Värmländsk kultur - tema branden i Karlstad 1865

JULLÄSNING

NO 6 2014PRIS: 60 KR

PRIS: 70 KR

STADSBRANDEN 1865

NO 3–4 2015

2 Dagen före KJELL FREDRIKSSON

9 Elden är lös! OLLE NILSSON

16 En god skröna INGEMAR ELIASSON

19 Medmänsklighet då som nu KATARINA AVERÅS

Annonser

KryssvinnareVärmländsk kultur

1 inf 2–4 inf 5 infHelsida 3 000:- 2 760:- 2 400:--Halvsida 1 740:- 1 560:- 1 440:-Kvartssida 1 260:- 1 080:- 960:-Åttondelssida 720:- 600:- 540:-

Vi gratulerar vinnarna till Värmlandskrysset nr 2/2015! Trisslotter kommer på posten.Första pris: Paul Berrum, L. Burmavägen 14, AlingsåsAndra pris: Ingvar Ingvarsson, Fadderortsgatan 2, KarlstadTredje pris: Ingrid Eriksson, Karmgatan 61, Karlstad

Värmländsk kultur utges av Föreningen Värmländsk Kultur sedan 1980.ADRESS OCH KANSLI: Verkstadsgatan 1, 652 19 KarlstadTELEFON: 054-10 06 19E-POST: [email protected]: www.varmlandsk-kultur.comANSVARIG UTGIVARE & HUVUDREDAKTÖR: Olle Österling, [email protected]:

Olle Österling, ordförandeElisabeth Björkman, kassörInger Larsson, ansvarig för kanslietGRAFISK FORM: Tin WigeliusTRYCK: CityTryck i Karlstad ABISSN: 0349-9545OMSLAGSBILD: Akvarell av Magnus Isæus 1865.

Tidskriften är partipolitiskt obunden. Den vill spegla värmländsk kultur och kulturtradition genom artiklar, reportage, intervjuer, debattinslag m.m. Den utkommer med fem num-mer per år, varav ett dubbelnummer, och utdelas till medlemmarna i Föreningen Värmländsk Kultur – en förening grundad av Värmlands kulturföreningar.

Medlemsavgiften i Föreningen Värmländsk Kultur för år 2015 är för enskild medlem 220 kr. Ny medlem första året 180 kr. Stödjande organi-sationer och föreningar betalar 350 kr i årlig avgift. Medlemsavgiften insättes på föreningens bankgiro nr 5681-7091 eller postgiro nr 333 51-8.

24 Vem tar notan? INGE BREDIN

27 Nya Karlstad växer fram INGER BERGGRÉN

34 ”… eld överallt” KJELL FREDRIKSSON

37 Färgstark biskop KARL-AXEL HJERDT

PRIS: 70 KR

STADSBRANDEN 1865

NO 3–4 2015

Karlstad efter branden. Flertalet gamla bilder är – liksom denna – upplåtna av

TEMA: STADSBRANDEN 1865 VÄRMLÄNDSK KULTUR 1

På gång

Redaktören har ordet

Elden är människans bästa vän och fiende. Den värmer och utplånar, skapar och släcker liv. Ger plötsligt nya förutsätt-ningar för allt.

Du åller i din hand ett nummer av Värmländsk kultur som högtidlighåller minnet av den stora förödande stadsbranden i Karlstad den 2 juli 1865.

Oron för att elden skulle komma lös var hela tiden närva-rande. Det var inte frågan om det skulle ske, utan när. Staden hade som många andra svenska samhällen brunnit flera gånger tidigare, men inte med denna förödande utgång.

Måndagen den 20 april 2015 samlades vi i redaktions-kommittén på Värmlands museum för ett arbetsmöte. Samtals-ämnet var förstås branden – men nu den på Herrhagen samma natt. Återigen ändrar elden livet.

Det nya Karlstad – en växande, utvecklad stad med plats för entreprenörer som såg möjligheter i de svårigheter som skulle övervinnas. De kom, de såg och de lade grunden för välståndet. Umbärandena och svårigheterna var naturligtvis stora efter branden och ska inte förringas. Men – vad hade Karlstad varit utan dessa stora ansträngningar och satsningar?

Jag önskar dig intressant läsning. Jag vill som redaktör tacka alla artikelskribenter och andra

som hjälpt till. Utan er ingen tidning!

ANNA SANDBORGH , Karlstad, tidigare kommundirektör

Två evenemang vill jag berätta om:

Resan till Lurö blev snabbt övertecknad, så vi gör om utflykten lördagen 29 augusti.

En söndagseftermiddag i biskopsgården den 27 september klockan 15.00, en fortsättning på temat Karlstads brand 1865.

Program: Domkyrkans och biskopsgårdens historia skildras av antikvarie Maria Linder, fotograf Per Berggrén och biskop Esbjörn Hagberg. Mingel, musik och förfriskningar.

Deltagarantalet till båda dessa arrangemang är begränsat. Anmälan till vårt kansli 054-10 06 19. Välkomna!

I höstnumret ser vi sedan både bakåt och framåt när vi firar våra 35 år, med Peter Olausson och Berit Sande som redaktörer.

OLLE ÖSTERLING , ordförande och ansvarig utgivare

40 I en ny tid PETER OLAUSSON

44 Att bygga en stad ANNA SANDBORGH

49 Värmlandsreceptet LENA SEWALL

52 Värmlandskrysset PER-ENAR HEDLUND

Värmlands Museum.

2 VÄRMLÄNDSK KULTUR NO 3–4 2015

Karlstad för 150 år sedan, strax före den stora branden – hur levde och tänkte stadens invånare? Kjell Fredriksson har i tanken förvandlat sig till en dåtida Karlstadsbo, och en Karlstadsbo med ett annorlunda uppdrag.

KARLSTAD DEN 1 JULI 1865

Det är lördag den 1 juli 1865. Jag sitter här och försöker skriva ihop några sidor om hur vi har det här i Karlstad, hur vi lever

och tänker. Jag går och funderar en del på hur det ska bli i framtiden. I morron ska det jag skriver förseglas och muras in i Rådhusets entré. Där ska det sedan ligga i 150 år och tas fram år 2015 vid en min-nesfest – åtminstone är det vad borgmäst-aren sagt mig.

TRÅNGBOTT I STAN . Under de senaste 65 åren har Karlstads befolkning ökat kraf-tigt. Vi är nu 5 000 invånare. I början av seklet hade Karlstad bara 2 000 invånare. Befolkningsökningen har gjort att det är mycket trångbott i stan. Man har byggt nya bostäder inne på gårdarna. Någon ny-byggnad utanför stadskärnan har knap-past skett.

Vi är många i stan som ständigt är oroliga för brandrisken. Karlstad har drabbats av flera svåra bränder tidigare. Farorna är flera: tätbebyggelse med i hu-vudsak enbart trähus. Stadens brandvä-sen saknar modern utrustning, säger de som har insyn. Men det är ju främst om höst och vinter man oroar sig, när man tvingas elda kraftigt för att hålla kylan borta. Seden att när elden slocknat låna eld av en granne, innebär alltid en risk. Ofta använder man då en gammal trä-sko, som glöden förvaras i, medan man springer hem för att snabbt få eld i spisen.

SANDGRUND BILDAS. Utan Klarälven ing-et Karlstad. Så är det givetvis, om man ser till stadens tillkomst. Men nu har vi un-der de senaste årtiondena upplevt att äl-



Dagen föreven också skapar stora problem genom att den slammar igen kraftigt. För femtio år sedan började norr om Biskopsgården en sandrevel bildas, som sedan växt till för varje år och nu är ett stort markområde. Ett problem är också översvämningsris-ken. När det gäller broar är vi stolta över Östra bron, stenbron, som många anser vara en av Sveriges vackraste. När det gäller trafiken västerut skulle vi behöva en ny bro i stället för den gamla dåliga träbron.

Det händer så mycket nu för tiden så jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. När vi ändå talar om älven så kan det vara an-ledning att säga lite om hamnfrågan. Karl-stad är mycket beroende av att ha en fung-erande hamn. Hamnen vid Hamntorget, nedanför Västra bron, har blivit för liten. 1798 presenterade Heublein ett radikalt förslag att flytta Karlstads hamn ut till Vi-dölandet. Så blev det dock inte, även om det fanns de som tyckte att det var ett in-tressant förslag. 1835 började man bygga den nya hamnen på östra sidan av Kanike-näset. Ett kostsamt, stort projekt som blev klart för invigning 1861. Dessutom har vi grävt en kanal, Pråmkanalen, som blev

Bilden på nästa uppslag är tagen den 15 maj 1864 på det då betydligt mindre Stora Torget, som var utsträckt i nord–syd med Västra (då södra) Torg-gatan i bildens högerkant. Till vänster ser vi en del av residenset med landskontoret till höger om portalen och mitt i bild dominerar Assemblé-huset på samma tomt som nuvarande Frimurare-huset. Folksamlingen var föranledd av en prisutdel-ning anordnad av stadens skarpskytteförening.

Östra bron och domkyrkan före branden.

klar 1838. Karlstads framtid som en stor hamnstad tycks garanterad.

NYTT STADSFULLMÄKTIGE . Vi har sedan ett par år en ny kommunallag, som inne-burit att vi fått ett nyvalt stadsfullmäk-tige. Jag tror att stadsfullmäktige är en stor förbättring. Nu har Karlstad fått ett organ med förmåga att ta sig an stora pro-blem som kan uppstå i framtiden. Vi får inte glömma att vi nu också har ett lands-ting, som ska sköta sjukvården i Värm-land. Här tror jag att det kommer att fin-nas gott om arbetsuppgifter.

Sedan skråväsendet upphörde 1846 har mycket förändrats. Först ansåg många att det skulle bli en katastrof för hantverket i stan om skråväsendet, med dess detalje-rade regler om vad mästare och gesäller skulle göra, togs bort. Men det har inte blivit så, utan i stället har det blivit en ex-pansion av hantverket. Att hantverkarna fortfarande är en stark grupp i stan för-står vi, när vi ser resultatet av valet till stadsfullmäktige 1863. Av de 25 valda var 9 hantverkare, 6 handlande och 10 äm-betsmän. Fortfarande har garvarna en stark ställning i staden.



Viktigt för stadens och Värmlands näringsliv är att det finns ett fungerande bankväsen. Sedan 1822 finns en spar-bank i stan. En värmländsk affärsbank etablerades 1832 och heter sedan 1857 Wermlands Enskilda Bank. Den har stora svårigheter att hantera de ekonomiska kriser, som förändringar inom den värm-ländska järnhanteringen innebär. Kon-kurser är inte ovanliga i våra dagar. De kapitalstarka göteborgska handelshusen är numera aktiva här i Värmland.

När det gäller stadens näringsliv så har mycket hänt de senaste åren. En ny mekanisk verkstad, KMW, grundades 1860 och har kommit igång bra. Ute på Orrholmen startades ett sågverk 1854 och 1862 startades Wåxnäs bryggeri. En ny stor tobaksfabrik planeras uppe på Herrhagen. Viktigt är också att stan fick sitt första gasverk 1862. Det innebar att före jul det året började gaslyktor lysa upp vår stad. De gamla gatlyktorna från 1814 drevs med tran eller olja.

VÅRA FINA BYGGNADER . Vi är stolta över alla fina byggnader som finns i Karlstad. Vårt rådhus, byggt 1765, anses av många som ett av de vackraste i landet. Vårt

gymnasium med dess intressanta ast-ronomiska observatorium är en verklig klenod, men så var det flera av landets främsta arkitekter som ritade gymna-siet. Biskopsgården är en stilig byggnad. Domkyrkan byggd efter den stora bran-den 1719 är också en fin byggnad, som vi är stolta över. Tyvärr är Hybelejens kvarn sedan ett par årtionden inte längre en kvarn utan ett stenmagasin. Undrar vad som kommer att hända med den byggna-den – jag tycker den borde få stå kvar. Den är ett utropstecken i vår stadsbild.

På tal om framtiden så undrar jag verkligen vad som kommer att hända med vårt nya Expositionshus, invigt somma-ren 1862 vid Allmänna lantbruksmötet i Karlstad. Många talar om det intressanta byggnadsmaterialet, obränt sågspånste-gel. Över huvud taget har Expositionshu-set fått stor uppmärksamhet. Många har kallat det industripalats. Kanske är det inte fel – i Expositionshuset finns en fest-sal för 1 200 personer. Ibland funderar jag på om inte den egentligen tillfälliga utställningsbyggnaden kommer att bli ett av stadens stora arkitektoniska minnes-märken i framtiden.

Vi har sedan tjugofem år tillbaka ett

Bryggeritomten i kvarteret Udden söder om biskopsgården med det Frankeska brygg-eriet. Bilden tagen några år före branden 1865.

Kvarvarande delen av Hybelejens 1700-talskvarn.FOTO: ANNA OLLSON

” När det gäller stadens näringsliv så har mycket hänt de senaste åren. En ny mekanisk verkstad, KMW, grundades 1860 och har kommit igång bra. Ute på Orrholmen starta-des ett sågverk 1854 och 1862 startades Wåxnäs bryggeri.”


nytt fint länslasarett. Redan nu finns fun-deringar på att ett nytt, ännu modernare lasarett behövs. Som granne till sjukhu-set finns det stora vackra länsfängelset, nu drygt femton år gammalt. Alla Karl-stadsbor gläds också åt den nya stadsträd-gården som nu växer fram.

När det gäller kulturlivet så hand-lar det mest om teater. Staden gästas ofta av turnerande teatersällskap. Läget mitt emellan Kristiania och Stockholm gör att det är lämpligt för sällskapen att stanna till här i Karlstad en vecka och spela några olika pjäser. Det är många kända skådespel som Karlstadspubliken fått lära känna. 1826 spelades till exem-pel. Shakespeares Hamlet här i vår stad. Just nu gästas Karlstad av ett teatersäll-skap som skall uppträda här imorgon och kommande vecka. Vi glömmer ofta bort vilken viktig kulturroll domkyrkans mu-sik spelar i staden. I Assembléhuset från 1808 anordnas olika former av kultur-program.

VAD LÄSER VI? Vilken litteratur läser Karlstadsborna? Jag tror att det är mest Tegnér, Geijer, Almqvist, Fredrika Bremer, August Blanche, Viktor Ryd-

berg och inte minst Emilie Flygare-Carlén. Enligt min mening har det inte skrivits så bra litteratur i landet de senas-te åren. För närvarande talar man mycket om Runebergs nya Fänriks Ståls sägner. När det gäller utländska författare så gör intresset för inbördeskriget i Amerika att många läst Onkel Toms stuga. Ska jag vara ärlig så är detta mina högst egna tankar, för det finns inga uppgifter om vad folk egentligen läser.

På skolområdet har vi i Karlstad stora problem. Vi har brist på utbildade lärare och lämpliga skollokaler, så än så länge har vi svårt att leva upp till vad som sägs i riksdagsbeslutet 1842 om folkskola. När det gäller gymnasieundervisningen talar många om stora missförhållanden med dåliga lärare och skolmiljö. Biskop Agardh gjorde vårt gymnasium till en försöksskola för nya pedagogiska idéer med mer naturvetenskap på schemat. Klassindelningen skulle avskaffas, elev-ernas studieintresse utan tvång skulle ge bättre resultat, menade han. Detta var säkert bra tänkt, som vanligt hos biskop Agardh, men när idéerna skulle omsättas i praktiken misslyckades försöket. 1857 återinfördes klassindelningen.

Populär läsning 1865.

Rektorsbostaden, gymnasiet, och del av domkyrkan före branden 1865. Bilden tagen 1859.

Expositionshuset, invigt sommaren 1862.

” Det är många kända skådespel som Karlstads-publiken fått lära känna. 1826 spelades till exem-pel Shakespeares Hamlet här i vår stad. Just nu gästas Karlstad av ett teatersällskap som skall uppträda här imorgon och kommande vecka.”


STORA VÄRLDEN . När det gäller vad som hänt ute i den så kallade stora världen de senaste åren är det säkert en händelse som verkligen intresserat Karlstadsborna. Jag tänker på mordet på den amerikanske presidenten Abraham Lincoln nu i vår, den 14 april. Intresset för Amerika har ökat starkt de senaste åren. Orsaken är säkert det nordamerikanska inbördeskriget, som star-tade 1861. Många har läst om värmlänningen John Ericssons ”Monitor” och ska man tro vad som skrivs så har den nästan avgjort kriget – men det är nog en storsvensk myt.

I vårt närområde är det två händelser som särskilt uppmärksammats de senaste åren. I Ryssland avskaf-fade tsar Alexander II 1861 livegenskapen och 35 miljoner livegna bönder blev fria. Betydligt större på-verkan på svenska förhållanden var att den nye preus-siske kanslern Bismarck utmanade Danmark i den slesvigska frågan. Det ledde till krig och stort danskt nederlag förra året. För Sveriges del var detta krig ett moraliskt nederlag för vår kung, Karl XV, som hade utlovat svensk hjälp åt den danske kungen, men den svenska regeringen sade nej till svenskt deltagande på Danmarks sida.

Ja, det har verkligen hänt mycket här i vår stad de senaste årtiondena! Vad kommer att hända i framtiden?

FRAMTIDSTANKAR . Vi kommer säkert att se fler företag etablera sig i stan och antalet anställda kommer att öka kraftigt. Kommer friheten att tänka fritt att innebära att kyrkans makt minskar och att det uppstår nya kyrkliga rörelser? Vad tänker biskop Sundberg i biskopsgården om framtiden? Denna vår har han haft stora problem. En av stiftets präster, Anders Lindbäck i Silbodal, har

dömts för att med arsenik ha mördat flera sjuka försam-lingsbor. Detta är nu det stora samtalsämnet man och man emellan i stan.

Kampen mot superiet måste bli mer en folkets upp-gift – det är inget som man kan beordra fram uppifrån. Vad kommer en expanderande industri att betyda po-litiskt?

Även om jag inte är med i stadsfullmäktige, så har jag många tankar om hur vår stad skulle kunna utvecklas. Vi måste få en bättre vattenförsörjning. Sedan måste vi få bort skiten från gatorna, för att tala klartext. Vikti-gast är kanske att vi måste börja bygga bostäder utanför den gamla stadskärnan, till exempel uppe på Herrha-gen.

Den stora frågan för hela Sverige är givetvis: Hur ska vi klara den stora befolkningsökningen? Det är vår stora framtidsfråga! Sverige är ett fattigt land, ett av Europas fattigaste, sägs det.

HÄRLIG SOMMARSÖNDAG . Nu ser jag att det nästan är midnatt. I morgon ska jag först gå i kyrkan, där det är nattvardsgång för konfirmanderna. Det är vicepastor Höjer som predikar, det är en duktig ung präst, som sä-kert blir kyrkoherde. Sedan ska det bli roligt att gå ner till Stora torget och se på folklivet med alla salustånd, som nu finns på plats inför Persmässomarten, som bör-jar på tisdag.

Jag ser fram emot en härlig sommarsöndag här i vår vackra stad!

KJELL FREDRIKSSON , Karlstad, f. d. kulturchef

Utsikt från Herrhagen något år före branden.


Korsningen Kungsgatan–Dikesgatan (i dag Östra Torggatan) så som det såg ut före branden. I bakgrunden syns tornet på domkyrkan. MÅLNING: V.L. RYDBERG

Det brinner hos bagare Ericson! Men varför? Arkivpedagog Olle Nilsson har fördjupat sig i protokoll, dombok och husförhörsbok för att försöka hitta sanningen bakom den stora stads-brandens uppkomst. Här är hans drama-tiserade och källkritiska betraktelse.

Platsen är flickskolan på Söd-ra Kyrkogatan i Karlstad. Vi är hemma hos familjen Roth. Klockan är 11.30 söndagen den 2

juli 1865. Lovisa Roth berättar:

”Vi drucko kaffe i lugn och ro, och Ida yttrade, att hon aldrig ätit ett så gott mål. Sedan Hjalmar på förmiddagen läst predikan för oss, ingen av oss gick åt kyrkan, ty vi tyckte, att luften kän-des så tryckande, gingo pappa och gos-sarna ut och gick. Vi andra skulle gå ut på gården, det var bortåt halv tolv, och mamma fick se folk springa från häk-tet och nedåt. Vi tyckte det såg oroligt ut, så Valborg och jag gingo ned till Grothens hörn (hörnet Skepparega-tan–Södra Kyrkogatan, författarens anmärkning) för att se vad som var å färde. Då stod röken högt ur taket hos bagar Ericson och snart syntes också elden.”

Det här är en typisk beskrivning av hur många människor i Karlstad upplevde ut-brottet av branden. Den smala strimma

Elden är lös!

av brandrök som steg mot den klarblå himlen. Det vet vi tack vare vittnesförhö-ren som polisen höll efter branden under juli 1865.

Men varför inte gå tillbaka i tiden, med hjälp av källorna, till en tidig förmiddag den 2 juli och göra ett besök i den Fernlöf-ska gården hos bagare Ericson och hans folk, och titta närmare på huset där bran-den började.

Vi börjar vår vandring vid Grothens hörn och går Skepparegatan västerut. När vi passerat Dikesgatan har vi den


stora rödfärgade Ruusgården framför oss till vänster. Det var här som den beryktade korrektionsanstalten låg i början av 1800-talet. Numera är det bostäder här. I en av lägenheterna sitter stadsfiskal Bengt Anders-son och arbetar med sina räkenskaper, trots att det är söndag. Om bara ett par timmar kommer han att få helt andra saker att tänka på.

BREDVID RUUSGÅRDEN LIGGER TOMT 150, som är den Fernlöfska gården, där Ericsons bageri ligger. Nu har vi kommit fram och står framför gården. Det var inte så här jag hade föreställt mig att det såg ut. Det ligger två stora tvåvåningshus på tomten, båda med gavlarna mot Skepparegatan. Det högra är vitmålat mot gatan och rödfärgat inåt gården och lite mindre än det andra. Det vänstra huset, som ligger tätt mot Ruusgården, är rödfärgat med vita fönsterfoder. Båda husen har tak av tegel. Nu ser jag den förgyllda kringlan som hänger ut-anför ingången till bageriet på det vänstra huset.

Vi går in på gården. Husen ligger mycket nära var-andra, man får känslan av att gå i en korridor. Innan jag går in i huset sneglar jag mot baktomten. Där ligger en stor uthusbyggnad av timmer och korsvirke tvärs över tomten. Det verkar som om dassen ligger där.

När vi går in genom dörren, som ligger mitt på huset, kommer vi in i en farstu. Det första jag ser som hänger längs en av väggarna är brandredskapen. Utrustningen verkar bestå av två handsprutor av metall, två hakar,

två svabbar, två stegar och två ämbar, allt målat och märkt med husets nummer 150.

Vi går in i dörren till höger, där ligger brödbutiken. Här möter vi brödförsäljerskan Maria Jacobson, som lagar till lite mat i en kopparkastrull som hon ställt in i kakelugnen. Vi går igenom butiken och in i bageriet. Där ser jag den stora bakugnen med den inmurade kop-parpannan. Här finns också en torkugn. Bagarlärlingen Olov Nilsson kommer in i bageriet med ett fång ved som han lägger på golvet. Det verkar som om arbetarna sköter sin morgonhygien i bageriet. Handfat är fram-ställda och det är blött på golvet.

Vi går vidare ut genom en smal gång och in i gesäll-rummet. Där träffar vi på de båda bagargesällerna Jör-gen Berggraf och Carl August Ljunggren, som håller på att göra sig i ordning inför sin lediga dag. Jag kastar en hastig blick ut genom fönstret i gesällrummet. Nu ser jag hela baktomten och den stora uthusbyggnaden i korsvirke. Framför huset ligger en mängd bräder stap-lade på varandra och högar med hyvelspån.

Vi går tillbaka samma väg vi kom, ut i farstun. Där finns flera dörrar. Den ena leder till en liten lägenhet, där guldsmed Nicolaus Blomstervall bor med fru Christina och pojkarna Johan och Carl. Blomstervall är inte hemma, för han har gått till lasarettet för att hälsa på sin hustru. Vi går in genom den andra dörren och kommer in till snickare Jonas Rudbergs verkstad. Härifrån ser jag ut genom ett fönster mot Skeppare-

Fernlöfska gården, två tvåvåningshus med gavlarna mot Skepparegatan. I det röda huset till vänster låg bageriet där branden startade.

Första våningen:

Ericsons bageriMaria Jacobson, brödförsäljerskaOlov Nilsson, bagarlärlingJörgen Berggraf och Carl August Ljunggren, bagargesäller

Nicolaus och Christina Blomstervall sönerna Johan och Carl

Jonas Rudbergs verkstad

Gustaf Florell, snickargesäll

Andra våningen:

Johan Dyrings verkstad

Johan Dyring, bleckslagarefru Elsa och sonen OscarStina Larsdotter, piga

Änkefru LidbergMaria Boqvist, piga

Jonas Rudberg, snickarefru Anna Maria, dottern Alma

Per Johan Ericson, bagare

GRAFIK: TIN WIGELIUS


gatan. I ett litet rum i verkstaden bor snickargesällen Gustaf Florell. Han har tagit sovmorgon idag och är just på väg att stiga upp.

Vi går tillbaka ut i farstun och tar trappan till andra våningen. I lägenheten över bageriet bor bleckslagare Johan Dyring med fru Elsa och sonen Oscar. I det lilla köket står Dyrings piga, Stina Larsdotter, och lagar mat. Johan Dyrings verkstad ligger mitt ovanför bageriet, alltså längst inåt baktomten. I en liten lägenhet bredvid Dyrings bor änkefru Lidberg med pigan Maria Boqvist.

På andra sidan trapphuset, ut mot Skepparegatan, ligger snickare Rudbergs bostad där han bor tillsam-mans med fru Anna Maria och dottern Alma. I den an-dra lägenheten mot gatan bor bagare Per Johan Eric-son. Det är Rudberg och Ericson som äger hälften var i gården. Huset med bageriet är byggt 1850 och Ericson har snart ägt det i två år.

NU HAR KLOCKAN hunnit bli elva. Det är dags att åter-vända till Grothens hörn, därifrån jag startade min vandring. När jag kommit ut på gården kan jag konsta-tera att det är en strålande vacker söndagsförmiddag i Karlstad. Det har börjat blåsa lite, men solen skiner från en klar himmel. På gården mellan husen leker paret Rudbergs flicka Alma, som är tre år. Jag sätter mig på huk och pratar lite med henne. Hon säger att pappa har gått till kyrkan men att mamma är hemma.

Bakom mig öppnas dörren och ut kommer bagare

Ericson. Han är söndagsfin i kostym och hatt. Han ur-säktar sig och säger att han har lite bråttom, för han ska spisa middag med fru Backlund, som bor en bit bort längs gatan. När jag går ut från gården och ut på Skep-paregatan ser jag att bagare Ericson blivit stående ut-anför hattmakare Zetterbergs gård och samtalar med tre personer. I samma ögonblick kommer snickare Rud-bergs hustru Anna Maria springandes ut på gatan och ropar: ”Elden är lös i bageriet!” Klockan är då 11.20. Nu är det dags för historien att ta över.

DEN 3 JULI PÅ MORGONEN låg Karlstad i ruiner. Värm-lands gamla residensstad existerade inte mer. Tisdagen den 4 juli samlades magistraten och rådhusrätten un-der ledning av borgmästare Waldenström i domsalen på länsfängelset, för att lyssna till förhören med de som kunde tänkas veta något om hur branden börjat. Förhö-ren hölls av stadsfiskal Bengt Andersson. Sammanlagt hördes 31 personer.

Nu ska vi lyssna till några av de personerna och för-söka bilda oss en uppfattning om vad som kan ha utlöst branden. Vi börjar med att höra bleckslagare Johan Dy-ring:

– Jag befann mig i verkstaden mellan 11 och 12 när rök och eld trängde upp genom golvet. Jag skyndade ut i trapphuset och frågade min son Oscar och bagarlärling-en Olov Nilsson, som stod i trappan och pratade, varför det kom upp rök från bageriet. Nilsson rusade ned för


trappan och öppnade dörren till bageriet. Där inne såg han bara rök och eld. Oscar sprang in till min hustru i boningsrummet och uppmanade henne att välja en an-nan väg ut. Hon tog vägen genom snickare Rudbergs bostad och trappan ner. Vår piga, Stina Larsdotter, stod i köket och försökte dämpa elden som trängt upp genom golvet med en hink vatten. Detta försök misslyckades och hon måste fly ut samma väg som min hustru.

NU ÄR DET DAGS för ett av huvudvittnena att träda fram. Det är den 36-årige bagargesällen Carl August Ljunggren:

– Jag var ansvarig för bageriet under lördagen och söndagen. Bakningen började på lördag klockan 15, men eldningen i ugnen upphörde redan efter en timme. Där-efter bakades småbröd och bakelse till klockan 17. Då gav jag Nilsson i uppgift att bära in två fång ved som jag lade in i ugnen för torkning. Den veden skulle använ-das som lysved under den kommande veckan. Veden låg kvar i ugnen till söndag klockan 10, då jag tog ut den och lade den på golvet, en halvmeter framför ugnen. Därefter bad jag Nilsson att bära in vatten till pannan och städa bageriet. Då var klockan ungefär 10.30. Detta beräknades ta ungefär 30 minuter. När Nilsson var klar med sina arbetsuppgifter lämnade han bageriet strax efter klockan 11 och vistades därefter i trapphuset och på gården.

På stadsfiskalens fråga om hur veden såg ut när Ljunggren tog ut den ur ugnen, svarade han:

– Den ved som låg längst in i ugnen var ”brunskad”, medan veden som låg närmast luckan var knappast torr. Jag betraktade noga den uttagna veden och försäkrade mig om att det inte var någon fara för eld.

Ljunggren förklarar vidare hur torkning av ved gick till:

– Vid torkning av lysved beror torktiden på ugnens hetta, så att om ugnen är avkyld, som natt till söndagen, kan veden ligga ända till middagstid nästa dag.

Nu vill stadsfiskalen veta hur och när Ljunggren upptäckte branden och om han hade sett hur elden hade spridit sig i bageriet. Ljunggren berättar:

– Olov Nilsson skrek att det brinner i bageriet. Jag ru-sade ut ur gesällrummet och in i bageriet som var fullt av rök och eld. Klockan var då 11.20. Jag försökte upp-täcka brandhärden och drog slutsatsen att eldsflammor-na steg upp mot taket längs en vägg som var tapetserad med en papperstapet. Jag slängde ett spann vatten mot elden men var sedan tvungen att stänga dörren på grund av hettan. Jag sprang tillbaka in i gesällrummet för att rädda några ägodelar, men elden spred sig så snabbt att jag inte kunde ta mig ut genom gången, utan fick hoppa ut genom ett fönster i gesällrummet. Jag skadade mig vid fallet och har sedan dess gått med krycka och käpp. Jag finner det ingalunda otroligt att de uttagna vedträ-

Kungsgatan före branden, sedd från Västra bron. Bilden ger en uppfattning om hur tätbebyggd staden var.


na kunde ha orsakat branden. Men jag hade noggrant förvissat mig om att det inte fanns eld bland vedträna och det hade bara gått tio minuter från att Olov Nilsson lämnat bageriet tills att jag upptäckte att lokalen helt var övertänd av eld. Under mina 24 år som bagare i Stock-holm och i andra orter har jag aldrig sett något annat sätt att torka lysved, utom där det funnits gas.

FÖR ATT KLARLÄGGA om det var brukligt att placera de förvärmda vedträna direkt på trägolvet, kallade magi-straten till förhör bagarmästare Thure Roos och råd-man Adolph Fredrik Nygren, som också bedrev ba-geri i staden. Först ut är bagare Roos:

– Jag har aldrig tillåtit bakning om nätterna och jag har heller aldrig låtit torka lysved. Jag känner inte till att torkning går till på det sättet som bagare Ericson ut-för den.

Rådman Nygren fortsätter: – Numera torkar jag veden på järnplåtar inne i ug-

nen, men bara under dagtid. Det kostar visserligen mera tid, men det innebär mycket större säkerhet.

Nygren är märkbart försiktig i sin kritik mot Eric-son. Det är bara två år sedan Ericson arbetat som gesäll i Nygrens bageri.

NU HAR VI KOMMIT FRAM till det andra huvudvittnet, bagargesällen Jörgen Berggraf. Berggraf hade varit in-blandad i bakningen på lördagen och varit den som gått och lagt sig sist. På frågan om vad han kände till om bageriets skick och beskaffenhet svarade han följande:

– Golvet som vedträna lagts på var av trä. Jag beräk-nar att vedträna var omkring 20 stycken. Jag såg att de var kastade bredvid varandra framför pannan. Vedträ-na var bruna av hettan, men jag såg ingen rök eller eld. Jag kan också nämna att det fanns ett råtthål på golvet invid ugnen, bredvid pannan för uppvärmning av vat-ten, och ett till fast det låg lite längre ut på golvet. För omkring 14 dagar sedan märkte jag att det kom eld ur råtthålet närmast ugnen, men den elden släcktes genast med vatten. Jag berättade detta för Ericson som såg till att en plåt genast slogs över hålet. Det andra hålet åtgärdades inte, eftersom Ericson ansåg att det låg på längre avstånd från bakugnen.

Det var inte bara folket i Ericsons båda hus som hör-des av magistraten, utan också de närmaste grannarna. Tomt 151 låg närmast väster om Ericsons gård och äg-des av den 39-årige hattmakaren Anders Zetterberg. Han hade legat sjuk en tid och uppmanats av läkare att åka ut på landet och vila sig. Zetterberg hade gett sig iväg tidigt på söndagsmorgonen, men kom bara till Öst-ra bron då han bakom sig såg brandröken breda ut sig över staden. Han återvände genast. Nu har han kallats till förhör för att redogöra för vad han visste om ruti-nerna i bageriet. Låt oss lyssna till vad han har att säga:

– Jag måste berömma bagare Ericson för att han all-tid visat stor aktsamhet i bageriet och att han själv ofta deltagit i kontroller av bakugnen. Däremot vill jag påstå att det under en tid innan branden rådde ett påtagligt missförhållande mellan mitt folk och Ericsons arbeta-re. När det gäller orsaken till branden så anser jag att

Branden nådde inte kvarteret Almen med bland annat bagare Roos hus i hörnet Drottninggatan-Fredsgatan. Thure Roos var en av dem som förhördes under brandutredningen, beträffande sätten att torka lysved. Bilden är tagen i slutet av 1800-talet. FOTOGRAF: KARL NYSTRÖM


Nilsson och Ljunggren tillsammans vållat eldsvådan bara för att skada mig. Jag kan referera till ett samtal jag hade med Ljunggren, där han antydde att jag skulle passa mig noga, eftersom jag inte brandförsäkrat mitt nya hus som jag byggt en bit in på gården. Jag anser att Ljunggren har ett vildsint lynne, och att han dessutom har bevisat det genom att han har försökt att ta livet av sig. Det i sin tur visar väl också att han inte är vid sina sinnens fulla bruk.

På stadsfiskalens fråga om vad konflikten mellan Zetterberg och Ljunggren egentligen gällde, svarar Zetterberg:

– Jag hade enligt ett upprättat kontrakt uppgiften att köra fram vatten till bageriet, men det brydde sig inte Ljunggren om. Han kom istället över till min gård för att själv hämta vatten och då ställde han till med bråk med både min piga och min hustru. När min hustru Ka-rolina vid ett tillfälle vägrade att ge honom vatten ut-brast han: ”Vet hut fyllekärring!” Nu har bråket pågått i över två månader och för en kort tid sedan, strax innan branden, gick jag in till Ljunggren och bad honom flytta från Karlstad, bara för att få slut på konflikten.

EFTER ATT FÖRHÖREN HÅLLITS i tre olika omgångar under juli månad, yrkade åklagaren på att Carl August Ljunggren skulle häktas som misstänkt för vållande av branden. Magistraten biföll inte denna yrkan. Lärling-en Olov Nilsson däremot hade suttit häktad som huvud-misstänkt ända sedan början av juli.

När rätten drog sig tillbaka för förhandlingar den 12 juli började arbetet med att ta ställning i skuldfrågan. De åtalade var bagare Per Johan Ericson, gesällen Carl August Ljunggren och lärlingen Olov Nilsson. Onsda-gen den 22 november förkunnade rådhusrätten den slutliga domen vid slutförhandlingarna i domsalen på fängelset.

Innan beslutet meddelades, begärde Ljunggren att få ordet. Enligt domsprotokollet har han på ”given anled-ning” velat meddela att han vetat om att det fanns flera råtthål i bageriets trägolv. Han säger att det en kort tid före branden rasat ned eld från pannan ut genom ett av råtthålen och antänt golvet. Han betecknade det in-träffade som en allvarlig incident och ett ”anbud” till eldsvåda. Han förklarar att han genast lyckades släcka elden med en hink vatten.

Innan domen faller tar rätten ställning till en an-mälan Ljunggren gjort om jäv, där han menar att fru Karolina Zetterberg skulle vara hans uppenbara ovän och således inte trovärdig som vittne. Rätten hävdar att Ljunggren inte har kunnat föra detta i bevisning, varför fru Zetterbergs vittnesmål har kommit att gälla i bevis-föringen. Under förhören säger Karolina Zetterberg att hon sett Ljunggren iklädd ”bagardräkt” springandes från bageriet över baktomten mot uthusen, utan att till synes ha försökt släcka branden eller med rop larma att brand har utbrutit. Fru Zetterberg hävdar också be-stämt att hon inte är ovän med Ljunggren.

Vidare anger rådhusrätten att Ljunggren själv med-givit att elden antagligen uppkommit ur de ”brunska-de” vedträn han, enligt rätten, ”kastat om vartannat på trädgolvet”. Efter att Ljunggren lämnat bageriet skall så småningom eld från vedträna ha antänt brädgolvet. Rätten anser att Ljunggren borde förvissat sig om att veden inte innehöll eld, eftersom den var ”brunskad”. Rätten menar vidare att Ljunggren borde varit upp-märksam på detta med tanke på vad som hänt en tid innan, när eld kommit ur råtthålet.

Carl August Ljunggren döms slutligen för vårdslös-het och försummelse till 100 Riksdaler i böter för att han låtit vedträna ligga kvar på golvet och därefter av-lägsnat sig från bageriet. Olov Nilsson släpps ur häktet där han suttit sedan sommaren. Bagare Per Johan Er-icson frikänns från åtalet om att utbrottet av branden skulle vilat på hans ansvar.

Samtliga åtalade lämnade Karlstad och bosatte sig i andra delar av landet.

VAD VAR EGENTLIGEN ORSAKEN till att det började brin-na i Per Johan Ericsons bageri på Skepparegatan i Karl-stad den 2 juli 1865 klockan 11.20? Var det de brända vedträna som Ljunggren kastat på golvet framför bak-ugnen som fattat eld, trots att de kontrollerats av flera personer med jämna mellanrum under en timmes tid? Hur var det möjligt att hela bageriet kunde fatta eld på bara tio minuter från när Olov Nilsson lämnat lokalen tills att rök och eld upptäckts i Johan Dyrings verkstad på andra våningen? Varför var det bara Jörgen Berggraf som i förhöret berättade om att det fanns ett råtthål i golvet, som hade börjat brinna några veckor tidigare? Vad berodde det på att Ljunggren väntade med att be-rätta om råtthålen tills samma dag som domen skulle meddelas? Varför nämnde han inte redan i förhöret att han hade släckt en eld i ena råtthålet en kort tid innan branden? Det är också märkligt att Ljunggren i förhöret erkänner att han fann det ”ingalunda otroligt” att ved-träna kunnat fatta eld där de låg på bageriets trägolv, samtidigt som han i sitt resonemang mer eller mindre utesluter att vedträna var orsaken till branden.

Vem var egentligen ytterst ansvarig för hur veden torkades? Bagare Ericson gjorde fullständigt klart i för-höret att han aldrig tillåtit gesällerna att torka ved på det sättet. Trots det var det så man gick till väga när lysved torkades natten mellan lördag och söndag, varje vecka på samma sätt. Visste Ericson om att det var den gängse rutinen i bageriet, eller höll man honom ovetan-de om detta? Det är högst troligt att Ericson visste om hur gesällerna torkade veden, eftersom han ofta gjorde besök i lokalen efter att bakning upphört.

Hade istället Ericson dömts som ansvarig för bran-den så hade magistraten förmodligen lidit en rejäl prestigeförlust. Rådman Adolph Fredrik Nygren hade nämligen varit ansvarig för Ericson när denne varit gesäll i Nygrens bageri. Och inte nog med det. Det var rådman Nygren som gav sitt samtycke när Per Johan


Ericson skulle ta sitt mästarbrev 1863 och bli bagarmäs-tare och en av de respekterade borgarna i Karlstad. I det perspektivet var det betydligt mer bekymmersfritt för magistraten att lägga hela skulden för branden på en ”vildsint”, instabil och självmordsbenägen bagargesäll vid namn Carl August Ljunggren.

Hur var det egentligen med ovänskapen mellan Er-icsons arbetare och familjen Zetterberg? Å ena sidan hävdar hattmakare Zetterberg att branden planerats av Ljunggren och Nilsson för att skada honom själv. Å andra sidan försäkrar fru Zetterberg att det inte existe-rade någon ovänskap mellan Ericsons och Zetterbergs folk. Varför ändrar hon uppfattning och har plötsligt en annan åsikt än sin man? Ville Karolina Zetterberg, av någon anledning, släta över konflikten med Ericsons folk, där ganska allvarliga hot och anklagelser delades ut från båda sidor?

Så till sist: visste lärlingen Olov Nilsson något om brandorsaken som han inte ville berätta i förhören? Talade han sanning när han svarade att han inte haft något brandfarligt med sig in i bageriet den där morgo-nen? Varför var han berusad under resten av dagen och varför gjorde han sig dessutom skyldig till både stöld och fylleri? Bar han på något som tyngde samvetet?

Frågorna man kan ställa är många efter att källma-terialet har granskats kritiskt, men vi får aldrig veta sanningen om orsaken till den fruktansvärda katastrof som lade Karlstad i ruiner, och som på bara åtta timmar gjorde nästan femtusen människor hemlösa.

OLLE NILSSON , Karlstad, arkivpedagog, Värmlandsarkiv

KÄLLFÖRTECKNING

Värmlandsarkiv (VA).Karlstads magistrat och rådhusrätt. Magistratens protokoll 1865.A IV aa:12.Karlstads magistrat och rådhusrätt. Rådstufverättens dombok och brottmålsprotokoll 1865. A I a: 102. Karlstads stadsförsamling. Husförhörsbok 1861-1865. A I:26.Carlstadsgillet. Fotografier. SEVA 170302, SEVA 090101, SEVA 090102.Stockholms stadsarkiv (SSA). Städernas allmänna brandstodsbolag. Brandförsäkringar E III a:164.

Förödelsen en tid efter branden vid korsningen Hammarviksgatan–Dikesgatan. I vänstra delen av bilden låg bagare Per Johan Ericsons gård. Till höger syns målarmästare Carl Söderbergs hus som överlevde branden.


Landshövdingen grät och bad och biskopen svor och släckte. Därför brann residenset ner medan biskopsgården klarade sig undan lågorna.

Så går historien, men är den sann? Ja, hur ska man kunna veta det? Det jag vet är att en sann värmlän-ning inte förstör en bra historia.

MÄNNISKOR HAR ALLTID velat hitta ett svar på gåtfulla fenomen. Det faktum att den gamla biskopsgården klarade sig i den förödande branden 1865, medan lands-hövdingens residens brann ner, måste få en förklaring. Kanske var det så, att de väldiga almar som omgav biskopsgår-den blev ett skydd. Under eftermiddagen branddagen föll ett kraftigt regn, som om det börjat tidigare kunnat begränsa ska-

dorna. Det blöta lövverket blev ett para-ply över biskopsgården som fångade upp gnistregnet. Gården låg dessutom något i utkanten av brandområdet, medan lands-hövdingens residens nästan var mitt i brandhärden. Kanske var det förklaring-en till utgången, men den är ju alldeles för tråkig och för prosaisk. Nej, bättre då att söka efter svaret hos de högsta persona-gernas skilda personligheter.

Biskop vid den här tiden var den färg-starke Anton Niklas Sundberg, känd för sitt mustiga språk. Efter honom går många historier redan medan han var Karlstadsstiftets biskop. De blev inte färre sedan han blivit ärkebiskop. Det var denne högvördighet som skyndade Järnvägsgatan fram mot Uppsala cen-tralstation för att komma med tåget mot Stockholm, men inte hann i tid och skrek till: ”Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med”. Det kanske inte heller är sant, men vad då? Att denne gudsman

En god skröna

Karlstad sedd från Sandbäckens herrgård, med sin av branden oförstörda biskopsgård.AKVARELL: M. ISÆUS,

AUGUSTI 1865


kunde ha lagt skulden på underjordens ondskefulla makter när branden bröt ut kan väl bära sannolikhetens prägel. Att han dessutom tog saken i egna händer, och släckte vad han kunde, likaså. Han visste ju att tro utan gärningar är död.

Landshövding vid denna tid var en hedersman vid namn Carl Rudolf Ek-ström. Jag vet inget om hans gudstro. Men jag har den största förståelse för om han i sin förtvivlan både grät och bad. Det skulle i alla fall jag ha gjort. För det var stora värden han bokstavligen såg gå upp i rök. I residensets inre förvarades handlingar av stort värde för kunskapen om Värmlands historia. Det finns bild-ligt talat sedan dess ett stort svart hål i arkiven av dokument som belyser länets förflutna. Det enda som finns kvar bland residensets inventarier är ett brandska-dat täcke. Det är klart att landshövdingen var förtvivlad.

Att en skröna som denna får fäste har

framför allt sin förklaring i en paradox. Landshövdingen och biskopen var och är ett radarpar. Mera så i det gamla samhäl-let än numera. Om biskopen knäppt hän-derna i bön och fällt en tår och landshöv-dingen sprungit runt med en vattenhink, då hade aldrig skrönan blivit till. Det är det omvända mot det förväntade som ska-par dynamik i en historia.

Mats Ronge ger emellertid en delvis annan bild av skrönan i boken Det gamla Karlstad. Han hävdar att det var borg-mästaren, inte landshövdingen, som grät och bad. Ronge hänvisar till ett vittne från branden, nämligen Charlotta Jo-hansson. Hon berättade om sina minnen från branden före sin bortgång 1921. För denna version skulle tala att också borg-mästarens rådhus brann ner, inte bara landshövdingens residens. Borgmästa-ren var A. A. Waldenström, den kände frikyrkomannen P. P. Waldenströms bror. Det ansågs väl troligt att PP:s bror

” … Det var denne biskop som skyn-dade Järnvägsgatan fram mot Uppsala centralstation för att komma med tåget mot Stockholm, men inte hann i tid och skrek till: – Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med. Det kanske inte heller är sant, men vad då?”


var lika from som han själv och därför nog bad, med-an landshövding Ekström bevisligen var aktiv i släck-ningsarbetet.

Denna version bortser enligt min mening från insik-ten om vad som bygger en skröna. Det är de olika roller, som de båda ”högsta hönsen” bekläder, som ger histori-en vingar. Kanske är Charlotta Johanssons version lika sann som den andra, men poängen är att det inte blev poängen. Det är landshövdingen och biskopen, eller sna-rare deras ämbeten, som likt Biffen och Bananen eller Bill och Bull får skrönan att lyfta och gå till eftervärlden.

Att strida om vad som är den ”rätta” versionen är dessutom att strida om påvens skägg. Vilken påve, vilket skägg, vad vill vi veta? Att rätta till en historia som folket skapat och gjort till sin, är lika omöjligt som att beröva Elis i Taserud en historia som tillskrivs honom. Säger malisen att det var Elis så var det så, för utan malisen hade historien inte funnits. Om det var Elis som först le-tade under gatlampan efter cykelnyckeln, därför att det var ljusare där, eller om det var någon annan eller ingen alls kvittar lika. Man förstör inte en bra historia.

UNDER MIN TID SOM LANDSHÖVDING i Värmland upp-söktes jag av några av landshövding Ekströms sentida släktingar. De bad mig verka för att ta död på påståen-det att deras anfader grät och bad medan staden brann ner. De kände sig alltjämt betryckta av att deras släk-ting givits detta eftermäle.

Jag svarade dem, som jag sagt här, att ingen ska för-tänka att landshövdingen i sin förtvivlan både grät och bad. Det hedrar honom. Dessutom ligger det bortom landshövdingens makt och myndighet att försöka tala om för folket vad de får berätta. Däremot lovade jag dem att, när jag får tillfälle, understryka landshövding Ekströms energiska medverkan i släckningsarbetet. Han beordrade fram manskap och resurser från Tross-näs och organiserade enligt uppgift på ett förnämligt sätt efterarbetet.

Det blev också Carl Rudolf Ekström som fick reger-

ingens uppdrag att planera för byggande av nytt resi-dens. Egentligen det första riktiga. Det som brann var en fastighet som staten hyrde, och landshövdingarna hade genom åren bott på olika håll i staden. Ekström fick emellertid aldrig möjlighet att flytta in i det nya re-sidenset som stod färdigt 1870. Strax innan blev han på egen begäran förflyttad till Jönköpings län.

Vem var då denne Carl Rudolf Ekström, vars öde det blev att se residensstaden i lågor och sitt residens läggas i aska? Han var jurist från Uppsala men avlade aldrig hovrättsexamen på grund av en konflikt med professor Lindblad. Ekström tog istället anställning i civildepar-tementet, där han stannade i 22 år innan han 1863 ut-nämndes till landshövding i Värmland. Ekström skrev under sin ålders höst ner sina Lefnads-Minnen (redi-gerade och utgivna 2012 av släktingarna Anne Marie Brusewitz och Johan Aspenberg). Ekström berättar där, att då han av sin chef statsrådet Lagerstråle till-frågades om han vore villig att ”såsom Landshöfding övertaga förwaltningen av Wermlands län”, så gav denne ett förbehåll. Om det var så att regeringen beslu-tade att delta i Danska kriget, vilket allvarligt överväg-des, så behövdes landshövdingestolen som reträttpost för ett avgående statsråd. Men något sådant beslut tog inte regeringen och Ekström kunde tillträda. Utnäm-ningen ägde rum i konselj den 16 augusti 1863. Dagen därpå, berättar Ekström, ”uppvaktade jag Konungen, som mottog mig med mycken vänlighet, förklarade, att i Wermland får Du mycket att göra. Lycka till, jag kom-mer snart och helsar på Eder”.

Kungen, som var Karl XV, fick rätt. Carl Rudolf Ek-ström fick mycket att göra och gjorde länet stora tjäns-ter. Om han grät och bad vet jag inte, men det är en bra historia som i alla fall jag inte tänker förstöra.

INGEMAR ELIASSON, Drottningholm, tidigare lands-hövding i Värmland och riksmarskalk.

Landshövdingens residens, som helt utplånades av elden, låg i den så kallade Arfwidssonska gården mitt i bilden. Det vi ser på målningen från 1805 är dåvarande Stora Torget mot öster, med domkyrkans torn uppstickande ovanför residensets tak liksom gymna-siets torn mellan huvudbyggnaden och södra flygeln. Till höger är Assembléhuset under byggnad, ungefär där Frimurarehuset står idag. AKVARELL: J.G. HÄRSTEDT (UPPSALA UNIVERSITETSBIBLIOTEK)


Tältläger för de hemlösa växte snabbt upp på flera platser i Karlstads utkanter, här med södra Herrhagen i bakgrunden. Till vänster ett hus byggt år 1861, som kallades Nermanska villan vid rivningen runt 1970, och mitt i bild Weijdingska villan.

Viljan att hjälpa medmänniskor i kris är en stark och direktverkande kraft. Redan dagen efter branden var nödhjälp i form av pengar, mat och filtar på väg till Karlstad från olika städer runt om i landet. I historieböckerna konstateras att olyckan enade och skapade sammanhållning mellan stadens invånare, oavsett vilken nivå man tidigare befunnit sig på i samhällshierarkin.

Medmänsklighet,


Allt de tidigare ägt var efter branden pyrande aska i en totalt utbränd stad. Det fick makt-havare och medmänniskor i hela landet att direkt organisera sig och erbjuda nödhjälp.

Regeringen fick det första telegrammet om att bran-den rasade i Karlstad från landshövding Carl Ekström två timmar efter utbrottet. Redan då lät det som om han gett upp hoppet om staden. Vattensprutorna var sönder och landskontoret stod i lågor.

Senare på kvällen fick han iväg ett nytt meddelande. Nu kunde han bara konstatera att hela staden var ned-brunnen och tillståndet förtvivlat. Svar kom från civil-minister Gerhard Lagerstråle. Det innehöll bland an-nat information om att lantränteriet skulle anvisa 4 000 riksdaler (rdr) som bistånd till dem som kommit att lida mest av branden.

Det var många som berördes starkt av den katastrof som drabbat invånarna i Karlstad. Ett bevis på detta var de pengar som började strömma in efter att landshöv-dingen och biskop Anton Niklas Sundberg tillsam-mans sänt ett upprop till svenska folket om hjälp.

DE FÖRFATTARE SOM SKREV om branden i början av 1900-talet radar upp flera exempel på välvilja. Den kungliga familjen skickade ett bidrag på 10 000 riksda-

då …Nästan alla 5 000 invånare i Karlstad blev hemlösa. Nyheten om deras olycka spred sig snabbt.


Efter branden uppfördes flera baracker till nödbostäder. Denna flyttades senare till Karlagatan och revs 1932. FOTO: ANNA OLLSON

ler, rikstidningarna startade insamlingar, invånarna i Filipstad bidrog med 1 163 riksdaler, Värmländska säll-skapet med 5 000 riksdaler, medlemmarna av Stock-holms börs 13 400 riksdaler, grosshandlare och andra i Göteborg samlade in över 20 000 riksdaler och invå-narna i Landskrona fick ihop 1 240 riksdaler.

De styrande i Karlstad bildade en nödhjälpskommit-té med landshövdingen som ordförande och grosshand-larna Fritz Clarholm och Per Fredrik Broman som medlemmar. Uppdraget var bland annat att se till att biståndspengarna fördelades rättvist och kom de mest behövande till godo.

Det var dock inte bara penninggåvor som samlades in. Värmlands övriga invånare kände stort medlidande med sina vänner i residensstaden. De förstod vad som fattades. Kristinehamnarna lastade en ångbåt med livs-medel, filtar, madrasser och andra nödvändigheter som avgick västerut redan dagen efter branden. Både Filip-stad och Åmål tog chansen att försöka värva nya invå-nare genom att erbjuda bostäder för dem som till synes förlorat sin framtid i Karlstad.

HISTORIEBÖCKERNA BERÄTTAR OM mellan 4 700 och 5 000 hemlösa. Men det exakta antalet känns inte vik-tigt för att förstå katastrofens omfattning. 237 av 241

hus och gårdar hade brunnit ned till grunden. Det var ett under att ingen människa mist livet.

Det var högsommar, men blev ändå bråttom att så snabbt som möjligt skaffa tak över huvudet till alla som inte själva kunde finna en tillfällig bostad. Tids nog skulle vintern stå för dörren.

Tält rekvirerades från Värmlands regemente vid Trossnäs och anlände till Karlstad direkt på måndagen. Snart växte tältläger upp på flera platser – till exempel vid Salttorget (idag Karlstads teater), på det Nya hamn-torget och i stadens södra utkanter.

Det finns målande berättelser att läsa om hur li-vet gestaltade sig för Karlstadsborna den första tiden. Stockholmsbaserade Nya Dagligt Allehanda hade skick-at en reporter till Karlstad som tog sig en rundvandring i den nedbrunna staden. Han skriver bland annat:

”… man ser samma personer, som fordom sutto och tittade genom hvita, franska glasrutor, nu sticka ut sina hufvuden genom magasingluggarne. Det största obehaget hafva de inkvarterade af de närgångna råt-torna; eljest finna de sig rätt väl i sin olycka. Går man utom staden, ser man ännu besynnerligare bostäder. Så finner man t. ex. en dörr till en uthusvind stå öp-pen. Dit upp för en ruskig trappa. Rummet – såsom det kallas – är ej stort eller väl ombonadt, men man har tillräcklig plats.”

Och fortsätter berätta om att det:

”för en åskådare ovillkorligen mest omväxlande [är] att gå omkring och se de hushåll, som fått sig plat-ser i tälten vid expositionsbyggnaden. Där råder ett verkligt folklif, fast truppen är något olik den, man finner på lägerplatserna. Utanför tälten ligga barn och leka; husmodern lagar maten, pigan håller på att tvätta, allt går till som de voro hemma i sitt hus.”

NÖDHJÄLPSKOMMITTÉN BESTÄMDE SIG för att använda en del av pengagåvorna till att bygga baracker med bo-städer. Den första, med 48 rum i ett plan, stod klar i sep-tember på en tomt nära hamnen. En månad senare var ytterligare en låg byggnad på plats tillsammans med ett tvåvåningshus med 96 rum. Snart hade 900 perso-ner flyttat in här. Det verkar ha varit i sista stund. Nya Wermlands-Posten rapporterade:

”Väderleken har nu slagit om till fullkomlig höst, kall, stormig och regnig. Lägret, dit stadens befolk-ning tagit sin tillflygt, företer idag en sorglig anblick. Tälten är mer eller mindre sönderslitna, en del af sämre beskaffenhet i trasor, fladdra kring och blotta dess eländiga innehåll af sönderfallet husgeråd och halfnakna qvinnor och barn.”

Nödhjälpskommittén fick under hela det första året ansvar för att invånarna skulle slippa svälta. Riksin-


Vi är 75 stödpersoner i Karlstad. Trafikolyckor, bränder, drunkningstillbud, arbetsplatsolyckor och självmord är exempel på händelser där vi kallas in. Det brukar bli mellan 20 och 30 insatser per år.

Här i Karlstad var det nyligen en brand i en radhuslänga på Herrhagen. Ingen människa ska-dades, men 40 personer behövde evakueras. Det var mitt i natten och Herrhagskyrkan öppnades upp för dem, det blev en naturlig samlingsplats.

Som stödperson gäller det att vara lyhörd för var och ens individuella behov. En del behöver praktisk hjälp med mediciner eller ett husdjur. Andra vill prata och vara nära. Vi lyssnar och tar oss tid. Alla stödpersoner är utbildade för att förstå de olika reaktioner som kan komma.

Många frivilliga brukar höra av sig för att erbjuda hjälp, vilken tid på dygnet det än är. En del

”Bra känsla att hjälpa andra”

Det är alltid många frivilliga som vill hjälpa andra i en kris. Man brukar ju säga att ’genom att hjälpa andra hjälper man sig själv’. Vi känner välbehag, det finns i vår mänskliga natur. Men utan grund-trygghet blir vi mer egoistiska.

Civilförsvarsförbundet samlar och utbildar frivil-liga som vill göra en insats vid större händelser. Att gå med i en så kallad frivillig resursgrupp kan vara ett sätt att kanalisera sin vilja att hjälpa till.

Ett exempel där dessa grupper gjorde stor nytta är den omfattande skogsbranden i Väst-manland i somras. Uppdraget handlade då främst om att se till att de som jobbade professionellt med insatsen, det vill säga polis, ambulans och räddningstjänst, fick arbetsro. Då skötte vi mark-servicen, fixade mat, körde utrustning, hittade boende för brandmän som behövde få vila. Vi försökte också organisera alla de initiativ frivilliga

”Många frivilliga kommer spontant”

… som nu

POSOM är en förkortning för psykisk och social omsorg vid olyckor och katastrofer. Posom-grupper ska finnas i alla Sveriges kommuner och består av en ledningsgrupp och en stödgrupp. Det är ledningsgruppen som tar beslut om mobi-lisering när en olycka har skett. Posom i Karlstad kallas även in vid händelser i Kil, Hammarö, Grums, Forshaga och Munkfors.

Stefan Karlsson tillhör ledningsgruppen för Posom i Karlstad.

Jan Alsander är Civilförsvars-förbundets utbildningschef.

CIVILFÖRSVARSFÖRBUNDET är en frivillig-organisation som organiserar och utbildar personer för en ökad säkerhet både till vardags och vid kriser i samhället. Frivilliga Resursgrupper (FRG) finns i flera värmländska kommuner – Arvika, Eda, Filipstad, Grums, Hagfors, Karlstad, Kil, Kristine-hamn, Storfors, Sunne och Säffle.

tog spontant. De samlade in så mycket saker att vi behövde ett stort förråd för att kunna ta emot allt. Det känns ju inte trevligt att säga nej när männ-iskor har engagerat sig för en god sak.

Våra frivilliga på plats registrerade den hjälp som erbjöds genom att notera kontaktuppgif-ter och kompetens. Då hade vi möjlighet att återkomma vid behov. Det är viktigt att de som vill bidra får ett bra bemötande.”

”

” kommer med mat och kläder. Det är en bra känsla att hjälpa andra. Det finns en stor medmänsklighet i vårt samhälle.

Posom behöver som allt annat utvecklas. Just nu vill vi skaffa oss högre kulturell kompetens, bli bättre på att bemöta alla på ett sätt som upplevs respektfullt.”

samlingen för brandens offer hade gett bra resultat och tillsammans med alla andra penninggåvor visade kom-mitténs slutredovisning, daterad 30 juni 1866, kontanta bidrag på 192 769 riksdaler. De matvaror som skänktes till invånarna i Karlstad tillagades och serverades av dem som engagerade sig i nödhjälpskommitténs ar-bete. Innan utdelningen upphörde hade man lämnat ut 114 493 portioner.

KATARINA AVERÅS , Karlstad, frilansskribent

FOTNOT: De belopp som anges för pengagåvor stämmer inte mellan olika källor. Se dem därför som ungefärliga. 1 000 riksdaler år 1865 motsvarar ungefär 64 700 kr i 2015 års penningvärde (beräkningsmodell finns på www.historia.se)

Öppet 13 jun – 30 aug.Vardagar kl. 10 – 17, lör – sön kl. 12 – 17.

Långban Moderna: Runt mitten, John Sundqvist och Claire Roudenko-Bertin. Måleri, installationer, keramik, och per-formance. Svens Bio: Dokumentärfil-mer från hela världen. Magasin Katrin: Masker och hantverk från Mali.

Besöksadress: Långbans Gruvby Hyttbacken, Filipstad0590-221 15 [email protected]

Öppet 24 maj – 23 aug.Tis – sön kl. 11 – 18, mån stängt.

Sommarutställning:”Värmland–världen, tur och retur!” – mobila bilder av Bengt Berg.

Spännande rokokoinredning och landets vackraste utedass. Örtagård, apelgård och sommarcafé.

Besöksadress: von Echstedtska gården Västra Smedbyn, Säffle 0533-630 74, 054-701 19 [email protected]

Öppet 15 jun – 30 aug. Alla dagar kl. 10 – 16. Midsommarafton stängt.

Magasin 11: Upplevelsecentrum för barn i alla åldrar. Upplev flottningens historia.Utställningar och båtar.Sommarutställning: Bildkonstnär Cicci Wik ställer ut fotografier, tema Älven. Sommarcafé.

Besöksadress: Dyvelstens FlottningsmuseumFlottarevägen 1, Forshaga 054-701 19 20www.varmlandsmuseum.se

Öppet 1 jun – 31 aug. Alla dagar kl. 11 – 17. Midsommarafton stängt.

Sommarutställning: ”Torsby Tensta”. Möt historia, landskap och sägner.Utställningar, bibliotek, museibutik och sommarcafé.

Besökscentrum med det skogsfinska kulturarvet i fokus.

Besöksadress: Torsby FinnskogscentrumLekvattnet 84, Lekvattnet054-701 19 90www.varmlandsmuseum.se

Retromania Längtan till det ljuva livet

6 jun–30 aug 16 maj–11 okt

Linda Forsell Cause of death: woman

30 maj–16 aug 1 maj–6 sep

6 jun–30 aug

Custom Art

Sandgrundsudden Karlstad Öppettider Mån, tis, tors och fre kl. 10 – 18, ons kl. 10 – 20, lör och sön kl. 11 – 16 Telefon 054-701 19 00 varmlandsmuseum.se

LångbansGruvby

von Echstedtskagården

Torsby Finnskogscentrum

Dyvelstens Flottningsmuseum

18 apr–18 okt

Carin Ellberg

Ukiyo-e Bilder från den förbiflytande världen

Allemansland Lennart Hellsing - en lekutställning för ordälskare


1100-talen hade det andliga och det världsliga livet varit sammanflätat i en enda enhet. Överenskommelser om stängsling, fördelning av betesmark, kyr-kobygge, avlöning av präst, fattigvård och så vidare ingicks i ett och samma sammanhang. Det svenska agrarsamhäl-let hade urgamla rottrådar. Men under 1700-talets senare del började föränd-ringsvindar att blåsa. Dessa vindar kom under 1800-talet att nå nästan stormstyr-ka. Det var nog många som vid tiden för branden i Karlstad 1865 ansåg att elden var lös i flera hänseenden. Katekesens ”hustavla” om ståndens inbördes förhål-landen i smått som stort hade under år-hundraden utgjort en grund för samhälls-ordningen, men dess betydelse minskade snabbt i ett allt mer ökande tempo.

Med stöd av kyrkolagen 1686 hade det varit en plikt att delta i gudstjänster och husförhör. Motivet var inte enbart in-dividens andliga fostran. I hög grad var motivet också att betona allas skyldig-het att vara delaktiga i det kitt som höll ihop såväl det lokala som det nationella samhällslivet. I kyrkan förkunnades det sanna evangeliet om Gud, Jesus och li-vets förutsättningar. Där lästes konung-ens förordningar upp. Somliga lästes flera gånger om året. På kyrkbacken ingicks formella avtal, avlades eder och spreds nyheter. Vid husförhören prövades kun-skap och den enskilde manades till flit och sedlighet. Den som ställde sig utanför detta uppfattades som ett hot mot helhe-ten och mot samhällets fortbestånd. Även om kyrkogångsplikten hade mildrats vid tiden för branden, så fanns det i de le-dande samhällsskikten en grundsyn om kyrkan som den moraliska och samman-hållande kraften i samhället.

NY SAMHÄLLSORDNING VÄXER FRAM . Som alltid går den faktiska utvecklingen före lagstiftningen. Det Karlstad som brann 1865 var i många hänseenden redan präg-lat av den nya samhällsutvecklingen. Kyrkans auktoritet var inte längre själv-

”Elden är lös!” Så löd ropet på gatorna i Karlstad strax efter 11-slaget söndagen den 2 juli 1865. Gudstjänsten med de ungas första nattvardsgång hade börjat.

Vem tar notan?

Konfirmationen var första steget in i vuxenlivets villkor och an-svarstagande. Knappast anade de unga konfirmanderna att

det steget med omedelbar verkan skulle bli dramatiskt och att de direkt skulle bli delaktiga i det stora och omvälvande samhällsbygge som initierades under 1800-talet. Den stad där de nyss gått i högtidskläder skulle snart ligga i ruiner. Något helt nytt och oförutsägbart vän-tade dem.

Branden i Karlstad 1865 är intressant inte enbart på grund av sitt dramatiska förlopp och sin förödande verkan utan också därför att den kan tas som utgångs-punkt för en reflektion över mötet mellan en gammal samhällsordnings avslutning och embryot till en ny vars framtid ter sig ytterst osäker.

GAMMAL ORDNING BRYTS NER . Alltse-dan sockenbildningen under 1000- och

Metallstycket lär vara de smälta resterna av dom-kyrkans nedfallna klockor, som efter branden togs omhand av järnhandlaren Jan Nygren. Flera genera-tioner senare klingas det för övrigt i klockgodset vid tolvslaget på nyårsnatten! FOTO: CATHARINA IDUNGER


skriven. Myndighetsföreträdare och nä-ringsidkare levde redan sida vid sida. Här fanns biskop, landshövding, borgmästare, doktorer, bagare, skomakare, apotekare, handlare, fotograf, frimurarloge, skarp-skytterörelse etcetera. Tidningar hade börjat ersätta kyrkbacken som forum för nyhetsförmedling.

De nya kommunalförordningarna 1862 – tre år före branden – utgjorde det formella slutet för den gamla samhälls-ordningen på det lokala planet. Sock-narna upphörde som officiella enheter. I stället indelades landet i borgerliga och kyrkliga kommuner. De kyrkliga kommu-nerna fick ansvar för kyrkliga frågor och ofta även skolfrågor, medan de borgerliga fick ansvar för övriga lokala frågor. Båda var identiskt lika uppbyggda och med samma befogenheter inom respektive an-svarsområde.

DOMKYRKAN . Det nya läget fick stora kon-sekvenser för arbetet med att restaurera Karlstads domkyrka, vars torn och ytter-tak var svårt drabbade av elden. Även den allmänna samhällsandan inklusive den framväxande frikyrkligheten hade inver-kan på arbetet med att återställa stadens domkyrka i anständigt skick. Som genom ett under hade valven hållit för hettan och därmed räddat kyrkans inre från all-varlig förstöring. Redan två söndagar ef-ter branden kunde biskop Anton Niklas Sundberg hålla en mycket högtidlig och välbesökt gudstjänst i det som fanns kvar av stadens domkyrka.

Den nya uppdelningen mellan kyrk-ligt och borgerligt ledde till att det föll på det nybildade kyrkorådet att med en

skral domkyrkokassa ansvara för åter-uppbyggnaden. Som framgår av Harry Nybergs och Per Berggréns vackra och informativa bok Karlstads domkyrka var det ett arbete i motvind. Av lätt insedda skäl måste den borgerliga kommunen snabbt gripa sig an andra uppgifter så-som upprensning efter branden, omhän-dertagande av bostadslösa, nya bostäder, matförsörjning, ny organisation för både statliga och kommunala funktioner, ny stadsplanering etcetera. Det var inte läge för att tynga stadsborna med ”icke nöd-vändiga” ekonomiska pålagor. Men trots alla svårigheter var nya kyrkklockor på plats 1867. Ovanför klockorna fanns sov-möjlighet för stadens första brandvakt. Kanske var behovet av brandvakt en an-ledning till att tornet snabbt blev proviso-riskt åtgärdat.

När det gällde kyrkans inre blev svårigheterna betydande. I början av 1870-talet konstateras att det inre var förfallet. Det var sot- och fuktfläckar i valven, ljuskronor hade fallit ned, bänkar och kyrkgolv var trasiga, orgeln skadad med mera. Kyrkostämman 1873 avvisade kyrkorådets förslag till åtgärder. Somliga menade att om kyrkan var statens så fick staten betala, men om den var försam-lingens så kunde den få förfalla till dess att den kunde rivas. Bland dem som rös-tade mot förslaget fanns borgmästaren Anders Adolf Waldenström. Han var halvbror till väckelseledaren P. P. Wal-denström och hörde till väckelsens folk, men det är osagt om det hade betydelse för hans ställningstagande.

Skattebördan var redan tung för Karl-stadsborna. Wermlands Läns Tidning

” Branden i Karlstad 1865 är intressant inte enbart på grund av sitt drama-tiska förlopp och sin förödande verkan utan också därför att den kan tas som utgångspunkt för en reflektion över mötet mellan en gammal samhälls-ordnings avslutning och embryot till en ny vars framtid ter sig ytterst osäker.”

Domkyrkans torn före branden ... ... efter branden ... ... och idag. FOTO: PER BERGGREN


spetsade till frågeställningen: Själarnas frälsning för-utsätter inte församlingens skuldsättning. Harry Ny-berg framhåller att borgerskapets ovilja mot skattehöj-ningar, som även väckelsens folk instämde i, biskopens ställning som statstjänare och domkyrkans oklara juri-diska ställning underminerade domkyrkans ställning. Även för landet som helhet gällde att exempelvis väx-ande väckelserörelser, kritik av biskopens och präster-skapets ställning som statstjänstemän, kritik av kyrkan för bristande andlighet och socialt engagemang ledde till att kyrkans tidigare så självskrivna auktoritet kraf-tigt försvagades.

Den gamla samhällsordningens tid hade definitivt löpt ut även i Karlstad. Dock hölls redan i november påföljande år en ny men klent besökt kyrkostämma, där ett nytt förslag från kyrkorådet antogs. Harry Nyberg antyder att beslutet kanske underlättades av att det var marknad och att borgerskap och näringsidkare därmed var upptagna med annat, vilket ledde till att stämman var fåtaligt besökt.

EPILOG. Fyra år efter branden samlar biskop Sundberg stiftets präster till lagstadgat prästmöte i Karlstad. Det äger rum 24-26 augusti 1869 i Elementarläroverkets gymnastiksal. I hans ”Embetsberättelse om tillståndet inom stiftets församlingar och om de viktigaste till-dragelserna sedan Prestmötet 1862” finns ingen kom-

mentar om den katastrof som drabbat staden. Under rubriken ”Kyrkorna och kyrkokassorna” konstaterar han dock att till exempel domkyrkans reparation efter branden kostat omkring 70 000 Rdr Rmt, och att med-len tyvärr inte medgivit förbättringar av kyrkans inre. Det står enbart ”branden”, inget om att nästan hela sta-den lagts i ruiner.

Vidare konstaterar biskopen under rubriken ”Ele-mentarläroverken” att en ny utmärkt läroverksbyggnad uppförts i Karlstad, men utan att ange orsaken.

Vad som sagts och kommenterats utanför protokol-let är svårt att veta. Sannolikt måste nyfikenheten ha varit stor bland de församlade. Förre kulturchefen i Karlstad Kjell Fredriksson har berättat för mig att även landshövdingens ämbetsberättelse saknar referens till branden i Karlstad 1865.

Denna tystnad i officiella dokument om branden så kort tid efteråt väcker frågor. Var stadsbränder så van-liga att de inte behövde dokumenteras i protokollen? Hade 1800-talsmänniskan en högre tolerans för tillva-rons kalamiteter än vad 2000-talsmänniskan har? Var inställningen mer inriktad på framtiden när olyckan väl var övervunnen? Var kampen för morgondagens bröd-föda starkare än sorgen över förlorat hem och arbete?

INGE BREDIN , Kil, prost, f.d. stiftskaplan.

Vi fi nns bara i Värmland.Det blir enklare så.


Med all respekt för alla dem som miste hela sin fasta egendom i den förödande branden i Karlstad den 2 juli 1865, kan ändå konstateras att denna brandkata-strof var början till det nya Karlstad.

Nu hade de ledande chansen att anpassa stadens planering till de senaste planeringsnormerna för att ge staden en sund och ur

brandskyddssynpunkt säker utformning. Och möjligheten utnyttjades verkligen!

Två dagar efter branden samman-trädde stadsfullmäktige och beslutade om att staden skulle byggas upp så snart som möjligt. Man tillsatte en kommitté, som skulle utforma stadsplanen. Denna i sin tur utlyste en allmän pristävling ”mel-lan skickliga och erfarne ingenjörer” (en-ligt stadsfullmäktiges protokoll 4.7.1865). Staden skulle byggas upp enligt de senas-te rönen, men ändå ha kvar sin tidigare karaktär i form av en så kallad rutnäts-

plan. Varierande typer av geometriska figurer hade applicerats på stadsplaner i olika delar av världen, men här i ett rela-tivt plant deltaland fungerade en rutnäts-plan bra, eftersom anpassningen till den plana terrängen var möjlig.

När tävlingstiden gått ut, hade 20 bi-drag lämnats in. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 29 september redo-visade tävlingskommittén sitt gransk-ningsresultat. Inget av förslagen kunde anses vara vinnande. Kommittén gjorde ett nytt förslag med delar ur de bästa tävlingsbidragen. Den 3 oktober antog stadsfullmäktige planen i allt väsentligt, och den 29 december kunde den gillas och stadfästas av Kungl. Maj:t. Att få fram en ny stadsplan på mindre än ett halvt år är verkligen ett rekord, som inte kan slås idag! Den demokrati, som vi har nu, när det gäller fysisk planering, med-ger inte så snabba beslut som togs vid det här tillfället.

DET BÄSTA FÖRSLAGET i tävlingen anses arkitekten P. G. Sundius ha lämnat in. Det belönades med andra pris, 500 riks-

Nya Karlstadväxer fram

Karlstad efter branden 1865: Nuvarande Herr-gårdsgatan till höger och biskopsgården till vänster. Fotot togs troligen av Bernhard Elis Hallberg (1830–1894), verksam i Karlstad från 1858 och ett tiotal år framåt. En annan tänkbar upphovsman är Gösta Florman med ateljé i Kristinehamn vid brandtillfället.


daler, och låg till stor del som grund för det av kommittén utarbetade förslaget.

Kravet på planens utformning styr-des bland annat av Städernas Allmänna Brandstodsbolag, ett försäkringsbolag med stor erfarenhet av bränder i många städer, vars regler i det närmaste be-traktades som myndighetskrav: gatorna skulle ha viss bredd och vara raka, och tomterna skulle ha en viss storlek för att förhindra att staden blev för tät och trång. Förutom dessa allmänna regler kunde varje stad ha sina egna, som naturligtvis också skulle bidra till en bättre stad än den gamla och förhindra brandspridning.

Det skall här påpekas att det man fruktade mest vid den här tiden var just brandspridning, och därför gick plane-ringen till stor del ut på att finna möjlig-heter till att förhindra och begränsa brän-der. Breda gator och uppdelningar mellan delar inom staden med boulevarder eller esplanader var vanligt. Avdelande torg-ytor gav också en förhindrande effekt.

OM VI JÄMFÖR stadsplanen för Karlstad som var färdig strax före branden med den som antogs i slutet av samma år, så ser vi stora skillnader. I den senare är ga-torna bredare och kvarteren har större rymd. En del gator har försvunnit till förmån för större kvarter. Stora Torget är orienterat i väst-östlig riktning och har nu fått dimensioner, som gör det till ett av landets största.

Området för järnvägen, som invigdes 1869, var redan nu inlagt i planen. Järn-vägsstationens byggnad ligger på en axel mot Residenstorget (Järnvägsgatan), och Expositionshuset ligger på en axel mot Klarälvens östra gren (Östra Torggatan). Järnvägsspårens läge har betydelse, där-för att järnvägen skulle bindas samman med sjöfarten (inre hamnen). Idag anser vi att järnvägen delar av staden på ett olyckligt sätt, när den här stadsplanen gjordes låg järnvägen utanför staden och man ansåg att den hade en sammanhål-lande effekt.

Betraktas stadsplanen från 1865 slås man av att Sandgrund inte finns med på kartan. Sandgrund fanns norr om plan-området, var då en ö i deltalandet och

1865 års stadsplan – godkänd före branden. Nästa uppslag: von Wachenfeldts plan – upprättad efter branden.


är med som parkområde först i en stadsplan från 1893, men fortfarande som ö. Dagens Sandgrund är en udde ut i Klarälven. Detta visar på att deltalandet är ”levan-de” och att vi inte kan rå på naturkrafterna.

Stadsplanen från 1865 benämns von Wachenfeldts plan och innehåller även planering för teatern och del av området Klara norr om teatern. Pråmkanalen och Haga med anslutning till Stenbron är också med i detta plandokument. Som tidigare nämnts är järnvägsområ-det inlagt. Anslutningen mellan hamnen och järnvägen blir tydlig.

Av planen kan man vidare utläsa var de offentliga byggnaderna skulle ligga. Rådhuset placerades på tor-gets västra sida med långsidan mot torget, och residen-set i samma kvarter med sin framsida mot Residenstor-get i väster. Kyrkan hade sedan tidigare sin plats på Lagberget, och Gamla gymnasiet hade också sin plats. Nuvarande läroverket förlades öster om torget, och Stadshotellet, som var en allmän angelägenhet på den här tiden, fick också anslutning till torget i nordväst. Frimurarhuset med tillhörande festsal förlades till tor-gets södra del. Biskopsgården, lasarettet och länsfäng-elset finns med i den här planen också, samt en del an-dra offentliga byggnader och platser. I övrigt reglerades inget exakt, mer än sådant som hade med brandsäker-het att göra.

KARLSTAD RESTE SIG SNABBT ur brandens förödelse. Många frivilliga från olika delar av landet kom och hjälpte till med byggandet. Att man kunde bygga upp de offentliga delarna så snabbt berodde delvis på att brandförsäkringar fanns. Redan 1828 hade Städernas Allmänna Brandstodsbolag bildats. Detta bolag försäk-rade skolor, kyrkor, prästgårdar, tingshus, industrier och enskilda större gårdar, och bidrog med nästan två miljoner kronor till sina försäkrade. Även försäkrings-bolaget Skandia hade bildats före branden och kunde ge medel till återuppbyggnaden. Totalt betalade de olika försäkringsbolagen ut nästan tre miljoner riksdaler, vil-ket vittnar om välordnade ekonomiska resurser och god beredskap.

Juristen och stadsplaneraren C. A. Lindhagen på civildepartementet i Stockholm, som efter hand skulle arbeta fram en gemensam byggnadsstadga för riket, ut-tryckte berömmande ord om Karlstads omdaning efter branden. Byggnadsstadgan blev inte allmän förrän år 1874, men eftersom Lindhagen tagit god tid på sig att ut-forma den, kan man ana att de styrande i Karlstad hade kännedom om reglerna och tidigt tillämpade dem i 1865 års stadsplan. Genom Sundius, som deltog i tävlingen om stadsplanen, hade kännedomen om byggnadsstad-gan också förmedlats.

Förödelsen efter branden var materiellt sett enorm. Hela den gamla stadskärnan var så gott som utplånad. Dock hade byggnaderna utefter Älvgatan klarat sig. Hy-poteksbankens hus, som låg närmast centrum, blev sam-lings- och informationsplats för stadens angelägenheter.

Det mest fantastiska var att ingen människa hade omkommit i branden. Värre var det året efter när många bodde trångt och osunt, då härjade en koleraepi-demi i staden. Såväl Karlstadsbor som de som kommit hit för att hjälpa till med byggandet drabbades. Mer än trehundra personer dog. En kolerakyrkogård öppnades bland annat på Västra kyrkogårdens västra del.

På våren 1866 kom byggnadsarbetena igång på all-var och redan efter några år hade byggnader utefter de stora gatorna färdigställts. Bland de första var bygg-naderna utefter norra delen av torget, Kungsgatan. Granne med domkyrkan åt väster byggde Sparbanken en byggnad som innehöll expedition, styrelserum och bostäder. För denna byggnad svarade samme arkitekt som ritade läroverket, C. J. Westergaard. Han ritade också apotekshuset vid torget. På bottenvåningen fanns försäljningslokal och laboratorium för apoteket samt en butik till uthyrning. På övervåningen ordnades en stor bostad för apotekaren.

Många av de byggnader som byggdes utefter torget innehöll butiker i bottenvåningen och lägenheter ovan-på. Till gatuhuset hörde även diverse gårdshus, vilka man nådde via en med häst och vagn körbar port. Efter hand har dessa byggnader rivits och ersatts med mer rationella byggnader. En av de gårdar som sist föränd-rades var den där nybygget för banklokaler finns idag (i samband med att Nya Wermlandsbanken byggdes till i mitten av 1980-talet).

För att kunna bevaka att regler och stadgar efterfölj-des utsågs en stadsarkitekt, som skulle vara byggnads-nämndens fackman. Den som innehade denna syssla från år 1866 var C. F. Sundberg. Han efterträddes redan 1869 av byggmästaren och arkitekten Teodor Högström. Teodor Högström har gjort sig känd genom att ha ritat åtskilliga byggnader i staden, bland andra Norra skolan, Södra skolan, privatvillor och även den nya tornspiran till domkyrkan (den gamla förstördes ju av branden). Teodor Högström ligger begravd på Väs-tra kyrkogården. Hans gravsten är betecknande nog en husgavel!

Från år 1882 finns en karta som Teodor Högström upprättade. På denna kan man avläsa vilka byggnader som var kvar efter branden. Man kan också se hur sta-den bebyggdes, liksom de material som användes i de nya byggnaderna.

Under årens lopp har mycket förändrats i Karlstad, men hur underligt det än kan verka så gäller i princip fortfarande den stadsplan som von Wachenfeldt gjorde för centrala Karlstad (Tingvallastaden). Det är fantas-tiskt att de som medverkade till denna plan verkligen trodde på staden som företeelse och hade modet att ge-nomföra planen. För det är ur denna som det moderna Karlstad har fötts och vuxit upp.

INGER BERGGRÉN , Karlstad, arkitekt SAR/MSA, ålderman i Carlstads-Gillet


Små förändringar kan ge stora resultat för säkerheten. Här är några av våra bästa tips:

Rök aldrig i sängen

Sängrökning är den vanligaste orsaken till dödsbränder.

Var noga med spisen

Stäng av spisplattan när maten är klar och lägg aldrig brännbart material på spisen.

Elda rätt i öppen spis och braskamin

Se till att spisen eller kaminen är rätt installerad och godkänd vid sotarens brand-skyddskontroll. Lär dig elda på rätt sätt.

Var försiktig med elektriska produkter

Laddare, TV-spel och datorer är exempel på elektriska prylar som blir varma. Täck

raddningkarlstad.se/hemfritid

DET KAN HÄNDA ÄVEN DIG – SKYDDA DITT HEM MOT BRAND

inte över dem och dra ur kontakten när du är klar. Använd inte trasiga apparater och sladdar. Se till att glödlampor och spotlights inte kommer för nära något brännbart och byt ut blinkande lysrör. Anlita alltid elektriker för elarbeten hemma.

Passa de levande ljusen

Blås ut ljusen innan du lämnar rummet och håll avstånd till gardiner och annat bränn-bart. Ställ aldrig värmeljus i större grupper, på brännbart underlag eller i vattenbad.

Skaffa bra brandskyddsutrustning

Med brandvarnare, handbrandsläckare och en brandfilt är du väl utrustad. Brand-varnare ska sitta i taket och kontrolleras varje månad. För hemmet rekommenderar vi pulversläckare på minst 6 kg.

VAR RÄDD OM DIG!


jens liv. Man flyttade efter branden till Lund och sedan till Kristinehamn. Hade inte staden brunnit, hade säkert familjen Fröding förblivit bosatt i Karlstad, mer eller mindre ekonomiskt beroende av släkten. Hur Gustafs liv då hade blivit vet vi förstås inte – ibland har jag vågat mig på en gissning att han då hade vuxit upp som en relativt välanpassad ung man, eta-blerat sig i stadens borgerliga liv och inte blivit nationalskalden Gustaf Fröding.

ÅTER TILL DEN 2 JULI 1865 och Gustafs skildring av hur han och hans syster upp-lever branden. (Texten återgiven efter Ruben G:son Berg. Vem systern är fram-går ingenstans. Min gissning är Matilda):

Det måste vara så där vid middags-tiden en söndag på sommaren. Hela huset är tomt så när som på syster min och mig. De andra måtte vara i kyrkan eller på promenad. Allt är tyst och stil-la inom- och utomhus.Syster min och jag stå på knä på varsin stol vid fönstret och titta ut på gatan. Den är alldeles tom. Mitt emot står ett gult hus med vita fönsterkarmar och stentrappa vid ingången.

Syster min och jag har det förfärligt ledsamt. […]

Men plötsligt glimtar det till i ögo-nen på syster min. Hon ställer sig upp på stolen och pekar uppåt över taket på det gula huset mitt emot.

”Ånej, se så det ryker”, säger hon och småler av intresse och njutning över detta angenäma avbrott i enfor-migheten. ”Åh kors ja, så det ryker” säger jag och känner mig livligt intres-serad även jag. […]

Vi känna oss lite skrämda och hemska till mods, på samma gång som intresset för det underbara blir allt starkare.

I detsamma börjar klockorna dåna, icke med det vanliga sövande sam-manhängande klingklangeriet, utan avmätt, långsamt, tungt, dovt – med långa mellanstunder, så att man länge står och lyss efter nästa slag, alldeles

” Vart jag ser är det eld – eld i husen, eld i luften, eld överallt. Hela världen brinner. Det dånar, det knakar, det skriker, det väser och viner.”

”… eld överallt”

Detta är väl den mest kända skildringen av Karlstads brand 1865. Man riktigt känner dra-matiken.

Vem är författaren? Det är Gustaf Fröding. Då är det något som inte stäm-mer. Fröding var knappt fem år när sta-den brann.

Sanningen är den att Gustaf Fröding i samband med den stora branden i Kris-tinehamn 1893 skildrat sina hågkomster från Karlstads brand i Karlstads-Tid-ningen den 6 maj 1893. När Fröding vand-rar omkring i det brandhärjade Kristine-hamn säger han: ”Aldrig förr har jag med sådan klarhet fått tillbaka de en gång så livliga intryck jag såsom fyraåring måste ha erfarit vid den stora branden i Karl-stad”.

Sant är att han befann sig i staden denna sommarsöndag. Familjen Fröding hade flyttat in till Karlstad våren 1865. Branden kom att starkt förändra famil-

Karlstad efter branden: Västra Torggatan (då Södra Torggatan) i höjd med nuvarande Hamngatan.

Gustaf Fröding, 1896. Han skildrar sina hågkomster från Karlstads brand när han är i 30-årsåldern.


som vid ett åskväder. Och efter ännu några minuter fylles luften med kor-sande ljud från alla håll – hjul rulla med våldsamt slammer genom ga-torna, hovar stampa, fötter trampa, hästar gnägga, gälla röster skrika om vartannat.

Ur det gula huset mitt emot kom-mer en skock människor rusande. De skygga med handen för ögonen och peka på lågorna, som nu stiga högt mot skyn och breda ut sig åt alla kanter. Eldflagor flyga genom luften och falla som snö på det gula husets tak. Från alla vrår och vinklar komma gamla kvinnor. De slå tillsamman händerna och säga ”kors i jesses” och ”va ska detta bli”. Nu kommer en vindstöt, lå-gorna välta fram över taken, det brin-ner i det gula huset. […]

Sedan minnes jag endast ett oredigt sammelsurium av spring och sorl och kullvräkta möbler. Än är det någon som skriker ”sitt still” åt mig, än rycker man mig hårt i armarne, än bärs jag, än springer jag så att jag nästan tappar andan för att kunna hålla skritt med någon som håller mig i handen och går med ofantliga steg. […]

Därefter befinner jag mig vandran-de hand i hand med syster min utefter älven åt Klaraborg. Här är ingen eld, men möbler äro utvräkta på gatan och folk springer förbi oss åt bägge hållen

[…] Därefter är jag på Klaraborg. Det är som ett himmelrike. Allt är så fint och härligt – mycket finare än hemma hos oss. Hit kommer ingen eld. Långt bakom träden flammar det och dånar, men hit kommer elden aldrig, det har Lotta, barnpigan, sagt och hon vet allting.

Ibland komma herrar från staden och berätta att nu har det ”tagit i” det och det huset, nu är det framme vid det och det hörnet. ”Hela stan stryker med, det är klart som dagen.”

Därefter minnes jag ingenting förr-än den följande morgonen. Jag står vid fönstret och gnuggar mig i ögonen och känner icke igen mig. Men framför dörren står gamla bekanta, den gamla vagnen från vårt lantställe vid Alstern och de gamla vagnshästarna Svarten och Pontus och på kuskbocken sitter min korpral Bank. […]

Jag kände mig glad och lycklig. Ing-

en fara mer, sedan Banken och Pontus och Svarten kommit hit för att frälsa oss. […]

Jag sprang ut och kröp upp i kusk-bocken till Banken och Banken höll i mig med sin väldiga näve, som var näs-tan lika stor som jag själv.

Och så kommo ”de andra” ut och satte sig upp och så reste vi tvärt ige-nom de rykande alléerna av skorstens-pipor och så ut genom tullporten, över östra bron och in i Alsterskogarnes su-sande pelarsalar. Då erinrade jag mig att min nya boll brunnit upp och mitt hjärta fylldes av vemod och jag lutade mitt huvud mot Bankens trofasta arm och grät.

***FRÖDING HADE TÄNKT SIG att branden skulle spela en viktig roll i det stora stads-epos, som han planerade. Skildringen av branden skulle bli ”ett realistiskt prakt-stycke, vändpunkten i stadens historia”, som han skriver i ett brev till systern Ce-cilia. Ett utkast till en dikt om den stora branden finns bevarat. Tyvärr förverk-ligades aldrig planerna på ett stadsepos, men det kan ändå vara av intresse att ta del av följande texter ur det ofullbordade manuskriptet:

Bang!En klämtning i nattens klang.En flamma i höjden sprang.På nytt det ljöd ett tungtbang! – bang!

Och fönster öppnas och dörrar smällaoch röster skrika förvirrade gällaoch sprutor dåna och hovar stampaoch springande fötter på gatorna trampaoch staden är svept i ett sorlande, skyndande dövande dunder och brusoch tunnorna skvalpa, det skvalar och rinner,det brinner, det brinner,det brinner i Pettersson hus!

Därefter följer en ofullbordad framställning av eldsvådans förlopp:

Det smattrar, det knattrar och knakar,det brakar, ett tak störtar samman,det bolmar och ryker och sprakaroch starkare vräker sig flammani höjden och vidt över gårdar och takoch dovt ljuder dån och vildt ljuder skrik och brak.

KJELL FREDRIKSSON

” Än är det någon som skriker ”sitt still” åt mig, än rycker man mig hårt i armarne, än bärs jag, än springer jag så att jag nästan tappar andan för att kunna hålla skritt med någon som håller mig i handen och går med ofantliga steg.”

Yttre hamnen i Karlstad stod klar 1907. Sedan dess har Vänersjöfarten haft

en avgörande roll för utvecklingen av det regionala näringslivet. Vänerns

förbindelse med Nordsjön har öppnat vägen för ekonomiskt och praktiskt

gångbara transporter av gods över hela världen.

Väl utbyggd infrastruktur och utmärkta möjligheter att kombinera sjötran-

sporter med väg och järnväg ger oss möjligheter att skapa kundunika lös-

ningar för såväl import som export.

Vårt engagemang och åtagande utvecklas ständigt och Vänerhamn är idag

inte enbart en viktig länk i logistikkedjan. Tillsammans med kund tar vi oss

också an alla övriga tjänster kopplade till transporter och skapar helhets-

lösningar, från avsändare till mottagare.

Stuvargatan 1, 652 21 Karlstad • Tel 054-14 48 60 • www.vanerhamn.se


ver han att ”ingen bisp i Sverige” hade det trevligare än han.

En omständighet som kan ha med-verkat var att biskop Anton Niklas hade släktrelationer med Värmland. Fadern Sven Sundberg, hattmakare i Uddevalla, kom från Rottneros och tog efternam-net efter det gamla ortsnamnet Sund = Sunne. Under studietiden i Uppsala ver-kade Anton Niklas bland annat som in-formator till friherre C. G. Cederström från godset Bråte i Segerstad. Vid tidiga besök på Bråte träffade den unge Anton Niklas husets dotter Lovisa. Ömsesidigt tycke uppstod, men Anton Niklas borger-liga härkomst blev troligen hinder för att kunna få Lovisas hand.

MINDRE ÄN ETT ÅR efter Sundbergs in-flyttning i biskopsgården uppstår bran-den som förvandlar Tingvallastaden till rykande ruiner. Historien om ”landshöv-dingen som grät och bad” och ”biskopen som svor och släckte” är välkänd, men har konstruerats i folkmun som förkla-ring till att residenset vid torget utplå-nades medan biskopsgården, skyddad av stora lövträd, undslapp branden. Att biskopen gjorde insatser i både ord och gärning berättas, och att landshövding Carl Ekström och borgmästare Wal-denström gjorde modiga, uppoffrande insatser, samtidigt som landshövdingens familj i residenset svävade i livsfara.

Gamla gymnasiet och biskopsgården var stora byggnader som undgick att slu-kas av elden. I gymnasiehuset hade stifts-bibliotekets oersättliga bokskatter und-gått förstörelse. I biskopsgården uppläts genom biskopens försorg bo- och säng-platser åt många husvilla.

Domkyrkan, som till stora delar brun-nit, hade till det inre räddats av de förun-derligt stabila takvalven.

Han svor och släckte – kanske. Men det var långt ifrån det enda som den färgstarke och mycket framgångsrike Anton Niklas Sundberg gjorde till Karlstads fromma.

Färgstark biskop

År 1863 hade Karlstads stifts dåvarande biskop J. A. Millén avlidit efter bara fyra år på pos-ten. Vid biskopsvalet uppför-

des i första förslagsrummet den 45-årige domprosten i Lund Anton Niklas Sund-berg. Bakom sig hade han en teologie kandidatexamen i Uppsala år 1845, följd av fyra års docentur vid samma univer-sitet. 1849 befordrades han till teologie adjunkt vid Lunds universitet, tre år se-nare till teologie professor, och utnämn-des 1861 till förste teologie professor samt domprost i Lund. Han hade också repre-senterat prästeståndet vid två riksdagar.

Vid valförrättningen i december 1863 fick Sundberg flest röster från stiftets röstberättigade präster. De närmaste i röstetal drog sig tillbaka, då de ansåg Sundberg som den lämpligaste.

Efter biskopsvigningen den 6 mars i Uppsala domkyrka reste han till Karlstad för en tvåveckors visit. I Karlstad kom da-garna att upptas av uppvaktningar, mid-dagar och supéer.

Tjänsten tillträddes i januari 1864. Sundberg utfärdade i dessa dagar sitt herdabrev, och i augusti flyttade Anton Niklas och 17 år yngre hustrun Clara – född Kock i dalsländska Valbo Ryr – in i biskopsgården.

Det utvecklades en god kontakt mellan biskop Sundberg och Karlstadsborna. Till en av sina professorskollegor i Lund skri-

Anton Niklas Sundberg, såsom han hänger porträtterad i olja bland andra biskopar på Karl-stads stiftskansli. Med tiden blev han ärke-biskop och kunde ha blivit statsminister.


Innan kyrkorummet åter användes gjordes ett håll-barhetsprov genom att orgeln spelades för full kraft under en timmes tid med åtföljande ”luftvibrationer”. Inget oroande märktes, och påföljande söndag hölls första gudstjänsten i kyrkan, då biskop Sundberg pre-dikade och landshövding Ekström tog plats invid korset under stora takkupolen. Gudstjänsten beskrevs som ut-omordentligt högtidlig.

BISKOPEN KOM SNART att bekanta sig med sitt stift genom visitationsresor, där han under sina relativt få ämbetsår besökte hälften av kyrkorna och de flesta prästerna i Värmland och på Dal. Biskopen uppmunt-rade präster och lekmän till gemensamma insatser för ”fördjupad bibelkunskap, ökat missionsintresse och det sedliga livets höjande”.

Under denna tid inträffade det tragiska dramat med förgiftningarna i Silbodal och kyrkoherde Anders Lind-bäck. Biskopen engagerade sig i tragedin och möten med Lindbäck. Sundberg ansåg detta som sin tyngsta uppgift dittills i stiftet.

Sundbergs politiska uppgift i Sveriges riksdag blev efter 1866 förändrad genom ståndsriksdagens upphö-rande. Sundberg, starkt konservativ, hade varit emot den nya riksdagsordningen, men var lojal mot beslu-tet och ”infogade sig”. Han valdes till talman i den nya riksdagens andra kammare.

En stor Värmlandsfråga avhandlades vid denna tid: järnvägssträckningen av blivande nordvästra stam-banan mellan Kristinehamn och Arvika. Två ”skolor” tvistade: en Karlstadslinje respektive en nordligare linje, Norumslinjen, närmare de värmländska bruken. Sundberg företrädde den förra, medan starka utskotts-kollegor stred för Norumslinjen. Sundberg arbetade kraftfullt med argument som ”kartor och handlingar”, och när Karlstadslinjen vann bifall blev han ”festligt mottagen vid hemkomsten från Stockholm”.

En ny läroverksbyggnad uppfördes åren 1868–1869 i gotisk stil efter ritningar av arkitekterna P. G. Sundius och C. J. Westergaard. Vid sista ståndsriksdagen 1865

hade Sundberg framlagt en motion om anslag och lån till ett nytt läroverkshus i Karlstad och om ökat anslag till folkskollärarseminarierna. Båda hans förslag vann riksdagens bifall.

Den 2 april 1870 invigdes det nybyggda läroverkshu-set, som än idag visar en välbevarad och ståtlig fasad mot Stora Torgets östra kortsida. Biskopen tillika läro-verkets eforus A. N. Sundberg förrättade invigningen. Det långa anförandet finns bevarat och visar hans en-gagemang i utbildnings- och skolfrågor.

DEN 11 NOVEMBER 1870 utnämndes Anton Niklas Sund-berg av Kungl. Maj:t till ärkebiskop och Uppsala univer-sitets prokansler. Vid valet fick han en uppslutning och majoritet, som tidigare under 1800-talet bara uppnåtts av Johan Olof Wallin.

Anton Niklas uttryckte ibland om sin utnämning att det var uppför brandstegen han klev upp till ärkebis-kopsstolen!

Sundbergs vältalighet och magnifika framträdande vid högtidliga tillfällen var omvittnad, liksom hans ibland kraftfulla ordval. En kyrkoherde nämner från riksdagen i brev till sin hustru: ”Han svär så det är en lust att höra på”.

I juni 1871 vigdes Claes Herman Rundgren till bi-skop av ärkebiskop Sundberg i Stockholms slottskyrka, och blev i maj 1872 dennes efterträdare i Karlstad.

Den 12 maj 1873 krönte ärkebiskop Sundberg Oscar II till Sveriges konung. Det blev sista gången landets är-kebiskop placerade kungakronan på majestätets huvud.

De politiska uppdragen som riksdagsman fortsatte fram till 1892; under några år var Anton Niklas även talman i första kammaren.

Under de så kallade tullstriderna 1887–88 hade stats-minister Themptander inlämnat sin avskedsansökan. Kung Oscar II uttryckte då: ”Hela landet, kan jag väl säga, och alla partier i lika hög grad, mina statsråd ej minst, önskade liksom jag själv ärkebiskop Sundberg.” Han kallade Sundberg till sig för ett långt samtal, men Sundberg avböjde med ett obevekligt nej. Sundberg an-såg ”att plikten bjöd honom att låta sin uppgift som är-kebiskop gå före uppdraget att vara statsminister”.

Ny statsminister blev i stället Gillis Bildt.Den 2 februari 1900 avled Anton Niklas Sundberg i

sitt hem i Uppsala. Jordfästningen inleddes med pro-cession från ärkebiskopshuset, ledd av studenter, till akten i Uppsala domkyrka. En väldig uppslutning av människor bildade häck längs vägen till kyrkan och från kyrkan till begravningsplatsen.

KARL AXEL HJERDT, Karlstad, ingenjör, vice ålderman i Carlstads-Gillet, vice ordförande i Karlstads Hembygds-förening.

Än finns spår kvar i biskopsgården efter de extra nattgästerna efter stadsbranden. Fem sex sådana här järnsängar ligger i delar huller om buller i gårdens stall. FOTO: PER BERGGREN


I en ny tidNär staden skildras i Fredrik von Vickens värmländska länskalender år 1877 är det i ljusa färger: ”den nya staden, som sedermera uppstått, är betydligt utvidgad med breda, ljusa och trädplanterade gator”


Två damer i vintersolen framför rådhuset 1895. FOTO: AUGUST MALMBORG

Värmland har haft sina katastrofer, sådana som kung Håkons härnadståg i västra Värm-land år 1225, bullret i Bro (med drakoniskt efterspel) 1638 eller de stora oåren 1771–1772,

när skördarna slog fel och rödsoten och annat skördade tusentals offer. Till skaran av skickelsedigra årtal kan man givetvis också lägga 1865, när i stort sett hela Karl-stad gick upp i lågor.

Fotografierna från förödelsen med enstaka skor-stenspipor som sticker upp ur ett kaos av ruiner talar sitt tydliga språk om elände.

Och ändå kan man kanske påstå att katastrofen, i likhet med de tidigare, också kom att få sina lyckliga följder. Likaväl som bortdrivandet av tullnärerna från marknadsplatsen vid Varnan i trettioåriga krigets tid ledde till att bland annat den nya staden Kristinehamn anlades, gav stadsbranden i Karlstad möjligheter för de som bestämde att tänka och skapa nytt. Staden före och staden efter branden var på många sätt två olika värl-dar.

Den nya staden byggdes efter tidens principer, som vi kommit att summera som liberala. Den begynnande industrialiseringen i landet gav människor nya behov att tillfredsställa och nya ekonomiska möjligheter för samhället att planera tillvaron. Låt oss påminna om re-formerna inom några av de samhällsområden, där det svenska liberala genombrottet – med sin början under 1840-talet – kom att märkas.

SKOLAN OCH UTBILDNINGEN . Folkskolan infördes 1842, med de gamla sockenskolorna som en utgångspunkt. Utbildningen av folkskollärare sattes igång vid semina-rier på olika håll i landet, inklusive i Karlstad från 1843. De särskilda flickskolorna inrättades under 1860-talet och i Karlstad år 1873.

EKONOMIN . Genom reformerna 1846 och 1864 avskaf-fades städernas privilegier på handel och hantverk. Landsbygden fick sina handelsbodar och i städerna blev det enklare för nya entreprenörer att starta fabriker och affärsföretag. Skrån och gillen ersattes av hantverks-föreningar. År 1848 underlättades möjligheten att bilda aktiebolag, samtidigt som ett bank- och försäkrings-väsende växte fram som gynnade möjligheterna till investeringar. I Karlstad fanns Wermlands Hypoteks-


förening (1850), Wermlands Provincialbank (från 1833), Karlstads Sparbank (1822) och Wermlands Stadshy-poteksförening (1868), vartill kom Wermlands Brand-stodsbolag (1843).

SOCIALA FRÅGOR . Samhällets ansvar för den växan-de gruppen fattiga reglerades i och med 1847 års fat-tigvårdsstadga, som sedan följdes av nya skrivningar 1853 och 1871. Det större ansvaret kom att leda till en nödvändig expansion av administrationen i städer och i landskommuner. På många håll inrättades nya fattig-vårdsanstalter (fattiggårdar) under 1800-talets senare del. I Karlstad kom Klaraborg att bli platsen för de fat-tiga, från 1870.

GENUSFRÅGOR . Kvinnor och män fick lika arvsrätt 1848 och kvinnor fick rätt att idka vissa affärsrörelser på egen hand i och med näringsfriheten 1846. Endast änkor var dock myndiga, alla andra ekonomiskt bero-ende av sina män eller andra manliga släktingar. År 1858 kunde kvinnor över 25 år bli förklarade för myndi-ga, men bara om de var ogifta; den dag de gifte sig blev maken deras förmyndare, med det verkliga inflytandet också över sin hustrus enskilda egendom.

REPRESENTATION OCH FÖRVALTNING . För att anpassa styresformerna till det industriella samhällets villkor

kom kommunallagarna 1862. De ”kommunala” och kyrkliga frågorna skiljdes åt genom att man inrättade dels kommuner, dels församlingar. Städerna fick ett nytt styresorgan genom stadsfullmäktige. På riksnivå ersattes ståndsriksdagen 1866 med en tvåkammar-riksdag. Eftersom rösträtten avgjordes genom privat-ekonomin var det än så länge en minoritet av männen som kunde rösta – och en liten del av kvinnorna, de som ägde fastigheter eller hade ekonomiska tillgångar av annat slag. Men också för förmögna kvinnor var röst-rätten bara kommunal.

UR 1865 ÅRS RUINER byggdes en ny stad utifrån nya principer och med en kraft som sannerligen impone-rar. Försäkringssystemet fungerade och gav ekono-miska muskler tillsammans med nödhjälpskommitténs insamlade kvarts miljon riksdaler och vidlyftiga stat-liga lån. Trots bostadseländet med människor i tält och baracker och trots farsoterna – 186 personer dog i den asiatiska koleran 1866 – var Karlstad präglat av en frus-tande dynamik åren efter katastrofen.

Lantmätare von Wachenfeldt tog sig runt i aska och sot under sommaren och hösten 1865 och mätte upp försvunna tomtgränser, en nödvändighet för att sedan också åstadkomma en ny stadsplan där luft och ljus skulle regera. Karlstad fick sitt generösa stortorg och steg för steg klev nya pampiga paradbyggnader in och

Ångloksdraget tåg lämnar centralstationen. FOTO: DAN GUNNER

Karlstads brandkårs första ångspruta inköpt från Ljusne Mekaniska Verkstad 1882.

Centralstationen i Karlstad, även kallad Västra station. FOTO:

ANNA OLLSON


bildade fond runt fyrkanten. Snart nog byggde också privatpersoner bostadshus och affärslokaler, omkring 50 till antalet redan under andra delen av 1865.

När staden skildras i Fredrik von Vickens värm-ländska länskalender år 1877 är det i ljusa färger. Staden är ett kraftcentrum i landskapets ekonomiska och kul-turella liv: ”den nya staden, som sedermera uppstått, är betydligt utvidgad med breda, ljusa och trädplanterade gator”, säger författaren.

Gamla tiders ekonomiska kungsådra var hamnen med Vänersjöfarten – nu var den kompletterad med framtidens kommunikationsmedel för gods och männ-iskor, den av alla omhuldade järnvägen. Invigningarna av stationshuset och förbindelserna österut (1869) och västerut (1871) var enligt presskildringarna folkfester, med musik, tal, kanonsaluter, högtidstal och festmålti-der. Världen öppnade sig på allvar för Karlstad.

DEN NYA TIDEN märktes också i den ekonomiska ut-vecklingen. En kraftigt expanderande jordbrukssektor efterfrågade maskiner som tröskverk och slåtteraggre-gat och blev en lukrativ marknad för mekaniska verk-städer – industrialiseringen födde nya industrier, nya yrkesgrupper. Det gällde också för Karlstad, där stora arbetsplatser som Karlstads Mekaniska Verkstad (1860) på Herrhagen och Wennbergs Mekaniska Verkstad (1875, från 1903 i Viken) växte upp. Konfektionsindu-

strin – som Karlstads yllefabrik (1884) och Karlstads spinneri & väfveri AB (1897) – tillhörde också en ny tid, där inte minst det nationella och snart nog internatio-nella modet hade betydelse genom pressens inverkan.

När von Vicken redogör för stadens näringar i sin kalender från 1877 nämner han utöver den mekaniska verkstaden också tändsticksfabriken på Herrhagen (1874), tre fabriker för tillverkning av mineralvatten och läskedrycker, tre tobaksfabriker, tre garverier och fyra ölbryggerier. Hantverkarna från förr fanns också kvar, men Karlstads näringsliv fick en annan inriktning efter branden.

Staden kom att expandera kraftfullt också befolk-ningsmässigt, när många landsbygdssocknar kände av suget från Amerika. Sunne, som länge varit den folkri-kaste socknen i Värmland, kom att överflyglas på den punkten av residensstaden i slutet av seklet.

FÅGEL FENIX HADE REST SIG ur julibrandens gråa helve-tesaska. En ny tid var inne. Kung Oscars tid, unionens och frihandelns tid, Värmlandstimrets och Värmlands-stålets tid. Karlstad fanns i länets mitt och blev ett nav i den fortsatta ekonomiska och sociala utvecklingen i Värmland.

PETER OLAUSSON , Häljebol, historiker

Karlstads Mekaniska Verkstad. Arbetare vid cylinder för pappers-tillverkning.

Karlstads Yllefabriks industribyggnader vid Sjötullsborg. FOTO: KARL NYSTRÖM

Karlstads spinneri & väfveri AB på Älvgatan. FOTO: DAN GUNNER


Att bygga en stad är en aldrig avslutad historia. Karlstad anno 2015 är en av Sveriges större städer och kommuner, residensstad, stiftsstad och länets självklara samlingsplats.

Att bygga en stad

Staden får vackra omdömen av sina besökare för sin grönska, sin luftiga innerstad och för sin vack-ra klara älv.

När vi i denna skrift har tagit oss ige-nom den mest förödande stadsbranden som någon känner till – en hel stad öde-läggs – så vill man gärna veta: hur gick det sedan?

Den ödesdigra morgonen den 3 juli 1865, när de hemlösa men inte kraftlösa Karlstadsborna skulle ta sig an sin framtid, visste de föga om vad de lade grunden till.

Ur askan byggdes en ny stad, sten för sten, hus för hus. För att förebygga nya bränder blev gatorna breda och raka och gjorde staden ljus.

De behov som människorna hade var förstås inledningsvis oändliga. En del nästan eviga. I mitten på 1500-talet be-stod Tingvallaön av något hundratal in-vånare. Hertig Karl som gav staden dess namn och privilegier 1584 lär ha besökt staden och konstaterat att vägarna var usla, broarna för få och skatteinkomster-na för låga. Jag kan inte vederlägga detta men tror fullt ut på det.

Vägarna har succesivt förbättrats, tåg och flyg har kommit till. Den gamla sten-bron stod färdig 1765. Stenbron är Sveri-ges längsta och med en konstruktion där inte en gnutta bindemedel finns mellan stenarna.

Antalet broar över Klarälven diskute-ras den dag som i dag är. En gång fanns en plan på att förlänga Norra Strandga-

FOTO: PER BERGGREN

Karlstads universitet - bibliotek och aula.


I en skrift som heter Karlstads fram-tida utveckling – 1945–1960 kan man läsa att Karlstad äger goda förutsättningar att utvecklas och tillväxa även i framti-

tan rakt igenom biskopsgårdens trädgård, korsa Museigatan, riva något gammalt hus på vägen och sluta i en ny bro över älven och landa i Våxnäsgatans förlängning.

”Gode tid!” tänker vi idag, när bilis-mens framfart inte står i främsta rummet i stadsplaneringen.

BEFOLKNINGEN ÖKAR . Hur befolknings-talen utvecklas är en förutsättning för välståndet. Mellan åren 1584 och 1719 ökade staden från 150 personer till 500. Inte särskilt imponerande. Stadens läge gav hyggliga förutsättningar för att leva och bo, men när skörden slog fel fick sta-den ta hand om hungriga tiggarhopar. Farsoter, översvämningar och svåra brän-der var mer eller mindre vardagsmat.

På 60-talet hade Karlstad fått ihop cirka 40 000 invånare på en mindre yta än idag. Kommunreformer kom och gör bilden svårare att jämföra. I dag strävar staden mot de åtråvärda 100 000.

Karlstads Culture and Conference Center, KCCC, med hotell och bostäder bredvid.

Brygguddens höghus i inre hamnen – arkitekt Gert Wingårdh.


den. Följande åtgärder bör stadens styre tillgripa för att åstadkomma detta:

• Främja inflyttning av arbetskraft genom att använda moderna reklammetoder i syfte att stärka Karlstads goodwill

• Se till att det finns bostäder av god kvalitet

• Järnvägsspår och kajplatser bör utökas

• Industrimark och lokaler måste tillhandahållas

Dagens styre kan nicka instämmande. Ja, allt detta be-hövs för att staden ska växa. Vägarna kan bli bättre, fler

broar önskas och skattebetalarna bör bli fler. Goda kom-munikationer är i dag en överlevnadsfråga. Karlstads är goda , men behöver ständigt utvecklas och förbättras.

Det som man inte tog upp 1945, men som idag står högt på listan, är utbildning på alla nivåer, och Karlstad har idag en av Sveriges största gymnasieskolor och ett modernt attraktivt universitet.

ELD OCH VATTEN . De kan inte förenas, men ihop ge ut-vecklingen en skjuts.

Om inte slipspressen i källaren på Domusvaruhuset den 27 oktober 1999 hade fattat eld så hade inte ett av de mer välkända kvarteren i Karlstad ändrat utseende och

Mitt i City – bostäder, galleria, restauranger och p-hus – på den tidigare Domustomten.

Bazaren i nuvarande kvar-teret Druvan på platsen för Mitt i City.


STIPENDIER

Landstingets FrödingstipendiumStipendiesumman är 50 000 kronor och stipendiet ska tjäna som ”stimulans och uppmuntran för i Värmlands län födda, verksamma eller till provinsen på annat sätt knutna, väl kvalificerade utövare av konstnärlig verksamhet”. Dnr LK/150628

Landstingets FolkrörelsestipendiumStipendiesumman är 50 000 kronor och stipendiet är en belöning för enskilda eller kollektiva insatser inom folkrörelser, studieförbund, politiska eller andra ideella organisationer inom Värmlands län. Dnr LK/150630

Ansökan• Sänd in ditt förslag som ett vanligt brev – det finns inga särskilda blanketter. • Ange stipendiets diarienummer i brevet. Sista dag för ansökan är 31 augusti 2015.• Adress: Landstinget i Värmland, Landstingshuset, 651 82 Karlstad

www.liv.se

alet är lättare än du tror...

JÄ TKRAFTFO TUM

GOD E ENKL ELBOLAGET

ATTENFALL

SVÅRT OCH KRÅNGLIGT ATT

M LARENERGI

GÖTA E ERGIIN EL

VÄRMLAND

VÄLJA ELBOLAG?

innehåll. Det blev en förödande brand, men en modern räddningsinsats och mycket vatten begränsar skadan till Domusfastigheten. Den rivs och 2006 har ett lokalt konsortium en lösning för hur den brända tomten ska bebyggas. Hörnet Tingvallagatan och Järnvägsgatan är ett av Karlstads äldsta och mest attraktiva hörn. Här har ett antal fastigheter funnits, och tidigare generatio-ner har liksom nuvarande varit förtjusta över vyn över Klarälven och stadens puls vid västra bron.

Här finns nu bostäder, en galleria, en mötesplats för gäster och hemfolk. En bärande idé under arbetets gång var att mitten av kvarteret skulle nås från alla fyra väderstrecken: Tingvallagatan, Järnvägsgatan, Drott-ninggatan och Västra Torggatan.

Det ska särskilt noteras att Mitt i City-projektet var ett samarbete mellan kommunen, näringslivet och lo-kala finansiärer. En eftertraktad konstellation som inte alla städer kan ståta med.

Stadens byggnationer i modern tid blir till en upp-räkning som naturligtvis inte är fullständig. Men de som finns med har påverkat andra att investera eller utveckla sina verksamheter. Faktorer som är avgörande för stadens fortsatta framgång.

Jag nämner ett antal utan inbördes tids- eller rang-ordning. Säkert saknar läsaren några, men se det som en exempelsamling över stadens och dess invånares kraft och vilja: universitetet med aulan, centralsjuk-husets stora utbyggnader, Löfbergs Lila Arena, en ny stadsdel i inre hamnen, Ikea och olika handelsetable-ringar, Lars Lerin Sandgrund, Värmlands Museum, Mariebergsskogen, Karlstads Culture and Conference Center KCCC, NWT:s nya tidningshus, förtätning av bostadsområden, filmstaden, räddningsstation, polis-hus, idrottshallar, industribyggnader, verkstäder och parker.

VAD ÅTERSTÅR? Ingen stad blir någonsin färdig. Rätt vad det är finns där en bränd tomt och invånarna fun-derar över när luckan ska fyllas igen. För Karlstads del är utmaningarna desamma som de varit sedan urmin-nes tider. Arbete och försörjning, bostäder, god hälsa, utbildning, kommunikationer och skådespel med tillägg av sådant som flyttat uppför välfärdstrappan, god miljö och en stimulerande fritid. Metoderna att tillgodose Karlstadsbornas behov och önskemål utvecklas och för-ändras förstås. Det är stadens attraktivitet som lockar människorna. Det är människorna som bygger staden.

Nu står ombyggnad av Karlstad C för dörren. Nya spår på bangården, flyttad rangering, frigjorda ytor för exploatering kommer att ge Karlstadsborna det största stadomvandlingsprojektet sedan branden 1865. Det tror jag. Det ser jag fram emot.

ANNA SANDBORGH


I ett nummer av Värmländsk kultur med Karlstads brand som tema passar det kanske bra med ett recept på kolbullar, stekta över öppen eld i en stekpanna. Receptet är hämtat ur boken Från rag-

garkorv till älgfilé som kom ut förra året på Torsbyförlaget Sweet Street Design.

I boken bjuder Camilla Classon och Anki Haraldsson på ett hopkok av det bästa som Torsby har – gammalt blandat med nytt och utländskt med värmländskt. Det är en välskriven och välkomponerad bok med trevlig text av Camilla Classon, som också svarar för den fina formgivning-en och tillsammans med Anki Haraldsson för det likaså alldeles utmärkta fotot med jättefina landskaps- och porträttbilder och matfoton. Att formgivningen är så profes-sionell och fotona så bra är inte så konstigt, för till vardags arbetar Camilla Classon som formgivare för bland annat Egmont och frilansar dessutom liksom Anki som husfotograf för en mäklarfirma. Anki, som är en ”riktig” Torsbybo och har bott i Torsby i hela sitt liv, arbetar annars inom vården. Camilla kommer från Stockholm men har bott Torsby i tio år.

I Från raggarkorv till älgfilé presen-teras 27 i Torsby välkända profiler, varav en del också är mycket kända i omvärl-den som Sven-Göran Svennis Eriksson, Bengt Sahlström med dottern Anna Sahlström, poeterna Torleif Styffe och Bengt Berg, den senare med livskamra-ten Gun-Britt Karlsson. Det är för öv-rigt Svennis som svarar för titelns älgfilé – med kantarellsås och klyftpotatis – men också ”kickar loss i köket” med italiensk aubergine- och mozzarellagratäng. För raggarkorven svarar Torsbyprofilen Rull-Kurt Eriksson. Bengt Berg och Gun-Britt Karlsson bjuder på en sensommarpaj med äpplen medan Bengt och Anna Sahlström avslutar boken med den traditionella värmlandskorv som serveras till jul med hemlagad rödkål på Sahlströmsgården. Torleif Styffes torparfläsk är ett trevligt recept, som nog är värt att återkomma till i ett senare nummer av Värmländsk kultur.

På Ransbysätern i Klarälvdalen, som

Kolbullar och säterkullor Värmlandsreceptet

4 KOLBULLAR:

2 dl skrädmjöl2 dl vetemjöl6 dl vatten600 gram fläsksalt

Kolbullar

SÅ HÄR GÖR MAN: Vispa ihop vatten, mjöl och salt till en pannkaksliknande smet. Låt smeten gärna stå och svälla en stund. Tärna och stek en fjärdedel av fläsket i stekpannan. Slå på en fjärdedel av smeten över fläsket och stek tills kolbullen får fin färg på undersidan. Vänd kolbullen och stek på andra sidan.

Upprepa tre gånger så det blir fyra kol-bullar.

Servera med lingonsylt.Tips: Gör smeten hemma och häll i en

petflaska, tipsar Anki och Camilla. Ta med ut i skogen och stek över öppen eld.

drivs av föreningen Utmarksmuseet, kan man steka sin egen kolbulle. Sätern, som har brukats som betesplats för boskap i cirka 1 000 år fram till 30-talet, är i dag ett levande museum med fjällkor, getter och hästar.

Kolbulle är en gammal nordisk mat-rätt som har lagats i Värmland i många år. Den var vanlig bland skogshuggare och kolare som levde under primitiva förhållanden. I boken är det de ideellt arbetande säterkullorna Eva Justin och Kristina Nilsson som hjälper Anki och Camilla med storstadsväninna och barn att steka kolbullar.

”Smeten till kolbullar ska vara lite tjockare än vanlig pannkakssmet”, för-klarar de. ”Först steker man det skivade fläsket och sedan häller man över smeten. En del vill ha fläsket knaperstekt men det kan man ju göra som man vill”, säger Eva.

Anki och Camilla steker så det ryker och barnen tycker att det är jättespännan-de. När de inte är med vid elden springer de ut på sätern för att klappa getterna och deras killingar.

LENA SEWALL , Karlstad, bibliotekarie och matskribent.FOTO: ANKI HARALDSSON

Från raggarkorv till älgfilé kom ut förra året på Torsby-förlaget Sweet Street Design. .


Kunskap &Engagemang...för alla trycksaker som du behöver.

Förpackningar, broschyrer,

banderoller, kuvert eller böcker –

vi hittar lösningen som ger bäst

totalekonomi och gör dig till en nöjd

kund. Det är lätt om man kan.

www.citytryck-karlstad.se 054-22 14 30

Några axplock ur programmet:

SÖNDAG 2 AUGUSTI19.00 Invigning i Spegelsalen, Rottneros Park. Flöjtkvartett och Frödingprogram. Ismael Ataria invigningstalar.

MÅNDAG 3 AUGUSTI10.00 och 13.00 Rödluvan och vargen. För barn 3–9 år. Sparbankssalen.18.00 Poesi- och musikafton. Eva Runefelt och Lars Andersson med musiktrio. Alma Löv.19.00 Solveigs Värmlandssalong. Solveig Ternström, Eva-Mi Tapper och Carina Ekman. Sundsbergs Gård.

TISDAG 4 AUGUSTI12.30 Visor i vidvinkel. Björn, Marcus och Johan Sandborgh. Sundsbergs Gård.14.30 Äppelträd och körsbärsträd i blom hos Selma Lagerlöf och Sven Delblanc. Daniel Skogman om symboliken som förenar dem. Stallet, Mårbacka.18.00 Värmlandslitterär sommarkväll. Leif Stinnerbom med musiker, Lars Andersson, Helene Tursten, Anita Andersson. Församlingshemmet, Östra Ämtervik.

ONSDAG 5 AUGUSTI12.00 Från visa till opera. Stefan Dahlberg, sång, Anna Florin-Schmidt, piano. Sunne kyrka.13.30 Bergslagspojken som blev kyrkofader i Amerika. Alf Brorson om landsbygdsprästen Olof Olsson. Församlingshemmet, Sunne.16.00 Munter sommarauktion med Värmländska Akademien. Auktionsförrättare Håkan Hagegård. Sillegården, Västra Ämtervik.

TORSDAG 6 AUGUSTI10.00–14.00 Barnkulturdagen med teater, workshops, ponnyridning m.m. Sunne Hembygdsgård.13.00 Lomjansguten. Leif Stinnerbom med skådespelare och musiker om årets föreställning i Berättarladan. Författaren Lars Andersson samtalar med norske kollegan Kjartan Fløgstad. Frykensalen, Sunne bibliotek.

FREDAG 7 AUGUSTI14.00 Ebba Witt Brattström om sin nyutkomna bok Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur. Stallet, Mårbacka.15.30 Sigrid Combüchen om sin roman om Ida Bäckmann, Den umbärliga. Stallet, Mårbacka.19.00 Litterär afton med årets Selma Lagerlöfpristagare Stewe Claeson. Broby Gästgivargård.

LÖRDAG 8 AUGUSTI15.00 Selma Lagerlöfs litteraturpris 2015. Prisceremoni med tal av Staffan Söderblom och Stewe Claeson. Frykensalen, Sunne bibliotek. 18.00 Kör- och orkesterkonsert med bland annat Haydns Theresienmesse. Sunne kyrka.

SÖNDAG 9 AUGUSTI11.00 Högtidsgudstjänst i folkton i Östra Ämterviks kyrka. Biskop Esbjörn Hagberg. Kransnedläggning vid Selma Lagerlöfs grav.18.00 Bannlyst. Ett musikaliskt spektakel efter Selma Lagerlöfs roman. Stallet, Mårbacka.

Aktuell och utförlig information på

www.kulturveckanisunne.seInfo Sunne Turism 0565-167 70, www.sunneturism.se

2–9 AUGUSTI2015


I Karlstad är det alltid något på gång. Nöjesfabriken bjuder ständigt på häftiga musikupplevelser och musikfestivalen Putte i Parken i juli lockar tusentals besökare. På Sandgrund Lars Lerin kan du njuta av konstnärens akvarellmålningar. I Löfbergs arena upplever du världsartister och storslagna shower. Wermland Opera bjuder på konserter, opera och musikaler i världsklass. Mariebergsskogen med sina gröna ytor och sin utomhusscen är den självklara sommarfavoriten.

Varmt välkommen till evenemangsstaden.

Karlstadär °upplevelser


Namn:

Adress:

Värmlandskrysset

Den först öppnade rätta lösningen belönas med tre trisslotter, den andra med två och den tredje med en trisslott. Lycka till!Vinnarna och rätt lösning presenteras i nästa nummer.

Fyll i korsordet, skriv ”Värmlandskrysset” på kuvertet och posta senast 10 augusti till: Föreningen Värmländsk Kultur, Verkstadsg. 1, 652 19 Karlstad

ÖPPET TIDER :

Måndag, torsdag 10.00–19.00Tisdag, onsdag, fredag 10.00–16.00Forskarexpeditionens tel. 054-701 11 80

Forskarsalens öppethållande:15 maj–14 septemberMåndag–fredag 10.00–16.00

B E SÖ K SAD R E SS :

Hööksgatan 2, Karlstad | www.arkivcentrumvarmland.seVÄLKOMMEN TILL: Föreningsarkivet i Värmland, Landstingsarkivet, Karlstads kommunarkiv, Värmlandsarkiv, landsarkiv för Värmlands län

RACKSTADMUSEET6 juni - 12 september

På spaning ...fyra generationer konstnärer

i familjen Göran30 maj - 13 september

När vi ser Varann ...Olle, Jörgen och Denice Zetterquist

Ur samlingarnaRackenkolonin måleri o skulptur

Småskuret, träföremål ur samlingarna

www.rackstadmuseet.se

annons va?rmla?ndsk kultur va?r2015:annons värmländsk kultur höst 2013 15-05-11 14.46 Sida 1

Värmländska Akademien håller

SOMMARAUKTIONonsdag den 5 augusti kl. 16.00 på Sillegården, Västra Ämtervik

Auktionist: Håkan Hagegård

Gåvor mottages tacksamt till en annorlunda auktion! Kontakt för inlämning:

Bengt Sahlström 0708-50 21 36 eller [email protected]

Auktionen ingår i Sunnes kulturvecka 2015www.kulturveckanisunne.se

Arrangör: Värmländska Akademienwww.varmlandskaakademien.se

karlstads domkyrka

Tacksägelse- högmässa Söndag 19 juli, kl 11.00, 2015

Till åminnelse av kyrkans återöppnande efter branden.

Galleri Träsmak, Mallbacken

Unika skåp och skulpturer, emaljarbeten och målningar.

Mallbacken 63, 686 97 Lysvik Tel 070-6002398www.trasmak.se

Några ord om Magnus Isæus, vars akvareller finns på omsla-get och sidorna 16–17.

Magnus Isæus (1841–1890) var arkitekt. Han besökte Karl-stad och Värmland hösten 1865. Han skrev dagbok, som nu finns på Nordiska museet. Gösta von Schultz har i Fataburen 1961 skrivit en artikel om Isæus värmländska resa.

Det mest intressanta är att Isæus ritade och målade en del under sin tid i Värmland. Några av hans akvareller ägs nu av Värmlands Museum.

Efter att ha varit i Karlstad en månad utan att ha fått något jobb gjorde Isæus sen en resa i Värmland, innan han återvän-de till Stockholm.

Berömda är hans ord, när han har kommit till Karlstad. Framkomsten blev en chock:

Der var i sanning förfärligt, gata på gata, qvarter på qvarter, idel murbitar och grushögar. Inga bränder eller halfbrända stockar och kol gåfvo tillkänna att det brunnit derstädes. Af hettan var gatan invid platsen der huset stått likasom rem-nad och ur dessa sprickor och hål uppvirflade fina rökpelare mot himmelen. Allting tycktes smådarra. Det föreföll mig som vore jag kommen till någon af städerna i Tusen och en natt och jag blef rigtigt rädd, jag skulle nedstörta uti någon fördold håla eller brinnande svafvelpöl. Willan hade kunnat vara fullkomlig om man inte här och der sett en tjocker patron komma klifvande. Rum var omöjligt att få, ett tält möjligtvis.

KJELL FREDRIKSSON

Magnus Isæus

Värmländsk kultur - tema branden i Karlstad 1865

Documents

Transcript of Värmländsk kultur - tema branden i Karlstad 1865