52 53

Jacob

St: JacobText: Annina Rabe

Illustration: Theodor Johansson

En vän och jag hittade nyligen en fascinerande hiskelig trofé på ett Myrorna i Stockholm. En hög skål innehållande fem cham-pagneglas utan fot i olika grälla färger. Vi stirrade med skräck-blandad förtjusning på den. Så sa min vän, kort och gott: – Jacob Dahlin-glas. Och jag förstod precis vad han menade. (Lycka är att ha en vän med vilken man kan utbyta Jacob Dahlin-refer-enser, bara så där lite när som helst, när det passar.) För er som inte är gamla nog att minnas Jacob Dahlins tv-program kan jag berätta att de där glasen i sin svulstiga åttiotalsdräkt hade passat perfekt in i dekoren till Jacobs stege. För att begripa hur revo-lutionerande detta var måste man försöka föreställa sig Sverige för trettio år sedan. Mitt i det mörkaste, dystraste, proggigaste DDR-Sverige (jag trodde verkligen aldrig att jag skulle använda det förfärliga uttrycket, men jag gör det nu i alla fall) med två tv-kanaler, kom plötsligt ett tv-program där sådana där glas hade passat hur bra som helst, ett program med glamour och Inter-nationella stjärnor och tacky glitterinredning och champagne. Väldigt mycket champagne. Och värden för allt detta underbara var en härligt fjollig man med fönad frisyr och tröjor i grälla mönster. Ett intellektuellt och supersmart språkgeni med en stark passion för kultur i alla dess former, högt och lågt (fast de begreppen var förstås inte uppfunna då), opera och schlager och balett och divor. På den här tiden i Sverige var inte dessa begrepp synonyma med gaykultur. De var synonyma med Jacob Dahlin. Och Sverige var redo. Oj vad redo vi var, efter alla år av progg och präktighet. Men för oss som lyssnade på radio var Jacob Dahlin välkänd långt före 1985 när det första avsnittet av Jacobs stege sändes. Under hela det tidiga åttiotalet var onsdag-kvällarna klockan 23 heliga stunder. Då sändes Jacobs radio-program Galaxen, som fick en fläkt av dyr parfym och glamour att svepa genom våra kvalmiga tonårsrum. Jacob gav oss ögon-blicksbilder från discoscenen och modevisningarna i New York och Paris, han rapporterade frätande bitskt och bitchigt från de svenska kändissocietetsfesterna och han låtsades kuttra i telefon

med Greta Garbo. När inte hans egen sidenslicka stämma hördes i radion spelade han musik: allt från Birgit Nilsson till Donna Summer. Jacob Dahlin smugglade in campkulturen i det svenska folkhemmet långt innan större delen av det var medveten om att den ens existerade. En av dem som satt och lyssnade på Galaxen i sitt flickrum under det tidiga 80-talet var journalisten Susanne Ljung.– Galaxen fick mig att känna att det fanns en större värld därute än den som fanns runtomkring mig. Jag intervjuade Jacob för Veckorevyn, och han tog mig under sina vingars beskydd. Vi bör-jade umgås och gå ut tillsammans. Jag vet inte vad han såg hos mig egentligen, men jag tror att han kände att han fick inblick i den yngre världen genom mig.Jacob Dahlin sammanförde Susanne Ljung med vännerna Täppas Fogelberg och Ana Martinez, och med dem var kärntruppen för tv-programmet Jacobs stege klar.– Jag vet inte hur han lyckades networka sig till att göra ett tv-program, men det var väl för att radioprogrammen var så pop-ulära. Jacob visste precis vad han ville redan från början, oss andra ville han mest ha som bollplank, några att få sina idéer bekräftade av. Vi var en udda samling, och allt gjorde vi från scratch.Att programmet var banbrytade är Susanne Ljung säker på än idag. Något liknande hade aldrig gjorts i Sverige förut.– Han var först med det här med att blanda högt och lågt som idag är så utnött, men då hade man aldrig hört talas om det. Han kunde ha både disco och opera i samma program.Och succén var ett faktum. Svenska folket älskade jacob Dah-lin, hans snällelaka humor och hans passion och hans sätt att i varje avsnitt skälmskt höja champagneglaset i rutan och säga sitt legendariska ”skål tamejfan”. Det var folklighet och subkultur i skön och sällan skådad förening.– Vi reste mycket tillsammans. Man kunde vara i Rom och sitta på någon piazza och fram kom folk och sa ”skål tamejfan”. Plöts-ligt insåg jag att vi är här med en svensk superstar.

Om tidningen Mums hade ett skyddshelgon så nog vore det väl Jacob Dahlin? Annina Rabe minns mannen som egenhändigt smugglade in campkultur i folkhemmet, höjde glaset med ett “skål tamejfan” och dog i osynlighet.

54

Och oj vad Jacob njöt av det, han var mycket, mycket nöjd. Han såg ut som en katt som ätit sig mätt på grädde.På samma sätt njöt han av att vara mediastjärna i Stockholm. Utekvällarna var många och roliga, minns Susanne Ljung.– Vi brukade träffas i hans lägenhet på Östermalm och dricka Stolichnaya pepparvodka. Sedan ringde vi hemliga numret till taxi och åkte ner till Cafét. Där hölls det hov.Att det var just Stolly de drack var säkert ingen tillfällighet. En viktig del av Jacob Dahlin var hans stora kunskaper om Ryss-land och den ryska kulturen, och han talade flytande ryska. Det avspeglade sig ofta i hans program, en återkommande gäst var t.ex. den ryska schlagerdivan Alla Pugatjova. En annan Michail Barysjnikov. Vid ett tillfälle gjorde han ett samarbetsprogram

mellan Jacobs Stege och den ryska televisionen, och det säger något om hans förmåga att få som han ville att det över huvud taget gick att ordna. Om Sverige var svältfött på glamour under den här tiden var det knappast något i jämförelse med den forna Sovjetunionen.– Vi firade nyår hos Alla Pugatjova ett år. Hon bodde i en parad-våning mitt i Moskva med rosa nylongardiner. Det var massor av folk och serverades väldigt mycket mat, bland annat björnstek. Vi åt bara blinier och kaviar, vi tyckte allt annat var burkat och konstigt. Efter ett tag förstod vi att hela den ryska artisteliten var där. Det dracks kopiösa mängder vodka, och vid tolvslaget började alla mjaua på ett vansinnigt sätt – det var nämligen Kat-tens år.Jacob Dahlins övertalningsförmåga var legendarisk, liksom hans envishet. – Han fick igenom helt omöjliga saker. När Diana Ross var i Sverige var det bestämt att hon inte gav några intervjuer, men han var besatt av att ha med henne, och till sist fick han sin vilja igenom. Hon krävde att hela logen på Hovet skulle vara klädd i vitt.

Och en intervju blev det, en av Jacob Dahlins bästa. (Den finns för övrigt på SVT Minnen för den som vill se.) I sina intervjuer drog han sig knappast för att visa om han beundrade eller rent av dyrkade någon, och intervjun inleds med att Jacob med lysande ögon säger ”I LOVE YOU”. Och miss Ross smälter, som inför

en gullig kattunge. Av någon anledning kom Jacob Dahlin undan med den här typen av devota intervjuer, på ett sätt som väldigt få andra skulle göra. Kanske var det för att han var så uppenbart

intelligent bakom allt det tossiga.– Han satte en ny standard för hur man kan göra tv-un-derhållning, ett slags smartness. Han var jäkligt proff-sig, och han var extremt generös med sin kunskap. Jag tänker på hur mycket hans förhållningssätt har präglat mig; att aldrig slarva, alltid sträva efter nya kunskaper. Man kunde bli galen på hans självupptagenhet men samtidigt var han alltid så generös mot andra att man förlät det, säger Susanne Ljung. Trots att både Galaxen och Jacobs stege (och delvis också hans sista tv-program, Caramba med Annika Hagström) var så uppenbart gay i sin inriktning var det aldrig uttalat och nämndes aldrig. Det här var Sverige före Eva och Efva eller Jonas och Mark. Innan gaygalor och Pridefestivaler. Större delen av dem som tittade på Jacobs stege hade kort sagt ingen aning om att det han visade upp i mångt och mycket var en provkar-ta på klassisk bögkultur. Och själv kom han aldrig ut offentligt, inte ens då han blev ett av de första kända

svenska aidsoffren. Sjukdomen tog 1991 hans liv.– De som kunde koderna fattade, men större delen av Sverige hade ingen aning. De tyckte bara att det var ett kul underhålln-ingsprogram, säger Susanne Ljung. Min mormor var t.ex. helt övertygad om att Jacob och Annika Hagström var ett par. Man måste komma ihåg att det var en annan era då. Det fanns ingen Christer Björkman, inga homosexuella par som gifte sig.Jacob Dahlin var heller aldrig intresserad av att sätta etikett på sina program. De var ett uttryck för hans personlighet och det han själv gillade, punkt slut. Han var alltid öppen med sin homosexualitet, men han ville aldrig vara förgrundsgestalt för gayrörelsen, något han fick en del kritik för.– Hans inställning var bara ”jag är som jag är och det här är vad jag gillar”. Han var aldrig någon gayaktivist och även om han berättade ganska mycket om sina utlevande år i New York låg han ganska lågt med sina killar, som för övrigt alltid var jättesnygga, säger Susanne Ljung. Möjligen kan detta ha med hans privata tragedi att göra. Jacob Dahlins familj ville inte kännas vid vare sig hans homosexualitet eller hans mediakändisskap.

Två divor på en soffa - när La Dahlin mötte La Ross

Större delen av dem som tittade på Jacobs stege hade kort sagt ingen aning om att det han visade upp i mångt och mycket var en provkarta på klassisk bögkultur“

forts. s. 78

“St:Jacob” forts fr s 54

Han föddes i en välbärgad och konservativ familj som tyckte att sonen drog skam över släkten.– Det var väldigt tragiskt. När han dog skingrades hans fantastiska konst- och skivsamlingar. Det var som om familjen ville utplåna hon-om, han har inte ens någon riktig gravplats. Det här med familjen var som ett svart spöke för honom. Han var inte sådan att han ältade det, men ibland fick man lite glimtar av det. När Jacob Dahlin utvecklade aids sades det aldrig rent ut, löpsed-larna talade om hans ”mystiska sjukdom” och hans ”ögonsjukdom”. I den sista säsongen av Caramba var han kraftigt avmagrad och påta-gligt märkt av sjukdomen, men lyckades ändå genomföra de flesta programmen (John Chrispinsson hoppade in när Jacob Dahlin låg på sjukhus). Någon gång kort före hans död försökte en kollega på radion att tvångsouta honom, men medierna höll igen och det blev aldrig någon stor sak av det.– Det där kändes bara jättetokigt, eftersom Jacob själv inte ville gå ut offentligt med att han hade aids. Och de som behövde veta visste ju ändå.Jacob Dahlin lämnade ett stort tomrum efter sig, inte bara bland sina många vänner utan också i svensk underhållning. Tomrummet stavas personlighet och passion. Sedan hans död har televisionen i Sverige avreglerats och det ena underhållningsprogrammet dummare än det andra har producerats. Någon brist på glamour och underhållning råder knappast längre, men det är aldrig den personliga smaken som styr. Underhållningsindustrin sätter reglerna på ett helt annat sätt, och tv-programmen har blivit mer kommersiellt inriktade.– Det man saknar idag är en avsändare, en själ. Någon som vill något, säger Susanne Ljung. Det skulle vara otänkbart att göra program idag som bygger så mycket på personlig smak som hans gjorde. Så många idag vill vara programledare, men jag vet ingen som är fylld av den passion som Jacob hade. Det saknas en glöd, en känsla av att ”jag skiter i vad fokusgruppen tycker”. Jag tänker ofta på honom. Hur han skulle varit idag, om vi fortfarande hade varit kompisar. Ibland kan jag sakna honom och vilja prata med honom. Den där briljansen, och att han kunde vara så jävla bitchig. Ibland när jag går på kändispartyn tänker jag ”Gud, nu skulle Jacob varit här. Han hade stuckit kniven i det här totalt”.

Författaren Bodil Malmsten var en annan av Jacob Dahlins nära vän-ner. Han producerade hennes första Sommarprogram 1980, och de umgicks mycket under 80-talet.– Jacob var bildad och arrogant, lyssnande och självsäker. Jacob för-storade sina vänner, mytifierade. Förminskade ibland, men det gick över. Jacob var trofast. Han var en fantastisk vän och en ibland lite divig människa, man kunde bli galen på honom för att han alltid var så säker. Men när han ringde sa han alltid ”det är bara Jacob.” Det där stämde inte med Jacobs image – ”det är bara Jacob”. Han var inte sådan. Tvärtom, take it or leave it, skåltamejfan!”