ringt honom. Han r liksom sin medhjlpare sobert
kldd i svart kostym, han upptrder med stor hnsyn och
inger omedelbart frtroende.
Muffi ligger som vanligt vid Eivors ftter och vgrar
lmna henne.
Var r Muffi? sa hon nr vi var p Hospis. Jag vill ha
min lilla hund hr. Hon tycker om att ligga i sngen.
Ylva mste ta hand om Muffi och bra henne i famnen.
Vi brukar ha en liten ceremoni, nr vi hmtar de
avlidna, sger begravningsentreprenren. Det r ju
liksom s definitivt. Om ni inte misstycker lser jag en liten
dikt.
Vi r alla samlade och vi har naturligtvis ingenting
emot det.
Han lser dikten utantill, mycket tydligt och vackert.
Den har mnga verser och den r fylld av trst. Den slutar:
Var inte ngslig, sger jag,
och frukta inte, fr du r aldrig ensam.
Jag r alltid nra dem jag lskar
varhelst p Jorden de n m finnas,
fr de grnser som satts av tid och rum
finns inte lngre fr mig.
Och ljuset segrar alltid ver mrkret.
Och livet segrar alltid ver dden.
Begravningsentreprenren och hans asistent lyfter sedan
varsamt ver Eivor p en br och tcker ver henne. De br
ut henne till den fina gr begravningsbilen och fr in
henne dr. Innan de stnger drren stller de sig bakom
bilen med bjda huvuden i en stunds andakt. Sakta rullar
bilen sedan bort. Vi ser efter den , Ylva fortfarande med
Muffi i famnen. Eivor har varit allt fr lilla Muffi.
Hon ville kremeras och hon ville att hennes aska skulle
spridas i havet. Vi hade talat om det ngon gng fr lnge
sedan och hon talade ocks med David om det. Begrav-
ningsentreprenren ordnar med kremeringen.
Kistan eller behllaren placeras i kremationsugnen, drtemperaturen hjs till mellan 760 grader och 980 grader.Efter tv till tv och en halv timmar har all organiskmateria frintats av hettan elleer genom avdunstning.Det som r kvar r benfragment, som frsiktigt tas ut urugnen. All eventuell metall tas bort med en magnet.Resterna mals till fina partiklar och placeras i en behl-lare eller en urna. Hela processen tar ungefr tre
timmar.
som jag kan titta p nrsomhelst.
Jag begr tillstnd frn lnsstyrelsen att sprida askan i
stersjn och fr det omedelbart. Jag kontaktar Sjrdd-
ningssllskapet och bokar rddningsbten fr en tur en
lrdag, allhelgonadagen. David har meddelat att han
kan komma d och hans fru Isabel fljer med.
Det r en mulen och gr dag. Vi har med oss alla
kondoleansblommor som kommit, liljor och vita rosor,
och vi har med oss urnan, som bara r en enkel papp-
kartong.
det r lugnt tills vi passerat piren och mter de lnga
vgorna frn sder och bten brjar rulla och stngas. Vi
styr norrut lngt utanfr kusten till en plats, dr kaptenen
vnder bten mot vinden och frsker hlla den s stilla
som mjligt.
Lugnare n s hr blir det inte, sger han.
David hller ett litet tal vid relingen, dr vi d och d
blir duschade av vgsvallet.
Var och en har upplevt den hr tiden med olika knslor,
fruktan och hopp, sger han. Jag r vertygad om att
Gud har gjort oss t sig sjlv. Han kommer i Jesus Kristus,
Hon sa en gng att hon ville att Zillahs aska skulle
spridas samtidigt med hennes, har Isabel sagt.
Den irlndska vattenspanieln Zillah var hos oss under
alla ren p Irland och fljde oss sedan till Sverige, dr hon
levde ngra r. Hennes aska fanns i en pappkartong som
var mycket finare n Eivors och vi hade tnkt begrava den
i trdgrden men det blev aldrig av, den stod p ett skp i
vardagsrummet. Nu tar vi ocks den med oss.
Rddningsbten ligger klar vid kajen och startar den
imponerande kraftiga motorn. Det blser inte mycket och
den gode herden, att bra oss hem till sin eviga vila det r
Eivors trst och frid och det r ocks vr. D vi sprider
hennes aska ver havet tror vi att vi ger tillbaka till Gud
ngon som han lskade och att han vill ta henne i sina
armar och tryggt leda henne hem.
Go forth upon your journey from this world
In the name of God the Father almighty
who created you;
In the name of Jesus Christ who suffered
death for you;
In the name of the Holy Spirit who
strengthens you;
In communion with the blessed saints,
And aided by angels and archangels,
And all the armies of the heavenly host.
May your portion this day be in peace,
And your dwelling in the heavenly
Jerusalem.
Men lt oss ocks fr ett gonblick tnka p oss sjlva och
varandra, sger David. Att vi m komma igenom den
hr tiden ltt p grund av allt det Eivor var och nnu r
fr oss, allt det hon nnu skulle nska fr oss.
If I should go before the rest of you
Break not a flower nor inscribe a stone.
Nor when Im gone speak in a Sunday voice
But be the usual selves that I have known.
Weep if you must,
Parting is hell.
But life goes on,
So sing as well.
JOYCE GRENFELL
Jag sprider ut hennes aska, som bildar ett moln i blsten
och en mrk flck p vattnet innan den frsvinner i
vgorna. S smningom nr, tnker jag, ngra korn av
hennes aska nda till Irlndska sjn.
David sprider Zillahs aska och vi kastar ut blommorna,
som lyser som frgprickar i de gr vgorna innan ocks de
frsvinner.
Bten gungar nnu vrre, d vi tervnder mot hamnen,
och vi blir alla sjsjuka utom David.
Det var nog inte riktigt s vi hade tnkt oss, sger Ylva
nr vi stiger iland p kajen. Man tnker sig ett lugnt hav,
bara med en krusning. Och s tnkte sig nog ocks Eivor.
Men vi har gjort precis som hon ville och det knns s
sknt. Hon gav oss ett litet ventyr.
Vi far hem genom det vackra landskapet.
Men dr hemma r det tomt.
En gng nr jag satt hos henne, sger Peter, det var nr
hon hade kommit hem, sa jag henne att du behver inte
vara orolig fr oss. Vi klarar oss. Hon svarade inte men jag
sg att hon frstod och att hon blev lugn.
Det var bra att du sa det. David hade skrivit till mig att
det r viktigt att hon fr veta att hon har ert medgivande
att lmna er, att hon kan gra det i trygg frvissning om
att ni kommer att klara er. Men jag frmdde aldrig sga
henne det direkt. Nu vet jag att hon visste det.
Jag tnkte p det du sa om hur hon dog, skriver David.
Mycket fridfullt, hon gled bara bort, med gonen och
munnen lugnt slutna och ett litet leende. Jag hyser inget
tvivel om att det var ett leende av frid hennes oro var
ver, hon r nu i vila och frid i sitt himmelska hem. Jag
tror ocks att d hon lmnade den hr jordiska stranden,
dr hon knde din krlek, log hon d hon vlkomnades
med krlek p den bortre stranden. Kanske kan du tnka
p henne som att hon r i ett annat rum, p en ny och
bttre plats, bara i ett annat rum.
Ibland frsker jag tnka s. Hon r hr, tnker jag, bara
i ett annat rum.
Eivor! hnder det att jag ropar.
Men hon svarar inte. Hon r inte dr. Jag kan inte f
kontakt med henne.
De sger att det skall bli bttre, att jag skall vnja mig vid
ensamheten.
Men det r inte ensamheten! Det r saknaden.
Hon var mycket noga med att hlla sig i form. Hon sg till attvi alltid t nyttig mat, hon bantade nr hon tyckte hon hadekat i vikt. Hon trnade p gymet men det var dr detbrjade. Hon skadade sig p ngot vis och det blev vrre nr
hon en dag halkade p isen, nr vi var ute med hundarna,och ramlade.
Hon hade haft brstcancer och ftt bda brsten bort-opererade, men det var inte ngot som tycktes berra varkenhenne eller mig, det var liksom ett avslutat kapitel.
Men s tappade hon aptiten. Hon kunde inte lngre ta.Huslkaren, en erfaren kvinna som nrmade sig pen-sionsldern, remitterade henne till alla mjliga under-skningar: rntgen, skiktrntgen, gynekologi, gastroskopimen de kunde inte hitta ngot fel. Huslkaren stlldediagnosen depression och ordinerade piller fr det.
Hon accepterade den diagnosen. Jag ville att hon skulleunderskas av en psykiater, men huslkaren menade att detinte var ndvndigt. Hon ordinerade ytterligare gladpilleroch kte p semester.
Det var d jag kontaktade sjukvrdsupplysningen och fickrdet att fara till akutmottagningen. Vi tillbringade s gottsom hela natten dr och det slutade med att hon blev inlagd.
Sedan konstaterade en psykiater att det inte var ngotpsykiskt fel. Och en envis och duktig lkare p akut-avdelningen sg till att det blev en ny gynekolog-underskning. Gynokologen tyckte sig knna ngonting ochgav sig inte frrn de lkare, som svarat fr skikt-rntgenunderskningen, tittade extra noga enligthennes anvisningar och hittade den tumr som de, om dehade sktt sitt jobb ordentligt, skulle ha hittat lngt tidigare.
Hon verfrdes till Kvinnokliniken och blev efter ngradagar opererad. Det var en stor operation, dr allt det sominte var livsviktigt togs bort: livmoder, ggstockar och svidare. Brsten hade de ju redan tagit bort flera r tidigare hon hade successivt frlorat en gng viktiga delar av sinlekamen, men det var ingenting som spelade ngon roll slnge som hon nd var vid liv.
Men cancern, frklarade den lkare som opererat henne,visade sig inte vara inom hans omrde; han var ju expertp de kvinnliga organen. Han remitterade henne drfr tillKirurgen.
Sedan hnde ingenting. Hon lg kvar p Kvinnokliniken.De sade att de vntade p besked frn Patologen, men attdet tydligen var en svrbestmbar cancer. Jag var hos hennemnga timmar varje dag. Ibland kunde hon ta litet, ytterstlitet. Hon fick tabletter mot smrtan. Efter en vecka komden opererande lkaren tillbaka: Varfr r hon fortfarandehr?
Hon skulle ju ha tagits om hand p kirurgavdelningen!Men ingen p Kvinnokliniken kunde gra ngonting. Kanjag gra ngot? frgade jag. Ja, du kan ju tala med Kirurgen
Jag gick ver till centralreceptionen, bad att f tala medkirurgchefen. Visades ngra vningar upp, hamnade i enadministrativ avdelning, som var s gott som tom pmnniskor. Lnga korridorer, stngda drrar. Hittadekirurgchefens sekretariat sekreteraren var borta, ingen
visste var hon var.Men det gller liv eller dd! sa jag. Jag mste f tala med
ngon! Det var en mardrm. Jag kunde inte rdda henne!
Kirurgchefen var oantrffbar satt i en konferensngonstans. Hon hade vergivits. Det fanns ingen utvg!
I hela mitt liv har jag aldrig varit utsatt fr ngot sfruktansvrt. Jag sprang tillbaka till Kvinnokliniken och ntligen rkade jag mta den opererande lkaren, som juvar infrstdd med situationen. Du mste hjlpa mig! sajag. Hon mste f hjlp! Ni kan inte bara lmna henne t sittde!
Han avbrt sin lunch och tog itu med saken. Efter ngratimmar kom den tjnstgrande klinikchefen till vrt rumoch frklarade att nu skulle hon snart flyttas, inte tillKirurgen utan till Onkologen. Hon hade remitterats tillKirurgen, men dr hade hon helt enkelt glmts bort. Detintrffade resulterar, sa han, i en avvikelse-rapport. Hanblev berrd d han sg att jag grt. Eivor lg tyst i sin sng.Men hon visste, det frstod jag, att jag hade kmpat frhenne.
Sen kom, efter bara ngon timma, en ung medknnandelkare frn Onkologen. Och hon forslades dit p brengenom lnga tunnlar och korridorer. Jag gick bredvid henne.Jag anade att hon skulle d, men jag visste att hon ndskulle f vrd.
Hon blir vl omhndertagen, sa doktorn. Du behverinte vara orolig fr det.
Men det var fel. Nr jag dagen efter kom till henne hadehon en stor bl bula i pannan hade fallit under natten dhon frskt g p toaletten. Jag skulle aldrig mera lmnahenne.
Jag har undvikit att nmna namn p ngra inblandade.Men jag tnker nmna hans namn, kirurgchefens. Jag harlst skrytsamma intervjuer med honom, han har portrtteratsi olja till evig minnelse. Han r professor. Han r allmntrespekterad. Men han r ansvarig fr att min livskamratnonchalerades, d hon var dende. Han hade valt att grasig oantrffbar d.
Hans namn r Ingemar.
D lkaren hade sagt henne att du behver inte lngre tro
att du har en depression kom hon tillbaka. D frsvann
de hemska bilderna frn Mexico och nr hon sedan i sin
yrsel terupplevde sitt liv fanns de inte lngre med. Hon
var sig sjlv igen.
Frlt mig, sger jag nu i mina tankar, att jag lt dig
lida s. Att jag inte frstod.
Men du kunde ju inget gra, svarar hon (i mina
tankar). Du behver inte knna det s.
Jo, sger jag, jag skulle inte ha litat p dem. Jag skulle
ha frsttt det de inte frstod.
Du frskte, sger hon. Tnk inte mer p det. Jag
har det bra nu. Jag minns inte pinan lngre. Jag r lycklig.
Du sg ju det p mitt ansikte den dr sista natten. Du sa till
mig: Jag r alltid hos dig. Nu sger jag det till dig: Jag r
alltid hos dig.
Men bitterheten.Nr jag r hemma en kort stund frn sjukhuset, medan
Peter och Ylva sitter hos Eivor, fr jag ett telefonsamtal frnhusdoktorn. Hon har tydligen talat med Onkologen och sktmig dr. Rapportsystemet tycks fungera vl det gr alltsocks bakt i kedjan. Husdoktorn fr veta vad som hndermed hennes patienter.
Jag r vldigt ledsen, sger hon.Jag frstr det, sger jag, men jag vill helst inte tala om
det.Jag kanske kan sga s att jag var vl inte srskilt duktig.Nej, och det vrsta du gjorde var nr du vgrade att skicka
Eivor till psykiatrisk underskning, som jag ville. De hadeskert upptckt att det inte var det som var felet. Och att dusedan vergav henne med ngra fullstndigt vrdelsatabletter och reste p semester, det betraktar jag som
ofrltligt. Hon hade ju gtt ner trettio kilo, hon hll p attfrsvinna! Men jag vill inte tala om det hr. Det mste dubegripa.
Hon frstr. Men efter Eivors dd skickar hon ett brev:Efter lngt vervgande vill jag nd tillskriva dig och
uttrycka min sorg och framfr allt mitt deltagande i din sorg.Eivor var fr mig en kr patient och drfr srjer jag. Jagklandrar mig sjlv fr att inte ha frsttt och inte gjorttillrckligt. Det r svrt att leva med.
Jag svarar genast:Anledningen till att jag inte vill ha kontakt med dig r att
jag inte vill riskera att f veta sanningen. Enda mjlighetenfr mig att verleva r att inbilla mig att Eivor inte kunde harddats, oavsett ditt handlande. Jag inbillar mig att cancernnd inte hade upptckts och att den var s aggressiv att deninte kunde ha stoppats. Denna inbillning fr inte rubbas.Jag vill allts inte veta sanningen.
Jag har rtt, tycker jag, att skriva i klarsprk vad jag knner.Sorgen ger mig den rtten. Nr jag fr ett konvolut frnSektionen fr Socialmedicin och Global Hlsa om enhlsounderskning i regionen, dr de vill jag skall kryssafr ett lngt frgeformulr om hur jag mr och vad jag anserom sjukvrden, returnerar jag det och skriver p baksidan:
Eftersom min hustru just har dtt har jag alls ingen lustatt delta i ngon hlsounderskning. Mina noteringar skulleinte bli adekvata.
Det kommer ngra stora vita kuvert med fina prmar frnCancerfonden.
Vi hade inte skrivit Tnk p Cancerfonden iddsannonsen, reflekterade inte ens ver det. nd har ngravnner och anhriga allts satt in pengar p Cancerfonden.I vlmening, naturligtvis, men tanklst. Och srande. Jagknner lust att skicka tillbaka prmarna, men hejdar mig.Jag vill inte att Cancerfonden skall f ngra pengar till Eivorsminne. Hon r ju dd! Ni kunde inte rdda henne! Jag villinte ha era prmar med meddelanden om mottagna gvor.Vad r det fr mening med de gvorna! Hon r ju redan dd!
Fullmne. Trdens grenar lyser i ett blvitt ljus, buskarna
kastar skarpa skuggor. I en ppning i det skinande moln-
tcket r himlen blsvart. Mitt i ppningen mnen och
planeten Mars, starkt lysande.
Ibland drmmer jag om henne. Jag drmmer att hon lever.
Hon kommer tillbaka, har verlevt, r s gott som frisk.
Och varje natt vaknar jag till och tror att hon ligger dr i
sngen, bredvid mig.
Jag har satt upp hennes bild verallt, i varje rum. Jag
kan alltid se p den bilden. Jag har hngt upp en matta p
vggen vid kksbordet hon arbetade p den mattan ibland,
det var en portugisisk matta med ett intrikat mnster och
komplicerade knutar. Den vxte fram, en bit varje r. Hon
var mycket noggrann och nr hon brjade se smre och
frlorade synen s gott som helt p ena gat gav hon nd
inte upp. Men den blev aldrig frdig. Garnet och nlen
hnger kvar dr hon gjorde sitt sista stygn.
Vi har tv sm hundar. De r av rasen papillon, fjrils-
hundar, och de r mor och dotter, Essi och Muffi. De kom
frn djurhemmet, dr de hade lmnats av en invand-
rarfamilj som insett att de inte kunde ta hand om dem. De
r oerhrt tillgivna.
Muffi blev Eivors hund, fste sig vid henne. Essi och Muffi
saknar Eivor lika mycket som jag gr. Nr jag r ledsen
frsker de trsta mig. De kryper intill mig och ser p mig
med sina kloka, trogna gon. P kvllarna lgger sig Effi
p Eivors kudde och Muffi vid mina ftter. De fljer mig
var jag gr, lmnar mig aldrig, och ett par gnger om dagen
gr vi p promenad. D r Eivor alltid med. Ibland far vi ut
till skogen, dr vi gr en runda runt en liten sj, som delvis
r tckt av vass men har en del ppna ytor av vattenblnk.
Vi fljer rstidernas vxlingar vid den sjn. Ibland landar
hgrar och andra sjfglar dr. Och vi hejar alltid p en
liten hackspett, som hller till dr och envist bearbetar
ngra torrfuror.
Och s bor hos oss katten Musse. ven han kommer
frn djurhemmet och vi vet inte riktigt hur gammal han
r och vad han varit med om innan han kom till oss. Han r
helt vit och mycket klok. Ibland pratar han lnga haranger.
Han fr g ut i trdgrden nr han vill och han bevakar
noga sitt revir. Men fast han r s sjlvstndig, som katter
ofta r, saknar ocks han Eivor och de skna stunder d
han lg i hennes kn framfr TV:n.
Inte heller fr Essi, Muffi och Musse r livet detsamma
sedan Eivor dog. De kan inte frst varfr hon aldrig
kommer hem, men de gr sitt bsta fr att fortstta.
Jag borde tnka mer p henne och mindre p mig sjlv.
Det blir tyst. Det tar mer n en vecka, innan ngon ringer.
Frutom Barbara: Jag kommer och hlsar p dig, sger
hon. Och s sitter hon dr, mittemot mig i blomrummet,
en eftermiddag och lyssnar p mig. Barbara r mycket
yngre n jag. Hon har strre erfarenheter om mnskliga
kriser n de flesta hon har utbildat sig fr det, hon r
diakonissa.
Jag frstr inte, sger jag, att inte mina vnner hr av
sig. Inte ens grannarna sger ett ord, det verkar som om
de undviker mig.
Det kan bero p att de inte vet vad de skall sga, menar
Barbara. Vi svenskar r nog sdana vi str inte ut med att
mta sorg. Och de flesta r vldigt rdda fr dden.
Skrmmer jag dem? Fr jag dem att knna obehag?
Har detta med graden av verklig vnskap att gra? Skall
jag frska glmma dem som tycks ha glmt mig nej,
naturligtvis inte. De har inte glmt mig, de kanske tnker
varje dag: Ska jag ringa honom? Men de tvekar infr att
lyfta telefonluren, de vet inte vad de skall sga eller hur jag
skall reagera.
Skert har jag sjlv varit i samma situation. Och betett
mig likadant som de. Det finns emellertid ett annat stt:
att skicka ett litet brev eller ett vackert kort. Jag fr mnga
sdana kort frn vnner och ven frn mnniskor jag sllan
mtt, kanske bara en gng under hela livet. Varje hlsning
gr mig rrd. Alla dessa skna mnniskor som minns Eivor
och mig!
Men i de latinska lnderna r det nog annorlunda. Och i
Mellanstern, dr sorgen grs till stora och vldsamma
skdespel det r vmjeligt!
I ett land, som jag knner till, har man dock en annan
uppfattning om dden: Irland. Dr tycks man betrakta
dden som ngot naturligt. Den r tragisk men inte
skrmmande. Den r bara en vergng frn en tillvaro till
en annan: resan till Guds hrliga himmel. Och fastn det
nu r tio r sedan vi bodde p Irland hr alla vra vnner
dr av sig fr man en vn p Irland har man en vn fr
livet och fr dden. I den katolska kyrkan hller man en
srskild mssa fr Eivor.
Och i den gudfruktiga lilla svenskamerikanska stad p
prrien i Nebraska, som vi en gng beskte, ber man fr
henne i alla kyrkorna.
Och nr det frflutit ngra veckor kommer grannarna
med blommor. Frn en stor amaryllislk skjuter tv tjocka
stnglar upp och den ena praktfullt rda blomman efter
den andra slr ut.
Och de flesta vnnerna hr s smningom av sig. Men
jag kan inte lngre fra ett riktigt samtal med dem, jag
inser att jag mste frefalla oerhrt trkig och trist. Jag
tnker ju hela tiden bara p henne.
De sger s mycket. Det tar tid, sger de. Kanske ett helt r.
Men det kommer att bli bttre.
Det r fel! Det r inte s. Det frblir s hr till min dd.
Sorgen gr i lnga vgor. Ibland, i de djupaste vgdalarna,
tar den absoluta hopplsheten ver. Jag ser inte lngre
ngon mening med ngonting. Jag sjunker allt djupare i
frtvivlan. Det finns ingen ppning, endast totalt mrker.
Hur kunde det ske! tnker jag. Varfr mste hon d? Varfr
dog jag inte med henne! Mitt liv r ju nd slut nu!
Hon finns i allt jag ser. Blommorna i fnstret, tavlorna p
vggarna. Jag frsker fly ut i skogen, ut p flten, till den
lnga sandstranden men verallt pminns jag om henne.
Time does not bring relief; you all have lied
Who told me time would ease me of my pain!
I miss him in the weeping of the rain;
I want him in the shrinking of the tide;
The old snows melt from every mountainside,
And last years leaves are smoke in every lane;
But last years bitter loving mustremain
Heaped on my heart, and my old thoughts abide.
There are a hundred places where I fear
To go. so with his memory they brim.
And entering with relief some quiet place
Where never fell his foot or shone his face
I say, There is no memory of himhere!;
And so stand stricken, so remembering him.
EDNA ST. VINCENT MILLAY
Den hr perioden av ditt liv tillsammans med Eivor,
skriver David, kommer att framst som en mycket speciell
tid en tid d ni var nrmast varandra, en dyrbar tid d er
krlek och omtanke upplevdes p ett srskilt stt och
frdjupade er krlek.
Ja, s var det. Den sista tiden d hennes liv rullades upp
fr henne i korta sekvenser, d jag satt bredvid henne och hll
hennes hand, d jag visste att hon snart skulle lmna mig
Vintern tar inte slut. Snn ligger nnu djup. Dagarna r
disiga, utan sol. Ntterna r kalla. Hur lnge sedan r det
nu? Tre mnader och tv veckor.
Jag talar med Ylva och Peter varje dag, drfr kan jag
hrda ut. Men det gr dagar utan att ngon annan hr av
sig och jag klandrar dem inte. Jag tnker ju bara p henne.
Ibland knner jag mig som en vlnad p Jorden. Jag vill
vara med henne p den andra stranden.
I natt var hon hos mig i drmmen. Jag visade henne listan
p matvaror jag tnkte kpa och hon tyckte det var bra
att jag sg till att ta ordentligt och att jag var duktig som
klarade mig s bra. Men r det inget mer som du vill ha?
frgade jag. Nej, det vet du ju, svarade hon, att jag ter
ingenting, jag behver inte ta.
Nr jag vaknade till knde jag alldeles skert att hon lg
dr bredvid mig. Och det gjorde ocks Essi och Muffi. Jag
tassade till badrummet frsiktigt fr att inte vcka henne.
Men nr jag kom tillbaka var hon borta.
Hon skickade en gng en dikt till mig. Jag hittade den bakom
det gulnade fotot av henne, d jag skulle ta det ur ramen.
Det mste ha varit nr jag lg p sjukhuset efter en
hjrtoperation. Hon har skrivit den p maskin p ett kort.
Tord!
Se in i din vns gon
vila dr
Tag din vns hnder
vila dr
Kyss din vns lppar
vila dr
Vrm din vns hjrta
Stanna dr
Var din vns gldje
Var hennes vn
Jag skulle ha lst den dikten fr henne nu, nr hon lg i
sjukhussngen. Men hon visste det nog nd. Att jag knde
likadant.
Jag r i dligt skick. Vintermrkret r olidligt.
Jag somnade och drmde.
Hon kom tillbaka. Hon var hr. Men det var ju omjligt:
vi hade sett henne d, vi hade ltit brnna henne till aska,
vi hade spritt hennes aska i havet!
nd var hon hr, jag kunde krama henne, tala med
henne. Det r fr att jag lskar henne s, tnkte jag. Det r
drfr hon mste komma tillbaka.
Peter var ocks hr. Han ringde till Ylva: Hon har kommit
tillbaka, sa han.
Det r omjligt, sa Ylva. Hon r ju dd!
Nej, hon r inte dd.
Hon lg kvar i sngen. Och nr vi sg p henne hade
hennes ansikte frsvunnit. Men kroppen lg kvar.
Och hon hade frvandlats till en pappersbild, nr Ylva
kom. En pappersbild, som klippt ur en veckotidning. D
vaknade jag.
Vilket r svrast? undrar jag. Att frlora sin hustru genom
dden eller att frlora henne genom en skilsmssa?
Nej. Naturligtvis kan ingenting jmfras med dden,
dden r definitiv.
De som tror att mjligheten till skilsmssa gr det alltfr ltt
att avsluta gifterml har inget begrepp om skilsmssa. En
skilsmssa r som en dd, men i stllet fr det oundvikliga
slutet finns den mnniska vi har lskat dr som en levande
frebrelse fr vrt djupa misslyckande.
JOHN MC GAHERN
Men jag kan frskra dig, skriver min vn Erik, att
min skilsmssa var ngot alldeles fruktansvrt.
Men de var s frlskade nr de gifte sig! Hur kunde
krleken frbytas i ett sdant htskhet?
Och min vn Gordon Han sitter ensam nu och vaktar
Canadas ensligaste fyr, p en liten utanfr British
Columbia. Hans fru gav sig av och tog sonen med sig. Efter
28 rs ktenskap.
Det r vrre n ngot jag kunnat tnka mig, skriver
Gordon. Hon vgrar tala med mig i telefon. I gr fick jag
mitt livs chock. Det kom en helikopter och landade och
lmnade ver en stmning till en skilsmssodomstol.
Kanske det r mitt fel, jag vet inte. Men jag tror inte det
finns ngon chans att hon skall komma tillbaka.
Jag vet inte allt. Jag kan frst hans vanmakt. Men jag
kan ocks frst hennes.
Det r rtt att du knner hennes nrvaro, skriver David.
Det skall alltid vara s vi tror p de heligas samfund, alla
Guds mnniskor, bde levande och bortgngna. Men det
kommer en dag d du tycker det r sknt att ta ner ngra av
hennes bilder. Det kommer att vara ett tecken p att du
tillfrisknat frn sorgen. Men det mste ta sin tid och det kan
inte pskyndas!
Varfr skulle jag ta ner hennes bilder! Det r ju hr hon
bor!
I natt kom hon tillbaka till mig. Hon var glad och lycklig,
full av liv. Det var inte som en drm, det var alldeles verkligt.
Kan det vara s att drmmen r en lnk mellan
vrldarna?
Kan man d av sor