Download - Kvinnornas Kurdistan

Kvinnornas Kurdistan

Ann-Margarethe LivhNaile ArasShirvan Nuray

2

Innehåll 4 Förord 5 Förord – Stor skillnad mellan officiell bild och verklighet 6 Från bergen till borgmästarstolen 12 Leyla Güven har klarat det omöjliga 18 Afifes kamp fortsätter 24 Gerillan måste få återvända 28 Fredsmödrarna kräver att de unga ska få leva 34 Kurder i fyra länder 36 Kurderna i Turkiet 40 Kvinnorna 44 Makt med förhinder 45 Organisationer

3

tvättstugan under Malabadibron. Bron byggdes 1146-1147 över Batman floden som ligger mellan Silvan och

Tatvan i turkiska Kurdistan. Den är känd som en av världens längsta stenbroar. Kvinnorna på bilden tvättar fårull.

4

förordnär jag växte upp under 60-talet i Istanbul var vi den enda kurdiska familjen i vårt kvarter. Inte så sällan fick man höra folk använda benämningen ”kurd med svans”, ett förnedrande uttryck som syftade på att jämställa kurder med djur. Att vara kurd innebar då att tillhöra ett lägre samhälls-skikt. På skolgården fick vi varje morgon stå i rad för att svära morgoneden ”Jag är turk, jag är upp-riktig och duktig! Min livsgärning ska uppoffras som en gåva till den turkiska nationen”.

Som ung kurdisk tjej sökte jag 1980 politisk asyl i Tyskland. Jag hade just lämnat fängelset efter 2,5 år. En läkare jag besökte frågade mig från vilket land jag kom och jag svarade Kurdistan. När jag senare hämtade min patientjournal såg jag att det stod att ”patienten kommer från Afghanis-tan”. Ingen kände till kurder och Kurdistan utom de som hade läst Karl May:s bok Genom det vilda Kurdistan.

Idag är det tvärtom. Flera tusen nedbrända byar, tvångsförflyttningar, allt fysiskt och psykiskt våld som har pågått parallellt med ett lågintensivt krig mot en hel befolkning har gjort att den kur-diska politiska kampen och Kurdistan blivit känt världen över. Tiotusentals politiskt aktiva kurdis-ka kvinnor kämpar mot etniskt förtryck, de strävar efter ett samhälle som är fritt från patriarkatets förnedring.

Inte så sällan ställer jag mig själv frågan: ”vad hade hänt om jag inte hade fått möjligheten att fly utomlands? Hade jag vågat axla den tunga börda som Yüksel, Afife, Remziye eller Leyla bär på sina axlar? Hade jag kunnat vara en envis fredskämpe om jag hade förlorat mina barn och min make i kriget som mor Dilşa gjort? Hade jag kunnat uthärda tolv år i fängelse som Yüksel eller vara lika stark och modig som Afife?”

Med detta häfte vill vi glänta på dörren till de kurdiska kvinnornas kamp för ett mänskligare liv.

Naile Aras

5

intervjuer & faktaunderlag: Ann-Margarethe Livh och Naile Aras

foto: Shirvan Nuray Sarikaya

textbearbetning: Hild Lorentzi

grafisk form & reproLosita Design, www.lositadesign.se

tryck: Åtta45 AB, 2010

Publicerad av VIF – Vänsterns Internationella Forum

Produktionsfakta

stor skillnad mellan oficiell bild och verklighetmitt första besök i diyarbakir för åtta år sedan var en chock. Polisen följde varje steg jag tog, filmade och kontrollerade alla jag träffade. De repressalier jag bara läst och hört om tidigare blev verkliga och påtagliga. När jag reste de 20 milen mellan städerna Van och Kars med kurdiska vänner utsattes vi för sju militärkontroller. Att detta sker i Palestina vet många, men hur många vet att det också sker i Turkiska Kurdistan.

Det är känsligt att ta upp kurdernas situation. När jag använde ordet Kurdistan på ett möte fick jag fler än 1 500 hotfulla e-postbrev. Ju fler gånger jag besökt den kurdiska delen av Turkiet desto mer påtagligt känns förtrycket. Det som berör mig mest är den stora skillna-den mellan den bild som Turkiet lyckas förmedla till Europa och den verklighet som män-niskor lever i, både i huvudstaden Diyarbakir och i andra kurdiska städer och byar.

Att varje dag, varje natt leva med vetskapen om att när som helst kunna bli arresterad, att varje tele fonsignal kan vara ett meddelande om att barn, makar, nära vänner har arres-terats, formar modiga människor.

Vi hoppas att du som läser häftet ska förstå och reagera mot de omänskliga och odemo-kratiska metoder som Turkiet använder för att slå ner alla rättigheter hos kurderna. Fem kvinnor berättar själva om varför de envist fortsätter sitt engagemang, trots de ofattbara övergrepp de utsatts för och fortfarande utsätts för.

Ann-Margarethe Livh

6

YüKsel baran i sitt arbetsrum i staden Baglar, där hon är borgmästare.

7

Y üksel har stor integritet, är anspråkslös och har inget behov av den status som en borgmästartitel ger. Målet är detsamma vare sig man är borgmästare eller akti-

vist, menar hon. Efter två år i gerillan och tolv år i fängelse blev Yüksel Baran vald till borgmästare i Baglar år 2009. Att bli vald till borgmästare har gett henne en helt ny möjlighet att arbeta för ett fritt och jämställt samhälle.

– Människor vill vara delaktiga. Som borgmäs-tare har jag makt att arbeta för ett sådant samhälle, säger hon.

anslöt sig till gerillan

Under sin uppväxt var Yüksel Baran inte särskilt politiskt insatt men efter några år i studentrörelsen lämnade hon universitetet och anslöt sig till gerillan 1990.

Under 1990-talet fanns inga legala möjligheter som kurd att arbeta politiskt i Turkiet. Militär och polis hade som uppgift att skoningslöst slå ner alla

försök att arbeta för kurdernas rättigheter. Gerillan var enda möjligheten.

Yüksel Baran började 1987 att läsa journalistik men lämnade sina studier efter tredje året.

– Jag kände mig främmande på universitetet, det var kulturella krockar med turkiska studenter, som överhuvudtaget inte erkände att vi kurder faktiskt fanns. Jag kände tydligt att jag inte tillhörde den turkiska gemenskapen på universitetet.

– Vi som var från de kurdiska områdena börja-de träffas för att umgås och samtala. Från och med 90-talet blev vi påverkade av att det kurdiska uppro-ret började på allvar, vi blev mer och mer medvetna om hur kurderna förtrycktes i Turkiet.

– Jag började ifrågasätta mitt eget liv – mitt folk levde under oerhört tryck och jag hade ett val. Skul-le jag tänka på mig själv eller vara solidarisk med mina kurdiska landsmän. Att prata kurdiska offent-ligt innebar självklart att man blev arresterad och med största säkerhet torterad av polisen. Gerilla-rörelsen arbetade främst med folkbildning för att

Vid första anblicken verkar Yüksel Baran reserverad, stillsam och blyg. Hon är ny i rollen som borgmästare och hennes framtoning skiljer sig

från de manliga borgmästarna.

Från bergen till borgmästarstolen

8

höja med vetenheten bland den kurdiska befolk-ningen på landsbygden. Det var under den här tiden som den kurdiska befrielserörelsen förvandlades till en massrörelse.

Yüksel Baran var inte särskilt medveten eller be-rörd av militärkuppen på 1980-talet. Familjen bodde mitt i Diyarbakir, Yüksel var andra barnet i en arbe-tarklassfamilj med åtta syskon. Mamma var hemma och pappa jobbade.

– Men det pratades mycket om fasansfulla saker som hände i fängelserna, om tortyr och om männis-kor som försvann. Bland oss barn som växte upp i Diyarbakir fanns allt detta i vårt undermedvetna. Vi hörde ständigt dessa berättelser under vår uppväxt.

gerillan enda Möjligheten

21 år gammal anslöt sig alltså Yüksel Baran till ge-rillan. Hon var då en av ganska få kvinnor i rörelsen. Det var innan kvinnor organiserade egna grupper och gjorde egna aktiviteter. Det var innan medve-tenheten bland kvinnor spritt sig i hela landet.

Syftet med gerillans arbete var att få folk att för-stå att gerillan arbetade för kurdernas rättigheter. De flesta hade tidigare bara hört negativt om geril-lan genom turkisk propaganda.

– När vi berättade vilka vi var och varför vi arbe-tade i gerillan började människor i byarna få respekt för oss och vi byggde upp ett stöd för arbetet.

– Åren med gerillan var otroligt tuffa och krävde stora uppoffringar. Vi rörde oss hela tiden, kunde aldrig stanna två dagar i sträck på ett ställe, vi vand-rade på nätterna, hade egen utbildning ett par tim-mar varje dag, läste och diskuterade. Vi skickade en spejare i förväg innan vi gick in i en by. Vi frös, hade ont om kläder och det kunde gå flera dagar utan att vi kunde göra upp eld. Vi var hela tiden rädda att bli

upptäckta. Ingen av oss hade valt det sättet att arbeta politiskt om det hade funnits den minsta möjlighet att arbeta öppet och demokratiskt i ett politiskt par-ti. Men den vägen var stängd för oss.

tolv år i Fängelse

Under åren i bergen kunde Yüksel aldrig träffa sin familj, så de var nästan glada när hon blev fängslad. I fängelset kunde de besöka henne, de visste att hon levde.

– Tiden i fängelset följde givna rutiner. Frukost på morgonen, ibland fick vi laga vår egen mat, ibland fick vi äta fängelsets mat. Efter lunch brukade vi läsa och ha politiska diskussioner. På kvällarna hade vi sportaktiviteter. Från början var det tillåtet med böcker, men efterhand blev det strikta regler för att få böcker. För att få nya måste man lämna tillbaka de böcker man fått.

– Vi försökte utbilda oss, utveckla våra poetiska sidor. Ett par gånger i månaden förekom aktiviteter med kulturinslag. En kväll kom de plötsligt och ro-pade upp våra namn och sa: ni blir frisläppta i mor-gon. Det kom som en total överraskning.

– Under åren jag satt i fängelse började kvinnor i stor skala organisera sig. En demokratisk fri rörelse växte fram och många starka kvinnor anslöt sig. Den turkiska staten och militären är mycket med-vetna om de kurdiska kvinnornas styrka. De försö-ker därför ständigt hitta skäl att arrestera kvinnor för att krossa kvinnorörelsen.

Frisläppt tacK vare lagändring

När Yüksel Baran 2004 blev frisläppt kom hon efter tolv år ut till en helt ny värld. Staden Diyarbakir hade förvandlats till en ganska modern och mycket större stad. I fängelset hade hon varit avskärmad från den

9

Jag var tvek-

sam inför om

jag skulle

klara en

sådan utma-

ning men blev

övertalad

och vald.

tekniska utvecklingen och vant sig vid fängelsets strikta regler.

– Frisläppningen kom så plötsligt, en lagändring 2004 gjorde att ett 60-tal kvinnor utan förvarning skulle anpassa sig till livet utanför fängelset. Jag kunde varken hantera pengar, mobiltelefoner eller datorer. När jag anpassat mig litet fick jag ett upp-drag inom det civila samhället att arbeta med de tvångsförflyttade människorna. De hade fått lida mycket under det kurdiska upproret. Efter en tid började jag också med politiskt arbete.

– Inför kommunalvalet 2009 diskuterade vi mycket inom kvinnorörelsen om vilka som var

lämpliga kandidater. Många kvinnor kom till mig och bad mig kandidera som borgmästare i Baglar. Jag var tveksam inför om jag skulle klara en sådan utmaning men blev övertalad och vald.

Yüksel Baran visste att Baglar hade stora pro-blem, där levde många som var tvångsförflyttade från de nedbrända byarna, fattiga, arbetslösa, med låg utbildning. Ja, där fanns alla slags problem. Men hon antog utmaningen.

– Allt var nytt i början, men jag lärde mig. Vi ar-betar med kvinnogrupper, vi arbetar på att skapa en lokalpolitik där människor är involverade. Skolklas-serna har ofta 60 – 70 barn, det vill vi ändra. Arbets-

˝

10

lösa ungdomar driver omkring, det måste vi hitta lösningar på. Många barn säljer sig på gatan, det måste vi göra något åt. Det är en stor press på mig att skapa nya jobb. Staten måste ställa upp på ett helt annat sätt än de gör idag. Kommunen har knappa resurser.

MaKt att påverKa

– Partiet har förändrats sedan massor med kvin-nor anslutit sig. Det finns en särskild valbered-ning för att hitta kvinnor till olika poster. Kvin-nor har fått en reell makt trots att patriarkala strukturer finns kvar.

– Fullmäktige i Baglar har 38 ledamöter, varav vårt parti har 29. Vi har tio kvinnor och de andra partierna har två kvinnor. Alltså totalt tolv kvin-nor och 26 män. Bland tjänstemännen i kom-munen är de flesta män, de har varit anställda sedan 1994 och det tar tid att ändra attityderna hos dem. Jag planerar att ordna en utbildning för personalen om jämställdhet.

Makten är ett medel för oss att skapa ett nytt samhälle. Vi har kommit till makten för att för-verkliga en djup lokal demokrati där människor är delaktiga. Invånarna är mycket öppna, de vill vara med om de bara får möjlighet.

MaKten är ett medel för oss för att skapa ett

nytt samhälle. Vi har kommit till makten för att

förverkliga en djup lokal demokrati där män-

niskor är delaktiga", menar Yüksel Baran.

11

När jag kandiderade till borgmästare i Baglar kommun, sade vi under valrörelsen att vi kvinnor bör välja andra kvinnor för att lösa kvinnors frågor. Folk anklagade mig då för att enbart vilja jobba med kvinnofrågor.

Vi grundade Kardelen kvinnocentrum 2005 för att erbjuda psykologiskt och juridiskt stöd, samt hälsovård och utbildning för kvinnor. Enligt en undersökning hade 31 procent av kvinnorna i Baglar utsatts för våld. Men vi måste ta siffrorna försiktigt, om vi med våld också menar ekonomiskt, psykiskt och sexuellt våld skulle siffran öka.

En annan undersökning har kartlagt 30 fall av självmord och hedersmord. Alla självmord föregicks av våld och hot om våld. Bakomliggande faktorer var också ålder (många av offren var i tonåren) religion, sociala motsättningar, fattigdom, påtvingad flyttning, hot från make och släktingar, misstro mot offentliga institutioner.

Yurdusev Özökmenler,

före detta borgmästare i Baglar kommun, BDP

Citat från boken Feminism och Demokrati

˝

12

vi är öppet disKriMinerade av regeringen, men har lärt oss att vi ändå kan utträtta mycket,

säger Leyla Güven som blev vald till borgmästare i staden Adana 2004.

13

Leyla utstrålar erfarenhet, handlingskraft och självförtroende. Hon är öppen, fri-språkig och rolig. Hon har fått en uppgift och den ska hon genomföra. Det politiska

arbetet går före hennes privata liv. Hon har trotsat familjen och en konservativ omgivning i Konya och gått sin egen väg. Hon är en av många kurder som är uppvuxen i mellersta Anatolien, i byar runt staden Konya.

– Sköt om kommunen, jag kommer snart till-baka, sa hon när hon som nyvald borgmästare i Viranshehir togs av polisen i december 2009.

Tillsammans med flera andra borgmästare, kommunalpolitiker, människorättsaktivister och aktivister arresterades hon anklagad för terrorism. DTP, se sid 41, segrade i kommunalvalen våren 2009 och många kommuner fick kurdiska borgmästare. I Viranshehir, en mycket konservativ kommun med 110 000 invånare, möttes Leylas kandidatur som kvinnlig borgmästare med stor skepsis och stort motstånd.

Runt år 2000 började modiga kurdiska kvinnors politiska arbete ge resultat. Fler och fler blev med-vetna om att de måste föra en egen kamp för att för-ändra sin ställning både i partiet och i samhället. Kvinnorna inom det kurdiska partiet satsade stort på att organisera sig.

Leyla Güven är en av dessa kvinnor. Efter många års slit fick hon nu respekt för sitt arbete i partiet. Hennes familj, som tidigare motarbetat henne, på-verkades och flera blev politiskt aktiva. De sa inte längre: gå inte till partiet. De sa istället: var bara för-siktig. Att arbeta i partiet innebär stora risker. Leyla har suttit i fängelse i flera omgångar, även hennes dotter satt i fängelse några år.

lYdde Man och svärFöräldrar. Leyla Güven är idag 46 år. När hon var 16 blev hon bortgift med sin ku-sin och flyttade till Tyskland, där hans familj bodde. Svärföräldrarna hindrade henne från att gå i skolan, de ansåg det var helt onödigt att hon skulle utbilda sig. Efter fem år återvände hon med sin man till Tur-

Från att vara en politiskt omedveten flicka som 16 år gammal blev bortgift har hon vuxit till en självförsörjande småbarnsmamma och så

småningom politisk aktivist och borgmästare.

Leyla Güven har klarat det omöjLIGa

14

kiet, då med två små barn. Hon ville inte tillbaka, hon insåg att hennes barn inte hade någon framtid i byn de skulle flytta till. Men hon hade ingen talan, det vara bara att packa och återvända.

– Under åren i Tyskland lärde jag känna turkiska vänstermänniskor och kom underfund med att jag som kvinna inte hade något värde i Turkiet. Vän-stern fokuserade enbart på klassperspektivet. Jag var då varken medveten om att jag var kurd eller att kurderna var ett förtryckt folk.

Tyskland erbjöd alla som återvände till Turkiet en summa pengar, men Leylas mans pengar tog slut efter en tid och han bestämde sig för att flytta utom-lands igen. Denna gång till Schweiz.

– Efter återflytten började jag ifrågasätta de tra-ditionella familjemönstren. Livet i byn var tråkigt för mig som hade vant mig vid att träffa politiskt

tänkande människor. Här tvingades jag bo med mina svärföräldrar och hade ingen möjlighet att ens träffa mina egna föräldrar.

För att få stanna i Schweiz måste Leylas man gifta sig med en kvinna där. Så Leyla skilde sig och skickade beviset till sin man som gifte om sig. Han skulle enligt deras överenskommelse skilja sig efter fem år när han fått uppehållstillstånd och hämta fa-miljen från Turkiet. Så blev det inte, han blev föräls-kad i en turkisk kvinna och då bestämde sig Leyla för att separera på allvar och bryta kontakten med sin man helt.

vändpunKt eFter FlYtt till KonYa . Leyla var vid den här tidpunkten 30 år och flyttade från byn till staden Konya med sina två barn. Hon fick pengar från sin man i sex månader, sen fick hon

Många Kvinnor lever fortfarande på traditionellt sätt, precis som Leyla gjorde som ung.

15

klara sig bäst hon kunde. Hennes familj fick ta hand om henne och barnen, men hon började också söka arbete. Hon gick till det kurdiska partiet HADEP och sa att hon ville jobba för partiet. Det väckte viss förvåning, det var ovanligt att kvinnor jobbade. Det var nu Leyla på allvar blev medveten om att hon var kurd. Hon började reflektera över hur hon blivit be-handlad som barn i en turkisk skola, hur hon hos läkaren fick vänta tills alla andra fått hjälp, trots att hon beställt tid.

– Tiden i Konya blev en vändpunkt. Jag började ifrågasätta hur jag blev bemött och tog strid med turkar som behandlade oss illa.

– Jag hade aldrig varit riktigt fattig, i min barn-domsby med ungefär 200 hushåll var alla kurder. Vi livnärde oss på boskapsskötsel och jordbruk. På somrarna var vi i bergen där livsvillkoren var gan-

ska svåra, utan vatten och el. På vintrarna i byn hade vi det bra. Byn hade en grundskola men för att läsa vidare måste man åka långt bort till någon stad och det fick jag inte. Det var först i Konya som jag konfronterades med det turkiska samhället.

FicK jobb trots brist på utbildning. Som kvinna med enbart grundskoleutbildning var det svårt att få jobb. Hennes föräldrar tyckte att hon skulle skicka barnen till Schweiz och själv komma tillbaka till byn, de kunde inte försörja henne i läng-den. Men Leyla var envis, hon ville försörja sig och fortsätta sitt arbete i partiet.

– Genom en väninna fick jag veta att en firma i Istanbul sökte enkätarbetare. Jag sökte, reste till Is-tanbul, blev intervjuad och fick jobbet. De tog för givet att jag uppföljde villkoren och hade gymnasie-

en tvådagars planeringsKonFerens hölls i Van juli 2009 med alla BDP:s kvinnliga borgmäs-

tare och deras kvinnliga medhjälpare.

16

examen. Jag sa ja till allt utan att ens veta vad en en-kät var.

– Väl hemma försökte jag sätta mig in i vad job-bet innebar, fattade ingenting, gick då till partiet och bad några unga studenter hjälpa mig. Jag lärde mig hur jag skulle göra och började så småningom tjäna pengar på arbetet. Jag jobbade från tidigt till sent, enkätarbetet plus partiarbetet. Jag var så envis och fylld av energi och lyckades klara livet som en-sam kvinna. Jag kunde försörja mig och mina barn.

– Under denna tid, i mitten av 90-talet, var för-trycket mot kurderna extremt hårt. Det hände att vi även i Konya blev arresterade och om jag var anhål-len två dagar innebar det att jag fick jobba dubbelt för att komma ikapp med jobbet när jag blev fri-släppt. Jag hade också massor av uppdrag i partiet, men polisen visste inte att jag var politiskt aktiv.

– År 1996 firade vi för första gången 8 mars i Konya, berättar Leyla. Efter några år fick jag upp-drag från mitt parti. Jag organiserade partiarbetet i flera områden kring Adana, Van och städerna där-omkring. Det var under den här tiden som jag och många med mig insåg att kvinnors frigörelse krävde en egen kamp.

Firman i Istanbul ville ge Leyla en sjukförsäk-ring och behövde alla hennes dokument, bland an-nat hennes betyg. Hon tänkte då, att nu är det kört, men chefen ringde och sa: ”Hur kommer det sig att du lyckas så bra trots att du har så låg utbildning? Du jobbar till och med bättre än de som har univer-sitetsutbildning.”

– Jag fick behålla jobbet och fortsatte under fem

år fram till 1999 både med enkätarbetet och politi-ken. Då var det allmänna val, jag kandiderade till riksdagen på HADEPs lista i Konya.

lYcKades tacK vare sin envishet. Länge försökte Leylas familj få henne att sluta arbeta po-litiskt, men hennes bror som bodde i Danmark och jobbade som psykolog stöttade henne. ”Låt Leyla vara ifred”, sa han. Han hade varit aktiv i turkiska vänstern och suttit i turkiskt fängelse i flera år innan han flyttade till Danmark.

Hennes barn hade hunnit bli vuxna och gjorde sina egna val. Hennes son flyttade till Schweiz med-an hennes dotter stannade kvar och fortsatte att ar-beta politiskt, gifte sig och flyttade till Istanbul.

I valet 2004 blev Leyla Güven vald till borgmäs-tare i Adana. Många tvivlade på det kurdiska partiet och hennes förmåga att förändra något. Men både hon och andra kvinnor som blivit valda till borg-mästare var fast beslutna att lyckas, trots att de kon-sekvent motarbetades av staten.

– Vi var öppet diskriminerade av regeringen och de olika departementen, men vi lärde oss att vi ändå kunde uträtta mycket. Till skillnad från turkiska borgmästare tvingades vi bli oerhört uppfinnings-rika och sökte bland annat pengar från internatio-nella fonder.

Leyla sitter i november 2010 när detta skrivs fort-farande i fängelse utan rättegång, anklagad för ter-rorism.

Det är oklart när och om hon kan återvända till sin kommun.

”Vi var öppet diskriminerade av regeringen och de olika departementen, men vi lärde oss att vi ändå kunde uträtta mycket.”

17

det KurdisKa saM

hället har en starkt patriarkal prägel. De senaste 30 årens politiska utveckling har dock lett till att även kvinnor med klassiska traditionella roller har blivit politiskt aktiva.

johan alm

För aFiFe Mintas tog livet en nY vändning när en gerillagrupp kom till byn där hon bodde.

Det var första gången hon stod ansikte mot ansikte med den kurdiska kampen.

19

Hennes händer bär spår av allt jord-bruksarbete hon utförde som barn. Hon talar ett rakt och starkt språk och vägrar att prata något annat än kurdiska. Hen-

nes kurdiska är välutvecklad och vacker med inslag av starka ord som unga män vanligtvis använder.

För drygt 10 år sedan torterades Afife Mintas så svårt att hon inte kunde röra sig på en hel månad. Hon har så många traumatiska händelser bakom sig att hon kommit till en punkt där hon struntar i vad folk tycker. Från att vara en liten byflicka som ägdes av familjen är hon nu en kvinna med starkt självför-troende som har ansvar för BDP:s kvinnoverksam-het i hela Amed (Diyarbakir). Sakligt och utan själv-ömkan berättar hon om alla övergrepp hon utsatts för.

Hennes bröder och pappa hade under många år arbetat i den kurdiska motståndsrörelsen, även under valet våren 2009.

Afife pendlade under många år mellan sin hemby och staden Amed. Överallt var hon bevakad och tra-

kasserad, i Amed av polisen, i byn av den turkiska militären. Någon gång under 1997 när hon var i Amed knackade polisen på i den lägenhet hon be-fann sig. Oftast kom de mitt i natten. Men inte den-na gång.

– När jag kikade ut genom titthålet såg jag att po-lisen hade tagit min bror och insåg att de letade efter mig. Jag lyckades ta mig ut genom en lufttrumma och tog mig in i en lägenhet på första våningen. Där satt en kvinna med två barn och jag förklarade att jag måste gömma mig. På toaletten har lampan gått sönder så jag gömmer mig bakom toalettdörren.

Både hon och grannarna hör hur polisen torterar hennes bror i flera timmar i hans lägenhet, genom trapphuset hörs hans skrik. Polisen letar vidare i huset och frågar efter henne. Den lilla pojken som finns i lägenheten är jätterädd och när polisen slår honom kan han inte hålla tyst.

– Titta på toan, säger han till slut.I flera timmar blir Afife slagen, tvingas att klä av

sig, blir förolämpad och hotad. Polisen torterar även

afifes kamp fortsätterAfife är en överlevare.

Alla de fasanfulla erfarenheter hon fått under sitt 32-åriga liv har lämnat spår i hennes ansikte som är blekt men mycket bestämt.

20

de andra som finns där och förstör allt i lägenheten. Till slut lämnar de Afife på gatan. Hela kroppen är full av svarta märken.

– Kanske var det min mammas och pappas bö-ner som gjorde att jag överlevde, säger Afife.

bortlovad redan soM barn

Afife växte upp i byn Kozluk tillsammans med tre systrar och fyra bröder. Hennes föräldrar ägde jord, de odlade tobak och hade boskap. Familjens liv växlade mellan bergen och byn. Eftersom Afife var yngsta barnet tvingades hon inte hålla på så mycket med hushållsarbete. Hon brukade ta hand om små-boskap och hjälpa till med andra sysslor ute.

Det bodde ungefär 30 hushåll i byn, men på som-rarna kom folk från andra byar och städer för att ar-beta på tobaksodlingarna. Då fördubblades befolk-ningen .

Afife hade aldrig varit utanför sin hemby förrän hon var 16 år. Det fanns ingen skola i byn, ingen tv, en familj hade en radio. Ganska få kunde läsa och skriva och alla talade kurdiska. Ingen kunde turkis-ka. Enligt gammal tradition brukade man i byn gifta bort döttrar tidigt. Redan när Afife föddes lovade hennes pappa bort henne.

bestäMde sig För att KäMpa eMot

– Jag hatade min kusin som var utsedd att bli min man, jag försökte undvika honom, men han gick all-tid emot mig och sa att jag var hans. En annan yngre kusin stöttade mig, konstigt nog gjorde inte de an-dra kvinnorna i familjen det.

– Min barndom tog slut redan när jag var sju, alla talade om att jag tillhörde min kusin. Det var ett beslut utan återvändo, inte ens min mamma kunde ändra på det.

Mina systrar blev bortgifta när jag var väldigt liten. Min äldsta syster rövades bort av sin framtida man när hon bara var ett barn. Hon hade ett helvete, han slog henne för minsta irritation. Jag började tänka och jag bestämde mig för att göra annorlunda. Var-för skulle andra bestämma över mitt liv? Det före-kom inte att flickor ifrågasatte att bli bortgifta, vi visste inte om något annat.

Afifes familj var litet modernare än andra i byn, hon behövde aldrig bära schal och hon fick prata även med män som kom på besök. Hennes bröder var sociala och toleranta och gav Afife stöd. Hon kunde röra sig fritt och prata med andra.

– Men även om jag hade större frihet än andra flickor var min barndom bitter. Jag tänkte många gånger på att kasta mig i floden för att komma un-dan beslutet att gifta mig. Samtidigt tänkte jag att om jag dör ändras ingenting. Jag måste kämpa emot.

världen KoM till bYn

– Jag var runt 13 år när vi började bli medvetna om världen utanför byn. 1989 såg jag för första gången ett flygplan. Krigsflygplan började flyga över oss och allt oftare kom militärer till byn. De förvandlade vår by till en militärstation. Militärer och byvakter gjorde livet mycket svårt.

– År 1990 kom en gerillagrupp till byn. Bland dem fanns en flicka, hon tittade noga på alla flickor i byn och när hon tittade på mig såg hon att jag var annorlunda. Det blev en vändpunkt för mig, det var första gången som jag stod ansikte mot ansikte med den kurdiska kampen.

– Livet för min familj blev allt svårare. Mina bröder var alla aktiva i den kurdiska rörelsen, både pappa och bröderna blev bortförda och torterade gång på gång. Min pappa kom flera gånger vand-

21

en traditionell ugn för brödbak i Kurdistan.

22göran larsson

rande tillbaka från tortyr i Amed med sönderslagna och blodiga fotsulor, smutsig och med krossade ben i kroppen. Andra bybor blev rädda och vände oss ryggen. Det blev jag som tog över mycket av arbetet, jag hade lärt mig köra traktor redan som barn och jag bestämde mig för att vi inte skulle knäckas.

Samtidigt upprepades kravet att jag måste gifta mig med min kusin. Men när min farbrors äldre son blev dödad behövde familjen fler kvinnor för hus-hållsarbetet och man bestämde sig för att leta efter en annan tjej till min kusin.

avundsjuKa och rädsla

När byvakterna såg att Afife tog över jordbruksarbe-tet och att familjen kunde fortsätta att fungera trots all tortyr och förföljelse blev hon måltavla.

– De ville förstöra vår familj. De var avundsjuka på att vi var relativt välbeställda, brukade ha gäster och hade ganska stor harmoni i familjen. De försök-te på olika sätt skambelägga oss.

Under den här tiden blev Leyla Zana som första kurdiska kurdiska kvinna vald till riksdagsledamot. Tillsammans med henne valdes sju kurdiska män. Afifes bror befann sig i Diyarbakir och fick fram ny-heter till byn.

Allt det påverkade Afife och hon blev mer och mer övertygad om att hon också var tvungen att göra någonting. Efter den fasansfulla händelsen då hennes bror brutalt torterades i sin egen lägen-het insåg hon att hon inte hade något val. En fredlig kvinnodemonstration då hon såg kvinnor och barn misshandlas av polisen bidrog också. Hon kontak-tade både kvinnoförbundet och ungdomsförbundet

och sa att de som snabbast kunde ge henne utbild-ning skulle hon jobba för. Det blev kvinnoförbun-det.

Att arbeta för HADEP:s kvinnoorganisation i slutet av nittitalet var mycket farligt.

–Vi var igenkända av polisen och trakasserades ständigt. Jag var hela tiden rädd. En sen kväll när jag var på väg till en stadsdel för att träffa kvinnor märkte jag att en bil körde bakom mig. Plötsligt kän-de jag en snara om halsen och någon höll för mina ögon.

Misshandlades av polisen

Det var en regnig kväll och Afife släpades baklänges på den våta marken och knuffades in i bilen. I bi-len fanns fyra poliser, men hon såg inte deras an-sikten eftersom de hela tiden höll för hennes ögon. De slog henne, drog snaran så att hon nästan kväv-des, stoppade pistolen i hennes mun och krävde att hon skulle sluta jobba för partiet. Poliserna använde hennes händer för att röra deras könsorgan så att de skulle få utlösning. Efter några timmar kastade de ut henne på gatan och körde iväg.

– Jag vet inte hur de här poliserna ser ut, men jag vet att de och andra poliser som gjort liknande övergrepp på kvinnor går fria på Diyarbakirs gator. Händelsen har satt djupa spår, rädslan kommer att följa mig hela livet. Jag kan inte låta någon man röra mina händer, jag tvättar händerna så fort jag kom-mer i kontakt med andra män.

Att arbeta för kurdernas rättigheter innebär ännu år 2010 att alltid vara rädd för övergrepp, men att samtidigt tvingas vara orädd.

23göran larsson

Kampen mot samhällets sexism är högsta prioritet för den kurdiska kvinnorörelsen. Det handlar om att kämpa mot den förtryckande staten, auktoriteterna och de män som har makten i samhället. Vi tror att internationella institutioner och kampmetoder framtagna av kvinnor är enda sättet att samarbeta.

Selma Söker, Demokratiska fria kvinnorörelsenCitat från boken Feminism och Demokrati

reMziYe saYgin arbetar i en tvättstuga i Diyarbakir.

25

Den insikten har gjort henne uthållig och modig. Livet är en kamp för överlevnad för henne och hennes barn. Hela hennes liv ända sedan hon föddes har präglats

av kampen för livet. – Så länge det finns en gerilla i bergen blir det

aldrig fred, säger Remziye Saygin. Gerillan måste få återvända, vi kurder måste få samma rättigheter som andra.

När turkisk militär brände 4000 kurdiska byar flydde mängder av människor till städerna. Flera hundra tusen kom till Diyarbakir. Den fattiga sta-den skulle ta hand om alla flyende. Tvättstugor bör-jade byggas i början av år 2000 för de fattiga, mesta-dels flyktingar från de brända byarna. De byggdes för dem som inte hade varmt vatten, som inte hade tvättmaskiner och som var för fattiga för att köpa tvättmedel.

Remziye Saygin arbetar sedan några år i en tvätt-stuga i sin stadsdel Shehitlik. Sammanlagt 1 300 hushåll står på tvättstugans lista och varje dag läm-

nar 120 hushåll in tvätt. Även män lämnar tvätt, men de får inte komma in i lokalen som är fredat område för kvinnor och även fungerar som kurs-lokal. Där ordnas läs- och skrivkurser, datakurser, sykurser, kurser om barn, kvinnohälsa mm och bar-nen får läxhjälp.

– Tack vare kampen har vi kommit ett steg när-mare frihet, men vi har gjort och gör stora uppoff-ringar. Hundratusentals människor har hamnat i samma svåra situation som jag gjort. Vi är många ensamstående kvinnor med barn som har mycket svårt att försörja oss.

präglad av KaMpen.

Remziye Saygin var sju år gammal och äldst av fyra syskon när hennes pappa dog i en trafikolycka. 16 år gammal blev hon på traditionellt sätt bortgift med en kusin till hennes pappa. När pappan dog tog farbrodern över pappans företag och tog hand om familjen. När farbrodern blev anhållen och dödad under tortyr 1993 blev även Remziyes man tvungen

Gerillan måste få återvända

Döden har varit och är ständigt närvarande i Remziye Saygins liv. Hon vet vilka enorma offer den kurdiska frihetskampen kräver men ifrågasätter inte att den är värd vartenda offer. Hon inser att hon och

andra kurder som vill leva ett anständigt liv inte har något val.

26

tvätt

stugorna

i Diyarbakir

har blivit

mycket mer

än tvättstugor.

Det är fredat

område

för kvinnor,

där det ord-

nas kurser av

många slag

och barnen

får läxhjälp.

27

att gömma sig. Några år senare var han tvungen att ge sig upp i bergen och ansluta sig till gerillan, han kunde inte hålla sig undan i Diyarbakir längre. Då började det verkligt svåra livet för Remziye.

– När min farbror dog tog hans söner över åkeriet men de klarade inte av det. Hur skulle jag försörja mina barn? Familjen kunde inte hjälpa mig så jag började arbeta i olika kök, städa hemma hos folk och sedan kom jag till tvättstugan. I tvättstugan har jag lärt mig att läsa och skriva litet. Jag har aldrig gått i skolan, släkten ville skicka mig till skolan men jag ville inte och de tvingade mig inte.

– Innan min man försvann bodde jag tillsam-mans med mina svärföräldrar. När svärfar dog 1999 blev jag ensam med min svärmor som var mycket grym mot mig. Hon slog mig och försökte tvinga mig att vara hemma, men jag lyssnade inte på henne.

– För mig var rörelsen och mitt arbete där livs-viktigt.

ensaM Med sju barn

– Sex månader efter det att min man försvann föddes tvillingarna. Det var 1998. Jag hade nu sju barn att ta hand om. Mina bröder försökte hjälpa mig och en faster kom med litet mat. Trots alla svårigheter lycka-des jag försörja oss och samtidigt vara politiskt aktiv i rörelsen.

Remziye besökte sin man i bergen vid två tillfäl-len, men 2004 fick hon veta att han hade blivit dödad ett år tidigare. Han hade kämpat i den iranska delen av Kurdistan.

– Allt fler i familjen flydde utomlands. Både mina bröder och kusiner flyttade. Det var omöjligt för dem att stanna. Min mans familj anklagar mig och min döda man för att vi orsakat svårigheterna för famil-jen på grund av vårt politiska arbete.

– Vår familj kom ursprungligen från en liten kommun nära Bingöl som hette Genc. När min pap-pa och farbror levde, tillbringade vi tre-fyra månader där varje år, men under 1990-talet brände militären ner vår by, så vi kunde inte fortsätta att fara dit.

en dotter i gerillan

Remziye har fem döttrar och två söner. En av sönerna har flytt till Schweiz, en dotter har gått under jorden och arbetar i befrielserörelsen.

– Jag försökte hindra henne, hon hade tagit stu-denten och förberedde sig för universitetet, men en dag var hon försvunnen, hon svarade inte på mobilen och när hon SMS-ade sin farbror förstod vi att hon gått upp i bergen.”Glöm inte mig” skrev hon. Hon hade arbetat mycket i ungdomsrörelsen så jag hade befarat att hon skulle ansluta sig till gerillan.

Mina andra barn deltar i demonstrationer och en del aktiviteter men jag tillåter inte att de ger sina liv till rörelsen. Det räcker att jag förlorat två barn.

inte liKa rädda

– Jag hoppas på fred och på att mina barn kan kom-ma hem. Vi har nått en liten bit i rätt riktning. Vi är inte längre lika rädda, även om människor fortfaran-de arresteras och torteras. Tidigare gömde vi undan kassetter med kurdisk musik om militären kom. Det gör vi inte längre. Men det fattas mycket.

– Mitt liv har alltid handlat om att överleva och jag kommer säkert att göra det i framtiden också, även om jag förlorar lägenheten och arbetet. Den dag mina barn flyttar kommer säkert min mans släkting-ar vilja ha tillbaka lägenheten jag bor i. Vart jag tar vägen då vet jag inte, men jag vet att om jag ensam klarat av att försörja sju barn kommer jag också att klara mig i framtiden, vad som än händer.

28

”det räcKer inte Med att sörja, vi måste arbeta för fred tillsammans, säger Dilsa Özgen.

29

F örst när hennes barn blev politiskt aktiva öppnades hennes ögon. Hon förlorade två söner och sin man. Livet förändrades helt och hon drogs med i rörelsen. Förtvivlan

över att hennes barn mördats blandas med stolthet över deras mod. Hon känner också empati och med-lidande med de turkiska mödrar vars söner tvingas göra militärtjänsten i de kurdiska områdena och förlora livet där.

Ttillsammans med tre andra kurdiska kvinnor som alla förlorat barn grundade Dilşa Özgen Freds-mödrarna.

vita schalar

– Det räcker inte att sörja sina förlorade barn, me-nar de, man måste stödja varandra och samtidigt arbeta för fred. Enligt kurdisk tradition slutar två stridande grupper att slåss om en kvinna kastar sin vita schal mellan dem. Därför använder de den vita schalen som symbol för fred.

Vid årsskiftet 2003-2004 gick fredsmödrarna till

Ankara för att möta alla partigrupper. De lämnade vita schalar och förklarade sin önskan att varken kurdiska eller turkiska ungdomar ska behöva dö.

Dilşa Özgen är idag runt 70 år. Hon växte upp i en typisk kurdisk familj. De levde på jordbruk och boskapsskötsel, bodde i byn under vintern och uppe i bergen på sommaren. Som barn hjälpte hon tidigt till med arbetet, hon gick aldrig i skolan för det fanns ingen skola i byn. Och tanken att flickor skulle gå i skola fanns inte. När hon var femton blev hon bortgift och sitt första barn födde hon som 17-åring.

– Vi hade det ganska bra i byn. Och i min nya familj som gift hade jag det också bra. Min man var en bra man, jag älskade honom och hans familj var snäll. Som alla kurdiska kvinnor i byarna fick jag arbeta hårt men jag var uppskattad av min mans fa-milj, berättar Dilşa Özgen.

Hon fick sex barn, tre döttrar och tre söner. Alla utom den äldsta flickan fick gå i skolan, pojkarna och den yngsta flickan tog studenten. Hon började sedan arbeta som lärare i byarna runt hembyn. En

Fredsmödrarna kräver att de unga ska få levaNär Dilsa Özgen växte upp på 30- och 40-talen i en liten by hörde hon historier om kurder som blivit mördade av turkarna. Men livet utanför

den kurdiska byn var okänt. Kanske alla rykten bara var påhitt!

30

vi fick inte ens se våra söners lik, vi fick inte begrava dom.̋

31

av pojkarna började studera vid universitetet i Di-yarbakir och en arbetade som revisor.

– I mitten av 1980-talet kom pojkarna i kontakt med politiskt aktiva ungdomar. Först förstod jag inte vad de läste och diskuterade, jag trodde de äg-nade sig åt sina studier eller läste romaner, men ef-ter en tid förstod jag att de dragits in i den väpnade kampen. Och en dag berättade min yngste son att han bestämt sig för att börja kämpa för kurdernas rättigheter.

sjuK av oro

När alla tre sönerna blev politiska aktiva blev Dilşa Özgen sjuk av oro. Och det dröjde inte länge förrän familjen blev trakasserad av militären. De kom ofta till byn och hotade familjen till livet. De krävde att få veta var sönerna höll till, men det hade Dilşa Öz-gen ingen aning om. Militären sökte igenom hem-met, trakasserade familjen, satte eld på deras hus både i byn och i bergen. Livet blev allt svårare.

Äldsta sonen blev dödad i Istanbul där han an-svarade för den kurdiska organisationen. Det blev sammanstötningar med militären och de blev ned-

skjutna när de försökte fly från den taxibil de suttit i. Det hände 1993. Trakasserierna mot familjen fort-satte, familjen var stämplad som terrorister av den turkiska staten. Det året bombades deras hus, allt var nu nerbränt och boskapen dog. Familjen blev tvungen att flytta till Diyarbakir.

Under de åren försvann många människor och kom aldrig tillbaka. Många vänner försvann, några visste man blev dödade, men andra har aldrig åter-funnits. Sedan 1997 har Dilşa Özgen inte sett sin man. Han bara försvann en dag. Hon fick veta senare att han dödats. 1999 dör även den yngsta sonen. Den gerillagrupp han befann sig i attackerades med ke-miska vapen när militären inte lyckades bekämpa dem på andra sätt.

– Vi fick inte ens se våra söners lik, vi fick inte begrava dom, berättar Dilşa Özgen.

Mellanpojken blev fängslad 1992 men blev fri-släppt 2004. Då gifte han sig och fick en son och bor idag i Diyarbakir. Med honom och hans familj lever idag Dilşa Özgen.

Byn där hon levde är nerbränd och hon har aldrig kunnat återvända dit.

not

Genom Abdulkadir Aygan vet Dilşa att hennes man döda des av Jitem, den fruktade hemliga polisen som hade en tortyr-kammare i fängelset i Diyarbakir.

Abdulkadir Aygan arbetade i den militära organisationen JITEM – Gendarmeriets underrättelsetjänst och har medver-kat till att hundratals kurder spårlöst försvunnit och dödats. Han hoppade senare av, beviljades asyl och bor numera i Sverige.

32

Istanbul

Ankara

Batman

Van

SirnakSiirtDiyarbakir

Mardin

Mus

Bitlis

Hakkari

BingölMalatya

K. Maras

G. Antep

ErzurumAgri

Igdir

Kars

Ardahan

IzmirVansjön

Medelhavet

Svarta Havet

Syrien Irak

Iran

Georgien

Ryssland

Turkiet

Cypern

Bulgarien

Rumänien

Grekland

Armenien

33

Istanbul

Ankara

Batman

Van

SirnakSiirtDiyarbakir

Mardin

Mus

Bitlis

Hakkari

BingölMalatya

K. Maras

G. Antep

ErzurumAgri

Igdir

Kars

Ardahan

IzmirVansjön

Medelhavet

Svarta Havet

Syrien Irak

Iran

Georgien

Ryssland

Turkiet

Cypern

Bulgarien

Rumänien

Grekland

Armenien

Den röda linjen

symboliserar

Kurdistan.

34

hasanKeYF är en stad med ovärderliga kulturskatter. Dess historia sträcker sig bakåt till 7 500 år för

vår tidsberäkning. Staden med sina grottor, där människor brukade bo, begravningsplatser och mos-

kéer är byggd vid floden Tigris fruktbara dalgångar. Här har nio olika civilisationer levt. Den turkiska

staten planerar ett dammbygge som kommer att lägga Hasankeyf under vatten.

35

Kurdistan är ett stort landområde, idag delat på fyra länder (se kartan på sidorna 32–33). Den samlade kurdiska befolk-ningen utgör mellan 30 och 35 miljoner

människor. Det sägs att det bodde kurder i området redan för 4000 år sedan, då med ett eget språk och en egen religion som heter Zoroastrism.

På 600-talet e. Kr. då araberna erövrade området övergick kurderna till islam. De levde i små ganska självständiga furstendömen mellan två stora impe-rier, Osmanska riket och Persien. De behövde till exempel inte betala skatt till Osmanska riket. Först i och med Osmanska rikets nedgång började för-trycket av kurderna. Man ville inordna kurderna i im-periets militära apparat, vilket resulterade i flera upp-ror under senare hälften av 1800-talet. Idén med ett självständigt Kurdistan började vid denna tid slå rot.

Vid första världskrigets slut var det Osmanska imperiet i totalt sönderfall. Den 10 augusti 1920 undertecknades fredsöverenskommelsen i Sévres. Tanken var att erbjuda kurderna en lokal autonomi under turkiskt styre och inom ett år skulle kurderna få fullständig självständighet genom beslut av Na-tionernas Förbund. Detta fördrag tillämpades dock aldrig.

Turkiets ledare Mustafa Kemal Atatürk lycka-des övertala kurderna att stödja honom mot greker, armenier och de allierades arméer. Han anspelade på deras muslimska identitet och lovade jämlikhet med turkiska folket. Men när Lausanne-fördraget (avtal mellan stormakterna efter första världskriget) undertecknades den 23 juli 1923 nämndes varken Kurdistan eller kurdernas rättigheter. Kurderna blev grundlurade av Turkiets ledare.

kurder i fyra länder

På följande sidor berättar vi om kurderna som folk och om deras livsförhållanden genom tiderna. Vi berättar om kvinnornas roll i det

gamla samhället och vad som blev deras drivkraft att ta del av det politiska livet och därmed påverka framtiden.

36

till vansjöns stränder söker sig många för rekreation och vila.

37

Mustafa Kemal Atatürk drev igenom sin politik för att skapa en turkisk stat, där alla var turkar och inga an-dra folkslag erkändes. Religionens

makt över människor skulle brytas och socialistiska idéer stoppas. Fackföreningar förbjöds och ett enda parti var tillåtet.

Dagligen fängslas människor i Turkiet anklagade för terrorism. De som fängslas är människorättsak-tivister, borgmästare, parlamentariker, kommun-fullmäktigeledamöter, kvinnorättsaktivister, barn, ja alla som på något sätt protesterar mot ett odemo-kratiskt system och mot förtryck av kurder.

2010 sitter hundratals människor fängslade utan datum för rättegång. Samtidigt pratar den turkiska regeringen om en lösning av den kurdiska frågan. I de kurdiska områdena finns inte en enda familj som inte förlorat barn eller nära släktingar. Tusentals människor har förlorat sina hem när militären på nittiotalet brände ner och bombade kurdiska byar i sina försök att utrota gerillan.

Människor från de brända byarna har förlorat allt, de flesta bor i fattiga områden i Diyarbakir, Istanbul eller andra stora städer.

började organisera sigKurderna började organisera sig i en rad politiska organisationer under 1890-talet. Föreningen för kurdiskt samarbete och framåtskridande bildades 1908 och kurdiska studenter bildade en politisk för-ening vid namn ”Hévî” (Hoppet).

År 1919 bildades den första kvinnoorganisa-tionen ”Teali Nisvan-i Kurdi” eller med ett annat namn ”Kürt Kadinlari Teali Cemiyeti” ”Föreningen för främjande av kurdiska kvinnor”. Man arbetade för att hjälpa fattiga familjer, skydda och utbilda för-äldralösa barn, utbilda kurdiska kvinnor, bidra till att organisera och förena kurder som en nation samt bevara den kurdiska identiteten.

År 1923 skapades Kurdistans Befrielseorganisa-tion ”Azadî”. Man gjorde flera misslyckade uppror. Resultatet blev avrättningar och massmord av kur-

kurdernai turkiet

Rätten att få tala kurdiska, rätten att få behålla sin identitet som kurd är vad kampen i den kurdiska delen av Turkiet handlar om och har

handlat om sedan Atatürk skapade det moderna Turkiet 1923.

38

der. Kurdernas existens förnekades helt. Massde-portationer, folkmord, arresteringar och avrättning-ar hörde till vardagen under enpartistatsperioden 1923 – 1946.

År 1927 etablerades ett kurdiskt parti vid namn ”Khoybûn”(självständighet) med ett fritt Kurdistan som huvudmål.

1946 infördes ett flerpartisystem. Förtrycket mot kurderna avtog till viss del. Med hjälp av det nya val-systemet kunde kurderna utnyttja sin rösträtt och utöva visst politiskt inflytande. 1960 tog militären över makten genom en kupp. Premiärministern av-rättades och många kurder arresterades.

tvingades till väpnad kampDet turkiska arbetarpartiet (Turkiye isci Partisi) organiserade under 60-talet både turkiska vänster-människor och kurder som stred för kurdernas rättigheter. Både turkiska och kurdiska unga män-niskor avrättades nu på lösa grunder enbart för att de tillhörde vänstern och stred för politiska och mänskliga rättigheter. Den turkiska vänstern kros-sades och många flydde från Turkiet.

I samband med en allmän amnesti 1975 tömdes fängelserna. Flera kurdiska föreningar och under-jordiska kurdiska partier/ rörelser växte fram. Kur-diska tidningar och tidskrifter började publiceras, ofta i smyg.

Den 12 september 1980 tog militären återigen makten. Det blev enligt lag förbjudet att prata kur-diska. Tiotusentals människor dömdes till långa fängelsestraff.

Åter förde turkiska staten en destruktiv och våldsam politik mot kurderna. I den kurdiska de-len av landet som kallas östra och sydöstra Turkiet

utlyste man undantagstillstånd. Hundratals kurder dödades under tortyr och försvann spårlöst.

Kurdiska Arbetarpartiet – PKK som bildades 1978 under ledning av Abdullah Öcalan – började omorganisera sig och startade en väpnad kamp mot den turkiska staten 1984. Inom loppet av ett par år anslöt sig allt fler till gerillan och PKK fick stöd bland befolkningen som en befrielserörelse.

odemokratisk lagstiftningDen turkiska lagstiftningen har konstruerats så att den medvetet hindrar olika folkgrupper att få sina rättigheter.

Parlamentets tioprocentspärr hindrar partier som företräder olika folkgrupper, som till exempel kurderna, att komma in i parlamentet.

Paragraf 301, som hindrar medborgare ”att krän-ka turkiskheten” kan i princip innebära vad som helst och har använts för att godtyckligt kunna arres tera vänstermänniskor och kurder.

Antiterrorlagarna, som bland annat använts för att arrestera en mängd kurdiska barn som kastat sten mot militären, är ett annat odemokratiskt in-slag i den turkiska lagstiftningen.

Om kurderna ska få sina politiska och demokra-tiska rättigheter måste lagstiftningen ändras så att alla som bor i Turkiet omfattas av ett demokratiskt system.

förbjudet språkKurdiska språket är ett indoeuropeiskt språk med fyra dialekter, kurmanji, sorani, zazaki och feyli. Kurmanji talas mestadels i turkiska och syriska Kurdistan samt i en del av irakiska och iranska Kur-distan. Zazaki talas i turkiska Kurdistan. Sorani i

39

Tiotusentals människor dömdes till långa fängelsestraff. Det fördes en destruk tiv och våldsam politik mot kurderna.

Fängelset i Diyarbakir. ˝iranska och irakiska Kurdistan och feyli i irakiska Kurdistan.

Kurder i Turkiet har ända till 2000-talet definie-rats som ”bergsturkar” och deras språkliga, kultu-rella och politiska rättigheter har förnekats.

Än idag saknar kurderna sina rättigheter som en folkgrupp i Turkiet. Kurdiska språket som har varit förbjudet under nittio år får fortfarande inte användas i offentliga sammanhang. För trettio år sedan kunde man inte ens nämna ordet kurd, idag talar även turkiska politiker om ”det kurdiska pro-blemet”. Det blodiga upproret och kurdernas envisa motstånd har lett till att turkiska politiska partier och internationella organ inte kan negligera för-trycket av kurderna och den odemokratiska lagstift-ningen i Turkiet.

Regeringen har beslutat om kurdiska sändningar i statliga TV-kanaler (TRT6), men sändningarna är hårt reglerade och kontrollerade. Det går att köpa böcker på kurdiska, åtminstone i Istanbul, men att

använda kurdiska på ett öppet politiskt möte är inte möjligt, inte heller att använda kurdiskan i skolorna.

Att tala kurdiska i offentliga sammanhang är ett lagbrott. Man gör motstånd mot den rådande ord-ningen.

40

kvinnorna

Under 1990-talet anslöt sig massvis med kvinnliga studenter och flickor från landsbygden till gerillarörelsen. De bör-jade ifrågasätta den rådande samhälls-

ordningen och det etniska förtrycket. De ifrågasatte också det patriarkala systemet och dess avspegling i den politiska rörelsen.

Idéer om könsroller började diskuteras och ge-nusperspektivet började slå rot bland ledande kvin-nor både inom det prokurdiska partiet DEHAP och bland kvinnliga gerillasoldater.

Kurdiska kvinnor förvandlades från ”de som styrdes av” till ”de som är med och styr” den kur-diska politiska rörelsen.

bryskt uppvaknandeUnder perioden 1980 – 2010, när militären brände ner 4 000 tusen kurdiska byar, dödade eller beslag-tog hundratusentals boskap och satte eld på skogar och träd, vaknade kvinnorna. Kåkstäder började växa ut kring kurdiska städer som Diyarbakir, Van, Batman eller turkiska städer som Istanbul, Ankara, Izmir och Mersin. Fattigdom och social misär blev följden. Detta krig, som den turkiska staten bedrev mot kurderna, fick kvinnor i Kurdistan att bli poli-tiskt aktiva.

I början var kvinnorna liksom en reservkraft

som skulle solidarisera sig med sina män, söner, pappor och i vissa fall med sina medsystrar. De stod utanför fängelseportarna och fick stryk av militä-ren, de hungerstrejkade för sina spårlöst försvunna anhöriga, de höjde sin röst genom protester mot mi-litären och polisen på gator och torg. Reglerna vid dessa militärfängelser krävde att de antingen måste tala turkiska eller vara helt tysta under besöket. Under 1980-talet skolades kvinnorna hårdhänt in i poli tiken.

Kriget, tvångsförflyttningarna, allt fysiskt och psykiskt våld, alla förödmjukelser och trauman led-de till att antalet självmord bland kurdiska kvinnor ökade men också till att fler kurdiska kvinnor blev politiskt medvetna.

kvinnor tar äntligen platsÅr 2010 är kurdiska kvinnor äntligen synliga i po-litiken. De är borgmästare i 22 kommuner, tio kur-diska kvinnor sitter i parlamentet och 200 är valda ombud i kommun- och landstingsfullmäktige. Det är en sensationell utveckling. Kvinnor som tidigare levde i patriarkala klansamhällen, ofta i avlägsna byar där de aldrig kom i kontakt med det turkiska samhället deltar idag i det politiska livet. Frihets-kampen har varit omvälvande och förändrat livet för många.

41

parti med många namn Eftersom turkiska staten kontinuer-ligt förbjuder de kurdiska partierna arbetar man med ”dubbla” organi-sationer. Ett parti finns i reserv och tar snabbt över när det gamla för-bjuds. Samma parti alltså men un-der ständigt nya namn

HEP = Halkın Emek Partisi (Folkets Arbetsparti)

DEP = Demokrasi Partisi (Demokratiska Partiet)

HADEP = Halkın Demokrasi Partisi (Folkets Demokratiska Parti)

DEHAP = Demokratik Halk Partisi (Demokratiska Folkpartiet)

DTP = Demokratik toplum Partisi (Demokratiska Samhällspartiet)

BDP = Barış ve Demokrasi Partisi (Fred och Demokrati Partiet)

I turkiska medier framställs det kurdiska samhäl-let som ”efterblivet”, präglat av hedersvåld, okun-nighet och brist på utveckling. Så gott som aldrig berättar man att kurdiska kvinnor idag, genom sitt parti BDP, är representerade i de politiska försam-lingarna på alla nivåer i långt större omfattning än kvinnor i övriga turkiska partier.

Som jämförelse kan nämnas att i alla Turkiets 3225 kommuner fanns bara arton kvinnliga borg-mästare under perioden 2005 – 2009. Nio av dessa arton kvinnor det vill säga 50 procent kom från DTP. Som enda parti i Turkiet tillämpar BDP kvo-tering. Minst 40 procent ska vara kvinnor i alla par-lamentariska församlingar och i alla partiets styrel-ser. De kurdiska kvinnorna är unika.

första kurdiska kvinnan i riksdagen Vid det allmänna valet 20 oktober 1991 ingick HEP i valteknisk samverkan med ett turkiskt parti. Kur-diska parlamentariker valdes in. Leyla Zana blir då den första kurdiska kvinnan i riksdagen.

När hon avlägger ed vid talarstolen säger hon att hon avger denna ed för turkiska och kurdiska fol-kens systerskap. Många i plenisalen protesterar hög-ljutt. Leyla Zana får inte ta sin plats i salen förrän hon upprepar eden korrekt enligt parlamentslagen.

gata

i Van.

▲

42

När Leyla Zana som den första kurdiska kvinnan valdes in i parlamentet 1992 var det en sensationell nyhet. Leyla Zana har blivit en symbol för många kurdiska

kvinnor som kämpar med politiska uppdrag på oli-ka nivåer. Vänstern representerades under 60-talet av Behice Boran, för övrigt har kvinnorna tidigare varit osynliga i det turkiska parlamentet.

Leyla Zana föddes i maj 1961 i Silvan, en kom-mun i Diyarbakirs län. Hennes make Mehdi Zana var borgmästare i Diyarbakir. Han arresterades och dömdes till femton års straff i samband med mili-tärkuppen 1980. Det banade vägen för Leyla Zanas

politiska engagemang. Hon protesterade tillsam-mans med andra kurdiska kvinnor mot tortyr och misshandel av fångar i det ökända militärfängelset i Diyarbakir. Då blev hon själv utsatt för tortyr och fick sitta i fängelset i ett par månader.

År 1994 blev Leyla Zana tillsammans med fyra andra kurdiska riksdagsledamöter arresterade och åtalade för separatism och samröre med PKK. De dömdes till 15 års fängelse.

Hon frisläpptes 2004 bland annat efter interna-tionella påtryckningar.

Hon har återigen dömts till tio års fängelse men är fri i väntan på högsta domstolens beslut.

Leyla Zana– förebild för kvinnor

43

Men i HEP:s partiprogram hade kvinnofrågor en obetydlig plats. Under rubriken Statens och sam-hällets demokratisering kommer underrubriker som handlar om kurdfrågan, mänskliga rättigheter, rättsstaten, miljö- och ekonomi och social politik. Kvinnors rättigheter behandlas under rubriken So-cial politik med några rader.

Den 18 december 1993 utsattes partihögkvarteret i Ankara för ett bombattentat. Det väcktes åtal mot DEP som i sin tur bojkottade kommunalvalet 25 fe-bruari 1994. Den 2 mars 1994 sattes Leyla Zana till-sammans med sju andra kurdiska parlamentariker i fängelse och dömdes till 15 års fängelsestraff. Den 16 juni 1994 förbjöd konstitutionsdomstolen DEP.

tre kvinnor borgmästare 1995Vid det allmänna valet 1995 fick HADEP 4,7 procent men kunde inte komma in i riksdagen på grund av tio-procentspärren. Strax efteråt åtalade Konsti-tutionsdomstolen HADEP. Vid kommunalvalet 9 april 1999 fick HADEP majoriteten i 37 kommu-ner. Tre kvinnor blev borgmästare. Vid allmänna valet på samma dag fick HADEP 34 mandat i riks-dagen, fortfarande för litet för att komma in i riks-dagen.

Kvinnoorganisationer började bildas på lokal nivå. Från 1997 koordineras detta arbete på central nivå inom partiet.

kvinnor formulerar sigI samband med stadgeändringar vid partiets kon-gress år 2000 tillkom en paragraf om kvinnors och ungdomars organisering i stadgarna. Ett tillägg till

stadgan ”positiv diskriminering” är ytterligare ett steg framåt. På alla poster och i alla uppdrag i partiet ska en fjärdedel vara kvinnor.

I HADEP:s partiprogram får kvinnofrågor be-handlas under rubriken Demokratisering i stället för att som tidigare vara en marginell fråga under rub-riken Social politik.

Vid DEHAP:s kongress 2003 lyckades kvinnorna få igenom radikala formuleringar i partiprogram-met. Man höjde andelen kvinnor till 35 procent. Kvinnors frigörelse blev en viktig del i arbetet mot en demokratisk samhällsomvandling. I partipro-grammet formulerade man tre huvudmotsättningar på systemnivå världen över:

En handfull kapitalägare utnyttjar majoriteten av världens rikedomar som ett utsugningsmedel gentemot resten av mänskligheten

Kampen mellan könen är en del av det patriarka-la systemet. Denna motsättning har nått sin kulmen i och med den globala kapitalismen och den nya världsordningens dominans världen över.

Motsättningen mellan natur och människa är ett resultat av makthavarnas obegränsade girighet och konsumtionskulturens överlägsenhet.

nio kvinnor borgmästare 2004Vid kommunalvalet 28 mars 2004 fick DEHAP majo riteten i 56 kommuner och nio kvinnor blev borgmästare.

forts. från sid 41

▲

44

I alla kommuner brottas borgmästarna med sto-ra problem. Både borgmästare och kommun-fullmäktigeledamöter förföljs ständigt. De åtalas för att ha pratat kurdiska på fel plats, att

ha uttryckt sig på ett sätt som kan tolkas som om de stödjer terrorism, översatt nyårshälsningar till kur-diska eller till andra minoritetsspråk och liknande absurda anklagelser.

Som kurdisk kvinna i politiken måste du stän-digt infinna dig till rättegångar, som kan ställas in utan förvarning. Du måste via advokater förbereda försvar för kommande rättegångar. Du lever stän-digt med vetskapen att vilken sekund som helst, vid vilken tid på dygnet som helst kan det stå en polis utanför dörren och arrestera dig.

Då vet du inte om du kommer att släppas nästa dag eller om du kommer att sitta ett eller flera år i väntan på rättegång.

staten motarbetar all utvecklingI Turkiet finns inte något kommunalt självstyre av samma modell som i Sverige. Kommunerna är ex-tremt beroende av pengar från staten, vilket gör arbetet mycket svårt för alla borgmästare. I de kur-

diska områdena motarbetar staten konsekvent alla försök till utveckling.

Yuksel Baran i Baglars kommun måste lösa livs-situationen för 150 000 flyktingar som kommit till kommunen från brända byar. Dessa människor le-ver under extremt svåra förhållanden. De tvingades lämna sina byar utan några som helst personliga ägodelar. Kommunen har över 5o procents arbets-löshet och kan inte erbjuda människor arbete. Ändå bygger man upp verksamhet där kvinnor får lära sig läsa, där kvinnor som utsatts för våld får stöd, där barnen får stöd osv.

Överallt är arbetslösheten extremt stor. Den tur-kiska staten har i princip inte investerat någonting i de kurdiska delarna av landet. De stora EU-projek-ten administreras från Ankara, som systematiskt diskriminerar de kurdiska kommunerna.

maktmed förhinder

45

dökh – demokratiskt fria kvinnorörelsenDÖKH är en paraplyorganisation för kurdiska kvinnor. Flera kurdiska kvinnoföreningar, kurdiska kvinnoakademin, BDP:s kvinnoorganisation sam-las under DÖKH. De är kvinnor inom denna rörelse som genom sina basorganisationer beslutar och no-minerar kvinnor vid kommunal-, landstings- och riksdagsval. Nomineringsprocessen börjar med att valberedningen inom DÖKH beslutar om i vilka kommuner som enbart kvinnliga kandidater får no-mineras.

Vid senaste valet beslutade valberedningen att sexton kommuner skulle nominera enbart kvinn-liga kandidater. Femton av dessa sexton kommuner fick kvinnor som borgmästare. Man gjorde på sam-ma sätt i valet av kandidater till landstinget.

DÖKH beslutade att under tre dagar med början på 8 mars 2010 proklamera Diyarbakir som kvinno-stad. Alla kommuner i Diyarbakir respekterade be-slutet och deltog i evenemanget.

selisär en kvinnorättslig organisation som bildades 2002 i Diyarbakir och senare också bildats i andra kur-diska städer. SELIS har kanaler till jurister, advoka-ter, läkare, psykologer och pedagoger som kan möta kvinnornas olika behov av rättshjälp.

epidemär ett Center för kvinnors utbildning och psykolo-gisk rådgivning.

dikasumär ett Center för forskning om kvinnors sociala, psykologiska, juridiska och ekonomiska problem.

kardelen kadin eviär en organisation som bekämpar våld mot kvinnor, arbetar med hedersrelaterade problem, ger juridisk, social och ekonomisk rådgivning, ordnar yrkeskur-ser, läxstöd till unga tjejer, förberedelsekurser inför högskoleprovet mm.

organisationer som utbildar, forskar och stöttar

▲

46

kvinnorådKvinnorådet är en kommitté inom Diyarbakir Agenda 21 Stadsråd. Kvinnorådet är ett nätverk för kvinnoorganisationer, föreningar, kvinnobibliotek och kooperativ (NGO:s) i Diyarbakir. De samord-nar kvinnors föreningsliv i staden. Liknande råd finns även i andra kurdiska städer. De arbetar med:

• Att ordna läs- och skrivarkurser för föräldrar som är analfabeter och därmed främja läsning.

• Att ordna läs- och skrivarkurser i kurdiska och engelska, kurser om hälsa, miljömedvetenhet och datorer.

• Att utbilda och upplysa familjer om våld inom familjen

• Att involvera kvinnor i det aktiva kulturlivet.

• Att stötta kvinnor som blir utsatta för fysiskt och psykiskt våld såväl inom familjen som i övriga sam-hället.

• Att ge kurser i feminism, jämställdhet och del-tagande demokrati.

• Att anordna yrkeskurser för kvinnor.

en tYpisK gata i gamla staden i Diyarbakir.

Många barn bidrar till familjförsörjningen

genom att arbeta. Vissa av barnen hoppar

av från skolan för att arbeta medan andra

både går i skolan och arbetar.

Fem kvinnor berättar om hur de vaknade och blev medvetna om det förtryck kurderna i Turkiet lever under. För kvinnorna var förtrycket dubbelt, de levde i ett traditionellt patriarkaliskt samhälle som i sin tur förtrycks av den turkiska staten.

Fler och fler började engagera sig politiskt. De organiserade sig och efter många års kamp har de fått viss makt. De har förlorat barn, syskon, föräldrar och vänner men fortsätter envist att arbeta för ett mänskligare liv. ”Vi kan inte bara sörja, vi måste arbeta för fred tillsammans”, säger Dilsha Özgen en av kvinnorna du möter i detta häfte.

Ann-Margarethe Livh, Naile Aras och Shirvan Nuray Sarikaya har besökt Kurdistan många gånger. De har intervjuat kvinnor, deltagit i möten och samlat fakta kring de kurdiska kvinnornas livsvillkor. De hoppas med detta häfte att f ler ska få upp ögonen för och reagera mot den turkiska statens behandling av kurder och andra som arbetar för mänskliga rättigheter i Turkiet.

Ann-Margarethe Livh

Shirvan Nuray Sarikaya

Naile Aras


Ann-Margarethe LivhNaile ArasShirvan Nuray Sarikaya