SV · 2010-04-30 · cese 1486/2005 rév. fr/am-sv/sk/kt .../... bidrag frÅn de tvÅ...

CESE 1486/2005 rév. FR/AM-Sv/SK/kt

SVRue Belliard 99 - B-1040 Bryssel - Tfn (32-2) 546 90 11 - Fax (32-2) 513 48 93 - Internet http://www.esc.eu.int

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

GENOMFÖRANDET AV LISSABONSTRATEGIN

_____________

BIDRAG PÅ BEGÄRAN AV EUROPEISKA RÅDET AV DEN 22–23 MARS 2005

• Sammanfattande rapport i samarbete med de nationella ekonomiska och sociala råden i Europeiska unionen

• Bidrag från två kandidatländer • Rapport från kontaktgruppen

CESE 1486/2005 rév. FR/AM-Sv/SK/kt .../...

INDEX

SAMMANFATTNING

INLEDNING EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉNS STÅNDPUNKT I. Inledande anmärkningar II. Rapporterna från medlemmarna i Europeiska ekonomiska

och sociala kommitténs interaktiva nätverk och de nationella ekonomiska och sociala råden

III. De 12 viktigaste slutsatserna från de inkomna nationella rapporterna

IV. Det civila samhällets perspektiv och verksamhetsfält a) Hela samhällets ansvar, sunda styresformer och

deltagande b) De sociala frågornas betydelse och

arbetsmarknadsparternas specifika roll c) Upprättande av nätverk och kommunikation d) Det interaktiva nätverkets framtid

P. 1 P. 3 P. 4 P. 4 P. 5 P. 5 P. 7 P. 8 P. 9 P. 10 P. 11

BIDRAG FRÅN DE NATIONELLA EKONOMISKA OCH SOCIALA RÅDEN I EU (i protokollsordningen)

• Belgien P. 13 • Tjeckien P. 19 • Danmark P. 24 • Tyskland P. 29 • Estland P. 31 • Grekland P. 35 • Spanien P. 38 • Frankrike P. 44 • Irland P. 49 • Italien P. 51 • Cypern P. 54 • Lettland P. 58 • Litauen P. 59 • Luxemburg P. 61 • Ungern P. 65 • Malta P. 69 • Nederländerna P. 73 • Österrike P. 77 • Polen P. 80 • Portugal P. 84 • Slovenien P. 88 • Slovakien P. 92 • Finland P. 95 • Sverige P. 99 • Storbritannien P. 102


BIDRAG FRÅN DE TVÅ KANDIDATLÄNDERNA

• Bulgarien P. 104 • Rumänien P. 108 BIDRAG FRÅN KONTAKTGRUPPEN FÖR EESK OCH DET CIVILA SAMHÄLLETS EUROPEISKA ORGANISATIONER OCH NÄTVERK

P. 111

TACK

P. 117


– 1 –

SAMMANFATTNING I enlighet med mandatet från Europeiska rådet i mars 2005 lägger Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) här fram rapporten om resultaten från samrådet med kommitténs samarbetsparter i samtliga medlemsstater och på Europanivå, om genomförandet av Lissabonstrategin och om den roll som bör spelas av arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper i det organiserade civila samhället. Med utgångspunkt i analysen av samarbetsparternas rapporter kan EESK konstatera följande: 1. Lissabonstrategin är oumbärlig som europeiskt samhällsprojekt. 2. Komponenterna i den sociala, ekonomiska och miljömässiga "trekanten" har samma vikt och är

oskiljbara. 3. Det är både förnuftigt och nödvändigt att medlemsstaterna utarbetar nationella reformprogram. 4. Arbetsuppgifter och ansvar måste fördelas klart och tydligt mellan de olika nivåerna och

aktörerna. 5. Politiken måste ge arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper nya möjligheter att agera. 6. Det saknas konkretisering, tydliga metoder och kontrollerbara tidsgränser i genomförandet av

strategin. 7. Den öppna samordningsmetoden förutsätter stark medverkan från det civila samhällets sida. 8. Hela det organiserade civila samhällets deltagande är direkt avgörande, men otillräckligt. 9. Strategin har fortfarande inte förmedlats till medborgarna, och den har inte förklarats tillräckligt. 10. Det förs ingen offentlig diskussion där strategin presenteras som ett gemensamt europeiskt

projekt. 11. Lissabonstrategins framgång bygger på att man förmedlar bilden av en "Win-Win"-situation. 12. Det civila samhällets organisationer har kompetens att delta i utvecklingspartnerskapet. Därför föreslår EESK följande gemensamma handlingsstrategier, att genomföras tillsammans med det interaktiva nätverket för det civila samhällets initiativ: 1. Myndigheterna på europeisk, nationell, regional och lokal nivå skall påminnas om sina

ansvarsuppgifter. 2. EU-institutionernas samordnande roll, underordnad subsidiaritetsprincipen, skall lyftas fram. 3. Medborgardeltagande på bred front måste krävas i de centrala politiska och strategiska projekten. 4. Det organiserade civila samhället måste knytas till de nationella reformprogrammen. 5. Det gäller att betona åtgärdernas kvalitetsaspekt, med respekt för de europeiska värdena och

målen. 6. Betydelsen av de ekonomiska och sociala råden som statens samarbetspartner behöver redovisas. 7. Det civila samhällets organisationsstruktur behöver stödjas, särskilt i de nya medlemsstaterna. 8. Ståndpunkten att "människorna är Europas största tillgång" skall stödjas. 9. Investeringar i de mänskliga resurserna och det europeiska samhället skall uppmuntras. 10. Det behöver förklaras för dess medlemmar att dessa investeringar är en stor produktivitetsfaktor.


– 2 –

11. Det måste spridas förståelse för det sociala partnerskapets och den sociala dialogens stora betydelse.

12. Arbetsmarknadsparternas och övriga intressegruppers specifika funktion och handlingsmöjligheter bör lyftas fram på nytt.

13. Det är viktigt att visa att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna lever upp till sitt samhällsansvar.

14. EESK:s unika nätverk skall sättas in till stöd för Lissabonstrategin som ett tydligt mervärde. 15. EESK:s nätverk skall utnyttjas till att förmedla budskap till breda befolkningslager. 16. Det gäller att demonstrera att nätverket bidrar till att övertyga medborgarna om att

Lissabonstrategin är välgrundad. 17. Vi bör föreslå en "Europadag för det civila samhället" som ger möjlighet att öka medvetenheten

ute i samhället. I framtiden – och på Europeiska rådets begäran – avser EESK att fortsätta att uppmuntra aktiviteter i det interaktiva nätverket på följande områden: - Insamling och spridning av välfungerande lösningar med specifik betydelse för genomförandet

av Lissabonstrategin. - Insamling och spridning av strukturerade rapporter från det organiserade civila samhället om

uppföljningen av hur Lissabonstrategin genomförs på olika nivåer. - Stöd till det civila samhällets utveckling av idéer för hur Lissabonstrategin kan tillämpas på ett

verksamt sätt, med förslag till förbättringar av och konstruktiva kompletteringar till regeringarnas reformplaner.

- Medverkan till att bygga upp och förstärka det civila samhällets organisationsstruktur i de länder som fortfarande saknar en sådan eller där dess kompetens fortfarande är för begränsad.

Detaljuppgifter om dessa olika förslag återfinns i kapitlet "Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ståndpunkt".

_________________


– 3 –

INLEDNING

Europeiska rådet uppmanade den 22–23 mars 2005 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén "att tillsammans med medlemsstaternas ekonomiska och sociala kommittéer och andra partnerorganisationer inrätta ett interaktivt nätverk för initiativ från det civila samhället i syfte att främja genomförandet av strategin", och att lägga fram dessa resultat för Europeiska rådets vårmöte 2006 (punkt 9 i ordförandeskapets slutsatser). EESK har satsat helhjärtat på att tillgodose denna begäran, och föreliggande rapport är tänkt som ett substantiellt bidrag till ett verksamt genomförande av Lissabonstrategin. Till den ändan har kommittén vänt sig till sina naturliga samarbetsparter i samtliga medlemsstater, nämligen de nationella ekonomiska och sociala råden. Vi beslutade gemensamt att i form av kortfattade rapporter presentera huvudlinjerna i de nationella reformprogrammen och de behov och prioriteringar som gäller, samt att i förekommande fall kommentera de områden som bedöms vara särskilt betydelsefulla. Del två av varje enskild rapport är tänkt att redovisa den roll som arbetsmarknadsparterna och andra intressegrupper i det organiserade civila samhället har i genomförandet av Lissabonstrategin. I möjligaste mån skulle också ett antal välfungerande lösningar och prioriteringar inför framtiden presenteras. För de medlemsstater som inte har något ekonomiskt och socialt råd eller liknande institution har en EESK-ledamot med grundliga kunskaper på området ombetts utarbeta rapporten. Det finns också ett bidrag från den kontaktgrupp med det civila samhällets europeiska organisationer och nätverk som inrättades av EESK 2004 för att fördjupa dialogen med det civila samhällets organisationer på EU-nivå som inte är direkt representerade i kommittén. Rapporten är upplagd i tre avsnitt: • I det första presenteras EESK:s ståndpunkt och de centrala slutsatserna av detta kollektiva

initiativ. • Det andra avsnittet omfattar rapporterna från EESK:s alla partnerorganisationer i de 25 EU-

medlemsstaterna, plus bidragen från Bulgariens och Rumäniens ekonomiska och sociala råd. • Avslutningsvis redovisas den position som intagits av kontaktgruppen med det civila samhällets

europeiska organisationer och nätverk, på temat Lissabonstrategins framtid.



• Bulgarien P. 104 • Rumänien P. 108 BIDRAG FRÅN KONTAKTGRUPPEN FÖR EESK OCH DET CIVILA SAMHÄLLETS EUROPEISKA ORGANISATIONER OCH NÄTVERK

P. 111

TACK

P. 117


– 1 –

SAMMANFATTNING I enlighet med mandatet från Europeiska rådet i mars 2005 lägger Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) här fram rapporten om resultaten från samrådet med kommitténs samarbetsparter i samtliga medlemsstater och på Europanivå, om genomförandet av Lissabonstrategin och om den roll som bör spelas av arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper i det organiserade civila samhället. Med utgångspunkt i analysen av samarbetsparternas rapporter kan EESK konstatera följande: 1. Lissabonstrategin är oumbärlig som europeiskt samhällsprojekt. 2. Komponenterna i den sociala, ekonomiska och miljömässiga "trekanten" har samma vikt och är

oskiljbara. 3. Det är både förnuftigt och nödvändigt att medlemsstaterna utarbetar nationella reformprogram. 4. Arbetsuppgifter och ansvar måste fördelas klart och tydligt mellan de olika nivåerna och

aktörerna. 5. Politiken måste ge arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper nya möjligheter att agera. 6. Det saknas konkretisering, tydliga metoder och kontrollerbara tidsgränser i genomförandet av

strategin. 7. Den öppna samordningsmetoden förutsätter stark medverkan från det civila samhällets sida. 8. Hela det organiserade civila samhällets deltagande är direkt avgörande, men otillräckligt. 9. Strategin har fortfarande inte förmedlats till medborgarna, och den har inte förklarats tillräckligt. 10. Det förs ingen offentlig diskussion där strategin presenteras som ett gemensamt europeiskt

projekt. 11. Lissabonstrategins framgång bygger på att man förmedlar bilden av en "Win-Win"-situation. 12. Det civila samhällets organisationer har kompetens att delta i utvecklingspartnerskapet. Därför föreslår EESK följande gemensamma handlingsstrategier, att genomföras tillsammans med det interaktiva nätverket för det civila samhällets initiativ: 1. Myndigheterna på europeisk, nationell, regional och lokal nivå skall påminnas om sina

ansvarsuppgifter. 2. EU-institutionernas samordnande roll, underordnad subsidiaritetsprincipen, skall lyftas fram. 3. Medborgardeltagande på bred front måste krävas i de centrala politiska och strategiska projekten. 4. Det organiserade civila samhället måste knytas till de nationella reformprogrammen. 5. Det gäller att betona åtgärdernas kvalitetsaspekt, med respekt för de europeiska värdena och

målen. 6. Betydelsen av de ekonomiska och sociala råden som statens samarbetspartner behöver redovisas. 7. Det civila samhällets organisationsstruktur behöver stödjas, särskilt i de nya medlemsstaterna. 8. Ståndpunkten att "människorna är Europas största tillgång" skall stödjas. 9. Investeringar i de mänskliga resurserna och det europeiska samhället skall uppmuntras. 10. Det behöver förklaras för dess medlemmar att dessa investeringar är en stor produktivitetsfaktor.


– 2 –

11. Det måste spridas förståelse för det sociala partnerskapets och den sociala dialogens stora betydelse.

12. Arbetsmarknadsparternas och övriga intressegruppers specifika funktion och handlingsmöjligheter bör lyftas fram på nytt.

13. Det är viktigt att visa att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna lever upp till sitt samhällsansvar.

14. EESK:s unika nätverk skall sättas in till stöd för Lissabonstrategin som ett tydligt mervärde. 15. EESK:s nätverk skall utnyttjas till att förmedla budskap till breda befolkningslager. 16. Det gäller att demonstrera att nätverket bidrar till att övertyga medborgarna om att

Lissabonstrategin är välgrundad. 17. Vi bör föreslå en "Europadag för det civila samhället" som ger möjlighet att öka medvetenheten

ute i samhället. I framtiden – och på Europeiska rådets begäran – avser EESK att fortsätta att uppmuntra aktiviteter i det interaktiva nätverket på följande områden: - Insamling och spridning av välfungerande lösningar med specifik betydelse för genomförandet

av Lissabonstrategin. - Insamling och spridning av strukturerade rapporter från det organiserade civila samhället om

uppföljningen av hur Lissabonstrategin genomförs på olika nivåer. - Stöd till det civila samhällets utveckling av idéer för hur Lissabonstrategin kan tillämpas på ett

verksamt sätt, med förslag till förbättringar av och konstruktiva kompletteringar till regeringarnas reformplaner.

- Medverkan till att bygga upp och förstärka det civila samhällets organisationsstruktur i de länder som fortfarande saknar en sådan eller där dess kompetens fortfarande är för begränsad.

Detaljuppgifter om dessa olika förslag återfinns i kapitlet "Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ståndpunkt".

_________________


– 3 –

INLEDNING

Europeiska rådet uppmanade den 22–23 mars 2005 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén "att tillsammans med medlemsstaternas ekonomiska och sociala kommittéer och andra partnerorganisationer inrätta ett interaktivt nätverk för initiativ från det civila samhället i syfte att främja genomförandet av strategin", och att lägga fram dessa resultat för Europeiska rådets vårmöte 2006 (punkt 9 i ordförandeskapets slutsatser). EESK har satsat helhjärtat på att tillgodose denna begäran, och föreliggande rapport är tänkt som ett substantiellt bidrag till ett verksamt genomförande av Lissabonstrategin. Till den ändan har kommittén vänt sig till sina naturliga samarbetsparter i samtliga medlemsstater, nämligen de nationella ekonomiska och sociala råden. Vi beslutade gemensamt att i form av kortfattade rapporter presentera huvudlinjerna i de nationella reformprogrammen och de behov och prioriteringar som gäller, samt att i förekommande fall kommentera de områden som bedöms vara särskilt betydelsefulla. Del två av varje enskild rapport är tänkt att redovisa den roll som arbetsmarknadsparterna och andra intressegrupper i det organiserade civila samhället har i genomförandet av Lissabonstrategin. I möjligaste mån skulle också ett antal välfungerande lösningar och prioriteringar inför framtiden presenteras. För de medlemsstater som inte har något ekonomiskt och socialt råd eller liknande institution har en EESK-ledamot med grundliga kunskaper på området ombetts utarbeta rapporten. Det finns också ett bidrag från den kontaktgrupp med det civila samhällets europeiska organisationer och nätverk som inrättades av EESK 2004 för att fördjupa dialogen med det civila samhällets organisationer på EU-nivå som inte är direkt representerade i kommittén. Rapporten är upplagd i tre avsnitt: • I det första presenteras EESK:s ståndpunkt och de centrala slutsatserna av detta kollektiva

initiativ. • Det andra avsnittet omfattar rapporterna från EESK:s alla partnerorganisationer i de 25 EU-

medlemsstaterna, plus bidragen från Bulgariens och Rumäniens ekonomiska och sociala råd. • Avslutningsvis redovisas den position som intagits av kontaktgruppen med det civila samhällets

europeiska organisationer och nätverk, på temat Lissabonstrategins framtid.


– 4 –

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

I. Inledande anmärkningar Vid mötet i mars 2000 i Lissabon enades Europeiska rådet om ett nytt strategiskt mål för Europeiska unionen för årtiondet 2000–2010, för att klara de utmaningar som globaliseringen och den nya kunskapsbaserade ekonomin utgör. De förändringar som denna strategi syftar till berör alla aspekter av människornas tillvaro, och EU måste därför, enligt rådets ståndpunkt, gestalta förändringarna på ett sätt som stämmer överens med unionens värden och övertygelser om det europeiska samhället. För att utnyttja de möjligheter som det nya läget erbjuder kan Europa inte avstå från ett ambitiöst program för att bygga upp nödvändiga kunskapsinfrastrukturer, stärka innovation och ekonomisk reform samt modernisera de sociala välfärds- och utbildningssystemen (slutsatserna från Europeiska rådet i Lissabon, inledningen "Den nya utmaningen"). Utöver de strukturreformer som syftar till att förstärka konkurrenskraften och innovationsförmågan måste förverkligandet av det nya strategiska målet också bygga på att den europeiska samhällsmodellen moderniseras, särskilt genom investeringar i mänskliga resurser. I ordförandeskapets slutsatser uttrycks detta på följande sätt (punkt 24): "Människorna är Europas största tillgång, och bör stå i fokus för unionens politik. Det kommer att vara av yttersta vikt att satsa på människorna och att bygga upp en aktiv och dynamisk välfärdsstat, både för Europas plats i kunskapsekonomin och för att se till att framväxandet av denna nya ekonomi inte ytterligare förvärrar de rådande sociala problemen arbetslöshet, social utslagning och fattigdom" utan inriktas på att anpassa och förbättra medborgarnas livsvillkor. Den öppna samordningsmetoden, som införts för att tillämpa Lissabonstrategin, tas upp i slutsatsernas punkt 38: "En fullständigt decentraliserad strategi i linje med subsidiaritetsprincipen kommer att tillämpas, där unionen, medlemsstaterna, de regionala och lokala nivåerna samt arbetsmarknadens parter och det civila samhället kommer att delta aktivt genom olika former av partnerskap. En metod för benchmarking av bra lösningar för hantering av förändringar kommer att utarbetas av Europeiska kommissionen tillsammans med ett nätverk av olika leverantörer och användare, bl.a. arbetsmarknadens parter, företag och icke-statliga organisationer." Under punkt 41 sägs följande: "Möjligheten att uppnå det nya strategiska målet kommer framför allt att vara avhängig av såväl den privata sektorn som offentlig-privata partnerskap. Det kommer att bero på vilka resurser som finns att tillgå på marknaderna liksom på medlemsstaternas ansträngningar. Unionens roll är att fungera som katalysator i denna process…" I den text som lanserar Lissabonstrategin går det tydligt och klart att utläsa att det i princip och i första hand handlar om ett europeiskt utvecklingsprojekt för hela samhällslivet, där människan står i centrum med sina värdeorienterade, sociala, ekonomiska och kulturella aspekter. Miljöaspekten skall också vägas in. Detta synsätt stämmer följaktligen överens med principen om hållbar utveckling inom det europeiska samhällets alla nyckelsektorer. En logisk konsekvens


– 5 –

av det europeiska, demokratiskt upplagda samhällslivet är att det politiska agerandet, från den europeiska makrodimensionen till den lokala livssfärens mikronivå, måste ta hänsyn till och engagera människorna, både som subjekt och som objekt för strategin och dess konkreta uttryck som kommer till genomförande. Det råder ingen tvekan om att detta visar på betydelsen av ett brett deltagande från det civila samhällets sida i strategins alla faser. II. Rapporterna från medlemmarna i Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

interaktiva nätverk och de nationella ekonomiska och sociala råden De rapporter som kommit in från de nationella ekonomiska och sociala råden är heterogena och behandlar bara selektiva aspekter av de nationella reformprogrammen och den berörda organisationens roll. Det är förståeligt om man tar hänsyn till de stora skillnaderna i specifikt utgångsläge för varje land, de nationella traditionerna, de särskilda erfarenheterna och givetvis också de enskilda staternas politiska prioriteringar. Därtill kommer att de organisationer som här samlas under begreppet "nationella ekonomiska och sociala råd" har mycket skiftande uppbyggnad, sammansättning, uppgifter och arbetssätt. Det är exempelvis beklagligt att en del av rapporterna inte utarbetats av ett nationellt ekonomiskt och socialt råd som är oberoende och autonomt, utan av en halvoffentlig instans eller en ordförande som tillsatts av myndigheterna. Det är möjligt att ett antal av rapporterna inte håller någon särskild distans till den offentliga politiken och förvaltningen, och att de kan verka något undfallande i sin bedömning av de nationella reformprogrammen. Men med tanke på att det rör sig om ett nyskapande förfarande är det rimligt att tro att dessa rapporters kvalitet snabbt och märkbart kommer att bli bättre med tiden. Bidraget från kontaktgruppen med det civila samhällets europeiska organisationer och nätverk, om Lissabonstrategins framtid är däremot redan en syntes av ståndpunkter som är avstämd mellan medlemmarna i kontaktgruppen. I denna text presenteras de synsätt, övertygelser och krav som är gemensamma för en lång rad europeiska nätverk för det civila samhället, som i sin tur knyter samman ståndpunkterna bland sina medlemsorganisationer och dessas medlemmar i de enskilda EU-staterna. De sträcker sig från den sociala sektorn, via mänskliga rättigheter, kultur, det sociala samhället och till konsumentskyddet, för att bara nämna några få. Begreppet "det organiserade civila samhället" utgår från EESK:s definition, som erkänns av Europaparlamentet och Europeiska kommissionen i dess vitbok om styresformerna och andra grundläggande dokument. III. De 12 viktigaste slutsatserna från de inkomna nationella rapporterna 1) Samtliga bidrag uttrycker den eftertryckliga uppfattningen att Lissabonstrategin är oumbärlig. Det erkänns genomgående att det handlar om ett övergripande samhällsprojekt för Europa där unionens värden och mål måste respekteras till fullo. Lissabonstrategin måste således betraktas som en given beståndsdel i det europeiska integrationsprojektet och även presenteras som sådan i kommunikationshänseende. Det betonas allmänt att strategins ursprungliga grundidé (med den miljödimension som tillfogades senare) var inställd på rätt tänkta mål och att angreppssättet generellt var korrekt.


– 6 –

2) Samtidigt framhålls det att "trekanten" eller de tre – i princip likvärdiga – pelarna i strategin (socialskydd, ekonomi och miljö) inte får separeras. Om det sker skulle projektet förlora sitt berättigande genom att jämvikten undermineras mellan element som är så betydelsefulla i samhällsinsatserna och de individuella livsvillkoren. Det innebär inte på något sätt att betydelsen av "konkurrenskraft och tillväxt" inte skulle erkännas som en absolut förutsättning för framåtskridande och modernisering, men de är inget självändamål. Bland de diskussionsfrågor som fortfarande är öppna i detta sammanhang finns också avvägningen mellan kvalitet och kvantitet och fördelningen av tillväxtvinsterna. 3) Berörda parter anser det riktigt och nödvändigt att EU:s medlemsstater nu utvecklar sina nationella reformprogram. Detta angreppssätt möjliggör hänsyn till respektive lands utvecklingsstadium, till dess nationella traditioner och erfarenheter och till dess särskilda prioriteringar – och gör att dessa specifika komponenter också kan föras upp till EU-nivån och integreras i den övergripande strategin. Å andra sidan noterar man i rapporterna och bidragen att Lissabonstrategin hittills inte alls eller i otillräcklig grad fått genomslag eller betydelse inom regionala och lokala strategier. 4) Arbetsuppgifter och ansvar bör fördelas klarare och tydligare mellan de olika nivåerna och aktörerna. Den överenskommelse som rådet nådde i Lissabon 2000 lade visserligen tonvikten på detta, men hittills har det inte gett tillräckligt genomslag. När det gäller det föreskrivna decentraliserade greppet, den privata sektorns roll, det civila samhällets betydelse och Europeiska unionens katalysatorfunktion i processen så är framställningen ofullständig och inte entydig i fråga om ansvarsuppgifter och insatsområden som skall fördelas från fall till fall. 5) Politikerna och staten måste fastställa nya riktlinjer på de olika nivåerna och öppna nya insatsmöjligheter för de ekonomiska och sociala aktörerna. Principen "Tänk globalt, agera lokalt" (Rio-slagordet) måste även tillämpas strikt på Lissabonprocessen. Det förutsätter höggradig samordning av samtliga väsentliga insatsområden från politikernas och den offentliga förvaltningens sida, för att fokusera åtgärdsstrategierna inom olika sektorer och på olika nivåer på de avgörande målen och för att förhindra att program och åtgärder motverkar varandra. Principen om samfällt agerande för att lösa problemet att "var och en tänker och agerar i sin lilla box" måste bli generell riktlinje. Den skulle i hög grad göra det lättare att förmedla den övergripande strategin till medborgarna och de instanser och organisationer som uppmanas medverka. 6) En central kritisk synpunkt berör genomförandet av Lissabonstrategin. Man debatterar fortfarande alldeles för mycket om teoretiska planer, indikatorer och andra abstrakta begrepp. Den helt avgörande politiska viljan att ambitiöst sätta strategin i verket, via konkreta mål, obligatoriska detaljåtgärder, tydliga metoder och kontrollerbara tidsgränser, framstår som outvecklad på många områden. Tydligt upplagda uppföljnings- och utvärderingsförfaranden anses vara utomordentligt viktiga. 7) Användningen av "den öppna samordningsmetoden" mottas mycket positivt, som ett betydelsefullt instrument. Man noterar emellertid att följande villkor är oumbärliga: omfattande engagemang från det civila samhällets sida och principiellt att parlamenten skall medverka.


– 7 –

8) Hela det organiserade civila samhällets deltagande är otillräckligt. Det sägs klart och tydligt i strategin att det inte bara handlar om strukturer och förfaranden utan att människan står (och måste stå) i centrum, och så fall måste de organisationer som medborgarna grundat och anförtrott ansvar självklart ha primär betydelse. De kan särskilt väl förmedla människornas behov, problem och förväntningar, de kan vidarebefordra den information som behövs till medborgarna, de främjar och bidrar till den offentliga debatten, de konkretiserar och signalerar på ett avgörande sätt allmänhetens acceptans av eller avståndstagande till politikernas och myndigheternas planer och åtgärder. 9) Europeiska rådet i Lissabon menade att de förändringar som skall genomföras och de utmaningar som skall besvaras "påverkar människors livssituation i alla avseenden". Trots det har Lissabonstrategin inte alls förts ut till människorna, för att inte tala om att den inte gjorts förståelig för dem. De känner sig inte heller omedelbart berörda ännu. Strategin ingår inte på något sätt i det livsprojekt som de medverkar i gestaltningen av. Och de ser den inte som någon realitet och nödvändighet för sina barn och barnbarn. 10) Det förs ingen offentlig diskussion som är märkbar för var och en om Lissabonstrategin som oskiljbart inslag i ett projekt under gemensamt ansvar för gestaltning av den gemensamma framtiden, där alla i det europeiska samhället är delaktiga. Hittills har inte denna dimension förmedlats till medborgarna. I den mån de över huvud taget vet något om Lissabonstrategin så betraktas den som en elitistisk, teknokratisk och avlägsen angelägenhet. Det får ödesdigra konsekvenser. Modernisering uppfattas i allt mindre grad som en positiv utveckling som formar framtiden utan betraktas som att det som hittills uppnåtts ifrågasätts eller ibland till och med att det hela har urartat. 11) Att främja en "Win-Win"-situation där individen medvetet kan dra lika stor fördel som samhället i stort är det enda sättet att genomföra Lissabonstrategin med framgång. Det organiserade civila samhället har här en roll som kompletterar statens: i fråga om informationsspridning och med avseende på att delta i och påverka förändringsprocessen. Det åligger staten att inte bara skapa bästa möjliga strukturer, chanser och processer utan också att säkerställa att alla samhällsmedlemmars potential och kreativitet kan utnyttjas maximalt. 12) Det civila samhällets organisationer på europeisk nivå har både kompetens och kapacitet att uppfylla alla sina åligganden i anslutning till detta partnerskap. De kan höja allmänhetens medvetenhet genom att sprida information till både medborgare och myndigheter, de har det kunnande som krävs, de svarar för att knyta upp berörda parter och skapar på så sätt en känsla av delägarskap i de aktiviteter som genomförs. De ökar motivationen och stimulerar ansvarstagande och de utgör värdefulla "laboratorier" för nyskapande på samhällsområdet. De uppmuntrar den civila dialogen och kompromissviljan mellan samhällets olika grupper och skilda intressen. I de offentlig-privata partnerskapen är de oumbärliga, de behärskar det europeiska samarbetet och de kopplar samman de nätverk som upprättats utanför de offentliga förvaltningarna. IV. Det civila samhällets perspektiv och verksamhetsfält Man får inte inskränka sig till att konstatera att projektet att medvetandegöra medborgarna knappt har inletts. Att erkänna de realiteter, erfarenheter, behov och prioriteringar som är


– 8 –

specifika för varje medlemsstat räcker inte heller för att säkerställa att strategin lyckas. För det rör sig om ett europeiskt samhällsprojekt – reformen och fördjupningen av den europeiska samhällsmodellen. Det organiserade civila samhället både kan och vill svara för ett substantiellt bidrag till ett gemensamt angreppssätt och till att sätta det i verket. Det interaktiva nätverk för det civila samhällets initiativ som Europeiska ekonomiska och sociala kommittén etablerat och drivit – och som samlar medlemsstaternas ekonomiska och sociala råd och andra partnerorganisationer för att stödja genomförandet av Lissabonstrategin – kan spela en avgörande roll i samband med riktlinjer och konkretisering. Det civila samhällets initiativ, mobiliseringsinsatser och åtgärder är också komponenter som bidrar till det mervärde som Europa kan dra nytta av inför framtiden. Med utgångspunkt i det som sagts ovan vill vi föreslå följande genomsamma handlingsstrategier, som på ett bättre sätt kan konkretisera Lissabonstrategin i det europeiska samhället och leda till att den tillämpas snabbare. a) Hela samhällets ansvar, sunda styresformer och deltagande Genomförandet av Lissabonstrategin är ett europeiskt framtidsprojekt för alla delar av det europeiska samhället, för myndigheter, ekonomiska aktörer och organisationer i det civila samhället. Med hänsyn till denna gemensamma ansvarsuppgift gäller det också att de olika nivåerna absolut måste komplettera varandra, och särskilt mellan EU och medlemsstaterna. Deras befogenheter och ansvarsnivå är emellertid inte mindre olikartade, och ingen ledningssfär kan ersätta en annan. Strategin skall för övrigt uppfattas och genomföras enligt principen om hållbar utveckling, vilket gäller i lika hög grad för dess tre pelare – den sociala, den ekonomiska och den miljömässiga. 1. Det organiserade civila samhället måste ständigt påminna myndigheterna på europeisk,

nationell, regional och lokal nivå om deras ansvar, särskilt med avseende på mål, samordning, projektledning, insynsmöjligheter, dialog och skapande av en gynnsam miljö, för att aktörerna på arbetslivsområdet skall kunna utnyttja hela sin handlingskraft och kreativitet inom ramen för Lissabonstrategin.

2. Det civila samhället understryker särskilt att samordningen först och främst är en

uppgift för EU-institutionerna, speciellt vad gäller den ekonomiska och monetära politiken, och vi betonar att de regionala och lokala nivåerna har en bärande roll i tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och av mottot "tänk globalt, handla lokalt".

3. Det organiserade civila samhället erinrar om att en modern demokrati framför allt

kännetecknas av att information är lättillgänglig och att medborgarna i så hög grad som möjligt är delaktiga i de stora politiska och strategiska projekten. Detta gäller alldeles särskilt Lissabonstrategin. Det civila samhällets organisationer måste engageras i detaljutformningen, i det verksamma genomförandet, i valet av instrument för att nå målet, i uppföljningen av tillämpningen samt slutligen i utvärderingen av resultaten och den eventuella riktningsändringen.


– 9 –

4. Det organiserade civila samhället är berett att medverka i idéutvecklingen, formuleringen och genomförandet av de nationella reformprogrammen, och begär att tilldelas denna uppgift. Civilsamhället har djupgående kunskaper om stora områden med koppling till medborgarnas tillvaro, och det kan påvisa och ibland förebygga oönskade motreaktioner på reformprogrammen.

5. När det gäller områdena ekonomi, sysselsättning, grund- och yrkesutbildning, forskning

och teknisk utveckling, miljö och sociala frågor lägger det organiserade civila samhället tyngdpunkten på kvalitetsaspekten av framsteg och investeringar med respekt för de gemensamma värdena och målen. Dessa kännetecknar det europeiska samhällslivet, och civilsamhället förkastar alla förändringar som innebär avsteg från dem och som har negativ effekt på de enskilda individerna eller på hela samhället.

6. Självständiga ekonomiska och sociala råd, till fullo erkända av statsmakten, som avger

yttranden under totalt oberoende och som är sammansatta av företrädare för arbetsmarknadsparterna och andra betydelsefulla organisationer i det civila samhället, är på längre sikt en form för att engagera det civila samhället som är både adekvat och verksam. Det är lämpligt att inrätta sådana råd i samtliga medlemsstater.

7. EESK och dess samarbetsparter i det interaktiva nätverket är beredda att spela en aktiv

rådgivande och stödjande roll på detta område genom att ställa sitt kunnande och sina erfarenheter till förfogande för detta mål.

b) De sociala frågornas betydelse och arbetsmarknadsparternas specifika roll 8. EESK och dess samarbetsparter i det interaktiva nätverket stöder förbehållslöst den

ståndpunkt som Europeiska rådet antog i Lissabon år 2000: "Människorna är Europas största tillgång, och bör stå i fokus för unionens politik." Det kommer att vara av yttersta vikt att satsa på människorna och att bygga upp en aktiv och dynamisk välfärdsstat, både för Europas plats i kunskapsekonomin och för att se till att framväxandet av denna nya ekonomi inte ytterligare förvärrar de rådande sociala problemen arbetslöshet, social utslagning och fattigdom" utan inriktas på att anpassa och förbättra medborgarnas livsvillkor. De kommer också att bevaka att detta synsätt fortsätter att vara bestämmande för samhällslivets inriktning, inte bara på Europanivå utan även nationellt, regionalt och lokalt.

9. EESK och dess samarbetsparter menar att en av de centrala formerna för investeringar i

mänskliga resurser och det europeiska samhället som helhet består i att främja vetenskap, forskning och teknisk utveckling. Kommittén har utvecklat detta i ett förberedande yttrande från december 2005 på temat "Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till Lissabonstrategin".

10. EESK och dess samarbetsparter verkar för Lissabonstrategin genom att förklara för sina

ledamöter och för allmänheten att dessa investeringar också är en central produktivitetsfaktor och därmed också en tveklös konkurrensfördel.


– 10 –

11. Till de grundläggande inslagen av stor betydelse i den europeiska samhällsmodellen hör det sociala partnerskapet och den självständiga sociala dialogen. Enligt EESK och dess samarbetsparter i det interaktiva nätverket är detta en av deras förstahandsuppgifter.

12. EESK och dess samarbetsparter anser också att det är deras uppgift att ständigt erinra

om de specifika funktioner som arbetsmarknadsparterna utför, och om de speciella möjligheter att agera som de har. Inom ramen för genomförandet av Lissabonstrategin på nationsnivån, och mer specifikt på det lokala planet och bland företagen, har de en alldeles central betydelse. Inom politiken och i allmänna opinionen bör man vara klart medveten om detta.

13. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna, som är väsentliga komponenter i det

organiserade civila samhället, kommer inte att undandra sig sitt ansvar visavi samhället som helhet. De kommer att stödja de perspektiv som strategin erbjuder och dra nytta av dem för att utarbeta innovativa strategier. Arbetsmarknadsparterna och övriga intressegrupper bör nu genomföra en inventering och en utvärdering av välfungerade lösningar i sammanhanget, till exempel "samhällspakter", för att utnyttja dem och sprida dem på bred front. Samma sak gäller erfarenheterna av samarbete med offentliga parter, exempelvis samfällda satsningar, modeller för "flexicurity" eller sysselsättningspakterna.

c) Upprättande av nätverk och kommunikation 14. Samarbetet med de ekonomiska och sociala råden i EU:s medlemsstater, och inrättandet

av kontaktgruppen med det civila samhällets organisationer och nätverk har lett till att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén disponerar ett unikt nätverk för kommunikation, erfarenhetsutbyte och samverkan för att genomföra Lissabonstrategin.

15. Via detta nätverk och de egna ledamöterna, som representerar ett brett spektrum av

nationella organisationer inom det civila samhället, kan EESK sprida sina budskap till stora delar av den europeiska befolkningen. Kommittén har också resurser att främja ökad medvetenhet om Europas framtid, att göra Lissabonstrategin lättillgängligare, att samla in medborgarnas reaktioner och göra sig till språkrör för dem.

16. Till sin karaktär och sammansättning är detta nätverk särskilt lämpat för att rikta sig till

medborgarna och att ta hänsyn till deras hjärtefrågor i vardagen och deras specifika intressen, till exempel sysselsättningen, de sociala frågorna, konsumentskyddet osv. De möjligheter som ligger i denna dialog bör tas till vara på ett bättre sätt i framtiden för att främja information, förståelse och aktivt deltagande. Endast om de konkreta satsningarna får dominera över abstrakta visioner blir det möjligt att göra medborgarna intresserade och övertyga dem om att Lissabonstrategin är välgrundad.

17. EESK och dess samarbetsparter föreslår att en "Europadag för det civila samhället"

införs, som frukten av ett samråd på alleuropeisk nivå. Dagen skulle inte bara syfta till att belysa det organiserade civila samhällets betydelse i en modern europeisk deltagardemokrati, utan också göra det möjligt att öka medvetenheten ute i samhället i och massmedierna om Europas framtidsstrategier.


– 11 –

d) Det interaktiva nätverkets framtid Som en funktion av hur Europeiska rådet reagerar under vårmötet 2006 är Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beredd att fortsätta att främja och sprida aktiviteterna i det interaktiva nätverket. Kommittén kommer särskilt att tillsammans med sina samarbetsparter agera på följande områden: – Insamling och spridning av välfungerande lösningar med specifik betydelse för

genomförandet av Lissabonstrategin, exempelvis verksamma former för engagemang och deltagande, nyskapande sociala partnerskap osv.

– Insamling och spridning av strukturerade rapporter från det organiserade civila

samhället om uppföljningen av hur Lissabonstrategin genomförs på olika nivåer. – Stöd till det civila samhällets utveckling av idéer för hur Lissabonstrategin kan

tillämpas på ett verksamt sätt, av särskilt intresse ur civilsamhällets synvinkel, med förslag till förbättringar av och konstruktiva kompletteringar till regeringarnas reformplaner.

– Medverkan till att bygga upp och förstärka det civila samhällets

organisationsstruktur, särskilt i de länder som fortfarande saknar en sådan eller där dess kompetens fortfarande är för begränsad.

_____________


– 12 –

BIDRAG FRÅN DE NATIONELLA EKONOMISKA OCH SOCIALA RÅDEN I EU

(i protokollsordningen)


– 13 –

BELGIEN 1. Lägesrapport – genomförandet av den nationella planen för Lissabonstrategin Belgien stöder Lissabonstrategin till fullo. Genom att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom en stabil makroekonomisk ram eftersträvar Belgien allt fler högkvalitativa arbetstillfällen, mer social sammanhållning och en sund miljö. På federal nivå inom regionerna och gemenskaperna driver man konsekvent en sådan politik. Belgien är ju ett federalt land, där ekonomin och arbetsmarknadspolitiken dels faller inom den federala nivåns men delvis också inom regionernas ansvarsområde. Belgien värdesätter det välstånd och den sociala trygghet som landet garanterar alla sina medborgare. För att göra denna modell ekonomiskt bärkraftig också på lång sikt har man i Belgien konsekvent gått i följande sex spår:

• En balanserad budget med skuldavveckling på lång sikt.

• Att stimulera arbete genom att göra arbete billigare och undanröja arbetslöshetsfällor.

• Att reformera arbetsmarknaden och investera i utbildning.

• Att investera för att stimulera ekonomin.

• Att öka den sociala tryggheten och den flerdimensionella kampen mot fattigdomen.

• Att öka samordningsvinsterna mellan miljöskyddet och tillväxten. De viktigaste prioriteringarna i den belgiska politiken faller inom ramen för denna allmänna strategi och ligger i linje med de landsspecifika rekommendationer som vi fått, nämligen hållbara offentliga finanser, en ökning av sysselsättningsgraden, åtgärder mot den strukturella långtidsarbetslösheten, interregional rörlighet för arbetstagarna och en ökning av konkurrensen i tjänstesektorn. Dessa prioriteringar, som alla naturligtvis också har som syfte att bevara och till och med förbättra välståndet och den sociala tryggheten, är den röda tråden i åtgärderna i den nationella reformplanens tre delar. Det handlar om följande tre delar "Makroekonomisk politik", "Mikroekonomisk politik" och "Bra arbete för alla, unga och gamla". De förvaltningar som hade ansvaret för att utarbeta den belgiska nationella reformplanen och preminärministerns tjänsteavdelningar har under utarbetandet av den nationella reformplanen haft regelbunden kontakt med arbetsmarknadens parter inom Centrala näringslivsrådet (CRB-CCE) och Nationella arbetsrådet (NAR-CNT). Mot denna bakgrund antog råden den 31 augusti 2005 också ett yttrande om den nationella reformplanen. I sitt yttrande förklarar råden att strategin inte bara får riktas in på tillväxt och sysselsättning på bekostnad av strategins andra, framför allt sociala och miljörelaterade, målsättningar. Dessutom måste man garantera den övergripande karaktären i en sådan dimension. Bortsett från det område som omfattas av de integrerade riktlinjerna måste Belgiens nationella reformplan också


– 14 –

öppnas för andra aspekter i Lissabonstrategin och man måste se till att det råder balans mellan strategins olika komponenter, nämligen ekonomisk tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning och en hållbar miljö. Man måste se till att det råder balans mellan strategins målsättningar som helhet och samtidigt också fortsätta att vara realistisk genom att fastställa prioriteringar på vart och ett av dessa områden. Kostnaderna för de justeringar som Lissabonstrategin tvingar fram måste doseras på ett optimalt och balanserat sätt mellan den makroekonomiska samordningen på EU-nivå och de makroekonomiska politikområdena (budgetpolitik, penningpolitik och inkomstpolitik). Strukturreformerna måste fortsätta och i samband med detta måste man hela tiden sträva efter en balanserad strategi, som möjliggör samordningseffekter mellan de olika komponenterna. 2. Arbetsmarknadsparternas roll i genomförandet av Lissabonstrategin 2.1 Verksamheten inom CRB-CCE för att främja Lissabonstrategin Den belgiska lagen om främjande av sysselsättning och värnande av konkurrenskraften består av två pelare som båda tjänar ett och samma syfte, nämligen ökad sysselsättning. Den första pelaren har som mål att stämma av löneutvecklingen på makroekonomisk nivå mot löneutvecklingen hos de viktigaste handelspartnerna. Den andra pelaren rör strukturella aspekter på konkurrenskraften och sysselsättningen. Enligt lagen skall det ju ske en utvärdering (den tekniska rapporten) – vid behov med rekommendationer – av arbetsmarknadens funktion, innovationsprocesserna, ekonomins finansieringsstrukturer, de faktorer som är avgörande för produktiviteten, utbildningsstrukturerna och förändringarna i företagens organisation och utveckling. Arbetsmarknadens parter uttryckte därför en önskan om att strukturen på den tekniska rapporten om de maximalt möjliga marginalerna för lönekostnadsutvecklingen, som de fastställer i samråd med varandra, skall överensstämma med de olika riktlinjerna för den europeiska ekonomiska politiken. Med denna struktur kan också Belgiens bidrag till genomförandet av den europeiska strategin bedömas. Denna tekniska rapport är en av de viktigaste utgångspunkterna för avtalsförhandlingarna. Råden erinrar i samband med detta om att lönebildningen, som omtalas i de integrerade riktlinjerna, är en nationell angelägenhet. Dessutom erkänns i fördraget arbetsmarknadsparternas autonomi. I ett antal länder, bl.a. Belgien, har dessa själva ansvaret för löneförhandlingarna. Det är också inom ramen för den tekniska rapporten som CRB-CCE, med stöd från en högskola (Vlerick Leuven Gent Management School) och ett antal förvaltningar (Den federala offentliga programtjänsten för vetenskapspolitik och den federala planeringsmyndigheten), grundligt håller på att undersöka FoU och innovation och, mer allmänt, Belgiens strukturella konkurrensförmåga. Syftet är att utveckla en gemensam diagnos och genomförbara rekommendationer om det nationella innovationssystemet och konkurrensförmågan. CRB-CCE har också av federala ministern för vetenskapspolitik fått en begäran om ett yttrande om den FoU-målsättning som fastställdes i Barcelona (3 % av BNP senast 2010) inom ramen för Lissabonstrategin. Under 2002 tog CRB-CCE inom ramen för Lissabonstrategin den federala planeringsmyndighetens fackkunskaper i anspråk i samband med en undersökning av


– 15 –

samhällsekonomiska frågor, närmare bestämt nätverksföretag. Detta samarbete mynnade i juni 2005 ut i ett internationellt kollokvium på temat "Lissabonstrategin: en drivkraft för marknadsreformer inom nätverksindustrier". EESK deltog också i detta initiativ. Målet för detta kollokvium var att utvärdera den samhällsekonomiska inverkan av dessa reformer på nätverksindustrierna och på den europeiska och belgiska ekonomin som helhet. En annan viktig stödpunkt i uppföljningen av Lissabonstrategin är inrättandet av enheten Uppföljning av den europeiska händelseutvecklingen inom CRB-CCE. I samarbete med en högskola kan arbetsmarknadens parter inom denna enhet välja ut frågeställningar som kan ge material att reflektera över. De kan också hålla sig ajour med de viktigaste utvecklingstendenserna på det område som strategin i fråga omfattar. Enheten håller på att utveckla ett nätverk där samarbete sker med ett antal belgiska företrädare inom olika europeiska institutioner, oavsett om det handlar om organ där politiska beslut fattas eller om rådgivande organ. Inom CRB-CCE anordnas exempelvis regelbundna utfrågningar med Belgiens ständiga representation vid EU och med de belgiska företrädarna inom kommittén för ekonomisk politik och inom den ekonomiska och finansiella kommittén. Vidare har arbetsmarknadens parter (CRB-CCE och NAR-CNT) också haft tillfälle att i ett antal yttranden informera de politiska beslutsfattarna om ett antal riktlinjer som ligger till grund för deras syn på hur avstämningen bör ske mellan den hållbara utvecklingens tre dimensioner. På miljöområdet behandlas följande ämnen: produktnormer, användningen av biocider i det belgiska lantbruket, det preliminära utkastet till en federal plan (2003–2005) rörande produktpolitiken och miljön, de ekonomiska konsekvenserna av Kyotoprotokollet för Belgien och problematiken med klimatförhandlingarna efter 2012. När det gäller fattigdom och socialt utanförskap har CRB-CCE och NAR-CNT uttalat sig om den andra halvårsrapporten In dialoog (I dialog), som sammanställts av "stödpunkten för fattigdomsbekämpning" (Steunpunt tot bestrijding van armoede), otrygghet och socialt utanförskap. På området rörlighet har man bland annat gjort en undersökning om hur uppgifterna samlas in till databasen om pendeltrafiken mellan hemmet och arbetet och om hur arbetsgivarna bidrar till att betala priset på årskorten för tåg. När det gäller hållbar utveckling har CRB-CCE och NAR-CNT antagit yttranden om utvärderingen av politiken för en hållbar utveckling i Belgien, om översynen av den europeiska strategin för hållbar utveckling, om kapitlen rörlighet, fattigdom och åldrande i det preliminära utkastet till en federal plan för hållbar utveckling 2004–2008 och om planen för genomförandet av världstoppmötet i Johannesburg rörande hållbar utveckling. I fråga om effektiv energianvändning har CRB-CCE uttalat sig om förslaget till ett EU-direktiv rörande effektiv energianvändning vid slutanvändning och energitjänster. För närvarande undersöker rådet effektiviteten i energianvändningen i Belgiens bostadssektor.


– 16 –

Slutligen uttalade sig Konkurrensnämnden vid CRB-CCE i sitt yttrande av den 4 juli 2005 positivt om de lagförslag om ändring av lagen om skydd av den ekonomiska konkurrensen som måste godkännas till följd av moderniseringen av de europeiska konkurrensbestämmelserna. Det framfördes framför allt synpunkter på ansvarsfördelningen och avstämningen mellan konkurrensmyndigheterna och de branschvisa regleringsmyndigheterna. 2.2 Verksamheten inom NAR-CNT för att främja Lissabonstrategin 2.2.1 Uppföljning av EU-frågor NAR-CNT gör också en regelbunden uppföljning av Lissabonstrategin. Det finns därför två arbetsgrupper inom Europakommittén som dagligen följer upp arbetet inom sysselsättningskommittén, kommittén för social trygghet, rådet för sysselsättning och sociala frågor och de europeiska toppmötena. Denna uppföljning sker genom återkommande kontakter med de belgiska företrädarna i dessa kommittéer, med företrädarna för ministrarnas kabinett och berörda förvaltningar samt med de belgiska företrädarna inom Coreper. Dessa arbetsgrupper utgör en flexibel ram för informella utbyten mellan organisationerna och företrädarna för förvaltningen och ministrarnas kabinett, framför allt när det handlar om brådskande frågor på EU-nivå. Det är mot denna bakgrund som rådet i samarbete med berörda ministrar under 2005 anordnade två seminarier rörande den kristna fackföreningsrörelsens utredning av pensionssystemet och den sociala integrationen. Dessa seminarier gjorde det möjligt för NAR-CNT att informera regeringen om sin ståndpunkt rörande den kristna fackföreningsrörelsens utredning i sociala frågor och detta redan den 16 juni 2005. Yttrandet i denna fråga kunde utfärdas av rådet på eget initiativ tack vare kontakterna med förvaltningen. NAR-CNT utfärdade tillsammans med CRB-CCE också yttrande nr 1.527 av den 31 augusti 2005 om det nationella reformprogrammet, innan detta antogs. 2.2.2 Genomförandet av politiken i Belgien När det gäller NAR-CNT:s konkreta landvinningar bör man framför allt notera följande: - NAR-CNT antog nyligen två yttranden rörande de lagar och normer genom vilka den solidaritetspakt mellan generationerna som antogs nyligen skall genomföras. Denna pakt, som innehåller många bestämmelser med anknytning till Lissabonstrategin, har utarbetats av regeringen i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Inom ramen för solidaritetspakten kommer arbetsmarknadens parter på olika nivåer att anlitas i så viktiga frågor som anställning av ungdomar, ett aktivt åldrande, ständig inlärning i företagen, lönekostnader, sänkningar av de sociala avgifterna, omstruktureringar av företag, flexibilitet (arbete i team) eller reformen av systemet för pension och förtidspension. NAR-CNT och arbetsmarknadens parter i stort kommer i vissa fall att spela en central roll i samband med genomförandet av dessa åtgärder. - Arbetsmarknadens parter står i centrum för den nya politiken för hantering av omstruktureringar. I förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter och regeringen i samband med utarbetandet av ett branschavtal för 2005-2006 fastställde man att det skulle ske en progressiv utvidgning av tillämpningsområdet för fonden för företagsnedläggningar.


– 17 –

Utvidgningen till företag med 10–19 medarbetare har skett genom en lagändring och kommer att ske utan att den ekonomiska belastningen på företagen ökar. Utvidgningen trädde i kraft den 1 juli 2005. Arbetsmarknadens parter har konsulterats i denna fråga och lagen har offentliggjorts. Arbetsmarknadens parter har inom ramen för solidaritetspakten uppmanats att före slutet av mars 2006 föreslå en ny definition av företag under omstrukturering. För övrigt är de nära knutna till stödgrupperna för omskolning av medarbetare som sagts upp till följd av en omstrukturering. - Den politik som arbetsmarknadens parter för i syfte att få in riskgrupper på arbetsmarknaden och till stöd för och aktiv uppföljning av arbetslösa genom att bidra till finansieringen av den genom att betala arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknadens parter har också farhågor om ökningen av de lägsta nettolönerna. - NAR-CNT har ingått kollektivavtal nr 84 av den 6 oktober 2004 rörande arbetstagarnas deltagande i det europeiska samhället. - När det gäller arbetets organisation har förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter kunnat ligga till grund för ett mer flexibelt system för övertidsarbete. Genom reformen ökar möjligheterna att ackumulera övertidstimmar från 65 till 130 timmar, vilket alltså leder till större flexibilitet. - Det europeiska ramavtalet om distansarbete införlivades genom kollektivavtal nr 85 av den 9 november 2005 om distansarbete. Möjligheten att ingå kollektivavtal gör det nämligen möjligt för NAR-CNT att direkt införliva europeiska direktiv eller europeiska ramavtal som ingåtts av arbetsmarknadens parter i Europa själva. - När det gäller kvaliteten på arbetet har NAR-CNT gett ut en broschyr om förebyggande av stress. - När det handlar om att förena yrkes- och privatliv har NAR-CNT genomfört en utvärdering av systemet med arbetstidskonton. - När det gäller ständig utbildning av arbetstagarna bekräftade arbetsmarknadsparterna sina åtaganden i samband med den nationella sysselsättningskonferensen i oktober 2003. Det handlar om följande:

• Att sätta av 1,9 % av företagens lönemassa till utbildning (bekräftelse av de åtaganden som gjordes i de senaste branschavtalen).

• Att varje år knyta ytterligare 60 000 arbetstagare till en utbildningsinsats i syfte att uppnå det europeiska målet, att under ett år, fram till 2010, en av två arbetstagare skall ha följt eller erhållit en utbildning.

• Särskild uppmärksamhet skall ägnas vissa målgrupper. I detta syfte har arbetsmarknadsparterna uppmanat branscherna och företagen att sätta av 0,10 % för riskgrupper, framför allt äldre arbetstagare, lågkvalificerade, funktionshindrade och invandrare.


– 18 –

Dessa ökade ansträngningar måste också underlätta tillströmningen i känsliga yrken och leda till ett nära samarbete mellan branscher och platsförmedlingar. Under 2004 skulle 10 000 personer erbjudas lämplig utbildning. NAR-CNT och CRB-CCE färdigställde nyligen det nya mätinstrument som kommer att göra det möjligt att utvärdera genomförandet av utbildningsmålen. - När det gäller den administrativa förenklingen medverkar NAR-CNT och arbetsmarknadens parter i stort genom förvaltningskommittéerna för den sociala tryggheten på nära håll i arbetet med att införa de olika formerna av elektronisk deklaration (DmfA, DimonA och DRS). NAR-CNT har nyligen också utfärdat ett yttrande med konkreta förslag på hur den sociala utvärderingen kan förenklas. - Arbetsmarknadens parter har slutligen konsulterats i frågan om förvärvslivets slutskede och NAR-CNT har lagt fram sin rapport (nr 66) om finansieringen av den sociala tryggheten.

_____________


– 19 –

TJECKIEN

Efter halvtidsöversynen av uppfyllandet av Lissabonstrategins mål har EU beslutat revidera strategin. Vid vårtoppmötet i Bryssel i maj 2005 antog EU:s stats- och regeringschefer en ny inriktning för Lissabonstrategin. Under den kommande perioden skulle man fokusera på att stimulera den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen och samtidigt respektera principerna om hållbar utveckling. För att göra de enskilda medlemsstaterna mer involverade gjordes också ändringar som rörde själva styrningen av Lissabonprocessen. Målet med det nya tillvägagångssättet var att medlemsstaterna i högre grad skulle identifiera sig med de prioriteringar som fastställts och förbättra sitt genomförande av dem. Till följd av detta uppmanades EU:s medlemsstater att utarbeta nationella Lissabonprogram, s.k. nationella reformprogram, och att presentera dessa för Europeiska kommissionen och rådet under hösten 2005, närmare bestämt före den 15 oktober 2005. (Tjeckiska regeringen antog det nationella reformprogrammet den 14 september 2005 och överlämnade det, efter ytterligare förhandlingar, till Europeiska kommissionen den 14 oktober 2005.)

Det nationella Lissabonprogram som lades fram av Tjeckien är ett politiskt dokument som innehåller planerade reformer för att främja tillväxt och sysselsättning under perioden 2005–2008 och som avses uppdateras varje år. Tjeckiens nationella Lissabonprogram baserar sig på strategin om hållbar utveckling och strategin om ekonomisk tillväxt. I samband med utarbetandet av programmet beaktades den planerade uppdateringen av Tjeckiens konvergensprogram samt insatserna för att inrätta en nationell strategisk referensram och en nationell utvecklingsplan.

I syfte att uppnå bred enighet om reformprogrammets prioriteringar diskuterades programmet med arbetsmarknadens parter och granskades av deputerade kammarens utskott för Europafrågor och av senatens behöriga utskott. Tjeckien har nyligen inrättat särskilda mekanismer för att säkerställa en optimal samordning mellan sina statliga förvaltningsmyndigheter och andra berörda aktörer då de planerade reformerna genomförs. Partnerskapet med berörda aktörer skall fortsätta att utvecklas. I Tjeckien avser man att steg för steg involvera den stora allmänheten i debatten.

Det tjeckiska nationella Lissabonprogrammet är indelat i tre delar (makroekonomi, mikroekonomi och sysselsättning) och fokuserar på nyckelåtgärder för att stärka tillväxten och sysselsättningen i Tjeckien. För varje enskild åtgärd anges skäl till varför åtgärden i fråga är nödvändig, olika faser för genomförandet av den, förväntade effekter samt den tidsplan som fastställts för dess genomförande. För åtgärder som innebär ekonomiska konsekvenser anges finansieringskälla, inbegripet möjligheten till finansiering genom strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

Tjeckiens viktigaste prioritering på det makroekonomiska området är att fortsätta reformen av sina offentliga finanser för att fram till 2008 gradvis minska sitt underskott i de offentliga finanserna till en tillåten nivå, dvs. till att inte överstiga gränsvärdet på 3 % av BNP som föreskrivs i Maastrichtkriterierna. Samma sak gäller för landets utlandsskuld som inte får överstiga 60 % av BNP. Penningpolitiken, som baseras på de inflationsmål som satts upp, skall leda till en svag och


– 20 –

stabil prisökning. Tjeckien strävar efter att ansluta sig till euroområdet och torde genom dessa reformer kunna uppfylla samtliga Maastrichtkriterier för att få införa euron före 2010.

En reform av systemet för offentliga utgifter, framför allt obligatoriska utgifter, är en nödvändig förutsättning för att konsolidera de offentliga finanserna. För att säkerställa långsiktiga bärkraftiga offentliga finanser behöver man, med tanke på de demografiska tendenser som råder i landet, genomföra en reform av pensionsförsäkringssystemet och av finansieringen av hälso- och sjukvården. Dessutom måste åtgärder vidtas på arbetsmarknaden för att öka sysselsättningen. Programmen för offentliga utgifter måste också vara inriktade på de prioriterade områden som bidrar till att stimulera den ekonomiska tillväxten (infrastruktur, utbildning, forskning, vetenskap och innovation samt uppbyggande av en institutionell miljö som främjar företagande). När det gäller budgetinkomster kommer arbetet med att ändra skattesatserna att fortsätta. På beskattningsområdet kommer den pågående övergången från ett system med direkta skatter till ett system med indirekta skatter att fortsätta. Från och med 2006 kommer beskattningen av hushåll med låg inkomst att minska, vilket i högre grad skall motivera befolkningen att delta aktivt på arbetsmarknaden.

På det mikroekonomiska området är de olika reformerna nära förbundna med varandra och fokuserar på åtgärder som, genom en hållbar användning av budgetmedlen, skall leda till en förstärkt och ökad ekonomisk konkurrenskraft i Tjeckien. De viktigaste reformåtgärderna är de som syftar till att skapa en miljö som stimulerar vetenskap, forskning och innovation, inbegripet den kommersiella användningen av resultaten av dessa på marknaden, liksom till att skapa en fördelaktig miljö för företagare som uppmuntrar till att starta nya företag och att begränsa de administrativa kostnaderna för företagare i stort. Andra viktiga åtgärdsområden är modernisering och utveckling av transportinfrastruktur, effektiv användning av informations- och kommunikationsteknik, främjande av miljövänlig teknik och rationell användning av resurserna.

I fråga om företagsmiljöns utveckling och konkurrenskraft är de åtgärder som syftar till att minska företagares administrativa börda av avgörande betydelse, inte bara för företagens dagliga funktion utan också för uppstartandet av dem. För att underlätta start av nya företag skall ett centraliserat system med kontor för registrering av företag inrättas som handhar alla, eller åtminstone de flesta, frågor som är knutna till start av nya företag, men också till förändringar i ett företags verksamhet.Ett viktigt steg i rätt riktning är den omfattande reform av konkurslagstiftningen som skall leda till ändrade regler som gynnar bevarande av företag, snarare än försäljning och upplösning av desamma. Denna reform syftar också till att förbättra borgenärers skydd och deltagande i konkursförfaranden. För att göra Tjeckien till ett mer företagarvänligt land är det också nödvändigt att skapa en modern, högeffektiv och produktiv skatteförvaltning som lägger en minimal börda på skattebetalarna och som gör det lättare för dem att uppfylla sina skyldigheter.

För Tjeckien är det för närvarande viktigt att utnyttja och i större utsträckning utveckla den vetenskaplig-tekniska potential som finns i landet och framför allt att uppnå en hög nivå av innovationskapacitet. Tjeckien skall därför fram till 2008 varje år gradvis öka de offentliga utgifter som går till forskning och utveckling. Från 2010 torde de offentliga utgifterna för forskning och utveckling således uppgå till 1 % av BNP. Strukturen för offentliga utgifter på området har ändrats


– 21 –

och i fortsättningen skall man gynna riktad finansiering (projekt) framför institutionell finansiering. För att stärka effekterna av forskning och utveckling på innovationsområdet, skall man öka de offentliga utgifter som går till industriell forskning och utveckling och andra innovativa områden. En effektiv användning av och en ny inriktning på utgifterna på området forskning och utveckling kommer också att underlättas genom de institutionella ändringar som avses att göras i de nuvarande bestämmelserna och som innebär att statligt finansierade forsknings- och utvecklingsinstitut övergår till att bli offentliga forskningsinstitut.

Innovation är direkt kopplad till verksamhet inom den privata sektorn och denna sektors nära samarbete med forskningsinstitut. Utvecklingen av innovativ verksamhet beror inte bara på tillräckligt många uppnådda forsknings-, och utvecklingsresultat, utan också på tillgången till en utvecklad innovationsinfrastruktur (vetenskapsparker, företagskuvöser och centrum för tekniköverföring och upprättande av lokala produktionssystem), tillräckliga ekonomiska resurser för innovativa företag och inte minst till en innovativ personal. Åtgärder kommer att vidtas för att underlätta innovativa företags möjligheter till finansiering genom riskkapital och tillgång till nätverk av informella investerare, s.k. business angels.

I syfte att öka konkurrenskraften, men också för att begränsa de miljömässiga konsekvenserna, skall Tjeckien uppmuntra näringslivet att minska energi- och råvarukonsumtionen genom en effektiv användning av energikällor och genom att utnyttja ny energisnål teknik som kräver betydligt mindre råvaror. Man kommer framför allt att satsa på en effektivare energianvändning i industriprocesser, utnyttjande av förnybara energikällor, användning av alternativa energikällor inom industrin, utveckling av teknik för utnyttjande av kommunalt avfall i energiproduktion samt värmeproduktion från biomassa. Tjeckien kommer samtidigt att genomföra de grundläggande principerna i en reform för ett skattesystem som respekterar miljön och skall ändra sina skattesatser för att gynna sådana beteenden som är minst skadliga för miljön.

På området transportinfrastruktur avser Tjeckien att fortsätta att bygga upp ett grundläggande nät av motorvägar, motortrafikleder och moderna järnvägskorridorer. Arbetet med att modernisera andra viktiga järnvägssträckor kommer också att fortsätta. Det är också nödvändigt att förbättra landets gränsöverskridande infrastrukturförbindelser. Den del av transportmarknaden som utgörs av järnvägstransport skall utökas och kombinerade transporter skall utvecklas.

För att utveckla informationssamhället ytterligare kommer man i Tjeckien att stödja uppbyggandet av en infrastruktur för bredband/höghastighetsinternet som är knutet till utländska nätverk. För att säkerställa att informations- och kommunikationsteknik används i stor utsträckning i den offentliga sektorn, i små och medelstora företag och i privathushåll är det nödvändigt att aktivt utveckla tjänster inom informationssamhället (eGovernment, eProcurement, eHealth, eLearning).

När det gäller arbetsmarknaden (programdelen sysselsättning) syftar de reformåtgärder som rör arbetsmarknadens flexibilitet främst till att skapa en rättslig ram som underlättar flexibela arbetsrättsliga relationer, en reducering av indirekta arbetskraftskostnader samt en rörligare


– 22 –

arbetskraft. Tjeckien skall anstränga sig att öka friheten i arbetsmarknadslagstiftningen i syfte att göra det möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att anpassa arbetsorganisation och arbetstider efter behov. Detta för att bättre kunna klara konkurrenstrycket.

För att skapa fördelaktigare villkor för anställning av utbildad och kvalificerad arbetskraft skall man reducera arbetsgivarnas höga sociala kostnader. Inom ramen för den planerade sjukförsäkrings-reformen avser man att fastställa ett tak för socialförsäkringskostnader. Den ändrade lagstiftning som för närvarande är under utarbetande kommer att innehålla en övre gräns för beräkningsunderlaget för kostnader för socialförsäkring (och sjukförsäkring) för ett kalenderår.

I Tjeckien kommer man också att främja pendlande mellan hem och arbete och flytt av yrkesmässiga skäl. Arbetstagare skall motiveras att pendla till arbetet genom skattelättnader för arbetsgivarna. Arbetsmarknadens rörlighet skall också förbättras genom en liberalisering av bostadshyrorna. Dessa är i dag statligt kontrollerade i Tjeckien. Målet med de planerade lagstiftningsändringarna är att så snart som möjligt få bukt med snedvridningarna av marknaden och att helt avreglera hyresmarknaden.

Vad beträffar integrationen på arbetsmarknaden fokuserar man särskilt på personer som befinner sig i början och i slutet av sin yrkeskarriär.

Reformer på utbildningsområdet kommer att öka kvaliteten på arbetskraften, öka möjligheterna till utbildning och ge människor de verktyg de behöver för att anpassa sig till de stora krav som ställs på en arbetsmarknad i förändring. Tjeckiens mål är inte bara att öka den del av befolkningen som har en högre utbildning, utan ännu mer att skapa en större diversifiering inom utbildningen på högre nivå och öka övergångsmöjligheterna mellan olika typer av högre utbildning. Man kommer särskilt att satsa på att höja kvaliteten på de olika studieprogrammen och på att i större utsträckning fokusera på de utexaminerades möjligheter till inträde på arbetsmarknaden.

Det är nödvändigt att främja samarbetet mellan arbetsgivare och utbildnings- och yrkesutbildningsinstanser. Detta samarbete innebär konkret att arbetsgivare involveras i utformningen av utbildnings- och yrkesutbildningsprogram, att specialister inom fackområdet deltar i utbildningen, att lärlingsutbildningar organiseras och att studenternas och lärarnas rörlighet främjas genom praktikutbyten. Extra finansiellt stöd från framför allt den privata sektorn skall göra det möjligt att samordna den verksamhet som bedrivs på universitet, andra typer av institutioner och yrkesutbildningsinstanser med regionerna, potentiella arbetsgivare och mottagare av slutresultaten av forskning och utveckling.

Med utgångspunkt i en systematisk strategi för främjande av livslångt lärande skall man förbättra det nationella utbildningssystemet genom att fokusera på samarbetet mellan systemen för grund- och vidareutbildning. Att främja vidareutbildning på grundskole-, gymnasie- och högre


– 23 –

yrkesutbildningsnivå samt på universitet är en integrerad del av konceptet livslångt lärande, särskilt i fråga om att utnyttja den infrastruktur och kapacitet som redan finns.

_____________


– 24 –

DANMARK Processen Danmarks arbete i samband med Lissabonstrategin samordnas mellan berörda ministerier, lokala och regionala myndigheter och berörda intresseorganisationer inom kontaktgruppen för Lissabonstrategin (se bifogad översikt över de intresseorganisationer och institutioner som ingår i kontaktgruppen). Kontaktgruppen sammanträder för att diskutera och förbereda det danska bidraget till bland annat Europeiska rådets vårmöte, där Lissabonstrategin står på dagordningen. Kontaktgruppen deltar också i utformningen av Danmarks nationella reformprogram. En redaktionsgrupp bestående av finansministeriet, sysselsättningsministeriet, ekonomi- och företagsministeriet samt utrikesministeriet, inrättades med ansvar för redigeringsarbetet i samband med reformprogrammet. Ett första utkast utarbetades inom respektive ministerium. Redaktionsgruppen sammanfattade bidragen till en strukturerad text som översändes för diskussion i kontaktgruppen för Lissabonstrategin. Kontaktgruppen sammanträdde och diskuterade utkastet och gav både muntliga och skriftliga kommentarer till texten. Utifrån detta underlag redigerade redaktionsgruppen reformprogrammet, som därefter översändes för diskussion till Folketingets Europautskott. Det slutliga reformprogrammet översändes till kommissionen den 26 oktober 2005. I reformprogrammet framhålls i synnerhet sådana utmaningar som den åldrande befolkningen, kvaliteten på utbildning, ökad produktivitet och den offentliga sektorn. Inför det kommande toppmötet i mars 2006 kommer kontaktgruppen för Lissabonstrategin att inbjudas att delta i utformningen av det danska bidraget till toppmötets utvärdering av de nationella reformprogrammen och den nylanserade Lissabonstrategin. Det centrala budskapet Det danska reformprogrammet är fördelat över sex ämnesområden som man bedömer har särskild betydelse för den danska reformstrategin. För varje ämne går man igenom den specifika danska situationen och de viktigaste utmaningarna i det danska reformarbetet.

1. Den ekonomiska ramen: Danmark har under flera år konsoliderat de offentliga finanserna med resultatet att den danska statsskulden har minskat betydligt. Ett överskott i betalningsbalansen har samtidigt medfört att utlandsskulden har sjunkit markant. Arbetslösheten är låg och sysselsättningsgraden hög. Den ekonomiska politiken – dvs. finans- och strukturpolitiken samt en politik som bygger på en fast växelkurs gentemot euron – har bidragit till den gynnsamma utvecklingen. Det skapar goda förutsättningar för att möta de utmaningar som landet står inför, dvs. att det blir fler äldre och färre i den traditionellt förvärvsaktiva åldern. Den främsta utmaningen under kommande år är att upprätthålla en hållbar finanspolitik. För det krävs bland annat följande: 1) Att sysselsättningen ökar med ca 50 000–60 000 personer fram till 2010, vilket motsvarar en ökning av de offentliga finanserna med 1 % av BNP. 2) Att tillväxten i de offentliga utgifterna förblir låg med en realtillväxt på 0,5 % om året under perioden 2005–2010. Målet är att bevara det strukturella överskottet på i genomsnitt 0,5 %–1,5 % av BNP fram till 2010 och på så sätt minska statsskulden ytterligare.


– 25 –

2. Kunskapssamhället Danmark: För att föra fram Danmark som ett kunskapssamhälle

inrättades år 2001 ett självständigt ministerium med ansvar för vetenskap, teknologi och utveckling. Från 2001 och fram till i dag har man genomfört omfattande reformer både av rådgivningsstrukturen inom forskningssektorn och av ledningsfunktionerna vid universiteten och övriga forskningsinstitutioner. Målet har varit att främja kvaliteten i forskningen, bland annat genom att öka konkurrensen om forskningsanslagen. Vidare har man inrättat ett så kallat Globaliseringsråd, som är inriktat på kunskapsområdet. De främsta utmaningarna under kommande år är följande: 1) Att säkerställa en ökning av de privata investeringarna i forskning och utveckling och eftersträva bättre samordning med den forskning som finansieras med offentliga medel. 2) Att fördubbla antalet personer som disputerar. 3) Att höja kvaliteten på grundskolan, bland annat genom förbättrad utvärdering och kvalitetsutveckling. 4) Att motivera ungdomar att ta studentexamen och sedan studera vidare. 5) Att garantera fortsatta förbättringar av ramvillkoren för innovation och företagande. 6) Att fram till år 2010 avsätta 10 miljarder DKK till ökade insatser inom forskning, innovation, företagande och utbildning.

3. Effektiv konkurrens och inre marknaden: Konkurrensen har förbättrats under senare

år i Danmark. Antalet branscher med konkurrenssvårigheter har sjunkit med 17 % från år 2001 och marknadsregleringen har minskat. De danska nettopriserna ligger dock i genomsnitt omkring 5 % högre än i andra EU-länder. Konkurrenslagstiftningen ändras ständigt för att främja konkurrensen i så stor utsträckning som möjligt. En tvärministeriell arbetsgrupp har undersökt vilka områden som regleras i onödigt stor utsträckning, och var man skulle kunna minska den administrativa bördan. De främsta utmaningarna under kommande år är följande: 1) Att stärka konkurrensen ytterligare så att antalet branscher med konkurrenssvårigheter halveras före 2010 och de danska nettopriserna ligger närmare prisnivåerna i övriga EU-länder. 2) Att förverkliga målsättningen att företagens administrativa kostnader skall sänkas och reduceras med upp till 25 % år 2010 jämfört med år 2001. 3) Att säkerställa att direktiven om inre marknaden genomförs. 4) Att i samarbete med Tyskland etablera en fast förbindelse över Femern Bält.

4. Hållbarhet, miljö och energi: Danmark har kommit långt när det gäller att förbättra

miljöskyddet till förmån för folkhälsan, konsumentskyddet och naturen. På ett antal centrala områden ser det ut som om kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och växande miljöbelastningar (exempelvis på energi, avfall och vatten) har brutits. Dock kvarstår ett antal miljöproblem som man måste ta itu med. De främsta utmaningarna under kommande år omfattar följande: 1) Att säkerställa ekonomisk tillväxt parallellt med höjda miljöskyddsnivåer. 2) Att fortsätta att främja effektiva lösningar på miljöproblem, särskilt när det gäller klimatförändringar, luftföroreningar, kemikalier, skydd av vattenresurser och stärkt naturskydd. Utvecklingen av en miljöeffektiv teknologi bidrar till detta. 3) Att säkerställa en minskning av koldioxidutsläppen med 21 % före 2010 från 1990 års nivåer, i enlighet med EU:s fördelningsavtal enligt Kyoto-protokollet.


– 26 –

5. Den danska sysselsättningspolitiken: Den danska arbetsmarknaden befinner sig i ett gynnsamt utgångsläge. Danmark har en sysselsättningsnivå som redan ligger något över EU:s gemensamma mål. Det beror delvis på det stora antalet kvinnor på arbetsmarknaden. Vidare är den danska strukturella arbetslösheten relativt låg, vilket bland annat beror på den danska så kallade "flexicurity-modellen" med flexibla anställnings- och uppsägningsbestämmelser, ett välutvecklat dagpenningssystem och en aktiv arbetsmarknadspolitik som bygger på stränga regler om tillgänglighet, omskolning osv. Man har genomdrivit omfattande reformer, i synnerhet för att komma till rätta med den strukturella arbetslösheten och få personer med begränsad kompetens att stanna kvar på arbetsmarknaden. De främsta utmaningarna under kommande år är följande: 1) För att kunna möta den demografiska utvecklingen måste den strukturella sysselsättningen öka med 50 000–60 000 personer före 2010. Det är i synnerhet viktigt att människor inträder på arbetsmarknaden tidigare och stannar längre och att integrationsavtalet förverkligas så att första och kommande generationer invandrares deltagande på arbetsmarknaden ökar. 2) Man måste verka för att förbättra arbetstagares och företags anpassningsförmåga, bland annat genom förbättrade insatser inom vuxen- och fortbildning, så att man kan dra nytta av globaliseringen och den tekniska utvecklingen och möta de utmaningar som de ger upphov till.

6. Förbättringar inom den offentliga sektorn: Under senare år har man fokuserat på

bättre tjänster till medborgare och företag samt effektiviseringar, bland annat genom bättre valmöjligheter. Man har beslutat om en strukturreform (kommunalreform) som innebär stora förändringar i den geografiska fördelningen och ansvarsfördelningen. De främsta utmaningarna under kommande år är följande: 1) Att genomföra strukturreformen. 2) Att ytterligare utveckla medborgarnas valmöjligheter när det gäller tillhandahållande av tjänster och förbättra utnyttjandet av dessa tjänster. 3) Genomförande av regeringens moderniseringsprogram, däribland det nya mål- och resultatstyrningsbegreppet inom den offentliga förvaltningen.

Som ett led i den danska reformstrategin har man inrättat två organ, som främst har fått i uppgift att utarbeta en analys och konkreta initiativ till hur Danmark bör ta itu med de sociala och ekonomiska utmaningar som landet står inför. Det ena organet är Välfärdskommissionen som består av oberoende experter, det andra är Globaliseringsrådet som består av representanter för fackföreningar och näringslivsorganisationer samt personer från utbildnings- och forskningsvärlden och som leds av statsministern. Välfärdskommissionen publicerade sin rapport den 7 december 2005 och Globaliseringsrådet förväntas offentliggöra sina resultat i början av 2006. Dessa analyser och förslag till initiativ kommer att ingå i regeringens och Folketingets samarbete om fortsatta reformer.

*

* *


– 27 –

MEDLEMMARNA I KONTAKTGRUPPEN FÖR LISSABONSTRATEGIN Akademikernes Centralorganisation Arbejderbevægelsens Erhvervsråd Amtsrådsforeningen Dansk Arbejdsgiverforening Dansk Handel og Service Dansk Industri ITEK – Branchefællesskabet for IT, Tele, Elektronik og Kommunikationsvirksomheder Dansk Metal Dansk Ungdoms fællesråd De Samvirkende Invalideorganisationer Det Økologiske Råd Danmarks Naturfredningsforening Funktionærernes og Tjenestemændenes Fællesråd Greenpeace Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund HTS – Handel, Transport og Serviceerhvervene Håndværksrådet IT-Brancheforeningen Kommunernes Landsforening Kvindeligt Arbejderforbund Landbrugsraadet Landorganisationen i Danmark Ledernes Hovedorganisation Nærings- og Nydelsesmiddelarbejder Forbundet NORDEN Novo Nordisk Sammenslutningen af Landbrugets Arbejdsgiverforening Specialarbejder Forbundet i Danmark WWF Denmark Beskærftigelsesministeriet Finansministeriet Fødevareministeriet Indenrigs- og Sundhedsministeriet Integrationsministeriet Justitsministeriet Miljøministeriet Ministeriet for Familie- og Forbrugeranliggender Ministeriet for Videnskab, Teknologi og udvikling Skatteministeriet Socialministeriet Statsministeriet Transport- og Energiministeriet


– 28 –

Udenrigsministeriet Undervisningsministeriet Økonomi- og Erhvervsministeriet

_____________


– 29 –

TYSKLAND Efter det tyska förbundsdagsvalet den 18:e oktober 2005 bildade Förbundsrepubliken Tyskland en ny förbundsregering, i vilken partigrupperna CDU/CSU och SPD har bildat en stor koalition. I regeringsförklaringen meddelas att de omfattande reformer som inletts på områdena ekonomisk politik, finanspolitik, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik samt utbildning, forskning och vetenskap, innovation och teknik ytterligare kommer att förstärkas. På detta sätt skall den tyska förbundsregeringen förstärka ekonomins konkurrenskraft på den globala marknaden, bygga ut de sociala trygghetssystemen både för den arbetande befolkningen och för dem som inte längre är yrkesverksamma samt se till att alla medborgare erbjuds samma möjligheter. Regeringen har för avsikt att minska den för närvarande höga arbetslösheten och det stora underskottet i de offentliga finanserna, att på nytt iaktta stabilitets- och tillväxtspakten (Maastricht) samt att stödja Lissabonstrategins mål. Tyskland har inget ekonomiskt och socialt råd, i motsats till t.ex. Frankrike som har haft ett i femtio år. Det har dock i vissa fall i över hundra år funnits ett stort antal organisationer, kammare och sammanslutningar för arbetsgivare, arbetstagare, industrin, handel och hantverk, jordbruket, fria yrkesutövare, banker, försäkringsbolag och transportföretag inom så gott som alla näringslivs- och samhällsområden och inom den privata och offentliga sektorn på såväl nationell nivå som i delstaterna, städerna och kommunerna. Dessutom finns det icke-statliga organisationer på nästan alla områden inom det civila samhället. Vissa av dessa är även företrädda inom EESK. Antalet EESK-ledamöter är dock begränsat, varför det till exempel saknas företrädare för organisationer för ungdomar, idrott och kultur (konst, musik och teater). Det finns inte någon paraplyorganisation för de icke-statliga organisationerna i Tyskland. Lissabonstrategin har under de senaste fem åren behandlats av regeringarna på både stats- och delstatsnivå samt i förbundsrådets utskott. Näringslivs- och samhällsorganisationer (t.ex. arbetsmarknadens parter) har under sammanträden och offentliga evenemang tagit ställning till de ambitiösa Lissabonmålen och ibland även uttalat sig mycket kritiskt om dem. Någon klart positiv inställning går inte att skönja. Vid universiteten och högskolorna har det skrivits examensarbeten och doktorsavhandlingar om Lissabonstrategin. Vetenskapliga institut i Tyskland har ingående behandlat Lissabonstrategin och offentliggjort arbeten om denna. I politiska och närliggande kretsar, t.ex. stiftelser, har Lissabonstrategin sedan den tillkännagavs för fem år sedan varit ett viktigt tema och samtalsämne under talrika konferenser samt vid offentliga och privata evenemang.


– 30 –

Slutsats: Trots att flera olika aktörer i Tyskland har gjort stora ansträngningar i anslutning till evenemang som anordnats av arbetsmarknadens parter och icke-statliga organisationer, har regeringarna och parlamenten inte lyckas förankra Lissabonstrategin på gräsrotsnivå. Begreppet är alltför mångtydigt och svårt att förmedla. (En skolelev frågade till exempel om det har med fotboll att göra.) Medborgarna har inte tagit det till sig. Det är synnerligen viktigt att man förbättrar informationen om dessa alltjämt viktiga frågor på alla tänkbara sätt och i alla medier, eftersom det mål som fastställdes under Europeiska rådets möte i Lissabon den 23–24 mars 2000 och som går ut på att förstärka Europa fortfarande bör eftersträvas.

_____________


– 31 –

ESTLAND 1. Nuläget, behov och framtida prioriteringar Estlands regering antog den 13 oktober 2005 handlingsplanen för tillväxt och sysselsättning 2005–2007 inom ramen för genomförandet av Lissabonstrategin. Detta dokument omfattar ett treårigt nationellt reformprogram (NRP) för Estland med en översikt av den estländska regeringens huvudprioriteringar för perioden 2005–2007. Planen är indelad i tre kapitel som berör den makroekonomiska och den mikroekonomiska politiken samt sysselsättningspolitiken. Den makroekonomiska politiken I planen betonas betydelsen av att säkerställa en stabil makroekonomisk miljö och långsiktig hållbarhet i skattepolitiken för att kunna uppnå ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. De centrala principerna bakom en stabil makroekonomisk miljö är en balanserad statsbudget och en starkare ekonomi i de lokala myndigheterna. Att säkerställa stabiliteten innebär också att man måste ta itu med hoten mot en balanserad ekonomisk utveckling genom att minska det nuvarande underskottet i bytesbalansen och övervaka den ökade utlåningen. Det mål som ställts upp är att uppfylla kriterierna för fullständigt medlemskap i den europeiska Ekonomiska och monetära unionen och att införa euron. Därför kommer den nuvarande konservativa ekonomiska politiken och budgetpolitiken att föras även fortsättningsvis. En annan prioritet är den långsiktiga hållbarheten när det gäller finansieringen av pensioner och sjukförsäkringssystem. Målet är att mot bakgrund av ändrade demografiska förhållanden garantera en tillräcklig ålderspension och ekonomisk trygghet vid sjukdom. Att skapa en skattepolitik som bidrar till ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning innebär dels att man flyttar skattebördan från inkomstbeskattning till beskattning av användningen av naturresurser och nedsmutsning av miljön, dels att man ökar och optimerar tilldelningen av budgetresurserna till verksamhet som främjar tillväxt och sysselsättning, t.ex. utbildning (i synnerhet yrkesutbildning), FoU, aktiva arbetsmarknadsåtgärder och relevant infrastruktur. Den mikroekonomiska politiken Huvudmålet för den mikroekonomiska politiken är att skapa ett kunskapsbaserat och långsiktigt stabilt företagsklimat. Politiken är inriktad på två områden: dels kvaliteten i FoU, innovation och långsiktig internationell konkurrenskraft, dels inrättandet av ett gynnsamt företagsklimat.


– 32 –

FoU spelar en viktig roll när det gäller att öka Estlands internationella konkurrenskraft och skapa ett attraktivt klimat för kunskapsintensiva utländska direktinvesteringar. FoU-kvaliteten skulle förbättras om man ökade FoU-investeringarna, som för närvarande är ganska blygsamma. Investeringarna skulle dessutom åtföljas av en ökad absorptionsförmåga, och en stark koppling skulle upprättas mellan FoU-verksamheten och Estlands socioekonomiska mål. Olika konkreta åtgärder, till exempel att tillhandahålla tillräcklig information om företagandets olika aspekter, utbyte av goda metoder och tillgång till kapital och rådgivning för nybildade företag kommer att stimulera företagandet, som för närvarande ligger på en låg nivå. En viktig aspekt när det gäller att främja företagande är utvecklingen av ett gynnsamt rättsligt regelverk, något som också fastställs i den nationella reformplanen. Därför kommer ett system för analys och utvärdering av konsekvenserna av nya lagstiftningsförslag som påverkar företagandet att inrättas, samt för bedömning av den därtill hörande administrativa bördan. Dessutom kommer redan befintlig lagstiftning som påverkar företagandet också att ses över och förenklas. Andra huvudbeståndsdelar i arbetet med att skapa ett gott företagsklimat i reformprogrammet är utvecklingen av infrastrukturer (omfattande både transporter och Internetförbindelser) och en förstärkning av samverkanseffekterna mellan miljöskydd och ekonomisk tillväxt. Sysselsättningspolitiken När det gäller Estlands sysselsättningspolitik fastställs i handlingsplanen tre huvudprioriteringar: att förbättra arbetskraftens kvalitet, att öka tillgången på arbetskraft och flexibiliteten på arbetsmarknaden samt att modernisera arbetsmarknadsrelationerna. När det gäller att öka arbetskraftens kvalitet ligger inriktningen i planen på kvalitet, flexibilitet och effektivitet i utbildningen. Särskild uppmärksamhet riktas mot yrkesutbildningen. Det övergripande målet är att skapa starka kopplingar mellan utbildningssystemet och arbetsmarknadens krav. En annan huvudprioritering är att vidmakthålla och uppdatera kompetens och kvalifikationer hos dem som redan är ute på arbetsmarknaden. Detta kan uppnås genom att man utvecklar kompletterande utbildnings- och rådgivningssystem i linje med principerna för livslångt lärande. Målet om ökad tillgång på arbetskraft är inriktat mot aktiva arbetsmarknadsåtgärder och kompletterande sociala insatser. Aktiva åtgärder för att stärka och diversifiera arbetsmarknaden tillsammans med ett lämpligt system för sociala tjänster och förmåner ses som den bästa lösningen på de aktuella problemen med strukturbetingad arbetslöshet. En reform av arbetsförmedling och arbetsmarknadsåtgärder (framför allt införandet av ett system för hanteringen av ärenden och ett arbetssätt som fokuserar på individen) är de centrala beståndsdelarna i det nuvarande förändringsarbetet inom


– 33 –

arbetsmarknadsområdet. Mer allmänt vidtas olika åtgärder i syfte att reducera den förutspådda arbetskraftsminskningen genom att förbättra arbetsvillkoren så att den befintliga arbetskraften stannar kvar på arbetsmarknaden. Tillgång till förebyggande hälsovård, främjande av en sund livsstil och livsmiljö samt åtgärder för att förebygga olyckor på arbetsplatsen är några exempel på viktiga åtgärder för att stödja ett aktivt åldrande och upprätthålla arbetstagarnas möjligheter att stanna kvar på arbetsmarknaden. En annan stor utmaning som landet står inför är att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden och att modernisera arbetsmarknadsrelationerna. I detta syfte föreslås i den nationella reformplanen användning av "flexicurity", flexibilitet med trygghet. På senare år har stora framsteg gjorts i Estland när det gäller att förbättra tryggheten för arbetstagarna. Man har med framgång infört ett arbetslöshetsförsäkringssystem som avsevärt ökat arbetstagarnas sociala trygghet om de förlorar sitt arbete. Man har inte varit lika framgångsrik när det gäller att öka flexibiliteten i arbetslagstiftningen. I reformprogrammet inriktar man sig därför på att se över arbetsgivarnas höga kostnader för friställningar, att besluta om bestämmelser för tillfälligt arbete och att främja flexibla arbetsformer. 2. De ekonomiska och sociala aktörernas roll i genomförandet av

Lissabonstrategin I Estland är statskansliet den myndighet som är ansvarig för att samordna Lissabonprocessen, inklusive utarbetandet av det nationella reformprogrammet. Reformprogrammet togs fram i nära samarbete med relevanta ministerier, arbetsmarknadsparter, organisationer i det civila samhället och sakkunniga, som alla deltog i processen från allra första början. Arbetsgruppen för NRP Det estniska statskansliet inrättade en arbetsgrupp för att samordna den nationella reformplanen som bestod av företrädare för berörda ministerier, statliga institutioner, arbetsmarknadsparterna samt organisationer i det civila samhället. Bland företrädda organisationer fanns Estlands fackliga centralorganisationer, den estniska arbetsgivarföreningen, den estniska handelskammaren, Estniska stadsförbundet och Estniska kommunförbundet, rådet för icke-statliga miljöorganisationer samt den estniska sammanslutningen av icke vinstdrivande organisationer och stiftelser. Även sakkunniga från universitet och forskningsinstitut engagerades. För att kunna arbeta mer flexibelt och fokusera på vissa ämnesområden delades arbetsgrupperna in i tre branschspecifika undergrupper som samordnades av finansministeriet, ekonomi- och kommunikationsministeriet samt socialministeriet, som ansvarade för utarbetandet av avsnitten om makroekonomisk politik, mikroekonomisk politik respektive sysselsättningspolitik. Var och en av undergrupperna omfattade också företrädare för berörda arbetsmarknadsparter och organisationer i det civila samhället. Arbetsgruppernas medlemmar kunde bidra till handlingsplanen vid arbetsgruppens och undergruppens sammanträden eller genom att lämna in förslag i elektronisk eller skriftlig form. Utkast till arbetsplan skickades med jämna mellanrum ut till medlemmarna i


– 34 –

arbetsgruppen. Hela arbetsgruppen sammanträdde vid två tillfällen: när arbetet inleddes respektive avslutades. Övriga sammanträden hölls i undergrupperna där man diskuterade innehåll och struktur i reformprogrammet samt de kommentarer och ståndpunkter som inkommit. Regeringen lanserade också en offentlig debatt genom att göra reformplanen tillgänglig via Internetportalen “Today I Decide”. Resultaten av ministeriernas och arbetsmarknadsparternas debatter och förslag diskuterades och beaktades när så var möjligt. När det gäller genomförandet av reformprogrammet har regeringen ålagt inrikesministern att samordna övervakning, utvärdering och genomförande av handlingsplanen. Inrikesministern måste regelbundet lämna genomföranderapporter till regeringen och säkerställa att regeringens årliga handlingsplan och ministeriernas årliga arbetsplaner står i överensstämmelse med reformprogrammet. Den ministerieövergripande arbetsgrupp som bildades för att utarbeta handlingsplanen fortsätter sitt arbete för att säkerställa genomförandet och uppdateringen av den samt för att rapportera och utvärdera processens resultat. Arbetsgruppens specifika uppgifter kommer att beslutas i samarbete mellan ministerierna och inrikesministern. Ekonomiska och sociala rådets deltagande Arbetet med att utarbeta handlingsplanen visade bland annat på behovet av att mer i detalj fastställa ekonomiska och sociala rådets ställning och funktion, särskilt mot bakgrund av att rådet som organ inte tog del i diskussionerna om den nationella reformplanen – detta trots att rådet enligt stadgarna är det enda ständiga rådgivande organet i förhållande till regeringen och att rådet inrättades just med tanke på att främja en trepartsdialog. I praktiken har regeringen emellertid inte aktivt delegerat några frågor till rådet, som själv har fått ta ansvar för att inleda alla eventuella diskussioner. Det ekonomiska och sociala rådets initiativ och förslag har inte alltid legat i linje med regeringens prioriteringar och har därför beaktats endast i liten utsträckning. Socialministeriet, som fullt ut erkänner vikten av sådana rådgivande organ, har därför tagit initiativ till diskussioner om rådets funktion och en förenkling av trepartssamrådet i allmänhet i syfte att öka dess genomslagskraft och effektivitet.

_____________


– 35 –

GREKLAND Grekland uppvisar ett sämre resultat när det gäller att uppnå Lissabonmålen än något annat EU15-land. Den snabba tillväxten i den grekiska ekonomin under de senaste åren har nästan uteslutande ägt rum med anledning av händelser i det förflutna (t.ex. förberedelserna inför OS) eller kan hänföras till faktorer som i allt mindre utsträckning bidrar till landets ekonomi (t.ex. stöd från strukturfonderna, som kommer att minska under den fjärde programplaneringsperioden). Produktionen tycks inte ha tagit fart i Grekland, samtidigt som landets konkurrenskraft försämras, även när man ser till landets varu- och tjänsteproduktion där Grekland tidigare har haft tydliga konkurrensfördelar. Arbetsmarknaden kännetecknas fortfarande av långsam tillväxt i fråga om nya arbetstillfällen, hög långtidsarbetslöshet och en hög grad av odeklarerat arbete. Trots de många olika åtgärder som vidtagits för att främja sysselsättningen ligger arbetslösheten fortfarande över genomsnittet inom EU. Antalet långtidsarbetslösa ökar, kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är fortfarande lågt och ungdomsarbetslösheten är hög. Viktiga frågor för den grekiska ekonomin, både på nationell och regional nivå, handlar således om vilka villkor som bidrar till en effektiv infrastrukturanvändning, hur produktionspotentialen kan förverkligas och hur outnyttjade samhällsresurser kan tas tillvara. Dessa villkor måste förverkligas genom att befintlig "hård" infrastruktur kompletteras materiellt och funktionellt, framför allt genom "mjuk" infrastruktur och strukturomvandling som bygger på kunskap, innovation och modern informationsteknik. Lissabonmålen innebär till sin natur att det krävs reformer som underbygger den sociala dimensionen som drivkraft för produktivitet och utveckling. Den sociala dialogen och samarbete på arbetsmarknaden är viktiga aspekter av denna process. Den samsyn som råder bland arbetsmarknadens parter i fråga om vilka åtgärder som krävs för att uppnå Lissabonmålen tyder på att Greklands sociala intressegrupper önskar se framsteg och att man håller på att hitta en gemensam plattform, även om arbetsmarknadens parter har olika syn på hur framsteg kan uppnås, vilket är helt naturligt och ligger i linje med de olika uppfattningar som även gäller andra politiska områden. Mot bakgrund av de gemensamma ståndpunkter som arbetsmarknadens parter kommit fram till krävs reformer som syftar till följande: • Uppmuntra till företagsamhet. Detta skapar rikedom och välstånd. • Värna om den sociala sammanhållningen, både som ett syfte i sig och som en

förutsättning för en smidig utveckling. • Utveckla en flexibel och effektiv offentlig förvaltning på samtliga nivåer – en offentlig

förvaltning som underlättar reformer samtidigt som social sammanhållning och jämvikt eftersträvas.

• Förbättra utbildningssystemet så att tjänster kan tillhandahållas som tillgodoser kunskapssamhällets och kunskapsekonomins behov.

• Relatera forskningen till både den regionala och den nationella ekonomins behov.


– 36 –

• Skapa en anda av nyfikenhet och kreativitet som innebär att nya idéer och innovationer tas tillvara.

• Reglera förhållandet mellan miljö och produktion. • Utforma varje regions ekonomi med hänsyn till behovet att skydda, främja och, så långt

som möjligt, utnyttja naturliga och kulturella resurser. Att skapa en konkurrenskraftig ekonomi som kännetecknas av långsiktighet och har en social dimension kräver samarbete. Samtliga politiska åtgärder måste också komplettera varandra. Det krävs likaledes en systematisk och konsekvent bevakning av den institutionella utvecklingen och dess konsekvenser för den ekonomiska konkurrenskraften, miljön, höjningen av arbetskraftens kompetens samt den sociala sammanhållningen. Greklands ekonomiska och sociala råd anser att en av dess viktigaste uppgifter är att systematiskt bevaka den grekiska ekonomiska utvecklingen och arbetet med att uppnå Lissabonmålen. Man har därför inrättat en observationsgrupp för Lissabonsstrategin som en del av det ekonomiska och sociala rådets allmänna verksamhet. En nödvändig förutsättning för att verksamheten skall nå framgång är det ekonomiska och sociala rådets samarbete med olika expertorgan (Sysselsättningsinstitutet/Grekiska allmänna arbetarförbundet, Institutet för studier av ekonomi och näringsliv, Panhellenska samarbetsorganisationen för jordbruksorganisationer) och med vetenskaplig expertis hos arbetsmarknadens parter, eftersom man på så sätt kan ta tillvara de tekniska kunskaper, det vetenskapliga stöd och den konstruktiva dialog som krävs för detta initiativ.

Observationsgruppens arbete fokuserar på att

a) bevaka och utvärdera olika nationella politiska åtgärder som avser att stärka konkurrenskraften, höja arbetskraftens kompetens och förbättra sysselsättningen (i fråga om både kvalitet och kvantitet),

b) bevaka och utvärdera de framsteg som görs när det gäller att uppnå de olika målen, och konsekvenserna för konkurrenskraften, arbetskraften och sysselsättningen av att vidta ovannämnda politiska åtgärder

c) fastställa eftersläpningar och brister och presentera förslag till förbättringar,

d) utarbeta regelbundna rapporter om tendenser i fråga om arbetet med att uppnå Lissabonmålen.

Observationsgruppen har hittills utarbetat tre initiativyttranden: a) om konkurrenskraft och sysselsättning, b) om rapporten från högnivågruppen med Wim Kok som ordförande och c) om prioriterade områden för 2005 års halvtidsöversyn av Lissabonstrategin. Gruppen har också utarbetat ett yttrande om de nationella ramarna för reformer under 2005–2008 med avseende på Lissabonstrategin. Under det förberedande arbetet med de nationella ramarna för reformer presenterade arbetsmarknadens parter ett antal konkreta politiska åtgärder för regeringens expertråd om hur Lissabonmålen kan uppnås. Med syftet att mobilisera arbetsmarknadens parter och aktivt involvera det civila samhället i Lissabonstrategin anordnade observationsgruppen ett


– 37 –

sammanträde i oktober 2005 på temat "Lissabonstrategin: en nödvändighet eller ett frivilligt val?". Observationsgruppen håller för närvarande på att studera vilka konsekvenser som den grekiska regeringens åtgärder får för landets konkurrenskraft, sysselsättning och sociala sammanhållning.

_____________


– 38 –

SPANIEN

1. Genomförandet av Lissabonstrategin i Spanien Utvärderingen av Lissabonstrategin i Spanien visar att tydliga framsteg har gjorts på vissa områden, t.ex. när det gäller sysselsättningen där Spanien närmar sig EU-genomsnittet och minskar klyftan till de länder som har uppvisat bättre resultat. Framstegen har dock inte varit tillräckliga för att uppfylla delmålen för 2005. På andra områden har det dock inte ägt rum någon i egentlig mening positiv utveckling, och vissa indikatorer är dessutom sämre än vid starten 1999.

Dessa resultat visar tydligt att det behövs fördjupade politiska reformer för att avhjälpa Spaniens viktigaste brister när det gäller innovation och utveckling, utbildning, produktivitet, integrationspolitik, hållbar utveckling, osv., och för att skapa förutsättningar för att den tillväxt som ägt rum under det senaste decenniet skall kunna hålla i sig och nya arbetstillfällen genereras. Tabellen i bilagan visar de framsteg som Spanien har gjort i genomförandet av Lissabonstrategin i förhållande till resultatindikatorerna och till de viktigaste målen och initiativen i det nationella reformprogrammet. 2. Det organiserade civila samhällets roll – bästa praxis I diskussionen om genomförandet av Lissabonstrategin i Spanien får man inte glömma bort den sociala dialog som har vuxit fram under senare år. Vi vill särskilt framhålla de viktiga avtal som de mest representativa spanska arbetsmarknadsorganisationerna har slutit för att se till att kollektivavtalsförhandlingarna bidrar till stärkt konkurrenskraft och ökad sysselsättning. Detta har lett till en starkare ekonomi med bättre förmåga att motstå konjunkturförsvagningar, begränsade lönekrav och bibehållen eller ökad sysselsättning (Acuerdo Interconfederal para la Negociación Colectiva ["Avtal mellan arbetsmarknadens parter om kollektivförhandlingarna"], åren 2002, 2003, 2004 och 2005). I det senaste av dessa avtal anges kriterier för inflationskontroll, ökad sysselsättning, större investeringar och stärkt köpkraft för löntagare, samt en förbättrad situation för företagen. Det finns även kriterier för sysselsättningsstabilitet och fortbildning, samt för kompetensutveckling och förbättrade kvalifikationer. Avtalsparterna har förlängt detta avtals giltighet till 2006. År 2004 markerade inledningen på ett nytt skede i den sociala dialogen, när regeringen och de mest representativa fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna undertecknade "Deklaration om den sociala dialogen 2004: konkurrenskraft, stabil sysselsättning och social sammanhållning". Där anges mål och åtaganden för att stärka den ekonomiska tillväxten och företagens konkurrenskraft, främja ökad sysselsättning med högre kvalitet, förbättra arbetsmarknadsrelationerna och öka den sociala tryggheten. I anslutning till detta har olika förhandlingar inletts i ett försök att komma fram till avtal för en reform av arbetsmarknaden, det sociala trygghetssystemet och fortbildningen av arbetstagare, förstärkt förebyggande av arbetsskador och inrättandet av ett omsorgssystem för vårdbehövande.


– 39 –

Nystarten för Lissabonstrategin i Spanien sammanfaller alltså med en öppen process för social dialog som påtagligt kan påverka de reformer som syftar till att uppnå EU:s målsättningar. Parallellt med detta har arbetsmarknadens parter deltagit i remissarbetet rörande det nationella reformprogrammet. Dessutom har de mest representativa fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna, samt organisationer som företräder jordbruk, fiskeri, den sociala ekonomin, konsumenter och användare, medverkat aktivt i övervakningen och genomförandet av Lissabonstrategin via sitt deltagande i det ekonomiska och sociala rådet, vars rådgivande arbete har varit starkt fokuserat på Lissabonmålen under senare år. Bedömningarna och förslagen i det ekonomiska och sociala rådets olika yttranden och rapporter – särskilt årsrapporten om den socioekonomiska situationen och arbetsmarknadsläget i Spanien – har lyft fram problemen med att uppnå Lissabonmålen och de framsteg som har gjorts på detta område. Vi vill särskilt nämna följande centrala dokument:

Det ekonomiska och sociala rådets rapport CES 1/2002 om Samrådsdokument om Spaniens strategi för hållbar utveckling

Det ekonomiska och sociala rådets yttrande CES 9/2003 om Femte nationella planen för forskning, utveckling och innovation

Det ekonomiska och sociala rådets rapport CES 1/2005 om Ojämvikt på arbetsmarknaden och en aktiv sysselsättningspolitik

Det ekonomiska och sociala rådets rapport CES 4/2005 om Förslag till Spaniens tredje nationella handlingsplan för social integration 2005-2006

Det ekonomiska och sociala rådets rapport CES 5/2005 om Arbetet med att skapa nya företag och dynamik i näringslivet

Ett mycket tydligt exempel på de mest representativa fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas bidrag till att uppfylla av Lissabonmålen är arbetstagarnas fortbildning. På grundval av den sociala dialogen inrättade arbetsmarknadens parter i mars 1992 ett system för vidareutveckling av fortbildningen av arbetstagare, baserat på en modell för gemensam styrning som stöddes av de offentliga myndigheterna. Detta system har kraftigt bidragit till en aktiv sysselsättningspolitik, skapat förutsättningar för fortbildning och underlättat arbetstagarnas anpassning till förändrade produktionsvillkor. Det har gjort det möjligt för en och en halv miljon arbetstagare och hundratusen företag per år att dra nytta av olika utbildningsåtgärder. Det leds av en trepartsstiftelse för utbildning på arbetsplatsen (Fundación tripartita para la Formación en el Empleo – http://www.fundaciontripartita.org). Även andra aktörer är involverade i olika initiativ som syftar till att uppnå Lissabonmålen. Ett exempel som skall framhållas på grund av dess betydelse för Spaniens socioekonomiska väv är det mycket viktiga arbete som organisationerna inom den sociala ekonomin traditionellt utför när det gäller integrationspolitik och social sammanhållningspolitik.


– 40 –

RESULTATINDIKATORER. MÅL OCH STYRMEDEL INOM DET NATIONELLA REFORMPROGRAMMET NATIONELLA REFORMPROGRAMMET OMRÅDE BEDÖMNING

MÅL VIKTIGASTE ÅTGÄRDER

EKONOMISK KONTEXT

Ekonomisk expansionsfas med BNP-tillväxt över EU-genomsnittet (1999-2004). Inflation på medellång sikt (en skillnad på 1,3 punkter i förhållande till EU-genomsnittet); nedgång i utrikessektorn pga. låg exportkonkurrenskraft; svag arbetsproduktivitet (ligger kvar på 1990 års nivå).

Huvudmål: BNP per capita skall ligga på EU-nivå senast 2010. Den offentliga skulden skall minska till 34 % av BNP. Spaniens position när det gäller konkurrensindikatorer skall förbättras och närma sig EU-genomsnittet.

Reform av budgetstabilitetslagarna, införande av principen om stabilitet under hela konjunkturcykeln och krav på att överskott skall skapas under år med hög tillväxt.

Reform av inkomst- och företagsskattesystemen.

Reform av systemen för finansiering av de autonoma regionerna i syfte att skapa ökad självförsörjning, autonomi och rättvisa.

Åtgärder för att främja pensionssystemets bärkraft och effektivisera hälsovårdsutgifterna (strategisk plan för läkemedelspolitiken).

SYSSELSÄTTNING

Framsteg när det gäller sysselsättningsindikatorerna: total sysselsättningsgrad: 61,1 %; kvinnlig sysselsättningsgrad: 48,3 %; sysselsättningsgrad för arbetstagare äldre än 55 år: 41,3 %. Samtliga siffror gäller 2004. Sysselsättningsökningen ligger under Lissabonmålen från 2005 och under EU-genomsnittet, stor andel tillfälliga anställningar (32,4 % år 2004); stor arbetslöshet bland kvinnor (15 %) och ungdomar (22 %).

Huvudmål: att uppnå en total sysselsättningsgrad på 66 % senast 2010, och därigenom närma sig EU-målet. Öka den kvinnliga sysselsättningsgraden till genomsnittet i EU-15 (57 %). Minska arbetslösheten bland ungdomar till genomsnittet i EU-25 (18,6 %). Minska antalet arbetsrelaterade olyckor med ca. 15 %. Öka antalet nya företag med mer än en anställd (med ca. 25 %)

Åtgärder för att öka ungdomars sysselsättning genom systemet för stöd till stabil sysselsättning, och förslag till utbildning, omskolning eller sysselsättning rörande alla arbetslösa ungdomar inom sex månader.

Åtgärder för att öka den kvinnliga sysselsättningsgraden och minska diskrimineringen genom systemet för stöd till stabil sysselsättning; 60 % av resurserna för positiv särbehandling skall gå till kvinnor.

Åtgärder för att stödja en förlängning av arbetslivet.

Reform av yrkesutbildningsmodellen i syfte att gynna livslångt lärande: införande av underordnade sysselsättningsfrämjande yrkesutbildningssystem som omfattar yrkesutbildning (arbetslösa) och fortbildning (anställda).

Modernisering av den offentliga arbetsförmedlingen.

Plan för att främja företagandet.


– 41 –

MILJÖ

Ogynnsam utveckling av nyckelindikatorerna: År 2003 hade Spanien de största utsläppen av växthusgaser i EU-25; ekonomins energiintensitet fortsätter att öka; landet ligger på fjärde plats när det gäller vägtransportvolym.

Att införa ett övergripande mål för att öka energieffektiviteten och minska koldioxidutsläppen från 40 % till 24 % senast 2010. Fortsätta stärka den sociala och territoriella sammanhållningen, öka effektiviteten i transportsystemen, effektivisera vattenanvändningen samt förbättra miljöaspekterna och resursernas kvalitet.

Strategisk plan för infrastruktur och transporter: se till att transportsystemen bidrar till miljömässig hållbarhet. Detta inbegriper åtgärder för att bygga ut järnvägsnätets täckning till 35 km per 1000 km2, förbättra transporternas intermodalitet när det gäller person- och godstrafik. Programmet AGUA (Actuaciones para la Gestión y Utilización del Agua – insatser för förvaltning och användning av vattenresurserna) syftar till att förbättra förvaltningen och användningen av vattenresurserna i en strävan efter större territoriell sammanhållning. Detta inbegriper åtgärder för att optimera vatteninfrastrukturen och öka möjligheterna att återanvända, rena och avsalta vatten.


– 42 –

NATIONELLA REFORMPROGRAMMET OMRÅDE BEDÖMNING

MÅL VIKTIGASTE ÅTGÄRDER

FoU, UTBILDNING OCH INFORMATIONS-SAMHÄLLET

FoU: Investeringarna 2003 låg på ca. 1,1 % av BNP, hälften av EU-genomsnittet och långt ifrån Lissabonmålen för 2010 (3 % av BNP). Otillräcklig tillväxt under perioden 1998–2003, p.g.a. försenade investeringar i FoU i offentlig och privat sektor. Utbildning: Resultaten ligger under genomsnittet för EU-25 på fem referensnivåer, särskilt när det gäller ungdomar med högre utbildning (61,8 % 2004, 3,4 punkter lägre än 1999, vilket avviker från EU-genomsnittet, som uppvisar en ökning med 1,9 % under samma period); ett stort antal elever lämnar skolan för tidigt (31,1 %); lågt deltagande i fortbildning (5,1 %). Informationssamhället: relativt låga nivåer vad gäller vissa indikatorer (IKT-utgifter – 1,7 % av BNP; tillgång till Internet i hemmen – 34 %, vilket skall jämföras med genomsnittet i EU-25 som var 43 % år 2004).

Att fördubbla FoU-investeringarna (2 % av BNP 2010). Att halvera antalet elever som lämnar skolan i förtid (20 % 2008, 15 % 2010). Närma sig europeisk nivå när det gäller informationssamhället.

Anpassa de offentliga utgifterna i syfte att främja produktiva investeringar i fysiskt, tekniskt och mänskligt kapital. FoU: Femte nationella handlingsplanen för FoU och innovation 2004–2007, ett strategiskt inslag i FoU-politiken, syftar till att öka satsningarna på FoU och innovation, särskilt inom den offentliga sektorn.

Programmet Ingenio 2010 syftar till att få de viktigaste indikatorerna att ligga i linje med Europa. Olika instrument skall användas: Programmet CENIT (Consorcios Estratégicos Nacionales en Investigación Técnica – strategiska nationella teknikforskningskonsortier): fastställer mekanismer i syfte att främja offentligt-privat samarbete genom strategiska nationella teknikforskningskonsortier och genom inrättandet av en kapitalfond för främjande av nya teknikföretag, och Torres Quevedo-programmet som främjar rekryteringen av forskare och tekniker. Programmet Consolider: syftar till att öka forskningskompetensen.

Utbildning: Åtgärder för att förbättra utbildningen på alla nivåer, öka utbildningens kvalitet och minska misslyckanden i skolan. Åtgärder för att öka effektiviteten i användningen av utbildningsresurserna, t.ex. programmen för förstärkning, vägledning och stöd i den obligatoriska skolan. Förslag till ramlag på utbildningsområdet behandlas just nu i parlamentet. Utarbetande av lagstiftning för spansk konvergens med det europeiska området för högre utbildning. Skapande av ett nätverk med integrerade yrkesutbildningscentrum.

Informationssamhället: Planen Avanz@: syftar till att komma upp på den europeiska nivå när det gäller alla indikatorer för informationssamhället.


– 43 –

SOCIAL SAMMANHÅLLNING

Gynnsam utveckling av långtids–arbetslösheten (3,5 % av den aktiva befolkningen 2004, jämfört med 4 % i EU-25), men fortfarande otillfreds–ställande när det gäller kvinnor (5,3 % 2004, jämfört med 4,6 % i EU-25). Sysselsättningsindikatorerna visar fortfarande starka regionala variationer, även om skillnaderna mellan olika regioners sysselsättningsnivå har minskat sedan 1999. Spanien har en av de högsta befolkningsandelarna som riskerar att drabbas av fattigdom (19 % 2004, oförändrat sedan 1999).

Att minska långtidsarbetslösheten. Att gynna integrationen i arbetslivet av funktionshindrade och av samhällsgrupper som riskerar att drabbas av socialt utanförskap. Att förstärka mekanismerna för inkomstomfördelning inom ramen för det sociala trygghetssystemet.

Särskilda utbildningsinsatser för långtidsarbetslösa. Åtgärder för att främja integrationen i arbetslivet av funktionshindrade och andra individer eller grupper som riskerar att drabbas av socialt utanförskap. Fattigdomsbekämpande program inom ramen för de nationella planerna för social integration. Förslag till lag om personlig autonomi och omsorg om personer i behov av vård.

_____________


– 44 –

FRANKRIKE Frankrikes ekonomiska och sociala råd ser positivt på att ett interaktivt nätverk har inrättats mellan Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och de nationella ekonomiska och sociala råden. I anslutning till arbetet på föreliggande kortfattade bidrag har rådet antagit två yttranden och ett meddelande1 som uppföljning av tidigare arbeten. Ekonomiska och sociala rådet har anordnat hearingar, bl.a. en med Maria João Rodrigues, Europeiska kommissionens ansvariga för uppföljning av Lissabonstrategin. 1. Från genomförandet av Lissabonmålen mot det nationella reformprogrammet (NRP) Frankrikes ekonomiska och sociala råd konstaterar att Lissabonstrategin i stort har misslyckats. Rådet har en rad invändningar – bl.a. av metodologisk art – när det gäller den begränsade förteckningen över Lissabonindikatorerna2 samt i fråga om innebörden av klassificeringsgrupperna. Sedan processen lanserades har framstegen överlag varit blygsamma i de flesta länder i EU-15. I fråga om Frankrike konstaterar Ekonomiska och sociala rådet följande, i jämförelse med genomsnittet i de 25 medlemsstaterna:

– Frankrike placerade sig relativt väl i fråga om indikatorerna för ekonomiskt läge och innovation fram till 2001. Sedan dess har läget försämrats.

– Frankrike har gått framåt i miljöfrågor.

– Landet uppvisar varierande resultat när det gäller integrationen av marknaderna och den ekonomiska reformen, som fortfarande är det offentligas ansvar.

– Däremot ligger Frankrike enligt indikatorerna under medeltalet när det gäller sammanhållningen och sysselsättningsgraden.

Nyckelorden för Lissabonstrategin är ”kunskapsekonomi” som en viktig källa till konkurrenskraft, ”hållbar ekonomisk tillväxt”, ”kvalitativ och kvantitativ förbättring i arbetet” och ”förstärkt social sammanhållning”.

1 La société de la connaissance dans le cadre de la stratégie de Lisbonne (”Kunskapssamhället i samband med

Lissabonstrategin”; föredragande: Hubert Bouchet), den 26 oktober 2005, Les politiques économiques au service de la stratégie de Lisbonne (”Den ekonomiska politiken i Lissabonstrategins tjänst”; föredragande: Henri Feltz), den 26 oktober 2005, Contribution du Conseil économique et social au Pacte européen pour la jeunesse (”Ekonomiska och sociala rådets bidrag till Europeiska ungdomspakten”; föredragande: Élisabeth Morin, samordnare) den 29 september 2005.

2 Situation de la France au regard des indicateurs de Lisbonne (”Frankrikes situation med hänsyn till Lissabonindikatorerna”;

Föredragande: Évelyne Pichenot), den 22 februari 2005.


– 45 –

I detta sammanhang önskar Ekonomiska och sociala rådet understryka att det är nödvändigt att upprätthålla den ekonomiska, sociala och miljömässiga balansen i den ursprungliga Lissabonprocessen och inte endast prioritera den ekonomiska konkurrenskraften. Därför måste den ekonomiska politiken inverka på samtliga element i BNP för att garantera social sammanhållning i unionen. Särskilt den önskade sysselsättningsökningen i olika åldersklasser måste kopplas till den kvalitativa dimensionen i de berörda arbetsförhållandena (anställningsform, arbetets längd, lönevillkor). Frankrikes ekonomiska och sociala råd anser att de ökade skillnaderna i inkomst och förmögenhet, arbetstillfällen med sämre anställningsvillkor, den höga arbetslöshetsgraden och avsaknaden av förebyggande insatser inför följderna av olika former av omvandlingar försvagar stora delar av samhället och leder till en viss osäkerhet gällande ekonomisk tillväxt. Den bristande samordningen i utarbetandet av strategier för skattemässig och social konkurrens bidrar till att förvärra den blockerade situationen. Ett reellt samarbete kring ekonomisk politik på EU-nivå är nödvändig för att Lissabonmålen skall kunna genomföras samtidigt som befolkningens förväntningar tillgodoses. I detta hänseende är det tre frågor som uttrycker de ekonomiska styresformernas problem i Europa och som bör ägnas större uppmärksamhet:

– tillämpningen av en stabilitets- och tillväxtpakt som inte ännu gett något resultat sedan översynen,

– EU:s budget bör vara mer ansvarstagande i syfte att säkerställa det europeiska byggets ekonomiska framgång,

– penningpolitiken i eurozonen bör i högre grad beakta nödvändigheten av att stimulera tillväxten och öka sysselsättningen.

På ett allmännare plan anser Ekonomiska och sociala rådet att det är nödvändigt att göra ytterligare ansträngningar för samordning, samarbete och sammanslagning av projekt, särskilt i fråga om forskning och utveckling. Det uppstår nya utmaningar för individer och sammanslutningar som är aktörer i samhället och i kunskapsekonomin. I fråga om individer bör var och en ges förutsättningar att uppskatta lärande (kontinuerlig vilja att lära sig mer) i en dynamik där kunskap inhämtas och cirkuleras under hela livet. Denna attityd intas i familjen och i skolan (inhämtande av grundläggande kunskaper, undanröjande av ojämlikhet och framför allt en utvecklad kunskapstörst och vilja att ta efter). Lärandet bör även gälla sammanslutningar som på respektive områden bör uppmanas att underlätta spridning och nätbildning i fråga om kunnande och aktörer. Det behövs en strategi på lång sikt med hänsyn till globaliseringen samt ett nytt dynamiskt sammanhang som samlar offentlig politik och infrastruktur som gynnar kunskapsekonomin. Förutsättningarna för detta är följande:


– 46 –

– Att nylansera forskningsansträngningarna genom att göra forskningen till ”kategoriskt imperativ” såväl på nationell nivå som på EU-nivå. Anslagen för forskning bör höjas till 3 % av BNP och stå utanför konjunktursvängningar i budgeten. De strategiska valen bör inriktas på europeisk toppforskning.

– Att bygga upp ett europeiskt och internationellt nätverk av universitet, forskningsinstitut, tekniska högskolor och företag.

– Att ta fram en näringslivsstrategi och införa en europeisk politik för innovation och utveckling inom produktionen av varor och tjänster, särskilt genom stöd till nätverk för små och medelstora företag (med förebild i Small Business Innovation Research – SBIR) och genom att gynna framväxten av nya företag.

– Att sprida användningen av IT och kommunikationsteknik som stöd till framväxten av ett kunskapssamhälle och främja kommissionens initiativ ”i-2010” om det europeiska informationssamhället för hållbar tillväxt och sysselsättning.

– Att påminna massmedierna om deras bildningskall i syfte att öka spridningen av kunskaper och upplysa medborgarna om nutida och framtida utmaningar som sammanhänger med detta.

– Att engagera alla medborgare och alla åldersgrupper i fortbildningen i syfte att säkerställa ett kontinuerligt arbetsliv och höja förmågan att bemöta oväntade förändringar genom möjlighet till individuella utbildningsledigheter, individuell rätt till fortbildning, certifiering av inhämtad kunskap och utvärdering av kunnandet.

Frankrike har för avsikt att sätta dessa planer i verket genom att stödja sig på olika centrum för konkurrenskraft som skall närma företagen, universiteten och lokala beslutsfattare till varandra. För att samtliga aktörer skall kunna involveras i arbetet på ökat kunnande måste EU och medlemsstaterna fastställa tydliga mål med angivna medel och tidsfrister som tillkännages alla berörda på ett klarare sätt. Genom lanseringen av den europeiska ungdomspakten avsåg rådet vid sitt vårmöte 2005 att bemöta utmaningen att ge unga möjlighet att fullt ut ta del av möjligheterna i Europa genom grundutbildning och yrkesutbildning samt genom ökade möjligheter till anställning, livslångt lärande, rörlighet, boendeförhållanden och familjeliv. Det är ett unikt tillfälle till engagemang på nationell nivå för att göra unga mer medvetna om Europa som ett område med hänsyn till andra människor och länder, vilket är grundstenar för en ny humanism. Ekonomiska och sociala rådet formulerar förslag kring de tre huvudgrupperna i ungdomspakten: 1) sysselsättning, integration och sociala möjligheter, 2) utbildning och rörlighet, samt 3) möjlighet för unga vuxna att förena yrkesliv med privatliv och familjeliv. Genom ungdomspakten är detta en möjlighet för varje EU-medborgare som samtliga medlemsstater bör arbeta för.


– 47 –

2. De ekonomiska och sociala aktörernas nödvändiga engagemang Lissabonstrategin måste förankras i medlemsstaterna. Detta mål bör eftersträvas framför allt av nationella parlament och Europaparlamentet som hittills visat ointresse för processen, men även av de nationella ekonomiska och sociala råden samt organisationerna inom det civila samhället. Den makroekonomiska dialog som inleddes vid Europeiska rådets möte i Köln 1999 bör därför aktiveras på allvar och bli ett reellt forum för samråd (tidtabell, insyn). De tre oskiljaktiga delarna av den makroekonomiska politiken (budget, valutapolitik, löner och intäkter) bör därför profileras tydligare för att gynna ekonomisk tillväxt och bättre livskvalitet bland befolkningen. I enlighet med sitt yttrande från oktober 20023 vill Frankrikes ekonomiska och sociala råd sprida sina förslag till de instanser som ansvarar för att formulera Frankrikes ståndpunkt inför Europeiska rådets vårmöte. Sedan 2003 har Ekonomiska och sociala rådet samlat de viktigaste frågorna i en årlig rapport4, vilket gör det lättare för enheterna vid premiärministerns kansli att ta fasta på rådets synpunkter. Den metod för involvering av det civila samhället i utarbetandet av nationella reformprogram som förespråkats av Frankrikes ekonomiska och sociala råd öppnar intressanta möjligheter för demokratiskt deltagande, men de korta tidsfristerna har begränsat möjligheterna på kort sikt. Samrådsorganet för europeiska och internationella frågor har sammanträtt och dess synpunkter kommer att läggas som bilaga till Frankrikes nationella reformprogram. Ett samråd med Ekonomiska och sociala rådet med anledning av programmet är under utredning. Rådet har yttrat sig om huvudaspekterna i Lissabonstrategin och är redo att framöver delta i processen och bidra med sina egna synpunkter. Genomförandet av den nationella reformplanen och framtida justeringar av denna bör vara föremål för regelbundet och djupgående samråd för att i tillräcklig mån involvera det civila samhället.5

3 Quelles compétences sociales, quels acteurs dans une Union européenne élargie? (”Vilken är den sociala kompetensen och

vilka är aktörerna i ett utvidgat EU?”; Föredragande: Évelyne Pichenot). 4 Processus de Lisbonne: communication du Bureau à partir des avis du Conseil économique et social en préparation du

Sommet de printemps 2005 (”Lissabonprocessen: presidiets meddelande på basis av Ekonomiska och sociala rådets yttrande inför vårtoppmötet 2005”; samordnare: Alain Deleu på uppdrag av EU-delegationen), den 12 oktober 2004, Processus de Lisbonne: communication du Bureau à partir des avis du Conseil économique et social en préparation du Sommet de printemps 2004 (”Lissabonprocessen: presidiets meddelande på basis av Ekonomiska och sociala rådets yttrande inför vårtoppmötet 2004”; samordnare: Alain Deleu för EU-delegationen), den 18 november 2003.

5 Efter detta yttrande översände regeringen officiellt en begäran om yttrande till Ekonomiska och sociala rådet om

genomförandet och uppföljningen av det nationella reformprogrammet över hela tillämpningsperioden, vilket är ett uttryck för erkänsla för det civila samhällets roll i Lissabonstrategin.


– 48 –

Ledamöterna i Frankrikes ekonomiska och sociala råd har varierande syn på Lissabonstrategin. Den tveksamhet och de orosmoment som EU-medborgarna känner visar på nödvändigheten att beakta medborgarnas befogade strävanden och att anordna en demokratisk debatt om målen. De ekonomiska och sociala råden i medlemsstaterna samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén spelar en avgörande roll när det gäller att i så omfattande mån som möjligt knyta det civila samhället till Lissabonmålen och till utvärderingen av strategin. Det är nödvändigt att göra Lissabonstrategin mer lättförståelig och trovärdig, vilket kunde bidra till större förståelse och mer engagemang bland olika aktörer. De regionala ekonomiska och sociala råden i Frankrikes europeiska och utomeuropeiska regioner intar en särskild ställning när det gäller att föra diskussionerna så nära medborgarna som möjligt. Därför förstärks samarbetet mellan de regionala ekonomiska och sociala råden och deras nationella motsvarighet: för andra året i rad har ett ”Nationellt konvent för ekonomiska och sociala råd” anordnats i närvaro av premiärministern och EESK:s ordförande. Temat för konventet var aktuellt för EESK: ”Vilken ställning har det organiserade civila samhället i offentligt beslutsfattande?”. Genom att i högre grad anordna föregripande debatter om samhällsfrågor, genom att anordna konferenser och inrätta arbetsgrupper i känsliga frågor och genom att förstärka sin reaktionsförmåga strävar Ekonomiska och sociala rådet efter att förankra sin roll i det civila samhällslivet. Rådet kan ge impulser och bidrag till allmän debatt, sprida denna och dra slutsatser av den med allas bästa för ögonen. Detta är en av de viktigaste uppgifterna för Ekonomiska och sociala rådet, särskilt som det är nödvändigt att snarast engagera alla – särskilt unga – i ett gemensamt nationellt och europeiskt projekt.

_____________


– 49 –

IRLAND 1. Genomförandet av Lissabonstrategin på nationell nivå Översikt När det gäller nyckelmålsättningarna i Lissabonstrategin har den irländska ekonomin uppnått tillfredsställande resultat med hög tillväxt inom både ekonomi och sysselsättning. År 2005 var sysselsättningsnivån något högre än interimsmålet i Lissabonstrategin på 67 % för 2005. Sysselsättningsgraden för kvinnor i Irland 2005 (andra halvåret) var 58 %, dvs. 1 % högre än Lissabonmålet på 57 %. De offentliga finanserna i Irland har förvaltats i enlighet med kravet i Stabilitets- och tillväxtpakten på att vara nära nog i balans eller uppvisa ett överskott. De offentliga finanserna förefaller ligga relativt väl till när det gäller de långsiktiga kraven på hållbarhet. Faktorer som ligger till grund för hållbara finanser är bland annat en låg skuldbörda och ackumulering av reserver som kan användas för att täcka en del av de framtida pensionskostnaderna. Även om Irland har uppnått goda resultat när det gäller de makroekonomiska kraven i Lissabonstrategin medför strategin ett antal stora strukturella utmaningar för landet. Vi ska nu övergå till att diskutera ett antal centrala utmaningar: Strukturella utmaningar Innovation och kunskapsekonomin: Kunskapsintensiva företag spelar en betydande roll för den irländska ekonomin, till stor del på grund av utländska direktinvesteringar. Irlands utgifter för FoU under 2005 (1,6 % av BNP) låg långt under Lissabonmålet på 3 % av BNP 2010. De offentliga investeringarna i FoU har ökat betydligt i Irland med särskild inriktning på forskning inom informations- och kommunikationsteknologi och bioteknologi. Det irländska ekonomiska och sociala rådet (NESC) hävdar att det nu finns behov av att fördjupa och vidga innovationsperspektivet. Det skulle bland annat innebära att man verkar för att stärka banden mellan forskningsinstitut och företag inom ekonomin, ökar investeringarna i tillämpad forskning och inrättar institutionella instrument för att främja utbildning på högskolenivå. Säkerställa en rättvis arbetsmarknad som står öppen för arbetssökande och missgynnade personer: Arbetslösheten i Irland har sjunkit markant och är nu lägst i EU. Beroendet av välfärdsstöd har dock inte sjunkit på motsvarande sätt bland personer i arbetsför ålder. Antalet personer som ansöker om bidrag för ensamstående föräldrar eller sjuk- eller invaliditetspenning har ökat betydligt. Ett antal initiativ har tagits för att öka deltagandet på arbetsmarknaden bland missgynnade grupper, men det irländska ekonomiska och sociala rådet har efterlyst mer radikala och genomgripande reformer för att skynda på framstegen på området. Livslångt lärande och fortbildning: Irland har gjort stora framsteg på detta område. Man har bland annat inrättat nationella ramar för kvalifikationer, ett innovativt system av utbildningsnätverk och


– 50 –

stärkt stöd till fortbildning för personer som får arbetslöshetsunderstöd. Det är viktigt att man bygger vidare på dessa initiativ så att Irland utvecklar ett effektivt system för vuxenutbildning och fortbildning. Det irländska ekonomiska och sociala rådet har förespråkat större ekonomiskt stöd till den förvärvsarbetande delen av befolkningen för att göra det möjligt för människor att investera i utbildning och vidareutbildning med särskild fokus på lågutbildade och personer som är i riskzonen att förlora sina arbeten. En hållbar miljö: Irlands miljö är generellt sett tillfredsställande, men den starka ekonomiska tillväxten har skapat stora påfrestningar för miljön. De miljömässiga utmaningar som Irland står inför i dag omfattar följande: Att begränsa luftföroreningsutsläpp från transporter, och energiproduktion, minska vattenföroreningar, utveckla ett omfattande avfallshanteringssystem, uppföra hållbar högkvalitativ bebyggelse i både städer och på landsbygd, förbättra skyddet av naturområden och förbättra tillgången till den naturliga miljön. 2. Arbetsmarknadsparternas roll NESC:s rapport om Lissabonstrategin Det irländska ekonomiska och sociala rådet kommer att slutföra en rapport om Lissabonstrategin inom kort. Syftet har varit att undersöka den öppna samordningsmetoden och hur den har fungerat i samspelet med Irlands nationella sociala partnerskapssystem. Vidare har man undersökt effekterna av den öppna samordningsmetoden på två politikområden: utbildning och barnomsorg. Inom båda dessa områden står Irland inför omvälvande politiska utmaningar som kräver att regeringen och arbetsmarknadens parter antar en problemlösningsstrategi. I rapporten undersöks i vilken utsträckning den öppna samordningsmetoden har bidragit till antagandet av en problemlösningsstrategi. Nationella reformpartnerskap I slutsatserna från vårmötet 2004 uppmanade Europeiska rådet medlemsstaterna att upprätta reformpartnerskap med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationella traditioner och praxis. Vid plenarmötet i april 2004 beslutade man att den sociala partnerskapsprocessen kunde fungera som modell för Irlands nationella reformpartnerskap. Arbetsmarknadsparterna har rådfrågats om översynen av Lissabonstrategin och utformningen av det nationella reformpartnerskapet. Omedelbara utmaningar för arbetsmarknadens parter Den omedelbara utmaningen för den irländska regeringen och arbetsmarknadens parter är att förhandla fram ett nytt nationellt avtal om löneutvecklingen, den makroekonomiska politiken och prioriteringar för en strukturreform som tar hänsyn till de villkor som gäller i nuläget. Förhandlingar beräknas officiellt inledas inom kort och kommer som vid tidigare tillfällen att utgå från det irländska ekonomiska och sociala rådets treåriga strategiska översyn, som offentliggörs i början på december.

_____________


– 51 –

ITALIEN Bakgrund Det italienska rådet för ekonomi och arbetsmarknad (CNEL) vill först och främst understryka det nära sambandet mellan å ena sidan den nationella och europeiska politiken för att återlansera Lissabonstrategin och å andra sidan resultatet av de pågående förhandlingarna om gemenskapsbudgeten och budgetplanen. Det krävs en tydlig linje i fråga om gemenskapsbudgeten och budgetplanen, som bör godkännas snarast möjligt, nämligen ett upprätthållande av det aktuella taket för egna medel och en mer balanserad fördelning mellan utgiftsposterna. Om inte tillräckliga medel anslås i linje med den valda strategin att återlansera Lissabondagordningen kommer det konkreta genomförandet av denna dagordning inte att kunna äga rum. Den italienska planen (presentation) Den 14 oktober 2005 antog den italienska regeringen inom ramen för den tidsgräns som fastslagits på gemenskapsnivå en plan för innovation, tillväxt och sysselsättning.

Med utgångspunkt i de 24 riktlinjer som fastställts på gemenskapsnivå för återlanserandet av Lissabonstrategin fastslås i planen fem prioriterade mål:

• Utöka valmöjlgiheterna för medborgare och företag.

• Stimulera vetenskaplig forskning och teknisk innovation.

• Öka satsningarna på utbildning av humankapital samt sprida satsningarna till hela befolkningen, särskilt de unga.

• Anpassa den materiella och immateriella infrastrukturen.

• Skydda miljön.

I planen (som här endast refereras i korthet) föreslås två typer av åtgärder:

1. Åtgärder med allmän giltighet för hela det ekonomiska systemet.

2. Särskilda projekt med inriktning mot produktivitet och konkurrenskraft i den italienska ekonomin.


– 52 –

Bedömning av några punkter De största arbetsmarknadsorganisationerna (för både arbetsgivare och arbetstagare) instämmer i behovet av att hålla fast vid Lissabonstrategins mål som anses vara den enda strategi som på nytt kan skapa tillväxt och sysselsättning i den europeiska ekonomin. I samband med halvtidsöversynen av Lissabonpolitiken kom man överens om att fastställa nationella reformplaner i syfte att föra ned de åtaganden som beslutats på gemenskapsnivå till de enskilda medlemsstaterna, en övergång från europeisk nivå till nationell nivå som skulle göra det möjligt att ta hänsyn till varje lands särart. För Italiens del är det viktigast att ta hänsyn till behovet av att komplettera näringslivsutvecklingen med åtgärder som skall främja sektorer i svårigheter, med hänsyn till de berörda företagens storlek och betydelse, i syfte att öka kvaliteten i produktionen och arbetet. Bland Lissabonstrategins allmänna mål understryker arbetsmarknadsparterna följande:

1. Vikten av att öka de offentliga satsningarna på forskning och utveckling och att i samband med detta garantera jämvikten mellan grundforskning och tillämpad forskning. Större privata investeringar bör stimuleras och stöd bör ges framför allt till FoU på områden av intresse för små och medelstora företag, som utgör ryggraden i vårt produktionssystem.

Teknisk förnyelse och en höjning av kunskapsnivån bör också stödjas genom lämpliga skatteincitament och en gemenskapsram som främjar nätverk för samarbete mellan forskare, företag och offentliga myndigheter.

2. Konkurrensen bör utvecklas och marknaden liberaliseras för att underlätta rörligheten för varor, tjänster och produktionsfaktorer. I synnerhet bör man grundligt reformera sådana nationella normer som är protektionistiska och korporativa.

3. Vissa av de avtal som arbetsmarknadsparterna har skrivit under bör gälla fullt ut och

aktualiseras, t.ex.:

a) Det avtal som undertecknades 2003 om utveckling, sysselsättning och konkurrenskraft i det nationella ekonomiska systemet: prioritering av politiken för forskning, utbildning, infrastruktur och politiken för södra Italien.

b) Det gemensamma dokumentet "Projekt södra Italien. Ekonomiska aktörer och

arbetsmarknadsaktörer som arbetar för en utveckling av södra Italien", som undertecknades 2004.


– 53 –

Resurser

Genom utarbetandet och framläggandet av planen för innovation, tillväxt och sysselsättning står Italien inför kravet på att genomföra planen, med de svårigheter av politisk och ekonomisk art som detta innebär.

CNEL hävdar, liksom de viktigaste arbetsmarknadsorganisationerna, att en del av de resurser som krävs för genomförandet av projektet (13 miljarder euro, varav 3 miljarder 2006) bör skapas genom överlåtande av statlig verksamhet och försäljning av statliga fastigheter.

Samtliga resurser som ställts till förfogande för planen (cirka 46 miljarder euro) är för övrigt redan inräknade i den anslagstilldelning som gjorts för budgetåret 2005 och i den som planerats för treårsperioden 2006–2008. Det rör sig alltså om anslag som redan tidigare gjorts tillgängliga för politiken inom sektorn, anslag som ofta bedöms som otillräckliga i samtal med arbetsmarknadsparterna. Arbetsmarknadsparternas deltagande De viktigaste italienska arbetsmarknadsorganisationernas bedömningar skiljer sig åt i denna fråga. Fackförbunden understryker å sin sida att diskussionerna i samband med utarbetandet av planen endast innebar möjligheter att uttrycka allmänna principiella ståndpunkter, inte åsikter om sakförhållanden. Mötena innebar snarare information eller rådfrågning, inte partnerskap eller samråd i egentlig mening. Å andra sidan ger den största arbetsgivarorganisationen (Confindustria) en positiv åsikt om metoden för utarbetandet av planen, och man hävdar att arbetsmarknadsparterna verkligen kunde delta. Confindustria menar också att många av de ståndpunkter som framfördes till regeringen har beaktats och infogats i planen. Det italienska rådet för ekonomi och arbetsmarknad måste för sin del påpeka att rådet inte engagerades i utarbetandet av den italienska planen. CNEL kommer att möta Italiens minister för Europafrågor, som ansvarar för att bevaka genomförandet av Lissabonpolitiken, i samband med en konferens den 7 februari 2006. CNEL hoppas emellertid att det arbete som utförs gemensamt av EESK och medlemsländernas nationella ekonomiska och sociala råd i fråga om Lissabonstrategin skall kunna stärka de ekonomiska och sociala aktörernas roll, och det civila samhällets roll i allmänhet. Detta är helt nödvändigt för att kunna genomföra en politik som har ambitionen att förena ekonomisk tillväxt och social sammanhållning.

_____________


– 54 –

CYPERN 1. Genomförandet av Lissabonstrategin

I Cypern antogs ett nationellt Lissabonprogram i oktober 2005 i syfte att uppnå målen i Lissabonstrategin. Programmet utarbetades i enlighet med beslutet vid Europeiska rådets möte i mars 2005 och beaktar fullt ut EU:s paket med integrerade riktlinjer (De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningsriktlinjerna). I programmet anges tydligt prioriteringarna för Cypern. I programmet finns en analys av den aktuella situationen på varje prioriterat område, en kartläggning av utmaningar och politiska prioriteringar för de olika områdena samt en överblick över vilka politiska initiativ eller åtgärder som har antagits eller är på gång för de olika utmaningarna och prioriterade områdena, och vilka som bör antas eller där ett antagande är planerat. Vi anser att programmet faktiskt tar upp de viktigaste utmaningarna som Cypern står inför och att det om det genomförs på ett riktigt sätt kommer att stärka Cyperns ekonomi, öka konkurrenskraften och skapa fler arbetstillfällen. Cypern kommer genom programmet också att på bästa sätt kunna bidra till att uppnå Lissabonmålen. Det nationella Lissabonprogrammet består av följande tre delar: makronivån, mikronivån och sysselsättningen, och i en bilaga ges upplysningar om hur Sammanhållningsfonden och strukturfonderna används för att uppnå Lissabonmålen. De viktigaste utmaningarna och prioriteringarna för Cypern anges i programmet, och de är följande: att skapa hållbara offentliga finanser, att diversifiera ekonomin så att andelen verksamhet med högt mervärde ökar, att främja FoU och innovation och underlätta spridningen av IKT, att genomföra strukturreformer i syfte att öka konkurrensen och förbättra det generella affärsklimatet, att bygga ut och modernisera den grundläggande infrastrukturen, att säkerställa ett hållbart miljöutnyttjande, att få till stånd en avsevärd ökning av tillgången på arbetskraft, att göra arbetsmarknaden mer flexibel, att utveckla humankapitalet ytterligare och att fortsätta förbättra villkoren för den sociala sammanhållningen. Av högsta prioritet för Cypern är givetvis sunda offentliga finanser. Som alla vet ingår det cypriotiska pundet sedan april 2005 i ERM2 och vårt land förväntas gå med i eurozonen den 1 januari 2008. Det är därför ytterst viktigt att uppfylla och hålla fast vid Maastrichtkriterierna. Det finns givetvis en mängd andra skäl för en budgetsanering, t.ex. upprätthållande av en makroekonomisk stabilitet, ökad tillväxt och en allt äldre befolkning. Även om framsteg har gjorts på detta område under de senaste åren, måste ytterligare insatser göras om vi vill komma till rätta med situationen och bibehålla sunda offentliga finanser. De initiativ och åtgärder som anges i det nationella Lissabonprogrammet måste genomföras fullt ut utan ökade skatter (något som betonas i programmet). Ett annat högprioriterat område där mycket återstår att göra är FoU och innovation. Cypern ligger efter på detta område. Utgifterna för FoU i Cypern är omkring 20 % av EU-genomsnittet. Med


– 55 –

tanke på EU:s mål att öka den genomsnittliga satsningen på FoU med 50 % är situationen i Cypern nedslående. Vi stöder därför fullt ut de initiativ och åtgärder som föreslås i programmet, särskilt de som syftar till att öka den privata sektorns engagemang i FoU. Lika viktigt för oss är de åtgärder som föreslås för att underlätta alla former av innovation och särskilt de som syftar till att öka företagens innovationskapacitet och att skapa en innovationskultur. Också när det gäller IKT ställer vi oss bakom alla de politiska prioriteringar som anges i programmet och de åtgärder som skall genomföras, särskilt på områdena e-förvaltning, e-företag, e-hälsovård samt utbud av bredband och nätverk. Vi har inte råd med fler förseningar på dessa områden och åtgärder måste vidtas omedelbart, eftersom Cypern ligger efter övriga EU-länder. Det är också mycket viktigt att vi fortsätter att förbättra konkurrensvillkoren och det allmänna företagsklimatet, vilket bl.a. kan innebära att den offentliga sektorn blir mer effektiv, att administrativa och rättsliga bördor reduceras (t.ex. genom systematiska konsekvensbedömningar av gällande och ny lagstiftning), att den inre marknaden fördjupas, att företagandet främjas och att de små och medelstora företagens tillgång till finansiering förbättras. Vi stöder också de åtgärder som rör a) behovet av att diversifiera ekonomin för att skapa förutsättningar för produktion av varor och tjänster med högt mervärde som bland annat skulle dämpa vår ekonomis alltför stora beroende av turismen, b) behovet av att bygga ut och renovera den grundläggande infrastrukturen (särskilt hamnar och flygplatser, med tanke på Cyperns strävan att ansluta sig till Schengen) och c) behovet av att säkerställa miljömässig hållbarhet (särskilt för att skapa hållbar förvaltning av resurser och av avfall, minska utsläppen av växthusgaser och främja energibesparingar och förnybar energi). När det gäller sysselsättningsproblemen framhålls med rätta i det nationella Lissabonprogrammet att utbudet av arbetskraft måste öka för att arbetsmarknaden skall bli mer flexibel, de mänskliga resurserna utvecklas ytterligare och betingelserna för social sammanhållning förbättras. Bristen på arbetskraft utmärker den cypriotiska arbetsmarknaden, och den allt äldre befolkningen är också ett problem som måste angripas. Vi ställer oss därför bakom prioriteringarna i programmet, nämligen att kvinnor och äldre i högre grad måste delta på arbetsmarknaden och att sysselsättningsmöjligheter måste skapas för ungdomar och arbetslösa. Vi instämmer också i att ojämlikheten mellan könen måste minskas, och särskilt löneklyftan. Flexibilitet på arbetsmarknaden är dessutom mycket viktig för våra ansträngningar att öka konkurrenskraften. De inslag i programmet som rör offentlig arbetsförmedling, främjande av flexibla anställningsformer och fortlöpande utvärdering av ekonomins arbetsmarknadsbehov är också några steg som går i rätt riktning. Lika viktigt för satsningarna på att öka konkurrenskraften och sysselsättningen är utvecklingen av de mänskliga resurserna. Här är läget riktigt tillfredsställande, men det finns dock svagare områden som behandlas i det nationella Lissabonprogrammet. Bland annat gäller detta lärlingssystemet,


– 56 –

förbättring av utbildningssystemets kvalitet (t.ex. genom att införa modern teknik i utbildningen), fortlöpande kompetensutveckling för att uppfylla kraven på arbetsmarknaden och utformning av en övergripande strategi för livslångt lärande. Avslutningsvis utgör förbättrade förutsättningar för social sammanhållning en prioritering, eller utmaning, som inrymmer både en social och en ekonomisk dimension. Vi stöder därför de åtgärder i programmet som främst är till för att hjälpa missgynnade och svagare grupper (t.ex. socialbidragstagare, funktionshindrade, äldre och fattiga) att (på nytt) komma ut på arbetsmarknaden. 2. Det organiserade civila samhällets roll – bästa praxis Arbetsmarknadens parter, olika ekonomiska aktörer och politiska partier rådfrågades ingående av regeringen när Cyperns nationella Lissabonprogram utarbetades. Alla gavs möjlighet att lägga fram sina åsikter och synpunkter om programmets utformning och innehåll, och deras skriftliga bidrag publicerades på finansministeriets hemsida, eftersom ministeriet hade det övergripande ansvaret för utarbetandet av det nationella programmet. De viktigaste arbetsmarknadsparterna bjöds också in till ett möte den 25 juli 2005 med en grupp EU-tjänstemän som besökte Cypern just i syfte att diskutera förberedelserna för Cyperns nationella Lissabonprogram med de nationella myndigheterna och arbetsmarknadens parter. Vid detta möte diskuterades olika åsikter och idéer på ett mycket ändamålsenligt och konstruktivt sätt. Utkastet till Lissabonprogram låg färdigt i mitten av september 2005 och diskuterades med arbetsmarknadens parter och andra intressegrupper. Slutversionen lades fram för och godkändes av ministerrådet i oktober 2005. Vi anser att rådfrågningsprocessen var ändamålsenlig och konstruktiv, och att den gav företrädarna för det civila samhället möjlighet att fullt ut medverka i och bidra till utarbetandet av det nationella Lissabonprogrammet. Vi välkomnar att många av de ståndpunkter och åsikter som framfördes av arbetsmarknadens parter, ekonomiska aktörer och andra representativa grupper beaktades av regeringen när den utarbetade det nationella programmet, och att de har inkluderats i programmet. Regeringen har lovat att den när programmet publiceras skall uppmana alla intressenter att komma med förslag om ett effektivt system för övervakning av genomförandet av programmet, men detta har ännu inte skett. Övervakningssystemet skall samordnas av finansministeriet, och regeringen avser att två gånger per år utarbeta lägesrapporter, som skall överlämnas till ministerrådet. Vi är av den fasta övertygelsen att olika intressegrupper (och i första hand arbetsmarknadens parter) bör medverka i utarbetandet av dessa rapporter och generellt i genomförandet av programmet, åtminstone inom sina egna kompetensområden. Vi anser också att det är en skyldighet för arbetsmarknadens parter att övervaka utvecklingen när det gäller genomförandet av programmet, att vidta åtgärder och att utöva de påtryckningar som krävs om


– 57 –

ingenting händer eller om genomförandet är felaktigt eller ofullständigt, samt att föreslå hur saker och ting skall drivas framåt. Regeringen har också uppgett att en rad indikatorer kommer att utformas för att underlätta en bedömning av vilka framsteg som görs i genomförandet av Lissabonprogrammet och att de viktigaste strukturella indikatorerna i ett första skede kan användas i detta syfte. Dessa indikatorer kommer (när de har utformats) att vara till stor nytta vid övervakningen av programgenomförandet, även för arbetsmarknadens parter. Avslutningsvis anser vi att regeringen och andra intressenter, främst arbetsmarknadens parter, har en skyldighet att sprida det nationella Lissabonprogrammet (och deras bidrag till det) och Lissabonstrategin generellt sett, i första hand till deras egna målgrupper men även till den breda allmänheten. Många av arbetsmarknadsparterna i Cypern har redan börjat med detta.

_____________


– 58 –

LETTLAND

1. Genomförandet av Lissabonstrategin

I Lettland antogs det nationella Lissabonprogrammet av regeringen den 11 oktober 2005 i syfte att uppnå målen i Lissabonstrategin. Programmet utarbetades i enlighet med EU:s dokument om utvecklingen av en gemenskapsstrategi från år 2000 och EU:s beslut från mars 2005.

Prioriteringarna i det lettiska nationella Lissabonprogrammet kommer att innefattas i strategidokumentet om utnyttjandet av EU-medel 2007–2013.

I programmet beskrivs tydligt Lettlands prioriteringar: BNP-tillväxt på 6–8 % per år, minskat budgetunderskott, höjd sysselsättningsgrad till 65 % år 2008 (61 % kvinnor och 48 % äldre arbetstagare, 82 % ungdomar med grundskolekompetens). 1,1 % av BNP skall användas till forskning och utveckling och 23–25% av BNP skall utgöras av privata investeringar.

Det nationella Lissabonprogrammets allmänna och specifika åtgärdsområden omfattar makroekonomisk stabilitet, främjande av kunskap och innovation, utveckling av ett gynnsamt klimat för investeringar och arbetstillfällen, sysselsättningsincitament samt utveckling av utbildning och fortbildning.

2. Det organiserade civila samhällets roll

Ekonomiministern är ordförande för Rådet för Lissabonstrategin. Hans målsättning är att inbjuda arbetsmarknadsparterna att delta i utveckligen av ett informationsprogram om samhället och de mål som uppnåtts. Under utarbetandet av detta program har ekonomiministern rådfrågat små och medelstora företag, icke-statliga organisationer och fackföreningar.

Vi anser att det civila samhället genom ett sådant samråd får möjlighet att delta under hela processen och bidra till utarbetandet av det nationella Lissabonprogrammet. Å andra sidan anser jag att det nationella programmet är alltför omfattande (44 sidor), att det inte är särskilt tydligt och att det inte är inriktat på de viktigaste aspekterna.

_____________


– 59 –

LITAUEN Det nationella programmet för Litauen för 2005–2008 bygger på tre tydligt definierade prioriteringar: att upprätthålla snabb ekonomisk tillväxt och makroekonomisk stabilitet, att främja konkurrenskraften inom näringslivet samt att främja sysselsättningen och humankapitalinvesteringarna. Varje prioritering är noggrant definierad med konkreta mål och medel liksom med nödvändiga resurser för att uppnå dessa mål. Trots de många positiva inslagen i det nationella programmet anser jag att det snarare är inriktat på processen än på resultatet. Programmet innehåller ett antal abstrakta fraser och tar upp nödvändiga koncept utan att ange vilka resultat som förväntas. Förslagen från det litauiska industriförbundet (LPK) och andra icke-statliga organisationer var mer genomgripande än vad som avspeglas i det slutliga programmet. Dessa förslag handlade om förbättrade skatteincitament för företag som investerar inom områdena innovation, forskning och utveckling samt utbildning. Trots programmets brister har det gjorts stora framsteg med avseende på att de icke-statliga organisationernas förslag har innefattats i programmet, och den slutliga versionen av dokumentet bedöms som tillfredsställande. Icke-statliga organisationer har aktivt medverkat i beredningen av detta nationella program. Det litauiska ekonomiministeriet, som hade utsetts som ansvarig för utarbetandet av programmet, fick väsentlig hjälp av det civila samhället. Även om ett antal förslag inte togs med i programmet, var man i ministeriet tämligen lyhörd för organisationernas förslag och anordnade, alltsedan utarbetandet av dokumentet påbörjats, många samråd med icke-statliga organisationer. Detta hänsynstagande från ministeriets sida var nödvändigt med tanke på de initiativ som tagits av organisationerna och framför allt av det litauiska industriförbundet som i mars 2005 anordnade en internationell konferens med titeln ”Halvvägs i Lissabonprocessen: Mål och framtidsutsikter för de nya EU-ländernas regeringar och industri- och näringslivsorganisationer”. I konferensen deltog Litauiska republikens president och premiärminister, diverse ministrar, Wim Kok, Unices generalsekreterare Philippe de Buck, ledare för industriförbunden i de nya EU-länderna och i några av de nordiska länderna samt nationella och utländska fackföreningsrepresentanter. Under förberedelserna av det nationella programmet kom det litauiska industriförbundet att utgöra den viktigaste rådgivaren för ekonomiministeriet och de institutioner som till viss del hade ansvaret för utarbetandet av programmet. Några rådgivande möten hölls med fackföreningsledare på industriförbundet. LPK bidrog stort i slutkonferensen om det nationella programmet som hade anordnats av ekonomiministeriet. Det organiserade civila samhället i Litauen anser att om det nationella programmet genomförs på ett riktigt sätt finns det konkreta resultat att vänta inom de närmaste åren.


– 60 –

Dessa organisationer är fast beslutna att noggrant bevaka genomförandet av programmet och kommer i detta hänseende att utgöra en god partner – med ett kritiskt öga – till den litauiska regeringen.

______________

____________


– 61 –

LUXEMBURG 1. Nuläget i det nationella genomförandet av Lissabonstrategin – behov och prioriteringar – Nu när halva tiden har gått måste man konstatera att Lissabonmålen ännu inte har uppnåtts. Luxemburgs ekonomiska och sociala råd har ägnat sina senaste årliga yttranden åt landets ekonomiska, sociala och finansiella utveckling. Överföringen av Lissabonmålen till den nationella politiken behandlades särskilt i yttrandet av den 11 mars 2005. Ekonomiska och sociala rådet upprepar att den integrerade Lissabonmetoden bör gälla trojkan ekonomi, social sammanhållning och miljö vid genomförandet av strategin. Rådet anser att hållbar utveckling med grund i Lissabonstrategin utgör en tredelad helhet där den ekonomiska, den sociala och den ekologiska aspekten är likvärdiga och av lika stor vikt. Enligt rådets förmenande utgör nya kunskaper och kompetensutveckling förutsättningar för att kunskapssamhället skall kunna uppnås och stå som grund för Lissabonstrategin. Utvecklingen av forskning och yrkesutbildning, både grundläggande skolning och fortbildning, samt investeringar i innovation är de viktigaste instrumenten i detta syfte. Luxemburgs ekonomiska och sociala råd anser att den ekonomiska politiken skall förstärka förtroendet och bidra till stimulans av inre efterfrågan samt till ökade investeringar. Rådet har lagt fram förslag till förbättrade villkor för företagande, för forskning och utveckling samt för utbildning i allmänhet, för infrastrukturutveckling och nätverksamheter, samt för produktions- och konsumtionsformer med miljöansvar. Dessa förslag har kompletterats med andra som berör en smidigare arbetsmarknad (bl.a. positiva incitament för förlängning av arbetslivet), ökad sysselsättning av kvinnor samt betänkanden och förslag om förbättring av arbetskvaliteten, den sociala sammanhållningen och en offensiv och samlad politik för social integration. Som rådet ser det kan konkurrenskraften aldrig vara ett mål i sig, utan bara ett medel bland andra, i strävandena efter att befolkningen i sin helhet skall uppnå välstånd. Rådet har fäst uppmärksamhet vid behovet av en stark ekonomisk tillväxt på lång sikt med grund i ökad sysselsättning och produktivitet, vilket är en förutsättning för att på lång sikt upprätthålla nivån på socialskyddet och höga miljöstandarder. – Det nationella reformprogrammet (NRP), som kallas den nationella planen för innovation och full sysselsättning, har utarbetats av observationsforumet för konkurrens under överinseende av ministern för ekonomi och utlandshandel som är den nationella samordnaren i frågor som berör Lissabonstrategin.


– 62 –

Planen har lagts fram för den samordnande trepartskommittén, som är sammansatt av företrädare för arbetsmarknadens parter och för regeringen, med premiärministern som ordförande. Planen har visserligen diskuterats med arbetsmarknadens parter men har utarbetats vid regeringen. Programmet skall gälla på medellång och lång sikt och innehåller 20 integrerade riktlinjer med hänsyn till ekonomisk, social och miljömässig utveckling. De integrerade riktlinjerna nr 3–6 har inte upptagits som sådana i det nationella reformprogrammet men behandlas i andra delar av reformprogrammet. Deputeradekammaren införde efter diskussion några ändringar och antog den nationella planen för innovation och full sysselsättning den 16 november 2005. Ett stort antal åtgärder i planen kommer även i fortsättningen att diskuteras med arbetsmarknadens parter med tanke på ett eventuellt genomförande. 2. De ekonomiska och sociala aktörernas roll – Genom reformlagen från 2004 om ekonomiska och sociala rådets uppdrag fick rådet i uppgift att utarbeta yttranden i alla skeden av beredningen av allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken. Kursändringen för de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken med inriktning på Lissabonmålet har inneburit att Ekonomiska och sociala rådet genom sina yttranden på nationell nivå ger sina synpunkter på de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning. Detta skedde första gången genom ett yttrande av den 15 maj 2005 om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning. Med tanke på de snäva tidsfristerna inom det nya styresformssystemet hann Ekonomiska och sociala rådet inte utföra en fördjupad analys och därmed inte heller förhandla fram ett samförstånd inför Europeiska rådets möte i juni 2005 om alla de integrerade riktlinjer som kommissionen lagt fram. Detsamma gällde trepartskommittén för samordning. Dessutom hade företrädarna för det organiserade civila samhället med undantag av arbetsmarknadens parter inte involverats i diskussionerna om riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning eller i utarbetandet av det nationella reformprogrammet. Det nationella reformprogrammet förutsätter att samtliga aktörer i det civila samhället, framför allt arbetsmarknadens parter, skall involveras i planen för innovation och full sysselsättning. Diskussionerna kommer att fortgå för att så småningom uppnå konkreta resultat gällande den plan som lagts fram för Europeiska unionen. – Lissabon är ett permanent och fortgående program för förändringar inom ekonomi och samhälle, även om man måste konstatera att genomförandet inte framskrider enligt den fastslagna färdplanen. – Under de senaste åren har åtgärder vidtagits för att fortsätta omvandlingen av ekonomin till ett kunskapssamhälle och för att stödja tillväxten och sysselsättningen.


– 63 –

De största arbetsmarknadsorganisationerna har exempelvis inom en bilateral dialog förhandlat fram en gemensam överenskommelse om individuell tillgång till kontinuerlig fortbildning. Den aktuella diskussionen om distansarbete har slutförts och ett avtal kommer att undertecknas. Förhandlingar pågår fortfarande om reformen gällande kontrakt för deltidsanställning. Dessa kommer att slutföras under 2006. I syfte att genomföra den gemensamma stadgan om främjande av lika möjligheter och tillgång till arbete för funktionshindrade har arbetsmarknadens parter bl.a. inlett en kampanj för att öka medvetenheten och främja funktionshindrades sysselsättning. Luxemburgs ekonomiska och sociala råd avgav den 23 juli 2004 ett yttrande om tidssparkonton som skisserade hur dessa kunde införas genom lagstiftning och förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Regeringen bör nu utarbeta en anslutande ramlag med utgångspunkt i de förslag som antagits av ett så gott som enhälligt ekonomiskt och socialt råd. Ekonomiska och sociala rådet diskuterar för närvarande möjligheter och medel för att överföra det europeiska ramavtalet om arbetsstress till nationell nivå. För övrigt har tillgången till finansiering (särskilt tillgången till kapital) i hög grad underlättats för start av nya företag under de senaste åren. En ny ramlag för mindre företag har antagits. Det statliga kredit- och investeringsinstitutet (SNCI) har tagit en rad initiativ för att ytterligare anpassa sitt utbud av finansiella tjänster till de förändrade behoven hos företagen. Utrustningsfinansieringen har moderniserats och en sökfunktion under namnet ”CRP” har införts. Ett samarbetsavtal med Europeiska investeringsfonden har undertecknats i syfte att underlätta tillgången till riskkapital. Det har även utvecklats produkter för att synliggöra resultaten av forskningen kring företagsbildning. – Ekonomiska och sociala rådet kommer att fullfölja sina analyser om uppföljningen och utvärderingen av det nationella Lissabonprogrammet i enlighet med sitt formella uppdrag. Företrädare för det organiserade civila samhället skall härvid involveras i frågor som det berörs av. Infrastruktur i fråga om IT, energi och kommunikationer är en nyckelfaktor när det gäller förbättrad konkurrenskraft och är även en förutsättning för att garantera en harmonisk och hållbar utveckling. Invandringen och en aktiv integrationspolitik intar också en viktigare ställning i det mångkulturella luxemburgska samhället. Utöver en mobilisering av inre potential (arbetssökande, äldre arbetstagare, kvinnor osv.) bör invandringen nämligen utgöra ytterligare en faktor som gynnar ekonomisk tillväxt och en konsolidering av den nationella BNP. Den sociala sammanhållningen är en viktig tredelad enhet inom Lissabonstrategin och bör bibehållas för att garantera ett gynnsamt arbets- och livsklimat i samhället. Kunskapssamhället kommer inte att bli verklighet om det förekommer osäkra arbetsförhållanden och otrygga levnadsvillkor.


– 64 –

– Slutligen arrangerade Luxemburgs ekonomiska och sociala råd, inom ramen för det luxemburgska ordförandeskapet i rådet, sex möten för att informera om Lissabonstrategin. Mötena anordnades tillsammans med EESK och nationella ekonomiska och sociala råd och i samarbete med företrädare för det organiserade civila samhället. Syftet var att öka allmänhetens förståelse för det europeiska bygget, för globaliseringens utmaningar och lösningar som tar hänsyn till befolkningens och ekonomins behov.

____________ _____________


– 65 –

UNGERN Ungerns ekonomiska och sociala råd vill koncentrera sin framställning på planeringsorganens prioriteringar. Det ekonomiska och sociala rådet kräver att få delta i planeringsarbetet via sina utskott och ledamöter. 1. Den globala och nationella kontexten Vi föreställer oss ett land där samhället fungerar på ett sunt och harmoniskt sätt, där barn och vuxna är glada och nöjda, där utbildningen och folkhälsan är i världsklass, där ekonomin är konkurrenskraftig och där en miljömedveten livsstil är en självklarhet. Invånarna är kapabla att fatta beslut, har en självständig personlighet, är öppna och redo att ta till sig nya kunskaper, känner väl till och respekterar traditionerna. De har ett flexibelt tänkesätt, för en trygg tillvaro och är solidariska med varandra, och de deltar som aktiva medlemmar i samhällsgemenskapen och är med om att skapa denna. De är också väl förtrogna med och tillämpar "icke-våldsprincipen" som konfliktlösningsteknik. Följaktligen behöver människornas livskvalitet prioriteras så att också de icke-materiella behoven beaktas. De sektorsspecifika, sakpolitiska eller övergripande uttalandena och uppgifterna skall ses mot den bakgrunden. Det är ofrånkomligt med en översyn av relationerna och kontaktytorna mellan staten och samhället, mellan staten och näringslivet samt mellan staten och medborgarna som beaktar de nya förutsättningarna och utmaningarna. Detsamma gäller behovet av att fastställa den strategiska inriktningen. I samband med arbetet med att uppfylla de utvecklingspolitiska målen är det viktigt att klargöra statens funktioner, plikter, instrument, finansiering, uppgifter samt befogenhetsfördelningen (mellan central, regional och lokal nivå samt lokalsamhället) och statens åtaganden i fråga om allmännyttiga tjänster. De eftersträvade målen måste uppfyllas i en värld där man måste räkna med en allt hårdare konkurrens och nya ekonomiska och samhälleliga riskfaktorer. Prognoserna handlar om en internationell utveckling präglad av kriser. Ungerns ekonomiska beroende och sårbarhet kan komma att växa. Allt detta innebär en stor utmaning när det gäller att uppnå de utvecklingspolitiska och regionalpolitiska målen, som i det avseendet kräver vissa justeringar och strukturella förändringar. Det skulle också vara ändamålsenligt att klargöra villkoren på ett tydligare sätt. 2. Konkurrenskraft, hållbarhet och hållbar utveckling Man måste ingående analysera de förväntade effekterna av fluktuationerna i en alltmer globaliserad internationell ekonomi samt av EU-reformerna, av budgeten, och av förändrade institutioner och instrument. Man måste räkna med hårdnande konkurrens, sociala och ekonomiska spänningar och en allmänt orolig värld. Vi måste förbereda oss på dessa förändringar, och i anslutning till detta måste vi ta itu med de faktorer som påverkar samhällslivet och det ekonomiska livet i Ungern. Redan på planeringsstadiet måste vi beakta ett antal tänkbara förändringar. När det gäller konkurrenskraften måste vi också tydligt definiera grundidéer, ramar, indikatorer och referenspunkter. Vid sidan av konkurrenskraften leder också samarbetsvilja och samarbetsförmåga


– 66 –

till bättre möjligheter. Även i det sammanhanget bör det framhållas att det inte enbart handlar om ekonomisk konkurrenskraft. När det gäller hållbarhet och hållbar utveckling finns det behov av en exakt definition och analys. Dessutom behövs det en strategi för hållbar utveckling. 3. Forskning, utveckling och innovationer Beroende på särdrag och resurser bidrar de akademiska forskningsinstituten, universitetens forskningsinstitutioner och näringslivet på ett avgörande sätt till konsolidering av en konkurrenskraftig ekonomi, till innovationer, till möjligheterna att uppfylla regionala utvecklingsmål (regionala kunskapscentrum, sysselsättning och regional konkurrenskraft) samt till förstärkning av de humanpolitiska aspekterna. 4. Solidaritet och social sammanhållning samt lika möjligheter Det är ett viktigt strategiskt mål att involvera den nationella utvecklingsplanen (OFK) och den nationella planen för regional utveckling (OTK) i arbetet med att förbättra förutsättningarna för solidaritet, social sammanhållning och lika möjligheter. När det gäller att skapa bättre möjligheter för eftersatta grupper såsom romer, fattiga, äldre, barn, ensamstående föräldrar och stora familjer är behovet av öppna program och socialt stöd en naturlig komponent. Frånvaron av våld, fredliga konfliktlösningsmetoder och ett samhälle som bekämpar olika former av diskriminering är grundpelare i samhällets modernisering. De demografiska frågorna kan inte bara behandlas ur rationell synvinkel. Det behövs tydliga statliga åtaganden och gemenskapsåtaganden, och inte enbart finansiellt familjestöd. 5. Utbildning och kultur Utbildningen är nära förbunden med de funktioner som krävs i en konkurrenssituation, dvs. en konkurrenskraftig ekonomi, ett kunskapsbaserad ekonomi och ett starkare samhälle, något som också framgår av texterna om utveckling. Man måste förstärka samhällsstödet till omsorgen om mindre barn, till daghemsverksamheten och till låg- och mellanstadieutbildningen. I det sammanhanget handlar det om att stärka den personliga utvecklingen och självkännedomen samt om att skapa en positiv självbild. Yrkesutbildningen, språkinlärningen och vuxenutbildningen behöver därför reformeras. Det är också viktigt med utbildning och incitament med avseende på miljötänkande och en miljömedveten livsstil. Kulturen spelar en avgörande roll, när det gäller att bevara nationella traditioner och kulturella värden. Liksom utbildningen spelar den också en roll på sådana områden som kreativ förmåga, nyskapande tänkesätt och uttrycksförmåga. Samtidigt bidrar kulturen till bättre förtrogenhet med ett mångkulturellt Europa, till en högre kulturell nivå och till ett förändrat synsätt. På så vis förbättras även samhällets integrationsförmåga.


– 67 –

6. Det civila samhället Man måste säkerställa en direkt medverkan från det civila samhället och möjligheten till medinflytande på alla områden, men framför allt när det gäller solidaritet, lika möjligheter, utbildning och kultur samt miljö- och naturskydd. 7. Miljöfrågor Prioriteringarna i fråga om miljöns utveckling tas upp på ett övergripande plan i programdokumenten. Utvecklingen av de ovanligt breda områden som omfattas av miljöskyddet ingår som en integrerad del av utvecklingsplaneringen. Som ett led i metodarbetet bör man klargöra vad som är förenligt med en hållbar utveckling och med det tidigare nämnda ekonomisk-politiska och humanpolitiska synsättet. Det är också mycket viktigt att kraven på långsiktig hållbarhet i miljöhänseende beaktas i samband med infrastrukturinvesteringar, samt att metoderna verkligen tillämpas och visar sig hålla måttet redan på planeringsstadiet. 8. EU:s finansiella stöd och moderniseringen av ekonomi och samhälle Utan EU:s finansiella stöd är det inte möjligt att genomföra moderniseringen av det ungerska samhället och ekonomin. Därför måste man överväga en minskning av antalet mål inom OFK och OTK. I enlighet med principerna för genomförande av strukturfonderna kan man fastställa de strategiska utvecklingsmålens antal till mellan 4 och 6. I enlighet med detta kan man rekommendera att de (8+1) 9 strategiska målen inom OFK definieras om och sålunda fastställa följande fem mål: • Långvarig tillväxt i den ekonomiska konkurrenskraften. • Hög nivå på hälso- och sjukvård, kunskap och kultur. • Förstärkt samhällelig solidaritet. • Modernisering av regionala strukturer och den statliga administrationen. • Naturresurser och miljövård. Denna uppdelning avspeglar på ett realistiskt sätt det nuvarande läget, de erfarenheter som föreligger, det dynamiska förhållandet mellan ekonomi och samhälle, de humanpolitiska synpunkter som föreligger på de nationella, lokala, regionala och horisontella utvecklingsnivåerna. Naturligtvis kan övergripande, lokala och sektorsvisa mål, liksom i utvecklingsdokumenten, kartläggas på ett klart och tydligt sätt utifrån denna uppdelning. På samma sätt som den ovan nämnda logiken kan man även göra smärre justeringar i de regionalpolitiska målen i OTK: • Utjämning av utvecklingsnivån mellan regionerna, regional konkurrenskraft. • Hållbar utveckling och territoriell integration. • Decentralisering och regionalisering.


– 68 –

9. Statens roll, decentralisering och regionalisering

Vid planeringen och genomförandet av de samordnade, icke-sektorsspecifika strategierna är det tillräckligt med en grupp kostnadsmedvetna, välförberedda experter som arbetar småskaligt och relativt sett billigt. Den administrativa reformen kan inte uppskjutas.

I utvecklingsdokumenten måste man presentera en fullständig lösning som leder fram till det huvudsakliga målet respektive tidigare fastställda strategiska mål, tillsammans med de enorma ekonomiska, politiska och sociala utgifterna för detta.

En samordning av ekonomisk politik och mänskliga aspekter inom den nationella utvecklingspolitiken med de lokala, regionala och övergripande synpunkter som fastställts inom EU kan även ge tillfredsställande svar på komplicerade frågor som en förbättring av levnadsförhållandena för invånare på landsbygden, en förstärkning av landsbygdens – påtagligt identifierbara – förmåga att bevara attraktionskraften, en ekonomisk och social upprustning av underutvecklade områden, mindre områdens rättsliga status inom regionalpolitiken, i finansieringsfrågor, osv.

Det är önskvärt att i samband med utvecklingsplaneringen av landets ekonomi och samhälle i dess vertikala struktur, fullt ut tillämpa den integrerade strategin, en av kärnorna i EU:s metoder för utvecklingspolitik. 10. Lämpliga metoder För att kunna garantera det viktigaste målet, ett samarbete och en dynamisk balans mellan ekonomi och samhälle – vad gäller den strategiska planeringen – behövs det beprövade metoder som står i överensstämmelse med den praxis som Europeiska kommissionen rekommenderar. Båda utvecklingsdokumenten måste grunda sig på flera nationella och internationella statistiska uppgifter och tillämpade metoder. EU:s aktörer – vid den strategiska planeringen – på området för utvecklingspolitik – utgörs av olika former av partnerskap (innovativa, institutionella, strategiska, projektinriktade osv.), när det gäller medlemsstaterna, t.ex. Irland, de nordiska länderna, institutioner som sysslar med metoder, såsom Nordregio, i praktiken NUTEK – och är lämpliga former för att staten på ett kraftfullare sätt än i nuläget skall kunna stödja akademiska forskningscentrum och forskningsinstitutioner vid universiteten, företagssektorn liksom icke-statliga organisationer. En mer utbredd användning av dessa former för partnerskap hjälper statens beslutsfattare såväl i horisontell (hållbarhetsaspekter - miljövård och lika möjligheter) som i vertikal riktning (lagstiftning på vissa områden, förberedande och genomförande av beslut i samband med fördelning av resurser) vid planeringen av landets utvecklingspolitik. Det är alltså inte här fråga om konsultativa partnerskap utan sociala partnerskap. Vid utvärderingen måste kvalitativa kriterier, redovisning, ansvar och konsekvenser beaktas minst lika strängt som synpunkter om finanser och kostnadseffektivitet.

_____________


– 69 –

MALTA

1. Genomförandet av Lissabonstrategin på nationell nivå Ansvaret för utformningen av ett nationellt reformprogram för Malta med inriktning på de 24 riktlinjer som lades fram inom Lissabonstrategin anförtroddes regeringens utskott för konkurrenskraft under ordförandeskap av ministern för konkurrenskraft och kommunikationer. En särskild rådgivande enhet inom regeringen samordnade utvecklingen av reformprogrammen tillsammans med det ovannämnda ministeriet, övriga behöriga ministerier, den offentliga sektorn och alla andra berörda aktörer. Det nationella reformprogrammet offentliggjordes i november 2005 och var resultatet av ett antal diskussioner med samtliga involverade aktörer och en analys av dokumentationen i frågan. Dokumentet lades fram för kommissionen i oktober 2005. Malta åtnjuter för närvarande ett antal komparativa fördelar i förhållande till övriga EU-medlemsstater: relativt goda datakunskaper bland befolkningen, ett väl utbrett Internet- och mobiltelefonnät, en effektiv och integrerad sektor för finansiella tjänster, en väl fungerande social integration och låg arbetslöshet. Ett antal områden behöver emellertid förbättras: Det är nödvändigt att öka den ekonomiska tillväxten, stärka de offentliga finanserna, minska budgetunderskottet, skapa ett attraktivt klimat för företagen, höja sysselsättningsgraden, öka antalet yrkesarbetande kvinnor, öka antalet examinerade i naturvetenskap och teknik samt sätta in fler åtgärder för att skydda miljön. På grundval av Maltas starka och svaga sidor är de viktigaste prioriteringarna i det nationella reformprogrammet hållbarhet i de offentliga finanserna, konkurrenskraft, sysselsättning, utbildning och miljö. Hållbarhet i de offentliga finanserna Till följd av ett program för en gradvis budgetsanering har underskottet pressats ner till 3,87 % av BNP under 2005. Enligt den nationella budgeten för 2006 skall underskottet minska ytterligare till 2,66 % av BNP under 2006 och till 2,26 % under 2007. Att uppfylla målet för underskottet är en av den maltesiska regeringens viktigaste målsättningar som främst skall uppnås genom minskade utgifter och kontrollåtgärder. Lönerna i den offentliga sektorn skall hållas nere genom omskolning och omplacering av de mänskliga resurserna. Effektiviteten inom den offentliga sektorn skall maximeras genom omstrukturering av enheter inom den offentliga sektorn, vilket kommer att leda till ytterligare sänkta bidrag och driftskostnader. Privatiseringsprogrammet skall fortgå genom fortsatt främjande av offentlig-privata partnerskap, samtidigt som man bygger vidare på strategiska partnerskap. Kostnader för social omsorg och hälso- och sjukvård utgör också återkommande utgifter för regeringen. Regeringen håller för närvarande på att finslipa vissa ändringar i pensionssystemet för att göra det hållbart, effektivt och modernt. En offensiv plan mot bidragsfusk skall genomföras. Strukturförändringar inom hälso- och sjukvårdssektorn håller också på att genomföras för att säkerställa ett effektivt utnyttjande av hälso- och sjukvårdstjänster och därmed undvika stigande kostnader.


– 70 –

Konkurrenskraft De viktigaste frågor som skall behandlas är forskning, utveckling och innovation, företagsklimat och liberalisering. I de huvudsakliga målsättningarna ingår att stimulera och underlätta bildandet av nya företag – särskilt inom tillväxtområden – genom utländska direktinvesteringar, lokala företagsetableringar, utveckling av nuvarande operatörer och stöd till klusterbildning. Att öka effektiviteten i Maltas hamnar och att göra Malta till ett mer lockande turistmål hör till de åtgärder som har föreslagits. Det är också viktigt att stärka de finansiella tjänsterna med hjälp av Malta Financial Services Authority (myndigheten för finansiella tjänster), att marknadsföra Maltas fondbörs i utlandet, utveckla industriparker och livskraftiga kluster samt verka för internationalisering av små och medelstora företag. Man kommer också att satsa på att göra utländska direktinvesteringar mer attraktiva, företrädesvis i FoU-intensiva områden och i områden med hög teknisk kompetens. En regional innovationsstrategi håller på att utarbetas och små och medelstora företag skall få stöd vad gäller att utbilda sin personal inom ITK och innovation. Åtgärder som skall vidtas inom ramen för det nationella reformprogrammet omfattar en minskning av de administrativa och rättsliga bördor som staten ålägger företagen, införande av en enkel men omsorgsfullt utarbetad och effektiv lagstiftning, förbättrad effektivitet inom den offentliga sektorn, en översyn av lagen om företagsfrämjande och ett tillfredsställande stöd till entreprenörskap. Sysselsättning Den totala sysselsättningsgraden låg på 54,1 % i december 2004 och det mål som fastställts fram till 2010 ligger på 57 %. Målet skall uppnås med olika metoder. För det första siktar det nationella reformprogrammet på att sänka ungdomsarbetslösheten och främja integrationen av funktionshindrade och missgynnade grupper genom målinriktade program och sysselsättnings-åtgärder, t.ex. yrkesutbildning och praktikplatser. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor på Malta låg år 2004 på 32,8 % och målet är att den skall öka till 41 % senast 2010 med hjälp av barnomsorgstjänster och andra åtgärder som gör det lättare att förena arbete och privatliv. Vidare skall skatte- och pensionssystemen ses över för att uppmuntra kvinnor att gå ut i arbetslivet. Hälsa och säkerhet på arbetsplatsen skall också förbättras genom olika kampanjer. Utbildning Det nationella reformprogrammet innehåller en rad åtgärder på detta område: Antalet elever som lämnar skolan i förtid skall nedbringas genom förbättrade utbildningsprogram (för närvarande har 45 % av ungdomar mellan 18 och 24 år inte gått ut grundskolans högstadium), antalet elever som lämnar skolan i förtid utan tillräckliga läs- och skrivkunskaper skall minska genom att de med olika metoder bibringas grundläggande läs-, skriv-, räkne- och datakunskaper och fler människor skall uppmuntras att delta i utbildning och yrkesutbildning genom utveckling av ett officiellt system för erkännande av förvärvade kunskaper. Utbildningssystemet måste också anpassas till dagens krav genom att kursvalet återspeglar de nya utmaningarna på arbetsmarknaden, genom att stipendiesystemet ses över så att fler studenter lockas till naturvetenskaplig och teknisk utbildning (för närvarande mindre än 4 % av ungdomar mellan 20 och 29 år), genom att uppmuntra samarbete


– 71 –

med utbildningsinstitutioner på alla nivåer för att dra fler studenter till teknisk och ingenjörsvetenskaplig utbildning samt genom att anpassa utbildningsinfrastrukturen till arbetsmarknadens behov. Miljö Ett annat mål inom det nationella reformprogrammet är att arbeta för hållbar utveckling, energieffektivitet och skydd av naturmiljön. Detta mål skall uppnås genom rening av allt avloppsvatten innan det töms på tre nya platser på Malta och Gozo, utveckling av nya vindkraftanläggningar till havs samt utvinning av energi från avfall. 2. De ekonomiska och sociala aktörernas roll i genomförandet av Lissabonstrategin Utarbetandet av det första reformprogrammet har inneburit en lång process för samordningsgruppen. Till en början företogs en grundlig genomgång av EU:s riktlinjer, det behöriga ministeriets strategiska planer samt arbetsmarknadsparternas dokumentation. Därefter höll gruppen möten med berörda ministerier och organisationer inom den offentliga sektorn, som till fullo engagerades i arbetet med att bereda de olika programförslagen. Tillsammans med ministeriet för konkurrenskraft och kommunikationer inleddes också det offentliga samrådet för reformprogrammet med en konferens den 5 juli 2005 om hur Lissabonstrategin skall föras framåt. Den 20 juli 2005 höll samordningsgruppen också ett endagsmöte med en delegation från Europeiska kommissionen, där allmänna och tekniska frågor i samband med Maltas nationella reformprogram dryftades. Under detta möte sammanträffade kommissionen också med Maltas råd för ekonomisk och social utveckling (MCESD) och utskottet för det civila samhället för att inhämta deras synpunkter och förväntningar. Till sist analyserade och sammanställde gruppen resultaten från dessa möten och utarbetade det första utkastet till nationellt reformprogram, som förelades regeringens utskott för konkurrenskraft för diskussion, godkännande och tillstyrkan. Den andra fasen inom det offentliga samrådet inleddes den 30 augusti 2005 och pågick till den 23 september. Under denna fas fick samordningsgruppen möjlighet att inhämta de berörda aktörernas synpunkter om de möjliga åtgärder som diskuterats samt att hålla enskilda möten med arbetsmarknadens parter och det civila samhället. Efter det offentliga samrådet analyserades och bedömdes alla inkomna synpunkter inför utarbetandet av det slutliga utkastet till reformprogram, som skulle godkännas av regeringens utskott för konkurrenskraft och regeringen och slutligen läggas fram för Europeiska kommissionen. Den sociala och civila dialogen på Malta äger rum inom Maltas råd för ekonomisk och social utveckling (MCESD), som företräder regeringens, fackföreningarnas och arbetsgivarnas intressen. Ordföranden utses av premiärministern efter samråd med rådsmedlemmar. Premiärministern utser också en tjänsteman inom offentlig förvaltning till vice ordförande. Utöver ordförande och vice ordförande består rådet av fjorton medlemmar – fyra högre statliga tjänstemän, chefen för centralbanken, fyra medlemmar ur fackföreningsrörelsen och fem från arbetsgivarorganisationerna. Rådets sammansättning fastställs i lag.


– 72 –

Rådet hyser också ett utskott som företräder det civila samhällets intressen och leds av rådets ordförande. Det civila samhället har inga företrädare i rådet utan endast i arbetsgrupperna. Rådet har medverkat till att arbetsmarknadens parter fått ökad förståelse för varandras situation och intressefrågor och har på så sätt bidragit till att skapa fred på arbetsmarknaden. Rådet har också visat prov på effektivitet när olika arbetsgrupper med medlemmar från rådet har utarbetat dokument inför förhandlingar om arbetsmarknadspakten. Dessa dokument har rört konkurrenskraft, den offentliga sektorns roll och reformen av hälso- och sjukvårdssystemet. I rapporterna tas några av frågorna inom Lissabonstrategin upp. Rådet har också vid olika tillfällen framgångsrikt bidragit till utarbetandet av viktiga politiska ramar, som i samband med lagen om sysselsättning och arbetsmarknadsförhållanden (2002). Rådet arbetar strikt efter principen om enhällighet, vilket ofta hindrar det från att fatta beslut och att lägga fram formella rekommendationer för regeringen. Tack vare att ett stort antal höga tjänstemän inom den offentliga förvaltningen ingår i rådet är regeringen emellertid fullt medveten om de ståndpunkter som de organisationer som är företrädda i rådet intar.

_____________


– 73 –

NEDERLÄNDERNA 1. Genomförande av Lissabonstrategin i Nederländerna: Den nuvarande situationen

Nederländerna har fört en politik i Lissabonstrategins anda sedan början av 1990-talet. Detta gäller särskilt budgetkonsolidering, arbetsmarknadsreformer samt reformer som rör den sociala tryggheten och produktmarknaderna.Två omfattande flaskhalsproblem har visat sig vara svåra att lösa: dels det stora antalet personer som inte arbetar och som uppbär handikappersättning, dels sjukförsäkringssystemets ojämna struktur. Den nuvarande regeringen (Balkenende II) har äntligen tagit itu med de sistnämnda områdena, som inbegripits i det nationella reformprogrammet. I stor utsträckning återspeglar Nederländernas nationella reformprogram den nuvarande regeringens koalitionsavtal från 2003. Denna överenskommelse har också betydelse för viktiga delar av Lissabonagendan. Den nederländska regeringen har dock inte fått till stånd en heltäckande Lissabonstrategi som återspeglas i det nationella reformprogrammet. Det finns ingen heltäckande strategi med vars hjälp man kan behandla de problem som man skulle behöva tackla om den breda tolkningen av välfärd verkligen togs på allvar. De politiska problemen skulle endast kunna lösas om det nationella reformprogrammet vore tillräckligt omfattande för att hantera de olika kompromisserna mellan välfärdens ekonomiska, sociala och miljörelaterade aspekter. Fyra iakttagelser Fyra iakttagelser som gäller Nederländernas nationella reformprogram skall behandlas mer ingående: utgifterna för forskning och utveckling (FoU), den hållbara utvecklingens ekologiska aspekter, förvärvsarbetande mödrars ställning och social sammanhållning. Utgifter för forskning och utveckling FoU-intensiteten i Nederländerna är relativt låg (1,8 %), särskilt om man jämför med Barcelonamålet (3 % av BNP 2010). I det nationella reformprogrammet hävdar man att Nederländerna planerar att öka FoU-utgifterna till det europeiska genomsnittet senast 2007. Efter 2007 har Nederländerna för avsikt att bli ett av de fem främsta länderna i EU. Trots att privat FoU är den privata sektorns ansvar, har regeringen formulerat detta mål utan att försäkra sig om arbetsmarknadsparternas åtagande. När det gäller offentliga FoU-utgifter är det nationella reformprogrammet mindre ambitiöst. Trots att de offentliga FoU-utgifterna ligger under EU:s genomsnitt har regeringen inte dragit den slutsatsen att även de offentliga FoU-utgifterna måste öka. I stället betonar det nationella reformprogrammet att Nederländerna har ett effektivt kunskapssystem som ger utmärkt resultat trots relativt begränsade offentliga utgifter. Även om detta må vara sant, är det ytterst osannolikt att Nederländernas ambitioner på kunskaps- och innovationsområdet kan förverkligas utan större offentliga och privata FoU-utgifter.


– 74 –

Miljöaspekter på hållbar utveckling Det vore orättvist mot det nuvarande nationella reformprogrammet att påstå att miljöfrågor inte spelar någon roll alls. De har betydelse, men det är ingen nyhet. Det nationella reformprogrammet har en förteckning över mål från befintliga regeringsprogram, t.ex. på områdena energi, klimatförändringar och miljömedveten inköpspolitik. Det nationella reformprogrammet skulle kunna ha en tydligare dagordning när det gäller att förena ekonomisk tillväxt med en livsmiljö med hög kvalitet. Ett bra exempel gäller de bestående problemen med lokal luftkvalitet. Regeringen håller på att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa problemet, t.ex. hastighetsbegränsningar (80 km/h i vissa tättbebyggda områden) och skynda på utvecklingen av sotfilter i dieseldrivna fordon. Men regeringen gör inga framsteg när det gäller en mycket mer effektiv miljöinnovation, nämligen införandet av vägavgifter med olika kilometertariffer beroende på tid, plats och miljöpåverkan. Både Nederländernas ekonomiska och sociala råd (SER) och en särskilt inrättad nationell plattform har rekommenderat ett godkännande av förslaget om att införa varierande avgifter. Förvärvsarbetande mödrars ställning Med tanke på regeringens uttryckliga ambition att öka det totala arbetsmarknadsdeltagandet, kunde man vänta sig att (potentiellt) förvärvsarbetande mödrars ställning skulle få högre prioritet. Sysselsättningsgraden bland nederländska kvinnor är hög, men de flesta arbetar deltid. Cirka två tredjedelar av de förvärvsarbetande kvinnorna har en arbetsvecka på mindre än 32 timmar. Om sysselsättningsgraden skall öka måste man därför uppmuntra dessa kvinnor att arbeta fler timmar. En jämförande analys av OECD har dock visat att de höga kostnaderna för barnomsorg och det olämpliga tidsschemat i nederländska skolor verkligen avskräcker mödrar från att söka heltidsjobb. Trots att det nuvarande nationella reformprogrammet innehåller vissa färska politiska initiativ (bl.a. en ny barnomsorgslag) innehåller det inte mycket i fråga om tillgänglighet (möjligheter att förena skolornas schema med arbetstid) och kostnader. Social sammanhållning En annan viktig iakttagelse är att Nederländerna i sitt nationella reformprogram har valt att behandla den sociala sammanhållningen i en separat process parallellt med Lissabonprocessen. Skillnaden är inte bara ytlig. Det nuvarande reformprogrammet innehåller många impopulära och konjunkturrelaterade åtgärder för att minska budgetunderskottet och öka sysselsättningsgraden. Vi anser att denna "hårda" linje inte i tillräckligt hög grad vägs upp av positiva åtgärder för att hjälpa dem som riskerar att blir förlorare (tidigare handikappade personer som förlorar sin handikappersättning, äldre arbetstagare som förlorar sin arbetslöshetsersättning etc.) att återintegreras i samhället. Trots att regeringen kan vidta sådana åtgärder i en parallell process är det mycket mer övertygande att presentera morot och piska i ett integrerat åtgärdspaket.


– 75 –

2. De nederländska arbetsmarknadsparternas roll Inget åtagande från de nederländska arbetsmarknadsparternas sida Nederländerna har en lång tradition av samråd mellan den nationella regeringen och arbetsmarknadsparterna i sociala och ekonomiska frågor. Sedan i början av 1990-talet har det rått ett allt större nationellt samförstånd rörande Nederländernas socioekonomiska agenda. Mot denna bakgrund hade det varit klokt att låta genomförandet av den nationella Lissabonagendan ingå i de återkommande samrådet mellan regeringen och de nederländska arbetsmarknadsparterna. Regeringen har dock inte gjort några allvarliga ansträngningar att uppnå samförstånd med arbetsmarknadsparterna. När den nyvalda regeringen tillträdde 2003 fortsatte den en icke-samförståndspolitik och beslutade att inte följa upp vissa känsliga delar i det sociala och ekonomiska rådets rådgivande rapporter. Därmed äventyrades många samförståndsbaserade rekommendationer med relevans för den nederländska Lissabonagendan. Som ett resultat av detta har enbart den nederländska regeringen ansvar för det nuvarande dokumentet. Nederländernas arbetsmarknadsparter har skrivit en särskild PM där de redogör för sitt bidrag, eftersom de vill ge ett aktivt bidrag till att Lissabonmålen uppnås inom de områden som de har ansvar för. Svaga styresformer i den nederländska Lissabonstrategin En annan orsak till att det inte gjorts åtaganden från arbetsmarknadsparternas sida är de svaga styresformerna i Nederländernas Lissabonstrategi. Nederländernas regering beslutade i strid med Kok-rapportens och kommissionens rekommendation att utse en minister med ansvar för att genomföra Lissabonstrategin. Denna funktion fylls i själva verket av en hög tjänsteman, ekonomiministeriets generalsekreterare. Även om han har en central administrativ ställning, saknar han den auktoritet som krävs för att åstadkomma ett nytänkande hos cheferna för andra ministerier när det gäller Nederländernas Lissabonstrategi. Att man inte har lyckats åstadkomma något nytänkande illustreras tydligt av det sätt på vilket Nederländernas nationella reformprogram förbereddes. Sommaren 2005 tog tre separata ministerier ansvar för "sina" reformprogramskapitel. Den övergripande strategin lades till i ett mycket senare skede. Resultatet blev att det inte fanns någon heltäckande strategi att diskutera med arbetsmarknadsparterna. Regeringsföreträdarna ansåg till och med att Nederländernas nationella reformprogram ändå inte kunde skilja sig från regeringens dåvarande politik. Hur skall arbetsmarknadsparterna göras delaktiga? Lyckligtvis är regeringen och arbetsmarknadsparterna på bättre fot med varandra igen. Många frågor från Lissabonstrategin behandlas i en rådgivande rapport till regeringen om social och ekonomisk politik på medellång sikt, som det sociala och ekonomiska rådet (SER) håller på att utarbeta. Rapportens tre huvudteman är följande:


– 76 –

− Kunskapsbaserad ekonomi. − Social innovation inom arbetsorganisationer. − En hållbar välfärdsstats kännetecken, framför allt konsekvenserna i fråga om statens,

arbetsmarknadsparternas och de enskilda personernas respektive ansvarsområden. Mer allmänt innehåller SER:s arbetsprogram för 2005 och 2006 flera rådgivningsprojekt som är relevanta för Lissabonstrategin. Exempel på detta är det europeiska tjänstedirektivet och dokument om miljöeffektivitet som en möjlighet och om framtida äldrepolitik (alla under 2005, se www.ser.nl) samt dokument om genomförandet av Lissabonstrategin på lokal och regional nivå och upprätthållande av den framtida energiförsörjningen (det preliminära arbetsprogrammet för 2006). Dessutom har arbetsmarknadsparterna och regeringen inom ramen för arbetsfonden (Labour Foundation) nått en överenskommelse om större möjligheter och fler arbetstillfällen för personer med dåliga framtidsutsikter på arbetsmarknaden, särskilt arbetslösa, delvis handikappade personer (se www.stvda.nl). Denna trepartsöverenskommelse bidrar till att åtgärda den bristande uppmärksamheten på social sammanhållning i Nederländernas nationella reformprogram.

_____________


– 77 –

ÖSTERRIKE INLEDNING:

• Den 18 oktober 2005 antog regeringen det österrikiska programmet för tillväxt och sysselsättning utan parlamentarisk debatt, och översände det till Europeiska kommissionen.

• Detta nationella reformprogram syftar till att öka tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft inom sju strategiska kärnområden.

1) Hållbarhet i de offentliga finanserna: en sänkning av skuldkvoten genom minskade utgifter och förbättrad kvalitet med avseende på kommande utgifter.

2) Arbetsmarknad och sysselsättningspolitik: Utöver tillväxtstimulerande åtgärder kommer också åtgärder för förbättring av arbetsförmedlingen och kompetenshöjande åtgärder att vidtas, liksom insatser för att öka flexibilitet och säkerhet (“flexicurity”) samt stöd till ett aktivt åldrande och återintegreringsstöd.

3) Forskning och utveckling, innovation: Främjade av forskning vid och utanför universitet och företag, ökad teknik- och kunskapsöverföring, stimulans till samarbete och nyföretagande osv.

4) Infrastruktursatsning: Utbyggnad av transportförbindelserna till Central- och Östeuropa, Brennertunneln, förbättrad bredbandstäckning.

5) Göra Österrike attraktivt som hemvist för företag, satsning på små och medelstora företag: Åtgärdspaket bl.a. för att underlätta företagsetablering (bättre lagstiftning, enklare förfarande), företagsfinansiering samt göra landet attraktivt för huvudkontor.

6) Utbildning och vidareutbildning: Nya strategier skall utvecklas för livslångt lärande, för en uppdatering av yrkesutbildningen och en modernisering av den högre utbildningen.

7) Miljö: Satsning på förnybar energi och ökad energieffektivitet, handlingsplan för miljöteknik och ökad resurseffektivitet i näringslivet.

BEDÖMNING:

De österrikiska arbetsmarknadsparterna anser att de uttryckliga hänvisningarna till arbetsmarknadsparternas deltagande på europeisk och nationell nivå är en mycket positiv aspekt av Lissabonstrategin. När det gäller det österrikiska programmet finns skilda bedömningar:


– 78 –

I) Arbetsgivarna anser att programmets inriktning är tillfredsställande och motsvarar i stor utsträckning arbetsgivarsidans formulering av den näringslivspolitiska strategin. Man har emellertid också ytterligare krav, till exempel:

o I den makroekonomiska delen saknas positiva signaler när det gäller stimulans av tillväxt och sysselsättning genom en omfattande reform av staten, genom satsningar på offentlig-privata partnerskap för finansieringen av infrastrukturprojekt samt tidsbegränsade investeringsincitament i vikande konjunktur.

o I den mikroekonomiska delen (nyckelord: "Effektivare resursfördelning") skulle ytterligare investeringsincitament (till exempel när det gäller främjande av termisk sanering av byggnader) bidra till uppnåendet av Kyoto-protokollets mål. Det saknas också stimulansåtgärder för att minska beroendet av fossil energi.

o På arbetsmarknadsområdet hade arbetsgivarsidan bland annat hoppats på fler åtgärder för en sänkning av lönekostnaden, arbetslöshetsförsäkring för egenföretagare samt ökad flexibilitet i fråga om arbetstiden.

o Särskilda åtgärder till stöd för småföretag saknas (näringslivspaket).

II) Arbetstagarna ser i den österrikiska handlingsplanen visserligen positiva beståndsdelar, men saknar rent allmänt ett innovativt tillvägagångssätt: Programmet innehåller mestadels redan aviserade, beslutade eller genomförda åtgärder.

o Framför allt saknas en inriktning mot en expansiv, tillväxtorienterad näringslivspolitik på europeisk och nationell nivå. En sådan skulle behövas för att stärka efterfrågan på inre marknaden och för att samordna ökade offentliga investeringar.

o Det försämrade arbetsmarknadsläget beaktas i alltför liten utsträckning. Arbetsförhållandena har blivit svårare, frågor som aktiv arbetsmarknadspolitik och möjligheterna att förena familj och karriär beaktas inte i tillräcklig utsträckning.

o Satsningarna på forskning, infrastruktur och bredbandsteknik är otillräckligt finansierade.

o Hur internationella förpliktelser om Kyoto-målen skall uppfyllas förblir en öppen fråga.

DELTAGANDE FRÅN REPRESENTATIVA SAMMANSLUTNINGAR

o Det traditionella österrikiska arbetsmarknadsorganisationerna som företräds i Österrikes ekonomiska och sociala råd (arbetskammaren, lantbrukskammaren, Österrikes fackliga landsorganisation, Österrikes näringslivskammare) har sedan flera år engagerat diskuterat Lissabonprocessen och deltagit aktivt i utarbetandet av Österrikes ståndpunkter på Lissabonrelevanta politikområden. Detta deltagande omfattar både yttranden om olika riktlinjer, handlingsprogram, rådstoppmöten m.m. och analyser av hela eller delar av strategin.


– 79 –

o Utöver arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna samt företrädare för lantbruket deltog också företrädare för regionala och kommunala intressen i samrådet.

o Deltagandet var olika stort på olika områden: Det formella samarbetet (samrådsförfarande och sammanträden) med förbundskanslerns kansli, ekonomi- och arbetslivsministeriet samt socialministeriet avlöpte tillfredsställande, medan utarbetandet av den makroekonomiska delen, som leddes av finansministeriet, skedde praktisk taget utan deltagande utifrån.

o De fyra traditionella österrikiska arbetsmarknadsorganisationerna som företräds i Österrikes ekonomiska och sociala råd står bakom Lissabonstrategin, vars mål ligger i linje med många av arbetsmarknadsorganisationernas mål. De beklagar emellertid att delvis väsentliga aspekter av deras krav och förslag inte har beaktats i det nationella programmet.

___________


– 80 –

POLEN 1. Genomförandet av Lissabonstrategin När Polen anslöt sig till EU den 1 maj 2004 var man tvungen att anpassa lösningarna inom sammanhållningspolitiken till hur EU:s strukturinstrument fungerar. Polen har i sin integrationsstrategi till fullo stött riktlinjerna för EU:s utveckling såsom de framställts i programdokumenten, framför allt i samband med Lissabonstrategin och konceptet om en hållbar utveckling, som hänger samman med denna. För att Polen skulle kunna förvalta sitt medlemskap i EU på rätt sätt och förvalta EU-medlen väl, behövdes det dock en nationell utvecklingsplan. Det första omfattande dokumentet med en social och ekonomisk strategi för Polen under EU-medlemskapets första år var den nationella utvecklingsplanen för 2004–2006. I denna fastställdes de viktigaste strukturåtgärderna (stöd till företag, utveckling av infrastruktur och utveckling av de mänskliga resurserna), som Polen avsåg att sätta i gång under perioden 2004–2006. Det strategiska målet med den nationella utvecklingsplanen var att utveckla en konkurrenskraftig ekonomi baserad på kunskap och företagande, en ekonomi som kan utvecklas harmoniskt på lång sikt, så att sysselsättningen ökar och den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen med EU ökar på regional och nationell nivå. Nästa dokument, som utarbetades för påföljande budgetperiod, var den nationella utvecklingsplanen för 2007–2013. Det preliminära utkastet till denna antogs av ministerrådet den 11 januari 2005. Till skillnad från den nationella utvecklingsplanen för 2004–2006, som framför allt utarbetades för att man ville lägga fram ett dokument för EU med en beskrivning av de åtgärder som skulle finansieras med EU-medel (strukturfonderna och Sammanhållningsfonden), är den nationella utvecklingsplanen för 2007–2013 ett omfattande program för social och ekonomisk utveckling. Det är en sammanställning av alla de nationellt finansierade eller av EU medfinansierade insatser och åtgärder som vidtas i landet.

I utkastet till nationell utvecklingsplan för 2007–2013 har följande strategiska mål formulerats:

- Att verka för en bibehållen hög tillväxttakt.

- Att öka regionernas och företagens konkurrenskraft och att öka sysselsättningen.

- Att öka nivån av social, ekonomisk och territoriell sammanhållning.

De nationella mål som fastställts i den nationella utvecklingsplanen för 2004–2006 och i utkastet till nationell utvecklingsplan för 2007–2013 beaktades sedan i utkastet till det nationella reformprogrammet för 2005–2008, ett dokument som innehåller en presentation av de åtgärder som den polska regeringen planerar att vidta under 2005–2008 för att uppfylla de grundläggande målen i den förnyade Lissabonstrategin. Det nationella reformprogrammet är samtidigt en sammanfattning av de åtgärder som regeringen fram till 2008 kommer att vidta på det ekonomiska och det sociala området och som återfinns i de viktigaste programmen och i utkastet till budget för


– 81 –

denna period. Genomförandet av dessa är tänkt att bidra till en finansiellt, ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling av landet och följaktligen till att minska Polens eftersläpning i förhållande till de andra EU-länderna ifråga om samhällets utveckling.

Ett av de mål som fastställts i det nationella reformprogrammet för 2005–2008 är att verka för en bibehållen hög tillväxttakt, som främjar skapandet av nya arbetstillfällen. En analys av den ekonomiska och sociala situationen visar att följande villkor måste vara uppfyllda för att tempot på den ekonomiska tillväxten och tillväxten i sysselsättningen skall kunna öka: man måste förbättra de offentliga finanserna, skapa förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av de europeiska strukturfonderna, stimulera företagsamheten och innovationskraften hos företagen, främja sysselsättningen och stödja de åtgärder som vidtas för att minska arbetslösheten.

Ansvarig för utarbetandet av det nationella reformprogrammet var ministern för ekonomi och arbete, som också fått i uppdrag att samordna Lissabonprocessen i Polen ("Mr Lissabon"). Ekonomiministern kommer också att ansvara för samordningen av genomförandet och övervakningen av det nationella reformprogrammet och för att varje år informera ministerrådet om genomförandet.

Under arbetet med att förbereda det nationella reformprogrammet beaktade man bidrag från arbetsmarknadens parter och företrädare för parlamentets båda kamrar. Det sociala samrådet inleddes den 22 juni 2005 med en landsomfattande konferens, där ett brett spektrum av företrädare för vetenskapliga och akademiska kretsar och specialistkretsar, företagar- och arbetsgivarorganisationer, fackföreningar och icke-statliga organisationer deltog. Ett brett socialt samråd om det nationella reformprogrammet inleddes i augusti av den interministeriella grupp som fått i uppgift att förbereda den nationella utvecklingsplanen för 2007–2013.

Det preliminära utkastet till en nationell reformplan för 2005–2008 skickades över till kommissionen i början av november 2005 och fick ett positivt bemötande.

Efter samrådet mellan ministerierna och det sociala samrådet skickades det slutgiltiga utkastet till nationellt reformprogram till kommissionen den 28 december 2005. 2. Arbetsmarknadsparternas roll Arbetsmarknadens parter i Polen deltar mycket aktivt i arbetet med att genomföra Lissabonstrategin – både på europeisk och nationell nivå –i trepartskommittén för samhällsekonomiska frågor, som är den viktigaste institutionen för nationell dialog i Polen och ett forum för social dialog där man verkar för att sammanjämka arbetstagarnas, arbetsgivarnas och statens intressen. Den polska trepartskommittén för samhällsekonomiska frågor har en traditionell trepartsstruktur och består av företrädare för regeringen, arbetstagarna och arbetsgivarna. I trepartskommitténs arbete deltar dessutom en i rådgivande roll företrädare för bl.a. icke-statliga organisationer, Polens centralbank och Polens statistiska centralbyrå.


– 82 –

Det faktum att de polska arbetsmarknadsorganisationer som ingår i trepartskommittén också deltar i organ för dialog på EU-nivå, t.ex. EESK, kommittéerna för branschvis dialog , organisationerna ETUC, UNICE, UEAPME, CEEP och CESI och olika branschorganisationer, gör att information mellan de nationella organisationerna för social dialog kan överföras fortare, att verksamheten kan samordnas bättre och att man kan påverka utformningen av de beslut som fattas i EU-sammanhang. För att arbetsmarknadsparterna skall få bättre tillgång till EU:s lagstiftning, i enlighet med lagen av den 23 maj 1991 om fackföreningar och lagen av den 23 maj 1991 om arbetsgivarorganisationer, har arbetsmarknadens parter i Polen rätt att uttala sig om principer, lagförslag och genomförandebestämmelser i frågor som faller inom deras ansvarsområde. Till följd av dessa rättsliga bestämmelser har regeringen en skyldighet att rådfråga arbetsmarknadens parter om förslag till nationella rättsakter.

De arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som är representativa i den mening som avses i lagen från den 6 juli 2001 om trepartskommittén för samhällsekonomiska frågor och de regionala kommittéerna för social dialog har dessutom rätt att uttala sig om EU:s samrådsdokument, framför allt vitböckerna, grönböckerna och meddelandena, och om utkasten till rättsakter i frågor som faller inom fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas ansvarsområden. För att förbättra samrådsmekanismen och samordningen av denna har man inom ramen för trepartskommittén skapat en rådgivande arbetsgrupp för EU-frågor. Denna grupp – som är verksam vid trepartskommitténs presidium – består av sakkunniga från varje organisation som ingår i kommittén. Till dess uppgifter hör att ge råd och ställa frågor till regeringen i EU-frågor. Inom kommissionen har man dessutom tillsatt en grupp som skall behandla problem i samband med EU:s strukturfonder. Denna har bl.a. till uppgift att hjälpa Polen att förbereda sig för användningen av strukturfonderna, att utvärdera utkasten till programdokument och användningen av strukturfonderna, att för de institutioner som förvaltar programmen utarbeta yttranden och ställningstaganden om hur enskilda operativa program fungerar och att jämföra andra länders erfarenheter i fråga om användningen av strukturfonderna. Man bör också nämna att företrädarna för de arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer som ingår i trepartskommittén aktivt deltar i verksamheten inom de 10 kommittéer som övervakar och de 12 kommittéer som styr de operativa programmen inom EU:s strukturfonder. Verksamheten inom trepartskommittén för samhällsekonomiska frågor under 2005 i samband med genomförandet av Lissabonstrategin

Trepartskommitténs plenarssessioner:

• Den 28 januari 2005 – debatt om den nationella utvecklingsplanen för 2007–2013 (inledning på en landsomfattande debatt – under kommitténs plenarsammanträde)

• Den 27 juni 2005 – plenarsammanträde om året som EU-medlem – diskussion angående - arbetsmarknadsparternas deltagande i EU-institutionernas arbete,


– 83 –

- lagstiftningen på EU-nivå, - jämförelsen av enskilda EU-länders strukturindikatorer i enlighet med de integrerade

riktlinjerna för Lissabonstrategin (inledning till debatten om det nationella reformprogrammet för 2005–2008),

• Diskussion på trepartskommitténs forum om lösningar på området sysselsättningspolitik och social integration, bl.a. - frågor som uppstår till följd av det nationella handlingsprogrammet för sysselsättning

2005, som innehåller uppgifter som skall lösas för sysselsättningen inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin,

- frågor som uppstår till följd av det nationella handlingsprogrammet för social integration för 2004–2006, som är ett led i genomförandet av den nationella strategin för social integration.

Verksamheten i trepartskommitténs grupper för särskilda frågor: Det faller också inom trepartskommitténs ansvarsområde att tillsätta ständiga och provisoriska grupper med uppgift att utarbeta yttranden och ställningstaganden gemensamma för parterna om särskilda frågor. Inom kommittén finns det i dag 10 grupper: socialförsäkringar; arbetsrätt och kollektivavtal; budget, löner och sociala förmåner; ekonomisk politik och arbetsmarknad; utveckling av den sociala dialogen; offentliga tjänster, samarbete med ILO, EU:s strukturfonder, samråd kring den reviderade europeiska sociala stadgan samt samråd angående EU-frågor. Under 2005 års forum för dessa grupper diskuterades bl.a. följande frågor:

• Sysselsättningspolitiken: - Diskussion om möjligheten att minska arbetslösheten genom flexibla

sysselsättningsformer – frågan om en ändring av lagen om tillfällig anställning. - Frågor rörande byggandet av ett kunskapssamhälle – bättre utbildning på högskolorna,

utbildning av arbetstagare och livslångt lärande.

• Frågor rörande EU:s lagstiftning: - information och genomförande av samråd med arbetstagarna, - utkastet till direktiv om tjänster på EU:s inre marknad (information på forumet för

samrådsgruppen för EU-frågor), - utkastet till ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa

avseenden (information på forumet för samrådsgruppen för EU-frågor).

• Socialförsäkringar och pensionsfonder: - Samråd kring den nationella pensionsstrategin – ett adekvat och stabilt pensionssystem

– som utarbetats av ministeriet för socialpolitik.

_____________


– 84 –

PORTUGAL

1. Bakgrund Sedan Europeiska rådet år 2000 antog principerna för Lissabonstrategin har den vunnit stöd hos de olika portugisiska regeringarna och ekonomiska och sociala aktörerna, trots att man inte förrän helt nyligen vidtagit några politiska åtgärder för dess praktiska genomförande. Situationen var densamma på EU-nivå, vilket framgår av analyserna i EESK:s yttrande (oktober 2004) och i Wim Koks rapport (november 2004). Vid Europeiska rådets möte den 22–23 mars 2005 enades man om en nylansering av Lissabonstrategien, som framför allt skall inriktas på tillväxt och sysselsättning, genom att varje medlemsstat utarbetar ett nationellt reformprogram och tillsätter en nationell samordnare. Dessutom uppmanades EESK att inrätta ett interaktivt nätverk med de nationella ekonomiska och sociala råden i alla medlemsstater i syfte att främja initiativ från det civila samhället. Föreliggande dokument utgör detta nätverks portugisiska bidrag. 2. Portugals nationella reformprogram De portugisiska myndigheterna har haft svårt att ta sig an Lissabonstrategin till fullo, på grund av den fortsatta försvagningen av den portugisiska ekonomin sedan 2001, en viss politisk instabilitet samt den restriktiva politiken för att uppnå budgetkonsolidering. Den nuvarande portugisiska majoritetsregeringen som tillträdde i mars 2005 har införlivat Lissabonstrategins principer i sitt program, antingen uttryckligen eller underförstått. I juli tillsatte regeringen den nationella samordnaren för Lissabonstrategin, och i oktober presenterades i Bryssel det nationella åtgärdsprogrammet för tillväxt och sysselsättning 2005–2008 (Programa Nacional de Acção para o Crescimento e o Emprego 2005–2008). Detta dokument offentliggörs som ett strategiskt styrinstrument som syftar till att säkra ekonomisk tillväxt och skapa sysselsättning inom ramen för hållbara offentliga finanser, social sammanhållning, konkurrenskraft och hållbar utveckling. Reformprogrammet är Portugals gensvar på Europeiska rådets uppmaning från mars 2005 och består av 125 åtgärder för förnyelse och förändring, som ingår i några av regeringens centrala program och åtgärdsplaner med direkta effekter för tillväxt och sysselsättning, exempelvis: Stabilitets- och tillväxtplan 2005–2009: Denna plan som den portugisiska regeringen presenterat för Europeiska kommissionen har som målsättning att rätta till den strukturella obalansen i den portugisiska ekonomin, särskilt i de offentliga finanserna. De huvudmål man satt upp till 2008 omfattar en minskning av den offentliga skulden till 2,8 % av BNP, en årlig BNP-tillväxt på 2,6 % och en total sysselsättningsnivå på 69 %.


– 85 –

Nationell sysselsättningsplan 2005–2008: Denna plan går ut på att bekämpa de konjunkturbetingade och strukturella hinder som tynger arbetsmarknaden i Portugal. Den innehåller sysselsättningsskapande åtgärder och satsningar för att förhindra och bekämpa arbetslöshet, samt beredskap inför företagsomstrukturering, fortbildning och modernisering av det sociala trygghetssystemet. Teknikutvecklingsplan: Denna plan har som målsättning att föra medborgarna in i kunskapssamhället, att återhämta den vetenskapliga och tekniska eftersläpningen och ge ny kraft åt innovation genom åtgärder som stimulerar skapande, spridning och inhämtande av kunskap, vilket genom en hävstångseffekt kan bidra till att göra Portugals ekonomi mer dynamisk och öka dess konkurrenskraft globalt. 3. Nödvändiga förändringar Efter en lång tillväxtperiod då Portugal började närma sig EU-genomsnittet visade den portugisiska ekonomin tecken på en markant avmattning, av inhemska och internationella orsaker, varavvissa konjunkturbetingade och andra strukturellt betingade. Några särskilt viktiga faktorer var globaliseringen av internationell handel och industriomvandlingen, den åldrande befolkningen, ett utbildningssystem i obalans och utmaningen att möta en ökad konkurrens. Detta resulterade i en stagnation som karakteriserades av svag ekonomisk tillväxt, stort offentligt underskott, ökad arbetslöshet, minskad investeringsbenägenhet, försvagning av konkurrenskraften och ökning av den offentlig skuldsättningen. Nivån på det ekonomiska och sociala skyddet försämrades i jämförelse med EU-genomsnittet. De sociala villkoren försämrades också och ojämlikheterna accentuerades. De planer som den portugisiska regeringen antog 2005 syftar till att lösa de olika problem som Portugal haft att bemöta de senaste åren, dvs. att återupprätta den makroekonomiska stabiliteten (stabilitets- och tillväxtplanen), att skapa sysselsättning och förbättra utbildningssystemet (sysselsättningsplanen) samt att stärka förutsättningarna för en ökad konkurrenskraft, och då särskilt kunskap, kvalifikationer, forskning och innovation (teknikutvecklingsplanen). Regeringen betonar att de antagna planerna har medefristigt eller långsiktigt perspektiv, vilket innebär att uppbromsningar som hänger samman med valperioderna minimeras och att samrådsprocessen med olika ekonomiska parter och arbetsmarknadens parter kan stärkas. Regeringen har dock ännu inte lyckats vinna eller återfå de ekonomiska aktörernas förtroende, vilket leder till negativa reaktioner på åtgärder som föreslagits eller redan håller på att genomföras, särskilt de åtgärder som syftar till hållbara offentliga finanser. Hos allmänheten kan man dock notera en större förståelse för nödvändigheten att anpassa sig till de förändringar som sker i omvärlden, en värld där intelligens, kunskap och innovation blir allt viktigare.


– 86 –

4. De ekonomiska och sociala aktörerna De olika planer som den portugisiska regeringen antagit inom ramen för Lissabonstrategin har inte tillkommit genom någon bredare diskussion med arbetsmarknadsparterna, säkerligen på grund av regeringens tidsschema. När regeringen tillträdde i mars 2005 gavs förhandlingen med Europeiska kommissionen om stabilitets- och tillväxtplanen 2005–2009 högsta prioritet. Arbetsmarknadsparterna deltog i utarbetandet av sysselsättningsplanen men inte i utarbetandet av teknikutvecklingsplanen. Det nationella åtgärdsprogrammet för tillväxt och sysselsättning 2005–2008, som utarbetats av den nationella samordnaren för Lissabonstrategin och som antagits av den portugisiska regeringen, presenterades endast för arbetsmarknadsparterna i informationssyfte några dagar före presentationen för Europeiska kommissionen. Det ekonomiska och sociala rådet, som företräder arbetsmarknadsparter och övriga intresseorganisationer i det civila samhället, uppmanades inte att bidra till utarbetandet av planerna, trots att rådet hade utarbetat ett initiativyttrande om Lissabonstrategin (24 maj 2005). Att de ekonomiska och sociala aktörerna inte involverades i arbetet med planerna är i och för sig inte positivt, men det finns signaler som tyder på att dessa aktörer får delta i större utsträckning under de kommande åren. Vissa arbetsmarknadsparter yttrade sig i detta ärende i juli 2005, bland annat

− det portugisiska industriförbundet (Confederação da Indústria Portuguesa), som offentliggjorde en haltidsutvärdering av Lissabonstrategin med de prioriteringar som bör göras vid utarbetandet av det nationella reformprogrammet 2005–2008,

− det portugisiska handels- och tjänsteförbundet (Confederação do Comércio e Serviços de Portugal), som utarbetat ett dokument med förslag avseende den nationella sysselsättningsplanen.

Ingen av arbetsmarknadsparterna har ännu reagerat på att Portugals åtgärdsprogram för tillväxt och sysselsättning lagts fram i Bryssel utom det allmänna arbetstagarförbundet (União Geral dos Trabalhadores), som inte ställde sig avvisande till planen men beklagade att arbetsmarknadsparterna inte hade fått medverka i utarbetandet och att de föreslagna åtgärderna inte har kvantitativa målbeskrivningar. Ett möte är inplanerat mellan samordnaren för den nationella Lissabonstrategin och Portugals ekonomiska och sociala råds plenarförsamling för att diskutera presentationen av Portugals åtgärdsprogram för en bredare publik, i syfte att undersöka hur de organ och organisationer som företräds av rådet kan bidra till ett bättre genomförande av programmet.


– 87 –

Detta möte kommer säkerligen att leda till att det sker en kraftsamling och att man söker nya vägar för att, inom ramen för reformplanerna för ekonomisk tillväxt och sysselsättning, lösa de problem som Portugal, men också i större skala, alla Europeiska unionens länder står inför.

_______________ _____________


– 88 –

SLOVENIEN Strategi för upprättande av reformprogrammet och remissarbete. Reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål bygger på Sloveniens utvecklingsstrategi som regeringen antog i juni 2005 som ett grundläggande strategiskt program6. Strategin handlar framför allt om hur man skall kunna skapa välfärd på så många områden som möjligt till samtliga individer. Strategin fokuserar inte bara på ekonomiska frågor, utan är även inriktad på sociala, miljömässiga, politiska, rättsliga och kulturella frågor. Således är Sloveniens utvecklingsstrategi både i fråga om innehåll och syfte en strategi för en hållbar utveckling i Slovenien. Strategin innebär att Lissabonstrategin anpassas till nationella förhållanden genom att den tar hänsyn till de specifika möjligheter och svårigheter som kännetecknar Sloveniens utveckling7. Efter att ha antagit strategin inrättade regeringen en särskild arbetsgrupp bestående av en rad experter (reformkommittén) och gav denna grupp i ansvar att utarbeta förslag till ekonomiska och sociala reformer som skall ligga till grund för arbetet med att genomföra landets utvecklingsstrategi. Kommittén överlämnade sitt första förslag till regeringen i oktober 2005. Därefter följde en rad diskussioner. Vissa av dessa diskussioner hölls i Sloveniens ekonomiska och sociala råd med representanter för landets fackföreningar och arbetsgivare. Kommittén ändrade vissa delar av förslaget med anledning av dessa diskussioner och regeringen antog förslaget såsom en ram för ekonomiska och sociala reformer som syftar till att öka landets välfärd. Regeringen beslutade också att de åtgärder som diskuterats som en del av den sociala dialogen skulle utgöra dess förslag i förhandlingarna om en ny arbetsmarknadsöverenskommelse. Eftersom den slutliga versionen av de föreslagna reformerna fortfarande är under utarbetande – de diskuteras fortfarande av arbetsmarknadens parter och har remitterats till olika intressegrupper – utarbetade regeringen sitt reformprogram för att uppnå Lissabonstrategins mål i första hand med utgångspunkt i den nuvarande utvecklingsstrategin samt med hänsyn till de delar av de föreslagna reformerna som hittills ansetts vara de minst omtvistade. Regeringen beslutade att dokumentet skall ut på remiss när de övergripande villkoren för de ekonomiska och sociala reformerna har lagts fast. För att respektera de ursprungliga tidsgränserna var regeringen därför tvungen att offentliggöra sitt reformprogram för att uppnå Lissabonstrategins mål i Bryssel innan remissperioden avslutats. Regeringen betonade dock att dokumentet inte var slutgiltigt och poängterade att en rapport om den pågående remissrundan kommer att publiceras i ett senare skede.

6 Institutet för makroekonomisk analys och utveckling utarbetade båda dokumenten. Regeringen har delegerat ansvaret för

Lissabonstrategin till detta institut. 7 Samtliga dokument om utarbetandet av strategin och reformprogrammet återfinns på slovenska och engelska på

http://www.gov.si/umar/.


– 89 –

Offentlig diskussion om förslaget till utvecklingsstrategi. Sloveniens regering antog sitt förslag till utvecklingsstrategi i juni 2004. Utvecklingsstrategin utarbetades i samarbete med en rad olika experter. Man ansåg dock att detta samarbete inte var tillräckligt för att nå största möjliga samförstånd. En omfattande offentlig debatt inleddes därför, så att experternas analys och vägledande kommentarer beträffande landets utveckling som presenteras i förslaget till strategi skulle kunna godkännas genom offentliga debatter. Dessa inleddes i samband med att Sloveniens premiärminister i början av juli 2004 träffade ett antal representanter för olika ekonomiska, vetenskapliga och kulturella samhällsgrupper. Oberoende diskussioner fördes också i media och många berörda parter deltog. Förslaget till utvecklingsstrategi behandlades också av Sloveniens ekonomiska och sociala råd. De huvudsakliga diskussionerna ägde dock rum inom sekretariatet hos Rådet för hållbar utveckling som fått i uppdrag av regeringen att förbereda fem debatter med representanter för olika samhällsgrupper (arbetstagare, arbetsgivare, icke-statliga organisationer samt sociala, regionala och lokala intressegrupper). Syftet med dessa diskussioner var att utarbeta förslag som inkluderas i den slutliga versionen av den övergripande utvecklingsstrategin. Efter sin behandling av förslaget till utvecklingsstrategi förklarade Sloveniens ekonomiska och sociala råd att strategin inte fäste tillräckligt stor vikt vid det sociala partnerskapets roll och betydelse. Av de offentliga debatterna, som även inkluderade olika icke-statliga organisationer, kunde man också dra slutsatsen att den sociala dialogen i Slovenien främst anses vara en angelägenhet för Sloveniens ekonomiska och sociala råd. Många frivilligorganisationer anser dock att de också har en roll att spela i den sociala dialogen och framhöll att utvecklingsstrategin bör återspegla deras växande och mer aktiva roll. Rapport om den offentliga debatten. Efter slutsatserna från de offentliga debatterna utarbetade Institutet för makroekonomisk analys och utveckling en rapport i januari 2005 som sammanfattar de många kommentarer som framförts under debatterna. Man utarbetade också en rad rekommendationer till regeringen om hur man skall kunna uppnå de fastställda mål som anges i strategins olika kapitel8. Det huvudsakliga budskapet från de offentliga debatterna handlade om att strategins målsättningar var relativt övergripande. Regeringen uppmanades att ange de olika målsättningarna och åtgärderna i mer konkreta ordalag i slutdokumentet och att förplikta sig att genomföra strategin. Man föreslog också att den sociala dialogens och den tredje sektorns roll skulle betonas och förtydligas. Institutet för makroekonomisk analys och utveckling utarbetade den slutliga versionen av strategin i samarbete med ett antal ledare för olika expertgrupper. Slutdokumentet bygger till största delen på de rekommendationer som framförts under de offentliga debatterna samt de förslag och bidrag som presenterats av olika ministerier och regeringens strategiska råd. Dokumentet behandlades i samband med en särskild framtidsdebatt som anordnades på initiativ av den slovenske premiärministern och man konstaterade då att strategins huvudsakliga riktlinjer och åtgärder stöds av en lång rad experter och politiska partier. Sloveniens regering antog strategin den 23 juni 2005. Strategin innehåller en tydlig framtidsvision och anger en rad målsättningar för Sloveniens

8 Samtliga skriftliga yttranden och protokoll från de olika sammanträdena, liksom själva rapporten, finns tillgängliga på

Internet.


– 90 –

utveckling, bl.a. fem prioriterade områden och en handlingsplan för att genomföra strategin under 2005 och 2006. Offentlig debatt som föreberedelse inför förslaget till reformprogram för att uppnå Lissabonstrategins mål. Under 2005 anordnades många offentliga debatter om Lissabonstrategin. Den reviderade Lissabonstrategin diskuterades också vid de ordinarie sammanträdena i det slovenska parlamentets och det ekonomiska och sociala rådets olika arbetsgrupper. Sloveniens handels- och näringslivskammare anordnade en offentlig debatt under den tredje slovenska näringslivsveckan i april och presenterade också ett antal konkreta förslag och kommentarer avseende olika aspekter av reformprogrammet. Det huvudsakliga budskapet var att programmet måste fokusera på de prioriterade åtgärder som stärker näringslivets konkurrenskraft på ett snabbt och effektivt sätt. En offentlig debatt bidrog också till att representanter för regeringen, forskningsvärlden, näringslivet och det civila samhället fick möjlighet att framföra sina synpunkter på Lissabonstrategin. Denna debatt hölls i det slovenska parlamentet som en del av Europaveckan i maj. Vid ett sammanträde i Sloveniens ekonomiska och sociala råd uppmanades arbetsmarknadens parter att presentera konkreta förslag avseende reformprogrammet innan arbetet med dokumentet inleddes. Reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål utarbetades med utgångspunkt i Sloveniens utvecklingsstrategi och de program och planer som tagits fram av landets olika ministerier. Reformprogrammet innehåller också konkreta förslag och rekommendationer som framförts av ett antal representanter för näringslivet, forskningsvärlden och andra samhällsintressenter. Diskussion om reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål. En diskussion om detta reformprogram planerades till början av september, men detta visade sig vara omöjligt eftersom de första rekommendationerna från reformkommittén inte hade utarbetats, vilket innebar att dessa rekommendationer först skulle kunna inkluderas i reformprogrammet vid ett senare tillfälle. Den första diskussionen i Sloveniens ekonomiska och sociala råd om reformkommitténs rekommendationer ägde således rum i oktober. Arbetsmarknadens parter lade till ytterligare konkreta förslag och vissa av dessa förslag inkluderades i reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål. De åtgärder som fackföreningarna motsatte sig togs dock inte med i programmet. Reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål diskuterades också av berörda utskott i det slovenska parlamentet i början av november. Programmet behandlades i både ekonomiutskottet och EU-utskottet och dessa utskott utarbetade resolutioner för programmets övergripande system. I resolutionerna framfördes behovet av att den slovenska regeringen organiserar sig på ett sätt som gör det möjligt att genomföra reformprogrammet, när detta antagits, på ett effektivt och samordnat sätt. Arbetsmarknadsparternas engagemang i utarbetandet av reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål. Arbetsmarknadens parter behandlade programmet under decembersessionen i Sloveniens ekonomiska och sociala råd och betonade att det är nödvändigt att involvera samtliga arbetsmarknadsparter i utarbetandet av strategin som en del av en konstruktiv social dialog. Uppgiften kommer annars att bli mycket svår att utföra. Sloveniens ekonomiska och


– 91 –

sociala råd kom därför inte fram till någon gemensam ståndpunkt i fråga om reformprogrammet utan rekommenderade att regeringen involverar arbetsmarknadens parter som jämlika diskussionsparter i den framtida verksamheten. Arbetsmarknadens parter bör involveras tidigt i processen när strategin och de kommande åtgärdsprogrammen fortfarande befinner sig på diskussionsplanet. Arbetsgivarna stödde strategin, men undrade om de föreslagna åtgärderna för att skapa en mer kostnadseffektiv förvaltning verkligen var lämpliga. De pekade också på bristerna i förslagen som syftar till att minska den informella ekonomins omfattning. Sloveniens handels- och näringslivskammare menade att dess främsta roll var att genomföra de åtgärder som anges i programmet och hade därför utarbetat en egen handlingsplan i linje med målsättningarna i den reviderade Lissabonstrategin och i reformprogrammet. Man kommer att fortsätta med denna verksamhet en gång i kvartalet under 2006. I oktober anordnades ett europeiskt regionforum med stöd av handels- och näringslivskammaren (genom Slovenska näringslivs- och forskningsförbundet i Bryssel), med syftet att se till att Lissabonstrategin genomförs med framgång på regional och lokal nivå genom ett utbyte av positiva erfarenheter och bästa praxis. Fackföreningarna motsatte sig ett antal punkter i programmet. De ställde sig frågande till vissa sysselsättningspolitiska åtgärder, framför allt åtgärder som avser att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden, eftersom de ansåg att sådana åtgärder kommer att leda till försämrade rättigheter på arbetsmarknaden. Fackföreningarna motsatte sig också den planerade diskussionen om att införa en schablonbeskattning och betonade att arbetsmarknadens parter bör rådfrågas om förändringar av lönepolitiken. De pekade också på bristen på lämpliga omskolningsprogram för arbetstagare som blivit arbetslösa. Fackföreningarna kunde inte stödja programmet i dess nuvarande form och kunde inte heller ta något ansvar för dess genomförande. Ytterligare åtgärder. I november beslutade Sloveniens regering att inrätta en särskild enhet som skall ansvara för att samordna och bevaka genomförandet av Sloveniens utvecklingsstrategi. Denna enhet kommer att samordna genomförandet av den slovenska utvecklingsstrategin, reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål och de övriga ekonomiska och sociala reformer som avser att förbättra Sloveniens välfärd. Regeringen antog också sin preliminära ståndpunkt om landets arbetsmarknadsöverenskommelse och inkluderade samtliga delar av de föreslagna reformerna i denna överenskommelse. Den slutliga versionen kommer att offentliggöras efter avslutade förhandlingar om arbetsmarknadsöverenskommelsen samt när remitteringen till berörda samhällsinstanser är avslutade och lagstiftningen anpassats på vederbörligt sätt. Arbetsmarknadens parter (arbetsgivare och arbetstagare) kommer dessutom att anta och genomföra sina egna verksamhetsprogram för att genomföra reformprogrammet för att uppnå Lissabonstrategins mål i Slovenien.

_____________


– 92 –

SLOVAKIEN

1. Slovakiens nationella Lissabonstrategi Slovakien är ett land med en ytterst välutbildad och kreativ befolkning där vetenskapen och tekniken blomstrar och hela tiden genererar nya innovativa produkter och tjänster av enastående kvalitet. Under de 15 senaste åren har den slovakiska ekonomin genomgått enorma förändringar. Tre av de viktigaste är: omställningen från en centralt planerad ekonomi till en marknadsekonomi, den fulla integrationen i EU och genomförandet av ingående strukturreformer. Det främsta syftet med strategin är helt tydligt: att se till att Slovakiens levnadsstandard så snabbt som möjligt når upp till samma nivå som i EU:s mest utvecklade länder. Slovakiens strategi bygger framför allt på följande två pelare: • Att framgångsrikt slutföra strukturreformerna och göra landvinningarna varaktiga. • Att systematiskt fokusera på att uppfylla Lissabonstrategins utvecklingsavsnitt. De lokala och regionala myndigheterna har också en egen tydlig roll att spela i arbetet med att uppfylla strategin genom att göra allt de kan för att främja tillväxten i alla Slovakiens olika delar och samtidigt se till att den snabba tillväxten i landet som helhet inte äventyras. Detta är också orsaken till att resurser från EU:s strukturfonder framför allt bör investeras i att öka konkurrenskraften hos och tillväxten i den slovakiska ekonomin som helhet. 1.1 Att slutföra strukturreformerna och göra de positiva resultaten varaktiga I centrum för Lissabonstrategin står ett antal mycket viktiga strukturreformer. Till de viktigaste områdena som berörs hör: förvaltning av offentliga medel, beskattning, hälso- och sjukvård, socialt trygghetssystem, arbetsmarknad, pensioner, finansiering av utbildning samt offentlig förvaltning. Makroekonomi och offentliga finanser: De främsta målen och principerna här är • att förbättra marknadsekonomins funktionssätt och reducera marknadsingripandena till ett

minimum, • att minska underskottet i de offentliga finanserna, • att avstå från att öka den ekonomiska omfördelningen, • att bibehålla en överskådlig och neutral skattepolitik.


– 93 –

Det sociala området Huvudprinciper och mål: • att understryka individens och dennes familjs gemensamma ansvar för att lösa sina egna

problem, • att undvika en socialpolitik som lägger hämsko på individuell aktivitet och kreativitet, • att minska den absoluta fattigdomen, • att upprätthålla ett effektivt socialt skyddsnät, • att upprätthålla en flexibel arbetsmarknad. Hälso- och sjukvård och pensioner Två huvudprinciper: • att upprätthålla balansen mellan principen om de grundläggande rättigheterna och den

mänskliga värdigheten och principen om förtjänst, • att se till att den långsiktiga ekonomiska hållbarheten i hälso- och sjukvården och

pensionssystemet inte äventyras. 1.2 Prioriterade utvecklingsområden Det finns bara ett sätt att säkra Slovakiens konkurrenskraft på sikt: genom att skapa förutsättningar för en kunskapsbaserad ekonomi. Utvecklingsavsnittet i vår strategi måste därför vara inriktat på fyra områden: • Informationssamhället – grundläggande IT-kunskaper, effektiv e-förvaltning och allmänt

spridd Internet-tillgång, • vetenskap, forskning och utveckling – utbildning och stöd till talangfulla vetenskapsmän,

en forskning som motsvarar internationella normer och har kontakter med näringslivet och ett verksamt statligt stöd till affärsverksamhet som har anknytning till forskning och utveckling och innovation,

• affärsmiljö – en hög grad av lag och ordning, offentliga institutioner som partner och inte som en börda, faktisk tillgång till kapitalmarknaden för alla företag, fysisk infrastruktur av hög kvalitet och tjänster i nätbranscherna,

• utbildning och sysselsättning – modern utbildningspolitik, hög sysselsättningsnivå, hantering av problemet med en befolkning som åldras.

2. En Lissabonstrategi för Slovakien Under 2005 antog den slovakiska regeringen en Lissabonstrategi för Slovakien för tiden fram till 2010, det nationella reformprogrammet för 2006–2008 och konvergensprogrammet för Slovakien för tiden fram till 2010. Lissabonstrategin är också en stor utmaning för arbetsmarknadens partner i Slovakien.


– 94 –

Den nationella Lissabonstrategin för Slovakien vilar på två pelare: I den första framhävs vikten av att strukturreformerna slutförs och den nuvarande ekonomiska politiken och den slovakiska ekonomins relativt höga tillväxt (en BNP-tillväxt på mer än 5 % under 2006–2008) bibehålls. Den andra pelaren – att bygga en kunskapsbaserad ekonomi – är inriktad på att stödja den slovakiska ekonomins höga tillväxt genom ökad sysselsättning, utbildning, produktivitet och, därmed också löner och levnadsstandard i allmänhet. Avgörande är här hur dessa prioriteringar finansieras med offentliga, privata och EU-medel. I budgeten har anslag gjorts för en del av de offentliga utgifterna för dessa utvecklingsprioriteringar, men inte i den utsträckning som krävs. Slovakien använder också endast i begränsad utsträckning medlen från EU:s strukturfonder. I denna fråga ställer sig arbetsmarknadens partner positiva till att budgetplanen för 2007–2013 godkänts som en kompromiss för den grundläggande ramen för EU:s buget. Den slovakiska ekonomins utveckling har fått en bra start och landets höga reala BNP-tillväxt fortsätter. Den dåliga situationen på arbetsmarknaden håller dock i sig, trots en viss minskning av arbetslösheten. De risker som hänger samman med utvecklingstendenserna inom sysselsättningen (eller att det inte sker någon minskning av arbetslösheten) framgår tydligt genom skillnaden i demografisk utveckling mellan Slovakiens regioner, där befolkningstillväxten fortsätter att vara relativt låg och dessutom har en ofördelaktig struktur. Det slovakiska utbildningssystemet är dessutom negativt för motivationen och den socialpolitik som bedrivs är irrationell. Vi tycker det är viktigt för den ekonomiska och sociala politiken att man respekterar balansen mellan marknad och stat. Där marknaden misslyckas, måste staten ingripa. Förhållandet mellan företagen och staten måste bygga på fackkunskaper och etik, på att kommunikationen mellan de båda sidorna förbättras, och på att medvetenheten om reformernas inverkan på medborgarna och deras levnadsstandard ökar. Företagen ställer sig ganska kritiska till förseningarna i reformerna av utbildning, rättsväsen och hälso- och sjukvård. Arbetsmarknadens parter i Slovakien är medvetna om att ett flertal särskilda åtgärder, som följer av Lissabonstrategin, måste genomföras och de vill här spela en aktiv roll.

_____________


– 95 –

FINLAND 1. Genomförandet av Lissabonstrategin på nationell nivå Utgångspunkt och utmaningar När det gäller vissa makroekonomiska nyckelindikatorer uppvisar Finland för närvarande bättre resultat än genomsnittet för de europeiska länderna. BNP per capita, arbetsproduktiviteten och sysselsättningsnivån är högre än genomsnittet i EU-15. Dessutom har tillväxttaktennär det gäller produktivitet och sysselsättning och därmed även för BNP varit högre under senare år. Det är resultatet av de genomgripande reformer som ett flertal på varandra följande regeringar genomdrev under och efter en mycket allvarlig ekonomisk kris i början av 1990-talet. De främsta komponenterna i den ekonomiska strategi som antogs omfattade följande:

(1) Att stärka prisnivåns konkurrenskraft genom makroekonomisk politik.

(2) Att stärka de offentliga finanserna genom minskade utgifter.

(3) Att väsentligt öka offentliga investeringar i forskning och utveckling. Under senare tid har skatterna på arbete sänkts betydligt. Åtgärderna har bidragit till att ekonomin har uppnått snabb ekonomisk tillväxt och strukturellt har omvandlats från en resursbaserad ekonomi till en ekonomi där IKT-produktion spelar en viktig roll. Den strukturella arbetslösheten är emellertid fortfarande hög och sysselsättningsgraden är betydligt lägre än i de andra nordiska länderna och före krisen i Finland. Produktiviteten i tjänstesektorn förefaller också släpa efter i förhållande till övriga EU-länder. För det andra växer andelen äldre i Finlands befolkning snabbare än i de flesta andra EU-länder. Detta sätter stort tryck på arbetsmarknaden och de offentliga finanserna. För det tredje är Finlands ekonomi möjligen mer känslig än de flesta andra europeiska länders för konkurrensen från de nya ekonomierna, med tanke på dess specialisering inom tillverkningsindustrin, och inom den sektiorn i viss mån på produkter för vilka konkurrensen är mycket hård. För att kunna möta dessa utmaningar måste sysselsättningsnivån och produktivitetens tillväxttakt öka. För att kunna säkerställa välfungerande offentliga tjänster till den åldrande befolkningen måste dessutom tjänsteförsörjningen bli effektivare. I en liten ekonomi som varken har stora hemmamarknader eller en stor resursbas att falla tillbaka på och med ett samhälle som är mycket jämlikhetsmedvetet kan man bäst uppnå dessa mål genom att ytterligare förbättra det mänskliga kapitalet, tekniknivån, ekonomins öppenhet och genom att se till att ekonomin snabbt kan anpassa sig till ny konkurrens. Finlands reformprogram bygger på dessa förutsättningar.


– 96 –

Makroekonomisk politik Inom den makropolitiska ramen är den grundläggande målsättningen att bevara starka offentliga finanser under kommande år för att kunna täcka nödvändiga utgifter för social trygghet i framtiden utan att höja skatterna. Förtroende för hållbara offentliga finanser har ett direkt positivt inflytande på konsumenternas förtroende och därmed på konsumtionen på kort sikt. De offentliga utgifterna hålls i schack genom ett antal åtgärder:

(1) Ett tak för en stor andel av statsutgifterna.

(2) En handlingsplan för främjande av produktiviteten.

(3) Ett program för grundläggande tjänster.

(4) En kommunal strukturreform inom tjänstesektorn. Pensionsreformen 2005 är en central åtgärd i strävan att minska de tunga utgifterna för pensionssystemen i framtiden. Dessutom skapar reformen ett värdefullt bidrag till utbudet av arbetskraft. Makroekonomisk politik Den mikroekonomiska politiken syftar främst till att öka kunskaps- och innovationsnivån och samtidigt främja företagande och konkurrens på varumarknaden. Programmets målsättning är att öka de offentliga utgifterna för forskning och teknisk utveckling med 7 % årligen till slutet av årtiondet. Målet är att öka de totala utgifterna för FoU till 4 % av BNP från nuvarande 3,5 %. Ett flertal åtgärder har antagits för att främja klusterbildning för spetskompetens inom forskning och teknisk utveckling. Ett särskilt program kommer att inrättas för att göra det ekonomiskt möjligt för forskningsenheter att locka till sig utländska vetenskapsmän på toppnivå. Universitet uppmuntras att specialisera sig och det offentliga forskningssystemet kommer att utvecklas och bli mer målinriktat i syfte att öka effektiviteten. Företagande främjas genom ett övergripande politiskt program. Företags- och kapitalskattereformen åtföljs av ett antal särskilda åtgärder för att hjälpa innovativa företag att växa. För det ändamålet har en ny offentlig riskkapitalfond inrättats. Reformerna kommer även att omfatta lagstiftning, rådgivnings- och samrådstjänster samt företagares sociala trygghetssystem. Sysselsättningspolitik Sysselsättningspolitiken är å ena sidan inriktad på att minska den strukturella arbetslösheten och å andra sidan på att förlänga det aktiva yrkeslivet. För båda ändamålen kommer man under den nuvarande mandatperioden att fortsätta att tillämpa en politik som går ut på att minska


– 97 –

beskattningen av intjänad inkomst. Det kommer att leda till en minskning av marginalskattesatserna med i genomsnitt två procentenheter. Ett antal särskilda åtgärder syftar till att öka efterfrågan på lågutbildad arbetskraft. Arbetsgivarnas lönebikostnader för arbetstagare över 53 år som tjänar mindre än 2 000 euro i månaden kommer att minskas genom ett särskilt program från och med år 2006. Även skatteavdrag för hushållstjänster kommer att öka. Aktiva arbetsmarknadsåtgärder, som särskilt riktar sig till långtidsarbetslösa, kommer att öka samtidigt som utbetalning av schablonmässiga arbetsmarknadsstöd kommer att kopplas till deltagande i arbetsmarknadsåtgärder. Finansieringssättet kommer att reformeras för att förbättra kommuners incitament att få stödtagarna att delta i sådana åtgärder. Yrkesmässig och regional rörlighet på arbetsmarknaden kommer att främjas genom olika åtgärder, exempelvis genom att förbättra planeringen av utbildningsbehov, skapa möjligheter för arbetstagare att tillgodogöra sig yrkeskunskaper genom enkla system för arbetsplatsutbildning och genom politiska initiativ som syftar till att minska bostadsbristen i de främsta tillväxtområdena. Åtgärder som syftar till att förlänga det aktiva yrkeslivet är inriktade på såväl tidpunkten för inträde på arbetsmarknaden som tidpunkten för pension, med betoning på den sistnämnda. Genom förbättrad vägledning uppmuntras ungdomar att fortsätta att studera direkt efter det att de har lämnat skolan. Ansöknings- och antagningsförfarandena har förenklats för att påskynda inträdet till universiteten. Kompletterande vägledning och finansiella incitament används för att förkorta den med internationella mått mätt långa studietiden. Pensionsreformen, som skapar betydande finansiella incitament för att fortsätta arbeta efter 62 års ålder, är ett viktigt instrument när det gäller att höja pensionsåldern. Reformen åtföljs av en rad program som syftar till att utveckla arbetslivet och stärka arbetstagarnas kompetens och på så vis göra beslutet att stanna kvar på arbetsmarknaden attraktivt och praktiskt möjligt. 2. De ekonomiska och sociala aktörernas roll Utöver regeringens arbetsprogram 2003 var Finlands reformprogram baserat på två projekt som hade inletts av statsministern och genomförts 2004:

(1) Projektet ”Finland i den globala ekonomin”, i vilket globaliseringens möjligheter och utmaningar för den finska ekonomin analyserades. Projektet innehöll även ett stort antal politiska rekommendationer.

(2) Regeringens rapport till parlamentet om framtiden, den demografiska utvecklingen och de förberedelseåtgärder som bör vidtas. Båda projekten, men främst det första, byggde på omfattande samråd med arbetsmarknadens parter och det civila samhället i allmänhet. Det upprättades exempelvis ett 20-tal dialoger på branschnivå mellan arbetsgivarföreningar och fackföreningar. En del av dessa har upprätthållits även efter det att projektet har slutförts.


– 98 –

Förberedelserna av reformprogrammet som formellt inleddes i början av juni skedde under politisk vägledning av kabinettkommittén för ekonomisk politik. Ett flertal ministrar deltog i utformningen av programmet, som leddes av finansministeriet och samordnades av en samordningsgrupp. Berörda parter bidrog till att utarbeta programmet på flera olika sätt. Först sammanträdde samordningsgruppen med representanter för arbetsmarknadens parter under ett antal möten i augusti. De informerades om programmets utgångspunkter och lade fram några övergripande förslag beträffande innehållet. Den 1 september hölls ett brett seminarium med 180 deltagare för att diskutera det finska programmet. Deltagarna företrädde arbetsmarknadens parter, innovationsorganisationer, lokala myndigheter och olika delar av den centrala förvaltningen. Regeringen, under ledning av statsministern, presenterade regeringens främsta ståndpunkter när det gäller genomförandet av Lissabonmålen. Tre olika teman diskuterades ingående under parallella möten och de berörda parternas åsikter sammanfattades vid en slutlig diskussion. Den 21 september diskuterades ett utkast till program i Ekonomiska rådet som består av företrädare för de högsta nivåerna inom olika arbetsmarknadsorganisationer, företagare, lantbrukare, centralbanken, lokala myndigheter och ministrar inom den ekonomiska politiken. Utkastet togs generellt emot väl. Inga större ändringar föreslogs. Den 30 september anordnades ett seminarium för att diskutera Lissabondagordningen mer generellt (inte enbart Finlands nationella program). Deltagarna representerade inte enbart arbetsmarknadsparterna, utan det civila samhället i ett bredare perspektiv. Sedan början av oktober har man inom olika parlamentsutskott diskuterat reformprogrammet. Genom samrådsprocessen har kunskapen ökat om vilka utmaningar som den pågående globaliseringsprocessen i huvudsak ger upphov till. Dessutom har man nått större enighet kring den strategi som bör följas och som bygger på investeringar i FoU och mänskligt kapital, öppenhet och en flexibel inställning. Det breda samförståndet är särskilt positivt eftersom programmet sträcker sig längre än den nuvarande mandatperioden.

_____________


– 99 –

SVERIGE Rådfrågningen av det organiserade civila samhället om det nationella reformprogrammet (NRP) Remissförfarandet om det nationella reformprogrammet kan inte betraktas isolerat från den gängse dialogen mellan regeringen och olika intressegrupper på olika politikområden. I detta sammanhang skall det också sägas att de regionala partnerskap som är kopplade till de regionala tillväxtprogrammen (och strukturfonderna) är sektorsövergripande. I deras sammansättning återspeglas hela spektrumet av intresseorganisationer inom de offentliga, privata och ideella sektorerna. Arbetsmarknadsparternas och andra intresseorganisationers medverkan Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av en välutvecklad social dialog med Svenskt näringsliv (SN) och sammanslutningarna för kommuner och landsting på arbetsgivarsidan samt LO, TCO och Saco som företräder arbetstagarna. Parterna har en central roll på den svenska arbetsmarknaden när det gäller att underlätta omstrukturering och anpassbarhet för både anställda och företag. Regelbundna remissförfaranden genomförs mellan regeringen och arbetsmarknadsparterna i sysselsättnings- och socialpolitiska frågor. Remisserna tar också upp EU-anknutna frågor i relation till nationell politik, t.ex. den europeiska sysselsättningsstrategin och andra betydelsefulla EU-initiativ. Arbetsmarknadsparterna blev rådfrågade så snart man inledde förberedelserna till de svenska NRP-remisserna. Parterna uppmanades att lägga fram sina prioriteringar och förslag. De gjorde ett försök att komma fram till ett gemensamt förslag till NRP, men lyckades inte med detta. Följden blev att de båda parterna i näringslivet lade fram egna specifika förslag, både vid ett möte där företrädare för Europeiska kommissionen deltog och vid ett seminarium om NRP som regeringen anordnade. Å ena sidan betonade arbetsgivarsidan att det krävs ytterligare insatser för att minska byråkratin, göra det lättare för näringslivet att verka över gränserna, äntligen införa det Europapatent som man väntat så länge på och öka stödet till forskning och utveckling. Å andra sidan framhöll fackförbunden vikten av att bibehålla Lissabonstrategins tre "pelare": politikområdena ekonomi, sociala förmåner och miljö. En annan allmän uppfattning är att Lissabonstrategin behöver kompletteras med tillräckligt stark efterfrågan. Åtgärder på utbudssidan


– 100 –

kommer inte att ge tillväxt och sysselsättning om de inte åtföljs av en total efterfrågan på skälig nivå. De fackliga organisationerna har också lyft fram politiska satsningar på att kombinera familjeliv och arbetsliv, och de har understrukit att kompetensutveckling och en bättre arbetsmiljö har speciell betydelse för "aktivt åldrande". Inom det nationella reformprogrammet presenteras avtalet om industriell utveckling och konkurrenskraft (industriavtalet) som ett efterföljansvärt exempel. Arbetsgivarorganisationerna och industrifackförbunden har enats om att löneförhandlingar bör föras inom de gränser som ekonomin sätter för att konkurrenskraften skall stärkas. Detta bör stödjas genom att man prioriterar forskning, innovationer och fortbildning. Åtgärderna innefattar exempelvis satsningar på sektorsspecifika forskningsprogram; förstärkt utbyte mellan industri-, forsknings- och utbildningsinstitutioner; en ny uppläggning av ingenjörsutbildningen; och utökad yrkesutbildning. Andra organisationer i det civila samhället Under förberedelsefasen hölls särskilda diskussioner med miljö- och ungdomsorganisationer. Anledningen till diskussionerna med miljöintressena är att hållbar utveckling är ett övergripande mål i det svenska NRP som inte är begränsat till miljöpolitiken. Diskussionerna med ungdomsrörelsen var en uppföljning till den europeiska ungdomspakten. Man diskuterade specifika idéer om genomförandet av pakten och olika sätt att informera och rådfråga ungdomar om pakten i framtiden. Sysselsättningen är en prioritet, och ungdomsperspektivet bör genomsyra alla politikområden inom den europeiska sysselsättningsstrategin. Det är av största vikt att integrera ungdomar av utländskt ursprung och att bekämpa diskriminering. Formellt erkännande av informellt inhämtade kunskaper och företagarskap var andra viktiga frågor som togs upp. Men för att engagera ett bredare spektrum av organisationerna i det civila samhället arrangerade regeringen ett särskilt seminarium och bad organisationerna att skicka in sina prioriteringar. Det enda påtagliga resultatet av denna specifika rådfrågningsprocess inom NRP är att den sociala företagssektorn lyfts fram som ett betydelsefullt sätt att integrera sårbara grupper på arbetsmarknaden. Dessa företag möjliggör en övergång från passivt försörjningsstöd till rehabilitering, yrkesutbildning och arbete, genom att fokusera på företagaranda och individens ansvarstagande. Det svenska nationella reformprogrammet – allmänna kommentarer Det svenska NRP framstår fortfarande mer som en av regeringens verksamhetsrapporter än som ett handlingsprogram på basis av bidrag från berörda intressen. Det utarbetades parallellt med budgeten för år 2006 och återspeglar följaktligen regeringens politiska prioriteringar och föreslagna åtgärder. Man förbiser ofta att bidragen från den privata sektorn och civilsamhällets organisationer är betydande, både när det gäller utarbetandet av politiken och själva genomförandet.


– 101 –

Som nämnts har arbetsmarknadsparterna alltid rådfrågats regelbundet. En långsam process där man engagerar och talar med andra berörda intressegrupper än arbetsmarknadsparterna kom däremot i gång ordentligt i och med den europeiska sysselsättningsstrategin och Lissabonstrategin. Den svenska nationella handlingsplanen för att bekämpa utanförskap är ett relativt bra exempel på en välfungerande lösning i detta avseende. Halvtidsöversynen verkar ha påskyndat processen att hitta olika sätt att engagera inte bara arbetsmarknadsparterna utan även andra organisationer i det civila samhället. Processen förstärks av att NRP bygger på en treårscykel. En av slutsatserna från det särskilda seminarium som nämndes tidigare var att rådfrågningsförfarandet måste vidareutvecklas och harmoniera bättre med de olika prioriteringarna och riktlinjerna i Lissabonstrategin. Det måste också innefatta de mest relevanta intressena för varje enskild riktlinje (eller riktlinjegrupp). Särskilda kommentarer Det råder en viss frustration bland organisationer i det civila samhället på grund av att bidragen från deras sfär inte tagits upp i det nationella reformprogrammet. Arbetsmarknadsparterna anser att deras erfarenheter av de nationella handlingsprogrammen för den europeiska sysselsättningsstrategin är ett mycket bra exempel på hur samordningsprocessen kan fungera. I detta sammanhang uppmanades parterna att skicka in egna texter. Ett försök att hitta gemensamma ståndpunkter för näringslivets två sidor borde vara ett ständigt mål när parterna skall engageras. De svenska arbetsmarknadsparternas prioriteringar när det gäller aktiv medverkan i planering och genomförande kan mycket väl skilja sig från läget i vissa andra länder. I Sverige har parterna en mycket specifik roll och ett ansvar för att sätta Lissabonstrategin i verket. De svenska sammanslutningarna för informell utbildning (folkbildningsförbunden) lade fram ett förslag om en massiv satsning på livslångt lärande, men det tog man inte fasta på. I många fall nämner man inte ens organisationerna, t.ex. konsumentorganisationernas synpunkter på konsumentpolitiken. Avslutande kommentarer Detta var det första året i en ny process, och ett annat departement fick ansvaret för den svenska nationella rapporten än det som utarbetade de föregående sysselsättningsrapporterna. Oavsett detta visar erfarenheterna att fortsatt, närmare samarbete med arbetsmarknadsparterna kommer att bli ett mycket betydelsefullt inslag i den kommande processen. Vissa saker kan kritiseras, såsom att riksdagen inte engagerats. Debatten om dessa frågor i riksdagen hölls först efter det att det nationella reformprogrammet hade skickats in till Europeiska kommissionen.


– 102 –

STORBRITANNIEN Brittiska LO, Trade Union Congress (TUC) har följande kommentar: "Till skillnad från många andra EU-medlemsstater saknas det i Storbritannien ett formaliserat system för social dialog i arbetsplatsfrågor. Vi har specialorgan som låglönekommittén eller forumet för tillverkningsindustrin som inrättas med specifika, begränsade syften (och ibland för begränsade perioder), men social dialog är inte regel i Storbritannien. Beträffande den europeiska sysselsättningsstrategin tidigare i år (2005) utarbetade regeringstjänstemän från arbetsmarknads- och pensionsdepartementet ett yttrande med en redovisning av hur de anser att den brittiska regeringen tillämpar den. Yttrandet skickades till den brittiska arbetsgivarföreningen CBI, till TUC och till brittiska CEEP för kommentarer och ändringsförslag. Det hölls dock inget formellt möte. Som brukligt i sådana förfaranden föreslår vi vissa ändringar i frågor som har stor vikt för oss, och vanligtvis är det ett inslag i vårt svar att vi konstaterar att det saknas social dialog." Vår bedömning av det slutgiltiga nationella reformprogrammet är att det i huvudsak återspeglar regeringspolitiken, som vi stöder generellt, särskilt med avseende på Storbritanniens resultat när det gäller inflationen, sysselsättningsskapande och uppfyllande av de centrala Lissabonmålen. Det finns specifika politikområden, exempelvis arbetstidsfrågorna, där vi riktar specifik kritik mot regeringens politik. Däremot beklagar vi att ingen social dialog i egentlig bemärkelse har etablerats för genomförandet av det nationella reformprogrammet. Med detta arbetssätt finns det inget utrymme för konkreta förslag från den fackliga rörelsen." Arbetsgivarföreningen CBI, Confederation of British Industry: "CBI ger sitt fulla stöd till det brittiska tillvägagångssättet vid utvecklingen av det nationella reformprogrammet. Programmets huvudbedömning av regeringspolitiken är korrekt, och CBI:s medlemmar tycker att man har tagit hänsyn till alla deras synpunkter. CBI uppfattar inte att det skulle behövas några formella arrangemang med arbetsmarknadsparterna för att utveckla NRP. Faktum är att tillvägagångssättet vid utvecklingen av NRP återspeglar regeringens åtagande på ett allmännare plan att samråda med berörda aktörer. Vi menar att detta har gett arbetsgivare och arbetstagare möjlighet att bidra till processen på ett verksamt sätt."

_____________


– 103 –



– 104 –

BULGARIEN

1. Lissabonstrategins genomförande i Bulgarien 1.1 Politiska villkor och prioriteringar Regeringen och aktörerna i Bulgarien ställer sig till fullo bakom Lissabonstrategins genomförande. Därför står också Lissabonstrategins målsättningar och prioriteringar i centrum för centrala nationella program såsom den nationella utvecklingsplanen (2007–2013), de nationella operativa programmen, de regionala planerna, den nationella strategin för utveckling av små och medelstora företag (2002–2006), den innovativa strategin, strategin för att främja investeringar (2005–2010), den nationella strategin för fortbildning (2005–2010) och sysselsättningsstrategin (2004–2010). De politiska och ekonomiska förutsättningarna i Bulgarien är gynnsamma för att man skall kunna uppnå Lissabonstrategins mål och prioriteringar, och den bulgariska regeringen har visat en stark politisk vilja att främja ekonomiska och sociala reformer i syfte att uppfylla sina åtaganden. 1.2 Makroekonomisk utveckling Den bulgariska ekonomin fortsätter att utvecklas snabbt. Tillväxten har varit dynamisk i fråga om utländska investeringar och den reala BNP:n. När det gäller de offentliga finanserna har trenden med växande budgetöverskott förstärkts. Sett till de olika branscherna har tillväxten varit högst inom förädlingsindustri, turism och telekommunikationer. Transporter och företagsinfrastruktur är fortfarande något underutvecklade. Reala BNP ökade med 5,6 % år 2004, vilket var den högsta nivån sedan övergången inleddes. Samma år var BNP per capita 30 % av genomsnittet i EU-25, och sysselsättningsgraden var lägre (54,2 %) än i EU-25 (63,3 %). Arbetslösheten minskade ytterligare, från 13,7 % år 2003 till 12,0 % år 2004. Sysselsättningsläget blev fortsatt bättre. Sysselsättningen ökade med 3,1 % år 2004, men sysselsättningsgraden var fortfarande mycket låg (54,2 %). Den höga ungdomsarbetslösheten (25,5 % år 2004) var alltjämt ett allvarligt problem. Budgetutgifterna för forskning och utveckling utgjorde endast 0,5 % av den totala budgeten. Den genomsnittliga inflationstakten låg 2004 på 6,1 %. Utmärkande för arbetsmarknaden i Bulgarien är de regionala skillnaderna i fråga om anställbarhet, arbetslöshet, arbetsproduktivitet, utbildningsnivå och demografisk struktur. De mikroekonomiska reformer som för närvarande pågår fokuserar på åtgärder som kommer att stärka och öka den bulgariska ekonomins konkurrenskraft. De offentliga utgifterna för forskning och utveckling var 2005 cirka 0,57 % av BNP. 1.3 Sysselsättningspolitik När det gäller Bulgariens sysselsättningspolitik fastställs följande huvudprioriteringar i handlings-planen för sysselsättning: aktiva arbetsmarknadsåtgärder, minskad långtidsarbetslöshet, stöd till små och medelstora företag och nybildade företag, stöd till arbetskraftens rörlighet samt en stärkt social dialog. I den bulgariska handlingsplanen för sysselsättningen fokuserar man även på


– 105 –

arbetskraftens kvalitet och utbildningssystemets effektivitet. Särskild uppmärksamhet riktas mot ett livslångt lärande och yrkesutbildning. Det övergripande målet är att skapa en koppling mellan utbildningssystemet och arbetsmarknadens krav. En annan stor utmaning är att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden och att modernisera arbetsmarknadsrelationerna. 1.4 Allmän utvärdering av Lissabonstrategins framsteg Makroekonomiska indikatorer Goda

resultat Genomsnittliga

resultat Dåliga resultat

BNP-tillväxt per capita X Sysselsättningsgrad X Arbetslöshet X FoU-kostnader X Arbetsproduktivitet X Indikatorer för företagsklimatet Lagstiftning som främjar utländska investeringar

X

Lagstiftning som främjar IT och innovation inom små och medelstora företag

X

Investeringar i IT och kommunikation X Offentlig-privata partnerskap X Administrativa hinder X Skatter och sociala avgifter X e-förvaltning och e-tjänster X Arbetsmarknadsutveckling Förbindelser mellan universitet och näringsliv

X

Aktiva arbetsmarknadsåtgärder X Arbetsmarknadens flexibilitet X Arbetskraftens rörlighet X Indikatorer för utveckling av mänskliga resurser

IT i den högre utbildningen X Internettillgången i skolor och på universitet X Ungdomarnas utbildningsnivå X Livslångt lärande X Yrkesutbildning X Hållbar utveckling Innovation inom de små och medelstora företagen

X

Transportinfrastruktur X Miljöteknik X Industriföroreningar, avfallshantering, vattenkvalitet, kärnsäkerhet och strålskydd

X


– 106 –

2. Medverkan av det ekonomiska och sociala rådet och arbetsmarknadsparterna Det bulgariska ekonomiska och sociala rådet inrättades 2003 med rättslig förankring som ett oberoende rådgivande organ för att låta det civila samhällets vilja och intressen komma till uttryck. Samtidigt fortsätter trepartssamarbetet. I november 2005 antog det bulgariska ekonomiska och sociala rådet följande yttrande på eget initiativ i enlighet med Lissabonstrategins målsättningar: "Problemen i anslutning till yrkesutbildning i Bulgarien" (november 2005). Den 17–18 oktober 2005 hölls det 13:e sammanträdet i den gemensamma rådgivande kommittén EU-Bulgarien. Temat var "Yrkesutbildning i Bulgarien mot bakgrund av bästa praxis och Lissabonmålsättningarna". Yttrandet om "EU:s Lissabonstrategi och Bulgariens politik för att uppnå en konkurrenskraftig och blomstrande ekonomi" antogs vid plenarsessionen den 30 januari 2006. Huvudpunkterna i yttrandet var för det första att stärka konkurrenskraften i en ekonomi baserad på IT och innovationsutveckling, förbättra företagsmiljön genom att avskaffa befintliga administrativa hinder och föreskrifter samt att minska byråkratin. För det andra fokuserade man på utveckling av de mänskliga resurserna. De prioriteringar som anges i yttrandet avser en förbättrad yrkesutbildning, ett livslångt lärande och samverkan mellan universitet och företag. För det tredje handlade det om att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom ytterligare aktiva arbetsmarknadsinsatser, lönemekanismer, rörlighet på arbetsmarknaden, nya arbetstillfällen och tillväxt. Yttrandets viktigaste rekommendationer till regeringen och den offentliga förvaltningen är följande: Mot bakgrund av Lissabonstrategin bör det lanseras ett nationellt reformprogram för tillväxt och jobb (2006–2008), som kan förena strategins olika delar – ekonomisk tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning, en hållbar miljö och strategin för att främja exportsektorn. Yttrandet skulle kunna ligga till grund för konkurrenskraftsfrämjande insatser med ett brett deltagande av fackföreningar, tjänstemannaorganisationer och olika strukturer inom det civila samhället. Det lämpligaste sättet att öka den nationella konkurrenskraften vore att upprätta en detaljerad nationell åtgärdsplan, det vill säga en färdplan för att främja konkurrenskraften. Arbetsmarknadsparterna har föreslagit den bulgariska regeringen att upprätta ett separat nationellt operativt program för informationssamhället. Arbetsmarknadsparterna Arbetsmarknadsparterna deltar i arbetsgrupper som medverkar till upprättandet av de nationella operativa programmen, den nationella utvecklingsplanen och den nationella handlingsplanen för sysselsättning osv. Regeringen stöder trepartsdialogen. I praktiken har arbetsmarknadsparternas förslag och diskussioner inte alltid legat i linje med de centrala myndigheternas beslut, och deras förslag har inte tillräckligt stor genomslagskraft. Det bulgariska ekonomiska och sociala rådet och arbetsmarknadsparterna anser att Lissabonstrategins effektivitet är kopplad till en varaktig process där man övervakar åtgärdernas effekter när det gäller de viktigaste målsättningarna såsom


– 107 –

konkurrenskraft, sysselsättning, innovation, utveckling av informationssamhället och social sammanhållning. Arbetsmarknadsparterna deltar i olika projekt vars målsättningar och verksamhet berör Lissabonstrategin. Det bulgariska förbundet för oberoende fackföreningar deltar i Leonardo Da Vinci-projektet för yrkesutbildning för medborgare från länder utanför EU, 2004–2007. Inom ramen för detta projekt har nio parter i sex EU-länder (Sverige, Bulgarien, Frankrike, Grekland, Nederländerna och Spanien) skapat ett gränsöverskridande nätverk som skall sammanföra och utveckla kunskap och innovativa metoder när det gäller yrkesutbildning i Europa. Målet är att utveckla och sprida nytt material och nya resultat på olika områden som rör yrkesutbildning. Förbundet för oberoende fackföreningar har utarbetat PM och andra publikationer som fokuserar på följande frågor: fackförbundens roll för att främja sysselsättningen, socialt skydd och organisering av arbetstagare i små och medelstora företag, de bulgariska företagen i IT-åldern, arbetsmarknaden runtom i landet – system för tidig varning – samt den europeiska sysselsättningsstrategin – utmaningar och framtidsutsikter för arbetsmarknadsparterna i kandidatländerna. Den bulgariska handels- och industrikammaren har tagit flera initiativ i anslutning till Lissabonstrategins målsättningar:

• Lärare och näringslivsföreträdare får utbildning i entreprenörskap inom ramen för ett gemensamt bulgarisk-belgiskt projekt.

• Handels- och industrikammaren deltar i ett antal EU-projekt (Phare, Leonardo Da Vinci och Interreg). De flesta av dem är inriktade på utbyte av erfarenhet och bästa praxis på olika ekonomiska områden samt praktikantutbildningar.

• Handels- och industrikammaren kommer tillsammans med TAIEX (Byrån för tekniskt stöd och informationsutbyte vid Europeiska kommissionens GD Utvidgning) att anordna ett antal seminarier i olika frågor såsom offentlig upphandling, små och medelstora företags konkurrenskraft med utgångspunkt i innovation på IT-området samt överföring av kunskap om EU-politiken och Lissabonstrategins prioriteringar.

Det bulgariska industriförbundet deltar aktivt i programmet för att införa e-förvaltning i Bulgarien, framför allt när det gäller att introducera informationsteknik och utveckla informationssamhället. Två yrkesutbildningscentrum har inrättats, och de flesta utbildningsmodellerna fokuserar på informationsutveckling, en kunskapsbaserad ekonomi, ökad konkurrenskraft och sysselsättning samt på att underlätta för IT och innovationer. Deltagarna kommer främst från näringslivet eller är inskrivna som arbetslösa vid arbetsförmedlingen. Det bulgariska ekonomiska och sociala rådet och det organiserade civila samhället kommer även i fortsättningen att koncentrera sina insatser på Lissabonmålsättningarna i syfte att bidra till att dessa genomförs i Bulgarien på ett lämpligt och effektivt sätt.

_____________


– 108 –

RUMÄNIEN Rumänien och Lissabonstrategins mål Det är en rimlig ambition för vilket stat som helst att bygga upp en innovationsbaserad ekonomi, och Rumänien utgör inget undantag. Det är detta som är vägen till konkurrenskraft, tillväxt och ekonomiskt välstånd. Uppföljningsprocessen av hur Rumänien uppfyller Lissabondagordningens strategiska mål visar på en betydande utveckling. Avregleringen har lett till avsevärda framsteg inom telekommunikationer, transporter och finanstjänster. Villkoren har förbättrats för att starta företag, även om det krävs ytterligare steg i fråga om att minska det statliga stödet och förbättra tillämpningen av lagstiftningen. Arbetslösheten är relativt låg beroende på att dagens ekonomiska klimat är gynnsamt. Uppgiften att stimulera fram nya arbetstillfällen blir därmed enklare och mindre kostsam. Vad gäller den hållbara miljöutvecklingen så är den industriella strukturomvandlingen en hjälp för Rumänien att uppfylla kraven i Kyotoöverenskommelsen, och de förnybara energikällorna ger oss en position före de flesta europeiska samhällsekonomier. Den rumänska regeringen har uttryckt att den är helt inställd på att driva på de åtgärder som behövs för att åstadkomma utveckling på vart och ett av de nämnda områdena. Uppföljning av Rumäniens framsteg – Lissabonstrategins strukturindikatorer RUMÄNIEN MAX. EU MIN. EU Innovation och forskning

Utgifter för mänskliga resurser (% av BNP)

3,28 7,32 3,51

FoU-utgifter (% av BNP)

0,38 4,27 0,64

Näringslivets FoU (% av landets totala investering i FoU)

41,6 71,88 31,54

Statens FoU (% av landets totala investering i FoU)

48,4 60,95 20,99

FoU-satsningar från utlandet (% av landets totala investering i FoU)

7 18,68 2,47

Internettillgångsnivå (% av hushållen) 4,5 65,5 12,2 Europeiska patent (per miljon inv.) 0,7 366,5 5,4


– 109 –

USA-patent (per miljon inv.) 0,49 213,6 1,9 IT-utgifter (% av BNP) 1,1 4,4 1,2 Telekomutgifter 5,3 4,4 2,6 Avreglering

Telekompriser: lokalsamtal (euro, 10 min. samtal)

0,27 0,56 0,23

Elpriser: industriella användare (euro per Kwh)

0,04 0,082 0,052

Gaspriser: industriella användare (euro per GJ)

2,29 6,80 5,26

Företag

Tidsåtgång för att starta företag (dagar) 27 123 18 Kostnad för att starta företag (% av per capitainkomsten)

11,7 69,6 1

Statligt stöd (% av BNP) 6,3 1,58 0,66 Sysselsättning och social sammanhållning

Total sysselsättningsgrad (% av hela befolkningen)

57,6 75,9 55,5

Livslångt lärande (% av vuxenbefolkningen i utbildning och fortbildning)

1,3 34,2 3,6

Ojämn inkomstfördelning (kvot mellan högsta och lägsta 20% av befolkningen)

4,6 6,5 3,1

Avbruten skolgång (% av 18–24-åringarna)

23,2 41,1 9,0

Total långtidsarbetslöshet (% av hela den aktiva befolkningen)

3,8 5,1 0,8

Hållbar utveckling

Utsläpp av växthusgaser (% av basåret 1990, målet är 8 % minskning till 2010)

92 125,5 72

Ekonomins energiintensitet (kg oljeekvivalent per 1000 euro)

1164 263 125

Den förnybara energins andel (% av den nationella elförbrukningen, brutto)

28,4 67,3 1,6

Källor: Eurostat, Rumänska nationella statistikinstitutet, Världsbanken


– 110 –

Rumänska ekonomiska och sociala rådets roll Den 8–9 december 2005 hölls det 12:e sammanträdet i EU/Rumäniens gemensamma rådgivande kommitté. Bland annat diskuterades det växande behovet av att stärka arbetsmarknadsparternas roll och utveckla det ekonomiska och sociala rådets roll efter europeisk modell, med särskilt tonvikt på det civila samhället. Att utvecka dialogen med det civila samhället är ett betydelsefullt inslag i genomförandet av Lissabonstrategins mål – att modernisera den europeiska sociala modellen genom att investera i människor och bygga upp en aktiv välfärdsstat. Förra året arbetade det ekonomiska och sociala rådet intensivt med att avge yttranden, och många lagförslag diskuterades i specialutskott med direkt koppling till de områden och teman som täcks av Lissabonstrategin. Vi vill därför särskilt framhålla lagförslaget om lärlingsutbildning på arbetsplatsen, lagförslaget om inrättade av ett europeiskt företagsråd, förslaget om ändring och komplettering av lagen om stimulansåtgärder och utveckling på småföretagsområdet, lagförslaget om den nationella jämställdhetsbyråns status, lagförslaget om strategin för livslångt lärande på kort och medellång sikt (2005–2010), lagförslaget om den nationella sysselsättningsbyråns organisation och funktion, lagförslaget om att säkra arbetstagarnas rättigheter vid överlåtelse av företag, rörelser eller delar av företag och rörelser samt slutligen lagförslaget om hur den nationella myndigheten för vetenskaplig forskning skall organiseras och fungera. För närvarande är det ekonomiska och sociala rådets prioriterade uppgift att bli en organisation som bygger på kunskap och lärande. Detta övergripande mål kommer att uppnås som ett resultat av aktiviteterna inom Phareprojektet för främjande av den autonoma sociala dialogen i Rumänien, som syftar till att a) upprätta en specialinriktad fortbildningsenhet med resurscentrum för social och industriell dialog och b) förstärka arbetsmarknadsparternas kapacitet för att delta i genomförandet och utvecklingen av gemenskapens regelverk på den sociala dialogens område.

_____________


– 111 –

BIDRAG FRÅN KONTAKTGRUPPEN FÖR EESK OCH DET CIVILA SAMHÄLLETS EUROPEISKA ORGANISATIONER OCH

NÄTVERK


– 112 –

1. Lissabonstrategin lanserades 2000 i form av en enkel rekommendation i syfte att ta itu med

de demografiska förändringarna och utmaningarna i en globaliserad ekonomi. Det rörde sig om en strategi för hållbar utveckling som skulle göra det möjligt att genomföra de reformer som krävdes för att öka konkurrenskraften och tillväxten i Europa och samtidigt stödja medborgarna i samband med förändringarna i fråga genom att säkerställa ett tillräckligt socialt skydd, erbjuda möjligheter att studera och fortbilda sig och uppmuntra social integration.

2. Denna europeiska samhälleliga modell som utgör en del av de europeiska medborgarnas

kollektiva identitet omfattar också bland annat viktiga moraliska, kulturella, ekonomiska, sociala, politiska och miljömässiga aspekter (Göteborgsstrategin, inriktad på hållbar utveckling). Dessa aspekter är i hög grad beroende av varandra, de påverkar varandra ömsesidigt och kan inte behandlas var och en för sig.

3. Sedan år 2000 har Lissabonstrategins tre pelare råkat i allt större obalans. I synnerhet har

de aspekter av strategin som berör den sociala integrationen kommit att åsidosättas, liksom i viss utsträckning miljöfrågorna. Att enbart inrikta sig på konkurrenskraft och tillväxt skulle emellertid innebära att man förnekar Lissabonstrategins långsiktiga perspektiv. En sådan obalans riskerar att äventyra den sociala, miljömässiga och ekonomiska hållbarheten i modellen. Att omdefiniera strategin så att tidsperspektivet förkortas skulle stå i motsatsställning till den strategi för hållbar utveckling som unionen har antagit.

4. Utmaningen består i att förena behovet av att bygga upp ett välmående och

konkurrenskraftigt samhälle med behovet av att säkerställa ett tillräckligt socialt skydd för den europeiska befolkningen i en värld som snabbt förändras. Det är absolut nödvändigt att se till att medborgarna känner sig tillräckligt trygga och i stånd att hantera de komplexa förändringar som samhället står inför idag.

5. Debatten om den europeiska sociala modellens framtid och modernisering är en nödvändig

beståndsdel i genomförandet av Lissabonstrategin, liksom förbättringarna av de ekonomiska resultaten, skapandet av ett kunskapssamhälle, bevarandet av den naturliga miljön och utvecklingen av en deltagardemokrati och gott styresskick.

6. Det sociala skyddet är en produktionsfaktor som utgör grundvalen för ekonomisk tillväxt

och ökad konkurrenskraft, som i sin tur bidrar till sociala framsteg. Det finns skäl att utan reservationer tillstå att en god ekonomisk strategi, baserad på en social marknadsekonomi, utgör den materiella grundvalen för kvaliteten och sammanhållningen i det europeiska samhället. Att lägga alltför stor vikt vid ekonomiska resultat och konkurrenskraft på bekostnad av andra centrala beståndsdelar i den europeiska samhällsmodellen skulle emellertid resultera i ett misslyckande. På lång sikt är den ekonomiska framgången i stor utsträckning beroende av värdegrunden, det kulturella sammanhanget, den sociala tryggheten och lämpliga investeringar i mänskliga resurser.


– 113 –

7. Den europeiska modellens konkurrenskraft avgörs i hög grad av frågor om kvalitet och hållbarhet, inte minst inom områden som utbildning, forskning, hälsovård och socialt skydd, livsmöjligheter och levnadsvillkor, produktionen av varor och tjänster, rättvisa, säkerhet och offentliga angelägenheter.

8. Lissabonstrategins främsta mål bör vara att framgångsrikt ta itu med interna sociala

utmaningarna – exempelvis ekonomiska strukturomvandlingar, ett samhälle anpassat för ett långt liv, den snabba tekniska utvecklingen, viljan till större självbestämmande och deltagande – men det handlar också om att få den europeiska samhällsmodellen så effektiv och attraktiv som möjligt. Den skall inte bara överleva utan framgångsrikt ta del i den sociala, ekonomiska och kulturella kampen på global nivå.

9. Vi måste klart och tydligt inse att det enda sättet att lyckas modernisera den europeiska

samhällsmodellen är att placera medborgarnas behov och önskemål i hjärtat av strategin och att låta medborgarna delta i utformningen, genomförandet och utvärderingen av den, samt att stimulera och utnyttja deras kapacitet i så stor utsträckning som möjligt, dvs. ge medborgarna en känsla av tillhörighet och gemensamt ansvar. Att acceptera den nuvarande obalansen mellan Lissabonstrategins tre pelare vore ett bevis på inskränkthet och skulle innebära en risk för ökad brist på förtroende från medborgarnas sida för det europeiska projektet. EU-medborgarna kommer inte att kunna ta till sig Lissabonstrategin om den inte tar hänsyn till deras önskemål och farhågor. Därför är ett balanserat arbetssätt av avgörande betydelse.

10. Att skapa de nödvändiga gynnsamma villkoren för en framgångsrik modernisering av det

europeiska samhället är ett ansvar som vilar på staterna, marknadsaktörerna och det civila samhället. Alla styresnivåer bör göra politiska åtaganden inom sitt ansvarsområde och engagera sig i genomförandet av strategin. Dessutom bör samtliga aktörer delta aktivt i utformning, genomförande och utvärdering av de reformer som skall genomföras.

11. Genomförandet av Lissabonstrategin samt de reformer som den ger upphov till bör vila på

en tydligare och mer lockande definition av orsakerna till och de allmänna målen med själva strategin. Därefter bör strategin delas upp i hanterbara åtgärder och man bör understryka värdet för individen och kollektivet i att strategin lyckas. Allt detta bör spridas till berörda aktörer och slutligen bör människor stimuleras att engagera sig aktivt, och de bör ges möjlighet till detta.

12. Utbildning är nyckeln till konkurrenskraft och ett välfungerande samhälle. Utbildning

utgör också en förebyggande åtgärd mot social utestängning. För att skapa stabil och hållbar konkurrenskraft måste medborgarna få möjlighet till fortbildning under hela sin yrkesverksamma tid. För effektivitetens skull bör strategier för livslångt lärande gå hand i hand och samverka med politiken på andra områden, framför allt i fråga om forskning, teknisk innovation, sysselsättning, kultur och sociala frågor.


– 114 –

13. Ett av strategins huvudmål är att garantera alla ett drägligt arbete. Detta innebär tillgång till arbetsmarknaden för alla, icke-diskriminering, jämställdhet mellan kvinnor och män, rätt till säkerhet på arbetsplatsen, socialt skydd och en solidarisk social dialog.

14. Den europeiska ekonomin har hittills kännetecknats av en underrepresentation av kvinnor

på arbetsmarknaden liksom av könssegregering, och en hög andel kvinnor som arbetar deltid samt få kvinnor i ledande ställning. Hållbar ekonomisk tillväxt är knappast möjligt utan ökad sysselsättningsgrad bland såväl män som kvinnor. Mot den bakgrunden är det viktigt att ge medborgarna tillgång till tjänster för familjeplanering och stöd till äldre, möjlighet till lämplig barnomsorg samt bidrag och sysselsättningsgarantier för kvinnor som fått barn. Man måste också utarbeta en politik som syftar till att undanröja löneskillnader mellan könen och gör det möjligt för fler kvinnor att arbeta heltid.

15. Alla former av diskriminering på arbetsmarknaden måste undanröjas. En gemensam

invandringspolitik skulle kunna utgöra ett positivt bidrag till EU:s satsningar på att hantera de demografiska förändringarna och den tekniska utvecklingen.

16. I 2004 års rapport från ILO:s världskommission för globaliseringens sociala dimension

erkänns Lissabonstrategins roll för utvecklingen mot en rättvisare globalisering. EU har redan åtagit sig att arbeta med globaliseringens sociala dimension både internationellt och inom gemenskapen. Vissa beståndsdelar i Lissabonstrategin har införlivats i EU:s utrikespolitik. Exempelvis har man betonat arbetskvaliteten genom att kräva respekt för grundläggande arbetsnormer för att främja det nya allmänna preferenssystemet för utvecklingsländer (GSP+). Lissabonstrategin borde kunna få stora konsekvenser för EU:s utrikespolitik och fungera som ram för gemenskapens åtgärder i fråga om globaliseringens sociala dimension.

17. Handelsförhandlingarna, både bilaterala och multilaterala, är ett av EU:s medel för att

främja dessa beståndsdelar i den europeiska modellen som ett alternativ till rent nyliberala ekonomiska koncept, samtidigt som EU säkerställer att handelspolitiken stöder den sociala utvecklingen helt. Förhandlingarna inom ILO är ett sammanhang där EU bör hävda särarten i den europeiska modellen på grundval av kopplingarna mellan de sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekterna och solidaritet och allas rätt till ett drägligt arbete.

18. Förverkligandet av en inre marknad för tjänster betraktas som en viktig aspekt när det

gäller att förbättra den europeiska produktiviteten. Konkurrenslagstiftningen bör emellertid se till att arbetstagarnas rättigheter respekteras överallt i Europa och att tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse kännetecknade av kvalitet och tillgänglighet för alla inte hotas.


– 115 –

19. Det är av central betydelse att säkerställa att medborgarna fullt ut förstår vad som verkligen

står på spel och att de kan engagera sig i frågan. Syftet med den europeiska moderniseringsstrategin och strategin för hållbar utveckling (eller andra mer eller mindre tydligt uttryckta delar av Lissabonstrategin) är att behålla särarten i det europeiska samhället, ett samhälle som de identifierar sig med, och att förbättra levnadsvillkoren och livsmöjligheterna för nuvarande och kommande generationer. Det handlar inte enbart om ett ekonomiskt projekt inriktat på ett begränsat antal mottagare, utan ett projekt av grundläggande intresse för alla européer.

20. Det är lika viktigt att ge alla européer, i synnerhet ungdomarna, en känsla av verkligt

deltagande i denna process, en känsla som börjar med att medborgarna förstår sin egen betydelse, sin roll i sammanhanget, sina intressen och sitt ansvar i frågan. Därför finns det skäl att göra avsevärda satsningar på att "avmystifiera" strategin och göra den mer relevant och förmånlig för medborgarna.

21. Samtidigt måste man skapa ett psykologiskt klimat som gör det möjligt att övervinna "den

latenta rädslan för förändring" och främja tillförsikt inför framtiden. Att främja det "sociala kapitalet" och en strategi som bygger på "flexicurity", en kombination av flexibilitet och trygghet, inom många områden av livet är en nödvändig förutsättning. Det finns skäl att aktivt främja positivt erfarenhetsutbyte på olika nivåer och "kreativt imiterande" inom dessa områden.

22. Även om strategin för hållbar förändring inte nödvändigtvis måste utformas och antas på

gemenskapsnivå är det nödvändigt att föra ner den i befolkningens dagliga liv för att den skall bli relevant, i enlighet med slagordet från Rio: "Tänk globalt, agera lokalt". Städer och lokala myndigheter, skolor och företag, organisationer och familjer är rätt sammanhang för åtgärder och avgörande för om satsningarna skall misslyckas eller krönas med framgång.

23. När det gäller genomförandet och arbetet med att överbrygga informationsklyftan på ett

effektivt sätt har det organiserade civila samhället en viktig, till och med avgörande, roll att spela. Det civila samhällets organisationer verkar nära medborgarna och kan hjälpa till att identifiera problem och utveckla lösningar genom att fungera som bro mellan medborgarna och institutionerna och förbindelselänk mellan de båda, och förklara innehåll och tillvägagångssätt genom att främja dialog och konstruktiv kritik och genom att stödja åtaganden från individer eller grupper.

24. De offentliga myndigheterna bör emellertid också skapa en gynnsam miljö. De har ansvar

för att ta fram nödvändiga villkor och medel, både rättsliga, strukturella, administrativa, ekonomiska och skattemässiga, alltid efter att ha fört en ingående diskussion med de ekonomiska aktörerna och det civila samhället. I synnerhet när det gäller genomförande och utvärdering av nationella reformprogram finns det skäl att inrätta tillämpliga strukturer


– 116 –

och förfaranden som omfattar deltagande från det organiserade civila samhället, arbetsmarknadsparterna och de lokala myndigheterna.

_____________


– 117 –

TACK Vi tackar alla medverkande eller företrädare för nationella ekonomiska och sociala råd för deras bidrag: Belgien Conseil Central de l'Économie

Conseil National du Travail Tjeckien Ekonomiska och sociala rådet Danmark Søren Kargaard och Leif Nielsen, EESK-ledamöter, medlemmar i

underkommittén "Lissabonstrategin" Tyskland Göke Frerichs, EESK-ledamot, medlem i underkommittén

"Lissabonstrategin" Estland Ekonomiska och sociala rådet Grekland Ekonomiska och sociala rådet Spanien Consejo Económico y Social Frankrike Conseil économique et social Irland National Economic and Social Council Italien Consiglio Nazionale dell'Economia e del Lavoro Cypern Manthos Mavrommatis, EESK-ledamot, medlem i underkommittén

"Lissabonstrategin" Lettland Henriks Danusēvičs, EESK-ledamot, medlem i underkommittén

"Lissabonstrategin" Litauen Gintaras Morkis, EESK-ledamot, medlem i underkommittén

"Lissabonstrategin" Luxemburg Conseil économique et social Ungern Ekonomiska och sociala rådet Malta Malta Council for Economic and Social Development Nederländerna Sociaal-Economische Raad Österrike Beirat für Wirtschafts- und Sozialfragen Polen Trepartskommittén för arbetsmarknadsfrågor Portugal Conselho Económico e Social Slovenien Ekonomiska och sociala rådet Slovakien Ekonomiska och sociala rådet Finland Ekonomiska rådet Sverige Ernst Erik Ehnmark och Jan Olsson, EESK-ledamöter, medlemmar i

underkommittén "Lissabonstrategin" Storbritannien Peter Coldrick, EESK-ledamot, medlem i underkommittén

"Lissabonstrategin" Bulgarien Ekonomiska och sociala rådet Rumänien Ekonomiska och sociala rådet


– 118 –

samt företrädare för olika delar av Europas organiserade civila samhälle inom kontaktgruppen

SEKTORER INOM DET

ORGANISERADE CIVILA SAMHÄLLET

ORGANISATIONER/DELTAGANDE NÄTVERK

KONSUMENT FRÅGOR

Europeiska konfederationen för

frivilligorganisationer inom nödhjälp och utveckling European NGO Confederation

for Relief and Development (CONCORD)

UNGDOMSFRÅGOR

Europeiska ungdomsforumet European Youth Forum (EYF)

JÄMSTÄLLDHET

Europeiska kvinnolobbyn European Women's Lobby (EWL)

UTBILDNING

Plattformen "Utbildningsfrågorna

och det civila samhället" Education and Civil Society Platform

FAMILJEFRÅGOR

Kommittén för familjeorganisationer inom EU

Confederation of Family Organisations in the European Union

(COFACE)

SAMMANSLUTNINGAR SOM VERKAR FÖR EUROPATANKEN

Internationella Europarörelsen

European Movement International (EMI)


– 119 –

SEKTORER INOM DET ORGANISERADE CIVILA

SAMHÄLLET


KONSUMTION

Europeiska konsumentorganisationen

The European Consumers'Organisation (BEUC)

OMSORGSTJÄNSTER

Europeiska kommittén för frivilligorganisationer European Council for Voluntary Organisations

(CEDAG)

DEN KOOPERATIVA RÖRELSEN

Samordningskommittén för europeiska

kooperativa föreningar Coordinating Committee of European

Cooperative Associations (CCACE)

SJUK- OCH SOCIALFÖRSÄKRING

Internationella förbundet för försäkringskassor

International Association of Mutualities (AIM)

KONST OCH KULTUR

Europeiskt forum för konst och kulturarv

European Forum for Arts and Heritage (EFAH)

EU-MEDBORGARSKAP

Det civila samhällets permanenta forum

Permanent Forum of Civil Society

SKYDD OCH INTEGRERING AV

FUNKTIONSHINDRADE

Europeiskt handikappforum

European Disability Forum (EDF)


– 120 –

SEKTORER INOM DET ORGANISERADE CIVILA

SAMHÄLLET


LANDSBYGDSUTVECKLING

Internationella förbundet

Landsbygdsfrågor–Miljö–Utveckling International association

Rurality – environment – development (RED)

________________

SV · 2010-04-30 · cese 1486/2005 rév. fr/am-sv/sk/kt .../... bidrag frÅn de tvÅ...

Documents

Transcript of SV · 2010-04-30 · cese 1486/2005 rév. fr/am-sv/sk/kt .../... bidrag frÅn de tvÅ...