Svensk Neuropsykologi 1 2010

NeuropsykologiSvensk

Fler underrubriker!

TEMA:

Rubrik – underrubrik

MEDLEMSTIDNING FÖR SVERIGES NEUROPSYKOLOGERS FÖRENINGN R 1 , 2 0 1 0 , Å R G 2 2

Erfarna psykologer behövs inte bara i och kring universitetsstäderna. Psykologer är efterfrågade och viktiga medarbetade inom skola, förskola och hälso- och sjukvård. Jag har själv blivit varse hur svårt det är att rekrytera psykologer, när man annonse-rar tjänster som finns i verksamheter åtta till tio mil från universitetsorterna. Arbetsgivarna måste inse att man måste hitta incitament förslagsvis i form av lön, inrättande av specialisttjänster samt möjligheter till vidareutbildning. Specia-listutbildning på betald arbetstid kan vara ett sätt att locka psykologer att söka tjänster utanför universitetsorterna. Dessutom är det dags att fundera över mer flexibla lösningar för att det skall vara praktiskt möjligt att pendla mellan bostad och arbetsplats. Psykologer behövs i hela landet!

� Göran Horneman, ordförande

1/10 Årgång 22Medlemstidning för Sveriges Neuropsykologers Förening

Kom ihåg!Anmäl e-post- och adressändringar på [email protected]

Ansvarig utgivare:Göran Horneman, ordförande i SNPF

REDAKTIONChefredaktör:Eva [email protected] 148090 (kvällstid)0705 095163Vagnmakaregränden 69224 56 Lund

Assisterande redaktör:Ellinor Hagstadiusellinor¬[email protected] Esplanaden 3D223 54 Lund

Lokalredaktörer:Vera Denwall (södra distriktet)[email protected]

Hans Johansson (östra distriktet)[email protected] -5783- 5213 / 7213

Katarina Ehlin (norra distriktet)[email protected] 99 38 22

Webmaster:Ann [email protected] 031-3430862

Layout och redigering:Prinfo Grafiskt Center, Malmö

Medverkande i detta nummer:Göran Horneman, Christine Johansson, Jarl Risberg, Anne-Lise Christensen, Katarina Ehlin, Eva Hallberg, Eva Hast

Allt innehåll i Svensk Neuropsykologi lagras elektroniskt och blir åtkomligt via internet.Medarbetare måste meddela eventuellt förbehåll mot att få sitt material tillgängligt på detta sätt.

Alla vinner på den digitala tidningen

Psykologer behövs även på landsbygden

Konstigt att inte få hem den tryckta Svensk Neuropsykologi i brevlådan? Ja, kanske tycker du det. Men om du läser vad du har att vinna på att tidningen nu är digital, så känns det nog helt ok att du får den i din e-postbrevlåda i fortsätt-ningen. I år får du tidningen 6 gånger. När redaktionen fått upp ångan ordentligt blir det troligtvis ännu fler nummer per år. Tidningen kommer att innehålla fler riktigt aktuella artiklar, reportage och notiser än tidigare, eftersom vi slipper vänta in material och slipper presslägg-ningstiden på ca tre veckor. Händer det något riktigt viktigt kan vi snabbt komma ut med ett extra nummer. Vi kan ha hur mycket färgbilder och färggrafik vi vill – det kostar ingenting.

Färg gör tidningen ännu trevligare att läsa. Vi är inte bundna till ett antal sidor som är delbart med fyra (tryckteknik kräver just det), utan det blir det antal sidor det blir. Föreningen sparar runt xxx kronor årligen, och kan snabbt komma ifrån de röda siffrorna i vår ekonomiska redovis-ning.

UtgivningsplanNr 1: Början av mars.Nr 2: Slutet av april.Nr 3: Mitten av juni.Nr 4: Mitten av september.Nr 5: Slutet av oktober.Nr 6: Mellan jul och nyår

Som skribent med ett halvt ben i neuro-psykologins värld hade jag ganska stora förväntningar inför en efterlängtad intervju med Anne-Lise. Men det gick inte att föreställa sig hur mycket tre timmars samvaro med henne verkligen kunde innehålla. Vi sitter i det Christensenska hemmet i danska Gentofte. Rummet inbjuder till närvaro och stilla utbyte av frågor och svar. Ljuset flödar in genom ett stort glasat burspråk, takhöjden är väl tilltagen, väggarna ljusa, möblerna få och lugna, och de få konstverken och prydnadssa-kerna sparsmakat speciella.

Hur började historien om den världs-kända danska neuropsykologen, som startade Europas första centrum för rehabilitering av hjärnskadade för 25 år sedan?– Egentligen ville jag studera litteratur. Av olika anledningar blev jag istället iväg-skickad till Stockholm, och arbetade i en familj för att lära mig hushållsarbete. Jag passade på att gå på det nordiska som-

maruniversitetet, där fantastiska veten-skapsmän höll föreläsningar. Deras geist och spririt för kunskap smittade av sig. Jag umgicks samtidigt med några som läste psykologi, blev inspirerad, och så blev det min bana, förklarar Anne-Lise. Ett par år senare följde Anne-Lise med sin man Niels, professor i filosofi, till Harvard. Där fanns de stora namnen bland föreläsarna i psykologi. – Det var helt otroligt, minns Anne-Lise. De födde så många nya tankar. Och gruppterapin! Vilken upplevelse! Några år senare hamnade Lurias bok Higher Cortical Funcions in Man i mina händer, och det fick mig att inse neuropsykolo-gins möjligheter.

Hur fick då patienter med behov av rehabilitering hjälp innan neuropsykolo-gin fått fäste?– De fick ingen hjälp. Deras liv stannade upp. En del soldater under de båda världskrigen fick dock faktiskt viss hjälp. En amerikansk kirurg började operera de hjärnskadade soldaterna redan ute i fält,

och kunde på så sätt ibland begränsa skadorna. Neurologen Kurt Goldstein utvecklade teknologin under andra världskriget. Goldstein är i mitt tycke den som vid sidan av Luria betytt mest för utvecklingen av neuropsykologi. – Men sedan gick det ändå mycket trögt med utvecklingen, fortsätter Anne-Lise. De oerhört många trafikolyck-orna under 50- och 60-talet gjorde antalet hjärnskadade stort, men det högt ställda och medicinskt inriktade evidensbegrep-pet gjorde att ”det inte lönade sig” att satsa på rehabilitering.

GenombrottsbokenLuria har betytt oerhört mycket för Anne-Lises karriär. Efter långa inspire-rande perioder tillsammans med Luria på universitetssjukhuset i Moskva skrev hon genombrottsboken ”Luria’s Neuropsycho-logical Investigation” 1974. Men det skulle ändå dröja ytterligare elva år innan drömmen om den danska omvärldens förståelse för rehabiliteringsarbete skulle bli sann.

N E U R O P S Y KO L O G I N S G R A N D O L D L A DY :

”Vi måste få ihop vetenskaperna och

veta vad vi gör”Säg ”Anne-Lise Christensen” till en neuropsykolog, och du ska se att det glittrar till i ögonen. Särskilt om personen är svensk, dansk eller åtminstone europeisk. Men också i USA, och sedan flera år tillbaka glittrar det till hos många även i Brasilien.

Svensk Neuropsykologi 1/10 3

Drömmen i KöpenhamnEfter lång tids hårt arbete med att få makthavare att förstå vikten av att satsa på rehabilitering kunde Anne-Lise 1985 stolt öppna det nybildade ”Center for Hjerneskade” i Köpenhamn. Pengarna kom från en fond. Rikshospitalet ville inte husera centrat, eftersom Anne-Lise inte var medicinare. Då vände hon sig istället till universitetet, som sa ja. – På tre år skulle vi visa att det lönar sig att rehabilitera hjärnskadade männis-kor. Kommuner och landsting betalade. Efter tre år hade vi bevisat det vi redan från start visste: det lönade sig! Patien-terna kom tillbaka till arbete, klarade sig socialt, ingick i samhällssystemet precis som alla andra skattebetalare etc. Det har alltså gått bra för de många hjärnskadade som passerat Anne-Lises rehabiliteringscentrum. Det har också gått bra för dem som har varit anställda där. – Det är inte särskilt många neuropsy-kologer i Danmark som inte har arbetat en period där, kommenterar Anne-Lise.

Samtidigt på andra sidan ÖresundI Sverige hände det parallellt också en hel del inom neuropsykologin under tidigt 80-tal. Till exempel hade Jarl Risberg och David Ingvar utvecklat CBF-metoden, som tydliggjorde exakt vilka områden i hjärnan som hade lägre blodflöde genom sjukdom eller annan skada. Tekniken fick snabbt internationell genomslagskraft. – Jarl har betytt väldigt mycket som rådgivare, vägledare och styrelseledamot på centret. Även David Ingvar och dansken Niels Lassen har inspirerat och stöttat mig mycket genom åren, säger Anne-Lise.

Hur ser situationen ut idag – för neuropsykologerna, patienterna och forskarna?– Vi har väldigt mycket kunskap idag, anser Anne-Lise, och det gör arbetet med hjärnskaderehabilitering så spännande. Men vi måste få ihop vetenskaperna helt innan jag är nöjd. Joaquin Fuster i USA med boken Cortex and mind, han har en insikt. Vi måste se hur de olika faktorerna koordineras. Vi måste veta vad vi gör. – Vi vet också mycket om hur hjärnan fungerar. Däremot är den populärveten-skapliga personifieringen av hjärnan mycket olycklig. ”Hjärnan gör det” ”Vänsterhalvan gör si”, ”högerhalvan gör så” – allt det där är så fel. Hjärnan är bara redskapet, ingenting annat. Som om inte det var nog…

Still going strongNu är det tolv år sedan Anne-Lise gick i pension. Men att sluta arbeta är fortfa-rande inte aktuellt, trots att personbeviset påstår att det är 83 år sedan hon föddes. Alldeles nyligen har hon skrivit ett kapitel i en festskrift till kollegan Alice Theil-gaard; Fra kromosomer till metaforer. Den närmaste tiden är fullbokad: besök på Centret, som numera leds av Frank Humle, sedan terminens föreläs-ning i Lund den 29:e mars, däremellan den 16:e resan till Brasilien. Där har Anne-Lise fått en ärofylld uppgift, nämligen att vara styrelseordförande på ett av de berömda ”The SARAH Network of Rehabilitation Hospitals”. Sjukhusen drivs privat, men bekostas av staten. Anne-Lises hjärta klappar mycket varmt för det sätt man där bedriver rehabilite-ringsvård.

– På väggen vid entrén till de nio sjukhusen står det ”Här behandlar vi inte sjukdomar, vi behandlar människor”. Den inställningen tycker jag mycket om. Anne-Lise höll öppningstalet för det nionde sjukhuset. Då ställde hon samman så mycket material så att det räckte till en hemsida. Det blev det. www.anneli-sechristensen.dk Där hittar du allt som är värt att veta om Anne-Lise och hennes värv. Lite senare i år är det så dags att medverka på en kongress i Finland. – Men invitationerna till kongresser kommer alltmer sällan, säger Anne-Lise. Det känns konstigt, men ändå inte. Det finns ju ganska många som är yngre än jag. Istället gläder jag mig åt att det fortfarande kommer brev och mail från kolleger runt om i världen. De vill att jag skriver fler böcker och håller fler föreläs-ningar. Så jag fortsätter. Jag varken kan eller vill släppa mitt intresse. Och jag tycker fortfarande att det är intressant att stiga upp på morgonen!

På önskelistanDet har gått tre rika timmar, rika på kunskap, vilja, vetenskap, brinnande människointresse och ett aldrig sinande hopp om att neuropsykologin ska fortsätta utvecklas. Det är dags för den sista frågan: Vad finns på Anne-Lises önskelista för neuropsykologins framtid? – Jag skulle gärna se att Lurias metoder och insikter fördes upp på agendan igen. De är lika betydelsefulla idag som när de kom på 1960-talet.

Eva Hastwww.annelisechristensen.dk

Svensk Neuropsykologi 1/104

Riksstämman 2008 i Sundsvall gav

ringar på vattnetPå riksstämman 2008, arrangerad av norra regionen, besöktes vi av Stephen Finn som utvecklat metoden Therapeutic Assessment (TA). Therapeutic Assess-ment är en semi-strukturerad form av psykologisk utredningsmetod, med fokus på samarbetet mellan klient och psyko-log. Huvudsyftet med TA är att ge klienter nya insikter och att främja förändringar i deras liv. Den 15 januari 2010 bjöd norra regionens styrelse in medlemmarna till en uppföljande studiedag kring temat Therapeutic Assessment. Studiedagen föregicks av ett inre arbete i norra regionens styrelse, med Stephen Finn som ledstjärna.

Kring de sex stegenStyrelsen var inspirerad att fortsätta hålla Stephen Finns TA levande. Många av oss

hade redan anammat hans metod och provat delar av den med våra klienter. Vi hade många erfarenheter och upplevelser som vi kunde delge varandra och diskutera kring tillsammans. Vi anord-nade ett tvådagarsseminarium, där strukturen byggdes kring de sex stegen i TA; Initial session, standardized testning session, assessment intervention session, summary/discussion session, written feedback is provided och follow-up session . Under seminariedagarna deltog 4 personer ur styrelsen och ytterligare 2 medlemmar.

God gemenskapSeminariet visade sig vid en utvärdering ha varit mycket uppskattat och även lärorikt. Det var bland annat mycket givande att kunna ta del av erfarenheter

från allas våra arbetsområden. Vi var noga med att bygga en god gemenskap i gruppen för att diskussionerna skulle bli så fruktbara som möjligt.

Lyckosam avrundningStudiedagen den 15 januari blev en lyckosam avrundning på detta arbete i norra regionens styrelse. Dagen inleddes med ett föredrag med större fokus på de teoretiska aspekterna kring TA och de två följande föredragen hade fokus på den egna kliniska vardagen och fallexempel. Christine Johansson och Linda Gjertsson inledde dagen medan undertecknad avrundade. Medlemmarna i föreningen visade ett tydligt intresse för temat då 38 personer (styrelsemedlemmar ej inräk-nade) kom och lyssnade.

Katarina Ehlin

5Svensk Neuropsykologi 1/10

Det var en sommardag 2003. Jag befann mig i postrummet vid Psykiatri Centrum Karolinska. Ett dokument nere i återvin-ningstunnan fångade min uppmärksamhet så pass mycket att jag var tvungen att böja mig ner i tunnan och fånga upp det. Vad jag fick upp var åhörarkopior från en föreläsning som Stephen Finn hållit i Rorschachföreningens regi. På framsi-dan stod: “Introduction to Therapeutic Assessment: using psychological testing as brief therapy”. Jag fann det orim-ligt att lämna ett dokument med en sådan intressant titel åt sitt öde. Det här var min första kontakt med Thera-peutic Assessment (TA).

Uppmuntran till fortsatt arbeteEfter en genomgång av det inspirerade materialet, som visade på

möjligheten att få terapeutisk effekt av en psykologutredning, började jag intensivt söka referenser i ämnet. Utifrån vad jag

kunde läsa mig till började jag integrera ”TA-tänket” i mitt kliniska utredningsarbete inom psykossektionens slutenvårds-

avdelningar. I början var det trevande då det mesta som fanns skrivet om TA var grundat på personlighetsutred-ningar. Men jag prövade mig fram till hur metodiken bäst kunde komma till sin rätt och här var dialogen med patienterna viktig. Jag administrerade utvärderingar där

patienterna fick skatta tillfredsställelse med utredningen utifrån ett antal kvalitativa variabler, även detta hämtat från Stephen Finn.

Började reflekteraPatienterna som utreddes med TA-metodik gav

genomgående mycket positiva skattningar beträffande hur de upplevt utredningen och

kunde i samtal spontant återge och koppla till utredningsfynden. Patienter som tidigare sagt nej

till utredning fann det rimligt att delta i en insats som erbjöds dem i form av ett samarbetsprojekt där deras egna frågor hade betydelse. De som haft svårt att acceptera sin diagnos och inte velat tala om sina problem kunde efter en terapeutisk utredning

börja reflektera, nå ökad insikt och frivilligt

T H E R A P E U T I C A S S E S S M E N T I A R B E T E T M E D N E U R O P S Y KO L O G I S K U T R E D N I N G I N O M S L U T E N V Å R D E N

Från fynd i papperskorg till väl fungerande metodik

C H R I S T I N E J O H A N S S O N


delta i föreslagna åtgärder. Framgångarna var tydliga och min chef uppmuntrade mig att ta detta vidare. Jag kom under åren att gå flera fantastiskt givande utbildningar för Stephen Finn, både här i Sverige och utomlands. Jag har nu under snart sju års tid arbetat med TA-metodi-ken i mina utredningar inom slutenvår-den. I det föredrag jag höll i Umeå den 15 januari i år berättade jag om hur det arbetet sett ut.

Flera inledande samtalJag har jobbat mycket med att patienten ska få tydlig information om utredningen och har utarbetat ett informationsblad som är baserat på frågor som patienterna ofta brukar ställa. Informationsbladet utgör grunden för första samtalet kring utredning, men för varje person diskute-ras även de individuella anledningarna till- och syftet med insatsen. Efter att patienten informerats och fått ställa frågor ligger fokus på patientens egna frågeställ-ningar, som ofta rör det vardagliga livet. Vanligtvis sker flera samtal med patienten innan testfasen inleds. Dessa utgör mer djupgående diskussion kring livssituation samt anamnes men fyller också funktio-nen att grunda en samarbetsallians.

Gemensamt arbeteDet processinriktade neuropsykologiska arbetssättet som genomsyrar t.ex. WAIS-III NI och D-KEFS, harmoniserar väl med TA-metodiken eftersom grundtan-ken i det processinriktade arbetssättet handlar om att undersöka anledningarna till framgång och misslyckande i testsitua-tionen, dvs. vad döljer sig bakom skalpo-ängen? Inom den ram som testsituationen utgör, försöker psykolog och patient tillsammans utforska beteenden och funktioner samt hitta mönster av åter-kommande styrkor och svårigheter. Hela tiden ligger fokus på att försöka besvara de frågeställningar vi på förhand överens-

kommit. Eftersom samarbete är tydligt uttalat får jag kontinuerligt i dialog erfara individens uppfattning om sin prestation, vad som fungerar och inte, teorier om varför det är så och inte minst de rele-vanta kopplingarna till vardagsfunktion – med patientens ord. Målet att integrera den levda kunskapen med den vetenskap-liga kunskapen är mycket viktigt då det individualiserar resultatet och därmed bidrar till att förbättra utredningens ekologiska validitet.

Viktigt lyfta fram styrkorTA-metodiken framhåller återkopplingen som en betydelsefull intervention som behöver omsorgsfull förberedelse. Här ligger utmaningen i att integrera det statistiska resultatet, processanalyser, beteendeobservationer, anamnes och patientens egen information på ett sådant sätt att det skapar en förståelse för individen. Här jobbar jag mycket med att hitta mönster av funktion som kan återspeglas i alla dessa nivåer. Givetvis ska det alltid framhållas lika stor del styrkor som svårigheter. I ljuset av sina styrkor kan patienten också reflektera över sina svårigheter. Vetskapen om styrkor ger visar på potential och ger hopp. Stephen Finn framhåller att det också är viktigt att rangordna resultaten i den mån de utgör ny och/eller potentiellt ångestväckande information för patienten. Psykologen bör reflektera över detta i förberedandet av återkopplingssessionerna.

Återkoppling och delat psykologutlåtandeIntegreringen av resultat och information sammanställs först i ett kortutlåtande. Detta utgör en kortfattad redogörelse av de mest framträdande styrkorna och svårigheterna samt förslag på rekommen-dationer. Kortutlåtandet fungerar som underlag vid det första återkopplingstill-fället. Här tittar vi på resultaten som

illustreras både i tal, skrift och bild och slutsatserna diskuteras. Patientens reflektioner och kommentarer registreras noggrant och inte sällan justeras relevan-sen för vissa resultat efter det första återkopplingsmötet. Med underlag från första återkopplingssessionen börjar jag skriva psykologutlåtandet som förhopp-ningsvis är färdigt inför den andra sessionen. Alla patienter erbjuds möjlig-het att erhålla kopia på sina psykologutlå-tanden.

Samarbete ger trygghetUtgångspunkten i återkopplingssamtalen är ofta hur balansera/optimera funktion? I vilken kontext har patienten bäst tillgång till sina resurser och hur skapar man sådana sammanhang i vardagen? En fördel med att föra diskussionen utifrån konkreta testresultat är att slutsatserna blir mindre laddade då det inte är psykologen som ”tycker” att patienten har problem eller en viss diagnos. Vi har gemensamt utforskat frågeställningar med hjälp av standardiserade metoder och vi ska också gemensamt förhålla oss till resultatet. För patienterna skapar detta en trygghet och många framhåller bedöm-ningen som professionell och seriös. När patienten själv deltagit i dialogen kring sina testresultat ökar också möjligheterna att de gör förklaringarna till sina egna. Antalet återkopplingstillfällen varierar men det är alltid minst två sessioner, gärna med ett uppföljande tillfälle en eller par månader senare. I all möjlig mån uppmuntras patienten att ta med en anhörig vid någon av återkopplingssessio-nerna.

Daglig inspirationFör mig utgör TA ett otroligt inspirerande arbetssätt där jag som utredande psykolog hela tiden stimuleras och utvecklas också i mitt terapeutiska arbete. Alla positiva upplevelser jag haft i mitt kliniska arbete och de effekter jag sett av metodiken inspirerar mig dagligen och har övertygat mig om hur kraftfull metoden är. Numera försöker jag även, så ofta som det är möjligt, att genomföra ”intervention sessions” då man ännu mer fokuserat arbetar terapeutiskt med utredningsmate-rialet som grund. Men det får jag berätta om en annan gång.

Christine Johansson

För dig som vill läsa mer om Therepeutic Assessment rekommenderas Stephen Finns bok ”In our clients´ shoes: therory and techniques of therapeutic assessment”


Finn, din stil! Neuropsykologiska utredningar på habiliteringenFöredragets rubrik beskriver fyndigt att Finns TA är min stil, men även att jag förespråkar en ”skattjakt” i neuropsykologiska utredningar, för att hitta personens egen stil. För att göra skillnad och nytta för personerna vi utreder är det fruktbart att utgå från deras egen person, tycke och smak när vi beskriver styrkor och svagheter hos individen.

Jag möter ungdomar och unga vuxna med funktionshinder – både fysiska och kognitiva. Detta ledde mig tidigt, innan jag visste vem Stephen Finn var, att arbeta med att utveckla sätt att göra neuropsykologiska utredningar till en process som leder till god insikt i sitt eget funktionshinder (dvs. goda kunska-per om sig själv). Att samarbeta med ungdomarna kring en neuropsykologisk utredning kräver främst timing men även en hel del uppfinningsrikedom. Timingen handlar mycket om att hitta ungdomens motivation och att utreda när motivationen är på topp.

Frågeställning får växa framFöredraget visade på mitt sätt att försöka hantera dilemmat att göra neuropsyko-logiska utredningar mer greppbara för ungdomar och unga vuxna med stora kognitiva svårigheter. Jag belyste också dilemmat med att skapa ett samarbete kring utredningen med ungdomar som inte alltid har så lätt att reflektera över sina styrkor och svagheter. Inte sällan måste jag visa ungdomarna hur det går till att testas och ge exempel på frågor vi kan fundera över. Jag brukar inte ha ambitionen att ha en klar och tydlig frågeställning från ungdomen vid starten av testningen, utan jag låter den växa fram under tiden som vi träffas. Ett tydligt syfte finns dock alltid vid beslut om en utredning. Det är också vanligt att personer med funktionshinder har en ovana i att göra val och i att ställa

frågor. Det blir därför viktigt att försöka göra valen mer konkreta i form av bilder eller nedskrivna alternativ.

Viktigt att lära kännaJag exemplifierade i mitt föredrag mitt arbete med två fallexempel. Båda ungdomarna vi tittade närmare på har en omfattande minnesproblematik. En av ungdomarna har en genomsnittlig begåvning och den andra har en ”svag begåvning”. Jag beskrev hur frågeställ-ningarna kring utredningen arbetas fram och hur jag bedriver en ”skattjakt” för att lära känna personen. Jag tryckte på vikten av att veta vad personen tycker om eller inte. Detta är mycket använd-bar information vid en sammanfattning och diskussion kring testens resultat. Jag kan använda mig av ungdomens intresse för att göra ett bildutlåtande eller i ett personligt brev kring utredningens resultat skriva vardagliga exempel med hjälp av deras egna intres-sen.

Hänsyn till olika förutsättningarUngdomarna får en egen sammanfattning av utredningen där jag beskriver resultaten i bild eller med bild kopplad till text. Jag skriver även personliga brev. Jag gör också alltid en lista med styrkor och

svagheter i punktform som bifogas utlåtandet. Återgivningen som ges muntligen till ungdomen är anpassad efter de styrkor och svagheter som återfunnits i utredningen. Har ungdo-men en styrka i att minnas visuell information framför verbal ges återgiv-ningen med hjälp av visuell information såsom bilder och att jag ritar och berättar. Om ungdomen har svårigheter med sitt arbetsminne måste information ges i begränsad mängd och jag får till exempel boka fler tider för återgivning. Jag visade även under föredraget exempel på hur konkret ett bildutlå-tande bör vara för att en person med lindrig utvecklingsstörning skall kunna ta till sig informationen. Även där är det viktigt att begränsa mängden informa-tion.

Katarina Ehlin


En av pionjärerna och förgrundsgestalterna inom den internationella och nordiska neuropsykologin, professor Hallgrim Kløve, avled den 25 januari 2010. Hallgrim Kløve föddes år 1927 i Moss, Norge. Efter psyko-logexamen år 1952 flyttade han efter några år till USA där han arbetade med Ralph Reitan vid University of Indiana. Därefter var han verksam vid University of Wisconsin, där han år 1970 blev professor vid den neurologiska avdelningen. Han var engagerad i neuropsykologiska studier av olika kliniska popula-tioner, speciellt barn och ungdomar med olika former av hjärnskada och utvecklingsstörning. Han var därutöver en av de drivande inom uppbyggnaden av den yrkesmässiga kliniska neuropsykologin i USA. År 1971 blev han kallad till Universitetet i Bergen som den förste professorn i klinisk neuropsykologi. Där han blev en central person inom uppbyggnaden den psykologiska yrkesut-bildningen och speciellt den kliniska neuropsykologin. Han etablerade bl.a. en neuropsykologisk poliklinik. Forskningsmäs-sigt fokuserade hans arbeten främst på neuropsykologiska undersökningar av barn med MBD/ADHD, arbeten som starkt bidrog till en framväxande acceptans av att det fanns en organisk bakgrund till dessa tillstånd. Han genomdrev framgångsrikt skapandet av en Psykologisk fakultet vid Bergens universitet och blev år 1980 fakultetens första dekanus. Han var president för INS (the International Neuropsychological Society) under åren 1987-88 och blev senare av denna förening hedrad med utmär-kelsen ”Distinguished Lifelong Career Award”. Bland andra utmärkelser kan nämnas att var hedersmedlem i Sveriges Neuropsykologers Förening. Hallgrim var en central person inom det nordiska neuropsy-

kologiska samarbetet. Den första personliga kontakten ägde rum redan år 1973, då en av undertecknarna (J.R.) kunde hälsa honom välkom-men till Lund som fakultets-opponent. När det nordiska samarbetet sköt fart under 1980-talet med det första Nordiska mötet i Helsingfors 1982, följt av det andra i Lund och det tredje i Bergen, var Hallgrim en av de mest engagerade och aktiva inom den nordiska samarbetsgrupp, som vi då skapat. Han var fram till senare år, då sviktande hälsa hindrade honom, en av de mest aktiva och engagerade i vårt mycket fruktbara nordiska samarbete. Hallgrim var också mycket aktivt engagerad i neuropsykologisk rehabilitering. År 1985 kom han till Köpenhamn för att ge sitt stöd redan under planlägg-ningsfasen av ”Center for Hjerneskade” vid Köpenhamns Universitet. Samarbetet rörande rehabilitering hade börjat redan år 1980 med en konferens på Ustaoset, som följdes av ytterligare en i Bergen. Vi tackar Hallgrim för hans utomordentliga insatser för neuropsykologin i Norge, Norden och internationellt. Vi är många som kommer att minnas honom och sakna honom som en ytterst vänlig, kunnig och inspirerande kollega och en mycket god och trofast vän och samarbetspartner.

Jarl RisbergAnne-Lise Christensen

M I N N E S O R D

Frank Rudberg

M I N N E S O R D

PROFESSOR Hallgrim Kløve

Hallgrim Kløve vid INS-mötet i Stockholm 2002. Foto: SNPF.

Frank Rudberg, neuropsykolog på Erstagårdskliniken i Nacka har avlidit. Frank blev 49 år och efterlämnar hustru och två barn. Vår käre kollega, arbetskamrat och vän, Frank Rudberg har avlidit i blomningen av sitt liv och mitt i sitt livs dröm. Han gjorde den sista resan i sin havskajak då han var på väg från Strömstad mot Haparanda och hann nästan hela vägen. Han dog som han levde, mitt i sitt stora engagemang. Vi som kände Frank minns honom som en mångfa-setterad och älskad person. Nyfiken på livets alla skeenden, på existensens innersta väsen. Kärleksfullt lyssnande på alla i sin väg, en vackert lysande personlig-het med en kraft och envishet som imponerade och en livsenergi som smittade! Franks intelligens och briljans täckte många områden. Hans musikaliska förmåga var allmänt känd och uppskattad såväl bland oss arbetskam-

rater som privat. Hans stora skicklig-het som psykolog och som neuropsy-kolog gjorde honom eftertraktad och omtyckt som föreläsare och för hans patienter är hans bortgång en oerhörd förlust. Frank utstrålade en karisma som var oemotståndlig och han hade en dråplig och ibland dräpande humor som var helt underbar. Att ha fått lära känna Frank är en ära och en ynnest. Vår saknad och sorg är gränslös. Han var inte en i mängden. Han var Frank. Våra tankar går till Ann-Katrine, Jakob och Anna.

Arbetskamraterna på Erstagårdsklinikengenom Marie Schottenius


Vad vill du läsa?Den nya digitala tidningen gör det ännu enklare för dig att medverka som skribent. Du kan skriva en artikel eller en notis själv, eller be redaktionen göra det. Du kan starta debatter, som sedan kan få en fortsättning direkt på vår hemsida.

Maila material eller idéer till [email protected] eller [email protected]

Nominera till Stora PsykologprisetNomineringsperioden till Stora Psykologpriset 2010 har startat. Både allmänheten och kollegor i branschen kan nominera. Priset, en check på 100.000 kronor, går till en enskild psykolog eller en grupp psykologer, som genom sitt arbete bidrar till att förbättra människors livskvalitet och ta tillvara på mänskliga resurser. Fram till den 31 april går det att nominera via www.storapsykologpriset.se. Priset delas ut i oktober.

Århus 15-18 augustiI år går det Nordiska mötet av stapeln i danska Århus 15-18 augusti.

Läs mer på www.neuropsychology2010.com

Läkare Utan Gränser på HaitiFöreningen Läkare Utan Gränser är i Haiti. De arbetar utifrån 3 faser, där det första innebär att rädda liv ur rasmassorna och att ge akut medicinsk vård och behandling. I andra fasen hjälper man till att ge tillgång till vatten, mat och tak över huvudet, samt jobbar för att undvika spridning av sjukdomar. Därpå vill man få igång infrastrukturen. I denna fas kommer också bearbetningen av traumatiska upplevelser vara viktig, och då behövs psykolo-gerna verkligen. Monika Oswaldsson är en av de fyra psykologer från Läkare Utan Gränser som befinner sig i Haiti.

– Det här är det bästa som jag har gjort som psykolog, och det svåraste, säger hon. På Läkare utan gränsers hemsida finns Monika Oswaldssons blogg från Haiti: www.monikaoswaldsson.wordpress.com

SNPF på Facebook!Vi neuropsykologer hänger med i svängen. Därför finns vi även på Facebook http://www.facebook.com/#!/group.php?gid=312230429672

Men kom ihåg att det inte på något sätt är vår officiella hemsida, utan bara en möjlig-het för medlemmarna att träffa varandra och umgås under mer lättsamma former. För att komma in på SNPF:s Facobook-sida måste du först själv gå med i Facebook. Det är bara att lägga upp ett konto, lätt som en plätt. Du har möjligheten att vara helt anonym för alla utom de vänner (det heter så på Facebook) du själv valt!


En ynnest att arbeta i styrelsen!

1. Var och med vad jobbar du i vardagen?

2. Hur ser du på neuropsykologernas verksamhetsområde?

3. Vad betyder medlemskapet i SNPF för dig?

4. Vad hoppas du kunna åstadkomma med ditt engagemang i styrelsen?

CAROLINE DROMBERG1. Jag arbetar på neuropsykiatriska enheten i

Borås. Min främsta uppgift är att göra neuropsykiatriska utredningar av vuxna men jag sysslar även med psykologisk behandling av personer som både har neuropsykiatriska funktionshinder och andra psykologiska besvär.

2. Växande. Inom psykiatrin tror jag att kopplingen mellan biologi och psykologi håller på att få en större roll även inom andra områden än neuropsykiatri, både när det gäller förståelse för psykiska sjukdomar och när det gäller psykologisk behandling.

3. Att jag får ta del av en större del av den kunskap som finns inom området än jag kunnat annars.

4. Jag hoppas kunna bidra till en fortsatt kunskapsutveckling inom området genom att vara med och anordna seminarier och föreläsningar.

DAVID KRABBE1. Min arbetsplats är Rehabiliteringsmedicin,

inriktning Neuro, Högsbo sjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset. Jag arbetar med utredning och behandling av personer med förvärvad hjärnskada.

2. Neuropsykologernas verksamhetsområde är oerhört spännande. Neuropsykologisk kompetens efterfrågas inom många områden.

3. Medlemskapet i SNPF är för mig ett sätt att träffa andra psykologer inom samma yrkesområde och ett sätt att hålla mig uppdaterad inom exv. forskning och metodutveckling.

4. Jag hoppas kunna bidra till att föreningen förblir ett forum som samlar neuropsyko-loger i västra regionen och som på ett nationellt plan visar på neuropsykologins möjligheter.

SOFIA LJUNGGREN1. Jag arbetar som neuropsykolog på Enheten

för neuropsykologi vid neurologmottag-ningen på Sahlgrenska Universitetssjukhu-set. Mitt arbete består främst av neuropsy-kologiska utredningar vid olika typer av neurologiska sjukdomar och tillstånd. Jag är specifikt inriktad på utredningar vid epilepsi och epilepsikirurgi där patienterna följs med neuropsykologiska långtidsupp-följningar upp till 10 år efter operation. Utöver detta har jag även en del behand-lande arbete, främst riktat mot epilepsipa-

tienter, som består av kognitivt psykotera-peutiska insatser vid exempelvis förvän-tansoro.

2. Neuropsykologernas verksamhetsområde ser jag som ett växande arbets- och forskningsfält där allt mer mark vinns ju mer vi lär oss om kopplingarna mellan mänskligt beteende och kognition, hjärnavbildningstekniker och neurobio-logi. Jag anser det viktigt att vi fortsätter att utveckla och förfina vår utredningsme-todik för att kunna möta upp den växande kunskapen kring inte bara neuropsykolo-giska utan också neuropsykiatriska tillstånd och funktionsnedsättningar.

3. Medlemskapet i SNPF betyder för mig en direktlänk till den kunskapsutveckling som sker inom området och ger goda förutsätt-ningar att knyta kontakter med kollegor inom liknande arbetsfält.

4. Jag hoppas kunna medverka till att förmedla neuropsykologisk kunskap till alla våra medlemmar genom de seminarier och konferenser som vi i styrelserna arrangerar över hela landet. En annan förhoppning är att vidareutveckla det europeiska samarbete som idag finns för att öka möjligheterna för svenska neuro-psykologer att delta på konferenser i andra länder samt kunna fortsätta att bjuda in internationella kollegor till våra egna arrangemang.

Eva Hallberg

Eva Hallberg

Ordförande. Arbetar vid Neuropsykiatriska teamet, Beroendeklini-ken, Göteborg.

Sofia Ljunggren

vice ordförande. Arbetar vid Enheten för neuropsykologi, Neurologmottagningen/SU, Göteborg.

Caroline Dromberg

sekreterare. Arbetar vid Neuropsykiatriska utredningsenheten, Solhem, Psykiatriska verksamheten, Borås.

Inger Hagberg

Kassör. Arbetar vid Neurospsykiatriska enheten, SU/Psykiatri Östra, Göteborg

David Krabbe

ledamot. Arbetar vid Rehabiliteringsmedicin, Högsbo sjukhus/SU, Göteborg.

Per Hellström

ledamot. Arbetar vid Enheten för neuropsyko-logi, Neurosjukvården SU/Sahlgrenska, Göteborg.

Ylva Larsson

ledamot. Enheten för Barnneuropsykiatri/BNK, Göteborg.

HÄR FÖLJER TRE KORTA INTERVJUER

Vart fjärde år är det särskilt spännande att sitta i styrelsen för SNPF Västra regionen. Det är näm-ligen då vi får möjlighet att arrangera föreningens Riksstämma. Att arrangera en Riksstämma innebär att man själv får vara med och bjuda in föreläsare som man önskar höra mer av. Det är en ynnest att få den möjligheten! Till 2009 års Riksstämma kom dessutom drygt 300

personer och vi känner oss jätteglada över att så många kunde komma! För det är just den här möj-ligheten att möta och lära känna andra neuropsy-kologer som sannolikt är den viktigaste drivkraften för oss i vårt styrelsearbete. Nu är det nytt år och vi planerar för ett aktivt år med flera mindre föreläsningar. Och vi som pla-nerar är:


Seminarier i vårÖ S T R A R E G I O N E N

19 mars

Neuropsykologiska funktioner vid Borderline personlighetsstörningLiselotte Maurex, psykolog, MD och neuropsykolog. Karolinska institutet

Årsmöte SNPF östra regionenKlockan 13.30. Öppet för medlemmar i SNPF.

7 maj

Arbetsminnesträning hos vuxna utifrån ett kliniskt- och forskningsperspektiv.Anna Lundqvist, psykolog, PhD och neuropsykolog. LinköpingsUniversitetssjukhus.Helena Westerberg, psykolog, MD och neuropsykolog. Karolinska Institutet.

Alla seminarierna ges i aulan i Danderyds sjukhus klockan 14.30 – 16.00.Ingen entréavgift, ingen föranmälan

Svensk Neuropsykologi 1 2010

Documents

Transcript of Svensk Neuropsykologi 1 2010