”Striden ägde rum i malmö”

Skrifter med historiska perspektiv, volym 10

denna bok publiceras med stöd av:

Ebbe Kocks stiftelseMalmö kulturhistoriska förening

© Stefan nyzell

Skrifter med historiska perspektiv, volym 10malmö högskola, 2009

graFiSK FOrm: Fredrik Björk/ Big Bad BooksOmSlag: Fredrik Björk/ Big Bad Books

trYCK: Holmbergs, malmö 2009

iSSn: 1652-2761

iSBn 13: 978-91-7104-052-7

BeStällningSadreSS:Holmbergs aBStora trädgårdsgatan 30Box 25, 201 20 malmö

internetBeStällning:mah@holmbergs.com

SteFan nYzell

”Striden ägde rum i malmö”möllevångskravallerna 1926. en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige

innehåll

Förord 7

abstract 9

del i: introduktion 12

Kapitel 1: inledning 14

Kapitel 2: Omstritt politiskt våld 56

del ii: Huvuddel 75

Kapitel 3: Konflikten vid a. W. nilssons fabriker 78

Kapitel 4: industristaden malmö 99

Kapitel 5: Strejkbryteriet och arbetets frihet 128

Kapitel 6: legitimerat konfrontativt våld 148

Kapitel 7: malmöpolisen 168

Kapitel 8: Korgmakare Wilhelm Jönssons död 181

Kapitel 9: demonstrationer 196

Kapitel 10: demonstration och konfrontation 219

Kapitel 11: reaktion och konfrontation 237

Kapitel 12: Konfrontation och kompromiss 253

Kapitel 13: Konflikten institutionaliseras 280

Kapitel 14: institutionaliserad konflikt 292

Kapitel 15: arbetskonflikt och avtalstvist 330

del iii: avslutning 343

Kapitel 16: Våldets skiftande gränser 345

Kapitel 17: Samförståndets Sverige – en teleologisk historia? 350

english summary 398

Källor och litteratur 406

avhandingar vid Forskarskolan i historia 426

7

Förord

Historia har väl mer eller mindre alltid varit mitt stora intresse. Jag bestämde mig tidigt för att bli lärare i historia, vilket jag också blev i slutet av 1990-talet. men det var först ganska långt in i grundut-bildningen i historia vid Historiska institutionen i lund som tanken väcktes att det var möjligt att fortsätta studierna inom ramen för fors-karutbildning i historia. Hösten 2001 påbörjade jag min doktorandtid inom ramen för den då alldeles nystartade Forskarskolan i historia, med placering vid Historiska studier, malmö högskola. avhandlingen som du håller i handen är ett av resultaten från utbildningen till his-toriker. Jag säger ett av resultaten eftersom forskarutbildning handlar om så mycket mer än bara slutprodukten avhandling, där inte minst alla givande möten med studenter och forskare som ägt rum under resans gång utgör en viktig del av doktorandtiden. det har varit en lång resa och den hade sannolikt inte varit slut på länge än utan all hjälp och stöd jag fått från många personer i min omgivning. en sak är säker, utan mina tre handledare hade nog avhandlingen aldrig bli-vit klar. Först och främst vill jag tacka min huvudhandledare, mats greiff, som alltid med sin smittande entusiasm fått mig att dyka ned i arbetet med avhandlingen igen även när det känts som mest motigt att än en gång ta itu med skrivandet. ett stort tack till dig, mats. Jag vill även tacka mina två andra handledare, lars edgren och Birgitta Skarin Frykman, för all stöd, uppmuntran, kritik, givande samtal och allt annat som ni båda gett mig under resans gång. Jag har under hela forskarutbildningen arbetat och verkat på Historiska studier, malmö högskola, och jag vill rikta en stort tack till alla inom miljön som vid såväl lunchrum som seminarier bidragit till att skapa levande samtal utifrån historiska perspektiv. ett stort tack vill jag även rikta till alla de studenter jag träffat under åren som lärare vid Historiska studier, vars intresse och entusiasm för historia gjort att jag fått kraft och energi att gå från undervisningslokalen till skrivbordet och avhandlingsarbetet. Jag har även varit verksam vid seminarier och specialseminarier vid

8

Historiska institutionen i lund, och vill då särskilt passa på att särskilt tacka alla dem som varit delaktiga i det arbetarhistoriska seminariet. ett stort tack vill jag även rikta till övriga som på ett eller annat sätt varit nära i arbetet med avhandlingen. Bland historiker vill jag särkilt nämna Fredrik Björk, magnus Olofsson, magnus Persson och Victor lundberg. av en annan men lika viktig orsak vill jag nämna mina rollspelare, Peter, Ola, rasmus, Staffan, niklas, Karl och Jocke. tack för alla dagar, kvällar och nätter av rollspelande genom åren! Sist, men inte minst, vill jag tacka Cecilia för all kärlek, stöd och uppmuntran du gett mig genom hela avhandlingsarbetet. tyvärr har väl allt slit och arbete jag haft med avhandlingen avskräckt dig för att skriva en egen härnäst – men man vet ju aldrig!

lund i december 2009Stefan Nyzell

9

abstract

“Striden ägde rum i malmö”: möllevångskravallerna 1926. en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige.

during a few days at the end of november 1926, the möllevången neighborhood in malmö was the scene of violent confrontations be-tween thousands of demonstrators and a large part of the city police force. Behind these demonstrations lay an industrial conflict, begun early in July that year at a. W. nilsson factory. The workers went on strike, and a week or so later the factory owner employed a local re-cruiter of strike-breakers. From the very first, trouble arose whenever there was an encounter between the strike-breakers and the striking workers. day and night, the workers had pickets standing outside the factory and from the very beginning there were almost daily demon-strations outside the factory, attracting nearly two hundred partici-pants. Whenever the strike-breakers moved outside the protecting walls of the factory, they were harassed in a menacing way. more than once, the police had to interfere, because the situation had become even more menacing and outspokenly violent. On the night between the 10 and the 11 november something took place which would worsen the tense situation outside the factory. in the street, a strike-breaker and a striking worker were having an argument, which led to the former giving the latter a blow to the head. Just over a week later he died of complications caused by the blow. Within the Social democratic movement in malmö no one doubted that the blow to the head and the ensuing death were directly connected. as soon as the news of the death of the striking worker was published in the newspapers, there were several thousands participants in the demonstrations outside the a. W. nilsson factory. When the police after a few days, ordered to restore order, started trying to force the increasing numbers of demon-strators to leave the vicinity, these resisted, thus causing several days of violent confrontation in the möllevången area.

10

The strike at a. W. nilsson factory was not the only conflict in malmö at this time where the employer used strike-breakers, the encounters between these and the striking workers causing violent demonstrations. nor did such confrontations occur only in malmö during the interwar period. The purpose of this thesis is to study the boundaries of col-lective violence within politics in inter-war Sweden. Five questions are asked: Where did the local social democratic movement draw the boundaries of collective violence within politics during the industrial conflict at the a. W. nilsson factories in malmö? How was collective violence used during the conflict? How did representatives from the social democratic movement discuss this use of collective violence? How was this collective violence being discussed in the public debate that took place in the newspaper press? in what way has this collec-tive violence used during the industrial conflict come to be seen in the writing of history?

What happened in malmö in 1926-1928 may be considered to be part of a protracted period of escalating labor disputes between the em-ployed and the employer on the Swedish labor-market, lasting between 1925 and 1932. a similar period can furthermore be said to have occurred between 1908 and 1917. This violence, however, has only seldom been emphasized in Swedish research. On the contrary, the research on working-class history in particular, has stressed the absence of violence. it is true that large-scale collective violence occurred but rarely, even though the events described above, occurring during the period of escalating conflicts in the late 1920s and early 1930s, may be considered to be events where more large scale violence was used. Still, violence occurs in Sweden as well. true, it is arguably mostly small-scale, but till obviously collective in its character, like the more or less daily confrontations between the strike-breakers and the striking workers taking place outside the a .W. nilsson factory in malmö. This violence is collective as well, the workers and the strike-breakers being more or less equally responsible for the acts of violence. The workers used to harass the strike-breakers, a form of collective violence in con-nection with industrial disputes, more or less tolerated by the union as well as by the political leadership within the Social democratic labor movement. it is acts of violence, which, though they occurred openly

11

in those days, have been more or less forgotten in Swedish research on industrial action. in latter years this has been explained by the fact that this research remarkably often has been focused on explain-ing ”the Swedish model” with its spirit of mutual understanding and willingness to compromise, as well as by its historical roots, thus giv-ing Swedish historical research a teleological tendency, conflicts having been played down, while putting stress on and emphasizing mutual understanding.

Keywords: Political conflict, contention, collective violence, labor movement, strike, strike-breaking, “the Swedish model”, repression, teleological history.

12

del iintroduktion

Strejken vid A. W. Nilssons fabrikermel. Vi gå över daggstänkta berg fallera

På söder där ligger en fabrik, fallera,ja den är både gammal och antik, fallera,ända sedan sommartiden,har där varit brochar i den,ty a. W. nilsson är sig alltid lik, fallera.

en dag fick arbetarna besked, fallera,att lönerna dem skulle pressas ned, fallera,men arbetarna de sade,nej så skall vi inte ha de,då allt jobb vi genast lägga ned, fallera.

men a. W. nilsson då med handen slog, fallera,och genast fram plånboken han drog, fallera,tror ni inte jag mig klarar,så länge strejken varar,på lager det jag har mer än nog, fallera. Så har det gått månader, en ja det har gått två, fallera,men lika djävligt håller strejken på, fallera,strejkbrytare finns många,som gladeligen gånga,ut till a. W. ty där finns jobb att få, fallera. en verkstad blev deras logement, fallera,att där finns kokvrå är väl också känt, fallera,där röker dom och spelar,och ingenting dom felar,men med friheten är det ganska klent, fallera, Vad kunna de göra dessa [skrå], fallera,som såna stora ockerlöner få, fallera,

13

de satt ihop nån vagna,som ingen kan begagna,på skrothögen åkte dessa då, fallera. en morgon det brann uti en krok, fallera,ja det rök som det värsta snälltågslok, fallera,det brann i en hög sågspån,nån glöder satte fräs pån,och det hela kunde gått på tok, fallera. en yngling kom då där förbi, fallera,han kunde absolut ej låta bli, fallera,alarmera brandstationen,anmäla situationen,och då blevo det hela parodi, fallera. ibland går det ganska livligt till, fallera,ty brocharna ut på viften vill, fallera,om natten hem dom ilar,i taxameterbilar,komma helskinnade in skall också till, fallera. mot brocharna allt för snäll man är, fallera,de skulle säkert alltid trivas där, fallera,så länge strejken varar,arbetarna sig klarar,blott a. W. nilsson förlusten manligt bär, fallera.

Källa: Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstadsklubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS).

14

Kapitel 1inledning

Vid demonstrationstillfället […] förehöll folkmassan sig till en början lugn, tätt packad framför avspärrningen, varför inga som helst åtgärder företogos mot densamma. Snart hördes emellertid enstaka visslingar, vilka tämligen snart tilltogo i styrka för att slutligen övergå till de mest högljudda skrän. Sedan detta pågått en stund erhöllo en del av de närvarande polismän-nen, därav [fyra] till häst, order att driva folkmas-san bort från fabriksområdet och angränsande gator. när folkmassan härunder drivits undan till möllevångstorget började stenar och buteljer att kastas mot polismännen, varför även torget ren-sades från demonstranter. Härefter drogs polisen tillbaka till avspärrningen utanför fabriksområ-det, där även demonstranterna ånyo infunno sig och gjorde samma oväsen som tidigare, varför de efter omkring en halv timmes förlopp åter drevos undan till möllevångstorget och vidare därifrån. Härefter inträdde fullständigt lugn, varför större delen av polismännen hempermitterades.

Polisvaktsdistrikt ii i malmö, rapportkopior 1926: ii, 24/11 1926, a3a: 14 (mS)

möllevångskvarteren i malmö var under ett par dagar i slutet av no-vember 1926 skådeplatsen för våldsamma konfrontationer mellan flera tusen demonstranter och en stor del av stadens poliskår, den senare utkommenderad för att återställa ordningen i det utpräglade arbetark-varteret. demonstrationernas bakgrund var en i början av juli samma år utbruten arbetskonflikt vid en av stadens fabriker, aktiebolaget a. W. nilssons barnvagns- och korgmöbelsfabrik. Konflikten hade or-sakats av strandade löneförhandlingar mellan de båda fackföreningarna på fabriken – träindustriarbetarförbundets avdelning 9 och 11 – och arbetsgivaren, fabrikör axel W. nilsson. någon vecka efter det att konflikten inletts genom att fabrikens 122 arbetare gått ut i strejk hade

15

arbetsgivarparten svarat med att rekrytera strejkbrytare, det senare genom att anställa en lokal strejkbrytarvärvare vilken påbörjade arbetet med att anställa så kallat arbetsvilliga ifrån malmötrakten. arbetet med att rekrytera strejkbrytare fortsatte avbrutet under loppet av som-maren och hösten, så att antalet i november uppgick till omkring 60 till 70. det stora flertalet av dessa inhystes i fabrikens lokaler där en del av ena flygelns andra våning gjordes om till ett provisoriskt loge-ment. det uppstod redan från början bråk i de dagliga mötena mellan strejkbrytarna och de strejkande arbetarna. de senare hade strejkvakter vid den nilssonska fabriken under dygnets alla timmar. redan från de första dagarna av konflikten uppstod även demonstrationer utanför den konfliktdrabbade fabriken med uppemot tvåhundra deltagare.

Förutom strejken hade de båda fackförbunden förklarat fabriken i blockad och bojkott. Vidare kompletterades strejkvakterna och dem-onstrationerna med så kallade uppvaktningar eller hemföljningar av strejkbrytarna då dessa rörde sig utanför fabrikens skyddande murar. dessa uppvaktningar var utpräglat hotfulla till sin karaktär och avsedda att skrämma strejkbrytarna att ge upp sina anställningar vid fabriken. de kunde exempelvis ta uttrycket att en strejkbrytare som lämnade fabriken åtföljdes av en skara av strejkande arbetare och deras sympatisörer, vilka omslöt den förre och med förolämpningar och hot försökte förmå denne att sluta upp med strejkbryteriet. det hände även att dessa uppvaktningar övergick till våldsamheter i form av sparkar och slag. det hände också vid flera tillfällen att malmöpolisen fick ingripa då sådana uppvaktningar övergått till mer hotfullt våld-samma situationer. Strejkbrytarna å sin sida svarade, åtminstone enligt arbetarpressen, med att beväpna sig med sådant som batonger, knivar och revolvrar, samt att ge svar på tal ifråga om våld och hot i mötena mellan dem själva, de strejkande och övriga demonstranter utanför fabriken. de ofta förekommande bråken utanför fabrikslokalerna gjorde att malmöpolisen redan tidigt under konflikten kom att dagli-gen ha patruller i kvarteren närmast fabriken. den ökade närvaron av polisen till trots ökade konfrontationerna mellan strejkbrytarna inne på fabriken och de strejkande arbetarna samt de senares sympatisörer under loppet av sommaren och hösten detta konfliktens första år. Vid upprepade tillfällen krossades fabrikens fönster av stenkastande

16

demonstranter under kvällar och nätter. Från och med september svarade malmöpolisen på det ökande bråket med att ha patrullerande konstaplar i kvarteren utanför fabriken under dygnets alla timmar. även detta till trots fortsatte våldsamheterna liksom de närmast da-gligen förekommande demonstrationerna utanför fabriken vilka i månadsskiftet oktober/november vid upprepade tillfällen uppgick till närmare ettusen deltagare.

natten mellan den 10 och 11 november inträffade en händelse som skulle komma att ytterligare öka den redan mycket spända situationen i konflikten. ett möte på gatan utanför fabriken mellan en av strejk-brytarna och en av de strejkande arbetarna ledde fram till att den förre genom ett enda utdelat knytnävsslag i ansiktet slog ned den senare. därefter lämnade strejkbrytaren platsen och återvände skyndsamt innanför fabrikens murar. men följande dag insjuknade den mis-shandlade arbetaren i hjärnblödning och fördes till sjukhus. en dryg vecka senare var han död i sviterna av sin sjukdom. inom den social-demokratiska arbetarrörelsen i malmö verkade man inte tvivla på att det fanns en direkt koppling mellan knytnävsslaget i ansiktet och den tillstötande hjärnblödningen. redan samma kväll som nyheten om den strejkande arbetarens död meddelades den bredare allmänheten genom arbetarpressens braskande rubriker nådde demonstrationerna utanför den konfliktdrabbade fabriken nya nivåer med någonstans mellan 2 000 och 3 000 deltagare. när det sedan rapporterades att de läkare som utfört obduktionen av den dödes kropp inte kunnat fastslå någon tydlig koppling mellan det utdelade slaget och den tillstötande hjärn-blödningen ökade antalet demonstranter ytterligare. Såväl höger- som vänsterpressen i malmö uppskattade antalet deltagare till någonstans mellan 7 000 och 8 000. malmöpolisen var något mer återhållsam i sin uppskattning av antalet, men helt klart är att antalet demonstranter utanför den konfliktdrabbade fabriken hade flerdubblats inom loppet av ett par dagar. demonstrationerna blev samtidigt alltmer våldsamma. de kontorsanställda på fabriken, vilka inte direkt berördes av konflik-ten, kom under ett par dagar att utsättas för såväl hot som våld ifrån demonstranterna när de skulle lämna fabriken efter arbetsdagens slut och måste räddas undan från platsen av poliser med dragna sablar. malmöpolisen svarade med en ökad närvaro i möllevången. när sedan

17

polismästaren i malmö beordrade den utkommenderade poliskontin-genten att återställa ordningen, och poliserna började driva de för-samlade skarorna bort från gatorna närmast fabriken, ledde detta med ens till ett våldsamt motstånd. det senare utmynnade i flera dagar av återkommande sammandrabbningar mellan demonstranter och polis.

Strejken vid a. W. nilssons fabriker var vid denna tid inte den enda arbetskonflikten i malmö där arbetsgivaren kallat in strejkbrytare och där mötena mellan de senare och de strejkande arbetarna lett till våld-samma demonstrationer. inte heller var det endast i malmö som sådana förekom under mellankrigstiden. Sådana hade inträffat så sent som föregående år i Sundsvall och Kalmar, där de liksom i malmö lett fram till våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter.1 Konflikter skulle även komma att äga rum i Halmstad och Ådalen 1931 samt i Sandarne och Clemensnäs 1932. det går att argumentera för att våldsamheterna i malmö snarast kan ses som en del av en period mellan 1925 och 1932 med intensifierande sociala och politiska konf-likter. en liknande period kan sägas ha förekommit mellan åren 1908 och 1918. under båda dessa perioder var arbetsmarknaden en viktig konfliktarena.2 men detta är våldsamma konflikter som mer sällan lyfts fram i den historievetenskapliga forskningen kring det mellankrigstida Sverige. Klas Åmark, en ledande historiker i fältet, konstaterar således att striderna ”kring förenings- och förhandlingsrätten blev särskilt bittra, medan striderna kring avtalens innehåll blev många och långa från 1890-tal till 1930-tal, men med ett relativt litet inslag av öppet våld.”3 Åmark har visserligen rätt att det mer sällan handlade om några

1 Fackföreningsrörelsen, 1925:33, s 145-148; Fackföreningsrörelsen, 1925:39, s 267-270; arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmän-nens verksamhet år 1925, 1926, s 198-207; axel uhlén, Facklig kamp i Malmö under sju decennier, 1949, s 345f; axel uhlén, Vi i träindustri: Facklig krönika 1924-1948, 1958, s 176; ragnar Casparsson, LO under fem årtionden II, 1924-1948, 1951, s 14-19.

2 eva österberg, irene andersson, lars Hultman, Kenneth Johansson & roger Johansson, ”Fredliga moder Svea? – Socio-politiskt våld och den svenska modellen”, eva österberg (red), Socialt och politiskt våld: Per-spektiv på svensk historia, 2002, 28ff; roger Johansson, ”Folkhemmets tröskel – Ådalen 1931”, eva österberg (red), Socialt och politiskt våld: Perspektiv på svensk historia, 2002, s 103-141.

3 Klas Åmark, “Sammanhållning och intressepolitik: Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar”, Klaus mis-

18

mer storskaliga våldsamheter, även om sådana trots allt förekommer under båda av de ovan angivna perioderna av intensifierade konflikter.4 men våldet finns ändå där även i Sverige. det är visserligen ett småska-ligt men samtidigt högst påtagligt kollektivt utövat våld såsom de under konflikten vid a. W. nilssons fabriker 1926-1928 närmast da-gligen förekommande konfrontativa mötena mellan strejkbrytarna och de strejkande arbetarna. det är vidare ett öppet småskaligt kollektivt utövat våld som utövas av såväl strejkande arbetare som strejkbrytare under loppet av den två år och fyra månader långa konflikten vid den nilssonska fabriken. det är slutligen ett kollektivt utövat våld som förvisso var öppet i sin samtid men som på det hela taget kommit att förbli dolt i den historievetenskapliga forskningen. en förklaring som getts till det senare är att den forskning som bedrivits kring sociala och politiska konflikter påfallande ofta har haft en tendens att vilja förstå och förklara ”den svenska modellen” med dess kompromissvilja och samförstånd mellan statsmakt, arbetsgivarpart och arbetarpart, såsom den började ta form under socialdemokratisk ledning i det mellank-rigstida Sverige. detta har i sin tur lett fram till en märkbar tendens i svensk historievetenskaplig forskning, där konflikter tonats ned medan kompromisser tvärtom lyfts fram och betonats.5 en förklaring som

geld, Karl modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 59.

4 Se exempelvis: Åke Sundell, Patriarkalism och föreningsrätt: Om produk-tion och facklig kamp inom handelsträdgårdsnäringen i Malmö med om-nejd fram till 1936, 1997; Carl göran andræ, Revolt eller Reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918, 1998; Yngve tidman, Spräng Amalthea: Arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska ham-nar 1870-1914, 1998; österberg, andersson, Hultman, Johansson & Johansson, 2002, s 28ff; Johansson, 2002, s 103-141; roger Johansson & lars Berggren, ”Bomben som skakade Sverige: Om strejkbrytare och ungsocialister i malmö hamn”, Petter larsson (red), Ekot från Amalthea: en bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider, 2008; eva Blomberg, ”revolutionary outsiders in Sweden: reclaiming human dignity”, lars edgren & magnus Olofsson (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009; Stefan nyzell, ”Sweden, Country of Consensus – a teleological History? an essay on Social and Political Collective Violence in Swedish History”, lars edgren & magnus Olofs-son (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009.

5 mary Hilson, ”labour Politics in a naval dockyard: The Case of Karls-krona, Sweden, c 1880-1925”, International Review of Social History, 2001:3, s 362; lars Berggren, ”går det att skriva arbetarhistoriska synte-ser?”, Historisk tidskrift, 2003:2, 190, 193, 195f; mary Hilson, Political

19

getts till denna tendens är att den är resultat av en kamp om tolkn-ingsföreträde, där historieskrivningen varit en avgörande ideologisk maktresurs. det har vidare påtalats att den svenska socialdemokratin varit påfallande framgångsrik med att använda historieskrivningen på ett sådant sätt.6

det är först i efterhandsperspektiv det i är möjligt att måla upp en bild av perioden 1908-1917 som en given utveckling mot parlamen-tariska reformer, liksom av perioden 1925-1933 som en rörelse mot krisuppgörelse och arbetsfred. inte desto mindre har modern svensk historia blivit liktydigt med ”folkhemmet”, ”välfärdsstaten” och ”den svenska modellen”, och i denna historieskrivning har det inte tyckts finnas något utrymme för våldsamma sociala och politiska konflikter. det är vidare just denna motsägelsefulla kontrast mellan konflikt och kompromiss i det mellankrigstida Sverige som denna avhandling avser att rikta strålkastarljuset på. avsikten är inte att försöka ersätta bilden av ett samförståndets Sverige med ett av konflikter präglat land, utan att nyansera och problematisera den etablerade bilden. det är således också utifrån detta perspektiv som en mikrohistoriskt hållen närläsning av våldet i samband med konflikten vid a. W. nilssons fabriker kan motiveras. en sådan mikrohistorisk ingång innebär att det småskaliga såväl som det storskaliga våldet kan studeras. det innebär vidare att det vid tiden för den nilssonska konflikten öppna kollektivt utövade våldet kan blottläggas, och därmed närstuderas analytiskt på ett sätt

Change and the Rise of Labour in Comparative Perspective: Britain and Sweden 1890-1920; 2006, s 20ff; lars edgren & magnus Olofsson, ”in-troduction”, lars edgren & magnus Olofsson (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009, s 1ff; nyzell, 2009, s 110-127.

6 Berggren 2003, 190, 193, 195f; Bengt Schüllerqvist, Från kosackval till kohandel: SAP:s väg till makten, 1992, s 16-19; Åsa linderborg, Social-demokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000, 2001; ulf zander, Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, 2001; roger Johansson, Kampen om historien – Ådalen 1931: Sociala konflikter, histo-riemedvetande och historiebruk 1931-2000, 2001, edgren & Olofsson, 2009, s 1ff, nyzell, 2009, s 113-117. Se även: rolf Karlbom, Hunger-upplopp och strejker: En studie i den svenska arbetarrörelsens uppkomst, 1967; rolf Karlbom, Revolution eller reformer: Studier i SAP:s historia 1899-1902, 1985, s 1-5; Bunny ragnerstam, Arbetare i rörelse: Historisk krönika, första bandet, 1986, s 7.

20

som varken en mesohistorisk eller allra minst en makrohistorisk un-dersökning kan göra. det innebär slutligen att den tendens i svensk historievetenskaplig forskning där konflikter tonats ned medan kom-promisser betonats kan lyftas fram och problematiseras.7 det är just här, i gränslandet mellan historia och historieskrivning, som detta avhandlingsprojekt tar sin utgångspunkt.

Syftet med denna avhandling är att utifrån det bitvis mycket drama-tiska exempel som arbetskonflikten vid a. W. nilssons utgör genom en mikrohistorisk närläsning studera sambanden mellan kollektivt våld och politik i Sverige, eller kanske snarare det kollektiva våldets gränser inom politiken. det senare studeras vidare utifrån antagandet att det redan från händelsernas första början rått en kamp om tolkn-ingsföreträdet kring det kollektiva våld som utspelas, samt att detta är en kamp där historieskrivningen utgör en avgörande ideologisk maktresurs för det sätt på vilken såväl småskaligt som storskaligt våld har kommit träda fram ur det förflutna (eller, som är fallet med det småskaliga våldet, inte träda fram alls).8

Våldets gränserFrågor kring det kollektivt utövade våldets gränser har sedan länge utgjort centrala utgångspunkter för det svåröverskådliga forskningsfält som på ett eller annat sätt studerat våldsamma konflikter. att fältet är svårt att överblicka har flera orsaker. Forskningsfältet som sådant är flervetenskapligt, med historiker, sociologer, antropologer, etnologer som några exempel på discipliner där relevant forskning bedrivs. ett annat skäl är att det även inom dessa discipliner har utvecklats flera olika skolbildningar. Slutligen har det att göra med att det internatio-nellt sett finns en rad olika regionalt förankrade forskningstraditioner.9

7 För initierade diskussioner om mikrohistoria, se: Birgitta Odén, Leda vid livet: Fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, 1998, s 9-15; giovanni levi, ”On microhistory”, Peter Burke (ed), New Per-spectives on Historical Writing, 1993, s 93-111.

8 linderborg, 2001, s 345f, 382-396; nyzell, 2009, s 107-132.9 doug mcadam, John d mcCarthy & mayer n zald, ”Preface”, doug

mcadam, John d mcCarthy & mayer n zald (eds), Comparative Per-spectives on Social Movements: Political Opportunities, Mobilizing Structu-

21

två sådana forskningstraditioner är den europeiska och den amerikan-ska. medan forskningstraditionerna på båda sidor av atlanten har den gemensamma historiografiska utgångspunkten att det var den social-historiska vändningen på 1960-talet som markerade den avgörande startpunkten för en intensifierad forskningsansats kring sociala och politiska konflikter kom den europeiska och den amerikanska att ut-vecklas utifrån distinkt olika vetenskapliga traditioner. i europa var det framför allt två skolbildningar, den brittiska historiematerialismen och den franska annales-skolan, som kom att prägla det spirande for-skningsfältet.10 På andra sidan atlanten var det även här två skolbild-ningar, namngivna efter sin betoning av resursmobilisering respektive politiska processer, som kom att prägla forskningsfältet ifråga. det ska genast sägas att det såväl i europa som uSa även finns forskning inom fältet ifråga med utgångspunkt i helt andra vetenskapliga traditioner.11 Skillnaderna mellan den europeiska och den amerikanska forskning-straditionen ska inte heller överdrivas.12 men de fyra ovannämnda skolbildningarna kan på det hela taget sägas ha varit så pass infly-telserika inom forskningsfältet kring sociala och politiska konflikter att de kommit att utgöra grunden för två internationell sett ledande men under lång tid relativt åtskilda forskningstraditioner.13

Särskilt under 1980- och 90-talen gjordes flera försök att uppnå en syntes mellan såväl discipliner och skolbildningar som forskningstra-ditioner.14 inte desto mindre kunde tre ledande forskare inom forskn-

res, and Cultural Framings, 2005 (1996); s xi-xiii; Sidney tarrow, Power in Movement: Social Movements and Contentious Politics, 2002 (1998), s 10-19; doug mcadam, Sidney tarrow & Charles tilly, Dynamics of Contention, 2003 (2001), s 14-24.

10 mcadam, mcCarthy & zald, 2005 (1996), s xi-xiii; Charles tilly, Popu-lar Contention in Great Britain 1758-1834, 1995, s 24-30.

11 mcadam, mcCarthy & zald, 2005 (1996), s xi-xiii; mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 14ff.

12 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 14ff.13 mcadam, mcCarthy & zald, 2005 (1996), s xi-xiii.14 mcadam, mcCarthy & zald, 2005 (1996), s xi-xiii; doug mcadam, John

d mcCarthy & mayer n zald, ”introduction: opportunities, mobilizing structures, and framing – toward a synthetic, comparative perspective on social movement”, doug mcadam, John d mcCarthy & mayer n zald (eds), Comparative Perspectives on Social Movements: Political Opportunities, Mobilizing Structures, and Cultural Framings, 2005 (1996), s 1-20.

22

ingsfältet – doug mcadam, Sidney tarrow och Charles tilly – i en kritisk diskussion från början av 2000-talet konstatera att forsknings-fältet i deras ögon fortfarande var alltför uppsplittrat.15 de menade även att det fanns en hel del ännu inte lösta problem med 1980- och 90-talens försök till syntes (ett försök som de alla tre i högsta grad varit en del av).16 i försöken att sammanföra olika teoretiska utgångspunkter till en helhet tenderade det hela att leda till ett ganska statiskt tänkande där de olika skolbildningarnas ingångar representerades i svarta boxar med pilar mellan dessa för att visa på de analytiska kopplingarna.17 med utgångspunkt i denna kritik menade mcadam, tarrow och tilly att det var avgörande att föra in ett mer dynamiskt tänkande kring analysen inom forskningsfältet. det kan liknas vid att det är pilarna emellan de svarta boxarna istället för boxarna som sådana som görs till den analytiska utgångspunkten. de kallade dessa pilar för processer (exempelvis mobilisering, polarisering och nivåskifte) och menade att dessa i sin tur utgjordes av ett antal mekanismer (exempelvis legi-timering, objektskifte och förmedling).18 Samtidigt menade de att det alltjämt var av allra största vikt att hitta gemensamma interdisciplinärt gångbara analytiska utgångspunkter. resultatet blev en framväxande skolbildning vars huvudsakliga utgångspunkt är att finna en uppsätt-ning i grund och botten dynamiska analysredskap med vilka en lång

15 mcadam, tarrow och tilly menar att “the study of political contention has grown too narrow, spawning a host of distinct topical literatu-res – revolutions, social movements, industrial conflict, interest group politics, nationalism, democratization – dealing with similar pheno-mena by means of different vocabularies, techniques, and models.” denna fragmentarisering anser de vara ett grundläggande problem för forskningsläget. detta eftersom det tenderar att bortser från att sådana former av konflikter som exempelvis arbetskonflikter, demonstrationer eller kravaller analytiskt har en hel del gemensamt. inte minst tenderar dessa former att samspela med varandra, där exempelvis arbetskonflik-ter ofta inbegriper demonstrationer, och stundtals även kravaller. ett forskningsfält som är alltför fragmentariserat med en rad olika alltför avsmalnade subfält riskerar således att missa avgörande analytiska po-änger. mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 6. Se även: Charles tilly, Contentious Performances, 2008, s xivf; mcadam, mcCarthy & zald, 2005 (1996), s xi-xiii.

16 mcadam, mcCarthy & zald, 2005 (1996), s 1-20; tarrow, 2002 (1998), s 10-25; mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 3-37.

17 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 14-37.18 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 3-37.

23

rad av forskningsfältets olika delar med fördel kan studeras (alltifrån arbetskonflikter, demonstrationer eller kravaller, till sociala rörelser, uppror eller revolutioner). en viktig aspekt av denna skolbildning är att det därigenom återigen har gjorts ett försök att på allvar föra de europeiska och amerikanska forskningstraditionerna närmare varandra. mcadam, tarrow och tilly har själva kallat denna skolbildning ifråga för en relationell sådan, det senare utifrån den grundläggande analy-tiska utgångspunkten att alla sociala och politiska konflikter ytterst handlar om mötet människor emellan.19

det är denna relationella skolbildning såsom den mejslats ut av mcad-am, tarrow och tilly, som utgör den övergripande teoretiska utgång-spunkten för denna avhandling. men det ska redan här klargöras att det finns avgörande punkter där avhandlingens ansatser inte helt går i linje med skolbildningen. en avgörande sådan är att avhandlingen tar utgångspunkten i en mikrohistorisk analys av en enskild händelse – arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker i malmö under åren 1926 till 1928 – medan mcadam, tarrow och tilly tar den meso- eller makrohistoriska analysen som utgångspunkt. det är därför alldeles avgörande för denna avhandling att de analysredskap som är utme-jslade för att studera makro- eller mesohistoriska sammanhang, även framstår som givande för en mikrohistorisk analys. till saken hör att de tre trots allt ändå använder mikrohistoriska ingångar i sin argumenta-tion för analysredskapens användbarhet. de menar även att det är fullt möjligt att använda skolbildningens ansatser i lokalhistoriska studier trots att de själva huvudsakligen har arbetat fram dessa för att användas i analyser utifrån studier på nationell nivå.20 en annan sådan skillnad är avhandlingens mer utpräglat kulturanalytiska förhållningssätt. den relationella skolbildningen har inte kunnat undvika den kulturella vändningens teoretiska implikationer. mcadam, tarrow och tilly har också alla varit mycket måna om att använda kulturella perspektiv i sina respektive analyser av konflikter.21 men det är fortfarande så att de

19 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 22ff. Se även rené Karpants-chof, Gaden og Parlamentet: Kollektive aktioner, demokrati og den moderne politiks tilblivelse i Danmark 1835-1907, 2007.

20 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 8.21 Se exempelvis: tilly, 1995, s 39-48; tarrow, 2002 (1998), s 1-9, 16-25;

24

tre i grund och botten är strukturalistiskt skolade forskare. de menar visserligen uttryckligen att den kulturella vändningen medfört viktiga teoretiska implikationer för forskningsfältet. men de är samtidigt my-cket måna om att understryka det faktum att de själva teoretiskt står på en tydlig strukturalistisk grund.22 i avhandlingen har detta medfört att de kulturella perspektiv som återfinns i den relationella skolbildningen tonats fram något medan en del av de mer utpräglat strukturalistiska inslagen däremot har tonats ned i motsvarande grad. denna tonvikt på det kulturella perspektivet i studiet av det politiska våldets gränser gör det viktigt att mejsla ut vad som i avhandlingen egentligen avses med kultur som begrepp.

KulturbegreppetÅr 1989 utkom antologin The New Cultural History med lynn Hunt som redaktör. antologin signalerade ett paradigmskifte inom den historievetenskapliga forskningen, vilket innebar två saker. För det första hade kulturhistoria kommit att bli ett viktigt för att inte säga dominerande historiografiskt paradigm inom den historievetenskapliga forskningen. För det andra var det fråga om en ny sorts kulturhistoria – en förändring av den historievetenskapliga betydelsen av begrep-pet kulturhistoria.23 under loppet av 1980-talet hade det blivit allt tydligare att det socialhistoriska paradigmet stod inför en avgörande kris. i antologins introduktion, med undertiteln ”History, Culture and text”, menar Hunt, att 1980-talets ”kulturhistoriska vändning” var ett minst lika genomgripande och avgörande paradigmskifte för historievetskapen som ”den socialhistoriska vändningen” hade varit ett par årtionden tidigare.24 Hunt har bland annat fått stöd för detta argu-ment av den brittiske historikern Peter Burke som i What is Cultural History? från 2004 hävdar att ”den nya kulturhistorien” på det hela

mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 20-24, 345-347.22 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 20-24.23 lynn Hunt, “introduction”, lynn Hunt (ed), The New Cultural History,

1989, s 1-22; Peter Burke, What is Cultural History?, 2004, s 1-5, 49-99; William H. Sewell Jr., Logics of History: Social Theory and Social Trans-formation, 2005, s 3, 153-196. Se även: Stefan nyzell, “arbetarkultur i brytningstid”, Scandia 2007:1, s 79.

24 Hunt, 1989, s 1-22.

25

taget ”is the dominant form of cultural history – some would even say history – practiced today.”25 Historievetenskapen har med andra ord de senaste två decennierna tagit en distinkt kulturhistorisk vändning.26 men Hunt menade också att de historiografiska kopplingarna mellan de socialhistoriska och kulturhistoriska paradigmen på det hela taget var mycket betydelsefulla. det är med andra ord inte så enkelt som att ett kulturhistoriskt paradigm har ersatt ett socialhistoriskt sådant. inte minst, menade Hunt, var de kulturhistoriska perspektiv som under 1970- och 80-talen hade utvecklats inom två av det socialhistoriska paradigmets skolbildningar, den franska annalesskolan och den brit-tiska historiematerialistiska skolan, alldeles avgörande historiografiska incitament till 1980-talets kulturhistoriska vändning.27 utöver dessa båda av Hunt utpekade skolbildningar kan man också framhålla det historiografiskt betydelsefulla inflytandet från de tyska respektive ital-ienska mikrohistoriska skolbildningarna.28

Kulturforskning är ingenting nytt, det är snarare vad som menats med kultur som skiftat över tid. det handlar om en förändring från ett ”klassiskt kulturbegrepp”, där kultur stod för de stora konsterna i historien, till ett ”antropologiskt kulturbegrepp”, där kultur stavades seder och bruk, och sedan vidare in i det som kommit att kallas ”den nya kulturhistorien”, med dess intryck från den språkliga vän-dningen.29 det går i sammanhanget att tala om två historiografiska paradigm – det kulturella och det språkliga – som på ett intrikat sätt hänger samman. dessa båda paradigm har under de två senaste årtion-dena vuxit sig starka och bidragit till den historiografiska utveckling där ”den antropologiska kulturhistorien” gått över till ”den nya kul-turhistorien”, och där det idag tycks vara möjligt att skönja en histo-riografisk brytningstid, en utveckling in i vad som lite tvetydigt har

25 Burke, 2004, s 49.26 Hunt, 1989, s 1-22; Bonnell & Hunt, 1999, s 5f; Burke, 2004, s 1-5,

49-99; Sewell, 2005, s 3, 153-196.27 Hunt, 1989, s 1-22; Burke, 2004, s 50.28 george g iggers, Historiography in the Twentieth Century: From Scientific

Objectivity to the Postmodern Challenge, 1997, s 101-117.29 Bonnell & Hunt, 1999, s 5-27; Burke, 2004, s 49-126; Sewell, 2005,

s 3, 18, 161.

26

kallats ”historien bortom den nya kulturhistorien”.30 den kulturella vändningen har vidare begreppsligt, teoretiskt och metodologiskt varit påtagligt interdisciplinärt präglad, med betydelsefulla intryck från till historievetenskapen närliggande vetenskapliga fält såsom antropologi, etnologi, sociologi, litteraturvetenskap, genusvetenskap, postkolonial teori och kulturstudier.31 den språkliga vändningen kom i en del fall helt att ifrågasätta kopplingen mellan det sociala och det kulturella – att det var språkliga konstruktioner som var den drivande faktorn i historien, inte sociala relationer.32 men det har också vuxit fram en kritik gentemot detta som menar att det sociala och det kulturella båda är viktiga analytiska utgångspunkter och att dessa i grund och botten inte går att särskilja från varandra – att den kulturella vändningen medfört viktiga implikationer, men att det är att gå för långt att hävda det kulturella som den enda möjliga analytiska aspekten.33

För några år sedan beskrev Burke tre historiografiska trender i ”histo-rien bortom den nya kulturhistorien”. den första menade han var en återgång till det klassiska kulturbegreppet med kultur i betydelsen de stora konsterna. den andra var en fortsatt utveckling av kulturbegrep-pet i ”den nya kulturhistoriens” anda in i allt fler undersökningsom-råden (Burke nämnde exempelvis politikens kulturhistoria, våldets kulturhistoria och känslornas kulturhistoria). den tredje trenden kal-lade han för ”socialhistoriens hämnd”, det vill säga en återanknytning till frågan om relationen mellan det sociala och det kulturella.34 det sistnämnda är tydligt hos en för kulturbegreppet teoretiskt så infly-telserik historiker som lynn Hunt. tillsammans med Victoria Bonnell skrev Hunt 1999 att de båda, trots sin stora uppskattning av och den otvivelaktiga framgången för ”den nya kulturhistoriens” teoretiska ut-gångspunkter, är övertygade om att historiska analyser av det sociala och det kulturella inte kan ske isolerade från varandra. de menar att den stora vetenskapliga utmaningen idag snarast handlar om hur dessa

30 Bonnell & Hunt, 1999, s 5-27; Burke, 2004, s 49-126; Sewell, 2005, s 3, 18, 161.

31 Sewell, 1999, s 35-39.32 Sewell, 2005, s 166f.33 Bonnell & Hunt, 1999, s 1-27; Burke, 2004, s 112-116; Sewell, 2005,

s 72-80, 164-168.34 Burke, 2004, s 100-126.

27

kan föras samman och analytiskt kombineras med varandra.35 det senare är en anmärkningsvärd historiografisk förändring med tanke på att huvudfrågan i den ovannämnda av Hunt skrivna inledningen till antologin från 1989, vars syfte var att dra upp riktlinjerna för den nya kulturhistorien, var huruvida det överhuvud taget var möjligt att göra en sådan analytisk koppling.36

en av de historiker som främst resonerat runt frågan om relationen mellan det kulturella och det sociala är William H. Sewell Jr. Han menar i likhet med Burke att vi idag knappast klarar oss utan kultur-begreppet. inte heller behöver vi göra detta, menar Sewell. Han menar att vi istället måste ”modify, rearticulate, and revivify the concept, retaining, and reshaping what is useful and discarding what is not”.37 i likhet med Hunt och Bonnell menar Sewell att det är ett grundläg-gande analytiskt felgrepp att särskilja det kulturella från det sociala. det kulturella, menar Sewell, ska snarast ses som en del eller aspekt av det sociala. det sociala definierar han såsom ”the totality of ’interde-pendence in human relations’”.38 Vidare menar Sewell att det sociala är någonting konstruerat, det vill säga någonting som på återkommande basis skapas och/eller återskapas i interaktionen människor emellan. men i skapandet och/eller återskapandet finns också den inneboende potentialen till förändring.39 alla former av sociala relationer är således i grund och botten föränderliga, menar Sewell, “not only ideas, insti-tutions, and identities, but tools, forms of shelter, sex, gods, climate, diseases, cultivated plants, and languages.”40 Kultur är de semiotiska aspekterna av allt social liv, menar Sewell, och med semiotik avser han inte bara det talade och skrivna språket, utan språk i vid bemärkelse, alla sorters tecken – symboler, ord, uttryck, gester, eller koder – som på något sätt är kommunikativa.41 Sewell utgår i analysen av det kulturella utifrån kultur som dels kulturella system, dels kulturella praktiker. Såväl system som praktiker är föränderliga över tid och rum. det är den lekfulla potentialen i de kulturella praktikerna som medför

35 Bonnell & Hunt, 1999, s 5-27.36 Hunt, 1989, s 1-22.37 Sewell, 2005, s 156. 38 Sewell, 2005, s 329.39 Sewell, 2005, s 162ff, 189-196, 318-372.40 Sewell, 2005, s 10, 339f.41 Sewell, 2005, s 328-336, 346.

28

en ständigt närvarande förändring av de kulturella systemen.42 Sewell menar att människor är sociala varelser som lever sina liv i världar som de själva konstruerat. dessa världar kallar Sewell för människans byg-gda miljö (built environment). denna byggda miljö inkluderar såväl materiella som immateriella aspekter. Kultur är den byggda miljöns semiotiska aspekter. Såväl de materiella (exempelvis odlingslandskap, byggnader eller kläder) som de immateriella aspekterna (exempelvis språk, symboler eller repertoarer) av denna byggda värld har en kul-turell dimension. genom språkspel (language games) i den sociala interaktionens kulturella praktiker är den byggda miljön i ständig om än långsam förändring.43 med en sådan utgångspunkt, det vill säga att det kulturella är en aspekt av det sociala, är det inte heller relevant att tala om dem som åtskiljda.

det är utifrån antagandet att det sociala och kulturella inte kan ses separerade ifrån varandra utan bör betraktas som kompletterande analytiska ingångar jag närmar mig den konflikt som är avhandlingens ämne. i avhandlingen är det den byggda världen och de språkspel som sätts i rörelse i anknytning till konflikten vid a. W. nilssons fabriker som utgör den grundläggande analytiska ingången. det är avhandlin-gens argument att en sådan mikrohistorisk ingång med en närläsning av de undersöka händelserna i malmö kan utgöra utgångspunkten för en analys av kring frågan var det politiska våldets gränser dragits i det mellankrigstida Sverige. eftersom argumentet i avhandlingen är att de mellankrigstida årtiondena på många sätt kommit att vara avgörande för var våldets gränser inom politiken sedan har dragits under många decennier (gränser som i stort sett fortfarande kan sägas vara gällande), kan en sådan ingång även utgöra utgångspunkt för en mer generell diskussion av våldsamma konflikter i modern svensk historia. argu-mentet är vidare att några av de språkspel som den socialdemokratiska arbetarrörelsen kom att göra till en del av sin byggda värld har haft avgörande betydelse för de kulturella praktiker och kulturella system som satt sin prägel på 1900-talets och det tidiga 2000-talets svenska historieskrivning med avseende på konflikter. det senare gäller till viss del även svensk historia i äldre tider där argumentet bland historiker

42 Sewell, 2005, s 162ff, 335f.43 Sewell, 2005, s 10, 330-339, 356f.

29

har varit att ”den svenska modellen” utgör en del av en byggd värld vars långa historiska rötter åtminstone kan sökas tillbaka till det tidig-moderna Sverige.

moralisk ekonomiFrågor kring våldets gränser utgör klassisk mark inom den del av for-skningsfältet – inte minst den europeiska forskningstraditionen med sina rötter i den brittiska historiematerialismen – som valt att studera sociala och politiska konflikter med kulturella aspekter som avgörande analytisk utgångspunkt. en sådan studie av våldets gränser som har kommit att vara avgörande för detta avhandlingsarbete är e. P. Thomp-son klassiska artikel ”de engelska massornas moraliska ekonomi”.44 det Thompson studerade i denna var det folkliga rättsmedvetandet i 1700-talets england kring priset på livsförnödenheter i övergången från en feodal till en kapitalistisk marknadsekonomi. Thompson menade att det uppstod en allt mer vidgad spricka mellan en folklig moralisk ekonomi och överhetens liberalt grundade ekonomi, där marknadskrafternas inverkan på sådant som spannmålspriser ledde till våldsamma reaktioner från breda folklager när prisstegringarna nådde eller hotade nå sådana nivåer att de breda folklagren inte längre ansåg dem vara moraliskt försvarbara. i detta folkliga rättsmedvetande med långa historiska rötter fanns en föreställning om att det var överhetens ansvar att förse människor med livsförnödenheter till ett moraliskt försvarbart pris. när den kapitalistiska marknadsekonomin gjorde sitt intåg i 1700-talets england ledde denna spricka mellan rättsmed-vetandet hos de breda folklagren och en alltmer liberalt präglad överhet till återkommande våldsamheter. det Thompson gör i artikeln är att genom en studie av våldsamma folkliga protester blottlägga en folkligt förankrad kulturell föreställningsvärld.45

44 e. P. Thompson, ”The moral economy of the english Crowd in the eighteenth Century”, e. P. Thompson, Customs in Common: Studies in Traditional Popular Culture, 1993 (1971). På svenska även: e. P. Thomp-son, ”de engelska massornas moraliska ekonomi”, e. P. Thompson, Her-remakt och folklig kultur: Socialhistoriska uppsatser, 1983.

45 Thompson, 1993 (1971). Jmf även med Scotts diskussion om ”hidden transcript”. James C. Scott, Domination and the Arts of Resistance: Hid-den Transcripts, 1990.

30

det sätt på vilket Thompsons artikel är relevant för denna avhandling är att hans resonemang om ett folkligt rättsmedvetande utifrån sådana moraliskt grundade föreställningar är en analytisk ansats som är an-vändbar utifrån ett mer generellt historiskt perspektiv. till exempel har Birgitta Skarin Frykman använt sig av Thompsons moraliska ekonomi i en diskussion av arbetarkultur i 1890-talets Sverige (närmare bestämt i en undersökning av arbetarkulturen i göteborg). Skarin Frykman menar att en arbetarklassens moraliska ekonomi vid denna tidsperiod utgjorde en del av ett folkligt förankrat rättsmedvetande. men Skarin Frykman menar även att denna folkligt förankrade föreställning inom arbetarklassen vid denna tid var i motsatsställning till en inom borger-ligheten förankrad väsensskild föreställning om en liberal ”ekonomisk moral”. med utgångspunkt i moraliska argument menar Skarin Fryk-man att borgerligheten utövade en avgörande kulturell makt gentemot arbetarklassen.46 liksom Thompson menar Skarin Frykman att det i en studie av moraliskt grundade föreställningar mycket väl går att blot-tlägga resterna av ett folkligt förankrat rättsmedvetande.47 det bärande argumentet för denna avhandlings vidkommande är att liksom Skarin Frykman koppla Thompsons resonemang kring moralisk ekonomi till ett folkligt rättsmedvetande inom den svenska arbetarklassens kulturel-la föreställningsvärld (moralisk ekonomi var exempelvis i alla högsta grad en del av rättsmedvetandet inom arbetarklassen under 1917 års landsomfattande folkliga proteströrelse med utgångspunkt i den av det första världskriget förorsakade livsmedelsbristen och dyrtiden). en annan insikt från Skarin Frykman är vikten av att studera den kul-turella maktutövningen från dominerande politiska aktörer. i Skarin Frykmans fall rör det sig om en liberalt grundade borgerlig kulturs ”ekonomiska moral”.48 det för avhandlingen avgörande argumentet är att e. P. Thompsons klassiska resonemang kring ett folkligt rättmedvetande utifrån moralisk grundande föreställningar även kan sägas utgöra en analytisk ingång i studiet av våldets gränser i mellankrigstidens Sverige. Thompson

46 Birgitta Skarin Frykman, Arbetarkultur – Göteborg 1890, 1993, s 87-103.

47 Skarin Frykman, 1993, s 87ff.48 Skarin Frykman, 1993, s 87-103.

31

menar att det i samband med protester mot prisstegringar utövade våldet ansågs vara moraliskt försvarbart utifrån ett folkligt förankrat rättsmedvetande. På samma sätt är argumentet i denna avhandling att det går att finna resterna av ett moraliskt försvarbart våld i ett inom arbetarklassen förankrat rättsmedvetande under mellankrigstiden. en sådan moraliskt motiverad våldsanvändning kan knytas till striderna på arbetsmarknaden (ett argument som kommer att utvecklas i avhan-dlingens huvuddel). inte minst kom detta rättsmedvetande till uttryck i det kollektiva våld som utövades mellan strejkande och strejkbrytare under de många och långa arbetskonflikter vilka satte sin prägel på relationerna mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden under de båda inledningsvis berörda perioderna av intensifierade konflikter i Sverige. det är således utgångspunkten i denna avhandling att det inom den mellankrigstida svenska arbetarklassens byggda värld fanns en föreställning om strejkbryteriet såsom någonting moraliskt förkast-ligt, vilket är något som kommer till uttryck i dess kulturella praktik-er.49 det senare ses som någonting grundat i ett rättsmedvetande inom arbetarklassens kulturella föreställningsvärld, vilket i sin tur med all sannolikhet är av avgörande betydelse för var det moraliskt försvarbara våldets gränser dras under arbetskonflikter som den vid a. W. nilssons fabriker. min arbetshypotes är slutligen att detta moraliskt grundade rättsmedvetande kring frågan om våldets gränser i politiken är något som med fördel går att analysera med utgångspunkt i en studie av det småskaliga och storskaliga kollektiva våld som utgör en del av den flera år långa konflikten vid a. W. nilssons. det senare går att blottlägga; dels i de former och uttryck som omger konflikten – dess repertoar för att använda det av mcadam, tarrow och tilly föredragna begreppet; dels i den bland aktörerna interna såväl som den offentliga debatt som konflikten medför.

arbetarkulturnär den kulturella vändningen på allvar började göra sitt intåg i Sver-ige under loppet av 1980-talet och början av 1990-talet föranledde detta en rad arbetarhistoriska konferenser, artiklar, antologier och

49 Se exempelvis: Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 621-628; Fackfören-ingsrörelsen 1931:26, s 652-659; ernst Wigforss, Skrifter i urval, volym I, Socialisten, 1980, s 59f.

32

monografier med arbetarkultur som gemensam analytisk utgångspunkt. en ansenlig del av forskningen kring arbetarkultur kom i början av 1990-talet att ta fasta på diskussionerna kring två idealtypiska begrepp, ”egensinne” och ”skötsamhet”. detta grundade sig i de delvis motstri-diga bilder av arbetarkultur som åren dessförinnan trätt fram i den arbetarhistoriska forskningen. mats lindqvist hade i en studie kring arbetare på en fabrik i stationssamhället Svedala lyft fram vad han me-nade vara ett skötsamhetsideal.50 ronny ambjörnsson hade i en studie av arbetare i det norrländska sågverkssamhället Holmsund diskuterat vad han menade vara en ”skötsam arbetarkultur”, präglad av sådant som nykterhet och bildning – kort och gott en strävan efter respekta-bilitet.51 dessa båda studier tycktes vara motsagda av lars magnussons studie av det han kallade en ”bråkig hantverkarkultur” i eskilstuna fristad under första halvan av 1800-talet. denna menade han vara präglad av sådant som hantverkets traditioner, patriarkaliska hierarkier, hedersrelaterat våld, alkoholism, samt en förkärlek till kollektiva tillika våldsamt utövade aktioner bland framför allt lärlingar och gesäller.52 en ansenlig del av den svenska forskningen kring arbetarkultur från början av 1990-talet kom att kretsa kring denna tillsynes skönjbara förändring från 1840-talets ”bråkiga hantverkarkultur” till 1940-talets ”skötsamma arbetarkultur”.53

motsatsparet ”bråkig” och ”skötsam” i magnussons respektive lindqvists och ambjörnssons studier diskuterades av sociologen mats Franzén. Han ersatte magnussons ”bråkighet” med det från tysk ar-betarhistorisk forskning inlånade begreppet ”egensinne” [eigensinn]. Franzén menade att ”egensinne” och ”skötsamhet” skulle ses som

50 mats lindqvist, Klasskamrater: Om industriellt arbete och kulturell forma-tion 1880-1920, 1994.

51 ronny ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norr-ländskt sågverkssamhälle 1880-1930, 1998.

52 lars magnusson, Den bråkiga kulturen: Förläggare och smideshantverkare i Eskilstuna 1800-1850, 1988.

53 Se exempelvis: Peter Billing, Hundra år i folkets tjänst. Malmö Folkets Park 1891-1991, 1991; mats Franzén, Den folkliga staden: Söderkvarter i Stockholm mellan krigen, 1992; Björn Horgby, Egensinne och skötsamhet: Arbetarkulturer i Norrköping 1850-1940, 1993; Peter Billing & mikael Stigendal, Hegemonins decennier. Lärdomar från Malmö om den svenska modellen, 1994.

33

idealtypiska begrepp utifrån vilka arbetarkultur med fördel kunde studeras.54 den mest ambitiösa forskningsinsatsen kring den svenska arbetarkulturen utifrån detta perspektiv har historikern Björn Horgby stått för. i en långtidsstudie av arbetarkulturens förändringar utifrån en lokalhistoriskt förankrad undersökning av norrköping tar han upp de diskussioner som präglat den arbetarhistoriska forskningen med ut-gångspunkt i idealtyperna ”egensinne” och ”skötsamhet”. Horgby me-nar att ”egensinne” och ”skötsamhet” kan ses som livsstilar och strat-egier. dels riktar sig dessa utåt mot allt mot den borgerliga kulturella maktutövningen, och som sådana utgör motkulturer. dels genomgår de en förändring under perioden 1850-1940 från en arbetarkultur präglad av ”egensinne” till en sådan präglad av ”skötsamhet” (såväl livsstilsmäs-sigt som strategimässigt). eftersom ”egensinne” och ”skötsamhet” är idealtypiska begrepp betonar Horgby att det som kan skönjas i denna av honom identifierade förändring är en övergripande trend. det finns, menar Horgby, såväl ”egensinne” som ”skötsamhet” under hela den av honom undersökta tidsperioden. arbetare med en ”egensinnig livsstil” kan mycket väl använda sig av ”skötsamma strategier”, liksom arbetare med ”skötsam livsstil” kan använda sig av ”egensinniga” sådana. men det sker en process av disciplinering, menar Horgby, vilken innebär att ”egensinniga” livsstilar och strategier dominerar vid undersöknings-periodens början, medan ”skötsamma” livsstilar och strategier gör det vid undersökningsperiodens slut.55 Horgbys studie av arbetarkulturen förändring i norrköping tycktes med andra ord kunna bekräfta bilden av ”egensinniga hantverkare” och ”skötsamma arbetare” som lindqvist, ambjörnsson och magnusson lyfter fram i studierna av Svedala, Hol-msund och eskilstuna.

men det har även riktats kritisk gentemot Horgbys studie av ar-betarkulturell förändring i norrköping.56 den avgörande kritiken har handlat om att ”egensinne” och ”skötsamhet” som idealtyper har en

54 mats Franzén, ”egensinne och skötsamhet i svensk arbetarkultur”, Ar-kiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991: 48-49.

55 Horgby, 1993. Se även: Björn Horgby, ”långa och korta planeringsper-spektiv i arbetarkulturen”, Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49.

56 lars edgren, ”egensinniga arbetare”, Historisk tidsskrift, 1995:4, s 364-368; nyzell, 2007, s 86f.

34

tendens att tillåtas ta överhanden och i alldeles för stor grad styra un-dersökningen. allt pressas in i dessa idealtyper. det tycks även finnas en glidning där ”skötsamheten” framstår som någonting positivt, medan ”egensinnigheten” ter sig undflyende och inte alls lika positiv i sina konnotationer. det finns med andra ord en ganska problematisk analytisk glidning, eller skevhet, i det sätt på vilket ”egensinne” och ”skötsamhet ” har använts som idealtypiska begrepp inom den svenska arbetarhistoriska forskningen. det senare inte heller endast av Horgby utan även av andra forskare som använt sig av de båda idealtyperna.57 det senare blir inte minst problematiskt betraktat utifrån ett övergri-pande historiografiskt perspektiv där den svenska arbetarhistoriska forskningen kring ”egensinne” och ”skötsamhet” således tenderar att påfallande väl överensstämma med teleologin i den socialdemokratiska arbetarrörelsens egen historieskrivning – dess vandring ”från mörker till ljus”.58 i detta perspektiv framstår ”egensinne” som begreppet an-vänds av den tyske historikern alf lüdtke som något mer nyanserad.59 Hos lüdtke står ”egensinnet” för en vardagslivets politik. utifrån ett sådant perspektiv blir det ett uttryck för ett vardagligt motstånd. det är ett motstånd som huvudsakligen motsätter sig disciplinering ifrån dominerande aktörer. med det menar lüdtke att ”egensinne” först och främst ska ses som ett vardagligt motstånd gentemot all form av insti-tutionaliserad maktutövning. det kan handla om alltifrån motstånd på arbetsplatsen genom att ta extra raster eller maska vid maskinen, till motstånd gentemot statsmaktens disciplinerande maktutövning. Som en del av detta finns även ett arbetarens vardagliga motstånd gente-mot den politiska och fackliga arbetarrörelsens försök att disciplinera arbetarklassen.60

lüdtke menar att det analytiskt går att särskilja mellan olika politiska arenor, där vardagslivets politik utgör någonting kvalitativt annat än

57 nyzell, 2007, s 86-89.58 linderborg, 2001, s 329-396; Berggren, 2003, s 190f; Sewell, 2005, s

83ff.59 alf luedtke, “Cash, Coffee-Breaks, Horseplay: eigensinn and Politics

among Factory Workers in germany circa 1900”, michael Hanagan & Charles Stephenson (eds), Confrontation, Class Consciousness, and the Labor Process: Studies in Proletarian Class Formation, 1986.

60 lüdtke, 1986, s 84-89.

35

den officiella institutionella politiken. lüdtke menar att den tyska socialdemokratiska arbetarrörelsen på många sätt hade distanserat sig ifrån vardagslivets politiska arena under 1900-talets första decennier.61 det tyska socialdemokratiska partiet (SPd) hade i sina politiska ut-tryck kommit att likna den officiella institutionella politiska makten. utifrån detta perspektiv menar lüdtke att ”egensinnet” även kan ses som arbetarens sätt att hävda en mer vardagsnära politik i relation till den tyska socialdemokratiska arbetarrörelsen.62 Han nämner bland annat de våldsamma demonstrationerna i Hamburg 1906 och Berlin 1910 som exempel på detta växande avstånd mellan arbetarleden och de ledande företrädarna för SPd.63 i båda dessa fall visar lüdtke att företrädare för den socialdemokratiska arbetarrörelsen på det hela taget kom att framstå som en del av det officiella politiska etablissemanget i det tidiga 1900-talets tyskland.

in both instances so-called ’disorderly people,’ most being casual labourers and the unemployed, went from demonstrating to ransacking and plundering, in which not even ’revolutionary discipline’ was displayed. SPd and labor-union functionaries did not disagree with state au-thorities: in unison they harshly condemned such mob-rioting. 64

lüdtke kopplar således användningen av kollektivt utövat våld till en mer vardagsnära politisk arena. det som får den fackliga och politiska tyska socialdemokratiska arbetarrörelsen att ta avstånd ifrån politiken på gatunivå i Hamburg och Berlin är det våld som utgjorde en del av dessa demonstrationer. men det var inte våldet i sig som var främ-mande för SPd, utan att det var ett kollektivt utövat våld som tycktes sakna det revolutionära våldets disciplinära prägel. det var ett våld som inte var officiellt sanktionerat, därmed inte heller ett acceptabelt

61 För liknande resonemang se: Jon lawrence, Speaking for the People: Party, Language and Popular politics in England, 1876-1914, 1998, s 36, 61, 66; Hilson, 2006, s 60f.

62 lüdtke, 1986, s 84-89.63 lüdtke, 1986, s 84-89.64 lüdtke, 1986, s 86f.

36

sådant. avståndstagandet sker genom negativa identitetsgrunder, det är inte de disciplinärt revolutionära organiserade arbetarna som utövar det kollektiva våldet utan den odisciplinerade folkmassan. demon-stranterna på gatan i Hamburg och Berlin och de ledande företrädarna för SPd kan således sägas ha dragit olika skiljelinjer för det moraliskt försvarbara våldets gränser. demonstranternas mer vardagsnära poli-tik på gatan tycks med andra ord kunna sägas innehålla ett folkligt förankrat rättsmedvetande som ligger närmare det e. P. Thompson kallade ”moralisk ekonomi”. detta medan det som uttrycks i SPd:s uttalanden tycks ligga närmre det som kommer till uttryck inom det officiella politiska etablissemangets retorik. det finns således enligt lüdtkes resonemang en klart skönjbar skiljelinje mellan var den bre-dare arbetarklassens och den socialdemokratiska arbetarrörelsen drar det moraliskt försvarbara våldets gränser inom politiken.

det lüdtke vill göra med diskussionen av ”egensinnet” som ar-betarklassens vardagsnära politik är att luckra upp tanken på det politiska spänningsfältet, bort från ett bipolärt sådant till ett där mak-tutövning och motstånd mot ett sådant har fler möjliga varianter.65 Vad lüdtke menar är att spänningsfältet är flerpolärt. Hans resonemang kring egensinnet avser också att visa på just detta. egensinnet är ett vardagsnära motstånd mot kulturell maktutövning som inte bara riktar sig mot den borgerliga dominansen i det tidiga 1900-talets tyskland utan i minst lika hög grad gentemot den fackliga och politiska social-demokratiska arbetarrörelsens försök att disciplinera arbetarklassen. det handlar således till stor del om en problematisering av ”klass” som identitetsgrund. Begreppet ”egensinne” och ”skötsamhet” har också i svensk arbetarhistorisk forskning kommit att handla om två bipolära spänningsfält, mellan arbetarklass och borgarklass, samt mellan skötsamma och egensinniga arbetare. men en sådan användn-ing riskerar samtidigt att missa den grundläggande kritiska udden i lüdtkes resonemang. lüdtke menar att maktutövning och motstånd innefattar livets alla delar. ett flerpolärt analytiskt synsätt kan således inte stanna vid två bipolära spänningsfält utan att riskera något av en analytisk trivialisering. en del av kritiken gentemot hur ”egensinne”

65 lüdtke, 1986, s 65f.

37

och ”skötsamhet” har använts i svensk arbetarhistorisk forskning han-dlar också om denna till synes grundläggande analytiska problematik.66 lüdtke menar exempelvis att dominerade kulturella normer i det tidiga 1900-takets tyskland inte endast var borgerliga utan även patriarkalt präglade.67 det handlar således inte bara om ”klass” utan även om ”ge-nus” som identitetsgrunder i den kulturella maktutövningen. liknande argument med avseende på debatten kring ”egensinne” och ”skötsam-het” i svensk arbetarkultur har även framförts av Skarin Frykman.68 Kulturell maktutövning handlar således om att såväl dominerande kollektiva aktörer som deras motståndare använder ett brett spektrum av identitetsgrundande maktrelationer i sina kulturella praktiker. i den byggda miljön används språkspel med andra ord av såväl dominerande utövare av makt som deras motståndare. den dynamiska potentialen i kulturella praktiker innebär vidare att det flerpolära spänningsfältets hela spektrum står till de kollektivt interagerande aktörernas förfo-gande. Förutom klass är etnicitet, genus och generation identitetsgrun-dande maktrelationer som förekommer i de språkspel som utgör den kulturella maktutövning som den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö använder sig av under loppet av konflikten vid a. W. nilssons fabriker.69

lüdtke menar vidare att det är viktigt att inte glömma bort de dom-inerande kulturella aktörerna i den politiska analysen. den distansering han ser mellan den vardagsnära och den institutionella politiken menar han vara något som växer fram i relationerna mellan dominerande ak-törer och deras motståndare. ett närmande mellan dessa leder på sikt fram till en ökad distans mellan ledarna bland de aktörer som utövar kulturellt motstånd och dem som dessa säger sig företräda, i lüdtkes fallstudie mellan SPd och arbetarna i det tidiga 1900-talets tyskland.

66 edgren, 1995, s 364-368; nyzell, 2007, s 86-91.67 lüdtke, 1986, s 88.68 Birgitta Skarin Frykman, ”arbetarkultur och arbetarkulturforskning”,

Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49, s 21-42; Skarin Frykman, 1993, s 26-36, 107-248. Se även: Kok, Jan (ed), Rebellious Families: Household Strategies and Collective Action in the Nineteenth and Twentieth Centuries, 2002.

69 Jmf: mats greiff, ”Vi bodde, bad och blev utbildade som om vi vore på skilda kontinenter”: Katolska och protestantiska arbetare i Belfast 1950-1914, 2004, s 9-25.

38

to be sure, the separation of political arenas was functional for the protection of existing positions and structures of domination. This applied not only to the dominators, and their shifting alli-ances, but also to the leaders of opposition orga-nizations, such as the SPd […]. to understand the uses dominating groups made of the separa-tion of the political arenas, we must consider their strategies, which included labor leaders. in this way, the current forms of hegemony in the society may be discerned more clearly.70

i det flerpolära spänningsfältets kulturella brus är det de dominerande aktörernas maktutövning som medför ett visst mått av kulturell kohe-rens. Sewell talar i detta sammanhang om vikten att studera det han kallar för institutionella maktcentra. Sådana menar han nämligen vara alldeles avgörande för att skapa någon form av kulturell koherens inom kulturella system, vilka annars enligt Sewell tenderar att i grund och botten vara vagt avgränsade, löst integrerade, motsägelsefulla, förän-derliga och omstridda.71

institutionella maktcentraen ansenlig andel av kulturforskningen har tenderat att fokusera på kulturellt motstånd, menar Sewell, det vill säga att ta utgångspunkten i de aktörer som motsätter sig kulturell maktutövning. detta medan förhållandevis lite forskning ägnas åt de dominerande aktörer som utövar kulturell makt. Sewell menar att det är viktigt att komma ihåg att en stor del av alla kulturella interaktioner är koncentrerade kring institutionella maktcentra – media, organisationer, företag, stater för att bara nämna ett par sådana. institutionella maktcentra tenderar att vara storskaliga, resursstarka, och centralistiska, vilket på det hela taget gör dem till synnerligen inflytelserika kulturella aktörer. Sewell hävdar att det finns goda skäl för den kulturanalytiska forskningen att ägna så-dana institutionella maktcentra åtminstone lika mycket uppmärksam-

70 lüdtke, 1986, s 88.71 Sewell, 2005, s 168-174.

39

het som aktörer vilka utövar kulturellt motstånd.72 det är sällan socialt interagerande aktörer – hur mäktiga institutionella maktcentra det än må vara frågan om – lyckas åstadkomma något som skulle kunna beskrivas som utpräglad kulturell koherens. inte heller behövs detta, eftersom kulturell maktutövning lika mycket handlar om att exkludera som att inkludera:

The typical cultural strategy of dominant ac-tors and institutions is not so much to establish uniformity as it is to organize difference. They are constantly engaged in efforts not only to normalize or homogenize but also to hierarchize, encapsulate, exclude, criminalize, hegemonize, or marginalize practices and populations that di-verge from the sanctioned ideal. By such means, authoritative actors attempt, with varying degrees of success, to impose a certain coherence onto the field of cultural practice.73

det som kan uppnås genom organisering av skillnader människor emellan ger långt ifrån någonting kulturellt välintegrerat i bred be-märkelse. men enligt Sewell skapar det ändå ett visst mått av kulturell koherens.

[W]hen authoritative actors distinguish between high and low cultural practices or between those of the majority ethnicity and minorities or be-tween the legal and the criminal or the normal and the abnormal, they bring widely varying practices into semiotic relationship – that is, into definition in terms of contrast with one another. authoritative cultural action, launched from the centres of power, has the effect of turning what otherwise might be a babble of cultural voices into a semiotically and politically ordered field of differences.74

72 Sewell, 2005, s 172.73 Sewell, 2005, s 172.74 Sewell, 2005, s 172f.

40

detta fält av olikheter skapar en sorts officiella kulturella kartor, menar Sewell. i den byggda värld som omger all social interaktion och dess kulturella praktiker finns en rad sådana delvis överlappande och mer eller mindre motstridiga officiella kulturella kartor vilka tillsammans utgör kulturell koherens.75 Sådana officiella kulturella kartor kan i sin tur både kritiseras och motarbetas av de aktörer som marginaliseras av dem. men för att utöva motstånd måste aktörerna på ett eller annat sätt förhålla sig till dessa institutionella maktcentra, och i detta finns ett indirekt erkännande av deras kulturella dominans. utövare av och motståndare till kulturell makt kan således sägas vara inbegripna i ett dialektiskt spel gentemot varandra. det är vidare ett spel där aktörerna genom gränsdragningar faktiskt ger varandra ett visst mått av kulturell koherens. Sewell menar således att kulturella konflikter, långtifrån att visa på frånvaron av kulturell koherens, som så ofta ha betonats i kulturanalytiska studier av motstånd, tvärtom kan sägas ha effekten att både förenkla och förtydliga de kulturella kartorna. Vad mer är an-vänds organisering av skillnader även av aktörer vilka utövar kulturellt motstånd.76 även sådana grupper “work to create and sustain cultural coherence among their own adherers”, menar Sewell, “and they do so by many of the same strategies – hierachization, encapsulation, ex-clusion and the like – that the authorities use.”77 utifrån ett sådant perspektiv blir ”arbetarkultur” något som uppstår i det flerpolära spän-ningsfält som utgörs av interaktionen mellan aktörer som utövar och motsätter sig kulturell makt.

det Sewell lyfter fram i sin diskussion av det institutionella maktcen-trets kulturella maktutövning är en analytisk ingång som går i linje med det lüdtke lyfte fram i sin initierade diskussion av ”egensinnet”. dess vardagsnära politik står i motsats till den institutionella politikens of-ficiella kulturella kartor. det är vidare ett resonemang som med fördel kan föras över i en diskussion kring det sätt på vilket ”egensinne” och ”skötsamhet” som idealtypiska har kommit att användas i den svenska arbetarhistoriska forskningen. ett argument i denna avhandling är att den tendensiösa glidning som finns i ”skötsamheten” som idealtyp är

75 Sewell, 2005, s 173.76 Sewell, 2005, s 173.77 Sewell, 2005, s 173.

41

ett resultat av att begreppet i sig är en del av ett institutionellt makt-centras officiella kulturella karta – i detta fall den politiska och fackliga socialdemokratiska arbetarrörelsens. det var en officiell kulturell karta som var stadd i avgörande förändring under 1920- och 30-talen. det senare allteftersom SaP gått från att ha varit en politisk utmanare till att i allt högre grad bli en del av det politiska etablissemanget i Sverige. denna förändring kom att intensifieras på 1920- och 30-talen efter det att SaP för första gången i och med valet 1917 kommit i politisk maktställning, något som blev en återkommande realitet i under lop-pet av 1920-talets minoritetsparlamentarism, och som slutligen kom att fastslås i och med den avgörande segern för SaP i 1932 års val och 1933 års krisuppgörelse.78 argumentet här är att denna avgörande förändring av den socialdemokratiska arbetarrörelsens politiska makt-ställning även medförde genomgripande förändringar av dess officiella kulturella karta, och därmed även språkspelen i den bygga världen.

Skötsamhet och samförståndronny ambjörnsson – och i dennes efterföljd mats Franzén – har lyft fram tanken på ett ”skötsamhetsprojekt” inom den socialdemokrat-iska arbetarrörelsen. Franzén och framför allt Björn Horgby har vidare lyft fram att det är frågan om ett begrepp konstruerat av den socialdemokratiska arbetarrörelsen, ett vi, de skötsamma, mot dom, de egensinniga arbetarna, konstituerat inom ramen för ”det skötsamma projektet”.79 ett exempel på hur detta uppfattats såväl inom den so-cialdemokratiska arbetarrörelsen som utom den senare kan hämtas från Fackföreningsrörelsen, lO-tidningen vars redaktör var Sigfrid Hansson, bror till Per albin Hansson. i ett referat från Dagens Nyheter ifrån april 1931 framhålls att tidningen skrivit att fackföreningarna ”inte bara bevakat sina materiella intressen” utan även gett ”hållning och självförtroende åt arbetarna.” med denna självkänsla har ”följt nya fordringar på värdighet, skötsamhet och disciplin.” även om förfat-taren i Fackföreningsrörelsen drar slutsatsen att Dagens Nyheter med sin

78 Schüllerqvist, 1992, s 15; linderborg, 2001, s 330-353.79 ambjörnsson, 1988, s 71-112; mats Franzén, ”egensinne och skötsam-

het i svensk arbetarkultur”, Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49, s 5, 11f, 15ff; Horgby, 1993; Hilson, 2006,s 249f.

42

artikel väl snarast ”önskar ett återfall till de gamla, ur såväl ordnings- som social synpunkt beklagansvärda förhållandena”, är det tydligt att det är värden som den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen står bakom.80 Billing och Stigendal har på ett mycket koncist sätt fångat upp ”det skötsamma projektets” innebörder och dess betydelse för den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsen. även Billing och Stigendal sätter ”egensinnet” i relation till ”skötsamheten”, men visar tydligt på det senares koppling till ”vi” och det förras koppling till ”dem” i ”det skötsamma projektet”:

Skötsamheten innebar således en strävan uppåt efter respektabilitet [i det borgerliga samhällets ögon] och inbegrep visserligen självdisciplin, men var inte liktydigt med att arbetarklassen som hel-het disciplinerades uppifrån. Skötsamma arbetare undkom tvärtom disciplinering uppifrån och fick därmed möjlighet att själv disciplinera klassens mindre skötsamma. […] Skötsamhetens sociala kategori ställdes i centrum och knöts till arbetar-rörelsens gemenskap som en slags inträdesbiljett. egensinnighet pekades ut som skötsamhetens motsats. […] Skötsamma arbetare förenades genom klädsel, uppförande, klasstillhörighet och politiska målsättningar, men också genom olikheterna till å ena sidan egensinniga arbetare och å andra sidan borgarklassen.81

Förutom skötsamhetsprojektet fanns dessutom ett samförstånd-sprojekt. Samförståndsprojektet utgjorde en integrerad del av den folkhemstanke som under mellankrigstiden förespråkades inom delar av den politiska och fackliga socialdemokratiska arbetarrörelsen. i många avseenden måste skötsamhets- och samförståndsprojekten ses som nära sammankopplade och överlappande med varandra. men det är även rimligt att tala om förändrad kulturell karta. med projekt avses här försök att rita om den kulturella kartan. Sådana projekt får vidare avgörande betydelse för såväl språkspel som byggda miljöer. det senare kan sägas leda till tre analytiska ingångar i denna avhan-

80 Fackföreningsrörelsen, 1931:16, s 406.81 Billing & Stigendal, 1994, s 153, 155.

43

dling; 1) att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kan sägas utgöra ett institutionellt maktcentrum (eller kanske snarare flera olika men sinsemellan överlappande institutionella maktcentra, där åtminstone SaP och lO kan ses som två sådana med stundtals motstridiga intres-sen); 2) att skötsamhets- och samförståndsprojekten kan sägas utgöra centrala delprojekt av avgörande betydelse för konstruktionen av den mellankrigstida socialdemokratins officiella kulturella karta; samt 3) att dessa båda projekt får konsekvenser för var de olika delarna av den socialdemokratiska arbetarrörelsen drar det politiska våldets gränser i mellankrigstidens Sverige.

under loppet av ett par årtionden hade SaP gått ifrån att vara politisk utmanare till att alltsedan riksdagsvalet 1917 vara ett reellt alternativ som statsbärande parti. under denna tidsperiod kom de reformistiska delarna inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen att inta en cen-tralistisk maktposition inom SaP medan de mer radikala delarna läm-nade partiet för att utgöra utmanare på den ideologiska vänsterkanten inom svensk politik.82 under loppet av 1920-talet lanserades folkhem-stanken under ledning av Per albin Hansson utifrån reformistiska ut-gångspunkter där SaP kom att målas fram som ett folkparti snarare än ett arbetarparti. tanken på SaP som ett ”folkparti” hade förespråkats av Hjalmar Branting redan 1895. Vid partikongressen 1911 antogs formellt uppfattningen att socialdemokratin var en samlande politisk kraft för allt ”småfolk”. det senare bekräftades återigen i 1919 års ”göteborgsprogram”.83 i den bemärkelsen byggde således 1920-talets folkhemstanke på en sedan länge etablerad inställning inom SaP. en annan av hörnpelarna i folkhemstanken var att konflikter i första hand skulle kunna lösas med hjälp av kompromisser. det senare var en utgångspunkt som efter riksdagsvalet 1932 och krisuppgörelsen 1933 kom att utgöra ett avgörande inslag i den socialdemokratiskt förda politiken. Kompromisstanken var inte heller den någonting nytt utan hade vuxit fram i mötet mellan arbetarpart och arbetsgivarpart under slutet av 1800- och början av 1900-talet. men i folkhemstanken kom

82 Karl molin, ”Partistrid och partiansvar: en studie i socialdemokratisk försvarsdebatt”, Klaus misgeld, Karl molin & Klas Åmark (red), Social-demokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 311-329.

83 esping-andersen, 1989, s 226; molin, 1989, s 324f.

44

denna kompromissanda att inta en central position, något som på sikt skulle komma att utvecklas till det som kallats ”den svenska modellen”. Kompromisstanken stod även att finna bland tongivande medlemmar inom arbetsgivarorganisationerna.84 inte heller folkhemsbegreppet som sådant var egentligen någonting nytt utan en del av det föregående år-hundradets nationalromantiska vurm. det var vidare också en metafor som använts av den svenska högern, något som Per albin Hanssons interna kritiker inom socialdemokratin var mycket måna om att påpe-ka.85 Folkhemstanken kan således betraktas som ett utmanande språk-spel, vilket den reformistiska kretsen kring Per albin Hansson under loppet av det sena 1920-talet avsåg att göra till en del av den svenska socialdemokratins byggda värld.86

det var också långtifrån alla inom SaP och lO som i det sena 1920- och det tidiga 1930-talet ville se en socialdemokratisk politik präglad av kompromissanda i mötet med arbetarrörelsens politiska motstån-dare. av den orsaken möttes också folkhemstanken av en hård intern kritik. SaP präglades vid denna tid av inre motsättningar. ledarg-estalterna Branting och Thorson hade båda dött, och några självklara arvtagare fanns inte. Valet av den tillförordnade partiledaren Per albin Hansson var inte heller utan sina kritiker. den nye partiledarens ställn-ing var inte heller särskilt stark. i partistyrelsen fick han dessutom i ar-thur engberg och zeth Höglund två mycket ihärdiga kritiker. engberg var chefredaktör för Socialdemokraten, traditionellt betraktad som partiets huvudorgan. resultatet var att engberg konsekvent vägrade ta in Hanssons bidrag i tidningen. den tillförordnade partiledaren var således utestängd från den ledande socialdemokratiska tidningen och fick av den orsaken vända sig till arbetartidningar på andra håll i landet för att få sina alster i tryck.87 efter att ha valts till partiledare vid partikongressen 1928, trots fortsatt internt motstånd, kunde Han-sson med större emfas förespråka folkhemstanken. Hanssons folkhem-

84 Peter Billing, mikael Stigendal, & lars Olsson, ”’malmö – vår stad’: Om socialdemokratisk lokalpolitik”, Klaus misgeld, Karl molin & Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 122-128.

85 Patrik Hall, Den svenskaste historien: Nationalism i Sverige under sex se-kler, 2000, s 257-262; linderborg, 2001, s 13, 265-271, 353-356.

86 Jmf Hall, 2000, s 260f.87 molin, 1989, s 324f.

45

sideologi utgjorde med andra ord som redan påpekats ovan ett ganska så utmanande språkspel inom ramen den officiella kulturella kartan i den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda värld.88 molin skriver att den åtminstone delvis framfördes i ”polemiska ordalag, och att det är uppenbart att den var en utmaning mot flera ledande partivänner.”89 dessa motsättningar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen träder vidare fram i tydlig dager i anslutning till den för avhandlingen avgörande frågan om det kollektivt utövade våldets gränser inom poli-tiken. molin skriver således att arten ”av den motsättning som fanns i partiet vid 1930-talets början framträdde klart i den debatt som dödsskjutningarna av demonstrerande arbetare i Ådalen i maj 1931 gav upphov till.”90 många medlemmar inom SaP och lO ansåg att de in-träffade våldsamheterna i Ådalen var att betrakta som ett ”massmord” på ”fredliga arbetare”. Vid ett tjugotal arbetarmöten runtom i landet anklagades såväl militären som arbetsgivarna för det utövade våldet. inte minst anklagades SaF för att medvetet ha provocerat fram våldet i ett försök att ”komma åt” den fackliga rörelsen. att demonstranter da-gen innan dödsskjutningarna hade utövat ett kollektivt våld gentemot strejkbrytare i Ådalen beaktades inte nämnvärt i denna tolkning av händelserna. mot denna inom arbetarrörelsen utbredda hållning intog Per albin Hansson en medlande ståndpunkt. Han lade i sina uttalan-den lika mycket ansvaret på kommunisternas våldsagitation som på högerns ofördragsamhet och arbetsgivarnas sätt att hantera arbetskonf-likten i Ådalen. Hansson menade att det var den ohejdat konfrontativa attityd som var förhärskande såväl till vänster som till höger om social-demokratin som i grund och botten orsakade våldet i Ådalen.91

det är således tydligt att Hansson genom att peka ut de politiska motståndarna utanför socialdemokratin som ofördragsamma på så sätt underströk betydelsen av folkhemsandans kompromissvilja. men det är samtidigt klart att detta på långa vägar inte skedde utan en hård intern kritik från Hanssons motståndare inom den socialdemokratsiska arbe-tarrörelsen.92 ernst Wigforss uttryckte bland annat åsikten att det som

88 Hall, 2000, s 260f.89 molin, 1989, s 324; Schüllerqvist, 1992, s 75-102, 202ff.90 molin, 1989, s 325. Se även: Johannson, 2001; Johansson, 2002. 91 molin, 1989, s 324f; Schüllerqvist, 1992, s 129-165; Johansson, 2001;

linderborg, 2001, s 347ff, Johansson, 2002.92 molin, 1989, s 324f; Schüllerqvist, 1992, s 129-165; Johansson, 2001;

46

hänt i Ådalen i grund och botten avspeglade olika rättsuppfattningar, där arbetarrörelsen hade en och borgerligheten en annan. Wigforss menade att den rättsuppfattning, med utgångspunkt i principen om arbetets frihet, som borgerligheten förfäktade med hjälp av lagstift-ning – klasslagar såsom Åkarpslagen – inte var någonting mer absolut i moraliskt hänseende än den av arbetarna hävdade rättsuppfattningen, med utgångspunkt i principen om solidaritet.93

mot detta hävdade Per albin Hansson med eftertryck att ”brott mot gällande lag alltid måste fördömas”.94 Kritiken från kretsen kring Per albin Hansson gentemot Wigforss uppfattning kom att hårdna. rickard Sandler kallade det hela för ”kvasifilosofiska utläggningar” och avfärdade med detta argument i den politiska endräktens namn alla Wigforss argument för möjligheten av en inom arbetarklassen förekommande föreställning om ett moraliskt försvarbart våld.95 i Fackföreningsrörelsen undrade Henning Thylin om arbetarrörelsen en-ligt Wigforss mening skulle:

slå in på en annan väg än den hittills vandrat? i så fall – avses misshandel av strejkbrytarna? den frågan kan ingen slingra sig undan genom att hänvisa till att arbetarvärldens rättsåskådn-ing gentemot strejkbryteriet är en annan än den borgerliga världens.96

Vad Ådalshändelserna således visar är att det i tidigt 1930-tal fanns en tydligt uttalad ambivalens inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen kring var gränserna gick för det moraliskt försvarbara våldet inom politiken.

denna ambivalens var inte heller något nytt. den går även att skönja inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen under de båda orosåren 1917-18. Samtidigt som reformismen alltmer hade kommit att etableras inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen vid denna tidpunkt innebar

linderborg, 2001, s 347ff, Johansson, 2002.93 Wigforss, 1980, volym 1, s 58ff; Wigforss, 1980, volym 8, s 285f;

Schüllerqvist, 1992, s 140; molin, 1989, s 324f.94 molin, 1989, s 325.95 molin, 1989, s 325; Schüllerqvist, 1992, s 140f.96 Fackföreningsrörelsen, 1931:2, s 194.

47

händelserna dessa båda år en alldeles avgörande vattendelare i den poli-tiska kampen om den allmänna rösträtten. det var en kamp som ägde rum i en tid av konfrontativt våldsamma konflikter i det svenska närom-rådet, med socialistiska revolutioner i ryssland och tyskland, liksom ett förödande inbördeskrig mellan röda och vita i Finland.

inrikespolitiskt kom också dessa båda år att präglas av den landsom-fattande sociala rörelse som under slagord som ”fred”, ”bröd” och ”rösträtt” krävde sociala och politiska reformer. SaP kunde mycket skick-ligt utnyttja den våg av social och politisk oro som under dessa båda år svepte genom Sverige. medan Hjalmar Branting under förtäckta revolu-tionshot talade i den svenska riksdagen om kraven på reformer, hade Per albin Hansson och gustav möller uppdraget att med alla medel försöka underblåsa den landsomfattande och delvis också våldsamma sociala rörelsen. det senare för att understryka revolutionshotet för de höger-politiker som fortsatt uttryckte tvivel eller motstånd kring den allmänna rösträttens genomförande. avsikten var att förmedla budskapet att landets arbetare skulle komma att söka sig än längre vänsterut om socialdemokra-tins krav på sociala och politiska reformer skulle mötas med döva öron av högern. men helt klart var samtidigt att våld var ett reellt alternativ även för SaP om alla andra vägar skulle visa sig vara återvändsgränder.97 Karlbom skriver att: ”socialdemokratin inte gärna kunde utfästa sig att i varje läge avstå från bruket av våld, så länge den demokratiska styrelsefor-men ej hade vunnit fullt erkännande.”98 under vissa givna förutsättningar kunde med andra ord även ledande reformistiska företrädare för SaP motivera bruket av politiskt våld. den avgörande skillnaden mellan det sena 1910-talet och det tidiga 1920-talet är att SaP hade blivit en del av det politiska etablissemanget med flera regeringsinnehav. det senare innebar att den revolutionära retorik som SaP skickligt utnyttjade under åren 1917-18 bara några år senare inte längre framstod som ett politiskt gångbart alternativ.

97 Karlbom, 1985, s 4, 43; andræ, 1998, s 108f, 243-266, 290.98 Karlbom, 1985, s 43; Karlbom skriver vidare att: ”Hjalmar Branting

frammanade ännu i sitt tal i andra kammaren inför det avgörande beslutet om författningsrevision den 17 december 1918 bilden av ’den inbördes sammandrabbningens avgrunder’ alternativet fastnaglades klart: ’vi, som icke skulle ha tvekat, därest den väg som nu valts befun-nits oframkomlig genom ett oresonligt motstånd, vi som icke skulle ha tvekat att då taga riskerna av den andra marschen mot bråddjupet’”. Karlbom, 1985, s 43.

48

Frågeställningdet finns således en någorlunda klart skönjbar ambivalens inom den mellankrigstida socialdemokratiska arbetarrörelsen kring frågan om det politiska våldets försvarbara gränser. det är just denna tillsynes inneboende ambivalens som denna avhandling avser att sätta det analytiska strålkastarljuset på och problematisera, det senare genom att studera den officiella kulturella karta, liksom de språkspel och den byg-gda värld, vilka kommer till uttryck i agerandet inom den fackligt och politiskt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen under loppet av konflikten vid a. W. nilssons fabriker.

den mikrohistoriska undersökning som utgör denna avhandlings kärna styrs av följande övergripande frågställning:

· Var drog den lokala socialdemokratiska arbetarrörelsen det kollektivt utövade våldets gränser inom politiken i anslutning till den under åren 1926-1928 utspelade arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker i malmö?

denna huvudfrågan kan i sin tur delas upp i några mindre delfrågor:

· Hur utövades kollektivt våld under konflikten?

· Hur diskuterade företrädare för den socialdemokratiska arbetarrörelsen detta kollektivt utövade våld?

· Hur diskuterades det kollektivt utövade våldet i den offentliga debatt som fördes i tidningspressen?

men avhandlingen har också ett mer övergripande syfte, nämligen att kritiskt diskutera tolkningar av det politiska våldet i svensk historisk forskning och därmed också bidra till en problematisering av dom-inerande berättelser om skötsamhetens och samförståndets framväxt som dominerande inslag i svensk politik.

en ytterligare delfråga lyder:

· På vilket sätt har det under arbetskonflikten kollektivt utövade våldet kommit att gestaltas i historieskrivningen?

49

Källor och avgränsningarFörst och främst avgränsas avhandlingen genom utgångspunkten i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. argumentet här är tvåfaldigt. För det första ger det ett hanterligt material för ett begränsat avhan-dlingsarbete. det hade naturligtvis varit av intresse att utöka under-sökningen kring frågan om våldets gränser inom politiken till att ink-ludera såväl vänstern som högern i svensk politik. men begränsningar är nödvändiga och det som kan vinnas på en breddning riskerar man att förlora på djupet. till viss del berörs såväl vänstern som högern i avhandlingens huvuddel, men endast i relation till den mer avgränsade studieuppgiften att studera våldets gränser inom politiken med utgång-spunkt i den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta i mellankrigstidens Sverige. För det andra ger en sådan avgränsn-ing möjlighet att problematisera det sätt på vilket det kollektivt utö-vade politiska våldets vara eller inte vara har kommit att gestaltas i den svenska historieskrivningen. det senare utifrån det på senare år alltmer framhållna argumentet att den dominerande uttolkningen av modern svensk historia är starkt socialdemokratiskt präglad.99 det huvudsakliga källmaterialet i avhandlingen är av den orsaken källor producerade av den socialdemokratiska arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Här återfinns först och främst materialet från de fackliga och politiska socialdemokratiska organisationer som de strejkande arbetarna vid a. W. nilssons fabriker var anslutna till. På lokalplanet utgörs dessa av två fackliga avdelningar av Svenska träindustriarbetareförbundet, avdeln-ing 9 (träarbetarna) och 11 (korgmakarna), den Fackliga centralor-ganisationen (Fco), malmö arbetarkommun, den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen i malmö, samt tidningen Arbetet som var det lokala partiorganet för SaP. På riksplanet utgörs dessa organisationer framför allt av Svenska träindustriarbetareförbundet, men även SaP:s verkställande utskott behandlade indirekt våldsamheterna i november 1926.

två rikstäckande fackliga tidsskrifter har därtill gåtts igenom för tidsperioden 1920-tal och tidigt 1930-tal, Svenska träindustri-arbetareförbundets Träarbetaren och lO-tidningen Fackförening-srörelsen. därutöver används socialdemokratisk arbetarpress från

99 Hilson, 2001, s 362; Berggren, 2003, 190, 193, 195f; Hilson, 2006, s 20ff; edgren & Olofsson, 2009, s 1ff; nyzell, 2009, s 110-127.

50

andra håll i riket och därtill även vänster- och högerpress, men det ska understrykas att huvudfokus i avhandlingen ligger på det lokala tidningsmaterialet. På lokalplanet kan malmö närmast beskrivas som ett tvåpartisystem vid denna tidpunkt, med SaP och Högern som de stora partibildningarna medan såväl liberalerna som vänstern var marginaliserade. av den orsaken framstår det socialdemokratiska par-tiorganet Arbetet och högerns partiorgan Sydsvenska Dagbladet som de två huvudsakliga ideologiska motpolerna inom lokalpressen i malmö. av den orsaken har en analytisk tyngdpunkt i avhandlingen lagts på dessa båda tidningar. argumentet för det utförliga referatet av Sydsven-ska Dagbladet som förekommer i avhandlingens huvuddel i en studie av socialdemokratins officiella kulturella karta är att det knappast går att analysera Arbetet utan att ta denna utpräglade högertidning i beak-tande. en stor del av presspolemiken under såväl arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker som de våldsamheter i november som denna konflikt leder fram till förs nämligen i en fortlöpande debatt mellan dessa båda tidningar. det senare understryks än mer av att Sydsvenska Dagbladet var en morgontidning med söndagsupplaga medan Arbetet var en kvällstidning som inte kom ut på söndagar. Arbetets kvällsup-plaga tenderade att kommentera Sydsvenska Dagbladets morgonupplaga från samma dag. På lokal- och regionalplanet har även den övriga tid-ningspressen studerats, men lyfts endast in i avhandlingens analyser då det på något sätt ger en bredd eller djup åt tidningsanalysen som genomgången av Arbetet och Sydsvenska Dagbladet inte ger. dessa båda tidningar har vidare gåtts igenom dag för dag under den tidsperiod som konflikten på den nilssonska fabriken varade. den övriga lokal- och rikspressen har endast gåtts igenom vid tiden för de våldsamma demonstrationerna i november under konfliktens första år. rikspressen har huvudsakligen tagits in i analysen när Arbetet och/eller Sydsvenska Dagbladet i sina ofta mycket utförliga pressrevyer av någon orsak lyfter fram att våldsamheterna i malmö berörts. men det ska understrykas att dessa nedslag i det rikstäckande pressmaterialet inkluderar de allra flesta av de stora rikstidningarna från vänstern, liberalerna och högern.

även fackliga historiker producerade av den socialdemokratiska arbe-tarrörelsen utgör en viktig källa för avhandlingen, inte minst utifrån frågeställningen om våldets gestaltning i historieskrivning. de vikti-gaste av dessa historiker är axel uhléns Facklig kamp i Malmö under

51

sju decennier från 1949 och Vi i träindustri: Facklig krönika 1924-1948 från 1958. det senare eftersom de på ett mycket direkt sätt berör den nilssonska konflikten. uhlén var vid tiden facklig redaktör för Arbetet och hade sålunda en mycket god kännedom om händelseutvecklingen, från det att konflikten inleddes 1926 tills dessa att den avslutades 1928. dessa texter av uhlén tenderar av den orsaken att utgöra såväl källor som kvarlevor av kampen om tolkningen av konflikten. dessa texters genomgång av konfliktförloppet har också i hög grad kommit att utgöra den dominerande uttolkningen av såväl arbetskonflikten som de konfrontativa våldsamheterna i november 1926. ett uhlén närliggande källmaterial som intressant nog kopplar samman detta huvudsakligen lokalt producerade källmaterial med ett nationellt per-spektiv är en så kallad talarfilm från 1930-talets inledande år. i denna film framför Svenska träindustriarbetareförbundets ordförande Oscar Karlén ett tal som på ett plan handlar om högerns anklagelser om ”facklig terror” från den socialdemokratiska arbetarrörelsen sida och därmed direkt berör frågan om våldets gränser, och som på ett annat plan konkret handlar om våldsamheterna under konflikten vid a. W. nilssons i malmö. Karlén använder händelserna i malmö som det exempel utifrån vilket han för en allmän diskussion kring våldsinslag i samband med konflikter mellan parterna på den svenska arbets-marknaden.100 andra fackliga och politiska historiker, memoarer och biografier har dessutom använts. Här återfinns standardverk produc-erade av den socialdemokratiska arbetarrörelsen självt, som Sigfrid Hanssons Den svenska fackföreningsrörelsen från 1942 samt ragnar Casparssons LO under fem årtionden II 1924-1948 från 1951. men här återfinns även fackliga historiker som erik Bodmans Polisföreningen kamraten 1903-1953 från 1953 samt leif edbergs och Holger Svärds Polismännens fackliga verksamhet från 1963, vilka i avhandlingen har använts för analysen av polisens förhållande till den socialdemokratiska arbetarrörelsen på såväl det lokala planet som riksplanet.101

Såväl arbetskonflikten som våldsamheterna i november 1926 har efter-lämnat ett myndighetsmaterial som vid sidan av den socialdemokrat-

100 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).

101 För en initierad diskussion kring fackliga historiker, se: Johansson, 2001, s 225-230.

52

iska arbetarrörelsens egenhändigt producerade källmaterial utgjort en viktig analytisk ingång i avhandlingsarbetet. inte minst polismaterialet har varit viktigt för avhandlingens analys av formerna och uttrycken i arbetskonfliktens repertoar. Polismaterialet på lokalplanet har även följts till regional och nationell myndighetsnivå, för att analysera myn-digheternas reaktioner på det utspelade våldet i malmö. därutöver in-går det rättsliga materialet i våldsamheternas efterföljd i form av åtalen inför malmö rådhusrätt i avhandlingens analys. arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker har vidare kunnat följas år för år i de statliga förlikningsmännens verksamhetsberättelser. även Svenska arbetsgif-vareföreningens styrelse- och revisionsberättelser har inkluderats för att utifrån ett så brett perspektiv som möjligt belysa konflikten. ett arbetsgivarparten närliggande material är de kvarlevor som strejk-brytarorganisationen arbetsbyråns för oorganiserade efterlämnat i form av historiker och verksamhetsberättelser. ett visst analytiskt utrymme har ägnats åt denna organisation i avhandlingen, för det första för att det är den enda sådana som med någon säkerhet tillhandahöll strejk-brytare till den nilssonska fabriken i malmö, för det andra för att detta material ger en god överblick över det av arbetsgivarparten organise-rade strejkbryteriets verksamhet, och för det tredje för att ett det ger en ingång från annat håll än den socialdemokratiska arbetarrörelsen kring en diskussion av våld som en del av formerna och uttrycken i arbetskonfliktens repertoar i det mellankrigstida Sverige. Såväl materi-alen från myndigheter som arbetsgivarpart är analytisk viktiga utifrån avhandlingens relationella perspektiv.

ett kompletterande material utgörs av muntliga källor. nio intervjuer har under avhandlingsarbetet genomförts med informanter med min-nen från 1920-talets arbetskonflikter i allmänhet och den nilssonska konflikten 1926-1928 i synnerhet. de intervjuade var genomgående barn och ungdomar vid tiden för våldsamheterna i november 1926. de hade genomgående en arbetarbakgrund. de allra flesta var bosatta i möllevångskvarteren vid tiden för konflikten. ett par av de inter-vjuade uppger att de mer eller mindre aktivt deltog i de våldsamma demonstrationerna i november 1926, andra att de var ögonvittnen till dessa. intervjumaterialet används på två sätt i avhandlingen, dels som kompletterande källor till det övriga materialet i analysen av formerna

53

och uttrycken i arbetskonfliktens repertoar, dels utifrån en diskussion i avhandlingens analys av de dominerande uttolkningar som finns i historieskrivningen med utgångspunkt i den nilssonska konflikten.102

Bortsett från uhléns båda fackliga historiker förekommer den nilsson-ska konflikten i malmö endast i kortare referat i lokalhistoriska över-siktsverk, såsom standardverket Malmö stads historia. genomgående för dessa översiktsverk är att de närmast uteslutande bygger på uhléns uttolkningar från 1940- och 50-talen. den historiska litteratur som beaktar den nilssonska konflikten och våldsamheterna i samband med dessa är därmed tämligen begränsad. ett par uppsatser från historiska institutionen vid lunds universitet finns dock som behandlar den. Kurt alm har i en trebetygsuppsats från 1966 behandlat våldsam-heterna i november och den bakomliggande arbetskonflikten.103 inger Håkansson har i en 40-poängsuppsats från 1984 behandlat pressdebat-ten kring den nilssonska konflikten i Arbetet och Sydsvenska Dagbla-det.104 alms uppsats är inte minst av intresse eftersom han intervjuat såväl axel uhlén som Johan levin, den sistnämnda en polisman från malmö som aktivt deltog i händelserna tillika var redaktör för den politiskt radikala lokaltidningen Skånes Reflex. därutöver finns robin ekelunds förtjänstfulla C-uppsats från Historiska studier vid malmö högskola från 2008, som inte direkt berör den nilssonska konflikten men väl behandlar strejkbryteriet vid ett antal andra arbetskonflikter i malmö under mitten av 1920-talet.105

det finns även två skönlitterära böcker som utspelar sig med den nilssonska konflikten som bakgrund, gustav Hellströms roman Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros från 1931 och Harry Kullmans ungdomsroman Natthämtaren från 1962. Hellströms roman

102 För initierade diskussioner kring muntliga källor, se: lars Hansson & malin Thor (red), Muntlig historia, 2006.

103 alm, Kurt, Möllevångskravallerna, Opublicerad trebetygsuppsats i histo-ria, Historiska institutionen lunds universitet, 1966.

104 Håkansson, inger, Strejken vid A. W. Nilssons fabriker – en undersökning av pressdebatten i Arbetet och SDS 1926-1928, Opublicerad uppsats i historia 40 p, Historiska institutionen lunds universitet, 1984.

105 ekelund, robin, Identiteter i konflikt: En studie av strejkande och strejk-brytare i Malmö 1926, Opublicerad C-uppsats i historia, Historiska studier malmö högskola, 2008.

54

är en fiktiv biografisk skildring av polismästaren i malmö, vars liv i romanen kom att ha våldsamheterna i möllevången som en avgörande brytpunkt. Huvudpersonen i Kullmans ungdomsroman är en arbetslös arbetaryngling som i desperation tar steget att bli strejkbrytare vid a. W. nilssons fabriker.

Själv har jag tidigare publicerat forskning som i direkt mening berör konflikten ifråga, dels i en artikel från 2004 där jag diskuterar kollektiv aktion och kollektivt våld som analytiska begrepp, dels i en e-publikation utgiven av malmö museer från 2005 med utgångspunkt i möllevångskvarteren, dels i en artikel från 2009 där jag diskuterar våldets vara eller inte vara i svensk historieskrivning.

dispositionavhandlingen består av tre delar. den första delen är en introduktion uppdelad i två kapitel. Kapitel 1 är avhandlingens inledning. Kapitel 2 är ett teoretiskt avsnitt där avhandlingens teoretiska verktyg med utgångspunkt i den relationella skolbildningen kortfattat utvecklas. dessa kommer sedan att utvecklas mer ingående i huvuddelens lö-pande text. den andra delen är avhandlingens huvuddel, uppdelad i tretton kapitel. Kapitlen 3 behandlar bakgrunden och det inledande förloppet av konflikten vid a. W. nilssons fabriker. Här presenteras och utvecklas även flera av avhandlingens teoretiska verktyg mer in-gående. Kapitlet ska ses som huvuddelens inledning och många av de såväl empiriska som teoretiska diskussioner som inleds där återkommer i huvuddelens fortsatta kapitel. Kapitel 4 är ett kontextavsnitt som be-handlar den mellankrigstida industristaden malmö och som avslutas med en diskussion av de arbetskonflikter som pågick i staden under samma tid som den vid a. W. nilssons fabriker, konflikter som även de präglades av återkommande konfrontationer mellan strejkbrytare, strejkande och de senares sympatisörer. Kapitel 5 är ett kontextavs-nitt som behandlar arbetskonflikter med utgångspunkt i de vid tiden synnerligen konfliktfyllda frågorna om strejkbryteriet och arbetets frihet. efter hand förs den inledande nationella diskussionen ned på det lokala planet och konflikten vid den nilssonska fabriken. Kapitel 6 till 15 behandlar konflikten vid a. W. nilssons fabriker mellan åren

55

1926 och 1928 med tyngdpunkten på de våldsamma demonstrationer som ägde rum i slutet av november 1926 dess första år – de så kal-lade möllevångskravallerna i malmö 1926. den tredje delen är avhan-dlingens avslutning. Kapitel 16 är ett avsnitt där huvuddelens kapitel diskuteras på ett sammanfattande sätt utifrån vad mikrostudien utifrån de teoretiska verktygen kan säga med utgångspunkt i den övergripande frågeställningen om våldets gränser inom politiken. Kapitel 17 är även det en diskussion kring resultaten i avhandlingens huvuddel, men här med utgångspunkt i frågan om hur det kollektivt utövade våldet under konflikten har kommit att gestaltas i historieskrivningen. detta avslutande kapitel är ett i många stycken historiografiskt avsnitt som diskuterar förekomsten av en dominerande teleologisk uttolkning av svensk historia vilken tenderat att betona kompromisser på bekostnad av konflikter.

56

Kapitel 2Omstritt politiskt våld

[H]umans […] interacting repeatedly with oth-ers, renegotiating who they are, adjusting the boundaries they occupy, modifying their actions in rapid response to other people’s reactions, selecting among and altering available scripts, improvising new forms of joint action, speaking sentences no one has ever uttered before, yet re-sponding predictably to their locations within the webs of social relations they themselves cannot map in detail. They tell stories about themselves and others that facilitate their social interaction rather than laying out verifiable facts about indi-vidual lives. They actually live in deeply relational worlds. if social construction occurs, it happens sociably, not in isolated recesses of individual minds.

doug mcadam, Sidney tarrow & Charles tilly, Dynamics of Contention, 2003 (2001), s 131.

innan avhandlingens analys konkretiseras i huvuddelen är det på sin plats att här kortfattat redogöra för det teoretiska ramverket. i flera studier från tiden sent 1990- till tidigt 2000-tal lanserade doug mc-adam, Sidney tarrow och Charles tilly den forskningsansats de valde att kalla för en relationell skolbildning inom forskningsfältet.106 det senare gjorde de genom en ansats att förena en i deras ögon alltför

106 tilly, 1995; mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001); Charles tilly & Sidney tarrow, Contentious Politics, 2003; Charles tilly, The Politics of Collective Violence, 2003. Se även: michael P Hanagan, leslie Page moch, & Wayne te Brake, (eds.), Challenging Authority: The Histo-rical Study of Contentious Politics, 1998; ronald r. aminzade, Jack a. goldstone, doug mcadam, elizabeth J. Perry, William H. Sewell Jr, Sidney tarrow & Charles tilly (eds), Silence and Voice in the Study of Contentious Politics, 2001; diani, mario & mcadam, doug (eds), So-cial Movements and Networks; Relational Approaches to Collective Action, 2003; donatella della Porta & mario diani, Social Movements: An In-troduction, 2006 (1998), s 20.

57

splittrad forskning, där ett antal subfält under flera decennier hade utvecklats med alltför få återkopplingar sinsemellan.107 mcadam, tar-row och tilly menade att det senare var olyckligt, detta eftersom det enligt dem analytiskt finns mer som förenar än åtskiljer sådant som ”arbetskonflikter”, ”bondeuppror”, ”demonstrationer”, ”upplopp”, ”sociala rörelser”, ”revolter” och ”revolutioner”. de sade sig vidare vilja ha en forskningsansats som kunde förena dessa och andra subfält, men utan att för den skull förlora dynamiken i analysen (det senare menade de hade varit alltför vanligt inom strukturalistiska forskningsansatser, inklusive deras egen forskning).108 deras egen bakgrund var den strukturalistiska amerikanska skolbildningen, vilken de således delvis kritiserade. de tre var även väl medvetna om den kulturella vändning som vid denna tid i det sena 1990-talet slagit igenom med full kraft, såväl inom deras eget forskningsfält som inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen i stort.109 en avsevärd del av den relationella skolbildningens teoretiska ansatser kom mcadam, tarrow och tilly därför att ägna åt de kulturella perspektiven, även om de för den skull inte helt avsade sig det strukturalistiska arvet.110

det är samtidigt långtifrån endast inom den relationella skolbildnin-gen som uppmärksamhet i allt högre grad har ägnats de kulturella perspektiven.111 inte heller är det kulturella perspektivet något nytt för forskningsfältet. ett exempel på det senare är e. P. Thompsons klas-siska artiklar från 1970-talet. i dessa utgjorde kultur en för Thompson avgörande analytisk ingång till det i avhandlingen redan omnämnda studiet av spänningsfältet mellan undersåtar och överhet i engelskt 1700-tal.112 ett annat exempel är natalie zemon davis studier av

107 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 6.108 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 6f.109 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 12-24.110 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 22.111 Se exempelvis: Hank Johnston & Bert Klandermans, ”Preface”, Hank

Johnston & Bert Klandermans (eds), Social Movements and Culture, 1995, s vii-ix; Hank Johnston & Bert Klandermans, ”The Cultural ana-lysis of Social movements”, Hank Johnston & Bert Klandermans (eds), Social Movements and Culture, 1995, s 3-24; della Porta & diani, 2006 (1999), s 64-88.

112 Thompson, 1993 (1971); Thompson, 1993 (1974); e. P. Thompson, ”The moral economy reviewed”, Thompson, 1993, s 258-351.

58

kollektivt utförda rituella våldsamheter i franskt 1500-tal.113 Både Thompson och davis kan sägas vara synnerligen inflytelserika pionjär-er genom deras betoning av kulturperspektivet som analytisk ingång till studiet av våldsamma konflikter.114 en ansats hos dem båda är betydelsen av kulturperspektivet för att blottlägga hur kollektivt våld legitimerades av dess olika utövare. inte minst den moraliska legitim-iteten var som redogjorts för något som Thompson uppmärksammade i flera för forskningsfältet synnerligen inflytelserika studier.115 Thomp-sons aktualitet även för det svenska forskningsläget av idag kan exem-pelvis åskådliggöras i historikern mats Berglunds avhandling från 2009 om ”upplopp” och ”gatubråk” i Stockholm under 1700- och det ti-diga 1800-talet.116 även historikern magnus Olofssons avhandling från 2008 om den så kallade tullbergska rörelsen kan sägas vara påtagligt influerad av Thompsons klassiska studier.117 i en initierad jämförande studie av Thompsons och davis respektive ingångar till den kulturella analysen av föreställd legitimitet i kollektivt utövat våld skriver den amerikanska historikern Suzanne desan att:

Thompson and davis built on the work done in the late 1950s and 1960s by george rudé and Charles tilly, among others, who analyzed the social makeup of crowds to correct the miscon-ception that rioters were unruly mobs who com-mitted random violence without rational goals and motivation. in keeping with their emphasis on the power of culture, Thompson and davis paid more attention to the ritualized and theatri-cal aspects of crowd action as cultural and com-munal expression: they focused primarily on the meaning, motivations, and means of legitimizing

113 natalie zemon davis, ”The rites of Violence: religious riots in Sixteenth-Century France”, Past and Present, 1973:59. artikeln åter-finns även i: natalie zemon davis, Society and Culture in Early Modern France: Eight Essays, 1987.

114 Suzanne desan, ”Crowds, Community, and ritual in the Work of e. P. Thompson and natalie davis”, Hunt (ed), 1989, s 47f.

115 Thompson, 1993 (1971); Thompson, 1993 (1974); Thompson, 1993.116 mats Berglund, Massans röst: Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719-

1848, 2009, s 33-36.117 Olofsson, 2008, s 14-24.

59

violent collective action. more specifically, they argued not only that rioters acted on the basis of some moral certainty and communal sense of legitimacy, but also that certain ritual pat-terns actually fit their violence within coherent symbolic context and endowed their actions with legitimacy and meaning.118

Både Thompson och davis hade sin teoretiska ansats i den socialhisto-riska myllan men var samtidigt föregångare inom den kulturhistoriska forskningstradition som i förlängningen var av avgörande betydelse för 1980-talets kulturella vändning.119 den utpräglade teateranalogi de båda använde liksom den betoning av den föreställda legitimitetens be-tydelse i sina studier är ansatser som gör Thompsons och davis forskn-ing högst aktuell än idag. två arvtagare till Thompson och davis inom ramen för den kulturella vändningen är idag lynn Hunt och William Sewell Jr, båda med inflytelserika kulturhistoriska studier av det revo-lutionära våldet i det sena 1700-talets Frankrike. Hunt och Sewell har båda i sin respektive forskning studerat hur den franska revolutionen konstruerades kulturellt. inte minst den senares analys av hur de hän-delser som äger rum kring Bastiljen har kommit att forma de kulturella gränserna för det legitima politiska våldets kollektiva utövande under de århundraden som följt utgör ett viktigt bidrag till studiet av våld-samma politiska konflikter.120 men även Hunts studier av sådant som revolutionens retorik och symboler utgör ett tydligt exempel på det kulturella perspektivets genomslagskraft inom forskningsfältet.121 en med Thompson och davis samtida som utifrån liknande utgångspunk-ter betonat vikten av kulturella perspektiv i studier av våldsamma konflikter är Charles tilly.122 tilly kom i likhet med Thompson och davis tidigt att arbeta med teateranalogin i analysen genom att lyfta fram tanken på konfliktens historiskt sett skiftande repertoarer. de

118 desan, 1989, s 47f.119 Hunt, 1989, s 1-12.120 lynn Hunt, Politics, Culture, and Class in the French Revolution, 1984;

William H. Sewell jr, ”Historical events as transformations of Structu-res: inventing revolution at the Bastille”, Sewell, 2005, s 225-270.

121 Hunt, 1984, 19-86.122 Se exempelvis: tilly, 1978; tilly, 1995; tilly, 2008.

60

kulturella aspekter Thompson, davis och tilly lyft fram i sina respek-tive studier utgör viktiga analytiska ingångar i denna avhandling och en grund för dess teoretiska ramverk.

Konfliktens repertoarerKopplat till frågan om det moraliskt försvarbara våldets gränser är den minst lika avgörande frågan om legitimitet. delvis är frågan om legitimitet kopplat till frågan om laglighet. Statsmakten försöker ofta delegitimera såväl en konflikt som dess deltagare genom att hävda att det hela bryter mot lagen. utifrån samma lagrum har ordningsmakten befogenheten att utöva lagligt våld innanför statmaktens avgränsade territorium. Statsmakten är med andra ord en viktig legitimerande/delegitimerande aktör i anslutning till kollektiva våldsamheter. men frågan om våldets legitimitet är samtidigt inte helt och hållet kopplat till frågan om laglighet. Thompson visar mycket tydligt i sina klassiska studier av våldsamma konflikter i 1700-talets england att det moral-iskt försvarbara våldet mycket väl kunde strida mot gällande lagar. le-gitimitet kan således fås från andra håll än lagboken. rättsmedvetande och lagrum är följaktligen inte alltid detsamma. av detta följer att det inte endast är statsmakten som utgör en legitimerande/delegiti-merande aktör av betydelse. även andra kollektiva aktörer agerar med andra ord legitimerande/delegitimerande. Thompson hävdade att det legitimerande rättsmedvetandet som uttrycktes i de av honom under-sökta våldsamma konflikterna grundades i en traditionellt förankrad föreställning om ett moraliskt förvarbart våld. Han visade också att det inte endast var utövarna av detta kollektiva våld som gav uttryck för ett sådant ett legitimerande rättsmedvetande. även representanter för överheten såsom officerare med order att återställa den allmänna ordningen gav stundtals uttryck för detta genom att helt enkelt vända ryggen åt det hela då en folksamling exempelvis sålde spannmål till det de uppfattade som det moraliskt försvarbara priset. det sätt på vilket våld utövas – det vill säga dess uttryck i konfliktens över tid och rum skiftande repertoarer – är således en möjlig analytisk ingång till studiet av våldets gränser inom politiken.

61

med repertoarer avses de sätt på vilket kollektiva aktörer interag-erar då de ställer krav och motkrav gentemot varandra under loppet av konflikter.123

Their actions actually consist of interactions with those others, interaction that centers on claim making. They put on a performance of mutual, public claim making […]. Such a conversational, theatrical view of contentious interaction draws attention to the combination of scripting and improvisation in the actual making of claims. as compared with all the interactions of which actors are technically capable, in any particular setting and episode they employ a small set of routines repeatedly, innovating within limits set by the history of their previous interactions. […] For this reason we can reasonably speak of con-tentious repertoires: limited ensembles of mutual claim-making routines […].124

det är vidare i de konfrontativa mötena mellan kollektivt interag-erande aktörer som de avgörande flerpolära spänningsfälten i konflik-ter träder fram. Krav möts av motkrav då kollektiva aktörer interagerar med varandra och det sätt på vilket detta görs visar analytiskt på sådant som föreställningar kring det moraliskt försvarbara våldets gränser inom politiken.

mcadam, tarrow och tilly särskiljer därtill analytiskt mellan ”rep-ertoires” och ”performances”, där det med det senare avses de olika variationer som det förra kan uttryckas i.

We barrow a theatrical metaphor – repertoire – to convey the idea that participants in public claim-making adopt scripts they have performed, or at least observed before. They do not simply invent an efficient new action or express whatever impulses they feel, but rework known routines in response to current circumstances. doing so,

123 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 16.124 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 137f.

62

they acquire the collective ability to coordinate, anticipate, represent, and interpret reach other’s actions. Performances within repertoires do not usually follow precise scripts to the letter; they resemble conversations in conforming to implicit interaction rules, but engaging incessant improvi-sation on the part of all participants. 125

i avhandlingen bryts repertoaren istället ned i två analytiska bestånds-delar – former och uttryck. den analytiska poängen med detta är att det än tydligare visar på den inneboende dynamiken i mötet mellan interagerande kollektiva aktörer. För att ta ett konkret exempel kan demonstrationen idag betraktas som en synnerligen etablerad form för interaktion mellan kollektiva aktörer inom konfliktens repertoar. men demonstrationen kan i sin tur ta sig en mängd olika uttryck, en del är lågmälda medan andra är högljudda, en del är fredliga medan återigen andra är våldsamma, vilket gör att ingen demonstration är helt och hållet den andra lik. Såväl former och uttryck kan dessutom skifta un-der en och samma konflikt.126

Thus today’s demonstrations unfolds differently from yesterday’s as a function of who shows up, whether it rains, how the police manage today’s crowd, what participants learned yesterday, and how authorities respond to yesterday’s claims. demonstrations that begin similarly end up as mass-meetings, solemn marches, assaults on public buildings, pitched battles between the police and activists. […] indeed, stereotyped performances ordinary lose effectiveness in the same way that rote speech falls flat: they reduce the strategic advantage of their performances, undermine participant’s claims of conviction, and diminish the event’s newsworthiness. as a consequence, small-scale innovation modifies

125 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 138.126 mcadam, tarrow och tilly särskiljer analytiskt mellan ”repertoires”

och ”performances”. men i avhandlingen har jag föredragit att arbeta med former och uttryck som repertoarens analytiska beståndsdelar. Se exempelvis: tilly, 2008, s 8-19.

63

repertoires continuously, especially as one set of participants or another discovers that a new tac-tic, message, or self-presentation brings rewards its predecessors did not.127

liksom formerna skiftar med andra ord även uttrycken från en kon-frontation till en annan under loppet av konflikter. Själva poängen med detta att särskilja former och uttryck åt är just att analytiskt understryka dessa inneboende variationer. Vad denna avhandling avser att studera som en av sina analytiska ingångar är repertoaren i de återkommande konfrontativa möten som äger rum mellan de kollektivt interagerande aktörerna under loppet av konflikten vid a. W. nilssons fabriker.

mekanismer och processer i den relationella skolbildningen utgör de analytiska begreppen mekan-ismer och processer viktiga hörnstenar. denna analytiska ingång utgör ett sätt för mcadam, tarrow och tilly att skapa en teoretisk grundbult för studiet av en lång rad olika konflikter utan att för den skull hamna i alltför stela strukturella byggen.

mechanisms are a delimited class of events that alter relations among specified sets of elements in identical or closely similar ways over a wide variety of situations. […] Processes are regular sequences of such similar (generally more com-plex and contingent) transformations of those elements.128

mcadam, tarrow och tilly menar att den analytiska ingången med mekanismer och processer “do not constitute a general model of con-tention […] they define common dynamic pathways shaping particu-lar features of contention”.129 analytiskt skapar denna ingång dynamik eftersom olika kombinationer av processer och deras respektive meka-

127 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 138.128 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 24.129 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 340.

64

nismer ger en möjlighet att studera öppna variationer i konfliktförlopp över tid och rum.

[…] we think of contentious politics as suffi-ciently imbedded in history that within concrete social settings the vast majority of actors, actions, identities, mobilization processes, trajectories, and outcomes that are logically possible – or have happened in broadly similar settings elsewhere in history and culture – do not materialize. Com-mon properties across historically and cultur-ally distinct settings do not consist of similar large structures and sequences but of recurrent causal mechanisms concatenating into casual processes.130

de menar att det hela är ett sätt för dem att skapa ett övergripande teoretiskt ramverk utan att för den skull hamna i sådana alltför stel-benta strukturalistiska förklaringsmodeller som ofta annars har ten-derat att prägla forskningsfältet.

to embrace the idea of robust mechanisms and processes across contentious episodes, countries, and periods of history is not to reject the idea that culture and local knowledge shape conten-tion but to propose a strategy for their reconcili-ation in between the celebration of particularism and the laying down of general laws.131

i avhandlingen används ett antal sådana processer och deras mekanis-mer som teoretiskt ramverk i analysen av konflikten vid a. W. nilssons fabriker. de processer som används i avhandlingen är: mobilisering, demobilisering, polarisering, nivåskifte, eskalering och institutionali-sering. utöver dessa används en rad olika mekanismer: legitimering, delegitimering, objektskifte, gränsaktivering, gränsskifte, förmedling, spridning och efterlikning för att ta ett par exempel. Varken processer eller mekanismer kommer att presenteras mera ingående här. istället

130 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 24.131 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 347.

65

kommer dessa att mejslas ut i avhandlingens huvuddel allteftersom de används analytiskt i den fortlöpande texten, det senare för att så här inledningsvis i avhandlingen undvika alltför mycket teoretisk begrepp-sexercis. men det ska understrykas att det här endast är en liten del av mcadams, tarrows och tillys många identifierade processer och me-kanismer används. det ska också framhållas att mcadam, tarrow och tilly är ganska oprecisa i var gränserna går mellan mekanismer och pro-cesser – det som ena stunden presenteras som en mekanism kan i nästa stund definieras som en process. Stundtals tenderar också det teoretiska ramverket att hamna i just sådana ganska fyrkantiga resonemang som de menar sig vilja undvika. inte desto mindre utgör mcadams, tarrows och tillys utmejslade processer och deras respektive mekanismer analy-tiska ingångar till att studera diversifierade konfliktförlopp över tid och rum. inte minst utgör deras framhärdande av att olika konflikter bör studeras utifrån ett gemensamt teoretiskt sammanhang en viktig analy-tisk poäng. Konflikten vid a. W. nilssons utgör visserligen i grund och botten en arbetskonflikt. men som sådan innehåller dess konfronta-tioner mellan parterna i konflikten en rad olika former och uttryck som analytiskt bör ses utifrån ett teoretiskt sammanhållet sammanhang.

typologiskt avgränsat våldi en studie av det han kallar ”det kollektiva våldets politik” diskuterar Charles tilly våldets skiftande gränser. Han menar att de allra flesta fall av kollektivt utövat våld är politiskt, det senare inte minst eftersom statsmaktens intresse att bevaka våldsutövning innanför dess territo-rium gör den till en ofta närvarande aktör vid våldsamt konfrontativa möten kollektiva aktörer emellan.

Contentious politics consists of discontinuous, public, collective claim making in which one of the parties is a government. a government is a substantial, durable, bounded organization that exercises control over the major concentrated means of coercion within some territory. Collec-tive violence does sometimes occur quite outside the range of governments; however, above a very small scale, collective violence almost always involves governments as monitors, claimants,

66

objects of claims, or third parties to claims. When governments are involved, collective violence be-comes a special case of contentious politics.132

i sin studie av det kollektiva våldets gränser använder sig tilly av en ty-pologi över interpersonellt våld. typologin utgörs av en tvådimension-ell skala, där den ena axeln avser graden av graden av samverkan bland våldets utövare, och den andra axeln avser graden av kortsiktigt skada i det utövade våldet. långt ned till vänster på skalan är såväl graden av samverkan mellan våldets utövare som graden av kortsiktigt utövad skada lågt. Högt upp till höger på skalan är däremot både graden sam-verkan mellan våldets utövare och graden av kortsiktigt utövad skada högt.

tilly menar att kollektivt våld alltid är en närvarande möjlighet i konfrontativa möten mellan kollektivt interagerande aktörer i en konf-likt. Sådana konfrontativa möten behöver å ena sidan alls inte vara våldsamma, de allra flesta av dem är i realiteten inte heller det. men å andra sidan finns det en alltid närvarande potential för våld i konfron-tativa möten interagerande aktörer emellan.133

[m]ost collective violence […] grows out of ac-tions which are not intrinsically violent, and which are basically similar to a much larger number of collective actions occurring without violence in the same periods and settings. The clearest example is the demonstration: some group displays its strength and determination in the presence of the public, of the agents of state, and perhaps its enemies as well. But a small pro-portion does turn to violent encounters between police and demonstrators, or attacks on property by demonstrators. […] The strike, the parliamen-tary session, the public meeting, the fiestas follow something of the same pattern. The great majority of them going off without violence, the violent ones not differing in any fundamental way with the rest.134

132 tilly, 2003, s 9f.133 tilly, 2003, s 12-20.134 tilly 1978, s 177.

67

FIGUR 2.1. Typologi över interpersonellt våld i en för avhandlingen omar-betad version. De avgörande omarbetningarna i jämförelse med Tillys origi-nalversion består av att namnen liksom delvis även skalorna med avseende på den kortsiktigt utövade skadan på ett par av typerna ändrats. Det förra gäller typerna ”konfrontativa ritualer” och ”samordnad konfrontation” som i origi-nalversionen benämns ”violent rituals” respektive ”coordinated destruction”. Det senare gäller huvudsakligen typen konfrontativa ritualer som i avhan-dlingens version sträcker sig från låg till hög grad av kortsiktigt utövad skada medan Tilly konsekvent lägger den högt upp på denna skada. Argumentet för att göra denna förändring i avhandlingen är att konfrontativa ritualer enligt min mening visserligen har potentialen av att vara mycket våldsamma med anseende på kortsiktigt utövad skada men att detta långtifrån alltid behöver vara fallet.

Källa: Tilly, 2003, s 15.

68

tilly frågar sig vilka av dessa möten interagerande aktörer emellan som blir våldsamma och varför. Vidare frågar han sig hur våldsamheter skiftar efter det att sådana brutit ut. tilly menar att typologin är en möjlig analytiskt ingång till att närma sig och studera dessa frågor. i avhandlingen används den delvis omarbetade versionen av typologin för att studera våldets skiftande gränser under loppet av konflikten vid a. W. nilssons fabriker.

de analytisk avgränsade begreppen i typologin är från den övre delen räknat och i klockvis ordning:

· Konfrontativa ritualer: med detta avses de tillfällen då en någorlunda välavgränsad grupp av kollektivt agerande aktörer med en hög grad av samverkan följer ett relativt välkänt mönster i utö-vandet av kollektivt våld gentemot någon eller några andra aktörer. utmärkande för denna avgränsade typ av kollektivt utövat våld är en mycket hög grad av samverkan bland våldets utövare i kombination med en låg till hög grad av kortsiktigt utövad skada. ett exempel på denna typ är offentliga bestraffningar, och då ytterst den offent-liga avrättningen. andra exempel på denna typ av kollektivt våld är lynchningar, gängvåld och supportervåld.135

· Samordnade konfrontationer: med detta avses de tillfällen då någon kollektivt agerande aktör planmässigt och med mycket hög grad av samverkan utövar kollektivt våld gentemot andra aktörer och/eller objekt med anknytning till dessa. utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld är en mycket hög grad av samverkan bland våldets utövare i kombination med en relativt hög grad av ko-rtsiktigt utövad skada. ett exempel på denna typ är repressivt utövad tvångsmakt från någon ordningsmakt gentemot sådant som dem-onstrationer. andra exempel på denna typ är terrorism, folkmord, inbördeskrig och andra slags former av krigshandlingar.136

· Opportunism: med detta avses de tillfällen då någon kollektiv aktör på grund av frånvaron av rutinmässig övervakning agerar med

135 tilly, 2003, s 14f.136 tilly, 2003, s 14f.

69

kollektivt våld gentemot andra aktörer och/eller objekt. utmärkande denna typ av kollektivt våld är den medelhöga graden av samverkan bland våldets utövare i kombination med en medelhög till hög grad av kortsiktigt utövad skada. ett exempel på denna typ är sådant som plundringar vid tillfällen då någon ordningsmakt inte finns tillgän-glig till följd av sådant som naturkatastrofer eller krigshandlingar. andra exempel på denna typ är gruppvåldtäkter, sjöröveri och gängbråk.137

· Bråk: med detta avses de tillfällen då två eller flera personer börjar utöva våld gentemot varandra i en interaktion dem emellan som fram till dess inte varit konfrontativ. utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld är en relativt låg grad av samverkan mel-lan våldets utövare i kombination med en medelhög till hög grad av kortsiktigt utövad skada. exempel på denna typ av är det klassiska barslagsmålet eller andra sådana former av plötsliga slagsmål mellan personer som fram tills den stund det inleds inte varit i konflikt med varandra.138

· Individuella aggressioner: med detta avses de tillfällen då någon enskild aktör utövar individuellt våld gentemot en annan enskild aktör och eller objekt. utmärkande för det individuellt utövade våldet är att graden av samverkan bland utövarna av våldet inte är analytiskt relevant eftersom det alltid handlar om en ensam utövare, medan graden av kortsiktig utövad skada kan variera från låg till hög. exempel på denna typ är vandalism, misshandel, våldtäkter, överfall och rån i de fall de utövas av en enskild aktör.139

· Spridda attacker: med detta avses de tillfällen då någon kollek-tiv aktör i anslutning till utspridd och småskalig konfrontation bemöter hinder, motstånd eller utmaningar i interaktionen med andra aktörer genom att initiera ett småskaligt kollektivt utövat våld gentemot dessa andra aktörer och/eller objekt med anknytning till dessa. utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld är en låg till medelhög grad av samverkan bland våldets utövare i kombina-

137 tilly, 2003, s 14f.138 tilly, 2003, s 14f.139 tilly, 2003, s 14f.

70

tion med en låg till medelhög grad av kortsiktigt utövad skada. ett exempel på denna typ är demonstranters sporadiska, utspridda och småskaliga motstånd gentemot någon repressiv tvångsmakt. andra exempel på denna typ är slagsmål, misshandel, skadegörelse och sabotage.140

· Brutna förhandlingar: med detta avses de tillfällen då endera parten i konfrontativa interaktioner kollektiva aktörer emellan som fram till denna tidpunkt till sina uttryck inte varit våldsamma plöt-sligt blir det. utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld är den relativt höga graden av samverkan bland våldets utövare i kom-bination med en låg till medelhög grad av kortsiktigt utövad skada. ett exempel på denna typ är en längre tids fredliga demonstrationer som med ens skiftar över till våldsamma sådana. ett annat klas-siskt historiskt exempel är när åskådare till offentliga bestraffningar försöker avstyra dessa genom att plötsligt börja utöva våld gentemot den repressiva tvångsmakt som har till uppgift utföra dem.141

lägg således märke till de överlappande gränserna mellan fälten i ty-pologin. med det senare understryks med andra ord att våldets gränser inte är fasta utan oprecisa och skiftande. Flera gränsskiften mellan de olika typerna kan äga rum under konfrontationerna i en och samma konflikt. exempelvis kan demonstrationer leda fram till brutna förhan-dlingar när repressiv tvångsmakt sätts in för att skingra demonstran-terna. dessa kan leda fram till spridda attacker när demonstranterna möter den repressiva tvångsmakten genom att utöva motstånd. detta kan i sin tur leda fram till samordnade konfrontationer när den repres-siva tvångsmakten kraftsamlar för att få ett slut på konfrontationerna ifråga. dessa förändringar är resultatet av mekanismer som samspelar i processer vilka får konfrontationers former och uttryck att ta olika vä-gar med avseende på kollektivt utövat våld. tilly använder sig med an-dra ord även här av samma sorts relationella mekanismer och processer som redan diskuterats ovan.142 tilly menar angående hans typologiskt avgränsade fält att:

140 tilly, 2003, s 14f, 170-193.141 tilly, 2003, s 15f, 194-220.142 tilly, 2003, s 13-18, 20ff.

71

a) they identify significant, coherent variations in relevant combinations of outcomes and causal mechanisms; (b) they locate clusters of collective violence within which similar causes operate; and (c) for those reasons they help explain variations with respect to scale, duration, destructiveness, asymmetry, and proximity to governmental institutions.143

i avhandlingens studie av våldsutövningen under konflikten vid a. W. nilssons används typologin för att sätta det analytiska strålkastarljuset på det kollektiva våldets skiftande gränser i konfrontationerna mellan parterna i konflikten under loppet av sommaren och hösten 1926.

Omstridd politikKonflikter leder i stort sett alltid fram till en kulturell kamp om tolkn-ingsföreträde, det senare såväl under som efter det att en sådan ägt rum. roger Johansson har i sin avhandling om Ådalshändelserna 1931 visat att det råder en kamp om tolkningsföreträde under och alldeles efter det att händelserna ifråga ägt rum. men han har också visat att det är en kamp som fortsatt att utspelas allt eftersom Ådalshändelserna gång efter annan återfått aktualitet under de efterföljande decennier-na.144 ett tydligt exempel på det senare är hur Ådalshändelserna kom att aktualiseras i debatterna efter göteborgshändelserna 2001. i detta sammanhang var det inte endast tolkningsföreträdet kring händelserna i göteborg som det rådde en kamp kring. även händelserna i Ådalen kom, när de lyftes fram som ett historiskt exempel, återigen att utgöra utgångspunkten för en sådan kamp. För att kunna säga det ena eller det andra med Ådalshändelserna som ett historiskt exempel måste det sålunda infogas i en eller flera delvis motstridiga officiella kulturella kartor. Ådalshändelserna 1931 utgör således en integrerad del av den byggda miljö som omgav göteborgshändelserna 2001. detta påverkade i sin tur de språkspel som användes i samband med händelserna i göteborg. det senare var inte minst tydligt genom att Ådalshändelser-

143 tilly, 2003, s 13f.144 Johansson, 2001.

72

na kom att utgöra en central historisk referens i debatten i den stund polisen i göteborg öppnade eld och sköt mot demonstranter (varav en sårades). genom att språkligt spela med händelserna i Ådalen kunde det som utspelades i göteborg ges en rad olika innebörder.

med omstridd politik avses kampen om tolkningsföreträde mellan kollektivt interagerande aktörer under en konflikt. den analytiska poängen är att den byggda miljön är präglad av flerpolära spänningsfält av makt, liksom att alla språkspel på ett eller annat sätt utgör en del av kampen om tolkningsföreträde. Hur en händelse tolkas, under såväl som efter att den ägt rum, är således i grund och botten någonting omstritt.

authorities, power-holders, and enemies typi-cally use the world ’mob’ – from mobile vulgus, or fickle populace – to describe gatherings which they disapprove. The word ‘riot’ likewise conveys condemnation of collective action that direct participants almost invariably call something else: demonstration, march, gathering, retaliation, fight, and so on.145

Här finns det en tydlig koppling till Sewells diskussion av dom-inerande institutionella maktcentra och deras kulturella maktutövning. Sewell menar som redan har diskuterats att en sådan maktutövning lika mycket handlar om att exkludera som att inkludera, samt att den typiska strategin för dominerande institutionella maktcentrum går ut på att organisera skillnader aktörer emellan.146 della Porta och di-ani är inne på ett liknande spår när de talar om makten att tillskriva negativa stigmatiserande definitioner som en avgörande mekanism för dominerande aktörers maktutövning.

The power to impose negative and stigmatized definitions of the identity of other groups consti-tutes, in fact, a fundamental mechanism of social domination. especially at the early stages of mo-bilization, […] activists are routinely described

145 mcadam, tarrow & tilly, 2003, s 125. Se även: tilly, 2003, s 18f.146 Sewell, 2005, s 168-174.

73

by power-holders as depraved, morally weak, cor-rupted people, unable to adapt to society’s basic values. 147

med det följer att såväl kollektivt interagerande aktörers aktioner lik-som deras respektive identitetsgrunder är omstridda under loppet av en konflikt.

med avsikten att tona ned avgränsningen mellan institutionell och utominstitutionell politik förespråkar tilly och tarrow en betoning på vilka former och uttryck i repertoarer av konflikt som är föreskrivna, tolererade, eller förbjudna av statsmakten.148 de talar om avgränsade och överskridande konflikter. med avgränsade konflikter avses de for-mer och uttryck som håller sig inom det av statsmakten föreskrivna eller tolererade. med överskridande konflikter avses de former och uttryck som är förbjudna eller som innebär nya och tidigare oprövade former och uttryck som ännu inte är föreskrivna, tolererade eller förbjudna av statsmakten.149 För att ta ett konkret exempel så är strejken en form av konflikt som under de senaste tvåhundra åren har gått ifrån att ha varit en förbjuden, till att med tiden ha blivit en tolererad, till att slutligen vara den föreskrivna för att lösa konflikter på arbetsmarknaden. tilly menar att ”the strike lost much of its expressive function, its festival air, its revolutionary potential, as the bureaucratization of the 1890s set in.”150 istället kom den att institutionaliseras, göras till en av den lagstadgade formerna för hur konflikter på arbetsmarknaden skulle utkämpas. men, menar tilly, “[b]y way of compensation, it became a more widely accessible, less risky way of making demands.”151 Strejken var med andra ord en ”överskridande” form av konflikt som över tid och rum förändrades till att bli en institutionaliserat lagstadgad och därmed ”avgränsad” sådan. det senare i varje fall så länge strejken håller sig inom det officiella institutionella lagrum som omger den. medan strejken idag i dess allra flesta uttryck inte bara är en tolererad utan även föreskriven form, och därmed i grund och botten är att betrakta

147 della Porta & diani, 2006 (1999), s 106.148 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 147; tilly, 2003, s 47; tilly

& tarrow, 2007, s 60f.149 tilly, 2003, s 47; tilly & tarrow, 2007, s 60f.150 tilly 1978, s 147.151 tilly 1978, s 147.

74

som en avgränsad konflikt, är till exempel den vilda strejken däremot ett förbjudet och därmed överskridande uttryck för konflikter på arbetsmarknaden.152

en första analytisk poäng med en sådan ingång är att det sätter fokus på var gränsen går mellan de avgränsade och de överskridande formerna och uttrycken av konflikt. en andra analytisk poäng är att det sätter fokus på att vilka former och uttryck som är föreskrivna, tolererade eller förbjudna inte är givet utan någonting föränderligt över tid och rum. en tredje analytisk poäng är att det sätter fokus, inte bara på hur formerna och uttrycken i repertoarer av konflikt förändras från föreskrivna, tolererade och/eller förbjudna över tid och rum, utan att även repertoaren i sig självt. en fjärde och sista analytisk fördel med en sådan ingång är att det sätter tydligt fokus på maktperspektivet, att gränsdragningarna för vad som är föreskrivet, tolererat och/eller förbju-det, åtminstone delvis är resultatet av en kamp om tolkningsföreträde. till saken hör att det långtifrån endast är statsmakten som drar gränser mellan vad den anser vara föreskrivna, tolererade eller förbjudna former och uttryck i repertoaren. en del aktörer är specialiserade på att dra så-dana gränser, media är ett sådant exempel, polisen ett annat. Förmågan att framgångsrikt hävda en sådan gränsdragning i kamp gentemot andra aktörers försök att göra detsamma är direkt kopplat till respektive aktörs kapacitet till kulturell maktutövning.153

i avhandlingen betraktas den socialdemokratiska arbetarrörelsen som ett kluster av flera närliggande och delvis överlappande institutio-nella maktcentra som under arbetskonflikten vid a. W. nilssons fab-riker drar gränser för vad den anser vara föreskrivna, tolererade eller förbjudna former och uttryck av konfliktens repertoar. detta gör den socialdemokratiska arbetarrörelsen i en kamp om tolkningsföreträde där andra sådana kluster av institutionella maktcentrum i in tur drar delvis andra sådana gränsdragningar.

152 För en diskussion av strejkens väg från överskridande till avgränsad konflikt i den industrialiserade världen, se exempelvis: tilly, 1978, s 147. För en liknande diskussion om strejker i de nordiska länderna, se: Flemming mikkelsen, Arbejdkonflikter i Skandinavien 1848-1980, 1992. För en diskussion om strejker i Sverige, se: Cederqvist, 1980; ingmar Johansson, Strejken som vapen: Fackföreningar och strejker i Norrköping 1870-1919, 1982.

153 tilly, 2003, s 47; tilly & tarrow, 2007, s 60f.

75

del ii Huvuddel

Strejken vid A. W. Nilssons fabriker 1926mel. Jag är en munter gök som var man vet fallera

i malmö stad en myndig herre finns/fallera,som mången malmöbo ska länge minns/fallera,uppå en gammal ruskig vagnfabrik/fallera,han nu har tjänat sig mycket hiskligt rik,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. Ja, nog man vet att mer vill mera ha/fallera,och kan man inte få så vill man ta/fallera,till folket som har slitet för sitt bröd/fallera,han som belöning reducering bjöd,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. men folkets tålamod det brast till slut/fallera,och strejken vid fabriken den bröt ut/fallera,vår solidaritet obruten står/fallera,den skall så bli till segern den är vårfalleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. Så lugnt och stilla genast strejken gick/fallera, tills snilleblixten malmgren plötsligt fick/fallera,strejkbrytare i massor sändes dit/fallera,nu svinner kapitalet bit för bit,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. ett hundra åttio tusen han satt till/fallera,och mera får han satsa om han vill/fallera,men tag ett råd herr a W nilsson nu/fallera,ty eljest blir procenten ej mer än sju,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. Och kan du slöddret inte snart bli kvitt/fallera,så bed dem ta i helsike en titt/fallera,

76

tag dynamit stubintråd och en burk/fallera,tänd på! Så blir du kvitt varenda skurk,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. nils Persson som den ”svarta gärning” gjort/fallera,fick hjälp av myndig man på högsta ort/fallera,polisen tog för givet varje ord/fallera,som kom från doktors Fornmarks slaktarbord,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. Och malmöbornas hat det nu bröt ut/fallera,men strax det kom en liten ynklig snut/fallera,en ”palmkvist” han i handen icke har/fallera,men svärd som passat en fullvuxen karl,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. Och strax som kom det ridande polis/fallera,och där var en med tryne som en gris/fallera,han slog och skrek och fäkta ganska vilt/fallera,och slog med piskan till en liten pilt,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. när folk kom till att hjälpa gossen upp/fallera,då red han bort i vildaste galopp/fallera,ja, tur för honom att han blev så rädd/fallera,så slapp han fira julen i sin bädd,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. men schack på schack för mycket börja bli/fallera,fast ”Krister” stämde upp ett jubelskri/fallera,i borgarbrackan, lögn på lögn man skrev/fallera,tack ”Fackliga”, för ordningen som blev,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. Polisen, både kort och tjock och lång/fallera,fick stoppa ner både sabel och batong/fallera, och fred i möllevången strax vi fick/fallera,när sabelskramlarklicken bara gick,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera. men snart vi får en kooperativ fabrik/fallera,då blir i borgarpressen kanske skrik/fallera,

77

snart arbetet går med munter gång/fallera,och a. W. hem får gå med näsan lång, falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.

Källa: Svenska träindustriarbetare-förbundet avd. 9 malmö, Verkstads-klubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS).

78

Kapitel 3Konflikten vid a. W. nilssons fabriker

möllevången var sedan gammalt arbetarnas egen stadsdel där fabriker och hyreskaserner låg vägg i vägg som den naturligaste sak i världen. i möllevången låg också – mitt i själva stadsdelen – arbetarnas stolthet, landets första och största Folkets park, det givna målet för ljumma vårkväl-lars promenader och för sommarsöndagarnas efterlängtade sillasexor. […] en del industrier och verkstäder låg insprängda i kvarteret längs möllevångsgatan fram till Folkets park och allra närmast låg a. W. nilssons fabriker. […] Och här, mitt i hjärtat av möllevången, i en fabrik som krupit upp, alldeles intill huvudingången till parken, hade fienden etablerat sig.

Harry Kullman, Natthämtaren, 1962, s 23, 59.

den 8 juli 1926 utbröt en strejk vid aktiebolaget a. W. nilssons fabri-ker i malmö, en tillverkare av framförallt korgmöbler och barnvagnar. Strejken kom att bli långvarig, och den avslutades inte förrän i slutet av 1928. Konflikten hade sin utgångspunkt i strandade löneförhand-lingar. den 1 juli hade avtalen löpt ut, arbetarna var organiserade i Svenska träindustriarbetarförbundets avdelning 9 (fabriksträarbetarna) och avdelning 11 (korgmakarna) och fabrikör a. W. nilsson var anslu-ten till allmänna arbetsgivareföreningen i malmö.1 det hade tidigt i förhandlingarna stått klart att de båda parterna stod mycket långt från varandra. arbetsgivaren krävde lönesänkningar med tio procent på timlönen, från en krona till nittio öre, för samtliga arbetare. dessutom krävdes sänkt ackord med mellan tio och trettiotre procent. detta förkastades av arbetarna som istället krävde höjda löner i form av en löneökning på femton procent på timlönen för samtliga arbetare, från

1 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Protokoll 1924-1932, 25/2, 2/3, 22/4, 27/4, 22/5, 29/6 1926 (aaS); Svenska träin-dustriarbetareförbundet avd. 11 malmö, mötes/styrelseprotokoll 1910-1927, 29/3, 2/4, 3/4, 6/7 1926, a: i-ii (aaS); Träarbetaren, 1926:4-5, s 30; Oscar Bjurling, Allmänna arbetsgivareföreningen 1902-1932, 1933, s 61-74.

79

en krona till en krona och femton öre, samt en lika stor ökning av ackorden för träarbetarna och korgmakarna. arbetarna krävde i sitt bud också sex dagars semesterledighet och sjukersättning, vilket arbets-givarparten inte alls var villig att gå med på. Sedan förhandlingarna strandat hade den statliga förlikningsmannen för det södra distriktet, professor Sigfrid Wallengren från lund, gjort flera försök att medla, men eftersom förhandlingspositionerna mellan parterna visat sig låsta hade konflikten varit ett faktum. med undantag av fem förmän och kontorspersonalen gick alla 122 arbetarna ut i strejk.2

aktiebolaget a. W. nilssons fabriker hade börjat sin verksamhet 1855 under namnet gustav nilssons korgmakeri. Korgmakare gustav nilsson grundade företaget och drev det fram till sin död 1870.3 då övertogs skötseln av Hanna nilsson och den äldste sonen i familjen, axel Wilhelm nilsson. År 1885 övertog axel och den yngre brodern Ferdinand nilsson driften av företaget. Samma år byggdes företaget ut med en mekanisk verkstad. Företaget köpte under deras ledning upp stora plantager pilträd i Polen, som kom att förse såväl företaget som många andra korgmakerier i Sverige, danmark och norge med råvara. På så sätt fick fabriken kontroll över samtliga led i produktionskedjan för korgmakeriet. den mekaniska verkstaden medförde att företagets produktion kunde utökas från korgprodukter till att även innefatta produkter med metalldelar – däribland korgmöbler och barnvagnar. År 1891 flyttade företaget från de ursprungliga lokalerna på Södra Förstadsgatan 32 till möllevångsgatan 48. Fabriken var då belägen vid hörnet av Parkgatan och möllevångsgatan, mitt emot huvudingången till Folkets Park, och upptog en ansenlig del av kvarteret nummer 12, malmen. Företaget omvandlades 1918 till ett aktiebolag och bytte samtidigt namn till a. W. nilssons fabriker. under 1920-talets

2 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Protokoll 1924-1932, 29/6, 5/7, 7/7 1926 (aaS); Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är 1926, 1927, s 115f; Arbetet, 6/7 1926; Träarbetaren, 1926:4-5, s 30; Svenska Arbetsgifvareföreningens sty-relse- och revisionsberättelser för år 1927, 1928, s 39; uhlén, 1949, s 364; uhlén, 1958, s 212-215.

3 Smitt uppger att gustav nilsson redan i mitten av 1860-talet plötsligt försvann till okänd ort i amerika varefter hustrun Hanna nilsson drev företaget vidare till dess att äldste sonen axel var gammal nog att ta över verksamheten. rikard Smitt, Malmöföretagen – förr och nu, 2007, s 148.

80

inledande år gick barnvagnstillverkningen mycket bra. Företaget växte till att bli en av de ledande svenska tillverkarna inom sitt område. Barnvagnar exporterades i mitten av 1920-talet till en rad europeiska länder, däribland norge, Finland, Schweiz, Holland och Belgien.4

BILD 3:1. A. W. Nilssons fabriker. Bilden är taget från Parkgatan med Fol-kets Park bakom fotografens rygg.

Källa: Fotosamlingen, Strejker, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).

Konflikter mellan arbetarna och arbetsgivaren på a. W. nilssons fabri-ker hade förekommit vid flera tillfällen, bland annat 1899, 1909 och 1921.5 Strejken 1899 hade varit en framgång för arbetarna och resulte-rat i betydande lönehöjningar. Konflikten 1909 hade däremot, liksom på så många andra håll i landet, resulterat i en betydande motgång

4 Träarbetaren, 1921:1, s 4; Träarbetaren, 1921:2, s 11; Träarbetaren, 1921:3, s 18; Westin & Fogelberg, kort företagshistorik från 1974 i malmö stadsarkivs företagsarkiv samt gårdsarkiv, aB a. W. nilssons fabriker, (mS); 100 år med A. W. Nilssons, 1855-1955, 1955, s 3f; ur-klippssamlingen (Box 97), (mS); Beskrivning över Malmö med omnejd, 1937, s 436ff; uhlén, 1949, s 363f; uhlén, 1958, s; Häger, 1989, s 315.

5 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 11 malmö, mötes/styrelse-protokoll 1910-1927, 27/8 1924, a: i-ii (aaS).

81

för arbetarparten. den strejk som utspelats 1921 hade sin bakgrund i arbetsgivarens krav på lönereduceringar. Fabriksledningen hade krävt nedsatta löner på 10 procent av gällande avtal och svarat med lockout på arbetarpartens vägran att godta sådana villkor. Konflikten bilades slutligen efter att a. W. nilsson tagit tillbaka kraven på sänkta löner.6 Fabrikör a. W. nilsson var således inte rädd för att ta konflikter med den framväxande organiserade arbetarrörelsen.

i ett anförande om korgmakarnas fackliga historia i malmö som Per larsson, ordföranden för Svenska träindustriarbetarförbundets avd. 11 och ordförande i malmö arbetarkommun, höll vid ett möte den 1 au-gusti 1924 poängterades ”vilken hänsynslös arbetsgivare a. W. nilsson hade varit, men som på senare tiden bättrat sig betydligt.”7 detta tyder på att det vid denna tid från fackligt håll fanns förhoppningar om ett mindre konfliktfyllt förhållande mellan dem själva och arbetsgivar-parten. men redan följande år knakade det återigen i fogarna i mötet mellan arbetsgivaren och arbetarna på den nilssonska barnvagns- och korgmöbelsfabriken. den i och med strejken i juli 1926 utbrutna kon-flikten kom utan tvekan att bli den hårdaste i raden på företaget.8

en dryg vecka efter det att strejken inletts började fabrikör nilsson, med stöd av allmänna arbetsgivareföreningen i malmö, att kalla in strejkbrytare. i det fackliga tidsskriftsorganet Träarbetaren uppges att konflikten huvudsakligen var orsakad av ”arbetsgivarens oresonlighet” samt att denne ”synes i sig innesluta reminiscenser från den tid, då slaveriet florerade”. det uppges att ”hänsynslösare uppträdande mot arbetare än vad nilsson låtit komma sig till last, torde vara svårt att uppleta.” Vidare uppges att stora ansträngningar lagts ned ”på att skaffa fram strejkbrytare och det troliga är väl att han i detta avseende

6 ”malmö. avdelning 116.s medlemmar, anställda vid a.-B. a. V. nils-sons fabriker, ha blivit utestängda från arbetet på grund därav, att de vägrat godkänna av fabriksledningen framfört förslag om nedsättning i gällande lönevillkor med 10 proc.” Träarbetaren, 1921:1, s 4; Se även: Träarbetaren, 1921:2, s 11; Träarbetaren, 1921:3, s 18; uhlén, 1949, s 338.

7 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 11 malmö, mötes/styrelse-protokoll 1910-1927, 27/8 1924, a: i-ii (aaS).

8 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är 1926, 1927, s 116, 120.

82

har arbetsgivareföreningens stöd och sympati.”9 tre strejkbrytaror-ganisationer, arbetets Frihet, Samhällshjälpen och arbetsbyrån för Oorganiserade, uppgavs vid en eller annan tidpunkt ha försett fabrikör nilsson med strejkbrytare.10 antalet strejkbrytare varierade över tid. i augusti under konfliktens första år menade Arbetet att a. W. nilssons ”lyckats rafsa ihop ett femtontal ljusskygga individer, […] omsorgs-fullt instängda i det gamla klosterliknande ruckel, som användas som fabrikslokal.”11 i malmöpolisens bakgrundsteckning till konflikten uppges att ”nya arbetare” – det vill säga strejkbrytare – börjat rekry-teras ungefär en vecka efter strejkens utbrott och att dessa i november uppgick till mellan 60 och 70.12 under konfliktens två följande år kom antalet att vara betydligt större, som mest omkring 150.13 ett flertal, inte minst av dem som rekryterats från annat håll än malmötrakten, inlogerades inne på fabriksområdet där fabrikens korgmakeri gjorts om till ett provisoriskt logement.14 Flera av strejkbrytarna inhystes även i bostäder ägda av företaget vid adressen Södra Förstadsgatan 32, det vill säga den adress på vilken korgmakerifabriken varit belägen innan flytten till möllevången 1891. På Södra Förstadsgatan hade företaget också en av sina butiker, och på denna gata, alldeles intill davidhallsbron, hade fabrikör a. W. nilsson själv sin bostad.15

9 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.10 Arbetet, 24/8 1926; Träarbetaren, 1926:4-5, s 30; uhlén, 1958, s 215;

Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB); i Berättelse över Arbetsbyråns för oorganiserade arbetares verk-samhet under år 1928 skriver a. e. Herou bland annat att “arbetsbyrån utsände […] arbetsvilliga i oavbruten följd till A. V. Nilssons korgfa-briker i Malmö, där konflikt hade pågått över halvtannat år.”, Herou, 1929, s 2.

11 Arbetet, 24/8 1926; se även uppgiften i blockadannonsen: ”samt inlo-gerade på fabriken i möllevångsgatan 48 ett 15-tal notoriska strejkbry-tare”, Arbetet 27/8 1926. Se även: Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.

12 Polisvaktsdistrikt ii i malmö (Pol ii), rapportkopior 1926: ii, 24/11 1926, a3a: 14, (mS). Vid ett möte med Svenska träindustriarbetareför-bundet avd. 11 malmö den 7/11 1926 uppges ”att ett 60-tal strejkbry-tare äro i arbete å möllevången (aaS).

13 Träarbetaren, 1927:3, s 18 Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1927, 1928, s 39; Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s 213; uhlén, 1958, s 215.

14 Pol ii, rapportkopior 24/11 1926, a3a: 14 (mS); Arbetet, 24/8 1926; uhlén, 1949, s 363 –372; Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1927, 1928, s 39; Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s 213f; uhlén, 1958, s 212f.

15 Se exempelvis blockadannonsen i Arbetet, 24/9 1926; Westin & Fogel-

83

arbetarparten inledde konflikten med strejk, blockad, strejkvakter och demonstrationer utanför fabriken, samt med aktioner riktade mot strejkbrytarna, de kontorsanställda och de fem förmännen.16 Strejkbry-tarna, liksom de affärsidkare som gjorde affärer med fabriken, hängdes i vanlig ordning ut i arbetarpressen, i detta fall i Arbetet. det senare gjor-des i samband med de varje vecka återkommande blockadannonserna.17

Blockad. På grund av att strejk utbrutit vid a.-B. a. W. nils-sons fabriker, förklaras härmed allt arbete å samtliga verkstäder i blockad, ävensom transporter från och till fabriken.

Som blockadbrytare uppträder John e. Cederborg, adr. Slättäng, lomma; n. Persson, f.d. lantbrukare, tyringe; kontorist magnusson.

För Sv. Träindustriarbetareförbundets avd. 9 och 11 Malmö: Styrelserna.18

Varken de kontorsanställda eller förmännen berördes i direkt mening av konflikten men kom ändå att utsättas för starka påtryckningar från arbetarparten. Hårdast utsatta var inledningsvis fabrikens fem för-män.19 i en artikel i Arbetet klargjordes att arbetarsidan i konflikten

berg, kort företagshistorik från 1974 i malmö stadsarkivs företagsarkiv samt gårdsarkiv, aB a. W. nilssons fabriker, (mS); urklippssamlingen, Box 97 (mS); Bengt liljenberg, I en annan tid: Malmöbilder från förr, 2005, s 66f.

16 Från träindustriarbetarna i avd. 9 beslutades på ett extra möte den 7/7 med anledning av den förestående konflikten vid a. W. nilssons fabri-ker att sex strejkvakter skulle gå två och två i treskift dygnet om vid fa-briksområdet. Korgmakare Wilhelm Jönsson som i november 1926 kom att bli en av huvudpersonerna i konflikten ska enligt protokollet ha varit en av de på det extrainkallade mötet utvalda strejkvakterna. Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Protokoll 1924-1932, 7/7 1926 (aaS).

17 Se exempelvis: Arbetet, 8/7, 23/7, 16/7, 23/7, 6/8, 13/8, 27/8, 3/9, 6/9, 10/9, 17/9, 24/9, 15/10, 22/10, 5/11, 12/11, 19/11 1926.

18 Arbetet, 23/7 1926.19 Såväl arbetsledare som förmän på a. W. nilssons fabriker befann sig vid

denna tid i ett bekymmersamt organisatoriskt läge, mellan arbetare och företagsledning. Å ena sidan sågs det av arbetsgivarnas organisationer som en självklarhet att arbetsledarna i egenskap av företagsledningens

84

betraktade dessa arbetsledare som strejkbrytare, det vill säga att arbets-givaren använde dessa för att utföra de strejkandes arbetsuppgifter.20 de fem förmännen kom dagligen att ”uppvaktas” eller ”hemföljas”, det vill säga åtföljas till och från arbetet av strejkande arbetare och deras sympatisörer.

BILD 3:2. Arbetarna vid A. W. Nilssons fabriker. Gruppbild på personal tagen utomhus på fabrikens innegård någon gång under åren 1909-1925. Andra raden uppifrån, sjunde personen från vänster är sannolikt korgmakare Wilhelm Jönsson.

Källa: Fotosamlingen, Svenska Träindustriarbetarförbundet, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).

med hånfulla tillmälen och mer eller mindre underförstådda hot för-sökte dessa ledsagare förmå de arbetsledande förmännen att ansluta sig till de strejkandes skara.21 dessa kollektivt utförda aktioner blev inte

förlängda arm skulle utföra de strejkandes arbetsuppgifter i händelse av arbetskonflikt. Å andra sidan krävde de till lO anslutna fackförbunden att arbetsledarna i händelse av arbetskonflikt skulle delta i strejker efter-som de senare ansågs höra till deras organisatoriska område. de kollek-tiva aktionerna riktade mot arbetsledarna i samband med konflikten vid a. W. nilssons fabriker ska således ses som en del av en övergripande problematik i relationen arbetare, arbetsledare och företagsledning. Jonny Hjelm, Klämda mellan sköldarna: Sveriges arbetsledare under 1930- och 1940-talen, 2002, s 9-16, 27.

20 Arbetet, 10/8 1926. 21 Pol ii, rapportkopior 24/11 1926, a3a: 14, (mS).

85

mindre effektiva av att fabriken låg i en av malmös mest utpräglade ar-betarstadsdelar och att sympatin bland de boende på möllevången med all säkerhet låg hos de strejkande arbetarna. det hände att stora skaror av arbetare följde förmännen och de uppvaktande strejkande arbetarna på deras väg till och från fabriken. dessa färder måste för förmännens vidkommande ha tett sig som rena golgatavandringar. inom en månads tid hade också fyra av de fem anslutit sig till strejken.22 den femte, en man av vid namn aumann, blev kvar som förman men måste till följd av detta följas av polis till och från arbetsplatsen.23

Samma taktik användes gentemot strejkbrytarna. dessa ”uppvakta-des” av strejkande arbetare så fort de av någon orsak rörde sig utanför fabrikens skyddande murar. de strejkbrytare som inte var inhysta i fabrikslokalerna åtföljdes på samma sätt som förmännen till och från arbetet. Vid flera tillfällen ingrep polisen och undsatte utsatta strejk-brytare från arbetarskaror. i början av november anhölls vid en sådan uppvaktning en 26-årig man av polisen på Södra Förstadsgatan, för att han, tillsammans med andra personer ”följt efter en vid a. W. nils-sons fabriker anställd mansperson, högljutt tillropat denne och kallat honom strejkbrytare, vilket […] åstadkommit en större folksamling.”24 nyfikna åhörare hade gjort så att folksamlingen hela tiden ökat till dess att mannen varit helt omringad. Åhörarna hade kastat glåpord mot honom och högljutt kallat honom för strejkbrytare. det var först när polisen anlänt till platsen och undsatt honom som det hela lugnat ned sig. den anhållne mannen, metallslipare till yrket, hade tagits av polisen för att de uppfattat honom som den mest aktive och hot-fulle i folksamlingen.25 det måste på det hela taget ha tett sig mycket hotfullt från strejkbrytarnas horisont. de senare svarade, åtminstone enligt utsagor från fackföreningsrörelsen och arbetarpressen, med att beväpna sig, med batonger, knivar och skjutvapen, och möta våld med våld.26 att strejkbrytarna på ett eller annat sätt var beväpnade var också

22 Pol ii, rapportkopior 24/11 1926, a3a: 14, (mS); Arbetet, 12/8 1926; Arbetet, 23/8 1926.

23 Pol ii, rapportkopior 24/11 1926, a3a: 14, (mS); Arbetet, 6/9; Arbe-tet, 2/10.

24 Pol ii, rapportkopior 1/11 1926, a3a: 14, (mS).25 Pol ii, rapportkopior 1/11 1926, a3a: 14 (mS).26 uhlén, 1958, s 215ff; Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talar-

86

någonting som gång efter annan kom att lyftas fram i arbetarpressen, detta som ett bevis för att strejkbrytarna inte var att betrakta som någonting annat än våldsverkare, vars mål var att med arbetsgivarens goda minne provocera fram bråk och våldsamheter för att på så sätt skrämma de strejkande arbetarna till att ge upp och återvända till arbe-tet på fabriksledningens villkor.27

Konflikten fortsatte på detta sätt med återkommande konfrontativa, kollektivt utövade våldsamheter mellan strejkbrytarna och de strejkan-de arbetarna under loppet av sommaren och hösten 1926. de senare hade stöd av sympatisörer från de omgivande arbetarkvarteren i möl-levången. utanför den nilssonska fabriken fortsatte de närmast dagligt förekommande demonstrationerna. ”under hela den tid som strejken pågått har så gott som dagligen, företrädesvis om aftnarna, större eller mindre grupper av yngre manspersoner uppehållit sig utanför fabriks-området”, står det att läsa i polisens rapport till socialministern skriven i november sedan konfliktens konfrontativa möten mellan de kollektivt interagerande aktörerna blivit betydligt våldsammare.28

film), rotebro id 1231 (araB).”Vi har till förvaring i arbetarrörelsens arkiv överlämnat några av de vapen som strejkbrytarna förfärdiga åt sig under arbetet på fabriken. Vapnen äro: en huggkniv med 13 centimeter skarpslipat klinga, en batong 45 centimeter lång, förfärdigad av hop-nitade spiralfjädrar och lindad med grovt bindgarn, ett sabelliknande tillhygge med 48 centimeters klinga, en lodad med grovt bindgarn och förfärdigat av en 25 gånger 4 mm stålfena, en så kallad hundpistol samt en batong av hårt gummi 37 cm lång med inneliggande 5 mm rundjärn. icke blott arbetsgivaren utan även hans organisation måste anses vara ansvarig för tillkomsten av dessa vapens vilka tillverkades uteslutande i syfte att nyttjas mot strejkande arbetare.”, Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB). För bilder på dessa vapen, se: Träarbetaren, 1928:2, s 9; uhlén, 1958, s 217. angående skjutvapen finns endast indicier, men det ska t ex ha förekommit en skottlossning i limhamn 1927 där en strejkbrytare på a. W. nilssons fabriker öppnade eld med en revolver under ett bråk. Arbetet, 16/7 1927; Arbetet, 23/7 1926. Se även: ”strejkbrytaren, bland annat den ene, det var en stor jävla bjässe, och han sa de att han hade vapen, revolver alltså.” intervju med informant 020219. Se även. Berggren & Johans-son, 2008, s 23.

27 ekelund, 2008, s 38f. Se även: Träarbetaren, 1928:2; uhlén, 1958, s 217.

28 Pol ii, rapportkopior 24/11 1926, a3a: 14 (mS). Se även: Träarbeta-ren, 1926:4-5, s 30.

87

BILD 3:3. Strejkbrytarvapen som enligt Svenska Träindustriarbetareför-bundet ska ha hittats vid A. W. Nilssons fabriker efter det att strejkbrytarna lämnat fabriken. Det är dessa knivar, batonger och pistol som publicerades med bild i Träarbetaren 1928:2 och som Karlén sedermera refererade till i talarfilmen från tidigt 1930-tal. Vapnen återfinns idag vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm (ARAB).

Foto: Stefan Nyzell.

Strejkvakter fanns utposterade vid fabriken under dygnets alla timmar och dessa fick av allt att döma i det närmaste dagligen stöd av sym-patisörer.29 även nyfikna åskådare kom sannolikt från konfliktens allra första början att samlas för att beskåda dessa dagligen återkommande begivenheter. en av de intervjuade informanterna uppger att: ”det va folk som rörde sig på gator, alltså, av ren nyfikenhet kom de dit ju […] människan är ju så, så att, hur det än är, där som där bråken är intressant att titta på.”30 mötena mellan strejkbrytarna och de strej-kande var hotfulla och stundtals våldsamma till sina uttryck. Vid flera tillfällen krossades även fönster på fabriken i nattliga räder. i slutet av september fattade polisen beslutet att ha patrullerande poliskonstaplar

29 intervju med informant 020219.30 intervju med informant 020322: i. Se även: intervju med informant

020219.

88

vid fabriken på möllevångsgatan under dygnets alla timmar.31 detta till trots fortsatte de nattliga räderna med fönsterkrossning. i början av oktober förstördes under en och samma kväll och natt inte mindre än 32 av fabrikens fönsterrutor. Högertidningen Sydsvenska Dagbladet talade i samband med detta om ”allvarliga uppträden” utanför a. W. nilssons fabriker och att polisen hade ”haft ett drygt arbete de senaste kvällarna”. tidningen var av åsikten att de församlade arbetarskarorna hade gjort allt i sin makt för att med stenkastningen ”komma åt” strejkbrytarna inne på fabriken, samt att det enbart hade varit polisens närvaro och resoluta ingripande som gjort att det hela inte övergått till ännu allvarligare våldsverkan från de demonstrerandes sida.32 Vid samma tillfälle uppgavs i polisens rapportering för första gången en uppskattning av antalet demonstranter utanför fabriken, ungefär tre-hundra. det hela ledde till att malmöpolisen ökade sin närvaro utanför den nilssonska fabriken. trots det växte även demonstrationerna utan-för fabriken i omfattning under loppet av oktober och november, från några hundratal till att vid upprepade tillfällen uppgå till tusentalet.33

mobilisering/demobiliseringen av varje konflikts mest centrala processer är mobilisering. med mobilisering avses de tillfällen då en resursmässig kraftsamling av en kollektiv aktör i en konflikt leder fram till att denna i konfrontativ in-teraktion ställer krav gentemot andra aktörer i konflikten.34 i samband

31 i polisvaktsdistriktens journaler går att utläsa vid vilka tidpunkter polis-konstaplar var utposterade vid a. W. nilssons fabriker. Journalerna visar vilka de är, hur många de är och vid vilka tidpunkter de är posterade vid fabriksområdet. det var i huvudsak polisvaktsdistrikt ii i malmö som under sommaren och hösten 1926 ansvarar för detta. Från och med den 22 september har detta polisvaktsdistrikt poliskonstaplar vid fabriks-området under dygnets alla timmar. demonstrationerna den 4 oktober då 32 fönsterrutor krossades syns exempelvis tydligt i journalen. den följande dagen har nämligen polisvaktsdistrikt ii en mycket påtaglig för-stärkning av antalet poliskonstaplar vid fabriksområdet. ansenliga och med tiden ökande resurser gick till att under flera månaders tid upprätt-hålla ordningen vid a. W. nilssons fabriker. Pol ii, Patrulljournal 1926, di: 38 (mS).

32 SDS, 6/10 1926.33 Pol ii, rapportkopior 24/11 1926, a3a: 14 (mS); Pol ii, Patrulljour-

nal 1926, di: 38 (mS); uhlén, 1949, s. 363 –372.34 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 43, 142; tilly & tarrow,

89

med konflikten vid a. W. nilssons fabriker och de konfrontationer som denna ledde fram till under sommaren och hösten 1926 kan flera kollektivt interagerande aktörer urskiljas vilka genom en resursmässig kraftsamling börjar ställa krav gentemot varandra. i förstaläget kan de inledande förhandlingarna mellan arbetarpart och arbetsgivarpart på fabriken sägas utgöra en mobilisering från båda parter. de misslyckade förhandlingar som denna interaktion medför leder vidare till en tillta-gande polarisering. när väl konflikten har brutit ut inleds en ny om-gång av mobilisering från de respektive kollektiva aktörernas sida. ar-betarparten inleder med strejk, blockad och något senare även bojkott av fabriken. arbetsgivarparten inleder med lockout och inkallandet av strejkbrytare. i detta läge har även andra kollektivt interagerande aktörer med intressen i den lokala arbetskonflikten blandat sig i händ-elseutvecklingen. Båda parter i konflikten representeras exempelvis av organisationer på såväl lokal som nationell nivå. medan arbetarparten genom sina båda fackliga avdelningar är anslutna till Svenska träin-dustriarbetareförbundet och därmed till landsorganisationen (lO), är arbetsgivarparten ansluten till allmänna arbetsgivareföreningen i malmö, och därmed till Svenska arbetsgivareföreningen (SaF). alla dessa organisationer på såväl lokal som nationell nivå kan med andra ord sägas vara inbegripna i processer av mobilisering med anledning av den nilssonska konflikten i malmö. andra exempel på kollektivt interagerande aktörer med intressen i konflikten är tidningspressen, vilken utifrån politisk färg agerar till förmån för antingen den ena el-ler andra sidan. inte minst det lokala partiorganet Arbetet har redan från arbetskonfliktens allra första början, genom sina ledare, artiklar och annonser, en mycket avgörande mobiliserande roll för den soci-aldemokratiska arbetarrörelsen i malmö. men även högerpressen, i det mellankrigstida malmö främst företrädd av Sydsvenska Dagbladet, spelar på motsvarande sätt en mobiliserande roll, i detta fall för arbets-givarparten och dess paraplyorganisationer.

Konflikten kan så långt sägas handla om en social konflikt. men på grund av att även andra kollektiva aktörer med intressen i konflikten i detta läge blandat sig i det hela är det redan även en politisk sådan. Statsmakten är en kollektivt interagerande aktör och med i bilden på flera sätt. För det första innebär den statliga förlikningsmannens med-

2007, s 35f, 92ff.

90

ling att statsmakten mobiliserar sina resurser i frågan. För det andra innebär polisens ingripanden i de delvis våldsamma konfrontationerna mellan strejkbrytarna och de strejkande samt de senares sympatisörer, liksom den växande närvaron av polisen utanför fabriken under loppet av sommaren och hösten, att statsmakten även på lokal nivå är en när-varande intressent. För det tredje innebär det faktum att den socialde-mokratiskt organiserade arbetarrörelsen genom att det socialdemokra-tiska partiet är makthavaren i malmö att en konflikt som den vid a. W. nilssons fabriker har en lokalpolitisk sida med direkta förgreningar till den innersta makteliten i staden. det senare träder fram mycket tydligt i samband med det storskaliga konfrontativa våldet i november 1926. men det finns antydningar att den fackligt organiserade arbetarrörel-sen även mobiliserar sina politiska förgreningar redan under sommaren detta konfliktens första år. Bland annat antyds att politiska kanaler an-vänds i försöken att tvinga arbetsgivaren att inlogera strejkbrytarna på någon annan plats än i fabrikslokalerna.35 Skälen till det senare kan ha varit flera, dels att beröva arbetsgivarparten det symbolvärde det inne-bar att dygnet runt kunna husera de i arbetarpartens ögon förhatliga strejkbrytarna mitt emot Folkets Park, platsen framför andra för den

35 Kurt alm åberopar en skrivelse riktad till den socialdemokratiska stads-fullmäktigegruppen från ordföranden i malmö arbetarkommun med kravet om ett agerande i stadsfullmäktige med avseende på inhysningen av strejkbrytare på a. W. nilssons fabriker samt polisens utmanande uppträdande i samband med våldsamheterna i november. Skrivelsen an-höll att fullmäktigegruppen, antingen genom interpellation i stadsfull-mäktige eller genom framställningar till ”vederbörande myndigheter”, förutom att påtala de missförhållanden som polisen agerande medfört även skulle agera för att få strejkbrytarna avlägsnade från fabriken. i sva-ret från fullmäktigegruppens förtroenderåd påpekades med beklagande stadsfullmäktiges maktlöshet att på något sätt besluta i frågorna. däre-mot påpekades med avseende på förhållandena vid a. W. nilssons fa-briker att vederbörande myndigheterna på såväl lokal som regional nivå hade agerat i frågan och att exempelvis byggnadsnämnden, brandstyrel-sen och hälsovårdsnämnden ’med uppmärksamhet följt företeelserna där och ingripit med åtgärder i den mån de funnit sig därtill befogade.’ alm menar att det mycket väl kan ha varit så att myndigheterna på såväl lo-kal som regional nivå kan ha agerat utifrån olika intressen i konflikten. Bland annat förhalades ett beslut på länsnivå efter en hemställan från brandsynesnämnden i malmö att någon verksamhet inte fick förekom-ma på a. W. nilssons fabriker förrän brister i brandsäkerheten åtgärdats i mer än två år mellan 1926 och 1928 innan ärendet återremitterades till brandmyndigheterna i malmö. alm, 1966, s 33f.

91

socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsens politiska massmöten, dels att tvinga arbetsgivarparten att logera strejkbrytarna på en annan plats i staden, det senare för att göra de kollektivt utförda aktionerna i form av uppvaktningar/hemföljningar effektivare. detta skulle ge de strejkande två tillfällen per dag att utöva sina påtryckningar gentemot strejkbrytarna istället för att invänta de tillfällen då de av annan orsak lämnade fabriksområdets skyddande murar. Statsmaktens ingripande som en kollektivt interagerande aktör med intressen i den pågående malmökonflikten, oavsett om det sker på lokal nivå i och med polisbe-vakning eller på regional sådan i och med den statliga förlikningsman-nen medför att konflikten har en tydlig politisk dimension.

mobilisering åtföljs av demobilisering, det vill säga de tillfällen en re-sursmässig kraftsamling av en kollektiv aktör i en konflikt leder fram till att denna inte längre i konfrontativ interaktion ställer krav gente-mot andra aktörer i konflikten.36 mobilisering och demobilisering kan således sägas vara två sammankopplade och i hög grad kompletterande processer. men det handlar samtidigt inte bara om en och samma pro-cess i omvänd ordning, båda innefattar delar som gör dem särpräglade i förhållande till varandra. i en konflikt handlar det ofta om flera sek-venser av mobilisering/demobilisering.37 Sådana sekvenser sker dels i det lilla och dels i det stora. För att ge ett konkret exempel på det förra kan dagen för de strejkandes del sägas vara präglad av flera sekvenser av mobilisering respektive demobilisering. Varje morgon sker en mobi-lisering i form av en samling i Folkets Park för att få den stämpel som är ett krav för att erhålla fackligt understöd under konflikten. det är inte heller bara de strejkande vid a. W. nilssons som på så sätt samlas i Folkets Park utan detta gällde för alla fackligt organiserade strejkande arbetare från de olika arbetskonflikter som vid samma tidpunkt utspe-lade sig på andra håll i malmö.38 det finns uppgifter ibland polisma-terialet som visar på att dessa mobiliserande samlingar varje morgon kunde leda till beslut om kollektiva aktioner riktade mot strejkbrytare på någon av de många konfliktdrabbade arbetsplatserna i staden. det

36 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 43, 142; tilly & tarrow, 2007, s 35f, 92ff.

37 tilly & tarrow, 2007, s 89, 92, 97-102.38 Krim, rapportkopior del ii, 23/7 1926, a2a: 42 (mS).

92

senare är också orsaken till att strejkande vid a. W. nilssons återfinns i källorna som demonstranter vid andra platser i staden, inte minst där det förekom strejkbryteri, liksom att strejkande från dessa andra arbetsplatser även återfinns bland demonstranterna utanför fabriken på möllevångsgatan.39 en sådan kollektivt utförd aktion, såsom en uppvaktning/hemföljning eller en demonstration åtföljdes av demo-bilisering när aktionen ifråga avslutades. eftersom det är tänkbart att en strejkande arbetare under en och samma dag kunde medverka i en mängd olika kollektivt utförda aktioner kan det sägas att en dag kunde innehålla flera sekvenser av mobilisering och demobilisering. uppvakt-ning/hemföljning av strejkbrytare vid en konfliktdrabbad arbetsplats på morgonen kunde följas av demonstrationer under arbetsdagen vid en annan, uppvaktning/hemföljning av strejkbrytare vid en tredje vid arbetsdagens slut, och följas av demonstrationer vid en fjärde under loppet av kvällen och natten. men sådana sekvenser av mobilisering/demobilisering kan även sägas äga rum i det stora, som när kollektivt interagerande aktörer under loppet av dagar, veckor, månader eller år agerar kollektivt och ställer krav gentemot andra aktörer. den två år och fyra månader långa arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker kan således sägas bestå av en lång rad sådana sekvenser.

PolariseringSom redan nämnts ovan leder de misslyckade förhandlingarna mellan parterna i den framväxande arbetskonflikten vid a. W. nilssons till en tilltagande polarisering allteftersom de kollektivt interagerande aktö-rerna mobiliserar/demobiliserar gentemot varandra. en av de huvud-sakliga orsakerna till att mcadam, tarrow och tilly särskilt lyfter fram mobilisering/demobilisering som två av konfliktens allra mest centrala processer är att dessa på ett avgörande sätt tenderar att samspela med ett flertal andra sådana processer. Flera sekvenser av mobilisering/demobilisering tenderar med tiden att leda till en tilltagande polarise-ring. med polarisering avser mcadam, tilly och tarrow ett vidgande av “political and social space between claimants […] and the gravita-tion of previously uncommitted or moderate actors toward one, the

39 Se exempelvis: Krim, rapportkopior del ii, 23/7 1926, a2a: 42 (mS).

93

other, or both extremes”.40 den tilltagande polariseringen mellan arbe-tarpart och arbetsgivarpart allteftersom dessa och deras bundsförvanter kraftsamlar sina resurser i arbetskonflikten träder fram på flera håll i källmaterialet, bland annat i den statlige medlarens rapporter från de av honom initierade förhandlingarna parterna emellan, i tidningspres-sen där den tilltagande konflikten med tiden leder fram till en markant ideologisk polarisering, samt i polisrapporterna. det är tydligt i dessa och andra källor att interaktionen mellan fabrikens strejkbrytare, de strejkande och de senares sympatisörer under loppet av sommaren och hösten detta konfliktens första år leder till flera intermezzon av kon-frontativt våld. 41

Spridda attackerden relativt låga graden av samverkan bland våldets utövare i kom-bination med en ganska låg grad av kortsiktigt utövad skada i de konfrontativa mötena mellan strejkbrytare, strejkande och de senares sympatisörer som äger rum under sommaren och hösten 1926 gör att det går att tala om det typologiskt avgränsade fältet spridda attacker. med detta avses de tillfällen då någon kollektiv aktör i anslutning till utspridd och småskalig konfrontation bemöter hinder, motstånd eller utmaningar i interaktionen med andra aktörer genom att initiera ett småskaligt kollektivt utövat våld gentemot dessa andra aktörer och/el-ler objekt med anknytning till dessa.42 den stenkastning gentemot den

40 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 322.41 Flera samspelande mekanismer återfinns i polariseringen som process

(av vilka de för avhandlingens vidkommande analytiskt relevanta sådana kommer att diskuteras längre fram) liksom flera sådana samspelande processer återfinns i konflikten som helhet. mobilisering/demobilisering och polarisering menar mcadam, tarrow och tilly vara tre sådana i konflikten nära samspelande processer. Flera åtföljande sekvenser av mobilisering/demobilisering tenderar med andra ord att leda till pola-risering, vilket tenderar att leda till åtföljande sekvenser av mobilise-ring/demobilisering. Sådana åtföljande sekvenser kan således leda till en spiral av mobilisering/demobilisering och polarisering, vilket kan leda till att konflikten ifråga, dels genomgår uppåtgående nivåskiften (växer i omfattning med avseende på antalet deltagare och/eller rums-lig spridning), dels genomgår gränsskiften med avseende på kollektivt utövat våld (som att spridda attacker leder till brutna förhandlingar eller samlad förstörelse till spridda attacker). mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 189, 322f; tilly, 2003, s 21f; tilly & tarrow, 2007, s 217.

42 tilly, 2003, s 15, 171f.

94

nilssonska fabrikens fönster som förekommer under loppet av somma-ren och hösten 1926 är ett tydligt exempel på spridda attacker. även de återkommande slagsmålen och skärmytslingarna mellan strejkbrytare, strejkande och de senares sympatisörer på gatorna utanför fabriksom-rådet utgör exempel på sådana. det handlar om ett småskaligt våld, antingen skärmytslingar mellan styrkemässigt likvärdiga motståndare, styrkeuppvisningar från styrkemässigt överlägsna aktörer, eller mot-stånd ifrån styrkemässigt underlägsna aktörer.43 en stor del av det våld som utövas av strejkbrytarna, de strejkande samt de senares sympati-sörer under den nilssonska konflikten utgörs av spridda attacker. den handlar om ett småskaligt och lågintensivt men samtidigt påtagligt våld. Såväl strejkbrytare som strejkande förekommer i polismaterialet som våldsutövare. det handlar i detta läge av konflikten framför allt om återkommande slagsmål och skärmytslingar (något som med tiden kommer att förändras och mynna ut i det mer storskaliga våldet i november).

Konfrontativa ritualerden mycket höga grad av samverkan i kombination med den relativt låga grad av kortsiktigt utövad skada, samt det mönster med vilka de strejkande och deras sympatisörer utför de närmast dagligen förekom-mande uppvaktningarna/hemföljningarna gentemot förmännen och strejkbrytarna, gör att dessa former och uttryck i arbetskonfliktens repertoar kan sägas hamna i det typologiskt avgränsade fältet kon-frontativa ritualer. med detta avses de tillfällen då en någorlunda välavgränsad grupp av kollektivt agerande aktörer med en hög grad av samverkan följer ett relativt välkänt mönster i utövandet av kol-lektivt våld gentemot någon eller några andra aktörer. utmärkande för denna avgränsade typ av kollektivt utövat våld är en mycket hög grad av samverkan bland våldets utövare i kombination med en låg till

43 ett exempel på det första är konfrontationer mellan demonstranter och motdemonstranter som stannar vid mindre skärmytslingar. ett exempel på det andra är när polisen visar upp sin överlägsna tvångsmakt gente-mot demonstranter genom att låta arrestera vad som framstår som ledare utan att för den skull med våldsmakt låta upplösa demonstrationerna som sådana. ett exempel på det tredje är när demonstranter gör mindre utfall gentemot en styrkemässigt överlägsen polis. tilly, 2003, s 171f.

95

hög grad av kortsiktigt utövad skada. 44 uppvaktningar/hemföljningar som form och uttryck av kollektivt utövat våld faller väl in i den kon-frontativa ritualens analytiskt avgränsade typologi. inte minst tycks de uppvaktningar/hemföljningar de strejkande och deras sympatisörer utövar gentemot strejkbrytarna följa ett mycket tydligt återkommande mönster. de strejkande och deras sympatisörer väntar på förmannen eller strejkbrytaren vid den senares hem alternativt vid fabriksporten efter arbetsdagens slut. därefter följer utövarna efter offren medan de förra agerar på ett sådant sätt att det för alla åskådare står klart att den senare är att betrakta som strejkbrytare. den utpekade hånas, hotas och utsätts för sådant som slag och sparkar. det senare alltmedan den utpekade högljutt uppmanas att upphöra med sin osolidariska hand-ling att vara strejkbrytare.

Vidare är även den rumsliga arenan tydligt avgränsad även om den är rörlig, den följer den utpekade där denne rör sig. uppvaktningen/hemföljningen kan således ses som en del av en rumslig kamp där den utpekade nekas det offentliga rummet. de är i många fall plane-rade i förväg. utövarna känner till de adresser där de utpekade bor. i ett mycket uppmärksammat fall uppvaktas en av förmännen även i hemmet av strejkande vilka tränger sig in i lägenheten med avsikt att övertala den förra att avsluta anställningen vid den nilssonska fabriken. ett utmärkande drag är även den hårfina gränslinjen mellan ickevåld och våld, samt att våldet då det inträffar tenderar att ha en relativt låg grad av kortsiktigt utövad skada. i många fall stannar uppvaktning-arna/hemföljningarna vid hotfulla uttryck, men våldet när det inträf-far kommer det hastigt. ett resultat av detta är att aktörerna på båda sidor i konflikten börjar beväpna sig med sådant som knivar, batonger, knogjärn och revolvrar inför de förväntade mötena. i den allmänna debatten förekommer ständiga diskussioner om förekomsten av vapen i anslutning till arbetskonflikter. arbetarpressen anklagar arbetsgivarna för att beväpna strejkbrytarna med skjutvapen eller åtminstone med god vilja åser de senare beväpna sig med allehanda vapen. Högerpres-sen å sin sida anklagar strejkande arbetare att tillgripa övervåld gente-mot strejkbrytare.

44 tilly, 2003, s 14.

96

legitimering/delegitimeringlegitimering/delegitimering är mekanismer som ingår i flera av kon-fliktens processer. med legitimering avses de tillfällen när en kollektiv aktör på något sätt uttrycker sitt stöd för en annan kollektivt agerande aktör. med delegitimering avser de tillfällen när en kollektiv aktör ut-trycker sitt missnöje gentemot en annan kollektivt agerande aktör.45 en del kollektiva aktörer är specialiserade på att legitimera/delegitimera andra kollektivt agerande aktörer. media är en sådan, polisen en an-nan, rättsväsendet en tredje. Statsmaktens legitimerar/delegitimerar ge-nom sin många olika representanter ageranden från kollektiva aktörer genom dra gränsen mellan det förbjudna, tolererade och föreskrivna. ett exempel är när polisen legitimerar/delegitimerar en demonstration genom att låta den fortgå (föreskriven eller åtminstone tolererad) el-ler avbryta den (förbjuden), det senare genom repressiv tvångsmakt som mycket väl kan inkludera uttryck av kollektivt utövat våld. nära legitimering/delegitimering som två av konfliktens centrala mekanis-mer återfinns med andra ord även gränsen mellan ickevåld och våld. när sekvenser av mobilisering, polarisering och nivåskifte samspelar i konflikten är dessa båda mekanismer även avgörande för skiften av det kollektiva våldets uttryck, det vill säga mellan sådant som spridda at-tacker, brutna förhandlingar och samordnad konfrontation. men även andra kollektivt interagerande aktörer än representanter för statsmak-ten är inbegripna i legitimering/delegitimering under loppet av kon-flikten. Kollektiva aktörers förmåga att legitimera/delegitimera är yt-terst en avspegling av deras förmåga att utöva makt. det senare medför att de kollektiva aktörer Sewell kallar institutionella maktcentrum är avgörande legitimerande/delegitimerande interagerande aktörer. media utgör sådana kollektiva aktörer. av detta följer att pressen och då inte minst tidningspressen utgör centrala kollektiva aktörer i den nilssonska konflikten. men även andra kollektiva aktörer i konflikten ifråga utgör sådana institutionella maktcentra. två exempel är arbetsgivarorgani-sationerna, allmänna arbetsgivareföreningen på lokalplanet och SaF på riksplanet, samt den socialdemokratiska arbetarrörelsen med dess lokala, regionala och nationella fackliga och politiska organisationer.

45 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 121,146f, 204; tilly & tar-row, 2007, s 34, 74-78.

97

Här återfinns med andra ord en analytisk koppling mellan legitime-ring/delegitimering som konfliktens mekanismer och avhandlingens frågeställning om var den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö drar våldets gränser inom politiken i anslutning till konflikten vid a. W. nilssons.

Föreskrivet, tolererat och förbjudet

Var drar den fackligt och politiskt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen gränserna mellan det föreskrivna, tolererade och för-bjudna med avseende på kollektivt utövat våld inom politiken i mel-lankrigstidens malmö? På vilket sätt legitimeras/delegitimeras det kollektivt utövade våldet mellan strejkbrytare och strejkande samt de senares sympatisörer? inom vilka ramar kan det kollektivt utövade våldet sägas vara någonting avgränsat, det vill säga föreskrivet eller tolererat, alternativt någonting överskridande, det vill säga förbjudet? det kan vara klokt att för stunden inte gå händelserna alltför mycket i förväg. men redan nu kan åtminstone några tentativa svar skönjas utifrån de ställda frågorna. Kollektivt utövat våld kunde under loppet av den nilssonska konfliktens första månader stundtals vara någonting såväl tolererat som föreskrivet av olika delar av den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö. ett exempel på kollektivt utövat våld från de strejkandes och deras sympatisörers sida som uttryckligen tolererades av den fackligt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen är de uppvaktningar/hemföljningar som utfördes gentemot förmännen och strejkbrytarna på den nilssonska fabriken. dessa former och uttryck i arbetskonfliktens repertoar försvaras i arbetarpressen och andra of-fentliga rum liksom i de fackliga protokoll som behandlar frågan. i de fackliga protokollen framgår exempelvis att rättsligt stöd ges till fackligt organiserade arbetare som på ett eller annat sätt hamnat inför rättvisan som följd av sådana uppvaktningar/hemföljningar. det senare innebär en legitimering av dessa former och uttryck som en del av re-pertoaren. när detta kollektivt utövade våld sedan ges legitimitet av att arbetarpressen i blockadannonser utpekar strejkbrytare med namn och adress förstärks inte bara intrycket av detta som någonting tolererat, utan framstår snarast som någonting föreskrivet. det är ett intryck som ytterligare förstärks av det stöd som de strejkande och deras sympati-

98

sörer ges i Arbetet, samtidigt som strejkbrytarna närmast uteslutande framställs som kriminella våldsverkare.46

innan analysen av konflikten vid a. W. nilssons fabriker ytterligare fördjupas ska utrymme lämnas till en diskussion, dels om industrista-den malmö och stadens socialdemokratiska arbetarrörelse under tiden från sent 1800-tal fram till mellankrigstiden, dels om strejkbryteriet som konflikthärd i mötet mellan arbetar- och arbetsgivarpart under denna tidsperiod.

46 Se exempelvis: Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB); uhlén, 1949; uhlén, 1958; liljenberg, 205, 89f.

99

Kapitel 4industristaden malmö

Sotiga fabrikspipor stack upp här och var i kvar-teren, tjock stenkolsrök vältrade fram ur skorste-narna. […] det slamrade och dånade runtom i staden från kvarnar, pressar, spinn – och vävsto-lar, plåtslagerier, varv, lyftkranar och vinschar och tusentals andra redskap för den moderna fliten och oron. Stanken låg tjock och kväljande, inte bara från kanalerna utan också från allsköns lager av råvaror och halvfabrikat som oljor, kakao-bönor, kopra, fettet och hudar, benlim, fotogen konstgödning, hartser och lutar samt hästar och människor. morgon, middag och kväll bölade fabrikspiporna ut sin hungriga längtan efter job-barna, som hastade iväg till arbetsplatserna. […] men det stora flertalet människor blev snart okänsliga för allt oväsendet och kvalmet – det viktigaste var ju att leva och hålla rörelsen igång.

Oscar Bjurling, ”inte blott bröd”, Bjurling, Oscar (red.), Malmö stads historia: Fjärde de-len/1879-1914, s 78.

malmö hade kring 1920 kommit att utvecklas till en utpräglad indu-stristad. För Sveriges del kan det industriella genombrottet, den utveck-ling som kom att förändra det svenska samhället från ett agrarsamhälle till ett industrisamhälle, förläggas till perioden från 1800-talets andra hälft fram till 1930-talet. under denna tidsperiod växte malmö fram som en av Sveriges ledande industristäder. mellan 1860 och 1920 ökade befolkningen från omkring 19 000 till 113 500 invånare, vilket innebar att stadens befolkning sexfaldigades inom loppet av sextio år. malmö växte även till ytan, då den växande stadsbefolkningen med-förde att nya bostadsområden hela tiden måste byggas för att hantera den ständigt akuta bostadsfrågan. Fram till 1860-talet rymdes nästan hela malmös befolkning ”innanför broarna”. men detta stadsområde kom därefter, inför trycket av den allt större befolkningen, att vara helt otillräckligt. industristaden malmö började sakta men säkert att

100

expandera utanför den gamla handels- och sjöfartsstadens ramar. nya stadsdelar började därför växa fram och bebyggas. eftersom många av de nya stadsdelarna växte fram för att för att täcka den växande arbe-tarklassens bostadsbehov blev dessa utpräglade arbetarstadsdelar.47

BILD 4:1. Karta över de centrala delarna av Möllevången. Den förhållan-devis stora gata som löper från kartans övre del ned till Möllevångstorget är Bergsgatan. Den stora öppna ytan till höger i kartan är Folkets Park. A. W. Nilssons fabriker var vid tiden för arbetskonflikten 1926-1928 beläget vid hörnet av Möllevångsgatan och Parkgatan, mitt emot huvudingången till Folkets Park.

Källa: Stadsbyggnadskontoret i Malmö.

möllevången började byggas 1904 och stod färdigt 1910. i stadsdelen ingick det industridistrikt som fanns längs Bergsgatan, och därför låg bostäder och fabriker praktiskt taget vägg i vägg med varandra. möl-levången kom även på många andra sätt att skilja sig från de tidigare arbetarstadsdelarna i malmö. gatunätet var välplanerat med breda ga-

47 Peter Billing, lars Olsson & mikael Stigendal, “’malmö – vår stad’ Om socialdemokratins lokalpolitik”, Klaus misgeld, Karl modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 128ff.

101

tor och trottoarer. Husen bestod mestadels av fyravåningshus, vilket var en klar skillnad mot äldre arbetarstadsdelar som lugnet, med sina trånga gator och gränder och sin lägre bebyggelse. den förhållandevis bättre bostadsstandarden i möllevången gjorde stadsdelen till ett efter-traktat område för arbetare, vilket också medförde att det var de bättre bemedlade av arbetarklassen som hade råd att flytta in i de nybyggda lägenheterna. de arbetare som bodde i möllevången hade i stort sett gångavstånd till sina arbeten. Fabriker som mazettis chokladfabrik på Bergsgatan, ryska gummifabriken på Barkgatan, och a. W. nilssons fabriker på möllevångsgatan, låg insprängda bland bostadshusen. med fabriker menades alltifrån stora byggnader, med tiotals eller kanske hundratals anställda, till mindre verksamheter, lokaliserade i lägenhe-ter, eller i lokaler med ett eller ett par rum i en innergård, med en eller kanske ett par anställda. närheten mellan bostaden och arbetet liksom kvarterets butiker och krogar skapade en känsla av samhörighet och klasskänsla.48 det var så att säga både i vardagslivets och i arbetslivets byggda värld som arbetarklassens olika och delvis motstridiga officiella kulturella kartor växte fram. det är också i de utpräglade arbetarkvar-teren möllevången och Södra Förstaden, med sina bostäder, butiker, krogar och fabriker, som det framför allt är möjligt att finna den soci-aldemokratiska arbetarrörelsens byggda värld i malmö.49

ett viktigt steg mot en samlad organisering för arbetarna i malmö togs 1885 med bildandet av Fackföreningarnas centralstyrelse, en facklig centralorganisation vars ändamål var att knyta samman de olika fackföreningar som bildats i malmö under en gemensam övergripande organisation. Visserligen lades denna organisation ned redan 1888 beroende på de konfliktfyllda slitningarna mellan den socialistiska och liberala falangen inom arbetarrörelsen, men den hade under dessa år hunnit med att lägga en viktig grund för den fortsatta formeringen av den fackliga och politiska arbetarrörelsen i malmö. Fackföreningarnas centralstyrelse var exempelvis en drivande kraft bakom tidningen Arbe-tets grundande 1887, och hann, innan organisationen lades ned, vara en viktig part i arrangemanget av en allmän skånsk arbetarkongress 1888. Vid kongressen antogs ett program, författat av axel danielsson,

48 intervju med informant 020322: i.49 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 118ff.

102

med långtgående krav på samhällsreformer och samhällsförändring. det innebar att ett skånskt socialdemokratiskt parti hade bildats ett år innan SaP bildades på riksplanet i Stockholm 1889. den fackliga organiseringen gick med andra ord hand i hand med den politiska organiseringen i malmö. den Socialdemokratiska föreningen fanns sedan tidigare med rötterna i den av august Palm grundade allmänna svenska arbetarföreningen. År 1888 bildades Kvinnliga arbetarförbun-det i malmö som den första socialistiska kvinnoföreningen i Sverige. den socialdemokratiska arbetarrörelsen var alltså redan tidigt mycket stark i malmö.50

tidningen Arbetet kom efter dess grundande 1887 att bli ett mycket viktigt organ för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i mal-mö. tidningens grundare var axel danielsson som efter konflik-ter inom rörelsen i Stockholm på inrådan av august Palm hade begett sig till malmö där han på mycket kort tid blev den mest inflytelserika företrädaren för stadens arbetarrörelse, inte minst i egenskap av redaktör och debattör i Arbetet. tidningen kom att fungera både som en enande kraft inom arbetarrörelsen i malmö och som fokus för dess verksamhet utåt, mot det borgerliga malmö.51 Sta-dens borgerlighet kontrollerade vid denna tidpunkt malmö stadsfull-mäktige. Högerns politiska, ekonomiska och ideologiska maktutövning nådde sin högsta intensitet under årtiondena runt sekelskiftet 1900. malmös ledande högerman, Carl Herslow, satt då som ordförande i både malmö stadsfullmäktige och Skånes enskilda Bank, samtidigt som han var chefredaktör, Vd och ordförande för Sydsvenska Dagbla-det.52 den senare tidningen var den mellankrigstida högerns främsta företrädare inom tidningspressen i det mellankrigstida malmö.53 Ar-

50 Karlbom, 1985, s 2; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 117f.51 Bjurling, 1985, s 61ff.52 Bjurling, 1989, s 126-129; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122f.53 andersson skriver att Sydsvenska Dagbladet var högerns uttalade par-

tiorgan i malmö. tidningen var således ständigt representerad i mal-möhögerns styrelse under den aktuella tiden. tidningens ledarskribent, professor Claes lindskog, satt sedan 1921 i riksdagens andra kammare som högerns representant, och 1928 kom han att bli ecklesiastikminister i lindmans andra regering. lars i. andersson, Tradition och förändring: Den skånska högern o dess borgerliga omgivning 1928-1936, 2003, s 197-200, 379. Se även: Bjurling, 1989, s 126-129.

103

betet och Sydsvenska Dagbladet framstod således som de huvudsakliga kontrahenterna i den ideologiska debatten. men det fanns flera andra tidningar av varierande politisk färg. en av de viktigaste under mellan-krigstiden var Skånska Dagbladet, den småfolkstidning som åtminstone Arbetet ansåg vara en konkurrent om bland läsarna inom arbetarklas-sen i malmö.54 det pågick nämligen ständiga påtryckningar på fack-liga och politiska möten att malmös arbetare genom prenumeration borde stödja tidningen Arbetet.55 under konflikten vid a. W. nilssons fabriker uppmanades i samma ordalag arbetarna i malmö att börja prenumerera på Arbetet och att upphöra att stödja tidningar som den fackliga och politiska ledningen inom socialdemokratin inte tillfullo ansåg representera arbetarklassens intressen i industristaden, med en uttrycklig betoning på Skånska Dagbladet som en av dessa tidningar.56

trots att det vid ingången till 1890-talet fanns fackföreningar inom de flesta av arbetarklassens yrkesgrupper var det långtifrån alla arbetare som var medlemmar. tvärtom stod de flesta arbetare vid denna tid utanför fackföreningarna. men trenden mot en ökande organisering av arbetarklassen var tydlig och därmed hårdnade också borgerlighetens hållning gentemot arbetarrörelsen. Vid årtiondena kring sekelskiftet 1900 kom den svenska borgerligt präglade samhällsdebatten i hög grad att handla om den så kallade ”sociala frågan”, eller ”arbetarefrågan”.57 denna debatt handlade om att den framväxande ”farliga arbetarklas-sen” var något som måste kontrolleras, disciplineras och inordnas i det borgerliga samhället, detta samtidigt som hotet från den radikala socialistiska arbetarrörelsen med dess revolutionära idéer med alla till buds stående medel måste bekämpas. det är därför föga förvånande att den tidiga socialistiska arbetarrörelsens fackliga och politiska orga-niseringsförsök ihärdigt motarbetades av det borgerliga malmö. Statens maktmedel stod vid denna tid till borgerlighetens förfogande och ar-betarrörelsens växande agitation, organisering, samhällskritik, strejker

54 Bjurling, 1985, s 63; andersson, 2003, s 197f55 Se exempelvis: erik Bodman, Polisföreningen kamraten 1903-1953,

1953, s 19.56 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte,

20/12 1926, a: i-ii, (aaS).57 tidman, 1998, s 73.

104

och demonstrationer, möttes av lagstiftning, polisinsatser, rättegångar och fängelse. arbetarrörelsens ledare fängslades vid denna tid en efter en för sina samhällskritiska artiklar i de socialistiska tidningarna. Året 1888 har kommit att kallas det stora åtalsåret i den socialdemokra-tiska historieskrivningen. då satt bland annat både august Palm och Hjalmar Branting fängslade för samhällskritiska artiklar tryckta i So-cialdemokraten. i malmö åtalades samma år axel danielsson för inte mindre än sju åtalbara uttalanden i Arbetet och dömdes slutligen till 18 månaders fängelse, vilket avtjänades i tre omgångar mellan åren 1888 och 1890.58

den allvarligaste konfrontationen mellan arbetarrörelse och borgerlig-het i malmö vid denna tid var tveklöst det så kallade malmöupproret eller malmörevolten 1890. i samband med en strejk bland stadens träarbetare, en av de yrkesgrupper som tidigt organiserade sig fackligt i malmö, kallade arbetsgivaren in strejkbrytare. dessa ledsagades till ar-betsplatsen på Södergatan av polis. de följdes av en uppretad folkmas-sa på flera hundra personer, som på kort tid ökade till flera tusen, vilka demonstrerade sin ilska över strejkbryteriet och krävde strejkbrytarnas avlägsnande. demonstrationerna fortsatte hela dagen. när dessa inte visade några tecken på att minska anlände framemot kvällen stadens polismästare åtföljd av sju eller åtta poliser till häst. demonstranterna fick ordern att skingras, men vägrade och svarade med att återigen högljutt kräva strejkbrytarnas avlägsnande. Polismästaren utlovade att försöka infria detta krav nästföljande dag. när folksamlingen trots detta inte gav vika började polisen att med repressiv tvångsmakt driva demonstranterna från Södergatan i riktning mot gustav adolf torg där folksamlingarna slutligen skingrades i natten. den följande dagen satte myndigheterna i malmö in både polis och militär, de senare i form av ett femtiotal husarer från stadens kavalleriregemente, för att skingra folkskarorna som samlats på gustav adolfs torg och få ett slut på demonstrationerna.59

ingripandet ledde till våldsamma sammandrabbningar där poliser och husarer till häst och till fots gjorde chock med dragna sablar och

58 uhlén, 1937, s 34-46; Bjurling, 1985, s 61ff; Billing, Olsson & Stigen-dal, 1989, s 123.

59 Hansson, 1925, s 72-91; uhlén, 1937, s 63ff; Karlbom, 1985, s 54-57.

105

batonger, och demonstranterna svarade med att kasta gatsten. arres-teringar ägde rum vilket fick till följd att demonstrationerna förflyt-tades till polisvaktskontoret på Stortorget där folkskarorna krävde att de arresterade skulle släppas. detta ledde till att beridna poliser och husarer åter gjorde chock och med kollektivt utövat våld rensade torget från demonstranter. motståndet mot polisen och husarerna föranledde myndigheterna i malmö att kalla in ytterligare militära förstärkningar till den följande dagen, för att på så sätt med våldsmakt få ett slut på fortsatta oroligheter. tvåhundra artillerister rekvirerades från lands-krona. Förhandlingar inleddes mellan parterna i arbetskonflikten på morgonen denna dag. när den militära förstärkningen anlände till malmö var våldsamheterna redan över. en viktig delförklaring till detta var att axel danielsson med anledning av de inledda förhand-lingarna hade låtit trycka upp och sprida ett extranummer av Arbetet, med rubriken ”malmö arbetare i dag icke demonstrera å gustav adolf torg”, där arbetarklassen uppmanades att hålla sig borta från gator och torg och på så sätt demonstrera mot strejkbryteriet, utan fortsatta våld-samheter.60 arbetskonflikten bilades också någon månad senare som en följd av de inledda förhandlingarna. efterräkningarna från myndighe-ternas sida gentemot demonstranterna medförde att sju personer, vilka utpekats som ledare, dömdes till mycket hårda fängelsestraff med flera års straffarbete som följd.61

den socialdemokratiska arbetarrörelsen fortsatte att växa i styrka under åren kring sekelskiftet 1900, och det var inte minst i arbetarstadsdelen möllevången som den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda värld kom att manifestera sig. det var i möllevången Sveriges första Folkets Park invigdes 1891, i förstone med namnet möllevångsparken vilket sedan ändrades till Folkets Park, och det var i den angränsande Södra Förstaden som ett av Sveriges första Folkets Hus byggdes 1893. Vid Bergsgatan, mitt emot mazettis chokladfabrik, hade arbetarnas bild-ningsförbund (aBF) sina lokaler. Vid möllevången var också arbetar-rörelsen kooperativa verksamheter tidigt etablerade, med bland annat bagerier och butiker. det var på möllevångstorget som det kooperativa

60 Sigfrid Hansson, Svenska Träarbetareförbundets historia, 1889-1923, 1925, s 83.

61 Hansson, 1925, s 72-91; uhlén, 1937, s 63ff; Karlbom, 1985, s 54-57.

106

Solidar inledde sin verksamhet 1907. det var en verksamhet som snart innefattade åtskilliga butiker i området. en annan av möllevångens ko-operativa verksamheter var Seger. År 1926 slogs de båda kooperativen samman till Kooperativa Föreningen Solidar. med 13 000 medlemmar, var tionde malmöbo och med familjerna inräknat avsevärt många fler, samt 172 butiker, var Solidar 1930 Sveriges näst största kooperativa förening. arbetarrörelsens byggda värld i malmö växte så att säga ihop med möllevången.62

BILD 4:2. Huvudentrén till Folkets Park i Malmö.

Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS)

Föga förvånande var många av företrädarna för de stora industrierna i malmö uttalade fackföreningsmotståndare. august Schmitz, disponent vid malmö yllefabrik, ludvig rössel vid Waggonfabriken i arlöv, Hjal-mar Wessberg vid Kockums mekaniska verkstad och r. F. Berg vid Ce-mentbolaget i limhamn var några av de mest kända. men med tiden var det allt fler av dessa som insåg att fackföreningarna hade kommit

62 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 117-120, 128ff 126f; lars Berg-gren, Ångvisslans och brickornas värld: Om arbete och facklig organi-sering vid Kockums mekaniska Verkstad och Carl Lunds fabrik i Malmö 1840-1905, 1991, s 219-229; Berggren & greiff, 1992, s 34; Katarina Friberg, The Workings of Co-operation. A Comparative Study of Consumer Co-operative Organization in Britain and Sweden, 1860 to 1970, 2005, s 157-167.

107

för att stanna och att det därför var nödvändigt att samarbeta med den fackligt organiserade arbetarrörelsen. angående Hjalmar Wessberg har lyfts fram att han i början av 1890-talet kallsint bemött alla kollektivt framförda lönekrav från fackföreningarna, men att han efter den fem månader långa plåtslagarstrejken 1897-1898 hade ändrat inställning och nu erkände de socialdemokratiska fackföreningarna som motpart i löneförhandlingarna.63 i företagets verksamhetsberättelse för år 1898 skrev Wessberg följande angående sin förändrade inställning till den fackliga rörelsen:

angående den nu pågående arbetarrörelsen synes den mig visserligen gå väl aggressivt tillväga mot arbetsgifvaren, och svårigheten att med lugn möta dessa är stor. emellertid kan det icke nekas att denna rörelse äfven ha sina goda sidor. arbe-tarnas bättre element tyckas ha vunnit förmågan att inverka på de mindre goda, och rättrådigheten tyckes mera än tillförne vilja göra sig gällande bland dem. nykterheten är bestämt i tillväxt lik-som arbetsamheten, hvarjämte de gerna erkänna och påyrka arbetarnas ökade skyldighet wid för-bättrad ekonomisk ställning.64

Här syns tydligt hur ”skötsamhet” och ”samförstånd” som delar av den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta möts med välvilja av arbetsgivarparten och dess, för att använda Skarin Frykmans term, ekonomiska moral.65 denna med tiden förändrade inställning från arbetsgivare gentemot den fackliga arbetarrörelsen kom slutligen att inkludera några av de allra hårdföraste av fackföreningsmotstån-darna. r. F. Berg var en av dessa som inledningsvis inte såg med blida ögon på arbetarnas försök att organisera sig fackligt. när en arbetar-klubb bildades vid Skånska Cementbolagets fabrik i lomma 1889 sva-rade Berg med hårda repressalier mot de inblandade arbetarna. Kon-flikten slutade med en seger för arbetsgivarsidan och arbetarklubben

63 Bo Stråth, Varvsarbetare i två varvsstäder: En historisk studie av verk-stadsklubbarna vid varven i Göteborg och Malmö, 1982, s 79f; Berggren, 1991, s 227; Berggren & greiff, 1992, s 34.

64 Stråth, 1982, s 79.65 Skarin Frykman, 1993, s 87-103.

108

tvingades på knä. trots detta hade konflikten troligtvis gjort ett så stort intryck på r. F. Berg att denne under de följande åren kom att ändra inställning gentemot arbetarrörelsen. när en ny fackförening bildades vid företaget 1898 förespråkade Berg inte enbart hårdföra motåtgärder utan också samarbete med den organiserade fackliga arbetarrörelsen. i början av 1900-talet satt Berg i SaF:s styrelse och var där en uttalad samförståndsförespråkare. ”Berg var radikalare än flertalet av sina kol-legor i styrelsen inte bara politiskt, utan även i sin syn på kollektivavta-lets och organisationsväsendets framtidsmöjligheter”, skriver Schiller.66 i malmö satt Berg i stadsfullmäktige och fick där medhåll för sin sam-förståndslinje av andra inflytelserika högerrepresentanter, bland andra Hjalmar Wessberg och Carl Herslow.67

det faktum att arbetarrörelsens fackliga organisationer med tiden började erkännas av arbetsgivarsidan som förhandlingspart innebar inte att konflikterna mellan arbetarrörelse och arbetsgivare minskade märkbart i omfattning eller styrka. det tidiga 1900-talet var tvärtom mycket konfliktfyllt och präglades snarast av intensifierande motsätt-ningar i det svenska samhället. inte minst var detta en realitet på ar-betsmarknaden, där strejker, lockouter, blockader och strejkbryteri var mycket vanligt förekommande. malmö hade sin beskärda del av dessa konflikter. År 1900 ledde en lönetvist vid Waggonfabriken i arlöv till lockout och inkallande av strejkbrytare. denna konflikt kom att vara i nästan två år innan en uppgörelse mellan de stridande parterna slut-ligen kunde nås. den utdragna arbetskonflikten vid Waggonfabriken säger någonting om intensiteten i motsättningarna på arbetsmarkna-den mellan arbetarrörelse och arbetsgivare. Kockums drabbades av ar-betskonflikter med lockout både 1903 och 1905. under 1907 ledde en landsomfattande stuveriarbetarkonflikt till konfrontationer där malmö hamnade i stormens öga. med anledning av stuveriarbetarkonflikten försatte transportarbetarförbundet ett antal rederier och hamnar i blockad. med hjälp av en internationell strejkbrytarorganisation kal-lade arbetsgivarsidan 1908 in ett antal engelska strejkbrytare, varav en

66 Bernt Schiller, Storstrejken 1909: Förhistoria och orsaker, 1967, s 68; Jo-han a. lundin, Näten på Limhamn: Sociala relationer i ett lokalsamhälle 1870-1914, 2006, s 94-97.

67 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-126.

109

kontingent inhystes i logementsfartyget amalthea, som låg förankrat i malmö hamn. i det läget beslöt sig tre ungsocialister i malmö för att skrida till handling. en bomb placerades ut på fartyget och i den efter-följande explosionen blev en av strejkbrytarna dödad och flera andra svårt skadade. med undantag för ungsocialisterna tog arbetarrörelsen avstånd ifrån dådet, men arbetsgivarparten tog ändå tillfället i akt att i amaltheadådets följd trappa upp konfrontationsgraden med den socia-listiska arbetarrörelsen i dess helhet.68

BILD 4:3. Kommunalarbetarstrejken 1908. Poliser och Kronprinsens husarer på vakttjänstgöring framför renhållningsverket i Malmö.

Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).

en kommunalarbetarstrejk i malmö samma år blev synnerligen bitter med konfrontationer mellan strejkbrytare, strejkande och de senares sympatisörer. Konflikten hade sin bakgrund i den tidigare utkämpade stuveriarbetarkonflikten. ett antal kommunalt anställda grovarbe-tare, kranmaskinister och träarbetare hade vägrat arbeta med de under denna konflikt inkallade strejkbrytarna. när malmö stads avlönings-nämnd av den orsaken avskedade de kommunalt anställda arbetarna med hänvisning till avtalsbrott ledde det hela till att de kommunalt

68 Bjurling, 1985, s 383; tidman, 1998, s 9-21, Berggren & Johansson, 2008, s 19-64.

110

anställdas fackförening gick ut i strejk. eftersom de strejkande, vars antal hade växt efter det att konflikten vidgats till att gälla även elektri-citets- och renhållningsverken, inte hade fått förbundsstyrelsens god-kännande att utlysa strejken fick de ett mycket begränsat ekonomiskt understöd. Konflikten blev också ett bittert nederlag för de strejkande där omkring 300 av totalt 800 kommunalt anställda arbetare vägrades återanställning när strejken väl bilagts. de tretton renhållningsarbetare med deras familjer som bodde i renhållningsverkets fastighet vräktes. en arbetare som deltagit i konfrontationerna mellan de strejkande och strejkbrytarna åtalades enligt Åkarpslagen och dömdes till en månads fängelse. i konfliktens efterspel åtalades Arbetet för ärekränkning av ett tjugotal strejkbrytare och tvingades betala skadestånd till dessa.69

Storkonflikten 1909 kom att bli kulmen på många års intensiva strider på arbetsmarknadens område och inleddes av arbetsgivarsidan med lockouter i stor skala. Storlockouten var ett svar på en rad mindre strider. arbetarsidan svarade med storstrejk. Som mest var omkring 300 000 arbetare ute i strejk.70 efter många månaders konflikt ledde storkonflikten till en seger för arbetsgivarsidan och ett enormt bakslag för arbetarrörelsen, i malmö liksom i Sverige som helhet. de följande åren kom att bli svåra för arbetarrörelsens fackliga verksamhet med en djup förtroendekris och kraftigt vikande medlemsantal. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade något under åren omedelbart efter stor-konflikten då fackföreningarna arbetade i stark motvind. ett resultat av nederlaget i storkonflikten på riksplanet blev att den ungsocialistiska rörelsen, i opposition till den socialdemokratiska arbetarrörelsen, or-ganiserade sig i det syndikalistiska Sveriges arbetares Centralorgani-sation (SaC). Bakslaget för den fackliga rörelsen till trots förblev den socialdemokratiska rörelsens politiska del stark i malmö.71 i ett försök att återta initiativet även i den fackliga kampen bildades 1913 malmö Fackliga Centralorganisation (Fco), som en samorganisation för sta-dens fackföreningar. Särskilt viktig var frågan om strejkbryteriet som systematiskt brukades av arbetsgivarsidan i händelse av arbetskonflik-ter, i malmö liksom i det övriga Sverige. andræ menar att Fco var ett

69 uhlén, 1949, s 258-263.70 Schiller, 1967, s 88, 171-208, 226-235.71 Stråth, 1982, s 142.

111

sätt för det socialdemokratiska partiet att stärka kontrollen över den fackliga rörelsen på det lokala planet. arbetarkommunen som var par-tiets politiska organisation på lokalplanet hade kommit bort från det fackliga vardagsarbetet och blivit alltmer involverad i arbetet med val-rörelserna, både kommunala och de rikspolitiska, skriver andræ. Fco fick det officiellt ansvaret för facklig agitation och studieverksamhet på lokalplanet, men också den inofficiella uppgiften att ”fungera som det socialdemokratiska partiets vakthund, satt att bevaka de fackliga avdel-ningarna för att hålla dem kvar i det reformistiska fadershuset”.72

BILD 4:4. Hungerdemonstrationer på Stortorget i Malmö den 25 april 1917, en av de största demonstrationerna i Malmös historia med över 30 000 del-tagare som åhörde de tal med krav på ”Fred”, ”Bröd” och ”Rösträtt” som hölls från balkongen till Rådhuset.

Källa: Fotosamlingen, Demonstrationer, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).

det första världskriget innebar hårdare tider, och trots att kriget aldrig nådde Sverige blev de indirekta följderna omfattande med ökade klass-motsättningar. livsmedelsbristen i det av kriget avskärmade Sverige med ransonering som följd ledde 1917 till landsomfattande hunger-demonstrationer. malmö var inget undantag. över 30 000 personer

72 andræ, 1998, s 298. Se även: Fackföreningsrörelsen, 1925:44, s 417-422.

112

samlades den 25 april på Stortorget för att demonstrera mot de svåra tiderna under banderoller som krävde bröd, fred och rösträtt. men några storskaliga våldsamheter, som de i Stockholm, göteborg och norrköping, ägde inte rum i malmö.73

BILD 4:5. Författningsdemonstrationen den 5 december 1918 med närmare 25 000 deltagare församlade på Stortorget i Malmö.

Källa: Fotosamlingen, Demonstrationer, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).

den politiska kampen ledde istället till facklig återhämtning. arbets-konflikterna 1917 kom av den anledningen att bli de mest omfattande sedan storkonflikten. arbetarrörelsen splittrades detta år i det revolu-tionärt sinnade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti och det re-formistiska SaP som önskade förändra samhället på demokratisk väg. Vid riksdagsvalet till den andra kammaren 1917 var revolutionshotet uttalat från vänstersocialistiskt håll, men även socialdemokraterna med partiledaren Hjalmar Branting i spetsen antydde att faran för en hotande revolution var överhängande om inte sociala och politiska re-former drevs igenom. Samtidigt hade SaP gjort allt vad de kunnat för att underblåsa de landsomfattande hungerdemonstrationerna i syfte att skrämma den borgerliga högern till eftergifter i form av sociala och

73 Oscar Bjurling, ”Kultur och okultur i krig och fred”, Oscar Bjurling (red.), Malmö stads historia, Femte delen/1914 –1939, 1989, s 37ff; andræ, 1998, s 41f, 98, 114f; Häger, 1989, s 425f.

113

politiska reformer. Kraven på åtta timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt hördes allt oftare och tydligare. den 5 december 1918 hölls en stor demonstration kring rösträttsfrågan med närmare 25 000 deltagare på Stortorget i malmö, anordnad av den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden.74

TABELL 4:1. Procentuell andel röster på arbetar-partierna i Malmö och riket i de offentliga valen 1920-1938.----------------------------------------------------------- Malmö stad RiketÅr SaP K/S SaP K/S-----------------------------------------------------------1920 ak 58,3 1,1 29,6 6,4 1921 ak 63,4 1,1 36,2 7,81922 sf 60,8 1,4 40,2 6,11924 ak 60,8 2,0 41,1 5,11926 sf 53,6 1,9 42,4 6,21928 ak 56,7 2,1 37,0 6,41930 sf 60,7 0,9 47,9 5,21932 ak 61,6 1,9 41,7 8,31934 sf 63,4 1,5 45,9 8,81936 ak 64,4 1,8 45,9 7,71938 sf 66,4 2,3 54,0 5,1-----------------------------------------------------------ak = andrakammarval. sf = stadsfullmäktigeval. till K/S har förts de socialistiska partierna till vänster om SaP. Förutom kommunisterna från 1921, vänstersocialister 1920 och 1921, höglunds-socialister 1924, kilbomskommunister 1930-1932 samt socialister 1934-1936.

Källa: Stråth, 1982, s 172. Se även: Berggren & greiff, 1992, s 43.

74 andræ, 1998, s 260f.

114

tvåpartisystemets malmöinför hotet om revolution i Sverige, liknande de i ryssland 1917 och tyskland 1918, drevs den liberala och socialdemokratiska vänsterns krav om allmän och lika rösträtt igenom i riksdagen 1918, med de första kommunala valen 1919 och det första riksdagsvalet 1921. För malmö blev konsekvenserna av den allmänna och lika rösträtten om-fattande när det första kommunala valet enligt den nya principen hölls 1919. Valet ledde till att SaP övertog den politiska makten i stadsfull-mäktige från högern.75 därmed hade SaP gått från att vara en politisk utmanare på 1880-talet, vars verksamhet motarbetades och vars ledare fängslades, till att i allt högre grad framstå som en erkänd politisk mot-part i början på 1900-talet, och till att SaP faktiskt kom att erövra den politiska makten i flera svenska städer i de första allmänna valen 1919. den borgerliga högern i malmö bildade efter den svidande valförlusten 1919 opposition och kom under mellankrigstiden att utgöra det enda politiska alternativet till SaP av betydelse. liberalerna var vid denna tid mycket svaga i malmö. de saknade en fast partiorganisation i sta-den och det fanns vid denna tidpunkt ingen liberal tidning i staden som kunde föra partiets talan. Partierna till vänster om SaP förblev även de förhållandevis svaga under hela mellankrigstiden även om de tidvis gjorde sig hörda i organisationer som de arbetslösas förening. Högern och SaP var således de enda politiska spelarna med något reellt inflytande. Frånvaron av partiet till vänster om SaP liksom av ett liberalt parti i staden medförde att den politiska ordningen i det mellankrigstida malmö kan liknas vid ett tvåpartisystem.76

trots partisprängningen på riksplanet 1917 kom den socialdemokra-tiska fackliga och politiska rörelsen i malmö att ha ett fortsatt mycket stark stöd från stadens arbetarbefolkning. Varken syndikalister eller kommunister kom under mellankrigstiden att få något avgörande inflytande i staden. tvärtom var de vänsteroppositionella i malmö an-märkningsvärt svaga. trots att SaC:s riksorganisation hade sina lokaler i malmö lyckades den lokala organisationen inte få ihop mer än ett

75 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 118.76 Stråth, 1982, s 163; Bo malmsten, “Från världskrig till världskrig”, Os-

car Bjurling (red.), Malmö stads historia, Femte delen/1914 –1939, 1989, s 179-182.

115

femtiotal medlemmar. inte heller ungsocialisternas klubb var särskilt stor trots att det var i malmö som sprängningen av amalthea hade ägt rum. För den socialdemokratiska vänstern var medlemsantalet i malmö i det närmaste katastrofalt. den nya arbetarkommun som startades i maj 1917 av vänstersocialisterna i staden fick endast 14 medlemmar, detta medan den gamla arbetarkommunen i malmö hade över 8 000.77 Socialdemokratins fortsatt starka ställning bland arbetare i malmö i jämförelse med Sverige som helhet kan tydligt ses i valstatistiken under mellankrigstiden. medan kommunister, vänstersocialister och andra till vänster om socialdemokratin stundtals kunde få rätt stor andel av rösterna på riksplanet, fortsatte de på det hela taget att vara margina-liserade i malmö. Partierna till vänster låg under mellankrigstiden nå-gonstans mellan fem och åtta procent medan de i malmö aldrig nådde mer än två procent. SaP i malmö hade under samma år aldrig mindre än 53 procent av rösterna och låg för det mesta något över 60 procent av röstetalen i stadsfullmäktigevalen.78

Kompromissernas staddet har framhållits att den socialdemokratiska politiken i malmö ef-ter maktövertagandet i valet 1919 till stor del kom att präglas av en uttalad samförståndsanda och kompromissvilja gentemot den borger-liga högeroppositionen.79 en förklaring har varit att socialdemokratins ohotade ställning på vänsterkanten kopplat till att liberalerna var svagt representerade i staden gav två tydliga förhandlingsparter till vänster och höger på den politiska arenan. i malmö kunde på så sätt den minoritetsparlamentarism som skapade sådan politisk turbulens på nationell nivå undvikas.80 en annan förklaring har varit att kom-munallagen för vissa beslut krävde två tredjedels majoritet, vilket tvingade fram breda uppgörelser mellan vänster och högern.81 en

77 andræ, 1998, s 41, 9878 Stråth, 1982, s 172; lars Berggren & mats greiff, Från sillamarknad

till SAAB-fabrik: Industrialisering, facklig organisering och politisk mobili-sering, 1992, s 43

79 Stråth, 1982, s 156.80 Stråth, 1982, s 29f, 142f, 172; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s

127.81 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 127.

116

tredje förklaring har varit att det under mellankrigstiden sedan länge skulle ha funnits en etablerad samförståndsanda mellan fackföreningar och arbetsgivare, och mellan vänstern och högern i malmö.82 tanken att en samförståndsanda skulle ha varit etablerad i malmö redan långt innan det socialdemokratiska maktövertagandet 1919 har bland annat förespråkats av Billing, Olsson och Stigendal. Bakgrunden menar de går att finna i axel danielssons ideologiska kursändring på 1890-talet, bort från ett revolutionärt, och mot ett reformistiskt tänkande. andra har uttryckt större tvivel att så skulle ha varit fallet. Karlbom skriver att danielssons uppgett återhållsamt reformistiska hållning under de kollektivt utövade våldsamheterna under träarbetarstrejken i malmö 1890 har tagit som ett tecken på att denne med tiden börjat inta en mer antirevolutionär inställning. men detta är en feltolkning menar han. Karlbom uppger istället att danielsson ”hade kommit underfund med att malmöborna kunde göra insurrektion med glans”.83 i Arbetet skrev danielsson följande kommentar till våldsamheterna under träar-betarstrejkens sammandrabbningar mellan å ena sidan demonstranter, och å andra sidan poliser samt den beridna militära truppen husarer:

man vet inte vad massan är, förrän man sett en gatukravall. Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta detta dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandla sig i ett vilt rytande. massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ. Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och battongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta hatten av för dem! de synes icke

82 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-128.83 Karlbom, 1985, s 55.

117

under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp.84

men efter axel danielssons död 1899 anser Billing, Olsson och Sti-gendal att den reformistiskt inriktade kompromissvilja som de menar att danielsson anammade under de sista åren av sitt liv kom att föras vidare av hans socialdemokratiska arvtagare i malmö.85 den främste av dessa menar de med all rätt vara nils Persson, medlem och senare ord-förande i Svenska murareförbundet, medlem i landsorganisationens (lO) representantskap åren 1899-1922, ledamot av SaPs partistyrelse åren 1900-1919, socialdemokratisk riksdagsman för malmö stad 1902-1919, samt 1922-1926, ordförande i Arbetet och ordförande i malmö stadsfullmäktige. nils Persson blev invald i den svenska riksdagen re-dan 1902 som en av de första socialdemokratiska riksdagsledamöterna, och satt som ledamot i riksdagens första och andra kammare fram till 1922. Han satt samtidigt med i malmö stadsfullmäktige från 1902 och kom att bli dess förste socialdemokratiske ordförande efter valsegern 1919. detta gjorde Persson till en mycket inflytelserik socialdemokra-tisk politiker både lokalt i malmö och på riksplanet ända fram till sin död i januari 1927. Som sådan gjorde sig Person känd som en kraftfull förespråkare för förhandlingar och politiskt samförstånd. Han stod i riksdagen kanske mer än någon annan socialdemokrat på god fot med liberalerna. Persson kom också att tillhöra högerflygeln inom partiets riksdagsgrupp.86

det sätt på vilket de fackliga och politiska grenarna av arbetarrörelsen styrdes kan sägas vara nära kopplat till detta uttalade förespråkande av förhandlingar och kompromisser i såväl stadsfullmäktigegrupp som riksdagsgrupp från det socialdemokratiska ledarskapet i malmö. detta ledarskap kan liknas med en etablerad maktelit vilket på det hela taget torde kunna ha underlättat en kompromissinriktad sam-

84 axel danielsson, ”massan makt”, Bengt lidforss, Urval av Axel Daniels-sons skrifter, 1908, s 529f. Se även: Karlbom, 1985, s 55.

85 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 123. Se även: Karlbom, 1985, s 42, 47, 49f, 52f; Fackföreningsrörelsen, 1927:3, s 50.

86 Fackföreningsrörelsen, 1927:3, s 49-53; Bjurling, 1989, s 128; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 123ff; Åmark, 1989, s 77f.

118

förståndslinje.87 medan den viktigaste organisationen för det politiska ledarskapet var malmö arbetarkommun var den Fackliga centralorga-nisationen (Fco) detsamma för det fackliga. Kopplingen mellan dessa båda organisationer framstår som tydlig vid en närmare betraktelse av deras ordförande respektive sekreterare under november månad 1926, det vill säga samtidigt som den nilssonska konflikten nådde sin kul-men. malmö arbetarkommuns ordförande var Per larsson. Han var till yrket korgmakare och med anställning vid a. W. nilssons fabriker var han således även en av de strejkande. Som ordförande i Svenska träindustriarbetareförbundets avdelning 11 var han dessutom de strej-kande korgmakarnas facklige ledare under den nilssonska konflikten. Han var styrelseledamot i aB Framtiden och från och med lokalvalet hösten 1926 även ledamot för SaP i malmö stadsfullmäktige.88 arbe-tarkommunens sekreterare var Jöns Jönsson. Han var bagare till yrket och som sådan en av de ledande inom bageriarbetareföreningen, dess kassör, sekreterare och ordförande under olika perioder. Han var vidare även en framträdande medlem i Svenska livsmedelsarbetareförbundets styrelse. Jönsson var också en framträdande medlem i Fco. Han hade varit dess kassör 1916, sekreterare 1918-1919, vice ordförande 1924, och var sedan 1925 styrelseledamot. Han var sedan 1919 ledamot för socialdemokraterna i malmö stadsfullmäktige.89 Fco:s ordförande var vid samma tidpunkt tage W. nielsen. till yrket var han expeditör. Han var kassör i grov- och fabriksarbetarförbundets avdelning 8 i malmö. Sedan lokalvalet hösten 1926 var han styrelseledamot i malmö arbe-tarkommun samt ledamot för SaP i malmö stadsfullmäktige.90 Fco:s sekreterare var slutligen august månsson. till yrket var han expeditör och ombudsman för textilarbetarna i malmö. Han hade varit medlem i styrelsen för Fco sedan 1924 och var sedan 1925 dess sekreterare. även månsson var ledamot för SaP i malmö stadsfullmäktige.91

87 i sin avhandling talar exempelvis Johan lundin om vad han kallar ett arbetaretablissemang i limhamn, ett resonemang som han i sin tur för tillbaka till exempelvis Thörnberg, östberg och ambjörnsson. lundin, 2007, s 167f.

88 Svenska folkrörelser, 1936, s 677; uhlén, 1949, s 366; Arbetet, 29/11 1926.

89 Svenska folkrörelser, 1936, s 605; uhlén, 1949, s 336; 552f; Arbetet, 29/11 1926; gösta Bringmark, Från Dagträl till medborgare: Malmö stadsfullmäktige 100 år, 1962, s 164.

90 Svenska folkrörelser, 1936, s 790; uhlén, 1949, s 343; 552f; Arbetet, 29/11 1926.

91 uhlén, 1949, s 252; 552f.

119

det går med andra ord inte att dra någon reell skiljelinje mellan socialdemokratins fackliga och politiska grenar i malmö. det var en tydlig överlappning av ledarskapet mellan de två viktigaste fackliga och politiska organisationerna i staden. dess kopplingar med stadsfullmäk-tigegrupp och riksdagsgrupp torde i sin tur ha underlättat genomdri-vandet av en samförståndslinje. det senare förutsatte naturligtvis att de respektive medlemmarna i denna utvalda skara socialdemokrater i ar-betarkommun och Facklig centralorganisation i likhet med nils Pers-son var uttalade samförståndsförespråkare. det kan tilläggas att nils Perssons hälsa tycks ha varit vacklande under hösten och vintern 1926. Han avled i januari följande år. men även om Persson på detta sätt var frånvarande i den direkta politiken svävade hans ande sannolikt tungt över den socialdemokratiska arbetarrörelsens ledande medlemmar vid denna tidpunkt. i en minnesskrift i Arbetet tillägnad nils Persson efter dennes död, författad av allan Vougt, står det att läsa:

den unge revolutionären […] var också i stånd att taga ansvar inom den svenska arbetarrörelsens ledning då denna rörelse växt ut till mäktiga proportioner och i stat och landsting blev den bestämmande. […] Vid förhandlingsbordet fostras män, som förstå att pröva varje sak för vad den är, som vant sig att före varje aktion pröva både mål och medel, som lärt sig respekt för motståndarnas kraftresurser och som se i demonstrationspolitiken det säkra framstegets värsta fiende.92

det politiska landskapet i det mellankrigstida malmö har således i his-torieskrivningen ofta karaktäriserats som ett tvåpartisystem där kom-promissvilja och samförståndsanda var något etablerat och förespråkat av ledande medlemmar av stadens politiska etablissemang vilka stod såväl till vänster som till höger på den ideologiska skalan. Billing, Ols-son och Stigendal beskriver utifrån ett sådant perspektiv det hela på följande sätt:

92 Arbetet, 18/1 1927.

120

i malmö satt [r F] Berg som ledamot i stadsfull-mäktige och där delades hans strävan av borger-lighetens ledande fraktion. På Kockums under-tecknade direktör Wessberg ett av landets första kollektivavtal redan 1897. Själve Carl Herslow betonade tidigt vikten av politiskt samförstånd. de sträckte ut handen, men inte till vem som helst. den angelägna förbättringen av folkflerta-lets levnadsvillkor fick inte äventyra samhällets ekonomiska villkor. Skrudad i en liberalism med socialt ansvar skrev stadens borgerlighet sin mot-part till mötes. anförd av nils Persson tog sta-dens arbetarrörelse, å sin sida, emot den mäktiga motpartens utsträckta hand.93

när SaP vann stadsfullmäktigevalet 1919, menar Billing, Olsson och Stigendal, var marken väl förberedd för en politiskt kompromissinrik-tad samförståndsanda.94

men andræ har även framhållit det motsatta, att socialdemokratin i malmö var betydligt radikalare än på många andra håll. även gullan gidlund har i en studie av SaP:s organisationsutveckling lyft fram att den skånska socialdemokratin tidigt var mer radikalt sinnad än den mellansvenska med huvudfäste i Stockholm.95 detta kan tyckas motsägelsefullt med tanke på den starka anslutningen till den refor-mistiska socialdemokratin i staden. men andræs argument är att den radikalism, som på andra håll anslöt sig till kommunisterna eller andra partibildningar till vänster om SaP, istället till stor del kom att finnas kvar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö.

i malmö […] var de politiska förutsättningarna helt andra eftersom de lokala vänsterorganisa-tionerna var tämligen betydelselösa. […] detta gav den reformistiska rörelsen en oerhörd styrka, men det medförde samtidigt vissa risker. den

93 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 125f.94 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-126.95 gullan gidlund, ”Folkrörelsepartiet och den politiska styrelsen: SaP:s

organisationsutveckling”, Klaus misgeld, Karl modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 285.

121

radikalism som på andra håll länkades in på separatistiska rörelser, fanns här kvar inom den gamla organisationens ram. det gjorde att ar-betarkommunen och fackföreningarna i malmö ibland kunde vara svåra att handskas med för den politiska och fackliga centralledningen.96

andræ hävdar att vänsteroppositionen inom lO och SaP vid ingången till mellankrigstiden var knuten till Skåne. andræ menar således att det fanns en stark radikalism inom medlemskapet i malmös socialde-mokrati under åren 1917-18.97 detta framstår vara en arbetshypotes värd att pröva även för åren 1926-1928. den huvudsakliga politiska konflikten inom socialdemokratin i malmö ägde rum mellan vad som skulle kunna betraktas som en radikal partivänster och en moderat partihöger inom den socialdemokratiskt organiserade fackliga och politiska arbetarrörelsen i malmö. att nils Persson stod som ledar-gestalt för partihögern står klart utifrån befintlig forskning. men frågan är i så fall var ledarskapet för den radikalare partivänstern står att finna? Om det är så att detta ledarskap står att finna inom det fackliga och politiska ledaretablissemanget i malmö borde konflikten mellan radikala och moderata gå att skönja där. exempelvis inom de efterlämnade styrelseprotokollen för arbetarkommun och Facklig centralorganisation. Om det å andra sidan är så att detta ledarskap återfinns utanför detta etablissemang av fackliga och politiska ledare borde konflikten gå att skönja i mötet mellan ledarskap och medlem-skap. exempelvis inom protokollen för arbetarkommunens och Fco:s representantskapsmöten.

Kompromissviljan utmanaddet är också tydligt att kompromissviljan inte alltid helt och hållet ac-cepterades av medlemmar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö, vilket medförde att reaktionerna från de egna leden gentemot den egna fackliga och politiska ledningens uttalade kompromissinrikt-ning stundtals kunde vara häftiga. en sådan händelse utspelade sig un-

96 andræ, 1998, s 41.97 andræ, 1998, s 41, 98, 114f, 253f, 297.

122

der krishösten 1921 och visar tydligt på att den kompromissinriktade samförståndsandan inte alltid var en alldeles oproblematisk linje för det fackliga och politiska ledaretablissemanget att driva. i stadsfull-mäktige ledde denna höst en kompromissuppgörelse mellan sju av de socialdemokratiska ledamöterna, under ledning av nils Persson, och högerns ledamöter, till att ett beslut drevs igenom om att ordna med ett antal nödhjälpsarbeten för stadens arbetslösa. Socialdemokraterna i stadsfullmäktige var splittrade i frågan. För att således säkerställa att förslaget klubbades igenom hade den ingångna uppgörelsen nåtts mel-lan högerns ledamöter och de socialdemokrater i stadsfullmäktige som var för förslaget. i uppgörelsen ingick bland annat att lönerna skulle bli lägre än vid tidigare nödhjälpsarbeten trots att de senare redan sedan tidigare hade en lönesättning långt under den vanliga lönenivån. inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö ledde uppgörelsen till häftig debatt. ilskan mot uppgörelsen var utbredd inom arbetarleden. även Arbetets chefsredaktör, vid denna tidpunkt arthur engberg, ställde sig kritisk till de socialdemokratiska ledamöternas agerande i frågan. den radikalt sinnade de arbetslösas förening i malmö kallade den sänkta nödhjälpslönen för ett grovt svek mot de arbetslösa. Krav ställdes från det fackliga och politiska medlemskapet i staden att de för uppgörelsen ansvariga socialdemokratiska ledamöterna i stadsfullmäk-tige skulle ställas till svars för sitt osolidariska agerande.98

de häftiga reaktionerna ledde till ett mycket stormigt möte i moriska paviljongen i Folkets Park. mängder av arbetare slöt upp vid mötet. de ansvariga ledamöterna skälldes ut för sitt tilltag. nils Persson blev till och med spottad i ansiktet. deltagarna på mötet tvingade därefter de ledamöter som ställt sig bakom uppgörelsen att avgå från stadsfullmäktige. malmö stadsfullmäktiges ledamöter från vänster till höger vägrade visserligen mangrant att godta deras avgångar när det kom till kritan. men händelsen visar ändå att det fanns klara gränser

98 Häger, 1989, s 268; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 126. Kommu-nisterna hade vid denna tid en förhållandevis stark ställning inom de arbetslösas förening på många håll i Sverige. i ett malmö där vänstern var kraftigt marginaliserad var föreningen sannolikt en viktig arena för dessa oppositionella vänstergrupperingar. ulf andréasson, Arbetslösa i rörelse: Organisationssträvanden och politisk kamp inom arbetarrörelsen i Sverige 1920-34, 2008, s 52-57, 67ff, 92-96, 122-128

123

för kompromissvilja och samförståndsanda inom breda led av fackligt och politiskt organiserade arbetare i malmö.99 Händelsen ifråga tycks vidare snarast visa på att den grundläggande konflikten inom social-demokratin i staden går mellan ledaretablissemang och medlemskap, något som det finns all anledning att återkomma till i anslutning till händelseförloppet under konflikten vid a. W. nilssons fabriker som utspelades ett par år senare.

arbetskonflikter i malmö 1926-1928ett annat område där det var synnerligen tydligt att det fanns grän-ser för samförståndet mellan arbetarrörelse och borgerlig höger var i de under 1920- och början på 1930-talet ständigt närvarande och på det hela taget mycket konfrontativa samt, åtminstone på en småskalig nivå, våldsamma arbetskonflikterna. Konflikten vid a. W. nilssons var långt ifrån den enda i det mellankrigstida malmö. inte heller var den nilssonska konflikten 1926-1928 den enda som ledde till våldsamheter mellan strejkbrytare och arbetare i malmö, och där det inte minst i vänsterpressen liksom högerpressen var mycket tydligt att det stundtals kunde vara ganska långt till sådant som kompromissvilja och samför-ståndsanda i staden. även om det fanns närmanden och tal om arbets-fred mellan SaF och lO under loppet av 1920-talet var det egentligen mycket lite som talade för en utveckling mot det som något tiotal år senare skulle framstå som en av de mest avgörande händelserna i mo-dern svensk historia – de förhandlingar mellan SaF och lO som ledde fram till Saltsjöbadsavtalet 1938. det kan tvärtom snarare hävdas att konflikterna på arbetsmarknaden i det sena 1920-talets och tidiga 1930-talets Sverige var synnerligen hårda och inte så lite våldsamma i sina uttryck. Flera konflikter leder under dessa år till storskaliga våld-samheter. några exempel på det senare återfinns i Sundsvallskonflikten 1924-1925 och Kalmarkonflikten 1925 vilka båda ledde fram till våld-samma sammanstötningar mellan polis och demonstranter till följd av konfrontativa möten mellan strejkbrytare, strejkande och de senares sympatisörer.100

99 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 126.100 Fackföreningsrörelsen, 1925:33, s 145-148; Fackföreningsrörelsen,

1925:39, s 267-270; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förliknings-

124

ett exempel på en sådan konflikt med konfrontativa våldsamheter mellan strejkande och strejkbrytare i malmö var den föreningsrätts-strid vid handelsfirman Wahlgren & nordqvist som varade från slutet av augusti till slutet av oktober 1926, det vill säga under den tid som konflikten den nilssonska fabriken hårdnade alltmer. arbetsgivaren hade vägrat att gå med på det kollektivavtal som de anställda begärde. de senare hade tidigare varit oorganiserade men hade nu gått med i Svenska Handelsarbetareförbundet. då arbetsgivaren vägrat gå med på arbetarnas krav om ett kollektivavtal enligt det lokala avtalet för han-delsanställda, hade de tretton anställda, varav de flesta kvinnor, gått ut i strejk.101 arbetsgivaren hade då svarat med att kalla in strejkbrytare. dessa hade inkvarterats i ett av arbetsgivaren tillhandahållet hus i lim-hamn. Strejkbrytarna kom att utsättas för delar av arbetarbefolkning-ens ilska, inte minst när de på morgonen och eftermiddagen åtföljdes av folkskaror då de skulle ta sig mellan bostaden och arbetsplatsen.102 de ”uppvaktades” alltså på samma sätt som strejkbrytarna på den nilssonska fabriken. i början av konflikten vid Wahlgren & nordqvist var dessa ”uppvaktningar” av strejkbrytarna inte särskilt omfattande. men när konflikten nådde sin kulmen i mitten av oktober 1926, de vill säga samtidigt som konfrontationerna även eskalerar vid a. W. nilssons fabriker, ”uppvaktades” strejkbrytarna av någonstans mellan 3 000 och 4 000 personer. det handlade med andra ord om omfat-tande demonstrationer vid fabriksområdet. Burop och glåpord haglade från ömse sidor, grus och hundskit kastades mot strejkbrytarna, och tidvis var stämningen rätt hotfull.103 Så pågick det hela fram till dess att förhandlingarna, under ledning av den statliga förlikningsmannen, den 21 oktober ledde till att en uppgörelse kunde nås.104

männens verksamhet år 1925, 1926, s 198-207; uhlén, 1949, s 345f; lindskog, 1948, s 192; ragnar Casparsson, LO under fem årtionden II 1924-1948, 1951, s 14-19; uhlén, 1958, s 176.

101 axel uhlén framhåller att det var arbetsgivaren som vägrade gå med på kollektivavtal och av den orsaken avskedade arbetarna och ersatte dessa med strejkbrytare. detta nämns inte av den statliga förlikningsman-nens rapport vilken uppger att tvistefrågan var vilket kollektivavtal, det rikstäckande för textilarbetare eller det lokala för handelsanställda som skulle gälla. uhlén, 1949, s 360; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är 1926, 1927, s 117.

102 intervju med informant 020321: i.103 intervju med informant 020321: i104 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är

125

ett annat exempel på en strejk, och förutom den vid a. W. nilssons fabriker den mest långvariga konflikten i staden under dessa år, ut-spelades vid William Perssons lådfabrik i nyhamnsområdet. denna konflikt inleddes i mars 1926 efter det att försök att förhandla fram ett kollektivavtal, som inte funnits tidigare, hade misslyckats. arbets-givaren kallade, liksom i konflikterna vid Wahlgren & nordqvist och a. W. nilssons, in strejkbrytare. Strejken vid lådfabriken kom inte att biläggas förrän i juli 1927.105 under konflikten förekom flera exempel på våldsamheter mellan strejkbrytarna och demonstrerande arbetare. i slutet av juli 1926 anhölls exempelvis två av de strejkande arbetarna. de hade befunnit sig på plats utanför lådfabriken i sällskap med ett tjugotal andra strejkande arbetare, både från William Perssons och från a. W. nilssons, för att ”skrämma de arbetsvilliga”, då de senare vid femtiden på eftermiddagen lämnade arbetet för dagen.106 Handgemäng hade uppstått mellan två av de strejkande arbetarna och två av strejk-brytarna. en av de strejkande hade känt igen en av strejkbrytarna och gett denne ett slag i ansiktet, medan han, som Arbetet uttryckte det i sin artikel över händelsen, låtit honom förstå det oriktiga i att han ”ta-git de strejkandes arbete och uppträtt som strejkbrytare”.107 när sedan en annan av strejkbrytarna hade ingripit för att freda sin kamrat hade även denne fått ett slag mot ansiktet, denna gång från en arbetskamrat till den strejkande arbetaren. Strejkbrytaren hade då för att freda sig sträckt in handen i kavajfickan och tagit fram en mindre hammare, varpå den strejkande arbetaren hade tagit upp en sten från marken. i samma stund hade två civilklädda polismän på platsen skyndsamt in-gripit och anhållit de två strejkande arbetarna. ingripandet föranledde en upprörd artikel i Arbetet där den polisiära ordningsmakten utmåla-des som strejkbrytarnas handgångna beskyddare.108

1926, Stockholm 1927, s 117; uhlén, 1949, s 360; uhlén, 1958, s 211; se även Häger, 1989, s 272; ekelund, 2008, s 24-50. Se t.ex. även: Pol ii, rapportkopior 13/9 1926, a3a: 14 (mS).

105 Träarbetaren, 1926:2, s 4; Träarbetaren, 1926:3, s 22; Träarbetaren, 1926:4-5, s 30; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmän-nens verksamhet är 1926, 1927, s 113f; Träarbetaren, 1927:3, s 20; uhlén, 1949, s 360; uhlén, 1958, s 211.

106 Krim, rapportkopior del ii, 23/7 1926, a2a: 42 (mS).107 Arbetet, 23/7 1926.108 Arbetet uppger felaktigt att de båda anhållna var strejkande från a. W.

nilssons fabriker. det framkommer tydligt av polisrapporten att de båda

126

Båda dessa konflikter med dess konfrontativa möten mellan strejk-brytare, strejkande och de senares sympatisörer utspelades således samtidigt med de kollektivt utförda våldsamheterna i samband med konflikten vid a. W. nilssons fabriker. under sommaren och hösten 1926 fanns det med andra ord tre arbetskonflikter i malmö som alla ledde till återkommande konfrontativa möten mellan strejkbrytare och strejkande, samt till demonstrationer mot strejkbryteriet från de strej-kande och deras sympatisörers sida.109

de repertoarer av konflikt som i tillys typologi kan avgränsas till fäl-ten spridda attacker och konfrontativa ritualer återfinns således även i dessa andra konflikter i malmö som pågick samtidigt som den på a. W. nilssons. Strejken vid den nilssonska fabriken varade dessutom i över två år, och under denna tid förekom än fler arbetskonflikter i malmö med återkommande konfrontativa möten mellan strejkbrytare, strejkande och de senares sympatisörer.

Sådana förekom vid en konflikt som utspelades mellan den 7 maj 1927 och den 6 november 1928 mellan specerihandlaren erik lundbladh och dennes arbetare. Konflikten ifråga utlöstes av att arbetsgivaren vägrade gå med på kollektivavtal för sina till Svenska handelsarbetare-förbundets anslutna kontorister, butiksbiträden, chaufförer och lagerar-betare. när sedan arbetsgivaren ersatte de strejkande med strejkbrytare ledde detta i oktober 1928 till mycket stora demonstrationer utanför de konfliktdrabbade butikerna.110 Sådana förekom även vid en arbets-konflikt från den 27 oktober 1928 till den 27 juni 1929 vid Happachs

våldsverkarna var strejkande arbetare från William Perssons lådfabrik. det är däremot tydligt i vittnesmålen från händelsen att strejkande från a. W. nilssons fabriker hade varit en del av det tjugotal strejkande arbe-tare som vid tidpunkten befunnit vid lådfabriken. Arbetet, 23/7 1926; Krim, rapportkopior del ii, 23/7 1926, a2a: 42 (mS). Vid ett möte den 22/7 redogjordes för händelserna vid William Perssons lådfabrik. eftersom händelsen kunde tänkas få ”ganska vittgående följder” besluta-des att tillskriva förbundet om eventuell ekonomiskt stöd till rättshjälp ifall de strejkande arbetarna skulle komma att ställas inför rätta. det är antagligen detta Åkarpsmål som det senare talas om i anslutning till konflikten vid a. W. nilssons fabriker. Svenska träindustriarbetareför-bundet avd. 9 malmö, Protokoll 1924-1932, 22/7 1926 (aaS).

109 uhlén, 1949, s 363.110 uhlén, 1949, s 361.

127

såpfabrik och malmö oljeslageri. Strejken ifråga inleddes på n. Sjö-grens tunnbinderi, som uteslutande arbetade för Happachs såpfabrik. den 28 december 1928 utvidgades arbetskonflikten genom sympati-strejk på såpfabriken och oljeslageriet. då arbetsgivaren införskaffade strejkbrytare föranledde detta konfrontationer i form av omfattande demonstrationer, vilka vid åtminstone ett tillfälle hotade att övergå till storskaliga våldsamheter mellan polis och demonstranter. men, som uhlén uppger, kunde ”kravallartade uppträden” undvikas trots den allvarliga vändningen under demonstrationerna.111 det senare visar på den av tilly framlyfta hårfina gränsen mellan ickevåld och våld, och hur det mycket väl kunnat vara så att demonstrationerna ifråga skiftat över till uttryck inom de typologiskt avgränsade fälten brutna förhandlingar och samordnad konfrontation. Som det nu var stannade det kollektivt utövade våldets former till de uttryck av spridda attacker och konfrontativa ritualer som vid denna tidpunkt tycks vara karaktä-riserande för konfliktrepertoaren.

det var utifrån detta perspektiv en konfliktfylld tid i det sena 1920-talets malmö, där den avgörande frågan handlade om arbetsgi-varpartens fria rätt att leda och bestämma över sina företag samt fritt anställa och avskeda arbetskraft, den så kallade arbetets frihet, kontra arbetarpartens rätt att fritt organisera sig fackligt, den så kallade fria föreningsrätten. det ska av den orsaken först ägnas utrymme åt dessa för arbetskonflikten avgörande fråga innan avhandlingens analys sedan återvänder till frågan om det kollektivt utövade våldets gränser inom politiken i anslutning till konflikten vid a. W. nilssons.

111 uhlén, 1949, s 363.

128

Kapitel 5Strejkbryteriet och arbetets frihet

Vilka moraliska egenskaper människorna skola betrakta som de högsta måste naturligtvis också bli beroende av de konkreta livsförhållandena. […] det moderna borgerskapet har ju varit den förnämsta bäraren av denna rent formella frihets- och rättfärdighetskänsla. den träder ofta i skarpaste motsättning till den moderne lönear-betarens krav på reell rättvisa. Vid de konflikter, som striden mellan kapital och arbete alstrar, har man det allra bästa tillfälle att iakttaga de moraliska omdömenas samband med klassförhål-landen. Borgarens hänförelse för ”arbetets frihet” och avsky för ”fackföreningstyranni ” kan endast jämföras med arbetarnas förakt för ”strejkbryta-ren”, vilken gjort sig skyldig till ett brott mot det sociala moralbud, som på grund av arbetarens ekonomiska läge blivit hans högsta, solidariteten.

ernst Wigforss, Skrifter i urval, volym i, 1980, s 59f.

Vägen från konflikter till kompromisser på den svenska arbets-marknaden ter sig i den historieskrivning som tagit utgångspunkten i ”den svenska modellen” som ganska rättfram till sin karaktär. de första kollektivavtalen kom på 1890-talet. de viktigaste motparterna, landsorganisationen (lO) på arbetarsidan och en rad olika både lokalt och nationellt grundade organisationer på arbetsgivarsidan, Centrala arbetsgivarföreningen (Ca), allmänna arbetsgivarförening (aaF), Verkstadsföreningen (VF) och Svenska arbetsgivarföreningen (SaF), bildades alla under åren kring sekelskiftet.112 Följden av denna mobili-sering var en samtidigt tilltagande polarisering mellan arbetarpart och arbetsgivarpart samt en ökande konfliktnivå på arbetsmarknaden. en huvudmotsättning mellan dessa kollektivt interagerande aktörer på ar-betsmarknaden var frågan om ”arbetets frihet” kontra frågan om ”den

112 Schiller, 1967, s 2f; tidman, 1998, s 32.

129

fria föreningsrätten”. arbetarpartens krav på rätten att fritt få organi-sera sig fackligt, den så kallade ”fria föreningsrätten”, ställdes som en huvudstridsfråga gentemot arbetsgivarpartens krav på rätten att fritt få anställa och avskeda arbetskraft, den så kallade ”arbetets frihet”. Åren 1903 och 1905 ledde lokala strejker till massiva lockouter iscensatta av arbetsgivarna. År 1903 ledde således en strejk av åtta gjutare till att närmare 15 000 arbetare lockoutades i fyra veckor innan konflikten avblåstes. två år senare, 1905, ledde på liknande sätt ett antal lokala strejker till att närmare 18 000 arbetare lockoutades av VF i en arbets-konflikt som skulle komma att pågå i nära fem månader. det ingångna verkstadsavtal som den lika bittra som långdragna konflikten 1905 trots allt slutligen ledde fram till kom i många avseenden att vara en uppgörelse i kompromissviljans tecken. alla arbetares rätt att fritt och okränkt delta i arbetet liksom föreningsrätten skulle enlig avtalet ”hållas i ömsesidig helgd”.113 avtalet ifråga gällde visserligen endast verkstadsindustrin. men i den så kallade decemberkompromissen det följande året mellan lO och SaF, där den förra erkände arbetsgivarnas rätt att ”leda och fördela arbetet” och de senare erkände arbetarnas rätt att ”inträda i fackförbund”, kom tanken på föreningsrätt och kollektiv-avtal att bli den gemensamma utgångspunkten i interaktionen mellan de viktigaste parterna på arbetsmarknaden.114

i detta perspektiv utgör verkstadsavtalet 1905 och decemberkompro-missen 1906 viktiga hörnstenar på vägen från konflikter till kompro-misser mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden. nycander skriver att dessa båda avtal tillsammans skapade en rättsordning på arbetsmarknaden, ett regelverk mellan arbetsgivare och fackföreningar som kom att bli bestående. under de första åren av det nya seklet hade arbetarpartens och arbetsgivarpartens respektive organisationer i mötet med varandra och i de kompromissuppgörelser dessa konflikter lett fram till kommit att etablera en rättsordning på arbetsmarknaden som i det stora hela kom att gälla fram till 1970-talet.115 men de medel arbetsmarknadens parter använt för att i mobilisering ställa krav gen-

113 Schiller, 1967, s 24f; tidman, 1998, s 28.114 Schiller, 1967, s 39-42.115 Svante nycander, Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveri-

ges 1900-tal, 2002, s 21-26.

130

temot varandra, vilket lett fram dessa kompromisser, hade även i andra avseenden haft viktiga följder menar nycander. arbetarpart respektive arbetsgivarpart hade i och med detta inte bara kommit att erkänna var-andra som de huvudsakliga företrädarna på arbetsmarknaden, de hade även kommit att etablera den rad av olika stridsåtgärder som utifrån denna avhandlings begreppsapparat kan sägas utgöra former inom arbetskonfliktens repertoar.116 Kompromissviljan mellan aktörerna på arbetsmarknaden ska enligt min mening inte heller överdrivas. de både tidsperioderna 1908-1917 och 1925-1932 innebar tvärtom intensifierade konflikter, vilka inte minst utspelades på arbetsmarkna-den.117 Helt klart är att återkommande sekvenser mobilisering utav de respektive interagerande parterna på arbetsmarknaden under dessa år ledde fram till en tilltagande polarisering dem emellan, och i dess spår följde ett inte obetydligt inslag i repertoarens former och uttryck av såväl småskaligt som storskaligt kollektivt utövat våld.

under båda dessa perioder fortsatte både frågan om föreningsrät-ten och ”arbetets frihet” att orsaka konflikter mellan arbetarpart och arbetsgivarpart. Föreningsrätten erkändes av både lO och SaF. men det förekom att enskilda arbetsgivare inte erkände denna vilket i sin tur ledde till fortsatta föreningsrättsstrider. Sundell har till exempel visat att det så sent som 1935 förekom sådana föreningsrättsliga strider i malmös omnejd, med kollektivt utövat våld i form av stenkastning och skottlossning.118 men även om det fortfarande förekom sådana föreningsrättsliga strider på lokalnivån var tveklöst så att den allvarli-gaste konflikthärden mellan parterna på arbetsmarknaden efter 1905 och 1906 års avtal var frågan om ”arbetets frihet”. den huvudsakliga anledningen till att denna fråga var så principiellt viktig för båda parter kan tydligast klarläggas vid en närmare betraktelse av de stridsåtgärder som stod till förfogande i händelse av konflikt. arbetarsidans strids-åtgärder bestod av strejk, blockad och bojkott. detta medan arbetsgi-varsidans stridsåtgärder bestod av lockout, avsked och strejkbryteri.119

116 nycander, 2002, s 21-26.117 österberg, andersson, Hultman, Johansson & Johansson, 2002, 28ff;

Johansson, 2002, s 103-141. 118 Sundell, 1997.119 ingvar Flink, Strejkbryteriet och arbetets frihet: En studie av svensk arbets-

marknad fram till 1938, 1978, s 12.

131

under perioden 1905-1909 kom arbetsgivarparten mycket framgångs-rikt att använda lockoutvapnet i form av återkommande storlockouter. Förutom lockouterna 1903 och 1905 kom det massiva användandet av lockoutvapnet under storkonflikten 1909 att visa på hur arbetsgi-varparten mycket framgångsrikt kunde använda storlockouten som huvudsaklig stridsåtgärd. under 1909 åts konflikt var som mest nära 300 000 arbetare lockoutade.120 Konflikten blev också en betydande framgång för SaF och ett svidande nederlag för lO som i dess efter-följd förlorade uppemot hälften av sina medlemmar. men samtidigt var sådana storlockouter stundtals ett kostsamt sätt att föra striden på. i ett läge då det stora flertalet arbetare var fackligt organiserade var det mer kostnadseffektivt att begränsa arbetskonflikten till enskilda företag och anskaffa så kallat ”arbetsvilliga arbetare”, det vill säga strejkbrytare, för att i största möjliga utsträckning upprätthålla produktionen. På så sätt begränsades de ekonomiska skadeverkningarna till enskilda företag.121

med ”arbetets frihet” avsåg arbetsgivarna inte bara deras egen rätt att anställa och avskeda vem de ville, utan även arbetarens rätt att fritt söka arbete, det senare även på konfliktdrabbade arbetsplatser, det vill säga strejkbryteri.122 För arbetarparten framstod därmed bekämpandet av det organiserade strejkbryteriet som en av de viktigaste frågorna i den fackliga kampen. redan i anslutning till decemberkompromissen 1906 hade lO ensidigt deklarerat att en vägran från arbetare att arbeta tillsammans med strejkbrytare inte skulle anses vara ett avtalsbrott. Frågan var av en så överordnad principiell vikt att det inte tycktes fin-nas något utrymme för kompromisser. istället präglades frågan av åter-kommande konflikter. Stundtals var dessa utpräglat våldsamma. det kollektivt utövade våld som präglade konflikterna på arbetsmarknaden

120 nycander, 121 Schiller, 1967, s 29. a. e. Herou, chef för en av arbetsgivarparten

under 1910-, 20, och 30-talen organiserad och finansierad strejkbry-tarorganisation, skriver angående detta att: ”i längden är det också bäst för arbetsgivarna att söka möta en strejk med denna metod, som ofta är effektivare och i det långa loppet billigare än de vittutseende och vanskliga sympatistriderna”, skriver Herou angående det fördelaktiga för arbetsgivarparten att använda strejkbryteri istället för storlockouter. Herou, 1930, s 7.

122 Flink, 1978, s 18.

132

under mellankrigstiden var direkt kopplat till strejkbryteriet.123 även ordet ”strejkbrytare” som sådant utgjorde en del av kampen i mötet mellan parterna. medan arbetsgivarparten företrädesvis använde ”ar-betsvillig” var ”strejkbrytare” arbetarpartens huvudsakliga begrepp. Flink menar att ordet strejkbrytare från början var det allmänt ved-ertagna begreppet för båda parterna, men att arbetsgivarparten med tiden började föredra ”arbetsvillig” då ”strejkbrytare” som begrepp började få en alltför negativt laddad innebörd.124 Flink menar man analytiskt bör föredra ordet strejkbrytare. detta begrepp har visserli-gen en tydlig källkritisk tendens, konstaterar Flink, men menar att det ändå är att föredra eftersom det trots allt avspeglar vad som faktiskt av-ses, arbetare som bryter en pågående strejk genom att ta eller fortsätta anställning vid en konfliktdrabbad verksamhet. Flink avfärdar med samma argument den analytiska användningen av begreppet ”arbets-villig”, eftersom de strejkande arbetarna inte alls kan sägas vara ovilliga att arbeta, bara inte under en pågående arbetskonflikt.125 Klart är att såväl ”strejkbrytare” som ”arbetsvillig” handlar om begrepp vilka i allra högsta grad var omstridda sådana under den aktuella tidsperioden. Begreppen är en del av språkspelen i den kulturella kampen mellan respektive part i arbetskonflikten. ”Svartfötter”, ”brochar”, ”gulingar”, ”skabb”, och ”förrädare” är bara några exempel på vad strejkbrytare systematiskt kallades i arbetarpressen för att understryka det sociala utanförskapet.126

ett sätt för arbetsgivarparten att motarbeta rekryteringen av arbe-tare till socialistiska fackföreningar var att aktivt försöka förmå oor-ganiserade arbetare att ansluta sig till opolitiska eller antisocialistiska föreningen. i ett läge då långt ifrån alla arbetare var organiserade i socialistiska fackföreningar framstod detta som ett viktigt motmedel för såväl arbetsgivare som arbetare vilka inte bekände sig till den socia-listiska läran. av denna orsak fanns det länge en mängd olika fackliga organisationer vilka inte alls var socialistiska eller var ett direkt medel

123 nycander, 2002, s 24.124 Flink, 1978, s 12f. Se även: Slakteri och Charkuteriarbetaren, 1913:6, s

3.125 Flink, 1978, s 12f.126 Flink, 1978, s 13.

133

i kampen mot dessa. Flink skiljer mellan vad han kallar konkurrensor-ganisationer och strejkbrytarorganisationer. en konkurrentorganisation var en facklig organisation utanför lO. det fanns både socialistiska och icke-socialistiska sådana. SaC är ett exempel på en socialistisk sådan, men det fanns även konkurrensorganisationer grundade utifrån liberala, konservativa, eller religiösa bevekelsegrunder. en strejkbrytar-organisation är en aktör på arbetsmarknaden med beredskap att förse arbetsgivare på konfliktdrabbade arbetsplatser med beredvillig arbets-kraft. medan en konkurrensorganisation bedrev detta arbete genom att tävla med lO om att organisera så många arbetare som möjligt under de egna fanorna, bedrev en strejkbrytarorganisation detta arbete genom strejkbryteri, med det uttalade målet att minska strejkens effektivitet som stridsåtgärd. Flink menar att de båda formerna av organisation inte nödvändigtvis ska ses som varandras motsatser, en och samma aktör kan med andra ord mycket väl vara både konkurrentorganisation och strejkbrytarorganisation. den avgörande skillnaden mellan mer och mindre organiserat strejkbryteri var att det senare vidtas först då strejk brutit ut medan det senare förra var planerat i förväg i händelse av en arbetskonflikt.127 den mindre organiserade strejkbrytarvärvning-en var sannolikt ganska vanligt förekommande. Sådana strejkbrytare värvades ofta lokalt på orten eller från närmast omgivande orter och landsbygd. tidningsannonser och/eller utsända strejkbrytarvärvare ver-kar ha varit de vanligaste sätten att rekrytera sådana strejkbrytare.128

För den fackligt organiserade socialdemokratiskt arbetarrörelsen fram-stod det mer utpräglat organiserade strejkbryteriet som ett av de allvar-ligaste hoten från arbetsgivarparten i den stundtals rätt bittra princip-striden kring ”arbetets frihet”. i en artikel från 1921 i lO-tidningen Fackföreningsrörelsen, skriver dess redaktör, Sigfrid Hansson, angående det organiserade strejkbryteriet:

Strejkbryteriet har ju alltid på det hållet ansetts vara en av de vackraste av de medborgerliga dyg-derna. det värsta patrask har höjts till skyarna, blott det ställt sig till arbetsgivarnas förfogande,

127 Flink, 1978, s 17f128 Flink, 1978, s 95-99.

134

när det gällt att bekämpa organiserade arbetares strävanden att förbättra sin ställning. Vilken kär-leksfull omvårdnad erhöllo icke det tyska avskrap, som importerades under bagerikonflikterna i göteborg och Stockholm 1902 och 1912! Hur kurtiserades icke det kriminella strejkbrytarslöd-der, som inskeppades från england under striden vid de svenska hamnarna år 1908! Vilka hjältar voro icke de bortskämda överklassynglingar, som på sin tid uppträdde som samhällshjälpare, då renhållningsarbetarna i Stockholm kämpade sin hårda kamp för drägliga arbetsvillkor, eller som i skydd av husarsablar ställde sig till en hänsynslös arbetsgivares förfogande under den beryktade strejken vid arlövs vagnfabrik!129

till skillnad från tillfällesstrejkbrytaren framstod de med arbetsgivar-nas goda minne organiserade yrkesstrejkbrytarna som någonting yt-terst farligt och som måste bekämpas med fackföreningsrörelsens alla till buds stående medel.130 i en artikel från 1931, återigen angående strejkbryteriet i Sverige, skriver Sigfrid Hansson att det finns fyra hu-vudsakliga typer av strejkbrytare. För det första finns en ursprunglig typ, det är den arbetare som inte kunnat ”frigöra sig från ett gammalt förhållningssätt rörande förhållandet mellan arbetaren och arbetsgiva-ren” – det vill säga det patriarkaliska systemet. Bevekelsegrunden för denna typ är ofta religiösa eller har andra idealistiska utgångspunkter. det är tydligt att Hansson har en viss förståelse för denna vad han kallar ”utdöende typ” av strejkbrytare. det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets konkurrentorganisationer hade i många fall också sådana inte minst religiösa bevekelsegrunder. 131 För det andra finns en typ som vägrar uppträda solidariskt med sina arbetskamrater, det senare i avsikt att ställa sig in hos arbetsgivaren för att bli favoriserad av denne. det handlar om den ”osympatiske, krypande, lismande och okamratlige individen, som uppträder här och var och som väl alltid kommer att finnas”. Hansson menar att detta dessbättre utgör en få-

129 Fackföreningsrörelsen, 1921:1, s 2. 130 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 621-628.131 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 624f.

135

talig typ inom den svenska arbetarvärlden.132 För det tredje finns en typ som vuxit upp i en annan klassmässig bakgrund än arbetarklassen, och som av den orsaken inte känner någon solidaritet med den senare. dessa menar Hansson ofta blir strejkbrytare av ren okunnighet, eller av en uttalad längtan efter att lämna livet på landsbygden genom att uppträda som strejkbrytare med målet att på så sätt bli en del av den industriella arbetsmarknaden. Hansson menar att denna typ inte utgör någon egentlig fara i det långa loppet, det senare eftersom dessa allt som oftast med tiden blir klassmedvetna och därmed upphör med sitt agerande.133 För det fjärde finns den så kallade yrkesstrejkbrytaren, den farligaste typen. det är dessa individer som med berått mod förråder den arbetarklass de kommer ifrån för egen vinnings skull. i motsats till de tre andra typerna agerar detta farligare slags strejkbrytare genom organiserad strejkbrytarverksamhet. ”dessa yrkesstrejkbrytare, […] ligga så att säga i beredskap, […] då arbetsgivarna önska deras tjänster i striden med arbetarorganisationerna.”134

de oorganiserades förening i Stockholm är ett exempel på en sådan strejkbrytarorganisation som mot betalning tillhandahöll arbetsgivare strejkbrytare i händelse av konflikter på arbetsmarknaden. Föreningen bedrev bland annat en egen arbetsförmedling med namnet arbetsby-rån för oorganiserade. denna byrå hade grundats under storkonflikten 1909 för att förse arbetsgivarparten och då inte minst Stockholms stad med strejkbrytare. Byråns föreståndare hette anders edvin Herou. dess verksamhet går att följa i de av Herou författade verksamhets-berättelserna för åren 1909-1931 och en av Herou författad historik över arbetsbyrån från 1930. ett av arbetsbyråns mål var enligt Herou att i filantropisk anda hjälpa arbetslösa i nöd. detta gjordes på flera olika sätt, bland annat genom att dela ut mat och pengar, samt att ge reshjälp. ett annat mål var att noga välja de arbetare som anmälde sitt inträde i de oorganiserades förening för att ”genom samvetsgrann ledning och undervisning söka bilda en förstklassig arbetarstam af nyktert, dugligt och fackkunnigt folk samt tillhandahålla dessa åt

132 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 625.133 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 625f.134 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 626ff.

136

arbetsgifvare”.135 arbetsbyråns verksamhet understöddes av arbetsgi-vare genom årsavgifter och bidrag.136 det finns vidare i den av Herou författade historiken inga uppgifter om att några arbeten förmedlades till arbetsplatser som inte på något sätt var indragna i arbetskonflikter. tvärtom anges uppgiften uttryckligen vara att förse konfliktdrabbade arbetsplatser med oorganiserade arbetare. det hela var alltså frågan om en slags arbetsförmedling för strejkbrytare.137

arbetarrörelsen måste ”bekämpas med makt på sitt eget område”, skriver Herou i sin historik över arbetsbyrån för oorganiserades verk-samhet. ”eller med andra ord: arbetsvilliga måste finnas, då arbetet nedlägges, och mod och medel måste mobiliseras, som gör det möjligt för enskilde fria män att trotsa klassfanatismen.”138 Byrån skickade enligt egen utsago strejkbrytare över hela Sverige, och i åtminstone ett par fall även till Finland. Stockholm, göteborg, malmö, norrköping, Sundsvall och Halmstad är några av de orter dit arbetsbyrån ska ha sänt strejkbrytare. Vid flera tillfällen skickade således den Stockholms-baserade byrån strejkbrytare till arbetskonflikter i malmöområdet. det är därför inte särskilt förvånande när Herou i verksamhetsberättelsen för 1928 uppger att byrån under detta år sänt strejkbrytare till a. W. nilsons fabriker.139 arbetsbyrån tycks ha haft sin storhetstid på 1910- och 1920-talen. i vart fall sträcker sig inte verksamhetsberättelserna längre fram än till året 1931. detta år ska byrån enligt Herou bland annat ha sänt strejkbrytare till de av konfrontativt våld präglade ar-betskonflikterna i Ådalen och Halmstad, varefter av allt att döma både föreningen och arbetsbyrån av källäget att döma verkar ha upphört med sin verksamhet.140

135 a. e. Herou, Arbetsordning för Arbetsbyrån för oorganiserade, 1911; Flink, 1978, s 57.

136 Herou, 1913. nycander uppger exempelvis att VF under en period stod bakom byrån och stödde denna ekonomiskt. nycander, 2002, s 49; Flink, 1978, s 54-60.

137 Flink, 1978, s 54-60; Herou, 1911; a. e. Herou, En kort historik over Arbetsbyråns för oorganiserade verksamhet åren 1909-1929, 1930, s 3-20.

138 Herou, 1930, s 19f.139 Herou, 1929, s 2.140 a. e. Herou, En kort resumé over Arbetsbyråns verksamhet under år 1931,

1932; Flink, 1978, s 54-60.

137

något som återkommande träder fram i såväl historiken som verksam-hetsberättelserna över arbetsbyrån för oorganiserade är det våld som Herou uppger att strejkbrytarna utsattes för ifrån den fackliga arbe-tarrörelsens sida.141 ett belysande exempel kan hämtas från år 1916 då byrån hade åtagit sig att förse arbetsgivarparten med strejkbrytare i samband med en strejk inom byggnadsämnesindustrin i Skåne. när tåget från Stockholm rullade in på malmö station fann de ombord-varande strejkbrytarna under ledning av Herou att de var väntade. mängder av malmöarbetare hade samlats vid perrongen för att ge dem ett långtifrån välvilligt mottagande. detta trots att arbetsgivarpartens representant hade försäkrat att inga oroligheter var att vänta och att företaget skulle tillhandahålla ordningsmän för att säkerställa strejk-brytarnas beskydd från alla former och uttryck av kollektivt utförda aktioner från arbetarpartens sida.142

där mottogs vi av många hundra demonstranter, vilka med skrän och tjut sökte skilja mig från mitt folk. Bolagets ordningsmän, som enligt avtal skulle möta oss, behagade med undantag av en man att lysa med sin frånvaro. då kalabaliken ökades, fick jag tag i en poliskommissarie, som välvilligt hjälpte mig och tillsammans med tre poliskonstaplar fattade posto vid en bro i närhe-ten av järnvägsstationen, där vi under fortsatta

141 För mångfaldiga exempel, se: a. e. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1911, 1912; a. e. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1914, 1915; a. e. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1916, 1917; a. e. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1919, 1920; Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1920, 1921; a. e. Herou, Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1921 och dess uppgifter i samhället, 1922; a. e. Herou, Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1922 och dess upp-gifter i samhället, 1923; a. e. Herou, En samhällelig institution: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under 1923 och dess uppgifter i samhället, 1924; a. e. Herou, Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1927 och dess uppgifter i samhället, 1928; Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1928, 1929;Herou, 1930, a. e. Herou, En kort resumé over Arbetsbyråns verksamhet under år 1931, 1932.

142 Herou, 1930, s 8f.

138

demonstrationer från folkmassan försökte fram-plocka våra arbetsvilliga ur den larmande hopen. en stund gick det tämligen bra, men så fram-rusade plötsligt [en karl] och skrek med ljudlig stämma: ’nu stormar vi poliskedjan’. Jag ropade: ’ni stormar ej dit’ […]. Samtidigt bad jag polisen gå till attack, vilket skedde med resultat att vi äntligen fingo litet andrum samt kunde samlas och fortsätta med ett annat tåg från malmö.143

Flink lyfter fram det våld som han menar omgav strejkbryteriet. Han skriver sålunda att ”strejkbrytarnas uppträdande på konfliktdrabbade arbetsplatser mer eller mindre alltid förde med sig bråk och orolighe-ter” och att denna våldsutövning var något som ständigt bekymrade många arbetsgivare.144 Flink citerar bland annat Hjalmar von Sydow som 1926 skrev att på grund av det kollektiva våld som ofta präglade sådana konflikter var det förenat med ’stora svårigheter’ och ’mycket obehag’ för arbetsgivarparten att anskaffa strejkbrytare.145 Jane Ce-derqvist lyfter fram att våld var något som förekom i samband med strejkbryteriet som form i arbetskonfliktens repertoar i det sena 1800- och det tidiga 1900-talets Sverige.146 roger Johansson har visat att detsamma gäller för tiden från det tidiga 1900-talet fram till det sena 1930-talet.147

två sådana arbetskonflikter vilka i mitten av 1920-talet ledde fram till storskaliga konfrontativa våldsamheter mellan polis och demonstranter mot strejkbryteriet var de båda kommunalarbetarstrejkerna i Sundsvall 1924-1925 respektive Kalmar 1925. Båda dessa händelser blev vid ti-den synnerligen uppmärksammade i den offentliga pressdebatten. inte minst blev det kollektivt utövade våldet i anslutning till dessa händel-ser en del av mobiliseringen mellan parterna på arbetsmarknaden och deras respektive sympatisörer inom vänster respektive högerpressen.148

143 Herou, 1930, s 8-11.144 Flink, 1978, s 133.145 Flink, 1978, s 133.146 Cederqvist, 1980, s 92.147 Johansson, 2001; österberg, andersson, Hultman, Johansson, & Jo-

hansson, 2002, s 28ff; Johansson, 2002, s 103-141. 148 Fackföreningsrörelsen, 1925:33, s 145-148; Fackföreningsrörelsen,

139

i malmö föranledde exempelvis det kollektivt utövade våldet i anslut-ning till Kalmarkonflikten en mycket ironiskt hållen ledarkrönika i Sydsvenska Dagbladet:

arbetsgivarna äro alltid hänsynslösa. de vilja alltid arbetarnas fördärv. Staten, kommunala myndigheter och enskilda ’utsugare’, alla falla under samma dom. de måste slås ned. Hjälper inte annat, så tillgrips våldet. det är lyckligtvis gott om stenar, plankbitar och andra kastvapen i detta välsignade land. det tillhör vår höga kultur, att folkmassan jublar, när en polis blir träffad och så skadad att han måste bäras bort. det inträf-fade i Kalmar. det utgör i våra dagar den svenska småstadsidyllen.149

det utövade våldet i anslutning till arbetskonflikter i allmänhet och strejkbryteriet i synnerhet hade under 1890-talet föranlett statsmakten att ingripa med lagstiftning. Hot och tvång gentemot strejkbrytare för-anledde allmänt åtal genom en ändring av strafflagen 1892. en liknan-de ändring av strafflagen 1899 – den så kallade Åkarpslagen – skärpte ytterligare lagstiftningen så att straffet i enlighet med strafflagens 15 kap. 22 och 24 § § medförde upp till två års straffarbete för den som försökte tvinga ”någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete eller övertaga erbjudet arbete”.150 det räckte enligt lagen med försök till att hindra någon från att arbeta för att bli dömd. lagen medgav dessutom rätt till omedelbar häktning. det uttalade målet med lagstiftningen var således inte bara att stävja det kollektivt utövade våldet i anslutning till arbetskonflikter utan även att olagliggöra alla försök att förhindra strejkbryteri. det var med andra ord frågan om en utpräglad klasslagstiftning. myndigheterna och då särskilt polisen anklagades på regelbunden basis av arbetarrörelsen för

1925:39, s267-270; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förliknings-männens verksamhet år 1925, 1926, s 198-207; uhlén, 1949, s 345f; uhlén, 1958, s 176; Casparsson, 1951, s 14-19.

149 SDS, 29/7 1925; lindskog, 1948, s 192.150 rolf Karlbom, Från Kopparbergsprivilegierna till Åkarpslagen: Rättshisto-

riska studier rörande bestraffning av arbetsvägran och strejker, 1979, s 10, 149-162; Sveriges rikes lag, Straff-lag, kap 15 § 22 och 24, 1928.

140

att aktivt provocera fram så kallade Åkarpsmål. det var emellertid inte bara den socialistiska vänstern som uttalade sig i kritiska ordalag mot lagstiftningen. den blivande liberale partiledaren Karl Staaf kallade Åkarpslagen för en utpräglad klasslag och fördömde med eftertryck bruket av strafflagen för att på så sätt bygga murar mellan ’den ena klassen eller den andra, kring den klass som har makt och som har egendom, mot den klass som saknar makt och egendom.’151 i det stora hela missbrukades nog lagen inte direkt i den omfattning som arbe-tarrörelsen ibland framhöll. men lagen kom ändå indirekt att få stor betydelse eftersom den ledde till en medvetenhet från arbetarparten att polis och åklagare med lagen bakom ryggen kunde ingripa mot alla försök som gjordes för att förhindra strejkbryteri. inom arbetarrörel-sen varnades det således ständigt för de konsekvenser i form av åtal som lagen befarades föra med sig. Kritiken mot lagen ledde fram till en ändring 1914 som innebar att det inte längre var möjligt att häkta misstänkta. det förekom flera försök från vänsterhåll att helt och hållet upphäva lagen under loppet av 1910- och 1920-talen, men Åkarpsla-gen blev kvar fram till 1938 då den upphävdes.152

utpräglade strejkbrytarorganisationer, i likhet med arbetsbyrån för oorganiserade, var i de allra flesta fall både grundade och understödda av arbetsgivarparten. men detta var samtidigt inte någonting som det gärna skyltades med. tvärtom kringgärdades det organiserade strejk-bryteriet av ett stort inslag av hemlighetsmakeri. inom den socialistiska arbetarrörelsen fanns det visserligen utbredda misstankar om att det var arbetsgivarorganisationerna som på ett eller annat sätt stod bakom det organiserade strejkbryteriet, men det var ingenting som vid tiden kunde bevisas med någon säkerhet. i Fackföreningsrörelsen skriver Sig-frid Hansson 1931 i anslutning till Ådalshändelserna i vad som kan betraktas som en historisk analys av strejkbryteriet att det ”påstås, att arbetsgivarorganisationerna ligga bakom denna strejkbrytarinstitution, att den rent av tillkommit på deras initiativ och att den åtminstone delvis finansieras av dem och av enskilda arbetsgivare och bolag.” 153

151 Karlbom; 1979, s 158; nycander, 152 Schiller, 1967, s 16; Flink, 1978, s 115ff; tidman, 1998, s 33f; Johans-

son, 2002, s 124f.153 Hansson, 1931, s 626.

141

det fanns således starka misstankar men också en utbredd osäkerhet inom arbetarrörelsen över i hur stor grad det organiserade strejkbry-teriet var arbetsgivarorganisationernas skötebarn. men det har visat sig att några av de mest välorganiserade strejkbrytarorganisationerna, såsom Samhällshjälpen, rädda Skörden, röda Stjärnan, arbetets Fri-het och Svenska nationella Skyddskåren, alla var grundade av arbets-givarparten under den första hälften av 1920-talet, det vill säga sam-tidigt som motsättningarna på den svenska arbetsmarknaden återigen började tillta och polariseras efter några år av förhållandevis lugn.154 med avseende på a. W. nilssons fabriker var konflikten 1926-1928 begränsad till ett enskilt företag där arbetsgivarparten företrädesvis använde såväl organiserat som mindre organiserat strejkbryteri som del av konfliktrepertoaren i kampen mot de fackligt organiserade arbetarna på fabriken.

Strejkbrytarna på a. W. nilssons fabrikerden handfull strejkbrytare som anskaffades till företaget under konflik-tens inledande skede verkar till större delen ha varit lokalt rekryterade, antingen från malmö och omgivande orter eller från landsbygden. i Arbetets blockadannonser där strejkbrytarna hängdes ut med namn och bostadsadress förekommer malmö, lund, lomma, tyringe och tomelilla som uppgivna hemorter.155 Från början av september 1926 uppges i blockadannonserna att en viss John e. Cederborg arbetade som strejkbrytarvärvare på den nilssonska fabriken.156 Cederborg hade visserligen förekommit i blockadannonserna ända sedan dess att konflikten brutit ut i juli, men då betitlad blockadbrytare.157 ett par veckor senare kunde Arbetet i en avslöjande artikel visa att John Cederborg inte bara hade arbetat som strejkbrytarvärvare i samband med den nilssonska konflikten, utan att han redan tidigare bistått SaF som sådan vid en rad olika arbetskonflikter. i artikeln, med rubriken ”gångna tiders slavhandel har återuppstått i våra dagars strejkbrytarvä-

154 Flink, 1978, s 92-95; mikkelsen, 1992, s 113f; nycander, 2002, s 50f.155 Se exempelvis: Arbetet, 8/7, 23/7, 16/7, 23/7, 6/8, 13/8, 27/8, 3/9, 6/9,

10/9, 17/9, 24/9, 15/10, 22/10, 5/11, 12/11, 19/11 1926.156 Arbetet, 3/9 1926.157 Arbetet, 27/8 1926.

142

sende”, tog Arbetet upp att tidningen vid ett tidigare tillfälle redogjort för misstanken att strejkbrytarorganisationen Samhällshjälpen var finansierad av SaF. detta hade då inte kunnat styrkas, fortsatte artikel-författaren, men Arbetet kunde nu genom att offentliggöra korrespon-dens mellan ledande företrädare inom SaF och strejkbrytarvärvaren Cederborg, visa på att den senare agerat för SaF: s räkning. Arbetet ger en mycket detaljerad redogörelse för den uppsnappade korrespon-densen. det framkommer exempelvis att Cederborg agerat strejkbry-tarvärvare i samband med de av våldsamheter präglade kommunalar-betarstrejken i Kalmar året 1925. Här återfanns också korrespondens mellan Cederborg och en viss Waldemar Boyton. den senare utpekas av Arbetet som chefen för SaF: s ”hemliga departement”, beläget på Kungsholmen i Stockholm, vars uppgift det är ”att skaffa strejkbrytare, dirigera strejkbrytartransporter och dylikt”.158 denna korrespondens var ett otvetydigt bevis för, menade Arbetets skribent, att om inte SaF helt eller delvis finansierade de stora strejkbrytarorganisationerna i Sverige, så ägnade man sig åtminstone åt att rekrytera oorganiserade strejkbrytare i arbetskonflikter, och göra detta genom att använda sig av lokala strejkbrytarvärvare.159

Ovanstående torde klart ådagalägga att strejk-brytarvärvningen i vårt land är väl organiserad och illustrerar också förträffligt hur arbetsgivarna förstått att med hjälp av äreförgätna individer ur arbetarnas egna led länka ihop den kedja, som förenar dem och strejkbrytarna i en gemensam strävan att vid varje tillfälle slå ned de organise-rade arbetarnas försök att förbättra sina levnads-villkor. Vetskapen om arbetsgivarnas metoder och kännedomen om, vilka som äro deras främsta verktyg bör dock kunna utgöra en vägledning för de organiserade arbetarna rörande de motåtgärder som böra vidtagas. då t.o.m. arbetsgivarefören-ingen leder anskaffningen av strejkbrytare, kan det icke vara tu tal om att effektiva motåtgärder från arbetarnas sida är både berättigade och nödvändiga.160

158 Arbetet, 18/9 1926. Flink, 1978, s 89f; nycander, 2002, s 51.159 Arbetet, 18/9 1926.160 Arbetet, 18/9 1926.

143

Vilka dessa ”effektiva motåtgärder” är diskuteras aldrig i artikeln, men kan antas handla om de former och uttryck av arbetskonfliktens repertoar som med största tydlighet träder fram i anslutning till den nilssonska konflikten.

något som analytiskt står ut i den refererade artikeln ovan är den socialdemokratiska arbetarrörelsens tendens att jämföra strejkbry-teriet med slavhandel. Kopplingen som görs är slaveri kontra frihet. arbetsgivarpartens omhuldande av strejkbryteriet som ett försvar av ”arbetets frihet” framstår utifrån arbetarpartens perspektiv som ett uttryck för skenhelighet. det senare kommer bland annat fram i en av de strejksånger som författats och framförts av de strejkande under den nilssonska konflikten. en av stroferna lyder till tonerna av ”Vi gå över daggstänkta berg fallera”: ”en verkstad blev deras logement, fal-lera/att där finns kokvrå är väl också känt, fallera/där röker dom och spelar/och ingenting dom felar/men med friheten är det ganska klent, fallera”.161 det senare kan sägas ha en dubbelbottnad mening. Å ena si-dan åsyftas motsatserna i arbetsgivarpartens omhuldade ”arbetes frihet” kontra arbetarpartens ”frihet att arbeta”, det vill säga att det förra inte är någon frihet alls. Å andra sidan åsyftas att strejkbrytarnas logement i den nilssonska fabrikens gamla korgmakeri mer kan liknas vid ett fäng-else där fångvaktarna utgörs av strejkvakterna utanför fabrikens skyd-dande murar. dessa fångvaktare har liksom fängelset också till gång till tvångsmedel vilket även framkommer ett par strofer senare i samma strejkvisa. ”ibland går det ganska livligt till, fallera/ty brocharna ut på viften vill, fallera/om natten hem dom ilar/i taxameterbilar/komma helskinnade in skall också till, fallera.”162

även arbetsgivarens behandling av sina arbetare kunde stundtals jäm-föras med slaveri. i Träarbetaren menar exempelvis en artikelförfattare att arbetsgivaren i den nilssonska konflikten i malmö uppträder som om dennes arbetare var slavar.163 en tolkning av denna återkommande

161 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstadsklubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS).

162 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstadsklubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS).

163 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.

144

koppling mellan slaveri och frihet är att det är en sedan långt tidigare etablerat språkspel med starkt moraliska undertoner. genom att likna strejkbryteriet vid slaveri och arbetsgivaren med slavägare ges i denna bild ett tydligt uttryck för dess omoral. Här är ännu ett uttryck för ”den moraliska ekonomin” som en integrerad del av den socialdemo-kratiska arbetarrörelsens kulturella föreställningsvärld, en del av den officiella kulturella kartan i dess byggda värld. liksom Skarin Frykman gör i studien av arbetarkultur i 1890-talets göteborg går det analytiskt det att urskilja arbetarklassens ”moraliska ekonomi” ställt mot till borgarklassens ”ekonomiska moral”.164 Samma tanke ger för övrigt ernst Wigforss uttryck för angående strejkbryteriet i Ådalshändelser-nas efterföljd, att det gentemot borgarklassens ”formella moral” går att ställa arbetarklassens ”reella moral”, och att det i denna motsats mycket väl går att ”iakttaga de moraliska omdömenas samband med klassförhållanden”.165

Strejkbrytarnas hemorter träder fram i källmaterialet på två sätt, dels genom Arbetets blockadannonser, dels i de fall dessa figurerade i malmöpolisens rapporter under loppet av den nilssonska konflikten. det ska framhållas att blockadannonserna måste betraktas med ett visst mått av försiktighet i detta avseende. allteftersom antalet strejkbrytare så sakteliga växer i antal under sommaren och hösten 1926 pekas fortfarande endast en handfull av dessa ut med namn och adress, och de som utpekas tenderar fortfarande att vara de lokalt rekryterade. det var helt enkelt förmodligen så att de lokalt rekryterade strejkbrytarna var betydligt lättare att känna igen. de övriga strejkbrytarna, i blockadannonserna hänvisade till med sådana epitet som ”det 50-tal inlogerade i fabriken”, förblir till största andelen anonyma. det senare var dessutom sannolikt något som de själva ansträngde sig till det yttersta för att åstadkomma. det är av den anledningen varken möjligt att med någon säkerhet veta när under konfliktens gång som strejkbrytarna började rekryteras utanför malmös närområde eller när det inledande mindre organiserade strejkbryteriet kom att ersättas eller kompletteras med ett mer organiserat sådant. en av de intervjuade informanterna menade sig veta att huvuddelen av strejkbrytarna vid

164 Skarin Frykman, 1993, s 87-103.165 Wigforss, Volym i, 1980, s 59f.

145

a. W. nilssons fabriker i varje fall inte kom ifrån malmö. ”nej, dom va inte från […] malmö, inte dom flesta i alla fall… nej […] de va utbölingar. men dom skulle bo nånstans ju. Så då fick dom, dom ordna bostäder till dom, ledningen för fabriken. nej, dom stack därifrån sen, med svansen... […].”166 men det senare kan mycket väl vara resterna av den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta där strejkbrytaren som social kategori uttryckligen framställdes som ”den andre”. det ligger i sakens natur att det är lättare att minnas strejkbrytarens som en utböling snarare än grannen i det egna kvarteret. i Svenska träindustriarbetareförbundets styrelse och revisionsberättelse från år 1927 uppges samtidigt i linje med informantens nyss citerade uppfattning att strejkbrytarna huvudsakligen inte var från malmö. de uppges vara hopsamlades ”av värvare dels i Stockholm och dels på Skånes landsbygd.”167 i polismaterialet från hösten 1926 förekommer platser som Stockholm, luleå och Sundsvall flera gånger som uppgivna hemorter. Stockholm tycks således ha varit en ganska vanlig hemort, men ett ganska ansenligt antal verkar vara från olika platser i norrland.168

i oktober 1926 uppger Arbetet i en artikel att a. W. nilsson delvis rekryterade strejkbrytare från utlandet.169 men endast ett fåtal av strejkbrytarna tycks ha haft utländsk härkomst. det finns i det tillgängliga källmaterialet inga fakta som pekar på att någon rekrytering från utlandet alls skulle ha ägt rum. en man av polsk och en man av tjeckoslovakisk härkomst hängs visserligen ut i Arbetet såsom strejkbrytare. men den förre hade arbetat på fabriken sedan 1923 och helt enkelt fortsatt att arbeta även sedan strejken brutit ut. i slutet av september hade vidare denne Josef lawniczak inte längre vågat arbeta kvar. i ett polisförhör uppgav lawniczak att han på grund ”av fruktan för sina strejkande kamrater” hade sett sig tvingad att lämna arbetet på fabriken.170 i november 1926 meddelades vidare

166 intervju med informant 020321: i. Se även: intervju med informant 020325: i

167 Svenska Träindustriarbetareförbundet. Styrelse och revisionsberättelse 1927, 1928, s 14f. Se även: Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s 213.

168 Se exempelvis: Pol ii, rapportkopior, 29/10 1926, a3a:14 (mS).169 Arbetet, 5/10 1926.170 Krim, rapportkopior del ii, 19/10 1926, a2a: 42 (mS).

146

på ett möte med Svenska träindustriarbetarförbundets avdelning 11 (korgmakarna) att Josef lawniczak gått ut i strejk.171 mannen var sålunda av utländsk härkomst men hade alltså inte rekryterats som strejkbrytare från utlandet. detsamma kan även sägas gälla den andre av utländsk härkomst som hängdes ut i Arbetet, aumann, den förman av tjeckoslovakiskt ursprung som valde att stanna kvar vid arbetet även efter det att de andra förmännen på fabriken efter hårda påtryckningar valt att ansluta sig till de strejkandes skara. det ska inte glömmas bort att a. W. nilssons var ett företag med internationella förgreningar. de plantager av pilträd företaget hade i Polen bör ha medfört möjligheter för polska arbetare som lawniczak att erhålla arbete på fabriken i malmö.172 men flera av de intervjuade informanterna uppger likafullt att strejkbrytarna på den nilssonska fabriken var rekryterade i utlandet. en delförklaring till att informanterna minns strejkbrytarna som utländska kan vara att de väver in strejkbryteriet i samband med amaltheahändelserna och dess utländskt rekryterade strejkbrytare i det historiska minnet av den nilssonska konflikten. Flera av informanterna nämner också sprängningen av amalthea 1908 i direkt anslutning till konflikten vid a. W. nilssons 1926-1928.173 en av de intervjuade informanterna går dessutom betydligt längre än de andra i detta avseende. efter att ha fastslagit sin aktiva roll inom den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen under hela sitt liv konstaterar informanten angående strejkbrytarna att de var ”skäggiga, svarta, inte härifrån”, och fortsätter med: ”Ja har för mig att […] de va utlänningar, de va inte härifrån, eller de va uppifrån. Jag har för mig, jag har liksom för mig att dom va […] äckliga, svarta… Ja… de såg inte ut som vanligt folk i alla fall.”174 även här framstår det som om det delvis är resterna av den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta med strejkbrytaren som ”den andre” som går att skönja i informantens uttryckliga minne av konflikten vid a. W. nilssons.

171 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 11 malmö, mötes/styrelse-protokoll 1910-1927, 7/11 1924, a: i-ii (aaS).

172 i Arbetets blockadannonser omnämns till exempel även att tvätten till de på fabriken inlogerade strejkbrytarna utföres av ”polskan edeltrud Jagodzenski, Södra Förstadsgatan 32”. Se exempelvis: Arbetet, 15/10. adressen på Södra Förstadsgatan är den plats a. W. nilssons fabriker låg på innan den flyttade ut till möllevångsgatan. På denna adress hade exempelvis även aumann sin bostad.

173 Se exempelvis: intervju med informant 020325: i; intervju med infor-mant 020322: ii.

174 intervju med informant, 020327.

147

i källor och litteratur kring den nilssonska konflikten uppges att tre strejkbrytarorganisationer, arbetets Frihet, Samhällshjälpen och ar-betsbyrån för oorganiserade, har försett den nilssonska fabriken med strejkbrytare.175 att arbetsbyrån för oorganiserade under 1928 ”i oavbruten följd” utsände strejkbrytare till fabriken i malmö bekräftas i byråns egen verksamhetsberättelse. men en viss försiktighet bör iakttas gentemot uppgifterna om att även arbetets Frihet och Samhällshjälpen tillhandahöll strejkbrytare till den konfliktdrabbade fabriken. upp-gifterna om detta kommer från axel uhlén.176 det är uppgifter som inte kan bekräftas i det efterlämnade materialet från de båda strejk-brytarorganisationerna. Flink som har försökt hitta sådana uppgifter i detta material menar att det inte går att finna några. detta behöver visserligen inte alls betyda att uhlén har fel. Han hade som facklig re-daktör för Arbetet möjlighet till en synnerligen god insyn i konflikten ifråga, men eftersom det är uppgifter vilka inte kan bekräftas av andra och av varandra oberoende källor måste de således hållas för osäkra.177 det faktum att strejkbrytarnas hemorter under hösten 1926 uppges vara från såväl mellersta som norra Sverige tyder ändå på att var frågan om någonting mer organiserat. det senare behöver naturligtvis inte innebära att det varit fråga om strejkbrytarorganisationer som arbetets Frihet och Samhällshjälpen, men utesluter det å andra sidan inte hel-ler. Snarast antyder värvning från mellersta och norra Sverige om en organisation som mycket väl rimmar med uhléns uppgifter. arbetsby-rån för oorganiserade uppger visserligen att den skickat strejkbrytare till den nilssonska fabriken, men detta nämns inte de föregående årens verksamhetsberättelser. det är således något oklart när byrån egentli-gen började skicka strejkbrytare till konflikten, men det är inte heller otänkbart att den eller någon annan strejkbrytarorganisation gjorde det redan året 1926.178 Arbetets avslöjande artikel om strejkbrytarvär-varen Cederborg och dennes kopplingar till såväl enskilda arbetsgivare som SaF tyder på att strejkbryteriet vid den nilssonska fabriken redan under hösten 1926 hade vad som åtminstone kan beskrivas som en semiorganiserad prägel.

175 Arbetet, 24/8 1926; Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talar-film), rotebro id 1231 (araB); uhlén, 1958, s 215.

176 uhlén, 1949, s 364; uhlén, 1958, s 215.177 Flink, 1978, s 78f.178 Herou, 1929, s 2.

148

Kapitel 6legitimerat konfrontativt våld

den 8 juli innevarande år utbröt strejk vid a. B. a. W. nilssons Fabriker härstädes. Hela arbets-personalen med undantag av fem förmän och de kontorsanställda nedlade därvid arbetet. […] av förmännen, vilka samtliga hade sina bostäder ute i staden, måste fyra någon tid efter strejkens utbrott sluta sina anställningar på grund av förföljelser från de strejkande. Förmännen ifråga blevo nämligen under vägen till och från arbets-platsen; ”uppvaktade”, och ofredade av större och mindre hopar av de strejkande. den återstående förmannen, en utlänning, har sedan längre tid tillbaka begivit sig till och från arbetsplatsen un-der polisbevakning.

Polisvaktsdistrikt ii i malmö, rapportkopior 1926: ii, 24/11 1926, a3a: 14 (mS)

det finns i polisrapporter och i tidningspress åtskilliga skildringar av våldsamma konfrontationer mellan strejkbrytarna, de strejkande arbetarna, samt de senares sympatisörer. det stora flertalet av de kon-frontativa mötena inträffade i fabrikens närhet, ofta i samband med de tillfällen då strejkbrytarna av en eller annan anledning rörde sig utanför fabriksområdets skyddande murar och husväggar. eftersom strejkvakter fanns posterade utanför fabriken under dygnets alla timmar, liksom det varje dag fanns gott om sympatisörer till de strejkande på plats, kunde dessa återkommande konfrontationer äga rum när som helst under dygnet. inte minst var de som körde fabrikens lastbil utsatta eftersom det var de som allt som oftast mötte de strejkande på väg till och från fabriken. ett sådant möte mellan strejkbrytarna på fabrikens lastbil och strejkvakter inträffade fredagen den 13 augusti. Fabrikens lastbil hade återvänt till möllevångsgatan efter uträttade ärenden. när den stannat utanför fabriken hade den omslutits av en del av de strejkande som be-fann sig på platsen. Högröstat hade de senare försökt ”övertala” chauf-fören allan eklund och den medföljande arbetskarlen nils Persson att

149

sluta agera strejkbrytare. Fabrikens kontorschef, martin rosén som vid denna tidpunkt befunnit sig inne på fabriksområdet, där han stått och inväntat bilens ankomst, hade då skyndat ut på gatan och fram till den högröstade och i dennes ögon hotfulla folksamlingen. i sitt vittnesmål uppger rosén senare att han uppfattat att en av de församlade, en järnarbetare vid namn Olof andersson, uppträtt synnerligen hotfullt gentemot de båda männen i bilen. Framme vid bilen hade samme arbe-tare, åter enligt kontorschefens vittnesmål, vänt sig till den senare och högljutt ropat: ’Vad står du här och blänger för din djävul?’ när rosén gett svar på tal hade andersson måttat ett slag mot honom med knytnä-ven samtidigt som han ropat ’akta dig din djävul annars ska jag ge dig’. inget slag hade utdelats, men kontorschefen hade ändå känt sig så pass hotad att han något senare valde att anmäla händelsen till polisen. Se-nare hörd av polisen bekräftade den utpekade järnarbetaren i det stora hela roséns berättelse att han uttryckt sin avsky mot strejkbryterier, men förnekade att han uppträtt hotfullt eller måttat ett slag.179

BILD 6:1. Huvudentrén till Malmö Folkets Park sett från parkens insida. A. W. Nilssons fabriker syns till vänster i bild.

Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).

Strejkbrytarna figurerar flitigt i polismaterialet med anledning av det återkommande våldet utanför den nilssonska fabriken. inte minst gäl-ler detta den nyss nämnda arbetskarlen nils Persson vilken under sen-

179 Pol ii, rapportkopior, 25/8 1926, a3a: 14 (mS).

150

sommaren och hösten året 1926 synnerligen flitigt förekommer i såväl polis- som tidningsmaterial. Bland annat uppges han av en konstapel ha hamnat i bråk med en arbetare boende i huset intill a. W. nilssons fabriker under natten mellan den 19 och 20 september, och att han skulle ha gett den senare ett så kraftfullt ”knytnävsslag i ansiktet” att påtaglig ”svullnad och ömhet uppstått”.180 i slutet av september och början av oktober figurerar han återigen i polismaterialet, denna gång i en hel räcka polisrapporter vilka alla berör en och samma händelse – återigen ett konfrontativt möte i samband med att fabrikens lastbil återvänt till möllevångsgatan efter uträttade ärenden. i polismaterialet träder händelsen fram för första gången när de två poliser som sent på kvällen den 28 september hade patrulltjänstgöring vid fabriken i en rapport uppger att en berusad nils Persson uppträtt förargelseväckande gentemot de demonstranter som strax efter 11-tiden på kvällen var för-samlade utanför fabrikens garage på Privatgatan. enligt rapporten ska Persson bland annat från den öppna garageporten ha ropat någonting i stil med ’Vad stå ni där och glor för, gå åt helvete med eder edert djävla pack’.181 På de båda polismännens upprepade uppmaningar att vara tyst och stänga porten till garaget ska Persson enligt polisrappor-ten ha svarat: ’nej det gör jag min själ inte ty det är fler personer som ska in här, och detta har ni inte med att göra’.182 Händelsen ifråga är av analytiskt intresse eftersom den ger en närbild av den närmast dagligen förekommande konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna inne på fabriksområdet och de demonstrerande folksamlingarna på gatorna utanför fabriken.183

ett annat, i pressen mycket uppmärksammat exempel, på våldsamma konfrontationer är de händelser som utspelade sig på gatorna och gårdarna runtom fabriken på kvällen och natten mellan den 4 och 5 oktober. i polismaterialet syns händelsen i en utförlig rapport daterad den 8 oktober. det som föranlett rapporten var en anmälan från fa-brikens logementsbefälhavare att en större mängd av fabrikens föns-terrutor krossats av skaror av yngre personer som under kvällen och

180 Pol ii, rapportkopior, 22/9 1926, a3a: 14 (mS).181 Pol ii, rapportkopior, 30/9, a3a: 14 (mS).182 Pol ii, rapportkopior, 30/9, a3a: 14 (mS).183 Pol ii, rapportkopior, 30/9, 4/10, 21/10, 24/10 1926, a3a: 14 (mS).

151

natten uppehållit sig utanför fabriken, samt att de poliskonstaplar som under denna tid patrullerat gatorna enligt uppgift från flera strejkbry-tare inne på fabriken inte ingripit för att stoppa stenkastningen. det var således malmöpolisen som ställdes till svars för att inte ha ingripit, och det var med denna utgångspunkt som den efterföljande polisrap-porten skrivits. i rapporten ifråga konstaterades efter vittnesmål från såväl strejkbrytare som de poliskonstaplar som tjänstgjort under den aktuella kvällen och natten att det under denna kväll uppehållit sig någonstans mellan 200 och 300 personer ”av båda könen, men mest yngre manspersoner” på gatorna som omgav fabrikslokalerna. dessa hade enligt uppgift haft ”en tydlig avsikt att demonstrera mot de där-städes förlagda” strejkbrytarna. när fabrikens lastbil hade anlänt under kvällen hade en folksamling uppstått intill den öppna garageporten på Privatgatan, där tre eller fyra strejkbrytare munhuggits med de försam-lade strejkvakterna och deras sympatisörer. därefter hade stenkastning inletts från demonstranternas sida.184 i vittnesförhören uppger en av strejkbrytarna att han från ett av fabrikens fönster på andra våningen åsett hur ett trettiotal unga män och kvinnor i mindre grupper up-pehållit sig på Parkgatan, alldeles intill ingången till Folkets Park, och därifrån rört sig nedåt Barkgatan där de kastat sten på fabrikens föns-terrutor som ljudligen krossats. Flera andra strejkbrytare uppger på samma vis att de sett ynglingar kasta sten mot fabrikens fönster. Polis-konstaplarna på platsen hade gjort mycket lite för att förhindra detta, menade de. en av fabrikens strejkbrytare uppger att de tre poliser som vid denna tidpunkt uppehållit sig på Parkgatans vägbana åsett sten-kastningen utan att ha gjort någonting för att förhindra densamma, andra uppger att stenkastningen ifråga kom från grupper av ungdomar bakom poliskonstaplarna och att dessa av den orsaken rimligtvis inte kunnat se vilka förövarna var.185

en delvis motsatt bild av händelserna träder fram i de under kvällen och natten patrullerade konstaplarnas vittnesmål. dessa menar att våldsanvändningen i form av stenkastning tvärtom påbörjats av de strejkbrytare som uppehållit sig i den öppna garageporten efter det att fabrikens lastbil anlänt. Återigen pekas nils Person ut som en av bråk-

184 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).185 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).

152

makarna. en sten skulle ha kastats ifrån garaget ut mot folksamlingen utanför, varpå Persson med hög röst skulle ha ropat någonting i stil med: ’djävulen i helvete till poliser, skall ni låta folket kasta sten.’186 det hela framställs med andra ord i polisrapporten såsom en ren pro-vokation igångsatt av strejkbrytare. Poliskonstaplarna uppger vidare att det sedan under loppet av kvällen visserligen kastats sten mot fabrikens fönster ifrån demonstranternas sida, men att stenar, tombuteljer och trästycken under samma tid kastats ut från fabrikens fönster ned på angränsande gator och gårdar. Polismännen hade enligt egen uppgift ägnat sig år att hålla folksamlingen utanför fabriken i rörelse. att stenkastning mot fabriken förekommit kunde konstateras eftersom en mängd fönster var krossade, men de hörda polismännen uppgav allihop mangrant att de under kvällen och natten inte ”sett någon person kasta sten mot fabriken”.187 det verkar med andra ord som denna oktober-natts demonstrationer övergått till någonting liknande en mindre ga-tustrid mellan strejkbrytarna inne på fabriken och demonstranterna på gatorna runtomkring. att de hörda polismännen så mangrant vittnade att de överhuvudtaget inte sett eller hört någon kasta sten mot fabri-ken under den aktuella kvällen, medan de uppgav en mängd exempel på det motsatta, är kanske föga förvånande eftersom hela utredningen ifråga satts igång efter anklagelser om malmöpolisens passivitet.188

den 8 oktober skrev Arbetet om det inträffade under rubriken ”upp-trädandena hos a. W. nilssons”. tidningen gick i artikeln till hårt angrepp mot Sydsvenska Dagbladet och Skånska Dagbladet för den ursäktande ton med vilken de båda tidningarna återgett händelserna utanför den nilssonska fabriken. denna återhållsamhet, menade Arbe-tets skribent, överensstämmer inte med den ton den borgerliga pressen i vanliga fall anslår ”när strejkande arbetare gjort sig skyldiga till någon förseelse”. detta förhållande förklaras, fortsatte Arbetets skribent iro-niskt, av att det inte alls varit de strejkande utan strejkbrytarna som denna gång gjort sig skyldiga till våldsövergrepp.189

186 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).187 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).188 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).189 Arbetet, 8/10 1926. Se: Skånska Dagbladet 6/10 och SDS 6/10 1926.

Sydsvenska Dagbladet konstaterade exempelvis att ”allvarliga uppträdan-

153

i all synnerhet borde det vara ordningsmakten angeläget att snarast möjligt försöka få […] ”chaufförassistenten” nils Persson, avlägsnad från fabriken och staden. Han är nämligen den som anstränger sig mer än någon annan att störa ord-ningen, han utgör den egentliga anledningen till att uppträden icke kunna förebyggas.190

Från den socialdemokratiska arbetarrörelsens håll, inte minst i arbetar-pressen, framställdes strejkbrytarna mangrant som förrädare, kriminel-la, bråkstakar och våldsverkare.191 ”Polisen plockar bort den ena efter den andra, som stoppas in antingen för att sona böter eller ådömda fängelsestraff för begångna brott av allehanda slag”, konstaterade Arbe-tet. ”Sådana figurer äro ju som bekant de professionella strejkbrytarna i allmänhet”, fortsatte tidningen, ”och a. W. nilsson har naturligtvis icke kunnat erhålla strejkbrytare av bättre kvalitet.”192 det är också den bild av strejkbrytarna som återfinns i den socialdemokratiska arbetar-rörelsens egen historieskrivning. ”arbetsstyrkan […] bestod i väsentlig mån av rent slödder och i stor omfattning av kriminella element”, skri-ver axel uhlén angående strejkbrytarna på den nilssonska fabriken.193

den” med ”stenkastning” hade ägt rum vid a W nilssons fabriker under ett par kvällar och att polisen hade haft ett ”drygt arbete”. tidningen konstaterade också att utredning pågår – ”man vill givetvis söka få fast så många av orosmakarna och stenkastarna om möjligt” – samt att ingen av de arbetsvilliga hade kommit till skada under ”uppträdandena”. SDS 6/10 1926. därefter tystnar tidningens kommentarer mycket riktigt om det inträffade.

190 Arbetet, 8/10 1926.191 Schiller, 1967, s 29.192 Arbetet, 13/11 1926.193 uhlén, 1958, s 215. Se även Levande livet, 1977:2, s 2; i Svenska träin-

dustriarbetareförbundets styrelse och revisionsberättelse från 1927 står att läsa: ”det var inte guds bästa barn, som arbetsgivaren på detta sätt fick in i fabriken. ett icke så ringa antal av dem har malmöpolisen nöd-gats taga hand om, enär de hade ett och annat föregående ouppklarat med rättvisan. de erhöllo mat och logi på arbetsplatsen, men med sed-ligheten och ordningen var det synnerligen dåligt ställt. […] Otaliga äro de orgier, som desamma anordnat i sina logement inom fabriken, vilket av åtskilligt att döma icke heller kunde vara obekant för nilsson själv. men det var ej blott inom fabriken, som strejkbrytarna utmärkte sig. även ute i staden ställde de till uppträden och engagerade sina ”nöjen” genom överfall på bl. a. de strejkande medlemmarna.” Svenska Träindu-striarbetareförbundet. Styrelse och revisionsberättelse 1927, 1928, s 14f.

154

i Träarbetaren uttrycktes vidare redan tidigt under konflikten en oro för försöken från strejkbrytarnas sida att vilja provocera fram konfron-tativa våldsamheter. ”det ser ut som dessa tjänstvilliga personer även skulle bl. a. ha till uppgift att provocera fram uppträden med de strej-kande medlemmarna”, uppger tidskriften.194

i Arbetets artikel över det kollektivt utövade våldet i slutet av juli 1926 mellan två strejkande arbetare och två strejkbrytare från William Pers-sons lådfabrik med rubriken ”Strejkbrytarnas beskyddare i verksamhet” framhölls exempelvis att en av strejkbrytarna, en före detta stationskarl, ”nyligen avtjänat straffarbete för åtskilliga stölder i statens järnvägars godsmagasin.”195 Strejkbrytaren ifråga framställdes med andra ord som en brottsling medan polisen på liknande sätt framställdes som dennes beskyddare. när tidningen i samma artikel skildrade polisens ingripan-de gentemot de två strejkande arbetarna, vilka tidningen innan villigt erkänt hade varit de som med ett knytnävsslag inlett våldet ifråga, lades följaktligen inte tonvikten på det av de strejkande arbetarna kollektivt utövade våldet, utan på att de två civilklädda polismännen inskridit i handlingen för att ”skydda [den] f.d. tjuven”.196 tidningens sensmoral var såldes att strejkbrytarna med all rätt fick ”prygel” för det orätta i att ta arbetet från de strejkande mitt under en pågående konflikt, att det moraliskt förkastliga i att ge en strejkbrytare ”ett kok stryk” kunde rättfärdigas för att de senare ändå var ett pack tjuvande slödder, samt att polisen var detta strejkbrytarslödders beskyddare.197 Här är det således möjligt att skönja en tydlig tudelning i Arbetets rapportering mellan, å ena sidan det kollektiva våld som strejkbrytarna anklagas för att utöva gentemot de strejkande, och å andra sidan det kollektiva våld som de senare uppges utöva gentemot de förra. medan strejkbrytarnas

194 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.195 Arbetet, 23/7 1926.196 Arbetet, 23/7 1926.197 För en kritik av Arbetets artikel se poliskonstapel Johan levins artikel i

Skånes Reflex. ”Saken var den, att några strejkande togo sig för att piska upp ett par strejkbrytare. ett par civila polismän […] anropades och ingrepo. naturligtvis! inte menar väl arbetet att de skulle stillastående ha åsett misshandeln och därmed riskerat sina platser? är det arbetets mening, att strejkbrytarna skola piskas, så bör väl tidningen organisera det hela.” Skånes Reflex, 6/8 1926. För den socialdemokratiska arbetar-rörelsens inställning till strejkbrytarna, se även: Schiller, 1967, s 29;

155

våldsutövning betraktas som någonting oförsvarbart och moraliskt förkastligt men inte mer än väntat ses det våld de strejkande kollektivt utövar gentemot strejkbrytarna tvärtom som någonting rättfärdigt. Huvudargumentet för det senare är att de strejkandes våldsutövning var att betrakta som nödvärn gentemot det kollektivt utövade våld som annars ändå var att vänta ifrån strejkbrytarnas sida.

identitetsskapande gränsdragningari detta skede av konflikten vid den nilssonska fabriken spelar tidningen Arbetet i egenskap av partipolitiskt organ för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö en utomordentligt viktig legitimerande/dele-gitimerande roll, både med avseende på konflikten som sådan och det kollektivt utövade våld som under sommaren och hösten 1926 präg-lade den konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna, de strej-kande och de senares sympatisörer. Arbetets skildringar av strejkbrytare visar tydligt på de identitetsskapande processer där arbetarpartens offi-ciella kulturella karta mejslas ut genom att organisera skillnader mellan ”vi” och ”dem”. det handlar om en andrefiering. Samtidigt måste en viss försiktighet tillämpas här. identiteter är inte alltid tydligt avgrän-sade. della Porta och diani skriver angående kollektiva identiteter:

in speaking of identity we are not referring to an autonomous object, nor to property of social ac-tors; we mean, rather, the process by which social actors recognize themselves – and are recognized by other actors – as part of broader groupings, and develop emotional attachments to them. These ‘groupings’ need not be defined in refer-ence to specific social traits such as class, gender, ethnicity, sexual orientation, or the like, nor in reference to specific organizations (although they often get defined in those terms). Collective iden-tities may also be based on shared orientations, values, attitudes, world-views, and lifestyles, as well as on experiences of action […].”198

198 della Porta & diani, 2006 (1999), s 91f.

156

identitetsskapande processer kan sägas utgöra en integrerad del av konfliktens kamp om tolkningsföreträde. att som kollektiv aktör ha den kulturella makten att kunna organisera skillnader utifrån officiella kulturella kartor menar Sewell vara ett tydligt utmärkande drag för institutionella maktcentra.199 På samma sätt slår della Porta och diani fast att ”[t]he power to impose negative and stigmatized definitions of the identity of other groups constitutes, in fact, a fundamental mecha-nism of social domination”.200 utifrån den socialdemokratiska arbetar-rörelsens officiella kulturella karta utgör klass utan tvekan den klart avgörande identitetsgrunden. Och utifrån klass som identitetsgrund organiseras således skillnader mellan ”vi” och ”dem”. men det hela kompliceras omgående genom att det i den socialdemokratiska offici-ella kulturella kartan utövas makt utifrån ett betydligt större spektrum än som innefattas i klass som identitetsgrund. makt utövas som bekant i flerpolära spänningsfält. även klass som identitetsgrund blir således snabbt problematiskt när den socialdemokratiska arbetarrörelsens of-ficiella kulturella karta i lika hög grad organiserar skillnader inom arbetarklassen som mellan arbetarklass och borgarklass. Som diskus-sionen av strejkbrytarna vid a. W. nilssons redan visat utgör etnicitet en sådan identitetsgrund utifrån vilken skillnad organiseras. Strejk-brytarna sägs inte bara vara dåliga arbetare, de är även utbölingar och ännu hellre utlänningar. identiteter är således omstridda och kollektiva aktörers förmåga att organisera skillnader mellan ”vi” och ”dem” uti-från officiella kulturella kartor är i grund och botten kopplat till deras förmåga att utöva kulturell makt.

att organisera skillnader handlar om att göra gränsdragningar. Varje gång Arbetet såsom en del av den socialdemokratiska arbetarrörelsen uttalar sig om konflikten vid a. W. nilssons fabriker handlar det om en organisering av skillnaderna mellan ett ”vi” med utgångspunkt i arbetarparten och ett ”dem” med utgångspunkt i arbetsgivarparten utifrån ett sådant institutionellt maktcentrums officiella kulturella karta. de kollektivt interagerande aktörer som utifrån detta perspektiv framför allt återfinns i den omedelbara stridslinjen och därmed utgör ett centralt inslag i Arbetets uttalanden är således strejkbrytarna och de

199 Sewell, 2005, s 168-174. 200 della Porta & diani, 2006 (1999), s 106.

157

strejkande. Vid organisering av skillnader är två aspekter avgörande, dels ett ”vi”, dels ett ”dem”. mcadam, tarrow och tilly menar att re-lationerna mellan kollektivt interagerande aktörer i en konflikt utifrån ett identitetsperspektiv utgörs av fyra avgörande analytiska delmoment: 1) en gränsdragning som separerar ”vi” från ”dem”. 2) relationer inom denna gränsdragning. 3) relationer över denna gränsdragning. 4) delade förståelser om både gränsdragningen och dess relationer.201 de menar vidare att ett antal mekanismer är av central analytisk betydelse i dessa relationer: tillägnelse, tillskrivning, gränsaktivering och gräns-skifte är ett par av dessa. Kollektiva aktörer tillägnar sig själva och till-skriver andra både sociala rum och kollektiva identitetsgrunder. med tillägnelse avses det sätt på vilka kollektiva aktörer ger sig själva sociala rum och/eller kollektiva identitetsgrunder, det vill säga ett ”vi”. med tillskrivning avses det sätt på vilka kollektiva aktörer ger andra sociala rum och/eller kollektiva identitetsgrunder, det vill säga ett ”dem”.202 med gränsaktivering avses de tillfällen då en befintlig ”vi” och ”dem” relation aktualiseras i interaktionen kollektiva aktörer emellan.203 med gränsskifte avses slutligen de tillfällen då det sker förändringar i befint-liga ”vi” och ”dem” relationer.204 dessa mekanismer utgör vidare inslag i ett flertal av konfliktens processer, däribland såväl mobilisering och demobilisering som polarisering.

de återkommande artiklar i Arbetet där strejkbrytarna på a. W. nils-sons utmålas som ”ljusskygga individer”, ”rent slödder” och ”krimi-nella element” utgör exempel på tillskrivning. men på en och samma gång sker även tillägnelse då sociala rum och/eller kollektiv identiteter indirekt avgränsas som dess motsats. de fackligt organiserade social-demokratiska arbetare som läser om strejkbrytarna i Arbetets ledare, artiklar och blockadannonser kan göra det med trygg förvissning om att befinna sig på rätt sida om avgränsningen, men med det underför-stådda hotet om vad som är att vänta om denne av någon anledning skulle förledas att låta sig rekryteras som strejkbrytare. i Arbetet pågår vidare gränsdragningarna mellan strejkbrytare och strejkande fortlö-

201 tilly, 2003, s 32; tilly & tarrow, 2007, s 79.202 tilly & tarrow, 2007, s 215.203 tilly & tarrow, 2007, s 215.204 tilly & tarrow, 2007, s 215.

158

pande under loppet av konflikten. gränsdragningarna mellan ”vi” och ”dem” aktiveras varje gång strejkbrytare och/eller de strejkande på ett eller annat sätt lyfts fram i arbetarpressen, och på så vis både avgränsas och förtydligas den befintliga ”vi” och ”dem” relationen i den officiella kulturella kartan. när de fem förmännen under konfliktens inledande skede utpekas som strejkbrytare i Arbetet trots att de formellt inte berörs av strejken, handlar det om ett gränsskifte. Förmännen blir till ”dem”, åtminstone så länge de fortsätter arbetet vid den konfliktdrab-bade fabriken. detta kan vidare även kopplas till Arbetets roll som le-gitimerande/delegitimerande kollektiv aktör. det går att skilja mellan direkt och indirekt legitimering/delegitimering. när de fem förmännen avgränsas som strejkbrytare i Arbetet legitimerar detta indirekt kollek-tivt utövat våld i form av hemföljningar/uppvaktningar som används gentemot strejkbrytarna av strejkande arbetarna och deras sympati-sörer. när Arbetet sedan låter meddela att fyra av de fem förmännen anslutit sig till de strejkande handlar det återigen om ett gränsskifte. detta delegitimerar indirekt fortsatt kollektivt utövat våld mot dessa fyra, medan det likafullt indirekt legitimerar detsamma mot den femte, vilken trots påtryckningar valt att fortsätta arbetet på fabriken. Arbetet uppmanar med andra inte direkt de strejkande och deras sympatisörer att använda kollektivt våld, men kan sägas göra detta indirekt genom gränsdragningar, liksom genom det faktum att tidningen konsekvent stödjer de strejkande arbetarna i de fall det kollektivt utövade våldet uppmärksammas i den offentliga debatten.

identitetsskapande gränsdragningar utgör således avgörande inslag i den socialdemokratiska arbetarrörelsens fortlöpande mobilisering under loppet av den nilssonska konflikten. Samma mekanismer och processer återfinns även hos andra aktörer. Högerpressen är således lika mån om att organisera skillnader utifrån officiella kultu-rella kartor där det kollektiva våld strejkande och deras sympatisörer utövar utmålas i termer av sådant som ”blockadraseri”, ”terror” och ”fackföreningsövergrepp”.205 det är i interaktionen mellan kollektiva aktörer som kulturell koherens har möjlighet att ta form och förstär-kas. de officiella kulturella kartor som parterna i konflikten genom or-ganisering av skillnader mejslar ut för sig själva är således relationella.

205 Se exempelvis: Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).

159

legitimerad repertoarFrån fackligt håll användes flera olika av den socialdemokratiska arbe-tarrörelsen legitimerade former och uttryck i repertoaren av kollektivt utförda aktioner gentemot strejkbrytare i samband med arbetskonflik-ter. en sådan var det redan nämnda regelbundet återkommande uthäng-andet av strejkbrytare i arbetarpressen.206 dessa uthängningar fungerade dels genom att vara avskräckande gentemot presumtiva strejkbrytare inom de egna leden, dels genom att det verkade påtryckande gentemot de strejkbrytare som på så sätt fick se sig utpekade såsom klassförrädare. i de varje vecka återkommande blockadannonserna hängdes den nils-sonska fabrikens av arbetarparten kända strejk- och blockadbrytarna ut i Arbetet med uppgift om namn, yrke, adress och hemort.207 Förutom detta hängdes utifrån samma principer även de personer som på ett eller annat sätt hade något samröre med strejkbrytarna regelmässigt ut i dessa blockadannonser. tidningens läsare kunde således i en annons från den 15 oktober 1926 läsa att tvätten till de inlogerade strejkbry-tarna utfördes av ”polskan edeltrud Jagodzenski, Södra Förstadsgatan 32”, och i en annons från den 17 december samma år kunde de läsa att fru Olga mougenot, innehavaren av speceriaffären på exercisgatan 14, ”tillfredsställde de arbetsvilliga med öl”. detta förfarande satte ett hårt socialt tryck på de utpekade individerna, inte minst på de näringsidka-re som på så sätt ådrog sig den fackliga rörelsens ilska, men naturligtvis även på de strejkbrytare som härigenom hänges ut till allmän beskådan i arbetarpressen.

det handlar således om såväl gränsaktivering som gränsskiften, det senare i fråga om de näringsidkare som under konfliktens gång utpekas som osolidariska gentemot den fackligt organiserade arbetarrörelsen. För att återvinna tillträde inom gränsen för den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta och på så sätt gå från att vara ”dem” till ”vi” krävdes en utpräglat ritualiserad handling, att den utpe-kade i en avbön publicerad i arbetarpressen medgav sina osolidariska försyndelser samt utlovande bot och bättring.208

206 Schiller, 1967, s 29; lindqvist, 1994, s 116ff; tidman, 1998, s 34.207 Se exempelvis: Arbetet, 8/7, 23/7, 16/7, 23/7, 6/8, 13/8, 27/8, 3/9, 6/9,

10/9, 17/9, 24/9, 15/10, 22/10, 5/11, 12/11, 19/11 1926.208 Schiller, 1967, s 29; lindqvist, 1994, s 124-127.

160

det hände också att arbetare av misstag blev utpekade som strejk-brytare vilket medförde att arbetarpressen gång efter annan måste publicera annonser där misstaget erkändes och utpekandet ifråga offentligt togs tillbaka av den felande tidningen.209 även här handlar det om gränsaktiveringar såväl som gränsskiften, där gränsskiftet från ett tillskrivet ”dem” till ett tillägnat ”vi” på samma gång aktiverar och förtydligar gränsdragningen ifråga.

Blockad.På grund av att strejk vid A.-B. A. W. Nilssons fabriker, förklaras härmed allt arbete å samtliga verkstäder i blockad, samt firmans butik, S:a För-stadsgatan 27, i bojkott, ävensom transporter från och till ovannämnda butik och fabriken. Som strejkbrytarvärvare tjänstgör John e. Cederborg, adr. Slättäng, lomma. Som arbetsvilliga och boende i staden upp-träda W. dahl, adr. Park-Hotell, Hjorttackegatan 6 a; tjeckoslovaken Åmann, adr. S:a Förstadsgatan 32. Bland ett 50-tal inlogerade i fabriken, möl-levångsgatan 48, märkas bland andra chaufför allan edlund, assisterad av f.d. lantbrukare nils Persson, tyringe, på bilen m5669, samt algot Åkesson, f.d. hovslagarekorpral, 56 vid 3 skv., tomelilla; Fridolf marklund; Henry lars-son, lund; Valter Fäldt, majorsgatan 17, erik Stjärnkvist. tvätten till de inlogerade utföres av polskan edeltrud Jagodzenski, Södra Förstadsgatan 32.

För Sv. Träindustriarbetareförbundets avd. 9 och 11 Malmö:Styrelserna.210

en annan sådan legitimerad form av kollektiv aktion i arbetskonflik-tens repertoar var de redan nämnda så kallade uppvaktningarna och/el-

209 Se exempelvis det besvär från en enligt denne själv felaktigt som strejk-brytare utpekade arbetaren i den fackliga materialet. Svenska träindu-striarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstadsklubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS).

210 Arbetet, 15/10 1926.

161

ler hemföljningarna. ”[d]et var ett himla liv i området runt fabriken”, uppger en av informanterna, ”speciellt när arbetsdagen var slut, vid 17-tiden, och strejkbrytarna skulle bege sig hem. […] Folk samlades utanför fabriken för att ta emot dem. de fick stryk. det kunde de ha de jävla svartfötterna”.211 en annan av informanterna uppger att:

[V]i ungdomar och de andra äldre arbetarna i limhamn, […] vi kom och mötte strejkbrytarna ifrån malmö […]. Vid spårvagnshållplatsen i limhamn. dom kom alltid med linje fyra, å då va vi och mötte dom vid spårvagns… flera hund-ra deltagare. Å ropade buord å så där, ja, såna där skällsord: ’Förbannade strejkbrytare!’, ’Åk hem!’, Å allt det där du vet […].”212

troligtvis är det inte alls kollektiva aktioner mot strejkbrytarna vid den nilssonska fabriken som informanten i detta fall minns, utan mot strejkbrytare vid handelsfirman Wahlgren & nordqvist vilka inkvar-terades i limhamn under den föreningsrättsstrid som utspelades där hösten 1926. men den intervjuade informanten belyser ändå mycket träffande den intensitet och det kollektivt utövade våld med vilken strejkbrytarna uppvaktades i en för den nilssonska fabriken samtida konflikt.

Å hade vi en påse skit så kasta vi dä också på dom ju, man tog upp från gatan å slog på dom, dä va ju inte roligt å offra några ägg på dom ju, nej, man fick ta va som… Ja så skrek å smäda dom å begabba dom på alla vis å sätt ju, så dom blev nog, uttröttade, själva.213

Flera exempel på hemföljningar/uppvaktningar av strejkbrytare vid den nilssonska fabriken förekommer i polismaterialet. ett sådant exempel utspelades den 30 oktober. då två av strejkbrytarna skulle bege sig från sin gemensamma bostad på Kasinogatan till arbetsplatsen blev de varse

211 intervju med informant 020321: iii.212 intervju med informant 020321: i.213 intervju med informant 020321: i. en annan av de intervjuade infor-

manterna uppger att: i. ”[…] fick de fatt i strejkbrytarna så fick ju dom, stå sitt kast ju. då banka de dom”. intervju med informant 020322: ii.

162

en skara människor som uppenbarligen stått och väntat på dem. den väntande skaran hade sedan gått ett par steg bakom dem hela vägen från bostaden till fabriken medan de ropat glåpord. längs vägen hade den efterföljande skaran människor hela tiden ökat så att det åtmins-tone varit ett fyrtiotal, då de två strejkbrytarna närmat sig det skyd-dande fabriksområdet. alldeles i närheten av fabriken hade en man blockerat deras väg och börjat ropa glåpord. denne, vilken de båda strejkbrytarna uppger sig känna till som en av dem som brukar hålla till bland folksamlingen utanför fabriken, hade därefter anslutit sig till den efterföljande skaran människor. men endast kort därefter hade han närmast sig de båda bakifrån samtidigt som han utropat någonting i stil med ”jag ska ge dig strejkbrytarjävul, så länge jag orkar slå!”214 ett knytnävsslag hade träffat den ene strejkbrytaren i nacken och så ytter-ligare ett i ansiktet som skrapat den vänstra kinden. men innan något mer våld hunnit utdelats hade en äldre kvinna i folksamlingen tagit tag i våldsverkaren och avstyrt vidare våld. Hon hade lugnat våldsver-karen med motiveringen att strejkbrytare inte ”är värda att slå på”.215 Om sådana ”uppvaktningar” eller ”hemföljningar” inte var någonting officiellt organiserat, så var de åtminstone både direkt och indirekt legitimerade av såväl arbetarpress som fackföreningar. det senare kan bland annat utläsas av ett protokoll från Svenska träindustriarbetare-förbundet avd. 9 malmö. ”i anledning av att två av de strejkande, bli-vit anhållna av polisen vid hemföljningen av strejkbrytarna, hemställde ordf. […] att avd. går i godo för rättshjälp till de åtalade”.216 i detta fall omnämns inte bara hemföljningen som form inom arbetskonfliktens repertoar i ett officiellt fackligt dokument, den legitimeras direkt av ett fackförbund.

den kvarvarande förmannen på a. W. nilssons fabriker, aumann, var så utsatt för dessa hemföljningar/uppvakningar att han måste förses med poliseskort på sin väg mellan bostaden på Södra Förstadsgatan 32 och fabrikslokalerna. att dessa kollektivt utförda aktioner kunde föras mycket långt visas också i en i malmötidningarna mycket upp-märksammad händelse där två av de strejkande den 28 augusti 1926 i

214 Krim, rapportkopior del ii, 29/12 1926, a2a: 42 (mS).215 Krim, rapportkopior del ii, 29/12 1926, a2a: 42 (mS).216 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Protokoll 1924-

1932, 28/4 1927 (aaS). Se även: Skånes Reflex, 6/8 1926.

163

berusat tillstånd hade besökt aumann i dennes bostad för att övertala honom att lämna arbetet på fabriken. det hela hade slutat med ett handgemäng mellan aumann och de båda männen i vilket den förres skjorta revs sönder. i den följande polisutredningen kom ord att stå mot ord. aumann beskrev att han blivit hotad och sedan misshandlad av de båda arbetarna, medan de senare istället hävdade att de hade kommit för att tala aumann tillrätta och sedan ingripit för att hindra denne från att bruka våld på en hos honom inneboende kvinna. det hela, vilket rubricerades som hemfridsbrott, kom att röna stor upp-märksamhet i pressen, inte minst i Arbetet som i artiklar med rubriker såsom ”Strejkande åtalade för hemfridsbrott, Bakslag för detektivkom-missarie Clementz”, och ”Herr aumanns påhavda skjorta – ett sorg-lustigt drama”, följde det hela och den rättegång händelsen resulterade i.217 även om händelserna kring de båda arbetarnas besök hemma hos aumann – och de förra nekade aldrig till att orsaken till besöket var att i ord och handling tala den senare till rätta – var ett undantag, kan det utan någon tvekan sägas att kollektivt utförda aktioner som ”uthäng-ningar” och ”uppvaktningar”, såsom former inom arbetskonfliktens repertoar, på det hela taget innebar att ett synnerligen hårt socialt tryck utövades gentemot de strejkbrytare som på detta sätt pekades ut.

Återigen handlar det om gränsdragningar mellan strejkbrytare och strejkande i den officiella kulturella kartan vilka i samband med kon-flikten aktiveras och på så sätt förtydligas. På samma gång ägnades också mycket tid ifrån den fackligt organiserade arbetarrörelsen till aktiviteter riktade mot de egna medlemmarna. det handlar då om den aspekt av sådana identitetsgrundande gränsdragningar som berör relationerna inom gränsen, om hur den fackliga rörelsens organiserade medlemmar tillägnar sig såväl sociala rum som kollektiva identiteter. det senare gäller inte minst de strejkande arbetarna och deras familjer. dels handlade det om att organisera strejken som sådan, med strejk-utskott, strejkvakter, samt förhandlingar med både den statlige förlik-ningsmannen och a. W. nilssons själv. dels handlade det om att samla in pengar till de strejkande medlemmarna, genom både lokala och nationella insamlingar, liksom genom sociala aktiviteter vars intäkter gick till de strejkande och deras familjer.218

217 Arbetet, 6/9, 2/10, 16/10 1926.218 Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstadsklubben

164

andra sådana sociala aktiviteter var till för att skapa sammanhållning inom de egna leden samt att hjälpa de strejkande och ibland deras familjer att solidariskt fullfölja strejken. en sådan aktivitet var att de strejkande varje morgon var skyldiga att infinna sig i Folkets Park för få en stämpel i sitt strejkkort för att få ut medel ur strejkkassan, det senare gällde för övrigt inte bara arbetarna vid den nilssonska fabriken utan även strejkande arbetare från andra arbetskonflikter som utspela-des i malmö.219 en annan sådan var närvaron av såväl strejkvakter som andra strejkande och deras sympatisörer i möllevången utanför fabri-ken, med de i de strejkandes ögon förhatliga strejkbrytarna. en tredje sådan aktivitet var den familjefest som i september 1926 anordnades i moriska Paviljongen i Folkets Park. Festen innehöll enligt Arbetet såväl musikunderhållning som politiska anföranden och dans. ett annat exempel på sådana familjeaktiviteter var den mårtensaftonsbal som i november 1926 anordnades i Folkets Hus till förmån för de strejkande på a. W. nilssons.220

de utförda aktionerna gentemot strejkbrytarna, liksom aktiviteterna gentemot de egna medlemmarna, kan ses som en del av den social-demokratiskt organiserade fackliga arbetarrörelsens fortlöpande mo-bilisering under konflikten. mobilisering utgörs av flera samverkande mekanismer, där tillägnelse/tillskrivning samt legitimering/delegitimering är några av de mest centrala. när aktörer börjar agera kollektivt utifrån gemensamma intressen och ställa krav på andra aktörer är det proces-ser inom vilken både identitetsgrunder liksom deras gränsdragningar aktiveras. eftersom institutionella maktcentra är centrala utövare av makt har dessa en avgörande betydelse för både hur identitetsgrunder tillägnas och/eller tillskrivs, liksom vilka kollektiva identiteter, kol-lektiva krav samt kollektiva aktioner som i den aktuella situationen är att betrakta som föreskrivna, tolererade alternativt förbjudna. genom att direkt eller indirekt legitimera någonting visar ett institutionellt maktcentrum vilka kollektiva identiteter, kollektiva krav och kollektiva aktioner det som kollektiv aktör anser vara föreskrivna eller åtmins-tone tolererade. På samma sätt visar ett institutionellt maktcentra vilka

a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS).

219 Krim, rapportkopior del ii, 23/7 1926, a2a: 42 (mS).220 Arbetet, 27/9, 10/11 1926.

165

kollektiva identiteter, kollektiva krav och kollektiva aktioner det anser vara förbjudet, genom att direkt eller indirekt delegitimera dem.

det är inte lätt att hitta exempel där den socialdemokratiska arbetar-rörelsen i det inledande skedet av konflikten under sommaren och den tidiga hösten 1926 visar var gränsen till den förbjudna och där-med överskridande konflikten går. men ett sådant exempel som är av intresse att se närmare på kan hämtas från en artikel i Arbetet med rubriken ”Provokation eller vad?” publicerad den 19 september detta konfliktens första år. i artikeln uppmärksammas att maskinskrivna lap-par med uppmaning till malmös organiserade arbetare att demonstrera har hittats uppsatta på ett flertal olika platser i staden. ”Här förelig-ger uppenbarligen ett försök till provokation i avsikt att skapa ett eller flera offer för obetänksamma handlingar och beröva den strejkande allmänhetens sympatier och försämra deras möjligheter att rida ut konflikten”, kommenterar tidningens skribent.221 den senare fortsätter artikeln med att ställa frågan om det hela är ett utslag av ren och skär tanklöshet eller en medveten provokation med avsikt att skapa kon-frontationer mellan strejkbrytarna och de strejkande. Arbetet uppma-nade därefter, med hänvisning till det av kollektivt våld präglade Kal-markonflikten föregående år och rättsliga processerna och domar med upp till två års straffarbete som följde denna, de organiserade arbetarna i malmö till att uppvisa yttersta vaksamhet gentemot sådana uppen-bara försök att provocera fram våldshandlingar. det enda som skulle komma ut av någonting sådant var att den detektiva polisens försök att finna offer för Åkarpslagen underlättades. Sådana offer, menar tid-ningen, är strejkbrytarna på den nilssonska fabriken alls inte värda.222 Väl värt att notera här är att det inte är det kollektivt utövade våldet i sig som leder Arbetet att dra gränsen för den förbjudna och därmed överskridande politiken. istället är det risken för att skada allmänhe-tens sympatier de strejkande liksom risken att ordningsmakt och rätts-väsende kan använda ett sådant förfarande för att driva Åkarpsmål som tidningen anger som skäl till markeringen ifråga. noterbart är även att det underförstått inte är de våldsamt konfrontativa demonstrationerna i sig självt som artikeln i Arbetet vänder sig mot. Sådana förekom som

221 Arbetet, 19/9 1926.222 Arbetet, 19/9 1926.

166

bekant utanför fabriken på närmast daglig basis. det handlar istället om det faktum att de uppsatta maskinskrivna lapparna med uppma-ningen att demonstrera inte hade någon officiell sanktionering från den socialdemokratiska arbetarrörelsens sida. det senare samtidigt som det fanns former i arbetskonfliktens repertoar med uttryck av kollek-tivt utövat våld men som likafullt hade denna officiella sanktionering och således kunde betrakta som ett skötsamt sådant.

legitimerat vålddet har redan inledningsvis i analysen av fallstudien tentativt slagits fast att former och uttryck inom typologierna spridda attacker och konfrontativa ritualer kunde vara någonting av den socialdemokratiska arbetarrörelsen både föreskrivet och tolererat som del av konfliktens re-pertoar. att så skulle vara fallet tycks bekräftas av det sätt på vilken den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö legitimerar/delegitimerar både arbetskonflikten som sådan och de kollektivt utövade våldsam-heter som under sommaren och hösten strejkens första år kommer till uttryck i konfrontationerna mellan strejkbrytarna, de strejkande och de senares sympatisörer. i de allra flesta fall är det frågan om indirekt legitimering, som när Arbetet genom blockadannonserna aktiverar och på så sätt förtydligar gränsdragningen mellan strejkbrytarna och de strejkande. i fallet med de utpekade förmännen görs detta som visats på det sätt att gränsen skiftas så att den först legitimerar och sedan delegitimerar, det kollektivt utövade våld som kommer till uttryck i de företagna hemföljningarna/uppvaktningarna. men stundtals handlar det även om direkt legitimering, som när Arbetet i ledare och artiklar öppet ställer sig bakom och försvarar de strejkande och deras sympati-sörer vid de återkommande tillfällen då det kollektivt utövade våldet gentemot strejkbrytarna på den nilssonska och andra arbetskonflikter av en eller annan anledning uppmärksammas och hamnar i blickpunk-ten i den offentliga debatten. i den mån hemföljningar/uppvaktningar helt eller delvis är organiserade av den fackligt organiserade socialde-mokratiska arbetarrörelsen som sådan är det vad mer är inte endast fråga om ett tolererat utan i allra högsta grad om ett föreskrivet kol-lektivt utövat våld. det ska understrykas att det på inga sätt är särskilt märkligt att den socialdemokratiska arbetarrörelsen sluter leden och

167

mobiliserar sina resurser kring en arbetskonflikt som direkt berör prin-cipstriden gentemot strejkbryteriet. inte heller är det detta som är den analytiska poängen. avgörande är istället att de från socialdemokratin uppslutna leden kring de strejkande innebär att våldets gränser dras på ett sådant sätt det konfrontativa våldet i konflikten framstår som någonting tolererat, stundtals även föreskrivet.

168

Kapitel 7malmöpolisen

Klockan 5,20 eftermiddagen inkommo kon-staplarna n:r 112 lorentz Kjellman och n:r 193 Otto andersson på ii vaktdistriktets station och medhavde en mansperson […]. Konstaplarna rapporterade, att de kort förut anhållit [man-nen] på Södra Förstadsgatan för att han därstädes uppträtt förargelseväckande, i det han, som jämte en del andra personer följt efter en vid a. W. nilssons fabriker vid möllevångsgatan anställd mansperson, högljutt tillropat denne och kallat honom strejkbrytare, vilket beteende åstadkom-mit en större folksamling.

Polisvaktsdistrikt ii i malmö, rapportkopior 1926: ii, 1/11 1926, a3a: 14 (mS)

malmöpolisen kom under det att konflikten i den nilssonska fabri-ken hårdnade under sommaren och hösten 1926 att få utstå allt mer ihållande kritik från den socialdemokratiska arbetarrörelsens led. inte minst chefen för den detektiva polisen i malmö, kriminalkommissa-rie Clementz, var utsatt för arbetarpressens ilskna granskning. denne utmålades i Arbetet som en svuren fiende till de strejkande, och en pådrivare för att initiera Åkarpsmål.223 i en artikel från den 5 oktober med rubriken ”a. W. nilssons hysteri börjar bli riskabel” följde Arbetet bland annat upp den tidigare tämligen förödande kritiken av Clementz och dennes påstådda arbetsmetoder. den senare och fabrikör a. W. nilsson utmålas i denna artikel som sammansvurna bundsförvanter i en gemensam kamp mot de strejkande arbetarna och i dess förlängning den socialdemokratiska fackliga arbetarrörelsen i malmö. ”a. W. nils-son […] anstränger sig […] till det yttersta att provocera fram ett offer bland de strejkande och med dem sympatiserande för Åkarpslagen och andra paragrafer”, menade tidningens skribent. ”att han i denna sin strävan kan påräkna energiskt bistånd ej blott från de professionella strejkbrytarnas sida utan även från detektivchefen kapten Clementz är

223 Arbetet, 6/9 1926; Arbetet, 5/10 1926.

169

en självklarhet”, fortsatte artikeln, eftersom de tydligen har ”gemen-samma intressen på grund av någon sorts själsfrändskap.” det senare föranledde Arbetets skribent att komma med ett varnande ord. med ut-gångspunkt i de av tidningen påstådda försöken från de båda utpekade bundsförvanterna i kampen mot den socialdemokratiskt organiserade fackliga arbetarrörelsen att provocera fram intermezzon av det våld-sammare slaget hävdades:

det är tydligen av behovet påkallat att såväl myndigheterna som allmänheten och särskilt de strejkande hålla ett vaksamt öga på hr nilsson och hans strejkbrytares provokationsförsök. Hittills har dessa försök i stort sett misslyckats, men med hän-syn till att de konsekvent eftersträva att skapa offer, finnes anledning att befara att de även till sist skola lyckas, i synnerlighet som man icke kan räkna med, att dylika rättsfall handläggas av chefen för polisens detektiva avdelning på sådant sätt, som ur allmän rättssynpunkt vore önskvärt och riktigt.224

i tidningsartikeln hävdades vidare att chefen för den detektiva po-lisen på det hela taget var synnerligen ”olämplig på sin post och att han snarast möjligt borde ersättas med en person, som förstår, vad en uppgift som hans kräver.”225 den avgörande orsaken till detta uppgavs av Arbetets skribent vara den brutalitet med avseende på sådant som förhörsmetoder gentemot fackligt organiserade arbetare som chefen för den detektiva polisen i malmö enligt tidningen vid åtskilliga tillfällen visat prov på.

Kommissarie Clementz förhörsmetoder äro väl kända och omtalade och vi har ingen förhoppning om att med här gjorda omnämnande få någon rät-telse i det skandalösa förhållandet. det må emeller-tid undras om icke vederbörande myndigheter sitta inne med lämpliga medel att få bort dylika busfa-soner från en poliskår, som i övrigt åtnjuter anse-ende för humanitet och korrekt uppträdande.226

224 Arbetet, 5/10 1926.225 Arbetet, 5/10 1926.226 Arbetet, 5/10 1926.

170

men det är inte bara chefen för den detektiva polisen som på detta sätt får utstå kritik. i Arbetet förekom regelbundet kritiska inlägg mot såväl enskilda poliser som malmöpolisen i sin helhet. det senare inte minst i de fall polisen av en eller annan orsak sett ingripit mot de strej-kande arbetarna under loppet av konfrontationer i någon av det flertal konflikter som förekom i staden. i Träarbetaren uppges med anledning av de våldsamheter som man menar att strejkbrytarna i den nilssonska konflikten hela tiden försöker provocera fram att:

Vi vilja icke därmed påstå, att de handla på uppdrag av arbetsgivaren eller någon annan person eller of-ficiell myndighet i malmö, men fall ha förekommit, som synes vara nog så märkliga i sin upprinnelse. […] de förhör med medlemmar, som förekommit inför polisen i malmö synes nämligen icke ha till uppgift att få klarhet i de uppträden som förekom-mit och orsaken därtill. tvärtom synes det vara så att polismyndigheten i malmö vid dess förhör mer intresserar sig för att förmå medlemmar att erkänna saker, som för dem äro ovidkommande, än att få klarhet i vem eller vilka, som verkligen bära skulden till de allt emellanåt förekommande uppträdandena. men om arbetsgivaren med stöd av arbetsgivareför-eningen och, som det vill synas, av polismyndighe-terna i malmö, tror sig kunna förmå splittra och därmed försvaga medlemmarnas sammanhållning, så skall tiden visa att han räknat fel och varit inne på fel väg.227

även i de närmast dagligen förekommande konfrontativa mötena mel-lan kontrahenterna på gatan utanför den nilssonska fabriken och på andra konfliktdrabbade företag i staden kom malmöpolisen att hamna i besvärliga situationer. inte minst de poliser som såväl dagtid som nattetid stod utposterade vid a. W. nilssons fabriker under sommaren och hösten befann sig i en utsatt situation mellan å ena sidan strejk-brytarna, som de hade att beskydda, och å andra de demonstranter som tillsammans med strejkvakterna dagligen fanns på plats. i den av arbetarrörelsen präglade befintliga historieskrivning som berör det fler-

227 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.

171

tal vid denna tidpunkt pågående arbetskonflikterna i malmö framstår polisen som arbetsgivarpartens handgångna medlöpare.

men polisens förhållande till den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö var samtidigt mer komplicerat än det vid första ögonkastet kan te sig. det senare berodde delvis på att polisen i det mellankrigstida Sverige var kommunal. i en utpräglad arbetarstad som malmö innebar det senare att polisen var under såväl direkt som indirekt politisk kon-troll av den socialdemokratiska majoriteten i stadsfullmäktige. detta maktförhållande går inte att helt bortse ifrån, även om stadsfullmäk-tige på inga sätt hade någon officiell befogenhet att bestämma över hur polisens resurser användes i dess myndighetsutövning. Stadsfullmäktige kunde således inte beordra polismästaren i malmö att agera på ett visst sätt i en viss situation. däremot måste det å andra sidan ha stått klart för den senare att stadsfullmäktige, genom budgetbeslut eller genom polisnämnden, kunde göra livet mycket besvärligt för den polismästare som alltför öppet utmanade den mäktiga socialdemokratin i staden. malmöpolisens förhållande till arbetarrörelsen komplicerades med största sannolikhet även av det faktum att en stor del av poliserna i malmö – de som var fackligt organiserade i Polisföreningen Kamraten – faktiskt utgjorde en del av stadens socialdemokratiska arbetarrörelse. Kamraten var nämligen ansluten till arbetarkommunen i malmö, vil-ket i sin tur innebar att alla polismän anslutna till polisföreningen var kollektivt anslutna till SaP.

inom föreningen pågick från slutet av 1910-talet och början av 1920-talet en identitetsskapande process med målet att få de fackligt anslutna poliserna att se sig själva som ”arbetare”, liksom att även få den omgivande socialdemokratiska arbetarrörelsen att se dem som sådana, och inte som överhetens klassförtryckande redskap. Och som om inte det var nog med att en stor del av malmös poliskår var kol-lektivt anslutna till SaP, så var två av polisföreningens ledargestalter vid denna tid, poliskonstaplarna Johan levin och erik Weber parti-politiskt organiserande och synnerligen aktiva socialdemokrater. under loppet av 1920-talet representerade dessa båda poliskonstaplar SaP i malmö stadsfullmäktige, levin under den första och Weber under den andra halvan av årtiondet.228 Kopplingen mellan polisföreningen och

228 Arbetet, 7/10 1926; Svensk Polistidning, 15/5 1927. det var bland annat

172

arbetarrörelsen kom att få betydelse i efterspelet till det konfrontativa våldet på möllevången i november året 1926. det kan av den orsaken således vara motiverat att se närmare på bakgrunden till samröret mel-lan polisföreningen och socialdemokratin i industristaden malmö.

Polisföreningen och arbetarrörelsenden 26 januari 1919 hölls ett möte för medlemmarna i polisförening-en Kamraten. detta möte hade föregåtts av ett styrelsemöte två dagar tidigare. Styrelsen hade då beslutat att sammankalla medlemmarna för att diskutera Kamratens eventuella anslutning till malmö arbetarkom-mun. Styrelsen hade också beslutat att till föreningsmötet inbjuda en representant för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden, re-daktör alfred larsson från tidningen Arbetet. ett sjuttiotal medlemmar hade infunnit sig på mötet. redaktör larsson höll ett föredrag om det nya valsystemet, det vill säga om den allmänna och lika rösträtten som 1918 hade beslutats i Sverige. talaren betonade särskilt det fredliga tillvägagångssätt med vilken socialdemokratin hade nått den ställning inom svensk politik som partiet nu hade. därefter talade han om de fördelar det skulle vara ifall malmöpolisen anslöt sig till arbetarrörelsen och på så sätt kunde räkna med att få stöd av det socialdemokratiska partiet i denna strävan efter förbättrade arbetsvillkor. en framträdande ledare för arbetarrörelsen i malmö var således inte bara inbjuden att tala på föreningsmötet, utan var uppenbarligen också synbarligen po-sitivt inställd till att polisföreningen skulle kunna komma att ansluta sig till malmö arbetarkommun. det hade vid Svenska Polisförbundets möte i Halmstad 1918 varit en av de avgörande tvistefrågorna ifall arbetarrörelsen skulle komma att ställa sig bakom ett polisförbund ombildat till en facklig kamporganisation. Flera av de ombud från lan-dets olika polisförbund som motsatt sig en sådan ombildning hade då hävdat att det alldeles säkert inte fanns något intresse från arbetarhåll för ett sådant närmande mellan polisen och den socialdemokratiska arbetarrörelsen, men uppenbarligen fanns det åtminstone året efter mötet i Halmstad ett sådant intresse från SaP i malmö.229

levin som initierade beslutet i malmö stadsfullmäktige att tillsätta en polisnämnd i malmö 1926. Malmö stads årsbok 1926, 1927, s 13.

229 Bodman, 1953, s 16. det förekom även liknande diskussioner om

173

redaktör larssons inledande anförande följdes av en lång och livlig debatt. Kamraten hade sedan föreningens grundande 1903 varit öp-pen för alla malmöpoliser oavsett tjänstegrad. en kommissarie och flera överkonstaplar var således medlemmar av Kamraten. det var nu inte fullt så enkelt att alla befäl var emot förslaget att ansluta polis-föreningen till SaP, men en av de ivrigaste motståndarna till förslaget var den föreningsaktive kommissarien. den senare menade att det var nödvändigt för polisen att inta en politiskt neutral ställning för att kunna utföra sina plikter. Vad skulle exempelvis hända vid en ar-betskonflikt då polisen hade till uppgift att skydda strejkbrytare? Om polisen var ansluten till arbetarkommunen skulle den i så fall vara en part i målet, och således inte kunna inta den strikt neutrala hållning i tjänsteutövningen som plikten krävde. Kommissarien ifråga avslutade med konstaterandet att det hela var en fråga som krävde noggrant övervägande, och att det på det hela taget var en fråga som borde hän-skjutas till Svenska Polisförbundet.230 mot detta anförande kontrade konstapel Johan levin som i ett inlägg menade att förbundets alla skri-velser till vederbörande myndigheter angående polisens arbetsvillkor inte ledde någon vart. Han förespråkade istället ett närmande till det politiska parti som bäst kunde förväntas tillvarata polisens intressen, och det menade levin vara SaP. det ska i sammanhanget påpekas att levin sedan föregående år satt som oppositionell medlem i Svenska Polisförbundets styrelse där de övriga ledamöterna i samband med Halmstadsmötet 1918 varit uttalade motståndare till en radikalisering av den polisfackliga linjen. redaktör larsson var i ett därpå följande inlägg av uppfattningen att ett medlemskap i arbetarpartiet inte på något sätt kunde sägas innebära något hinder för polisens tjänsteutöv-ning. Polisen ”hade endast att göra sin plikt”, menade larsson.231 när samtliga lagda röster var räknade stod det klart att en överväldigande

samgående med den socialdemokratiska arbetarrörelsen inom andra tjänstemannagrupper. Tjänstemannafrågan: Social formering, politik och organisering under 1900-talets början, arne H erikssons efterlämnade texter i redaktion av Helena Bergman och lars-erik Hansen, 2007, s 10f, 21-24, 66ff; Se även: mats greiff, Kontoristen: Från chefens högra hand till proletär, 1992, s 366-369; Åmark, 1998, s 51-77.

230 Bodman, 1953, s 16; leif edberg & Holger Svärd, Polismännens fack-liga verksamhet: Polisväsendets uppkomst och utveckling samt polispersona-lens fackliga arbete och organisationer, 1963, s 232.

231 Bodman, 1953, s 16.

174

majoritet av Kamratens medlemmar ställt sig bakom beslutet att an-sluta polisföreningen till malmö arbetarkommun.232

Polisföreningen Kamratens förhållande till arbetarrörelsen i malmö kom i flera avseenden att vara synnerligen särpräglat. i politiskt avseende var föreningen alltså ansluten till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. den kollektiva anslutningen till malmö arbetarkom-mun medförde att föreningens medlemmar var kollektivt anslutna till SaP. man var från polisföreningens sida samtidigt mycket mån om att understryka att det endast var frågan om en politisk anslutning, inte en facklig sådan. genom att vara politiskt men inte fackligt ansluten till den socialdemokratiska rörelsen kunde polisföreningen enligt egen mening vara en del av socialdemokratin utan att för den skull sätta sig i en jävsituation i sådana fall där polisen sattes att ingripa i sådant som arbetskonflikter. men det senare var alls inte oproblematiskt utan i allra högsta grad en känslig fråga. i grund och botten handlade det åter om huruvida de fackligt anslutna poliserna även fortsatt skulle kunna förhålla sig neutrala i de fall de ålades att skydda strejkbrytare i händel-se av arbetskonflikter. denna gränsdragning för att markera politiskt men inte fackligt medlemskap kom också att i allra högsta grad prägla föreningens verksamhet under de år den fortsatte att vara ansluten till SaP. det senare syns uppenbarligen mycket tydligt i mötesprotokol-len. Protokollen som sådana är inte längre tillgängliga för forskning, men i erik Bodmans historik över Kamraten från 1953 refereras ut-förligt från dessa i sammanhang som berör sådana identitetsskapande gränsdragningar.233 Sålunda beslutade polisföreningen att ge bidrag till aBF, Sagostundernas barnfest och sommarhem, arbetarkommunens sommarfest i Folkets Park, en hedersgåva till Hjalmar Branting inför dennes 60-årsdag och så vidare. man uppmanade alla medlemmar att prenumerera på tidningen Arbetet med motiveringen att det ”är vars och ens plikt att i detta hänseende stå solidarisk med den klass han tillhör”.234 men när en skrivelse 1919 hade inkommit från Skånes

232 Bodman, 1953, s 17; edberg & Svärd, 1963, s 234.233 det fackliga materialet finns fortfarande kvar i den polisfackliga lokal-

föreningen i malmö. enligt uppgift från företrädare för denna lokalför-ening börjar det befintliga materialet i deras ägo först på 1940-talet. det är med andra ord oklart var det äldre materialet finns eller om det är bevarat.

234 Bodman, 1953, s 19.

175

fackliga arbetardistrikt behandlades den inte ens, med motiveringen att denna inte berörde Kamraten ”enär denna icke är fackligt ansluten till arbetarpartiet.”235

Kamraten avslog på liknande grunder ett förslag från arbetarkommu-nens styrelse att delta i demonstrationerna Första maj, och av samma orsak menade styrelsen för polisföreningen sig inte kunna bifalla en förfrågan om penningbidrag från Fco för understödja malmös bygg-nadsarbetare under en pågående arbetskonflikt. men samtidigt var denna uppdelning mellan det fackliga och det politiska inte helt och hållet konsekvent hållen av de egna medlemmarna. när frågan om att understödja de strejkande byggnadsarbetarna behandlades vid fören-ingsmötet gick mötesdeltagarna mot styrelsen och beslutade att tilldela de strejkande ett penningbidrag. På det hela taget fanns det således en klart urskiljbar ambivalens i förhållandet mellan polisföreningen och den fackliga delen av arbetarrörelsen. när tryckeriaktiebolaget Framtiden, som gav ut tidningen Arbetet, i februari 1926 kom med en framställan att polisföreningen skulle teckna sig för aktieinnehav i bo-laget menade en av föreningsmedlemmarna vid mötet som behandlade frågan att Kamraten inte borde ”blanda sig i nämnda tidningsföretag som tidigare visst icke visat något tillmötesgående mot polisen” medan en annan varnade för att steget av att göra ett sådant aktieinköp skulle kunna ”medföra föreningens indragande i politiken.”236

ett annat belysande exempel kan hämtas från den 24 juli 1921 då följande uttalande på begäran av Kamratens styrelse publicerades i Arbetet:

under senare tid har, dels i allmänna pressen och dels annorstädes, gjorts gällande, att vissa polismän i malmö skulle ha tagit ställning emot i arbetskonflikter invecklade arbetare, varav följt, att förbittring mot polisen är rådande inom vissa arbetargrupper. Kamraten, förening för malmö polismän, har å sammanträde den 24 dennes behandlat frågan samt enhälligt beslutat tillställa pressen följande:

235 Bodman, 1953, s 19.236 Bodman, 1953, s 21.

176

det är icke känt, vilka polismän som skulle ha förgått sig eller om de tillhöra föreningen, men uttalar denna sin bestämda protest mot dem, som, i vilket syfte det än månde vara, överskrida de gränser inom vilken polisen enligt lag har att utöva sin verksamhet. det bör vara varje polisman synnerligen angeläget, att genom självkritik söka förvärva sig förmågan att vid alla tillfällen kunna iakttaga ett behärskat, försynt men bestämt och värdigt uppträdande. Vi hoppas emellertid också, att fackorgani-sationerna mera än hittills måtte vidtaga åtgärder mot dem av deras medlemmar, som till äventyrs uppträda aggressivt mot polisen, då den sin plikt likmätigt nödgas ingripa. det händer nämligen rätt ofta, att organiserade arbetare söker fritaga anhållna personer eller uppegga dem till våldsamt motstånd m.m. ett i stort sett gott förhållande är rådande mellan polisen och allmänheten här i staden. Kamraten önskar emellertid ingenting hellre, än att detta förhållande måtte förbättras ännu mera.237

det handlade således återigen om de i polisföreningen anslutna med-lemmarnas ställning i händelse av arbetskonflikt. det var med andra ord en fråga som flera gånger kom upp till diskussion på både styrel-semöten och föreningsmöten och som uppenbarligen tycks ha berett de fackligt aktiva poliserna påtagligt mycket huvudbry. det i Arbetet publicerade uttalandet visar även på att det från Kamratens håll sågs som ett problem att det ifrån den fackliga arbetarrörelsens medlemmar fanns en vilja att tillgripa våld.

inte minst de partipolitiskt aktiva socialdemokratiska poliserna måste stundtals ha hamnat i bekymmersamma intressekonflikter i gräns-landet mellan klasskamp och yrkesutövning. att så var fallet framgår bland annat av ett uttalade från en av de intervjuade informanterna. informanten ifråga kunde namnge den poliskonstapel som vid tiden för konflikten vid den nilssonska fabriken representerade SaP i malmö stadsfullmäktige.

237 Bodman, 1953, s 22.

177

[i] samband med poliser, så var det en patrul-lerande polis, som hette Weber. mycket känd so-cialdemokrat och jag har liksom för mig, att han satt i stadsfullmäktige. Och han hade ju liksom ett mellanting, däremellan, du förstår, åsikterna alltså. Han ville ju naturligt… hemskt gärna… förklara sin sympati för de strejkande men som ordningsman, polisman, så kunde han ju inte… uttala det, men man visste ungefär att det… hans, tankar om det hela.238

det faktum att åtminstone en del av de fackligt anslutna poliserna tycks ha haft tydliga sympatier för den socialdemokratiska arbetarrö-relsen i malmö leder fram till frågan om det på något sätt går att finna tecken på sådana sympatiyttringar i polismaterialet från konflikten vid den nilssonska fabriken. det är faktiskt möjligt. inte minst är det klart att fabriksledningen liksom strejkbrytarna själva stundtals upplevde att malmöpolisen stod på de strejkande arbetarnas sida. ett sådant tillfälle är i samband med händelsen utanför fabrikens garageport på Privatga-tan den 28 september, när de båda konstaplar som finns på plats upp-manar den berusade och gentemot folksamlingen utmanande strejk-brytaren nils Persson att hålla tyst och stänga garageporten om sig. Polisrapporten från de båda konstaplarna visar tydligt att det skulle ha varit strejkbrytaren som uppträtt förargelseväckande. men det hela fick en intressant efterföljd när befälhavaren för strejkbrytarnas logement på fabriken samma kväll som det hela utspelade sig ringde in en an-mälan till de båda polismännens vakthavande befäl att deras åthutning av strejkbrytaren, liksom att de skulle ha stängt porten mot dennes vilja, ”högljutt” skulle ha ”gillats av ett antal personer, som vid tillfället uppehållit sig å Privatgatan.”239 när kommissarie Carl Hallberg från andra Polisvaktsdistriktet i malmö besökte fabrikens kontorslokaler och där talade med fabrikör nilsson och kontorschefen rosén var deras mening att de båda polismännen hindrat nils Persson i dennes arbete som portvakt. i sin rapport angående det hela menar Hallberg att de båda polismännen visat oförstånd i tjänsten ifall det skulle visa sig att de hindrat Persson från att ha porten öppen för att släppa in ytterli-

238 intervju med informant 020219.239 Pol ii, rapportkopior 4/10 1926, a3a: 14 (mS).

178

gare strejkbrytare. men han menar samtidigt att de båda polismännens agerande i viss mån kan försvaras av strejkbrytarens förargelseväckande uppträdande gentemot de personer som uppehöll sig på gatan, det vill säga de strejkande arbetarna och deras sympatisörer.240

att den borgerliga högern uppfattat malmöpolisen som partisk till för-mån för den fackliga arbetarrörelsen i malmö antyder Svenska träin-dustriarbetareförbundets ordförande Oscar Karlén när han i talfilmen ”den pågående agitationen” från åren närmast efter konflikten vid den nilssonska fabriken säger att den borgerliga pressen i malmö ”alltsedan strejkens utbrott underförstått [hade] låtit påskina att polisen visat en oförtydbar flathet” gentemot de strejkande arbetarna.241 ett annat exempel, som antyder att fabriksledningen liksom strejkbrytarna ansåg sig kunna leda i bevis att enskilda malmöpoliser visade tydliga sympa-tier för de strejkande arbetarna och deras sympatisörer bland demon-stranterna, kan ges med utgångspunkt i de redan nämnda händelserna utanför fabriken under natten mellan 5 och 6 oktober, då en stor del av fabrikslokalernas fönsterrutor krossades. i en skrivelse riktad till kommissarien för det andra Polisvaktsdistriktet, återigen Hallberg, anmälde fabrikör a. W. nilsson att logementsbefälhavaren på fabriken i en rapport uppgett att stenkastningen mot fabrikens fönster skulle ha ägt rum ”i närvaro och i åsyn av tre poliskonstaplar, som därvid icke sökt förhindra detta. ej heller hade konstaplarna företagit någon åtgärd för att skingra en utanför fabriken varande folkmassa.”242 när Hallberg åter besökte fabrikslokalerna och höll förhör med logements-befälhavaren och de strejkbrytare som uppgett sig ha bevittnat poliser-nas partiskhet var det återigen i en undersökande roll som handlade om att utreda huruvida polismännen under dennes direkta befäl agerat partiskt i deras tjänsteutövning.

en intressant detalj i sammanhanget är att den polisman som åtföljer Hallberg inte är någon mindre än erik Weber. Hur medvetet val detta kan ha varit är naturligtvis omöjligt att svara på. men det kan knappast ha undgått vare sig Hallberg eller för den delen fabrikör nilsson, att

240 Pol ii, rapportkopior, 30/9, 4/10, 21/10, 24/10 1926, a3a: 14 (mS).241 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id

1231 (araB).242 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).

179

den polisman som åtföljde den förre till fabriken sedan lokalvalen håll-na samma höst representerade SaP i malmö stadsfullmäktige.243 det kan alltså ha legat nära till hands att tolka detta som en tydlig signal om var sympatierna i frågan låg. den av Hallberg författade rapporten i ärendet riktade inte den kritiska udden mot de strejkande arbetarna och inte ens de stenkastande demonstranterna även om det slås fast att de krossat fönster, eller för den delen mot polismännen utanför fabri-ken. istället var den riktad gentemot strejkbrytarna. Hallberg är i sin rapport mycket tydlig med att klargöra att det är strejkbrytarna som varit den part som inlett de våldsamheterna utanför fabriken tidigare den aktuella kvällen. Han påpekade att fönster krossats av personer som uppehållit sig på Parkgatan utanför fabriken, men var samtidigt mycket tydlig med att klargöra att strejkbrytarna redan dessförinnan kastat stenar liksom andra föremål ut mot demonstranterna ute på gatan. ”Samtliga de polismän, som under aftonens lopp kommenderats till tjänstgöring utanför fabriksområdet”, menade Hallberg i rappor-tens avslutande stycke, har ”skött sin tjänst på ett anmärkningsfritt sätt”.244 det går som sagt inte att leda i bevis att det ska ha funnits någon sådan partiskhet ifrån polisens håll. men helt klart vet vi att det fanns poliser som måste ha haft betydande lojalitetskonflikter, varav några ideologiskt stod på de strejkandes sida, inte minst erik Weber. det är också tydligt att det åtminstone från fabriksledningens och strejkbrytarnas håll har funnits en föreställning om en partiskhet bland malmös poliser till fördel de strejkande arbetarna.

det är i sammanhanget möjligt att tala om tillägnelse där det som eftersträvas från Kamraten är det sociala rum som den socialdemokra-tiska arbetarrörelsen utgör liksom den kollektiva identitetsgrunden ”ar-betare” för medlemmarnas räkning. det eftersträvade resultatet var ett gränsskifte där polisföreningens medlemmar och därmed ett stort fler-tal av stadens poliskonstaplar skulle gå från att utgöra ett ”dem” till ett ”vi” i den socialdemokratiska arbetarrörelsens ögon. det uttalade målet för denna tillägnelse var att genom association närma sig den politiska makten i malmö och på så sätt som ”arbetare” och en del av socialde-mokratiska arbetarrörelsen få tillgång till det sociala rum i vilket de

243 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).244 Pol ii, rapportkopior, 8/10 1926, a3a: 14 (mS).

180

politiska beslut som berörde den kommunalt organiserade polisen fat-tades. men denna tillägnelse innebar samtidigt en att tydlig ambivalens blottlades inom polisföreningen vilken går att skönja i Kamratens långt ifrån konsekventa inställning att det uteslutande handlade om en po-litisk association till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. en av de huvudsakliga poängerna med att lyfta fram polisföreningen Kamraten är att visa på en av de analytiskt uppenbara motsägelsefullheter som återfinns i den historiska litteraturen kring den nilssonska konflikten. det kan vara värt att notera att den gränsdragning där polisen konstru-eras som ”den andre” av den socialdemokratiska arbetarrörelsen inte framträder lika tydlig i källorna innan dess att det kollektivt utövade våldet eskalerar i november 1926. det finns undantag här som redo-visats ovan, men Arbetet skriver samtidigt så sent som i oktober 1926 i en artikel där den detektiva kommissarie Clementz utsätts för hård kritik att malmö poliskår annars i allmänhet har ett gott anseende.245

245 Arbetet, 5/10 1926.

181

Kapitel 8Korgmakare Wilhelm Jönssons död

i juli månad i år hade han erhållit arbete å a. W. nilssons korgfabrik, där strejk pågick. under denna sin anställning hade han hela tiden följt med fabrikens lastautomobil samt härunder dag-ligen antastats av en den ena än den andra, ofta stora folkhopar, samt hotats med våldshandlingar av allehanda slag. Å fabriken hade han dessutom, till för ungefär tre veckor sedan, tjänstgjort som portvakt mellan klockan 11 och 1 på nätterna, därvid alltid utanför fabriken uppehållit sig gan-ska mycket folk, som på allehanda sätt trakasserat honom, vilket haft till följd, att han gått i ständig fruktan för att bliva misshandlad.

Kriminalpolisen i malmö, rapportkopior del ii 1926, 24/11 1926, a2a: 42 (mS)

i november 1926 hade strejken på den nilssonska fabriken varat sedan sommaren samma år, och ett slut på konflikten inom en överskådlig framtid verkade inte vara troligt. Parterna stod trots förlikningsman-nens försök till medling fortfarande långt ifrån varandra och vägrade kategoriskt att göra några som helst eftergifter i förhandlingarna. un-der de månader som förflutit sedan konfliktens början i juli fram till november hade nivån på konfrontationerna mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna gradvis ökats. Våld och hot var hela tiden närvarande i dessa möten. demonstrationer utanför fabriken med hundratals deltagare förekom i det närmaste dagligen. Vid flera tillfällen var antalet demonstranter närmare tusen. Fönster fortsatte att krossas på fabriken trots att polisen bevakade kvarteret omkring fabriksområdet under dygnets alla timmar. Strejkbrytare som rörde sig utanför fabriksområdet fortsatte att förföljas och bespottas av de strej-kande och deras sympatisörer och svarade enligt arbetarpressen med att beväpna sig med hemmagjorda batonger, knivar, och till och med skjutvapen. det var en påtagligt hotfull stämning som bara tycktes vänta på en tändande gnista för att övergå i mer storskaligt våld. en gråkall novembernatt kom också den tändande gnistan.

182

den 10 november 1926 var mårtensafton och i Folkets Hus hölls en bal till förmån för de strejkande arbetarna på a. W. nilssons. Balen varade från klockan åtta på kvällen till ett på natten. den nittonårige skräddarlärlingen gunnar andersson hade tillbringat kvällen på Fol-kets Hus fram till halvettiden på natten då han lämnat balen för att bege sig hem till bostaden, som låg på möllevångsgatan nära huvud-ingången till den nilssonska fabriken. Framme vid hemmet blev den unge mannen stående en stund i porten mot gatan för att ta ett par andetag av den friska novemberluften innan han slutligen skulle bege sig in och upp till lägenheten för natten. Han hade inte stått i porten länge förrän han såg en ensam man komma gående uppför möllevångs-gatan i riktning mot fabriken och Folkets Park. i gatlyktornas sken kände andersson enligt egen utsago omedelbart igen mannen som en av strejkbrytarna, den nils Persson som brukade åtfölja fabrikens last-bil. Persson var som vi redan sett välkänd inom arbetarkretsar eftersom han vid upprepade tillfällen hade uppträtt utmanande och hotfullt mot strejkvakterna och demonstranterna utanför fabriken. Han hade också flera gånger pekats ut i arbetarpressen som en av de värsta provoka-törerna och bråkmakarna bland de strejkbrytare som var inkvarterade i fabrikslokalerna. Han kom nu gående längs möllevångsgatans norra gångbana, på samma sida som huvudingången till fabriken låg och på motsatt sida av gatan från den plats i bostadsportens halvskugga som andersson stod och betraktade den ökände strejkbrytaren. Persson skyndade å sin sida med snabba steg uppför gatan samtidigt som han nervöst verkade se sig omkring längs den annars i natten synbarligen folktomma gatan.246

det var alldeles innan strejkbrytaren hunnit upp i höjd med fabriken som gunnar andersson plötsligt såg en för honom okänd man, klädd i överrock och hatt till skydd mot novembernattens kyla. mannen lösgjorde sig från skuggorna på samma sida av möllevångsgatan som andersson själv stod på och med hastiga steg skyndade han över ga-tan och upp bakom nils Persson. det verkade i anderssons ögon som om mannen ifråga ville tränga sig förbi strejkbrytaren på den senares vänstra sida och på så sätt komma fram mellan Persson och ingången

246 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS); Pol ii, rap-portkopior 7/11 & 24/11 1926, a3a: 14 (mS).

183

till fabriken. någon av de två männen, andersson hade svårt att avgöra vem av dem, sade ”god kväll” med hög röst varefter Persson genast stannat till, kastat en hastig blick omkring sig, och kvickt höjt vänster-armen i ett slag snett bakåt som träffat den andre mannen någonstans i ansiktshöjd, i varje fall utifrån vad andersson kunnat bedöma från sin utsiktsplats i portingången på andra sidan av gatan. Hur som helst fick det utdelade slaget all önskvärd verkan eftersom mannen bakom strejkbrytaren omedelbart stupat till marken i en skur av gnistor. det senare tolkade andersson som om mannen måste ha haft en cigarett eller möjligen en pipa i munnen. nils Persson väntade å sin sida inte på hur mannen skulle reagera på slaget, utan lämnade denne liggande på trottoaren medan han själv småspringande skyndade fram till och in genom fabriksporten till säkerheten inne på fabriksområdet.

BILD 8:1. Möllevångsgatan. Nils Persson kom den aktuella natten gående längs den högra gångbanan i bilden medan Gunnar Andersson stod vid någon av portingångarna till vänster i bild.

Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).

den nedslagne mannen, synbarligen oskadad, hade under tiden rest sig upp igen och utan att yttra ett ord plockat upp sin hatt från marken. mannen hade sedan i skenet av gatlyktorna verkat leta efter någonting annat han uppenbarligen förlorat varefter även han med raska steg

184

lämnat platsen. i portöppningens skugga hade gunnar andersson stått kvar och begrundat det han bevittnat för en stund innan han slutligen öppnat porten och gått in till sin bostad. Klockan var då omkring halv två på natten.247

den man som gunnar andersson sett bli nedslagen utanför fabrikslo-kalerna visade sig var en av de strejkande arbetarna, en korgmakare vid namn Wilhelm Jönsson.248 Korgmakaren hade bevistat mårtensaftons-balen på Folkets Hus tillsammans med sina tre döttrar. men efter att ha lämnat festligheterna och följt döttrarna till hemmet, hade Jönsson inte följt dem in i lägenheten, utan i sällskap med en av döttrarnas fästmän, gått vidare i natten till a. W. nilssons fabriker. där uppgav fästmannen, brevbäraren gösta andersson, i sitt vittnesmål till polisen att han lämnat Jönsson efter att de stått och samtalat någon timmes tid i hörnet mellan Parkgatan och möllevångsgatan. andersson uppgav att de under denna tid inte sett några andra människor på platsen. de båda hade sedan gått åt varsitt håll. andersson hade anlänt till hemmet på Kornettsgatan någon gång kring kvart över ett på natten. mötet mellan Jönsson och Persson måste enligt andersson ha skett sedan de skiljts åt i novembernattens mörker. mötet och det utdelade slaget hade knappast fått så stora konsekvenser, liknande händelser hade ut-spelat sig mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna alltsedan arbetskonfliktens första början, om det hela inte tagit en olycksalig vändning.249 det olyckliga i sammanhanget var att nils Perssons knyt-nävsslag hade träffat Wilhelm Jönsson i ansiktet. Kraften i slaget gjorde att den pipa korgmakaren haft i mungipan trängde in i munnen och förorsakade ett blödande sår i halsen. detta till trots var korgmakaren inte allvarligare skadad än att han i natten kunnat bege sig hem till sin lägenhet och sin familj. men redan nästa dag visade Jönsson tecken på

247 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS); uhlén, 1949, s 364f; uhlén, 1958, s 216f.

248 Jönsson var en aktiv medlem av Svenska träindustriarbetareförbun-det avd. 11 i malmö. Han var bland annat under strejken vid a. W. nilssons fabriker en av de tre utvalda medlemmarna i strejkutskottet. Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 11 malmö, mötes/styrelse-protokoll 1910-1927, 21/7 1926, a: i-ii (aaS).

249 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS); uhlén, 1949, s 365; uhlén, 1958, s 218.

185

att vara sjuklig med svåra smärtor i halsen. när hustrun; maria Jöns-son, lyst med en ficklampa i halsen hade hon sett ett sår nere i svalget. då hustrun därefter även undersökt den ytterrock den äkta mannen haft på sig den föregående natten fann hon att den var smutsig bak på den högra sidan. i rockfickan hade hon dessutom funnit mannens pipa vilken var sönderbruten. en av döttrarna hade skickats att hämta en av mannens strejkande arbetskamrater. när denne anlänt hade en lä-kare genast tillkallats. läkaren hade tittat på den sjuke och omedelbart sett till att korgmakaren tagits till allmänna sjukhuset. där stannade Jönsson i åtta dagar innan han tidigt på morgonen fredagen den 19 november avled.250

ett kollektivt utövat våldunder vistelsen på sjukhuset var Wilhelm Jönsson åtminstone delar av tiden vid medvetande och kunde tala med vårdpersonalen och med sin hustru. På hustruns frågor uppgav korgmakaren att han under natten gått till a. W. nilssons fabriker och där blivit nedslagen av en strejk-brytare. ”där kom en strejkbrytare och slog mig här”, hade han berät-tat för hustrun samtidigt som han tagit med handen på högra sidan av käken.251 Han hade däremot till att börja med varit mycket förtegen om vem denne strejkbrytare skulle ha varit. det var först på måndagen den 15 november som Jönsson slutligen tagit bladet från munnen och berättat för läkaren på morgonronden att den som utdelat det miss-handlande slaget var strejkbrytaren nils Persson. när maria Jönsson som stått alldeles utanför den öppna dörren under läkarronden sedan konfronterat maken med det hon hört honom säga bekräftade denne det han tidigare sagt, samt hade tillagt att det var samme Persson ”som brukade åtfölja a. W. nilssons fabriks lastautomobil”.252 dagen innan Jönsson avled på allmänna sjukhuset gjorde maria Jönsson en anmälan till stadsfiskalen i malmö:

250 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS); SDS, 20/11 1926; uhlén, 1949, s 365; uhlén, 1958, s 218.

251 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS).252 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS):

186

till Stadsfiskalen, malmö.undertecknad får härmed göra följande anmälan; min man korgmakaren Vilhelm Jönsson blev natten till torsdagen den 11 nov. i hörnet av möl-levångsgatan och Privatgatan överfallen av en av de å korgfabriken i möllevångsgatan boende arbe-tarna, nils Persson, och att detta synes ha medfört allvarlig sjukdom, min man ligger nämligen nu insjuknad å malmö allmänna sjukhus. min man har till mig berättat överfallet, dessutom har en person, gunnar andersson, boende på mölle-vångsgatan n:r 40 varit åsyna vittne till detsamma. då överfallet synes medfört lifsfarlig sjukdom torde brottet vara att hänföra under allmänt åtal.

Högaktningsfulltmaria JönssonSofielundsvägen 15 253

det har redan konstaterats att kollektivt våld i uttryck av typologierna spridda attacker och konfrontativa ritualer var något som präglat de konfrontativa mötet mellan strejkbrytarna, de strejkande och de se-nares sympatisörer, alltsedan de första strejkbrytarna rekryterats och inkvarterats i fabriken. till dessa båda typologiskt avgränsade fält av interpersonellt våld lägger tilly bland annat individuell aggression och bråk. med individuell aggression med detta avses de tillfällen då någon enskild aktör utövar individuellt våld gentemot en annan enskild aktör och eller objekt. utmärkande för det individuellt utövade våldet är att graden av samverkan bland utövarna av våldet inte är analytiskt rele-vant eftersom det alltid handlar om en ensam förövare medan graden av kortsiktig utövad skada kan variera från låg till hög.254 med bråk avses de tillfällen då två eller flera personer börjar utöva våld gentemot varandra i en interaktion dem emellan som fram till dess inte varit konfrontativ. utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld är en relativt låg grad av samverkan mellan våldets utövare i kombina-

253 PK, Protokoll ii-iii, 22/11 1926, a1: 72 (mS); Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS); SDS, 20/11 1926; uhlén, 1949, s 365; uhlén, 1958, s 218.

254 tilly, 2003, s 14f.

187

tion med en medelhög till hög grad av kortsiktigt utövad skada.255 det finns sådant i polismaterialet som mycket väl kan utgöra former av konfrontation som kan kopplas till konflikten vars uttryck gör att det går att tala om individuell aggression. Bland annat våld i form av en strejkbrytares misshandel av ett par ungdomar efter att de senare nekat denne en cigarett.256 även nils Perssons misshandel av Wilhelm Jöns-son skulle tänkbart kunna karaktäriseras ett sådant individuellt utövat våld. men det är svårare att hitta tydliga exempel på bråk i polismate-rialet. det senare huvudsakligen eftersom det interpersonella våld som förekommer i sina uttryck snarast kan sägas utgöra exempel på spridda attacker och konfrontativa ritualer. ett exempel på bråk skulle kunna vara det intermezzo som uppstod på en restaurang i stadsdelen ribers-borg året 1928 och som slutade med att en person, en strejkbrytare vid a. W. nilssons, drog en revolver och avlossade flera skott, dock utan att skada någon.257 men eftersom det i mötet mellan strejkbrytarna och de strejkande arbetarna samt de senares sympatisörer på alltid är frågan en sedan tidigare etablerad våldsam koppling mellan aktörerna går det egentligen inte att tala om bråk. Snarast handlar det istället om spridda attacker – det vill säga de tillfällen då någon kollektiv ak-tör i anslutning till utspridd och småskalig konfrontation initierar ett småskaligt kollektivtvåld gentemot dessa andra aktörer och/eller objekt med anknytning till dessa. 258

även det nattliga mötet mellan Wilhelm Jönsson och nils Persson kan snarare sägas vara ett uttryck av spridda attacker snarare än bråk. gunnar anderssons vittnesuppgifter pekar på att det var korgma-kare Jönsson som genom att försöka tränga sig fram mellan Persson och fabriksporten som ledde fram till våldshandlingen. Jönsson var en aktiv medlem av Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 11 i malmö. Han var under konflikten en av de tre utvalda medlemmarna i strejkutskottet. Han var också en av de strejkvakter som i skift dygnet runt upprätthöll blockaden av den nilssonska fabriken. gösta anders-sons uppger i sitt vittnesmål att han åtföljde Jönsson till fabriken på

255 tilly, 2003, s 14f.256 Pol ii, rapportkopior, 1/11 1926, a3a: 14 (mS).257 Arbetet, 23/7 1927; Arbetet, 2/8 1927.258 tilly, 2003, s 14f.

188

möllevångsgatan. där stannade Jönsson medan andersson fortsatte promenaden genom novembernatten till sitt hem. gunnar andersson uppger i sitt vittnesmål att Wilhelm Jönsson sedan fanns på plats på möllevångsgatan då Persson kom gående uppför denna från engel-holmsgatan i riktning mot Parkgatan. det faktum att gunnar anders-son tidigare på kvällen, liksom Jönsson, bevistat mårtensaftonsbalen på Folkets Hus torde ge dennes vittnesmål en tendens till den senares förmån. det faktum att andersson känt igen Persson som en i Arbetet utpekad bråkmakare och slagskämpe torde ytterligare understryka vitt-nets tendens. men vittnesmålet framstår tvärtom ändå som en påtagligt saklig redogörelse för såväl Jönssons försök att tränga sig mellan Pers-son och fabriksporten och det av den senare utdelade knytnävsslaget. det senare trots att gunnar andersson innan han gav sitt vittnesmål till polisen dessutom måste ha haft kontakt med maria Jönsson eller med henne närstående arbetskamrater till maken, eftersom hon uppger andersson som vittne i den anmälan hon inlämnade till stadsfiskalen. Korgmakare Jönssons agerande i det nattliga mötet med nils Pers-son kan utifrån dessa vittnesuppgifter snarast karaktäriseras som ett i raden av spridda attacker mellan strejkbrytarna, de strejkande samt de senares sympatisörer, och således med andra ord ett uttryck av kol-lektivt snarare än individuellt utfört våld. med det senare avses att det konfrontativa mötet i natten, alldeles oavsett om det utövade våldet som i detta fall endast består ett utdelat knytnävsslag, är ett uttryck för kollektivt våld i det avseende att det endast utgör en i den långa raden av återkommande skärmytslingar.

under den dryga vecka som Wilhelm Jönsson var inlagd på malmö allmänna sjukhus förekom inga braskande tidningsrubriker i Arbetet med anledning av den misshandel som ledde fram till sjukdomen. det går visserligen ett par dagar från det att Jönsson blir inlagd på sjukhu-set fram tills dess att han med namn uppger förövaren, men han hade redan tidigare för hustrun uppgett att han blivit misshandlad av en strejkbrytare. dessa uppgifter kan knappast ha varit något som undgått Jönssons strejkande arbetskamrater. det var en av dessa som efter att ha blivit kallad till Jönssons hem dagen efter misshandeln i sin tur kal-lade på den läkare som sedan ordnat med sjuktransport till allmänna sjukhuset. det faktum att maria Jönsson hade fått kännedom om att

189

andersson var ett vittne innan hon inlämnade anmälan pekar även på att det inom de strejkandes kretsar inte rådde någon okunskap om vad som hänt. det var en arbetskamrat som kallade på läkaren vilket gjort att Jönsson blivit inlagd på sjukhuset. eftersom de strejkande dagligen möttes i Folkets Park för att få stämplarna i sina strejkkort, liksom ut-anför den nilssonska fabriken under kvällarnas demonstrationer, är det osannolikt att Jönssons belägenhet skulle ha varit okänd för det stora flertalet av dessa. detta till trots är det tystnad som råder med anled-ning av misshandeln i såväl arbetarpress som i det fackliga materialet. detta i en situation där arbetarpressen annars var mycket snabb med att rapportera om de våldsamt konfrontativa skärmytslingar som in-träffade utanför den nilssonska fabriken. det senare kan tyckas än mer anmärkningsvärt eftersom det under den tid som förflöt innan Jönsson slutligen avled på sjukhuset åtminstone förekom ett Fco möte där ar-betskonflikten vid a. W. nilssons fabriker berördes. att den uppgivna misshandeln inte togs upp i Arbetet kan på det hela taget tyckas ganska märkligt, återigen inte minst som händelsen utgjorde ett exempel på just sådant strejkbrytarvåld som tidningen annars var mycket mån om att rapportera.

Konfrontation och reaktionunder tiden fortsatte de konfrontativa mötena mellan strejkbrytarna, de strejkande och de senares sympatisörer på samma sätt som tidigare och med oförminskad styrka. Bland annat förekom ett sådant utanför fabriksporten på möllevångsgatan på kvällen den 13 november. två av fabrikens strejkbrytare anlände berusade med taxi till möllevångsgatan vid halvsextiden på kvällen. de råkade omedelbart i handgemäng med den församlade folksamlingen utanför fabriken. Knuffar, slag och svor-domar utdelades och hördes från båda hållen. då en polisman anlänt till platsen hade handgemänget slutligen upphört. de båda berusade strejkbrytarna hade därefter en tid uppehållit sig på gångbanan utanför fabriksporten där de enligt polisrapporten ”högljutt bråkat, svurit och väsnats samt rusat mot och hotat våldföra sig mot flera å gatan stående personer, vilket väckt allmän förargelse.”259 Polismannen på platsen hade slutligen beordrat de båda strejkbrytarna att gå in till sin bostad

259 Pol ii, rapportkopior, 18/11 1926, a3a: 14 (mS).

190

på fabriken, vilket de efter en stund hade gjort. men endast kort där-efter hade fabriksporten åter öppnats och en tom ölbutelj kastats ut mot gatan och den där församlade skaran människor, men utan att träffa någon eller förorsaka någon annan skada.260 det kan naturligtvis vara så att det finns en koppling mellan denna kvälls konfrontationer och misshandeln av korgmakare Wilhelm Jönsson. men om så är fallet finns inga spår av detta i polisrapporten.261

Fco kallade till möte med styrelsen måndagen den 15 november. På dagordningen stod bland annat konflikten vid den nilssonska fabriken. träindustriarbetareförbundets avd. 9 och 11, det vill säga de två avdel-ningar som var iblandade, begärde i en skrivelse till styrelsen att Fco:s representantskap skulle kallas till möte för att diskutera strejken. i protokollet nämns inget om Wilhelm Jönsson. misshandeln av honom framstod således ännu fyra dagar innan han avled som en ickefråga, i varje fall inte något som protokollförts som någon huvudsaklig an-ledning till de båda avdelningarnas begäran om det extrainkallade mötet. däremot meddelade ordförande tage W. nielsen att listor hade skickats ut till de olika fackliga avdelningarna i malmö med begäran om ekonomiskt understöd till de strejkande på den konfliktdrabbade fabriken. att strejkbryteriet ändå ansågs vara en fråga som skulle dryf-tas framgår av den vice sekreteraren Kellgrens inlägg, där han bekla-gade att de båda avdelningarna själva valt att utse en inledande talare. Kellgren menade att en annan person hade varit lämpligare som talare, ”såsom specialist i frågan ang. strejkbryteriet”.262 representantskapets möte hölls den 17 november. Konflikten vid den nilssonska fabriken kom upp som fjärde punkt på dagordningen. den av de strejkande utsedde inledningstalaren var ordföranden för avd. 11, korgmakare Per larsson. Förutom denna ledande position i en av de båda strejkande fackliga avdelningarna var han även arbetarkommunens ordförande samt ledamot för SaP i stadsfullmäktige.263 larsson lämnade enligt representantskapets protokoll ”en ingående redogörelse för arbets- å

260 Pol ii, rapportkopior, 18/11 1926, a3a: 14 (mS).261 Arbetet, 16/11 1926.262 Fco, Protokoll 1926-1928, styrelsens protokoll, 15/11 1926, a: i-ii

(aaS).263 Svenska folkrörelser, 1936, s 677; uhlén, 1949, s 366; Arbetet, 29/11

1926.

191

löneförhållandena vid fabriken i fråga”, samt bakgrunden till konflik-tens ursprung. men inte heller vid detta mötesprotokoll omnämns någonting angående misshandeln av Wilhelm Jönsson. inte heller frågan om strejkbryteriet var uppe till någon mer ingående diskussion. den avgörande punkten för representantskapet att ta ställning till var snarare styrelsens förslag till begäran om uttaxering till förmån för de strejkande arbetarna. detta förslag bifölls också.264

det finns anledning att kort stanna upp och reflektera över det faktum att misshandeln av Wilhelm Jönsson var en ickefråga så sent som två dagar innan han avled på malmö allmänna sjukhus i vad som rimligen kunde uppfattas som sviter av det utförda våldet. det kan naturligt-vis vara så att misshandeln var någonting som diskuterades på såväl styrelsemötet den 15 som representantskapsmötet den 17 november. men om så var fallet protokollfördes det inte. att strejkbryteriet i all-mänhet och det på den nilssonska fabriken i synnerhet diskuterades framkommer av inlägget kring den av de strejkande utsedde föredra-gande på representantskapsmötet. att någon mer ingående diskussion om strejkbryteriet inte verkar ha förekommit kan tyda på att det helt enkelt inte var något som behövde nedtecknas. i varje fall inte annat än i den svepande formuleringen att ordföranden i en av de strejkan-des två avdelningar lämnade en ingående redogörelse för konfliktens bakgrund, liksom för de strejkandes ekonomiska situation. att de strejkandes ekonomiska situation var i blickpunkten liksom beslutet på representantskapsmötet om extra uttaxeringar till förmån för de strej-kande tyder på att det inte i första hand var strejkbryterivåldet som var den huvudsakliga frågan på dagordningen. det kan också vara så att misshandeln av Wilhelm Jönsson helt enkelt betraktades som en ickefråga innan denne faktiskt avled två dagar senare. Kollektivt våld i mötet mellan strejkbrytare och strejkande var ingalunda någonting ovanligt och kanske således ingenting som det fästes någon avgörande vikt vid. det märkliga i denna situation är fortfarande det faktum att Wilhelm Jönsson redan när han dagen efter misshandeln fördes

264 Arbetet, 16/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, representantskapets protokoll, 17/11 1926, a: i-ii (aaS). resultatet redovisades inför Fco:s representantskap vid dess möte den 20/12 1926, 12 946 kronor hade då insamlats till de strejkande från olika håll. Fco, Protokoll 1926-1928, representantskapets protokoll, 20/12 1926, a: i-ii (aaS).

192

till sjukhuset kan sägas ha varit svårt sjuk. det är på det hela taget märkligt att detta inte är någonting som åtminstone Arbetet anser vara av värde att ta upp i sin rapportering kring den nilssonska konflikten. Varför arbetartidningen i så fall väntade med att rapportera om vål-det ifråga är i det närmaste omöjligt att säga. i vilket fall som helst framstår den utförda misshandeln som en ickefråga fram tills den tid-punkt då Jönsson avlider i sin sjukbädd. men från den tidpunkten och framåt kom Jönsson onekligen snarast att spela en nyckelroll för den socialdemokratiska arbetarrörelsens mobilisering i anslutning till den nilssonska konflikten.

nils Perssons vittnesmålmalmöpolisens kriminalavdelning inledde en förundersökning i ärendet dagen efter maria Jönssons anmälan var daterad. men tidigt samma morgon hade Wilhelm Jönsson avlidit på allmänna sjukhuset. Han hann således aldrig avge något vittnesmål till polisen. de båda poliser som handhade ärendet, kriminalöverkonstapel ivar Forssén och kriminalkonstapel Jöns lönn, hann heller är inte mer än inleda sin förundersökning innan den utpekade nils Persson, med andan i halsen och ett exemplar av tidningen Arbetet i handen, självmant infann sig på polisstationen. i tidningen utpekades Person som skyldig till misshandelsdådet, och därmed till Wilhelm Jönssons död, vilket gjort att strejkbrytaren skyndsamt hade tagit sig till polisstationen, för att undvika alla försök till våldsutövning gentemot honom själv från de strejkande och deras sympatisörers sida.265 efter ett par inledande förnekanden men bemött med informationen att Arbetets uppgift att det fanns ett vittne till det inträffade var riktig, erkände sig Persson skyldig till att ha slagit ned Jönsson. Persson uppgav att han firat mårtensgås tillsammans med en bekant, en änka vid namn Persson och hennes inneboende, en stuveriarbetare vid namn nilsson. Persson uppgav därefter att han gjort vad han kunnat för att undvika bråk på vägen hem från sagda mårtensgåsmiddag. Han hade haft för avsikt att ta sig in i fabriksområdet genom en bakport på den mindre Privatgatan. Persson hade tidigare på kvällen lämnat den olåst för just detta ändamål. Han ville undvika fabrikens port på möllevångsgatan alldeles intill huvudingången till Folkets Park, där han upper att det nästan

265 Arbetet, 19/11 1926.

193

alltid fanns folk på plats. Persson avsåg antagligen med det senare att det var där de strejkvakter befann sig som under dygnets alla timmar fanns utposterade utanför fabriken.266

Han hade på hemväg från änkan Persson kommit gående längs amiralsgatan och Bergsgatan med avsikt att gå upp längs Barkgatan, förbi ryska gummifabriken, och på så sätt upp längs Privatgatan till den olåsta bakporten. men när Persson i nattmörkret vikt av upp på Barkgatan hade han sett en grupp på fyra eller fem personer stå samlad längre upp på gatan alldeles utanför fabriken. rädd att detta skulle kunna vara strejkvakter hade Persson svängt av åt höger längs engelholmsgatan, vilken han följt fram till möllevångsgatan och den väg han från början sagt sig vilja undvika. Persson hade inte sett någon människa alls medan han skyndat fram i riktning mot fabriksporten förrän han kommit en bra bit uppför möllevångsgatan. en för honom okänd man, som Persson uppger måste ha stått gömd i skuggorna av en portuppgång, hade då kommit fram ur mörkret och börjat snedda över gatan i riktning mot Persson. den senare hade då skyndat på stegen mot hörnet av möllevångsgatan och Privatgatan där han ämnat vika av för att nå säkerheten inne på fabriksområdet. när Persson nästan varit framme vid hörnet hade mannen ifråga hunnit ikapp och kommit upp bakom honom, samt tyckts vilja tränga sig fram mellan Persson och husväggen på dennes vänstra sida, liksom för att skära av honom från Privatgatan och fabriksporten. Persson uppger sig därefter ha reagerat instinktivt på vad han enligt vittnesmålet uppfattat som en hotfull situation. rädd för att en ordväxling eller bråk endast skulle påkalla uppmärksamhet från andra till honom fientligt inställda personer i närområdet hade Persson, som uppgav sig vara vänsterhänt, utdelat ett snabbt slag snett bakåt med, vad han uppger öppen handflata. därefter hade Persson, utan att omedelbart ha sett sig om efter vilket resultat det utdelade slaget hade fått, med raska steg skyndat runt hörnet till Privatgatan och fram till den olåsta bakporten. en hastig blick bakåt innan han rundat hörnet till Privatgatan hade visat Persson en ensam man stående nära den plats där han utdelat slaget. Väl inne på fabriksområdet hade Persson enligt egen utsago genast gått upp på logementet för att sova.267

266 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS); SDS, 20/11 1926.

267 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS).

194

i polisförhöret sade sig Persson inte mer ha tänkt på det inträffade förrän samma dag som han självmant inställde sig på polisstationen. det var över en vecka efter händelsen ifråga, och efter det att han på tidningen Arbetets förstasida sett sig utpekad som skyldig till vad som uppgavs vara dödsmisshandeln av den strejkande arbetaren Wilhelm Jönsson. Pressad av de båda detektiva poliser som höll i förhöret upp-gav Persson att han inledningsvis dyrt och heligt förnekat sin skuld eftersom han inte en i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att hans enda och med öppen handflata utdelade slag på något sätt skulle ha kunnat leda fram någon människas död. Han menade sig ha trott att den i Arbetet uppgivne Wilhelm Jönsson således måste ha misshand-lats av någon annan person än han själv för att detta skulle ha kunnat ske på ett sådant sätt att det lett till döden. att Persson blivit utpekad i Arbetet för misshandeln sade han sig ha trott bero på ”det allmänt utbredda hat” som rådde från den organiserade arbetarrörelsens sida gentemot såväl honom själv som de andra på den nilssonska fabriken. Persson berättade därefter att han sedan anställningen på fabriken efter konfliktens utbrott i juli så gott som dagligen blivit hotad och trakas-serad av argsinta människor så fort han av en eller annan anledning rört sig ute i staden. då han dessutom trott sig sova vid den tid miss-handeln enligt uppgiften i Arbetet skulle ägt rum hade han återigen omöjligen trott sig kunna vara den skyldige. det som till slut hade fått honom att inse att han kanske trots allt kunde vara den ansvarige för misshandeln ifråga, menade Persson, var det faktum att de båda polismännen i förhöret uppgett att det faktiskt fanns ett vittne till det inträffade vilken pekade ut honom som gärningsman.268

nils Perssons vittnesmål är inte minst intressant eftersom det ger en ovanlig skildring ur en strejkbrytares perspektiv med avseende på det av strejkande arbetare kollektivt utförda våldet i samband med en konflikt på arbetsmarknaden. när Persson ger sitt vittnesmål måste det ha tett sig troligt för honom att han skulle komma att ställas till svars för korgmakare Jönssons död. med detta i bakhuvudet är det värt att notera att Perssons uppgifter på det hela taget överensstämmer med gunnar anderssons vittnesuppgifter. att Jönsson hade stått i skug-

268 Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS).

195

gorna av en portingång och väntat på att Persson skulle passera förbi. att Jönsson därefter hade skyndat upp bakom Persson och agerat som om han velat tränga sig fram mellan den senare och fabriksporten på Privatgatan. att Persson svarat med att utdela ett slag som hade träffat Jönsson i ansiktshöjd. att Jönsson en kort stund därefter hade befunnit sig stående och tillsynes oskadad på den plats längs möllevångsgatans sträckning där Persson utdelat slaget ifråga. Persson motiverar det av honom utövade våldet gentemot Jönsson med att han känt sig hotad, samt att han alltsedan han låtit sig värvas som strejkbrytare på fabriken utsatts för både hot och våld.

Vad som på många sätt tycks träda fram i Perssons vittnesmål är den uttryckta rädslan för de strejkande arbetarna och deras sympatisörer. Återigen ska det påpekas att källmaterialet är en polisrapport, där den förhörde strejkbrytaren redogör för utförda handlingar med vetskapen att han kan komma att ställas till svars för någon annans död. men inte desto mindre kan det konstateras att den förhördes försvar av mo-tiven av den utförda misshandeln tar fasta på upplevelsen av rädslan för hotet från de strejkande arbetarna och deras sympatisörer. att detta upplevda hot inte är någonting som bara tagits ur tomma luften vittnar den långa raden av konfrontativa möten under sommaren och hösten året 1926. den upplevda rädslans centrala plats i vittnesmålet framgår inte minst tydligt i den av Persson lämnade redogörelsen för hur både vägvalet och den olåsta fabriksporten mycket noga hade planerats av honom i förväg. det senare med förhoppning att kunna undvika de strejkvakter eller andra till de strejkande sympatiskt inställda som han enligt vittnesmålet förutsatte skulle finnas på plats utanför huvudin-gången till fabriken. rädslans centrala plats framgår även i skildringen över hur han med andan i halsen improviserat en alternativ väg fram till den olåsta porten i den stund han uppfattat den planerade vägen stängd av vad han befarade vara just de strejkvakter han hoppats kunna undvika. det Perssons vittnesmål inte minst ger en redogörelse för är hur de strejkbrytare som utsattes för det kollektivt utövade våldet från de strejkande och deras sympatisörer upplevde det hela. det visar även på ett direkt resultat av var den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö dragit våldets gränser inom politiken.

196

Kapitel 9demonstrationer

den 19, 22 och 23 dennes kunde antalet demon-stranter uppskattas till mellan 2 a 3000 personer, mestadels ynglingar av ligisttypen och pojkar. Vid varje demonstration ha ett större antal polismän måst kommenderas till platsen för avspärrning av fabriksområdet och upprätthållandet av ord-ningen. demonstranterna ha i regeln av polisen varit skingrade vid 11-tiden på kvällarna. […] Vid demonstrationerna den 22 och 23 dennes uppträdde folkmassan ytterst hotfullt mot kon-torspersonalen, då denna strax efter klockan 7 eftermiddagen lämnade fabriken. Vid båda tillfäl-lena förföljdes personalen av en större tjutande och skränande folkhop och var det endast med största möda polisen förmådde avstyra handgrip-ligheter från folkhopens sida.

Polisvaktsdistrikt ii i malmö, rapportkopior 1926: ii, 24/11 1926, a3a: 14 (mS)

de strejkande arbetarna vid a. W. nilssons och åtminstone delar av den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen i malmö kände troligtvis till vad som hänt kort efter det att Wilhelm Jönsson förts med ambulans till allmänna sjukhuset. men det är först efter Jönssons död som det hela delges den bredare allmänheten. den 19 november, samma dag som Jönsson avled på allmänna sjukhuset, hade kvälls-tidningen Arbetet med stora bokstäver på framsidan huvudrubriken, ”Knytnävsslaget i natten. a. W. nilssons strejkbrytare skadar dödligt en strejkande”, och underrubrikerna ”den strejkande överfölls på hemvägen utan någon som helst anledning” och ”Han har på morgo-nen avlidit å allmänna sjukhuset”. i artikeln konstaterade tidningens skribent att Jönsson hade slagits ned av ”en av de mera ökända strejk-brytarna”, nils Persson, vilken tillfogat den strejkande korgmakaren ”ett fruktansvärt knytnävsslag i ansiktet”, så att denne fallit omkull på gatan. det var denna tidning nils Persson hade i handen då han sam-

197

ma dag inställde sig på polisstationen. i tidningens skildring framstår Jönsson som ett passivt offer för Perssons aktiva våldshandling. det framstår som att Persson hade stått och väntat på att Jönsson skulle komma i närheten av honom, innan den förre ”hastigt sett sig om-kring, förmodligen för att konstatera att intet åsyna vittne fanns, och därefter tilldelat” den senare knytnävsslaget i ansiktet. tidningen redo-gjorde därefter för Jönssons sjukdomsförlopp, att han varit förlamad på kroppens ena sida och att han inledningsvis inte haft talförmågan, men att han till slut återfått talförmågan och då utpekat nils Persson som gärningsmannen. i artikeln meddelades det vidare att ett vittne som åsett misshandeln trätt fram.269

Arbetets skribent tvivlade heller inte på att den hjärnblödning som Jönsson drabbats av var direkt orsakad av det utdelade knytnävsslaget. den behandlande läkaren hade visserligen inte kunnat intyga att det ena var en direkt följd av det andra men, menade skribenten, någon annan tolkning måste på det hela taget inte kunna anses vara rimlig med tanke på det inträffade händelseförloppet. tidningen upplyste också att den avlidnes hustru föregående dag hade lämnat in en anmä-lan om det inträffade till den allmänne åklagaren. ”då Jönsson efter misshandeln avlidit förutsätts att brottet är av sådan beskaffenhet, att det faller under allmänt åtal”, konstaterade tidningen i en kommentar. den resterande delen av Arbetets artikel ägnades åt ett utfall gentemot den borgerliga högerpressen i malmö. Såväl Sydsvenska Dagbladet som Skånska Aftonbladet kritiserades i synnerligen skarpa ordalag för sina skriverier angående strejkbryteriet, där inte minst den förra tidningen utsattes för Arbetets indignerade ilska. tidningen beskylldes för att ha bedrivit en fullständigt ”ansvarslös hetspropaganda” för att förmå malmöpolisen att hitta nya offer för Åkarpslagen bland de strejkande arbetarna. det återstår att se, frågade sedan Arbetets skribent retoriskt, om omsorgen för samhällsordningen kommer att ta sig samma ut-tryck nu när det är en av de strejkande som utsatts för våldsövergrepp av en strejkbrytare. Sannolikt inte, var skribentens undermening i artikeln. ”men om allmänheten reagerar mot strejkbrytarslöddrets utmaningar är man färdig att i samhällsordningens intresse kräva de

269 Arbetet, 19/11 1926.

198

strängaste straff”, fortsatte skribenten, ”ja då anser man t. o. m. – som Sydsvenskan häromsistens – det alldeles riktigt och med den lagliga samhällsordningen överensstämmande, att strejkbrytarna skola äga rätt att begagna revolvrarna.”270

Fram till denna tidpunkt hade de närmast dagligen förekommande demonstrationerna utanför den nilssonska fabriken vanligtvis inte lockat mer än några hundratal av de strejkande och deras sympatisö-rer varje eftermiddag och kväll. Vid ett par tillfällen under senhösten hade antalet demonstranter utanför fabrikskomplexet enligt polisens rapporter varit så många som bortåt tusen. demonstrationerna hade med andra ord växt i omfattning under loppet av konflikten för att nå toppnoteringar månaden innan nyheten om Jönssons död slogs upp i tidningsrubrikerna. men denna fredagskväll skedde en betydande för-ändring med avseende på antalet församlade demonstranter. malmö-polisen uppskattade antalet demonstranter denna kväll till någonstans mellan 2 000 och 3 000.271 Polisen svarade i sin tur med att ytterligare förstärka sin redan påtagliga närvaro på platsen. i polismaterialet, och då inte minst patrulljournalerna, går det tydligt att skönja malmö-polisens kontinuerliga mobilisering utanför fabriken under loppet av sommaren och hösten 1926.272 av allt att döma verkar en stor andel av demonstranterna, förutom de alltid närvarande strejkvakterna och övriga strejkande arbetare vilka dagligen samlades utanför fabriken, liksom tidigare mestadels ha varit arbetarungdom i olika åldrar. i polisens rapportering omnämns de som varande huvudsakligen ”ung-domar av ligisttypen och pojkar”.273 demonstrationerna som sådana verkar på det hela taget i sina uttryck ha varit högljudda men lugna. Polisen nämner i sin rapportering inte att några våldsamheter skulle ha förekommit, varken från strejkbrytarnas eller från den demonstrerande folksamlingens sida. detta skulle de med största sannolikt ha gjort om några sådana hade förekommit. istället understryker polisrapporten de mängder av klagomål över oväsendet från demonstranternas högljudda

270 Arbetet, 19/11 1926.271 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS).272 Krim, tjänstgöringsjournal 1926, d1a:18 (mS); Pol ii, Patrulljournal

1926, di:38 (mS).273 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS).

199

rop, skrik och visslingar som skall ha framförts till polisen av de bo-ende i bostadskvarteren närmast fabriken.274

nivåskiftenmobilisering tenderar att samspela med flera andra av konfliktens processer. demobilisering och polarisering är två sådana som redan nämnts, nivåskifte är en tredje. med nivåskifte avses en ökning eller minskning av antalet kollektivt interagerande aktörer och/eller rumslig spridning av en konflikt. en ökning kallas uppåtgående nivåskifte. de alla flesta fall börjar lokalt för att sedan, i samspel med processer som mobilisering och polarisering, sprida sig med en uppåtgående rörelse, från det lokala, till det regionala, nationella eller internationella rum-met. ett sådant uppåtgående nivåskifte kan i sin tur leda till en så kallad konfliktcykel. en sådan cykel består av ett kluster av konfron-tationer i tid och rum, och uppkommer ofta i situationer där processer av mobilisering, polarisering och nivåskifte nära samspelar med var-andra.275 i samband med ökningen av antalet kollektivt interagerande aktörer och/eller den geografiska spridningen kan även målet för de ställda kraven skifta, så kallat objektskifte. de krav som ställs av de kollektivt interagerande aktörerna i förstaläget kan således komma att omformuleras när de förs upp på en ny konfliktnivå. en minskning av

274 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS); uhlén, 1949, s 365; uhlén, 1958, s 218.

275 tilly & tarrow, 2007, s 92-96. ett par exempel på sådana konfliktcykler i svensk historia skulle vara vågorna av hungerprotester åren 1855, 1867 och 1917. inte minst händelserna 1917 är ett typexempel på uppåtgå-ende nivåskiften, lokala protester rörande ransoneringen av baslivsmedel som potatis och bröd som i ett mycket snabbt förlopp spreds från start-punkten i Västervik i en landsomfattande vågrörelse. lokala konflikter kan således leda till nationella sådana, inklusive objektskiften. För att återigen ta konfliktcykeln 1917 som exempel kom kraven i anslutning till ransoneringen av baslivsmedel i och med det uppåtgående nivåskiftet på såväl det lokala som det nationella planet att leda till objektskiften, där bland annat allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag på initiativ av vänstern kom att kopplas till de annars spontant ställda kraven på extra ransonering av livsmedel. Händelserna 1917 är med andra ord ett mycket tydligt exempel på hur lokala konflikter genom en kombination av mobilisering, polarisering och nivåskiften kan leda fram till en nationell konfliktcykel. Se exempelvis: Karlbom, 1967; andræ, 1998.

200

antalet kollektivt interagerande aktörer och/eller geografisk spridning kallas nedåtgående nivåskifte. en sådan äger rum när kollektivt age-rande och dess krav koncentreras antalsmässigt och/eller rumsligt på en mer lokal nivå än tidigare. medan uppåtgående nivåskifte tenderar att samspela med mobilisering kan detsamma sägas med nedåtgående nivåskifte och demobilisering.276

i samband med denna konflikt hade de sedan strejkens utbrott fortlö-pande sekvenserna av mobilisering, liksom den polarisering som följt i dessas spår, lett till ett antal under sommaren och hösten stegvist upp-åtgående lokalt hållna nivåskiften. det senare kan inte minst skönjas i det stegvis ökande antalet demonstranter utanför fabriken. när de nära samspelande processerna av mobilisering och polarisering mellan de kollektivt interagerande aktörerna intensifierats i oktober – inte enbart i samband med den nilssonska konflikten utan även i anslutning till arbetskonflikten vid handelsfirman Wahlgren & nordqvist – sker, såväl en tydlig ökning av antalet konfrontationer mellan strejkbrytarna, de strejkande arbetare och de senares sympatisörer, som ett uppåtgående nivåskifte med avseende på antalet demonstranter utanför fabriken. enligt uppgifterna i polismaterialet hade antalet deltagare under de-monstrationerna under sommaren och den tidiga hösten legat mellan 200 och 300 personer. under oktober månad hade detta antal ökats så att det vid flera tillfällen uppgått till omkring 1 000 personer. det var en tämligen ansenlig ökning vilket därmed kan sägas utgöra ett uppåtgående nivåskifte. det är i sammanhanget även värt att notera att nivåskiftet inte avser en rumslig spridning utan enbart en ökning av antalet kollektivt interagerande personer. det är även tydligt i och med den likaledes tämligen ansenliga ökningen av antalet demonstran-ter till någonstans mellan 2 000 och 3 000 personer att det återigen kan sägas vara frågan om ett uppåtgående nivåskifte den 19 november. nivåskiftet ledde i sin tur till en stegvist ökande mobilisering från malmöpolisens sida som svar på de plötsligt svällande leden av demon-stranter.277 det ledde också till en ökande mobiliseringsgrad och en

276 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 331-336; mcadam, 2003, s 293-296; tilly & tarrow, 2007, s 31, 94-97, 217.

277 Krim, tjänstgöringsjournal 1926, d1a:18 (mS); Pol ii, Patrulljournal 1926, di:38 (mS).

201

tilltagande polarisering, där de olika intressena inte minst kom att re-presenteras genom artiklar och ledare i respektive parts sympatiserande tidningar.278

arbetets rapporteringlördagen den 20 november skrev Arbetet att den dödsbringande miss-handeln av Wilhelm Jönsson väckt ”harm och förbittring”, inte bara inom arbetarklassen utan även i borgerliga kretsar. ”utanför det nils-sonska strejkbrytarenästet vid möllevångsgatan samlade sig igår kväll rent spontant en ansenlig människomassa.” tidningen upplyste att malmöpolisen väntat att oroligheter skulle bryta ut vilket tydligt syntes i det ökade antalet polismän, vilka höll fabriksområdet avspärrat från den församlade folkmängden. ”Så stor är dock malmöarbetarnas själv-behärskning, att inga som helst ansatser till oroligheter förekommo under kvällens lopp”, skrev Arbetets skribent, men fortsatte omgående med konstaterandet att det inte gick att dra ”alltför stora växlar på arbetarnas och den med arbetarna sympatiserande allmänhetens tåla-mod.” Skribenten menade att strejkbrytarna, genom sina provokatio-ner utmanat allmänheten länge nog. ”arbetarnas tålamod har nu redan frestats till bristningsgränsen”, menade han och varnade i allvarsamma ordalag för vad som kan komma att inträffa ifall ”strejkbrytarna til-låtas fortsätta utmana den hastigt växande opinionen” i malmö. nå-gon närmare precisering av vad tidningens skribent varnade för skulle kunna hända fanns inte i artikeln, men underförstått kunde det utläsas att det handlade om just sådana ”oroligheter” som tidningen menat kunna undvikas på fredagskvällen blott och bart på grund av de de-monstrerande malmöarbetarnas självbehärskning och fasta disciplin. underförstått även med innebörden att det än så länge kunde sägas vara den socialdemokratiska arbetarrörelsens disciplinerade skötsamhet som medfört att något storskaligt kollektivt våld ännu inte brutit ut på möllevången, detta trots strejkbrytarvåld och högerpressens hets-propaganda, men att det fanns klara gränser för såväl den socialdemo-kratiska arbetarrörelsens liksom dess fackligt organiserade medlemmars tålamod.279

278 Arbetet, 20/11 1926.279 Arbetet, 20/11 1926.

202

allan Vougt, chefredaktör och ansvarig utgivare för Arbetet, skrev samma dag ett mycket kraftfullt hållet inlägg med rubriken ”låt det nu vara nog!”. i inlägget uttryckte Vougt en förödande kritik mot strejkbryteriet. utgångspunkten för ledaren var naturligtvis miss-handeln av Wilhelm Jönsson. Vougt konstaterade att det inträffade, alldeles oavsett om det varit misshandeln som lett fram till Jönssons död eller inte, var ännu ett i raden av våldsövergrepp utövat av de ”till största delen med kriminella meritlistor försedda strejkbrytare, som äro kelgrisar inom vissa borgerliga kretsar i malmö.” den organiserade arbetarrörelsen kommer inte att ge upp kampen mot strejkbryteriet konstaterade Vougt vidare, ”gjorde den det vore det liktydigt med ka-pitulation över hela linjen”. ifall man från borgerligt håll inte ger upp tanken på att besegra arbetarrörelsen med hjälp av strejkbryteriet, me-nade Vougt, ”komma de att möta en beständigt fastare arbetarfront, en allt okuvligare kampvilja och – det blir den oundvikliga effekten – allt hänsynslösare kampformer. Strid på liv och död – ingenting annat!”280 det var en formulering som i den fortsatta händelseutvecklingens efterspel skulle komma att röna stort intresse från såväl höger- som vänsterpress, med upprörda beskyllningar om hetspropaganda och direkt uppmaning till kollektivt utövade våldsamheter från Vougts och Arbetets sida. det är onekligen så att Vougts ledare kopplat till Arbetets artikel samma dag kan ses som ett hotfullt utspel med antydningar om förväntat våld om arbetsgivarparten inte gav upp användningen av strejkbryteriet. men det ska tilläggas att Vougt avslutade inägget med att mana till lugn och besinning. inte minst, menade han, måste det bli ett slut på strejkbrytarnas utstuderat provokativa våldsövergrepp. ”det får nu vara slut med detta. Håll upp med dessa dumheter! […] äventyret vid möllevångsgatan har redan fått ett tragiskt inslag. det kan vara nog och övernog.” men märk väl att det är arbetsgivarpar-ten och den borgerliga högern som Vougt uppmanade att besinna sig, samt att lösningen för att undvika fortsatta sådana ”dumheter” var att strejkbrytarnas moraliskt förkastliga verksamhet upphörde.281

Arbetet skulle senare komma att få utså svidande kritik för sina le-dare och artiklar, inte enbart från högerpressen utan även från andra arbetartidningar vilka ställde sig kritiska till att tidningen genom

280 Arbetet, 20/11 1926.281 Arbetet, 20/11 1926.

203

uttalanden i artiklar och ledare som ”tålamod på bristningsgränsen”, ”hänsynslösare kampformer” och ”strid på liv och död” tyckts upp-mana sina läsare till våldsanvändning. till detta kan också läggas att Arbetet när väl tidningen tagit bladet från munnen och rapporterat om överfallet på den avlidne korgmakaren inte kan sägas ha visat prov på någon större återhållsamhet i beskrivningen av strejkbrytaren nils Perssons begångna misshandel. Persson framställs som den aktiva gär-ningsmannen vilken stått och väntat på Jönsson innan han utdelat ”det fruktansvärda knytnävsslaget”, medan den senare framställs som det passiva offret för den förres överlagda våldsgärning. På så sätt aktiveras den inom den officiella kulturella kartan etablerade gränsdragningen mellan strejkbrytarna och de strejkande arbetarna. de båda intera-gerande aktörerna tillskrivs respektive tillägnas såväl socialt rum som kollektiv identitet i ett tydligt markerande av ”vi” och ”dem”. Arbetet spelar således en synnerligen central legitimerande/delegitimerande roll i detta sammanhang. Såsom socialdemokratins viktigaste språkrör såväl inåt som utåt utgör tidningens ledare och artiklar ett sådant avgörande offentligt rum för gränsdragningar med avseende på det föreskrivna, tolererade och förbjudna våldet.

uppåtgående nivåskiftei detta sammanhang kan det vara av betydelse att se närmare på några av det uppåtgående nivåskiftets mekanismer. mcadam, tarrow och tilly menar att det uppåtgående nivåskiftet som process kan sägas ta två huvudsakliga vägar – dessa båda vägar är spridning respektive för-medling.282 med spridning avses när det uppåtgående nivåskiftet är ett resultat av att det finns en sedan tidigare etablerad kontakt mellan den aktör som agerar kollektivt och en annan aktör vilka efter bedömning av likheter beslutar sig för att gemensamt ställa krav på en tredje aktör. På så sätt kan en konflikt spridas såväl lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. med förmedling avses när det uppåtgående nivåskiftet är ett resultat av att kontakt uppstått mellan två sedan tidigare inte interagerande kollektiva aktörer vilka efter bedömning av likheter beslutar sig för att gemensamt ställa krav på en tredje aktör. medan spridning sker på indirekta, sker förmedling på direkta vägar. men ett

282 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 331-336; mcadam, 2003, s 293-296; tilly & tarrow, 2007, s 96.

204

uppåtgående nivåskifte behöver samtidigt inte handla om antingen det ena eller det andra. Båda vägarna kan mycket väl samspela med varan-dra och resultera i en ökning av antalet kollektivt interagerande aktörer och/eller rumslig spridning i en konflikt. alldeles oavsett vilken av de båda vägarna som leder fram till det uppåtgående nivåskiftet, menar mcadam, tarrow och tilly, efterliknas det som inleddes såsom en lokal aktion, en strejk eller en demonstration eller liknande, av de nya kol-lektivt agerande aktörerna vilket leder fram till samordnade aktioner med fler deltagare och/eller rumslig utvidgning än tidigare varit fallet.

FIGUR 9:1. Uppåtgående nivåskifte i en för avhandlingen omarbetad version.

Källa: McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 331-336; McAdam, 2003, s 293-296; Tilly & Tarrow, 2007, s 96.

exempel på det senare är en lokal demonstration, som via sedan tidi-gare etablerade kontakter mellan interagerande kollektiva aktörer så-som fackföreningar och fackförbund eller via förmedling mellan sedan tidigare inte interagerande kollektiva aktörer såsom tidningarnas ledare och artiklar, efterliknas på många andra håll och leder till en mängd nya demonstrationer på såväl den lokala som den nationella nivån.283

283 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 331-336; tilly & tarrow, 2007, s 94-97.

205

tidningen Arbetets förmedlande roll såsom legitimerande/delegitime-rande institutionellt maktcentrum är således av central betydelse för de uppåtgående nivåskiftena i samband med den nilssonska konflikten. men det är samtidigt viktigt att vara något försiktig härvidlag, efter-som de historiska källorna inte i lika hög grad fäster blickpunkten på den indirekta spridning som förekommer, medan Arbetets betydelse som källa gör att blicken fästs på den mer direkta förmedlingen. att det är Arbetets artiklar och ledare angående Wilhelm Jönssons död som på ett avgörande sätt bidrar till det mycket markanta uppåtgående nivåskiftet redan samma kväll som nyheten når ut till den bredare allmänheten kan det knappast råda något större tvivel om. men som redan konstaterats hade med största sannolikhet såväl misshandeln som det efterföljande sjukdomsförloppet varit känt inom arbetarkretsar långt dessförinnan. det är således mycket möjligt att det under ytan fanns ett gryende missnöje inom arbetarkretsar som bara väntade på att komma till uttryck. det kan mycket möjligt vara så att som re-dan påpekats de konfrontativa mötena den 13 november direkt hade med misshandeln av korgmakare Jönsson att göra. det senare även om några tecken på sådana kopplingar varken framkommer i tidnings- eller polismaterialet. ett annat tecken på att det inte ska dras alltför stora växlar på tidningspressen är det faktum att demonstrationerna, trots den stora uppslutningen av demonstranter under fredagskvällen, kom att vara betydligt mer återhållsamma till sitt uttryck under de två följande dagarna, lördagen den 20 och söndagen den 21 novem-ber. det senare trots att det var fråga om en lördag och söndag, där allra helst söndagen borde ha varit en lämplig dag för den fackligt och politiskt organiserade arbetarrörelsen att mobilisera sina medlemmar och få dem att sluta upp bland leden av demonstranter. lördagens och söndagens demonstrationer lockade återigen endast omkring ett hund-ratal demonstranter utanför fabriken, det senare trots att Arbetet i sina ledare och artiklar talade om sådant som ”tålamod på bristningsgrän-sen”, ”allt hänsynslösare kampformer”, och ”strid på liv och död”.284

det som istället skulle få ett stort antal av arbetarstadens invånare att gå ut och demonstrera var resultatet av obduktionen av den avlidnes kropp. en förvarning om obduktionsresultatet stod att finna i Syd-svenska Dagbladets artikel från lördagen den 20 november angående

284 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS).

206

omständigheterna kring Wilhelm Jönssons död. tidningen meddelade inledningsvis att den avlidne korgmakarens hustru inlämnat en skri-velse till den allmänna åklagaren där hon meddelat att hennes man ”överfallits och misshandlats med ett knytnävsslag av en av de på fa-briken arbetande”. tidningen meddelade även att Jönsson föregående dag avlidit på allmänna sjukhuset i vad som enligt läkarens bedöm-ning troligen varit en hjärnblödning. tidningen konstaterade därefter att Arbetet satt ”dödsfallet i direkt samband med […] överfallet och antyda, att dråp skulle ha ägt rum.” men, menade Sydsvenska Dag-bladets skribent, någon sådan orsak och verkan mellan den påstådda misshandeln och dödsfallet i trolig hjärnblödning som lyfts fram i arbetartidningen kunde inte på något sätt bevisas. Skribenten, vilken uppger sig ha talat med den ansvarige läkaren på allmänna sjukhuset, konstaterar att den senare visserligen hade uppmärksammat ”ett litet sår i munhålan” som mycket väl kunnat ha orsakats av den avbrutna pipan i samband med det påstådda knytnävsslaget. men några andra synliga skador vilka kunnat hänföras till våldshandlingar hade läkaren inte kunnat finna. inte heller hade röntgen av den dödes kropp kun-nat påvisa några brott på käkarna eller skallen. det var med andra ord högst tveksamt om misshandeln och dödsfallet på något avgörande sätt skulle kunna komma att sättas i samband med varandra. ”några absolut bindande uttalanden om dödsorsaken” kunde i vart fall inte göras av läkaren förrän efter en rättsmedicinsk undersökning. en sådan skulle också äga rum redan samma dag, meddelade tidningen.285

Obduktionen av Wilhelm Jönsson, som ägde rum i allmänna sjukhu-sets gravkapell lördagen den 20 november, utfördes under ledning av stadsläkaren i malmö, august Fornmark, under överinseende av profes-sor einar Sjövall från lund. Flera andra läkare, läkarstuderande, samt en vaktmästare vid sjukhuset, var också närvarande. enligt de obduce-rande läkarna hade den avlidne visserligen ett sår i halsen, som mycket väl kunnat förorsakas av munstycket på en pipa. men, menade dessa, dödsorsaken hade varit en helt annan, nämligen en blodpropp i hjär-nan som hade sitt ursprung i den avlidnes ”sjukligt förändrade hjärta”. en bidragande orsak till dödsfallet, menade läkarna, hade därutöver

285 SDS, 20/11 1926.

207

varit en under sjukhusvistelsen uppkommen lunginflammation som i slutändan tagit den redan svårt sjuke patientens sista krafter i anspråk. enligt de obducerande läkarna hade alltså Wilhelm Jönsson inte dött i sviterna av misshandeln natten mellan den 10 och 11 november. något sådant kunde i vart fall inte påvisas av obduktionen. det enda synliga tecknet på våld gentemot kroppen som läkarna kunnat hitta var det sår på högra sidan av mjuka gommen som skulle kunna ha orsakats ”av en stöt med munstycket på en pipa”.286 Obduktionen bekräftade således på det hela taget vittnesmålet från gunnar andersson att endast ett slag hade utdelats, samt att det var detta knytnävsslag som mycket olyckligt måste ha tagit på den avlidnes pipa vars skaft i sin tur hade trängt in i munnen och förorsakat det blödande såret i svalget. det som skulle komma att ses som kontroversiellt i sammanhanget att det enligt de obducerade läkarna inte fanns något synbart samband mellan det av strejkbrytaren utövade våldet och Jönssons följande död. den senare skulle som ett resultat av det sjukligt förändrade hjärtat ändå ha dött, menade läkarna, det hade bara varit en fråga om när. Huruvida den utövade misshandeln var det som i slutändan utlöste sjukdoms-förloppet vågade däremot de båda obducerande läkarna inte uttala sig om.287

redan dagen efter obduktionen, söndagen den 21 november, redo-gjorde Sydsvenska Dagbladet, med huvudrubriken ”Blodpropp i hjär-nan var dödsorsaken”, samt underrubrikerna ”intet samband mellan överfall och dödsfall” och ”Obduktion av korgmakare Jönssons lik förrättades igår”, för såväl obduktionen som de obducerande läkarnas slutsatser. tidningen konstaterade att inget samband kunnat fastslås mellan misshandeln och dödsfallet. tidningen meddelade även att ett tusental personer samlats utanför den nilssonska fabriken på fredags-kvällen, ”tydligen i avsikt att ställa till med demonstrationer”, men att polisen förstärkta närvaro på platsen hade medfört att ”inga uppträden fingo tillfälle att utveckla sig.” tidningen lät också meddela att den

286 PK, Protokoll ii-iii, 22/11 1926, a1: 72 (mS); Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS).

287 PK, Protokoll ii-iii, 22/11 1926, a1: 72 (mS); Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a3a.42 (mS); uhlén, 1949, s 365; uhlén, 1958, s 218.

208

person som utpekats för misshandeln och som självmant inställt sig hos polisen för förhör, i och med resultatet från obduktionen nu hade fått lämna polisstationen.288 eftersom Arbetet inte kom ut på söndagar dröjde det till på måndagen den 22 november innan resultatet från obduktionen kunde redovisas i denna tidning. i rubriken konstatera-des att ”Strejkbrytaren torde kunna komma lindrigt undan våldet”. i en intervju med den assisterande läkaren, professor Sjövall, bekräftade den senare för Arbetet att det utifrån obduktionen inte var möjligt att påvisa något medicinskt samband mellan misshandeln och den upp-komna blodproppen i hjärnan.

när blodproppen i hjärnans kärl uppkommit kan icke med visshet fastställas. […] givetvis är för en person med sjukligt påverkat hjärta ansträngning-ar, yttre våld eller sinnesrörelser omständigheter av ogynnsam art. i föreliggande fall är det emel-lertid omöjligt att säga i vilken mån det överfall, som Jönsson varit utsatt för, kan hava förorsakat en påverkan på hjärtverksamheten. man finner ofta under sjukligt tillstånd i hjärtat att blodprop-par kunna komma till stånd utan att något yttre förorsakande moment framträtt. Frånvaron av tecken på yttre våld på kroppsytan gör det anato-miskt omöjligt att påvisa något samband mellan våldet och den dödande sjukdomen.289

tidningen meddelade därefter att den utpekade strejkbrytaren, nils Person, erkänt misshandeln av Jönsson. Persons vittnesmål till polisen att han trott sig vara förföljd och i självförsvar utdelat knytnävsslaget mot Jönsson viftades med bestämdhet undan av Arbetets skribent. en stor affär görs istället av att korgmakaren varit ”en spensligt byggd man och av alla känd som en synnerligen fridsam person, som aldrig gjort en fluga förnär”. detta medan ”[v]åldsmannen Persson är en jättestor och stark person, som vid flera tillfällen uppträtt utmanande mot t. o. m. stora folksamlingar.” Arbetet konstaterade vidare att strejkbrytaren på grund av obduktionsresultatet med all säkerhet skulle slippa undan

288 SDS, 21/11 1926.289 Arbetet, 22/11 1926.

209

annat straff än böter för misshandel.290 ”detta obduktionsresultat torde vara rättsligt friande”, skrev Arbetet ett par dagar senare i en kommen-tar till konfliktens då redan betydligt våldsammare uttryck, ”men det är icke friande inför den allmänna opinionen.”291

tilltagande demonstrationerdemonstrationerna utanför fabriken, som under lördagen och sön-dagen hade varit betydligt mindre i omfattning, ökande åter under måndagen den 22 november och åter deltog flera tusen personer. lik-som tidigare verkar det vara unga män, men även kvinnor, som i hög utsträckning utgör demonstranternas huvudandel. ”Huvudsakligen är det ynglingar och föralldel även flickungdom i 16-20-årsåldern, som njuta av gratisnöjet”.292 många av de närvarande är säkert där av ren nyfikenhet för att på plats utanför fabriken följa de omtalade händel-serna på nära håll. närvaron ”är kanske på sina håll uteslutande dikte-rad av nyfikenhet”, menade exempelvis Sydsvenska Dagbladets skribent angående den tillökande mängden demonstranter.293 några av de intervjuade informanterna uppger också att de mer av nyfikenhet än någonting annat lockades till kvarteren kring fabriken för att därifrån kunna följa händelserna på nära håll.294 men många var sannolikt även på plats för att visa sin sympati för de strejkande och demonstrera sin ilska över strejkbryteriet. en av de intervjuade informanterna uttrycker det som att:

de va de vuxna människorna som sympatiserade med knogarna på a. W. nilsson, å dä va ju gifta vuxna människor, å sen kom ju mittemellan där, ungdomar som kände dom som jobba därinne å såna som hade jobbat där å blitt avskedade, du vet det spände över ett stort område.295

290 Arbetet, 22/11 1926.291 Arbetet, 26/11 1926.292 SDS, 23/11 1926.293 SDS, 23/11 1926.294 intervju med informant 020322: ii; intervju med informant 020321:

iii.295 intervju med informant 020322: ii.

210

det var således med all sannolikhet en blandad skara demonstranter som denna måndagskväll i tusental trängdes i leden på gatorna utanför fabriken. mellan den församlade skaran demonstranter och fabrikslo-kalerna, med sina fortsatt inhysta strejkbrytare, stod den utkommen-derade avdelningen poliser.

Från och med denna måndagskväll kom demonstrationerna som form att anta ett betydligt våldsammare uttryck än tidigare. de första som fick detta klart för sig var den vid fabriken anställda kontorspersonalen. när de kontorsanställda, kontorschefen, några kvinnliga kontorister och ett par springpojkar, vid sjutiden på måndagskvällen skulle lämna fabriken och kom ut genom fabriksporten, möttes de av en massiv kör av busvisslingar, glåpord och hotfulla tillrop. Väl utanför fabrikspor-tarna blev de kontorsanställda omedelbart helt omslutna av högljudda och i deras ögon hotfulla demonstranter. För att komma framåt genom denna mur av människor var de kontorsanställda tvungna att tränga sig fram genom trängseln och bort från fabriksportarna, under det att de hela tiden blev knuffade, trampade på hälarna, trängda och full-ständigt överhopade med ilskna glåpord och hotfulla tillmälen. de få utkommenderade poliserna som fanns på plats utanför fabriken tycks ha blivit mer eller mindre fullständigt överraskade av denna plötsligt mycket hotfulla vändning. ”Polisstyrkan var vid detta tillfälle icke så värst stor och den hade vissa svårigheter att omedelbart komma de trakasserade till undsättning”, skrev Sydsvenska Dagbladet följande dag i en kommentar till det inträffade.296 men under beskydd av de i detta läge hastigt tillskyndade poliserna på platsen, eskorterades den utsatta kontorspersonalen därefter långsamt ut genom de fortsatt kompakta leden av demonstranter, bort från fabriken i riktning mot Bergsgatan. Hela tiden haglade glåporden, tillropen och busvisslingarna. Polisen lyckades till slut föra in kontorspersonalen i en på Bergsgatan anländ och för ändamålet anskaffad bil (det fanns vid denna tidpunkt inte några polisbilar i malmö), vilken därefter skyndsamt kördes från plat-sen och undan de även fortsatt larmande demonstranterna.297

296 SDS, 23/11 1926.297 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS); SDS, 23/11 1926;

uhlén, 1949, s 365f; uhlén, 1958, s 218f.

211

ett uppåtgående alternativt nedåtgående nivåskifte kan även medföra betydande gränsskiften med avseende på kollektivt utövat våld.298 en demonstration där antalet deltagare mycket snabbt ökar eller sprids rumsligt kan exempelvis mycket väl leda till att ordningsmakten be-slutar sig för att ingripa med repressivt kollektivt våld för att bringa demonstrationerna till ett slut. men det kan lika gärna vara tvärtom, vilket verkar ha varit fallet denna gång. det är i detta fall demonstran-terna som under det uppåtgående nivåskiftet står för ett gränsskifte med avseende på det kollektivt utövade våldet. inte minst är det av vikt att härvidlag framhålla det relationella perspektivet, att det är i det konfrontativa mötet mellan kollektivt interagerande aktörer som det under nivåskiften tenderar att ske gränsskiften med avseende på kollektivt utövat våld. Såväl uppåtgående som nedåtgående nivåskiften kan medföra objektsskiften, det vill säga att målet för de ställda kraven förändras i takt med gränsskiftet.299 Båda dessa analytiska aspekter ver-kar av allt att döma vara fallet när demonstranterna utanför fabriken denna måndagskväll i november plötsligt utövade kollektivt våld gen-temot den av konflikten inte direkt berörda kontorspersonalen. Kon-torschefen, martin rosén, hade visserligen tidigare hamnat i hetluften i samband med strejkbrytarnas och de strejkandes skärmytslingar.300 men det finns inga konkreta uppgifter kopplat till den nilssonska kon-flikten som pekar på att de kvinnliga kontorsanställda eller fabrikens springpojkar innan denna måndagskväll i någon större utsträckning skulle ha utsatts för hot eller våld från de strejkande arbetarna eller deras sympatisörer. att det hela inte heller alls var någonting väntat tycks vidare kunna bekräftas av det faktum att den avdelning poliser som fanns på plats utanför fabriken alldeles uppenbarligen verkar ha tagits på sängen av vålds- och objektsskiftet.

i den stund kontorspersonalen välbehållna hjälpts från platsen riktades demonstranternas uppmärksamhet åter mot strejkbrytarna inne på fabriken. ljudnivån var av allt att döma fortsatt hög med körer av bus-

298 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 331-336; tilly & tarrow, 2007, s 94ff.

299 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 331-336; tilly & tarrow, 2007, s 94ff.

300 Se exempelvis: Pol ii, rapportkopior, 25/8 1926, a3a: 14 (mS).

212

visslingar, rop och skrik. den kommissarie som förde befälet över av-delningen poliser på platsen ansåg sig i detta läge behöva förstärkning för att kunna garantera den allmänna ordningens upprätthållande. all tillgänglig personal från polisens reservstyrka kallades därför in och anlände inom kort till platsen. ”det gick inte att i första taget få ord-ningen i något så när normalt skick, demonstranterna skingrades blott motvilligt, och även om det aldrig kom till handgripligheter, så såg situationen vid ett flertal tillfällen ganska hotande ut”, skrev Sydsven-ska Dagbladet angående situationen.301 men församlade demonstran-terna nöjde sig mestadels med att lufta sin ilska gentemot de förhatliga strejkbrytarna inne på fabriken. ett visst småskaligt kollektivt våld utö-vades. Stenar och buteljer kastades mot fabriksfönstren, samtidigt som rop, skrik, okvädningsord och hotelser utslungades mot strejkbrytarna. det handlar om uttryck i tillys typologi inom det avgränsade fältet spridda attacker, det vill säga ett utbrett men småskaligt kollektivt våld sporadiskt utövat gentemot aktörer och/eller objekt.302 Föga förvånan-de var det den för misshandeln utpekade våldsverkaren, nils Persson, som mestadels fick utstå den församlade folkmassans spott och spe. de talkörer som krävde att Persson ska komma ut för att få sitt straff blev allt högljuddare allteftersom kvällen blev till natt. Polisen agerade under tiden för att få den församlade samlingen demonstranter i rö-relse bort från fabriksområdet. taktiken var uppenbarligen att avskilja demonstranterna från målet för dess ilska, strejkbrytarna inne på fabri-ken. det var först vid tiotiden på kvällen som leden av demonstranter så sakteliga började tunnas ut något. Sedan gick det uppenbarligen for-tare, vid elvatiden återstod endast några glesa led av den tidigare under kvällen mångtusenhövdade folksamlingen. Kort därefter skingrades även dessa skaror i novembernattens mörker, varefter den kommissarie som förde befälet på platsen beordrade hem den stora merparten av den inkallade reservstyrkans poliser.303

301 SDS, 23/11 1926.302 tilly, 2003, s 14f, 170-193.303 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS); SDS, 23/11 1926;

uhlén, 1949, s 365f; uhlén, 1958, s 218f.

213

legitimerat/delegitimerat vålddet kollektiva utövade våld vilket de kontorsanställda utsattes för av demonstranterna denna måndagskväll kan således jämföras med de ut-tryck som under loppet av konflikten använts gentemot såväl förmän-nen som strejkbrytarna. de välavgränsade grupper av kollektivt age-rande aktörer och de välkända mönsterna i våldutövningen gentemot andra aktörer gör att det går att tala om det typologiskt avgränsade fältet konfrontativa ritualer. Händelsernas uttryck kan liknas vid de hemföljningar/uppvaktningar om än i större skala som de strejkande och deras sympatisörer utövat gentemot förmännen och strejkbrytarna alltsedan konfliktens utbrott. tilly menar vidare att uttrycken i den konfrontativa ritualen som typologiskt avgränsat fält ger en mycket ut-präglad bild av de interagerandes kollektiva identiteter, det senare både av var gränserna för dessa går, liksom av relationerna såväl inom som mellan dessa gränser.304 detta inte minst eftersom typens höga grad av samverkan ofta ger en ganska tydlig bild av vilka dessa aktörer är. av detta följer att gränsaktivering/deaktivering, liksom gränsskiften utgör centrala sådana mekanismer i anslutning till det typologiskt avgränsade fältet konfrontativa ritualer.305 den aktuella kvällen kom demonstran-terna med ens att räkna kontorspersonalen till motståndarsidan i den pågående konflikten. detta var således frågan om ett gränsskifte där de kontorsanställda genom tillskrivning med kom att betraktas som ”dem” av demonstranterna utanför fabriken. även legitimering/dele-gitimering är en central mekanism. detta leder analytiskt tillbaka till avhandlingens avgörande fråga om var den socialdemokratiska arbe-tarrörelsen i malmö konkret drog det kollektiva våldets gränser inom politiken. det har konstaterats att kollektivt interagerande aktörers förmåga att legitimera/delegitimera är knutet till deras förmåga att utöva makt. det har även konstaterats att vissa kollektivt interagerande aktörer är specialiserade på legitimering/delegitimering. till detta kan tilläggas att interagerande aktörers förmåga att legitimera/delegitimera åtminstone delvis även är situationellt betingat. en kollektivt interagerande aktör

304 tilly, 2003, s 84.305 tilly, 2003, s 84f.

214

med betydande situationell makt att legitimera/delegitimera är polisen. medias förmåga att legitimera/delegitimera är situationellt begränsat av det faktum att exempelvis tidningar måste invänta nästkommande dags upplaga. Polisen kan däremot interagera kollektivt i den stund ett legitimerande/delegitimerande beslut fattas. en annan sådan kollektivt interagerande aktör vars förmåga att legitimera/delegitimera är närmast helt och hållet situationellt betingad är de i konflikten utomstående åskådarna. Om det kollektiva våld som demonstranterna utanför fabri-ken utövade gentemot kontorspersonalen, å ena sidan hade mötts med massivt missnöje av den sannolikt stora mängden åskådare på platsen, liksom om samma åskådare å andra sidan uppvisat sitt uttryckliga stöd, kan detta sägas ha en situationellt avgörande legitimerande/delegitime-rande betydelse för det sätt på vilken dessa demonstrationer kom att ta uttryck. det som således i detta avseende framför allt skiljer poliser från åskådare är det faktum att de senares förmåga till legitimering/delegitimering i det närmaste helt är situationellt betingat, medan de förra har en sådan förmåga även utanför det situationellt avgränsade handlingsutrymmet.

i detta läge kan det konstateras att varken polisen eller åskådarna på något tydligt sätt delegitimerar, varken demonstrationerna som form av repertoaren eller det kollektivt utövade våld som utgör en del av dess uttryck. i polismaterialet uppges visserligen att mängder av klago-mål angående oväsendet från de högljudda demonstrationerna ifrån de i fabrikens närhet boende inrapporterats av den avdelning poliser som befunnit sig på plats. men det finns annars inget som på något enty-digt sätt visar att åskådare på platsen skulle ha agerat delegitimerande gentemot de demonstrerande. det som tvärtom tycks träda fram är snarare ett legitimerande agerande. det ska framhållas att en viss för-siktighet är nödvändig här. Frånvaron av delegitimering behöver inte alls innebära en legitimering. men i detta fall är samtidigt de historiska källorna och litteraturen på det hela taget entydig, det senare i avse-endet att de mycket tydligt lyfter fram den mobiliserande betydelsen av fabrikens rumsliga läge i möllevången. det faktum att fabriken var placerad mitt i den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsens hjärtland, och som framhålls i litteraturen mitt emot ingången till Folkets Park, är på det hela taget knappast något som befrämjar ett

215

delegitimerande agerande ifrån de närvarande åskådarnas sida.306 det senare inte minst i en situation där den socialdemokratiska pressen inte på något sätt kan sägas ha agerat genom att dra gränsen för våldet som någonting förbjudet, varken under den tid som förflutit alltsedan konfliktens början eller sedan nyheten om Wilhelm Jönssons död nått löpsedlarna och fått demonstrationerna att dramatiskt öka i omfatt-ning. inte heller polisen kan i detta läge på något entydigt sätt sägas agera delegitimerande. det senare varken gentemot demonstrationerna som form eller det av demonstranterna utövade våldet som en del av dess uttryck. malmöpolisen kan i detta läge snarast sägas agera avvak-tande och därmed indirekt legitimerande gentemot demonstranterna. detta kan i sin tur sägas innebära att såväl polisen som åskådarna i detta läge av konflikten på det hela taget agerar på ett sådant sätt att händelserna kan anses falla inom ramen för det tolererade. det kan utifrån dessa kollektiva aktörers agerande sägas att demonstrationerna i detta läge utgör en avgränsad snarare än en överskridande konfrontativ interaktion.

ett faktum som inte kan negligeras är att det nästan alltid finns en mängd olika kollektivt interagerande aktörer i anslutning till våld-samma konflikter. en av de viktigaste analytiska poängerna med det relationella perspektivet i studiet av konflikter är att uppmärksamma just detta. många studier har annars varit alltför endimensionellt in-riktade mot någon eller några av konfliktens kollektiva aktörer. även om denna studie uttryckligen tar den analytiska utgångspunkten i en avgränsad kollektiv aktör, i detta fall den socialdemokratiska arbetarrö-relsen, så måste detta göras med den analytiska insikten att denna in-teragerar med en mängd andra aktörer. dessa kollektivt interagerande aktörer, liksom deras förmåga att agera legitimerande/delegitimerande beror vidare på situationella betingelser av mycket varierande slag. en del av dessa, såsom polisen och för all del tidningsmedia, kan betrak-tas som institutionella maktcentra, kollektiva aktörer med en mycket betydande förmåga att agera legitimerande/delegitimerande. andra kollektivt interagerande aktörer, såsom åskådare, har en mer begränsad förmåga att agera legitimerande/delegitimerande, men kan i situatio-

306 uhlén, 1958, s 216; Bjurling, 1933, s 70f. Se även: Kullman, 1962, s 23, 59.

216

nellt avseende ha en sådan som beroende på omständigheterna till och med kan sägas överstiga ett institutionellt maktcentrums. en kollektivt interagerande aktörs förmåga att utöva makt är således någonting så-väl situationellt som relationellt betingat. eftersom polisen både kan betraktas som ett institutionellt maktcentrum samtidigt som det är en kollektivt interagerande aktör med betydande situationellt inflytande kan det sägas att det är frågan om en alldeles avgörande legitimerande/delegitimerande kollektiv aktör. detta sagt ska det återigen understry-kas att tidningen Arbetet, i egenskap av legitimerande/delegitimerande institutionellt maktcentrum liksom den socialdemokratiska arbetarrö-relsens huvudsakliga offentliga förmedlande organ, heller knappast kan sägas annat än att ha varit av synnerligen avgörande betydelse i detta läge av den nilssonska konflikten.

tidningsmedia inte har samma situationella potential att interagera kollektivt som polisen eller åskådare. men samtidigt utgör även tid-ningsmediet kollektiva aktörer med situationellt avgörande betydelse. det faktum att tidningar såsom Arbetet och Sydsvenska Dagbladet är dagligen eller i det närmaste dagligen utkommande ger dessa en för-måga till legitimering/delegitimering som få andra aktörer. medan nackdelen är att denna förmåga är knuten till processen att trycka och ge ut tidningen ifråga, är fördelen den trots allt regelbundna utgiv-ningen. andra situationella faktorer av betydelse i detta avseende är sådana saker som att Arbetet inte utkom på söndagar, vilket Sydsvenska Dagbladet gjorde, liksom att den senare tidningen utkom på morgonen medan den förra utkom på kvällen. med avseende på dessa faktorer kan konstateras att nyheten om obduktionsresultatet och dess förmo-dade konsekvenser för den rättsliga processen gentemot nils Persson var känd för allmänheten redan på söndagen eftersom Sydsvenska Dagbladet redogjort för detta i sin söndagsupplaga. men några mer omfattande demonstrationer uppstod samtidigt inte förrän Arbetet i sin måndagsupplaga offentliggjorde det hela med samma konstateran-den med avseende på såväl obduktionsresultatet som dess förväntade rättsliga konsekvenser. Arbetet skulle senare göra en stor affär av att det varit den borgerliga pressen i malmö, som genom sin i arbetartidning-ens ögon provokativa hetspropaganda och ansvarslösa sensationsjour-nalistik, vid sidan av malmöpolisen burit det huvudsakliga ansvaret

217

för de uppkomna demonstrationernas allt våldsammare uttryck under de dagar som följde nyheten om obduktionsresultatet. men i detta läge verkar det mesta tvärtom peka på att det snarast var Arbetets rapporte-ring dessa dagar som var avgörande för demonstrationens förändrade uttryck, såväl med avseende på det uppåtgående nivåskiftet som med det kollektivt utövade våldets skiftande gränser.

detta leder i sin tur tillbaka till den för avhandlingen avgörande frå-gan om var den fackliga och politiska organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö drar gränsen mellan det föreskrivna, tole-rerade och förbjudna med avseende på det kollektivt utövade våldet i anslutning till demonstrationerna. det har redan konstaterats att den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö alltsedan arbetskon-fliktens första början såväl indirekt som direkt legitimerat kollektivt våld i uttryck av de typologiskt avgränsade fälten spridda attacker och konfrontativa ritualer som de strejkande och deras sympatisörer utövat gentemot strejkbrytarna, samt gentemot de kollektiva aktörer som lik-som förmännen tillskrevs tillhöra denna avgränsade grupp. Kollektivt utövat våld kunde sägas vara någonting såväl tolererat som föreskrivet, och därmed kunde konfliktens konfrontationer betraktas som avgrän-sade. eftersom Arbetet utgör den socialdemokratiska arbetarrörelsens huvudsakliga ideologiska organ, inåt mot de egna medlemmarna såväl som utåt mot den bredare allmänheten, är de gränsdragningar tid-ningen gör med avseende på det kollektivt utövade våldet av avgörande betydelse. Och i detta läge kan det konstateras att Arbetet långtifrån att dra någon tydlig skiljelinje där kollektivt utövat våld ses som någon-ting förbjudet, och att det därmed är en fråga om en överskridande konflikt, tvärtom uppvisar en hög grad av tolerans gentemot det av demonstranterna kollektivt utövade våldet.

det är i sammanhanget närmast ogörligt att inte återvända till tid-ningens artiklar och ledare under dessa dagar närmast efter Wilhelm Jönssons död. dessa var visserligen skrivna i skarp polemik gentemot högerpressen i ett för den fackliga arbetarrörelsen alldeles avgörande sammanhang, den nationellt sett mycket konfliktfyllda frågan om strejkbryteriet och arbetets frihet. Högerpressen i malmö beskylldes för att genom hetspropaganda öka det redan mycket konfrontativa läget i mötena mellan strejkande arbetare och strejkbrytare, och för att

218

på ett ansvarslöst sätt försöka driva fram offer för Åkarpslagen bland de förra och deras sympatisörer i de närmast dagligen förekommande demonstrationerna. men dessa polemiskt indignerade utfall mot hö-gerpressen hindrade inte Arbetet att i nästa andetag tala om ”tålamod på bristningsgränsen”, ”allt hänsynslösare kampformer”, och ”strid på liv och död”. när sedan demonstrationerna någon dag senare övergår till någonting betydligt hotfullare i och med det våld som riktades gentemot den av konflikten inte direkt berörda kontorspersonalen är det faktum att Arbetet inte gjort någon tydlig gränsdragning med av-seende på det kollektivt utövade våldet. tidningen kan snarare genom sina artiklar och ledare åtminstone indirekt sägas ha agerat direkt före-skrivande med avseende på sådana. detta hade tidningen i efterhand betydande svårigheter att bortförklara. nu är det förstås långtifrån så enkelt att Arbetet kan sägas representera den socialdemokratiskt orga-niserade arbetarrörelsen i malmö i dess helhet. att det fanns mycket skilda uppfattningar inom såväl de fackliga som politiska organisatio-nerna inom stadens socialdemokratiska arbetarrörelse med avseende på det kollektiva våldets vara eller inte vara skulle tydligt komma att framstå under de dagar och veckor som närmast följde. men som det officiella språkröret för stadens socialdemokrati går det heller inte att annat än att återigen peka på tidningens betydelse för var den social-demokratiska arbetarrörelsen i malmö i detta läge av konflikten drar våldets gränser inom politiken.

219

Kapitel 10demonstration och konfrontation

Klockan 8,20 em. inkommo konstaplarna n:r 184 ivar Benskiöld och n:r 154 Vilhelm Strand på iV vaktdistriktets station medhavande en mansper-son, som uppgav sig vara chauffören Olof gustaf Bengtsson, född den 12 oktober 1901 och boende n:r 14 Jörgen ankarsgatan, Polismännen rappor-terade, att Bengtsson kort förut anhållits på möl-levångstorget för det han därstädes vägrat åtlyda ridande konstapeln n:r 80 magnus ekstrands till-sägelser att gå från platsen, utan i stället sprungit och hoppat strax framför hästen, vilket beteende väckt allmän förargelse.

Polisvaktsdistriktet iV i malmö, Journal, 23/11 1926, a2a:13 (mS)

Konstapeln n:r 141 Wilhelm rosenkvist har rapporterat på iV Vaktdistriktets station, att kontorsvakten vid malmö-Simrishamns-Järnvägs-aktiebolag agne erik Hjalmar Svensson, född den 20 januari 1908 och boende n:r 8 Slöjdgatan, tisdagen den 23 dennes kl. 11 eftm. under det polisen varit i verksamhet för att skingra en större folksamling på möllevångstorget, skrikit, visslat och fäktat med armarna, samt uppmanat en del i hans sällskap varande personer att ävenledes skrika och föra oväsen, vilket beteende förorsakat ytterli-gare folksamling och väckt allmän förargelse.

Polisvaktsdistriktet iV i malmö, Journal, 23/11 1926, a2a:13 (mS)

de gränsdragningar som gjorts av tidningsmedia och andra aktörer i konflikten under måndagen skulle ytterligare komma att förtydligas den följande dagen. tisdagen den 23 november fortsatte således ordkriget i malmötidningarna. Sydsvenska Dagbladet talade om ”Ho-tande uppträden under gårdagen vid korgmöbelfabriken”. denna

220

huvudrubrik följdes av underrubrikerna ”Hela den disponibla reserv-polisstyrkan på vakt i möllevångsgatan” och ”tusentals demonstranter följde kontorspersonalen vid a. W. nilssons”, samt ”Stenkastning och skränorgier”. tidningen konstaterade att ”[u]ppträdandena utanför a. W. nilssons korgmöbelsfabrik kunna nu nästan betraktas som ett obligatoriskt inslag i kvällslivet på Söder.” i en ironiskt hållen passus framhöll tidningens skribent att det trots allt ändå var både si och så med underhållningen ifråga, det senare eftersom ”upplysta fönster och ett entonigt mullrande från arbetande maskiner” var vad kvällsnöjet i de allra flesta fall hade att erbjuda möllevångsgatans kvällsflanörer. un-dantaget då skränen, skriken och stenkastningen, fortsatte skribenten, vilka inte så sällan förekom utanför de nilssonska fabrikslokalerna. tid-ningens artikel angående måndagskvällens demonstrationer hade i stor utsträckning fokus på hoten och våldet gentemot de kontorsanställda, liksom polisens åtgärder för att upprätthålla den allmänna ordningen. tidningens skribent beskrev demonstrationerna ifråga som hotfulla men utan några allvarligare incidenter. men det senare hade man inga-lunda demonstranterna att tacka för, menade skribenten vidare, utan det var resultatet av malmöpolisens förstärkta närvaro samt resoluta in-gripande gentemot de församlade skarorna demonstranter.307 tidningen nämnde däremot inte med ett ord den misshandel av Wilhelm Jönsson som förorsakat upptrappningen. inte heller nämnde tidningen med ett ord den mer övergripande frågan om strejkbryteriet och arbetets frihet. därmed tycks tidningen genom sin tystnad särskilja de hotfulla demon-strationerna från såväl misshandeln ifråga liksom den mer övergripande principiella frågan om strejkbryteriet. genom att på så sätt särkoppla demonstrationerna från deras orsak kunde tidningen på ett tydligt sätt delegitimera händelserna utan att för den skull behöva beröra frågan om det våld som hade utförts av strejkbrytaren Persson gentemot den strejkande Jönsson. Högertidningens skildringar kom således att fram-ställa de svällande leden demonstranter som någonting oprovocerade, underförstått som utan malmöpolisens handfasta agerande mycket väl hade kunnat utvecklas till någonting betydligt mer våldsamt än de hotfulla ”skränorgier” och den ”stenkastning” som, enligt tidningens mening, uppträdandena huvudsakligen inskränkts till.308

307 SDS, 23/11 1926.308 SDS, 23/11 1926.

221

i Arbetet krävde huvudrubriken att ”Strejkbrytarna hos a. W. nilsson måste snarast avlägsnas” medan tidningens underrubriker konstaterade att detta var ”ett krav som i samhällsordningens namn bör stödjas av alla parter” samt att ”den borgerliga pressens partiskhet bidrager till att öka upphetsningen”. tidningen kritiserade liksom föregående dag i mycket skarpa ordalag högerpressen för att avsiktligen försöka förringa det av nils Persson utövade våldet gentemot Wilhelm Jönsson, detta alltmedan tidningen menade att Persson konsekvent framställdes i god dager. den föregående dagens hotfulla konfrontationer utanför fabri-ken omtalades endast som hastigast, och benämndes då som ”relativt ofarliga demonstrationer”. tidningen valde med andra ord att främst kritisera högerpressens hållning i frågan om misshandeln av Jönsson, detta samtidigt som demonstrationerna endast berördes i begränsad omfattning. tidningen undvek därigenom att beröra demonstranter-nas hotfulla agerande gentemot fabrikens kontorspersonal. På så sätt undvek den även att beröra det kollektivt utövade våld som förekom-mit i anslutning till demonstrationerna den föregående kvällen. detta innebar i sin tur en indirekt legitimering av det kollektiva våldet ifråga. tidningen betonade däremot den ökande förbittringen i stadens arbe-tarkretsar, och varnade i allvarsamma ordalag för följderna om strejk-brytarna ”i samhällsordningens namn” inte omedelbart ”avlägsnades från fabriken”.309

men Arbetet riktade denna dag även ett allvarsamt hållet varningsord till arbetarbefolkningen i malmö. tidningens skribent påtalade faran av att under intryck av den förbittring som uppstått till följd av det inträffade strejkbrytredådet tillåta sig att agera överilat genom att på något sätt utöva våld gentemot strejkbrytarna.

arbetet har vid flera tillfällen varnat allmänheten för att gå bröstgänges tillväga mot strejkbrytarna. Sådana varningar ha också vid mer än ett tillfälle uttalats i samband med demonstrationer utanför a. W. nilssons fabrik. Vi ha med anledning av demonstrationerna igår kväll skäl att upprepa dessa varningar och erinra eventuella demonstran-

309 Arbetet, 23/11 1926.

222

ter om, att våldsamheter av det ena eller det andra slaget, tack vare vårt lands strejkbrytarlagar, i regel dyrt får sonas. en strejkbrytare kan begå de rus-kigaste dåd mot en strejkande och slippa undan med lindriga böter […]. men en strejkande, som överfaller en strejkbrytare, måste vara beredd på flera månaders fängelse, och sker det under sådana omständigheter, att upploppsparagrafen tillämpas, kan det såsom vid Kalmarkonflikten bli fråga om ända upp till ett par års fängelsestraff.310

men vad gagnar sådana varningar, frågade därefter Arbetets skribent i en retoriskt hållen passus, när strejkbrytarna fortsatt utövar provo-kation genom sin blotta närvaro vid fabriken på möllevångsgatan. Samtidigt fortsatte högerpressen genom sin partiskhet att göra allt den kan för att hetsa upp den redan förbittrade stämningen bland malmös arbetare. ”Vi upprepar med andra ord vad vi redan sagt”, fortsatte skri-benten; ”brister tålamodet och någonting inträffar, så dela den oreson-lige fabrikör nilsson och den press, som så ohöljt utmanar opinionen, ansvaret därför”. artikeln avslutades med att skribenten återigen med eftertryck och ”i samhällsordningens namn” krävde strejkbrytarnas omedelbara avlägsnande. ett krav, fortsatte tidningens skribent, ”vilket alla ordningsälskande människor böra samla sig omkring.”311

det är således återigen inte det kollektiva våldet i sig som leder Arbe-tet till att i varnande ordalag uttala sig om faran av att tillgripa våld gentemot strejkbrytarna. när tidningen aktualiserar frågan om våldets gränser är det inte i första hand för att markera den förbjudna och därmed den överskridande politiken. istället handlar det huvudsakliga budskapet om faran för fängelsestraff som väntar om kollektivt våld används gentemot strejkbrytare. det senare medan strejkbrytarna å sin sida genom det borgerliga samhällets försorg kan begå hur våld-samma handlingar som helst, det vill säga misshandla en strejkande så att denne dör, utan att få något annat straff än böter. Arbetet avstyrker således inte det kollektivt utövade våldet för att det är någonting som tidningen anser passera gränsen till det förbjudna, utan för att den

310 Arbetet, 23/11 1926.311 Arbetet, 23/11 1926.

223

arbetare som skulle kunna tänkas utföra ett sådant våld riskerade att hamna i fängelse till följd av klasslagar såsom strafflagens upploppspa-ragrafer. detta utgör indirekt legitimering av det våld som utövats under måndagskvällen. Samtidigt som tidningen på så sätt undviker att ta ställning till det av demonstranterna utövade våldet låter Arbetet läsaren förstå att det är arbetsgivaren och högerpressen som ytterst bär ansvaret om malmöarbetarnas tålamod trots allt skulle komma att brista. Arbetets skribent nämner det denne uppfattar som borgerliga pressens partiskhet i nyhetsrapporteringen kring Wilhelm Jönssons död som något vilket mycket väl skulle kunna vara droppen som får bägaren att rinna över. Arbetet är således med avseende på det av strejkbrytaren utövade våldet mycket tydlig med att dra gränsen för det förbjudna. detta medan tidningen undvek att mer än på ett mycket svepande sätt beröra demonstranternas under den föregående kvällen hotfulla agerande gentemot kontorspersonalen. malmöpolisen beredde sig under tisdagen på att möta fortsatta demon-strationer genom en rad motåtgärder. Vid fyratiden på eftermiddagen avspärrades alla gator som ledde fram till fabriken. det var även ett betydligt större antal poliser, bland annat fyra beridna, som denna dag utkommenderades till dessa nyupprättade avspärrningar intill fabriken. malmös polismästare, Yngve Schaar, fanns dessutom själv på plats för att övervaka denna mobilisering från malmöpolisens sida.312

under eftermiddagen och kvällen återupptogs demonstrationerna. det var liksom föregående kvällar först vid sextiden som det stora flertalet människor slöt upp i de svällande leden demonstranter framför de nyupprättade avspärrningarna. enligt polisrapporten förhöll folkmas-san ”sig till en början lugn, tätt sammanpackad framför avspärrningen […] Snart hördes emellertid enstaka visslingar, vilka tämligen snart tilltogo i styrka för att slutligen övergå till de mest högljudda skrän.”313 när kontorspersonalen denna kväll lämnade fabriken under polises-kort ökade larmet från demonstranterna ytterligare. För att skapa en väg ut genom den kompakta trängseln ansåg sig den eskorterande polisstyrkan, enligt vad som senare uppgavs i polisrapporten, inte ha

312 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS); SDS, 24/11 1926.313 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14, (mS).

224

något annat val än att utföra en polischock med dragna sablar mot den närmast omgivande folksamlingen. denna hade omedelbart avsedd effekt och drev för en kort stund tillbaka folksamlingarna något. Kon-torspersonalen, som omgavs av poliser såväl till fots som till häst, bör-jade i detta andrum återigen att ledas bort från fabriksområdet. men mycket snart omslöts återigen den avtågande kontorspersonalen och deras poliseskort av demonstranter, vilka fortsatte att utropa hotelser, busvissla, trängas och knuffas. Återigen nödgades den närvarande av-delningen poliser att använda dragna sablar för att på så sätt bana väg ut genom demonstranterna. enligt polisrapporten var det ”endast med största möda polisen lyckades avstyra handgripligheter från folkhopens sida.”314 det förekom även direkta våldsamheter från de församlade de-monstranternas sida. en av kontoristerna träffades exempelvis i nacken av en kastad sten, men utan att ta någon allvarligare skada av detta. det utövade våldet verkar annars fortsatt vara av småskalig karaktär. i trängseln anhölls exempelvis en ung man, en 18-årig charkuterilär-ling, vilken av polisen uppgavs gång på gång ha trampat kontorschefen rosén på hälarna. denna händelse refererades även till i en av de strej-kande arbetarnas strejksånger. en av stroferna lyder nämligen där: ”Sen kommer magnusson och herr rosén/ni vet väl han som har så snygga ben/han också är en viktig själ/blott det ej gäller arbetarnas väl.”315 Sådana exempel på småskaligt våld är ett uttryck som återkommande omnämns i polisrapporter i anslutning till hemföljningarna/uppvakt-ningarna, vilket i sin tur återigen visar på en typ av våld som hamnar i fältet konfrontativa ritualer.316

Brutna förhandlingarnär kontorspersonalen lyckligt och väl hade förts bort från platsen in-trädde en kortare stund av spänd men förhållandevis tystlåten väntan.

314 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14, (mS).315 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS); Pol iV, 23/11 1926,

a2a: 13 (mS). Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstadsklubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS). att trampa på hälarna verkar ha varit en del av uppvaktningens/hemföljningens uttryck. Se exempelvis ekelund, 2008, s 27.

316 ekelund, 2008, s 27.

225

många tusentals demonstranter befann sig då tätt sammanpackade invid de av polisen upprättade avspärrningarna intill fabriksområdet på möllevångsgatan. Polisen uppskattade antalet demonstranter till nå-gonstans mellan 2 000 och 3 000. detta medan Sydsvenska Dagbladet och Arbetet i följande dags upplagor uppskattade antalet församlade demonstranter till någonstans mellan 7 000 och 8 000.317 i polisrap-porten uppges det mestadels varit frågan om ”ynglingar av ligisttypen och pojkar” som befunnit sig på platsen.318 Arbetet menade att demon-stranterna under såväl fredagen som måndagen hade bestått av mesta-dels halvvuxna ”pojkar och flickor samt minderåriga av båda könen” och ”en del äldre personer”.319 Sydsvenska Dagbladet menade å sin sida att det hade handlat om ”[t]usentals ligister och fruntimmer”.320 den korta stunden av väntan bröts då det ibland demonstranterna från olika håll efter en stund återigen började höras enstaka visslingar över sorlet av röster. dessa visslingar togs därefter upp på allt fler håll i folk-mängden till dess att det ett övergått till ett närmast öronbedövande dån av busvisslingar och rop. ”tusentals ligister och fruntimmer hade kommit samman, tydligen i avsikt att göra sitt värsta i form av oljud”, meddelade Sydsvenska Dagbladet sina läsare i sina målande skildringar av det inträffade. ”luften genljöd av visslingar och skrän, då och då knallade en rysk smällare, eller vad det nu var för något, och gav illu-sionen av skjutande.”321 de högljudda ropen, skriken och busvissling-arna fortsatte på liknande sätt en bra stund. då detta förhållande inte visade några tecken på att upphöra agerade den poliskommissarie som vid denna tidpunkt förde det taktiska befälet på platsen. de poliser som fanns samlade vid avspärrningarna vid fabriksområdet gavs order om att driva bort den högljudda folksamlingen från de till fabriken angränsande gatorna. med dragna sablar började de fotburna poliserna, understödda av de ridande, vilka enligt polisrapporten hade order om att inte bruka blanka vapen annat än i nödvärn, att sätta sig i rörelse. det senare med avsikt att driva de församlade skarorna demonstranter i riktning mot möllevångstorget.322

317 SDS, 24/11 1926; Arbetet, 24/11 1926.318 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS)319 Arbetet, 24/11 1926.320 SDS, 24/11 1926.321 SDS, 24/11 1926.322 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS); Arbetet, 24/11

226

när polisen på detta sätt agerar för att med repressiv våldsmakt skingra demonstranterna kan detta sägas utgöra den typologi som tilly kallar brutna förhandlingar. med detta avses de tillfällen då endera parten i konfrontativa interaktioner kollektiva aktörer emellan som fram till denna tidpunkt till sina uttryck inte varit våldsamma plötsligt blir det. utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld är den relativt höga graden av samverkan bland våldets utövare i kombination med en låg till medelhög grad av kortsiktigt utövad skada.323 i detta fall agerar polisen med repressivt utövat tvångsmakt gentemot demon-stranterna på ett sätt som innebär ett tydligt gränsskifte. den utförda insatsen från malmöpolisens sida var inledningsvis också framgångsrik. inom kort hade demonstranterna drivits bort från närområdet kring fabriken. men när demonstranterna väl drivits tillbaka till det närlig-gande möllevångstorget inledde dessa ett våldsamt motstånd gentemot polisens tvångsmakt. ”när folkmassan härunder drivits undan till möl-levångstorget började stenar och buteljer att kastas mot polismännen, varför även torget rensades från demonstranter.”324 detta kollektivt utövade motstånd gentemot polisen kom således återigen att signalera ett betydande skifte. det innebar även ett tydligt objektsskifte där po-lisen på ett helt annat sätt än tidigare kom att utgöra ett av målen för det kollektivt utövade våldet från demonstranterna sida. ”de fräckaste bland slynglarna beväpnade sig med stenar och buteljer, varmed de sedan bombarderade ryttarna såväl som de icke beridna konstaplarna”, meddelade Sydsvenska Dagbladet sina läsare i den följande dagens upplaga.325

Polisen svarade å sin sida på det eskalerande kollektivt utövade våldet från demonstranternas sida med att låta poliser göra flera polischocker över möllevångstorget. ”då och då tillkännagåvo intensiva tjut och visslingar att polisen sett sig nödsakad anhålla någon av de värsta bråkmakarna eller att massan av en eller annan anledning blivit särskilt retad”, skrev Sydsvenska Dagbladet följande dag.326 men i realiteten var

1926.323 tilly, 2003, s 15f, 194-220.324 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS).325 SDS, 24/11 1926.326 SDS, 24/11 1926.

227

det endast ett fåtal personer som under de våldsamma konfrontatio-nerna denna och de följande dagarna anhölls av polisen.327

BILD 10:1. Möllevångstorget.

Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).

det övergripande målet för malmöpolisen verkar således ha varit att genom repressiv tvångsmakt driva fram ett nedåtgående nivåskifte och därigenom en demobilisering bland demonstranterna. På detta sätt rensades möllevångstorget ifråga gång på gång från folksamlingar, en-dast för att en kort stund därefter återigen fyllas med högljutt skrikan-de, busvisslande och stenkastande skaror demonstranter. men även om ett gränsskifte hade ägt rum med avseende på såväl våld som objekt var det fortsatt tydligt att det senare av dessa endast var ett delvis sådant. det övergripande målet för demonstranterna var nämligen fortsatt att uttrycka sitt missnöje gentemot strejkbryteriet även om även polisen nu börjat utgöra ett objekt för deras ilska. det kollektiva våldet denna dag handlade om en rumslig kamp om området närmast utanför fabri-ken. det som demonstranterna försökte tillkämpa sig och som polisen med repressiv tvångsmakt försökte förhindra, var rätten att uttrycka sitt kollektiva missnöje gentemot strejkbryteriet genom att demon-strera utanför fabriken.328 det av såväl polisen som demonstranterna

327 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS).328 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14, mS.

228

utövade kollektiva våldet verkar ha varit någorlunda återhållsamt. ett resultat av detta var att ingen på något allvarligt sätt tycks ha skadats i de konfrontativa mötena, varken inledningsvis på gatorna närmast fabriken eller därefter på möllevångstorget.329

istället var det i allra högsta grad frågan om en rumslig kamp. malmö-polisen avancerade i mindre grupper till fots eller häst med dragna sablar eller batonger, medan demonstranterna på det hela taget föll tillbaka under det att de kastade sådant som gatsten och tombuteljer i riktning mot de framryckande poliserna. På samma sätt föll demon-stranterna tillbaka och skingrades inför de mer samlade polischockerna över möllevångstorget, endast för att åter samlas på intilliggande gator och på torget sedan polisens framryckning dragit förbi. ”Stundtals var hela möllevångstorget svart av folk, den ridande polisen gjorde chock på chock, torget rensades”, meddelade Sydsvenska Dagbladet sina läsare när tidningen målande beskrev de inträffade händelserna i möllevångs-kvarteren, ”men efter få minuter hade ligisterna sprungit runt ett kvarter och uppenbarade sig i en annan gatumynning.”330 det verkar inte mer än i undantagsfall ha varit frågan om några mer handgripliga våldsamheter. istället agerade demonstranterna fortsatt undvikande även under den resterande delen av kvällen, alltmedan grus, sten och buteljer fortsatte att hagla genom luften. endast en polisman uppges i polisrapporten ha blivit skadad av en kastad sten, men inte heller den-ne allvarligare än att han kunde skickas till sitt hem för att få vård.331 För att utgå ifrån tillys typologi över interpersonellt våld kan det såle-des sägas att det här förelåg en situation där de brutna förhandlingarna mycket väl skulle kunna leda till varierade skiften med avseende på det kollektivt utövade våldets uttryck. tilly menar att brutna förhandlingar mycket väl kan leda till gränsskiften i riktning mot samordnad kon-frontation i typologin. en situation där den ena parten inleder utövan-det av kollektivt våld och detta bemöts med en motsvarande våldsutöv-ning kan ett sådant gränsskifte vara fallet. men det senare inträffar inte när polisen inleder repressionen gentemot demonstranterna utanför fabriken på möllevångsgatan. demonstranterna svarar visserligen med

329 Arbetet, 24/11 1926.330 SDS, 24/11 1926.331 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14, mS.

229

ett kollektivt våld i gentemot polisens tvångsmakt form av våldsamt motstånd. men de senares kollektivt utövade våld med uttryck som stenkastning kan snarast sägas falla inom det avgränsade fältet spridda attacker i tillys typologi. den brutna förhandlingens relativt höga grad av samverkan bland våldets utövare i kombination med den låga till medelhöga graden av kortsiktigt utövad skada möttes således av den spridda attackens låga till medelhöga grad av samverkan bland våldets utövare i kombination med dess låga till medelhöga grad av kortsiktigt utövad skada. den konfrontativa interaktionen mellan demonstranter och polis var inte heller samlad på någon bestämd plats utan utspridd över en stor del av möllevången vilket även det analytiskt pekar på att det snarast skulle vara frågan om brutna förhandlingar från polisen som bemöts med spridda attacker från demonstranter. ”Å du vet det bölja fram å tillbaka, tills polisen flytta hela, hela gatan full med folk, […] så fick man retirera, å sen när det hade lugnat sig, då gick man tillbaka igen, så hela massan rörde sig om igen.”332 medan polisens re-pressiva insats utgick ifrån avspärrningarna i den nilssonska fabrikens närhet, kom möllevångstorget att utgöra den rumsligt avgörande sam-lingspunkten för demonstranterna.333

repressiv tvångsmakti detta fall är det tydligt att det var polisens beslut att med repres-siv tvångsmakt agera för att skingra demonstranterna från fabrikens omedelbara närhet som leder fram till en ytterligare sekvens av upp-åtgående nivåskifte i konflikten. detta innebär att malmöpolisen med ens dragit en tydlig delegitimerande skiljelinje, där det kollektiva våldet utanför fabriken gått från att under de föregående dagarna ha tolererats till att från och med denna kväll betraktas som någonting förbjudet, det vill säga från att av polisen ha betraktats som en avgrän-sad till en överskridande konflikt. malmöpolisen skulle i händelsernas efterdyningar få utså synnerligen hård kritik, inte minst från den soci-aldemokratiska arbetarrörelsen i malmö, för att ha varit den kollektivt interagerande aktör vilken fått demonstrationerna utanför fabriken att

332 intervju med informant 020322: ii.333 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS); Arbetet, 24/11

1926.

230

övergå till de mer utpräglat våldsamma konfrontationer som följde. det är en kritik som naturligtvis inte går att negligera eftersom det på ett mycket tydligt sätt är i den stund som polisen agerar med repres-siv tvångsmakt gentemot demonstranterna som det i alla avseenden avgörande uppåtgående nivåskiftet under konflikten inträffar. men det ska samtidigt påpekas att det som gör att malmöpolisen i detta läge väljer att tillgripa repressiv tvångsmakt sannolikt är det faktum att den inte längre anser sig kunna tolerera det hot om kollektivt utövat våld de demonstrerande utsatt de kontorsanställda för. i malmöpoli-sen ögon hade demonstrationernas uttryck gått över gränsen från den avgränsande till den överskridande konflikten, och var något som dele-gitimeras genom polisens utövade tvångsmakt. till detta ska läggas det störande av den allmänna ordningen genom de stora och högljudda folksamlingarna och dess inverkan på bil- och spårvagnstrafik som malmöpolisen i händelsernas efterföljd använder som argument för beslutet att med repressiv tvångsmakt tvinga fram en demobilisering bland de församlade skarorna demonstranter.

malmöpolisen gör denna kväll en annan gränsdragning med avseende på vad den anser vara tolererade former uttryck för den pågående kon-fliktens konfrontativa interaktioner. Vidare var det polisens repression som i detta skede av konfrontationerna ledde fram till eskaleringen av våldet, från ett småskaligt till ett mer storskaligt sådant. tilly menar angående den polisiära ordningsmaktens kollektiva ansvar att:

every regime empowers agents – police […] and others – to monitor, contain, and on occasion repress collective claim making. […] These agents always have some means of collective coercion at their disposal and always enjoy some discretion in the use of these means. in one common sequence, claimants challenge repressive agents, occupy for-bidden premises, attack symbolically significant objects or seize property; then agents reply with force.334

334 tilly, 2003, s 197.

231

tilly framhåller att ordningsbevarande kollektiva aktörer såsom den polisiära och/eller den militära ordningsmakten är specialister i repres-sivt utövad tvångsmakt vilket i allra högsta grad inkluderar kollektivt våld.

[t]here is a division of labor: repressive forces do the largest part of the killing and wounding, while the group they seek to control do most of the damage to objects. The division of labor fol-lows from the usual advantage repressive forces have with respect to arms and military discipline; from the common tactics of demonstrators, strik-ers, and other frequent participants in collective violence, which are to violate symbolically charged rules and prohibitions whose enforcement is the affair of agents of government; from the typical sequence of events, in which demonstrators are carrying on an action which is illegal yet nonvio-lent, and repressive forces receive an order to stop them by whatever means are necessary. The means are often violent.335

Ordningsmakten kan som sådana våldsutövande specialister agera med repressivt tvångsmakt på ett betydligt effektivare sätt än de allra flesta andra kollektiva aktörer. denna repressiva tvångsmakt utövas därtill med en disciplin liksom en hög grad av samverkan i kombination med potentiellt mycket hög grad av kortsiktigt utövad skada. den disciplin som på detta sätt utmärker ordningsmakten gör att dessa aktörer på ett förhållandevis kontrollerat sätt kan skiftar över gränsen mellan ickevåld och våld i konfrontativa interaktioner med andra aktörer.336

Vidare menar tilly att ordningsmaktens repressiva agerande delvis är en direkt avspegling av de förekommande konfrontationernas omfatt-ning, med avseende på såväl antalet deltagare som rumslig spridning. men han menar även att tvångsmaktens specialister såsom utövare av statsmaktens våldsmonopol har ett avgörande ansvar för de gränsskift-ningar med avseende på det kollektivt utövade våldet som äger rum i interaktionen kollektiva aktörer emellan under ett konfliktförlopp.

335 tilly 1978, s 177.336 tilly, 2003, s 232f.

232

This is unsurprisingly, a matter of scale: the fewer the people involved, the less likely that repressive agents will be there. But it does not mean simply that the larger the scale of violence the more likely the police is to step in. For in the modern euro-pean experience repressive forces are themselves the most consistent initiators and performers of collective violence. […] [in a] textbook example of large scale collective violence one group under-takes a large action which directly or indirectly states a claim; a second group stating the counter-claim is often a specialized repressive force – po-lice, troops, posse, vigilante – acting on behalf of the dominant classes.337

Polisen i malmö hade således i detta avseende ett högst betydande ansvar med avseende på den eskalering av våldet som ägde rum. Vis-serligen kan detta repressiva agerande sägas vara en reaktion på ut-trycken av kollektivt utövat våld inom de typologiskt avgränsade fälten spridda attacker och konfrontativa ritualer som demonstranterna föregående kväll utövat gentemot såväl kontorspersonalen som fa-brikslokalerna, det senare exempelvis i form av stenkastning gentemot fabrikens fönster. men det är samtidigt polisens brutna förhandlingar med demonstranterna som får det ditintills relativt småskaliga kollek-tiva våldet att övergå till ett mer storskaligt sådant. det var vidare en repressivt utövad tvångsmakt som till yttermera visso inte svarade mot det malmöpolisen i den efterföljande polisrapporten uppgav sig vilja uppnå, det vill säga ett återställande av den allmänna ordningen. istäl-let blev resultatet av den repressiva insatsen ett markant uppåtgående gränsskifte med avseende på det kollektiva våldets uttryck.

malmöpolisen kom också som redan nämnts att få utstå mycket hård kritik för sitt agerande ifrån stadens socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelse, i detta skede av konflikten framför allt från arbetarpres-sen, men senare även från både fackligt och politiskt håll. i Arbetet kom det som uppfattades som polisernas övervåld att skildras mycket målande. Huvudmotivet var att malmöpolisen utövat ett hänsynslöst

337 tilly 1978, s 174, 177.

233

våld gentemot helt oskyldiga personer – företrädesvis framhålls i dessa skildringar våldsutövning gentemot kvinnor, barn och gamla – i de arbetarkvarter vilka omger den nilssonska fabriken. inte minst den ridande avdelningen poliser kom i detta avseende att pekas ut som de som utövade det mest brutala övervåldet. i en av tidningen publicerad insändare skildrades bland annat hur:

några ynglingar hade fattat posto på trottoaren i närheten av bekvämlighetsinrättningen å möllevångstorget och höllo ett stilla resonemang. Plötsligt kom en polisman ridande i trav och ropade till ynglingarna att försvinna. dessa skingrades som agnar i vinden utom en, som icke på några villkor kunde komma undan, emedan polismannen styrde sin häst upp på trottoaren och stängde av vägen för honom. Han fick då av polismannen ett slag med ridpiskan i hjässan, så att han avsvimmad sjönk till marken. några personer, som åsett händelsen sprungo då fram för att taga hand om ynglingen, men de förmenades av polismannen, som tycktes vara alldeles virrig. Han red fram och tillbaka svängande ridpiskan och uppmanade under oartikulerade skrik folket att skingra sig.338

insändarförfattaren menade att ”[m]an bli upprörd i sitt innersta väsen över en dylik brutalitet”. den ridande polisens agerande ute på möllevångstorget var enligt författaren att betrakta som en ren och skär provokation. ”Har det inte varit oroligheter därute, så är det min bestämda uppfattning att det blir sådana.”339 Polisen och då i synnerhet den beridna avdelningen kom således att i denna liksom andra liknande artiklar att pekas ut och ges skulden för våldet. även de intervjuade informanterna framhåller polisens och då särskilt den ridande polisens övervåld gentemot de demonstrerande liksom oskyldiga åskådare vilka av en eller annan orsak hamnat mitt i stridens hetta. ”nu här var två stycken poliser, […] de var kända för sin framfusighet och grymhet, kan man ha kallat. Och det var polisryttare alltså.”340 inom den socialdemokratiskt

338 Arbetet, 24/11 1926.339 Arbetet, 24/11 1926.340 intervju med informant 020219. Se även: intervju med informant

234

organiserade fackliga rörelsens led började allt högljuddare reaktioner gentemot polisens agerande att strömma in till Fco styrelsen. i en sådan skrivelse begärde en av medlemmarna i Handelsarbetarförbundets avdelning 12 att Fco skulle vända sig till arbetarkommunen med en begäran att Polisföreningen Kamraten, som en direkt konsekvens av ordningsmaktens mycket ”brutala” och ”osolidariska” agerande under loppet av demonstrationerna, måste uteslutas ur densamma.341 detta var en av de första av flera sådana kraftfullt indignerade reaktioner från den fackligt och politiskt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsens sida där Kamratens anslutning till arbetarkommunen starkt kom att ifrågasättas med anledningen av malmöpolisens kollektivt utövade repressiva tvångsmakt.

de ridande poliserna tillhörde stadens centralpolisavdelning. denna avdelning utgjorde en sorts elitstyrka inom poliskåren. en av deras uppgifter var att inspektera personalen inom de övriga polisdistrikten i staden. en annan var att upprätthålla ordningen om det av någon orsak behövdes en samlad polisstyrka. Vid sådana tillfällen innehade chefen för centralpolisen befälet på platsen medan personal från andra polisdistrikt i staden kallades in efter behov. ett antal av centralpoli-sens konstaplar utgjorde vidare den ridande avdelningen inom stadens poliskår. en av deras uppgifter var att patrullera stadens ytterområden, några polisbilar hade malmöpolisen ännu inte vid denna tidpunkt. en annan var att utgöra en slagkraftig styrka i händelse av konfrontationer utav de mest skilda slag. en polischock utförd av ridande poliser med dragna sablar hade på det hela taget en mycket påtaglig effekt när det gällde att skingra större folksamlingar från allmänna platser. de ri-dande polismännen var ofta rekryterade från något kavalleriregemente, vilket medförde att de allra flesta poliser i den beridna avdelningen hade en militär bakgrund. detsamma kan generellt sägas för polisen som helhet vid denna tidpunkt. det var vanligt att före detta underbe-fäl anställdes som poliser. det senare eftersom dessa ansågs inneha de kvaliteter i form av karaktärsdrag såsom disciplin och ledarskap vilka eftersträvades inom poliskåren. men det senare medförde således också att poliser i egenskap av ordningsbevarande specialister på ett mycket

020322: i; intervju med informant 020322: ii; intervju med informant 020321: i; intervju med informant 020325: ii.

341 malmö arbetarkommun, “möllevångskravallerna 1926-1927”, 25/11 1926, e:Vi (aaS).

235

konkret sätt hade en yrkesmässig träning i utövandet av kollektivt våld karaktäriserat av en mycket dödligare våldverkan än polisen är bemyn-digad att utöva.342

det var centralpolisen, liksom poliser från det andra polisvaktsdi-striktet och till viss del även det fjärde polisvaktsdistriktet, som ut-gjorde den huvudsakliga avdelningen från malmöpolisen som denna tisdagskväll deltog i de repressiva insatserna gentemot demonstran-terna i möllevångskvarteren.343 dessa konfrontationer mellan polis och demonstranter fortsatte i det tilltagande kvällsmörkret, tills dess att polisens styrkor slutligen beordrades tillbaka till de ursprungliga ställningarna vid avspärrningarna intill den nilssonska fabriken. inom kort fylldes gatorna omkring fabriken återigen av demonstranter, varpå tjuten, ropen, skriken och visslingarna snart var tillbaka i full ljud-styrka. missnöjet från demonstranterna riktades vid det laget således minst lika mycket mot de poliser som befann sig vid avspärrningarna som mot strejkbrytarna inne på fabriken. efter någon halvtimmes hög-ljudda demonstrationer beordrades poliserna på platsen invid avspärr-ningarna åter att avancera med dragna sablar och batonger för att på nytt skingra demonstranterna. de våldsamheter som därmed återigen blossade kom att ta sig samma uttryck som det gjort tidigare samma kväll fram tills någon gång omkring halvtolvtiden på natten. därefter började leden av demonstranter synbarligen att tunnas ut varpå polis-avdelningen på platsen återigen beordrades tillbaka till de ursprungliga ställningarna intill det avspärrade fabriksområdet. då de demonstre-rande folksamlingarna denna gång inte återvände till fabrikens närom-råde utan uppenbarligen hade begett sig hemåt för att få en natts sömn innan nästa dags skolgång eller arbete innebar detta ett slut för denna dags konfrontationer mellan demonstranter och polis.344

342 g. Hårleman, ”Polisväsendet”, g Hårleman (red), Malmö. En skildring i ord och bild av stadens utveckling och nuvarande tillstånd, 1914, s 117, 221-223, 226. Se även: Björn Furuhagen, Ordning på stan: Polisen i Stockholm 1848-1917, 2004, s 60-63, 96ff.

343 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa: 30 (mS); Pol ii, rapportko-pior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS); Pol iV, Journal, 23/11 1926, a2a.13 (mS).

344 Pol ii, rapportkopior, 24/11 1926, a3a: 14 (mS).

236

Våldet legitimerat/delegitimerat det kan med avseende på frågan om våldets gränser inom politiken konstateras, att medan såväl högerpressen som den polisiära ordnings-makten i detta läge av konflikten på ett tydligt sätt delegitimerar det av demonstranterna utövade våldet, så framstår detta alls inte lika tydligt i den lokala vänsterpressen. medan den lokala högerpressen och då framför allt i skepnad av Sydsvenska Dagbladet redan tidigt agerat dele-gitimerande gentemot såväl demonstrationerna som sådana liksom de våld som demonstranterna utövat, hade malmöpolisen däremot fram till denna tidpunkt agerat med ett betydligt större mått av tolerans. det är när polisen agerar delegitimerande och gör detta genom gräns-skiften för vad den anser falla inom ramen för det tolererade som detta leder fram till en avgörande eskalering av det kollektivt utövade våldet. det senare medan den lokala vänsterpressen, framför allt i skepnad av Arbetet, tvärtom hade agerat såväl indirekt som direkt legitimerande med avseende på det kollektiva våld som utövats av den demonstreran-de folksamlingen. Var de respektive kollektivt interagerande aktörerna i konflikten valde att dra gränserna mellan de föreskrivna, tolererade och förbjudna formerna och uttrycken inom konfrontationer är således någonting både omstritt och skiftande under konfliktens förlopp.

237

Kapitel 11reaktion och konfrontation

de oordningar som förekommit torde, såsom av polisrapporterna framgår, hava sin egentliga orsak i att en del yngre element passa på tillfället att åstadkomma oro bland folkmassor, vilkas flesta deltagare av nyfikenhet komma tillstädes i gatorna närmast arbetsplatsen. därest det kunde förhin-dras, att folk samlade sig i större massor på dessa platser, skulle den väsentliga anledningen till att oordningarna taga sådan omfattning som hittills skett bliva avlägsnad, och polisen skulle vara i stånd att hålla i ordning utan att tillgripa hårdare medel, som nu varit nödvändiga. […] Slutligen vill länsstyrelsen meddela, att länsstyrelsen skall hålla Herr Statsrådet underkunnig om vad vi-dare i denna ordningsfråga kan förekomma av beskaffenhet att böra bringas till Herr Statsrådets kännedom.

malmöhus läns landskansli, brevbok för allmänna brevärenden 1926, 26/11 1926, aiab:23 (ll)

malmötidningarnas braskande rubriker, upphetsade meningsutbyte, och ömsesidiga beskyllningar, fortsatte även onsdagen den 24 novem-ber. Sydsvenska Dagbladet talade om ”Skandalösa demonstrationer i möllevången i går kväll”, följt av ”en skränande hop som stundtals räk-nade ända till 8,000 personer” och ”Polisen, förstärkt med en beriden styrka, måste göra chock på chock”. tidningens skribent, med signa-turen Krister, uttryckte att han funnit det nästan omöjligt att fatta att han verkligen befunnit sig i malmö, ”i ett som man trodde välordnat samhälle, då man å tjänstens vägnar avlade ett besök ute i möllevången, där a. W. nilssons korgmöbelfabrik är belägen.” i tidningen talades det om ”uppträden” och om ”upplopp”, deltagarna betecknades såsom ”li-gister”, ”slynglar” och ”fruntimmer”. malmöpolisen berömdes däremot för sitt mycket resoluta ingripande. ”dessa gjorde chock, och folkmas-san skingrades med en fart så det var en ren glädje att se därpå.”

238

BILD 11:1. Sydsvenska dagbladets löpsedel, 24/11 1926.

tidningens skribent menade samtidigt att polisen trots allt hade upp-trätt ”med största försynthet och icke på något sätt utmanande, d. v. s. om man icke anser att den utmanar endast därigenom att den finns till och vill hålla ordning.” På det här sättet kan det inte fortsätta, fortsat-te skribenten, som menade att ”bristningsgränsen för myndigheternas tålamod nu måste vara nådd.” Vad kunde man då göra? Kanske kunde man ta hjälp av brandkåren, menade skribenten något skämtsamt, en ”kalldusch i vinterkylan skulle kanske kunna vara ett effektivt medel mot de upprörda känslorna.”345

345 SDS, 24/11 1926.

239

”Borgartidningarnas provokationer bära frukt”, löd Arbetets huvudrub-rik denna dag, följt av underrubrikerna, ”den ridande polisen for obe-härskat fram under gårdagen”, och ”Hänsynslöst angrepos alla, kvinnor och barn drevos fram längs gatorna”.346 tidningen var av meningen att tisdagskvällens våldsamheter var ett resultat, dels av den borgerliga pressens provokativa sensationsjournalistik, dels av att ”polisen, eller framför allt polisbefälen och den ridande polisen fullständigt hade tappat all sans och besinning”. Arbetets skribent beskyllde Sydsvenska Dagbladet för att med braskande rubriker och sensationellt utstyrda artiklar försöka blanda bort korten och ta bort fokus från det som ut-gjorde händelsernas huvudpunkt, strejkbrytarvåldet. ”det dåligt mas-kerade syftet uppnåddes”, menade skribenten, ”tack vare denna artikel fick folk den uppfattningen att det verkligen var fråga om någonting sensationellt och följden uteblev inte.” enligt Arbetet resulterade detta i att mängder av nyfikna strömmade till platsen. det hela hade ändå kunnat förlöpa någorlunda lugnt och sansat, fortsatte Arbetets skribent, om inte polisen i denna stund hade tappat besinningen och satt in den ridande polisen. tidningen menade att det överhuvudtaget hade varit oklokt av polisbefälen att ha ridande poliser på platsen för demonstra-tionerna. ”Beridna poliser i en folksamling verka alltid på ett särskilt sätt utmanande.” Om de beridna poliserna användes så enastående oklokt som den föregående kvällen var det snarast en ofrånkomlig följd att det hela skulle övergå i våldsamheter. den ridande polisens insatser beskrevs målande för Arbetets läsare. ”de […] red i sporrsträck på trot-toarerna ända nedåt Södra Förstadsgatan, slogo vilt och besinnings-löst omkring sig med sina ridpiskor, […] överföllo fredliga personer, stadda i fullt lovliga ärenden, sprängde med full fart in i klungor av barn, förföljde personer ända in i portarna o. s. v.”347 Senare på kvällen agerade den till fots gående polisen med dragna sablar och batonger på samma besinningslösa sätt, fortsatte skribenten, som även konstaterade att polisen på ett fullständigt blint och urskiljningslöst sätt anhållit personer.348

346 Arbetet, 24/11 1926.347 Arbetet, 24/11 1926.348 Arbetet, 24/11 1926.

240

i fallet med Sydsvenska Dagbladets tal om många tusentals ”ligister”, ”slynglar” och ”fruntimmer” är det tydligt att tidningen har för avsikt att delegitimera demonstrationerna. detta genom en tillskrivning där en gränsdragning tydligt markerar de utanför fabriken försam-lade demonstranterna som ett ”dem” i förhållande till ett ”vi”. det konsekventa framhållandet att det var ungdomar av båda könen – ”ynglingar av ligisttypen”, ”pojkar och flickor”, ”minderåriga av båda könen”, ”ligister och fruntimmer” – som stod för huvuddelen av demonstranterna utanför den nilssonska fabriken kan sägas utgöra ett sätt för tidningspressen att delegitimera såväl demonstrationerna som sådana, liksom det kollektivt utövade våld som utspelats under dessa. det senare görs huvudsakligen genom organisering av skillnader inom ramen för tidningen officiella kulturella karta, där tillskrivningar och åtföljande gränsdragningar åtskiljer ett ”dem” från ett ”vi”. att fram-hålla demonstranterna på möllevången som ”barn” och ”kvinnor” och än hellre som ”ungdomsligister” är ett klassiskt sätt för institutionella maktcentra att delegitimera ställda krav och ageranden inom ramen för en konflikt. della Porta och diani skriver således angående detta att:

The power to impose negative and stigmatized definitions of the identity of other groups consti-tutes, in fact, a fundamental mechanism of social domination. […] The most blatant example is the stereotyping of women as uninterested in the public and political dimensions of social life, inclined towards the private sphere, most particu-larly family life, and as lacking the rational abili-ties which are held to be essential in order to act in the public sphere.” 349

i citatet kan de skiftande identitetsgrunder som förekommer i institu-tionella maktcentras kulturella maktutövning tydligt ses. Arbetets orga-nisering av skillnader utifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta har inte enbart klass som identitetsgrund. när strejkbrytarnas beskrivs som ”utbölingar” och ”utlänningar” blev även etnicitet en identitetsgrund. i Sydsvenskan användes även generation och genus på detta sätt som delegitimerande identitetsgrunder. i detta

349 della Porta & diani, 2006 (1999), s 106f.

241

sammanhang är det därför intressant att konstatera att samma tendens från och med denna tidpunkt även går att skönja i Arbetets nyhetsrap-portering. istället för att tala om skötsamt disciplinerade organiserade arbetare som mangrant sluter upp leden i sympati med de strejkande arbetarna talar Arbetet från denna tidpunkt även om demonstranterna som ”pojkar och flickor samt minderåriga av båda könen” samt ”en del äldre personer”. genom att på så sätt avgränsa demonstranterna såsom ”pojkar” och ”flickor” – och underförstått då inte vuxna organiserade arbetare – markerar Arbetet således en tydlig gränsdragning. detta ar-betartidningens tal om ”pojkar” och ”flickor” samt ”minderåriga av båda könen”, kan med andra ord betraktas som en allra första skönjbar tendens till att vilja delegitimera, såväl demonstrationerna som sådana liksom det av demonstranterna utövade våldet. men samtidigt som detta görs lägger Arbetet trots allt det huvudsakliga ansvaret för de eskalerande våldsamheterna i konfrontationerna på den sensationsjour-nalistik som tidningen menar utmärker Sydsvenska Dagbladets nyhets-rapportering. Arbetet uttrycker att det till stor del varit högertidning-ens hetspropaganda som lockat så många människor som inte har med konflikten att göra att komma till möllevångskvarteren och ansluta till demonstrationerna. märk väl att Arbetet även på detta sätt organiserar skillnader genom att låta understryka att det inte längre bara rör sig om fackligt organiserade arbetare utan om allehanda individer inom demonstranternas led. även i detta uttalande går det således att skönja något av en förändrad gränsdragning med avseende på våldets gränser inom politiken. För när det inte längre kan sägas vara frågan om ett kollektivt våld utövat av strejkande arbetare och deras sympatisörer förloras också den försvarbara grundpelare med vilken den socialdemo-kratiska arbetarrörelsen annars kan legitimera det.

delegitimerande identitetsgrunderdet går med utgångspunkt i källäget egentligen inte att säga någonting med säkerhet om de utanför fabriken församlade demonstranternas sociala sammansättning. men frågan ställs ändå på sin spets utifrån denna avhandlings frågeställningar i samma stund som Arbetet börjar skifta den gränsdragningen på ett sådant sätt att demonstranterna inte längre beskrivs som skötsamt disciplinerade arbetare. att arbe-

242

tarungdomar på ett eller annat sätt utgjorde ett påtagligt inslag bland de demonstrerande alltsedan konfliktens första början är något som samstämmigt framgår av källorna. men till saken hör att demonstratio-nerna på det hela taget grundades på den, för den fackligt organiserade arbetarrörelsen, mycket viktiga principfrågan om strejkbryteriet och arbetets frihet. till saken hör vidare även att Arbetet fram till denna tidpunkt i sina skildringar av konflikten alltid hade varit mycket mån om att framhålla att det var de strejkande arbetarna utgjorde huvudde-len av demonstranterna. en av de intervjuade informanterna var på tal om detta helt på det klara med att det ”var dom som var aktiva liksom, som va själv med i fackföreningen, dom åkte in där. Å jo, å slogs med polisen, det gjorde dom. men som sagt det va dom som var aktiva, som jobba kanske på a. W. nilsson, dä va ju några som slogs ordentligt.”350 Samme informant påtalar också att det var efter arbetsdagens slut som många sympatisörer kom för att sluta upp i demonstrationerna.”[H]örde snacket ju, ”ja nu ska vi in”, dä va dom som jobbade […] också, dom åkte också in där, även om dom hade jobb. Så efter jobbet så åkte dom in till möllevången, för att visa sin sympati.”351

mer än 120 arbetare var i strejk. att strejkvakter fanns posterade utanför fabriken under dygnets alla timmar framgår av det fackliga materialet. Och det är knappast orimligt att anta att det till dessa skaror av strejkande arbetare anslutit sig sympatisörer från den fack-liga arbetarrörelsen i malmö. när Arbetet i detta läge börjar låta förstå att mängder av nyfikna människor vilka inte berördes av konflikten strömmat till platsen och därmed utgjorde en stor andel av demon-stranterna samt att en huvudandel av dessa dessutom var ”pojkar” och ”flickor” samt ”minderåriga av båda könen”, är det inte alls orimligt att betrakta detta som ett första delegitimerande tecken från den so-cialdemokratiska arbetarrörelsens sida. när Arbetet i detta läge således börjar tala om demonstranterna som någonting annat än organiserade arbetare är det ett tecken på förändrade gränsdragningar inom ramen

350 intervju med informant 020321: i.351 intervju med informant 020321: i. Se även: ”efter arbetstidens slut i

dag samlades ånyo stora skaror av arbetare, män och kvinnor, på möl-levångsgatan samt angränsade gator och gav som vanligt utryck åt den starka och äkta indignation, som varje ärlig arbetare måste känna inför dråparen och hans kamrater.” Folkets Dagblad Politiken, 24/11 1926.

243

för den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta. identitetsgrunden klass ersätts med genus och generation med avsikten att vara delegitimerande. Vad mer är utgör det ett tecken på direkt skiftande gränsdragningar med avseende på det kollektivt utövade våldet i konflikten. när de uttryck av våld som i tillys typologi över interpersonellt våld analytiskt kan avgränsas till fälten spridda attacker och konfrontativa ritualer, uttryck som inte bara tolererats utan även föreskrivits av den socialdemokratiska arbetarrörelsen, skiftar i riktning mot brutna förhandlingar medför detta även förändringar med avseen-de på var den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö drar våldets gränser inom politiken. demonstranterna på möllevången förvandlas i det läget från organiserade ”arbetare” till underförstått oorganiserade ”kvinnor” och ”barn” som inte har bättre förstånd.

reaktionerHändelseutvecklingen i anslutning till konflikten vid a. W. nilssons hade vid det laget blivit till en riksnyhet av mått.352 de senaste nyheterna från malmö fick på kort tid nationell spridning via tidningarnas telegrambyrå (tt). reaktioner på det inträffade började komma från flera håll, på såväl nationell som regional och lokal nivå. i Stockholm regerade i detta läge den liberala regeringen, ledd av statsminister C. g. ekman, på de oroväckande nyheterna från malmö.

352 Helsingborgs Dagblad hade den 20 november i sina rubriker talat om en ”dråpaffär av sensationell art i malmö”. den 24 november medde-lade samma tidning likaledes att det förekommit ”Svåra ligistkravaller i malmö i går”. Skånska Aftonbladet talade i sina rubriker från den 20 november om ”det nattliga dådet på möllevångsgatan”, och konstate-rade den 24 november att ”tusentals malmöligister lekte upplopp på tisdagskvällen”. Dagens Nyheter hade den 20 november i sina rubriker meddelat ”Strejkande dödad under gruff med arbetsvillig”. den 21 no-vember rapporterade tidningen på om ”malmödådet: hetsig stämning bland arbetarna”. den 24 november meddelade samma tidning sina läsare med stort uppslagna rubriker att det varit fråga om ”uPPlOPP i malmö med StenKaStning OCH BlanKa VaPen”. So-cialdemokraten berättade den 21 november om ett ”ruskigt uppträde i malmö”. måndagen den 22 november berättade på samma sätt Folktes Dagblad Politiken för sina läsare om ett ”Ohyggligt brytardåd i malmö”. den 24 november kunde samma tidning berätta att ”malmöpolisen går till anfall mot arbetarna”. Och samma dag meddelade Svenska Dagbladet att det varit ”ligister i farten i malmö i går. Polisen gör Chock”.

244

Socialministern, statsrådet Pettersson, infordrade av den anledningen in en rapport från länsstyrelsen i malmöhus angående bakgrunden till det inträffade.353 detta föranledde i sin tur de regionala myndigheterna att förelägga malmöpolisen att sätta samman en polisrapport över såväl de aktuella händelserna som deras bakgrund. det är denna under pågående konfrontationerna nedtecknade polisrapport som tillsammans med ett mindre antal andra sådana från de olika polisvaktsdistrikten utgör det huvudsakliga polisiära källunderlaget för händelserna ifråga.354 Samma dag som socialministern infordrade denna rapport över händelserna i samband med konflikten reagerade även den fackligt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö på det inträffade genom att i en annons i Arbetet sammankalla såväl styrelsen som representantskapet för Fco med anledning av ”strejksituationen hos a. W. nilssons”.355 Bakgrunden till detta var en skriftligen inkommen begäran från avd. 71 av Svenska livsmedelsarbetareförbundet. i denna ombads Fco styrelsen att pröva om det med anledning av konflikten vid den nilssonska fabriken inte var befogat att sammankalla Fco representantskapet för att diskutera hela den uppkomna situationen. i den utfärdade annonsen kallades styrelsen och representantskapet till möte, klockan halv sju respektive halv åtta följande kväll, för att diskutera den allvarliga situationen. i annonsen uppmanades alla organiserade ombud att hörsamma kallelsen och mangrant sluta upp på mötet.356

Konfrontativa demonstrationerVid sextiden på onsdagskvällen började folksamlingar liksom föregåen-de kvällar att samlas på gatorna närmast intill a. W. nilssons fabriker. Polisbevakningen förstärktes allteftersom demonstranter strömmade till platsen, först vid sextiden och sedan vid halv sju, så att antalet po-

353 malmöhus läns landskansli, diarier over inkomna brev 1926, Bia: 201, brev från socialdepartementet ankommet den 24/11 1926 (ll); Arbetet, 24/11 1926.

354 Cent, rapportjournal 1926, a3aa:30 (mS); Krim, rapportkopior del ii 1926, a2a:42 (mS); Pol ii, rapportkopior 1926: ii, a3a: 14 (mS); Pol iV, Journal, a2a: 13 (mS).

355 Arbetet, 24/11 1926. Se även Arbetet, 25/11 1926.356 Arbetet, 24/11 1926; Arbetet, 25/11 1926; malmö arbetarkommun,

“möllevångskravallerna 1926-1927”, e:Vi (aaS); Arbetet, 24/11 1926; uhlén, 1949, s 367; uhlén, 1958, s 219.

245

liser under kvällen slutligen kom att utgöra ett trettiotal till fots, såväl ordningspoliser i uniform som kriminalpoliser i civila kläder, samt fyra uniformerade poliser till häst.357 trots det stora antalet människor som samlades vid fabriksområdet visade sig onsdagens demonstrationer in-ledningsvis förhållandevis lugna till sin karaktär. då kontorspersonalen slutade sin arbetsdag vid sextiden på kvällen och lämnade fabriksloka-lerna, eskorterades de av två beridna poliser. liksom tidigare dagar blev de omslutna av demonstranterna, men utan några av de föregående da-garnas hotfulla konfrontationer från de senares sida.358 Vid fabriksom-rådet fortsatte mycket människor att strömma till platsen fram till dess att gatorna i fabrikens närhet var till bredden fyllda av många tusentals demonstranter. Arbetet uppskattade antalet till så många som bortåt 15 000, Sydsvenska Dagbladet till ”flera tusen”, medan malmöpolisen något mera återhållsamt bedömde antalet församlade demonstranter till någonstans mellan 5 000 och 6 000.359 många tusen demonstranter och åskådare hade i varje fall denna dag kommit att samlats i mölle-vångskvarteren. Vid halvåttatiden var så antalet församlade människor på gatorna intill fabriksområdet så stort att biltrafiken var helt block-erad och att spårvagnen längs möllevångsgatan, vars ändhållplats var Folkets Park, inte kunde komma förbi.360

BILD 11:2. Möllevångsgatan med spårvagnen vid ändhållplatsen och A. W. Nilssons fabriker till höger i bild.

Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).

357 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa: 30 (mS).358 SDS, 25/11 1926.359 SDS, 25/11 1926; Arbetet, 25/11 1926, Cent, rapportjournal, 26/11

1926, a3aa: 30 (mS).360 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa: 30 (mS).

246

På grund av den stora mängden människor och de störningar i trafiken som detta innebar beordrade polisbefälet på platsen att gatorna i fabri-kens närhet skulle utrymmas, i varje fall är det orsaken som uppges i polisrapporten. utrymningen av kvarteren närmast fabriken utfördes därefter utan något motstånd från demonstranternas sida. de således utrymda gatorna spärrades av, endast personer som kunde uppge ett giltigt ärende släpptes därefter in genom dessa avspärrningar.361 Bort-trängda från gatorna närmast fabriken började demonstranterna återi-gen att samlas på möllevångstorget. demonstrationerna återupptogs därefter med förnyad styrka. i över en timme blev demonstranterna stående på möllevångstorget. demonstrationerna var högljudda med rop och visslingar som ekade över torget. en stor mängd demonstran-ter trängdes alldeles framför de av polisen upprättade avspärrningarna. men inga försök från demonstranterna sida gjordes för att försöka bryta sig igenom dessa. malmöpolisens agerande vid denna tidpunkt var inriktat på att hålla demonstranterna borta från den nilssonska fabrikens närhet.362 det läge som därmed uppstått i den kollektiva in-teraktionen mellan ordningsmakt och demonstranter på möllevången kan således beskrivas i termer av avvaktande väntan. demonstranterna hade visat sin avsikt att uttrycka sina krav utanför fabriken. Polisen hade i sin tur nekat demonstranterna detta genom att låta utrymma gatorna närmast fabriken och därefter upprätta avspärrningar. demon-strationerna hade därefter återupptagits på möllevångstorget. Polisen hade i sin tur svarat med att hålla sina ställningar vid de upprättade avspärrningarna, vilket kan ses som uttryck för att demonstrationerna på torget åtminstone för tillfället tolererades. denna interaktion hade vidare ägt rum utan att någondera av de kollektivt interagerande ak-törerna tillgripit något uttryck av våldsutövning. det verkade tvärtom som om båda sidor medvetet interagerade för att om möjligt undvika sådana våldsamheter som kommit till uttryck under den föregående kvällens demonstrationer. demonstranterna hade denna till skillnad från föregående kvällar inte utövat något våld gentemot de kontors-anställda. inte heller hade polisens agerande för att utrymma gatorna närmast fabriken mötts av något motstånd. malmöpolisen hade å sin sida gått betydligt mindre hårdhänt tillväga när gatorna närmast fa-

361 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa: 30 (mS).362 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa: 30 (mS).

247

briken utrymdes och avspärrningarna upprättades. inte heller hade de därefter återupptagna demonstrationerna på möllevångstorget mötts av någon repressivt tvångsmakt ifrån polisens sida. men vid niotiden på kvällen bröt sig plötsligt utan förvarning en grupp demonstranter ut ur folksamlingen på möllevångstorget. denna utbrytargrupp, omkring 300 till 400 till antalet, avtågade i samlad trupp från torget och marscherade under uppstämmandet av interna-tionalen nedför Södra Förstadsgatan. marschen gick längs med Södra Förstadsgatan ända fram till huset, beläget nära davidhallsbron, där fabrikör a. W. nilsson hade sin bostad. där utbröt ”fullständiga orgier i visslingar”363, och ”ett vrålande utan like: Slå in rutorna, slå ihjäl den djävulen och dylika uttryck, […] genljöd i luften.”364 ett par fönster i fabrikörens bostad på andra våningen krossades av stenkastning, och ett antal av demonstranterna försökte att tränga in i huset. det senare förhindrades av en patrullerande polis som befunnit sig i platsens när-het, och som genom att fatta posto framför husets ingång med vålds-makt lyckades driva tillbaka demonstranterna ifråga. Polismannen fick kort därefter hjälp av en civilklädd kollega, som inte var i tjänst men hade kommit åkande med spårvagnen samtidigt som utbrytargruppen från möllevångstorget hade kommit ”springande Södra Förstadsgatan norrut”.365 den civilklädde kollegan var Johan levin, privatdetektiv, journalist, tidningsredaktör, polisfacklig ledargestalt, och under ett par år i början av 1920-talet representant för SaP i malmö stadsfullmäk-tige. SaP hade han vid tiden för den nilssonska konflikten brutit med, och var med sin gentemot stadens socialdemokrati alltmer kritiska tid-ning Skånes Reflex en påtaglig nagel i ögat på den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö. det är därför inte särskilt förvånande att le-vin sedermera i Arbetet kom att pekas ut som ”en av de civila polismän, som vid tillfället visade största brist på omdöme och besinning.”366 levin skildrade å sin sida det inträffade i Skånes Reflex, den tidning där han var skribent, chefredaktör och ansvarig utgivare. då spårvagnen mer eller mindre stannat upp längs Södra Förstadsgatans sträckning på grund av att folksamlingen blockerat spåren hade levin, således

363 Skånes Reflex, 26/11 1926.364 Skånes Reflex, 26/11 1926.365 Skånes Reflex, 10/12 1926.366 Arbetet, 25/11 1926.

248

enligt honom själv, stigit av och trängt sig fram och anslutit sig till sin uniformsklädde kollega utanför ingången till direktör nilssons bostad. Kollegan befann sig i detta läge med dragen sabel i fullt handgemäng med den hotfullt påträngande skaran demonstranter. levin slöt således upp med sin kollega framför porten och tillsammans lyckades de för-hindra demonstranterna från att tränga in i huset och komma upp till direktör nilssons bostad.367

inom kort anlände också ytterligare polisförstärkning beordrad till platsen av polisbefälet på möllevången. den ankommande förstärk-ningen av poliser anslöt sig skyndsamt till de båda kämpande polis-konstaplarna utanför ingången till direktör nilssons bostad. Försöket att tränga in i huset avvärjdes därefter på kort tid. Sedan detta skett gjordes polisen chock med dragna sablar uppför Södra Förstadsgatan, det senare uppenbarligen för att skingra den högljutt ropande och busvisslande gruppen demonstranter och tvinga tillbaka den i riktning mot möllevångstorget. den pulserande Södra Förstadsgatan som med sitt nöjesutbud under alla omständigheter var en välbesökt del av malmö vid denna tid på kvällen, gjorde situationen smått kaotisk när polischocken inleddes. det hela blev inte bättre av att polischocken råkade sammanfalla med att flera av biograferna på Södra Förstads-gatan vid samma tidpunkt hade avslutade sina kvällsföreställningar. Biobesökare strömmade således ut ur biografsalongerna bara för att hamna mitt i konfrontationerna mellan demonstranterna och polisen. Smått tumultartade scener utspelade sig därmed alltmedan poliser med dragna sablar gjorde chock för att skingra folksamlingarna på Södra Förstadsgatan. ”ett sorgligt faktum, som aldrig uteblir vid pöbelupp-träden”, skrev levin någon dag senare om det inträffade, ”är att den oskyldige åskådaren alltid får lida lika med och mången gång även för den skyldige.”368 inom kort lyckades denna polisavdelning rensa Södra Förstadsgatan från människor. de demonstranter som dessförinnan befunnit sig på plats utanför nilssons bostad och som därefter av den utförda polischocken tvingats ge vika och falla tillbaka söderut längs gatans sträckning samlades kort därefter åter till en sammanhållen

367 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS); Skånes Reflex, 10/12 1926; Arbetet, 25/11 1926.

368 Skånes Reflex, 26/11 1926.

249

grupp på ett par hundra personer. dessa började därefter åter att tåga söderut längs med Södra Förstadsgatans sträckning, nu åter i riktning tillbaka mot möllevångstorget och den där kvarvarande större ansam-lingen demonstranter.369

Objektskiftendenna demonstrationskväll var det således den mindre utbrytargrup-pen bland demonstranterna på möllevångstorget som initierade det konfrontativa våldet. de brutna förhandlingar det därmed kan sägas vara frågan om markerar även ett objektskifte. ett sådant innebär ett skifte i relationerna mellan kollektiva aktörer som ställer krav utifrån gemensamma intressen och de kollektiva aktörer som utgör målet för de ställda kraven. ett sådant objektskifte påverkar vad mer är inte bara relationerna mellan de interagerande aktörerna, utan även vilka former och uttryck inom repertoaren som aktörerna vid det aktuella tillfället bedömer vara tillgängliga och effektiva att utöva. med objektskiftet kommer med andra ord även förändrade gränsdragningar, inte minst med avseende på det sätt på vilket aktörer drar gränserna för det utö-vade våldet. liksom fallet är med uppåt- och nedåtgående nivåskiften kan således även objektsskiften medföra betydande gränsskiften med avseende på det kollektiva våldets uttryck.370

två objektskiften har redan ägt rum i konflikten, från strejkbry-tarna till de kontorsanställda och från strejkbrytarna till polisen. dessa skiften betyder visserligen inte att de grundläggande kraven från demonstranternas sida förändrats. det är fortfarande avlägsnandet av strejkbrytarna, och då särskilt den för misshandeln av Wilhelm Jöns-son utpekade gärningsmannen, som utgör det grundläggande kravet för demonstranterna. det senare var ett krav som på ett mycket tydligt sätt hade artikulerats i Arbetets ledare och artiklar. denna kväll kom ett liknande skifte att äga rum där målet för utbrytargruppen återigen kom att skifta mot fabrikör a. W. nilsson varunder även en rumslig förskjutning av konfrontationerna ägde rum från fabrikens närområde

369 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS); Arbetet, 25/11 1926.

370 mcadam, tarrow & tilly, 2003 (2001), s 142, 150f; tilly, 2003, s 198.

250

i möllevångskvarteren till fabrikör nilssons bostad på Södra Förstads-gatan. det kan i sammanhanget vara värt att notera att åtminstone de två senare av dessa tre identifierade objektsskiften äger rum i en situation då demonstranterna av en eller annan orsak i rumslig mening nekats tillgång till målet för de ställda kraven. Polisen blev målet för demonstranterna när de förra nekade de senare tillträde till fabrikens närområde. På samma sätt blev nu den nilssonska bostaden målet för utbrytargruppen av demonstranter när de senare återigen av polisens upprättade avspärrningar nekades tillträde till fabrikskvarteret. i detta fall är det den mindre utbrytargruppen av demonstranter från mölle-vångstorget som initierar våldet och därmed bryter den ickevåldsamma interaktionen mellan polis och demonstranter. malmöpolisens svar på de därmed brutna förhandlingarna är en repressivt utövad tvångsmakt som ytterligare skiftar gränserna på det kollektiva våld som utövas från brutna förhandlingar till samordnade konfrontationer. Som vi ska se är detta bara de första tecknen på ett eskalerande kollektiv våld i interak-tionen mellan demonstranter och polis denna kväll.

nattliga konfrontationerunder den tid utbrytargruppen hade befunnit sig på Södra Förstads-gatan hade demonstrationerna på möllevångstorget i stort sett fortsatt som förut denna kväll. men när gruppen ifråga väl kommit tillbaka och åter anslutit sig till demonstranterna på möllevångstorget dröjde det bara en kort stund innan demonstrationerna åter ändrade uttryck. demonstranterna gjorde ett frontalangrepp mot polisens avspärrningar i ett försök att bryta igenom dessa och åter ta sig fram till fabrikens närområde. detta försök var i första läget framgångsrikt varvid det inom kort nådde fram en skara på omkring 1 500 demonstranter till den rundel, alldeles intill Folkets Park och inom synhåll av den nils-sonska fabriken, som bildade en slags öppen plats i korsningen mellan Parkgatan och Kristianstadsgatan. där hejdades den framryckande skaran demonstranter slutligen av polisen, varvid de förra svarade med att ”uppgiva de mest infernaliska tjut och skrän”.371 där blev de båda sidorna stående för en stund. ”Varje polisens uppmaning till folkmäng-

371 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS).

251

den att avlägsna sig och iakttaga lugn bemöttes endast med ökande tjut.”372 därefter beordrade polisbefälet på platsen hela den närvarande polisstyrkan, femton till fots och fyra till häst, att med dragna sablar rycka framåt med avsikt att utrymma rundeln och ”de i närheten be-fintliga gatorna, dit demonstranter under fortsatt tjut och skrän begivit sig”.373 inför denna polisens framryckning, med de fyra beridna poli-serna på sina hästar högt över huvudena på de gående, tvingades inom kort demonstranterna att ge vika och med de framryckande poliserna efter sig återvända till möllevångstorget.374

därefter skingrade den ridande polisen alla försök från demonstran-terna att återsamlas i närheten av polisens avspärrningar. På så sätt förhindrades något lika allvarligt försök att nå fram till fabriksområdet från att inträffa. men ändå fortsatte försöken från demonstranterna att samlas på antingen möllevångstorget eller gatorna närmast polisens avspärrningar. Återigen är det den rumsliga kampen som står i fokus för kontrahenterna. det asymmetriska förhållandet med avseende på förmågan att utöva kollektivt våld utgjorde på det hela taget en fördel för polisen. demonstranterna kunde aldrig på någon punkt utöva ett våldsamt motstånd som effektivt kunde stå emot den repressiva tvångs-makt som den inkallade avdelningen poliser utövade. tilly menar att detta asymmetriska förhållande utgör en viktig analytisk utgångspunkt i studiet av mötena mellan ordningsmakten och de kollektivt intera-gerande aktörer vilka utövar motstånd gentemot dessa. det finns mer sällan någon resursmässig förmåga bland demonstranter att på något framgångsrikt sätt utöva samlat motstånd. i de fall malmöpolisen age-rar mer samordnat gentemot demonstranterna i möllevångskvarteret är denna repressivt utövade tvångsmakt nästan alltid framgångsrik.

tilly menar att denna asymmetri med avseende på förmågan att utöva kollektivt våld medför att de som utövar motstånd istället tenderar att möta ordningsmakten med ett undvikande agerande, där motståndet utövas sporadiskt och med en relativt stor spridning i rummet. lik-som tidigare kan det av demonstranterna utövade våldet framför allt

372 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS).373 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS).374 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS).

252

hänföras till uttrycken för den avgränsade typen spridda attacker. men det kollektivt utövade våld som utbrytargruppen först uppvisar på Södra Förstadsgatan och demonstranterna på möllevångstorget sedan i angreppet gentemot polisens avspärrningar tar sådana uttryck att de snarast kan sägas utgöra exempel på samordnad konfrontation – det vill säga de tillfällen då någon kollektivt agerande aktör planmässigt och med mycket hög grad av samverkan utövar kollektivt våld gen-temot andra aktörer och/eller objekt med anknytning till dessa. även polisens gensvar mot detta gränsskifte kan sägas ta uttryck av samord-nad konfrontation. det som kan skönjas i denna dags konfrontativa våldsamheter är således ett oroväckande gränsskifte med avseende på det kollektivt utövade våldet i riktning mot en såväl ökande grad av samordning som kortsiktigt utövad skada.375 dessa våldsamt kon-frontativa interaktioner mellan polis och demonstranter fortsatte in i onsdagsnatten. ”ända till vid 12-tiden på natten fortgingo här demon-strationerna och togo stundtals rätt hotande former, så att den ridande polisen gång på gång måste rida in i folkhoparna för att skingra dessa”, skrev Sydsvenska Dagbladets i sin skildring av det inträffade den föl-jande dagen.376 men redan vid elvatiden på kvällen hade det skett en märkbar avmattning av konfrontationerna. Kort därefter bedömde polisbefälet på plats i möllevångskvarteren att den inkallade reservpo-lisstyrkan kunde skickas hem för natten. Och vid tolvtiden bedömdes den allmänna ordningen vara återställd vilket gjorde att allt polisman-skap, förutom det fåtal som hade oturen att enligt patrulljournalen ha patrulltjänstgöring utanför fabriken, kunde skickas hem för natten.377

375 tilly, 2003, s 34-41, 171-174.376 SDS, 25/11 1926.377 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS).

253

Kapitel 12Konfrontation och kompromiss

anders Persson framhöll att man med förstånd skulle lösa denna fråga. det var en krävande upp-gift för ordningsmakten. Föreslog att man skulle försöka komma till samförstånd med denna. […] Johan larsson ansåg det lönlöst att upp-vakta polismästaren och samtidigt demonstrera. ansåg att ett sådant krav borde ställas, att därest ej strejkbrytarna kommo bort inom en vecka, representantskapet vidtaga andra åtgärder. […] a. granlund föreslog att nedlägga arbetet lördag morgon. Fler instämde i att alla organiserade borde nedlägga arbetet om lördagen. […] med anledning av att under mötets gång ett flertal per-soner infunnit sig, som varit utsatta för misshan-del från polisens sida, beslöt representantskapet, på förslag av anders Persson, att omedelbart utse en kommitté som skulle uppvakta polismästaren.

Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid represen-tantskapets möte, 25/11 1926, a: i-ii (aaS)

torsdagen den 25 november handlade malmötidningarnas förstasides-rubriker återigen om den gångna kvällens våldsamma konfrontationer i möllevångskvarteren. ”Fortsatta uppträden i går i möllevången” konstaterade Sydsvenska Dagbladet. i tidningens kort hållna artikel framgick att det varit frågan om fortsatta ”strejkuppträdanden”, men att dessa inte tagit ”fullt lika skandalösa former som under tisdagskväl-len.” tidningens rapportering var förhållandevis saklig, deltagarna kallades visserligen för sådant som ”skrikhalsar”, men även kort och gott för ”demonstranter”. däremot lade tidningen tonvikt på sådant som att den grupp som lämnat demonstranterna på möllevångstorget sjungit internationalen när den tågat nedför Södra Förstadsgatan till nilssons bostad. tidningen lyfte åter fram polisen i positiva ordalag. ”[S]tadens polisbefäl med polismästaren Yngve Schaar i spetsen var talrikt representerat och redo att vilken minut som helst beordra sitt

254

folk att ingripa om så skulle erfordras.”378 även i Arbetets huvudrubrik konstaterades att det varit ”avgjort lugnare i går ute på möllevången”. en stor del av tidningens rapportering handlade denna dag om de våldsövergrepp tidningen menade att malmöpolisen hade begått. den polisiära ordningsmaktens repressiva agerande skildrades således ingående.379 men tidningen konstaterade i nästa andetag att polisens agerande under den gångna onsdagskvällen trots allt inte på långa vägar hade varit lika våldsamt som under tisdagskvällen, och att det således på det hela taget varit betydligt lugnare på möllevången. ett stort utrymme lämnades även för ett utförligt referat av polisrapporten angående korgmakare Jönssons död samt av rapporten som malmöpo-lisen på socialministerns begäran sammanställt angående konflikten.380

tidningen Arbetets artiklar denna dag var över lag betydligt mer åter-hållsamma i sina skildringar av demonstrationerna än tidigare dagar. inga hätska utfall mot den borgerliga pressen förekom, och inte heller ägnades ledaren åt att diskutera konflikten vid a. W. nilssons eller våldsamheterna i möllevångskvarteren. i tidningen framhölls tvärtom med största bestämdhet att ”det inte är någon mening med att dessa demonstrationer bli ett folknöje.” tidningens skribent konstaterade därefter att större delen av folksamlingarna i möllevången utifrån vad Arbetets medarbetare kunnat förstå bestått av nyfikna åskådare. de ak-tiva demonstranterna hade liksom tidigare mestadels utgjorts av ”yngre element”. tidningen uppmanade av den anledningen föräldrarna att försäkra sig om att deras barn och ungdomar i fortsättningen höll sig borta från möllevångskvarteren. ”man borde inse, att följderna eljest kunna bli ödesdigra. det är inte med skrän och oväsen konflikten ska lösas”. tidningen underströk vidare att stadens fackliga centralorgani-sation redan samma kväll sammankallats med anledning av den alltmer våldsamma utvecklingen under de senaste dagarna.381 det är på det

378 SDS, 25/11 1926.379 tidningen konstaterade bland annat att en av alla dem som utan för-

varning blivit utsatt för polischocken på Södra Förstadsgatan var en so-cialdemokratisk stadsfullmäktigeledamot. denne hade enligt tidningens skribent lämnat en biografföreställning alldeles innan polisens repressiva insats initierats och uppges i det följande tumultet ha fått ett par sabel-hugg utdelade tvärs över benen. Arbetet, 25/11 1926.

380 Arbetet, 25/11 1926.381 Arbetet, 25/11 1926.

255

hela taget mycket slående hur Arbetets retorik med ens tycks skifta. det handlar således om ett gränsskifte där det kollektiva våld som utövats av demonstranterna går från att ha varit något indirekt tolererat till någonting direkt förbjudet utifrån tidningens perspektiv. Konflikten blev därmed överskridande snarare än avgränsad. det hela blir på det hela taget så mycket mer slående eftersom Arbetet fram tills denna stund undvikit att beröra det våld som utförts av demonstranterna i möllevångskvarteren. när nu det delegitimerande gränsskiftet inträffar blir dess uttryck så mycket tydligare. det delegitimerande gränsskiftet ges förklaringskraft genom att demonstranterna till större delen sägs utgöras av ”yngre element”. Återigen är det med andra ord en fråga om delegitimering genom organisering av skillnader där demonstran-terna avgränsas från det institutionella maktcentrats officiella kulturella karta.

Återupptagna demonstrationerPolismästare Schaar gick denna torsdag ut i de ledande malmötid-ningarna med en uttalad vädjan till malmöborna att inte komma till fabrikens närområde av nyfikenhet och på så sätt bidra till fortsatta folksamlingar.382 Samtidigt mobiliserade malmöpolisen för att kunna bemöta ett uppåtgående nivåskifte med avseende på såväl antalet demonstranter som rumslig spridning av demonstrationerna. de fö-regående dagarna hade sett ett ständigt ökande antal demonstranter i möllevångskvarteren. även den föregående dagens försök från ut-brytargruppen demonstranter att tränga in i nilssons hem torde ha medfört att polisen denna dag menade sig behöva beredskap för att bemöta liknande situationer. att sådana demonstrationer var att vänta kunde det knappast råda något tvivel om från polisens perspektiv efter de senaste dagarnas ständigt växande folkskaror. tidningspressens upp-gifter, om att onsdagskvällen varit något lugnare, motsägs utifrån ett analytiskt perspektiv av att uttrycken för det kollektiva våldet genom-gått ett gränsskifte, från spridda attacker och konfrontativa ritualer till samordnad konfrontation som en följd av brutna förhandlingar. För polismästare Schaar, måste såväl demonstranternas utspel på Södra Förstadsgatan som den mycket samordnade och till en början fram-

382 Arbetet, 25/11 1926; Skånska Dagbladet, 25/11 1926; Skånska Aftonbla-det, 25/11 1926.

256

gångsrika genombrytningen genom polisens uppsatta avspärrningar kring fabrikskvarteren, ha tett sig som en synnerligen hotfull utveck-ling. malmöpolisens mobilisering inför de denna kvälls förväntade demonstrationer ledde till att fler poliser än vid något tidigare tillfälle beordrades till avspärrningarna på möllevången. antalet polisryttare från centralavdelningen fördubblades denna kväll från fyra till åtta vilket i sin tur innebar att hela den beridna styrkan var på plats.383

Vid sextiden på torsdagskvällen, återigen väl att märka efter arbetsdagens slut, började folksamlingarna än en gång samlas intill polisens avspärr-ningar vid fabriksområdet. det är en regelbundenhet som på ett tydligt sätt antyder att huvuddelen av demonstranterna var skolungdom eller ar-betare vilka slöt upp efter skoldagens och arbetsdagens slut för att demon-strera och konfrontera polisen fram tills dess att det var dags att gå till sängs i den tidiga natten för att komma upp till skolan eller arbetet den följande dagen.384 den tidsmässiga regelbundenhet med vilken demonstra-tionerna och sedan konfrontationerna kom till uttryck i möllevången var någonting som även kom att uppmärksammas i samtiden. ett exempel på det senare återfinns som en skämtteckning i Skånska Dagbladet. På bilden syns en rundnätt poliskonstapel iklädd pickelhuva med en batong i han-den och en ung man iklädd keps, med en cigarett i mungipan, och med båda händerna bekymmerslöst nedstoppade i byxfickorna. i bakgrunden syns en beriden polis på en stegrande häst samt ett par springande poliser med dragna sablar samt bakom dessa en antydd samling demonstranter mot en bakgrund av hyreshus. ”Polisen: – Stopp! Vart ska du hän? Pojken: – Jag ska hem och dricka kaffe, men jag kommer strax.”385 men även i tidningarnas skildringar av konfrontationerna finns uppgifter som pekar

383 Krim, tjänstgöringsjournal 1926, d1a:18 (mS); Pol ii, Patrulljournal 1926, di:38 (mS); Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS); Pol ii, rapportkopior 1926: ii, a3a: 14 (mS); Pol iV, Journal, a2a: 13 (mS); SDS, 26/11 1926.

384 detta med konfrontation som någonting vilket företrädesvis inträffar utan-för arbetstid är något som uppmärksammats tidigare i internationell forsk-ning. För ett exempel se: archers referens till Harrison: ”three quarters of Bristol’s riotous crowds between 1790 and 1835 occurred outside working hours, either in the lunch break or in the evening, which implied that the participants were not the unemployed, but people in work who could not af-ford to take time off to form riotous crowds during working hours.” archer, 2000, s 3.

385 Skånska Dagbladet, 30/11 1926.

257

på denna konfliktrepertoarens regelbundenhet kopplat till arbetets dygns-rytm. ”efter arbetstidens slut i dag samlades ånyo stora skaror av arbetare, män och kvinnor, på möllevångsgatan samt angränsade gator”, skrev Fol-kets Dagblad Politiken, och gav där ”som vanligt utryck åt den starka och äkta indignation, som varje ärlig arbetare måste känna inför dråparen och hans kamrater.”386

BILD 12:1. Skämtteckningen i Skånska dagbladet den 30/11 1926 med anledning av demonstrationerna på Möllevången.

då kontorspersonalen denna torsdag under poliseskort lämnade fabri-ken skedde detta åter under lugna och ordnade former. demonstranter

386 Folkets Dagblad Politiken, 24/11 1926. Se även: intervju med informant 020321: i.

258

fortsatte däremot att strömma till platsen fram till dess att det någon gång vid sjutiden fanns så mycket människor samlade intill avspärr-ningarna att polisen fattade beslutet att låta utrymma de närmast intil-liggande gatorna. detta kunde liksom föregående kväll ske utan något motstånd. Återigen församlades demonstranterna på de omgivande gatorna och på möllevångstorget. Stora folksamlingar uppstod på Bergsgatan och Kristianstadsgatan. inte minst det stora antalet män-niskor på Bergsgatan innebar ett problem för polisen, eftersom det var stadsdelens huvudgata med en livlig bil- och spårvagnstrafik vilken nu hindrades att komma fram. av den orsaken beordrades en avdelning poliser till fots och till häst att skingra folksamlingarna på Bergsgatan. men när denna insats inleddes visade det sig leda till motstånd från delar av demonstranterna. de framryckande poliserna hejdades och tvingades till ljudet av en ihållande kör av rop och visslingar tillbaka till sina ursprungliga ställningar.387 Polisbefälets svar på detta motstånd kom omedelbart, ett tjugotal poliser varav sex polisryttare beordra-des att rensa Bergsgatan och intilliggande gator från folksamlingar. ”Bergsgatan, Kristianstadsgatan samt närliggande platser voro då, så långt de från en plats kunde överskådas, fyllda av demonstranter”.388 då den beordrade utrymningen inleddes, först av Kristianstadsgatan och engelholmsgatan, sedan av Bergsgatan, möttes den framryckande poliskontingenten återigen av våldsamt utövat motstånd från demon-stranternas sida. Bland demonstranterna ”befunno sig spridda orosele-ment, som sökte framkalla oordningar, vilket framgick därav att tjut och skrän uppstämdes från olika platser.”389

den framryckande skaran poliser svarade på motståndet från demon-stranternas sida med dragna sablar, batonger samt ridspön och po-lischock gentemot folksamlingarna. På femton minuters tid lyckades avdelningen poliser på detta sätt utrymma de ovannämnda gatorna. trafiken längs Bergsgatan kunde därefter hjälpligt passera. de bort-motade skarorna demonstranter svarade å sin sida med att liksom föregående kvällar inom kort återsamlas på angränsande gator varifrån deras rop och busvisslingar snart återigen hördes utmana polisen.

387 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS).388 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS).389 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS).

259

denna högljudda utmaning bemöttes av polisbefälet på platsen genom att mindre patruller sattes samman med uppgift att fortlöpande under den återstående kvällen avpatrullera gatorna utanför avspärrningarna, att skingra alla där varande folksamlingar och på sätt återställa den all-männa ordningen. Precis som tidigare kvällar bemöttes dessa polisens repressiva insatser med ett på det hela taget undvikande agerande, där motståndet ifrån demonstranterna utövades sporadiskt och med bety-dande rumsligt spridning i de till fabriken närliggande kvarteren.

BILD 12:2. Bergsgatan.

Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).

då de ständigt framryckande patrullerna av polismän till häst och till fots på detta sätt uppenbarade sig längs en gatusträckning rörde sig de-monstranter under högljutt utmanande rop, skrik och visslingar undan framför dem. en del av dessa demonstranter tog sin tillflykt till port-gångar och trappuppgångar, alltmedan de framryckande polispatrul-lerna från dessa håll utsattes för ett bombardemang av tomflaskor, grus och gatsten. Återigen kan det kollektivt utövade våldet således sägas uppvisa det uttryck av spridda attacker med dess rumsligt utspridda sporadiskt utvalda skärmytslingar från demonstranternas sida.390

390 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS); Krim, rapportko-pior, 4/12, 1926, a2a:42 (mS).

260

Fco styrelsens möteVid sjutiden på kvällen, det vill säga i samma stund som våldsamhe-ter åter hade inletts i möllevångskvarteren, samlades styrelsen för den Fackliga centralorganisationen (Fco) i Folkets Hus för att disku-tera den uppkomna situationen. Först diskuterades vilka åtgärder den fackliga arbetarrörelsen skulle kunna vidta för att få slut på våldet i möllevången. det blev närmast omgående en enighet i styrelsen kring ett förslag från ordföranden, tage W. nielsen, att den Fackliga centralorganisationen borde gå ut med ett uttalande där de senaste da-garnas agerande av malmöpolisen skulle fördömas å det kraftfullaste. uttalandet borde därutöver kräva att strejkbrytarna omedelbart måste avlägsnas, följt av en uppmaning till de fackligt organiserade arbetarna att agera för ett slut på våldsamheterna, det senare genom att dessa helt enkelt skulle upphöra med demonstrationerna och hålla sig borta från fabriksområdet.391 det finns i sammanhanget en del som tyder på att axel danielssons agerande under malmörevolten 1890 med en liknande uppmaning publicerad i Arbetet fanns i bakgrunden till detta förslag från styrelsens ordförande. denna koppling mellan händelserna 1890 och 1926 var åtminstone något som lyftes fram och betonades i en av Arbetets söndagsbilagor ett par veckor senare.392 liksom nu, hade våldsamheterna då det begav sig haft sin bakgrund i demonstrationer gentemot strejkbryteriet i samband med en arbetskonflikt. den gången hade danielsson, sedan det stått klart att myndigheterna i malmö kallat in militära förstärkningar för att med repressiv tvångsmakt få ett slut på demonstrationerna, gått ut med ett upprop i Arbetet där malmös arbetare uppmanats att hålla sig hemma. den gången hade de militära förstärkningarna mötts av ett malmö där lugnet redan var återställt. det finns en del som talar för att det nu var någonting lik-nande som styrelsen för Fco hade för avsikt att åstadkomma, det vill säga gå ut med ett upprop där demonstranterna uppmanades att hålla sig hemma och på så sätt låta malmöpolisen möta ett återställt lugn.393

391 nielsen läste upp förslaget till uttalade direkt vid mötets öppnande vil-ket betyder att det var författat sedan innan. Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926, a: i-ii (aaS).

392 Arbetet, 18/12 1926. Se även: uhlén, 1949, s 369; uhlén, 1958, s 212, 221.

393 Hansson, 1925, s 72-91; uhlén, 1937, s 63ff; Karlbom, 1985, s 54-57.

261

därefter diskuterades ett förslag från ett par av styrelseledamöterna att genomföra en alternativ demonstration i facklig regi den följande lördagen, den 27 november, och att en deputation ifrån den fackliga arbetarrörelsen i samband med detta skulle överlämna en kraftfullt hållen protestresolution till de berörda myndigheterna i malmö. den som ivrigast förespråkade en sådan alternativ demonstration var Jöns Jönsson, en erfaren styrelseledamot med poster som kassör, sekreterare och vice ordförande i Fco bakom sig, men som nu endast satt i styrel-sen i egenskap av ledamot. Förutom att vara styreselledamot i Fco var Jönsson såväl sekreterare i arbetarkommunen som ledamot i malmö stadsfullmäktige, således en viktig länk mellan den socialdemokra-tiska arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. i Fco hade Jönsson tidigare visat sig vara en ivrig förespråkare till stöd för de strejkande i den nilssonska konflikten. Han hade således yrkat på avslag på en begäran från tryckeri a-B. Framtiden om köp av aktier i bolaget med motiveringen att sådana pengar bättre kunde användas till understöd för de strejkande på a. W. nilssons fabriker. Han hade även i andra sammanhang på liknande sätt förespråkat ekonomiskt understöd till de strejkande arbetarna.394 men medan Jönsson talade sig varm för en av den fackliga arbetarrörelsen organiserad demonstration med anledning av händelserna i möllevången fanns en annan styrelseledamot, gustav Fontaine, som uttryckligen var av en helt annan åsikt i denna fråga. Fontaine, med posten som kassör i styrelsen, menade att det nu var av allra största betydelse att Fco agerade med kraftfulla uttrycksmedel för att så snart som möjligt få ett slut på de pågående våldsamheterna. att den fackligt organiserade arbetarrörelsen i detta läge skulle an-ordna en alternativ demonstration i möllevången ansåg han alls inte vara lämpligt. detta skulle i värsta fall kunna leda till fortsatt våld, vilka den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden med all rätt skulle kunna ställas till svars för. Fontaine sade sig stället vara av åsikten att arbetarna nu med kraft ”skulle uppmanas hålla sig ifrån demonstra-tioner”, det senare inte minst för att förhindra att a. W. nilsson på något sätt skulle kunna komma att uppnå martyrstatus i högerpressens propaganda.395

394 Se exempelvis: Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 15/11 1926, a: i-ii (aaS); Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte, 17/11 1926, a: i-ii (aaS).

395 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,

262

det fanns således två tydliga läger i styrelsen, ett som leddes av Jöns Jönsson, vilket förespråkade demonstrationer, visserligen i ordnade former och under ledning av den fackliga arbetarrörelsen. ett annat leddes av gustav Fontaine. det verkade för att demonstrationer, i alla dess former, snarast måste bringas till ett slut, så att den fackligt organiserade arbetarrörelsen inte skulle framstå som medskyldiga till våldsamheterna i möllevången. någon enighet kunde inte nås i styrelsen i denna fråga. den hänsköts därför till det möte med Fco:s representantskap som direkt efter styrelsemötets avslutande skulle följa i Folkets Hus festsal. däremot var styrelsen helt enig om Jöns Jönssons förslag att göra korgmakare Wilhelm Jönssons begravning den följande söndagen till en manifestation från den socialdemokratiskt organise-rade fackliga arbetarrörelsens sida. alla medlemmar av till Fco anslutna fackföreningar uppmanades att mangrant möta upp, samt att låta sina fanor gå täten för begravningståget.396

TABLÅ 12:1. Fackliga centralorganisationen (Fco) i Malmö. Fco styrelsen i november 1926. Styrelsen bestod av sju ledamöter samt sju suppleanter, vilka valdes av representantskapet vid årsmötet Inom styrelsen utsågs ordförande, vice ordförande, sekreterare, vice sekreterare och kassör.

• TageW.Nielsen. Expeditör. Kassör i grov- och fabriksar-betarförbundets avdelning 8. Fco:s sekreterare 1914 och ordförande från 1925 till juli 1934. Styreselmedlem i malmö arbetarkommun sedan 1926. ledamot av malmö stadsfullmäktige sedan valet hösten 1926.397

• GustavFontaine.Målare.Undermångaårordförandeochkassör i målarefackföreningen. Verksam i Fco:s styrelse som vice ordförande 1918-1920 och kassör 1921-1929.398

• AugustMagnusson.Textilarbetarnasexpeditörochombuds-man. ledamot av Fco:s styrelse från hösten 1924, sekrete-rare, 1925-1928. ledamot av malmö stadsfullmäktige.399

a: i-ii (aaS).396 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,

a: i-ii (aaS).397 Svenska folkrörelser, 1936, s 790; uhlén, 1949, s 343, 346, 552f; Arbe-

tet, 29/11 1926; Valsedel i Arbetet, 14/10 1926.398 uhlén, 1949, s 336; 552f.399 uhlén, 1949, s 252; 552f; Valsedel i Arbetet, 14/10 1926.

263

• AKellgren.VicesekreterareiFco:sstyrelse.400

• Jöns Jönsson. Bagare och lagerchef. Sekreterare i Malmöarbetarkommun. en av de ledande männen i bageriarbetar-föreningen, ordförande, sekreterare och kassör under olika perioder. medlem av livsmedelsarbetareförbundets styrelse. Fco:s kassör 1916, sekreterare 1918-1919, vice ordförande 1924, ledamot 1925-1927, och skulle åter komma att bli vice ordförande 1927-1928. ledamot av malmö stadsfull-mäktige mellan 1919-1928.401

• GustavSävström.Maskinist,Eldare-ochReparatörförbun-det. Styrelseledamot i Fco. 402

• Oscar Sörensen. Murare. Ordförande 1922-25 och viceordförande 1920-21 samt 1926-33 i murarearbetarförbun-dets avd. 2 i malmö. Styrelseledamot i Fco 1926-27.403

trots att det inte kunde uppnås någon enighet i styrelsen kring frågan om en av Fco organiserad demonstration den nästkommande lördagen är det knappast något tvivel om att någon egentlig splittring inte fanns kring den avgörande frågan för mötet, det vill säga att de våldsamma konfrontationerna i möllevångskvarteren så snart som möjligt måste bringas till ett slut. den avgörande fråga styrelsen med andra ord talar om på detta möte är hur de processer av mobilisering, polarisering och uppåtgående nivåskifte vilka fram tills denna stund präglat händelse-utvecklingen i konflikten, ska fås att övergå till processer av demobi-lisering och nedåtgående nivåskifte. mobilisering och demobilisering är som redan nämnts att betrakta som nära samhörande processer, och i samband med en avgränsad episod handlar det ofta om flera på varandra följande sekvenser av mobilisering/demobilisering. ett upp-åtgående nivåskifte tenderar att samspela med mobilisering medan detsamma kan sägas om nedåtgående nivåskifte och demobilisering. Återkommande sekvenser av mobilisering/demobilisering sker vidare dels i det lilla, dels i det stora. i det lilla sker sådana återkommande sekvenser flera gånger under låt oss säga en och samma dag. Varje kväll

400 uhlén, 1949, s 552f.401 Svenska folkrörelser, 1936, s 605; uhlén, 1949, s 336; 552f; Arbetet,

29/11 1926; Bringmark, 1962, s 164.402 uhlén, 1949, s 552f; Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrel-

sens möte, 8/12 1926, a: i-ii (aaS).403 Svenska folkrörelser, 1936, s 1061; uhlén, 1949, s 552f.

264

vid sextiden har demonstranterna mobiliserat vid polisavspärrningarna. Varje kväll vid tolvtiden har sedan demonstrationerna avlutats med en demobilisering. På samma sätt har polisen mobiliserat för att bemöta de förväntade demonstrationerna, och polisens agerande har delvis handlat om att åstadkomma en demobilisering bland demonstranterna. det är vidare för all del möjligt att på samma sätt i sin tur bryta ned detta resonemang till att gälla flera sådana återkommande sekvenser av mobilisering/demobilisering, liksom därtill kopplade uppåtgående/nedåtgående nivåskiften, under loppet av en och samma dag. men det som Fco styrelsen i detta läge av händelserna diskuterar handlar snarare om en demobilisering i det stora, det vill säga att genom demobilise-ring och nedåtgående nivåskifte bringa såväl demonstrationerna som våldsamheterna i möllevången till ett slut.

i styrelsen står Jöns Jönsson i detta sammanhang för en linje som går ut på att de nuvarande oorganiserade demonstrationerna ska ersättas med organiserade sådana. det skulle innebära att de nuvarande av ordningsmakten delegitimerade demonstrationerna skulle ersättas av legitimerade sådana. med en sådan linje skulle ett nedåtgående nivåskifte kunna undvikas. Konflikten skulle snarare kanaliseras in i ett legitimerat uttryck av demonstrationen som form. en sådan linje skulle till och med kunna leda till ett uppåtgående nivåskifte utifrån tanken att en demonstration organiserad av den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden mycket väl skulle kunna uppbåda ett mycket stort antal demonstranter. att det hela alls inte är orealistiskt visar de demonstrationer som organiserades under åren 1917 respektive 1918 med bortåt 25 000 till 30 000 deltagare. gustav Fontaine står i detta sammanhang för en motsatt linje i styrelsen med åsikten att alla demonstrationer måste upphöra. att ersätta de delegitimerade demonstrationerna med av den fackligt arbetarrörelsen organiserade, medför enligt denna linje endast den högst påtagliga risken att även dessa delegitimeras och bemöts med repressiv tvångsmakt av den polisiära ordningsmakten, varefter Fco med all rätt skulle kunna ges skulden för fortsatta våldsamheter. däremot är både Jönsson och Fontaine helt eniga om att Wilhelm Jönsson begravning om möjligt bör göras till en kraftfull manifestation ifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens sida. På det konkreta planet innebär begravningen att en högst betydande mobilisering kan åstadkommas av Fco inom

265

ramen för en legitimerad form av kollektivt agerande. Begravningen kunde nämligen ses som en form av manifestation vilken de berörda myndigheterna i malmö skulle har mycket svårt att på något enkelt sätt delegitimera, det senare åtminstone så länge deltagarna inte agerar på ett sådant sätt att malmöpolisen får någon legitim anledning till att ingripa. den polisiära ordningsmakten skulle helt enkelt ha mycket större utrymme att betrakta en demonstration i enlighet med Jönssons linje såsom någonting förbjudet, medan ett begravningståg åtminstone måste antas vara någonting tolererat.

Fco representantskapets möteFco-styrelsens möte följdes av ett möte med dess representantskap, det vill säga de fackliga representanterna för respektive till Fco ansluten fackförening i malmö. detta möte beslutade enhälligt att bifalla sty-relsens förslag om en manifestation hållen i samband med Wilhelm Jönssons begravning. men i frågan om hur Fco skulle agera i förhål-lande till den våldsamma utvecklingen av den nilssonska konflikten var enigheten inte lika stor. liksom i styrelsen uppstod en mycket intensiv och stundtals upphetsad diskussion. Förslaget från styrelsen om en av Fco organiserad demonstration den följande lördagen fick ett visst stöd ibland representantskapets medlemmar. Jöns Jönsson, som lyft frågan i styrelsen, fortsatte att förespråka en sådan, men var samtidigt av den bestämda åsikten att ett villkor för en sådan var att Fco både begärde och fick vederbörligt tillstånd ifrån malmöpolisen. ett slag diskutera-des det om att vända sig till myndigheterna med begäran om åtgärder för att få bort strejkbrytarna och bringa ett slut på arbetskonflikten, utan att detta ledde någonstans. det talades sedan fram och tillbaka om frågan hur Fco skulle kunna agera för att få Polisföreningen Kam-raten utesluten ur arbetarkommunen, det senare efter krav från flera ledamöter som en reaktion gentemot polisens övervåld i möllevången. men det fanns även de bland ledamöterna som förespråkade en mer samförståndsinriktad linje. en av talarna, anders Persson, var av åsik-ten att förståelse måste visas malmöpolisens agerande i möllevången eftersom det var dess plikt att upprätthålla den allmänna ordningen. Förstånd måste användas i denna fråga, menade Persson, och han var av åsikten att ett närmande mellan Fco och malmöpolisen kanske snarare var den mest framkomliga vägen för att bringa de pågående våldsamheterna till ett slut. Från andra håll kom genast ivriga mothugg

266

om att sådana försök till ett närmande mellan Fco och malmöpolisen alldeles säkert inte skulle leda någonvart.404

ett annat förslag som flera gånger framförts under mötet var det om en lokal storstrejk, liknande den som på ett framgångsrikt sätt företagits i samband med den av konfrontativa våldsamheter präglade Sundsvalls-konflikten det föregående året. det fanns här en direkt parallell till händelserna i malmö. i Sundsvall hade en strejkbrytare misshandlat en murare från Borlänge vid namn r. g. larsson så svårt att han avled efter ett par dagar. detta dödsfall ledde liksom händelserna i malmö till stora demonstrationer och till våldsamheter mellan demonstranter och polis. Sundsvalls Fco inledde då i strid mot gällande lO-stadgar en lokal sympatistrejk.405 två framträdande förespråkare för en sådan linje i malmö var axel Svensson och gustav lindstrand. en sådan lo-kal storstrejk bland malmös arbetare, menade de, skulle kunna utlysas för en eller flera dagar. målet skulle i så fall vara att tvinga myndighe-terna att ingripa i den nilssonska konflikten för att bringa den till ett slut. när sedan strejkbrytarna hade avlägsnats skulle även orsaken till våldsamheterna vara borta. Flera mötesdeltagare biföll detta förslag och förespråkade att Fco borde låta en sådan lokal storstrejk äga rum den kommande lördagen. den skulle i så fall kunna inledas i samband med den av Jöns Jönsson förslagna demonstrationen. lindstrand framförde vidare åsikten att ett tillägg i så fall borde göras till det av styrelsen föreslagna uttalandet som gick ut på att en lokal storstrejk var ett al-ternativ om inte myndigheterna i malmö innan lördagen hörsammat den fackliga arbetarrörelsens krav.406 men detta förslag möttes av hårt motstånd. det förespråkarna för den lokala storstrejken gjort med sitt utspel var att driva en linje på mötet som alls inte tog sin utgångspunkt i tanken på en omedelbar demobilisering av de pågående demon-strationerna. en lokal storstrejk betydde snarast en upptrappning av konflikten. denna linje utgick från tanken att en lokal storstrejk skulle lamslå malmö och tvinga myndigheterna att ingripa och genomföra de krav den fackliga arbetarrörelsen ställt, och eftersom det främsta kravet

404 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926, a: i-ii (aaS); Arbetet, 26/11, 1926.

405 Fackföreningsrörelsen, 1925:39, s 267-270; Casparsson, 1952, s 14-19.406 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte,

25/11 1926, a: i-ii (aaS).

267

var strejkbrytarnas avlägsnande skulle ett sådant ingripande innebära en seger för arbetarparten. det hade således gentemot styrelsens två linjer, en av den socialdemokratiska arbetarrörelsen organiserad de-monstrations vara eller inte vara, framträtt en tredje, vilken i sin håll-ning tvärtom förespråkade en upptrappning av konflikten.

Fco deputationenmitt under dessa diskussioner om den lokala storstrejkens vara eller inte vara anlände enligt mötesprotokollet flera ”blodiga och sönders-lagna” personer till möteslokalen med vittnesmål om fortsatta våld-samheter i möllevången. med anledning av den dramatik detta avbrott innebar lades diskussionerna om den lokala storstrejken för ett slag åt sidan. i detta läge tog anders Persson åter till orda och föreslog att representanter för den socialdemokratiskt organiserade fackliga arbe-tarrörelsen i staden omedelbart borde uppvakta polismästaren för att med honom dryfta vad som kunde göras för att få ett slut på våld-samheterna. när Persson tidigare på kvällen hade förespråkat samtal mellan den fackliga arbetarrörelsen och polisen hade han bemötts med uttalad skepsis. men i denna stund verkar stämningen på mötet med ens ha blivit en annan varför förslaget på kort tid möttes av ett utbrett stöd bland de församlade mötesdeltagarna. en deputation valdes därför ut med ändamålet att söka upp polismästare Schaar för att med honom dryfta vad som skulle kunna göras åt de pågående våldsamheterna. denna utvalda skara representanter bestod av tage W. nielsen, anders Persson, Jöns Jönsson, erik eriksson, Johan lars-son, samt allan Vougt, Arbetets huvudredaktör och ansvarige utgivare. men den senare var inte närvarande på mötet och vid en förfrågan sade han sig vara förhindrad att delta i en sådan deputation. därför utsågs i stället två andra av tidningens medarbetare, axel uhlén och axel lundgren, redaktör respektive redaktionssekreterare på Arbetet, som medlemmar av deputationen. av de utvalda ingick således två av de ledande personligheterna i styrelsen, varav en var ordföranden för densamma, tillika representanter för arbetarkommunen, där den ena var sekreterare, och stadsfullmäktige, där de båda representerade SaP. av de andra utvalda medlemmarna var axel uhlén och axel lundgren dessutom inflytelserika representanter för tidningen Arbetet, varav även

268

den senare representerade SaP i malmö stadsfullmäktige. det var så-ledes långtifrån endast representanter för den fackliga arbetarrörelsen som i denna stund gjorde sig beredda att lämna Folkets Hus för att träffa polismästare Schaar, utan för den socialdemokratiska rörelsen i sin helhet.407

den utvalda deputationen lämnade, kort efter det att de utsetts, mötet för att fullgöra uppdraget att sammanträffa med polismästaren. efter att telefonledes ha försökt få tag i Schaar för att bestämma ett möte, och fått beskedet att polismästaren befann sig i möllevången för att leda polisarbetet, begav sig deputationen med bil den korta sträckan ifrån Folkets Hus på Skolgatan till möllevångskvarteren. Valet att ta sig till platsen för demonstrationerna med bil torde ha varit ett sätt för gruppen att undgå de pågående repressiva polisinsatserna. Bilen par-kerades på den för stunden i det närmaste helt och hållet folktomma möllevångsgatan. ”endast ett antal poliskonstaplar samt en eller annan av där belägna fastigheters invånare syntes i gatan.” Här intill a. W. nilssons fabrik och således innanför de av polisen upprättade avspärr-ningarna hoppades den utvalda deputationen således att kunna lokali-sera polismästare Schaar. av en tillfrågad poliskonstapel fick de också beskedet att Schaar alldeles nyss begett till möllevångstorget. till fots begav sig således deputationens medlemmar av i riktning mot torget ”där man då och då skymtade siluetten av en ridande poliskonstapel, som styrde kurs mot en eller annan mindre folksamling”. det stod klart för gruppens medlemmar att man tydligen strax förut hade ”ren-sat” torget.408 Framme vid möllevångstorget möttes deputationen återi-gen av budskapet att polismästaren var steget före dem och således inte längre befann sig på platsen. av den poliskommissarie som lämnats i

407 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926, a: i-ii (aaS); Arbetet, 26/11, 1926; uhlén, 1949, s 367; uhlén, 1958, s 219f. i representantskapets protokoll uppges endast sex personer som medlemmar av deputationen, nielsen, eriksson, Persson, larsson, Jöns-son och Vougt. uhlén uppger att det var sju personer som utsågs, han lägger till sig själv som en av de utvalda i deputationen. uhlén uppger dessutom att Vougt, som inte var närvarande vid mötet, hade förhinder att delta i deputationen, varför axel lundgren utsågs i dennes ställe. Om det senare ger mötesprotokollet inga upplysningar. däremot står det att läsa i Arbetets utförliga referat av Fco mötet att Vougt var den som först valdes, men uhlén och lundgren valdes när det visat sig att Vougt hade förhinder. uhlén, 1949, s 367; uhlén, 1958, s 219f.

408 uhlén, 1949, s 367; uhlén, 1958, s 219f.

269

befäl fick de veta att Schaar denna gång begett sig hem till sin bostad. med detta besked hade deputationens medlemmar inget annat att göra än att till fots återvända till den på möllevångsgatan parkerade bilen. när mötet mellan deputationen och polismästare Schaar slutligen ägde rum var det således i den senares tjänstebostad, belägen i det så kallade gustav adolfspalatset i hörnet av amiralsgatan och Föreningsgatan.409

Storstrejkskravetmedan den utvalda deputationen på så sätt begett sig iväg för att sam-manträffa med polismästare Schaar hade Fco mötet i Folkets Hus fort-satt med gustav lindstrand som ordförande. Frågan kan ställas varför mötet inte ajournerades medan den utsända deputationen utförde sitt uppdrag. Frågan kan också ställas varför det just blev lindstrand som övertog ordförandeskapet. På dessa frågor ger mötesprotokollet inga givna svar, men klart är att mötet fortsatte även efter det att deputa-tionen lämnat möteslokalen, sekreteraren fortsatte att föra protokollet, samt att detta skedde under ledning av en av dem på mötet som före-språkat en tredje och gentemot styrelsen oppositionell linje. Varför det inte var någon av de på mötet kvarvarande Fco styrelsens ledamöter som övertog ordförandeklubban kan tyckas märkligt. Hur som helst återupptog mötet under lindstrands ledning den avbrutna diskus-sionen om en lokal storstrejk. Flera mötesdeltagare var av åsikten att en sådan allmän arbetsnedläggelse bland alla fackligt organiserade ar-betare i malmö hade alla förutsättningar att vara framgångsrik. en av mötesdeltagarna, månsson, menade vidare att tiden för en sådan strejk inte kunde begränsas till en eller ett par dagar såsom inledningsvis fö-reslagits, utan att den måste utlysas på obestämd tid för att ha önskad verkan. även en av styrelsens ledamöter, Kellgren, uttryckte i ett anfö-rande sitt stöd för en lokal storstrejk. men långtifrån alla mötesdelta-gare var lika övertygade om att en sådan skulle kunna komma att leda någonstans. istället varnades det från en och annan mötesdeltagare för att en lokal storstrejk inte bara riskerade att vara verkningslös, utan även kunde vara till mer skada än nytta.410 det visade sig i slutänden

409 uhlén, 1949, s 367; uhlén, 1958, s 219f; Arbetet, 26/11 1926.410 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,

a: i-ii (aaS).

270

när omröstning vidtagits att antalet mötesdeltagare som ställde sig bakom någon av styrelsen båda linjer var i majoritet. det förslag om lokal storstrejk som lades fram för omröstning röstades ned. istället röstade mötesdeltagarna igenom det av styrelsen framlagda förslaget till uttalande i Arbetet. men den lokala storstrejkens förespråkare gick inte helt lottlösa. till det av styrelsen föreslagna uttalandet lades nämligen lindstrands tilläggsförslag, att ”om detta representantskapets krav ej efterkommas, skulle representantskapet senare taga i övervägande att allt arbete i malmö skulle nedläggas och att återgång ej skulle ske för-rän strejkbrytarna är avlägsnade.”411 mötet beslutade vidare att det an-tagna uttalandet skulle överlämnas till polismästare Yngve Schaar av en utvald skara Fco representanter den kommande lördagseftermiddagen, i samband med den av Jöns Jönsson föreslagna, men av representant-skapsmötet ännu inte beslutna demonstrationen.412

Samförståndsandaunder tiden hade den utsända Fco-deputationen slutligen mottagits av polismästare Yngve Schaar i dennes bostad.413 Fco ordföranden tage W nielsen förde ordet. när deputationen och polismästaren så

411 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926, a: i-ii (aaS).

412 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926, a: i-ii (aaS).

413 det finns anledning till en viss försiktighet här eftersom skildringarna av detta möte uteslutande kommer ifrån de av den socialdemokratiska arbetarrörelsen producerade källmaterialet. ingående skildringar av mötet återfinns såväl i Arbetet som i uhléns båda historiker. eftersom två av Arbetets medarbetare fanns som medlemmar i den av Fco mötet utsedda deputationen, varav uhlén således var en av dessa, handlar det å ena sidan om förstahandsskildringar. det finns vidare mycket som talar för att uhlén såsom facklig redaktör, således den som i vanliga fall skrev Arbetets artiklar om konflikten, var den som skrev det mycket ingående referatet av mötet i tidningens följande upplaga. men det handlar å andra sidan i så fall inte om några sinsemellan oberoende källor. det är dessutom en av tendens mycket belastad källa, vilken skrivits för att ge Fco en så stor legitimitet som möjligt i läsarnas ögon. men inte desto mindre är det källor som inte gärna kan bortses ifrån eftersom de trots allt ger lika viktiga som ingående skildringarna av mötet ifråga. Arbetet, 26/11 1926; uhlén, 1949, s 345; uhlén, 1958, s 176. Se även: Arbetsin-ställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år 1925, Stockholm 1926, s 198-207.

271

slutligen stod öga mot öga med varandra framförde nielsen att den Fackliga centralorganisationen hade gett den församlade skaran arbe-tarledare uppdraget att undersöka möjligheten att å denna församlings vägnar ingå en överenskommelse med polismästaren. avsikten var att på så sätt bidra till ett återställande av lugnet i möllevången. På detta svarade Schaar att han i egenskap av att vara stadens polismästare först och främst hade ett ofrånkomligt åliggande att snarast möjligt återställa den allmänna ordningen i möllevångskvarteren. någonting annat vore att begå ett allvarligt tjänstefel, menade Schaar. Han fortsatte därefter med påpekandet att det beklagligt nog inom kort var att vänta polisi-ära förstärkningar ifrån annat håll i riket om det inte snarast visade sig att ordningen kunde återställas av malmöpolisen själv. det senare var nu alls inte någonting han själv önskade, skyndade sig därefter Schaar att påpeka, eftersom han inte ville att ”malmö skulle bli ett Kalmar eller Sundsvall”. med detta visade Schaar att han liksom deltagarna på Fco-mötet drog direkta paralleller mellan det som nu utspelades i malmö och de våldsamma konfrontationer som förutvarande år inträf-fat i dessa båda städer i samband med demonstrationer i anslutning till pågående arbetskonflikter. På detta svarade nielsen att den allmänt förhärskande åsikten bland medlemmarna inom den fackliga arbetarrö-relsen var att det framför allt varit den beridna polisens utmanande och våldsamma agerande som retat upp demonstranterna i möllevången. nielsen framförde att det fanns en möjlighet att lugnet skulle kunna återställas om den beridna polisen som ett tecken på malmöpolisens goda vilja drogs tillbaka av polismästaren. Vad deputationen således anspelade på var en möjlighet till ett återställande av lugnet på möl-levången genom att både arbetarrörelse och polis gemensamt skulle gå in för att i såväl ord som handling kollektivt interagera för att initiera processer av demobilisering och nedåtgående nivåskifte, samt därmed få ett avslut på våldet i mötet mellan demonstranter och polis.414

detta förslag ifrån deputationen diskuterades sedan fram och tillbaka, varefter Schaar till slut sade att han var beredd att gå Fco-deputationen till mötes i denna fråga och således inte låta utkommendera den be-ridna polisen den följande dagen mot att Fco å sin sida agerade för ett

414 Arbetet, 26/11 1926; uhlén, 1949, s 345; uhlén, 1958, s 176. Se även: Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år 1925, Stockholm 1926, s 198-207.

272

slut på demonstrationerna. i den fortsatta diskussionen sade sig Schaar därutöver även vara redo att följande dag dra tillbaka avspärrningarna till fabrikens omedelbara närområde. För sin egen del utlovade Fco-deputationen att vidta en rad mått och steg för att i görligaste mån återställa lugnet i möllevångskvarteren. Fört och främst utlovade deputationen en appell i Arbetet med en allvarsamt riktad uppmaning från Fco till alla fackligt organiserade arbetare i malmö att agera för att bringa ett slut på våldsamheterna. Fco-deputationen lovade dessutom att utse egna ordningsmän med uppgift vara att vara polisen behjälplig i händelse av fortsatta våldsamheter. nielsen framförde även åsikten att det bästa sättet att återställa ordningen tveklöst måste vara en uppgörelse i konflikten och ett avlägsnande av strejkbrytarna. På detta ska Schaar, återigen i den av arbetarparten nedtecknade skildringen, ha svarat nielsen ”att han naturligtvis inget hellre önskar än att irrita-tionsmomenten kunde avlägsnas”, men att detta var någonting som i alla avseenden låg utanför hans befogenhet att åstadkomma. det som på så sätt åstadkommits mellan den av representantskapet utvalda Fco-deputationen och polismästare Schaar var med andra ord ett närmande mellan de bägge parterna som tidigare samma kväll bemötts med så stort mått av skepsis av många av Fco-mötets deltagare. det måste av den orsaken med all sannolikhet ha varit med visst mått av oro för hur denna med polismästaren ingångna överkommelse för att få ett slut på våldsamheterna skulle tas emot av de församlade mötesdeltagarna som deputationen så slutligen sålunda återvände till det alltjämt pågående mötet i Folkets Hus.415

det var tage W. nielsen, efter att återigen tagit ordförandeklubban, som redogjorde för representantskapet om deputationens möte med polismästare Schaar. efter att ingående ha redogjort för såväl mötet som de bägge parternas respektive utfästelser yrkade nielsen att repre-sentantskapet skulle besluta att godkänna den ingångna överenskom-melsen. Vidare yrkade han att det av lindstrand föreslagna och i depu-tationens frånvaro av mötet beslutade tillägget angående möjligheten av en lokal storstrejk skulle bordläggas. detta möttes av upprörda protester från flera mötesdeltagare. det förespråkarna för en lokal stor-strejk trots allt lyckats få igenom under deputationens frånvaro hotades

415 Arbetet, 26/11 1926; uhlén, 1949, s 367f; uhlén, 1958, s 220f.

273

nu i ett slag av nielsens yrkande på ett bordläggande av frågan. Flera talare yrkade vidare på avslag på överenskommelsen med polismästare Schaar, däribland månsson som varit en av de ivrigaste förespråkarna för en lokal storstrejk. andra talare yrkade bifall till nielsens båda förslag. nielsen själv bemötte kritikerna med påpekandet ”att det nu gällde allvar”, och att det gällde ”att förhindra att kamrater skulle falla offer för Åkarpslagar och upploppsparagrafer”.416 en mycket intensiv, för att inte säga upprörd, debatt följde. Förvisso ger mötesprotokollet endast en svag genklang av detta, men nielsens förslag röstades knap-past igenom av mötet så ”enhälligt” som uhlén i efterhand har velat låta påskina.417 Båda nielsens förslag röstades slutligen igenom av mö-tet, liksom ett av denne ytterligare framlagt förslag om att även bord-lägga det av Jöns Jönssons förslag om en av Fco organiserad demon-stration till representantskapets nästkommande möte. På kort tid hade således den från mötet med Schaar återvändande Fco-ordföranden inte bara lyckats med konststycket att få representantskapet att godkänna det i många läger kontroversiella förslaget om en överenskommelse mellan Fco och malmöpolisen. Han hade dessutom sett till att både förslaget om lokal storstrejk och en av Fco anordnad demonstration hade bordlagts, och därmed på ett mycket skickligt sätt förskjutit dessa båda förslag från dagordningen för den närmast överskådliga fram-tiden. Vad som måste ha stått helt klart för de allra flesta på mötet närvarande representanterna var att det därmed åtminstone inte skulle komma att bli fråga om någon av Fco anordnad demonstration eller lokal storstrejk den nästkommande lördagen, vilket varit det datum som förordats av förespråkarna av båda dessa förslag.418

demobiliserande argumentationtage W. nielsen hade därmed lyckats manövrera den fackliga central-organisationens medlemmar att rösta igenom den linje vilken Fontaine under såväl styrelse- som det åtföljande representantskapsmötet före-

416 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926, a: i-ii (aaS).

417 uhlén, 1949, sida 368.418 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,

a: i-ii (aaS); uhlén, 1949, sida 368; uhlén, 1958, s 220.

274

språkat, det vill säga att Fco skulle agera för att demonstrationer i alla dess former skulle bringas till ett slut. av de tre handlingslinjerna som huvudsakligen diskuterats av mötesdeltagarna under loppet av kvällen segrade således den som förespråkat ett agerande av Fco för att om möj-ligt få ett slut på alla former av demonstrationer i möllevångskvarteren. det är en handlingslinje som på det hela taget passar mycket väl in i den av tidigare forskning framhållna förekomsten av en uttalad samför-ståndsanda inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö. inte nog med att Fco genom en överenskommelse med stadens polismästare agerade för att få ett slut på demonstrationerna i möllevångskvarte-ren. Fco hade i samband med överenskommelsen till och med åtagit sig att med egna ordningsvakter vara stadens polisiära ordningsmakt behjälplig med att stävja alla tecken på fortsatta demonstrationer. men det ska samtidigt också framhållas att detta ingalunda varit en för den socialdemokratiska arbetarrörelsen självklar linje. tidningen Arbetet hade i egenskap av den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella språkrör i malmö fram till denna dag intagit en hållning som knap-past kan sägas ha varit särskilt samförståndsinriktad. tidningens tvära retoriska vändning i förhållande till de våldsamma demonstrationerna i möllevångskvarteren denna dag kan snarast sägas utgöra en markant förskjutning från stadens socialdemokratiska arbetarrörelses sida i den för avhandlingen avgörande frågan om våldets gränser inom konflikten. inte heller hade detta varit en självklar linje i vare sig styrelsen eller re-presentantskapet för Fco, där både Jönssons respektive Svenssons och lindstrands linjer väckte sympati hos en betydande minoritet, samt i fallet med lindstrands tilläggsförslag hos en tillräckligt stor majoritet för att det i första läget skulle röstas igenom. det är först när den ut-sända deputationen återvänder och nielsen håller räfst och rättarting som den i slutändan segrande linjen kan röstas igenom.

institutionaliseringinstitutionalisering är en process med demobiliserande implikationer, eller kanske snarare är det så att demobilisering och institutionalisering ska ses som kompletterande processer. dels handlar denna procsess om ”the substitution of more extreme goals and more robust tactics for more moderate ones”, dels om ”incorporation of performances

275

and political actors into the routines of organized politics”.419 institu-tionalisering handlar således om den process där tolererade och/eller förbjudna former och uttryck ersätts med föreskrivna sådana, det vill säga överskridande ersätts av avgränsade sådana.420 Både Jöns Jönsson och gustav Fontaine kan således sägas förespråka en demobilisering genom institutionalisering i sina båda respektive linjer på Fco mötena; Jönssons linje genom att de av ordningsmakten delegitimerade demon-strationerna skulle omvandlas till legitimerade sådana. Hans linje går således ut på att demobiliseringen av de således delegitimerade demon-strationerna skulle motsvaras av en mobilisering av legitimerade sådana. den avgörande poängen här är således att det överskridande uttrycket ersätts med ett avgränsat sådant, det senare genom att en legitimerad demonstration organiseras av den fackliga arbetarrörelsen först efter vederbörligt tillstånd från myndigheterna. Fontaines linje vill ersätta den delegitimerade och således överskridande form som demonstra-tionen utgjorde med en legitimerad sådan. Fontaines huvudsakliga argument är att demonstrationen som form i förlängningen utgör ett hot mot den fackliga arbetarrörelsens förmåga att driva arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker till ett framgångsrikt slut. Wilhelm Jöns-sons begravning framstår däremot utifrån både Jönssons och Fontaines perspektiv som ett sätt att uppnå en demobilisering genom institutiona-lisering, det vill säga att få en delegitimerad och därmed överskridande konflikt att övergå till en legitimerad avgränsad sådan.

en annan till demobiliseringen närliggande process är eskalering. med denna process avses ”displacement of moderate goals and tactics by extreme goals and tactics” samt ”the substitution of the routines of organized politics for the disorder of life in the streets, buttressed by mass organization and purposive incentives.421 eskalering handlar således om processen där föreskrivna och/eller tolererade former och uttryck ersätts med förbjudna sådana.422 det är visserligen inte uttalat i mötesprotokollet att det Svensson och lindman avser när de föresprå-kar en lokal storstrejk i malmö är en eskalering med avseende på de

419 tilly & tarrow, 2007, s 101, 216. 420 tilly & tarrow, 2007, s 97-102, 216. 421 tilly & tarrow, 2007, s 101, 216.422 tilly & tarrow, 2007, s 97-102, 216.

276

våldsamma demonstrationerna i möllevångskvarteren. det kan vidare också hävdas att en lokal storstrejk är en form av institutionalisering. det senare i den mening att en sådan organiserad av Fco skulle ges en legitimitet inom den egna rörelsen. men avgörande här är frågan vad en lokal storstrejk i praktiken skulle betyda för den fortsatta utvecklingen. det är uppenbart att det Svensson, lindstrand, måns-son med flera förespråkar inte är en demobilisering följd av ett ned-åtgående nivåskifte, utan tvärtom en fortsatt mobilisering följd av ett uppåtgående sådant. detta skulle i sin tur med all sannolikhet leda till en motmobilisering från den polisens sida, inklusive ett inkallande av reservpoliser från sådana orter som göteborg eller Stockholm, med en högst påtaglig risk för fortsatt repressivt utövad tvångsmakt. det vill säga just den utveckling som det poliska etablissemanget inom den so-cialdemokratiska arbetarrörelsen i staden gav uttryck för att vara mån om att undvika.

institutionalisering och eskalering är på många sätt närliggande pro-cesser i konflikter. ”The opposite pathways intersect: institutionaliza-tion turns off those whose interest in public life is unsatisfied by the routines of everyday politics […]. escalation scares off timid souls and motivates them to move into institutional politics […].” resultatet av en sådan utveckling inom en kollektiv aktör, oavsett om det handlar om institutionalisering eller eskalering, är en ökad inre polarisering mellan olika fraktioner.423 det ska understrykas att hela frågan om lo-kal storstrejk hade en betydligt radikalare ideologisk underton än den i förstaläget kan tyckas ha. den allmänna arbetsnedläggelsen som form i konfliktrepertoaren, uttryckt i storstrejken och/eller generalstrejken, var för fackliga och politiska grupperingar till vänster om socialdemo-kratin – såsom syndikalister och kommunister – ett viktigt sätt att be-driva politisk kamp.424 avgörande för denna avhandlings del är att den av Svensson, lindstrand, månsson med flera lyfta frågan om en lokal storstrejk kan sägas utgöra ett uttryck för förekomsten av en betydligt radikalare opposition utanför det etablerade ledarskapet i Fco-styrelsen.

423 tilly & tarrow, 2007, s 97-102. 424 Fackföreningsrörelsen, 1925:13, s 296-301; Casparsson, 1951, s 32f;

Schiller, 1967, s 140-144; Karlbom, 1985, s 66-86; Schüllerqvist, 1992, s 52ff.

277

det var i så fall en gruppering som var beredd att dra andra gränser med avseende på former och uttryck av konflikt än styrelsen hade velat göra. den splittring som visats i styrelsen i frågan om den av Jönsson förslagna av den fackliga arbetarrörelsen organiserade demonstrationen och Fontaines motstånd till en sådan var visserligen reell, men det hindrade samtidigt inte de båda att vara överens om att demonstra-tionerna såsom de nu kom till uttryck måste bringas till ett slut. det framförda förslaget om lokal storstrejk framstår mot bakgrund av detta som en betydligt radikalare hållning inom den socialdemokratiska ar-betarrörelsen i malmö, således om att genom eskalering öka graden av konfrontation i den nilssonska konflikten ytterligare ett par steg.

Åter konfrontationer i nattendet hade hunnit bli sent på kvällen innan Fco mötet kunde avslutas. under tiden hade de våldsamma konfrontationerna i möllevångskvar-teren fortsatt utan att visa några tecken på att ebba ut. Såväl beridna som fotburna poliser rensade gång efter annan med polischocker gator-na kring fabriksområdet från demonstranter. Vid åttatiden på kvällen hade en äldre man, en före detta lantbrukare vid namn Jöns Hammar-lund, som befunnit sig på trappan till ölhallen rölöken på Bergsgatan, blivit anhållen sedan han vägrat lämna trappen på en uniformerad polismans uppmaning. då polismannen med knuffar och slag tvingat ned Hammarlund från trappstegen hade denne svarat med att slå sin promenadkäpp över polismannens vänsterarm med sådan kraft att käp-pen ifråga knäcktes.425 det var ett av de fåtal anhållanden som malmö-polisen, trots Arbetets braskande notiser om motsatsen, gjorde under dessa dagar. det som gör händelsen ifråga värd att se närmare på är att anhållandet ledde till ett polisförhör utfört av den detektiva polisen vilket i sin tur alstrat en av ett fåtal skildringar av situationen på möl-levången. Hammarlund hade gått Bergsgatan norrut till rölöken, som låg i hörnet av nämnda gata och Kristianstadsgatan, där han gått upp och ställt sig på trappan för att bättre kunna överblicka situationen .426

425 Krim, rapportkopior del ii, 4/12, 1926, a2a:42 (mS).426 Krim, rapportkopior del ii, 4/12, 1926, a2a:42 (mS).

278

På nämnda trappa hade uppehållit sig flera yngre manspersoner, och hade flera olika smärre grupper uppehållit sig däromkring. därunder hade tjut och visslingar hörts från möllevångstorget och hade omedelbart därefter minst ett 30-tal yngre manspersoner under tjut och visslingar kommit springande från möllevångstorget följda av tre à fyra polismän till fots. Personerna hade sprungit genom Bergs- och Kristianstadsgatorna mot Skol-gatan. de i närheten av ölhallen stående personer-na hade slutit sig till de springande. Hammarlund och de andra å trappan stående personerna hade dock stannat kvar på trappan. en av polismännen […] hade vid framkomsten till trappan yttrat: ”Här får ingen stanna”, varefter han med batong börjat slå bland de på trappan stående, varvid dessa sprungit sin väg. även Hammarlund hade fått ett slag av en batong å vänstra armen.427

På tal om det repressiva tvångsmakt som malmöpolisen utförde gente-mot demonstranterna i möllevångskvarteren kan det i sammanhanget vara på plats att låta Jöns lönn, en av de detektiva poliskonstaplar som anhöll Hammarlund kort efter det att den senare med våldsmakt blivit nedmotat ifrån rölökens trappsteg, komma till tals genom sitt upp-givna vittnesmål i polisrapporten:

Vid ifrågavarande tillfälle hade han följt tätt efter de uniformerade polismän som år Bergsgatan mo-tat bort de där församlade folket. därunder hade han hört någon av de uniformerande polismännen upprepade gånger tillsäga Hammarlund, vilken lönn kände sedan flera år tillbaka, att begiva sig från platsen, vilket han emellertid icke behagat göra. På grund härav hade han med nödigt våld förts Bergsgatan norrut, varunder Hammarlund yttrat: ”Slår du, så slår jag”, varefter han med sin promenadkäpp tilldelat en uniformerad polisman ett slag, som träffat denne, varvid käppen gått sönder.428

427 Krim, rapportkopior del ii, 4/12, 1926, a2a:42 (mS).428 Krim, rapportkopior del ii, 4/12, 1926, a2a:42 (mS).

279

malmöpolisens under kvällen och natten återkommande repressiva aktioner besvarades av de församlade demonstranterna på samma sätt som tidigare. de repressiva insatserna från polisen bemöttes med ett undvikande agerande från demonstranterna, där motståndet utövades sporadiskt och med en betydande rumslig spridning i de gator, grän-der och gårdar som utgjorde området kring polisens avspärrningar. ljudnivån var fortsatt högljudd, med ”tjut, visslingar och skrän från gator, gränsande till möllevångstorget”, och på samma sätt fortsatte de rumsligt utspridda grupperna av demonstranter att kasta gatsten och tomflaskor mot de ständigt framryckande grupperna av fotburna och beridna poliser. På så sätt fortsatte våldsamheterna fram tills elvatiden på kvällen, varefter antalet demonstranter, återigen liksom tidigare kvällar, sakta men säkert började minska fram till dess att lugnet åter härskade i novembernattens mörker.429

429 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa:30 (mS); Krim, rapportko-pior del ii, 4/12, 1926, a2a:42 (mS); uhlén, 1949, sida 367f; uhlén, 1958, s 220.

280

Kapitel 13 Konflikten institutionaliseras

av poliskammarens skrivelse denna dag framgår emellertid, att malmö arbetarekommun har för avsikt att lämna biträde genom vakter, som skola hava till uppgift att mana till ordning och söka förekomma folkskockningar. länsstyrelsen ser i detta självmant lämnade erbjudande ett uttryck för en bestämd vilja på arbetarhåll att söka i gör-ligaste mån hindra vidare oordningar samt förme-nar, att polisen genom en sådan åtgärd erhåller en värdefull hjälp i fullföljande av sin uppgift för den allmänna ordningens upprätthållande.

malmöhus läns landskansli, brevbok för allmänna brevärenden 1926, 26/11 1926, aiab:23 (ll)

Fredagen den 26 november konstaterade Sydsvenska Dagbladet i sin huvudrubrik att ”ligistuppträdena ute i möllevången fortsätta ännu i samma utsträckning”, följt av de båda underrubrikerna ”även i går blev polisen tvingad till en mängd chocker mot de aggressiva ligistele-menten” och ”Fackförbundens centralorganisation erbjuder polismäs-taren medverkan vid ordningens upprätthållande”. tidningen lämnade först en redogörelse för den gångna kvällens och nattens ”skandalösa uppträden”. detta skedde naturligtvis inte ”utan friktion”, menade tidningens skribent, ”och här och där ställdes de tjänstgörande kon-staplarnas tålamod på hårda prov.” Folkmassans deltagare, menade skribenten vidare, hade främst bestått av ungdomar. ”de störande elementen utgjordes som vanligt mest av halvvuxna pojkar och yngre personer, varav även ett anmärkningsvärt stort antal flickor.” tid-ningens skribent uppmärksammade även att ungdomar enligt uppgift skulle ha kommit in till möllevången från arlöv och limhamn för att slåss med polisen. tidningen nämnde också en obekräftad uppgift att ett ”större antal limhamnligister […] äntrat en spårvagn, utan vidare vägrat erlägga avgift samt tvingat föraren att köra in mot staden”. men det var ett rykte som senare skulle dementeras. ett relativt stort ut-rymme i tidningens reportage användes även för att beskriva demon-

281

stranternas sammandrabbningar med polisen. ”Senare på kvällen blevo ligistelementen i folkmassorna mera aktiva”, skrev tidningens skribent, så ”fort man kunde, sökte man locka polisen efter sig in i de mörkare smågatorna för att här möta dem med glåpord och stenkastning.” men, fortsatte skribenten, ligistelementen bland demonstranterna var ändå trots allt mera passiva i sitt agerande denna kväll. ”det torde redan stå klart för det övervägande antalet demonstranter, att man ej kan vinna en strejk genom visslingar och krossade glasrutor.” men, menade skri-benten vidare i en avslutande kommentar, denna ”tendens till avstånd ifrån våldspolitiken har dock ännu icke hunnit tränga ned i de mera ungdomliga lagren, vilkas uppträdande i går vittnade om allt annat än försonligt sinneslag.”430

i tidningen redogjordes även för Fco-mötet och om den utvalda depu-tationens uppvaktning av polismästare Schaar. enligt tidningens skri-bent ska polismästaren endast kort efter detta möte ha haft ett samtal med Sydsvenska Dagbladets reporter och då gjort uttalandet att han funnit ”den form av samarbete vilken föreslagits under uppvaktningen, […] intressant och tilltalande.” Polismästare Schaar uttryckte således inför högerpressen i staden inga egentligt uttalade betänkligheter gentemot ett samarbete mellan den polisiära ordningsmakten och den socialdemokratiska arbetarrörelsen, det helt och hållet avgörande var istället ordningens upprätthållande. Kunde detta ske genom ett sam-arbete mellan polisen och arbetarrörelsen så var allt gott och väl. ”Kan man hjälpa polisen med att upprätthålla ordningen och sålunda ett samarbete till det allmännas bästa komma till stånd”, menade Schaar i en kommentar till tidningens reporter, ”är detta givetvis enbart ägnat att väcka tillfredsställelse.” Schaar uttryckte däremot sin mycket skarpa protest gentemot allt tal i tidningen Arbetet om våldsövergrepp från malmöpolisens sida. ”tvärtom har polisen visat prov på enastående tålamod och fördragsamhet”, menade Schaar. att polisen ”använder sig av de maktmedel, som stå densamma till buds, får väl endast anses rimligt”, menade han vidare, ”det är icke så lätt att få bukt med en folkmassa på flera tusen personer.” det var naturligtvis mycket olyck-ligt att helt och hållet oskyldiga personer råkat komma mellan demon-stranterna och polisen, menade Schaar vidare, men tillade att det var nära nog en omöjlighet för den polisiära ordningsmakten att ”i mörker

430 SDS, 26/11 1926.

282

och dimma göra skillnad på dem, som anse sig ute i giltiga ärenden och dem som tillhöra demonstranternas skara.”431

denna dag var tidningen Arbetets huvudrubrik på helsida ”rePre-SentantSKaPet tagit Ställning” följt av underrubrikerna ”Polisens framfart kulminerade på torsdagskvällen” och ”representant-skapet vädjar till malmö stads invånare”. i de därpå följande under-rubrikerna talade tidningen, dels om polisens våldsamma framfart med sablar och batonger, dels om att polismästare Schaar utfäst att denna dag inte kommendera ut den ridande polisen, dels att Fco represen-tantskapet förbundit sig att medverka till ordningens återställande i staden. inledningsvis konstaterade tidningen att ”[u]ppträdandena ute på möllevången måste bringas till ett slut […] och till detta måste all-mänheten också medverka, framför allt genom att ikväll och följande kvällar stanna hemma.” tidningens skribent varnade för att inget min-dre än en katastrof var att vänta om det hela tilläts fortsätta på samma sätt som hitintills.

BILD 13:1. Förstasidan med huvudrubriker och underrubriker i arbetet, 26/11 1926.

Skulden för det inträffade lade Arbetet åter oreserverat på malmöpo-lisens övervåld och på den borgerliga malmöpressens hetsagitation.

431 SDS, 26/11 1926.

283

”det är beklagligt, men icke desto mindre en bister sanning, att ansvaret för de senaste kvällarnas uppträden, huvudsakligen faller på polisen”. malmöpolisens agerande gentemot demonstranterna i möl-levångskvarteren beskrevs av tidningens skribent som ”en av de stora skandalerna i den svenska ordningsmaktens historia”. Hade bara po-lisen den föregående kvällen använt samma återhållsamhet som under onsdagen, menade skribenten, så hade ingenting ordningsstörande förmodligen inträffat under den gångna kvällen och natten. men den polisiära ordningsmaktens agerande gentemot demonstranterna hade under torsdagskvällen varit den rakt motsatta, menade skribenten. därefter lämnades ett stort utrymme i tidningen åt att skildra malmö-polisens påstådda övervåld mot de ”fredliga människor, […] män, kvinnor och barn, vilka stodo som fredliga passiva åskådare”. ett antal poliser, menade skribenten, hade under torsdagskvällen ”fullständigt förlorat sans och besinning och uppträdde i fullständigt bärsärkarrase-ri.” Vidare var arbetartidningens skribent synnerligen kritisk till höger-pressens och då inte minst, enligt Arbetets skribent, Sydsvenska Dagbla-dets krönikörs reservationslösa försvar av malmöpolisens ”fullständigt besinningslösa övervåld” gentemot demonstranterna på möllevången. men, menade skribenten avslutningsvis, ”[t]usentals […] vittnesmål är för konstaterandet av detta faktum långt mera avgörande, än en ansvarslös provokatörs klasshatsfärgade diktning i Sydsvenskan.”432

det av Fco representantskapet antagna uttalandet från torsdagskväl-lens möte angående polisvåldet, strejkbrytarna och demonstrationerna fanns, med en tydlig markering, inramat på Arbetets förstasida.

Fackliga Centralorganisationens representantskap, representerande cirka 20,000 fackligt organiserade arbetare i malmö, har vid möte torsdagen den 25 nov. behandlat, den under de senaste dagarna uppkomna situationen i anledning av konflikten vid a. W. nilssons fabrik. representantskapet uttalar sin skarpaste protest emot det utmanande och besinningslösa sätt varpå ordningsmakten – i synnerhet den beridna polisen – uppträtt i detta fall, och tolererar ej att det råa

432 Arbetet, 26/11, 1926.

284

våld, som av ordningsmaktens handhavare utövats de senaste dagarna, användes. representantskapet anser också, att den ordningsmakt, som arbetarna själva till stor del avlöna, ej ska användas till skydd åt strejkbrytare och kriminella förbrytare och till att terrorisera hederliga arbetare. Vi önska att vederbörande myndigheter med-verka till, att samtliga strejkbrytare omedelbart avhysas från fabriken ifråga, så att lugn och ord-ning ånyo blir rådande. representantskapet vill dessutom uppmana alla organiserade arbetare att iakttaga det lugn och den ordning, som alltid varit utmärkande för malmö arbetare, detta i synnerhet som re-presentantskapet är fullständig övertygat om att den nilssonska konflikten kommer att i sinom tid sluta med seger för arbetarnas synpunkter och berättigade krav.433

Fco:s uttalande var mycket klart i sitt ställningstagande. inledningsvis lades tyngdpunkten på att Fco representerade över 20 000 fackligt organiserade arbetare i malmö. Polisens övervåld fördömdes liksom det faktum att den polisiära ordningsmakten användes för att skydda strejkbrytarna och därmed arbetsgivarpartens särintresse. Strejkbrytar-na utpekades såsom kriminella förbrytare, och kravet i uttalandet var att dessa skulle avhysas från fabriken. de gångna dagarnas våldsamma demonstrationer ansågs vidare vara ett direkt resultat av strejkbrytar-nas närvaro, varför deras avhysning sågs som det avgörande steget för lugnets och ordningens återställande. Vidare uppmanade Fco alla or-ganiserade arbetare i staden att iaktta ”det lugn och den ordning, som alltid varit utmärkande för malmö arbetare”.434 med denna avslutande uppmaning visade uttalandet att det nu var dags för de socialdemo-kratiskt organiserade arbetarna i malmö att sluta upp och rätta in sig i leden. det bärande argumentet här var en hänvisning till hävdvunna traditioner av lugn och ordning.

433 Arbetet, 26/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, a: i-ii (aaS); uhlén, 1949, s 368; uhlén, 1958, s 220.

434 Arbetet, den 26/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, a: i-ii (aaS); uhlén, 1949, s 368.

285

tidningen ägnade även förhållandevis stort utrymme åt att referera torsdagskvällens Fco möte och den av representantskapet utvalda de-putationens sammanträffande med polismästare Schaar. i den till polismästaren utlovade och av representantskapet antagna appellen om ett omedelbart slut på demonstrationerna, publicerad samma dag som uttalandet från ovan men på tidningens sida fyra, återkom och underströks flera gånger att malmö Fco representerade över 20 000 av stadens fackligt organiserade arbetare.

Respektera Fackliga representantskapets beslut!i enlighet med det beslut, som igår av malmö Fackliga representantskap fattades, anse vi vår plikt vara att till allmänheten rikta en enträgen vädjan att i afton med alla medel medverka till ordningens upprätthållande. Bakom repre-sentantskapets beslut stå 20,000 arbetare, och dessa ha genom sina representanters beslut ålagts delaktighet i förbindelsen att hävda det allmänna kravet på lugn och ordning. Vi veta mer än väl att de i oroligheterna på möllevången aktiva icke äro organiserade arbetare utan mestadels pojkar och flickor. Vi vädja till föräldrarna att hålla barnen hemma! låt det bli allvar härutinnan! lägg inte fingrarna emellan! Kom ihåg, att från polischefens sida gjorts utfästelser, som innebära att den ridande polisen icke utkommenderas och att poliskedjorna drages tillbaka till gatorna närmast fabriken, men som å sin sida innebära en förpliktelse från malmöar-betarnas sida. Hjälp därför representantskapets ordningsmän i deras arbete, respektera och lyd dem, ty deras mandat ha tilldelats dem av repre-sentanterna för 20,000 organiserade arbetare! inga demonstrationer i afton, inga nyfikenhetsbesök i möllevången!435

det är tydligt att mycket fanns att förlora för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö om uttalandet och appellens uppmaning till

435 Arbetet, den 26/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, a: i-ii (aaS); uhlén, 1949, s 368f; uhlén, 1958, s 221.

286

lugn och ordning inte skulle komma att hörsammas. Fortsatta demon-strationer skulle få det socialdemokratiska inflytandet bland stadens arbetare att framstå som svagt. men det måste samtidigt med all san-nolikhet också ha framstått som en mycket tilltalande tanke ifrån det socialdemokratiska ledaretablissemangets sida att nu ha en möjlighet göra om den demobilisering som axel danielsson lyckades åstad-komma under malmöupproret 1890. ett inte så litet moment av risk-tagande låg med andra ord investerat i såväl uttalandet som appellen. ett tecken på oron för detta återfinns bland annat i det flera gånger återupprepade budskapet att den fackliga centralorganisationen i sta-den representerade så många som 20 000 arbetare. ett annat tecken är de återkommande uppmaningarna till den socialdemokratiska arbetar-rörelsens alla medlemmar att respektera Fco:s representantskaps vädjan om lugnets och ordningens återupprättande. det kraftfulla avstånds-tagandet gentemot polisen i uttalandet var samtidigt ett sätt för det socialdemokratiska ledaretablissemanget att markera det faktum att de, trots uppmaningen till stadens arbetare att iaktta lugn och agera för ordningens upprätthållande, inte på något sätt var polismästarens marionetter och nickedockor.

en ansenlig möda lades således ned på att klargöra att kampen mot strejkbryteriet på den nilssonska fabriken långtifrån var över bara för att demonstrationerna i möllevångskvarteren bringades till ett slut. det var inte minst mycket tydligt i allan Vougts inlägg denna dag, med den i sammanhanget talande rubriken ”avspänning”. ”malmö Fackliga representantskap kunde göra denna utfästelse”, menade Vougt, ”i medvetande om att demonstrationerna ute i möllevången de senaste dagarna iklätt sig sådana former att de på intet sätt äro uttryck för de organiserade arbetarnas vilja och ingalunda hedra ett samhälle med malmö stads socialistiska traditioner.” men Vougt var i nästa an-detag samtidigt mycket mån om att framhålla att kampen gentemot strejkbrytarna för den skull på inget sätt var över. ”Vi vilja emellertid bestämt understryka att någon förändring i malmöarbetarnas strids-ställning gentemot strejkbrytarna icke därigenom förorsakats” och att representantskapet var ”fullständig övertygat om att den nilssonska konflikten” i sinom tid skulle komma att ”sluta med seger för arbe-tarnas synpunkter och berättigade krav”. Vougt konstaterade vidare att representantskapet endast bordlagt frågan om fortsatta fackliga åt-

287

gärder. Sådana skulle naturligtvis kunna bli aktuella i det fall den nu ingångna uppgörelsen med polismästare Schaar inte skulle visa sig vara någonting annat än en återvändsgränd. det är tydligt att Vougt nu med kraft tog avstånd från allt som på något sätt skulle kunna tolkas som uppmaning till våldsutövning från arbetartidningen till den soci-aldemokratiska arbetarrörelsens medlemmar i malmö. Kampen gente-mot strejkbryteriet skulle istället föras vidare med sådana former och uttryck i konfliktrepertoaren som bättre klingade till den hävdvunna tradition av disciplinerad skötsamhet som enligt Vougts mening var karaktäriserande för de socialdemokratiska traditionerna.436 Vad den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö således hoppades kunna uppnå med dessa i Arbetet publicerade uppmaningar, artiklar, appeller och ledare, riktade till stadens organiserade arbetare, var processer av demobilisering och nedåtgående nivåskifte genom en process av insti-tutionalisering av konflikten.

nedåtgående nivåskifteinga demonstrationer förekom heller denna regntunga fredagskväll. Kvarteret med a. W. nilssons fabriker låg i det närmaste öde vilket var något som beskrevs av en för en gångs skull enig tidningspress. i Sydsvenska Dagbladet nämndes att gatorna närmast fabriken denna dag erbjöd en ovanligt fredlig anblick. ”några polismän patrullerar tyst fram och åter, några små grupper ynglingar kurade med uppdragna rockkragar i portgångarna eller vågade sig ett par steg ut på de genom-våta trottoarerna. det var dessbättre alltsammans.”437 i Arbetet talades det om ”enstaka vandrare” och att det ”enda som kunde påminna om, att möllevången de senaste dagarna varit skådeplatsen för de våldsam-maste polischocker, […] var ett halvt dussintal polismän, posterade omkring det trista nilssonska fabrikskomplexet.”438 malmöpolisen höll å sin sida sin del av överenskommelsen med en synbarligt minskad när-varo vid fabriksområdet. Kontorspersonalen kunde denna kväll lämna fabriken och bege sig till sina hem utan några som helst trakasserier.439

436 Arbetet, 26/11 1926.437 SDS, 27/11 1926.438 Arbetet, 27/11 1926.439 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa: 30 (mS); SDS, 27/11,

288

den enda folksamling som verkar ha ägt rum under kvällen var vid elvatiden då en mindre grupp yngre personer samlades för att bese hur en av strejkbrytarna i något ärende lämnar fabrikens skyddande murar för att ensam bege sig ut i regnrusket och kvällsmörkret. denna folk-samling på någonstans mellan tjugo och trettio personer, bestående av ynglingar samt den grupp av de strejkande arbetare ifrån fabriken som denna kväll agerade strejkvakter, kunde utan något synbart motstånd skingras av de på platsen närvarande poliserna. inget allvarligare än så verkar således ha inträffat under kvällen. den ansenliga reservstyrka av poliser som under kvällen hållits i beredskap utom synhåll från fabriks-området, för att vid eventuellt fortsatta våldsamheter kunna rycka ut, behövde således heller aldrig tas i bruk. denna polisstyrka frigjordes från tjänstgöring redan tidigt på kvällen, sedan det stått klart för polis-befälet på platsen att några demonstrationer inte var att vänta.440

Om tidningspressen kan sägas vara närmast rörande överens om det förhärskande lugnet gick meningarna desto mer isär kring vad som orsakat denna plötsliga återgång till ordning i möllevångskvarteren. den huvudsakliga förklaring som högerpressen gav var det faktum att vädret gått från uppehåll och milda novembervindar till hällande regn, nordliga vindar, och en betydligt bistrare temperatur. Väderomslaget samt malmöpolisens mycket resoluta ingripande gentemot våldsverkar-na, angavs av Sydsvenska Dagbladet som de huvudsakliga orsakerna till att lugnet och ordningen plötsligt återställdes i möllevångskvarteren. ”det behövs åtminstone någorlunda hyggligt väder för att få skrik och oväsen igång”, menade således tidningens skribent.441 Föga förvånande var Arbetets skribent av en något annorlunda åsikt. ”naturligtvis bi-drog det ända till framåt niotiden silande regnet till att nyfikna avhöl-los från att rekognosera slagfältet, men självklart är dock, att det var malmö arbetarbefolknings respekt för sina organisationers beslut, som var avgörande.”442 tidningen påpekade att enbart regnet inte torde ha varit tillräckligt för att stoppa fortsatta demonstrationer något senare

1926; Arbetet, 27/11 1926.440 Cent, rapportjournal, 26/11 1926, a3aa: 30 (mS); SDS, 27/111926;

Arbetet, 27/11 1926; uhlén, 1949, sida 369; uhlén, 1958, s 221441 SDS, 27/11 1926.442 Arbetet, 27/11 1926.

289

på fredagskvällen, eftersom det hällande regnet hade slutat redan vid niotiden på kvällen och att det således därefter hade varit fullt möjligt för var och en som så önskade att demonstrera torrskodd. 443

det är svårt att inte instämma med Arbetets skribent i denna fråga. Visst kan det tänkas att ett väderomslag med hällande regn gjorde att en hel del av demonstranterna höll sig inomhus. även en av de in-tervjuade informanterna uppger att ”[t]umultet tog slut […] då det störtregnade vilket gjorde att folket höll sig hemma, därefter hade de väl ingen lust att fortsätta.”444 men det är samtidigt svårt att tro att enbart ett sådant väderomslag till det sämre skulle vara orsaken till att de många tusentals malmöbor som i flera dagar i följd hade demon-strerat sitt missnöje, över strejkbryteriet i allmänhet och strejkbrytarna inne i den nilssonska fabriken i synnerhet, och därmed kväll efter kväll utkämpat bittra stridigheter med malmöpolisen för att kunna visa sitt missnöje i fabrikskomplexets närområde, helt plötsligt skulle avbryta alla demonstrationer och stanna hemma. Arbetet skriver också i en kommentar den 29 november att: ”det är […] endast med löje” ar-betarna i malmö ”bevittna hur en av borgartidningarna i går ansåg sig böra förklara lugnat i möllevången med en hänvisning till – vädret!” att det på kvällen varit ett ”härligt senhöstväder” som lockat massor av människor att promenera i olika delar av staden ”synes icke bekomma tidningen något nämnvärt” konstaterade tidningens skribent.445

det är med andra ord möjligt att tala om demobilisering och nedåtgå-ende nivåskifte genom institutionalisering. Kopplat till dessa processer är det således samtidigt möjligt att tala om ett nedåtgående gränsskifte med avseende på kollektivt våld. tidningen Arbetet hade denna dag i sina rubriker, artiklar och ledare varit mycket tydlig med att dele-gitimera alla fortsatta former och uttryck av demonstrationer som en del av den rådande arbetskonfliktens repertoar. det tydligt skönjbara gränsskifte i Arbetets nyhetsrapportering jämfört med föregående dag, där det kollektiva våld som utövats av demonstranterna i ett slag gått från att vara nånting indirekt tolererat till någonting direkt förbjudet,

443 Arbetet, 29/11 1926.444 intervju med informant 020321: iii.445 Arbetet, 29/11 1926.

290

får därigenom ett ytterligare eftertryck, varmed fortsatta demonstratio-ner i möllevångskvarteret skulle ha varit att betrakta som någonting delegitimerat av socialdemokratin i malmö. därmed kan den socialde-mokratiska arbetarrörelsen i industristaden sägas ha dragit en mycket tydlig gräns för våldet som en del av politiken.

Polismannen, skriftställaren och tidningsredaktören Johan levin skrev samma dag en artikel i Skånes Reflex med rubriken ”Skandalerna på grund av strejken hos a. W. nilsson”. i egenskap av polisman var le-vin föga förvånande mycket kritisk till det sätt på vilket Arbetet utmå-lat såväl högerpressen som malmöpolisen såsom huvudansvariga för de begångna våldsamheterna i möllevången. levin var tvärtom av åsikten att det i själva verket varit Arbetet som burit det huvudsakliga ansvaret för det våld som brutit ut i anslutning till den redan så inflammerade konflikten:

arbetet skrev i dagar efter varandra artiklar och fordrade, att arbetarna vid fabriken skulle bort. Jag ställer frågan: På vilket sätt? Förbjuder exem-pelvis lagen arbetet vid fabriken? nej! Sålunda måste våld användas. detta var väl också arbetets mening, men den måste tala i förtäckta ordalag, ty det går ju inte att i ena spalten öppet provocera fram våld, medan man på den andra fördömer våldet å det bestämdaste. […] arbetet är i alla fall att gratulera, ty alltid finnes ligistelement som med rullande ögon anamma deras fraser.446

i en ironiskt hållen passus påpekade levin att det som under upp-trädandena på möllevången av Arbetet betecknades ”såsom folkets berättigade livsyttringar” endast ett par år dessförinnan hade beteck-nats såsom en skandal i samma tidning. då hade det gällt sveket av de socialdemokratiska ledamöterna i malmö stadsfullmäktige i frågan om nödhjälpsarbeten vilket föranlett det upprörda mötet vid moriska paviljongen i Folkets Park. de som då utsatts för ”visselkonserter, tjut och skrän i det oändliga” hade alltså inte varit ”strejkbrytare, utan en del av arbetarnas förtroendemän, vilka man efter slutat möte följde

446 Skånes Reflex, 26/11 1926.

291

hem under grova tillmälen i allehanda tonarter.” då hade det varit skandal, så inte alls när det var nu strejkbrytare som utsattes för samma behandling, menade levin som fortsatte med konstaterandet, att det väl var ändamålet som helgade medlen för arbetartidningen.447

447 ”tok, tokigare, tokigast” var rubriken i en mindre artikel längre in i tid-ningen. Först har ”arbetet” skrivit att strejkbrytarna hos a. W. nilssons måste motas väck, konstaterade levin. detta föranleder ”demonstratio-ner” utan ledare, fortsatte han. Sedan beslutar fackliga representantska-pet att själv förhindra ”demonstrationerna” och skydda strejkbrytarna. är det rim och reson i dylikt, frågade han sedan retoriskt? ”äro arbetare-ledarna värda annat än nedskrotning”, frågade han sedan avslutningsvis. Svaret på denna retoriskt ställda fråga var: ”Hela högen!” Skånes Reflex, 26/11 1926.

292

Kapitel 14institutionaliserad konflikt

Fackliga centralorganisationen sammanträdde […] för att dryfta den situation som uppstått genom polisens provokation. efter en livlig debatt beslöt centralorganisationen att om lördag an-ordna en demonstration för att understryka kravet på strejkbrytarnas avlägsnande, samt att, om detta icke medföre resultat att nästa torsdag proklamera lokal storstrejk. Om detta beslut vidhållits, skulle konflikten med all säkerhet snart vara bragt ur världen, men – mötet upphävde strax sitt en gång fattade beslut. […] Centralorganisationens beslut har, som naturligt är, väckt en våldsam indigna-tion bland malmö arbetare.

Folkets Dagblad Politiken, 26/11 1926

i högerpressens ledarspalter var kritiken mot Arbetet kompakt. Syd-svenska Dagbladet talade den 26 november i sin ledare om ”ansvarslös hets”. tidningen gick till hårt angrepp och anklagade Arbetet för att i sin nyhetsrapportering ha agerat uppviglande och därmed provocerat fram våldsamheterna i möllevången. ”man torde […] få gå ned ända till de lägsta kommunistiska pressalstren i vårt land för att finna mot-svarighet till den […] slyngelaktighet och den ansvarslösa hets, som tidningen arbetet i dessa dagar presterat”, menade Sydsvenska Dagbla-dets ledarskribent. tidningen citerade flitigt ur Arbetets artiklar och ledare från de gångna dagarna och slog med kraft ned på meningar såsom ’allt hänsynslösare kampformer’, ’strid på liv och död’ och att det varit ’helt naturligt’ att strejkbrytarens misshandel lett till demon-strationer utanför den nilssonska fabriken. ledarskribenten menade att Arbetet med sådant formulerade uttalanden bar en stor del av ansvaret för de begångna våldsamheterna i möllevången. ”rätt så, det är som det ska vara: skrän och oljud, överfall och stenkastning, allt dylikt är så innerligt berättigat, sunt och naturligt, när det gäller att demonstrera

293

mot några arbetsvilliga”, menade ledarskribenten i en bitsk, och til-lika ironiskt hållen, passus.448 tidningarna på högerkanten sällade sig mangrant till Sydsvenska Dagbladet i kritiken av Arbetet. ”tidningen arbetet har på ett par månader lyckats rätt grundligt blamera den gamla, tämligen respekterade socialdemokratien i malmö”, menade exempelvis Skånska Aftonbladet i sin ledare från den 27 november.449 inte heller Skånska Dagbladet skrädde orden i sin kritik av arbetartid-ningen. i sin ledare från den 27 november med rubriken ”Skandalupp-trädandena” gick tidningen således till hårt angrepp gentemot Arbetets nyhetsrapportering.450

även den ingångna uppgörelsen mellan polismästaren och den social-demokratiska arbetarrörelsen kom att utstå mycken bitsk kritik ifrån högerpressen. ”malmö POliSCHeF Faller till Föga För arBetarna”, lät Dagens Nyheter meddela sina läsare den 27 novem-ber, medan Helsingborgs Dagblad dagen dessförinnan under rubriken ”Pöbelhjältar i Svärje” helt enkelt vägrat tro att en sådan överenskom-melse mellan arbetarrörelse och polis kunde vara någonting med san-ningen överensstämmande.

Sannerligen är det svårt att finna de rätta orden för brännmärkande av denna makalösa fräckhet från arbetareorganisationens sida. Skulle det verk-ligen förhålla sig så, att pöbelhjältarnas talesmän med sina pockande krav möjligen lyckats göra polismästaren förhandlingsmjuk, måste man san-nerligen beklaga, att ordningsmaktens främste representant i malmö inte är en karl. Vi vägra dock in i det längsta tro, att polismästaren för-nedrat sig ända därhän till att ingå förhandlingar om avstående från sina lagenliga effektiva resurser för ordningens upprätthållande. i så fall vore en riksskandal oundviklig.451

det var för övrigt inte bara högerpressen som var kritisk till den in-gångna uppgörelsen. ”Polismästaren lyckas dupera fackliga centralorga-nisationen”, lät exempelvis Folkets Dagblad Politiken meddela sina läsa-

448 SDS, 26/11 1926.449 Skånska Aftonbladet, 27/11 1926. 450 Skånska Dagbladet, 27/11 1926451 Helsingborgs Dagblad, 26/11 1926.

294

re i rubriken till en kritiskt hållen artikel den 26 november. tidningen kunde avslöja att det enligt uppgifter till dess medarbetare i själva verket varit polismästaren i malmö som, efter att ha hört talas om det förestående beslutet om demonstrationer och generalstrejk på Fco mö-tet, hade kontaktat ledarna för Fco för att genom övertalning försöka förmå dessa att ingå en uppgörelse. övertalningsförsöket hade också lyckats, menade tidningen, varför den reformistiska majoriteten på Fco mötet hade kunnat trumfa igenom den blamerande överenskommelsen trots ett mycket ihärdigt motstånd ifrån många av de närvarande leda-möterna i det fackliga representantskapet. Föga förvånande, meddelade tidningen sina läsare, hade det faktum att ledarna för Fco på ett sådant enkelt sätt ha låtit sig duperas av stadens polismästare, ”som naturligt är, väckt en våldsam indignation bland malmö arbetare.”452

BILD 14:1. Skämtteckning i den kommunistiska ungdomstidningen Storm-klockan angående ”inbördeskriget” i Malmö Arbetarkommun.

452 Folkets Dagblad Politiken, 26/11 1926.

295

i Stormklockan löd huvudrubriken den 4 december ”malmöpolisen organiserar gatukravaller” följt av underrubriken ”Socialdemokratiska poliser, välsignade av socialdemokratisk borgmästare, skyddar brytars-löddret och misshandlar arbetarna.” i artikeln konstaterade tidningens skribent att det ”börjar dugga tätt med meddelanden om strejkbrytare-dåd på senare tid”. Strejkbrytarna uppges utgöra ”verkliga terrorligor” och utmålas som en ”samhällsfara” fullt jämförbar med svartskjortorna i mussolinis italien. malmöpolisen framställdes som provokatörer som ”uppträtt på det mest skandalösa sätt och direkt försökt framprovocera våldsamheter från arbetarna sida”. i en skämtteckning lyfts det som kallas inbördeskriget i malmö arbetarkommun fram, vilket i artikeln understryks med kommentaren att socialdemokraterna i staden genom sin uppgörelse med ordningsmakten ”fallit arbetarna i ryggen”. tid-ningens skribent konstaterade även att malmöpoliserna var att betrakta som ”goda socialdemokrater, ty deras organisation har ända till dessa dagar varit ansluten till malmö arbetarekommun.”

i Arbetets ledare från den 27 november med rubriken ”Borgarpressen rasar” gick tidningens chefsredaktör, allan Vougt, till såväl försvar som motangrepp gentemot de kritiska rösterna i pressen mot överenskom-melsen mellan polismästare Schaar och Fco. Vougt framhöll uppgörel-sen såsom ”ljuspunkten i ordningsmaktens tillvägagångssätt i denna konflikt”, och menade att polismästare Schaar åtminstone i detta avseende kunde ”bära ansvaret med all heder”. Vougt gick därefter till särskilt hårt motangrepp gentemot den föregående dagens indignerade ledare i Helsingborgs Dagblad:

dess uttalande vittnar om hysterin i den borger-liga pressen, men mellan raderna sticker därtill fram, och det ganska oförtäckt, uppfattningen att arbetarna icke äro medborgare, med vilka en po-lischef får lov att förhandla. Battonger, ridpiskor och sablar äro goda nog åt malmö arbetare […]. ”Pöbelhjältarnas talesmän” är den benämning nämnda tidning anser lämplig för 20,000 organi-serade malmöarbetare! Vet hut!453

453 Arbetet, 27/11 1926.

296

dessa höger- och vänsterpressens agitatoriska uttalanden, menade Vougt, var inte att betrakta som någonting annat än rena provoka-tioner. Han underströk vidare att länsstyrelsen, den högsta polis-myndigheten i länet, i uttalanden endast lovordat fackföreningarnas tillvägagångssätt i denna sak. ”Vi tveka icke att beteckna detta som ett grundligt nederlag för de ansvarslösa opinionsbildarna i den hetsande borgarpressen och en avgörande seger för malmö arbetare”, menade Vougt. ”må de veta att bära den segern vidare!”454

i Träarbetaren var tonen i efterhand hård gentemot såväl strejkbry-tarna som polisen vilka enligt tidskriftens skribent hölls för att vara de huvudsakligen skyldiga till de våldsamma konfrontationerna på möllevången. tidskriften som i egenskap av de strejkande arbetarnas förbundsorgan fortlöpande hade redogjort för konfliktens förlopp lade vidare även tonvikten på den i skribentens mening moraliska grund det hela var frågan om.

det våldsdåd mot vår medlem, som fick denna tragiska vändning, blev även den droppe som fick bägaren att rinna över. malmö arbetare mötte upp i 10,000-tal för att bestämt manifestera, att man icke längre stillatigande kunde åse att dessa för all moral och rättsbegrepp främmande individer fortfarande skulle få kvarstanna vid fa-briken och ånyo lämnas tillfälle till utförande av våldshandlingar.455

det av strejkbrytarna utövade våldet framhålls således som någonting moraliskt förkastligt och rättsvidrigt. demonstrationerna i mölle-vångskvarteren beskrivs av tidsskriftens skribent som återhållsamma manifestationer där det varit malmöpolisens brutalt våldsamma repres-sion som fått dessa att övergå till det konfrontativa våldsamheter det därmed skulle komma att bli frågan om:

men polisens uppträdande denna gång gentemot de vid fabriken församlade människoskarorna trotsar all beskrivning. det var brutaliteten, hän-

454 Arbetet, 27/11 1926.455 Träarbetaren, 1926:6, s 41.

297

synslösheten, råheten och bristen på sunt förnuft, som därmed visades prov på. det var som om polisen närt en inre önskan att få sarga och såra oskyldiga människor, bara för att få se blodet rinna. Och detta sker enbart av den anledning, att malmö arbetare och med dem sympatiserande medborgare fordra att vara befriade från den fara för liv och lem, som strejkbrytarna genom sitt tidigare handlingssätt visat sig vara.456

det budskap Träarbetaren förmedlar till de fackligt anslutna medlem-marna i Svenska träindustriarbetareförbundet är också den tolkning av det konfrontativa kollektiva våldet i anslutning till den nilssonska konflikten som med tiden skulle komma att bli den fullständigt do-minerande i historieskrivningen. de aktiva kollektiva våldsutövarna är i denna tolkning strejkbrytarna som agerar med arbetsgivarpartens goda minne och polisen som med sin tvångsmakt agerar som de för-ras handgångna beskyddare. arbetarpartens våldsutövning är i denna tolkning ett passivt motstånd gentemot strejkbrytarnas och polisens provokativa kollektivt utövade våld. de senares agerande framställs såsom omoraliskt oförsvarbart medan arbetarnas agerande är moraliskt försvarbart. det våld som de strejkande och deras sympatisörer utövade kan således sägas vara ett avgränsat sådant – ett i den officiella kultu-rella kartan moraliskt försvarbart våld. det är en tolkning som i det stora hela oförändrad återfinns i axel uhléns båda fackliga historiker från 1940- och 50-talen, skildringar som därefter kommit att utgöra historisk källa för den litteratur som berört konflikten ifråga.457

ledardebatten i Arbetet och Smålands Folkblad

Kritik gentemot Arbetets nyhetsrapportering kom emellertid även ini-från den socialdemokratiska arbetarrörelsen. den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad var således mycket kritisk till Arbetets ställningstaganden. i en ledare daterad lördagen den 27 november

456 Träarbetaren, 1926:6, s 41.457 uhlén, 1949; uhlén, 1958; Häger, 1989, s 272f; Billing & Stigendal,

1994, s 192; Bengt liljenberg, I en annan tid. Malmöbilder från förr, 2005, s 89f.

298

beskrev tidningens politiske medarbetare, gunnar lundberg, i mycket kritiska ordalag ”vår närmast ansvariga partikollegas ställningstagande till händelserna i malmö” såsom ett avsteg från den socialdemokratiska reformistiska och demokratiska linje som historiskt sett hade utstakats av Hjalmar Branting, och som nu utgjorde den socialdemokratiska po-litikens grund. den hittillsvarande presspolemiken omkring konflikten, menade lundberg, hade varit såväl hetsig som nervös. På den retoriskt ställda frågan om våldet i malmö var högerhetsens fel, svarade lund-berg ett tydligt nej. ”mot högerhetsen gäller för arbetarna att ställa den medvetna, ansvarskännande demokratins syn. eljest riva vi sönder den grund, som vi själva stå på.” Om detta inte gjordes, menade lundberg med tydlig udd mot Arbetet, var risken istället stor att man hamnade i ”självvåldets träsk”458 denna mycket kritiskt hållna ledare i Smålands Folkblad föranledde ett kraftfullt gensvar från allan Vougt, som fann lundbergs utläggning angående Brantings demokratilinje ”smaklös” och någonting som väl bäst kunnat besparas ”den svenska socialismens störste hövding”. Vougt konstaterade därpå att ingenting skulle ha varit Branting mer främmande ”än att mitt under striden falla folk ur den egna stridslinjen i ryggen”. lundbergs mot Arbetet ”måttade hugg” kallade Vougt både ”dumt och meningslöst”. Vougt beskyllde lund-berg för att ha följt högerpressens nyhetsrapportering mer än den egna pressens, och konstaterade att ”man brukar annars inom vårt partis press mera lita till dess framställningar av ett sakförhållande än mot-ståndarsidans”. men Smålands Folkblad var inte ensamt bland den so-cialdemokratiska tidningspressen om att kritisera Arbetet, även om dess redaktör lundberg gick längre än de flesta i sin kritik. Vougt ansåg sig således även föranledd att gå i kraftfullt försvar gentemot ett uttalande i Socialdemokraten, där det med anledning av våldsamheterna i malmö på ledarplats framhållits att ”nävrätten i kampen mot strejkbryteriet måste avlysas”. i det fall tidningens ledarskribent med detta uttalande menat att ”ge malmö stads arbetare en vink om vad deras plikt är”, svarade Vougt från ledarplats i Arbetet, ”kunna vi upplysa om att deras möda kunnats sparas till ett mera nödvändigt värv”.459

458 Smålands Folkblad, 27/11 1926.459 Arbetet, 30/11 1926.

299

i ett svar till Vougt framhöll lundberg att det alls inte varit höger-pressens skriverier som färgat ställningstagandet i Smålands Folkblad, utan Arbetets egen hållning till våldet ifråga. lundberg uttryckte därefter återigen en hård kritik gentemot Arbetets nyhetsrapportering. Framför allt var han kritisk mot att tidningen inte betydligt tidigare manat till lugn trots att det varit tydligt att våldsamheter var att vänta. ”är det förenligt med en demokrats och en arbetareledares ansvar att se oroligheter vänta, utan att med ett ord inskrida för att förhindra dem? Vi svara på den frågan fortfarande ett klart nej”. Vougts beska svar på lundbergs tidigare kritik, att inga som helst läxor behövdes i malmö rörande plikten mot demokratiska värden, möttes av lundberg med svaret att ingen på Smålands Folkblad betvivlat Vougts kunskaper om demokratins grundläggande förpliktelser, men däremot att deras ”omsättande i målmedveten handling” hade brustit.460 Vougt svarade återigen på lundsbergs kritik, detta genom att på ledarplats beskylla den senare för citatförfalskning. Vougt menade att lundberg vid två tillfällen hade felciterat Arbetet så att det framstått som om malmötid-ningen uppmanat till våldsamheter även efter det att sådana hade ut-brutit på möllevången. i sitt försvar uppgav Vougt att de båda citaten, vilka var återgivna på rätt sätt bortsett från feldateringen, hade tryckts dagarna innan några sådana våldsamheterna hade brutit ut. angående uttalandena om ”allt hänsynslösare kampformer” och ”en strid på liv och död”, menade Vougt att dessa knappast, såsom lundberg ansåg, skulle kunna ha tolkats som en uppmaning till våldsanvändning från Arbetets sida. endast en enda uttolkare, menade Vougt, Skånska Dag-bladet, hade förutom Smålands Folkblad betraktat detta uttalande som en direkt ”uppmaning till mord på strejkbrytare”.

Vad som skrivits i arbetet har stått i överenskom-melse med lägets krav i dess olika skiftningar och kritik emot vad som sagts eller icke sagts ha vi endast hört från dem, som bedöma hela denna sak från fjärran utsiktspunkter – i likhet med hr lundberg – eller under en snedvriden synvinkel och utan kännedom om vad som verkligen inträffat.461

460 Smålands Folkblad, 1/12 1926.461 Arbetet 2/12 1926.

300

den 6 december svarade lundberg, åter på ledarplats i Smålands Folkblad, på Vougts beskyllningar om felcitat. lundberg försvarade med eftertryck den sedan tidigare uttalade kritiken. Han gjorde det vidare helt klart att det var mot Vougt personligen som denna kritik var riktad, inte mot malmö arbetare. ”Vi har icke sagt något om, att malmö arbetare brustit i ansvarskänsla”, menade lundberg, tvärtom har vi betonat att just den fackliga arbetareledningen gett tidningen Arbetet en mer än välbehövlig ”lektion i hur en situation med god vilja kan ordnas upp.” Vougts tal om felcitat bemötte lundberg med förklaringen att det visserligen mycket riktigt hade förekommit en be-klaglig miss angående datumen i dennes debattinlägg, men att kritiken i all väsentligt fortfarande kvarstod. det skulle vara ganska intressant, menade lundberg, att få höra vad Arbetet då egentligen avsett med sin ”feta fras om kamp på liv och död, som den behagat använda under pågående oroligheter”. är det verkligen fredliga strävanden inom de-mokratins ramar som åsyftas av Vougt i hans braskande uttalanden, frågade lundberg retoriskt, och avslutade sitt inlägg med att återigen fastslå den uttalade kritikens sakliga riktighet:

Vi slå fast, vilket hr Vougt näppeligen kan bestri-da, att malmöaffären varit den allvarligaste sedan Kalmarhistorien, och att stämningen förtätades på ett otäckt sätt. Vi slå vidare fast, att det i en sådan situation är oändligt lätt att spela på käns-losträngar och föranleda övervåld, som främjar de antidemokratiska elementens framfart i samhället. […] när det gäller obehagliga uppgörelser mellan arbetskraft och arbetsgivare, får icke demokratin glömmas. ett parti, som strävar efter att bli det stora folkpartiet, får överhuvudtaget aldrig glöm-ma sitt ansvar inför hela samhället. det kravet är obönhörligt.462

På det hela taget har Vougt svårt att försvara sig gentemot lundbergs kritik. något svar på den senares fråga vad den förre egentligen avsett med uttalandena på ledarplats om ”tålamod på bristningsgränsen”, ”allt hänsynslösare kampformer”, och ”strid på liv och död” kom inte. det var med andra ord uttalanden som Vougt hade betydande problem att bortförklara. lundbergs kritik i Smålands Dagblad sätter således fingret

462 Smålands Folkblad, 6/12 1926.

301

på Arbetets gränsskifte med avseende på våldet i möllevångskvarteren. det var ett gränsskifte som ägde rum inom loppet av ett par dagar, vilket är den huvudsakliga förklaringen till att Arbetet i efterhand hade sådana betydande svårigheter med att försvara sig gentemot kritiken. det som sannolikt fick kritiken att blekna något var det faktum att Ar-betet trots allt kunde peka på den avgörande demobiliserande betydelse tidningen i slutänden spelat för att bringa ett slut på det kollektiva våldet på möllevången.

Wilhelm Jönssons begravningBegravningen av korgmakare Wilhelm Jönsson söndagen den 28 no-vember blev till en mäktig manifestation för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö. ”många tusen arbetare följde Wilhelm Jöns-son till den sista vilan”, meddelade Arbetet i sin huvudrubrik dagen efter begravningen, följt av en underrubrik, vilken konstaterade att det hela varit ”en storslagen och imponerande opinionsyttring från malmöarbetarnas sida”. Begravningståget samlades vid allmänna sjukhusets kapell varefter det vid halvettiden satte sig i rörelse. Fack-föreningsrörelsen markerade sin hedersbetygelse gentemot den avlidne korgmakaren med blåsorkester och 59 sorgbeklädda fanor i täten för begravningståget. Vid östra kyrkogården hade en stor mängd män-niskor samlats vilka slöt sig till processionen när begravningståget pas-serade. när tåget passerade Värnhemstorget beräknade Arbetets utsända medarbetare antalet deltagare i processionen till dryga 2 500, vilka följ-des av ett tiotal bilar med den avlidnes närmaste familj och vänner. På vägen fram till begravningsplatsen anslöt sig ytterligare något tusental sörjande till processionen och vid ceremoniplatsen, där den högtidliga begravningen skulle hållas, hade många tusen människor slutit upp för att invänta begravningstågets ankomst. allt som allt uppskattade Ar-betet medarbetare antalet sörjande till någonstans mellan 6 000 och 7 000 personer.463 ”en värdigare hedersbevisning skulle malmös arbetare icke kunnat giva den under så tragiska omständigheter bortgångne”, menade Arbetets skribent i en kommentar, följt av konstaterandet att ”ett kraftigare bevis för solidaritet med den dödes kamrater och den sak de kämpa för skulle icke kunna manifesteras”.464

463 Arbetet, 29/11 1926; uhlén, 1949, sida 369f; uhlén, 1958, s 221464 Arbetet, 29/11 1926.

302

Vid begravningsplatsen placerades fanorna under högtidliga former i en halvcirkel omkring ceremoniplatsens katafalk. enligt Arbetet ut-sända medarbetare var trängseln stundtals mycket stor när de tusentals närvarande i mån av plats slöt upp runtom denna halvcirkel. Kistan bars sedan in följt av de närmast sörjande samt begravningsgästerna. den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen var mycket tydligt representerad. malmö arbetarkommun representerades av sin ordförande, Per larsson, sekreterare, Jöns Jönsson, och kassör, J. P. Berglund. malmö Fco representerades av sin ordförande, tage W. nielsen. när de inledande psalmerna sjungits och den officierande kyr-koherden hållit ett kort anförande, i vilket han på inget sätt berörde de tragiska omständigheterna kring Wilhelm Jönssons bortgång, följde tal av Per larsson och tage W. nielsen. i egenskap av ordförande i arbetarkommunen respektive Fco, tillika ledamöter för SaP i malmö stadsfullmäktige, representerade de båda på ett mycket tydligt sätt det ledande etablissemanget inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö.465 i ett tal där Per larsson framhöll Wilhelm Jönsson som varande en ”fridsam människa”, samt en av de mest ”arbetsamma och plikttrogna ibland oss” framförde han ett personligt tack till den avlidne, från fackföreningen, arbetskamraterna, förbundet och arbe-tarkommunen. i talet framhöll han även den avgörande betydelsen av att solidariteten inom rörelsen respekterades:

du var en verksam medlem, du förstod, att om de fattiga, de små i samhället skola kunna till-kämpa sig sin rätt så måste sammanhållningens, solidaritetens bud följas och respekteras. […] du tillhörde ej dem, som syntes i talarstolen. du var en man av ledet, en av de tysta krafterna och bland dem en av de främsta, en av dem, på vilka framgången ytterst beror. du sparade aldrig på dina krafter, du var alltid redo när det behövdes. dessa röda dukar kring din öppna grav vittna om att din gärning icke är glömd.466

i det därpå följande talet framförde Fco ordföranden tage W. nielsen en sista sorgtyngd hälsning från malmös fackligt organiserade arbetare:

465 Arbetet, 29/11 1926.466 Arbetet, 29/11 1926.

303

när tanken glider in på det tragiska förhållande, som föranledde ditt frånfälle, känns det, som skulle besinningens band brista. det är vemodigt och bittert när kampen om det dagliga brödet kostar ett så stort offer och vemodet skingras icke av det medvetandet, att det ej är i våra samveten skuldkänslan trycker. den plikttrogenhet, den solidaritetskänsla, det lugn, som präglade ditt framträdande, var ett fullkomligt uttryck för vad arbetarklassen sätter högst.467

efter de båda talen fördes kistan fram till graven och sänktes till to-nerna av en sorgemarsch framförd av blåsorkestern medan de sorgebe-klädda fanorna sänktes till en sista hälsning.468

den högtidliga begravningen av Wilhelm Jönsson kan sägas utgöra ett avgörande inslag i de processer av demobilisering och institutionalise-ring som följer i det nedåtgående nivåskiftets spår. det konfrontativa våld mellan demonstranter och polis som utspelats i möllevångskvar-teren under torsdagskvällen, vilka på fredagen övergått till ett full-ständigt lugn, hade inte återupptagits på lördagen. men begravningen utgjorde en händelse vilken mycket väl skulle kunna befaras utgöra en mobiliserande grund för ett uppåtgående nivåskifte och återupptagna demonstrationer, det vill säga fortsatta överskridande konfrontationer i konflikten. en sådan eskalering av konflikten ifråga skulle i detta läge ha inneburit en mycket betydande prestigeförlust för den socialdemo-kratiska arbetarrörelsen i malmö mot bakgrund av den demobilisering och nedåtgående nivåskifte som följt fredagens uttalande och appell i Arbetet. Samtidigt utgjorde begravningen ett välkommet utrymme för den socialdemokratiska arbetarrörelsen att understryka vikten av en fortsatt demobilisering, liksom en återupptagen mobilisering inom ra-men för den avgränsade konflikt den inledda institutionaliseringen av den nilssonska konflikten innebar. Begravningen av Wilhelm Jönsson utgör således ett viktigt offentligt forum för den socialdemokratiska ar-betarrörelsens ledare att mejsla ut den officiella kulturella kartan, inför såväl de många tusentals närvarande som Arbetets läsare, det eftersom

467 Arbetet, 29/11 1926.468 Arbetet, 29/11 1926.

304

talen på ett synnerligen ingående sätt refererades i arbetartidningen. i de båda talen undviker de därmed således att beröra omständigheterna kring den avlidnes bortgång på annat sätt än indirekt, som när nielsen talar om det ”tragiska förhållande” som föranledde den avlidnes från-fälle. Både larsson och nielsen understryker på en och samma gång den alldeles avgörande vikten av solidaritetskänsla och disciplin bland de organiserade medlemmarna inom den socialdemokratiska arbetar-rörelsen i malmö. Just solidaritetskänsla och plikttrogenhet utgör med andra ord bärande inslag i den officiella kulturella karta de båda ta-larna mejslar ut under loppet av begravningsakten. några återupptagna demonstrationer utanför fabriken förekom inte heller denna eftermid-dag och kväll. istället bestod det alltsedan fredagen inträdda lugnet på möllevången.

Storstrejk eller demonstrationdet dröjde nu ända till den 8 december innan Fco-styrelsen återigen hade ett möte. denna gång var dagordningen huvudsakligen präglad av det föregående representantskapsmötet och dess utgång. en av de första punkterna på mötet var tage W. nielsens redogörelse för det möte mellan Fco-deputationen och polismästare Schaar som ägt rum lördagen den 27 november, dagen innan Wilhelm Jönssons begravning. Vid mötet med Schaar hade det uttalande som fastställts vid styrelsens och representantskapets möte torsdagen den 25 november (publice-rad på Arbetets förstasida följande dag), där polisen i skarpa ordalag kritiserats och krav framförts att vederbörande myndigheter skulle agera för att ombesörja strejkbrytarnas avlägsnande från den nilssonska fabriken, överlämnats till polismästaren. enligt nielsen hade Schaar helt kort låtit meddela att han inte hade några som helst laglig rätt att beordra fabrikör a. W. nilsson att låta avlägsna strejkbrytarna från fabriken. nielsen kunde däremot berätta att Schaar med eftertryck tackat ”för att ett så gott resultat uppnåtts”, samt att han hoppats att ”om så skulle påfordras ett lika gott samarbete skulle kunna ske även i fortsättningen”.469 även de följande tre punkterna på styrelsens dag-ordning berörde direkt det föregående representantskapsmötet och den

469 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, a: i-ii (aaS).

305

ingångna överenskommelsen mellan Fco och polismästare Schaar. de två första av dessa gällde att två av styrelsens medlemmar inför styrel-semötet låtit meddela att de avsagt sig sina uppdrag. i en skrivelse från Svenska maskinist-, eldare-, och reparatörförbundet hade det kortfat-tat meddelats att gustav Sävström avsagt sig alla sina uppdrag samt att en annan person i hans ställe hade valts att representera avdelningen i Fco. i en annan skrivelse avsade sig av ”anförda skäl” även Kellgren sin plats som ledamot i Fco styrelsen.470 intrycket är att Sävström helt enkelt avsatts av en missnöjd avdelning medan Kellgren valt att avgå på eget initiativ. av protokollen framgår att Sävström under de föregående mötena ställt sig bakom styrelsens samförståndsinriktning, medan Kellgren tvärtom verkat för en lokal storstrejk ibland de fack-ligt organiserade arbetarna i malmö. Om så är fallet är det en tydlig signal att det inom Fco fanns ett mer eller mindre uttryckt missnöje gentemot styrelsens samförståndsinriktning bland de egna leden. att så skulle vara fallet är i och för sig inte någonting märkligt med tanke på de motsättningar som kommit till uttryck mellan grupperingarna på höger- respektive vänsterkanten i Fco. men att två medlemmar av styrelsen av denna orsak avgått från sina poster bör ha varit en ganska känslig fråga, eftersom det kunde uttolkas som en misstroendeförkla-ring från en del av de egna medlemmarna gentemot den av nielsen och den samförståndsinriktade grupperingen i styrelsen under repre-sentantskapsmötet genomdrivna linjen.471

även nästföljande punkt på mötets dagordning berörde direkt de närmast föregående styrelse- och representantskapsmötena. i en skri-velse krävde Svenska livsmedelsarbetareförbundets avd. 5 att Fco:s representantskap ”omedelbart kallades till möte för att taga ställning till den bordlagda frågan om demonstration och lokal storstrejk, för att få bort strejkbrytarna”. i en med skrivelsen medföljande resolution krävde avdelningens medlemmar vidare att myndigheterna i malmö ”i samhällslugnets namn” skulle vidta alla nödiga åtgärder gentemot strejkbrytarna, samt att en utredning skulle igångsättas på politisk

470 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, a: i-ii (aaS).

471 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, a: i-ii (aaS).

306

nivå med anledning av ”polisledningens provokatoriska uppträdande under demonstrationsdagarna.” det var en skrivelse som även den i många avseenden kritiskt utmanade den av nielsen genomdrivna sam-förståndsinriktningen. nielsen som på ett skickligt sätt hade lyckats manövrera Fco representantskapet att rösta igenom en bordläggning av såväl demonstrationer som lokal storstrejk och att trumfa igenom en samförståndslinje stod nu återigen inför utmaningen att lugna upprörda sinnen. Som svar på skrivelsen menade nielsen att en lokal storstrejk i hans ögon framstod som någonting oklokt, inte minst utifrån ett ekonomiskt perspektiv. nielsen menade även att det inte heller fanns några som helst garantier för att en sådan lokal storstrejk skulle vara framgångsrik. Jöns Jönsson var inte lika negativt inställd till en lokal storstrejk. tvärtom menade han att det var viktigt att Fco agerade gentemot strejkbrytarna, allra helst som det dagligen anlände nya strejkbrytare till fabriken vilket endast skulle kunna komma att göra konflikten än mer svårlöst om man nu inte från fackligt håll var beredd att göra någonting åt saken. det viktigaste av allt var att de på det föregående mötet bordlagda frågorna nu återigen skulle komma att läggas inför representantskapet för ett avgörande, menade Jönsson avslutningsvis. medan Jönsson på så sätt öppnade upp för Fco repre-sentantskapet att slutgiltigt avgöra de bordlagda frågorna om demon-stration och lokal storstrejk varnade gustav Fontaine åter för att Fco på något sätt skulle ställa sig bakom några sådana åtgärder. istället var han av åsikten strejken nu utan inblandning från Fco borde få fort-sätta sin gilla gång. Fontaine yrkade därför på avslag på det i skrivelsen ställda kravet på ett möte med representantskapet i syfte att avgöra de bordlagda frågorna.472

Jönsson var således av åsikten att representantskapet skulle komma att kräva att Fco skulle agera på något sätt i den nilssonska konflikten, medan Fontaine mot samma bakgrund fruktade att så skulle vara fallet. Johan andersson, den suppleant som i kallats in för att ersätta Kell-gren, var av den uttalade åsikten att en lokal storstrejk endast skulle spela arbetsgivaren i händerna. andersson menade att representantska-pet nog borde kallas till möte, men att styrelsen måste agera på ett så-

472 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, a: i-ii (aaS).

307

dant sätt att varken demonstrationer eller lokal storstrejk i så fall rösta-des igenom. Jöns Jönsson menade att han för egen del ansåg att en lo-kal storstrejk inte var det rätta vägen att gå, men att såväl frågan om en sådan som den om demonstrationer hade bordlagts och därför måste tas upp till behandling på det nästkommande representantskapsmötet. Jönsson uttryckte vidare den bestämda åsikten att han för sin del ansåg strejkbryteriet vara en samhällsfara. av denna orsak menade han att en demonstration mot strejkbryteriet borde anordnas av Fco och att kritik då även borde framföras gentemot den sittande regeringen för dess in-ställning i denna fråga (den socialdemokratiska regering som suttit vid makten under sommaren 1926 hade fallit och tvingats avgå till följd av på den så kallade Stripakonflikten). mot detta talade nielsen som var av åsikten att demonstrationer visserligen i en del fall hade en uppgift att fylla, men som var mer tveksam till om några sådana skulle visa sig vara fruktbara i detta fall. ett möte med Fco representantskapet borde sammankallas, menade nielsen, men var av åsikten att frågan om en lokal storstrejk i så fall helt skulle strykas ifrån dagordningen, medan representantskapets medlemmar skulle få möjlighet att fatta beslut i frågan om den av Jönsson föreslagna demonstrationen. Fco styrelsen beslutade därefter att ett representantskapsmöte skulle sammankal-las i enlighet med den inkomna skrivelsens förslag, och med rösterna fyra mot en beslutade styrelsen i enlighet med nielsens förslag att helt stryka frågan om en lokal storstrejk ifrån dagordningen. På så sätt hop-pades styrelsemajoriteten uppenbarligen att helt kunna undvika den mer konfrontativa linje som framförts av bland andra Svensson och lindstrand vid det föregående mötet med representantskapet.473

det av Fco-styrelsen beslutade representantskapsmötet ägde rum först den 20 december. Både Fontaine och Sörensson hade på styrelsemötet uttalat åsikten att det möte som behandlade frågan om av Fco anord-nade demonstrationer borde hållas vid lämplig tidpunkt. att mötet ifråga således lades först tolv dagar efter styrelsemötet och endast fyra dagar före julafton kan ses som ett uttryck för att dessa synpunkter beaktats. när sedan frågan om demonstrationer behandlades av repre-sentantskapet uttryckte en av dem som med hetta argumenterat emot

473 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, a: i-ii (aaS).

308

en uppgörelse mellan Fco och Schaar att det nu mest skulle framstå som parodi att från fackligt håll anordna demonstrationer till förmån för de strejkande arbetarna på a. W. nilssons fabriker. allra helst, me-nade denna kritiska röst vidare, eftersom det på det förgående mötet fattade beslutet att ingå en uppgörelse med malmöpolisen faktiskt innebar att ingen av stadens fackligt organiserade arbetare ”fick röra någon strejkbrytare”. Jöns Jönsson talade å sin sida för av Fco anord-nande demonstrationer. andra talare på mötet var av åsikten att en så-dan demonstration vid denna tidpunkt skulle kunna åstadkomma mer skada än nytta för de strejkande. tage W. nielsen framförde å sin sida åsikten att ett i hans mening synnerligen tungt vägande skäl till att Fco inte borde anordna några demonstrationer var att de strejkande själva inte begärt något sådant. nielsen menade vidare att sådana former av sympatiaktioner till sin natur nog allra helst borde vara spontana. ef-ter ytterligare inlägg utifrån samma typ av resonemang beslutade Fco representantskapet att ställa sig bakom det av styrelsen fattade beslutet att inte lyfta den bordlagda frågan om en lokal storstrejk, samt rörande frågan om en av Fco anordnad ”demonstration att för närvarande ingen sådan skulle företagas.”474

även den därpå följande punkten på representantskapsmötets dagord-ning berörde indirekt våldsamheterna i anslutning till den nilssonska konflikten. Punkten ifråga behandlade de uttalanden i tidningspressen vilka anklagat Arbetet för att ha ”spelat provokatörens roll” i samband med de våldsamma konfrontationerna i möllevångskvarteren. Styrel-sen föreslog att representantskapet med anledning av dessa anklagelser skulle anta ett uttalande där Fco oreserverat ställde sig bakom Arbetets nyhetsrapportering:

malmö Fackliga representantskap har på möte måndagen den 20 december behandlat de s.k. poliskravallerna i möllevången ävensom omnäm-nandet av dessa i pressen. representantskapet uttalar sitt fulla gillande av den med verkligheten överensstämmande redo-görelse, som tidningen arbetet lämnat över dessa

474 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte, 20/12 1926, a: i-ii (aaS).

309

händelser. representantskapet uttalar däremot sin bestämda protest emot de försök till överskylande av polisens uppträdande, som gjorts, icke blott av de borgerliga tidningarna, utan även av arbetarna närstående organ. i samband härmed ställer re-presentantskapet en bestämd maning till malmö arbetare att prenumerera på tidningen arbetet och därigenom stödja en för arbetarnas intressen gagnelig press.475

det upplästa förslaget till uttalande följdes av en kortfattad diskussion. en ledamot var av åsikten att både den socialdemokratiska tidning som avsågs i uttalandet, Smålands Folkblad, liksom dess chefsredaktör, gunnar lundberg, borde namnges i uttalandet. Flera andra av re-presentantskapets ledamöter instämde i detta. en annan ledamot var av åsikten att det väl knappast skulle kunna leda någon vart att peka ut, vare sig den småländska arbetartidningen eller dess chefredaktör. Samme ledamot uttryckte också förvåning över att det lokalt i malmö endast var Skånska Dagbladet som hade omnämnts i det utskick med uppmaning till stadens arbetarbefolkning att prenumerera på Arbetet som Fco-styrelsen redan låtit göra i den fackliga centralorganisationens namn. det fanns andra lokaltidningar, såsom ”skandaltidningen” Skånska Reflex, som borde utpekas för sin gentemot stadens arbetare nedsättande nyhetsrapportering. gustav lindstrand menade i ett kri-tiskt uttalande att han för sin del ansåg att styrelsen hade begått ett felsteg när den i Fco:s namn, utan att först ha förankrat detta i re-presentantskapet, hade uppmanat arbetarna i malmö att prenumerera på Arbetet. lindstrand anslöt sig därutöver till den redan framförda åsikten att såväl Smålands Folkblad liksom dess redaktör lundberg borde namnges i det av styrelsen föreslagna uttalandet. detta inlägg följdes av omröstning i vilken representantskapet ”med överväldigande majoritet” beslöt ”i enlighet med styrelsens förslag”. På så sätt kunde den institutionalisering konflikten som trumfats igenom av nielsen och den samförståndsinriktade grupperingen i styrelsen och bland ma-joriteten av representantskapets medlemmar nå vägs ände.476

475 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte, 20/12 1926, a: i-ii (aaS).

476 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte,

310

Vad som således tycks framträda i det fackliga materialet är två huvud-sakliga grupperingar, ett mer moderat etablissemang inom den fackliga ledningen vilket kommer till uttryck i styrelsemötena och besluten vid representantskapsmötena, och en mer radikalt sinnad minoritet vilket framför allt kommer till uttryck i de intensiva debatter som tycks ha präglat representantskapsmötet den 25 november. Vid mötet den 20 december verkar denna radikalt sinnade minoritet bland representant-skapets medlemmar ha övergått i vad som snarast kan betraktas såsom en desillusionerad tystnad. detta hade redan framträtt i styrelsen genom de avhopp vilka tycks ha varit ett resultat av det kompromissi-nriktade etablissemangets genomtrumfande av samförståndslösningen som ett sätt att få ett slut på de då pågående våldsamheterna i möl-levångskvarteren. tidigare forskning har visat att de politiska gruppe-ringarna till vänster om SaP var marginaliserade och därmed inte hade något avgörande inflytande i malmö. Billing, Stigendal och Olsson har tagit detta som ett bevis för den samförståndsanda som de menar ska ha präglat det mellankrigstida malmö.477 men andræ har tvärtom hävdad att detta mycket väl kan vara frågan om en alltför förhastad slutsats. en stark socialdemokrati och en svag facklig och partipolitisk vänster behöver alls inte betyda att några sådana sympatier saknades, menar han, utan snarare att dessa istället fanns som en del av den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen i malmö. andræ me-nar att detta var förhållandet i malmö vid tiden för revolutionsåren 1917-1918.478 Vad det fackliga materialet från 1920-talets nilssonska konflikt tycks kunna visa på är framför allt två saker. För det första att det finns en betydande kompromissvilja bland de ledande företrädarna för Fco vilket understryker att det går att tala om en kompromissinrik-tad samförståndsanda från deras sida. För det andra att denna uttalade kompromissvilja långtifrån var allenarådande, utan snarare något som det fackliga ledaretablissemanget i Fco måste trumfa igenom i motsats-ställning till den betydande minoriteten betydligt mer radikalt sinnade fackliga ledamöter i representantskapet.

i vilken utsträckning kan denna radikala minoritet sägas tillhöra grup-peringar som utanför det socialdemokratiskt dominerade malmö sna-rare skulle ha varit organiserade till vänster om den socialdemokratiska

20/12 1926, a: i-ii (aaS).477 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-126.478 andræ, 1998, s 41. Se även: gidlund, 1989, s 285.

311

arbetarrörelsen? Som helhet innebar 1920-talet en ökande polarisering på vänsterkanten i svensk politik mellan socialdemokrater, syndikalis-ter och kommunister.479 Åberg menar att det första världskriget inne-burit en markant förstärkning av radikalism och militarism inom lO och arbetarklassen. Vänstern bröt sig ut or SaP 1917 och bildade ett eget vänstersocialistiskt parti, som 1921 blev Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). under tidigt 1920-tal var kommunisterna starka inom lO, med markant inflytande inom ett flera lO-förbund. På flera av lO:s kongresser uppträdde kommunisterna som en välorganiserad opposition.480 en bakgrund till SKP:s starka ställning inom lO var det av kommunistpartiet utövade så kallade fraktionsarbetet riktat gentemot den socialdemokratiskt organiserade fackföreningsrörelsen. det senare gick ut på att lokalt, regionalt och nationellt organisera kommunistiska fraktioner inom lO:s fackförbund, detta istället för att organisera fackliga konkurrensorganisationer på kommunistisk grund. På lokal nivå var det den så kallade driftcellen som skulle genomdriva fraktionsarbetet. enligt SKP:s instruktionsbok från samtiden riktad till de egna medlemmarna skulle varje fackföreningsmöte föregås av ett fraktionsmöte där driftcellens medlemmar skulle dra upp strategier för att utifrån gemensamma intressen kunna driva igenom sina krav i motsatsställning till fackföreningens socialdemokrater.481

en särskilt viktig uppgift för cellen är, att den med all energi ihärdigt arbetar för att de fackliga förtroendeposterna på arbetsplatsen besättas av kommunister och oppositionellt sinnade kamra-ter. Vår paroll måste vara: Varje kommunist bör vara fackföreningsfunktionär!482

i lO-tidningen Fackföreningsrörelsen ledde SKP:s fraktionsarbete till återkommande allvarsamt hållna ledare och artiklar som varnade de fackligt organiserade socialdemokratiska medlemmarna för de följder som denna kommunistiska infiltration skulle kunna komma att leda fram till.

479 Sigfrid Hansson, Den svenska fackföreningsrörelsen, 1942, s 312-320; Schüllerqvist, 1992, s 52f.

480 Åberg, 1998, s 36.481 Se exempelvis: Fackföreningsrörelsen, 1928:43, s 393-398; Fackförenings-

rörelsen, 1929:45, s 441-445; Casparsson, 1951, s 61-78.482 Fackföreningsrörelsen, 1928:43, s 397.

312

inom kommunistpartiet har som bekant funnits – och finns väl fortfarande – ett ”fackligt utskott”. detta har haft som uppgift att organisera kom-munistiska fraktioner inom fackföreningarna och förbunden. det har därjämte försökt ”taga hand om” ledningen av de strejker och lockouter, i vilka de fackliga organisationerna varit invecklade. 483

en del av motsättningarna mellan dessa grupperingar handlade i grund och botten om vilka former och uttryck inom repertoaren som var försvarbara i klasskampens namn. medan den som Karlbom påpekar fanns ett visst mått av tvehågsenhet inom SaP med avseende på kollektivt utövat våld som en del av den politiska kampen fanns samtidigt en tydligt uttalad reformism och en ambition att första hand utkämpa denna kamp inom ramen för den avgränsade institutionella politiken.484 Bland syndikalister och kommunister fanns en helt annan inställning till våld som en del av den politiska kampen. den direkta kollektiva aktionen utgjorde ett karaktäristiskt inslag i konfliktreperto-aren sett från dessa vänsteroppositionella grupperingars perspektiv. en form av kollektiv direkt aktion som ofta förespråkades av vänstern var storstrejken och/eller generalstrejken, dessa båda konfliktens former är svåra att särskilja analytiskt. Från vänsterns perspektiv var storstrejken och/eller generalstrejken en revolutionär handling. genom att lägga ned arbetet skulle det kapitalistiska industrisamhället sluta fungera var-efter de revolutionära förtrupperna skulle kunna skrida till verket. ett centralt inslag är vad mer är att en sådan nationellt hållen strejk skulle kunna ta sin början lokalt för att sedan spridas till en landsomfattande revolutionär rörelse.485 Sett utifrån detta perspektiv var med andra ord kraven från den radikala minoriteten medlemmar inom Fco:s repre-sentantskap om en lokal storstrejk ett åtminstone potentiellt mycket påtagligt hot gentemot den uttalat kompromissinriktade samförstånds-linjen från det socialdemokratiska ledarskapet inom Fco.

men detta till trots finns det ingenstans i det socialdemokratiska ma-terialet någon antydan om att det kollektivt utövade våldet skulle ha sin bakgrund i kommunistisk agitation. det senare framstår så mycket

483 Fackföreningsrörelsen, 1929:45, s 444.484 Karlbom, 1985, s 43.485 Fackföreningsrörelsen, 1925:13, s 296-301; Hansson, 1942, s 186-189;

Casparsson, 1951, s 32f; Schüllerqvist, 1992, s 52ff.

313

tydligare i kontrast mot den socialdemokratiska tolkning som i efter-följden till 1931 års händelser i Ådalen lade ett avsevärt ansvar för det kollektivt utövade våldet på kommunisternas våldsagitation. i spåret av Ådalshändelserna höll Per albin Hansson ett tal i malmö med följande budskap till stadens socialdemokratiskt organiserade arbetare:

Om man sedan försöker […] fastställa vad som brustit bland oss själva inom arbetarrörelsen, så faller en sak genast i ögonen, nämligen den lätt-het bolsjevikerna hade att tillskansa sig ledningen. […] Åtskilliga, som till vardags fördöma bolsjevi-kernas våldspredikande falla lätt, alltför lätt, för lockelsen att taga till hårdhandskarna mot t ex strejkbrytare. de låta sig dragas med, invecklas i kravaller, bli kanske rent av stenkastare. andra gå visserligen inte med, men draga sig för obehaget att i uppjagade situationer säga det nödvändiga varningsordet. i båda fallen brister det i känslan för vad det demokratiska ansvaret förpliktar den enskilde till. Och när det hela så kommit i rull-ning följer man med, glömmer bort till och med de lagar för fackorganisationers handlande som man själva varit med om att skriva […].486

liknande anklagelser förekom inte i malmö 1926. där kom istället betoningen av de våldsamma demonstranterna som ungdomar och kvinnor att utgöra det huvudsakliga delegitimerande argumentet från socialdemokratiskt håll. en tillsynes uppenbar förklaring till det senare kan vara just det faktum att vänstern var marginaliserad i malmö. men att åtminstone SKP faktiskt agerade kollektivt i anslutning till konflik-ten kan skönjas i ett material som finns i arkivet för tidens svenska polisiära säkerhetstjänst. det handlar om ett dokument från senhösten 1926 som talar om att ”indirekt underblåsa de gatudemonstrationer” som redan påbörjats i anslutning till ”konflikten i malmö”.

angående konflikten i malmö har vid mötet med partiets a. u. kommunstyrelsen, tidningsstyrelsen samt en del av cell-ledarna beslutats;

486 Per albin Hansson, Demokrati: Tal och uppsatser, 1935, s 80f; Schül-lerqvist, 1992, s 138f.

314

1/ att indirekt underblåsa samt utveckla de gatu-demonstrationer som redan påbörjats, dock utan att under några förhållanden nu inlåta partiets medlemmar i någon allvarligare kamp.2/ att beordra en av ledarna i göteborg till mal-mö för att bistå ledningen där samt stå i daglig rapport med partiets a. u.3/ att om så påfordras emil andersson skall vara beredd att avresa till malmö.4/ Partiets alla berörda organ uppfordras att på de vanliga vägarna framföra generalstrejkskravet. det skall även framföras i partiets tidningar vilka behandla denna sak.487

att en av ledarna i göteborg ska skickas till malmö för att bistå med ledningen kan tolkas som ett tecken på partiets begränsade organise-ring i malmö. men intressant är framhållandet av generalstrejkskra-vet. det finns visserligen inget som direkt kopplar utspelat från den radikala minoriteten i Fco till SKP. men intressant är även att det kommunistiska partiorganet Folkets Dagblad Politiken redan samma dag som det avgörande Fco mötet i malmö Folkets Hus hölls den 25 november lät meddela sina läsare att arbetarna i malmö förberedde kraftfulla åtgärder för att få bort de förhatliga strejkbrytarna vid a. W. nilssons från såväl fabriken som staden. ”man ämnar genom massde-monstrationer kräva strejkbrytarnas avlägsnande och om det inte hjäl-per förklara lokal storstrejk tills syftet är nått.”488 det vill säga samma krav som sedan framförs av lindstrand och de övriga i den radikala minoriteten på mötet och som dessa också driver igenom medan niel-sen och de övriga ledande representanterna för det socialdemokratiska etablissemanget är iväg för att sammanträffa med polismästare Schaar. i den kommunistiska ungdomstidningen Stormklockan från den 18 december 1926 meddelades att malmö kommunistiska ungdomsklubb i början av samma månad ”inbjudit de strejkande vid a. W. nilssons fabriker till ett samkvämsmöte, varmed vi ytterligare ville understryka

487 Säkerhetspolisens föregångare, Kommunistiska handlingar, År 1926, iii C 27 (ra). i lO-tidningen Fackföreningsrörelsen pekas den omnämnda emil andersson ut som en ledande kommunist bakom fraktionsarbetet, Fackföreningsrörelsen, 1929:45, s 444.

488 Folkets Dagblad Politiken, 25/11 1926.

315

att den kommunistiska ungdomen betraktar de stridandes sak som sin egen.” Vidare refererades kortfattat från det tal från ungdomsklubbens ordförande, Carl Jansson, höll vid mötet, där han framhöll att det med enighet och fast vilja gick att vinna striden vid den konfliktdrabbade fabriken.

men då fordras att malmö arbetare först genom en ordnad demonstration kräver att strejkbrytarslöddret avlägsnas från malmö och skulle inte detta medföra åsyftad verkan, så måste vi resa kravet på att lokal storstrejk tillgripes och fortsättes till dess strejkbrytarna är avlägsnade. Här fordras kampvilja och solidaritet, ty genom att en isolerad grupp kämpar de korslagda armarnas strid vinnes inga segrar.489

Återigen är det således samma krav som framförts av den oppositio-nella minoriteten i Fco- representantskapet. när mötet närmat sig sitt slut ”höll kamrat lindstrand ett kort anförande vari han manade de stridande att inte förtröttas i kampen”. mycket talar väl för att det är samme lindstrand som utgjort en av ledarna för den oppositionella gruppen inom Fco. några långtgående slutsatser går inte att dra av detta material. inte heller är detta någonting analytiskt avgörande för avhandlingen. men en möjlig förklaring till att ingen hets emot kom-munister förekommer från socialdemokratin i malmö i novemberkon-frontationernas efterföljd skulle kunna vara att detta vore detsamma som att öppet erkänna att det inom stadens fackligt organiserade arbe-tarrörelse fanns en mer radikalt sinnad vänsteropposition.

Kamratens uteslutningi Arbetet pekades polisen och högerpressen ut som de i huvudsak skyl-diga parterna till våldsamheterna på möllevången. malmöpolisen och inte minst den ridande polisen fick klä skott för sitt agerande under de så kallade möllevångskravallerna. i Arbetets ledare skrev dess chefs-redaktör allan Vougt att han ansåg det ”fullt befogat, om vi uttala, att

489 Stormklockan, 18/12 1926.

316

denna novemberafton i malmö betecknar en av de stora skandalerna i svenska ordningsmaktens historia.”490 det dröjde inte länge förrän skrivelser började strömma in till malmö arbetarkommun från stadens olika fackförbund med krav på uteslutning av malmöpolisens fackliga organisation, polisföreningen Kamraten. detta var en fråga som tagits upp redan på Fco representantskapets möte den 25 november, det möte som ägt rum vid Folkets Hus mitt under pågående våldsamheter i möllevångskvarteren. i en sådan skrivelse från ett möte i slutet av november menade till exempel Svenska Järnvägsmannaförbundets av-delning 27 i malmö att Kamratens medlemskap i arbetarkommunen, och den därmed kollektiva anslutningen till SaP, riskerade att ”skada partiets anseende” och utgöra en allvarlig grogrund för framtida inre motsättningar inom den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörel-sen i malmö.491 Vid ett liknande möte den 15 december behandlade även chokladarbetarna i malmö, en del av Svenska livsmedelsarbetar-förbundet, ”polisernas hänsynslösa framfart mot malmö stads medbor-gare” och beslutade att i en skrivelse till arbetarkommunen i staden instämma i de övriga förbundens krav på Kamratens uteslutning.492

Kraven på Kamratens uteslutning behandlades på arbetarkommunens styrelsemöte den 29 november. där beslutades, med motiveringen att det var ”taktiskt klokt med ett sådant tillvägagångssätt”, att frågan skulle bordläggas till dess att den pågående konflikten vid a. W. nils-sons fabriker var löst.493 men frågan om Polisföreningen Kamratens anslutning till arbetarkommunen togs åter upp på styrelsens möte den 9 januari 1927. Kraven från olika fackförbund i staden hade fortsatt att strömma in och frågan hade kommit att anta en sådan betydelse att den inte längre kunde bordläggas. närvarande vid arbetarkommunens styrelsemöte var erik Weber, Kamratens ordförande tillika representant för SaP i malmö stadsfullmäktige. År 1919 hade Weber varit en av de

490 Arbetet, 24/11 1926.491 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi

(aaS).492 Se även skrivelser från Handelsarbetarförbundets avd. 12 malmö,

Svenska Järnvägsmannaförbundets avdelning 243, malmö, limhamns arbetarkommun, Svenska metallindustriarbetarförbundets avd. 4 i malmö, malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS).

493 malmö arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 29/11 1926, aii: 4 (aaS).

317

drivande krafterna i Kamraten bakom beslutet om en anslutning till arbetarkommunen. Vid mötet i januari 1927 lämnade Weber en ”full-ständig redogörelse över polisens skyldigheter vid dylika tillfällen enligt gällande lagar och förordningar”. Weber ansåg sedan annars för sin del att poliserna ”inte borde vara kollektivt anslutna till arbetarkommu-nen”. efter en ”ingående diskussion” beslutade styrelsen sedan att kräva av Kamraten att de utpekade malmöpoliser som agerat ”brutalt” och ”oförsynt” under våldsamheterna i möllevångskvarteren skulle uteslu-tas ur polisföreningen. troligtvis förutsåg styrelsen att Kamraten inte skulle kunna gå med på ett sådant krav. det hela var alltså ett sätt att få igång en process vilken skulle komma att leda fram till att Kamraten frivilligt lämnade sin anslutning till malmö arbetarkommun.494

inom Kamraten hade även medlemmar börjat agera för ett sådant ut-träde ur malmö arbetarkommun. den 6 december inkom således ett femtontal av polisföreningens medlemmar med en skrivelse till styrel-sen vilken begärde att det snarast borde kallas samman ett förenings-möte för att diskutera frågan om inte Kamraten borde begära utträde ur malmö arbetarkommun.

enär det under senare tiden såväl som vid flera föregående tillfällen mot oss polismän riktats för-nedrande hetsagitation i arbetarkommunens pu-blikation arbetet, i tydlig avsikt att försvåra vårt arbete med ordningens upprätthållande, och då polistjänsten ska skötas och ordningen upprätt-hållas på ett opartiskt sätt utan att äventyras av intriger från något visst parti, anse vi det därför vara mest lämpligt att göra oss befriade från dylik sammanslutning.495

Oppositionen inom Kamraten hade med andra ord börjat vädra mor-gonluft. den 12 december kallade styrelsen till föreningsmöte. ett fyrtiotal medlemmar var närvarande vid mötet. erik Weber, som vid tillfället var polisföreningens ordförande, var inte närvarande på mötet, enligt protokollet på grund av sjukdom. mötet inleddes med ett avslag till föreningen inkomna framställningar med begäran om bidrag, dels

494 malmö arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 9/1 1927, aii: 4 (aaS).

495 Bodman, 1953, s 24.

318

till Sagostunderna, dels till de strejkande arbetarna på a. W. nilssons fabriker. när frågan om Kamratens eventuella begäran om utträde ur malmö arbetarkommun kom upp på bordet begärde den före detta ordföranden, gustaf lindstrand, ordet och höll ett längre anförande med budskapet att det nu enligt dennes åsikt var dags för Kamraten att omedelbart begära utträde. en ivrig debatt tog sedan vid med talare både för och emot ett sådant utträde. motståndarna menade över lag att ett beslut om utträde fattat av Kamraten skulle innebära ett indi-rekt erkännande från polisföreningen att arbetarkommunen hade rätt i sak med sina anklagelser om övervåld. Bättre, menade dessa, att i så fall låta malmö arbetarkommun stå för beslutet om en sådan uteslutning. lindstrand menade å sin sida att ”vi med mera högburet huvud kunde lämna arbetarkommunen därest vi själva begärde vårt utträde.”496 Jo-han levin uttryckte åsikten att en av mötet beslutad kommitté borde utses med uppgift att sätta samman en protestresolution som skulle tillsändas tidningarnas telegrambyrå (tt), samt att uppvakta tid-ningen Arbetet och styrelserna till de fackföreningar som agerat för att utesluta Kamraten för att framföra polisföreningens missnöje. mötet beslöt slutligen att avslå lindstrands begäran om ett utträde ur malmö arbetarkommun.497

i en skrivelse till Kamraten daterad den 10 januari 1927 redogjorde malmö arbetarkommuns styrelse för de inkomna kraven från de olika fackförbunden i staden om polisföreningens uteslutning ur den social-demokratiska arbetarrörelsen:

med anledning av demonstrationer som förekom-mit mot strejkbrytarna vid a. W. nilssons fabriker och de oroligheter som följt, varvid polisens upp-trädande skarpt klandrats, har från en del fackför-eningar skrivelser till kommunstyrelsen inkommit med begäran om uteslutning av polisföreningen Kamraten ur malmö arbetarkommun. Kommunstyrelsen har vid behandling av

496 Bodman, 1953, s 25.497 Bodman, 1953, s 24f. även levins förslag om uppvaktningar av arbe-

tarrörelsen avslogs, däremot biföll mötet hans förslag till resolution och att denna skulle tillsändas tt.

319

nämnda skrivelser beslutat, att till eder förening göra framställningen om, att de poliser, som under oroligheterna i möllevången uppträtt på ett brutalt sätt, måtte ur eder förening uteslutas. detta som villkor för styrelsens förord för fören-ingen Kamratens eventuella kvarstående i malmö arbetarkommun.498

i ett kortfattat svar meddelade Kamratens styrelse att det vid ett med-lemsmöte den 15 januari beslutats att det inte var möjligt för polisför-eningen att utesluta enskilda medlemmar vilka under ”oroligheterna endast hade gjort sin plikt”.499 Vid mötet hade det åter kommit upp till diskussion om det inte var bättre om polisföreningen begärde utträde ur arbetarkommunen. Vid detta möte hade erik Weber låtit meddela att Kamratens styrelse var av åsikten att ett utträde nu var den enda återstående utvägen. Återigen visar detta att Weber i detta läge verkade för att bryta kopplingen mellan Kamraten och arbetarkommunen. Han hade inte bara varit närvarande utan själv även tagit en mycket aktiv del i det möte med arbetarkommunens styrelse då den aktuella skrivelsen författades. det hela var således ett spel där arbetarkom-munen ville slippa att ta ansvar för en uteslutning medan majoriteten av Kamratens medlemmar tvärtom ville tvinga fram ett sådant beslut genom att vägra ta initiativet till ett utträde. Således beslutade fören-ingsmötet återigen att inte begära något sådant utträde utan tvärtom invänta en uteslutning ifrån malmö arbetarkommun. Vid mötet be-gärde levin återigen ordet och frågade styrelsen varför inget hänt från styrelsens håll angående den under det förra medlemsmötet beslutade protestresolutionen. På denna fråga svarade Weber kortfattat att han såsom Kamratens ordförande inte ansåg det lämpligt för en polisför-ening att ge sig in i en sådan ”tidningspolemik”. efter en kort debatt i frågan beslutade medlemsmötet med 20 röster mot 6 att i enlighet med Webers förslag upphäva det föregående mötets beslut om en protestre-solution riktad till såväl den lokala som nationella tidningspressen.500

498 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS); Bodman, 1953, s 25.

499 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS); malmö arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 17/1 1927, aii: 4 (aaS).

500 Bodman, 1953, s 25f.

320

Vid malmö arbetarkommuns möte den 20 januari fastslogs att Kam-raten inte följt det ställda kravet att utesluta de medlemmar i polisför-eningen som brustit i omdöme och använt övervåld. en uteslutning av Kamraten var därmed någonting ofrånkomligt, det senare trots att malmö arbetarkommun nog helst hade velat slippa ta ansvaret för en sådan. en uteslutning skapade problem, inte minst för de malmöpo-liser vilka liksom Weber var aktiva socialdemokrater. Vid en kollektiv uteslutning av Kamraten var det ofrånkomligt att även dessa socialde-mokratiska poliser skulle komma att träffas av den socialdemokratiska arbetarrörelsens fördömande. i malmö arbetarkommuns förslag till uttalande står det således att läsa:

dessa polismäns osympatiska partitagande mot arbetarna i en social konflikt kan inte anses fören-ligt med varken en polismans uppgifter eller med ett medlemskap i arbetarkommunen. Självfallet kan ingen ha något att anmärka mot, att polisen upprätthåller ordningen, tvärtom, men vi måste bestämt vända oss emot ett polisuppträdande, som framkallar oroligheter och kravaller och som riktar sig mot part i en social konflikt.501

i och med detta beslutade mötet att Kamraten skulle uteslutas ur malmö arbetarkommun.

med anledning av från flera fackföreningar inkomna skrivelser med begäran om Polis-föreningen Kamratens uteslutning ur malmö arbetarkommun, beslöt arbetarkommunen på sammanträde den 20 januari uttala att med den solidaritetsförklaring som kommit i uttryck i föreningen Kamratens skrivelse av den 15 januari föreningen därigenom icke uppfyllt villkoren för fortsatt kollektiv anslutning, utan densamma be-traktas genom nämnda beslut ha ställt sig utanför arbetarkommunen och således upphört att vara kollektivt ansluten.502

501 malmö arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 20/1 1927, aii: 4 (aaS).

502 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi

321

märk väl att malmö arbetarkommun i sitt beslut formulerade det så att det varit Kamraten som ställt sig utanför organisationen genom att inte ha uppfyllt de uppställda villkoren för fortsatt medlemskap. inte desto mindre var det nu ett faktum att arbetarkommunen tvingats ute-sluta Kamratens poliser. Frågan var som sagt komplicerad eftersom det bland dessa fanns politiskt aktiva socialdemokrater. inte minst gällde ju detta Weber med förtroendeuppdrag såsom representant för SaP i malmö stadsfullmäktige. medlemsmötet beslutade av den anledning-en, men inte utan en viss debatt i frågan, att lämna utrymme för en-skilda medlemmar av malmöpolisen att återigen kunna ansluta sig till malmö arbetarkommun, det senare genom individuellt medlemskap eller genom medlemskap i malmö Socialdemokratiska Förening.503

Kamratens uteslutning ur malmö arbetarkommun uppmärksammades även på centralt håll inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. i en skrivelse från början av februari 1927 begärde den socialdemo-kratiska partistyrelsen i Stockholm en utförlig redogörelse av malmö arbetarkommun med anledning av Kamratens uteslutning.504 malmö arbetarkommun svarade i mitten av samma månad partistyrelsen i en skrivelse där Kamratens vägran att utesluta de utpekade poliser som agerat brutalt och hänsynslöst under demonstrationerna angavs vara den avgörande orsaken till uteslutningen. i skrivelsen underströk ar-betarkommunens styrelse att malmöpolisen under nämnda demonstra-tioner upprätt ”på ett så brutalt och obehärskat sätt, att saken kunnat få en mycket allvarlig utgång” och ”att polisen, särskilt den ridande, begått fullkomligt omotiverade överfall på fredliga personer.”505 För-utom den rent formella orsaken till Kamraternas uteslutande tillade styrelsen i sin skrivelse att det dessutom helt enkelt var ”den enhälliga uppfattningen bland arbetarekommunens medlemmar, […] att po-

(aaS); Bodman, 1953, s 26.503 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi

(aaS).504 SaP, Verkställande utskottets protokoll 1917-1927, a3a:003 (araB);

SaP, Protokoll: Partistyrelsen 1915-1930, a2C:004; malmö arbe-tarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927 (araB), e: Vi (aaS); malmö arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 14/2 1927, aii: 4 (aaS).

505 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS).

322

lisföreningen skulle skiljas från arbetarekommunen.”506 malmö arbe-tarkommun motiverade således det fattade beslutet om uteslutning av Kamraten som ett uttryck för den allmänna viljan bland medlemmarna i stadens socialdemokratiska arbetarrörelse. med detta svar lät sig parti-styrelsen nöja även om det noterades att uteslutningen egentligen hade stridit mot de befintliga stadgarnas regelverk.507

Polisföreningen Kamratens uteslutning ur malmö arbetarkommun kan ses som en del av den process av demobilisering som inletts i och med Fco mötet under de pågående sammandrabbningarna i möllevångs-kvarteren. de processer av mobilisering, polarisering och uppåtgående nivåskiften, vilka präglat konflikten alltsedan dess utbrott och som lett till våldsamma konfrontationer mellan polis och demonstranter på möllevången, hade på kort tid kommit att ersättas med processer av institutionalisering, demobilisering och nedåtgående nivåskifte. i detta avgörande skifte spelade Fco en avgörande roll genom de institutio-naliserande besluten på de styrelse- och representantskapsmöten som behandlade det våldsamheterna ifråga. även begravningen av Wilhelm Jönsson kan i detta sammanhang ses som ett avgörande institutionali-serande moment i denna demobiliseringsprocess, det senare allra helst i det läge där en högst påtaglig process av nedåtgående nivåskifte endast ett par dagar dessförinnan medfört att alla demonstrationer i möl-levångskvarteren avbrutits. de processer av mobilisering som därefter sker ifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens sida i den nilssonska arbetskonflikten äger för en tid istället huvudsakligen rum inom den avgränsade konfliktens ramar. det är utifrån detta perspektiv som uteslutningen av polisföreningen Kamraten kan ses som en viktig del i den process av demobilisering som ägde rum under slutat av 1926 och början av 1927. den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö kunde genom att utesluta Kamraten från malmö arbetarkommun visa på handlingskraft i förhållande till de egna medlemmarna, sam-tidigt som en tydligt delegitimerande gränsdragning kunde markeras gentemot den repressiva tvångsmakt vilket malmöpolisen utövat på möllevången.

506 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS).

507 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS).

323

institutionaliserande politikdet var inte bara polisföreningen Kamraten som i möllevångshändel-sernas efterföljd kom att få utstå svidande kritik från arbetarrörelsen i malmö. malmöpolisen kom föga förvånande som helhet att få utså hård kritik ifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens olika delar. det faktum att SaP innehade den politiska makten i malmö stadsfull-mäktige kom att göra sig påmint genom de repressalier som genom de politiska kanalerna riktades gentemot malmöpolisen. Hotet från poli-tiskt håll kom således att utgöra en realitet för malmöpolisen i efterdy-ningarna av våldet i möllevångskvarteren. Krav hade inte bara kommit från olika håll inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö angående uteslutning av Kamraten. Flera skrivelser hade även anlänt till malmö arbetarkommun med krav att malmöpolisen på något sätt måste dra någon sorts konsekvens för sitt våldsamma agerande under demonstrationerna. i en skrivelse till styrelsen för malmö arbetarkom-mun från Svenska Järnvägsmannaförbundets avd. 27 framhålls bland annat att:

då i regel utförda stordåd på ett eller annat sätt måste belönas, torde malmö arbetare hava skyl-dighet att giva polisen den belöning som den ärligen förtjänat, varför frågan om polisens löner av arbetarkommunens medlemmar bör upp-märksammas. Här kan onekligen vara ett lämpligt tillfälle att gå den beryktade besparingskommittén till mötes, och taga under övervägande huru stor lön en polisman med de kvalifikationerna som den bevisat sig besitta bör komma i åtnjutande av […].508

malmö arbetarkommun hade redan vid tiden för de våldsamma hän-delserna på möllevången krävt att den socialdemokratiska stadsfull-mäktigegruppen med en interpellation skulle ta upp frågan i malmö stadsfullmäktige angående ”förhållandena på a. W. nilssons fabriker och polisens obehärskade uppträdande”. Vidare hade arbetarkom-munen även krävt att det från politiskt håll skulle sättas press på

508 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS)

324

vederbörande myndigheter i ett försök att tvinga bort de förhatliga strejkbrytarna från den nilssonska fabriken.509 i ett svar till malmö ar-betarkommun hade den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen låtit meddela att det inte fanns någon att interpellera i stadsfullmäktige med avseende på frågan om malmöpolisens uppträdande. de medde-lade vidare att de som stadsfullmäktigeledamöter alls inte kunde uttala sig i sådana frågor på annat sätt än genom att hålla anföranden under stadsfullmäktiges sammanträden. men samtidigt lät den socialdemo-kratiska gruppens stadsfullmäktigeledamöter meddela medlemmarna i malmö arbetarkommun att det fanns en möjlighet att få bort den ridande polisen från malmö. det senare var betydelsefullt eftersom det framför allt hade varit den ridande polisen som i arbetarögon uppträtt hårt och brutalt under demonstrationerna i möllevångskvarteren. Kravet från arbetarkommunen att partiets stadsfullmäktigeledamöter mangrant skulle agera för att förmå myndigheterna i staden att få bort strejkbrytarna från fabriken besvarades med att sådana myndigheter som byggnadsnämnden, brandstyrelsen och hälsovårdsnämnden, sedan tidigare var inkopplade och i sin myndighetsutövning redan hade hun-nit ingripa gentemot en rad olika missförhållanden på fabriken.510

under ett möte den 21 december beslutade den socialdemokratiska majoriteten i malmö stadsfullmäktige att polisnämnden skulle få i uppdrag att utreda den ridande polisens vara eller inte vara. tre hästar måste enligt avtal med statsmakten finnas, men de övriga föreslog den socialdemokratiska majoriteten i stadsfullmäktige skulle ersättas av det mer tidsenliga transportmedlet cykel. dessutom skulle polisnämnden enligt samma beslut även utreda huruvida befattningen som kom-missarie för den detektiva polisen inte skulle kunna avskaffas helt och hållet, det senare eftersom den nuvarande innehavaren av befattningen enligt de socialdemokratiska stadsfullmäktigeledamöternas mening inte tyckes ha någonting bättre för sig än att väcka Åkarpsmål gentemot strejkande arbetare.511 med 29 röster mot 19 beslutade den socialde-

509 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS).

510 malmö arbetarkommun, ”möllevångskravallerna” 1926-1927, e: Vi (aaS).

511 Arbetet, 22/12 1926.

325

mokratiska majoriteten i stadsfullmäktige att hänskjuta ärendet till po-lisnämnden för utredning.512 detta politiska manövrerande i frågorna kring den ridande polisens och den detektiva chefens vara eller inte vara föranledde ett synnerligen skarpt hållet uttalande i Sydsvenska Dagbladet. där framställdes de socialdemokratiska stadsfullmäktigele-damöternas uppenbara vilja att gå den egna arbetarrörelsen till mötes genom att bestraffa malmöpolisen för dess myndighetsutövning i sam-band med händelserna på möllevången såsom någonting förkastligt:

Årets sista stadsfullmäktigesammanträde i malmö blevo i så måtto betydelsefullt, att det i högre grad än de tidigare visade den tendens till fortskri-dande radikalisering, som behärskar det socialde-mokratiska partiet, samt den för varje dag ökande undfallenheten för ytterlighetselementen inom de egna leden. […] ingen torde på allvar kunna göra gällande annat, än att denna aktion är ett uttryck för fjäsk för de oroselement, vilka bildade kärnan i möllevångskravallerna. […] det socialdemokra-tiska majoritetspartiets uppträdande vid årets sista stadsfullmäktigesammanträde kan ej betecknas som annat än ren och klar demagogi, avsedd att kittla massans sämsta instinkter, för att man sedan ska kunna stå så mycket stadigare på dess axlar.513

På samma sätt som uteslutningen av Kamraten ur malmö arbe-tarkommun kan hotet om politiska repressalier ses som en del i den process av demobilisering som initierats av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Sydsvenska Dagbladets skribent var av åsikten att det socialdemokratiska majoritetspartiets uppträdande vid det stadsfull-mäktigesammanträde som skulle besluta i frågorna om den beridna polisens och den detektiva chefens vara eller inte vara inte kunde ”be-tecknas som annat än ren och klar demagogi”. det är nog inte utan att denne till viss del hade rätt eftersom det utifrån vad som framgår av arbetarkommunens eget mötesprotokoll klart och tydligt framgick att medlemmarna förväntade sig att de socialdemokratiska ledamöterna i stadsfullmäktige på ett eller annat sätt skulle agera politiskt gentemot

512 Arbetet, 22/12 1926.513 SDS, 23/12 1926.

326

malmöpolisen. men det hot om politiska repressalier som på kort sikt tycktes riktas gentemot malmöpolisen kom på lite längre sikt inte att framstå som särskilt påtagligt. i frågorna om den ridande polisens och den detektive chefens vara eller inte vara, föreslog polisnämnden i sitt svar till stadsfullmäktige att antalet beridna poliser även fortsätt-ningsvis skulle vara sex till antalet medan den detektiva chefen alls inte berördes. istället föreslog polisnämnden att en mer omfattande utredning borde genomföras angående behovet av en modernisering av malmöpolisen i dess helhet. en sådan genomfördes också under det nästföljande året då representanter för malmö polisnämnd företog en längre studieresa till bland annat england, Holland och tyskland för att genom jämförande studier undersöka på vilket sätt en moder-nisering av polisen i malmö skulle kunna äga rum.514 det kan med andra ord hävdas att det som i stadsfullmäktige hade framstått som ett högst påtagligt hot om politiska repressalier genom att hänskjutas till poliskammaren kunde tillåtas tappa den demagogiska udden. det kan mycket väl vara så att detta just var vad som avsågs från första stund, det vill säga att de retoriska inläggen under stadsfullmäktigemötet var tänkta att tjäna som en tydlig markering, gentemot såväl de egna medlemmarna som malmöpolisen, medan det hela kunde tillåtas att rinna ut i sanden genom att övergå i en utredning angående polisens modernisering i dess helhet.515

Brott och straffnågot av det mest iögonfallande med möllevångshändelserna i no-vember 1926 var att de inte ledde till något omfattande rättsligt efter-spel.516 endast ett fåtal personer anhölls i samband med demonstratio-nerna. de allra flesta av dessa anhölls dessutom samma dag, tisdagen den 23 november. en 18 år gammal charkuterilärling anhölls sedan han följt efter och sparkat kontorschefen på a. W. nilssons fabriker på hälarna då kontorspersonalen lämnat fabriken på eftermiddagen.517

514 PK, dossierer, Berättelse över studieresa 1928 (mS).515 Se även: alm, 1966, s 36.516 uhlén, 1949, s 370; uhlén, 1958, s 222517 Pol iV, Journal, 23/11 1926, a2a.13 (mS). Se även: Arbetet 21/12

1926.

327

en 25 år gammal chaufför anhölls vid åttatiden samma kväll på möl-levångstorget sedan han vägrat åtlyda en tillsägelse ifrån en beriden polis ”att gå från platsen, utan i stället sprungit och hoppat framför hästen, vilket beteende väckt allmän förargelse.”518 Vid ungefär samma tidpunkt hade som redan nämnts även en 60-årig före detta lantbru-kare anhållits och förts till fjärde polisdistriktets polisstation efter att ha slagit en polis över armen med en promenadkäpp med sådan kraft så att käppen gick sönder. en 18-årig kontorsvakt hade slutligen vid elvatiden samma kväll anhållits på möllevångstorget. Polisen hade skingrat en större folksamling och den unge mannen ifråga hade då ”skrikit, visslat, och fäktat med armarna, samt uppmanat en del i hans sällskap varande personer att ävenledes skrika och föra oväsen”, vilket enligt polisrapporten ”förorsakat ytterligare folksamling och väckt allmän förargelse.”519 de tre unga männen dömdes av polisdomstolen i enlighet 11 kapitlet 15 § strafflagen, varav chauffören och kontors-vakten, vilka båda greps på möllevångstorget, till vardera 25 kronor i böter, medan den charkuterilärling som sparkat kontorschefen rosén på hälarna ådömdes ett bötesbelopp på 5 kronor.520 även om dessa utdömda böter kunde sägas utgöra ganska mycket pengar var straffen som sådana påtagligt milda jämfört med vad som skulle ha varit fallet om de dömts som upploppsdeltagare. i den så kallade ”upprorslagen”, strafflagens 10 kapitel 7 §, står det att läsa:

nu samlar sig folkmängd tillhopa och lägger det uppsåt å daga, att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet av offentlig myndighets bud, eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga, eller att för sådan åtgärd hämnas: skingra sig de upp-rorsmän, på offentlig myndighets befallning; då skola anstiftare till och anförare dömas till straff-arbete från och med sex månader till och med två år; men de övriga vare från straff frie.521

i strafflagens kapitel 10 §13 står det vidare att läsa:

518 Pol iV, Journal, 23/11 1926, a2a.13 (mS).519 Pol iV, Journal, 23/11 1926, a2a.13 (mS).520 Pd, 7/12, 14/12 & 21/12 1926, ai: 105 (mS).521 Sveriges rikes lag, Straff-lag, kap. 10 § 7, 1928.

328

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen, utan att lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare av det upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter dömas.522

Händelserna var uppenbarligen inte ett uppror i enlighet med § 7, men inte heller § 13 ansågs i sammanhanget vara tillämplig. i lagens mening var således det kollektiva våld som utspelats i möllevångskvar-teren inte att betrakta såsom ett ”upplopp” eftersom ingen dömdes eller ens ställdes till svars för delaktighet i ett sådant. istället för att dömas till straffarbete eller till än drygare böter för medverkan i ”upp-lopp” ställdes de åtalade till ansvar för den i lagens mening betydligt mildare förseelsen ”förargelseväckande beteende” i enlighet med ord-ningsstadgan för rikets städer. det prövades med andra ord aldrig om händelserna var att betrakta som ett ”upplopp” i lagens mening.523

nils Perssons domunder januari månad 1927 ställdes strejkbrytaren nils Persson till svars i malmö rådhusrätt för misshandeln av Wilhelm Jönsson. Åklagaren yrkade att Persson enligt Strafflagens kapitel 14 § 13 skulle dömas för misshandel. maria Jönsson yrkade genom sin advokat uno gren att Persson inte endast skulle ställas till svars för misshandeln, utan även för Jönssons död, det vill säga det lagtexten kallade ”misshandel varav döden följt”. För att kunna påvisa att misshandeln verkligen varit det som lett fram till dödsfallet yrkade advokaten gren på ett fyra veckors uppskov i rättegången för att återigen kunna höra de båda obduce-rande läkarna i frågan. den 5 februari meddelade rådhusrätten att det hade bifallit grens begäran om uppskov. rättegångens slutdatum sattes till början av mars månad. men uppenbarligen fann advokat gren att det inte fanns någon möjlighet för hans klient att vinna ett mål med

522 Sveriges rikes lag, Straff-lag, kap. 10 § 13, 1928.523 För en utförlig diskussion kring betydelsen av orden kravaller respektive

upplopp, se: nyzell, 2004, s 81f.

329

dödsmisshandel som rubricering. när rättegången återupptogs med-delade nämligen maria Jönsson att hon inte längre yrkade på att den åtalade skulle ställas till svars för hennes avlidne makes död, samt att hon biföll åklagarens yrkande på dom för misshandel. På denna linje gick även malmö rådhusrätt när den i början av april lät meddela sitt domslut.524

enär målet får anses utrett, att svdn natten till den 11 november 1926 å allmän plats här i staden våldfört sig å korgmakaren Vilhelm Jönsson ge-nom att med vänstra handen tilldela Jönsson ett slag å högra sidan av ansiktet, av vilket våld Jöns-son dock endast tillskyndats ringare skada, prövar rrttn med bifall till åklns talan rättvist döma svdn, jämlikt 143 § samt 11 kap. 15§ strafflagen, för misshandel att böta etthundra (100) kronor till kronan.525

den för misshandeln av Wilhelm Jönsson åtalade strejkbrytaren nils Persson dömdes således av malmö rådhusrätt till dryga böter.

524 dombok i brottsmål, äktenskapsmål mm vid rådhusrättens i malmö andra avdelning 1927, a1da: 146, Första delen n:r 1-100, § 7 (mS); Krim, rapportkopior del ii, 24/11 1926, a2a: 42 (mS); uhlén, 1949, s 370; uhlén, 1958, s 222.

525 dombok i brottsmål, äktenskapsmål mm vid rådhusrättens i malmö andra avdelning 1927, a1da: 146, Första delen n:r 1-100, § 7 (mS).

330

Kapitel 15arbetskonflikt och avtalstvistBojkott hade strax efter strejkens igångsättande blivit utfärdad och bojkotten blev synnerligen besvärlig för firman. under december 1927 ent-ledigades strejkbrytarna och fabrikslokalerna ut-rymdes fullständigt. den 16 januari 1928 tillkom förhandlingar som ledde till uppgörelse. avtal upprättades med löner och andra bestämmelser i huvudsak i överensstämmelse med vårt före strejkens utbrott gjorda erbjudande. arbetet åter-upptogs den 30 januari och samtliga på en lista antecknade strejkande arbetare, då uppgående till 113 man, vore i arbete den 4 februari. Strejkbry-tarna vore borta, strejken hemförde seger för ar-betarna och svenska träindustriarbetareförbundet. men bläcket han knappt torka på underskriften på uppgörelsen förrän arbetsgivaren återanställde strejkbrytare.

Oscar Karlén, Den pågående agitationen, 14 minu-ter talarfilm, rotebro id 1231 (ARAB)

Konflikten vid a. W. nilssons fabriker kom att bli långvarig och verkar inte ha påverkats nämnvärt av de våldsamma händelserna i november 1926 på annat sätt än att själva arbetskonflikten hårdnade än mer. ”Konflikten, som förbittrats genom i samband med densamma inträf-fade oroligheter i malmö kvarstod vid årsskiftet […] olöst”, som den statliga förlikningsmannen, professor Sigfrid Wallengren, skrev i sin berättelse för år 1926.526 ett förlikningsförslag förkastades av båda par-ter i januari 1927. Konflikten fortsatte således in i 1927. under 1 maj demonstrationen i detta ansåg sig malmöpolisen med hänvisning till Åkarpslagen vara föranledd att beslagta ett par av standaren som på ett mycket direkt sätt direkt anspelade på strejkbryteriet och den pågående arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker.

526 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är 1926, Stockholm 1927, s 116; uhlén, 1958, s 222f.

331

Bild 15:1. Samling inför 1 Maj demonstrationen i Malmö 1927. ”Bort med klasslagarna”, ”Ned med strejkbryteriet” och ”Human ordningsmakt” står det på ett av standaren. Malmöpolisen beslagtog med hänvisning till Åkarpslagen ett par av standaren under demonstrationståget som direkt anspelade på kon-flikten vid A. W. Nilssons fabriker.

Källa: Fotosamlingen, 1 Maj demonstrationer I, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).

Förlikningsmannens upprepade försök att nå en lösning i konflikten fortsatte sedan under hela våren och sommaren 1927 med ett i slutän-den lika magert resultat.527 Sådan var situationen vid Wallengrens has-tiga död sensommaren detta år. därefter togs förlikningsmannaskapet i konflikten över av borgmästaren i Helsingborg, Johan Bååth. den 1 augusti 1927 avled även fabrikör axel W. nilsson, varefter ledningen för den nilssonska fabriken övertogs av den yngre av de båda bröderna, Ferdinand nilsson.528

527 Träarbetaren, 1927:1, s 6f; . Träarbetaren, 1927:2, s 12; Träarbetaren, 1927:3, s 17f, 20; Träarbetaren, 1927:4, s 29; Träarbetaren, 1927:5, s 36; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksam-het är 1927, 1928, s 107.

528 uhlén, 1958, s 223. Se även: Träarbetaren, 1927:6, s 45; Svenska trä-industriarbetareförbundet. Styrelse och revisionsberättelse 1927, 1928, s 15.

332

BILD 15:2 En närbild på ett av de standar som Malmöpolisen beslagtog under 1 Maj demonstrationen i Malmö 1927. ”Arbetarna kan ej svältas ut trots strejkbrytarehjälp” står det att läsa på standaret. Det är lätt att se att strejkbrytaren inte betraktades som en ”normal människa” utifrån den social-demokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta.

Källa: Fotosamlingen, 1 Maj demonstrationer I, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).

när den nytillträdde förlikningsmannen i mitten av oktober kallade de båda parterna till förhandlingsbordet ledde tre intensiva dagar av förhandling till att de båda parternas ståndpunkter ifråga om löner, ackord och semester, närmade sig varandra åtskilligt. en uppgörelse tycktes med ens vara inom räckhåll. men det hela strandade då det under den sista förhandlingsdagen stod klart att arbetsgivaren krävde att de under konflikten anställda arbetarna, det vill säga strejkbrytarna, skulle stanna kvar vid fabriken även efter det att en uppgörelse nåtts och de strejkande arbetarna återgått till arbetet. arbetarparten vägrade kategoriskt att gå med på att behöva arbeta sida vid sida med strejkbry-tarna, vilket medförde att möjligheterna till en förlikning, trots när-mandena mellan den båda parterna, försvann och en fortsatt konflikt var ett faktum.529

529 Träarbetaren, 1927:6, s 35; Svenska träindustriarbetareförbundet avd.

333

Vid det laget hade de lokala myndigheterna i malmö förbjudit a. W. nilssons fabriker att logera strejkbrytarna i fabrikslokalerna. arbets-givarparten hade av den orsaken varit tvungen att hitta alternativa bostäder år strejkbrytarna på annat håll i staden. det senare var således en framgång för den socialdemokratiska arbetarrörelsens försök att via myndigheter som byggnadsnämnden, brandstyrelsen och hälsovårds-nämnden tvinga bort de förhatliga strejkbrytarna från fabrikslokaler-na.530 i mitten av januari 1928 lät Ferdinand nilsson meddela den statlige förlikningsmannen att alla under strejken intagna arbetsvilliga arbetare varit permitterade sedan jul och att dessa inte skulle inkallas så länge eventuellt återupptagna förhandlingar pågick med arbetarsi-dan.531 detta föranledde den statlige förlikningsmannen att göra ännu ett i den långa raden företagna medlingsförsök, denna gång med större framgång då båda parter i konflikten godkände det föreslagna avtalet. därmed var den mycket bittra och långvariga arbetskonflikten tillsynes över.532 det således mellan parterna ingångna avtalet redovisades i den statliga förlikningsmannens årsberättelse för år 1928:

endast ett avtal ska gälla på arbetsplatsen. mini-milön för yrkesarbetare, som arbetat i yrke 4 år och fyllt 20 år, skulle utgöra kr. 1.15, för verk-tygsarbetare kr. 1.15 och för icke yrkesarbetare som fyllt 18 år, kr. 0.95. lärlingar skulle erhålla

9 malmö, Protokoll 1924-1932, 27/10 1927; Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s 214; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmän-nens verksamhet är 1927, 1928, s 111f; Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1928, 1929, s 49; uhlén, 1949, s 370ff; uhlén, 1958, s 222ff.

530 uhlén, 1958, s 224.531 Från arbetarparten framställdes det senare som att Ferdinand nilsson

slutligen tröttnat på strejkbrytarna. i en av strejksångerna från de strej-kande arbetarna på den nilssonska fabriken heter det i en strof: ”Och kan du slöddret inte snart bli kvitt, fallera/så bed dem ta i helsike en titt, fallera/tag dynamit stubintråd och en burk, fallera/tänd på! Så blir du kvitt varenda skurk, falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera”. Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstadsklubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS).

532 Träarbetaren, 1928:1, s 1f; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt för-likningsmännens verksamhet är 1928, 1929, s 81f; Svenska träindustriar-betareförbundet avd. 9 malmö, Protokoll 1924-1932, 26/1 1928 (aaS); Arbetet, 23/1 1928; SDS, 24/1 1928; Fackföreningsrörelsen, 1928:5, s 118f; Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s 214.

334

lön under första läroåret enligt överenskommelse i varje särskilt fall, under andra året 40, tredje 60 och fjärde året 80 procent av utlärd arbetares minimilön, att utgå som veckolön och således utan avdrag för helgdagar. övertidsersättningen skulle utgöra 35, 70 och 100 procents tillägg å timlönen, och arbetarna skulle ha fyra dagars semester. avtalet skulle gälla till den 1 juli 1929. i fråga om ackordpriserna hade desamma för snickeri- och korgmakeriavdelningarna prolong-erats oförändrade, varemot de för tapetserar- och metallavdelningarna reducerats med resp. 15 och 5 procent. i fråga om arbetets återupptagande fastställ-des, att arbetet skulle återupptagas snarast möj-ligt och senast den 30 januari, i den omfattning förhållandena det medgåve. Vid konfliktens utbrott hos bolaget anställda personer, som fun-nes upptagna å en till förlikningsmannen under förhandlingarna ingiven lista, skulle under tiden intill den 4 februari hava av arbetsgivaren kallats att återträda i arbetet med skyldighet för dem att inom nämnda tid hörsamma denna kallelse. den omnämnda listan upptog namnen på 112 av kon-flikten berörda medlemmar samt tre verkmästare, som varit indragna i densamma.533

det ingångna kollektivavtalet föranledde axel uhlén att i tidningen Arbetets fackliga veckorevy den 4 februari nöjt konstatera att ”en i flera hänseenden lärorik malmö-konflikt nu äntligen [är] avvecklad”. den viktigaste lärdomen, menade uhlén, var insikten att strejkbryte-riet endast hade förlängt en konflikt som lika gärna skulle kunna ha bilagts mycket tidigt. det avtal som till sist underskrivits av de båda parterna efter månader av strejk hade arbetarsidan varit beredd att skriva under redan innan den långvariga arbetskonflikten brutit ut i juli 1926. ”Vi konstaterar […] att arbetsgivareföreningen skadar ej blott arbetarpartens – vilket är syftemålet – men ofta i än högre grad egna och arbetsgivarens, och ej att förglömma, samhällets intressen

533 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är 1928, 1929, s 81f; uhlén, 1958, s 224f.

335

genom att engagera strejkbrytarslöddret i arbetskonflikterna.” 534 uhlén avslutade artikeln med konstaterandet att en minst lika viktig lärdom av den långdragna arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker var att den fackliga arbetarrörelsen med solidarisk uppslutning från medlem-mar och organisationer kunde utkämpa ”den stora dragkampen mel-lan kapital och arbete” med förvissning om att konfliktvapnen, strejk, blockad och bojkott, till slut kan föra de mest segslitna och tillspetsade arbetskonflikter i hamn till arbetarpartens fördel. det var med andra ord en synnerligen belåten tongång i uhléns fackliga krönika i Arbetet i februari 1928, då arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker i alla avseenden syntes ha avslutats till vad som måste betraktas som arbetar-partens fördel.535

det hela var emellertid långt ifrån över. det visade sig nämligen när den första gruppen av arbetare återvände den 27 januari, att tjeckoslo-vaken aumann, den förman som under hela strejken fortsatt att arbeta på fabriken, fortfarande var i arbete. de återvändande arbetarna väg-rade helt sonika av detta skäl att återgå till arbetet och klargjorde för arbetsgivaren att de inte var beredda att göra detta förrän aumann av-lägsnats från fabriken. i denna upphetsade situation ingrep direktören för allmänna arbetsgivareföreningen i malmö, malmgren, som var på plats i fabriken, genom att ordna så att aumann avlägsnades.536 arbetet återupptogs och den 2 februari var alla av de strejkande arbetarna i en-lighet med det ingångna avtalet åter i verksamhet på fabriken. i detta läge kallade arbetsgivaren måndagen den 6 februari åter in inte mindre än 22 före detta strejkbrytare för att sätta dem i arbete inne på fabri-ken. Bland dessa fanns återigen förmannen aumann. när arbetarna på fabriken, som under frukostrasten befann sig på fabrikens gårdsplan, insåg att de före detta strejkbrytarna var på väg in i fabrikslokalerna, bildade de kedja över gårdsplanen för att på så vis gemensamt försöka hindra dem ifrån att komma in i fabriksområdet. På detta agerande svarade arbetsgivarparten med att beordra de före detta strejkbrytarna ta i sig in i fabriken, med våld om så krävdes, varvid situationen på gårdsplanen plötsligt tedde sig mycket hotfull.537

534 Arbetet, 4/2 1928.535 Arbetet, 4/2 1928.536 Träarbetaren, 1928:2, s 12; uhlén, 1958, s 225; SDS, 12/2 1928.537 Arbetet, 6/2 1928; SDS, 12/2 1928; Träarbetaren, 1928:2, s 12; Fackför-

eningsrörelsen, 1928:9, s 214; Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB) ; uhlén, 1958, s 225f.

336

Frågan om strejkbrytares anställning efter en arbetskonflikt var sedan länge ett tvisteämne mellan arbetsgivar- och arbetarpart. alltmedan arbetarparten krävde att strejkbrytare på inga villkor skulle få finnas kvar på arbetsplatsen var arbetsgivaren inte alltid lika villig att offra dessa.538 men det kan knappast ha varit svårt för arbetsgivarparten att förstå att inkallandet av dessa före detta strejkbrytare inte skulle kunna leda till någonting annat än ett återuppblossande av den arbetskonflikt som endast kort dessförinnan efter mycket möda och stort besvär hade bringats till ett slut. i redogörelsen för konflikten framför förbunds-ordförande Oscar Karlén att det just varit detta som i själva verket varit arbetsgivaren Ferdinand nilssons avsikt från första början:

Strejkbrytarna vore borta, strejken hemförde seger för arbetarna och svenska träindustriarbeta-reförbundet. men bläcket hann knappt torka på underskriften på uppgörelsen förrän arbetsgivaren återanställde strejkbrytare. […] ehuru bolagets representanter vid uppgörelsen förklarat att endast 60 á 70 av de strejkande arbetarna kunde återinta-gas omedelbart, och att kanhända permitteringar ändå måste vidtagas på grund av orderbrist, men uppgörelsen dock fastställde att 113 man skulle åter komma i arbete den 4 februari, hopsamlade arbetsledningen till den 6e samma månad 22 som det då sades hederliga strejkbrytare. dessa upp-manades att gå anfallsvis tillväga för att komma in på de organiserades arbetsplatser. de lydde order och rusade på de på gården varande arbetarna användande sig av tillhyggen i form av slidknivar och batonger. På så sätt kommo strejkbrytarna i arbete igen. detta föranledde oss från förbundet att ånyo utfärda blockat och bojkott för att hävda medlemmarnas rätt till arbete.539

detta arbetsgivarpartens agerande mötte inte endast kritik ifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens led. Herou, arbetsbyrån för oorganiserades föreståndare, den arbetsförmedling vilken ”i oavbruten följd” försett fabriken med strejkbrytare, skriver angående

538 Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s215f; Schiller, 1967, s 29.539 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id

1231 (araB).

337

arbetsgivarens beslut att anställa de före detta strejkbrytarna att detta var någonting som inte kunde förväntas leda till något annat än en fortsatt konflikt. ”men efter de oorganiserades återgång till arbetet började fabriksledningen, mot byråns önskan, att bereda arbete för de oorganiserade, vilket, som man kunde vänta, ledde till att striden på nytt uppblossade”.540

alldeles oavsett vilken avsikt arbetsgivarparten hade haft med inkallandet av de före detta strejkbrytarna föranledde detta att konflikten återigen blossade upp. arbetarsidan ställde kravet att de 22 före detta strejkbrytarna måste lämna fabriken. i annat fall hade de inte för avsikt att återuppta arbetet. Svenska träindustriarbetareförbundet krävde i en skrivelse från den 10 februari ställd till allmänna arbetsgivareföreningen i malmö att om inte förhållandena vid fabriken senast den 16 februari blev återställda till vad som var rådande när de strejkande arbetarna återvänt till fabriken den 4 februari, det vill säga innan de före detta strejkbrytarna fått anställning, skulle blockad och bojkott återigen komma att utfärdas mot allt arbete för firmans räkning. Från arbetarpartens håll framfördes anklagelsen att arbetsgivarens avtal endast hade varit ett sätt att göra strejkbrytarna till vanliga arbetare, det vill säga kringgå det ingångna avtalets krav att inga strejkbrytare skulle få anställning vid fabriken genom att anställa dem efter det att avtalet ifråga var ett fullbordat faktum. ”Var månne arbetsgivarsidans godkännande av uppgörelsen endast en manöver för att medelst avtal söka hindra arbetarnas möjlighet till fortsatt försvar gentemot strejkbrytarna? Ja åtskilligt talar åtminstone därför”, menade Karlén i egenskap av ordförande för Svenska träindustriarbetarförbundet några år senare i en kommentar till denna del av arbetskonflikten.541 Från arbetarparten sågs intagandet av de före detta strejkbrytarna inte som någonting annat än en ren provokation från arbetsgivarens sida. det hade ju varit denna fråga som redan i oktober 1927 hade spräckt flera dagar av framgångsrika förhandlingar mellan de båda parterna. det kan således knappast ha varit särskilt överraskande för arbetsgivaren vilken reaktionen från arbetarhåll skulle

540 Herou, 1932, s 2.541 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id

1231 (araB).

338

bli när de före detta strejkbrytarna således i samlad tropp marscherat i på fabrikens gårdsplan mitt under arbetarnas frukostrast.542

arbetsgivarparten hävdade, med stöd av allmänna arbetsgivareför-eningen i malmö, å sin sida att det hela var i full överensstämmelse, såväl med det ingångna avtalet mellan parterna i den avslutade kon-flikten, som med paragraf 23, vilken stadgade att arbetsgivaren hade rätt att ”fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet samt att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare stående utom förening.”543 detta fick följande dag stöd i Sydsvenska Dagbladet, som menade att arbetsgivaren, ”i full överensstämmelse med förlikningsavtalet” hade tillåtit sig att ”komplettera arbetsstyrkan med ett tjugotal arbetsvilliga”, vilka varit behjälpliga på fabriken under konflikten, men att arbetarparten på grund av detta i strid mot det ingångna avtalet vägrat att återgå i arbete. i tidningen framgick även att ryktet om det inträffade på kort tid spritt sig i möllevångskvarte-ren, och därmed framkallat folksamlingar allteftersom arbetare i de närliggande fabrikerna blivit lediga för dagen, så att gatorna i fabri-kens närhet under eftermiddagen varit fyllda med ”rätt mycket folk”. men dessa folksamlingar till trots kunde tidningen konstatera att inga våldsamheter uppstått invid fabriken, samt att malmöpolisen vid sextiden på kvällen kunnat meddela tidningens medarbetare att ”ett fullständigt lugn” åter var rådande i möllevångskvarteren.544 Följande dag konstaterade tidningen att arbetarna även fortsatt vägrade arbeta så länge strejkbrytarna fanns på fabriken. de senare befann sig inne i fabrikslokalerna men hade enligt tidningens uppgift ännu inte satt i arbete av arbetsgivaren. tidningen konstaterade vidare att arbetarpar-tens hållning var klart avtalsstridig samt att arbetarna av arbetsgivaren därför fått beskedet att de inte behövde inställa sig på fabriken på ons-dagsmorgonen ifall de fortfarande intog denna hållning i frågan. men det senare utan att det hela skulle betraktas som att en konflikt åter

542 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är 1928, Stockholm 1929, s 82; Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB); uhlén, 1949, s 370ff; uhlén, 1958, s 225f.

543 nycander, 2002, s 23.544 SDS, 7/2 1928.

339

brutit ut. arbetarpartens förtroendemän hade under dagen anlänt från Stockholm varefter förhandlingar mellan dessa och arbetsgivaren hade inletts i ett försök att återigen lösa tvisten dem emellan.545

Konfrontativa våldsamheterdet hade alltsedan demobiliseringen av de våldsamma demonstratio-nerna i november 1926 och institutionaliseringen av den nilssonska konflikten på återkommande basis fortsatt att förekomma konfron-tationer mellan strejkbrytarna, de strejkande, och de senares sympa-tisörer.546 att det småskaliga våldet fanns med i bilden, även långt efter det att det storskaliga våldet i november 1926 var över, visade inte endast det våldsamt konfrontativa mötet mellan arbetarna och de inkallade före detta strejkbrytarna på fabrikens gårdsplan i februari 1928. det senare visades även med all önskvärd tydlighet rubrikerna i både Sydsvenska Dagbladet, ”arbetsvilliga hos a. W. nilsson överföl-los i går”, och Arbetet, ”två strejkbrytare misshandlade”, fredagen den 10 februari 1928.547 Sydsvenska Dagbladet gav i sin artikel en ingående beskrivning av det inträffade. två före detta strejkbrytare hade vid halvtiotiden på kvällen varit på väg till fabriken för att höra sig för om det fanns utsikt att åter få arbete. då de närmat sig fabriken hade de igenkänts av den folksamling som fanns utanför på gatan. av dessa var åtskilliga arbetande på fabriken som under kvällen kommit för att hämta verktyg och kläder som de haft inne på fabriken då arbetet där hade avbrutits. de två före detta strejkbrytarna uppgavs ha blivit igen-kända av den församlade skaran arbetare. ett fyrtiotal av dessa hade då genast kommit fram mot och omslutit de två före detta strejkbrytarna

545 Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1928, Stockholm 1929, s 49; SDS, 8/2 1928; SDS, 12/2 1928; se även Arbetet, 8/2 1928.

546 Se exempelvis: ”Återigen ett rått strejkbrytaredåd i malmö. en av de strejkande slagen sanslös utan anledning”, Arbetet, 1/8 1927, ”a. W. nilssons hjälpare skjuta med revolver mot folkmassan”, Arbetet 16/7 1927; ”a. W. nilssons strejkbrytare leva rövare. en knivskärare huse-rar på logementet”, Arbetet 18/7 1927; ”Strejkbrytarna göra gatorna i malmö osäkra”, Arbetet, 19/7 1927; ”Strejkbrytarna jonglera med re-volvrar och andra vapen”, Arbetet, 23/7 1927; ”Strejkbrytarbråket vid lokalstationen”, Arbetet, 18/5 1928.

547 SDS, 10/2 1928; Arbetet, 10/2 1928

340

samtidigt som någon i folkmängden hade frågat varthän de båda trod-de att de var på väg. den ene hade endast ögonblicket därefter fått ett kraftigt slag i nacken med sådan kraft att han ramlade framlänges. när han sedan reste sig igen fick han genast flera slag över näsa och mun, så att blodet började spruta från näsan och läppen spräcktes på två stäl-len. under tiden hade den andre fått ett slag på näsan så att även han fallit omkull. På marken fick han därefter flera slag och sparkar riktade emot sig. i det läget kom ytterligare en av de före detta strejkbrytarna till platsen för misshandeln. denne trängde sig genast emellan vålds-verkarna och de två blodiga före detta strejkbrytarna och avvärjde på så vis fortsatt våld gentemot de båda. den förra kunde därefter utan fortsatt våld ifrån folksamlingen sida hjälpa de båda in i den relativa säkerheten på fabriksområdet.548

i sitt reportage om samma händelse kunde Arbetet rätt nöjt ”bekräfta, att två strejkbrytare blivit rätt så grundligt genompryglade”. tidningen underströk samtidigt att ingen av arbetarna från a. W. nilssons fabri-ker på något sätt skulle ha deltagit i den ifrågavarande misshandeln. även om mycket riktigt många av arbetarna på a. W. nilssons befun-nit sig på platsen, menade tidningens skribent, var det endast något få-tal av dessa som på behörigt avstånd hade iakttagit misshandeln. miss-handeln ifråga, menade tidningens skribent vidare med en knappast särskild trovärdig oskuldsfullhet, hade utförts av två för de utanför a. W. nilssons fabriker ”församlade människorna fullkomligt främmande personer”.549 det utövade våldet gentemot strejkbrytarna negligerades därefter i tidningens avslutande kommentarer, det senare med moti-veringen att det hela inte handlade om någonting annat högerpressens vidlyftiga fantasi.

det fyrtiotal, som både aftonbladet och Syd-svenskan fablar om, voro nyfikna, mest pojkar, som skockade sig när de blevo varse att något inträffat. någon annan del i uppträdet togo de ej. att en av strejkbrytarna skulle ha blivit sparkad i ansiktet, när han låg på gatan, förnekas bestämt av de åsyna vittnen arbetet lyckats komma i

548 SDS, 10/2 1928; Arbetet, 10/2 1928.549 Arbetet, 10/2 1928.

341

förbindelse med. […] någon folksamling utanför fabriken – som Sydsvenskan också fantiserar om – har icke förekommit. det skulle ju också vara alldeles meningslöst att av ren nyfikenhet samlas därute på möllevångsgatan. ingenting har inträf-fat, som ställer några sensationella händelser i utsikt. allt är lugnt och arbetarna äro fortfarande hemma i avvaktan på resultatet av de i Stockholm pågående förhandlingarna.550

Konflikten avveckladdå förhandlingarna återigen visade sig vara resultatlösa, och den stat-liga förlikningsmannen därefter misslyckats med sina försök till med-ling mellan de båda parterna, var konflikten återigen ett faktum. detta följdes av flera trevande medlingsförsök. inte förrän i oktober 1928 då den statlige förlikningsmannen slutligen fick höra att arbetsgivarparten hade för avsikt lägga ned all tillverkning på fabriken, och den förre återigen tagit kontakt med de båda parterna och uppmanat dem att komma till sans, kunde dessa så slutligen komma överens om ett avtal, detsamma som det den förra. Strejkbrytarna hade då sedan länge redan lämnat fabriken. den 31 oktober 1928 var således konflikten vid a. W. nilssons fabriker så slutligen bilagd. arbetarna återgick till sina arbeten och inga strejkbrytare kom att återanställas. Konflikten hade då varat i två år och fyra månader, och varit mycket nära att driva fabriken till nedläggning.551 ännu vid ingången till 1930-talet var antalet anställda vid a. W. nilssons fabrik mindre än hälften än den varit under fö-retagets storhetstid i början och mitten av det föregående årtiondet. i det bistra ekonomiska läge som då rådde inom företaget övergav fabriksledningen den ursprungliga korgmöbelstillverkningen varvid

550 Arbetet, 10/2 1928.551 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är

1928, 1929, s 82; Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Protokoll 1924-1932, 22/11 1928; Träarbetaren, 1928:3, s 21; Träarbe-taren, 1928:4, s 33; Träarbetaren, 1928:5, s 42; Träarbetaren, 1928:6, s 48f; Fackföreningsrörelsen: Organ för landsorganisationen i Sverige, 1928:45, s 461f; Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB); uhlén, 1949, s 370ff; uhlén, 1958, s 227f; Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1928, 1929, s 49.

342

tillverkningen helt och hållet kom att inriktas på stålrörsmöbler och barnvagnar. det visade sig vara en lyckosam omställning, inte minst eftersom företagets stålrörsmöbler kom att bli mycket populära tack vare den nya funkisstilen. i slutet av 1930-talet var antalet anställda återigen tillbaka på det tidiga 1920-talets nivå. Såväl möbel- som barn-vagnstillverkningen gick under ett antal år mycket bra. År 1965 läm-nade företaget malmö och flyttade till Kristianstad. Fabrikskomplexet på möllevångsgatan i malmö jämnades bortsett ifrån kontorslokalerna med marken 1966. en allt sämre lönsamhet för företaget ledde 1971 till att barnvagnstillverkningen såldes till Bröderna ivarsson i Osby (BriO). År 1973 avyttrades även stålrörstillverkningen, denna gång till einar Olssons industrier aB i Osby, varefter bolaget den 30 mars 1973 slutligen gick i frivillig likvidation.552

552 liljenberg, 2005, s 89.

343

del iiiavslutning

A. W. Nilssons strejk 1926mel. Okänd.

a. W. nilsson är en gammal fjant,i hela landet välbekant,fast snygg att skåda utanpå,är själen svart ändå.

Som arbetsgivare är han som få,emot arbetaren brutal och rå,som dårar dem han nämner mest,precis, som vore de med honom släkt.

”arbetaren sin lön är värd”,av honom det betraktas som flärd,hans tanke ej så långt har gått,att genom dem sin rikedom han fått.

med allt patrask han rafsat hop,han tror sig kuva skall den trupp,som ärligt strävar för sin rätt,fast ej på a. W. nilssons sätt.

nils Persson, edlund, Frick likaså,för honom såsom gentlemän lär stå,och skånska Olle som han nämns,som aldrig har fått lära skäms.

Sen kommer magnusson och herr rosén,ni vet väl han som har så snygga ben,Han också är en viktig själ,Blott det ej gäller arbetarnas väl.

Så kommer ingenjör herr dahl,han också synes ganska skral,också herr aumann liten fet,han som fick trasig skjorta ni vet.

344

Så finns det också en kvinnlig individ,som bär det vackra namnet märta Frid,men att hon så helt fridsam är, det synas kan som en misär.

Källa: Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstadsklubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii (aaS).

345

Kapitel 16 Våldets skiftande gränser

man vet inte vad massan är, förrän man sett en gatukravall. Och det man kallar jäsning, har man ingen aning om, innan man hört jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta detta dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandla sig i ett vilt rytande. massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ. Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är fattigt och eländigt – må vi befria oss från gamla fördomar och ta hatten av för dem! de synes icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. […] möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelser, så ser det styggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av deras våld-samma tryck mot deras skuldror.

axel danielsson, ”massan makt”, den 5 juni 1890, Bengt lidforss, Urval av Axel Danielssons skrifter, 1908, s 529f.

det är dags att göra bokslut över avhandlingens mikrohistoriska ingång och dra ihop de analytiska trådarna från det bitvis mycket dramatiska exempel som arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker i malmö utgör. Var drog då den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö det kollektivt utövade våldet gränser inom politiken i anslutning till konflikten vid den nilssonska fabriken? Och kopplat till denna över-gripande frågeställning: Hur gjorde dess medlemmar när de utövade kollektivt våld? Hur diskuterade dess företrädare det kollektivt utövade våldet? Samt hur diskuterades denna kollektiva våldsutövning i den

346

offentliga debatten? För det första tenderar de gränsdragningar med avseende på våldet som en del av den politiska kampen som görs under loppet av konflikten ifråga att skifta över tid och rum. Från det att konflikten bröt ut på försommaren 1926 fram till dess att den bilades på senhösten 1928 utgjorde ett småskaligt kollektivt våld en del av de former och uttryck inom arbetskonfliktens repertoar som arbetar-parten utövade i de konfrontativa interaktionerna med de strejkbrytare som arbetsgivarparten rekryterat. detta småskaliga kollektiva våld kan sägas vara såväl tolererat som föreskrivet av den socialdemokratiska arbetarrörelsen genom sådant som arbetarpressens ledare och artiklar där den officiella kulturella kartan genom att organisera skillnader mellan ”vi” och ”dem” – mellan strejkande och strejkbrytare – mejslas ut. utifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta utgör detta småskaliga våld således något som faller inom ramen för en avgränsad konflikt. det är under de första månaderna svårt att återfinna exempel från Arbetet där kollektivt våld från de strejkande och deras sympatisörer delegitimeras, det vill säga utgör någonting förbjudet och därmed en överskridande konflikt. ett sådant är dock det tillfälle då Arbetet i en tydligt delegitimerande artikel slår ned på de maskinskrivna lappar som satts upp runtom i malmö och som uppmanar stadens arbetare att demonstrera. men även i detta fall han-dlade det mindre om en delegitimering av demonstrationen som del av repertoaren utan mer om att det var frågan om kollektiva aktioner vilka inte var sanktionerade av någon till den socialdemokratiska arbe-tarrörelsen knutna organisationer.

de närmast dagligen förekommande och från gång till annan konfron-tativt våldsamma demonstrationer de strejkande och deras sympatisör-er företar utanför den nilssonska fabriken på möllevångsgatan under denna tid möter inga andra reaktioner än välvillig legitimering av Arbetet liksom av fackliga och politiska organisationer på lokalplanet. detta kollektivt utövade våld tog sig uttryck vilka utifrån typologin över interpersonellt våld kan avgränsas inom fälten spridda attacker och våldsamma ritualer. det förra av dessa båda typologiskt avgränsade uttryck i de återkommande skärmytslingarna mellan strejkbrytarna, de strejkande och deras sympatisörer som förekommer på gatorna utan-för fabriken, liksom i den skadegörelse med sådant som stenkastning

347

mot fabrikens fönster som på samma sätt fortgår under loppet av sommaren och hösten konfliktens första år. det senare av dessa båda typologiskt avgränsade uttryck i de hemföljningar/uppvaktningar som de strejkande och deras sympatisörer fortlöpande utövar gentemot strejkbrytarna på fabriken liksom mot dem som associeras med dessa. det var uttryck av kollektivt utövat våld från arbetarpartens sida som i den offentliga debatten i arbetarpressen gavs ett legitimerande sken av att vara någonting moraliskt försvarbart som en del av den politiska kampen. men när samverkande processer av mobilisering, polarisering och nivåskiften under loppet av sommaren och hösten ledde fram till skiften med avseende på det kollektivt utövade våldets uttryck sker även en förändring i den socialdemokratiska arbetarrörelsens inställn-ing. det avgörande gränsskiftet med avseende på polarisering och uppåtgående nivåskiften i konflikten äger rum när nyheten om den strejkandes död till följd av strejkbrytarens misshandel slås upp stort i Arbetets rubriker. när leden av demonstranter växer utanför fabriken och vreden över det utövade strejkbrytarvåldet även drabbar fabrikens kontorsanställda ges till en början demonstrationerna fortsatt en le-gitimitet i Arbetet, vars ledare och artiklar åtminstone tycks hota med våld som en del av den politiska kampen. men när gränsskiften sker från spridda attacker och våldsamma ritualer till brutna förhandlingar och samordnad förstörelse med avseende på det kollektiva våldets utt-ryck i typologin börjar även ett skifte äga rum i den socialdemokratiska arbetarrörelsens gränsdragningar.

det storskaliga kollektiva våld som demonstrationerna i november un-der konflikten första år kom att skifta över till delegitimerades således snart i Arbetets ledare och artiklar. det senare genom att organisera skillnader mellan ”vi” och ”dem” på den officiella kulturella kartan – där de förra utgörs av disciplinerade organiserade arbetare och de senare utgörs av ungdomar och kvinnor som inte vet bättre än att utö-va kollektivt våld på det sätt som i detta skede av konflikten kommer till uttryck i den konfrontativa interaktionen mellan demonstranter och polis i möllevångskvarteren. medan det småskaliga våldet uttryckt i spridda attacker och våldsamma ritualer legitimerats som någonting försvarbart inom den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kul-turella karta kom det storskaliga våldet uttryckt i brutna förhandlingar

348

och samordnad förstörelse tvärtemot att delegitimeras. det senare är således frågan om ett gränsskifte där konflikten går från att i den socialdemokratiska arbetarrörelsens ögon vara avgränsad till överskri-dande, det storskaliga våldet utgör således ett förbjudet uttryck i den officiella kulturella kartan. Återigen är det, åtminstone delvis, inte de våldsamma demonstrationerna i sig som föranledde detta gränsskifte utan det faktum att det handlar om former och uttryck i konfliktens repertoar som inte är sanktionerade av den socialdemokratiska arbetar-rörelsen. men endast delvis därför att det även är tydligt att det inom det fackliga och politiska ledaretablissemanget fanns en uttalad vilja att stävja de uttryck av våldsamma konfrontationer som i detta läge äger rum på möllevången. även om detta är en omstridd hållning inom såväl styrelsen som representantskapet för Fco, där det inte minst i den senare samlingen fackliga ledamöter fanns en betydande radikal mi-noritet som under mötet gjorde sin röst hörd, kom de fattade besluten att understryka delegitimeringen av det kollektivt utövade våldet i de konfrontativa interaktioner som ägde rum mellan polisen och demon-stranterna i möllevångskvarteren. dessa delegitimerande beslut leder i sin tur till de processer av demobiliserande institutionalisering som den socialdemokratiska arbetarrörelsen iscensätter genom sådant som uppgörelsen med polismästaren, uppropet i Arbetet, liksom andra åt-gärder såsom att tillhandahålla ordningsvakter för att hjälpa polisen att stävja fortsatta demonstrationer.

de delegitimerat överskridande formerna och uttrycken inom reper-toaren ersätts därmed med legitimerat avgränsade sådana. i detta fall handlar det inte endast om den socialdemokratiska arbetarrörelsens gränsdragningar utan även om polisens sådana. men begravningen av den avlidne korgmakaren med sina många tusen deltagare utgör ett uttryck av demonstrationen som form inom repertoaren som även polisen legitimerar genom att inte ingripa mot den med repressiv tvångsmakt. Konflikten institutionaliseras därmed och skiftar återigen till föreskrivna eller åtminstone tolererade former och uttryck inom arbetskonfliktens repertoar. Bidragande institutionaliserande processer är, förutom den manifestation begravningen utgör, även Kamratens uteslutning och de politiska repressalier som den socialdemokratiska gruppen i malmö stadsfullmäktige åtminstone ger sken av att rikta

349

gentemot malmöpolisen genom utredningen i polisnämnden. men konfliktens institutionalisering medför återigen ett skifte med avseende på gränsdragningen i den socialdemokratiska arbetarrörelsens offi-ciella kulturella karta kring det kollektivt utövade våldet som uttryck i arbetskonfliktens repertoar. medan det storskaliga ickesanktionerade våldet inte legitimerats är det motsatta fallet med det småskaliga sanktionerade våldet. i den fortsatta konflikten kom de typologiskt avgränsade uttryck av spridda attacker och våldsamma konfrontationer som präglat den konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna, de strejkande och de senares sympatisörer åter att utgöra ett moraliskt försvarbart kollektivt utövat våld.

nu är det dags att se hur mikrostudien passar in i en mer övergripande bild av samförstånd och konflikt i svensk historia. det kommande kapitlet skall därför inledas med en övergripande diskussion av hur dessa frågor har hanterats i svensk historieskrivning. därefter följer i detta avslutande kapitel en diskussion utifrån avhandlingens frågeställ-ning hur det under arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker kollek-tivt utövade våldet har kommit att gestaltats i såväl lokal som nationell historieskrivning.

350

Kapitel 17Samförståndets Sverige – en teleologisk historia?

Vad som inte framkommer i socialdemokratins historieskrivning, är att kampen om allmän rösträtt hade en parallell strid: vänsterns och socialdemokratins kamp mot varandra om ut-vecklingen och arbetarklassen. […] det är bara i kraft av sin dominans som socialdemokratin har lyckats med att göra historien till sin. Så får till exempel hungerupploppen runt om i landet ett ganska litet utrymme i partihistoriken. Social-demokraterna uttrycker en stark irritation över att vänstern tog egna initiativ. man menar att vänstersocialisterna försökte ”utnyttja” hungero-roligheterna för egna syften. […] Å ena sidan kan socialdemokraterna inte förneka det berättigade i hungerdemonstrationerna, å den andra leddes de inte av SaP. man skulle kunna tolka det som att socialdemokraterna har svårt att förhålla sig till utomparlamentariska aktioner som de själva inte har haft kontroll över.

Åsa linderborg, Socialdemokraterna skriver his-toria: Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000, 2001, s 345f.

”den svenska modellen”, skriver Per Thullberg och Kjell östberg i in-ledningen till antologin med samma namn, är ett begrepp:

som ofta använts både i Sverige och utomlands när det gäller att fånga det specifikt svenska i samhäll-sutvecklingen under 1900-talet. Såväl utländska som svenska samhällsforskare utnyttjar begreppet. Sverige uppfattas som unikt i sin fredliga utveck-ling från ett fattigt agrarsamhälle till en avancerad industristat med en av världens högsta levnads-standard. utvecklingen har varit snabb men lugn – revolutioner har lyst med sin frånvaro – och den politiska samdräkten har – i varje fall ifrån ett ut-ländskt perspektiv – varit påfallande.1

1 Per Thullberg & Kjell östberg (red), Den svenska modellen, 2006, s 5.

351

det finns således en såväl nationell som internationell uppfattning där våldsamma konflikter är någonting som på det hela taget lyser med sin frånvaro i modern svensk historia. det senare inte minst under folkhemmets skördetider på 1950- och 60-talen, innan föreställningar om kompromissvilja och samförståndsanda sakta men säkert började spricka under intryck av det sena 1960-talets och 70-talets sociala – såväl kulturella, ekonomiska som politiska – spänningar i Sverige.2 men denna fråga om konfliktens och våldets vara eller inte vara har även dryftats utifrån ett längre historiskt perspektiv, som ibland sagts sträcka sig från 1840-tal till 1960-tal, och ibland från 1540-tal till 2000-tal.3

men om enighet råder kring den övergripande betydelsen av ”den svenska modellen” är detsamma inte fallet med dess mer konkreta betydelse. Begreppet har nämligen flera distinkta om än närliggande betydelser. i en första betydelse används begreppet för att beskriva 1900-talets välfärdssamhälle. i en andra betydelse används begreppet för att beskriva det institutionaliserade förhandlingssystem mellan arbetare, arbetsgivare och statsmakt som växte fram under loppet av 1900-talets första decennier, med decemberkompromissen 1906 och Saltsjöbadsavtalet 1938 som avgörande hörnstenar. i en tredje be-tydelse används begreppet för att beskriva den kompromissvilja som på det hela taget tycks ha präglat det politiska beslutsfattandet under en stor del av 1900-talet.4 i en del fall har ”den svenska modellen” även setts som alla de ovan nämnda betydelserna sammantaget.5 Och så

2 gösta esping-andersen, ”Jämlikhet, effektivitet och makt: Socialdemo-kratisk välfärdspolitik”, Klaus misgeld, Karl modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 219; lars magnusson, Sveriges ekonomiska historia, 1997, s 457, 473f; lars magnusson, Håller det svenska modellen? Arbete och välfärd i en globalise-rad värld, 2006, s 54f.

3 Thullberg & östberg, 1994, s 5f. 4 esping-andersen, 1989, s 219; Schüllerqvist, 1992, s 16; Thullberg &

östberg, 1994, s 5; martin Åberg, Samförståndets tid: Konflikt, samarbete och nätverk i svensk lokalpolitik, 1998, s 13, 17; lars Berggren & mats greiff, En svensk historia från vikingatid till nutid, 2000, s 246-250; Berggren, 2003, s 195; magnusson, 1997, s 445f; magnusson, 2006, s 50-58.

5 Berggren & greiff, En svensk historia från vikingatid till nutid, 2009, s 303.

352

finns det en fjärde betydelse av begreppet. där står ”den svenska mod-ellen” för ett svenskt samförstånd med rötter tillbaka till 1540-talet, med den starka statsmakt som då växte fram och som ska ha skapat in-stitutionella förutsättningar för politisk interaktion utan våld, på såväl lokal som regional och nationell nivå. enligt denna forskningstradition är 1900-talets kompromissinriktade samförståndsanda endast en mod-ern fortsättning eller utlöpare på en mycket lång historisk utveckling – ett uttryck för svensk mentalitet – därav talet om ”den svenska mod-ellens tidigmoderna rötter”.6 i den sistnämnda betydelsen har Sverige kommit att betraktas som ett historiskt undantag i jämförelse med det övriga europa, och det är särskilt i förhållande till denna betydelse som våldsamma konflikter blir svåra att förstå och förklara i svensk historieskrivning.

det har framhållits att när länder som tyskland, Frankrike och england, från tidigmodern tid och framåt präglats av våldsamma konflikter, så har Sverige vid samma tid varit förhållandevis förskonat från liknande händelser.7 det sociala och politiska kollektiva våld som trots allt ägt rum i Sverige från 1540-tal till 2000-tal har utifrån detta perspektiv setts som undantagen vilka på det hela taget bekräftar regeln om kompromissernas Sverige. Så har exempelvis klubbekriget 1596-97 förklarats av lars-Olof larsson och dalaupproret 1743 samt frälsebonderörelsen i Halland 1772 av eva österberg, och så har de svenska revolutionsåren 1917-18 förklarats av Carl göran andræ.8 en

6 För en historievetenskaplig diskussion om ”den svenska modellens ti-digmoderna rötter se: eva österberg, ”Bönder och centralmakt i det ti-digmoderna Sverige: Konflikt – kompromiss – politisk kultur”, Scandia 1989:1; Peter aronsson, Bönder gör politik: Det lokala självstyret som so-cial arena i tre Smålandssocknar, 1680-1850, 1992; eva österberg, ”Var-dagens sträva samförstånd: Bondepolitik i den svenska modellen från vasatid till frihetstid”, gunnar Broberg, ulla Wikander & Klas Åmark (red), Tänka, tycka, tro: Svensk historia underifrån, 1994; eva österberg, ”Stark stat och starkt folk: en svensk modell med långa rötter?”, Kjell Haarstad, anders Kirkhusmo, dagfinn Slettan & Steinar Supphellen (red), Insikt og utsyn: Festskrift till Jørn Sandnäs, 1996; lars-Olof lars-son, Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?, 2002, s 280f; Jens lerbom, Mellan två riken: Integration, politisk kultur och förnationella identiteter på Gotland 1500-1700, 2003.

7 österberg, 1989; österberg, 1994; österberg, 1996; larsson, 2002, s 280f.

8 larsson, 2002, s 281; österberg, 1994, s 129; andræ, 1998, s 385,

353

inom den historiska forskningen vedertagen bild har med andra ord kommit att bli den av ett Sverige där förekommande fall av våldsamma konflikter är undantagen i en lång historisk utveckling av fredliga kompromisser, från 1540-tal till 2000-tal.9

en teleologisk historiai en artikel om arbetarhistoriska synteser pekar historikern lars Berg-gren på att det finns ett grundläggande problem med de tolkningar och underliggande förutsättningar som svensk arbetarhistorisk forskning till stor del byggt på.10 Berggren menar att forskningen haft en tendens att skriva historien sett i ett efterhandsperspektiv, i detta fall utifrån den socialdemokratiska fackliga och politiska arbetarrörelsens historia. en hel del historiskt inriktad forskning, och då inte enbart arbetarhis-torisk, menar Berggren, har varit inriktad på att förklara ”den svenska modellen”, med dess anda av samförstånd och kompromissvilja, och på att förklara dess historiska rötter. denna forskning har haft en tendens att överbetona samförstånd och underbetona konflikter, me-nar Berggren vidare. Han konstaterar att denna forskning visserligen varit både viktig och nödvändig, men att den samtidigt medfört att forskningen inte varit lika fokuserad på att diskutera förekomsten av konflikter i modern svensk historia.11 Berggren lyfter i artikeln fram tre avhandlingar i historia, Åsa linderborgs Socialdemokraterna skriver

Åberg, 1998, s 24f.9 Thullberg & östberg, 1994, s 5; österberg, 1994; österberg, 1996.

För en kritisk diskussion, se: linderborg, 2001, s 383ff; samt Börje Har-nesk, ”den svenska modellens tidigmoderna rötter?”, Historisk tidskrift, 2002:1, s 78-90. Harnesk skriver bland annat att tolkningen om den svenska modellens tidigmoderna rötter ter sig ”logisk och enkel. den erbjuder en helhetsbild av ett långt historiskt skede, en syntes av det slag som så sällan förekommer i svensk historieskrivning. Syntesen ger en sorts aha-upplevelse, en känsla av att en befintlig med osystematiserad kunskap om den tidigmoderna tiden fått ett mönster som placerar vårt samhälle i ett historiskt sammanhang: här kan vi förstå folkhemmet, Saltsjöbadsandan, välfärdsreformerna, och den svenska plikttrogenheten har sitt ursprung. men det är vid närmare reflektion svårt att veta om aha-upplevelsen grundar sig på bitar som faller på plats eller på att vi projicerar vår (förmodat) intima kännedom om dagens Sverige på äldre tider.” Harnesk, 2002, s 79f.

10 Berggren, 2003, 186f, 190-196.11 Berggren, 2003, 186f, 190-196. Se även: Schüllerqvist, 1992, s 17ff.

354

historia, ulf zanders Fornstora dagar, moderna tider, och roger Johans-sons Kampen om historien – Ådalen 1931, alla tre från 2001, där de respektive författarna diskuterar den svenska socialdemokratiska arbe-tarrörelsens förhållande till historia och historieskrivning. linderborg gör det i en avhandling helt fokuserad på socialdemokratins histo-rieskrivning, zander i en avhandling där detta endast utgör en del av ett större historiografiskt sammanhang, och Johansson i en avhandling med utgångspunkt i Ådalshändelserna 1931 i en analys av kampen om historien, där den socialdemokratiska arbetarrörelsen utgör huvudak-tören.12 Berggren konstaterar i artikeln att författarna i sina respektive avhandlingar alla tre på ett mycket konkret sätt har ”pekat på det nära förhållandet mellan tolkningen av det förflutna och kampen om fram-tiden”, och dess koppling till den svenska socialdemokratins intresse för och inflytande över såväl historieskrivning som dess uttolkningar.13

Berggren har kallat detta för en teleologisk historieskrivning.14 Sewell menar att en sådan teleologisk tendens utgör en avgörande problema-tik för sociologi som vetenskaplig disciplin. Samma kritiska utsago är således enligt Berggrens mening möjlig att göra med utgångspunkt i såväl arbetarhistoria som historievetenskap. med teleologi avser Sewell:

a teleological explanation is the attribution of the cause of a historical happening neither to the ac-tions and reactions that constitute the happening nor to concrete and specifiable conditions that shape or constrain the actions and reactions but rather to abstract transhistorical processes leading to some future historical state. events in some historical present, in other words, are actually explained by events in the future.15

12 linderborg, 2001; zander, 2001; Johansson, 2001. 13 Berggren, 2003, s 196.14 Berggren, 2003, s 186f, 190-196. Sewell, 2005, s 85. 15 Sewell, 2005, s 85. Sewell är vidare kritisk mot den sociologiska forsk-

ningen så kallade moderniseringsteori som han menar tenderar att utöva en telelogisk historiesyn. Sewell, 2005, s 84f. För exempel på det senare i svensk sociologisk forskning, se: abby Petersons, Contemporary Political Protest: Essays on Political Militancy, 2001. Peterson skriver bland annat att hon ska ”investigate this new wave of militancy which has infiltrated even the historically ’non-violent’ alternative political culture which

355

det handlar således i den svenska forskningens fall om hur en tele-ologisk historia, där socialdemokratins tolkning av historien utgjort utgångspunkten, har berättats och återberättats under loppet av det tjugonde århundradet. det handlar vidare om en historia som började ta form under 1920-talet, som förstärktes efter den socialdemokratiska valsegern 1932 och krisuppgörelsen mellan SaP och Bondeförbun-det 1933, och som fortfarande i det tidiga 2000-talet kan sägas sätta avtryck i svensk historieskrivning.16

i Åsa linderborgs Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000, från 2001, blir både kopplingen mellan den socialdemokratiska arbetarrörelsens intresse för historia och historieskrivning, och betydelsen av detta för den historievetenskapliga forskningen, åskådliggjord. linderborg menar att det finns en historisk självbild i Sverige om ett land som historiskt varit mycket framgång-srikt, något som inte minst kommer till uttryck i historieskrivningen, om vägen från det fattiga agrara till det välmående industriella Sverige. i denna självbild, menar lindeborg, finns tanken på förekomsten av ett historiskt uppkommet samförstånd mellan ”härskare” och ”under-såtar” i Sverige från vikingatid till nutid. i denna självbild finns också tanken om att våldsamma konflikter historiskt sett aldrig varit ”den svenska vägen”. de två samlande begreppen för denna självbild menar linderborg vara ”folkhemmet” och ”den svenska modellen”. detta är, menar linderborg, ett resultat av att den svenska socialdemokratin varit framgångsrik i att använda historia och historieskrivning som en ideologisk maktresurs. den tidiga forskningen kring SaP i Sverige var enligt linderborgs mening i hög grad präglat av att forskarna inom historievetenskapen själva var socialdemokrater. även om detta inte i lika hög grad är fallet idag, menar linderborg, så har mycket av den konkreta forskningen kring det socialdemokratiska folkhemmets Sverige, i åtminstone det stora flertalet av fallen, tenderat att vara my-cket sympatiskt inställd till den socialdemokratiska historiesynen eller

once dominated in Sweden.” Peterson, 2001, s viii. Hos Peterson går tolkningen av det nutida kollektivt utövade våldet således hand i hand med föreställningen om ett huvudsakligen ickevåldsamt förflutet.

16 Berggren 2003, s 186f, 190-196. Se även: Schüllerqvist, 1992, s 16-19, 199-208.

356

åtminstone anammat tanken på kompromissernas Sverige. detta har följaktligen kommit att avspegla sig, inte bara inom socialdemokratins egen historiesyn och historieskrivning, utan även inom den akademiska historievetenskapliga forskningen.17

i avhandlingen Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte från 2001, skriver ulf zander i likhet med linderborg om den socialdemokratiska arbetar-rörelsens ideologiska historiebruk och dess betydelse för den histo-rievetenskapliga forskningen i Sverige. zander menar att det delvis var en omsvängning inom socialdemokratins inställning till nationalstaten som föranledde ”folkhemstanken” och dess ”samförståndsmodell”. det var vid tiden kring 1920-talets mitt som socialdemokratin, vilken fram till dess utifrån den socialistiska internationalismen ideologiskt varit motståndare till nationalistiska tongångar, nu försiktigt började tala utifrån allt mer utpräglat nationalistiska utgångspunkter. Vid den so-cialdemokratiska kongressen 1924, framhåller zander, höll exempelvis Per albin Hansson ett tal till ”fosterlandet” Sverige, och delegaterna sjöng om vartannat sånger som ”du gamla du fria”, ”Sverige”, ”ar-betets söner”, och ”internationalen”. År 1926 talade Hansson under rubriken Sverige åt Svenskarna – svenskarna åt Sverige! om nödvän-digheten att utjämna de stora klasskillnaderna, och på så sätt göra Sverige till det ”goda hemmet” för alla svenskar. två år senare, 1928, höll sedan Hansson sitt berömda folkhemstal i riksdagens andra kam-mare, där denna tanke än tydligare utmejslades.18 dessa nationalistiska tongångar vann, trots ett uttryckligt motstånd från Hanssons politiska motståndare inom socialdemokratin, ett allt större gensvar inom SaP under 1920- och 1930-talen. detta var, menar zander vidare, ett led i den svenska socialdemokratins övergångs från ”arbetarparti” till ”folk-parti”, där de politiska ambitionerna kom att rikta sig mot ”bondeklas-sen” och ”medelklassen” i lika hög utsträckning som ”arbetarklassen”.19

17 linderborg, 2001, s 13, 329-396. Se även Karlbom, 1985, s 41f; Schül-lerqvist, 1992, s 17ff.

18 zander, 2001, s 206-239. se även: Schüllerqvist, 1992, s 54f.19 zander, 2001, s 206-239. Vad zander inte är lika tydlig med är att

SaP:s inkludering av bondeklassen och medelklassen var grundat på en marxistisk analys. det är inte så enkelt att SaP vid denna tid blir ett politiskt mittenparti, snarare att det ideologiskt tolkades som om såväl

357

”i efterhand framtår det socialdemokratiska skiftet från klass- till folkparti som en av de mest avgörande faktorerna bakom utvecklandet av socialdemokraternas ideologiska historiebruk”, skriver zander. en viktig utgångspunkt i detta pragmatiska strategiskifte var SaP:s tydliga brytning med vänstern. Folkhemsbegreppets anda av klassamarbete kom från och med kampanjen för en ”folkpolitik”, vilken iscensattes av socialdemokraterna 1929, att knytas till en uttalad antikommunism i den socialdemokratiska politiken.20

denna förändring inom SaP fick betydelse för historieskrivningen, menar zander, som under mellankrigstiden kom att domineras av socialdemokratins ideologiska historiebruk. Socialdemokraterna med-verkade i ökad utsträckning i historieproduktionen under 1920- och 1930-talet. denna socialdemokratiska historieskrivning kom vidare också att knytas till de stora ledargestalterna, som Hjalmar Branting och Per albin Hansson, samt deras ”framsynta ledning” av den social-demokratiska arbetarrörelsen i dess vandring från ”mörker till ljus”, från ”utmanare till makthavare”, och från ”klassparti till folkparti”. i denna teleologiskt präglade historieskrivning kom begrepp som ”folkhem” och ”samförstånd” således att knytas till dessa ledargestalter. den socialdemokratiska synen på det förflutna under 1930-talet påverkades märkbart av omsvängningen från klass- till folkparti, och av positionen som statsbärande parti efter 1932, och detta i en

bönder som medelklass i 1930-talet kände sig hotad av det kapitalistiska systemet, och således kunde förväntas lockas av SaP:s politik. i öpp-ningstalet till 1932 års kongress framhöll Per albin Hansson bland an-nat att ”[i]cke blott lönearbetare lida under det kapitalistiska systemets brister, även bondeklassen ser sin trygghet hotad och långt in i medel-klassen känner man osäkerheten växa och längtar efter en radikal för-ändring.” Villy Bergström, ”Program och ekonomisk politik 1920-1988. SaP i regeringsställning”, Klaus misgeld, Karl modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år, Kristianstad 1989, s 26. med ”folkparti” menades därtill snarast ett ”småfolkets parti”. redan 1895 hade Branting förespråkat en ”folkpartimodell”. 1911 års partikongress och programrevision hade formellt antagit upp-fattningen att socialdemokratin var en rörelse för allt ”småfolk”, vare sig de var arbetare eller småbönder. efter valet 1928 och under 1930-talet slår ”folkpartitanken” sedan igenom med full kraft inom SaP. esping-andersen, 1989, s 226.

20 zander, 2001, s 206-239. Se även: esping-andersen, 1989, s 226; Schüllerqvist, 1992, s 129-165; Johansson, 2001, s 87-119, 446-453.

358

politisk situation som var betydligt mer stabil än under 1920-talets minoritetsparlamentarism. Socialdemokratin hade på några korta år-tionden gått från att vara den svenska statsmaktens främsta utmanare, till att som innehavare av den politiska makten bli statsmaktens allra ivrigaste försvarare, vilket med största sannolikhet även kom att påver-ka deras syn på konflikter i allmänhet, och våldsamma sådana i syn-nerhet. ”i backspegeln framstår folkhemmet som den politiska metafor som dominerat 1900-talets offentliga debatt i Sverige”, menar zander, ”[…] folkhemsbegreppet är delvis ett resultat av den historieskrivning, främst företrädd av socialdemokraterna, där folkhemmet ställts – och ställs – i skarp kontrast mot det gamla, omoderna Sverige.”21 den socialdemokratiska arbetarrörelsen kan således sägas ha varit påtagligt framgångsrik i bruket av historia som ideologisk maktresurs.22

i Kampen om historien – Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemed-vetande och historiebruk 1931-2000 från 2001, har roger Johansson studerat hur socialdemokratin förhållit sig till Ådalshändelserna 1931, den kanske mest dramatiska händelsen av våldsam konfrontativ politik i 1900-talets Sverige. Johansson konstaterar att kretsen kring Per albin Hansson och partiledningen i SaP vid tiden för skotten i Ådalen tol-kade händelserna som orsakade av ”olyckliga omständigheter”. de me-nade att det var den hårda tonen mellan å ena sidan kommunisterna, och å andra sidan arbetsgivarna och högern, samt de svåra ekonomiska tiderna, som var Ådalshändelsens viktigaste utlösande faktorer. ansva-ret för händelserna låg enligt denna tolkning således först och främst på kommunisternas våldsagitation, högerns ofördragsamhet, samt arbets-givarorganisationernas val att provocera arbetarna genom användandet av strejkbrytare i den bakomliggande arbetskonflikten. det kollektivt utövade våldet i Ådalen kom därmed att bli ett viktigt politiskt argu-ment för folkhemstanken. men vid tiden för Ådalshändelserna fanns det samtidigt en rad motsatta tolkningar kring det inträffade, från kommunisterna, högern och arbetsgivarorganisationerna, men även från socialdemokratiskt håll, utanför kretsen kring Per albin Hansson och partiledningen i Stockholm. den socialdemokratiska tolkning av händelserna som gick emot partiledningens, och som bland annat

21 zander, 2001, s 220.22 zander, 2001, s 206-239.

359

vann anslutning inom den fackliga rörelsen och i arbetarkommunerna i Stockholm och göteborg, talade istället om ”massmord” på ”fredliga arbetare”, och anklagade SaF för att medvetet ha provocerat fram hän-delserna i ett försök att ”komma åt den fackliga rörelsen”. det uppstod alltså redan direkt efter att skotten fallit i Ådalen en uttalad kamp om tolkningsföreträdet kring vad de våldsamma konfrontativa händelserna i Ådalen handlat om. de tolkningar som socialdemokrater i kretsen kring Per albin Hansson gjorde ställdes således i skarp kontrast till kommunisternas, arbetsgivarnas och högerns, men även mot andra och uttalat motsatta tolkningar inom den socialdemokratiska arbetarrörels-en. På längre sikt var det den Hanssonska tolkning av händelseförloppet som kom att dominera historieskrivningen, menar Johansson, vilket medfört att det kollektivt utövade våldet i Ådalen kunnat ses som ännu ett av undantagen till regeln om kompromissernas Sverige.23

det finns utifrån Berggrens debattinlägg i liksom linderborgs, zanders och Johanssons avhandlingar – som alla lyft fram och betonat den so-cialdemokratiska arbetarrörelsens mycket framgångsrika användning av historia och historieskrivning som ideologisk maktresurs – all anledn-ing att ha en kritisk blick gentemot det som skrivits om konflikter, inte minst konfrontativt våldsamma sådana, för modern svensk historias vidkommande. det är en tanke som är värd att bära med sig i dessa avhandlingens avslutande diskussioner, inte minst eftersom den i för-längningen får konsekvenser för historievetenskaplig forskning, och till viss del frånvaron av sådan forskning, med utgångspunkt i konfrontativt våldsamma konflikter i svensk historia.

Konflikt och kompromiss

den svenska demokratins förhistoria hävdas ofta vara präglad av en unikt fredlig utveckling. utan revolutioner, våldsamheter eller hot om våld förändrades riket snabbt från ett fattigt agrarsam-hälle till en modern industristat, en utveckling som flera forskare finner rötter till i en specifikt svensk politisk kultur med gamla demokratiska

23 Johansson, 2001, s 87-119, 446-453. Se även: Schüllerqvist, 1992, s 129-165.

360

anor. denna konservativt anstrukna historiesyn har under 1900-talet starkt färgat den generella föreställningen om Sveriges historia. Perspektivet har följaktligen blivit centralt i Sveriges social-demokratiska arbetarepartis historiesyn. SaP pre-senterar sig under 1900-talet som den självklare förvaltaren av denna samförståndsanda och ser ”folkhemmet”, ”den svenska modellen” och välfärdsstaten som exklusivt svenska fenomen inom ramen för denna förhandlingskultur.24

i artikeln från vilket citatet från ovan är hämtat skriver historikern Victor lundberg om den svenska demokratins förhistoria med ut-gångspunkt i den statsmannamässiga begravningen av den radikalt vänsterliberale militären och politikern Julius mankell i februari 1897. genom en analys av mankells delaktighet i två av det sena 1800-talets sociala rörelser i Sverige, skarpskytterörelsen och rösträttsrörelsen, samt de nationalistiskt, liberala, radikala kretsar i vilka mankell rörde sig, kan lundberg visa på att det finns en delvis annan bild av det svenska 1800-talet där våldet i allra högsta grad var en del den politiska da-gordningen. mankells förespråkande av folkbeväpning och storstrejker möttes visserligen med skepsis inom exempelvis rösträttsrörelsen vid tiden för hans död på 1890-talet. men så hade det inte varit ett par årtionden dessförinnan, då hotet om en våldsam folklig resning ansågs vara ett försvarbart sätt att agera politiskt. lundberg menar dock att det redan vid begravningen och i den socialdemokratiske ledaren Hjal-mar Brantings minnesteckning fanns en ansats att inordna den radikalt vänsterliberale mankell ”i en socialdemokratisk tradition av demokrat-iskt reformarbete och samförståndsanda.”25 i ett efterhandsperspektiv är det således den socialdemokratiska arbetarrörelsens historia som lyser klar medan de politiska alternativen, inte minst de radikala eller våldsamt revolutionära sådana, lyser med sin frånvaro.26

24 Victor lundberg, ”den siste af de typiske 1848 års män i Sverige’. anteckningar om Julius mankell och den svenska demokratins förhis-toria”, Historisk tidskrift 2005:3, s 425. Se även: Victor lundberg, ”The Violent democrat – and the radical tradition in Sweden”, edgren, lars & Olofsson, magnus (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009.

25 lundberg, 2005, s 425.26 lundberg, 2005, s 425.

361

lundberg framhåller att det kanske inte är något stort problem att mankell ”stöps om till socialdemokrat eller hamnar i skymundan när Sveriges fredliga samförståndskultur betonas”.27 i det senare är jag inte alls säker på att jag håller med. den svenska socialdemokratin i lund-bergs artikel framstår stundtals som någonting alltför endimensionellt kompromissbetonat när det i själva verket länge fanns betydande krafter inom SaP som stod för en betydligt mer radikal uttolkning av social-demokratin. den avgörande partisprängningen mellan reformister och revolutionärer ägde trots allt inte rum förrän 1917. därtill hade även den reformistiska socialdemokratin ett ganska motsägelsefullt förhål-lande till kollektivt utövat våld som en del av den politiska kampen. det ska inte förglömmas att hotet om revolutionärt politiskt våld var av avgörande betydelse för den demokratiska processen i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Sverige. detta är tydligt under för det demokratiserande Sverige så betydelsefulla årtal som 1865 och 1917. inte minst var det under de revolutionärt präglade orosåren 1917-1918, alltså även efter det att de vänsteroppositionella lämnat SaP, tydligt att det även inom socialdemokratins led fanns utrymme för ett moraliskt försvarbart revolutionärt politiskt våld.28 det fanns vidare fortfarande under mellankrigstiden betydande fraktioner inom den so-cialdemokratiska arbetarrörelsen som med all kraft motsatte sig den Per albin Hanssonska officiella kulturella kartans tal om klassöverskridande kompromissvilja och samförståndsanda.29 däremot har lundberg helt rätt när han lyfter fram det problematiska med att ”den, tidvis infly-telserika, tradition av politisk radikalism och konfliktsyn som [mankell] företrädde riskerar att undervärderas i forskningen eller sidsteppas av nutidens moderna och snäva politiska kategorier.”30

de dramatiska åren 1917-1918 har ägnats en studie av Carl göran an-dræ. i denna studie står de år som kanske mer än några andra präglats våldsamma konflikter i fokus för en folkrörelsehistorisk forskning, där kompromissvilja och samförståndstanke framstår som tydliga i den svenska historievetenskapliga forskningen. andræs studie är ett resultat av det forskningsprojekt kring de svenska folkrörelserna som initierades av Statens humanistiska forskningsråd 1965.31

27 lundberg, 2005, s 437.28 Karlbom, 1985, s 4, 43; andræ, 1998, s 108f, 243-266, 290. 29 molin, 1989, s 324.30 lundberg, 2005, s 438.31 Stråth, 1982, s 35; Åmark, 1994, s 27.

362

Studien kan ses som ett inlägg i forskningen kring vad som kan be-traktas som det långa 1800-talet med startpunkt i 1789 och slutpunkt 1918, då de landsomfattande revolutionära rörelserna ledde fram till politiska reformer och genombrottet för den parlamentariska demokra-tin, samt i förlängningen av detta det socialdemokratiska folkhemmet och välfärdsstaten. andræs studie är intressant i den bemärkelse att den närmast sluter an till den svenska forskningstradition som talar om ”den svenska modellens” långa historiska rötter. andræ menar att i de skandinaviska länderna – danmark, norge och Sverige – fanns det en historiskt förankrad kultur av kompromissvilja och samverkan över klassgränserna. Visserligen fanns det kollektivt utövade våldet alltid hotande nära under revolutionsåren 1917 och 1918, menar andræ, men ”en mycket gammal politisk tradition av samverkan över klassgränserna” i dessa länder ledde till att kollektivt våld i någon mer omfattande mening kunde undvikas.32 det råder ”ingen tvekan om att vi 1917-1918 hade en revolutionär situation i vårt land”, skriver andræ, ”men det blev, om man så vill, en revolution på svenska”.33 enligt andræ var orsaken till detta den svenska kompromissvilja och samförståndsmodell, med historiska rötter tillbaka till tidigmodern tid, som präglade den politiska kulturen i Sverige. en politisk kultur som från 1880-talet och framåt, genom den reformistiska svenska socialdemokratiska arbetarrörelsens försorg, ledde fram till demokrati, folkhem och välfärdsstat. andræs studie utgör således ett tydligt exem-pel på hur våldsamma konflikter tolkas in i ramen för ett övergripande teleologiskt perspektiv genom att betraktas som avvikelser från en given historiskt förankrad norm.34

nu saknas det förvisso inte svensk forskning som utgått från ett teore-tiskt konfliktperspektiv. det fanns inom den svenska arbetarhistoriska forskningen på 1970- och 80-talen en uttalad kritik gentemot den folkrörelsehistoriska historieskrivning och historievetenskapliga forskn-ing som dessförinnan hade bedrivits i Sverige. medan det folkrörelse-historiska forskningsfältet – som Carl göran andræ kan sägas vara en del av – ofta arbetade utifrån ett konsensusperspektiv – arbetade det

32 andræ, 1998, s 312.33 andræ, 1998, s 313.34 andræ, 1998. För en kritisk läsning av andræs folkrörelsehistoriskt

präglade historieskrivning, se: linderborg, 2001, s 385.

363

arbetarhistoriska forskningsfältet utifrån ett tydligt konfliktperspektiv. det är med detta konfliktperspektiv i åtanke inte särskilt förvånande att arbetarhistoriker ofta kom att bedriva forskning med teoretiska rötter nära det internationella forskningsfältet kring sociala och poli-tiska konflikter. Framför allt kom den inflytelserika brittiska histori-ematerialistiska skolbildningen, med förgrundsfigurer som eric J. Hobsbawm, george rudé och e. P. Thompson, att vara en avgörande inspirationskälla för den socialhistoriskt inriktade arbetarhistoriska forskningen i Sverige. i sina forskningsansatser hade vidare dessa brit-tiska historiematerialister inte minst uppvisat ett betydande intresse för våldsamma konflikter, med för forskningsfältet klassiska studier som Hobsbawms Primitive Rebels, rudés The Crowd in History, Hobsbawms & rudés Captain Swing, samt Thompsons ”The moral economy of the english Crowd in the eighteenth Century” och ”The Patricians and the Plebs”.35 det är mot denna bakgrund minst sagt förvånande hur lite konkret socialhistorisk forskning med utgångspunkt i liknande våldsamma konflikter som intresset för den brittiska historiemateri-alistiska forskningen på det hela taget resulterade i inom det svenska forskningsfältet.36

även med ett konfliktperspektiv är det således inte nödvändigtvis fallet att det är den våldsamma konflikten som hamnat i centrum för in-tresset. i den svenska arbetarhistoriska forskningen utgör våldsamma konflikter den analytiska utgångspunkten, men de har tenderat att bli den bakomliggande kuliss mot vilken det historiska dramat om den svenska arbetarklassens vandring ”från mörker till ljus” spelats upp.37 det ska genast framhållas att det härvidlag finns ett antal viktiga un-

35 e. J. Hobsbawm, Primitive Rebels, 1959; george rudé, The Crowd in History, 1964; e. J. Hobsbawm & george rudé, Captain Swing, 1968; Thompson, 1993 (1971); e. P. Thompson, ”The Patricians and the Plebs”, e. P. Thompson, Customs in Common: Studies in Traditional Popular Culture, 1993 (1974).

36 det är visserligen sant att den brittiska historiematerialismen fick sitt riktigt stora genombrott i den svenska arbetarhistoriska forskningen först i slutet av 1980-talet. men det fanns inspirationen från den brit-tiska historiematerialismen betydligt tidigare än så: Thompsons essäer fanns översatta till svenska, redan 1983 med ett efterord av lars mag-nusson. Thompson, 1983.

37 För en kritisk diskussion av detta, se exempelvis: Johansson, 2001; Berggren, 2003; lundberg, 2005.

364

dantag. Här återfinns exempelvis rolf Karlboms klassiska avhandling Hungerupplopp och strejker från 1967, Bo Blomkvist avhandling Inter-national i miniatyr från 1979, och Bunny ragnerstams svit i två delar på temat arbetare i rörelse, båda från mitten av 1980-talet.38 Karlbom, Blomkvist och ragnerstam påpekar alla att det fanns en betydande so-cialistisk arbetarrörelse i Sverige långt innan socialdemokratins genom-brottsår på 1880-talet, att det är ganska problematiskt att i så stor ut-sträckning som gjorts sätta likhetstecken mellan ”arbetarrörelsen” och den ”socialdemokratiska arbetarrörelsen”, samt att SaP i alltför hög grad tillåtits inneha tolkningsföreträdet i svensk historieskrivning. till dessa undantag hör också Yngve tidman, roger Johansson och Åke Sundell, alla tre med forskning om den socialdemokratiska arbetar-rörelsens förhållande till konfrontationer präglade av kollektivt utövat våld, som amaltheahändelsen 1908 hos tidman, och Ådalshändelsen 1931 hos Johansson.39 inte minst Sundells studie av kollektivt utövat våld i samband med föreningsrättsliga arbetskonflikter inom trädgård-snäringen i malmö med omnejd så sent som 1936 är härvidlag intres-sant, det senare eftersom det i allra högsta grad sätter strålkastarljuset på och problematiserar föreställningen av 1930-talet som ett årtionde präglat av kompromissvilja och samförståndsanda.40

Själv har jag på liknande sätt lyft fram konfrontativa kollektivt utö-vade våldsamheter mellan polis och demonstranter i eskilstuna 1937. under höstmarknaden i detta år ledde polisens ingripande gentemot alkoholförtäringen vid stadens tivoliplats, med anhållandet av en ung berusad grovarbetare som den utlösande faktorn, till stora och

38 Karlbom, 1967; Bo Blomkvist, International i miniatyr: Studier i skånsk arbetarrörelse före 1880 och dess internationella kontakter, 1979; rag-nerstam, 1986; Bunny ragnerstam, Arbetare i rörelse: Historisk krönika, andra bandet, 1987.

39 tidman, 1998; Sundell, 1997; Johansson, 2001; Johansson, 2002. ett undantag här är roddy nilssons bidrag i en antologi om våld. nilsson tar bland annat upp och diskuterar den ”moraliska panik” som ung-domskravaller, såsom Påskkravallerna 1948, kravallerna Berzelii park 1951, nyårskravallerna 1956-57 och Hötorgskravallerna 1965, för-orsakade i 1950- och 60-talens svenska folkhemsidyll. roddy nilsson, ”Kravaller i folkhemmet: ligister, mods och kollektivt våld under efter-krigstiden”, eva österberg & marie Cronberg (red), Våld: Representation och verklighet, 2006.

40 Sundell, 1997.

365

högljudda demonstrationer på Fristadstorget. Senare samma kväll gjordes vidare försök från demonstranternas sida att med våld frita alla höstmarknadens anhållna fyllerister genom att storma polisstationen. endast polisens försvar av ingången hindrade den uppretade folksam-lingen från att tränga in. när sedan polismästaren knuffades omkull under ett försök att tala folksamlingen tillrätta svarade polisen med att göra chock med dragna sablar över Fristadstorget och skingrade på så sätt demonstrationerna. det var vidare kollektivt utförda våldsam-heter som det politiska ledaretablissemanget i den socialdemokratiskt styrda industristaden hade mycket svårt att förklara, eller bortförklara på annat sätt än att det varit marknadsbesökare från den omgivande landsbygden och tillresta ungdomsligister från Stockholm som agerat våldsamt, inte stadens egen skötsamt disciplinerade arbetarbefolkning. i tidningarna gjordes en stor poäng av den inflyttning från landsbygd till stad som ägt rum under mellankrigstidens högkonjunktur, och hur dessa inflyttade bönder inte lärt sig att hantera alkohol på ett lika ansvarfullt sätt som stadens inhemska arbetarbefolkning. invandrade landsbygdsbor, marknadsbesökare från den omgivande landsbygden, och tillresta så kallade ungdomsligister från Stockholm utmålades således i tidningarna och i politiska uttalanden som de huvudsakliga våldsverkarna. det senare trots att alla utom en av dem som efteråt i eskilstuna rådhusrätt åtalades och dömdes till böter eller fängelse för delaktighet i de inträffade kollektivt utövade våldsamheterna var arbetare från staden.41

inte desto mindre är det tydligt att den svenska arbetarhistoriska forskningen, i den mån våldsamma konflikter över huvud taget har uppmärksammats, allt som oftast tenderat att skriva in sig i teleolog-in.42 det senare gäller i allra högsta grad den i inledningen omnämnda forskningen kring arbetarkultur – från 1840-talets ”egensinniga” hant-verkare till 1940-talets ”skötsamma” arbetare – som alltsedan slutet av

41 Stefan nyzell, ”Spottloskor, gatsten, sablar och batonger: reflektioner kring begreppen kollektiv aktion och kollektivt våld vid studier av soci-ala protester i mellankrigstidens Sverige”, nils andersson, lars Berggren & mats greiff, Sociala konflikter och kulturella processer: Historia med människor i centrum, 2004, s 76-99. Se även: Stefan nyzell, Egensinnets stad: Marknadskravallerna i Eskilstuna 1937, opublicerat manuskript.

42 Se exempelvis: Cederqvist, 1980; Johansson, 1982; andræ, 1998.

366

1980- och början av 1990-talet kommit att dominera den kulturhisto-riskt inriktade arbetarhistoriska forskningen i Sverige.43 trots att exem-pelvis Björn Horgby i Egensinne och skötsamhet från 1993 skriver om våldsamma konflikter i norrköping blir det utifrån syftet att undersöka och förklara den kulturella förändringen från 1840-talets ”egensinniga” till 1940-talets ”skötsamma” arbetare på. men Horgbys användning av de idealtypiska begreppen ”egensinne” och ”skötsamhet” är inte utan problem.44 detta kan ses som resultatet av en analytisk ingång med utgångspunkt i begrepp som i grund och botten är konstruerade som delar av den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda värld, ett vi skötsamma mot dom egensinniga arbetare, konstituerat inom ramen för det ronny ambjörnsson, och i dennes spår mats Franzén, kallat för ”det skötsamma projektet”.45 de våldsamma konflikter som Horgby trots allt studerar blir således betraktade som ett led i den reformistiskt socialdemokratiska arbetarrörelsens väg ”från mörker till ljus”. detta är nu sannolikt inte Horgbys mening – han varnar själv för en sådan analytisk glidning. Problemet kanske snarare ligger i Horgbys utgångspunkt i en disciplineringsteori. men inte desto mindre hamnar Horgby ändå där, i en teleologisk historieskrivning där våldsamma konfrontationer utgör den bakomliggande kuliss mot vilken dramat om den skötsamt disciplinerade arbetarklassens vandring mot ljuset spelats upp.

en viktig motvikt till bilden av ett kompromissernas och samförstån-dets Sverige är återigen Karlboms nyss nämnda bok om hungerup-plopp och strejker, och det finns anledning att stanna till och blicka närmare på vad denne faktiskt kommer fram till med avseende på våldsamma konflikter i det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets Sverige. det är visserligen viktigt att påpeka att Karlboms källmaterial inte täcker in alla konflikter på den svenska landsbygden eller i städer-na.46 Således finns till exempel inte det konfrontativa våldet i skånska Klågerup 1811 med i Karlboms avhandling. det finns all anledning att misstänka att antalet våldsamma händelser skulle visa sig större än

43 Se exempelvis magnusson, 1988; ambjörnsson, 1998; Franzén, 1992; Skarin-Frykman, 1990; Horgby, 1993; lindqvist, 1994; Billing & Sti-gendal, 1994.

44 Jmf: lüdtke, 1986.45 ambjörnsson, 1988; Franzén, 1991.46 Cederqvist, 1980, s 26.

367

vad som hittills antagits om en studie skulle ta sig an uppgiften att sys-tematiskt undersöka förekomsten av konfrontativt våld på den svenska landsbygden under 1800-talet. det är visserligen inte särskilt troligt att en sådan studie skulle finna många storskaliga våldsamma händelser som de i Klågerup 1811. men som historikern magnus Olofsson har visat i sitt avhandlingsarbete om den så kallade tullbergska rörelsen finns det också våldsamma konflikter av tämligen storskalig omfattning på landsbygden i det sena 1800-talet som hittills knappast rönt något nämnvärt intresse alls inom den historievetenskapliga forskningen. den tullbergska rörelsen innefattade händelser av utpräglat våldsamt slag. Olofsson har visat att det förekom både bombattentat och vad som måste betraktas som dödspatruller under loppet av den tullberg-ska rörelsen.47 det som Karlbom å sin sida visat i sin avhandling är att 1800-talets Sverige snarast kan sägas ha varit karaktäriserat av en mängd småskaliga men bitvis ganska våldsamma händelser som ägde rum i lokalsamhället. det handlar alltså enligt Karlbom om ett slags småskalighetens politiska våld.48

denna utpräglat lokala karaktär och småskalighet i de våldsamma konflikter som Karlbom uppmärksammat kan i sin tur vara en viktig pusselbit i förklaringen av att sådana händelser mer sällan har lyfts fram och analyserats i svensk historievetenskaplig forskning. det är vid en läsning av Karlboms undersökning slående hur många sådana småskaliga lokala våldsamma konflikter som förekom på i stort sätt alla håll i Sverige mellan åren 1798 och 1867. det senare blir än mer tydligt då Karlbom lägger ut dessa våldsamma konflikter på en över-siktlig karta över Sverige. På det lokala planet kan 1800-talets Sverige knappast betraktas som särskilt kompromissbetonat. det är endast vid ett fåtal tillfällen som dessa småskaliga konflikter på lokalplanet sprids för att bli landsomfattande och därmed storskaliga konflikter, även om sådana landsomfattande konfliktvågor trots allt ändå förekommer, åtminstone åren 1855, 1867 och 1917. lägg därtill det storskaliga våld som faktiskt förekommer, så blir den bild som träder fram rätt kontras-

47 magnus Olofsson, Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska fräl-sejorden 1867-1869, 2008. Se även: magnus Olofsson, ”The tullberg movement: The Forgotten Struggle for landownership”, lars edgren & magnus Olofsson (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009, s 55-74.

48 Karlbom, 1967.

368

trik gentemot tanken på ”den svenska modellens långa historiska röt-ter”. argumenten bakom tanken på ett kompromissernas Sverige med långa historiska rötter bygger till stor del på den påvisade frånvaron av mer storskaliga våldsamma konflikter. undantagen som bekräftar regeln enligt dem som hävdar ”den svenska modellens” långa historiska rötter i Sverige utgörs således av klubbekriget 1696-97, dalaupproret 1743, frälsebonderörelsen i Halland 1772, Klågerupsupproret 1811, Crusenstolpska kravallerna 1838, marsoroligheterna i Stockholm 1848, hungeroroligheterna 1855 och 1867, de landsomfattande oroligheterna under revolutionsåren 1917-1918, samt våldet på den svenska arbetsmarknaden under 1920- och det tidiga 1930-talet. På makronivån ter sig Sverige kanske konsensusbetonat, utan mer än ett antal storskaligt våldsamma konflikter satta på undantag i förhållande till en mer övergripande nationell utveckling med långa historiska röt-ter. men på meso- och mikronivåerna blir däremot bilden annorlunda, det är i lokalsamhällets småskaliga nivå som det kollektivt utövade våldet återfinns.49

det är inte heller i förändringen av arbetskonfliktens repertoar som bakgrunden till det den svenska kompromissviljan och samförstånd-sandan står att finna. det är en del av en väl efterforskad förändring som kan sägas vara gällande för hela den industrialiserade världen. tilly har lyft fram att strejken som konfliktform har långa historiska rötter. under 1800-taet var strejken betraktad som illegal och av den orsaken utsatt för repression från statsmaktens sida. men allteftersom industrialiseringens vågor böljande över europa och nordamerika kom strejken med tiden att betraktas som ett självklart inslag i arbetskonf-liktens repertoar, på samma sätt som blockaden, bojkotten, lockouten och strejkbryteriet. “By 1900 they were facts of working class life”, skriver tilly, och “[i]n the process, strikes routinized: settled down to a few standard formats, acquired their own jurisprudence, became objects of official statistics.”50 det är istället i hur denna förändring av arbetskonfliktens repertoar i det svenska forskningsläget har kom-mit att kopplas till den socialdemokratiska arbetarrörelsens vandring ”från mörker till ljus” som den huvudsakliga problematiken återfinns

49 Karlbom, 1967; Klockare, 1967; rangerstam, 1986; rangerstam, 1987; Horgby, 1993; andræ, 1998; Johansson, 2002; Olofsson, 2008.

50 tilly 1978, s 159.

369

– det vill säga återigen i dess teleologiska historiesyn. det senare är exempelvis tydligt inom en del av den forskning kring arbetskonflik-tens förändrade repertoar som framför allt under 1980-talet gjorts för svensk del – som Jane Cederqvists, Arbetare i strejk och ingemar Johanssons Strejken som vapen, båda från det tidiga 1980-talet. Båda dessa avhandlingar är ambitiösa studier och viktiga bidrag till det svenska forskningsläget kring arbetskonflikter. men de har en teleolo-gisk slagsida och kopplar den förändrade repertoaren till framväxten av en medveten fackligt organiserad arbetarrörelse. de former och uttryck som förekommer i repertoaren i de förindustriella och tidig-industriella konflikterna framställs ofta som ”primitiva” medan de industriella framhålls som ”avancerade”. Kopplat till de äldre formerna och uttrycken är bruket av våld. det senare medan industrisamhällets arbetskonflikter alltmer kom att vara ickevåldsamma i takt med den fackliga och politiska socialdemokratiska arbetarrörelsens framväxt.51 i mindre grad gäller denna kritik Bernt Schillers studie av storkonflik-ten 1909 från 1967. Schiller fokuserar inte på konflikten i sig utan på dess bakgrund. Fokus i avhandlingen ligger på förhållandet mellan arbetar- och arbetsgivarorganisationerna och de kompromisser som uppstår på ett sådant sätt att det framgår att dessa är tillfälliga sådana i en fortlöpande konflikt grundad i maktförhållandena mellan de in-blandade parterna. Schiller är vidare också mycket tydlig med att lyfta fram de motstridiga intressena som finns inom såväl arbetarrörelsen som arbetsgivarorganisationerna. På så sätt undviker han också att falla in teleologin.52

två saker bör framhållas angående de förändrade formerna och uttry-cken i arbetskonfliktens repertoar. För det första att den förindustri-ella repertoarens former och uttryck inte alldeles oproblematiskt kan betraktas som någonting primitivt. Hela diskussionen utifrån begrepp som primitiva och avancerade former av arbetskonflikter är i grund och botten teleologisk. Bland annat har historikern mats greiff fram-hållit att:

51 Cederqvist, 1980; Johansson, 1982, s 34; Åmark, 1989, s 59. För en kritik av detta synsätt, se bland annat slutordet i mats greiffs, Kvin-norna marscherade demonstrativt iväg: Strejker och facklig organisering bland kvinnliga textilarbetare i Ulster 1870-1914, 1996, s 81-84; Hilson, 2001, s 362.

52 Schiller, 1967.

370

i allmänhet har arbetarrörelsens utveckling från slutet av 1800-talet och framåt setts som en progressiv rörelse från outvecklade kamp- och organisationsformer till något mera välutvecklat. i denna process ses bildandet av fackliga organi-sationer som avgörande händelser. det viktigaste steget tas, enligt denna syn, när de första manliga yrkesföreningarna grundas. Kampformer utan fackföreningar betraktas ofta som omogna.53

För det andra att den industriella repertoarens former och uttryck, trots en allt högre grad av institutionalisering, alls inte innebar att våldet försvann. Bland annat har mary Hilson kritiserat denna teleolo-giska tendens i det svenska forskningsläget:

[…] we should be wary of a teleological view of Swedish labour history which tends to take the existence of the fackförbund for granted. differ-ent forms of labour protest, whether localized, spontaneous, or even violent, are seen as a phase in the transition towards modern trade unionism, where well-organized campaigns to secure collec-tive bargaining are central.54

Hilson menar således att det finns en ganska problematisk teleologisk historiesyn härvidlag som tar den fackliga organiseringen för någonting givet, och som med strålkastarljuset på den fackligt organiserade arbe-tarrörelsen lägger lokala, spontana, och inte minst våldsamma former och uttryck i skugga. tilly skriver vidare angående strejkens institu-tionalisering som form och uttryck i arbetskonfliktens repertoar att:

By “routinized”, i do not mean ’calmed’ down. despite the complex, standard rules according to which they are played, professional hockey matches are often angry, bone breaking crunch-ing affairs. The same is true for strikes.55

53 greiff, 1996, s 81. i sin studie av strejker och facklig organisering bland kvinnliga textilarbetare i ulster 1870-1914 lyfter greiff fram exempel på kollektivt utförda aktioner av arbetare som var framgångsrika trots att deltagarna inte var fackligt organiserade. greiff, 1996.

54 Hilson, 2001, s 362.55 tilly 1978, s 159.

371

det är bara att blicka mot det mellankrigstida Sveriges arbetskonflikter för att bekräfta tillys utsaga. Vid denna tid hade strejken kommit att bli en central del i arbetskonflikten repertoar, den hade kommit att omges med ett alltmer utpräglat institutionellt regelverk. Statens för-likningsmän liksom det återkommande talet om lagstiftning utgjorde ett mycket tydligt uttryck för statsmaktens intresse att agera institu-tionaliserande inom arbetsmarknadens område. lagstiftning i form av Åkarpslagen hade då sedan flera årtionden utgjort en del av denna in-stitutionaliseringsprocess av formerna och uttrycken i arbetskonfliktens repertoar. men detta innebar inte att arbetskonflikten uteslutande var fredlig i sina uttryck. tvärtom visar 1920-talet och det tidiga 1930-ta-lets återkommande såväl småskaliga som storskaliga konfrontativa våldsamheter på den svenska arbetsmarknaden med visst eftertryck att denna konfliktrepertoar även inkluderade uttryck av kollektivt utövat våld.56

en starkt bidragande orsak till den långtgående teleologin i denna dominerande uttolkning i svensk historieskrivning är att det ytterst är resultatet av en utpräglat makrohistorisk forskningsansats. innan detta avslutande kapitel avrundas ska något därför sägas om denna ansats i forskningen med avseende på det konfrontativa våldets vara eller inte vara i modern svensk historia.

”den historiska kompromissen”en för svenskt vidkommande inflytelserik forskningsansats med ut-gångspunkt i förändringen på makronivå från ett konfliktfyllt 1800-tal till ett konsensusbetonat i 1900-tal är Walter Korpis studier av ”den historiska kompromissen”. Korpis så kallade maktresursteori har haft en markant betydelse för forskningen om våldsamma konflikter i

56 en utlöpare av detta är det våld eller hot om våld som fortfarande utgör en del av arbetskonfliktens repertoar under sådant som blockader av arbetsplatser utan kollektivavtal. detta gäller i synnerlighet de syndi-kalistiska kollektivt utförda aktionerna. men inte uteslutande så. även blockader utförda av lO-anslutna fackföreningar visar på en hög kon-frontationsgrad med tydligt hotfulla inslag. arbetskonflikten är således fortfarande de arga benknäckande affärer som tilly talar om. tilly 1978, s 159.

372

modern svensk historia alltsedan den numera klassiska Arbetarklassen i välfärdskapitalismen från 1978.57 i en artikel där Korpi utvecklar sitt resonemang kring maktresursteorin, menar han att det i de väster-ländska samhällena finns tre grundläggande typer av maktresurser – våldsmedel, arbetskraft och kapital. Våldsmedel, menar Korpi, var innan det demokratiska genombrottet en viktig maktresurs vid in-rikespolitiska motsättningar, men har därefter kommit att få en mer begränsad betydelse som maktresurs i Sverige. detta innebär, menar Korpi, att arbetskraft och kapital från och med det demokratiska genombrottet i det tidiga 1920-talet kommit att bli de två på det hela taget avgörande maktresurserna. den enskilt viktigaste inrikespolitiska frågan i den demokratiska industristaten Sverige är således enligt Korpi den återstående kampen över maktresurserna arbete och kapital, det vill säga vilka aktörerna är som kontrollerar dessa båda grundläggande maktresurser. detta har i sin tur haft en avgörande betydelse för den svenska inrikespolitiken, menar Korpi, och här återfinns också förklar-ingen till SaP:s långvariga politiska maktinnehav i Sverige. 58

Korpi hävdar att fram till början av 1930-talet var den svenska arbe-tarrörelsen ”hänvisad till att främst slåss på arbetsmarknaden genom strejker, för högre löner, mot lönesänkningar”.59 det fanns, menar han, inga alternativ, vilket i sin tur medförde att Sverige hade högst antal strejker och lockouter i den industrialiserade världen. inte minst kom det inrikespolitiskt instabila minoritetsparlamentarismen på 1920-talet att än tydligare visa på arbetskonflikten som en avgörande arena för politisk kamp. men i det tidiga 1930-talet kom det hela att ta en annan vändning. det avgörande för denna var att SaP, i och med valsegern 1932 och krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933, lyckades bryta minoritetsparlamentarismen och därigenom

57 Walter Korpi, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, 1978. Både Jane Ce-derqvist och ingemar Johansson är exempelvis präglade av Korpis makt-resursteori i sina respektive avhandlingar om arbetskonflikter i 1800- och 1900-talets Sverige. även den annars så kritiske Åmark bygger på Korpis maktresursteori i sin argumentation om den relativa frånvaron av öppet våld i samband med arbetskonflikter i Sverige. Cederqvist, 1980; Johansson, 1982; Åmark, 1989, s 59.

58 Walter Korpi, ”den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strate-gier”, Per Thullberg & Kjell östberg (red), Den svenska modellen, 2006 (1994), s 20.

59 Korpi, 2006 (1994), s 20.

373

skapa de inrikespolitiska förutsättningarna för vad Korpi kallar ”den historiska kompromissen”. denna kompromiss var ett resultat av att maktresurserna mellan parterna på arbetsmarknaden hade förskjutits till den fackligt och politiskt organiserade socialdemokratins förmån. den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Sverige hade därmed nått en närmast helt dominerande maktposition. den historiska kompro-missen möjliggjorde även att SaP hade möjligheten att med hot om lagstiftningsåtgärder tvinga de respektive parterna på arbetsmarknaden till överläggningar – vilket i sin tur leder fram till Saltsjöbadsavtalet 1938 och till de efterföljande decenniernas arbetsfred. den historiska kompromissen, på det sätt Korpi framställer den, är således att betrakta som den hörnsten på vilken tanken om ”den svenska modellen” kom-mit att vila. det hela bygger således på tanken att det jämviktsläge som i det tidiga 1900-talet rådde mellan arbete och kapital – vilket ledde till betydande konflikter – från och med den historiska kompromiss som uppnåddes på 1930-talet övergått till ett så betydande överläge med avseende på maktresurser för arbetarsidan att denna helt kom att dominera svensk politik.60

de båda historikerna alf Johansson och lars ekdahl skriver i en kritisk artikel angående Korpis antaganden om ”den historiska kompromis-sen” att:

en central tanke hos Korpi är, att industrins företagare och arbetarrörelsen på 1930-talet in-gick en kompromiss av avgörande betydelse för hela samhällsutvecklingen. […] Kompromissen innebar att arbetarrörelsen kunde utöva den poli-tiska makten på villkor att den inte undergrävde industriföretagarnas ställning. de senare fortsatte att bestämma inom industrin på villkor att de ac-cepterade fackföreningarnas rätt att förhandla om löner och anställningsvillkor. denna kompromiss om samhällsmakten uttrycktes i en rad politiska och fackliga uppgörelser under 1930-talet. den nya maktfördelningen i samhället kom att hålla i flera decennier. Korpi talar därför om ”den histo-riska kompromissen”.61

60 Korpi, 2006 (1994), s 11-26.61 alf Johansson & lars ekdahl, ”den historiska kompromissen som till-

374

Johansson och ekdahl är bland annat kritiska till hur Korpi drar fram ”den historiska kompromissens” konsekvenser från 1930-tal till 1970-tal. det de i första hand vänder sig mot är att Korpi i sin analys av såväl 1930-talets kompromiss som utvecklingen därefter i alltför hög grad är präglad av den självförståelse på det sätt som den framträder i SaP:s egen historieskrivning:

i detta maktresursperspektiv saknas en analys av de verkliga intressefrågor som styrt organi-sationers och gruppers ställningstaganden och relationer till varandra under den historiska kompromissen. […] Korpis maktresursperspektiv måste […] kompletteras med en analys av de på kort sikt skiftande intressena och strävandena hos viktiga grupper bland såväl anställda som arbets-givare. Själva ramen inom vilken aktörerna rörde sig skulle kunna kallas en kompromiss. men en sådan ordning måste ju vila på eller åtminstone vara förenlig med olika gruppers specifika intres-sen och strävanden på kort och medellång sikt.62

medan Korpis analys av ”den historiska kompromissen” bygger på ett makrohistoriskt perspektiv, där kompromissvilja och samförståndsanda lyser tillsynes klart, påpekar Johansson och ekdahl att en annan bild tycks träda fram då det analytiska strålkastarljuset istället riktas mot ett meso- och/eller mikrohistoriskt perspektiv.63 det tror att i det meso- och/eller mikrohistoriska perspektivet framstår ”den historiska kom-promissen” inte alls som någonting historiskt självklart utan snarare som en mängd mer eller mindre tillfälliga maktallianser utifrån mycket skiftande intressen hos olika grupperingar inom såväl arbetarrörelsens som arbetsgivarnas organisationer. den fackligt och politiskt organise-rade socialdemokratiska arbetarrörelsen har alltför ofta setts som en enhetlig interagerande aktör, medan sådant som konflikter mellan olika fackföreningar, fackföreningar och partiorganisationer, eller olika partiorganisationer, inte har setts som någonting särskilt betydelsefullt. mot denna bild är det viktigt att lyfta fram den forskning som trots

fällig maktallians”, Häften för kritiska studier 1996, s 4.62 Johansson & ekdahl, 1996, s 5.63 Johansson & ekdahl, 1996, s 4f.

375

allt finns och som visat på de motstridiga intressen som från en tid till en annan varit närvarande mellan olika delar inom såväl arbetar- som arbetsgivarpart.64 det kan också nämnas att forskning visat på att liknande kompromisser på det lokala planet, såsom i den framväxande industristaden malmö, tycks ha funnits så tidigt som 1890-talet, och i än högre utsträckning i det tidiga 1900-talet.65 Försök att skapa fredliga förhållanden på arbetsmarknaden dryftades flitigt från såväl vänster som höger på den ideologiska skalan under loppet av 1900-ta-lets första decennier. inte minst 1920-talet såg flera sådana initiativ. Helt klart är således att 1938 års arbetsfredsavtal hade en lång historisk bakgrund som Korpi och andra inte tagits hänsyn till i tillräcklig stor utsträckning.66

makrohistoria, mesohistoria, mikrohistoriamärk väl att Korpi arbetar ifrån ett uttalat konfliktperspektiv, men att det i det makrohistoriska perspektivet inte är konflikterna, utan arbets-freden, som präglar Sverige efter 1933 års krisuppgörelse. det är uti-från detta perspektiv, vilket Johansson och ekdahl hävdar i sin artikel, viktigt med historievetenskaplig forskning på meso- och mikronivå som kritiskt kan utmana den makrohistoriskt präglade forskningen om förklaringen till ”den svenska modellen”. det avgörande problemet här är alltså, vilket de båda också har framhållit, att den makrohistoriska blickpunkt som Korpi utgår ifrån helt enkelt inte tar tillräckligt my-cket hänsyn till interaktionen mellan de respektive inblandade aktör-erna. i ett meso- eller mikroperspektiv träder en delvis annan bild av kompromissernas Sverige fram. där är ”den historiska kompromissen” i 1900-talets förlängning ett resultat av en lång rad tillsynes mycket konfliktfyllda interaktioner mellan aktörer. det är konflikter där det inte enkelt går att särskilja stridslinjerna, de återfinns såväl inom som mellan kollektivt interagerande aktörer som SaP, lO och SaF. denna kritiska iakttagelse är viktig, inte minst eftersom Korpis maktresur-sanalys har haft ett så stort inflytande på forskningen kring konflikter i modern svensk historia. Korpi talar visserligen själv i huvudsak om tiden efter krisuppgörelsen 1933, men hans maktresursanalys även har

64 Johansson & ekdahl, 1996, s 4-7; Schüllerqvist, 1992, s 18fff, 41-6065 Billing & Stigendal, 1994; Billing, Stigendal & Olsson, 1989.66 Johansson & ekdahl, 1996, s 4-7.

376

kommit att prägla forskningen kring konflikter i Sverige före denna tidpunkt.67 Korpi själv är kritisk mot en socialdemokratiskt självförhär-ligande teleologi. det analytiska problemet ligger således inte där utan i den makrohistoriska ansatsen. det senare är en avgörande tanke, inte minst eftersom Korpis maktresursanalys har fått ett så stort inflytande på den forskning som berört frågor om det politiska våldets gränser.68

det behövs mer av både mesohistoriskt och mikrohistoriskt inriktad forskning inom det aktuella forskningsfältet. en viktig mesohistorisk studie över våldsamma konflikter i det sena 1800- och det tidiga 1900-talets Sverige är skriven av roger Johansson.69 Johansson tar på ett mycket handfast sätt utgångspunkten i ekdahls och Johanssons kritiska läsning av Korpis maktresursteori. de utpräglat mesohistoriska ansatserna hos Johansson är av den orsaken viktiga för det svenska forskningsläget. Johansson menar i sina studier att konflikter mellan överhet och folk kom att ta nya former och uttryck i och med den framväxande arbetarrörelsens fackliga och politiska organisering. ”man kan i Sveriges historia se perioden 1880-1905 som ett uppbyg-gnadsskede, och hela perioden 1880-1932 (38) som ett anmärknings-värt pendlande mellan samarbete och konflikt arbetare-arbetsgivare”, skriver Johansson.70 Vidare identifierar han de två inledningsvis refere-rade perioderna av intensifierande sociala och politiska konflikter, den första under åren 1908-1917, och den andra i den sena 1920- och det tidiga 1930-talet. under den första perioden användes exempelvis våld vid sprängningen av logementsfartyget amalthea i malmö hamn.71 År 1909 genomfördes storkonflikten med över 330 000 arbetare lock-outade och ute i strejk och som ledde fram till ett mycket stort bakslag för arbetarrörelsen. under det oroliga året 1917 uppstod omfattande soldat-, hunger- och rösträttsdemonstrationer, vilka genomfördes un-der mer eller mindre förtäckta hot om revolution. under den andra

67 Cederqvist, 1980; Johansson, 1982. Se även kritik från bland annat greiff, 1996, s 81-84; Hilson, 2001, s 362.

68 Korpis inflytande syns som redan nämnts exempelvis tydligt i Jane Cederqvists och ingemar Johanssons avhandlingar om strejker i svensk historia. Cederqvist, 1980; Johansson, 1982.

69 Johansson, 2002, s 103-141. Se även: Johansson, 2001; österberg, an-dersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002, s 28ff.

70 österberg, andersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002, s 28.71 Se även tidman, 1998; Johansson & Berggren, 2008.

377

perioden hade Sverige den högsta lockout- och strejkfrekvensen i eu-ropa. det var konflikter som innehöll konkreta våldinslag. ”Konflikter mellan strejkande arbetare och strejkbrytare, med dödlig utgång eller skottlossning”, skriver Johansson, ”ägde rum t.ex. i malmö 1926, Hal-mstad 1931, Ådalen 1931, Sandarne 1932 och Clemensnäs 1932.”72

men konstaterar Johansson, Sverige hade bland de mest organiserade arbetarna och arbetsgivarna i europa. det jämviktsläge som därmed uppstod mellan lO och SaF i det tidiga 1900-talet, menar han, är en starkt bidragande orsak till att konflikterna på den svenska arbets-marknaden visserligen var bittra, men i regel utan dödsbringande våld. På så sätt rehabiliterar Johansson även Korpis maktresursteori, det är i jämviktsläget som konflikterna blir som mest intensiva i mötet mellan de olika aktörerna på arbetsmarknaden. För svensk del innebar de cen-tralistiska tendenserna inom lO och SaF att detta jämviktsläge kunde upprätthållas för att slutligen befästas.73 inledningsvis klargjordes att det på inga sätt är avsikten i denna avhandling att ersätta bilden av ett kompromissernas Sverige med ett konflikternas sådant, utan att nyansera och problematisera den förra bilden. detta senare görs i avhandlingen, dels genom den mikrohistoriska ansatsen i analysen av arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker utifrån frågan om våldets gränser inom politiken, dels genom den historiografiska ansatsen i analysen av hur detta våld har gestaltats i historieskrivningen. Frågan om våldets gestaltning berör, å ena sidan hur historieskrivningen har förhållit sig till det kollektivt utövade våldet i samband med konflikten vid a. W. nilssons, å andra sidan hur denna lokala historieskrivning förhåller sig till en nationellt hållen sådan, och de tolkningsramar som återfinns inom denna med avseende på det politiska våldets vara eller inte vara i modern svensk historia. det är långt ifrån avsikten i denna avhandling att hävda någonting annat än att det jämviktsläge som upp-står mellan arbete och kapital i den senare delen av 1800-talet och den tidigare delen av 1900-talet leder till intensifierade konflikter, liksom att valsegern 1932 och krisuppgörelsen 1933 leder till att detta jämvik-tsläge bryts till förmån för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. det är ju tveklöst hotet om lagstiftningsåtgärder på arbetsmarknaden från

72 österberg, andersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002, s 29. Se även Sundell, 1997.

73 österberg, andersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002,s 28ff.

378

ett SaP i maktställning som tvingar fram de förhandlingar mellan SaF och lO vilka leder fram till kompromisserna i Saltsjöbadsavtalet 1938.

detta betyder nu inte att konflikter saknas, eller att dessa saknar in-slag av våld. det är ett omstritt politiskt våld vilket i den kamp som råder om tolkningsföreträde har tenderat att hamna i skuggan medan strålkastarljuset istället fastnat på kompromissernas och samförståndets Sverige. i inledningen till en antologi som avser att lyfta fram sådana tendenser i svensk historieskrivning i ljuset hävdar lars edgren och magnus Olofsson att tolkningar av historia är ”potent forces in shaping contemporary understandings of nations and their purpose”. Vidare menar de att det snarast tillhör regel än undantag att länder har sådana dominerande nationella uttolkningar av sin historia. “Swedish histori-ography is therefore in no way strange in having dominant interpretive schemas, relevant for contemporary society”, menar de vidare. men vad de menar vara något mer förvånande för svensk historiografis del är att ”there has been relatively little public or scholarly debate about these overriding interpretations”. detta har, menar de, medfört att denna nationellt dominerande uttolkning av modern svensk historia kommit att vara “both unchallenged and curiously unarticulated”.74 det avgörande problemet för forskning kring våldsamma konflikter i svensk historia är att denna dominerande uttolkning så markant betonar ett Sverige präglat av konsensus, kompromissvilja och sam-förståndsanda. Kritiska röster har som framgått av detta kapitel i allt högre grad börjat höras alltsedan det tidiga 2000-talet. men som också framgått har sådana röster även hörts tidigare än så, även om de tillhört undantagen. Således skriver Karlbom 1985 i en studie av SaP:s historia att det redan under mellankrigstiden uppstod ”mönsterbil-dande förklaringar om arbetarrörelsens grundmurat fredliga avsikter.”75 det har, för att återigen understryka vikten av detta, att göra med socialdemokratins väg från politisk utmanare till innehavare av politisk makt. Så snart socialdemokratin började växa sig stark, menar Karlbom vidare, ”och inlemmas i de beslutande organen, kom man från partiets sida att understryka dess parlamentariska traditioner”.76 denna avhan-dling ansluter sig som synes till de kritiska rösterna. inte för att ersätta

74 edgren & Olofsson, 2009, s 275 Karlbom, 1985, s 41.76 Karlbom, 1985, s 41.

379

bilden av ett kompromissernas Sverige med den om ett konflikternas sådant, utan, som redan fastslagits, för att nyansera den förra bilden.

nu är det dags att se hur det under arbetskonflikten vid a. W. nilssons fabriker kollektivt utövade våldet har kommit att gestaltats i såväl lokal som nationell historieskrivning.

en lokalhistorisk teleologiden som har etablerat såväl konflikten vid a. W. nilssons fabriker som de våldsamma konfrontationerna i november 1926 i historieskrivnin-gen är tidningsredaktören och skribenten axel uhlén, vars Facklig kamp i Malmö under sju decennier från 1949 och Vi i träindustri: Facklig krönika 1924-1948 från 1958 båda på ett ingående sätt berör såväl den flera år långa arbetskonflikten i dess helhet som de våldsamma demon-strationerna i november konfliktens första år.77 uhlén var vid tiden för den nilssonska konflikten facklig redaktör för Arbetet i malmö, och som sådan en medlem av den inre ledarkretsen i stadens socialdemokratiska arbetarrörelse. uhléns texter kan således sägas utgöra såväl källor till som kvarlevor av händelserna ifråga. det är källor skrivna av en ledande socialdemokrat i arbetarstaden med en nära insyn i händelseutvecklin-gen rörande arbetskonflikten. Han var ett förstahandsvittne till såväl arbetskonflikten som de våldsamma demonstrationerna i november, lik-som hur båda dessa hanterades av den fackligt och politiskt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö. men samtidigt innebär uhléns nära koppling till händelserna ifråga, liksom det faktum att han i sina två böcker skriver den socialdemokratiska arbetarrörelsens lokala historik, att den historieskrivning som kommit att etablera händelsen i den lokala historieskrivningen kan sägas vara präglad av en påtaglig tendens till förmån för arbetarparten i konflikten. de slutsatser uhlén drar i sina fackliga historiker är också föga förvånande att skuldbördan för våldet läggs helt och hållet på strejkbrytarna och malmöpolisen, samt i förlängningen av detta på arbetsgivarparten och den borgerliga högerpressen, de förra för att i första läget ha inkallat strejkbrytarna och de senare för att ha tagit strejkbrytarvåldet i försvar även sedan dess det lett fram till en strejkande arbetares död.78

77 uhlén, 1949, s 363-372; uhlén, 1958, s 212-228..78 uhlén, 1949, s 363-372; uhlén, 1958, s 212-228.

380

det är knappast förvånande att uhléns skildringar av den nilssonska konflikten ligger nära Arbetets rapportering. det är den officiella kul-turella karta som mejslats ut av den socialdemokratiska arbetarrörelsen under arbetskonfliktens gång som ligger till grund för hur det kollek-tivt utövade våldet i anslutning till konfrontationerna mellan strejk-brytarna, de strejkande och de senares sympatisörer skildras i de båda av Arbetets fackliga redaktör författade historikerna. Strejkbrytarna utmålas således som ett ”sammanrafsat slödder och i stor utsträckning kriminella element.”79 uhlén skriver att det under ”sådana förhållanden är […] naturligt att demonstrationer skulle uppkomma vid fabriken, vilken hölls noga bevakad av polis.”80 den konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna, de strejkande och de senares sympatisörer up-pges i historiken från 1949 ha föranlett ”ett och annat intermezzo” utan att någon mer ingående förklaring till vad dessa skulle ha in-neburit ges läsaren.81 i historiken från 1958 framhålls att ”[s]kärmyt-slingar mellan strejkande och strejkbrytare förekom”.82 den av nils Persson utövade misshandeln av Wilhelm Jönsson skildras däremot på ett synnerligen ingående sätt. Här framträder också tendensen tydligt. liksom i Arbetets rapportering under loppet av konfrontationerna i november framställs den strejkande Jönsson som ett passivt offer för strejkbrytaren Perssons aktivt utövade våld. uhlén ger således följande skildring av det nattliga mötet:

Bland strejkbrytarna fanns en ökänd slagskämpe, nils Persson, som vid ett par tidigare tillfällen hade utmärkt sig även i malmö. natten mellan den 10 och 11 november 1926 mötte denne på en gata i fabrikens närhet en av de strejkande, en 47-årig korgmakare Wilhelm Jönsson, som var på väg till sitt hem. Jönsson, som var en tillbakadragen, tystlåten och fridsam man, tillta-lade inte Persson, men denne, som kände igen honom såsom varande en av de strejkande, såg sig hastigt omkring för att övertyga sig om att inga vittnen fanns och tilldelade därefter Jönsson

79 uhlén, 1949, s 364. Se även: uhlén, 1958, s 215.80 uhlén, 1949, s 364.81 uhlén, 1949, s 364.82 uhlén, 1958, s 216.

381

ett våldsamt slag i ansiktet. en pipa, som Jönsson hade i munnen, bräcktes och pipskaftet trängde in i munhålan och förorsakade svår skada. Slaget hade även i övrigt tagit hårt.83

Huvudansvaret för det småskaliga våldets övergång till ett storskaligt sådant läggs vidare på malmöpolisens utövade repressiva tvångsmakt gentemot demonstranterna utanför fabriken.

det berodde på att polisen upprepade gånger gjorde chock med dragna sablar eller batonger i de relativt trånga gatorna i kvarteren kring möllevångsgatan och möllevångstorget. många poliser uppträdde också anmärkningsvärt obehär-skat och den ridande polisen rentav livsfarligt då den sprängde fram t. o. m. på trottoaren och slog med sina ridpiskor till höger och vänster utan att se efter om det var kvinnor, barn, gamla gubbar eller ynglingar, som dabbades av slaget.84

det uhlén sedan framför allt tar fasta på är hur det kollektivt utövade våldet i samband med demonstrationerna i november slutligen up-phörde efter flera dagar av våldsamma konfrontationer mellan demon-stranter och polis i möllevångskvarteren.

Våldet är visserligen inte frånvarande hos uhlén. men å andra sidan kan detta kollektiva våld sägas utgöra en del av teleologin om Sver-iges väg från agrarsamhälle till industrisamhälle, där det senare kän-netecknas av kompromissvilja och samförståndsanda. genom att ge den socialdemokratiska arbetarrörelsen rollen som den kollektiva aktör vilken agerade för att få ett slut på de våldsamma demonstrationerna har det kollektiva våldet i samband med den nilssonska konflikten kunnat skrivas in i en lokalt hållen historieskrivning om en utpräglad kompromissinriktad malmöanda. det problematiska med denna his-torieskrivning är att den i det närmaste helt och hållet bortser från det småskaliga kollektivt utövade våld som under loppet av arbetskonflik-ten utövades i den långa raden konfrontationer mellan strejkbrytarna,

83 uhlén, 1949, s 365.84 uhlén, 1949, s 366.

382

de strejkande arbetarna och de senares sympatisörer. det var frågan om ett småskaligt våld som förekom såväl före som efter de omskrivna demonstrationerna i november konfliktens första år. det var frågan om ett våld som dessutom hade såväl indirekt som direkt legitimerande stöd ifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsen fackliga och politiska grenar i malmö. det är naturligtvis av vikt att liksom uhlén lyfta fram att det är den fackligt organiserade socialdemokratiskt arbetarrörelsen som under de konfrontativa händelserna i november agerar för att genom uppropet i Arbetet bringa det storskaliga kollektivt utövade våldet under demonstrationerna i möllevångskvarteren till ända. men det är samtidigt av vikt att påpeka att detta storskaliga våld inte kan särskiljas från det småskaliga våld som präglat arbetskonflikten alltse-dan dess utbrott under försommaren 1926 och som skulle komma och fortsätta att prägla denna konflikt fram till dess att den biläggs senhösten 1928. det våld som socialdemokratin i malmö kan sägas ha agerat delegitimerande gentemot var med andra ord det storskaliga våld som demonstrationerna övergått till sedan malmöpolisen beor-drats återställa ordningen, inte det småskaliga våld som kan sägas ha präglat arbetskonflikten såväl före som efter dessa demonstrationer i november.

det är de avgränsade konfrontationerna som ges legitimitet i uhléns skildring medan de överskridande konfrontationerna visserligen ges en förklaringsgrund men åtminstone underförstått delegitimeras. den organisering av skillnader i form av den officiella kulturella kartans betoning av ungdomar och kvinnor i demonstranternas led som utgör en viktig del av delegitimeringen i Arbetet framstår däremot inte lika tydligt i dessa skildringar. uhlén betonar visserligen det stora antalet nyfikna och att der rör sig om ynglingar men detta framstår inte alls på samma sätt avgörande som i Arbetets delegitimerande nyhetsrappor-tering. en förklaring till detta är att någon sådan delegitimering inte längre framstår som lika angelägen 1949 respektive 1958. tvärtom kan sägas att demonstranterna åter huvudsakligen utgörs av organiserade arbetare vars demonstrerade ilska i många avseenden är fullt berättigad. men liksom i Arbetets rapportering nämns ingenting om det kollektiva våld demonstranterna utövar gentemot de kontorsanställda. däremot framhålls den institutionaliserade manifestation som begravningen

383

av den avlidne utgjorde som ”en demonstration, en mera värdig och imponerande demonstration än någon föregående.”85 det jämförelsevis största utrymmet i uhléns skildringar får med andra ord det institu-tionaliserade agerandet från den socialdemokratiska arbetarrörelsen att få den i polisens ögon i och med demonstrationerna i november över-skridande konflikten till att åter bli en avgränsad sådan. uhlén betonar avslutningsvis även vikten av att demonstrationerna i november inte leder fram till några omfattade rättsliga följer och drakoniska domar. ”Om så hade skett”, skriver han, ”är det inte uteslutet att stämningen hade upphetsats på nytt och nya demonstrationer blivit följden.”86 några fortsatta demonstrationer blev det nu inte tal om. inte hel-ler den lokala storstrejk som den radikala minoriteten i Fco represen-tantskapet velat driva igenom. istället kunde den socialdemokratiska arbetarrörelsens institutionella agerande i och med det framgångsrika uppropet i Arbetet och det åtföljande lugnet på möllevången ges his-torisk förklaringskraft genom att jämföras med den av axel daniels-son i samma tidning publicerade appell till malmös arbetare under malmörevolten1890.87 På så sätt kunde också den mellankrigstida konflikten sättas i ett längre historiskt skeende där kompromissvilja och samförståndsanda blir karaktäriserande för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i malmö den historieskrivning som i axel uhléns efterföljd har berört konf-likten vid a. W. nilssons fabriker 1926-1928 och de konfrontativa våldsamheterna i november 1926 har mer eller mindre helt utgått från dennes på 1940 respektive 1950-talet skriva teleologiskt anstrukna skildringar av händelserna ifråga. detta gäller Bengt Åke Häger i översiktsverket Malmö stads historia från 1989, samt Peter Billing och mikael Stigendal i avhandlingen Hegemonins decennier: Lärdomar från Malmö om den svenska modellen från 1994.88 än tydligare framträder denna dominerande teleologi i den mer utpräglat populärhistoriska

85 uhlén, 1949, s 370.86 uhlén, 1949, s 370.87 uhlén, 1949, s 369; uhlén, 1958, s 212.88 Häger, 1989, s 272f; Billing & mikael Stigendal, 1994. Bengt liljen-

berg, I en annan tid. Malmöbilder från förr, 2005, s 89f. För ett undan-tag se: Berggren & greiff, 1992 s 47f.

384

litteraturen kring malmös historia. ett exempel på detta är Bengt liljenbergs I en annan tid: Malmöbilder från förr från 2005 helt och hållet ger tolkningsföreträdet i skildringen av den nilssonska konflik-ten till den socialdemokratiska arbetarrörelsen.89 det är med andra ord uhléns skildringar av konflikten som på det hela taget kan sägas dominera såväl den historievetenskapliga som den populärvetenskap-liga historieskrivning som på ett eller annat sätt kommit att beröra händelserna ifråga. På så sätt kan det hävdas att den lokalt förankrade historieskrivning som idag finns kring konflikten vid a. W. nilssons fabriker på ett mycket konkret sätt utgör ett utslag av den social-demokratiska arbetarrörelsens intresse av att skriva sin egen historia. det visar även med allra största tydlighet på det genomslag såsom ide-ologisk maktresurs denna teleologiska historieskrivning på lokalplanet har haft på såväl historievetenskaplig forskning som populärhistoria. det är vidare frågan om en lokalt hållen historieskrivning som på ett mycket tydligt sätt anknyter till den nationellt hållna teleologin om ett kompromissernas Sverige. denna teleologiskt anstrukna historieskrivn-ing utgör så att säga en delförklaring till den utveckling som något årtionde senare skulle komma att utgöra grundbulten för ”den svenska modellen”.

”Striden ägde rum i malmö”Samtidigt som den nilssonska konflikten kommit att få ett relativt stort genomslag i den lokala historieskrivningen medan den är i stort förblivit bortglömd i den nationella finns ändå spåren av en nation-ell sådan tolkning. Som framkommit av avhandlingens huvuddel fick händelserna i anslutning till konflikten i malmö ett relativt stort genomslag i rikspressen. av detta följer att konflikten som sådan var omstridd i pressdebatten med utgångspunkt i den ideologiska färg respektive rapporterande tidning hade. denna tidningsdebatt har mer eller mindre förblivit utan betydelse i den lokalt hållna histo-rieskrivningen kring konflikten. det undantag som återfinns här är den skildring som ges av konfrontationerna i november i Träarbetaren. det som utmärker den senare är att den i det stora hela ligger mycket

89 liljenberg, 2005, s 89f.

385

nära Arbetets skildring och den som några årtionden senare träder fram i axel uhléns båda fackliga historiker. att de strejkande träarbetar-nas egen förbundstidning intresserar sig för händelserna i malmö är naturligtvis inte någonting märkligt. inte heller att den skildring som framkommer där ligger mycket nära den som i andra sammanhang ges av företrädare för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. denna skil-dring utgör även grundstommen i det nationella material som berört de våldsamma konfrontationerna i malmö i anslutning till den nils-sonska konflikten. detta material utgörs av en så kallad talarfilm från någon gång under 1930-talet med titeln ”den pågående agitationen”. i denna film håller Svenska träindustriarbetarförbundets dåvarande ord-förande, Oscar Karlén, ett tal inför rullande filmkameror på temat den borgerliga högerpressens ohejdade ”hetsagitation” gentemot fackfören-ingsrörelsen.90 det som gör filmen intressant för denna avhandling är att det Karlén i sitt tal huvudsakligen uppehåller sig vid är våldsamma uttryck som en del av arbetskonfliktens repertoar med utgångspunkt i en facklig strid som ett par år dessförinnan ägt rum i malmö. det var en konflikt som högerpressen enligt denne utnyttjat i sin hetsagi-tation gentemot den fackliga arbetarrörelsen. den fackliga strid som Karlén på detta sätt använder som utgångspunkt i sin diskussion om våldsutövning som en del av den fackliga kampen är konflikten vid a. W. nilssons fabriker.91

talet ifråga spelades inte in i samband med något av ordföranden hål-let allmänt tal, utan i en studio med en troligtvis ganska liten skara åhörare. någon publik syns aldrig i bild, inte heller hörs ljudet av någon sådan. istället syns Oscar Karlén tala gentemot filmkameran från sin plats bakom ett blomsterförsett podium. Kamerans vinkel ändras

90 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB). talarfilmen finns bevarad på arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (araB), samt på Statens ljud- och bildarkiv (SlBa). Filmen, som är 14 minuter lång, är odaterad. även produktionsbolaget är okänt. axel uhlén skriver att filmen inte upptogs på den fackliga rörelsens bekostnad utan privat initiativ någon gång under 1930-talet. uhlén uppger vidare att filmen ifråga bland annat användes vid träindustriar-betarförbundets kursverksamhet. uhlén1958, s 67; Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).

91 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).

386

två gånger under talet med tydliga avbrott för detta. den enda person som hörs på filmen förutom den facklige ledaren är den som avbryter talaren när det är dags att flytta kameran till en ny vinkel. intrycket är således att det hela är ett studioarbete. talet framförs i första hand till kameran, och till den publik som förväntades utgöra filmens åskådare. eva Blomberg skriver att det vid mitten av 1930-talet blev populärt för fackliga förbundsstyrelser att medverka i sådana ”talarfilmer”. det han-dlade ofta liksom här är fallet om att förbundsordföranden framförde ett väl valt tal som filmades. Filmen skickades sedan runt till avdeln-ingarna. På så sätt fick medlemmarna på lokalplanet se sin förbund-sordförande hålla tal utan att denne behövde lägga ned alltför mycket tid på resor runtom i landet. Blomberg uppger vidare att ett speciellt filmbolag bildats för att göra dessa filmer, aB Svensk talfilm. dessa filmade tal kan på många sätt och vis jämföras med de historiker som den socialdemokratiska arbetarrörelsen därutöver har varit mån om att skriva. med stor sannolikhet var det med andra ord inte vilka tal som helst som spelades in, utan ett noga utvalt sådant, det som kunde förväntas vara av särskilt intresse för fackförbundets lokalavdelningar att lyssna på.92

talarfilmen är med all sannolikhet en del av den fackliga arbetar-rörelsens svar på en hätsk lagstiftningskampanj från högerns sida i det tidiga 1930-talet.93 Karlén säger i talets inledning bland annat att den ”borgerliga pressen […] försvåra fackföreningsrörelsens arbete. man vill med denna […] verksamhet ingiva allmänheten den uppfattningen att arbetarrörelsen brutaliserats och att den därför måste bindas genom nya lagar om rätt och frihet skola kunna värnas.”94 i Träarbetaren målas denna ”hets mot fackföreningsrörelsen” upp med breda penseldrag i en artikel från slutet av 1930. argumenten i denna artikel är i huvudsak detsamma som i talarfilmen men utan den nilssonska konflikten som det bärande exemplet, att fackföreningsrörelsens kampformer enligt högern felaktigt utmålades som ”råa”, ”primitiva,” samhällsfarliga”

92 eva Blomberg. ”Vet och vetande, hut och hållning. magister Film i folkbildningens tjänst”, Häften för kritiska studier 2001:1, s 46.

93 Fackföreningsrörelsen, 1930:46, s 497f.94 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id

1231 (araB).

387

och ”frihetsfientliga”.95 Åmark skriver angående detta att högern var ”drivande, med en särskilt aggressiv kampanj under första hälften av 1930-talet, riktad mot vad man påstod var ett missbruk av fack-liga stridsåtgärder.” Högern ville bland annat ha ”en lag som skyddade tredje man från att dras in i konflikterna, genom blockader, bojkotter, hot och trakasserier”. Särskilt kontroversiellt framstod för lO ”tanken att strejkbrytare skulle vara ”tredje man”, men rätt att under statens beskydd stå ”neutrala” i konflikterna och med statligt skydd mot trakasserier efter konflikterna”.96

det inspelade talet är på det hela taget ett försvarstal från en ledande facklig företrädare där Karlén vänder sig emot den borgerliga höger-pressens anklagelser att den fackligt organiserade arbetarrörelsen skulle ha ”brutaliserats” samt utöva ”övergrepp” i form at ”facklig terror” i de uttryck inom arbetskonfliktens repertoar som används av arbetarparten under de många och långa konflikterna på arbetsmarknaden.

att företeelser i enstaka fall förekommer som kunna betecknas såsom övergrepp i ena eller andra avseendet vill jag och ej heller någon an-nan som känner ansvaret inför rörelsen förneka. men dessa enstaka fall som verkligen kunna sägas ha förekommit kan rimligen icke rörelsen som sådan lastas för. den inom landsorganisationen i Sverige organiserade fackföreningsrörelsen, som ju praktiskt taget omfattar hela den fackliga sam-manslutningen i vårt land, har å sina kongresser öppen tagit avstånd från sådana vidtagna åtgärder som kunna betecknas såsom övergrepp eller som kunna sägas strida mot det allmänna rättsmed-vetandet. det är icke blott beslut om avstånd-stagande som fattats utan rörelsen har även i handling visat att den bekämpar de företeelser inom densamma som kunna sägas leda fram till åtgärder skadliga för rörelser och dess arbete. 97

95 Träarbetaren, 1930:5-6, s 17f.96 Åmark, 1989, s 63. Se även: Träarbetaren, 1930:5-6, s 17f; Fackfören-

ingsrörelsen, 1930:46, s 497f; Träarbetaren, 1931:1, s 1;.97 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id

1231 (araB).

388

det Karlén vill åstadkomma med den ingående skildringen av arbetskonf-likten vid a. W. nilssons fabriker är inte bara att svärja den fackliga arbe-tarrörelsen fri från högerpressens anklagelser om ”fackföreningsövergrepp, terror och blockadraseri”, utan även att vända på dessa anklagelser och vända dem eller motsvarande sådana tillbaka mot det borgerliga lägret. det senare gör Karlén i talet genom att lyfta fram och betona det kollek-tiva våld strejkbrytarna utövat gentemot de strejkande.

Strejkbrytarna sökte allt emellanåt sak med de strejkande arbetarna och i synnerhet vore strejk-vakterna utsatta därför. Våld utövades även mot strejkande arbetare och i ett fall med dödlig utgång. Strejkbrytaren nils Persson överföll utan anledn-ing korgmakaren Wilhelm Jönsson en natt då denne var på hemväg från Folkets Hus. På grund av överfallet tillstötte hjärnblödning och döden följde. Strejkbrytaren undslapp emellertid med blott 100 kronors böter. denna händelse upprörde sinnena hos malmöarbetarna och stora demonstra-tioner mot strejkbrytarna och deras uppträdande förekommo.98

På så sätt sammanfattar Karlén det han anser vara den huvudsakliga bakgrunden till de våldsamma konfrontationerna på möllevången i no-vember 1926. det vill säga ett utövat våld med dödlig utgång från en strejkbrytare gentemot en strejkande vilket leder fram till stora dem-onstrationer som i sin tur blir våldsamma när malmöpolisen ingriper med repressiv tvångsmakt. Vid sidan av de förhatliga strejkbrytarna är det således huvudsakligen malmöpolisen vilka i talarfilmen utpekas såsom arbetsgivarpartens handgångna medlöpare.

i den borgerliga pressen hade man alltsedan strejkens utbrott underförstått låtit påskina att polisen visat en oförtydbar flathet mot den av de strejkande arbetarna utövade kontrollen. Vid de förekommande demonstrationerna kan det emel-lertid icke sägas att polisen visade någon flathet. den högg med sablar hänsynslöst in på folkmas-

98 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).

389

sorna. arbetarna tappade emellertid icke besin-ningen och tack vare detta förhållande kunde en annars oundviklig katastrof undgås. Kvar står i malmöarbetarnas medvetande från dessa dem-onstrationsdagar polisens därmed oförklarligt råa och brutala uppträdande.99

Karlén fortsätter därefter med ytterligare skildringar våld som, enligt honom själv, begåtts av det borgerliga lägrets handgångna medlöpare gentemot de strejkande träindustriarbetarna under den två år och nästan fyra månader långa arbetskonflikten. Återigen är det strejk-brytarna som får bära det huvudsakliga ansvaret för det utövade vål-det. Karlén ägnar därefter en lång stund av talet till att räkna upp ett antal vapen – huvudsakligen hemmagjorda knivar och batonger – som strejkbrytarna enligt honom ska ha låtit färdigställt åt sig för att kunna brukas gentemot de strejkande under de återkommande skärmytsling-arna utanför fabriken.100

Karlén menar att den borgerliga högerpressen under hela den tid den nilssonska konflikten ägt rum ägnat den mycket uppmärksamhet, samt att arbetarparten under hela denna tid misskrediterats medan arbetsgivarpartens agerande omhuldats. inte minst det utövade strejk-brytarvåldet menar han kritiklöst har försvarats av högerpressens het-spropaganda på ett sätt som konsekvent satte fackföreningsrörelsen i dålig dager.

Kan det sägas att det var de organiserade ar-betarna och deras organisation som gjorde sig skyldiga till övergrepp genom att resa fordran om att förut utan strid i riksavtal med svenska arbets-givareföreningen upprättade arbetsvillkor även skulle få gälla i denna fabrik i malmö? nej, över-greppen, i den mån de förekommo, härledde sig från en oresonlig och till tänkesättet antikverad arbetsgivare, som med strejkbrytares hjälp hade

99 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).

100 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB). Se även: uhlén, 1958, s 216f.

390

föresatt sig att påtvinga arbetarna förnedrande arbetsvillkor, för vilken åtgärd han märkligt nog även erhöll fullt stöd, utav icke blott allmänna arbetsgivarföreningen i malmö, utan även av svenska arbetsgivarföreningen och hela den sven-ska borgerliga pressen.101

i Karléns skildring står arbetsgivarparten för våld medan arbetarparten står för ickevåld. det var blott och enbart ”de strejkande arbetarnas lugna uppträdande och fasta disciplin”, menar Karlén, som under ar-betskonfliktens gång ”bildligt talat tog vapnen ur strejkbrytarnas hän-der vid de tillfällen då dessa hade föresatt sig att nyttja desamma.”102 Budskapet är att det hela kunnat sluta i något av fullständig katastrof utan denna fast uppvisade disciplin från de strejkande såväl som de-ras sympatisörers sida. till skillnad från uhlén som ett par årtionden senare understryker att det förekommit ömsesidiga skärmytslingar mel-lan strejkbrytarna och de strejkande framträder i Karléns skildringar en arbetarpart som är passivt ickevåldsam gentemot arbetsgivarpartens aktiva våldsanvändning. Här är det således inte ens tal om något mora-liskt försvarbart våld. det senare har med all sannolikt att göra med den situation i vilken talet kommit till. det handlar som sagt om en facklig företrädares försvarstal gentemot högerns hätska lagstiftning-skampanj riktad gentemot arbetarpartens använda former och uttryck i arbetskonfliktens repertoar. det är därför inte sannolikt att Karlén på något sätt skulle försvara ett utövat våld. en annan förklaring är att den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta gjorde en mycket snävare gränsdragning med avseende på våld som en del av politiken efter händelserna i Ådalen 1931. detta inte minst efter den kamp om tolkningsföreträde som utkämpats inom socialdemokra-tin i dessa händelsers efterföljd och där den Per albin Hanssonska lin-jen där skulden för våldsamheterna lades såväl vänsterut som högerut framstod som segrare. ett exempel på hur den officiella kulturella kartan kunde te sig i Ådalshändelsernas efterföljd framträder bland annat i följande citat hämtat från lO-tidningen Fackföreningsrörelsen i anslutning till det konfrontativa våldet i Halmstad samma år:

101 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).

102 Oscar Karlén, ”den pågående agitationen” (talarfilm), rotebro id 1231 (araB).

391

uppträdanden av det slag som förekommit i Halmstad med anledning av konflikten mellan brädgårdsarbetarna och deras arbetsgivare måste […] betecknas som föga överensstämmande med den anda, som bör behärska inom fackfören-ingsrörelsen. Harmen mot strejkbrytarna är en naturlig reaktion hos organiserade arbetare och med dem sympatiserande medborgare, men att låta den taga sig uttryck i upptåg och störande av den allmänna ordningen är alltför primitivt och strängt taget stridande mot det som konstituerar det fackliga organisationsväsendet.103

medan harmen från de fackligt organiserade arbetarna gentemot strejk-brytarna beskrivs som naturlig delegitimeras på ett mycket tydligt sätt det konfrontativa våld som denna ilska gett upphov till. även här är det mycket tydligt att det kollektivt utövade våldet inte ses som något försvarbart sätt att bedriva den politiska kampen på. Vad mer är mark-eras genom organisering av skillnader att de som utövar det kollektiva våldet i konfrontationernas Halmstad inte är de disciplinerat ansvarta-gande fackligt organiserade arbetarna. Återigen är det liksom är fallet med de våldsamma konfrontationerna i anslutning till den nilssonska konflikten i malmö ungdomar som inte vet bättre liksom företrädare för vänstern som utpekas som huvudansvariga.

Vi vilja också gärna tro, att det verkligt målmed-vetna och ansvarskännande fackföreningsfolket i Halmstad icke bär ansvaret för detta återfall till primitivare metoder. det har väl förhållit sig så, att krafter varit i rörelse, som icke haft mycket att skaffa med fackföreningsverksamheten, d. v. s. äventyrslystna ungdomar och individer, för vilka tillfredsställandet av politisk fåfänga betytt mera än omtanken om de i arbetskonflikten invecklade arbetarnas intressen.104

det ska tilläggas att Fackföreningsrörelsens redaktör och sannolikt den som författat citatet ovan var Sigfrid Hansson, bror till Per albin

103 Fackföreningsrörelsen, 1931:19, s 476f.104 Fackföreningsrörelsen, 1931:19, s 476f.

392

Hansson, vilket gör att den officiella kulturella karta som framkommer där kan antas vara mycket nära den i kretsen kring partiledaren. det går med all sannolikhet att liksom fallet är med Ådalshändelserna hitta motstridiga tolkningar från andra håll inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. men det är en gränsdragning med avseende på det kollektivt utövade våldet inom politiken som är värd att lyfta fram eft-ersom den med all sannolikhet utgör en del av den officiella kulturella kartan i den folkhemspolitik som under loppet av 1930-talet kom att bli framträdande inom den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda värld. i den meningen utgör såväl Oscar Karléns tal och Sigfrid Hans-sons artikel exempel på omstridd politik där kampen om tolknings-företräde för den socialdemokratiska arbetarrörelsens del handlade om att mejsla ut en officiell kulturell karta där politiskt våld inte längre var någonting försvarbart. en tydlig analytisk poäng med att på detta sätt lyfta fram våldets skiftande gränser inom en av lokalsamhällets kollektiva aktörer är att visa på vikten av det flerpolära spänningsfältet. det är i fallet med den nilssonska konflikten uppenbart att det inte räcker med en analys av konfrontationerna mellan parterna utifrån ett bipolärt perspektiv. Snarare visar den mikrohistoriska ingången i den socialdemokratiska arbetarrörelsen att den även inom denna finns be-tydande flerpolära spänningar vilka kommer till uttryck den konflikt-fyllda interaktionen inom densamma.

ett skötsamt våldi och med den allmänna och lika rösträttens genomförande kom den parlamentariska reformismen alltmer att framstå som den so-cialdemokratiska arbetarrörelsens ideologiska ledstjärna. när sedan folkhemstanken börjat etableras under den senare hälften av 1920-talet och den första hälften av 1930-talet var den politiska grunden för-beredd för det som skulle komma att benämnas ”den svenska model-len”. men som redan konstaterats är det vanskligt att i det historiska efterhandsperspektivet måla upp en bild av perioden 1908-1917 som en given utveckling mot sociala och politiska reformer, liksom av perioden 1925-1933 som en lika given utveckling mot folkhemmets och arbetsfredens Sverige. På det hela taget framstår 1920-talet som ett årtionde där svensk historia mycket väl hade kunnat ta en annan väg. det politiska våldet är hela tiden närvarande under detta år-

393

tionde, det senare inte minst under de många och långa konflikterna på arbetsmarknaden. inte desto mindre är 1920-talet en mycket styv-moderligt behandlad tidsperiod i svensk historia. det är inte 1920-ta-lets konflikter som lyfts fram i den svenska historieskrivningen utan 1930-talets kompromisser. en del av förklaringen till det senare är att den svenska socialdemokratin som institutionellt maktcentra (eller flera institutionella maktcentrum) haft goda förutsättningar att med historieskrivning som ideologisk maktresurs hävda sina intressen i den ideologiska kampen om tolkningsföreträde över modern svensk histo-ria. i denna historieskrivning har begrepp som ”folkhemmet” och ”den svenska modellen” kommit att utgöra avgörande delkomponenter.105 det samförståndsprojekt som träder i förgrunden i och med folkhem-sideologin kom på så sätt att sätta en prägel på denna kamp om tolkningsföreträde. På kortare sikt innebar detta en ständigt återkom-mande kamp om tolkningsföreträde mellan samförståndsprojektets förespråkare och dess uttalade kritiker. det är en kamp som dessutom står och väger på en knivsegg under det sena 1920-talet och det tidiga 1930-talet, det vill säga under den tid de inre stridigheterna, mellan å ena sidan Per albin Hansson och å andra sidan arthur engberg och zeth Höglund, inom ledningen för socialdemokratin ställdes på sin spets.

det sätt på vilket kretsen kring Per albin Hansson driver denna kamp om tolkningsföreträde kan med Sewells begrepp kallas för organiser-ing av skillnader – eller annorlunda uttryckt genom konstruktionen av ”den andre” i svensk politik. utifrån ett sådant perspektiv utgörs ”den andre” av motståndare från vänster såväl som till höger om social-demokratin. Åren 1917–18 utgjordes motståndet till vänster om SaP företrädesvis av syndikalister och vänstersocialister, år 1931 av kom-munister. motståndet till höger utgjordes under hela denna tidsperiod företrädesvis av arbetsgivarorganisationerna och den borgerliga högern. men som redan framkommit var de inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen som inte anslöt sig till den Hanssonska folkhemstan-kens kompromissvilja en del av ”de andra”. ”den andre” fanns således utifrån det Hanssonska perspektivet lika mycket innanför som utanför den fackliga och politiska socialdemokratiska arbetarrörelsen.106 det var en utbredd uppfattning inom den fackliga arbetarrörelsen i hela

105 linderborg, 2001, s 330-353.106 linderborg, 2001, s 330-350; Johansson, 2001, s 87-119.

394

Sverige, något som även Stockholms och göteborgs arbetarkommuner ställde sig bakom, att våldet i Ådalen var ett av den utkommenderade militären och med borgerlighetens goda minne utfört ”massmord” av ”fredliga arbetare”. detta visar med all tydlighet att någon sådan svart-vit uppdelning mellan fredliga socialdemokrater och våldsamma konfliktinriktade kommunister således inte låter sig göras på något en-kelt sätt. Våldets gränser kan tvärtom sägas vara någonting i grund och botten omstritt inom socialdemokratin under mellankrigstiden. Om frågan om det moraliskt försvarbara våldets gränser under åren 1917-18 framför allt hade handlat om det revolutionära våldet som ett tänk-bart alternativ om sociala och politiska reformer uteblev, handlade det under loppet av 1920- och det tidiga 1930-talet (liksom det hade gjort under 1900- och 1910-talen) istället mestadels om det konfrontativa våldet mellan strejkande och strejkbrytare under arbetskonflikter.

att tanken på ett kollektivt utövat våld som en del av den politiska kampen inte var någonting helt främmande för den svenska social-demokratin kan vidare skönjas i en diskussion angående detta år 1925 under förhandlingarna om SKP:s eventuella uppgång i SaP:

Våld i den politiska kampen kunde, deklarerade zeth Höglund, ”aktualiseras endast om bor-garklassen skulle med våld upphäva demokratien. under sådana förhållanden, under onormala tider alltså kan arbetarklassen tvingas söka andra kampmetoder.” arthur engberg, ledare för SaP:s förhandlingsdelegation, gav uttryck åt samma up-pfattning: ”det är självklart, att ett undantagsläge kan skapas, om våra motståndare pröva en våld-skupp. Och undantagslägen kunna framtvinga alldeles särskilda medel.”107

Våld som en del av politiken kunde med andra ord vara moraliskt försvarbart om det utövades i självförsvar. liknande argument kunde höras från socialdemokratiskt håll i samband med 1930-talens na-zistbråk.108 det var ett argument som även användes i försvaret av strejkande arbetares kollektivt utövade våld gentemot strejkbrytare.

107 Karlbom, 1985, s 44.108 Se exempelvis: Johan a. lundin, ”Slaget på limhamns torg”, Limham-

niana, malmö 2005.

395

de senare utpekades av arbetarrörelsens företrädare som ohejdat bru-tala våldsverkare medan de förra endast sades agera i rent självförsvar. Här återfinns också en för avhandlingen avgörande koppling mellan skötsamhets- och samförståndsprojekten inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. i konstruktionen av en officiell kulturell karta med ut-gångspunkt i den disciplinerat ”skötsamme arbetaren” kom det odisci-plinerade våldet att kopplas till ”den andre” – det vill säga den ”mindre skötsamme”, eller rätt och slätt ”egensinnige” arbetaren. lägg märke till den ovan gjorda distinktionen mellan disciplinerat och odisciplin-erat våld, vilket är en helt avgörande faktor utifrån den fackligt och politiskt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsens perspektiv. medan det odisciplinerade våldet kopplades till ”den andre”, kvarstod hela tiden möjligheten till ett disciplinerat sådant inom ramen för ”det skötsamma projektet”. en strejkande arbetares självförsvar gentemot en strejkbrytares övervåld var således under vissa omständigheter att betrakta som ett sådant uttryck för ett moraliskt försvarbart våld.

det går således att tala om förekomsten av ett slags ”skötsamt våld”. men att våld skulle kunna betraktas som sådant förutsatte uppfyllandet av åtminstone två grundläggande krav, dels att det var sanktionerat, dels att det var moraliskt försvarbart. det är också utifrån ett sådant perspektiv som de inom socialdemokratin motstridiga tolkningarna av det konfrontativa våldet i samband med Ådalshändelserna ska ses. medan den spridda tolkningen inom bland annat arbetarkommunerna i Stockholm och göteborg, liksom inom en stor del av den fackliga arbetarrörelsen, var att våldet helt och hållet var förorsakat av den utkommenderade militären och arbetsgivarna, lade Per albin Hansson och kretsen av ledande socialdemokrater närmast honom en lika stor andel av skulden på kommunisterna och demonstranterna i Ådalen. Båda tolkningar av Ådalshändelserna kritiserade således militären, arbetsgivarna och högern. medan den förra uttolkningen åtminstone indirekt sanktionerade det av demonstranterna utövade våldet gen-temot strejkbrytarna i Ådalen, var Hansson tydlig med att detta inte var fallet från hans sida. men medan partiledningen i Stockholm på så sätt gav uttryck för att det utövade våldet gentemot strejkbrytarna i Ådalen inte var någonting sanktionerat, var det samtidigt så att våld utövat gentemot strejkbrytare under arbetskonflikter under vissa

396

givna förutsättningar mycket väl kunde anses vara någonting moraliskt försvarbart. Åtminstone gäller det senare det småskaliga våldet på den vardagsnära politiska nivån. det kan med andra ord hävdas att det moraliskt försvarbara kollektivt utövade våldets gränser inom politiken i grund och botten var någonting omstritt inom socialdemokratin i mellankrigstidens Sverige.

det kan utifrån den mikrohistoriska fallstudie som den nilssonska konflikten i malmö utgör konstateras att de inslag av skötsamhetens och samförståndets kulturella projekt inom den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda värld som kan skönjas under loppet av de våld-samt konfrontativa demonstrationerna i november 1926 i allra högsta grad var omstridda. det är således först i det historiska efterhandsper-spektivet som kompromissviljan och samförståndsandan framträder som någonting tillsynes självklart. det som annars på något längre sikt utmärker historieskrivningen kring den nilssonska konflikten i malmö 1926-1928 är snarast frånvaron av kampen om tolkningsföreträde. det senare eftersom den teleologiskt anstrukna skildring axel uhlén ger och som ter sig i överensstämmande med den socialdemokratiska arbe-tarrörelsens officiella kulturella karta i det svenska folkhemmets 1940- och 1950-tal har varit i det närmaste fullständigt dominerande. det finns här en tydlig åtskillnad från den debatt som förekom i anslutning till den nilssonska konflikten där det småskaliga våld som utövades av de strejkande och deras sympatisörer kunde ses som någonting mora-liskt försvarbart, där en strejkbrytare helt enkelt gott och väl kunde få en smäll på käften. i efterhand är det således det storskaliga våldet och framför allt den socialdemokratiska arbetarrörelsens agerande för att i kompromissuppgörelsen med polismästaren i malmö bringa demon-strationerna till ett slut som dominerar den befintliga historieskrivnin-gen. detta medan det småskaliga våldet tenderar att inte träda fram alls i historieskrivningen. de gränsdragningar med avseende på det politiska våldet skiftade allteftersom de småskaliga övergick till stor-skaliga konfrontationer, och skiftade igen när dessa återigen övergick till småskaliga sådana. medan det småskaliga våldet föreskrevs eller åtminstone tolererades avgränsades det storskaliga våldet som någon-ting förbjudet. av det följer att gränserna för den avgränsade och över-skridande konflikten tenderar av vara skiftande på ett sätt som under-

397

stryker politikens omstridda dimension. men det senare är något som lätt förbises i den befintliga teleologiskt anstrukna historieskrivningen kring det kollektivt utövade våldet som en del av politiken. det han-dlar således, för att avsluta, om en historieskrivning där de kollektiva aktörer som agerat utifrån gemensamma intressen i konfrontativt våld helt enkelt kommit att utdefinieras från det historiska förloppet – det kollektiva våldets politik är ju som bekant inte det svenska sättet.

398

english summary

“The Fight took Place in malmö”: The möllevången riots of 1926. a Study of Political Violence in inter-War Sweden

during a few days at the end of november 1926, the möllevången neighborhood in malmö was the scene of violent confrontations be-tween thousands of demonstrators and a large part of the city police force. Behind these demonstrations lay an industrial conflict, begun early in July that year at a. W. nilsson factory. The workers went on strike, and a week or so later the factory owner employed a local re-cruiter of strike-breakers. From the very first, trouble arose whenever there was an encounter between the strike-breakers and the striking workers. day and night, the workers had pickets standing outside the factory and from the very beginning there were almost daily demonstrations outside the factory, attracting nearly two hundred par-ticipants. Whenever the strike-breakers moved outside the protecting walls of the factory, they were harassed in a menacing way. The perpe-trators tried to frighten the strike-breakers into giving up their work at the factory. more than once, the police had to interfere, because the situation had become even more menacing and outspokenly vio-lent. The strike-breakers on their part retaliated by arming themselves and by giving as good as they got when it came to insults and threats whenever they met the demonstrators outside the factory. due to the frequent rows outside the factory, the police soon patrolled the vicinity every day. Still, the confrontations between the strike-breakers and the striking workers and their sympathizers became more frequent during the summer and autumn. On the night between the 10 and the 11 november something took place which would worsen the tense situ-ation outside the factory. in the street, a strike-breaker and a striking worker were having an argument, which led to the former giving the latter a blow to the head. Just over a week later he died of complica-tions caused by the blow. Within the Social democratic movement in

399

malmö no one doubted that the blow to the head and the ensuing death were directly connected. as soon as the news of the death of the striking worker was published in the newspapers, there were sev-eral thousands participants in the demonstrations outside the a. W. nilsson factory. When the police after a few days, ordered to restore order, started trying to force the increasing numbers of demonstrators to leave the vicinity, these resisted, thus causing several days of violent confrontation in the möllevången area.

The strike at a. W. nilsson factory was not the only conflict in malmö at this time where the employer used strike-breakers, the encounters between these and the striking workers causing violent demonstra-tions. nor did such confrontations occur only in malmö during the interwar period. The year before the conflict, there had been violent confrontations between the police and people demonstrating against strike-breakers in Sundsvall (1925) and in Kalmar (1925), and there were to be similar incidents in Halmstad and in Ådalen (1931) and in Sandarne and Clemensnäs (1932).. What happened in malmö in 1926 may be considered to be part of a protracted period of escalating labor disputes between the employed and the employer on the Swed-ish labor-market, lasting between 1925 and 1932. a similar period can furthermore be said to have occurred between 1908 and 1917. This violence, however, has only seldom been emphasized in Swedish research. On the contrary, the research on working-class history in particular, has stressed the absence of violence. it is true that large-scale collective violence occurred but rarely, even though the events described above, occurring during the period of escalating conflicts in the late 1920s and early 1930s, may be considered to be events where more large scale violence was used. Still, violence occurs in Sweden as well. true, it is arguably mostly small-scale, but till obviously collec-tive in its character, like the more or less daily confrontations between the strike-breakers and the striking workers taking place outside the a .W. nilsson factory in malmö. This violence is collective as well, the workers and the strike-breakers being more or less equally responsible for the acts of violence. The workers used to harass the strike-breakers, a form of collective violence in connection with industrial disputes, more or less tolerated by the union as well as by the political leadership

400

within the Social democratic labor movement. it is acts of violence, which, though they occurred openly in those days, have been more or less forgotten in Swedish research on industrial action. in latter years this has been explained by the fact that this research remarkably often has been focused on explaining ”the Swedish model” with its spirit of mutual understanding and willingness to compromise, as well as by its historical roots, thus giving Swedish historical research a teleological tendency, conflicts having been played down, while putting stress on and emphasizing mutual understanding.

The purpose of this thesis is to study the boundaries of collective violence within politics in inter-war Sweden. Five questions are asked: Where did the local social democratic movement draw the boundar-ies of collective violence within politics during the industrial conflict at the a. W. nilsson factories in malmö? How was collective violence used during the conflict? How did representatives from the social democratic movement discuss this use of collective violence? How was this collective violence being discussed in the public debate that took place in the newspaper press? in what way has this collective violence used during the industrial conflict come to be seen in the writing of history?

in an article on labor history syntheses, the historian lars Berggren points out the fundamental problem of the interpretations and under-lying conditions providing the main basis of Swedish working-class historical research. in his article, Berggren emphasizes three history theses, published in 2001: The Social Democrats Write History by Åsa linderborg, Great Days of Old, Modern Times by ulf zander and The Struggle for History – Ådalen 1931 by roger Johansson. in their theses, the writers discuss the relationship of the Social democratic labor movement to Swedish history. linderborg’s thesis focuses on the Social democratic movement, whereas zander makes this a part of a larger historiographical context. in Ådalen in1931 some male work-ers who were demonstrating against the strike-breakers and a female onlooker were killed by Swedish troops. When writing his analysis of the struggle for history, Johansson sets out from these events, using the trade union and political Social democratic labor movement as

401

one of the main actors. Berggren observes that in their theses all three writers have very clearly pointed out “the close relationship between the interpretation of the past and the struggle for the future” and its connection with Social democratic interest in and influence upon the writing of Swedish history. in this context it is about the way a teleological story, based on the interpretation of history made by the Social democratic labor movement, has been told and retold in the 20th century. it is about a teleology formed as early as the 1920s and strengthened after the Social democratic victory in the 1932 elections and the 1933 crisis agreement between the Social democratic Party (SaP) and the Farmers’ Party. it could still be said to be in evidence where the writing of Swedish history is concerned.

Berggren’s article as well as the research of linderborg, zander and Johansson stresses the successful use of history as an ideological power resource by the Social democratic movement. This provides a basis for regarding critically what has been written about social and political conflicts in Sweden, especially violent ones. This is an idea which we should discuss further, not least because it will eventually have conse-quences for historical research – and, to some extent, the lack of such research – dealing with political violence in Sweden.

in other words, where Sweden is concerned, more research on social and political conflict and collective violence is needed, with a meso historical as well as a micro historical focus. This is actually true of the period from early modern to modern times, but research on 20th century Sweden in particular is needed.

today, one of the best studies on social and political conflict and col-lective violence in the late 19th and early 20th centuries is the one writ-ten by the historian roger Johansson. The distinctly meso historical attempts made by Johansson in his articles extremely important to the weak position held by the research on the connections between social and political conflict and collective violence in late 19th and early 20th century Sweden. at this time, according to Johansson, the conflicts between the authorities and the people took on a different shape, due to the organization of the labor movement. ”in Swedish history one

402

could regard the years between 1880 and 1905 as a build-up stage, while the entire period between 1880 and 1932 (or 1938) could be considered to have been years with remarkable oscillation between co-operation and conflict workers-employers”, Johansson writes. accord-ing to him there were, during the first half of the 20th century, two identifiable periods of intensifying conflicts, one during the years 1908 to 1917 and another one in the late 1920s and early 1930s. during the first period, collective violence was used when the amalthea was blown up in malmö harbor. in 1909 the major Conflict broke out, with more than 330 000 workers being locked out and on strike, a conflict which led to a major setback for the labor movement. during the troublesome year of 1917, there were widespread demonstrations, involving soldiers as well as people demonstrating against hunger and for franchise. Threats of revolution, more or less veiled, were used. during the second period, Sweden had more strikes and lockouts than any other european country. “Conflicts between striking workers and strike-breakers where people died or shots were fired took place in malmö (1926), Halmstad and Ådalen (1931), Sandarne and Clem-ensnäs (1932)”, Johansson writes. according to him, Swedish workers and employers were better organized than those in the rest of europe, which may have been one reason why deadly violence so seldom oc-curred, even though the number of conflicts was considerable.

Only in a later teleological perspective it is possible to paint a picture of the period between 1908 and 1917 as having displayed a distinct development towards parliamentary reform. With regard to crisis agreement and industrial peace, this is true of the period between 1925 and 1933 as well. Still, Swedish 20th century history has be-come tantamount to “the people’s home”, “the welfare state” and “the Swedish model”. in this country of mutual understanding, there has simply not been room for violent social and political conflict. From this perspective, the collective violence that occurred in connection with the industrial action at a. W. nilsson factories in malmö (1926-28) becomes an interesting subject for study. using a micro historical approach to these events, we can throw light upon small-scale as well as large-scale violence, as well as upon the fact that open violence has been, more or less, concealed in the writing of history dealing with

403

these events. a micro historical survey of what happened in malmö during the interwar years shows that the small-scale violence, occurring throughout the conflict, as well as the large-scale collective violence of the demonstrations in late november 1926, have become incorporated into a local story of consensus. Here we have a very clear connection to the national story of Swedish consensus.

in his work, axel uhlén, writer of working-class history, has described the conflict at a. W. nilsson factories in november 1926 as well as the violence that took place. in his works Facklig kamp i Malmö under sju decennier (1949) and Vi i träindustrin. Facklig krönika 1924—1948 (1958) he thoroughly discusses the labor dispute as a whole, as well as the violence occurring at the november demonstrations. at the time of the conflict at a W nilsson uhlén was trade-union editor at Arbetet, leading working-class newspaper in malmö, and a member of the inner circle of the Social democratic labor movement in the city. Thus, from the point of view of source criticism, uhlén’s texts may be considered as narratives of the events as well as remains of what happened. These sources are written by a leading Social democrat in the working-class town, who had close access to what happened during the industrial action. Besides, he was a first-hand witness of the conflict as such and of the violent demonstrations and their handling by the Social demo-cratic labor movement in malmö. Because of uhlén’s close connection with the events and the fact that he has written the local history of the Social democratic labor movement, we might claim that his history writing is biased – the Social democratic labor movement in malmö and the striking workers are regarded with considerable sympathy. not very surprisingly, uhlén lays the entire blame for the collective violence on the strike- breakers and the police, on the employers, who had summoned the strike-breakers, and on the Conservative press, which had more than once defended the actions of the strike-breakers, the police and the employers.

as his starting-point, uhlén takes the end of the collective violence connected with the november demonstrations. after several days of violent confrontation between demonstrators and police in the möl-levången area, the local Social democratic labor movement summoned

404

a meeting of their representative body in order to discuss the escalating violence in connection with the nilsson conflict. after a stormy debate it was decided that the trade union movement should act to stop the violence. a majority of the members felt that violence could not fur-ther the outcome of the conflict. an agreement was reached between representatives of the Social democratic labor movement and the po-lice commissioner, according to which the labor movement would take action to end the demonstrations and the violence. an appeal was thus published in Arbetet by the central organization of the union – Fack-liga Centralorganisationen (Fco). in this appeal, all organized workers in malmö were asked to end the demonstrations immediately and to keep away from the factory area in möllevången. The same evening, after a week of demonstrations, involving thousands of participants, and several days of violent confrontation between demonstrators and police, all violence came to an end.

Collective violence is certainly not absent in uhlén’s writing. On the other hand, we could claim that this violence is well integrated in the teleological story of Sweden’s journey from agricultural to industrial society, a society characterized by consensus and willingness to com-promise. Because the Social democratic labor movement was made responsible for trying to put a stop to the collective violence at a. W. nilsson factories, in local history writing this violence has been consid-ered as an important part of the predetermined road to “the Swedish model”. a problem with this story of local consensus is the fact that, to a large extent, it tends to disregard the collective violence exercised by the striking workers, organized by the Social democratic Party, and by those in sympathy with them. This collective violence, indirectly and directly supported by the unionist and political branches of the Social democratic labor movement in malmö, occurred before as well as after the violent november demonstrations. naturally, it is impor-tant to stress the fact that it is the Social democratic labor movement, which, by publishing the appeal in “Arbetet” tries to put a stop to the demonstrations and the violence. it is also important, however, to point to the fact that this was violence, which had characterized the industrial action from the very first and was to do so until its final end more than two years later. The collective violence against which the

405

labor movement took action was the large-scale violence which was the result of the police trying to restore order, not the small-scale collective violence characteristic of the labor conflict before as well as after these demonstrations.

most historical research on the conflict at a. W. nilsson factories (1926-28) and/or the violence in november of 1926 has set out from uhlén’s description. Bengt Åke Häger in his survey: Malmö stads his-toria (1989), for example, and Peter Billing and mikael Stigendal in Hegemonins decennier: Lärdomar från Malmö om den svenska modellen (1994). This is even more evident in popular historical literature. One example is I en annan tid: Malmöbilder från förr by Bengt liljenberg (2005), which, in its description of the industrial action at a. W. nils-son factories, accords preferential right of interpretation to the labor movement. in other words, we might say that the scholarly as well as the popular writing of history dealing with these incidents is domi-nated by the story of local consensus, established in the 1940s and 50s by uhlén. The locally based history writing of today, dealing with the conflict at a. W. nilsson factories, is thus a very concrete manifesta-tion of the interest shown by the Social democratic labor movement in writing its own history. it also shows the impact this history writing, viewed as an ideological power resource, has had on popular as well as scholarly historical research. Furthermore, it is a local history very clearly connected to the national story of Swedish consensus. Basically, this is all a question of teleology, collective violence as part of politics within Swedish history having been played down, while occasions of consensus and absence of violence have been pointed out and stressed.

406

Källor och litteratur

Otryckta källor

Intervjuer

intervju med informant 020219 (Carlsson)

intervju med informant 020320 (lundberg)

intervju med informant 020321: i (andersson)

intervju med informant 020321: iii (Sjöberg)

intervju med informant 020322: i (Bjursberg)

intervju med informant 020322: ii (Persson)

intervju med informant 020325: i (Ström)

intervju med informant 020325: ii (rasmussen)

intervju med informant 020327 (Sjögren)

Arkiv

Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS)

malmö arbetarkommun

”möllevångskravallerna 1926-1927”, e: Vi

Protokoll 1926-1934, aii: 4

407

SOC dem Stadsfullmäktigegruppen, Protokoll 1910-1934, a: iV-4

malmö fackliga centralorganisation (Fco)

Protokoll 1926-1933, a: i-ii

Svenska träindustriarbetareförbundet

Foto, mapp iii

Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Protokoll 1924-1932, a: i-ii

Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 9 malmö, Verkstads-klubben a. W. nilssons fabriker, diverse handlingar 1914-1955, a: i – l: iii

Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 11 malmö, mötes/styrelseprotokoll 1910-1927, a: i-ii

Svenska träindustriarbetareförbundet avd. 11 malmö, Protokoll 1927-1955, a: i-ii

Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm (ARAB)

Svenska träindustriarbetareförbundet

representantskaps och Förbundsrådets protokoll, Protokoll 1924-1926, a03a:001

Verksamhetsberättelser, B02:001

Socialdemokratiska partiet (SaP)

Verkställande utskottets protokoll 1917-1927, a3a:003

408

Protokoll: Partistyrelsen 1915-1930 (mikrofilm), a2C:004

Landsarkivet i Lund (LL)

malmöhus läns landskansli

diarier over inkomna brev 1926, Bia:201,

Brevavdelningens diarium över avgångna brev 1926, Biii aa: 23

Brevbok för allmänna brevärenden 1926, aiab:23, brev från so-cialdepartementet ankommet den 24/11 1926

Riksarkivet (RA)

Socialdepartementet

Huvudarkivet, ingående diarier, diarium för 1926

Huvudarkivet, utgående diarier, utgående expeditionsregister 1926

Säkerhetspolisens föregångare

Kommunistiska handlingar, År 1926, iii C 27

Stadsarkivet i Malmö (MS)

urklippssamlingen (Box 97)

malmöpolisen

Centralpolisen (Cent), rapportjournal 1926, a3aa:30

409

Kriminalpolisen (Krim), rapportkopior del ii 1926, a2a:42

Kriminalpolisen (Krim), tjänstgöringsjournal 1926, d1a:18

Polisdomstolen (Pd), dombok hos malmö polisdomstol 1926 iV, a i:105

Poliskammaren (PK), Protokoll ii-iii 1926, a1:72

Poliskammaren (PK), dossierer, Berättelse över studieresa 1928

Polisvaktsdistriktet ii (Pol ii), Patrulljournal 1926, di:38

Polisvaktsdistrikt ii (Pol ii), rapportkopior 1926: ii, a3a: 14

Polisvaktsdistrikt iV (Pol iV), Journal, a2a: 13

malmö rådhusrätt

dombok i brottsmål, 1927, Första delen n:r 1-100, a1da:145

Företagsarkiv & gårdsarkiv

aB a. W. nilssons fabriker, Handlingar efter ämne 1892-1971 o. odat. F: 1

Periodika

Arbetet, 1926, 1927, 1928

Dagens nyheter, 1926

Fackföreningsrörelsen, 1921, 1925, 1927, 1928, 1931

Folkets Dagblad-Politiken, 1926

410

Helsingborgs Dagblad, 1926

Levande Livet, 1977:2

Skånes Reflex, 1926, 1927

Skånska Aftonbladet, 1926

Skånska Dagbladet, 1926

Slakteri och Charkuteriarbetaren, 1913

Smålands Folkblad, 1926

Social-Demokraten, 1926

Stormklockan, 1926

Svensk Polistidning, 1917, 1918, 1919, 1920, 1921, 1926, 1927

Svenska Dagbladet, 1926

Sydsvenska Dagbladet Snällposten (SDS), 1926, 1927,1928

Träarbetaren, 1918, 1921, 1926, 1927, 1928, 1029, 1930

Film

Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm (ARAB)

Oscar Karlén, Den pågående agitationen, 14 minuter talarfilm, araB rotebro id 1231

411

tryckta källor och litteratur

alm, Kurt, Möllevångskravallerna, Opublicerad trebetygsuppsats i histo-ria, Historiska institutionen lunds universitet, 1966

ambjörnsson, ronny, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett nor-rländskt sågverkssamhälle 1880-1930, 1998

aminzade, ronald r., goldstone, Jack a., mcadam, doug, Perry, eliza-beth J., Sewell, William H. Jr, tarrow, Sidney & tilly, Charles (eds), Silence and Voice in the Study of Contentious Politics, 2001

andræ, Carl göran, Revolt eller Reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918, 1998

andersson, lars i., Tradition och förändring: Den skånska högern och dess

borgerliga omgivning 1928-1936, 2003

andréasson, ulf, Arbetslösa i rörelse: Organisationssträvanden och politisk kamp inom arbetarrörelsen i Sverige 1920-34, 2008

Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år 1925,1926

Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år 1926, 1927

Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år 1927, 1928

Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år 1928, 1929

archer, John e., Social Unrest and Popular Protest in England 1780-1840, 2000

aronsson, Peter, Bönder gör politik: Det lokala självstyret som social arena i tre Smålandssocknar, 1680-1850,1992

412

Berggren, lars, ”går det att skriva arbetarhistoriska synteser?”, Historisk tidskrift, 2003:2

Berggren, lars, Ångvisslans och brickornas värld: Om arbete och facklig organisering vid Kockums mekaniska Verkstad och Carl Lunds fabrik i Malmö 1840-1905, 1991

Berggren, lars & greiff, mats, Från sillamarknad till SAAB-fabrik: Indus-trialisering, facklig organisering och politisk mobilisering, 1992

Berggren, lars & greiff, mats, En svensk historia från vikingatid till nutid, 2000

Berggren, lars & greiff, mats, En svensk historia från vikingatid till nutid, 2009

Berglund, mats, Massans röst: Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719-1848, 2009

Beskrivning över Malmö med omnejd,1937

Billing, Peter, Hundra år i folkets tjänst: Malmö Folkets Park 1891-1991, 1991

Billing, Peter & Stigendal, mikael, Hegemonins decennier: Lärdomar från Malmö om den svenska modellen, 1994

Billing, Peter, Stigendal, mikael & Olsson, lars, ”’malmö – vår stad’: Om socialdemokratisk lokalpolitik”, misgeld, Klaus, molin, Karl & Åmark, Klas (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989

Bjurling, Oscar, Allmänna arbetsgivareföreningen 1902-1932, 1933

Bjurling, Oscar, ”Kultur och okultur i krig och fred”, Bjurling, Oscar (red.), Malmö stads historia: Femte delen/1914 –1939,1989

Blomberg, eva, ”Vet och vetande, hut och hållning: magister Film i folkbildningens tjänst”, Häften för kritiska studier 2001:1

413

Blomberg, eva, ”revolutionary Outsiders in Sweden: reclaiming Human dignity”, edgren, lars & Olofsson, magnus (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009

Blomkvist, Bo, International i miniatyr: Studier i skånsk arbetarrörelse före 1880 och dess internationella kontakter,1979

Bodman, erik, Polisföreningen kamraten 1903-1953, 1953

Bonnell, Victoria & Hunt, lynn (eds), Beyond the Cultural Turn: New directions in the Study of Society and Culture, 1999

Bringmark, gösta, Från Dagträl till medborgare: Malmö stadsfullmäktige 100 år, 1962

Burke, Peter, What is Cultural History?, 2004

Casparsson, ragnar, LO under fem årtionden II 1924-1948, 1951

Cederqvist, Jane, Arbetare i strejk: Studier rörande arbetarnas politiska mobilisering under industrialismens genombrott, 1980

davis, natalie zemon, ”The rites of Violence: religious riots in Sixteenth-Century France”, Past and Present, 1973:59.

davis, natalie zemon, Society and Culture in Early Modern France: Eight Essays, 1987

desan, Suzanne, ”Crowds, Community, and ritual in the Work of e. P. Thompson and natalie davis”, Hunt, lynn, “introduction”, Hunt, lynn (ed), The New Cultural History, 1989

diani, mario & mcadam, doug (eds), Social Movements and Networks; Relational Approaches to Collective Action, 2003

edberg, leif & Svärd, Holger, Polismännens fackliga verksamhet: Polis-väsendets uppkomst och utveckling samt polispersonalens fackliga arbete och organisationer, 1963

414

edgren, lars, ”egensinniga arbetare”, Historisk tidsskrift, 1995:4

edgren, lars & Olofsson, magnus (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009

ekelund, robin, Identiteter i konflikt: En studie av strejkande och strejk-brytare i Malmö 1926, Opublicerad C-uppsats i historia, Historiska studier malmö högskola, 2008

esping-andersen, gösta, ”Jämlikhet, effektivitet och makt: Socialdemok-ratisk välfärdspolitik”, misgeld, Klaus, modin, Karl, & Åmark, Klas (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989

100 år med A. W. Nilssons, 1855-1955, 1955

Franzén, mats, Den folkliga staden: Söderkvarter i Stockholm mellan krigen, 1992

Franzén, mats, ”egensinne och skötsamhet i svensk arbetarkultur”, Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49

Friberg, Katarina, The Workings of Co-operation: A Comparative Study of Consumer Co-operative Organization in Britain and Sweden, 1860 to 1970, 2005

Flink, ingvar, Strejkbryteriet och arbetets frihet: En studie av svensk arbets-marknad fram till 1938, 1978

gidlund, gullan, ”Folkrörelsepartiet och den politiska styrelsen: SaP:s organisationsutveckling”, misgeld, Klaus, molin, Karl & Åmark, Klas (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989

greiff, mats, Kvinnorna marscherade demonstrativt iväg: Strejker och fack-lig organisering bland kvinnliga textilarbetare i Ulster 1870-1914, 1996

greiff, mats, Kontoristen: Från chefens högra hand till proletär, 1992

greiff, mats, ”Vi bodde, bad och blev utbildade som om vi vore på skilda kon-tinenter”: Katolska och protestantiska arbetare i Belfast 1950-1914, 2004

415

Hall, Patrik, den svenskaste historien: Nationalism i Sverige under sex sekler, 2000

Hanagan, michael P., Page moch, leslie & te Brake, Wayne, “introduc-tion”, Hanagan, michael P., Page moch, leslie & te Brake, Wayne (eds.), Challenging Authority: The Historical Study of Contentious Politics, Social Movements, Protest, and Contention, Volume 7,1998

Hansson, Per albin, Demokrati: Tal och uppsatser, 1935

Hansson, Sigfrid, Svenska träarbetareförbundets historia, 1889-1923, 1925

Hansson, Sigfrid, Den svenska fackföreningsrörelsen, 1942

Harnesk, Börje, ”den svenska modellens tidigmoderna rötter?”, Historisk tidskrift, 2002:1

Hellström, gustav, Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros, 1931

Herou, a. e., Arbetsordning för Arbetsbyrån för oorganiserade, 1911

Herou, a. e., Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1911, 1912

Herou a. e., Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1914, 1915

Herou a. e., Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1916, 1917

Herou a. e., Berättelse över Arbetsbyråns för oorganiserade verksamhet

under år 1919, 1920

Herou a. e., Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1920, 1921

Herou a. e., Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1921 och dess uppgifter i samhället, 1922

416

Herou a. e., Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1922 och dess uppgifter i samhället, 1923

Herou a. e., En samhällelig institution: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under 1923 och dess uppgifter i samhället, 1924

Herou a. e., Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1927 och dess uppgifter i samhället, 1928

Herou a. e., Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1928, 1929

Herou a. e., Berättelse över Arbetsbyråns för oorganiserade verksamhet under år 1928, 1929

Herou a. e., En kort historik över Arbetsbyråns för oorganiserade verksam-het åren 1909-1929, 1930

Herou a. e., En kort resumé over Arbetsbyråns verksamhet under år 1931, 1932.

Hilson, mary, ”labour Politics in a naval dockyard: The Case of Karl-skrona, Sweden, c 1880-1925”, International Review of Social History, 2001:3

Hilson, mary, Political Change and the Rise of Labour in Comparative Perspectives, 2006

Hilson, mary, ”a Concensual democracy? The Historical rosts of the Swedish model”, edgren, lars & Olofsson, magnus (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009

Hjelm, Jonny Klämda mellan sköldarna: Sveriges arbetsledare under 1930- och 1940-talen, 2002

Hobsbawm, e. J., Primitive Rebels, 1959

Hobsbawm, e. J., & rudé, george, Captain Swing, 1968

417

Horgby, Björn, ” långa och korta planeringsperspektiv i arbetarkul-turen”, Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49

Horgby, Björn, Egensinne och skötsamhet: Arbetarkulturer i Norrköping 1850-1940, 1993

Hunt, lynn, Politics, Culture, and Class in the French Revolution, 1984

Hunt, lynn, “introduction”, Hunt, lynn (ed), The New Cultural History, 1989

Håkansson, inger, Strejken vid A. W. Nilssons fabriker – en undersökning av pressdebatten i Arbetet och SDS 1926-1928, Opublicerad uppsats i historia 40 p, Historiska institutionen lunds universitet, 1984

Hårleman, g., ”Polisväsendet”, Hårleman, g., (red), Malmö. En skildring i ord och bild av stadens utveckling och nuvarande tillstånd, 1914

Häger, Bengt Åke, ”i skuggan av världskrig och världskris”, Bjurling, Oscar (red.), Malmö stads historia: Femte delen/1914 –1939, 1989

iggers, george g., Historiography in the Twentieth Century: From Scien-tific Objectivity to the Postmodern Challenge, 1997

Johansson, alf & ekdahl, lars, ”den historiska kompromissen som tillfällig maktallians”, Häften för kritiska studier, 1996:2

Johansson, ingmar, Strejken som vapen: Fackföreningar och strejker i Nor-rköping 1870-1919,1982

Johansson, roger, ”Bilden av Ådalshändelserna 1931 – 70 år av kamp om historien”, Historisk tidskrift 2002:2

Johansson, roger & Berggren, lars, ”Bomben som skakade Sverige: Om strejkbrytare och ungsocialister i malmö hamn”, larsson, Petter (red), Ekot från Amalthea: en bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider, 2008

Johansson, roger, ”Folkhemmets tröskel – Ådalen 1931”, österberg, eva (red), Socialt och politiskt våld: perspektiv på svensk historia, 2002

418

Johansson, roger, Kampen om historien – Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000, 2001

Johnston, Hank & Klandermans, Bert, “The Cultural analysis of Social movements”, Johnston, Hank & Klandermans, Bert (eds), Social Movements and Culture, Social Movements, Protest and Contention, Volume 4, 2004 (1995)

Karlbom, rolf, Hungerupplopp och strejker: En studie i den svenska arbe-tarrörelsens uppkomst, 1967

Karlbom, rolf, Från Kopparbergsprivilegierna till Åkarpslagen: Rättshistori-ska studier rörande bestraffning av arbetsvägran och strejker, 1979

Karlbom, rolf, Revolution eller reformer: Studier i SAP:s historia 1899-1902, 1985

Karpantschof, rené, Gaden og Parlamentet. Kollektive aktioner, demokrati og den moderne politiks tilblivese i Danmark 1835-1901, 2007

Karpantschof, rené & mikkelsen, Flemming, ”Vold, politik og demo-krati i danmark efter 2. verdenskrig”, Arbejderhistorie 2008:1

Klockare, Sigurd, Svenska revolutionen 1917-1918, 1967

Kok, Jan (ed), Rebellious Families: Household Strategies and Collective Ac-tion in the Nineteenth and Twentieth Centuries, 2002

Korpi, Walter, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, 1978

Korpi, Walter, ”den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strategier”, Per Thullberg & Kjell östberg (red), Den svenska modellen, 2006

Kullman, Harry, Natthämtaren, 1962

lawrence, Jon, Speaking for the People: Party, Language and Popular politics in England, 1876-1914, 1998

419

lerbom, Jens, Mellan två riken: Integration, politisk kultur och förna-tionella identiteter på Gotland 1500-1700, 2003

levi, giovanni, ”On microhistory”, Burke, Peter (ed), New Perspectives on Historical Writing, 1993

lidforss, Bengt, Urval av Axel Danielssons skrifter: Med levnadsteckning och karaktäristik, 1908

liljenberg, Bengt, I en annan tid: Malmöbilder från förr, 2005

linderborg, Åsa, Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000, 2001

lindqvist, mats, Klasskamrater: Om industriellt arbete och kulturell forma-

tion 1880-1920, 1994

lindskog, Claes, Sydsvenska Dagbladet Snällposten 100 år,1948

luedtke, alf, “Cash, Coffee-Breaks, Horseplay: Eigensinn and Politics among Factory Workers in germany circa 1900”, Hanagan, michael & Stephenson, Charles (eds), Confrontation, Class Consciousness, and the Labor Process: Studies in Proletarian Class Formation, 1986.

lundberg, Victor, ”’den siste af de typiske 1848 års män i Sverige’. anteckningar om Julius mankell och den svenska demokratins förhis-toria”, Historisk tidskrift 2005:3

lundberg, Victor, ”The Violent democrat – and the radical tradition in Sweden”, edgren, lars & Olofsson, magnus (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009

lundin, Johan a., ”Slaget på limhamns torg”, Limhamniana, malmö 2005

lundin, Johan a., Näten på Limhamn: Sociala relationer i ett lokalsam-hälle 1870-1914, 2006

magnusson, lars, Den bråkiga kulturen: Förläggare och smideshantverkare i Eskilstuna 1800-1850, 1988

420

magnusson, lars Håller det svenska modellen? Arbete och välfärd i en globaliserad värld, 2006

Malmö stads årsbok 1926, 1927

Malmö stads årsbok 1927, 1928

mcadam, doug, “Beyond Structural analysis: toward a more dynamic understanding of Social movements”, diani, mario & mcadam, doug (eds), Social Movements and Networks: Relational Approaches to Collective Action, 2003

mcadam, doug mcCarthy, John d. zald, mayer n. (eds), Comparative Perspectives on Social Movements. Political Opportunities, Mobilizing Structures, and Cultural Framings, 2005 (1996)

mcadam, doug, tarrow, Sidney & tilly, Charles, Dynamics of Conten-tion, 2003 (2001)

mcadam, doug mcCarthy, John d. zald, mayer n., “introduction: Op-portunities, mobilizing Structures, and Framing Processes – towards a Synthetic, Comparative Perspective on Social movements”, mcadam, doug mcCarthy, John d. zald, mayer n. (eds), Comparative Perspec-tives on Social Movements. Political Opportunities, Mobilizing Structures, and Cultural Framings, 2005 (1996)

melucci, alberto, Nomader i nuet: Sociala rörelser och individuella behov i dagens samhälle,1992

mikkelsen, Flemming (red), Protest og opror: Kollektive aktioner i Dan-mark 1700-1985, 1986

mikkelsen, Flemming, Arbejdkonflikter i Skandinavien 1848-1980, 1992

molin, Karl, ”Partistrid och partiansvar: en studie i socialdemokratisk försvarsdebatt”, misgeld, Klaus, modin, Karl, & Åmark, Klas (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989

nilsson, roddy, ”Kravaller i folkhemmet: ligister, mods och kollektivt

421

våld under efterkrigstiden”, österberg, eva & Cronberg, marie (red), Våld: Representation och verklighet, 2006

nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal, 2002

nyström, Hans, Hungerupproret 1917, 1994

nyzell, Stefan, ”Spottloskor, gatsten, sablar och batonger: reflektioner kring begreppen kollektiv aktion och kollektivt våld vid studier av sociala protester i mellankrigstidens Sverige”, andersson, nils, Berg-gren lars & greiff, mats, Sociala konflikter och kulturella processer: Historia med människor i centrum, 2004

nyzell, Stefan, Arbetarnas Möllevången och Möllevångskravallerna 1926, malmö museers e-skrifter nr 4, 2005

nyzell, Stefan, “arbetarkultur i brytningstid”, Scandia 2007:1

nyzell, Stefan, ”Sweden, Country of Consensus – a teleological His-tory?: an essay on Social and Political Collective Violence in Swedish History”, edgren, lars & Olofsson, magnus (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009

nyzell, Stefan, Egensinnets stad: Marknadskravallerna i Eskilstuna 1937, opublicerat manuskript.

Odén, Birgitta, Leda vid livet: Fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, 1998

Olofsson, magnus, Tullbergska rörelsen 1867-1869, 2008

Olofsson, magnus, ”The tullberg movement: The Forgotten Struggle for landownership”, edgren, lars & Olofsson, magnus (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009

Peterson, abby, Contemporary Political Protest: Essays on Political Mili-tancy, 2001

422

ragnerstam, Bunny, Arbetare i rörelse: Historisk krönika, Första bandet,1986

ragnerstam, Bunny, Arbetare i rörelse: Historisk krönika, andra bandet, 1987

rudé, george, The Crowd in History: A Study of Popular Disturbances in France and England, 1730-1848, 1995 (1964)

Sewell Jr., William H., Logics of History; Social Theory and Social Transfor-

mation, 2005

Schiller, Bernt, Storstrejken 1909: Förhistoria och orsaker, 1967

Schüllerqvist, Bengt, Från kosackval till kohandel: SAP:s väg till makten, 1992

Schön, lennart, En modern svensk ekonomisk historia: Tillväxt och omvan-dling under två sekel, 2001

Scott, James C., Domination and the Arts of Resistance: Hidden Transcripts, 1990

Skarin Frykman, Birgitta, ”arbetarkultur och arbetarkulturforskning”, Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49

Skarin Frykman, Birgitta, Arbetarkultur – Göteborg 1890, 1993

Smitt, rikard, Malmöföretagen – förr och nu, 2007

Stadsfullmäktiges i Malmö protokoll med bihang 1926, 1926

Stadsfullmäktiges i Malmö protokoll med bihang 1927, 1927

Stråth, Bo, Varvsarbetare i två varvsstäder: En historisk studie av verkstadsk-lubbarna vid varven i Göteborg och Malmö, 1982

Sundell, Åke, Patriarkalism och föreningsrätt: Om produktion och facklig kamp inom handelsträdgårdsnäringen i Malmö med omnejd fram till 1936, 1997

423

Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1926, 1927

Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1927, 1928

Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1928, 1929

Svenska folkrörelser, 1936

tarrow, Sidney, Power in Movement: Social Movements and Contentious Politics, 2002 (1998)

Thompson, e. P., ”The moral economy of the english Crowd in the eighteenth Century”, e. P. Thompson, Customs in Common: Studies in Traditional Popular Culture, 1993 (1971)

Thompson, e. P., ”The Patricians and the Plebs”, e. P. Thompson, Cus-toms in Common: Studies in Traditional Popular Culture, 1993 (1974)

Thompson, edward P., Customs in Common: Studies in Traditional Popu-lar Culture, 1993

Thompson, edward P., Herremakt och folklig kultur: Socialhistoriska uppsatser, 1983

Thor, malin & Hansson, lars (red), Muntlig historia, 2006

Thullberg, Per & östberg, Kjell (red), Den svenska modellen,1994

tidman, Yngve, Spräng Amalthea: Arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska hamnar 1870-1914, 1998

tilly, Charles, The Vendée, 1976 (1964)

tilly, Charles, From Mobilization to Revolution, 1978

tilly, Charles, Popular Contention in Great Britain 1758-1834, 1995

424

tilly, Charles, “Political identities”, Hanagan, michael P., Page moch, leslie & te Brake, Wayne (eds.), Challenging Authority: The Historical Study of Contentious Politics, Social Movements, Protest, and Contention, Volume 7, 1998

tilly, Charles, The Politics of Collective Violence, 2003

tilly, Charles & tarrow, Sidney, Contentious Politics, 2006

tilly, Charles, Contentious Performances, 2008

Tjänstemannafrågan: Social formering, politik och organisering under 1900-talets början, arne H. erikssons efterlämnade texter i redaktion av Helena Bergman och lars-erik Hansen, 2007

uhlén, axel, Arbetet 1887-1937: Minnesskrift, 1937

uhlén, axel, Facklig kamp i Malmö under sju decennier, 1949

uhlén, axel, Vi i träindustri: Facklig krönika 1924-1948, 1958

Wigforss, ernst, Skrifter i urval, volym I, Socialisten, 1980

Wigforss, ernst, Skrifter i urval, volym VIII, Minnen, 1980

zander, ulf, Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, 2001

Åberg, martin, Samförståndets tid: Konflikt, samarbete och nätverk i svensk lokalpolitik,1998

Åmark, Klas, “Sammanhållning och intressepolitik: Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar”, misgeld, Klaus, modin, Karl, & Åmark, Klas (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989

Åmark, Klas, Vem styr marknaden? Facket, makten och marknaden 1850-1990, 1994

425

Åmark, Klas, Solidaritetens gränser: LO och industriförbundsprincipen under 1900-talet, 1998

österberg, eva, ”Bönder och centralmakt i det tidigmoderna Sverige: Konflikt – kompromiss – politisk kultur”, Scandia 1989:1

österberg, eva, ”Vardagens sträva samförstånd: Bondepolitik i den sven-ska modellen från vasatid till frihetstid”, Broberg, gunnar, Wikander, ulla & Åmark, Klas (red), Tänka, tycka, tro: Svensk historia underifrån, 1994

österberg, eva, ”Stark stat och starkt folk: en svensk modell med långa rötter?”, Haarstad, Kjell, Kirkhusmo, anders, Slettan, dagfinn & Supphellen, Steinar (red), Insikt og utsyn: Festskrift till Jørn Sandnäs, 1996

österberg, eva (red), Socialt och politiskt våld: Perspektiv på svensk historia, 2002

österberg, eva, andersson, irene, Hultman, lars, Johansson, Kenneth & Johansson, roger, ”Fredliga moder Svea? – Socio-politiskt våld och den svenska modellen”, eva österberg (red), Socialt och politiskt våld: Perspektiv på svensk historia, 2002

426

denna avhandling är tillkommen inom ramen för Forskarskolan i his-toria. Forskarskolan i historia är en av de nationella forskarskolor som tillkom på regeringens initiativ hösten 2000. Forskarskolan genomförs i samarbete mellan lunds och Växjö universitet samt malmö och Sö-dertörns högskolor med lunds universitet som värdhögskola.

doktorsavhandlingar från forskarskolan i historia:

Stefan Persson, Kungamakt och bonderätt: Om danska kungar och bönder i riket och i Göinge härad ca 1525–1640, makadam förlag, göteborg 2005

Sara edenheim, Begärets lagar: Moderna statliga utredningar och hetero-normativitetens genealogi, Symposion, eslöv 2005

mikael tossavainen, Heroes and Victims: The Holocoust in Israeli His-torical Consioussness, department of History, lund 2006

Henrik rosengren, “Judarnas Wagner”. Moses Pergament och den kultu-rella identifikationens dilemma omkring 1920–1950, Sekel Bokförlag, lund 2007

Victor lundberg, Folket, yxan och orättvisans rot: Betydelsebildning kring demokrati i den svenska rösträttsrörelsens diskursgemenskap, 1887–1902, Bokförlaget h:ström – text och Kultur, umeå 2007

tommy gustafsson, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrela-tioner, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet, Sekel Bokförlag, lund 2007

Jesper Johansson, ”Så gör vi inte i här i Sverige: Vi brukar göra så här”. Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945–1981, Växjö univer-sity Press, Växjö 2008

Christina Jansson, Maktfyllda möten i medicinska rum: Debatt, kunskap och praktik i svensk förlossningsvård 1960–1985, Sekel Bokförlag, lund 2008

427

anne Hedén, Röd stjärna över Sverige: Folkrepubliken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under 1960– och 1970-talen, Sekel Bokförlag, lund 2008

Cecilia riving, Icke som en annan människa: Psykisk sjukdom i mötet mellan psykiatrin och lokalsamhället under 1800-talets andra hälft, gid-lund, Hedemora 2008

magnus Olofsson, Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejor-den 1867–1869, Sekel Bokförlag, lund 2008

Johan östling, Nazismens sensmoral: Svenska erfarenheter i andra världs-krigets efterdyning, atlantis, Stockholm 2008

Christian Widholm, Iscensättandet av Solskensolympiaden – Dagspressens konstruktion av föreställda gemenskaper vid Stockholmsolympiaden 1912, Bokförlaget h:ström – text och Kultur, umeå 2008

ainur elmgren, Den allrakäraste fienden: Svenska stereotyper i finländsk press 1918–1939, Sekel Bokförlag, lund 2008

andrés Brink Pinto, Med Lenin på byrån: Normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921–1939, Pluribus, lund 2008

Helena tolvhed, Nationen på spel: Kropp, kön och svenskhet i popu-lärpressens representationer av olympiska spel 1948–1972, Bokförlaget h:ström – text och Kultur, umeå 2008

lennart Karlsson, Arbetarrörelsen, Folkets hus och offentligheten i Bro-mölla 1905–1960, Växjö university Press, Växjö 2009

Stefan nyzell, född 1975, är verksam vid Historiska studier, malmö högskola. ”Striden ägde rum i Malmö”: Möllevångskravallerna 1926. En studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige är hans doktorsav-handling i historia. Han har tidigare publicerat artiklar som “Sweden, Country of Consensus – a teleological History? an essay on Social and Political Collective Violence in Swedish History”, lars edgren & magnus Olofsson (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009; ”arbetarkultur i brytningstid”, Victor lundberg (red), Arbetarhistoria i brytningstid: Landskrona i maj 2005, 2007; och ”Spottloskor, gatsten, sablar och batonger: reflektioner kring begreppen kollektiv aktion och kollektivt våld vid studier av sociala protester i mellankrigstidens Sverige”, nils andersson, lars Berggren, och mats greiff (red), Sociala konflikter och kulturella processer: Historia med människor i centrum, 2004.