1

Nummer 6 2010 Pris 25 kronor

Snabel- Posten

Täppas Fogelberg

Vi har träffat

Möt årets Upplänning

Amos Makajula

DessutomJouni

Erica BraunStefan Holm

Albert EinsteinBengt Dahlqvist

Tomas Tranströmer&

Jacob Hellman

2

SENASTE NYTTEn resa till Tyskland

Text: Stina RosénFoto: Christer Arvidsson

Mellan 26/9 och 28/9 var jag tillsammans med Magnus Dahelrus från Teater Blanca och Bo Lerman från

Regionförbundet Uppsala län nere i Tyskland. närmare bestämt Haslach. Det är en liten by som ligger mellan Ravensburg och Wangen, i delstaten Baden-Württemberg. Vi var inbjudna av St. Jakobus Behindertenhilfe till en konferens med titeln ”Wie wollen wir leben”. Hur vill vi leva vårt liv?

Jag har tolkat för studiebesök ifrån Tyskland två gånger. En gång 2008 när en grupp bestående av chefer för boende och arbetshandledare var på studiebesök på Knivstagatan. Och nu i år när studiebesöket bestod både av arbetstagare och personal.Men nu var det alltså min tur att åka ner och deltaga i konferen-sen.

På söndagen klev jag upp halv sex på morgonen för att i lugn och ro äta frukost och kolla Facebook en sista gång innan jag åkte, passade på att packa det sista jag skulle ha med mig. Vid ungefär 07.10 lämnade jag mitt hem, för att ta mig till statio-nen, och så bär det av med tåg till Arlanda, där vi checkade in, för att kunna flyga vidare till Zürich. Där blev vi upphämtade med bil och då åkte vi vidare till Ravensburg där vi tog en fika med några av de andra deltagarna i konferensen. Efter en liten pratstund så åkte vi till St. Konrad där vi bodde. På St.Konrad bor det ca 85 till 90 deltagare, i små boendegrupper. Man kan inte se att det är institutionsliknande förrättning, eftersom allt ligger inbakat i en by. Det finns 5 nunnor som är som en före-bild för de boende och de anställda.

Rummen som vi bodde i var antingen enkla rum eller semester-lägenheter. Jag hade ett stort rum i och med att jag skulle ha en kompis hos mig en natt.På söndag kväll så var det middag med några av de deltagare som var med under resan som var i juni 2010. Naturligtvis var jag glad att se dem igen.

På måndag morgon var det frukost nere i ett av grupprummen. Det serverades bröd, mineralvatten, kaffe och så vidare. Ungefär vid 10.00 tiden startade konferensen i en sporthall. Det fina är att själva scenen är höj- och sänkbar så att man kan ta upp rullstolar på scenen, alltså man sänker själva podiesektio-nen i golvläge, och när alla är uppe så kan man höja så att folk kan se de som är på scenen.På konferensen deltog Socialministern för Baden-Württemberg Dr. Monika Stolz. Hon öppnade konferensen med att berätta likheter och olikheter för de människor med funktionsnedsätt-ning i Sverige och Tyskland.Sen var det en liten debatt mellan publiken och ett urval män-niskor där jag blev inbjuden att sitta uppe på podiet. För mig kändes det inget konstigt att sitta bredvid Frau Stolz, hon är en jättetrevlig kvinna i drygt 60-års-åldern.

Det serverades lunch på en restaurang som ligger i byn, där vi även åt middagen på söndag kväll. Under konferensen träffade jag en av deltagarna som var med från studiebesöket 2008. Jag har tänkt länge och har försökt att leta efter en deltagarlista på dem som var med just då. När jag så träffade en kvinna som var med i konferensen så ringde en liten klocka i mitt huvud. Jag blev glad när jag fick träffa henne igen och prata lite grann.

På eftermiddagen så ordnades små workshops där folk de-lades in i grupper. Den som vi var med i hette ”Erfahrungen von Schweden” Erfarenheter av Sverige. Där visades en liten kortfilm om Teater Blanca som nyligen blev färdig. Och sedan fick deltagarna ställa frågor till oss, som var där från Sverige. Bland annat om hur många timmar man får personlig assistent, ledsagning, om hjälpmedel och lite annat smått och gott.

Det hela avslutades med en sammanfattning av alla workshops,

Efter konferensens slut så hade vi fritt från måndag eftermid-dag till tisdag eftermiddag då vi skulle flyga hem till Sverige. Då besökte Magnus Dahlerus och Bo Lerman några Verkstäder i Tyskland. Mer av det kan inte jag berätta, eftersom jag inte var med. Själv träffade jag en kompis som är från Langenau. Vi hade en trevlig tid tillsammans.

På tisdag eftermiddag kväll var det så dags att flyga hem till Sverige. För mig som är stor tyskvän och lägger ner mycket tid med tyska språket och har besökt Tyskland många gånger är hem-färden alltid ett vemod. Det känns alltid sorgligt när jag lämnar Tyskland och vill oftast vara för mig själv för att bearbeta det jag har upplevt, även om jag har träffat folk från Tyskland här i Sverige, så känns det lika ledsamt att lämna och säga ”auf wiedersehen” (vi ses igen). Men samtidigt vet jag att det kom-mer nya chanser.

I övrigt tyckte jag att det var en trevlig resa och trevlig konfe-rens.

3Omslagsfoto: Christer Arvidsson

På webben

En resa till Tyskland...................... Årets upplänning..........................Bengt Dahlqvist...........................Stefan Holm................................ Jakob Hellman............................. Täppas Fogelberg.........................Tomas Tranströmer.......................Gösta Knutsson...........................Jouni Aslak Laukkanen.................Erica Braun.................................Albert Einstein............................Rudolf med röda mulen................

Innehåll

Du vill väl läsa fler nummer av

Snabel- Posten

Kontakta Snabel-@!Se redaktionsrutan

Helårsprenumeration kostar 150:- inklusive moms

Lösnummer till försäljning finns på Snabel-@

Knivstagatan 6

En God Jul till er alla! önskar vi på Snabel-Posten

Vi tackar Erica för den tid som varit och önskar henne lycka till på hennes nya arbete. Som avslut-ning har hon gjort en intervju med Erica Braun.Gästskribent i detta nummer är Stina Rosén från Teater Blanca.

Varför inte ge bort en prenumeration på Snabel-Posten i julklapp? Eller kanske en väggalmanacka? Välj dina egena bilder och få en personlig almanacka eller köp vår färdiga Snabel-Post-almanacka med bilder från våra intervjuer.

Och så har vi ett fantastiskt erbjudande: Värva tre nya prenumeranter så får du en al-manacka från oss.

Så här i juletider gäller för Tomten och Rudolf med röda mulen liksom för oss att

Himlen är gränsen!

Christer Arvidsson

2 4 5 6 7 8101112131415

Snabel-@ Knivstagatan 6 753 23 Uppsala 018-727 40 03 snabel-a@uppsala.se www.snabelposten.se.Ansvarig utgivare: Mari EkhÅmynningens DV 018-727 71 57

Chefredaktör: Christer ArvidssonRedaktionssekreterare: Christopher Lundgren

Redaktion Jonas Bennemark; Magnus Hedman; Tati Palestro; Erica Westerlund; Magnus Sjöquist; Mattias Persson; Carina Lemhagen; Eleonor Belin; Lena Öhman; Alexandra Bivald; Malin Spångberg; Josefin Tenefors; Natalia Georges.Layout & redigering: Christer Arvidsson

Tryck: Fenomentryck · X-O Graf Tryckeri AB

www.snabelposten.se

Nytt extramaterial på vår hemsida:

Amy Diamond’s Greatest Hits • - en telefonintervjuTäppas Fogelberg - Hela intervjun•Erica Braun - en längre artikel•Mer om Amos•Vad är en människa?•Anorexi•Judo•Internet - en kort historik • Med mera

4

En tisdagseftermiddag träffade jag och min kollega Erica busschauffören Amos vid centralstationen. Sedan gick

vi till restaurangen Little Italy och genomförde intervjun.

Att Amos valde att bli busschaufför har att göra med att han tidigare jobbat med människor. Han var i ett behov av jobb så när han fick ett erbjudande att jobba som busschaufför tänkte han att det skulle vara ett bra arbete eftersom han då även träffar människor.Nu har Amos jobbat som busschaufför i fyra år och kört för Upplands lokaltrafik.

För att få vara busschaufför krävs naturligtvis busskörkort. ”Det är att man först och främst kan hantera fordonet och sedan en annan bit i det hela är att kunna hantera människor för att man kör inte bara buss men man kör bussen med människor”, berättar Amos.På frågan om han tycker att det är svårt att utbilda sig svarar han att det beror på och om man har intresse går det lätt att lära sig.Dock är Amos inte lika insatt i vilka bussmodeller som finns och om bussteknik men noterar att andra personer kan den biten så dom kompletterar varandra.

Att Amos blev utsedd till ”årets upplänning” och ”Sveriges trevligaste busschaufför” har att göra med hans vänlighet mot sina resenärer. När resenärerna kliver ombord på bussen hälsar han alltid trevligt och säger ”God morgon” eller ”Välkommen”. När dom kliver av bussen säger han ”Ha en trevlig dag”.” Jag tror ju att det har med att jag försöker visa dom respekt och bemöta dom med respekt och ta hand om dom som viktiga människor”, säger Amos. Han tycker att det är viktigt att ta hand om varandra och att hela samhället mår bra av det.På bussen som Amos kör finns inga otrevliga personer. ”99,99999 procent av passagerarna är jättetrevliga. Amos har aldrig blivit hotad någon gång.Han har även bra relation med sina kollegor. ”Även om det finns någon som kanske är lite annorlunda så måste man respektera det”, säger han.

Förutom yrket som busschaufför har Amos också varit engagerad i mänskliga rättigheter. ”Just nu har jag varit mycket engagerad i att försöka se till att uteliggarna och hemlösa får någonstans att bo och ha tak över huvudet”, säger han.

Det finns mer material om Amos under Xtra Xtra (extramaterial) på www.snabelposten.se

INTERVJUÅrets upplänning Amos Makajula

Namn: Amos MakajulaFödd: 1977, i Lindi i TanzaniaBor: Uppsala sedan 2001Yrke: BusschaufförförUpplandslokaltrafik,ULFavoritsällskapsspel: ”Vännerochfiender” (ett frågespel) och ”Fyra i rad”.HarduhörtEnbusschaufför? Japrecis,detfinns några resenärer som har försökt sjunga den på bussen.Utmärkelser: ”Årets upplänning” (2010), ”Sveriges trevligaste busschaufför” (2010)Favoritgodis: Jag gillar inte så mycket godis men ibland kan man ta lite lakrits.Görhelstenfinsommardag: Ärutemedminfru. Hon tycker mycket om natur så då brukar vi ofta åka dit där det finnsvattenochtardetlugnt.Tycker du om sushi? Nej, det tycker jag inte om.Hur många språk kan du? Tre: Svenska, engelska och swahili.Tanzania eller Sverige? Båda två är jättebra på sitt sätt.Sverigeärjättefintmedbra natur och jag tycker jättemycket om människor i Sverige. Det är likadant i Tanzania. Detärjättefinnaturmendetsom är skillnaden är att Tanzania är lite varmare då året runt. Så båda har någonting som är bra.

5

Bengt Dahlqvist var med från början i Skilda värl-dar som spelades in från 1996 - 2000, men gick

på TV fram till 2002, eftersom de spelade in väldigt många avsnitt, som det sedan tog tid innan de sändes.

En konstig och annorlunda känsla att vara med i Skilda världar var att man blev igenkänd på stan som Daniel. Var man än var så var man Daniel över hela Sverige.På TV var han först med i en serie i Bullen som hette Sexton året innan Skilda världar startade.Bästa avsnittet tycker han var när Daniel fick reda på att Sandra var hans syster för han visste inte om det.Han har kontakt med hon som spelar Lillemor i serien och Matti Bernett, han som spelade Tom i serien. Sen träffar han lite då och då andra från serien men inte så mycket längre.Han saknar inte att vara med i Skilda världar, han var lite less på serien, det var 573 avsnitt, så det var ganska skönt när det slutade. Han ville jobba med andra saker också. Och den har gått ofta i repris på TV .

Han har gjort bort sig några gånger under inspelningar, det var en gång han skulle springa upp för en backe och vara arg under en scen och det var vinter och så snubb-lade han och ramlade baklänges och rullade hela vägen ner. Det var lite pinsamt tycker han. Han har råkat säga fel namn några gånger också.

Skilda världar spelades in utanför Stockholm på ett ställe som heter Kvarnholmen. Det är som en liten ö som ligger ganska nära Finlandsbåtarnas rutter.

Han är inte lika känd som förr, och det är ganska skönt. Då på den tiden så kände alla igen honom hela tiden och alla pratade om Skilda världar.. Han har låtit håret växa så att folk inte känner igen honom lika mycket.

Dom gör det ändå, men inte lika mycket det är skönt att vara lite mer Bengt istället för bara Daniel. Han tyckte det var konstigt att se sig själv på TV, det kändes inte som att det var han.

Han älskar godis och han är en riktig gottegris. På fritiden så snickrar han på ett båthus, han tycker att det är kul att snickra. Om han inte hade blivit skåde-spelare så hade han nog blivit snickare.

Det skulle vara roligt att vara med i någon film eller i någon annan serie säger Bengt. Han valde att sluta med skådespeleri helt ett tag. Han har inte spelat något på 4-5 år för han ville vara mer med sina barn. Han

har jobbat med andra grejer istället. Bland annat har han regisserat lite också och stått bakom kameran istället för framför den. Han har gjort många informationsfilmer och reklamfilmer. Men nu börjar han bli sugen på att komma tillbaka.

Han har ett eget band som heter The Odd Dogs där han sjunger och spelar och deras musik är hans favoriter. .

Han har 2 döttrar på 6 och 8 år.

Bengt Dahlqvistfrån

Skilda världar

Text: Tati Palestro & Malin Spångberg

Foto: Christopher Lundgren

Namn: Bengt Albin Gösta Dahlqvist.Född: 23 mars 1975Bor: Storvreta utanför UppsalaFavorit godis: Sura röda skiftnycklarFavoritmat: Tai- matFavoritfilm:NyckelntillfrihetFavoritmusik: The Odd Dogs

KULTUR & NÖJE

6

Text: Alexandra Bivald Foto: Eckhard Pecher

SPORT

Vad gör du nu för tiden? Jobbar halvtid på Karlstads

universitet som kommunikatör och informatör, har en del föreläsningar på egen hand och spelar fotboll i Östra Deje IK i division sju.

Varför slutade du? För att tiden började rinna ut, jag

började få problem med en hälsena. Jag var i ett läge där jag inte längre var utvecklingsbar och kunde bli bättre för att ta det kort och koncist, Det långa svaret finns här: http://www.scholm.com/holm2008.htm#13sep

Tränar du fortfarande?Ja, jag tränar fotboll två gånger i

veckan och springer då och då.

Hur var det att var med i mästarnas mästare?

Det var kul, även om det var väldigt långa inspelningsdagar och väldigt mycket åkande fram och tillbaka i minibuss. Men det var roligt att lära känna de andra deltagarna och det var kul att prova på lite annorlunda tävlingar..

Du har vunnit ”På spåret” två gånger, hur kommer det sig att du

är så allmänbildad? Jag har alltid läst mycket böcker, alltid gillat olika typer av frågesporter och alltid haft lätt för att minnas och koppla ihop den typ av kunskap som krävs i den sortens tävlingsprogram.

Saknar du höjdhoppet? Både ja och nej. Jag saknar känslan

av att vara i kanonform och gå in på en fullsatt arena för att tävla mot de bästa idrottsmännen i världen. Men jag saknar inte pressen det innebar att alltid prestera och jag saknar inte det liv det innebar att alltid vara på topp och styra upp hela tillvaron kring höjdhopp. Så jag är nöjd med de åren, men det var läge att gå vidare efter 2008.

Har du fortfarande kontakt med någon från när du hoppade

höjdhopp? Jo, det har jag ju, det är ju de männi-skorna jag umgåtts med under hela mitt vuxna liv och några av dem räknar jag som mina närmaste vänner. Även om kontakten är en annan idag så har jag kontakt med många av både konkurrenter och landslagskompisar.

Vad är du mest stolt över att ha uppnått?

OS-guldet i Aten är ju den stora höjd-punkten, men hela året 2004, när jag vann alla tävlingar jag hoppade, eller att jag var i final i samtliga internationella mästerskap från Budapest 1998 till Peking 2008, är också saker jag är stolt över eftersom ytterst få andra klarat av det.

Hur kändes det när du fick Melwin?

Det är alltid en stor glädje och en om-välvande upplevelse att bli pappa.

Vad gör du på fritiden? Jag läser en hel del fortfarande,

sitter till exempel i juryn för Augustprisets skönlitterära klass, och tillbringar väldigt mycket tid framför datorn och bygger lego med Melwin.

Vad pratar du om på dina föreläsningar?

Jag berättar historien om en helt vanlig kille från Forshaga i Värmland som gick hela långa vägen fram till ett OS-guld i höjdhopp, trots att det borde varit omöjligt. Det finns ingen friidrottsklubb i Forshaga, jag var för kort för att bli höjdhoppare, min pappa som var min tränare hade ingen formell utbildning som höjdhoppstränare och jobbade heltid som svetsare och plåtslagare, min mentale coach var inte bara från Kristinehamn, han var dessutom 169 cm lång och hade problem med diskbråck... Men det går om man vill och ger sig f-n på något och det är värt att kämpa för att uppnå sina mål.

Är det många som kommer fram och ber om autograf efter

föreläsningarna? Det händer då och då och det är inga problem så länge de har papper och penna redo.

Hur länge höll du på med höjdhopp?

Jag tävlade i 21 säsonger, från 1988 till 2008 och var rankad som en av världens bästa höjdhoppare från 1998 och framåt.

Hur många medaljer har du från stora mästerskap?

Är väl elva stycken (1 OS-guld, 4 Inne-VM-guld, 2 Inne-EM-guld, 1 VM-silver, 1 EM-silver, 1 Inne-EM-silver och ett EM-brons).

Vad värderar du högst, OS-guldet eller att du har hoppat 2,40?

Definitivt OS-guldet! Högt kan man hoppa när och var som helst, OS-guld kan man bara vinna vid ett enda tillfälle under fyra år.

Ingen har vunnit mer än ett OS-guld i höjdhopp, varför tror du att det

är så? Det är fyra år mellan finalerna och det hinner hända så otroligt mycket under den tiden. Man kan skada sig eller till och med lägga av samtidigt som det kommer fram nya talanger. Dessutom handlar det om att ha den där lilla, lilla, lilla extra turen i en stor final för att man ska kunna vinna den, det gäller att alla bitar faller på plats. Och faktum är ju att ingen lyckats vinna EM-guld i höjdhopp mer än en gång heller...

Namn: Stefan HolmFödd: 25 maj 1976Bor: KarlstadYrke. Informatör och höjdhoppareFamilj: Gift med Anna och vi har Melwin 6 år tillsammansFavoritmat: Funkar bra med en rejäl köttbit och potatisgratäng

Stefan Holm

7

Har gjort en telefon-intervju med Jakob Hellman. Det var skoj, jag fick idén att göra intervju med ho-

nom eftersom jag tycker om hans skiva jättemycket och det är den skiva som jag lyssnar på mest just nu

Under 1988 spelades debutskivan ”Och stora havet” in. När den kom ut i februari 1989 fick Hellman ett kraftigt och snabbt genombrott. Sedan blev ”Vara Vänner” och ”Hon har ett sätt” stora framgångar. 1988 fick Hellman pris för årets nykom-ling sen har han fått en grammis för bästa manliga rockartist 1989. Det är nu 20 år sen vi har fått höra något från honom. I år så debuterade han i Allsång på Skansen och på Forever Young turnén spelade han hela debutplattan från 1989.

Han började sin musikkarriär ganska tidigt och han började skriva låtar när han fick tag i sin första gitarr när han var 10 år. Sen på gymnasietiden skrev han lite låtar. Han spelade i ett band då. Han var inte soloartist förrän 1988 ungefär.

Varför det dröjde så länge innan man fick höra något från ho-nom igen kunde han inte riktigt förklara. Han provade spela in lite låtar på den tiden men han tyckte inte det var riktigt så bra som han hade hoppats. Sen har det låst sig och då var det svårt för honom att komma igång. Han tappade lite av omedelbarheten i att skriva. Det var väl också att det gick bra för plattan. Det var lite svårt för honom att säga exakt.

Han har inte haft det kämpigt som folk tror, han har haft van-liga jobb och har haft hyfsat kul. Hans förhållandet till skivan är att han känner sig som en åhörare liksom andra som lyssnar. Han känner sig inte lika personligt förknippad med sin egen identitet.

När Och stora havet blev bästa skiva i nöjesguiden blev han glad och fundersam och det beror också på att han bara hade gjort en platta. Så alla som ville ha en Jakob Hellman platta röstade då på hans skiva förstås, så det är lite därför han tog hem priset tror han. Det var lite med räkning att göra, men i stort sett blev han glad för det.

Varför det inte har kommit någon andra skiva är för han inte har fått tillräckligt liknande låtar som har suttit ihop som en helhet, men det kan fortfarande komma. Han hoppas att han ska släppa en ny skiva, men det blir inte i år och kanske inte nästa år men det tror han nog. Han skriver musik nu också då och då när han har tid, men inte just nu då han har mycket annat att tänka på med turnén han är ute på och lite andra saker. Han har mycket att stå i. Så fort han inte gör något annat så tänker han på musiken.

Att medverka i Allsång på Skansen tyckte han var ganska lättsamt. Han tyckte det var skönt att det gick bra. Vad som fick honom att börja turnera igen var att han fick ett erbjudande att göra det i det sammanhanget så de frågade och han tyckte att det var spännande grupper som var med så han tackade ja.

Han tycker det är jätteroligt att stå på scen igen. Han har gjort det lite i mellantiden också, så han är inte helt ovan. Han tycker det är ovant att spela så pass lång konsert med bara sina egna låtar, men det fungerar bra.

Att spela hela debutskivan igen tycker han är en bra ide. Det var bolaget som frågade om han skulle vara med och ville att han skulle göra det. Antingen ska det vara hela skivan eller också ska det vara en konsert med lite blandat, med både nytt och gammalt så det fick bli hela skivan.Det är inget planerat om det ska bli några fler spelningar i höst efter Forever Young turnén.

Vad som gör att hans låtar fortfarande känns aktuella och frä-scha vet han inte. För honom är det viktigt att ha en publik som lyssnar på dom, annars tycker han inte det är så roligt att spela.

Nu har han bott utomlands lite med sin tjej som har jobbat där.Nu i veckorna han de fått en liten son, så har han ägnat sig åt att ta hand om honom och fixat med deras lägenhet.

Efter turnén får vi se vad som händer.

Text: Jonas BennemarkFoto: Skvattram

Jakob HellmanKULTUR & NÖJE

Namn: Jakob HellmanFödd: 1965Bor: MalmöYrke. ArtistFamilj: Flickvännen: Carolina SvenssonFavorit Allsång: Rosa på bal eller Fritiof & CarmencitaFestivaler han har campat på: Hultsfred, Roskilde, Arvikafestivalen med fleraFavorit Mat: Isterband med Dillstuvad PotatisFavorit Musik: Han gillar att spela själv och öva på klassiska stycken. Gerry Rafferty gillar han att lyssna på för tillfälletFavorit film: Avgrunden Favorit TV Program: Benny Hill

8

Hemma hos Täppas

KULTUR & NÖJE

Först frågade jag varför han kallar sig Täppas.

Han svarade att det inte var han som valde namnet utan hans storasyster som hade sagt att han skulle heta Knäppas vilket föräldrarna inte tyckte lät bra och sedan kom namnet Täppas istället. Eftersom han döptes till Hans Erik Gunnar Lorentz men alltid kallats Täppas gick han till pastorsexpeditionen för att lägga till det. Då dom frågade om det var ett gårdsnamn svarade han ”Ja, visst”. ”Så kom jag att heta Täppas och jag har alltid känt mig så, så det är naturligt för mig”, säger Täppas.

Sedan frågade jag Täppas angående TV-inspelningar som han har medverkat i.

Täppas berättade att när han spelade in första delen av tv-programmet ”Jakobs stege” där han satt i studion och pratade med Anna Martinez kändes det först bara stelt och han sa ”TV är ingenting för mig”. När han senare fick göra reportage bland människor tyckte han att det var jättekul och han tyckte det var roligt att programmet gick på ”bästa sändningstid”.

Att spela in tv-serien ”På tur med Täppas” tyckte han var slitsamt. Efter första programmet kunde man läsa en dålig recension i Dagens nyheter av professor Leif Tunhammar, där han skrev att det var postmodernistisk TV. Dock beklagade de flesta den dåliga recensionen och gav programmet bra kritik. ”Efter andra programmet lossnade det”, säger Täppas. ”Jag minns inte riktigt vad

det var men plötsligt hade vi nästan två miljoner tittare”. Programmet byggde på att Täppas med tv-team reste till en plats och Täppas snackade en massa ”goja” och sedan klippte man ihop allting och gjorde till ett program. Eftersom det hade gått åt mycket restid till programmet och chefen hade ifrågasatt varför dom reste så långt, blev hon ”gråtfärdig” av lycka när Täppas föreslog att man kunde göra program från Matfors som ligger nära TV2-kontoret i Sundsvall.Täppas gjorde även små program som var med i Björnes Magasin vilket han tyckte var väldigt roligt. Han var i sitt kök med sin anka och krokodil som satt i sin roddbåt och rodde. Då uppstod frågetecken och Täppas trollade iväg sig. ” Till exempel, en gång skulle jag låta min anka Anki bada bubbelpool nere i toaletten på vattenytan, men så råkar jag spola ner den där. Och då trollade jag in mig i avloppssystemet och följde hela avloppssystemet ända ut genom reningsverket. Till slut så hittar jag ankan och under tiden så fick man reda på hur det gick till att rena avloppet”, berättar han.

Jag ställde också några frågor om Täppas yrke som journalist och hans medverkan i ”Ring P1”.

Han gjorde sina första jobb vid 26- till 27-årsålder och har nu jobbat som journalist i över 30 år. Anledningen till att han började jobba inom Sveriges Radio var att han alltid älskat radio. ”Jag har alltid lyssnat på radio. Den där

Namn: Täppas FogelbergFödd: 1951Yrke: Journalist Bor: Gamla Stan, StockholmKommentarer: Ja. Det får jag hela tiden.Favoritspel: TP. Sedan fanns ett kul spel som hette ”Gammelgäd-dan”Favoritbok: Just nu läser jag en bok som heter Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. Jag lyssnar på böcker som talböcker eller ljudböckerFavoritradioprogram: ”Godmorgon, världen!” tycker jag om men även ”Radiopsyko-logen”. Mitt absoluta favoritprogram är sjörapporten. Strax före klockan tio på kvällen. Vinga nordost 4. Det är poesi. När jag är i Stockholm så lyss-nar jag på dom tre stationerna som sänder rockmusik. Jag är en allätare.

Text: Christopher Lundgren Foto: Christer Arvidsson

Måndagen den 4 oktober åkte jag och min arbetshand-ledare Christer tåg till Stockholm för att intervjua

Täppas Fogelberg. Vi hade bestämt träff hemma hos Täp-pas. När vi kom till hans bostad i Gamla Stan gick vi in i ett rum i hans trappuppgång som han använder som arbetsrum.

9

rösten i radion har varit min kompis på något sätt”, säger han. Han tyckte det var häftigt att få komma till radiohuset och träffa de personer som han tidigare hade hört.Täppas har varit med i ”Ring P1” från starten för tio år sedan och är kvar där än idag. Till en början var han där i några veckor på försök och han minns att programmet var väldigt utskällt och folk hatade det, både inom och utom Sveriges Radio. Med tiden har programmet dock etablerat sig och Täppas jobbar med det i tio till tolv veckor per år. Täppas sänder faktiskt inte programmet från Stockholm som man kan tro utan från Sundsvall och anledningen till det är att han har en gård i Hälsingland och att han trivs på landet.

Med tanke på att det då och då blir arga samtal i ”Ring P1” frågade jag vad Täppas tror att folk egentligen tycker om honom som programledare och han svarade med besked.

” Tror? Jag vet att somliga hatar mig och andra tycker väldigt bra om mig, vad jag gör, men jag antar att det är bra att folk i alla fall inte är kallsinniga”, säger han. Han säger också att han får en hel del hemska mejl men ibland får han

även fina och trevliga mejl.

Med tanke på yrket som program-ledare för ”Ring P1” frågade jag hur han upplevde att höra sin egen röst.

”Det är fantastiskt för att jag har en sådan otroligt manlig röst” sa han först men skojade och sa vidare: ”Första gången man hör sig själv så tycker man att man låter ju inte riktigt klok men numera är jag så van vid det så jag reagerar inte, kan jag säga”.

Dessutom frågade jag hur insatt han är i radioteknik.

”Jag är ganska bra på att spela

in faktiskt. Jag har gjort dokumentärer i främmande länder och så och jag har så kallad medhörning, jag lyssnar på vad som går in genom mikrofonen samtidigt som det går in”, säger han och säger att han är duktig på att göra snygga inspelningar i stereo för att han är intresserad av ljudteknik. Dock är han inte lika insatt i de nyare digitala systemen som används på stationerna, i radiohuset.

Sedan frågade jag om om Täppas yrke som författare och krönikör.

Täppas krönikor handlar om familjeliv. ”Eftersom jag har fem barn med tre olika fruar så har jag en hel del erfarenhet på det området, så det är mycket familjeliv.Jag utgår mycket från det privata fast försöker utveckla det för att man är ändå en del utav någonting större i samhället då”, berättar Täppas. Han skriver både om glädjeämnen och trassel, allt möjligt inom familjeliv. Han lägger också ut material på sin blogg Täppas Toppen-blogg som man kan nå via hans egen hemsida www.tappas.se.

Täppas har också skrivit ett flertal böcker, de flesta är självbiografiska, däribland ”Bengt Björn” från 1990, ”Halli, hallå!: en barndomsskildring” från 1992, ”Blindstyre: en snubblares berättelse” från 1994 samt ”Trött, fet & 50” från 2008.

Täppas föreläser också en hel del och då pratar han dels utifrån sina böcker, men också om de livserfarenheter han har, exempelvis hur man handskas med ett handikapp. ”Där har jag ju rika erfarenheter om hur man kan välja olika vägar, hur man kan

försöka smita eller ta ansvar” berättar han. Han har också haft seminarium om tid. ”Tid är också någonting som jag tänker på eftersom jag inte är tjugo år längre”, säger Täppas. När han var tjugo tänkte han att livet var en evighet vilket han nu inser att det inte är och ser att livet har en ände.

Det går också bra att boka Täppas. Dock brukar det ske i perioder då en del bokar honom på våren och en del på hösten men ingenting under sommaren. När jag frågade vad folk brukar tycka efteråt skojade han och sa: ”Dom brukar kasta ruttna tomater och ägg på mig, jag är tvungen att gå och duscha efteråt” men sa sedan att han tycker det är trevligt och att han gärna träffar människor.

Att utföra olika arbeten trots blindhet frågade jag också om. Jag frågade först allmänt om hur hans ögonsjukdom har påverkat honom som person, speciellt med tanke på att han har varit helt blind sedan mitten av 1990-talet.

Han svarade att det till en början ledde till ett totalt haveri då han bara kände sig värdelös och förbrukad, att han inte fungerade och han tyckte förskräckligt synd om sig själv. Sedan blev han tvungen att inse sin sjukdom och hur den hade påverkat honom. Med tiden upptäckte han att han fortfarande kunde arbeta med det han tyckte om. Olika hjälpmedel, bland annat en talsyntes på datorn, gör det möjligt för honom att fortfarande arbeta med radio och göra det han brinner för.

Eftersom han fortfarande kan jobba med många olika saker frågade jag vad han trivdes mest med. På den frågan svarade han att det är blandningen som är rolig, att först jobba med Ring P1 och sedan skrivandet och att ha föreläsningar.

Intervjun i sin helhet finns att läsa på www.snabelposten.se under Xtra Xtra (Extramaterial). Där finns också lite extrafrågor med intressanta svar.

10

Text: Magnus SjöquistFoto: Andrei Romanenko

LITTERATURTomas Tranströmer

Jag har tänkt skriva om Tomas Tranströmer, därför att jag tycker att T:s dikter är bra, att de har ett bra språk.

Första gången jag läste något av författaren var då jag fortfarande studerade på gymnasiet, det första som slog mig var språket som dikterna var uppbyggda på. Då dikterna var uppbyggda på ett sätt som gav bra stämning fastnade jag ganska snabbt, och sedan läste jag mer. Som mycket annat glömmer man, men några år senare köpte jag en bok med författarens dikter som gjorde att jag fick ett nytt intresse.

En av de tidigaste dikterna heter Att simma, den trycktes i en skoltidning 1948. Tranströmer själv skriver att han började skriva dikter under andra året på gymnasiet (på Södra latin). Tranströmer fick ett intresse för modernismen där och som en fortsättning ett intresse för att skriva dikter. I början av dikten Att simma står:

Om man ska simma måste vattnet vara levande, måste vattnet vara på flykt, med kiselstenar i munnen

John F. Deane skriver i Ett drömseminarium att en anledning varför Tranströmer är bra är på grund av bildspråket och att de hade ett sakligt förhållande till den omgivande världen. I en intervju säger Tranströmer att i T’s senare dikter finns det ett ”jag” som är Tranströmer själv som berättar, det fanns inte innan. Här kan man se en utveckling i skrivandet.

I en intervju säger T att sin diktning ska påverka i: ”… en sorts andlig riktning.”

Några författare som är ganska lika Tranströmer är till exempel Esaias Tegnér, TS Eliot, och Paul Celan. Det kan vara bra att sätta dikterna i ett sammanhang och jämföra de med den sociala och politiska situationen som de skrivs i. Det som har varit och det som ska bli är en del av nuet, enligt Tranströmers sätt att se på det. Ett exempel på förhållandet mellan det som har varit och det som ska bli kan man se i dikten Strof och motstrof där det står:

Namn: Tomas TranströmerFödd: 1931Yrke: PoetBor: Stockholm

Plötslig förändring: in under himlakropparnas vila glider de tjudrade… Övergivna störtar sig åren, snabbt och ljudlöst – som slädskuggan, hundlik, stor, far över snö, hinner skogen.

Strof och motstrof finns med i boken 17 dikter.

Att kunna läsa mellan raderna och se det som inte sägs rakt ut skulle då vara viktigt när man läser T’s dikter. Varje problem ska ha ett språk som kan visa på det speciella hos ett problem.

På sommaren efter Tranströmer hade tagit studenten skrev författaren två dikter som hette Fem strofer till Thoreau som först hette Ode till Thoreau, den andra dikten hette Storm. Den första boken hette 17 dikter och gavs ut 1954, det var en bok med dikter. Boken fick en hel del uppmärksamhet och enligt en person var den som ett genombrott för författaren. Rönnerstrand skriver att språket ”… säger en del om diktarens sätt att se på sin omvärld.” 1970 gavs boken Mörkerseende ut, en av dikterna heter Nattjour, som till exempel handlar om förhållandet mellan frihet och att inte vara fri. Enligt Rönnerstrand är ett tema i dikten förhållandet mellan det som sägs rakt ut och det som inte gör det. En del tyckte inte om Mörkerseende på grund av politiska åsikter. I en bok från 1970 skriver en person att Tranströmer var en av de tre bästa poeterna från Sverige under 1900-talet. Här är en del av dikten Nattjour:

”Andra röster tränger på, lyssnaren glider som en smal skugga över radions självlysande band av stationer. Språket marscherar i takt med bödlarna. Därför måste vi hämta ett nytt språk.”

Andrum Juli är en annan dikt från boken Mörkerseende, där kan man läsa:”Bryggorna åldras fortare än människor. De har silvergrått virke och stenar i magen. Det bländande ljuset slår ända in.”

1988 gavs dikten Airmail ut, Rönnerstrand hävdar att den kan ses som ett inlägg om språket och kommunikation. En sida tar upp noteringar av översättingar av ord. En sida är ett brev av Robert (en av Tranströmers vänner) som handlar om förklaringar till meningar, med mera.

År 1996 gavs diktsamlingen Sorgegondolen ut. Enligt Tranströmers hustru är dikten till del en reaktion på folkmordet i Rwanda 1994.

BöckerEspmark, Kjell: Resans formler – En studie i Tomas Tranströmers poesi (Falköping, 1983)Pietrass, Richard (red.): Ett drömseminarium (Fårö, 2002)Rönnerstrand, Torsten: Varje problem ropar på sitt eget språk (Karlstad, 2003)Tranströmer, Tomas: 17 dikter (Stockholm, 1954)Tranströmer, Tomas: Mörkerseende (Uddevalla, 1970)Tranströmer, Tomas: Minnena ser mig (Borås, 1993)Tranströmer, Tomas; Bly, Robert: Air mail – brev 1964-1990 (Uddevalla, 2001)

11

Text: Magnus HedmanFoto: Pressbild/Bonniers

Gösta Knutsson, bra för Uppsalabor att känna till

LITTERATUR

Gösta Knutsson född Johnson (föddes 12 oktober 1908 i Stock-

holm och dog 4 april 1973 i Uppsala stad). Gösta var en svensk legendarisk radioman, barnboksförfattare och översättare. Han kom att bli känd för böckerna om Pelle Svanslös och hans vänner. Han arbetade på Sveriges Radio 1936 - 1969. Knutson lanserade frågesporten i Sverige 1938.

Det första frågesportsprogrammet var en match mellan två nationer och ett universitet, nämligen Stockholms nation, Göteborgs nation och Uppsala universitet. Herr Knutson hade en ständig följeslagare, domaren Ejnar Hanglund med smeknamnet eller kanske hellre öknamnet ”allvetaren”, Komiskt eftersom få, långt från alla vet precis allting, men många vet litet om mycket.

Herr Gösta pratade ofta i radio-programmet Sommar och medverkade i totalt 72 radioprogram. Under sin studietid var herr Knutson kurator på Stockholms nation. Flera av oss tycker att Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanlös är mycket lärorika och intressanta att läsa. Första utgåvan kom ut 1939. De blev mycket populära, varför han kom att bli en mycket känd och älskad författare.

Karaktärerna i böckerna var inspirerade från personer i Knutssons närhet. Knutssons fru Emma gav inspirationen till Maja Gräddnos, medan Knutsson egna personlighet gav upphov till Pelle Svanslös.

Vad var det som fick Gösta Knutsson att skriva barnböcker? Det verkar ju en aning konstigt tycker man. Eller så kanske det inte var fullt så konstigt med tanke på att han själv var ett brådmoget barn som mer roades av vuxenlitteratur än barnlitteratur.

Pelle Svanslös, katten som helt saknar svans har kommit att bli en symbol för Uppsala stad och för Uppsala stads befolkning. Även folk från andra städer och andra länder vet vem Pelle var eftersom böckerna om Pelle Svanslös har översats till en rad olika språk. Murre från Skogstibble är en snäll katt som är som det verkar något av snällheten i böckerna medan Måns, Bill och Bull är elakheten. Personlig åsikt: jag älskar de böckerna och har så gjort sedan jag var liten och när mor min läste ur Pelle var det toppen.

Information om författaren.

Böckerna om denna kända katt har sålts i en upplaga av 2, 5 miljoner exemplar, imponerande inte sant. För herr Gösta Knutsson skulle det bli en radda böcker. Allt som allt 12 böcker om Pelle och hans vänner som utspelar sig i Uppsalamiljö. Sista boken kom ut 1951. Efter ett längre uppehåll på 21 år skrev herr Gösta så äntligen ännu en bok om Pelle Svanslös som hette Pelle ger sig inte. Hans böcker blev mycket uppskattade och det blev en enorm succé.

Knutsson har skrivit andra böcker och andra barnböcker, men det är särskilt böckerna om Pelle Svanslös som vi förknippar med Gösta Knutsson. Redan i unga år skrev Knutsson drygt 100 böcker om olika djur. Redan som 7- åring bestämde sig Gösta att lära sig namnen på alla blommor han såg.

Gösta Knutsson hade själv de drag Pelle hade. Karaktärerna Bill och Bull hämtades troligtvis från Olof Rudbeck och Bengt Lundberg.Pelle Svanslös har också funnits som serietidning åren (1965- 72).

Gösta Knutsson var en man som stod på de svagares sida i samhället. Han tog deras parti. Han fördömde utvisningen av zigenare från Sverige. Knutsson menade att det var fel att ge några allt och inte ge någonting till de mindre lyckligt lottade i samhället. Det skulle vara bättre om de som hade mat eller andra förnödenheter delade med sig till de mindre lyckligt lottade menade han.

Personlig åsikt: Som barn fann jag stor glädje at läsa om Pelle Svanslös och jag kunde inte läsa så bra, men på något vänster gick det rätt skapligt ändå.

Information om Pelle SvanslösStackars Pelle fick svansen avbiten av en nedrig råtta när han var liten.

Pelle var en effektiv, snäll och glad katt. Figurerna i böckerna är katter, men som lika fullt har fullt levande förebilder i det verkliga livet. Pelle Svanslös är katten i vår berättelse som ständigt blir mobbad och trakasserad av elake Måns och hans ständige följeslagare Bill och Bull.

Pelle Svanslös fick med Maja Gräddnos uppleva kärleken både i böckerna och i verkliga livet.

Visste du att: i de första böckerna om Pelle Svanslös bor Pelle med Ole och Birgitta med familj i deras lägenhet, men att i de senare böckerna träffar han Murre, elake Måns, lustigkurrarna Bill och Bull och de andra katterna från här och där snälla och inte fullt så snälla.

Alla känner till att Pelle Svanslös kom ifrån Uppsala. Närmare bestämt från Åsgränd. Visste du dessutom att Pelle Svanslös finns på film också? Pelle i Amerikatt vilken är en animerad film från 1985 regisserad av Stig Lasseby. Pelle Svanslös gick som vi alla kommer ihåg som julkalender på TV 1997.

Kanske är det så att när vi läser dessa böcker lär vi oss lite mer om Uppsala stad som kanske vi vanligen inte tänker på. Nu skulle jag uttrycka mig så här: böckerna speglar ett dåtida Uppsala jämfört med det Uppsala vi idag är vana vid.

12

Jouni är aktiv inom kyrkan. Han hjälper ungdomar att inte gå samma mörka stig som han själv. Det

som ledde in honom i kyrkan var hans konfirmation.

När han själv var ung höll han på med droger och alkohol. Han satt i fängelse och det var då som han började betänka sina synder och han bestämde sig för att han ville göra något för alla ungdomar så att dom inte skulle behöva hamna i samma skit som han själv.

Han har haft tur och fått Guds välsignelse för att han har över-levt drogmissbruket. Det som hjälpte honom genom drogmiss-bruket var hans underbara vänner, familj och Gud. Hans tro vaknade när han satt i fängelset. Han hade då möjlig-het till bön varje dag. Han fick en upplevelse om en närvaro större än något som går att beskriva. Han kände att det fanns någon annan i rummet där han var och det fick honom att fun-dera: Vem är det som söker mig, vem är det som talar till mig här inne? Det grep han tag i och det var för honom Gud.

Kan han hjälpa någon ungdom är det värt hur mycket som helst, det är därför han älskar det han håller på med.

När Jouni blev nykter från drogerna och alkoholen började han skriva egna låtar. En dag när han mådde som sämst tog han bå-ten till en ö utanför Öregrund och satte sig på en klippa alldeles själv Det var fint sommarväder, men han kunde inte njuta av sommaren som alla andra gjorde för han mådde så dåligt.

Då kom sången:

Ensam på en klippa, Ensam på en strand Jag möter horisonten vid mitt eget Samarkand

Den fastnade i huvudet tillsammans med en melodi. Då ringde han hem till sin telefonsvarare för att memorera tex-ten och sången, sen åkte han hem och gjorde klar den.

Jouni fångar upp olika känslor hos sig själv och andra han möter och sätter ihop det till en låt. Det var början på hans musikkarriär och nu har han släppt tre skivor. För ett år sen fick Jouni reda på att han hade cancer. Hans första tanke var att antingen gå hem och lägga sig att dö eller också leva så mycket han bara kunde av den tiden som han har kvar och det första var inget alternativ.

Nu njuter han av livet så mycket det bara går, han har otroligt många som älskar och ber för honom. Alla ungdomar och män-niskor han har hjälpt och mött genom året.

Har man väl träffat honom stannar han i hjärtat livet ut. Han är kärleksfull och glad, han sprider sin glädje och kärlek till alla han möter. Han har många år kvar, för miraklernas tid är inte slut än.

KULTUR&NÖJE

Namn: Jouni Aslak Laukkanen Född: 1956Bor: UppsalaYrke: FörsamlingspedagogFamilj: Gift med sin underbara fru Carina sedan tjugotre år

En vandring mot ljusetJouni Aslak Laukkanen

Text: Alexandra Bivald Foto: Erica Westerlund

13

Text: Erica Westerlund Foto: Christopher Lundgren

Erica Braun Skådespelare

KULTUR&NÖJE

Måndagen den 20 september tog och min kollega Christopher

tåget till Stockholms central för att möta upp skådespelaren Erica Braun. Vi gjorde intervjun vid ett kafé som ligger inne på centralstationen

Intresset för teater fick Erica redan som sexåring, när hon gick på lekis. Dom skulle spela "Hans och Greta" men när alla skulle välja roller var Erica sjuk så när hon kom tillbaka hade dom givit henne roll som ugnslucka. ”Jag blev så ledsen, jag grät och grät och grät och då kändes det: fan, jag vill ju göra det här. Jag tycker att det här är jättekul. Sen lyckades jag övertala en annan, så att vi bytte i varannan föreställ-ning så jag var Greta varannan gång och hon var ugnslucka”, berättar hon. Föreställningen blev lyckad och sen dess har hon känt att det är teater hon vill göra.

2001 började hon gå en utbildning vid scenskolan Kalle flygare och hon blev färdig med utbildningen 2003. Sen dess har hon jobbad professionellt som skåde-spelare, men innan dess gjorde hon lite smågrejer vid sidan om.

Erica har medverkat i ett flertal produk-tioner, bland annat Småstadsliv, Stock-holm Boogie och Heartbreak Hotel. Småstadsliv minns hon som en lite konstig grej där hon efter telefonsamtal enbart medverkade en kort stund. Hon har inte heller sett de klipp där hon medverkar.Stockholm Boogie var betydligt roligare för henne att medverka i där hon spelar rollen som Terrorese. Till en början prov-filmade hon för en annan roll men under provfilmningen ringde dom tillbaka och ville att hon skulle provfilma för rollen som Terrorese då hon skulle vara lite knäpp och tokig, så hon svarade okej och fortsatte provfilmningen och att spela Terrorese. Dagen efter ringde dom och sa att hon hade fått huvudrollen och hon sa "Yes" och var glad.

Eftersom rollen som Terrorese är hennes största roll frågade jag vidare om hur hon uppfattade sin rollkaraktär.

"Jag tycker faktiskt om henne. Det måste man nog göra på något sätt när man spelar en karaktär och att känna med den personen och kunna gå in i rollen", säger hon. "Jag tycker så klart att hon gör dumma saker, hon är knäpp liksom, men jag måste förstå varför hon gör det hon känner, så att jag tycker att hon är rätt cool".

Under inspelningen av Stockholm Boo-gie var Colin Nutley med på ett litet hörn och efteråt ringde han Erica och frågade om hon ville göra rollen som Liselotte i "Heartbreak Hotel". "Så träffade jag honom, och pratade lite. Det var några andra tjejer där för han hade ringt några stycken. Så ringde han efter några dagar och sa att han trodde nog att jag passade bäst, så det var kul", berättar Erica.

För nyfikenhets skull frågade jag hur hon tycker det är att se sig själv på TV. "Det är lite konstigt faktiskt" säger Erica och poängterar att det är än mer job-bigt att se sig själv om andra är omkring henne. Dessutom kritiserar hon sig själv och säger "fan, så där skulle jag inte ha sagt".I övrigt tyckte hon det var en rolig in-spelning med mycket folk.

Namn: Erica BraunFödd: 1980Bor: Söder i StockholmVill spela tillsammans med: Johnny Depp.Favoritsällskapsspel? Jag hatar typ att spela sällskapsspel. När jag var liten så älskade jag att spela Memory och typ Fia med knuff. Äterdusushi?Ja,jagälskardet.Detfinnsenrestaurangsomheter Ljunggrens som ligger på Söder och dom har bästa sushin.Favorit elitserielag i hockey? Ingen aning. Jag kan ingenting om ishockey.Har du varit på Disney on Ice? Yes. Massa gånger faktiskt. Sä-kert fem tror jag.Hur många språk kan du tala? Jag talar då svenska så klart och engelska och ganska mycket tyska, inte så att jag har bott där men jag har bott på ett tyskt internat faktiskt när jag gick gymnasiet. Sen så har jag bott i Tanzania och i Kenya så jag talar lite swahili också men inte flytandemenjagkantamigframdär.Drömresemål: Jag har faktiskt alltid velat åkt till Island för jag tycker att det låter så himla häftigt.Har du något husdjur? Nej, det har jag inte.

14

Text: Mattias Persson

VETENSKAP

Albert Einstein

Om man ber någon person nämna någon känd vetenskapsman, så får man nog ganska säkert höra

namnet Albert Einstein.

Albert Alexander Einstein föddes i staden Ulm i södra Tyskland den 14 mars år 1879. Han var son till Herman och Pauline Einstein, som var judar, men de utövade inte sin religion. Han gick i skola i München, dit familjen hade flyttat när Albert bara var ett år gammal.

Det sägs ibland att Ein-stein hade det svårt med matematik, men det motbevisas av hans betyg, som var bra (och att han blev

en framstående vetenskapsman). Själv brukade han, som vuxen, säga att han inte trivdes i skolan, på grund av hur skolan arbetade (Han kanske var för duktig, och blev uttråkad?).År 1894 flyttade Einstein till Milano i Italien, för att slippa försvarstjänsten (lumpen), och sedan till Aarau i Schweiz, där han tog studenten år 1896. Han fortsatte genast att studera, vid en högskola i Zürch, som han dock lämnade efter bara fyra år. Han var gymnasielärare i två år innan han började arbeta på det schweiziska patentverket.

Den var under den här tiden, vid patentverket, som han började fundera på det som skulle komma att bli hans stora vetenskapliga verk, relativitetsteorierna (det finns faktiskt två olika, den allmänna och den speciella relativitetsteorin, de handlar om sambandet mellan rum (eller rymd), tid, tyngd-kraft och hastighet).

Senare fick Einstein Nobelpriset i fysik (år 1921), men konstigt nog, var det inte för relativitetsteorierna, utan för forskning om ljuset (den så kallade fotoelektriska effekten, som kan utnyttjas för att göra solenergi).

Einstein har besökt Sverige minst en gång, i juli 1923, då han föreläste i Göteborg. Han var inbjuden av den svenske kemisten Svante Arrhenius. År 1928 blev Einstein invald som utländsk ledamot av den kungliga Vetenskapsakademin.

Senare flyttade Einstein till USA, där han fortsatte forska fram till sin död den 18 april 1955 i Princeton, som ligger i delstaten New Jersey.

[Einstein1921_by_F_Schmutzer]:Albert Einstein vid en föreläsning i Wien 1921

"Det var ju stora discoscener och mycket dans och då var det jättemånga. Det kunde vara 200 pers där på dansgolvet och att alla skulle gå rätt och så där", berättar hon. Hon tyckte också att det var roligt att lära känna huvudrollsin-nehavarna Helena Bergström och Maria Lundqvist samt Colin Nutley.

Med tanke på titeln "Heartbreak Hotel" frågade jag om hon har besökt hotellet i Gävle med samma dag och då svarade hon förvånat: "Finns det ett sånt? Dit måste jag åka någon gång, tror jag".

Eftersom hon har varit med i några filmer frågade jag vilken som var hennes personliga favorit."Det är faktiskt Stockholm Boogie" svarade Erica. "Jag gillar den. Jag gillar hela den inspelningen. Jag gillade att gå in i den rollen för att hon var så knäpp. Hon var så tokig, så den är min favorit".

Om man pratar allmänt om filminspelningar tycker Erica att det är mycket väntan men att alla ändå jobbar i ett team och på så sätt lär hon känna alla vilket hon tycker är jättetrevligt. "Jag kommer ihåg att man blir väldigt nära och det tycker jag nästan är det viktigaste som man kommer ihåg mest. Sen när filmen är färdiginspelad, då är allting slut och det är lite sorg-ligt" berättar hon.

Förutom medverkan i olika filmer spelar hon även teater. Förra året (2009) turnerade Erica med två olika föreställningar. "Det var dels på Östra Teatern som handlar om psykiskt och fysiskt skadade ungdomar. Och sen nu också en som jag gjorde, i Östersund, som var ett litet Mamma Mia", berättar Erica. I den sistnämnda föreställningen spelar hon en tjej som hade sett Mamma Mia alldeles för många gånger så hon trodde att hon var en av dom (Abba-medlemmarna) och började helt plötsligt att sjunga. Erica turnerade med båda föreställningarna runt om i Sverige.

När man spelar teater kan skådespelarna göra en del tabbar vil-ket också gäller för Erica. När hon var med Östra Teatern, där hennes rollkaraktär sitter i rullstol, och hade pjäsen i en skola hände en hemsk sak. "När jag sitter i rollstolen på scenen ska jag dansa och bara leva ut och ser inte, för jag blundar, och då har jag glömt att säkra rullstolen och det är en ganska stor scen, ca två meter ner". Hon själv fick rullstolen över sig och de som satt längst fram blev förmodligen rädda. I nästa scen skulle en tjej säga "Vad fan håller du på med" vilket inte kunde passa bättre än vid det här tillfället och Erica fick svara ":Jag har ramlat, ser du väl". Jag kunde inte hålla mig för skratt när hon berättade om den tabben.

15

Renen är en hjortdjur som förekommer i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och på

några öar. Renen skiljer sig från andra arter därför att det är den enda hjortdjuret där både honan och hanen har horn som pryder deras huvud. Här i Sverige kallas hanen för rentjur och honan för renko.

Renens utseende och kännetecken

Renens längd är mellan 120 och 230 centimeter medan vikten kan variera mellan kön, ålder och årstid den varierar vanligast mellan 60 och 170 kilogram och rentjuren är oftast något större än renkon. Och deras mankhöjd är mellan 90 och 140 centimeter. Deras päls är lång och tät och har oftast en mörk gråbrun färg. Färgen är ibland ljusare särskilt under vintern kan den vara ljusare än under sommaren. På det sättet så får dom ett kamouflage om skyddar dom mot fiender. Dom har en tät underpäls som skyddar dom mot kylan.

Renens horn består av förgrenade asymmetriska stänger. Hornen är ofta uppdelade i två mindre kronor. Hanen har oftast den ståtligaste kronan den blir 50 – 130 centimeter lång och upp till 15 kilogram tung medan honans krona är 20 – 50 centimeter lång. Den gamla rentjuren tappar sina horn i december, medan ungtjurar och renkon tappar sina horn under våren. Renens klövar är tvådelade och hårda och gör det möjligt för dom att röra sig över stenig och lerig mark. Renen använder sina klövar för att gräva fram föda ur snön. Renens luktsinne är välutvecklat och med hjälp av det så kan renen hitta föda under ett tjock snötäcke.

Renens levnadssätt

Renarna är ständigt på vandring. Under vandringstiden bildar vilda renar flockar med 100 000 Individer eller flera. I Alaska så finns det en känd flock med 500 000 renar. När dom inte vandrar så uppdelas flocken på mindre grupper med 10 – 100 individer i varje grupp. I dessa grupper består det oftast bara av hanar eller honor och i varje grupp finns en ledare. Renen är växtätare. På sommaren så äter den mest gräs, blad och ibland äter den även svampar. På vintern äter den renlav eller andra lavar.

Tama (domesticerade) renar bildar efter parningstiden, som inträffar någon gång mellan september och oktober, större flockar. Medan renkorna och deras kalvar som föds april – juni umgås tillsammans i en stor flock lämnar hanarna storflocken och lever i en liten flock med tre – fem individer. Renkalven är mycket självständig och kan redan en timme efter födseln gå. Kalven väger tre – tolv kilogram när den föds.

Från vildrenen till Rudolf med röda mulen

DJUR&NATUR

Text: Malin SpångbergFoto: Keven Law

Dess päls består av luftfyllda hår som skyddar den mot kylan. Under blöta och kalla väderförhållande är dödligheten mycket hög trots att kalven har förmågan att öka sin värmeproduktion fem gånger utöver det som är normalt för dom. Renen blir oftast 12 – 15 år men det finns dom som har blivit 20 år.

Renen och människan

Det finns ungefär tre miljoner tama renar. De används framför allt som boskapsdjur, men även som dragdjur och speciellt i Sibirien som ridrenar. Samerna har hållit på med rennäring sedan årtusenden det finns många ord på samiska som har med renskötsel att göra. Man kan med ett ord beskriva en rens ålder, kön och färg. Det behövs för att kunna snabbt peka ut en ren i en flockI Sverige har den lite större vildrenen varit utrotad sen 1800- talet medan det i Norge fanns små grupper kvar in på 1900- talet. Vildrenstammen fridlystes mellan 1902 -1906 vilket gör att den än idag finns kvar i norra Norge. Vanligtvis skiljer man mellan fjäll- och skogsren, där fjällrenen är något större eller har lite mörkare päls än skogsrenen. Fjällrenen flyttar på sommaren upp till kalfjällen eller till tundrorna medan skogsrenen vistas i skogarna. Tamrenar finns i Sverige från Norrbottens län ner till Dalarna, i Idre sameby. Vildrenen betraktas i Sverige som försvunna, alltså dom är utdöda. Dom sista svenska vildrenarna tror man ska ha blivit skjutna i området kring Storhöktanden, som ligger mellan Särna och Älvdalen, någon gång i början av 1900 talet.

Tomtens renar och Rudolf med röda mulen

I den amerikanska julkulturen har jultomten ( St. Nicholas) en släde som dras av renar, den mest välkända av dom är Rudolf. Dom andra åtta renarna heter Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Comet, Cupid, Donner och Blitzen. Deras namn kommer från dikten A visit from St. Nicholas från 1923, som gjorde att renar blev Julsymboler i amerikansk julkultur.

I svensk julkultur har jultomten också en släde som är lastad med julklappar. Ibland har han en kälke som han drar själv. På några enstaka bilder från 1800-talet så har han spänt en get för kälken. Under 1900-talet finns även motiv där han använder häst och renar. Men oftast så vandrar han med julklappsäcken på ryggen.

Rudolf med röda mulen, eller Rudolph the red-nosed reindeer som han heter på engelska, är en julsaga som Robert L Mayhar skrev 1939. Sagan har sedan dess blivit både sång, teater och TV och den är översatt till svenska också.

Historien handlar om Rudolf som har en röd mule och de andra renarna retar och mobbar honom för det. Men så en dimmig julaftonkväll så säger tomtefar att han behöver Rudolf och hans mule för att tomtens släde ska synas bättre i dimman. Då slutar dom andra renarna att reta honom.

16

Tack för ert stöd

Vill du vara med och stödja oss?Kontakta Snabel-@!

Nästa nummer kommer

15 februari 2011

Delar av redaktionen december 2010

JosefinTatiNataliaChristopherChristerAlexandra Magnus H Malin Mattias Jonas