SKRIFTER FRÅNJURIDISKA FAKULTETEN I UPPSALA

128

Redaktör: Bertil Wiman

Att leva som samboEn civilrättslig studie av det rättsliga skyddet för

sambor och om det är i takt med sin tid

Kajsa Walleng

© Författaren och Iustus Förlag AB, Uppsala 2015Upplaga 1:1ISSN 0282-2040ISBN 978-91-7678-926-1Produktion: eddy.se ab, Visby 2015Omslag: Elin Selmeryd och John PerssonFörlagets adress: Box 1994, 751 49 UppsalaTfn: 018-65 03 30, fax: 018-69 30 99Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se

Printed by Dimograf, Poland 2015

AbstractAtt leva som sambo. To live as a cohabitant.

During the past few decades, unmarried cohabitation has become an increasingly common and increasingly socially acceptable form of cohabitation. But is the legal protection for cohabitants in pace with its time? Does the legal protection corre-spond to different cohabitants’ needs, and wishes, for economic legal protection in cases where the cohabitation is dissolved? The aim of the thesis is to examine these questions.

The Swedish Cohabitees Act provides basic protection for all couples classified as cohabitants under the Act. However, the protection provided by the Act is com-plemented by the general laws of property. In addition, cohabitants have the oppor-tunity to expand the legal protection for each other by, for example, entering into contracts, drawing up wills, or taking out a life insurance which stipulates the other cohabitant as beneficiary. Different laws, principles and agreements can, thus, be of significance for how the economic situation turns out for each of the cohabitants in cases where the cohabitation is dissolved.

The thesis contains a comprehensive empirical study that was carried out in 2010 in cooperation with Statistics Sweden (SCB). The study includes questions such as: What is the knowledge and opinion of the general public in relation to the legal protection for cohabitants? How do cohabitants consider their relationship and how extensive is their economic partnership? Do cohabitants extend the legal protection for each other on their own and how do they perceive the issue of marriage? In the thesis, the results of the study are considered against the legal protection that affects – or can affect – cohabitants in cases where the cohabitation is dissolved.

Overall, the empirical study shows that there is a gap between the law and the needs of cohabitants, due to the extent of cohabitants’ social and economic partner-ship, but also due to the fact that cohabitants rarely extend the legal protection for each other on their own – even though many cohabitants have needs, and wishes, for extended legal protection in cases where the cohabitation is dissolved by separation or death. In the final chapter various solutions for making the existing legal protec-tion for cohabitants more in pace with its time are discussed.

Kajsa Walleng, Juridiska institutionen, Uppsala universitet, Box 512, S–751 20 Uppsala

5

Förord

Livet tar olika vägar. Hade någon för 15 år sedan sagt att jag skulle skriva en avhandling i juridik hade jag aldrig kunnat tro det var sant. Jag som skulle bli jägmästare. Så blev det inte. Det är jag tacksam för idag. När jag väl kom in på juristprogrammet i Uppsala kändes det som om jag hittat rätt. Redan tidigt under utbildningen kände jag extra för de famil-jerättsliga frågorna. Jag tror det beror på att det är frågor vi alla berörs av – under olika skeden av livet. Därför känns det också extra viktigt att lagstiftningen fungerar på ett bra sätt, eftersom lagens rättsverkningar kan få långtgående konsekvenser för den enskilda individen.

Känslan av att delar av den rättsliga regleringen för sambor möjligen inte fungerade på ett optimalt sätt fick mig att bli nyfiken på att börja forska i ämnet. Däremot var jag inte intresserad av att utvärdera lagstift-ningen på traditionellt sätt och endast utgå från en rad antaganden om hur regleringen egentligen förhåller sig till verkligheten och särskilt de som berörs, nämligen alla sambor. Jag ville inte stanna vid antaganden utan ville veta – på riktigt – om det rättsliga skyddet för sambor fungerar. Av den anledningen innehåller den här avhandlingen den empiriska stu-dien ”Att leva som sambo” som jag genomfört inom ramen för avhand-lingsarbetet tillsammans med Statistiska centralbyrån. Det har varit otro-ligt inspirerande att få jobba med empiriskt material under avhandlings-arbetet. Även om statistik aldrig kan anses hundraprocentigt tillförlitlig indikerar den tendenser i samhället och kan, som i avhandlingen, ge stöd för om lagstiftningen kan anses vara anpassad till sin tid. Min förhopp-ning är att du som läsare också finner den mer verklighetsförankrade utgångspunkten i avhandlingen intresseväckande.

Det finns en rad personer som på olika sätt möjliggjort detta projekt och till vilka jag vill rikta ett stort tack. Två av dessa personer är mina handledare – huvudhandledare professor Margareta Brattström och biträdande handledare professor Anna Singer. Margaretas omfattande ämneskunskaper och Annas känsla för disposition och helhet har varit till stor hjälp under arbetets gång. Ni har lärt mig otroligt mycket om forsk-ning under dessa år. Jag vill också rikta ett stort tack till professor Laila Zackariasson för all hjälp med såväl att läsa och kommentera text som

6

för allmänna råd under slutet av avhandlingsarbetet. Tack jur.dr. Peter Strömgren för att du med stor entusiasm ställt upp och bollat olika för-mögenhetsrättsliga frågor och dessutom läst och kommenterat text. Tack också till alla er som tog er tid att läsa och kommentera det material som lades fram vid ett slutseminarium i mars år 2014. Jag vill särskilt nämna professor Maarit Jänterä-Jareborg som också gav värdefulla synpunkter som granskare av tvåårstexten, liksom professor Rolf Nygren som ställde upp och ordnade en rättssociologisk doktorandkurs när jag och några kollegor efterfrågade en sådan. För värdefulla synpunkter, särskilt på det empiriska materialet, vill jag också tacka fil.dr. Annika Rejmer.

Jag vill också tacka alla andra kollegor vid Juridiska institutionen som under arbetets gång gett mig såväl värdefulla synpunkter som uppmunt-rande tillrop. Det finns dock några kollegor, tillika goda vänner, till vilka jag vill rikta ett extra stort tack. Först och främst vill jag nämna Anna Romby, som varit bästa tänkbara kollega och vän under avhandlingsti-den. Tack för allt ditt stöd och för alla roliga stunder! Ett stort tack rik-tas också till Michael Ajneståhl. Tiden som doktorand hade varit väldigt mycket tråkigare utan dig och din förmåga att alltid locka till skratt. Tack också Jane Stoll, Therése Fridström Montoya, Gustaf Wall och Henrik Josefsson. Ni har alla gjort vardagen som doktorand roligare och jag är tacksam över att ha fått dela den här avhandlingstiden med er. Jag vill även rikta ett extra tack till Gustaf och Therése som läst och kommenterat text och Jane som hjälpt mig med den engelska sammanfattningen.

Det finns också några vänner utanför institutionens väggar som jag vill lyfta fram och tacka särskilt. Tack Hedda Söderlundh för din förmåga att snabbt lösa den ”skrivkramp” som uppstod under en del av avhandlings-arbetet. Ett stort tack riktas också till Elin Selmeryd som designat det fina omslaget till boken.

Jag vill också tacka för det ekonomiska stöd som erhållits, och som varit en förutsättning för avhandlingens genomförande. Avhandlingsar-betet har finansierats genom en tjänst vid Juridiska institutionen, Uppsa-la universitet. Den empiriska studien hade inte kunnat genomföras utan ett generöst bidrag från Ragnar Söderbergs stiftelse. I sammanhanget vill jag även rikta ett tack till SCB, och särskilt undersökningsledare Fred-rik Bergdahl, för det professionella utförandet av studien ”Att leva som sambo”. Ett tack går också till Emil Heijnes stiftelse för rättsvetenskap-lig forskning som lämnat tryckningsbidrag till boken. Jag vill även tacka Anna Maria Lundins stipendiefond som ekonomiskt möjliggjort mitt deltagande vid två konferenser under avhandlingsarbetet.

Avslutningsvis vill jag tacka de som står mig allra närmast. Tack mamma, pappa och Linda för att ni alltid finns där och uppmuntrar,

7

stöttar och hjälper mig när det behövs! Tack Eric – för allt! Wallentin och Isabelle – denna bok tillägnas er!

Uppsala i januari 2015

Kajsa Walleng

9

Innehåll

Förord 5

Förkortningar 17

DEL I 19

1 Inledning 21

1.1 Avhandlingsämnet 211.2 Syfte och frågeställningar 221.3 Material och tillvägagångssätt 231.4 Avgränsningar 261.5 Sambors rättsliga ställning i ett internationellt

perspektiv 281.6 Samboförhållanden och EKMR 301.7 Nordiskt samarbete på familjerättens område – tillika

förutsättningarna för att hämta inspiration från nordisk rätt 31

1.8 Disposition 35

2 Sambolagens framväxt och dess nuvarande syfte 37

2.1 Ogift samlevnad – inget nytt fenomen 372.2 1734 års giftermålsbalk och de ofullkomnade

äktenskapen 382.3 Vägen mot ett fakultativt civiläktenskap 412.4 Införandet av nya giftermålsbalken 432.5 Direktiv till Familjelagssakkunniga år 1969 47

10

2.6 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad 48

2.7 1987 års lag om sambors gemensamma hem 522.8 Bakgrunden till 2003 års sambolag 572.9 Vem har skyddats genom lagstiftning och varför? 592.10 Sambolagens övergripande syften 612.11 Förmågan att med lag reglera verkliga förhållanden 66

DEL II 71

3 Studien ”Att leva som sambo” 73

3.1 Inledning 733.2 Metod 73

3.2.1 Urval och genomförande 733.2.2 Bortfall 763.2.3 Framräkning av resultaten 763.2.4 Framställning av tabeller och diagram 78

3.3 Disposition av resultatredovisningen 803.4 Demografiska förhållanden 80

3.4.1 Allmänt 803.4.2 Andelen sambor samt fördelning på

åldersgrupper 813.4.3 Utbildningsnivå 833.4.4 Hur länge varar ett samboförhållande 843.4.5 Barn i hushållet 843.4.6 Tidigare gift eller sambo 863.4.7 Markant ökning av andelen sambor 88

3.5 Kunskap och information om sambors rättsliga ställning 913.5.1 Tidigare studier om allmänhetens kunskaper om

sambors rättsliga ställning 913.5.2 Kunskapsfrågorna 923.5.3 Vilken samlevnadsform ger störst skydd? 933.5.4 Delningsbar egendom då ett samboförhållande

tar slut 933.5.5 Underhållsskyldighet 953.5.6 Samboavtal 953.5.7 Arv 96

11

3.5.8 Livförsäkringar 963.5.9 Information om sambolagen 97

3.6 Urvalsgruppens åsikter om rättsverkningar för sambor vid separation och dödsfall 983.6.1 Inledning 983.6.2 Delningsregler vid separation 993.6.3 Arvsrätt för sambor 102

3.7 Typfallsgrupper av sambor 1053.8 Förekomst av avtal, testamenten och livförsäkringar 108

3.8.1 Allmänt 1083.8.2 Avtal mellan sambor 1093.8.3 Testamente till förmån för den andra sambon 1103.8.4 Livförsäkringar 1143.8.5 Varför sambor upprättar rättshandlingar, respektive

inte gör det 1163.9 Ekonomisk gemenskap 118

3.9.1 Dispositioner som kan få konsekvenser långt senare 118

3.9.2 Den gemensamma bostaden 1193.9.3 Gemensam ekonomi 1223.9.4 Fördelning av drift- och renoveringskostnader samt

löpande utgifter 1243.9.5 Fördelning av obetalt arbete i hemmet 129

3.10 Sambors reflektioner kring äktenskapet och dess rättsverkningar 1303.10.1 Juridikens betydelse vid familjebildning 1303.10.2 Registrering medförande samma rättsverkningar som

makar 1313.10.3 Giftermål 132

3.11 Avslutande kommentarer 135

DEL III 137

4 Sambolagens rättsverkningar 139

4.1 Inledning 1394.2 Vem är sambo? 140

4.2.1 Sambo från en dag till en annan? 1404.2.2 Två personer i ett parförhållande 142

12

4.2.3 Stadigvarande bo tillsammans i en gemensam bostad – samboförhållandets längd i förhållande till övriga omständigheter 144

4.2.4 Gemensamt hushåll 1494.2.5 Några frågor som väcks med anledning av

definitionen sambor 1504.2.5.1 När har ett samboförhållande

uppstått? 1504.2.5.2 Kan särbor vara sambor? 1534.2.5.3 Från vilken tidpunkt ska samboförhållandet

räknas om ena sambon var gift då parterna flyttade ihop? 155

4.2.5.4 Kan och bör underåriga vara sambor? 1574.3 När upphör ett samboförhållande? 160

4.3.1 Inledning 1604.3.2 Vad avses med rekvisitet ”flytta isär”? 161

4.4 Samboegendom 1664.4.1 Inledning 1664.4.2 Bostad förvärvad för gemensam användning 168

4.4.2.1 Gemensam bostad 1684.4.2.2 Förvärvad för gemensam användning 1724.4.2.3 Investering i den andra sambons egendom

– bestämmelser om fastighetstillbehör 1774.4.3 Bohag förvärvad för gemensam användning 1814.4.4 Enskild egendom 184

4.5 Bodelning 1874.5.1 Inledning 1874.5.2 Vilken egendom som ska ingå samt hur denna ska

värderas 1944.5.3 Rådighetsinskränkningar 1954.5.4 Skuldavräkning 199

4.6 Jämkning 2024.7 Lottläggning och övertagande av bostad som inte utgör

samboegendom 2074.7.1 Inledning 2074.7.2 Lottläggning 2084.7.3 Övertagande av bostad som inte utgör

samboegendom 2104.7.4 Kvarsittningsrätt och tillhörande frågor 213

13

4.8 Samboavtal 2164.9 Avslutande reflektioner 219

5 Äganderättsfrågor och ersättningskrav 221

5.1 Inledning 2215.2 Samäganderätt 224

5.2.1 Allmänna bestämmelser om samäganderätt 2245.2.2 Uppkomst av samägande avseende bohag 2275.2.3 Principen om dold samäganderätt 232

5.2.3.1 Dold samäganderätt – ett kommissionsköp 232

5.2.3.2 De för principen grundläggande rättsfallen 235

5.2.3.3 Dold samäganderätt i senare praxis 2405.2.3.4 Rekvisiten ”ekonomiskt tillskott” och

”gemensamt bruk” vid tidpunkten för förvärvet 242

5.2.3.5 Andelsberäkningen 2475.2.3.6 Från dold till öppen samäganderätt och

äganderättens betydelse i förhållande till sambornas borgenärer 250

5.2.4 Beaktande av hemarbete som rättslig grund för samägande 254

5.3 Äganderättsfrågor mellan sambor ur ett nordiskt perspektiv 2575.3.1 Allmänna bestämmelser i Danmark, Finland och

Norge 2575.3.2 Principen om ”husmorsameie” enligt norsk

rätt 2605.4 Ersättningskrav med stöd av principen om obehörig

vinst 2665.4.1 Alternativa förmögenhetsrättsliga grunder för

ersättningskrav 2665.4.2 Obehörig vinst – en svensk rättsprincip? 2705.4.3 Rekvisiten enligt teorier om obehörig vinst 2715.4.4 Finsk rätt 274

5.4.4.1 Rätt till gottgörelse på grund av en obehörig vinst 274

5.4.4.2 Vederlag enligt tidigare praxis i finsk rätt 275

14

5.4.5 Ersättningsmöjligheter enligt dansk rätt 2775.4.5.1 Kompensationskrav 2775.4.5.2 Berikelsekrav med stöd av principen om

obehörig vinst 2805.4.6 Vederlagskrav enligt norsk rätt 2825.4.7 Ersättningskrav mellan sambor i svensk rätt med stöd

av principen om obehörig vinst 2855.5 Avslutande reflektioner 293

6 Frivilliga förmögenhets dispositioner – avtal och andra inbördes dispositioner 297

6.1 Inledning 2976.2 Gåvor mellan sambor 299

6.2.1 Allmänna bestämmelser om gåva 2996.2.2 Gåva av ideell samäganderättsandel 3006.2.3 Gåva av fast egendom och

bostadsrättslägenheter 3016.2.4 Remuneratoriska gåvor 302

6.3 Ett förmögenhetsrättsligt avtal villkorat att fullgöras vid en separation – en villkorad utfästelse om gåva 303

6.4 Typexempel på avtal 3066.5 Förmögenhetsrättsliga avtal 308

6.5.1 Inledning 3086.5.2 Avtalsfrihet och avtalsbundenhet 3096.5.3 Avtalstolkning 3126.5.4 Jämkning och ogiltighet av ett avtal 315

6.6 I vilken utsträckning ska den familjerättsliga kontexten tillmätas betydelse vid fastställande av rättsverkningarna av ett förmögenhets rättsligt avtal mellan sambor? 319

6.7 Avtal i en nordisk kontext 3266.8 Analys av typexemplen 327

6.8.1 Inledning 3276.8.2 Avtal om att värdet på all egendom som införskaffats

under samboförhållandet ska delas lika vid en separation 327

6.8.3 Avtal om att värdet av all egendom som samborna äger ska delas lika vid en separation 329

15

6.8.4 Avtal om att den ena sambon ska utge en viss summa pengar eller lös egendom till den andra sambon vid en separation 330

6.8.5 Avtal om samäganderätt till all egendom som införskaffats under samboförhållandet 331

6.9 Avtalsfrihet inom rimliga gränser 333

7 Efterlevandeskydd 335

7.1 Allmänt 3357.2 Sambors rättsliga ställning vid ett dödsfall 3367.3 Sambors möjligheter att upprätta ett testamente till förmån

för varandra 3407.3.1 Testationsfrihet med laglotten som enda

begränsning 3407.3.2 Den praktiska betydelsen av begränsningen i

testationsfriheten 3427.3.3 Danmark – utökad testationsfrihet genom

samlevnadstestamenten 3477.4 Livförsäkringar 3507.5 I vilken utsträckning utökar sambor efterlevandeskyddet för

varandra på egen hand? 3547.6 Legal arvsrätt för sambor? 3567.7 Efterlevandeskydd för sambor enligt norsk rätt 359

7.7.1 Inledning 3597.7.2 Nuvarande lagstiftning 3597.7.3 Reformarbetet 3627.7.4 En ny arvelov 364

7.8 Finland – möjlighet till bidrag ur kvarlåtenskapen 3667.9 Avslutande reflektioner 368

DEL IV 371

8 Avslutning 373

8.1 Dags att summera… 3738.2 Vad blev resultatet? 374

8.2.1 Samlevnadsformen sambo idag i jämförelse med 30 år tillbaka 374

16

8.2.2 Vilka omständigheter medför att sambolagen inte är i takt med sin tid? 3778.2.2.1 Allmänt 3778.2.2.2 Delningsreglernas omfattning 3778.2.2.3 Skuldavräkningsregeln 3788.2.2.4 Jämkningsregeln 379

8.2.3 I vilken utsträckning kompenseras sambolagens ”brister” på annat sätt? 3808.2.3.1 Äganderättsfrågor och ersättningskrav 3808.2.3.2 Förmögenhetsrättsligt villkorade avtal 383

8.2.4 Sambors rättsliga skydd i händelse av dödsfall 3858.3 Olika former av lösningsalternativ för att det rättsliga skyddet

ska bli mer i takt med sin tid 3908.3.1 Allmänt 3908.3.2 Nordiska principer för reglering av sambors

ekonomiska förhållanden 3918.3.3 Revidering av sambolagen 393

8.3.3.1 Utökade delningsregler 3938.3.3.2 Utökade jämkningsmöjligheter och/eller

möjlighet till gottgörelse 3998.3.4 Opt in eller opt out? 403

8.3.4.1 Utgångspunkter 4038.3.4.2 Vad krävs för att sambor ska utöka

rättsverkningarna på egen hand? 4048.3.5 Legal arvsrätt – men för vilka sambor? 406

8.4 Finns det gränser för hur långt rätts verkningarna för sambor kan närma sig rättsverkningarna för makar? 409

8.5 Sambors rättsliga ställning i ett framtida perspektiv 414

Summary 417

Källor och litteratur 423

Bilagor 439

17

Förkortningar

Al Arveloven (lov nr. 515 af 6 juni 2007)al arveloven (lov om arv m.m.)AvtL avtalslagen (lag (1915:218) om avtal och andra rätts-

handlingar på förmögenhetsrättens område) bet. betänkandeBrB brottsbalken (1962:700)BRL bostadsrättslagen (1991:614)cit. citerasdir. direktivEKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheternaf. och följande sidaFAB Tidsskrift for familierett, arverett og barnvernsrettslige

spørsmålFAL försäkringsavtalslagen (2005:104)FB föräldrabalken (1949:381)FJFT Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i FinlandGB giftermålsbalken (1920:405)GåvoL lag (1935:83) angående vissa utfästelser om gåvaJB jordabalken (1970:994)jfr jämför JP Juridisk publikationJT Juridisk tidskrift vid Stockholms universitetKomL kommissionslagen (2009:865)NJA Nytt juridiskt arkivNOU Norges offentlige utredningerOt.prp. odelstingsproposisjonprop. propositionRB rättegångsbalken (1942:740)RBD Rättsfall från bostadsdomstolenred. redaktör/redaktörerRH rättsfall från hovrätternaRP regeringsproposition

18

rskr riksdagsskrivelseRt. Norsk RetstidendeRÅ Regeringsrättens årsbokSamboL sambolagen (2003:376)SamägL samäganderättslagen (lag (1904:48 s. 1) om samägan-

derätt)SCB Statistiska centralbyrånSOU Statens offentliga utredningarSt:meld stortingsmeldingSvJT Svensk juristtidningT:FA Tidsskrift for Familie- og ArveretTfR Tidsskrift for RettsvitenskapU Ugeskrift for RetsvæsenUB utsökningsbalken (1981:774)V: Vestre Landsrets domuppl. upplagaÄB ärvdabalken (1958:637)ÄktB äktenskapsbalken (1987:230)Ø Østre Landsrets dom

DEL I

21

1 Inledning

”[…][C]ouples do not choose to cohabit instead of to marry. They just cohabit.”

Jan Trost1

1.1 AvhandlingsämnetUnder de senaste årtiondena har samboförhållanden blivit en allt vanli-gare och allt mer socialt accepterad samlevnadsform. Numera finns sam-bor bland såväl unga som gamla och i alla samhällsklasser. Vissa sambor har nyss flyttat ihop, medan andra levt ihop i åratal. En stor del av dagens sambor har gemensamma barn, medan andra funnit varandra senare i livet. Några sambor avser att gifta sig, medan andra tänker sig ett fort-satt liv som sambor. Den stora heterogeniteten mellan olika sambopar medför att det också finns en stor variation i hur omfattande sambors ekonomiska gemenskap är och hur enskilda sambor påverkas ekonomiskt i händelse av att samlevnaden upplöses genom separation eller dödsfall.

Många sambor lever idag på liknande sätt som om de vore gifta, men ur ett rättsligt perspektiv är skillnaden mellan att vara gift eller sambo stor. Makar tillerkänns ett omfattande juridiskt regelverk genom bestämmel-serna i äktenskapsbalken och ärvdabalken, medan sambors mellanhavan-den regleras av sambolagen som endast berör den gemensamma bostaden och bohaget. Sambolagen är anpassad utifrån folks familjebildningsvanor i början och mitten på 1980-talet. På den tiden var många samboför-hållanden ett förstadium till äktenskap. Den stora ökningen av antalet samboförhållanden och den stora mångfald av sambopar som numera finns i vårt samhälle, medför dock att sambors behov av skydd i händelse av en separation eller ett dödsfall möjligen är annorlunda idag jämfört med förhållandena för 30 år sedan. De förändringar som skett i samhället motiverar att studera ifall sambolagen ger ett skydd som kan anses skäligt i relation till hur sambors såväl sociala som ekonomiska gemenskap ser

1 Trost, Unmarried cohabitation s. 186.

22

ut. Sambolagen kan dock inte studeras isolerat. Denna lag utgör visser-ligen den enda specifika lag som syftar till att reglera sambors mellanha-vanden. Däremot utgör inte sambolagen den enda delen i det rättsliga skydd som får, eller kan få, verkan vid en separation eller ett dödsfall. För frågor som inte faller inom ramen för sambolagen är sambor hänvisade till den allmänna förmögenhetsrätten. Det medför att i samband med att ett samboförhållande upplöses kan olika lagar, principer och överens-kommelser få betydelse för hur den ekonomiska situationen utfaller för var och en av samborna. Det resulterar också i att sambors rättsliga skydd vid separation eller dödsfall måste studeras utifrån ett bredare perspektiv än endast sambolagen, för att sedermera kunna analysera hur det rättsliga skyddet för sambor fungerar utifrån nuvarande sambors behov av – och önskan om – ett rättsligt skydd i händelse av att samlevnaden upplöses.

1.2 Syfte och frågeställningarDet övergripande syftet med avhandlingen är att studera och utvärdera om det rättsliga skyddet för sambor är i takt med sin tid. Förenklat kan det övergripande syftet uttryckas som en fråga om det idag finns ett fun-gerande rättsligt skydd för den heterogena grupp av par och individer som lever som sambor, utifall samlevnaden upplöses genom separation eller dödsfall.

Det rättsliga skyddet för sambor består för det första av sambolagen som omfattar alla par som definieras som sambor enligt denna lag. För det andra finns det allmänna förmögenhetsrättsliga bestämmelser och principer speciellt anpassade för sambor (och makar), som kan ge sam-bor ett utökat ekonomiskt skydd i händelse av att förhållandet upplöses. För det tredje har sambor möjlighet att utöka det ekonomiska skyddet för varandra på egen hand genom olika typer av förmögenhetsrättsliga dispositioner. Då ett samboförhållande upplöses kan samtliga uppräk-nade delar vara av betydelse för hur den ekonomiska situationen kom-mer att gestaltas för var och en av samborna. Vid en utvärdering av om den rättsliga regleringen för sambor är ändamålsenlig och fungerande, måste varje uppräknad del i det rättsliga skyddet för sambor studeras och utvärderas i relation till den sociala kontext reglerna existerar i – det vill säga i relation till den heterogena grupp av sambor som idag lever i det svenska samhället. Mot bakgrund av ovanstående är det möjligt att iden-tifiera vissa deluppgifter som behöver studeras för att fullfölja syftet med avhandlingen. Dessa uppgifter har brutits ned i en rad frågeställningar som i sin tur utvecklas mer specifikt under varje kapitel.

23

Den första deluppgiften är att klarlägga sambolagens olika syften. Var-för har lagstiftaren valt att införa en specifik reglering för sambor och vad har utgjort skäl för omfattningen av det rättsliga skyddet, så som det gestaltas genom sambolagen?

Avhandlingens andra deluppgift är att genom en empirisk undersök-ning studera hur det rättsliga skyddet för sambor fungerar i relation till ”verkligheten”. Med stöd av studien besvaras frågor som: Vad har allmän-heten för kunskaper och åsikter om det rättsliga skyddet för sambor? Hur betraktar sambor sitt samboförhållande och hur ser sambor på giftermål? Vilken ekonomisk gemenskap finns mellan sambor och utökar sambor skyddet för varandra på egen hand genom att till exempel ingå avtal, upprätta testamenten eller teckna livförsäkringar?

Som tredje deluppgift undersöks vilket rättsligt skydd sambor omfattas av, eller möjligen kan omfattas av. De frågeställningar som besvaras är vilka regler och principer som tillämpas på sambor utan deras uttryckliga vilja och på vilka sätt sambor kan utöka det ekonomiska skyddet för var-andra på egen hand i händelse av separation eller dödsfall. Vidare utreds frågan om sambors fördelning av ekonomiska resurser eller arbetsuppgif-ter kan föranleda ersättningskrav dem emellan.

De tre deluppgifterna gör det möjligt att uppfylla det övergripande syftet att utvärdera om det rättsliga skyddet för sambor är i takt med sin tid, vilket inbegriper frågan om det rättsliga skydd som finns fungerar utifrån olika sambors behov av skydd i händelse av att samlevnaden upp-löses.

1.3 Material och tillvägagångssätt

”Man måste ju ha rättsregler på området, och ju mindre man väljer i blindo, när man fastställer dem, desto bättre är det.”

Åke Malmström2

För att kunna ta reda på om det rättsliga skyddet för sambor är i takt med sin tid har avhandlingsarbetet delats upp i två olika delar.3 Den för-sta delen har bestått i att fastställa vilka olika rättsliga bestämmelser och principer som kan utgöra ett rättsligt skydd för sambor i händelse av

2 Malmström, Rättssociologiska forskningsuppgifter inom äktenskapsrätten s. 242.3 Dessa delar illustrerar endast hur jag på ett övergripande sätt betraktar avhandlingsarbe-tet och ska inte sammanblandas med de fyra delar som avhandlingen dispositionsmässigt är uppdelad i, jfr nedan avsnitt 1.8.

24

separation eller dödsfall. Detta har gjorts genom användandet av lagtext, lagförarbeten, praxis och doktrin. Avsikten har dock inte endast varit att synliggöra vad som är gällande rätt, utan också att söka svar på varför den rättsliga regleringen för sambor kommit att gestalta sig som den gör. Den andra delen har bestått i att studera hur det rättsliga skyddet för sam-bor fungerar i den sociala kontext som rätten verkar i; det vill säga hur fungerar sambolagen, och övriga bestämmelser och principer som berör sambor, i praktiken? För att ta reda på detta har jag utfört en enkätstudie i samarbete med Statistiska centralbyrån. Resultaten från studien presente-ras i ett eget kapitel, men återkommer också som en del i framställningen av övriga kapitel.

Att det vore värdefullt med mer empiriska inslag inom rättsvetenska-pen – och särskilt inom just familjerättslig forskning – har lyfts fram vid ett flertal tillfällen.4 Familjerätten som forskningsområde är speciell på flera sätt. För det första behandlar den våra privatliv, som ofta styrs av känslor och kärlek snarare än vad som brukar karaktäriseras som ekono-miskt rationella val. För det andra berörs vi alla på något sätt av de famil-jerättsliga bestämmelserna under olika skeden av livet. Under historiens gång har familjens funktion och betydelse kommit att förändras, likaså samlevnadsformerna. De senaste 30 åren har antalet sambor ökat mar-kant och för de flesta räcker det att se sig om i sin omgivning för att förstå att samlevnadsformen sambo till viss del ändrat karaktär och numera är ett alternativ till äktenskap för många par, snarare än ett förstadium till detsamma.5 Det är inte möjligt att bortse från den här förändringen och tro att enskilda individer gör ett genomtänkt val av samlevnadsform uti-från ett rättsligt perspektiv. Omständigheten att sambor som grupp blivit allt mer heterogen – i takt med att samlevnadsformen ökat – har även medfört att det är svårare att göra antaganden om vilka kunskaper sam-bor har om den rättsliga reglering som berör dem, vad de själva önskar för rättsligt skydd samt hur de i övrigt lever och agerar.6 Rättsvetenskapliga

4 Se mer om detta och särskilt rättssociologins betydelse inom just familjerätten i Malm-ström, Rättssociologiska forskningsuppgifter inom äktenskapsrätten s. 231–242. Se även Agell, Rationalitet och värderingar i rättsvetenskapen s. 258 och Brattström, Bodelning mel-lan makar – verklighetens betydelse för framtidens regelutformning? s. 61. Jfr även Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap s. 9 och Sandgren, Vad är rättsvetenskap s. 548.5 Jfr Malmström, Rättssociologiska forskningsuppgifter inom äktenskapsrätten s. 242.6 Utsagor om verkligheten kan leda till en snedvridning av perspektivet om dessa utsagor tas för givna, exempelvis bara därför att de återfinns i lagförarbeten eller annat rättskäl-lematerial. Empiriskt material kan bidra till att ett snedvridet perspektiv korrigeras, eller i vart fall till att ”juristen blir medveten om det perspektiv som styr hans verklighetsupp-fattning och tilltro till rättsreglernas verkningar. Det kan i sin tur inverka gynnsamt på den positivrättsliga analysens kvalitet. På så sätt är bruket av empiriskt material kopplat till analysen av gällande rätt.” Se Sandgren, Om empiri och rättsvetenskap s. 740.

25

studier kan ha olika utgångspunkter, vilket i sin tur har inverkan på såväl undersökningens problemformulering som på behovet av, och förutsätt-ningarna för, att använda empiriskt material.7 Denna rättsvetenskapliga studie syftar till att orienteras mot ”verkligheten” – med vilket här avses den sociala kontext vari sambolagen verkar – och mot de faktiska för-hållandena att en stor heterogen grupp av par/individer idag lever som sambor. Användandet av empiriskt material och analysen av rättsreglerna går då med fördel hand i hand.8 För att kunna utvärdera hur det rättsliga skyddet för sambor fungerar i relation till dem som berörs av regleringen, nämligen olika typer av sambor, är det nödvändigt att gå utanför det traditionella rättskällematerialet och ta hjälp av empiriskt material.9 Det finns olika tolkningar av vad empiriskt material är ur ett rättsvetenskap-ligt perspektiv. Vanligtvis åsyftas dock annat material än rättskällema-terialet.10 I den här undersökningen utgörs det empiriska materialet i huvudsak av den enkätstudie som genomförts särskilt för denna avhand-ling. Annan statistik från bland annat Statistiska centralbyråns databaser/register samt andra enkätstudier används också i viss utsträckning. Den mest omfattande empiriska undersökning som tidigare gjorts rörande sambor är en studie utförd av Statskontoret som genomfördes år 1995 som ett led i att utvärdera 1987 års lag om sambors bostad och bohag.11

Som redan nämnts tar avhandlingen utgångspunkt i rättsdogmatiken. Den empiri som används syftar endast till att på ett underbyggt sätt verk-lighetsförankra utvärderingen av gällande rätt och att ligga till grund för en de lege ferenda diskussion. Att empiri används innebär dock inte att avhandlingen i någon mening gör anspråk på att vara rättssociologisk.12

7 Se Sandgren, Om empiri och rättsvetenskap s. 734. 8 Jfr Sandgren, Om empiri och rättsvetenskap s. 734.9 Behovet av empiriskt material är oftare påkallat i rättsvetenskapliga arbeten som syftar till att visa behovet av reformer, eller att lägga en grund för reformer, Hellner, Metodpro-blem i rättsvetenskapen s. 108. 10 Sandgren, Om empiri och rättsvetenskap s. 731 f.11 Statskontorets rapport 1993:24, Sambolagen – en utvärdering.12 Enligt Hydén är rättssociologi samhälls- och rättsvetenskap på en och samma gång, där problemställningen avgör var betoningen ligger i det särskilda fallet. Rättssociologi är till skillnad från rättsvetenskapen dock inte en normativ vetenskap, utan en empirisk veten-skap. Medan rättsvetenskapen tar sin utgångspunkt i rätten, tar rättssociologin avstamp i samhällsförhållandena av något slag. Hydén framhåller vidare att ”[r]ättssociologin är i ett rättsvetenskapligt perspektiv framför allt intresserad av att studera och söka svar på frågor om rättens ursprung och grund och dess framväxt, å ena sidan och dess konsekvenser och funktioner, å andra sidan. Dessa frågor kräver andra teorier och metoder än vad rätts-vetenskapen i övrigt tillhandahåller.” Hydén, Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle s. 228 (citatet). Se även s. 207 och s. 223. För en närmare analys av rättens förhållande till samhället ur olika perspektiv se Cotterrell, Law’s community.

26

1.4 AvgränsningarDenna avhandling är primärt inriktad mot sambors inbördes ekonomis-ka förhållanden i händelse av att samlevnaden upplöses genom separa-tion eller dödsfall. Vid dödsfall avses det inbördes förhållandet mellan den efterlevande sambon och den avlidna sambons dödsbo. Det rättsliga förhållandet mellan sambor under själva samlevnaden behandlas endast i den utsträckning det har betydelse för parternas respektive ekonomiska ställning vid förhållandets upplösning. En sådan omständighet är exem-pelvis hur äganderätten till egendom som införskaffas under samlevna-den fastställs. Frågor som berör icke-ekonomiska värden utan sociala vär-den, såsom frågan vem som utifrån behov ska få bo kvar i bostaden efter en separation, behandlas endast i den utsträckning som sådana värden är föremål för lagstiftning.

Andra individer eller aktörer än sambor som på olika sätt kan påver-kas av sambors ekonomiska mellanhavanden, som exempelvis barn eller borgenärer, beaktas endast i den mån de kan komma att påverkas av sam-bors förmögenhetsrättsliga mellanhavanden eller vice versa. Det föräldra-rättsliga förhållandet mellan sambor och barn behandlas överhuvudtaget inte.13 Vidare har all offentligrättslig lagstiftning14 avgränsats bort, med undantag av bestämmelserna om överförmyndarkontroll och överför-myndarspärr, vilka kan ha betydelse då en sambo med minderåriga barn avlider.15

I avhandlingen görs ingen åtskillnad mellan hetero- respektive homo-sexuella samboförhållanden, då det inte finns någon anledning att anta att hetero- respektive homosexuellas förmögenhetsrättsliga förhållanden skiljer sig nämnvärt åt. Det bör dock påpekas att detta val möjligen kan ha en viss påverkan på de jämförande resultaten mellan män och kvin-nors svar i den empiriska studien. Ett krav på att skilja mellan sambor med olika sexuell läggning i enkätundersökningen hade dock inneburit en risk för att det överhuvudtaget inte gått att genomföra studien inom ramen för detta avhandlingsarbete.16

13 Angående detta förhållande ur ett nordiskt perspektiv, se Singer, Samboendets föräldra-rättsliga relevans s. 225–254.14 Jfr nedan avsnitt 2.5–2.6. För en kort redogörelse över sambors rättsliga ställning i offentligrättslig lagstiftning se Lind, Sambolagen s. 38 f. 15 Se vidare nedan avsnitt 7.3.2.16 För att tillfråga personer om deras sexuella läggning hade det krävts att studien utvär-derats och godkänts av etikprövningsnämnden. För det fall att enkäten innehållit en sådan fråga hade urvalet i studien behövt vara betydligt större, för att det skulle vara möjligt att dra några slutsatser rörande skillnader mellan hetero- respektive homosexuella sambor. Både en förhöjd kostnad för ett större urval och en etikprövning hade försvårat genomför-andet av studien, särskilt med beaktande av de tidsramar som gäller för doktorandstudier.

27

Vid en utvärdering av sambolagen är det oundvikligt att använda de bestämmelser som gäller för makar som jämförelsematerial. De regler som behandlar makars förmögenhetsrättsliga förhållanden, företrädes-vis reglerna i äktenskapsbalken och ärvdabalken, berörs i den utsträck-ning bestämmelserna är relevanta för att utvärdera det rättsliga skyddet för sambor. Det bör dock klargöras att denna avhandling inte syftar till att jämföra hur det rättsliga skyddet för sambor fungerar i relation till makars rättsliga skydd. För att kunna genomföra en sådan jämförelse hade det krävts en empirisk studie rörande makars förmögenhetsrätts-liga förhållanden, liknande den studie som gjorts inom ramen för denna avhandling.

Avhandlingen syftar till att utvärdera svensk rätt. Vid en utvärdering av det egna rättssystemet finns det ett värde i att studera hur andra länder hanterat samma typ av frågor. Sambors rättsliga ställning har under de senaste årtiondena varit föremål för diskussion i ett stort antal västerländ-ska länder. Eftersom denna avhandling är inriktad mot att undersöka hur det rättsliga skyddet för sambor fungerar i verkligheten – i Sverige – hade det inte gått att genomföra en rättvisande komparation utan att företa en liknande enkätundersökning i de länder som skulle vara föremål för en rättsjämförande studie. Av denna anledning innehåller således avhand-lingen ingen komparativ undersökning i dess rätta bemärkelse. I avsnitt 1.5 ges dock en kort internationell utblick för att dels belysa att ämnet sambor är högaktuellt, dels visa att lagstiftare runt om i västvärlden valt att behandla samboförhållanden olika rättsligt. Vidare i avsnitt 1.6 redo-görs för hur sambors rättsliga ställning förhåller sig till bestämmelserna i Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter (EKMR).17

Jag har även valt att i viss utsträckning ha med nordisk rätt18 i fram-ställningen. De nordiska ländernas rättssystem liknar varandra på många sätt, och det finns även ett långt nordiskt historiskt samarbete rörande den familjerättsliga lagstiftningen. Inspiration kan således hämtas från dessa länder för att dels fördjupa utvärderingen av den egna svenska rät-

17 Lag (1994:1219) om den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 18 Med nordisk rätt menas i denna avhandling företrädesvis dansk, finsk och norsk rätt. Isländsk rätt behandlas inte på mer än något enstaka ställe. Det beror dels på att det inte har skett några större lagstiftningsreformer rörande sambor i isländsk rätt, dels på svårigheterna att finna material om den isländska lagstiftningen på svenska eller engelska som är språk jag behärskar. I viss utsträckning har det även varit svårt att finna svenskt eller engelskt material om den finska lagstiftningen, särskilt gällande doktrin och andra lagförarbeten än propositioner. Finsk rätt behandlas dock löpande i avhandlingen, men inte lika djupgående som dansk och norsk rätt.

28

ten, dels hämta inspiration till de lege ferenda resonemang. I avsnitt 1.7 ges en kort introduktion till det nordiska samarbetet på det familjerätts-liga området och till hur sambors rättsliga ställning kommit att utvecklas i skilda riktningar i de olika länderna.

1.5 Sambors rättsliga ställning i ett internationellt perspektiv

Lagstiftare över hela västvärlden har under framförallt de senaste årtion-dena utmanats av förändrade familjemönster. Att fler blir sambor och att fler barn föds utom äktenskap har varit, och är, föremål för diskussioner och rättsliga reformer. Lagstiftare i olika länder har i allt större utsträck-ning kommit att erkänna sambors existens genom att tillerkänna dem olika typer av rättigheter – och skyldigheter – inom en rad olika rättsom-råden. Vilka rättsverkningar som följer av ett samboförhållande varierar väsentligt mellan länderna. Ofta finns det ett samband mellan reglernas utformning och omfattning beroende på vilka bestämmelser som makar i landet tillerkänns, samt vilka övriga förmögenhetsrättsliga regler och principer som kan tillämpas på sambors ekonomiska mellanhavanden.

Det rättsinstitut som sträcker sig allra längst i att erkänna ogifta sam-manlevande rättsverkningar är det amerikanska rättsinstitutet common law marriage, som idag erkänns i omkring tio delstater i USA. Ett com-mon law marriage är dock inget nytt påfund, utan uppstod i amerikansk praxis redan för runt 200 år sedan. Rättsverkningarna av ett sådant äktenskap är desamma som vid ett formellt äktenskap, vilket innebär att ett par som anses leva i ett common law marriage inte endast omfat-tas av regler rörande bodelning och arv, utan även av bestämmelser om äktenskapsskillnad, underhåll, vårdnad etcetera – det vill säga äktenska-pets samtliga rättsverkningar. Kraven för att ett common law marriage ska anses konstituerat skiljer sig något åt mellan delstaterna, men institutet bygger i stort sett på att ett sammanboende par är överens om att äkten-skapligt leva tillsammans19 och att de utåt sett framträder som om de vore makar.20

19 En sådan överenskommelse kan vara såväl öppen som tyst, se närmare i Lind Common Law Marriage s. 264–465.20 Lind, Common Law Marriage s. 465–574. För en omfattande belysning av rättsinsti-tutet Common Law Marriage se refererat verk av Lind.

29

De senaste årtiondena har en rad länder som exempelvis Nya Zeeland,21 Slovenien,22 Serbien,23 Kroatien24 och vissa delstater i Australien25 och Kanada26 valt att rättsligt jämställa sambor med makar vad gäller deras ekonomiska rättigheter och skyldigheter vid en upplösning av samlevna-den. Andra länder såsom Finland,27 Irland,28 Makedonien29 och Skott-land30 har valt att införa en mer begränsad lagstiftning för sambor, i för-hållande till vad som gäller mellan makar. Andra länder som Norge och Danmark har förstärkt sambors rättsliga ställning genom förändringar i respektive lands arvslagstiftning.31

De kriterier som uppställs för att rättsligt erkänna ett samboförhål-lande skiljer sig åt mellan de länder som har någon form av specifik reglering för sambor. De rekvisit som uppställs är ofta allmänt hållna, som exempelvis att parterna ska leva i en intim gemenskap. Vissa länder uppställer därutöver krav på att samlevnaden måste varat viss tid eller att samborna ska ha gemensamma barn. Tidskraven varierar från ett års samlevnad i Makedonien, till tre års samlevnad i Nya Zeeland och fem års samlevnad i Finland. I några länder såsom i Belgien32 och Frankrike33 har sambor möjlighet att registrera sitt samboförhållande och därigenom erhålla begränsade rättsverkningar. I Nederländerna kan sambor – både hetero- och homosexuella – registrera partnerskap, vilket medför att par-terna erhåller i princip samma rättsverkningar som gifta par.34

I några länder har den allmänna förmögenhetsrätten anpassats till en familjerättslig kontext i praxis för att kunna erbjuda sambor ett skydd i händelse av separation eller dödsfall. Detta har i vissa fall lett till långt-gående analogier med rättsinstitut som ursprungligen varit avsedda för

21 Property (Relationships) Amendment Act 2001. 22 Slovenian Act on Marriage and Family Relations 1976.23 Family Law Act Serbia on maintenance and property relations.24 Family Law Act Croatia on maintenance and property relations.25 Willmott m.fl., De facto Relationships Property Adjustment Law – A National Direction? 26 Goubau, Division of Family Assets and de facto Conjugality: The Limits of a Free Choice Approach s. 274.27 Lag om upplösning av sambors gemensamma hushåll (26/2011).28 Civil Partnership and Certain Rights and Obligations of Cohabitants Act 2010.29 Se Mickovikj och Ristov, The Legal Regulation of Nonmarital Cohabitation in Macedo-nian Family Law.30 The Family Law (Scotland) Act 2006.31 Se vidare nedan avsnitt 7.3.3 och 7.7.32 Law of 23 November 1998 (Loi instaurant la cohabitation légale, Moniteur Belge, 12 January 1999), se Sosson, Recent Evolution (or revolution) in Belgian Family Law s. 52–54. 33 Law no 99–944, adopted on 15 November 1999, the pacte civil de solidarité (PACS), se Tracol, The Pacte Civil de Solidarité (PACS) s. 70–74.34 Registered Partnership Adjustment Act, Staatsblad 1997, nr. 660, se Boele-Woelki, Registered Partnership and Same-Sex Marriage in The Netherlands s. 45–48.

30

helt andra ändamål än familjerättsliga.35 Eftersom ökningen av antalet sambor runt om i västvärlden inte gav upphov till lagstiftning omedelbart – och fortfarande saknas specifik sambolagstiftning i många länder – var det domstolarna som fick/får ta ett samhällsansvar genom att erbjuda sambor ett rättsligt skydd i händelse av separation eller dödsfall. Angå-ende denna utveckling har Lind anfört följande:

”Fram ur det äktenskapsliknande samlivet trädde tysta överenskommelser rörande ersättning för tjänster och dolda äganderätter, bolagskonstruktioner och inom common law traditionen nya typer av ”constructive trusts”, där några uttryckliga avtal härom aldrig träffats. Parternas familjemässiga bete-enden kunde genom de nya linserna uppfattas som bl.a. obehörig vinst, där parternas bidrag och tjänster för varandra och för gemenskapen blev rätts-ligt relevanta omständigheter som kunde åberopas till grund för nya typer av anspråk på ersättning och egendom. Många domstolar strävade efter att nå lösningar, såsom Court of Appeals i London uttryckt saken, ’whenever justice and good conscience required it’.”36

Tillämpning av allmän förmögenhetsrätt på sambor har historiskt sett haft stor betydelse för att lösa sambors ekonomiska mellanhavanden, inte minst i våra nordiska grannländer som saknat särskilda skyddsregler för sambor fram till relativt nyligen.

Även om fler länder infört specifik lagstiftning för sambor saknas fortfarande särskilda samboregler i många europeiska länder. Att sam-bors rättsliga ställning är högaktuell runt om i Europa visar emellertid omständigheten att European Commission on Family Law från år 2013 och framåt, undersöker sambors rättsliga ställning i de 26 europeiska län-der som ingår i nätverket. Kommitténs arbete är tänkt att leda fram till principer för lagstiftning rörande sambors ekonomiska mellanhavanden. Det finns dock ingen skyldighet för europeiska länder att införa specifika skyddsregler för samboförhållanden, vilket slagits fast av Europadomsto-len.37

1.6 Samboförhållanden och EKMRSamboförhållanden faller inom ramen för artikel 8 EKMR, som inne-bär att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. För heterosexuella sambor slogs detta fast redan i fallet Johnston and Others

35 Lind, Sambolagen s. 319.36 Lind, Allmän civilrättslig metod i internationell familjerätt s. 457. Citatet från Court of Appeals är från Hussey v. Palmer.37 Se nedan avsnitt 1.6.

31

v. Ireland år 1986.38 Fallet handlade om en irländsk man som inte hade möjlighet att gifta sig med den kvinna han hade sammanbott med under 15 år – tillika hade ett gemensamt barn med – på grund av att den irländ-ska lagstiftningen på den tiden inte tillät makar att skilja sig. Trots att mannen enligt lag var gift med en annan kvinna ansåg Europadomstolen att mannens samboförhållande omfattades av familjerättsligt skydd enligt artikel 8 EKMR.39 Domstolen underströk dock att artikeln inte kunde tolkas som att Irland var tvungen att inrätta en speciell lagstiftning för sambor.40 Att även homosexuella samboförhållanden omfattas av samma skydd slogs fast av Europadomstolen år 2010.41

Av artikel 8 EKMR följer således att sambor utgör en familj och går därmed in under det familjerättsliga skydd som artikeln tillhandahåller, med vilket menas att staterna måste respektera samlevnadsformen och att de inte får förbjuda dess existens. Däremot är ingen av de 47 stater som tillhör Europarådet tvungen att inrätta en speciell lagstiftning för sambor.42 Av detta följer att det således är upp till varje enskilt land – inklusive Sve-rige – att bestämma om och hur långt sambors förhållanden ska regleras i den inhemska rättsordningen.

1.7 Nordiskt samarbete på familjerättens område – tillika förutsättningarna för att hämta inspiration från nordisk rätt

Som påpekats ovan i avsnitt 1.4 kommer nordisk rätt att beröras i viss utsträckning i avhandlingen. I augusti år 2014 utgjorde sambors rättsliga ställning en av programpunkterna på det 40:e Nordiska Juristmötet och ungefär samtidigt gavs boken ”Nordisk Samboerrett” ut.43 I boken redo-görs övergripande för sambors rättsliga ställning i de nordiska länderna.

38 Johnston and Others v. Ireland.39 Johnston and Others v. Ireland, p. 56. 40 Johnston and Others v. Ireland, p. 6841 Schalk and Kopf v. Austria och P.B and J.S. v. Austria. Se även Sörgjerd, Reconstructing Marriage s. 296 f. 42 De stater i Europa som inte är medlemmar i Europarådet är Kosovo, Vitryssland och Vatikanstaten.43 Boken är ett samarbete mellan familjerättsliga forskare från de nordiska länderna. De olika forskarna har dock författat varsina kapitel eller snarare artiklar i boken, där varje författare skrivit om ”sina frågor” avseende alla nordiska rättsordningar. Vid hänvisning till dessa artiklar refereras till den enskilda författaren och namnet på berörd artikel, istäl-let för till boken i sin helhet. För boken i sin helhet se Asland, Brattström, Lind, Lund-Andersen, Singer och Sverdrup, Nordisk Samboerrett.

32

Därutöver ges förslag på principer för lagstiftning av sambors ekono-miska förhållanden. Sambors rättsliga ställning är således högaktuell i de nordiska länderna. De senaste åren har det också hänt en hel del på lag-stiftningsområdet i både Danmark, Norge och Finland. Sambors rättsliga skydd i de nordiska länderna skiljer sig dock åt, vilket är motsatsen till det syfte man hade när det rättsliga samarbetet mellan de nordiska – och i synnerhet de skandinaviska – länderna tog sin början för cirka 140 år sedan.44

Redan på det första Nordiska Juristmötet i Köpenhamn år 1872 dis-kuterades hur man skulle kunna bevara och utvidga den nordiska rättsge-menskapen. Familjerätten kom att spela en central roll redan från början av det nordiska samarbetet.45 Det berodde på att familjerätten ansågs som ett rättsområde där en harmonisering ansågs möjlig utifrån de skan-dinaviska ländernas likheter i rättslig tradition, kultur, språk, ideologi och sociala förhållanden. Det nordiska samarbetet inom familjerätten ledde så småningom till att både Danmark, Norge och Sverige under åren 1915–1927 införde nya lagregler avseende makars förmögenhetsrättsliga förhållanden samt rörande ingående och upplösning av äktenskap.46 Län-derna var eniga i alla principiella frågor, även om lösningarna i enskilda frågor kunde skilja sig något åt. Den allmänna uppfattningen var att sam-arbetet mellan länderna var väldigt lyckat och att de lagar som infördes under den här perioden på många sätt var före sin tid.47

Efter åren kring 1920 hände det inte så mycket inom det familjerätts-liga området på några decennier. I mitten av 1950-talet var dock den äktenskapsrättsliga lagstiftningen återigen föremål för diskussion på två Nordiska Juristmöten (år 1954 och år 1957). Samtidigt hade Nordiska rådet krävt att de nordiska ländernas regeringar skulle undersöka förut-sättningarna för en revision av den äktenskapsrättsliga regleringen i res-pektive land för att ländernas lagstiftningar skulle bli mer lika varandra. Det nordiska samarbetet togs upp än en gång, om än med något mindre intensitet än 30 år tidigare. Samarbetet blev dock inte lika lyckat denna gång och ledde inte till några stora – harmonierade – förändringar.48

44 Danielsen och Lødrup, Det nordiske samarbeidet på familierettens område s. 565.45 På det första mötet i Köpenhamn var en av programpunkterna ”Om formuesforholdet mellom egtefæller” och tre år senare i Stockholm var ett tema ”Om makars egendoms-rätt”, se Danielsen och Lødrup, Det nordiske samarbeidet på familierettens område s. 565.46 Danielsen och Lødrup, Det nordiske samarbeidet på familierettens område s. 566 f. Fin-land och Island kom in i det nordiska samarbetet något senare, under mitten av 1900-talet, se Lund-Andersen, Approximation of Nordic Family Law Within the Framework of Nordic Cooperation s. 54.47 Danielsen och Lødrup, Det nordiske samarbeidet på familierettens område s. 567.48 Danielsen och Lødrup, Det nordiske samarbeidet på familierettens område s. 567–569.

33

Runt den här tidpunkten började det även skönjas en förändring vad gällde folks familjebildningsvanor. Antalet giftermål sjönk samtidigt som antalet skilsmässor, liksom antalet samboförhållanden och barn födda utom äktenskap, ökade. Denna utveckling ledde till att både nordiska lagstiftare och domstolar ställdes inför nya utmaningar.49 I takt med att sociala förändringar skapade behov av rättsliga reformer, började de nor-diska ländernas familjerättsliga regleringar att glida isär.50 En förklaring till detta kan ha varit politikers ökade inflytande över lagstiftningsproces-sen. Redan på ett tidigt stadium av reformarbetet kom politiker att bli involverade, både vad gällde ändamålen med lagstiftningen och med den lagtekniska utformningen. Enligt Agell gav det starka politiska inslaget ”mindre utrymme för det mödosamma arbetet att med utgångspunkt i gemensamma värderingar åstadkomma en nordisk, rättssystematisk och rationell genomarbetning av ett ofta invecklat nätverk av regler”.51

I början av 1970-talet tillsattes olika familjerättsliga kommittéer i både Sverige, Danmark, Norge och Finland. Kommittéerna hade till uppgift att se över respektive lands äktenskapslagstiftning. Utredningsarbetet i de olika länderna gjordes i stort sett oavhängigt av de andra länderna.52 Den generella inställningen var att debatten inom det egna landet var av störst betydelse, vilket i sig innebar en slags acceptans av att det nordiska sam-arbetet försvagades.53 Under och efter denna tid utvecklades ländernas familjerättsliga lagstiftningar väldigt olika.54 Vad gällde det ökande anta-let sambor diskuterades denna samhällsförändring i utredningar i både Sverige,55 Danmark56 och Norge57 under 1970- och början av 1980-talet. Det var emellertid endast Sverige som efter dessa utredningar införde en särskild sambolag. I Norge infördes emellertid år 1991 den så kal-

49 Lind, Utvecklingen av samboförhållanden och samborätten i Norden s. 14.50 Agell, Det nordiska familjerättsprojektet och betydelsen av rättsliga kulturskillnader inom Norden s. 10.51 Agell, Det nordiska familjerättsprojektet och betydelsen av rättsliga kulturskillnader inom Norden s. 10.52 Danielsen och Lødrup, Det nordiske samarbeidet på familierettens område s. 570–573.53 Lund-Andersen, Approximation of Nordic Family Law Within the Framework of Nordic Cooperation s. 55.54 Ett viktigt undantag från skillnader i rättsutvecklingen är den danska lagen om regist-rerat partnerskap som utan direkt lagsamarbete införts överallt i Norden, se mer om detta i Lund-Andersen, Approximation of Nordic Family Law Within the Framework of Nordic Cooperation s. 57 f. 55 Se vidare nedan avsnitt 2.5–2.7.56 I Danmark gav kommittén ifrån sig nio betänkanden, varav fyra berörde ogift samlev-nad, se Betænkning nr. 720 af 1974, Betænkning nr. 915 af 1980, Betænkning nr 989 af 1983 och Betænkning nr. 1087 af 1986. 57 NOU 1980:50.

34

lade ”husstandsfelleskapsloven”.58 Lagen omfattar inte endast sambor, utan även andra hushållsgemenskaper där två eller flera vuxna personer bor tillsammans. Rättsverkningarna av lagen är dock begränsade till att endast omfatta rätten att mot betalning överta gemensam bostad och bohag om hushållsgemenskapen upplöses. I avsaknad av specifika sam-boregler i de nordiska länderna har istället den allmänna förmögenhets-rätten fått användas för att lösa sambors ekonomiska mellanhavanden. Det har lett till att det genom praxis utvecklats en möjlighet för sambor att tillerkännas ersättning vid förhållandets upplösning för en investering eller arbete som kommit den andra sambon till godo på ett sådant sätt att denna berikats. Ersättningsmöjligheterna grundar sig framförallt på prin-cipen om obehörig vinst, med visst inslag av förutsättningssynpunkter. Nämnda förmögenhetsrättsliga principer har dock genom praxis anpas-sats till en familjerättslig kontext.59

De senaste åren har både Danmark, Norge och Finland utökat det rättsliga skyddet för sambor genom lagstiftning – men på vitt skilda sätt. Finland införde år 2011 en specifik sambolag.60 Syftet med lagen har inte varit att jämställa sambor med makar utan endast att klarlägga och i viss utsträckning förbättra, sambors rättsliga ställning i händelse av sepa-ration eller dödsfall. Lagen innehåller exempelvis inga bodelningsregler som innebär överföring av ekonomiska värden på liknande sätt som i Sverige. Enligt lagen har dock en sambo möjlighet att vid en upplös-ning av förhållandet kräva ersättning eller så kallad gottgörelse – grundat på principen om obehörig vinst – från den andra sambon. Ett sådant anspråk kan avgöras av en skiftesman (bodelningsförrättare) om parterna ansökt om en sådan. Därutöver har efterlevandeskyddet för sambor för-stärkts genom en förändring i ärvdabalken, som ger möjlighet till bidrag ur den avlidnas kvarlåtenskap. Varken Danmark eller Norge har någon specifik sambolag, vilket gör att sambor inte har någon rätt till bodel-ning då förhållandet upplöses. Däremot har sambors efterlevandeskydd förstärkts genom reformer de senaste åren. I Norge har sambor medgetts viss arvsrätt, medan sambor i Danmark har möjlighet att förstärka efter-levandeskyddet för varandra genom att upprätta ett så kallat samlevnads-testamente som möjliggör för sambor att testamentera mer egendom till varandra än genom ett vanligt testamente i de fall testator har bröstar-vingar. Island har inte några specifika samboregler. Däremot har sambor

58 Lov 4. juli 1991 nr. 45 om rett till felles bolig og innbo når husstandsfellesskap opp-hører.59 Se vidare nedan avsnitt 5.4.60 Lag om upplösning av sambors gemensamma hushåll (26/2011). Lagen trädde i kraft den 1 april år 2011.

35

på Island möjlighet att registrera sitt samboförhållande i ett nationellt register. Registret har ingen betydelse avseende parternas inbördes ekono-miska mellanhavanden, men medför att samborna jämställs med makar vad gäller exempelvis faderskap och vårdnad om barn.61

Trots någorlunda liknande samhällsförhållanden och attityder i sam-hället har de nordiska lagstiftarna valt att möta nya familjerättsliga utmaningar på olika sätt.62 Mot bakgrund av detta finns det, som redan nämnts ovan i avsnitt 1.4, ett värde i att jämföra – och inspireras av – hur dessa länder valt att lösa olika rättsliga frågor rörande sambor. Av denna anledning kommer därför nordisk rätt att löpande redovisas närmare i de avsnitt där ett nordiskt perspektiv kan tillföra något för utvärderingen av den svenska rätten.

Genom den nya boken Nordisk Samboerrett ger forskare i de nord-iska länderna sina bidrag till hur nordisk samborätt på såväl kort som lång sikt skulle kunna uppnå en högre grad av harmonisering genom att föreslå olika principer.63 Denna avhandling syftar inte till att diskutera en harmonisering av nordisk samborätt, varför principerna inte behand-las löpande genom boken. Principerna kommer dock diskuteras i det avslutande kapitlet, där det även följer en kort sammanfattning av vad principerna innefattar.

1.8 DispositionAvhandlingen består av fyra delar. Del I utgör bakgrund och består för-utom av förevarande kapitel även av kapitel två. I kapitel två redogörs för sambolagens framväxt samt dess nuvarande syfte. Tillbakablicken visar att ogift samlevnad förekommit i det svenska samhället sedan århund-raden tillbaka. Lagstiftaren har under historiens gång på olika sätt för-sökt reglera människors familjebildningsvanor. Trots olikheterna mellan dagens samboförhållanden och relationer utan äktenskap på 1700-talet går det att urskilja vissa gemensamma nämnare genom historien i de lagar som kommit till för att reglera olika former av förbindelser utan äktenskap. En historisk tillbakablick är nödvändig för att dels förstå och förklara syftet med dagens sambolag, dels belysa vilken funktion lagen är tänkt att ha.

61 Lind, Utvecklingen av samboförhållanden och samborätten i Norden s. 52 f. och s. 63. 62 Jfr Lind, Utvecklingen av samboförhållanden och samborätten i Norden s. 14.63 Se Asland m.fl., Nordisk Samboerrett, särskilt s. 15 och s. 285–301.

36

Del II, som består av kapitel tre, är en redogörelse för den empiriska studie som genomförts inom ramen för avhandlingen. I kapitlet redovisas dels hur studien genomförts, dels resultaten.

I Del III diskuteras vilket rättsligt skydd sambor omfattas av, eller möj-ligen kan omfattas av, och hur detta skydd fungerar i relation till den sociala kontext vari skyddet verkar. I denna del återkopplas således till den empiriska studien och de resultat som redovisats i del II. Del III inleds med kapitel fyra som behandlar sambolagens bestämmelser. I kapi-tel fem redogörs för det första för hur äganderättsfrågor mellan sambor ska avgöras. Kapitlet fokuserar företrädesvis på hur samäganderätt mellan sambor kan uppstå på grund av deras ekonomiska gemenskap. I kapitel fem behandlas för det andra även ersättningskrav mellan sambor. Frågan är om det finns möjlighet för en sambo att kräva ersättning med stöd av principen om obehörig vinst i de fall där en parts direkta eller indi-rekta bidrag medfört en ökning av den andra sambons egendom, men utan att den bidragande parten blivit samägare till egendomen i fråga. I kapitel sex behandlas i vilken utsträckning sambor kan ingå villkorade förmögenhetsrättsliga dispositioner mellan varandra, det vill säga avtal villkorade att fullgöras vid en separation. I kapitel sju undersöks i vilken omfattning, och på vilka olika sätt, sambor kan förstärka efterlevande-skyddet för varandra.

I den sista delen, del IV, som består av kapitel åtta, knyts föregående delar samman för att kunna besvara det övergripande syftet med avhand-lingen – om det rättsliga skyddet för sambor är i takt med sin tid. Kapitlet innehåller en rättspolitisk diskussion rörande förändringsbehov, utifrån omständigheten att sambor utgör en heterogen grupp av par och indi-vider. Kapitlet innehåller också en diskussion om, och i vilken utsträck-ning, lagstiftaren har ett ansvar för att tillhandahålla en skyddslagstift-ning för sambor.

37

2 Sambolagens framväxt och dess nuvarande syfte

2.1 Ogift samlevnad – inget nytt fenomenAtt leva tillsammans som ogifta är ingen ny företeelse i Sverige. Sam-levnad mellan par utan äktenskap har förekommit i vårt samhälle sedan århundraden tillbaka. Idag lever vi i ett samhälle där samboförhållanden är en fullt ut accepterad samlevnadsform. Så har emellertid inte alltid varit fallet. Under historiens gång har lagstiftaren försökt styra männis-kors familjebildningsvanor på olika sätt. Den familjerättsliga regleringen har haft olika syften beroende på tid och omgivande samhällsförhållan-den.

I detta kapitel redogörs för hur relationer mellan par utan äktenskap har bemötts av det omgivande samhället och behandlats i lagstiftningen från mitten av 1700-talet fram till nutid.64 Vidare belyses i detta kapi-tel syftet med nuvarande sambolagstiftning. Likheterna är få mellan de relationer som blev föremål för lagreglering på 1700-talet och moderna samboförhållanden. Jämförelse kan dock göras mellan de lagregler som kommit att styra olika typer av relationer utan äktenskap under de senas-te århundradena. En historisk tillbakablick är nödvändig för att kunna förstå och analysera både syftet med dagens samboreglering och vilken funktion regleringen är tänkt att ha i det svenska samhället.

64 Kapitlet syftar inte till att ge en uttömmande historisk belysning av den familjerättsliga utvecklingen, utan endast att visa på hur relationer utan äktenskap reglerats på olika sätt under de senaste århundradena – vilket har betydelse för den sambolagstiftning som gäl-ler idag. Nämnda innebär att kapitlet inte heller är uttömmande vad gäller källor. I första hand har lagförarbeten – som innehåller omfattande historiska beskrivningar – använts som sekundärkällor vad gäller den svenska rätten mellan 1700-talet fram till början av 1900-talet. För en omfattande historisk belysning avseende den familjerättsliga utveck-lingen hänvisas till annan litteratur. Se t.ex. Hafström, Den svenska familjerättens historia, Inger, Svensk rättshistoria och Sörgjerd, The legal status of relationships in a changing society.

38

2.2 1734 års giftermålsbalk och de ofullkomnade äktenskapen

Sedan århundraden tillbaka har äktenskapet utgjort normen för sam-levnad mellan två personer. Formerna för hur ett äktenskap har ingåtts har dock varierat under historiens gång. Enligt de landskapslagar som rådde under medeltiden kunde ett äktenskap ingås på både icke-kyrklig och kyrklig väg.65 Den Svenska kyrkan (härefter kyrkan) förde dock en enträgen kamp för att ett äktenskap endast skulle kunna ingås i kyrkan.66 Det blev en lång kamp som de slutligen vann i och med införandet av 1734 års giftermålsbalk (1734 års lag), då kyrklig vigsel och lysningsför-farande blev obligatoriskt för ingående av ett äktenskap med full rätts-verkan. Kyrkans inflytande i samhället och över folks familjebildnings-vanor krockade emellertid med den medeltida sedvänjan att kunna ingå äktenskap även utan inblandning av kyrkan. Att tvärt avstyra invanda sedvänjor hos folket var inte möjligt. Såväl ogift samlevnad som sexuellt umgänge utanför äktenskapet fortsatte att förekomma även efter att kyr-kan fått ett större inflytande i samhället.67 För att värna om situationen för framförallt ogifta kvinnor och utomäktenskapliga barn infördes vissa skyddsbestämmelser i 1734 års lag för vad som kom att benämnas ofull-komnade äktenskap.68

Ett ofullkomnat äktenskap kunde uppstå i fyra fall. För det första upp-stod ett sådant om ett trolovat par hade sexuellt umgänge. Efter hand kom bestämmelsen att endast avse fall då en man och kvinna haft sexu-ellt umgänge efter det att paret tagit ut lysning.69 Det andra fallet gällde

65 Alltsedan den kristna kyrkans etablering i Sverige på 1000-talet fram till 1734 års lag infördes fanns det möjlighet att ingå äktenskap både på icke-kyrklig och kyrklig väg, se mer om detta i Inger, Svensk rättshistoria s. 22–23. Se även Agell, Samboende utan äkten-skap s. 29.66 För att förenkla framställningen används här termen Svenska kyrkan. Denna benäm-ning uppstod dock först i samband med dissenterlagen år 1860, då det uppkom ett behov av att särskilja den tidigare så kallade evangelisk lutherska statskyrkan från andra kristna kyrkor, se närmare nedan avsnitt 2.3. Jfr även Sörgjerd The legal status of relationships in a changing society s. 26 f., angående reformationen i Sverige från katolicismen till luthera-nismen och dess påverkan på äktenskapsrättens utveckling. 67 Enligt Bradley var den kyrkliga vigselceremonin inte lika högt värderad, med vilket menades att frånvaron av en vigselceremoni inte var lika stort tabu i Sverige, som i många andra länder. Se Bradley, Family Law and Political Culture s. 6.68 Beteckningen ofullkomnat hänför sig till att parterna inte bekräftat sin relation genom en kyrklig ceremoni, se Sörgjerd, The legal status of relationships in a changing society s. 42. 69 1734 års GB 3 kap. 9 §. Enligt 1734 års lag uppställdes vissa formkrav vid en tro-lovning. Kvinnans giftoman (vanligtvis hennes far) skulle närvara tillsammans med två vittnen från vardera mannens respektive kvinnans sida. En trolovning som inte uppfyllde formkraven ansågs ogiltig. En trolovning hade karaktären av ett avtal om framtida äkten-

39

om en trolovad kvinna blev övergiven av mannen efter det att de haft sexuellt umgänge.70 Kvinnan kunde då vända sig till domstol som kunde förklara henne som mannens äkta maka. Var det kvinnan som lämnade mannen kunde han på liknande sätt vända sig till domstol och få förhål-landet klassificerat som ett ofullkomnat äktenskap. För det tredje kunde ett ofullkomnat äktenskap uppstå om en man inte ville infria sitt löfte om att gifta sig med en kvinna som han lockat till sexuellt umgänge.71 Även i detta fall var kvinnan tvungen att vända sig till domstol. Slutligen uppstod ett ofullkomnat äktenskap om en man följde med den kvinna som han under äktenskapslöfte lockat till sexuellt umgänge, till kyrkan för så kallad kyrkotagning.72 Kyrkotagning var en kyrklig välsignelse- och tacksägelseakt, som ägde rum efter att en kvinna fött barn.73

Juridiskt sett var ett ofullkomnat äktenskap ett giltigt äktenskap, men rättsverkningarna var inte samma som efter kyrklig vigsel. Kvinnan fick full giftorätt i mannens egendom, men däremot ingen morgongåva eller rätt att sitta kvar i oskiftat bo om mannen dog. Mannen hade inte för-valtningsrätt över kvinnans egendom, vilket annars var fallet vid äkten-skap.74 Var det mannen som vänt sig till domstol för att få förbindel-sen klassificerad som ett ofullkomnat äktenskap efter att hans trolovade lämnat honom (tredje fallet ovan), erhöll mannen giftorätt i kvinnans egendom, men inte i övriga fall.75 Enligt 1734 års lag innebar giftorätten att makarnas lösa egendom sammansmälte till en samägd förmögenhets-massa redan vid äktenskapets ingående, där vardera maken hade giftorätt till sin bestämda andel.76 Att en relation blev klassificerad som ett ofull-komnat äktenskap medförde således omedelbara ekonomiska konsekven-

skap. Efter hand gick det inte att upprätthålla den restriktiva hållningen mot förlovningar som inte uppfyllde formkraven. Det medförde att det istället blev lysningen – det vill säga en kungörelse i kyrkan om att två personer ämnade ingå äktenskap med varandra – som blev utgångspunkt för när lagens bestämmelser om ofullkomnade äktenskap och upplös-ning av trolovning blev tillämpliga i praktiken. Se SOU 1972:41 s. 116–119. Se även Inger, Svensk rättshistoria s. 108 angående själva lysningsförfarandet.70 1734 års GB 3 kap. 9 §.71 1734 års GB 3 kap. 10 §.72 1734 års GB 3 kap. 10 §. 73 Inger, Svensk rättshistoria s. 172 f. 74 Inger, Svensk rättshistoria s. 173. Jfr Teleman, Bodelning s. 15.75 Hafström, Den svenska familjerättens historia s. 49. 76 1734 års lag stadgade att giftorätt på landet skulle vara 2/3 av boets massa för mannen och 1/3 för hustrun, medan makar i städer ägde giftorätt till hälften vardera. År 1845 togs skillnaden i giftorättsandelarna mellan landsbygd och stad bort vilket medförde att alla makar hade giftorätt till hälften vardera, Teleman, Bodelning s. 13 f. och Westring, Den nya giftermålsbalken jämte dithörande författningar med förklaringar s. 112. Nuvarande bestämmelser om giftorätt liksom bestämmelserna i 1920 års giftermålsbalk, innebär ett latent anspråk på hälftendelning av värdet av makarnas gemensamma giftorättsgods den

40

ser för båda parterna i förhållandet. Vidare utgjorde såväl ett ofullkom-nat äktenskap som en trolovning hinder mot att ingå äktenskap med en annan person. Enligt 1734 års lag blev trolovningsbarn och barn avlade under äktenskapslöfte jämställda med barn födda inom äktenskap, vilket innebar att barnen fick ärva sina föräldrar.77

Uppfattningen att par endast skulle kunna ingå äktenskap genom vig-sel i kyrkan speglade särskilt de välbärgades värderingar och det var de – med prästerskapet i ledning – som hade kämpat för att kyrklig vigsel skulle bli obligatorisk.78 Av nämnda anledning kan antas att ofullkom-nade äktenskap förekom framförallt bland bönder och ståndslösa män-niskor i bondesamhället.79

Även om ofullkomnade äktenskap erkändes rättsligt i 1734 års lag, motarbetades sådana förbindelser av prästerskapet som försökte tvinga parterna att låta sig vigas i kyrkan för att på så sätt ”fullkomna” sin för-bindelse.80 Trots kyrkliga tvångsmedel gick det emellertid inte att komma tillrätta med utomäktenskapliga förbindelser. Många ofullkomnade äktenskap blev antagligen bestående under längre tid än parterna själva

dag äktenskapet upplöses. Fram till en bodelning äger dock vardera maken sin egendom och svarar för sina skulder, se vidare nedan avsnitt 2.4.77 Barn som var födda i utomäktenskapliga förbindelser utan äktenskapslöfte – så kallade ”oäkta barn” – fick inte ärva sina föräldrar. Dessa barn hade endast laglig rätt till mat och uppfostran. I praxis utdömdes dock vanligtvis underhållsbidrag till oäkta barn, intill dess de fyllt 15 år eller till dess de kunde försörja sig själva. Om barnet dog hade föräldrarna rätt att ärva barnet, Inger, Svensk rättshistoria s. 176.78 Inger, Svensk rättshistoria s. 98 och s. 172.79 Angående familjebildningsvanorna under den tid då Sverige kristnades framhåller Matovic att sådana moment som sängledningen och fästningen hade fast förankring hos den svenska allmogen (bönder och ståndslösa människor i bondesamhället), se Matovic, Stockholmsäktenskap s. 31. Jfr Lewin, Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhållanden s. 28 som påpekar att den gamla sedvänjan ”nattfrieri” kom att leva kvar hos allmogen även efter år 1734. Lewin framhåller nattfrieri som exempel på en folklig sedvänja som allmogen medvetet strävade att hemlighålla för överheten.80 De förbindelser där en man lockat en kvinna till sexuellt umgänge under äktenskaps-löfte betraktades extra strängt av prästerskapet (se fall tre och fyra ovan). Genom en för-ordning som kom den 23 juli år 1755 skulle parterna i dessa två fall av ofullkomnade äktenskap förmås att gifta sig i kyrkan genom en rad tvångsmedel. Efter det att en domare förklarat en förbindelse som ett ofullkomnat äktenskap skulle prästerskapet försöka förmå parterna att viga sig i kyrkan. Om denna förmaning inte lyckades skulle, enligt förord-ningen, parterna anmälas till domkapitlet för att få ytterligare förmaningar om att de skulle låta vigas. Ifall inte dessa förmaningar hjälpte skulle saken överlämas till domstol som vid vigselvägran kunde meddela föreläggande om att parterna var tvungna att låta viga sig, under hot om kortare frihetsstraff. Nämnda föreläggande kunde upprepas ett antal gånger. Om inte heller dessa förelägganden fick parterna att viga sig skulle deras ärende först överlämnas till domkapitlet och därefter till kungen, som hade möjlighet att förordna om att det ofullkomnade äktenskapet skulle upplösas. Se LB 1913:11 s. 101.

41

önskade på grund av den tidsödande procedur som krävdes för att upp-lösa en sådan förbindelse. Svårigheten att upplösa äktenskapet gjorde att det även kunde ta lång tid innan parterna kunde gå vidare och bilda familj med annan person, eftersom ett ofullkomnat äktenskap utgjorde äktenskapshinder.81

Efter hand höjdes röster för att det borde bli enklare att upplösa ett ofullkomnat äktenskap, istället för att med alla medel försöka få de berör-da parterna att låta sig vigas mot sin vilja. Genom en reform från år 1810 skedde en förändring.82 Det blev nu förhållandevis enkelt att upplösa ett ofullkomnat äktenskap utan alltför långt dröjsmål.83

2.3 Vägen mot ett fakultativt civiläktenskapKyrkans inflytande i samhället fortsatte att vara stort under hela 1800-talet. I efterdyningarna av den franska revolutionen började emellertid antikyrkliga stämningar att spridas över stora delar av Europa, vilket så småningom kom att påverka såväl samhällsförhållandena som rätts-utvecklingen i Sverige.84 I samband med den franska revolutionen, och som ett led i att betona det borgerliga samhället, hade Frankrike infört ett obligatoriskt civiläktenskap. Den nya juridiska äktenskapssynen spreds snabbt över Europa. I Sverige började kyrkomotståndare propagera för att äktenskapet inte var en kyrklig angelägenhet utan ett civilt avtal som lika väl kunde ingås inför en borgerlig myndighet.85 Debatten rörde dels rätten att avstå från vigsel, dels rätten till vigsel utan kyrklig inblandning.

Att vissa människor propagerade för rätten till vigsel utan kyrkans inblandning hade sitt ursprung i att svenska kyrkans ensamrätt till vigsel uteslöt par från att kunna formenligt gifta sig om endera eller båda av

81 Jfr Almquist, Den svenska familjerättens historia s. 41 f.82 1755 års förordning (se not 80 ovan) upphävdes år 1810 i samband med att det kom en ny förordning. I den senare förordningen infördes nya bestämmelser för att förmå parterna i ett ofullkomnat äktenskap att låta viga sig. Tvångsmedlen var dock mindre ingripande än i 1755 års förordning. Om inte kyrkan kunde förmå parterna att gifta sig i kyrkan skulle det ofullkomnade äktenskapet upplösas om parterna var överens om detta. Var parterna oense skulle deras ärende överlämnas till kungen, som fick besluta om för-bindelsens upplösning eller inte. Även om kungen beslöt att upplösa förbindelsen bestod de ekomomiska rättsverkningarna av ett ofullkomnat äktenskap. Se LB 1913:11 s. 101 f. 83 Almquist, Den svenska familjerättens historia s. 43.84 Den franska revolutionen varade mellan åren 1789 till 1799. I Frankrike infördes år 1792 ett obligatoriskt civiläktenskap som en del i att framhäva det borgerliga samhället. Som motivering anfördes att äktenskapet inte var något annat än ett civilt avtal. Se Lewin, Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhållanden s. 29.85 Lewin, Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhållanden s. 29 f.

42

dem tillhörde ett annat trossamfund.86 År 1860 infördes den så kallade dissenterlagen, vilken gav vissa främmande trossamfund – som var god-kända av staten – vigselrätt i de fall båda de blivande makarna tillhör-de samfundet i fråga.87 Den nya bestämmelsen var dock inte tillräcklig för att helt lösa problemet att vissa grupper uteslöts från att formenligt kunna ingå äktenskap. En särskilt drabbad grupp var judar som önskade ingå äktenskap med lutheraner.88 Förhållandena blev inte lättare under 1800-talet då antisemitismen spreds över Sverige. Så sent som år 1861 bekräftade den dåvarande kungen ett äktenskapsförbud mellan medlem av svenska kyrkan och en judisk trosbekännare. Förbudet upphävdes dock år 1863 efter det så kallade ”Levinsonmålet”. Fallet gällde den judiske trosbekännaren Levinson som önskade ingå äktenskap med den kvinna – tillhörande svenska kyrkan – som han sammanlevt med under 15 år och som han hade tre gemensamma barn med. Kyrkan vägrade emellertid att utfärda lysning trots att Svea Hovrätt förklarat att Levinson var skyldig att gifta sig med sin fästmö. Till slut ingrep den dåvarande justitieminis-tern och framhöll att lagen måste ändras för att lösa det problem som uppstått. Lösningen hette civiläktenskap.89 Trots motstånd hos delar av prästerståndet90 gick lagförslaget igenom och en ny lag om civiläktenskap

86 Efter år 1781 fick vissa ”främmande trosbekännare” (framförallt katoliker), genom det så kallade toleransediktet, rätt att förrätta vigsel om båda blivande makarna tillhörde samma samfund. Blandäktenskapen utgjorde dock ett särskilt problem. Om makarna tillhörde olika trossamfund förrättades vigsel i båda församlingarna, vid skilda tillfällen, för att undvika tvist om äktenskapets legala karaktär. Vissa religioner och trossamfund föll emellertid inte under begreppet ”främmande trosbekännare”, vilket gjorde det svårt för personer tillhörande dessa samfund att ingå ett legalt äktenskap med en lutheran. Nygren, Levinsonmålet och vägen mot civiläktenskapet s. 192–195. 87 I samband med denna lag blev det även möjligt för en infödd svensk att övergå till ett annat – av staten godkänt – kristet trossamfund, se Lewin, Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhållanden s. 31 f. Fram till år 1952 var det obligatoriskt att tillhöra något trossamfund. Kravet togs bort genom införandet av religionsfrihetslagen (1951:680), se särskilt 4 §.88 Svårigheten för lutheraner och judar att ingå äktenskap med varandra skapade enligt Sundberg ett särskilt intresse för ofullkomnade äktenskap, Sundberg, Familjerätt i om-vandling s. 50 f. 89 Nygren, Levinsonmålet och vägen mot civiläktenskapet s. 195 f.90 Prästerståndet – som var ett av de fyra stånd som representerades i Sveriges ståndsriks-dag (som avskaffades år 1866) – argumenterade efter två huvudlinjer. För de så kallade ”konservativa” handlade motståndet mot civiläktenskap mellan lutheraner och judiska trosbekännare, om statens existens som kristen organism. De konservativa menade att svenska folket, svenska staten och svenska kyrkan var en sammanhållen enhet där hel-heten förlorade sin inre logik om någon del skiljdes bort. Den andra huvudlinjen – de ”liberala – gav uttryck åt ett mer pragmatiskt och medborgerligt perspektiv, se närmare i Nygren, Levinsonmålet och vägen mot civiläktenskapet s. 198–200.

43

mellan judar och kristna utfärdades år 1863.91 Lagen var det första steget på väg mot ett fakultativt civiläktenskap för alla.

Det andra steget mot ett fakultativt civiläktenskap för alla togs genom en ny dissenterlag som utfärdades år 1873. Lagen gav utökade möjlighe-ter för personer som tillhörde så kallade – av staten godkända – ”främ-mande trosbekännare” att vigas inom det egna samfundet. Syftet med lagen var framförallt att tillgodose baptisterna som inte ville låta sig vigas i svenska kyrkan. Lagen löste dock inte alla vigselproblem, bland annat för att baptisterna inte ville erhålla ett statligt erkännande, vilket gjorde att de inte kunde erhålla egen vigselrätt.92 Civiläktenskapet gjordes till-gängligt för allt fler genom en förordning år 1880 och ytterligare en för-ordning år 1898. Även om fler fick möjlighet att ingå civiläktenskap hade det dock fortfarande karaktären av ett ”nödciviläktenskap”, som inte var tillgängligt för alla.93 Som en protest mot att endast vissa grupper i sam-hället kunde gifta sig borgerligt valde vissa att leva tillsammans som ogifta i vad som började kallas samvetsäktenskap.94 Motståndet mot att inte alla par hade möjlighet att gifta sig utan inblandning av kyrkan gav emeller-tid resultat och år 1908 infördes ett fakultativt civiläktenskap för alla.95

2.4 Införandet av nya giftermålsbalkenTrots att ett fakultativt civiläktenskap infördes år 1908 var det många som valde att leva tillsammans som ogifta.96 Under den här tiden skedde dock en viss förändring avseende vilka grupper i samhället som valde att inte gifta sig. Om ofullkomnade äktenskap tidigare förekommit särskilt bland bönder och ståndslösa människor i bondesamhället, kom ogift samlev-

91 Förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare. 92 För en närmare redogörelse över det komplexa förhållande som rådde rörande baptis-terna och svenska kyrkan och staten, se Sundberg, Familjerätten i omvandling s. 54–56 och Lewin, Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhållanden s. 31–33. 93 LB 1913:11 s. 279. 94 Inger, Svensk rättshistoria s. 241.95 Lag den 6 november 1908 om äktenskapets ingående. Bestämmelsen överfördes sedan till 4 kap. 1 § i 1920 års giftermålsbalk.96 Det finns ingen heltäckande statistik över hur vanligt det var med ogift samlevnad i början på 1900-talet. År 1910 var dock andelen barn födda utom äktenskapet 15 procent för landet i sin helhet. Högre andelstal uppvisades i industrisamhällen och vissa delar av landsbygden. Andelen utomäktenskapliga barn var låg i de delar av landet som präglades av stark religiositet. Sammantaget var det en betydande del av barnen som inte föddes i lösa förbindelser, utan i förhållanden där föräldrarna sammanlevde med varandra, Lewin, Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhållanden s. 35.

44

nad nu att spridas till städerna. Denna utveckling kan förklaras av den tilltagande industrialiseringen och urbaniseringen i landet. Industrialise-ringsprocessen innebar inte endast teknologiska förändringar och fram-växten av företag och fabriker, utan utvecklingen påverkade även männis-kors levnadssätt, inkluderat deras familjebildningsvanor.97 Förändringen blev extra tydlig i storstadsregionerna och framförallt i Stockholm, vilket resulterade i att det vigsellösa varaktiga samboendet allt oftare kom att kallas för Stockholmsäktenskap.98

De personer som sammanlevde utan äktenskap under den här tiden hade olika skäl till det. En synbar anledning var att det hade börjat upp-komma ett motstånd mot all form av vigsel. En förklaring till motstån-det var ett ökat inflytande av en socialistisk samhällssyn. Vissa socialister ansåg att ett äktenskap skulle ingås helt utan medverkan av staten. De rättsverkningar som fortfarande var kopplade till ofullkomnade äkten-skap möjliggjorde för par som önskade följa en ”socialistisk väg” att med-vetet avstå från vigsel, men ändå omfattas av ett juridiskt regelverk.99

Från lagstiftningshåll var åsikten att det formella äktenskapet skulle prioriteras som samlevnadsform.100 För att begränsa den ogifta samlev-naden avskaffades därför år 1915 de regler om ofullkomnade äktenskap som införts nästan 200 år tidigare genom 1734 års lag.101 Möjligheten för par att leva tillsammans som ogifta, men med vissa av äktenskapets rättsverkningar, försvann därmed.

Lagändringen fick dock inte den tänkta effekten att folk avstod ifrån ogift samlevnad. En del i detta var att det fanns ett motstånd mot äkten-skapet på grund av dess rättsverkningar.102 Enligt 1734 års lag var man-nen målsman (förmyndare) över sin hustru och äktenskapet medförde att makarnas egendom huvudsakligen samägdes med mannen som ensam

97 Matovic framhåller att den olegaliserade familjebildningen verkar ha följt ett tidsbun-det mönster på så sätt att den växte till under perioder av geografisk mobilitet och svag social kontroll, för att sedan avta då den sociala kontrollen ökade. Se Matovic, Stockholms-äktenskap s. 171.98 Lewin, Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhållanden s. 33 f. Se även Matovic, Stockholmsäktenskap, för en redogörelse över familjebildning och partnerval i Stockholm under åren 1850–1890. Som tolkningsmöjlighet till att framförallt nyinflyt-tade kvinnor uppvisade en högre benägenhet till föräktenskapligt samboende framhåller Matovic att de stockholmsfödda männen kan ha dragit nytta av de inflyttande kvinnornas behov av att finna tak över huvudet för att överleva. Se Matovic, Stockholmsäktenskap s. 171. Se även s. 142 där Matovic redogör för att vissa urbana befolkningsgrupper som exempelvis hantverksgesäller var kända för sin obenägenhet att gifta sig.99 Lewin, Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhållanden s. 33.100 Agell, Individ, familj, stat s. 715. 101 Lagen den 12 nov. 1915 om äktenskaps ingående och upplösning. 102 Se Bradley, Family Law and Political Culture s. 6 och s. 24 f.

45

förvaltare.103 Kvinnoorganisationer propagerade för att 1734 års lag skul-le ändras för att bli mer jämställd.104 Kritiken mot gällande regelsystem hade effekt och år 1921 infördes (nya) giftermålsbalken (GB) som lik-ställde kvinnor och män i äktenskapet. Genom den nya lagen avskaffades mannens målsmanskap över kvinnan.105 Begreppet giftorätt fick också en förändrad innebörd. Som redan nämnts ovan i avsnitt 2.2 innebar giftorätten enligt 1734 års lag att makarnas lösa egendom sammansmälte till en förmögenhetsmassa redan vid äktenskapets ingående, där vardera maken hade giftorätt till sin bestämda andel. Den nya giftermålsbalken vilade istället på principen att vardera maken ägde och förvaltade sin egendom under äktenskapet. Giftorätten – som innebar rätt till hälften av värdet av all egendom – realiserades först vid äktenskapets upplös-ning.106

I giftermålsbalken infördes även lagregler som gav verkan vid bruten trolovning. Rättsverkningarna av de nya reglerna var inte lika långtgå-ende som de regler som gällt för ofullkomnade äktenskap. Detta kan förklaras av att synen på trolovning förändrades från att ha betraktats som ett avtal om framtida äktenskap, till att betraktas som ett ömsesidigt konstaterande av parternas vilja och avsikt att gifta sig med varandra.107 Trolovning i lagens mening förelåg från den tidpunkt då mannen och kvinnan faktiskt kommit överens om att gifta sig oavsett om paret växlat ringar, annonserat sin förlovning eller på annat sätt deklarerat sin förbin-delse som förlovning.108

De nya reglerna innebar att den part som orsakat att en trolovning bru-tits kunde bli skadeståndsskyldig gentemot den andra.109 Skadestånds-skyldigheten gällde för direkta utgifter inför det förestående bröllopet, som exempelvis utgifter för kläder. I vissa fall kunde även skadestånds-skyldighet uppkomma för indirekta ekonomiska förluster. Sådan förlust

103 Enligt 1734 års lag hade varje make en andelsrätt i den samfällda egendomen. Efter år 1854 ägde alla makar enligt huvudregeln rätt till hälften var av det samfällda godset (jfr ovan not 74). Eftersom mannen var förvaltare över hustruns egendom realiserades inte kvinnors giftorätt förrän äktenskapet upplöstes. Se vidare Westring, Den nya giftermåls-balken s. 112.104 LB 1918:15 s. 154 f. 105 I lagförarbetena framhålls ”att makar böra, så långt möjlig är, ställas bredvid varandra såsom lika fria och självständiga personer utan någon i lag stadgad rätt för den ena att bestämma vare sig över den andra eller över familjens gemensamma angelägenheter”, NJA II 1921 nr. 1 s. 6.106 Westring, Den nya giftermålsbalken jämte dithörande författningar med förklaringar s. 112 f.107 LB 1913:11 s. 91–95 och 107–110.108 Giftermålsbalk (1920:405) (GB) 1 kap. 1 §, se även SOU 1972:41 s. 120.109 GB 1 kap. 3 § 2 st. Se LB 1913:11 s. 122–126.

46

kunde anses ha uppkommit om en kvinna avstått från förvärvsarbete för att istället förbereda sig för att bli ”hemmafru”. Om en kvinna blivit gravid under trolovningen gällde ett mer omfattande skadeståndsansvar för mannen.110 Jämte nyss nämnda skadeståndsskyldighet beträffande indirekt skada var han även skyldig att ersätta kvinnan för det lidande som drabbat henne genom att det tilltänkta äktenskapet inte blev av. Skadeståndet hade till syfte att ge kvinnan upprättelse. Ersättningen skulle vara skälig med beaktande av omständigheter som de trolovades mognad, förbindelsens varaktighet, hur kvinnan blivit gravid och vardera partens förmögenhetsförhållanden.111 En ytterligare rättsverkning av en upplöst trolovning var att gåvor mellan de trolovade skulle återgå. Om en av de trolovade huvudsakligen bar skuld till att trolovningen bröts hade emellertid denna inte rätt att återfå de gåvor vederbörande gett till den andra.112 Upplöstes förhållandet genom dödsfall hade den efterlevande rätt att återfå de gåvor som denna gett den avlidna.113

Om två trolovade hade barn tillsammans och trolovningen upplöstes genom mannens död, gällde att kvinnan kunde få rätt till skälig del i man-nens kvarlåtenskap. Kvinnan var då tvungen att framställa ett anspråk på att hon var i behov av underhåll.114 Som mest kunde hon få hälften av mannens kvarlåtenskap.115

Årtiondena efter att giftermålsbalken trätt i kraft genomgick det svens-ka samhället stora förändringar på det sociala, politiska och religiösa pla-net.116 Det tog dock ett halvt sekel innan förändringarna i samhället kom att påverka den äktenskapsrättsliga lagstiftningen.

110 GB 1 kap. 3 § 1 st. Se även LB 1913:11 s. 122–126. 111 LB 1913:11 s. 124 f. Av nämnda lagförarbeten framgår också att ersättningen kunde minskas eller till och med nedsättas till noll, om kvinnan vid tidigare tillfälle vanvårdat sitt rykte eller om hon var känd för sin lösaktighet. 112 GB 1 kap. 2 § 2 st.113 GB 1 kap. 2 § 1 st.114 GB 1 kap. 6 §. Bestämmelsen var tillämplig både när ett barn avlats i trolovning och när föräldrarna ingått trolovning efter att barnet fötts.115 Westring, Den nya giftermålsbalken jämte dithörande författningar med förklaringar s. 27.116 Se Bradley, Family Law and Political Culture s. 34–45, Inger, Svensk rättshistoria s. 307–311 och 322 och Sörgjerd, The legal status of relationships in a changing society s. 92–97.

47

2.5 Direktiv till Familjelagssakkunniga år 1969Allteftersom samhället förändrades under 1920-talet och framåt, fram-stod giftermålsbalken med tiden som alltmer föråldrad. En del i att reg-lerna behövde moderniseras var förändrade familjebildningsvanor.117 Från mitten av 1960-talet hade giftermålsfrekvensen sjunkit och antalet samvetsäktenskap118 – som samboförhållanden fortfarande kallades119 – ökat.120 Behovet av att modernisera den äktenskapsrättsliga lagstiftning-en uppmärksammades av statsrådet Kling som år 1969 lade fram direktiv till Familjelagssakkunniga. Direktiven kom att utgöra grunden för det reformarbete rörande den äktenskapsrättsliga lagstiftningen som sedan pågick under 20 års tid.121 Nämnda direktiv utgör också grunden för nu gällande sambolagstiftning.122

I direktiven framhölls den samhällsutveckling som skett och den bety-delse utvecklingen haft för framförallt kvinnors välbefinnande. Mot bak-grund av samhällsutvecklingen tedde sig åtskilliga delar i den familje-rättsliga lagstiftningen gamla och förlegade. Lagstiftningen var ett av de viktigaste instrument samhället förfogade över när det gällde att möta människors önskningar eller att länka in utvecklingen i nya banor. Enligt direktiven fanns det:

”[I]ngen anledning att avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt bero-ende av anhöriga och där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet.”123

Vidare påpekades att den allmänna riktlinjen i reformarbetet torde vara att lagstiftningen så långt som möjligt skulle vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika moraluppfattningar. Äktenskapet skulle fortsatt ha en central roll inom familjerätten, men man borde inte försvåra för dem som skaffade barn och bildade familj utan att gifta sig. Lagstiftningens funktion kunde förväntas vara att lösa praktiska problem,

117 Se prop. 1986/87:1 s. 38–40.118 Se SOU 1972:41 s. 357 där samvetsäktenskap definieras som en samlevnadsform där två vuxna personer av olika kön lever under ”äktenskapsliknande former i gemensamt hushåll och utan att officiellt ha bekräftat sitt förhållande genom vigsel”.119 Se ovan avsnitt 2.3.120 Prop. 1973:32 s. 42 f.121 Familjelagssakkunniga utarbetade sex stycken betänkanden mellan åren 1972–1987, se SOU 1972:41, SOU 1975:24, SOU 1977:37, SOU 1978:55, SOU 1981:85 och SOU 1987:18.122 Dir. 1970 Ju:52 s. 79–89.123 Dir. 1970 Ju:52 s. 81.

48

istället för att privilegiera en samlevnadsform framför andra.124 Enligt direktiven borde det även bli enklare att ingå och upplösa ett äktenskap. Därtill ansågs trolovningsreglerna vara otidsenliga och det borde övervä-gas att utmönstra dem ur lagstiftningen.125

Kling gav uttryck för ett nytänkande genom sina uttalanden, som med-förde att Sverige uppfattades förorda en neutralitetsideologi när det gäller äktenskap och samboende.126 Hur neutralitetsideologin skulle tolkas var dock inte helt klart utan blev föremål för diskussioner i de lagförarbeten som följde. Framhävandet av neutralitet mellan olika samlevnadsformer utgjorde dock utgångspunkten för att Sverige redan i början på 1970-talet kom att reglera ogift samlevnad i en specifik lag.

Fortsättningsvis behandlas endast de betänkanden och efterföljande propositioner som rört ogifta samlevandes inbördes ekonomiska mellan-havanden och inte lagförarbeten som behandlat sambor i offentligrätts-liga- eller föräldrarättsliga frågor.

2.6 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad

År 1970 var drygt 6 procent av samtliga sammanlevande par ogifta.127 Andelen barn födda av ogift mor uppgick till cirka 18 procent, varav många av mödrarna var samboende med barnets far.128 Det var runt denna tidpunkt som den moderna formen av samboförhållanden började växa fram. Som nämnts ovan hade människor tidigare valt ogift samlev-nad på grund av religiösa eller ideologiska skäl. I början på 1970-talet gick det emellertid inte längre att urskilja några speciella orsaker till att folk började bo ihop och skaffa barn tillsammans utan att gifta sig.129

Sambors utsatta position vid en upplösning av samlevnaden uppmärk-sammades av Familjelagssakkunniga i deras första betänkande från år 1972. Enligt de sakkunniga var det viktigt att lösa praktiska problem som uppstod för sambor.130 Frågan var emellertid hur lagstiftaren skulle förhålla sig till olika samlevnadsformer och till den utgångpunkt som framhållits i 1969 års direktiv om att vara neutral i förhållande till par-

124 Dir. 1970 Ju:52 s. 82.125 Trolovningsreglerna utmönstrades ur lagstiftningen år 1974, se nedan avsnitt 2.6.126 Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 249.127 Prop. 1972:32 s. 43. Med sammanlevande par avses par bestående av man och kvinna.128 Prop. 1973:32 s. 43. År 1969 sammanlevde 38 % av alla ogifta mödrar med fadern till gemensamt barn, se SOU 1972:34 s. 77.129 SOU 1978:55 s. 69–85.130 SOU 1972:41 s. 47.

49

ternas val av samlevnadsform.131 Enligt de sakkunniga kunde begreppet ”neutralitet till samlevnadsformen” ge uttryck för två – vart och ett för sig – beaktansvärda intressen.132 Å ena sidan kunde neutraliteten tolkas som att samma regler borde gälla för makar och sambor. Utgångspunk-ten för en viss reglering skulle med ett sådant synsätt vara att behandla samma faktiska sociala situation lika oavsett rättslig beteckning på sam-levnaden. Å andra sidan kunde neutraliteten tolkas på helt motsatt sätt; att lagstiftaren borde respektera enskildas frihet att själva välja vilka regler som ska gälla för deras samlevnad. Rättsverkningarna skulle enligt den tolkningen vara olika för makar och sambor, vilket skulle ge varje enskilt par möjlighet att välja om de önskade att deras samlevnad skulle omfattas av ett brett juridiskt skydd eller inte. Eftersom de två olika tolkningsal-ternativen av begreppet neutralitet var helt motsatta var det omöjligt att tillgodose dem samtidigt. Det innebar att en avvägning måste göras mel-lan de båda intressena.133 Enligt de sakkunniga kunde sociala eller andra särskilda skäl som var tillräckligt starka, motivera att sambor fick samma rättigheter som makar.134

I reformarbetet lades stor vikt vid att barn inte skulle drabbas – direkt eller indirekt – av att deras föräldrar inte var gifta. Att barnens intressen kunde bli sämre tillgodosedda på grund av föräldrarnas samlevnadsstatus fick inte förekomma i en modern lagstiftning.135 I fråga om vårdnaden om barn och rätten till den gemensamma bostaden borde därför enhetli-ga regler för alla sammanboende par eftersträvas.136 Familjelagssakkunni-ga uppmärksammade att många sambor levde med barn, samtidigt som

131 SOU 1972:41 s. 91 f.132 SOU 1972:41 s. 91.133 SOU 1972:41 s. 91 f.134 SOU 1972:41 s. 93. Sambor hade redan tidigare jämställts med makar inom vissa regleringar som till exempel social- och skattelagstiftningen, ofta under förutsättningen att parterna varit gifta med varandra eller hade (eller haft) barn tillsammans. Att bli jäm-ställd med makar kunde innebära både förmåner och nackdelar jämfört med om vardera parten istället betraktats som ensamstående. Anledningen till att sambor och makar jäm-ställdes i skatte- respektive socialrättsligt hänseende var att det inte skulle löna sig att vara endera gift eller sambo. Läs mer om detta i Agell, Samboende utan äktenskap s. 63–90. Fortfarande tillämpas i stor utsträckning neutralitet i förhållande till samlevnadsform – i den meningen att makar och sambor behandlas lika – inom social- och skatterätten, lik-som på andra rättsområden som ligger utanför den familjerättsliga regleringen. 135 Prop. 1973:32 s. 84 f.136 Av propositionen framgår att när man talar om enhetliga regler rörande familjebosta-den avses bestämmelser som tar sikte på sambor med barn, se prop. 1973:32 s. 84–85. Se även SOU 1972:41 s. 215 där Familjelagssakkunniga framhåller att ”förekomsten av gemensamman barn [utgör] en omständighet som i förening med varaktig samlevnad får anses grunda en sådan familjegemenskap som motiverar en likställighet med äktenskap såvitt avser den gemensamma bostaden”.

50

bostadsbristen i landet var stor. Vidare var det oftast mannen i förhållan-det som ensam stod som hyresgäst till den gemensamma bostaden och således hade rätt till denna vid en upplösning av förhållandet. Samtidigt var det vanligtvis kvinnan som fick vårdnaden om gemensamma barn om föräldrarna flyttade isär.137 Enligt de sakkunniga fanns det starka skäl för att den bäst behövande sambon skulle kunna få överta den gemen-samma bostaden om förhållandet upplöstes. Ett övertagande skulle dock endast vara möjligt under förutsättning att förhållandet varat viss tid, så att det hunnit uppstå tillräckligt starka skäl för att överföra den ena partens rätt till bostaden till den andra.138 Mot bakgrund av ovanstå-ende föreslog Familjelagssakkunniga att vissa bestämmelser skulle införas rörande rätten till sambors gemensamma bostad vid en upplösning av ett samboförhållande.

Familjelagssakkunniga ansåg även att reglerna rörande trolovning var otidsenliga. De som till övervägande del skyddats av trolovningsreglerna – kvinnor och indirekt deras barn – var inte längre i lika stort behov av det skydd som lagen gav. Allt fler kvinnor hade börjat förvärvsarbeta vil-ket hade minskat betydelsen av familjen som trygghetspunkt.139 Genom uppbyggandet av välfärdssamhället stod samhället för övervägande del av kostnaderna för utbildning, sjukvård och socialförsäkringsskydd. Risken för att kvinnor skulle hamna i en ekonomiskt utsatt situation, på grund av att en trolovning upplöstes, var därmed inte lika stor som den varit i början på 1900-talet.140 Innebörden av en trolovning hade också föränd-rats under mitten av 1900-talet, från att ha ansetts som ett löfte att ingå äktenskap till att snarare betraktas som en prövotid. Under denna prövo-tid borde det stå båda parter fritt att upplösa förhållandet utan risk för rättsliga följder. I takt med att allt fler par flyttade ihop utan att gifta sig

137 SOU 1972:41 s. 214 f. I betänkandet drog Familjelagssakkunniga en parallell mellan bostadssituationen för sambor i början på 1970-talet och bostadssituationen för makar på 1940-talet. År 1948 hade lagstiftaren infört en lag rörande övertaganderätten till den gemensamma bostaden vid separation (lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m.m.). Lagen hade införts för att framförallt utgöra ett skydd för kvinnor och barn. Ett skydd hade ansetts behövligt mot bakgrund av att det oftast var mannen som stod som hyresgäst eller innehavare till den gemensamma bostaden, samtidigt som det vanligtvis var kvinnan som vid separation fick vårdnaden om gemensamma barn. År 1956 ersattes nämnda lag av lagen den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m.m. och därefter av lag (1959:157) med särskilda bestämmelser om möjlighet att överta en bostadsrätt eller fast egendom.138 SOU 1972:41 s. 215. I propositionen talas om att samlevnaden ska hunnit bli äkten-skapsliknande, prop. 1973:32 s. 133.139 Se SOU 1972:41 s. 66 och 69–73.140 Se SOU 1972:41 s. 72 f. och 116–122.

51

hade det även blivit svårt att fastställa om en trolovning förelåg eller inte, vilket försvårade tillämpningen av trolovningsreglerna i praktiken.141

Familjelagssakkunnigas förslag om att införa vissa bestämmelser röran-de sambors gemensamma bostad och att ta bort bestämmelserna rörande trolovning, togs väl emot av regeringen som utfärdade en proposition.142 Samtliga regler rörande trolovning försvann ur den svenska lagstiftningen den 1 januari år 1974.143 Vid samma tid trädde Sveriges första specifika lag för sambor i kraft; lag 5 juni 1973 om ogifta samboendes gemensamma bostad (651) (1973 års lag). Regleringen innebar att den bäst behövan-de sambon kunde få överta den gemensamma bostaden vid en upplös-ning av förhållandet. Övertagandemöjligheten gällde endast hyres- och bostadsrätter som innehades av den andra sambon. Som regel var det den sambo som fick vårdnaden om gemensamma barn som fick rätt till bosta-den. Vid synnerliga skäl fanns det dock möjlighet även för sambor utan barn att överta en gemensam bostad.144 Ersättning för bostadens värde skulle utges av den sambo som fick rätt att överta den andras bostad.145 Till skillnad från idag hade en bostadsrätt sällan något högre förmögen-hetsvärde i början på 1970-talet, vilket gjorde att bostadsrätter och hyres-rätter i princip kunde likställas värdemässigt.146 Rätten till ersättning för bostadens värde, för den sambo som stod som ägare, hade således ingen större betydelse i praktiken.

1973 års lag gav en konkret lösning på ett avgränsat praktiskt pro-blem och av denna anledning ansågs det försvarbart att införa en specifik civilrättslig reglering för sambor.147 Genom regleringen löstes inte endast sambors praktiska problem, utan i viss mån även samhällets, genom att sambors behov av bostad efter en upplösning av förhållandet i första hand skulle lösas på familjenivå istället för på samhällsnivå.148 Eftersom bestämmelserna begränsades till hyres- och bostadsrätter likabehandlades

141 SOU 1972:41 s. 120 f. Jfr ovan avsnitt 2.4 och omständigheten att en trolovning i lagens mening förelåg från den tidpunkten mannen och kvinnan kommit överens om att gifta sig. 142 Prop. 1973:32. 143 Se lagen 1973 nr 645 för upphävandet av reglerna kring trolovning. Lagen trädde i kraft den 1 januari år 1974.144 Lag (5 juni 1973 nr 651) om ogifta samboendes gemensamma bostad 1 §.145 Lag (5 juni 1973 nr 651) om ogifta samboendes gemensamma bostad 3 §. Jfr jorda-balken (1970:994) (JB) 12 kap. 65 § som förbjuder erläggande av ersättning för överta-gande av en hyresrätt. 146 Jörnmark, Bostadsrättens segertåg – en uppsats om bostadsrätten och dess betydelse för Stockholms utveckling s. 5. 147 Prop. 1972:32 s. 65 f.148 En ytterligare åtgärd var det s.k. ”miljonprogrammet”. Riksdagen beslutade att bygga en miljon bostäder mellan åren 1965–1975. Se SOU 1965:32 och riksdagens protokoll

52

inte makar och sambor fullt ut, då makar även kunde överta fast egen-dom.149 Att fast egendom undantogs för sambor motiverades med att rättsverkningarna av lagen inte skulle bli mer omfattande än vad som gällde för makar med fullständig egendomsskillnad.150 En ytterligare för-klaring kan vara att lagstiftaren inte ville införa samboregler som berörde alltför stora ekonomiska värden.

2.7 1987 års lag om sambors gemensamma hemGiftermålsfrekvensen fortsatte att sjunka under hela 1970-talet, samti-digt som antalet samboförhållanden ökade. Familjelagssakkunniga ägna-de tid åt att försöka ta reda på orsakerna till denna utveckling för att få ett bättre underlag för att bedöma hur samlevnadsformen fortsättningsvis skulle hanteras i lagstiftningen. Som ett led i detta lät de genomföra en intervjuundersökning.151 Undersökningen leddes av sociologen Jan Trost och kom att kallas ”Gävleundersökningen”.152 Studien visade att sambo-förhållanden var vanligast bland unga personer och att det blivit allmänt brukligt att sammanbo en kortare eller längre tid före giftermål.153

I början på 1980-talet kom det omfattande betänkandet SOU 1981:85, Äktenskapsbalk, som berörde såväl makars som sambors rättsliga ställ-ning. För första gången kom beteckningen sambo att föreslås som legal definition på personer som levde tillsammans som ogifta.154 Utgångs-punkten för reformarbetet var densamma som när 1973 års lag infördes. Äktenskapet skulle fortsatt ha en central roll inom familjerätten. Samti-digt skulle översynen av lagstiftningen leda till att lösa praktiska problem. Om det fanns ett starkt praktiskt behov av lagregler även för samlevnad utanför äktenskapet, kunde det finnas skäl att införa sådana.155

nr 16 första kammaren den 7/4 år 1965 och riksdagens protokoll nr 16 den andra kam-maren den 7/4 år 1965.149 Jfr lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad 1–2 §§ som även avser fast egendom.150 SOU 1972:41 s. 214 f. Vid tiden för regleringens införande gällde enligt Lag (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad 1 §, att bäst behövande make endast kunde överta fast egendom som var makarnas gemensamma bostad, om bostaden utgjorde giftorättsgods eller innehades med samäganderätt. Enligt 2 § samma lag kunde däremot bäst behövande make överta en hyres- eller bostadsrätt som varken utgjorde giftorättsgods eller innehades med samäganderätt. 151 SOU 1981:85 s. 87. 152 Undersökningen presenteras i SOU 1978:55. 153 SOU 1978:55 s. 51.154 SOU 1981:85 s. 141 f. Jfr även prop. 1986/87:1 s. 40.155 SOU 1981:85 s. 97 f.

53

Med Gävleundersökningen som stöd drog de sakkunniga slutsatsen att det kunde föreligga ett större utrymme än man antagit från början för att införa mer omfattande rättsverkningar av ett samboförhållande, utan att man påtvingade sambor en lagstiftning de motsatt sig. Gävleundersök-ningen visade att den familjerättsliga lagstiftningen väldigt sällan hade något inflytande på frågan om och när sambor gifte sig. De sakkunniga uttryckte nämnda förhållande som att:

”Det är inte lagen som skapar äktenskapet eller samboendet; det är tvärtom före-komsten av äktenskap eller samboende som kräver lagregler för att lösa konflikter om praktiska ting”.156

Samhällsutvecklingen hade lett till att människor nått en allt större per-sonlig och ekonomisk självständighet. Att försöka styra deras val av sam-levnadsform genom att avstå från att inrätta en i övrigt berättigad lagstift-ning, i något slags försök att få sambor att istället gifta sig, ansågs både meningslöst och otidsenligt.157 Däremot ville man undvika att utforma så utförliga regler att man skapade ”ett andra klass [sic] äktenskap”.158

Med hjälp av Gävleundersökningen var det lättare för Familjelagssak-kunniga att bedöma innebörden av det ökande samboendet och vilka praktiska problem som uppstod för sambor, än vad det varit tio år tidi-gare då det familjerättsliga reformarbetet tog sin början.159 I betänkan-det påpekades att det förelåg ”olösta problem” som var gemensamma för både makar och sambor. En allmän utgångspunkt var att par som inledde en samlevnad ytterst sällan planerade sina ekonomiska mellanhavanden på ett sätt som medförde att båda erhöll en skälig andel av de gemensamt uppbyggda tillgångarna när förhållandet upplöstes. Vidare var det vanligt förekommande att en sambo förvärvat huvuddelen av tillgångarna såsom bostaden och bohaget, medan den andra sambons inkomster gått till löpande utgifter som exempelvis mat och förbrukningsartiklar. I regel var det kvinnan som stod för de löpande utgifterna och mannen för inköp av de gemensamma tillgångarna.160 Fördelningen av utgifter medförde att det uppstod en ekonomisk sammanflätning mellan de allra flesta sam-manlevande par. För makar fanns speciella regler i giftermålsbalken för hur den ekonomiska gemenskapen skulle upplösas, medan det saknades liknande regler för sambor.161 Konsekvensen av detta blev att sambor som inte kom överens fick utgå från allmänna förmögenhetsrättsliga bestäm-

156 SOU 1981:85 s. 116.157 SOU 1981:85 s. 116.158 SOU 1981:85 s. 114.159 SOU 1981:85 s. 96–98.160 SOU 1981:85 s. 132 f.161 SOU 1981:85 s. 116 f.

54

melser, som innebar att den sambo som förvärvat en viss tillgång fick behålla den vid upplösning av förhållandet. En sådan ordning kunde gynna den ena sambon även om båda bidragit till uppbyggandet av det gemensamma hemmet.

Mot bakgrund av ovan nämnda förhållanden föreslog Familjelagssak-kunniga regler för hur den ekonomiska gemenskapen mellan sambor skulle upplösas i händelse av separation eller dödsfall. Förslaget innebar att sambor skulle dela lika på värdet av gemensamt införskaffad bostad och bohag.162 Eftersom delningen var begränsad till det gemensamma hemmet kunde konsekvenserna av lagförslaget framstå som orättvisa i vissa fall. De sakkunniga framhöll att ”[s]ärskilt om samboendet har varit mycket långvarigt kan det sägas att situationen så mycket liknar förhållandena i ett äktenskap att rättvisan (min kursivering) talar för en likadelning av all egendom vid upplösningen.”163 En sådan omfattande reglering skulle dock kräva att det infördes regler om undantag av enskild egendom och jämkning, vilket skulle medfört att man fick med ”allt det väsentliga i lagreglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar”.164 En dylik ordning för sambor ansågs inte möjlig utan att parterna träffat avtal om det, i form av ingående i ett äktenskap.165

De sakkunniga föreslog också att såväl makar som sambor skulle betrak-tas som samägare till bostad och bohag som förvärvats för gemensamt begagnande. Familjelagssakkunniga framhöll att det dels kunde vara svårt att avgöra ägarförhållandena till viss egendom i boet, dels avspeglade inte alltid det formella ägandet båda parternas bidrag till det gemensamma hemmet.166 Enligt förslaget skulle parterna betraktas som samägare först då samlevnaden upplöstes och inte redan från förvärvstidpunkten av en bostad eller bohag.167

Betänkandet lämnades till regeringen som i likhet med Familjelags-sakkunniga var av åsikten att det inte kunde anses gå för långt ifall man införde regler om sambors gemensamma bostad och bohag. I propositio-nen angavs att antalet sambor fortsatt att öka och andelen samboförhål-

162 SOU 1981:85 s. 116 f och s. 142–144.163 SOU 1981:85 s. 117.164 SOU 1981:85 s. 117.165 SOU 1981:85 s. 117.166 Se vidare om förslaget i SOU 1981:85 s. 103 f. och 148–151. Se även nedan avsnitt 5.2.4.167 Enligt de sakkunniga kunde en makes eller sambos rätt att vid en upplösning av sam-levnaden bli samägare till bostad och bohag som förvärvats för gemensamt begagnande ses som ”en av gemenskapens avveckling påkallad rättighet, vars syfte är att utjämna den ojämlikhet i ägandet som kan ha uppstått under samlevnaden”. Se SOU 1981:85 s. 151. Jfr nedan avsnitt 5.2.2.

55

landen låg nu på cirka 20 procent av samtliga sammanlevande par.168 Det fanns behov av viss skyddslagstiftning för den svagare parten i ett sam-boförhållande, men regleringen skulle endast befatta sig med vad som ur praktisk synvinkel var oundgängligt.169 En lagreglering som befattade sig med mer än gemensamt införskaffad bostad och bohag framstod inte som praktiskt oundgängligt. Istället betonades att:

”Samborna har alltid möjlighet att själva genom inbördes avtal, testamente och försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd, om de väljer att stå utanför det av sam-hället reglerade äktenskapssystemet.”170

I propositionen framhölls vikten av informationsspridande om den nya lagstiftningens innehåll och särskilt om de rättsliga skillnaderna mellan ett äktenskap och ett samboförhållande, i avsikt att uppmärksamma sam-bor på vilket skydd de själva borde tänka på att skaffa sig.171

För att inte missgynna sambor som mer noggrant tänkt igenom sina ekonomiska mellanhavanden föreslogs sambor kunna avtala bort bodel-ningsreglerna i den nya lagen. En rätt för den bäst behövande sambon att i vissa fall kunna överta den gemensamma bostaden – på motsvarande sätt som gällt enligt 1973 års lag – ansågs dock alltför angelägen för att kunna avtalas bort.172

Förslaget att införa en slags ”presumerad samäganderätt” avseende bostad och bohag fördes inte vidare i propositionen. Enligt regeringen tog de sakkunnigas förslag inte tillräcklig hänsyn till parternas borgenä-rer. En presumerad samäganderätt riskerade också att komplicera bodel-ningsförfarandet för makar (och sambor), om olika typer av samägande-rätter173 skulle tillämpas jämte giftorätten.174

Frågan om sambors eventuella behov av särskilt skydd för omstän-digheten att ett samboförhållande upplöses genom dödsfall diskuterades relativt kortfattat i lagförarbetena. Varken Familjelagssakkunniga eller regeringen var av åsikten att sambor borde ärva varandra.175 Upplösning av samboförhållanden genom dödsfall ansågs inte vara av sådan omfatt-ning och betydelse som vid äktenskap, varför det inte fanns skäl till att ge sambor arvsrätt efter varandra. Vid långvariga samboförhållanden kunde det visserligen finnas skäl att arvsrättsligt likställa en efterlevande sambo

168 Prop. 1986/87:1 s. 40.169 Prop. 1986/87:1 s. 99.170 Prop. 1986/87:1 s. 99.171 Prop. 1986/87:1 s. 99.172 Prop. 1986/87:1 s. 107.173 Den föreslagna presumerade samäganderätten och reell samäganderätt. 174 Se vidare om varför förslaget avslogs i prop. 1986/87:1 s. 56–60.175 SOU 1981:85 s. 205 f. och prop. 1986/87:1 s. 109 f.

56

med en efterlevande make. Enligt regeringen torde dock sambor som levt tillsammans länge, noggrant ha övervägt sin samlevnadsform och vid behov upprättat testamente.176

Den 1 januari år 1988 trädde lag (1987:32) om sambors gemensamma hem (1987 års lag) i kraft. För homosexuella sambor infördes en särskild lag – lag (1987:813) om homosexuella sambor – som innebar att ett antal bestämmelser rörande heterosexuella sambor blev tillämpliga även på homosexuella sambor, däribland hela lagen om sambors gemensamma hem.177 1987 års lag gällde endast för par som sammanlevde under ett äktenskapsliknande förhållande och således inte för andra personer som delade hushåll, som till exempel två syskon eller släktingar ur skilda gene-rationer.178

Den nya lagen anvisade hur sambor skulle upplösa ett gemensamt hem om de inte kom överens om annat. Värdet av gemensam bostad och bohag som införskaffats för gemensamt begagnande skulle delas lika om en av samborna begärde bodelning. För första gången i svensk lagstift-ning kunde den ekonomiska gemenskap som skapats mellan två sambor under en samlevnad ge upphov till en värdeöverföring mellan parterna om förhållandet upplöstes, utan att paret i någon mening ansågs vara gifta med varandra.179 I lagen fanns även bestämmelser om övertagande av den gemensamma bostaden. Den bäst behövande sambon kunde genom lottläggningsreglerna ha rätt att överta såväl en hyres- eller bostadsrätt som fast egendom, under förutsättning att bostaden var införskaffad för gemensamt begagnande.180 Övertagandereglerna för en bostad som inte var införskaffad för gemensamt begagnande, motsvarade i stor utsträck-ning de bestämmelser som funnits i 1973 års lag och som upphävdes i

176 Prop. 1986/87:1 s. 109 och SOU 1981:85 s. 205 f. Familjelagssakkunniga lade i betänkandet fram ett förslag om avskaffande av laglotten, se SOU 1981:85 s. 206–212. Ett avskaffande av laglotten skulle underlättat för sambor med barn att testamentera all kvarlåtenskap till efterlevande sambo. Förslaget fördes dock inte vidare i propositionen. Se prop. 1986/87:1 s. 78–80. Enligt nuvarande lagstiftning kan sambor testamentera all kvarlåtenskap till efterlevande sambo, men barn till arvlåtaren har rätt att begära jämk-ning av testamentet för att utfå sin laglott. Se vidare nedan i avsnitt 7.3.1.177 Se lagen (1987:813) om homosexuella sambor 1 § 1 st. 1 p.178 Enligt regeringen förelåg det inte något praktiskt behov av att reglera den ekonomiska gemenskapen för övriga hushållsgemenskaper. Två personer som delar hem och hushåll torde enligt regeringen normalt hålla reda på vad var och en förvärvat och det ansågs inte heller finnas något behov av att skydda en ekonomiskt svagare part om en av parterna valde att flytta ifrån den gemensamma bostaden. Se prop. 1986/87:1 s. 99 f.179 Jfr ovan avsnitt 2.2 rörande ofullkomnade äktenskap.180 Lag om sambors gemensamma hem 5 § 1 st.

57

samband med att 1987 års lag infördes.181 Lagen innehöll också vissa inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet och vidare några övriga bestämmelser avseende bland annat bodelningsför-rättare och interimistiska yrkanden.

2.8 Bakgrunden till 2003 års sambolagInförandet av 1987 års lag var inte okontroversiell och lagen kom att kritiseras både före och efter dess införande. Bland annat ansågs lagstift-ningen vara svåröverskådlig. I och med att olika samlevnadsformer allt mer jämställdes var det svårt för enskilda individer och par att uppfatta de olika rättsverkningarna för makar och hetero- respektive homosexuella sambor, vilket i sin tur skapade en rättsosäkerhet för dem som berördes av regleringarna. Särskild kritik framfördes också mot att det införts en reglering för homosexuella sambor, trots bristande underlag för hur van-ligt det var med sådana relationer.182 Våren år 1992 begärde riksdagen ett tillkännagivande av regeringen av en utvärdering av sambolagen. Reger-ingen fick själva bestämma i vilket sammanhang och under vilka former en sådan utvärdering skulle ske.183 Som ett första led i utvärderingen gav Justitiedepartementet i uppdrag åt Statskontoret att ta fram underlag för att belysa ett antal frågor. Frågorna berörde bland annat hur många som var sambor, allmänhetens kunskaper om 1987 års lag, hur reglerna upp-fattades och om lagen ledde till tvister mellan sambor.184

Enligt Statskontorets rapport uppfyllde lagen sitt syfte att ge ett begrän-sat skydd för den svagare parten i ett samboförhållande, om förhållan-det upplöstes genom separation eller dödsfall. Vissa sambor kunde dock drabbas ekonomiskt hårt av en upplösning av förhållandet, på grund av att skyddet var begränsat. Vidare riskerade sambor att inte få sin lagliga rätt tillgodosedd på grund av bristande kunskap om sambolagen. I övrigt verkade det finnas få tillämpningsproblem med lagen och erfarenheterna

181 Lag om sambors gemensamma hem 10 § 1 st. I samband med att 1987 års lag inför-des upphävdes 1973 års lag, se lagen (1987:789) om ikraftträdande av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem. 182 Se bl.a. motion 1991/92:L 408 och efterföljande betänkande 1991/92:LU 32. I motionen påpekas bland annat att ”[g]enom lagen om homosexuella sambor försökte regering och riksdag ge en lösning på okända problem.” Agell tillhörde också en av kritikerna till lagen, se Agell, Äktenskaps- och samboenderätt enligt 1987 års lagstiftning s. 183–185.183 Bet. 1991/92:LU 32, rskr 1991/92:236.184 Statskontorets rapport 1993:24, Sambolagen – en utvärdering. För uppdraget från Jus-titiedepartementet, se Departementsprotokoll 92-1978 § 107, 1993-04-06, Utvärdering av sambolagen.

58

visade att upplösningstvister mellan sambor sällan gick till domstol.185 Rapporten visade också att antalet samboförhållanden ökat sedan 1987 års lag infördes. Enligt rapporten var 25 procent av alla sammanboende par sambor och 43 procent av alla nyfödda hade föräldrar som var sam-bor.186

Under sommaren år 1997 beslutade regeringen att tillkalla en sam-boendekommitté för att utvärdera sambolagen. Kommittén skulle även överväga om det fanns några omotiverade rättsliga skillnader mellan heterosexuella och homosexuella sambor, samt klarlägga om det fanns behov av att utvidga sambobegreppet till att även gälla för personer i annan hushållsgemenskap än äktenskapsliknande samlevnad.187

I sitt betänkande från år 1999 konstaterade kommittén att det fanns behov av en ny typ av reglering för att undanröja omotiverade rättsliga skillnader mellan hetero- respektive homosexuella sambor.188 Vidare konstaterades att allt fler människor valde att bli sambor. Mot bakgrund av det väcktes frågan om inte en sambolag borde tillhandahålla en mer heltäckande reglering än 1987 års lag. Frågan avslogs med motivering-en att sambor har möjlighet att gifta sig eller ingå partnerskap för att uppnå maximal personlig trygghet och juridisk stabilitet.189 Sambolagens huvudsyfte skulle även fortsättningsvis vara ”att bereda en svagare part ett minimiskydd vid samboförhållandets upplösning”.190 En viss utvidg-ning av lagen ansågs dock behövlig, samtidigt som lagen i vissa avseen-den behövde förtydligas.191 Att införa någon form av rättslig reglering för personer i annan hushållsgemenskap avvisades emellertid, med moti-veringen att den ekonomiska gemenskapen sällan är lika tydlig mellan personer i en sådan gemenskap som mellan sambor.192

Samboendekommittén och regeringen var i stor utsträckning överens i frågan avseende sambolagens materiella innehåll. Kommittén var dock av åsikten att förändringar skulle genomföras i 1987 års lag, medan reger-

185 Statskontorets rapport 1993:24, Sambolagen – en utvärdering s. 42. 186 Statskontorets rapport 1993:24, Sambolagen – en utvärdering s. 41.187 Dir. 1997:75.188 SOU 1999:104 s. 263 f.189 Se bl.a. SOU 1999:104 s. 175, prop. 2002/03:80 s. 25, bet. 1997/98:LU 10 och bet. 2000/01:LU 13.190 Prop. 2002/03:80 s. 25.191 SOU 1999:104 s. 176. Se närmare nedan i kap. 4 rörande lagens rättsverkningar och de förtydliganden som gjordes då sambolagen infördes. I betänkandet föreslogs att delningsreglernas omfattning skulle utvidgas till att omfatta även motordrivna fortskaff-ningsmedel, se s. 199–201. Se även nedan avsnitt 4.4 och 4.5.2 rörande delningsreglernas omfattning.192 SOU 1999:104 s. 271 f. och prop. 2002/03:80 s. 26.

59

ingen var av åsikten att bestämmelserna i 1987 års lag skulle föras över till en ny lag som skulle omfatta även homosexuella sambor.

År 2003 ersattes 1987 års lag om sambors gemensamma hem av sam-bolag (2003:376). I stort sett överfördes bestämmelserna i 1987 års lag till den nya lagen. Sambolagen är dock könsneutral och direkt tillämplig på såväl hetero- som homosexuella sambor. Därtill har sambolagen för-tydligats vad gäller definitionen av ett samboförhållande, vad som utgör samboegendom samt när begäran om bodelning senast måste framställas i relation till förhållandets upplösning.

2.9 Vem har skyddats genom lagstiftning och varför?

Den historiska tillbakablicken i detta kapitel belyser hur relationer utan äktenskap har betraktats och reglerats under de senaste 300 åren. Omständigheten att den svenska lagstiftaren tillerkände relationer utan äktenskap viss rättslig status redan för närmare 300 år sedan har sanno-likt haft betydelse för att Sverige var bland de första länderna i världen att införa en specifik lag för sambor.193 Genom århundradena har fokus förflyttats och förändrats vad avser vilka förbindelser som ansetts skydds-värda, vilka omständigheter som lett till rättsverkningar, vilken part i förhållandet som ansetts vara i behov av skydd samt omfattningen av det rättsliga skyddet. Men det går också att finna många gemensamma nämnare mellan de olika lagar som reglerat parrelationer utan äktenskap de tre senaste seklen.

En av de omständigheter som förändrats genom århundradena är vilka relationer som ansetts skyddsvärda. Under cirka 250 år gav lagstiftningen skydd för förbindelser där parterna lovat varandra att ingå äktenskap – först genom bestämmelserna för de ofullkomnade äktenskapen och där-efter genom trolovningsreglerna. Från år 1973 ändrades lagstiftningen till att istället ge skydd för äktenskapsliknande samlevnad. En anledning till denna fokusförskjutning var ökningen av sammanboende mellan ogifta par. Vissa par hade för avsikt att gifta sig och kunde således betraktas

193 Ogift samlevnad hade dock tidigare kunnat ge upphov till olika rättsverkningar runt om i världen. Exempelvis började det amerikanska rättsinstitutet common law marriage att erkännas redan under 1800-talet i amerikansk rättspraxis. Institutet som sådant har dock sitt ursprung i gammal engelsk kyrkorätt och därmed i medeltida kanonisk rätt, vilken i sin tur var påverkad av den romerska rätten, Lind, Common Law Marriage s. 187. Se även Bradley, Family law and political culture s. 3 och Sörgjerd, Äktenskapets roll i det föränderliga samhället: 1734–2011 s. 191.

60

som trolovade oavsett om de växlat ringar eller inte. Andra samlevande par hade ingen avsikt att ingå äktenskap med varandra. Att allt fler blev sambor ledde även till att det blev svårt att fastställa om en trolovning förelåg eller inte. Dessutom ansågs trolovningsreglerna inte vara i över-ensstämmelse med trolovningens funktion.194 På grund av människors familjebildningsvanor fanns det dock fortfarande behov av att reglera förbindelser utan äktenskap, men det praktiska behovet av skydd fanns numera hos ogifta par som faktiskt sammanlevde istället för bland par som lovat varandra att ingå äktenskap.

En gemensam nämnare för alla ovan nämnda regleringar från 1734 års lag om ofullkomnade äktenskap fram till nu gällande sambolag, är att samtliga reglerat förbindelser som uppkomit utan något avtalsmoment – på liknande sätt som vigseln – mellan parterna. Berörda parter har således inte gett sitt uttryckliga samtycke till att inkluderas av ett specifikt regel-verk, vilket kan jämföras med situationen för makar som genom vigseln frivilligt säger ja till att omfattas av de rättigheter och skyldigheter som ett äktenskap medför.195 Ogifta pars beteende har emellertid i specifika fall ansetts utgöra motiv för att i viss utsträckning likställa dem med makar. Avsaknaden av avtalsmoment mellan parterna har dock medfört att rätts-verkningarna av dessa förbindelser varit – och fortfarande är – mindre långtgående än vad som gäller för makar. En ytterligare skillnad mellan makar och nämnda relationer utan äktenskap är att någon av parterna i de senare fallen nästan alltid behövt agera för att göra reglerna gällande. Exempelvis behöver en sambo begära att bodelning ska ske, medan makar enligt huvudregeln ska genomföra en bodelning då förhållandet upplö-ses.196 På samma sätt var en part som önskade åberopa att ett ofullkomnat äktenskap uppkommit, tvungen att vända sig till domstol i två fall av fyra.197

En annan gemensam nämnare över århundradena är att samtliga reg-leringar som berört relationer utan äktenskap har haft till syfte att ge ett begränsat skydd för den svagare parten i förhållandet. Historiskt sett har kvinnan i förhållandet – och indirekt de barn hon haft vårdnad om – betraktats som den ”uppenbart” svagare parten som behövt skyddas genom lagstiftning. I takt med olika samhällsförändringar har synen på kvinnan som den svagare parten förändrats, vilket också påverkat lagstift-

194 SOU 1972:41 s. 120–122.195 Prop. 1986/87:1 s. 40.196 Jfr SamboL 8 § med ÄktB 9 kap. 1 §. Enligt sistnämnda lagrum behöver dock inte bodelning ske om makarna endast har enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.197 Se ovan avsnitt 2.2 beträffande på vilka fyra olika sätt ett ofullkomnat äktenskap kunde uppstå.

61

ningen. Från och med 1973 års lag har lagstiftningen varit könsneutral. De bakomliggande skälen till 1973 års lag visar emellertid att även denna reglering i synnerhet var en skyddslagstiftning för kvinnor. Hur sambo-lagens könsneutralitet kan tolkas i förhållande till samhällsförhållandena idag diskuteras närmare i avsnitt 2.10.

Det skydd som tillerkänts vissa förbindelser utan äktenskap de senaste tre seklen har varit en blandning av ett begränsat ekonomiskt- och socialt skydd. Såväl bestämmelserna om ofullkomnade äktenskap och trolov-ningsreglerna hade till syfte att underlätta ekonomiskt för den svagare parten efter att ett löfte om äktenskap brutits. Men bestämmelserna hade även ett annat – om inte viktigare – syfte vilket var att ge viss moralisk upprättelse till den part som blivit lämnad.198 Från och med 1973 års lag skedde en fokusförskjutning avseende vilket skyddsbehov vissa parter utan äktenskap ansågs ha, och ett påtagligt socialt behov kom att utgöra utgångpunkten för lagstiftningen. Regleringens främsta syfte var att lösa ett praktiskt problem; att ge den bäst behövande sambon rätt till den gemensamma bostaden då ett samboförhållande upplöses. En fokusför-skjutning avseende lagens skyddsfunktion skedde återigen genom 1987 års lag. Denna lag – och sambolagen – kan klassificeras både som en social skyddslag och en ekonomisk skyddslag, genom att indispositiva reg-ler om övertaganderätt av den gemensamma bostaden kombineras med dispositiva regler om likadelning av värdet på det gemensamt uppbyggda hemmet.

2.10 Sambolagens övergripande syftenSambolagen uppstod som följd av att ett samliv med gemensamt hushåll och uppbyggnaden av ett gemensamt hem ansågs leda till en faktisk sam-manflätning av sambors ekonomi, och att det därför behövdes regler för hur denna sammanflätning skulle upplösas. I lagförarbetena uppges att huvudsyftet med sambolagstiftningen är att ”bereda en svagare part ett minimiskydd [min kursivering] vid samboförhållandets upplösning”.199 Med detta menas att lagstiftaren har velat utjämna vissa av de ekono-miska obalanser som kan uppstå då förhållandet upplöses, på grund av att sambornas ekonomi länkas samman under samlevnadens bestånd.

198 Inger, Svensk rättshistoria s. 173. I LB 1913:11 s. 113, framhålls, angående den som person som vänder sig till domstol för att få ett förhållande klassificerat som ett ofullkom-nat äktenskap, att ”[d]en, som påkallar sådan dom, drives i allmänhet av en önskan att hindra sin trolovade att ingå äktenskap med annan och att för egen del vinna upprättelse av honom i form av giftorätt i hans bo.”199 Prop. 2002/03:80 s. 25.

62

Vidare har lagstiftaren velat värna om att den av samborna som är i störst behov av bostaden får rätt att bo kvar i denna om förhållandet upplöses. Lagstiftningen motiveras således såväl av praktiska skäl som av en skydds-aspekt.200 Nedan kommer jag att närmare analysera vad som avses med nämnda syfte och med de skäl som legat till grund för 1987 års lag och sambolagen.

Sambolagens rättsverkningar är, som tidigare framhållits, begränsade i jämförelse med de rättsverkningar som följer av äktenskapsbalken. Lagen avser endast en fördelning av viss typ av egendom och är endast tänkt att ge ett minimiskydd för den svagare parten. Anledningarna till att lagens omfattning begränsats på detta sätt är flera. Det första skälet har att göra med hur samboförhållanden gestaltade sig i början 1980-talet då 1987 års lag arbetades fram. Vid denna tidpunkt var de flesta sambor unga och samboförhållanden var i många fall ett förstadium till äktenskap. De samboförhållanden som upplöstes var därtill ofta relativt kortvariga. Nämnda omständigheter medförde att den ekonomiska gemenskapen mellan sambor vanligtvis var begränsad till det gemensamt uppbyggda hemmet. Mot bakgrund av detta ansågs det inte finnas praktiska skäl att inkludera annan egendom än gemensam bostad och bohag i lagens tillämpningsområde; det vill säga det sambor behövde hjälp med att dela upp efter att ett samboförhållande upplöstes – för att också und-vika konflikter dem emellan – var generellt sett bostaden och bohaget. Samtidigt framgår det av lagförarbetena att man var medveten om att ett minimiskydd inte var tillräckligt för alla sambor. Sambor uppmuntras i lagförarbetena att se över sitt skyddsbehov och om nödvändigt ingå avtal, upprätta testamente eller teckna försäkringar, för att skapa sig ett mer omfattande ekonomiskt skydd i händelse av separation eller dödsfall. Vidare påpekas i lagförarbetena vikten av att allmänheten får kunskap om lagens rättsverkningar och de rättsliga skillnaderna mellan ett äkten-skap och ett samboförhållande.201

Det andra skälet till att sambolagen endast ger ett minimiskydd är omständigheten att lagen blir tillämplig utan något formellt avtalsmo-ment mellan samborna. Sambor förutsätts ha valt att leva i ett samboför-hållande istället för i ett äktenskap, vilket kan tolkas som att lagstiftaren förutsatt att de flesta sambor önskat välja bort äktenskapet och dess rätts-verkningar.202

Som tredje skäl för ett minimiskydd påpekas i lagförarbetena att en utökad reglering skulle kunna ses som ett äktenskapsliknande system

200 Prop. 2002/03:80 s. 25.201 Se prop. 1986/87:1 s. 99 samt ovan avsnitt 2.7. 202 Se prop. 1986/87:1 s. 99 samt det andra markerade citatet ovan i avsnitt 2.7.

63

fast av en lägre dignitet.203 Vad som menas med sistnämnda uttalande är något oklart. För vem skulle en mer omfattande reglering av samboför-hållanden vara av mindre värde: Sambor, det omgivande samhället, eller lagstiftaren? Det är vidare oklart vilka problem som skulle uppkomma om sambolagen uppfattades som ett äktenskap av lägre dignitet. Är inte sambolagen i praktiken ett ”b-äktenskap”, mot bakgrund av att sambo-lagen är utformad efter mönster av äktenskapsbalkens regler, endast min-dre omfattande? Eventuellt vore det rent av enklare för allmänheten att uppfatta skillnaderna mellan äktenskapsbalken och sambolagen om den senare kallades ett b-äktenskap, eftersom begreppet sambolag förefaller leda till att många tror att sambor därigenom jämställs med makar.204

Sambolagens minimiskydd gäller både vid separation och dödsfall. Av lagförarbetena framgår emellertid relativt tydligt att separationsfal-len varit utgångpunkt då lagen utarbetades; i lagförarbetena påpekas att majoriteten sambor består av unga personer,205 och vidare att upplösning till följd av den enas dödsfall inte har samma omfattning och betydelse vid samboförhållanden som vid äktenskap.206 Lagstiftaren har således inte ansett att det funnits skäl att förstärka sambors efterlevandeskydd vid sidan av det minimiskydd bodelningsreglerna ger. Det kan tolkas som att lagstiftaren varken ansett att det funnits praktiska skäl för att utöka efter-levandeskyddet för sambor, eller att en efterlevande sambo är mer skydds-värd än den avlidnas arvingar. Lagen innehåller visserligen ett begränsat specifikt efterlevandeskydd genom den så kallade lilla bas belopps regeln.207 De ekonomiska konsekvenserna som nämnda bestämmelse kan ge upp-hov till är dock tämligen begränsade, vilket gör att regelns praktiska bety-delse kan ifrågasättas.

Sambolagen är ämnad att ge ett minimiskydd för den svagare parten. Frågan är vem som är att anse som den svagare parten sett från lagstif-tarens perspektiv och sett utifrån nuvarande samhällsförhållanden. Av lagförarbetena följer att med svagare part avses den ekonomiskt svagare parten i ett samboförhållande. Som nämnts ovan i avsnitt 2.9 har kvin-nor generellt betraktats som den svagare parten, vilket medfört att de uttryckligen kommit att skyddas genom lagstiftning de senaste seklen. Sambolagen är könsneutral och det framgår inte heller direkt av lagför-

203 Prop. 2002/03:80 s. 25.204 Jfr nedan avsnitt 3.5.205 Prop. 1986/87:1 s. 40.206 Prop. 1986/87:1 s. 109 och SOU 1981:85 s. 205.207 Den lilla basbeloppsregeln ger en efterlevande sambo rätt att vid bodelningen få ut samboegendom till ett värde av två gånger det vid dödsfallet gällande prisbasbeloppet, SamboL 18 § 2 st. Se vidare nedan avsnitt 4.5.1.

64

arbetena att lagen utgör en skyddslagstiftning för framförallt kvinnor. Däremot går detta att uttolka indirekt av lagförarbetena.208

Numera förvärvsarbetar de flesta kvinnor och tjänar på så sätt själva till sitt uppehälle. Fortfarande existerar dock en rad skillnader mellan kvin-nor och män. Kvinnor har generellt sett lägre löner, tar ut mer föräldrale-dighet och deltidsarbetar i större utsträckning än män.209 De ekonomiska skillnader som gäller i samhället mellan kvinnor och män får konsekven-ser inom familjen. Delningsreglerna i sambolagen (och på motsvarande sätt i äktenskapsbalken) kan utjämna vissa – men inte alla – av de skill-nader som uppstår på grund av samhällsförhållandena och individers val.

Vid avvägningen mellan den ekonomiskt svagare- respektive den eko-nomiskt starkare partens intressen, har den svagare partens intresse fått genomsyra i princip hela sambolagstiftningen. I begreppen ekonomiskt svagare- och starkare part avses endast vem som innehar mest samboegen-dom. Avvägningen mellan parternas intressen kan delvis förklaras av att sambolagen utgör en miniskyddslagstiftning med begränsade ekonomis-ka rättsverkningar. Den starkare partens intresse kan tillgodoses genom en möjlighet att begära jämkning av bodelningen. Jämkning utgör därtill den enda möjligheten att ta hänsyn till parternas övriga tillgångar.

Även om skyddsobjektet för sambolagen är den ekonomiskt svagare sambon kan inte bortses från att sambors inbördes ekonomiska förhål-landen kan påverka även andra personer och parter. Begreppet skydds-värd kan således behöva beaktas från olika perspektiv, vilket till viss del gjorts i sambolagen. En skyddsvärd grupp är barn till sambor. Deras skyddsbehov beaktas vid tillämpning av de sociala skyddsreglerna i lagen – lottläggningen och övertaganderätten av en gemensam bostad som inte utgör samboegendom.210 Av lagförarbetena framgår dock inte att någon hänsyn har tagits till att sambor kan ha barn – och barnens bästa – vid utformandet av sambolagens delningsregler. Både gemensamma barn och barn från tidigare förhållanden kan komma att påverkas av sambors eko-nomiska ställning efter ett samboförhållandes upplösning. I detta sam-manhang kan dock inte de rättsliga konsekvenserna av sambolagen stu-

208 Se exempelvis SOU 1981:85 s. 133 där Familjelagssakkunniga antar att om parterna delat upp utgifterna sig emellan är det vanligtvis kvinnan som fått satsa sina inkomster på hushållet, medan mannen anskaffat bostad och bohag. 209 SOU 2005:73 s. 40–56.210 Om det finns barn i samboförhållandet och barnet huvudsakligen ska bo hos den ena sambon får denna som regel anses vara i störst behov av bostaden. Se SamboL 22 § 1 st. sista mom. och prop. 1986/87:1 s. 264 som hänvisar till s. 178–181. Se även vidare nedan avsnitt 4.7.

65

deras isolerat, utan måste undersökas tillsammans med bestämmelser om vårdnad, umgänge, underhåll och sociala förmåner.211

En annan grupp som kan påverkas av sambors ekonomiska mellanha-vanden är sambors eventuella borgenärer. Sambolagen ger ett omfattande skydd för denna grupp genom skuldavräkningsreglerna,212 men gruppen skyddas även av bestämmelser utanför familjerättens område.

Min sammanfattande tolkning av det som framkommit ovan är att sambolagen syftar till att ge ett begränsat rättsligt skydd – i termer av såväl ett ekonomiskt som socialt skydd – för den svagare sambon i hän-delse av att samlevnaden upplöses genom separation eller dödsfall. Det ekonomiska skyddet är menat att förverkligas genom bodelningsreglerna i sambolagen. Dessa regler är avsedda att leda till en ekonomiskt rättvis delning av upparbetade värden kopplade till den gemensamma bostaden och bohaget. Den bakomliggande tanken är att båda sambor direkt eller indirekt bidrar till en bostad eller bohag som införskaffas för gemensamt bruk under samboförhållandet, och att båda parter därför har rätt till en del av egendomens värde – oavsett ägarförhållandena till egendomen i fråga – vid en upplösning av samlevnaden. I ekonomiskt skyddshänse-ende syftar således begreppet ”svagare sambo” på den sambo som äger minst samboegendom. Eftersom värdet på en bostad eller bohag som någon av parterna innehade innan samlevnaden inleddes inte ansetts vara ett resultat av bådas gemensamma ansträngningar, har sådan egendom uteslutits från delningsreglerna. Med terminologin ekonomiskt rättvis delning avses således att utjämna sådana ekonomiska obalanser som kan uppkomma mellan ett sammanboende par på grund av hur de sig emel-lan delat upp såväl utgifter för det gemensamma hushållet, som utföran-de av obetalt arbete i hemmet. Förutom att reglerna syftar till att åstad-komma en viss ekonomisk utjämning mellan parterna är de också tänkta att underlätta praktiskt för sambor vid en upplösning av samlevnaden. Det sociala skyddet är menat att förverkligas genom lottläggnings- och övertagandereglerna. Dessa bestämmelser är rena skyddsregler som sak-nar samband med att åstadkomma någon ekonomisk utjämning mellan parterna. Istället syftar bestämmelserna endast till att värna om att den sambo som är i störst behov av att få överta den gemensamma bostaden och bohaget då ett samboförhållande upplöses har rätt till detta – oavsett om sambon är den ekonomiskt svagare sambon eller inte. Även dessa regler är avsedda att underlätta praktiskt för sambor att sig emellan dela upp egendom om samboförhållandet upphör.

211 Jfr ovan avsnitt 1.4.212 Se SamboL 13 §. Se nedan avsnitt 4.5.4.

66

Vad lagstiftaren velat uppnå med sambolagen går att analysera ur både ett kortare och ett längre perspektiv.213 Ur det kortare perspektivet har lagstiftaren velat skapa en rimlig ekonomisk och social trygghet för en svagare part när ett samboförhållande upphör. I det längre perspektivet kan lagstiftningen emellertid också ses som ett sätt för samhället att upp-muntra och stödja trygga och stabila förhållanden. Stabila familjeförhål-landen skyddar och gynnar såväl vuxna som eventuella barn i en familj, men är också till fördel för samhället i stort. I det kommande avsnittet diskuteras vad sambolagen – utifrån sitt syfte – är tänkt att ha för funk-tion i samhället, det vill säga vad lagen gör eller vad den är tänkt att göra.214

2.11 Förmågan att med lag reglera verkliga förhållanden

Lagar införs alltid för att fylla något behov i samhället. I juridisk mening används i vissa sammanhang beteckningen funktion eller funktioner för att närmare beskriva vad lagen gör eller vad den är tänkt att göra, eller vad som kan sägas vara lagstiftarens målsättning med en viss reglering.215 Sett till samhällen i stort behövs det regelsystem med olika funktioner för att ett samhälle överhuvudtaget ska fungera. Det behövs exempel-vis regler som gör att ett samhälles invånare inte beter sig på ett sådant sätt som stör samhällsfriden. Den här styrningen kan ta sig formen av stränga förbud, men kan också innebära att medborgarna tillhandahålls ”färdiga lösningar” (exempelvis äktenskapets regelverk) som de kan välja att nyttja, men som de också kan avstå från att använda sig av för att istäl-let uppfinna sina egna lösningar. Det behövs även regler för att lösa olika typer av konflikter som kan uppstå i ett samhälle.216 En lags funktioner är vanligtvis inte specifika endast för den lagen, utan vanligtvis har olika lagar inom samma rättsområde samma funktioner, även om de enskilda lagarna kan vara utformade på olika sätt och ha olika syften. På vilket sätt funktionerna prioriteras och vilken inriktning de ges när en lag utformas,

213 Det vill säga vad har varit lagstiftarens syfte att påverka på kort respektive lång sikt.214 Se Singer, Familjerätten – en kulturyttring? s. 245.215 Se Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning s. 152–154. Jfr Ekelöf och Edel-stam, Rättegång – Första häftet s. 13–31. Begreppet funktion används här som en slags synonym till ordet ändamål, eller vad lagen är tänkt att göra. Funktionsbegreppet i denna – juridiska – mening ska inte sammanblandas med hur ordet används inom andra veten-skaper.216 Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning s. 153.

67

beror till stor del på det omkringliggande samhället och värderingarna däri.

På motsvarande sätt som nämnts ovan är det även inom den familje-rättsliga lagstiftningen där äktenskapsbalken och sambolagen har olika syften, men i stort sett samma funktioner. Både äktenskapsbalken och sambolagen är tänkta att ha en konfliktlösande funktion och en skydds-funktion till förmån för svagare part. Äktenskapsbalken är även tänkt att ha en handlingsdirigerande funktion. Denna funktion brukar allmänt beskrivas som vilket beteende man önskar frambringa hos de medborgare som träffas av en specifik reglering. Ofta ger handlingsdirigerande reg-ler uttryck för ett allmänt ideal för mänskligt beteende.217 Enligt Singer kodifierar de familjerättsliga lagreglerna ”i stor utsträckning de normer som har utvecklats i samhället för relationerna mellan makar samt mel-lan föräldrar och barn”.218 Äktenskapsbalken har exempelvis till syfte att understödja stabila familjerelationer. Huruvida även sambolagen är tänkt att ha en handlingsdirigerande funktion är oklart. Mot bakgrund av neu-tralitetsideologin förefaller det emellertid inte som om lagstiftaren velat påverka sambor att bete sig på ett visst sätt genom att införa lagen, utan att lagen endast är tänkt att lösa sambors praktiska problem och att ge ett begränsat skydd för den svagare parten.

I sambolagens konfliktlösande funktion ingår att lösa sambors praktis-ka problem. I lagförarbetena har detta uttryckts som att, vilket framhål-lits ovan i avsnitt 2.7, det behövs lagregler för att lösa sambors konflikter ”om praktiska ting.”219 I den konfliktlösande funktionen kan intolkas att lagstiftningen bör leda till att den egendom två sambor arbetat ihop till-sammans under sin samlevnad – vid en upplösning av samboförhållandet – ekonomiskt fördelas på ett sådant sätt som kan anses rättvist med beak-tande såväl av parternas ekonomiska insatser som insatser i form av obe-talt arbete. Om båda parter får en ekonomiskt rättvis del av det de byggt upp tillsammans medför det att lagen också ger ett skydd för den sambo som inte står som ägare till sådan egendom som personen på något sätt bidragit till att förvärva.

Vad begreppet ”ekonomiskt rättvist resultat” står för kan givetvis dis-kuteras. Till följd av att två personer flyttar ihop och delar hushåll upp-kommer alltid en viss ekonomisk snedbalans. Även om två sambor delar exakt lika på hushållets utgifter kan de omöjligt likadela allt obetalt arbe-te i hemmet. Det är likaså svårt att sätta ett ekonomiskt värde på icke-ekonomiska insatser som görs i hushållet, eller för bådas bästa på annat

217 Jfr Singer, Familjerätten – en kulturyttring s. 245. 218 Singer, Familjerätten – en kulturyttring s. 246.219 SOU 1981:85 s. 116.

68

håll. Det är således inte möjligt att åstadkomma ett ekonomiskt rättvist resultat i någon slags ”exakt” bemärkelse den dag ett samboförhållande upplöses. Det får anses följa av samlevnadens natur att den uppdelning parterna gör av såväl utgifter som obetalt arbete under samboförhål-landets bestånd kan få ekonomiska konsekvenser den dag samlevnaden upplöses. Det är dock inte rimligt att de ekonomiska följderna blir av sådan omfattning att den ena sambon hamnar i en betydligt sämre eko-nomisk position än den andra sambon endast på grund av deras utgifts- och arbetsfördelning. Sådana värden som båda parter varit delaktiga i att upparbeta – direkt eller indirekt – bör komma båda parter till del i den utsträckning det är praktiskt realiserbart, mot bakgrund av vad som sagts ovan angående värdering av obetalt arbete etcetera.

Beteckningen skydd kan emellertid även stå för något annat än en rätt-vis ekonomisk fördelning då ett samboförhållande upplöses. Skyddsfunk-tionen kan även betraktas avskilt och i termer av att en svagare sambo kan anses extra ekonomiskt skyddsvärd på grund av den livsgemenskap som uppstått mellan två sambor. Begreppet svagare sambo syftar i denna mening på den ekonomiskt svagare sambon vid en separation respektive den efterlevande sambon i händelse av att samlevnaden upplöses genom att en av samborna avlider. Skyddsfunktionen syftar också till att värna om att den sambo som har störst socialt behov av att få kvarstanna i den gemensamma bostaden och/eller överta bohaget, får rätt till detta vid en upplösning av samlevnaden. I och med att de sociala skyddsreg-lerna i sambolagen ger riktlinjer för hur den gemensamma bostaden och bohaget rent praktiskt ska fördelas har bestämmelserna också en konflikt-lösande funktion.220

Som redan omnämnts i avsnitt 2.10 har sambolagen anpassats för att tillgodose behovet för majoriteten sambor, så som behoven föreföll vara i mitten på 1980-talet. Lagregleringen omprövades i början på 2000-talet, utan att det ledde till några förändringar avseende lagens rättsverkningar. Ett minimiskydd har ansetts tillräckligt för att erbjuda majoriteten av alla sambor ett godtagbart rättsligt skydd när förhållandet upplöses. Samti-digt har lagstiftaren varit medveten om att det rättsliga skyddet inte är tillräckligt för alla sambor; lagens rättsverkningar leder dels inte alltid till att båda sambor får en ekonomiskt rättvis del av det de byggt upp tillsam-mans då förhållandet upplöses, dels inte alltid till att en svagare sambo får det ekonomiska skydd som kan anses rimligt i förhållande till den livsgemenskap som uppstått mellan parterna. Av denna anledning upp-manas sambor – genom lagförarbetsuttalanden – att se över sitt behov av

220 Som framhållits i avsnitt 1.4 har frågor som berör icke-ekonomiska värden i stor utsträckning avgränsats bort.

69

skydd. Vidare påpekas vikten av att information sprids om lagen, så att folk blir medvetna om de rättsliga skillnaderna mellan äktenskapsbalken och sambolagen.

Lagförarbetsuttalandena kan tolkas som att lagstiftaren förutsatt vissa sakförhållanden om den sociala kontext vari reglerna verkar för att fram-förallt den konfliktlösande funktionen, men även skyddsfunktionen, ska uppfyllas. För det första förutsätts att sambor nås av information om lagen. För det andra förutsätts sambor tänka över sitt individuella behov av ytterligare skydd, som komplement till sambolagens bestämmelser. För det tredje förutsätts sambor rättshandla – ingå avtal, upprätta testa-mente eller teckna försäkringar – utifrån sitt individuella skyddsbehov. Är sambor nöjda med det skydd sambolagen tillhandahåller behöver de inte göra någonting. Är sambor däremot i behov av ytterligare skydd förutsätts de skaffa det på egen hand.

Om ovan nämnda antaganden om verkligheten stämmer, innebär det att de flesta sambor har ett godtagbart rättsligt skydd som dels löser deras praktiska problem och som vid en upplösning av förhållandet leder till en ekonomisk fördelning som kan anses rättvis i förhållande till vad parterna arbetat ihop tillsammans under samlevnaden, dels ger ett ekonomiskt skydd – frikopplat från en ekonomiskt rättvis fördelning – för den sva-gare parten i de förhållanden där det kan anses rimligt i förhållande till sambornas livsgemenskap. Ifall någon av nämnda antaganden inte stäm-mer innebär det emellertid att en eller båda funktionerna brister, vilket medför att lagen inte uppfyller lagstiftarens målsättning.

Då sambolagen utarbetades valde lagstiftaren att göra en avvägning mellan vad som antogs vara majoritetens respektive minoritetens behov av skydd – en avvägning som troligtvis var välmotiverad i mitten på 1980-talet. Eftersom samhällsförhållandena förändrats de senaste årtion-dena, med allt fler sambor och en allt större heterogenitet bland de som är sambor, är det motiverat att fråga sig om sambolagens konfliktlösande funktion fungerar; det vill säga stämmer ovan nämnda antaganden av lagstiftaren om verkligheten överens med hur den gestaltas på 2010-talet? Denna fråga ska söka besvaras med stöd av den empiriska studie som redogörs för i nästa kapitel. En empirisk undersökning av den sociala kontext vari reglerna verkar är nödvändig för att i förlängningen kunna svara på frågan om det rättsliga skyddet för sambor är i takt med sin tid.

DEL II

73

3 Studien ”Att leva som sambo”

3.1 InledningRedogörelsen i föregående kapitel över sambolagens framväxt samt dess syfte visar att sambolagen är anpassad utifrån samboförhållanden i början och mitten på 1980-talet. Eftersom familjebildningsvanorna i samhället har förändrats under de senaste decennierna är det befogat att undersöka hur den rättsliga regleringen för sambor fungerar i den sociala kontext som råder idag, för att kunna utvärdera om sambolagen uppfyller sitt syfte respektive om det rättsliga skyddet för sambor är i takt med sin tid. Som underlag för att kunna ge svar på ovanstående frågor har jag genom-fört en empirisk studie – ”Att leva som sambo” – i samarbete med enkät-enheten vid Statistiska centralbyrån (SCB). Undersökningen utfördes under hösten år 2010. I detta kapitel presenteras resultaten från studien.

Närmast nedan i avsnitt 3.2 följer en kort sammanfattning avseende den statistiska metod som använts vid genomförandet av studien och vid bearbetning av det statistiska materialet från densamma.221 I efter-följande avsnitt (3.3–3.10) redovisas resultaten från studien. En närmare analys av resultaten kommer att göras i de kapitel som följer. Föreva-rande kapitel avslutas med en sammanfattning av frågor som resultaten ger upphov till (3.11).

3.2 Metod3.2.1 Urval och genomförandeStudien ”Att leva som sambo” genomfördes som en postenkätstudie under perioden september till december år 2010. Populationen för stu-dien – det vill säga de objekt man vill undersöka och uttala sig om – har varit individer i åldrarna 20 till och med 70 år som lever i samboför-

221 Metoden kommer i huvudsak att förklaras med gängse statistiskt ordbruk. En full-ständig teknisk rapport finns att tillgå hos SCB.

74

hållanden eller är ensamstående.222 Enkäten riktade sig i första hand till personer som var sambor vid frågetillfället.223 Sambor utgör dock inte ett civilstånd i juridisk mening.224 Det medförde att populationen för studien fick breddas till att inkludera även ensamstående.225

För att kunna dra ett urval226 från populationen måste det skapas en så kallad urvalsram som avgränsar, identifierar och möjliggör en kopp-ling till objekten i populationen. Urvalsramen för studien har skapats utifrån Registret över totalbefolkningen (RTB) och består av samtliga folk-bokförda i Sverige i åldrarna 20 till och med 70 år, med civilstatusen ogift, skild eller änka/änkling.227 Åldersspannet 20–70 år valdes utifrån en önskan att enkäten skulle nå personer som levde i ett samboförhål-lande, samtidigt som en spridning i åldrarna eftersträvades för att bland annat kunna studera i vilka åldersgrupper samboförhållanden är vanligast förekommande, samt hur personer i olika åldersgrupper betraktar sitt

222 Populationen behöver nödvändigtvis inte vara ett antal människor, utan kan likaväl vara länder, kommuner etcetera. Se Eliasson, Kvantitativ metod från början s. 44 f.223 Hälften av frågorna skulle endast besvaras av de som vid studiens genomförande levde i ett samboförhållande. 224 Av folkbokföringslagen (1991:481) 1 § framgår att bland annat uppgifter om en persons identitet och familj ska registreras i folkbokföringen. Bestämmelsen hänvisar vidare till lag (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbok-föringsverksamhet. Av nämnda lag 2 kap. 3 § st. 1 p. 9 framgår att en persons civilstånd får behandlas i Skatteverkets databas som i sin tur, enligt 1 kap. 4 §, tillhandahåller infor-mation för folkbokföringen. Det framgår dock inte direkt av lag vilka civilstånd som ska registreras, det vill säga vilka som är de juridiska civilstånden. Enligt uppgifter från folkbokföringsregistret vid Skatteverket (telefonsamtal den 31 januari 2014) grundar de sin registrering av civilstånd på föreskrifter i en handbok, men har inte kunskap om vad handboken i sin tur stöder sig på. Att endast gift, ogift, skild och änka/änkling utgör de juridiska civilstånden kan dock indirekt uttolkas från annan lagstiftning och den omstän-digheten att ett äktenskap, en äktenskapsskillnad och ett dödsfall ska inrapporteras till Skatteverket, se ÄktB 4 kap. 8 § angående registrering av vigsel, 16 kap. 1–2 §§ och förordning (1987:1022) om äktenskapsregistret 2 § 1 st. 1 p. avseende registrering av äktenskapsskillnad och begravningslagen (1990:1144) 4 kap. 2–3 §§ angående dödsfall. Genom nämnda krav på registrering kan Skatteverket folkbokföra civilstånden gift, ogift, skild, änka/änkling. Eftersom samboförhållanden inte registreras någonstans, kan sam-levnadsformen inte utgöra ett civilstånd i juridisk mening. Sambo förekommer dock som civilstånd i vardagsbruk.225 Att tillfråga gifta personer var inte aktuellt, då önskan ändå var att enkäten skulle besvaras av så många sambor som möjligt.226 Inom statistik är urval den del av objekten i en population som valts ut för en under-sökning. Ett urval innebär således ett draget stickprov från hela populationen. Se Leander och Vejde, Ordbok i statistik s. 325 och Eliasson, Kvantitativ metod från början s. 44–46.227 I SCB:s tekniska rapport har de av misstag angett att urvalramen är 18–70 år, vilket är felaktigt. Av datafiler och urvaldokumentationen framgår att urvalramen består av indivi-der mellan 20–70 år. För att ingå i urvalsramen var man tvungen att vara fyllda minst 20 år senast vid första utsändningsdatum och maximalt fyllda 70 år under året 2010.

75

samboförhållande. I den fortsatta redovisningen av resultaten från enkä-ten benämns den population som föll inom urvalsramen för urvalsgrupp.

Från urvalsramen drogs ett obundet slumpmässigt urval om 2 000 indi-vider.228 Av dessa individer visade sig 13 stycken utgöra så kallad övertäck-ning, med vilket menas att personerna inte längre tillhörde den popula-tion som var föremål för urvalet.229 Nettourvalet blev således 1 987 indi-vider.230 Frågeblanketterna, tillsammans med ett informationsbrev om studien, skickades till urvalspersonerna med post. Två påminnelser sän-des till de individer som inte besvarat frågeblanketten inom viss tid. Efter att insamlingsperioden avslutats hade totalt 795 svar inkommit, vilket motsvarar 40,0 procent av nettourvalet.231 Frågeenkäten som skickades ut bestod av 31 numrerade frågor. Flera av frågorna bestod av delfrågor, vilket medförde att det totala antalet frågor uppgick till 43 stycken.

Individerna i studien har klassificerats utifrån vissa variabler.232 Vari-ablerna har använts för att kunna jämföra vad personer har svarat på olika frågor utifrån en viss ”grupptillhörighet” som exempelvis ålder eller utbildningsnivå. Registervariablerna kön och födelseår har hämtats från SCB:s register över totalbefolkningen. Övriga variabler som utbildnings-nivå, civilstatus, samboförhållandets längd, eventuella barn i samboför-hållandet, tidigare gift eller sambo samt längd på senaste samboförhållan-det, har hämtats från svaren på enkäten.233 I den fortsatta framställningen benämns de som deltagit i studien för respondenter.

228 Ett obundet slumpmässigt urval innebär att alla objekt i urvalsramen har lika stor sannolikhet att komma med i urvalet. Se närmare om metoder för stickprovsdragning i Wahlin, Tillämpad statistik en grundkurs s. 125–128.229 Två personer hade ändrat civilstatus till gift, en person hade emigrerat och i övriga fall av övertäckning rörde det sig om att undersökningspersonerna eller deras anhöriga hört av sig till SCB och uppgett att de inte längre tillhörde populationen. Se närmare angående övertäckning i Wahlin, Tillämpad statistik en grundkurs s. 128 f.230 Nettourval är det som kvarstår efter det att övertäckningen har tagits bort från brut-tourvalet, d.v.s. i studien 2 000 individer minus 13 individer. 231 Hur många av dessa som var sambor framgår nedan i avsnitt 3.4.2.232 Åtskillnad görs mellan kvalitativa och kvantitativa variabler. Med kvalitativa variabler avses sådana variabler som inte antar numeriska värden (ex. kön och utbildningsnivå) medan kvantitativa variabler är de som antar numeriska värden (ex. samboförhållandets längd). 233 Variablerna har tagits fram med hjälp av de demografiska frågorna som redovisas nedan under avsnitt 3.4.

76

3.2.2 BortfallVid en enkätundersökning av detta slag uppstår alltid ett visst bortfall på grund av att inte samtliga i nettourvalet svarar på enkäten. Ett stort bort-fall kan leda till att resultaten blir mindre tillförlitliga. Det finns två olika sorters bortfall – objektsbortfall respektive partiellt bortfall.234

Objektsbortfall innebär att en urvalsperson inte svarat på enkäten över-huvudtaget. I studien var det 1 192 urvalspersoner som inte svarade alls. Ett 50-tal individer i urvalet har inte kunnat anträffas på grund av okänd eller hemlig adress och i ett 10-tal fall har urvalspersonerna meddelat att de inte önskar medverka i studien.235 Orsaken till objektsbortfallen är emellertid okänd i de flesta fall. Objektsbortfallet i studien är relativt stort. För att minska risken för skeva resultat på grund av bortfallet har SCB kalibrerat resultaten, vilket redogörs för närmare nedan i avsnitt 3.2.3.

När en urvalsperson har svarat på enkäten men utelämnat svar på vissa frågor talar man om partiellt bortfall. Partiellt bortfall kan till exempel bero på att en fråga är svår att förstå eller känslig, att respondenten glömt att besvara frågan, eller att instruktionerna vid hoppfrågor missförståtts och att respondenten då inte besvarat rätt frågor. Till partiellt bortfall räknas även dubbelmarkeringar och svar som inte kan tydas. I studien ligger det partiella bortfallet under 5 procent på de allra flesta frågorna. Några typer av frågor har dock ett högre partiellt bortfall än övriga frågor. Det gäller främst frågor där respondenten getts möjlighet att fylla i ett eget svar om inget av de förtryckta svarsalternativen passat in.236

3.2.3 Framräkning av resultatenResultatet på samtliga frågor har genom användningen av så kallade vik-ter räknats upp till populationsnivå.237 Det innebär att resultaten som redovisas motsvarar resultaten för samtliga ensamstående och sambor238

234 Körner och Wahlgren, Statistiska metoder s. 14. Se även den tekniska rapporten s. 4. Objektsbortfall kan även benämnas som individbortfall eller externt bortfall. Partiellt bortfall kallas även internt bortfall. I denna framställning används de termer som brukas av SCB.235 För en utförlig beskrivning av objektsbortfallet se den tekniska rapporten s. 4 f.236 En möjlig förklaring till högre bortfall på de så kallade ”öppna frågorna” kan vara att det krävs mer av respondenten att svara fritt än att endast kryssa för ett färdigt svars-alternativ.237 Angående viktberäkningen se teknisk rapport s. 6 f.238 Det vill säga alla individer med civilstånden ogift, skild, änka eller änkling.

77

mellan 20–70 år i Sverige.239 Eftersom inte samtliga urvalspersoner sva-rade föreligger en risk för att vissa grupper av urvalet kan ha svarat i högre utsträckning än övriga,240 vilket kan ha en snedvridande effekt på resulta-ten. För att kompensera för sådana skillnader i svarsfrekvens mellan olika grupper har så kallade kalibreringsvikter använts vid uppräkningen av resultaten till populationsnivå.241 Vikterna kompenserar för objektsbort-fall – det vill säga när en individ överhuvudtaget inte svarat på enkäten – men inte för partiellt bortfall. Det medför att antalet individer som resultatet uppräknats till skiljer sig åt mellan tabellerna.242

För att ytterligare förstärka att resultaten från studien är tillförlitliga har ett 95-procentigt konfidensinterall räknats fram på varje enskilt resul-tat.243 Avsikten med detta är att kompensera för den osäkerhet rörande resultaten som uppkommer då man drar ett stickprov244 från populatio-nen och utifrån det får fram en punktskattning.245 Med ett 95-procentigt konfidensintervall menas att det framräknade intervallet i genomsnitt täcker det sanna värdet i 95 fall av 100, om andra fel än slumpfel är för-sumbara. Vid användningen av konfidensintervall anges resultatet som x ± y %. Om exempelvis ett resultat anges som 12 ± 3 %, innebär det att det korrekta värdet med 95 % säkerhet ligger mellan 9 % (12 % – 3 %) och 15 % (12 % + 3 %). Konfidensintervallen för samtliga resultat

239 Uppräkning till populationsnivå har kunnat göras eftersom det urval som gjordes från urvalsramen var ett så kallat obundet slumpmässigt urval, se ovan avsnitt 3.2.1.240 Ett exempel skulle kunna vara att kvinnor och yngre svarat i större utsträckning än män och äldre.241 Se närmare teknisk rapport s. 6–7. Som bilaga till den tekniska rapporten finns en fullständig kalibreringsrapport, varav det framgår hur de svarande fördelar sig på kön, ålder, region, utbildningsnivå, födelseland och inkomst.242 Teknisk rapport s. 7 f. Se även bilaga 2.243 Då man endast undersöker en del av populationen, det vill säga ett urval, uppkommer ett urvalsfel på grund av att man inte undersöker alla objekt i populationen. Urvalsfelets storlek minskar med en ökad urvalsstorlek. Vid ett korrekt urvalsförfarande kan urvals-felets storlek uppskattas och anges med osäkerhetsintervall i form av konfidens intervall, Wahlin, Tillämpad Statistik s. 151 f. och Körner och Wahlgren, Statistiska metoder s. 100–103.244 En stickprovsundersökning innebär att man begränsar sig till att studera ett urval. Med hjälp av urvalet försöker man sedan dra slutsatser om hela populationen. Det går aldrig att få fram helt säker information genom en urvalsundersökning, då krävs istäl-let en totalundersökning där samtliga i populationen ingår i studien. Utgångspunkten är emellertid att urvalundersökningar ger tillräckligt tillförlitliga resultat, se Körner och Wahlgren, Statistiska metoder s. 90 f.245 Punktskattning kan förklaras som det värde (den procentsats) som räknats fram på resultatet på respektive fråga.

78

framgår av tabellerna.246 För att underlätta läsningen, redovisas dock inte konfidensintervallen i diagrammen.

På vissa frågor är det intressant att se om det finns skillnader mellan hur olika grupper – exempelvis ensamstående respektive sambor, eller män respektive kvinnor – svarat. För att man ska kunna påstå att det finns en statistiskt säkerställd skillnad i resultaten mellan två grupper får inte konfidensintervallen (minimi- respektive maxnivå i procenttalen) överlappa varandra, i respektive gruppers resultat.247 I de resultat som redovisas nedan kommer det framgå av texten om en skillnad i resultaten mellan två jämförande grupper är statistiskt säkerställd eller inte.

3.2.4 Framställning av tabeller och diagramFrån mikrodata har SCB tagit fram tabeller som innehåller slutresultaten för samtliga frågor som ingick i enkäten. Utifrån tabellerna har sedan jag framställt de diagram som redovisas nedan i kapitlet. Tabellerna återfinns som bilaga 2 i avhandlingen. Nedan följer vissa förklaringar avseende både tabellerna och diagrammen.

Summan av de resultat som redovisas i diagrammen blir normalt 100 procent. Undantag föreligger för de diagram som redovisar frågor där det varit möjligt att ange flera svarsalternativ. I några fall har jag valt att utelämna redovisningen av det partiella bortfallet för att underlätta läsningen. Summan i diagrammen blir då inte heller 100 procent. Det partiella bortfallet framgår i samtliga fall av tabellerna i bilaga 2.248

Vissa av resultaten har korsats mot olika variabler som exempelvis kön, ålder, civilstånd249 och gemensamma barn, vid tabellframställningen. I några fall redovisas resultaten från korsningarna i diagramform, men i de flesta fall omnämns korsningsresultaten endast i texten.

För en del av resultaten är konfidensintervallen förhållandevis breda. Det beror på att få personer svarat på den aktuella frågan. Som nämnts i avsnittet ovan redovisas konfidensintervallen endast i tabellerna och inte i diagrammen. I de fall konfidensintervallen kan betraktas som avvikande

246 Se bilaga 2.247 Om jämförelse exempelvis ska göras mellan mäns och kvinnors svar på en viss fråga finns det en statistisk säkerställd skillnad om resultaten exempelvis är 32 ± 4 % för män och 40 ± 2 % för kvinnor. Däremot föreligger ingen statistiskt säkerställd skillnad om resultaten för kvinnor istället vore 40 ± 5 %. 248 I tabellerna redovisas det partiella bortfallet som ”ingen uppgift” förutom på de frå-gor där det varit möjligt att ange flera svarsalternativ. På de frågorna redovisas istället det partiella bortfallet som ”inget svar”.249 Med civilstånd avses här hur begreppet används i vardagligt bruk och inte i juridisk mening, se not 226.

79

från vad som kan anses som ett ”normalt” intervall, kommer den statis-tiska osäkerheten kommenteras i texten.250 Vissa tabeller redovisas över-huvud taget inte i diagramform på grund av alltför breda konfidensinter-vall och den otillförlitlighet i resultaten som intervallen leder till.

I 14 stycken av de ursprungliga tabellerna har svarsalternativ slagits ihop i efterhand och nya tabeller har tagits fram av SCB. Hopslagning har gjorts i de fall konfidensintervallen varit så breda att resultaten varit alltför otillförlitliga att redovisas enligt de ursprungliga svarsalternativen, samt där det funnits en möjlighet att slå ihop flera svarsalternativ till ett, utifrån utformningen på alternativen. Extratabellerna återfinns också i bilaga 2.

Som nämnts ovan i avsnitt 3.2.2 har vissa frågor varit ”öppna frågor”, som innebär att respondenterna kunnat avge ett individuellt anpassat svar i de fall ingen av de förtrycka alternativen passat in. De öppna svaren har varit utformade som svarsalternativet ”annat alternativ, nämligen…”. Vid framställningen av tabellerna har de öppna svaren granskats. I några fall har de öppna svaren kunnat kodas om till ett förtryckt alternativ.251 I flera fall har de öppna svaren varit närliggande ett förtryckt alternativ utan att kodas om. Att ingen omkodning gjorts i dessa fall beror på att en omkodning inte skulle påverkat resultatet på den specifika frågan. I ett flertal fall har de öppna svaren visat att respondenterna missuppfattat en instruktion i enkäten och av den anledningen svarat på frågor som inte skulle besvaras av honom eller henne.

Resultaten som redovisas i diagrammen utgör resultaten för samtliga personer som varit föremål för respektive fråga, såvida inget annat anges. I tabellerna redovisas resultaten för variabeln kön på samtliga frågor. Mäns respektive kvinnors svar på frågorna redovisas dock endast speci-fikt i diagram eller text när det föreligger en betydande skillnad i svaren dem emellan. Frågeformuläret återfinns som bilaga 1, varav det går att utläsa vilka respondenter som skulle svara på de olika frågorna. Frågornas exakta utformning (exklusive frågeinstruktioner) återges under respektive diagram.

250 Det finns inget svar på hur brett ett konfidensintervall maximalt får vara för att ett resultat ska kunna redovisas. Tillförlitligheten av resultatet påverkas dock av konfidens-intervallets bredd. Vad som kan anses som ett ”normalt eller godtagbart” konfidensinter-vall får avgöras från fråga till fråga beroende på frågans karaktär och vad man vill kunna fastslå med stöd av resultaten. 251 När omkodning gjorts framgår det av anslutande text till berörd fråga.

80

3.3 Disposition av resultatredovisningenI avsnitten 3.4–3.10 nedan redovisas resultaten av enkäten. Redovis-ningen sker genom en kombination av diagram och text. Resultaten från enkäten ger en mängd information dels om allmänhetens kunskaper om och reflektioner kring olika bestämmelser rörande sambor, dels om hur samboförhållanden gestaltade sig år 2010.

Redovisningen av resultaten är uppdelad i sju olika avsnitt. I de tre första avsnitten (3.4–3.6) redogörs för de frågor som besvarats av hela urvalsgruppen, det vill säga både ensamstående och sambor. Närmast nedan i avsnitt 3.4, återges resultaten för de demografiska frågorna i studien. I avsnitt 3.5 presenteras vilka kunskaper urvalsgruppen har om sambolagen och övriga regler som berör sambor, samt hur urvalsgruppen nåtts av information om nämnda regler. I avsnitt 3.6 redovisas urvals-gruppens åsikter avseende vad som bör delas mellan sambor vid separa-tion respektive gruppens åsikter om sambors arvsrättsliga ställning.

Resultaten på de frågor som endast besvarats av dem som var sambor vid studiens genomförande redovisas i avsnitten 3.7–3.10. I avsnitt 3.7 redogörs för vad jag valt att kalla ”typfallsgrupper av sambor”. Avsnittet behandlar frågan hur sambor själva klassificerar sitt samboförhållande. Efter detta följer avsnitt 3.8 som behandlar i vilken utsträckning sambor ingår avtal, upprättar testamenten eller tecknar livförsäkringar. I avsnitt 3.9 redovisas de frågor som behandlar förekomsten och graden av ekono-misk sammanflätning mellan sambor, samt hur sambor fördelar obetalt arbete i hemmet mellan sig. Slutligen i avsnitt 3.10 redogörs för sambors reflektioner kring en i studien föreslagen registrering av samboförhållan-den samt deras inställning till giftermål. Kapitlet avslutas med en sam-manfattande kommentar i avsnitt 3.11.

3.4 Demografiska förhållanden3.4.1 Allmänt Frågeenkäten inleddes med ett antal demografiska frågor avseende respondenternas ålder, kön, utbildning samt familjeförhållanden. För det första ger resultaten i denna del en generell bild av hur samboförhål-landen gestaltar sig – hur vanligt förekommande är samboförhållanden, vilka grupper i samhället är sambor samt hur stor andel sambor lever till-sammans med barn. För det andra har de demografiska frågorna använts för korstabulering mot andra frågor i syfte att uppmärksamma eventuella skillnader i svar mellan olika personer beroende på viss grupptillhörighet

81

såsom exempelvis kön, ålder eller samboförhållandets längd.252 I detta avsnitt redogörs endast för svaren på de demografiska frågorna. De kor-stabuleringar som gjorts mellan de demografiska frågorna och andra frå-gor kommer att redovisas löpande i övriga avsnitt nedan i kapitlet.

3.4.2 Andelen sambor samt fördelning på åldersgrupperSom nämnts ovan i avsnitt 3.2.1 framgår det inte av folkbokföringen vilka som är sambor, varför frågeenkäten sändes ut till ogifta kvinnor och män i åldrarna 20–70 år. Urvalsgruppen visade sig vara relativt jämnt för-delad mellan de som faktiskt är ensamstående och de som är sambor.253 Det innebär att cirka hälften av alla ogifta personer mellan 20–70 år lever i ett samboförhållande, se diagrammet nedan.

Sambo51 %

Ensamstående46 %

Annat2 %

Uppg. Saknas1 %

Diagram 1: Är du sambo eller ensamstående?

På frågan avseende ”civilstånd” fanns möjlighet för respondenterna att fylla i alternativen sambo, ensamstående eller annat alternativ. När resul-taten bearbetades framkom att 7,3 procent av respondenterna kryssat för svarsalternativet ”annat alternativ…”. Efter närmare granskning och analys av respondenternas öppna svar har ett stort antal kodats om till de redan förtryckta svarsalternativen. Svar som singel, änka, bor med kom-pis, har flickvän, bor med föräldrarna, skild etcetera har kodats om till

252 Registervariablerna kön och födelseår har som redan angetts under avsnitt 3.2.1 häm-tats från SCB:s register över totalbefolkningen och redovisas därför inte vare sig i den bifogade tabellen eller i några diagram. Födelseår och kön fanns med som fråga 1 respek-tive 2 i enkäten, se bilaga 1.253 Jfr ovan avsnitt 3.2.1 avseende civilstånd.

82

”ensamstående”. En respondent har uppgivit ”sambo varannan vecka”, denna har kodats om till ”sambo”.254 De svar som inte kunde kodas om är de två procent som benämns som ”annat alternativ” i diagram-met ovan, vilket utgör svar ifrån 23 respondenter. Tre av dessa har inte upp givit någon ytterligare information om sitt civilstånd. 20 responden-ter har skrivit att de är särbor. Särbo skulle möjligen kunna kodas om till sambo, men då detta beror på omständigheterna från fall till fall har bedömningen gjorts att inte koda om dessa svar. Frågan om ogifta särbor bör klassificeras som sambor eller inte diskuteras närmare nedan i avsnitt 4.2.5.2.

I lagförarbetena till sambolagen påpekas att samboförhållanden före-kommer främst bland unga personer.255 Att denna omständighet föränd-rats framgår av diagrammet nedan. Samboförhållanden förekommer idag bland alla åldersgrupper som ingick i urvalet. Andelen sjunker visserligen i relation till högre ålder, men samboförhållanden är nästintill lika van-liga bland personer i åldersgruppen 30–39 år som bland de allra yngsta i urvalsgruppen. Sambors ålder har i sig självt ingen betydelse för utform-ningen av sambolagen. Personers ålder kan dock indikera hur individens övriga förhållanden är, såsom dennas ekonomiska förutsättningar och familjeförhållanden; det är exempelvis troligare att yngre sambor har mer begränsade ekonomiska medel att investera i det gemensamma hemmet än sambor i medelåldern.

Åldern utgör också en intressant korsningsvariabel för att studera om det finns skillnader i hur olika åldersgrupper klassificerar sitt samboför-hållande.256

254 Omkodning till sambo har gjorts med anledning av att personen själv uppgett sig vara ”sambo” och inte ”särbo”, samt att personen även svarat på de frågor som endast riktat sig till sambor.255 Prop. 1986/87:1 s. 40.256 Se nedan avsnitt 3.7.

83

0 %

5 %

10 %

15 %

20 %

25 %

30 %

20–29 år 30–39 år 40–49 år 50–59 år 60–70 år

Diagram 2: Sambor fördelat på ålder.257

3.4.3 UtbildningsnivåNedanstående diagram visar att samboförhållanden är relativt jämnt för-delade mellan personer med olika utbildningsnivåer. Variabeln utbild-ningsnivå har använts för korsning mot kunskapsfrågorna, se nedan avsnitt 3.5.

Grundskola el. liknande

17 %

2-årigt gymn.14 %

3 el. 4-årigt gymn.30 %

KY el. folkhögsk.

10 %

Univ./högsk.< 3 år10 %

Univ./högsk. 3 år el mer

19 %

Diagram 3: Vilken är din högst avslutade utbildning?

257 Variabeln födelseår har för samtliga respondenter hämtats från ”register över totalbe-folkningen”, vilket inte redovisas i någon tabell eller diagram. Av tabell 14 framgår dock antalet individer i respektive åldersklass i relation till det totala antalet sambor, varav det resultat som visas i detta diagram har räknats fram. För detta resultat finns dock inga konfidensintervall framräknade.

84

3.4.4 Hur länge varar ett samboförhållandeHur länge ett samboförhållande varat kan ha betydelse för olika typer av frågor. Först och främst måste en samlevnad mellan två ogifta personer varat viss tid för att sambolagen ska vara tillämplig på parternas förhål-lande. Samlevnadens längd påverkar normalt sett även graden av ekono-misk sammanflätning mellan parterna, vilken kan antas öka i takt med samlevnadens varaktighet. Hur länge en person varit sambo kan också vara av betydelse för hur personen betraktar sin sambo i förhållande till andra närstående – betraktas sambon, istället för exempelvis föräldrar eller syskon, som närmsta anhörig? Sistnämnda kan vara relevant vid en diskussion om arvsrätt för sambor. Enkätfrågorna ger inte svar på hur urvalsgruppen ställer sig i frågan om vem de betraktar som närmast anhö-rig. Däremot har respondenterna fått svara på frågan om de anser att sambor bör ärva varandra, se nedan avsnitt 3.6.3.

Av diagrammet nedan framgår att de som är sambor sammanlevt olika lång tid med sin partner. Ungefär hälften, 51 procent, av samboförhål-landena har varat mindre än sju år och 48 procent mer än sju år. Av samt-liga samboförhållanden har 13 procent varat mer än 20 år.

0 %

5 %

10 %

15 %

20 %

25 %

0–1 år 1–3 år 4–6 år 7–10 år 11–20 år 20 år–

Diagram 4: Hur länge har du bott tillsammans med din nuvarande sambo?

3.4.5 Barn i hushålletEtt hushålls ekonomi påverkas på olika sätt av förekomsten av barn i hemmet, både vad gäller faktiska utgifter och omfattningen av arbets-uppgifter i hemmet. Att leva med barn i hushållet torde påverka sam-manflätningen av sambors ekonomi i en mer omfattande – eller i vart fall

85

samarbetande – riktning. Barns inverkan på sambors arbete i hemmet är normalt sett störst då barn är små och behöver daglig omsorg i hem-met. På grund av barns rätt till laglott efter en avliden förälder påverkar förekomsten av barn även sambors möjligheter att testamentera all sin kvarlåtenskap till varandra.258

Ja48 %

Nej50 %

Nej, men väntar barn

2 %

Diagram 5: Bor ni tillsammans med barn?

Studien visar att nästan hälften av alla sambor lever tillsammans med barn i hushållet. I jämförelse med annan officiell statistik är resultatet inte förvånande. År 2009 föddes 46 procent av alla barn av en mamma som var sambo med pappan, medan 45 procent av alla nyfödda hade gifta föräldrar. I resterande fall (9 procent) var mamman ensamstående.259

Av diagrammet närmast nedan framgår att en majoritet av alla sam-bor som lever med barn har gemensamma barn. Det är 74 procent som har endast gemensamma barn, medan 7 procent lever med både gemen-samma barn och särkullbarn – det vill säga barn till en av samborna. I 18 procent av familjerna finns endast särkullbarn.

258 Se nedan avsnitt 7.3.259 SCB, Tabeller över Sveriges befolkning 2009 s. 213.

86

Gemensamt74 %

Gemensamt + tidigare

7 %Barn fr. tidigare18 %

Uppgift saknas1 %

Diagram 6: Vems är barnet/barnen?

3.4.6 Tidigare gift eller samboDet finns idag ingen statistik över hur vanligt förekommande det är att personer under sin livstid har mer än en samlevnadsrelation, det vill säga är gift eller sambo mer än en gång.260 I frågeenkäten ställdes responden-terna inför frågan om de tidigare varit gifta eller sambo (ett samboförhål-lande som inte övergått i giftermål). Respondenterna hade möjlighet att ange flera svarsalternativ.

0 %

5 %

10 %

15 %

20 %

25 %

30 %

35 %

40 %

45 %

50 %

Tidigare gift Tidigare sambo Nej

Diagram 7: Har du tidigare varit gift eller sambo (ett samboförhållande som inte övergått i giftermål)?

260 Statistik finns dock att tillgå rörande omgifte, vilket dock berör en annan fråga än vad som avses här.

87

Diagrammet ovan visar att 22 procent av samtliga i urvalsgruppen tidi-gare varit gifta, 35 procent har ett eller flera samboförhållanden bakom sig, medan 45 procent varken varit gifta eller sambo tidigare. Resultatet ger inte svar på hur vanligt förekommande det är med flera samboförhål-landen efter varandra, men resultatet indikerar att många individer har fler än en samlevnadsrelation under sin livstid

För att studera om individers erfarenhet av en tidigare samlevnads-relation påverkar deras inställning i vissa frågor har variabeln ”tidigare gift eller sambo” använts vid korsning mot ett antal andra frågor, vilket kommer framgå nedan. Ovanstående fråga hade en följdfråga, där de som svarat att de tidigare varit sambo – av alla respondenter – ombads att besvara hur länge det senaste samboförhållandet varat. Som nämnts ovan i avsnitt 3.4.4 kan ett samboförhållandes varaktighet få betydelse för flera olika typer av frågor rörande lagstiftningens innehåll och omfattning.

0 %

5 %

10 %

15 %

20 %

25 %

30 %

35 %

40 %

0–1 år 1–3 år 40–6 år 7–10 år 11–20 år 20 år–

Diagram 8: Hur länge varade ditt senaste samboförhållande?

Diagrammet ovan visar att majoriteten av de upplösta samboförhållan-dena varit relativt kortvariga. Hälften av samboförhållandena upplöstes inom tre år och 75 procent innan samlevnaden varat sju år.

Vid jämförelse mellan resultatet i diagram 8 och resultatet i diagram 4 avseende hur länge nuvarande sambor bott tillsammans, framkommer att upplösta samboförhållanden generellt är betydligt kortare jämfört med längden på bestående samboförhållanden. Som nämnts ovan har hälf-ten av de upplösta samboförhållandena upplösts före tre års samlevnad, medan cirka hälften av alla nuvarande sambor bott tillsammans mer än sju år. En möjlig förklaring till de relativt stora skillnaderna i varaktighet mellan upplösta respektive nuvarande samboförhållanden kan vara att

88

det blivit vanligare med längre eller till och med livslånga samboförhål-landen och att detta ännu inte ger utslag i statistiken avseende upplösta förhållanden. Det är också möjligt att fler sambor förut ingick äkten-skap efter några års samlevnad, i jämförelse med idag. En annan möjlig, och kanske mer trolig förklaring, är att de samboförhållanden som varar längre än sju år är stabila förhållanden med låg upplösningsfrekvens. De möjliga förklaringarna kan också samverka med varandra.

Vad som inte framkommer av frågeenkäten är på vilket sätt förhål-landena upplösts – genom separation eller dödsfall. I Sverige har inte någon studie gjorts avseende hur många samboförhållanden som upp-löses genom dödsfall varje år. Sådan statistik tas dock regelbundet fram på Island rörande de sambor som registrerat sitt samboförhållande.261 Av de registrerade samboförhållanden som upplöstes år 2011 var det 4,3 procent som upplöstes genom dödsfall. Resterande 95,7 procent upplös-tes genom separation.262 Det kan antas att de statistiska förhållandena mellan andelen upplösta samboförhållanden genom separation respek-tive dödsfall inte skiljer sig markant från de isländska siffrorna. Majorite-ten sambor i Sverige är medelålders eller yngre och antalet dödsfall i dessa åldersgrupper är lägre än bland äldre personer.263 Då statistiken ovan i diagram 4 tyder på att samboförhållanden tenderar att bli allt längre, är det dock sannolikt att andelen samboförhållanden som upplöses genom dödsfall kommer att bli större inom en inte alltför avlägsen framtid.

3.4.7 Markant ökning av andelen samborEftersom samboförhållanden inte registreras någonstans, tas statistik säl-lan fram för hur vanligt förekommande samlevnadsformen är. Under de senaste 14 åren har SCB publicerat statistik vid två tillfällen – år 2001 och år 2013. År 2001 uppgick andelen sambor till cirka 30 procent av samtliga sammanlevande par och enligt 2013 års statistik var andelen sambor ungefär den samma vid denna tidpunkt. Enligt mina beräkningar

261 På Island är det frivilligt att registrera sitt samboförhållande, varför registreringen inte ger svar på hur stor andel sambor Island har totalt. Jfr Lind, Utvecklingen av samboförhål-landen och samborätten i Norden s. 52 f. 262 Se Statistics Iceland, under ”population”. 263 Medellivslängden åren 2008–2012 var för kvinnor 83,43 år och för män 79,52 år, se SCB och artikeln Kvinnors medellivslängd minskade år 2012. Sifforna kan jämföras med dödsrisken för män respektive kvinnor i olika åldrar. Dödsrisken för män låg år 2012 på 0,44 % för 20-åringar, 1,04 % för 40-åringar, 6,88 % för 60-åringar, 18,61 % för 70-åringar och 57,86 % för 80-åringar. Motsvarande siffror för kvinnor var 0,17 % för 20-åringar, 0,42 % för 40-åringar, 4,42 % för 60-åringar, 11,53 % för 70-åringar och 37,92 % för 80-åringar. Se SCB, Livslängdstabell för 2012, uppdelat på män och kvinnor.

89

som baseras på studien, har emellertid andelen sambor ökat till att nume-ra uppgå till cirka 40 procent av samtliga sammanlevande par. Anled-ningen till att min beräkning på andelen sambor skiljer sig markant från SCB:s, förklaras av det material varpå statistiken bygger, vilket tydliggörs mer ingående nedan.

Statistiken från år 2001 baseras på två olika undersökningar från SCB med urvalsgrupperna 20–84 år respektive 16–74 år.264 I förstnämnda åldersgrupp uppgick andelen sambor till 29 procent av samtliga sam-manlevande par och i den andra åldersgruppen till 31 procent av samt-liga sammanlevande par. Utifrån nämnda statistik kan antas att andelen sambor i åldersgruppen 20–70, det vill säga åldersurvalet för min studie, uppgick till cirka 30 procent i början på 2000-talet.265

Med hjälp av befolkningsstatistik från SCB tillsammans med resultatet från diagram 2 ovan – fördelningen mellan sambor och ensamstående i urvalsgruppen – har det varit möjligt att beräkna att andelen sambor år 2010 (för personer mellan 20–70 år) var cirka 40 procent av samtliga sammanlevande par. I reella tal motsvarar siffran 40 procent sambor cirka 1,8 miljoner individer som var/är sambor. Från år 2001 till år 2010 har andelen samboförhållanden enligt mina beräkningar således ökat från att utgöra cirka 30 procent av samtliga samlevnadsförhållanden till att utgöra hela 40 procent.

Beräkningen gjordes genom att ta fram statistik på hur många personer mellan 20–70 år som år 2010 (samma år som studien genomfördes) hade civilståndet gift, vilket år 2010 var 2 684 628 personer. Samma år hade 3 441 788 personer civilståndet ogift, skild eller änka/änkling. Då urvalet för studien drogs den 31/7-2010 var antalet individer i samma urvalsgrupp 3 420 700. 51 procent av dessa individer levde i ett samboförhållande. Anta-gande har gjorts att den procentuella andelen ensamstående respektive sam-bor inte har förändrats något avsevärt under tiden 31/7-2010 fram till den 31/12-2010. Jag har således räknat på att 51 procent av 3 441 788 personer var sambor per den 31/12-2010. I antal ger det 1 755 312 personer sambor år 2010. Summan har adderats med det totala antalet gifta samma år vilket

264 Uppgifter kring andelen sambor går dels att finna i Samlevnadsform och familjetyp, ULF 2000/2001 (Undersökning av levnadsförhållanden, SCB), där andelen sambor i urvalsgruppen 20–84 år uppgick till 29 procent av samtliga sammanlevande par. I befolk-ningsstatistik 2001 del 3, Folkmängden efter kön, ålder, födelseland och medborgarskap m.m. uppgick andelen sambor till 31 procent då urvalsgruppen bestod av individer mel-lan 16–74 år. 265 I prop. 2002/03:80 anges att ”[i]dag är ungefär en tredjedel av paren sambor, vilket kan jämföras med 20 procent år 1985. Resten är alltså gifta eller har ingått partnerskap. I början av år 2000 fanns det i Sverige drygt 1,2 miljoner sambor.” Av propositionen framgår inte varifrån statistiken härstammar, det kan dock antas att man utgått från de två studier från SCB som redogjorts för nedan i not 266.

90

ger 4 439 940 (1 755 312 + 2 684 628) individer som sammanlevde med annan person såsom gift eller sambo år. Det ger en andel på 39,5 procent (1 755 312/4.439.940) sambor av samtliga sammanlevande par.266

SCB:s statistik från år 2013 – som visar att andelen sambor inte har ökat såsom jag påstår – baseras på folkbokföringsuppgifter.267 Sedan år 2012 ska alla personer vara folkbokförda på lägenhet istället för som tidigare på fastighet. Tidigare gick det således inte att se vilka personer som bodde i vilken lägenhet i ett flerfamiljshus. Numera är det dock möjligt att ta fram sådana uppgifter och därmed går det även att med hjälp av folkbok-föringsuppgifter ta fram statistik på vilka som delar bostad med varandra. Vad gäller sambor med barn kopplas dessa par ihop genom att de är folkbokförda i samma bostad och har minst ett gemensamt barn. Sambor med barn kan inte kopplas ihop direkt via uppgifter i registren. Istäl-let har SCB utformat en modell som används för att koppla ihop dessa par.268 Enligt modellen klassificeras ett par som sambor om personerna är folkbokförda i samma bostad, är över 18 år och av olika kön. Vidare får åldersskillnaden dem emellan inte överstiga 15 år och de får heller inte vara nära släkt med varandra. Det får inom bostaden inte heller finnas mer än ett möjligt sambopar.

Det finns flera förklaringar till att SCB:s siffror är lägre än de jag räk-nat fram. En övergripande förklaring är att SCB:s statistik bygger på registeruppgifter, medan min beräkning av andelen sambor bygger på en enkätstudie och således på personers egna uppgifter och klassificering av sina familjeförhållanden. En annan skillnad är att SCB:s statistik omfat-tar hela Sveriges befolkning, medan min beräkning utgår från andelen sambor av samtliga sammanlevande par i åldersgruppen 20–70 år. Efter-som andelen sambor sjunker i förhållande till äldre åldersgrupper kan säkerligen denna omständighet utgöra en väsentlig förklaring till skill-naden. En annan viktig förklaring är enligt min mening att statistiken utesluter sambor som inte är folkbokförda på samma adress och homo-sexuella sambor. En mer begränsad förklaring torde vara att även sambor med mer än 15 års åldersskillnad utesluts. Som kommer framgår nedan i avsnitt 4.2.3 är gemensam folkbokföringsadress inget krav för att klas-sificeras som sambor. Det kan till exempel antas att en sambo som flyttar in hos sin partner avvaktar att folkbokföra sig på samma adress till dess

266 Statistiken som använts för beräkningarna hämtades från SCB:s hemsida, www.scb.se, under befolkningsstatistik, den 7 september år 2011.267 Se SCB, Nästan halva befolkningen lever i parrelation. 268 Se SCB, Nästan halva befolkningen lever i parrelation. En liknande modell används enligt SCB även i Norge, Finland och Danmark, mailkommunikation med SCB den 23 januari 2015.

91

att förhållandet varat viss tid, även om paret ifråga uppfyller rekvisiten för sambor långt tidigare. Det kan också vara ett medvetet val av vissa sambor att inte folkbokföra sig på samma adress då en rad rättigheter och skyldigheter är kopplade till folkbokföringsuppgifterna, såsom rätten till bostadsbidrag, var man ska betala sin skatt etcetera.269 Hur många homosexuella sambor det finns är oklart, det kan dock antas att andelen inte är obetydlig.

Sammanfattningsvis kan konstateras att andelen sambor av samtliga sammanlevande par – sett till Sveriges befolkning i sin helhet – varken är 30 procent eller 40 procent, utan antagligen någonstans där mitt emel-lan. Vad min beräkning däremot visar är att andelen sambor ökat mar-kant, eftersom statistiken från år 2001 inte heller baserades på uppgifter om hela Sveriges befolkning, utan ett urval av personer i vissa åldersgrup-per – liknande den åldersgrupp jag undersökt.

3.5 Kunskap och information om sambors rättsliga ställning

3.5.1 Tidigare studier om allmänhetens kunskaper om sambors rättsliga ställning

Allmänhetens kunskaper om sambors rättsliga ställning har inte varit föremål för någon mer omfattande studie sedan Statskontoret genom-förde en enkätstudie år 1993 som ett led i att utvärdera 1987 års lag.270 Statskontorets rapport visade att allmänhetens kunskaper om sambors rättsliga ställning var relativt bristfälliga och utredarna betonade att det behövdes förstärkta informationsinsatser riktade i första hand till dem som var sambor. Redan i lagförarbetena till 1987 års lag påpekades behovet av information om den nya lagstiftningen för sambor. Särskilt framhölls vikten av att tydliggöra skillnaderna mellan reglerna rörande äktenskap respektive samboförhållanden.271 Statskontorets studie som genomfördes sex år efter att 1987 års lag trätt i kraft visade att informa-tionsinsatserna till allmänheten inte varit tillräckliga. Behovet av infor-mation uppmärksammades återigen i Samboendekommitténs utredning från år 1999. Kommittén framförde konkreta förslag på vad informatio-nen borde innehålla och var den borde finnas tillgänglig.272

269 Jfr NJA 1994 s. 256, se nedan avsnitt 4.2.3.270 Se ovan avsnitt 2.7.271 SOU 1981:85 s. 117 f. och prop. 1986/87:1 s. 99.272 SOU 1999:104 s. 245–249.

92

Trots att behovet av information om sambors rättsliga ställning har uppmärksammats ända sedan införandet av 1987 års lag har statens informationsinsatser varit förhållandevis begränsade,273 trots att behovet av att informera sambor angetts som viktigt i flera olika sammanhang. Syftet med nedanstående frågor avseende urvalsgruppens kunskaper om sambors rättsliga ställning har varit dels att studera kunskapsnivån i dagens samhälle, dels att jämföra resultaten idag med resultaten från Statskontorets studie från år 1993, för att utröna eventuella skillnader i kunskapsnivå över tid.

3.5.2 KunskapsfrågornaFör att ta reda på allmänhetens kunskaper om sambors rättsliga ställ-ning fick respondenterna inledningsvis besvara vilken samlevnadsform de tror ger störst skydd (se nedan avsnitt 3.5.3). Därefter ombads respon-denterna ta ställning till riktigheten i tolv påståenden (se nedan avsnitt 3.5.4 – 3.5.9). Påståendena berör områdena delningsbar egendom då ett samboförhållande tar slut, underhållsskyldighet, samboavtal, arv och liv-försäkringar. Flera av påståendena är snarlika de påståenden som ställdes i Statskontorets studie för att möjliggöra jämförelser mellan resultaten. Jämförelsen mellan mina och Statskontorets resultat får dock tolkas med viss försiktighet, då urvalsgruppen för Statskontorets studie var bredare än min och bestod av såväl sambor och ensamstående som gifta perso-ner.274

Resultaten från de tolv påståendena har korstabulerats mot variablerna civilstatus och utbildningsnivå. Korsningsresultaten visar inga statistiskt säkerställda skillnader mellan vare sig sambor och ensamstående eller mellan personer med olika utbildningsnivå. De resultat som presenteras nedan (avsnitt 3.5.3–3.5.9) är resultaten för samtliga i urvalsgruppen. I viss utsträckning anges dock skillnader mellan mäns och kvinnors svar.

273 Justitiedepartementet gav ut en informationsbroschyr om sambolagen i september år 2012, det vill säga två år efter att studien ”Att leva som sambo” genomfördes, se Sambor och deras gemensamma hem – kortfattad information om sambolagen, Justitiedepartemen-tet, Regeringskansliet. I januari år 2013 utgavs broschyren även på engelska. Broschyrerna finns att ladda ned från regeringens hemsida, www.regeringen.se. Enligt vad jag erfar har regeringen inte genomfört någon informationskampanj om sambolagen under 2000-talet.274 Frågorna som ställdes ingick i Statistiska centralbyråns så kallade omnibus som sänds ut till ett representativt urval av Sveriges befolkning ett flertal gånger per år, se Statskonto-rets rapport 1993:24, Sambolagen – en utvärdering s. 17. Resultaten i Statskontorets stu-die är – precis som i min studie ”Att leva som sambo” – uppräknande till populationsnivå.

93

3.5.3 Vilken samlevnadsform ger störst skydd?

0 %0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

80 %

Lika Gift Sambo Vet ej

Samtliga

Kvinnor

Män

Diagram 9: Vilken samlevnadsform tror du ger störst skydd?

Av diagrammet ovan framgår att majoriteten av urvalsgruppen har kun-skap om att ett äktenskap ger ett mer omfattande rättsligt skydd än ett samboförhållande. Det är dock anmärkningsvärt att en så stor andel som 30 procent av urvalsgruppen har svarat fel, alternativt är osäker, på svaret. Diagrammet ovan visar att kvinnor har något bättre kunskap än män i denna fråga. Skillnaden är statistiskt säkerställd. Män är även mer osäk-ra i sina kunskaper och har uppgett svarsalternativet ”vet inte” i större utsträckning än kvinnor.275

I jämförelse med Statskontorets studie är det fler idag än på 1990-talet som har kunskap om att äktenskapet ger störst rättsligt skydd. Ande-len som tror att det rättsliga skyddet är lika stort oberoende av samlev-nadsform är i stort sett den samma, cirka 10 procent. Däremot är det betydligt färre idag än på 1990-talet som säger sig vara osäkra på vilken samlevnadsform som ger störst skydd.276

3.5.4 Delningsbar egendom då ett samboförhållande tar slutDe tolv påståenden respondenterna hade att ta ställning till riktigheten av inleddes med fyra påståenden som berörde vilken egendom som ska delas vid en upplösning av ett samboförhållande.277 Lagregleringen innebär att

275 Denna skillnad är inte statistisk säkerställd.276 I Statskontorets utredning trodde 12 % att skyddet var lika, 57 % att äktenskapet gav större skydd, 0 % trodde att sambolagen gav större skydd och 29 % uppgav att de inte visste, se Statskontorets rapport 1993:24, Sambolagen – en utvärdering s. 17. 277 Det rätta svaret ges inom parentes.

94

nettovärdet av gemensam bostad och bohag som förvärvats för gemen-samt begagnande ska delas lika vid ett samboförhållandes upplösning, under förutsättningen att någon av samborna begär bodelning. Vidare gäller att annan egendom än bostad och bohag faller utanför bodelnings-reglerna, vilket kan jämföras med bestämmelserna i äktenskapsbalken som stadgar att makar vid upplösning av äktenskapet ska dela lika på värdet av all egendom som utgör giftorättsgods. Påståendena löd:

– När förhållandet tar slut ska värdet av bostaden delas lika om bostaden skaffats för att användas gemensamt, oavsett vem som har betalat för den (rätt)

– När förhållandet tar slut ska värdet av en bostad som skaffats för att användas gemensamt, delas efter hur mycket respektive sambo har betalat för den (fel)

– När förhållandet tar slut ska bohaget (inredning och utrustning i bostaden som t.ex. möbler, tavlor och köksredskap) delas lika (rätt)278

– När förhållandet tar slut ska övriga ägodelar, som använts av samborna gemensamt, t.ex. bil, fritidshus och pengar på bank-bok, delas lika (fel)

På det första påståendet har en så stor andel som 61 procent felaktigt sva-rat att det första påståendet var oriktigt, medan 31 procent felaktigt trott att påstående nummer två var riktigt. Det tredje påståendet, avseende delning av bohaget, har 66 procent felaktigt trott att det inte stämde.279 Vidare har 21 procent felaktigt antagit att det fjärde påståendet var rik-tigt.

Frågorna i Statskontorets studie avseende delning av bostad och bohag var något annorlunda utformade,280 och resultaten är därmed inte helt jämförbara med resultaten ovan. Av studien framgick dock att många hade en felaktig uppfattning om hur sambor vid en upplösning av förhål-landet ska dela bostad och bohag. Bland annat trodde cirka 40 procent felaktigt att sambor ska dela lika både på bohag och på övriga ägodelar som använts gemensamt såsom t.ex. bil, fritidshus och pengar på bank-bok. Många tror således att den ekonomiska gemenskap sambolagen syf-tar till att upplösa är betydligt mer omfattande än vad den är, vilket i sin

278 Påståendet borde varit förtydligat med ” …bohaget som skaffats för att användas gemensamt”. Den använda formuleringen – densamma som användes i Statskontorets studie – är något missvisande och kan ha medfört att respondenter missuppfattat påstå-endet, varför resultatet får tolkas med viss försiktighet.279 Se noten ovan.280 Undantaget påstående nummer tre, se not 278 ovan.

95

tur kan påverka i vilken utsträckning sambor själva reglerar sina ekono-miska mellanhavanden.

3.5.5 UnderhållsskyldighetSambor har ingen civilrättsligt grundad underhållsskyldighet för varan-dra, vare sig under förhållandets bestånd eller efter en separation. När Statskontorets studie genomfördes trodde 6 procent felaktigt att sam-bon med bäst ekonomi hade underhållsskyldighet gentemot den andra sambon när förhållandet tog slut. I denna studie fick respondenterna ta ställning till påståendet:

– När förhållandet tar slut kan en sambo bli underhållsskyldig för den andra sambon (fel)

Resultatet blev identiskt med resultatet i Statskontorets studie – 6 pro-cent tror felaktigt att en sambo kan bli underhållskyldig mot den andra efter en separation.

3.5.6 SamboavtalRespondenterna fick ta ställning till riktigheten i tre påståenden avseende sambors möjligheter att avtala bort sambolagens delningsregler genom ett samboavtal.281

– Genom samboavtal kan man avtala bort sambolagens delnings-regler helt och hållet (rätt)

– Genom samboavtal kan man till viss del avtala bort sambolagens delningsregler (rätt)

– Genom samboavtal kan man bestämma att mer egendom ska delas, än vad som blir följden utan något avtal (fel)

På det första påståendet har 71 procent felaktigt trott att påståendet var oriktigt. Andelen med fel svar är än högre avseende påstående nummer två, där hela 75 procent felaktigt svarat att påståendet är fel. Betydligt färre hade fel svar på det tredje påståendet, där 31 procent felaktigt trott att påståendet var riktigt.

281 Statskontorets studie innehöll ingen ”påståendefråga” om samboavtal, se Statskonto-rets rapport 1993:24, Sambolagen – en utvärdering s. 17 f.

96

3.5.7 ArvSambor har ingen legal arvsrätt efter varandra. För att sambor ska ärva varandra måste de upprätta ett testamente. Möjligheterna för sambor att testamentera all kvarlåtenskap till efterlevande sambo begränsas av barns rätt till laglott. Gemensamma barn har rätt att efter begäran få ut sin lag-lott före den efterlevande förälderns rätt till arv enligt ett testamente.282 De tre påståenden som ställdes om arv löd:

– Sambor ärver varandra utan testamente (fel)– Sambor med gemensamma barn ärver varandra utan testamente

(fel)– Sambor måste skriva testamente för att ärva varandra (rätt)

Frågor och diskussioner kring sambor och arv har under de senaste åren förekommit särskilt i media. De senaste tio åren har debatten många gånger haft ursprung i vad som skedde med kvarlåtenskapen efter den kände ”Millennium-författaren” Stieg Larsson som avled år 2004. Vid sin död hade Larsson varit sambo i 30 år. På grund av att författaren inte upprättat något testamente till förmån för sin sambo kom kvarlåtenska-pen i sin helhet att tillfalla hans legala arvingar; i detta fall hans far och en bror.

Mediedebatten med efterföljande informationskampanjer från pri-vata aktörer kan vara en förklaring till att kunskaperna rörande sambors arvsrättsliga ställning är avsevärt bättre idag än den var i samband med Statskontorets studie. År 1993 trodde 13 procent felaktigt att sambor ärver varandra utan testamente, medan motsvarande siffra nu är endast 4 procent. Däremot tror 9 procent felaktigt att sambor med barn ärver varandra. Att Stieg Larsson och hans sambo inte hade några barn kan möjligtvis ha påverkat att fler har en felaktig uppfattning om arv då sam-bor har barn. Att sambor måste skriva testamente för att ärva varandra vet 72 procent. Intressant är att samma fråga genererade 75 procent rätta svar i Statskontorets utredning, trots att det då var fler än i min studie, som trodde att sambor ärver varandra utan testamente.

3.5.8 LivförsäkringarDen som har en livförsäkring kan förordna att försäkringsersättningen ska tillfalla en eller flera personer som förmånstagare.283 En förmåns-tagare kan namnges eller kvalificeras som förmånstagare genom vissa

282 Se vidare om arv nedan i avsnitt 7.6 och 7.9.283 Försäkringsavtalslag (2005:104) (FAL) 14 kap. 1 §.

97

beteckningar, som exempelvis sambo.284 Numera används standardfor-muleringar såsom make, sambo och/eller barn i många försäkringsvillkor, utifall ingen person namnges som förmånstagare.285 Att förlita sig på att man som sambo alltid är förmånstagare är dock vanskligt, då försäkrings-givaren själv avgör standardvillkoren. Respondenterna fick ta ställning till riktigheten i påståendet:

– I livförsäkringar ses sambo som närmsta anhörig och har därmed alltid rätt till efterlevandeskydd (fel)

Ovanstående påstående har felaktigt uppfattats som riktigt av 17 procent.

3.5.9 Information om sambolagenAv de resultat som redovisats ovan i 3.5 kan konstateras att kunskaperna kring sambors rättsliga ställning är relativt bristfälliga. Följdfrågan blir vad den bristande kunskapen kan bero på. Är det allmänheten som inte orkar ta till sig information, eller råder det brist på tillgänglig informa-tion? Eller är det en kombination av båda faktorerna? Nedanstående dia-gram visar att endast 21 procent av urvalsgruppen anser sig ha fått infor-mation om sambolagen och dess innebörd på något sätt.

Ja21 %

Nej78 %

Diagram 10: Har du fått information kring sambolagen?

Resultatet på frågan har korstabulerats mot variabeln ”civilstånd”. Kors-ningen visar att det är 7 procent fler sambor än ensamstående som fått information. Skillnaden är dock inte statistiskt säkerställd. Att fler sam-bor än ensamstående nåtts av information om sambolagen förefaller rim-ligt, sett till resultatet på följdfrågan. Diagrammet nedan visar nämligen

284 FAL 14 kap. 6 §, för beteckningen sambo se 4 st. nämnda paragraf.285 Se vidare om livförsäkringar nedan i avsnitt 7.4.

98

att en stor andel av de som fått information om sambolagen sökt efter informationen själva. Många har blivit personligen informerade, vilket kan tänkas ha skett genom upplysning från exempelvis bank, mäklare, advokat eller annan. Av de respondenter som kryssat för svarsalternativet ”annat sätt, nämligen…”, uppger nästan samtliga att de fått kunskap om sambolagen genom studier i juridik.

0 % 5 % 10 % 15 % 20 % 25 % 30 % 35 % 40 %

Inget svar

Broschyrer

Annat

Media

Personlig info

Själv sökt info

Diagram 11: Hur har du fått information kring sambolagen? Flera svars-alternativ kan anges.

Resultatet ovan kan ge vägledning för att bedöma vilka kanaler som fun-gerar för att nå ut med information om sambors rättsliga ställning till enskilda individer. En fråga som kan ställas är vem som ytterst bör bära ansvar för att enskilda individer har kunskaper om lagar som berör dem – staten eller den enskilda individen? Denna fråga diskuteras vidare nedan i kapitel åtta.

3.6 Urvalsgruppens åsikter om rättsverkningar för sambor vid separation och dödsfall

3.6.1 InledningDe frågor som redovisas i detta avsnitt behandlar vad urvalsgruppen har för åsikter om vad som bör delas mellan sambor vid separation, respektive om sambor bör ärva varandra. Resultaten speglar åsikter från människor med varierad erfarenhet av samboförhållanden; vissa är sambor, andra har varit sambor, vissa har tidigare varit gifta medan andra är ensamstående

99

utan erfarenhet av vare sig något äktenskap eller samboförhållande. Vil-ken betydelse som enligt min mening bör tillmätas allmänhetens åsikter diskuteras vidare i kapitel åtta nedan.

I frågorna har åtskillnad gjorts mellan upplösning av ett samboförhål-lande på grund av separation respektive dödsfall. Frågeenkäten har inte innehållit någon fråga avseende delningsregler vid dödsfall. Responden-terna har istället fått besvara om sambor bör ärva varandra. Sistnämnda avgränsning beror dels på det begränsade frågeutrymmet i enkäten, dels på risken för att respondenterna skulle missuppfatta skillnaderna mellan erhållande av egendom genom bodelning respektive genom arv.

3.6.2 Delningsregler vid separationEnligt nuvarande lagstiftning har en sambo rätt att begära bodelning då samboförhållandet upplöses. Vid en bodelning mellan sambor ska par-terna dela lika på nettovärdet av gemensam bostad och bohag som för-värvats för gemensam användning.286 Som framgår av diagrammet nedan anser endast 16 procent att delningsreglerna ska vara utformade så som de är idag. Majoriteten, 65 procent, anser istället att sambor vid separa-tion ska dela all egendom som har skaffats för att användas gemensamt sedan samboförhållandet inleddes. 5 procent tycker att all egendom – oavsett vid vilken tidpunkt egendomen förvärvats – ska delas lika. Sist-nämnda 5 procent anser således att rättsverkningarna för sambor ska vara desamma som för makar med fullständig giftorättsgemenskap.287 Nästan lika stor andel, 4 procent, är av åsikten att sambor inte ska dela någon egendom överhuvudtaget vid separation.

286 Se vidare nedan avsnitt 4.4 och 4.5.287 Med fullständig giftorättsgemenskap avses att makarna inte har någon enskild egen-dom.

100

All egendom5 %

All egendom som har

ska�ats för att användas

gemensamt65 %

Bostad & bohag som har ska�ats för att

användas gemensamt

16 %

Ingen egendom4 %

Vet inte8 %

Uppgift saknas2 %

Diagram 12: Vilken egendom tycker du ska delas lika mellan två sambor, om samborna separerar?

Resultaten ovan har korstabulerats mot variabeln civilstånd. Av korsning-en framkommer att tre fjärdedelar av de 4 procent som är av åsikten att ingen delning ska ske överhuvudtaget är ensamstående. Ungefär dubbelt så många sambor som ensamstående tillhör de 5 procent som anser att all egendom ska delas lika. Inte någon av nämnda skillnader mellan ensam-stående respektive sambor är dock statistiskt säkerställda.

De respondenter som svarat att all eller viss egendom bör delas lika vid en separation288 ombads att svara på två följdfrågor. Den första var i vilka situationer delning borde ske när sambor har gemensamma barn. Den andra följdfrågan var i vilka situationer delning bör ske då sambor inte har gemensamma barn.

288 De respondenter som således på fråga nummer 12a angivit svarsalternativ 1 (5 %), 2 (65 %) eller 3 (16 %). För svarsalternativen i sin helhet, se frågeenkäten bilaga 1.

101

0 %0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

Alltid Bott tillsammansminst 2 år

Bott tillsammansminst 5 år

Annat Vet inte

Gemensamma barn

Inga barn

Diagram 13: Om man har gemensamma barn respektive inga barn tillsam-mans, i vilket fall tycker du att man bör dela lika på all eller viss egendom (vid en separation)?

Resultaten visar att det finns stora skillnader mellan när personerna i urvalsgruppen anser att all eller viss egendom ska delas, beroende på om sambor har gemensamma barn eller inte.

Då sambor har gemensamma barn anser 63 procent att man alltid ska dela på all eller viss egendom. Endast 6 procent tycker att samboförhål-landet ska ha varat minst två år och 7 procent minst fem år för att del-ningsreglerna ska träda in. Vid granskning av det öppna svarsalternativet ”annat alternativ, nämligen…” framgår att de flesta respondenter som uppgett detta svarsalternativ missuppfattat frågan.289

Den andra delfrågan berörde situationen då sambor inte har barn till-sammans. I dessa fall anser 40 procent att sambor alltid ska dela på all eller viss egendom. 12 respektive 16 procent vill se tidsgränser på två res-pektive fem år för att delningsregler ska träda i kraft. Även under denna fråga har ett stort antal av de som angett svarsalternativet ”annat alter-nativ, nämligen:…” missuppfattat frågan på liknande sätt som ovan. Två stycken respondenter har angivit en tidsgräns på sex månader i de öppna svaren, medan en person uppgett en tidsgräns på åtta år.

I sin helhet visar resultaten ovan att barn utgör en viktig faktor för urvalsgruppens åsikter avseende i vilka situationer sambor bör dela egen-dom mellan sig vid en separation. Samtliga skillnader i resultaten mel-

289 Frågan har missuppfattats med den föregående frågan rörande vilken egendom som bör delas vid separation.

102

lan ”sambor med barn” respektive ”sambor utan gemensamma barn” är statistiskt säkerställda.

En relativt stor andel har angivit svarsalternativet ”vet inte” på ovanstå-ende två delfrågor. Att så är fallet är, med tanke på frågans komplexitet, inte förvånande.

De ovan redovisade delfrågorna har korstabulerats mot variabeln tidi-gare gift eller sambo. Av korsningsresultatet framkommer att de som tidigare varit gifta i högre utsträckning förordar en tidsgräns på fem år, i jämförelse med de som tidigare varit sambor. Skillnaderna är dock inte statistiskt säkerställda.

3.6.3 Arvsrätt för samborSom nämnts ovan i avsnitt 3.6.1 innehöll enkäten en fråga om arvsrätt för sambor, men ingen fråga avseende delningsregler vid en sambos dödsfall. Troligen är det få personer, om ens några, som anser att en efterlevande sambo vid en dödsfallsituation ska ha rätt till mindre egendom än om samboförhållandet upplöses genom separation. Det finns således ingen anledning att föra en diskussion kring specifika delningsregler för separa-tion respektive dödsfall. Då ett samboförhållande upplöses genom döds-fall kan dock skyddsbehovet för den efterlevande sambon vara större än om förhållandet upplöses genom separation, på grund av olika omstän-digheter såsom att ett dödsfall kan ske oväntat och att en efterlevande sambo med ens blir tvungen att ensamt bära ansvar för såväl hushållets alla utgifter som omvårdnaden om eventuella gemensamma barn. Det extra skyddsbehov som kan uppkomma för en efterlevande sambo på grund av den livsgemenskap som uppstått mellan två sambor ger upphov till frågan vem som är mest skyddsvärd då en sambo avlider. Är det den avlidnas legala arvingar eller en efterlevande sambo?

I sambolagen finns en specifik lagregel för händelsen att ett samboför-hållande upplöses genom dödsfall. Bestämmelsen kallas den lilla basbe-loppsregeln och innebär att en efterlevande sambo har rätt till ett minimi-belopp vid bodelningen.290 Bestämmelsen ger ett visst efterlevandeskydd i de fall där samboegendomen som ska delas genom bodelning är av lågt värde, men den motsvarar varken den arvsrätt eller det basbeloppsskydd som gäller för makar.

I studien tillfrågades samtliga respondenter om de tycker att sambor bör ärva varandra utan testamente.291 Mer än hälften, närmare 62 pro-

290 Se SamboL 18 § 2 st. samt avsnitt 4.5.1.291 Frågans utformning var om respondenterna ansåg att sambor bör ärva varandra utan testamente och inte om sambor bör ärva varandra före gemensamma barn. Den senare

103

cent, anser att sambor bör ärva varandra. Av dessa 62 procent tycker 19 procent att sambor bör ärva all kvarlåtenskap efter varandra, medan 43 procent anser att sambor bör ärva åtminstone till viss del. Andelen som önskar att arvsreglerna ska vara oförändrade, det vill säga att sambor inte ska ärva varandra, uppgår till 36 procent.

Ja, all egendom

19 %

Ja, till viss del43 %

Nej36 %

Uppgift saknas 2 %

Diagram 14: Tycker du att sambor bör ärva varandra utan testamente?

Som följdfrågor fick de som svarat ja på frågan om sambor bör ärva all eller viss egendom efter varandra, besvara i vilka situationer de anser att sambor bör ärva utan testamente? Följdfrågorna var två stycken och delades upp utifrån omständigheten att sambor har, respektive inte har, gemensamma barn.

formuleringen hade möjligen varit mer ”juridiskt riktig”, men kunde inneburit en risk för att frågan upplevts som svårbegriplig av respondenterna. Tanken bakom frågan är arvsrätt för sambor på samma sätt som för makar, det vill säga då makar ärver före gemensamma barn, men inte före särkullbarn.

104

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

80 %

Alltid Bott tillsammansminst 2 år

bott tillsammansminst 5 år

Annat Vet inte

Gemensamma barn

Inga barn

Diagram 15: Om man har gemensamma barn eller inte, i vilket fall tycker du att sambor bör ärva all eller viss egendom efter varandra?

Som diagrammet ovan visar skiljer sig resultaten åt mellan de båda följd-frågorna. Precis som i resultaten ovan avseende delningsreglerna (jfr 3.6.2) utgör barn en viktig faktor för urvalsgruppens åsikter i vilka situa-tioner sambor bör ärva varandra. Ungefär dubbelt så stor andel anser att sambor med barn alltid ska ärva varandra, i jämförelse med om de inte har gemensamma barn (67 procent jämfört med 30 procent). Då sambor inte har gemensamma barn tycker cirka 40 procent att arvsfrågan ska vara beroende av samboförhållandets längd. Två års tidsgräns förespråkas av majoriteten av de som vill uppställa en sådan. Endast 15 procent är av åsikten att en tidsgräns ska uppställas som krav då sambor har gemen-samma barn.

Vid granskning av svarsalternativet ”annat alternativ, nämligen…” framgår att många har missuppfattat följdfrågorna.292 Respondenterna har svarat på frågan om man tycker att sambor överhuvudtaget ska ärva varandra. I två stycken öppna svar förekommer emellertid förslag på tio års tidsgräns i de fall sambor inte har gemensamma barn.

292 Respondenterna har svarat på frågan om de tycker att sambor ska ärva varandra, vilket var den första frågan som ställdes avseende arvsrätt.

105

3.7 Typfallsgrupper av samborEn lagreglering införs i allmänhet för att tillgodose vissa behov i samhäl-let. Som redovisats ovan i kapitel två tillkom sambolagen för att lösa sam-bors praktiska problem rörande hur de skulle lösa upp sin ekonomiska gemenskap – det vill säga hur de skulle dela upp det hem de byggt upp tillsammans – vid en upplösning av samlevnaden. Lagen är anpassad efter samboförhållanden i början och mitten på 1980-talet, då majoriteten sambor bestod av unga personer och då samboförhållanden betraktades som ett förstadium till äktenskap.293 Ovan i avsnitt 3.4.2 har visats att samboförhållanden numera förekommer bland alla åldersgrupper. Frå-gan är om samboförhållanden fortfarande kan betraktas som ett första-dium till äktenskap.

I detta avsnitt redovisas hur sambor betraktar sina samboförhållanden idag. Alla respondenter som var sambor då studien genomfördes ombads att besvara hur de skulle klassificera sitt samboförhållande, utifrån ett antal svarsalternativ.294 Vid utformandet av frågan har det varit en med-veten avsikt att inte ge respondenterna för många svarsalternativ, för att senare i studien kunna jämföra vad jag kallar typfall av sambor med varandra. Utgångspunkten har varit att resultaten på frågan ska särskilja dem som avser att någon gång gifta sig från dem som avser att fortsät-ta leva tillsammans som sambor utan avsikt att gifta sig. Därutöver har respondenterna kunnat välja svarsalternativet ”sambor på prov, för att se om vi passar tillsammans”, detta för att i någon mån kunna relatera till utgångspunkterna i lagförarbetena – att samboförhållanden förekommer framförallt hos yngre par och att samlevnadsformen kan betraktas som ett förstadium till äktenskap.295 Frågan har även haft ett öppet svarsalter-nativ, för att inte tvinga in någon sambo i en förutbestämd typfallsgrupp.

293 Se ovan avsnitt 2.7.294 Jfr ovan avsnitt 3.4.2.295 Jfr ovan avsnitt 2.7.

106

Sambor på prov 2 %

Avser att gifta oss 52 %

Avser ej att gifta oss

40 %

Annat 4 %

Uppgift saknas 2 %

Diagram 16: Vilket av följande alternativ tycker du stämmer bäst överens med ditt samboförhållande?

Resultatet på ”typfallsfrågan” visar att drygt hälften av alla sambor avser att gifta sig, medan 40 procent uppger att de tänker fortsätta att leva till-sammans som sambor, utan avsikt att gifta sig. Mellan dessa båda ”typ-fallsgrupper” finns en statistiskt säkerställd skillnad. Endast två procent av samtliga sambor uppger att de är sambor på prov för att se om de passar tillsammans. Av de respondenter som kryssat för svarsalternativet ”annat alternativ, nämligen…” har cirka hälften missuppfattat instruktionen att endast sambor skulle svara på frågan. Av respondenternas kommentarer framgår att de inte lever i något samboförhållande. De andra som krys-sat för det öppna svarsalternativet har angivit varierande svar på hur de klassificerar sitt samboförhållande. Ett flertal i denna grupp uppger att de inte vet om de kommer att gifta sig eller inte.

Typfallsfrågan har korstabulerats mot variablerna ålder, längd på sam-boförhållandet, eventuella barn i samboförhållandet samt tidigare gift eller sambo, för att studera om det finns några gemensamma nämnare mellan de som klassificerar sig i samma typfallsgrupp.

Samtliga som klassificerat sig som ”sambor på prov” återfinns bland de som bott tillsammans mindre än ett år.296 Av de som avser att gifta sig är det lika stor andel som varit sambor i 0–3 år som 4–10 år, vilket kan tol-kas som att samboförhållanden fortsatt kan anses som ett förstadium till äktenskap för många sambor, men att förstadiumet kan vara många år. Ju längre samboförhållandet varat, desto fler sambor uppger att de avser att fortsätta att leva tillsammans som sambor, utan avsikt att gifta sig.

296 I tabellen nedan redovisas inte längden 0–1 år särskilt, utan har där slagits ihop till 0–3 år, vilket beror på storleken på konfidensintervallen.

107

0% 0%0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

Sambor på prov Avser att gifta oss Ej gifta oss Annat

0–3 år

4–10 år

10 år–

Diagram 17: Typfallsgrupper korsat mot samboförhållandenas längd.

Av diagrammet nedan framgår att bland de yngre åldersgrupperna (20–39 år) är det fler som avser att gifta sig än bland de äldre (40–70 år). Det kan antas att många sambor som är äldre har varit tillsammans under många år, vilket skulle ge ett samband mellan detta korsningsresultat och resultatet på korsningen mellan typfallsgrupp och variabeln samboförhål-landets längd som redovisas i diagrammet ovan.

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

80 %

Sambor på prov Avser att gifta oss Avser ej att gifta oss Annat

20–39 år

40–70 år

Diagram 18:Typfallsgrupper korsat mot ålder på samborna.

Resultaten på typfallsfrågan korsades även mot om samborna lever till-sammans med barn eller inte. Vid en jämförelse framkommer inga påtag-liga skillnader avseende hur sambor som lever med barn respektive inte gör det, klassificerar sitt samboförhållande.

108

Det är däremot möjligt att se skillnad mellan vilken typfallsgrupp man anser sig tillhöra beroende på om man tidigare varit gift, sambo eller inget dera. Personer som tidigare varit gifta visar en större motvilja att gifta sig igen, jämfört med personer som tidigare varit sambo, vilket visas i diagrammet nedan.297

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

Sambor på prov Avser att gifta oss Ej gifta oss Annat

Tidigare gift

Tidigare sambo

Varken tidigare gift eller sambo

Diagram 19:Typfallsgrupper korsat mot tidigare gift, sambo eller ingetdera.

3.8 Förekomst av avtal, testamenten och livförsäkringar

3.8.1 AllmäntI lagförarbetena till 1987 års lag påpekas att avtal mellan sambor före-kommer i mycket liten utsträckning.298 Samma sak har framhållits även senare, bland annat i Statskontorets rapport från år 1993 och i lagförar-betena till 2003 års sambolag.299 I samband med dessa uttalanden har anförts att informationsinsatser är behövliga för att göra fler sambor med-vetna om sambolagens rättsverkningar och betydelsen av att de ser över sitt behov av att skapa sig ett individuellt anpassat skydd genom avtal etcetera.300 Som diskuterats ovan i avsnitt 2.10 förutsätter lagstiftaren att

297 Skillnaderna i svar mellan de som tidigare varit gifta, respektive de som tidigare varit sambo eller aldrig levt i ett samlevnadsförhållande, är statistiskt säkerställda när det gäller klassificering i typfallsgrupperna ”avser att gifta oss” respektive ”avser inte att gifta oss”. 298 Prop. 1986/87:1 s. 99. 299 Prop. 2002/03:80 s. 25. 300 Se bl.a. prop. 1986/87:1 s. 99.

109

sambor nås av och tar till sig information om sambolagen, och rättshand-lar därefter. Sambor som är i behov av extra skydd förutsätts således skaffa det på egen hand. Frågan är om sambor rättar sig efter de handlingsdirek-tiv lagstiftaren sänt ut.

Nedanstående frågor ger svar på hur vanligt förekommande det är att sambor ingår någon form av inbördes avtal mellan varandra, upprättar ett testamente till förmån för sin sambo eller tecknar en livförsäkring med sin sambo som förmånstagare.

3.8.2 Avtal mellan samborDe respondenter som uppgett sig vara sambor fick frågan om de ingått något avtal med sin sambo som reglerar vad som ska hända ifall förhål-landet upplöses. För att inte förvirra respondenterna kring begreppen avtal och samboavtal tillfrågades samborna endast om de ingått något avtal, som exempelvis ett samboavtal.

Ja14 %

Nej85 %

Uppgift saknas1 %

Diagram 20: Har du och din sambo skrivit något avtal, exempelvis samboav-tal, som handlar om vad som ska hända ifall förhållandet tar slut?

De flesta sambor uppger att de inte ingått något avtal med sin sambo. Resultatet är inte förvånande mot bakgrund av resultaten på frågorna kring kunskap och information om sambors rättsliga ställning, ovan avsnitt 3.5.

Resultatet har korstabulerats mot variablerna längd på förhållandet, eventuella barn i samboförhållandet, samt mot de olika typfallsgrupperna som redovisas ovan i avsnitt 3.7. Avtal är 6 procent vanligare bland sam-bor som levt tillsammans mer än tio år, jämfört med sambor som sam-manlevt kortare tid. Skillnaden är dock inte statistiskt säkerställd. I övrigt framkommer inga större skillnader i avtalsingående mellan någon enskild grupptillhörighet jämfört med resultatet för samtliga.

110

De respondenter som uppgett att de ingått ett avtal med sin sambo ombads att som första följdfråga besvara vad som stod i avtalet. Resultatet visar att knappt hälften avtalat om att mer ska delas än vad sambolagen stadgar, medan 27 procent avtalat bort sambolagens delningsregler helt eller till viss del. På grund av breda konfidensintervall får resultatet tolkas med viss försiktighet.

Som andra följdfråga fick respondenterna besvara varför de upprättat ett avtal. Resultatet på denna fråga har, precis som föregående resultat, breda konfidensintervall. Det förklaras av att det är få personer som över-huvudtaget upprättat ett avtal, vilket leder till få respondenter som besva-rat följdfrågorna. Trots breda konfidensintervall framgår av diagrammet nedan, att den vanligaste anledningen till att sambor ingår avtal mellan varandra är för att skydda endera av dem. Att skydda gemensamma barn uppges också som en viktig anledning till att avtal ingås. Att 27 procent angett svarsalternativet ”för att man hört att man bör ha ett avtal mel-lan varandra”, kan tyda på att sambor är relativt lättpåverkade vad gäller rättshandlande, om de nås av av information.

0 % 10 % 20 % 30 % 40 % 50 % 60 %

Inget svar

Annat

Skydda gemensamma barn

För att man bör

Skydda min sambo

Skydda mig

Diagram 21: Varför har du/ni skrivit ett avtal? Flera svarsalternativ är möj-liga.

3.8.3 Testamente till förmån för den andra sambonUnder avsnitt 3.5 ovan redovisades att nästintill alla i urvalsgruppen har kännedom om att sambor inte ärver varandra. Majoriteten (72 procent) har även kunskap om att sambor behöver upprätta ett testamente för att ärva varandra. Testationsfriheten kan användas för att mildra de negativa ekonomiska konsekvenserna som ofta uppstår vid upplösning av ett sam-

111

boförhållande genom dödsfall. Möjligheterna för en efterlevande sambo att ärva all kvarlåtenskap efter en avliden sambo begränsas emellertid av barns ovillkorliga rätt att begära jämkning av ett testamente för att utfå sin laglott.301

I studien tillfrågades alla sambor om de upprättat ett testamente till förmån för sin sambo. Som en parentes ska nämnas att respondenterna endast svarat för sin egen del, och inte på om vederbörandes sambo upp-rättat något testamente, eftersom en sambo har möjlighet att upprätta ett testamente utan den andra sambons vetskap. Diagrammet nedan visar att den relativt goda kunskapen om sambors arvssituation till synes inte påverkat förekomsten av testamenten.

Ja18 %

Nej82 %

Diagram 22: Har du skrivit något testamente till förmån för din sambo?

Endast 18 procent av alla sambor uppger att de upprättat ett testamente till förmån för sin sambo. Resultatet kan jämföras med resultatet ovan i diagram 14, där det framkommer att 62 procent av urvalsgruppen anser att sambor bör ärva all eller viss kvarlåtenskap av varandra. Den låga andelen testamenten bland sambor kan således endast i mycket liten utsträckning förklaras av en ovilja mot att efterlevande sambo ska ta arv. Vid jämförelse mellan resultatet för män respektive kvinnor framkommer att det är fler män än kvinnor som upprättat ett testamente till förmån för sin sambo (23 procent jämfört med 12 procent). Skillnaden är statistiskt säkerställd.

Testamentsfrågan har bland annat korsats mot variabeln samboför-hållandets längd. Diagrammet nedan visar att testamenten är vanligare förekommande i längre samboförhållanden. Som visats ovan i avsnitt 3.7 rörande typfallsgrupperna, är det vanligare att man inte avser att gifta sig ju längre samboförhållandet varat. Korsning mellan testamentsfrågan

301 Se vidare nedan avsnitt 7.3.

112

och typfallsgrupperna visar också att testamenten är mer frekvent före-kommande i just typfallsgruppen ”avser att inte gifta sig”, jämfört med typfallsgruppen ”avser att gifta sig”. Ett ställningstagande att man inte tänker gifta sig kan således utgöra en anledning till att man mer aktivt överväger sitt ekonomiska skydd och upprättar ett testamente. En ytter-ligare omständighet som kan påverka att typfallsgruppen som inte avser att gifta sig förefaller mer benägna att upprätta ett testamente till förmån för sin sambo, är att dessa sambor generellt sett är äldre och med stigande ålder blir döden förmodligen mer påtaglig.

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

80 %

90 %

100 %

0–3 år 4–10 år 10 år–

Ja

Nej

Diagram 23: Upprättande av testamente relaterat till längden på samboför-hållandet.

Testamentsfrågan korsades även mot variabeln eventuella barn i sam-boförhållandet. Nästan dubbelt så många som inte lever med barn har upprättat ett testamente, jämfört med sambor som lever med barn (23 procent respektive 12 procent). Skillnaden är inte statistiskt säkerställd, men ligger precis på gränsen för att vara det.

De respondenter som angivit att de upprättat ett testamente fick som första följdfråga besvara vad som stod i testamentet. Då endast ett fåtal sambor svarat att de upprättat ett testamente, medför det att få respon-denter besvarat följdfrågorna, vilket har förorsakat breda konfidensinter-vall på de resultat som redovisas nedan i diagram 24 och 25. Resultaten får således tolkas med försiktighet.

113

Min samno ärver allt

20 %

Min sambo ärver viss del

13 %Vi ärver varandra

55 %

Uppgift saknas12 %

Diagram 24: Vad står det i testamentet?

Vanligast förefaller vara att sambor upprättar ett så kallat inbördes testa-mente. Ett inbördes testamente kan upprättas av två personer som ömse-sidigt vill förordna sin respektive kvarlåtenskap till förmån för varan-dra.302 Av de som upprättat ett testamente har 20 procent testamenterat all kvarlåtenskap till efterlevande sambo, medan 13 procent testamenterat viss egendom.

Den andra följdfrågan till de respondenter som upprättat ett testa-mente var varför de skrivit ett testamente? Av diagrammet nedan framgår att testamenten vanligtvis upprättas för att skydda den andra sambon.

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

80 %

Skydda min sambo Förbättra min sambosställning i förh. till mina (ej

sambons) barn

Skydda gemensamma barn Vill själv bestämma över mittarv

Diagram 25: Varför har du skrivit ett testamente? Flera svarsalternativ möj-liga.

302 Se närmare nedan avsnitt 7.3.1.

114

Cirka en tredjedel anger självbestämmande över sin kvarlåtenskap som anledning till varför man upprättat ett testamente och närmare 20 pro-cent uppger att de vill skydda gemensamma barn. Respondenterna har haft möjlighet att ange flera svarsalternativ på frågan, eftersom en person kan ha flera syften med ett testamente.

3.8.4 LivförsäkringarLivförsäkringar utgör tillsammans med testamenten, en av de rättshand-lingar som kan företas av sambor för att komplettera det ekonomiska skyddet för varandra i händelse av att någon av dem avlider.303

Ja39 %

Nej43 %

Vet inte17 %

Uppgift saknas1 %

Diagram 26: Har du någon livförsäkring där din sambo är förmånstagare?

Det är betydligt fler sambor som har livförsäkringar med den andra sam-bon som förmånstagare, än sambor som ingått avtal eller upprättat testa-menten. Hela 17 procent uppger att de inte vet om de har någon livför-säkring där den andra sambon är förmånstagare. En möjlig förklaring till den höga andelen osäkra svar kan vara att många vet att de har livförsäk-ringar genom sitt arbete, men är osäkra på avtalsvillkoren och vem som är förmånstagare. Det är fler män än kvinnor som har en livförsäkring med den andra sambon som förmånstagare (49 procent män mot 28 procent kvinnor). Skillnaden är statistiskt säkerställd. Resultatet kan jämföras med att det även är dubbelt så många män som kvinnor som upprättat ett testamente till förmån för den andra sambon, se ovan avsnitt 3.8.3. Nämnda skillnader mellan män och kvinnor antyder att kvinnor i många fall är den som paret själva vill skydda, vilket tyder på att kvinnor oftare än män är den ekonomiskt svagare parten i ett samboförhållande.

303 Se vidare nedan avsnitt 7.4.

115

Frågan har korsats mot variablerna längd på samboförhållandet, even-tuella barn i hushållet samt typfallsgrupperna. Diagrammet nedan visar att ju längre samboförhållandet varat, desto större sannolikhet att sambor har en livförsäkring med sin sambo som förmånstagare.

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

Ja Nej Vet inte

0–3 år

4–10 år

10 år–

Diagram 27: Livförsäkring i förhållande till längd på förhållandet.

Vid granskning av korsningsresultaten mellan förekomsten av livförsäk-ringar och eventuella barn i samboförhållandet framkommer att det är vanligare att sambor som lever med barn har tecknat en sådan, jämfört med sambor som inte lever med barn. Se närmare i diagrammet nedan.

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

Ja Nej Vet inte

Lever med barn

Lever inte med barn

Diagram 28: Livförsäkring i förhållande till gemensamma barn.

116

De sambor som angivit att de har en livförsäkring där den andra sambon är insatt som förmånstagare, fick som följdfråga svara på varför de teck-nat en sådan. Majoriteten (80 procent) anger att de har en livförsäkring för att skydda den andra sambon. Ytterligare en förklaring (40 procent) är att skydda gemensamma barn. Hur de sambor resonerat som uppgett detta svarsalternativ framgår inte av enkäten. En anledning kan vara att samborna inte önskar frånta barnen deras fulla arvslott (genom att testa-mentera halva kvarlåtenskapen till efterlevande sambo), varför man väljer att istället teckna en livförsäkring till förmån för sin sambo för att på så sätt skapa ett ekonomiskt skydd i händelse av dödsfall. En annan förkla-ring kan vara att den försäkringstagande sambon önskar att den andra sambon ska ha så goda resurser som möjligt att försörja gemensamma barn i händelse av att försäkringstagaren själv avlider. På följdfrågan har det varit möjligt att ange flera svarsalternativ, varför alternativen ”skydda min sambo” respektive ”skydda gemensamma barn” mycket väl kan falla samman för flera av respondenterna.

0 % 10 % 20 % 30 % 40 % 50 % 60 % 70 % 80 % 90 %

Vet inte

Annat

Jobbförmån

Skydda gemensammabarn

Skydda min sambo

Diagram 29: Varför har du/ni en livförsäkring med din sambo som förmåns-tagare? Flera svarsalternativ är möjliga.

3.8.5 Varför sambor upprättar rättshandlingar, respektive inte gör det

De resultat som presenterats ovan i avsnitt 3.8.1–3.8.4 visar att sam-bor ingår avtal, upprättar testamenten och tecknar livförsäkringar, i liten utsträckning. Samtidigt visar resultaten i avsnitt 3.6 att både sambor och ensamstående önskar ett mer omfattande rättsligt skydd för sambor. Att sambor inte utökar det rättsliga skyddet för varandra på egen hand kan

117

således inte uteslutande förklaras av att vissa sambor möjligen inte önskar omfattas av utökade rättsverkningar. Ett sätt att försöka förstå glappet mellan vilja och handlande kan vara att fråga sig vad som fått sambor att rättshandla i de fall de gjort det. Diagrammet nedan visar att de allra flesta sambor som ingått ett avtal, upprättat ett testamente eller tecknat en livförsäkring, gjort detta efter någon form av ”personlig rekommenda-tion”. 17 procent av samborna har uppgett investering som anledning till att de på något sätt rättshandlat. Eftersom det varit möjligt att ange flera svarsalternativ på frågan, kan situationen för många sambor tänkas vara att de blivit personligen rekommenderade att exempelvis teckna en livförsäkring i samband med att de köpt en bostad och tagit bolån.304

0 % 5 % 10 % 15 % 20 % 25 % 30 % 35 % 40 % 45 %

Vet inte

Info via media

Konkret händelse

Annat

Investerat tillsammans

Inget svar

Personligrekommendation

Diagram 30: Vad gjorde att du/ni skrev ett testamente, avtal och/eller teck-nade en livförsäkring?

Lika intressant som det är att veta vad som gör att sambor ingår avtal eller dylikt, är det att veta varför många sambor inte gör detsamma. På denna fråga uppger samborna följande.305

304 Vid granskning av det öppna svarsalternativet ”annat alternativ, nämligen…” fram-kommer att många respondenter sammanblandat frågan med föregående fråga rörande varför man har upprättat någon rättshandling.305 Frågan har endast besvarats av de sambor som varken ingått något avtal, upprättat ett testamente eller tecknat någon livförsäkring.

118

0 % 10 % 20 % 30 % 40 % 50 % 60 %

Sambo inte velat

Vet inte

Annat

Inte tid

Inte kunskap

Inte diskuterats

Diagram 31: Varför har du/ni inte skrivit något testamente, avtal och/eller tecknat någon livförsäkring? Flera svarsalternativ är möjliga.

Den vanligaste anledningen till att sambor inte utökar det rättsliga skyd-det för varandra på egen hand är att de inte diskuterat frågan sig emel-lan. Som näst vanligaste anledning följer att samborna upplever sig sakna kunskap. Relativt många anger också tidsbrist som orsak. I de öppna svaren varierar skälen, men återkommande uppges att det känns o nödigt då parterna inte bor i en ägd bostad eller att det ännu är för tidigt i sam-boförhållandet. Svaren väcker frågor kring hur man ska få sambor att börja prata med varandra om vad en upplösningen av deras samlevnads-förhållande får för ekonomiska konsekvenser. Trots att frågor av detta slag kan vara känsliga är det nödvändigt att sambor diskuterar kring dem, för att ingen av dem ska försättas i en ekonomiskt svår situation till följd av relationen, om parterna separerar eller om någon av dem avlider.

3.9 Ekonomisk gemenskap3.9.1 Dispositioner som kan få konsekvenser långt senareFör att ett samlevnadsförhållande mellan två personer ska klassificeras som ett samboförhållande enligt sambolagen, måste parterna i fråga bland annat dela ett gemensamt hushåll. För att en hushållsgemenskap ska fungera i praktiken krävs att parterna på något sätt samarbetar eko-nomiskt. De måste ha ett förhållningssätt till frågor som rör utgifter för den gemensamma bostaden och löpande utgifter för mat och förbruk-ningsartiklar. För sambor som inte endast delar hushåll – utan också har

119

en kärleksrelation – leder det ekonomiska samarbetet vanligtvis till att parternas ekonomier blandas samman i någon utsträckning. Hur omfat-tande den ekonomiska sammanflätningen blir beror dels på objektiva kriterier såsom längden på samboförhållandet, barn i hushållet, vilken typ av bostad man bor i, ekonomiska förutsättningar och gemensamma investeringar, dels på subjektiva kriterier såsom individernas preferenser.

Omfattningen av den ekonomiska gemenskapen och hur sambor för-delar olika kostnader sig emellan är av stor betydelse vid diskussion om hur omfattande rättsverkningarna bör vara för sambor. Den ekonomiska sammanflätningen påverkas inte endast av faktiska inkomster och utgif-ter, utan också av hur sambor fördelar obetalt arbete i hemmet sig emel-lan.

I detta avsnitt redovisas en rad olika frågor som behandlar sambors ekonomiska gemenskap. Närmast nedan redogörs för ett antal frågor som berör vilken typ av bostad sambor bor i, samt när och på vilket sätt bostaden förvärvats (avsnitt 3.9.2). Efter det behandlas en fråga rörande sambors ekonomiska gemenskap på ett generellt plan (3.9.3). Därefter redogörs för hur sambor fördelar faktiska kostnader (3.9.4) respektive praktiska göromål (3.9.5) sig emellan.

3.9.2 Den gemensamma bostadenVid bodelning mellan sambor ska värdet av gemensam bostad och bohag som förvärvats för gemensam användning (samboegendom) delas lika mellan samborna.306 Bohag har normalt sett ett relativt lågt värde varför bostadens art – men också belåningsgrad – får stor betydelse för om det finns något större värde att bodela. Respondenterna i studien fick därför svara på i vilken typ av bostad de bor i.

306 Se vidare nedan avsnitt 4.4 och 4.5.

120

Hyresbostad (alla typer av bostäder som

inte ägs av någon av

samborna)34 %

Bostadsrätt17 %

Villa48 %

Uppgift saknas1 %

Diagram 32: Vilken typ av bostad bor du och din sambo i?

Diagrammet ovan visar att 65 procent av alla sambor bor i en bostad som ägs av någon av samborna, medan 34 procent bor i en hyresbostad. Majoriten av de ägda bostäderna utgörs av villor.

De respondenter som uppgett att de bor i en ägd bostad fick som följdfråga besvara när bostaden införskaffats – om bostaden införskaffats för deras gemensamma bruk, alternativt om någon av dem ägde bostaden sedan tidigare. Resultatet på denna fråga visar att 72 procent av de som äger sin bostad har införskaffat bostaden för gemensamt bruk. För dessa 72 procent ska bostaden således klassificeras som samboegendom och värdet på bostaden delas lika mellan samborna vid en bodelning.

Av diagrammet nedan framgår att något fler män än kvinnor äger bostaden när den inte utgör samboegendom. Skillnaden är dock inte sta-tistiskt säkerställd.

121

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

80 %

Ja Nej, jag hade den sedan tidigare Nej,min sambo hade den sedantidigare

Samtliga

Kvinnor

Män

Diagram 33: Införskaffades er bostad med avsikten att ni skulle bo där till-sammans?

De respondenter som uppgett att de bor i en ägd bostad fick som följd-fråga besvara vem som äger bostaden. Ägarförhållandena har ingen bety-delse för om bostaden ska klassificeras som samboegendom eller inte, och således inte för om dess värde ska delas lika vid en bodelning. Bodelnings-frågan avgörs av om bostaden förvärvats för gemensam användning. Den sambo som äger bostaden har dock möjlighet att göra skuldavräkning mot bostadens värde vid en bodelning.307 Ägarförhållandena kan även vara av betydelse för att avgöra vem av samborna som tilldelas bostaden om förhållandet upplöses.308

307 Se vidare nedan avsnitt 4.5.4.308 Se vidare nedan avsnitt 4.7.

122

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

Hälften vardera Olika andelar Jag äger Sambo äger

Samtliga

Kvinnor

Män

Diagram 34: Vem äger er bostad (hur står det på köpekontraktet)?

Diagrammet ovan visar att majoriteten (62 procent) av de som bor i en ägd bostad, äger denna gemensamt med ägarandelarna hälften vardera. Det är något större andel män än kvinnor som är ensam ägare av den gemensamma bostaden.

Ovanstående resultat har korstabulerats mot resultatet på föregående fråga rörande hur bostaden införskaffats. Korsningsresultatet visar att 84 procent av de som införskaffat bostaden för gemensamt bruk äger bostaden till hälften var. Hur bostaden finansierats framkommer inte av frågeenkäten.

3.9.3 Gemensam ekonomi Som nämns ovan i avsnitt 3.9.1 är omfattningen av sambors ekonomiska gemenskap en av de faktorer som är av stor betydelse vid en utvärde-ring av sambolagens rättsverkningar. Ju mer omfattande den ekonomiska gemenskapen är mellan sambor, desto större risk för att sambolagens del-ningsregler inte ger ett tillfredsställande skydd, på så sätt att reglerna inte leder till ett ekonomiskt rättvist resultat vid en upplösning av samlevna-den i förhållande till vad parterna byggt upp tillsammans. Graden av den ekonomiska gemenskapen är också en indikator på sambors livsgemen-skap, vilket i sin tur kan medföra att en sambo bör anses extra skyddsvärd i vissa situationer, såsom om samlevnaden upplöses genom dödsfall.

För att ta reda på hur sambors ekonomiska gemenskap ser ut, till-frågades respondenterna om de på något sätt hade gemensam ekonomi med sin sambo. En svaghet med frågan är att den kan ha tolkats på olika sätt av respondenterna, såtillvida att de inbegripit olika saker i begreppet

123

”gemensam ekonomi”. Det är möjligt att vissa respondenter anser att man bör ha ett gemensamt konto där bådas inkomster blandas för att ekonomin ska anses gemensam. Andra respondenter kan tycka att ett nej på frågan betyder att man delar exakt lika på samtliga utgifter. Resultatet av frågan får således tolkas med viss försiktighet.

Av diagrammet nedan framgår att 74 procent av alla sambor anser sig ha gemensam ekonomi med sin sambo på något sätt.

Ja74 %

Nej24 %

Uppgift saknas2 %

Diagram 35: Har du och din sambo på något sätt gemensam ekonomi?

De som svarat ja på ovanstående fråga fick som följdfråga besvara i vilken utsträckning deras ekonomi är gemensam. 34 procent svarar att de läg-ger ihop alla sina inkomster i en gemensam kassa. Något större andel, 44 procent, svarar att de delar ekonomi i viss utsträckning. Av dessa 44 procent uppger de flesta att de lägger in en lika stor summa pengar var i en gemensam kassa (26 procent) och något färre (18 procent) att de läg-ger in en viss procentuell andel av sina inkomster i en gemensam kassa.

124

0 %

5 %

10 %

15 %

20 %

25 %

30 %

35 %

40 %

45 %

50 %

Allt till gemensam kassa Delar i viss utsträckning Annat Uppgift saknas

Diagram 36: I vilken utsträckning är er ekonomi gemensam?

3.9.4 Fördelning av drift- och renoveringskostnader samt löpande utgifter

I detta avsnitt redovisas de frågor som berör specifika kostnader som för-knippas med sambors hem och hushåll. Frågorna har besvarats av samt-liga sambor.309

Den första frågan behandlar hur sambor sig emellan fördelar löpande kostnader för bostaden, såsom driftkostnader och hyra.

309 Inte endast de som tidigare angivit att de delar ekonomi i någon utsträckning, se ovan avsnitt 3.9.3.

125

0 %

5 %

10 %

15 %

20 %

25 %

30 %

35 %

40 %

45 %

50 %

Delar lika I relation till inkomst Jag betalar mest Sambo betalar mest Vet inte

Diagram 37: Hur fördelar du och din sambo löpande kostnader för bostaden (driftkostnader och hyra)?

Något mindre än hälften av alla sambor delar lika på löpande kostna-der för bostaden. Övriga sambor gör någon annan form av uppdelning, av vilken den vanligaste är en uppdelning av kostnaderna i relation till sambornas inkomster.310 13 procent har uppgett att ”jag betalar mest”, medan 8 procent angett att ” min sambo betalar mest”.

Av diagrammet nedan framgår att av de som uppgett svarsalternativet ”jag betalar mest” är till övervägande del män. Följdriktigt har fler kvin-nor än män uppgett svarsalternativet ”min sambo betalar mest”. Mot bakgrund av att män generellt sett har högre inkomster än kvinnor skulle möjligen dessa två svarsalternativ kunna omtolkas till svarsalternativet ”i relation till inkomst”.

310 Svarsalternativet i relation till inkomsten skulle kunna vara detsamma som svarsalter-nativet jag/min sambo betalar mest.

126

0 %

5 %

10 %

15 %

20 %

25 %

Jag betalar mest Sambo betalar mest

Män

Kvinnor

Diagram 38: Skillnad mellan män och kvinnor i vem som betalar mest för löpande kostnader för bostaden.

Resultatet rörande hur sambor sig emellan fördelar löpande utgifter har korstabulerats mot resultatet på frågan när bostaden införskaffats. Kors-ningsresultatet visar att sambor som anskaffat bostaden för gemensamt bruk, respektive sambor i samboförhållanden där någon ägde bostaden sedan tidigare, delar lika på löpande kostnader för bostaden i ungefär motsvarande grad. Cirka en tredjedel av dem som är ensam ägare av bostaden betalar dock mest för de med bostaden förknippade löpande kostnaderna.311

I diagrammet nedan visas hur sambor fördelar kostnader för renove-ringar av bostaden.

311 Samtliga resultat vid denna korsning har relativt breda konfidensintervall, vilket gör dem något osäkra.

127

0 %

5 %

10 %

15 %

20 %

25 %

30 %

35 %

40 %

45 %

50 %

Delar lika I relation tillinkomst

Jag betalar mest Sambo betalar mest Vet inte

Samtliga

Kvinnor

Män

Diagram 39: Hur fördelar du och din sambo kostnader för renoveringar av bostaden?

Till en början kan konstateras att av samtliga sambor delar 46 procent lika på renoveringskostnader. Fler män än kvinnor uppger att de betalar mest (23 procent mot 7 procent). Däremot anger endast 14 procent av kvinnorna att det är deras sambo som betalar mest och endast 1 procent av männen uppger att deras sambo står för störst andel av renoverings-kostnaderna. Siffrorna korresponderar således inte mellan vad män och kvinnor uppger om kostnadsfördelningen. Några procents differens kan tänkas förklaras av homosexuella samboförhållanden, men de förklarar inte hela skillnaden. Alltså betalar kvinnor eller män i verkligheten mer eller mindre än vad de själva uppger. Vems svar som överensstämmer bäst med de verkliga förhållandena är omöjligt att besvara.312

312 Att kvinnor och mäns svar inte korresponderar med varandra – att de överskattar res-pektive underskattar sin förmåga eller insats – är känt även från andra undersökningar där parterna ombetts uppfatta sin egen situation eller prestation, se Stark och Regner, I vems händer? Om arbete, genus, åldrande och omsorg i tre EU-länder s. 114 f. och Brattström, Bodelning mellan makar – verklighetens betydelse för framtidens regelutformning? s. 77 f.

128

0% 0%0% 0%0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

Delar lika I relation till inkomst Jag betalar mest Sambo betalar mest Vet inte

Bostaden införska�ad gemensamt Jag hade bostaden sedan tidigare

Min sambo hade bostaden sedan tidigare

Diagram 40: Korsning mellan fördelning av renoveringskostnader och när bostaden införskaffats.

Resultatet på hur sambor fördelar renoveringskostnader har korstabule-rats mot resultatet på frågan när bostaden införskaffats. Eftersom bostads-renoveringar vanligtvis leder till en ökning av bostadens värde, är det av intresse att studera om sambor som inte har någon värdemässig rätt till bostadens värde vid en bodelning ändå bidrar till renoveringskostnader – som vanligtvis ökar bostadens värde. Av diagrammet ovan framgår att 50 procent av de sambor som anskaffat bostaden för gemensamt bruk delar lika på renoveringskostnader, medan övriga gör någon annan form av uppdelning. I de fall där någon av samborna hade bostaden sedan tidigare är det fortfarande relativt vanligt att parterna delar lika (26–38 procent).313 Många sambor investerar således i egendom som vederbö-rande inte har någon värdemässig rätt till vid en upplösning av förhål-landet. Frågan är om en investering i den andras egendom på något sätt skulle kunna ge upphov till kompensationskrav, framförallt om förhål-landet upphör kort tid efter att investeringen gjorts. Denna fråga disku-teras vidare nedan i kapitel 5.314

Ovan har framkommit hur sambor fördelar såväl driftskostnader som mer fasta kostnader som hör samman med den gemensamma bostaden.

313 Eftersom sambor som själva hade bostaden sedan tidigare inte uppgett exakt samma svar som de sambor där den andra sambon hade bostaden sedan tidigare, skiljer sig pro-centtalen åt.314 Se avsnitt 5.4.

129

I ett hushåll uppkommer dock även en rad löpande kostnader för mat och förbrukningsartiklar. Hur sambor fördelar dessa kostnader redovisas i nedanstående diagram.

0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

Delar lika I relation tillinkomst

Jag betalar mest Sambo betalar mest Vet inte

Samtliga

Kvinnor

Män

Diagram 41: Vem står för löpande utgifter såsom mat och förbruknings-artiklar m.m.?

Av diagrammet ovan framgår att cirka hälften av alla sambor delar lika på löpande utgifter. I 25 procent av samboförhållandena delas kostnaderna i relation till sambornas inkomster. Resultatet visar också att fler kvinnor än män står för en större andel av förbrukningskostnaderna.315

3.9.5 Fördelning av obetalt arbete i hemmetEtt gemensamt hushåll genarerar inte endast faktiska utgifter. I ett hus-håll uppkommer en rad praktiska göromål som behöver utföras, så kallat obetalt arbete i hemmet. Hit hör arbetsuppgifter som städning, matlag-ning, men även omsorg om barn. Hur sambor fördelar obetalt arbete i hemmet mellan varandra kan få stora ekonomiska konsekvenser för samborna, framförallt om en sambo avstår från förvärvsarbete för att ta hand om hem och barn medan den andra sambon förvärvsarbetar.316 De ekonomiska konsekvenserna behöver inte vara påtagliga under sambo-förhållandet, men kan bli märkbara när förhållandet upplöses, särskilt för den sambo som utfört mest obetalt arbete i hemmet. Föräldraledighet

315 Skillnaderna i kvinnornas svar avseende ”jag betalar mest” respektive ”min sambo beta-lar mest” är statistiskt säkerställda, men däremot inte skillnaderna i männens svar. 316 Vid föräldraledighet täcks dock viss del av inkomstbortfallet av ersättning från soci-alförsäkringssystemet.

130

och deltidsarbete påverkar exempelvis en individs pensionssituation för alltid. Möjligheterna att få ersättning från den andra sambon på grund av obetalt arbete i hemmet diskuteras närmare i kapitel 5.

0%0 %

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

60 %

70 %

80 %

Delar på det mesta Jag gör det mesta Sambo gör det mesta Vet inte

Samtliga

Kvinnor

Män

Diagram 42: Hur tycker du att ni delar på skötseln av det gemensamma hemmet (även inkluderat att ta hand om eventuella barn)?

Cirka 70 procent av samtliga sambor uppger att de delar lika på obetalt arbete i hemmet. Av diagrammet ovan framgår att fler kvinnor än män anger att de utför mest obetalt arbete; 28 procent av kvinnorna uppger att de utför mest sysslor, medan motsvarande andel hos männen är 4 pro-cent.

3.10 Sambors reflektioner kring äktenskapet och dess rättsverkningar

3.10.1 Juridikens betydelse vid familjebildningSambors rättsliga ställning kan inte diskuteras utan jämförelse med de bestämmelser som gäller för makar. Äktenskapet – som det står fritt för alla sambor att ingå – medför bland annat ett omfattande ekonomiskt skydd för den svagare parten både vid separation och dödsfall.317 Ande-len sambor som klassificerar sig som typfallsgruppen som ”inte avser att gifta sig” uppgår enligt diagram 16 ovan till 40 procent. Frågan är om

317 I lagförarbetena till sambolagen påpekas att äktenskapet utgör den överlägsna samlev-nadsformen när det gäller personlig trygghet och juridisk stabilitet, prop. 1986/87:1 s. 40 och prop. 2002/03:80 s. 25.

131

det finns någon tydlig koppling mellan äktenskapets rättsverkningar och en motvilja till giftermål. Det vill säga, har juridiken någon betydelse för folks familjebildningsmönster? Som en del i att ta reda på detta fick respondenterna besvara en fråga om registering av sitt samboförhållande, medförande samma rättigheter och skyldigheter som gäller för makar. Resultatet redovisas nedan i avsnitt 3.10.2.

Som också framkommer av diagram 16, klassificerar sig 52 procent av alla sambor i typfallsgruppen ”avser att gifta sig”. Av diagram 17 fram-går dock att många giftermål skjuts på framtiden. Frågan är hur många sambor som verkligen tror att de kommer att gifta sig, respektive vilka omständigheter som gör att de ännu inte gift sig. Två frågor kring gifter-mål redovisas nedan i avsnitt 3.10.3.

3.10.2 Registrering medförande samma rättsverkningar som makar

Respondenterna i studien fick frågan om de skulle låta registrera sitt samboförhållande – för att på så sätt erhålla samma rättsverkningar som makar – om en sådan möjlighet fanns. En frivillig registrering som med-förde samma rättigheter och skyldigheter som gäller för makar, skulle kunna utgöra ett alternativt sätt att utöka rättsverkningarna av ett sam-boförhållande. En liknande möjlighet finns redan i länder som Frankrike, Belgien och Nederländerna, där sambor kan registrera sitt förhållande vilket medför vissa rättsliga konsekvenser.318

Som framgår av diagrammet nedan skulle 60 procent av alla sambor vilja registrera sig och erhålla äktenskapets rättsverkningar, om en sådan möjlighet fanns. Endast 15 procent av alla sambor svarar nej på frågan om registrering, medan 24 procent uppger att de inte vet. Resultaten ovan i avsnitt 3.6 rörande urvalsgruppens åsikter om rättsverkningarna för sambor, indikerar att många önskar att rättsverkningarna av ett sam-boförhållande vore mer omfattande än vad som gäller för närvarande. Resultatet på denna fråga tydliggör dock att många sambor önskar äkten-skapets alla rättsverkningar.

318 Se ovan avsnitt 1.5.

132

Ja60 %Nej

15 %

Vet inte24 %

Uppgift saknas1 %

Diagram 43: Om man enkelt kunde registrera sig som sambo och få samma rättigheter och skyldigheter som om man var gift, skulle du vilja göra det?

Registreringsfrågan har korsats mot variablerna samboförhållandets längd, eventuella barn i samboförhållandet respektive typfallsgrupperna. Korsningsresultaten visar att det finns ett större intresse av registrering bland sambor som lever med barn än bland sambor som inte gör det. Det föreligger inga betydande skillnader i svaren på registreringsfrågan mellan typfallsgrupperna ”avser att gifta oss” respektive ”avser inte att gifta oss”. Av korsningen framkommer även att sambor är mer positiva till registrering ju längre förhållandet varat. Resultatet kan jämföras med tidigare redovisade resultat avseende typfallsgrupperna (diagram 17) och det faktum att sambor är mindre benägna att klassificera sig som ”avser att gifta oss” ju längre förhållandet varat.

3.10.3 GiftermålRegistreringsfrågan följdes av två avslutande enkätfrågor rörande gifter-mål – om man tror att man kommer att gifta sig respektive följdfrågan varför man ännu inte gift sig.

133

Ja55 %

Nej15 %

Vet inte29 %

Ingen uppgift1 %

Diagram 44: Tror du att du kommer att gifta dig?

Av diagrammet ovan framgår att 55 procent av alla sambor tror att de kommer att gifta sig. 15 procent har svarat att de inte tror att de kommer att gifta sig, medan 29 procent anger att de inte vet. I frågeenkäten har de 15 procent som svarat nej även uppgett varför de tror att de inte kommer gifta sig; av de 15 procenten är det 10 procent där någon av samborna i förhållandet är emot giftermål, medan 5 procent har angett det öppna svarsalternativet ”nej, av annat skäl, nämligen…”. Vid granskning av de öppna svaren framkommer varierande svarsalternativ som att man ”inte ser något behov av att gifta sig”, ”att det bara inte blir av” och att ”det räcker att ha varit gift en gång”. En respondent anger att vederbörande endast ser äktenskapet som ett kontrakt och att ett giftermål inte skulle göra att personen älskade sin sambo mer. Två respondenter uppger att de varit sambor i 30 respektive 43 år och att det funkat bra, så ”varför ändra på ett vinnande koncept” som en av dem skriver.

Vid korstabulering av resultatet ovan mot variabeln tidigare gift eller sambo, framkommer att personer som tidigare varit gifta är mer skeptiska mot att gifta sig än bland de som tidigare varit sambor eller inte levt i något samlevnadsförhållande.319 Däremot skiljer sig inte synen på gif-termål åt mellan de som tidigare varit sambor respektive de sambor som lever i sitt första samboförhållande.

De resultat som presenterats ovan både i diagram 16 och 44 visar att drygt hälften av alla sambor har för avsikt att ingå äktenskap. Frågan som återstår är varför sambor rent faktiskt inte gifter sig, utan att antalet sam-

319 Jfr ovan avsnitt 3.7 där det framkommer att majoriteten av de som tidigare varit gifta klassificerar sig i typfallsgruppen ”avser att inte gifta sig”. Att leva i ett samboförhållande är ungefär dubbelt så vanligt som äktenskap när en frånskild person bildar ny familj enligt en studie av Brattström. Se Bodelning mellan makar – verklighetens betydelse för framtidens regelutformning? s. 76.

134

boförhållanden istället förefaller att öka. Vilken är den konkreta anled-ningen till att man ännu inte gift sig? Denna fråga ställdes till de sambor som på föregående frågat svarat att de tror att de kommer att gifta sig.

0 % 5 % 10 % 15 % 20 % 25 % 30 % 35 %

Oense om formen

Vet inte

Barn

Annat

Tidsbrist

För unga

Nyligen trä�ats

Ekonomi

Diagram 45: Av vilken anledning har du och din sambo ännu inte gift er? Flera svarsalternativ är möjliga.

Staplarna ovan visar att ekonomi är den oftast framförda förklaringen till att sambor skjuter ett giftermål på framtiden. Svaret är inte förvå-nande sett till vad par i genomsnitt lägger på ett bröllop. Enligt en under-sökning som institutet för privatekonomi på Swedbank320 genomförde under våren år 2010 bland slumpmässigt utvalda personer som gift sig de senaste tolv månaderna, kostade bröllopen i genomsnitt 54 000 kr, medan mediankostnaden låg på 40 000 kr.

Som ytterligare förklaring till att man ännu inte gift sig anges särskilt svarsalternativen tidsbrist, att man är för ung, eller att man nyligen träf-fats. De två sistnämnda orsakerna kan troligen hänga ihop. 12 procent har uppgett svarsalternativet ”vi har fått barn” som orsak, vilket högst troligt kan ha samband med både svarsalternativet ekonomi och alterna-tivet tidsbrist.

Vid granskning av det öppna svarsalterntivet ”annat skäl, nämligen…” är återkommande svar ”inte blivit av”, ”det bara rullar på” och ”inte känts så viktigt”. En respondent uppger ”stress över det perfekta bröllopet” som orsak. Att just bröllopet och festen är viktigt framkommer även i Swed-banks studie. I den studien fick bröllopsparen frågan vad som påverkat deras beslut att gifta sig. Som viktigaste orsak angavs själva kärleksgesten

320 Bröllopsbestyr – Hur mycket ett bröllop kostar och hur det finansieras, Ylva Yngvesson, Institutet för Privatekonomi, Swedbank och Sparbankerna.

135

samt bekräftelsen på att vara ett par. Att det är roligt med bröllop och fest ansågs som i princip lika viktigt som de juridiska fördelarna med att gifta sig. Många par vill således inte endast ha ett billigt och enkelt bröllop, utan en bröllopsfest som oundvikligt kostar pengar.

3.11 Avslutande kommentarerUndersökningen ”Att leva som sambo” ger oss en mängd information om urvalsgruppens kunskaper och åsikter om sambors rättsliga ställning, om sambors syn på sina samboförhållanden, om förekomsten av avtal, testa-menten och livförsäkringar, om den ekonomiska gemenskapen mellan sambor samt om hur sambor ser på giftermål och äktenskapets rättsverk-ningar. Resultaten väcker en rad frågor av betydelse för det övergripande syftet med avhandlingen; att studera och utvärdera om det rättsliga skyd-det för sambor är i takt med sin tid. Nedan sammanfattas några av de frågor som väcks av de resultat som framkommer av studien. Frågorna kommer att diskuteras vidare i de kommande kapitlen.

Studien visar att andelen samboförhållanden har ökat under 2000-talet. Andelen samboförhållanden uppgår nu till cirka 40 procent av samtliga samlevnadsförhållanden. Hälften av alla sambor lever tillsam-mans med barn, varav 81 procent har gemensamma barn. Samboförhål-landen är vanligast i åldersgruppen 20–49 år, men förekommer relativt frekvent även i äldre åldersgrupper. Längden på nu existerande sambo-förhållanden varierar från några år till mer än 20 år. Studien visar också att upplösta samboförhållanden varat relativt kort tid. De demografiska förhållandena visar att det idag är svårt att finna någon eller några enstaka gemensamma nämnare för sambor, utan sambor som grupp får beteck-nas som heterogen. Frågan är om bristen på gemensamma nämnare för sambor som grupp påverkar möjligheten att sambolagens syfte ska kunna uppfyllas i enskilda fall, mot bakgrund av att sambolagen är utformad efter en betydligt homogenare grupp sambor än vad som är fallet idag. Resultaten väcker således frågor både avseende delningsrättens omfatt-ning och om det borde införas arvsrätt för sambor i allmänhet eller i vart fall för de som uppfyller vissa kriterier, såsom exempelvis gemensamma barn eller en långvarig samlevnad.

Trots att samboförhållanden blivit vanliga råder fortfarande stor kun-skapsbrist i samhället om samlevnadsformens rättsverkningar. Bristande kunskaper om sambolagen – särskilt bland sambor och personer som planerar att bli sambor – medför en risk för att lagens konfliktlösande funktion inte fungerar på tilltänkt sätt; det vill säga att de sambor som är i behov av extra skydd inte skaffar det på egen hand, så som förutsat-

136

tes vid lagens tillkomst.321 Studien visar att sambor relativt sällan ingår avtal, upprättar testamenten eller tecknar livförsäkringar. Samtidigt visar studien att majoriteten av alla sambor och ensamstående anser att sam-bors rättsliga ställning bör förstärkas genom en utökad delningsrätt och genom arvsrätt. Frågan är vilken betydelse som ska tillmätas allmänhetens åsikter. I vilken utsträckning bör lagstiftningen anpassas efter samhälls-medborgarnas åsikter, respektive i vilken utsträckning bör den enskilda individen hålla sig informerad om och anpassa sig efter sådan lagstiftning som berör honom eller henne?322

Resultaten i studien visar att nästan alla sambor ser seriöst på sitt sam-boförhållande. Ytterst få betraktar samboförhållandet som en ”prova på period”. De allra flesta sambor har också en omfattande ekonomisk gemenskap, vilket illustreras såväl av att majoriteten tillsammans äger den gemensamma bostaden som av att de flesta sambor delar lika på utgifter som hör till det gemensamma hemmet. Som avslutning kan konstateras att ytterst få sambor är det för att undvika äktenskapets rättsverkningar. Att gifta sig eller inte handlar istället till övervägande del om själva gif-termålet – bröllopet – och att detta ska vara på ett speciellt sätt. Frågan är om det är möjligt att förändra den här synen på giftermål för att få fler sambor att ingå äktenskap. Denna fråga ligger utanför vad som kan besvaras i denna avhandling. Däremot visar resultaten i studien vikten av att diskussionen om sambors rättsliga ställning tar hänsyn till sambors reella behov och hur sambor beter sig, istället för att endast hänvisa till att sambor som önskar ett omfattande rättsligt skydd kan ingå äktenskap.

321 Se ovan avsnitt 2.11.322 Jfr Boström, Om normativa argument, den allmänna rättsuppfattningen – och exemplet successionsrätt s. 73–80.

DEL III

139

4 Sambolagens rättsverkningar

4.1 InledningSambolagens syfte är att ge ett begränsat rättsligt skydd för den svagare sambon i händelse av att samlevnaden upplöses genom separation eller dödfall. Som framhållits ovan i avsnitt 2.10 kan skyddet delas upp i ett socialt och ett ekonomiskt skydd. Det ekonomiska skyddet består av bodelningsreglerna i lagen som syftar till att åstadkomma en ekonomiskt rättvis delning av upparbetade värden kopplade till den gemensamma bostaden och bohaget. Lottläggnings- och övertagandereglerna i sam-bolagen är rena skyddsregler. Med rena skyddsregler avses att de saknar samband med att åstadkomma någon ekonomisk utjämning mellan par-terna, utan bestämmelserna syftar endast till att värna om att den sambo som är i störst behov av att få överta den gemensamma bostaden och bohaget då ett samboförhållande upplöses, har rätt till detta.

I detta kapitel granskas sambolagens bestämmelser utifrån vad vi vet om sambor idag.323 Frågan är om sambolagen uppfyller sitt syfte. Leder delningsreglerna till att båda sambor erhåller en ekonomiskt rättvis del av den gemensamma bostaden och bohagets värde, utifrån respektive parts direkta och indirekta insatser under samlevnadens bestånd? Och i vilken utsträckning skyddas den sambo som är i störst behov av att få överta bostaden och bohaget, genom lottläggnings- och övertagandereglerna? Som en del i utvärderingen ingår att studera vilka par som överhuvud-taget klassificeras som sambor; det vill säga när uppkommer respektive upphör ett samboförhållande.

Kapitlet inleds med en redogörelse för, och analys av, hur ett sambo-förhållande uppkommer (4.2) respektive upphör (4.3). Efter det behand-las vilken egendom som ingår i en bodelning mellan sambor (4.4) och därefter för själva bodelningsförfarandet som sådant (4.5). I avsnitten efteråt behandlas möjligheten att jämka ett bodelningsresultat (4.6), lott-läggnings- och övertagandereglerna (4.7) och möjligheten för sambor

323 För en heltäckande beskrivning av lagen hänvisas till annan litteratur. Se exempelvis Lind, Sambolagen och Håkansson, Sambolagen.

140

att avtala bort bodelningsreglerna genom att ingå ett samboavtal (4.8). Kapitlet avslutas med några reflektioner över det som behandlats i tidi-gare avsnitt (4.9).

4.2 Vem är sambo?4.2.1 Sambo från en dag till en annan?Sambolagen medför rättsverkningar som kan vara av stor betydelse i det enskilda fallet. Mot bakgrund av detta är lagen inte tillämplig på alla par som bor ihop, utan endast sådana par som anses ha en sådan social och ekonomisk gemenskap som gör det rimligt och ändamålsenligt att påföra dem rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Definitionen av sambor är således viktig för att lagens syfte ska kunna uppfyllas. Samti-digt är det även av vikt att definitionen är lättbegriplig för att samboende par ska förstå om de omfattas av lagen eller inte.

Hur ett sammanboende par klassificeras har framförallt betydelse vid en upplösning av samlevnaden, men kan också vara av betydelse under dess bestånd.324 Vilka par som klassificeras som sambor i lagens mening har även betydelse vid tillämpning av andra lagar än sambolagen. Sambo-lagens 1 § 2 st. stadgar nämligen att då uttrycket sambor, personer som bor under äktenskapsliknande förhållanden, eller annat liknande uttryck används i annan lagstiftning, avses par som klassificeras som sambor enligt 1 § 1 st. Vem som ska betraktas som sambo eller inte kan således få betydelse i en rad olika sammanhang.

Vilka par som ska klassificeras som sambor enligt lag anges i sambola-gens 1 § 1 st. som stadgar att ”[m]ed sambor avses två personer som stadig-varande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll.” Vidare stadgas i 3 st., att parterna måste vara ogifta. Av 1 § följer att ett samboförhållande enligt lag (härefter endast samboförhållande) inte upp-kommer vid en förutbestämd tidpunkt. Om ett par är sambor i lagens mening får istället avgöras utifrån en bedömning från fall till fall, utifrån om de olika rekvisiten som anges i bestämmelsen är uppfyllda.325

Frågan om definitionen av när ett samboförhållande inleds och upp-hör uppmärksammades i samband med 2003 års reform. I 1987 års lag föreskrevs endast att lagen gällde när en ogift kvinna och en ogift man

324 Till exempel vid prövning av huruvida samtycke behövs ifrån den andra sambon vid en försäljning av en gemensam bostad. Se vidare nedan avsnitt 4.5.3 om rådighetsin-skränkningar.325 Jfr med det inledande citatet ovan i kapitel 1.

141

bodde tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.326 I rekvi-sitet äktenskapsliknande förhållande inbegreps att paret levde ”i en inte alltför kortvarig förbindelse, vari normalt [ingick] sexuellt samliv, gemen-samt hushåll och bostad samt gemensam ekonomi eller i vart fall eko-nomiskt samarbete”.327 I 1999 års betänkande uppmärksammade Sam-boendekommittén att det faktum att sambolagen inte innehöll någon uttrycklig regel om när ett samboförhållande uppstår eller upphör kunde leda till rättsosäkerhet i praktiken.328 För att förtydliga när ett samboför-hållande uppstår, varvid sambolagen blir tillämplig, skrevs därför rekvisi-ten ”stadigvarande” och ”gemensamt hushåll” ut i lagen. Samtidigt byttes begreppen man och kvinna och äktenskapsliknande förhållande ut mot de mer neutrala begreppen två personer och parförhållande eftersom sambo-lagstiftningen blev könsneutral i och med 2003 års reform. Äktenskapet var vid denna tidpunkt förbehållet par av motsatt kön, vilket kom att ändras år 2009 då äktenskapet blev tillgängligt även för homosexuella par. I och med att äktenskapsbalken numera är könsneutral skulle den äldre definitionen – äktenskapsliknande förhållande – återigen kunna användas. Någon diskussion verkar emellertid inte ha förts eller pågå angående en eventuell justering av lagen. I den fortsatta framställningen kommer både begreppet parförhållande och äktenskapsliknande förhål-lande att användas som synonymer, för att förenkla redogörelsen av bland annat äldre rättsfall.

Den bakomliggande tanken med att ändra definitionen av när ett sam-boförhållande har uppstått var inte att det skulle vara lättare eller svå-rare att konstituera ett samboförhållande i jämförelse med 1987 års lag, utan enbart enklare att avgöra vilka par som var sambor enligt lag.329 Det finns heller ingen praxis som tyder på att det skulle vara någon skillnad i bedömningen. Det medför att tidigare lagförarbeten och rättsfall är fort-satt relevanta för tolkningen av den nuvarande lagen.330

I 1999 års betänkande framhöll Samboendekommittén att svårig-heterna med att fastställa exakt tidpunkt för när ett samboförhållande har uppstått kunde kvarstå även om lagen förtydligades – på så sätt som sedermera skedde. Kommittén framhöll bland annat att avsaknaden av en generell tidpunkt för när ett samboförhållande har uppkommit – lik-nande vigseln för makar – kunde leda till tolkningssvårigheter angående när ett samboförhållande uppstått.331 I avsnittet nedan analyseras sambo-

326 1987 års lag 1 § 2 st.327 Prop. 1986/87:1 s. 252. Jfr prop. 2002/03:80 s. 27. 328 SOU 1999:104 s. 177.329 Jfr prop. 2002/03:80 s. 27–29. 330 SOU 1999:104 s. 185.331 SOU 1999:104 s. 187.

142

lagens 1 § närmare. Avsnittet avslutas med några frågor som väcks med anledning av definitionen sambor.

4.2.2 Två personer i ett parförhållandeVad inryms enligt sambolagen i rekvisitet parförhållande i jämförelse med andra samlevnadsrelationer? Som nämnts i avsnittet ovan ska det vara fråga om en inte alltför kortvarig förbindelse där det normalt ingår sexuellt samliv. Genom kravet på sexuellt umgänge faller andra samlev-nadsrelationer, såsom samlevnad mellan släktingar, vänner eller liknande, utanför lagens tillämpningsområde.332 Den sexuella relationen ska vara mer än tillfällig, vilket innebär att om exempelvis två sammanboende vänner haft sexuellt umgänge vid något tillfälle, räcker detta inte för att samlevnaden ska anses som ett parförhållande.333 Kravet på sexuellt umgänge kan således snarare tolkas som ett krav på att det ska vara en kärleksrelation mellan parterna. Om två personer som bor ihop har barn tillsammans presumeras att ett parförhållande föreligger.334 När sambor får barn tillsammans tilltar omfattningen av obetalt hem- och omsorgsar-bete, vilket ökar risken för en ekonomisk obalans mellan parterna. Efter-som sambolagen syftar till att utjämna sådana ekonomiska obalanser är den nämnda presumtionen rimlig.

Även om sexuellt umgänge uppställs som krav för att ett parförhål-lande ska anses föreligga har villkoret liten praktisk betydelse.335 Det beror på att det inte går att utreda parternas intima privatliv. En sådan utredning skulle dels kunna upplevas integritetskränkande för individen, dels sannolikt strida mot artikel 8 EKMR, som bland annat gäller rätt till respekt för privat- och familjeliv.336 Samboendekommittén påpekade i sitt betänkande år 1999 att kravet på sexuellt samliv även fortsättningsvis bör ställas upp, men att det inte kan bli aktuellt att företa någon utred-ning om två samlevandes samliv. Istället bör parternas egna uppgifter om hur de betraktar förhållandets karaktär, men även hur förhållandet upp-fattas av omgivningen – det vill säga av släkt och vänner – få betydelse för om ett parförhållande i sambolagens mening föreligger eller inte.337 Liknande åsikter uttrycktes även av Familjelagssakkunniga i 1981 års

332 Som nämnts ovan i avsnitt 2.7 och 2.8 har lagstiftaren inte ansett att det funnits behov av att reglera andra hushållsgemenskaper än samboförhållanden. Se även prop. 1986/87:1 s. 99 f. och prop. 2002/03:80 s. 26 f.333 Jfr Lind, Sambolagen s. 51.334 Prop. 1986/87:1 s. 252 f.335 Jfr RH 1989:56 som refereras nedan i avsnitt 4.3.2.336 Jfr ovan avsnitt 1.6.337 SOU 1999:104 s. 186.

143

betänkande, då de påpekade att omständigheter som sjukdom och ålder kan göra att det sexuella samlivet upphör i ett samboförhållande, men att det inte innebär att förhållandet ska anses upplöst.338 Nämnda synsätt är rimligt mot bakgrund av att sexuellt umgänge endast är en indikator av flera på att det föreligger en sådan gemenskap mellan parterna som får anses skyddsvärd.

Både i rekvisitet ”två personer” och i rekvisitet ”parförhållande” avses underförstått att det ska vara fråga om en monogam förbindelse. Det inne-bär att en person inte kan vara part i två olika samboförhållanden samti-digt.339 Ett samboförhållande som inletts får enligt sambolagens kriterier anses existera till dess att det anses upplöst, se vidare nedan i avsnitt 4.3. Först efter denna tidpunkt kan parterna i det upplösta samboförhållandet anses som sambor i ett nytt samboförhållande med annan person.340

Även om det förefaller ovanligt förekommer det att personer lever i polygama förbindelser i Sverige.341 Mot bakgrund av detta förhållande kan ifrågasättas om det vore rimligt att fler än två personer skulle kunna klassificeras som sambor om dessa personer byggt upp ett hem tillsam-mans. En fråga som dock skulle uppkomma i en sådan situation vore hur parternas anspråk skulle förhålla sig till varandra, mot bakgrund av att personerna kan ha bott tillsammans olika länge. I en kommentar till 1987 års lag har Walin berört en snarlik situation där en person har två samlevnadsförhållanden samtidigt, men i två olika hem. Författaren framhåller att ”[o]m en person har bildat två hem och delar dem med olika personer, får man väl tänka sig att åtminstone den andra parten i vartdera förhållandet kan påkalla bodelning och utlösning.”342 Det vill säga om exempelvis en man har två samlevnadsrelationer samtidigt – med två olika kvinnor i två olika hem – borde det åtminstone vara möjligt för kvinnorna att påkalla bodelning, trots omständigheten att mannen har ytterligare ett samboförhållande på annat håll. Det som talar för ett sådant synsätt är sambolagens syfte och att två personer som byg-ger upp ett gemensamt hem ska dela lika på de gemensamt upparbe-

338 SOU 1981:85 s. 138. Jfr även Lind, Sambolagen s. 51 f. Författaren diskuterar i vilken utsträckning det är möjligt att upprätthålla en skillnad mellan ett vänskapsförhållande och ett samboförhållande mellan två äldre personer. Han frågar sig om en samlevnadsrela-tion mellan två personer, utan sexuellt umgänge, kan omvandlas till ett samboförhållande på äldre dagar. 339 Prop. 1986/87:1 s. 368 f. 340 Lind, Sambolagen s. 63 f. Jfr Sayed, Svensk och islamsk familjerätt – en jämförelse s. 210 f.341 Se t.ex. SOU 1987:18 s. 192 och Sayed, Svensk och Islamsk familjerätt – En jämfö-relse s. 207–210 och Jänterä-Jareborg, Om polygami i dagens samhälle särskilt ur ett svenskt perspektiv s. 395. 342 Walin, Kommentar till ärvdabalken, s. 306.

144

tade värdena kopplade till hemmet om samlevnaden upplöses. Eftersom endast bostad och bohag som förvärvats för gemensamt bruk ska delas lika vid en upplösning av ett samboförhållande bör inte konkurrerande anspråk uppkomma mellan de båda kvinnorna i Walins exempel, vilket utgör en skillnad mot om flera personer lever i ett polygamt förhållande där samtliga inblandade parter har anspråk på samma egendom under förutsättning att de lever i samma hem. Konkurrerande anspråk skulle däremot kunna tänkas uppkomma även i en situation där en part har två samlevnadsrelationer i olika hem och exempelvis har en livförsäkring med ”sambon” som förmånstagare, och det inte framgår av försäkrings-villkoren vilken sambo som avses.343 En annan fråga är hur mannens skulder ska avräknas, eftersom dessa kan täckas av samboegendom på två olika håll.344 Om sambolagens rättsverkningar skulle utökas, eller om sambor exempelvis fick legal arvsrätt efter varandra, finns också en risk för att det skulle uppkomma konkurrerande anspråk.

Sammantaget kan konstateras att rättsfrågorna skulle bli många och komplexa om det skulle vara möjligt för en person att betraktas som sambo med fler personer än en, oavsett om personerna lever under samma tak eller inte. Det finns därtill en betydande risk för att det skulle vara svårt för alla inblandade parter att förutse rättsverkningarna av för-bindelserna. Enligt min mening överväger inte de skäl som kan anföras för att tillåta samboförhållanden mellan fler personer än två, de skäl som kan anföras emot, på grund av de svårigheter och risker som skulle följa med en sådan ordning.345

4.2.3 Stadigvarande bo tillsammans i en gemensam bostad – samboförhållandets längd i förhållande till övriga omständigheter

Med kravet att parterna ska bo tillsammans för att räknas som sambor i lagens mening, avses att de ska ha en gemensam permanentbostad som utgör deras hem.346 Vidare ska samlevnaden vara, som det uttrycks i lag-texten – stadigvarande.347 De båda rekvisiten hör nära samman. Begrep-pet stadigvarande kan länkas ihop med såväl kvantiteten på som kvali-tén av, det gemensamma boendet. För det första måste ett par ha delat

343 Jfr nedan avsnitt 7.4.344 Jfr nedan avsnitt 4.5.4.345 Huruvida det borde finnas någon form av skyddslagstiftning även för polygama för-hållanden ligger utanför denna avhandling.346 Lind, Sambolagen s. 47.347 Se SOU 1999:104 s. 185–187 och prop. 2002/03:80 s. 27 f.

145

gemensam bostad under viss tid för att relationen ska betraktas som sta-digvarande, vidare måste det gemensamma boendet varit permanent för båda parter i så stor utsträckning att samlevnaden kvalitativt kan beteck-nas som stadigvarande.

Rekvisitet stadigvarande har till syfte att utesluta sambolagens till-lämpning på mer eller mindre tillfälliga förbindelser. I lagen uppställs dock inget krav på hur länge parterna måste bott tillsammans för att kunna betraktas som sambor i lagens mening. I lagförarbetena anges sex månaders samlevnad som riktmärke för att ett samlevnadsförhållande kan anses som stadigvarande, men samtidigt framhålls att varaktigheten måste bedömas tillsammans med andra omständigheter i det enskilda fal-let.348 Sådana omständigheter kan vara gemensam folkbokföringsadress, gemensamt bankkonto, inbördes testamente, avtal mellan parterna etce-tera – faktorer som kan medföra att den rekommenderade tidsgränsen på sex månader frångås.349 I 1986 års proposition påpekade Lagrådet att parternas egna viljeförklaringar bör spela en stor roll vid bedömningen av huruvida ett samboförhållande föreligger eller inte. Om det kan visas att parternas uttryckliga vilja är att bli betraktade som sambor bör detta vara avgörande, och inte samlevnadens varaktighet.350

I ett hovrättsfall från år 2005 bedömde domstolen en samlevnad som stadigvarande i sambolagens mening trots att samlevnaden inte översteg elva veckor. Fallet är visserligen inte prejudicerande i samma mening som ett avgörande av Högsta domstolen, men ger en fingervisning om att längden på samlevnaden är långtifrån den enda omständigheten som avgör huruvida ett samboförhållande i lagens mening föreligger eller inte.

I RH 2005:34 hade kvinnan R.H. ansökt om att tingsrätten skulle förord-na en bodelningsförrättare för bodelning mellan henne och mannen V.H., något mannen motsatte sig då han ansåg att det inte förelegat ett samboför-hållande. Parterna hade haft en längre relation innan de flyttat ihop. De var däremot oense om ifall den faktiska samlevnaden varat sju eller elva veckor. Enligt kvinnan hade parterna börjat planera för att flytta ihop redan under sommaren år 2002. Mannen hade i det syftet förvärvat en bostad i juli år 2002, som han sedan tillträdde i februari år 2003. Kvinnan flyttade in i bostaden någon gång under juni år 2003 – kvinnan uppgav den 1 juni och mannen den 30 juni. I slutet av augusti samma år flyttade kvinnan ifrån bostaden. Kvinnan uppgav att hon hade bidragit till boendekostnaderna med 8.000 kr per månad mellan februari till augusti år 2003. Enligt man-nen skulle pengarna dock betraktas som ett lån. I samband med flytten till

348 Se prop. 1986/87:1 s. 252 f., SOU 1999:104 s. 186 och prop. 2002/03:80 s. 27 f.349 Prop. 1986/87:1 s. 253.350 Prop. 1986/87:1 s. 368. Se även ovan avsnitt 3.7 om hur sambor klassificerar sig i förhållande till hur länge samboförhållandet varat.

146

mannens villa hade kvinnan sagt upp sin lägenhet, anmält adressändring och upptagit ett lån med säkerhet i mannens fastighet för renovering av köket. Enligt mannen hade kvinnan aldrig varit folkbokförd i villan. Parterna hade upprättat ett inbördes testamente i januari år 2003. I testamentets ingress stod att läsa att parterna ansåg sig vara sambor. I april samma år återkallade kvinnan ensidigt testamentet, något mannen sade sig inte känna till.

Enligt hovrätten hade inte parternas samlevnad, oavsett om den fortgått sju eller elva veckor, varat en sådan tidsperiod som i sig motsvarade vad som avses med begreppet stadigvarande i sambolagen. Tidsperioden måste dock enligt domstolen bedömas tillsammans med andra omständigheter. Av utredningen i målet var det klarlagt att parterna haft gemensam ekonomi rörande fastigheten, samt att det varit deras gemensamma avsikt att varak-tigt bo där tillsammans. Därutöver hade parterna ett gemensamt bankkonto och de hade även upprättat ett inbördes testamente. Övriga omständigheter i fallet, vid sidan av samboförhållandet längd, fick således domstolen att anse förhållandet som stadigvarande trots den korta varaktigheten.

I hovrättsfallet ovan var det en rad omständigheter som kom att upp-väga den korta samlevnadstiden, såsom deras gemensamma ekonomi, det inbördes testamentet och det gemensamma bankkontot. Det är även möjligt att domstolen tog hänsyn till att parterna haft en längre relation innan de flyttade ihop. Ett av mannens argument mot att förhållandet skulle anses som stadigvarande var att kvinnan inte varit folkbokförd i den gemensamma bostaden. I fallet kom dock övriga omständigheter att väga tyngre än gemensam folkbokföringsadress för parterna.

Gemensam folkbokföringsadress är annars att betrakta som en stark indikator på att en samlevnad ska betraktas som stadigvarande, tillika att bostaden utgör permanentboende för dem båda. I lagförarbetena anges att en gemensam folkbokföringsadress kan skapa en presumtion för att parternas samlevnad inte endast är tillfällig, men att det i det enskilda fallet kan föreligga andra omständigheter som pekar åt ett annat håll.351 Betydelsen av olika folkbokföringsadresser kom att diskuteras ingående i rättsfallet NJA 1994 s. 256.

I NJA 1994 s. 256 tvistades huruvida det förelegat ett samboförhållande i lagens mening mellan mannen R och kvinnan A-C. Själva sakfrågan i målet var huruvida kvinnan vid mannen död kunde tillerkännas ett förmånstagar-förordnande i egenskap av sambo eller om förmånstagarförordnandet skulle tillfalla mannens barn. Kvinnan och mannen hade en gemensam dotter, vidare hade mannen två barn sedan ett tidigare förhållande.

Vid mannens död hade paret haft ett fast förhållande under fem års tid. Under den tiden hade kvinnan haft en villa i Forserum där även mannen bott till och från. Mannen hade dock hela tiden haft en egen fullt utrustad

351 Prop. 1986/87:1 s. 252 f.

147

bostad där han varit folkbokförd och dit hans post anlände. Lägenheten låg cirka två mil ifrån kvinnans villa respektive mannens arbetsplats. Mannen hade i sin självdeklaration, dels gjort avdrag för resor mellan lägenheten och arbetsplatsen, dels för underhållsbidrag till hans och kvinnans gemensamma dotter som föddes cirka ett år efter att parterna inlett ett förhållande. Kvin-nan hade under samma tid bland annat erhållit bidragsförskott och bostads-bidrag såsom ensamstående med barn.

I sitt avgörande påpekade Högsta domstolen att för att en bostad ska anses som gemensam i sambolagens mening måste den ha karaktären av en permanentbostad för båda samborna, något som kan vara uppfyllt även om det finns en annan bostad. Lagen är dock inte tillämplig om den ena parten endast besöker den andra sporadiskt, även om besöken har hög regel-bundenhet och frekvens. Trots att gemensam folkbokföringsadress nämns som en presumtion för ett stadigvarande förhållande i lagförarbetena kan denna faktor inte tillmätas alltför stor betydelse, då en faktisk folkbokfö-ring kan vara betingad av skatteskäl, sociala förmåner eller andra orsaker, utan anknytning till den faktiska samlevnaden. Då folkbokföringsadres-serna skiljer sig åt mellan parterna krävs emellertid mer stöd än annars för ett samboförhållandes existens. Domstolen framhöll att mot bakgrund av att samlevnaden haft äktenskapsliknande karaktär, att mannen och kvinnan delat på hushållsutgifterna samt att de haft gemensamt ansvar för vårdnad om dottern i villan i Forserum, fann de i sin helhetsbedömning att mannen och kvinnan varit att betrakta som sambor i lagens mening.

De båda rättsfallen visar att det inte är möjligt att endast beakta en enskild faktor såsom samlevnadens varaktighet eller gemensam folkbokförings-adress i bedömningen av om en samlevnad kan betraktas som stadigva-rande och om parterna kan anses ha ett gemensamt permanentboende. Istället måste en helhetsbedömning göras, där olika omständigheter kan få betydelse från fall till fall. Vilka omständigheter som kan och ska till-mätas betydelse – och i vilken utsträckning – är inte helt klart och det kan exempelvis ifrågasättas om rekvisiten stadigvarande och gemensam permanentbostad kan vara uppfyllda om en part på grund av studier, arbete, sjukdom etcetera vistas på annan plats under en längre tid.352 Å ena sidan bör ett samboförhållande inte kunna uppstå om parterna aldrig haft ett gemensamt och stadigvarande permanentboende. Å andra sidan bör inte ett samboförhållande som en gång uppfyllt samtliga rekvisit i lagen anses upplöst på grund av omständigheten att något av rekvisiten faller, såtillvida det inte varit någon av sambornas avsikt att förhållandet skulle anses upplöst.353 Frågor kring hur ”särboende sambor” ska bedö-mas diskuteras vidare nedan under avsnitten 4.2.5.1 och 4.2.5.2.

352 Jfr Lind, Sambolagen s. 53.353 Jfr Lind som är av samma åsikt, Lind, Sambolagen s. 53.

148

Av studien framgår att nio procent av alla samboförhållanden varat kortare tid än ett år.354 Siffran kan jämföras med att endast två procent av alla sambor klassificerat sig i typfallsgruppen ”sambor på prov”.355 Samt-liga som klassificerat sig som sambor på prov återfinns visserligen bland sambor som bott tillsammans kortare tid än ett år, men samtidigt har sju procent av de som sammanlevt kortare tid än ett år klassificerat sig i någon av de andra typfallsgrupperna och drygt 60 % av alla sambor som sammanlevt 0–3 år har klassificerat sig i gruppen ”avser att gifta oss”. Många sambor har en avsikt att stadigvarande leva tillsammans redan från samlevnadens början. När så är fallet kan rekvisitet stadigvarande i princip anses uppfyllt redan från den tidpunkt parterna flyttat ihop, om det kan visas att det är sambornas utryckliga vilja att deras förhållande ska betraktas som ett samboförhållande. Samtidigt som många sambor har för avsikt att stadigvarande leva ihop, visar studien att många samboför-hållanden är kortvariga – 49 procent av de upplösta samboförhållandena har varat kortare tid än tre år.356 Detta resultat medför att betydelsen av rekvisitet ”stadigvarande” å ena sidan kan ifrågasättas, eftersom det många gånger synes saknas korrelation mellan hur länge ett samboförhål-lande varar respektive hur seriös man upplever samlevnaden. I jämförelse med exempelvis en förutbestämd tidsgräns är det å andra sidan en fördel att ha ett flexibelt rekvisit såsom stadigvarande, eftersom sambor kan ha olika intentioner med sin samlevnad oberoende av hur länge samlevna-den varat. Dessutom skapar tidsgränser bevisproblem vid en tvist.357

Generellt sett kan ifrågasättas hur viktigt rekvisitet stadigvarande är, mot bakgrund av att sambolagen endast medför likadelning av viss egen-dom. Om samlevnaden inte varit stadigvarande borde det generellt sett inte finnas så mycket samboegendom att dela. Det viktigaste rekvisitet torde istället vara gemensamt hushåll, eftersom delningsreglerna syftar till att sambor ska dela det gemensamt uppbyggda kapitalet kopplat till hem-met. Definitionsfrågan och avsaknaden av tidsgräns för när ett sambo-förhållande anses ha uppkommit diskuteras vidare nedan i avsnitt 4.2.5.

354 Se diagram 4, avsnitt 3.4.4.355 Se diagram 16, avsnitt 3.7.356 Se diagram 8, avsnitt 3.4.6. Jfr även prop. 1986/87:1 s. 368.357 Jfr RH 2005:34 som refererats ovan i detta avsnitt.

149

4.2.4 Gemensamt hushållRekvisitet gemensamt hushåll skrevs ut som ett uttryckligt rekvisit i sam-bolagens 1 § 1 st., som redan påpekats ovan i avsnitt 4.2.1, som ett led i att göra lagen mer lättbegriplig och informativ än 1987 års lag.358 Enligt 1987 års lag inbegreps kravet på gemensamt hushåll i rekvisitet äkten-skapsliknande samlevnad.359

Med gemensamt hushåll avses att sambor ska ha ett samarbete vad gäl-ler vardagliga göromål och en viss ekonomisk gemenskap, eller i vart fall ett ekonomiskt samarbete, rörande det gemensamma hemmet.360 Varken lagtext eller lagförarbeten ger emellertid närmare svar på hur den eko-nomiska uppdelningen bör se ut och hur långt kravet på ett gemensamt hushåll kan drivas i det enskilda fallet. Det kan till exempel ifrågasättas om rekvisitet kan anses uppfyllt – precis som gäller för rekvisiten sta-digvarande och gemensamt permanentboende – om parterna inte bor tillsammans hela tiden, se vidare nedan avsnitt 4.2.5.1 och 4.2.5.2.

Eftersom rekvisitet gemensamt hushåll inkluderar gemenskap eller samarbete kring såväl hushållets ekonomi som hushållsarbete är det svårt att göra en objektiv bedömning av omfattningen på sambors gemensam-ma hushåll. Samtliga resultat från studien som presenterats under avsnitt 3.9 – ekonomisk gemenskap mellan sambor – indikerar emellertid att sambor har en omfattande hushållsgemenskap, både vad gäller ekonomi och hur de fördelar praktiska göromål i hemmet. Det resultat som möjli-gen kan ge upphov till funderingar är att 24 procent av alla som uppger sig vara sambor anser att de inte har gemensam ekonomi med sin sam-bo.361 Som jag framhållit ovan i avsnitt 3.9.3. kan denna fråga ha uppfat-tats på olika sätt, vilket gör att resultatet får tolkas med viss försiktighet.

I lagförarbetena framhålls att det inte nödvändigtvis behöver vara fråga om en ekonomisk gemenskap mellan två samboende för att rekvisitet gemensamt hushåll ska anses uppfyllt utan att det kan röra sig om ett ekonomiskt samarbete. Skillnaden mellan begreppen är tämligen subtil, men ändå betydelsefull. Gemenskap skulle kunna innebära en tydligare sammanflätning av parternas ekonomier, jämfört med endast ett samar-bete – som kan existera utan att parternas ekonomier behöver samman-blandas. Att endast 74 procent av alla sambor uppger att de har gemen-sam ekonomi med sin sambo behöver således inte innebära att övriga 24

358 Prop. 2002/03:80 s. 27–29. Genom rekvisitet sker en avgränsning mot tillfälliga sexuella förbindelser och inneboenderelationer, Lind, Sambolagen s. 53.359 Se prop. 1986/87:1 s. 252.360 SOU 1999:104 s. 186 f. och prop. 2002/03:80 s. 28.361 Se ovan diagram 35, avsnitt 3.9.3.

150

procent sambor inte uppfyller rekvisitet gemensamt hushåll.362 Mot bak-grund av övriga svar som framkommer under avsnitt 3.9 är det troligare att anta att parterna åtminstone har ett ekonomiskt samarbete.

4.2.5 Några frågor som väcks med anledning av definitionen sambor

4.2.5.1 När har ett samboförhållande uppstått?Som framgått ovan finns ingen på förhand given tidpunkt för när ett samboförhållande har uppstått. Eftersom sambolagen medför rättsverk-ningar som kan vara av stor betydelse i det enskilda fallet, är det emel-lertid av stor betydelse för samboende personer att veta när de anses som sambor enligt lag. Situationen kan jämföras med när ett äktenskap har konstituerats, vilket är i samband med att parterna låter sig vigas – det vill säga vid en klart angiven tidpunkt. Eftersom en sådan klart angiven tidpunkt saknas i sambolagen blir frågan hur de rekvisit som uppställs i lagens 1 § ska vägas mot varandra i bedömningen av om ett samboför-hållande ska anses konstituerat eller inte. Eftersom lagen har till syfte att leda till en ekonomiskt rättvis delning av gemensamt upparbetade värden kopplade till en bostad och bohag som delas mellan två personer, före-faller det enligt min mening rimligast att lägga störst vikt vid rekvisitet gemensamt hushåll. Det innebär dock inte att de övriga rekvisiten inte behövs. Rekvisitet parförhållande är viktigt för att utesluta andra hus-hållsgemenskaper än sådana mellan två personer i en äktenskapsliknande samlevnad. Likaså behövs rekvisitet stadigvarande för att säkerställa att det gemensamma hushållet har såväl viss kvantitet som kvalité.

De rekvisit som uppställs i sambolagens 1 § är generella och objektiva, men genomgången ovan visar att man i lagförarbetena och praxis även lyfter fram parternas subjektiva uppfattning om förhållandet.363 I sam-band med 2003 års reform av sambolagstiftningen förtydligades när ett samboförhållande ska anses konstituerat. Det kan emellertid diskuteras om den svenska modellen med avsaknad av mer specificerade rekvisit, som exempelvis samlevnad under viss tid eller gemensamma barn, är den lämpligaste modellen för att definiera ett samboförhållande.

I flera av de länder där det införts samboregleringar under de senaste åren har det uppställts tidsgränser för hur länge samlevnaden måste ha varat, eller att parterna ska ha gemensamma barn, för att tillerkänna sam-

362 Uppgift saknas för 2 % av samborna, därav blir inte summan 100 %.363 Av lagförarbetena framgår bland annat att man tillmäter betydelse till om parternas avsikt varit att samlevnaden skulle ha viss varaktighet, prop. 2002/03:80 s. 27 f.

151

levnad utan äktenskap vissa rättsverkningar. Exempelvis är den finska sambolagen endast tillämplig på par som bott i ett gemensamt hushåll minst fem år, eller har eller har haft ett gemensamt barn, eller har eller har haft gemensam vårdnad om ett barn.364 I de finska lagförarbetena motiveras tidsgränsen med att ”man velat undvika att konsekvenserna av lagen utsträcks till sådana korta samboförhållanden där sammanflät-ningen av ekonomin håller på att ta form och där det på motsvarande sätt finns ett mindre behov av skydd.”365 Även dansk lagstiftning uppställer ett tidskrav på två års samlevnad, eller att samborna har eller har haft barn tillsammans, för att parterna ska få upprätta ett så kallat samlevnadstesta-mente.366 Enligt norsk lag föreligger legal arvsrätt endast för sambor som har eller haft barn tillsammans.367 I svensk rätt har en tidsgräns avvisats med hänvisning till svårigheterna att fastslå exakt tid för när en samlev-nad börjat och att resultaten i enskilda fall skulle kunna bli oskäliga, om det endast skiljer några dagar på om tidsgränsen uppnåtts eller inte.368

Sambolagen har tillkommit i syfte att hjälpa sambor att upplösa sin ekonomiska gemenskap och att leda till en ekonomiskt rättvis delning av gemensamt upparbetade värden kopplade till den gemensamma bosta-den och bohaget. En ekonomisk gemenskap – eller i vart fall ekono-miskt samarbete – uppkommer efter relativt kort tids samlevnad. Om det uppställdes en tidsgräns i lagen skulle det innebära att många sambor tvingades att upplösa sin ekonomiska gemenskap på egen hand, utan tillgång till sambolagens tvistelösningsmekanismer. Detta skulle göra det mer komplicerat för en sambo att få del av sådan egendom som personen direkt eller indirekt bidragit till att förvärva, men som den andra sambon står som formell ägare till.369

En annan fördel med nuvarande definition av vad som krävs för att ett samboförhållande ska anses konstituerat är att de generella rekvisiten ger en flexibilitet i lagstiftningen som skulle saknas om man uppställde en tidsgräns eller något annat specificerat krav. Ifall det hade uppställts en tidsgräns i lagen skulle par som sammanbott kortare tid fallit utanför denna, även om de enligt en helhetsbedömning i övrigt borde omfat-tas av sambolagen, och vice versa. Som påpekats ovan i avsnitt 4.2.1 är domstolstvister mellan sambor, som avser frågan huruvida ett samboför-hållande har uppkommit eller inte, sällan förekommande. Möjligen kan detta förhållande tyda på att de allmänt hållna rekvisiten fungerar till-

364 Lag om upplösning av sambors gemensamma hushåll 3 §.365 RP 37/2010 rd s. 14. Se ovan avsnitt 1.7. 366 Se vidare nedan avsnitt 7.3.3367 Se vidare nedan avsnitt 7.7.368 Se SOU 1981:82 s. 139.369 Jfr nedan kapitel 5.

152

fredsställande på så sätt att de accepteras av sambor. Men, eftersom dom-stolstvister mellan sambor överhuvudtaget är ovanliga kan förhållandet lika gärna förklaras av att sambor inte har kunskap om lagen eller ekono-miska möjligheter att tvista. Även om det uppställdes ett krav i lagen på att parterna måste bott tillsammans under viss tid för att klassificeras som sambor enligt lag, skulle det föreligga en risk för att enskilda individer tvingades vända sig till domstol, eftersom det kan vara svårt att fastställa exakt tidpunkt för ett samboförhållandes inledande. Det enda sättet att helt komma ifrån denna problematik vore att uppställa kompletterande rekvisit som gör det möjligt att fastställa exakt tidpunkt för när samlev-naden ska börja räknas, vilket skulle kunna vara när parterna folkbokförs på samma adress eller när de på något sätt registrerar sitt förhållande.370

Enligt min åsikt finns det i nuläget inte någon anledning att i sambo-lagen införa mer specificerade rekvisit för när ett samboförhållande ska anses ha uppkommit. Om det däremot blir aktuellt att utöka sambola-gens rättsverkningar kan det vara nödvändigt att diskutera vilka krav som bör uppställas på de par som ska omfattas av nämnda rättsverkningar, mot bakgrund av att sambor som grupp är heterogen och att det saknas ett tydligt ”avtalsmoment” mellan parterna på motsvarande sätt som en vigsel mellan makar.371 Av studien framgår att en minoritet av urvals-gruppen anser att sambolagen bör innehålla ett krav på en tidsgräns om dess rättsverkningar ska utvidgas, under förutsättning att sambor inte har barn tillsammans. Det är fler som vill se en tidsgräns om sambor skulle tillerkännas arvsrätt (40 procent) i jämförelse med om delningsreglerna skulle utökas (28 procent).372 Denna skillnad i svaren kan förklaras av att delningsreglerna generellt sett förknippas med att utjämna ekonomiska obalanser som uppstått under samlevnadens bestånd, medan arvsregler associeras med en ren skyddsaspekt.

Sambolagens 1 § innehåller inget subjektivt rekvisit rörande när ett samboförhållande ska anses ha uppstått. Däremot fyller subjektiva omständigheter en funktion då de objektiva omständigheterna är okla-ra.373 Parternas egna avsikter kan å ena sidan fylla en viktig funktion om

370 Se Atkin, New Zealand – Reflections on New Zealand’s property reforms ’five years on’ s. 221–225, angående de problem som Nya Zealand erfarit efter att sambor som levt tillsammans två år numera jämställs med makar i lagstiftningen. Enligt författaren är defi-nitionen av sambor problematisk, framförallt mot bakgrund av tidsgränsen och bedöm-ningen av när ett samboförhållande börjat.371 Ett äktenskap betraktas som ett avtal, medan det från lagstiftningshåll i stort sett saknas en sådan syn på samboförhållanden, jfr Lind, Sambolagen s. 54.372 Se diagram 15, avsnitt 3.6.3.373 Lind anser det beklagligt att man inte uttryckligen laborerat med några subjektiva rekvisit – med vilket avses att parternas avsikter fått komma till tydligare uttryck i lagen

153

exempelvis förhållandet objektivt sett varit kortvarigt men parterna haft en intention att samlevnaden skulle bli långvarig och att de anpassat sin ekonomiska gemenskap därefter. Det kan å andra sidan vara svårt att bevisa vilken parts uppfattning som ska vara avgörande. Då lagen kan medföra fördelar respektive nackdelar med att vara ensamstående respek-tive sambo i olika sammanhang är det likaså viktigt att sambor inte ges möjlighet att tillskansa sig fördelar genom att missbruka att parets åsikter ska tillmätas betydelse.374 Sistnämnda åskådliggörs i NJA 1994 s. 256, som refererats ovan i avsnitt 4.2.3. Vid mannens död åberopade kvinnan att paret varit sambor, trots omständigheten att hon erhållit bostadsbi-drag såsom ensamstående med barn under relationens bestånd. Även om det finns vissa risker med att tillmäta subjektiva omständigheter betydelse väger dock de positiva effekterna enligt min åsikt över. Om det är tydligt att parterna haft för avsikt att leva tillsammans och anpassat sig därefter förefaller det rimligt att även ett kortvarigt samboförhållande omfattas av sambolagen. Det gäller särskilt då ett kortvarigt förhållande upplöses genom den enas dödsfall.375

Det är även min uppfattning att helhetsbedömningen av om ett sam-boförhållande föreligger eller inte, skulle kunna underlättas av en större möjlighet att ta hänsyn till hur ett samlevande par betraktas av sin omgiv-ning. Enligt lagförarbetena finns det möjlighet till ett sådant beaktande vid bedömningen av om rekvisitet parförhållande är uppfyllt.376 Ökad hänsyn till huruvida ett samlevande par uppfattas som sambor eller inte av vänner och bekanta skulle till exempel kunna underlätta bedömningen av hur ett par som till viss del är särboende ska klassificeras, vilket disku-teras i avsnittet nedan.

4.2.5.2 Kan särbor vara sambor?Två ogifta personer som har en stadigvarande relation med varandra kan på samma sätt som gifta vara särbor. Det kan däremot ifrågasättas om ett ogift par som benämner sig som särbor kan klassificeras som sambor enligt sambolagen. I Nationalencyklopedin definieras särbo som en per-son som inte bor tillsammans med sin partner och vidare som en person som oftast är ogift.377 Användningen av begreppet särbo och vad man

– vid konstruktionen av sambobegreppet, då detta hade kunnat bidra till att åstadkomma en klarare struktur och att minska tillämpningssvårigheterna, se Lind, Sambolagen s. 54 f. 374 Prop. 2002/03:80 s. 28 f. 375 Jfr Lind, Sambolagen s. 55.376 SOU 1999:104 s. 186.377 I Nationalencyklopedin definieras särbo som ”person som inte bor tillsammans med sin partner”. Ordet förklaras närmare som två personer som ”lever tillsammans men inte

154

lägger i dess innebörd är troligtvis varierande, liksom de faktiska omstän-digheterna som gäller för par som själva kategoriserar sig som särbor. Ett par kan frivilligt ha valt att helt eller delvis bo på skilda håll, lika väl som det kan finnas praktiska skäl till särlevnad såsom arbete på annan ort.

En av de demografiska frågorna i studien var om man levde som sambo eller ensamstående, se ovan avsnitt 3.4.2. Respondenterna hade möjlig-het att välja mellan svarsalternativen sambo, ensamstående och ett öppet svarsalternativ där de själva kunde fylla i ett eget svar. Vid granskning av det öppna svarsalternativet framkom att 20 av 795 respondenter upp-gett sig vara särbor. Då dessa respondenters enkäter undersöktes närmare visade det sig att endast 5 av 20 respondenter som påstått sig vara särbor svarat på de frågor i studien som endast skulle besvaras av de som var sambor. Det innebär att 15 av 20 respondenter som benämner sig själva som särbor inte kategoriserar sig själva som sambor, mot bakgrund av att de inte besvarat sambofrågorna i studien. Resultatet leder till frågor om ”var” särbor som grupp – såväl de som är särbor men som inte klassifice-rar sig själva som sambor, som de som är särbor och klassificerar sig som sambor – hör hemma rättsligt.

I lagförarbetena till sambolagen nämns inget specifikt om denna typ av relationer. De främsta frågorna i sammanhanget är om en samlevnad kan vara stadigvarande i sambolagens mening och vidare om paret kan anses ha såväl ett gemensamt permanentboende som gemensamt hushåll trots att parterna är särbor. Har ett par aldrig bott tillsammans är svaret på frågorna nej. Ifall ett par däremot bott tillsammans så att ett samboför-hållande har konstituerats, men sedermera blivit särbor, bör dock sambo-förhållandet anses bestå under förutsättning att parterna inte avsett något annat.378 Det är däremot oklart om ett samboförhållande kan uppstå om ett par exempelvis endast bor tillsammans på helgerna, även om premis-serna varit sådana under lång tid. Skäl mot att betrakta ett sådant par som sambor är att de spenderar mer tid i skilda boenden än i samma bostad. Det gör det tveksamt om parets hushållsgemenskap kan anses vara av sådan omfattning att det är ändamålsenligt att förbindelsen omfattas av en lag som har till syfte att upplösa just parets hushållsgemenskap. Samtidigt uppställs inga tidsgränser för hur länge en samlevnad måstes ha varat för att kunna omfattas av lagen, utan en helhetsbedömning får göras från fall till fall. Mot bakgrund av detta är det rimligt att tolka reglerna som att en samlevnad inte måste vara ett visst antal dagar per

bor ihop och ofta inte är gifta med varandra. Man kan vara gift med varandra och ändå särbo, exempelvis när den ena personen arbetar på annan ort.” Hämtat ifrån www.ne.se, den 24 maj 2011. 378 Jfr Lind, Sambolagen s. 57.

155

vecka för att parternas förhållande ska kunna klassificeras som ett sam-boförhållande. Istället bör helhetsbedömningen fokusera på omständig-heterna i varje enskilt fall och på beskaffenheten av parternas gemenskap kring det gemensamma hemmet. Betydelse bör tillmätas dels objektiva förhållanden som folkbokföringsadress, inbördes testamente, gemensamt bankkonto etcetera, dels parternas förhållande till den gemensamma bostaden – delas kostnaderna för bostaden, har båda parter merparten av sina tillhörigheter i bostaden samt andra omständigheter såsom ifall de träffar sina vänner i bostaden. Vidare bör parternas egna åsikter om förhållandet vägas in i bedömningen.379 Som framhållits i avsnittet ovan förefaller det enligt min mening rimligt att generellt sett – så även vid fall av särboende mellan två ogifta personer – lägga stor vikt vid rekvisi-tet gemensamt hushåll, inkluderat personernas ekonomiska gemenskap. Om en helhetsbedömning av ovanstående omständigheter tyder på att parterna har en sådan social och ekonomisk gemenskap som normalt sett karaktäriserar ett äktenskap eller ett samboförhållande, talar detta för att personernas samboende bör omfattas av sambolagens skydd, underord-nat antalet dagar paret faktiskt bor tillsammans.

4.2.5.3 Från vilken tidpunkt ska samboförhållandet räknas om ena sambon var gift då parterna flyttade ihop?

Som framhållits ovan i avsnitt 4.2.1 är sambolagen endast tillämplig då båda parter är ogifta. Om ett par flyttar samman medan en av dem fort-farande är gift kommer de inte räknas som sambor från den tidpunkt de flyttar samman, utan först från den tidpunkt då den gifta parten erhål-lit äktenskapsskillnad. En ansökan om äktenskapsskillnad är således inte tillräcklig för att ett samboförhållande i lagens mening ska kunna inledas, trots att upplösningen av makarnas egendomsgemenskap tar sin utgångs-punkt i då en skilsmässoansökan inlämnas till tingsrätten.380 En fråga som kan uppkomma då en skilsmässa väl vunnit laga kraft är från vilken tidpunkt samboförhållandet ska räknas; från det att paret flyttade ihop, från tidpunkten då en av makarna ansökte om äktenskapsskillnad, eller

379 Om tvist uppstår om saken och fallet tas till domstol brukar däremot parterna ha skilda åsikter. I sådana fall får större vikt tillmätas de mer objektiva omständigheterna. 380 Den så kallade kritiska tidpunkten för bodelning enligt ÄktB 9 kap. 2 §. Bestämmel-sen innebär att bodelning med anledning av äktenskapsskillnad ska göras med utgångs-punkt i egendomsförhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes. Jfr prop. 1986/87:1 s. 100.

156

från tidpunkten då äktenskapsskillnaden vann laga kraft?381 Tidpunkten har betydelse för rätten till bodelning och för vilken egendom som kan komma att inkluderas i denna. Ur sambornas perspektiv kan det tyckas skäligt att tiden räknas från när parterna faktiskt flyttade samman, efter-som det är från denna tidpunkt parternas ekonomier börjar samman-flätas.382 En sådan bedömning skulle dock i extrema situationer kunna leda till att ett samboförhållande ska anses inlett innan makarna ens ansökt om äktenskapsskillnad – den så kallade kritiska tidpunkten.383 Ett sådant synsätt förefaller inte ändamålsenligt sett till definitionsparagrafen i sambolagen och att man måste vara ogift för att kunna klassificeras som sambo.

För tiden mellan den kritiska tidpunkten och själva bodelningen har makarna bland annat redovisningsskyldighet gentemot varandra och inskränkt rådighet över den gemensamma bostaden och bohaget.384 Vid en avvägning mellan eventuellt skyddsbehov för den före detta maken och en ny sambo förefaller det emellertid ändamålsenligt att anse att ett ”nytt” samboförhållande kan uppkomma från den för äktenskapet kri-tiska tidpunkten, under förutsättning att äktenskapsskillnaden senare vinner laga kraft. Det finns dock en risk för att en sådan bedömning kan leda till ett konkurrerande anspråk, på så sätt att egendom som utgör gif-torättsgods och som ska delas i bodelningen mellan de före detta makar-na, också utgör samboegendom som ska ingå i en eventuell framtida bodelning efter det nya samboförhållandet. Förhållandet kan förtydligas genom ett exempel:

Makarna A och B separerar. Bodelningen drar av olika omständigheter ut på tiden. Kort tid efter att makarna separerat träffar A personen C som veder-börande inleder ett förhållande med. A införskaffar med pengar som utgjort giftorättsgods, en bostadsrättslägenhet som vederbörande och C flyttar ihop i. Bostaden utgör det huvudsakliga värdet av det som utgör A och C:s sam-manlagda samboegendom. Samtidigt utgjorde pengarna som användes vid lägenhetsköpet den största delen av det giftorättsgods som vid bodelning ska delas mellan A och B, eftersom B saknar giftorättsgods. Bostadsrätten i sig kan aldrig bli giftorättsgods eftersom den införskaffades efter den kritiska tidpunkten. Istället uppkommer en redovisningsfordran som B – beroende på vad som i övrigt ingår i bodelningen – kan göra anspråk på. Vid en bodel-

381 Ett äktenskap upphör genom en lagakraftvunnen dom på äktenskapsskillnad, ÄktB 5 kap. 6 §. En förutsättning för att ett samboförhållande överhuvudtaget ska kunna upp-stå då en person är gift är att parterna fortfarande bor tillsammans då skilsmässan vinner laga kraft. 382 Av samma åsikt är även t.ex. Lundén och Molin, se Samboboken s. 21.383 ÄktB 9 kap. 2 §.384 Se ÄktB 9 kap. 3 och 5–9 §§.

157

ning i samboförhållandet mellan A och C ska A:s skulder ha täckning innan värden kan delas med C. Det innebär att det inte finns något konkurrerande anspråk i formell eller ”teoretisk” bemärkelse. Däremot kan det uppstå pro-blem i praktiken om de inblandade parterna inte är medvetna om nämnda rättsverkningar.

I praktiken är det omöjligt att hindra folk att flytta ihop med varandra innan samtliga ekonomiska mellanhavanden i ett tidigare äktenskap – eller samboförhållande – är avslutade, vilket kan leda till konkurrerande anspråk såsom i exemplet ovan. Ifall ett bodelningsanspråk på grund av ett äktenskap leder till konkurrens med ett bodelningsanspråk på grund av ett samboförhållande förefaller det rimligt att förstnämnda ges före-träde eftersom det anspråket uppkom först.

4.2.5.4 Kan och bör underåriga vara sambor?Sambolagen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om hur gammal en person måste vara för att kunna klassificeras som sambo. Av lagförarbe-tena och indirekt av sambolagen framgår dock att denna kan tillämpas på personer från 15 år.385 Att den nedre åldersgränsen placerats vid 15 år kan antas förklaras av rekvisitet parförhållande och omständigheten att sexuellt samliv anses inrymmas i detta rekvisit. Eftersom det är straffbart att ha sexuellt umgänge med person under 15 år, utesluter det att per-soner under 15 år kan uppfylla rekvisitet parförhållande i sambolagens 1 §.386 Sedan en lagändring i äktenskapsbalken den 1 juli år 2014 är det inte längre möjligt för personer under 18 år att ingå äktenskap.387 Enligt tidigare gällande regler fanns möjlighet för underåriga att söka dispens för att gifta sig, men denna dispensmöjlighet har nu tagits bort för att stärka skyddet mot tvångs- och barnäktenskap.

385 Se 2002/03:LU 19 s. 11 och SamboL 9 § 2 st. där det stadgas att ett samboavtal ska undertecknas av båda sambor, eller blivande sambor, även om någon av dem är underårig eller om avtalet avser egendom som till någon del omfattas av förvaltarskap enligt föräld-rabalken. I sistnämnda fall ska dock förmyndarens eller förvaltarens skriftliga medgivande inhämtas för att avtalet ska bli gällande mot den underåriga.386 Jfr Lind som framhåller att det kan vara möjligt med samborelationer där exempelvis den ena parten är 16 år och den andra 14 år, mot bakgrund av att det är möjligt att inte döma till ansvar för sexuellt umgänge med underårig om det är uppenbart att den sexuella gärningen inte inneburit ett övergrepp mot personen. I bedömningen tas bland annat hänsyn till om det är liten åldersskillnad mellan de inblandade parterna och omständig-heterna i övrigt. Se Lind, Sambolagen s. 68. 387 ÄktB 2 kap. 1§.

158

Varken i det betänkande388 eller den proposition389 som föregick lagändringen, diskuteras hur den absoluta åldersgränsen för ingående i äktenskap förhåller sig till den rättsliga regleringen av samboförhållan-den. Den nya bestämmelsen i äktenskapsbalken väcker frågor om sam-bolagen fortsatt kan vara tillämplig på personer under 18 år när det blivit omöjligt för underåriga att ingå äktenskap. Vilka skäl talar för och emot att bibehålla nuvarande ordning respektive att införa en 18-årsgräns även för samboförhållanden? Frågans praktiska betydelse är troligen begrän-sad, men är av principiellt intresse mot bakgrund av sambolagens syfte.390

Inför lagändringen år 2003 framlades en motion om införande av en nedre åldersgräns för sambor, bland annat med motiveringen att sam-bolagen riskerade att legitimera en form av dolt barnäktenskap och att det fanns oklara frågor rörande föräldraansvaret då en minderårig var sambo.391 Regeringen kommenterade inte åldersfrågan i propositionen, däremot ansåg Lagutskottet att det inte fanns skäl att införa en nedre åldersgräns för sambor med följande motivering:

”Med stigande ålder får även ungdomar ett friare handlingsutrymme. Även om det är vårdnadshavaren som har den juridiska rätten att bestämma i sådana frågor som rör barnets person, så kan det både rättsligt och i prak-tiken bli svårt att hindra unga att flytta hemifrån. En annan sak är att eko-nomiska omständigheter kan utgöra ett hinder för de unga att flytta ihop. Utskottet kan för sin del inte se varför inte sambolagens bestämmelser, som är till för att skydda en svagare part, skulle vara tillämpliga på par som är att betrakta som sambor trots att de är underåriga.”392

Enligt nuvarande reglering är det inte den minderårige själv, utan den-nas vårdnadshavare, som i teorin bestämmer om personen får flytta ihop med någon.393 Att en omyndig blir sambo påverkar inte vårdnads- eller förmyndaransvaret, FB 6 kap. 2 §. Däremot är det möjligt för en under-årig med eget hushåll att ingå sådana rättshandlingar som behövs för skötseln av hemmet, FB 9 kap. 2a §. Att personer under 18 år inte ska kunna ingå äktenskap motiveras med hänvisning till att yngre personer saknar den mognad och förmåga att handla som behövs för att ta beslut

388 SOU 2012:35.389 Prop. 2013/14:208.390 För en mer omfattande belysning av problematiken se Brattström och Walleng, Kan en 16-åring som inte får gifta sig vara sambo?391 Motion 2002/03:L 17. 392 Se 2002/03:LU 19 s. 11. 393 Se FB 6 kap. 2 § 2 st. som stadgar att vårdnadshavaren har ansvar för barnets per-sonliga förhållanden och ska se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran blir tillgodosedda. I omvårdnad och trygghet inkluderas att bestämma var den omyndiga får bo.

159

om äktenskap.394 Om minderåriga saknar mognad att ingå äktenskap, kan ifrågasättas om minderåriga är tillräckligt mogna för att ingå ett samboförhållande. Även om en minderåriges boendesituation enlig lag ska beslutas av dennas vårdnadshavare är det i praktiken ytterst svårt för en vårdnadshavare att hindra en minderårig att flytta ihop med någon, vilket också påpekades av Lagutskottet när de yttrade sig i frågan. Situa-tionen kan också vara omvänd på så sätt att föräldrarna vill att den min-derårige ska flytta ihop med en annan person, som en form av ett dolt barnäktenskap. I samband med att det infördes en 18-årsgräns för att ingå äktenskap blev det också straffbart att förmå en minderårig att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande förbindelse.395 En underårig som blir sambo skulle kunna innefattas under begreppet ”äktenskapsliknande förbindelser”.396 En förutsättning för det är emellertid att förhållandet är traditionellt eller religiöst betingat, att parterna själva eller deras omgiv-ning likställer förhållandet med ett formellt och juridiskt äktenskap och att någon form av religiöst eller traditionellt regelverk styr över parternas samlevnad, inkluderat deras möjlighet att separera.397

Även om vissa samboförhållanden med minderåriga omfattas av de nya straffrättsliga bestämmelserna kommer det även fortsättningsvis fin-nas en risk för att minderåriga blir sambor mot sin vilja, eller att minder-åriga som frivilligt blivit sambor, inte vågar eller kan upplösa förhållandet på grund av olika omständigheter. Det är också oklart om de ”äkten-skapsliknande förbindelserna” ska kunna klassificeras som ett samboför-hållande och därmed innefattas under sambolagens bestämmelser. Som skäl för att sambolagen även fortsättningsvis bör vara tillämplig på alla samlevnadsförhållanden – som uppfyller rekvisiten i sambolagens 1 § – där minst en av parterna är minderårig, är att lagen ger ett skydd för den svagare parten. Skyddsbehovet för en minderårig kan dock diskuteras mot bakgrund av att vårdnadshavaren bär ansvar för barnets välbefin-

394 Denna ståndpunkt är utgångspunkt i såväl svensk som internationell rätt. Se angå-ende den svenska lagstiftningen Lind, Sambolagen s. 66. För ett internationellt perspektiv se bl.a. Resolution 1468 (2005) Forced marriage and child marriages och The Committee on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, General Recommen-dation No. 21 (s. 36). 395 Det är även straffbart att tvinga en person över 18 år att ingå äktenskap mot dennas vilja, se brottsbalken (1962:700) (BrB) 4 kap. 4c–4d §§. 396 BrB 4 kap. 4c § 2 st., se även prop. 2013/14:208 s. 54–57. I betänkandet användes termen ”informella äktenskap” för sådana förbindelser, se SOU 2012:35 s. 80–83.397 Prop. 2013/14:208 s. 55–57 och s. 139–141. Kriminalisering av ”äktenskapsliknande förbindelser” som även klassificeras som ett samboförhållande leder till en rättslig paradox genom kravet på vårdnadshavarens samtycke för att en minderårig ska kunna bli sambo, samtidigt som vårdnadshavaren kan straffas om samtycke lämnas, se vidare i Brattström och Walleng, Kan en 16-åring som inte får gifta sig vara sambo?.

160

nande till dess att barnet blivit myndigt. Samtidigt kan skyddsbehovet för en minderårig vara extra stort mot bakgrund av att barnet kan vara utsatt för påtryckningar av vårdnadshavarna att stanna i ett samboförhållande, att barnet inte är välkommet tillbaka till familjen eller att barnet av andra skäl är i extra stort behov av det skydd sambolagen medger – både vad gäller rätten att dela lika på värdet av all samboegendom och möjligheten att kunna få överta den gemensamma bostaden. Skäl emot att sambola-gen ska vara tillämplig på minderåriga är risken för tvång och beroende och att omyndiga själva inte har mognad och förmåga att själva ta beslut i frågor rörande sin boendesituation. En 18-årsgräns för samboförhållan-den skulle utgöra en principiell markering att omyndiga sambor inte är önskvärda mot bakgrund av nämnda risker. Frågan är dock om en ålders-gräns är bästa sättet att markera att det inte är önskvärt med samboende-relationer där någon av parterna är underårig eftersom de minderåriga då lämnas helt utan rätt till bostaden eller bohaget – både ekonomiskt och socialt – i händelse av att samlevnaden upplöses. Mot bakgrund av syftet med lagen, och att en 16-årig sambo kan vara i extra stort behov av det skydd lagen medger, förefaller det rimligt att minderåriga kan vara sam-bor enlig lag. Frågan är dock oerhört komplex och det är därför befogat att lagstiftaren gör en omfattande översyn i frågan.

4.3 När upphör ett samboförhållande?4.3.1 InledningFlera av sambolagens rättsverkningar är knutna till tidpunkten när ett samboförhållande upphör. Upphörandedagen har exempelvis betydelse för vilken egendom som ska ingå i en bodelning och vilka skulder som får avräknas samt inom vilken tid bodelning måste begäras.398

I 1987 års lag fanns ingen uttrycklig bestämmelse om när ett sambo-förhållande skulle anses upplöst, vilket uppmärksammades som proble-matiskt av 1999 års Samboendekommitté.399 Kommittén framhöll att

398 Bodelning mellan sambor förutsätter att förhållandet upphört, till skillnad mellan makar där bodelning kan göras även under äktenskapet, se vidare nedan avsnitt 4.5.399 I propositionen till 1987 års lag framhöll Lagrådet vissa problem med att lagen inte anvisade när ett samboförhållande har upphört, framförallt mot bakgrund av att det är egendomsförhållandena på upphörandedagen som ska läggas till grund för bodelningen, prop. 1986/87:1 s. 372 f. Lagrådets påpekanden fick dock inget medhåll av regeringen i slutprotokollet. Regeringen anförde att det inte är egendomsförhållandena vid en viss tidpunkt som är utgångspunkt för bodelningen mellan sambor, utan istället om egendom är införskaffad för gemensamt bruk eller inte, prop. 1986/87:1 s. 394.

161

avsaknaden av en sådan bestämmelse kunde leda till skada för parterna, vilket föranlett att sambolagens 2 § numera reglerar frågan.400 Till skill-nad från lagens bestämmelse om när ett samboförhållande uppstått har sambolagens 2 § inte allmän räckvidd utanför sambolagen.401 Det kan alltså förekomma att ett samboförhållande anses upplöst enligt sambo-lagens bestämmelser, men inte enligt annan lagstiftning. Skillnaden har motiverats med att omständigheterna i de enskilda fallen kan variera och att reglerna har olika syften.402

Enligt sambolagen upphör ett samboförhållande om samborna eller någon av dem ingår äktenskap, om samborna flyttar isär eller om någon av samborna avlider, SamboL 2 § 1 st. Vidare anges i lagen ett antal rättshandlingar som, om de vidtas, tolkas som ett tecken på att sambo-förhållandet upphört. Dessa rättshandlingar är att en sambo ansöker om förordnande av en bodelningsförrättare, begär att få bo kvar i bostaden eller väcker talan om övertagande av bostaden, SamboL 2 § 2 st. Bestäm-melserna har införts för att göra det möjligt att manifestera ett sambo-förhållandes upplösning på ett för utomstående synbart sätt, vilket kan vara nödvändigt om ett par som separerat inte har möjlighet att flytta isär omedelbart på grund av till exempel bostadsbrist.403 Alla nämnda rekvisit för när ett samboförhållande ska anses upplöst, med undantag av rekvisitet ”flytta isär”, är tydliga och kommer av denna anledning inte att diskuteras mer ingående nedan.404 Däremot behandlas de tillämpnings-problem som kan uppkomma i förhållande till rekvisitet ”flytta isär” och särskilt betydelsen av parternas uppfattning om förhållandets existens. Vad gäller exempelvis om parterna flyttar isär utan överenskommelse att samboförhållandet upplösts, eller om parterna fortsätter bo tillsammans trots att de kommit överens om att förhållandet upphört?

4.3.2 Vad avses med rekvisitet ”flytta isär”?För de flesta sambor som separerar vållar tillämpningen av rekvisitet ”flyt-ta isär” inga problem, utan parterna kommer överens om vilken tidpunkt de ska betrakta som upplösningsdag. Omständigheterna kan dock vara sådana att parterna fortsätter bo tillsammans fast de separerat, de flyttar isär utan tydlig avsikt att separera eller så kan den faktiska separationen dra ut på tiden. Sådana omständigheter kan medföra att det är svårt att

400 SOU 1999:104 s. 188 f.401 Jfr SamboL 1 § 2 st.402 Prop. 2002/03:80 s. 29.403 SOU 1999:104 s. 189.404 Jfr dock NJA 2014 s. 643, se nedan not 489. För en kommentar avseende bestäm-melserna se Lind, Sambolagen s. 72–79 och Håkansson, Sambolagen s. 39–42.

162

fastställa från vilken dag samboförhållandet ska anses upplöst, vilket i sig försvårar en rad frågor som hör samman med själva bodelningsförfa-randet. Frågan är således hur olika situationer ska bedömas, ifall det kan ifrågasättas om rekvisitet ”flytta isär” är uppfyllt eller inte.

I sambolagen uppställs inga subjektiva rekvisit avseende när ett sambo-förhållande ska anses upplöst.405 I lagförarbetena framhålls dock att ”[i] vissa fall kan det diskuteras om sambor har flyttat isär eller inte, t.ex. om den ena parten vistas på sjukhus eller annan vårdinrättning. I en sådan situation får samboförhållandet i princip anses bestå såvida parterna inte avsett (min kursivering) något annat […]. Även i en del andra situationer bör hänsyn kunna tas till parternas avsikter (min kursivering), t.ex. om samborna under en tid vistas på olika håll till följd av att en av dem i sitt arbete har fått en placering på annan ort.”406 Uttalandet kan tolkas som att även om två sambor av någon anledning flyttat ifrån varandra under en period, bör samboförhållandet kunna anses bestå om det är båda par-ternas avsikt att det ska bestå.

Frågan är dock hur de objektiva rekvisiten som uppställs för att ett samboförhållande ska anses konstituerat förhåller sig till när ett sam-boförhållande ska anses upplöst och särskilt rekvisitet ”flytta isär”. Som redan framhållits ovan i avsnitt 4.2 upphör inte ett samboförhållande så fort ett av rekvisiten fallit.407 Var gränsen ska dras är dock inte klart. Tot-tie understryker att om mycket av den gemenskap som man vanligtvis förknippar med ett äktenskap upphört att existera måste samboförhål-landet anses ha upplösts även om parterna inte flyttat isär.408 Att det är svårt att veta var gränsen ska dras framgår av hovrättsfallet RH 1989:56.

En man och en kvinna (E.O) hade varit förlovade sedan år 1963 och sam-manbott sedan år 1967. År 1973 föddes parets gemensamma son. I april år 1986 förlovade sig mannen med en annan kvinna. Mannen bodde emel-lertid kvar i villan tillsammans med den första kvinnan E.O och sonen fram till april år 1988. I samband med att mannen flyttade ut ansökte E.O. vid tingsrätten om att domstolen skulle bestämma att hon hade rätt att bo kvar i bostaden fram till dess bodelning skett, samt att tingsrätten skulle förordna om bodelningsförrättare. Mannen bestred yrkandena med hänvisning till att sambolagen inte var tillämplig mellan parterna, då de inte levt i ett äkten-skapsliknande förhållande. Tingsrätten gick på mannens linje och ansåg att paret inte levt i ett äktenskapsliknande förhållande, föranlett av bristen på sexuellt samliv åren innan de flyttade isär.

405 Jfr diskussionen ovan i avsnitt 4.2.5.1 avseende betydelsen av subjektiva omständig-heter vid fastställande av om ett samboförhållande har uppkommit.406 Prop. 2002/03:80 s. 46.407 SOU 1999:104 s. 189.408 Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m. s. 602.

163

Kvinnan överklagade och hovrätten gjorde en annan bedömning. Enligt hovrätten var det ostridigt att parterna bott tillsammans i cirka 20 år när mannen flyttade ut i april år 1988. Således hade kvinnan och mannen bott tillsammans under den tid då 1987 års lag varit tillämplig och det tvis-tiga var således huruvida parterna sammanlevt under ett äktenskapsliknan-de förhållande eller inte. Bostaden som de sammanbott i under lång tid ansågs anskaffad för gemensamt bruk. Båda hade bidragit till kostnaderna för fastigheten och bohaget – mannen hade stått för boendekostnaderna och kvinnan för övriga hushållskostnader. Parterna ansågs således ha haft ett gemensamt hushåll. Mannen åt dessutom huvudsakligen sina måltider i det gemensamma hemmet och de hade därtill den gemensamma sonen som de uppfostrat tillsammans. Samtliga dessa omständigheter tydde på att förhållandet var äktenskapsliknande. Att mannen inlett ett förhållande med en annan kvinna innan samboförhållandet upphört, att parternas sexuella samliv upphört, samt att mannen uttryckligen påpekat att han önskade att förhållandet skulle upphöra, föranledde enligt domstolen ingen annan bedömning än att förhållandet varit äktenskapsliknande då det inte krävs att ett samboförhållande ska – som hovrätten uttryckte det – motsvara ett idealäktenskap för att omfattas av sambolagen.

Rättsfallets utgång är inte överraskande. Det får anses rimligt att det sexu-ella samlivet minskar eller till och med upphör då ett förhållande är på väg att upplösas. Sambolagens syfte är att ge den svagare parten ett begränsat skydd avseende det gemensamma hem som samborna byggt upp tillsam-mans, oavsett om parterna haft ett ”idealförhållande” eller inte. Även om det kan tyckas anmärkningsvärt att mannen och kvinnan E.O. betrakta-des som sambor, trots att mannen var förlovad med en annan kvinna, är utgången helt rimlig sett till att lagen ska skydda det av två parter gemen-samt uppbyggda hemmet. En annan utgång i målet hade dessutom krävt att man vid bedömningen av huruvida ett parförhållande föreligger eller inte utreder parternas intima privatliv, vilket inte är förenligt med Euro-pakonventionen, vilket redan diskuterats ovan i avsnitt 4.2.2.

Det kan hända att två sambor flyttar isär på prov. I en sådan situation menar Lind att eftersom lagen förtydligats med ett antal rättshandlingar som innebär att samboförhållandet upphör, bör förhållandet anses bestå till dess att någon av parterna utåt sett gett uttryck för att deras avsikt är att samboförhållandet ska upphöra.409 Håkansson däremot framhåller att det kan ifrågasättas om inte ett samboförhållande ska anses ha upphört efter relativt kort tid om parterna flyttat isär på prov.410 Så länge parternas beteende inte leder till skada för någon annan part anser jag att det finns fog för Linds åsikt. Lagen reglerar sambornas inbördes förhållande och

409 Lind, Sambolagen s. 75 f.410 Håkansson, Sambolagen s. 41.

164

är det deras åsikt att förhållandet ska bestå, trots att de yttre omständig-heterna tyder på något annat, finns inte anledning att ifrågasätta deras avsikter. Ett annat synsätt vore att inkräkta på parternas självbestämman-derätt vad avser deras privata angelägenheter.

Om yttre omständigheter som sjukdom, ålderdom, arbete, studier, etcetera, tvingat sambor till särlevnad bör bedömningen kunna göras på liknande sätt som när parterna flyttat isär – mer eller mindre – frivilligt, under förutsättning att båda sambor kan uttrycka sin åsikt i frågan. Viss hänsyn måste dock tas till hur lång särlevnaden förväntas bli. Hur ska man exempelvis bedöma situationen om en äldre dement sambo tvingas flytta till ett ålderdomshem permanent. Upplöses samboförhållandet i en sådan situation? Om sambolagens syfte är att underlätta en delning av det gemensamt uppbyggda hemmet bör å ena sidan omständigheten att paret inte bor ihop innebära att samboförhållandet ska anses upplöst redan efter en kort tids särlevnad – för att underlätta en delning av värdet av det gemensamma hemmet som i praktiken inte längre delas av sam-borna. Sambolagen är dock också en skyddslagstiftning för svagare part vilket å andra sidan kan tala för en annan rättsföljd. Exempelvis kan en sambo, vars sjuka partner tvingas flytta till ett ålderdomshem, vara bero-ende av att kunna bo kvar i det gemensamma hemmet. Visserligen skulle den som bor kvar i det tidigare gemensamma hemmet kunna få rätt att överta bostaden vid en bodelning. En förutsättning för detta är dock att sambon har ekonomiska medel för att behålla bostaden. Som framhållits ovan bör parternas åsikter tillmätas stor betydelse i frågan så länge ingen utomstående part påverkas negativt. Om en av samborna däremot inte har möjlighet att uttrycka sin åsikt på grund av exempelvis demens eller annan sjukdom är situationen svårare att bedöma. En sådan situation belyses av NJA 1994 s. 61.

I NJA 1994 s. 61 tvistades huruvida ett samboförhållande upphört. En man och en kvinna hade varit sambor i åtta år då mannen skadades svårt i en arbetsplatsolycka. Paret hade två barn tillsammans. Vid olyckan blev mannen hjärnskadad och invalidiserad vilket medförde att han inte längre kunde bo i hemmet utan kom att vistas på sjukhus, olika vårdinrättningar och slutligen på ett gruppboende. Efter olyckan ansökte mannens mor, i egenskap av god man för honom, om att en bodelningsförrättare skulle till-sättas. Kvinnan bestred yrkandet med hänvisning till att samboförhållandet inte upphört, då det rört sig om en ofrivillig isärflyttning. Parterna hade innan olyckan inga planer på att separera och enligt kvinnan torde man-nens inställning vara densamma även efter olyckan. Den gode mannen hade folkbokfört mannen på sin egen adress. Varken tingsrätten eller hovrätten ansåg det visat att samboförhållandet upphört.

165

Högsta domstolen framhöll att vid avgörande av huruvida ett samboför-hållande föreligger eller inte bör de faktiska förhållandena beaktas, samtidigt som hänsyn bör tas till varför två sambor rent faktiskt inte längre bor till-sammans. Om en part vistas på exempelvis sjukhus får samboförhållandet i princip anses bestå om inte parterna avsett något annat. Ett upphörande är inte beroende av att en av parterna uttryckligen förklarar att denna bryter samboförhållandet. Om ena parten däremot på ett aktivt sätt ger uttryck för att vederbörande vill separera måste samboförhållandet som regel anses ha upphört om inte förklaringen strider mot de faktiska förhållandena. En ansökan om bodelningsförrättare ansågs enligt Högsta domstolen ge uttryck för att den sökande var av åsikten att samboförhållandet upphört. Den gode mannen ansågs behörig att för mannens räkning ge uttryck för att sam-boförhållandet upphört och hennes ståndpunkt var inte oförenlig med de faktiska förhållandena som rådde. Ansökan om bodelningsförrättare bifölls således.

Rättsfallet ovan väcker olika frågor, dels rörande gode mäns uppdrag, dels rörande svårigheterna att ange exakt tidpunkt för när det är rimligt att anse att ett samboförhållande upphört. Förstnämnd fråga ligger utanför diskussionen i denna avhandling. Vad gäller den andra frågan kan kon-stateras att det varken är möjligt eller rimligt att ange några tydligare rikt-linjer i lagen angående tidpunkt för när ett samboförhållande ska anses upplöst, utan en helhetsbedömning måste göras i varje enskilt fall.411

Motsvarande bedömning är nödvändig även i frågan om ett samboför-hållande kan anses ha upphört trots att parterna fortsätter bo ihop. Mot bakgrund av att lagstiftaren infört en möjlighet för sambor att utåt sett manifestera att ett samboförhållande upphört – trots att man inte flyttat isär – finns inte anledning att anse ett samboförhållande som upplöst utan att parterna själva gett uttryck för detta genom någon av de rätts-handlingar som föreskrivs i sambolagens 2 § 2 st.412 Som framhållits ovan i stycket bör dock inte parternas egna åsikter tillmätas någon större bety-delse om det finns misstanke om att de försöker missbruka systemet, på så sätt att de försöker tillskanska sig fördelar genom att utåt sett uttrycka att samboförhållandet är upplöst trots att de i praktiken fortsätter bo ihop.413

411 Jfr Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 268.412 Prop. 2002/03:80 s. 28 f. Jfr Lind, Sambolagen s. 76, där Lind framhåller att reger-ingens oro om att sambor ska missbruka regelsystemet synes något omotiverad mot bak-grund av att bestämmelsen om när ett samboförhållande upphör inte har direkt tillämp-lighet på andra författningar. 413 Jfr NJA 1994 s. 256, som refererats ovan i avsnitt 4.2.3, där bland annat kvinnan erhållit bidrag såsom ensamstående med barn, trots att hon senare fastställdes varit sambo med barnets far.

166

Genomgången ovan visar att det kan finnas vissa svårigheter i att bedö-ma om rekvisitet ”flytta isär” ska anses uppfyllt eller inte i olika situatio-ner. Mot bakgrund av att det råder kunskapsbrist om rättsverkningarna för sambor, föreligger även en risk för att sambor inte känner till att de utåt kan manifestera att ett samboförhållande upphört. Studien visar att 35 procent av samtliga som ingick i urvalsgruppen – det vill säga både de som var sambor vid studiens genomförande och de som var ensam-stående – har minst ett upplöst samboförhållande bakom sig.414 På vil-ket sätt förhållandena upplösts framgår inte av studien. Många berörs dock av definitionsbestämmelserna och är beroende av att de är så tyd-liga som möjligt. Som tidigare nämnts ser jag emellertid ingen möjlighet att förtydliga definitionen av när ett samboförhållande ska anses upplöst så länge samboförhållanden inte konstitueras på ett formellt sätt som genom registrering eller dylikt.

4.4 Samboegendom4.4.1 InledningSambolagens rättsverkningar har begränsats till att endast omfatta sådan egendom som det ansetts praktiskt oundgängligt att reglera, nämligen sambors bostad och bohag som förvärvats för gemensam användning. Sådan egendom har i sambolagen fått beteckningen samboegendom. Sam-lingsnamnet fanns inte i 1987 års lag utan infördes i samband med lag-ändringen år 2003 som ett led i att förtydliga lagen.415

Om bostad eller bohag som någon av samborna äger ska klassifice-ras som samboegendom eller inte kan få stora ekonomiska konsekvenser för båda samborna, eftersom de endast ska dela lika på värdet av sådan

414 Se diagram 7, avsnitt 3.4.6.415 I 1999 års betänkande föreslog Samboendekommittén att den egendom som numera benämns samboegendom skulle kallas samborättsgods, för att bättre överensstämma med äktenskapsbalkens regler och tydligare visa att viss egendom i framtiden kan bli föremål för bodelning. Förslaget kritiserades dock av juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet som påpekade att det finns en principiellt viktig skillnad mellan äktenskap och samboende. Då bodelning mellan sambor inte är obligatorisk, i motsats till vad som gäller mellan makar, finns egentligen ingen ”samborätt” vid samboförhållandets inledan-de. Således ansågs det mindre lämpligt att använda sig av ett sådant begrepp som kan leda tankarna till att det är fråga om ett latent anspråk på delning även mellan sambor. Kri-tiken ledde till att lagstiftaren valde att istället välja det av fakultetsnämnden föreslagna begreppet samboegendom. Se SOU 1999:104 s. 198 och prop. 2002/03:80 s. 33. Jfr även med begreppet giftorätt. Se t.ex. Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap, s. 93–95.

167

egendom vid en bodelning dem emellan. Klassificering av viss egendom – som samboegendom eller inte – är fristående från en bedömning av ägar-förhållandena. De principer som råder avseende fastställande av ägarför-hållandena har dock haft betydelse för delningsreglernas utformning.416 Huvudprincipen att den som införskaffat viss egendom också blir dess ägare kan nämligen leda till ett ekonomiskt otillfredsställande resultat när samlevnaden upplöses på grund av hur parterna delat upp såväl utgifter som obetalt arbete i hemmet sig emellan.

Enligt sambolagens 3 § klassificeras sambors gemensamma bostad och bohag som samboegendom om egendomen i fråga förvärvats för gemen-sam användning. Rekvisitet har till syfte att bara inkludera sådan egen-dom som har införskaffats till det gemensamt uppbyggda hemmet. För att rekvisitet ska anses uppfyllt ska det funnits en avsikt redan vid för-värvstillfället att egendomen ska användas av båda sambor. I begreppet ”förvärvats” inkluderas först och främst egendom som samborna själva köpt, men även egendom som någon av samborna fått i gåva, genom ett legalt arv, eller ett arv genom testamente om inte förhållandena tyder på att egendomen ska vara mottagarens enskilda, vilket diskuteras vidare nedan i avsnitt 4.4.4. Till sambornas gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål, SamboL 7 §.

För att kunna avgöra om viss egendom införskaffats för gemensam användning måste det utredas vid vilken tidpunkt, samt på vilket sätt, en sambo blev ägare till egendomen. Tidpunkten för förvärvet är inte avgörande, men utgör en viktig utgångspunkt i bedömningen av huru-vida syftet med köpet varit ett enskilt eller gemensamt begagnande. Enligt huvudregeln klassificeras bostad och bohag som förvärvas under sam-boförhållandets bestånd som samboegendom. Egendom som anskaffats lång tid innan paret flyttade ihop utgör inte samboegendom, inte heller egendom som införskaffats efter att ett samboförhållande upplösts. Om ett par förvärvar egendom strax innan de flyttar ihop kan egendomen, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, klassificeras som sam-boegendom. Ifall båda sambor är med och bestämmer vad som ska inkö-pas till hemmet talar det generellt sett för att egendomen är avsedd för ett gemensamt begagnande, även om parterna ännu inte flyttat ihop.417

416 Ägarförhållandena mellan sambor diskuteras mer ingående i kap. 5.417 Se bl.a. prop. 1986/87:1 s. 257. Om exempelvis ett par ser ut en bostad tillsammans som de avser att flytta ihop i, räknas bostaden som förvärvad för gemensamt begagnande även om endast ena sambon köper bostaden i fråga. Om paret däremot inte har för avsikt att flytta ihop i bostaden vid förvärvstidpunkten, räknas denna inte som samboegendom. Detta gäller även om paret senare flyttar ihop i den aktuella bostaden.

168

Det gäller dock att parternas samlevnad sedermera klassificeras som ett samboförhållande i lagens mening.

Nedan utvecklas vad som avses med bostad (4.4.2) förvärvad för gemensam användning respektive bohag förvärvad för gemensam användning (4.4.3). Därefter redogörs för hur egendom kan komma att klassificeras som enskild egendom med konsekvensen att egendomen därmed undantas från bodelning (4.4.4).

4.4.2 Bostad förvärvad för gemensam användning

4.4.2.1 Gemensam bostadI en bodelning mellan sambor ingår endast sådana bostäder som omfat-tas av definitionen gemensam bostad. Vilka bostäder som kan klassificeras enligt nämnda definition framgår av sambolagens 5 §. Av lagförarbete-na till denna bestämmelse framgår att endast bostäder som är belägna i olika typer av byggnader kan klassificeras som gemensam bostad i lagens mening,418 således småhusenheter (villor), bostadsrättslägenheter och hyres-lägenheter. Andra typer av bostäder som husbåtar och husvagnar faller enligt lagförarbetena utanför lagens tillämpning på grund av att de inte utgör byggnader, detta oavsett om bostäderna är fasta eller provisoris-ka.419 Ytterligare krav för att en bostad ska definieras som gemensam bostad enligt bestämmelsen är att bostaden är avsedd för att användas som sambornas gemensamma hem och innehas huvudsakligen för detta ändamål.420 Vidare måste bostaden utgöra ett permanentboende. Detta krav framgår av sambolagens 7 § som stadgar att egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål inte kan utgöra samboegendom.421

Med tanke på att exempelvis husbåtar blivit allt vanligare som per-manentbostäder422 kan ifrågasättas dels om sambolagens definition av gemensam bostad är rimlig, dels om det vore möjligt att tillämpa sambo-

418 Prop. 1986/87:1 s. 254 som i sin tur hänvisar till s. 132. Endast hela eller delar av byggnader kan vara samboegendom. Det innebär att exempelvis en obebyggd tomt inte kan klassificeras som samboegendom. En byggnad behöver däremot inte vara belägen på en ägd tomt, utan kan lika väl ligga på en tomt som innehas med tomträtt eller arrende.419 I prop. 1986/87:1 s. 132 påpekas att ”[n]är det i första stycket [SamboL 5 §] talas om byggnad, anknyts till ett inom fastighetsrätten vedertaget begrepp. På detta sätt utesluts husvagnar, tält, husbåtar och andra liknande – fasta eller provisoriska – bostäder som inte kan betecknas som byggnader.”420 Definitionen är den samma som i äktenskapsbalken, se ÄktB 7 kap. 4 § 1 st.421 I SamboL 5 § 1 st. hänvisas till 7 § som kompletterande bestämmelse för vad som klassificeras som gemensam bostad.422 Motion 2012/13:C 318.

169

lagen analogt på denna typ av bostäder.423 När det gäller just husbåtars rättsliga ställning är denna något oklar och inkonsekvent. Det finns inte något enhetligt regelverk för boende på båt eller i flytande villor, utan reglerna varierar beroende på båtmodell och kommun. Om en husbåt ligger varaktigt förtöjd på ett och samma ställe kan dock bygglov krävas. Samma sak gäller för en husvagn som ska stå uppställd på samma plats under lång tid.424 Såväl husbåtar som husvagnar kan således i bygglovs-hänseende komma att jämställas med en byggnad om de är avsedda att vara placerade på samma plats under längre tid. I praktiken kan fram för-allt vissa husbåtar jämställas med en vanlig villa. En sådan husbåt som lig-ger förankrad på samma plats under flera år och där husbåtsinnehavaren hyr eller arrenderar sin båtplats kan enligt min mening jämföras med ett sådant bostadsarrende som faller under jordabalkens 10 kapitel, och som klassificeras som ”gemensam bostad” i sambolagens mening enligt lagens 5 § 1 st. 2 p. Det talar å ena sidan för att man genom en teleologisk tolk-ning bör kunna klassificera ett sådant boende som en gemensam bostad i sambolagens mening. En sådan tolkning kan motiveras av att sambornas boende i praktiken inte skiljer sig nämnvärt från de bostäder som fal-ler in under lagens 5 § och att sambolagen har till syfte att skydda det gemensamma hem sambor bygger upp tillsammans. En strikt tolkning av lagen medför å andra sidan en lättillämpad lagstiftning. Om andra typer av permanentboenden än de som räknas upp i lagen skulle kunna klassificeras som gemensam bostad kan det uppstå en rättsosäkerhet för vilka omständigheter som behöver föreligga för att bostaden ska kunna innefattas under lagen genom en analog tillämpning av sambolagens 5 §. Sammantaget anser jag att syftet med lagen bör vara vägledande och att andra typer av bostäder än de som uppräknas i lagförarbetena således genom en ändamålsenlig tolkning bör kunna omfattas av lagen.

I vissa fall är det möjligt att sambor har flera permanentboenden, exem-pelvis om paret bor sommarhalvåret i en bostad och vinterhalvåret i en annan. Huvudregeln är att endast en bostad kan klassificeras som gemen-sam bostad i lagens mening. Vid speciella omständigheter finns det enligt lagförarbetsuttalanden möjlighet att göra undantag från huvudregeln om förhållandena är som i exemplet ovan.425 En sådan bedömning förefaller rimlig mot bakgrund av syftet att parterna ska dela lika på värdet av det de byggt upp tillsammans. Har de tillsammans förvärvat två bostäder som utgör deras permanentboende, bör båda bostäderna kunna klassi-

423 Samma resonemang kan även föras angående motsvarande bestämmelser i ÄktB 11 kap. 8 § som reglerar lottläggningen av gemensam bostad och bohag.424 Jfr plan- och bygglagen (2010:900) 8 kap. 1 § och RÅ 1998 not. 196. 425 Prop. 1986/87:1 s. 134. Jfr Håkansson, Sambolagen s. 20.

170

ficeras som samboegendom. Det svåra är att bedöma var gränsen dras mellan permanentboende och fritidsboende.

Att fritidsboenden hålls utanför bodelningen kan dessutom ifrågasät-tas. I ett mål vid Högsta domstolen från år 2008 (NJA 2008 s. 826) rörande dold samäganderätt till en fritidsfastighet, diskuterade Högsta domstolen just gränsdragningsproblematiken mellan ett permanentbo-ende och en fritidsbostad. Diskussionen handlade om huruvida bevis-bedömningen beträffande för vems räkning ett köp har gjorts ska ske på samma sätt oberoende av om det handlar om en åretruntbostad eller en fritidsbostad.426 Denna fråga aktualiseras inte här, men däremot är det i sammanhanget intressant hur domstolen argumenterar. I domskälen framhålls bland annat att användningen av en bostad kan ändras med tiden, på så sätt att exempelvis en fritidsbostad börjar användas som permanentboende. Vidare kan en fritidsbostad i lägre eller högre grad användas som åretruntbostad. En familj kan också ha förvärvat flera bostäder för olika och blandade användningsändamål. Mot bakgrund av ovanstående omständigheter är det enligt domstolen både svårt och min-dre adekvat att göra skillnad mellan fritidsbostäder och åretruntbostäder när det gäller bevisbedömningen i ett mål om dold samäganderätt. Dom-stolen framhöll vidare att ”[i] anslutning till det sist sagda är vidare att notera att det rimmar mindre väl med skyddssyftet bakom presumtions-regeln att låta dess tillämplighet bero på egendomens art och använd-ningsändamål. Syftet med regeln är således ekonomiskt (till skillnad från skyddssyftet med den särskilda reglering som i den familjerättsliga lag-stiftningen finns rörande gemensam bostad, vilket syfte är främst socialt). Det är då att märka, att i det enskilda fallet kan en familj välja att göra en större investering i en fritidsbostad än i en åretruntbostad (som kan utgöras av en hyreslägenhet).”

Mot bakgrund av att studien visar att andelen sambor ökat, att många samboförhållanden är långvariga och att majoriteten sambor har en sam-manflätad ekonomi, kan antas att många sambor förvärvar fritidsbo-enden för ett gemensamt bruk och vidare att många sambor spenderar mycket tid i dessa.427 Precis som Högsta domstolen påpekar i 2008 års fall kan förhållandena också vara sådana att ett par väljer att investera i en fritidsbostad – utan att parterna blir samägare – istället för i en året-runtbostad. Dessa omständigheter, tillsammans med omständigheten att många fritidsboenden har ett högt värde, utgör å ena sidan skäl för att fri-tidsboenden bör inkluderas i bodelningsreglerna. Det höga värde som fri-tidsbostäder kan ha talar å andra sidan också emot att sådana bostäder ska

426 Se vidare om fallet och dold samäganderätt nedan i avsnitt 5.2.3.427 Se ovan avsnitten 3.4.4, 3.4.7 och 3.9.

171

inkluderas i den egendom som ska ingå i en bodelning, inte minst mot bakgrund av att många samboförhållanden upplöses inom tre års sam-levnad.428 Enligt min åsikt förefaller det rimligt att överväga om bodel-ningsreglerna bör omfatta även fritidsbostäder. Mot bakgrund av den heterogena grupp av sambor som finns, kan dock ifrågasätts om sådana bostäder alltid bör inkluderas i en bodelning eller endast för sambor som levt tillsammans viss tid. Samtidigt kan antas att få sambor införskaffar en gemensam sommarbostad endast efter kort tids samlevnad.429

Ett hus eller en lägenhet kan i vissa fall tjäna flera ändamål, såsom att utgöra både gemensamt hem för två sambor och lokal för en av sambor-nas företagsrörelse. I lagen uppställs krav på att det huvudsakliga syftet med huset eller lägenheten ska vara att utgöra sambornas gemensamma hem för att denna ska kunna klassificeras som gemensam bostad, Sam-boL 5 §. Normalt ska en bostad klassificeras som gemensam – och såle-des som samboegendom – så länge inte företagsdelen är dominerande.430 Den väsentliga frågan är vilka omständigheter som ska vara avgörande vid bedömningen av om bostadsdelen eller företagsdelen är dominerande – ytans storlek för bostaden respektive företagsdelen, hur stora kostnader som nedlagts på respektive del eller vad som varit sambornas syfte vid för-värvet? Viss vägledning finns att hämta i rättsfallen NJA 1960 s. 265 och RH 2009:44. Båda fallen rörde visserligen makar, men då klassificeringen av vad som anses som gemensam bostad är densamma i äktenskapsbalken som i sambolagen ger rättsfallen vägledning för såväl makar som sam-bor.431 I NJA 1960 s. 265 ansågs en lägenhet som utgjorde fotoateljé, butikslokal och bostad, inte vara hyrd för att användas huvudsakligen som makarnas gemensamma bostad, trots att ateljé- och butiksdelen uppgick till mindre än halva ytan (32 kvm av totalt 78 kvm). I RH 2009:44 hade båda makar yrkat kvarsittningsrätt i den gemensamma bostaden som låg på en jordbruksfastighet där de båda bedrev näringsverksamhet. Hov-rätten ansåg att bostadsfunktionen inte vägde över och att fastigheten således inte kunde klassificeras som gemensam bostad, och därmed inte heller bli föremål för kvarsittningsrätt. Hovrätten lade stor vikt vid att parternas argumentation i hovrätten, liksom vid tingsrätten, i huvudsak gällt respektive parts behov av gården för sin försörjning och inte behovet

428 Se ovan avsnitt 3.4.6.429 Jfr Samboendekommitténs förslag i SOU 1981:85 att även fritidsbostäder skulle inkluderas under sambolagstiftningen under förutsättning att de förvärvats för gemen-samt begagnande, SOU 1981:85 s. 144. Se vidare prop. 1986/87:1 s. 101–105.430 SOU 1981:85 s. 144. 431 Jfr SamboL 5 § och ÄktB 7 kap. 4 §. För makar får frågan betydelse dels avseende när det föreligger rådighetsbegränsningar för ägaren (se ÄktB 7 kap. 5 §), dels för bodelning-ens lottläggning (se ÄktB 11 kap. 8 §).

172

av en bostad. De nämnda rättsfallen visar att det inte går att utgå från endast en omständighet såsom exempelvis ytans storlek vid bedömning av hur en bostad ska klassificeras. En helhetsbedömning måste göras från fall till fall där såväl parternas egna åsikter som yta respektive ekonomisk insats på respektive del beaktas. Jämförelse kan även göras med jordabal-kens regler om när en bostadslägenhet klassificeras som bostad.432

4.4.2.2 Förvärvad för gemensam användningFör att en gemensam bostad ska klassificeras som samboegendom måste denna förvärvats för gemensam användning, vilket redan framhållits ovan i inledningen till avsnitt 4.4. Det avgörande i denna bedömning är syftet med köpet och om förvärvet varit ett led i förberedelserna för upp-byggandet av det gemensamma hemmet. Ifall ett par som tidigare inte bott tillsammans köper en bostad, men sedan inte flyttar in i den, kan bostaden inte bli samboegendom.433 Var paret däremot sambor redan då bostaden införskaffades anses bostaden vara samboegendom, även om paret inte hunnit flytta in i densamma när bodelningen ska förrättas434 – så kan exempelvis vara fallet vid byte av bostad, då det är vanligt att man äger eller innehar två bostäder under en kortare tid.435

Rekvisitet ”förvärvad för gemensam användning” kan i praktiken ge upphov till tillämpningssvårigheter, vilket bland annat åskådliggörs av rättsfallet NJA 1997 s. 227.

En man hade ägt en fastighet sedan år 1983. Mannen träffade år 1984 en kvinna till vilken han överlät halva fastigheten år 1986. Överlåtelsen med-förde att parterna blev samägare till fastigheten. Året efter flyttade kvinnan till bostaden. År 1995 separerade paret och gjorde då bodelning enligt sam-bolagen beträffande bland annat kvinnans andel av fastigheten. Vid bodel-ningen tillskiftades mannen fastigheten. När mannen ansökte om lagfart vägrade inskrivningsmyndigheten att ge mannen detta, med hänvisning till att bostaden inte kunde utgöra samboegendom och således inte heller ingå i en bodelning. Inskrivningsmyndigheten menade att kvinnan inte kunde förvärvat fastigheten med avsikten att den skulle användas gemensamt, vil-

432 Jfr JB 12 kap. 1 § 3 st. Se även Bostadsdomstolen RBD 37:79 och RBD 5:93 rörande frågan hur kontorslokaler som sedermera kom att användas som bostäder skulle behand-las rättsligt. Bostadsdomstolen, RBD, fanns mellan åren 1975–1994 som överprövnings-instans för hyresnämnden. Numera sker överprövning till Svea hovrätt.433 Det är dock möjligt att paret kan vara samägare, se nedan avsnitt 5.2. 434 Jfr Håkansson, Sambolagen s. 24 f.435 Samma resonemang gör sig gällande vad gäller uttrycket ”avsedd som sambornas gemensamma hem” som uppställs som kriterium i SamboL 5 § för att en bostad ska kunna utgöra en gemensam bostad i sambolagens mening, se ovan avsnitt 4.4.2.1.

173

ket berodde på att de vid gåvotillfället redan hade tillgång att begagna den gemensamt. Både hovrätten och Högsta domstolen, dit mannen överklaga-de, höll med om att fastigheten inte kunde bli föremål för bodelning. Hög-sta domstolen påpekade att även om paret vid gåvotillfället haft för avsikt att flytta ihop på fastigheten, kunde inte kvinnans förvärv av halva fastigheten utgöra ett förvärv av en bostad för gemensamt begagnande, det vill säga ett förvärv i sambolagens mening. Högsta domstolen ansåg emellertid att bodelningshandlingen uppfyllde de grundläggande formkraven för köp eller gåva av fastighet, vilket gjorde att mannen kunde få lagfart på fastigheten.

Av fallet ovan framgår att egendom som förvärvats av en sambo innan ett samboförhållande inletts, och utan avsikt att egendomen skulle vara för gemensamt begagnande, aldrig kan bli betraktad som samboegendom även om en andel av egendomen överlåts på den andra sambon.436

En annan fråga som också berör hur en gemensam bostad kan eller ska bedömas vid en bodelning är om en fritidsbostad som förvärvas under samlevnaden sedermera blir sambornas permanentboende. Frågan om bostadens värde kan ingå i en bodelning mellan samborna eller inte är av störst betydelse om bostaden endast ägs av endera av dem, och av mindre betydelse om den är samägd. Oavsett ägarförhållandena är frågan dock av principiellt viktig betydelse för hur sambandet mellan sambolagens 3, 5 och 7 §§ ska tolkas. I sambolagens 3 § stadgas att en gemensam bostad ska betraktas som samboegendom om den förvärvats för gemensamt bruk och inte annat följer av lagens 4 § eller 9 §. Varken 4 § om enskild egendom eller 9 § om samboavtal antar vi vara tillämpliga i detta exempel. Det innebär således att bostaden uppfyller rekvisiten för samboegendom enligt lagens 3 §. I sambolagens 5 § stadgas vad som kan utgöra sambors gemensamma bostad, vilket redan redovisats ovan i avsnitt 4.4.2.1. Så länge fritidshuset består av någon typ av byggnad är också lagens 5 § uppfylld. I 5 § hänvisas dock till 7 §, som stadgar att en bostad som används huvudsakligen för fritidsändamål inte utgör sambors gemensamma bostad. Det finns dock ingen uttrycklig hänvisning mellan 3 § och 7 § och således inget explicit stadgande om att egendom som förvärvats för fritidsändamål aldrig kan betraktas som samboegendom. En ändamålsmässig tolkning av lagen talar därför å ena sidan för att en ”omvandlad” fritidsbostad bör kunna ingå i en bodelning om bostaden kan anses som ett resultat av bådas insatser. Eftersom bostaden omvand-lats till en permanentbostad förefaller inte en sådan tolkning vara alltför

436 För fast egendom innebär detta att den gemensamma bostaden aldrig kan bli föremål för en behovsprövad övertaganderätt eftersom fast egendom faller utanför övertagande-regeln i sambolagens 22 §. Se närmare nedan avsnitt 4.7.3. Om samborna önskar upplösa samäganderätten får detta göras utanför bodelningen med stöd av samäganderättslagen, se vidare nedan avsnitt 5.2.1.

174

extensiv mot bakgrund av lagens syfte att ge ett begränsat rättsligt skydd för gemensamt upparbetade värden kopplade till den gemensamma bostaden och bohaget. Omständigheterna i det enskilda fallet kan dock å andra sidan tala för en motsatt tolkning. Ett tänkbart scenario skulle kunna vara att endast en av samborna bekostade fritidshuset och sedan det blivit permanentboende har den andra sambon köpt en ny fritids-bostad som inte ingår i en bodelning. Beroende på hur parterna fördelat olika utgifter och arbetsuppgifter sig emellan kan det anses oskäligt att permanentboendets värde ska ingå i en bodelning. Rättsläget är oklart, men enligt min mening tycks ändå det första tolkningsalternativet ligga närmast det syfte som ligger till grund för delningsreglerna. Ifall bostaden ska anses utesluten från bodelning kan ifrågasättas om bostaden också är utesluten från lagens 22 §, som innebär att den bäst behövande sambon har rätt att överta den gemensamma bostaden vid en bodelning även om den inte utgör samboegendom.437 Mot bakgrund av det sociala skydd regeln avser att medföra förefaller en tolkning som utesluter bostaden från bestämmelsens tillämpning som än mindre rimlig än att bostaden utesluts från en värdemässig likadelning.

En fråga som diskuterats i doktrin – på liknande tema som ovan – är huruvida en hyresrätt som någon av samborna hade innan samlevnaden inleddes kan klassificeras som samboegendom om den omvandlas till en bostadsrätt. Den principiella frågan är ifall en ombildning ska betrak-tas som ett nytt förvärv för gemensam användning. Mot bakgrund av antalet ombildningar varje år torde frågan vara av relativt stor praktisk betydelse.438 Rättsläget är dock oklart. Skäl som talar för att en ombildad hyresrätt ska ingå i en bodelning mellan sambor är att ombildningen kan ses som en investering i en ”ny tillgång”, eftersom hyresrätten upphör.439 Mot detta synsätt talar emellertid omständigheten att det i praktiken är samma bostad. Av det ovan refererade NJA-fallet från år 1997 följer att egendom som redan används som gemensam bostad inte kan förvärvas av någon av dem för gemensam användning. Utgången i NJA 2004 s. 542 talar möjligen för samma slutsats.

I rättsfallet NJA 2004 s. 542 tvistades om en byggnad eller en tillbyggnad, som från början utgjort ett fritidsboende, skulle ingå i en bodelning mel-lan två sambor. Mannen hade ägt en fritidsfastighet redan innan sambo-förhållandet inletts. Under samboförhållandet uppfördes en tillbyggnad till

437 Se vidare nedan avsnitt 4.7.3.438 Enligt statistik från SCB ombildades 20 000 lägenheter år 2010, 7 100 stycken år 2011 och 4 216 lägenheter år 2012, SCB, Kraftig minskning av ombildade lägenheter.439 Brattström, Ombildning av hyresrätt till bostadsrätt – hur påverkar den en bodeldning mellan makar eller sambor, s. 31 f. och Lind, Sambolagen s. 86.

175

fritidshuset. Efter tillbyggnaden flyttade paret till bostaden och bodde där under tre års tid. Vid separationen yrkade kvinnan att bostadsbyggnaden, eller i vart fall tillbyggnaden, skulle ingå i bodelningen. I andra hand yrkade kvinnan att fastigheten skulle ingå i bodelningen, med den begränsningen att hon endast skulle erhålla en del av byggnadens värde. Högsta domstolen konstaterade att eftersom fastigheten och byggnaden, inklusive tillbyggna-den, var i samma ägares hand, utgjorde byggnaden fastighetstillbehör enligt jordabalkens 2 kap. 1 §. Byggnaden och fastigheten täcktes emellertid av begreppet fast egendom och kunde av den anledningen anses innefattas under begreppet sambornas gemensamma bostad.440 Bostaden kunde emel-lertid inte klassificeras som samboegendom eftersom mannen förvärvat fast-igheten innan samboförhållandet inleddes. Således kunde varken tillbygg-naden, hela byggnaden eller fastigheten bli föremål för bodelning mellan samborna.

I rättsfallet ovan slår Högsta domstolen fast att sambolagens utformning leder till att en bostad i vissa fall inte ingår i en bodelning, trots att sam-borna flyttat till bostaden under sitt förhållande. Brattström anser att utgången i rättsfallet utgör ett starkt argument för att en hyresrätt som ombildats till bostadsrätt inte ska ingå i en bodelning mellan sambor.441 Lind är dock av åsikten att en ombildning av hyresrätt till bostadsrätt bör anses utgöra ett förvärv för gemensam användning, med främsta argu-mentet att det är fråga om en investering i en tillgång som inte existe-rar sedan innan, vilket utgör en skillnad från förhållandena i NJA 2004 s. 542.

Teoretiskt blir det fråga om en ny bostad då en hyresrätt omvandlas till en bostadsrätt. I praktiken är det dock samma bostad som parterna fortsätter bo i tillsammans. I rättsfallet från år 2004 var det fråga om en fritidsfastighet som gjordes om till ett permanentboende som parterna sedermera flyttade in i – det vill säga parterna flyttade i praktiken till en ny bostad. Trots detta ansågs bostaden inte kunna vara förvärvad för gemensam användning på grund av sambolagens utformning, vilket som Brattström framhåller utgör argument mot att en hyresrätt som ombildas till bostadsrätt under samboförhållandet bör kunna betraktas som en ny bostad som ska ingå i en bodelning. I sammanhanget är det intressant att lyfta fram rättsfallet NJA 2013 s. 242. I målet prövades huruvida det förelåg dold samäganderätt mellan två sambor till en gemensam bostad som under samlevnadens bestånd ombildats till en bostadsrätt. I domskä-len omnämns ombildningen som ett ”förvärv av bostadsrätten” och även

440 Se ovan avsnitt 4.4.2.1 angående vilka typer av bostäder som enligt sambolagens 5 § kan klassificeras som sambors gemensamma hem.441 Brattström, Ombildning av hyresrätt till bostadsrätt – hur påverkar den en bodeldning mellan makar eller sambor s. 34.

176

som ett ”köp” av densamma.442 Möjligen kan domstolens resonemang tolkas som ett argument för att en ombildad hyresrätt ska kunna betrak-tas som ett nytt förvärv för gemensamt bruk även i sambolagens mening och att bostaden således också kan klassificeras som samboegendom. Skäl som talar för ett sådant betraktelsesätt är att det ekonomiska värdet i bostaden uppstår först då den ombildas till en bostadsrätt – då en hyres-rätt inte har något ekonomiskt värde som kan vara föremål för en likadel-ning enligt sambolagens bestämmelser. Värdet i en bostad som ombildas under ett samboförhållande skapas således under den tid då parterna får anses ha en såväl social som ekonomisk gemenskap. Detta förhållande utgör en skillnad från omständigheterna i 2004 års fall där fritidsfastig-heten som en av samborna ägde redan då samlevnaden inleddes, hade ett ekonomiskt värde innan tillbyggnaderna gjordes. Visserligen ökade värdet på fastigheten då den gjordes om till permanentboende. Det för-hållandet kan dock jämföras med ett permanentboende som någon av parterna hade innan ett samboförhållande inleds och som under samlev-nadens bestånd ökar i värde på grund av exempelvis omfattande renove-ringsarbete som båda sambor bidragit till. Även om det kan anses oskäligt att en sambo som nedlagt tid och pengar i den andra sambons bostad inte får del av värdeökningen på bostaden då samlevnaden upplöses, är lagen tydlig i det avseendet att bostäder som är förvärvade innan ett sam-boförhållande inleds inte kan betraktas som samboegendom. För att en hyresrätt ska ombildas till en bostadsrätt måste bostaden ifråga förvärvas i den bemärkelsen att ägaren gör ett köp, vilket också stöds av domskä-len i 2013 års fall. I och med köpet skapas också värdet i bostaden. Det medför att bostadsvärdet bör kunna betraktas som ett gemensamt upp-arbetat värde på motsvarande sätt som då två sambor köper en helt ny bostad. Eftersom lagens syfte är att leda till ett ekonomiskt rättvist resul-tat av gemensamt upparbetade värden kopplade till den gemensamma bostaden och bohaget talar detta enligt min mening för att en ombildad hyresrätt bör kunna betraktas som samboegendom då ombildningen sker under samlevnadens bestånd.

En annan situation som är rättsligt oklar är hur sambors egendom ska klassificeras om omständigheten är sådan att två sambor separerar för att sedan återförenas och flytta ihop igen. Frågan är om egendom som var samboegendom vid första sambotillfället ska klassificeras som samboegendom även vid andra sambotillfället. Ifall paret gjort en formell bodelning vid den första separationen förefaller det å ena sidan rimligt att den samboegendom parterna hade vid det första samlevnadstillfället och som de tillskiftats i bodelningen, inte ska betraktas som samboegendom

442 Se Högsta domstolens domskäl p. 10.

177

då de återförenas. Det förklaras av att parterna genom bodelningen redan avslutat – och utjämnat – sina ekonomiska mellanhavanden som berör den egendomen. Om paret däremot inte gjort någon formell bodelning vid den första separationen och parterna levt isär under kortare tid än ett år – vilket är den tid sambor har på sig att begära bodelning443 – förefaller det å andra sidan rimligt att parterna kan ”ta vid” där det förra samboför-hållandet slutade.444 Till dess att bodelning begärts eller ettårsfristen pas-serats har parterna redovisningsskyldighet gentemot varandra avseende gemensam bostad och bohag. Det medför att det torde vara enkelt att bedöma vilken egendom som förvärvades under första sambotillfället – och som därmed ska utgöra samboegendom – respektive vilken egendom som förvärvats efter att parterna separerat, men innan det ”nya” sambo-förhållandet inletts.445

4.4.2.3 Investering i den andra sambons egendom – bestämmelser om fastighetstillbehör

Av studien framgår att många sambor lägger ner pengar på en bostad som vederbörande inte äger och som inte heller utgör samboegendom.446 Till exempel delar mellan 26–38 procent av de sambor där någon av dem ägde bostaden sedan tidigare lika på renoveringskostnader för bostaden.447 En bostadsrenovering leder vanligtvis till en ökning av bostadens värde. Om bostaden inte utgör samboegendom kan det innebära att värdeökningen endast kommer ägarsambon till del. Detta kan å ena sidan förefalla rim-ligt om den sambo som lagt ned pengar i den andras bostad själv dragit nytta av investeringen. Ifall samlevnaden däremot upphör kort tid efter att en icke ägande sambo till exempel bidragit till en renovering, inne-bärande att vederbörande själv inte hunnit dra nytta av de pengar han/hon nedlagt i bostaden, kan förhållandet förefalla mindre rimligt å andra sidan. Dessa omständigheter väcker frågor kring om den icke ägande sambon på något sätt kan få tillbaka, eller del av, de pengar som sambon investerat i den andras egendom. En delfråga i sammanhanget är vilken lös egendom som en icke ägande sambo tillfört den gemensamma bosta-den kan ta med sig därifrån om förhållandet upphör. Närmare bestämt, vilken lös egendom som tillförs en fastighet eller en byggnad blir tillbehör

443 Se nedan avsnitt 4.5.1.444 Jfr ovan avsnitt 4.3.2 om rekvisitet ”flytta isär”.445 Se nedan om redovisningsplikt i avsnitt 4.5.1.446 Investering av såväl pengar som tid i den andra sambons egendom diskuteras även vidare nedan i avsnitt 5.4 om obehörig vinst.447 Se ovan avsnitt 3.9.4, diagram 40.

178

till fastigheten i den meningen att tillbehören i rättsligt hänseende följer fastigheten? Även om vissa saker kan tyckas lätta att ta bort från en fastig-het kan de ändå anses vara tillbehör till densamma. Som framhållits ovan har frågan främst betydelse då en sambo lägger ned tid eller pengar i en bostad som ägs ensamt av den andra sambon, men kan också få betydelse om bostaden är samägd.448

Vad som räknas till en fastighet regleras i jordabalken (JB), som delar in tillbehören i olika grupper.449 Till en fastighet hör, enligt JB 2 kap. 1 §, bland annat byggnader, ledningar, stängsel, bryggor, och andra anlägg-ningar som anbragts inom fastigheten för stadigvarande bruk.450 I JB 2 kap. 2 § fastställs vad som är tillbehör till en byggnad och därmed också tillbehör till fastigheten. Till så kallat byggnadstillbehör räknas fast inred-ning451 och annat som byggnaden blivit försedd med, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna.452 Av jordabalkens 2 kap. 4 § 1 st. 1 mom. framgår motsatsvis att om fastighetsägaren tillför ett föremål till fastigheten – under förutsättning att föremålet uppfyller kraven i JB 2 kap. 1 eller 2 §§ – utgör föremålet alltid ett tillbehör till fastigheten, oavsett vem som äger föremålet.453 Av samma bestämmelse framgår också att om en hyresgäst eller någon annan tillför ett föremål till fastigheten anses inte föremålet utgöra tillbehör till fastigheten.454 Av det sagda framgår att vad ena sambon tillför till den andra sambons egendom

448 Huruvida lös egendom som tillförs en fastighet blir tillbehör till densamma eller inte har även betydelse för frågan vad som kan tas i anspråk av fastighetsägarens borgenärer. De sakrättsliga frågorna lämnas dock utanför framställningen i denna del. För en omfat-tande behandling av tillbehörsreglerna ur ett sakrättsligt perspektiv se Strömgren, Tillbe-hör och accession.449 I JB 1 kap. 1 § stadgas att fast egendom är jord och att denna är indelad i fastigheter. 450 Såsom tillbehör till fastigheten räknas även träd och andra växter, se Strömgren, Till-behör och accession s. 35 f. Tillbehör till en fastighet som faller inom JB 2 kap. 1 § brukar benämnas som ett ”omedelbart fastighetstillbehör”, se bland annat Brattström, Fastighets-tillbehör och familjeförhållanden s. 11. Se även NJA II 1966 nr. 1 s. 11–31. 451 I JB 2 kap. 2 § 1 st. uppräknas sådant som antas uppfylla kriterierna för byggnads-tillbehör som bland annat ledningar för vatten och värme, kranar, ledstänger, kamin, markiser etc. Se även NJA II 1966 nr. 1 s. 31–46.452 I JB 2 kap. 2 § 2 st. uppräknas exempel på vad som i regel är att anse som bygg-nadstillbehör beroende på fastighetens användningsområde. Se även NJA II 1966 nr 1 s. 31–46. 453 Se t.ex. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 34, Strömgren, Tillbehör och accession s. 39 f. och s. 334, Strömgren och Zackariasson, Tillbehör till samägd fastighet s. 157 f. och Westerlind, Kommentar till jordabalken s. 166. Jfr dock Almgren, Ett spörsmål om fastighetstillbehör s. 40 och Brattström, Fastighetstillbehör och familjeförhållanden s. 11.454 En hyresgäst ska till exempel kunna ta med sig sin egen diskmaskin eller frys om denna flyttar från lägenheten. Se t.ex. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 33 f. Att notera är dock att om hyresgästen tillför ett föremål som ägs av fastighetsägaren kommer tillbehöret att bli ett fastighetstillbehör som hyresgästen inte får ta med sig.

179

blir inte tillbehör till fastigheten. På samma sätt gäller att om en sambo tillför ett föremål – som potentiellt sett faller under bestämmelserna i jor-dabalkens 2 kap. 1–2 §§ – till en fastighet som är samägd av samborna, blir inte föremålet ”per automatik” ett tillbehör till den samägda fastig-heten. Det beror på att omständigheten att en delägare tillför ett föremål inte kan anses synonymt med att ”fastighetsägaren” tillför föremålet i den mening som avses i jordabalkens 2 kap. 4 §.455 Av NJA 2014 s. 35 fram-går dock en presumtionsregel om att då en delägare tillför en fastighet ett föremål presumeras att vederbörande anses ha tillfört föremålet också för övriga fastighetsägares räkning. Enligt domstolen innebär det att det inte är nödvändigt att fråga sig om exempelvis en andel av föremålet överlåtits till den andra ägaren genom gåva.456

Sammantaget kan således konstateras att tillbehörsbestämmelserna i jordabalken i sig inte utgör ett problem för om en sambo har rätt att vid en upplösning av samlevnaden ta med sig lös egendom som vederbörande investerat i en fastighet som ägs av den andra sambon eller som samägs av dem båda. Enligt jordabalkens bestämmelser anses föremålen tillhöra den sambo som tillfört egendomen till följd av att föremålen och tillbehören inte är i samma ägares hand. På grund av den nära ekonomiska samman-flätning som finns mellan makar och sambor är det emellertid svårare att bedöma överensstämmelsen i ägarförhållandena mellan dessa parter än om någon utomstående tillfört en fastighet ett tillbehör.457 Denna pro-blematik åskådliggörs av rättsfallet NJA 1986 s. 513.

I rättsfallet NJA 1986 s. 513 tvistade två före detta sambor om vissa före-mål som mannen tillfört den fastighet som utgjort parets gemensamma bostad. Bostaden ägdes av kvinnan redan då samboförhållandet inleddes. Under samboförhållandet hade mannen – med egna tillgångar och arbets-insatser – låtit sätta upp vissa föremål på fastigheten. När målet väl kom till Högsta domstolen yrkade mannen att utfå ett staket, en yttertrappa, ett insynsplank, samt taktegel som han tillfört fastigheten. Enligt kvinnan var mannens insatser att se som gåvor till henne, medan mannen ansåg att någon sådan avsikt aldrig funnits. Högsta domstolen ansåg att de aktuella föremålen potentiellt sett kunde utgöra sådana föremål som omfattas av tillbehörsreglerna i jordabalkens 2 kap. 1 och 2 §§. Mannens åtgärder ansågs även vara av sådan karaktär att åtgärderna fick anses uppfylla kraven på en

455 För att föremålet ska bli tillbehör till fastigheten förutsätts att övriga delägare till fastigheten också blir delägare till föremålet, eller att fastigheten och föremålet kommer ”i samma ägares hand” på annat sätt. Se NJA 2014 s. 35 och Strömgren och Zackariasson, Tillbehör till samägd fastighet s. 164.456 Se särskilt p. 20–21 i Högsta domstolens domskäl.457 Brattström, Fastighetstillbehör och familjeförhållanden s. 12.

180

fullbordad gåva.458 Det var därtill fråga om föremål som inte enkelt tas bort från en fastighet. Domstolen framhöll att när egendom av detta slag tillförs en fastighet under i målet aktuella förhållanden – samboförhållandet hade varat i 14 år och föremålen hade tillförts under en tidsperiod på 12 år – vore det både opraktiskt och från allmän synpunkt olämpligt om den som anbragt egendomen skulle behålla äganderätten. Huvudregeln torde vara att i dessa situationer tolka tillfogandet som en överlåtelse av föremålet till fastighetsägaren om inte särskilda skäl talar emot. Mannen hade som grund för sitt yrkande påstått att han inte hade någon gåvoavsikt, men enligt dom-stolen hade han inte ens påstått att denna inställning på något sätt kommit till uttryck då föremålen tillfogades fastigheten. Mannen hade inte heller på annat sätt visat någon omständighet som kunde ge honom rätt att återkräva egendomen, utan föremålen ansågs utgöra gåvor till kvinnan.459

Prejudikatet i fallet ovan innebär att investeringar som en sambo (eller make) gör på den andras egendom kan betraktas som gåvor, om inte särskilda omständigheter föranleder en annan bedömning.460 Det kan tänkas att en sambo som tillför föremål till den gemensamma bostaden inte tänker på ägarförhållandena utan att investeringen görs som ett led i uppbyggandet av det gemensamma hemmet. Det gör det svårt att såväl bevisa att en gåvoavsikt förelåg respektive inte gjorde det. Men, eftersom den sambo som tillför föremålen har bevisbördan för att en gåvoavsikt inte var för handen är det den sambon som får stå risken då denna lägger ned pengar – och kanske även arbetstid – i den andra sambons egendom, särskilt om den inte ingår i en bodelning. Samma bevissvårigheter gör sig gällande om en sambo tillför ett föremål till en fastighet som är samägd. Som framhållits i stycket ovan föreligger i en sådan situation en presum-tion om att föremålet tillförts också för övriga fastighetsägares räkning. Mot bakgrund av sambors ekonomiska gemenskap och även utgången i 1986 års fall, torde det vara svårt för sambor att motbevisa en presumtion om att ett föremål tillförts för bådas räkning.

Situationen kan också tänkas vara sådan att båda sambor tillför ett föremål – av sådan beskaffenhet att det kan utgöra tillbehör till fastig-heten – till en fastighet som endast ägs av en av dem. Om föremålet ska anses som tillbehör till fastigheten i en sådan situation har inte prövats. Utgången i 1986 års fall talar dock för att föremålet skulle anses tillhöra

458 Jfr nedan avsnitt 6.2.459 Jfr Brattström, Fastighetstillbehör och familjeförhållanden s. 13–15.460 Prejudikatet får konsekvensen att även fastighetsägarens borgenärer skulle kunna dra nytta av de investeringar som bekostats av den andra sambon, se vidare Brattström, Fast-ighetstillbehör och familjeförhållanden s. 19.

181

fastighetsägaren om inte den sambon som äger fastigheten kan bevisa att det inte förelegat någon gåvoavsikt.461

Att vara sambo kan eller ska inte jämföras med exempelvis ett bolag där man räknar resultat och utjämnar kostnader. Samtidigt finns det en gräns för vilka ekonomiska konsekvenser av sambornas handlande under samboförhållandets bestånd som förefaller rimliga om samlevnaden upp-löses genom separation eller dödsfall. Detta diskuteras vidare i kapitel fem som behandlar om en investering i den andra sambons egendom kan leda till så kallad dold samäganderätt eller ett ersättningskrav.

4.4.3 Bohag förvärvad för gemensam användningBohag är den egendom som förutom gemensam bostad kan ingå i en bodelning mellan sambor. Med gemensamt bohag avses enligt sambola-gens 6 § möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för sambors gemensamma hem. Hit hör således egendom som soffa, säng, köksbord, tv och stereo såväl som lakan, handdukar, prydnadsföremål och konst. Det är omöjligt att göra någon fullständig uppräkning av vad som räknas som bohag, men en riktlinje att följa är att det ska vara fråga om lösöre som normalt förekommer i ett hem. Mot bakgrund av nämn-da riktlinje förefaller det rimligt att anta att vad som anses inkluderas i begreppet bohag kan ändras över tid. I lagförarbetena till 1987 års lag uppräknas till exempel inte dator som exempel på bohag, men däremot tv. Idag är en dator lika vanlig som en tv, och kan även användas som en sådan. Det medför att en dator numera bör betraktas som bohag på ett lika självklart sätt som en tv. Lösöret som kan utgöra bohag behö-ver inte vara nödvändigt för hemmet eller dess skötsel.462 Bohag som används uteslutande för den ena sambons personliga bruk får hållas utan-för bodelningen, SamboL 6 § 2 mom. Bestämmelsen tar sikte på sådan egendom som kan användas av övriga familjemedlemmar, men som rent faktiskt är förbehållet sambon själv. Ofta är emellertid sådana föremål undantagna redan genom att de klassificeras som fritidsföremål.463 Före-mål som används av en sambo som arbetsredskap som exempelvis verktyg eller elektronisk utrustning kan i vissa fall gå in under bohagsbegreppet. Bedömningen beror återigen på vem av samborna som begagnar sakerna liksom i vilket sammanhang.

461 Jfr även NJA 2004 s. 542 som refererats ovan i avsnitt 4.4.2.2. I det fallet hade emel-lertid fastighetsägaren (mannen) ensamt uppfört den byggnad som sedermera blev par-ternas gemensamma hem.462 Prop. 1986/87:1 s. 133. Jfr utsökningsbalken (1981:774) (UB) 5 kap. 1 § 2 p.463 Prop. 1986/87:1 s. 133. Såväl hobbyföremål som möbler i ett fritidshus räknas inte som samboegendom.

182

Visst bohag såsom exempelvis konst och dyra mattor kan ha förvärvats av investeringsskäl snarare än för att användas som bohag. Hur dessa former av investeringsobjekt ska klassificeras var föremål för skilda åsik-ter i lagförarbetena till 1987 års lag.464 I betänkandet föreslogs att sådant bohag skulle särskiljas från annat bohag. Regeringen avvisade dock kommitténs förslag och ansåg att man inte skulle göra någon åtskillnad mellan olika bohag beroende på varför egendomen förvärvats. Med ett sådant förhållningssätt undvek man den gränsdragningsproblematik som annars skulle kunna uppkomma.465 Konst och dyra mattor utgör således bohag i sambolagens mening även om de i huvudsak införskaffats som investeringsobjekt.466

En form av egendom som överhuvudtaget inte behandlats i vare sig lagförarbeten eller praxis – i fråga om vad som kan anses som bohag – är sällskapsdjur.467 Av statistik från SCB framgår att vart tredje hushåll i Sverige har ett sådant.468 Det kan antas att många par som skaffar ett sällskapsdjur gör det för gemensamt bruk. Enligt allmänna förmögen-hetsrättsliga regler blir den person som betalar för djuret dess formenliga ägare, om inte omständigheterna tyder på att djuret ska vara samägt.469 Den ekonomiska sammanflätningen mellan två sambor, liksom den i övrigt nära gemenskapen mellan två personer i en kärleksrelation, kan leda till tvist rörande om vem som enligt de verkliga förhållandena är att anse som ägare till ett djur som förvärvats under ett förhållandes bestånd. Denna problematik åskådliggörs av två hovrättsfall ifrån år 2014. I det ena hovrättsfallet beslutade domstolen att en hund skulle försäljas på offentlig auktion efter det att domstolen kommit fram till att hunden var samägd av ett par som haft ett flerårigt förhållande. Det ansågs inte styrkt att parterna varit sambor, men däremot att de båda bidragit ekonomiskt vid förvärvet av hunden och att de delat den faktiska vårdnaden om den.470 I det andra fallet tvistade två sambor om vem som var ägare till

464 Se SOU 1981:85 s. 142 f. och prop. 1986/87:1 s. 133 f.465 Prop. 1986/87:1 s. 133 f.466 Investeringsobjekt som aldrig varit avsett för det gemensamma hemmet bör dock falla utanför bohagsbegreppet, se Lind, Sambolagen s. 104.467 Med sällskapsdjur avses djur som människor har för nöjes skull och som bor ”i” det gemensamma hemmet. Hit räknas hundar, katter, marsvin, burfåglar, ormar etc., men exempelvis inte hästar.468 SCB, Hundar, katter och andra sällskapsdjur 2012. 469 Se nedan avsnitt 5.2 om samäganderätt mellan sambor. 470 Göta hovrätt 2014-03-07, ÖÄ 2366-13. Kvinnan påstod att paret varit sambor, medan mannen motsade sig detta. Eftersom denna fråga var oväsentlig för det parterna yrkade i målet prövade inte domstolen frågan. Domstolen biföll kvinnans yrkande att samägandet av hunden skulle upplösas genom försäljning av hunden på offentlig auktion, eftersom det gemensamma ägandet inte längre fungerade sedan de separerat och mannen

183

en hund som införskaffats under samboförhållandet.471 Kvinnan ansåg sig vara ensam ägare av hunden, medan mannen åberopade att parterna var samägare. Kvinnan var den som hade överlämnat köpeskillingen vid köpetillfället. Mannen påstod dock att han bidragit med medel till köpet av hunden. Hovrätten dömde till kvinnans fördel, eftersom de ansåg att mannen inte kunde bevisa samägande.

De ovanstående rättsfallen väcker frågan om ett husdjur möjligen skul-le kunna betraktas som bohag. Djur klassificeras rent juridiskt som lösöre, vilket gör att djur faller inom samma egendomskategori som bohag.472 Som nämnts ovan anges i lagförarbetena att bohag utgörs av sådant lösöre som normalt förekommer i ett hem och vidare att lösöret inte behöver vara nödvändigt för hemmet eller dess skötsel. Mot bakgrund av att hus-djur är vanligt förekommande talar riktlinjerna i lagförarbetena å ena sidan för att husdjur borde kunna klassificeras som bohag, eftersom det inte föreligger något krav på att lösöret måste vara nödvändigt för hem-met för att falla inom bohagsbegreppet. Ett ytterligare skäl för en sådan tolkning är att det kan tyckas mindre rimligt att en icke ägande sambo inte har någon möjlighet att göra anspråk på ett sällskapsdjurs såväl eko-nomiska som ideella värde – varav det senare kan antas ha störst betydelse – som införskaffas för bådas bruk och som vårdas av samborna tillsam-mans. Vidare kan det tyckas orimligt att ett djur som samägs kan behöva utbjudas till försäljning på offentlig auktion såsom i hovrättsfallet ifrån år 2013. Att klassificera djur som bohag kan å andra sidan tyckas vara att dra tolkningen av begreppet ”avsett för det gemensamma hemmet” alltför långt.473 Om annan egendom än möbler och andra saker som betraktas som mer självklara i ett hem kan inkluderas i begreppet bohag uppkommer en gränsdragningsproblematik, vilket i sin tur skulle kunna leda till fler tvister och en större rättsosäkerhet. Det kan också diskuteras hur man skulle kunna avgöra vem av två sambor som har störst behov av djuret och således ska få det på sin lott.

Eftersom många sambors ekonomiska gemenskap idag sträcker sig utanför den gemensamma bostaden och bohaget finns det ett generellt problem rörande delningsreglernas omfattning – vilket sträcker sig långt utanför husdjursdiskussionen och att det i viss utsträckning kan vara oklart vilken egendom som kan inkluderas i begreppet bohag. Delnings-

vägrade lämna ifrån sig hunden. Se vidare nedan avsnitt 5.2.1 angående upplösning av samägd egendom.471 Svea hovrätt 2014-04-02, FT 393-13.472 Med lösöre avses lösa saker som möbler, husgeråd, kläder, mat, kreatur m.m., Melin, Juridikens begrepp s. 265. Se även NJA 1987 s. 3 där det framgår att en häst är att anse som lösöre. Lösöre utgör lös egendom. 473 Jfr Håkansson, Sambolagen, s. 23.

184

reglerna behöver enligt min åsikt ses över genom ett helhetsgrepp. Efter-som det finns en sådan heterogenitet mellan sambor är det också vik-tigt att delningsreglerna ses över förutsättningslöst och inte enbart med inriktning på frågan om enskilda egendomssubjekt bör inkluderas under begreppet samboegendom eller inte.

4.4.4 Enskild egendomI sambolagens 4 § finns en bestämmelse om enskild egendom som syftar till att från bodelningen utesluta bostäder och bohag som inte anses vara ett resultat av parternas gemensamt upparbetade värden. Bestämmelsen innebär att bostäder och bohag som en sambo fått genom en benefik handling, såsom genom gåva från någon annan än den andra sambon, genom ett legalt arv eller ett arv genom testamente, inte ska klassificeras som samboegendom under förutsättning att egendomen inte varit avsedd för båda parter. Sådan egendom ingår aldrig i samboegendomen om giva-ren uppställt villkor om att egendomen ska vara enskild, SamboL 4 § 1 st. 1 p. Villkoret måste ha lämnats redan vid äganderättsövergången. När det gäller gåvor finns det inget krav på att föreskriften måste vara skriftlig, utan ett villkor kan uppställas muntligen.474 Det kan dock vara svårare att bevisa ett villkor om det uppställts endast muntligen. Om en sambo erhållit ett legalt arv eller ett arv genom testamente måste villkoret om att egendomen ska vara mottagarens enskilda emellertid ha uppställts i ett testamente, SamboL 4 § 1 st. 2 och 3 p.

Ifall en givare inte uppställt ett villkor innebär det emellertid inte att den förvärvade bostaden eller bohaget automatiskt ska klassificeras som samboegendom. Egendomens karaktär får istället avgöras med beaktande av om den kan anses vara förvärvad för gemensamt bruk eller inte. När en sambo fått något av en annan person finns det vanligtvis inte lika starka skäl för att anta att egendomen är avsedd för båda samborna, som då en av samborna själva köper något till det gemensamma hemmet. Enligt lagförarbetena ligger det närmare tillhands att betrakta gåvor som förvär-vade för gemensamt bruk än egendom som en sambo fått genom arv.475 Ställningstagandet motiveras dock inte närmare. En möjlig förklaring till uttalandet kan vara ett arvs starka koppling till den enskilda individen; en enskild person tar antingen arv på grund av släktband eller – i regel – på grund av att testamentsgivaren och testamentstagaren haft en nära relation. Vid en sedvanlig gåva behöver inte kopplingen till den enskilda individen vara lika stark. Omständigheter som kan vägas in i bedömning-

474 Lind, Sambolagen s. 89 f. 475 Prop. 1986/87:1 s. 105.

185

en av om egendomen är samboegendom är i vilket sammanhang gåvan getts eller om gåvan uppenbart verkar avsedd endast för den ena sambon.

Nämnda resonemang gäller framförallt bohag. Vid gåva av bostad som utgör fast egendom måste det finnas ett skriftligt gåvoavtal för att givaren ska kunna söka lagfart på bostaden. Om endast ena sambons namn nämns i gåvoavtalet, och inga andra omständigheter talar för något annat, är det sällan rimligt att tolka avtalet på annat sätt än att bostaden ska betraktas som sambons enskilda egendom.476

Egendom som trätt istället för enskild egendom ska också betraktas som enskild om inte något annat föreskrivits av gåvogivaren, SamboL 4 § 1 st. 4 p.477 Av sambolagen framgår dock inte hur egendom som finan-sierats med både enskilda och andra medel ska bedömas. Analogi torde emellertid kunna dras från vad som fastslagits i praxis gällande makar. Högsta domstolen har i två avgöranden konstaterat att så länge hela kon-tantinsatsen vid ett förvärv sker med enskild egendom – och resterande med upptagande av lån – är det rimligt att anse hela den nyförvärvade egendomen vara makens enskilda såvida handpenningen är av normal storlek.478 Praxis synes således vara generös med att betrakta ersättnings-egendom för enskild egendom som fortsatt enskild. Utgången i rättsfallen – att det räcker att betala en begränsad andel med enskilda medel för att hela bostaden eller bohaget ska anses som enskild – kan å ena sidan tyckas märklig. Sett till omständigheten att en make eller sambo har rätt att göra vad den vill med sin egendom och lika väl kan spendera den på förgäng-liga ting som exempelvis en resa istället för att betala på ett lån förefal-ler resultatet å andra sidan rimligt.479 För att surrogatet ska kunna anses utgöra enskild egendom är det dock viktigt att den enskilda egendomen inte sammanblandas med egendom som utgör samboegendom. Problem med sammanblandning av enskild egendom och sådan egendom som ska

476 Se nedan avsnitt 6.2.3 rörande gåva av fast egendom.477 Lind framhåller att eftersom endast ordet ”egendom” används i punkterna 1–3, synes presumtionen om surrogation vara tillämplig även då den ursprungliga egendomen, till vilken ett villkor knutits, utgjordes av annan egendom än bostad och bohag. Lind anser att samma tankesätt torde kunna tillämpas om en sambo erhållit ett försäkringsbelopp genom ett förmånstagarförordnande, med villkor om att egendomen ska vara mottaga-rens enskilda. Om ett sådant försäkringsbelopp används till att förvärva gemensam bostad eller bohag bör egendomen presumeras utgöra enskild egendom. Se Lind, Sambolagen s. 92 f. 478 Se NJA 1978 s. 526 och NJA 1995 s. 577. I det senare av fallen samägdes en fastighet av två makar med andelarna hälften vardera. Hela hustruns andel ansågs utgöra enskild egendom eftersom hennes kontantinsats vid förvärvet betalats med enskild egendom. Se även Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap, s. 100–102.479 Jfr Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 100–102, Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken – en kommentar s. 156 f och Teleman, Bodelning s. 63–68.

186

ingå i en bodelning torde inte vara lika stor för sambor som för makar. Förhållandena skulle dock kunna vara sådana att två sambor köper en bostad med pengar som till hälften härrör från ena sambons enskilda egendom och hälften från försäljningen av sambornas förra bostad. Skill-naden mot de rättsfall som nämnts ovan, är att bostaden till övervägande del betalas direkt och inte med lånade pengar. Frågan är om bostaden i ett sådant fall kan få en ”blandad karaktär” av såväl enskild egendom och samboegendom. Rättsläget är inte helt klart, men det torde vara möjligt att egendom kan få en blandad karaktär så länge de olika bidragen är tydliga och det är möjligt att göra en uppdelning på kvotdelar.480

Studien visar att såväl sambor som ensamstående har bristfälliga kun-skaper om de rättsverkningar som berör sambor. Det medför att det inte kan förutsättas att sambor på egen hand ska tydliggöra denna typ av klas-sificeringsfråga i ett förmögenhetsrättsligt avtal. För att skydda såväl giva-rens vilja som sambon som fått den enskilda egendomen, är det skäligt att egendomen inte förlorar sin karaktär som enskild på grund av att den sammanblandas med annan egendom. Däremot måste det gå att följa hur en enskild egendom har använts för att en sambo inte ska kunna åberopa att vederbörande förvärvat en gemensam bostad eller bohag med enskilda medel – och att egendomen av den anledningen ska undantas från bodel-ning – utan att framlägga bevis därför.

Sambolagen innehåller ingen bestämmelse rörande vad som gäller beträffande avkastning av enskild egendom, vilket i lagförarbetena moti-verats med att det ytterst sällan uppkommer avkastning som skulle kunna utgöra samboegendom.481 Skulle en sådan situation ändå uppkomma får dock äktenskapsbalkens regler tillämpas analogt.482 Enligt äktenskapsbal-ken utgör avkastning av både giftorättsgods och enskild egendom gifto-rättsgods om inte annat föreskrivits.483 En analog tillämpning av äkten-skapsbalkens regler skulle således innebära att avkastningen av enskild egendom ska utgöra samboegendom, vilket förutsätter att avkastningen består av bostad eller bohag.484

480 Jfr NJA 1992 s. 773, Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 102 f., Teleman, Äktenskapsförord s. 34 och Wallin, Om avtal mellan makar. En undersökning rörande äktenskapsförord och bodelningsavtal, s. 50 f.481 Prop. 2002/03:80 s. 32.482 Prop. 2002/03:80 s. 32 f. Se även ÄktB 7 kap. 2 § 2 st.483 Se ÄktB 7 kap. 2 § 2 st.484 Traditionell avkastning såsom hyresintäkter vid uthyrning etc., ingår inte i en bodel-ning eftersom pengar aldrig kan ingå i en bodelning mellan sambor.

187

4.5 Bodelning4.5.1 InledningBodelningen är den rättshandling som både syftar till att upplösa den eko-nomiska gemenskapen mellan sambor och till att ge ett begränsat skydd för den svagare parten. Bodelningen ska göras med utgångspunkt i egen-domsförhållandena den dag då samboförhållandet upphörde, S amboL 8 § 1 st. Genom nämnda stycket (andra meningen) som infördes i 2003 års sambolag har sambolagen fått en kritisk tidpunkt, på motsvarande sätt som gäller för makar enligt äktenskapsbalken, vilken är avgörande både vad avser vilka tillgångar och skulder som ska ingå i bodelningen.485 Bodelningsförfarandet består av olika moment. För det första ingår att fastställa vad som utgör samboegendom – vilket behandlats i föregående avsnitt – eftersom endast denna egendom ska tas med i bodelningen. För det andra ingår i förfarandet värdering av sambors egendom, skuldavräk-ning, andelsberäkning samt lottläggning.

Sambor är till skillnad från makar inte tvungna att företa en bodel-ning då förhållandet upplöses, utan åtminstone en av samborna måste begära att bodelning ska ske, SamboL 8 § 1 st.486 Att bodelning inte är obligatoriskt har i lagförarbetena motiverats med att en bodelning kan vara överflödig om två sambor är överens om vad var och en ska ta med sig om de flyttar isär.487 Lagen innehåller inte något formkrav på hur en begäran ska göras, men i praktiken ställs förhållandevis höga krav på att den är tydlig.488 Av praxis framgår att båda samborna ska förstå att det är fråga om ett rättsligt anspråk på en formaliserad bodelning enligt sambolagen, vilket åskådliggörs av NJA 2008 s. 49. I fallet slog Högsta domstolen fast att en påbörjad formlös fördelning av det gemensamma hemmet inte kunde uppfattas som ett led i en påbörjad bodelning, eller som en begäran om bodelning.

En begäran om bodelning ska framställas inom ett år ifrån sambo-förhållandets upphörande, SamboL 8 § 2 st. 1 mom.489 Mot bakgrund

485 Lind, Sambolagen s. 108.486 Jfr ÄktB 9 kap. 1 § som stadgar att makar ska – d.v.s. måste – företa en bodelning vid separation eller dödsfall. Undantag gäller dock då makarna endast har enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken. 487 Prop. 1986/87:1 s. 258.488 Lind, Sambolagen s. 114 och Håkansson, Sambolagen s. 43. Jfr NJA 2008 s. 49.489 Jfr NJA 2014 s. 643. I rättsfallet hade tingsrätten, på mannens begäran, entledi-gat den bodelningsförrättare som tidigare förordnats (efter ansökan av mannen). När kvinnan senare ansökte om bodelningsförrättare avslog hovrätten hennes ansökan med motiveringen att hon missat ettårsfristen. Högsta domstolen framhöll dock att det vid entledigandet av den första bodelningsförrättaren inte framgick om även kvinnan avstod

188

av tidsgränsen är det, som framhållits ovan i avsnitt 4.3, av vikt att veta när förhållandet upphörde. Då en sambo avlider gäller dock inte någon tidsgräns på ett år, utan bodelningsbegäran måste framställas senast vid bouppteckningen, SamboL 8 § 2 st. 2 mom. Denna tidsgräns gäller såväl om förhållandet upplöses genom att en av samborna avlider, som om en av samborna avlider inom ett år efter att samborna separerat.490 Tids-fristerna infördes i och med lagändringen år 2003 efter att Samboen-dekommittén uppmärksammat att det kunde vara svårt för sambor att bedöma sin ekonomiska situation och planera för framtiden efter att ett samboförhållande upplösts, när de inte visste om den andra sambon skul-le komma att begära bodelning eller inte.491 Lagen innehåller dock inte något krav på inom vilken tid bodelningen måste ske, vilket gör att det ändå kan bli svårt för parterna att överblicka sin ekonomiska situation om bodelningen av någon anledning drar ut på tiden. Att uppställa en tidsgräns även för inom vilken tid en bodelning måste ske vore emellertid svårt mot bakgrund av att en tidsutdräkt kan bero på yttre faktorer. Ett exempel på det skulle kunna vara att det behövs en specifik expert för att värdera ett särskilt föremål eller att en av parterna på något sätt försöker sabotera att en bodelning kan genomföras.

För att både minska risken för att någon av samborna förfar illojalt mot den andra sambon under tiden fram till bodelningstillfället och för att säkerställa att samboegendom förvaltas på bästa sätt under samma tid, samt för att underlätta för parterna att överblicka sin ekonomiska situa-tion fram till att bodelningen sker, innehåller sambolagen en bestäm-melse om redovisningsplikt, SamboL 11§.492 Redovisningsplikten gäller för såväl samboegendom som för sådan egendom som kan bli föremål för övertagande genom den sociala skyddsbestämmelsen i sambolagens 22 §.493 Bestämmelsen om redovisningsplikt infördes i och med lagänd-ringen år 2003 och innebär en upplysningsskyldighet om den egendom som nämnts ovan och hur samma egendom förvaltats mellan den kritiska tidpunkten fram till bodelningstillfället, eller fram till att ettårsfristen för

från bodelning. Av den anledningen bifölls kvinnans yrkande om förordnande av bodel-ningsförrättare trots att ettårsfristen löpt ut. 490 En efterlevande sambo ska alltid kallas till bouppteckningen även om sambon inte är dödsbodelägare, ÄB 20 kap. 2 §. 491 SOU 1999:104 s. 216 f. I och med att sambolagen även förtydligades med en defini-tion av när ett samboförhållande ska anses upplöst ansågs det inte längre lika vanskligt som det varit tidigare att ställa upp en tidsgräns för när bodelning senast måste begäras. I prop. 1986/87:1 s. 258 påpekas emellertid att en bodelning bör framställas ”i nära anslut-ning till att samboförhållandet upphör”.492 Prop. 2002/03:80 s. 37.493 Se nedan avsnitt 4.7.3.

189

att begära bodelning löpt ut.494 Även skulder omfattas av redovisnings-plikten.495 Det skyddar exempelvis en sambo om den andra sambon drar på sig skulder mellan förhållandets upplösning och bodelningen. Redo-visningsskyldigheten gäller även för en avliden sambos arvingar eller uni-versella testamentstagare.496

En sambo kan kräva att en bouppteckning ska göras för att bättre kunna överblicka sin ekonomiska situation och för att minska risken för ett illojalt förfarande från den andra sambons sida.497 Däremot saknar sambor möjlighet att begära särskild förvaltning av den andras egendom – något makar kan ansöka om i väntan på bodelning.498 Möjligheten till särskild förvaltning finns för att skydda makarnas rättigheter vid bodel-ningen. En sambo kan emellertid i princip åstadkomma samma skydd för den egendom som ska ingå i bodelningen genom att begära att få bo kvar i bostaden fram till att bodelning har gjorts, något som behandlas nedan i avsnitt 4.7.4.499 En sambo har även möjlighet att begära kvarstad enligt rättegångsbalkens 15 kap.500 Kvarstad kan beviljas om en sambo

494 Redovisningsplikten innebär att båda samborna ska kunna redogöra för överlåtelser, utbyten, underhåll och förbättringar av ovan nämnda egendom, och även kunna uppvisa räkenskaper och verifikationer på det som skett rörande egendomen. Om en sambo gjort sig av med samboegendom som skulle ingå i bodelningen, ska istället försäljningslik-viden för egendomen inräknas i det värde som ska vara föremål för likadelning. Skulle egendomen sålts till underpris ska dess fullvärde redovisas vid bodelningen. Se NJA 2003 s. 650 och Håkansson, Sambolagen s. 49. Av sambolagens 11 § framgår att redovisnings-skyldigheten gäller även för egendom som en sambo har haft hand om, men som tillhör den andra sambon. Så är fallet även om egendomen innehas utan stöd av lag, prop. 2002/03:80 s. 50.495 Analogisk tillämpning av motsvarande regler rörande makar, se prop. 1986/87:1 s. 160 och 168–169. Om en sambo drar på sig nya skulder mellan förhållandets upplös-ning och bodelningen gäller att även de nya skulderna kan komma att omfattas av utmät-ning enligt SamboL 20 §, som hänvisar till ÄktB 9 kap. 9–10 §§. I en sådan situation utgör redovisningsplikten ett skydd för den icke skuldsatta sambon, se Lind, Sambolagen s. 213. 496 Jfr SamboL 23 § om rådighetsinskränkingar, som skyddar en sambo mot illojala dis-positioner av den andra sambon fram till att bodelning skett, se vidare nedan avsnitt 4.5.3.497 SamboL 20 §, som hänvisar till ÄktB 9 kap. 7 §.498 Se ÄktB 9 kap. 8 §. Särskild förvaltning innebär att en domstol kan besluta att all, eller viss del, av en makes egendom ska avskiljas och tas hand av en god man för att skydda den andra makens rättigheter vid bodelningen. 499 Eftersom en bodelning mellan makar ska omfatta allt giftorättsgods, uppkommer inte samma skydd för denna egendom genom den möjlighet som finns även för makar att begära kvarsittning i den gemensamma bostaden fram till att bodelningen är klar, se ÄktB 14 kap. 7 § st. 1 p. 1.500 Rättegångsbalk (1942:740) (RB). Kvarstad är en säkerhetsåtgärd som innebär att Kronofogdemyndigheten, efter beslut av tingsrätt, tar hand om så mycket av gäldenärens egendom som behövs för att täcka en eller flera fordringar.

190

kan visa sannolika skäl för att vederbörande har ett anspråk mot den andra på grund av bodelningen.501 Ifall omständigheterna är sådana att en sambo vägrar medverka till en bodelning eller på annat sätt förhalar en sådan, eller om samborna på annat sätt är oense om sakomständighe-ter, kan någon av samborna begära att en bodelningsförrättare utses.502 En bodelningsförrättare har mandat att avgöra en rad frågor som har samband med bodelningen.503 Bodelningsförrättarens beslut kan i sin tur överklagas till domstol.

Rätten att begära bodelning gäller endast för sambor själva. Vid döds-fall kan efterlevande sambo begära bodelning, men däremot inte den avlidna sambons arvingar, SamboL 18 § 1 st. Om en efterlevande sambo innehar samboegendom av större värde än den avlidna är det sannolikt att den efterlevande avstår från att begära bodelning. I jämförelse med den avlidnas arvingar får en efterlevande sambo i de allra flesta fall betraktas som mer skyddsvärd vad gäller rätten till det gemensamma hemmet. Den egendom som delas vid bodelningen består vidare endast av det gemen-samma hem sambor byggt upp tillsammans. Om den efterlevande sam-bon inte vill göra en bodelning på grund av att vederbörande äger sambo-egendom till ett större värde än den avlidna, förefaller det mot bakgrund av ovanstående skäl å ena sidan rimligt att inte den avlidnas arvingar kan begära bodelning. Det kan å andra sidan finnas fall då bestämmelsen framstår som mindre rimlig, såsom om en efterlevande sambo står som ägare till samboegendom som den avlidna bidragit ekonomiskt till att förvärva. Om så skulle vara fallet kan det emellertid finnas en möjlighet för arvingarna att få del av egendomen genom att hävda dold samägande-rätt, eller att kräva ersättning för investeringen med stöd av allmänna för-mögenhetsrättsliga principer.504 Sammantaget väger enligt min mening skälen för nuvarande ordning över. Om delningsreglerna mellan sambor skulle komma att utökas, kan dock diskuteras om även en avliden sambos arvingar ska ha möjlighet att begära bodelning för att minska risken för att två sambor medvetet undanhåller egendom för exempelvis en sambos särkullbarn.

I händelse av att ett samboförhållande upplöses genom dödsfall finns även ett minimiskydd vid bodelningen genom den så kallade lilla basbe-loppsregeln i sambolagens 18 § 2 st. Bestämmelsen innebär att en efterle-

501 Se nedan avsnitt 4.7. 502 Se SamboL 26 § som hänvisar till ÄktB 17 kap. 1–2 §§ och 5–9 §§.503 En bodelningsförrättare har behörighet att avgöra frågor som vilken egendom som ska ingå i bodelningen, vilka skulder som ska avräknas, hur andelarna ska bestämmas och hur lottläggningen ska göras. För en diskussion avseende en bodelningsförrättares behö-righet se Lind, Sambolagen s. 246 f. och Teleman, Bodelning s. 286–292.504 Se nedan kapitel 5.

191

vande sambo har rätt att vid bodelningen erhålla egendom till ett värde som motsvarar minst två basbelopp – efter avdrag för skulder – i den mån det finns samboegendom som uppgår till detta värde. Även om lilla basbeloppsregeln endast ger skydd vid dödsfall är det en bodelningsregel och inte en arvsrättslig regel, i jämförelse med den arvsrättsliga basbe-loppsregeln i ärvdabalkens 3 kap. 1 § 2 st., som kan tillämpas vid dödsfall mellan makar.

Sedan 2003 års reform av sambolagstiftningen har sambor möjlighet att ingå ett föravtal om den kommande bodelningen och annat som har samband med denna. Ett föravtal kan till exempel förenkla för två sambor som upplöser samboförhållandet – och därmed sina ekonomiska mel-lanhavanden – men utan att flytta isär.505 Ett föravtal kan ingås inför en omedelbart förestående upplösning av samboförhållandet, SamboL 10 §.506 Föravtal som ingås längre tid i förväg är utan verkan.507 Det torde dock vara möjligt att sambor upprättar ett föravtal efter att samboförhållan-det upplösts, men innan bodelning skett.508 Denna tolkning är rimlig mot bakgrund av att det kan finnas ett praktiskt behov för sambor av att kunna lösa vissa frågor om bodelningsförfarandet riskerar att dra ut på tiden på grund av till exempel oenighet eller att någon tillgång behöver utredas.

I ett föravtal kan sambor till exempel reglera frågor om hur sambo-egendomen ska värderas, vem som ska få sitta kvar i bostaden eller vilka andelar vardera sambon ska tilldelas i bodelningen. Det finns inget hin-der mot att ett föravtal innefattar alla frågor som kommer att ingå i det slutliga bodelningsavtalet. I ett sådant fall kan föravtalet förvandlas till ett slutligt bodelningsavtal genom att samborna bekräftar detta efter att samboförhållandet upplösts.509

Förutom att ett föravtal ska vara skriftligt och undertecknat av båda parter, uppställs inga ytterligare formkrav. Ett föravtal är endast giltigt mellan sambor och har således ingen sakrättslig verkan; sådan verkan uppnås först genom ett slutligt bodelningsavtal.510 Ett föravtal som ingås

505 Se ovan avsnitt 4.3.1, angående rekvisiten för att ett samboförhållande ska anses upp-löst och vidare avsnitt 4.3.2 kring de tillämpningsproblem som kan diskuteras med anled-ning av de uppställda rekvisiten. 506 Prop. 2002/03:80 s. 34. Se även Håkansson, Sambolagen, s. 47. Bestämmelsen har utformats med ÄktB 9 kap. 13 § som förebild. 507 Prop. 2002/03:80 s. 49 f. Av samma lagförarbete framgår att det är ett krav att en upplösning av förhållandet är aktuell.508 Lind, Sambolagen s. 125.509 Lind, Sambolagen s. 124 f.510 Enligt Lind utgör ett föravtal närmast ett pactum de contrahendo, d.v.s. ett avtal som innebär en förpliktelse att längre fram träffa ett slutligt bodelningsavtal, Lind, Sambolagen s. 126.

192

efter samboförhållandets upplösning skulle emellertid kunna betraktas som en partiell bodelning. För att det ska kunna vara fråga om en partiell bodelning synes dock krävas att avtalet kan liknas vid en lottläggning. Det kravet kan vara uppfyllt om parterna avtalar om att viss egendom ska tilldelas den ena i samband med att avtalet upprättas. Ett sådant avtal kan jämföras med om samborna kommer överens om att viss egendom ska tilldelas den ena sambon ”i den kommande bodelningen”. Ifall det senare stadgas i avtalet kan det inte vara fråga om en partiell bodelning, utan endast ett föravtal.511

Ett föravtal kan jämkas om det är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade för-hållanden och omständigheterna i övrigt, SamboL 10 § 2 st.512 Om två sambor tvistar om innehållet i ett föravtal bör särskilt beaktas det känsliga läge som kan föreligga mellan sambor vid en separation.513 Förhållan-dena kan exempelvis vara sådana att en sambo varit utsatt för obehörig påverkan av den andra i samband med föravtalets tillkomst. Ett sådant tänkbart scenario kan vara att ena sambon ”hotat” med att bråka om bar-nen, om inte den andra sambon undertecknat ett för denna ofördelaktigt avtal.514

Som framhållits ovan kan ett föravtal omvandlas till ett slutligt bodel-ningsavtal som ska upprättas när bodelningen är klar, SamboL 20 §.515 Ett sådant avtal ska vara skriftligt och undertecknat av båda parter för att avtalet senare ska kunna användas som bevis för vad vardera sambo erhål-lit vid bodelningen. Genom bodelningsavtalet blir nämligen den som mottar egendom från den andra skyddad gentemot den tidigare ägarens borgenärer.516 Bodelningsavtalet kan bland annat användas av en sambo att söka lagfart på en fastighet som tidigare ägts av den andra sambon.517 Avtalet är av familjerättslig karaktär och kan därför endast omfatta det som bodelningen berör, det vill säga den gemensamma bostaden och bohaget. Om samborna har annan egendom som de ska dela upp sig emellan får de reglera det i ett förmögenhetsrättsligt avtal.518 Ifall sambor har bestämt andra saker i avtalet, såsom exempelvis vem som ska överta deras gemensamma bil – som inte utgör samboegendom – innebär det

511 Se Lind, Sambolagen s. 125 f.512 Stycket hänvisar till SamboL 9 § 3 st., som stadgar om jämkning av samboavtal. Samma jämkningsbestämmelse tillämpas således på föravtal. 513 Prop. 2002/03:80 s. 50.514 Jfr nedan avsnitt 6.5.4 och 6.6. 515 SamboL 20 § hänvisar till ÄktB 9 kap. 5 §.516 Håkansson, Sambolagen s. 80. Jfr SamboL 21 §, behandlad nedan i avsnitt 4.5.4. 517 Se JB 20 kap. 1 § 2 st.518 Se nedan kapitel 6.

193

inte att bodelningsavtalet är ogiltigt.519 Den delen av avtalet måste dock tolkas enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler och principer; kan den överskjutande delen till exempel vara att betrakta som en giltig gåva eller ett giltigt köp?520

Som framgått ovan finns det inget krav att sambor måste göra en form-enlig bodelning när förhållandet upplöses, utan två sambor som separerar kan informellt komma överens om vad var och en ska ta med sig när för-hållandet upplöses. Vid en sådan uppdelning kan dock en sambo aldrig göra ett sakrättsligt giltigt förvärv med stöd av familjerättsliga regler. För det krävs en formenlig bodelning.521 En sådan egendomsöverföring kan dock vara sakrättsligt giltigt med stöd av allmänna förmögenhetsrättsliga regler om köp, byte eller gåva.522

Sambor har till skillnad från makar ingen möjlighet att genomföra en bodelning under bestående samboförhållande.523 Att någon sådan möjlighet inte finns har motiverats med att sambolagen har till syfte att skydda det sambor byggt upp tillsammans i händelse av att ett sambo-förhållande upplöses och inte att reglera sambors ekonomiska mellan-havanden under själva samlevnaden. Så länge samlevnaden består har det således inte ansetts finnas skäl att acceptera familjerättsligt grundade överföringar, bland annat med hänsyn till risken för sambornas borgenä-rer och att en sambo skulle kunna begära bodelning under samboförhål-landet för att undandra egendom från sina borgenärer. I lagförarbetena framhålls istället att om sambor vill överföra egendom mellan sig under samboförhållandet får det ske i förmögenhetsrättslig ordning.524 Vilken möjlighet sambor har att genomföra förmögenhetsrättsligt giltiga dispo-sitioner mellan varandra behandlas mer ingående i kapitel 6. Att sambo-lagen endast har till syfte att reglera själva upplösningen av ett samboför-hållande förklarar även varför det inte finns någon underhållsskyldighet mellan sambor under samlevnadens bestånd.

Nedan i avsnitt 4.5.2 respektive 4.5.4 redogörs närmare för hur bodel-ningen ska genomföras vad gäller värdering och skuldavräkning. Under avsnitt 4.5.3 behandlas bestämmelserna om rådighetsinskränkningar. Dessa regler har inte något direkt samband med bodelningsförfarandet,

519 Jfr NJA 1997 s. 227 som redogörs för ovan i avsnitt 5.5.4. Enligt Agell och Bratt-ström kan en ”överskjutande” del i ett bodelningsavtal vara att betrakta som gåva enligt allmänna principer, se Äktenskap Samboende Partnerskap s. 275.520 Se nedan kapitel 6.521 Prop. 1986/87:1 s. 258. 522 Se nedan avsnitt 6.2 och särskilt om formkraven vid överlåtelse av en bostad.523 Jfr ÄktB 9 kap. 1 § 2 st. 524 Prop. 1986/87:1 s. 108, se även SOU 1981:85 s. 255.

194

men däremot indirekt, genom att bestämmelserna har till syfte att under samlevnaden skydda sådan egendom som ska ingå i en bodelning.

4.5.2 Vilken egendom som ska ingå samt hur denna ska värderas

Egendom som utgör samboegendom vid den kritiska tidpunkten är den egendom som ingår i bodelningen.525 Även om endast samboegendom ingår i bodelningen kan det vara behövligt att klarlägga och ibland även värdera all sambornas egendom för att exempelvis kunna bestämma vil-ken egendom som ska anses utgöra samboegendom, vilka skulder som ska avräknas mot vilken egendom, och om det finns förutsättningar för skevdelning. För att underlätta bodelningsförfarandet kan en bouppteck-ning göras, varvid en sambo kan behöva lämna upplysningar om sina samtliga tillgångar och skulder.526

När det är klarlagt vilken egendom som utgör samboegendom och ska ingå i bodelningen uppkommer nästa uppgift att värdera egendo-men i fråga. Den vedertagna principen vad gäller värderingstidpunkt är idag, för såväl sambor som makar, ”den dag då boet är utrett”.527 Par-terna har dock möjlighet att komma överens om en annan tidpunkt.528 Om det framkommer att samboegendom kommit att förändras i värde mellan den kritiska tidpunkten och bodelningstillfället behandlas värde-förändringen på olika sätt beroende på vad som orsakat förändringen. Konjunkturbetonade värdeförändringar bör tillgodoräknas båda sambor, både vad gäller en ökning och en minskning. Egendomen tas då upp till det värde den har vid bodelningstillfället. Ifall en sambo däremot varit vållande till en värdenedgång ska egendomen vid bodelningen tas upp till det värde den hade innan nedgången som en följd av den vårdplikt som gäller under redovisningsperioden.529 På motsvarande sätt ska en sambo

525 För klassificering av samboegendom se ovan avsnitt 4.4.526 SamboL 20 § respektive 26 §, som hänvisar till ÄktB 9 kap. 7 § respektive ÄktB 17 kap. 5 §. Jfr NJA 2013 s. 602 där Högsta domstolen framhåller att det finns en ”familjerättslig grundad principiell skyldighet för en sambo att lämna upplysningar om sina tillgångar och skulder till bouppteckningen och därmed till den andra sambon”, se Högsta domstolens domskäl p. 6.527 Prop. 1986/87:1 s. 261 där hänvisning sker till s. 159 f. Principen har tillämpats vid bodelning mellan sambor i rättsfallet NJA 1997 s. 674.528 Hur värderingen ska gå till kan regleras i ett föravtal, se ovan avsnitt 4.5.1.529 Jfr ovan avsnitt 4.5.1.

195

tillgodoräknas en värdeökning som beror på att vederbörande vidtagit särskilda åtgärder för egendomens förbättring.530

När det gäller vilket slags värde som ska användas – marknadsvärde, taxeringsvärde, bruksvärde eller något annat – är det i princip upp till samborna själva att bestämma vilket värde som ska användas så länge inte en sambos borgenärer lider skada.531 Den vanligaste värderingsprincipen är att man tillämpar marknadsvärdet för bostäder och bohag. Marknads-värdet för bohag är ofta lägre än bruksvärdet. Om samborna delar på bohaget har det mindre betydelse vilket värde som används. Ifall däremot den ena sambon övertar allt bohag vid en separation, förefaller det rim-ligare att använda bruksvärdet, eftersom den andra sambon måste inför-skaffa nytt bohag. Av samma anledning bör en bodelningsförrättare eller domstol tillämpa bruksvärdet om de beslutar att allt bohag ska lottläggas endast ena sambon.532

4.5.3 RådighetsinskränkningarDet är endast den egendom som finns i hemmet när samboförhållandet upphör som ingår i en bodelning. Det innebär att om samboegendom försäljs under samboförhållandet minskar den totala egendomsmassa som ska ingå i en bodelning, vilket kan minska skyddet för den såväl socialt som ekonomiskt svagare parten. För att både det ekonomiska och sociala skyddet avseende sambors gemensamma hem ska kunna realise-ras om förhållandet upplöses har det därför ansetts nödvändigt att i lag inskränka sambors förfogandemöjligheter över den gemensamma bosta-den och bohaget. Bestämmelserna om rådighetsinskränkningar finns i sambolagens 23–25 §§. Restriktionerna som anges i lagen gäller förfo-ganden av varierande slag som överlåtelse, uthyrning, pantsättning med mera.533 Bestämmelserna gäller dels samboegendom som ska ingå i en eventuell bodelning, dels en bostad som kan bli föremål för övertagan-derätt enligt sambolagens 22 §.534 Reglerna innebär att en sambo inte

530 Prop. 1986/87:1 s. 160. Se även Håkansson, Sambolagen s. 48–50 för en närmare redogörelse kring värdeförändringar. 531 För en utförlig redogörelse kring värdering se Teleman, Bodelning s. 103–132.532 Jfr SamboL 16 § 2 st. Se även nedan avsnitt 4.7. 533 Se närmare i Lind, Sambolagen s. 179 f. Jfr även NJA 1994 s. 433 där det inte ansågs som en upplåtelse – som omfattas av samtyckesreglerna – då en kvinna lät en man bo i den bostad som samägdes av kvinnan och hennes före detta sambo. 534 Om samborna avtalat bort sambolagens delningsregler genom ett samboavtal gäller rådighetsinskränkningarna endast för hyresrätt eller bostadsrätt som kan övertas enligt SamboL 22 §. Några rådighetsinkränkningar gäller således inte heller för fast egendom som utgör gemensam bostad om bostaden införskaffats innan samboförhållandets inle-dande eller om bostaden inte utgör samboegendom p.g.a. att den är enskild.

196

fritt kan förfoga över sin egendom, utan den andra sambons samtycke.535 Kan samtycke inte lämnas, eller om samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid, görs undantag ifrån samtyckeskravet, SamboL 23 § st. 4. Sam-tyckeskravet gäller också för en avliden sambos dödsbo, SamboL 23 § st. 3. Om den sambo som inte är ägare vägrar lämna samtycke till en viss åtgärd kan ägarsambon vända sig till domstol som efter prövning kan tillåta åtgärden, SamboL 24 §. Om samtycke inte kan lämnas på grund av att omständigheterna är sådana som omfattas av lagens 23 § 4 st., kan den sambo som vill företa åtgärden också välja att ansöka om domstolens tillstånd till åtgärden enligt sambolagens 24 §, istället för att lägga fram bevisning om den andra sambons rättshandlingsförmåga eller borta-varo.536 Domstolen ska grunda sin bedömning på omständigheterna och sambornas intressen i det enskilda fallet.

Rådighetsbestämmelserna i sambolagen har sin motsvarighet i äkten-skapsbalken.537 Makar respektive sambors rättsliga situation ser dock olika ut då förhållandet upplöses. Om en make säljer en bostad kommer köpeskillingen från försäljningen enligt huvudregeln att ingå i bodel-ningen. Det innebär att rent ekonomiskt har det inte lika stor betydelse för makar, jämfört med sambor, om den gemensamma bostaden säljs, under förutsättning att köpeskillingen blir giftorättsgods. Nämnda för-hållande uppmärksammades av Lagrådet i 1986 års proposition, där de anförde att skillnaderna var värda att observera mot bakgrund av att sam-tycke kan ersättas med ett tillstånd av domstol.538 Lagrådets tankar om att tillståndsprövningen möjligen borde ske enlig olika bedömningsgrun-der kommenterades även i propositionens slutprotokoll. Där anmärktes att ett av huvudskälen för rådighetsinskränkningarna är att övertagande-rätten inte ska kunna omintetgöras genom dispositioner av den som är ägare till egendomen. Vidare framhölls att den närmare avvägningen av de övriga omständigheter och intressen som måste beaktas i det enskilda fallet, överlämnades åt rättstillämpningen.539 Lagrådets diskussion och efterföljande anmärkning i slutprotokollet synes ytterst handla om vilket värde som ska skyddas med rådighetsbestämmelserna – det sociala eller det ekonomiska skyddsvärdet. Enligt min mening finns det emellertid inte anledning att generellt prioritera den ena framför den andra, utan

535 Rådighetsinskränkningarna träffar all samboegendom. För den enskilda sambon innebär detta att vederbörande inte kan förfoga hur denna vill med den samboegendom som vederbörande äger. Skulle sambon sälja eller hyra ut egendom som ägs av den andra sambon skulle det utgöra ett olovligt förfogande enligt BrB 10 kap. 4 §.536 Lind, Sambolagen s. 182.537 Se ÄktB 7 kap. 5–9 §§.538 Prop. 1986/87:1 s. 381 f. och 395.539 Prop. 1986/87:1 s. 395.

197

istället beakta omständigheterna i det enskilda fallet och anledningen till att den icke ägande sambon inte kan eller vill lämna samtycke, vilket kan bero på såväl sociala som ekonomiska aspekter oavsett om berörda parter är makar eller sambor. En omständighet att ta hänsyn till kan till exem-pel vara hur parternas boendesituation ska gestalta sig efter en eventuell försäljning.

Skulle förhållandena vara sådana att en ägarsambo har förfarit i strid med rådighetsinskränkningarna i sambolagen kan den andra sambon vända sig till domstol som ska förklara rättshandlingen ogiltig och att egendomen ska återgå, SamboL 25 §. Enligt samma bestämmelse kan en överlåtelse eller pantsättning av bohag emellertid inte ogiltigförklaras om den nya innehavaren fått egendomen i sin besittning i god tro. En ogiltighetstalan får inte heller väckas om förvärvaren av en fast egendom eller tomträtt beviljats lagfart eller inskrivning, vilket också följer av sam-bolagens 25 §.

För att säkerställa att inte någon utomstående beviljas lagfart för en fastighet som utgör två sambors hem, finns en möjlighet att registrera en bostad som gemensam hos inskrivningsmyndigheten, SamboL 5 § 2 st. Uppgiften förs in i fastighetsregistrets inskrivningsdel och innebär att den icke ägande sambon måste ge sitt samtycke innan en eventuell försäljning av bostaden kan lagfaras.540 Som framhållits ovan ska samtycke alltid inhämtas då en bostad ska säljas. En anmälan till inskrivningsmyndig-heten fungerar emellertid som en extra kontroll för att så verkligen sker. En anteckning i fastighetsregistret om att bostaden utgör en gemensam bostad i ett samboförhållande kan hävas om båda sambor begär det eller om ägarsambon kan visa att den andra sambon inte längre är folkbokförd på fastigheten.541

I nuläget finns inget register över vilka som är sambor vilket gör det omöjligt för inskrivningsmyndigheten att på ett enkelt sätt kontrollera om en fast egendom utgör gemensam bostad för två sambor. Folkbok-föringsuppgifterna skulle kunna ge viss vägledning, men idag gör inskriv-ningsmyndigheten ingen kontroll mot fastighetsregistret.542 Inte heller bostadsrättsföreningarna har krav på att utföra någon kontroll av om en bostadsrättslägenhet utgör en gemensam bostad för sambor eller makar vid ett lägenhetsbyte. Däremot ska mäklare kontrollera en bostadsförsäl-jares civilstånd och om behövligt inhämta samtycke från säljarens make eller sambo. Om säljaren inte verkar uppge sann information om sitt

540 Jfr JB 19 kap. 29 § 1 st. p. 10. Inskrivningen innebär inte att egendomen blir sambo-egendom.541 Prop. 1986/87:1 s. 254.542 Telefonsamtal med Lantmäteriets fastighetsinskrivning den 10 februari år 2015.

198

civilstånd ska mäklaren om nödvändigt kontrollera uppgifterna gent-emot folkbokföringsregistret.543 Många bostäder säljs genom mäklare, vilket torde göra det svårt för en sambo att undgå att inhämta den andra sambons samtycke vid överlåtelse av en fast egendom eller en bostads-rättslägenhet.

Rådighetsinskränkningarna omfattar även inteckning av fast egen-dom eller tomträtt. Att även dessa rättshandlingar omfattas av krav på samtycke från den andra sambon är föranlett av de risker som följer av att egendomen utgör säkerhet för lån. Samtyckeskravet är knutet till inteckningen, vilket innebär att inskrivningsmyndigheten ska kontrollera samtycke innan pantbrev utfärdas. En icke ägande sambo är således inte skyddad mot själva pantsättningen, utan endast mot inteckningen.544 Krav på samtycke för pantsättning gäller dock för bostadsrättslägenhe-ter som utgör samboegendom eller som kan bli föremål för övertagande enligt sambolagens 22 §. Samma gäller även för avhändelse och pantsätt-ning av bohag.

Det är svårt att uttala sig om betydelsen av rådighetsinskränkningarnas preventiva effekt; det vill säga hur vanligt det är att en sambo på något sätt beter sig illojalt mot den andra sambon och vilket behov det finns av att kontrollen vore hårdare. För att ytterligare förstärka skyddet mot över-låtelse av fast egendom utan samtycke från båda sambor – om bostaden försäljs utan någon mäklare inblandad – skulle inskrivningsmyndigheten kunna åläggas ett större ansvar. Det torde inte vara svårt att kontrollera köpehandlingen och försäljaren gentemot folkbokföringsuppgifterna och om det finns ytterligare personer folkbokförda på samma adress.545 Över-låtelser av bostadsrättslägenheter är dock svårare att kontrollera, då det inte är rimligt att ställa krav på att enskilda bostadsrättsföreningar ska kontrollera säljarens familjeförhållanden.

543 Fastighetsmäklarlagen (2011:666) 17 §, se även Fredriksson, Fastighetsmäklaren & juridiken s. 94–96 och 193–196. 544 Omständigheten att samtyckeskravet är knutet till inteckningen och inte själva pant-sättningen medför att en sambo som övertar obelånade pantbrev eller som får tillbaka pantbrev efter att en skuld betalats, har möjlighet att använda dessa pantbrev och pantsät-ta fastigheten utan den andra sambons samtycke, se närmare i Lind, Sambolagen, s. 180.545 En nackdel som då kan uppkomma är emellertid att sambor som inte är folkbokförda på samma adress kan hamna utanför kontrollen, jfr ovan avsnitt 3.4.7.

199

4.5.4 SkuldavräkningVid en bodelning får varje sambo göra avdrag för alla sina egna skulder enligt sambolagens 13 §.546 Skuldavräkningen har till syfte att skydda sambornas borgenärer. Enligt huvudregeln får dock inte alla skulder avräknas mot samboegendomen utan endast skulder som anses hänför-liga till samboegendomen. En sambo har dock rätt att få täckning för alla sina skulder som vederbörande hade vid den kritiska tidpunkten547 innan parternas samboegendom ska läggas samman för att sedan delas lika. Det innebär att även sådana skulder som inte anses hänförliga till samboegendomen kan få räknas av mot denna, om sambon inte har övri-ga tillgångar som täcker dessa skulder. Som redan nämnts ovan i avsnitt 4.5.2, medför skuldavräkningsreglerna att sambors samtliga tillgångar och skulder i praktiken ofta behöver klarläggas för att en bodelning ska kunna genomföras.

En skuld anses hänförlig till samboegendomen om den är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Därutöver kan en skuld vara hänför-lig på andra sätt, exempelvis när en sambo tagit ett lån för att anskaffa bohag. Den sambo som vill åberopa skuldavräkning gentemot sin sam-boegendom har bevisbördan för att så ska ske.548 Skuldavräkningsregler-na speglar flera parters intressen. En skuldsatt sambo kan förutsättas vilja avräkna så mycket skulder som möjligt vid skuldavräkningen, samtidigt som den andra sambon vill att det värde som ska delas lika är så högt som möjligt. Därtill kan antas att en sambos borgenärer vill vara säkra på att gäldenären har täckning för sina skulder även efter en bodelning.

Värderingen av skulderna ska göras enligt samma principer som av tillgångarna. De skulder som fanns vid den kritiska tidpunkten ska såle-des tas upp till sitt värde så nära bodelningstillfället som möjligt.549 Om skulderna ökar eller minskar mellan den kritiska tidpunkten och bodel-ningstillfället måste detta redovisas.550

Så länge det inte kan leda till skada för någon av sambornas borgenärer kan sambor själva bestämma hur deras skulder ska beaktas vid bodel-

546 Se nedan avsnitt 5.1 angående att vardera sambo svarar för sin egendom och för sina skulder. En sambo kan således aldrig avräkna den andra sambons skulder gentemot sin samboegendom.547 Om en skuld, eller del av en skuld, har betalats innan bodelning sker ändå skuldtäck-ning, Lind, Sambolagen s. 138. 548 Prop. 2002/03:80 s. 51.549 Se ovan avsnitt 4.5.2.550 Håkansson, Sambolagen s. 53 f. Jfr avsnitt 4.5.2 ovan angående en värdeförändring av tillgångarna mellan den kritiska tidpunkten och bodelningstillfället. Samma resonemang avseende vilken sambo som bör tillskrivas en värdeökning respektive värdeminskning bör gälla för skulderna som för tillgångarna, se Håkansson s. 54.

200

ningen. För att skydda sambors borgenärer från att en gäldenärssambo på ett illojalt sätt avstår egendom vid bodelningen innehåller sambolagen en bestämmelse om eftergift, SamboL 21 §.551 Rättsföljden av bestämmelsen är att vid en illojal transaktion gentemot borgenärerna, blir den andra sambon ansvarig intill det värde vederbörande gynnats av förfarandet. En sambos borgenärer ges också skydd genom sambolagens 20 §, som hän-visar till äktenskapsbalkens bestämmelser om utmätning för skuld och konkurs vid bodelning.552 Bostad – dock inte fast egendom – och bohag utgör i stor utsträckning utmätningsfri egendom, så kallat beneficium,553 vilket medför att bestämmelserna torde ha begränsad praktisk betydelse för den egendom som ska vara föremål för bodelning mellan sambor.554

Utformningen av skuldavräkningsreglerna kan ifrågasättas. Jämförel-se kan göras till skuldavräkningsreglerna i äktenskapsbalken och vilka skulder som ska avräknas mot makarnas giftorättsgods respektive enskild egendom. Enligt äktenskapsbalkens 11 kap. 2 § 2 st. ska inte endast sådana fordringar som är förenade med särskild förmåsrätt i den enskilda egendomen avräknas mot denna, utan även ”skulder som maken ådragit sig för underhåll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna”. Enligt skuldavräkningsreglerna i sambolagen har en sambo rätt att få dra av en fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i samboegendomen även om de lånade peng-arna använts för att införskaffa egendom som inte ingår i bodelningen såsom ett fritidshus, en bil eller en båt. Borgenärernas intresse bör vis-serligen väga starkt, särskilt då en fordran är förenad med särskild för-månsrätt. Samtidigt finns det en risk att skuldavräkningsreglerna leder till att en sambo inte kan erhålla en ekonomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade värden kopplade till bostaden och bohaget om den andra sambon får göra avdrag för skulder som inte har något samband med den

551 Bestämmelsen hänvisar till ÄktB 13 kap. 1–2 §§.552 Bestämmelsen hänvisar till ÄktB 9 kap. 9–10 §§.553 Till beneficium räknas sådan egendom som är nödvändig för gäldenärens, och dennas familjs, personliga behov. Hit hör bland annat kläder och föremål för personligt bruk, möbler, husgeråd och annan utrustning som behövs för hemmets skötsel. Även en hyres-rätt och en bostadsrätt kan räknas som utmätningsfria, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, UB 5 kap. 1–2 §§. Se även konkurslagen (1987:672) 3 kap. 3 §.554 Förutom att gäldenärens beneficium är utmätningsfri egendom gäller även att sådan egendom inte ingår vid en konkurs. En gäldenärssambo som försätts i konkurs har således fortfarande rådighet över denna egendom, men är underkastad de rådighetsinskränkning-ar som följer av SamboL 23–25§§, se ovan avsnitt 4.5.3. Se vidare om bestämmelserna i ÄktB 9 kap. 9–10 §§ och dess innebörd i förhållande till sambor i Lind, Sambolagen s. 212–217. Jfr Teleman, Bodelning s. 245–247. Se även nedan avsnitt 4.6 avseende jämk-ning och att om en sambo är försatt i konkurs vid bodelningen ska varje sambo behålla sin egendom som sin andel.

201

egendom som ska delas lika. Det kan dock ifrågasättas om utformningen av skuldavräkningsreglerna i äktenskapsbalken är bättre utformade, då en make som pantsatt enskild egendom för att öka värdet på sitt gif-torättsgods kan hamna i en motsvarande situation. Det problematiska i sammanhanget är i stor utsträckning skuldavräkningsreglernas starka koppling till säkerhet i egendom, istället för att endast låta sambor och makar i bodelningen dra av sådana skulder som är hänförliga till den egendom som ska delas lika. Sistnämnd utformning skulle dock minska skyddet för en sambos borgenärer och skulle samtidigt kunna leda till bevissvårigheter. Nuvarande utformning av reglerna får anses tydliga och enkla och således förutsebara för parterna, under förutsättning att de har kunskap om lagens utformning. Samtidigt kan den kategoriska utform-ningen medföra ett högt pris för gäldenärens sambo i det enskilda fallet. Avvägningen mellan gäldenärens sambos respektive borgenärernas intres-se kan således kritiseras, samtidigt som det inte förefaller finnas någon enkel lösning på problemet.

Många sambor är unga. Det medför att det kan antas att många sam-bor har betydande studieskulder, vilka kan uppgå till hundratusentals kronor. Ifall sambon inte har övriga tillgångar att täcka dessa skulder med får skulderna avräknas mot samboegendomen. Avvägningen mel-lan borgenärernas respektive den andra sambons intresse kan ifrågasättas även för den här typen av skulder. Till skillnad mot exempelvis en kon-tokortsskuld eller dylikt lån som ska återbetalas inom en snar framtid, återbetalas studieskulder ofta under tiotals år. I en sådan situation är det enligt min mening inte rimligt att borgenärernas intresse ska få väga star-kare än den andra sambons intresse av att få en ekonomiskt rättvis del av gemensamt uppbyggda värden kopplade till samboegendomen, eftersom risken för att borgenärerna ska lida skada är liten i en sådan situation.

Studien visar att många sambor förvärvar en bostad tillsammans och många äger också bostaden gemensamt.555 I en sådan situation är det möjligt att en av samborna tar lån för att betala sin andel, medan den andra sambon betalar sin andel – eller delar av denna – med befintliga tillgångar. Vid en bodelning har den sambo som upptagit lån rätt att i andelsberäkningen dra av sin skuld ifrån värdet av sin samboegendom innan värdena av parternas samboegendom ska läggas samman för att delas lika. Konsekvensen av skuldavräkningsreglerna kan å ena sidan före-falla mindre rimliga i en sådan situation, sett till att den sambo som haft möjlighet att betala sin del med befintliga tillgångar kommer att bidra med värdet av sin andel till bodelningen. En sådan situation som nämnts kan emellertid undvikas genom att båda sambor tar lån vid bostadförvär-

555 Se ovan avsnitt 3.9.2, diagram 34.

202

vet, att samborna upprättar ett samboavtal där bostaden avtalas bort från bodelningen, eller att samborna upprättar ett skuldebrev sig emellan.556 Nämnda rättshandlingar kräver emellertid att sambor har kunskap om vilka rättsliga konsekvenser deras olika finansieringssätt kan leda till den dag samlevnaden upplöses. Å andra sidan medför bodelningsreglerna att även en bostad som till fullo betalats med endast den ena sambons befint-liga tillgångar kan komma att ingå i en bodelning, vilket kan förefalla än mindre rimligt än en sådan situation som diskuterats ovan.

Av det som behandlats ovan framgår att det finns en risk för att skuldavräkningsreglerna kan leda till att lagen inte uppfyller sitt syfte att leda till en ekonomiskt rättvis fördelning av gemensamt uppbyggda värden kopplade till bostad och bohag som förvärvats för gemensamt bruk. Så länge skuldavräkningsreglerna består enligt nuvarande utform-ning uppkommer frågan vilka andra möjligheter det finns att minska risken för att en bodelning inte leder till ett ekonomiskt rättvist resultat i den mening som framhållits ovan. En del är att undersöka vilka möjlig-heter det finns att frångå en likadelning med stöd av jämkningsreglerna i sambolagen, vilket behandlas i avsnittet nedan.

4.6 JämkningEtt bodelningsresultat som anses oskäligt kan jämkas enligt sambolagens 15 §. I bedömningen av om en likadelning är oskälig ska särskild hänsyn tas till samboförhållandets längd, till sambornas ekonomiska förhållan-den, men också till omständigheterna i övrigt. Detta framgår direkt av lagtexten i 15 §. Jämkning innebär att man gör avsteg från huvudregeln om likadelning av parternas samboegendom. Ett bodelningsresultat kan endast justeras till förmån för den sambo som har mest samboegendom – efter att skuldavräkning gjorts – och således är den sambo som ska lämna egendom till den andra (ekonomiskt starkare parten). Jämkningsbestäm-melsen är tillämplig vid bodelning både på grund av separation och dödsfall, till skillnad mot motsvarande jämkningsbestämmelse i äkten-skapsbalken som endast är tillämplig vid separation.557 För det fall att

556 Ett skuldebrev kan villkoras att förfalla om samborna separerar, jfr lag (1936:81) om skuldebrev (SkbrL) 5 § 1 st. Enligt allmänna preskriptionsregler preskriberas emellertid fordringsanspråket efter tio år, se preskriptionslagen (1981:130) 2 §. Eftersom fordrings-anspråket uppkommer först om parterna separerar, förefaller det rimligast att preskrip-tionstiden räknas från denna tidpunkt. Jfr även Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboförhållande s. 108.557 Jfr den så kallade skevdelningsregeln i ÄktB 12 kap. 1 §. Vid dödsfall kan den efter-levande maken begära att vardera sidan som sin andel behåller sitt giftorättsgods, ÄktB

203

en efterlevande sambo begärt bodelning kan således jämkning åberopas även av den avlidna sambons dödsbo. Eftersom bestämmelsen tar sikte på bodelningsresultatet kan jämkning endast avse samboegendom. Annan egendom kan dock beaktas indirekt, genom att man ser till parternas totala egendomsförhållanden, inklusive skulder, i bedömningen av om det finns skäl för jämkning.558

Om den ekonomiskt starkare parten åberopar jämkning ska en hel-hetsbedömning göras av om det i det enskilda fallet föreligger tillräck-ligt starka skäl för att frångå principen om likadelning. Av lagförarbe-tena framgår att jämkningsbestämmelsen ska användas restriktivt och att jämkning således ska förekomma endast i undantagsfall.559 Eftersom jämkningsbestämmelsen är en skälighetsregel är det vanskligt att avskilja särskilda omständigheter och att utvärdera vilken betydelse de ska tillmä-tas i förhållande till enskilda fall.560 Om det inte finns gemensamt upp-arbetade värden mellan två sambor finns det dock inte något ekonomiskt skyddssyfte att parterna ska dela lika, utan i en sådan situation bör jämk-ning kunna aktualiseras. Några omständigheter som skulle kunna tän-kas aktualisera jämkning är till exempel om ett samboförhållandet varit kortvarigt och den ena sambon förvärvat samboegendom till ett stort värde. En annan situation kan vara att en sambo erhållit samboegendom genom gåva eller arv kort tid innan samboförhållandet upplösts,561 eller att två sambor flyttar ihop i en bostad som redan ägs av en av dem, och att bostaden sedan byts ut mot en annan som då blir samboegendom.

Den sistnämnda situationen torde inte vara alltför ovanlig. Studien visar att i 72 procent av fallen där sambor bor i en ägd bostad har denna förvärvats under samboförhållandets bestånd.562 Det kan antas att många av dessa sambor inte förvärvat bostaden i samband med att de flyttade ihop, utan att deras samlevnad inleddes i någon av parternas föregående bostäder. Ifall ett samboförhållande upphör kort tid efter att en ny bostad förvärvats kan det anses oskäligt att värdet av denna ska delas lika om bostaden till största del bekostats av pengar från försäljningen av den bostad som ägdes av den ena sambon och som inte skulle ha ingått i en

12 kap. 2 § 1 st. Någon liknande bestämmelse finns inte uppställd i sambolagen, där-emot kan samma effekt uppkomma genom att den efterlevande sambon inte begär någon bodelning.558 Prop. 1986/87:1 s. 262.559 Se prop. 1986/87:1 s. 184 och 262.560 För en rad exempel på omständigheter som kan leda till jämkning se Lind, Sambo-lagen s. 142–155.561 Prop. 1986/87:1 s. 185. Jfr ovan avsnitt 4.4.4. Sådan egendom utgör oftast inte sam-boegendom, men skulle så vara fallet kan det utgöra skäl för jämkning.562 Se ovan avsnitt 3.9.2.

204

bodelning.563 Omfattningen av jämkningen bör, enligt lagförarbetena, i en sådan situation vara beroende av den tid som gått sedan egendoms-bytet ägde rum. Likaså bör egendomens värde tillmätas betydelse. Ju lägre värde, desto mindre skäl att tillåta jämkning. Enligt lagförarbetena torde jämkning inte kunna komma ifråga om det förflutit mer än fem år sedan egendomsbytet ägde rum.564

I NJA 2003 s. 650 åskådliggörs hur såväl längden på förhållandet, upplösning av samboförhållandet kort tid efter ett värdefullt förvärv, som sambornas övriga egendom, kan vara av betydelse i bedömningen av om jämkning ska ske.

I fallet NJA 2003 s. 650 tvistade två sambor om hur värdet av den gemen-samma bostaden skulle delas när förhållandets upplöstes. Paret hade till en början bott tillsammans i en hyreslägenhet där båda stod på kontraktet. Efter cirka två års samlevnad ombildades hyresrätten till en bostadsrätt. Bostadsrätten ägdes av kvinnan, mannen och mannens minderåriga döttrar. Kvinnans ägarandel uppgick till 8,14% och mannens till 46,7 %. Resteran-de andelar ägdes av mannens döttrar. Förvärvet hade helt betalats med man-nens och döttrarnas medel. Kvinnan förmögenhet bestod till största del av en värdefull fritidsfastighet (marknadsvärde 5–6 miljoner kronor). Sambor-na flyttade ifrån varandra två och ett halvt år efter förvärvet av bostadsrätten. Redan ett halvår tidigare hade emellertid mannen ansökt om bodelningsför-rättare, det vill säga vidtagit en sådan åtgärd som visar att samboförhållandet ska anses upplöst. När bostadsrätten såldes inbringade den närmare 7 mil-joner kronor, varav parternas andelar uppgick till cirka 3,7 miljoner kronor. Ett mellan parterna upprättat ägaravtal avseende deras andelar i bostads-rätten ansågs inte utesluta bodelning.565 Mannen begärde då jämkning av bodelningsresultatet avseende likadelning av parternas andelar i bostaden.

Högsta domstolen anförde att jämkningsfrågan fick avgöras efter en hel-hetsbedömning. Domstolen påpekade att samboförhållandet varit förhål-landevis kortvarigt och att detta upplösts endast två år efter bostadsförvär-vet. Bostadsrätten hade i sin helhet betalats med mannens och döttrarnas medel, medan kvinnans fritidsfastighet lämnades utanför bodelningen. Med hänsyn till ovanstående omständigheter ansågs det oskäligt mot mannen att köpeskillingen från bostadsrätten skulle delas lika. Kvinnan hade visserli-gen inte utgett någon köpeskilling vid bostadsförvärvet, vilket skulle kunna utgöra skäl för total jämkning, det vill säga att vardera parten behöll sin egendom. Enligt domstolen måste man emellertid även beakta omständig-heter som talar mot en sådan lösning, vilket kan vara att den andra parten har gjort andra ekonomiska insatser för det gemensamma hemmet. I fallet

563 Jfr Lind som diskuterar kring att avsaknaden av en substitutionsprincip kan leda till tillämpningssvårigheter i vissa fall, Lind, Sambolagen s. 82.564 Prop. 1986/87:1 s. 263. Jfr samma prop. s. 185–187.565 Jfr nedan avsnitt 6.5.3.

205

hade ombildningen av bostaden från hyresrätt till bostadsrätt lett till en betydande ekonomisk vinst för parterna. Mannen var den som genomdrivit att förvärvet skulle ske utan medverkan av kvinnan, trots att det var klarlagt att hon varit öppen för att delta med egna eller lånade medel. Mot bakgrund av dessa omständigheter, och med beaktande av kostnaden för kvinnan att erhålla en ny bostad, fick det anses gå för långt att göra en total jämkning. Med hänsyn till samtliga omständigheter tillerkände domstolen mannen tre fjärdedelar och kvinnan en fjärdedel av deras andelars sammanlagda värde.

Jämkningsregeln kan i ett de lege ferenda perspektiv diskuteras utifrån olika aspekter. För det första kan ifrågasättas hur enkelt eller svårt det bör vara att frångå principen om likadelning. I NJA 2003 s. 650 jämkades bodelningsresultatet, men skäligheten i utgången – att bodelningsresul-tatet inte jämkades i än större utsträckning till fördel för mannen – kan enligt min mening ändå diskuteras mot bakgrund av omständigheten att samboförhållandet endast varat fyra år, att kvinnan ägde en väldigt vär-defull fritidsfastighet och att bostadsandelen som var föremål för bodel-ningen var värd flera miljoner.

Som nämnts ovan är det många sambor som idag förvärvar en bostad tillsammans. Generellt har bostadspriserna i landet, och framförallt i stor-städerna, ökat markant under senare tid. Utvecklingen har medfört att det ekonomiska värdet av sambornas gemensamma hem kan vara bety-dande redan efter relativt kort tids samlevnad. Samboförhållanden har kommit att bli allt mer varaktiga, men fortfarande upplöses många inom tre års tid. Studien visar att hälften av de upplösta samboförhållandena har varat kortare tid än tre år och 75 procent mindre än sju år.566 Sambo-lagen är visserligen anpassad utifrån kortvarigare samlevnader, men inte utifrån bostadspriserna som råder i dagens samhälle. Det är naturligt att den som har pengar investerar dessa i en bostad som ett slags sparkapi-tal. För den sambon kan det få förödande ekonomiska konsekvenser för lång tid framöver om sparkapitalet måste delas lika med någon annan. Likadelning är rimligt för att utjämna den ekonomiska obalans som kan uppkomma vid en samlevnad där båda parter på olika sätt bidragit till uppbyggandet av det gemensamma hemmet. Det är dock inte troligt att obalansen hunnit bli så stor på några år att det är skäligt att en sambo som inte ekonomiskt bidragit till förvärvet av den gemensamma bosta-den – eller endast bidragit i liten utsträckning – kan ha rätt till hälften av bostadens värde, vilket i praktiken kan handla om stora ekonomiska värden. Nämnda omständigheter kan tala för att det numera kan finnas skäl att oftare frångå likadelningsprincipen än då 1987 års lag infördes.

566 Resultatet utgår från de som i studien tidigare varit sambor, se ovan avsnitt 3.4.6, diagram 8.

206

Samtidigt ska lagen också utgöra ett minimiskydd för den svagare par-ten. Mot bakgrund av de ökade bostadspriserna kan det vara svårare för en ekonomiskt svagare sambo att finna en ny bostad efter att ett sam-boförhållande upplösts. Om den egendom som ska delas lika sjunker i värde minskar förutsättningarna för en ekonomiskt svagare sambo att införskaffa en ny bostad liksom att eventuellt överta den gemensamma bostaden.

Jämkningsregeln kan för det andra ifrågasättas utifrån att det inte finns möjlighet att jämka ett bodelningsresultat ”uppåt”, alltså att den eko-nomiskt svagare sambon kan erhålla mer än hälften av nettovärdet på parternas sammanlagda samboegendom. Som framhållits ovan i avsnitt 4.5.4, kan skuldtäckningsreglerna leda till att ett bodelningsresultat inte blir ekonomiskt rättvist i förhållande till gemensamt upparbetade värden. Det gäller exempelvis om en sambo gentemot samboegendomen får dra av sådana skulder som i praktiken inte har någon koppling till det sam-borna byggt upp tillsammans.

Ponera att den ekonomiskt starkare sambon (A) äger sambornas gemen-samma bostad, som utgör samboegendom. Bostaden är värd en miljon kro-nor. Den andra sambon (B) äger bohag till ett värde om 300 000 kronor. Under samlevnaden har B tagit störst ansvar för hem och barn för att möj-liggöra A:s förvärvsarbete, som bland annat medfört att A kunnat förvärva den gemensamma bostaden. A har med säkerhet i bostaden tagit ett lån på 600 000 kronor för att förvärva en båt med samma värde. Båten ingår inte i bodelningen, men däremot får skulden på 600 000 kronor avräknas mot A:s samboegendom. Det innebär att A tillskjuter 400 000 kronor till lika-delningen och B 300 000 kronor. Vardera sambon erhåller 350 000 kronor vid bodelningen. Eftersom B:s samboegendom understiger värdet på A:s samboegendom har B ingen möjlighet att genom jämkning erhålla kom-pensation för att A fått avräkna en skuld på 600 000 kronor för ett förvärv av egendom som inte utgör samboegendom och som B inte har någon rät-tighet till. Sammantaget kan konstateras att bodelningen inte leder till ett ekonomiskt rättvist resultat mellan samborna, med hänsyn till B:s bidrag till de gemensamt upparbetade värdena genom sitt huvudansvar för hem och barn.

Det som talar mot en möjlighet att jämka uppåt är dels förutsebarhe-ten rörande vilka värden parterna erhåller i en bodelning, men också att sambolagens jämkningsregel skulle ge andra rättsverkningar än motsva-rande bestämmelse i äktenskapsbalken. Enlig min mening finns det dock skäl som kan rättfärdiga en skillnad mellan lagarna. Vid bodelning i ett äktenskap är vanligtvis värdet på det som delas större än vid en bodel-ning i ett samboförhållande, mot bakgrund av att makar delar lika på allt giftorättsgods. Vid en separation får en ekonomiskt svagare make således

207

generellt sett mer egendom än en ekonomiskt svagare sambo. Makar kan visserligen ha upprättat ett äktenskapsförord där egendom gjorts enskild. Ett äktenskapsförord är dock möjligt att jämka – vilket kan åberopas av båda makar.567 En ekonomiskt svagare make kan dessutom åberopa att den andra maken ska utge underhållsbidrag efter en separation.568 I lag-förarbetena har man till och med uttryckligen framhållit att engångsun-derhåll kan tjäna som en slags jämkning uppåt.569 En möjlighet för den ekonomiskt svagare sambon att åberopa jämkning skulle kunna utgöra ett alternativ eller komplement till andra eventuella möjligheter att kräva ersättning från den andra sambon.570 Slutligen kan påpekas att en jämk-ningsbestämmelse där såväl den ekonomiskt svagare som starkare parten har möjlighet att åberopa jämkning är viktigt ur ett jämställdhetsper-spektiv eftersom kvinnor generellt sett har lägre inkomster och mindre förmögenheter.

4.7 Lottläggning och övertagande av bostad som inte utgör samboegendom

4.7.1 InledningSambolagen har inte endast till syfte att leda till en ekonomiskt rättvis fördelning av gemensamt upparbetade värden kopplade till det gemen-samma hemmet, utan också att ge skydd för den sambo som är i störst behov av att bo kvar i den gemensamma bostaden i händelse av att sam-levnaden upplöses. Detta syfte är tänkt att förverkligas genom bestäm-

567 ÄktB 12 kap. 3 §.568 ÄktB 6 kap. 7 §§ 1–2 st.569 Se prop. 1986/87:1 s. 185.570 Jfr nedan avsnitt 5.4. Jfr även ÄktB 11 kap. 4 § – den så kallade vederlagsregeln – som inte har någon motsvarighet i sambolagen. I bestämmelsen stadgas att en make kan bli vederlagsskyldig gentemot den andra maken om vederbörande inom tre år ifrån talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning minskat sitt giftorättsgods genom gåva, eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet på sin enskilda egendom. I prop. 2002/03:80 s. 37 diskuterades huruvida en sådan regel borde införas även i sambolagen. Regeringen konstaterade dock att en sådan regel vore svår att förena med sambolagens syfte att ”bevara det gemensamma hemmet åt den sambo som bäst behöver det och till-försäkra samborna en lika stor andel vardera i denna egendom”. En vederlagsregel skulle innebära en delningsrätt av värdet av egendom som avhänts under samboförhållandet, det vill säga egendom som faller utanför begreppet bostad eller bohag. Därtill vore en vederlagsbestämmelse svår att tillämpa i praktiken. Det beror på att det kan vara svårt att avgöra exakt vad avhänd samboegendom använts till. Exempelvis kan köpeskillingen från försåld samboegendom kommit även den andra sambon till del på något sätt.

208

melserna om lottläggning respektive övertagandereglerna i sambolagens 22 §. Bestämmelserna liknar på många sätt varandra, men frågan är om deras praktiska betydelse är den samma. I slutet på detta avsnitt behand-las även möjligheten för den bäst behövande sambon att få kvarsittnings-rätt i den gemensamma bostaden fram till att bodelningen är slutförd.

4.7.2 LottläggningEfter att respektive sambos andel i boet beräknats ska samboegendomen fördelas mellan samborna på lotter, vilket framgår av sambolagens 16 §. Lottläggningen innebär att man konkret bestämmer vilka tillgångar res-pektive sambo ska ha. Lottläggningsregeln förverkligar både det ekono-miska och sociala syfte som finns bakom sambolagen; dels genom en värdemässig likadelning av samboegendomen, dels genom att den sambo som bäst behöver bostaden eller bohaget ska få denna på sin lott. Andels-beräkningen som gjorts tidigare utgör utgångspunkt för själva lottlägg-ningen då samborna rent faktiskt ska tilldelas specifik egendom som mot-svarar deras andel i boet.571

Till skillnad från i äktenskapsbalken finns det i sambolagen ingen uttrycklig bestämmelse som stadgar att varje sambo har rätt att i första hand få sin egendom, eller del av denna, på sin lott.572 Sambolagens lott-läggningsregler anses emellertid bygga på denna princip.573 Den sambo som är i störst behov av bostaden eller bohaget har emellertid rätt att få denna i avräkning på sin lott, eller utan avräkning om värdet är ringa. Övertaganderätten av bostad som utgör samboegendom gäller hyres-lägenheter, bostadsrättslägenheter och fast egendom.574 Om en sambo övertar egendom vars värde överstiger dennas egendom i boet ska den andra sambon kompenseras.575 Kompensationen kan ske genom att sam-bon lämnar egendom eller pengar till den andra sambon, SamboL 17 §

571 Andelsberäkningen innebär att man klarlägger hur mycket respektive sambo ska få av den totala samboegendomen. Beräkningen görs genom att man drar ifrån respektive sam-bos skulder ifrån dennas samboegendom, SamboL 13 §. Var och ens överskott läggs sedan samman. Av detta värde ska samborna ha hälften vardera, SamboL 14 §. Den summa som utgör sambons andel i boet är sambons hälft av det sammanlagda nettovärdet på sambo-egendomen efter skuldtäckning plus det belopp som sambon fått skuldtäckning för. 572 Jfr ÄktB 11 kap. 7 §.573 Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 278 f. 574 Jfr SamboL 22 §, se nedan avsnitt 4.7.3.575 För att en sambo ska få överta samboegendom som utgör säkerhet för en skuld måste ägarsambon, förutom att kompenseras ekonomiskt, även befrias från betalningsansvar för fordringen, eller så måste medel för att betala fordringen sättas under särskild vård, SamboL 16 § 3 st. Se närmare i Lind, Sambolagen s. 159 f.

209

1 st.576 En förutsättning för att en sambo ska få överta egendom som ägs av den andra sambon är att ett övertagande kan anses skäligt med hänsyn till omständigheterna i övrigt, SamboL 16 § 2 st.577

Om en sambo gör anspråk på att överta bostad eller bohag som ägs av den andra sambon – och ägarsambon motsätter sig detta – får en hel-hetsbedömning ske där såväl behov av, som skäligheten i, ett övertagande prövas. Varje egendomssubjekt ska bedömas var för sig, vilket medför att det inte behöver vara samma sambo som lottläggs bostaden och bohaget. Skäl som kan tala för att en sambo kan anses ha behov av att få överta bostaden kan vara att samborna har gemensamma barn och att barnen endast ska bo hos ena sambon efter separationen. I en sådan situation kan boendeföräldern anses ha störst behov av bostaden, särskilt om skola och barnomsorg finns i närheten. Andra omständigheter som talar för ett övertagande utifrån behov, är att bostaden anpassats till en av sambornas specifika behov på grund av sjukdom, handikapp, ålder eller liknande. Ytterligare skäl kan vara att bostaden ligger nära en sambos arbetsplats och sambon har svårt att finna en bostad på annat håll.578 Den sambo som övertar bostaden kan också anses ha behov av att få överta bohaget, i vart fall om bohaget behövs för att bostaden ska kunna användas på ändamålsenligt sätt. Om sambornas barn ska bo kvar i bostaden talar det för att mer bohag bör lottläggas den sambo som ska bo kvar.579 I de fall ett samboförhållande upplösts genom en sambos dödsfall gäller överta-ganderätten endast för den efterlevande sambon. I en sådan situation kan förmodligen den efterlevande visa att vederbörande har behov av att få bo kvar i bostaden.

Även om det föreligger behov för en sambo av att få överta bostaden, såsom i exemplen ovan, måste ett övertagande också anses skäligt med hänsyn till andra omständigheter än behovet. Om bostaden har ett stort affektionsvärde för ägarsambon, exempelvis på grund av att denna utgör en släktgård eller ett föräldrahem, förefaller det mindre skäligt med ett övertagande.580 Detsamma kan anföras om samboegendomen utgör en gåva eller ett arv till den ena sambon. Sådan egendom ingår dock sällan i

576 Den sambo som ska motta kompensation har – om inte sambon kompenseras med pengar – rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för vederbörande. Om ersättning inte kan utges direkt kan anstånd beviljas, men då krävs att den ersättningsskyldiga lämnar godtagbar säkerhet, se SamboL 17 §. Se även prop. 2002/03:80 s. 53.577 Jfr ÄktB 11 kap. 8 § som är utformad på samma sätt som SamboL 16 § 2 st. 578 Jfr prop. 1986/87:1 s. 179, Lind, Sambolagen s. 157 och Teleman, Bodelning s. 221.579 Jfr Lind, Sambolagen s. 157.580 Jfr RH 1994:59.

210

vad som utgör samboegendom.581 I lagförarbetena framhålls att det även kan anses oskäligt med ett övertagande om ägarsambon inte har andra tillgångar än de som ingick i bodelningen.582 Eftersom en ägarsambo ska kompenseras för ett övertagande förefaller den sistnämnda anledningen, enligt min mening, inte utgöra ett starkt skäl mot ett övertagande så länge som kompensationen motsvarar egendomens värde. När det gäller värderingen av bohag är det exempelvis rimligt att använda bruksvärdet om endast ena sambon ska lottläggas all sådan egendom, för att kompen-sationen ska anses skälig gentemot den sambo som måste införskaffa nytt bohag.583 Sammantaget torde det vara motiverat att vara något mindre strikt i skälighetsbedömningen om det är fråga om ett övertagande av samboegendom som ägs ensamt av den andra sambon till skillnad mot om egendomen är samägd.

Barn utgör, vilket framhållits ovan, en väsentlig faktor i bedömningen av vem av samborna som har behov av bostaden och bohaget. En fråga är om behovs- och skälighetsprövningen bör ske på samma sätt om en av samborna har barn sedan tidigare; en fråga som har stor relevans mot bakgrund av att i 18 procent av de familjer som lever med barn, finns det endast särskullbarn.584 Eftersom sambolagens syfte är att utgöra en skyddslagstiftning för den svagare parten talar det för att bedömningen bör vara den samma. Om en sambo har barn som ska bo med vederbö-rande efter en separation kan det leda till att sambon är att anse som den ”svagare parten”, oavsett om barnen är gemensamma eller inte.585 Det vill säga behovet av en bostad är detsamma. Det förefaller dock rimligt att – i linje med vad som framhållits i stycket ovan – skälighetsbedöm-ningen blir något mer restriktiv om det är sambon utan barn som äger hela bostaden.586

4.7.3 Övertagande av bostad som inte utgör samboegendomDen första samboregleringen från år 1973 som medförde en indispositiv rätt att kunna få överta en gemensam hyres- eller bostadsrätt, infördes i syfte att skydda framförallt kvinnor och barn; mannen var oftast den som stod som innehavare till den gemensamma bostaden och hade rätt att bo kvar i denna efter en separation, samtidigt som det vanligtvis var kvin-

581 Se ovan avsnitt 4.4.4.582 Prop. 1986/87:1 s. 264. 583 Jfr ovan avsnitt 4.5.2.584 Se ovan avsnitt 3.4.5.585 Jfr ovan avsnitt 2.6 och 2.10.586 Jfr Håkansson, Sambolagen s. 64.

211

nan som fick vårdnaden om gemensamma barn.587 Bakgrunden var, som berörts ovan i avsnitt 2.6, den rådande bostadsbristen. Lagen är således ett tydligt exempel på en ”tidsanpassad” lag.

Det rättsliga innehållet i 1973 års lag finns kvar genom bestämmelser-na i sambolagens 22 §. Bestämmelsen möjliggör för en sambo att vid sär-skilda skäl kunna få överta en gemensam hyres- eller bostadsrätt, även om bostaden inte utgör samboegendom. Bestämmelsen kompletterar således lottläggningsreglerna i de fall bostaden inte utgör samboegendom, med undantag av bostäder som utgör fast egendom. Ett övertagande kan aktu-aliseras under förutsättning att den andra sambon bäst behöver bostaden och att ett övertagande i övrigt kan anses skäligt med hänsyn till omstän-digheterna i övrigt. Ett samboavtal588 som stadgar att bodelning inte ska ske eller att bostaden inte ska ingå i bodelningen hindrar inte ett överta-gande, eftersom sambolagens 22 § är tvingande.

Precis som i 1973 års lag utgör barn fortfarande ett av de starkaste skä-len för att kunna få överta en bostad. Detta framgår uttryckligen av lag-texten där det stadgas att det krävs synnerliga skäl att överta en bostad från den andra om samborna inte har eller har haft barn tillsammans, SamboL 22 § 2 st. sista mom. ”Har haft” innebär att samborna inte behöver ha barn som de vid separationen har vårdnad om.589 I praktiken torde det emellertid sällan finnas synnerliga skäl för att överta en bostad om inte paret har gemensamma barn och den som vill överta bostaden ska bo där med barnen. Studien visar att många sambor har gemensamma barn. Samtidigt är det idag vanligt med både gemensam vårdnad och växelvis boende efter en separation, vilket gör att regeln torde tillämpas mer sällan än tidigare.

En sambo som vill överta en bostad som inte ingår i en bodelning måste normalt framställa ett övertagandeanspråk senast ett år efter att förhållandet upplösts. Ifall sambon flyttar ifrån bostaden måste ansprå-ket emellertid framställas senast tre månader efter flytten. Om en sambo bor kvar i bostaden och ägarsambon590 accepterar detta kan det i undan-tagsfall ses som ett konkludent accepterande av att sambon får överta bostaden, även om sambon inte framställt ett uttryckligt anspråk inom tidsfristen. Den ettåriga tidsfristen gäller inte heller om samboförhållan-det upplösts genom ägarsambons död och efterlevande sambo bor kvar i bostaden. I en sådan situation finns det ingen tidsfrist, vilket motive-

587 Se ovan avsnitt 2.6.588 Se nedan avsnitt 4.8.589 Det kan handla om ett vuxet barn eller ett avlidet barn.590 Med ägarsambon avses även en sambo som står som innehavare av en hyresrätt.

212

rats med ett socialt skyddsintresse.591 En avliden sambos arvingar kan inte göra anspråk på att få överta den andra sambons egendom, vilket är naturligt mot bakgrund av bestämmelsens skyddssyfte.592

En sambo som får rätt att överta den andras bostad måste ersätta ägar-sambon för bostadens värde, SamboL 22§ st. 3. Ersättningen ska enligt huvudregeln utges direkt. Anstånd med betalningen kan endast beviljas om den ersättningsskyldiga sambon kan uppställa godtagbar säkerhet för betalningen. Bostadens värde kan avräknas vid en bodelning, men vanligtvis räcker inte det eftersom bohag sällan har ett så högt värde vil-ket medför att ägarsambon då ska kompenseras med pengar.593 Bestäm-melsen är tillämplig även när ingen bodelning begärts eller att en sådan inte begärts inom tidsfristen.594 I en sådan situation får ägarsambon kompenseras för bostadens fulla värde utan någon avräkning mot annan egendom. Då en sambo lottläggs bostaden ska den andra sambon också kompenseras för bostadens värde. Eftersom bostaden ingår i bodelningen innebär det emellertid att den summa som rent faktiskt behöver utges till den andra sambon endast blir bostadens halva värde, till skillnad mot bostadens hela värde vid ett övertagande enligt sambolagens 22 §.

När 1973 års reglering kom hade bostadsrätter ett lågt värde. Det med-förde att en kvinna som varit hemarbetande inte sällan hade ekonomiska möjligheter att överta en bostadsrätt som ägts av mannen. Bostadsmark-naden är annorlunda idag. En bostadsrättslägenhet kan idag betinga ett lika högt värde som en fast egendom. Det innebär att en sambo som har ett socialt behov av att överta bostaden i många fall inte klarar detta eko-nomiskt. Förhållandena är annorlunda då sambor bor i en hyreslägenhet, då ersättning i princip aldrig får lämnas då en sådan lägenhet övertas.595 Sammantaget kan emellertid antas att bestämmelsens praktiska betydelse som social skyddsregel har minskat mot bakgrund av de höga bostadspri-serna i samhället.596 Nämnda omständigheter visar att inte endast sam-bors ”beteende”, utan även samhällsekonomiska faktorer påverkar om det rättsliga skyddet för sambor är i takt med sin tid eller inte.

591 Prop. 2002/03:80 s. 55. 592 Detta framgår inte av SamboL 22 §, utan av SamboL 18 § 1 st., som stadgar att om en sambo avlider gäller rätten att begära bodelning och rätten att överta en bostad eller bohag endast till förmån för den efterlevande sambon.593 En bostad som inte ingår i bodelningen kan således ändå komma att dras in i bodel-ningen, dock endast som avräkning mot den övertagande sambons andel. 594 Lind, Sambolagen s. 173. Se även ovan avsnitt 4.5.1.595 Jfr Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 280. 596 Jfr lottläggningsreglerna i SamboL 16 § (se ovan avsnitt 4.7.2). Förhållandena kan vara likartade även vid en lottläggning, men eftersom bostaden utgör samboegendom medför det att bostadens värde ingår i bodelningen. Det medför att den som övertar bostaden inte behöver utge hela bostadens värde till den andra sambon.

213

4.7.4 Kvarsittningsrätt och tillhörande frågorIbland kan omständigheterna vara sådana att det dröjer lång tid från det att ett samboförhållande upphört till dess att samborna kan genomföra en bodelning och lösa alla frågor rörande vem som ska överta den gemen-samma bostaden. För att skydda den sambo som är i störst behov av att bo kvar i bostaden till dess att alla frågor är utredda och bodelning sker, finns bestämmelser i sambolagen rörande kvarsittningsrätt, SamboL 28–32 §§. Domstol kan på begäran av en av samborna besluta vem av dem som ska ha kvarsittningsrätt till bostaden. Denna möjlighet gäller för såväl bostäder som utgör samboegendom som bostäder som kan bli föremål för övertagande enligt sambolagens 22 §.597 Om den ena sambon givits rätt att bo kvar i bostaden är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.598 En sambo som beviljas kvarsittningsrätt har också rätt att använda det gemensamma bohag som finns i bostaden, SamboL 29 §. Efter yrkande av en sambo kan domstolen också förbjuda samborna att besöka varandra om en sambo yrkat på detta.599

Om kvarsittningsrätt aktualiseras uppkommer frågan om sambon som fått rätt att bo kvar i bostaden ska ersätta den andra sambon för nyttjandet.600 När det gäller kvarsittningsrätt i en bostad som omfattas av sambolagens 22 § och således inte utgör samboegendom framgår det direkt av lagen att ersättning ska utges, om kvarsittningsrätten tillerkänns den sambo som inte har hyres- eller bostadsrätten, SamboL 31 § st. 1. Någon motsvarande ersättningsskyldighet finns inte reglerad gällande kvarsittning i en bostad som utgör samboegendom, men som tillhör den andra sambon. Ett förordnande om kvarsittningsrätt kan få stora eko-nomiska konsekvenser för båda parter – men på olika sätt – om bodel-ningen drar ut på tiden och den ena sambon inte behöver betala varken för nyttjandet av bostaden eller för den andra sambons boende. I äkten-skapsbalken finns inte heller några regler om ersättningsskyldighet vid kvarsittningsrätt. Däremot framgår det av NJA 1968 s. 197 att det inte föreligger ersättningsskyldighet mellan makar vid kvarsittningsrätt, om inte omständigheterna är sådana att kvarsittningsrätten kommer bestå

597 Bostäder som utgör samboegendom behandlas huvudsakligen i SamboL 28 §, medan bostäder som faller inom SamboL 22 §, behandlas i lagens 31 §. 598 Om en sambo vägrar flytta ifrån bostaden – om denna utgör samboegendom – innan samborna fått ett slutgiltigt beslut i kvarsittningsfrågan, kan domstolen besluta vad som ska gälla interimistiskt, det vill säga i avvaktan på det slutliga beslutet, SamboL 28 § 2 st. Se även Lind, Sambolagen s. 199.599 Se SamboL 28 §, respektive 31 §.600 En sambo kan bl.a. bli ersättningsskyldig för hyra, telefon och el, se prop. 1972:32 s. 325.

214

under ovanligt lång tid.601 Att det inte finns någon lagreglerad ersätt-ningsbestämmelse kan möjligen bero på att kvarsittningsrätten normalt är kortvarig och att det då inte ansetts nödvändigt med någon sådan regel. Det torde dock inte vara ovanligt att en bodelning drar ut på tiden på grund av oenighet eller problem att utreda och värdera all relevant egendom. Ersättningsfrågan har på senare tid kommit att diskuteras mer intensivt efter ett rättsfall från år 2006.

I NJA 2006 s. 206 tvistades huruvida en sambo som beviljats kvarsittnings-rätt i den gemensamma bostaden (som utgjorde samboegendom) skulle ersätta den andra sambon för nyttjandet. Bostaden var samägd mellan sam-borna. På grund av olika omständigheter drog bodelningen ut på tiden fem år. Högsta domstolen tillerkände ersättning för fyra av de fem år sambon nyttjat bostaden – vilket var vad sambon yrkat. Domstolen prövade inte frågan huruvida ersättning kan utgå redan från nyttjandets början. I ett så kallat obiter dictum602 påpekade dock domstolen att det kan finnas skäl ”för att den betalningsfria tiden bör begränsas till ett par månader eller att principen rentav bör vara att den som bor kvar i andra partens bostad skall ersätta den andra för nyttjandet redan från separationen, i båda fallen natur-ligtvis under förutsättning att parterna inte kommer överens om annat”.603

Högsta domstolens uttalande i rättsfallet ovan kan inte anses ha änd-rat rättsläget enligt 1968 års fall, på så sätt att ersättning ska utgå redan från nyttjandets början. Uttalandet kan däremot få betydelse om Högsta domstolen ”in pleno”604 skulle pröva ett nytt avgörande om ersättning eller om frågan skulle bli föremål för en lagändringsdiskussion.605

Det förefaller å ena sidan rimligt att kompensation ska utges redan från nyttjandets början om den sambo som bor kvar i bostaden har eko-nomisk fördel av detta.606 Vad som ska anses som en ekonomisk fördel kan dock diskuteras. Det förefaller till exempel tveksamt om sambon kan anses ha ekonomisk fördel av att få bo kvar i bostaden om vederbörande står för samtliga utgifter kopplade till bostaden under den tid kvarsit-tanderätten består. Samtidigt kan ifrågasättas om frågan om fördel eller

601 Se NJA 1968 s. 197. Jfr Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 182 f.602 Ett yttrande i förbigående, utan betydelse för själva domslutet.603 Se även nyss nämnda rättsfall från år 1968, NJA 1968 s. 197, som gällde ersättnings-skyldighet för en maka som haft kvarsittningsrätt i den gemensamma bostaden. Fallet visade att skyldigheten för makar att betala för nyttjande inte var begränsad till fall där bostaden inte ska ingå i bodelningen. I 2006 års rättsfall påpekas att samma princip bör kunna tillämpas mellan sambor, d.v.s. att SamboL 31 § (tidigare 24 §), inte är uttöm-mande för när ersättning kan komma att bli aktuellt. 604 Se RB 3 kap. 6 §.605 Jfr Lind, Sambolagen s. 198.606 Jfr nedan avsnitt 5.4 om obehörig vinst.

215

inte ska bedömas ihop med frågan om den sambo som flyttat drabbats ekonomiskt negativt av detta. Ifall den flyttande sambon tvingas betala betydligt mer för sin nya bostad än vad det kostar den andra sambon att bo kvar i deras tidigare gemensamma bostad, kan det tyckas ekonomiskt rättvist att de delar lika på bådas boendekostnader till dess att bodelning-en är klar – särskilt om båda parter yrkat på att få bo kvar i den tidigare gemensamma bostaden fram till bodelningen. En förutsättning för att dela lika på boendekostnaderna bör dock i sådana fall vara att det inte är möjligt för den flyttande sambon att finna ett billigare boende.

Det finns å andra sidan också en rad invändningar mot ersättnings-skyldighet redan från nyttjandets början. Den främsta invändningen är att kvarsittanderätten ska utgöra ett socialt skydd för den som bäst behö-ver bostaden. Om ersättning ska utgå för längre tid än vad som är fallet idag kan det leda till att detta syfte inte alltid uppnås; ifall den sambo som behöver bo kvar inte har ekonomiska möjligheter till detta på grund av att den andra sambon ska kompenseras. Eftersom det råder bostadsbrist på många platser runt om i landet är det sannolikt att behovet av att få kvarsittningsrätt i den gemensamma bostaden har ökat. Denna omstän-dighet kan dock framhållas som ett skäl både för och emot kompensation för nyttjandet mot bakgrund av vad som framhållits i stycket ovan. Om båda sambor kan visa att de har ett reellt behov av bostaden kan ifråga-sättas om inte denna omständighet bör få inverka på frågan om ersätt-ningsskyldighet, för att på bästa sätt möjliggöra en bra boendesituation för dem båda. Eftersom sambor inte har någon underhållsskyldighet mot varandra kan dock ifrågasättas på vilken rättslig grund ersättning skulle utgå i en sådan situation. Samtidigt som kvarsittanderätten – som har ett socialt skyddssyfte – är rättsligt sanktionerad kan anföras att sambor inte har underhållsskyldighet för varandra efter att ett samboförhållande upplösts, utan strävan är att avsluta deras ekonomiska gemenskap så snart som möjligt efter att en separation är ett faktum; det vill säga hur lång kvarsittanderätt kan anses ”rättsligt sanktionerad” ur ett för samborna ekonomiskt perspektiv? Så länge som kvarsittanderätten är att anse som rättsligt sanktionerad i alla apsekter förefaller det svårt att exempelvis åbe-ropa principen om obehörig vinst – som diskuteras vidare nedan i avsnitt 5.4 – som rättslig grund.607 Samtidigt kan ifrågasättas hur lång kvarsit-tanderätt som kan anses ”rättsligt sanktionerad” om bodelningen drar ut på tiden.

Sammanfattningsvis kan konstateras att frågan om ersättningsskyldig-het eller inte – redan från den tidpunkt en sambo beviljas kvarsittanderätt

607 Jfr NJA 1993 s. 13 och NJA 2007 s. 519 rörande ersättning efter att hyresgäster kvarstannat i en lokal efter att hyresavtalet löpt ut. Fallen refereras nedan i avsnitt 5.4.2.

216

i den tidigare gemensamma bostaden – är en komplex fråga som behöver utredas ytterligare. Om ersättningsskyldighet kan anses föreligga upp-kommer också följdfrågor rörande hur ersättningen ska beräknas. Möjli-gen skulle inspiration kunna hämtas från principen om obehörig vinst i en sådan situation. Frågan lämnas dock till att lagstiftaren eller rättstill-lämparen att besvara.

4.8 SamboavtalI kapitlet har hittills granskats hur det rättsliga skyddet för sambor gestal-tar sig genom sambolagens regler. De sociala rättsverkningarna av lagen – möjligheten att lottläggas bostaden och bohaget, eller få rätt att överta en bostad enligt sambolagens 22 § – är tvingande och kan inte avtalas bort. Däremot kan sambor som önskar att deras ekonomiska mellanhavanden inte ska omfattas av sambolagens bodelningsregler avtala bort bestäm-melserna om likadelning av samboegendomen genom att ingå ett sam-boavtal, SamboL 9 §. I ett sådant avtal kan sambor bestämma att bodel-ning överhuvudtaget inte ska ske, eller att viss egendom inte ska ingå i en bodelning. Exempelvis kan sambor avtala om att deras gemensamma bostad inte ska omfattas av bodelningsreglerna, men däremot bohaget. De kan däremot inte avtala om andra saker som berör deras ekonomiska mellanhavanden, såsom att mer egendom än samboegendom ska delas, eller hur deras egendom ska värderas i en bodelning etcetera.608 Genom att ingå ett nytt samboavtal kan sambor ändra vad de kommit överens om i ett tidigare samboavtal. Ett samboavtal ska vara skriftligt och under-tecknat av båda sambor, eller blivande sambor, SamboL 9 § 2 st. Sam-boavtal som är oskäliga kan jämkas eller lämnas utan avseende, SamboL 9 § 3 st.609 Jämkning kan aktualiseras om ett avtalsvillkor är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, SamboL 9 § 3 st.610

I 1981 års betänkande föreslog Familjelagssakkunniga att sambor inte skulle ha möjlighet att avtala bort bodelningsreglerna. De sakkunnigas

608 Se dels resonemanget nedan i detta avsnitt avseende hur en ”överskjutande del” i ett samboavtal ska behandlas. Jfr dels avsnitt 4.5.1 som bl.a. behandlar föravtal. I ett sådant avtal kan sambor inför en omedelbart förestående upplösning av förhållandet exempelvis bestämma hur deras egendom ska värderas. 609 Jämkningsbestämmelsen kan även tillämpas på föravtal, se SamboL 10 § 2 st. och avsnitt 4.5.1.610 Jämkningsbestämmelsen liknar jämkningsregeln för äktenskapsförord, som i sin tur utformats med avtalslagens 36 § som förebild.

217

förslag förkastades emellertid i propositionen med hänsyn till att sam-bor bör ha avtalsfrihet. I propositionen framhålls att sambor som ingått ett avtal om sina egendomsförhållanden ”troligen noga övervägt hur de önskar ordna sina mellanhavanden”.611 Det kan finnas olika skäl till att sambor önskar frångå sambolagens bodelningsregler; det kan till exempel vara unga par som inte vet om samlevnaden kommer bestå, äldre sambor med särkullbarn som vill värna om att barnen erhåller all deras egendom ifall vederbörande avlider, par som investerat olika mycket pengar i det gemensamma hemmet – exempelvis att ena sambon helt bekostat förvär-vet av deras gemensamma bostad – eller helt enkelt sambor som vill vara ekonomiskt självständiga från varandra.612 Eftersom lagen är tillämplig på sambor utan någon uttrycklig överenskommelse mellan dem är det viktigt att sambor har möjlighet att frångå bodelningsreglerna. För att ett samboavtal ska komma till stånd – i de förhållanden där det kan finnas behov eller önskemål om detta – förutsätts dock att en rad omständighe-ter föreligger.

Den första förutsättningen för att ett samboavtal ska komma till stånd är att sambor har kunskap om sambolagens rättsverkningar och att det finns en möjlighet att frångå likadelningsprincipen av all samboegendom. Av studien framgår att allmänhetens kunskaper om samboavtal är rela-tivt begränsade. Av alla sambor och ensamstående (som ingick i urvals-gruppen) vet endast 31 procent att sambor kan avtala bort sambolagens bodelningsregler helt och hållet. Något färre (26 procent) vet att det går att avtala bort delningsreglerna till viss del. Betydligt fler (67 procent) har kunskap om att det inte är möjligt att i ett samboavtal bestämma att mer egendom än samboegendom ska delas. Sambor har inte större kunskaper än ensamstående i ovanstående frågor. Det föreligger heller ingen skillnad i kunskapshänseende beroende på utbildningsnivå.613 Kunskapsbristen är således allmänt utbredd. Den andra förutsättningen för att ett samboav-tal ska komma till stånd är att båda parter i ett samboförhållande, eller blivande samboförhållande, är överens om att sambolagens bodelnings-regler ska avtalas bort.

Studien visar att endast 14 procent av alla sambor ingått någon form av avtal med varandra. Det framgår inte direkt av enkäten om sambor-na ingått ett samboavtal, eller något annat avtal.614 Av en följdfråga i enkäten framgår emellertid att knappt hälften av de som ingått ett avtal

611 Prop. 1986/87:1 s. 106 f.612 Jfr ovan avsnitt 3.8.2. Se även Lind, Sambolagen s. 118.613 Se ovan avsnitt 3.5.6.614 För att undvika att respondenterna inte skulle förstå skillnaderna mellan avtal och samboavtal, tillfrågades samborna i studien endast om de ingått ”något avtal, exempelvis samboavtal” med varandra. Se ovan avsnitt 3.8.2, diagram 20.

218

kommit överens om att mer ska delas än vad sambolagen stadgar, medan 27 procent avtalat bort sambolagens delningsregler helt eller till viss del. På grund av breda konfidensintervall får resultatet tolkas med viss försiktighet. Resultatet tyder dock på att de flesta som ingått ett avtal inte har ingått ett samboavtal i lagens mening, utan något annat avtal. Omständigheterna kan emellertid tänkas vara sådana att sambor dels avtalat bort bodelningsreglerna, dels avtalat om något annat, exempelvis att deras gemensamma bil ska övertas av endera av dem, eller att en av dem ska erhålla underhållsbidrag om samlevnaden upplöses. Ett sådant avtal omfattar mer än vad som kan regleras i ett samboavtal. Detta med-för dock inte att avtalet är ogiltigt endast på den grunden. Istället får avtalsvillkoren bedömas var för sig. Om formkraven för ett samboavtal är uppfyllda bör avtalsvillkoret om att bodelningsreglerna avtalats bort kunna anses giltigt såsom ett samboavtal, medan giltigheten av de övriga avtalsvillkoren får bedömas enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler och principer.615

Möjligheten för sambor att kunna avtala sig bort från lagens rättsverk-ningar är positiv på så sätt att sambor kan välja om de önskar att deras samlevnad ska omfattas av rättsverkningarna eller inte. Det förutsätter dock att båda sambor har samma inställning till hur deras ekonomiska mellanhavanden ska regleras. Visserligen förutsätts det att båda sambor undertecknar ett samboavtal för att detta ska vara giligt, vilket således kan betraktas som bevis för att samborna är överens om avtalsinnehållet. Trots detta krav finns det dock alltid en risk för att en överlägsnare part utnyttjar sin ställning för att förmå den andra sambon att avtala sig bort från rättsverkningar, som vederbörande skulle behöva omfattas av för att erhålla erhålla en ekonomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade vär-den kopplade till det gemensamma hemmet om samlevnaden upplöses. En sådan risk föreligger dock även för makar. För att balansera valfriheten med dess risker finns möjlighet att jämka samboavtal. För att jämknings-möjligheten ska vara ett reellt skydd gäller dock att den inte tillämpas alltför strikt. Om ett delningsresultat leder till en betydande ekonomisk obalans mellan parterna i förhållande till bådas insatser för det gemen-samma hemmet, bör det betraktas som en stark grund för jämkning. Sammantaget bör dock enligt min mening, sambors och makars valfri-het värnas eftersom de enskilda paren är de som bäst vet hur just deras ekonomiska mellanhavanden gestaltar sig och vilket rättsligt skydd de behöver. De sambor som ingår avtal kan i de flesta fall dessutom antas vara väl insatta i följderna av rättshandlingen.

615 Se vidare nedan kap. 6.

219

4.9 Avslutande reflektionerSambolagen har till främsta syfte att i händelse av separation eller döds-fall fördela parternas gemensamt upparbetade värden kopplade till det gemensamma hemmet – bostaden och bohaget. En ekonomisk obalans mellan parterna är de flesta gånger en följd av hur sambor faktiskt delat på utgifter och sysslor under sin samlevnad.616 I 1981 års betänkande påpekade de sakkunniga tydligt att de i reformarbetet med den familje-rättsliga lagstiftningen inte skulle diskutera ”hur de samboende kan eller bör fördela utgifter och sysslor mellan sig för att en viss ekonomisk balans skall råda mellan dem under samlevnaden”.617 Som visats i detta kapitel fokuserar inte heller sambolagen på hur sambor beter sig under samlev-naden utan istället på följderna av sambors handlande. En jämförelse kan göras till äktenskapsbalken som stadgar att makar har underhållsskyldig-het gentemot varandra även under äktenskapet.618 Lagstiftningen foku-serar således på makarnas inbördes ekonomiska förhållanden såväl under som efter äktenskapet.

I samband med att 1987 års lag ersattes av sambolagen skedde en rad förändringar i lagstiftningen, vilket har medfört att nuvarande regler är relativt tydliga och förutsägbara. Enligt min mening är det däremot ett problem att vissa regler inte är ändamålsenliga i förhållande till många av dem som idag lever i samboförhållanden och hur dessa personer i prak-tiken lever sina liv; detta gäller framförallt vilka upparbetade värden som ingår i en bodelning och möjligheterna att jämka ett bodelningsresultat.

Eftersom sambor utgör en heterogen grupp av par föreligger emellertid olika behov av förändrade regler. Sammantaget kan konstateras att sett till sambolagen isolerad så föreligger det ett praktiskt behov av en översyn av lagen, särskilt avseende utformningen av delningsreglerna, skuldavräk-ningsreglerna och jämkningsbestämmelsen. En översyn är nödvändig för att lagens rättsverkningar i större utsträckning ska leda till en ekonomiskt rättvis delning av sådana värden som sambor gemensamt byggt upp under samlevnadens bestånd, med beaktande såväl av deras direkta som indirekta insatser. Som framhållits tidigare i avhandlingen verkar sambo-lagens bestämmelser emellertid parallellt med andra förmögenhetsrätts-liga regler och principer som på olika sätt kan påverka sambors ekono-miska mellanhavanden. Dessa bestämmelser kan utgöra ett komplement till sambolagen, på så sätt att de täcker upp för de brister som finns i lagen i förhållande till den sociala kontext vari reglerna verkar. I den fort-

616 SOU 1981:85 s. 121.617 SOU 1981:85 s. 121.618 Se ÄktB 6 kap. 1 §.

220

satta framställningen i del III kommer därför den allmänna förmögen-hetsrätten studeras mer ingående utifrån delområdena äganderättsfrågor och ersättningskrav mellan sambor samt frivilliga förmögenhetsrättsliga dispositioner sambor emellan. Del III avslutas med en redogörelse över sambors möjligheter att förstärka efterlevandeskyddet för varandra.

221

5 Äganderättsfrågor och ersättningskrav

5.1 InledningI detta kapitel behandlas företrädesvis hur äganderättsfrågor mellan sam-bor ska avgöras och i vilken utsträckning och på vilket sätt bestämmel-ser och principer om dessa frågor kompletterar sambolagens regler. Som redogjorts för i kapitel fyra reglerar sambolagen hur sådan egendom som anses förknippad med sambors gemenskapsenhet – nämligen bostad och bohag – får disponeras under samboförhållandets bestånd och hur egen-domen ska fördelas då förhållandet upplöses. I andra frågor rörande sam-bors inbördes ekonomiska förhållanden betraktas sambor som två fristå-ende individer vars relationer regleras av allmänna förmögenhetsrättsliga regler och principer. Ett sådant spörsmål är just hur äganderättsfrågor mellan sambor ska avgöras.

På grund av sambors och makars ekonomiska och sociala gemenskap är äganderättsfrågor dem emellan inte helt okomplicerade.619 Många sam-bor har gemensam ekonomi och gör omväxlande inköp till det gemen-samma hemmet. Det medför att det dels kan vara svårt att avgöra vilken sambo som förvärvat bestämd egendom, dels kan förekomma att ägande-rättsförhållandena inte överensstämmer med respektive parts bidrag till det gemensamma hemmet. Förhållandena kan exempelvis vara sådana att ena parten använt sin inkomst till att betala löpande hushållsutgifter, medan den andra sambon förvärvat bohag eller andra kapitalvaror.

Med anledning av makars och sambors sociala och ekonomiska gemen-skap har det i svensk rätt, vilket kommer att framgå av texten nedan i kapitlet, kommit att uppstå särskilda äganderättskonstruktioner – eller snarare samäganderättskonstruktioner. En fråga som undersöks i detta

619 Samma omständigheter gäller även för makar. Skillnaden mellan de båda samlev-nadsformerna är dock att genom att delningsreglerna är mer omfattande för makar, kan makar i högre grad kompenseras för ägarförhållanden som inte stämmer överens med båda makars bidrag till det gemensamma hemmet.

222

kapitel är under vilka förutsättningar dessa samäganderättskonstruktio-ner kan aktualiseras.

I praktiken torde frågor rörande vilken sambo som äger vad sällan aktualiseras förrän vid en upplösning av förhållandet. För att parterna ska kunna avsluta sina ekonomiska mellanhavanden behöver det faststäl-las vem som äger vad.620 Det gäller även om ingen av parterna begär bodelning. Äganderättsförhållandena har särskilt betydelse när det gäller egendom som inte utgör samboegendom, eftersom sådan egendom aldrig ingår i en bodelning mellan sambor.621 Vem som äger vad kan emellertid även vara av vikt vid bodelningen såsom vid skuldavräkningen, vid fråga om jämkning samt vid lottläggningen.622 Äganderättsförhållandena kan också vara av stor betydelse under samlevnaden om en av samborna inte kan betala sina skulder och blir föremål för utmätning; äganderättsförhål-landena har avgörande betydelse för om egendom som finns i sambors gemensamma hem kan tas i anspråk för betalning av den ena sambons skulder eller inte.623 Vidare har en sambo i princip rätt att ensam råda över sin egendom under samboförhållandets bestånd, med undantag av de rådighetsbegränsningar rörande gemensam bostad och bohag som föl-jer av sambolagen.624 Det innebär att en sambo exempelvis kan sälja sin sommarstuga även om den brukas av båda samborna. Om egendomen är samägd får dock inte en delägare förfoga över hela den samägda egen-

620 Vid en bodelning behöver vanligtvis ägarförhållandena till all sambornas egendom fastställas, se NJA 2013 s. 602 och ovan avsnitt 4.5.2.621 Innan 1987 års lag infördes var frågan om äganderätten till egendom som sambor för-värvade till det gemensamma hemmet av ännu större betydelse, eftersom det då inte fanns någon likadelningsregel som kunde utjämna egendomsförhållandena om samlevnaden upplöses genom separation eller dödsfall.622 Vid skuldavräkningen får en sambo avräkna vissa skulder mot sin egen samboegen-dom, men inte gentemot den andras samboegendom, se ovan avsnitt 4.5.4. Om det är aktuellt att jämka ett bodelningsresultat har en sambo möjlighet att behålla mer av sin samboegendom, än vad som hade blivit utfallet vid en hälftendelning, se ovan avsnitt 4.6. Vid en lottläggning har vardera parten rätt att i första hand få behålla den samboegendom vederbörande äger, men den sambo som är i störst behov av bostaden och bohaget har rätt att få denna på sin lott, se ovan avsnitt 4.7.2.623 För makar och sambor gäller särskilda presumtionsregler vid utmätning av lös egen-dom. Av UB 4 kap. 19 § 1 st. framgår att lös egendom som finns i makars eller sambors gemensamma besittning anses ägas av gäldenären. Presumtionen kan brytas genom att den andra parten gör sannolikt att parterna är samägare eller att det kan bevisas att den icke skuldsatta maken eller sambon ensam äger egendomen. Om det är fråga om egen-dom som endast finns i gäldenärens besittning anses egendomen tillhöra gäldenären om det inte framgår – med vilket avses att det ska vara uppenbart – att egendomen tillhör någon annan. Jfr dock UB 5 kap. 1 § och avsnitt 4.5.4 ovan, angående omständigheten att bohag ofta utgör utmätningsfri egendom. 624 Se ovan avsnitt 4.5.4.

223

domen – men däremot över sin ideella andel – utan samtliga delägares samtycke.625

Vid jämförelse mellan de nordiska länderna blir det tydligt att ägan-derättsfrågor mellan sambor och makar kan hanteras på olika sätt. Ur ett allmänt förmögenhetsrättsligt perspektiv behandlas visserligen ägande-rättsfrågor relativt lika i Norden. Utgångspunkten är att den som inköpt viss egendom ska betraktas som ägare av egendomen i fråga. I samtliga länder finns dock möjlighet att göra avsteg från nämnda huvudregel vid ägarfrågor mellan makar och sambor. De ”samäganderättskonstruktio-ner” som kan tillämpas i de olika länderna har vissa likheter men skiljer sig också åt, bland annat vad gäller möjligheterna att beakta att en sambo betalat mer löpande utgifter än den andra sambon, eller utfört merparten av allt obetalt arbete i hemmet.626

I de fall som en sambos olika former av bidrag inte är tillräckliga för att grunda samägande till egendom som förvärvats av den andra sambon, finns det i både Danmark, Finland och Norge möjlighet att istället kräva kompensation av ägarsambon. I samtliga länder har rätten till ersättning utkristalliserats genom praxis. Ersättningskraven skiljer sig något åt län-derna emellan, men samtliga bygger företrädesvis på berikelseprinciper. I svensk rätt har möjligheterna till ersättningskrav mellan sambor ald-rig prövats i en prejudicerande dom. Frågan är dock om ett sådant krav skulle kunna framgångsrikt göras gällande med stöd av principen om obehörig vinst, som ett kompletterande rättsligt skydd åt en sambo som bidragit till den andras förvärv, men där ovan nämnda samäganderätts-konstruktioner inte är tillämpliga.

Kapitlet inleds med att behandla vilka omständigheter som kan leda till samägande, med särskild tyngdpunkt på de två specifika samägan-derättskonstruktioner som endast kan tillämpas på sambor och makar, nämligen en samäganderättspresumtion rörande bohag och principen om dold samäganderätt (avsnitt 5.2). Efter det redogörs för samägande-rättsfrågor ur ett nordiskt perspektiv (avsnitt 5.3). Särskilt fokus riktas mot den i norsk praxis utvecklade principen om ”husmorsameie”. Däref-ter kommer ett avsnitt som behandlar ersättningskrav (avsnitt 5.4). Sist i kapitlet följer en avslutande kommentar (avsnitt 5.5).

625 SamägL 2 §, se vidare nedan avsnitt 5.2.1.626 Se Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 69–87.

224

5.2 Samäganderätt5.2.1 Allmänna bestämmelser om samäganderättSamäganderätt kan uppkomma på olika sätt. Generellt uppstår ett sam-ägande om två eller flera personer gör ett gemensamt förvärv enligt all-männa förmögenhetsrättsliga principer. Ett samägande kan till exempel uppkomma genom att två personer får en gemensam gåva. En sådan situ-ation kan tänkas vara vanlig mellan två personer som bor ihop. Eftersom avhandlingen syftar till att utreda i vilken utsträckning sambor erhåller en ekonomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade värden den dag samlevnaden upplöses, koncentreras diskussionen i kapitlet emellertid till köp av egendom.

Utgångspunkten är att den som förvärvat egendom med medel som han eller hon disponerar också är ägare till egendomen i fråga.627 Omstän-digheter i det enskilda fallet kan dock visa att situationen ska bedömas på annat sätt. En person kan exempelvis företa en rättshandling för någon annans räkning. Dessutom kan det vara svårt att överhuvudtaget utreda vem som utförde en viss rättshandling och med vilka medel, särskilt i ett äktenskap eller ett samboförhållande där egendomsgemenskapen mellan två personer är särskilt stark.628

Vid förvärv av lös egendom uppställs sällan formkrav.629 Det med-för att äganderätten får fastställas enligt allmänna förmögenhetsrätts-liga principer. Formkrav uppställs dock vid förvärv av fast egendom. Ett fastighetsförvärv är enligt huvudregeln endast giltigt – obligations- och sakrättsligt – om överlåtaren och förvärvaren upprättat en skriftlig överlå-telsehandling som undertecknats av dem båda.630 Ska flera personer vara samägare till en fastighet måste samtliga delägare anges som förvärvare i överlåtelsehandlingen.

627 Se t.ex. NJA 1992 s. 163, Ryrstedt, Bodelning och bostad, Ekonomisk självständighet eller gemenskap s. 60 f, Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 75, Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 72.628 Ryrstedt, Bodelning och bostad, Ekonomisk självständighet eller gemenskap s. 60 f.629 Undantag gäller vid överlåtelse av en bostadsrättslägenhet. För att en sådan överlåtelse ska vara obligationsrättsligt giltig ska överlåtare och förvärvare upprätta en skriftlig hand-ling som skrivs under av dem båda, bostadsrättslag (1991:614) (BRL) 6 kap. 4 §. Köpet blir dock sakrättsligt giltigt först då bostadsrättsföreningens styrelse denuntierats om köpet och beviljat den dolda ägaren medlemskap i bostadsrättsföreningen, BRL 6 kap. 5 § e contrario (jfr 1 kap. 3 §). Se NJA 1971 s. 66. Jfr även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 264 f.630 Se JB 4 kap. 1 § och JB 4 kap. 29 §. Jfr nedan avsnitt 5.2.3 om dold samäganderätt angående undantag ifrån formkraven.

225

Samäganderätt av egendom mellan två eller flera personer regleras rättsligt genom lagen (1904:48) om samäganderätt (SamägL). De perso-ner som samäger egendom har rätt till en viss ideell andel i egendomen.631 Så gäller både för fast egendom och lös egendom. Delägarna presumeras ha rätt till lika stora andelar i egendomen om inte förhållandena visar på något annat, SamägL 1 § 2 mom. Av praxis framgår att då sambor samä-ger egendom är presumtionen om hälftenägande starkare om den sam-ägda egendomen utgörs av samboegendom, än om den utgörs av annan egendom.632

En delägare får inte förfoga över hela den samägda egendomen utan samtliga delägares samtycke, SamägL 2 §. Däremot har en delägare rätt att förfoga över sin ideella andel, vilket innebär att en delägare kan sälja sin andel till någon utomstående utan de andra delägarnas samtycke.633 Ifall någon av delägarna önskar att samägandet ska upplösas och delägar-na inte kan komma överens, kan samägandet i vissa fall upplösas genom delning,634 eller genom att egendomen försäljs på offentlig auktion.635 Vid en bodelning kan sambor upplösa ett samägande till samboegen-dom i samband med att parterna lottläggs bostaden och bohaget, men däremot inte ett samägande till annan egendom.636 Samägande till sådan egendom får upplösas enligt samäganderättslagens bestämmelser.

Mot bakgrund av sambors ekonomiska gemenskap kan det antas att sambor i många fall samäger egendom – såväl samboegendom som annan egendom. Antagandet stöds av resultat från studien som visar att 74 pro-cent av alla sambor har gemensam ekonomi på så sätt att de lägger in hela, eller delar av, sin inkomst i en gemensam kassa.637 Egendom som

631 Se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 163.632 NJA 2012 s. 377. Rättsfallet refereras nedan i avsnitt 5.2.3.5. Där diskuteras även andelsbestämningen närmare.633 Rimligheten i den svenska samäganderättregleringen rörande denna fråga kan dis-kuteras – är det exempelvis rimligt att en delägare ska kunna sälja sin ideella andel i en fastighet till en för de övriga delägarna främmande person? Utrymme saknas tyvärr för att diskutera denna fråga i avhandlingen. Jfr emellertid Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 91–94 och 97 f. och de möjligheter som finns i övriga nord-iska länder att begränsa delägares förfogandemöjligheter genom avtal. 634 Se SamägL 7 §. En delning eller så kallad ”klyvning” av en fastighet förutsätter dock att det är möjligt att den kan delas upp, jfr fastighetsbildningslagen (1970:988) kap. 3. 635 SamägL 6 §. Om en delägare visar synnerliga skäl för anstånd kan emellertid en offentlig försäljning skjutas upp, se sista meningen i nämnda lagrum. 636 Jfr ovan avsnitt 4.7.2 om lottläggningen. Att behöva upplösa samägd egendom vid sidan om en bodelning, kan upplevas som såväl krångligt som konfliktskapande för de sambor som berörs. Sambors behov av att kunna upplösa sina samtliga inbördes mellan-havanden i samband med bodelningen diskuteras dock inte närmare i detta kapitel, utan vidare nedan i kapitel 8. Se även SOU 1999:104 s. 202–205. 637 Se ovan avsnitt 3.9.3.

226

förvärvas med dessa medel kan bli samägd mellan parterna eftersom båda parter kan anses bidra ekonomiskt till förvärvet. Äganderättsfrågan beror dock på vad parterna kommit överens om – uttryckligt eller tyst – röran-de inköp med medel från den gemensamma kassan. Om ett sambopar exempelvis bestämt att var och en får använda en bestämd summa per månad till personliga inköp, medan resterande summa ska användas till parets övriga utgifter, tyder det på att inte all egendom som förvärvas från den gemensamma kassan kan anses samägd, eftersom inte samtliga inköp synes ske för gemensam räkning. För att sambor vid en separation eller dödsfall ska undgå en konflikt om vem som äger vad och med vilka ande-lar, finns det en möjlighet att avtala om äganderättsförhållandena redan vid anskaffningen av viss egendom. Ett sådant avtal är av särskild vikt om endast en av dem anses som ägare enligt en allmän förmögenhetsrättslig bedömning, men där den andra parten också har bidragit ekonomiskt till köpet. Avtal mellan sambor är dock generellt sett sällan förekommande, vilket medför att väldigt få sambor kan antas ha ingått avtal om ägande-rätten till sådan egendom som förvärvats under samlevnadens bestånd.638

Det är ingen nyhet att makar och sambor sammanblandar sin eko-nomi, vilket i sin tur leder till att en allmän förmögenhetsrättslig bedöm-ning av äganderättsförhållandena inte alltid överensstämmer med båda parters bidrag till det gemensamma hemmet. Nämnda problematik uppmärksammades redan av Lagberedningen i början på 1900-talet. Att problematiken uppmärksammats har lett till att det under vissa förut-sättningar finns möjlighet att i en familjerättslig kontext frångå en strikt allmän förmögenhetsrättslig bedömning av äganderättsförhållandena, för att istället ta större hänsyn till båda parters insatser av olika slag vid fråga om vem som äger vad.639 I svensk rätt existerar två olika former av famil-jerättsliga ”samäganderättskonstruktioner” – samäganderättspresumtion rörande bohag och principen om dold samäganderätt – som kan tilläm-pas mellan sambor och makar om särskilda omständigheter föreligger.640 Båda konstruktionerna bygger på presumtioner om samägande. Presum-tionerna innebär en bevislättnad till förmån för den make eller sambo i vars namn förvärvet inte har skett, och som således inte är ägare enligt en strikt förmögenhetsrättslig bedömning. Presumtionen kan motbevisas

638 Se ovan avsnitt 3.8.2.639 Jfr NJA 1992 s. 163. Se även Brattström, Egendomsförhållanden under bestående sam-boende s. 73.640 Det kan diskuteras huruvida ett presumerat samägande kan anses som en ”konstruk-tion”. Både presumtionen om samägande av bohag och principen om dold samäganderätt har emellertid ”skapats eller konstruerats fram” av lagstiftaren, respektive rättstillämpa-ren, särskilt för makar och sambor. Av framställningstekniska skäl kommer därför detta begrepp att användas.

227

i det enskilda fallet.641 Närmast nedan studeras vad som krävs för att någon av de nämnda äganderättskonstruktionerna ska kunna aktualise-ras och vidare vilken praktisk betydelse de kan ha som komplement till sambolagens bestämmelser.

5.2.2 Uppkomst av samägande avseende bohagMånga sambor har en omfattande ekonomisk gemenskap och kan antas göra omväxlande inköp till det gemensamma hemmet utan att träffa någon överenskommelse om äganderätten till den egendom som förvär-vas.642 I en sådan situation kan det vara svårt att i efterhand avgöra vilken sambo som äger vilken egendom; detta gäller speciellt sådan lös egendom som brukas av båda samborna och som vanligtvis inte omfattas av några formella handlingar. Att det kan uppstå problem med att avgöra ägan-derättsförhållandena mellan ett sammanlevande par på grund av att de fördelat olika typer av utgifter sig emellan utan att reflektera över konse-kvenserna därav, berördes redan av Lagberedningen i lagförarbetena till giftermålsbalken. Lagberedningen framhöll att:

”om båda makarna i någorlunda bestämd proportion bidragit till utgifterna för familjen böra de anses vara gemensamt ägare till de under äktenskapet anskaffade bohagstingen med andelar däri efter samma proportion.”643

Lagberedningen föreslog således att samägande till bohag skulle presume-ras under förutsättning att båda makarna haft förvärvsinkomster som de använt för att omväxlande köpa saker för gemensamt bruk till det gemen-samma hemmet.644 Skälet till att Lagberedningen föreslog en samägande-rättspresumtion rörande bohag var dock inte för att utjämna de ekono-miska förhållandena mellan makar, utan för att förenkla bedömningen av äganderättsfrågor i bevishänseende. Presumtionen skulle således inte tillämpas i första hand, utan först om det inte gick att bevisa vem som var ägare med hjälp av allmänna förmögenhetsrättsliga principer.645

Den föreslagna presumtionen har inte lagfästs och har heller inte varit föremål för prövning i Högsta domstolen, men däremot synes presumtio-nen tillämpats i hovrättsfallet RH 1986:25. Rättsfallet är från tiden innan 1987 års lag infördes och således innan sambor fick rätt till bodelning. Presumtionen är dock den samma då som nu.

641 Grauers, Ekonomisk familjerätt s. 235.642 Jfr ovan avsnitt 3.9.643 LB 1918:15 s. 257. Se även NJA II 1921 s. 89.644 Se även LB 1918:15 s. 251 och 256 f. Se även Agell och Brattström, Äktenskap Sam-boende Partnerskap, s. 74–75 och 255.645 LB 1918:15 s. 256–260.

228

I RH 1986:25 hade en man med sina egna medel förvärvat bland annat möbler och bruksföremål som skulle användas av honom och hans sambo i deras gemensamma bostad – som innehades av kvinnan. När samboför-hållandet upplöstes krävde mannen att återfå de föremål han införskaffat. Kvinnan bestred yrkandet med hänvisning till att hon ansåg sig ha sam-äganderätt till föremålen i fråga. I domskälen betonade hovrätten att parter-na haft för avsikt att bo tillsammans hela livet när de flyttade ihop, att deras inkomstförhållanden varit likartade och att de bidragit till det gemensamma hushållet i princip lika stor utsträckning. Lösöret som inköpts hade nyttjats av samborna gemensamt och hade utgjorts av typiska bruksföremål som inte hade någon personlig anknytning till någon av parterna. Det var också visat att parterna inte hade kommit överens om vem som skulle äga den egendom som införskaffades till hemmet. Domstolen betonade att utgångspunkten vid samlevnad är att den person som förvärvar och betalar viss egendom ska anses som ägare till densamma, men att ingenting hindrade att omständig-heterna vid förvärvstidpunkten prövades utifrån en helhetsbedömning, där man även beaktade vad som inträffat efter respektive egendomsförvärv. Vid en samlad bedömning fann domstolen att mannen förvärvat föremålen med samäganderätt för sig själv och sambon.

Med stöd av Lagberedningens uttalande och ovanstående hovrättsfall har man i doktrin intagit ståndpunkten att makar och sambor presumeras vara samägare till bohag som införskaffats under samlevnaden om, för det första, äganderättsförhållandena till egendomen är oklar – det vill säga om det med stöd av allmänna förmögenhetsrättsliga principer är svårt att fastställa vem som ska anses som ägare till varje enskilt bohagobjekt. För det andra krävs att båda parter har haft inkomster och omväxlande köpt bohag för gemensamt bruk.646 Presumtionen bryts om den kan motbevisas.

Enligt Lagberedningens uttalande, se citatet ovan, medför presumtio-nen att parterna ska anses som samägare med andelar summariskt beräk-nade utifrån sambornas hypotetiska insatser. Lagberedningen synes när-mast tänkt på fördelningen vid en slutlig uppgörelse och inte andelstalen under samlevnadens bestånd. I det avseendet kan anmärkas att ägan-derättsfrågorna mellan två sambor – inkluderat andelstalen – kan vara relativt klara i början av samlevnaden, för att sedan bli allt mer oklara i takt med nya förvärv och en generell ökad ekonomisk sammanflätning parterna emellan.647

Den slutsats man dragit i doktrin avseende en samäganderättspresum-tion till bohag, stöds även av ett principiellt uttalande av Högsta dom-

646 Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 75, Lind, Sambolagen s. 306 f. och Walin, Samäganderätt s. 18 f. Jfr även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 109 f.647 Se Walin, Samäganderätt s. 20.

229

stolen i NJA 1992 s. 163. Fallet rörde äganderätten mellan sambor till en segelbåt – och således inte bohag – men domstolen kom i sina domskäl att vidröra generella äganderättsprinciper mellan sambor och uttalade bland annat följande:

”Frågan om viss lös egendom som förvärvats under ett samboförhållande tillhör endera sambon ensam eller båda samborna gemensamt med sam-äganderätt skall avgöras efter allmänna förmögenhetsrättsliga principer för förvärv av äganderätt, varvid dock måste beaktas den nära personliga och ekonomiska gemenskap som i allmänhet råder mellan sambor. Detta inne-bär att avgörande för äganderättsfrågan i princip är vem som har tillskju-tit medel för anskaffande av egendomen; om båda samborna har tillskjutit medel, får egendomen anses innehas med samäganderätt. Frågan vem som har tillskjutit medel för inköp av viss egendom bör dock inte bedömas allt-för formellt utan bör ses mot bakgrund av sambornas ekonomiska förhål-landen i övrigt. Om båda samborna har inkomster och den ena sambon t ex svarar för löpande utgifter, såsom mat, hyra m m, medan den andra står för inköp av kapitalvaror, bör denna uppdelning inte vara avgörande för vem som skall anses ha bekostat inköpet […]. Inköpt egendom bör i sådana fall i allmänhet anses tillhöra samborna med samäganderätt [min kursivering), om egendomen kan förutsättas vara förvärvad för gemensamt bruk.”

Lagberedningen föreslog en samäganderättspresumtion rörande bohag för att i bevishänseende förenkla äganderättsfrågor mellan makar. Frågan är dock om Högsta domstolen har samma syn på vad samäganderätts-presumtionen syftar till att göra mot bakgrund av deras uttalande i NJA 1992 s. 163, nämligen att ”[f ]rågan vem som har tillskjutit medel för inköp av viss egendom bör dock inte bedömas alltför formellt utan bör ses mot bakgrund av sambornas ekonomiska förhållanden i övrigt”. Med det avses att även om det går att bevisa vem som köpt och bekostat viss egendom kan den andra maken eller sambon anses som samägare på grund av att vederbörande gjort insatser av annat slag. Frågan är om uttalandet ska tolkas som att det i en familjerättslig kontext är möjligt att frångå en allmän förmögenhetsrättslig bedömning även i materiellt hänseende och inte endast i bevishänseende; således att det är möjligt att ta hänsyn till andra omständigheter vid äganderättsfrågor mellan makar och sambor, än vad som är möjligt mellan andra personer. Ponera att en kvinna är inneboende hos en gammal dam och att kvinnan och damen samarbetar vad gäller till exempel matinköp och normalt hushållsarbete. Kvinnan betalar endast en ringa del i hyra i jämförelse med vad hyres-kostnaderna i närområdet normalt uppgår till. Kvinnan köper bland annat en stereo, en kaffebryggare och en fåtölj som vederbörande placerar i utrymmen som hon delar med damen. Frågan är om det finns möjlig-het att även i en sådan situation – en situation som inte är familjerättslig

230

– frångå en strikt förmögenhetsrättslig bedömning av ägarförhållandena till de föremål kvinnan köpt, för att istället ta hänsyn till de omkring-liggande förhållandena och särskilt parternas samarbete kring hushållet samt omständigheten att damen låtit kvinnan betala låg hyra. Det finns varken någon praxis från Högsta domstolen som säger att det är möjligt, eller att det inte är möjligt, att göra en mindre formell bedömning av äganderättsförhållandena även i en sådan situation som ovan. Det förefal-ler således vara en öppen fråga vad Högsta domstolen egentligen anser sig frångå vid bedömningen av om en samäganderättspresumtion föreligger mellan makar och sambor, och således till om bedömningen även syftar till att ha någon slags ekonomiskt utjämnande effekt eller inte. Effek-ten av presumtionsregeln blir dock i många fall till viss del ekonomiskt utjämnande – oavsett vad domstolen frångår i sin bedömning – eftersom den dolda ägaren skulle ha svårt att bevisa det som måste bevisas för att samägande ska föreligga om inte presumtionsregeln fanns.

Frågan är dock vilket egentligt skydd presumtionen ger för den sambo som inte betraktas som ägare enligt allmänna förmögenhetsrättsliga reg-ler – men som ändå direkt eller indirekt bidragit till förvärvet – och på vilket sätt den kompletterar sambolagens bestämmelser. Eftersom pre-sumtionen kan motbevisas utgör den inte någon garanti för att en sambo som exempelvis stått för parets löpande utgifter, medan den andra sam-bon förvärvat kapitalvaror, ”kompenseras” genom att vederbörande blir samägare till kapitalvarorna som den andra förvärvat. Av RH 1986:25, som refererats ovan i detta avsnitt, framgår dock att det verkar ställas för-hållandevis höga krav på den part som önskar motbevisa att parterna inte är samägare till lösöre som införskaffats för att brukas av dem båda. Trots att det i det aktuella fallet var klarlagt att mannen var den som förvärvat den tvistiga egendomen med egna medel och att kvinnan ”endast” bidra-git med medel till parets levnadsomkostnader, ansågs mannen inte kunna bevisa att han förvärvat den aktuella egendomen för egen del. Ju svårare det är att motbevisa samäganderättspresumtionen, desto starkare skydd får den anses ge för den sambo som inte förvärvat bohag, men som bidra-git till andra utgifter. Att observera är dock att det aktuella fallet endast är från hovrätten och att det saknas praxis med högre rättskällevärde.

Samäganderättspresumtionens praktiska betydelse beror också på vil-ken lös egendom som kan anses omfattas av presumtionen. I framställ-ningen ovan har endast bohag använts som beteckning, mot bakgrund av att Lagberedningen använde denna egendomsbeteckning i samband med att de diskuterade en samäganderättspresumtion. I RH 1986:25 användes inte beteckningen bohag, men däremot ”möbler och andra bruksföremål”, vilket kan anses synonymt med bohag. I NJA 1992 s. 163 uttalade Högsta domstolen emellertid att det bör vara möjligt för sambor

231

att förvärva samäganderätt till så som det uttrycktes, kapitalvaror som är förvärvade för gemensamt bruk. Frågan är om uttalandet kan tolkas som att bevispresumtionen omfattar annan egendom än endast bohag. Enligt Walin förefaller det som om Lagberedningen endast nämnt bohag som ett exempel på egendom.648 Lind nämner i sammanhanget ”bohagsting”649 och Agell och Brattström talar om ”lösören för gemensamt bruk”.650 Sett till syftet att presumtionen i första hand ska förenkla fastställandet av äganderättsförhållandena mellan ett sammanlevande par är det rimligt att även annat lösöre än bohag kan inräknas i presumtionen under förut-sättning att lösöret införskaffats för gemensamt bruk, eftersom det torde vara lika svårt att avgöra äganderättsförhållandena till sådan egendom som till bohag. Det kan därtill vara svårt att dra en exakt gräns för vad som bör räknas till bohag och inte.

Att inte begränsa presumtionen till bohag utan att se till vad parterna ifråga faktiskt förvärvat för gemensamt bruk stämmer även överens med familjerättsliga hänsyn i stort – att ge ett skydd för den hushållsgemen-skap som ett sammanlevande par byggt upp tillsammans. Möjligheten att bevisa ett gemensamt bruk kan dock vara större avseende bohag i jämförelse med annat lösöre. Samma sak torde gälla för sedvanligt bohag i jämförelse med mer exklusivt sådant. Mycket värdefullt lösöre – såväl bohag som annat lösöre som införskaffats för gemensamt bruk – bör enligt min åsikt inte kunna innefattas under en bevispresumtion som ser till ett kollektiv av lösören.651 Sådan egendom, såsom till exempel dyr konst, mattor, båtar och bilar bör bedömas separat från lösöre med ordinärt värde för att inte riskera att äganderättsförhållandena ej speglar sambornas eller makarnas respektive bidrag till det gemensamma hem-met.652 För sådan egendom kan dock i vissa fall principen om dolt samä-gande aktualiseras. Även om presumtionen enligt min åsikt kan omfatta annan egendom än endast bohag, torde sällan annan egendom komma i fråga för presumtionen, mot bakgrund av kraven att egendomen dels ska vara införskaffad för parternas gemensamma bruk, dels inte ha för högt värde. För att förenkla den kommande framställningen används uttrycket ”samäganderättspresumtionen rörande bohag”.

Eftersom samäganderättspresumtionen huvudsakligen omfattar bohag som införskaffats under samlevnaden för gemensamt bruk, betyder det att presumtionen i princip inte inbegriper mer egendom än vad som

648 Walin, Samäganderätt s. 18–21.649 Lind, Sambolagen s. 307.650 Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 75. 651 Jfr Agell, Nordisk äktenskapsrätt s. 113.652 Jfr dock diskussionen om betydelsen av andelarnas storlek nedan i avsnitt 5.2.3.5.

232

omfattas av sambolagens bodelningsregler. Det gäller dock endast under förutsättningen att bodelningsreglerna inte avtalats bort i ett samboav-tal.653 Eftersom bohag omfattas av rådighetsinskränkningar654 och i stor utsträckning är undantaget vid utmätning,655 har äganderättsförhållan-dena till bohag i princip ingen praktisk betydelse under ett samboförhål-landes bestånd. Vid en bodelning mellan sambor kan äganderättsförhål-landena, vilket nämnts ovan i avsnitt 5.1, däremot vara av betydelse såväl vid skuldavräkningen som vid fråga om jämkning och vid lottläggning-en. Det är dock inte sannolikt att äganderättsförhållandena till bohag har någon väsentlig eller avgörande praktisk betydelse i dessa tre olika situationer mot bakgrund av att skuldavräkning mot samboegendom bara kan göras under vissa förutsättningar och vidare att bohag vanligtvis har ett lågt marknadsvärde, att jämkning förefaller vara sällan förekom-mande och att man vid lottläggningen utgår från en behovsprövning av vilken sambo som är i störst behov av bohaget. Sammanfattningsvis kan således konstateras att samäganderättspresumtionen rörande bohag torde ha liten praktisk betydelse såsom ett kompletterande rättsligt skydd vid sidan av sambolagens regler.

5.2.3 Principen om dold samäganderätt

5.2.3.1 Dold samäganderätt – ett kommissionsköpDold samäganderätt utgör numera en väletablerad princip i svensk rätt. De första rättsfallen på området kom i början på 1980-talet och numera finns det närmare 30 rättfall från Högsta domstolen och Högsta förvalt-ningsdomstolen som behandlar principen på olika sätt.656 Principen är endast tillämpbar i en familjerättslig kontext657 och anses vila på rättspo-

653 Se ovan avsnitt 4.8.654 Se ovan avsnitt 4.5.3.655 Se UB 5 kap. 1 § 2 p. Jfr ovan avsnitt 4.5.4.656 Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 78. De för principen grundläggande rättsfallen var NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693 och NJA 1982 s. 589 som refereras nedan i avsnitt 5.2.3.2.657 Att principen om dold samäganderätt endast är tillämpar i en familjerättslig kontext slogs fast i NJA 2002 s. 142. Det aktuella fallet gällde frågan om dold samäganderätt kunde åberopas även av andra parter än makar eller sambor – i fallet två bostadsrättsför-eningar. Högsta domstolen slog fast att principen om dold samäganderätt är av familje-rättslig natur och att det i affärslivet krävs att uttryckliga avtal uppställs. De första rätts-fallen rörande dold samäganderätt gällde visserligen makar och sambor, men det fanns däremot ingen uttrycklig begränsning av principens tillämpningsområde. Det medförde att principen vid några tillfällen tillämpades mellan parter utan någon familjerättslig koppling mellan varandra (se NJA 1986 s. 258 där parterna bestod av ett aktiebolag respektive en aktieägare). Högsta domstolen förefaller dock inte helt stängt möjligheterna

233

litiska överväganden av familjerättslig natur.658 I stort innefattar princi-pen en möjlighet för en make eller sambo som inte betraktas som ägare enligt en strikt förmögenhetsrättslig bedömning att under vissa förutsätt-ningar åberopa ett så kallat dolt samägande, med hänvisning till att det funnits en tyst överenskommelse mellan parterna att egendomen skulle samägas.659

Dold samäganderätt benämns ibland som ett samäganderättsanspråk eller som en obligationsrättslig samäganderätt efter kommissionsköp.660 Den senare benämningen beror på att dold samäganderätt i grunden byg-ger på bestämmelserna om kommissionsköp. Ett kommissionsköp kan kort sammanfattas som ett köp som görs av en part (kommissionären) i eget namn, men för annan persons (kommittentens) räkning.661 Ett kommissionsköp förutsätter ett avtal mellan kommissionären och kom-mittenten, enligt vilket kommissionären får i uppdrag att rättshandla för kommittentens räkning.

Vid fråga om ett dolt samägande betecknas den make eller sambo som har ett dolt anspråk på samäganderätt som kommittent och den formella köparen – eller öppna ägaren – som kommissionär.662 Eftersom principen om dold samäganderätt bygger på tysta överenskommelser mellan makar eller sambor medför det att parallellen till kommissionsköp kan tyckas främmande,663 det är dock den civilrättsliga beteckning som används på

för att tillämpa principen på andra än makar och sambor, då domstolen i 2002 års fall påpekade att principen undantagsvis skulle kunna tillämpas mellan andra parter som har en nära familjär relation och gav som exempel syskon eller ett par vänner i ett enkelt bolag, eller i en liknande situation av mer familjär natur. 658 Se t.ex. NJA 2002 s. 142, NJA 2012 s. 377. Se även Numhauser-Henning, För-värvslagarna – ett hinder för s.k. dold samäganderätt i äktenskap och samboförhållanden s. 202–209. Jämför med presumtionen avseende samägande av bohag, vilken uppkom för att underlätta fastställande av äganderättsförhållandena i bevishänseende.659 För mer omfattande redogörelser över principen om dold samäganderätt, se exempel-vis Brattström, Dold samäganderätt – sammanfattning av rättsläget s. 313–329, Ryrstedt, Bodelning och bostad. Ekonomisk självständighet eller gemenskap s. 64–87, Walin Samägan-derätt s. 54–100. 660 Se bl.a. Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende s. 12, Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken: En kommentar s. 34, Zackariasson, Svensk rättspraxis s. 920 och 928, Walin, Samäganderätt s. 54–57.661 Se vidare om kommissionsköp i Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt s. 305–336.662 Som alternativ för kommissionär och kommittent används ibland begreppen huvud-man (kommittent) och mellanman (kommissionär). Se t.ex. Agell, Äganderätten till fastig-het för makar och sambor s. 43.663 Se Brattström, Dold samäganderätt – en sammanfattning av rättsläget s. 319 och Lind, Sambolagen s. 292.

234

principen.664 Det medför också att kommissionslagens regler ska tilläm-pas på den dolda respektive öppna ägarens mellanhavanden.665 Kommis-sionslagens666 bestämmelser är dock direkt tillämpliga endast på lös egen-dom (KomL 1 § 1 st), samtidigt som principen om dold samäganderätt kan tillämpas på både lös och fast egendom. Det medför att de rättsliga konsekvenserna av dolt samägande till lös egendom följer av kommis-sionslagen, medan de rättsliga konsekvenserna av dolt samägande till fast egendom har fått utkristalliseras genom praxis. De obligationsrättsliga respektive sakrättsliga konsekvenserna av ett dolt samägande behandlas mer ingående nedan i avsnitt 5.2.3.6.667 Redan inledningsvis bör dock anmärkas att av kommissionslagen följer att vid ett kommissionsköp övergår äganderätten direkt till kommittenten i samband med att kom-missionären gjort ett inköp för dennas räkning, KomL 23 § 2 st. Det innebär att en dold ägare till lös egendom äger sin andel redan vid den öppna ägarens förvärv – ett ägande som är gällande såväl mellan samborna som gentemot sambornas borgenärer.668 Undantag gäller dock vid överlåtelse av en bostadsrättslägenhet, som omgärdas av formkrav på liknande sätt som vid överlåtelse av fast egendom.669 Ett sådant förvärv är obligations-rättsligt giltigt redan då köpekontraktet undertecknas, men sakrättsligt giltigt först då bostadsrättsföreningens styrelse denuntierats om köpet och beviljat den dolda ägaren medlemskap i bostadsrättsföreningen.670 Dold samäganderätt till fast egendom respektive till en bostadsrätts-lägenhet innebär således varken mer eller mindre, än ett rättsligt anspråk

664 Se exempelvis NJA 2002 s. 142. Redan i lagförarbetena till GB uttalades att den make som mottar pengar till inköp för den gemensamma hushållningen intar en ställning lik-nande en kommissionärs, NJA II 1921 s. 28.665 Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende s. 43 och NJA 2002 s. 142. 666 Kommissionslagen (2009:865) (KomL).667 Håstad och Zackariasson har ifrågasatt varför reglerna om kommissionsköp inte ansetts analogt tillämpliga även på kommissionsköp av fast egendom. Se närmare i Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 57 (not nr 7) och Zackariasson, Svensk rättspraxis s. 935.668 En förutsättning för att den dolda ägaren ska anses som sakrättsligt giltig ägare redan från förvärvstidpunkten, och därmed ha separationsrätt i egendomen, är emellertid att det verkligen är fråga om ett kommissionsköp. Med det menas att kommissionären verk-ligen handlat för annans räkning. Se vidare om denna problematik i prop. 2008/09:88 s. 53–56. I propositionen framhålls bland annat på s. 54 att ”[d]en påstådda kommitten-ten kan vilja ha separationsrätt till egendom genom att parterna betecknar sitt rättsförhål-lande som kommission, trots att den som påstås vara kommissionär i själva verket handlar för sin egen räkning och det alltså inte finns några skäl för att medge separationsrätt.” Se även vidare i SOU 1988:63 s. 49–56 och 99–119. 669 Se BRL 6 kap. 4–5 §§.670 BRL 6 kap. 5 § e contrario. Jfr NJA 1971 s. 66, se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 264 f.

235

på att få bli insatt som samägare i fastigheten eller beviljas medlemskap i bostadsrättsföreningen. Härefter kommer inte dold samäganderätt till bostadsrättslägenheter att behandlas särskilt, utan diskussionen nedan inriktas på dold samäganderätt till fast egendom för att förenkla fram-ställningen för läsaren.

Dold samäganderätts rättsliga klassificering som ett kommissionsköp samt de ovan nämnda rättsliga skillnaderna mellan ett dolt samägande till fast respektive lös egendom förklarar varför en annan terminologi ibland används för att beskriva principen. Särskilt vid ett samäganderättsanspråk till lös egendom kan det tyckas leda tankarna fel att använda termen dold samäganderätt.671 Att denna terminologi ändå används av många kan förklaras av att äganderättsförhållandena baseras på en tyst – icke uttryck-lig – överenskommelse. Vilken terminologi som generellt bör användas då en make eller sambo gör ett förvärv för den andras räkning kan disku-teras. Termen dold samäganderätt förefaller dock vara vanligast förekom-mande i både praxis och familjerättslig doktrin.672 Denna terminologi kommer även att användas nedan. Främsta skälet till det är att man med termen ”dold samäganderätt” åtskiljer familjerättsliga samäganderättsan-språk från andra typer av samäganderättsanspråk som kan förekomma utanför en familjerättslig kontext.673 Läsaren bör dock ha med sig vad som påpekats ovan rörande skillnaderna vid ett dolt samägande till lös respektive fast egendom.

5.2.3.2 De för principen grundläggande rättsfallenDold samäganderätt kan, som framhållits i avsnittet ovan, åberopas både till lös674 och fast egendom och gör det således möjligt att göra avsteg från dels de formella krav som gäller vid förvärv av fast egendom,675 dels de allmänna förmögenhetsrättsliga principer som gäller vid fastställande av

671 Jfr Kleinman, ”Dold äganderätt till fastighet [är] inte en äganderätt i vanlig mening…” s. 360–364. 672 Se bl.a. NJA 2002 s. 142, NJA 2008 s. 826, NJA 2012 s. 377, Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 76–84, Brattström, Dold samäganderätt – samman-fattning av rättsläget s. 313–329 och Ryrstedt, Bodelning och bostad. Ekonomisk självstän-dighet eller gemenskap s. 64–87. 673 Jfr Agell, Äganderätten till fastigheten för makar och samboende s. 10.674 Att principen om dold samäganderätt är tillämplig även på lös egendom slogs fast i fallet NJA 1992 s. 163, där två sambor tvistade om ägarförhållandena till en segelbåt. I fallet påpekade Högsta domstolen att då det inte rör sig om bohag eller annan egendom som utan vidare kan förutsättas vara förvärvad för gemensamt bruk, kan det vara av betydelse om egendomen införskaffats för att tillgodose bådas intressen. Fallet refereras nedan i avsnitt 5.2.3.3.675 Se ovan avsnitt 5.2.1.

236

äganderättsförhållandena till lös egendom. Till skillnad från samägande-rättspresumtionen rörande bohag som kan omfatta ett kollektiv av lös-ören, måste emellertid varje enskilt egendomssubjekt studeras var för sig vid tillämpning av principen om dold samäganderätt.676

Principen om dold samäganderätt började som tidigare nämnts utkris-talliseras i praxis i början på 1980-talet. Tre rättsfall från denna tid bru-kar benämnas som de för principen grundläggande fallen, nämligen NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693 och NJA 1982 s. 589. Samtliga rättsfall berörde frågan om makars/sambors inbördes ekonomiska mellanhavan-den kunde läggas till grund för en slutsats om samäganderätt till en fast-ighet som köpts i ena partens namn.

I NJA 1980 s. 705 tvistade två sambor huruvida samäganderätt förelåg till en gemensam bostad som mannen stod som ensam ägare till. Bostaden hade till övervägande del bekostats med lånade pengar, dels från kvinnans bror, dels genom ett banklån där kvinnans arbetsgivare var borgensman. Man-nen stod som ensam låntagare på banklånet, medan lånet från brodern var gemensamt. Högsta domstolen framhöll att kvinnan visserligen endast till-skjutit en ringa del av köpesumman, men att framförallt det förmånliga lånet från brodern inte skulle getts om inte kvinnan varit en av låntagarna. Därtill hade mannens kontanta tillskott till förvärvet endast överstigit kvin-nans bidrag i liten utsträckning, och vidare hade kvinnan anskaffat merpar-ten av allt bohag och stått för andra utgifter som kommit båda parter till godo. Avslutningsvis framhöll Högsta domstolen att det måste ”i betrak-tande av ovan upptagna omständigheter, antagas att fastigheten förvärvats för parternas gemensamma räkning och att den numera äges av parterna samfällt”. Parternas andelar i fastigheten diskuterades inte.

I fallet NJA 1981 s. 693 hade två makar uppfört en gemensam fastighet på en tomt som förvärvats av den ena makens (kvinnans) far. Mannen kom att stå som ensam lagfaren ägare till fastigheten. Genom ett äktenskapförord hade makarna uteslutit giftorätt i varandras egendom. När parterna sepa-rerade yrkade kvinnan att bli fastställd som samägare till fastigheten, vilket Högsta domstolen fastslog att hon var. Av utredningen i målet ansåg dom-stolen att det framgick att avsikten med köpet av tomten och husbygget varit att skaffa makarna och deras barn en gemensam bostad. Tomten hade fått köpas av kvinnans far till ett kraftigt underpris (1 000 kr när marknads-värdet var 15 000–20 000 kr). Finansieringen av fastigheten hade huvud-sakligen ordnats genom lån. Amorteringar och räntor för lånet hade betalats av mannen, medan kvinnans inkomster gått till det gemensamma hushållet och hemmet. Mannen hade visserligen gjort en betydligt större insats på

676 Möjligheten att åberopa dold samäganderätt gäller även då en sambo eller make avli-dit. Dödsboet träder då in som part i den avlidnas ställe, se NJA 2013 s. 242. Tillämpning av principen är inte begränsad till någon viss egendomsart, utan kan t.ex. tillämpas på fritidhus, jfr NJA 2008 s. 826.

237

bygget, men kvinnan hade under denna tid stått för skötsel av hem och barn. Högsta domstolen lade vikt vid att kvinnan – utan tanke på äkten-skapsförordet – tagit för givet att hon blev delägare i fastigheten och att även mannen synes utgått från att det var fråga om ett gemensamt förvärv. Att ett gemensamt förvärv kommit till stånd vann också stöd av vad som framkom-mit om bidragen från kvinnans sida för att, såsom domstolen uttryckte det, ”tillskapa det gemensamma hemmet och om hennes vilja och förmåga att genom arbete i och utom hemmet bidra till familjens ekonomi”.

Det tredje rättfallet, NJA 1982 s. 589, rörde frågan huruvida mannen i ett äktenskap hade dold samäganderätt i en fastighet som kvinnan stod som formell ägare till. Vid tiden för förvärvet gällde mellan makarna ett äkten-skapsförord av innebörd att vad vardera maken förvärvade skulle vara den makens enskilda egendom. Domstolen framhöll att det som talade för att det formella äganderättsförhållandet inte överensstämde med vad parterna avsett, var att fastigheten förvärvats för att brukas av makarna gemensamt och att mannen betalat kontantinsatsen för förvärvet. Amorteringar och räntor föreföll ha betalats av än den ena, än den andra maken. Mannen påstod att kvinnan stod som ensam ägare för att skydda den gemensamma bostaden från mannens borgenärer. Enligt domstolen kunde den omstän-digheten att mannen under utmätningsed uppgivit att han inte ägde andra tillgångar än en bil, inte tillmätas något värde som bevis för att han inte var ägare till någon del av fastigheten.

Avslutningsvis anförde Högsta domstolen att mot bakgrund av omstän-digheterna att fastighetsförvärvet skett för att bereda makarna och familjen en gemensam bostad, att köpet finansierats åtminstone till betydande del med insatser av mannen samt att makarna fick anses ha förutsatt att fastig-heten skulle vara deras gemensamma, ansågs makarna – i enlighet med de principer som legat till grund för avgörandena i NJA 1980 s. 705 och NJA 1981 s. 693 – ha förvärvat fastigheten med samäganderätt. Enligt domsto-len saknades det anledning att bestämma vardera makens andel på annat sätt än i enlighet med mannens yrkande, följaktligen ett hälftenägande.

Av rättsfallen ovan framgår att de förutsättningar som måste vara upp-fyllda för att en dold samäganderätt ska anses föreligga inte är särskilt väl-definierade. Frågan är vilka omständigheter som i de tre rättsfallen ansågs utgöra nödvändiga förutsättningar för att dold samäganderätt var för han-den och vilka omständigheter som endast ansågs tala för att dessa förut-sättningar var uppfyllda i det enskilda fallet.677 Det vill säga vilka rekvisit måste vara uppfyllda för att en dold samäganderätt ska anses föreligga?

I 1980 års fall avslutade domstolen med att framhålla att ”i betrak-tande av ovan upptagna omständigheter” fick det antas att fastigheten

677 Jfr Zackariasson, Svensk Rättspraxis s. 921. Se även Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende s. 19 och Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken: En kommentar s. 36.

238

förvärvats för parternas gemensamma räkning. Det sätt varpå domsto-len uttrycker sig talar enligt min mening för att den avgörande frågan i målet var huruvida fastigheten förvärvats för parternas gemensamma räkning eller inte, och att övriga omständigheter endast talade för att detta villkor var uppfyllt.678 Vilka omständigheter som var avgörande för utgången i 1981 års fall synes vara något otydligare. Högsta dom-stolen framhåller att makarna haft en gemensam partsvilja att bli sam-ägare redan vid förvärvstidpunkten och sätter fokus på denna avsikt i sina domskäl.679 Av avslutningen i domskälen förefaller det också som om övriga omständigheter endast haft till syfte att ge stöd åt att det före-låg en gemensam partsvilja att samäga fastigheten. Av det sist refererade rättsfallet från år 1982 synes det som att såväl ”gemensam partsvilja” som ”förvärvats för gemensamt bruk” var nödvändiga förutsättningar för att en dold samäganderätt skulle anses föreligga. Det verkar också som att det ekonomiska bidraget från mannen var en nödvändig förutsättning för utgången i målet. Det som talar emot ett sådant betraktelsesätt är emel-lertid att Högsta domstolen inleder domskälen med att påpeka att ”[d] e sålunda anmärkta omständigheterna rörande ändamålet med förvärvet och dettas finansiering talar i och för sig för att förvärvet av fastigheten skett för makarnas gemensamma räkning och för att fastigheten trots att [kvinnan] utåt stod som ensam förvärvare av denna förutsatts vara deras gemensamma.” Möjligen kan detta uttalande tolkas som att mannens ekonomiska insats inte betraktades som en nödvändig förutsättning för utgången i målet, utan endast som stöd för att det förelåg en gemensam partsavsikt att samäga fastigheten.

Sammantaget synes den principiella frågan i de tre målen ha varit om det funnits en gemensam partsavsikt mellan makarna/samborna att samäga den egendom varom parterna tvistade. I 1980 års fall resonerar visserligen domstolen inte uttryckligen kring om det funnits en gemen-sam partsavsikt mellan samborna. Det förefaller dock som om utgången i målet bygger på en sådan slutsats dragen ur de omständigheter som förelåg i fallet.680 Det andra rättsfallet från år 1981 sätter betydligt mer

678 Jfr Zackariasson, Svensk rättspraxis s. 921.679 Zackariasson diskuterar hur en sådan här tolkning av NJA 1981 s. 693 förhåller sig till allmänna principer om kommission, där det avgörande för vem som blir ägare till viss egendom som förvärvas av en kommissionär torde vara dennas avsikt vid förvärvet. Författaren ifrågasätter varför domstolen lade vikt vid kvinnans avsikt vid förvärvet, då det enligt den princip som nämnts ovan, torde räckt med att tillmäta vikt vid mannens uppfattning. Enligt Zackariasson kan dock en förklaring vara att båda parter ansågs ha varit direkt medverkande när fastighetsförvärvet ägde rum. Se närmare i Zackariasson, Svensk rättspraxis s. 922.680 Jfr Ryrstedt, Bodelning och Bostad. Ekonomisk självständighet eller gemenskap s. 78.

239

fokus på den gemensamma partsavsikten, något som sedan utvecklas vidare i 1982 års fall. Sammantaget kan konstateras att den materiellt nödvändiga förutsättningen för att dold samäganderätt skulle anses före-ligga således var den gemensamma partsavsikten. Om en sådan partavsikt kan visas direkt behöver inte presumtionsregeln tillämpas. Ett exempel på en sådan situation skulle kunna vara att den dolda ägaren kan visa upp ett gåvodokument från den öppna ägaren. Frågan i detta sammanhang är emellertid vad som krävs för att presumtionsregeln om dold samägan-derätt ska träda in och hur kravet på en gemensam partsavsikt ska tolkas i förhållande till övriga omständigheter som anfördes i målen, nämligen att förvärvet skett för gemensamt bruk med ekonomiskt tillskott från den make eller sambo som tillerkändes dold samäganderätt. Det finns enligt mitt sätt att se det, två hypotetiska synsätt på vilka omständigheter som egentligen ger en presumtion. Det första synsättet är att gemensamt bruk och ekonomiskt tillskott är nödvändiga förutsättningar för att pre-sumtionen ska anses tillämplig, medan det andra synsättet är att dessa omständigheter talar för en sådan partsavsikt, men att de inte är direkt nödvändiga för att presumtionsregeln ska anses tillämplig.

Skillnaden mellan de hypotetiska synsätten får framförallt betydelse i förhållande till vilken vikt som ska tillmätas ett ekonomiskt bidrag från den dolda ägaren. Med det sistnämnda synsättet skulle en presum-tion om dold samäganderätt kunna anses föreligga utan att den dolda ägaren lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet. Eftersom presumtions-regeln bygger på en tyst överenskommelse innebär det att prövningen av huruvida presumtionsregeln är tillämplig eller inte bygger på parternas hypotetiska partsviljor – hur skulle parterna ha resonerat om ägande-rättsfrågan aktualiserats?681 Om den make/sambo som åberopar ett dolt samägande inte lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet förefaller det svårare att underbygga ett resonemang om gemensam partsvilja hos den formella ägaren. I en sådan situation skulle någon form av förmögenhets-rättslig disposition behöva tolkas in som grund för samägandet, såsom att den öppna ägaren gett halva fastigheten i gåva till den dolda ägaren, eller att ett hälftenägande kan ses som någon slags kompensation för att den dolda ägaren stått för andra utgifter eller obetalt arbete i hemmet.682 Ett sådant resonemang förefaller tämligen hypotetiskt och rättsosäkert i förhållande till förutsägbarheten för de inblandade parterna.

Principen om dold samäganderätt kan få långtgående rättsverkningar. Mot bakgrund av detta är det rimligt att det finns en viss substans i det man bygger parternas hypotetiska partsviljor på. Det gör att det enligt

681 Jfr Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende s. 32.682 Jfr dock nedan avsnitt 5.2.4.

240

min mening synes väl långsökt att tolka in en gemensam partsavsikt om samägande vid ett förvärv av egendom som inte är avsedd för gemensamt bruk, då det är föga sannolikt att två makar eller sambor som uttryckli-gen diskuterar äganderättsfrågan till egendom som ena parten förvärvat för eget bruk, skulle vara överens om att egendomen ska samägas. Enda undantaget skulle möjligen vara om den andra parten gett ett ekono-miskt bidrag till förvärvet. Vid en avvägning mellan att uppställa ett krav på förvärv för gemensamt bruk eller inte väger dock enligt min mening skälen för ett sådant krav upp skälen emot. Däremot kan själva betydel-sen av gemensamt bruk och var gränsen går för att egendom ska anses förvärvad för bådas eller endast den enas bruk diskuteras.683

Mot bakgrund av vad som sagts ovan bör såväl omständigheten att den dolda ägaren lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet som att egendomen förvärvats för gemensamt bruk, vara självständiga och nödvändiga för-utsättningar för att presumtionsregeln om dold samäganderätt ska anses tillämplig. Av senare praxis framgår att det första synsättet också är det som tillämpats, vilket enligt min uppfattning synes vara en rimlig avväg-ning mellan de båda hypotetiska tolkningsalternativen.684 I senare praxis har emellertid även ett tredje rekvisit lyfts fram av Högsta domstolen, vilket redogörs för närmare i avsnittet nedan.

5.2.3.3 Dold samäganderätt i senare praxisEfter de för principen grundläggande rättsfallen som kom i början på 1980-talet har det fortsatt att komma en rad rättsfall från högsta instans som berört principen på olika sätt. I dessa rättsfall har även rekvisiten för att presumtionsregeln ska vara tillämplig förtydligats. I bland annat NJA 2002 s. 142 och NJA 2004 s. 397 har domstolen på ett tydligt sätt ställt upp tre rekvisit för att en dold samäganderätt ska presumeras: För det första ska den ena sambon eller maken (öppna ägaren) köpt egendo-men i sitt eget namn men för bådas gemensamma bruk.685 För det andra

683 Se Walin, Samäganderätt s. 26 f.684 Se t.ex. NJA 2002 s. 142 och NJA 2012 s. 377. Se även Brattström, Dold sam-äganderätt – en sammanfattning av rättsläget s. 315 f., Ryrstedt, Bodelning och Bostad. Ekonomisk självständighet eller gemenskap s. 91, Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken: En kommentar s. 36.685 Anledningen till att inte båda parter exempelvis skriver under ett köpekontrakt till en fastighet, trots att båda bidragit till förvärvet, kan bero på olika saker. Brattström nämner som exempel tre olika omständigheter. En kan vara att en av parterna bedriver riskabel ekonomisk verksamhet som gör att personen medvetet inte står som formell ägare trots att parten bidragit ekonomiskt till köpet. En annan anledning, som även framhållits i stycket ovan, kan vara att parterna ifråga är omedvetna om betydelsen av att vara öppen ägare till egendom som man bidragit ekonomiskt till. Som ytterligare skäl anges att det

241

ska den icke ägande sambon (dolda ägaren) möjliggjort eller åtminstone underlättat köpet genom ett ekonomiskt tillskott.686 För det tredje ska den dolda ägaren avsett att bli samägare och den öppna ägaren ska ha insett detta syfte. Enligt domstolens uttalanden i de två nämnda rättsfallen kan det tredje rekvisitet anses uppfyllt genom att en tyst överenskommelse intolkas i omständigheterna i samband med köpet.687

I ett avgörande från april år 2013 – NJA 2013 s. 242 – bortsåg emel-lertid Högsta domstolen helt från det tredje rekvisitet. I domskälen fram-hålls, vad beträffar det tredje rekvisitet, att ”[d]et senare kan emellertid knappast tillmätas betydelse som en särskild förutsättning för presum-tionsregelns tillämpning. Om en sådan gemensam partsavsikt kan visas behöver presumtionsregeln inte användas.”688 Vad domstolen således menar är att om det redan är visat att det finns en gemensam partsav-sikt så föreligger dold samäganderätt. Ett sådant synsätt överensstämmer också med vad som uttrycks i de för principen grundläggande rättsfallen, där det klart och tydligt framgår att den avgörande frågan för utgången i målen var om det funnits en gemensam partsavsikt om samägande. En sådan partsavsikt kan presumeras om en part uppfyller de två första rekvi-siten som angetts ovan, men kan också visas på annat sätt.

Omständigheten att det tidigare tredje rekvisitet inte längre behöver uppfyllas innebär en bevislättnad för den dolda ägaren. Denna behöver inte längre visa att den öppna ägaren insett att ett ekonomiskt tillskott till ett förvärv gjorts i syfte att förvärva samäganderätt. Eftersom det endast rör sig om en presumtion om att dold samäganderätt föreligger om den dolda ägaren kan visa att de två första rekvisiten är uppfyllda, kan förhål-landena motbevisas av den öppna ägaren. Vad den öppna ägaren måste motbevisa är emellertid inte helt klart i och med 2013 års rättsfall. Av rättsfallet framgår inte att det tredje rekvisitet skulle ha mist i betydelse i förhållande till vad den öppna ägaren behöver motbevisa för att bryta en presumtion om dold samäganderätt. Enligt min uppfattning av rättsläget bör således presumtionen kunna brytas om den öppna ägaren kan visa att bidraget från den andra sambon exempelvis utgjorde ett lån eller gåva.

Den närmare innebörden av rekvisiten och vilken praktisk betydelse principen om dold samäganderätt har som kompletterande rättskydd vid sidan av sambolagens regler, diskuteras närmare i de kommande avsnit-

historiskt sett kan ha förelegat en patriarkalisk tradition som gjort att mannen – och inte både mannen och kvinnan – undertecknat en förvärvshandling till en fastighet, Bratt-ström, Familjerättsliga hänsyn och förmögenhetsrättsliga principer s. 37 f.686 Se t.ex. NJA 2002 s. 142.687 Ett ekonomiskt tillskott vid ett förvärv kan ses som ett lån eller gåva till ägaren, eller som en önskan om att förvärva samäganderätt. 688 NJA 2013 s. 242 p. 6 i Högsta domstolens domskäl.

242

ten (5.2.3.4–5.2.3.6) utifrån de rättsfall som utkristalliserats på området och i förhållande till den ekonomiska- och sociala gemenskapen mellan sambor.

5.2.3.4 Rekvisiten ”ekonomiskt tillskott” och ”gemensamt bruk” vid tidpunkten för förvärvet

Det avgörande för bedömningen av om dold samäganderätt föreligger är förhållandena vid tidpunkten för förvärvet. Detta framgår indirekt av de rättsfall som refererats i avsnitt 5.2.3.2 och uttryckligen av flera senare rättfall från Högsta domstolen.689 En sambo kan således inte skaffa sig ett anspråk på samäganderätt i efterhand genom att exempelvis betala av på lån eller stå för andra utgifter – vilket kan räcka för att samägan-derätt ska uppstå i fråga om bohag, jämför avsnitt 5.2.2 ovan.690 Enda undantaget är möjligen om förvärvet helt eller delvis finansierats med lån och båda parter redan vid förvärvet förutsattes betala kommande räntor och amorteringar.691 Det är dock inte helt klart vilken betydelse som ska tillmätas sambors/makars inbördes förhållande innan tidpunkten för förvärvet, vilket diskuteras vidare nedan. Innan dess refereras ytterligare två rättsfall från Högsta domstolen rörande dold samäganderätt. Som nämnts tidigare finns det närmare 30 rättsfall från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen som inbegriper olika frågor rörande prin-cipen. För att få en övergripande bild av i vilken utsträckning principen kompletterar sambolagens bestämmelser, räcker det emellertid att lyfta fram några centrala rättsfall som tydliggör vad domstolen lägger stor vikt vid när de bedömer om en dold samäganderätt föreligger eller inte.

689 Se bl.a. NJA 1993 s. 162 och NJA 2002 s. 142. Jfr dock Walin, Samäganderätt s. 27 och 63–66. Rörande lös egendom framhåller Walin att Högsta domstolens ställningsta-gande inte stämmer överens med Lagberedningens uttalande i motiven till giftermåls-balken. Det förefaller som Walin med nämnda uttalande i någon mån vill jämställa dold samäganderätt av lös egendom med samäganderättspresumtionen rörande bohag, där en förändring av andelstalen till ett kollektiv av bohag kan förändras efter successiva insatser (se ovan avsnitt 5.2.2). Rörande fast egendom anför Walin att det av anspråkets (anspråk på samäganderätt) obligationsrättsliga natur måste följa att det kan uppstå på vilket sta-dium som helst, men att det då inte kan vara fråga om ett kommissionsköp. Walins synpunkter är något otydliga och lämnar enligt min åsikt mer frågor än svar. Av denna anledning beaktas inte dessa synpunkter närmare i denna framställning. 690 Se bl.a. Högsta domstolens uttalande i NJA 1992 s. 163 (s. 166) och Agell, Nordisk äktenskapsrätt s. 126. 691 Brattström, Dold samäganderätt – en sammanfattning av rättsläget s. 317 f. Se även Agell, Äganderätten till fastighet för makar och sambor s. 19 f. Jfr NJA 1980 s. 705.

243

NJA 1992 s. 163 rörde frågan om en segelbåt som var anskaffad under ett samboförhållande skulle tillhöra parterna gemensamt med samäganderätt, eller den ena sambon ensam. Den båt tvisten gällde hade till övervägande del bekostats med medel som inkommit vid försäljning av en annan båt som också anskaffats under samlevnaden. Mannen hade själv byggt den första båten som sedermera såldes för 190 000 kr. En stor del av materi-alkostnaderna (75 000 kr) till den första båten hade tagits från sambornas gemensamma kassa. Den andra båten hade huvudsakligen bekostats med pengar från den första båtförsäljningen. Underhållet på båten hade dock varit eftersatt och mannen hade därför gjort en omfattande renovering av båten. Kvinnan hade tagit viss del i renoveringsarbetet. Materialkostnaderna (8 000 kr) hade betalats ur parternas gemensamma kassa. Mannen påstod att kvinnan inte delade hans intresse för sjön och att hon endast deltagit på fiske- och båtturer i ringa utsträckning. Kvinnan framhöll dock att de tagit en gemensam färd på Dalslands kanal med den andra båten.

Högsta domstolen började med att fastslå äganderätten till den första båten. Domstolen framhöll att en stor del av materialkostnaderna visserli-gen kom från en gemensam kassa, men att endast en mindre del av pengarna i kassan torde komma från kvinnan. Mannens arbetsinsats för tillkomsten av den första båten ansågs ha varit dominerande i jämförelse med kostna-derna för materialet, därtill ansågs båten ha varit anskaffad väsentligen för mannens eget bruk. Den första båten fick således ha anses tillhört mannen ensam. Rörande äganderätten till den andra båten – vilken målet egentligen gällde – anförde domstolen att trots att kvinnan bidragit med såväl arbets-tid som del av materialkostnaderna kunde detta inte medföra att kvinnan kunde anses som delägare till båten, utan mannen fastslogs vara ensam ägare till densamma.

I NJA 2008 s. 826 gjorde mannen i ett samboförhållande gällande att han hade dold samäganderätt i en fritidsfastighet som sambon förvärvat i eget namn och vilken hon stod som ensam lagfaren ägare till. I domskälen disku-terade domstolen om principen om dold samäganderätt borde begränsas till att omfatta endast åretruntbostäder. Domstolen kom dock fram till att en sådan avgränsning skulle kunna leda till gränsdragningsproblem. Däremot framhölls att ”den förvärvade egendomens art, användningsändamål och värde – liksom det ekonomiska bidragets relativa storlek – kan ha betydelse för graden av bevislättnad”. I det aktuella fallet hade mannen bidragit eko-nomiskt till förvärvet genom att stå för flera av de lån som bekostade fri-tidsbostaden. Han hade även bidragit till förbättring av fastigheten genom eget arbete. Det var också ostridigt att de brukat fritidsbostaden gemensamt. Hovrätten hade med tillämpning av presumtionsregeln funnit att det fick anses föreligga en överenskommelse mellan mannen och kvinnan om att den omtvistade fritidsfastigheten skulle ägas av dem gemensamt. Högsta domstolen anslöt sig till hovrättens bevisvärdering. Parterna ansågs således vara samägare till fritidsfastigheten i fråga.

244

Genom att analysera domsluten och domskälen i de rättsfall som refe-rerats ovan – i avsnitt 5.2.3.2 och de två rättsfall som refereras ovan i detta avsnitt – utifrån de två rekvisit som behöver uppfyllas för att en dold samäganderätt ska anses föreligga, kan konstateras att bedömningen i fallen skiljer sig åt beroende på egendomens art, något som uttryckligen framhölls i 2008 års fall. Det är således lättare att uppfylla beviskraven avseende både det första rekvisitet – att egendomen ska vara inköpt för bådas gemensamma bruk – och det andra rekvisitet gällande ekonomiskt bidrag, vid fråga om äganderättsförhållandena till en gemensam perma-nentbostad och bohag i jämförelse med annan egendom. Om egendo-men införskaffats för gemensamt bruk eller inte synes nästan vara en icke-fråga i de ovan refererade rättsfallen från 1980-talet, vilket dock inte är anmärkningsvärt eftersom bostäderna införskaffades för att bli de ifrå-gavarande parens gemensamma hem.

Något större vikt synes emellertid ha lagts vid rekvisitet ekonomiskt bidrag i de tre rättsfallen från 1980-talet. Av fallen framgår dock att det ekonomiska inslaget kan vara mindre synbart. I 1980 års fall ansågs kvin-nans ekonomiska bidrag i huvudsak bestå av att hon lyckats förmedla ett fördelaktigt lån från sin bror och i 1981 års fall ansågs kvinnans ekono-miska bidrag bestå av att paret fått förvärva en tomt till underpris av hen-nes far. I båda fallen förefaller det som om domstolen lade viss vikt vid att kvinnorna bekostat andra utgifter och även stått för skötseln av hem och barn. Endast hemarbete kan dock inte självständigt anses ligga till grund för att uppfylla rekvisitet ekonomiskt bidrag.692 Det är däremot inte helt klart vilken betydelse som kan tillmätas sambornas ekonomiska mellan-havanden innan själva förvärvstidpunkten. Det vill säga hur förhåller sig rekvisitet ekonomiskt bidrag till omständigheten att det är förhållandena vid tidpunkten för förvärvet som ska beaktas? Måste den dolda ägaren ha gett ett bidrag till själva köpet eller kan det vara tillräckligt att per-sonen frigjort kapital för den formella ägaren, genom att exempelvis stå för andra utgifter innan egendomen förvärvas? Denna fråga synes enligt min uppfattning vara oklar. I exempelvis NJA 2002 s. 142, som redan omnämnts ovan i avsnitt 5.2.3.3, framhåller Högsta domstolen följande: ”De krav som uppställs för att en familjerättslig dold samäganderätt skall godtas är att egendomen inköpts för gemensamt bruk, att den make eller sambo som inte utåt framträder som ägare har lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet samt att båda parterna avsett att äganderätten skall vara gemensam. […] Avgörande för bedömningen är förhållandena vid tid-punkten för förvärvet.” Uttalandet kan å ena sidan tolkas som att det är nödvändigt att den dolda ägaren gett ett utpräglat ekonomiskt bidrag till

692 Agell, Nordisk äktenskapsrätt s. 125 f. Se även nedan avsnitt 5.2.4.

245

det specifika köpet. Högsta domstolens yttrande kan dock å andra sidan tolkas som att sista meningen endast syftar på det sista rekvisitet, det vill säga att det måste funnits en gemensam partsavsikt om samägande vid förvärvstidpunkten. Eftersom principen om dold samäganderätt syftar till att ge ett ekonomiskt skydd för den part som bidragit ekonomiskt till ett egendomsförvärv som den andra parten gör i eget namn, talar det enligt min mening för att även omständigheter innan förvärvstidpunk-ten självständigt kan ligga till grund för att uppfylla rekvisitet ekono-miskt bidrag till förvärvet. En förutsättning för detta måste dock vara att den dolda ägaren kan visa att dennas ekonomiska insatser frigjort kapital som möjliggjort den formella ägarens förvärv. Sambandet mellan frigjort kapital och ett specifikt förvärv måste således vara tydligt, vilket i praktiken kan vara svårare att visa än ett utpräglat ekonomiskt tillskott vid själva förvärvstidpunkten.

Som framhållits ovan synes Högsta domstolen vara striktare i sin bedömning av om beviskraven för dold samäganderätt är uppnådda, när frågan gäller annan egendom än en gemensam permanentbostad, vilket även förefaller gälla i förhållande till rekvisitet gemensamt bruk.693 I 2008 års rättsfall tillerkändes visserligen mannen dold samäganderätt till en fri-tidsfastighet. Det ekonomiska bidraget från mannen var dock betydande genom att han stod för flera av de lån som bekostade fastigheten. Där-till var det ostridigt att de brukat fritidsbostaden gemensamt. Däremot ansågs inte dold samäganderätt föreligga till den segelbåt varom parterna tvistade i NJA 1992 s. 163. I detta rättsfall hade kvinnan i samboförhål-landet varken bidragit med lika stor ekonomisk insats eller arbetsinsats som mannen, men hennes bidrag var ändå synbart. Trots denna omstän-dighet tillerkändes hon inte samäganderätt i båten. För vems bruk båten anskaffats diskuterades inte närmare i domskälen, utan domstolen stan-nade vid att konstatera att den anskaffats väsentligen för mannens bruk, vilket synes vara den omständighet som huvudsakligen medförde att en dold samäganderätt inte ansågs föreligga. Som klargjordes i NJA 2008 s. 826 är det lättare att uppfylla rekvisitet gemensamt bruk för gemen-sam bostad och bohag än för annan egendom, vilket domstolen troligen beaktade även i segelbåtsfallet. Det är emellertid svårt att konkretisera vad som krävs för att omständigheterna ska motsvara rekvisitet gemen-samt bruk för egendom som inte lika ”självklart” kan anses förvärvad för bådas begagnande som en gemensam bostad eller bohag. I 1992 års fall kan dock tänkas att det var mannens stora arbetsinsats på båten, men också hur båten brukats. Hur båten hade brukat diskuteras emellertid

693 Samma beviskrav skulle troligen uppställas vid anspråk på dold samäganderätt till bohag.

246

inte av Högsta domstolen, men däremot i tingsrättens dom. Enligt kvin-nan hade de använt båten tillsammans för en kanalresa, medan mannen framhöll att kvinnan endast deltagit på enstaka båt- och fisketurer. Efter-som mannen uppenbarligen var den som hade störst båtintresse förefaller det som att mannens utsaga tillmättes större vikt än kvinnans.

Hur rekvisitet gemensamt bruk ska förstås kan diskuteras och särskilt om båda parters brukande behöver vara av ungefär lika stor omfatt-ning. Utgångspunkten vid fråga om dold samäganderätt är, som tidigare nämnts, förhållandena vid förvärvstidpunkten och således om egendo-men vid denna tidpunkt förvärvats för gemensamt bruk. Det medför att hur egendomen brukas efter denna tidpunkt endast ska tillmätas betydel-se som bevisning för avsikten vid förvärvstidpunkten. Har parterna varit överens om att egendomen införskaffats för gemensamt bruk bör det således inte spela någon roll om endast den ena av dem sedermera brukar egendomen i fråga. Problemet är dock att visa på parternas gemensamma avsikt vid förvärvstidpunkten, när principen bygger på parternas hypo-tetiska partsviljor. Denna omständighet gör det närmast oundvikligt att lägga betydande vikt vid hur egendomen brukats efter förvärvstidpunk-ten, såsom domstolen förefaller ha gjort i NJA 1992 s. 163. I rättsfal-let poängteras att båten anskaffats ”väsentligen” för mannens bruk. Vad gränsen ”väsentligen” egentligen betyder är dock ovisst.694 Frågan är vad som i målet hade krävts för att båten skulle anses förvärvad för gemen-samt bruk. Utgången i målet hade kanske blivit annorlunda om inte fri-tidsbåten huvudsakligen förvärvats med medel som influtit vid försälj-ningen av en segelbåt som mannen byggt själv. Den första båtens starka förankring till mannen försvårade möjligen för kvinnan att visa på ett gemensamt bruk även för den andra båten varom tvisten gällde.

Mot bakgrund av skyddet för den sambo som förvärvat annan egen-dom än bostad och bohag och skyddet för en parts borgenärer – och att dessa ska kunna överblicka en gäldenärs ekonomiska situation – är det å ena sidan rimligt att det är svårare att visa på ett dolt samägande till annan egendom än sådan egendom som naturligt förknippas med en hushållsgemenskap.695 Å andra sidan sträcker sig många sambors ekono-miska gemenskap idag utanför den gemensamma bostaden och bohaget. Som redan framhållits i avsnitt 5.1 och 5.2.2 är presumtionsreglernas praktiska betydelse begränsad för sådan egendom som omfattas av sam-bolagens bodelningsregler, under förutsättning att bodelningsreglerna

694 Jfr Walin, Samäganderätt s. 26 f.695 Jfr nedan avsnitt 5.2.3.6. Även om ett dolt samägande till fast egendom endast har obligationsrättslig giltighet, kan äganderätten omvandlas till en öppen äganderätt som blir sakrättsligt giltig, vilket i sin tur kan påverka den öppna ägarens gäldenärer.

247

inte avtalats bort. I jämförelse med bohag är fastigheter värda mer, vilket gör att det ur skuldavräkningshänseende och vid fråga om jämkning av bodelningsresultatet kan vara av större betydelse för den sambo som inte står som ägare att betraktas som samägare, än om bostaden endast utgör den andras samboegendom som ska ingå i bodelningen. I förhållande till parternas borgenärer har det dock stor praktisk betydelse om en part anses som samägare till en bostad eller inte, något som diskuteras mer ingående i nästa avsnitt.

För annan egendom än samboegendom kan det vara av väldigt stor ekonomisk betydelse för den som inte är öppen ägare till viss egendom, att anses som samägare. Mot bakgrund av sambors omfattande eko-nomiska gemenskap kan antas att det finns en stor andel sambor som är ”dolda ägare” till egendom som ägs av den andra sambon. Det kan exempelvis tänkas att många sambor bidrar ekonomiskt till köp av en gemensam bil, en husvagn, en båt etcetera, men att endast en av dem står som ägare på köpekontraktet. Som regel är föremål av detta slag avsedda för att tillgodose parets/familjens behov, och av denna anledning torde nämnda föremål idag kunna anses som förvärvade för gemensamt bruk på ett i princip lika ”självklart” sätt som en bostad eller bohag. Omstän-digheterna kan dock skilja sig åt i det enskilda fallet. Sammantaget före-faller det enligt min mening rimligt att det är något lättare att uppnå beviskravet för gemensamt bruk för bostad och bohag, men samtidigt bör prövningen inte bero på egendomens art i alltför stor utsträckning, mot bakgrund av många sambors ekonomiska sammanflätning. De svårighe-ter som kan föreligga för att uppnå beviskraven för dold samäganderätt till egendom, särskilt annan egendom än gemensam bostad och bohag, motiverar behovet av någon slags kompensationsmöjlighet för den part som bidragit till den andras förvärv. Förutsättningarna för en sådan möj-lighet i svensk rätt diskuteras vidare nedan i avsnitt 5.4.

5.2.3.5 AndelsberäkningenAv ovan nämnda rättsfall där dold samäganderätt ansetts föreligga fram-står det som om domstolen tillerkänt den dolda ägaren en andel på hälf-ten utan närmare diskussion om andelarnas storlek, trots att båda parter inte bidragit ekonomiskt i lika stor utsträckning. I samäganderättslagens 1 § stadgas att delägare presumeras ha rätt till lika stora andelar i samägd egendom, om inte annat kan visas.696 I fall där samägandet baseras på en uttrycklig överenskommelse mellan parterna förefaller en presumtion om hälftenägande rimlig. Däremot kan presumtionen ifrågasättas när sam-

696 Se ovan avsnitt 5.2.1.

248

ägandet, så som Walin uttrycker det, presumeras ”på mer eller mindre lösa grunder […] med anledning av ömsesidiga insatser”.697 Författaren jämför med att en sådan presumtion inte gäller i fråga om egendom som ingår i bolagsgemenskapen i ett enkelt bolag och även att Lagberedning-en inte utgick från en sådan presumtion vid fråga om samägande till ett kollektiv av bohag.698 Walin menar att andelstalen för lös egendom kan ändras även efter förvärvstidpunkten om en part tillskjuter en penning-insats eller arbetsinsats.699 Han anser att även andelstalen till fast egen-dom kan ändras så länge det endast är fråga om ett obligationsrättsligt samäganderättsanspråk.700 Walins åsikter i andelsfrågan hänger troligen ihop med hur författaren i övrigt ser på samäganderättsanspråk mellan makar och sambor och att vederbörande även tycks vara av åsikten att det är möjligt att arbeta sig in i en samäganderätt.701 Som framhållits i avsnittet ovan förefaller det dock vara klart att det inte är möjligt att arbeta sig in i en äganderätt enligt principen om dold samäganderätt, utan att utgångspunkten för bedömningen av äganderättsförhållandena är förvärvstidpunkten. Denna tidpunkt är också, enligt min uppfattning om rättsläget, utgångspunkten för bestämmandet av parternas andelstal om egendomen finnes vara samägd. Det finns således inte något rättsligt stöd för att ändra andelstalen på grund av omständigheter som sker efter förvärvstidpunkten.

I vissa situationer skulle andra ägarandelar än hälften i större utsträck-ning motsvara vad respektive part rent faktiskt bidragit med till ett för-värv. Ett hinder mot att tillerkänna parterna andra andelar är emeller-tid att domstolen endast får ta ställning till det parterna yrkat i målet, eftersom en tvist om dold samäganderätt utgör ett dispositivt tvistemål. Domstolen har således inte mandat att på egen hand laborera med äga-randelarna utan att någon av parterna har yrkat på andra ägarandelar än hälften vardera.702 Att presumtionen om hälftenägande kan frångås åskådliggörs dock i NJA 2012 s. 377.

I fallet NJA 2012 s. 377 rådde tvist mellan två före detta sambor avseende andelsbestämningen till en samägd segelbåt. Mannen yrkade att andelarna skulle bestämmas utifrån parternas kontantinsats vid köpet, medan kvinnan yrkade på hälftenägande. Mannen hade vid köpet av båten betalat 535 000 kr och kvinnan 120 000 kr. Båda parter hade bidragit med insatser av annat slag på båten, men mannens insatser var större än kvinnans. Då båten inför-

697 Walin, Samäganderätt s. 59.698 Walin, Samäganderätt s. 59.699 Walin, Samäganderätt s. 28 f.700 Walin, Samäganderätt s. 60.701 Se Walin, Samäganderätt s. 63–66. 702 Jfr RB 17 kap. 3 §.

249

skaffades fanns ingen gemensam partsavsikt om andelarnas storlek. Högsta domstolen bestämde att parternas andelar skulle motsvara deras respektive ekonomiska insatser vid köpet, det vill säga till 81,5 % ägande för mannen respektive 18,5 % ägande för kvinnan. I domskälen framhölls att vid fråga om med vilka andelar två makar eller sambor samäger viss egendom, måste beaktas den nära personliga och ekonomiska gemenskap som råder dem emellan. Domstolen anförde vidare att beviskravet i samäganderättslagens 1 § i viss mån varierar beroende på om de samägande parterna är makar eller sambor: ”I ett äktenskap föreligger typiskt sett en ekonomisk gemen-skap som inte motsvaras av förhållandena i en samborelation, vilket kan tala för att högre krav ska ställas på bevisningen för att presumtionen om hälftenägande ska brytas vid samägande inom äktenskapet. Det kan också ha betydelse om fråga är om samägande till […] samboegendom eller inte. Har sålunda samborna införskaffat samboegendom utan en reglering av det inbördes ägandet, kan detta innebära en starkare presumtion för hälften-ägande än om annat än samboegendom införskaffats.” Oavsett samlevna-dens art påpekades att hänsyn måste tas till den samägda egendomens art, användningsändmål och värde, parternas ekonomiska bidrag, andra insat-ser, ansvar för lån som tagits för att betala egendomen och parternas eko-nomiska sammanflätning i övrigt. I det enskilda fallet tog domstolen bland annat hänsyn till att parterna haft uppdelad ekonomi med egna konton för lön, utgifter och sparande. Domstolen beaktade även att inköpet varit en betydelsefull investering för parterna i förhållande till deras ekonomi i övrigt.

I NJA 2012 s. 377 var samborna i fråga överens om att de var samägare. Diskussionen som Högsta domstolen för angående tillämpningen av samäganderättslagens 1 § i en familjerättslig kontext, kan dock användas som utgångspunkt även vid fråga om ägarandelarna vid ett dolt sam-äganderättsanspråk. I målet framhåller domstolen att särskild hänsyn ska tas till att två delägare är sambor eller makar, vid fråga om deras ande-lar i samägd egendom. Jag förvånas dock av att Högsta domstolen år 2012 uttalar att makar typiskt sett har en ekonomisk gemenskap som inte motsvaras av förhållandena i en samborelation. Av den empiriska studien framgår att den ekonomiska gemenskapen mellan många sambor är betydande. Det är mot bakgrund av detta snarare troligt att graden av ekonomisk gemenskap beror på hur länge samlevnaden varat, men även andra faktorer, än att den beror på om ett par är sambor eller makar.703

Högsta domstolen framhåller att presumtionen för hälftenägande är starkare om egendomen utgör samboegendom, än om den utgör annan egendom. Detta synsätt är å ena sidan rimligt sett till att många sambor har en omfattande ekonomisk gemenskap och på olika sätt bidrar till det

703 Jfr ovan avsnitt 3.9.

250

gemensamma hemmet. Andelsbestämningen till samboegendom har inte heller lika stor ekonomisk betydelse för parterna som vid annan egen-dom, eftersom värdet på samboegendomen ändå ska delas lika vid en bodelning.704 Det kan å andra sidan förefalla rimligt att bryta presumtio-nen om hälftenägande om det finns en tydlig skevfördelning mellan vad parterna bidragit med såväl till det specifika förvärvet, som till parternas utgifter totalt sett.

För annan egendom än samboegendom finns det enligt Högsta dom-stolens uttalande i 2012 års fall starkare skäl för att frångå samägande-rättslagens presumtion om hälftenägande. Andelarnas storlek bör istället avgöras med hänsyn till användningsändamål, värde, andra insatser, par-ternas ekonomiska sammanflätning i övrigt etcetera. Vid fråga om dold samäganderätt tar domstolen hänsyn till flera av dessa faktorer redan vid prövningen av om en dold samäganderätt kan anses föreligga. Hur och på vilket sätt samma faktorer kan och ska beaktas även vid prövning av ägarandelarna förefaller oklart. Vad som förefaller klart är dock att dom-stolen har ett utrymme att laborera med ägarandelarna för det fall att någon av parterna yrkat detta.

5.2.3.6 Från dold till öppen samäganderätt och äganderättens bety-delse i förhållande till sambornas borgenärer

De rättsliga konsekvenserna av ett dolt samägande skiljer sig åt mellan lös och fast egendom, vilket redan framhållits i avsnitt 5.2.3.1. Ett dolt samäganderättsanspråk till lös egendom är gällande såväl mellan parter-na som gentemot parternas borgenärer.705 De rättsliga konsekvenserna vid dolt samägande till fast egendom har dock inte ansetts kunna vara desamma mot bakgrund av jordabalkens formkrav vid överlåtelse av fast egendom – att det måste finnas ett formenligt avtal som visar vem eller vilka som köpt en fastighet. Om dold samäganderätt bedöms föreligga till fast egendom innebär detta att den dolda ägaren istället får ett obliga-tionsrättsligt anspråk gentemot den öppna ägaren.706 Anspråket består av en laglig rätt att få bli insatt som öppen ägare. Först efter att äganderät-ten gjorts öppen åtnjuter den dolda ägaren skydd såväl mot den andra delägarens borgenärer som mot att den öppna ägaren är legitimerad att

704 Jfr ovan avsnitt 5.2.2.705 Jfr dock ovan avsnitt 5.2.3.1 rörande de krav som uppställs för att en dold sam-ägande rätt till en bostadsrättslägenhet ska anses sakrättsligt giltig.706 Se NJA 1984 s. 772.

251

förfoga över fastigheten, vilket utvecklas närmare nedan i detta avsnitt.707 Vanligtvis aktualiseras inte frågan om dold samäganderätt förrän vid en upplösning av samlevnaden och i samband med bodelningen. Ifall par-terna vid denna tidpunkt är överens om att det föreligger en dold sam-äganderätt kan de utgå från det obligationsrättsliga ägarförhållandet på bostaden vid beräkningen av parternas andelar i boet. Ifall den dolda ägaren sedermera ska lottläggas bostaden kan bodelningsavtalet användas av sambon för att söka lagfart på fastigheten. Genom bodelningsavtalet blir också den som mottar egendom från den andra skyddad gentemot den tidigare ägarens borgenärer.

Om ett dolt anspråk på samägande till fast egendom inte ”regleras” vid en bodelning, finns det olika sätt varpå anspråket kan omvandlas till en öppen samäganderätt. Ett alternativ är genom en insättandeförklaring, vilket innebär att den öppna ägaren – genom ett avtal som uppfyller jordabalkens formkrav – överlåter en ideell andel av fastigheten till den dolda ägaren.708 En annan möjlighet – som kan användas om den öppna ägaren bestrider samäganderätt – är att vända sig till domstol och för-söka få till stånd en dom på samäganderätt. Om anspråket beviljas anses den dolda äganderätten omvandlad till en öppen äganderätt genom en lagakraftvunnen dom.709 Med stöd av en insättandeförklaring eller en lagakraftvunnen dom har jordabalkens krav för fastighetsöverlåtelse upp-fyllts och den som varit dold ägare kan ansöka om lagfart på sin ideella andel av fastigheten.710 Det finns ytterligare två sätt för en dold ägare att göra sin rätt gällande.711 Den första är att den dolda ägaren åberopar sin

707 Jfr SamägL 2 §. Se även Brattström, Familjerättsliga hänsyn och förmögenhetsrättsliga principer – dold samäganderätt i svensk rätt s. 45. Enligt Högsta domstolen kan rätts-läget motiveras av hänsyn till kreditväsendet och att det måste vara möjligt att förlita sig på de ägaruppgifter som finns i inskrivningsregistret. En annan ordning skulle lätt leda till skentransaktioner och efterhandskonstruktioner till nackdel för makar och sambors borgenärer, NJA 1984 s. 772. Jfr dock avsnitt 4.5.3 rörande rådighetsinskränkningar. Genom kravet på samtycke till vissa förfoganden rörande sambors gemensamma bostad ”garanteras” att den dolda ägaren får kännedom om vad som händer med fastigheten, vilket medför att den dolda ägaren kan ta tillvara sin rätt att begära att den dolda ägan-derätten ska omvandlas till en öppen. En förutsättning för detta är dock att den dolda ägaren är medveten om sina egna rättigheter.708 En insättandeförklaring eller ett överlåtelseavtal måste uppfylla vissa formkrav beträf-fande fångeshandling. Överlåtelsen kan jämföras med ett köpekontrakt eller gåvobrev avseende fast egendom. Avtalet måste vara skriftligt, innehålla fastighetsbeteckning och överlåtelseförklaring, samt undertecknas av båda parter. Jfr JB 4 kap. 1 §. Se även NJA 1989 s. 114. 709 Se NJA 1984 s. 772. 710 Se NJA 1987 s. 137. Lagfart måste sökas inom tre månader från det att äganderätten blev öppen, JB 20 kap. 1–2 §§. 711 Att notera är emellertid att dessa båda sätt inte gör den dolda äganderätten öppen.

252

obligationsrättsliga äganderätt och begär att en domstol förordnar om att fastigheten ska utbjudas till försäljning på offentlig auktion i enlighet med samäganderättslagens bestämmelser.712 Pengarna från försäljningen kommer då att delas mellan delägarna i förhållande till deras andelar.713 Den andra möjligheten är att den dolda ägaren överlåter sitt obligations-rättsliga anspråk till tredje man, som kan göra anspråket gällande mot den öppna ägaren på samma sätt som den dolda ägaren haft möjlighet att göra.714 Därtill kan nämnas att parter som är överens kan åstadkomma ett öppet ägande för båda parter genom ett gåvoavtal. På ett sådant sätt undviks att stämpelskatt utgår.715

Innan en dold samäganderätt omvandlats till en öppen – på något av de sätt som nämnts ovan – är samäganderätten endast giltig mellan samborna, vilket gäller redan från förvärvstidpunkten. Såväl vid ett dolt som öppet samägande regleras delägarnas mellanhavanden av samägan-derättslagens bestämmelser. Enligt samäganderättslagen kan en delägare endast förfoga över sin ideella andel av fastigheten.716 Denna begränsning gäller dock inte gentemot tredje man vid ett dolt samägande, eftersom jordabalkens regler legitimerar den lagfarna – öppna – ägaren att förfoga över egendomen i sin helhet. Det medför att den öppna ägaren kan sälja fastigheten. Om så sker kan emellertid den öppna ägaren bli skadestånds-skyldig gentemot den dolda ägaren om denna kan anses ha lidit skada.717 Den dolda ägaren har dock ingen möjlighet att rikta anspråk mot den part som den öppna ägaren ingått avtal med.718 För att undvika att den öppna ägaren agerar på detta sätt fram till att den dolda äganderätten omvandlats till en öppen, kan den dolda ägaren utverka säkerhetsåtgärd enligt rättegångsbalkens 15:e kapitel. En förutsättning för detta är dock att den dolda ägaren kan visa sannolika skäl för att vederbörande har ett fordringsanspråk gentemot den öppna ägaren.719

De rättsliga konsekvenserna av ett dolt samägande skiljer sig åt mellan lös och fast egendom även vad gäller borgenärernas möjligheter att ta egendomen i fråga i anspråk för en sambos eller makes skulder. Vid dolt

712 SamägL 6 § och NJA 1980 s. 705. Se även Brattström, Familjerättsliga hänsyn och förmögenhetsrättsliga principer – dold samäganderätt i svensk rätt s. 44, se särskilt not 39 angående SamägL 19 §, där det stadgas att särskilda regler rörande makars eller sambors egendom har företräde framför samäganderättslagens bestämmelser. 713 Se Walin, Samäganderätt s. 175–201, om försäljning av samägd egendom.714 NJA 1986 s. 83.715 Jfr NJA 1987 s. 137 och NJA 1990 s. 702.716 Jfr SamägL 2 §. Se även ovan avsnitt 5.2.1.717 Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning s. 326.718 Brattström, Familjerättsliga hänsyn och förmögenhetsrättsliga principer – dold samägan-derätt i svensk rätt s. 46.719 Se NJA 1985 s. 97, jfr NJA 2001 s. 509. Se även RB 15 kap. 2 §.

253

samägande till lös egendom har både den öppna respektive den dolda ägarens borgenärer möjligheter att ta egendomen i anspråk för gälde-närens skulder, mot bakgrund av att samägandet äger sakrättslig giltig-het redan från förvärvstidpunkten. Eftersom dold samäganderätt till fast egendom inte har sakrättslig giltighet från tidpunkten då fastigheten köptes, har däremot endast den öppna ägarens borgenärer möjlighet att begära utmätning och försäljning av en sådan fastighet.720 Den dolda ägarens borgenärer har emellertid möjlighet att utmäta den dolda ägarens obligationsrättsliga anspråk genom att begära rättighetsutmätning.721

Av NJA 2001 s. 509 framgår att även en dold ägares borgenärer ha rätt att utverka säkerhetsåtgärd enligt rättegångsbalkens 15:e kapitel, på motsvarande sätt som den dolda ägaren kan.722 Detta medför att den dolda ägarens borgenärer kan säkra sin rätt till fastighetens värde fram till att det finns en lagakraftvunnen dom och ett reellt värde som kan utmätas. Möjligheten för den dolda ägaren eller dennas borgenärer att utverka säkerhetsåtgärd, under förutsättning att vederbörande kan göra sitt anspråk sannolikt, innebär en balans mellan de olika parter som kan ha anspråk i en fastighet med oklara äganderättsförhållanden.

Enligt huvudregeln i preskriptionslagen preskriberas ett fordringsan-språk efter tio år.723 I NJA 2013 s. 632 fastslogs att rätten att åberopa dolt samägande till fast egendom inte omfattas av normala preskriptionsregler. Preskriptionslagen omfattar inte sakrättsliga anspråk. Eftersom ett dolt samäganderättsanspråk till lös egendom erhåller sakrättsligt skydd redan från förvärvstidpunkten berör frågan om preskription endast dolt sam-ägande till fast egendom.724 I domskälen framhölls att om rätten att åbe-ropa dolt samägände ”skulle preskriberas tio år efter sin tillkomst skulle det skydd som regleringen är avsedd att ge åt den dolda ägaren lätt kunna gå om intet. Den dolda ägaren torde i regel inte ha någon tanke på att få sin äganderätt manifesterad medan samlevnaden pågår. Det kan knap-past accepteras att denna rätt efter tio år skulle gå förlorad därför att inget preskriptionsavbrott har skett.”725 För en dold ägare är det givetvis

720 Se NJA 1984 s. 772. Av UB 4 kap. 24 § framgår att fast egendom endast får utmätas om det framgår att egendomen tillhör gäldenären. För uppfyllande av kravet ”framgå” krävs att gäldenären har lagfart på fastigheten, eller att det finns en giltig förvärvshandling som stämmer överens med förvärvsföljden i inskrivningsregistret.721 UB 4 kap. 23 §, NJA 1985 s. 615. Jfr NJA 1986 s. 83.722 Se RB 15 kap. 2 §.723 Preskriptionslagen (1981:130) 2 §.724 Se domskälen i NJA 2013 s. 632, särskilt p. 4–8.725 Rättsfallets prejudicerande verkan har emellertid, mot bakgrund av omständigheterna i målet, ifrågasatts av Zackariasson. Hon anser att avgörandets prejudicerande verkan är begränsad till fall där den dolda ägaren grundar sitt anspråk på att vederbörandes över-låtelse av en samäganderättsandel i en fastighet har skett endast för skens skull. Enligt

254

positivt om det obligationsrättsliga anspråket att få bli insatt som öppen ägare inte preskriberas, då det inte är sannolikt att parterna uppmärksam-mar konsekvenserna av äganderättsförhållandena till en fastighet förrän förhållandet upplöses eller fastigheten ska försäljas. Ju längre tid som går mellan egendomens införskaffande och åberopandet av dold samägande-rätt, desto svårare kan det emellertid vara för den dolda ägaren att bevisa omständigheterna vid förvärvstidpunkten, framförallt vad gäller det eko-nomiska bidraget.

5.2.4 Beaktande av hemarbete som rättslig grund för samägandeFör att samäganderättspresumtionen rörande bohag eller principen om dold samäganderätt överhuvudtaget ska vara tillämpliga krävs, som nämnts ovan, att den icke formella ägaren lämnat ett ekonomiskt bidrag. Utförande av obetalt arbete i hemmet anses inte kunna grunda vare sig samäganderätt till bohag eller dolt samägande till annan egendom. En sådan möjlighet finns dock enligt norsk rätt genom principen om hus-morsameie, vilket redovisas närmare nedan i avsnitt 5.3.2. Förhållandena i svensk rätt har dock varit annorlunda än vad de är idag. På 1970-talet skedde en rättsutveckling vid svenska hovrätter som hade paralleller till utvecklingen av husmorsameie i Norge. I två uppmärksammade fall ställde hovrätten över Skåne och Blekinge upp en dispositiv rättsregel om samäganderätt till egendom som förvärvats för makars gemensamma bruk, där även bidrag genom hemarbete tillmättes betydelse i bedöm-ningen om samäganderätt förelåg.726 Eftersom ett avgörande från Högsta domstolen dröjde i frågan rådde under många år osäkerhet kring på vilka olika sätt samäganderätt kunde uppkomma i en familjerättslig kontext. Ett flertal domar kom i underrätt och hovrätt under slutet av 1970-talet,

Zackariasson går det inte av rättsfallet att dra någon slutsats i frågan om preskription kan avse andra former av anspråk från en dold ägare att få bli insatt som formell ägare, exempelvis när en make förvärvar egendom i eget namn, men för bådas räkning. Nämnda fråga är alltjämt öppen, menar författaren, som dock konstaterar att en del av Högsta domstolens ledamöter har gett uttryck för sin åsikt genom domskälen i NJA 2013 s. 632. Se Zackariasson, Preskription av” dold samäganderätt” efter skenöverlåtelse?726 I rättsfallen SvJT 1974 rf s. 71 och 1977 rf s. 2 (hovrätten över Skåne och Blekinge) konstaterade domstolen att samäganderätt förelåg till en bostadsrättslägenhet respektive en tomträtt. Omständigheterna som medförde att samäganderätt ansågs föreligga var att egendomen var inköpt för gemensamt bruk, att den icke formellt ägande maken eller sambon möjliggjort förvärvet genom bidrag till den gemensamma ekonomin – antingen genom egen inkomst eller genom hemarbete – och att det inte förelåg något avtal mellan parterna om ensam äganderätt till aktuell egendom, se Agell, Äganderätten till fastighet för makar och sambor s. 14.

255

varav vissa följde de två hovrättsavgörandena och andra inte.727 Utveck-lingen mot en mer extensiv samäganderätt mellan makar och sambor stoppades dock av Högsta domstolen i samband med att principen om dold samäganderätt växte fram i svensk rättspraxis.728 Genom att Högsta domstolen slog fast att det krävs ett ekonomiskt bidrag vid förvärvstid-punkten för att samäganderätt ska kunna uppkomma – och att bidrag efter denna tidpunkt är utan betydelse – stoppades möjligheten att beak-ta indirekta bidrag som grund för samägande.729

Av studien och annan officiell statistik framgår att det fortfarande råder vissa könsskillnader rörande utförande av obetalt arbete i hemmet. När alla sambor i studien fick svara på frågan hur de tyckte att de delade på skötseln av det gemensamma hemmet – inkluderat att ta hand om even-tuella barn – uppgav 28 procent av kvinnorna att de gjorde mest, medan 20 procent av männen svarade att sambon gjorde mest. Endast 2 procent av kvinnorna svarade att sambon gjorde mest, medan 4 procent av män-nen uppgav att de själva gjorde mest. Kvinnornas respektive männens svar korrelerar på ett tydligt sätt, vilket ger stöd för att det inte endast är kvinnors subjektiva uppfattning, utan ett faktum att de står för en större andel obetalt arbete i hemmet än män.730 Den generella samhällstrenden är dock att kvinnor och män blir mer jämställda gällande obetalt arbete i hemmet; år 2011 var endast två procent av alla kvinnor hemarbetande på heltid.731 Däremot råder fortfarande stora skillnader i andelen deltids-arbetande mellan kvinnor och män; år 2011 arbetade 32 procent av alla sysselsatta kvinnor i åldern 20–64 år deltid, medan motsvarande siffra för män var 10 procent.732

Den statistik som presenteras ovan visar att det fortfarande finns en snedfördelning av obetalt arbete i hemmet. Det medför i sin tur att det finns en risk för att vardera parten inte erhåller en ekonomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade värden, med beaktande av parternas såväl

727 Agell, Äganderätten till fastighet för makar och sambor s. 14.728 Se särskilt NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693 och NJA 1982 s. 589, se ovan avsnitt 5.2.3.2.729 Mot bakgrund av att Högsta domstolen avfärdat en sambos yrkande om att få lön från den andra parten för omfattande hem- och omsorgsarbete i NJA 1975 s. 298, var domstolens ställningstagande att hemarbete inte heller kan grunda samäganderätt troli-gen inte överraskande. Se vidare om fallet nedan i avsnitt 5.4.7.730 Se ovan avsnitt 3.9.5. Av officiell statistik från SCB framgår att kvinnor i genomsnitt utför 26 timmars obetalt arbete per vecka, medan motsvarande siffra är 21 timmar för män, se På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2012 s. 38 f.731 På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2012 s. 51. Av samma källa framgår att andelen hemarbetande män är 0 procent.732 På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2012 s. 55. Jfr även Brattström, Bodelning mellan makar – verklighetens betydelse för framtidens regelutformning s. 80.

256

direkta som indirekta insatser, den dag samlevnaden upplöses. Det gäller särskilt för sambor där den egendom som omfattas av en bodelning är begränsad. En lösning för att sätta ett ekonomiskt värde även på obetalt arbete i hemmet vore att låta sådant arbete vara samäganderättsgrundan-de avseende vissa typer av egendom, något som har varit föremål för dis-kussion tidigare i samband med Familjelagssakkunnigas betänkande från år 1981. I betänkandet lanserades ett förslag om en presumerad samä-ganderätt för makar och sambor, för bostad och bohag som förvärvats för gemensamt begagnande.733 Avsikten var att man med en presumtion skulle uppnå en ekonomisk utjämning mellan parterna som grundade sig på tanken att den enas förvärv uppvägs av den andras insatser av annat slag under samboendetiden.734 De sakkunniga framhöll att de med förslaget önskade ta ”avstånd från det snävt penningsmässiga betraktelsesätt som hittills dominerat och förorda[de] en friare bedömning”.735 Enligt för-slaget skulle man vid äganderättsfrågor mellan makar och sambor kunna ta hänsyn till hur parterna fördelat obetalt arbete i hemmet sig emellan. Den föreslagna presumtionen skulle gälla från samlevnadens upplösning – då samtliga inverkande faktorer lättast gick att bedöma.736 Enligt för-slaget kunde presumtionen brytas för det fall att ena parten bidragit i väsentligt större omfattning än den andra till förvärvet av bostad och bohag respektive till övriga gemensamma kostnader.737

Familjelagssakkunnigas förslag ledde aldrig till lagstiftning, bland annat beroende på osäkerheten för parternas borgenärer och att det kunde leda till svårigheter vid bodelning att jämte giftorätten tillämpa olika typer av samäganderätter.738 De ekonomiska konsekvenserna för sambor skulle med en presumtion enligt förslaget emellertid inte ha skiljt sig väsentligt åt från vad som följer av nuvarande bodelningsregler.739 En annan lös-ning för att sätta ett ekonomiskt värde även på insatser i hemmet vore att tillerkänna en sambo eller make kompensation för sådant arbete om

733 För hela förslaget se SOU 1981:85 s. 18 (föreslaget lagrum ÄktB 7 kap. 6 §) s. 149–161. En presumtion för samägande diskuterades redan av Lagberedningen år 1918. Beredningen såg dock alltför stora svårigheter med en sådan presumtion, framförallt avseende ansvarsfrågan vid skuld, se LB 1918:15 s. 244.734 SOU 1981:85 s. 150. Se ovan avsnitt 2.7.735 SOU 1981:85 s. 161.736 Jfr dock SOU 1981:85 s. 161 om att presumtionen kunde få rättsverkningar även under samlevnadens bestånd, vid fråga om utmätning av egendom i parternas gemen-samma besittning. 737 SOU 1981:85 s. 161.738 Prop. 1986/87:1 s. 60 f.739 Se diskussionen ovan i avsnitt 5.2.2. Diskussionen blir densamma här, med skill-naden att en bostad genererar ett högre värde än bohag, vilket kan ge utslag vid såväl skuldavräkning som vid fråga om jämkning.

257

samlevnaden upplöses. Möjligheterna till detta diskuteras vidare nedan i avsnitt 5.4.

5.3 Äganderättsfrågor mellan sambor ur ett nordiskt perspektiv

5.3.1 Allmänna bestämmelser i Danmark, Finland och NorgeSom redan nämnts i inledningen avgörs äganderättsfrågor relativt lika i Norden. Enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer anses den som förvärvar viss egendom som ägare till densamma, om inte annat visas.740 I alla länderna finns dock möjlighet att göra avsteg från nämnda huvud-regel vid bedömningen av äganderättsfrågor mellan makar och sambor på grund av den speciella ekonomiska gemenskap som råder i en sam-levnadsrelation. De specifika ”samäganderättskonstruktioner” som till-lämpas i de olika länderna har likheter med varandra men skiljer sig också åt vad gäller både vilka omständigheter som kan grunda samäganderätt och hur samägandet regleras.741 Nedan redogörs kortfattat för hur ägan-derättsfrågor mellan sambor avgörs i Danmark, Finland och Norge.742 Principen om norsk husmorsameie behandlas mer ingående i ett särskilt avsnitt (5.3.2).

I Danmark avgörs äganderättsfrågor mellan sambor i första hand ut-ifrån vad parterna avtalat eller förutsatt. Detta gäller för såväl lös som fast

740 Se Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 69–87.741 I Finland och Norge finns det samäganderättslagar som har generell tillämpning oberoende av vilka som är samägare, se lagen om vissa samäganderättsförhållanden 25.4.1958/180 och loven om sameige (18 juni. Nr. 6. 1965). I dansk (och isländsk rätt) finns ingen samäganderättslag. Huvudprinciperna för samägande är dock desamma i samtliga länder, inkluderat Danmark (och Island). Avsaknaden av lag medför dock möj-ligen att samägare i dessa länder reglerar sitt förhållande genom avtal i högre grad än i övriga nordiska länder, se Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 256–265 och Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 89. 742 När det gäller betydelsen av ägarförhållandena gäller att sambor i Norge, Danmark och Finland har full rådighet över all sin egendom. Det finns således inga rådighetsbe-gränsningar av viss egendom, såsom stadgas i den svenska sambolagen. Detta medför att såväl en bostad som bohag som ägs av endast ena sambon kan pantsättas, säljas eller hyras ut, utan att det krävs den andra sambons samtycke. Om egendom däremot samägs av två sambor gäller i samtliga nordiska länder, att ingen av dem har full rådighet över den. För parternas inbördes förhållande tillämpas då allmänna förmögenhetsbestämmel-ser om samäganderätt. Andelsbestämningen görs på liknande sätt i samtliga länder, se Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 88–94.

258

egendom.743 Parternas subjektiva uppfattning kan framgå av exempelvis ett samejekontrakt där parterna avtalat om äganderätten till viss egendom. Sambor har även möjlighet att upprätta ett så kallat samlivskontrakt, som generellt fastslår samäganderätt till egendom som anskaffas under sam-boförhållandet. Genom sådana avtal kan sambor även bestämma hur utgifter för samägd egendom ska belasta respektive delägare.744 Om sam-bor inte upprättat något avtal angående äganderätten till viss egendom är utgångspunkten att den som förvärvat egendomen är ägare.745 I lik-het med den svenska principen om dold samäganderätt beaktas endast ekonomiska bidrag, och inte indirekta bidrag i form av obetalt arbete i hemmet eller arbete på den andras egendom. Ifall det inte är möjligt att avgöra vilken sambo som förvärvat bestämd egendom är det under vissa förutsättningar möjligt att betrakta parterna som samägare. En premiss för detta är att båda sambor haft ekonomiska möjligheter att väsentligt kunna bidra till förvärvet.746 I domstolens bedömning tas hänsyn till samboförhållandets varaktighet, bidragets storlek, upptagande av eventu-ella lån etcetera.747 Enligt Lund-Andersen torde samägande på grund av sambors sammanflätade ekonomi främst kunna uppstå rörande bohag.748

Vid äganderättsfrågor mellan sambor i Finland utgår man som i Dan-mark och Sverige i första hand ifrån att den som förvärvat specifik egen-dom är ägare till densamma.749 Vid förvärv av fast egendom uppställs dock krav på en skriftlig överlåtelsehandling, på motsvarande sätt som i svensk rätt.750 I praxis har avsteg gjorts från nämnda huvudregel om den part som inte förvärvat egendomen kunnat visa att parterna haft för

743 I Danmark finns inget formkrav för överlåtelse av fast egendom. Överlåtare och för-värvare kan således ingå ett muntligt överlåtelseavtal, även om ett sådant ofta kan leda till bevisproblem. För att en fastighetsöverlåtelse ska få verkan mot tredje man krävs i allmän-het registrering – så kallad tingslysning. En sådan ansökan ska vara skriftlig, Brattström, Egendomsförhållandena under bestående samboende s. 75.744 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 256 f.745 Vid bevisningen av vem som förvärvat egendomen, tillika vem som ska anses som ägare, tas hänsyn till vem som betalat för den, eventuell registrering eller avtal. Om en registrering innebär juridiska förpliktelser, t.ex. betalningsansvar för lån och skatter, kan det antas att samborna övervägt vem av parterna som ska stå som ägare, och att den formella äganderätten därmed inte kan ses som en tillfällighet. Se Lund-Andersen, Fami-lieøkonomien s. 257 f.746 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 264 f.747 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 260. Se även T:FA 1999.101 V.748 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 261. Se även U 1982.93 HD.749 I bevisningen av vem som är ägare används bland annat den så kallade namnprincipen, som innebär att den i vars namn egendom förvärvats anses som ägare, RP 27/2010 s. 8 och 11 f.750 Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 75.

259

avsikt att egendomen skulle vara samägd.751 Beträffande lösöre finns det en uttrycklig bestämmelse om en presumerad samäganderätt till sådan egendom i sambolagens 6 §. Bestämmelsen lyder: ”Om det vid åtskiljan-det av sambors egendom inte av ett avtal mellan samborna eller av omstän-digheterna i övrigt framgår och inte heller kan visas vilkendera sambons egendom något lösöre hör till eller att lösöret utgör gemensam egendom, ska samborna anses ha förvärvat det tillsammans med lika andelar.” I lagförar-betena påpekas att presumtionen endast är tillämplig då det inte går att klarlägga äganderättsförhållandena på annat sätt och att presumtionen i dessa fall har till syfte att underlätta uppdelningen av sambors egendom dem emellan.752

I Norge är utgångspunkten att den som förvärvar egendom anses som ägare till densamma – således samma startpunkt som i de andra länder-na. I norsk rätt görs dock ofta avsteg från huvudregeln vid äganderätts-frågor mellan makar och sambor för såväl fast som lös egendom.753 En registrering i exempelvis ”grunnboken” (fastighetsregistret) har betydelse i bevishänseende, men räcker inte som enda bevis för att ena sambon har ensam äganderätt till en fastighet som förvärvats under samlevna-den.754 Enligt norsk rätt kan både direkta och indirekta bidrag utgöra grund för sam ägande till egendom som förvärvats av ena sambon.755 En kvinna som betalat ett sambopars löpande utgifter kan exempelvis anses som sam ägare till en bostad som förvärvats av mannen, genom att parets utgiftsfördelning anses ha möjliggjort mannens förvärv.756 I bedömning-en av om ett samägande föreligger tas bland annat hänsyn till samboför-hållandets varaktighet, hur samborna tillsammans planerat sina inköp, samt vilken typ av egendom frågan gäller. För egendom som förvärvas för parternas gemensamma bruk, såsom bostad och bohag, kan det räcka med ett icke ekonomiskt bidrag som grund för samägande. Denna i praxis framväxta samäganderättskonstruktion som brukar kallas husmorsameie är speciell för Norge.757

751 HD 1988:85 och HD 1992:48.752 RP 37/2010 s. 22. Jfr LB 1918:15 s. 256–260, se även ovan avsnitt 5.2.2.753 I Norge, precis som i Danmark, uppställs inget formkrav vid förvärv av fast egendom, Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 75.754 Lødrup och Sverdrup, Oversikt over familieretten s. 69.755 Vid köp av egendom till bådas nytta presumeras att större tillskott till köpesumman är att anse som ett ägartillskott, och inte gåva eller lån. Se Lødrup och Sverdrup, Oversikt over familieretten s. 69. 756 Strøm Bull, Ugift samliv s. 32.757 NOU 1999:25 s. 217 (Vedlegg 1). På Island har det sedan början av 1980-talet också skett en rättsutveckling som liknar den norska. Ägarförhållandena har avgjorts genom en helhetsbedömning med beaktande av både sambornas ekonomiska samarbete och deras direkta och indirekta bidrag. På senare tid har det emellertid ställts högre krav på eko-

260

5.3.2 Principen om ”husmorsameie” enligt norsk rättSom redan framhållits i avsnittet ovan kan under vissa förutsättningar såväl betalning av löpande utgifter som hemarbete, så kallade indirekta förvärvsbidrag,758 utgöra grund för samägande till både fast och lös egen-dom enligt norsk rätt – en princip som brukar benämnas husmorsameie. Principen är sedan år 1991 lagfäst vad avser makar, men inte för sam-bor.759 Det framgår dock av praxis att både arbete i hemmet och betalning av förbrukningsutgifter ska tillmätas betydelse i bedömningen av vilken sambo som äger sådan egendom som förvärvats under samlevnaden för bådas gemensamma bruk.760 Tanken är att den ena parten – genom att stå för mer än sin andel av hemarbete eller förbrukningsutgifter – fri-gjort tid eller kapital för den part som inköpt egendomen och formellt är att betrakta som ägare till densamma. Det vill säga den ena partens indirekta bidrag ska ha möjliggjort den andra partens förvärv. Principen om husmorsameie kan närmast beskrivas som en möjlighet för en part att arbeta sig ”in i” en äganderätt. Huruvida ett samägande kan anses ha uppkommit eller inte avgörs genom en skönsmässig bedömning där gra-den av medverkan – genom direkta eller indirekta bidrag – och graden av gemenskap runt förvärvet utgör avgörande moment i bedömningen.761 Det sistnämnda kravet innebär att förvärvet måste ha varit en gemen-sam angelägenhet för båda samborna. Utredningen kompliceras ofta av att båda sambor lämnat bidrag av olika slag, såsom inkomster, hemar-

nomiskt bidrag från den part som inte är ägare enligt en allmän förmögenhetsrättslig bedömning, för att vederbörande ska anses som samägare, Brattström, Egendomsförhål-landen under bestående samboende s. 87 f. 758 Denna beteckning används av Sverdrup. Hon anser att varken samägande baserat på hemarbete eller samägande baserat på betalning av förbrukningsutgifter kan härledas till samägande baserat på förmögenhetsrättsliga principer, Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 16. Jfr Thue, Samliv og sameie s. 98 och Strøm Bull, Ugift samliv s. 32.759 Enligt Ekteskapsloven 31 § st. 3 ska en makes hemarbete tilläggas vikt vid avgörande av vem av makarna som ska anses som ägare till gemensam bostad och bohag. Att betal-ning av förbrukningsutgifter kan leda till samägande är inte lagfäst men framgår av rätts-praxis, se bl.a. Rt. 1977 s. 553 och Rt. 1979 s. 1463.760 Se Rt. 1978 s. 1352, Rt. 1982 s. 1102 och Rt. 1984 s. 497. Se även Lodrup och Sverdrup, Familieretten s. 341. Det gemensamma uttrycket för båda typerna av bidrag är erversbidrag, se Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 83. I Ekteskapsloven 31 § st. 3 stadgas att samägande på grund av hemarbete kan stiftas till bostad eller bohag. Annan egendom som fritidsegendom, bilar och båtar kan dock också vara föremål för samägande på grund av indirekta bidrag, vilket framgår av lagförarbe-tena. Annan egendom än bostad eller bohag går dock inte med automatik in under tredje stycket utan måste värderas i det konkreta fallet, se Ot. Prp. 28 (1990-91) s. 61 och s. 104. Se även Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 326–334. 761 Sverdrup, Sameie i ekteskap och samboerforhold s. 257.

261

bete, betalning av förbrukningsutgifter etcetera. Därtill kan hemarbetets omfattning och förbrukningsutgifternas storlek förändrats under samlev-nadens bestånd, vilket ytterligare kan komplicera bedömningen.762

En central dom för principens framväxt har varit den så kallade hus-morsdommen, Rt. 1975 s. 220, där hemarbete tillmättes en väsentlig betydelse.

Rt. 1975 s. 220 gällde inte frågan om äganderätten till en gemensam bostad, utan om en kvinna efter skilsmässa hade möjlighet att överta en bostad med stöd av skiftesloven (50 §). Förutsättningarna för att kvinnan skulle kunna få rätt att överta bostaden var att denna inte ansågs införskaffad fullt ut, eller väsentligen, av mannen. Kvinnan var således tvungen att visa att hon bidragit till anskaffandet av bostaden. Den aktuella bostaden hade uppförts av mannen under äktenskapet. För att finansiera bygget hade mannen dels sparat ihop pengar från sin lön, dels hade han tagit lån som sedermera ned-betalades med hans förvärvsinkomster. För att såväl ekonomiskt som prak-tiskt klara av att uppföra huset hade mannen jobbat extra och använt all sin fritid till att bygga på huset. Hustrun menade att hon bidragit till förvärvet genom att vara hemma och ta hand om parets tre barn. Høyesteretten fram-höll att kvinnans hemarbete hade hindrat henne från att skaffa egna inkom-ster, men att hennes insatser i hemmet hade bidragit till att familjen kunnat anskaffa den aktuella bostaden.

Trots att domen inte direkt behandlade frågan om äganderätten till bosta-den kom den att ligga till grund för senare avgöranden där principen om husmorsameie fortsatte att utkristalliseras.763 Praxis på området har fram till idag blivit omfattande. Det gäller även för yttranden i doktrin om vilka moment som borde kunna tillmätas betydelse i bedömningen av om ett indirekt bidrag ska kunna grunda samäganderätt.764 Som framgått ovan ska en skönsmässig värdering göras i det enskilda fallet vars enskild-heter inte kan sammanfattas på ett enkelt sätt.765 I denna avhandling finns inte utrymme för att analysera de komplicerade förutsättningarna för att ett indirekt bidrag ska kunna grunda samäganderätt till bestämd egendom enligt norsk rätt, utan avsikten med framställningen nedan är endast att visa på vissa huvuddrag som kan urskönjas i den praxis som växt fram.

Utgångspunkten för att ett indirekt bidrag ska kunna grunda sam-ägande till ett egendomsförvärv som skett under samlevnaden för bådas

762 Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 86.763 Se särskilt de synpunkter som uttalades av førstvoterende i anslutning till Rt. 1975 s. 220. Se även Rt. 1976 s. 694, Rt. 1977 s. 553 och Rt. 1980 s. 1403.764 För en översikt över norsk rättspraxis se t.ex. Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv och Strøm Bull, Ugift samliv.765 Jfr Agell, Nordisk äktenskapsrätt s. 120.

262

gemensamma bruk, är att den som utfört hemarbete eller betalat för-brukningsutgifter har medverkat till, eller möjliggjort, ett egendomsför-värv genom att frigöra tid och/eller kapital för den part som förvärvat egen domen i fråga. Det är därmed inte möjligt för en sambo att genom hemarbete bli delägare till egendom som anskaffats av den andra sambon med pengar som härstammar från arv, gåva eller medel som sambon ägde före samboförhållandet.766

I de flesta rättsfall där en part ansetts vara samägare på grund av arbete i hemmet har den hemarbetande haft omsorg om barn. Den grundläg-gande utgångspunkten har då varit att den hemarbetande frigjort arbets-tid för den andra parten. Betydelsen av åldern på de barn som den hem-arbetande haft omsorg om har understrukits i flera domar, men också i lagförarbetena.767 Små barn under skolåldern har behov av kontinuerlig tillsyn, vilket medför att omsorg om sådana barn kan anses frigöra både tid och kapital för den som förvärvsarbetar; dels genom att vederbö-rande inte själv behöver vara hemma halva tiden, dels genom att paret inte behöver betala för barnomsorg. När barnen börjar i skolan och inte längre kräver ständig tillsyn frigörs normalt sett inte kapital och den tid som frigörs från den förvärvsarbetande minskar. Barn anses dock ha visst omsorgsbehov av någon av föräldrarna ända upp i 15–16 årsåldern.768

Rättsläget är oklart huruvida rent hemarbete – utan omsorg om barn – kan utgöra grund för samägande. Däremot står det klart att sådant obetalt arbete kan tillmätas betydelse vid sidan av exempelvis omsorg om barn, betalning av förbrukningsutgifter eller delvist inkomstgivande arbete.769 Den typ av egendom som kan komma ifråga för samägande grundat på hemarbete är all typ av egendom som förvärvats för gemen-samt bruk som bostad, fritidshus, bil, båt etcetera.770 Beviskraven för att grunda samägande är de samma för alla typer av egendom, men eftersom ”gemenskapen runt förvärvet” ska tillmätas betydelse så intar ofta bosta-den en särställning.771 Det finns en gräns för hur stora värden som kan

766 Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 289–290. Se även Rt. 1977 s. 876 och Rt. 1980 s. 1403.767 Se Rt. 1975 s. 220, Rt. 1980 s. 1403 och Rt. 1983 s. 1146. Se även Ot.prp. 28 (1990-1991) s. 62. Se även Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 350 f.768 Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 351–354.769 Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 336–348. Sverdrup gör en uppställning för hur man kan räkna på om en hemarbetandes insats har frigjort kapital för den andra, se s. 349. 770 Sverdrup, Sameie i ekteskap og samboerforhold s. 261.771 Sverdrup, Sameie i ekteskap og samboerforhold s. 264. Jfr Rt. 1982 s. 1102 där flera egendomssubjekt ansågs samägda, men inte pengar på en bankbok.

263

förvärvas med grund i hemarbete, men var denna ekonomiska gräns går är inte helt klart, utan varje enskilt fall måste bedömas var för sig.772

Vid sidan av hemarbete räknas även betalning av förbrukningsutgifter som ett indirekt bidrag som kan utgöra grund för samägande. Kravet för att ett sådant bidrag ska kunna grunda samägande är, precis som för hemarbete, att personen frigjort kapital för den part som förvärvat egen-domen i fråga. Det ska därtill vara fråga om ett gemensamt projekt, vilket redan nämnts ovan. I bedömningen av om betalning av förbrukningsut-gifter kan utgöra grund för samägande är graden av medverkan central. Vid värderingen måste först klarläggas vilken part som har erlagt det eller de direkta bidragen till ett förvärv – exempelvis kapital, eget arbete och upptag och betalning av lån. Nästa blir fråga blir om den andra parten har möjliggjort något av de direkta bidragen genom att betala mer än sin andel av förbrukningsutgifterna. Eftersom det är fråga om en skönsmäs-sig bedömning bortser man ifrån mindre och måttfulla skillnader i vad parterna rent ekonomiskt bidragit med.773 Hur värderingen ska ske och i vilken utsträckning den ena parten måste betalat parets förbruknings-utgifter framgår delvis av de domar där samägande inte ansetts föreligga. Ett sådant fall är Rt. 1984 s. 497.

I Rt. 1984 s. 497 tvistade två sambor om ägarförhållandena till deras gemensamma bostad. Parterna hade varit sambor i tre år då samlevnaden upplöstes. Kvinnan yrkade samäganderätt till bostaden – som uppförts under samboendetiden – med argumentet att hon bidragit till bostaden genom dels några mindre direkta bidrag, dels indirekta bidrag i form av betalning av förbrukningsutgifter och arbete i hemmet. Bostaden varom parterna tvistade låg på en tomt som mannen fått i gåva från sin far innan samboförhållandet inletts. Innan samboförhållandet inleddes hade mannen ansökt om både bygglov och banklån för byggande av bostaden. Till en början konstaterade domstolen att mot bakgrund av bostadens anknytning till mannen, och att bostadsprojektet var påbörjat redan innan samboför-hållandet inleddes, krävdes klara hållpunkter för att bostaden skulle kunna anses samägd. Enligt domstolen var det varken visat att kvinnan betalat mer av förbrukningsutgifterna eller utfört mer hemarbete än mannen. Rätten ansåg inte heller att kvinnans arbetsinsats och hennes ekonomiska tillskott till bostaden (13 000 norska kr) kunde grunda samägande.774

Enligt Sverdrup visar en genomgång av rättspraxis att Høyesteretten i vissa rättsfall nöjer sig med att konstatera att den som har betalat förbruk-ningsutgifter har bidragit till parternas ekonomiska gemenskap. Detta

772 Sverdrup, Sameie i ekteskap og samboerforhold s. 264.773 Sverdrup, Sameie i ekteskap og samboerforhold s. 265–267.774 Rt. 1984 s. 497 (s. 503 f.)

264

gäller framförallt de fall där det varit klart att de indirekta bidragen varit tillräckliga – då i princip hela kvinnans inkomst gått till löpande utgif-ter – för att grunda samägande.775 I de fall där det varit mer tveksamt om det indirekta bidraget varit tillräckligt för att grunda samägande har domstolen på ett tydligare sätt fokuserat på värderingen av medverkan – om den ena parten frigjort kapital genom att ha betalat mer av sin andel av familjens löpande utgifter eller inte.776 Vad som avses med ”sin andel”. har diskuterats av bland annat Sverdrup. Enligt författaren kan två olika bedömningar tänkas vara relevanta i bedömningen av om kapital kan anses ha frigjorts; antingen att den ena parten har betalat mer än hälf-ten av parternas löpande utgifter, eller att ena parten har förbrukat en procentuellt större andel av sin inkomst till sådana utgifter i jämförelse med den andra.777 Av Rt. 2011 s. 1168 följer att den första tolkningen ska tillämpas för gemensamma förbrukningsutgifter, men den andra för löpande boendeutgifter såsom bostadsräntor och underhåll.

Kretsen av den egendom som kan omfattas av samäganderätt grun-dat på betalning av förbrukningsutgifter är troligen något större än vad som gäller vid hemarbete. Exempelvis torde samägande kunna uppstå till pengar som den ena parten kunnat spara ihop genom att den andra beta-lat mer löpande utgifter, under förutsättning att pengarna varit avsedda för bådas gemensamma bruk.778

Om husmorsameie anses föreligga ska parternas andelar i den samägda egendomen bestämmas. Utgångspunkten är att andelarna ska bestämmas utifrån respektive parts bidrag. Om inte sakförhållandena tyder på annat föreligger dock en presumtion om hälftenägande, vilket åskådliggörs av fallet nedan.779 Omständigheter som kan leda till olika andelar är främst direkta bidrag som härrör från arv, gåva eller medel som ägdes innan paret blev sambor. Andra omständigheter kan vara att den ena sambon haft en mycket hög inkomst och att egendomen är särskilt värdefull eller exklusiv.780

775 Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 394. Se även Rt. 1977 s. 553 och Rt. 1979 s. 1463.776 Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 394. Se även Rt. 1982 s. 666 och Rt. 1984 s. 497.777 Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 394 f.778 Sverdrup, Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv s. 407–414.779 Jfr lov om sameige § 2. Den norska samäganderättslagen innehåller en motsvarande presumtion om hälftenägande som den svenska samäganderättslagen. Se även Sverdrup, Sameie i ekteskap og samboerforhold s. 269 och Rt. 1978 s. 1352.780 Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 87. Lødrup och Sver-drup, Familieretten s. 153 och 344.

265

Fallet Rt. 1978 s. 1352 gällde ett par som varit sambor i sex år då mannen avled. Efter dödsfallet uppkom tvist mellan kvinnan och mannens dödsbo avseende parternas ägarandelar i samägd egendom – bland annat en hytte och ett bankkonto. Mannen var den som till största del direkt bidragit till anskaffandet av egendomen, medan kvinnan till största del betalat parets förbrukningsutgifter. Totalt sett hade mannen bidragit med mer intäkter än kvinnan till det gemensamma hemmet. Kvinnan hade däremot utfört den största delen av allt hemarbete. Høyesteretten framhöll att kvinnans hemarbete var av väsentlig betydelse vid värderingen av parternas andelar i den samägda egendomen. Visserligen bestod bostaden endast av ett rum och kök och parterna var barnlösa, men kvinnans hemarbete hade möjliggjort mannens omfattande arbetsinsats på hytten. Kvinnans insats i hemmet hade även bidragit till att den samägda egendomen i övrigt hade kunnat bevaras och förökas. Domstolen slog fast att kvinnan respektive mannens dödsbo ägde lika andelar i den egendom som fallet gällde.

Som framhållits i redogörelsen ovan är det svårt att uppställa tydliga kriterier för vad som krävs för att husmorsameie ska anses föreligga och vidare vilka förhållanden som påverkar ägarandelarna. Den skönsmässiga värderingen av omständigheterna i det enskilda fallet är central. I de flesta rättsfall där husmorsameie aktualiserats har det ofta varit fråga om att ta hänsyn till flera olika typer av bidrag till ett förvärv – ofta både mindre direkta bidrag kombinerat med indirekta bidrag. Angående den sköns-mässiga värderingen har Sverdrup uttalat följande:

”Det er grunn til å minne om att det ska foretas en skjønnsmessig vurdering, hvilket innebærer at det ikke under noen omstendigheter skal finregnes på partenas innsats. Ektefeller og samboere utveksler en rekke ytelser av øko-nomisk og ikke-økonomisk art i løpet av et samliv – mange ytelser lar seg overhodet ikke dokumentere. Også rettsteknisk er det uheldig med en stif-telsevurdering som innbyr till prosedyre om små beløp og mindre omfatten-de arbeidinnsats som partena måtte ha ytet hverandra.”781

Citatet ovan är talande för den problematik som föreligger i de allra fles-ta samlevnadsförhållanden – även i Sverige. Såväl ett samboförhållande som ett äktenskap är komplext på det sättet att parterna bygger upp en gemenskap där de på olika sätt bidrar till det gemensamma hemmet. Att omvandla olika typer av bidrag till ekonomiska värden är svårt, men den praxis rörande husmorsameie som uppkommit i norsk rätt visar att det är möjligt.782 Sammantaget visar dock genomgången ovan att det finns en rad svårigheter med en dylik samäganderättskonstruktion. Bedöm-

781 Sverdrup, Sameie i ekteskap og samboerforhold s. 264.782 Utvecklingen i norsk rätt kan möjligen förklaras av att hemarbete historiskt sett haft en starkare och mer betydande ställning i Norge än i Sverige. Kvinnors obetalda arbete i hemmet har varit en förutsättning för de enskilda hushållens möjligheter att leva av fiske

266

ningen av när ett indirekt bidrag kan anses vara tillräckligt för att grunda samäganderätt bygger på en skönsmässig bedömning i varje enskilt fall, vilket gör det svårt att dra upp mer än huvuddrag för vilka rättsliga kon-sekvenser som kan följa av två makar eller sambors fördelning av olika utgifter och hemarbete. Förutsebarheten för parterna är således begrän-sad. Kraven för att ett indirekt bidrag ska kunna grunda samäganderätt synes även vara relativt högt ställda i norsk rätt. Ur ett svenskt perspektiv där hemarbete på heltid783 är väldigt ovanligt skulle troligen de krav som uppställs för att husmorsameie ska föreligga oftast inte uppnås.

För de fall där en make eller sambos direkta eller indirekta bidrag inte är tillräckligt för att grunda samägande enligt norsk rätt finns dock möj-lighet för parten att istället åberopa kompensation – eller vederlag såsom det kallas i norsk rätt – från den andra maken eller sambon. I de rättsfall som berör vederlag framgår att käranden i de allra flesta fall yrkat på samägande i första hand och på vederlag i andra hand. I svensk rätt har möjligheten till kompensationskrav inte prövats i någon prejudicerande dom. Nedan diskuteras dock möjligheterna att enligt svensk rätt åberopa obehörig vinst som grund för ett ersättningskrav mellan sambor då sam-levnaden upplöses.

5.4 Ersättningskrav med stöd av principen om obehörig vinst

5.4.1 Alternativa förmögenhetsrättsliga grunder för ersättningskrav

I många av de länder som inte har någon specifik sambolag eller i län-der som infört en sådan relativ nyligen, har det varit domstolarna som fått ta stort ansvar för att lösa sambors ekonomiska mellanhavanden i händelse av att samlevnaden upplöses.784 Det har i vissa fall lett till långt-gående analogier med rättsinstitut som ursprungligen varit avsedda för helt andra ändamål än familjerättsliga.785 Som visats ovan utvecklades principen om dold samäganderätt för att ge visst ekonomiskt skydd för både makar och sambor som bidragit ekonomiskt till ett förvärv, utan att

eller jordbruk, vilket i sig varit en förutsättning för att driva runt det norska samhället. Se Bradley, Family Law and political Culture s. 54–56. 783 Med hemarbete på heltid avses här inte att en person är hemma under något eller några år då barnen är små.784 Se ovan avsnitt 1.5.785 Lind, Sambolagen s. 319.

267

formellt blivit ägare till den förvärvade egendomen. Eftersom Sverige var ett av de tidigaste länderna med att införa en särskild sambolagstiftning minskade behovet av ytterligare civilrättsliga lösningar på sambors eko-nomiska mellanhavanden.

I takt med att samboförhållanden i Sverige till viss del kommit att ändra karaktär har emellertid sambors behov av rättsliga lösningar på sina ekonomiska mellanhavanden kommit att förändras. Av genomgången i kapitel fyra och ovan i detta kapitel framgår att det finns luckor i den rättsliga regleringen för sambor i förhållande till hur sambors ekono-miska gemenskap gestaltar sig. Det gäller framförallt omständigheten att sambor investerar såväl pengar som tid i egendom som vederbörande inte har någon värdemässig rätt till om förhållandet upplöses. Därtill finns det fortfarande en viss snedfördelning av obetalt arbete i hemmet. Dessa typer av prestationer kan framstå som rimliga under samlivet, men fram-träder i ett annat ljus om förhållandet upphör. Ifall omständigheterna är sådana att den ekonomiska fördelningen mellan två sambor blir oskälig vid förhållandets upplösning – mot bakgrund av transaktioner mellan parterna under samlevnaden eller arbetsfördelningen i hemmet – kan ifrågasättas om den ena sambons ekonomiska fördel skulle kunna disku-teras i termer av obehörig vinst.

Huruvida obehörig vinst är en i svensk praxis gällande rättsregel som kan användas självständigt som grund för ersättningskrav är idag något oklart. Under de sista åren har dock principen börjat åberopas allt oftare som en allmän skälighetsregel vid svenska domstolar, och i doktrin har röster höjts för att rättsregeln håller på att göra intåg i svensk rätt.786 Principen har dock ännu inte prövats i en familjerättslig kontext. Sådana erfarenheter finns däremot i de övriga nordiska länderna. I både Dan-mark, Norge och Finland började olika former av ersättningsmöjligheter för framförallt investering i den andras egendom och för obetalt arbete i hemmet, att utkristalliseras i praxis redan under slutet av 1970-talet. Möjligheterna till ersättning bygger i huvudsak på berikelseprinciper, med visst inslag av förutsättningssynpunkter – det vill säga allmänna förmögenhetsrättsliga lösningar, men som anpassats till en familjerättslig kontext.

Bengtsson och Lind är de svenska rättsvetenskapare som framförallt diskuterat i vilken utsträckning allmänna förmögenhetsrättsliga läror och principer kan framgångsrikt åberopas till stöd för ersättning mellan sambor då ett förhållande upplöses, för att på så sätt utjämna parternas

786 Se t.ex. Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva och Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprincip.

268

ekonomiska mellanhavanden.787 Bengtssons texter härrör från tiden före 1987 års lag då det överhuvudtaget inte fanns någon rättslig vägledning för hur sambors ekonomiska mellanhavanden skulle upplösas. Lind har på senare tid diskuterat om förutsättningsläran, avtalslagens 36 § eller principen om obehörig vinst skulle kunna användas som grund för kom-pensationskrav mellan sambor. I denna framställning har jag valt att endast diskutera om sambor skulle kunna utkräva ersättning med stöd av principen om obehörig vinst. Det beror på att tillämpning av såväl förut-sättningsläran som avtalslagens 36 § förutsätter att den part som vill ha ersättning kan visa att det funnits ett avtal – uttryckligt eller konkludent – mellan samborna om ett visst rättsförhållande. Som framhållits tidigare ingår dock sambor väldigt sällan uttryckliga avtal.788 Det innebär att den part som vill yrka ersättning i de allra flesta fall måste kunna visa att det funnits ett konkludent avtal mellan parterna om ett visst rättsförhål-lande. Det måste således gå att urskilja någon form av överenskommen prestation hos parterna. Ett sådant exempel skulle kunna vara att ena sambons prestation består av obetalt arbete i hemmet eller en investering i den andra sambons egendom, medan motprestationen för detta är att personen ska få bo i den andras bostad eller helt enkelt att samlevnaden ska bli livsvarig eller i vart fall långvarig. För det första förefaller det svårt för en sambo att bevisa att ett sådant avtal förelegat. För det andra kan ifrågasättas på vilken rättslig grund som någon form av ersättning ska utgå om en part tror sig kunna bevisa att det förelegat ett avtal mellan parterna. En möjlig väg vore att åberopa att en sambo varit hemarbe-tande eller investerat i den andras egendom under förutsättningen att samlevnaden skulle bestå och att denna förutsättning varit uppenbar för den andra sambon. Då samlevnaden upplöses kan förhållandena anses ha förändrats så avsevärt att det är oskäligt att den ena partens prestation ska bestå i sin helhet och att avtalet i någon utsträckning bör jämkas med stöd av antingen avtalslagens 36 § eller förutsättningsläran.789 Vid exempelvis hemarbete kan inte själva prestationen återgå och i en sådan situation skulle personen istället få ersättas med pengar som motsvarar prestationen, med eventuellt avdrag för kompensation som vederbörande erhållit på annat sätt. En annan möjlighet vore att betrakta en upplösning av samlevnaden såsom ett avtalsbrott. Konsekvenserna av ett avtalsbrott

787 Se Bengtsson, Om äktenskapsliknande samliv s. 656–661, och samma författare, Äktenskapsliknande samlevnad s. 20 f. och Lind, Allmän civilrättslig metod i internationell familjerätt, och samma författare, Sambolagen s. 319–336.788 Rättsverkningarna av uttryckliga avtal mellan sambor diskuteras vidare nedan i kapi-tel 6.789 Jfr dock hovrättsfallet T 3511-09 med avgörandedatum 2010-03-16, se närmare nedan avsnitt 6.5.4.

269

kan vara flera, varav ersättning i form av skadestånd kan vara en av rätts-följderna.

Oavsett på vilken av de föreslagna grunderna som ersättning skulle åberopas skulle rättstillämparen i stor utsträckning behöva begagna sig av hypotetiska resonemang och antaganden. Många sambor har en sådan livsgemenskap – en omfattande social och ekonomisk gemenskap – där tysta överenskommelser om olika saker kan antas vara vanligt förekom-mande. Det kan å enas sidan tyckas att chanserna borde vara större för att Högsta domstolen skulle bifalla en talan om ersättning mot bakgrund av att sambor sällan ingår uttryckliga avtal med varandra, i jämförelse med om sådana avtal var vanligt förekommande. Alla typer av överens-kommelser kan å andra sidan inte genomdrivas på rättslig väg.790 Det är exempelvis inte rättsligt bindande att lova någon att hålla ihop hela livet. Om en sådan överenskommelse bryts kan det således inte ses som ett kontraktsbrott från den part som tagit initiativ till separationen, vilket medför att vederbörande inte heller kan belastas någon påföljd. Det är inte heller rättsligt bindande att lova någon att ta hand om hushållsar-betet, så länge parterna inte ingår ett regelrätt tjänsteavtal med varandra. Sammantaget kan antas att många av de överenskommelser sambor gör inte kan genomdrivas rättsligt. Det talar enligt min åsikt för att chan-serna torde vara minimala för att Högsta domstolen – mot bakgrund av att sam levaden upplösts – skulle tillerkänna en sambo ersättning för ett bidrag till den andra sambons egendom eller för insatser av annat slag, med stöd av såväl avtalslagens 36 §, förutsättningsläran eller skadestånd för avtalsbrott, om det inte funnits ett uttryckligt avtal mellan parterna som visar att någon form av rättsverkan ska följa vid en separation, även om separationen i sig inte kan ses som ett avtalsbrott. Av denna anled-ning har jag valt att nedan endast diskutera möjligheterna till ersättnings-krav med stöd av principen om obehörig vinst.

Framställningen nedan inleds med två avsnitt rörande vilken rättslig ställning principen om obehörig vinst har i svensk rätt (avsnitt 5.4.2) och vilka rekvisit som måste vara uppfyllda för att principen ska kunna till-lämpas (avsnitt 5.4.3). Därefter följer en övergripande redogörelse över de möjligheter till ersättning som föreligger enligt finsk, dansk och norsk rätt (avsnitt 5.4.4–5.4.6). I samtliga länder har rätten till ersättning utkristal-liserats genom praxis. Numera finns det emellertid en bestämmelse i den finska sambolagen som föreskriver en rätt till så kallad ”gottgörelse”. Den rätt som tidigare utkristalliserats i finsk praxis rörande rätt till ”vederlag” finns dock kvar. I dansk praxis har det dels utvecklats en familjerättsligt

790 Jfr Björling, Löftes- och tillits-grundsatsernas tillämplighet utanför förmögenhetsrätten s. 57. Se även nedan avsnitt 6.6.

270

anpassad ersättningsmöjlighet som benämns ”kompensationskrav”, dels finns möjlighet för sambor att kräva ersättning med principen om obe-hörig vinst som självständig grund. I norsk rätt benämns möjligheten till ersättning för ”vederlagskrav”. Efter att de nordiska möjligheterna till ersättning presenterats följer en diskussion rörande utsikterna att i svensk rätt åberopa principen om obehörig vinst som grund för ett ersättnings-krav mellan sambor.

5.4.2 Obehörig vinst – en svensk rättsprincip?I många rättsordningar är obehörig vinst-resonemang ett självklart inslag i den civilrättsliga argumentationsfloran.791 I svensk rätt har dock inställ-ningen till principen om obehörig vinst – eller berikelseläran – länge varit skeptisk. Bland annat uttryckte Hellner i sin avhandling från år 1950 att obehörig vinst inte utgjorde någon allmän princip i svensk rätt,792 och i början på 1980-talet påpekade Karlgren att läran om obehörig vinst måste betraktas som omstridd för hela den nordiska rätten.793 Principen har även kritiserats starkt av rättsvetenskaparna i de nordiska länderna.794 Rättsutvecklingen har dock gått mot ett förändrat synsätt, inte minst i de övriga nordiska länderna och i förhållande till en familjerättslig kontext. Som genomgången nedan kommer att visa tillämpas berikelsesynpunkter på olika sätt i såväl Finland, Danmark som Norge. Det förefaller dock som om sådana synpunkter är på väg att göra intåg även i svensk rätt då såväl viss praxis som lagstadganden om obehörig vinst har vuxit fram under de senaste decennierna.795 Ur ett allmänt förmögenhetsrättsligt perspektiv finns det nu, såsom Schultz framhållit: ”[…] flera, simultana tendenser mot att återupprätta obehörig vinst-läran i svensk rätt.”796 När det gäller prejudicerande praxis finns det två fall från Högsta domstolen rörande ersättning för nyttjande av fast egendom, där domstolen utdömt ersättning grundat på principen om obehörig vinst.

791 Obehörig vinst är en gammal rättsprincip som härstammar från naturrätten och som sedan förts vidare till de västerländska rättssystemen, Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 9–11.792 Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 392–398.793 Karlgren, Om obehörig vinst och värdeersättning s. 11.794 Se Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprincip s. 27.795 Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprincip s. 26–34. Vad gäller lagstadgan-den hänvisar författaren till (som de mest centrala bestämmelserna) köplagen (1990:931) 65 § och konsumentköplagen (1990:932) 44 §, avseende skyldighet att efter hävning inte endast återlämna varan, utan även utge avkastning och skälig ersättning för annan nytta. 796 Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva s. 946.

271

Rättsfallet NJA 1993 s. 13 rörde frågan om ersättning efter att en hyres-gäst kvarstannat i en lokal efter det att hyresavtalet löpt ut. Fastighets ägaren menade att hyresgästens beteende var brottsligt och begärde skadestånd enligt skadeståndslagens797 2 kap. 4 § (numera 2 kap. 2 §) för ren förmö-genhetsskada som vållats genom brott. Högsta domstolen fann att det inte förelåg någon brottslig gärning och att skadestånd enligt nämnda lagrum därför inte kunde bifallas. Domstolen prövade dock om ersättning för nyttjandet kunde utgå med stöd av någon annan ”rättsregel”, utifrån de av käranden åberopade omständigheterna. Eftersom svaranden hade nyttjat lokalerna utan stöd i något avtal ansåg Högsta domstolen att vederbörande ”därmed ådragit sig skyldighet att ersätta [käranden] motsvarande skälig hyra för lokalerna”.

I NJA 2007 s. 519 hade ett konkursbo använt en hyreslokal efter det att konkursgäldenärens hyresavtal upphört att gälla. Frågan i målet var huru-vida det ankom på konkursboet att betala hyra för den tid som konkursboet suttit kvar i lokalen efter att hyresavtalet upphört att gälla. Högsta dom-stolen påpekade att situationen var likartad den som förelåg i NJA 1993 s. 13 och uttalade därefter att utgången i 1993 års fall ”får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst”.

Den rättsliga grunden för utgången i målet i 1993 års fall var inte helt klar innan grunden förtydligades i 2007 års fall. Tillsammans ger rätts-fallen dock ett uttryckligt stöd för att obehörig vinst kan betraktas som en självständig svensk rättsprincip.798 Det är dock ännu för tidigt att dra några klara slutsatser rörande lärans inflytande i svensk rätt och i vilka sammanhang den möjligen kan tillämpas. Principens användbarhet i familjerättsliga sammanhang är således än så länge oviss.

5.4.3 Rekvisiten enligt teorier om obehörig vinstPrincipen om obehörig vinst kan förenklat beskrivas som att ersättning ska eller kan utgå från B till A om det skett en förmögenhetsförskjut-ning från A till B som saknar rättsgrund. En vinstersättning syftar till att undanröja ett obehörigt berikande.799 Till skillnad från till exempel ett skadeståndskrav förutsätter inte en talan om obehörig vinst att den som berikats gjort en förseelse, utan det räcker med att någon enligt en

797 Skadeståndslag (1927:207).798 Det finns även en rad andra rättsfall från 2000-talet som kan tolkas som att den som tillgodogör sig en annans prestation måste betala för den även om det inte är möjligt att visa ett avtalsförhållande. Se bl.a. NJA 2000 s. 629, NJA 2002 s. 322, NJA 2004 s. 682 och Svea hovrätts dom 2009-04-30, mål nr T 1237-08, se även Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprincip s. 30 f.799 Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva s. 949.

272

objektiv prövning gjort en obehörig vinst på någon annans bekostnad. Principen kan således ses som ett skydd för den som lidit skada i en situation som är formellt laglig, men där det saknas en ”grund” som gör förmögenhetsöverföringen skälig.800 Förenklat kan rekvisiten för att prin-cipen om obehörig vinst ska kunna tillämpas beskrivas som att någon ska ha gjort en vinst som ska ha varit obehörig. Vidare ska vinsten ha skett på någon annans bekostnad, och därutöver får det inte finnas några ansvars-frihetsgrunder.

Det första rekvisitet – att en part gjort en ekonomisk vinst – kan beskri-vas som att den förlust som den förlorade parten lidit återfås endast i den mån som den motsvaras av en vinst hos den vinnande parten.801 Enligt en uppräkning av Hellner anses både förvärv av egendom och besparing av tillgodogörande av annans egendom eller tjänster, som omständigheter som kan anses ge upphov till en obehörig vinst.802

Det andra rekvisitet är att vinsten ska ha varit obehörig. Frågan är om det är obehörigt att den som gjort en ekonomisk uppoffring för någon annan inte får ersättning för det. Enligt huvudregeln är svaret på denna fråga nej. Undantag kan dock enligt Karlgren motiveras med att det skul-le te sig stötande att någon gratis skulle kunna tillgodogöra sig någon annans egendom eller arbete på grund av att parterna inte avtalat om ersättning, särskilt om det är normalt att avtal brukar upprättas.803 Inter-nationellt finns två skilda förhållningssätt till obehörighetskriteriet.804 Det första är att rekvisitet är uppfyllt om en förmögenhetsöverföring sker utan rättsgrund. Angreppssättet är generellt hållet och utgår från att en förmögenhetsöverföring behöver stöd för sin giltighet. Det andra förhåll-ningssättet innebär att rekvisitet är uppfyllt om någon av vissa särskilda obehörighetsfaktorer är för handen. I förväg krävs då vissa identifierade ”obehörighetsfack”.805 Enligt Hellner innebär det sistnämnda angrepps-sättet emellertid inte att rättsgrundsrekvisitet mister betydelse, utan vederbörande påpekar att ”[d]e allmänna metodiska synpunkter, i vilka rättsgrundsrekvisitet upplöses, få då karaktär av förklaring varför just dessa speciella vinstregler uppställts, ehuru i andra fall vinst på annans

800 Se Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 174–186. Ersätt-ningskrav baserade på obehörig vinstresonemang betraktas som sekundära i förhållande till andra ersättningsmöjligheter, som exempelvis skadeståndskrav, se Hellner samma källa som ovan s. 172–174.801 Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning s. 33.802 Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 156.803 Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning s. 28.804 Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva s. 957.805 Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva s. 957.

273

bekostnad icke medför ersättningsskyldighet.”806 Författaren framhåller också att eftersom rätten befinner sig i ständig utvecklig kan inte möj-ligheterna att använda principen om obehörig vinst vara fastlåsta vid de situationer som förekommer, i såsom Hellner uttrycker det, ”närvarande stund”, utan vinstregeln måste också kunna anpassas till nya situatio-ner.807 Vad som kan utgöra en obehörig vinst-situation enligt ett svenskt förhållningssätt är således något som måste växa fram genom en gradvis utveckling i praxis om principen får fäste i den svenska rättstillämpning-en.808 Enligt vad Hellner anför förefaller en sådan utveckling vara möj-lig oavsett hur man väljer att förhålla sig till obehörighetskriteriet. Jag instämmer emellertid med Schultz om att det för svensk del förefaller rimligast att tillämpa det första – mer generella förhållningssättet809 – då obehörig vinst behövs som en allmän rättsprincip för utfyllande av icke lagreglerade situationer som kan variera i uttryck i både tid och rum. Även om rätten kan utvecklas över tid kan detta dröja, vilket riskerar att vara till nackdel för individen i det enskilda fallet.

Det tredje rekvisitet på annans bekostnad saknar enligt Hellner själv-ständig betydelse. Vederbörande menar att den presterandes förlust endast är andra sidan av prestationsmottagarens vinst.810 Det vill säga om vinstrekvisitet är uppfyllt finns det alltid någon annan som på något sätt gjort en förlust. Det finns dock inget krav på att vinsten i ekono-miskt hänseende måste vara lika stor som förlusten, eller tvärtom.811 Sammantaget kan konstateras att rekvisitet närmast förefaller som en for-malitet.

Även om de tre första rekvisiten är uppfyllda kan omständigheterna vara sådana att det ändå inte finns skäl för att tillerkänna den part som lidit en ekonomisk förlust ersättning, alltså att det kan finnas någon ansvarsfrihetsgrund för den berikade personen. Det är inte fråga om någon rimlighetsvärdering av om ersättning bör utgå eller inte, utan sna-rare fråga om exceptionella händelser bör medföra frihet från ansvar eller inte. Som exempel på sådana händelser nämns i doktrin att den som framställt vinstkravet haft förolämpande syften.812

806 Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 184.807 Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 184.808 Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva s. 957.809 Jfr Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva s. 957.810 Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 170 f.811 Se Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva s. 957 f.812 Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig vinst rediviva s. 958.

274

5.4.4 Finsk rätt

5.4.4.1 Rätt till gottgörelse på grund av en obehörig vinstI finsk rätt har det sedan länge funnits en möjlighet för en sambo att begära så kallat vederlag då ett samboförhållande upplöses. Möjligheten till vederlag har utkristalliserats i praxis och kommer behandlas närmare i avsnittet nedan. Numera finns det dock även en lagstadgad möjlighet för en sambo att erhålla ersättning, eller så kallad gottgörelse, från den andra sambon när förhållandet upplöses. Bestämmelsen bygger på principen om obehörig vinst, vilket framgår uttryckligen av lagtexten i sambolagens 8 § som lyder:

”En sambo har rätt till gottgörelse, om han eller hon genom sin insats för det gemensamma hushållet har hjälpt den andra sambon att öka eller bevara den-nas egendom så att en upplösning av det gemensamma hushållet enbart utifrån ägandeförhållandena skulle leda till obehörig vinst för den ena sambon på den andra sambons bekostnad.

Som en insats för det gemensamma hushållet betraktas1. arbete för det gemensamma hushållet eller för egendom som ägs av den

andra sambon,2. användning av medel för det gemensamma hushållet,3. placering av medel i egendom som ägs av den andra sambon, eller4. annan jämförbar verksamhet

Någon rätt till gottgörelse föreligger inte, om insatsen för det gemensamma hus-hållet gett en obehörig vinst som med hänsyn till omständigheterna är ringa.”

Bestämmelsen om gottgörelse är tillämplig både vid separation och döds-fall. På samma sätt som att ett anspråk på gottgörelse kan riktas mot ett dödsbo kan rätten att kräva gottgörelse även övergå till en sambos arving-ar.813 Den sista meningen i bestämmelsen syftar till att undvika tvister som inte berör något större värde. Storleken på gottgörelsen bestäms genom en skönsmässig värdering av vardera sambons insatser för det gemensamma hemmet tillsammans med deras ekomomiska situation i övrigt.814

Rätt till gottgörelse kan endast komma ifråga om en sambos insatser varit av sådan omfattning att den andra sambon skulle göra en obehö-rig vinst om inte gottgörelse utgick. Med det avses att en sambo skulle göra en ekonomisk vinst på den andras bekostnad. En förutsättning är vidare att vinsten varit obehörig, det vill säga att andra sambon skulle

Enligt nämnda författare kan jämförelse göras med ansvarsfrihetsargument som förekom-mer i både skadestånds- och straffrätten. 813 RP 37/2010 rd s. 23.814 RP 37/2010 rd s. 23.

275

göra en ekonomisk vinst på den andras bekostnad utan stöd i något avtal eller lag.815 I lagförarbetena nämns såväl hushållsarbete medan den andra sambon ökar sina tillgångar som betydande byggnadsarbeten och repara-tioner, som exempel på omständigheter som kan leda till gottgörelse.816

Enligt lagens 9 § kan två sambor – eller en efterlevande sambo och en avliden sambos dödsbo – avtala om gottgörelse i samband med att förhål-landet upplöses. Ifall parterna inte kan komma överens är det möjligt för en sambo att framställa ett gottgörelsekrav hos den skiftesman (bodel-ningsförrättare) som förordnats för att åtskilja sambornas egendom. Ifall ingen av parterna ansökt om skiftesman har en sambo som önskar gott-görelse möjlighet att vända sig till domstol med sitt krav.817

Eftersom möjligheten till gottgörelse är relativt ny finns det än så länge endast ett fåtal avgöranden i högre instanser. Det förefaller dock som om det är lättare för en sambo att få rätt till gottgörelse än vad det tidigare varit att erhålla så kallat vederlag. En anledning till detta kan vara att det i allmänhet är en skiftesman som avgör ett gottgörelseanspråk och att denna förväntas att träffa mer pragmatiska lösningar än domstolarna som avgör frågor om vederlag. Skiftesmännen förväntas dock stötta sig på den praxis som finns rörande vederlag när de bedömer ett anspråk om gottgörelse.818

5.4.4.2 Vederlag enligt tidigare praxis i finsk rättRedan innan Finland införde sin första sambolag år 2011 fanns en möj-lighet för sambor till så kallat vederlag – grundat på principen om obe-hörig vinst – som utkristalliserades i praxis under slutet av 1980-talet och framåt. De första centrala domarna kom samma dag år 1988.

I HD 1988:27 tillerkändes mannen i ett upplöst samboförhållande vederlag för sin arbetsinsats under samlevnaden, på en bostad som ägdes av kvin-nan och som var menad att bli parets gemensamma bostad. Samlevnaden upplöstes dock kort tid efter att mannen slutfört sitt arbete på bostaden. Högsta domstolen framhöll att parterna inte avtalat något annat vederlag för mannens insatser, annat än att han skulle få bo i bostaden. Då samlevna-den upplöstes hade han gått miste om denna ersättning. Eftersom mannens

815 Se vidare om rekvisiten för obehörig vinst ovan i avsnitt 5.4.3.816 RP 37/2010 rd s. 23.817 Rätten till gottgörelse förfaller om ingen sådan yrkats vid åtskiljandet av egendom och ingen talan väckts vid domstol inom sex månader från åtskiljandet. Om samborna inte gjort något åtskiljande förfaller rätten till gottgörelse om inte talan har väckts, eller att en part ansökt om skiftesman, tre månader efter att en sambo avlidit, eller samborna varaktigt flyttat isär, sambolagen 9 § st. 2–3.818 Lund-Andersen, Det økonomiske upgør ved samlivets ophør s. 131.

276

arbetsinsats varit betydande tillerkändes han ett vederlag på 20 000 finska mark.

I HD 1988:28 hade kvinnan i ett samboförhållande bidragit ekonomiskt till uppförandet av ett sommarhus på en tomt som ägdes av mannen. Sambo-förhållandet upplöstes genom mannens dödsfall innan paret hunnit ta som-marbostaden i bruk. I samband med dödsfallet övergick bostaden till man-nens dödsbo. Kvinnans bidrag hade varit menat som ett tillskott till parter-nas gemensamma liv och för kvinnan hade det varit tillräckligt vederlag att få bruka sommarbostaden tillsammans med mannen. I och med mannens dödsfall hade emellertid denna förutsättning brustit. Högsta domstolen konstaterade att kvinnans insats varit betydande och att hon gått miste om det vederlag som varit överenskommet mellan parterna – att hon skulle få nyttja sommarhuset. Av denna anledning tillerkändes kvinnan ve der lag från mannens dödsbo med samma belopp som hon bidragit med till uppbyg-gandet av sommarhuset.

Enligt Lund Andersen bygger de båda domarna från år 1988 snarare på en värdering av bidragsgivarens förutsättningar än på principen om obehörig vinst, det vill säga att bidraget var menat som ett tillskott till gemenskapen och att den förutsättningen brast vid samboförhållandets upphörande.819 En ytterligare central dom rörande vederlag kom år 1993.

Parterna i HD 1993:168 hade haft ett långvarigt samboförhållande när detta upplöstes. Under samlevnaden hade kvinnan använt sina förvärvsinkomster till familjens löpande utgifter, därtill hade hon utfört merparten av allt hem- och omsorgsarbete, medan mannen bland annat förvärvat den bostad som parterna efter tio års samlevnad flyttade till. Paret hann bo i bostaden under cirka 15 år innan samlevnaden upplöstes. Vid denna tidpunkt var bostaden värd 280 000 finska mark. Att kvinnan fått bo i bostaden under denna tid ansågs dock inte utgöra tillräcklig ersättning för hennes insatser för parets gemensamma hem och hushåll och det gick heller inte visa på någon gåvo-avsikt från kvinnans sida. Högsta domstolen tillerkände därför kvinnan ett vederlag på 45 000 finska mark.

Av rättsfallen ovan framgår att prövningen av om vederlag ska utgå eller inte består av dels en objektiv, dels en subjektiv sida. Den objektiva sidan har bestått i en bedömning huruvida det direkta eller indirekta bidra-get kunnat jämställas med den prestation som mottagits eller som skulle mottagas som vederlag – nämligen en rätt att få bo gratis i hemmet. Den subjektiva sidan har bestått i att värdera om en sambo som gjort en insats gjort detta med en gåvoavsikt, således utan önskan om att få vederlag för insatsen, eller om sambon förväntat sig en motprestation.820

819 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 330.820 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 332.

277

Även om det numera finns en lagstadgad möjlighet för sambor att begära gottgörelse torde möjligheten att begära vederlag ha fortsatt bety-delse för de ogifta sammanlevande par som inte klassificeras som sambor enligt finsk lag.821

5.4.5 Ersättningsmöjligheter enligt dansk rätt

5.4.5.1 KompensationskravKompensationskrav är ett rättsinstitut som utkristalliserats i dansk rätts-praxis från början av 1980-talet och framåt i syfte att skydda en eko-nomiskt svagare sambo eller make vid en upplösning av förhållandet. Kravet kan framställas både vid en separation och ett dödsfall.822 Möj-ligheten till kompensationskrav bygger på kända rättsprinciper från den allmänna förmögenhetsrätten som berikelse- och förutsättningssynpunk-ter, som nytolkats med inspiration från familjerätten och främst ifrån Ægteskapsloven § 56.823 Nämnda bestämmelse kan tillämpas på makar som haft enskild egendom och innebär att en make kan tillerkännas ett skönsmässigt gottgörelsebelopp från den andra maken i samband med en skilsmässa eller separation, för att säkra att vederbörandes ekonomiska situation inte blir orimlig då samlevnaden upplöses.

Den första domen ifrån dansk Højesteret, U 1980.480, berörde frågan om en kvinna som hade levt tillsammans med sin sambo i fyra år, kunde tillerkännas del i den förtjänst som sambon gjort då han sålt den bostad som han förvärvat två år innan paret separerade.

I U 1980.480 HD hade ett par under två års tid bott tillsammans i kvinnans lägenhet tillsammans med hennes särkullbarn, när de flyttade till en villa våren år 1973. Villan köptes av mannen. För att finansiera köpet tog man-nen bland annat ett lån på 100 000 danska kronor. Både mannen och kvin-nan förvärvsarbetade under den tid de var sambor. Mannens inkomster var dock betydligt högre än kvinnans, vilket medförde att det av skattemässiga skäl var mest fördelaktigt för paret att han stod som ensam ägare till bosta-den. Förhållandet upplöstes två år efter att de flyttat till villan. Ett drygt år senare sålde mannen villan med en förtjänst på cirka 120 000 danska kronor.

I domstolen yrkande kvinnan i första hand att fastigheten var samägd mellan parterna och i andra hand att hon skulle tillerkännas ett skönsmäs-

821 För att klassificeras som sambor enligt finsk rätt ska ett par ha haft gemensamt hushåll under minst fem år eller ha eller ha haft gemensamt barn eller ha eller ha haft gemensam vårdnad om ett barn, sambolagens 3 §. 822 Jfr U 1985.55 HD.823 Lund-Andersen, Familiekønomien s. 424.

278

sigt belopp, mot bakgrund av att båda parter bidragit ekonomiskt till det gemensamma hemmet efter sin respektive förmåga och att villan kunnat inköpas på grund av en budget som byggde på bådas intäkter. Enligt kvin-nan hade det inte varit möjligt för mannen att klara utgifterna för huset på egen hand, medan mannen påstod att han själv stått för alla utgifter rörande bostaden. Højesteret avvisade yrkandet om samägande till bostaden. Där-emot lade de större vikt vid kvinnans än mannens upplysningar rörande parets gemensamma ekonomi och utgiftsfördelningen rörande bostaden. Domstolen framhöll att egendomen ”må anses erhvervet efter parternes overvejelsver om deres samlede økonomiske formåen for at tjena som fælles bolig”. Vidare påpekades att mannen visserligen stod som ägare till bosta-den, men att detta gjorts av skattemässiga skäl. Mannen hade inte heller till-skjutit några kontanta medel utan förvärvet hade kunnat ske tack vare lån. Domstolen framhöll bland annat att ”det var nødvendigt for købet, at begge parter bidrog væsentligt till udgifterne ved ejendommen og ved den fælles husførelse”. För att kompensera kvinnan för hennes ekonomiska bidrag som medfört en ekonomisk förtjänst för mannen, och för att mannen inte skulle göra en obehörig vinst på fastighetsförsäljningen, tillerkändes hon ett sköns-mässigt belopp på 25 000 danska kronor.

Den andra centrala domen rörande kompensationskrav kom år 1984 och handlade om en kvinna som under 16 års tid utfört merparten av allt arbete i hemmet, inkluderat att ta hand om parets tre barn.

Paret i U 1984.166 HD hade bott tillsammans i 16 år när parterna separe-rade. Under samlevnaden hade paret fått tre gemensamma barn. Kvinnan hade varit hemarbetande under hela samlevnadens bestånd, med undantag av arbete på en frisörsalong under ett års tid. Vid tidpunkten för separatio-nen hade mannen en betydande förmögenhet, medan kvinnan stod utan möjlighet att försörja sig själv. Højesteret framhöll att kvinnan inte kunde anses som samägare till den egendom mannen införskaffat under samlev-naden eftersom hennes intäkter varit ringa. Däremot tillerkändes kvinnan ett belopp på 200 000 danska kronor med motiveringen att det varit man-nens önskan att kvinnan skulle vara hemarbetande, och att det fick antas att hennes insatser i hemmet varit av väsentlig betydelse för uppbyggandet och bevarandet av det gemensamma hemmet och för mannens möjligheter att skapa sig en god ekonomi. Under sådana omständigheter kunde kvinnan anses berättigad till att förutsätta att hon inte skulle stå helt utan medel då förhållandet upplöstes.

Omständigheterna i rättsfallet ovan var väldigt speciella och i senare domar har inte 1984 års fall använts som prejudikat för att obetalt arbete i hemmet kan leda till kompensationskrav.824 Det är således fortfarande

824 Lund-Andersen, Det økonomiske opgør ved samlivets ophør s. 133.

279

oklart i vilken utsträckning hem- och omsorgsarbete ensamt kan ligga till grund för kompensationskrav.825

Det tredje centrala rättsfallet är U 1985.607 HD. I detta fall kom Højesteret att i ett så kallat obiter dictum ställa upp närmare riktlinjer för när ett kompensationsbelopp kan komma ifråga. Av fallet framgår att tre kriterier måste vara uppfyllda för att en sambo ska kunna tillerkän-nas kompensation då förhållandet upplöses. För det första ska sambon ha bidragit till parets gemensamma utgifter eller bidragit på annat sätt. För det andra ska bidragen ha medverkat till att skapa eller bevara en förmö-genhet för den andra sambon. För det tredje måste parterna som minst ha bott tillsammans cirka tre år.826 Ett bidrag kan vara såväl direkt som indirekt. Direkta ekonomiska bidrag kan exempelvis vara betalning av utgifter kopplade till den andras egendom och indirekta bidrag kan vara att bidra till parets gemensamma utgifter. Som framhållits ovan kan hem- och omsorgsarbete tillmätas betydelse liksom eget arbete på den andras egendom. Som nämnts i stycket ovan råder det dock viss oklarhet om i vilken utsträckning hem- och omsorgsarbete självständigt kan ligga till grund för kompensation.827 Själva berikelsen kan dels bestå i att egen-dom ökat i värde, dels att mottagaren av prestationen besparats utgif-ter genom att inte behöva anlita annan arbetskraft. Arbetsinsatser i eller på det gemensamma hemmet anses dock normalt sett vara utförda i ett gemensamt intresse, och insatsen bör därför inte ses som en ekonomisk förlust för den som utfört densamma.828 I bedömningen tas även hänsyn till förutsättningssynpunkter och om ett samliv upphört kort tid efter att en sambo gjort en investering eller en betydande arbetsinsats på den andras egendom.829

Enligt Lund-Andersen råder det fortfarande viss osäkerhet rörande räckvidden av kompensationskravet, även om domstolen dragit upp vissa riktlinjer i 1985 års fall. Osäkerheten medför att det är svårt att förutsätta konsekvenserna av ett kompensationsyrkande från en sambo. I exempelvis 1980 års fall tillerkändes kvinnan kompensation för fastig-hetens värdeökning som berodde på inflation. I några nyare domar från

825 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 424.826 Lund-Andersen, Det økonomiske opgør ved samlivets ophør s. 134. I U 1982.93 HD var Højesteret eniga om att ett samliv på 2 år och 8 månader var nära tidsgränsen för när ett kompensationsbelopp kunde bli aktuellt.827 Jfr T:FA 1998:304 V, se även Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 424.828 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 318.829 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 318 f.

280

dansk landsrett har dock endast ett ringa eller inget kompensationsbe-lopp erkänts när en värdeökning berott på konjunkturuppgång.830

5.4.5.2 Berikelsekrav med stöd av principen om obehörig vinstFörutom möjligheten till kompensationskrav kan en sambo enligt dansk rätt åberopa ersättning med stöd av principen om obehörig vinst (ube-rettiget berigelse).831 I förhållande till kompensationskrav kan ersättning med stöd av principen tillämpas även om samboförhållandet varat kor-tare tid än tre år. Precis som i Sverige har principen om obehörig vinst varit omdiskuterad i Danmark. Den har dock använts som stöd för att tillerkänna både makar och sambor ersättning i samband med en upplös-ning av förhållandet. För att illustrera hur principen tillämpats i samband med en upplösning av samboförhållanden refereras nedan två rättsfall från dansk landsrett (hovrätt).

Paret i U 1993.620 V hade sammanbott under kortare tid då de gemensamt förvärvade en liten stuga för 75 000 danska kronor (Dkr) som sattes upp i anslutning till den andelsbostad som ägdes av mannen. Endast två månader senare flyttade kvinnan och hennes särkullbarn ut. Vid förvärvet av stugan hade mannen bara betalat halva köpeskillingen. Efter att samlevnaden upp-löstes utkrävde säljaren resterande köpeskilling (37 500 Dkr) från kvinnan, som blev dömd till att utge detta belopp. Kvinnan yrkade då att mannen skulle utge samma belopp till henne, med motiveringen att han annars skul-le göra en berikelse på kvinnans bekostnad. Mannen bestred yrkandet och åberopade som skäl att stugan hade förvärvats mot bakgrund av att kvinnan och hennes barn flyttat in. I landsretten framhöll mannen att han inte skulle kunna sälja bostaden till ett högre pris än de andra liknande andelsbostäder-na som inte hade någon stuga på sin tomt. Domstolen framhöll att mannen gjort en berikelse genom att kvinnan erlagt halva köpeskillingen för stugan, och att han av denna anledning var skyldig att utge ersättning till kvinnan. Huruvida stugan medfört att bostaden ökat i värde eller inte ansågs dock

830 Lund-Andersen, Det økonomiske opgør ved samlivets ophør s. 135. Se även T:FA 2010.221 V och T:FA 2011.27 Ø.831 I dansk praxis finns det även en rad rättsfall där sambor i samband med en upplös-ning av samlevnaden yrkat tillbaka pengar från den andra sambon, eller ersättning för ett belopp som erlagts till vederbörande eller för det gemensamma hemmet, med moti-veringen att det antingen förelegat ett låneavtal mellan parterna, eller att samlevnadens bestånd varit en förutsättning för bidragen. Av den praxis som finns framgår att frågor av detta slag är svårbedömda, och det är svårt för sambor att såväl bevisa att det före-legat ett låneavtal mellan parterna, som att samlevnaden varit en förutsättning för en viss rättshandling. Som påpekats ovan i avsnitt 5.4.1 har jag valt att avgränsa bort ersättnings-krav mellan sambor med stöd av förutsättningsläran eller avtalslagens 36 § och av denna anledning kommer jag inte heller beröra ovan nämnda praxis från dansk rätt. Istället hänvisas till Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 300–313.

281

något osäkert. Denna omständighet, tillsammans med att det inte ansågs rimligt att mannen själv skulle stå hela risken för den förlust han gjort i och med att samlevnaden upplösts, medförde att mannen inte behövde utge hela det belopp som kvinnan erlagt. Efter en skönsmässig bedömning tillerkän-des kvinnan ett belopp på 10 000 Dkr.

I T:FA 1999:185 V hade ett par bott tillsammans under sex års tid när kvinnan avled. Två år innan samlevnaden upplöstes hade mannen fått en stor summa pengar som ersättning för en tidigare arbetsskada. För att paret skulle kunna bo billigare i den samägda bostaden hade mannen använt cirka 250 000 av de 350 000 Dkr han erhållit i ersättning, för att avbetala på de bostadslån som var knutna till fastigheten. Paret hade inte diskuterat om betalningen skulle få några konsekvenser. Vid kvinnans dödsfall yrka-de mannen att få tillbaka beloppet han använt till att lösa bostadslånen. Landsretten framhöll att avbetalningen på bostadslånen hade kunnat ske på grund av den för parterna oväntade situationen att mannen fått den stora ersättningen. Denna omständighet hade vidare lett till att parterna gjort avsteg från sin normala fördelning av parets utgifter. Mot bakgrund av detta tillerkändes mannen, med stöd av berikelsesynpunkter, ett belopp som mot-svarade det värde som kvinnans arvingar berikats med.

Av rättsfallen ovan framgår att då principen om obehörig vinst/berikelse-läran åberopats i familjerättsliga sammanhang har prövningen anpassats till en familjerättslig kontext, och mer specifikt den livsgemenskap som råder mellan två sambor. Även om en sambo gjort en ekonomisk insats som lett till en ekonomisk fördel för den andra sambon, kan denna dispo-sition inte betraktas ensamt utan måste ses tillsammans med parets övriga ekonomiska gemenskap och hur de betett sig. Angående det förstnämnda rättsfallet har Lund-Andersen framhävt ett uttalande från Vinding Kruse som framhållit att vid prövning av om en obehörig vinst är för handen bör det ske en samlad bedömning av hur oförsiktigt såväl den som lidit en förlust som den som berikats har betett sig.832 Enligt Lund-Andersen kan såväl mannen som kvinnan i 1993 års fall anses ha betett sig oförsik-tigt då de redan efter kort tids samlevnad bestämt sig för att tillsammans förvärva en dyrbar stuga.833

Sammantaget gäller att för att ersättning ska utgå med stöd av princi-pen om obehörig vinst måste en betalning eller transaktion som lett till en berikelse för den andra sambon, skilja sig väsentligen från parternas inbördes fördelning av deras övriga gemensamma utgifter. Det medför att varaktigheten på samlevnaden får betydelse och vilken ekonomisk gemenskap som hunnit uppstå mellan dem. Det belopp som en part

832 Vinding Kruse, Resititutioner. Et bidrag till undersøgelsen af berigelsefrundsætningen i dansk og fremmed ret, s. 123. Se Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 317.833 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 317.

282

kan tillerkännas kan maximalt uppgå till storleken på berikelsen för den andra. Bedömningen är dock skönsmässig.834

5.4.6 Vederlagskrav enligt norsk rättI början på 1980-talet började det i norsk praxis utkristalliseras en möj-lighet till ersättning som grundande sig på principerna om obehörig vinst och allmänna skälighetsöverväganden. I Rt. 1984 s. 497 tog norsk Høyesterett principiell ställning till att det finns möjlighet att tillerkänna en av parterna vederlag grundade på ”alminnelige berikelse- og restitu-sjonsprinsipper og på rimelighetsbetraktninger” vid en upplösning av ett samboförhållande.

I Rt. 1984 s. 497 hade kvinnan i samboförhållandet bidragit med såväl arbete som utgifter till byggandet av en bostad som ägdes av mannen, men som parterna sedermera kom att bo i tillsammans under 1 ½ års tid. Vid förhållandets upplösning yrkade kvinnan i första hand att hon skulle tiller-kännas samägande i den gemensamma bostaden och i andra hand att hon skulle erhålla bidrag för sina insatser. Høyesteretten ansåg att varken arbets-insatsen – som kvinnan värderat till 30 000 norska kronor (Nkr) – eller det ekonomiska bidraget på 13 000 Nkr kunde grunda samägande. Domstolen prövade då kvinnans andrahandsyrkande om vederlag. De ansåg dock att varken hennes arbetsinsats eller ekonomiska bidrag varit av sådan betydelse att hon skulle tillerkännas vederlag. Rörande arbetsinsatsen framhöll dom-stolen att denna gjorts med hänsyn till ett gemensamt intresse och att det var tveksamt om mannen gjort en vinst genom kvinnans arbetsinsats, då det kunde antas att han själv skulle ha utfört arbetet om han inte fått hjälp från kvinnan. Rörande det ekonomiska bidraget påpekade domstolen att bidra-get inte utgjorde ett väsentligt tillskott, därutöver hade en del av tillskottet gått till köp av inredning (gardiner med mera) som snarast var att betrakta som bohag. Genom att kvinnan bott i bostaden i cirka ett och ett halvt år hade hon även själv haft viss nytta av investeringen. Därtill lades vikt vid att kvinnan fått 10 000 Nkr av mannen vid förhållandets upplösning som någon slags uppgörelse.

Ett ytterligare rättsfall från Høyesteretten angående vederlag kom år 1989. I fallet yrkade mannen i ett samboförhållande vederlag från den avlidna sambons dödsbo dels för sin arbetsinsats på den gemensamma bostaden som hade ägts av den avlidna sambon, dels för kostnader för materialanskaffning till bostaden. Inte heller i detta fall utdömde dom-stolen vederlag.

834 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 320.

283

I Rt. 1989 s. 539 hade paret varit sambor i 18 år när kvinnan avled. Vid kvinnans död yrkade mannen i första hand samäganderätt till bostaden och i andra hand vederlag. Domstolen ansåg att samägande ej förelåg. Gällande mannens andrahandsyrkande hade den avlidna kvinnans arvingar accepte-rat att utge 65 000 Nkr till mannen. Mannen yrkade emellertid på ett mer omfattande vederlag, bland annat med hänvisning till att bostaden ökat i värde. Domstolen konstaterade att egendomens värde visserligen ökat, men att detta framförallt berodde på en allmän prisökning av bostäder. Att till-erkänna mannen mer ersättning än den summa arvingarna godtagit att utge kunde varken motiveras med att mannen hjälpt till att öka bostadens värde eller av allmänna rimlighetsvärderingar. Det fick istället anses naturligt att mannen utfört visst arbete på den bostad som utgjort hans hem under många år, utan att detta kunde ge honom rätt till vederlag när den andra sambon avled.

Vederlag utgick inte i något av de två rättsfallen ovan. De är dock ändå intressanta i sammanhanget på så sätt att de visar att bedömningen av om vederlag ska utgå eller inte måste bedömas utifrån en större kontext än enbart det direkta eller indirekta bidraget som den ena utgett till den andra. Av 1984 års fall framgår bland annat att en sambo som bidragit till att öka den andra sambons egendom kan konsumera upp sin eventuella ”rätt till vederlag” genom att själv dra nytta av investeringen. Av båda rättsfallen framgår också att det får anses naturligt att en part bidrar med såväl direkta som indirekta insatser på en bostad som utgör parternas gemensamma hem, även om vederbörande inte själv äger egendomen. Det innebär att den ekonomiska rättvisan inte kan vara total i ett sam-levnadsförhållande, utan att det måste finnas ett visst utrymme för en snedbalans mellan parterna utan att detta ska ge den ena rätt till vederlag från den andra.

År 2000 kom ytterligare en betydelsefull dom – den så kallade ”stell och plei-domen”, Rt. 2000 s. 1089.

Samborna i Rt. 2000 s. 1089 hade levt tillsammans under 13 år, då förhål-landet upplöstes genom mannens dödsfall. Mannen hade länge haft stora alkoholproblem och de sista fem åren före sin död hade kvinnan vårdat honom. Efter mannens död fick kvinnan inget arbete. Kvinnan yrkade betalt från mannens dödsbo för hennes skötsel och omsorg om mannen. Mannens kvarlåtenskap uppgick till drygt en miljon norska kronor. Høyes-terett tillerkände kvinnan ett vederlag på 400 000 Nkr. I domskälen fram-hölls att det var närliggande att anta att en sambo som fått nytta av den andra sambons omsorg på ett sådant sätt att det förbättrat livskvalitén för vederbörande, också önskar tillgodose den andra sambon ekonomiskt. I en sådan situation bör vederlagskravets storlek baseras på förlorade intäkter för den som utfört omsorgen.

284

I domskälen framhöll Høyesterett att för att en sambo ska kunna till-erkännas vederlag måste vederbörande dels ha tillfört den andra sambon en ekonomisk fördel, dels måste ett vederlagkrav anses rimligt utifrån en värdering av de konkreta förhållandena i varje enskilt fall. De två kri-terierna är även avgörande för vederlagets maximala storlek. Av domen framgår att vederlag kan utgå även om det inte är fråga om en positiv förmögenhetsökning hos ena sambon, utan endast att denna gjort en besparing. I fallet lade domstolen vikt vid att omsorgen varat under en längre tidsperiod – cirka fem år. Dessutom framgick det av utredningen i målet att det varit mannens önskan att kvinnan skulle ärva honom.

I två domar från år 2011 – Rt. 2011 s. 1168 och Rt. 2011 s. 1176 – har Høyesteretten på ett principiellt plan utvecklat och förtydligat de rekvisit som angetts ovan, och även tagit ställning till hur ett vederlagskrav ska beräknas.835 Enligt Sverdrup får de två domarna också tolkas som att vill-koren för att tillerkännas vederlag skärpts i relation till tidigare praxis.836

I Rt. 2011 s. 1168 hade parterna sammanlevt under 16 års tid när de sepa-rerade. Under samlevnaden hade paret fått två gemensamma barn. När samlevnaden inleddes hade ingen av samborna någon nettoförmögenhet. Mannen ägde dock en bostad som till fullo var finansierad med lån. Under samlevnaden använde mannen sin inkomst till att betala av på bostadslånen, medan kvinnan använde sin inkomst till löpande utgifter. Kvinnan stod också för merparten av allt hemarbete. Under flera år hade kvinnan haft större intäkter än mannen. Då samlevnaden upplöstes stod dock kvinnan utan medel, medan mannens nettoförmögenhet uppgick till cirka fem mil-joner Nkr, som till största del bestod av bostaden och en firma. I samband med separationen hade parterna ingått ett avtal som innebar att kvinnan fick låna 200 000 Nkr från mannen för att kunna finansiera topplånet på en ny bostad. Därtill efterskänkte mannen en fordran mot kvinnan om 112 810 Nkr. Kvinnan yrkade att domstolen antingen skulle bortse från avtalet, eller jämka detsamma och tillerkänna henne vederlag. Domstolen kom fram till att kvinnan hade rätt till ett vederlag som uppgick till maximalt 200 000 Nkr, men ansåg att denna omständighet inte utgjorde tillräckligt starkt skäl för att bortse eller jämka avtalet. Kvinnan tillerkändes därför inte något vederlag.

Paret i Rt. 2011 s. 1176 hade bott tillsammans under sju år då samlevna-den upplöstes. De hade flyttat ihop i mannens lägenhet som han förvärvat innan samlevnaden inletts. Under samlevnadens bestånd betalade mannen av 300 000 Nkr på bostadslån. Enligt kvinnan hade hon bidragit med drygt 10 000 Nkr per månad till parets samlade utgifter. Parterna var dock eniga

835 Se närmare om de två domarna i Sverdrup, Vederlagskrav og lemping i samboerforhold – to nye høyesterettsdommer.836 Sverdrup, Samboere uten lovvern s. 253.

285

om att mannen bidragit med väsentligt mer pengar. Då samlevnaden upp-löstes yrkade kvinnan vederlag från mannen med motiveringen att han fått en inte oväsentlig ekonomisk fördel genom hennes bidrag, som bland annat hade medfört att han kunnat betala av på bostadslånen i en snabbare takt än annars. Domstolen framhöll dock att hennes bidrag inte väsentligt överstigit vad som kunde anses nödvändigt för att bekosta hennes egna utgifter och det ansågs således inte visat att hon tillfört mannen en ekonomisk fördel. Kvinnans yrkande om vederlag bifölls således inte.

De principiella spörsmål som kan utläsas av de båda fallen är att en make eller sambo måste ha tillfört den andra samlivspartnern en betydande eko-nomisk fördel – i form av en berikelse eller en besparing – för att vederlag ska kunna utgå. Ju större berikelse, desto större anledning att tillerkänna vederlag.837 Därutöver ska det i övrigt anses skäligt att tillerkänna veder-lag utifrån en rimlighetsvärdering. I denna värdering ska hänsyn tas till flera omständigheter såsom parternas ekonomiska förutsättningar, bidra-gets art, samlivets varaktighet och parternas ekonomiska ställning. Om en sambo riskerar att stå utan medel efter en längre tids samlevnad talar detta för vederlag. Mot vederlag talar att den sambo som blivit berikad har dålig ekonomi och exempelvis måste sälja egendom eller ta lån för att kunna utge vederlag till den andra sambon.838 Som nämnts i inledningen till detta avsnitt tas även hänsyn till förutsättningssynpunkter i vederlag-bedömningen. Om ett förhållande upphör kort tid efter att en sambo gjort en stor investering i den andras egendom kan en del av förutsätt-ningen för investeringen – nämligen att förhållandet skulle bestå – anses ha brustit.839 En annan förutsättning kan ha varit att den bidragande sambon förutsatt att vederbörande skulle få nytta av sitt bidrag, vilket kan brista om samboförhållandet upphör kort tid efter transaktionen.840

5.4.7 Ersättningskrav mellan sambor i svensk rätt med stöd av principen om obehörig vinst

Obehörig vinst var ett av de rättsliga spörsmål som debatterades under det nordiska juristmötet år 2008, där en omständighet som lyftes fram var att frågor som har obehörig vinst karaktär är av vitt skilda slag – allti-från upplösning av samboförhållanden till hyresspörsmål till immateri-

837 Lødrup och Sverdrup, Oversikt over familieretten s. 75.838 Lødrup och Sverdrup, Familieretten s. 354 f.839 Lødrup och Sverdrup, Oversikt over familieretten s. 75.840 Lødrup och Sverdrup, Familieretten s. 355.

286

alrättsliga kränkningar.841 Vidare framhölls att frågorna som sorteras in under kategorin ”obehörig vinst” har litet med varandra att göra, varför de eventuellt bör avgöras på sina egna meriter.842 Martinsson har uttryckt saken som ”[a]tt samla dem under en lära om obehörig vinst riskerar att leda till en omvänd utgångpunkt där argumentationen börjar i en föreställning om en princip som löser problemen”.843 Allmänna läror kan vara svåra att använda och framförallt att bygga upp praxis kring. Som visats ovan har våra nordiska grannländer emellertid visat att det är fullt möjligt att använda sig av allmänna förmögenhetsrättsliga regler/princi-per och forma dem i en familjerättslig kontext. Det är däremot en uppgift för lagstiftaren eller rättstillämparen.

Frågan är dock vilka möjligheter sambor har att enligt svensk rätt åbe-ropa principen om obehörig vinst, såsom en allmän förmögenhetsrättslig princip. Rekvisiten, som behandlats mer ingående ovan i avsnitt 5.4.3, är att någon ska ha gjort en vinst som ska ha varit obehörig. Dessutom ska vinsten ha skett på någon annans bekostnad och därutöver får det inte finnas några ansvarsfrihetsgrunder. Samtliga rekvisit förefaller vara fullt möjliga att applicera mellan sambor för det fall att parternas fördelning av utgifter och/eller arbete lett till en ekonomisk snedfördelning mellan parterna på så sätt att den ena berikats, medan den andra sambon gjort en ekonomisk förlust.

Rekvisitet ”obehörighet” leder dock till vissa frågor. Mellan de flesta sambopar föreligger idag en sådan livsgemenskap som medför att de verkar i samråd för gemenskapens bästa. De bidrar till det gemensam-ma hushållet, till skötseln av eventuella barn och kanske även till andra partens särskilda behov. Det är nästan oundvikligt att det uppkommer någon form av ekonomisk snedbalans i en sådan gemenskap, med vilket avses att respektive parter inte äger tillgångar som ur ett ekonomiskt per-spektiv exakt motsvarar deras respektive insatser för gemensamt upparbe-tade värden. Snedbalansen kan variera stort under samlevnadens bestånd. Det förefaller varken vara genomförbart eller ändamålsenligt att uppställa fasta riktlinjer för när en ekonomisk snedfördelning blir obehörig. Det beror på att frågan om obehörighet aktualiseras först när samlevnaden upplöses och frågan är då beroende av andra omständigheter, som vad samborna erhåller vid en upplösning av förhållandet genom bodelning, med stöd av avtal eller genom de specifika samäganderättskonstruktioner som finns i svensk rätt. Om den berikade parten avlidit bör hänsyn även

841 Debattinlägg av Wilhelmsson. För inlägget se Monsen, Uberettiget berigelse (obehörig vinst) som grundlag for betalingskrav s. 439.842 Martinsson, Att återuppliva något som aldrig levt. 843 Martinsson, Att återuppliva något som aldrig levt.

287

tas till eventuellt testamente eller livförsäkring till förmån för den efter-levande. Frågan beror vidare på om den sambo som bidragit med pengar eller eget arbete kompenserats på annat sätt. En sådan kompensation kan vara att vederbörande har fått bo gratis i hemmet eller själv haft nytta av en investering som vederbörande gjort i den andra sambons egendom. Frågan om ett obehörigt berikande föreligger eller inte kompliceras också av två sambors generella sociala och ekonomiska gemenskap. Att vara sambo med någon innefattar såsom Lind uttryckt saken ”ett så komplext mönster av tjänster och gentjänster, gåvor och gengåvor, ekonomiska och känslomässiga förväntningar etc. att den inte låter sig delas upp i ett kon glomerat av rättshandlingar. Samlevnaden är en odelbar juridisk enhet.”844 Ett sådant synsätt genomsyrar också den praxis rörande ve der-lag som finns i de övriga nordiska länderna. Av dessa rättsfall framgår att det är svårt för domstolarna att bedöma och ekonomiskt värdera olika typer av insatser. Det är antagligen anledningen till att ersättning endast förefaller utgå vid betydande förmögenhetsförskjutningar mellan två sambor efter ett samboförhållandes upplösning. En sådan lösning ter sig också som den enda möjliga eftersom det varken är görligt eller rimligt att ersätta varje ekonomisk snedbalans som kan uppkomma i ett sambo-förhållande, vare sig en ersättningsmöjlighet är lagstadgad såsom enligt finsk rätt eller bygger på praxis som i dansk och norsk rätt.

Viss del av den kritik som lyfts fram mot berikelseläran är att den är så allmänt utformad och av så obestämd natur att den inte kan användas direkt såsom avgörande av konkreta rättsfrågor.845 Samtidigt kan läran å ena sidan med sin vaga utformning vara användbar när det gäller att söka legitimera en kompromisslösning som verkar rimlig i det enskilda fallet, för det fall att det vid ett samboförhållandes upplösning visar sig att den ekonomiska snedbalansen mellan parterna är betydande.846 Å andra sidan får man eventuellt såsom Bengtsson uttryckt det ”nog räkna med en viss olust hos domstolarna att anlägga strikt förmögenhetsrättsliga synpunk-ter på dessa ömtåliga förhållanden, där resonemang i juridiska kategorier riskerar att te sig lätt komiska för lekmannens oförvillade blick […].”847

Högsta domstolen har prövat frågan om ersättning för utfört arbete i ett samlevnadsförhållande i NJA 1975 s. 298.

En kvinna och en man hade sammanbott under äktenskapsliknande förhål-landen under 10 års tid när mannen avled efter några års sjukdom. Under

844 Jfr Lind, Allmän civilrättslig metod i internationell familjerätt s. 490.845 Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 9.846 Jfr Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 205–221 och Bengtsson, Om äktenskapsliknande samliv s. 651.847 Bengtsson, Om äktenskapsliknande samliv s. 651.

288

sjukdomstiden hade kvinnan skött om både mannen och hushållet. Vid mannens dödsfall yrkade kvinnan ersättning från mannens dödsbo för arbe-te. Högsta domstolen anförde att normalt sett bör utgångspunkten vara att den som utför arbete av sådan art och omfattning att lön normalt utgår, får ersättning för arbetet även då parterna inte avtalat om detta, men att det finns en rad undantag och begränsningar från denna utgångspunkt. Domstolen påpekade bland annat att parternas personliga förhållanden kan utesluta att ersättning ska utgå och nämnde som exempel om ett barn utför arbete åt sina föräldrar under sin uppväxttid eller tjänster som vänner vid tillfälliga behov gör åt varandra. Rörande det aktuella fallet anförde domstolen att arbetet och tjänsterna fick i hög grad anses utförda i parternas gemensamma intresse, såsom ett led i samlevnaden. På så sätt skilde sig omständigheterna så avgörande från ett anställningsförhållande att ersättning i form av lön inte borde utgå. Domstolen tillade dock att ”därmed utesluts inte, att det i vissa situationer kan vara motiverat att ena parten i ett äktenskapsliknande samlevnadsförhållande får utge ersättning till den andra för utfört arbete”.

Bengtsson har uttalat följande angående det sistnämnda citatet i rättsfal-let: ”En tänkbar möjlighet är att kvinnan i sådana fall får kräva ersättning enligt reglerna om obehörig vinst.”848 Bengtsson framhåller att det får anses som en ekonomisk fördel för mannen att han haft någon som skött hushållet under samlevnaden. Enligt författaren skulle ersättningen dock inte bli så stor med en sådan beräkning eftersom kvinnans förmån av fri kost, fri bostad, pengar som hon fått för privat bruk och kanske även andra gåvor, ska avräknas för att få fram mannens obehöriga vinst.849 Lind synes dock ha tolkat rättsfallet som om Högsta domstolen satt helt stopp för att tillerkänna ersättning för arbete i hemmet. Han har angå-ende ersättning för arbete på, eller för ekonomiska bidrag till, den andra sambons egendom anfört att ”HD kan då för att komma runt (min kur-sivering) NJA 1975 s. 298 stå inför olika alternativ. En möjlighet är att göra artskillnad mellan hushållsarbete och omvårdnad å ena sidan och betalningar och investeringar på egendomen å den andra.”850 Enligt min mening talar Högsta domstolens uttalande om att det i vissa situationer kan vara motiverat att ena parten i ett äktenskapsliknande samlevnads-förhållande får utge ersättning till den andra för utfört arbete, för att tolka rättsfallet såsom Bengtsson gjort, således att Högsta domstolen inte helt stängt dörren för att tillerkänna en sambo ersättning för arbete i hemmet. Däremot kan inte en sambo kräva lön för utfört hemarbete, vilket utgör en skillnad precis som Bengtsson påpekar, eftersom lön ska utbetalas oavsett om den person som fått nytta av arbetet berikats eller

848 Bengtsson, Äktenskapsliknande samlevnad s. 20.849 Bengtsson, Äktenskapsliknande samlevnad s. 20 f.850 Lind, Sambolagen s. 333 f.

289

inte. Vid tidpunkten för det aktuella avgörandet fanns det inte någon samboreglering som berättigade en sambo till bodelning. Möjligen kan detta spelat roll för hur domstolen uttryckte sig, även om detta är väldigt osäkert.

En annan fråga i sammanhanget är om åtskillnad bör göras mellan normalt hemarbete – såsom städning, handling, matlagning etcetera – och obetalt arbete i form av omvårdnad av barn eller den andra sam-bon. Skillnaden mellan de olika formerna av obetalt arbete är att det förstnämnda hör till arbete som alltid följer med ett hushåll – oavsett om man är ensamstående, sambo eller gift – medan omvårdnad av barn eller den andra parten är något som inte kommer per automatik med ett samboförhållande. Ytterligare en skillnad är att omfattningen på normalt hushållsarbete kan anpassas utifrån parternas krav och disponibla tid, medan ett minderårigt barn eller en sjuk sambo måste få den omvårdnad som är nödvändig för personens välbefinnande. Om inte samborna själva kan utföra denna omvårdnad måste arbetet utföras av någon annan. Att köpa en omvårdnadstjänst från någon annan innebär en kostnadsökning för hushållet. Denna kostnad besparas om parterna istället tillhandahål-ler omvårdnaden själva. En förutsättning för att exempelvis endast en av dem ska kunna utföra omvårdnaden kan då vara att sambon avstår från att förvärvsarbeta heltid – genom att antingen vara hemma på heltid eller arbeta deltid. Det innebär att personen i fråga får ett inkomstbortfall.851 I sammanhanget kan en jämförelse göras med ett rättsfall från år 1995 rörande underhållsbidrag där just frågan om inkomstbortfall diskutera-des.

Rättsfallet NJA 1995 s. 297 rörde frågan om underhållsbidrag. Mamman hade varit hemma med barnet under dennas första levnadsår. Kvinnan åbe-ropade att omvårdnaden och tillsynen av barnet inte kunnat tillgodoses av någon annan än henne själv och att hon på grund därav saknat möjlighet att genom studier eller tillfälligt arbete erhålla medel till sitt eget uppehälle. Av denna anledning yrkade hon att barnets vårdbehov, utöver normalbehovet på 1 100 kr, skulle uppskattas till i vart fall 3 000 kr i månaden. Högsta domstolen framhöll att man normalt sett endast ska räkna in verkliga utgif-ter för barnet i det kostnadsbelopp som ska fördelas mellan föräldrarna. Till sådana utgifter hör kostnader för barntillsyn. När ett barn väl är stort nog är allmän barntillsyn det billigaste alternativet. Så länge detta alternativ inte är möjligt att utnyttja på grund av att barnet är för litet eller att det inte finns någon dagisplats, kan det emellertid vara mest lönsamt att en av vårdnads-havarna är hemma med barnet. Omständigheterna kan även vara sådana

851 Jfr ovan avsnitt 5.3.2 rörande husmorsameie enligt norsk rätt, där en av utgångs-punkterna i bedömningen av om samägande ska anses föreligga, är om den hemarbetande frigjort arbetstid för den andra parten.

290

att två föräldrar bestämmer att en av dem ska vara hemma och ta ett större ansvar för hemarbetet. Om en vårdnadshavare avstår från förvärvsarbete och drabbas av inkomstbortfall för att ta hand om sitt barn bör denna omstän-dighet i ”skälig omfattning kunna räknas in i det kostnadsbelopp som skall anses svara mot barnets behov. Men det är då inkomstbortfallet som den underhållsskyldige skall bidra till att täcka och inte vårdnadshavarens lev-nadskostnader.” I det aktuella fallet hade inte kvinnan visat i vilken mån hon drabbats av ett sådant inkomstbortfall. Den utredning hon förebringat hade istället väsentligen tagit sikte på hennes egna kostnader för bostad och uppehälle och sådana kostnader kunde inte räknas in i det kostnadsbelopp som svarade mot barnets behov, tillika det som var underhållsgrundande för den andra föräldern.

Av rättsfallet framgår att det kan finnas en möjlighet att räkna in ett inkomstbortfall för en förälder som själv ansvarat för barnets omvårdnads-behov, i det kostnadsbelopp som ska svara mot barnets behov och som sedermera ska ligga till grund för beräkningen av vad den andra föräldern ska utge i underhållsbidrag för barnet. Av domskälen framgår inte närma-re vilken rättsregel som domstolen stöder sitt resonemang om relationen mellan inkomstbortfall och kostnadsbelopp på. Det skulle dock kunna vara någon form av obehörig vinst-resonemang, eftersom utgångspunk-ten i föräldrabalken är att båda föräldrarna har underhållsplikt gentemot barnet utifrån sin respektive ekonomiska förmåga, FB 7 kap. 1 §. Ifall båda föräldrarna anses ha ekonomisk förmåga att sörja för barnets under-håll – i vilket inräknas barnomsorgskostnader – men endast den ena för-äldern står för denna kostnad, innebär det att den andra föräldern gör en ekonomisk besparing. Denna besparing skulle möjligen kunna beskrivas i termer av en obehörig vinst som sker på bekostnad av den föräldern som stått för kostnaderna. Precis som i 1975 års rättsfall belyser 1995 års fall hur viktigt det är att åberopa rätt grunder för att möjligen kunna kom-penseras för obetalt arbete i hemmet. Jämförelse kan också göras med det norska rättsfallet Rt. 2000 s. 1089 – den så kallade stell- och pleidomen – där domstolen baserade kvinnans vederlag på just hennes förlorade intäk-ter under den tid hon vårdat mannen.852

Mot bakgrund av det som diskuterats ovan är det möjligt att en sambo som vill framställa ett ersättningsanspråk grundat på obehörig vinst skulle röna störst framgång om vederbörande kan visa att personen lidit inkomstbortfall, medan den andra sambon besparats utgifter – vilket i sin tur kan betraktas som en berikelse – genom att inte behöva betala någon annan för de tjänster som den hemarbetande sambon utfört. Det medför i sin tur att det antagligen skulle vara lättare för en sambo att röna fram-

852 Rt. 2000 s. 1089, se ovan avsnitt 5.4.6.

291

gång med ett ersättningsanspråk grundat på omständigheten att veder-börande haft omvårdnad om exempelvis sambornas gemensamma barn, eftersom det i en sådan situation förutsatts att sambon avstått från arbete, till skillnad mot att vederbörande endast utfört merparten av normalt hushållsarbete. Såsom jag tolkar rättsläget finns det således en möjlighet att även svensk domstol skulle kunna döma på liknande sätt som norsk domstol gjorde i Rt. 2000 s. 1089.

Oavsett hur 1975 års rättsfall tolkas kan konstateras att den sociala kontext som rättsfallet berör ser annorlunda ut idag i jämförelse med då rättsfallet kom. Antalet sambor är fler, vilket innebär att det troligen finns fler samboförhållanden där det kan finnas en ekonomisk snedfördelning mellan parterna när förhållandet upplöses. Vissa av dessa snedfördelning-ar utjämnas dock i och med sambolagens rättsverkningar. Samtidigt är det långt färre personer som idag är hemarbetande på heltid mer än några år då barnen är små, i jämförelse med förhållandena på 1970-talet. Allt fler föräldrar delar också upp föräldraledigheten sig emellan, även om kvinnor fortfarande står för merparten av antalet dagar för omvårdnad av barn.853 Studien visar att närmare 70 procent av alla sambor utför hälften vardera av allt obetalt arbete i hemmet, men den visar också att kvinnor betydligt oftare utför mer obetalt arbete i hemmet än män.854 På sikt kan denna arbetsfördelning leda till en ekonomisk snedfördelning mellan parterna som inte utjämnas med hjälp av sambolagens rättsverkningar. Sannolikheten att det ska uppstå en omfattande ekonomisk snedfördel-ning i ett samboförhållande på grund av obetalt arbete i hemmet synes dock vara betydligt mindre nu än tidigare.855

En ekonomisk snedfördelning mellan sambor kan också uppkomma på grund av att en sambo nedlagt pengar och/eller eget arbete i den andras egendom. Av studien framgår att många sambor (26–38 procent av de som bor i en ägd bostad) bidrar med hälften av renoveringskost-naderna för den gemensamma bostaden, trots att bostaden inte utgör samboegendom.856 Det vill säga, många sambor investerar i egendom som vederbörande inte har någon värdemässig rätt till vid en upplös-ning av förhållandet. En annan omständighet kan vara att en sambo som

853 Se På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2012 s. 43.854 Se ovan avsnitt 3.9.5.855 Hemarbete på heltid eller deltidsarbete kan dock få större negativa konsekvenser på en persons pension i jämförelse med förhållandena på 1970-talet. Det beror på att pen-sionens storlek numera bygger på den pensionsberättigades hela livsinkomst, vilket kan jämföras med tidigare då en stor del av pensionen motsvarade en viss procentsats av den pensionsberättigades 15 bästa årsinkomster. Se vidare i Brattström, Makars pensionsrät-tigheter s. 54 f. 856 Se ovan avsnitt 3.9.4, särskilt diagram 40.

292

flyttar in i den andra sambons bostad hjälper till att betala räntor och amorteringar på lån som ägarsambon tog vid förvärvet av bostaden. Som framhållits tidigare kan den ekonomiska snedfördelning som kan upp-komma mot bakgrund av att sambor bidrar till varandras egendom på sätt som angivits ovan utjämnas allt eftersom samlevnaden fortgår. Att bidra till lån och räntor kan till viss del betraktas som hyra för att få bo i bostaden och ett bidrag till en köksrenovering ger nytta till båda parter, vilket medför att den ekonomiska fördel som ägarsambon får i och med renoveringen konsumeras upp av den bidragande parten allt eftersom.857 Vid särskilda omständigheter kan dock förhållandena vara sådana att vad respektive part erhåller vid en upplösning av förhållandet långt ifrån mot-svarar vad vederbörande bidragit med till det gemensamma hemmet. I en sådan situation ser jag inget hinder mot att sambon skulle kunna åberopa principen om obehörig vinst för att erhålla kompensation, oavsett om bidraget bestått av hemarbete, eller nedlagd tid/pengar på den andras egendom.

Om ersättning med stöd av obehörig vinst skulle börja tillerkännas sambor kan diskuteras hur ersättningens storlek skulle beräknas. Enligt Hellner kan ersättningsfrågan betraktas på två sätt. För det första kan ersättningen fastställas enligt det ”besparade beloppet” för den berikade parten.858 Den andra metoden innebär ett beaktande av hur den berikade partens förmögenhetsrättsliga ställning påverkats totalt sett av att ved-erbörande förfogat över annans egendom eller tjänster. Enligt en sådan bedömning kan såväl en förmögenhetsökning som en förlust beaktas.859 I de fall som refererats ovan från övriga nordiska länder, synes domsto-larna till övervägande del gjort en skönsmässig bedömning i det enskilda fallet. I Rt. 2000 s. 1089 framhåller dock domstolen att storleken på ersättningen ska baseras på förlorade intäkter för den som utfört det obe-talda arbetet, vilket även ligger i linje med vad Högsta domstolen anför i NJA 1995 s. 297 angående att ett inkomstbortfall i skälig omfattning bör kunna räknas in i det kostnadsbelopp som är underhållsgrundande för ett barns föräldrar. Ett sådant synsätt förefaller enligt min mening rimligt då ersättningsfrågan grundar sig på obetalt arbete i hemmet. Däremot bör bedömningen bli skönsmässig på så sätt att hänsyn också tas till sambor-nas ekonomiska gemenskap i övrigt, till exempel i vilken utsträckning de delat på hushållsutgifter och om den sambo som tagit störst ansvar för obetalt arbete i hemmet kompenserats på annat sätt.860 Den andra meto-

857 Jfr Rt. 1984 s. 497, ovan avsnitt 5.4.6.858 Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 157 f. 859 Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden s. 159–170.860 Jfr Bengtsson, Om äktenskapsliknande samliv s. 660.

293

den synes dock, enligt min åsikt, vara bättre att använda då ersättnings-frågan grundar sig på utfört arbete, eller en ekonomisk investering, på/i den andra sambons egendom. I en sådan situation är det rimligt att båda parter får stå risken för såväl en värdeökning som en värdeminskning.

5.5 Avslutande reflektionerVad respektive sambo äger måste kunna fastställas för att det ska vara möj-ligt att genomföra en bodelning mellan sambor och för att parterna ska kunna avsluta sina ekonomiska mellanhavanden i övrigt när förhållandet upplöses. Att två före detta sambors ekonomiska mellanhavanden avslu-tas är en nödvändighet om förhållandet upplösts genom dödsfall,861 och i de allra flesta fall en önskan från parterna vid en separation. Efter flera års samlevnad kan det dock vara svårt att avsluta den ekonomiska gemenskap som kommit att uppstå mellan två sambor, på ett sådant sätt att resultatet blir ekonomiskt rättvist i förhållande till båda parters direkta och indi-rekta bidrag till uppbyggandet av deras gemensamma hem. Att frångå den allmänna förmögenhetsrättsliga huvudregeln om att den part som förvärvat viss egendom är ägare till densamma utgör ett sätt – vid sidan av sambolagens bodelningsregler – att ta hänsyn till sambors olika bidrag. Vid närmare analys av samäganderättspresumtionen rörande bohag och principen om dold samäganderätt framgår dock att de undantag som görs från ovan nämnda huvudregel har begränsad praktisk betydelse som komplement till sambolagens bestämmelser. Sam ägande rätts presum tio-nen rörande bohag omfattar i stor utsträckning samma egendom som är föremål för sambolagens bodelningsregler. Principen om dold sam-äganderätt kan visserligen omfatta alla typer av egendomssubjekt, men av praxis framgår att det är relativt svårt att bevisa att det föreligger en pre-sumtion om dolt samägande till annan egendom än bostad (och bohag) som förvärvats under samboförhållandet – sådan egendom som omfat-tas av sambolagens bodelningsregler, under förutsättning att dessa inte avtalats bort. De ekonomiska konsekvenserna av att vara samägare till en bostad, respektive att bostadens värde ska ingå i en bodelning, kan visser-ligen bli betydande om en av samborna har stora skulder eller om jämk-ning av bodelningsresultatet kan komma i fråga. Nämnda omständighe-ter är dock tämligen undantagsmässiga. Vidare kan det förfarande som krävs för att en dold samäganderätt ska omvandlas till en öppen – och således till ett ”verkligt värde” – utgöra en ytterligare begränsning i prin-

861 Sambors ekonomiska mellanhavanden behöver upplösas för att den avlidna sambons kvarlåtenskap ska kunna fördelas mellan den avlidnas arvingar.

294

cipens praktiska betydelse. Det gäller särskilt om parterna inte är överens om ägarförhållandena och en av parterna måste väcka talan i domstol. I annat fall kan en dold samäganderätt relativt enkelt ”omvandlas” till en öppen äganderätt i samband med bodelningen.

Den empiriska studien visar att många sambor investerar pengar i en bostad som inte utgör samboegendom, genom att bidra till renoverings-kostnader.862 Många sambor delar också lika på driftkostnaderna för en sådan bostad. I driftkostnaderna kan antas att såväl ränte- som amorte-ringskostnader för lån inkluderas.863 Som framhållits ovan i avsnitt 5.2.4 finns det även en viss snedfördelning mellan män och kvinnor när det gäller utförande av obetalt arbete i hemmet, och kvinnor står också i något högre utsträckning än män för betalning av löpande utgifter i hem-met.864 Nämnda indirekta bidrag kan vara samäganderättsgrundande enligt principen om husmorsameie i norsk rätt, men inte ensamt sam-äganderättsgrundande enligt svensk rätt.

Sammantaget kan konstateras att frågan om vem som är ägare till bostad och bohag som förvärvats under samlevnaden – således sambo-egendom om bodelningsreglerna inte avtalats bort – förenklas av samä-ganderättspresumtionen rörande bohag och principen om dold samägan-derätt. Framförallt underlättar presumtionsreglerna för den sambo som bidragit till ett förvärv men som inte är den som faktiskt inköpt egen-domen i fråga, att bevisa att vederbörande ska anses vara samägare. För annan egendom som införskaffats av en sambo under samlevnaden men som inte lika förutsättningslöst kan anses förvärvad för gemensamt bruk, är det svårare för den andra sambon att visa att egendomen ifråga uppfyl-ler kraven för att omfattas av någon av presumtionerna om samägande, även om sambon ifråga bidragit till förvärvet.

De begränsningar som gäller för att konstatera ett samägande leder till frågan om ett bidrag – såväl direkt som indirekt – istället kan utgöra grund för ett ersättningskrav mellan sambor. En sådan möjlighet har utvecklats genom praxis i övriga nordiska länder och är numera även lagfäst i finsk rätt. Det kan tyckas anmärkningsvärt att en sambo kan erhålla hälftenägande till en bostad om dold samäganderätt anses före-ligga, medan en bidragande sambo inte erhåller någonting alls om inte rekvisiten för dold samäganderätt anses uppfyllda. Som visats i de rättsfall från Finland, Danmark och Norge som refererats ovan under avsnitt 5.4 har en sambo som på något sätt gett ett bidrag till den andra sambon i första hand åberopat samägande till bestämd egendom och i andra hand

862 Se ovan avsnitt 3.9.4, diagram 39–40.863 Se ovan avsnitt 3.9.4, diagram 37 och efterföljande kommentarer i textform.864 Se ovan avsnitt 3.9.4, diagram 41.

295

vederlag/kompensation. Att möjligheten till ersättningskrav mellan sam-bor ännu inte prövats i svensk rätt och att det i övrigt förefaller finnas en restriktiv hållning mot att använda den allmänna förmögenhetsrät-ten för att lösa sambors praktiska problem, kan med största sannolik-het förklaras av att vi har en sambolag. Det finns dock ett reellt behov i vissa situationer av att i svensk rätt på något sätt kunna kompensera en sambo utöver vad som följer av sambolagens regler. Som framhållits i genomgången ovan i avsnitt 5.4.7 förefaller det enligt min mening inte finnas några hinder mot att tillämpa principen om obehörig vinst som grund för att tillerkänna en sambo ersättning för ett direkt eller indirekt bidrag som kommit den andra sambon till godo, i de fall sambon inte kompenserats vare sig genom sambolagens rättsverkningar eller genom uppkomst av samäganderätt. Vilka typer av bidrag som skulle kunna utgöra grund för ersättningskrav är dock inte helt klart mot bakgrund av tidigare praxis och tolkningen av densamma. Som diskuterats ovan stäl-ler jag mig tveksam till om ”normalt hushållsarbete” skulle kunna utgöra grund för ersättningskrav, såtillvida den hemarbetande inte kan visa att omfattningen på arbetet varit nödvändigt för någons välbefinnande och att den hemarbetande dessutom lidit inkomstbortfall.

Frågan är dock vilken praktisk betydelse det skulle ha för sambor om rättstillämparen eller lagstiftaren slog fast att det vore möjligt för sambor att åberopa ersättningskrav med stöd av principen om obehörig vinst. Genomgången av ersättningskrav enligt nordisk rätt visar att man i samt-liga länder är restriktiv med att tillerkänna ersättning mellan sambor (eller makar), på grund av deras nära sociala och ekonomiska gemenskap som inte kan delas upp i ett konglomerat av rättshandlingar.865 I Norge synes det som att kraven för att få ersättning till och med stramats upp efter de två domar från år 2011 som refererats ovan. I jämförelse med hur samboförhållanden gestaltar sig i Sverige är utvecklingen å ena sidan för-ståelig. Eftersom många sambors ekonomiska gemenskap blivit allt mer omfattande – bland annat på grund av att samboförhållanden tenderar att bli allt mer långvariga – blir det allt svårare att ekonomiskt värdera alla olika slags insatser som parterna gör för hushållet och för varandra. Å andra sidan finns det en risk för att en ekonomisk snedfördelning tilltar allt eftersom samlevnaden fortgår. Då de allra flesta sambor idag förvärvs-arbetar skulle jag dock vilja påstå att risken för en omfattande ekono-misk snedfördelning är än större för situationer då en sambo investerar pengar i den andras egendom – som inte utgör samboegendom – och förhållandet upplöses kort tid därefter. I en sådan situation bör det inte

865 Jfr Lind, Allmän civilrättslig metod i internationell familjerätt s. 490 och Lund-Ander-sen, Det økonomiske opgør ved samlivets ophør s. 137.

296

heller vara alltför svårbedömt att urskilja en tydlig koppling mellan den ena sambons bidrag och den andra sambons ekonomiska vinst. Eftersom rättsläget i Sverige är så pass oklart vad gäller tillämpning av obehörig vinst i allmänhet, och tillämpning av obehörig vinst i en familjerättslig kontext i synnerhet, utgör emellertid möjligheten till ersättningskrav i nuläget ett ytterst osäkert rättsligt skydd för sambor.

Avslutningsvis vill jag endast väcka frågan om principen om dold sam-äganderätt möjligen inte kan ses som ett utflöde av principen om obe-hörig vinst. Som framhållits i kapitlet kan dold samäganderätt sägas ha framkonstruerats i praxis för att ge ett ekonomiskt skydd för en sambo/make som bidragit till ett gemensamt förvärv utan att formellt bli ägare till egendomen i fråga. Om principen inte utkristalliserats i praxis skulle det inneburit att en formell ägare till en fastighet hade kunnat göra en ekonomisk vinst om den andra sambon gett ett ekonomiskt bidrag till för-värvet. Om det inte funnits någon gåvoavsikt med bidraget hade vinsten i sin tur kunnat betraktas som obehörig. Eftersom principen om obehörig vinst varit – och fortfarande är – ifrågasatt som svensk rättsprincip, är det på sätt och vis inte konstigt att det i svensk rätt inte utkristalliserades en praxis om ersättningskrav vid samma tidpunkt som det skedde i de övriga nordiska länderna. Det intressanta är dock att de första rättsfallen om dold samäganderätt kom vid ungefär samma tidpunkt. Syftet med båda principerna är likartade och det förefaller därför inte osannolikt att obehörig vinst-resonemang kan ha funnits i rättstillämparens tankar då principen om dold samäganderätt växte fram.

297

6 Frivilliga förmögenhets-dispositioner – avtal och andra inbördes dispositioner

”Sambor[…] har alltid möjlighet att själva genom inbördes avtal [min kursivering], testamente och försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd, om de väljer att stå utanför det av sam-hället reglerade äktenskapssystemet.”866

6.1 InledningRedan i lagförarbetena till sambolagen uppmärksammades att sambor som ansåg sig vara i behov av ett kompletterande rättsligt skydd vid sidan av sambolagens bestämmelser kunde – och förutsattes – skapa detta på egen hand genom att exempelvis ingå avtal med varandra. De två föregå-ende kapitlen visar att det kan finnas sambor som är i behov av ett sådant kompletterande rättsligt skydd om utgångspunkten är – för att lagens funktioner ska uppfyllas – att båda sambor vid en upplösning av sam-levnaden bör erhålla en ekonomiskt rättvis del av sådana värden de arbe-tat ihop gemensamt under samlevnaden, med beaktande av både deras direkta och indirekta insatser.867 På grund av många sambors omfattande ekonomiska gemenskap leder inte sambolagens bodelningsregler till ett sådant resultat för alla sambor. Hur äganderättsfrågor mellan sambor fastställs, och företrädesvis hur samäganderätt kan uppkomma mellan sambor, kompletterar inte heller sambolagens bestämmelser på ett sådant sätt att alla sambor erhåller en ekonomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade värden vid en upplösning av samlevnaden. Som diskuterats i föregående kapitel är det möjligt att en sambo skulle kunna åberopa principen om obehörig vinst som stöd för att kräva ersättning av den

866 Prop. 1986/87:1 s. 99. Jfr även prop. 2002/03:80 s. 32. Se även ovan avsnitt 2.7 och 2.11.867 Jfr ovan avsnitt 2.11.

298

andra sambon, ifall vederbörande exempelvis investerat i den andra sam-bons egendom eller tagit ett större ansvar för hem och barn. Huruvida en sådan ersättningsmöjlighet utgör ett reellt rättsligt skydd eller inte – och i sådana fall i vilken utsträckning – är dock osäkert mot bakgrund av att det inte finns någon praxis på området.

I samband med att ett samboförhållande upplöses kan sambor på egen hand försöka åstadkomma en ekonomisk utjämning dem emellan.868 Ett sådant sätt kan vara att överföra egendom som inte omfattas av bodel-ningsreglerna från den ena till den andra. En sådan överföring betraktas då som en allmän förmögenhetsrättslig disposition och klassificeras som ett köp, byte, lån, eller gåva869 beroende på situationen i det enskilda fal-let. Eftersom både köp, byten och lån kräver en motprestation är endast gåvor av intresse i förhållande till sambors möjligheter att utjämna ett ekonomiskt skevt förhållande dem emellan.870 Sambor kan också på för-hand avtala om en förmögenhetsöverföring – en gåvotransaktion – dem emellan i händelse av att de separerar. Ett sådant villkorat förmögenhets-rättsligt avtal klassificeras då som en utfästelse om gåva. Det står klart att sambor kan ingå förmögenhetsrättsliga avtal med varandra, men det är däremot oklart hur långt sambors avtalsfrihet sträcker sig. Närmast nedan följer en redogörelse över vilka krav som uppställs för att en gåva som ges under samboförhållandet, eller i samband med en separation, ska vara giltig mellan två sambor (avsnitt 6.2). Resterande del av kapit-let (avsnitt 6.3–6.9) kommer ägnas åt villkorade förmögenhetsrättsliga avtal mellan sambor. Det vill säga åt sådana avtal som endast är avsedda att verkställas i händelse av en separation. Den första frågan som i detta sammanhang behöver utredas är vad som krävs för att en sådan disposi-tion eller utfästelse ska vara formellt giltig mellan parterna. Om väl ett formellt giltigt avtal föreligger uppkommer nästa fråga – vilka avtalsvill-kor som kan anses giltiga mellan två sambor, alltså hur långt sambors avtalsfrihet sträcker sig. Ifall ett avtal mellan sambor anses vara giltigt även i denna aspekt uppstår frågan vilka rättsverkningar som ska följa av avtalet och särskilt vilken betydelse som ska tillmätas omständigheten att det förmögenhetsrättsliga avtalet ingåtts i en familjerättslig kontext.

868 Detsamma gäller för en efterlevande sambo och en avliden sambos dödsbo.869 Även så kallade remuneratoriska och blandade gåvor kan förekomma. Se vidare i avsnitt 6.2. 870 Eftersom köp, lån och byten mellan sambor inte medför någon ekonomisk värdeför-flyttning mellan parterna berörs inte dessa förmögenhetsrättsliga dispositioner närmare.

299

6.2 Gåvor mellan sambor6.2.1 Allmänna bestämmelser om gåvaGåvor mellan sambor regleras av allmänna förmögenhetsrättsliga bestäm-melser, oberoende av om en gåva ges under samlevnadens bestånd eller i samband med en upplösning av förhållandet. Det finns således inga sär-skilda gåvobestämmelser mellan sambor såsom det gör mellan makar.871

För att en gåva av lös egendom ska vara giltig såväl mellan parterna som gentemot givarens borgenärer måste gåvan fullbordats. Med det avses att den egendom som gåvan avser ska ha traderats – överlämnats – till gåvomottagaren på ett sådant sätt att givaren inte längre kan förfoga över den, GåvoL 2 §.872 För vissa bestämda typer av egendomsslag, såsom skepp, luftfartyg, aktier med mera gäller dock särskilda bestämmelser för att fullbordan ska anses uppfylld, GåvoL 2–3 §§. Särskilda bestämmelser gäller även för pengagåvor eller lös egendom såsom aktier, som insätts på ett konto hos en bank eller liknande företag. Om givaren inte förbehållit sig rätten att förfoga över egendomen anses gåvan fullbordad då banken mottagit gåvan för gåvotagarens räkning, GåvoL 4 §.873 En gåva av lös egendom kan även anses fullbordad genom att en tredje person får gåvan i sin besittning, GåvoL 3 § 3 st. Tredje man måste dock ha denuntie-rats874 om överlåtelsen.875

Så länge sambor bor ihop kan det vara svårt för dem att uppfylla tra-ditionskravet avseende lös egendom som vanligtvis finns i hemmet. Där-emot kan traditionskravet uppnås utan svårighet när samborna flyttar isär, vilket innebär att två sambor som separerar utan svårighet kan ge varandra giltiga gåvor om de skulle vara överens om detta. Lös egendom som enkelt kan traderas mellan sambor även under samboförhållandet är dock pengar eller aktier som överförs till ett konto som endast kan disponeras av gåvomottagaren.

Kravet på fullbordan är dock inte absolut för att en gåvoutfästelse ska vara bindande mellan parterna. I detta sammanhang avses inte en vill-korad gåvoutfästelse som kommer diskuteras i avsnittet nedan, utan en

871 Jfr äktenskapsbalkens 8 kap. 872 Lag (1935:83) angående vissa utfästelser om gåva. Jfr Eschelsson, Om fullbordandet af gåfva av lös egendom enligt svensk rättspraxis s. 95–110.873 Jfr NJA 1981 s. 454 där gåva (pengar som insatts på bankkonto) från en mamma till sina barn inte ansågs giltig i och med att mamman behållit rätten att disponera över kontot.874 Vid en benefik överlåtelse godkänns i allmänhet endast en denuntiation – det vill säga underrättelse – från överlåtaren, Melin, Juridikens begrepp s. 96.875 Se Göransson, Traditionsprincipen s. 387–393, som sammanfattar och själv analyserar den diskussion som varit i doktrin rörande denuntiationskravet. Jfr SkbrL 31 §.

300

gåvoutfästelse utan villkor om när den ska fullgöras. Ett exempel på en sådan utfästelse skulle kunna vara att en sambo lovar sin sambo att ge vederbörande 100 000 kr. En sådan gåvoutfästelse är bindande mellan parterna om den är gjord i ett skuldebrev eller annan urkund som över-lämnats till gåvomottagaren, eller genom att omständigheterna vid utfäs-telsens tillkomst utmärker att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom, GåvoL 1 § 1 st. Även om utfästelsen är bindande mellan sam-borna måste dock fortfarande själva egendomen som gåvan avser traderas för att gåvan ska anses fullbordad och därmed giltig gentemot tredje man.

6.2.2 Gåva av ideell samäganderättsandelIfall omständigheterna är sådana att en sambo ger en andel av sitt lösöre som gåva – en ideell samäganderättsandel – till den andra sambon, är det möjligt att sambesittning är tillräckligt för att uppfylla traditionskravet. I NJA 1998 s. 545 ansågs en förvärvare av ideella andelar i en segelbåt, som redan var sambesittare till segelbåten, få skydd mot överlåtarens bor-genärer redan genom överlåtelseavtalet (sju stycken gåvobrev). Överlåta-ren behövde således inte avstå sin del i besittningen, utan sambesittning ansågs tillräckligt för att traditionskravet skulle anses uppfyllt. Mot bak-grund av att domstolen endast prövade om sambesittning var tillräckligt för att överlåtelsen skulle anses sakrättsligt giltig vet vi inte med säker-het om rättsfallet kan tolkas som att sambesittning är tillräckligt även för obligationsrättslig giltighet även i de fall där det inte finns ett giltigt gåvobrev. Syftet med kravet på en besittningsövergång vid gåva – för att borgenärsskydd ska uppstå – anses ha sin grund i risken för skentrans-aktioner och andra illojala handlingar. I 1998 års rättsfall framhöll dock Högsta domstolen att riskerna för illojala transaktioner inte borde över-drivas och att möjligheten till överlåtelse av ideell andel i lösöre ofta torde tillgodose ett legitimt syfte som det inte finns anledning att motverka. Enligt domstolen var det uppenbart att ett krav på att överlåtaren skulle avstå från sin besittning skulle försvåra överlåtelser av ideella andelar. Par-terna i 1998 års fall var visserligen inte makar eller sambor, utan far och son. Huruvida bedömningen skulle blivit annorlunda om parterna varit ett samlevande par är osäkert. I domskälen erinrar dock Högsta dom-stolen om att ”gåva mellan makar i princip kräver registrering för att bli gällande mot givarens borgenärer”. Hur detta uttalande ska tolkas i sam-manhanget är oklart. Eftersom gåvobestämmelserna skiljer sig åt mellan makar och sambor, är det än mer osäkert hur uttalandet ska tolkas i för-hållande till gåvor av ideella andelar mellan sambor. Sammanfattningsvis kan således konstateras att rättsläget är något oklart, men att det är san-nolikt att sambesittning till en ideell äganderättsandel är tillräckligt för

301

att överlåtelse av en ideell andel i lösöre ska anses giltig såväl mellan två sambor som gentemot deras borgenärer.876

6.2.3 Gåva av fast egendom och bostadsrättslägenheterFör att en gåva av fast egendom ska bli giltig gäller samma formkrav som vid köp av fast egendom, JB 4 kap. 29 §.877 Både gåvogivaren och gåvo-mottagaren måste således underteckna en skriftlig gåvohandling som ska innehålla fastighetsbeteckningen och en förklaring av givaren att denna överlåter fastigheten som gåva till gåvomottagaren. Om det är fråga om ett rent benefikt fastighetsförvärv medtas naturligt nog ingen köpesum-ma, men om gåvan är av blandad karaktär – både köp och gåva – ska köpeskillingen finnas med i köpekontraktet/gåvobrevet. Bostadsrätter utgör lös egendom men omgärdas precis som fast egendom av särskilda formkrav för överlåtelse. En gåva av en bostadsrätt blir därför fullbor-dad först genom att bostadsrättsföreningen underrättas om gåvan, BRL 6 kap. 4–5 §§.878 Av NJA 1993 s. 560 framgår att samma formkrav även gäller för att bostadsrättsöverlåtelsen ska vara giltig mellan parterna.

Som framhållits ovan kan sambor ge varandra gåvor redan under sam-levnaden för att exempelvis reglera en ojämn fördelning av utgifter eller obetalt arbete sig emellan. Däremot kan det, vilket också påpekats ovan, vara svårt för sambor att uppfylla traditionskravet för vissa typer av gåvor. Det är emellertid sannolikt att de flesta sambor inte tänker i termer av ekonomisk ”rättvisa” så länge samboförhållandet består. Mot bakgrund av detta förhållande kan antas att det sällan finns något starkt incitament för sambor att redan under samlevnaden ge varandra gåvor i syfte att utjämna sina ekonomiska mellanhavanden. Av denna anledning kommer inte gåvor under samlevnadens bestånd beröras närmare i denna fram-ställning.879

876 Jfr Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 141 f. och Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet s. 221–230. Se även NJA 1987 s. 3.877 Paragrafen stadgar att bestämmelserna i JB 4 kap. 1–3 §§ samt 7–9 §§ ska tillämpas vid gåva av fast egendom. Formkraven för köp stadgas framförallt i 1 §.878 Se även NJA 1993 s. 560. 879 Frågor kring gåvor mellan sambor berör i stor utsträckning sakrättsliga spörsmål. Gåva kallas ibland för den farligaste rättshandlingen sett från borgenärers perspektiv, eftersom egendom byter ägare utan att givaren erhåller kompensation för dispositionen, se Håstad, Studier i sakrätt s. 161. Om en gåvogivares borgenärer anser sig ha lidit skada av en gåvotransaktion kan de under vissa förutsättningar begära återvinning av gåvan – efter att först ha försatt givaren i konkurs. Gåvor mellan närstående anses utgöra en extra stor risk för borgenärer och av denna anledning omgärdas makar och sambor av längre återvinningsfrister än personer som inte är närstående till gåvogivaren, se KonkL 4 kap. 6 §. Gåvor mellan makar har också reglerats särskilt i äktenskapsbalken som stadgar att en

302

6.2.4 Remuneratoriska gåvorOm en gåva ges som kompensation för utfört arbete eller för en tjänst när ersättning inte har varit avtalad mellan parterna betecknas gåvan som remuneratorisk. Högsta domstolen har i ett rättsfall från år 1940 (NJA 1940 s. 682) ansett att en sådan gåva är bindande för givarens borge-närer redan genom själva överlåtelseförklaringen. Anledningen till att så är fallet är att gåvan inte betraktas som gåva varpå traditionskravet inte fordras. Utgången i målet har dock kritiserats starkt i doktrin.880 Enligt Håstad förtjänar inte prejudikatet att upprätthållas och tar sambor som ett exempel på varför. Enligt författaren finns det ett stort utrymme för remuneratoriska gåvor mellan sambor på grund av att en av parterna kan ha utfört hemarbete eller dylikt åt den andra. Inför en närmande utmätning, där återvinningstalan inte kan väckas,881 skulle en gäldenärs-sambo enkelt kunna hävda att vederbörande gett bort sin egendom till den andra sambon som ersättning för utfört arbete – trots att gäldenärs-sambon har oförändrad dispositionsrätt till egendomen i fråga.882 Även Bengtsson har påpekat att ett följande av avgörandet kan leda till orim-liga konsekvenser och skenöverlåtelser.883 Precis som både Håstad och Bengtsson påpekar skulle en givarsambo enkelt kunna hävda att en gåva till den andra sambon varit ersättning för utfört arbete, för att på så sätt undandra sina borgenärer egendom vid en utmätning. Mot bakgrund av att det finns en viss snedfördelning av obetalt arbete i hemmet i de flesta samboförhållanden skulle det vara svårt – för att inte säga omöjligt – för borgenärerna att motbevisa sanningshalten att en gåva inte varit remune-ratorisk. Eftersom sambor enkelt kan uppfylla traditionskravet genom att

gåva måste registreras enligt äktenskapsbalkens 16 kap. för att bli sakrättsligt giltig, ÄktB 8 kap. 1 § 2 st. Undantag gäller dock för personliga presenter som inte står i missförhål-lande till givarens ekonomiska villkor, under förutsättning att gåvan är obligationsrättsligt giltig. För att en gåva mellan makar ska vara obligationsrättsligt giltig krävs att gåvan har fullbordats enligt allmänna förmögenhetsrättsliga bestämmelser eller att gåvan registre-rats, ÄktB 8 kap. 1 § 1 st. Skillnaden i gåvoreglering mellan makar och sambor gör att det är betydligt svårare för sambor än för makar att ge varandra sakrättsligt giltiga gåvor vad gäller gåvor som inte enkelt kan traderas mellan parterna. För vissa typer av gåvo-dispositioner, som exempelvis gåva av ringar eller andra smycken som bärs av gåvomot-tagaren, kan diskuteras om traditionskravet ska anses uppfyllt eller inte. Jfr Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 105 f. som föreslår att det ska införas ett registreringskrav för att en gåva mellan sambor ska vara sakrättsligt giltig.880 Se bl.a. Bengtsson, Om gåvobegreppet i civilrätten, SvJT 1962 s. 703–706, Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis s. 221 f. och Håstad, Sakrätt avseende lös egen-dom s. 238 f. 881 Återvinning kan endast sökas vid konkurs och inte vid utmätning.882 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 238 f. 883 Bengtsson, Om gåvobegreppet inom civilrätten s. 704.

303

insätta pengar på den andras bankkonto förefaller skälen för att upprätt-hålla traditionskravet även vid remuneratoriska gåvor därför väga tyngre än skälen emot.

6.3 Ett förmögenhetsrättsligt avtal villkorat att fullgöras vid en separation – en villkorad utfästelse om gåva

Sambor som redan under samboförhållandet vill och kan komma överens om hur deras ekonomiska mellanhavanden ska regleras i händelse av en separation, har möjlighet att ingå ett förmögenhetsrättsligt avtal som vill-koras att träda i kraft i samband med en separation. Det innebär att om parterna exempelvis ingår äktenskap mister avtalet i betydelse. Ett sådant avtal har heller ingen rättslig betydelse om samlevnaden upplöses genom dödsfall, eftersom det endast är möjligt att förfoga över sin kvarlåtenskap genom ett testamente.884 Förmögenhetsrättsligt betecknas ett avtal som innebär att egendom vid en separation ska överföras från den ena sambon till den andra – utan krav på motprestation – som en utfästelse om gåva. I avsnitt 6.4 ges några mer konkreta exempel på olika typer av gåvoutfäs-telser/villkorade förmögenhetsrättsliga avtal mellan sambor.

Som huvudregel gäller att ett löfte om att ge bort lös egendom till någon i framtiden inte är bindande, GåvoL 1 § 1 st. Det finns dock två undan-tag från denna huvudregel. Det första är om ett gåvolöfte gjorts i ett skul-debrev eller annan urkund, det vill säga i en skriftlig och av gåvogivaren undertecknad handling, som dessutom ska ha överlämnats till gåvotagaren. Det andra undantaget är om omständigheterna vid själva utfästelsen var sådana att de får anses ”utmärka” att utfästelsen var ”avsedd att komma till allmänhetens kännedom”. Ett exempel på det kan vara att ett gåvolöf-

884 Om ett giltigt gåvolöfte inte kan infrias förrän efter givarens död kommer utfästelsen i konflikt med den avlidnas arvingars anspråk. Eftersom det endast är möjligt att förfoga över sin kvarlåtenskap genom ett testamente, kan en sådan gåvoutfästelse anses ogiltig med stöd av ÄB 17 kap. 3 §. Ifall en avliden person som har bröstarvingar har bortgivit egendom under sin livstid, under sådana omständigheter eller på sådana villkor att syf-tet med gåvan går att likställa med ett testamente, kan bröstarvingarna väcka talan om att gåvan ska återgå, ÄB 7 kap. 4 § (det så kallade förstärkta laglottsskyddet). För vidare redogörelse kring gränsdragningen mellan ÄB 17 kap. 3 § och 7 kap. 4 §, se Grauers, Ekonomisk familjerätt s. 274. Gränsen mellan döds- och livsdispositioner är emellertid inte alltid helt klar. Se närmare i Håstad, Om sakrättsligt giltiga dödshandlingar. Ifall ett gåvolöfte inte inneburit någon reell uppoffring för givaren under dennas livstid brukar dispositionen dock klassificeras som en dödsdisposition.

304

te skett offentligt, som exempelvis vid ett tal på en stor fest.885 Ett gåvo-löfte av lös egendom, som uppfyller något av de två undantagen ovan, är dock endast bindande mellan gåvogivaren och gåvotagaren. En sådan gåvoutfästelse blir aldrig skyddad mot givarens borgenärer förrän gåvan är fullbordad, GåvoL 1 § 2 st.886 Även om en sådan gåva är obligations-rättsligt giltig kan gåvoutfästelsen återkallas eller minskas om det skulle vara uppenbart obilligt att utkräva gåvan mot bakgrund av att gåvogiva-rens förmögenhetsvillkor försämrats efter tillfället då gåvan utfästes men innan den fullbordats, GåvoL 5 §. I en sådan situation ska även hänsyn tas till gåvomottagarens ekonomiska villkor.

I svensk rätt gäller som allmän princip att en utfästelse att i framtiden sälja fast egendom inte är bindande.887 Av det följer att en utfästelse om att ge bort fast egendom inte heller är giltig. Det är således inte möj-ligt för sambor att med giltig verkan avtala om att en fastighet ska delas lika mellan dem i samband med en separation. Trots att formkraven vid överlåtelse av en bostadsrättslägenhet i stor utsträckning liknar formkra-ven vid överlåtelse av fast egendom framgår av praxis att det inte förelig-ger samma begränsning i att på förhand lova någon att få eller köpa en bostadsrättslägenhet.888 Frågan är om dock om den begränsning som gäl-ler för utfästelse om överlåtelse av fast egendom har någon betydelse för sambors möjligheter att avtala om att värdet på en fastighet kan ingå i en egendomsmassa som ska delas lika vid en separation. Som skäl mot att till-låta utfästelser om förköpsrätt – eller förköpsklausuler – av fast egendom har anförts att ett sådant institut kan tänkas föra med sig ogynnsamma verkningar för bland annat fastighetsomsättningen och kreditgivningen, genom att en förköpsrätt lägger band på ägarens handlingsfrihet.889 Vid ett avtal mellan sambor om att värdet på en egendomsmassa ska delas lika vid en separation – vilket kan inkludera värdet på en fastighet – inskränks inte en fastighetsägares handlingsfrihet i en sådan mening som anges ovan; dels innebär ett sådant avtal inte att den andra sambon ska överta fastigheten i fysisk mening, utan endast att värdet på denna kan komma att delas vid en separation, dels har fastighetsägaren fortfarande full förfoganderätt över fastigheten under samlevnaden, utöver vad som

885 GåvoL 1 § 1 st. Se även Grauers, Ekonomisk familjerätt s. 273.886 Av gåvolagens 2–4 §§ framgår att kraven för att en fullbordad gåva ska anses föreligga skiljer sig åt mellan olika typer av egendom.887 Se prop. 1970:20 del B 1 s. 22–24. I konsekvens härmed har i rättspraxis inte heller avtal om förköpsrätt till fast egendom ansetts vara giltiga, se bl.a. NJA 1971 s. 516 och NJA 1974 s. 314. Undantag har emellertid gjorts för i samband med gåva uppställda förbehåll om förköpsrätt, se NJA 1981 s. 897 och NJA 1984 s. 673. 888 Se NJA 1992 s. 66 och NJA 1994 s. 130.889 Prop. 1970:20 del B 1 s. 23.

305

följer av rådighetsinskränkningarna i sambolagens 23 § i det fall att fast-igheten utgör gemensam bostad för samborna.890 Mot bakgrund av det ovan sagda torde det inte föreligga några ändamålsmässiga skäl mot att värdet på en fast egendom kan ingå i en egendomsmassa som två sambor avtalar om ska delas värdemässigt lika i händelse av en separation.

Ett avtal som innebär att värdet på fast egendom ska delas lika måste dock uppfylla kraven för obligationsrättslig giltighet enligt gåvolagens 1 § 1 st., vilken endast är tillämplig på lös egendom. Ett tänkbart sätt för att komma runt att bestämmelsen endast är tillämplig på lös egendom är att helt bortse från att ett avtal om likadelning av värdet av en egendoms-massa avser olika typer av egendomssubjekt – inkluderat fast egendom – och istället betrakta avtalet som en överenskommelse om likadelning av pengar. Eftersom pengar utgör lös egendom skulle en sådan tolkning innebära att gåvolagen kan tillämpas på hela avtalet. Mot bakgrund av att sambor i lagförarbetena uppmuntras att på egen hand ingå avtal för att på så sätt utöka det rättsliga skyddet för varandra, förefaller en sådan tolk-ning ändamålsenlig. Med reservation för det oklara rättsläge som före-ligger, kommer inte fast egendom att behandlas särskilt i den fortsatta framställningen.

Hur sambor väljer att benämna ett villkorat förmögenhetsrättsligt avtal sig emellan har i princip ingen betydelse för om avtalet ska anses giltigt vad avser de formella krav som uppställs. Ett tänkbart exempel är att två sambor i ett avtal – benämnt samboavtal – reglerar hur de ska dela upp annan egendom än bostad och bohag. Om ett sådant avtal är skrift-ligt och den som ska motta egendomen har avtalet i sin besittning räcker detta för att konstatera att de formella kraven för en giltig gåvo utfästelse är uppfyllda.891 Vilka rättsverkningar avtalet ska medföra är dock en annan fråga som diskuteras närmare nedan i kapitlet. Sambesittning till avtalet är eventuellt tillräckligt för att uppfylla traditionskravet, enligt det resonemang som förts ovan i avsnitt 6.2. Som framhållit i avsnit-tet ovan är dock en gåvoutfästelse aldrig sakrättsligt giltig. Det medför att ett anspråk från givarens borgenärer har företräde framför den andra sambons anspråk på att den utfästa gåvan ska fullbordas i händelse av en separation.

890 Se ovan avsnitt 4.5.3.891 Jfr NJA 1997 s. 227. Ett avtal som brister i ett avtalsrekvisit är att beteckna som ofull-ständigt eller ogiltigt. Vilken term som är rätt att använda är osäkert, men enligt Adler-creutz och Gorton delvis likgiltigt, Avtalsrätt I s. 129 f. och 142 f. Se även s. 246–255 för olika exempel på ogiltighet på grund av brister i avtalsrekvisiten. I denna framställning har jag valt att använda termen ogiltighet.

306

Att det är utan betydelse hur sambor själva valt att beteckna ett avtal dem emellan åskådliggörs i NJA 1997 s. 227.892

I NJA 1997 s. 227 hade en man överlåtit hälften av sin fastighet till en kvinna, vilken han sedermera blev sambo med. Då samboförhållandet upp-löstes tillskiftades mannen den hälft av fastigheten som han tidigare gett till kvinnan genom en handling som betecknades som bodelning. Högsta dom-stolen ansåg att bostaden inte kunde ingå i bodelningen eftersom denna införskaffats innan samboförhållandet inleddes. Den förmögenhetsrättsliga dispositionen varigenom mannen tillskiftades (tillbaka) hälften av fastighe-ten ansågs dock uppfylla formkraven för köp eller gåva av fast egendom. Av denna anledning ansågs mannens fastighetsförvärv vara giltigt.

I rättsfallet bortsåg Högsta domstolen från avtalets lydelse om att detta var ett bodelningsavtal, för att istället fokusera på avtalets innehåll och på frågan om det uppfyllde de formkrav som uppställs vid ett fastig-hetsförvärv. Domstolen konstaterade att ”bodelningshandlingen” upp-fyllde dessa krav och att det då inte fanns någon anledning att ogiltig-förklara mannens förvärv endast på den grunden att fångeshandlingen var benämnt som ett familjerättsligt avtal. Omständigheterna i rättsfallet visar på vikten av att varje avtal bedöms utifrån sitt avtalsinnehåll och inte endast utifrån beteckningen på detsamma, och att en överskjutan-de del i ett familjerättsligt avtal – som exempelvis ett bodelningsavtal eller ett samboavtal – får bedömas enligt allmänna förmögenhetsrättsliga bestämmelser.

6.4 Typexempel på avtalSom framhållits ovan uppmuntras sambor i lagförarbetena till att ingå avtal med varandra,893 men hur långt deras avtalsfrihet sträcker sig dis-kuteras inte närmare. Svaret på frågan har inte heller utkristalliserats i praxis.894 Även doktrin är fåordig i frågan. Detta medför att det i stor utsträckning är svårt att med säkerhet ange i vilken omfattning sambor har möjlighet att under samboförhållandet reglera sina inbördes ekono-miska mellanhavanden i händelse av en separation. En ytterligare svårig-het är att varje avtal ska bedömas utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Rättsverkningarna av avtal med liknande lydelse kan således skilja sig åt mellan olika sambopar beroende på omständigheterna vid avtalets upprättande, vad som hänt därefter etcetera. Nämnda förhållanden inne-

892 Rättsfallet har tidigare refererats ovan i avsnitt 4.4.2.2.893 Prop. 1986/87:1 s. 99. Jfr även prop. 2002/03:80 s. 32.894 Jfr prop. 2002/03:80 s. 32.

307

bär dock inte något hinder mot att närmare diskutera vad sambor med giltig verkan kan avtala om och vidare vilka omständigheter som bör tillmätas betydelse vid fastställande av rättsverkningarna av ett villkorat förmögenhetsrättsligt avtal mellan sambor.

Utifrån resultaten i studien och omständigheten att många sambor har en omfattande ekonomisk gemenskap och vidare att många tycker att sambor vid separation bör dela lika på mer än bostad och bohag, har jag nedan uppställt fyra typexempel på avtal för att kunna förankra den kommande diskussionen i mer konkreta avtalsexempel. Dessa typexem-pel på avtal är:

1. Avtal om att värdet på all egendom som införskaffats under sambo-förhållandet ska delas lika vid en separation.

2. Avtal om att värdet på all egendom som samborna äger ska delas lika vid en separation.

3. Avtal om att den ena sambon ska utge en viss summa pengar eller egendom till den andra sambon vid en separation.

4. Avtal om samäganderätt till all egendom som införskaffats under samboförhållandet.

Eftersom sambolagen ger ett begränsat ekonomiskt skydd – endast värdet av gemensamt införskaffad bostad och bohag ingår i en bodelning – kan antas att sambor som väljer att ingå ett villkorat avtal som ska verkstäl-las vid en separation önskar utöka de ekonomiska konsekvenserna av samboförhållandet. De två första typexemplen utgör exempel på avtal där samborna önskar utöka den egendomsmassa vars värde ska delas lika i händelse av en separation. Det tredje exemplet kan jämföras med ett underhållsbidrag vilket är möjligt för makar att begära efter en skilsmässa, men inte för sambor efter en separation. Det kan exempelvis tänkas att två sambor vill säkerställa att den av dem som tar/tagit större ansvar för exempelvis hem och barn är ekonomiskt tryggad utifall parterna skulle separera. Det sista exemplet liknar det första, men med den skillnaden att parterna avtalar om att de ska vara samägare till den egendom som inför-skaffas under samboförhållandet, istället för att de endast ska dela lika på värdet av den egendomen i samband med en separation. Ett avtal om samäganderätt kan beroende på hur avtalet närmare är utformat, påverka sambornas äganderättsförhållanden redan under samlevnaden, vilket dis-kuteras vidare nedan i avsnitt 6.8.5.

För att analysen i detta kapitel ska bli förståelig även för den som inte är förtrogen med allmän avtalsrätt, följer närmast i avsnitt 6.5 en väldigt övergripande redogörelse för de delar av avtalsrätten som är av särskild vikt för att utreda i vilken omfattning sambor kan ingå förmö-

308

genhetsrättsligt giltiga avtal med varandra samt hur den familjerättsliga kontexten bör tillmätas betydelse vid fastställande av rättsverkningarna av ett sådant avtal. I detta avsnitt behandlas de för avtalsrätten grundläg-gande principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet, tolkning av avtal samt jämkning och ogiltighet. I avsnitt 6.6. följer en allmän diskussion rörande i vilken utsträckning den familjerättsliga kontexten bör tillmä-tas betydelse för hur ett förmögenhetsrättsligt avtal mellan sambor ska behandlas. De olika typexemplen analyseras sedan närmare i avsnitt 6.8.

6.5 Förmögenhetsrättsliga avtal6.5.1 InledningOm tio jurister får frågan i vilken utsträckning sambor kan ingå ett för-mögenhetsrättsligt villkorat gåvoavtal med varandra kommer troligtvis samtliga uppge att svaret är oklart. Frågan är dock vad som egentligen är oklart; är det i vilken utsträckning sambor kan ingå förmögenhetsrättsligt giltiga avtal med varandra, och/eller vilken innebörd ett sådant avtal ska tillmätas den dag avtalet ska verkställas? Till skillnad från familjerätts-liga avtal som är reglerade i sambolagen såsom samboavtal, föravtal och bodelningsavtal finns ingen uttrycklig förbindelse med familjerättsliga bestämmelser och principer när två sambor ingår ett rent förmögenhets-rättsligt avtal med varandra. Det innebär dock inte att det går att bortse från den familjerättsliga kontexten då sambor ingår ett sådant avtal, men frågan är i vilken utsträckning kontexten ska få tillmätas betydelse i för-hållande till de två delfrågorna ovan. Det vill säga, har den familjerättsliga kontexten betydelse för i vilken utsträckning sambor överhuvudtaget kan ingå förmögenhetsrättsliga avtal med varandra och/eller betydelse för vil-ken innebörd ett sådant avtal ska tillmätas den dag det ska verkställas?

Förmögenhetsrättsliga avtal regleras av allmän avtalsrätt. Ämnet kan delas in i större rättsfrågor eller problem som hur avtal uppkommer, hur avtal ska tolkas, vilka omständigheter som kan leda till att ett avtal är ogiltigt eller overksamt och vad som händer om en part inte uppfyller ett avtalslöfte.895 Dessa typer av rättsfrågor kan uppkomma mellan sambor som ingått ett avtal med varandra, som mellan vilka fristående avtals-parter som helst. I Sverige finns ingen heltäckande reglering av allmän avtalsträtt utan vägledning för hur ett avtal ska bedömas och tolkas får sökas på olika ställen. Det finns för det första lagar som reglerar olika

895 Se Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 18 och Lehrberg, Avtalsrättens grund-element s. 39.

309

former av förmögenhetsrättsliga dispositioner, såsom till exempel köpla-gen, jordabalken896 och gåvolagen. Av dessa lagar framgår till exempel de formkrav som uppställs vid vissa typer av förmögenhetsrättsliga disposi-tioner. Formkraven för att en gåva eller utfästelse om gåva ska vara giltig har redan behandlats ovan i avsnitt 6.2 och 6.3. På alla olika former av avtal inom den allmänna förmögenhetsrätten är det för det andra möjligt att tillämpa avtalslagens bestämmelser. I de fall det finns luckor i lagen för hur en avtalsrättslig fråga ska bedömas får lagen utfyllas med stöd av allmänna avtalsrättsliga principer, laganalogier och rättspraxis. Två avtalsparter kan även i stor utsträckning själva bestämma vilka regler som ska gälla mellan dem och på vilket sätt eventuella konflikter ska lösas. Det betyder att ett avtal i sig självt kan bli en ”privat rättskälla” för de berörda parterna.897 Nedan behandlas kortfattat de delar av avtalsrätten som är nödvändiga för bearbetningen av de två delfrågorna ovan. Andra avtalsrättsliga frågor har exkluderats i denna framställning.898

6.5.2 Avtalsfrihet och avtalsbundenhetDen allmänna avtalsrätten bygger på de två grundläggande principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet. Avtalsfrihet innebär en rättighet för var och en899 att bestämma när, om vad och med vem man ska ingå avtal. Varje individ har således rätt att välja medkontrahent och rätt att bestämma på vilka premisser avtal ska ingås. Principen medför att även sambor är fria att ingå avtal med varandra. Den allmänna avtalsfriheten är dock inte absolut och det är inte möjligt att ingå avtal om vad som helst eller under vilka villkor som helst. Det är till exempel inte möjligt att ingå bindande avtal om omständigheter som hör till privatlivet – som att avtala med en vän om att åka på semester tillsammans eller avtala med sin sambo att gå på middag.900 Vidare får ett avtal inte komma till stånd under otillbörliga förhållanden. Ifall omständigheterna är sådana kan avtalet anses ogiltigt.901 Parters möjligheter att själva bestämma avtals-

896 Särskilt jordabalkens 4 kap.897 Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 24. 898 Frågor som inte behandlas är bland annat hur ett avtal uppkommer och vad som händer om en part inte uppfyller sitt avtalslöfte. 899 Alla rättssubjekt – med vilket avses såväl fysiska personer som juridiska personer – kan vara parter i ett avtal. För att själv kunna sluta avtal krävs emellertid behörighet att rätts-handla. Fysiska personer har rätthandlingsförmåga om de är myndiga (jfr FB 9 kap. 1 §) och inte har förvaltare på grund av konkurs, eller förvaltare enligt bestämmelser i föräld-rabalken (FB 11 kap. 7 §). Se vidare i Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 38–44.900 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 40.901 Se avtalslagens ogiltighetsbestämmelser, AvtL 28–33 §§ och 36 §.

310

inne håll begränsas även av tvingande regler som finns för att ge skydd för avtalsparter som anses ”underlägsna” sin motpart, som till exempel kon-sumenter i förhållande till näringsidkare.902 Avtalsbegränsningar finns även inom den familjerättsliga lagstiftningen, som exempelvis att sambor inte kan avtala bort möjligheten att få överta en gemensam bostad.903 Det finns däremot inga förmögenhetsrättsliga bestämmelser som uttryckligen inskränker sambors avtalsfrihet.

Hur långt sambors avtalsfrihet sträcker sig är som framhållits tidigare oklart. Två saker ligger emellertid tydligt utanför sambors avtalsmöjlig-heter. För det första kan sambor inte avtala om vad som ska hända om någon av dem dör, vilket redan nämnts ovan i avsnitt 6.3. En sambo kan däremot upprätta ett testamente till förmån för sin sambo. Det föreligger dock vissa begränsningar i testationsfriheten för sambor som har bröst-arvingar, vilket diskuteras vidare nedan i kapitel 7. För det andra kan sambor inte avtala att äktenskapbalkens regler i sin helhet ska vara till-lämpliga mellan dem. Sambor som önskar äktenskapets regelverk måste ingå äktenskap.904 Detta förhållande framhölls redan i 1981 års betän-kande där Familjelagssakkunniga påpekade att ”[a]v lagstiftaren uppställ-da formkrav – familjerättsliga som förmögenhetsrättsliga – kan inte för-bigås med hänvisning till att det råder principiell avtalsfrihet. Denna fri-het har sin grund i vår rättsordning och sträcker sig inte längre än denna medger.”905 Uttalandet innebär att för att två personer ska få tillgång till äktenskapsbalkens regelverk krävs att de uppfyllt formkraven för ingåen-de i ett äktenskap – det vill säga att parterna gift sig. Frågan är emellertid hur långt sistnämnda begränsning sträcker sig? Kan sambor på ”omväg” avtala sig till äktenskapets rättsverkningar eller åtminstone några av dem genom avtalsformuleringar som inte hänvisar till äktenskapsbalken utan som endast tar sikte på konsekvenserna av avtalet? Högsta domstolen har i ett fall från år 1985 antytt att ett avtal mellan sambor inte generellt kan leda till tillämpning av samma regler som för gifta, men att ett avtal om tillämpning av samma regler som för gifta skulle genom tolkning kunna anses innefatta förmögenhetsrättsligt giltiga avtalsvillkor.906

Samborna i NJA 1985 s. 172 hade sammanlevt åren 1965–1979. År 1971 hade de ingått ett avtal med rubriken ”Avtal om sammanlevnad”. Avtalet

902 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 69.903 Se ovan avsnitt 4.7.904 SOU 1981:85 s. 252, LU 1986/87:18 s. 45.905 SOU 1981:85 s. 252.906 Jfr Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 258 och Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 96.

311

innehöll fem klausuler som hade samband med parternas samlevnad, varav den första löd:

”§ 1. All egendom som vardera förvärvat och framdeles kommer att förvärva jämte avkastning därav skall vid eventuell separation mellan oss fördelas i två lika delar för vardera av oss. GB:s regler om giftorättsgods skall därvid gälla.”

Då förhållandet upplöstses yrkade kvinnan att rätten skulle fastställa att avtalet, såvitt avsåg 1 §, var giltigt mellan parterna. Mannen bestred yrkan-det och angav i Högsta domstolen två grunder för sitt bestridande. Den första grunden var att avtalsvillkoret var att betrakta som en utfästelse av gåva som saknade giltighet både vad avsåg lös och fast egendom. Mannen framhöll att när det gäller fast egendom är en sådan utfästelse inte bindande och ”[b]eträffande lös egendom måste sådan utfästelse göras i skuldebrev eller på annat sätt komma till allmänhetens kännedom och måste innehålla en precisering av egendomen”. Som andra grund angav mannen att ”[d]et är inte lagligen möjligt att fritt avtala om att GB:s regler skall tillämpas, då det formella kravet för dessa reglers tillämpning är att äktenskap ingås.”

Rörande mannens första grund för bestridande påpekade Högsta dom-stolen att det inte utan vidare kunde uteslutas att avtalsklausulen kunde vara helt eller delvis rättsligt bindande mellan parterna, beroende på bland annat parternas avsikter och andra faktiska förhållanden. När det gällde den andra invändningen att avtalet hänvisade till GB:s regler uttalade domstolen att det inte fanns skäl att ifrågasätta hänvisningen i den mån den syftade på bestämmelser som inte stred mot allmänna förmögenhetsrättsliga regler.

Domstolen anförde därefter att klausulens giltighet istället berodde på den närmare innebörden av densamma. Avtalstexten i sig gav emellertid inte mycket vägledning och av den anledningen ansåg domstolen att avtalstexten och tillämpningen av GB var oförenliga. Detta berodde på att GB innehöll åtskilliga bestämmelser som under olika förutsättningar kunde leda till att det inte skulle göras en hälftendelning vid bodelningen. Då kvinnan inte hade påstått något om vad avtalsklausulen närmare innebar – vilket i sig medförde att det inte funnits möjlighet för svaranden att bemöta kärandens uppfattning om avtalsinnehållet – ansågs rättsförhållandet för oprecist för att domstolen skulle kunna pröva käromålet. Målet hänvisades därför till-baka till tingsrätten för vidare handläggning.

Utgången i 1985 års fall antyder att det finns ett relativt stort utrymme för sambor att ingå villkorade förmögenhetsrättsliga avtal med varandra – det vill säga deras avtalsfrihet förefaller vara omfattande – så långt som avtalet är tillräckligt klart och precist för att kunna klassificeras som en allmän förmögenhetsrättslig disposition. Om innebörden av avtalsvillko-ren inte är tillräckligt klara och tydliga för att motparten ska kunna för-utse konsekvenserna av avtalet är det dock inte möjligt att hålla fast vid den andra för avtalsrätten grundläggande principen om avtalsbundenhet.

312

Då två personer ingått ett avtal är utgångspunkten att båda parter ska kunna känna sig trygga i att motparten kommer att uppfylla sin del av avtalsförpliktelserna. Denna trygghet värnas genom principen om pacta sunt servanda – avtal ska hållas. Avtalsbundenheten är rättsligt sanktio-nerad och innebär att den som avgivit ett löfte i ett avtal har förbundit sig att fullgöra sin del, för att inte bli underkastad rättsliga sanktioner.907 Avtalsbundenheten är emellertid, precis som avtalsfriheten, inte total. Vid särskilda omständigheter finns det möjlighet att jämka förmögen-hetsrättsliga avtal, vilket redogörs för närmare nedan i avsnitt 6.5.4.908

6.5.3 AvtalstolkningVid tidpunkten för ett avtalsingående kan det vara svårt för avtalsparter-na att förutse och reglera alla frågor som kan uppkomma inom ramen för deras avtalsförhållande. Om parterna inte är överens om vad det de skri-vit ska betyda, eller om de är oense om konsekvenserna av något de inte tänkte på då avtalet slöts, måste domstolen kunna gå in och bestämma vad som ska gälla på punkter där avtalet inte ger besked, vilket då sker genom avtalstolkning. Avtalstolkningen innebär både att avtalets innehåll och rättsverkningar fastställs och innefattar olika moment, där man sär-skilt brukar skilja mellan tolkning respektive utfyllnad.909 Vid tolkningen fastställs avtalets innehåll som sådant utifrån avtalets lydelse och andra tolkningsdata som belyser vad parterna avsett och uppfattat. Utfyllnad kan komma i fråga när det inte går att komma fram till ett resultat – det vill säga fastställa avtalets rättsverkningar – endast med tolkningen. I en sådan situation är det möjligt att fylla ut ”luckor” i avtalet med rättsreg-ler eller andra auktoritativa rättskällor för att fastställa avtalets rättsverk-ningar.910 Gränsdragningen mellan tolkning och utfyllnad är inte helt

907 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 71.908 Motsvarande gäller för familjerättsliga avtal, såväl samboavtal, föravtal som bodel-ningsavtal kan jämkas, se ovan avsnitt 4.5.1, 4.6 och 4.8.909 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 241. Jfr Ramberg och Ramberg som talar om en ”modern metod” för avtalstolkning som innebär att man inte gör någon tydlig distink-tion mellan tolkning och utfyllning, Allmän avtalsrätt s. 143. 910 Om till exempel två avtalsparter i ett köpekontrakt rörande lös egendom inte disku-terat hur egendomen ska värderas kan till exempel köplagens regel om ”prisets bestäm-mande” tänkas vara relevant som utfyllande regel, jfr Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II s. 17. Se även rörande utfyllnad Lehrberg, Avtalstolkning s. 209–215 och Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II s. 21–28. Se även NJA 2009 s. 672, det s.k. ”Allbrödsmålet”, avse-ende den utfyllande rätten. Enligt Lehrberg handlar utfyllnad inte endast om att fastställa innebörden av parternas förpliktelser, utan även om att fastställa andra rättsverkningar som kan vara knutna till avtalet, som exempelvis vilka sanktioner som ska gälla om en av parterna inte uppfyller sin avtalsförpliktelse. Utfyllnadsförfarandet är betydligt mer

313

tydlig.911 Distinktionen har emellertid inte betydelse för den fortsatta framställningen där avtalstolkning endast diskuteras generellt i förhål-lande till en familjerättslig kontext.

Vid tolkningen av ett avtal är utgångspunkten att försöka klarlägga vad som varit parternas gemensamma avsikt med avtalet.912 Prövningen ska inriktas på vad parterna avsett vid avtalets tillkomst. Emellertid kan saker som hänt dessförinnan räknas in bland dessa omständigheter om de utgjort bakgrund till avtalet.913 En sådan omständighet skulle kunna vara att en sambo arbetat deltid under samlevnaden och att samborna av den anledningen upprättat ett avtal som stadgar att den deltidsarbetande sambon ska få en viss summa pengar om parterna separerar. Omständig-heter som hänt efter avtalsslutet har däremot i princip ingen betydelse för själva tolkningen av avtalet, ifall omständigheterna inte kan använ-das som bevisfakta för vad som förekommit vid avtalsslutet.914 Däremot kan sådana sakförhållanden få betydelse vid fråga om jämkning av ett avtal.915 Sammanfattningsvis gäller den gemensamma partsavsikten vid avtalsslutet, även om denna skulle vara i strid med ordalydelsen i avtalet. Att regeln om den gemensamma partsavsikten går före alla andra tolk-ningsregler råder det enighet om i doktrinen.916

Om det inte går att visa att någon av parterna vid avtalsslutet utgick från att avtalet hade en viss innebörd i en särskild fråga och att motpar-ten insåg eller måste ha insett detta,917 får man gå vidare och tolka avta-

juridiskt till sin karaktär än tolkningsförfarandet. Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 238 f.911 Se bl.a. Samuelsson, Tolkning och utfyllning. Undersökningar kring ett förmögenhets-rättsteoretiskt tema.912 Det finns inga uttryckliga tolkningsregler i lag och åsikterna i doktrin är mångskif-tande avseende avtalstolkningens systematik. Se närmare i Samuelsson, Tolkningslärans gåta. En studie i avtalsrätt, särskilt s. 26–29, där författaren sammanfattar den doktrin där avtalstolkningens systematik diskuterats på ett ingående sätt. I denna framställning diskuteras endast avtalstolkning utifrån en övergripande systematik. 913 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II s. 54.914 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II s. 54.915 Se närmare nedan avsnitt 6.6.916 Se bl.a. Fohlin, Avtalstolkning s. 36, Vahlén, Avtal och tolkning s. 249 f., Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II s. 57 f. 917 När en part insett, eller måste insett, att medkontrahenten tolkat avtalets innehåll på ett annat sätt än vad vederbörande själv gjort bör personen delge sin motpart om detta. Även om medkontrahentens antagande varken stöds av avtalstexten eller av andra omständigheter tolkas överenskommelsen till nackdel för den part som insett, eller måste insett, att motparten tolkade avtalet annorlunda än vederbörande själv. Denna tolknings-regel som brukar benämnas ”dolusregeln”, framgår genom analogitolkning av AvtL 6 § 2 st. Se Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 49–58. Se även Samuelsson, Tolkning och utfyllning: undersökningar kring ett förmögenhetsrättsligt tema s. 604.

314

let främst utifrån dess ordalydelse, men också utifrån andra hänsyn.918 Exempel på det senare kan vara i vilket sammanhang avtalet uppkommit och vilket språkbruk som brukar användas i det sammanhanget. Andra hänsyn som ekonomisk effektivitet, rimlighetshänsyn etcetera, är också möjliga att beakta. Även om tolkningen ska vara objektiv beaktar man således parternas ”privata kontext”.919 Det medför att rättsverkningarna av rena standardavtal kan bli olika från fall till fall920 – så även vid avtal mellan sambor.

I ett rättsfall från år 2003 var just tolkningen av ett ägaravtal mellan två sambor föremål för prövning.921

Rättsfallet NJA 2003 s. 650 berörde för det första frågan om ett ägaravtal mellan två sambor kunde tilläggas den innebörden att någon bodelning inte skulle ske och i andra hand – för det fall att bodelning skulle ske – frågan om bodelningsresultatet kunde jämkas. Paret som tvistade hade bott till-sammans i en hyresrätt – som utgjorde samboegendom – som sedermera omvandlats till en bostadsrätt. Vid ombildningen uppläts lägenheten med bostadsrätt till kvinnan, mannen och mannens minderåriga döttrar med ägarandelarna; kvinnan 8,14 %, mannen 46,7 % och barnen 22,58 % var-dera. I samband med förvärvet upprättade parterna ett avtal med benäm-ningen ”Optionsavtal samt Ägaravtal”. Enligt ägaravtalet fördelade sig äga-randelarna i lägenheten med samma andelstal som angivits vid bostadsrätts-upplåtelsen. Av avtalet framgick också att vid en eventuell försäljning skulle köpeskillingen fördelas enligt de där angivna ägarandelarna.

Högsta domstolen började med att konstatera att bodelningsreglerna i 1987 års lag var tillämpliga även i ett fall då en del av bostaden ägs av någon annan än samborna och att bodelningen i ett sådant fall gäller den andel i bostaden som samborna tillsammans eller någon av dem äger. Därefter diskuterade domstolen om det av parterna upprättade ”ägaravtalet” kunde betraktas som ett sådant avtal som enligt 1987 års lag 5 § 2 st. (nuvarande SamboL 9 §) innebar att värdet av deras gemensamma bostad inte skulle fördelas mellan dem genom bodelning. Domstolen påpekade att det i avta-let inte uppgavs något om att parternas andelar i bostadsrätten skulle vara undantagna från sambolagen i händelse av att samboförhållandet upplöstes. Det framgick inte heller att parterna haft kunskap om 1987 års lag, eller fört denna på tal, vid avtalsingåendet. Mot bakgrund av dessa förhållanden ansåg

918 Se NJA 1999 s. 35. Även om den gemensamma partsavsikten blir avgörande om den kan bevisas är avtalstexten av stor betydelse. Det beror på att det kan vara svårt för en part att bevisa en gemensam partsavsikt i strid mot ordalydelsen, om den andra parten bestrider den gemensamma partsavsikten och åberopar lydelsen till sin fördel, Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II s. 59.919 Jfr Samuelsson, Tolkningslärans gåta. En studie i avtalsrätt s. 186–192.920 Jfr NJA 2013 s. 271 där Högsta domstolen framhåller att den individuella förståelsen har företräde vid tolkningen av standardavtal.921 Rättsfallet har refererats ovan i avsnitt 4.6 rörande jämkning av ett bodelningsresultat.

315

Högsta domstolen inte att avtalet kunde ”anses ge uttryck för en gemensam partsavsikt [min kursivering] av innebörd att huvudregeln om rätt till del-ning skulle sättas ur spel”. Den köpeskilling – rörande parternas andelar – som inkommit vid försäljningen av bostaden skulle således vara föremål för bodelning mellan parterna. Bodelningen kom dock att jämkas.922

Det avtal parterna ingått angående ägarandelarna var i sig giltigt. Högsta domstolen ansåg dock inte att det förmögenhetsrättsliga avtalet kunde tolkas på ett sådant sätt att det kunde likställas med ett familjerättsligt avtal – ett samboavtal enligt nuvarande 9 § i sambolagen – om att bodel-ningsreglerna hade avtalats bort vad avsåg bostaden. Av utgången i rätts-fallet framgår att ett förmögenhetsrättsligt avtal mellan två sambor inte kan ”ersätta” ett familjerättsligt avtal – sambolagens bodelningsregler kan således endast avtalas bort genom ett samboavtal. För det andra kan kon-stateras att det verkar ställas förhållandevis höga krav på tydlighet för att ett avtalsvillkor ska tolkas som att det ger uttryck för att parterna ingått ett familjerättsligt avtal. Sammanfattningsvis kan således konstateras att förmögenhetsrättsliga avtal mellan sambor endast kan reglera frågor som det inte går att ingå något familjerättsligt avtal om.

6.5.4 Jämkning och ogiltighet av ett avtalDet är först efter det att ett avtals rättsföljder fastställts – och man vet vad respektive part har för rättigheter eller skyldigheter – som avtals inne-hållet kan ifrågasättas. Även om ett avtal är formellt giltigt kan avtalet i sin helhet eller avtalsvillkor jämkas eller ogiltigförklaras på en rad olika grunder. För avtalsparterna är det svårt att vid avtalsslutet beakta alla tänkbara scenarion som kan uppkomma och att ta hänsyn till dessa i avtalsvillkoren. Ju längre tid som går från avtalsslutet till dess att avtalet ska verkställas, desto större blir risken för att förhållandena förändras i sådan utsträckning att det inte längre är skäligt att tillämpa avtalet i dess helhet. När sambor ingår ett förmögenhetsrättsligt avtal som ska verk-ställas vid en separation vet de inte när avtalet ska uppfyllas – eller om det överhuvudtaget kommer att verkställas. I vilken utsträckning ändrade förhållanden bör och kan tillmätas betydelse är dock oklart och måste prövas från fall till fall.

Ogiltighetsförklaring av ett avtal kan bland annat föranledas av sär-skilda omständigheter vid avtalets tillkomst, som tvång, svek och misstag av olika slag. Dessa ”klassiska” ogiltighetsgrunder regleras i avtalslagens 28–33 §§. Omständigheter som faller inom dessa lagrum kan förekom-ma även vid avtalsingående mellan sambor. Ett exempel skulle kunna

922 Jfr ovan avsnitt 4.6.

316

vara att en sambo under hot om våld tvingas ingå ett för vederbörande ofördelaktigt förmögenhetsrättsligt avtal. Avtalet skulle i en sådan situa-tion kunna ogiltigförklaras med stöd av avtalslagens 28 §.923 På grund av att framställningen i detta kapitel är inriktad på avtal som ingås frivil-ligt mellan två sambor i syfte att utöka de ekonomiska rättsverkning-arna i händelse av en separation, får dock reglerna anses ha en begränsad betydelse i förhållande till dessa avtal. För närmare redogörelse över de klassiska ogiltighetsgrunderna hänvisas därför till annan litteratur.924 Det gäller emellertid att säkerställa att någon av samborna inte utnyttjar den andra sambon även i en frivillig avtalssituation, då det lätt uppkommer någon form av beroendeställning mellan två samlevande personer.925 Ett avtal är också ogiltigt om dess innehåll strider mot en tvingande lagregel eller avtalet av annan anledning är otillåtet.926

Regler om jämkning brukar också räknas som ogiltighetsregler i vid-sträckt bemärkelse.927 Enligt den så kallade generalklausulen i avtalslagens 36 § kan ett avtalsvillkor som är oskäligt med hänsyn till avtalets inne-håll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållan-den och omständigheterna i övrigt jämkas eller lämnas utan avseende. Bestämmelsen är flexibel på så sätt att det är möjligt att endast jämka ett avtalsvillkor eller att jämka hela avtalet – det sistnämnda kan ha samma konsekvens som en ogiltigförklaring av avtalet. Generalklausulens flexi-bilitet består också av möjligheten att ta hänsyn till såväl vad som skedde vid avtalets tillkomst som till omständigheter därefter. I allmänhet ska ett avtal stå fast – enligt principen om avtalsbundenhet – även om förhållan-dena ändrats på ett sådant sätt att avtalet exempelvis blivit mer betung-ande för en av parterna. Det medför att det krävs särskilda skäl för att jämkning ska komma till stånd.

Vid utfästelse om gåva finns, som framhållits ovan i avsnitt 6.3, en sär-skild jämkningsregel i gåvolagens 5 §. Enligt bestämmelsen är det möjligt att minska eller helt återkalla en gåvoutfästelse om det skulle vara uppen-bart obilligt att kräva att utfästelsen ska utgå i sin helhet. Bedömningen utgår först och främst från givarens förmögenhetsvillkor, men hänsyn ska också tas till gåvotagarens förmögenhetsvillkor.

Det finns ytterligare en möjlighet att beakta ändrade förhållanden genom den allmänna rättsprincipen förutsättningsläran, som kan ses som

923 Jfr Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 522.924 Se t.ex. Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 256–297 och Grönfors, Avtalslagen s. 174–255.925 Jfr särskilt AvtL 31 §, den s.k. ”ockerbestämmelsen”.926 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 298–302.927 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 244. Jfr dock Ingvarsson, ogiltighet och rättsföljd s. 111.

317

en del av ogiltighetsläran.928 Förutsättningsläran kan användas då någon har ingått ett avtal utifrån felaktiga förutsättningar som antingen kan ha förelegat redan vid avtalsslutet (oriktiga förutsättningar) eller uppkommit senare (bristande förutsättningar).929 Förutom att en viss förutsättning måste ha varit bestämmande för en parts beslut att ingå ett avtal, och att det måste ha varit synbart för motparten att förutsättningen var av sådan betydelse för avtalets tillkomst, måste det alltid göras en relevansbedöm-ning av om en bestämmande och synbar förutsättning ska få inverka på avtalsbundenheten. Relevansbedömningen brukar också kallas för risk-rekvisitet, mot bakgrund av att man ska pröva vem av parterna som ska bära risken för en väsentlig och synbar förutsättning.930 Till skillnad från avtalslagens 36 § där bedömningen utgår från ett avtalsvillkors oskälighet som sådant eller i en viss situation, är en prövning enligt förutsättnings-läran mindre objektiv genom att bedömningen utgår från en parts för-utsättningar.931 Förhållandena kan exempelvis tänkas vara sådana att en sambo som förvärvsarbetar väldigt mycket och som drar in större delen av parets sammanlagda inkomster utfäster sig – i ett förmögenhetsrätts-ligt avtal – att ge den andra sambon x kronor om parterna separerar, som en slags kompensation för utfört arbete i hemmet. Om givarsambon blir av med jobbet och inte längre drar in merparten av parets sammanlagda inkomster, skulle möjligen givarsambon kunna åberopa att förutsättning-en för gåvoutfästelsen brustit i och med att personen inte längre uppbär en högre inkomst än den andra sambon.932 Ett avtal kan såväl jämkas som förklaras ogiltigt med stöd av förutsättningsläran.933

I sammanhanget är det av intresse att referera till två rättsfall – det ena från Högsta domstolen och det andra från Svea hovrätt – där just förut-sättningssynpunkter beaktades för att jämka en gåvoutfästelse respektive fullbordade gåvor. Gåvogivarna och gåvomottagarna hade i de båda rätts-fallen haft någon form av känslomässig relation med varandra.

I NJA 1977 s. 717, det s.k. ”porschefallet”, hade en man genom ett gåvo-brev utfäst sig att skänka en kvinna – en prostituerad som han inlett en

928 Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 307. Jfr ovan avsnitt 5.4.1.929 Det rättsligt relevanta enligt läran är inte medvetna eller omedvetna antaganden hos en avtalspart (eller båda), utan snarare okunnigheten om vissa förhållanden som förelåg redan vid avtalsslutet eller som kommit att inträffa därefter, Lehrberg, Avtalsrättens grund-element s. 198 f.930 Lehrberg delar upp riskrekvisitet i sju ändamålsprinciper, se Lehrberg Förutsättnings-läran s. 276–284. Se även HD:s resonemang i NJA 1981 s. 269, särskilt s. 271 f.931 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 220.932 En parallell kan göras till trolovningsgåvor som skulle återgå om trolovningen bröts, det vill säga om förutsättningen för gåvan brast, se ovan avsnitt 2.4.933 Lehrberg, Förutsättningsläran s. 564–569.

318

relation med – en porsche värd 90 000 kr. När relationen bröts yrkade kvin-nan att utfå bilens värde, medan mannen bestred yrkandet med hänvisning till att gåvan var ogiltig enligt avtalslagen 31 och 33 §§ samt grunderna för skuldebrevslagens 8 § (nuvarande AvtL 36 §). Domstolen framhöll att det låg nära tillhands att tillmäta stor betydelse till förutsättningarna vid avtalets tillkomst. Bilen ansågs dock varit avsedd endast för kvinnans och inte för parternas gemensamma bruk. Mot bakgrund av denna omständighet kunde inte förbindelsens upphörande ses som att förutsättningarna för utfästelsen brustit på ett sådant sätt att mannen hade rätt att frånträda sitt gåvolöfte. Det ansågs dock uppenbart otillbörligt att kvinnan skulle kunna utkräva hela bilens värde efter att förbindelsen brutits, varför det belopp mannen tilldömdes utge till kvinnan jämkades till 20 000 kr med stöd av skulde-brevslagens 8 §.

Förutsättningssynpunkter beaktades även i ett fall ifrån Svea hovrätt (T 3511-09) med avgörandedatum 2010-03-16. Fallet rörde en man och en kvinna som haft en kärleksrelation och där mannen överfört stora summor pengar – cirka 1,5 miljon kr genom 25 olika transaktioner – till kvinnan. Frågan i fallet var om överföringarna skulle betraktas som lån eller gåvor. Mannen yrkade i första hand att överföringarna till kvinnan varit munt-liga försträckningar och att han lånat ut beloppen under förutsättning att parterna skulle gifta sig och bilda familj. I andra hand yrkade mannen att överföringarna utgjort gåvor som skulle lämnas utan avseende enligt avtals-lagens 30, 31, 33, 36 §§ samt förutsättningsläran. Hovrätten fann att drygt 650 000 kr av överföringarna varit lån och resterande belopp gåvor. Dom-stolen fann inte skäl att tillämpa 30, 31 eller 33 §§ på de överföringar som betraktades som gåvor. Däremot fann rätten att överföringar på 525 000 kr lämnats under förutsättning att relationen skulle bestå och att denna för-utsättning måste varit uppenbar för kvinnan. Eftersom relationen upphört fann hovrätten att förhållandena förändrats så avsevärt att det skulle vara oskäligt att gåvorna skulle bestå i sin helhet, varför det ansågs skäligt att jämka det belopp som skulle återbäras med stöd av avtalslagens 36 §. Kvin-nan förpliktades därför att återbära ett belopp på 262 500 kr till mannen med stöd av avtalslagens 36 §.

Ett avtal eller avtalsvillkor kan prövas utifrån olika ogiltighetsgrunder, vilket också var fallet i de två rättsfallen ovan. Oavsett enligt vilken ogil-tighetsgrund ett förmögenhetsrättsligt avtal mellan sambor prövas finns dock anledning att beakta den familjerättsliga kontexten. Parterna i de två rättsfallen ovan var visserligen inte samlevande. Det är dock tydligt att parternas nära relation och att denna sedermera brustit, hade betydelse för utgången i båda målen.

I det kommande avsnittet diskuteras mer ingående vilken åtskillnad som bör göras vid fastställande av rättsverkningarna av ett förmögenhets-rättsligt avtal inom familjen i jämförelse med ett avtal inom affärslivet.

319

6.6 I vilken utsträckning ska den familjerättsliga kontexten tillmätas betydelse vid fastställande av rättsverkningarna av ett förmögenhets-rättsligt avtal mellan sambor?

Bestämmelserna i både äktenskapsbalken och sambolagen är utformade med beaktande av den speciella gemenskap som uppstår i ett samlevnads-förhållande. Det gör att reglerna skiljer sig från den mer individualistiskt utformade förmögenhetsrätten.934 Som visats i kapitel fem tas speciell hänsyn till den familjerättsliga kontexten vid äganderättsfrågor mellan sambor, trots att sådana frågor faller inom den allmänna förmögenhets-rätten.935 De specifika samäganderättskonstruktioner som uppkommit i svensk rätt visar hur den familjerättsliga och förmögenhetsrättsliga lagstiftningen kan interagera med varandra och att det är möjligt att ta hänsyn till den familjerättsliga kontexten även i allmänna förmögenhets-rättsliga frågor. Frågan är dock hur den familjerättsliga kontexten när-mare ska eller bör inverka på de olika centrala avtalsrättsliga moment som behandlats i avsnitt 6.5. I detta avsnitt diskuteras denna fråga mer ingående utifrån olika aspekter.

Förmögenhetsrättsliga avtal har en betydligt mer central plats inom den allmänna förmögenhetsrätten än inom familjerätten. Den allmänna förmögenhetsrätten – och särskilt obligationsrätten – är beroende av avtal som omsättningsmedel i samhället. Affärslivets avtalsparter är också bero-ende av att kunna känna tillit till att utgjorda utfästelser kommer att gäl-la.936 Den danska professorn Bentzon berörde redan år 1920 frågan vad som skiljer förmögenhetsrättsliga och familjerättsliga avtal från varandra. Bentzon framhöll att familjerätten är karakteristisk på så sätt att dess rät-tigheter och skyldigheter är utformade med hänsyn till familjens – och inte individens – bästa. Vidare påpekade Bentzon att avtal inom familjen endast har sekundär betydelse, eftersom familjens mellanhavanden nor-malt sett kan lösas endast med ledning av lagens regler.937 Liknande tan-kar om skillnaden mellan förmögenhetsrättsliga och familjerättsliga avtal

934 Jfr ett liknande resonemang i Arnerstål, Varumärket som kontraktsföremål s. 19, där författaren framhåller att “[u]ndersökningsföremålets placering i gränslandet mellan två rättsområden ger upphov till utmaningar av särskilt slag. Det finns nämligen en risk för att bedömningen av ett rättsligt problem påverkas av från vilket perspektiv man närmar sig skiljelinjen.”935 Se specifikt avsnitt 5.2.2 avseende samäganderättspresumtionen rörande bohag och avsnitt 5.2.3 rörande principen om dold samäganderätt. 936 Wallin, Familjerättsliga avtal s. 57 f.937 Bentzon, Familieretlige Aftalers Retsgyldighed s. 250 f.

320

har även senare förts fram av Agell och Wallin.938 De diskussioner som förts har framförallt berört betydelsen av förmögenhetsrättsliga regler vid familjerättsliga avtal såsom bodelningsavtal, äktenskapsförord etcetera. Rent förmögenhetsrättsliga avtal mellan sambor – med vilket här menas både avtal om köp, byte, lån och gåvor – har endast berörts i korthet. Agell har dock uttalat följande angående rent förmögenhetsrättsliga avtal mellan makar:

”Den gängse och närliggande uppfattningen är väl att förmögenhetsrät-tens allmänna regler har direkt och full tillämplighet på sådana avtal mel-lan makar som är förmögenhetsrättsliga. Ett förmögenhetsrättsligt avtal mellan makar kan dock vara så betingat av makarnas inbördes förhållande, att man inte gärna kan åberopa omsättningens säkerhet som skäl för en strikt tillämpning av avtalslagens regler. […] Däremot bör man kanske vid förmögenhetsrättsliga avtal mellan makar – och väl då också mellan andra närstående – vara beredd att ge reglerna om ingående och ogiltighet av avtal en restriktiv eller extensiv tillämpning allt efter de enskilda avtals-situationernas särart. Frågorna tycks mig värda att ställa men samtidigt vara svårbedömda.”939

De ståndpunkter som lyfts fram av Agell, Bentzon och Wallin har endast berört skillnaden mellan förmögenhetsrättsliga och familjerättsliga avtal i förhållande till makar, med det undantaget att Agell även omnämner andra närstående i citatet ovan. Citatet härrör dock från tiden innan Sve-rige fick en särskild sambolag. Precis som mellan makar är avtal mel-lan sambor sekundära, eftersom det numera finns en sambolag. Men, eftersom sambolagen i motsats till äktenskapsbalken inte träffar all typ av egendom har sambor ett större behov än makar av att kunna ingå förmögenhetsrättsliga avtal med varandra. På samma sätt som för makar finns dock inte samma omsättningsintresse – när sambor ingår förmö-genhetsrättsligta avtal med varandra – som vid avtal i affärslivet.

Agell nämner även att man bör vara beredd att ge reglerna om ingåen-de och ogiltighet av avtal en restriktiv eller extensiv tillämpning allt efter de enskildas avtalssituationernas särart. Med det sistnämnda avses vilken grad av personlig prägel avtalet har. Agell hänvisar tillbaka till Björling som år 1926 skrev om ”Löftes- och tillits-grundsatsernas tillämplighet utanför förmögenhetsrätten”.940 Med löftesprincipen avses att anbud och accept är bindande var för sig och med tillitsgrundsatsen att en motpart ska kunna fästa tillit till en avgiven viljeförklaring och kunna lägga den

938 Agell, Familjerättsliga avtals rättsgiltighet s. 17 och Wallin, Familjerättsliga avtal s. 58. 939 Agell, Familjerättsliga avtals rättsgiltighet s. 28.940 Björling, Löftes- och tillits-grundsatsernas tillämplighet utanför förmögenhetsrätten.

321

till grund för sitt fortsatta handlande.941 Eftersom diskussionen i detta kapitel handlar om i vilken utsträckning sambor kan ingå ett villkorat skriftligt förmögenhetsrättsligt gåvoavtal bortses här ifrån löftesprinci-pen. Tillitsprincipen har dock desto större relevans.

Som redan nämnts ovan är det viktigt för en part som ingått ett avtal att kunna lita på att avtalet är gällande och att detta blir korrekt uppfyllt i alla avseenden. Om det inte fanns en sådan tillit till avtal skulle effekti-viteten i affärslivet hotas, och principen genomsyrar därför reglerna om avtalsslut, ogiltighet och tolkning.942 Rent allmänt anses tillitsprincipen dock inte ha samma betydelse vid gåva som vid andra avtal.943 Precis som Bentzon, Agell och Wallin påpekat finns det inte samma effektivitetshän-syn eller omsättningsintresse i en familjerättslig relation som i affärslivet. Det gör att grundsatsen om tillit inte bör tillämpas lika strikt vid förmö-genhetsrättsliga avtal i familjerättsliga relationer. Angående sistnämnda princip har Björling uttryckt att ”det är just denna viljeöverensstämmelse som samhället avsett att tillmötesgå, när det medgivit de enskilda att i viss mån förfoga över familjerättigheterna.”944 Enligt min åsikt har Björling rätt i att parternas viljor går före avtalets lydelse så länge parterna är över-ens – samma synsätt gäller även inom den allmänna förmögenhetsrätten, vilket framhållits ovan i avsnitt 6.5.3.945 Problem infinner sig dock när parterna inte längre är överens om hur ett avtal ska tolkas.946

Utifrån resonemangen om tillit och vilja – och i vilken utsträckning ett avtal inom familjen (särskilt mellan makar) är giltigt – indelar Björling de familjerättsliga avtalen i tre kategorier. Uppdelningen i kategorierna bygger på vilka typer av angelägenheter parterna avtalar om. De tre kate-gorierna är:

1. Rent personliga avtal utan något ekonomiskt inslag 2. Ekonomiska avtal med en personlig färg3. Rent ekonomiska avtal

Som exempel från den första kategorin anger Björling avtal om att åter-uppta samlevnaden efter en separation. Sådana avtal kan enligt Björling

941 Se närmare i Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 42 f. och 57 f.942 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s. 60.943 Jfr Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 275 f.944 Björling, Löftes- och tillits-grundsatsernas tillämplighet utanför förmögenhetsrätten s. 58.945 Jfr Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 42 f., angående utvecklingen av teorierna och den ”moderna” tillämpningen av desamma.946 I tidig rätt (naturrätten) hade den rättshandlandes vilja avgörande betydelse vid lös-ningen av olika frågor. Exempelvis skulle avtal tolkas med hänsyn främst till den rätts-handlandes vilja, det vill säga man använde sig av en subjektiv tolkningsmetod. Se Adler-creutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 42.

322

aldrig anses rättsligt bindande. Till den andra kategorin för han bland annat äktenskapsförord, avtal om underhåll och avtal om de ekonomiska förhållandena efter en förestående skilsmässa. Den personliga prägeln åskådliggörs framförallt genom speciella bestämmelser om giltighet, ogil-tighet och jämkning. Enligt Björling kan sådana avtal aldrig bli bindande om ena partens vilja bevisligen avvikit från den yttre viljeförklaringens innebörd och motpartens tillit kan aldrig leda till ett annat resultat. Att jämställa dessa avtal med rena förmögenhetsrättsliga avtal skulle enligt författaren innebära en alltför individualistisk syn som skulle strida mot gemenskapen i en familjerelation. Till den sista gruppen av avtal hän-för Björling bodelning då ett äktenskap upplöses. Han menar att en sådan rättshandling inte har till syfte att ordna något förhållande inom det äktenskapliga förmögenhetsområdet, utan tvärtom har till syfte att avveckla ett förhållande som kan hänföras dit. I en sådan situation finns det enligt författaren inget hinder mot att betrakta dessa avtal på samma sätt som avtal mellan en make och en utomstående.947

Agell menar att Björlings skepsis mot att använda löftes- och tillits-grundsatserna inom familjerätten är befogad, men han kommer också med en rad invändningar mot Björlings systematik. Både Agell och Wal-lin är exempelvis kritiska till att bodelningsavtal uppfattas som mindre familjerättsliga än äktenskapsförord och menar att dessa avtal inte kan brytas ut från familjerätten för att istället hänföras till förmögenhetsrät-ten.948 Den sistnämnda kritiken förefaller enligt min mening vara rele-vant. Däremot finns det vissa saker i Björlings systematik som är värda att lyfta fram, vilket Agell också gör.949 Graden av personlig prägel på ett avtal bör ha betydelse för i vilken utsträckning avtalet kan bedömas som ett rent förmögenhetsrättsligt avtal eller inte. Agell menar att den personliga prägeln bör påverka tillämpningen av reglerna om ingående och ogiltig-het av ett avtal. Min åsikt är att den personliga prägeln inte bara bör ha inverkan i dessa hänseenden, utan även i fråga om tolkningen av ett avtal mellan sambor – det vill säga att den familjerättsliga kontexten bör ha betydelse för alla aspekter av ett avtal, med vilket avses förhållandena vid avtalsingåendet och dessförinnan, vad som händer under samboförhål-landet samt i samband med att avtalet ska verkställas. Eftersom det inte finns några begränsningar för vad som kan beaktas vid tolkningen av ett avtal, finns det inga rättsliga hinder mot att beakta den familjerättsliga kontexten i detta avseende.

947 Björling, Löftes- och tillits-grundsatsernas tillämplighet utanför förmögenhetsrätten s. 64.948 Agell, Familjerättsliga avtals rättsgiltighet s. 25, Wallin, Om avtal mellan makar. En undersökning rörande äktenskapsförord och bodelningsavtal, s. 124 f.949 Se citatet ovan i detta avsnitt från Agell, Familjerättsliga avtals rättsgiltighet s. 28.

323

Betydelsen av den familjerättsliga kontexten bör påverkas av i hur hög grad avtalet kan likställas med en affärsmässig uppgörelse. Ju mer affärs-mässigt ett avtal är, desto större skäl för att avtalets giltighet eller rättsfölj-der inte ska påverkas av den familjerättsliga kontexten. Om till exempel två ekonomiskt jämnstarka sambor ingår ett avtal om att de ska dela lika på värdet av allt de införskaffar under samboförhållandet kan deras upp-görelse betraktas som en slags affärsmässig uppgörelse med liten personlig prägel (exempel 1). Ifall två sambor däremot ingår ett avtal om att den ena sambon ska erhålla x kronor av den andra sambon vid en separation, på grund av att den ena arbetar deltid, har avtalet en större personlig prägel eftersom avtalet grundar sig på familjens sociala och ekonomiska gemen-skap (exempel 2). Avtalet kan dock fortfarande bygga på överväganden som kan liknas vid en affärsmässig uppgörelse. För ett sådant avtal finns emellertid större anledning att redan som utgångspunkt ta hänsyn till den familjerättsliga kontexten än vid ett avtal enligt det första exemplet. Avtalsexempel två kan likställas med vad Björling klassificerar som ett avtal om en ekonomisk angelägenhet med personlig färg (kategori två).

För en utomstående kan det vara svårt att avgöra i vilken utsträckning ett avtal kan likställas med en affärsmässig uppgörelse eller inte, fram för-allt om avtalet berör egendom som har stark anknytning till parternas samlevnad. Så var fallet i NJA 1985 s. 172.950 Eftersom avtalslydelsen var oprecis och käranden inte heller hade förtydligat sin uppfattning om innebörden av avtalsklausulen – om att giftermålsbalkens regler skulle gälla mellan parterna – kunde domstolen inte ta ställning till frågan om avtalets giltighet eller inte. Även i NJA 2003 s. 650 rådde det tvist om tolkningen av det ägaravtal som parterna ingått.951 Enligt domstolen var inte avtalet tillräckligt klart och tydligt i den bemärkelsen att det kunde tolkas som att parterna ingått ett familjerättsligt avtal om att bodelnings-reglerna i 1987 års lag avtalats bort. Om ett avtal inte är klart och tyd-ligt är det svårt för parterna att förutse vilka konsekvenser avtalet ska få den dag det realiseras. Jämförelse kan göras med äktenskapsförord mellan makar, där det för ett giltigt äktenskapsförord krävs att en make inte ensidigt ska kunna påverka storleken på sin enskilda egendom och att makarna vid avtalsingåendet ska kunna förutse rättsföljderna av detsam-ma.952 Detta innebär inte att avtalsparterna vid avtalstidpunkten behöver veta vilken egendom eller vilken summa pengar som ska överlåtas mellan dem vid en separation, men att avtalet ska vara tillräckligt klart och pre-

950 Se ovan avsnitt 6.5.2.951 Se ovan avsnitt 6.5.3.952 ÄktB 7:3 st. 1. Se även Teleman, Äktenskapsförord s. 38 f. och Walleng, Äktenskapsför-ord – empirisk studie och analys av ogiltiga villkor s. 18 f. och s. 23 f.

324

cist för att de ska kunna förutse de principiella konsekvenserna av avtalet. Samma hänsyn bör gälla vid förmögenhetsrättsliga avtal mellan sambor.

Svårigheten för två avtalsparter att göra en rimlig avvägning av riskerna redan vid avtalsslutet – och vad de bör ha med i avtalet – är ett generellt förmögenhetsrättsligt problem. För sambor kompliceras förhållandena ytterligare genom att parterna överhuvudtaget inte vet om avtalet kom-mer att verkställas och i så fall när. Ett avtal kan komma att verkställas efter såväl 1,5 år som 20 år – eller aldrig. Tidsaspekten utgör därför ytter-ligare en parameter att inkludera i den familjerättsliga kontexten både när avtalets rättsföljder fastställs genom tolkning och vid fråga om jämkning eller ogiltighet. Om samborna i exempel 1 ovan – som avtalat om att de ska dela lika på värdet av allt de införskaffar under samboförhållandets bestånd – separerar fyra år efter att de ingick avtalet och deras ekono-miska förhållanden bestått fram till denna tidpunkt, finns inga sakliga skäl för att frångå avtalets lydelse. Med stöd av avtalet förefaller det rim-ligt att parterna vid separationen delar lika på värdet av allt de införskaf-fat under samlevnaden. Ifall däremot ena sambon blivit arbetslös eller sjukskriven under flera år och parterna därefter separerar, kan det fin-nas skäl att omvärdera avtalet utifrån de ändrade omständigheterna om det exempelvis framgår att avtalet ingicks under förutsättningen att båda parter hade förvärvsinkomster och bidrog till det gemensamma hemmet. I en sådan situation kan det tänkas att den förvärvsarbetande sambon med framgång skulle kunna åberopa att avtalet ska jämkas med stöd av avtalslagens 36 § eller förutsättningsläran. Det förefaller dock rimligt att vara restriktiv i att tolka ett avtal till nackdel för en ekonomiskt svagare part som efter avtalets tillkomst blivit i behov av skydd. Det kan även tänkas att det kan finnas skäl för att omvärdera avtalet i exempel två – där samborna avtalat om att den ena skulle erhålla x kronor av den andra vid en separation – utifrån att de omkringliggande förhållandena ändrats sedan avtalsingåendet. Ifall den deltidsarbetande sambon skulle börja arbeta efter ett antal år, eller om den sambo som arbetar heltid blir sjukskriven och inte längre uppbär lika stora inkomster som innan, finns det möjligen skäl för att minska eller helt bortse från det bidrag som den ena sambon skulle utge till den andra. I det senare av exemplen skulle gåvolagens 5 § kunna åberopas, mot bakgrund av att givarens förmögen-hetsvillkor försämrats, liksom avtalslagens 36 § och förutsättningsläran. De två senare jämkningsbestämmelserna kan även åberopas för det fall att gåvomottagarens förmögenhetsvillkor förbättrats.

En annan typ av ändrade förhållanden kan vara att en sambo som skulle erhålla egendom med stöd av avtalet kompenserats på annat sätt. En väsentlig fråga vid fastställande av ett avtals rättsverkningar är därför varför parterna ingick avtalet och vad de ville åstadkomma med detsam-

325

ma. Var det för att kompensera en sambo för obetalt arbete i hemmet, eller ville parterna endast trygga den enas ekonomiska ställning i händelse av en separation, utan att det fanns en uttalad motprestation som förkla-rade varför parterna ville reglera en förmögenhetsöverföring sig emellan? Eftersom det inte finns något omsättningsintresse som utgör skäl för att hålla fast vid ett avtal mellan sambor, bör större vikt kunna tillmätas just frågan varför samborna ingick avtalet.953 Har parternas förutsättningar ändrats sedan avtalsingåendet – exempelvis genom att den sambo som skulle erhålla pengar för att trygga dennas ekonomiska ställning i hän-delse av att parterna separerade vunnit ett miljonbelopp – bör hänsyn tas till dessa ändrade förhållanden. Detta kan göras redan vid tolkningen av avtalet då den gemensamma partavsikten ska fastställas. Om samborna ingick avtalet för att skydda den ekonomiskt svagare sambon är det inte rimligt att fastställa avtalets rättsverkningar enligt ordalydelsen, om den tidigare ekonomiskt svagare sambon istället blivit den ekonomiskt star-kare av dem båda. I en sådan situation måste rättsföljden av avtalet anpas-sas efter de ändrade förhållandena. Det är även möjligt att ta hänsyn till de ändrade förhållandena genom att jämka avtalet på liknande sätt som framhållits i stycket ovan.954

De synpunkter som framförts ovan kan illustreras genom en skala, se nedan. Var någonstans på skalan ett avtal placeras – utifrån sitt avtalsin-nehåll – utgör en utgångspunkt för i vilken utsträckning den familje-rättsliga kontexten ska få tillmätas betydelse vid bestämmande av avtalets rättsföljder. Ju mer avtalet liknar en affärsmässig uppgörelse desto längre åt höger på skalan hamnar det, vilket medför att avtalet bör bedömas från ett förhållandevis strikt förmögenhetsrättsligt perspektiv. Motsatsvis bör den familjerättsliga kontexten tillmätas större betydelse ju längre åt vän-ster på skalan ett avtal placeras. Vid ändrade förhållanden finns det anled-ning att omvärdera lydelsen av avtalet och istället fastställa dess rättsverk-ningar utifrån vad parterna egentligen ville åstadkomma med avtalet.955

953 Jfr Agell, Familjerättsliga avtals rättsgiltighet s. 26.954 Tolkningsreglerna och jämknings-/ogiltighetsreglerna skär i viss utsträckning in i var-andra, jfr Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt I s. 242 f. 955 Jfr Agell, Familjerättsliga avtals rättsgiltighet s. 24.

326

6.7 Avtal i en nordisk kontextI samtliga nordiska länder råder avtalsfrihet. Precis som i svensk rätt avgörs frågor rörande avtals giltighet av allmänna förmögenhetsrättsliga regler och principer. De krav som uppställs för att ett avtal ska vara gil-tigt skiljer sig dock delvis åt mellan länderna.956 Vad gäller sådana avtal som särskilt diskuterats i detta kapitel – villkorade förmögenhetsrättsliga avtal mellan sambor – förefaller rättsförhållandena i övriga nordiska län-der vara liknande de i svensk rätt, på så sätt att sambor i hög grad synes kunna reglera vad som ska gälla mellan dem vid en eventuell separation, men att ett avtal måste uppfylla vissa minimikrav beträffande klarhet, konkretisering och överblickbarhet för att kunna drivas igenom med rättsliga medel.957 Osäkerheten rörande vilka rättsverkningar sambor kan uppnå genom avtal förefaller dock enligt Brattström vara större i Sve-rige än i övriga nordiska länder. Som framhållits ovan i avsnitt 5.3.1 kan till exempel sambor i Danmark ingå ett samlivskontrakt eller ett sameje-kontrakt. Brattström framhåller också att man i såväl dansk, norsk som finsk doktrin utgår från att sambor kan avtala om underhåll.958 Det finns dock inte praxis som stöder att så verkligen är fallet.959 En tydlig skillnad mellan länderna är emellertid att bestämmelserna om utfästelse om gåva skiljer sig åt. Varken i dansk eller norsk rätt finns något formkrav för att en utfästelse om gåva ska vara giltig. Såväl ett muntligt som skriftligt gåvolöfte är således bindande, även om beviskraven är högre ställda vid

956 Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 96.957 Se Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 96 och 109. Se även s. 96–112 för en övergripande belysning av avtal i allmänhet mellan sambor.958 Brattström, Egendomsförhållanden under bestående samboende s. 110.959 Jfr t.ex. ovan avsnitt 5.3.1 rörande att sambor i dansk rätt kan ingå så kallade sameje-kontrakt och samlivskontrakt.

327

muntliga avtal. I finsk rätt uppställs dock precis som i svensk rätt, ett krav på att en gåvoutfästelse antingen skett i en skriftlig handling som över-lämnats till gåvomottagaren, eller att gåvolöftet kommit till allmänhetens kännedom.960

6.8 Analys av typexemplen6.8.1 InledningMot bakgrund av det som diskuterats ovan i avsnitten 6.3–6.6 återstår att koppla tillbaka till de typexempel på avtal som uppställdes i avsnitt 6.4. Hur ett villkorat förmögenhetsrättsligt avtal mellan sambor ska tolkas och vilken inverkan den familjerättsliga kontexten har vid fastställande av avtalets rättsverkningar beror som framhållits ovan på omständigheterna i de enskilda fallen, vilket medför att även rättsverkningarna skiljer sig åt från fall till fall. Det medför att de resonemang som förs nedan endast är generella och övergripande. Analysen väcker dock vissa allmängiltiga frågor som kan uppkomma.

6.8.2 Avtal om att värdet på all egendom som införskaffats under samboförhållandet ska delas lika vid en separation

Ett avtal mellan sambor om att dela all egendom som införskaffats under samboförhållandet innebär ett närmande mot äktenskapsbalkens regler, med undantaget att egendom som parterna hade innan samboförhållan-det inleddes inte ska inräknas i det som ska delas lika.961 Ett sådant avtal kan klassificeras som en utfästelse om gåva – ifall omständigheterna inte är sådana att båda parter bidragit med exakt lika mycket pengar till samt-liga inköp och gemensamma kostnader under samlevnaden. Om avtalet är skriftligt och överlämnat till gåvotagaren är det giltigt mellan parterna enligt gåvolagens 1 § 1 st. Däremot är ett sådant avtal aldrig gällande gentemot parternas borgenärer. Vid avtalets ingående vet samborna dock inte vem av dem som vid en eventuell separation blir gåvogivare res-pektive gåvotagare. Frågan är om detta är ett dilemma för att uppfylla rekvisitet i gåvolagens 1 § 1 st. att den skriftliga handlingen måste ha överlämnats till gåvomottagaren. I gåvolagen stadgas emellertid endast att handlingen måste överlämnats, och inget om att givaren ska ha avskurits

960 Se den finska lagen om gåvoutfästelser (31.7.1947/625) 1 §.961 Ett sådant här avtal kan jämställas med ett danskt så kallat samlivskontrakt som omnämnts ovan i avsnitt 5.3.1.

328

rådigheten från handlingen.962 Det innebär att det torde räcka med att parterna har handlingen i sambesittning för att rekvisitet ”överlämnats” ska anses uppfyllt för dem båda – oavsett vem som vid verkställandet av avtalet är gåvomottagare.963 Sambor kan även upprätta två stycken origi-nalhandlingar där de tar varsitt exemplar av avtalet för att samma rekvisit ska anses uppfyllt.964

Ett sådant här typexempel av avtal är relativt klart, i den bemärkel-sen att parterna ska dela lika på värdet av all egendom som införskaffats under samboförhållandet. En fråga som kan uppkomma är emellertid vad parterna avser med orden ”införskaffa” och ”egendom”. Om den ena sambon använder sin inkomst till att förvärva saker, medan den andra sambon sätter in sin inkomst på ett sparkonto, kan ifrågasättas om såväl sakerna som pengarna på bankboken ska delas lika vid en separation. I begreppet egendom innefattas pengar, men frågan är om pengarna kan anses införskaffade eller förvärvade i samma bemärkelse som lösa saker som köpts av en sambos pengar.

En annan fråga som kan uppkomma är om de familjerättsliga bestäm-melserna ska användas som förebild eller inte för uträkningen av vilket värde som ska delas lika. Denna typ av frågor uppkommer så fort sambor avtalat om att mer egendom ska delas än vad som innefattas av sambo-lagens bodelningsregler. En väsentlig fråga är om samborna ska få avräk-na sina skulder gentemot den egendomsmassa vars värde ska delas. En annan fråga är om värderingen av parternas egendom ska göras på samma sätt som är brukligt vid värderingen av samboegendom.965 Om det inte är möjligt att fastställa att parterna haft en särskild avsikt förefaller det ligga närmast tillhands att falla tillbaka på de familjerättsliga bestämmelserna och tillämpa dessa såsom utfyllande rätt.

962 Jfr ovan avsnitt 6.1.963 Jfr diskussionen ovan i avsnitt 6.2.2.964 Man kan dessutom tänka sig att rekvisitet överlämnats skulle kunna anses uppfyllt för båda parter genom så kallad gemensam besittning. Med det avses att båda parter måste medverka för att handlingen ska kunna utfås. Ett sådant exempel skulle kunna vara att handlingen läggs i ett kassaskåp med dubbla lås och att vardera sambon endast har nyckel till ett av låsen. Se t.ex. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 50 och Göransson, Tradi-tionsprincipen s. 493. 965 Se ovan avsnitt 4.5.2 och 4.5.4.

329

6.8.3 Avtal om att värdet av all egendom som samborna äger ska delas lika vid en separation

Som nämnts tidigare är ett avtal mellan sambor som stadgar att äkten-skapsbalkens regler i sin helhet ska vara gällande mellan dem inte giltigt. I NJA 1985 s. 172 har Högsta domstolen emellertid antytt att ett avtal om tillämpning av samma regler som för gifta skulle genom tolkning kunna anses innefatta förmögenhetsrättsligt giltiga avtalsvillkor.966 Ett avtal med innehåll liknande typexemplet ovan – att parterna ska dela lika på värdet av all sin egendom och inte endast den egendom som införskaffats under samboförhållandet – reglerar endast parternas inbördes förmögenhets-rättsliga förhållanden vid en separation. Övriga förhållanden som regleras i äktenskapsbalken har lämnats utanför avtalet, såsom exempelvis parter-nas inbördes ekonomiska förhållanden under samlevnaden.967 Det finns således, enligt min uppfattning inte anledning att ogiltigförklara avtalet endast mot bakgrund av att rättsverkningarna kan liknas vid delningsreg-lerna i äktenskapsbalken.

Avtalet kan klassificeras som en utfästelse om gåva och är giltigt i det avseendet om en skriftlig handling överlämnats till gåvomottagaren (jäm-för resonemanget ovan i avsnitt 6.8.2). Avtalet är däremot inte giltigt gentemot parternas borgenärer.

Precis som i det föregående typexemplet uppkommer frågor rörande uträkningen av det värde som ska delas lika, utifall parterna inte speci-ficerat detta närmare i avtalet. Ett avtal av förevarande slag närmar sig äktenskapets rättsverkningar i än större utsträckning än det föregående avtalsexemplet. Det kan förutsättas att avtal av detta slag endast ingås mellan personer med en nära gemenskap. Det talar å ena sidan för att den familjerättsliga kontexten också bör tillmätas väldigt stor betydelse både vad gäller själva tolkningen av avtalet och vid fråga om att jämka rättsverkningarna av detsamma. Det sagda hindrar å andra sidan inte att avtalet kan betraktas som en affärsmässig uppgörelse. Ju tydligare och mer specificerat avtalet är – exempelvis rörande värdering av egendomen, skuldavräkning, omständigheter som kan leda till jämkning och även anledning till att avtalet ingåtts – desto större torde utsikterna vara för att avtalet kan betraktas som en affärsmässig rättshandling vars innehåll kan fastställas i enlighet med dess lydelse, så länge som avtalet innefattar förmögenhetsrättsligt giltiga avtalsvillkor.

966 Se ovan avsnitt 6.5.2.967 Jfr ÄktB kap. 6.

330

6.8.4 Avtal om att den ena sambon ska utge en viss summa pengar eller lös egendom till den andra sambon vid en separation

Ett avtal med innehållet att den ena sambon ska utge pengar eller lös egendom till den andra sambon vid en separation kan liknas vid ett avtal om underhåll eller kompensation, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Ett sådant avtal kan precis som de tidigare typexemplen klassificeras som en utfästelse om gåva. I jämförelse med omständighe-terna i de två exemplen ovan, vet man emellertid vilken sambo som är gåvogivare respektive gåvomottagare redan vid avtalets ingående, och således vilken sambo som måste få gåvoutfästelsen överlämnad till sig för att överenskommelsen ska vara giltig mellan parterna.968

I praxis har makar inte ansetts genom avtal kunna befria sig från en framtida bidragsplikt.969 Agell och Brattström har uttalat att det ”med samma grundinställning också [är] rimligt att inte heller anse en make vara bunden av ett eventuellt åtagande att i framtiden betala ett under-hållsbidrag, som överstiger vad som kan fastställas när bidragsplikten blir aktuell, särskilt vid skilsmässa”.970 Författarna framhåller att giltigheten av ett sådant avtal mellan sambor är tvivelaktigt om avtalet avser en fram-tida men ej aktuell separation. I vart fall torde det inte enligt nämnda författare vara möjligt för sambor att ådra sig en längre gående under-hållsskyldighet än som gäller för makar.971 En skillnad mellan makar och sambor är att en utfästelse om gåva aldrig är giltig mellan makar.972 Genom att en utfästelse om gåva saknar giltighet mellan makar anses de skyddade mot åtaganden som kanske inte är väl genomtänkta med tanke på den framtida utvecklingen av givarens ekonomiska situation. Eftersom en utfästelse om gåva mellan makar inte heller kan vara sakrättsligt giltig skyddas även makarnas borgenärer mot illojala transaktioner.973 Lagrådet har även uttalat att det inte torde föreligga något beaktansvärt behov för makar av att kunna göra utfästelser om gåvor sig emellan.974

968 Avtalet är dock inte sakrättsligt giltigt, vilket redan påpekats i de två tidigare typexem-plen. Som framhållits ovan i avsnitt 6.3 kan utfästelsen även bli bindande genom att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom enligt GåvoL 1 § 1 st.969 NJA 1950 s. 513 och RH 2000:42.970 Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 55 f. 971 Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 258.972 Jfr Brattström och Sayed, Behandlingen av mahr i samband med bodelning enligt svensk rätt s. 218–220, angående hur mahr – som kan liknas vid ett underhållsbidrag – ska behandlas enligt svensk rätt.973 Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 142. Se även prop. 1986/87:1 s. 296–307.974 Prop. 1986/87:1 s. 387. Jfr även Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken s. 207–209.

331

Frågan är om begränsningen av makars möjlighet att ingå avtal om en framtida bidragsplikt bör ha bärighet på avtal mellan sambor som inne-håller avtalsvillkor som kan liknas vid ett underhållsbidrag mellan makar. Det finns en allmän ovilja mot att ge längre gående rättsverkningar vid samboförhållanden än vad som följer av ett äktenskap.975 Detta förhål-lande talar å ena sidan mot att sambor ska kunna ingå avtal om framtida underhåll som sträcker sig längre än motsvarande möjligheter för makar. Möjligheten för sambor att med giltig verkan utfästa sig att ge gåvor till varandra talar å andra sidan för att sambor också kan avtala om framtida underhåll. Enligt min åsikt bör sistnämnda omständighet tillmätas större vikt än det förra. Ett avtal om underhåll har dock en stor personlig prägel. Det medför att den familjerättsliga kontexten bör tillmätas stor betydelse då avtalets rättsföljder fastställs. Exempelvis bör stor hänsyn kunna tas till om givarens ekonomiska ställning förändrats till det sämre vid verkstäl-landet av avtalet, i jämförelse med dennas ekonomiska förhållanden vid avtalsingåendet. Det kan även finnas anledning att beakta gåvomottaga-rens behov av bidrag från den andra sambon. Samtidigt bör inte behovet vara avgörande utifall bidraget är tänkt som ekonomisk kompensation för till exempel arbete i hemmet eller dylikt.

6.8.5 Avtal om samäganderätt till all egendom som införskaffats under samboförhållandet

Ett avtal om samäganderätt till all egendom som införskaffas under ett samboförhållande kan delas upp i två olika sorters avtal utifrån om ett sådant avtal är villkorat att endast träda i kraft vid en separation eller inte.

Ifall sambor ingår ett samäganderättsavtal utan att villkora det till att träda i kraft vid en separation kan för det första ifrågasättas vad som är grunden för avtalet. Om parterna har sammanblandad ekonomi på så sätt att de lägger in alla sina inkomster i en gemensam kassa, kan det fin-nas skäl för att betrakta båda parter som förvärvare – tillika (sam)ägare – av den egendom som förvärvas från den gemensamma kassan.976 Efter-som avtalslydelsen tyder på att alla förvärv som sker enligt avtalet görs med en gemensam partsavsikt för handen, behöver inte principen om dold samäganderätt aktualiseras, utan en öppen samäganderätt bör anses föreligga redan från förvärvstidpunkten.

Om inte grunden för avtalet är att parterna rent faktiskt förvärvar egendom med gemensamma medel innebär det att båda sambor utfäster

975 Brattström och Sayed, Behandlingen av mahr i samband med bodelning enligt svensk rätt s. 222.976 Jfr ovan avsnitt 5.2.1.

332

sig att ge gåvor till den andra sambon, men utfästelsen – eller snarare utfästelserna – uppfylls kontinuerligt vid varje tillfälle som någon av sam-borna förvärvar egendom. Som framhållits tidigare måste en gåvohand-ling anses fullbordad för att vara giltig gentemot parternas borgenärer. Undantag från detta krav gäller dock för gåvor som ska vara samägda mellan parterna, där sambesittning ansetts vara tillräcklig för sakrättslig giltighet och sannolikt även för obligationsrättslig giltighet även i de fall det inte finns ett gåvoavtal.977 Eftersom samäganderättsavtalet får anses uppfylla kriterierna för en gåvoutfästelse innebär det att såväl de obliga-tionsrättsliga som sakrättsliga kraven för en bindande gåva av en ideell äganderättsandel får anses uppfyllda.978

Nämnda giltighetsbestämmelser gäller dock som tidigare nämnts endast för lös egendom och inte för fast egendom eller bostadsrätter, vilka omgärdas av särskilda formkrav.979 Att den utfästa gåvan uppfylls kon-tinuerligt innebär också att parternas samäganderätt äger giltighet om samlevnaden upplöses genom dödsfall.980 Att parterna kontinuerligt blir samägare till det de införskaffar medför att denna egendom regleras av samäganderättslagens bestämmelser.981

Om sambor ingår ett samäganderättsavtal som är villkorat att träda i kraft vid en separation förefaller det inte möjligt att göra samma bedöm-ning som ovan avseende vid vilken tidpunkt den utfästa gåvan fullbordas. Det beror på att det under samboförhållandets bestånd är oklart om avta-let kommer verkställas eller inte, eftersom samlevnaden lika väl kan upp-lösas genom att en av dem avlider eller att de gifter sig, som genom att de separerar. I praktiken blir det således ingen markant skillnad mellan ett villkorat avtal om samäganderätt till all egendom som införskaffas under samboförhållandet och ett avtal om att två sambor vid en separation ska dela lika på all egendom som införskaffats under samboförhållandet. En skillnad är dock att om parterna avtalat om samäganderätt innebär det att de anses som samägare till all egendom då de separerar och att den samägda egendomen regleras av samäganderättslagen, vilket påverkar det sätt på vilket sambornas ekonomiska mellanhavanden kan upplösas.

977 Se ovan avsnitt 6.2.2.978 Se ovan avsnitt 6.2. 979 Jfr dock ovan avsnitt 5.2.3 rörande dold samäganderätt.980 Jfr dock ÄB 7 kap. 4 §, det så kallade förstärkta laglottsskyddet, som kan aktualiseras om givaren gett bort egendom på sådana villkor som är att likställa med ett testamente. Se vidare i Brattström & Singer, Rätt Arv s. 113–116.981 Se ovan avsnitt 5.2.1.

333

6.9 Avtalsfrihet inom rimliga gränserTrots att studien visar att majoriteten av alla sambor skulle önska utökade rättsverkningar i händelse av att samlevnaden upplöses är det endast 14 procent av alla sambor som har ingått ett avtal mellan varandra – inklu-derat samboavtal.982 Anledningarna till den låga avtalsfrekvensen kan vara kunskapsbrist, att båda parter har vetorätt att sätta sig emot att ingå ett avtal samt att sambor helt enkelt tycker det är känsligt att diskutera sina ekonomiska mellanhavanden. En annan anledning kan vara osäker-heten kring vad sambor kan avtala om och att även jurister föredrar att inte medverka till att upprätta villkorade förmögenhetsrättsliga avtal mel-lan sambor, utan istället hänvisar sambor som önskar en mer heltäckande juridisk lösning att gifta sig.983 Huvudavsikten med detta kapitel har varit att försöka analysera hur oklara sambors avtalsmöjligheter egentligen är.

De två genomgående frågorna i detta kapitel har varit dels i vilken utsträckning sambor kan ingå förmögenhetsrättsliga avtal som är giltiga dem emellan, dels vilken innebörd som ska tillmätas ett sådant avtal den dag det ska verkställas. Min uppfattning rörande den första frågan är att det inte finns någon begränsning i sambors avtalsfrihet i sig, förutom de två begränsningar som tidigare angetts; nämligen att sambor inte kan avtala om att äktenskapsbalkens regler ska vara direkt tillämpliga på deras förhållande och att de inte kan avtala om vad som ska hända utifall för-hållandet upplöses genom dödsfall. Därutöver gäller även de begräns-ningar som följer av allmänna förmögenhetsrättsliga bestämmelser.984 När det gäller den andra frågan finner jag större anledning att sålla mig till den osäkra skaran, eftersom det enligt min uppfattning inte finns något allmängiltigt svar på denna fråga – ett avtals rättsföljder beror på omständigheterna i varje enskilt fall. Vid avtal mellan sambor förelig-ger dessutom än större anledning att ta hänsyn till de omkringliggande förhållandena – både innan och vid avtalsingåendet, under samlevnaden, samt vid en separation – än vid ett förmögenhetsrättsligt avtal mellan utomstående. Desto klarare och tydligare avtalet är och ju mer avtalet kan liknas vid en affärsmässig uppgörelse, desto större är chanserna för att avtalets rättsverkningar ska fastställas i enlighet med lydelsen i avtalet.

Lehrberg har uttalat följande angående avtal i allmänhet: ”Parterna är ofta väl insatta i de förhållanden som skall regleras och därför bäst lämpade att tillskapa för dem själva väl fungerande regler. Och de regler

982 Se ovan avsnitt 3.5.6.983 Jfr Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Äktenskap s. 258.984 Se ovan avsnitt 6.1 om att det exempelvis inte går att avtala om saker som hör till privatlivet.

334

som är förmånliga för parterna är det oftast också för samhället.”985 Att lagstiftaren valt att endast inrätta en minimiskyddslagstiftning, att upp-muntra till inbördes avtal mellan sambor och att inte ställa upp några tydliga riktlinjer för avtalsskrivande, kan ses som stöd för att även sam-bors avtalsfrihet – och respekt för det de avtalat – bör vara omfattande. Sambor som valt att upprätta ett avtal kan många gånger antas vara mer medvetna om de rättsliga konsekvenserna av den rättshandling de ingår, än många makar är angående äktenskapets rättsverkningar.986 Om därtill den familjerättsliga kontexten kan tillmätas stor betydelse vid faststäl-lande av rättsverkningarna av avtalet förefaller riskerna små för att en sambo ska hamna i en otillbörlig situation på grund av avtalet.

985 Lehrberg, Avtalstolkning s. 29.986 Jfr Grauers, Ekonomisk familjerätt s. 267.

335

7 Efterlevandeskydd

7.1 AllmäntDet finns för närvarande ingen officiell statistik om hur många sambo-förhållanden som varje år upplöses genom dödsfall. Mot bakgrund av att cirka 1,8 miljoner individer är sambor kan dock antas att antalet avlidna sambor per år inte är obetydligt. Dessutom tenderar samboförhållanden att bli allt mer varaktiga vilket gör att andelen sambor bland äldre kom-mer att öka, vilket i sin tur medför att antalet avlidna sambor kan antas bli än fler i framtiden.987

Sambor har ingen legal arvsrätt efter varandra. Däremot finns det vissa bestämmelser som kan ge en efterlevande sambo ett begränsat skydd beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Dessa bestämmelser redogörs för närmare i avsnitt 7.2 nedan. Många anser att sambors efter-levandeskydd bör förstärkas genom att sambor tillerkänns en legal arvs-rätt efter varandra.988 Innan man tar ställning till om en sådan ordning är behövlig och lämplig bör dock utredas i vilken utsträckning sambor kan utöka efterlevandeskyddet för varandra på egen hand. Resultatet måste också sättas i relation till i vilken utsträckning sambor utnyttjar befintliga möjligheter. I avsnitt 7.3–7.4 följer därför en redogörelse över sambors möjligheter – och begränsningar för – att åstadkomma ett efterlevan-deskydd för varandra genom att upprätta ett testamente eller teckna en livförsäkring med den andra sambon som förmånstagare. I avsnitt 7.5 diskuteras i vilken utsträckning sambor faktiskt utökar efterlevandeskyd-det för varandra på egen hand.

I samtliga nordiska länder har sambors efterlevandeskydd stärkts de senaste åren – men på mycket olika sätt! I Norge har sambor under vissa förutsättningar en begränsad arvsrätt samt möjlighet att sitta kvar i oskif-tat bo, i Finland har man infört en behovsprövad möjlighet till bidrag ur kvarlåtenskapen och i Danmark har sambors testationsfrihet utökats

987 Se och jfr ovan avsnitt 3.4.2 och 3.4.4.988 Se bl.a. ovan avsnitt 3.6.3, Gabrielsson och von Sydow, Sambo – ensammare än du tror och motionerna 2005/06:L 207, 2006/07:C 218, 2008/09:C 289, 2009/10:C 203, 2011/12:C 203 och 2011/12:C 330.

336

genom en möjlighet att upprätta ett så kallat samlevnadstestamente. I samband med arvstvisten efter den kända Millennium-författaren Stieg Larssons död tog debatten om sambors arvsrättsliga ställning fart även i Sverige både i media och bland svenska politiker. De senaste tio åren har det lagts fram en rad motioner i riksdagen om att sambor bör få legal arvsrätt efter varandra.989 Den empiriska studien visar att ett sådant för-slag stämmer väl överens med allmänhetens åsikter i frågan. Legal arvsrätt för sambor diskuteras närmare i avsnitt 7.6, med särskilt fokus på den debatt som följt efter de motioner som lagts fram i denna fråga.

De nordiska reformerna visar emellertid att det inte finns endast ett sätt på vilket man kan förstärka sambors efterlevandeskydd. Eftersom sambor i Sverige får ett visst efterlevandeskydd genom sambolagen kan inte efter-levande sambors situation här direkt jämföras med sambors situa tion i Norge och Danmark där det inte finns någon specifik sambolag eller i Finland vars sambolag skiljer sig från den svenska. Om man kommer fram till att sambors efterlevandeskydd bör förstärkas kan emellertid de nordiska ländernas olika lösningar – och de argument som föregått refor-merna – tjäna som inspiration för hur den svenska lagstiftningen skulle kunna utvecklas vidare för att på bästa sätt tillgodose sambors behov av efterlevandeskydd vid sidan av sambolagens bestämmelser. Den nordiska lagstiftningen kommer därför att presenteras mer ingående i avsnitten 7.3.3 (dansk rätt), 7.7 (norsk rätt) och 7.8 (finsk rätt). Kapitlet avslutas med avsnitt 7.9 som behandlar sambors behov och efterfrågan av ett ut-ökat efterlevandeskydd.

7.2 Sambors rättsliga ställning vid ett dödsfallEnligt sambolagen är rättsverkningarna desamma vid upplösning av ett samboförhållande på grund av dödsfall som vid en separation, med undantag av att en efterlevande sambo har möjlighet att begära eller avstå från att begära bodelning – en rättighet som inte tillkommer den avlidnas dödsbo. En efterlevande sambo har också rätt att vid en bodelning erhål-la ett minsta belopp enligt den lilla basbeloppsregeln.990 Som nämnts i avsnittet ovan har sambor ingen legal arvsrätt efter varandra såsom makar har.991 Om en sambo avlider, och vederbörande inte har upprättat något

989 Se motion 2005/06:L 207, 2006/07:C 218, 2008/09:C 289, 2009/10:C 203, 2011/12:C 203 och 2011/12:C 330.990 Se ovan avsnitt 4.5.1.991 Enligt ÄB 3 kap. 1 § 1 st. ärver efterlevande make den avlidna makens kvarlåtenskap framför gemensamma bröstarvingar och arvingar i andra och tredje arvsklasserna. Efter-

337

testamente, kommer kvarlåtenskapen att tillfalla den avlidnas arvingar i enlighet med den arvsordning som uppställs i ärvdabalkens (ÄB) 2 kap. 1–3 §§. Den legala arvsordningen medför att om en sambo avlider och efterlämnar bröstarvingar kommer dessa ärva hela den avlidnas kvar-låtenskap. Barn tillhör den första av tre så kallade arvsklasser. Om en avliden sambo inte har barn går arvet till den andra arvsklassen enligt vilken föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar tar arv. Finns det inga arvingar i den andra arvsklassen går arvet till den tredje arvsklassen där far- och morföräldrar och deras barn, men inte barnbarn, tar arv. Det föreligger nämligen ingen arvsrätt för kusiner.

Ifall en avliden sambo inte har några legala arvingar i livet tillfaller den avlidnas kvarlåtenskap den Allmänna Arvsfonden, ÄB 5 kap. 1 §. I vissa fall får Arvsfonden avstå arv eller försäkringsbelopp till någon annan om det kan anses ha varit den avlidnas yttersta vilja.992 Även om det inte finns ett skriftligt testamente kan arvlåtaren muntligt berättat vem som ska få ärva. Den avlidna kan också ha gjort sin önskan känd i exempel-vis dagböcker eller brev. Även andra särskilda omständigheter kan göra att ett arvsavstående från Allmänna arvsfonden stämmer överens med arv låtarens yttersta vilja. Arvsfonden har också rätt att avstå arv till en släkting till arvlåtaren eller någon annan som stått arvlåtaren nära – som exempelvis en sambo – om det kan anses skäligt. En sådan omständighet kan vara att en släkting eller granne vårdat arvlåtaren eller på annat sätt hjälpt personen under lång tid.993 Ansökan om avstående görs hos Kam-markollegiet av den som anser sig berättigad att få del av arvet.

År 2013 erhöll Arvsfonden all eller viss egendom från 587 dödsbon. Under samma år inkom 99 delärenden om avstående av arv.994 I maj år 2014 var ännu inte alla ansökningar avgjorda. I 53 meddelade egna avgöranden eller yttranden till regeringen995 fördelade sig besluten/yttrandena så att Kam-

lämnar den avlidna maken särkullbarn har de rätt att få sitt arv direkt, ÄB 3 kap. 1 § 1 st., jfr ÄB 3 kap. 9 §. 992 Lagen (1994:234) om Allmänna arvsfonden 24 §.993 Lagen (1994:234) om Allmänna arvsfonden 24 § och information från www.kam-markollegiet.se.994 Arvsfondsdelegationens verksamhetsberättelse för år 2013. Av mailkommunikation med Kammarkollegiet den 12 maj 2014 framgår att ett delärende kan inrymma flera ansökningar om avstående, det vill säga det kan vara flera parter som ansöker om att Allmänna arvsfonden ska avstå arv ur samma kvarlåtenskap.995 För ansökningar inkomna före den 1 januari år 2014 är det regeringen som beslutar om arvsavstående om någon ansökt om avstående av egendom med bouppteckningsvärde över 2 miljoner. Kammarkollegiet ska dock alltid yttra sig i frågan. Jfr lydelsen i förord-ning (2004:484) om Allmänna arvsfonden 13 § före och efter den 1 januari år 2014. Enligt nuvarande lydelse har Kammarkollegiet rätt att besluta om avstående av arv oavsett bouppteckningsvärde.

338

markollegiet själva gav avslag i 14 ärenden och bifall i 18 fall. I 14 yttran-den till regeringen avrådde Kammarkollegiet regeringen att lämna bifall till ansökningarna och i sju ärenden föreslogs att ansökningarna skulle bifallas. Hur många avståenden som gjordes till förmån för sambor framgår inte. Det kan dock antas vara relativt vanligt. I en examensuppsats från jurist-utbildningen i Uppsala år 2008 granskades innehållet i samtliga avståen-debeslut som fattats mellan åren 2003–2007, med syfte att undersöka vad som krävs för avstående av arv.996 Det framgår inte av uppsatsen hur många avståenden som gjordes till förmån för en efterlevande sambo. Däremot framgår att arvsavståenden till sambor verkar kunna beviljas på grund av såväl den ekonomiska som den sociala samhörighet som kan uppkomma i långa samboförhållanden, och att det inte krävs att den sökande hjälpt arv-låtaren på ett sådant sätt som krävs för arvsavstående till andra närstående personer. I fyra av de fem refererade sambofallen hade samlevnaden varat mer än 20 år.997

De flesta personer som avlider har arvingar i någon av de tre arvsklas-serna, vilket gör att arvsavståenden från Allmänna arvsfonden generellt sett har liten praktisk betydelse som ett eventuellt efterlevandeskydd för sambor. Men, möjligheten att ansöka om arvsavstående kan vara av stor betydelse i enskilda fall.

När en sambo avlidit ska den avlidnas tillgångar förvaltas av döds-boet fram till att ett arvsskifte sker. Dödsboet företräds av den avlidnas arvingar och efterlevande sambo, ÄB 18 kap. 1 §. Om inte den efterle-vande sambon har rätt att ta arv genom ett testamentsförordnande är vederbörande endast dödsbodelägare fram till dess att en bodelning sker eller fram till dess att det klarlagts att sambon inte begär bodelning, ÄB 18 kap. 1 § 2 st. När dödsboet utretts och dess åtaganden reglerats kvar-står att skifta ut kvarlåtenskapen mellan arvingarna enligt den arvsord-ning som redogjorts för ovan. Det finns dock inget krav på att dödsboet måste skiftas, utan dödsbodelägarna har möjlighet att avtala om att sam-manleva i oskiftat dödsbo. Innan makar fick arvsrätt efter varandra var det vanligt att dödsbodelägarna ingick ett sådant avtal i avsikt att den efterlevande maken inte skulle behöva sälja det gemensamma hemmet för att lösa ut bröstarvingarna ur dödsboet. Efterlevande sambors situation kan på många sätt liknas vid den situation som före år 1988 förelåg för makar. Eftersom sambor blir dödsbodelägare genom att begära bodel-ning finns det åtminstone teoretiska förutsättningar för en efterlevande sambo att träffa avtal med övriga dödsbodelägare om sammanlevnad i

996 Edholm, Avstående av arv eller försäkringsbelopp som tillfallit Allmänna arvsfonden s. 7.997 Edholm, Avstående av arv eller försäkringsbelopp som tillfallit Allmänna arvsfonden s. 40 f., se även s. 35 f.

339

oskiftat dödsbo, som omfattar hela den avlidnas kvarlåtenskap.998 Har sambor gemensamma barn kan det tänkas att förutsättningarna är goda för att dödsbodelägarna ska kunna komma överens om att boet inte ska skiftas.999 En sådan överenskommelse kan vara såväl muntlig som skrift-lig.1000 En rättsföljd av att boet inte skiftas är att dödsboet finns kvar som juridisk person med egna rättigheter och skyldigheter. Förvaltningen av boet regleras i ärvdabalkens 24:e kapitel. Om inte dödsbodelägarna kommer överens om något annat ska de förvalta boet gemensamt, ÄB 24 kap. 1 § 1 st. Delägarna har möjlighet att avtala om under hur lång tid det oskiftade boet ska bestå. Om inte så gjorts har varje delägare rätt att säga upp avtalet när som helst. Från uppsägningstidpunkten gäller avtalet ytterligare tre månader, ÄB 24 kap. 3 §.

Möjligheten att ingå ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kan användas för att skapa ett extra skydd för de sambor som inte har möjlig-het att överta en bostad genom bodelning eller genom övertagandemöj-ligheterna i sambolagens 22 §. Skyddets praktiska betydelse är osäker mot bakgrund av att samtliga dödsbodelägare måste vara överens om att boet inte ska skiftas och att den efterlevande sambon ska få bo kvar i bostaden. Om ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kommer till stånd föreligger också ett osäkerhetsmoment rörande avtalets skyddsfunktion för den efterlevande sambon, eftersom var och en av delägarna har rätt att säga upp avtalet när som helst med en varselfrist om endast tre månader – såvida inte parterna kommit överens om hur länge det oskiftade boet ska bestå. Sammanlevnad i oskiftat dödsbo enligt svensk rätt ska inte sammanblandas med rätten att sitta kvar i oskiftat bo enligt norsk och dansk rätt. I de rättsordningarna finns det under vissa förutsättningar en lagstadgad rättighet för en efterlevande make – även sambor enligt norsk rätt – att få överta den avlidnas kvarlåtenskap oskiftad. Den efterlevande har då ensam förvaltningsrätt över egendomen och den avlidnas arvingar får vänta med att utfå sitt arv till dess att den efterlevande avlider eller önskar skifta boet.1001

För efterlevande sambor som är under 65 år vid sin partners frånfälle erbjuder staten ett belopps- och tidsbegränsat efterlevandeskydd genom omställnings- eller garantipension. Tanken är att bidraget i viss utsträck-ning ska kompensera för den inkomst som den avlidna sambon bidrog

998 Brattström och Singer, Rätt Arv s. 184.999 Jfr nedan avsnitt 7.3.2 om att en överförmyndare har möjlighet att samtycka till att ett minderårigt barn ingår ett sådant avtal, se även FB 15 kap. 7 §.1000 Brattström och Singer, Rätt Arv s. 185.1001 Enligt norsk rätt kan arvingar till en avliden sambo under särskilda omständigheter kräva att boet skiftas, se vidare nedan avsnitt 7.7.2. Se vidare om efterlevande sambos möjlighet att sitta kvar i oskiftat bo i Asland, Gjenlevende samboers rettsstilling s. 196–202.

340

med till det gemensamma hemmet. Som krav för att pensionsskyddet ska utgå krävs att den efterlevande sambon har, haft eller väntar barn med den avlidna. Omställningspensionen gäller i tolv månader efter dödsfal-let. Storleken på omställningspensionen beräknas utifrån den avlidnas inkomst. Garantipensionen fungerar som en utfyllnad för den som inte kommer upp i minsta garanterade belopp – 7 881 kronor år 2014 – vid beräkning av omställningspensionen. Det finns även möjlighet till för-längd omställningspension om man har barn under 18 år.

7.3 Sambors möjligheter att upprätta ett testamente till förmån för varandra

7.3.1 Testationsfrihet med laglotten som enda begränsningGenom ett testamente har sambor möjlighet att prioritera varandras behov av efterlevandeskydd framför övriga arvingars legala rätt till arv. Ett testamente kan upprättas av alla sambor som är över 18 år, ÄB 9 kap. 1 §.1002 De formkrav som uppställs för att ett testamente ska vara giltigt är att det är skriftligt och bevittnat av två personer som har närvarat sam-tidigt, ÄB 10 kap. 1 §.1003 Om sambor vill kan de gemensamt upprätta ett så kallat inbördes testamente där de förordnar om vad som ska hända med kvarlåtenskapen när den första av dem avlider och – om de vill – vad som ska hända då båda avlidit. Den som upprättar ett testamente till förmån för sin sambo bestämmer själv om de egna arvingarna ska ha rätt till arv då den efterlevande sambon avlidit, genom att i testamente förordna om arv med fri förfoganderätt eller full äganderätt.1004 Fri förfo-

1002 Av samma paragraf framgår att ett testamente kan upprättas av en underårig som fyllt 16 år, som vill förordna om egendom som vederbörande själv har rådighet över – sådan egendom som individen förvärvat genom eget arbete, jfr FB 9 kap. 3 § 1 st. Åldersgränsen torde inte ha någon stor praktisk betydelse i sammanhanget på grund av att antalet sambor under 18 år torde vara relativt få, att dödsfall är ovanligt bland unga och att yngre personer vanligtvis inte har någon större förmögenhet att testamentera bort. Jfr dock diskussionen ovan i avsnitt 4.2.5.4 avseende om minderåriga överhuvudtaget bör kunna vara sambor.1003 Undantag från formkraven kan dock godkännas om testamentsgivaren varit för-hindrad att upprätta ett testamente enligt formkraven i 1 § på grund av sjukdom eller nödfall. Om sådana förhållanden förelegat kan det räcka att personen framfört sitt förord-nande om kvarlåtenskapen muntligt inför två vittnen, eller att testamentsgivaren under-tecknat en egenhändigt skriven handling där denna förordnar om sin kvarlåtenskap, se ÄB 10 kap. 3 §. 1004 Om arvlåtaren inte uttryckligen angivit om testamentstagaren ska ärva egendom med fri förfoganderätt eller full äganderätt får testamentet tolkas för att försöka utreda

341

ganderätt innebär att den först avlidnas arvingar har rätt till efterarv på motsvarande sätt som när en make ärver med stöd av äktenskapsbalkens 3 kap. 1 §. Testamentstagaren har dock rätt att fritt förfoga över egen-domen under sin livstid, men har inte rätt att testamentera bort den.1005 Vid ett förordnande om full äganderätt tillfaller arvet testamentstagaren till fullo, vilket medför att denna har full rådighet över egendomen och att testatorns arvingar inte har någon rätt till efterarv.1006

Sambors testationsfrihet begränsas av bröstarvingars generella rätt till sin laglott. Laglotten utgörs av hälften av den legala arvslotten, det vill säga hälften av vad bröstarvingen skulle ha fått om det inte fanns ett tes-tamente, ÄB 7 kap. 1 §. Eftersom ungefär hälften av alla sambor har barn är rätten till laglott en begränsning som berör många. Såväl sambor med som utan barn kan testamentera all kvarlåtenskap till varandra för att på så sätt skapa ett efterlevandeskydd som motsvarar vad som hade gällt om parterna varit gifta. Skillnaden mellan sambor med och utan barn är dock att för sambor med barn finns det ingen garanti för att testamentet kan verkställas i enlighet med arvlåtarens vilja, eftersom bröstarvingar har rätt att begära jämkning av ett testamente för att utfå sin laglott. Myndiga barn har möjlighet att avstå från att begära jämkning av testa-mentet, vilket i sådana fall betyder att den efterlevande sambon erhåller all den avlidnas kvarlåtenskap. Det kan antas att det är mer sannolikt att ett gemensamt barn väljer att inte begära jämkning av ett testamente än ett särkullbarn som inte har några biologiska släktband till den efterle-vande sambon, särskilt eftersom ett gemensamt barn indirekt får del av den först avlidna förälderns kvarlåtenskap när den andra föräldern avli-der.1007 Den arvsrättsliga situationen för en efterlevande sambo där den avlidna sambon har särkullbarn är den samma som för en efterlevande make i samma situation, eftersom särkullbarn ärver framför efterlevande make. Enda skillnaden är att en efterlevande make erhåller ett begränsat

arvlåtarens vilja. Jfr NJA 2004 s. 487. För en mer detaljerad redogörelse över upprättande samt tolkning av testamente hänvisas till annan litteratur, se t.ex. Agell, Testamentsrätt, Boström, Tolkning av testamente, Brattström och Singer, Rätt Arv och Eriksson, Arv och testamente.1005 Om en efterlevande sambo ärver egendom med fri förfoganderätt innebär det att sambon förfogar över en förmögenhetsmassa bestående av en ideell andel med fri förfogan-derätt och en ideell andel med full äganderätt. Den fria förfoganderätten är således inte knuten till någon specifik egendom. Det innebär att sambon kan testamentera bort så mycket egendom som motsvarar värdet på den ideella andel som innehas med full ägan-derätt, se NJA 1995 s. 303 och Brattström och Singer, Rätt Arv s. 144 f.1006 Vilken betydelse man ska lägga vid begreppet full äganderätt diskuteras bl.a. av Agell i Testamentsrätt s. 92–94 och av Brattström och Singer i Rätt Arv s. 128 f.1007 Ett gemensamt barn till sambor har dock aldrig rätt till efterarv på så sätt som ett gemensamt barn till makar, se ÄB 3 kap. 2 §.

342

arvsrättsligt skydd genom den så kallade basbeloppsregeln i ärvdabalkens 3 kap. 1 § 2 st.1008 Ett särkullbarn som väljer att avstå sitt arv till förmån för en efterlevande make har dock rätt till efterarv när den längst levande maken avlider, ÄB 3 kap. 9 §.1009 Denna rätt kan tänkas leda till att det är mer sannolikt att ett särkullbarn till en make avstår sitt arv i jämförelse med ett särkullbarn till en sambo, då den senare saknar rätt till efterarv vid avstående av arv.

Medan bröstarvingar över 18 år har möjlighet att avstå från att utkräva sin laglott måste detta göras av den som företräder en underårig bröstar-vinge.1010 Det finns ingen statistik på hur många sambor med gemen-samma minderåriga barn som årligen avlider. Vad vi vet är att cirka hälf-ten av alla sambor lever med barn i hushållet. Det kan antas att en övervä-gande del av dessa barn är minderåriga mot bakgrund av att många flyttar hemifrån i 20-årsåldern.1011 Därutöver vet vi att cirka 3 500 barn under 18 år mister en förälder varje år1012 och att cirka hälften alla barn som föds har föräldrar som är sambor.1013 Det kan således antas att det finns minst ett hundratal barn som varje år ärver en avliden förälders kvarlå-tenskap, samtidigt som den andra föräldern är en efterlevande sambo som inte ärver något. Om det finns ett testamente kan den efterlevande sambon som mest ärva halva den avlidnas kvarlåtenskap. Vad detta kan leda till, och framförallt vad som rent praktiskt händer när ett barn ärver egendom, diskuteras mer ingående i avsnittet nedan.

7.3.2 Den praktiska betydelsen av begränsningen i testationsfriheten

I de fall en ogift förälder till ett minderårigt barn avlider ärver barnet allt om inget testamente upprättats. Finns det ett testamentsförordnande till förmån för en efterlevande sambo – tillika den andra föräldern – blir

1008 Bestämmelsen innebär att vid upplösning av ett äktenskap genom dödsfall har en efterlevande make rätt att erhålla en minimisumma på fyra gånger basbeloppet, då sett till vad maken erhållit både vid bodelningen och vid fördelningen av kvarlåtenskapen. I denna summa inräknas även vad som utgör efterlevande makens enskilda egendom. Bas-beloppsregeln utgör en skyddsregel som har till syfte att förhindra att små bon ska behöva skiftas vid ett dödsfall. Huruvida särkullbarns omedelbara arvsrätt är rimlig diskuteras inte närmare i denna framställning, inte heller laglottens vara eller inte vara. Jfr dock Brattström och Singer, Rätt Arv s. 229–235 och 239–243.1009 Jfr ÄB 3 kap. 1 §.1010 Se FB 15 kap. 6 §.1011 Se SCB, Ungdomars flytt hemifrån s. 9 och s. 54.1012 Socialstyrelsen, När förälder oväntat avlider. 1013 Se ovan avsnitt 3.4.5.

343

barnet och föräldern delägare i samma dödsbo. I en sådan situation ska en god man utses för att tillvarata barnets rättigheter.1014 Som redan fram-gått av avsnittet ovan måste den gode mannen kräva att testamentet ska jämkas och att barnets laglott ska utgå. Den fråga som diskuteras nedan är vilken betydelse det har – och om det är ett praktiskt problem – att ett minderårigt gemensamt barn ärver den avlidna istället för den efterle-vande föräldern om pengarna ändå stannar inom familjen.

Enligt huvudregeln har den som är förmyndare för ett barn (vanligtvis föräldrarna) rätt att på egen hand bestämma hur barnets tillgångar ska användas eller placeras på ett sätt som bäst gagnar barnet.1015 I föräld-rabalken anges emellertid olika former av begränsningar i föräldrars rätt att förvalta barnets tillgångar. Syftet med reglerna är att minska risken för missbruk av medel som ska vara till nytta för den omyndiga.1016 När ett barn ärver tillgångar kan några av dessa begränsningar bli tillämpliga, med konsekvensen att överförmyndaren i den kommun barnet bor ska utöva kontroll över hur barnets tillgångar används.

Huvudregeln är att föräldrar inte behöver samtycke av överförmynda-ren för att ta ut pengar från ett barns bankkonto. Detta gäller samtliga bankmedel som föräldrar förvaltar.1017 Om ett omyndigt barn ärver ett penningbelopp som överstiger ett prisbasbelopp (44 500 kr år 2015) ska emellertid pengarna sättas in på ett konto med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd, FB 16 kap. 11 §. Bestäm-melsen medför att pengarna hamnar under en så kallad överförmyndar-spärr, vilket innebär att en förälder som vill ta ut eller omplacera barnets pengar måste ansöka om tillstånd hos överförmyndaren, se FB 13 kap. 8 §.1018 I föräldrabalkens 13 kap. 2 § regleras ytterligare en begränsning

1014 Ifall den avlidna sambon har ett minderårigt särkullbarn behöver normalt sett ingen god man förordnas, utan barnets rätt kan tillvaratas av den andra föräldern i egenskap av förmyndare för barnet, FB 12 kap. 1 § och 3 §. Som krav för att den andra föräldern ska kunna företräda barnet är att vederbörande inte har del i samma dödsbo som barnet, vil-ket inte är troligt om föräldrarna separerat. Varken en god man eller förmyndare kan avstå från arv eller testamente för en enskilds räkning, FB 15 kap. 6 §. Ett undantag ges dock i 2 st., som innebär att överförmyndaren kan godkänna att ett särkullbarn avstår arv till förmån för efterlevande make. Förtydligas bör dock att nämnda paragraf avser avstående av arv eller testamente och således inte den situation som diskuteras i texten ovan, d.v.s. påkallande av jämkning av testamente. 1015 Jfr FB 13 kap. 1 § och 12 kap. 3 §.1016 Jfr prop. 2007/08:150 s. 32 f. Om ett barns förmyndare/föräldrar inte ser till barnets bästa i förvaltningen av barnets tillgångar kan de bli skadeståndsskyldiga, FB 12 kap. 14 §.1017 Walin och Vängby, Föräldrabalken. En kommentar. Del I 13:19.1018 Enligt tidigare lagstiftning fanns det en möjlighet för överförmyndaren att besluta om hävande av de spärrar som är satta på omyndigas konton. Denna möjlighet togs bort den 1 januari år 2009.

344

i föräldrars ”fria” förvaltning i form av en kontroll av förvaltningen av viss egendom. Kontrollen träder in om barnets totala tillgångar översti-ger åtta basbelopp (356 000 kr år 2014). Om ett barn exempelvis redan äger tillgångar värda 100 000 kronor och sedan ärver egendom till ett värde av 300 000 kr kommer barnets samtliga tillgångar falla in under kontrollen, som innebär att föräldern årligen måste redovisa hur barnets tillgångar förvaltats samt hur de är placerade. Föräldern har dock en viss frihet vad gäller placeringen av barnets tillgångar i vissa speciella fonder och obligationer.1019 Däremot får tillgångarna inte placeras i aktier eller försäkringar utan överförmyndarens samtycke.1020 Sådan förvaltning kan även komma i fråga om ett barn erhåller tillgångar genom exempelvis arv eller gåva med föreskrift om att förvaltningen av tillgångarna ska stå under särskild överförmyndarkontroll.1021

För att klarare belysa vad ovan nämnda bestämmelser kan innebära i praktiken ges nedan ett exempel.

Sambon A avlider och efterlämnar sambon B och det gemensamma barnet C som är nio år. A hade före sin död upprättat ett testamente om att B skulle ärva allt. Eftersom C är minderårig tillsätts en god man för att tillvarata C:s rättigheter. Den gode mannen begär att testamentet ska jämkas så att C kan utfå sin laglott. A:s kvarlåtenskap uppgår till 4,5 miljoner kronor. A ägde ensam den gemensamma bostaden vars värde uppgår till 4 miljoner kronor. Övriga tillgångar på 500 000 kronor består företrädesvis av aktier. B:s till-gångar uppgår till 250 000 kronor. B begär ingen bodelning eftersom bosta-den ägdes av A innan de träffades och B äger merparten av allt bohag paret införskaffat. Eftersom den gode mannen begärt jämkning av testamentet å C:s vägnar kommer B och C att erhålla hälften vardera av A:s kvarlåten-skap, vilket innebär 2,25 miljoner kronor vardera. Vid arvsskiftet tilldelas de båda hälften av bostaden respektive hälften av aktierna. Eftersom B inte har möjlighet att lösa ut C:s andel i bostaden kommer de att bli samägare till denna efter arvsskiftet. De aktier C ärver kommer sättas under kontrol-lerad förvaltning, medförande att B måste redovisa till överförmyndaren hur tillgångarna förvaltas. Eftersom C:s andel i bostaden och aktierna överstiger åtta basbelopp i värde kommer andelen sättas under kontrollerad förvalt-ning. Det innebär exempelvis att B inte på egen hand kan bestämma sig för att sälja bostaden och flytta till något mindre och billigare. Detta hade dock inte gått även om andelen understigit ett värde på åtta basbelopp, eftersom

1019 Se FB 13 kap. 5 §.1020 Bestämmelsen innebär inte att tillgångarna är ”spärrade” såsom enligt FB 13 kap. 8 §. Överförmyndaren får dock begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank, kreditmarknadsföretag eller värdepappersbolag, utöver vad som följer av FB 13 kap. 8 §, om det av någon särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen.1021 Föreskrift om särskild förvaltning är vanligast då andra än förmyndarna ger gåvor eller arv till barn.

345

föräldrar alltid måste ha överförmyndarens samtycke att sälja fast egendom enligt FB 13 kap. 10 § st. 1 p. 3.

Frågan är om det är ett praktiskt problem, tillika om det är till familjens bästa, att barn ärver framför en efterlevande förälder. Vad händer om den efterlevande föräldern inte har tillräckliga ekonomiska medel för att upprätthålla den levnadsstandard familjen hade innan den andra sam-bon avled? För att besvara frågan måste det utredas i vilken utsträckning barnets tillgångar kan och får användas för dels sina egna behov, dels familjens behov. Vägledning till detta kan bland annat hämtas från vad som ingår i en förälders underhållsskyldighet.

Föräldrar har underhållsskyldighet gentemot sina barn, vilket innebär att föräldrarna ska stå kostnaderna för bostad, mat, kläder, aktiviteter och den utbildning som barnet bör få. Omfattningen av underhålls-skyldigheten bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas ekonomiska förmåga.1022 Ett barns behov ökar ju äldre det blir.1023 Om en förälder är avliden har den efterlevande för-äldern ensamt ansvar för barnets underhåll. Vid bestämmande av den efterlevande förälderns underhållsskyldighet finns möjlighet att ta hän-syn till att barnet uppbär barnpension,1024 men också till barnets egna tillgångar, FB 7 kap. 1 §. I lagförarbetena till bestämmelsen framhålls att endast avkastningen av eventuella tillgångar ska beaktas vid bestäm-mande av en förälders underhållsskyldighet, men att i undantagsfall kan även värdet av mer ansenliga tillgångar beaktas.1025 I lagförarbetena till föräldrabalkens 12 kap. som reglerar förmyndares verksamhet framhålls att det primära är att den enskildas medel används till dennas nytta. När det gäller underåriga måste dennas ålder, föräldrarnas villkor och andra individuella förhållanden beaktas vid bedömningen av hur den enskildas medel får användas. Det är inte uteslutet att använda barnets medel till något som kommer även föräldrarna och familjen tillgodo. Det är dock alltid den minderåriges intresse som ska vara utgångspunkten och de

1022 Prop. 1978/79:12 s. 84 f. 1023 Vid beräkning av underhållsbidrag används en schablonkostnad för barnets omkost-nader, vilken ökar med stigande ålder, se t.ex. Konsumentverkets riktlinjer för kostnader för barn upp till 10 år, www.konsumentverket.se. 1024 Barnpension betalas ut från det allmänna till barn under 18 år som har en avli-den förälder. I undantagsfall kan pensionen betalas ut tills barnet är 20 år. Storleken på barnpensionen beräknas utifrån den avlidnas inkomstpension, se socialförsäkringsbalken (2010:110) 78 kap. Vid låg eller ingen barnpension finns möjlighet för barnet att få efter-levandestöd som uppgår till minst 1 480 kronor per månad, se socialförsäkringsbalken 79 kap. En hög barnpension tar dock inte bort underhållsskyldigheten för den andra föräldern, Agell, Underhåll till barn och make s. 25.1025 Prop. 1978/79:12 s. 154.

346

övrigas nytta en bieffekt.1026 Av såväl föräldrabalkens regler om underhåll som förmyndarens verksamhet framgår att det finns lagstöd för att i viss utsträckning använda barnets tillgångar för dennas behov, men däremot inga detaljerade riktlinjer för i vilka situationer en överförmyndare ska bevilja en förälders ansökan om att få använda barnets tillgångar, eller i vilka situationer överförmyndaren ska reagera mot hur föräldern förval-tat ett barns tillgångar som faller under föräldrabalkens 13 kap. 2 § om kontrollerad förvaltning. Vad överförmyndaren har att utgå från i sin bedömning är endast att barnets pengar ska användas till barnets bästa och nytta.1027 Det finns å ena sidan en risk med detaljerade riktlinjer på så sätt att prövningen inte görs utifrån barnets bästa och nytta i varje enskilt fall. Å andra sidan medför avsaknaden av detaljerade riktlinjer en risk för att prövningen av när, och på vilket sätt, den enskildas medel får användas, skiljer sig åt mellan olika överförmyndare i landet. Min uppfattning efter att ha varit i kontakt med ett antal överförmyndarkontor i landet är att kontoren möjligen är olika strikta i synen på när ett barns tillgångar kan tas i anspråk, eller hur man på andra sätt kan lösa olika situationer som kan uppkomma. En överförmyndare gav exempel på att de utställt skul-debrev till ett barn som ärvt en fastighet för att den efterlevande föräld-ern – tillika efterlevande sambon – skulle bli ensam ägare till fastigheten. Samma överförmyndare nämnde även att de har möjlighet att godkänna att barnet och den efterlevande föräldern sammanlever i oskiftat bo.1028

Av ovanstående framgår att överförmyndaren har ett visst utrymme att godkänna att barnets tillgångar används och förvaltas på ett sådant sätt att tillgångarna kommer både barnet och den efterlevande föräldern tillgodo. Överförmyndaren kan dock inte – i likhet med barnets förmyn-dare – bortse från att tillgångarna tillhör barnet och att det begränsar möjligheten att ta barnets medel i anspråk för andra behov än sådana som kan knytas till barnets bästa.1029 Det största problemet är således inte att överförmyndaren utövar kontroll över hur förmyndaren förvaltar barnets pengar, utan att pengarna endast kan användas på det sätt som bäst gag-nar barnet – ur ett ekonomiskt perspektiv. Att det ekonomiskt bästa för barnet ska vara vägledande behöver dock inte vara synonymt med att det är till det socialt bästa för barnet.

1026 NJA II 1995 nr 1 s. 32 f. Ett möjligt exempel på att familjen kan tänkas få nytta av barnets tillgångar indirekt är om ett barn är handikappat och behöver en specialanpassad bil. Ifall föräldern/föräldrarna inte har råd att införskaffa en sådan bil med egna medel, förefaller det rimligt att barnets tillgångar kan få tas i anspråk för ett sådant inköp, även om bilen kan komma att användas av hela familjen och inte endast barnet.1027 Jfr FB 12 kap. 3–4 §§ och FB 15 kap. 6–7 §§.1028 Jfr FB 13 kap. 10 § och 15 kap. 6 §.1029 Jfr FB 12 kap. 3 §.

347

Mot bakgrund av vad som diskuterats ovan förefaller det som att det kan leda till praktiska problem att ett barn ärver framför den efterlevande föräldern. Problemet ligger dock snarare i att den avlidnas kvarlåtenskap redan vid arvsskiftet hamnar hos ”fel” familjemedlem för att vara till familjens bästa. En efterlevande förälder som inte klarar av att exempelvis köpa ut ett gemensamt barn från det gemensamma hemmet kan känna sig maktlös över att behöva sätta sig i en beroendesituation gentemot sitt eget barn för att familjen ska kunna bo kvar. Det kan tänkas att en sådan situation kan upplevas besvärande för föräldern, vilket inte är önskvärt varken ur barnets eller den efterlevandes perspektiv. För att undvika en dylik situation som ovan, vore en möjlighet att sambor med barn fick en utökad testationsfrihet. Risken för missbruk av en sådan möjlighet – på barnens bekostnad – får anses som mycket liten. Inspiration till en dylik lösning kan hämtas från dansk rätt där sambor har möjlighet att upprätta ett så kallat samlevnadstestamente.

7.3.3 Danmark – utökad testationsfrihet genom samlevnadstestamenten

Den första januari år 2008 fick Danmark en reformerad arvslagstiftning då den nya Arveloven (Al) trädde i kraft.1030 En översyn har gjorts av hela den arvsrättsliga regleringen. Sambors arvsrättsliga ställning tillhör en av de frågor som varit föremål för diskussion i lagförarbetena. Den kom-mitté (Arvelovsudvalget) som tillsattes år 2000 för att se över den danska arveloven, lämnade år 2006 ett betänkande.1031 Kommittén konstaterade att det fanns ett behov av att införa arvsregler för sambor; antalet sambor var många och få upprättade testamenten. Eftersom sambor bestod av en sådan mångfald av olika sambopar ansågs det dock vanskligt att lag-stifta på området. Sambor med barn utmärkte sig dock enligt kommit-tén särskilt, på så sätt att det fanns en stark ekonomisk sammanflätning och ett beroende mellan dem, vilket talade för att dessa sambor borde medges viss arvsrätt efter varandra. Kommittén föreslog därför att det skulle införas en begränsad legal arvsrätt för sambor som levt tillsammans i minst två år och som hade, hade haft eller väntade barn tillsammans. Vidare föreslog kommittén en så kallad ”social arvsrätt”, som innebar att arvsrätt undantagsvis skulle kunna medges om särskilda hänsyn talade för det. Slutligen föreslog kommittén att sambor skulle kunna upprätta ett samlevnadstestamente (samlevertestamente), där de kunde bestäm-

1030 Lov nr. 515 af 6 juni 2007.1031 Bet. Nr 1473 om revision af arvelovsutgivningen mv., 2006.

348

ma att de skulle ärva varandra som om de vore makar.1032 De två första förslagen avslogs senare av justitieministeriet, trots att förslagen mötts av positiv respons från remissgrupperna, och trots att Justitieministeriet framhöll att förslaget torde vara i överensstämmelse med hur majoriteten av sambor med gemensamma barn önskade fördela sin kvarlåtenskap.1033 Justitieministeriet framhöll emellertid att det rådde alltför stora princi-piella skillnader mellan äktenskap och samboförhållanden för att införa en legal arvsrätt för vissa sambor. Vidare betonades att reglerna i den nya arveloven skulle vara utformade på ett sådant sätt att man respekterade vissa sambors val att inte ingå äktenskap på grund av äktenskapets rätts-verkningar. Därtill var man även rädd för att en legal arvsrätt skulle leda till bevissvårigheter och tvister avseende om ett samboförhållande varit äktenskapsliknande eller om det tidsmässiga kravet uppfyllts.1034 Trots kritik från både juridiska experter och från flera partier i Folketinget mot att kommitténs förslag om legal arvsrätt för sambor under vissa förutsätt-ningar förkastades, kom Justitiministeriets förslag – att endast införa en möjlighet för sambor att upprätta ett samlevnadstestamente – att antas av Folketinget.1035

Ett så kallat samlevnadstestamente kan upprättas av sambor som har, har haft eller väntar barn tillsammans, samt av sambor utan barn som levt tillsammans minst två år vid den ena sambons dödsfall, Al § 88 stk. 2. Genom ett sådant testamente kan sambor inbördes bestämma att de helt eller delvis ska ärva varandra som om de vore makar, Al § 87. Enligt dansk rätt ärver makar all kvarlåtenskap av varandra om de inte har barn, och halva kvarlåtenskapen om den avlidna maken har bröstarvingar, Al § 9. Barns laglott uppgår till 1/8 av en avliden förälders totala kvarlåten-skap, Al § 5.

Ett samlevnadstestamente kan endast upprättas av två sambor till-sammans.1036 Skulle en sambo senare återkalla sitt förordnande, upphör även den andra sambons förordnande att gälla.1037 I praktiken medför bestämmelsen om samlevnadstestamenten att sambor kan testamentera 7/8 av sin kvarlåtenskap till sin sambo – mot 3/4 genom ett vanligt tes-tamente.1038 Däremot kan sambor inte i ett testamente förordna om att

1032 Bet. Nr 1473 om revision af arvelovsutgivningen mv., 2006 s. 27 f. och s. 150–169.1033 L 100 p. 15.3.1. 1034 L 100 p. 15.3.1. Se även Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 91 f.1035 Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 92 f. Se vidare s. 93–96 för Lund-Andersens kommentarer rörande det utredningsarbete som ledde fram till lagförslaget.1036 Bormann m.fl., Arveloven af 2008 med kommentarer s. 466.1037 Bormann m.fl., Arveloven af 2008 med kommentarer s. 466–467. 1038 Barns laglott är en fjärdedel av deras arvslott, Al § 5 stk. 1. En efterlevande make

349

efterlevande sambo ska få sitta kvar i oskiftat bo, Al § 87 stk. 2.1039 I prak-tiken innebär det att sambor som upprättat ett samlevnadstestamente kan uppnå samma arvsrättsliga ställning som makar med endast enskild egendom.1040

Samlevnadstestamenten omfattas av allmänna regler för upprättande samt tillbakadragande av testamente.1041 Det finns således inga specifika krav på hur ett samlevnadstestamente måste vara utformat; det kan vara kortfattat och endast hänvisa till arvelovens § 87. Om inte annat fram-går av samlevnadstestamentet, ska det förstås som att samborna önskar att alla arvsregler rörande makar ska vara tillämpliga.1042 Det finns dock möjlighet för sambor att delvis begränsa arvsrätten, exempelvis på så sätt att endast bostaden och bohaget ska omfattas av testamentsförordnandet. Av en dansk studie från år 2011 framgår att bland sambor som antingen är barnlösa eller som har eller väntar gemensamma barn, önskar majori-teten (99 procent) att efterlevande sambo ska ärva ”mest muligt”.1043 Det är således troligt att de flesta sambor som upprättar ett samlevnadstesta-mente förordnar om att de ska ärva varandra som om de vore makar. Det innebär att om den avlidna sambon inte hade några bröstarvingar kan efterlevande sambo ärva hela kvarlåtenskapen.

Sambor som upprättat ett samlevnadstestamente har också rätt till suppleringsarv, Al § 11 stk. 2 Suppleringsarvet innebär att efterlevande sambo alltid har rätt att tillsammans med sin egen egendom erhålla ett minsta belopp. Beloppsgränsen låg år 2014 på 710 000 danska kronor. Om efterlevande sambons totala egendom understiger denna summa har sambon rätt att fylla ut sin egendom från arvlåtarens kvarlåtenskap upp till 710 000 kr, utan hinder av bröstarvingars arvsrätt.1044 Bestämmelsen kan liknas vid lilla basbeloppsregeln i sambolagens 18 §, men den är betydligt mer långtgående på grund av beloppets storlek.1045

ärver enligt lag hälften av den avlidna makens kvarlåtenskap om makarna har barn, annars allt, Al § 9. 1039 Att sitta kvar i oskiftat bo är inte heller möjligt för makar med enskild egendom, då kravet är att bostaden och bohaget måste utgöra giftorättsgods för att den efterlevande maken ska kunna överta boet oskiftat.1040 Se Asland, Gjenlevende samboers rettsstilling s. 193 f., som dock påpekar att det får ses som en sanning med modifikation att testatorerna ärver varandra som om de vore makar.1041 Bormann m.fl., Arveloven af 2008 med kommentarer s. 466 f.1042 L 100, Folketinget 2006–07 p. 15.3.2.1043 Grønborg, Testamentsmønstre avsnitt 4.1.1044 I beloppet ska inräknas ersättning som en efterlevande sambo eventuellt får genom ett förmånstagarförordnande, Al 11 § st. 3 samt Bormann m.fl., Arveloven af 2008 med kommenterer s. 469 f.1045 Jfr ovan avsnitt 4.5.1.

350

Som ytterligare efterlevandeskydd har sambor som levt tillsammans minst tio år eller som har, har haft eller väntar barn tillsammans, även möjlighet att mot betalning överta bostad eller bohag som används av samborna gemensamt, Dødsboskiftesloven § 111 a.1046 Denna möjlighet gäller oavsett om samborna upprättat ett samlevnadstestamente eller inte.

Genom att sambor i Danmark medgetts möjlighet att upprätta samlev-nadstestamenten kan de i stor utsträckning anpassa efterlevandeskyddet för varandra utifrån parets individuella behov av skydd. En förutsättning är emellertid att samborna är överens om att de båda vill testamentera hela eller delar av sin kvarlåtenskap till varandra. Det verkar hittills fin-nas ett stort intresse bland sambor för samlevnadstestamenten.1047 Där-emot finns det ingen statistik på hur stor andel sambor som rent faktiskt upprättat ett sådant. I Sverige är sambor generellt dåliga på att upprätta testamenten till förmån för varandra, trots att de i stor utsträckning har kunskap om att sambor inte ärver varandra och trots att många önskar ett mer omfattande efterlevandeskydd än vad som följer av lagen.1048 Det är således tveksamt om en möjlighet för sambor i Sverige att upprätta ett samlevnadstestamente, skulle medföra någon större praktisk skillnad i sambors testationsfrekvens. Det återstår att se om danska sambor är bättre på att rättshandla.

7.4 LivförsäkringarEtt annat sätt för sambor att utöka efterlevandeskyddet för varandra, vid sidan av att upprätta ett testamente, är att teckna en livförsäkring där den andra sambon insätts som förmånstagare. Det som är karakteristiskt för en livförsäkring i jämförelse med annat sparande är att avtalat försäk-ringsbelopp kan utfalla i dess helhet så snart försäkringen trätt i kraft, oberoende av hur mycket som hunnit inbetalas i premie.1049 Många sam-bor har olika former av livförsäkringar – bland annat genom en tjänste-pension, en privat pensionsförsäkring eller en ren livförsäkring (utan pensionsinslag) – där det vanligtvis finns ett förmånstagarförordnande

1046 Jfr Lund-Andersen, Familieøkonomien s. 95 f. om att sambor i detta avseende ham-nar i en fördelaktigare rättsställning än makar med enskild egendom. 1047 Bormann och Hounsgaard Trabjerg, Dansk arveret – erfaringer efter arveloven af 2008 s. 24. 1048 Se ovan avsnitt 3.5.7, 3.6.3 och 3.8.3.1049 Jfr FAL 11 kap. 2 §. En livförsäkring kan vara villkorad att utfalla i samband med dödsfall eller i samband med viss händelse i livet, så kallat livsfall. Ett livsfall kan t.ex. vara att man uppnår viss ålder, se närmare om olika former av livförsäkringar i Brattström, Makars pensionsrättigheter s. 102 f.

351

kopplat till försäkringen.1050 Försäkringstagaren kan alltid välja vem som ska vara förmånstagare, vilket kan ske genom att personen namnges.1051 Om det inte finns någon namngiven förmånstagare brukar det finnas standardförordnanden att falla tillbaka på.1052 I ett sådant kan det exem-pelvis framgå att make, sambo eller barn är förmånstagare.1053 Standard-villkoren mellan olika försäkringar kan dock variera, vilket gör att det inte går att förutsätta att sambor alltid ingår bland förmånstagarna, även om det blivit allt vanligare i och med att samlevnadsformen blivit allmänt förekommande.1054

Vanligtvis är förmånstagarförordnanden återkalleliga, vilket medför att en sambo kan återkalla och/eller ändra ett förmånstagarförordnande om samborna skulle separera.1055 Det går dock att göra ett förordnande oåterkalleligt, vilket kan vara en viktig förutsättning för att syftet med förordnandet – exempelvis att trygga förmånstagarens försörjning – ska kunna uppnås.1056 Det finns inga formkrav för att förordnandet ska bli oåterkalleligt, utan det räcker att försäkringstagaren utfäst att så ska vara fallet.1057

Till skillnad mot ett testamentsförordnande ingår inte ett förmåns-tagarförordnande i den avlidnas kvarlåtenskap, utan tillfaller förmåns-tagaren direkt.1058 Det innebär att den avlidnas arvingar inte kan göra anspråk på värdet som utbetalas från försäkringen.1059 En ytterligare

1050 Syftet med en försäkring är ofta att trygga just förmånstagarens framtida ekonomiska ställning, se Brattström, Makars pensionsrättigheter s. 103.1051 Se FAL 14 kap. 1 § 1 st. och 3 §.1052 Jfr FAL 14 kap. 3 §. Enligt bestämmelsen är huvudregeln vid förordnande om för-månstagare att försäkringstagaren bestämmer vem som ska vara förmånstagare i ett egen-händigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget (st 1). Om det redan framgår av försäkringsvillkoren vem som ska vara förmånstagare (st 2) kan försäkringstagaren sätta sådana villkor åt sidan genom ett skriftligt meddelande till försäkringsbolaget (3 st).1053 Jfr FAL 14 kap. 6 §.1054 Se inkomstskattelag (1999:1229) 58 kap. 13 §. Se även SOU 1999:104 s. 297–299 om efterlevandeskydd inom tjänstepensionerna och Gabrielsson och von Sydow, Sambo – ensammare än du tror s. 114–119. Se även vidare om tjänstepensioner i Brattström, Makars pensionsrättigheter s. 177–228.1055 Jfr även tolkningsregeln i FAL 14 kap. 6 §. En sambo diskvalificeras som förmåns-tagare i samband med att förhållandet upplöses om vederbörande varit förmånstagare i en försäkring där standardförordnanden används, det vill säga om sambon inte varit namngiven.1056 Brattström och Singer, Rätt Arv s. 107. Se även FAL 14 kap. 2 §.1057 Den som påstår att ett förmånstagarförordnande är oåterkalleligt har dock bevisbör-dan för att så är fallet, Brattström och Singer, Rätt Arv s. 107. Se särskilt not 62.1058 Se FAL 14 kap. 7 §.1059 Om den avlidna har bröstarvingar beräknas laglotten utifrån kvarlåtenskapen, där försäkringsersättningen inte ingår om det finns en förmånstagare.

352

skillnad mellan ett förmånstagarförordnande och ett testamente är att medan kvarlåtenskapens storlek är oklar vid ett testamentes upprättande, utgör livförsäkringar ett ”i princip”1060 förutsebart ekonomiskt efterle-vandeskydd. En ytterligare fördel med livförsäkringar är att det inte krävs några specifika kunskaper för att teckna en livförsäkring, utan att hjälp tillhandahålls av försäkringsbolagen. Vidare vet man som huvudregel1061 på förhand vilken summa pengar som kommer tillfalla förmånstagaren – antingen i ett engångsbelopp eller i en viss summa pengar periodiskt.

En omständighet som gör att inte alla har möjlighet att teckna en liv-försäkring är den månatliga premie som en livförsäkring kostar. Premien baseras dels på vilket belopp som ska tillfalla förmånstagaren, dels på för-säkringstagarens ålder – ju högre ålder, desto högre premie. Försäkrings-bolagens villkor kan i vissa fall också förhindra sambor från att teckna ett efterlevandeskydd som i omfattning motsvarar deras önskemål och behov. Denna risk är störst för sambor med hög ålder eller sambor med någon sjukdom. Sådana villkor utgör en fara för att sambor som har en högre risk att avlida, inte har möjlighet att skapa ett efterlevandeskydd för sin sambo genom en livförsäkring.

Trots att det finns en rad omständigheter som kan begränsa individers möjligheter att teckna en livförsäkring, spelar de en viktig roll för fram-förallt sambor och makar.1062 Många par införskaffar idag ett gemen-samt boende genom att skuldsätta sig. Livförsäkringar som täcker upp för respektive parts lånedel kan vara avgörande för att en efterlevande sambo ska ha ekonomiska förutsättningar att exempelvis kunna bo kvar i den gemensamma bostaden och/eller lösa ut eventuella barns andelar i densamma.1063

Som redan framhållits ingår inte ett försäkringsbelopp som tillfaller en förmånstagare i den avlidnas kvarlåtenskap, vilket kan missgynna en sambos bröstarvingar, som i en sådan situation har möjlighet att påkalla

1060 Med ”i princip” avses att en försäkring eller ett försäkringsbelopp som tillfaller en förmånstagare kan i vissa fall tas i anspråk för försäkringstagarens (den som tecknat för-säkringen) skulder. Det gäller dock endast om inte skulden kan betalas ur försäkringstaga-rens förmögenhet eller kvarlåtenskap och är dessutom beroende av hur premien betalats, se vidare FAL kap. 15. 1061 Undantag gäller vid försäkringar med efterlevandeskydd, där försäkringstagaren kan välja mellan att det vederbörande hunnit spara fram till sitt dödsfall ska betalas ut till för-månstagaren (s.k. återbetalningsskydd) eller att ett på förhand bestämt belopp ska utfalla vid dödsfall, se Brattström, Makars pensionsrättigheter s. 111 f.1062 Av statistik framgår att försäkringar är den vanligaste sparformen för svenska hus-håll. År 2013 uppgick försäkringars andel till nästan 42 procent av hushållens samlade sparande. Under samma år inbetalades drygt 201 miljarder kronor i premier till livförsäk-ringsföretagen, se Försäkringar i Sverige. Statistik 2013 s. 9 f.1063 Se ovan avsnitt 7.3.2.

353

jämkning av förordnandet med stöd av en regel i försäkringsavtalsla-gen.1064 Ett förmånstagarförordnande kan jämkas om en tillämpning av förordnandet skulle leda till ett oskäligt resultat gentemot en bröstarvinge (eller make) till försäkringstagaren, i samband med att försäkringen faller ut. I bedömningen ska särskilt skälen för förordnandet, och bröstarving-ens ekonomiska förhållanden, beaktas. Att ett förmånstagarförordnande inte kan jämkas till förmån för sambor beror på att sambor inte har någon legal arvsrätt och att försäkringen aldrig utgör samboegendom. Det finns således inget värde som en sambo går miste om enligt familjerättsliga reg-ler, på grund av förmånstagarförordnandet. Däremot kan jämkningsmöj-ligheten vara viktig för eventuella bröstarvingar om en eller båda sambor på något sätt missgynnat dem ekonomiskt. En sådan situation kan illus-treras med NJA 1995 s. 423, som visserligen gällde två makar.

I NJA 1995 s. 423 yrkade två särkullbarn (till mannen) jämkning av två förmånstagarförordnanden som vid mannens dödsfall utföll till förmån för två gemensamma barn i det äktenskap han levde i vid sitt frånfälle. Vid arvs-skiftet erhöll särkullbarnen endast 3 000 kr av en bobehållning på 300 000 kr. Det minimala arvet berodde på att makarna företagit en rad dispositio-ner under äktenskapet, samt att de upprättat ett inbördes testamente. Dom-stolen framhöll att jämkningsfrågan avseende förmånstagarförordnandena inte helt kunde frikopplas från arvsrättens regler och värderingar. När det gällde beaktandet av en bröstarvinges behov av ekonomiskt stöd påpekade domstolen att om ett förmånstagarförordnande ingår i en kedja av åtgärder som en försäkringstagare vidtagit i syfte att exempelvis en viss bröstarvinge inte ska få någon del i försäkringstagarens tillgångar, så ”kan det från mera allmän rättvisesynpunkt finnas skäl för jämkning, även om bröstarvingen inte har något uttalat behov av ekonomiskt stöd.” Omständigheterna i det aktuella fallet ansågs inte vara sådana att makarna medvetet försökt miss-gynna särkullbarnen. Särkullbarnens ekonomiska förhållanden vid tidpunk-ten för faderns död ansågs inte heller motivera jämkning av förmånstagar-förordnandet. Efter medgivande från de gemensamma barnen kom dock förmånstagarförordnandet att jämkas så att särkullbarnen erhöll en andel i försäkringsbeloppen som motsvarade en laglott av samma summa.

Min studie visar att 25 procent av alla sambor som lever med barn i hus-hållet gör det med särkullbarn, varav 7 procent lever med både gemen-samma barn och särkullbarn. Eftersom sambor inte har arvsrätt efter var-andra, och uttryckligen uppmuntras i lagförarbetena att vid behov stärka efterlevandeskyddet för varandra,1065 förefaller det rimligt att det finns ett

1064 Se FAL 14 kap. 7 § 2 st. och lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande (LIPS) 4 kap. 7 §. Denna jämkning skiljer sig från jämkning enligt ÄB 7 kap. 3 §, se ovan avsnitt 7.3.1.1065 Se prop. 1986/87:1 s. 99, jfr ovan avsnitt 2.11.

354

stort utrymme för sambor att gynna varandra genom att teckna en livför-säkring med den andra sambon som förmånstagare, även om detta på sätt och vis kan säga ”missgynna” den avlidnas arvingar. Möjligheterna att jämka ett förmånstagarförordnande som tillfallit en efterlevande sambo bör således enligt min mening vara mycket liten. Det måste däremot finnas en gräns för i vilken utsträckning sambor ska kunna missgynna ett eller flera barn framför övriga barn genom att endast insätta några av barnen som förmånstagare i en livförsäkring. Möjligen kan – och bör – särkullbarn ha lättare att få till stånd jämkning än sambors gemensamma barn, mot bakgrund av att gemensamma barn kan förväntas erhålla arv vid den efterlevande sambons död.

7.5 I vilken utsträckning utökar sambor efterlevandeskyddet för varandra på egen hand?

Trots att många sambor önskar ett mer omfattande rättsligt skydd i hän-delse av att förhållandet upplöses genom dödsfall,1066 framgår det av stu-dien att få sambor upprättat ett testamente till förmån för sin sambo eller tecknat en livförsäkring med den andra sambon som förmånstagare; 39 procent av alla sambor har tecknat en livförsäkring och 18 procent har upprättat ett testamente.1067 Varför är det så få sambor som på egen hand förstärker sin sambos efterlevandeskydd? På denna fråga uppger samborna själva att de inte diskuterat saken med sin sambo och vidare att de inte anser sig ha tillräckligt med kunskaper. Även om sambor inte har tillräckliga kunskaper för att upprätta ett testamente på egen hand, vet de allra flesta att sambor inte har legal arvsrätt och att de således måste upprätta ett testamente för att ta arv efter varandra.1068 Dessa kunskaper borde räcka för att sambor skulle kunna vända sig till någon som kan bistå med hjälp att upprätta ett testamente eller teckna en livförsäkring. Utmaningen är att få sambor att börja diskutera den här typen av frågor med varandra, då det förefaller finnas en allmän ovilja hos sambor att dis-kutera döden och vad som händer ekonomiskt om en av dem avlider.1069

1066 Se ovan avsnitt 3.6.3.1067 Se ovan avsnitt 3.8.3 och 3.8.4.1068 Se ovan avsnitt 3.5.7.1069 Jfr resultatet i diagram 31, avsnitt 3.8.5, där närmare 50 procent av alla sambor som varken upprättat något testamente, avtal och/eller tecknat en livförsäkring, angett att man inte diskuterat saken.

355

Skillnaden i förekomsten av livförsäkringar och testamenten kan möjligen förklaras av att många sambor har livförsäkringar genom sina arbetsgivare. Det är givetvis positivt att arbetsgivare tecknar livförsäk-ringar åt sina anställda. En viss risk föreligger dock för att den enskilda förlitar sig på detta skydd, vilket kan vara vanskligt mot bakgrund av att försäkringsskyddet inte är anpassat utifrån arbetstagarens familj och dess specifika behov av skydd. Behovet av efterlevandeskydd kan variera stort från familj till familj beroende på barn, bostadssituation, lån, besparingar etcetera. En annan möjlig förklaring till att det är vanligare med livför-säkringar än testamenten, kan vara att många uppmuntras att teckna en försäkring i samband med att man tar ett banklån vid ett bostadsköp, eller att det till och med är ett villkor. Eftersom en så stor andel som 65 procent av alla sambor bor i en ägd bostad – varav 72 procent av dem införskaffat bostaden gemensamt – kan antas att många sambor har gemensamma bostadslån.1070 Det vanligaste svaret på frågan varför man skrivit ett avtal, upprättat ett testamente eller tecknat en livförsäkring, är att man blivit personligen rekommenderad till att se över sitt juridiska skydd. Därtill har 17 procent av samborna uppgett ”investering” som skäl till att de rättshandlat.1071 Båda resultaten ger stöd för att det ovan-stående antagandet om att många sambor har gemensamma bostadslån stämmer.

I jämförelse mellan olika grupper av sambor kan konstateras att liv-försäkringar är vanligare förekommande ju längre förhållandet varat, och vanligare bland sambor som lever tillsammans med barn i hushållet, än bland sambor utan barn. Dessa resultat är intressanta att jämföra med förekomsten av testamenten, där det var något färre sambor med barn, än utan barn, som upprättat ett testamente. En möjlig förklaring till denna skillnad kan vara att många sambor med barn avser att gifta sig och av den anledningen inte bryr sig om att upprätta ett testamente.1072 En annan förklaring kan vara att sambor med barn tänker att det inte spelar någon roll om barnen ärver istället för den efterlevande sambon, eller att man inte vill riskera att barnet blir utan arv. Oavsett anledning är det dock inte sannolikt att alla sambor med barn har kunskap om de bestämmelser om överförmyndarkontroll som redogjorts för ovan i avsnitt 7.3.2, och de komplikationer det kan medföra att barnen ärver framför efterlevande förälder.

1070 Se ovan avsnitt 3.9.2.1071 Se ovan avsnitt 3.8.5, särskilt diagram 30.1072 Det framkommer inga påtagliga skillnader avseende hur sambor som lever med barn respektive inte gör det klassificerar sitt samboförhållande, utan antagandet baseras på att det generellt är fler sambor som avser att gifta sig än som inte gör det, se ovan avsnitt 3.7.

356

Sammantaget kan konstateras att det är förvånansvärt få sambor som utökat efterlevandeskyddet för varandra på egen hand, i jämförelse med hur stor del av allmänheten som anser att sambors efterlevandeskydd ska förstärkas och hur stor andel sambor som enligt studien skulle registrera sitt samboförhållande – medförande samma rättigheter och skyldigheter som om man vore gift – om det fanns en sådan möjlighet.1073

7.6 Legal arvsrätt för sambor?Som nämnts i inledningen av detta kapitel tog en mediedebatt om sam-bors arvsrättsliga ställning fart efter att Millennium-författaren Stieg Larsson oväntat avled år 2004. Vid sin död efterlämnade författaren inga barn, men däremot sin sambo sedan 30 år. Då Larsson inte hade upprät-tat något testamente kom hans kvarlåtenskap – som uppgick till mång-miljonbelopp – att tillfalla hans far och bror, medan sambon inte erhöll någonting. Den debatt och de informationskampanjer från privata aktö-rer som följde, kan vara förklaringen till att fler personer idag än för 20 år sedan har kunskap om att sambor inte ärver varandra.1074 Som nämnts tidigare är det emellertid många som anser att sambor bör ärva varan-dra. Av samtliga som deltog i studien anser 62 procent att sambor ska ärva varandra. Långt färre (36 procent) tycker att förhållandena ska vara som de är idag, där sambor saknar arvsrätt.1075 Opinionen för arvsrätt för sambor har även fått genomslag i motioner till riksdagen, där det under de senaste åren lagts fram en rad förslag om att det bör införas en legal arvsrätt för sambor.1076 Samtliga motioner har emellertid avslagits.1077

Lagutskottet och civilutskottet – som är de utskott som berett motio-nerna och föreslagit att riskdagen ska avslå desamma – har hänvisat till att de inte har någon annan uppfattning rörande arvsrätt för sambor än vad som framförts i lagförarbetena till sambolagen.1078 Arvsrätt för sambor har endast diskuterats kort i lagförarbetena och där avvisats med hänsyn till att ”upplösning genom den enas död inte har samma omfattning och betydelse vid samboende mellan ogifta som vid äktenskap.”1079 I 1986 års

1073 Se ovan avsnitt 3.10.2.1074 Se ovan avsnitt 3.5.7.1075 Se ovan avsnitt 3.6.3.1076 Se motion 2005/06:L 207, 2006/07:C 218, 2008/09:C 289, 2009/10:C 203, 2011/12:C 203 och 2011/12:C 330.1077 Se bet. 2005/06:LU 19 och 2006/07:CU 21, 2008/09:CU 15 och 2009/10:CU 8, 2011/12:CU 16. 1078 Se bet. 2005/06:LU 19 och 2006/07:CU 21, 2008/09:CU 15 och 2009/10:CU 8.1079 SOU 1981:85 s. 205.

357

proposition framhölls visserligen att det kunde finnas fall av långvarigt samboende där det finns skäl för att den efterlevande sambon borde ges rätt till samma arvsrättsliga ställning som en make, men att dessa fall sannolikt var få. Vidare betonades att ”[d]essa sambor kan vidare antas ha gjort ett noga övervägt val av samlevnadsform. Det kan därför antas att de i regel också har övervägt om de genom testamente skall skapa sig ett efterlevandeskydd.”1080 Av studien och vad som anförts ovan i avsnitt 7.5 framgår att inget av de nämnda argumenten gäller i någon högre grad för dagens samboförhållanden. Detta är något som också uppmärksammats i de motioner som de senaste åren lagts fram avseende arvsrätt för sambor. I motionerna har betonats att våra familjebildningsvanor förändrats, att samboförhållanden blivit allt vanligare och att många sambor upptäcker för sent att de saknar rätt att ärva sin avlidna sambo, med konsekvensen att de kan tvingas flytta ifrån sin bostad eller mista annan egendom.1081 Vid närmare granskning av de utskottsbetänkanden där motionerna behandlats är det emellertid lätt att få uppfattningen att utskotten inte velat ta till sig och diskutera nämnda förändringar. Utskottsbetänkan-dena har varit nästan identiskt utformade från gång till gång, vilket har medfört felaktigheter. I exempelvis det senaste betänkandet1082 hänvisar utskottet, förutom till tidigare ställningstaganden i lagförarbeten och utskottsbetänkanden, även till Nordiska ministerrådet och den bok om Nordisk arverett som utkom år 2002.1083 Boken som utskottet hänvisar till är emellertid tio år gammal och har förlorat i aktualitet genom att efterlevandeskyddet för sambor förstärkts i Danmark, Norge och Fin-land.

En annan felaktighet är att i flera av de senaste utskottsbetänkandena framhålls att det framstår som klart olämpligt att införa en ordning där rätten till arv tillskapas genom en domstolsprocess.1084 Frågan om dom-

1080 Prop. 1986/87:1 s. 109 f.1081 Se t.ex. motion 2011/12:C 330.1082 Bet. 2011/12:CU 16.1083 Lodrup, Nordisk arverett s. 133–134. Utskottet framhåller utifrån bokens innehåll att de nordiska lagstiftningarna i huvudsak liknar varandra och att sambor inte har samma rättigheter som makar eller registrerade partners. Vidare poängteras att för att sambor i Norden ska få status som arvinge måste detta ske genom ett testamente, med de begräns-ningar som bröstarvingars rätt till laglott kan innebära.1084 Bet. 2011/12:CU 16, 2009/10:CU 8 och 2008/09:CU 15. I betänkandet från år 2009/10 har motion 2009/10:C 203 endast beretts förenklat, vilket medför att utskottet hänvisat bakåt till tidigare ställningstagande i bet. 2008/09:CU 15. I varje betänkande hänvisas bakåt till det föregående betänkandet avseende ”samma fråga”. När man går till-baka i finner man att uttalandet härstammar från betänkandet 2006/07:CU 21, som svar på motionen 2006/07:C 218, där motionären yrkade att sambor skulle få rätt att väcka talan om att ärva sin avlidna partner.

358

stolsprocessen hänförs emellertid till ett helt annat yrkande än vad som framförts i de senare motionerna, som behandlat frågan om det bör infö-ras en legal arvsrätt för sambor.

Utskotten har enligt min mening inte beaktat viktiga omständigheter innan de tagit ställning mot en förändring av arvslagstiftningen. Bland dessa kan nämnas att idag berörs cirka 20 procent av den svenska befolk-ningen direkt av frågan om arvsrätt för sambor.1085 Samhället har föränd-rats och framförallt har sambor med gemensamma barn ökat markant. Det finns många likheter mellan dessa sambors situation idag och den som gällde för makar innan 1987 års reform av ärvdabalken, då makar fick arvsrätt framför gemensamma barn. I reformarbetet framhölls att barns arvsrätt tidigare hade fyllt funktionen att trygga barnens ekono-miska situation då en förälder avled. De sociala reformer som genomförts under 1900-talet hade emellertid minskat arvets sociala betydelse.1086 Omständigheten att ett barn ärvde framför den andra föräldern kunde istället få negativa konsekvenser, genom att en efterlevande make kunde bli tvungen att sälja sitt hem, bohag och annat för att kunna lösa ut bar-nen. I såväl betänkandet som propositionen framhölls att det torde vara naturligt för barn att avvakta båda föräldrarnas död innan arvet efter dem fördelades, vilket understöddes av att många gemensamma barn avstod från sitt arv till förmån för den efterlevande maken. Det var även vanligt att makar upprättade ett inbördes testamente, där de försökte trygga den efterlevandes ställning så långt det var möjligt.1087

De argument som motiverade införandet av makars arvsrätt före gemensamma barn har bärighet på sambor i motsvarande situation.1088 Socialförsäkringssystemet är detsamma för alla barn i Sverige, oberoende av föräldrarnas samlevnadsstatus. Det finns således inget större behov av arv för barn till sambor i jämförelse med barn till makar. Som diskuterats ovan i avsnitt 7.3.2 kan konsekvenserna av att barn ärver framför efterle-vande sambo få negativa konsekvenser i praktiken, i likhet med vad som lyftes vid reformarbetet med ärvdabalken. Detta är dock inga omstän-digheter som överhuvudtaget diskuterats i de utskottsbetänkanden där arvsrätt för sambor avslagits.

1085 Siffran är beräknad utifrån att den svenska befolkningen uppgick till cirka 9,4 mil-joner personer vid utgången av år 2010 enligt SCB:s befolkningsstatistik. Samma år var cirka 1,8 miljoner sambor enligt uppgifter från den empiriska studien, se ovan avsnitt 3.4.7.1086 Prop. 1986/87:1 s. 82.1087 Prop. 1986/87:1 samt SOU 1981:85 s. 194 f.1088 Jfr Boström och Israelsson, Är arvsrätten föråldrad? Något om sambors efterlevande-skydd s. 645 f.

359

7.7 Efterlevandeskydd för sambor enligt norsk rätt7.7.1 InledningSom nämnts i inledningen till detta kapitel har sambors behov av efter-levandeskydd diskuterats ingående i både Norge, Danmark och Finland under det senaste årtiondet. Norge är det enda land som efter dessa utred-ningar och diskussioner valt att införa en legal arvsrätt för sambor med gemensamma barn.1089 Därutöver har efterlevandeskyddet för sambor med barn även förstärkts med en möjlighet att sitta kvar i oskiftat bo. För sambor utan gemensamma barn har testationsfriheten utökats. I februari år 2014 presenterades betänkandet NOU 2014:1 Ny Arvelov. Där före-slås bland annat att sambors efterlevandeskydd ska förstärkas ytterligare; sambor som har gemensamma barn och sambor utan barn som levt ihop i minst fem år ges samma arvsrätt efter varandra som om de vore makar.

Eftersom Norge är det land i Norden som gått längst i att tillerkän-na sambor ett omfattande efterlevandeskydd är det intressant att dels lyfta fram de argument som framlagts för och emot olika lösningar på att utöka sambors efterlevandeskydd, dels de överväganden som ligger bakom den antagna lagen.1090 Redogörelsen nedan börjar dock med en sammanfattning av nuvarande lagstiftning. Därefter berörs delar av det utredningsarbete som ledde fram till de nya arvsreglerna. Allra sist redo-görs kortfattat för de tankegångar som framkommer i den nya arvsutred-ningen från år 2014.

7.7.2 Nuvarande lagstiftningSedan den 1 juli år 2009 har sambor som har, har haft, eller väntar barn tillsammans, rätt till arv på fyra gånger ”folketrygdens grunnbelopp” (basbelopp), arveloven (al) § 28 b.1091 År 2014 låg det norska basbelop-pet på 88 370 norska kronor, vilket vid samma tid motsvarade drygt 100 000 svenska kronor. Det innebär att en efterlevande sambo kan ärva ett belopp på cirka 400 000 svenska kronor genom den nya bestämmel-sen. Arvsrätten går före bröstarvingars – även särskullbarns – rätt till arv.

Sambo som har, har haft eller väntar barn med den avlidna har som tillägg till arvsrätten, även möjlighet att efter begäran få sitta kvar i oskif-tat bo (uskifte), al § 28 c. Denna rättighet gäller för gemensam bostad

1089 Reglerna är införda i ett nytt kap. III A i arveloven (lov om arv m.m.).1090 Som redan nämnts ovan i avsnitt 1.7 finns inga bodelningsregler för sambor i Norge.1091 Folketrygdens grunnbelopp är den norska motsvarigheten till det svenska basbelop-pet.

360

och bohag samt för bil och ”fritidshus”1092 som använts för gemensamt bruk.1093 Rätten till oskifte går före gemensamma barns rätt att utfå sin arvslott, men inte före särkullsbarns krav på arv, såtillvida inte särkullbar-nen samtycker till att efterlevande sambo övertar delar av boet oskiftat.1094 Den egendom som omfattas av uskifte kan utvidgas till annan egendom genom ett testamentsförordnande eller genom arvingarnas samtycke, al § 28 c 2 st.1095 Både sambors rätt till legalt arv och rätt att få sitta kvar i oskiftat bo kan begränsas genom ett testamente, vilket dock förutsät-ter att sambon haft vetskap om testamentet, al § 28 b 2 st. och § 28 c 4 st.1096 Rätten till oskifte enligt norsk rätt kan jämföras med sambola-gens lottläggnings- och övertaganderegler som endast gäller till förmån för efterlevande sambo och inte den avlidnas arvingar.1097 En skillnad är dock att den som sitter kvar inte behöver erlägga betalning för att få bo kvar i bostaden, eftersom personen inte har övertagit äganderätten av densamma. Denna omständighet medför ett extra socialt skydd för sam-bor som skulle saknat ekonomiska möjligheter att överta en ägd bostad.

Enligt norsk rätt innebär ”att sitta kvar i oskiftat bo” att allt som efter-levande sambo äger eller i framtiden blir ägare av, samt den egendom som vederbörande övertar oskiftat, tillhör det oskiftade boet, al § 28 c 6 st. Den efterlevande sambon har ensam förvaltningsrätt över hela det oskiftade boet med vissa rådighetsinskränkningar, såsom att den efterle-vande inte får ge bort fast egendom eller gåvor som står i missförhållande till boets värde.1098 Efterlevande sambo kan när som kräva att det oskif-tade boet ska skiftas. En arvinge har däremot inte möjlighet att kräva att boet ska skiftas annat än vid speciella omständigheter, exempelvis om den efterlevande sambon misskött sin underhållsplikt mot barnet, misskött

1092 För frågan om sambor kan sitta i oskiftat bo med bara en eller flera ”fritidshus”, se närmare i Asland, Gjenlevende samboers rettsstilling s. 198 f.1093 För norska makar gäller rätten till oskiftat bo för allt giftorättsgods (felleseie). Huru-vida rätten till oskiftat bo för sambor kan omfatta mer än fritidshus och bilar förefaller oklart, se närmare om detta i Frantzen, Rett till arv og uskifte for samboere s. 393–396. Jfr Asland, Gjenlevende samboers rettsstilling s. 198–201. 1094 al § 28c med hänvisning till § 10.1095 Av lagförarbetena framgår inte om även en utvidgad rätt till oskifte är beroende av att egendomen tjänat till sambornas gemensamma bruk. Enligt Frantzen kan troligtvis även annan egendom omfattas om det stadgats i ett testamente, se Frantzen, Rett till arv og uskifte for samboere s. 388 not 6. 1096 Undantag från detta krav kan medges om det varit omöjligt eller om det under rådande omständigheter varit orimligt svårt att underrätta den andra sambon om testa-mentet.1097 Jfr SamboL 18 § 1 st., och ovan avsnitt 4.7.1098 Kritik om att även den efterlevandes egen egendom ska vara föremål för rådighets-inskränkningar har framförts av Frantzen, se Rett till arv og uskifte for samboere s. 390 f. Rådighetsbegränsningarna regleras i arvelovens kap. III.

361

boet på ett sådant sätt att det minskat väsentligt i värde, eller etablerat sig i ett nytt samboförhållande.1099

Sambor utan gemensamma barn har enligt arvelovens bestämmelser var-ken rätt till legalt arv eller rätt att sitta kvar i oskiftat bo. Däremot finns det en möjlighet för dessa sambor – under förutsättning att de samman-levt minst fem år – att genom ett testamentsförordnande ge efterlevande sambo rätt till arv motsvarande fyra gånger folketrygdens grunnbelopp. En sådan testamentarisk arvsrätt gäller framför eventuella särkullbarns rätt till arv, al § 28 b 1 st.

För sambor som varken har gemensamma barn, och som inte heller levt tillsammans minst fem år, gäller de allmänna testamentsreglerna. Laglotten i Norge uppgår till två tredjedelar av den avlidnas kvarlåten-skap, vilket medför att sambor som har barn sedan tidigare normalt sett inte har möjlighet att testamentera lika mycket till sin sambo, som sambor med barn i Sverige.1100 Laglotten är dock beloppsbegränsad till 1 000 000 norska kronor per barn, vilket gör att en förmögen sambo med ett barn kan gynna sin efterlevande sambo i andelsmässigt större utsträckning än en sambo med ett barn som har en förmögenhet som understiger 1 000 000 norska kronor, och i jämförelse med sambor med barn i Sverige.

Möjligheterna för efterlevande sambo att sitta kvar i oskiftat bo enligt arveloven kompletteras med reglerna i husstandsfelleskapsloven (husfkl).1101 Lagen, som inte endast gäller för sambor utan för samtliga hushållsge-menskaper, medför att en efterlevande hushållsmedlem kan överta en gemensam bostad eller andel av denna mot betalning.1102 Bestämmel-serna medför ett i huvudsak socialt efterlevandeskydd för sambor utan barn som inte har rätt till att sitta kvar i oskiftat bo enligt arvelovens bestämmelser. Eftersom betalning ska erläggas för övertagandet kan hus-standsfelleskapslovens regler mer liknas vid de svenska bestämmelserna om lottläggningen vid bodelningen och övertagande av en gemensam bostad enligt sambolagens 22 §, i jämförelse med reglerna om oskifte.

1099 al § 24 st1 och 2. Likaså upphör rätten till oskifte om den efterlevande sambon skulle ingå äktenksap, al § 23. Jfr al § 28 f som hänvisar till de allmänna oskiftesreglerna i arveloven. Se även Asland, Gjenlevende samboers rettsstilling s. 201 f.1100 Se al § 29.1101 Lov om rett til felles bolig og innbo når husstandsfellesskap opphører (husstandsfel-leskapsloven), lov 1991-07-04-45.1102 Se närmare i husstandsfelleskapsloven § 2.

362

7.7.3 ReformarbetetSambors behov av efterlevandeskydd har diskuterats i olika norska utred-ningar under de senaste årtiondena. Redan i lagförarbetena till hus-standsfelleskapsloven diskuterades arvsrätt för personer i samma hus-hållsgemenskap. Det ansågs dock alltför vanskligt att behandla parterna i en hushållsgemenskap på samma sätt som makar, mot bakgrund av att gemenskapen i ett hushåll mellan ogifta parter skilde sig väsentligt från fall till fall.1103

I slutet på 1990-talet genomfördes en stor utredning avseende sambors rättsliga ställning – NOU 1999:25 Samboerne og samfunnet. En av de frågor som diskuterades ingående i utredningen var arvsrätt för sambor. Den så kallade samboerutvalgets (sambokommitténs) inställning var att det inte borde införas någon arvsrätt för sambor. Kommittén framhöll att sambor redan tillerkändes visst efterlevandeskydd genom bestäm-melserna i husstandsfelleskapsloven och att det var enkelt för sambor att upprätta ett testamente till förmån för varandra. Däremot föreslog kom-mittén att sambor som hade gemensamma barn samt sambor som inte hade det, men som levt tillsammans minst två år, skulle ges möjlighet att testamentera bort ett begränsat belopp (fyra gånger det norska basbelop-pet) till varandra. Ett sådant testamentsförordnande skulle äga giltighet före bröstarvingars rätt till arv.1104

Sambokommittén diskuterade även om sambor skulle ges möjlighet att sitta kvar i oskiftat bo avseende den avlidnas totala kvarlåtenskap, men kom slutligen fram till att en sådan rättighet skulle inkräkta alltför mycket på bröstarvingars rätt till sitt arv. Däremot föreslog kommittén att det borde införas en möjlighet för sambor att sitta kvar i oskiftat bo rörande den gemensamma bostaden och bohaget – sådan egendom som sambor brukat gemensamt, många gånger utan tanke på vem som ägt vad. Kommittén var dock oense om vilka sambor som skulle tillerkännas rätt att sitta kvar i oskiftat bo. Majoriteten var av åsikten att rätten endast skulle tillerkännas sambor med gemensamma barn, samt sambor som levt tillsammans minst fem år.1105

När NOU 1999:25 sändes på remiss var de flesta remissinstanser eniga med kommittén vad avsåg deras principiella värderingar om att efter-levandeskyddet för sambor borde stärkas och att det framförallt fanns ett extra skyddsbehov för den svagare parten avseende det gemensamma

1103 NOU 1988:12 s. 48.1104 NOU 1999:25 s. 144–147.1105 NOU 1999:25 s. 149 f.

363

hem som sambor byggt upp tillsammans. Däremot framfördes olika åsik-ter avseende enskilda frågor.1106

År 2003 lade den norska regeringen fram en melding till Storting-et.1107 Meldingen tog sin utgångspunkt i NOU 1999:25 och de syn-punkter som där lagts fram. Regeringen avfärdade kommitténs förslag om att utöka sambors testationsfrihet och föreslog istället att sambor som hade, hade haft eller väntade barn tillsammans samt sambor utan barn som sammanlevt minst fem år, skulle tillerkännas en legal rätt till ett ”minstearv” på ett belopp motsvarande fyra gånger basbeloppet. Enligt regeringen tog en sådan reglering hänsyn till de allra svagaste grupperna av sambor – grupper som i liten utsträckning upprättade testamenten. Mot bakgrund av att arvsrätten kunde påverka bröstarvingars rätt till sin laglott var det viktigt att endast sådana samboförhållanden där samborna hunnit bli ömsesidigt beroende av varandra omfattades av en legal arvsrätt; därav tidsgränsen på fem år för sambor utan barn.1108

Sambor med barn – men däremot inte sambor utan barn – föreslogs även få rätt att kunna sitta kvar i oskiftat bo avseende den gemensamma bostaden och bohaget. På grund av barns rätt till laglott ansågs det nöd-vändigt att införa en lagregel om oskiftat bo, för att dessa sambor skulle kunna uppnå ett oskifte om de så önskade. Sambor utan barn ansågs dock kunna tillgodose sina egna skyddsbehov genom ett testamente. Om sambor inte upprättat ett testamente kunde detta vara tecken på ett med-vetet val ifrån den avlidna att denna önskade att de legala arvingarna skulle tillgodoses framför att efterlevande sambo skulle kunna sitta kvar i oskiftat bo.1109 Ett ytterligare argument som framfördes mot att sambor utan barn skulle få rätt till oskifte, var att det kunde uppstå bevispro-blem avseende samlevnadens varaktighet och att detta kunde öka antalet arvstvister.1110 Någon liknande diskussion om eventuella bevisproblem rörande hur länge ett samboförhållande varat fördes emellertid inte avse-ende frågan om legalt arv för sambor som sammanlevt minst fem år.1111

1106 Lødrup och Asland, Arverett s. 78 f.1107 St. meld. nr. 29. En ”melding” till Stortinget används när regeringen önskar pre-sentera och diskutera saker för Stortinget, utan att det finns ett konkret lagförslag att ta ställning till. Meldingen, tillsammans med dess behandling i Stortinget, utgör senare ofta underlag för en proposition.1108 St. meld. nr. 29 s. 72.1109 St. meld. nr. 29 s. 71.1110 St. meld. nr. 29 s. 71. Jfr ovan avsnitt 7.3.3 angående det danska justitieministeriets rädsla för bevissvårigheter hur länge ett samboförhållande varat. 1111 St. meld. nr. 29. s. 72.

364

Under sommaren år 2008 framlades propositionen ”[o]m lov om endringer i arveloven mv (arv og uskifte for samboere)”.1112 I propositio-nen framhölls att framförallt sambor med gemensamma barn kunde ha samma behov som makar av såväl att ta arv efter varandra som att kunna sitta kvar i oskiftat bo. Argumentet mot att behandla makar och sam-bor lika var dock, som framhållits även i 2003 års melding, att sambor i vissa fall kunde ha valt denna samlevnadsform för att inte träffas av de rättsverkningar som följer av ett äktenskap.1113 Det ansågs dock rimligt att anta att sambor med gemensamma barn har en sådan livsgemenskap att de önskar prioritera varandras intressen framför andra arvingars. För sambor utan barn bedömdes det vanskligare att veta i vilken utsträck-ning de önskar prioritera efterlevande sambo framför andra arvingar – även om samboförhållandet varat i fem år – beroende på mångfalden av sambopar.1114 Det ansågs dock rimligt att sambor som levt tillsammans minst fem år gavs rätt att på egen hand åstadkomma samma efterlevan-deskydd som sambor med gemensamma barn genom upprättande av ett testamente. En sådan reglering ansågs flexibel – med möjlighet för olika sambopar att finna den bästa lösningen för just dem. För att de nya bestämmelserna skulle vara lätta att förstå och ta till sig ansågs det viktigt att det uppställdes samma kriterier för sambors rätt att sitta kvar i oskiftat bo som för legal arvsrätt.1115 De förslag som framlades i propositionen ledde sedermera till de nya bestämmelser i arveloven som presenterats i föregående avsnitt.

7.7.4 En ny arvelovHela den norska arveloven är just nu under diskussion. Eftersom arvelo-ven försetts med regler om sambors arvsrätt så sent som år 2009 framgår det av det mandat som Arvskommittén skulle följa, att det inte fanns behov av att ändra dessa regler. Kommittén fick dock till uppgift att utvärdera reglerna i den utsträckning det ansågs nödvändigt för att anpas-sa bestämmelserna till vad som kan bli en ny arvelov.1116

Av den utredning som nu lagts fram framgår att Arvskommittén vill förändra de nyligen införda arvsreglerna för sambor. Kommittén föreslår att sambor som har, har haft eller väntar gemensamma barn samt sambor som sammanlevt minst fem år, ska ärva varandra som om de vore makar.

1112 Ot.prp.nr. 73.1113 Ot.prp.nr. 73 s. 11.1114 Ot.prp.nr. 73 s. 25.1115 Ot.prp.nr. 73. 1116 NOU 2014:1 s. 10.

365

Om förslaget går igenom skulle det innebära att en efterlevande sambo ärver hälften av den avlidnas kvarlåtenskap när den avlidna efterlämnar bröstarvingar och hela den avlidnas kvarlåtenskap om det inte finns några bröstarvingar. Om den efterlevande sambon ärver all kvarlåtenskap har den först avlidnas arvingar rätt till efterarv när den efterlevande sambon avlider.1117 Kommittén föreslår också att sambor – som uppfyller kraven för legalt arv – ska likställas med makar vad gäller rätten till att sitta kvar i oskiftat bo.1118 En sådan ordning skulle medföra att sambor med gemen-samma barn fick rätt att sitta kvar i oskiftat bo rörande hela den avlid-nas kvarlåtenskap och inte endast rörande bostad och bohag. Om den avlidna sambon har särkullbarn föreslås att rätten att sitta kvar i oskiftat bo endast ska gälla om särkullbarnet samtycker till detta.1119

Det framgår av utredningen att de förslag som lagts fram är ett försök till att anpassa arvslagstiftningen efter vilka rättsverkningar sambor själva efterfrågar:

”Utvalgets forslag går ut på full likestilling av ektefeller og samboere som oppfyller visse tilknytningskriterier. Med dette forslaget vil arveloven bedre realisere et av sine viktigste mål; å kanalisere arven til de personena som presumptivt står arvelateren nærmest, og som arvelatere flest ønsker å til-godese.”1120

Enligt Arvskommittén finns det inte längre skäl att tillmäta någon större hänsyn till det argument som ofta lyfts fram mot att tillerkänna sambor utökade rättsverkningar – så även i Sverige – nämligen, att sambor har valt att inte gifta sig och att de kan ingå äktenskap om de önskar de rättsverkningar som följer av ett äktenskap. I utredningen framhålls att frågan om sambors valfrihet av samlevnadsform snarare handlar om de enskilda individernas valfrihet att kunna säga nej till ett äktenskap. Det år således inte sambornas gemensamma frihet man skyddar genom att inte likställa sambor med makar, utan friheten för de enskilda individer sambor som inte vill omfattas av en sådan reglering. Kommittén anser att det är olämpligt att en ekonomiskt starkare sambo kan underlåta att gifta sig med sin sambo, bara för att undkomma det rättsliga ansvar som andra par i samma faktiska situation har genom den lagstiftning som gäller för makar. Ett annat argument som traditionellt lyfts fram mot arvsrätt för sambor – och som kommittén inte heller anser ska tillmätas någon bety-

1117 Se arvskommitténs lagförslag §§ 6 och 9, NOU 2014:1 s. 220. Se även s. 48–53.1118 NOU 2014:1 s. 75–77.1119 Samma regler ska enligt förslaget gälla bröstarvingar till ett avlidet särkullbarn, se kommitténs lagförslag § 13, NOU 2014:1 s. 221 f. Samma bestämmelse om samtycke till oskifte då det finns särkullbarn gäller idag för makar, jfr al § 10.1120 NOU 2014:1 s. 50.

366

delse – är att sambor kan upprätta ett testamente till förmån för varandra. Arvskommittén påpekar att argumentet teoretiskt sett är riktigt, men att det är ohållbart i praktiken mot bakgrund av den låga testationsfrekven-sen hos sambor.1121

En stor förändring i det nya lagförslaget i relation till nuvarande arvs-regler för sambor, är att även sambor utan barn men som sammanlevt minst fem år, tillerkänns legal arvsrätt på samma sätt som sambor med gemensamma barn. Kommittén konstaterar att denna grupp av sambor är betydligt mer heterogen än gruppen sambor med barn. Trots detta är kommitténs uppfattning att majoriteten av dessa sambor önskar att till-godose varandras behov av efterlevandeskydd i händelse av ett dödsfall. Enligt kommittén finns det inte skäl att överdriva de bevissvårigheter avseende hur länge ett samboförhållande har varat, som lyfts fram som argument mot att införa rättsverkningar som träder i kraft efter att ett samboförhållande varat viss tid. Som stöd för sin inställning hänvisar kommittén till erfarenheter från andra länder med sådana rättsordning-ar.1122

Arvskommitténs förslag är i flera avseenden nytänkande och bygger på att lagstiftningen behöver förankras i verkligheten för att man ska uppnå en lagstiftning som svarar mot de behov som finns.1123 Deras tan-kar stämmer på många sätt överens med vad jag vill lyfta fram med den här avhandlingen. De argument som kommittén lyfter fram för en legal arvsrätt för sambor har bärighet även i en svensk kontext; att testations-frekvensen är låg och att sambor inte avstår från att gifta sig på grund av äktenskapets rättsverkningar, stämmer överens med resultaten från min studie. Det återstår att se hur Arvskommitténs förslag kommer tas emot och vad en ny arvelov kommer att innehålla.

7.8 Finland – möjlighet till bidrag ur kvarlåtenskapen

I samband med att den finska sambolagen instiftades kompletterades den finska ärvdabalken med en bidragsbestämmelse. Under hela utrednings-arbetet var utgångspunkten att sambor inte skulle tillerkännas arvsrätt

1121 NOU 2014:1 s. 50.1122 Se NOU 2014:1 s. 52.1123 Jfr Boström, Om normativa argument, den allmänna rättsuppfattningen – och exemplet successionsrätt, som diskuterar vilka hänsyn som bör tas till den allmänna rättsuppfatt-ningen vid införandet av bl.a. nya regler, och särskilt i förhållandena till successionsrätts-liga frågor.

367

efter varandra, något som inte heller makar har om det finns barn.1124 Däremot önskade man lindra konsekvenserna av om ett samboförhål-lande upplöses genom dödsfall, vilket ledde till att det i finsk rätt infördes en möjlighet för efterlevande sambo att ansöka om att få bidrag ur den avlidnas kvarlåtenskap, ÄB 8 kap. 2 §. Bestämmelsen är tillämplig på de sambor som uppfyller kraven för att omfattas av den finska sambolagen – sambor som har, har haft eller väntar barn tillsammans, och sambor utan barn som sammanlevt minst fem år.1125 Den efterlevande måste själv ansöka om bidrag senast vid arvsskiftet, ÄB 8 kap. 8 §.

Bidraget är behovsprövat utifrån den enskilda individens behov att trygga sin försörjning efter att den andra sambon avlidit. Vid prövningen görs en helhetsbedömning av den efterlevandes möjligheter att trygga sin försörjning utifrån omständigheter som dennas förvärvsinkomst, för-mögenhet, sociala förmåner, ålder, förhållandets varaktighet etcetera.1126 Ett bidrag kan bestå av pengar, annan egendom eller att den efterlevande får nyttjanderätt till exempelvis den gemensamma bostaden.1127 Det pri-mära syftet med bidraget är att lindra de omedelbara konsekvenserna av ett dödsfall, men i undantagsfall kan bidrag betalas ut under en längre period om den efterlevande inte har någon möjlighet att skaffa sig en inkomst.1128 Om den efterlevande är gammal, och det inte är rimligt med en flytt, kan det exempelvis anses skäligt att bevilja personen nyttjanderät-ten till den gemensamma bostaden under dennas återstående livstid.1129 En efterlevande sambos rätt till bidrag går före en testamentstagares rätt, men inte före barns rätt till laglott, om inte särskilda skäl föreligger.1130

Den finska lösningen förefaller å ena sidan intressant på så sätt att det finns möjlighet att beakta den efterlevandes behov av efterlevandeskydd i det enskilda fallet, både sett till bidragets art och till ekonomiskt värde. Å andra sidan ger bestämmelsen upphov till funderingar kring dess förutse-barhet, eftersom det ska göras en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Det behövs också noggranna överväganden mellan olika bidragsalterna-tiv för att en reglering likt den finska ska fungera väl i praktiken. Ifall en efterlevande sambo beviljas nyttjanderätten till en bostad som ägdes av den avlidna har vederbörande ingen möjlighet att sälja bostaden – och införskaffa en ny med pengarna från försäljningen – om bostaden skulle

1124 Ärvdabalken (5.2.1965/40) 3 kap. 1 §, se även 2 kap. 1 §. Se även Tuunainen, Sam-boförhållanden och en sambos bortgång s. 132. 1125 Se den finska sambolagen 1 kap. 3 §.1126 RP 37/2010 rd s. 12 och s. 19–20.1127 Jfr finska ÄB 3 kap. 1a § om makes rätt att sitta kvar i oskiftat bo. 1128 Tuunainen, Samboförhållanden och en sambos bortgång s. 138.1129 RP 37/2010 rd s. 25.1130 Tuunainen, Samboförhållanden och en sambos bortgång s. 138.

368

vara för dyr i omkostnad. Skulle en sådan situation uppkomma hade det möjligen varit bättre att den efterlevande ursprungligen beviljats en summa pengar för att hitta ett annat boende. Ända sedan den finska ärvdabalken infördes år 1966 har det funnits en möjlighet för makar att begära bidrag ur en efterlevande makes kvarlåtenskap. Det synes dock som att bestämmelsen haft liten praktisk betydelse sedan den infördes. Detta kan bero på att makar ärver varandra om den avlidna inte har bröstarvingar. För sambor utgör bestämmelsen det enda och primära efterlevandeskyddet, vilket kan komma att medföra att bidragsbestäm-melsen får större praktisk betydelse för sambor än vad den hittills haft för makar.1131 Om praxis på området utkristalliseras är det möjligt att förutsebarheten kan bli något tydligare.

7.9 Avslutande reflektionerDet är oklart hur många samboförhållanden som varje år upplöses genom dödsfall. Det kan dock antas att det inte är ett obetydligt antal eftersom antalet sambor uppgår till cirka 1,8 miljoner individer.1132 En efterle-vande sambo tillerkänns ett begränsat efterlevandeskydd redan genom sambolagens bestämmelser. Som framhållits ovan i kapitel fyra finns det dock en rad begränsningar med dessa bestämmelser, som gör att många sambor har behov av ett efterlevandeskydd som komplement till sambo-lagens regler. Ett sådant skydd kan skapas genom att sambor upprättar ett testamente till förmån sin sambo eller tecknar en livförsäkring med sin sambo som förmånstagare. Som visats i detta kapitel är testationsfriheten obegränsad för sambor utan barn. Det enda hindret som således förelig-ger för att dessa sambor ska ärva varandra, är deras egna brist på agerande. Testationsfriheten för sambor med barn är däremot begränsad på så sätt att barnen har rätt att begära jämkning av testamentet för att på så sätt få ut sin laglott – en rätt som måste utkrävas av en god man som företräder ett minderårigt barn. Dessa sambor kan således inte prioritera varandras behov av efterlevandeskydd fullt ut, även om de så önskar. Beträffande livförsäkringar föreligger inga teoretiska begränsningar för någon specifik grupp av sambor att teckna en sådan och att ange den andra sambon som förmånstagare. Däremot kan till exempel de ekonomiska förutsättning-arna för att månatligen avsätta medel för försäkringspremien skilja sig åt mellan enskilda fall.

1131 Mailkommunikation med professor Urpo Kangas, Helsingfors universitet. 1132 Se ovan avsnitt 3.4.7.

369

Studien visar att många sambor önskar prioritera sin sambo fram-för övriga arvingar, samtidigt som de inte gör något åt det själva; såväl testationsfrekvensen som förekomsten av livförsäkringar är förhållande-vis låg. Frågan är hur sambors behov av – och önskan om – ett utökat efterlevandeskydd ska bemötas mot bakgrund av ovanstående fakta om verkligheten. Att det inte finns någon enkel eller given lösning på denna fråga framgår av de reformer som skett i Danmark, Norge och Finland de senaste åren. Det som talar för att införa en utökad testationsfrihet – liknande den danska varianten med samlevnadstestamenten – är omstän-digheten att sambor därigenom själva får välja om de önskar utöka efter-levandeskyddet för varandra vid sidan av sambolagens bestämmelser, eller inte. En sådan lösning förefaller rimlig mot bakgrund av den heterogena grupp individer/par som lever i samboförhållanden och att inte alla behö-ver eller önskar ett utökat efterlevandeskydd. Emot en sådan lösning talar emellertid den i Sverige låga testationsfrekvensen. Testationsfrekvensen torde emellertid kunna öka genom exempelvis massiva informationskam-panjer. Samtidigt kommer det även fortsättningsvis finnas en ovilja hos gemene man att diskutera sin kommande död.

När det gäller den finska varianten med bidrag ur kvarlåtenskapen förefaller en liknande lösning för svensk rätt vara mindre lämplig. Det beror framförallt på att bidrag endast lämnas efter en prövning i det enskilda fallet, vilket synes leda till låg förutsebarhet för sambor huruvida bestämmelsen utgör ett reellt efterlevandeskydd eller inte.

Precis som framhållits i den norska arvsutredningen från år 2014 över-väger idag argumenten för en legal arvsrätt argumenten emot även för svensk del. Det framgår inte minst av det stora antalet sambor i Sverige och hur samboförhållanden idag gestaltar sig. Som nämnts inledningsvis i detta avsnitt samspelar dock sambors behov av efterlevandeskydd med övriga bestämmelser och principer som berör sambor. Sambors skydd i händelse av dödsfall kan således förstärkas även på andra sätt än genom ett särskilt efterlevandeskydd, såsom legal arvsrätt. Av denna anledning kommer frågor om efterlevandeskydd att diskuteras vidare nedan i kapi-tel 8.

DEL IV

373

8 Avslutning

8.1 Dags att summera…Syftet med denna undersökning har varit att studera om det rättsliga skyddet för sambor är i takt med sin tid. Sambolagen ger ett grundläg-gande skydd för alla som klassificeras som sambor enligt sambolagens 1 §. Enligt lagen ska värdet på sambors gemensamma bostad och bohag som införskaffats för gemensamt bruk delas lika vid en upplösning av sam-levnaden. Lagen utgör dock endast en del i det rättsliga skydd som berör eller kan beröra sambor. Som framhållits ovan i avhandlingen komplette-ras sambolagens regler av allmänna förmögenhetsrättsliga bestämmelser och principer. Därutöver har sambor möjlighet att utöka det rättsliga skyddet för varandra på egen hand. I samband med att ett samboförhål-lande upplöses kan således olika lagar, principer och överenskommelser få betydelse för hur den ekonomiska situationen utfaller för var och en av samborna.

Som framhållits i avsnitt 2.10 och 2.11 bygger sambolagen på en tanke om att sambor ska dela gemensamt upparbetade värden vid en separation eller ett dödsfall. Vid tidpunkten då lagen om sambors gemensamma hem (1987 års lag) infördes ansågs sambors gemensamt upp arbetade vär-den i de allra flesta fall vara kopplade till den gemensamma bostaden och bohaget. Sambor uppmuntras dock i lagförarbetena att utöka det rättsliga skyddet för varandra på egen hand – utifrån sina egna behov och önskemål – genom att exempelvis ingå avtal, upprätta testamenten eller teckna livsförsäkringar. Mot bakgrund av att samboförhållanden blivit vanligare och att sambor som grupp blivit allt mer heterogen har jag i denna avhandling analyserat det rättsliga skyddet för sambor utifrån de behov och önskemål om ekonomiska rättsverkningar som idag föreligger i händelse av att ett samboförhållande upplöses genom separation eller dödsfall. I avhandlingen har även de sociala skyddsreglerna i sambolagen studerats i förhållande till nuvarande samhällsförhållanden.1133

1133 Som framhållits i avsnitt 1.4 har frågor som berör sociala värden avgränsats bort från avhandlingen, med undantag av lottläggnings- och övertagandereglerna i sambola-

374

De sju kapitel som presenterats ovan har delats upp i tre delar. Del I – som består av inledningskapitlet och kapitel två om sambolagens fram-växt och dess nuvarande syfte – har utgjort bakgrund till del II och III. I del II har resultaten från den empiriska studien jag genomfört i samarbe-te med SCB presenterats. Syftet med studien har varit att undersöka den sociala kontext som berörs av de frågor som behandlas i avhandlingen. I del III har resultaten från studien speglats mot de lagar, principer och överenskommelser som berör eller kan beröra sambors – huvudsakligen – ekonomiska mellanhavanden i händelse av att samlevnaden upplöses.

I detta kapitel sammanfattas till en början, i avsnitt 8.2, vad som fram-kommit i del III – särskilt mot bakgrund av resultaten i del II. Där-efter i avsnitt 8.3 diskuteras olika former av lösningsalternativ de lege ferenda, för att det rättsliga skyddet för sambor ska blir mer i takt med sin tid. Vidare diskuteras i del 8.4 om det finns gränser för hur långt rättsverkningarna för sambor kan närma sig de bestämmelser som gäller för makar. Kapitlet – och därmed avhandlingen – avslutats med några generella reflektioner över sambors rättsliga ställning i ett framtida per-spektiv, avsnitt 8.5.

8.2 Vad blev resultatet?8.2.1 Samlevnadsformen sambo idag i jämförelse med 30 år

tillbakaLagen om sambors gemensamma hem från år 1987 tillkom för att till-godose ett behov av regler för ett ökande antal sambor; regler som anvi-sade hur dessa par skulle upplösa den ekonomiska sammanflätning som uppstått till följd av att parterna delat hushåll och byggt upp ett gemen-samt hem. Att lagen begränsades till att omfatta gemensam bostad och bohag som införskaffats för gemensamt bruk, berodde för det första på hur samboförhållanden gestaltade sig i början och mitten på 1980-talet. Vid denna tidpunkt var majoriteten sambor unga och för många var ett samboförhållande endast ett förstadium till äktenskap. Mot denna bakgrund ansågs det inte finnas praktiska behov av att inkludera annan egendom än gemensam bostad och bohag i den lag som infördes. Det andra skälet till att rättsverkningarna av lagen begränsades var att sambor

gen som behandlats ovan i avsnitt 4.7. De sociala skyddsreglerna diskuteras inte närmare i detta avslutningskapitel, utan hänvisning sker till den diskussion som förts i avsnitt 4.7, särskilt rörande att reglerna kan antas ha mist betydelse mot bakgrund av de stigande bostadspriserna i landet.

375

förutsattes ha valt att leva som sambor istället för att ingå äktenskap. Som tredje skäl anfördes en rädsla för att skapa ett äktenskapsliknande system fast av lägre dignitet.1134 Redan då 1987 års lag infördes var lagstiftaren medveten om att det ”minimiskydd” lagen gav inte var tillräckligt för att erbjuda alla sambor ett godtagbart rättsligt skydd när förhållandet upp-löstes. I lagförarbetena uppmanades därför sambor att se över sitt behov av skydd utifrån sina individuella förhållanden. År 2003 ersattes 1987 års lag av sambolagen som är gällande än idag. I stort sett överfördes bestäm-melserna i 1987 års lag till sambolagen, vilket medför att lagförarbetena till 1987 års lag är tillämpliga även för tolkningen av nuvarande reglering. Som framhållits i avsnitt 2.11 tyder lagförarbetsuttalandena på att lag-stiftaren förutsatt vissa sakförhållanden om sambor för att sambolagens funktioner – den konfliktlösande funktionen och skyddsfunktionen – ska uppfyllas, nämligen: Att sambor nås av information om lagen, att de begrundar sin ekonomiska situation och att de ingår avtal, upprät-tar testamenten etcetera, utifrån sitt individuella behov av rättsligt skydd vid sidan av sambolagens bestämmelser. Skulle dessa antaganden stämma skulle det innebära att de flesta sambor har ett godtagbart rättsligt skydd anpassat till deras individuella behov och önskemål, i händelse av att samlevnaden upplöses genom separation eller dödsfall.

Den empiriska studie jag genomfört inom ramen för undersökningen visar att samlevnadsformen sambo på många sätt är något annat än vad den var i mitten på 1980-talet. När den första sambolagen infördes var cirka 20 procent av alla sammanlevande par sambor. År 2001 uppgick andelen sambor till 30 procent och år 2010 uppgick andelen till cirka 40 procent.1135 Även om samboförhållanden fortfarande är vanligast i ålders-gruppen 20–49 år, är samlevnadsformen även frekvent i äldre åldersgrup-per.1136 En annan förändring är att många samboförhållanden inte längre kan betraktas endast som ett förstadium till äktenskap; närmare hälften av alla samboförhållanden har varat längre än sju år. Samboförhållan-den förefaller således snarare ha blivit en alternativ samlevnadsform till giftermål, istället för ett förstadium till detsamma.1137 Antagandet stöds även av att många sambor har gemensamma barn. Cirka hälften av alla nyfödda har föräldrar som lever i en samborelation och hälften av alla sambor lever tillsammans med barn, varav 80 procent av dessa sambor har gemensamma barn.1138 Resultaten från studien visar också att de

1134 Se ovan avsnitt 2.10.1135 Andelen 40 procent avser andelen sambor i förhållande till samtliga sammanlevande par i åldersgruppen 20–70 år. Se ovan avsnitt 3.4.7. 1136 Se ovan avsnitt 3.4.2.1137 Se ovan avsnitt 3.4.4.1138 Se ovan avsnitt 3.4.5.

376

flesta sambor har en seriös syn på sin samborelation och att ytterst få sambor betraktar relationen som någon slags prövoperiod.1139 En seriös syn på relationen avspeglas också i svaren på de frågor som berör sambors gemensamma ekonomi. De allra flesta sambor förefaller ha en omfat-tande ekonomisk gemenskap. Studien visar att 65 procent av alla sambor bor i en ägd bostad – en bostadsrättslägenhet eller en villa. Av dessa sam-bor har 72 procent införskaffat bostaden för gemensamt bruk, varav 62 procent äger bostaden tillsammans med andelarna hälften vardera. De flesta sambor delar också lika på utgifter som hör till det gemensamma hemmet.1140 Omständigheten att ett par väljer att dela lika på gemen-samma utgifter kan visserligen tala för ekonomisk självständighet mellan parterna och att de därmed inte heller önskar att samlevnaden ska leda till några omfattande ekonomiska rättsverkningar vid en upplösning av förhållandet. Det som på ett generellt plan talar emot ett sådant synsätt är emellertid resultaten, att en majoritet av alla sambor skulle vilja registrera sig för att erhålla äktenskapets rättsverkningar om det fanns en sådan möjlighet,1141 samt att en majoritet anser att de legala rättsverkningarna av ett samboförhållande borde vara mer omfattande än enligt nuvarande lagstiftning.1142

Samtidigt som resultaten från studien tyder på att sambors livsgemen-skap på många sätt kan liknas vid den gemenskap som normalt förknip-pas med gemenskapen mellan makar i ett äktenskap, kan man inte bortse från det faktum att majoriteten av de samboförhållanden som upplöses är kortvariga. Det får anses naturligt att såväl den sociala som den ekono-miska gemenskapen mellan två sambor tilltar allteftersom samlevnaden fortgår. Det medför att det generellt sett finns ett större behov av omfat-tande ekonomiska rättsverkningar vid ett samboförhållandes upplösning ju längre samlevnaden varat. Som nämnts ovan i avsnitt 3.4.6 kan det finnas olika förklaringar till de relativt stora skillnaderna i varaktigheten mellan samboförhållanden som upplösts, respektive de samboförhållan-den som förelåg vid tidpunkten för studien. Oavsett vilken förklaring som är den riktiga kan emellertid konstateras att det inte går att bortse från att det alltid kommer finnas samboförhållanden som upplöses efter kort tid.

Resultaten från studien visar sammantaget att samlevnadsformen sambo på många sätt har förändrats i jämförelse med då 1987 års lag infördes. Sambor som grupp får idag betraktas som betydligt mer hetero-

1139 Se ovan avsnitt 3.7.1140 Se ovan avsnitt 3.9.1141 Se ovan avsnitt 3.10.2.1142 Se ovan avsnitt 3.6.

377

gen än i mitten på 1980-talet. Huruvida sambolagen ger tillräckligt skydd vid en upplösning av ett samboförhållande är beroende av omständighe-terna i det enskilda fallet. För vissa sambor ger sambolagen ett bra skydd. På ett övergripande plan kan dock konstateras att de förändringar som skett i våra familjebildningsvanor under de senaste 25 åren, har medfört ett behov av utökade ekonomiska rättsverkningar vid ett samboförhållan-des upplösning för många sambor. Sett till sambolagen isolerat tillhanda-håller således inte lagen alltid ett rättslig skydd som kan anses vara i takt med sin tid, vilket utvecklas närmare i avsnittet nedan.

8.2.2 Vilka omständigheter medför att sambolagen inte är i takt med sin tid?

8.2.2.1 AllmäntSom redan nämnts i avsnittet ovan omfattar de rättsliga konsekvenserna av sambolagen den gemensamma bostaden och bohaget, under förut-sättning att egendomen införskaffats för gemensamt bruk. Då sambo-lagens regler speglas mot nuvarande samhällsförhållanden – och särskilt mot resultaten i studien – framgår att lagens rättsverkningar inte alltid leder till ett resultat som kan anses rättvist i förhållande till sådana vär-den sambor gemensamt arbetar upp. Detta förklaras framförallt av att många sambors ekonomiska gemenskap sträcker sig utanför värden som är kopplade till gemensam bostad och bohag förvärvad för gemensamt bruk. I viss utsträckning kan även skuldavräknings- och jämkningsreg-lerna i lagen förklara varför det resultat som följer vid en upplösning av ett samboförhållande många gånger inte kan anses ”tidsanpassat”. Nedan utvecklas resonemangen rörande lagens ”brister” ytterligare.

8.2.2.2 Delningsreglernas omfattningDelningsreglerna i sambolagen är begränsade till bostad och bohag som införskaffats för gemensamt bruk. Som studien visar sträcker sig de flesta sambors ekonomiska gemenskap utanför dessa två egendomstyper; 34 procent av alla sambor uppger att de lägger ihop alla sina inkomster i en gemensam kassa och 44 procent anger att de var och en antingen lägger in en lika stor summa i en gemensam kassa, alternativt en viss procentuell andel av sina inkomster. Dessa resultat antyder att många sambors eko-nomiska gemenskap i vart fall utsträcker sig till en stor del av den egen-dom som införskaffas under samlevnaden.1143 Av sådan egendom som

1143 Se ovan avsnitt 3.9.3.

378

införskaffas under samboförhållandets bestånd har oftast den gemen-samma bostaden högst värde. Samtidigt kan antas att ju mer omfattande sambors livsgemenskap blir, desto fler sambor förvärvar också annan värdefull egendom under samlevnaden, såsom exempelvis fritidsbostä-der, båtar, bilar etcetera; egendom vars värde inte ingår i en bodelning. Mot bakgrund av många sambors ekonomiska gemenskap kan antas att många är samägare till sådan egendom som förvärvas under samlevna-den. Endast sett från ett ekonomiskt perspektiv har det mindre betydelse om samägd egendom ingår i en bodelning, i jämförelse med annan egen-dom. Däremot underlättar det praktiskt för parterna att kunna upplösa ett samägande i samband med en bodelning, istället för att behöva göra det vid sidan av med stöd av samäganderättslagens bestämmelser. Vidare finns det sambor som inte är samägare till egendom som införskaffas under samlevnaden, men som ändå kan anses ha möjliggjort den andra sambons förvärv – exempelvis genom att ha arbetat deltid för att ta hand om parets barn eller betalat gemensamma löpande utgifter.

En annan omständighet som medför att sambors ekonomiska gemen-skap sträcker sig utanför sådan egendom som ingår i en bodelning är det faktum att många sambor bidrar till renoveringskostnader för bostaden även om denna inte utgör samboegendom. I de fall där någon av sam-borna hade bostaden sedan tidigare delar drygt 25 procent lika på kostna-derna. Det innebär att många sambor investerar i en bostad som de inte har någon värdemässig rätt till vid en upplösning av samlevnaden. Bero-ende på hur länge samlevnaden består efter att investeringen gjorts, samt värdet på den icke ägande sambons insats, kan vederbörande anses ha kompenserats ekonomiskt för sin insats när förhållandet upplöses. Kom-pensationen kan exempelvis ha bestått i att sambon själv dragit nytta av en renovering. Om samboförhållandet däremot upphör kort tid efter att en sambo nedlagt pengar och/eller tid i den andra sambons egendom kan det dock medföra att ägarsambon får en ekonomisk fördel.

8.2.2.3 SkuldavräkningsregelnYtterligare en bestämmelse i sambolagen vars konsekvenser kan ifråga-sättas är utformningen av skuldavräkningsregeln. Enligt bestämmelsen i sambolagens 13 § har en sambo rätt att mot samboegendomens värde dra av en fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i sådan egendom, oavsett om skulden är hänförlig till egendomen. Skuldavräkningsregeln skiljer sig i detta avseende från motsvarande bestämmelse i äktenskaps-balken, där en skuld som på något sätt är hänförlig till enskild egendom i första hand ska avräknas mot denna egendom. En fördel med nuvarande regler är att de är enkla och tydliga. Samtidigt kan emellertid den kate-

379

goriska utformningen på reglerna ha ett högt pris i det enskilda fallet, eftersom en sambo kan få göra avdrag för en skuld som i praktiken inte har något att göra med den egendom samborna gemensamt byggt upp. Som framhållits ovan i avhandlingen kan även skuldavräkningsreglerna leda till ett ekonomiskt missgynnande av en av samborna på grund av omständigheten att exempelvis stora studieskulder kan få avräknas mot samboegendom.1144

En annan rättsföljd av skuldavräkningsreglerna som kan diskuteras, är att en sambo som betalat sin andel av ett bostadsförvärv med låna-de medel har rätt att göra avdrag för skulden i bodelningen, medan en sambo som betalat sin andel med kontanta medel inte har någon rätt till att i motsvarande mån nedsätta det värde som ska delas lika.1145

8.2.2.4 JämkningsregelnI de fall där skuldavräkningsreglerna leder till ett resultat som missgynnar en av samborna ekonomiskt – på ett sådant sätt som nämnts i stycket ovan – skulle en jämkning av bodelningsresultatet kunna kompensera för ett resultat som kan anses oskäligt i förhållande till sambornas gemensamt upparbetade värden. Ett problem är dock att jämkningsregeln endast kan åberopas av den sambo som vid bodelningen ska dela med sig av netto-värdet på sin samboegendom. Som framhållits ovan i avhandlingen kan det dock lika gärna vara den sambo med minst nettovärde på samboegen-domen som missgynnas ekonomiskt av skuldavräkningsreglerna, eller av någon annan omständighet såsom till exempel att sambon erhållit sam-boegendom genom arv strax innan en upplösning av samlevnaden.1146

Ett annat problem är att jämkningsregeln i sambolagen enligt lagför-arbetena ska tillämpas restriktivt och endast i undantagsfall.1147 Vad som räknas som undantagsfall kan diskuteras. Det finns dock en risk för att det kan vara svårt för en ekonomiskt starkare sambo att ha framgång med att åberopa jämkningsregeln för att åstadkomma ett resultat som kan anses ekonomiskt rättvist i förhållande till vad parterna gemensamt byggt upp. Som framhållits ovan har de ökade bostadspriserna i landet medfört att många har en stor del av sina tillgångar investerade i bosta-den.1148 Många sambor köper en bostad tillsammans redan efter kort tids samlevnad. Om en av parterna ägt en bostad sedan tidigare är det

1144 Se ovan avsnitt 4.5.4.1145 Se ovan avsnitt 4.5.4.1146 Se ovan avsnitt 4.6.1147 Se ovan avsnitt 4.6.1148 Se ovan avsnitt 4.6.

380

naturligt att personen återinvesterar pengarna i den nya bostaden som ett slags sparkapital. Konsekvenserna för sambon kan dock bli orimliga om vederbörande måste utge en stor del av sitt sparkapital i bostaden till den andra sambon vid en upplösning av samlevnaden, särskilt om förhållan-det upplöses efter endast något eller några år.

I en situation som ovan skulle samborna kunna ingå ett samboavtal där de bestämmer att bostaden inte ska ingå i en bodelning, för att bodel-ningsresultatet i större utsträckning ska spegla parternas respektive bidrag till bostaden. Det förutsätter dock för det första att samborna har kun-skap om att det går att ingå ett sådant avtal. Studien visar att hela 75 pro-cent av urvalsgruppen inte har kunskap om att sambor kan avtala bort sambolagens bodelningsregler till viss del, och att 77 procent inte vet att delningsreglerna kan avtalas bort i sin helhet.1149 För det andra förutsätts att samborna är överens om att ingå ett samboavtal. Det är inte säkert att den som skulle ha ekonomisk fördel av att bostaden ingår i en bodelning är villig att avstå från sin rätt enligt lag att utfå halva bostadens värde. För det tredje måste samborna rättshandla, det vill säga faktiskt ingå ett samboavtal. Studien visar att endast 14 procent av alla sambor ingått ett avtal med varandra, varav drygt 25 procent av dessa förefaller ha ingått ett samboavtal.1150

Sammanfattningsvis kan konstateras att om utgångspunkten är att sambor ska dela lika på gemensamt upparbetade värden kan det finnas behov av att kunna jämka ett bodelningsresultat till förmån för såväl den ekonomiskt starkare som för den ekonomiskt svagare sambon.

8.2.3 I vilken utsträckning kompenseras sambolagens ”brister” på annat sätt?

8.2.3.1 Äganderättsfrågor och ersättningskravVid sidan av sambolagen kompletteras det rättsliga skyddet för sambor av förmögenhetsrättsliga regler, principer och överenskommelser. I kapitel fem har redogjorts för hur äganderättsfrågor mellan sambor avgörs och vilka möjligheter det finns att beakta sambors ekonomiska sammanflät-ning vid avgörande av sådana frågor. Som konstaterats finns det vissa möjligheter att göra avsteg från en strikt förmögenhetsrättslig bedömning vid avgörande av äganderättsförhållandena mellan sambor; dels genom samäganderättspresumtionen rörande bohag, dels genom principen om dold samäganderätt. Båda samäganderättskonstruktionerna utgör pre-

1149 Se ovan avsnitt 3.5.6.1150 Se ovan avsnitt 3.8.2.

381

sumtionsregler för hur äganderättsfrågor mellan sambor ska bedömas. Med det avses att de underlättar för en sambo som bidragit till ett förvärv att visa att vederbörande är att betrakta som samägare, även om personen i fråga inte själv inköpt den aktuella egendomen. Båda presumtionsreg-lerna har uppkommit mot bakgrund av den ekonomiska gemenskap som vanligtvis uppstår mellan makar och sambor. Samäganderättspresumtio-nen rörande bohag omfattar dock i stort sett inte annan egendom än vad som utgör samboegendom, vilket medför att presumtionens betydelse som kompletterande ekonomiskt rättsligt skydd till sambolagen får anses begränsad.1151 Situationen är likartad även för principen om dold samä-ganderätt. Av den praxis som finns på området framgår att det är svårt för en sambo att bevisa att samäganderätt föreligger till egendom som inte utgör samboegendom – och som inte kan anses vara förvärvad för ett gemensamt bruk på ett lika självklart sätt som en bostad eller bohag.1152 En annan begränsning med presumtionsreglerna är att det i princip alltid krävs ett ekonomiskt bidrag för att samäganderätt ska anses föreligga, trots att en sambo kan ha bidragit med stora indirekta insatser och på så sätt möjliggjort att den andra sambon kunnat förvärva egendom.1153

I kapitel fem har även diskuterats om ett direkt eller indirekt bidrag från en sambo till den andra skulle kunna utgöra skäl för att begära ersättning med stöd av principen om obehörig vinst. Mot bakgrund av de begränsningar som föreligger för att bli samägare finns det särskilt behov av en ersättningsmöjlighet i de fall en sambo bidragit till att öka den andra sambons egendom efter förvärvstidpunkten eller i de fall där en sambo stått för andra utgifter och/eller arbetsuppgifter i hemmet. Trots att de specifika samäganderättskonstruktioner som angetts ovan utgör avsteg från allmänna förmögenhetsrättsliga principer, förefaller det i övrigt fin-nas en restriktiv hållning i svensk rätt mot att lösa sambors ekonomiska mellanhavanden med stöd av allmänna förmögenhetsrättliga principer, i jämförelse med exempelvis utvecklingen av kompensationskrav i våra nordiska grannländer.1154 Som framhållits ovan i avhandlingen ser jag inget generellt hinder mot att tillämpa principen om obehörig vinst för att tillerkänna en sambo ersättning för ett direkt eller indirekt bidrag som kommit den andra sambon till godo, i de fall där den bidragande sam-bon inte kompenserats vare sig genom sambolagens regelverk eller genom uppkomst av samäganderätt.1155 Frågan är dock vilka typer av bidrag som

1151 Se ovan avsnitt 5.2.2.1152 Se ovan avsnitt 5.2.3.4.1153 Se ovan avsnitt 5.2.4.1154 Se ovan avsnitt 5.4.1155 Se ovan avsnitt 5.4.7.

382

i svensk rätt skulle kunna accepteras såsom ersättningsgrundande. Av den diskussion som förts tidigare framgår att en sambo enklast torde kunna röna framgång med ett ersättningsanspråk som grundar sig på pengar eller tid som en sambo nedlagt i/på den andra sambons egendom. Under förutsättning att en bidragande sambo, som tagit omsorg om barn eller den andra sambon, kan visa att vederbörande lidit inkomstbortfall – medan den andra sambon gjort en ekonomisk vinst eller besparing – på grund av det obetalda arbetet, förefaller det dock enligt min åsikt fin-nas förutsättningar för att grunda ett ersättningsanspråk även på obetalt omsorgsarbete. Det tycks dock ytterst tveksamt om normalt hushålls-arbete skulle kunna utgöra grund för ersättningskrav. Det beror dels på tidigare praxis, dels på svårigheten att dela upp parternas såväl direkta som indirekta insatser i olika former av rättshandlingar. Även om en parts hushållsarbete troligtvis inte kan leda till ersättningsanspråk innebär det dock inte att arbetet inte bör beaktas på något sätt, utan snarare tvärtom. Emellertid är det kanske lättare att utjämna ekonomiska obalanser som beror på hur två sambor delat upp hushållsarbete sig emellan genom att generellt öka den egendom som ska delas lika, än genom att försöka vär-dera en parts insatser, såsom måste göras vid ett ersättningsanspråk.

Mot bakgrund av den praxis som finns från övriga nordiska länder rörande ersättningskrav, kan ifrågasättas om det skulle få någon stor praktisk betydelse om det i svensk rätt klargjordes att en sambo kan ha rätt till ersättning från den andra sambon med stöd av principen om obehörig vinst, för att på så sätt utjämna hur parterna under samlevna-den delat upp utgifter och obetalt arbete sig emellan. Genomgången av praxis ifrån både Danmark, Finland och Norge visar att ersättningsmöj-ligheter mellan sambor tillämpas restriktivt, trots att det i dessa länder inte finns några lagstadgade delningsregler motsvarande de i sambolagen. Den sistnämnda omständigheten medför att sambors ekonomiska mel-lanhavanden måste lösas på annan väg, vilket å ena sidan skulle kunna tala för en mer frekvent användning av ersättning med stöd av obehörig vinst. Å andra sidan kan den praxis som finns, tala för att det möjligen inte ses som ett problem att en sambo får mer egendom än den andra då ett samboförhållande upplöses.1156 Det återstår att se om möjligheten till kompensation möjligen kommer att användas mer frekvent i finsk rätt efter att rätten till så kallad gottgörelse lagfästs i den sambolag som trädde i kraft år 2011.

Sammantaget kan således konstateras att för närvarande utgör inte ersättningskrav något reellt kompletterande rättsligt skydd vid sidan av sambolagen, för de fall där en sambo får anses ha fått en ekonomisk för-

1156 Se ovan avsnitt 5.4.4–5.4.6.

383

del på den andra sambons bekostnad. Det kan vidare ifrågasättas om det skulle få någon generell praktisk betydelse om det i svensk praxis utkristalliserades en ersättningsmöjlighet på liknande sätt som i övriga nordiska länder. Det beror framförallt på att det är omöjligt att dela upp sambors ekonomiska mellanhavanden i olika former av rättshandling-ar.1157 Som framgår av praxis från övriga nordiska länder är det svårt för domstolarna att bedöma, och ekonomiskt värdera, två sambors direkta och indirekta insatser under ett helt samboförhållande. Mot bakgrund av dessa bedömningssvårigheter utdöms ersättning endast i fall där den ekonomiska snedbalansen mellan samborna kommit att bli betydande under samlevnadens bestånd. För en enskild sambo som bidragit till att öka värdet på den andra sambons egendom, kan dock även en mindre ekonomisk snedbalans upplevas som betydande.

8.2.3.2 Förmögenhetsrättsligt villkorade avtalRedan i lagförarbetena till sambolagen uppmärksammades att sambor som ansåg sig vara i behov av ytterligare rättsligt skydd vid sidan av sambolagens bestämmelser borde skapa detta på egen hand genom att exempelvis ingå avtal med varandra. I kapitel sex har diskuterats i vilken utsträckning sambor kan utöka det rättsliga skyddet för varandra på egen hand genom att ingå förmögenhetsrättsliga avtal, med särskilt fokus på förmögenhetsrättsligt villkorade avtal. Med det avses ett avtal som endast ska verkställas i händelse av en separation mellan parterna. Ett sådant avtal skulle kunna syfta dels till att båda sambor ska erhålla en ekonomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade värden i händelse av en separation, dels till att åstadkomma ett ”rent skydd” – ekonomiskt skydd frikopp-lat från ekonomisk rättvisa – för den ekonomiskt svagare av dem. Hur långt sambors avtalsfrihet sträcker sig har inte närmare utkristalliserats i praxis. Det har medfört att sambors avtalsmöjligheter ofta anges vara oklara. Som framhållits i kapitel sex är dock frågan vad som egentligen är oklart. Är det i vilken utsträckning sambor överhuvudtaget kan ingå för-mögenhetsrättsligt giltiga avtal med varandra, och/eller vilken innebörd ett sådant avtal ska tillmätas den dag avtalet ska verkställas?1158 Enligt min uppfattning föreligger endast två begränsningar i sambors avtalsfri-het – vid sidan av de begränsningar som föreligger enligt allmän förmö-genhetsrätt. För det första kan sambor inte ingå avtal som ska verkställas

1157 Se ovan avsnitt 5.4.7.1158 Se ovan avsnitt 6.5.1.

384

i händelse av ett dödsfall. För det andra kan sambor inte heller avtala om att äktenskapsbalkens regler ska vara direkt tillämpliga dem emellan.1159

Vilka rättsverkningar som följer av ett avtal mellan två sambor den dag avtalet ska verkställas är dock desto svårare att ge ett generellt svar på. Det vill säga vilka konsekvenser ska avtalet medföra för de avtalande samborna den dag de separerar? Som framhållits ovan i avhandlingen bör sambors initiativ till att reglera sina ekonomiska mellanhavanden på egen hand så långt som möjligt accepteras enligt min mening. Samtidigt är det inte möjligt att bortse från den familjerättsliga kontext avtalet ingås i. Mot bakgrund av många sambors omfattande sociala och ekonomiska gemenskap är det svårt att endast utgå från vad som står i avtalet, utan beaktande av sambornas övriga gemenskap. Även om avtalet kan vara ett utflöde av parternas omfattande gemenskap, kan omständigheterna sedan avtalet ingicks ha ändrats på ett sådant sätt att avtalslydelsen inte längre motsvarar det parterna önskade åstadkomma – det vill säga parts-avsikten avseende avtalets konsekvenser – då avtalet ingicks. Det sagda innebär att ett förmögenhetsrättsligt villkorat avtal mellan sambor inte kan betraktas isolerat utifrån omständigheterna vid avtalets ingående utan måste bedömas ur ett helhetsperspektiv där såväl omständigheter före, vid och efter avtalets tillkomst tillmäts betydelse. Ju mer avtalet kan liknas vid en affärsmässig uppgörelse, desto starkare bör dock skälen vara för att bedöma avtalet från ett förhållandevis strikt förmögenhetsrättsligt perspektiv.1160

Förbehållet den osäkerhet som råder rörande vilka rättsverkningar ett förmögenhetsrättsligt villkorat avtal får den dag det ska verkställas, kan inte bortses från att avtal kan utgöra ett bra sätt för sambor att försöka åstadkomma individuellt utformade rättsverkningar – utifrån sambor-nas individuella behov och önskemål – i händelse av att samborna skulle separera.

Det är dock väldigt få sambor som ingår ett villkorat förmögenhets-rättsligt avtal med varandra för att på så sätt utöka rättsverkningarna av samlevnaden, trots att en majoritet av samborna förefaller önska en sådan rättsföljd. Antagandet stöds bland annat av att en majoritet av samborna svarat att de skulle registrera sig och på så sätt erhålla äktenskapets rätts-verkningar om det fanns en sådan möjlighet.1161 Vidare anser en majo-ritet av urvalsgruppen att rättsverkningarna för sambor borde vara mer omfattande än idag.1162 Som nämnts ovan har endast 14 procent av alla

1159 Se ovan avsnitt 6.5.2.1160 Se ovan avsnitt 6.6.1161 Se ovan avsnitt 3.10.2.1162 Se ovan avsnitt 3.6.2.

385

sambor ingått någon form av avtal mellan varandra, varav cirka hälften förefaller ha ingått ett villkorat förmögenhetsrättsligt avtal om att mer egendom ska delas än vad som följer av sambolagens regler.1163 Avtal är något vanligare bland sambor som sammanlevt längre. Förklaringarna till den låga avtalsfrekvensen kan vara flera, såsom att samborna saknar rele-vant kunskap, att de inte är överens om att ingå ett avtal, att de inte vill diskutera sina ekonomiska mellanhavanden med varandra eller att de inte kommer sig för att rättshandla. Den låga avtalsfrekvensen medför dock att i nuläget används inte avtal som ett kompletterande rättsligt skydd till sambolagens regler, trots att en majoritet av alla sambor både förefaller ha behov av och önskan om ett sådant skydd.

8.2.4 Sambors rättsliga skydd i händelse av dödsfallSom framhållits i kapitel sju saknas statistikuppgifter på hur många sam-boförhållanden som varje år upplöses genom dödsfall. Mot bakgrund av att antalet sambor blivit större, att många samboförhållanden är långva-riga, och att även äldre personer lever som sambor, kan dock antas att det inte är ett obetydligt antal. En efterlevande sambo tillerkänns ett begrän-sat efterlevandeskydd genom sambolagens bodelningsregler – inklusive den lilla basbeloppsregeln. I det enskilda fallet kan också det rättsliga skyddet för en efterlevande sambo kompletteras av de specifika samägan-derättskonstruktioner som kan tillämpas i svensk rätt. Som framhållits ovan kan dock förmögenhetsrättsligt villkorade avtal inte vara villkorade att verkställas vid en sambos dödsfall.

Mot bakgrund av den omfattande livsgemenskap som föreligger i vissa samboförhållanden – en livsgemenskap som kan jämställas med en sådan gemenskap som vi normalt förknippar med ett äktenskap – finns det enligt min mening såväl behov av, som önskemål om, ett utökat efter-levandeskydd för sambor, och för sambor med barn i synnerhet. Den tydligaste indikationen på att samboförhållanden i allt större utsträck-ning kommit att bli en samlevnadsnorm som kan anses jämställd med äktenskapet är det faktum att cirka hälften av alla barn som föds har ogifta sammanboende föräldrar. För många utgör ett gemensamt barn det yttersta beviset på en omfattande livsgemenskap – en enhet – som arbetar tillsammans för familjemedlemmarnas bästa. En sådan enhet kan dock uppkomma även mellan sambor som inte har gemensamma barn. Vid vilken tidpunkt ett sammanlevande kärlekspar kan anses ha uppnått en sådan livsgemenskap beror dock på omständigheterna från fall till fall. Generellt kan dock antas att samlevnadens varaktighet har väsentlig bety-

1163 Se ovan avsnitt 3.8.2.

386

delse för hur parternas gemenskap gestaltar sig, både ur ett ekonomiskt och ur ett socialt perspektiv. Två sambors ekonomi torde normalt sett bli allt mer sammanflätad i takt med samlevnadens varaktighet. Samma sak torde gälla även för den sociala gemenskapen och känslan av att vara en familj. För det fall att gemenskapen mellan två sambor kan betraktas som en enhet – i det avseendet att deras livsgemenskap inte skiljer sig från den i ett äktenskap – förefaller det enligt min mening rimligt att en efterlevande sambo ges någon form av extra skydd vid sidan av sambola-gens bodelningsregler, för att ekonomiskt underlätta för sambon att leva vidare på egen hand. I de fall den efterlevande har ansvar för att försörja ett minderårigt gemensamt barn kan ett sådant skydd vara av särskild betydelse.

Av kapitel sju framgår att sambor har möjlighet att förstärka efterle-vandeskyddet för sin partner genom att antingen teckna en livförsäkring eller att upprätta ett testamente med sambon som förmånstagare. Sam-bor utan bröstarvingar har möjlighet att testamentera all sin kvarlåten-skap till sin varandra, vilket medför att en efterlevande sambo kan sättas i samma arvsrättsliga ställning som en efterlevande make, om den avlidna maken inte hade särkullbarn. För sambor som har barn – särkullbarn eller gemensamma barn – begränsas dock parternas testationsmöjlighe-ter av barns rätt att begära jämkning av ett testamente och på så sätt utkräva sin laglott. Barn över 18 år har möjlighet att avstå från att utkräva sin laglott för att på så sätt ekonomiskt gynna den efterlevande sambon. Om den avlidna efterlämnar bröstarvingar under 18 år är dock barnets förmyndare eller gode man förpliktad att åberopa en jämkning av ett testamente till förmån för efterlevande sambo – även om det är barnets andra förälder.1164

Av studien framgår att det finns ett starkt stöd för att utöka efterle-vandeskyddet för sambor; 62 procent av alla som ingick i urvalsgruppen anser att sambor i någon utsträckning bör ärva varandra utan testamente. Det finns ett extra starkt stöd för att efterlevandeskyddet bör förstärkas för sambor som har gemensamma barn, på så sätt att dessa sambor alltid ska ärva varandra oavsett längd på samlevnaden. Vad gäller sambor utan barn är det ungefär lika många som anser att ett samboförhållande ska varat ett visst antal år för att samborna ska ärva varandra, som de som anser att dessa sambor alltid bör ärva varandra.1165

Trots att många sambor anser att efterlevandeskyddet för sambor bör förstärkas är det få – endast 18 procent – som upprättat ett testamente till förmån för sin sambo. Något fler sambor – 39 procent – har en livförsäk-

1164 Se ovan avsnitt 7.3.1.1165 Se ovan avsnitt 3.6.3.

387

ring med den andra sambon som förmånstagare. Av studien framgår inte om det finns sambor som både upprättat ett testamente och tecknat en livförsäkring till förmån för sin sambo. Vad gäller livförsäkringar förelig-ger det inga formella begränsningar för någon särskild grupp sambor att teckna en sådan försäkring, för att på så sätt stärka varandras efterlevan-deskydd. Däremot kan såväl försäkringsbolagens villkor som den månat-liga premien för en livförsäkring, begränsa en sambos möjligheter att för-stärka efterlevandeskyddet för sin sambo på ett sådant sätt som motsvarar den efterlevandes ekonomiska behov. Ifall en sambo inte namngivits som förmånstagare kan likaså försäkringsbolagens standardvillkor om vilka närstående som klassificeras som förmånstagare, utesluta att en sambo får del av ett förordnande som faller ut vid en avliden sambos dödsfall.1166

Sammantaget kan konstateras att det förefaller finnas en ovilja bland sambor att diskutera vad som händer om någon av dem avlider,1167 trots att en betydande majoritet av alla sambor har kunskap om att sambor inte har legal arvsrätt efter varandra – och således måste upprätta ett tes-tamente för att ta arv efter varandra. Det är vanligare att sambor som lever utan barn i hushållet upprättat ett testamente till förmån för sin sambo jämfört med sambor som lever tillsammans med barn. Som framhållits ovan i avhandlingen är en möjlig förklaring till skillnaden att många sam-bor med barn avser att gifta sig och av den anledningen inte bryr sig om att upprätta ett testamente. En annan förklaring är att parterna vill att de legala arvingarna ska ta arv framför en efterlevande sambo.1168 Det som på ett generellt plan talar mot en sådan förklaring är den omständighe-ten, som nämnts ovan, att majoriteten av alla som deltog i studien anser att sambor med barn bör ärva varandra. En ytterligare förklaring kan vara att sambor med barn inte förstår vilka rättsliga konsekvenser som följer av att ett minderårigt barn ärver pengar och vidare vad pengarna kan användas till.1169

Mot bakgrund av det som framkommit i avhandlingen finns det enligt min mening skäl att stärka sambors arvsrättsliga ställning. Särskilt kan ifrågasättas rimligheten i att ett gemensamt barn till två sambor ärver framför den efterlevande föräldern – tillika sambon. Som framhållits tidi-gare kan nuvarande arvsregler och begränsningar i testationsfriheten leda till problem i praktiken för en efterlevande förälder, vilket i sin tur kan beröra det gemensamma barnet indirekt.1170 Vid en jämförelse med lag-

1166 Se ovan avsnitt 7.4.1167 Se ovan avsnitt 3.8.5, särskilt diagram 32.1168 Se ovan avsnitt 7.4.1169 Se ovan avsnitt 7.3.2.1170 Se ovan avsnitt 7.3.1 och 7.3.2.

388

stiftningen för makar framkommer skäl som talar för att föräldrar som är makar respektive sambor borde behandlas på samma sätt i arvsrättsligt hänseende, inte minst mot bakgrund av att de i princip uteslutande jäm-ställs med varandra i den föräldrarättsliga lagstiftningen.

Makars arvsrätt grundar sig historiskt på en ekonomisk och social gemenskap.1171 Då makar fick arvsrätt framför gemensamma barn fram-hölls att de sociala reformer som genomförts under 1900-talet minskat arvets sociala betydelse, att det kunde leda till negativa konsekvenser att ett barn ärvde framför efterlevande föräldern och att det torde vara naturligt för barn att avvakta båda föräldrarnas död innan arvet efter dem fördelades.1172 Sambor med barn har idag en likartad ekonomisk och social gemenskap som makar. De befinner sig dock i en situation som kan likställas med den makar befann sig i innan de fick arvsrätt framför gemensamma barn. De ovan nämnda omständigheter som i lag-förarbetena framhölls som argument för arvsrätt för makar kan anföras som argument för att tillerkänna sambor med gemensamma barn legal arvsrätt efter varandra. Både ett barn till en avliden sambo och en efter-levande sambo är skyddsvärda då en sambo avlider. Mot bakgrund av det som diskuterats ovan i avhandlingen förefaller det dock vara både till barnets och den efterlevande förälderns bästa att låta föräldern ärva all kvarlåtenskap – och att således inte längre göra åtskillnad i arvsfrågan beroende på om ett föräldrapar är gifta eller sambor.1173

Precis som den norska Arvskommittén framhållit i sitt betänkande från år 2014 anser jag det rimligt att anta att sambor som har gemensam-ma barn har en sådan livsgemenskap att de önskar prioritera varandras intressen framför andra arvingars. I nämnda utredning föreslås dock inte endast att sambor med gemensamma barn ska ärva varandra som om de vore makar, utan även att sambor utan barn som sammanlevt minst fem år ska få sådan arvsrätt.1174 I en svensk kontext finns det också skäl att ifrågasätta rimligheten i att föräldrar, syskon eller andra släktingar ärver en avliden sambo utan barn, framför en efterlevande sambo.

En omständighet som talar mot arvsrätt för sambor som varken har gemensamma barn eller särkullbarn är att dessa sambor – utan någon begränsning – kan testamentera all sin kvarlåtenskap till varandra. Som framhållits ovan är dock förekomsten av testamenten anmärkningsvärt låg i förhållande till den andel sambor som anser att även sambor utan barn bör ärva varandra, respektive andelen sambor som skulle registrera

1171 Jfr Brattström och Singer, Rätt Arv s. 237. 1172 Prop. 1986/87:1 s. 82, se även avsnitt 7.6.1173 Se ovan avsnitt 7.3.1174 Se ovan avsnitt 7.7.4.

389

sitt samboförhållande och på så sätt erhålla äktenskapets rättsverkningar, om det fanns en möjlighet till det.1175 Gruppen sambor utan barn är dock heterogen och frågan är i vilken utsträckning denna grupp önskar prioritera en efterlevande sambo framför övriga arvingar. Möjligen kan den låga testationsfrekvensen förklaras av att dessa sambor inte önskar prioritera varandra framför övriga arvingar. Samtidigt är testamenten dubbelt så vanligt förekommande bland sambor utan barn jämfört med bland sambor som lever tillsammans med barn – varav majoriteten av dessa par har gemensamma barn – vilket talar mot ett sådant antagande. Möjligen skulle omständigheterna kunna vara sådana att de som önskar prioritera sin sambo i arvsrättsligt hänseende upprättat ett testamente och att resterande istället önskar prioritera sina arvingar. Flera av resulta-ten i studien indikerar dock att så inte är fallet; bland annat den omstän-digheten att 60 procent svarat att de skulle vilja registrera sig och på så sätt erhålla äktenskapets alla rättsverkningar och vidare att en majoritet av de i urvalsgruppen svarat att de anser att sambor bör ärva varandra. En ytterligare omständighet som talar mot en sådan slutsats är vad sambor uppgett som skäl för att de varken upprättat något testamente, ingått något avtal eller tecknat en livförsäkring. De främsta anledningarna är att samborna inte diskuterat saken, att de inte anser sig ha relevanta kunska-per, samt brist på tid. Dessa svar indikerar att sambor inte gjort ett aktivt val att inte vilja prioriera sin sambo framför övriga arvingar i händelse av dödsfall.1176

Hur närstående en sambo betraktar sin partner i jämförelse med andra anhöriga kan, som nämnts ovan, till största del antas bero på samlevna-dens varaktighet, tillsammans med andra omständigheter i varje enskilt fall. Det skulle kunna antas att personer som inte önskar ingå äktenskap inte heller önskar att den nuvarande sambon ska ta arv. En grupp sambor som i stor utsträckning klassificerat sig i gruppen ”avser inte att gifta oss” är äldre sambor. Det kan tänkas att en hel del av dessa träffat varandra senare i livet – många med tidigare samlevnadsrelationer bakom sig – vil-ket i sin tur skulle kunna ligga till grund för ett antagande om att dessa sambor vid dödsfall önskar prioritera sina arvingar framför sin sambo. Resultaten från studien ger inte direkt stöd för huruvida ett sådant anta-gande är rimligt eller inte. Däremot framgår av studien att det inte före-faller finnas något samband mellan att inte vilja gifta sig och önskan om att inte den andra sambon ska ta arv, då förekomsten av testamenten till

1175 Jfr ovan avsnitt 3.6.3 och 3.10.2.1176 Se ovan avsnitt 3.8.5.

390

förmån för den andra sambon till och med är vanligare bland sambor som klassificerat sig i typfallsgruppen som inte avser att gifta sig.1177

Sambor med särkullbarn utgör en speciell grupp av sambor. Dessa sambor är i arvsrättsligt hänseende jämställda med makar som har sär-kullbarn, vilket innebär att ett särkullbarn tar arv direkt vid den avlidna förälderns död, oavsett om föräldern var gift eller sambo. Om den avlid-na föräldern testamenterat kvarlåtenskapen till den efterlevande maken eller sambon, har särkullbarnet rätt att utfå sin laglott genom att begära jämkning av testamentet. I jämförelse med en efterlevande sambo erhål-ler dock en efterlevande make ett mer omfattande rättsligt skydd i och med bodelningsreglerna i äktenskapsbalken och basbeloppsregeln i ärv-dabalken. Som framhållits ovan i kapitel sju analyseras inte särkullbarns omedelbara arvsrätt närmare i denna avhandling.1178 Det kan emellertid diskuteras om det bör finnas ett minimiskydd – vid sidan av sambolagens skyddsregler – för en efterlevande sambo i de fall den avlidna sambon hade särkullbarn. Om efterlevandeskyddet för sambor förstärks på ett generellt plan för sambor med gemensamma barn och sambor som sam-manlevt viss tid, förefaller det enligt min åsikt rimligt att även se över behovet av ett sådant förstärkt minimiskydd.

8.3 Olika former av lösningsalternativ för att det rättsliga skyddet ska bli mer i takt med sin tid

8.3.1 AllmäntAv det som framkommit ovan i avsnitt 8.2 framgår att på ett övergri-pande plan finns det enligt min mening en rad ”brister” i det rättsliga skyddet för sambor, på så sätt att många sambor inte erhåller en eko-nomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade värden då samlevnaden upplöses. Som också framhållits ovan har många sambor idag en sådan livsgemenskap som enligt min åsikt rättfärdigar ett extra skydd i hän-delse av dödsfall. Mot bakgrund av det ovan sagda uppkommer frågan vad som krävs för att det rättsliga skyddet ska bli mer i takt med sin tid. Nedan diskuteras olika lösningsalternativ som enligt min åsikt förefal-ler ligga närmast tillhands att tillämpa i en svensk kontext. I den dis-kussion som följer görs löpande jämförelser med de förslag på principer för reglering av sambors ekonomiska mellanhavanden som lagts fram av nordiska familjerättsforskare i boken Nordisk samboerrett, vilket redan

1177 Se ovan avsnitt 3.8.3.1178 Se ovan avsnitt 7.3.1.

391

nämnts ovan i avsnitt 1.7. Principerna är avsedda att kunna ge förslag och vägledning till bland annat lagstiftare i de nordiska länderna, för hur sambors ekonomiska mellanhavanden kan regleras.1179 Som kom-mer framgå nedan har utformningen av principerna hämtat inspiration från såväl svensk, dansk, norsk som finsk rätt.1180 De föreslagna prin-ciperna är uppdelade i fem kapitel som berör allmänna bestämmelser, bodelning, arvsrätt, övertaganderätt av gemensam bostad och bohag samt avtal. Nedan följer närmast en kort redogörelse för principerna. Därefter diskuteras olika lösningsalternativ för att det rättsliga skyddet för sambor i en svensk kontext ska fungera bättre, utifrån den heterogena grupp av sambor som idag finns i vårt samhälle.

8.3.2 Nordiska principer för reglering av sambors ekonomiska förhållanden

Av de allmänna bestämmelserna, i de principer som lagts fram i boken Nordisk samboerrett, framgår att sambor delas upp i två grupper – sam-bor med gemensamma barn1181 och sambor utan gemensamma barn.1182 För att ett par ska klassificeras i någon av de två grupperna förutsätts dessutom att paret bor tillsammans, att de har en äktenskapsliknande förbindelse samt att de har gemensamt hushåll.

Då ett samboförhållande upplöses föreslås att sambor – som uppfyl-ler kriterierna i någon av de grupper som angetts ovan – ska genomföra en bodelning om någon av samborna yrkar på detta.1183 Sambor med gemensamma barn föreslås att vid bodelning ha rätt till en likadelning av nettovärdet på parternas gemensamma bostad och bohag som förvärvats under samlevnaden för gemensamt bruk, undantaget bostad och bohag som förvärvats som gåva eller arv.1184 En likadelning ska kunna från-gås vid särskilda skäl.1185 Sambor utan gemensamma barn föreslås inte få rätt till en likadelning av bostad och bohag, utan istället möjlighet att erhålla ett belopp/bidrag efter en prövning i det enskilda fallet. Även sambor med gemensamma barn omfattas av denna princip. Ett bidrag, eller så kallad gottgörelse, ska kunna utges om en sambo bidragit till att

1179 Se Lund-Andersen, Retspolitiske overvejelser – principper for regulering af ugifte samle-vendes forhold s. 288. 1180 Inspiration har även hämtats från isländsk rätt. Som framgått tidigare har dock inte isländsk behandlats i denna avhandling, se avsnitt 1.4, särskilt not 18.1181 Hit räknas även sambor som väntar eller haft ett gemensamt barn, se princip 1a.1182 Se princip 1a och b.1183 Se princip 2, särskilt 2a.1184 Se princip 3a.1185 Se princip 3b.

392

öka värdet på den andra sambons egendom.1186 Därutöver ska en sambo som riskerar att hamna i en ekonomiskt orimlig situation vid samlevna-dens upplösning kunna erhålla ett belopp från den andra sambon. Vid en sådan bedömning ska hänsyn tas till sambornas förmögenhets- och intäktsförhållanden, om parterna har gemensamma barn, samlevnadens varaktighet och omständigheterna i övrigt.1187

Enligt principerna ska sambor med barn erhålla legal arvsrätt efter var-andra på så sätt att de ska ärva varandra som om de vore makar, om inte den först avlidna sambon bestämt annat.1188 Sambor med barn föreslås alltid ha rätt till ett minimiskydd vid dödsfall, i samma utsträckning som en efterlevande make.1189 Enligt principerna ska sambor utan barn ha rätt att i ett utvidgat sambotestamente bestämma att de helt eller delvis ska ärva varandra som om de vore makar.1190

Sambor med barn medges också ett socialt skydd enligt principerna, genom att den sambo som har störst behov av den gemensamma bosta-den och bohaget vid en upplösning av samlevnaden ska få rätt att överta denna egendom till marknadspris.1191

Enligt principerna ska sambor också kunna ingå en rad olika avtal.1192 För det första ska sambor med och utan gemensamma barn kunna avtala bort bodelningsreglerna – helt eller till viss del.1193 Sambor med gemen-samma barn ska däremot inte kunna avtala bort möjligheten att få ett bidrag för att inte hamna i en ekonomiskt orimlig situation då samlevna-den upplöses, och inte heller rätten för den bäst behövande sambon att överta den gemensamma bostaden och bohaget. Sambor med barn före-slås även – genom ett familjerättsligt avtal – kunna bestämma att annan egendom än parternas gemensamma bostad och bohag ska omfattas av bodelningsreglerna.1194 Vidare föreslås att sambor utan barn ska kunna avtala om att bestämmelserna rörande bodelning och övertaganderätten

1186 Se princip 4a.1187 Se princip 4b.1188 Se princip 5a.1189 Se princip 5b.1190 Se princip 6.1191 Se princip 7a och b. Övertaganderätten föreslås gälla även bostad och bohag som en sambo ägde innan samlevnaden inleddes. Däremot omfattas inte en bostad som förvär-vats genom arv eller gåva av den föreslagna övertaganderätten. Vidare föreslås övertagan-derätten endast gälla för efterlevande sambo – och inte den avlidna sambons arvingar – i händelse av att samlevnaden upplöses genom dödsfall, se princip 7c.1192 Av princip 10c framgår att avtalen för att vara giltiga, ska upprättas skriftligen och undertecknas av båda sambor.1193 Se princip 9.1194 Se princip 10a.

393

av gemensam bostad och bohag som gäller för sambor med barn, ska gälla i deras samboförhållande.1195

8.3.3 Revidering av sambolagen

8.3.3.1 Utökade delningsreglerDet kan tänkas finnas olika sätt att utöka delningsreglerna i sambolagen för att i högre grad anpassa dem mot den gemenskap som idag råder mellan många sambor. För att uppnå ett bodelningsresultat som inne-bär att båda sambor vid bodelning erhåller en ekonomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade värden, bör strävan vara att reglerna ska omfatta sådan egendom som sambor normalt sett förvärvar tillsammans utan tanke på ägarförhållandena till egendomen. En annan strävan bör vara att den familjerättsliga lagstiftningen är lättillämpad och förutsägbar för de enskilda individer som berörs av den. Frågan är hur man på bästa sätt gör en avvägning mellan olika intressen för att uppnå det som eftersträvas.1196

Redan i det betänkande som lades fram av Samboendekommittén år 1999 diskuterades utökade delningsregler för sambor, då med särskilt fokus på frågan om bilar borde ingå i delningsreglerna.1197 I linje med Samboendekommitténs ”förslag” vore en möjlighet att utöka delnings-reglerna i sambolagen till att omfatta sådan egendom som sambor nor-malt sett kan antas införskaffa för gemensamt bruk såsom bilar, fritidshus etcetera. Det som talar emot en sådan lösning är emellertid risken för att lagstiftningen inte omfattar all sådan egendom som sambor förvärvar i gemensamt intresse, då denna egendom kan skilja sig mellan olika sam-bopar.1198 Ett ytterligare skäl som talar mot en lösning där endast viss specifik egendom ska ingå i en bodelning är att sambor fortsättningsvis skulle behöva upplösa samäganderätt till annan egendom vid sidan av bodelningen. I linje med strävan mot en lättillämpad lagstiftning bör utgångspunkten vara att sambor på ett enkelt sätt ska kunna bli eko-nomiskt fristående från varandra vid en upplösning av samlevnaden. Nuvarande ordning – där sambor behöver upplösa samäganderätt till annan egendom än samboegendom vid sidan av bodelningen – utgör ett omständligt förfarande som dessutom ökar risken för konflikt mellan parterna.

1195 Se princip 10b.1196 Jämförelse kan göras med de avvägningar som gjorts av CEFL för att få fram för-slag på principer rörande makars egendomsförhållanden. Se Boele-Woelki, Ferrand m.fl., Principles of European Family Law Regarding Property Relations Between Spouses.1197 SOU 1999:104 s. 199–201.1198 Jfr diskussionen om husbåtar ovan i avsnitt 4.4.2.

394

Ett annat alternativ är att utöka delningsreglerna till att omfatta värdet på all egendom som införskaffats/förvärvats under samlevnadens bestånd – en lösning som enligt min åsikt förefaller mer ändamålsenlig – än den lösning som diskuterats i stycket ovan – mot bakgrund av sambors eko-nomiska gemenskap. Med all egendom avses såväl fast egendom, lösöre som annan lös egendom – exempelvis bostadsrättslägenheter, bankmedel och aktier – som förvärvats under samboförhållandet.1199 Enligt nuva-rande regler uppställs ett krav på att den egendom som ska ingå i bodel-ningen förvärvats för gemensamt bruk. Det kan diskuteras om ett sådant krav skulle kvarstå även om delningsreglerna utökades till att omfatta all egendom som införskaffats under samlevnaden. Det kan antas att ett sådant krav i många fall skulle kunna tänkas utesluta egendom som bank-medel och aktier. Samtidigt som det är svårare att visa att sådana medel är förvärvade för gemensamt bruk i traditionell mening, kan de likväl vara ett resultat av hur parterna sig emellan fördelat exempelvis utgifter, hushållsarbete och föräldraledighet. En risk med att begränsa den egen-dom som värdemässigt ska delas lika på ett sådant sätt som nämnts ovan är risken för en ”lucka” i lagstiftningen, som med stor sannolikhet skulle leda till gränsdragningsproblem rörande vilken egendom som ska klassifi-ceras som förvärvad för gemensamt bruk respektive inte. Dessutom finns en risk för att en sådan ”lucka” skulle kunna utnyttjas av en sambo som medvetet önskar undanhålla egendom från att ingå i en bodelning. Som framhållits ovan i kapitel fyra finns det redan med nuvarande lagstiftning en viss gränsdragningsproblematik rörande vilka typer av bostäder som kan räknas som gemensam bostad i sambolagens mening, respektive vil-ken lös egendom som kan anses falla in under bohagsbegreppet.1200

Det finns dock en risk för att även delningsregler som omfattar all egendom som förvärvats under samboförhållandets bestånd, kan leda till gränsdragningsproblem rörande vilken egendom som ska ingå i en bodel-ning, mot bakgrund av att ett samboförhållande inte uppkommer vid en viss given tidpunkt.1201 Vad gäller egendom såsom bankmedel och aktier

1199 I de förslag på principer rörande makars egendomsförhållanden som tagits fram av CEFL definieras förvärvad egendom som tillgångar som förvärvats under förmögenhets-ordningen och som inte är avskild egendom. Enligt principen (4:18) avses med förvärvad egendom särskilt ”en makes inkomster och vinster, oberoende av om de härrör från arbete eller kapital; och [...] tillgångar som förvärvats med hjälp av endera makens inkomster eller vinster.” Definitionen kan enligt min mening användas som vägledning även för vad som bör anses med ordet förvärvad under ett samboförhållandes bestånd. Se Boele-Woelki, Ferrand m.fl., Principles of European Family Law Regarding Property Relations Between Spouses s. 412.1200 Jfr diskussionen ovan i avsnitt 4.4.2.1 och 4.4.3.1201 Se ovan avsnitt 4.2 och särskilt 4.2.5.1. En sådan lagstiftning kan också leda till

395

som parterna inte ”fysiskt förvärvar”, finns det som huvudregel doku-mentation på sådana transaktioner. Det medför att det relativt enkelt torde kunna utredas vilken egendom som införskaffats under samlevna-den, under förutsättning att det går att fastställa tidpunkt för samboför-hållandets inledande. Både svårigheterna att avgöra när ett samboförhål-lande uppkommit respektive upphört kan försvåra uppdelningen av sam-bors egendom i det enskilda fallet, vilket dock kan vara fallet även idag.

Om delningsreglerna skulle utökas till att omfatta all egendom som förvärvats under samboförhållandets bestånd bör sambor ha möjlighet att undanta sådan egendom från delning som är av mer personlig art, på motsvarande sätt som makar har möjlighet att undanta sådan egen-dom enligt bestämmelserna i äktenskapsbalkens 10 kap. 2–3 §§. Enligt nämnda bestämmelser får makar från bodelningen bland annat undanta kläder och andra föremål som maken har uteslutande för sitt personliga bruk, liksom personliga rättigheter som exempelvis allmän pension och tjänstepension.1202 Likaså bör egendom som en sambo fått genom arv eller gåva undantas från likadelning, eftersom sådan egendom inte hör till den egendomsmassa samborna gemensamt arbetat ihop. Samma princip bör gälla även för surrogat av sådan egendom. Egendom som införskaf-fats innan samlevnaden inleddes, men som ett led i förberedandet för det gemensamma hemmet, bör dock ingå i en likadelning på samma sätt som sådan egendom ingår enligt nuvarande delningsregler.1203 I detta avseende bör kravet på att egendomen är avsedd för det gemensamma hemmet vara vägledande för vilken egendom som förvärvats innan sam-levnaden inletts – men under en tid då samboendet kanske förbereds – som ska ingå i en bodelning, vilket i princip bör utesluta annan egendom är bostad och bohag.

En tänkbar effekt av utökade delningsregler är att de sociala skydds-reglerna i sambolagen skulle kunna komma att få större praktisk bety-delse. Det gäller särskilt i de fall det är den ekonomiskt svagare sambon som har störst behov av ett övertagande av den gemensamma bostaden

bevisproblem om exempelvis egendom – såsom exempelvis bankmedel – som införskaf-fats innan samlevnaden, sammanblandas med egendom som ska ingå i en bodelning.1202 Enligt huvudregeln undantas en makes allmänna pension och tjänstepension från bodelningen. Under vissa omständigheter kan dock en makes tjänstepension komma att ingå i delningen. Ett individuellt pensionssparande ska enligt huvudregeln ingå i bodel-ningen, om det inte anses oskäligt. Se vidare om pensionsrättigheter i Agell och Bratt-ström, Äktenskap Samboende Partnerskap s. 112–124. 1203 Jämförelse kan också göras med vad som i CEFL:s principer för makars egendoms-förhållanden benämns som ”avskild egendom”, princip 4:19. Se Boele-Woelki, Ferrand m.fl., Principles of European Family Law Regarding Property Relations Between Spouses s. 412.

396

och bohaget. Anledningen till en sådan tänkbar effekt är att värdet på den egendom som ska delas lika kommer att öka, vilket i sin tur ger en sambo större ekonomiska möjligheter till ett reellt övertagande.1204 Över-taganderätten bör dock fortsatt endast avse den gemensamma bostaden och bohaget; dels för att reglerna inte bör vara alltför ingripande för den sambo som äger egendomen, dels för att undvika konflikter mellan sam-bor rörande vem av dem som har störst behov av sådan egendom som inte kan anses ”nödvändig” för parterna, i samma bemärkelse som en gemensam bostad eller bohag.1205

Det finns dock en risk för att likadelning av all egendom som inför-skaffats under samlevnaden inte leder till ett sådant resultat som eftersträ-vas – en ekonomiskt rättvis delning med hänsyn till båda parters direkta och indirekta insatser. En sådan risk förefaller generellt sett störst vid kortvariga samboförhållanden. Den ekonomiska gemenskapen mellan två sammanlevande personer blir å ena sidan mer omfattande ju längre samlevnaden varat. Om å andra sidan endast sådan egendom som för-värvats under samlevnaden ska ingå i en bodelning, har denna egendom sällan hunnit bli betydande under ett kort samlevnadsförhållande. Sist-nämnda antagande gäller dock endast under förutsättning att inte ena sambon använt medel personen hade innan samlevnaden, för att inför-skaffa värdefull egendom under den tid parterna bott tillsammans. En sådan risk föreligger dock redan enligt nuvarande lagstiftning, särskilt mot bakgrund av att värdet av en gemensam bostad som införskaffats under samboförhållandet ska ingå i bodelningen, även om endast en av samborna betalat densamma. Att lagstiftningen i detta avseende kommit att bli i otakt med sin tid förklaras i stor utsträckning av att bostadspri-serna i landet stigit markant, vilket medfört att allt fler lägger stora delar av sina besparingar i bostaden.

Av de resultat som framkommit i studien tycks det inte finnas några bärande skäl mot sådana delningsregler som föreslås ovan. Majoriteten av de som ingick i urvalsgruppen anser att delningsreglerna för sambor bör utökas, varav 65 procent anser att sambor ska dela lika på all egendom de införskaffat för att använda gemensamt, 5 procent anser att all parternas egendom ska delas lika, medan 16 procent tycker att delningsreglerna ska vara så som de är i nuläget. En grupp på 4 procent anser att sambor över-huvudtaget inte ska dela lika på någon egendom då samlevnaden upplö-ses. Det bör anmärkas att det är fler sambor än ensamstående som anser att sambor bör dela lika på all egendom, liksom fler ensamstående än sambor som anser att sambor överhuvudtaget inte bör ha rätt till någon

1204 Jfr ovan avsnitt 4.7.1205 Jfr ovan avsnitt 4.4.3.

397

likadelning av egendom.1206 Även om skillnaderna i svaren mellan sam-bor och ensamstående inte är statistiskt säkerställda, indikerar resultatet att det är först när man väl är sambo med någon som man inser att den livsgemenskap som uppstår i ett samboförhållande på många sätt kan lik-nas med en sådan gemenskap som normalt förknippas med ett äktenskap. Det kan dock ifrågasättas vad respondenterna lagt in i begreppet ”egen-dom som skaffats för att användas gemensamt” – vilket var det uttryck som användes i studien. Möjligen kan parterna tolkat detta uttryck snä-vare än ”egendom som införskaffats under samlevnaden”. Resultatet får således tolkas med viss försiktighet. Antagandet att majoriteten sambor både har behov av och en önskan om sådana delningsregler som före-slagits ovan, stöds dock även av resultatet att 60 procent av alla sambor svarat att de skulle vilja registrera sig och på så sätt erhålla äktenskapets rättsverkningar om det fanns en sådan möjlighet. Endast 15 procent av samborna svarade nej på denna fråga, samtidigt som 24 procent svarade att de inte vet.1207

Studien visar dock att många i urvalsgruppen anser att rätten till lika-delning ska skilja sig åt beroende på om sambor har barn tillsammans eller inte. Det är fler i urvalsgruppen som anser att det bör uppställas någon form av tidsgräns för att sambor utan gemensamma barn ska lika-dela all eller viss egendom vid en separation, i jämförelse med sambor som har gemensamma barn. Denna andel är dock mindre än andelen som anser att även sambor utan gemensamma barn alltid – oavsett hur länge samlevnaden varat – bör dela lika på all eller viss egendom vid en separation.1208 Risken för ett skevt ekonomiskt förhållande ökar vis-serligen när ett sammanlevande par får ett gemensamt barn. Samtidigt visar studien att majoriteten av alla sambor – oavsett gemensamma barn eller inte – har en omfattande ekonomisk gemenskap, vilket talar mot att gemensamma barn eller inte bör vara en faktor som skiljer sambor åt vad gäller delningsreglernas omfattning. Strävan är att lagstiftningen ska vara lättillämpad. Redan idag råder det bristfälliga kunskaper om sambolagen. Om delningsreglerna i något avseende skilde sig åt mellan olika sambo-par finns en risk för att sambor får än svårare att förstå vilka rättsverk-ningar som följer av deras samboförhållande.

Det kan även diskuteras om delningsreglerna för vissa sambor bör sträcka sig än längre än vad som föreslagits ovan. Bör någon grupp sam-bor erhålla ett ekonomiskt skydd som sträcker sig längre än att endast uppnå en ekonomiskt rättvis delning av gemensamt upparbetade värden?

1206 Se ovan avsnitt 3.6.2.1207 Se ovan avsnitt 3.10.2.1208 Se ovan avsnitt 3.6.2.

398

I diskussionen bör åtskillnad göras mellan upplösning på grund av sepa-ration eller dödsfall. Vid den senare av anledningarna kan ett förstärkt efterlevandeskydd ge ett extra ekonomiskt skydd till en ekonomiskt sva-gare sambo, vilket diskuteras vidare nedan i avsnitt 8.3.5.

Även om sambor skulle tillerkännas legal arvsrätt efter varandra skulle utformningen av delningsreglerna kunna ha fortsatt stor betydelse även vid dödsfall, särskilt i fall då en avliden sambo testamenterat bort sin kvarlåtenskap eller har bröstarvingar som har rätt att utfå sin laglott. Som framhållits tidigare är många samboförhållanden relativt långvariga – 48 procent har varat mer än sju år och 13 procent mer än 20 år. Jämförelse kan göras med äktenskaps medelvaraktighet som år 2013 låg på 24,3 år. De äktenskap som upplösts genom dödsfall hade en medelvaraktighet på 47,1 år, medan motsvarande siffra vid skilsmässa var 11,0 år.1209 Mot bakgrund av medelvaraktigheten vid skilsmässa mellan makar kan dis-kuteras om det inte vore rimligt att tillerkänna sambor som sammanlevt längre tid än exempelvis tio år, rättsverkningar som inte endast syftar till att uppnå en ekonomiskt rättvis delning utan att delningsreglerna utsträckte sig att bli desamma som för makar. Flera skäl kan dock anföras mot en sådan ordning. Ett av dessa skäl är återigen omständigheten att lagstiftningen bör sträva efter att vara förutsägbar och lättillämpad och att olika rättsverkningar för olika sambopar endast riskerar att allmänhe-ten får än svårare att ta till sig lagen. Vidare kan ifrågasättas om delnings-reglerna för sambor skulle kunna utökas till att bli de samma för makar utan att även äktenskapsbalkens övriga bestämmelser följde, såsom exem-pelvis underhållsreglerna, enskild egendom, och andra skuldavräknings- och jämkningsregler.1210 Även om sambor som sammanlevt lång tid kan anses extra skyddsvärda då samlevnaden upplöses bör försiktighet iakttas att utsträcka rättsverkningarna till att bli desamma för makar – utan avtal därom – i fall där inte en ekonomiskt rättvis delning rättfärdigar en sådan jämställdhet. Som framhållits ovan bör dock åtskillnad göras mellan hur långt rättsverkningarna kan närma sig de som gäller för makar vid döds-fall respektive separation.

Som framhållits ovan i avsnitt 8.2.2.3 kan nuvarande skuldavräknings-regler leda till att en sambo får avräkna skulder mot samboegendom, även om skulden kan anses hänförlig till egendom som inte ingår i bodel-ningen. Sammanfattningsvis kan konstateras att om delningsreglerna i sambolagen skulle utökas till att omfatta all egendom som införskaffats under samlevnadens bestånd, skulle denna problematik till stor del inte kunna uppstå; såtillvida en sambo exempelvis inte pantsätter samboegen-

1209 Statistikdatabasen SCB, under befolkningsstatistik – gifta, skilda och änka/änkling.1210 Jfr ovan avsnitt 2.7, 4.5.4 och 4.6.

399

dom för att införskaffa sådan ”personlig” egendom som enligt tidigare förslag bör kunna undantas i likhet med reglerna i äktenskapsbalkens 10 kap. 2–3 §§. En annan situation som även fortsättningsvis kan upp-stå är att en sambo, gentemot samboegendomen, får dra av skulder som uppkommit innan samlevnaden inleddes. Mot bakgrund av skyddet för sambors borgenärer är en sådan situation svår att lagstifta bort. För att ett bodelningsresultat inte ska bli oskäligt i de situationer som framhållits ovan är det enligt min åsikt av vikt att jämkningsbestämmelsen i sambo-lagen revideras, vilket diskuteras närmare nedan.

8.3.3.2 Utökade jämkningsmöjligheter och/eller möjlighet till gottgörelse

Oavsett om bodelningsreglerna i sambolagen utökas eller inte kommer det även fortsättningsvis finnas behov av att kunna jämka bodelningsre-sultat mellan sambor. Enligt lagförarbetena ska jämkning tillämpas res-triktivt och endast i undantagsfall. Hur jämkningsbestämmelsen används i praktiken är oklart. Det kan tänkas att sambor själva, eller en bodel-ningsförrättare, jämkar bodelningsresultat som inte leder till att båda par-ter erhåller en ekonomiskt rättvis del av gemensamt upparbetade värden. Om uttalandet i lagförarbetena följs kan dock antas att jämkning är mer sällan förekommande, vilket talar för att det kan finnas skäl att revidera bestämmelsen, för att på så sätt göra den mer lättillämpad i praktiken. En anledning till att jämkningsbestämmelsen behöver ses över, är att värdet på den egendom som ska likadelas vid en bodelning – såväl enligt nuva-rande lagstiftning som enligt det förslag jag presenterat ovan i avsnitt 8.3.3.1 – med lätthet kan överstiga det värde som kan anses upparbetat av parterna tillsammans. Det gäller särskilt vid kortvariga samboförhål-landen och om situationen är sådan att ena sambon ensam bekostat vär-defull egendom som ska ingå i bodelningen – såsom exempelvis bosta-den – med medel som härrör från tiden innan samlevnaden inleddes. Ett tänkbart alternativ för att minska risken för att en sambo i en sådan situation ska behöva utge bostadens halva värde (efter avdrag för skulder) till den andra sambon, vore att införa någon form av stegvis ökning av den egendom som ska likadelas. Jämförelse kan göras med den så kallade giftorättstrappan som kan tillämpas mellan makar. Enligt den ”trappmo-dell” som enligt lagförarbetena föreslås ska tillämpas mellan makar, ska makar dela lika på all egendom först efter fem års samlevnad.1211 Om ena sambon ensamt införskaffat och bekostat sambornas gemensamma

1211 Se prop. 1986/87:1 s. 186 f. Enligt modellen ska den andel av makarnas nettogif-torättsgods som ska delas lika ökas med 20 procent varje år, för att efter fem år omfatta

400

bostad – till ett värde som mycket väl kan uppgå till miljontals kronor – är det emellertid inte sannolikt att det kan anses ekonomiskt rättvist att likadela bostadens värde ens efter fem års samlevnad.

Vid fråga om jämkning mellan sambor är det enligt min åsikt rimli-gare att utgå från vad respektive sambo rent faktiskt bidragit med till det gemensamma hemmet och beräkna jämkningen utifrån detta, jämfört med en på förhand angiven stegvis ökning. Det betyder inte att fördel-ningen ska – eller kan bli – ekonomiskt rättvis i exakt bemärkelse.1212 En sådan ”jämkningsmodell” blir emellertid i större utsträckning anpas-sad efter förhållandena i det enskilda fallet, i jämförelse med en generell modell som giftorättstrappan. De nackdelar som kan framföras mot en mer individualiserad prövning är brister i förutsägbarhet och risken för fler tvister. En annan nackdel med att utöka möjligheterna till att jämka ett bodelningsresultat är risken för att en ekonomiskt svagare sambo kan få svårare att finna en ny bostad, utifall det värde som utgår vid bodel-ningen skulle bli andelsmässigt mindre än idag. Ifall parterna inte har gemensamma barn finns det sällan skäl för den sambo som inte äger bostaden att överta denna, varken med stöd av lottläggningsreglerna eller sambolagens 22 §.1213 Mot bakgrund av att ett samboförhållande upp-kommer utan något formellt avtalsmoment är det emellertid enligt min uppfattning att lägga ett för stort ansvar på den ekonomiskt starkare sam-bon, att ta ekonomiskt ansvar för den andra sambons boendesituation om ett samboförhållande upplöses endast efter något eller några års sam-levnad. Beroende på situationen i det enskilda fallet kan dock en annan bedömning anses rimligare. För att undvika tvister och för att även lätta upp kraven för när jämkning kan komma ifråga, vore det önskvärt med tydligare riktlinjer – i lagförarbeten eller stadgat i lag – när jämkning kan aktualiseras.

Enligt min åsikt behöver jämkningsbestämmelsen även ses över i för-hållande till vilken sambo som ska ha möjlighet att begära jämkning. Enligt nuvarande regler kan jämkning endast åberopas av den sambo som enligt andelsberäkningen ska utge egendom till den andra. Som diskute-rats ovan i avhandlingen medför skuldavräkningsreglerna att det i vissa situationer skulle finnas behov av att kunna jämka även ”uppåt”, för att kunna åstadkomma ett mer rättvist bodelningsresultat.1214 Med jämka ”uppåt” avses att den ekonomiskt svagare sambon skulle kunna få mer

all makarnas giftorättsgods. Om parterna varit sambor innan de gifte sig ska även denna tid inräknas.1212 Jfr ovan avsnitt 2.11.1213 Se ovan avsnitt 4.7.1214 Se ovan avsnitt 4.6.

401

än hälften av nettovärdet på den egendom som ingår i bodelningen. Om bodelningsreglerna skulle utökas till att omfatta mer egendom minskar visserligen risken för att en sambo får göra skuldavräkning mot egen-dom som inte ingår i bodelningen. Oavsett delningsreglernas framtida utformning bör det dock enligt min mening införas en möjlighet för båda sambor att åberopa jämkning vid separation. Lagstiftningen för sambor skulle visserligen bli mer omfattande än för makar i detta avseende. Som framhållits tidigare finns det dock flera omständigheter som rättfärdigar att sambor behandlas på ett mer ”förmånligt” sätt än makar. Den främsta anledningen är att en ekonomiskt svagare make generellt sett får mer vid en bodelning i jämförelse med en ekonomiskt svagare sambo, mot bakgrund av att makar enligt huvudregeln ska dela lika på all egendom. Därtill har en svagare make möjlighet att yrka på att utfå underhåll från den ekonomisk starkare maken vid en separation. Även om skillnaderna i de ekonomiska rättsföljderna av att ett äktenskap respektive ett sambo-förhållande visserligen skulle minska om delningsreglerna i sambolagen utökades på det sätt som föreslagits ovan i avsnitt 8.3.3.1, är skillnaderna fortfarande så omfattande att det enligt min uppfattning rättfärdigar en skillnad i jämkningsfrågan.

Jämkningsregeln i sambolagen är tillämplig även vid dödsfall och kan således åberopas även av en avliden sambos arvingar. Däremot har inte en avliden sambos arvingar rätt att begära att bodelning ska ske. Ifall det skulle införas en möjlighet att jämka ”uppåt” kan ifrågasättas om en avliden sambos arvingar bör ha rätt att begära bodelning, för att därefter kunna begära att ett bodelningsresultat ska jämkas uppåt. Denna fråga förefaller svår att besvara. På ett generellt plan behöver efterlevandeskyd-det för sambor förstärkas, vilket talar mot att en avliden sambos arvingar skulle kunna åberopa jämkning för att den efterlevande ska erhålla ett mindre värde vid bodelningen. Samtidigt kan det finnas omständigheter då ett bodelningsresultat kan anses oskäligt även gentemot en avliden sambos arvingar, exempelvis om den avlidna investerat stora summor i den andra sambons egendom strax innan personen avled. Om dessutom samboförhållandet varit kortvarigt kan ett sådant resultat anses än oskäli-gare gentemot den avlidna sambons arvingar. För att finna en avvägning mellan båda parters intressen vore en lösning att införa en möjlighet även för en avliden sambos arvingar att åberopa att bodelning ska ske, men att förtydliga i lag att jämkning vid dödsfall endast bör kunna aktualiseras då den avlidnes arvingar kan visa synnerliga skäl för det.

En jämkningsbestämmelse som kan åberopas av båda sambor – och även av en sambos arvingar – skulle i praktiken även kunna fungera som alternativ till en möjlighet att åberopa ersättning med stöd av princi-pen om obehörig vinst. Som framhållits tidigare finns det behov av att

402

kunna kompensera sambor för exempelvis obetalt arbete i hemmet eller investering i den andra sambons egendom. Ett sådant behov kommer i särskilda fall kvarstå även om sambolagens bodelningsregler utökas. En möjlighet för att säkerställa att även indirekta bidrag tillmäts betydelse vid en bodelning, vore att i lagen förtydliga vilka omständigheter som kan utgöra skäl för jämkning. Sådana skäl skulle kunna vara investering i den andras egendom, omsorg om barn eller betalning av merparten av parets förbrukningsutgifter. För att regeln ska vara tillämpbar på situatio-ner som kan variera från fall till fall bör det inte uppställas något krav på att den ena sambon fått en förmögenhetsökning på grund av bidraget. Däremot förefaller det rimligt att kräva att en sambo åtminstone bespa-rats utgifter på grund av den andra sambons insatser.

Sammantaget kan konstateras att enligt min åsikt behöver jämk-ningsregeln i sambolagen revideras, för att lagens rättsverkningar i större utsträckning ska leda till en rättvis delning av gemensamt upparbetade värden i händelse av att ett samboförhållande upplöses. Som framhållits ovan i avsnitt 8.3.3.1 bör lagstiftningen också sträva efter att vara lättil-lämpad och förutsägbar. Avvägningen mellan dessa båda intressen är svår. Jag har ingen färdig lösning på hur avvägningen ska göras – i lagtext, i lagförarbeten, i praxis etcetera. En möjlig lösning kan vara, såsom fram-hållits ovan i avsnittet, att försöka definiera vilka omständigheter som särskilt kan utgöra skäl för jämkning. De problem som kan uppkomma för att finna en lämplig väl avvägd lösning bör dock inte hindra att ändra bestämmelsen, för att i högre grad motsvara de individanpassade lösning-ar som behövs för att sambolagen ska bli mer i takt med sin tid.

Ett annat alternativ för att ekonomiskt utjämna sådana indirekta bidrag som nämnts i stycket ovan, vore att införa en lagregel om rätt till ersätt-ning, på liknande sätt som föreslås i de principer som lagts fram i Nordisk samboerrett. Där föreslås en rätt till gottgörelse för de fall där ena sambon har bidragit till att öka värdet på den andra sambons egendom.1215 Därtill föreslås att en ekonomiskt svagare sambo ska ha möjlighet att erhålla ett ekonomiskt bidrag från den andra sambon, för att säkra att den ekono-miskt svagare sambon inte försätts i en ekonomiskt orimlig situation vid samlevnadens upplösning.1216 Det framgår inte uttryckligen om kraven för att tillerkännas gottgörelse bör baseras på möjligheterna till ersättning som föreligger enligt nuvarande praxis.

För svenskt vidkommande, där det inte finns någon praxis rörande ersättningskrav, ligger det enligt min mening närmare tillhands att modernisera jämkningsregeln i sambolagen än att införa en bestämmelse

1215 Se princip 4a.1216 Se princip 4b.

403

om gottgörelse. En utökad jämkningsmöjlighet enligt det förslag som diskuterats ovan i detta avsnitt, torde i praktiken kunna få liknande effekt som en bestämmelse om gottgörelse grundad på berikelseprinciper. Mot bakgrund av att nuvarande bodelningsregler redan ger ett minimiskydd för en ekonomiskt svagare sambo – och därtill föreslås att detta skydd utökas ytterligare – finns det enligt min mening inte heller skäl att införa en allmän ersättningsbestämmelse i enlighet med den ersättningsprin-cip som nämnts i stycket ovan.1217 Risken för att en sambo ska hamna i en orimlig ekonomisk situation vid samlevnadens upphörande är liten, såtillvida inte bodelningsreglerna avtalats bort. Skulle reglerna avtalats bort finns det dock möjlighet för en sambo att begära jämkning av ett samboavtal.

8.3.4 Opt in eller opt out?

8.3.4.1 UtgångspunkterEtt alternativ till att utöka delningsreglerna för alla sambor vore att istäl-let utvidga sambors möjligheter att genom familjerättsliga avtal komma överens om mer omfattande rättsverkningar. Till exempel skulle sambor kunna ges möjlighet att ingå ett avtal som medförde en utökning av sam-bolagens bodelningsregler. Ett sådant förslag skulle vara i linje med vad som föreslås enligt de principer som lagts fram i Nordisk samboerrett. Förslaget omfattar dock endast sambor med barn.1218 I motiven anges att eftersom sambor kan avtala om att någon bodelning inte ska ske, bör de omvänt kunna avtala om att en princip ska sträcka sig längre än vad som ursprungligen var tänkt.1219 Som framhållits ovan i avsnitt 8.3.2 föreslås sambor med barn erhålla ett begränsat rättsligt skydd enligt lag, medan sambor utan barn föreslås kunna avtala sig till rättsverkningar (opt in) kopplade till samlevnaden, istället för tvärtom (opt out).

Det främsta skälet för att generellt sett låta sambor avtala sig till rätts-verkningar istället för att låta sambor avtala att de inte vill omfattas av några rättsverkningar, är att sambor inte ska behöva påtvingas en lagstift-ning som omfattar deras privatliv, utan att ha ingått ett regelrätt avtal – liknande vigseln för makar – där de accepterar att omfattas av vissa rättigheter och skyldigheter kopplade till samlevnaden. Genom avtal

1217 Att en sådan princip föreslås kan förklaras av att de principer som föreslås för bodel-ning – likadelning av bostad och bohag som förvärvats för gemensamt bruk – endast omfattar sambor med gemensamma barn, medan sambor utan gemensamma barn kan avtala sig till en sådan lösning. Se ovan avsnitt 8.3.2.1218 Princip 10a.1219 Lund-Andersen, Retspolitiske overvejelser – principper for regulering s. 298.

404

har sambor också större möjligheter att åstadkomma individanpassade rättsverkningar i händelse av att samlevnaden upplöses. Genom att i lag reglera att sambor kan ingå ett avtal – med på förhand uppställda rätts-verkningar – skulle man å ena sidan undkomma den förutsägbarhetspro-blematik som föreligger enligt nuvarande svensk lagstiftning, där sambor som önskar utöka rättsverkningarna av sin samlevnad är hänvisade till att ingå allmänna förmögenhetsrättsliga avtal. Samtidigt finns det en fördel med att allmänna villkorade förmögenhetsrättsliga avtal å andra sidan kan individanpassas utifrån omständigheterna i varje enskilt samboför-hållande.

I de nordiska avtalsprinciper som nämnts ovan föreslås att ett avtal om utökad delningsrätt ska gälla även för det fall att samlevnaden upplöses genom dödsfall. Det är dock endast den efterlevande sambon som före-slås ha möjlighet att åberopa bodelning i dessa fall.1220 En fördel med att införa en lagreglerad avtalsmöjlighet på liknande sätt som föreslås i prin-ciperna är att avtalet kan gälla även vid en sambos dödsfall, till skillnad mot allmänna förmögenhetsrättsliga avtal som endast kan villkoras att träda i kraft vid en separation.

Att ett samboförhållande ingås utan något uttrycklig avtalsmoment mellan parterna är också något som betonats i lagförarbetena till sambo-lagen. Avsaknaden av avtalsmoment har framhållits som argument för att lagens rättsverkningar inte ska omfatta mer än vad som ansetts praktiskt nödvändigt att reglera. Eftersom sambor består av en sådan heterogen grupp av par och individer utgör avsaknaden av avtalsmoment en sär-skild utmaning. Det är inte möjligt att anpassa lagen på så sätt att den motsvarar behoven och önskemålen hos alla sambor – även om det kan vara en strävan.

8.3.4.2 Vad krävs för att sambor ska utöka rättsverkningarna på egen hand?

En första förutsättning för att sambor ska ingå avtal med varandra är att de har kännedom om sambolagens rättsverkningar och vilka möjlig-heter det finns att utöka, respektive inskränka, den rättsliga regleringen dem emellan. Som framhållits ovan har urvalsgruppen relativt bristfälliga kunskaper om den rättsliga regleringen för sambor. För att få sambor att rättshandla utifrån sitt individuella behov av skydd, skulle därför infor-mationsinsatserna behöva utökas och anpassas på ett sådant sätt att de når sambor. Av studien framgår att de i urvalsgruppen som nåtts av infor-

1220 Se princip 2d. Principen överensstämmer med SamboL 18 § 1 st.

405

mation om lagen huvudsakligen sökt efter den själva eller informerats personligen. En personlig rekommendation utgör också den vanligaste anledningen till att sambor ingått ett avtal, upprättat ett testamente eller tecknat en livförsäkring. Mot bakgrund av resultaten i studien kan antas att många sambor blivit personligen rekommenderade till att rättshandla i samband med att de gjort en större investering tillsammans. I förhållan-de till ovanstående synes en personlig informationsinsats till varje enskilt sambopar vara att föredra för att sambor ska få kunskap om den rättsliga reglering som berör dem. Det kan även antas att sambor är mer mottag-liga för information om den ges personligen. En sådan lösning är dock svår att uppnå i praktiken.

Eftersom inte alla sambor kommer i kontakt med juridisk expertis som kan informera om sambolagens rättsverkningar kan diskuteras på vilka andra sätt allmänheten kan nås av information om rättsverkningarna av ett samboförhållande. En möjlig kanal för detta vore att informera om rättsverkningarna för sambor och makar redan i skolan – förslagsvis gymnasiet eftersom många inleder en samlevnadsrelation redan i unga år.1221 Olika former av traditionella och sociala medier utgör ytterligare kanaler som skulle kunna nå personer i olika åldersgrupper. Med stöd av folkbokföringsregistret och lägenhetsregistret vore det även möjligt att genomföra mer riktade informationsinsatser till personer som redan är sambor. De sambor som inte är folkbokförda på samma adress skulle dock falla utanför en sådan informationsinsats.1222 Ett sådant sistnämnt informationsspridande skulle antagligen vara effektivt, men kostsamt.1223 Informationen skulle inte heller nå par som funderar på att bli sambor. Möjligen skulle detta inte ha någon större betydelse eftersom behov eller önskan om ett mer omfattande rättsligt skydd vanligtvis uppkommer efter viss tids samlevnad. Par som sammanlevt kort tid eller funderar på att flytta ihop kan dock ha motsatt behov, eller önskemål om, att istäl-let avtala bort bodelningsreglerna – exempelvis om de flyttar ihop i en bostad som förvärvas endast med ena sambons medel. Sammantaget kan konstateras att det skulle behövas mer information om sambors rättsliga skydd och i olika kanaler, mot bakgrund av att det finns sambor i alla åldersgrupper och samhällsklasser.

Den andra förutsättningen – och utmaningen – för att alla sambor ska kunna uppnå ett individanpassat rättsligt skydd är att få de sambor som har behov av utökade rättsverkningar att rättshandla. För att denna förut-

1221 Jfr ovan avsnitt 3.4.2.1222 Jfr ovan avsnitt 3.4.7. 1223 Jfr ovan avsnitt 3.5.9 rörande på vilket sätt sambor nåtts av information om sam-bolagen.

406

sättning ska uppfyllas krävs att sambor diskuterar sina ekonomiska mel-lanhavanden med varandra – en omständighet som antagligen till stor del beror på om de nås av information eller inte. Därtill måste båda parter i ett samboförhållande vara överens om vilka rättsverkningar de önskar ska följa vid en separation eller om någon av dem avlider. Det är svårt att säga om den sistnämnda förutsättningen utgör ett reellt problem eller inte. Av studien framgår visserligen att majoriteten av urvalsgruppen önskar att rättsverkningarna för sambor vore mer omfattande. Att tolka detta svar som att sambor också enkelt skulle komma överens i frågor rörande deras ekonomiska mellanhavanden vore dock att dra tolkningen alltför långt. Enskilda individers – sambors – möjligheter att säga nej till att utöka eller inskränka rättsverkningarna av samboförhållandet kan således utgöra ett problem i det enskilda fallet. Samma vetorätt gäller dock även för en individs rättighet att säga nej till att ingå äktenskap och att omfattas av äktenskapets regelverk, eller en makes rätt att säga nej till att ingå ett äktenskapsförord för att inskränka äktenskapets rättsverkningar.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns flera utmaningar på vägen för att få alla sambor att ingå avtal med varandra. Även om ett individanpassat skydd vore att föredra, förefaller det svårt att få ett sådant skydd att fungera i praktiken, mot bakgrund av de ovan angivna förut-sättningar som måste vara uppfyllda.

8.3.5 Legal arvsrätt – men för vilka sambor?Frågan om arvsrätt eller inte för sambor utgör en svår fråga som debatte-rats i såväl media som politiska sammanhang utan att det medfört några lagstiftningsåtgärder. Om sambolagen skulle reformeras på så sätt att del-ningsreglerna utökades och jämkningsbestämmelsen justerades, skulle det innebära att den ekonomiska fördelningen vid en upplösning av ett samboförhållande skulle kunna bli mer omfattande än enligt nuvarande lagstiftning. De rent ekonomiska rättviseskälen för att låta sambor ärva varandra skulle således generellt sett försvinna. Däremot kan fortfarande diskuteras om inte en efterlevande sambo kan anses extra skyddsvärd – och således berättigad till del av den avlidna sambons kvarlåtenskap – då samlevnaden upplöses genom dödsfall.

Som framhållits tidigare har många sambor en livsgemenskap som kan liknas vid en sådan gemenskap vi normalt sett förknippar med makar. Studien visar att det finns ett allmänt stöd för att en efterlevande sambo – helt eller delvis – i arvsrättsligt hänseende bör likställas med en efter-levande make, oavsett om samborna har gemensamma barn eller inte. Frågan om vem som är att anse som mest skyddsvärd – en efterlevande sambo eller den avlidnas släktingar – är dock desto svårare att bedöma

407

då sambor inte har gemensamma barn. Det beror på att gemensamma barn får anses som en indikator på att ett sambopar uppnått en viss livs-gemenskap som rättfärdigar att jämställa dem med makar i arvsrättsligt hänseende. I de principer som lagts fram i Nordisk samboerrett föreslås just att sambor med gemensamma barn ska ärva varandra såsom de vore makar, om inte den avlidna bestämt något annat.1224 Principen överens-stämmer således i denna del med det lagförslag som lades fram av den norska Arvskommittén år 2014. Därtill föreslås enligt principerna att både sambor med barn och sambor utan gemensamma barn, får möjlig-het att tillsammans upprätta ett sambotestamente med innebörden att de ska ärva varandra helt eller delvis såsom de vore makar.1225 Eftersom sambor utan barn redan har möjlighet att testamentera all kvarlåtenskap till varandra skulle en sådan testationsmöjlighet ha begränsad praktisk betydelse. Däremot skulle en sådan testationsmöjlighet kunna få bety-delse om den avlidna sambon har särkullbarn som har rätt till sin laglott, och det hem som ska bodelas är av lågt värde, medförande att basbe-loppsregeln i ärvdabalkens 3 kap. 1 § 2 st. blir tillämplig. Det kan också tänkas att en särskild beteckning på inbördes testamenten mellan sambor, skulle uppmärksamma sambor på vikten av att tänka över sitt behov av efterlevandeskydd.

Som framhållits ovan i avsnitt 8.2.4 finns det enligt min uppfattning inte några bärande skäl emot att i arvsrättsligt hänseende jämställa sam-bor med gemensamma barn, med makar i samma situation. En efterle-vande sambo som har gemensamma barn med den avlidna sambon får anses skyddsvärd i sådan bemärkelse att vederbörande bör tillerkännas legal arvsrätt både för sitt eget, som för det gemenamma barnets, bästa. På grund av den livsgemenskap som uppkommer i samband med att ett gemensamt barn föds bör sambor med gemensamma barn tillerkännas legal arvsrätt efter varandra oavsett hur länge samboförhållandet varat. På motsvarande sätt som gäller för bröstarvingar till makar får de gemen-samma barnen istället rätt till efterarv vid den sist avlidna förälderns död.

Vad gäller sambor utan barn finns det enligt min åsikt två alternativa sätt att införa en legal arvsrätt för dessa sambor som medför en rimlig avvägning mellan både behov och önskemål om arvsrätt och en lättill-lämpad och förutsägbar lagstiftning. Det första alternativet vore att till-erkänna sambor utan barn legal arvsrätt efter varandra till en begränsad del av den avlidnas kvarlåtenskap, oavsett hur länge samboförhållandet varat. I en sådan situation skulle emellertid även sambor som sammanlevt endast kort tid – med begränsad ”livsgemenskap” – kunna ärva varandra.

1224 Princip 5a.1225 Princip 6.

408

Mot bakgrund av den senare omständigheten förefaller det inte rimligt att den legala arvsrätten skulle kunna omfatta en alltför stor del av kvarlå-tenskapen. En sådan lösning skulle således kunna förefalla rimlig för vissa sambor, men oskälig för de sambor som sammanlevt under många år och vars gemenskap kan likställas med den som föreligger mellan sambor med barn.

Det andra alternativet vore att sambor utan barn som sammanlevt viss tid tillerkänns legal arvsrätt till all den avlidnas kvarlåtenskap. Ett sådant förslag motsvarar det förslag som har lagts fram i norsk rätt, där den norska Arvskommittén föreslagit att sambor utan barn, som sammanlevt minst fem år, ska ärva varandra såsom makar. En oro som kan framföras mot ett sådant förslag är rädslan för fler tvister. Enligt den norska Arvs-kommittén finns det emellertid inte skäl att överdriva bevissvårigheterna med att avgöra hur länge ett samboförhållande varat. Kommittén har bland annat hänvisat till erfarenheter från andra länder som endast tiller-känner sambor som sammanlevt viss tid rättsverkningar.1226

Då sambolagen infördes fanns en oro för att lagens rekvisit för när ett samboförhållande har uppkommit skulle leda till tvister, mot bak-grund av att bedömningen är skönsmässig. Dessa farhågor har visat sig vara i stort sett obefogade. Enligt Arvskommitténs uttalande bör inte heller bevissvårigheterna med en tidsgräns överdrivas, vilket är något jag instämmer i. Dock kan inte bortses från att bedömningen av när ett sam-boförhållande har uppstått kan diskuteras mot bakgrund av att prövning-en är just skönsmässig.1227 Om det infördes en tidsgräns för rätten att ta arv, vore det således viktigt att rättstillämparen har en pragmatisk syn på när ett samboförhållande konstituerats för att uppnå en skälig lösning i varje enskilt fall. Det är exempelvis inte önskvärt eller rimligt att en fråga om arvsrätt eller inte ska avgöras av någon enstaka dag åt endera innanför eller utanför en uppställd tidsgräns – eftersom ett samboförhållande säl-lan uppstår vid en klart angiven tidpunkt. Ovan i avsnitt 8.3.3.1 diskute-rades utökade delningsregler efter ett långvarigt samboförhållande, såsom exempelvis efter tio års samlevnad, och vilka gränsdragningsproblem som skulle kunna följa med ett sådant förslag. En skillnad mot att införa en tidsgräns som ger rättsverkningar vid dödsfall är att antalet samboförhål-landen som upplöses genom dödsfall är betydligt färre än de som upplö-ses genom separation – även om antalet kan antas öka i framtiden. Risken för att det kan uppstå tvister rörande om ett samboförhållande ska anses ha varat fem år eller inte bör dock inte medföra att man överhuvudtaget inte medger sambor utan barn legal arvsrätt.

1226 Se NOU 2014:1 s. 52. 1227 Se ovan avsnitt 4.2.5.1.

409

Trots de eventuella problem som kan uppkomma med en tidsgräns förefaller det i en svensk kontext vara mest ändamålsenligt att föreslå att sambor utan barn får legal arvsrätt efter varandra efter viss tid. Av studien framgår att det är ungefär lika stor andel som tycker att sambor utan barn alltid ska ärva varandra, som den andel som anser att sambor utan barn ska ärva varandra först efter fem år. Betydligt färre föreslår en tidsgräns på två år respektive en tidsgräns längre än fem år. En tidsgräns på fem års samlevnad – på liknande sätt som föreslagits i Norge – förefaller mot bakgrund av ovanstående därför vara en väl avvägd lösning för att även sambor utan barn ska ärva varandra som om de vore makar.1228 En efter-levande sambo bör dock endast ärva med fri förfoganderätt, med efterarv för den först avlidna sambons arvingar då den längst levande sambon avlider, på motsvarande sätt som gäller då en make utan bröstarvingar ärver en avliden makes kvarlåtenskap.1229

Som framhållits ovan i avsnitt 8.2.4 finns det enligt min mening skäl att även införa någon form av minimiskydd för en efterlevande sambo i de fall samborna levt tillsammans minst fem år, men den avlidna sam-bon har barn sedan tidigare. Även i detta avseende är det rimligt att falla tillbaka på de bestämmelser som gäller för makar och det grundläggande skydd som en efterlevande make tillerkänns genom den så kallade basbe-loppsregeln i ärvdabalkens 3 kap. 1 §.1230

8.4 Finns det gränser för hur långt rätts-verkningarna för sambor kan närma sig rättsverkningarna för makar?

Som diskuterats ovan finns det flera tänkbara lösningar för att det rätts-liga skyddet för sambor ska bli mer i takt med sin tid. En utökning av delningsreglerna, och ett införande av legal arvsrätt för sambor under vissa premisser, skulle dock innebära att de rättsliga konsekvenserna av ett samboförhållande närmade sig de rättsverkningar som gäller för makar. Frågan är om detta är en tänkbar och önskvärd utveckling mot bakgrund

1228 En legal arvsrätt såsom makar innebär att den efterlevande sambon endast ärver med fri förfoganderätt, med efterarv för den först avlidna sambons arvingar då den längst levande sambon avlider, se ÄB 3 kap. 2 §.1229 Se ÄB 3 kap. 2 §.1230 Enligt bestämmelsen har en efterlevande make rätt att efter en makes dödsfall få egendom till ett värde som motsvarar fyra gånger basbeloppet, då sett till vad maken erhållit både vid bodelningen och vid fördelningen av kvarlåtenskapen, ÄB 3 kap. 1 § 2 st. I denna summa inräknas även vad som utgör efterlevande makens enskilda egendom.

410

av äktenskapets historiska särställning som överordnad andra samlev-nadsformer.1231 Bör äktenskapet fortsatt ha en sådan särställning i svensk rätt, trots att samlevnadsformen sambor i många avseenden kommit att bli en samlevnadsnorm jämställd med äktenskapet?

Samlevnadsformen sambo är idag en nästintill lika vanlig samlevnads-form som äktenskapet. Många sambor lever också i en livsgemenskap som i stor utsträckning kan liknas vid den som föreligger mellan makar. Ett argument som kan anföras som skäl mot att utöka rättsverkningarna för sambor är emellertid att dessa förhållanden inte är lika stabila som äktenskap. Studien visar att många samboförhållanden upplöses inom tre år. Samtidigt uppgav 48 procent av de som var sambor att deras sambo-förhållande varat mer än sju år, och 13 procent mer än 20 år. Jämförelse kan göras med äktenskaps medelvaraktighet som år 2013 låg på 24,3 år. De äktenskap som upplösts genom dödsfall hade en medelvaraktighet på 47,1 år, medan motsvarande siffra vid skilsmässa var 11,0 år.1232 Att samboförhållanden är mindre stabila än äktenskap är inte anmärknings-värt mot bakgrund av att de allra flesta par inleder en samlevnadsrelation som sambor och inte som gifta. Det medför att det är – och kommer fortsätta vara – vanligare att sambor separerar än att makar skiljer sig. Resultaten från studien antyder dock att allt fler samboförhållanden är stabila, antagligen som en följd av att allt fler fortsätter bo ihop utan att gifta sig.1233 Ett annat resultat som ger stöd för en sådan tolkning är att andelen barn som föds av samboföräldrar blivit betydligt vanligare under det senaste decenniet. Frågan är dock om det även finns andra faktorer som stödjer denna hypotes. I det norska betänkandet NOU 1999:25 dis-kuterades varför samboförhållanden inte varit – eller är – lika stabila som äktenskap. I betänkandet lades två hypoteser fram, vilka kan diskuteras även i en svensk kontext.

Den första hypotesen var att äktenskapets institutionella ram har en viss stabiliserande effekt på samlivet. I jämförelse med ett äktenskap kan sambor såväl ingå som upplösa ett samboförhållande utan någon som helst inblandning av myndigheter. Det ”fria” – icke formaliserande – sätt varpå samboförhållanden uppkommer och upplöses, kan med stor san-nolikhet ha en viss effekt på stabiliteten. Jämförelse kan göra med de for-mella krav som föreligger för att ingå eller upplösa ett äktenskap. Vidare är det möjligt att också själva vigseln – bröllopsceremonin – skapar en större förväntan om ett evigt samlevnadsförhållande, i jämförelse med om man endast flyttar ihop.

1231 Se ovan avsnitt 2.10.1232 Statistikdatabasen SCB, under befolkningsstatistik – gifta, skilda och änka/änkling.1233 Se ovan avsnitt 3.4.6.

411

Den andra hypotesen var att sambor och makar får betraktas som två separata grupperingar som skiljer sig åt på en rad områden, och likaså att sambor och makar har olika intentioner med sin samlevnad. I betänkan-det framhölls vidare att sambor inte uppfattar sig som en enhet på samma sätt som gifta och därmed att sambor har ett mer individualistiskt synsätt på sin samlevnad och känner sig mindre förpliktade av familjesituatio-nen i jämförelse med makar.1234 De sistnämnda antagandena förefaller enligt min uppfattning ha mindre bärighet i en svensk kontext i jämfö-relse med det första antagandet. Stöd för uppfattningen är bland annat att endast två procent av alla sambor uppger att de är sambor på prov för att se om de passar tillsammans. Vidare är det en majoritet av alla sambor som anser att delningsreglerna i sambolagen borde vara mer omfattande och att sambor även borde ta legalt arv efter varandra. Ett ytterligare stöd för uppfattningen är att 60 procent av alla sambor uppgett att de skulle registrera sig – om det fanns en sådan möjlighet – för att på så sätt erhålla äktenskapets rättsverkningar. De uppräknade resultaten antyder att många sambor – med stor sannolikhet en majoritet – betraktar sam-levnadsformen som seriös och att den även förpliktar, på så sätt att det är rimligt att man som sambor dels delar mer egendom vid en upplösning av samlevnaden än vad som följer av nuvarande regler, dels kan få rätt till legalt arv efter varandra.

Hela samhället gynnas av stabila familjeförhållanden. En strävan bör således vara att även samboförhållanden ska vara stabila. Det gäller sär-skilt för sambor som har gemensamma barn. I belysning av vad som sagts ovan förefaller det som att samlevnadsformen sambo är på väg åt detta håll. Mot bakgrund av att ett samboförhållande kan uppkomma redan efter kort tids samlevnad kan dock inte bortses från omständigheten att det alltid kommer finnas samboförhållanden som inte är lika stabila som – idealbilden av – ett äktenskap. Många blir sambor redan i tidig ålder och det är inte sannolikt att tro att alla dessa förhållanden ska bestå livet ut. Omständigheten att det alltid kommer finnas en minoritet av sam-boförhållanden som inte är stabila, utgör dock inte tillräckligt skäl mot att utöka delningsreglerna i sambolagen. Det finns inte heller skäl för att inskränka vilka ogifta samlevnadsrelationer som ska omfattas av lagen. Precis som framhållits tidigare förtjänar även ”kortvariga” samboförhål-landen ett rättsligt skydd mot bakgrund av att sambors sociala och eko-nomiska gemenskap inleds då parterna flyttar ihop med varandra. Det gäller dock att de rättsverkningar som följer av lagen i större utsträckning kan anpassas efter situationen i det enskilda fallet, vilket diskuterats ovan

1234 NOU 1999:25 s. 67.

412

i avsnitt 8.3.3.2, för att lagstiftningen i större utsträckning motsvarar de behov av, och önskemål om, rättsligt skydd som olika sambor har.

Redan i direktiven till Familjelagssakkunniga år 1969 framhölls att lagstiftningens funktion kunde förväntas vara att lösa praktiska problem, istället för att privilegiera en samlevnadsform framför andra.1235 I direk-tiven påpekades också att det inte fanns någon anledning att avstå från att använda den familjerättsliga lagstiftningen ”som ett av flera instru-ment i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet.”1236 Hur denna neutralitetsideologi skulle tolkas var dock inte helt klart. Inom den familje rättsliga lagstiftningen valdes tolkningsalternativet att varje enskilt par ska ha möjlighet att välja om de önskar att deras samlevnad ska omfat-tas av ett omfattande juridiskt regelverk eller inte. Ordet val – sambors val att välja bort äktenskapet och dess rättsverkningar – är ett återkom-mande argument som fortfarande hörs i debatten om sambors rättsliga ställning, såväl i Sverige som i övriga nordiska länder. Frågan är om detta argument utgör skäl mot att utöka sambolagens delningsregler.

Kapitel ett inleddes med ett citat av Trost från början på 1970-talet, då den moderna formen av samboförhållanden började växa fram. Trost uttryckte denna förändring i folks familjebildningsvanor som att ”couples do not choose to cohabit instead of to marry. They just cohabit.”1237 Trots att det gått mer än 40 år sedan uttalandet gjordes, är det talande även för nuvarande sambor och deras relationer. För det första visar studien att 52 procent av alla sambor har klassificerat sig i typfallsgruppen ”avser att gifta sig”. Vidare tror 56 procent av alla sambor att de kommer gifta sig, och som nämnts ovan skulle 60 procent av alla sambor vilja kunna registrera sig för att erhålla äktenskapets rättsverkningar. Följdfrågan blir dock varför gifter sig inte fler sambor, utan varför tenderar andelen sam-boförhållanden istället att öka och bli längre? Rörande denna fråga visar studien att sambors ekonomi utgör den dominerande faktorn till att sam-bor skjuter ett giftermål på framtiden, följt av omständigheterna att paret nyligen träffats, att samborna tycker de är för unga eller att de inte har tid. Dessa resultat, tillsammans med den studie från Swedbank1238 som omnämnts i avsnitt 3.10.3, visar att äktenskapets rättsverkningar varken är huvudanledningen till att personer ingår äktenskap eller avstår från

1235 Dir. 1970 Ju:52 s. 82. Se även avsnitt 2.5.1236 Dir. 1970 Ju:52 s. 81. 1237 Trost, Unmarried Cohabitation s. 186.1238 Bröllopsbestyr – Hur mycket ett bröllop kostar och hur det finansieras, Ylva Yngvesson, Institutet för Privatekonomi, Swedbank och Sparbankerna, april år 2010.

413

att gifta sig. Få sambor förefaller således göra ett aktivt val att leva som sambo för att inte träffas av äktenskapets rättsverkningar, vilket medför att sambors ”val” att leva tillsammans som ogifta inte bör anses utgöra skäl mot att utöka rättsverkningarna av samlevnaden.

En av den familjerättsliga lagstiftningens funktioner förväntas vara att lösa sambors praktiska problem. Mot bakgrund av vad som framhållits ovan i detta avsnitt rörande att samboförhållanden på ett övergripande plan tenderar att bli alltmer stabila och att merparten av alla sambor inte gör ett aktivt val bort från äktenskapets rättsverkningar, talar enligt min mening för att omvärdera synen på hur neutralitetsideologin bör tilläm-pas i äktenskaps- och sambolagstiftningen. För att uppnå både målet att varje vuxen individ ska kunna ta ekonomiskt ansvar för sig själv, liksom målet jämlikhet mellan män och kvinnor, är det nödvändigt att varje individ i ett samboförhållande har möjlighet att vid separation eller döds-fall erhålla en rättvis del av det parterna byggt upp tillsammans – med beaktande av båda parters såväl ekonomiska insatser, som insatser i form av obetalt arbete i hemmet. Utökade delningsregler utgör ett steg mot att uppnå dessa mål.

De sambor som möjligen kan vara emot utökade delningsregler är sam-bor som inte avser att gifta sig och där detta beror på att de själva, deras sambo, eller båda är emot giftermål. Många av de som i studien uppgett att de är emot giftermål har tidigare varit gifta. Huruvida dessa sambor är emot giftermål på grund av rättsverkningarna eller någon annan anled-ning framgår dock inte. Det kan dock antas att rättsverkningarna kan utgöra en anledning. Enligt nuvarande lagstiftning finns det en möjlig-het för sambor att avtala sig bort från sambolagens rättsverkningar, vilket kan jämföras med makars möjligheter att avtala sig bort från delnings-reglerna i äktenskapsbalken genom att ingå ett äktenskapsförord. Ytterst berör familjerättsliga regler individers privatliv. Så långt det är möjligt bör därför individers uttryckliga vilja av att inte omfattas av lagens rätts-verkningar accepteras. Det bör dock endast gälla de ekonomiska rätts-verkningarna av lagen och inte de sociala skyddsreglerna såsom rätten för bäst behövande sambo att få överta en gemensam bostad och bohag.

Av studien framgår att allmänhetens kunskaper rörande möjligeten att ingå samboavtal är bristfälliga. Mot bakgrund av detta förhållande är det av yttersta vikt att sambor nås av information om de rättsverkningar som följer av samlevnaden, för att den rättsliga regleringen för sambor ska fungera så väl som möjligt utifrån både sambors behov och önskemål om rättsverkningar kopplade till samlevnaden. Oavsett om delningsreglerna utökas eller inte kommer lagstiftningen aldrig passa alla. Det kan dock antas de sambor som inte önskar äktenskapets rättsverkningar på grund av att de tidigare varit gifta har bättre kunskaper om både rättsverkning-

414

arna för makar och sambor – på grund av tidigare erfarenheter – och vilka möjligheter det finns till att avtala sig bort från bodelningsreglerna om de så önskar.

Mot bakgrund av vad som diskuterats i detta avsnitt kan sammanta-get konstateras att enligt min uppfattning bör inte äktenskapet och dess rättsverkningar betraktas som ett hinder mot att utöka delningsreglerna i sambolagen eller mot att införa legal arvsrätt för vissa sambor.

8.5 Sambors rättsliga ställning i ett framtida perspektiv

Utgångspunkten i den här avhandlingen har varit att studera om det rättsliga skyddet för sambor på ett övergripande plan kan anses vara i takt med sin tid. Det är inte möjligt att studera varje enskilt sambopar och deras individuella behov och önskemål om rättsligt skydd i händelse av att samlevnaden upplöses genom separation eller dödsfall. För att det rättsliga skyddet ska fungera så bra som möjligt utifrån omständigheterna i varje enskilt samboförhållande skulle skyddet behöva vara individanpas-sat, vilket redan diskuterats ovan i avsnitt 8.3.4. Det är emellertid inte möjligt att uppnå ett individanpassat skydd genom lagstiftning. Det är inte heller möjligt för sambor att åstadkomma ett ”perfekt” skydd på egen hand på grund av att deras sociala och ekonomiska gemenskap för-ändras i takt med att samlevnaden fortgår. I jämförelse med lagstiftaren har dock enskilda sambopar större möjligheter att anpassa det rättsliga skyddet utifrån deras individuella behov och önskemål. Det förutsätter dock att sambor har relevanta kunskaper, att de diskuterar sina ekomiska mellanhavanden och att det enskilda samboparet är överens om vilka rättsverkningar som ska följa av samlevnaden.

Förutom att individanpassade lösningsalternativ förutsätter de sakom-ständigheter som nämnts ovan, föreligger också olika former av begräns-ningar i sambors möjligheter att rättshandla. En väsentlig begränsning är att sambor med barn inte kan testamentera all sin kvarlåtenskap till den andra sambon, respektive att alla sambor inte har ekonomiska förut-sättningar eller hälsa för att teckna en livförsäkring med sin sambo som förmånstagare som motsvarar det ekonomiska skydd som den förmåns-tagande sambon skulle behöva i händelse av att den försäkringstagande sambon avled. Det är därtill i viss utsträckning oklart, dels vilka rättsverk-ningar som följer av ett förmögenhetsrättsligt avtal som sambor villkorat att träda i kraft vid en separation, dels om det är möjligt för en sambo att begära ersättning från den andra sambon med stöd av principen om

415

obehörig vinst. Om dessa frågor är förhållandevis oklara för jurister är det inte rimligt att begära att enskilda individer ska använda sig av dessa rättshandlingar för att åstadkomma en ekonomisk fördelning dem emel-lan som motsvarar deras behov av, och önskemål om, rättsligt skydd i händelse av att samlevnaden upplöses. Vid jämförelse mellan lagstiftning och förmögenhetsrättslig praxis erbjuder också lagstiftningen bättre möj-ligheter att klart definiera förutsättningarna för användningen av en viss lösning.1239

Den svenska lagstiftaren tillhandahåller redan – genom äktenskaps-balken – en omfattande skyddslagstiftning, som tar sikte på den nära sociala och ekonomiska gemenskap som vanligtvis uppkommer i ett sam-levnadsförhållande. Äktenskapet, och dess rättsverkningar, står öppet för alla sambor. Sambor uppmuntras också i lagförarbetena att ingå äkten-skap om de önskar ett mer omfattande rättsligt skydd än vad som följer av sambolagens bestämmelser. Av studien framgår dock att denna upp-maning inte fungerat i praktiken; majoriteten sambor önskar ett mer omfattande rättsligt skydd, samtidigt som de flesta av dessa sambor inte gör något åt detta själva. Omständigheten att sambor är dåliga på att rättshandla talar också emot att utöka rättsverkningarna genom exempel-vis en registrering, på så sätt som samborna tillfrågats om i studien.

När 1987 års lag infördes var det enligt min uppfattning, en slags markering från statligt håll att man tog ett visst ansvar för folks famil-jebildningsvanor. Det kan med stor sannolikhet antas att införandet av en specifik sambolag medfört att sambor tror sig vara mer skyddade av lagen än vad de egentligen är, vilket i sin tur medför att de inte löser sina praktiska problem – nämligen konsekvenserna av sina ekonomiska mellanhavanden – på egen hand. Ur ett samhälleligt perspektiv finns det ett intresse av att sambolagen uppfyller de funktioner den är tänkt att ha – en konfliktlösande funktion och en skyddsfunktion – för att på så sätt minska sambors behov av det offentliga skyddsnätet i händelse av att samlevnaden upplöses genom separation eller dödsfall. Mot bakgrund av de problem som föreligger för att sambor ska lösa sina ekonomiska mel-lanhavanden på egen hand förefaller det enligt min mening såväl rimligt, mest förutsägbart och ekonomiskt effektivast, att låta samhället – och därmed lagstiftaren – ta fortsatt ansvar för de ekonomiska följderna av folks familjebildningsvanor genom att anpassa lagstiftningen efter nuva-rande samhällsförhållanden.

Ingen vet med säkerhet hur våra familjebildningsvanor kommer att se ut i framtiden. Trender kommer och går – så också i våra familjemönster. Med största sannolikhet kan dock påstås att samlevnadsformen sambo

1239 Jfr Lind, Sambolagen s. 336.

416

inte är någon övergående trend, utan att samlevnadsformen har kommit för att stanna. Idag är nästan två miljoner människor i Sverige sambor. I första hand drabbas de enskilda individer som är sambor av att den rättsliga regleringen för dem inte är i takt med sin tid. I slutänden drab-bas dock även samhället. Såväl de som är sambor som samhället gynnas således av att lagstiftningen anpassas efter folks familjebildningsvanor.

Det är enligt min åsikt en förlegad tanke att tro att det räcker med att tillhandahålla ett omfattande juridiskt regelverk genom äktenskapsbal-ken. Äktenskapet har fortsatt en viktig roll i vårt samhälle. Det går dock inte att bortse från att det blivit allt vanligare att leva ihop utan att ingå äktenskap och att de rättsliga följderna av ett samboförhållande behöver anpassas utifrån denna förändring. Sammanboende par behöver omfat-tas av rättsverkningar som är anpassade till deras ekonomiska och sociala gemenskap – oavsett om de är gifta eller sambor. Först när en sådan rätts-följd är verklighet kan den familjerättsliga lagstiftningen anses vara i takt med sin tid.

417

Summary

Unmarried cohabitation in today’s societyDuring the past few decades, unmarried cohabitation has become an increasingly common and increasingly socially acceptable form of cohab-itation. Today, cohabitants can be found amongst both the young and the old, and in all social classes. Some cohabitants have just moved together, while others have lived together for years. A large proportion of cohabitants have common children, others have found each other later in life. Some cohabitants intend to get married, while others foresee a continued life as unmarried. The large heterogeneity between cohabiting couples means that there is also a large variation in relation to the extent of their shared economic circumstances. It also means that cohabitees are economically affected to different extents if the cohabitation is dissolved.

Many cohabitants have a social and economic partnership that is simi-lar to the partnership often associated with a marriage. However, the legal consequences of being married and living in an unmarried cohabitation differ widely. When a cohabiting relationship is dissolved each cohabitant is entitled to half of the net value of the joint home and dwelling if the assets have been acquired for their common use during the cohabita-tion. Other assets acquired for the cohabitants’ common use such as cars and holiday homes, for example, are not to be included in the division of property. The legal consequences of cohabitation can be compared with the legal consequences of a marriage, where an economically weaker spouse is entitled to half of the net value of both spouses’ assets – over and above the joint home and dwelling. Spouses also inherit each other, while cohabitants have no legal inheritance rights.

The first rules on the division of property were introduced in 1987; the law was called the Cohabitees Joint Homes Act (SFS 1987:232). The current law – The Cohabitees Act (SFS 2003:376) – was introduced in 2003. The legal consequences, however, are the same as in the Act from 1987. What happened in 2003 was that the law was retitled, some unclear rules were clarified, and the law got directly applicable to homo-sexual cohabitees. In the middle of the 1980’s, unmarried cohabitation

418

was mostly seen as a pre-stage to marriage. This affected the extent of the rules that were enforced. However, the legislator was aware that the legal consequences of the Act would not lead to a satisfying result in all cases. Cohabitants are therefore encouraged – in the preparatory works to the legislation – to strengthen their legal protection on their own if they find it necessary in light of their social and economic partnership.

Aim of the study – a legal protection keeping pace with its time?The aim of this thesis is to examine whether the legal protection for cohabitants is in pace with its time – if it is satisfactory according to the conditions in today’s society. In this context, legal protection can be explained, first, as protection that solves the practical problems that arise when cohabitation is dissolved, and which leads to an economic result that can be considered as fair according to the value of the assets that the cohabitants have accumulated together – with regard to both their direct and indirect efforts. Secondly, legal protection can be explained as an economic protection – separate from an economically fair result, explained above – in those relationships where such a protection seems reasonable according to the life circumstances of the cohabitants. The study has focused primarily on the economic consequences for cohabit-ants following the dissolution of a cohabitation.

The Cohabitees Act provides basic protection for all couples classified as cohabitants under the Act. However, the Act constitutes only a part of the legal protection that affects – or can affect – cohabitants. As indi-cated above, the protection provided by the Act is complemented by the general laws of property. In addition, cohabitants have the opportunity to expand the legal protection for each other by, for example, entering into contracts, drawing up wills, or taking out a life insurance which stip-ulates the other cohabitant as beneficiary. Different laws, principles and agreements can, thus, be of significance for how the economic situation turns out for each of the cohabitants in cases where the cohabitation is dissolved. In this thesis, these listed components of the legal protection for cohabitants have been studied – in relation to reality – in order to determine whether the legal protection for cohabitants is keeping pace with its time.

419

Disposition and overview of the material contentThe thesis is divided into four parts and contains eight chapters. The first part comprises Chapters One and Two. Chapter One describes, on a general basis, the topic of the thesis and its timeliness as well as the objectives of the thesis, including the methodological foundation. The chapter also includes a short summary of the long cooperation between the Nordic countries within the area of Family Law, and suggests that the development of legal protection for cohabitants in the other Nordic countries can serve as inspiration for the development of the legal pro-tection for cohabitants in Sweden; something that has been reinforced throughout the thesis. In Chapter Two the legal protection for unmar-ried relationships is studied from an historical perspective, from the 18th Century until today. The historical background shows that living togeth-er, unmarried, is not a new phenomenon, but has occurred in our society for hundreds of years. Nowadays, however, unmarried cohabitation is a fully accepted form of cohabitation; something which has not always been the case. The chapter includes a discussion about how unmarried relationships/cohabitants have been treated by the surrounding society as well as in law. An historical background is necessary in order to under-stand and analyze the purpose of the Cohabitees Act and to establish the function it is meant to have in today’s society.

The second part of the thesis consists of Chapter Three. As pointed out above, the aim of the thesis is to establish whether the legal protec-tion for cohabitants is keeping pace with its time. To be able to answer this question, I carried out an empirical study in 2010, in cooperation with Statistics Sweden (SCB). In the study, unmarried men and women answered questions relating to the legal protection for cohabitants. Those respondents who, at the time of the study, lived in cohabitation were also asked to answer questions relating to their own relationship. Since there is no register for cohabitation in Sweden, it was not possible to find and pose questions to this group alone. In order to catch as many cohabitants as possible, the sample group was chosen to include unmarried men and women between the ages of 20–70. The results of the study were adjusted to population levels and Statistics Sweden has been responsible for all statistical data.

Part Three of the thesis comprises Chapters Four to Seven and con-siders what legal protection cohabitants are affected by – or possibly could be affected by – and how this protection functions in relation to the social context in which the protection exists. Thus, the results of the empirical study are re-visited in this part. Chapter Four deals with the legal effects laid down in the Cohabitees Act. Chapter Five presents, first,

420

the ownership issues between cohabitants, with special focus on those special co-ownership presumptions for spouses and cohabitants that exists in Swedish Law: a co-ownership presumption concerning the joint dwelling and a presumption of a “hidden co-ownership” in cases where one of the cohabitants has given an economic contribution for an acqui-sition made by the other spouse but for common use. Whether there is a legal possibility for a cohabitant to demand financial compensation with the support of unjust enrichment is subsequently discussed. Such compensation could be relevant in cases where a contribution – a direct economic contribution or an indirect contribution such as unpaid work in the home – does not benefit a co-ownership. Chapter Six discusses the extent to which cohabitants can enter into Property Law agreements, with special focus on how cohabitants can extend the legal protection for the benefit of the economically weaker party, by entering into agreements that are to be enforced in cases of separation. The final chapter of Part Three, Chapter Seven, deals with the legal consequences for cohabitants when the relationship is dissolved by the death of one of them. Cohab-itants do not inherit each other by law. However, a cohabitant can draw up a will for the benefit of his/her cohabiting partner. The possibility available for a cohabitant with children to bequeath his/her entire estate is, however, limited by a child’s right to demand an adjustment of the testament in order to obtain his or her legal portion of the inheritance. The legal portion in Sweden is half of the deceased’s estate. Another pos-sibility for cohabitants to extend the survivor benefits for each other is to take out a life insurance with the other cohabitant as beneficiary. There are no legal obstacles for cohabitants to do this in order to strengthen the economic protection for each other. However, the monthly cost of such insurance, in addition to the terms and conditions set up by the life insurance companies, can prevent cohabitants from having the possibili-ty of taking out a life insurance.

The final part of the thesis, Part Four, consists of Chapter Eight which summarizes what has been highlighted in the other parts. Different kinds of solutions for making the existing legal protection for cohabitants more in pace with its time are also discussed.

Results of the empirical study and closing reflectionsThe results of my empirical study, above, show that unmarried cohabi-tation has in many ways changed during the last thirty years, and since the first Cohabitees Act (with economic legal consequences) entered into force. Cohabitants as a group are much more heterogeneous today than

421

in the middle of the 1980s, which is partly explained by the increase in unmarried cohabitation during the last few decades My empirical study shows that approximately 40 per cent of all couples living together (between the ages of 20–70) in 2010 were cohabitants, which in numbers represents almost two million people. Cohabitation is no longer just a preliminary stage to marriage. Rather, people tend to stay in cohabitation relationships for many years – some for the rest of their lives. Cohabita-tion is seen as a social norm – and family form – equal to marriage. This is, amongst other things, evident by the fact that half of all newborn children have parents who are living together without being married. Moreover, half of all cohabitants are living together with children, and about 80 per cent of these children are common children of the cohab-itants. Another circumstance that supports this hypothesis is the major change in the extent of cohabitants’ economic partnership. For exam-ple, the empirical study shows that 65 per cent of all cohabitants live in a dwelling that is owned by the cohabitants – either a house (48 per cent) or an apartment (17 per cent). A dwelling which is owned gener-ates expenses for renovation and maintenance – expenses that need to be allocated between the cohabitants. The study also shows that many cohabitants contribute to the renovation costs of an apartment that is not to be included in a division of property in accordance with the Cohab-itees Act. This means that many cohabitants invest money, and perhaps also work, in a joint home yet would still not be entitled to a share of the value of the joint home upon dissolution of the cohabitation. Since many cohabitants live together with children, there is also a great risk for an economic imbalance between the parties based on how they have divided the unpaid work in the home.

Overall, the empirical study shows that, due to the extent of cohabit-ants’ social and economic partnership, the Cohabitees Act does not pro-vide legal protection that is considered fair when considering how the cohabitants divide both different expenditure and unpaid work between themselves. Cohabitants are not made up of one kind of couple, but rather of a variety of couples who have different needs for economic protection when the relationship dissolves, as well as different views of their relationship. Already when the Cohabitees Act came into effect, the legislator was aware that the legal consequences of the law would not correspond to the needs, and wishes, for legal protection for all cohabit-ants. Therefore, as mentioned above, the legislator pointed out that it was important for cohabitants to consider the extra protection they might need and how this could be achieved through different kinds of legal acts. This, however, requires knowledge of the law, as well as actions by cohabitants themselves. The study shows that this has not worked out as

422

the legislator had hoped. The knowledge of the law is inadequate. There is also a lack of action by cohabitants themselves, even though a majority wish for extended legal protection in case of separation and in particular in situations where the cohabitation is dissolved by the death of one of the cohabitants.

What, then, can be done – and who should be responsible – to rem-edy the gap between the law and the needs of cohabitants? Is the leg-islator responsible, or is it fairer to lay the responsibility on the indi-viduals themselves? In Chapter Eight, different kinds of solutions have been discussed such as expanding the division of property rules; making it easier to adjust the result of a division of property; introducing legal inheritance rights for cohabitants; and trying to get more cohabitants to enter into agreements in order to adjust their economic dealings on their own. In balancing the various options – in accordance with what has emerged, mainly from the results of the empirical study – I have come to the conclusion that the division of property rules should be extended to cover all property that has been acquired during the cohabitation. I also propose that the adjustment rules in the Cohabitees Act be reformed in order to expand the possibilities for achieving a more fair economic result based on the circumstances of each cohabiting couple. Another proposal is that the survivor benefits for a surviving cohabitant should be extended in such a way that cohabitants with common children, and cohabitants without children who have lived together for five years, inherit each other as if they were spouses.

In my opinion, it is an antiquated idea to think that it is sufficient to provide a comprehensive legal framework through the Marriage Code. Marriage will continue to play an important role in our society, and there is no evidence that this role would be reduced if the legal effects of cohabitation increase. Regardless of this, however, it is important to have family law rules that are keeping pace with their time, regardless of the classification of the cohabitation form.

423

Källor och litteratur

Offentligt tryckNJA II 1921 nr. 1. Giftermålsbalk.Prop. 1970:20. Förslag till Jordabalk. Del B.Prop. 1973:32. Ändringar i giftermålsbalken m.m.Prop. 1978/79:12. Om underhåll till barn och frånskilda, m.m.Prop. 1986/87:1. Om äktenskapsbalk m.m. NJA II 1995 nr 1. Förmynderskapslagstiftningen.Prop. 2002/03: 80. Ny sambolag.Prop. 2007/08:150. Förmynderskapsrättsliga frågor.Prop. 2008/09:88. Ny Kommissionslag.Prop. 2013/14:208. Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäkten-

skap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor.

LU 1986/87:18. om äktenskapsbalk m.m.

Lagberedningens förslag till revision av Giftermålsbalken och vissa delar av Ärvdabalken I – Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplös-ning m.m. 1913:11 [cit: LB 1913:11]

Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV – Förslag till giftermålsbalk m.m. 1918:15 [cit: LB 1918:15]

SOU 1965:32. Höjd bostadsstandard.SOU 1972:41. Familj och äktenskap I.SOU 1975:24. Tre sociologiska rapporter.SOU 1977:37. Underhåll till barn och frånskilda.SOU 1978:55. Att sambo och gifta sig.SOU 1981:85. Äktenskapsbalk. Förslag av Familjelagssakkunniga.SOU 1987:18. Internationella familjerättsfrågor.SOU 1988:63. Kommission och dylikt.SOU 1999: 104. Nya samboregler.SOU 2005:73. Reformerad föräldraförsäkring – Kärlek Omvårdnad

Trygghet.

424

SOU 2012:35. Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Dir. 1970 Ju:52. Utredning angående den familjerättsliga lagstiftningen.Dir. 1997:75. Utvärdering av sambolagen, m.m.

Departementsprotokoll 92-1798 § 107, 1993-04-06. Utvärdering av sambolagen.

Riksdagens protokoll nr 16, första kammaren den 7/4 1965.Riksdagens protokoll nr 16, andra kammaren den 7/4 1965.

Rskr. 1991/92:236.

Bet. 1991/92:LU 32. Äktenskaps- och sambofrågor.Bet. 1997/98:LU 10. Vissa familjerättsliga frågor.Bet. 2000/01:LU 13. Äktenskap, partnerskap och samboende.Bet. 2002/03:LU 19. Ny Sambolag.Bet. 2005/06:LU19. Äktenskap, partnerskap och samboende.Bet. 2006/07:CU 21. Arvsrättsliga frågor.Bet. 2008/09:CU 15. Arvsrättsliga frågor.Bet. 2009/10:CU 8. Familjerättsliga frågor.

Motion 1991/92:L 408. Utvärdering av sambolagstiftningarna.Motion 2002/03:L17. Motion med anledning av prop. 2002/03:80 Ny

SambolagMotion 2005/06:L 207. En skyndsam översyn av sambolagen.Motion 2006/07:C 218. Sambos arvsrätt.Motion 2008/09: C 289. Förändrad sambolag.Motion 2009/10:C 203. Sambors arvsrätt.Motion 2012/13:C 318. Boende på husbåtar.

DanmarkL 100 Forslag till arvelov. Folketinget 2006-07.

Betænkning nr. 720 af 1974. Samliv og ækteskab.Betænkning nr. 915 af 1980. Samliv uden ækteskab I.Betænkning nr. 989 af 1983. Samliv uden ækteskab II, Forsørgelsepligt.Betænkning nr. 1087 af 1986. Ligebehandling af samliv med og uden

ækteskab inden for den sociale lovgivning.Betænkning nr. 1473 af 2006. Revision af arvelovgivningen mv.

425

FinlandRP 37/2010 rd. Lag om upplösning av sambors gemensamma hushåll

och om ändring av vissa lagar som har samband med den.

NorgeOt. prp. nr. 28 (1990–91). Om lov om ekteskap.Ot. prp. nr. 73 (2007–2008). Om lov om endringer i arveloven mv. (arv

og uskifte for samboere).

NOU 1980:50. Samliv uten vigsel.NOU 1988:12. Husstandsfellesskap.NOU 1999:25. Samboerne og samfunnet.NOU 2014:1. Ny arvelov.

St.meld. nr. 29. Om familien – forpliktende samliv og foreldreskap.

Citerad litteraturAdlercreutz, A. & Gorton, L., Avtalsrätt I, 13:e uppl., Juristförlaget i Lund

2011.– Avtalsrätt II, 6:e uppl., Juristförlaget i Lund 2010.Agell, A., Familjerättsliga avtals rättsgiltighet, de lege – Juridiska fakulte-

ten i Uppsala årsbok, årgång 3, Iustus Förlag 1993 s. 11–34. (Uppsat-sen ingick även i TfR 100 (1987) s. 68–101.)

– Det nordiska familjerättsprojektet och betydelsen av rättsliga kultur-skillnader inom Norden, Nordisk lovharmonisering inden for familie-retten – fællesoplæg, Förhandlingarna ved det 37 nordiske Juristmøde i Reykjavik 18–20 august 2005 s. 9–17.

– Individ, familj, stat. Om värderingar i familjerättslagstiftningen under 1900-talet, SvJT 1984 s. 715–739.

– Nordisk äktenskapsrätt. En jämförande studie av dansk, finsk, isländsk, norsk och svensk rätt med diskussion av reformbehov och harmonise-ringsmöjligheter, Nord 2003:2. [cit: Agell, Nordisk äktenskapsrätt]

– Rationalitet och värderingar i rättsvetenskapen, SvJT 2002 s. 243–260.

– Samboende utan äktenskap: rättsläge och rättspolitik, Liber förlag 1982. [cit: Agell, Samboende utan äktenskap]

– Testamentsrätt, uppl. 3, Iustus Förlag 2003.

426

– Underhåll till barn och make, 4:e uppl., Iustus Förlag 1988.– Äganderätten till fastighet för makar och samboende, PA Norstedt &

Söners Förlag Stockholm 1985. – Äktenskaps- och samboenderätt enligt 1987 års lagstiftning, 3:e uppl.,

Iustus Förlag 1994.Agell, A. & Brattström, M., Äktenskap Samboende Partnerskap, 5:e uppl.,

Iustus Förlag 2011.Almgren, A., Ett spörsmål om fastighetstillbehör – tillämpning av 2 kap

4 § beträffande makar och sambor, Festskrift till Bertil Bengtsson, Nerenius & Santérus 1993.

Almquist, J-E., Den svenska familjerättens historia, 2:a uppl., Stockholms högskola juridiska förening 1946.

Arnerstål, S., Varumärket som kontraktsföremål, Iustus Förlag 2014.Asland, J., Gjenlevende samboers rettsstilling, Nordisk samboerrett, Gyl-

dendal Forlag 2014.Asland m.fl., Nordisk samboerrett, Gyldendal Forlag 2014.Atkin,B., New Zealand – Reflections on New Zealand’s property reforms

‘five years on’, The International Survey of Family Law 2007 (red. Atkin, B.) s. 217–244, Jordan publishing Ltd 2007.

Bengtsson, B., Om gåvobegreppet i civilrätten, SvJT 1962 s. 689–708.– Om äktenskapsliknande samliv, Nordisk Gjenklang – Festskrift till

Carl Jacob Arnholm s. 645–669, Johan Grundt Tanum Forlag 1969.– Äktenskapsliknande samliv, 2:a uppl., Iustus Forlag 1976.Bentzon, V., Familieretlige Aftalers Retsgyldighed, TfR 1920 s. 246–297.Bernhardt, E., Att gifta sig – eller bara bo ihop?, Välfärdsbulletinen nr 4

2001.Björling, C.G., Löftes- och tillits-grundsatsernas tillämplighet utanför

förmögenhetsrätten, Hälsningstal och föreläsningar utgivna av Tore Alméns minnesfond, Nordiska Juriststämman i Stockholm och Upp-sala den 5–18 september 1926 s. 53–65.

Boele-Woelki, K., Registered Partnership and Same-Sex Marriage in The Netherlands, Legal Recognition of Same-Sex Couples in Europe (red. Boele-Woelki, K. & Fuchs, A.) s. 41–53, Intersentia 2003.

Bormann, A. & Hounsgaard Trabjerg, I., Dansk arveret – erfaringer efter arveloven af 2008, Utviklingen i nordisk arverett – tegn i tiden, Nordisk arverettskonferanse 24. oktober 2012 s. 17–32, TemaNord 2013:517.

Bormann A. m.fl., Arveloven af 2008 med kommentarer, Thomson Reu-ters 2008.

Boström, V., Tolkning av testamente, Juridiska institutionen, Umeå Uni-versitet 2003.

427

– Om normativa argument, den allmänna rättsuppfattningen – och exemplet successionsrätt, Vänbok till Claes Sandgren: Utblick och inblick s. 73–87, Iustus förlag 2012.

Boström, V. & Israelsson, U., Är arvsrätten föråldrad? Något om sambors efterlevandeskydd, SvJT 2004 s. 644–647.

Bradley, D., Family Law and Political Culture: Scandinavian Laws in a Comparative Perspective, Sweet & Maxwell 1996. [cit: Bradley, Family law and Political Culture]

Brattström, M., Bodelning mellan makar – verklighetens betydelse för framtidens regelutformning?, FAB nr 1/2011/årgång 9 s. 56–100.

– Dold samäganderätt – en sammanfattning av rättsläget, JT nr 2 2011/12 s. 313–329.

– Egendomsförhållanden under bestående samboende, Nordisk sambo-errett s. 69–119, Gyldendal Forlag 2014.

– Familjerättsliga hänsyn och förmögenhetsrättsliga principer – dold samäganderätt i svensk rätt, Heidursrit Ármann Snævarr 1919–2010 (red. Lindal, D.) s. 35–53, Höfundar greina 2010.

– Fastighetstillbehör och familjeförhållanden, Fastighetstillbehör en antologi (red. Brattström, M. & Möller, M.) s. 11–26, Iustus Förlag 1999.

– Makars pensionsrättigheter, Iustus Förlag 2004.– Ombildning av hyresrätt till bostadsrätt – hur påverkar den en bodel-

ning mellan makar eller sambor, JT nr 1 2009/10 s. 27–38.Brattström, M. & Sayed, M., Behandlingen av mahr i samband med

bodelning enligt svensk rätt, JP nr 2/2013 s. 207–226.Brattström, M. & Singer, A., Rätt Arv, 3:e uppl., Iustus Förlag 2011.Brattström, M. & Walleng, K., Kan en 16-åring som inte får gifta sig vara

sambo?, artikel InfoTorg Juridik, 2013-07-04.

Cotterrell, R., Law’s Community – Legal Theory in Sociological Perspec-tive, Oxford University Press 2005.

Danelius, H., Äktenskapsrätten inför Nordiska rådet, SvJT 1971 s. 385–394.

Danielsen, S., & Lodrup, P., Det nordiska samarbeidet på familierettens område, TfR 1988 s. 565–585.

Edholm, K., Avstående av arv eller försäkringsbelopp som tillfallit All-männa arvsfonden, examensuppsats Juridiska institutionen, Uppsala Universitet VT 2008.

Ekelöf, P.O. & Edelstam, H., Rättegång. Första häftet, Norstedts juridik 2002.

428

Eliasson, A., Kvantitativ metod från början, 3:e uppl., Studentlitteratur 2013.

Eriksson, A., Arv och testamente, Thomson Reuters 2008.Eschelsson, E., Om fullbordandet af gåfva af lös egendom enligt svensk

rättspraxis, Almqvist & Wiksells boktryckeri 1906.

Fohlin, P., Avtalstolkning, Iustus Förlag 1989.Frantzen, T., Rett till arv og uskifte for samboere, Lov og Rett nr. 7/2009

s. 387–405.Fredriksson, J., Fastighetsmäklaren & juridiken, Mäklarsamfundet 2013.

Gabrielsson, E. & von Sydow, G., Sambo. Ensammare än du tror, Blue Publishing 2010.

Goubau, D., Division of Family Assets and de facto Conjugality: The Limits of a Free Choice Approach, Family Finances, International Family Law (red. Verschragen, B., J.) s. 271–280, Sramek Verlag 2009.

Grauers, F., Ekonomisk familjerätt. Makars och sambors egendom och bostad.

Gåva, arv, testamente och boutredning, 8:e uppl., Karnov Group Sweden 2012.

Gregow, T., Tredje mans rätt vid utmätning, Norstedts Förlag 1987.Grønborg, J.U., Testamentsmønstre, T:FA 2014 s. 168–175.Grönfors, K. (under medverkan av Rolf Dotevall), Avtalslagen, 3:e uppl.,

Fritzes 1995.Gunnarsson, Å., Familjen – genusforskningens utmaning, Familjeföre-

ställningar – om familjens betydelse inom juridik, ekonomi och forsk-ning s. 11–22, Iustus Förlag 2001.

Göransson, U., Traditionsprincipen. De svenska reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer i komparativ och historisk belysning, Iustus Förlag 1985. [cit: Göransson, Traditionsprincipen]

Hafström, G., Den svenska familjerättens historia, Juridiska föreningen i Lund 1978.

Hellner, J., Om obehörig vinst särskilt utanför kontraktsförhållanden: ett civilrättsligt problem i komparativ belysning, Almqvist & Wiksells Boktryckeri 1950. [cit: Hellner, Om obehörig vinst särskilt utanför kon-traktsförhållanden]

– Metodproblem i rättsvetenskapen – Studier i förmögenhetsrätt, Jure 2001.

Hydén, H., Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle, Juridisk metodlära (red. Koning, F., & Zamboni, M.) s. 207–237, Studentlitteratur 2013.

429

Håstad, T., Köprätt: och annan kontraktsrätt, 6:e uppl., Iustus Förlag 2009.

– Sakrätt avseende lös egendom, 6:e uppl., Norstedts Juridik 2000.– Om sakrättsligt giltiga dödshandlingar, Festskrift till Gösta Walin

s. 175–194, Norstedts Juridik 2002.– Studier i sakrätt, Norstedt 1980.Håkansson, G., Sambolagen – en kommentar, Thomson Reuters 2010.

[cit: Håkansson, Sambolagen]

Inger, G., Svensk rättshistoria, 5:e uppl., Liber 2010.Ingvarsson, T., Ogiltighet och rättsföljd, Norstedts Juridik 2012.

Jareborg, N., Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1–10.Jänterä-Jareborg, M., Om polygami i dagens samhälle – särskilt ur ett

svenskt perspektiv, de lege – juridiska fakulteten i Uppsala årsbok 2011 s. 389–411.

Jörnmark, J., Bostadsrättens segertåg – en uppsats om bostadsrätten och dess betydelse för Stockholms utveckling, Fastighetsägarna 2007.

Karlgren, H., Obehörig vinst och värdeersättning (av Fritjof Lejman över-sedd utgåva), P A Norstedts & Söners förlag 1982.

– Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis, P A Norstedts & Söners Förlag 1959.

Kleinman, J., ”Dold äganderätt till fastighet [är] inte en äganderätt i van-lig mening…”, JT nr 2 1993/94 s. 360–364.

Kruse, V., Restitutioner. Et bidrag till undersøgelsens af berigelsefrund-sætningen i dansk og fremmed ret, G.E.C. Gads Forlag 1950.

Körner, S. & Wahlgren, L., Statistiska metoder, 2:a uppl., Studentlittera-tur 2005.

Leander, O. & Vejde, E., Ordbok i statistik, 2:a uppl., Olle Vejde Förlag 2005.

Lehrberg, B., Avtalsrättens grundelement, 2:a uppl., Institutet för Bank- och Affärsjuridik 2006.

– Avtalstolkning, 5:e uppl., I.B.A. Institutet för Bank- och Affärsjuridik 2009.

– Förutsättningsläran, Iustus Förlag 1989.– Praktiskt juridisk metod, 6:e uppl. Institutet för bank och affärsjuridik

2010.Lewin, B., Om ogift samboende i Sverige: med tonvikt på samtida förhål-

landen, Uppsala universitet 1979.

430

Lidbom, C., Den nordiska rättsenhetens problem i dag, SvJT 1973 s. 273–278.

Lind, G., Allmän civilrättslig metod i internationell familjerätt, Festskrift till Torgny Håstad s. 455–496, Iustus Förlag 2011.

– Common Law Marriage, Uppsala Universitet 2006.– Sambolagen m.m. En kommentar (förkortas Sambolagen m.m.), Nor-

stedts Juridik 2013. [cit: Lind, Sambolagen]– Utvecklingen av samboförhållanden och samborätten i Norden, Nord-

isk samboerrett s. 13–67, Gyldendal Norsk Forlag 2014.Lund-Andersen, I., Approximation of Nordic Family Law within the

Framework of Nordic Cooperation, Convergence and Divergence of Family Law in Europe (red. Antakolskaia, M.) s. 51–61, Intersentia 2007.

– Det økonomiske opgør ved samlivets ophør, Nordisk samboerrett s. 121–174, Gyldendal Forlag 2014.

– Familieøkonomien. Samlevendes retsforhold, ægtefællers retsforhold, retspolitik, Jurist-og Økonomforbundets forlag 2011. [cit: Lund-An-dersen, Familieøkonomien]

– Retspolitiske overvejelser – principper for regulering, Nordisk sambo-errett s. 285–304, Gyldendal Forlag 2014.

Lund-Andersen, I., & Nørgaard, I., Familieret, 2:a uppl., Jurist-og Øko-nomforbundets forlag 2012.

Lundén, B. & Molin, A., Samboboken: juridik, ekonomi, beskattning, 6:e uppl., Björn Lundén information 2010.

Lødrup, P., Nordisk arverett. En sammenlignende studie av dansk, finsk, islandsk, norsk og svensk rett med drøftelser av harmoniseringsulighe-ter of reformbehov, Nord 2003:3. [cit: Lødrup, Nordisk arverett]

Lødrup, P. & Asland, J., Arverett, 6:e uppl., Gyldendal Akademisk 2012.Lødrup, P. & Sverdrup, T., Familieretten, 7:e uppl., 07 Gruppen AS 2011.– Oversikt over familieretten, 3:e uppl., Cappelen Damm Akademisk

2011.

Malmström, Å., Rättssociologiska forskningsuppgifter inom äktenskaps-rätten, FJFT 1957, s. 231–242.

Matovic, M., Stockholmsäktenskap. Familjebildning och partnerval i Stockholm 1850–1950, Minab/Gotab 1984. [cit: Matovic, Stockholms-äktenskap]

Melin, S., Juridikens begrepp, 5:e uppl., Iustus Förlag 2012.Mickovijk, D. & Ristov, A., The Legal Regulation of Nonmarital Cohab-

itation in Macedonian Family Law, The International Survey of Fam-ily Law 2012 edition (red. Atkin, B.) s. 181–200, Jordan Publishing Limited 2012.

431

Monsen, E., Uberettiget berigelse (obehörig vinst) som grundlag for betalningskrav, protokoll från sektionsmöte fredagen den 22 augusti, Nordiska juristmötet 2008 s. 417–444.

Munukka, J., Är obehörig vinst en svensk rättsprincip?, Ny Juridik, vol. 16:3 (2009) s. 26–34.

Numhauser-Henning, A., Förvärvslagarna – ett hinder för s.k. dold sam-äganderätt i äktenskap och samboförhållanden, JT nr 2 1990/1991 s. 199–233.

Nygren, R., Levinsonmålet och vägen mot civiläktenskapet, de lege – juridiska fakulteten i Uppsala årsbok 2007 s. 189–201, Iustus Förlag 2007.

Ramberg, J. & Ramberg, C., Allmän avtalsrätt, 8:e uppl., Norstedts Juri-dik 2010.

Ryrstedt, E., Bodelning och bostad. Ekonomisk självständighet eller gemenskap, Juristförlaget i Lund 1998.

Samuelsson, J., Tolkning och utfyllning. Undersökningar kring ett förmö-genhetsrättsteoretiskt tema, Iustus Förlag 2008.

– Tolkningslärans gåta. En studie i avtalsrätt, Iustus Förlag 2011.Sandgren, C., Om empiri och rättsvetenskap (del I), JT nr 3 1995/96

s. 726–748.– Vad är rättsvetenskap, Festskrift till Peter Seipel, Norstedts Juridik

2006, s. 527– 552.Sayed, M., Svensk och islamsk familjerätt – en jämförelse, JP 2/2010.Schultz, M., Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Obehörig

vinst rediviva, SvJT 2009 s. 946–959.Singer, A., Familjerätten – en kulturyttring?, Familj, rätt och religion: en

antologi om kulturella spänningar i familjen – med Sverige och Turkiet som exempel (red. Singer, Jänterä-Jareborg och Schlytter) s. 243–272, Iustus Förlag 2010.

– Samboendets föräldrarättsliga relevans, Nordisk Samboerrett s. 225–254, Gyldendal Forlag 2014.

Sosson, J., Recent Evolution (or revolutions) in Belgian Family Law, The International Survey of Family Law 2010 edition (red. Atkin, B.) s. 51–62, Jordan Publishing 2010.

Strøm Bull, K., Ugift samliv, TANO 1990.Strömgren, P., Tillbehör och accession, Iustus Förlag 2012.

432

Strömgren, P. & Zackariasson, L., Tillbehör till samägd fastighet. En kommentar till Högsta domstolens dom i NJA 2014 s. 35, JT nr 1 2014/15 s. 157–171. [cit: Strömgren och Zackariasson, Tillbehör till samägd fastighet]

Strömholm, S., Rätt, rättskällor och rättstillämpning: En lärobok i allmän rättslära, 5:e uppl., Norstedts förlag AB 1996.

Sundberg, W.F., J, Familjerätt i omvandling, P.A. Norstedt & Söners För-lag 1969.

Sverdrup, T., Samboere uten lovvern, FAB nr 4/2011/årgång 9 s. 253–257.

– Sameie i ekteskap og samboerforhold, Jussens Venner hefte 5–6 / 2000 s. 251–271.

– Stiftelse av sameie i ekteskap og ugift samliv, Universitetsforlaget 1997.– Vederlagskrav og lemping i samboerforhold – to nye høyesterettsdom-

mer, FAB nr 4/2011/årgång 9 s. 323–337.Sörgjerd, C., Reconstructing Marriage – The Legal Status of Relationships

in a Changing Society, Intersentia 2012.– Äktenskapets roll i det föränderliga svenska samhället: 1734–2011 de

lege – juridiska fakultetens årsbok år 2011 s. 185–205, Iustus Förlag 2011.

Teleman, Ö., Bodelning: Under äktenskap och vid skilsmässa, 5:e uppl., Norstedts Juridik 2011. [cit: Teleman, Bodelning]

– Äktenskapsförord, 3:e uppl., Norstedts Juridik 2012.Thue, H.J., Samliv og sameie, Tanum-Norli 1983.Tottie, L., Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., Nordstedts

1990.Tottie, L. & Teleman, Ö., Äktenskapsbalken: En kommentar, 2:a uppl.,

Norstedts Juridik 2010.Tracol, X., The Pacte Civil de Solidarité (PACS). Legal recognition of

same-sex couples in Europe (red. Boele-Woelki, K., & Fuchs, A.) s. 68–83, Intersentia 2003.

Trost, J., Unmarried cohabitation, International library 1980.Tuunainen, P., Samboförhållanden och en sambos bortgång, Utvikling-

en i nordisk arverett – tegn i tiden, Nordisk arverettskonferanse 24. Oktober 2012 s. 129–139, Tema Nord 2013:517.

Vahlen, L., Avtal och tolkning, Norstedt 1960.

Wahlin, K., Tillämpad statistik en grundkurs, Bonnier utbildning 2011.

433

Walin, G., Kommentar till ärvdabalken, Del II, Boutredning och arvskif-te: sambolagen och försäkringsavtalslagen m.m., 4:e upp., Nordstedts juridik 2001. [cit: Walin, Kommentar till ärvdabalken]

– Samäganderätt. En studie rörande samäganderättsanspråk och sam-äganderättslagen m.m., Norstedts Juridik 2000. [cit: Walin, Samägan-derätt]

Walin, G. och Vängby, S., Föräldrabalken. En kommentar. Del I, Nor-stedts Juridik 2010.

Wallin, G., Familjerättsliga avtal, Almqvist & Wiksell Förlag 1981.– Om avtal mellan makar. En undersökning rörande äktenskapsförord

och bodelningsavtal, CWK Gleerup 1958.Walleng, K., Äktenskapsförord – empirisk studie och analys av ogiltiga

villkor, examensuppsats, Juridiska fakulteten, Uppsala Universitet 2006.

Westerlind, P., Kommentar till jordabalken. Kap. 1–5, Norstedts 1971.Westring, H., Den nya giftermålsbalken jämte dithörande författningar

med förklaringar, 2:a uppl., P.A. Norstedt & Söners förlag 1933.Willmott m.fl., De facto Relationships Property Adjustment Law – A

National Direction, Australian Journal of Family Law 17 (1) s. 37–61.

Zackariasson, L., Borgenärsskydd och specialitet. Om identitet, indivi-duell bestämning och individualisering som förutsättningar för bor-genärsskydd vid anspråk som har uppstått och fått sitt innehåll med borgenärens samtycke, Iustus Förlag 2012. [cit: Zackariasson, Borge-närsskydd och specialitet]

– Preskription av ”dold samäganderätt” efter skenöverlåtelse?, artikel InfoTorg Juridik, 2013-12-20.

– Svensk rättspraxis. Sakrätt 1982–2001, SvJT 2003 s. 753–956. [cit: Zackariasson, Sakrätt]

Övrigt materialMaterial från Statistiska centralbyrån (SCB)– Arbetskraftundersökningarna (AKU) – Befolkningen 20–64 år i och

utanför arbetskraften 2011. – Demografiska rapporter 2008:5. Ungdomars flytt hemifrån.– Hundar, katter och andra sällskapsdjur 2012.– Kraftig minskning av ombildade lägenheter. Pressmeddelande 2013-

05-30.

434

– Kvinnors medellivslängd minskade år 2012. Pressmeddelande 2013-09-19.

– Livslängdstabell för 2012, uppdelat på män och kvinnor.– Nästan halva befolkningen lever i parrelation. Pressmeddelande 2014-

04-09.– På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2012, SCB

2012.– Statistisk årsbok 2009.– Tabeller över Sveriges befolkning 2009.– Undersökning av levnadsförhållanden (ULF) 2000/2001. Samlev-

nadsform och familjetyp.

Rapporter och undersökningarArvsfondsdelegationens verksamhetsberättelse för år 2013.Länsförsäkringar, Mer än varannan sambo riskerar ekonomisk smäll,

2009.Reagera marknadsanalys, Samboundersökning maj 2011.Statskontoret, Sambolagen – en utvärdering, rapport 1993:24.Socialstyrelsen, När förälder oväntat avlider, rapport 2013-11-31.Stark, A. & Regnér, Å., I vems händer? Om arbete, genus, åldrande och

omsorg i tre EU-länder, Tema Genus 2001, Rapport 1:2001. Svensk försäkring, Försäkringar i Sverige. Statistik 2013.Yngvesson, Y., Bröllopsbestyr – Hur mycket ett bröllop kostar och hur

det finansieras, Institutet för Privatekonomi, Swedbank och Sparban-kerna, april 2010.

KorrespondensMailkommunikation med professor Urpo Kangas, Helsingfors universi-

tet den 1 oktober år 2013.Telefonsamtal med folkbokföringsregistret vid Skatteverket den 31 janu-

ari år 2014.Mailkommunikation med Kammarkollegiet den 12 maj år 2014.Mailkommunikation med SCB den 23 januari år 2015.Telefonsamtal med Lantmäteriets fastighetsinskrivning den 10 februari

år 2015.

InternetkällorMartinsson, C., Att återuppliva något som aldrig levt, juridikbloggen den

28 oktober 2009.

435

http://juridikbloggen.wordpress.com/2009/10/28/att-ateruppliva-nagot-som-aldrig-levt/ (besök den 16 september år 2014)

Statistics Iceland, www.hagstofa.is, under ”population”. http://www.sta-tice.is/?PageID=1176ochsrc=/temp_en/Dialog/varval.asp?ma=MAN06216%26ti=End+of+consensual+unions+1991%2D2011+++++%26path=../Database/mannfjoldi/Skilnadir/%26lang=1%26units=Number (besök den 9 september år 2012)

Svenska domstolarHögsta domstolenNJA 1940 s. 682 302NJA 1950 s. 513 330NJA 1960 s. 265 171NJA 1968 s. 197 213, 214NJA 1971 s. 66 224, 234NJA 1971 s. 516 304NJA 1974 s. 314 304NJA 1975 s. 298 255, 287, 288NJA 1977 s. 717 317NJA 1978 s. 526 185NJA 1980 s. 705 232, 236, 237, 242, 252, 255NJA 1981 s. 269 317NJA 1981 s. 454 299NJA 1981 s. 693 232, 236, 237, 238, 255NJA 1981 s. 897 304NJA 1982 s. 589 232, 236, 237, 255NJA 1984 s. 673 304NJA 1984 s. 772 250, 251, 253NJA 1985 s. 97 252NJA 1985 s. 172 310, 323, 329NJA 1985 s. 615 253NJA 1986 s. 83 252, 253NJA 1986 s. 258 232NJA 1986 s. 513 179NJA 1987 s. 3 183, 301NJA 1987 s. 137 251, 252NJA 1989 s. 114 251NJA 1990 s. 702 252NJA 1992 s. 66 304

436

NJA 1992 s. 163 224, 226, 229, 230, 235, 242, 243, 245, 246NJA 1992 s. 773 186NJA 1993 s. 13 215, 271NJA 1993 s. 162 242NJA 1993 s. 560 301NJA 1994 s. 61 164NJA 1994 s. 130 304NJA 1994 s. 256 91, 146, 153, 165NJA 1994 s. 433 195NJA 1995 s. 297 289, 292NJA 1995 s. 303 341NJA 1995 s. 423 353NJA 1995 s. 577 185NJA 1997 s. 227 172, 193, 305, 306NJA 1997 s. 674 194NJA 1998 s. 545 300NJA 1999 s. 35 314NJA 2000 s. 629 271NJA 2001 s. 509 252, 253NJA 2002 s. 142 232, 233, 234, 235, 240, 241, 242, 244NJA 2002 s. 322 271NJA 2003 s. 650 189, 204, 205, 314, 323NJA 2004 s. 397 240NJA 2004 s. 487 341NJA 2004 s. 542 174, 175, 181NJA 2004 s. 682 271NJA 2006 s. 206 214NJA 2007 s. 519 215, 271NJA 2008 s. 49 187NJA 2008 s. 826 170, 235, 236, 243, 245NJA 2009 s. 672 312NJA 2012 s. 377 225, 233, 235, 240, 248, 249NJA 2013 s. 242 175, 236, 241NJA 2013 s. 271 314NJA 2013 s. 602 194, 222NJA 2013 s. 632 253, 254NJA 2014 s. 35 179NJA 2014 s. 643 161, 187

RegeringsrättenRÅ 1998 not. 196 169

437

HovrätternaRH 1986:25 227, 228, 230RH 1989:56 142, 162RH 1994:59 209RH 2000:42 330RH 2005:34 145, 148RH 2009:44 171Göta hovrätt 2014-03-07, ÖÄ 2366-13 182Svea hovrätt 2014-04-02, FT 393-13 183Svea hovrätts dom 2009-04-30, mål nr T 1237-08 271

SvJT 1974 rf s. 71 254SvJT 1977 rf s. 2 254

BostadsdomstolenRBD 37:79 172RBD 5:93 172

Internationella och utländska domstolarDanmarkU 1980.480 HD 277U 1982.93 HD 258, 279U 1984.166 HD 278U 1985.55 HD 277U 1985.607 HD 279U 1993.620 V 280T:FA 1999.101 V 258T:FA 2010.221 V 280T:FA 2011.27 Ø 280

England – Court of AppealsHussey v. Palmer (1972) 1 WLR 1286, 1290. 30

438

EuropadomstolenJohnston and Others v. Ireland, ansökan nr. 9697/82,

dom av den 18 december 1986. 30Schalk and Kopf v. Austria, ansökan nr 30141/04,

dom av den 24 juni 2010. 31PB and J.S. v. Austria, ansökan nr. 18984/02,

dom av den 22 juli 2010. 31

FinlandHD 1988:27 275HD 1988:28 276HD 1988:85 259HD 1992:48 259HD 1993:168 276

NorgeRt. 1975 s. 220 261, 262Rt. 1976 s. 694 261Rt. 1977 s. 553 260, 261, 264Rt. 1977 s. S876 262Rt. 1978 s. 1352 260, 264, 265Rt. 1979 s. 1463 260, 264Rt. 1980 s. 1403 261, 262Rt. 1982 s. 666 264Rt. 1982 s. 1102 260, 262Rt. 1983 s. 1146 262Rt. 1984 s. 497 260, 263, 264, 282, 292Rt. 1989 s. 539 283Rt. 2000 s. 1089 283, 290, 291, 292Rt. 2011 s. 1168 264, 284Rt. 2011 s. 1176 284

Bilagor

440

Bilaga 1

441

Bilaga 1

442

Bilaga 1

443

Bilaga 1

444

Bilaga 1

445

Bilaga 1

446

Bilaga 1

447

Bilaga 1

448

Bilaga 1

449

Fråg

a 3:

Vilk

en ä

r di

n hö

gst a

vslu

tade

utb

ildni

ng?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

017

±2

14±

229

±3

10±

210

±2

19±

21

±1

Kvi

nnor

1 63

6 76

213

±3

12±

326

±4

14±

39

±3

25±

42

±1

Män

1 78

3 93

821

±4

16±

432

±5

7±

310

±3

13±

31

±1

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

Uni

v/hö

gsk

Uni

v/hö

gsk

3 år

elle

r m

ersk

ola

elle

r lik

ngy

mna

sium

gym

nasi

umfo

lkhö

gsko

lam

indr

e än

3 å

r

Proc

ent

Gru

nd-

2-år

igt

3 el

ler

4-år

igt

KY

elle

r

Fråg

a 4:

Är

du s

ambo

elle

r en

sam

ståe

nde?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

051

,4±

3,6

45,6

±3,

62

±1,

11

±0,

5K

vinn

or1

636

762

53±

4,8

44,1

±4,

82

±1,

31

±0,

7M

än1

783

938

49,9

±5,

447

±5,

43

±1,

60

±0,

7

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Sam

boEn

sam

ståe

nde

Ann

atU

ppgi

ft s

akna

s

Proc

ent

Fråg

a 5:

Hur

läng

e ha

r du

bot

t till

sam

man

s m

ed d

in n

uvar

ande

sam

bo?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

09

±3,

123

,2±

4,3

19,3

±4

17,9

±3,

817

,1±

3,6

12,9

±3,

10

±0,

4K

vinn

or86

7 29

710

,1±

4,5

25,5

±5,

922

,2±

5,6

15,3

±4,

515

,3±

4,5

11±

3,8

1±

0,8

Män

890

253

8±

4,4

21±

6,4

16,5

±5,

620

,4±

6,3

18,8

±5,

814

,8±

5,2

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Mer

än

20 å

rU

ppgi

ft s

akna

sM

indr

e än

1 å

r1

- 3 å

r4

- 6 å

r7

- 10

år11

- 20

år

Bila

ga 2

450

Fråg

a 6a

: Bor

ni t

illsa

mm

ans

med

bar

n?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

048

±4,

849

,6±

4,8

2±

1,6

0±

0,3

Kvi

nnor

867

297

47±

6,4

51±

6,5

2±

1,9

0±

0,5

Män

890

253

49±

7,5

48,2

±7,

43

±2,

70

±0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

JaN

ejvä

ntar

bar

n

Proc

ent

Nej

men

Fråg

a 6b

: Vem

s är

bar

net/

barn

en?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

843

583

73,9

±6,

47

±3,

818

,3±

5,6

1±

0,9

Kvi

nnor

407

281

69,3

±8,

96

±4,

823

,2±

8,2

1±

1,9

Män

436

301

78,2

±9,

18

±5,

913

,6±

7,6

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

Gem

ensa

mm

ati

diga

re

förh

ålla

nden

Proc

ent

Gem

+Fr

ån ti

diga

re

Fråg

a 7:

Har

du

tidi

gare

var

it g

ift e

ller

sam

bo (e

tt s

ambo

förh

ålla

nde

som

inte

öve

rgåt

t i g

ifter

mål

)?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

021

,8±

2,5

34,6

±3,

445

,3±

3,4

2±

1K

vinn

or1

636

762

24,4

±3,

839

,2±

4,7

39±

4,6

1±

1M

än1

783

938

19,4

±3,

930

,4±

551

,2±

5,3

2±

2

Inge

t sva

r

Proc

ent

Ja, g

iftJa

, sam

boN

ej

Bilaga 2

451

Fråg

a 8:

Hur

läng

e va

rade

dit

t sen

aste

sam

bofö

rhål

land

e?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 18

2 67

512

,7±

4,1

36,7

±5,

825

,2±

5,4

13,8

±4,

14

±2,

94

±2,

20

±0

Kvi

nnor

641

004

12,1

±5

40±

7,5

22,7

±6,

513

,6±

5,2

5±

43

±2,

40

±0

Män

541

670

13,4

±6,

832

,9±

9,2

28,3

±8,

914

,2±

6,7

7±

4,5

5±

40

±0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Mer

än

20 å

rU

ppgi

ft s

akna

sM

indr

e än

1 å

r1

- 3 å

r4

- 6 å

r7

- 10

år11

- 20

år

Proc

ent

Fråg

a 9:

Vilk

en s

amle

vnad

sfor

m tr

or d

u ge

r st

örst

sky

dd?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

010

±2,

369

,5±

3,4

1±

0,7

18,2

±3

1±

0,9

Kvi

nnor

1 63

6 76

210

±3

74,8

±4,

40

±0

14,3

±3,

61

±1,

1M

än1

783

938

10±

3,5

64,7

±5,

21

±1,

421

,8±

4,6

2±

1,5

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

Lika

Gift

Sa

mbo

Vet e

j

Proc

ent

Bilaga 2

452

Fråg

a 10

: Vad

tror

du

gälle

r fö

r sa

mbo

r?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

039

,2±

3,6

31,5

±3,

333

,7±

3,5

21,1

±3

6±

1,8

29±

3,3

24,7

±3

30,9

±3,

3K

vinn

or1

636

762

35±

4,5

36,4

±4,

732

,7±

4,5

17,1

±3,

63

±1,

625

,9±

4,1

23,9

±4

32,4

±4,

4M

än1

783

938

43,1

±5,

527

±4,

834

,6±

5,3

24,8

±4,

78

±3,

131

,9±

5,1

25,4

±4,

629

,5±

4,8

Sam

bo1

757

550

43±

530

±5

37±

522

±4

6±

231

±5

26±

433

±4,

7En

sam

ståen

de1

560

387

36±

532

±5

32±

520

±4

6±

328

±5

23±

529

±4,

9An

nat

85 0

2531

±20

52±

22..

28±

20..

19±

1732

±20

35±

20U

ppgi

ft sa

knas

17 7

380

±0

..0

±0

0±

00

±0

0±

00

±0

0±

0

Gru

ndsk

ola

578

402

38±

915

±7

30±

918

±7

6±

520

±7

6±

526

±8

2 år

gym

n48

4 07

945

±10

27±

934

±10

23±

88

±6

28±

928

±9

30±

93-

4 år

gym

n99

4 57

639

±7

35±

737

±7

25±

67

±4

32±

726

±6

30±

6K

Y el

ler f

olkh

ögsk

ola

344

058

28±

1044

±12

36±

1120

±9

1±

227

±10

21±

918

±8

Uni

v/hö

gsk

< 3

år32

9 36

637

±11

42±

1127

±10

21±

95

±5

35±

1136

±11

39±

11U

niv/

högs

k >=

3 år

642

853

44±

831

±7

36±

719

±6

4±

334

±7

33±

741

±7

Upp

gift

sakn

as47

366

..30

±26

..0

±0

0±

0..

33±

26..

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

04

±2

9±

272

±3

17±

35

±2

Kvi

nnor

1 63

6 76

23

±2

8±

377

±4

14±

34

±2

Män

1 78

3 93

85

±3

10±

368

±5

20±

46

±3

Sam

bo1

757

550

5±

28

±3

77±

419

±4

4±

2En

sam

ståen

de1

560

387

4±

210

±4

67±

515

±4

6±

3An

nat

85 0

252

±3

..80

±17

23±

190

±0

Upp

gift

sakn

as17

738

0±

00

±0

....

42±

49

Gru

ndsk

ola

578

402

..4

±4

64±

925

±8

11±

62

år g

ymn

484

079

4±

49

±6

71±

918

±8

2±

33-

4 år

gym

n99

4 57

66

±3

11±

570

±7

17±

63

±3

KY

elle

r fol

khög

skol

a34

4 05

8..

11±

870

±11

18±

96

±6

Uni

v/hö

gsk

< 3

år32

9 36

6..

12±

979

±10

10±

75

±5

Uni

v/hö

gsk

>=3

år64

2 85

36

±4

8±

482

±7

13±

53

±3

Upp

gift

sakn

as47

366

0±

0..

80±

2230

±26

11±

17

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Inge

t sva

rÄ

rver

vara

ndra

vara

ndra

test

amen

tesk

ydd

Mås

te s

kriv

aEf

terl

evna

ds-

Om

bar

n är

ver

Bos

tad

beta

lt

Proc

ent

Boh

ag li

kaÖ

vrig

t lik

aU

nder

hålls

skyl

dig

Avta

la b

ort

Bes

täm

ma

Proc

ent

Vis

s de

lav

tala

bor

tm

er e

gend

omB

osta

d lik

a

Bilaga 2

453

Fråg

a 11

a: H

ar d

u få

tt in

form

atio

n om

sam

bola

gen

och

dess

inne

börd

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

021

,1±

2,9

78±

31

±0,

8K

vinn

or1

636

762

20,3

±3,

879

,1±

3,8

1±

0,8

Män

1 78

3 93

821

,8±

4,5

77±

4,6

1±

1,3

Sam

bo1

757

550

25±

475

±4

0±

0En

sam

ståen

de1

560

387

17±

482

±4

2±

2An

nat

85 0

2521

±17

79±

170

±0

Upp

gift

sakn

as17

738

....

..

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Upp

gift

sak

nas

JaN

ej

Fråg

a 11

b: H

ur h

ar d

u få

tt in

form

atio

nen?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

7206

68,8

22,4

±6,

211

±5,

135

,5±

7,5

27,8

±7,

119

,1±

6,2

4±

3K

vinn

or33

1791

,322

,2±

8,2

9±

5,7

33,8

±9,

728

,4±

9,6

23,2

±8,

84

±4

Män

3888

77,5

22,6

±9,

213

±8

36,9

±11

27,3

±10

15,6

±8,

84

±4

Sam

bo43

9 60

819

±8

15±

740

±10

35±

915

±7

2±

2En

sam

ståen

de25

8 44

328

±11

5±

625

±12

18±

1125

±12

8±

8An

nat

18 1

87..

0±

076

±40

0±

00

±0

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

4 43

10

±0

0±

00

±0

0±

010

0±

00

±0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Inge

t sva

r

Proc

ent

Info

rmer

adM

edia

Bro

schy

rer

Själ

v sö

ktpe

rson

ligen

Ann

at

Bilaga 2

454

Fråg

a 12

a: V

ilken

ege

ndom

tyck

er d

u sk

a de

las

lika

mel

lan

två

sam

bor,

om s

ambo

rna

sepa

rera

r?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

05

±2

64±

416

±3

4±

28

±2

2±

1K

vinn

or1

636

762

3±

268

±5

16±

43

±2

9±

32

±1

Män

1 78

3 93

87

±3

60±

517

±4

6±

38

±3

3±

2

Sam

bo1

757

550

6±

367

±5

18±

42

±2

5±

22

±1

Ensa

mstå

ende

1 56

0 38

73

±2

60±

615

±4

7±

312

±4

2±

2An

nat

85 0

25..

83±

15..

....

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

17 7

380

±0

58±

490

±0

0±

00

±0

..

Ja, g

ift74

5 79

94

±3

65±

714

±5

5±

48

±5

4±

3Ja

, sam

bo1

182

675

3±

267

±6

19±

55

±3

5±

31

±1

Nej

1 55

1 12

17

±3

63±

615

±4

4±

210

±4

1±

1

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Egen

dom

Bos

tad

och

Upp

gift

sak

nas

All

egen

dom

som

gem

ensa

mbo

hag

gem

ensa

mIn

gen

egen

dom

Vet i

nte

Fråg

a 12

b: O

m m

an h

ar g

emen

sam

ma

barn

, i v

ilket

fall

tyck

er d

u at

t man

bör

del

a lik

a på

all

elle

r vi

ss e

gend

om (v

id e

n se

para

tion

)?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

2 90

3 60

563

±4

6±

27

±2

4±

115

±3

6±

2K

vinn

or1

420

824

64±

55

±2

8±

36

±2

12±

35

±2

Män

1 48

2 78

262

±6

7±

36

±3

2±

117

±5

6±

3

Sam

bo1

592

450

64±

55

±3

5±

25

±2

15±

45

±3

Ensa

mstå

ende

1 22

1 98

661

±6

6±

39

±4

3±

215

±5

6±

3An

nat

78 8

4071

±20

0±

0..

....

Upp

gift

sakn

as10

329

....

0±

00

±0

..0

±0

Ja, g

ift61

6 48

659

±8

4±

313

±5

5±

413

±6

6±

4Ja

, sam

bo1

050

870

61±

65

±3

5±

35

±3

17±

57

±3

Nej

1 32

2 29

567

±6

6±

35

±3

2±

215

±4

4±

2

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Bot

t till

-sa

mm

ans

> 2

årU

ppgi

ft s

akna

sB

ott t

ill-

sam

man

s >

5 år

Allt

idA

nnat

Vet i

nte

Bilaga 2

455

Fråg

a 12

c: O

m m

an in

te h

ar g

emen

sam

ma

barn

, i v

ilket

fall

tyck

er d

u at

t man

bör

del

a lik

a på

all

elle

r vi

ss e

gend

om (v

id e

n se

para

tion

)?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

2 90

3 60

540

±4

12±

316

±3

7±

222

±3

3±

1K

vinn

or1

420

824

38±

514

±4

17±

410

±3

18±

43

±2

Män

1 48

2 78

241

±6

11±

415

±4

5±

325

±5

3±

2

Sam

bo1

592

450

41±

510

±3

14±

48

±3

24±

52

±1

Ensa

mstå

ende

1 22

1 98

638

±6

14±

419

±5

5±

219

±5

5±

3An

nat

78 8

4030

±20

....

31±

21..

..U

ppgi

ft sa

knas

10 3

290

±0

..0

±0

0±

078

±41

0±

0

Ja, g

ift61

6 48

637

±8

8±

423

±7

9±

418

±6

5±

4Ja

, sam

bo1

050

870

40±

613

±4

13±

410

±4

21±

54

±2

Nej

1 32

2 29

541

±6

13±

415

±4

5±

325

±5

2±

2

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Bot

t till

-sa

mm

ans

> 2

årB

ott t

ill-

sam

man

s >

5 år

Upp

gift

sak

nas

Allt

idA

nnat

Vet i

nte

Fråg

a 13

a: T

ycke

r du

att

sam

bor

bör

ärva

var

andr

a ut

an te

stam

ente

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

019

±3

43±

436

±4

2±

1K

vinn

or1

636

762

18±

451

±5

29±

42

±1

Män

1 78

3 93

821

±4

35±

542

±5

3±

2

Sam

bo1

757

550

24±

447

±5

28±

51

±1

Ensa

mstå

ende

1 56

0 38

714

±4

38±

544

±6

4±

2An

nat

85 0

2519

±17

45±

2136

±20

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

17 7

38..

..0

±0

62±

45

Ja, g

ift74

5 79

920

±6

35±

742

±7

4±

3Ja

, sam

bo1

182

675

20±

547

±6

32±

61

±1

Nej

1 55

1 12

119

±4

44±

635

±5

2±

1

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

Ja a

ll eg

endo

mJa

till

viss

del

Nej

Proc

ent

Bilaga 2

456

Fråg

a 13

b: O

m m

an h

ar g

emen

sam

ma

barn

, i v

ilket

fall

tyck

er d

u at

t sam

bor

bör

ärva

var

andr

a ut

an te

stam

ente

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

2 11

9 90

667

±4

6±

211

±3

3±

210

±3

3±

2K

vinn

or1

131

475

69±

55

±3

11±

43

±2

10±

41

±1

Män

988

431

65±

76

±3

11±

53

±3

10±

55

±3

Sam

bo1

247

266

70±

64

±2

9±

33

±2

10±

44

±2

Ensa

mstå

ende

811

670

63±

79

±4

14±

61

±1

10±

53

±3

Anna

t54

285

63±

260

±0

....

..0

±0

Upp

gift

sakn

as6

687

66±

62..

0±

00

±0

0±

00

±0

Ja, g

ift40

5 16

469

±9

5±

415

±8

1±

27

±5

2±

3Ja

, sam

bo79

2 45

070

±7

4±

310

±4

3±

210

±5

2±

2N

ej98

2 16

264

±7

7±

411

±5

3±

311

±4

4±

3

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Bot

t till

-B

ott t

ill-

Upp

gift

sak

nas

Allt

idsa

mm

ans

> 2

årsa

mm

ans

> 5

årA

nnat

Vet i

nte

Fråg

a 13

c: O

m m

an in

te h

ar g

emen

sam

ma

barn

, i v

ilket

fall

tyck

er d

u at

t sam

bor

bör

ärva

var

andr

a ut

an te

stam

ente

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

2 11

9 90

630

±4

11±

328

±4

6±

222

±4

3±

2K

vinn

or1

131

475

28±

512

±4

30±

57

±3

22±

52

±2

Män

988

431

33±

710

±4

26±

74

±3

23±

65

±3

Sam

bo1

247

266

31±

69

±3

26±

56

±3

26±

53

±2

Ensa

mstå

ende

811

670

30±

714

±5

31±

74

±3

18±

63

±3

Anna

t54

285

30±

25..

25±

2426

±25

..0

±0

Upp

gift

sakn

as6

687

0±

0..

66±

620

±0

0±

00

±0

Ja, g

ift40

5 16

432

±9

12±

631

±9

6±

516

±8

3±

4Ja

, sam

bo79

2 45

027

±6

13±

526

±7

8±

423

±6

2±

2N

ej98

2 16

233

±7

8±

428

±7

4±

324

±6

3±

3

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Bot

t till

-B

ott t

ill-

Upp

gift

sak

nas

Allt

idsa

mm

ans

> 2

årsa

mm

ans

> 5

årA

nnat

Vet i

nte

Bilaga 2

457

Fråg

a 14

: Vilk

et a

v fö

ljand

e al

tern

ativ

tyck

er d

u st

ämm

er b

äst ö

vere

ns m

ed d

itt s

ambo

förh

ålla

nde?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

02

±2

52±

540

±5

4±

21

±1

Kvi

nnor

867

297

2±

251

±7

40±

64

±3

3±

2M

än89

0 25

33

±3

53±

840

±7

4±

30

±0

20-2

949

2 62

38

±5

69±

1015

±8

7±

51

±2

30-3

947

4 07

00

±0

65±

931

±9

3±

31

±1

40-4

938

4 67

62

±3

43±

1151

±11

3±

31

±2

50-5

923

5 18

90

±0

38±

1361

±13

1±

11

±1

60-7

017

0 99

20

±0

..82

±12

..4

±6

Min

dre

än 1

år

163

087

16±

1354

±18

21±

15..

3±

61

- 3 å

r40

8 12

264

±10

27±

95

±5

0±

04

- 6 å

r33

9 66

50

±0

68±

1127

±10

..1

±2

7-10

år

314

575

0±

054

±12

42±

123

±3

0±

111

-20

år29

9 84

80

±0

44±

1251

±12

4±

51

±1

Mer

än

20 å

r22

7 07

20

±0

16±

1078

±11

2±

34

±5

Upp

gift

sakn

as5

181

0±

00

±0

....

0±

0

Ja84

3 58

31

±2

54±

742

±7

2±

21

±1

Nej

871

014

4±

348

±7

40±

76

±4

1±

2N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

0±

095

±11

0±

00

±0

5±

11U

ppgi

ft sa

knas

2 25

60

±0

0±

00

±0

100

±0

0±

0

Ja, g

ift21

8 38

03

±6

27±

1166

±13

4±

50

±0

Ja, s

ambo

619

903

1±

158

±8

37±

84

±3

1±

1N

ej93

6 76

94

±3

53±

737

±7

4±

32

±2

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Upp

gift

sak

nas

Sam

bor

på p

rov

Avse

r at

t gift

a os

sEj

gift

a os

sA

nnat

Bilaga 2

458

Fråg

a 15

a: H

ar d

u oc

h di

n sa

mbo

skr

ivit

någ

ot a

vtal

, ex.

sam

boav

tal,

som

han

dlar

om

vad

som

ska

hän

da if

all f

örhå

lland

et ta

r sl

ut?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

014

±3

85±

41

±1

Kvi

nnor

867

297

12±

486

±5

1±

189

0 25

315

±5

84±

51

±1

Min

dre

än 1

år

163

087

7±

1093

±10

0±

01

- 3 å

r40

8 12

214

±8

86±

80

±0

4 - 6

år

339

665

13±

885

±8

2±

37-

10 å

r31

4 57

511

±7

89±

70

±1

11-2

0 år

299

848

14±

886

±8

0±

0M

er ä

n 20

år

227

072

23±

1274

±12

3±

4U

ppgi

ft sa

knas

5 18

10

±0

..44

±68

Ja84

3 58

310

±4

90±

40

±0

Nej

871

014

18±

681

±6

1±

2N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

..85

±21

5±

11U

ppgi

ft sa

knas

2 25

60

±0

0±

010

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov43

812

..84

±28

0±

0Av

ser a

tt gi

fta o

ss91

7 12

112

±4

88±

51

±1

Ej g

ifta

oss

702

276

17±

683

±6

0±

0An

nat

71 2

43..

87±

153

±6

Upp

gift

sakn

as23

097

..45

±37

45±

37

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Män

Proc

ent

JaN

ejU

ppgi

ft s

akna

s

Bilaga 2

459

Fråg

a 15

b: V

ad s

tår

det i

avt

alet

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

241

527

22±

1127

±12

8±

719

±10

11±

95

±5

8±

7K

vinn

or10

5 45

514

±12

23±

17..

21±

1416

±16

..15

±14

Män

136

072

28±

1730

±17

..18

±14

....

3±

7

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Del

la a

lltV

iss

egen

dom

Del

a vi

sst

skaff

at u

nder

förh

.U

ppgi

ft s

akna

sD

ela

allt

skaff

at u

nder

förh

.In

gen

deln

ing

dela

s in

teA

nnat

Fråg

a 15

c: V

arfö

r ha

r du

/ni s

kriv

it e

tt a

vtal

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

241

527

19±

1050

±14

47±

1327

±12

11±

90

±0

2±

4K

vinn

or10

5 45

525

±15

73±

1863

±19

....

0±

05

±9

Män

136

072

14±

1332

±18

35±

1840

±18

14±

130

±0

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Inge

t sva

r

Proc

ent

Vet i

nte

gem

ensa

mm

a ba

rnSk

ydda

mig

Skyd

da s

ambo

För

att m

an b

örA

nnat

Skyd

da

Bilaga 2

460

Fråg

a 16

a: H

ar d

u sk

rivi

t någ

ot te

stam

ente

till

förm

ån fö

r di

n sa

mbo

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

018

±4

82±

40

±1

Kvi

nnor

867

297

12±

487

±4

1±

189

0 25

323

±6

77±

60

±0

Min

dre

än 1

år

163

087

1±

199

±1

0±

01

- 3 å

r40

8 12

28

±6

92±

60

±0

4 - 6

år

339

665

13±

786

±7

1±

17-

10 å

r31

4 57

517

±9

83±

90

±0

11-2

0 år

299

848

25±

1073

±11

2±

3M

er ä

n 20

år

227

072

46±

1354

±13

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

5 18

10

±0

100

±0

0±

0

Ja84

3 58

312

±5

87±

50

±1

Nej

871

014

23±

676

±6

0±

1N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

..85

±21

5±

11U

ppgi

ft sa

knas

2 25

60

±0

100

±0

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov43

812

..84

±28

0±

0Av

ser a

tt gi

fta o

ss91

7 12

112

±5

87±

50

±0

Ej g

ifta

oss

702

276

24±

775

±7

1±

1An

nat

71 2

4322

±19

78±

190

±0

Upp

gift

sakn

as23

097

..69

±32

9±

18

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Män

Proc

ent

JaN

ejU

ppgi

ft s

akna

s

Bilaga 2

461

Fråg

a 16

b: V

ad s

tår

det i

test

amen

tet?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

311

766

20±

1013

±8

55±

1212

±7

Kvi

nnor

104

284

..10

±9

59±

1822

±16

Män

207

481

25±

1415

±10

53±

167

±7

Min

dre

än 1

år

1 18

20

±0

100

±0

0±

00

±0

1 - 3

år

32 7

03..

....

10±

194

- 6 å

r45

006

0±

0..

29±

2648

±30

7-10

år

54 1

42..

24±

2446

±30

6±

1211

-20

år74

941

20±

20..

65±

234

±9

Mer

än

20 å

r10

3 79

321

±17

5±

969

±19

6±

8U

ppgi

ft sa

knas

00

±0

0±

00

±0

0±

0

Ja10

4 22

019

±17

14±

1453

±20

14±

13N

ej20

3 58

220

±13

11±

858

±15

11±

9N

ej m

en v

änta

r bar

n3

964

0±

010

0±

00

±0

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

00

±0

0±

00

±0

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov7

025

100

±0

0±

00

±0

0±

0Av

ser a

tt gi

fta o

ss11

4 28

817

±17

22±

1644

±20

17±

14Ej

gift

a os

s16

9 62

521

±13

7±

764

±15

9±

8An

nat

15 9

050

±0

..53

±47

21±

37U

ppgi

ft sa

knas

4 92

30

±0

0±

010

0±

00

±0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

ärve

r al

ltär

ver

viss

del

ärve

r va

rand

raU

ppgi

ft s

akna

s

Proc

ent

Sam

boSa

mbo

Sam

bo

Bilaga 2

462

Fråg

a 16

c: V

arfö

r ha

r du

skr

ivit

ett

test

amen

te?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

311

766

76±

1010

±7

18±

934

±11

..0

±0

0±

0K

vinn

or10

4 28

471

±16

..19

±14

36±

17..

0±

00

±0

Män

207

481

79±

1311

±10

17±

1232

±14

0±

00

±0

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Inge

t sva

r

Proc

ent

Skyd

daFö

rbät

tra

Skyd

daV

ill s

jälv

Vet i

nte

min

sam

bosa

mbo

s st

älln

ing

gem

ensa

mm

a ba

rnbe

stäm

ma

arv

Ann

at

Fråg

a 17

a: H

ar d

u nå

gon

livfö

rsäk

ring

där

din

sam

bo ä

r fö

rmån

stag

are?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

039

±5

44±

517

±4

1±

1K

vinn

or86

7 29

728

±6

54±

716

±5

2±

1M

än89

0 25

349

±8

34±

717

±6

0±

0

Min

dre

än 1

år

163

087

1±

181

±14

18±

140

±0

1 - 3

år

408

122

21±

956

±11

23±

90

±0

4 - 6

år

339

665

47±

1137

±11

15±

81

±1

7-10

år

314

575

40±

1242

±12

17±

101

±2

11-2

0 år

299

848

50±

1228

±10

20±

102

±3

Mer

än

20 å

r22

7 07

270

±12

28±

12..

1±

2U

ppgi

ft sa

knas

5 18

10

±0

100

±0

0±

00

±0

Ja84

3 58

350

±7

34±

715

±5

1±

1N

ej87

1 01

428

±6

54±

718

±6

0±

1N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

49±

3634

±34

5±

11U

ppgi

ft sa

knas

2 25

60

±0

100

±0

0±

0±

00

Sam

bor p

å pr

ov43

812

0±

010

0±

00

±0

0±

0Av

ser a

tt gi

fta o

ss91

7 12

141

±7

37±

722

±6

1±

1Ej

gift

a os

s70

2 27

638

±8

51±

810

±5

1±

1An

nat

71 2

4343

±24

30±

2127

±25

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

23 0

97..

63±

350

±0

9±

18

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

JaN

ejVe

t int

e

Proc

ent

Bilaga 2

463

Fråg

a 17

b: V

arfö

r ha

r du

en

livfö

rsäk

ring

med

din

sam

bo s

om fö

rmån

stag

are?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

682

486

80±

742

±8

14±

5..

3±

31

±2

3±

3K

vinn

or24

6 00

281

±9

43±

1212

±8

....

0±

01

±2

Män

436

484

80±

942

±10

15±

7..

..2

±3

5±

5

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Inge

t sva

r

Proc

ent

Skyd

daSk

ydda

Vet i

nte

min

sam

boge

men

sam

ma

barn

Jobb

förm

ånSk

atte

skäl

Ann

at

Fråg

a 18

: Vad

gjo

rde

att d

u/ni

skr

ev e

tt te

stam

ente

, avt

al o

ch/e

ller

teck

nade

en

livfö

rsäk

ring

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

846

468

6±

341

±7

7±

417

±5

16±

55

±3

17,8

±5,

6K

vinn

or32

4 29

53

±3

31±

108

±6

12±

722

±9

10±

620

,6±

9M

än52

2 17

38

±5

48±

106

±4

20±

812

±6

2±

316

±7,

2

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Inge

t sva

r

Proc

ent

Pers

onlig

Någ

otIn

vest

erat

Vet i

nte

Info

via

med

iare

kom

men

dati

onko

nkre

t hän

deti

llsam

man

sA

nnat

Fråg

a 19

: Var

för

har

du/n

i int

e sk

rivi

t någ

ot te

stam

ente

, avt

al o

ch/e

ller

teck

nat n

ågon

livf

örsä

krin

g?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

911

082

14±

530

±7

1±

148

±7

12±

58

±4

7±

4K

vinn

or54

3 00

313

±6

30±

82

±2

45±

914

±6

7±

47

±4

Män

368

080

15±

928

±11

0±

053

±12

10±

79

±8

7±

6

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Inge

t sva

r

Proc

ent

Sam

boVe

t int

eIn

te ti

dIn

te k

unsk

apin

te v

elat

Inte

dis

kute

rats

Ann

at

Bilaga 2

464

Fråg

a 20

: Vilk

en ty

p av

bos

tad

bor

du o

ch d

in s

ambo

i?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

034

±5

17±

448

±5

1±

1K

vinn

or86

7 29

736

±6

21±

642

±6

1±

1M

än89

0 25

333

±7

13±

554

±8

0±

1

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

Hyr

esrä

ttB

osta

dsrä

ttV

illa

Proc

ent

Fråg

a 21

: Inf

örsk

affad

es e

r bo

stad

med

avs

ikte

n at

t ni s

kulle

bo

där

tills

amm

ans?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 14

3 98

472

±6

16±

512

±4

0±

0K

vinn

or54

9 78

070

±8

13±

518

±6

0±

0M

än59

4 20

474

±8

19±

77

±5

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

Jaja

g ha

de d

ensa

mbo

had

e de

n

Proc

ent

Nej

Nej

Bilaga 2

465

Fråg

a 22

: Vem

äge

r er

bos

tad

(hur

stå

r de

t på

köpe

kont

rakt

et)?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 14

3 98

462

±6

2±

222

±5

14±

40

±0

Kvi

nnor

549

780

61±

82

±2

17±

620

±7

0±

0M

än59

4 20

463

±9

3±

326

±8

8±

50

±0

Ja21

6 62

962

±14

5±

621

±12

11±

80

±0

Nej

911

207

63±

72

±2

21±

615

±5

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

16 1

49..

0±

092

±17

0±

00

±0

Del

a al

lt38

599

67±

320

±0

27±

316

±12

0±

0D

ela

allt

skaff

at u

nder

förh

.64

663

67±

256

±12

27±

240

±0

0±

0In

gen

deln

ing

19 5

02..

....

..0

±0

Viss

ege

ndom

del

as in

te46

198

56±

30..

....

0±

0An

nat

19 5

7888

±23

0±

00

±0

12±

230

±0

Del

a vi

sst s

kaffa

t und

er fö

rh.

7 88

110

0±

00

±0

0±

00

±0

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

20 2

0757

±44

0±

0..

..0

±0

Ja82

4 57

984

±5

3±

29

±4

4±

30

±0

Nej

jag

hade

den

182

054

..0

±0

96±

80

±0

0±

0N

ej sa

mbo

had

e de

n13

7 35

19

±9

..0

±0

90±

90

±0

Upp

gift

sakn

as0

0±

00

±0

0±

00

±0

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Upp

gift

sak

nas

Häl

ften

var

dera

Olik

a an

dela

rJa

g äg

erSa

mbo

äge

r

Fråg

a 23

a: H

ar d

u oc

h di

n sa

mbo

på

någo

t sät

t gem

ensa

m e

kono

mi?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

074

±5

24±

42

±1

Kvi

nnor

867

297

75±

624

±6

2±

2M

än89

0 25

374

±7

24±

72

±2

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Upp

gift

sak

nas

JaN

ej

Bilaga 2

466

Fråg

a 23

b: I

vilk

en u

tstr

äckn

ing

är e

r ek

onom

i gem

ensa

m?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 30

1 98

034

±6

18±

526

±5

14±

48

±3

Kvi

nnor

646

521

32±

720

±6

24±

718

±6

6±

4M

än65

5 45

836

±9

16±

629

±8

9±

510

±5

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Allt

till

And

el ti

llSa

mm

a U

ppgi

ft s

akna

sge

men

sam

kas

sage

men

sam

kas

sage

men

sam

kas

saA

nnat

Fråg

a 24

: Hur

förd

elar

du

och

din

sam

bo lö

pand

e ko

stna

der

för

bost

aden

(dri

ftko

stna

der

och

hyra

)?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

045

±5

31±

513

±3

8±

31

±1

2±

1K

vinn

or86

7 29

744

±7

35±

65

±3

13±

52

±2

1±

1M

än89

0 25

346

±8

28±

720

±6

2±

21

±1

2±

3

Ja82

4 57

944

±7

33±

712

±5

7±

31

±1

2±

2N

ej ja

g ha

de d

en18

2 05

437

±15

22±

1337

±16

..0

±0

0±

0N

ej sa

mbo

had

e de

n13

7 35

146

±18

22±

150

±0

30±

170

±0

2±

4U

ppgi

ft sa

knas

00

±0

0±

00

±0

0±

00

±0

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

I re

lati

onJa

gSa

mbo

Upp

gift

sak

nas

Del

ar li

kati

ll in

kom

stbe

tala

r m

est

beta

lar

mes

tVe

t int

e

Bilaga 2

467

Fråg

a 25

: Hur

förd

elar

du

och

din

sam

bo k

ostn

ader

för

reno

veri

ngar

av

bost

aden

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

046

±5

20±

415

±4

7±

210

±3

2±

1K

vinn

or86

7 29

745

±7

23±

57

±3

14±

511

±4

1±

1M

än89

0 25

347

±8

18±

623

±6

1±

19

±5

2±

2

Ja82

4 57

950

±7

24±

614

±5

5±

35

±3

1±

1N

ej ja

g ha

de d

en18

2 05

426

±14

14±

1159

±16

..0

±0

0±

0N

ej sa

mbo

had

e de

n13

7 35

138

±17

16±

130

±0

46±

180

±0

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

00

±0

0±

00

±0

0±

00

±0

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

I re

lati

onJa

gSa

mbo

Upp

gift

sak

nas

Del

ar li

kati

ll in

kom

stbe

tala

r m

est

beta

lar

mes

tVe

t int

e

Fråg

a 26

: Vem

stå

r fö

r lö

pand

e ut

gift

er s

å so

m m

at o

ch fö

rbru

knin

gsar

tikl

ar m

.m.?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

051

±5

25±

412

±3

9±

32

±2

1±

1K

vinn

or86

7 29

747

±7

27±

617

±5

5±

32

±2

2±

2M

än89

0 25

356

±8

23±

76

±3

13±

52

±2

1±

1

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

I re

lati

onJa

gSa

mbo

Upp

gift

sak

nas

Del

ar li

kati

ll in

kom

stbe

tala

r m

est

beta

lar

mes

tVe

t int

e

Fråg

a 27

: Hur

tyck

er d

u at

t ni d

elar

på

sköt

seln

av

det g

emen

sam

ma

hem

met

(äve

n in

klud

erat

att

ta h

and

om e

v. b

arn)

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

069

±5

16±

311

±3

2±

21

±1

Kvi

nnor

867

297

66±

628

±6

2±

22

±2

1±

1M

än89

0 25

372

±7

4±

320

±6

..1

±2

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

det m

esta

det m

esta

det m

esta

Vet i

nte

Proc

ent

Del

ar p

åJa

g gö

rSa

mbo

gör

Bilaga 2

468

Fråg

a 28

: Om

man

enk

elt k

unde

regi

stre

ra s

ig s

om s

ambo

och

få s

amm

a rä

ttig

hete

r oc

h sk

yldi

ghet

er s

om o

m m

an v

ar g

ift, s

kulle

du

vilj

a gö

ra d

et?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

060

±5

15±

424

±4

1±

1K

vinn

or86

7 29

763

±6

15±

521

±5

1±

1M

än89

0 25

357

±8

15±

627

±7

1±

2

Min

dre

än 1

år

163

087

26±

1641

±18

30±

163

±6

1 - 3

år

408

122

46±

1122

±9

32±

100

±0

4 - 6

år

339

665

66±

117

±6

24±

103

±3

7-10

år

314

575

62±

1213

±8

24±

111

±2

11-2

0 år

299

848

79±

105

±5

16±

90

±0

Mer

än

20 å

r22

7 07

273

±13

10±

817

±11

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

5 18

110

0±

00

±0

0±

00

±0

Ja84

3 58

370

±7

13±

516

±6

1±

1N

ej87

1 01

451

±7

17±

531

±7

1±

1N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

34±

34..

44±

365

±11

Upp

gift

sakn

as2

256

100

±0

0±

00

±0

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov43

812

..36

±33

33±

320

±0

Avse

r att

gifta

oss

917

121

61±

716

±6

22±

61

±1

Ej g

ifta

oss

702

276

62±

811

±5

26±

70

±1

Anna

t71

243

42±

25..

37±

245

±10

Upp

gift

sakn

as23

097

63±

37..

..9

±18

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

JaN

ejVe

t int

e

Proc

ent

Bilaga 2

469

Fråg

a 30

: Av

vilk

en a

nled

ning

har

du

och

din

sam

bo ä

nnu

inte

gift

er?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

962

598

33±

720

±6

12±

49

±4

21±

624

±6

18±

510

±4

0±

0K

vinn

or47

2 43

441

±9

15±

612

±6

6±

420

±8

28±

917

±7

8±

50

±0

Män

490

164

25±

925

±9

12±

711

±7

23±

921

±9

18±

812

±7

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Inge

t sva

rtr

äffat

sA

nnat

Vet i

nte

Ekon

omi

Tid

sbri

stV

i har

fått

bar

nfo

rmen

För

unga

Proc

ent

Oen

se o

mN

ylig

en

Fråg

a 29

: Tro

r du

att

du

kom

mer

att

gift

a di

g?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

055

±5

6±

229

±5

10±

32

±1

Kvi

nnor

867

297

54±

67

±3

25±

612

±4

2±

2M

än89

0 25

355

±7

4±

332

±7

8±

42

±2

Ja, g

ift21

8 38

028

±12

6±

6..

13±

943

±13

8±

7Ja

, sam

bo61

9 90

359

±8

5±

45

±3

5±

321

±7

4±

3N

ej93

6 76

956

±7

5±

34

±2

5±

330

±6

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

sam

bo e

mot

gift

erm

Upp

gift

sak

nas

Jagi

fter

mål

emot

gift

erm

ålN

ej a

nnat

skä

lVe

t int

e

Proc

ent

Nej

em

otN

ej s

ambo

Nej

jag

och/

elle

r

Bilaga 2

470

Fråg

a 5:

Hur

läng

e ha

r du

bot

t till

sam

man

s m

ed d

in n

uvar

ande

sam

bo?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

032

,5±

4,6

37,2

±4,

830

±4,

20

±0,

4K

vinn

or86

7 29

735

,6±

6,5

37,5

±6,

426

,3±

5,4

1±

0,8

Män

890

253

29,5

±6,

936

,9±

7,3

33,6

±6,

80

±0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

0-3

år4-

10 å

rM

er ä

n 10

år

Proc

ent

Fråg

a 8:

Hur

läng

e va

rade

dit

t sen

aste

sam

bofö

rhål

land

e?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 18

2 67

549

,5±

639

,1±

5,9

11,5

±3,

60

±0

Kvi

nnor

641

004

52,1

±7,

636

,2±

7,4

11,6

±4,

50

±0

Män

541

670

46,3

±9,

742

,4±

9,6

11,3

±5,

90

±0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Upp

gift

sak

nas

0-3

år4-

10 å

rM

er ä

n 10

år

Extr

atab

elle

r

Bilaga 2

471

Fråg

a 13

a: T

ycke

r du

att

sam

bor

bör

ärva

var

andr

a ut

an te

stam

ente

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

3 42

0 70

062

±3,

636

±4

2±

1K

vinn

or1

636

762

69,1

±4,

529

±4

2±

1M

än1

783

938

55,4

±5,

542

±5

3±

2

Sam

bo1

757

550

71±

4,6

28±

51

±1

Ensa

mstå

ende

1 56

0 38

752

±5,

544

±6

4±

2An

nat

85 0

2563

,8±

2036

±20

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

17 7

38..

0±

062

±45

Ja, g

ift74

5 79

954

,3±

7,5

42±

74

±3

Ja, s

ambo

1 18

2 67

567

±5,

832

±6

1±

1N

ej1

551

121

63,3

±5,

535

±5

2±

1

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

elle

r ti

ll vi

ss d

elN

ej

Proc

ent

Ja a

ll eg

endo

m

Bilaga 2

472

Fråg

a 14

: Vilk

et a

v fö

ljand

e al

tern

ativ

tyck

er d

u st

ämm

er b

äst ö

vere

ns m

ed d

itt s

ambo

förh

ålla

nde?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

02

±2

52±

540

±5

4±

21

±1

Kvi

nnor

867

297

2±

251

±7

40±

64

±3

3±

2M

än89

0 25

33

±3

53±

840

±7

4±

30

±0

20-3

996

6 69

34

±3

67±

723

±6

5±

31

±1

40-7

079

0 85

71

±2

34±

761

±7

3±

22

±2

0-3

år57

1 20

88

±5

61±

925

±8

5±

41

±2

4 - 1

0 år

654

240

0±

061

±8

34±

83

±3

1±

1M

er ä

n 10

år

526

920

0±

032

±8

63±

93

±3

2±

2U

ppgi

ft sa

knas

5 18

10

±0

0±

0..

..0

±0

Ja84

3 58

31

±2

54±

742

±7

2±

21

±1

Nej

871

014

4±

348

±7

40±

76

±4

1±

2N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

0±

095

±11

0±

00

±0

5±

11U

ppgi

ft sa

knas

2 25

60

±0

0±

00

±0

100

±0

0±

0

Ja, g

ift21

8 38

03

±6

27±

1166

±13

4±

50

±0

Ja, s

ambo

619

903

1±

158

±8

37±

84

±3

1±

1N

ej93

6 76

94

±3

53±

737

±7

4±

32

±2

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Upp

gift

sak

nas

Sam

bor

på p

rov

Avse

r at

t gift

a os

sEj

gift

a os

sA

nnat

Bilaga 2

473

Fråg

a 15

a: H

ar d

u oc

h di

n sa

mbo

skr

ivit

någ

ot a

vtal

, ex.

sam

boav

tal,

som

han

dlar

om

vad

som

ska

hän

da if

all f

örhå

lland

et ta

r sl

ut?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

014

±3

85±

41

±1

Kvi

nnor

867

297

12±

486

±5

1±

189

0 25

315

±5

84±

51

±1

0-3

år57

1 20

812

±6

88±

60

±0

4 - 1

0 år

654

240

12±

587

±5

1±

2M

er ä

n 10

år

526

920

18±

781

±7

1±

2U

ppgi

ft sa

knas

5 18

10

±0

..44

±68

Ja84

3 58

310

±4

90±

40

±0

Nej

871

014

18±

681

±6

1±

2N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

..85

±21

5±

11U

ppgi

ft sa

knas

2 25

60

±0

0±

010

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov43

812

..84

±28

0±

0Av

ser a

tt gi

fta o

ss91

7 12

112

±4

88±

51

±1

Ej g

ifta

oss

702

276

17±

683

±6

0±

0An

nat

71 2

43..

87±

153

±6

Upp

gift

sakn

as23

097

..45

±37

45±

37

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Män

Proc

ent

JaN

ejU

ppgi

ft s

akna

s

Fråg

a 15

b: V

ad s

tår

det i

avt

alet

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

241

527

48,4

±13

27,2

±12

11±

95

±5

8±

7K

vinn

or10

5 45

537

±19

29,6

±16

16±

16..

15±

14M

än13

6 07

257

,2±

1925

,3±

16..

..3

±7

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

All

elle

rD

ela

viss

tsk

affat

und

er fö

rh.

viss

ege

ndom

helt

elle

r de

lvis

Ann

atU

ppgi

ft s

akna

sAv

tala

ts b

ort

Bilaga 2

474

Fråg

a 16

a: H

ar d

u sk

rivi

t någ

ot te

stam

ente

till

förm

ån fö

r di

n sa

mbo

?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

018

±4

82±

40

±1

Kvi

nnor

867

297

12±

487

±4

1±

189

0 25

323

±6

77±

60

±0

0-3

år57

1 20

86

±5

94±

50

±0

4 - 1

0 år

654

240

15±

685

±6

0±

1M

er ä

n 10

år

526

920

34±

865

±8

1±

2U

ppgi

ft sa

knas

5 18

10

±0

100

±0

0±

0

Ja84

3 58

312

±5

87±

50

±1

Nej

871

014

23±

676

±6

0±

1N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

..85

±21

5±

11U

ppgi

ft sa

knas

2 25

60

±0

100

±0

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov43

812

16±

2884

±28

0±

0Av

ser a

tt gi

fta o

ss91

7 12

112

±5

87±

50

±0

Ej g

ifta

oss

702

276

24±

775

±7

1±

1An

nat

71 2

4322

±19

78±

190

±0

Upp

gift

sakn

as23

097

..69

±32

9±

18

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Män

Proc

ent

JaN

ejU

ppgi

ft s

akna

s

Bilaga 2

475

Fråg

a 16

b: V

ad s

tår

det i

test

amen

tet?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

311

766

33±

1155

±12

12±

7K

vinn

or10

4 28

419

±14

59±

1822

±16

Män

207

481

40±

1553

±16

7±

7

Min

dre

än 1

år

1 18

210

0±

00

±0

0±

01

- 3 å

r32

703

50±

42..

10±

194

- 6 å

r45

006

..29

±26

48±

307-

10 å

r54

142

48±

3046

±30

6±

1211

-20

år74

941

30±

2265

±23

4±

9M

er ä

n 20

år

103

793

25±

1869

±19

6±

8U

ppgi

ft sa

knas

00

±0

0±

00

±0

Ja10

4 22

034

±20

53±

2014

±13

Nej

203

582

31±

1458

±15

11±

9N

ej m

en v

änta

r bar

n3

964

100

±0

0±

00

±0

Upp

gift

sakn

as0

0±

00

±0

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov7

025

100

±0

0±

00

±0

Avse

r att

gifta

oss

114

288

39±

2044

±20

17±

14Ej

gift

a os

s16

9 62

528

±14

64±

159

±8

Anna

t15

905

27±

4353

±47

21±

37U

ppgi

ft sa

knas

4 92

30

±0

100

±0

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Sam

boal

lt el

ler

viss

del

ärve

r va

rand

raU

ppgi

ft s

akna

sSa

mbo

ärv

er

Fråg

a 16

c: V

arfö

r ha

r du

skr

ivit

ett

test

amen

te?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

311

766

78,5

±9,

718

±9

34±

11..

0±

0K

vinn

or10

4 28

473

,8±

1519

±14

36±

17..

0±

0M

än20

7 48

180

,8±

1217

±12

32±

140

±0

0±

0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

min

sam

boge

men

sam

ma

barn

best

ämm

a ar

vA

nnat

Vet i

nte

Proc

ent

Skyd

daSk

ydda

Vill

sjä

lv

Bilaga 2

476

Fråg

a 17

a: H

ar d

u nå

gon

livfö

rsäk

ring

där

din

sam

bo ä

r fö

rmån

stag

are?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

039

±5

44±

517

±4

1±

1K

vinn

or86

7 29

728

±6

54±

716

±5

2±

1M

än89

0 25

349

±8

34±

717

±6

0±

0

0-3

år57

1 20

815

±7

63±

922

±8

0±

04

- 10

år65

4 24

044

±8

39±

816

±6

1±

1M

er ä

n 10

år

526

920

59±

928

±8

12±

62

±2

Upp

gift

sakn

as51

810

±0

100

±0

0±

00

±0

Ja84

3 58

350

±7

34±

715

±5

1±

1N

ej87

1 01

428

±6

54±

718

±6

0±

1N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

49±

3634

±34

..5

±11

Upp

gift

sakn

as2

256

0±

010

0±

00

±0

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov43

812

0±

010

0±

00

±0

0±

0Av

ser a

tt gi

fta o

ss91

7 12

141

±7

37±

722

±6

1±

1Ej

gift

a os

s70

2 27

638

±8

51±

810

±5

1±

1An

nat

71 2

4343

±24

30±

2127

±25

0±

0U

ppgi

ft sa

knas

23 0

97..

63±

350

±0

9±

18

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

JaN

ejVe

t int

e

Proc

ent

Fråg

a 20

: Vilk

en ty

p av

bos

tad

bor

du o

ch d

in s

ambo

i?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

034

±5

65,1

±4,

81

±1

Kvi

nnor

867

297

36±

663

,4±

6,5

1±

1M

än89

0 25

333

±7

66,7

±7,

20

±1

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Proc

ent

Upp

gift

sak

nas

Hyr

esrä

ttÄ

gd b

osta

d

Bilaga 2

477

Fråg

a 23

b: I

vilk

en u

tstr

äckn

ing

är e

r ek

onom

i gem

ensa

m?

Skat

tnin

g av

ant

al o

ch a

ndel

. Ska

ttnin

g av

and

el (%

) per

sone

r ang

ett m

ed 9

5-pr

ocen

tiga

konfi

dens

inte

rval

l.

Ant

al

Sam

tliga

1 30

1 98

034

±6

44,3

±5,

814

±4

8±

3K

vinn

or64

6 52

132

±7

43,9

±7,

618

±6

6±

4M

än65

5 45

836

±9

44,8

±8,

99

±5

10±

5

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

i vis

s ut

strä

ckni

ngA

nnat

Proc

ent

Allt

till

Del

ar e

kono

mi

Fråg

a 28

: Om

man

enk

elt k

unde

regi

stre

ra s

ig s

om s

ambo

och

få s

amm

a rä

ttig

hete

r oc

h sk

yldi

ghet

er s

om o

m m

an v

ar g

ift, s

kulle

du

vilja

gör

a de

t?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

060

±5

15±

424

±4

1±

1K

vinn

or86

7 29

763

±6

15±

521

±5

1±

1M

än89

0 25

357

±8

15±

627

±7

1±

2

0-3

år57

1 20

840

±9

27±

832

±9

1±

24

- 10

år65

4 24

064

±8

10±

524

±7

2±

2M

er ä

n 10

år

526

920

76±

87

±5

17±

70

±0

Upp

gift

sakn

as5

181

100

±0

0±

00

±0

0±

0

Ja84

3 58

370

±7

13±

516

±6

1±

1N

ej87

1 01

451

±7

17±

531

±7

1±

1N

ej m

en v

änta

r bar

n40

697

34±

34..

44±

365

±11

Upp

gift

sakn

as2

256

100

±0

0±

00

±0

0±

0

Sam

bor p

å pr

ov43

812

32±

3536

±33

33±

320

±0

Avse

r att

gifta

oss

917

121

61±

716

±6

22±

61

±1

Ej g

ifta

oss

702

276

62±

811

±5

26±

70

±1

Anna

t71

243

42±

25..

37±

245

±10

Upp

gift

sakn

as23

097

63±

37..

..9

±18

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

JaN

ejVe

t int

e

Proc

ent

Bilaga 2

478

Fråg

a 29

: Tro

r du

att

du

kom

mer

att

gift

a di

g?Sk

attn

ing

av a

ntal

och

and

el. S

kattn

ing

av a

ndel

(%) p

erso

ner a

nget

t med

95-

proc

entig

a ko

nfide

nsin

terv

all.

Ant

al

Sam

tliga

1 75

7 55

055

±5

14,6

±3,

429

±5

2±

1K

vinn

or86

7 29

754

±6

18,9

±4,

925

±6

2±

2M

än89

0 25

355

±7

10,4

±4,

632

±7

2±

2

Ja, g

ift21

8 38

028

±12

22,1

±11

43±

138

±7

Ja, s

ambo

619

903

59±

815

,5±

5,7

21±

74

±3

Nej

936

769

56±

713

,1±

4,6

30±

60

±0

..=

Upp

gifte

rna

allt

för s

tatis

tiskt

osä

kra

för a

tt ku

nna

redo

visa

s.

Upp

gift

sak

nas

JaN

ejVe

t int

e

Proc

ent

Bilaga 2