Socialdemokratiska sifferkonster

SVAR PÅ FÖRTAL

D A G S P O L I T I K 20

Den 27 januari 1944 hölls på Konserthuset i Stockholm en disputation om »Den ekonomiska politiken under och efter kriget» mellan finansminister Ernst Wigforss som talare för socialdemokraterna och redaktör Hilding Hag­berg som talare för kommunisterna. Redan före disputa-tionen hade Tidens förlag -— det socialdemokratiska par­tiförlaget — träffat överenskommelse med de bägge ta­larna om att diskussionsinläggen skulle ges ut i broschyr­form. Det har emellertid tagit inte mindre än tre måna­der innan denna broschyr, som omfattar endast ett sjut­tiotal sidor, kunnat lämnas ut till allmänheten.

En av orsakerna till detta långa dröjsmål torde vara, att Tidens förlag inte ansett sig kunna ge ut diskussions­inläggen utan särskilda kommentarer. Man har antagli­gen menat, att finansminister Wigforss endera inte till­bakavisat Hagbergs argumentation på ett tillräckligt ef­fektivt sätt eller att han lagt upp en felaktig politisk tak­tik gentemot kommunisterna vid denna disputation inför en arbetarpublik.

Det kan nämnas att Wigforss i sin första replik karak­teriserade Hagbergs inledning som »ett alldeles utmärkt socialdemokratiskt agitationsföredrag», vilket det delvis »var ett riktigt nöje att höra». Han fortsatte: »Om vi socialdemokrater stått i opposition och inte haft någon­ting med bestämmanderätten i samhället att göra, är det mycket sannolikt att vi skulle ha använt ungefär samma sätt som herr Hagberg att ta t. ex. på frågan om be­skattningen . . . » .

Hagberg turnerade denna replik på följande sätt i sitt nästa inlägg:

»Wigforss tyckte att jag hade hållit ett bra socialde­mokratiskt agitationsföredrag. Jag hajade till, när jag hörde det, och undrade om det kunde innebära att Wig­forss verkligen skulle vara överens med mig om att man nu skall socialisera bankerna, storindustrin och natur­rikedomarna. Men så kom jag att tänka på att Wigforss aldrig gör några vårdslösa formuleringar i sådana här fall. Det ligger en särskild nyansering i »agitat ion», och yttrandet får nog tolkas på det sättet, att i agitationen kan man tala om socialisering, men man kan inte göra det om man har makten. Men redan i konstaterandet, att mitt föredrag kan accepteras som socialdemokratisk agitation, ligger, antar jag, den innebörden att det kanske ändå inte är så stora, svårigheter för oss att finna en gemensam plattform i vissa frågor.»

I sitt inledningsföredrag hade Hagberg ingående redo­gjort for kommunisternas förslag om upprättandet av po­litisk enhet inom. den svenska arbetarrörelsen, bl. a. i föl­jande ord:

»Vi är alldeles säkra på att i den mån som klassam­arbetet brytes här i landet, kommer det också att skapas betingelser för en enig arbetarrörelse. Vi har inte för oss att frågeställningen i den valrörelse, som nu förestår, kommer att bli socialdemokrati kontra kommunism, utan vi ville helst att socialdemokratin av det som inträffat skall dra den slutsatsen, att socialdemokratin och kom­munismen kan marschera tillsainmans och genomföra denna valrörelse mot arbetarklassens gemensamma mot­ståndare. Jag sade i en replik till herr Wigforss i remiss­debatten: är det så, att herr Wigforss menar att front­ställningen nu efter kriget kommer att stå mellan an­hängarna av det bestående och anhängarna av en radikal socialistisk förändring av det bestående, då kommer herr Wigforss och jag att få många möjligheter att föra ett gemensamt språk.»

Finansminister Wigforss gjorde i Konserthus-debatten inga invändningar mot Hagbergs framställning av det förhållande, som vore önskvärt mellan den socialdemo-

kratiska och den kommunistiska rörelsen —- ett förhål­lande av kamratligt samarbete för att få till stånd poli­tisk enhet inom den svenska arbetarklassen. Detta liar tydligen tagits mycket illa upp av de inflytelserika kret­sar inom socialdemokratins och fackföreningsrörelsens toppar, som f. n. är hätska motståndare till varje sam­arbete med kommunisterna.

Dessa kretsar kan inte öppet säga ut, att Wigforss enligt deras mening företrädde en oriktig taktisk linje gentemot kommunisterna på Konserthus-mötet. De har därför låtit sin dubbla attack, mot kommunisterna och mot vissa grupper inom socialdemokratin, ta formen av en statistikdiskussion. En person anställd på LO :s ut­redningsavdelning, Gösta Rehn, har skickats fram att formligen kräkas ur sig en massa invektiv om kommu­nisterna, att de är bedragare, lögnare, förfalskare, ove­derhäftiga och okunniga personer o. s. v. i samma stil. Resultatet av tre månaders stilövningar i personligt ovett har framlagts i en broschyr på 40 sidor, som utsänts på samma gång som diskussionsreferatet från »Duellen Wig­forss—Hagberg». At t det måste vara generande för finansminister Wigforss att på detta sätt bli offentligen undervisad och förd till ordningen av en uppblåst och hysterisk fantast har tydligen vägt lätt för dessa social­demokratiska kretsar gentemot möjligheten att få hugg på kommunisterna.

Vrid diskussionen rätt igen!

Gösta Rehns broschyr med den storordiga titeln »Så är det!» påstår sig bemöta kommunisternas argument i dis­kussionen om »krisbördornas fördelning». »Bemötandet» har på vissa punkter gjorts på det sättet, att Rehn helt lögnaktigt lagt uppkonstruerade påståenden i kommu­nisternas mun. Sedan har det varit en lätt sak att visa, att dessa påståenden inte är korrekta. I andra fall har han vantolkat och snedvridit uppgifter, som i muntliga diskussionsinlägg getts en mera opreciserad form men

tidigare utförligt, och exakt redovisats i skrift, för att på det sättet kunna påvisa deras »oriktighet». I andra fall åter har han riktigt återgivit vad kommunisterna anfört, men sedan genom olika slag av sifferkonster försökt be­visa att utvecklingen gestaltat sig på ett annat sätt.

Genomgående för hela »bevisföringen» i Rehns bro­schyr är emellertid, att han liksom vissa andra socialde­mokratiska talesmän försöker göra arbetarklassens livs­frågor om den ekonomiska utvecklingen och fördelningen till frågor om statistiska räknestycken. Kommunisternas talesmän har aldrig påstått sig kunna exakt beskriva den ekonomiska utvecklingen under kriget med de siffror c m förmögenhetsutveckling, vinstutveckling, löneutveckling o. s. v., som anförts. De har endast velat påvisa själva tendensen i utvecklingen. Eftersom denna utveckling bå­de under perioden före kriget och under krigstiden i många stycken varit ogynnsam för arbetarklassen och socialdemokraterna känner sig ansvariga för densamma, försöker de nu snedvrida diskussionen genom att börja debattera om decimaler och andra rent statistiska pro­blem.

I det följande kommer framställningen i »Så är det!» att punkt för punkt upptagas till behandling. För att und­vika beskyllningen att felaktigt ha återgivit argumenten citeras i sin helhet en sammanfattning av broschyren, som i en stencilerad skrivelse utgivits av Stockholms Ar­betarkommun.

Syftet med föreliggande broschyr är inte — det bör sägas ifrån — att ställa till kommunisternas och andra radikala elements förfogande en »kaninbibel», som kan läsas upp i diskussionerna på arbetsplatserna, i fackföre­ningarna och på de offentliga mötena. Vi får inte låta debatten om arbetarklassens livsfrågor, om den ekono­miska utvecklingen före, under och efter kriget, köra fast i ett långdraget diskuterande för och emot den ena och andra sifferuppgiftens exakthet. Vi måste föra diskus­sionen så att den berör de samhälleliga företeelserna, inte petitesser vid deras beräknande!

D E 9 P U N K T E R N A :

Förmögenheterna har ökat kraftigt.

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

» 1 ) I debatten m o t W i g f o r s s påstod Hilding Hagbe rg , att de beskat tningsbara fö rmögenhe te rna över 20.000 kr. hade stigit med 25 % under kriget , nä rmare bes tämt från 1938 till 1943. W i g f o r s s ekonomiska krispoli t ik har alltså inte kunnat hindra de r ika från att ber ika s i g ?

Den r ikt iga siffran fö r u tveckl ingen från 1938 till 1943 är 11 %. H a g b e r g s fel ( s o m förresten också t i l lämpades av Linderot i remissdebat ten) är att han använder cPe årtalsbe­teckningar s o m gäl ler taxer ingsår . V a d han kallar 1938 är i s jälva verke t 1937 o. s. v. Nära två tredjedelar av den steg­ring som kommunis te rna talar om, inträffade före u tgången av 1938. (Den berodde delvis på en o m l ä g g n i n g av taxer ings­myndigheternas fö rmögenhe tsvärder ing . ) Den kan alltså inte gärna skyllas på ramavta le t och den övr iga krispoli t iken. En ökning på 11 % mot sva ra r ju f. ö . en minskning på ö v e r 20 % i realvärde m e d hänsyn till penningvärdets sänkning.»

V å r k o m m e n t a r :

Här är den socialdemokratiske sifferkonstnären i sitt

esse! Vad kommunisterna framhållit är följande: I Bi­

laga till 1944 års statsverksproposition (Inkomster å

riksstaten) finns följande tabell över beloppen för den

beskattningsbara förmögenheten vid 1938—1943 års

taxeringar:

Taxer ingså r Beskat tn ingsbar förmögenhet , mi l j . kr.

1938 1939 1940 1941 1942 1943

11.493 13.178 12.354 12.697 13.482 14.301

Enligt denna tabell har den beskattningsbara förmö­genheten (över 20.000 kronor) mellan 1938 och 1943 års taxering ökat från 11,5 till 14,3 miljarder kronor, d. v. s. med 24 eller avrundat, 25 procent. Nej , säger Gösta Rehn, kommunisterna räknar fel! Vad de kallar 1938 är i själva verket 1937 o. s. v.

Detta är verkligen en strålande argumenteringskonst! Socialdemokraterna tror sig kunna komma ifrån kommu­nisternas påpekande av hur den faktiska utvecklingen enligt de officiella siffrorna gestaltat sig genom att an­föra, att förmögenhetsökningen med omkring 25 procent inte ägde rum mellan 1938 och 1943 utan i stället mellan

1937 och 1942. Vad har detta »argument» med saken att skaffa? Blir den kraftiga förmögenhetsökningen mindre ogynnsam för arbetarna, därför att man hänför dess bör­jan till ett annat å r? Det är för övrigt mycket tvivel­aktigt om det är mera rätt att säga, att 1938 års taxe­ring hänför sig till år 1937 än att den hänför sig till år 1938. Den förmögenhet, som uppges i deklarationerna, är ju den som innehas den 31 december 1937, inte den som innehas i genomsnitt under hela 1937. Det kan därför vara hugget som stucket om man kallar den 1937 eller

1938 års förmögenhet. Verkligheten torde inte förändras genom att den ena eller andra beteckningen användes.

Men då erkänner ju kommunisterna att större delen av förmögenhetsökningen (1,7 av sammanlagt 2,8 miljarder kr.) ägde rum före kriget, säger socialdemokraterna. Den kan alltså inte gärna skyllas på ramavtalet och den övriga krispolitiken. Härtill behöver man endast svara, liksom förut, att förmögenhetsökningen inte blir mindre ogynnsam för arbetarna därför att den började 1938 i stället för under 1939. Under denna period satt som be­kant socialdemokraterna tillsammans med bondeförbun­det i regeringen och talade vitt och brett om Sverge som »det goda folkhemmet», medan de nu medverkar i en samlingsregering tillsammans med de borgerliga parti­erna.

At t Rehn kommer dragande med argumentet, att för-

mögenheterna egentligen minskat på grund av penning­värdets fall visar den orygglighet, med vilken han anser sig tvungen att försvara kapitalisternas intressen. För­mögenhetsstegringen har ju inte använts att köpa kon­sumtionsvaror för, det ligger i sakens natur, utan väsent­ligen placerats i aktier, obligationer och andra värde­papper på vilka priserna ej stigit nämnvärt under krigs­åren. Påståendet att penningvärdets fall skulle ha min­skat förmögenheterna med 20 procent är därför rent nonsens.

Fattigvårdstagarnas antal.

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

» 2 ) Den 7 februari pås tod H a g b e r g i N y Dag , att antalet fa t t igvårdstagare ökats med 58.000 under kriget . D ä r ser man verkningarna av socia ldemokrat ins po l i t ik !?

Denna kommunis t i ska lögn är bland de värsta som någonsin har givits objekt ivi te tens prägel . De t rätta förhållandet är att antalet unders tödstagare i verkl igheten minskat med 40.000 från 1938 till 1D42. F r a m till 1941 var det möjligen en s tegr ing på 9.000 fall eller 2 procent . Beräkningen har omlag t s från och med 1939 och statistikens siffror ökats med 50 à 60.000 anhöriga till unders tödstagare . Dessa hade inte medräknats förut. A t t dte nu upptagi ts i statistiken anser H a g b e r g vara ett bevis fö r hur uselt vi egentl igen har fått det.»

V å r k o m m e n t a r :

På denna punkt använder Rehn den inledningsvis på­talade metoden att lägga ett tillverkat, delvis oriktigt påstående i kommunisternas mun och sedan »vederlägga» det. Vad kommunisternas talesmän sagt i denna fråga är följande: I senaste upplagan av Statistisk årsbok (år 1943) finns i tabellerna 209 och 210 följande uppgifter om antalet understödstagare i fattigvården år 1938 och år 1941:

V u x n a män Vuxna kvinnor Barn S u m m a personer 1938 144.013 182.169 137.011 463.193 1941 163.091 200.735 157.423 521.249

Dessa siffror har kommunisterna anfört och sagt, att enligt den officiella statistiken antalet understödstagare mellan 1938 och 1941 ökat med 58.000 personer. Var och en kan se att uppgiften är riktig.

Rehn och andra socialdemokrater påstår emellertid, att denna sammanställning av uppgifter ur den officiella statistiken är en »lögn», och därtill en »bland de värsta som någonsin har givits objektivitetens prägel». De på­står att statistiken omlagts (inom parentes ett påstå­ende de alltid kommer dragande med så fort argumenten tryter). Härigenom skulle fr. o. m. år 1939 statistikens siffror ökats med 50 å 60.000 anhöriga till understöds­tagare, som förut inte medräknats. Det är möjligt att statistiken undergått en viss omläggning, men denna kan inte ha haft den betydelse som Rehn uppger. Vuxna män kan nämligen inte vara »anhöriga», eftersom de redo­visas särskilt i statistiken. Men gruppen av vuxna män, som åtnjuter understöd av fattigvården, har mellan 1938 och 1941 ökat med 19.000 personer. Återstår alltså en ökning med 39.000 kvinnor och barn, som möjligen kan bero på statistikens omläggning. Men eftersom en stor del av dessa kvinnor och barn måste vara anhöriga till de nytillkomna vuxna männen (ökningen i procent är inte särskilt olika för de tre grupperna), så återstår det inte många sådana »anhöriga», som kommit till genom den statistikomläggning, som är socialdemokraternas huvud­argument.

Siffrorna för år 1942, som ej finns medtagna i senaste upplagan av Statistisk årsbok, men redovisats i Sociala meddelanden, har följande utseende:

Vuxna män Vuxna kvinnor Barn Summa personer

1942 146.452 186.132 139.549 472.133

En betydande minskning har alltså enligt den officiella statistiken inträtt mellan 1941 och 1942, antagligen bero­ende på den ökade knappheten på arbetskraft. Antalet redovisade understödstagare är emellertid fortfarande större än 1938. Detta gäller även gruppen vuxna män.

Något belägg för att en minskning med 40.000 skulle ha

ägt rum mellan dessa år, som socialdemokraterna påstår,

finns inte. Det är ett löst påstående, som inte bevisats.

Nationalinkomsten har ökat mera än lönesumman.

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

»3) Men vi har ett annat påstående som ofta förekommer i den kommunistiska agitationen och det är att nationalinkom­sten ökats med 41 procent medan arbetarnas inkomster en­dast ökats med 30 procent sedan 1938. Visar inte det att de övriga samhällsgrupperna fått sin ställning förbättrad på arbetarnas bekostnad?

Det här påståendet kom Hagberg med i disputationen mot Wigforss. Det är lika falskt som ote övriga han kommit med. Verkliga förhållandet är att lönesumman stigit med cirka 50 procent medan de övriga inkomsterna, om vi undantar bön­dernas, icke stigit tillnärmelsevis så mycket. Detta syns i taxeringsstatistiken, som också nationalinkomstberäkningen i det här fallet är byggd på. Hagberg gör det stora felet att jämföra nationalinkomsten med den individuella löneinkom­sten, men detta tillvägagångssätt är orimligt. Nationalin­komstens storlek är också beroende av sysselsättningens om­fattning. Vid en ökning av sysselsättningen och oförändrade löner sker naturligtvis en stegring av nationalinkomsten även om alla andra samhällsgruppers inkomster också står stilla. (I »sysselsättning» måste i det här fallet också inräknas in­kallelserna, eftersom de inkomster man har då i form av familjebidrag o. s. v., också inräknas i nationalinkomsten och i de taxerade inkomsterna.) Därför kan man inte använda sig av den jämförelse som Hagberg har gjort. Till detta kan också anföras att statens inkomster, som ju har stigit starkt under kriget, inräknas i nationalinkomsten, men dessa medel tillfaller inte någon viss grupp i samhället. Antingen kommer de på olika vägar direkt i statens kassa, eller också dras de dit genom skatter, och skatternas stegring har medfört en mycket starkare reduktion av de större inkomsttagarnas in­komster än de mindres.»

V å r k o m m e n t a r :

Gösta Rehn och övriga socialdemokratiska försvars­

advokater kan inte bestrida, att nationalinkomsten enligt

de officiella uppgifterna (se Bihang D till Inkomster å

riksstaten. Bilaga till 1944 års statsverksproposition) ut­vecklat sig på följande sätt (miljoner k r o n o r ) :

Mellan 1938 och 1942 har nationalinkomsten alltså ökat från 19,7 till 14,0 miljarder kronor, d. v. s. med 31 pro­cent. Enligt riksräkenskapsverkets beräkningar i samma källa antas de taxerade inkomsterna under 1943 ha ökat med omkring 8 procent. Om samma ökningstakt beräknas för nationalinkomsten skulle denna vid 1943 års slut ha stigit till 15,1 miljarder kronor, vilket innebär en ökning med 41 procent, som kommunisterna uppgivit.

I den socialdemokratiska agitationen anföres häremot, att man inte kan jämföra ökningen av nationalinkomsten med ökningen av den individuella löneinkomsten. Detta är naturligtvis i och för sig riktigt, men det har kommu­nisterna inte heller gjort. De har jämfört ökningen av hela den beräknade lönesumman med nationalinkomstens ökning, d. v. s. förfarit just på det sätt som de av herr Rehn anklagas för att inte ha gjort. Det må emellertid förlåtas dem, om de inte kunnat räkna fram sådana fantasisiffror för lönesummans stegring som de av social­demokraterna angivna 50 procent. Man skall vara bra djupt engagerad i försvaret för kapitalisternas krigsvin­ster för att kunna ljuga ihop en sådan fantastisk siffra, som skall bevisa hur bra arbetarna i själva verket haft det.

Kommunisterna har räknat med en ökning av lönesum­man av omkring 30 procent. Beräkningen bygger på föl­jande grundval: I Konjunkturinstitutets utredning om »Inkomstutveckling och köpkraftsöverskott under krigs­åren» anges ökningen av löneinkomsterna inom den »privata sektorn» (omfattande industriarbetare, bygg­nadsarbetare, privatanställda, lantarbetare och skogsar­betare) vara från 2.788 till 3.363 miljoner kronor eller

1938 1939 1D40 1941 1942

10.700 11.500 12.000 13.000 14.000

med 21 procent. Om stegringen mellan 1938 och 1939 be­räknas till 6 procent (lika med stegringen av den totala lönesumman inom industrin) skulle den sammanlagda ökningen mellan 1938 och 1942 utgöra 27 procent. Ök­ningen av lönesumman under 1943 •—• lönestoppets första år —• kan inte ha varit större än 5 procent (det kan an­föras att enligt Socialstyrelsens beräkningar industrins lönesumma under 1943 stigit med 5 procent) . Detta ger sammanlagt omkring 30 procent. Det kan tilläggas att Rehn inte gjort något försök att bevisa sitt påstående, att lönesumman ökat med 50 procent. Detta är klokt, efter­som det hela är ett löst påstående som inte kan bevisas.

Påståendet att sysselsättningen skulle ha ökat är också en sanning med mycket stor modifikation. I själva verket sjönk nämligen sysselsättningsindex för industrin från 100 i september 1939 till 92 i genomsnitt under 1943. Genom inkallelserna har visserligen brist på arbetskraft uppstått, men här måste observeras att de inkallade ju i allmänhet har betydligt sämre betalt än i sina civila jobb. De betalas ju också till stor del av skatter, som tas ur löneinkomsterna.

Skatteinkomsternas ökning.

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

» 4 ) I disputationen mot W i g f o r s s sade H a g b e r g att de direkta skat terna under följande budgetår beräknas s t iga med 272 miljoner, trots att arbetarnas löner mellan 1942 och 1943 steg m e d endast 1,7 procent . Det ta visar väl att de öv r iga samhäl lsgrupperna erhållit s tora inkomstökningar t rots att prisstoppet existerat ?

Även på den punkten har H a g b e r g fått det hela o m bak­foten. Biand annat har han läst fel på 188 mil joner i stats­verksproposi t ionen. D e direkta skat terna beräknas st iga icke med 272 utan med 108 mil joner eller 9 procent under föl jande budgetår . Det ta beror i första hand på en beräknad s tegr ing av löneinkomsterna med nära 8 procent eller 570 mi l joner mellan 1942 och 1943 samt en procentuel l t l ika s tor ökn ing av to ta l inkomsten i samhället . Löne inkomste rna har stigit inte bara på grund av ramavta le t utan också t a ck vare indi-

vicPuella lönehöjningar och framför allt förbät t rad sysselsätt­ning. De t är orsaken till att skat te inkomsterna ökas trots pris- o ch lönes topp.»

V å r k o m m e n t a r :

Även på denna punkt kommer »sanningssägaren» Rehn med falskt vittnesbörd. Den av Hagberg i disputationen mot Wigforss nämnda siffran för stegringen av de direkta skatterna under budgetåret 1944—45, d. v. s. följande budgetår, var 242 milj. kr. icke 272 milj. kr., som det tydligen på grund av hörfel kom att stå i referatet. Denna siffra har uträknats genom jämförelse mellan summan för skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse i beräk­ningen av inkomsterna på riksstaten år 1944—45 och år 1943—44 (siffrorna är 1.287 resp. 1.045 milj. kr., vilket ger en skillnad av 242 milj. k r . ) .

Hur har nu Rehn kommit fram till sin lägre siffra om 106 milj. kr. ? Han har jämfört den beräknade inkomsten av direkta skatter under budgetåret 1944—45 med utfallet av de direkta skatterna under föregående budgetår, d. v. s. vad som långt senare beräknas komma in. Siffran för utfallet är högre än den beräknade siffran, varför öknin­gen under nästkommande budgetår framstår såsom min­dre. Det kan självklart inte vara riktigt att räkna på detta sätt. Även under budgetåret 1944—45 kan ju ut­fallet komma att väsentligt överstiga de beräknade in­komsterna. Det riktiga är givetvis att jämföra beräknade inkomsterna för de bägge budgetåren såsom Hagberg gjort .

Det är alltså Rehn och inte Hagberg som »fått det hela om bakfoten»! Det visar emellertid den övermaga inställ­ningen hos denna person och den ringa tilltro han har till den socialdemokratiska kaderns förmåga att själv­ständigt bedöma en fråga, att han kan slunga iväg ett fullkomligt felaktigt påstående på detta sätt.

Den av Hagberg nämnda siffran 1,7 procent avsåg ök­ningen av den genomsnittliga timförtjänsten per arbetare enligt Socialstyrelsens beräkningar. Industrins hela lönesumma till arbetarpersonalen beräknas enligt samma

källa ha stigit med 5 procent under 1943 (bägge siffrorna

finns återgivna i den citerade delen av statsverksproposi­

t ionen). De direkta skatternas summa beräknas emeller­

tid enligt ovanstående stiga med 23 procent. En betydande

inkomststegring måste alltså trots det omskrutna pris-

och lönestoppet ha ägt rum för andra inkomsttagare än

arbetare.

B© indirekta skatterna har ökat mera.

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

» 5 ) V id s a m m a tillfälle pås tod Hagberg , att de indirekta skatterna öka ts med 179 procen t och de direkta personskat ­terna med 162 procent . Ef te r som indirekta skatter mes t t räffar lägre inkomst tagare , har deras skattebelastning alltså st igit med 179 procent , sade han. S o m vanl igt är det fel, det s o m H a g b e r g påstår. Den här gången hade han tagit ut vissa delar av de indirekta och direkta skat terna ur en tabell i s tatsverks­proposi t ionen. D e fullständiga siffrorna i s amma tabell v isar att de indirekta skatterna öka ts m e d 75 procent och de direkta med 79 procen t samt bolagsskat ten med 89 procent . Man kan naturligtvis även nämna ol ika delposter bland skatterna, men man kan inte låtsas som o m dessa delsiffror gällde det hela •—• om man verkl igen vill va ra hederl ig. Sedan är det natur­ligtvis o c k s å så, att inga k lumpsi f f ror på direkta och indirekta skatters ökn ing säger någo t o m den ökade skat tebelastningens fördelning på ol ika inkomstklasser . Ifall de lägre inkomst ta­garnas inkomster öka ts mer än de högres (vi lket fakt iskt också skett, ef tersom de högre inkomsterna till s tor del består av kapi tal inkomster , som stått stilla under k r ige t ) , då ökas ju de skat te inkomster starkast som k o m m e r från de lägre inkomst tagarna utan att det är någo t bevis på kraf t igare skat teskärpning fö r dteras del. F rågan orn skat teskärpningens s tyrka hänger naturl igtvis på hur de direkta skatternas ökn ing fördelats på ol ika inkomstklasser och hur de indirektas skärp­ning fördelats på nödvändighe tsvaror och lyxvaror . D e skatte­t rycksutredningar , som H a g b e r g själv åberopar s ig på, visar att de direkta och indirekta skat terna i den lägsta undersökta inkomstgruppen (1.300 kr . ) stigit från 12,2 till 16,6 procent . (Det är naturl igtvis de indirekta s o m här spelar den enda väsentl iga rollen. Men i dessa fall har staten i s jä lva verke t lämnat t i l lbaka hela skat teökningen och mer till g e n o m de särskilda l ivsmedelsrabat terna.) F ö r en inkomst på 15.000 kr .

har beskat tningen ökats från 18,0 till 27,5 procent . F ö r en inkomst på 100.000 kr. har den ökats från 29 till 48 procent . F ö r den allra lägsta inkomst tagaren har skat tehöjningen be­tytt en rea l inkomstminskning på 5 procent . F ö r medelklass-inkomsten är sänkningen 12 procent och fö r den högs ta in­komsten är sänkningen 27 procent . Det ta gäl ler beskat tn ingen på arbets inkomster . Beskat tningen på en kapi ta l inkomst på 100.000 kr . har stigit från 48 till 75 procent vi lket tydl igen innebär en reduktion av den behållna inkomsten m e d öve r 50 procent . Därti l l k o m m e r penningvärdets sänkning, s o m natur­ligtvis även gäl ler denna inkomstgrupp. Även o m rnan räknar med t axsr ingens ofullständighet är sänkningen tydl ig t vis m y c k e t kraft ig. V i vill inte med detta bevisa att samhället har blivit » rä t tv i s t» . Men vi vill bevisa att H a g b e r g far med osan­ning när han påstår att skatterna skärpts kraf t igast på de mindre inkomsterna .»

V å r k o m m e n t a r :

De av kommunisterna anförda siffrorna om de direkta

och indirekta skatternas ökning är hämtade ur en utred­

ning av prof. Lindahl, som medföljer årets statsverks­

proposition. Där finns följande tabell med indextal över

de olika skattegruppernas utveckling:

1938/39 1942/43 Skat ter å fysiska personer m . f l . :

Direkta statsskatter 100 282 " kommunalska t te r 100 138

S u m m a direkta skatter 100 179 Konsumtionsskat te r 100 175

" exkl . skatter å motor t raf iken och tullmedel 100 279

Akt iebo lagsska t t e r 100 189

Ur denna tabell har tydligen även Rehn hämtat sina

siffror, men gjort det på ett annat sätt än kommunisterna,

vilka han anklagar för att på ett »ohederligt» sätt ha

tagit ut vissa siffror. Hur förhåller det sig med denna

anklagelse? Är den riktig?

De av kommunisterna anförda siffrorna gäller stats­

skatterna. Vi har inte räknat med kommunalskatterna,

som utgår i direkt proportion till inkomsten och därför

intar en mellanställning mellan de direkta och de indi­

rekta skatterna. Vi har emellertid inget särskilt emot att

räkna med även dessa till de direkta skatterna, vilkas ökningssumrna då blir mycket mindre. Räknas endast de direkta statsskatterna har dessa under krigsåren (från 1938/39 till 1942/43) stigit med 162 procent. Summa direkta skatter (inräknat kommunalskatter) har ökat en­dast med 79 procent.

Frågan är nu vilken av siffrorna för de indirekta skat­ternas ökning, som man skall jämföra dessa siffror med. Skall man jämföra dem med ökningen av samtliga indi­rekta skatter, som är 75 procent, eller skall man dra bort skatter å motortrafiken och tullmedel, då ökningen av konsumtionsskatterna blir betydligt kraftigare eller 179 procent. Rehn har valt den lägre siffran i enlighet med sin taktik, att alltid framställa arbetarklassens läge i så gynnsam dager som möjligt. Kommunisterna har valt den högre siffran och stödjer sig härvid på utredningsman­nen, professor Lindahl, som skriver, att eftersom minsk­ningen på grund av avspärrningen av tull- och automobil-skattemedlen knappast kan anses representera någon lättnad för skattdragarna, då konsumtionen på ifråga­varande områden i särskild grad fördyrats genom den av avspärrningen framkallade övergången till ersättnings­produkter, förefaller det rimligast att borträkna dessa skatter vid jämförelsen. Även på denna punkt är det alltså Rehn sorn räknat på det mindre riktiga sättet i sin iver att försvara krispolitiken. At t han härvid fullstän­digt ignorerar vad en av socialdemokratins mest ansedda nationalekonomer skriver i en av finansministern beställd utredning bekymrar honom inte.

Angående de siffror som i den socialdemokratiska bro­schyren i övrigt anföres om skattepolitikens verkningar skall endast följande påpekas: Enligt samma utredning av prof. Lindahl har det nuvarande svenska beskattnings­systemet en mycket ringa progressivitet. Den förskjut­ning av skattebördan från de lägre till de högre inkomst­tagarna, som framkommer om man jämför den faktiska

« skattefördelningen med en rent proportionell beskattning, framstår enligt Lindahl som »ganska måttlig» om den

betraktas som en inkomstutjämnande åtgärd. Den inne­bär nämligen endast, att den efter skattebetalningen be­hållna inkomsten för personer med mindre än 5.000 kr. om året uppgått till 3.907 milj. kr. i stället för 3.722 milj. kr. vid en rent proportionell beskattning. Detta innebär en ökning med endast 5 procent. För personer med in­komster på 5.000 kr. och däröver har förskjutningen av skattebördan inneburit, att den behållna inkomsten ut­gjort 1.848 milj. kr. i stället för 2.033 milj. kr. vid en rent proportionell beskattning. Detta innebär en minsk­ning med 10 procent.

Liksom Wigforss anser Rehn, att omsättningsskatten (eller ökningen av de indirekta skatterna för de lägsta inkomsttagarna) kan kvittas mot subventioner och ra­batter på livsmedel. Prof. Lindahl anför häremot, att subventionerna varit en förutsättning för att lönenivåns uppgång kunnat hållas inom de faktiskt givna gränserna. Han vill därför icke medräkna livsmedelsrabatterna så­som negativa poster vid kalkylen av konsumtionsbeskatt­ningens effekt.

Vid bedömningen av skattesystemet måste man också ta hänsyn till att stora summor — siffran 1 å 2 miljarder har nämnts — varje år undgår taxering genom för låga inkomster. Det kan på goda grunder antagas, att huvud­parten av detta belopp vid ett korrekt deklarationsför­farande skulle falla på den övre delen av inkomsttablån. Detta förhållande medför givetvis, att det nu beräknade skattetrycket i de högre inkomstklasserna om de verkliga inkomsterna läggas till grund för jämförelsen skulle un­dergå en betydande procentuell sänkning.

Vidare måste hänsyn vid beräkningen av skattebördans fördelning tas även till den kraftiga ökningen av de stora förmögenheterna under de senaste åren (jfr föregående uppgifter). Det motsvarar nämligen icke den allmänna opinionens mening bland de mindre inkomsttagarna att begränsa jämförelsen endast till beskattningen av in­komsterna. Den extra förmögenhetsskatt, som tidigare utlovades, har som bekant icke kommit och uppges vara

lagd på hyllan. Endast kommunisterna kämpar nu för en

sådan beskattning (observera motionerna i r iksdagen).

Hur stor är reallönesänkningesi?

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

»6) Hur l igger det då till med det vanl iga påståendet att arbetarna haft en 'skriftlig överenskommelse på 20 p rocents lönesänkning ' under k r ig så ren? H a g b e r g pås tod det i dispu-tationen m o t W i g f o r s s .

Det ta påstående får helt skyl las på H a g b e r g s bristande in­sikter i matemat ik . Enl ig t ramavta l och al lmänna kol lekt iv­avtal har lönerna höjts med 23 p rocent från 1939. D å lev­nadskostnadss tegr ingen är 42 p rocen t innebär det en sänk­ning på 13,5 p rocen t — o m man räknar rätt. Nu har det emel­lertid t ack va re semester förmånens ökning och en del indivi­duella o c h avta lsmäss iga jus ter ingar stannat vid en sänkning av reallönen på c :a 10 procent . Kommunis te rna räknar för ­stås så här : 20,7 procents löneökning och 42 p rocents pris­s tegr ing blir ungefär 20 p rocents real lönesänkning. Men ytter­l igare 80 p rocen ts pr iss tegr ing blir ju enligt s a m m a räknesät t (ifall lönerna for t farande bara fått s t iga 20 p r o c e n t ) , sam­manlag t 100 p rocents real lönesänkning — alltså skulle man inte ha n å g o n köpkraf t kvar . De t mås te ju vara fel. I verk­ligheten skulle ju lönen ha någo t m e r än halva sin gamla k ö p ­kraft kva r i det här exemplet . Hundra procents pr iss tegr ing vid stillastående penninglöner ge r naturl igtvis inte 100 p ro­cents real lönesänkning utan endast 50 procents real lönesänk­ning. ( O m alla priser blir dubbelt så höga och penninglönen är oförändrad kan man tydl igen k ö p a hälften så m y c k e t som förut. Och det är ju de t samma s o m 50 p roc . rea l lönesänkning . )»

V å r k o m m e n t a r :

Hagberg har aldrig gjort påståendet i denna form. Han

har däremot sagt, att det under krigsåren förelegat skrift­

liga avtal (nämligen i ramavtalsöverenskommelserna),

som begränsat kompensationen till omkring 50 procent

av prisstegringen. Ingen kan förneka detta faktum!

Påståendet att reallönerna för arbetarna genom dessa

överenskommelser sänkts med omkring 20 procent är inte

grundat på någon bristande insikt i de fyra räknesätten,

som Rehn vill göra gällande för att kunna klara av saken

på ett smärtfritt sätt, utan på de uppgifter som LO :s

egna experter publicerat. (Eller rättare sagt, på ett an-

vändande av de metoder dessa tidigare använt, men nu­mera behagat frångå — därför att de inte ger de resultat som deras uppdragsgivare vill ha fram.) En genomgång av de löneberäkningar, som vid olika tillfällen under-krigsåret framlagts från LO:s utredningsavdelning ger mycket intressanta resultat.

I en broschyr »Krisbördornas fördelning» har gjorts beräkningar av industriarbetarnas löner i genomsnitt un­der 1941 och den 1 april 1942 jämfört med 1 juli 1939. Man finner där följande siffror för penninginkomster, levnadskostnadsökning och realinkomster:

Vid de bägge beräkningstillfallena hade alltså industri­arbetarnas realinkomster minskats med 17 resp. 18 pro­cent. Vid beräkningen hade man utgått från de utgående indextilläggen, vilka emellertid reducerats med omkring en halv procentenhet för att utgångspunkten skulle bli 1939 i stället för 1938. Vidare lades till 3 procent, motsva­rande löneförhöjningar utanför ramavtalet vid årsskiftet 1939—40. Hänsyn togs även till att. arbetarna inom bygg­nadsfacken fick en reducering med 5 procent under andra halvåret 1941. Med hänsyn till alla dessa faktorer beräk­nades den genomsnittliga timlönen under 1941 ligga 13 procent över 1939 års nivå. (Den ökade semesterförmånen hade ej inräknats i beräkningarna vid detta tillfälle.) Från denna siffra gjordes fråndrag for inkomstbortfall genom inkallelserna med 3 procent samt för ökad arbetslöshet med 1,5 procent, varvid 8 procents ökning av penningin­komsterna erhölls.

Den 1 april 1942 skedde beräkningen på i stort sett samma sätt, dock med den formella skillnaden att minsk­ningen av den egentliga arbetslösheten, som nu inträtt, och det ökade korttidsarbetet fick jämna ut varandra vid uträkningen.

I Fackföreningsrörelsen nr 22/1943 redovisades en ny

1941 1/4 1D42

Penninginkomster + Levnadskos tnadsökning . . Rea l inkomster —

8 % 30 % 17 %

+ 15 % 40 %

— 18 %

beräkning, som avsåg våren 1943. Penninginkomsten för industriarbetare och likställda uppgavs då ha ökat med 25 procent från sommaren 1939, realinkomsten ha min­skat med 12 procent. Siffrorna uppgavs vara grundade på den officiella statistiken över timlönerna under 1941 en­ligt Lciiestatistisk årsbok, korrigerade med hänsyn till under 1942 tillkomna S procent enligt tredje ramavtalet. Det kan anmärkas, att den genomsnittliga timlönen enligt de officiella beräkningarna mellan 1939 och 1941 ökade från indextalet 104,1 till indextalet 120,5, vilket innebär en stegring med 16 procent. Lägges härtill de 8 procent på 1938 års löner, som endast utgick under en del av året, får man ändå ej högre siffra än 24 procent. Vidare bör observeras att LO:s utredningsavdelning denna gång ej dragit bort en halv procentenhet för att få utgångspunk­ten förlagd till mitten av 1939, som den gjorde i de för­sta beräkningarna. Inte heller hade man dragit bort 3 pro­cent för inkomstbortfall på grund av inkallelser, trots att dessas omfattning ej avsevärt torde ha skilt sig från 1941. Något kan detta emellertid ha motverkats av, att någon korrigering ej heller gjordes för den minskade ar­betslösheten (l iksom ej heller för ökat korttidsarbete).

I den här behandlade broschyren och skrivelsen slutli­gen beräknas sänkningen av reallönen stanna vid endast 10 procent. Räkningen har gjorts på följande sätt: Enligt ramavtal och allmänna kollektivavtal har lönerna höjts med 23 procent från 1939. Tack vare ökningen av semes­terförmånen och vissa individuella och avtalsmässiga justeringar har emellertid penninglönerna höjts ytterli­gare (skribenten räknar tydligen med sammanlagt 28 procent) . Då levnadskostnaderna ökat med 42 procent blir reallönesänkningen de uppgivna 10 procenten.

Beräkningsmetoden har som synes förändrats högst be­tydligt från den första undersökningen. Något avdrag för byggnadsarbetarnas lägre kompensation har icke gjorts. Inte heller något avdrag för inkomstbortfall på grund av inkallelser. Semesterförmånen har vidare räknats såsom en höjning av lönen, medan den ej medräknades i de tidi-

gare beräkningarna. På alla sätt har skribenten försökt att »minska» den faktiska sänkningen av reallönerna för att få arbetarnas läge att se bättre ut, än det i verklighe­ten är. Det anmärkningsvärda är att samma person, näm­ligen Gösta Rehn, har stått för samtliga beräkningar. Med stor rörlighet har han förstått att anpassa de statistiska metoderna efter uppdragsgivarnas order.

Enligt ramavtalet utgår f. n. 20,7 procent på 1938 års löner. Dras härifrån en halv procentenhet för att få basen till mitten av 1939 samt lägges till 3 procent för avtals-mässiga löneförhöjningar erhålles en ökning av penning­inkomsterna med 23 procent sedan 1939. Jämföres denna med levnadskostnadsökningen 42 procent framkommer en minskning av realinkomsterna med 13,5 procent. Dras emellertid från penninglöneökningen 3 procent för in­komstbortfall genom inkallelser samt förslagsvis 1 pro­cent för byggnadsarbetarnas lägre kompensation återstår en ökning av penninginkomsterna med 19 procent, vilket ger en reallönesänkning om 16 procent. De individuella löneförbättringar, som den socialdemokratiska skribenten räknat med, finns det ingen orsak att medtaga, eftersom de huvudsakligen vilar på en ökad arbetsintensitet och därför inte medför motsvarande förbättring av reallönen i egentlig mening. Tas emellertid å andra sidan hänsyn dels till att yngre arbetare har mindre indextillägg än 20,7 procent, dels till att levnadskostnadsindex inte ger ett tillräckligt uttryck för den faktiska fördyringen av levnadskostnaderna för stora arbetargrupper, befinnes det inte vara någon överdrift att påstå, att sänkningen av arbetarnas reallöner under krigsåren uppgått till om­kring 20 procent. Denna siffra torde i varje fall komma sanningen närmare än den av socialdemokraterna nu se­nast framförda siffran 10 procent.

Löner under två krig och två inflationsperioder.

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

s7) Kommunis te rna brukar ofta köra med att arbetarna under förra kr iget lyckades hävda sina reallöner bättre än

under det nuvarande kriget , vi lket anses visa, att vi nu för t en felakt ig poli t ik.

F ö r det förs ta är naturl igtvis slutsatsen or iml ig även o m påståendet hade varit sant. T y vi har ju haft en m y c k e t snä­vare avspärrning och ett m y c k e t s tarkare tvång till h ö g för­svarsberedskap än under för ra kriget , då vi inte va r omrin­gade som nu. M e n även själva påståendet är fe lakt igt . Det levnadskostnadsindex, v a r m e d socialstyrelsen räknat ut real­löneutveckl ingen under förra kr iget , va r m y c k e t sämre än det levnadskostnadsindex, s o m beräknas nu. Under för ra kr ige t noterades of ta rent formel la maximipr i ser på l ivsmedel, s o m inte fanns att få annat än på den o lagl iga marknaden och till m y c k e t h ö g r e priser, o m de ens fanns alls. Under det här kri­ge t har m a n däremot prakt iskt taget undantagslöst kunnat få köpa de va ro r s o m ransonerna get t rätt till, o ch detta till de fastställda priserna. Pr isnoter ingarna gäl ler f. ö . de fak­tiskt betalade priserna. Fö r s l age t o m indexrensning s o m på sin tid v ä c k t e m y c k e t uppseende avslogs av W i g f o r s s redan 1940. Han bes tämde i stället att införandet av ersät tningsva­ror fö r bortfal lna eller ransonerade va ro r i indexberäkningen inte skulle få sänka m e n däremot höja indextalet . K o m m u ­nisterna fö r söke r ändå inbilla fo lk att index 'rensas ' f ö r att hållas lågt . — Inte ens de reallöner s o m beräknades med förra kr ige ts dål iga levnadskostnadsindex visade emellertid lägre sänkning än under det nuvarande kr iget . T v ä r t o m har vi under det här kr iget under de ol ika åren i a l lmänhet lega t ett par p rocen t bättre än under förra kriget . De t är m y c k e t lätt att kontrol lera saken i Lönestat is t isk årsbok. 1942 års år­g å n g k o m m e r ut vi lken dag s o m helst och 1943 års reallöne­siffror är närmas t bättre än 1942 års .»

V å r k o m m e n t a r :

Enligt Socialstyrelsens uppgifter om löneutvecklingen för arbetare inom industrin m. m. har utvecklingen av reallönen per timme under de bägge krigsperioderna ge­staltat sig på följande sätt:

För ra Rea l lön Real lön kr ige t per år per t imme

1914 100 100 1915 95 93 1916 92 89 1917 88 89 1918 89 93 1919 99 106

Nuv. Real lön Real lön kr iget per år pe r t imme

1939 100 100 1940 96 96 1941 89 91 1942 91 91 1943 1944

Vid jämförelse mellan utvecklingen av reallönerna en­ligt denna officiella statistik under den nuvarande krigs­perioden med förra världskrigets period framgår bl. a. följande: 1) Sänkningen av reallönen per år t. o. m. tred­je krigsåret har gått snabbare nu än under förra kriget (sänkning med 11 procent mot 8 procent) . Under det nu­varande krigets fjärde år har emellertid arbetarna »kom­penserat sig själva» genom okat utgivande av arbete (ökad arbetsintensitet, ökad arbetstid), så att reallöne­sänkningen något minskats. 2) Sänkningen av reallönen per timme t. o. m. fjärde krigsåret har varit något sva­gare under det nuvarande kriget (sänkning med 9 pro­cent mot 11 procent) . Liksom under förra krigsperioden har reallönen per timme legat på samma nivå under tredje och fjärde krigsåren. Med nuvarande bestämmelser, som fastlåst indextilläggens storlek, fanns emellertid denna gång icke förutsättningarna för den stegring av reallöner per timme under femte krigsåret (d. v. s. 1943), som ägde rum under förra krigsperioden.

När kommunisterna sagt, att arbetarna under förra kriget lyckades hävda sina reallöner bättre än under det nuvarande kriget, har de byggt detta omdöme på jämfö­relsen mellan årsreallönesiffrorna för tredje krigsåren (1916 resp. 1941) . Jämför tabellen ovan! Sedan numera siffrorna för reallönen per år publicerats även for fjärde krigsåret, varvid index ligger något högre än under förra kriget, finns inget underlag i den officiella statistiken för detta omdöme. När en jämförelse gjorts mellan löneut­vecklingen för de bägge krigsperioderna har meningen härmed f. ö. icke varit att göra en noggrann undersök­ning om reallönen under detta krig sjunkit en procent mer eller mindre än under förra kriget. Ofullkomligheten i den officiella lönestatistiken, beroende på beräkningen av levnadskostnadsindex och sättet för löneuppgifternas beräkning, gör en sådan exakt jämförelse omöjlig. Huvud­syftet med, jämförelsen har i stället varit att visa falsk­heten i det av socialdemokratin anförda- argumentet, att arbetarklassen med nödvändighet måste få sin reallön

eller relativlön sänkt under en inflationsartad utveckling. Under förra världskriget vändes nämligen reallönekurvan uppåt 2—3 år innan prisstegringen nått sitt maximum och även den fulla kompensationen för levnadskostnads-stegringen uppnåddes för detta maximum, d. v. s. under inflationen. Detta bekräftar vad man redan teoretiskt kan utsäga, nämligen att det inte existerar något bestämt samband mellan utvecklingen av levnadskostnaderna och reallönerna, så att reallönerna alltid sjunker under perio­der av ievnadskostnadsstegring och tvärtom. Här går ett av socialdemokraternas käraste argument i graven.

Kommunisterna har däremot aldrig påstått, att arbe­tarklassens absoluta levnadsstandard är lägre nu än un­der förra världskriget. Ett sådant påstående vore ju orik­tigt, som var och en vilken har erfarenhet av bägge perio­derna vet. Deras påståenden har hela tiden rört den pro­centuella sänkningen av reallönen. En stor del av argu­menteringen i Rehns broschyr är därför lika genial som ordväxlingen goddag — yxskaft.

At t levnadskostnadsindex var dåligt under förra kriget är slutligen inget argument som bevisar något om real-iönesänkningen under de bägge perioderna. Levnadskost­nadsindex är nämligen högst bristfälligt också nu.

Skulle full kompensation åstadkomma inflation?

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

» 8 ) I den lönepoli t iska debatten påstår kommunis te rna att det endast skulle behövas 300 mil joner fö r att vå r reallön skulle återställas till 1939 års nivå. O m det är så litet som fattas borde den saken kunna ordnas.

H a g b e r g t ycks vara räknemästaren b a k o m det här felet. Han räknar till arbetarklassen endast de 700.000 personer, som direkt beröres av ramavtalet , men var och en ve t att vi är betydl igt flera,. V i har fö r närvarande över 2 mil joner lön­tagare med en årl ig inkomst på åtminstone 6 mil jarder ifall man undantar alla högre löneinkomster . Om man förutsät ter 10 procents lönes tegr ingsbehov fö r full kompensa t ion betyder det 600 mil joner .»

V å r k o m m e n t a r :

Siffran 300 milj. kronor har av kommunisternas tales­män aldrig uppgivits gälla andra än de 700.000 personer, som direkt beröres av ramavtalet. Det är alltså inte fråga om något »fe l» , som författaren till den socialdemokrati­ska broschyren med sin upprepade gånger demonstrerade fräckhet påstår. Som skäl varför man bör räkna på detta sätt kan anföras, att andra löntagargrupper inte befin­ner sig i jämförlig ställning och ofta inte har motsvaran­de kompensationsregler, som gäller för dem som beröras av ramavtalet. Det bör också pekas på att av LO :s med­lemmar det finns så pass stora arbetargrupper som skogs­arbetare och lantarbetare, vilka enligt L O : s egna uppgif­ter har överkompenserats för prisstegringarna. Det är orimligt att medräkna dem vid jämförelsen, eftersom de säges redan ha fått full kompensation.

Även om man tar den av socialdemokraterna här före­slagna siffran, så förändrar det inte kommunisternas ar­gument. Sexhundra miljoner kronor blir endast 4 procent av den beräknade nationalinkomsten för år 1943 (15 mil­jarder k ronor ) . Full kompensation åt de av LO beräknade 2 miljonerna löntagare skulle alltså endast innebära att 600 milj. kronor tas av kapitalisternas vinster och över­förs till arbetarna. Det är fortfarande lika skrattretande tokigt att hävda, att detta skulle »medföra inflation», som socialdemokraterna gör. (Det är tokigt också av den anledningen alt vi redan har inflation i landet!) En­bart den i den offentliga statistiken redovisade förmögen­hetsökningen mellan taxeringsåren 1938 och 1943 skulle mer än väl ha räckt till för att ge samtliga löntagare full kompensation för prisstegringarna under samtliga krigs­år. Skulle inte detta ha stått i bättre överensstämmelse med den omskrutna parollen, att bördorna skulle fördelas efter bärkraft?

Bolagsvinsterna har ökat kraftigt.

S o c i a l d e m o k r a t e r n a s a r g u m e n t :

»9) Så har vi det g a m l a vanl iga påståendet att bo lagens vinster öka t m e d 50 p rocen t från 1938 till 1942. Hur förhåller det sig m e d den s a k e n ?

D e taxerade vinsterna hade 1942 stigit med 21 p rocen t men g e n o m den särskilda bolagsskat ten reducerades net tot så att det hade sjunkit med 11 p rocen t i förhållande till 1938. San­nolikt ökades emellertid de dolda vinsterna, så att det verkli­ga net tot v a r oförändrat eller t. o. m . några p rocen t h ö g r e än 1938. N å g o n s törre skillnad mellan vins tutveckl ingen i stora och små bo lag kan inte märkas . M e n däremot är för ­hållandena m y c k e t olika i ol ika företag, så att det är m y c k e t lätt att dra f ram exempel på fö re tag med vinstminskning. Det kan emellert id gärna framhållas, att det hela t iden rör sig o m högkonjunkturbe tonade vinster. Sedan t i l lkommer ju också här penningvärdets fall så att den reella vinsten sjunkit med o m k r i n g 25 procent . Jämföre lsen mellan lönerna o c h vinsterna ser alltså ut så här : lönerna har g e n o m skat ter och pr iss tegr ing reducerats med 10 p rocent i förhål lande till 1939; vinsterna har l ikaledes g e n o m skatter och pr iss tegr ing reducerats m e d 25 p rocent i förhål lande till 1938. ( Jämför t med 1939 har vinsterna sjunkit ännu starkare.) Obs. att siff­rorna gäl ler 1942. F ö r 1943 kan ännu inga a l lmängi l t iga re­sultat anges . E n viss höjn ing m o t 1942 förefal ler t ro l ig .»

V å r k o m m e n t a r :

Uppgiften att bolagsvinsterna mellan 1938 och 1942 ökat med i runt tal 50 procent har av kommunisterna aldrig uppgetts gälla samtliga bolag. I stället har påpe­kats, att siffran gäller endast de börsnoterade bolagen inom industrin och samfärdseln och att »vinsten» icke räknats lika med de av bolagen själva redovisade netto­vinsterna, utan som bruttovinst minus avskrivningar. Rehns påstående är alltså här, liksom på en rad förut redovisade punkter, en lögnaktig förvanskning av vad kommunisterna egentligen sagt.

För att motbevisa det felaktigt återgivna kommunisti­ska påståendet om bolagsvinsternas utveckling anföres i Rehns broschyr en del uppgifter om taxeringsresultat, skatteutveckling o. s. v., vilka ger en högst ofullständig och delvis helt felaktig bild av vinstutvecklingen.

För det första återger de taxerade beloppen ej hela bo­lagens verkliga vinster. Under socialdemokraternas rege­ringstid har bolagen beretts en rad betydelsefulla »lätt­nader» vid beskattningen, vilka bestått däri att bolagen fått ökade möjligheter att genom avskrivningar, fonderin­gar etc. smussla undan stora delar av sina vinster innan det taxerade beloppet beräknas. I särskilt hög grad har dessa knep kommit till användning under krigsåren med deras relativt höga skattesatser. I 1944 års statsverks­proposition (Inkomster å riksstaten) skrives om dessa förhållanden:

» . . . det verk l iga utfallet av taxer ingen beror även på de av bo lagen vid bokslutens upprät tande under våren 1944 be­slutade avskrivningarna. Dessa avskr ivningar bes tämmes i stor u ts t räckning av hur framtidsutsikterna fö r bo lagens rö­relse k o m m e r att bedömas . Sedan den fria avskrivningsrät ten införlivats med skat tesystemet kan till följd härav det slutli­g a taxerings-utfallet komma, att visa väsent l iga avvikelser från de antaganden, s o m gjor ts v id upprättandet av riksrä-kenskapsverkets inkomstberäkning. . . Vad åter angår s jä lva taxeringsresultaten, påverkas dessa emellertid av den omfat t ­ning, i v i lken bolagen, på sätt nyss nämnts, kan v id taga av­skrivningspoli t iska å tgärder för regler ing av detta resultat. F ö r större fö re tag torde denna möi l ighe t utnytt jas i syfte att ernå relativt små förändringar i taxeringsresultaten. F ö r de små bolagen, sorn icke har s amma möj l ighet till sådan regle­ring, räknar r iksräkenskapsverket med en avsevärd s tegr ing även i taxeringsresultatet .»

Här uttryckes alltså på ett fint sätt att de stora bola­gen har möjlighet att fuska undan stora summor före taxeringen, medan de små, inte har samma möjl ighet! Mot denna bakgrund är det klart att taxeringssiffrorna ej ger ett riktigt uttryck för de verkliga vinsternas storlek.

För det andra är, även om man nu godkänner taxerings-resultaten som material för vinstbedömningen, de siffror och jämförelser som återges i Rehns broschyr delvis helt felaktiga. — I följande tabell har efter Riksräkenskaps-verkets inkomstberäkningar för olika år sammanställts uppgifter, sorn avser aktiebolagens vinster år 1938 och år 1942, det senaste år för vilket uppgifter föreligger. (Siff­rorna avser miljoner kronor.)

1938 1942 Taxera t belopp till statlig inkomst- och för­

mögenhetsskat t för svenska akt iebolag . . 721 870

Enligt dessa uppgifter ökade de taxerade beloppen för bolagen mellan 1938 och 1942 från 721 till 870 milj . kro­nor, d. v. s. med 21 procent. Så långt överensstämmer Reims uppgifter med sanningen. På dessa taxerade belopp, vilka framkom i 1939 resp. 1943 års taxering, betalade bolagen dels skatter till staten (inkomst- och förmögen­hetsskatt, värnskatt och krigskonjunkturskatt), dels skatter till kommunerna. Skatterna betalades i huvudsak under budgetåret 1939/40, resp. skall betalas under bud­getåret 1943/44. (Kommunalskatterna betalas delvis även under sista halvåret 1940 resp. 1944, men härifrån kan bortses, då dessa skatter ökade obetydligt. I det följande föres alltså även hela kommunalskatten för inkomståret till respektive budgetår.) Enligt utredningen om Skatte­trycket för olika inkomstklasser (Bihang D till 1944 års statsverksproposition) utgjorde de totala utgående skatte­beloppen på ovanstående års bolagsvinster (alltså skat­terna under budgetåret 1939/40 resp. 1 9 4 3 / 4 4 ) :

1939/40 1943/44

Inkomst- och förmögenhetsska t t • • • • 94 161 Värnskat t 45 95 Krigskonjunkturskat t — 27 K o m m u n a l a akt iebolagsskat ter 75 90*

S u m m a 214 373

Om man drar bort dessa skatter från de taxerade belop­pen visar det sig att av dessa år 1938 återstod 507 milj . kronor, mot år 1942 497 milj . kronor. En »minskning» hade alltså inträtt enligt dessa siffror med 2 procent. Den »minskning» med 11 procent, som uppges i den socialde­mokratiska broschyren, måste följaktligen vara ett falsa­rium. Där påpekas ju också att de dolda vinsterna ökat, varför den redovisade »minskningen» i själva verket mot­svaras av ökning av de verkliga vinsterna.

* ) 1942/43 års siffra, senare finns ej .

För vår del anser vi emellertid att man inte bör, såsom ovan gjorts för att visa den socialdemokratiska felräknin­gen, dra bort skatterna från de taxerade beloppen, innan man uppger vinsten. När man beräknar arbetarnas pen­ninglöner drar man ju heller inte bort skatterna. Det finns ingen anledning att räkna på ett gynnsammare sätt för bolagen. Häremot invändes att skatteprocenten stigit mera för bolagen än för arbetarna under krigsåren. Är detta sant? Följande siffror visar hur denna fråga lig­ger till.

Enligt ovan redovisade uppgifter utgjorde de betalda skatterna följande procenttal av de taxerade vinstbelop­pen, nämligen: på 1938 års vinster 30 procent, på 1942 års vinster 43 procent. Skillnaden häremellan är 13 pro­cent. Detta innebär att de faktiskt utgående skattesat­serna för bolagens taxerade belopp mellan 1938 och 1942 stigit med 43 procent ( 1 3 X 1 0 0 : 3 0 = 4 3 ) .

Skatterna på arbetarnas löner under 1938 betalas under en period från november 1939 till juli 1940 och skatterna på 1942 års löner mellan november 1943 till juli 1944. Om man jämför medeltalet av skatteindex i socialstyrelsens levnadskostnadsindex under dessa bägge perioder bör man alltså få fram en siffra, som är jämförbar med ovanstå­ende 43 procent för bolagen. Nu finns inte uppgifter för en del av den senare perioden, eftersom den ännu ej in­fallit. Jämföres emellertid skatteposterna i levnadskost­nadsindex den 1 januari 1940 och 1 januari 1944 fram­kommer en stegring från 124 till 182, d. v. s. med 47 pro­cent. Ökningen av skatteposten är alltså kraftigare än den framräknade stegringen av skattesatserna för bo­lagen.

Argumentet att bolagens skattesatser stigit mera håller alltså inte. Någon som helst motivering för att dra bort bolagens skatter vid beräkningen av deras »netto» finns inte, när man samtidigt inte drar bort skatterna vid be­räkningen av penninglönerna. I Rehns broschyr användes emellertid denna metod, varvid han kommer till det fan­tastiska resultatet, att vinsterna reducerats med 25 pro-

cent, men lönerna endast med 10 procent från förkrigs­året 1938.

På det här viset har Rehn beräknat »vinstminsknin­gen»: de taxerade vinsterna har ökat med 21 procent, men genom beskattningen har nettot (d. v. s. taxerade vinster minus skatter) minskat med 11 procent. Genom ytterligare reduktion för penningvärdets fall har han kommit fram till nedgång i »den reella vinsten» med 25 procent. För arbetslönerna har Rehn emellertid räknat på följande sätt: Penninglönerna har ökat med 23 procent enligt ramavtal och allmänna kollektivavtal, genom se­mesterförmånens ökning och individuella justeringar nå­got mera. Genom reduktion för penningvärdets fall (divi­sion med levnadskostnadsindex, som stigit med 42 pro­cent) erhålles en sänkning av reallönen med omkring 10 procent.

Såsom tidigare påpekats i cle olika avsnitten är de siff­ror för vinstökning och lönesänkning, som användas i Rehns broschyr, felaktiga. Här har vi emellertid avsett att visa själva metoden i beräkningssättet. Som vi sett gör han där för både bolagsvinster och arbetslöner ope­rationen att reducera dem med hänsyn till penningvär­dets fall, men den särskilda borträkningen av skatterna görs endast för bolagsvinsterna, inte för arbetslönerna!

På ett tydligare sätt kan väl herr Rehn inte demon­strera sin vilja att förfalska uppgifterna om fördelningen av krisbördorna, för att de skall passa in i den vackra folkhemsbild, som socialdemokratin alltid skryter av. Man vill på det hållet inte begripa, att man genom denna förvanskning av fakta objektivt försvarar kapitalisternas berikande, genom att man försöker bevara massorna i passivitet och hindra dem från att försvara sina intressen och sin existens.

Vad har undersökningen visat?

Vad har vår granskning av Gösta Rehns broschyr och av den socialdemokratiska skrivelsen, som storordigt för-

29

klarar sig avslöja kommunisternas »medvetna förfalsk­ningar», visat?

Granskningen har visat, att kommunisterna på ett rik­tigt sätt bedömt tendensen i den ekonomiska utvecklin­gen under de senaste åren. Den har också visat, att social­demokraternas argument om att det under krigsåren för­siggått en utjämning mellan samhällsklassernas ekono­miska och sociala positioner är oriktigt. Genom klassam­arbetet har arbetarnas och de fattiga böndernas ställning tvärtom försämrats, inte bara absolut utan även relativt, i förhållande till kapitalisterna och den övriga bour-geoisin.

Gösta Rehns »bemötande» av kommunisternas argu­ment har visat sig på vissa punkter bestå i en diskussion av statistiska petitesser utan betydelse för de avhandlade frågeställningarna. I andra fall har Rehn vantolkat och vanställt uppgifter, som i muntliga diskussionsinlägg getts en mera opreciserad form, men tidigare utförligt och exakt redovisats i skrift, för att på det sättet kunna påvisa deras »oriktighet». I andra fall åter har han lagt uppkonstruerade påståenden i kommunisternas mun, för att därpå »tillbakavisa» sina egna lögner.

Någon oredlighet från de kommunistiska talesmännens sida har Rehn inte kunnat påvisa. Däremot har han själv kommit med en rad förfalskningar och förvrängningar. Som kronan på verket har han satt en serie dumma och hätska utfall mot den kommunistiska partiledningen, som kan sammanfattas i följande praktfulla klyscha:

» O m en kommunis t eller annan Ny-Dag- läsa re k o m m e r med ett påstående bör man u tgå ifrån att det är felaktigt , även o m man själv inte har möjl ighet att g e n o m s k å d a var felet l i gge r !»

Just den takfiken har herr Rehn följt i sin här gran­skade broschyr. Han kan inte påvisa att kommunisternas påståenden är felaktiga, men han utgår härifrån endast av den anledningen, att de kommer från kommunistiska talare eller kommunistiska tidningar! På denna säkra grundval bygger han sina påståenden, att kommunisti-

ska partiels ledning består av lögnare, bedragare, för-fälskare, ovederhäftiga och okunniga personer o. s. v.

Man undrar hur det själsliga livet är beskaffat hos en person, som kan slunga ur sig en sådan mängd ovettighe­ter. Herr Rehn har inledningsvis karakteriserats som en uppblåst och hysterisk fantast. Till denna karakteristik behöver endast tilläggas, att han besjälas av ett frene­tiskt kommunisthat, som uppodlats bl. a. genom delta­gande på fascisternas sida i det finska vinterkriget.

Mot splittrarna — för enhet!

I Konserthus-diskussionen med Hilding Hagberg sade finansminister Wigforss i sin inledning, att hans op­ponent »missförstod läget i vårt land, om hån trodde att det för en grupp av arbetare nu var det viktigaste att angripa den socialdemokratiska politiken. Det var enligt min mening en helt annan frontställning, som säkerligen skulle bli den väsentliga i fortsättningen.»

Man kan vända på Wigforss ' yttrande och säga, att so­cialdemokratin helt missförstår det nuvarande läget, om clen tror att det är till fördel för arbetarklassen eller för det socialdemokratiska partiet att sprida sådana hätska utfall mot den kommunistiska partiledningen, som före­kommer i Gösta Rehns broschyr »Så är det!», utgiven på partiförlaget Tiden. At t herr Rehn inte begriper bättre, det förstår vi. Men vi förstår inte, hur socialdemokratins och Landsorganisationens ledning kan medverka i en så­dan smutskastningspolitik. Den svenska arbetarklassens strävanden kan inte gagnas av att det gamla »råskället» mellan olika organisationer inom arbetarrörelsen ånyo börjar praktiseras. Endast splittrarna och arbetarklas­sens fiender kan dra nytta av upprivande strider mellan socialdemokrater och kommunister. »Enade vi stå — söndrade vi falla!»

-b. Västermalm Sthlm 1944

Av serien

DAGSPOLITIK har hittills utkommit:

N:r 1. Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik

N:r 2. H. Hagberg: För freden — för friheten

N . r 3. LO:s nya program

N:r 4. Hilding Hagberg: Arvfiender?

N:r 5. E. Lancet: Index och löner

N:r 6. Karl Wirén: Svensk nazism utan mask

N:r 7. Erik Åström: Arbetare och småbönder

N:r 8. Knut Senander: Vem för folkets talan?

N:r 9. E. Lancet: Krigsvinster och löner

N:r 10. Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp, inflation ?

N:r 11. Sven Linderot: Bönder och arbetare

N:r 12. Helge Eriksson: Vem bär ansvaret N:r 13. Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin

—Socialismen

N:r 14. Arbetarnes enhet vägen till seger

N:r 15. Sven Linderot: N y kurs!

N:r 16. Fritjof Lager: Norden och nordismen

N:r 17. H. Andersen: Danmark talar.

N:r 18. Lancet: Förmögenheter, inkomster, profi­ter och löner.

N:r 19. Kommunisternas nya program. Program­kommissionens förslag.

N:r 20. Socialdemokratiska sifferkonster.

Pris 25 öre