1
Av: Vera Ericson von Bahr Handledare: Simon Sorgenfrei Södertörns högskola | Institutionen för historia och samtidsstudier Kandidatuppsats 15 hp Religionsvetenskap | Höstterminen 2016
Halv måne, heligt krig Radikalisering av muslimska krigsfångar i Halbmondlager under första världskriget – en arkivstudie
2
Abstract This essay tells the story of the German POW-camp Halbmondlager (eng. Crescent Moon
Camp), and explores why the leadership’s goal of radicalizing the Muslim POWs was
unsuccessful. Halbmondlager was located in Wünsdorf, an hour away from Berlin, and active
during World War I. Inside the walls of the camp, the goal was to turn the ca. 3000 Muslim
POWs – that had previously fought in the French and English armies – into Jihadists,
prepared to fight in an holy war for Germany against the French-English alliance. In
retrospect, the project was admittedly a failure. In the first part of the essay’s analysis, I give a
description of the camp environment, put together through qualitative text analysis of archive
material collected at the Political Archive at the Foreign Office in Berlin. In the second part of
the analysis, I explore why the radicalization project failed, by analyzing the camp and its
environment through modern relational radicalization theory, and the leadership’s thoughts on
Islam. My conclusion is that the relational radicalization theory exposes more than one reason
as to why the POWs did not become radicalized, but that it is also necessary to keep the then
dominant thoughts of Islam as a religion connected to war in mind to get a full picture of why
the project failed.
Nyckelord: Halbmondlager, radikalisering, radikaliseringsteori, jihad, islam, Osmanska riket, Tyskland, första världskriget, relationellt perspektiv
3
Innehållsförteckning
ABSTRACT.......................................................................................................................................2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING................................................................................................................3
1. INLEDNING..............................................................................................................................4
2. BAKGRUND.............................................................................................................................42.1REVOLUTIONSPROGRAMMET...............................................................................................................52.2TYSKLANDOCHDETOSMANSKARIKET...................................................................................................62.3JIHADSTRATEGIN................................................................................................................................62.4ORIENTALISTENMAXVONOPPENHEIMOCHNFO...................................................................................82.5DETVÅLÄGREN.................................................................................................................................9
3. SYFTEOCHFRÅGESTÄLLNING................................................................................................10
4. DISPOSITION.........................................................................................................................11
5. METODOCHMATERIAL.........................................................................................................115.1MATERIAL......................................................................................................................................12
6. FORSKNINGSLÄGE.................................................................................................................147. TEORI....................................................................................................................................16
7.1BEGREPPETRADIKALISERING..............................................................................................................167.2DENRELATIONELLARADIKALISERINGSTEORIN........................................................................................177.3DEFEMARENORNA..........................................................................................................................18
8. ANALYS.................................................................................................................................208.1INSTRUKTIONERNA...........................................................................................................................208.1.1VARDAGEN..................................................................................................................................218.1.2UNDERVISNINGEN.........................................................................................................................248.1.3DENSKRIFTLIGAPROPAGANDAN......................................................................................................268.1.4MOSKÉN.....................................................................................................................................288.1.5DENGODABEHANDLINGEN............................................................................................................298.1.6INFÖRAVFÄRD.............................................................................................................................318.1.7SLUTET.......................................................................................................................................328.2 RADIKALISERINGSSTRATEGINIHALBMONDLAGER...........................................................................338.2.1RADIKALISERINGSTRATEGINURETTRELATIONELLTPERSPEKTIV..............................................................348.2.2DEFEMARENORNAIHALBMONDLAGER............................................................................................358.2.3LEDNINGENSTANKAROMISLAM......................................................................................................39
9. SLUTSATS..............................................................................................................................42
10. KÄLLFÖRTECKNING...........................................................................................................4410.1ARKIVMATERIAL:...........................................................................................................................45
11. APPENDIX.........................................................................................................................47BILDOBJEKTSAMTPERSONREGISTER..........................................................................................................47PERSONREGISTER..................................................................................................................................51
4
1. Inledning Längst ute på Deutsche Bahns tåglinje RE7, en dryg timme utanför Berlin, ligger den lilla
orten Wünsdorf. När jag kliver av tåget är det en kall höstlördag, och staden står nästintill
tom. Det är mitt intresse för islamism och tysk historia som fört mig till platsen. När jag
vandrar längs stadens stora gata möter jag då och då små grupper av människor. De är
flyktingar som flytt från krig och från sådana som i media inte sällan refereras till som
”jihadister”. Plötsligt dyker en gatuskylt upp, med namnet på den väg jag sökt:
Moscheestraße, moskégatan. Det är från Moscheestraße flyktingarna jag passerat är på väg,
därintill ligger det läger som den senaste tiden varit deras hem.
Man kan undra hur det kommer sig att en så liten stad i Tyskland har en gata med ett så
udda namn. Svaret lär inte göra den nyfikne besviken: i närheten av platsen där flyktinglägret
nu brer ut sig, låg för drygt hundra år sedan Tysklands första moské. Under första världskriget
genomfördes ett politiskt propagandaexperiment i Wünsdorf, i hopp om att med islams hjälp
ta hem segern i kriget. Då fanns på Moscheestraße ett helt annat typ av läger än det jag möts
av när jag kommer till Wünsdorf en novemberdag 2016. Då fanns där ett läger där tyskarna
till skillnad från att hjälpa människor som flytt jihadister, själva ville skapa dem. Lägret hette
Halbmondlager.
2. Bakgrund I samband med första världskrigets utbrott upprättades fånglägret Halmbondlager i Wünsdorf
strax utanför Berlin. I Halbmondlager befann sig framförallt muslimska men också hinduiska
män. De hade tidigare stridit i Frankrike respektive Englands arméer, och förväntades byta
sida och kriga för det islam-/hindu-vänliga Tyskland.1 Delvis med hjälp av den armé fångarna
skulle bilda, och det goda budskap tyskarna skickade ut till världens alla muslimer och
hinduer, planerade tyskarna och deras allierade att vinna första världskriget.2 Denna
undersökning kommer att analysera hur Halbmondlager var uppbyggt, hur de muslimer som
bodde i lägret behandlades och hur de förväntades bli jihadister. Men för att förstå vad som
skedde innanför lägrets murar måste man först fråga sig hur det kom sig att tyskarna skapade
en plats där de med hjälp av islam och jihad ville utbilda soldater. För att finna förklaringen
krävs att man blickar ut över ett större sammanhang: den tyska politiken och dess mål under
1 Gussone, Martin. Architectural Jihad: “Halbmondlager” Mosque of Wünsdorf as an Instrument of Propaganda. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),179-222. Leiden University Press, 2016. E-pdf: e-isbn 978 94 0060 233 5. s.180 2 Gussone 2016:182
5
mitten av 1910-talet, som tog en något oväntad vändning i samband med att första
världskriget bröt ut.
Under sommaren 1914 sköts Österrike-Ungerns prins Franz Ferdinand till döds i Sarajevo
av studenten Gavrilo Princip. 3 Princip var del av Svarta Handen, en nationalistisk
organisation som ville att Bosnien skulle vara del av Serbien, och inte som då en provins i
Österrike-Ungern. Kort efter de så kallade ”skotten i Sarajevo” var första världskriget ett
faktum.4 På ena sidan av konflikten, som påverkade hela Europa, stod Ententen, bestående av
Frankrike, England och Ryssland. På andra sidan stod Centralmakterna: Tyskland - som
nyligen framstått som ett hot mot Ententen eftersom landet plötsligt börjat påminna om en
stormakt - Österrike Ungern och det Osmanska riket.5 Att Tyska riket börjat se sig själva som
en stormakt speglades i en utrikespolitik som var avancerad och dynamisk. Tyskland ville nå
världsdominans genom planer och strategier som gick ut på att med hjälp av agenter och
propaganda organisera världens folk och göra dem till spelpjäser.
2.1 Revolutionsprogrammet I sin bok Germany’s Aims in the First World War etablerade forskaren Fritz Fischer
samlingsnamnet ”Revolutionsprogrammet ” för den politik Tyskland förde under kriget.
Revolutionsprogrammet utvecklades enligt Fischer i slutet av 1914 i samband med krigets
utbrott.6 Det gick ut på att med hjälp av tyska diplomater och agenter frammana revolt i stora
delar av världen, över Ryssland och Englands kolonier ändå bort till USA.7 Jennifer Jenkins
beskriver i en artikel planerna som följer:
”They ranged from efforts to organize the Egyptians, Moroccans, Poles, Ukrainians, Finns, Georgians and
Crimean Tatars, to the spinning of intelligence networks extending from the community of Indian
revolutionaries in San Francisco to the office of the Persian revolutionaries in Berlin.”8
3 Huldt, Bo K A. Första världskriget. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/första-världskriget (hämtad 2017-01-08) 4 Skotten i Sarajevo. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/skotten-i-sarajevo (hämtad 2017-01-08) 5 Nationalencyklopedin, första världskriget 6 Jenkins, Jennifer. Fritz Fischer’s ‘Programme for Revolution’: Implications for a Global History of Germany in the First World War. Journal of Contemporary History 48 no 2 (2013): 397-417. Doi: 10.1177/0022009412472713. s.405 7 Jenkins 2013: 398 8 Jenkins 2013: 399
6
Revolutionsprogrammet var komplext och hade många olika delmål, men dess huvudsyfte
förblev detsamma: att kontrollera stora delar av världen och minska Ententens makt genom
revolution hos de folk som bodde i områdena.9 Ett stort delmål – som var avgörande för
projektet Halbmondlager – var den så kallade ”jihad-strategin”.10 För att redogöra för denna
måste jag först förklara bakgrunden till Tysklands relation med det Osmanska riket.
2.2 Tyskland och det Osmanska riket Tysklands samarbete med det Osmanska riket påbörjades redan under slutet av 1800-talet.
Kejsare Wilhelm II (1859-1941) hade störtat den tidigare rikskanslern Bismarcks regering och
beordrat att han själv skulle styra den tyska utrikespolitiken.11 År 1898 förklarade han ”evig
vänskap” till världens muslimer, och enligt många var detta det första steget mot det som
sedan skulle bli den tysk-osmanska pakten.12
Det tyska politiska intresset för vad som pågick i Mellanöstern och Nordafrika växte
under 1800-talets slut då man tyckte sig märka av en spridning av islam i områdena. Högt
uppsatta män på utrikesdepartementet Auswärtiges Amt (AA) i Berlin ansåg då att islam var
en kraft värd att hålla under bevakning, och skickade män till områdena för att rapportera
tillbaka till Berlin.13 Kejsare Wilhelms leding i Tyskland och de styrande i Osmanska riket
räddes för Storbritanniens plötsliga expansion i områden i Mellanöstern, och insåg att en
gemensam pakt sannolikt skulle röna framgång i att stoppa Ententens inflytande. Osmanska
riket blev officiellt en del av Centralmakterna strax efter att kriget börjat, och skulle i
förlängningen visa sig påverka Tysklands utrikespolitik mer än vad man skulle kunnat tro.14
2.3 Jihadstrategin I november 1914 utropade Sultanen Muhammed V Rasid jihad mot Frankrike, Ryssland och
England.15 Idén om ett officiellt förklarande av jihad mot Ententen kom inte från Sultanen
9 Jenkins 2013: 400-403 10 Jenkins 2013 403 11 Nationalencyklopedin, första världskriget 12 Steuer, Kenneth. German Propaganda and POW’s during World War I. I World War I and Propaganda, Troy R.E Paddock (red.), 155-180. Leiden:Koninklijke Brill NV, 2014. s.172 13 Hagen, Gottfried. German Heralds of Holy War: Orientalist and Applied Oriental Studies. Comparative Studies of South Asia, Africa and the Middle East 24:2 (2004):145-162. s.149. 14 Steuer 2014:172 15 Höpp, Gerhard. Muslime in der Mark–Als Kriegsgefangene und Internierte in Wünsdorf und Zossen, 1914-1924. Berlin: das Arabische Buch, 1997. http://d-nb.info/107004461X/34 (hämtad 2017-01-08) s.21.
7
själv, utan hade tvärtom önskats av tyskarna.16 ”Jihadstrategin” var planen att muslimerna
som levde i Ententens kolonier efter utropandet av jihad skulle bli motiverade att i Guds namn
strida mot sina kolonialherrar för det muslimska folkets rätt. Ententens politik, menade de
tyska diplomaterna och de officiella muslimska råd som granskade de tre fatworna17 som
gjorde kriget officiellt, förtryckte och skadade islam och behövde därför elimineras. Det i sig
var nog med teologisk anledning för att legitimera det heliga kriget.18 De tyska diplomaterna
tänkte sig att om Frankrike, England och Ryssland plötsligt var tvungna att hantera kaos i de
koloniserade områdena, skulle de behöva dra sina trupper från Västfronten och skicka dem till
upproren i öst, vilket skulle leda till ett enormt försprång för Tyskland i kriget om Europa.19
Projektet genomfördes således både i politiskt och militärt syfte.20
Många historiker menar att användandet av jihad som en politisk strategi inte var ett tyskt
påhitt utan att det funnits i det Osmanska riket sedan slutet på 1800-talet.21 Det Osmanska
rikets krigsminister Enver Pasha betraktade till exempel kriget mellan Osmanska riket och
Italien i samband med Italiens kolonialisering av Libyen 1911 som ett heligt krig som
utkämpades i Guds namn.22 Tyska orientalister som var på plats för att studera islam och det
Osmanska riket upptäckte jihadstrategin just genom politik som denna, och ville därefter
använda den på ett modifierat sätt mot Ententen.
För att förstå vad tyskarna tänkte om jihad, bör man också ta den dåtida europeiska synen
på islam i beaktande. Forskaren Heather Jones beskriver i en artikel hur rasismen påverkade
krigsfångar i Tyskland under första världskriget. Tyskarna hade blivit uppjagade av
berättelser om de muslimska, franska och ryska soldaterna från kolonierna, som man hört
mördat brutalt och hämningslöst.23 I tyska media beskrevs till exempel att ”barbarhorder”
börjat användas i de engelska trupperna, för att krossa den tyska, kristna civilisationen.24 Man
kan tänka sig att sådana tankeströmningar bidrog till föreställningen att de muslimska
soldaterna skulle vara oerhört effektiva och hämningslösa. Dessutom hade europeiska
16 Rogan, Eugene. Rival jihads: Islam and the Great War in the Middle East, 1914–1918. Journal of the British Academy, no4 (2016): 1-20. Doi:10.5871/jba/004.001. s.1. 17 Utlåtande av en religiös lärd. Fatwa: Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fatwa (hämtad 2017-01-09) 18 Rogan 2016:2-4 19 Rogan 2016:3 20 Jenkins 2013: 402 21 Jenkins 2013: 413 22 Rogan 2016: 3 23 Jones, Heather. Imperial Captivities: Colonial Prisoners of War in Germany and the Ottoman Empire, 1914-1918. I Race, Empire and First World War Writing, Santanu Das (red.), 175, Cambridge: Cambridge University Press, 2011. s.182 24 Höpp 1997:19
8
orientalisters skönlitterära skrifter också påverkat synen på islam. Historiken Eugene Rogan
beskriver i en artikel hur man i europeisk litteratur, till exempel Johan Buchans novell
Greenhantle kunde läsa tolkningar av islam som ”/…/ a fighting creed, and the mullah still
stands in the pulpit with the Koran in one hand and a drawn sword in the other”.25
2.4 Orientalisten Max von Oppenheim och NfO Max von Oppenheim (1860-1946)26 var en av de orientalister som for till områdena i öst för
att bevaka islams spridning. Han skickades till Egypten i slutet av 1800-talet. Oppenheim fick
på plats en idé om hur man kunde använda sig av islam och framför allt jihad som ett politiskt
hemligt vapen mot Ententen.27 I en artikel om de tyska orientalisternas fascination för
Osmanska riket beskriver Gottfried Hagen von Oppenheims uppdrag och vidare upptäckt:
”His original goal of keeping Islam in check was replaced by the goal of instrumentalizing
Islam.”28Efter sina resor återvände von Oppenheim till den tyska maktens korridorer med ett
nytt vapen som han kallade ”Islampolitik.”29
När första världskriget bröt ut skrev von Oppenheim ett dokument som förklarade hur
tysk propaganda skulle användas för att få muslimer att delta i jihad. Texten beskrev detaljerat
hur situationen i varje land med muslimska invånare såg ut och hur man på bästa sätt kunde
påverka muslimerna att gå ut i krig.30 Men samtidigt som man planerade hur man skulle
använda sig av det hemliga vapnet i Osmanska riket, fann tyskarna sig själva med mängder av
krigsfångar i hemlandet. Fångarna var män som stridit för den franska och engelska armén,
och många av dem kom från kolonierna och var muslimer.31 År 1914 skrev von Oppenheim
med anledning av situationen texten ”Användningen av de mohammedanska krigsfångarna”
[Benutzung der Kriegsgefangenen Muhammedaner] där han smidde ytterligare planer för hur
Tyskland kunde använda sig av muslimsk krigskraft.
I dokumentet, som i dagsläget finns bevarat på Auswärtiges Amt i Berlin, föreslog von
Oppenheim, ett användande av krigsfångarna i militärt syfte. Hans plan gick ut på att fångarna
skulle placeras i avskilda läger, där de skulle behandlas så pass väl att de frivilligt skulle byta
sida från sina före detta befälhavare till Tyskland. I två fångläger, som von Oppenheim yrkade
skulle byggas strax utanför Berlin, skulle tysk och islamisk propaganda få fångarna att gå med
25 Rogan 2016:3 26 Höpp 1997:21 27 Hagen 2004:149 28 Hagen 2004:149 29 Rogan 2016: 3 30 Hagen 2004: 150 31 Gussone, 2016:180
9
i det heliga kriget som Sultanen redan förklarat, och i förlängningen bilda en egen armé som
skulle skickas till Konstantinopel redo att slåss mot fienden.32
Man ville genom projektet med de två lägren sprida oro och förvirring till den fransk-
engelska alliansen genom att visa upp en god behandling av muslimerna, och – kanske i
Relvolutionsprogrammets anda – inspirera muslimer som ännu krigade för motståndaren att
byta sida.33 Von Oppenheim hade redan innan krigets utbrott presenterat sina idéer för den
tyske kejsaren Wilhelm II, som ju själv var en känd orientalist.34 Tack vare Kejsarens positiva
inställning blev von Oppenheims tankar verklighet och han lät bilda den inofficiella gruppen
NfO (Nachrichtenstelle für den Orient) tillsatt för att hantera de två fånglägren samt politiken
rörande Osmanska riket.
NfO var stationerad i Berlin på Auswärtiges Amts (Utrikesdepartementet) och bildades
under hösten 1914.35 NfOs medlemmar var alltifrån beresta missionärer till politiskt radikala
män från Egypten och Turkiet.36 Gruppen leddes av Herr Schabinger som tillsammans med
sina kollegor ”/…/ collaborated on organizational and strategic aims, mobilizing
ambassadors, the staffs of Germany’s consular offices and its military attachés, and created
far-flung networks of agents, informants and revolutionaries in Germany.”37 Kort sagt kan
man alltså säga att NfO förutom att vara ansvariga för de två fånglägren hade i uppgift att
genom olika typer av interaktion – officiell såväl som inofficiell – med de kolonialiserade
länderna försvåra tillvaron för Ententen. Främst låg tyskarnas fokus på Brittiska Imperiet, som
i området kring Indien var kejsardöme med över 80 miljoner muslimer.38 NfO började planera
för de läger som von Oppenheim beordrat, och lät under 1914 bygga två fångläger endast
några kilometer från varandra. Lägren hette Halbmondlager (Halvmånelägret) och
Weinberglager (Weinberglägret).
2.5 De två lägren Halbmondlager och Weinberglager stod helt färdiga i början av 1915.39 I lägren var tanken
att krigsfångarna skulle arbeta, delta i undervisning och tränas militärt för den framtida striden
32 PA, AA: R21244 000002-000010 33 Gussone, 2016:182 34 Jenkins 2013: 413 35 Höpp 1997:22 36 Lüdke, Tilman. (Not) Using Political Islam: German Empire and its Failed Propaganda Campaign in the Near and Middle East, 1914–1918 and Beyond. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),71-94. Leiden University Press, 2016. E-pdf: e-isbn 978 94 0060 233 5. s.83 37 Jenkins 2004: 402f 38 Rogan 2016:3 39 Höpp 1997:41
10
mot de tidigare kolonialherrarna. Weinberglager, som också ibland kallades Tartarenlager, låg
i Weinberg i Zossen och var betydligt större än Halbmondlager. I Weinberglager levde som
mest runt 12 000 fångar, de flesta av dem kom från områden i Ryssland.40 Weinberglager
hade egna kommendanter som ofta samarbetade med Halbmondlagers ledning, och precis
som i Halbmondlager hade personalen på plats frekvent kontakt med NfO.41
Halbmondlager är det läger denna undersökning kommer att behandla. Lägret låg i
Wünsdorf, ungefär tio minuter med tåg från Zossen. I Halbmondlager levde som mest runt
4000 fångar, över 3000 av dem var muslimer som kom från områden i Mellanöstern och
Nordafrika. De övriga fångarna var hinduer som stridit för Englands armé.42 Halbmondlager
styrdes av en ledning bestående av militära kommendanter på plats, propagandister som
skickats från Osmanska riket eller NfO, samt NfOs medlemmar.43 Innanför Halbmondlagers
murar försökte ledningen skapa en islamsk värld, med bland annat en moské (den första som
byggdes i Tyskland), en tidning på arabiska, storslagna firanden av muslimska högtider,
föreläsningar av muslimska politiska röster och så vidare. Dokumenten från Halbmondlager
berättar historien om ett projekt som sträckte sig långt utanför den lilla orten en dryg timme
utanför huvudstaden. De vittnar om dåtida tyska tankeströmningar kring den så kallade
”Orienten”, och om en del av ett unikt propagandaprojekt många utanför det tyska
forskningsfältet inte känner till.
3. Syfte och frågeställning Syftet med undersökningen är att mot bakgrund av en skildring av tillvaron i fånglägret
Halbmondlager och med hjälp av modern radikaliseringsteori presentera en analys kring vad
som gick fel i ledningens plan att radikalisera de muslimska krigsfångarna som levde i lägret.
Undersökningen drivs av två frågeställningar, den första av deskriptiv och den andra av
teoretisk karaktär. Den deskriptiva ambitionen är att, utifrån materialet som finns arkiverat
från Halbmondlager, ge en bild av hur delar av de muslimska krigsfångarnas tillvaro såg ut
innanför lägrets murar, vilket är relativt okänt i den svenska akademiska världen.
Den andra delen av undersökningen analyserar det material som presenteras i den
deskriptiva delen i ljuset av relationell radikaliseringsteori. I tidigare studier beskrivs
Halbmondlager ofta som del av ett propagandaprojekt eller den så kallade ”islampolitiken”.
Till skillnad från tidigare forskning har jag valt att fokusera på ledningens
40 Steuer 2014: 173 41 Se arkivmaterialet i filerna R21244-R21262 42 Höpp 1997:44f 43 Gussone 2016:205-208
11
radikaliseringsstrategi och undersöka om man kan urskilja hur den såg ut och vad i den som
gjorde att projektet misslyckades.
Denna uppsats ämnar besvara frågeställningarna:
- Hur såg de muslimska krigsfångarnas tillvaro ut i Halbmondlager, och hur tänkte sig
ledningen att fångarna skulle bli radikaliserade?
- Kan man utifrån modern radikaliseringsteori dra några slutsatser kring varför
ledningens plan gick fel?
4. Disposition Denna uppsats kommer efter de inledande delarna om bakgrund och syfte att innehålla fem
delar. I den första delen redogör jag för den metod jag använt mig av och det arkivmaterial
som utgjort källorna för undersökningen. I den andra delen beskriver jag forskningsläget i
vilket undersökningen är gjord, och i den tredje förklarar jag kort begreppet radikalisering
samt redovisar det teoretiska ramverk som använts i undersökningen. I den fjärde delen följer
analysen som är tvådelad. Det första avsnittet av analysen beskriver tillvaron i
Halbmondlager. I det andra avsnittet analyseras beskrivningen av lägret utifrån teorin som
redovisats, och vidare utifrån de budskap jag återfunnit om den tyska ledningens tankar om
islam. I den sista, femte delen följer till sist undersökningens slutsats.
5. Metod och material Metoden som använts i undersökningen kan övergripande beskrivas som kvalitativ textanalys
av arkivmaterial. Analysens primärkällor är dokument sparade från Halbmondlager, i nuläget
arkiverade på det politiska arkivet (PA) på Auswärtiges Amt (AA) i Berlin.
I arkivforskning är det viktigt att snabbt identifiera ett sätt att hantera och organisera den
data som ska analyseras. Efter en genomgång av texten bör man ta indexsystem eller så
kallade ”nyckelord” till hjälp för att strukturera materialet och få överblick över centrala
argument och företeelser.44 Eftersom inget av materialet som var relevant för min
undersökning fanns digitaliserat, kunde jag inte använda mig av en sökfunktion utan fick
istället ögna texten och utveckla ett eget indexsystem, där jag sökte efter nyckelord som tydde
44 David, Matthew & Sutton, Carole D., Samhällsvetenskaplig metod, Lund: Studentlitteratur, 2016. s.63f.
12
på att dokumentet i fråga handlade om de muslimska krigsfångarna i Halbmondlager.
Nyckelorden var namnet på lägret, personer som var ansvariga för det, etniciteter (indier,
nordafrikaner etc.) och ord som beskrev företeelser som existerade i Halbmondlager men inte
Weinberglager (till exempel moské). Med hjälp av nyckelorden kunde jag göra en snabb
genomgång av materialet och välja ut de dokument som kom att bli primärkällor för min
kvalitativa textanalys.
I den kvalitativa textanalysen bör man hela tiden ställa analytiska frågor till texten för att
urskilja information som är relevant.45 Med detta i åtanke var mitt tillvägagångssätt att
angripa materialet utifrån de frågeställningar jag ämnade besvara, eftersom risken annars
tycktes stor att materialets omfattning skulle leda mig in på sidospår. Under tiden på arkivet
bestämde jag mig också för att strukturera den deskriptiva delen av min analys under
underrubriker. Underrubrikerna fick namn efter företeelser som jag utifrån materialet
uppfattade var av stor vikt i lägret, då de behandlades i många filer (till exempel den skriftliga
propagandan), men också efter intentionen att presentera en helhetsbild av hur ledningen
utformat Halbmondlager, för att därefter kunna analysera sammanställningen av materialet
utifrån min valda teori.
För att genomföra en kvalitativ textanalys bestämde jag mig tidigt för att söka efter och
dela in det jag återfann i textmaterialet i två kategorier: manifesta och latenta budskap. De
manifesta budskapen är de som uttryckligen beskrivs i texten, och de latenta de som kan läsas
mellan raderna. 46 De manifesta budskapen var de som hjälpte mig att få en bild av hur delar
av de muslimska krigsfångarnas vardag i lägret såg ut, till exempel en rapport om fångarnas
arbetsuppgifter eller en beskrivning av hur man firade en högtid. De latenta budskapen
betraktade jag som de som vittnade om tyskarnas inställning och tankegångar kring vad islam
och jihad var, och om vad ledningen trodde skulle få de muslimska krigsfångarna att bli
radikaliserade. Således står de manifesta budskapen huvudsakligen i fokus i den deskriptiva
delen av analysen, medan de latenta huvudsakligen är relevanta för den teoretiskt präglade
delen. De citat som förekommer i analysdelen är alla översatta av mig.
5.1 Material I det Politiska Arkivet på Auswärtiges Amt i Berlin finns en hel del information att hämta om
Halbmondlager. Under rubriken ”Fångläger 1914-1918” ligger arton filer (samlade i faktiska
45 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wängnerud, Lena (red.), Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad, 4., [rev.] uppl., Stockholm:Norstedts juridik, 2012. s.215. 46 Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud 2012:221
13
papperspärmar eller på mikrofilm) á cirka 200-400 dokument, där en stor del av innehållet
kretsar kring fånglägret i Wünsdorf. Det är ett omfattande material, men det bör tilläggas att
en fil kan bestå av ett kvitto eller ett tomt papper med en signatur lika väl som en lång rapport
om stämningen i lägret. Materialet består av maskinskrivna officiella dokument, och en stor
del handskrivna meddelanden, både korta och långa. Den handskrivna texten utgör inte en del
av underlaget för denna undersökning, dels eftersom den ofta visade sig redogöra för
inofficiella kommentarer till den maskinskrivna texten, men också för att det inom tidsramen
för detta projekt hade varit omöjligt att hinna tyda den ofta svårlästa skriften. Jag ämnar dock
återvända till materialet vid senare tillfälle för att då analysera även kommentarer och annat
kringmaterial.
Ungefär en tredjedel av dokumenten i de utvalda filerna behandlar fånglägret
Weinberglager som låg några kilometer bort från Halbmondlager, de dokumenten har inte
analyserats i denna undersökning. De många filer som beskriver de hinduiska fångarnas
tillvaro i Halbmondlager, har jag också varit tvungen att välja bort, eftersom min
undersökning fokuserat på de muslimska fångarnas varande. Det material som presenteras och
analyseras i denna uppsats är alltså endast det maskinskrivna material som beskriver
händelser om och kring de muslimska krigsfångarnas tillvaro i Halbmondlager. Materialet
innefattar allt ifrån rapporter som skickades från lägret varannan vecka, till planerande av
föreläsningar eller beställningar av mat och litteratur.
Två saker är viktiga att poängtera när det gäller de primärkällor som legat till grund för
denna undersökning. För det första bör understrykas att majoriteten av dokumenten som
återfinns på Auswärtiges Amt är skrivna eller åtminstone granskade av tyskar som arbetade
med lägret och att detta naturligtvis betyder att åtminstone delar av skriften mycket väl kan
vara vinklad. Exempelvis behöver rapporterna från besök i lägret – som ofta påvisar de
muslimska fångarnas tacksamhet och kärlek inför Tyskland – inte nödvändigtvis spegla
verkligheten. För Halbmondlagers leding var det nödvändigt att in i det sista upprätthålla en
fasad av att vänligheten gav resultat, även om det är mycket möjligt att fångarna i lägret
vantrivdes. För det andra är materialet som finns bevarat kring Halbmondlager (trots att
mycket försvunnit och förstörts) oerhört omfattande, åtminstone när det ska sammanfattas på
ett utrymme som detta. Det vore felaktigt att låta det vara osagt att den berättelse som
redovisas här är en sammanställd av mig, och att det ur andra vinklar och med fokus på andra
fenomen, finns ofantligt mycket mer att berätta om Halbmondlager.
Den andra delen av material som stod i fokus i undersökningen var moderna studier om
radikalisering och radikaliseringsteorier. Den radikaliseringsteori jag använde mig av var en
14
teoribildning som redovisas i The Dynamics of Radicalization skriven av forskarna Eitan Y.
Alimi, Lorenzo Bosi och Charles Demetriou. För att ge en bakgrund till lägret använde jag
mig också av sekundärkällor, bland annat artiklar av Martin Gussone och Jennifer Jenkins.
6. Forskningsläge Historien om Halbmondlager är inte så välkänd som man kan tro. Själv hörde jag först talas
om lägret i ett radioprogram från Sveriges Radio,47 när jag sedan började söka material om
ämnet blev jag förvånad över bristen på tillgängliga källor. Vad jag kunde se fanns ingen
svensk litteratur där Halbmondlager beskrevs, och inte heller de engelska källorna var helt
enkla att hitta.
Forskningsläget visade sig naturligtvis bredare än vid första anblick, och det finns en del
huvudsakligen tyskspråkig forskning kring Halbmondlager. Gerhard Höpp skrev på 90-talet
bland annat den för området mycket betydelsefulla Muslime in der Mark (1997), som på ett
detaljerat sätt beskriver de två fånglägren utanför Berlin utifrån arkivmaterialet på
Auswärtiges Amt. Höpps texter om de två lägren refereras i modernare artiklar och texter
alltid till som viktiga källor. Martin Gussone, författaren av artikeln ”Architectural Jihad”
(2016), som varit en viktig källa för min bakgrundsredovisning, skriver till exempel i sina
referenser om den historiska bakgrunden om lägren att ” /…/ all research regarding this topic
is beholden to the seminal work of the late Gerhard Höpp.”48
Gerhard Höpps sammanställning av materialet beskriver, precis som min, tillvaron i
Halbmondlager, men fokuserar också på de hinduiska fångarna och det andra lägret,
Weinberglager. Höpp sökte dock aldrig analysera de två fånglägren med inriktning på
ledningens radikaliseringsstrategi, och vad i den som gjorde att projektet misslyckades.
Således lyfter min undersökning materialet i ett nytt ljus, med fokus inte bara på vad som
skedde innanför lägrets murar, utan också på hur ledningen sökte radikalisera de muslimska
fångarna. Höpps text blev tillgänglig för mig först efter att jag gått igenom materialet på
arkivet, och har inte använts som källa för den deskriptiva delen av analysen (där utgörs
källorna endast av arkivmaterial). Däremot har Muslime in der Mark varit viktig bland annat
för bakgrundsavsnittet om NfO, inklusive personregister. Efter Höpps insats har mer tysk
forskning gjort om lägret, men oftast i form av kortare artiklar.
47 Svanelid, Tobias. Vetenskapsradion Historia ¬Halvmånelägret: jihadistskolan i Berlin (radioprogram). Sveriges Radio, 2016 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/712090?programid=407 (hämtad 2017-01-08) 48 Gussone 2016:210
15
På engelska finns också en del studier om Halbmondlager. I New Dehli har Heike Libau
och Ravi Ahujas When the War Began We Heard of Several Kings (2011) givits ut, också den
behandlar fånglägren i Zossen och Wünsdorf. Det övriga engelska material som finns
tillgängligt om Halbmondlager är för det mesta artiklar i böcker om bredare ämnen, till
exempel tyskarnas politik under första världskriget.
Om den tyska politiken under första världskriget, däribland Tysklands användande av
jihad, finns mycket skrivet. Viktig har bland annat Fritz Fischers Germany’s Aims in the First
World War (1961) varit, som på många sätt kom att bli kontroversiell, eftersom att den
innehöll en analys av Tysklands eventuella skuld till första världskrigets utbrott. I kölvattnet
av andra världskriget var den tyska akademiska världen känslig för liknande utläggningar, och
de mängder av andra aspekter som Fischers bok behandlade hamnade i skuggorna. Först nu
har Fischers teorier och kategoriseringar – bland annat det så kallade
”Revolutionsprogrammet”– erkänts.49
Under de senaste åren har allt mer forskning gjorts om Tysklands dåvarande relation till
jihad. Viktig för den delen av forskningen har Tilman Lüdkes Jihad Made in Germany varit,
en avhandling som utkom år 2001 handledd av Eugene Rogan. Rogan har även han skrivit om
det Osmanska riket och dess relation till Tyskland i flera böcker, till exempel The Fall of the
Ottomans (2015), och dessutom författat artikeln (som till en början var en föreläsning)
”Rival Jihads: Islam and the Great War in the Middle East 1914-1918” (2016) om
jihadstrategin. Texten tar kort upp fånglägren Halbmondlager och Weinberglager.
Så sent som år 2016 gav Leiden University Press ut samlingsboken Jihad in World War I,
som Erik Jan Zürcher sammanställt och varit redaktör för. I boken finns ett kapitel skrivet av
Martin Gussone om moskén i Halbmondlager. Det är oftast så man stöter på text om
Halbmondlager; som ett exempel bland flera på tysk jihadpolitik eller propaganda. I skrivande
stund pågår dock en del forskningsprojekt som kommer att resultera i mer detaljerade
beskrivningar av tillvaron i lägret. Doktoranden Larissa Schmid, som arbetar på Zentrum
Moderner Orient (ZmO) i Berlin, skriver sin avhandling om de nordafrikanska fångarnas liv i
lägret. Tack vare hennes expertis har jag hittat källor som annars med stor sannolikhet gått
mig förbi.
Ämnet radikalisering har till skillnad från Halbmondlager varit mycket omskrivet, inte
minst sedan början på 2000-talet. Forskningen har inte alltid varit oproblematisk, och en stor
49 Jenkins 2013:398
16
del av de studier som gjorts har beställts av regeringar och statliga institutioner.50
Perspektiven ur vilka man studerar hur, varför och när radikaliseringsprocesser sätts igång
skiljer sig mycket från varandra. Den teoribildning jag valt att använda mig av i min analys
utgår från ett relationellt och komparativt perspektiv, och möjliggör för en dynamisk studie av
radikaliseringsprocesser. Teoribildningen beskrivs i The Dynamics of Radicalization (2015),
skriven av Eitan Y. Alimi, Lorenzo Bosi och Charles Demetriou och redogörs närmare för i
kommande teoridel.
7. Teori
7.1 Begreppet radikalisering Begreppet radikalisering är laddat, och går att angripa på flera sätt. Genom åren har
radikalisering kommit att få olika innebörd beroende på ur vilket perspektiv forskningen har
genomförts. Arun Kundnani beskriver i sin text ”Radicalization, the Journey of a Concept”
(2012) hur begreppet radikalisering började användas mer frekvent i forskning efter attentaten
mot World Trade Center 2001. Då skrevs de flesta studier om radikalisering i en vilja att
utrota fenomenet, och fokus förflyttades från sociala och politiska omständigheter till
psykologiska och religiösa.51 Radikalisering och terrorism beskrevs som vore det resultatet av
en ond ideologi, som fanns att hämta i religionen, närmare bestämt i islam. Tidigare i
historien hade radikalisering snarare använts för att beskriva politiska grupper som tagit till
våld, inte sällan kopplade till vänsterextremism.52 I början av 1900-talet, när dokumenten från
Halbmondlager författades, var radikalisering inte ett ord på tapeten. Det ord som tyskarna
använde sig av, för att beskriva den sinnesstämning de hoppades försätta de muslimska
krigsfångarna i, var fanatism. De ville att de muslimska krigsfångarna, med hjälp av
ledningens plan – som med dagens terminologi kan betecknas som radikaliseringsstrategi –
skulle bli fanatiska jihadister.
I den relationella teori jag tagit hjälp av för att analysera projektet Halbmondlager
definieras en radikaliseringsprocess som:
50 Kundnani, Arun, 2012. Radicalisation – the Journey of a Concept, i Race and Class. No 54(2) Sage journals online. Doi: 10.1177/0306396812454984, s.3. 51 Kundnani 2012:5 52 Kundnani 2012:5f
17
”/…/en process genom vilken en organisation uppkommen ur en social rörelse, skiftar rådande ickevåldsam
taktik till taktik som innefattar våld, samt den påföljande processen av att bibehålla och möjligtvis intensifiera
det nyligen introducerade våldet”.53
Det är också den definition av radikalisering jag använt mig av i analysen. Radikalisering
(eller fanatism i deras språkbruk) av de muslimska fångarna var det ledningen (det vill säga
de tyska kommendanterna, propagandisterna, NfO) strävade efter. Den våldsinnefattande
taktiken representerades av den faktiska striden mot Ententen, och det ”nyligen introducerade
våldet” av det heliga krig som sedan tidigare utropats av Sultanen. På vilka grunder
Halbmondlager kan betecknas som en rörelse i den bemärkelse Alimi, Bosi och Demetriou
syftar till, diskuteras i kommande analysdel.
Definitionen är passande för undersökningen eftersom den tar avstamp i ett
ursprungstillstånd hos en rörelse som ickevåldsamt. Hade krigsfångarna inte satts i lägret,
hade de flesta av dem – får man anta – inte kommit på tanken att utropa jihad. Av samma
anledning var det för mig också viktigt att välja en definition av begreppet radikalisering som
inte var direkt kopplad till religion. Viljan att radikalisera de muslimska krigsfångarna föddes
trots allt ur en politisk konflikt, även om religionen var det medel ledningen använde för att
försöka få krigsfångarna att bli fanatiska. Att analysera ledningens plan med fokus på
meningssystem inom islam, hade försvårat att studera fallet Halbmondlager i sin kontext.
7.2 Den relationella radikaliseringsteorin Det teoretiska ramverk som den senare delen av analysen tar avstamp i redovisas i boken The
Dynamics of Radicalization. Perspektivet i boken är komparativt och relationellt – Alimi,
Bosi och Demetriou jämför tre radikaliseringsprocesser och studerar likheter och skillnader
för att lyfta gemensamma nämnare hos tre tillsynes mycket olika rörelser och deras ”väg till
bomben”. Det relationella perspektivet utvecklades till en början inom sociologin men har
sedan spridit sig också till andra fält. Det utgår från att nyckeln till att förstå stora delar av
världen ligger i studiet av sociala relationer.54 Det relationella perspektivet tillhandahåller en
passande teori att studera primärmaterialet som ligger till grund för analysen, eftersom det
fokuserar på en rörelses relation till sitt sammanhang. Dokumenten från Halbmondlager
53 Min översättning är något omformulerad, originaldefinitionen lyder: /…/the process through which a social movement organisation (SMO) shifts from predominantly nonviolent tactics of contention to tactics that include violent means, as well as the subsequent process of contention maintaining and possibly intensifying the newly introduced violence.” (Alimi, Demetriou, Bosi 2015:11) 54 Alimi Y. Eitan, Demetriou Charles & Bosi Lorenzo, The Dynamics of Radicalization – a Relational and Comparative Perspective. New York: Oxford university Press, 2015, 25.
18
vittnar om interaktion och relationer mellan komponenter i omgivningen, till exempel mellan
fångarna och den tyska ledningen.
Den relationella radikaliseringsteorin menar att radikalisering är resultatet av processer
som äger rum i ett komplext samspel mellan en rörelse och dess omgivning.55 I samspelet kan
kognitiva, miljöbetingade och relationella processer, eller som forskarna kallar dem,
mekanismer, uppstå och påverka varandra på olika sätt som kan resultera i att en grupp tar till
våld. De relationella mekanismerna är enligt teorin de primära och överlappande, de utgörs av
förändringar i relationer och kopplingar mellan människor och grupper. Radikaliseringsteorin
är dynamisk, och utgår från en mängd stadier och kategoriseringar för att bena ut när och hur
radikalisering uppstår. Utifrån olika såväl externa som interna processer i tre olika fall
analyserar forskarna radikalisering, och kommer fram till att det i fem områden (arenor) kring
och inom en rörelse kan utvecklas relationella mekanismer, som avgör om en grupp blir
radikaliserad.
7.3 De fem arenorna Forskarna delar upp en rörelses samspel med sin kontext i fem arenor, där tillhörande
relationella mekanismer utvecklas, varav de tre första är av störst vikt. Den första arenan rör
en rörelses relation till den politiska omgivningen. Som ett resultat av en förändring i det
politiska klimatet, kan en rörelse exempelvis uppleva att dess intention att framdriva
förändring med hjälp av fredliga medel blir ohållbar.56 Om en rörelse prövar att visa missnöje
genom en ickevåldsam protest och den politiska omgivningen väljer att inte reagera, upplever
dess medlemmar enkelt frustration, och rörelsen kan bli benägen att ta till våld.57
Den andra arenan rör en rörelse och de som agerar med den “på fältet”, det vill säga
statens säkerhetsråd (exempelvis polisen). Om stämningen mellan individer ur rörelsen och
individer ur säkerhetsråden blir upptrappad kan en tävlan om kontroll och makt påbörjas, där
de två parterna reagerar på varandras agerande. Mötet på fältet påverkas inte sällan av
fördomar från båda parter, och individer ur säkerhetsråden agerar ofta i affekt.58 Den
avgörande mekanismen i området, är alltså en process som utmärker sig genom så kallad
”action–counteraction”-dynamik. Arenan är sammankopplad med den arena som rör rörelsen
55 Alimi, Demetriou Bosi 2015:13 56 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:42f 57 Se t.ex Alimi, Bosi, Demetriou 2015:64 58 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:44f
19
och dess politiska omgivning, men är så pass distinkt att den förtjänar att ses som en egen
plattform.59 I den uppeggade stämningen kan rörelsens taktik och strategi förändras.
Den tredje arenan i vilken en relationell mekanism kan utvecklas är den som rör relationer
mellan människor inom en rörelse, eller ibland liknande organisationer om en rörelse
innehåller flera sådana.60 Eftersom att en rörelse består av aktörer med olika åsikter och
värderingar, är det nästintill oundvikligt att röster som förespråkar olika strategier finns i
gruppen. Mekanismen som kan utvecklas är en maktkamp mellan dem. Enligt teorin är det på
denna arena, som tanken på att inte bara gå emot den yttre motståndaren (exempelvis staten)
utan också de som tycker fel inom rörelsen växer fram.61
Förutom de tre beskrivna områdena och processerna beskriver radikaliseringsteorin
ytterligare två arenor och tillhörande mekanismer, som inte alltid finns i
radikaliseringsprocesser, men kan påskynda våld. Den första av mekanismerna utvecklas på
arenan som rör en rörelse och dess relation till allmänheten. Med allmänheten syftar Alimi,
Bosi och Demetriou på tre kategorier utifrån vilka organisationer och rörelser ofta betraktar
sin publik. Den första av dem är potentiella supportrar, den andra potentiella fiender och den
tredje tredje parter, det vill säga människor som – trots att deras åsikter eller ideologi skiljer
sig från rörelsens – av rörelsen betraktas som sådana som skulle gynnas om rörelsens vilja
gick igenom. Mekanismen innebär att rörelsen särskiljer sig från supportrar och tredje parter,
drar sig undan och blir mer sluten. I och med ett särskiljande riskerar en grupp att bli våldsam,
då exempelvis supportrar som är motståndare till våld inte längre kan påverka utvecklingen.62
Den sista arenan som teorin beskriver är den som rör en rörelse och en eventuell
motrörelse, där en process i vilken rörelsens syfte och mening förändras kan äga rum.63 Den
relationella mekanismen kan utvecklas till exempel om en rörelse gör anspråk på någon form
av auktoritet som en motrörelse redan attackerat, och motrörelsen till följd av det blir en aktiv
fiende. Det syfte och de mål som varit en rörelses drivkraft, har då övertagits av en annan
grupp, som vill genomföra samma sak men med andra medel. Då bildas ytterligare en arena
där brukande av våld kan bli aktuellt.64
Ofta är något av det mest vitala hur mekanismerna i de olika arenorna påverkar varandra;
en stark förändring i området mellan rörelsen och det politiska klimatet kring den (arenan
59 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:44 60 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:45 61 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:46 62 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:47 63 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:48 64 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:49
20
mellan organisationen och den politiska omgivningen) kan till exempel leda till en
upptrappning av våld i området mellan människorna i rörelsen och polisen (arenan mellan
rörelsen och statens säkerhetsråd).65 På vilket sätt mekanismerna tar form i arenorna menar
forskarna utgör svaret på gåtan om varför vissa grupper blir politiskt våldsamma medan andra
aldrig blir det.
I analysdelen har jag undersökt huruvida arenorna och de tillhörande avgörande
relationella mekanismerna går att återfinna i Halbmondlager och dess omgivning, och om vi
med hjälp av teorin kan förstå resultatet av tyskarnas jihadprojekt. Men för att kunna
analysera fallet Halbmondlager utifrån teorin krävs först att vi får en bild av vad som
försiggick i lägret. Analysavsnittet nedan inleds med en deskriptiv del, bestående av en utifrån
arkivmaterialet samanställd berättelse om tillvaron i Halbmondlager.
8. Analys
8.1 Instruktionerna I ett gulnat dokument som arkiverats på Auswärtiges Amt kan man under rubriken
”Propagandalägrens instruktioner” läsa utifrån vilka stadgar Halbmondlager och
Weinberglager skulle styras. Där beskrivs att syftet med lägren var att fångarna i
förlängningen skulle användas militant i den så kallade ”Orienten”: muslimerna i Turkiet,
indierna i Indien, och georgierna i Kaukasus. Planen var att människorna i lägren frivilligt
skulle byta sida och strida för Tyskland, och detta skulle åstadkommas genom propaganda.
Under punkt IV i instruktionerna kan man läsa att medlen för propagandan bestod av:
A) Religiös påverkan
B) Råd och undervisning genom samtal och föreläsningar, grupputflykter till
lägeromgivningen, huvudstaden osv.
C) God behandling, kost och klädnad.
Kommendanterna var ansvariga för att utövandet av propagandan gick rätt till. Deras
uppgift var att se till att NfO’s vision om lägren fullföljdes och att inget annat än de order som
gavs skulle få styra behandlingen av muslimerna. Förhoppningen var att fångarna då de
återvände till sina hemländer skulle vara fullbordade tysklandsanhängare, och att lovorden om
Tyskland sakta men säkert med deras hjälp skulle sprida sig över världen. I lägren skulle man
fokusera på att fostra fångarnas tro och moral, och lägga särskilt fokus på egenskaper som
65 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:39
21
ordning och renlighet. Herr Nadolny, författaren av instruktionerna, avslutade med en
uppmaning som i framtiden skulle visa sig avgörande för undersökningar som min. Varannan
vecka skulle kommendanterna skriva rapporter till Berlin, så att NfO kunde följa vad som
pågick i lägret.66 Utan uppdateringarna som skickades till Auswärtiges Amt hade eftervärlden
vetat betydligt mindre om Halbmondlager och det som skedde innanför dess murar.67
8.1.1 Vardagen Trots den stora mängd filer som finns sparade är det inte helt enkelt att föreställa sig hur
vardagen i Halbmondlager såg ut. För att få en bild av hur fångarna levde måste man, som
många gånger när man studerar arkivmaterial, låta ett stort omfång text skapa en bild av det
lilla. Det som går att konstatera utifrån filerna på det Politiska Arkivet är bland annat att
fångarna i lägret utförde sina arbetsuppgifter måndag till torsdag samt lördag.68 Tyskarna var
medvetna om att fredagen är vilodag för många muslimer, och under fredagarna hölls en
särskild gudstjänst i moskén där fångarna deltog.69
Antagligen var arbetet hårt och tog både tid och kraft. En del fångar spenderade dagens
timmar med ”utearbete”, det vill säga lantbruk, medan andra hjälpte till med sysslor i lägret,
som skräddare, städare, hjälpredor i köket och så vidare.70 Propagandisterna yrkade ofta för
att de fångar som arbetade inom lantbruket skulle befrias från sina sysslor och lägga mer tid
på undervisning och militant övning. Det fanns, menade de, tillräckligt stor arbetskraft i det
andra lägret Weinberglager, och Halbmondlagers fångar borde istället för att tröttas ut och
riskera att bli sjuka fokusera på den kommande striden.71 Förutom det vanliga arbetet deltog
muslimerna nämligen periodvis två timmar per dag i ”vapenövningstjänst” där de tränades för
den militära tjänsten.72 Men kommendanterna tycks inte ha hållit med. Fångarna skulle enligt
dem lära sig att de ”ska arbeta lika länge som de tyska fria arbetarna med samma arbete”. 73
Varje dag tjöt en siren från högtalarna i Halbmondlager och de muslimska krigsfångarna
avbröt sina arbetssysslor. Det var signalen på att alla lägrets fångar skulle mötas på uteplatsen
framför moskén för att - som en tysk kommendant beskriver det i ett telegram - ”på ett
militäriskt sätt” förenas i bön. Det var av allra största vikt för tyskarna att fångarna hölls hårt
66PA,AA: R21253: 00183-00185 67 Instruktionerna finns bifogade i appendix: bildobjekt 1. 68PA, AA: R21253: 00183-00185 69 PA, AA: 21250:000005 70 PA, AA: 21250:000225 71 PA, AA: 21250:000224 72 PA, AA: 21250:000003 73 PA, AA: 21261:000259
22
till de religiösa buden om bönen.74 Eftersom att instruktionerna för Halbmondlager också
betonade renlighet byggde man dessutom en badhall där muslimerna kunde värna om sin
hygien.75
De tyskar som arbetade i lägret ansåg att en uppdelning av krigsfångarna sannolikt skulle
röna större framgång i jihadprojektet. Fångarna levde i grupper som valts ut av
kommendanterna, vissa behandlades bättre än andra och de olika grupperna hade särskilda
baracker. I ett dokument från maj 1915 kan man läsa att fångarna efter order av
propagandisten Hadsch Abdulla borde delas upp i tre grupper; ”rena fransoser” (fångar med
frankofila tendenser) som snarast möjligt skulle förflyttas från lägret, ”de villiga att delta i
heligt krig,” och till sist ”de franskfientliga men annars ljumma muslimerna”. I texten
beskrivs hur de redan uttalade ”jihadisterna” skulle favoriseras och utmärkas genom finare
kläder och särskilda emblem, och att de dessutom borde få privat undervisning av vissa av de
högst ansedda propagandisterna. 76 I ett annat dokument kan man dock läsa ytterligare ett
förslag på uppdelningen, som gick ut på att fångarna skulle delas upp endast efter härkomst.77
Under årets kallare månader levde Halbmondlagers fångar i rädsla för att drabbas av
sjukdom. Särskilt var tuberkulosen ett problem, den bröt ut när kylan kom krypande, inte
sällan med dödlig utgång. I en skrift från oktober 1915 kan man läsa att tio araber och arton
indier i Halbmondlager avlidit av sjukdom mellan september och november. Siffrorna
avslöjar en annan del av de muslimska krigsfångarna i Halmbondlagers vardag. Trots att
hinduerna var mer än hälften så få som muslimerna, avled dubbelt så många.78 Att analysera
detta ingående är inte möjligt på det utrymme denna undersökning erbjuder, men siffrorna
skulle kunna tolkas som ett tecken på favorisering av de muslimska krigsfångarna i till
exempel tillgång till varma kläder.
Tecken på att den muslimska delen av Halbmondlager var den som präglade projektet
mest finner man också i många andra företeelser. Under dagen serverades Halbmondlagers
fångar mat, som åtminstone enligt dokumenten, var halalkost.79 Tyskarna ansåg att den mat de
serverade fångarna var ”god nog”, och de vikttabeller som redovisades för NfO i december
1915 visade att de fyrtio fångar som låtits vägas genomsnittligt gått upp fyra kilo sedan den
senaste vägningen.80 Allt eftersom kriget gick tycks det dock som att tillgången till mat blev
74 PA, AA: 21246: 00132- 000134 75 PA, AA: 21252:000235 76 AA, PA: R 21246: 00132- 000134 77 PA,AA:R21245: 000065-000066 78 PA, AA: R21251:000146-000147 79 PA, AA: R21245:000028 80 PA, AA: R21252:000257
23
allt sämre. I ett dokument från 1917 kan man läsa att kostnaden för krigsfångarna inte under
några omständigheter fick överstiga det en ”vanlig” (och man kan anta relativt fattig) tysk
medborgare hade tillgång till. Dokumentet innehåller en lång lista av saker som fångarna inte
skulle serveras i lägret, däribland smör, mjölk, ris, degvaror och kaffe. 81
När tiden för Ramadan kom förberedde man maten till efter solnedgång.82 En del av
tyskarnas propaganda var just att den vardag de skapade för krigsfångarna skulle ge utrymme
för firande av särskilda dagar. Då många fångar enligt skriften i det Politiska Arkivet uttryckt
att de ville hålla fastereglerna, bestämde tyskarna att de skulle gälla för samtliga muslimer,
även de som inte visat intresse för att delta i fastan. Under månaden förbjöds det svåra
kroppsliga arbetet och den religiösa påverkan (undervisningen) flyttades fram till
eftermiddagen. Under Ramadan var moskén öppen alla dagar och kvällar i veckan, alltid med
imamer och tolbas (skriftlärda) tillgängliga.83 För slutfirandet av Ramadan beställde tyskarna
kaffe, cigaretter och sötsaker och ställde till med ”musik, dans och akrobatiska uppträdanden”
så att fångarna kunde roa sig.84 Morgonen efter var det storgudstjänst i moskén. 85
När Bajram-festen firades i lägret for särskilt lärda propagandister till Halbmondlager för
att, som det beskrivs i ett av dokumenten, ”hålla chubta” (festpredikan).86 Ett år slaktade man
fyra får och en oxe, och jihad-bataljonen, alltså de fångar som utropat jihad, gick en parad
längs lägerområdet för att visa upp sig för besökarna.87 Under högtiderna fick lägren extra
bidrag från den osmanska och tyska regeringen för att kunna ordna kring festligheterna. 88
En självklar komponent i livet i Halbmondlager var utan tvekan att frivilligt eller
ofrivilligt ta emot den tyska propagandan. Det viktigaste för att muslimerna skulle byta sida
till Tyskland beskrevs som ”/…/energisk propaganda, framför allt genom predikan om det
heliga kriget och genom påtalad [god] behandling/…/” 89 Propagandan kom till uttryck
framför allt i undervisning och text, vilket jag kommer att gå in på närmare i kommande
avsnitt av analysen. Den bestod av berättelser om islam och jihads betydelse, och av att
framställa Tyskland som islamvänligt och Frankrike tvärtemot, som den stora fienden. Men
tyskarnas vänlighet mot de muslimska krigsfångarna kan ifrågasättas. I Halbmondlager var
fångarna aldrig obevakade, hela tiden spelades deras samtal in av mikrofoner som satts upp i
81 PA, AA: R21262:000006 82 PA, AA: R21250:000002 83 PA, AA: R21250:000003 84 PA, AA: R21250:000219 85 PA, AA: R21250:000219 86 PA, AA: R21250:000105 87 PA, AA:R21252:000027 88 PA, AA: R21250:000126 89 PA, AA: R21244:000128
24
barackerna. I vissa dokument kan man dessutom läsa om hur forskare ville utföra
”psykologiska studier” på fångarna, utan deras kännedom. 90 En professor Mittwoch ville till
exempel genom att studera fångarna få material till sin forskning om ”Nordafrikas muslimska
sekter och deras övningar”.91 Fångarna var, tycks det som, studieobjekt och del av ett projekt
som skulle ge Tyskland den stora vinsten.
8.1.2 Undervisningen Viss del av undervisningen som hölls i Halbmondlager var centrerad kring ämnen som språk
och samhällsvetenskap. I en rapport beskrivs den marockanska lektorn Bel Arbi och den
syriske läraren Sadiks arbetssysslor; de var ansvariga för att lära ut bland annat arabiska,
geografi och historia.92 I juni 1915 började man dessutom lära ut tyska till små grupper
krigsfångar.93 En annan del av undervisningen var anpassad efter religion; Halbmondlagers
fångar gick i koranskola och tog del av predikan och föreläsningar som kretsade kring islam
och politik.94 Den typen av undervisning var en viktig del av den ”religiösa påverkan”.
I början av 1915 skrev herr Schabinger en mall med punkter som de ansvariga för
undervisningen skulle ha i åtanke när de planerade sin propaganda. Dokumentet är skrivet på
rörig, gammeldags tyska och lämnar vid första läsningen fler frågetecken än svar. Här följer
en förenklad (och alltså något omskriven) översättning.
Propagandisterna skulle grunda sin undervisning på:
1. Nödvändigheten av befrielse från fienden i politiskt och samhälleligt avseende, inplantering av hat genom
förklaring av Frankrike och Englands skändlighet mot muslimerna och Islams vän, Tyskland.
2. Nödvändigheten av förbundet med Tyskland i militant och samhälleligt avseende, redovisning av fördelar i
jämförelse med de framför muslimerna liggande nackdelarna och skadorna.
3. Självklarheten i att varje folk är en politisk skapelse. Egypten, Marocko, Tunisien, Indien, Afghanistan och
Persien ska uppnå självständighet i och med sin ingång i det islamska förbundet; det mäktiga Kalifatets banér,
det vill säga det Osmanska riket, så att den islamska världen återvänder till sin religions krav och tillståndet den
befunnit sig i tidigare i historien. Kalifatets rike liknar det ärofyllda Tyska riket, som består av många
självständiga stater men ändock är ett, i likhet med ett välbyggt hus i alla sina yttre angelägenheter, där allt som
sker sker i Kejsarens namn. Så har det Tyska riket uppnått en kraft som inget annat folk har.
4. Vikten av renlighet och ordning i alla angelägenheter, och de däri vilande förmånerna som kommer med den
heliga lagen.
90 PA, AA: R21261:000016 91 PA, AA: R21261:000018 92 PA,AA: R21249: 000023-000026 93 PA, AA: R21250:000004 94 PA, AA: 21258 000209
25
5. Förklaring av den tyska vetenskapliga bildningens vikt, den ekonomiska rörelsen, lantbruket etc.
6. Förklaring av den tyska kärleken för renlighet, och att en utveckling mot förträffliga karaktärsdrag är det
viktigaste för den som vill hålla lagen om en ren själ.
7. Vikten av kärleken för samhälleliga, vetenskapliga och intellektuella förenanden, och sporrande att grunda
sådana genom att förklara fördelar, och att föreningen mellan vetenskap, samhälle och intellektualism kan vara
en kraft för självständighet.
8. Vikten av att den islamska religionen inte går emot den sanna civilisationen och dess förmåner utan sporrar
den, och endast går emot de oönskade utväxterna som förorenar och inte alls tillhör den. Genom koranverser och
profetsägningar som finns till hands och innehåller liknande utläggningar ska man vidare förklara vilka fördelar
som vilar i det.
9.Uppmuntran till bevarandet av tankar som utvecklas i fångenskap om att de muslimska folken kommer att
spridas efter återkomsten.
10. Sporrande till upprätthållandet av förbindelsen med Konstantinopel och Berlin genom tidningar, böcker och
utflykter så att enheten gör sig påmind. 95
Men detta dokument lämnar, som sagt, en relativt otydlig bild av undervisningens innehåll.
För att få en uppfattning av hur undervisningen såg ut i praktiken tjänar man snarare på att
läsa om specifika propagandister och deras arbetsuppgifter.
Den algeriske Hadsch Abdulla var en av de män som var ansvariga för predikan. På
Auswärtiges Amt i Berlin skrevs den sjätte juli 1915 ett dokument som beskriver att han hade
i uppgift att ”Förklara och kommentera det allmänna [vad jag tolkar politiska] läget och
bildandet av politiska cirklar, utvidga de få redan existerande förbunden hos fångarna, arbeta
mot handelskraftig delaktighet i jihad etc.” 96 Predikan hölls flera gånger i veckan och
propagandisterna som var ansvariga fick 300 Mark/månaden (motsvarande ca 10000 svenska
kronor år 2015)97 mot att de spred sina åsikter och sin kunskap till fångarna.98
I ett dokument på Auswärtiges Amt kan man läsa om predikan som skulle hållas i
Halbmondlager under november 1915. Predikan hölls då tre gånger per vecka av tre olika
män. Två av dagarna var temat ”allgemeines” det vill säga allmänt, och en gång kretsade det
kring mer specifika ämnen. De mer specifika teman som predikan behandlade var ”Tysklands
förståelse för Islam”, ”Fångarnas uppgifter efter hemkomst”, ”Vad behöver det islamiska
folket?” och ”Det islamska folkets förbund med Centralmakterna”.99
95 PA, AA: 21245:000028-31, samt för att förtydliga den svårtolkade långa versionen: PA,AA:21245:000080 96 PA,AA: R21249: 000023-000026 97 History Currency Converter: http://www.historicalstatistics.org/Currencyconverter.html (hämtad 2017-01-09) 98 PA, AA: R21254:000081 99 PA, AA: R21251:000243
26
Inte allt för sällan besöktes Halbmondlagers fångar av föreläsare som rest tusentals mil för
att sprida sina budskap. De kom från det Osmanska riket och var män som enligt tyskarnas
kontakter på plats var politiskt eller religiöst inflytelserika. I slutet av juli 1915 var en
Mohammed el Kidr bel Hussein på besök i Halmbondlager. Efter sina dagar i lägret skrev han
en kort rapport, där han samlade sina tankar om propagandan under rubriken ”En tunisiers
intryck efter ett besök i fånglägret vid Wünsdorf”. Rapporten landade hos NfO i Berlin, och
ger en bra bild av hur gästundervisning kunde se ut.
El Kidr bel Hussein tycks ha varit en av de besökare som hade i uppgift att utföra den
”religiösa påverkan”. I texten beskriver han hur hans utläggningar om de ”religiösa plikterna”
möttes med stor hängivenhet hos fångarna, och att han var av åsikten att de flesta sannolikt
skulle vilja delta i jihad. El Kidr bel Hussein redogör i sin rapport för vilka teman hans samtal
behandlat. Han har, förklarar han, talat om erövringen av de islamska länderna, viljan att
avlägsna kalifatet, fransosernas grymhet mot folken i Tunisien och Algeriet samt stärkt
fångarnas självförtroende genom att redogöra för Tysklands positiva inställning till islam. Till
sist uppmanade han till krig och förklarade betydelsen av jihad i den islamska lagens
kontext.100
8.1.3 Den skriftliga propagandan I Halbondlager gav ledningen ut mängder av exemplar av fångtidningen ”El Dschihad”, som
var skriven på arabiska. I El Dschihad pryddes tidningssidorna av text både om Tyskland,
Islam och det Osmanska riket. Fångarna kunde läsa om alltifrån det tyska skolväsendet till
rapporter om vad som skedde på krigsskådeplatserna.101 Men allteftersom att fler nummer av
El Dschihad trycktes tvingades tyskarna inse att den inte uppnådde den effekt de önskat.
Alltför många av fångarna var analfabeter och kunde inte förstå de budskap tyskarna så gärna
ville få fram. I ett dokument signerat von Oesfeld kan man läsa att
”Fångtidningen El-Dschihads värde står inte i förhållande till arbetet och kostnaderna som den förorsakar.
Ledarartiklarna är i allmänhet för svårförstådda för merparten av fångarna, och rapporterna från
krigsskådeplatserna är så pass gamla att de inte är av värde när de trycks. Eftersom att det rapporteras dagliga
officiella meddelanden om de olika krigsskådeplatserna, skadar rapporterna under vissa omständigheter till och
med jihad /…/” 102
100 PA,AA:R21249:000026-000027 101 PA, AA: R21261:000259 102 PA, AA: R21251:000148
27
När det kom till tyskarnas kännedom att få av de muslimska fångarna kunde ta till sig vad
som stod i tidningen ville de gärna anpassa den och göra den mer lättillgänglig. Schabinger
beskriver i ett dokument hur han bett en Herr Magnus som ska ha kunnat göra sig förstådd
med de nordafrikanska fångarna om råd om hur man kan förbättra tidningen, och att denne
rekommenderat särskilda teman, en allmän användning av fler bilder, vitsar etcetera.103
Redan i september 1915 beordrade man att färre exemplar av allt tryckt skulle ges till lägret
på grund av den höga analfabetismen. Den arabiska skriften, däribland el Dschihad, fick högst
ges ut i 500 exemplar. 104
I lägret fanns även broschyrer och flygblad. Ett förslag på en broschyr som de
lägeransvariga ville beställa var skriven av en Sheich Saleh Madhun el Yafi och hade titeln
”Kalifatet och Osmanska riket”. Kapitlen i texthäftet hade rubrikerna ”Kalifatets väsen”,
”Kalifatets nödvändighet” ”Det kan endast finnas ett Kalifat”, ”Lydnad inför Kalifatet”,
”Muslimernas förhållande till andra troende”, ”Statens förhållande till icke-muslimerna” samt
”Utrop till de ickemuslimska Ottomanerna.”105 Den skriftliga propagandan var alltid
närvarande för fångarna i Halbmondlager, inte sällan bokstavligt talat mindre än några meter
bort. I varje barack där fångarna sov hängde ett ”propagandakort” med rubriken ”De
bortrövade islamska länderna”, och därintill det officiella utropet av jihad.106
Under Halbmondlagers år var det många som ville justera propagandan och göra den mer
effektiv. I oktober 1915 skrev Kommendant Pröbster ett förslag på förbättring som gick ut på
att propagandan skulle bli mer anti-Frankrike-centrerad, i syfte att muslimerna skulle
påminnas om hur de själva eller deras förfäder blivit utsatta för förtryck av sina kolonialherrar
under historians gång. Dokumentet avslöjar något om den skriftliga propagandan, som kan
tyckas förvånande. Fångarna hade, enligt dokumentet, tillgång till ett lägerbibliotek med
utvalda böcker från författare från den så kallade ”Orienten”. Pröbster propagerade nämligen i
sin text för att lägerbiblioteket borde köpa in litteratur om delar av historien när de
landområden fångarna hade sitt ursprung i varit extra utsatta, och de muslimska invånarna
därför motiverats till krig. Några av de mer välutbildade fångarna, föreslog han, skulle kunna
få litteraturen tilldelad och i uppgift att dela med sig av sin nyfunna kunskap till sina kamrater
103 PA, AA: R21251:000069 104 PA,AA: R21250:000282 105 PA, AA: R21258:000051 106 PA, AA: R21251: 000056
28
.107 I dokumenten på Auswärtiges Amt finns många rapporter om leveranser med böcker från
Berlin. Särskilt innan vissa högtider, till exempel Ramadan, köptes mer litteratur in.108
8.1.4 Moskén För lite mer än 100 år sedan besökte en Herr Zürn samma plats i Wünsdorf som jag befann
mig på nyligen. Då fanns inget flyktingläger på den stora grusplanen, men däremot
Halbmondlager; nästan färdigställt och med runt 1500 fångar. Efter sitt besök i februari 1915
skrev Zürn en rapport där han skildrade det han sett och hört. Lägret var vid det laget i bruk,
men saknade det som det i efterhand kanske blivit mest känt för: Tysklands första moské.
I sin rapport framlade Zürn några saker han ansåg att NfO borde vara uppmärksamma på
inför moskébygget. Det var av största vikt, förklarade han, att moskén inte ritades och
byggdes efter tyskarnas smak, det vill säga efter det de tyckte var stilfullt. Om så vore fallet
fanns en stor risk att muslimerna skulle ta bygget snarare som en förolämpning än en gåva
från det tyska islamvänliga folket. Zürn menade därför att man borde ta råd från
ämneskunniga från det Osmanska riket för att skapa en moské som passade muslimernas
förväntningar, och särskilt ta hänsyn till den nordafrikanska stilen eftersom att det var därifrån
flesta fångarna kom.109
Förslaget för moskén kom från Scheich ul Islam (de religionslärda i Konstantinopel), och
i ett brev till Kejsaren själv skrev man från NfO att moskébygget skulle sprida ett gott rykte
om Tyskland till världens alla muslimer. Man bad om 45000 mark för bygget, vilket man
också fick, och sommaren 1915 stod moskén klar.110 Officiellt byggdes den av ett tyskt
företag, men brev från krigsfångarna avslöjar att de gjorde en stor del av arbetet.111
Byggnaden var stor, men hade plats endast för cirka 400 människor, när det var större böner
och festligheter hölls de på uteplatsen.112 Moskén var öppen från dagens början till en timme
innan solnedgång.113 Den var vit och röd, och högst upp på toppen satt en halv måne av
stål.114
107 PA, AA: R21251: 00039-00041 108 Framsidan på en broschyr samt uppslag ur el Dschihad finns bifogat i Appendix: bildobjekt 2&3. 109 PA, AA 21245:000036-000037 110 PA, AA 21245:000165-000166 111 PA, AA: R21253:000478 112 PA, AA: 21250:000259 113 PA, AA: 21245:000033 114 För närmare beskrivning av moskén i Halbmondlager, och hur dess utformning inte kan sägas överensstämma med den så kallade ”nordafrikanska stilen”, se ”Architectural Jihad” av Martin Gussone i Jihad in World War One, red Erik Zürchner (2016).
29
Invigningen av moskén sammanföll med början av fastemånaden Ramadan, och i ett brev
föreslog en ansvarig ett schema för öppningen. Invigningsceremonin, dit både kristna och
muslimska profiler var inbjudna, skulle läggas på eftermiddagen i samband med brytandet av
fastan. Författaren av dokumentet föreslog att en representant från den tyska regeringen skulle
öppna firandet med några få ord för att sedan lämna över moskényckeln till ”den tilltänkte
fasta prästen”, alltså imamen Scheich Al Chidr.115 Al Chidr var under sin tid som huvudimam
ansvarig för predikan, men också för böneutropet som (precis som den tidigare nämnda
sirenen) varje dag ljöd över barackerna i Halbmondlager.116 Efter att al Chidr fått
moskényckeln i sin hand skulle en klädedräkt, en spira med en knopp av elfenben och en
koran att läsa ur överlämnas till honom. Någon av de turkiska ambassadörerna på plats skulle
säga några ord och i Kalifatets namn tacka den osmanska och tyska regeringen för att de på
ett så omsorgsfullt sätt värnat om ”de religiösa känslorna hos de olyckliga offren för det
främmande styrets [Frankrike och Englands] räkning” .117 Invigningen skulle till sist avslutas
med några ord från en utvald fånge som ”på ett rituellt sätt dödar ett lamm vid moskéns
ingång”.118
Moskén var med allra största säkerhet inte bara en gåva till det muslimska folket, men
också ett sätt för tyskarna att få ett materiellt bevis på den tyska vänligheten gentemot islam. I
ett dokument kan man läsa att man ville trycka upp bilder från Halbmondlager med text på
framsidan. ”Nu när vi faktiskt har en väldigt vacker moské i lägret, så kan det inte nog
exploateras i propagandan” skrev en ansvarig.119
8.1.5 Den goda behandlingen Om behandlingen av fångarna i lägret i själva verket var så god som tyskarna får det att verka
i dokumenten på Auswärtiges Amt är svårt att veta säkert. Naturligtvis kan det vara så att
rapporterna om den goda livsstandarden censurerats och att det i praktiken var hemskt att leva
i Halbmondlager, det var ju trots allt ett fångläger. Ett brev som skickades från det
närliggande Weinberglager ger bild av hur livet i fånglägren i Zossen såg ut som skiljer sig
mycket från den man får när man läser de tysksignerade dokumenten på arkivet i Berlin.
Brevet skrevs från en fånge till hans bror, som fortfarande var kvar i hemlandet. Fången
uppgav aldrig sitt namn, men brevet sparades i filerna på Auswärtiges Amt för vidare
undersökning. Återigen är det värt att poängtera att mannen som skrev meddelandet inte levde
115 PA, AA: 21249: 000035 116 PA, AA: 21245:000032 117 PA, AA: 21249: 000035 118 PA, AA: 21249:000035 119 PA, AA: R21251: 000046
30
i Halbmondlager, utan i det mycket större lägret för ryska muslimer som låg några kilometer
bort. Eftersom att de två lägren hade mycket gemensamt och många gånger beskrivits på
liknande sätt i de dokument jag undersökt, vill jag ändå lyfta brevet för att nyansera den bild
tyskarna ger av behandlingen i Halbmondlager. Stadgarna för hur de två lägren skulle styras
som redovisades tidigare under rubriken ”Instruktionerna” gällde ju trots allt både
Halbmondlager och Weinberglager. Brevet är översatt från arabiska till tyska, men lär inte ha
censurerats eftersom att det sparades som ett exempel på problematik med den tillåtna
brevväxlingen.
Den anonyma fången beskriver hur många redan givit sig iväg för att delta i det heliga
kriget, men att han själv ännu inte bestämt sig för om han hellre stannar i lägret än att byta
sida och utropa jihad:
”Mullorna lockar oss som vore vi små barn och lovar oss hästar, kor, mark och hustrur. Här måste vi arbeta
mycket, men får ingenting betalt/…/. Vi byggde en moské som kostade 50 000 Rubel men fick inget för det.
Maten är också mycket dålig. Vi behöver pengar. Vi är strängt hållna.”120
Mannen beskriver senare hur tillgången till mat är så pass liten att fångarna då och då oroar
sig för att dö av hunger. Bilden av vad som pågick i lägren som fången målar upp är mycket
olik den tyskarna efterlämnade.
Av dokumenten framgår dock också att Halbmondlager var det finare lägret, det som
borde visas först för besökare.121 Man skulle kunna föreställa sig att fångarna i
Halbmondlager faktiskt hade det bättre, eftersom att de var levande rekvisita i
visningsexemplaret. Hursomhelst är det svårt att tänka annat än att verkligheten i
Halbmondlager låg någonstans mellan den anonyma fången beskriver och den mycket goda
bild de tyska kommendanterna målade upp i sina dokument där muslimerna endast kände
tacksamhet gentemot sina tyska fånghållare.
Vad man däremot kan säga säkert är att de som från första början låg bakom lägret, till
exempel Baron Max von Oppenheim, ansåg att den goda behandlingen var helt avgörande för
framgången i projektet, även om det säkerligen byggdes på helt och hållet egoistiska grunder.
I ett telegram skrev von Oppenheim att ”/…/ ju längre fångarna behandlas som fiender […]
desto svårare blir det för oss att använda dem för våra intressen”.122 En förklaring till att det i
120 PA, AA: R21253:000478 121 Se t.ex PA, AA: R21258:000268 122 PA, AA: R21244: 00023
31
praktiken såg annorlunda ut kan ha varit de stridigheter mellan NfO och den militära
personalen på plats som skriften från lägret vittnar om. Inte alltför sällan präglas
kommunikationen mellan de två parterna av negativ och nästintill ilsken ton. Bilden av att den
goda behandlingen inte fullföljdes till den grad som von Oppenheim och de andra önskat, på
grund av svårigheter hos personalen i Tyskland, stärks också av enskilda dokument. I en skrift
framgår till exempel en ansvarigs frustration över att lägret beställt ny träull till madrasser
som fångarna rapporterat gått sönder, men inte fått materialet levererat på flera månader. Man
kan också läsa att ugnarna i tvättstugorna behövde repareras men att hjälp från Berlin aldrig
kom, vilket ledde till att den rena tvätten förblev kall och fuktig i det redan hårda klimatet.
”Fångarnas hälsa lider när de inte får bära torra underkläder” skrev von Hadeln.123
8.1.6 Inför avfärd I början av 1916 befann sig – enligt Herr Nadolny - totalt runt 4000 muslimska krigsfångar i
Halbmondlager. Vid det laget hade 800 av de ”franska” muslimerna skrivit upp sig för att
delta i jihad.124 Denna bataljon tränades dagligen, av tyskar men också av medfångar som haft
högre positioner under sin tid i armén.125 Instruktionerna var enkla: fångarna skulle göras till
fullbordade soldater. Tyskar som befann sig i lägret i Wünsdorf planerade tillsammans med
personal på plats i Konstantinopel hur det praktiska inför avfärden skulle skötas.126 I ett
meddelande till Krigsministern skrev en von Lossow, som då befann sig i Konstantinopel, en
lista med önskemål gällande bataljonen som väntades anlända. Där framgår bland annat att
fångarna från Halbmondlager skulle föras till Turkiet med stängd transport, få kläder av den
tyska regeringen (som passade Turkiets krav), och att de skulle placeras antingen i
Konstantinopel eller som soldattrupper ”i till exempel Arabien”. 127 Vissa gånger behövde
soldaterna aldrig kriga, utan släpptes på en gång när de kom till Turkiet.128
Den andra mars 1916 skickades 211 fångar från Halbmondlager till Turkiet.129 Inför resan
beordrade tyskarna att de blivande hjältarna skulle få större tillgång till cigaretter, en gåva i
form av ett slaktat får och behandlas bättre än vanligt.130 Man uppmärksammade också
avfärden genom att anordna föreläsningar för de som var på väg. Propagandister som ville
123 PA, AA 21252:000256 124 PA, AA: 21253:000022 125 PA, AA: 21252:000117 126 PA, AA 21252:000116 127 PA, AA R21252:000119-000120 128 PA, AA R2160:000270 129 PA, AA: 21254:000120-123 130 PA, AA: 21253:000013
32
tala för fångarna donerade pengar till lägret för att kunna fira och ställa till med ceremonier
under jihad-bataljonens sista dagar i Halbmondlager.131
Det råder delad mening i skriften på Auswärtiges Amt om hur de muslimska
krigsfångarna kände inför att lämna lägret och Tyskland bakom sig.132 I ett brev skrivet av en
av de indiska kommendanterna som var ansvarig för den hinduiska propagandan kan man läsa
att ”We are of course aware that the Mohammadans are impatient to go to Turkey.”133
Samtidigt tycks det som att andra dokument beskriver en annan historia. Rapporter vittnar om
att fångarna ville tillbaka till sina hemländer, men var oerhört rädda att de skulle tillfångatas
och mördas av fransmännen.134 I en ytterligare text kan man å andra sidan läsa att stämningen
bland fångarna förändrades efter att de första omgångarna skickats iväg. En allt mer fransk
propaganda tycktes växa fram, och tyskarna räddes att det skulle få allvarliga konsekvenser. 135 Det krävdes inte lång tid förrän tyskarnas oro blivit så stark att den formulerades i telegram
och brev. En tysk kommendant oroade sig exempelvis för att de muslimska krigsfångarna
hade berättat för pålitliga källor att de absolut inte ville ”låta sig slåss till döds för Turkiet”
och att resultatet av att ta dem till Turkiet skulle vara att de helt enkelt deserterade.136 I slutet
av 1915 konstaterade von Hadeln uppgivet att många av dem som tidigare velat vara en del av
jihad-bataljonen, nu börjat vackla och ta tillbaka sin anmälan.137
Eftersom att många av de muslimska krigsfångarna inte tycktes vilja delta i kriget började
man diskutera en alternativ lösning, som gick ut på att vissa som på intet sätt visat
tyskfientliga tendenser skulle släppas fria i sina hemländer om de lovade stanna där.138 Allt
eftersom att fler trupper skickades iväg blev detta alternativ mer aktuellt, då rapporter och
brev från fångar i Turkiet parallellt vittnade om en dålig behandling i den osmanska armén.139
8.1.7 Slutet Redan efter två korta år, runt 1916, förflyttades tyskarnas fokus sakta men säkert från jihad.
Man la till en början istället tid på de ryskmuslimska krigsfångarna i Weinberglager, i hopp
om att de skulle bli nybyggare, men även det projektet rann ut i sanden. I början av 1917
131 PA, AA: 21250:000056 132 Två bilder på dokument innehållande jihad-bataljonens namn finns bifogade i appendix: se bildobjekt 5&6. 133 PA, AA R21253:000077 134 PA,AA: R21245:000037 135 PA, AA: R21253:000340 136 PA,AA:R21255:00002-00004 137 PA, AA: R21252:000259 138 PA, AA: R21252:000301 139 PA, AA: R21262:000032
33
sökte NfO alternativa platser för Halbmondlagers fångar att placeras, i andra delar av
Tyskland och i Polen.140 Man fortsatte ta in nya fångar i långsam takt, men i alltid i ”obetydlig
mängd”.141 Majoriteten av de fångar som sedan innan suttit i lägret transporterades efterhand
till Rumänien på grund av platsbrist. Propagandan för att påvisa Tysklands vänlighet fortsatte,
och de muslimska krigsfångarna sattes också i det nya landet i arbete.142 I september 1917
hade 3300 av lagrets ca 4000 fångar - antagligen mot sin vilja - förflyttats till Rumänien.143
Man tänkte sig att flytten skulle ge ny kraft åt propagandasyftet i Halbmondlager, men så blev
inte fallet.144 I slutet av 1918 fylldes filerna på Auswärtiges Amt av rapporter på de slutgiltiga
betalningarna till propagandisterna i lägret.145 Därefter kom dokumenten som bad om att vissa
av fångarna skulle släppas fria i sina hemländer.146 Så tog det slut, experimentet
Halbmondlager. Fångarna med sina berättelser och människoöden försvann. Barackerna
tömdes och kommendanterna lämnade platsen. Högst upp på den tomma moskébyggnaden
satt den halva månen kvar, som en relik av planen på det heliga kriget som aldrig gick som
tänkt.
8.2 Radikaliseringsstrategin i Halbmondlager Jihad-projektet i Halbmondlager betraktas idag som ett misslyckande. De flesta som skrev
upp sig på jihad, gjorde det med största sannolikhet för att slippa ur fångenskapen och få
återvända till sina hemländer. Man vet inte exakt vad som hände då jihad-bataljonen
förflyttades till Konstantinopel, men att de skulle ha bildat ett vapen av den rang tyskarna
önskat är uteslutet. Även om projektet Halbmondlager på vissa sätt gav resultat i det att det
stärkte tyska relationer med det Osmanska riket, står tydligt att ledningen genom sin
radikaliseringsstrategi inte lyckades få de muslimska krigsfångarna att bli radikaliserade. Men
vad var det egentligen som gick fel? Efter att ha sammanställt en berättelse om lägret kan man
konstatera att tyskarna inte tycks ha varit helt på villovägar. De skapade en plats där de
uppmuntrade ett bejakande av våld, hyllade islam och lät samtidigt propagandister och
artiklar i tidningen beskriva på vilket sätt Ententen hotade förstöra allt gott islam stod för. För
140 PA, AA: R21262:000060 141 PA,AA:R21262:000170 142 PA, AA: R21262:000118 143 PA, AA: R21262: 000058 144 PA, AA: R21261:000182 145 PA,AA R21262:000270 146 PA, AA: R21262:000256
34
att förstå vad i ledningens radikaliseringsstrategi som misslyckades har jag tagit hjälp av
modern relationell radikaliseringsteori.
8.2.1 Radikaliseringstrategin ur ett relationellt perspektiv Innan radikaliseringsstrategin i Halbmondlager undersöks utifrån teorin som redovisas i
Dynamics of Radicalization, bör det först prövas huruvida den rörelse Halbmondlagers
ledning ämnade bilda, kvalificerar sig som den typ av rörelse Alimi, Demetriou och Bosi
menar kan genomgå en radikaliseringsprocess. I sin definition förklarar Alimi, Demeitrou och
Bosi att radikalisering är den process en organisation som uppstått ur en social rörelse
genomgår när den tar till våldsbejakande taktik. Forskarna beskriver att en social rörelse
klassificeras av följande karaktärsdrag:
1) Informella interagerande nätverk bland en mängd individer, grupper och/eller organisationer
baserade på ett särskilt delat syfte och solidaritet.
2) Frekvent, men inte nödvändigtvis enbart, användande av icke institutionella former av protest.
3) Avgörande anspråk riktade mot myndigheter, eliter och maktinnehavare.
4) Fokus på politiska och/eller kulturella konflikter med målet att fostra eller förhindra social
förändring. 147
De två första karaktärsdragen i teorins definition av en social rörelse är svåra att applicera på
Halbmondlager, eftersom medlemmarna inte själva valde att bli del av rörelsen.
Krigsfångarna sökte sig inte till ett informellt nätverk (såsom det beskrivs i punkt 1) på grund
av gemensamma värderingar, utan placerades i ett sammanhang där de fick en ny myndighet,
ledningen, att förhålla sig till. Ledningen uppmanade till protest mot Ententen, men frågan är
om den kan betraktas som icke institutionell (såsom den beskrivs i punkt 2) eftersom den trots
allt kom från en av fångarna betraktad auktoritet.
Vad man däremot kan föreställa sig är att Halbmondlagers ledning tänkte på den rörelse
de skapat som informell i förhållande till frans- och engelsmännen. Ledningen ansåg Ententen
vara den för fångarna officiella institutionen, och ville få dem att överge den. Det delade
syftet och solidariteten var enligt ledningen den muslimska världens gemensamma
värderingar och skyldigheten att kämpa för islams skull, precis som beskrivningen av
underlaget för undervisningen (under rubriken ”Undervisningen”) vittnar om. En liknande
147 Alimi, Demetriou Bosi, 2016:14
35
logik kan också appliceras på punkt 2. Ledningens mål var att få fångarna att byta sida och
delta i ett krig mot Ententen vilket – om man betraktar de tidigare herrarna som den ”sanna”
institutionen – blir en icke institutionell protest. Man måste dock anta att de som skulle
radikaliseras, det vill säga fångarna, i högsta grad upplevde att de var del av ett projekt som
var institutionaliserat, och att det gemensamma syftet och förslaget på protest kom från en
påtvingad auktoritet.
Punkt 3 och 4 är desto tydligare i fallet Halbmondlager. I propagandan riktades ständig
kritik mot Ententens myndigheter och elit, och en politisk konflikt där fransmännen och
engelsmännen ville förhindra det sanna islams varande målades upp för fångarna. Man kan
alltså konstatera att den rörelse tyskarna genom sin propaganda ville att krigsfångarna skulle
bilda, passar in på det Alimi, Bosi, Demitrou menar att en Social rörelse står för, så länge
ledningen betraktas som del av rörelsen. Givet detta kan radikaliseringen i Halbmondlager
prövas utifrån det teoretiska ramverk de tre formulerat.
8.2.2 De fem arenorna i Halbmondlager En analys av Halbmondlager utifrån relationell radikaliseringsteori, förutsätter ett resande av
frågan huruvida arenorna och mekanismerna som Alimi, Bosi och Demetriou menar är
avgörande under radikaliseringsprocesser, existerade i den värld tyskarna byggde upp i
Halbmondlager. Den första mekanismen är den process som sker när en rörelse formas som
ett resultat av en förändring i den politiska omgivningen. Som beskrivet i teoriavsnittet kan
det exempelvis handla om att en utomstående politisk komponent tar ett beslut som gör det
svårare för rörelsen att nå sina mål. När en sådan situation uppstår, sker en upptrappning, och
medlemmarna blir enklare benägna att ta till våld. Denna mekanism och arena, som enligt
teorin alltid är väsentlig i fall där rörelser blivit radikaliserade, är svår att återfinna i
Halbmondlager.
I Halbmondlager isolerade man fångarna från den omgivning man ville att de skulle
reagera mot, och talade om fienden, men lät inte dess beslut och reaktioner i realtid vara av
betydelse. Man predikade om en av Ententen förd allmän, islamfientlig politik som hämmade
krigsfångarnas och islams rättigheter och lyfte berättelser om tidigare tillfällen i historien då
exempelvis Frankrikes styrande fått särskilda konsekvenser för muslimer (som kan läsas i en
ansvarigs förslag på litteratur under rubriken ”Den skriftliga propagandan”). I dessa fall lät
man aldrig rörelsens syfte och mening utvecklas som en konsekvens av förändringar i det
36
politiska klimatet, till exempel i kolonierna, utan la istället tid på att svartmåla Ententens
styrande i sin helhet.
Det är svårt att föreställa sig att medlemmarna i rörelsen (krigsfångarna) skulle kunna
bidra till att en förändring av strategi skulle äga rum, ens om de ville. Det fanns inget till en
början fredligt tillstånd i vilket ett missnöje kunde växa fram, en våldsam lösning
presenterades tvärtom från dag ett, och den kom uppifrån. Möjligheterna för rörelsen att få sin
vilja igenom förblev konstant, den utgick från ett beslut för varje enskild fånge om huruvida
han ville skriva upp sig på jihad, byta sida och fara till kriget i Osmanska riket. Auktoriteten
och eliten i lägret hade beslutat på vilka premisser och i vilket sammanhang rörelsen skulle
existera, och de som faktiskt skulle radikaliseras hade aldrig möjlighet att förändra rörelsen
efter omgivningen.
En politisk förändring som skulle kunna ses som ett tydligt exempel för att utveckla den
typ av mekanism Alimi, Bosi och Demetriou beskriver i området mellan rörelsen och dess
politiska omgivning, är Sultanens utropande av jihad år 1914. I det fallet var det dock de som
låg bakom grundandet av rörelsen, tyskarna och Osmanska riket, som tog ett beslut som
förändrade det politiska sammanhanget, och inte de som fångarna skulle reagera mot,
Ententen. Utifrån den relationella radikaliseringsteorin kan man alltså spekulera i att det
snarare vore mer naturligt om en radikal rörelse växt fram som en reaktion mot det heliga
kriget, än som i Halbmondlager, där det användes som motivering till ett bejakande av våld.
Den första arenan tycks varken ha existerat eller givit utrymme för en process där rörelsen
formas efter sin politiska omgivning, och redan där kan man konstatera en brist i tyskarnas
radikaliseringsstrategi.
Den andra mekanismen de tre forskarna menar är närvarande i radikaliseringsprocesser
uppstår i arenan mellan rörelsen och statens säkerhetsråd (de som interagerar med medlemmar
ut rörelsen på fältet). När de två parterna interagerar med varandra på fältet –där mycket sker i
affekt och påverkas av fördomar –finns det risk att en rörelse, som en reaktion på individer ur
säkerhetsrådens agerande, tillåter framväxten av våldspräglad strategi och taktik. Inte heller
denna mekanism eller arena tycks ha existerat i Halbmondlager.
På plats i Wünsdorf fanns inte möjlighet för Halbmondlager-rörelsen att formas efter
Ententens säkerhetsråds (polis, militär etcetera) beteende, av den enkla anledning att de
befann sig tusentals mil bort. Det var omöjligt för någon typ av dynamik att uppstå mellan de
två komponenterna, eftersom att de – under tiden fångarna förväntades genomgå en
radikaliseringsprocess och bli fanatiska – aldrig interagerade med varandra. Det var
egentligen först när krigsfångarna skulle förflyttats till Konstantinopel som ett möte med
37
männen på fältet väntade. Utifrån dokumentet på Auswärtiges Amt går det att konstatera att
fångarna oroade sig över resan till Osmanska riket, eftersom att de antog att de var hatade av
den franska militären. Enligt frans- och engelsmännen, tänkte sig fångarna, var de förrädare
som bytt sida och svikit sina hemländer. En upptrappad stämning byggd på reaktioner och
motreaktioner, tycks det alltså inte varit frågan om. Fångarna lär endast känt skräck för
Ententens säkerhetsråd, och mer än något annat velat hålla sig undan.
Det närmsta Halbmondlagers fångar kom säkerhetsråd under den tid de förväntades
genomgå en radikaliseringsprocess och bli fanatiska, var de tyska kommendanter de
interagerade med innanför lägrets murar. Man kan föreställa sig att fångarna hade en kluven
bild av tyskarna, som höll dem inspärrade, men samtidigt var oerhört måna om att visa upp
sig som islams vänner. Oavsett hur fångarna kände inför Ententen och kolonialherrarnas styre,
lär de inte ha litat på de främmande män i uniform som plötsligt var deras nya fångherrar, och
det var just fångherrarna som hade makten över hur rörelsen skulle formas. Också här tycks
det alltså som att det hade varit mer naturligt om en rörelse mot ledningen vuxit fram hos
fångarna än mot Ententen, precis som i fallet på den tidigare arenan.
Den tredje mekanismen och arenan är svårare att analysera i Halbmondlager. Mekanismen
kan beskrivas som en maktkamp som utvecklas på arenan som rör relationer mellan
människor inom en rörelse. Eftersom det finns mängder av varianter av åsikter och ideologier
också inom en och samma rörelse, kan det på denna arena enligt teorin växa fram inre fiender;
de som tycker fel inom rörelsen. Få dokument från Halbmondlager berättar om grupperingar
av fångar och deras specifika ideologier, och man kan egentligen bara spekulera i hur
relationerna mellan fångarna såg ut. Det som går att konstatera är att ledningen
uppmärksammade de konstellationer som bildades bland fångarna, vilket till exempel blir
tydligt i ett av de dokument som beskrivits under rubriken ”Undervisningen”. Där står det att
propagandisten Hadsch Abdullah bland annat hade i uppgift att ”/…/, utvidga de få redan
existerande förbunden hos fångarna/…/”.148
Det står också klart från materialet som redovisats att ledningen själva delade upp
fångarna i grupper, där de som redan utropat jihad skulle behandlas bättre än de övriga. En
sådan uppdelning kan man mycket väl ha skapat spänningar mellan krigsfångarna i lägret, en
typ av friktion som teorin menar kan leda till benägenhet att ta till våld mot de ”ljumma”
deltagarna i rörelsen (de fångar som ännu inte bestämt sig för att delta i det heliga kriget). Det
är inte heller otroligt att de ”ljummare” fångarna kände förakt gentemot de som utropat jihad,
148 PA,AA: R21249: 000023-000026
38
och uppfattade dem som inställsamma mot de män som höll dem fångna. Till sist kan man
också konstatera att det dessutom fanns en diskrepans och inte sällan hård ton mellan olika
delar av ledningen, exempelvis NfO och kommendanterna på plats.149 Det tycks alltså som att
förutsättningar fanns för att en maktkamp skulle uppstå på arenan inom rörelsen.
Förutom de tre ovan beskrivna arenorna och deras respektive mekanismer, finns enligt
teorin också ytterligare två områden och processer som utvecklas i dem, som kan bidra till att
en rörelse tar till våld. Det första området är arenan mellan en rörelse och allmänheten, där en
mekanism som innebär att en rörelse drar sig undan från allmänhetens ljus kan uppstå. Som
beskrivet i teoriavsnittet betraktar en rörelse enligt den relationella radikaliseringsteorin sin
publik utifrån tre kategorier: potentiella supportrar, motståndare och tredje parter (människor
vars ideologi inte nödvändigtvis stämmer överens med rörelsens, men som skulle gynnas om
rörelsens vilja gick igenom). Det är just från supportrar och tredje parter en grupp kan välja
att särskilja sig, och som ett resultat av det bli våldsam.
Det kan till en början tyckas svårt att se en arena mellan Halbmondlager och en allmänhet,
eftersom att krigsfångarna ytterst sällan hade kontakt med andra än de som befann sig i
Halbmondlager. Fångarna vistades i princip bara innanför lägrets murar och träffade varandra,
propagandisterna på plats, militären och besökare. Men om man däremot betraktar ledningen
som en del av rörelsen och har i åtanke att Halbmondlager ju var ett propagandaprojekt, kan
man återfinna tecken på att arenan existerade, åtminstone för dem som stod bakom lägret. Ur
en propagandavinkel kan man dela upp den publik ledningen ansåg sig ha i tre delar.
Den mest självklara målgruppen för propagandan var fångarna i lägret som ledningen ville
skulle radikaliseras och strida för Tyskland. Men också resten av världens muslimer och
frans- och engelsmännen var objekt man ville påverka genom experimentet Halbmondlager.
Man ville visa upp hur väl muslimer behandlades i Tyskland (det visar exempelvis
exploateringen av moskén i propagandan som beskrivs under rubriken ”Moskén”) för att få
muslimer världen över att stötta och byta sida till det Tyska riket. Samtidigt ville man
skrämma fransmännen genom att påvisa en god behandling av muslimerna. För den
uppmärksamme blir det här tydligt att de tre kategorierna som ledningen tycks ha velat
påverka genom sin propaganda liknar de tre grupper den relationella radikaliseringsteorin
menar att rörelser utgår ifrån när de betraktar allmänheten. Krigsfångarna i lägret betraktades
som potentiella supportrar, frans- och engelsmännen som motståndare och muslimerna i andra
länder som tredje parter, som också skulle tjäna på befrielse från Ententen. Men även om
149 Gussone 2016:208
39
ledningen tycks ha skapat en arena som är viktig i en radikaliseringsprocess, var de som enligt
planen skulle radikaliseras inte aktivt en del av propagandaprojektet. De kunde på grund av
fångenskapen aldrig välja att dra sig undan och bilda en sluten organisation, utan var redan
inlåsta. På så sätt synes isoleringen av fångarna och makthierarkierna som fanns i lägret
ytterligare en gång ha förhindrat det tyskarna önskat: ett sammanhang där politiskt våld blir
aktuellt.
Den sista arenan existerar inte alltid i radikaliseringsprocesser, men är den mellan en
rörelse och dess eventuella motrörelse. På arenan kan en process där rörelsen förändrar sitt
syfte eller måltavlor – och därigenom får en ny fiende – äga rum. Halbmondlagers ledning
hade i allra högsta grad en fiende, Ententen, men en motrörelse av den art som teorin syftar
till är svår att utskilja. Kanske hade motrörelser kunnat utvecklas på plats i Osmanska riket
om projektet varit mer lyckat. När fångarna kom fram till Osmanska riket splittrades de ofta,
och vissa av dem släpptes till och med fria. Det är därför svårt att föreställa sig att det fanns
anledning för en annan rörelse att betrakta jihad-bataljonen som en organiserad fiende, och
arenan bestående av relationen till en motrörelse tycks alltså inte ha varit aktuell.
8.2.3 Ledningens tankar om islam Utifrån en förenklad modell av Alimi, Bosi och Demetrious relationella radikaliseringsteori
får vi en tydlig bild av flera anledningar till varför ledningen inte lyckades få rörelsen i lägret
att bli radikaliserad. Men efter att ha analyserat projektet ur ett relationellt perspektiv tycks
bristerna teorin belyser inte stå som ensam förklaring till vad som gick fel. Teorin avslöjar
utan tvekan att isoleringen i lägret i Wünsdorf avskärmade krigsfångarna från de sammanhang
och agenter en grupp på väg mot våld alltid eller ofta interagerar med och formas efter.
Dessutom blottas problematiken i att rörelsen aldrig kunde formas på andra premisser än
auktoritetens; om en förändring presenterades kom den alltid uppifrån. Samtidigt utelämnar
det relationella perspektivet en för radikaliseringstrategin i Halbmondlager viktig aspekt:
tyskarnas tankar om muslimsk ideologi.
Det var framför allt i de latenta budskapen (de som kan läsas mellan raderna) i materialet
jag sökte efter tyskarnas tankegångar om den främmande religionen. Dokument med latenta
budskap visade sig vara mycket svårare att finna på det Politiska Arkivet på Auswärtiges Amt
än rapporter och redogörelser för praktiska företeelser. Små fragment avslöjar ledtrådar till
tyskarnas diskurs kring islam och det heliga kriget, men man kan också utifrån den berättelse
jag sammanställt om tillvaron i Halbmondlager, få förståelse för tyskarnas syn på islam.
40
Utifrån Halbmondlagers instruktioner kan man konstatera att ledningens
radikaliseringsstrategi efter planen formulerad av Max von Oppenheim bestod av två
komponenter: god behandling och propaganda. Ledningen tycks ha trott, eller åtminstone
hoppats, att de muslimska krigsfångarna per automatik skulle vilja bli jihadister och kriga för
det Osmanska riket (sedan jihad utropats av Sultanen), så länge de behandlades väl och
påmindes om vad islam stod för. Det finns dock ytterligare en avgörande komponent i
radikaliseringsstrategin i Halbmondlager, som kan tyckas så självklar att den är enkel att
förbise. Det var den som fångade mitt intresse då jag först hörde talas om lägret, och den kan
betraktas som ett materialiserat bevis på både god behandling och propaganda. Den tredje
komponenten värd att ha i åtanke när man reflekterar kring ledningens tankar om vad som
skulle göra de muslimska krigsfångarna fanatiska, är den islamska värld de byggde upp i
Wünsdorf. Tillvaron i Halbmondlager är en nyckel till att förstå ytterligare en orsak till att
planen att radikalisera krigsfångarna gick fel.
I Halbmondlager var det av största vikt att fångarna levde på det vis tyskarna ansåg ”rätt”
utifrån ett islamskt perspektiv. Ledningen beslöt att alla muslimer skulle äta halalmat och
delta i fastan, trots att en önskan om den speciella kosten inte tycks ha kommit från fångarna,
och vissa av dem till och med uttryckt att de inte ville följa fastreglerna (som läses under
rubriken ”Vardagen”). Vid första anblick kan tyskarnas inställning betraktas som okunnighet
inför faktumet att krigsfångarnas tro inte nödvändigtvis behövde ta sig i uttryck som den
schablonbild europeiska orientalister skapat sig. En något ignorant och obevandrad syn på
fångarna i Halbmondlager återfinner man ju trots allt också i andra exempel, till exempel att
ledningen fortsatte ge ut skrift i lägret trots att rapporter från propagandisterna vittnade om
hög analfabetism. Men faktumet att tyskarna ansträngde sig så för att skapa en muslimsk
värld, och tvingade krigsfångarna att nyttja den i sin vardag, berättar också att de föreställde
sig att krigsfångarna, när de sattes i ett sammanhang där de fick leva ett fullfjädrat muslimskt
liv, skulle bli fanatiska.
Exempel på att man tänkte sig att den islamska miljön kunde frammana våld, finner man i
många episoder av berättelsen om Halbmondlager. Det framgår exempelvis av materialet från
lägret att det var oerhört viktigt för ledningen att fångarna hölls hårt till de religiösa buden om
bönen (som framgår under rubriken ”Vardagen”). Man spenderade dessutom tiotusentals
mark på en moské där fångarna kunde mötas i ceremonier kring högtider. Ledningen, eller
åtminstone den tyska delen av den, tycks ha tänkt att ju mer fångarna levde sin religion, desto
mer fanatiska skulle de bli. Utifrån detta konstaterande blir en naturlig följdfråga: var
41
ytterligare en brist i ledningens radikaliseringsstrategi att de föreställde sig en inneboende
våldsam kärna i islam?
I en sammanfattning av ett förhör med en av fångarna, Bel Aas Daman Ben Said, som
tillfångatogs i Gegend Somme Py i oktober 1915, återfinner man budskap som stärker tesen
att ledningen ansåg islam vara en religion sammankopplad med krig. I dokumentet kan man
läsa att tyskarna som förhörde fången var övertygade om att historierna han (enligt
dokumentet) berättat var sanna:
”Stämningen är förtvivlad. Man [muslimer i franska och engelska armén] vet att det heliga kriget är förklarat,
ändå måste man bakom ryggen kämpa mot de som är i förbund med Turkiet (muslimer, som vill ge Allah segern,
som han sade).”150
Eftersom krigandet för Ententen i dokumentet beskrivs som en kamp som förs bakom ryggen
på islams sanna företrädare kan man anta tyskarna tänkte sig att muslimernas enda ”rätta väg”
var att följa Sultanen in i striden. Vidare kan man läsa att:
”De [muslimerna från kolonierna] kämpar bara mot Turkiet för att de tvingas till det, deras hjärta tillhör
Mohammed och han som regerar i hans namn, Sultanen. /…/ Det finns bara en sann Sultan, den som är herre
över alla muslimer, han regerar i Konstantinopel”.151
Det tycks, i beskrivningar som denna, som att tyskarna förutom att ha bildat sig en
uppfattning om islam och krig som sammankopplade, plockat upp delar av den islamska
retoriken (jmf. till exempel trosbekännelsen). Istället för ”Allah” eller ”Mohammed” bytte de
dock ut det heligaste mot Sultanen, som det bara fanns en av. Ledningen verkar inte haft en
uppfattning om att krigsfångarna var uppvuxna i olika samhällen, där andra politiska gestalter
kunde vara eller ha varit av större betydelse än det Osmanska rikets sultan. De utgick från att
varje muslim, oavsett bakgrund och härkomst, hade en immanent vilja att följa sin enda sanna
politiska ledare i striden. Således tycks startskottet för att motivera fångarna till heligt krig –
Sultanens utropande av jihad 1914 – också ha överskattats.
Från vad jag uppfattat av materialet från Halbmondlager fanns sällan en vilja att se
krigsfångarna som individer från olika sammanhang och med olika ideologi. Ledningen var
blind för den mångfald en religion innefattar, både i tro och praktik. Krigsfångarna
betraktades som en homogen muslimsk massa, som i en islamsk kuliss torde bli manad att
150 PA, AA: R21252:000059 151 PA, AA: R21252:000058
42
plocka fram det inneboende våldet. Precis som problematiken med isoleringen och
maktdimensionerna som den relationella radikaliseringsteorin belyser, bör man också ha
tyskarnas tankar om islam och krig i åtanke när man analyserar radikaliseringsstrategin i
Halbmondlager. Om tyskarnas uppfattning av religionen var att den var endimensionell och
byggd på våldsamma grunder, lär deras plan att få de muslimska krigsfångarna fanatiska,
blivit än mer svårgenomförd.
9. Slutsats Efter att ha studerat hur delar av tillvaron såg ut i Halbmondlager står det klart att en mycket
speciell plats skapades i den lilla orten Wünsdorf. Ledningen planerade för ett islamskt
samhälle; de lät fångarna vila på fredagar, samlas i bön, gav dem en moské och en badhall.
Samtidigt låg fokus på att få krigsfångarna att bilda ett hemligt vapen som skulle ro hem
framgång och dominans för det Tyska riket. För att uppnå målet producerade man skriftlig
propaganda om allt ifrån islams historia till Frankrikes ondska, och lät berömda politiska
gestalter från fångarnas hemvist besöka lägret. Inför avfärden till Konstantinopel ställde man
till med spektakel och firanden för att visa glädjen över de muslimska krigsfångarna som valt
rätt, men hade ingen egentlig tanke om vad som skulle ske när fångarna väl kom till
krigsskådeplatsen.
Gerhard Höpp, som skrivit den betydelsefulla Muslime in der Mark om fånglägren i
Zossen, beskriver i ett kapitel hur propagandan i Halbmondlager inte lönade sig:
”/…/ Det kan med säkerhet inte härledas till bristande insats av propagandisterna, eller bristande tillgångar för
fångarna, så mycket som till den från början inbillade föreställningen om att dessa människor, som just
undkommit stridens hetta, med hjälp av en abstrakt idé om ett ’heligt krig’ återigen skulle drivas ut på fältet.”152
Och visst kan det tyckas som att projektet Halbmondlager var dömt att misslyckas från första
stund. Tyskarna räknade med att en grupp individer – som så vitt de visste lika gärna kunde
haft totalt skilda ideologier– skulle radikaliseras och ta sin tro i en mycket speciell riktning, på
grund av att de behandlades väl och fick höra berättelser om jihad. Fångarna var trots allt just
fångar, och att de helhjärtat skulle anamma den ideologi som föreslogs av de som höll dem
instängda tycks osannolikt. I min undersökning har jag försökt utveckla problematiken som
152 Höpp 1997:89
43
Höpp snuddar vid, och med stöd i den relationella radikaliseringsteorin påvisat brister i
tyskarnas plan att få de muslimska krigsfångarna radikaliserade.
Den relationella radikaliseringsteorin avslöjar flera aspekter i Halbmondlager och dess
omgivning som förhindrade radikaliseringsprocessen. Två av de tre arenor som Alimi, Bosi
och Demetriou menar alltid är betydelsefulla i radikaliseringsprocesser existerade inte i lägret.
I isoleringen fanns inget utrymme för en förändring att äga rum; rörelsen kunde inte formas,
och dess medlemmar inte agera varken efter hur den politiska omgivningen förändrades eller
hur statens säkerhetsråd agerade med dem på fältet. Mekanismerna som i vanliga fall gör att
en rörelse påbörjar sin väg mot våld, utvecklades aldrig. När fångarna till sist förflyttades till
Konstantinopel skedde det på ett sätt som oundvikligen måste fått dem att se svaga och
ofarliga ut för andra rörelser på plats, och inte heller där utvecklades motparter som kunde ha
bidragit till en upptrappning av våld. Stor del av problematiken låg även i makthierarkierna i
lägret. Den tyska ledningen lyckades aldrig skapa en vi och dom-känsla gentemot Ententen,
om något kan man föreställa sig att de muslimska krigsfångarna snarare kände sig
provocerade av sin nya, tyska, auktoritet.
En annan del av förklaringen till varför radikaliseringen i Halbmondlager misslyckades, är
enligt mig, tyskarnas oförståelse för islam. Ledningen ansåg islam vara självklart kopplat till
krig, och tycks inte ha uppmärksammat att de muslimska krigsfångarnas tro inte
nödvändigtvis behövde vara av sådan betydelse att de var villiga att stupa för den. De
föreställde sig att den islamska miljön skulle frammana en krigslust som fanns inbäddad i
islam. Även om en del dokument tyder på att tyskarna problematiserade fångarnas tankar om
jihad (till exempel i rapporter om att många fångar velade inför att ansluta sig till jihad-
bataljonen), såg de under åren som jihad stod i fokus oftast inte längre än lägrens
instruktioner. Fångarna i Halbmondlager var människor som när de klev in i lägret inte längre
betraktades som individer utan endast som muslimer. Berättelsen om Halbmondlager är
således en berättelse inte bara om projektet i sig självt, utan också om tyskarnas dåtida tankar
om islam och jihad.
44
10. Källförteckning Alimi Y. Eitan, Demetriou Charles & Bosi Lorenzo, The Dynamics of Radicalization – a Relational and Comparative Perspective. New York: Oxford university Press, 2015 David, Matthew & Sutton, Carole D., Samhällsvetenskaplig metod, Lund: Studentlitteratur, 2016 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wängnerud, Lena (red.), Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad, 4., [rev.] uppl., Stockholm:Norstedts juridik, 2012 Fatwa. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fatwa (hämtad 2017-01-09) Gussone, Martin. Architectural Jihad: “Halbmondlager” Mosque of Wünsdorf as an Instrument of Propaganda. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),179-222. Leiden University Press, 2016. E-pdf: e-isbn 978 94 0060 233 5
Hagen, Gottfried. German Heralds of Holy War: Orientalist and Applied Oriental Studies. Comparative Studies of South Asia, Africa and the Middle East 24:2 (2004):145-162
History Currency Converter: http://www.historicalstatistics.org/Currencyconverter.html (hämtad 2017-01-09) Huldt, Bo K A. Första världskriget. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/första-världskriget (hämtad 2017-01-08)
Höpp, Gerhard. Muslime in der Mark–Als Kriegsgefangene und Internierte in Wünsdorf und Zossen, 1914-1924. Berlin: das Arabische Buch, 1997 http://d-nb.info/107004461X/34 (hämtad 2017-01-08)
Jenkins, Jennifer. Fritz Fischer’s ‘Programme for Revolution’: Implications for a Global History of Germany in the First World War. Journal of Contemporary History 48 no 2 (2013): 397-417. Doi: 10.1177/0022009412472713 Jones, Heather. Imperial Captivities: Colonial Prisoners of War in Germany and the Ottoman Empire, 1914-1918. I Race, Empire and First World War Writing, Santanu Das (red.), 175, Cambridge: Cambridge University Press, 2011 Kundnani, Arun, 2012. Radicalisation – the Journey of a Concept, i Race and Class. No 54(2) Sage journals online. Doi: 10.1177/0306396812454984
Lüdke, Tilman. (Not) Using Political Islam: German Empire and its Failed Propaganda Campaign in the Near and Middle East, 1914–1918 and Beyond. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),71-94. Leiden University Press, 2016. E-pdf: e-isbn 978 94 0060 233 5
45
Rogan, Eugene. Rival jihads: Islam and the Great War in the Middle East, 1914–1918. Journal of the British Academy, no4 (2016): 1-20. Doi:10.5871/jba/004.001 Skotten i Sarajevo. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/skotten-i-sarajevo (hämtad 2017-01-08) Steuer, Kenneth. German Propaganda and POW’s during World War I. I World War I and Propaganda, Troy R.E Paddock (red.), 155-180. Leiden:Koninklijke Brill NV, 2014
Svanelid, Tobias. Vetenskapsradion Historia – Halvmånelägret: jihadistskolan i Berlin (radioprogram). Sveriges Radio, 2016 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/712090?programid=407 (hämtad 2017-01-08)
Bilden på uppsatsens framsida: Military drill in front of the mosque at Wünsdorf (Conrad Hoffmann, In the Prison Camps of Germany, New York: Association Press, 1920, 256A). Hämtad ur Martin Gussones Architectural Jihad: “Halbmondlager” Mosque of Wünsdorf as an Instrument of Propaganda. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),179-222. Leiden University Press, 2016. s.209
10.1 Arkivmaterial:
Arkivmaterialet finns arkiverat på Politisches Archiv (PA), Auswäriges Amt (AA) i Berlin. Filerna som behandlar fånglägren är R21244-R21262. I uppsatsen har dokument i följande filer refererats till:
PA, AA: R21244
PA, AA: R21245
PA, AA: R21246
PA, AA: R21249
PA, AA: R21250
PA, AA: R21251
PA, AA: R21252
PA, AA: R21253
PA, AA: R21254
PA, AA: R21255
PA, AA: R21257
46
PA, AA: R21258
PA, AA: R21260
PA, AA: R21261
PA, AA: R21262
47
11. Appendix
Bildobjekt samt personregister Bildobjekt 1: Lägrens instruktioner: R21253:000183
48
Bildobjekt 2: Predikantschema för november månad 1915: R21251:00024
Bildobjekt 3: Broschyr som gavs ut i lägret: R21257:000003
49
Bildobjekt 4: Tidningen el Dschihad: R21260:000140
Bildobjekt 5: Lista på fångar som transporterats till Konstantinopel: R21254:000120
50
Bildobjekt 6: Fångarnas namn: R21254:000108
51
Personregister
Herr Al Chidr- Imam anställd på Halbmondlager.153
Herr Bel Arbi – propagandist och lärare i Halbmondlager.154
Herr von Hadeln – militant ansvarig för lägren under von Oesfeld.155
Herr Hadsch Abdulla – propagandist och lärare i Halbmondlager.156
Herr el Kidr Bel Hussein – propagandist och lärare i Halbmondlager.157
Herr von Lossow – General, då placerad i Konstantinopel.158
Herr Mittwoch – Direktör i NfO, psykolog som ville studera fångarna i Halbmondlager.159
Herr Nadonly – ledare för politisk sektion på Utrikesdepartementet.160
Herr Von Oesfeld – Generalmajor, ansvarig för de två fånglägren (tog över efter Herr
Oberst).161
Herr von Oppenheim – tysk aristokrat som tog jihadstrategin till Tyskland, samt föreslog de
två lägren. 162Var till en början också ledare för NfO.163
Herr Sadik – propagandist och lärare i Halbmondlager.164
Sheich Saleh Madhun el Yafi – författare av broschyr som beställdes till Halbmondlager.165
Herr Schabinger – tog över positionen som NfO’s ledare efter von Oppeneheim år 1915.166
Herr Pröbster – medlem i NfO, hade tidigare tjänstgjort som konsult i Marocko.167
Herr Zürn – Ryttmästare delaktig i krigsministeriet.168
153 PA, AA:R21249:000035 154 PA,AA: R21249:000023-000026 155 Höpp, 1997:45 156 AA:PA:R21245:000065-000066 157 PA, AA:R21249:000026-000027 158 Höpp 1997:80 159 PA, AA:R21261:000018 160 Gussone 2016:185 161 Höpp 1997:45 162 Gussone 2016:205 163 Gussone 2016:181 164 PA,AA:R21249:000023-000026 165 PA, AA:R21258:000051 166 Lüdke 2016:84 167 Lüdke 2016:84 168 Höpp 1997:115
Top Related