SerotoninAv Michel Houellebecq

Regi: Linus TunströmScenografi: Carouschka StreijffertKostym och mask: Patricia SvajgerLjus: Tobias Hagström-StåhlVideo: Andreas SkärbergKomposition: Rikard BorggårdDramaturg: Sofia FredénSufflör: Petra ÖdmarkRekvisita: Torulf WetterrotPjäsansvarig scenkonsttekniker: Anna Gottwald, Petter WennardtBelysningsmästare: Tuva Danhard, Stefan Konradsson, Carl Kristiansson Ljudtekniker: Simon Mårtensson, Annelie Nederberg, Lisa NormanTeknisk platskoordinator: John LundqvistProduktionsledare: Lars EngmanProducent: Fredrika RembeVerkställande producent: Eva KassanderProduktionschef: Peter Kollarik

Dekor, kostymer och rekvisita är tillverkade i Kulturhuset Stadsteaterns ateljéer.

I föreställningen ingår utdrag ur följande musik: »Lost Song« av Serge Gainsbourg efter Edvard Grieg, Peer Gynt, suite n° 2, op. 55, med Jane Birkin.

»Child in Time« av Ian Gillan, Ian Paice, John Lord, Ritchie Blackmore, Roger Glover, med Deep Purple.

Programredaktör: Fanny BoëthiusFöreställnings och programfoto: Sören VilksOriginaltitel: SérotonineLitterära rättigheter Frankrike: INTERTALENT Teaterförlag: Colombine Teaterförlag Bokförlag Sverige: Albert Bonniers förlag Översättningsrättigheter: ALISGrafisk form/Original: Denita Björnsrud, Johan BjörnsrudTryck: Kampanjmakarna/Åtta.45Kommunikationsstrateg: Anna SvenssonPublik och försäljning: Helena AndréassonLanseringsbild: Matilda Rahm

Av upphovsrättsliga skäl är ljudinspelning och fotografering från salongen är ej tillåten.Föreställningen varar ca 1 timme och 45 minuter. Ej paus.Premiären sänds från St Paul via Kulturhuset Stadsteaterns Playtjänst: kulturhusetstadsteatern.se/Play/ den 12 april 2020.

Bibelcitatet i programmet är hämtat ur 1:a Korinthierbrevet 15 kapitlet.

SerotoninAv Michel HouellebecqÖversättning: Sara GordanDramatisering: Lucas Svensson

I rollen:Sven Ahlström

5

Jag ska försöka göra en praktisk och konkret beskrivning av några av de steg som för mig ingår i ett regiarbete och särskilt då de specifika förutsättningar jag träffat på under mina två iscensättningar av Houlle-becqs texter. Det görs ju en mängd val i en arbetsprocess, ibland med-vetet, ibland via den ackumulerade erfarenhet som kan kallas intuition, så detta försök att beskriva några av dem löper ju risken att bli både ofullständigt, snårigt eller överdrivet förenklat. Det jag inte heller skriver ut i varje led är att teater, som den gamla devisen lyder, är en kollektiv konstart. I varje moment jag beskriver är fler människor inblandade och de flesta val görs i dialog med de funktioner som utgör det konstnärliga teamet; dramaturger, dramatiker, scenografer, kostymörer, maskörer, ljussättare och kompositörer. Och självklart skådespelare.

Det första valet att göra, såväl i arbetet med Houellebecqs texter som med andras: att bestämma »konceptet«, att välja rätt spelplan, i ordets utökade betydelse. Att helt enkelt bestämma ett rum som tillsammans med en rätt avvägd rollista skapar förutsättningar och ger motstånd, så att den ton, den spelstil som kan göra materialet rättvisa får möjlighet att uppstå.

Vi börjar med att läsa texten för att förstå den underliggande rörel-sen i den, de nyckelbegrepp som styr varför texten berättas som den gör, bortanför miljöbeskrivningar och yttre händelser, att tillsammans med praktiska överväganden även gå på jakt efter metaforer som fångar textens essens, som vi kommer att ha nytta av senare. Den första förutsättningen är det självklara faktum att Houellebecq skriver prosa och inte dramatik. Alltså måste hans texter dramatiseras. En översättning måste göras från ett medium till ett annat. Och då måste vi ta ställning till hur rollistan ska se ut. Vilka av bokens karaktärer ska få äran att bli subjekt på scenen, ett namn i rollistan och en skådespe-lare som ger liv åt dem?

Underkastelse och Serotonin är böcker där huvudpersonerna är tydliga berättare som beskriver händelseförloppet hänsynslöst sub-jektivt. Det är klart att det skulle vara teoretiskt möjligt att arbeta med flera skådespelare för att skapa någon form av dramatiska situationer. Men varje enskild skådespelares närvaro på scenen skulle då kräva att på något sätt få vara ett subjekt som påverkar handlingen och har en oberoende existens. Och det skulle förråda själva poängen; essensen i Houllebecqs texter är till stor del subjektiviteten. Att vi står inför en värld där det inte existerar någon objektiv sanning utanför huvud-personens medvetande. Utifrån denna upplevda verklighet försöker karaktären rekonstruera sitt liv. Vi kan välja att lita på hans påståenden eller att genomskåda dem som självbedrägerier, överlevnadsstrategier eller förträngningar. Oavsett om vi håller med eller avfärdar huvudper-sonen tvingas vi förhålla oss till honom.

ATT ISCENSÄTTA MICHEL HOUELLEBECQ

76

Därför var det första valet i båda föreställningarna att jobba med monologformen. Att låta en skådespelare få påstå och berätta om sin upplevda verklighet istället för att iscensätta möten som automatiskt skulle öppna för flera olika subjektiva perspektiv.

Nästa fråga handlar om rummet; VAR berättar/vittnar/förmedlar den-na person sin verklighet. Både Serotonin och Underkastelse rör sig ge-nom tid och rum men det finns också något slags antytt NU från vilket huvudpersonen återberättar/minns/rekonstruerar händelseförloppet. Ska vi anstränga oss för att definiera och skapa en plats för detta nu? Hur ska vi förmedla de förvandlingar som krävs för att publiken ska kunna röra sig fram och tillbaka i karaktärens minne? Första instinkten var att befria platsen från det tydligt föreställande/illusionsskapande för att istället låta det vara en plats för minnen - och samtidigt en kon-kret spelplats där publiken är med i rummet.

Är vi på en klassisk teaterscen? Hur ser den ut? Har den ett prosce-nium som skapar en gräns mellan scen och salong? Eller befinner vi oss på en annan slags spelplats med en egen historia?

Underkastelse spelades på en klassisk teaterscen, men där vi valde att förändra själva relationen mellan scen och salong. Vi gjorde om delar av scenen till ytterligare publikplatser och skapade med det ett kvadratiskt rum där publiken satt på alla fyra sidor runt spelet. Det omöjliggjorde en »realistisk«, eller föreställande scenografi eftersom publiken såg varandra och samtidigt skådespelaren inramad på en ut-satt spelplats utan frizoner. Genom några möbler lät vi rummet antyda en lägenhet, men det blev också tydligt att det vi såg inte föreställde eller symboliserade något annat. Rummet kunde kanske väcka asso-ciationer men var i grund och botten vad det var; en stol, en säng osv, vilket skapade en annan typ av realism och känsla av att vara här och nu. När scenografin efter hand rensades bort blev scenen till slut en tom spelplats, en boxningsring, en brännpunkt.

Själva spelplatsen för Serotonin är inte i teaterhuset, eftersom Kulturhuset Stadsteatern renoverar, utan i en i kyrka. Rummet har re-dan en berättelse och inga fasta publikplatser. Att det är just en kyrka är användbart eftersom huvudpersonen har en ilska mot Kyrkan men rör sig mot Gud. Jag hade en omedelbar tanke om att scenografin på något sätt skulle spegla ett kvinnligt kön. Något som huvudpersonen är upptagen vid, både som längtan och som brist. Tack vare den anti-depressiva medicin han äter har han blivit impotent och går därmed mot en död i leda och själväckel. När han inför självmordet försöker rekonstruera hågkomsterna av sitt liv och sina relationer inser han att han slösat bort kärleken och därmed Guds nåd. Könet är också något som står i relation till kyrkan som spelplats. Men hur skulle det uttryckas, rent konkret? Vi landade efter en del brottningsmatcher i en form; en »ready made« - ett slags konstföremål, som vi placerade i kyrkorummet. Det försöker inte ge illusionen av något men skapar associationer och möjligheter till rörelser. Det är en spiralform som kan liknas vid en slags catwalk, en väg, en järnvägsperrong. Den vrider sig in mot en mittpunkt, en skåra. Formen är naturligtvis praktisk: tillsam-mans med skådespelarens ord och rörelser skapar den bilder. Den tvingar oss att fatta några enkla beslut: »ska han stå här eller där, när han säger det eller det?« Vi laddar olika delar av spelplatsen genom hur skådespelaren använder den. På ett djupare plan speglar formen romanens dramaturgi som börjar till synes planlöst men sen skruvar sig in mot brännpunkten, mer och mer smärtsamt.

När vi fattat beslut om en spelplats som vi tror (den scenografiska processen sker långt innan repetitionerna startar…) ska kunna fånga essensen i texten, följer nästa utmaning vid repstart: att hjälpa skådespe-laren att framföra 100 minuter text begripligt. Och samtidigt underhål-lande. För att närma oss både begripligheten och underhållningen måste vi ge texten kropp (dvs. gest, rörelse och placering i rummet). Genom att lägga scenerier avtäcker vi den underliggande strukturen i texten. Det är lite som att lägga pussel eller göra sudoku, det ena ger det andra, vi upptäcker ett regelsystem; att det ger olika mening om skådespelaren står här eller där, om han gör si eller så, och vi kan på ett konkret sätt börja avkoda fler lager i texten. (Förutsatt att vi gjort rätt val när vi tänkt ut scenografin; jag har även i varit med om motsatsen, då alla försök till sceneriläggning blivit stumma eftersom något i grundtanken inte stämt med textens behov, hur fiffigt uttänkt det än må ha varit.).

Samtidigt reder vi ut huvudord och syftningar i de långa och snåriga meningarna. Texten till Serotonin är en slags »stream of conscious-ness«, en intelligent, febrig hjärna som kastar sig från det ena till det andra; till synes planlöst, full av infall och sidospår, och som samti-digt, obönhörligt skruvar sig in mot brännpunkten. Texten kräver en tydlig tanke och riktning men på samma gång riktningens skenbara motsats; förmågan att släppa taget om varje replik. Som om det vore stand-up comedy. Våga droppa en tanke, sen låta nästa födas. Oförutsägbarheten skapar dynamiken. Sven Ahlström är en intelligent skådespelare som klarar av både att hålla riktningen mot det större målet och att släppa taget om de enskilda delarna på ett självklart sätt. Tillsammans har vi lagt en räls, en rörelse genom rummet som skapar mening, en inre struktur. Vi har gått igenom texten, brutit sön-der de långa bågarna för att hitta nuet och sen skruvat ihop dem igen. Därefter har Sven arbetat vidare med att få in det i kroppen, att äga texten så mycket att han kan uppnå den frihet där det emotionella och karaktäristiska kan födas.

Det är en balansgång: om man skapar för många karaktäriserande detaljer kan gestaltningen bli rolig, men samtidigt riskerar vi att se en »typ«. Någon man kan distansera sig ifrån, en fallstudie av en »sån där« man. Å andra sidan får gestaltningen inte bli allmän. I samarbete med mask och kostym söker vi en specifik person som inte funnits förut, som är mötet mellan Sven och romanfiguren och allas vår sensibilitet.

Parallellt med det ägnar jag mig åt att förstärka regin med ljus och ljud. Både i denna iscensättning och Underkastelse hade jag en upple-velse av ett hela tiden ökande tempo. Därför har det varit viktigt att inte bränna allt krut från början.

Redan innan repstart hade jag en intuitiv känsla av att vi skulle börja så enkelt som möjligt: En skådespelare. En spelplats som inte före-ställer något. Inga ljudeffekter. Bara publikljus. Skådespelarens ord och gester som tillsammans med åskådarnas fantasi skapar bilder och förvandlingar i vårt gemensamma medvetande. Skulle vi lägga in musik och dramatiskt ljus för tidigt skulle vi ta ifrån åskådarna en del av processen. Jag ville undvika överenskommelsen med publiken om ett berättarspråk med illustrationer i ljus och ljud för att skildra de olika rummen, platserna och känslorna som huvudpersonen går igenom. Först efter ungefär halva pjäsen, när vi inte längre väntar oss det, och vi kastas tillbaka i tiden genom minnet av Camille, Florent-Claudes stora och förlorade kärlek, väcks spelplatsen till liv av ljud och ljus som berättarelement. Och sen ökar tempot gradvis.

8

Vad som lockar mig att iscensätta Houellebecqs texter är den osäkerhet han skapar kring vad vi »ska tycka« om hans huvudperso-ner, deras värderingar, motiv och »moral«. Till skillnad från konst som skapar konsensus, där hela salongen enas i den gemensamma tanken att »krig är dåligt« eller något annat odiskutabelt, så tvingas vi i mötet med hans huvudpersoner att fundera på moraliska paradoxer. När vi försöker reda ut vår förvirring inför dem kan vi kanske också definiera oss själva lite tydligare. Är Houellebecqs karaktärer osympatiska? Ärliga? Mänskliga? Manliga? Patriarkala? Ömkliga? Bärare av någon sanning? Ovetande språkrör för någon annans sanning? En satir? De vrider sig ur våra händer. Och däri ligger balansgången för oss som arbetar med att gestalta hans texter: Att skapa en specifik individ utan att gå den enkla vägen och ställa ut honom genom att göra honom till en representant för något som vi kan betrakta på avstånd. Karak-tärerna (och jag antar Houllebecq själv) brottas i alla fall med några frågeställningar: Vad gör det moderna liberalkapitalistiska samhällets valfrihet med oss? Vem är egentligen vinnare och vem är förlorare i det? Vad gör det med kärleken, vår förmåga att ge oss hän? Leder det oundvikligen till ensamhet, frånkoppling från familj, jord, sam-hälle? Behöver vi någon form av struktur, någon högre ordning för att vara lyckliga, även om det innebär att vi avsäger oss ett visst mått av frihet? Hur ska vi hantera vår frihetslängtan i förhållande till priset vi betalar för att uppnå den?

Houllebecq verkar vilja läka den splittring mellan kärlek och sexualitet, själ och kropp som plågar hans huvudperson och kanske honom själv; »romantik och pornografi var inte längre åtskilda, skapa-rens hela godhet manifesterades i full kraft«. Liksom i Underkastelse, men denna gång mer direkt och naket, närmar han sig tanken på en möjlig Gud.

Boken landar i beskrivningen av hur »illusionen om den individuella friheten och de oändliga valmöjligheterna« blivit en osynlig norm som styr oss; »idéer som ligger i tiden och formar oss«. Utan att vi är med-vetna om det gör den tidsanda vi är indränkta i, oss blinda för kärleken när den visar sig, får oss slösa bort den - och därmed våra liv. Det be-rör mig starkt och jag tycker mig ha fått ett nytt filter att kunna avläsa och tolka rörelser i min samtid genom. I bokens sista fem rader lyfter Houellebecq fram vår förmåga att känna kärlek som en manifestation av det Gudomliga. Och där landar romanens accelererande spiralrö-relse in mot den täta kärnan, rakt i mitt hjärta.

Linus Tunström, regissör

1110

Få författare lyckas fånga sin tidsanda så väl som Michel Hou-ellebecq. Efter att ha skildrat religionens återkomst i Underkastelse väljer Houellebecq i Serotonin, sin sjunde och kanske mest fulländade roman, åter grundtemat i sitt författarskap – människans oförmåga att finna mening och lycka i en värderelativistisk värld.

Flaurent-Claude är en vit, kedjerökande, deprimerad medelålders man, som arbetar på jordbruksministeriet. Han hatar sitt jobb nästan lika mycket som han hatar sin japanska flickvän Yuzu. För att stå ut med livet tar han den antidepressiva medicinen Captorix som visar sig ha förödande effekter på hans potens. När Flaurent-Claude en vacker dag upptäcker att Yuzu är otrogen mot honom, och inte på vilket sätt som helst utan genom välregisserade sexorgier där även hundar före-kommer, blir han så förtvivlad att han bestämmer sig för att lämna allt. Han har ett mål i sikte - att hitta ett hotellrum där det är tillåtet att röka. 

Flaurent-Claude lider av sin olycka. Samtidigt tycks han vara över-tygad om att lyckan måste betraktas som en föråldrad dröm, ty de historiska förutsättningarna, ett humant, socialistiskt, agrart samhäl-le, finns helt enkelt inte längre. Houellebecq är i mångt och mycket litteraturens svar på Schopenhauer i den bemärkelsen att han ser lidandet och tristessen som varats innersta essens. Schopenhauer är också den filosof som kom att förvandla Houellebecq när han upp-täckte honom vid 27 års ålder. Men under Houellebecqs pessimism ligger en djupt antiliberal kritik som begråter det faktum att klass-kampen bytts ut mot sexkamp, där den snyggaste, skickligaste och mest förföriske vinner. Houellebecqs hjältar har alltid funnit ett nöje i konsumismen men Flaurent-Claude är den första Houellebecqske romanhjälten som tycks vara kapabel att stanna upp, att se sin olycka i vitögat och försöka förstå var den kommer ifrån. I Seretonin är olyckan inte en livsstil utan självaste måttet på självinsikt.

En av de många anledningarna till att Flaurent-Claude är olycklig är hans närmast cartesianska uppdelning mellan själ och kropp, kärlek och sex vilken manifesteras i hans relation till kvinnor. Flaurent-Claude hatar sin kropp. Ibland lyckas han med nöd och näppe borsta tänderna, men tanken på att du-scha eller bada är för honom direkt motbjudande: »egentligen skulle jag helst inte vilja ha någon kropp längre, tanken på att jag hade en kropp som jag var tvungen att vårda och uppmärk-samma kändes allt mer outhärdlig«. Varifrån kommer splitt-ringen mellan huvud och kropp? Det handlar inte bara om hans eget själväckel utan om ett generaliserat äckel. Flaurent Claude projicerar sin smärta på omvärlden och menar att det inte är genom blodspillan som civilisationer går under: »en civilisation dör helt enkelt av leda, av själväckel, vad skulle väl socialde-mokratin kunna erbjuda, ingenting förstås, utom evig saknad, ett rop i glömskan«. Houellebecq gör ständiga sammantvin-ningar mellan kapitalocenen, kapitalismens tidsålder och män-niskans inre splittring mellan drifter och kärleksideal. Det är inte för inte som läkaren som Flaurent-Claude uppsöker heter Azote. Namnet klingar väldigt snarlikt med författaren Jacques Cazottes, som i Le diable amoureux (Den förälskade djävulen) låter djävulens gestalt ständigt fråga människan »Che vuoi?« Vad vill du? Djävulen blir här en positiv figur som driver män-niskan att uppfylla sitt begär. Och vad vill Flaurent? Undkomma sig själv, sin egoism. Och han tycks ha insett att den enda räddningen från människans egoism är kärleken. När Flaurent-Claude antyder att han skulle vilja gå i kloster säger Azote, likt en nutida djävul, att det nog är lite för sent för klostret, men att det alltid går att finna tillfredsställelse i Thailand.

KÄRLEKSTÖRST I KAPITALISMENS TIDEVARV

»Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.«

14

Den enda gången Flaurent-Claude tycks känna ett uns av lycka, är i Aymerics ladugård, bland de råmande och lätt suckande kos-sorna, där han upplever ett kontinuum, en sann »samhörighet med det djuriska«. De största förlorarna i Serotonin är inte människorna utan djuren som slaktas på löpande band i köttindustrin och jordbru-ket som fullkomligt utarmas av globaliseringens negativa verkningar. Flaurent-Claude är ingen djurrättsaktivist men ondgör sig över hönserier där tuppkycklingar som är oanvändbara till värpning kastas levande i köttkvarnen. Är det för övrigt inte Yuzus sex med djur som blir sista droppen och anledningen till varför Flaurent-Claude beslutar sig för att lämna henne? Djurens utsatthet blir en symbol för människans utsatt-het. Flaurent-Claude beundrar också djuren för deras förmåga att eli-minera konkurrenter utan några som helst problem: »Ärligt talat, om jag hade varit en hjort eller en brasiliansk makak, skulle min första handling som däggdjurshanne, om jag ville erövra en hona, vara att utplåna den tidigare avkomman för att garantera mina egna anlags företräde«. Sin känsla av samhörighet med djuren till trots, vill han bekräfta människans världsherravälde över dem genom att skjuta en sparv som han konfron-teras med. När han av feghet ger upp, konstaterar han att: »Den som inte har modet att döda, har heller inte modet att leva«. 

Den största anledningen till Flaurent-Claudes olycka är hans kärlek till Camille som han miste i sin ungdom. Flaurent-Claude är övertygad om att mäns och kvinnors kärlek är olika: »För mannen är kärleken alltså ett mål, någonting som uppnås och inte som för kvin-nan en början eller en födelse«. Och här är det inte först och främst den djuriska, sexuella kärleken som besjungs utan snarare den långa och trofasta kärleken som vägrar gå med på kapitalismens konsumtionsi-ver. I sitt allt mer febriga tillstånd inför sin förestående död mediterar Flaurent-Claude över att sammanbrottet för Europeisk kultur inte kom med första och andra världskriget utan med den »djuriska attraktionens slutgiltiga seger«.

Men Houellebecq tillför i Serotonin nya dimensioner i sitt förfat-tarskap och låter oss slutligen förstå den sexuella kärleken som en förutsättning för den romantiska kärleken. Det är inte en motsättning utan en sammanflätning mellan kropp och själ han ger uttryck för. Genom att upphäva denna motsättning berättar Houellebecq att Gud finns i extasen, så väl den kroppsliga som den själsliga: »romantik och pornografi skulle inte längre vara åtskilda, Skaparens godhet skulle ha manifesterats med full kraft«. 

Och om omgivningen tidigare varit orsak till att Hoellebecqs ka-raktärer går under så tycks protagonistens smärta denna gång vara självförvållad. Flaurent-Claude förlorade Camille för att han hade bedragit henne. Serotonin är i mångt och mycket en berättelse om ånger. Bokens allra sista sidor skönjer också en nyväckt tro, ja rentav en teori om att lyckohormonet serotonin kan vara en bokstavlig skänk från ovan - ett bevis på Guds existens. 

Ja, när fan blir gammal, blir han religiös. De som vill förstå Flaurent-Claudes insikt, bör gå till Houellebecqs stora idol, Huysman, som konverterade till katolicismen efter ett dekadent liv i sus och dus. Men Houellebecq drar även lärdom av författare som Balzac, Dostojevskij, och Gogol som visar att romanen först och främst innebär en oförtrött-lig läsning av en oläslig värld.

Sinziana Ravini, kritiker och författare

Michel Houellebecq är född på den franska ön La Réunion i Indiska Oceanen 1956 och hette från början Michel Thomas. Han är romanförfattare, essäist och poet och omskrivs ofta som den mest betydande franska författaren i vår tid. Hans författarskap färgas av samtidskritik och teman som västerländsk kolonialism, livsleda, kloning och sexualiserad kapitalism. Av sina kritiker har han anklagats för att vara allt från misogyn till islamofob och reaktionär misantrop. Helt klart är han en provokatör och hans verk väcker inte sällan het debatt.

Houellebecqs pappa var bergsklättringsinstruktör och mamman anestesiläkare. Efter föräldrarnas skilsmässa fick han bo hos sin farmor som var kommunist och vars efternamn han senare kom att använda som författare. Han växte upp i Dicy och senare i Crécy-la-Chapelle i norra Frankrike. Redan som pojke utmärkte han sig genom sin analytiska skärpa och argumentationsförmåga och kallades Einstein under skoltiden. Som tonåring upptäckte han science fictionförfattaren H.P. Lovecraft, och om hans författarskap kom Houllebecqs första bok senare att handla.

Han utbildade sig till agronom, efter examen gifte han sig och snart därpå föddes hans son. Äktenskapet upplöstes efter en tid, Houellebecq drabbades av en djup depression och behandlades inom psykiatrin. Under en period arbetade han som sekreterare på jordbruksdepartementet innan han så småningom kunde ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

Houllebecqs litterära karriär tog sin början när han i tjugoårsåldern blev delaktig i flera poesicirklar. Han lärde känna Michel Bulteau som var redaktör för la Nouvelle Revue de Paris och publicerade hans första dikter i mitten av 1980-talet. Bulteau gav också ut hans biografi över H.P. Lovecraft 1991; Contre le monde, contre la vie. Samma år kom essän Rester vivant: Méthode och därefter den första diktsamlingen La Poursuite du bonheur, för vilken Houellebecq mottog den litterära utmärkelsen Tristan Tzara.

År 1994 debuterade han som romanförfattare med Extension du domaine de la lutte (Konkurrens till döds) som kom att

läsas långt utanför Frankrikes gränser. Ett par år senare kom en andra diktsamling Le sens du combat för vilken han fick prix de Flore. Han är sedan dess knuten till förlaget Flammarion, där Raphaël Sorin är hans förläggare. 1998 uppmärksammades Houllebecq med le Grand Prix national des Lettres för sin samlade utgivning.

Tiden därefter blev händelserik. Houellebecq gifte sig med konsthistorikern Marie-Pierre Gauthier och romanen Les Particules élémentaires (Elementarpartiklarna) kom ut. Den blev ett internationellt genombrott, översattes till 25 språk och uppmärksammades med le prix Novembre. I slutet av 1990-talet publicerades diktsamlingen Renaissance och tillsammans med Philippe Harel bearbetade han debutromanen Extension du domaine de la lutte för en film i regi av Harel. År 2000 släpptes skivan Présence humaine där Houellebecq själv läser sina dikter, tonsatta av Bertrand Burgalat, och en samling av hans texter och fotografier gavs ut under titeln Lanzarote.

Houllebecq bosatte sig i början av 2000-talet nära Cork på Irland där han skrev en stor del av sin tredje roman Plateform (Plattform). Därefter flyttade han till Andalusien i Spanien där han skrev La Possibilité d’une île (Refug) Den publicerades av förlaget Fayard 2005 och blev omskriven redan innan utgivningen, bland annat på grund av bytet av förlag mot en övergångssumma på 1,3 miljoner Euro. Romanen gavs ut nästan samtidigt i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien och inspirerade Iggy Pop till albumet Préliminaires. 2010 återvände Houellebecq till förlaget Flammarion med romanen La Carte et le territoire (Kartan och landskapet) för vilken han mottog le prix Goncourt.

Ett par år senare flyttade han åter till Paris och medverkade 2014 i den fiktiva dokumentärfilmen Kidnappningen av Michel Houellebecq, i regi av Guillaume Nicloux. Året därpå publicerades Soumission (Underkastelse).

2018 gifte han sig för tredje gången, nu med Qianyun Lysis Li och följande år publicerades Sérotonine (Serotonin). På Kulturhuset Stadsteater spelades Lucas Svenssons dramatisering av Underkastelse i regi av Linus Tunström.

Linus Tunström är regissör, han har sedan genombrottet med Jungfruleken 1992 på teater Galeasen regisserat en lång rad särpräglade och konstnärligt egensinniga föreställningar både i Sverige och internationellt. Han har även regisserat för TV och vunnit pris för bästa kortfilm på filmfestivalen i Cannes. Mellan 2007 och 2016 var han VD och konstnärlig ledare för Uppsala stadsteater. 2015 regisserade han en uppmärksammad Faust på Staatsschauspiel Dresden. 2018 var han aktuell med kortfilmen Ariel, som premiärvisades på Göteborgs filmfestival i januari som en del av Bergman Revisited i samarbete med SVT och Svenska Filminstitutet. Sedan 2016 är Linus Tunström anställd som regissör på Kulturhuset Stadsteatern och har senast regisserat Romeo och Julia, Våra drömmars stad och Michel Houllebecqs Underkastelse.

2120

CAROUSCKHA STREIJFFERT, född 1955, är scenograf, konstnär och arkitekt.

Sedan examen från konstfack i inredningsarkitektur och möbelde-sign 1978 har hon varit verksam inom en rad konstnärliga verksam-heter och branscher. Hon har arbetat som formgivare av möbler och unika mattor och som arkitekt för ombyggnader och nyproduktion av småhus, samt som utställningsarkitekt för muséer och industri.

Carousckha Streijfferts har gjort scenografier för drygt 20 uppsätt-ningar inom opera, teater, modern dans och film. Hon här även skapat kostym för en lång rad produktioner.

Hennes måleri, collage och objekt har sedan 1980 visats på ett 40-tal separatutställningar i Stockholm, New York och Paris och i lika många grupputställningar. Carousckha Streijfferts har också gett ut fem böcker med egna konstprojekt och har undervisat på de flesta konst- och designutbildningar i Sverige.

ATT SKAPA SCENOGRAFIGolvet, ytan, platsen med dess omnejd är ett utrymme där kroppen, tingen och orden placerats för att möta sin publik. En scen. Jag ska-par en spelplan där det komplexa kan virvla runt i ett givet men oftast irrationellt förlopp. Jag lägger ett pussel jag inte visste existerade för-rän mina sinnen ätit, tuggat ett metalliskt libretto. Jag har vältrat mig i möjligheternas alla redan plöjda fåror, för att slutligen finna en på-nyttfödd, distinkt öppen ravin. En spricka i berget där platsen plötsligt öppnar sig och vindbyar virvlar, studsar runt med kroppar, ord, ting. Ögonblickets rum! En spelplan, en scenografi, en utställning.

Serotonins spelplan har en scenisk form av en spiral där det kvinnliga könet har en central plats. Den annars utvidgade slingrande rörelsen kan även ses som en tågperrong, ett instängt hotellrum. Den utsträckta franska landsbygden, en trist förort i utkanten av Paris. Eller den varma ladugården där kreaturens mulor råmar ömt, strax intill det ödsliga, slitna slottet - som några exempel där monologen utspelar sig. Scenografin är skapad för att kunna betraktas från tre olika vinklar där gradängerna är placerade i en u-form runt spelplatsen. En sce-nografi kan inte existera solitär, den är ett bygge som oundvikligen samspelar med ljuset, ljudet och inte minst aktörens rörelse och det verbala flödet av ordens betydelse. En föreställning är ett grupparbete.

VINTERN/VÅREN 2019/20 www.kulturhusetstadsteatern.seteater dans konst/design litteratur musik forum/debatt Film

TEATERMIN FANTASTISKA VÄNINNABaserad på Elena Ferrantes romansvitDramatiserad av April De AngelisNypremiär 10 januariÅrsta Folkets Hus TeaterNypremiär 19 septemberStora scenen

Katt på hett plåttakAv Tennessee WilliamsPremiär 14 februari Maximteatern

SPELMAN PÅ TAKETManus: Joseph Stein, Musik: Jerry Bock, Sångtexter: Sheldon HarnickNypremiär 15 februariDansens hus

SEROTONINAv Michel HouellebecqDramatisering: Lucas SvenssonPremiären sänds från St Paul via Kulturhuset Stadsteaterns Playtjänst: kulturhusetstadsteatern.se/Play/12 april 2020.

BRUSETAv Benke RydmanPremiärdatum är inte fastställt p.g.a. av coronaviruset.Teater Tribunalen

CHEFENAv Malin AxelssonPremiärdatum är inte fastställt p.g.a. av coronaviruset.Årsta Folkets Hus Teater

DET STORA TEATERKALASETManus: Calle NorlénUrpremiär 21 oktober Stora scenen

SAMARBETEN:OSCAR LEVERTINS VÄNNERAv Martina MonteliusUrpremiär 28 februariTeater Brunnsgatan 4

IRAKISK KRISTUSAv Hassan BlasimDramatisering: Lucas SvenssonUrpremiär 12 marsTeater Galeasen

MER FÖR DENTEATERIN­TRESSERADE!TEATERSALONGENEn nätbaserad tidskrift om teater och scenkonst:kulturhusetstadsteatern.se/teatersalongen

SOPPTEATERNRörda och upproriska soppor till alla hungriga teaterälskare Under Fontänen. Vi bjuder på allt från en älskad hovsångare till en bitsk sjuksköterska. Kaba­réer, prinsessor och visprogram.

De närmasteAv Lolo AmbleUrpremiär 12 maj

I väntan på entréAv Lotta OlssonUrpremiär 1 oktober

Korten på bordetAv Per NaroskinUrpremiär 27 november

Vårens repertoar,soppmeny och biljetter:Kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Klara-Sopp-teater

SKÄRHOLMENÄTA DJURAv Nadja Hjorton, Lisa Berkert Wallard och Daniel NyströmUrpremiär 24 januari

EQAv ensemblen och det konstnäriga teametUrpremiär 14 februari

SKÄRISBIOGRAFENBio för barn och unga med nytt filmprogram varje vecka.Samarbeten med lokala föreningar ochfilmfestivaler som Stockholms Latin­amerikanska filmfestivalPanoramica, CinemAfrica och Monsters of Film.

STUDIO SKÄRHOLMENI höst öppnar Studio Skärholmen. Ett media­labb för barn och unga mellan 13 och 19 år. I samarbete med LAVA.

MEGASHOPÖppen och gratis dan­sträning med fokus på streetdance­kulturen.Finns även i Bagarmos­sens Folkets Hus

Kulturhuset Stadstea-tern Skärholmen ligger mitt i centrum.

VÄLLINGBYBOKMÅNDAGSamtal med inspire­rande författare:Amat LevinSänds via Kulturhuset Stadsteaterns Play­tjänst: kulturhusetstads­teatern.se/Play/20 april

EN FLYKT – Berättelsen om min resaAv Issa AliSkolföreläsning

DANCEHALLMed koreografen Binta»Blackout« Coker. Klasserna är gratis och öppna för alla.

HIPHOP TEATER KOLLEKTIVET (HTK)Barn och unga får gratis utforska hiphopens olika former som dans, MC­ing, graffiti och DJ­ing i kombination med teater.

SERIETEKET C/O VÄLLINGBYSveriges främsta biblio­tek för tecknade serierhar filial i Vällingby! Läs gärna ett av de noga utvalda seriealbumen.

Kulturhuset Stadstea-tern Vällingby finns påtorget i huset Trappan.

HUSBYMIZERIAAv Melody FarshinPremiär 7 mars

PARKTEATERNSpelar juni, juli ochaugusti.

MARIONETt­TEATERNHär samsas nyskriven dramatik, gästspel, dockvisningar ochdockteaterlabb.

ETT FRÖ I VINDENAv Eva Brise och Helena NilssonUrpremiär: 6 mars

SKAPANDE SKOLAFör förskola upp till årskurs 6. Dramatiserad dockvisning, teaterverk­stad i skuggspel och aktuell föreställning.

Marionetteatern finns i Kulturhuset Stads teatern Skärholmen i höst.

LITTERATURINTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN Möt författare från hela världen i samtal om högaktuella böcker.

Patrick Radden Keefe (USA) I samtal med Björn Wiman6 maj HandelshögskolanMona Høvring (Norge)9 maj Sigtuna Litteraturfestival

Sadie Jones (England)I samtal med Ika Johannesson18 maj Under Fontänen

Joyce Carol Oates (USA)I samtal med Hans Olav Brenner27 maj Maximteatern

KLASSIKER­SALONGENFörfattare,litteraturkritiker ochKulturskribenter om moderna Klassiker och äldre pärlor. Vi ses Under Fontänen.

Alltid antiken!Harald Hultqvist i samtal med Elin Boardy och Peter Kihlgård5 maj 2020 19:30Under Fontänen

LYSSNA, LYSSNA!Högläsning och musikalitetUnder Fontänen

PODCASTENFÖRFATTARSCENENLyssna på samtalen från Internationell författarscen i efterhand!kulturhusetstadstea-tern.se/litteratur/podcasten-forfattarscenen

KULTURHUSETSTADSTEATERNSINTERNATIONELLALITTERATURPRISPriset tilldelas ett fram-stående skönlitterärt verk i berömvärdsvensk översättning och delas ut för fjärde året i rad. Prissummanpå 150 000 kr delas lika mellan författare och översättare.

KONST/ DESIGN/MODEStockholms mest centrala scen för konst, design och mode.

BIBLIOTEKUnika bibliotek för barn och vuxna med peda-gogik, tillgänglighetoch fördjupning!

SKÖNLITTERATUROCH KONSTPå Kulturbiblioteket finns den bästa skön-litteraturen och böcker om konst, fotografi, arkitektur, mode och design.

MUSIK OCH FILMStockholms största samling av film ochmusik samt litteratur inom film, musik och dans.

SERIETEKETSveriges främsta specialbibliotek för tecknade serier och grafisk litteratur sedan 1996 samt program-verksamhet.

LAVABiblioteket för allamellan 14–25 år! Här kan man till exempel lära sig hur en 3D-skrivare fungerar, printa på textil med vi-nyltryck eller vara med i en poesiworkshop. Håll utkik på webben för att ta del av Lavas program i höst.

TioTretton Biblioteksoasen för barn mellan 10–13 år. Förutom att läsa, lyss-na och vila kan man skapa, odla och spela. Här får vuxna stanna vid vuxengränsen.

LÅNELABYRINTENEtt bibliotek anpassat för barn i åldrarna 0–9år. Här får barn och vuxna möjlighet att tillsammans utforska ordet och berättelsen.Plattanrummet (Stänger för renovering 24 november 2019)

FORUM/ DEBATTFRISTAD STOCKHOLMKulturutövare världen över blir förföljda, hotade och fängslade för att de brukar sitt fria ord. KulturhusetStadsteatern ansvarar för Stockholms Stads fristadsprogram som innebär att kulturutö-vare får en fristadupp till två år, i år musi-kern och protestsånga-ren Arya Aramnejad från Iran och palestin-ska poeten SaharMousa från Gaza.

FILMOPERA FRÅNMETROPOLITANLivesändningar i film-husets toppmoderna Bio Mauritz.

KULTUR­BIBLIOTEKETS FILMKLUBB

PoV talksI samarbete med PoV Film, samtal med några av Sveriges mest fram-stående filmmakare. Se här: kulturhusets-tadsteatern.se/Film/Evenemang/2020/ PoV-talks-2019-/

Se Klarabiografens filmer på Bio Mauritz i Filmhuset på Gärdet och på Under Fontä-nen på Sergels torg.

Aktuella filmer och samtal: Kulturhuset-stadsteatern.se/Film

MUSIKScener sprängfylldamed internationella stjärnor, svensk hiphop och världskändajazzartister.

Ethnic Heritage Ensemble9 majNalen

Youn Sun Nah22 maj Dansens Hus

Raul Midón24 maj Nalen

THE FOUNTAINJamsession • Open mic • GästartisterUnder Fontänen

KLARA, FÄRDIGA, KONSERT!Kanel, Kanin och några till …10 maj Årsta Folkets Hus Teater

Facebook Twitter Instagram

Med reservation för ändringar. För komplett program se: www.kulturhuset­stadsteatern.se

Stockholms Stadsteater ABSergels TorgBox 164 12103 27 StockholmBiljetter 08­506 20 200Följ oss på:

För information med anledning av Coronaviruset se: kulturhusetstadsteatern.se

SÄSONGEN 2019/20VD OCH ANSVARIG UTGIVARE: JESPER LARSSONTEATER­ OCH SCENKONSTCHEF: MARIA SIDSTOCKHOLMS STADSTEATER ABEN DEL AV STOCKHOLMS STAD