RP 44/2002 rd - FINLEXRP 44/2002 rd 229105P Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till...

RP 44/2002 rd

229105P

Regeringens proposition till Riksdagen med förslag tillrevidering av lagstiftningen om straffrättens allmänna lä-ror

PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL

I denna proposition föreslås att bestämmel-ser som gäller straffrättens allmänna läror,dvs. förutsättningar för straffrättsligt ansvar,ansvarsfrihetsgrunder samt försök och med-verkan till brott, tas in i strafflagen. De gäl-lande bestämmelserna är ofullständiga ochdelvis föråldrade. Den straffrättsliga legali-tetsprincipen och rättsskyddet förutsätter attde ses över grundligt. Till den del de före-slagna bestämmelserna är helt nya baserar desig på vedertagna principer i rättspraxis och irättslitteraturen.

I strafflagen tas också in mer detaljeradebestämmelser än förut om bestämmande avstraff. I gällande lag finns bestämmelser omstraffmätning, men däremot har ett annatdelområde i fråga om bestämmandet avstraff, dvs. valet av straffart, inte reglerats påett heltäckande sätt i strafflagen.

I kapitlet om de allmänna förutsättningarnaför straffrättsligt ansvar föreskrivs om legali-tetsprincipen, tillämplighet i tiden, straffbarunderlåtenhet, tillräknelighet, tillräknande,uppsåt och oaktsamhet.

I kapitlet om ansvarsfrihetsgrunder före-skrivs om olika slag av villfarelse, nödvärn,nödtillstånd och användning av maktmedel.Samtidigt revideras de bestämmelser om an-vändning av maktmedel som finns i andra la-gar.

I kapitlet om försök och medverkan tillbrott föreskrivs om försök samt avståendefrån försök och verksam ånger. Bestämmel-serna om medverkan gäller medgärnings-mannaskap, medelbart gärningsmannaskap,anstiftan, medhjälp och handlande på en juri-disk persons vägnar.

I kapitlet om bestämmande av straff före-skrivs om straffarter, allmänna principer vidbestämmande av straff, skärpnings-, lind-rings- och skälighetsgrunder, avvikelser frånstraffart och straffskala, val av straffart,domseftergift och avräkning från straff somdöms ut.

De föreslagna lagarna avses träda i kraftomkring ett halvt år efter det att de har anta-gits och blivit stadfästa.

—————

RP 44/2002 rd2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL ........................................................1

ALLMÄN MOTIVERING.......................................................................................................71. Revideringen av strafflagens allmänna del................................................................72. Revideringen av bestämmelserna om ansvarsläran .................................................8

2.1. Utgångspunkter...............................................................................................82.2. Syftet med kodifieringen av ansvarsläran ....................................................82.3. Strukturella och terminologiska lösningar...................................................9

3. Revideringen av normerna för bestämmande av straff .........................................113.1. Nuläge och aktuella problem .......................................................................113.2. Reformens mål ..............................................................................................113.3. Terminologiska frågor..................................................................................12

4. Rättsjämförelser.........................................................................................................125. Propositionens huvudsakliga innehåll......................................................................13

5.1. Om allmänna förutsättningar för straffrättsligt ansvar (3 kap. straffla-gen) .................................................................................................................13

Legalitetsprincipen och tillämpligheten i tiden (1 och 2 §) .....................................13Straffbar underlåtenhet (3 §).....................................................................................13Tillräknelighet och straffrättslig ansvarsålder (4 §)................................................14Tillräknande (5 §) .......................................................................................................15Uppsåt (6 §) .................................................................................................................15Oaktsamhet (7 §).........................................................................................................165.2. Ansvarsfrihetsgrunderna (4 kap. och 45 kap. 26 b § strafflagen samt1 kap. 2 a § tvångsmedelslagen) ................................................................................16Villfarelsebestämmelserna (4 kap. 1—3 § strafflagen) ...........................................16Nödvärn (4 kap. 4 § strafflagen)................................................................................17Nödtillstånd (4 kap. 5 § strafflagen)..........................................................................18Användning av maktmedel (4 kap. 6 § strafflagen samt andra lagar) ..................19Lindring av straffansvar (4 kap. 7 § strafflagen).....................................................20Förmans befallning (45 kap. 26 b § strafflagen) ......................................................20Laglig självtäkt (1 kap. 2 a § tvångsmedelslagen) ...................................................205.3. Bestämmelser om försök till brott (5 kap. 1 och 2 § strafflagen)..............21Den grundläggande bestämmelsen om försök (1 §).................................................21Avstående från försök och verksam ånger (2 §) ......................................................215.4. Medverkansbestämmelser (5 kap. 3—8 § strafflagen) .............................21Medgärningsmannaskap (3 §) ...................................................................................21Medelbart gärningsmannaskap (4 §)........................................................................22Anstiftan (5 §) .............................................................................................................22Medhjälp (6 §).............................................................................................................22Särskilda personliga förhållanden (7 §)....................................................................22Handlande på en juridisk persons vägnar (8 §)...................................................235.5. Om bestämmande av straff (6 kap. strafflagen) ........................................23Allmänna bestämmelser (1—3 §) ..............................................................................23Straffmätning (4—8 §) ...............................................................................................24

RP 44/2002 rd 3

Val av straffart (9—12 §) ...........................................................................................25Avräkning från straff (13—16 §) ..............................................................................265.6. Gemensamt bötesstraff (7 kap. 3 § strafflagen) .........................................265.7. Vissa andra strafflagskapitel och andra lagar ...........................................26

6. Propositionens verkningar ........................................................................................277. Beredningen av propositionen ..................................................................................278. Andra omständigheter som inverkat på propositionens innehåll .........................279. Strafflagens struktur .................................................................................................27

DETALJMOTIVERING........................................................................................................281. Lagförslag...................................................................................................................28

1.1. Strafflagen .....................................................................................................281 kap. Om tillämpningsområdet för finsk straffrätt.........................................282 kap. Om straffen ...............................................................................................282 b kap. Villkorligt fängelse ...................................................................................283 kap. Om allmänna förutsättningar för straffrättsligt ansvar .......................281 §. Legalitetsprincipen ..............................................................................................282 §. Tillämplighet i tiden ............................................................................................353 §. Straffbar underlåtenhet ......................................................................................394 §. Tillräknelighet......................................................................................................455 §. Tillräknande.........................................................................................................696 §. Uppsåt...................................................................................................................717 §. Oaktsamhet ..........................................................................................................884 kap. Om ansvarsfrihetsgrunder ......................................................................99A. Bestämmelser om villfarelse .................................................................................101Allmänt ......................................................................................................................1011 §. Rekvisitvillfarelse...............................................................................................1052 §. Förbudsvillfarelse ..............................................................................................1063 §. Villfarelse som en ansvarsfriande omständighet ............................................109B. Tillåtande och ursäktande grunder ......................................................................111Allmänt ......................................................................................................................1114 §. Nödvärn..............................................................................................................1125 §. Nödtillstånd ........................................................................................................1206 §. Användning av maktmedel ...............................................................................1247 §. Lindring av straffansvar ...................................................................................1335 kap. Om försök och medverkan till brott .....................................................133A. Om försök till brott................................................................................................133Allmänt ......................................................................................................................1331 §. Försök .................................................................................................................1342 §. Avstående från försök och verksam ånger......................................................139B. Om medverkan ......................................................................................................148Allmänt ......................................................................................................................1483 §. Medgärningsmannaskap...................................................................................1544 §. Medelbart gärningsmannaskap........................................................................1555 §. Anstiftan .............................................................................................................157

RP 44/2002 rd4

6 §. Medhjälp ............................................................................................................1587 §. Särskilda personliga förhållanden ...................................................................1608 §. Handlande på en juridisk persons vägnar.......................................................1616 kap. Om bestämmande av straff....................................................................168A. Nuläge ...................................................................................................................168B. Rättsjämförelse......................................................................................................174C. Aktuella problem samt utgångspunkter för propositionen..................................180D. Förslagets huvudsakliga innehåll ........................................................................187E. Motiven till de enskilda bestämmelserna .............................................................1881 §. Straffarter ..........................................................................................................1882 §. Straffskala och avvikelser från den .................................................................1893 §. Allmänna principer vid bestämmande av straff .............................................1894 §. Mätningsgrunder...............................................................................................1935 §. Skärpningsgrunder............................................................................................1936 §. Lindringsgrunder ..............................................................................................1987 §. Skälighetsgrunder..............................................................................................2028 §. Avvikelser från straffart och straffskala .........................................................2049 §. Valet mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse ............................................20810 §. Tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse ..................................21011 §. Samhällstjänst..................................................................................................21112 §. Domseftergift....................................................................................................21313 §. Avräkning av rannsakningsfängelse ..............................................................21614 §. Avräkning av straff som har dömts ut utomlands........................................21715 §. Avräkning av disciplinära straff för straffångar..........................................21716 §. Avräkning av disciplinära påföljder för personer som lyder under45 kap. strafflagen ....................................................................................................2187 kap. Om gemensamt straff .............................................................................21810 kap. Om förverkandepåföljder......................................................................21917 kap. Om brott mot allmän ordning...............................................................21939 kap. Om gäldenärsbrott .................................................................................21945 kap. Om militära brott ...................................................................................2201.2. Tvångsmedelslagen .....................................................................................2331 kap. Gripande, anhållande och häktning .....................................................2331.3. Polislagen.....................................................................................................2391.4. Lagen om gränsbevakningsväsendet.........................................................2391.5. Tullagen .......................................................................................................2401.6. Lagen om ordningsvakter ..........................................................................2401.7. Lagen om verkställighet av straff..............................................................2412 kap. Allmänna stadganden om fängelsestraff och om förvandlings-

straff för böter.............................................................................................2415 kap. Om verkställighet i ungdomsfängelse...................................................2421.8. Lag om rannsakningsfängelse....................................................................2421.9. Luftfartslagen..............................................................................................2431.10. Lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik .........................2441.11. Lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik .................................................245

RP 44/2002 rd 5

1.12. Lagen om bevakningsföretag.....................................................................2451.13. Lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen ............................2461.14. Sjömanslagen...............................................................................................2471.15. Utsökningslagen ..........................................................................................2483 kap. Allmänna stadganden om verkställighet av domar och utslag...........2481.16. Lagen om säkerhetskontroller vid domstolar ..........................................2481.17. Lagen om säkerhetskontroller inom flygtrafiken ....................................2481.18. Territorialövervakningslagen ....................................................................2491.19. Mentalvårdslagen .......................................................................................2491.20. Lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar och om för-

varsenheter ..................................................................................................2501.21. Militära disciplinlagen................................................................................2501.22. Lagen om unga förbrytare .........................................................................2511.23. Lagen om ordningsbotsförfarande............................................................2511.24. Lagen om internering av farliga återfallsförbrytare...............................2511.25. Lagen om samhällstjänst............................................................................2511.26. Förordning om införande av strafflagen ..................................................251

2. Ikraftträdande..........................................................................................................2523. Lagstiftningsordning ...............................................................................................252

LAGFÖRSLAGEN...............................................................................................................253om ändring av strafflagen........................................................................................253om ändring av tvångsmedelslagen ..........................................................................263om ändring av 27 § polislagen .................................................................................264om ändring av 24 och 51 § lagen om gränsbevakningsväsendet ..........................264om ändring av 17 § tullagen.....................................................................................265om ändring av 9 § lagen om ordningsvakter..........................................................265om ändring av lagen om verkställighet av straff ...................................................266om ändring av lagen om rannsakningsfängelse .....................................................267om ändring av 37 § luftfartslagen ...........................................................................268om ändring av 4 § lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik .........269om ändring av 11 § lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik...............................269om ändring av 5 § lagen om bevakningsföretag ....................................................270om ändring av 6 och 8 § lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen ..270om ändring av 74 § sjömanslagen ...........................................................................271om ändring av 3 kap. 30 § utsökningslagen ...........................................................271om ändring av 6 § lagen om säkerhetskontroller vid domstolar..........................272om ändring av 6 § lagen om säkerhetskontroller inom flygtrafiken....................272om ändring av 31 § territorialövervakningslagen .................................................273om ändring av 22 d § mentalvårdslagen.................................................................273om ändring av 35 § lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar ochom förvarsenheter.....................................................................................................274om ändring av 8 och 38 § militära disciplinlagen ..................................................274om ändring av 6 § lagen om unga förbrytare.........................................................275om ändring av 16 § lagen om ordningsbotsförfarande .........................................275

RP 44/2002 rd6

om ändring av 7 § lagen om internering av farliga återfallsförbrytare ..............276om ändring av lagen om samhällstjänst .................................................................276om upphävande av 3 och 12 § förordningen om införande av strafflagen..........277

BILAGA.................................................................................................................................278

PARALLELLTEXTER........................................................................................................278om ändring av strafflagen........................................................................................278om ändring av tvångsmedelslagen ..........................................................................301om ändring av 27 § polislagen .................................................................................303om ändring av 24 och 51 § lagen om gränsbevakningsväsendet ..........................304om ändring av 17 § tullagen.....................................................................................306om ändring av 9 § lagen om ordningsvakter..........................................................307om ändring av lagen om verkställighet av straff ...................................................308om ändring av lagen om rannsakningsfängelse .....................................................310om ändring av 37 § luftfartslagen ...........................................................................311om ändring av 4 § lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik .........312om ändring av 11 § lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik...............................313om ändring av 5 § lagen om bevakningsföretag ....................................................314om ändring av 6 och 8 § lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen ..315om ändring av 74 § sjömanslagen ...........................................................................316om ändring av 3 kap. 30 § utsökningslagen ...........................................................317om ändring av 6 § lagen om säkerhetskontroller vid domstolar..........................318om ändring av 6 § lagen om säkerhetskontroller inom flygtrafiken....................319om ändring av 31 § territorialövervakningslagen .................................................320om ändring av 22 d § mentalvårdslagen.................................................................321om ändring av 35 § lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar ochom förvarsenheter.....................................................................................................322om ändring av 8 och 38 § militära disciplinlagen ..................................................324om ändring av 6 § lagen om unga förbrytare.........................................................325om ändring av 16 § lagen om ordningsbotsförfarande .........................................326om ändring av 7 § lagen om internering av farliga återfallsförbrytare ..............327om ändring av lagen om samhällstjänst .................................................................328om upphävande av 3 och 12 § förordningen om införande av strafflagen..........330

RP 44/2002 rd 7

ALLMÄN MOTIVERING

1. Revideringen av straff lagensallmänna del

Utöver enskilda brottsbeskrivningar inne-håller strafflagen (39/1889) bestämmelsersom är gemensamma för samtliga brott(strafflagens allmänna del). Till dessa hörbl.a. de allmänna principer som gäller till-lämpningen av strafflagen, bestämmelsernaom påföljder och användningen av dem samtbestämmelserna om ansvarsförutsättningar,ansvarsfrihetsgrunder, försök, delaktighetoch preskription. Enligt den gällande kapitel-indelningen i strafflagen omfattar kapitlen1—10 den allmänna delen och kapitlen 11—50 den särskilda delen, som gäller olikabrottstyper.

I likhet med den särskilda delen harstrafflagens allmänna del varit föremål fördelreformer som led i totalrevideringen avstrafflagen. Hittills har år 1996 reviderats 1kap. om tillämpningsområdet för den finskastrafflagen och år 1991 reglerna om samman-träffande av brott och gemensamt straff (7kap.). En regeringsproposition med förslagtill ändring av 8 kap. strafflagen om straff-rättslig preskription avläts i juni 1999 (RP27/1999 rd). Efter att republikens presidentinte hade stadfäst lagarna i enlighet medriksdagens svar med anledning av proposi-tionen avläts en ny regeringsproposition iapril 2001 (RP 45/2001 rd). Straffansvar förjuridiska personer togs i bruk genom en re-form år 1995 (9 kap.). Ett nytt 2 a kap. omböter, förvandlingsstraff och ordningsbot ut-arbetades år 1999 och ett nytt 2 b kap. omvillkorligt fängelse år 2001. Bestämmelsernaom förverkandepåföljder togs nyligen in i 10kap. Vidare har 2 kap. om straffen revideratsi samband med delreformer av påföljds-systemet. Redan innan det år 1980 tillsattastrafflagsprojektet inledde sitt arbete utfärda-des 1976 nya bestämmelser om straffmätning(6 kap., 466/1976).

Oreviderat och fortfarande i stort sett i sinursprungliga form står 3 kap. strafflagen omansvarsläran ("Om grunder, som utesluta el-ler minska gärnings straffbarhet"). Detsammagäller försöks- och delaktighetsreglerna i 4

och 5 kap. strafflagen. Kapitlen i fråga täckerde mest centrala frågorna inom området förstraffrättens allmänna läror. Trots att dennadel av straffrätten förändras klart långsam-mare än övriga straffrättsrelaterade delområ-den, är de nuvarande bestämmelserna otvi-velaktigt föråldrade. Propositionen innehållerförslag till nya bestämmelser om förutsätt-ningar för straffrättsligt ansvar, ansvarsfri-hetsgrunder, försök och medverkan samt be-stämmande av straff.

Det straffsystem som strafflagen bygger påhar däremot genomgått en grundlig föränd-ring. En del av de ursprungliga straffarterna istrafflagen har avskaffats (dödsstraff, tukt-husstraff och förlust av medborgerligt förtro-ende), en del har på andra sätt väsentligenändrat form. Det ursprungliga straffutbudet istrafflagen har dessutom kompletterats mednya påföljder. Redan i början av seklet togsvillkorligt straff i bruk. Sedan dess har vidsidan av böter införts ordningsbot, tagits ibruk samhällstjänst i stället för ovillkorligafängelsestraff samt inletts försöksverksamhetmed ungdomsstraff. Också den möjlighet tilldomseftergift som kom till på 1940-talet kanhänföras till straffarterna i vid bemärkelse.Bestämmelserna om domseftergift revidera-des år 1990. Möjligheten att döma ut villkor-liga bötesstraff avskaffades när bestämmel-serna om villkorligt straff reviderades år2001.

Bestämmelserna om nya straffarter finnstill en del utanför strafflagen i de lagar somgäller straffarterna i fråga. Bestämmelsernaom straffen i 2 kap. strafflagen är även an-nars tämligen knappa till innehållet. Av deregler som gäller bestämmande av straff in-går bestämmelserna om straffmätning i 6kap. strafflagen. Reglerna om val av straffartfinns i de kapitel i strafflagen eller i de andralagar som gäller respektive straffart. Det fak-tum att regleringen är så pass osammanhäng-ande gör det svårt att få en helhetsbild av detstraffrättsliga påföljdssystemet. De bristfälli-ga och osystematiska bestämmelserna omhur straff skall bestämmas skapar också engrund för varierande praxis mellan olikadomstolar. Ett av de centrala syftena är i

RP 44/2002 rd8

själva verket att i slutskedet av totalrevide-ringen av strafflagen föra samman bestäm-melserna om påföljdssystemet och påföljds-användningen till en följdriktig helhet. I den-na proposition föreslås att reglerna om be-stämmande av straff koncentreras till ett ochsamma strafflagskapitel. Kapitlet avses om-fatta alla bestämmelser som gäller bestäm-mande av straff, inklusive straffmätning,fastställande av straffskala, val mellan olikastraffarter samt avräkning från straff somdöms ut. De övriga bestämmelserna om olikastraffarter skall placeras i respektive straff-lagskapitel.

2. Revideringen av bestämmel-serna om ansvars läran

2.1. Utgångspunkter

Den gällande allmänna delen av strafflageninnehåller inga bestämmelser om de flesta avansvarslärans grundfrågor. I 1875 års straff-lagsförslag ingick i tiden t.o.m. rikligt medförslag till bestämmelser som hänförde sigtill området för de allmänna lärorna, men för-slagen föll emellertid bort i slutskedet av dendåvarande reformen. Orsaken var att dessafrågor snarare ansågs höra till det rättsveten-skapliga området, medan lagstiftningensfunktion i sin tur var att ge medborgarna an-visningar om vad som är tillåtet och vad sominte är det.

Under århundradet i fråga begränsade lag-stiftaren inte heller i allmänhet sin behörighettill att bara gälla utfärdandet av beteende-normer. I lagarna ingick en mångfald normersom riktade sig också till lagskiparen ochsom föreskrev hur denna skulle förfara i vis-sa situationer. Som exempel kan nämnas be-stämmelserna om straffmätning; de utmönst-rades ur 1875 års reformförslag för att hund-ra år senare fogas till strafflagen (6 kap.).Lagstiftningen omfattar även många legalde-finitioner och begreppsbestämningar somförut ansågs falla utanför lagstiftarens kom-petens. Det finns inga lagstiftningsteoretiskahinder mot att straffrättens allmänna lärorkodifieras mer exakt än tidigare.

Av kriminalpolitiska skäl är det däremotrent av nödvändigt att lagstiftaren vid bered-ningen av den nya strafflagen driver frågorna

avsevärt längre än man har gjort hittills. Be-hovet att kodifiera de allmänna lärorna harsin grund i de krav som framför allt legali-tets- eller laglighetsprincipen och rättsäker-heten ställer. Legalitetsprincipens betydelseinskränker sig inte bara till strafflagens sär-skilda del. Gränsen mellan straffbart ochicke-straffbart beteende bestäms i sista handutgående från begreppskategorierna i an-svarsläran. Med tanke på legalitetsprincipenär det viktigt att veta t.ex. när en handling äruppsåtlig i den mening som avses i straffla-gen, under vilka förutsättningar underlåten-het medför ansvar eller vilken inverkanokunnighet eller villfarelse har. Detta slagsavgöranden blir domstolarna tvungna att fattadagligen utan något stöd i lagstiftningen.Förslaget innehåller i själva verket en stormängd bestämmelser som saknar motsvarig-het i den gällande strafflagen. Det är fråganom det allmänna kravet på tillräknande, defi-nitionerna av uppsåt och oaktsamhet, villko-ren för underlåtenhetsansvar, reglerna omvillfarelse och fördelningen av ansvar medanledning av brott som har begåtts i en juri-disk persons verksamhet. Vidare har i stortsett alla ansvarsbestämmelser i den gällandestrafflagen reviderats också innehållsligt.

Reformen innebär således en omfattandekodifiering av de allmänna lärorna. Proposi-tionen följer här samma linje som de nyastestrafflagarna och strafflagsförslagen. I Sveri-ge genomfördes år 1995 en vittgående revi-dering av ansvarsfrihetsgrunderna och år1996 publicerades en plan för hur ansvars-förutsättningarna skall kodifieras (SOU1996:185). Också norska strafflagskommis-sionen föreslog (NOU 1992:23) att de all-männa förutsättningarna för straffrättsligt an-svar samt ansvarsfrihetsgrunderna skall re-gleras betydligt mer exakt än förut.

2.2. Syftet med kodifieringen av an-svarsläran

Att kodifiera ansvarsläran är en utmanandelagstiftningsuppgift. Bestämmelserna utfor-mas under trycket av många diametralt olikakrav.

Strafflagsbestämmelsena riktar sig i förstahand till medborgarna och i andra hand till demyndigheter som tillämpar lagen. Språket i

RP 44/2002 rd 9

strafflagen måste kunna förstås av envar,samtidigt som det skall vara tillräckligt exaktoch teoretiskt korrekt. I och med detta tving-as man ständigt till att försöka nå kompro-misser mellan den juridiska exakthet somlagtillämpningen kräver och en tillräckligallmänspråklighet. Det gäller också att finnaden för normstyrningen riktiga allmänna ni-vån. En heltäckande och tillräckligt styrandereglering leder lätt till ett tungrott och kom-plicerat regelverk. En höjd abstraktionsnivåmedför i sin tur risk för att bestämmelsernainte blir något annat än programförklaringar.I regelförslagen har inte tagits in rena linje-dragningar, utan samtliga föreslagna be-stämmelser avses ha betydelse också i lagtill-lämpningshänseende.

En rättslig reglering kan vara följdriktigoch förenlig med rättsäkerhetskraven baraunder förutsättning att det begreppssystemsom regleringen bygger på inte är interntmotstridigt. Men samtidigt som bestämmel-serna skall basera sig på en logisk begrepps-apparat, bör onödiga bindningar till straff-rättsteoretiskt föränderliga och ständigt dis-kuterade teoretiska konstruktioner undvikas.Det är således skäl att sträva efter ett klart,men ändå så systemneutralt slutresultat sommöjligt. Av dessa orsaker binds förslaget inteuttryckligen till någon känd straffrättsteori.Som undantag kan nämnas ståndpunkten en-ligt vilken villfarelse om en gärnings rätts-stridighet behandlas som en skuld-, och inteen uppsåtsfråga.

Regleringen skall vara så till vida uttöm-mande att det inte blir luckor som äventyrarrättssäkerheten. Samtidigt skall den varaflexibel och ge rum för en framtida rättsut-veckling.

2.3. Strukturella och terminologiskalösningar

De straffrättsliga ansvarsreglerna kan inde-las i ansvarsgrundande regler i positiv be-märkelse (ansvarsförutsättningar) och an-svarsuteslutande regler (ansvarsfrihetsgrun-der). De kategorier och begrepp som hör tillansvarsläran analyseras i den straffrättsligalitteraturen med hjälp av s.k. struktursche-man över brott utvecklade i den tyska straff-rätten. Ansvarsförutsättningarna och ansvars-

frihetsgrunderna brukar ofta gestaltas i formav en trestegsmodell: i det första skedet av-görs frågan om brottsbeskrivningsenlighet,för det andra utreds om gärningen är rätts-stridig och för det tredje tas ställning till gär-ningsmannens skuld. På varje nivå finnsrättsregler av såväl typen ansvarsförutsätt-ningar som av typen ansvarsfrihetsgrunder.Också detta lagförslag återspeglar en be-greppsapparat som kan placeras in i dettagrundsystem, men bestämmelserna kan för-stås och tolkas också utan kännedom om denstrukturella lösningen i fråga. I förhållandetill den brottsstrukturella tredelningen är det isjälva verket lagtekniskt viktigare att skiljamellan ansvarsförutsättningar och ansvarsfri-hetsgrunder. Också kapitelindelningen i för-slaget bygger på denna distinktion. Om an-svarsförutsättningarna föreskrivs i 3 kap. An-svarsfrihetsgrunderna ingår i 4 kap.

Till de terminologiska frågorna hör för detförsta själva brottsbegreppet. Ett sätt att defi-niera brott är det s.k. legala brottsbegreppet:ett brott är en gärning som är straffbelagd ilag. Detta utgör det naturliga språkbrukett.ex. i situationer där man dryftar vilka gär-ningar som är brott. När de allmänna förut-sättningarna för straffrättsligt ansvar diskute-ras, ges begreppet brott emellertid ett merprecist innehåll. Det binds då till mer exaktaansvarsförutsättningar. Det är frågan om"brott" först när samtliga ansvarsförutsätt-ningar är för handen. Ett brott är en brottsbe-skrivningsenligt rättsstridig gärning som vi-sar skuld hos gärningsmannen. Det finnsockså andra sätt att definiera brott. Väsentligtför dem alla är att man undviker att tala ombrott så länge som ett enda brottselementsaknas. Till elementen hör enligt den redannämnda tredelningen först och främst brotts-beskrivningsenligheten. Brottsbeskrivnings-enligheten omfattar bl.a. kravet på handling,kravet på förbjuden underlåtenhet och i frågaom effektdelikt kravet på kausalitet mellanhandling och följd. Rättsstridighetskravet be-tyder i praktiken att en gärning som har be-gåtts med stöd av en s.k. rättfärdigande (tillå-tande) grund inte kan anses som ett brott idetta avseende. I vid bemärkelse inbegriperskuldkravet i sin tur frågan om gärningsman-nen är tillräknelig och frågan om gärnings-mannens förfarande kan bedömas som klan-

RP 44/2002 rd10

dervärt. Gärningar som har begåtts av otill-räkneliga personer betraktas således straff-rättsligt inte som brott; inte heller tillåtnanödvärnsgärningar klassificeras som brott. Istället för brott talas i de föreslagna bestäm-melserna därför i regel om gärningar.

Å andra sidan tillåter också begreppet gär-ning flera tolkningsmöjligheter i straffrätten.Redan de s.k. strukturschemana över brottskiljer sig från varandra med avseende på dethandlingsbegrepp som de bygger på. Man ta-lar t.ex. om ett naturalistiskt, ett finalt och ettsocialt handlingsbegrepp. I förslaget tas inteställning till det teoretiskt mest korrekta sät-tet att förstå begreppet handling i straffrätten.I de föreslagna bestämmelserna blir man där-emot tvungen att ta ställning till hur man för-håller sig till den allmänspråkliga skillnadenmellan handling och underlåtenhet. Bäggeinställningsformerna kan leda till ansvar. En-ligt strafflagen betraffas inte endast för hand-lingar; ofta leder också outförda handlingar(underlåtenhet) till ansvar. För att hålla den-na möjlighet öppen förutsätts i princip att ibestämmelserna förutom handling alltid ock-så nämns underlåtenhet. I den straffrättsligalitteraturen har man i allmänhet undvikit pro-blemet genom att komma överens om attman, om ingenting annat framgår, med gär-ning avser också underlåtenhet. Så görs äveni detta förslag. Under vilka omständigheteroch under vilka förutsättningar underlåtenhetsedan leder till ansvar skall regleras särskilt.Endast den omständigheten att i ansvarsbe-stämmelserna talas om gärningar utesluterännu inte möjligheten att någon ställs till an-svar för underlåtenhet.

Det tredje terminologiska valet gäller be-greppet brottsbeskrivning. Som juridisk-tekniskt begrepp syftar brottsbeskrivning påde i lagen nämnda förutsättningar som måstevara för handen för att konstituera ett brott.Brottsbeskrivningarnas innehåll framgår avstrafflagens särskilda del (speciella brottsför-utsättningar eller rekvisit). Förutom detta kanman särskilja också allmänna brottsförutsätt-ningar (allmänna rekvisit), som refererar tillde allmänna, ofta också oskrivna regler ochförutsättningar som gäller för samtliga brottoch som måste föreligga för att konstitueraett brott. Till dem hör just kraven på gärning,kausalitet, subjektivt tillräknande och skuld. I

lagtexten hänvisar termen brottsbeskrivningtill de straffbarhetsförutsättningar för enskil-da brott som framgår av brottsbeskrivningar-na i strafflagens särskilda del.

Utöver ansvarsförutsättningarna och an-svarsfrihetsgrunderna omfattar strafflagensallmänna del bestämmelser om försök tillbrott samt ansvar för medverkan (försöks-och medverkansläran). I överensstämmelsemed språkbruket i Sverige föreslås att termenmedverkan tas i bruk i stället för den tidigaretermen delaktighet. Försöksreglernas centralafunktion är att föreskriva när och under vilkaförutsättningar brottsförsök skall bestraffas.Medverkansreglerna anger i sin tur vilka avde personer som på olika sätt har medverkatvid och påverkat ett brott som kan ställas tillstraffansvar. De bestämmelser som hör tillförsöks- och medverkansläran är så till vidasekundära att ansvaret med stöd av dem alltidpå ett eller annat sätt bygger på ett redan be-fintligt eller tänkbart jämförelseobjekt. Vidförsök är det frågan om ett ofullbordat egent-ligt brott, vid medverkan tas ofta fasta på denegentliga gärningsmannens brott. Helhetenhar i själva verket också gått under benäm-ningen osjälvständiga gärningsformer. Deproblem som uppstår i samband med regler-ingen kan även vara insnärjda i varandra. Detgäller t.ex. situationer där det dryftas vilkeninverkan den omständigheten att en av demedverkande avstår från försök har med av-seende på brott med flera medverkande. Medavvikelse från systematiken i den gällandestrafflagen föreslås därför att om försök ochmedverkan skall bestämmas gemensamt i 5kap.

De bestämmelser som hör till ansvarsläranhar en nära anknytning också till normernaom bestämmande av straff. När de förra be-stämmelserna primärt skall precisera gränsenmellan en straffbar och en icke-straffbar in-ställning, skall de senare normerna och prin-ciperna bestämma det straffrättsliga ansvaretsomfattning. Normerna har dock ett nära inresamband. De synpunkter som styr beslutenom gränsdragningen mellan en straffbar ochen icke-straffbar inställning är ofta av bety-delse t.o.m. efter det att handlandet har be-dömts som straffbart. Vad som ligger bakomde regler som hör till ansvarsläran prövas såatt säga på nytt i samband med straffmät-

RP 44/2002 rd 11

ningen. Därför påverkar den reformerade an-svarsläran också det sätt på vilket straffmät-ningen regleras i den nya strafflagen. Änd-ringarna i fråga har beaktats i det föreslagna6 kap. om bestämmande av straff.

3. Revideringen av normerna förbestämmande av straf f

3.1. Nuläge och aktuella problem

Strafflagens allmänna del innehåller enmängd bestämmelser som på olika sätt styrbestämmandet av straff. Till strafflagen hörsedan gammalt en regelkategori av s.k. all-männa straffnedsättningsgrunder. Den gällersituationer där domstolen får underskrida detsärskilda straffminimum som har fastställts iett straffbud. Tidigare tillät lagen också attstraffskalan överskreds vid återfall i brott. Degamla återfallsstadgandena upphävdes emel-lertid år 1976 och i stället för dem utfärdadesbestämmelser om straffmätning. Den regler-ing som gäller bestämmande av straff omfat-tar fortfarande bestämmelser om olika formerav avräkning från straff som döms ut. Den ipraktiken viktigaste avräkningen görs för ti-den i rannsakningsfängelse enligt 3 kap. 11 §strafflagen.

För den dömde är beslutet om tillämpligstraffart ofta det viktigaste avgörandet. I ochmed att nya straffarter har tagits i bruk harockså antalet bestämmelser om val avstraffart ökat. Bestämmelserna finns likväl irespektive strafflagskapitel eller i andra la-gar, vilket gör det svårare att få en helhets-bild av de existerande straffarterna och de re-laterade tillämpningsreglerna. Till följd avden oenhetliga regleringen är dessutom för-hållandet mellan valet av straffart och beslu-tet om straffets stränghet (straffmätningen),liksom det i vilken utsträckning straffmät-ningsbestämmelserna är tillämpliga också vidvalet av straffart, i någon mån oklart.

3.2. Reformens mål

Det är omöjligt att i lagen räkna upp defaktorer som inverkar på bestämmandet avstraff på ett uttömmande och entydigt sätt.Detta utgör emellertid inget hinder för att ut-veckla sådana normkomplex som ger uttryck

för de principer och grunder som är centralanär det gäller att styra beslutsfattandet. Ge-nom en prövningsstyrning är det möjligt attge lagskiparen redskap att kunna fatta välmotiverade och med hänsyn till straffrättenssyftemål följdriktiga ståndpunkter också i detslags specialsituationer, där det inte är möj-ligt att ta in uttryckliga bestämmelser i lagen.Detta är bakgrunden till att lagstiftaren harägnat straffmätningen ett allt större intresse iolika delar av världen. Den straffmätningsre-form som genomfördes i Finland år 1976 varett av de första systematiska försöken i dennariktning. I och med att reformen koncentre-rades på bara en fas av straffmätningen,straffmätning inom ramen för straffskalan,genomfördes den dock på sätt och vis baratill hälften.

Det centrala syftet med förslaget i fråga äratt föra samman de för straffstorleks- ochstraffbeskaffenhetsbestämningen relevantaprinciperna och grunderna till en följdriktigstrafflagshelhet och på så sätt skapa bättreförutsättningar än tidigare för en enhetligstraffpraxis. Syftet med förslaget är inte attge mätningsprövningen en ny kriminalpoli-tisk inriktning, vilket däremet var fallet vid1976 års straffmätningsreform. De föreslagnaändringarna i de gällande straffrelaterade till-lämpningsreglerna är till naturen närmastklarläggande, även om de samtidigt ger möj-lighet till vissa tyngdpunktsförskjutningar isamband med klandervärdhetsbedömningen.Det är klart att reformen inte till någon delgör intrång i domstolarnas oberoende. Vidstraffmätningen är domstolen bunden endastav lagen och de godtagna rättskällorna.

Reformen har inte heller som mål att revi-dera den allmänna straffnivån och inte helleratt påverka det inbördes förhållandet mellande straff som döms ut för de olika brotten.Besluten om brottens straffvärde och omstraffnivån fattas i samband med att de en-skilda brottsbeskrivningarna revideras. Deallmänna bestämmelserna om bestämmandeav straff omfattar samtliga brott; de utgörheller inget uttryckligt ställningstagande tillhur grova de enskilda brotten anses varasinsemellan.

Det som har nämnts gäller till en stor delockså för den del av den straffrelaterade dis-kussionen som inbegriper de olika påföljsal-

RP 44/2002 rd12

ternativens innehåll och ändamålsenlighet.Frågan om en enskild påföljds användnings-område och de i sammanhanget gällande till-lämpningsprinciperna har dryftats när degrundläggande normerna för påföljden i frå-ga reviderades. De normer som reglerar hurde olika straffarterna tillämpas får sitt inne-håll till en stor del av de avgöranden som dåhar fattats. Därför är det inte ändamålsenligtatt man samtidigt som man beslutar omstraffmätningsnormer börjar forma om deprincipiella tillämpningsreglerna för redanexisterande påföljder. Mätningsnormernasfunktion är snarare att precisera det inbördesförhållandet mellan dessa tillämpningsreglersamt att föra samman de spridda artvalsnor-merna till en följdriktig helhet.

3.3. Terminologiska frågor

De föreslagna ändringarna innebär ocksåvissa terminologiska förändringar och preci-seringar. I den rättsvetenskapliga diskussio-nen har termen straffmätning kunnat förstås ien vid eller i en mer inskränkt betydelse. I sinmest inskränkta form refererar termen tillstraffmätning inom den straffskala och denstraffart som skall fastställas. En något meromfattande innebörd täcker även det beslutgenom vilket skalan slås fast. I sin mest om-fattande form inbegriper straffmätning beslu-tet om såväl straffets storlek som beskaffen-het (tillämplig straffart). Å andra sidan kandet senare beslutet innehålla prövning ocksåav något annat slag än sådan som hänför sigtill storleken (som termen mätning språkligtsyftar på). För att få fram denna dimension ärdet nödvändigt att förutom mätning särskiljaäven det beslut som gäller val av straffart.Förhållandet mellan mätning och val avstraffart fördunklas framför allt av denomständigheten att straffartsavgörandenaockså till sin stränghet avviker från varandra.I denna mening är det vid valet av straffartalltid samtidigt delvis även frågan om mät-ning. Det är i synnerhet valet mellan böteroch fängelse som, trots att det formellt setthandlar om ett beslut om val av straffart, medtanke på avgörandets innehåll och verkningaruttryckligen utgör ett avgörande om faststäl-lande av straffstorlek (mätning).

Genom att de olika avgörandena till en del

sammanfaller blir terminologin i någon månmångtydig. I detta förslag omfattar termenbestämmande av straff samtliga för straffbe-stämningen relevanta delavgöranden, inklu-sive besluten om straffets storlek ochstraffart. Straffmätning refererar till alla av-göranden som inbegriper beslut om ett straffsstränghet, oberoende av om avgörandet gällerdirekt kvantifierbara storheter (antalet dags-böter eller längden av fängelsestraff) ellerstraffarter som till sin stränghet avviker frånvarandra (t.ex. böter eller fängelse, villkorligteller ovillkorligt fängelse). Valet av straffartdefinieras formellt. Det är frågan om ett valmellan i lagen föreskrivna straffarter. Allaavgöranden som gäller val mellan olikastraffarter betraktas som beslut om val avstraffart; detta omfattar också val mellan så-dana alternativ som endast till stränghetenavviker från varandra. I dessa fall innebärstraffmätning och val av straffart samma sak.Men till valet av straffart hör också beslut därprövningen görs på kvalitativa grunder. I si-tuationerna i fråga är valet av straffart oftatill en del straffmätning, men samtidigt nå-gonting annat. I vissa förhållandevis sällsyntafall är det vid valet av straffart uteslutandefrågan om en kvalitativ dimension (prövningmed avseende på straffets lämplighet ellerverkningar). Som exempel kan nämnas falldär valet står mellan ungdomsstraff och vill-korligt fängelse.

4. Rättsjämförelser

De problem som hänför sig till området förstraffrättens allmänna läror är ofta av sammatyp i olika länder. De kulturella och samhäl-leliga skillnader som förklarar de särdelesmånga olika sätten att lösa frågor med avse-ende på bestämmelserna i strafflagarnas sär-skilda del samt påföljderna och straffpraxis,styr inte i samma utsträckning de avgörandensom hänför sig till de allmänna lärorna. Detär visserligen möjligt att också i fråga om deallmänna lärorna anta grundlösningar somavviker från varandra. Så har skett framförallt för försöks- och medverkanslärans del. Ifråga om ansvarsläran är grundlösningarnadäremot rätt liknande inom den kontinental-europeiska och den nordiska rättskulturen.Det är uttryckligen när man fattar beslut på

RP 44/2002 rd 13

normnivån som man i system med grundlös-ningar av samma typ i själva verket finnerden mest givande rättsjämförande informa-tionen. Att överföra detaljer mellan fullstän-digt olika systemtyper leder mera sällan tillmeningsfulla slutresultat. I förslaget läggshuvudvikten i fråga om rättsjämförelsernadärför vid straffrättssystemen inom det nor-diska och det tyska språkområdet. Av denordiska länderna ingår Sverige, Norge ochDanmark. Eftersom den nordiska och denfinska straffrätten starkt har influerats avstraffrättssystemen inom det tyska språkom-rådet inkluderas Tyskland, men också Öster-rike, vars strafflag reviderades år 1975. En-skilda uppgifter har hämtats också från denanglosaxiska straffrätten i situationer där in-formationen har ansetts vara av särskild vikt.

Rättsjämförelserna tas upp i respektivesaksammanhang. Det betyder i praktiken attman i samband med i stort sett varje enskildbestämmelse separat har utrett ettvart landssätt att lösa regleringsfrågan samt den teore-tiska basen för lösningarna. Förslaget syftardäremot inte till att ge en helhetsbild av denallmänna delen av de olika ländernasstrafflagar. En ytlig översikt vore meningslösi detta sammanhang. Ett enhetligt och fristå-ende rättsjämförande avsnitt vore inte till nå-gon egentlig nytta inför den komplexa ochmångdimensionella helhet som man nu står iberåd att reglera.

5. Proposit ionens huvudsakl igainnehåll

5.1. Om allmänna förutsättningar förstraffrättsligt ansvar (3 kap.strafflagen)

Förslaget innehåller bestämmelser om lega-litetsprincipen, underlåtenhetsansvar, tillräk-nelighet, kravet på tillräknande, uppsåt ochoaktsamhet. Med undantag av tillräknelig-hetsbestämmelsen är bestämmelserna nya.Som skäl för att ansvarsförutsättningarna nuföreslås få en mer exakt reglering i lag berorfrämst på de krav som den straffrättsliga le-galitetsprincipen och rättsskyddet ställer.

Legalitetsprincipen och tillämpligheten i ti-den (1 och 2 §)

Den första åtgärden för att främja de rätts-skyddsvärden som legalitetsprincipen värnarär att skriva in den i strafflagen. Den före-slagna strafflagsbestämmelsen om legalitets-principen (1 §) motsvarar i allt väsentligt denbestämmelse som togs in i regeringsformenredan år 1995 och som i dag finns i den nyagrundlagen. Paragrafen är indelad i två mo-ment. I paragrafens 1 mom. fastslås principen"inget brott utan lag". En person får enligtmomentet betraktas som skyldig till ett brottendast på grund av en gärning som uttryckli-gen var straffbar enligt lag när den begicks. Iparagrafens 2 mom. fastslås principen "ingetstraff utan lag". Enligt bestämmelsen skallstraff och andra straffrättsliga påföljdergrunda sig på lag.

Det föreslås att en bestämmelse omstrafflagens tillämplighet i tiden tas in ome-delbart efter legalitetsprincipen. Till innehål-let motsvarar bestämmelsen huvudsakligengällande 3 § i förordningen om införande avstrafflagen (39/1889). Paragrafen i fråga harreformerats i samband med totalrevideringenav strafflagen år 1990. I lydelsen har emeller-tid gjorts en del korrigeringar och en kom-plettering.

Straffbar underlåtenhet (3 §)

I strafflagen straffbeläggs inte bara hand-lingar. Också passivitet och underlåtenhetkan ibland leda till ansvar. I vissa fall krimi-naliseras underlåtenhet redan direkt enligtlag. I dessa situationer avgörs saken genomtolkning av brottsbeskrivningarna i straffla-gens särskilda del. Svårare är de situationerdär uttrycken i brottsbeskrivningen huvud-sakligen hänför sig till aktivt handlande, mendär följden kan orsakas också genom en så-dan underlåtenhet som i allmänhet anses varalika straffvärd. Med tanke på situationerna ifråga har rättsvetenskapen och rättspraxiskonstruerat de s.k. oäkta underlåtenhetsbrot-ten. Till ansvar kan ställas inte bara den somhar orsakat en följd genom aktivt handlande,utan dessutom var och en som hade en sär-skild skyldighet att förhindra denna följd.

RP 44/2002 rd14

Kärnproblemet i samband med de oäkta un-derlåtenhetsbrotten är att avgöra vem somhar en särskild skyldighet att förhindra följ-den och när denna skyldighet existerar. All-männa regler om saken har hittills saknats. Irättsvetenskapen och i rättspraxis har där-emot utvecklats en mängd vägledande andra-handsregler.

I den föreslagna bestämmelsen om straffbarunderlåtenhet kodifieras de ansvarsförutsätt-ningar som hänför sig till de oäkta underlå-tenhetsbrotten i stort sett så som de har ge-staltats i inhemsk rättspraxis samt i den rå-dande nordiska rättsvetenskapen. I doktrinenhar de skyldigheter som utgör grundvalen förgarantställning visserligen indelats på ett va-rierande sätt. I bestämmelsen har man tagit inde centrala ansvarsgrundande situationernautan att likväl binda dem till någon viss sys-tematik. Enligt förslaget kan en gärningsmanställas till ansvar för underlåtenhet att för-hindra en följd, när han eller hon på grund avsin garantställning har haft en särskild skyl-dighet att förhindra följden. Skyldigheten kangrunda sig på 1) en tjänst, befattning ellerställning, 2) förhållandet mellan gärningsmanoch offer, 3) ett åtagande eller avtal, 4) gär-ningsmannens faroframkallande verksamheteller 5) någon annan jämförbar orsak.

Tillräknelighet och straffrättslig ansvarsålder(4 §)

För straffansvar förutsätts tillräknelighet,dvs. tillräcklig andlig mognad och mentalhälsa. Barn straffas inte med stöd av straffla-gen. I Finland är den nedre åldersgränsen förstraffansvar 15 år. Strafflagen förutsätter inteheller bestraffning av dem som på grund avbristande psykisk hälsa inte har förstått inne-börden av sin gärning eller vilkas förmåga attkontrollera sitt handlande av samma orsakerär nedsatt på ett avgörande sätt. Enligt för-slaget skall reglerna om otillräknelighet ochstraffrättslig ansvarsålder fortfarande ingå isamma lagrum.

Straffrättslig ansvarsålder. Det föreslås attden straffrättsliga ansvarsåldern förblir oför-ändrad, dvs. 15 år. Att ändra de allmänna ål-dersgränserna för strafflagsbaserat ansvarvore motiverat endast om de straffrättsliga

verksamhetsprinciperna i fråga om gruppenungdomar samtidigt reviderades väsentligt.Detta skulle innebära att straffrätten påtog sigansvaret för en stor del av social- och barn-skyddsmyndigheternas arbete. Varken ur so-cialmyndigheternas eller de judiciella myn-digheternas synvinkel är ändringen motive-rad. Som stöd för sänkta åldersgränser anförsdå och då att dagens ungdomar mognar tidi-gare än förut. Argumentet är dock i mångaavseenden kontroversiellt. Ingenting stöderpåståendet att de sociala mognadsprocessernahar försnabbats i samhället.

Otillräknelighet. Frågan om otillräknelig-het på grund av psykisk hälsa bedöms i ljusetav två grundläggande kriterier. Å ena sidanutgås ifrån vissa medicinskt diagnostiserbarasakförhållanden (såsom mentalsjukdomar el-ler grava förståndshandikapp), å andra sidangörs en bedömning av hur dessa omständig-heter har inverkat på gärningsmannens iakt-tagelser, motivation och handlingsförmåga.Som otillräknelig skall enligt förslaget ansesden som på grund av en mentalsjukdom, ettgravt förståndshandikapp, en allvarlig mentalstörning eller medvetanderubbning inte harförstått gärningens faktiska natur eller sominte har varit på det klara med dess rättsstri-dighet eller vars förmåga att kontrollera sitthandlande av någon sådan anledning är ned-satt på ett avgörande sätt.

Beslut om att en person som har konstate-rats vara otillräknelig skall tas in för vård fat-tas fortfarande av sjukvårdsmyndigheternaoch i sista hand av rättsskyddscentralen förhälsovården. Beslut om fortsatt vård skallunderställas förvaltningsdomstolen, medanbeslut om avslutande av vård fattas av rätts-skyddscentralen för hälsovården. Trots attsystemet, där de allmänna domstolarna äruteslutna ur beslutsfattandet, är internatio-nellt sett sällsynt, har inga väsentliga funk-tionella brister kunnat iakttas.

Nedsatt tillräknelighet. Mellan otillräkne-lighet och fullt ansvar finns i Finland en ka-tegori av s.k. nedsatt eller minskad tillräkne-lighet. En sådan mellannivå som leder tilllindrigare ansvar är på sätt och vis en själv-klarhet i en straffrätt som bygger på skuld-principen. Ansvarslindringen har sina rötter ivår rättviseuppfattning och i den straffrättsli-ga skuldprincipen. Det föreslås därför att

RP 44/2002 rd 15

klassificeringen nedsatt tillräknelighet bibe-hålls också i fortsättningen. För att garanteraett tillräckligt spelrum vid straffmätningenföreslås emellertid att den mekaniska lind-ring som gäller i dag avskaffas. Hur omstän-digheten i fråga närmare inverkar på straffetsstorlek och beskaffenhet bestäms särskilt isamband med reglerna om bestämmande avstraff. Vid beredningen av propositionen haräven utgåtts ifrån att påföljdssystemet vidbrott skall planeras så att större uppmärk-samhet än tidigare ägnas de specialbehovsom nedsatt tillräkneliga och andra personermed psykiska problem har.

Rus. Ett kraftigt berusningstillstånd kan geupphov till sådana medvetenhets- eller med-vetanderubbningar hos gärningsmannen sompåverkar otillräknelighetsbedömningen. Utanspecialreglering skulle man ofta bli tvungenatt anse detta slags störningar som faktorersom antingen eliminerar eller åtminstonenedsätter tillräkneligheten hos gärningsman-nen. Eftersom en stor del av brotten begåsunder påverkan av rusmedel och i synnerhetalkohol, vore ett dylikt slutresultat kriminal-politiskt ohållbart. Av dessa orsaker innehål-ler olika länders strafflagar vanligen be-stämmelser om klart utstakade gränser förnär rus kan inverka på ansvaret.

I Finland regleras rusfrågan i paragrafenom nedsatt tillräknelighet. Enligt denna skallsjälvförvållat rus inte ensamt betraktas somen sådan straffnedsättande omständighet somavses i lagrummet. Den gällande ståndpunk-ten i strafflagen motsvarar i allt väsentligtden tämligen stränga linje som har omfattatsockså i de övriga nordiska länderna. Försla-get har samma utgångspunkt. Å andra sidankan rusets betydelse inte heller helt katego-riskt förbises. I undantagsfall skall också denomedvetenhet eller medvetanderubbning somföljer av rusmedelsbruk kunna beaktas vidansvarsbedömningen. Därför föreslås att det iparagrafen om tillräknelighet tas in en be-stämmelse om att rus inte skall beaktas vidbedömningen av tillräkneligheten, om detinte finns särskilt vägande skäl för det. Härkan det t.ex. vara frågan om en oförutseddsamverkan mellan läkemedel och alkohol.Bestämmelsen skall tillämpas endast i säll-synta undantagsfall — helt i överensstäm-melse med gällande rättspraxis. Huvudregeln

om att berusning inte inverkar på ansvaret fö-reslås bli oförändrad.

Tillräknande (5 §)

Straffrättsligt ansvar förutsätter skuld. Ettuttryck för kravet är att gärningsmannen all-tid skall ha visat straffbart uppsåt eller straff-bar oaktsamhet. I den gällande strafflagen fö-reskrivs inte detta direkt, men kravet på s.k.subjektivt tillräknande är en av de viktigasteutgångspunkterna för en strafflag som base-rar sig på skuldprincipen. Det föreslås attkravet uttrycks explicit i lagen.

Enligt den föreslagna allmänna bestämmel-sen om tillräknande förutsätter straffansvaruppsåt eller oaktsamhet. Om inte något annatföreskrivs är en gärning som avses i straffla-gen straffbar endast när den begås uppsåtli-gen. Detsamma föreslås gälla gärningar utan-för strafflagen, om det föreskrivna strängastestraffet för gärningarna är fängelse mer änsex månader eller om straffbestämmelsernahar utfärdats efter ikraftträdandet av dennalag. Reformen medför en ändring med avse-ende på nya kriminaliseringar utanförstrafflagen samt med avseende på gamlakriminaliseringar med ett straffmaximum påmer än sex månaders fängelse. I motsats tillhur det är i dag kommer oaktsamhetsansvar idessa fall inte längre att kunna baseras påtolkning, utan det förutsätts att saken klartframgår av lagtexten. I fråga om de gamlakriminaliseringar utanför strafflagen därmaximistraffet är sex månaders fängelseskall man iaktta de tidigare tolkningsanvis-ningarna; varje enskilt fall avgörs således se-parat med beaktande av bestämmelserna i re-lation till framför allt kontext, syfte och funk-tion.

Utöver det allmänna kravet på tillräknandeföreslås att i lagen tas in definitioner på deolika formerna av tillräknande, dvs. uppsåtoch oaktsamhet.

Uppsåt (6 §)

Den grövsta formen av tillräknande är upp-såt. De olika uppsåtstyperna är ett ständigtsamtalsämne i doktrinen och i rättspraxis.Det var delvis av dessa orsaker som uppså-tets begreppsinnehåll lämnades öppet i 1889

RP 44/2002 rd16

års strafflag. Trots skiljaktigheter i fråga omdetaljerna är man emellertid redan tämligenenig om huvudreglerna vid uppsåtsbedöm-ningen. Också högsta domstolen har marke-rat sin ståndpunkt i många uppsåtsrelateradeprejudikat. Begreppsdefinitionerna i rättsve-tenskapen och ståndpunkterna i rättspraxisger i själva verket i dag en tillräcklig grundför att ta in en definition av uppsåt i lagen.

I den föreslagna bestämmelsen skiljs mel-lan tre former av uppsåt: avsiktsuppsåt, sä-kerhetsuppsåt och sannolikhetsuppsåt. Engärning är uppsåtlig för det första, när gär-ningsmannens avsikt motsvarar brottsbe-skrivningen. Gärningsmannen har t.ex. ut-tryckligen strävat efter den orsakade följden.Vidare är en gärning uppsåtlig, om det attbrottsbeskrivningen förverkligas motsvararvad gärningsmannen vid tidpunkten för gär-ningen har ansett vara säkert (säkerhetsupp-såt) eller övervägande sannolikt (sannolik-hetsuppsåt).

Oaktsamhet (7 §)

Också den föreslagna oaktsamhetsbestäm-melsen innebär en nyhet i lagstiftningssam-manhang. I bestämmelsen komprimeras bäg-ge innehållsliga dimensioner (den subjektivaoch den objektiva) av oaktsamheten: en oakt-sam gärningsman klandras för att han ellerhon har brutit mot en allmän aktsamhetsplikt(som gäller alla), oberoende av att han ellerhon subjektivt kunde iaktta den aktsamhetsom fordras. I rättslitteraturen har sedangammalt gjorts en skillnad mellan medvetenoch omedveten oaktsamhet. Dikotomin i frå-ga framgår inte av lagförslaget, eftersom deninte har några direkta följdverkningar. I be-stämmelsen särskiljs däremot oaktsamhet avolika svårhetsgrader, vilket redan tidigare hargjorts också annanstans i lagstiftningen.Oaktsamhetsbestämmelsen innehåller såledessåväl en grunddefinition som en definition avkriterierna på grov oaktsamhet. Enligt försla-get är en gärningsmans förfarande oaktsamt,om brottsbeskrivningsenlighet uppnås så attgärningsmannen bryter mot en aktsamhets-plikt, trots att han eller hon hade kunnat rättasig efter den och trots att detta under de rå-dande omständigheterna kunde fordras avhonom eller henne (oaktsamhet). Vid be-

dömningen av frågan om oaktsamheten skallanses vara grov skall beaktas hur betydandeden åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur vik-tiga de äventyrade intressena och hur sanno-lik kränkningen är, hur medveten gärnings-mannen är om att han eller hon tar en risksamt övriga omständigheter i samband medgärningen och gärningsmannen.

5.2. Ansvarsfrihetsgrunderna (4 kap.och 45 kap. 26 b § strafflagen samt1 kap. 2 a § tvångsmedelslagen)

Strafflagarna omfattar en brokig samling avgrunder som på olika sätt utesluter straffan-svar. I förslaget går denna grupp under dentekniska termen ansvarsfrihetsgrunder. Denviktigaste undergruppen till ansvarsfrihets-grunderna är de tillåtna (rättfärdigande) ochde ursäktande grunderna. De förra uteslutergärningens straffbarhet (gärningen är tillåten,dvs. icke-rättsstridig), de senare gärnings-mannens skuld (gärningsmannen kan inteklandras). Skillnaden framgår av terminolo-gin i lagtexten. När en rättfärdigande grundär tillämplig konstateras gärningen vara tillå-ten, med vilket hänsyftas bl.a. till denomständigheten att rättsordningen godkännergärningen i fråga, möjligen rent av rekom-menderar den. En ursäktande grund utesluterendast gärningsmannens skuld och gärning-ens klandervärdhet. Gärningen i sig förblirrättsstridig och förkastlig. I kapitlet om an-svarsfrihetsgrunder ingår också grunder somi systematiskt hänseende inte kan räknas tillvare sig de tillåtande eller de ursäktandegrunderna. Rekvisitvillfarelse är en grundsom upphäver uppsåt, medan förbudsvillfa-relse i sin tur innebär en brist i det självstän-diga skuldkravet.

Villfarelsebestämmelserna (4 kap. 1—3 §strafflagen)

I rättslitteraturen har sedan gammalt gjortsen skillnad mellan faktavillfarelse och rätts-villfarelse, dvs. sådan som gäller lagens in-nehåll. Den förstnämnda kan utesluta uppsåt,medan den senare i regel inte har någon rele-vans. Trots att rättsverkningarna av villfarel-sesituationerna är i stort sett desamma somförut, har begreppen och terminologin för-

RP 44/2002 rd 17

ändrats. Skillnaden mellan faktavillfarelseoch rättsvillfarelse har i den nyare inhemskarättslitteraturen fått ge vika för en indelningav tyskt ursprung, rekvisitvillfarelse och för-budsvillfarelse. Förslaget följer samma linje.

Det föreslås att i lagen tas in villfarelsebe-stämmelser som en ny helhet. Kapitlet avsesha särskilda bestämmelser om rekvisitvillfa-relse, förbudsvillfarelse och villfarelse omnågon ansvarsfrihetsgrund. Enligt bestäm-melsen om rekvisitvillfarelse är en gärninginte uppsåtlig, om gärningsmannen vid tid-punkten för gärningen inte är medveten omatt samtliga omständigheter som förutsättsför brottsbeskrivningsenlighet föreligger ellerom gärningsmannen misstar sig om en sådanomständighet. Ansvar för ett oaktsamhets-brott kan dock komma i fråga enligt bestäm-melserna om straffbar oaktsamhet. Enligt be-stämmelsen om förbudsvillfarelse är gär-ningsmannen fri från straffansvar, om han el-ler hon felaktigt tror att en gärning är tillåten,och villfarelsen skall anses vara uppenbartursäktlig med anledning av att offentliggö-randet av lagen är behäftat med brister ellerfel, innehållet i lagen är speciellt svårbegrip-ligt, en myndighet har givit felaktiga råd elleratt det föreligger någon annan jämförbaromständighet. I likhet med de andra villfarel-sereglerna är också denna en lagstiftningsny-het, som dock inte kommer att ändra det re-dan rådande rättsläget. Såväl rättslitteraturensom rättspraxis har tillskrivit förbudsvillfa-relsen betydelse både som en ansvarsfrihets-och en ansvarslindringsgrund. Om villkorenför ansvarsfrihet har i litteraturen och i rätts-praxis uppnåtts rätt stor enighet. Genom dennya begreppsapparaten elimineras likväl enmängd gamla tillämpningsproblem. Detkommer visserligen fortfarande att finnasgränsfall, där linjedragningen mellan rekvi-sitvillfarelse och förbudsvillfarelse i sistahand blir beroende av tolkning.

I normerna om rekvisit- och förbudsvillfa-relse tas inte ställning till hur man skall förfa-ra i situationer, där gärningsmannen misstarsig om de faktiska förutsättningarna med av-seende på ansvarsfrihetsgrunderna, eftersomde omständigheter som ligger till grund föransvarsfriheten inte hör till brottsbeskriv-ningen. Om man vill att en person som harbegått ett sådant brott skall gå fri från ansvar,

vilket ofta är skäligt (gärningsmannen t.ex.trodde på goda grunder, om än felaktigt, atthan eller hon var föremål för ett obehörigtangrepp), måste saken regleras särskilt. Där-för föreslås att i kapitlets 3 § föreskrivs omvillfarelse om existensen av förutsättningar-na för en ansvarsfrihetsgrund. Det handlarsåledes om situationer, där gärningsmannenmisstar sig om huruvida situationen inbegri-per något sådant faktum som enligt en kor-rekt tillämpning av en ansvarsfrihetsgrundskulle medföra ansvarsfrihet. Det kan varafrågan om t.ex. putativt nödvärn eller putativtnödtillstånd. Den som enligt egen uppfatt-ning handlar i nödvärn kan tro att han ellerhon hotas med ett riktigt vapen, trots att detgäller en leksakspistol. I dessa fall skall engärningsman som har misstagit sig om om-ständigheterna enligt bestämmelsen vara frifrån uppsåtsansvar. Förutsättningarna föroaktsamhetsansvar skall dock bedömas sepa-rat.

Nödvärn (4 kap. 4 § strafflagen)

Nödvärn innebär försvar mot ett orättmätigtangrepp. Nödvärn är en av de äldsta ansvars-frihetsgrunder som strafflagarna känner till.Den gällande strafflagen ger var och en rättatt använda alla kraftåtgärder som kan ansesnödvändiga, när det sker för att skydda "sineller annans person eller egendom emot på-börjadt eller omedelbart förestående orättmä-tigt angrepp". Enligt förslaget är en försvars-handling som är nödvändig för att avvärja ettpåbörjat eller överhängande obehörigt an-grepp tillåten som nödvärn, om inte hand-lingen uppenbart överskrider det som utifrånen helhetsbedömning skall anses försvarligt.Vid bedömningen skall beaktas angreppetsart och styrka, försvararens och angriparensperson samt övriga omständigheter. Be-stämmelsens lydelse har moderniserats. Deinnehållsliga revideringarna gäller framförallt maktmedelsmängden, tidsgränserna samtde rättsliga intressen som skyddas.

Reformen innebär att man också i lagtextengår över från en ovillkorlig (absolut) nöd-värnsrätt till intresseavvägningsbaserat (rela-tivt) nödvärn. Rätt till nödvärn föreligger un-der förutsättning att gärningen utifrån en hel-hetsbedömning skall anses försvarlig med

RP 44/2002 rd18

hänsyn till angreppets art och styrka, försva-rarens och angriparens person samt övrigaomständigheter. Vid bedömningen av fråganom våldet är försvarligt eller inte måste beak-tas, förutom betydelsen av det skyddade in-tresset och angreppets farlighet, också denmängd våld som brukades vid försvaret ochstorleken av de skador som våldet resulteradei. Det är inte tillåtet att tillfoga t.ex. allvarligaskador mot någons liv eller hälsa för att räd-da ett egendomsintresse av ringa värde. I för-slaget har man även frångått systemet meddetaljerade uppräkningar av skyddsvärdarättsliga intressen. Enligt bestämmelsen kanvilket rättsligt betydelsefullt intresse somhelst skyddas genom nödvärn. De begräns-ningar som ses som nödvändiga i samman-hanget kan göras utgående från tolkningen avbegreppet angrepp och den försvarlighetsbe-dömning som förutsätts i bestämmelsen.

Det föreslås att excess i nödvärn regleras isamma paragraf. Enligt denna kan en gär-ningsman frias från straffansvar, trots attgränsen för nödvärn har överskridits vid för-svaret, om omständigheterna var sådana attdet inte skäligen kunde ha krävts att gär-ningsmannen skulle ha reagerat på annat sättmed beaktande av hur farligt och oförutsettangreppet var samt situationen också i övrigt.Det är till stor del frågan om en bedömningutifrån samma subjektiva grunder som dengällande lagen hänvisar till, när den talar omsituationer där gärningsmannen "icke kundebesinna sig". Nödvärn är en tillåtande grund,medan excess i nödvärn däremot kan utgöraen ursäktande grund. Det är också möjligt attför ett brott som begås i nödvärnsexcessdöms ut ett straff. Nödvärnsexcessen kan dåleda till ett lindrigare straff enligt vad sombestäms separat i normerna om straffmät-ning.

Nödtillstånd (4 kap. 5 § strafflagen)

Straffrättsligt nödtillstånd avser en ohållbarsituation som beror på angrepp av andra slagän vad som avses i 4 § och där den enda ut-vägen är att vidta åtgärder som skadar någonannans skyddade intressen. Det är såledesfrågan om en situation där man för att räddaett visst rättsligt skyddat intresse ur en träng-

ande och omedelbar fara blir tvungen att off-ra något annat rättsligt skyddat intresse. Ock-så nödtillstånd hör till de ansvarsfrihetsgrun-der som traditionellt godtas i olika ländersstrafflagar, även om det i synnerhet i den äld-re rättslitteraturen har framförts divergerandeuppfattningar om denna grunds natur. Attockså nödtillstånd kan förekomma såväl somen tillåtande grund som en ursäktande grundhar sedan dess blivit den vedertagna uppfatt-ningen. I enlighet med denna görs också iden nya nödtillståndsbestämmelsen skillnadmellan tillåtet och ursäktligt nödtillstånd.

Den största ändringen i nödtillståndsbe-stämmelsen gäller de rättsligt skyddade in-tressena. Genom nödtillståndshandlingar ärdet enligt gällande lag möjligt att skydda en-dast enskilda intressen. Oskyddade blir här-med vissa samhälleliga intressen som upp-levs som allt viktigare, t.ex. miljön, kultureneller naturen. Dessa skall enligt förslagetkomma i åtnjutande av skyddet genom attnödtillståndsrätten utsträcks till alla rättsligtskyddade intressen. Nödtillståndsrätten harföljaktligen utvidgats så att den omfattar ock-så andra än enskilda intressen samt allmänegendom. Den nödvändiga gränsdragningengörs än en gång utifrån den försvarlighetsbe-dömning som tillämpningen av bestämmel-sen förutsätter.

Enligt den föreslagna bestämmelsen omtillåtet nödtillstånd är en handling som ärnödvändig för att avvärja en omedelbar ochträngande fara som hotar ett rättsligt skyddatintresse och som är av annat slag än vad somavses i nödvärnsbestämmelsen tillåten somen nödtillståndshandling, om handlingen ut-ifrån en helhetsbedömning är försvarlig medbeaktande av det räddade intressets samt denorsakade skadans och olägenhetens art ochstorlek, farans ursprung samt övriga omstän-digheter. I likhet med nödvärn är också nöd-tillstånd ett yttersta medel. Det krävs att detinte fanns någon annan utväg ur situationen.Detta framgår av förutsättningen att det skallföreligga en omedelbar och trängande fara.Frågan om en nödtillståndshandling skallklassificeras som tillåten eller inte avgörs ge-nom en intresseavvägning. Enligt den ger ettmindre intresse vika för ett större.

Ett ursäktligt nödtillstånd föreslås vara förhanden, när handlingen inte enligt den förra

RP 44/2002 rd 19

bestämmelsen kunde lämnas obestraffad,men det med beaktande av hur viktigt deträddade intresset var, hur oförutsedd ochtvingande situationen var samt övriga om-ständigheter inte skäligen kunde ha krävts attgärningsmannen skulle ha reagerat på annatsätt. Vid ursäktligt nödtillstånd utgås ifrån attdet räddade intresset inte är väsentligt värde-fullare än det offrade. För ansvarsfrihet för-utsätts då att gärningsmannens handlandekan betraktas som förståeligt och ursäktligt.Som möjliga gärningsursäktande grundernämns det räddade intressets betydelse samtsituationens oförutsebara och tvingande na-tur.

Användning av maktmedel (4 kap. 6 §strafflagen samt andra lagar)

Vissa myndigheter kan i tjänsteuppdrag blitvungna att använda maktmedel på ett sättsom under andra omständigheter skulle mot-svara en brottsbeskrivning. Det är framförallt polismän och andra som har utsetts attövervaka allmän ordning som kan hamna idetta slags situationer. Denna rätt att brukamaktmedel gick tidigare under namnet of-fentligrättsligt nödvärn. Benämningen varmindre lyckad, eftersom den gav sken av attdet i princip alltid är frågan om användningav lagliga myndighetsbefogenheter. I ställetför offentligrättsligt nödvärn har termen an-vändning av maktmedel etablerats. Saken re-gleras dock fortfarande i samband med an-svarsfrihetsgrunderna i strafflagen. Revide-ringen av polislagen (493/1995) år 1995 in-nebar en partiell ändring i polisens rätt attanvända våld.

Frågan om gränserna för de tillåtna makt-medlen bestäms i sista hand enligt kompe-tensnormerna för respektive förvaltningsom-råde, vilket gör det svårare att reglera an-vändningen av maktmedel i strafflagen. Istrafflagen kan i själva verket närmast angesde förfaranden som skall iakttas när befogen-heterna har överskridits. De skilda situatio-nerna skall i första hand granskas utifrån derelevanta kompetensnormerna och inte utgå-ende från brottsbeskrivningar och strafflagen.Det mest naturliga är således att utfärda all-männa kompetensregler för envar myndighet.

Modellen tillämpades när frågan om polisiäramaktmedel reglerades år 1995. Det föreslåshär att samma modell tillämpas också medavseende på andra myndigheter. I strafflagenskall sålunda enligt förslaget tas in endast enallmän bestämmelse om maktmedelsanvänd-ning i samband med tjänsteuppdrag eller avnågon annan jämförbar orsak. Enligt be-stämmelsen skall om rätten att användamaktmedel alltid bestämmas särskilt genomlag. I strafflagens allmänna del skall däremotinte längre separat nämnas de grupper som ärberättigade till och de uppdrag som berättigartill maktmedelsanvändning, utan saken regle-ras alltid särskilt någon annanstans i lagstift-ningen. Av de normer som i dag finns istrafflagen föreslås att de bestämmelser somgäller fångvaktare överförs till lagen omverkställighet av straff (39/1889) och de be-stämmelser som gäller krigsmän till 45 kap.strafflagen om militära brott. Samtidigt görssmärre ändringar i de bestämmelser om an-vändning av maktmedel som redan nu ingår iannan lagstiftning.

I strafflagen skall fortfarande anges de till-låtna maktmedlens gränser. Åtgärderna mås-te vara nödvändiga för att ett uppdrag somanges i lagen skall kunna utföras. För detandra skall de vara försvarliga. Den senarebedömningen hänsyftar framför allt på pro-portionalitetsprincipen. Mot varandra vägsspörsmålen om hur viktigt uppdraget är ochvilka intressen som kränks genom det tvångsom de uppdragsrelaterade maktmedlen in-nebär.

Det föreslås också att i lagen tas in en be-stämmelse om det förfarande som skall iakt-tas när maktmedlen har varit överdrivna.Lagstiftningen skall förenhetligas till dennadel så att i respektive lag ingår en hänvisningtill att frågan om excess i samband med an-vändning av maktmedel regleras i straffla-gen.

Också om den s.k. allmänna rätten att an-vända maktmedel i situationer där en personbistår någon i ett tjänsteuppdrag skall be-stämmas särskilt i respektive lag. Strafflagenkommer således inte längre att innehålla nå-gon bestämmelse om en allmän rätt att hjälpapersoner som har utsetts att övervaka allmänordning.

RP 44/2002 rd20

Lindring av straffansvar (4 kap. 7 § straffla-gen)

De omständigheter som avses i 1—6 § ikapitlet medför inte nödvändigtvis befrielsefrån straffansvar. Gärningsmannen dömseventuellt till straff för ett brott som har be-gåtts t.ex. i excess i nödvärn. För tydlighe-tens skull föreslås att strafflagen komplette-ras med en bestämmelse om att omständighe-terna i sådana situationer dock kan beaktas såatt straffansvaret lindras enligt vad som när-mare bestäms i 6 kap. om bestämmande avstraff.

Förmans befallning (45 kap. 26 b § straffla-gen)

I det praktiska rättslivet kan det uppstå si-tuationer där en underordnad av sin förmanbefalls eller åläggs att göra något som mot-svarar en brottsbeskrivning. Situationen ärsärskilt problematisk på utpräglat hierarkiskaområden. Den som befallningen riktar sigmot kan bli tvungen att överväga vad som ärdet minst onda, att lyda befallningen och dågöra sig skyldig till ett brott, eller att vägralyda befallningen och då eventuellt få bärakonsekvenserna av detta.

I Finland finns inget område där det råderen skyldighet att lyda en befallning som ledertill brott. På motsvarande sätt kan en befall-ning aldrig utgöra en tillåtande grund. Un-dantagsvis kan det emellertid förefalla oskä-ligt att ställa någon som har lytt en befallningtill ansvar. Detta gäller i synnerhet militäraförmäns befallningar till underordnade. Så-dana befallningar kan i själva verket i undan-tagsfall utgöra ursäktande grunder. Den gäl-lande strafflagsbestämmelsen om militärbe-fallningar föreskriver att för gärning somkrigsman begått på sin förmans befallningdöms den underordnade till straff endast så-vida han klart uppfattat att han genom att åt-lyda befallningen skulle handla i strid medlag eller med tjänste- eller tjänstgöringsplikt.Har gärningen likväl begåtts under sådanaomständigheter att den underordnade pågrund av dem inte kunnat underlåta att åtlydabefallningen, får han lämnas ostraffad.

Det föreslås att en separat bestämmelse ommilitärbefallningar fortfarande skall ingå i

strafflagen. Avsikten är likväl att skärpa för-utsättningarna för ansvarsfrihet så att de mot-svarar den allmänna internationella nivån.För en gärning som en krigsman har begåttpå sin förmans befallning skall den under-ordnade dömas till straff endast om han ellerhon har insett att han eller hon genom attlyda befallningen skulle handla i strid medlag eller med tjänste- eller tjänstgöringsplik-ten, eller om han eller hon borde ha förståttatt befallningen och den gärning som förut-sattes var rättsstridiga, med beaktande av huruppenbart lagstridig gärningen i fråga är. Omgärningen har begåtts under sådana omstän-digheter där det inte skäligen kunde förutsät-tas att den underordnade underlät att lyda be-fallningen, är gärningsmannen dock fri frånstraffansvar.

Enligt förslaget skall bestämmelsen om mi-litärbefallningar bli 26 b § i 45 kap. straffla-gen om militära brott.

Laglig självtäkt (1 kap. 2 a § tvångsme-delslagen)

Nödvärnsbestämmelserna berättigar baratill att avvärja hotande rättskränkningar. Närdet gäller att åtgärda redan inträffade kränk-ningar måste man i princip anlita myndig-hetshjälp. I vissa undantagsfall ger lagenemellertid en begränsad rätt att också åter-ställa ett redan rubbat rättsläge. Enligt 12 §förordningen om införande av strafflagen(39/1889) har var och en rätt att återta egen-dom som han vidkänns "af lös eller okändperson, eller af den, som misstänkes viljarymma, eller å färsk gerning af förbrytare".Denna rätt har också i den finska rättslittera-turen börjat kallas självtäkt. Självtäkt behövsi situationer där någon hotas av en rättsför-lust och myndighetshjälp inte står att få i rätttid. De situationer som kommer i fråga in-skränker sig till skyddet av egendom ochäganderätt.

Den möjlighet att skydda sin egendom somregleras i 12 § förordningen om införande avstrafflagen skall fortfarande gälla. Det före-slås dock att förutsättningarna för tillåtensjälvtäkt i någon mån preciseras. Bestämmel-sen har ett nära samband med den allmännarätten att gripa och föreslås därför bli intageni tvångsmedelslagen.

RP 44/2002 rd 21

5.3. Bestämmelser om försök till brott(5 kap. 1 och 2 § strafflagen)

Om försök föreskrivs för närvarande i 4kap. strafflagen. Bestämmelserna om delak-tighet finns i 5 kap. strafflagen. Enligt försla-get skall om försök och medverkan till brottbestämmas i samma kapitel.

Den grundläggande bestämmelsen om försök(1 §)

Det föreslås att en ny grundläggande be-stämmelse om försökets principiella straff-barhet tas in i lagen. Enligt förslaget skall förförsök till ett brott bestraffas endast om för-söket är straffbart enligt en straffbestämmel-se.

I 5 kap 1 § 2 mom. fastställs de centralaförsökskriterierna. En gärning har framskridittill ett försök till brott när gärningsmannenhar börjat utföra brottet och då åstadkommitfara för att brottet fullbordas. Försök till brottföreligger också när en sådan fara inte orsa-kas, om faran har uteblivit endast på grundav tillfälliga omständigheter. Kriterierna i la-gen bestämmer gränsen mellan försök ochförberedelse. De blir tillämpliga också närproblemet med otjänliga försök skall lösas.

Avstående från försök och verksam ånger(2 §)

Enligt 4 kap. 2 § 1 mom. strafflagen är ettförsök strafflöst, om "gerningsmannen afegen drift och ej för yttre hinder afstått frånbrottets fullbordande eller afstyrt den verkan,som hör till brottets fullbordan". Denna situa-tion går i rättslitteraturen under benämningenavstående från försök och verksam ånger.Genom att ansvarsfrihet gäller i de fall, därgärningsmannen innan brottet fullbordas fri-villigt eliminerar verkningarna av brottet ochser till att skador inte uppstår, minskas debrottsbaserade skadorna. En gärningsmansom självmant är beredd att dra sig tillbakafrån ett brott eller vill förhindra verkningarnaav brottet, visar också en i snitt mindre skuld.I dessa situationer finns det goda grunder föransvarsfrihet. Det är inte heller motiverat attföreslå att systemet skall ändras till dennadel. Också gränsdragningen mellan avståen-

de från försök och verksam ånger skall förblisom den är. Enligt förslaget skall inte bestraf-fas för försök, om gärningsmannen frivilligthar avstått från att fullborda brottet eller an-nars har förhindrat den följd som avses ibrottsbeskrivningen. Om ett försök som inteär straffbart enligt dessa grunder samtidigtomfattar något annat fullbordat brott, ansva-rar gärningsmannen för det brott vars brotts-beskrivning hans eller hennes handlande re-dan nu täcker. Det föreslås att också dennareglering om s.k. kvalificerade försök i sakskall bibehållas.

I lagen skall vidare enligt förslaget ingå enkompletterande bestämmelse om de medver-kandes ansvar vid avstående från försök ochverksam ånger. Om det finns flera medver-kande i brottet, befriar avstående från försökoch verksam ånger en gärningsman, anstifta-re eller medhjälpare från ansvar endast omdenne har fått också de övriga medverkandeatt avstå från att fullborda brottet eller annarshar lyckats förhindra den följd som avses ibrottsbeskrivningen eller på annat sätt hareliminerat betydelsen av sin egen verksamhetvid fullbordandet av brottet.

Försök skall inte heller bestraffas, om brot-tet inte fullbordas eller den följd som avses ibrottsbeskrivningen uteblir av orsaker sominte hänför sig till gärningsmannen, anstifta-ren eller medhjälparen, men denne frivilligtoch uppriktigt har strävat efter att förhindrabrottets fullbordan eller följden.

5.4. Medverkansbestämmelser (5 kap.3—8 § strafflagen)

Som olika former av brott särskiljs gär-ningsmannaansvar och egentlig medverkan.Gärningsmannaansvaret omfattar tre situa-tioner: omedelbart (egentligt) gärningsman-naskap, medgärningsmannaskap och medel-bart gärningsmannaskap. Samtliga skall re-gleras i strafflagen.

Medgärningsmannaskap (3 §)

I den första medverkansbestämmelsen skallföreskrivas om medgärningsmäns ansvar.Om två eller flera gemensamt har begått ettuppsåtligt brott, föreslås att var och en skallbestraffas som gärningsman. Lydelsen mot-

RP 44/2002 rd22

svarar i stort sett gällande 5 kap. 1 § istrafflagen. Som ett förtydligande tilläggs attmedgärningsmannaskap kan aktualiserasbara i samband med uppsåtliga brott. Att ge-mensamt begå brott kräver i subjektivt hän-seende samförstånd. Samförstånd innebärkunnighet om att det egna förfarandet i sam-verkan med andra motsvarar brottsbeskriv-ningen. I objektivt hänseende förutsätts attpersonerna i fråga också är med om att utförabrottet.

Medelbart gärningsmannaskap (4 §)

Medelbart gärningsmannaskap hänsyftar påen situation där ett brott begås genom att nå-gon annan, som t.ex. svävar i villfarelse ellerär otillräknelig, utnyttjas. Den utnyttjade(den omedelbare gärningsmannen) befriasofta från ansvar, medan utnyttjaren (den me-delbare gärningsmannen) ansvarar som gär-ningsman. Konstruktionen medelbart gär-ningsmannaskap och de tillämpliga ansvars-reglerna har byggt på principer som har for-mulerats i rättslitteraturen och etablerats ipraxis. Nu föreslås att saken regleras också istrafflagen. Som gärningsman skall dömasden som har begått ett uppsåtligt brott genomatt som redskap använda någon som inte kanbestraffas för brottet på grund av otillräkne-lighet eller bristande uppsåt eller av någonannan orsak som sammanhänger med förut-sättningarna för straffansvar. Bestämmelsenskall tolkas enligt de gällande riktlinjerna idoktrinen och i praxis.

Anstiftan (5 §)

Enligt den gällande strafflagsbestämmelsenom anstiftan (5 kap. 2 §) döms den som "bju-der, leger, trugar eller eljest uppsåtligen för-mår eller förleder annan till brott" för anstif-tan. Anstiftan innebär att någon uppsåtligenförmår någon till ett uppsåtligt brott. Nivå-mässigt motsvarar anstiftarens ansvar i prin-cip själva huvudgärningsmannens. I de prin-ciper som gäller anstiftan föreslås inga änd-ringar. Det föreslås likväl att bestämmelsenslydelse i viss mån ses över. För anstiftandöms den som uppsåtligen förmår någon tillett uppsåtligt brott eller ett straffbart försöktill brottet i fråga.

Medhjälp (6 §)

Den gällande bestämmelsen om medhjälp i5 kap. 3 § 1 mom. strafflagen föreskriver attför medhjälp till brott döms den som "medanbrott af annan utförts eller derförinnan, upp-såtligen med råd, dåd eller uppmuntran främ-jat gerningen". Det förutsätts att medhjälpa-ren handlar uppsåtligen och att också huvud-brottet är uppsåtligt. Inte heller principernavid medhjälpsansvar skall ändras. Det före-slås dock att bestämmelsens lydelse moder-niseras. För medhjälp döms enligt förslagetden som före eller under brottet med råd, dådeller på annat sätt uppsåtligen hjälper någonatt begå ett uppsåtligt brott eller ett straffbartförsök till brottet.

Medhjälp är en strafflindringsgrund, vilketinte gäller för anstiftan. Därför hänvisas i pa-ragrafen också till bestämmelserna omstraffmätning. På samma sätt som i dag skallanstiftan till straffbar medhjälp bestraffassom för medhjälp.

Särskilda personliga förhållanden (7 §)

I 5 kap. 4 § i den gällande strafflagen sägsatt "då personligt förhållande utesluter, mins-kar eller höjer straffbarheten för viss gerning;gälle det endast den gerningsman, anstiftareeller medhjelpare, hvilken står i nämnda för-hållande". Om det i lagen med andra ordfinns några särskilda straffuteslutande, straff-lindrande eller straffskärpande omständighe-ter, gäller dessa omständigheter bara denmedverkande som bestämmelsen i fråga ärtillämplig på. En särskild straffuteslutande el-ler strafflindrande omständighet kommer så-ledes ingen annan medverkande till godo.Denna princip skall fortsättningsvis gälla.Bestämmelsens språkdräkt har emellertidförbättrats. Det föreslås att en sådan särskildomständighet i anslutning till en person somutesluter, minskar eller höjer en gärningsstraffbarhet gäller endast den gärningsman,anstiftare eller medhjälpare beträffande vil-ken denna omständighet föreligger.

Den gällande lagen innehåller inga be-stämmelser om hur de övrigas medverkans-ansvar påverkas av en särskild straffbarhets-grund som gäller bara en av de medverkande.I rättslitteraturen har av hävd ansetts att

RP 44/2002 rd 23

medverkansansvaret för de övrigas del be-döms som om också de så att säga uppfylldedet villkor som saknas. Avsaknaden av någotsärskilt straffbarhetsgrundande förhållandehindrar följaktligen inte att medhjälpare elleranstiftare ställs till ansvar. Det föreslås därföratt lagen kompletteras så att till paragrafenom de särskilda personliga förhållandenasinverkan på medverkansansvaret fogas ettandra moment, där frågan om ansvarsgrun-dande förhållanden regleras. Enligt normför-slaget påverkas en anstiftares eller medhjäl-pares straffansvar inte av att han eller honinte berörs av en sådan personlig omständig-het som utgör straffbarhetsgrunden för gär-ningsmannens gärning.

Handlande på en juridisk persons vägnar(8 §)

I många fall kan brott bara begås av någonsom uppfyller vissa givna villkor, som t.ex.konkursgäldenärer, arbetsgivare eller bokfö-ringsskyldiga. Den som handlade på derasvägnar skulle inte utan en särskild bestäm-melse uppfylla villkoren för straffansvar. Hit-tills har situationerna i fråga löst med stöd avsärskilda bestämmelser. Nu föreslås att enallmän bestämmelse skall tas in i lagen. Den-na bestämmelse om representantansvar gälleren situation, där ett brott begås i en juridiskpersons verksamhet och där den egentligagärningsmannen handlar på den juridiskapersonens vägnar, utan att uppfylla de sär-skilda brottsbeskrivningsenliga villkor somgäller för gärningsmän. Det föreslås att densom hör till ett samfunds, en stiftelses ellernågon annan juridisk persons lagstadgade or-gan eller ledning samt den som utövar faktiskbeslutanderätt inom en juridisk person ellersom på grundval av ett anställnings- ellertjänsteförhållande eller ett uppdrag annarshandlar på den juridiska personens vägnarkan dömas för ett brott som har begåtts i denjuridiska personens verksamhet, trots att haneller hon inte uppfyller de särskilda brottsbe-skrivningsenliga villkor som gäller för gär-ningsmän, om den juridiska personen uppfyl-ler dem. Detsamma skall iakttas om brottethar begåtts i en näringsidkares rörelse ellernågon annan organiserad verksamhet somkan jämställas med den som utövas av en ju-

ridisk person.I samband med regleringen av handlande

på juridiska personers vägnar skall 39 kap.7 § (gärningsman vid gäldenärsbrott) upphä-vas.

5.5. Om bestämmande av straff (6 kap.strafflagen)

Alla grunder som inverkar på straffets stor-lek och beskaffenhet skall ingå i ett ochsamma kapitel om bestämmande av straff.Bestämmandet av straff omfattar såledesbåde straffmätningen (besluten om straffenslängd) och valet av straffart. Kapitlet skalldelas in i fyra underavdelningar. Den förstainnehåller allmänna principer vid bestäm-mande av straff, den andra gäller straffmät-ning och den tredje val av straffart. I denfjärde underavdelningen har koncentreratsbestämmelserna om den avräkning som skallgöras från straffen. Om de verkställighetsav-göranden som gäller tidigare domar och somnära anknyter till frågan om bestämmande avstraff skall fortfarande föreskrivas i sambandmed de övriga bestämmelserna om respekti-ve straffart.

Allmänna bestämmelser (1—3 §)

Den första underavdelningen omfattar deallmänna principer som skall iakttas såväl vidstraffmätningen som vid valet av straffart. Iunderavdelningen finns tre bestämmelser.

I 1 § nämns de olika straffarterna i straffla-gen. Allmänna straffarter är ordningsbot, bö-ter, villkorligt fängelse, samhällstjänst ochovillkorligt fängelse. Särskilda straff förtjänstemän är varning och avsättning. Disci-plinstraff för krigsmän och andra som lyderunder 45 kap. är varning, utegångsstraff, di-sciplinbot och arrest. Juridiska personer kandömas till samfundsbot enligt 9 kap.

I 2 § finns en allmän bestämmelse om hurett straff skall bestämmas enligt den relevan-ta straffskalan och vilka avvikelser som ärmöjliga. Från straffskalan kan avvikas enligtsamma kapitels 8 § om lindring av straffska-lan. Å andra sidan får ett straffskaleenligtmaximistraff överskridas så som anges i 7kap. om gemensamt straff.

I 3 § fastslås de allmänna principerna vid

RP 44/2002 rd24

bestämmande av straff. Paragrafens 1 mom.betonar kravet på jämlikhet. Ett straff skallbestämmas med beaktande av samtliga grun-der som enligt lag inverkar på storleken ocharten av straffet samt enhetligheten i rätts-praxis. I paragrafens 2 mom. anges att pro-portionalitetsprincipen har status av allmänprincip vid straffmätningen samt slås fast deallmänna utgångspunkterna för klanderbe-dömningen. Enligt bestämmelsen skall straf-fet mätas ut så att det står i ett rättvist förhål-lande till hur skadligt och farligt brottet är,motiven till gärningen samt gärningsmannensav brottet framgående skuld i övrigt. Det ärfrågan om samma principer som regleras igällande 6 kap. 1 §. Den föreslagna bestäm-melsen avviker språkligt och delvis också in-nehållsligt från den allmänna straffmätnings-bestämmelse som gäller i dag, eftersom gär-ningsmannens motiv nu skall fogas till deallmänna utgångspunkterna för klanderbe-dömningen vid brott.

Det nya 3 mom. gäller valet av straffart.Straffartsvalet styrs å ena sidan av de all-männa straffmätningsprinciperna och straff-mätningsgrunderna. Utöver dem skall tilläm-pas de specifika normer om val av straffartsom gäller för envar straffart. Denna ut-gångspunkt slås fast i 3 mom. När frågan omstraffart avgörs skall följaktligen, förutom degrunder som påverkar straffmätningen, ocksåtillämpas bestämmelserna i 9—12 §.

Straffmätning (4—8 §)

Den andra underavdelningen omfattar deprinciper som utgör underlag för hur strängastraff som skall dömas ut. Till principernahör bl.a. de gällande straffskärpnings- ochstrafflindringsgrunderna i 6 kap. 2—4 §strafflagen. I strafflagen finns också s.k.straffnedsättningsgrunder som aktualiserasnär straffskalan fastställs. De skall regleras isamband med de övriga straffmätningsgrun-derna. Gemensamt för alla dessa grunder äratt de också inverkar på det konkreta straffetoch inte bara på latitudgränserna.

I de gällande straffmätnings- och straffned-sättningsgrunderna i 6 kap. strafflagen före-slås vissa ändringar. Straffskärpningsgrunderenligt den föreslagna 5 § är följande: 1) attden brottsliga verksamheten har varit plan-

mässig, 2) att brottet har begåtts av en med-lem i en grupp som har organiserats för attbegå allvarliga brott, 3) att brottet har begåttsmot ersättning, 4) att brottet har riktat sigmot en person som hör till en nationell, rasligeller etnisk folkgrupp eller någon annan så-dan folkgrupp och att det har begåtts pågrund av denna grupptillhörighet och 5) gär-ningsmannens tidigare brottslighet, om för-hållandet mellan den tidigare brottslighetenoch det nya brottet visar att gärningsmannenmed anledning av att brotten är likartade ellerannars är uppenbart likgiltig för förbud ochpåbud i lag. Brottsligheten med rasistiska ochandra motsvarande motiv i 4 punkten är enny grund.

Också de gällande strafflindringsgrundernaskall innehållsligt förbli i det stora hela oför-ändrade. Som en ny lindringsgrund som hän-för sig till gärningsmannens motivation före-slås att provakation nämns i lagen. Strafflind-ringsgrunder enligt den föreslagna 6 § är så-ledes följande: 1) att betydande påtryckningeller hot eller någon annan liknande omstän-dighet har medverkat till att brottet begicks,2) stark mänsklig medkänsla som har lett tillbrottet eller en exceptionell och oförutseddfrestelse, en grov kränkning riktad mot gär-ningsmannen eller någon annan motsvarandeomständighet som har varit ägnad att minskagärningsmannens förmåga att följa lag, 3) attbrottet har begåtts under omständigheter därtillämpningen av en ansvarsfrihetsgrund lig-ger nära till hands och 4) att förlikning haringåtts mellan gärningsmannen och målsä-ganden, att gärningsmannen annars har strä-vat efter att förhindra eller avlägsna verk-ningarna av sitt brott eller har strävat efter attfrämja utredningen av brottet.

Inom gruppen strafflindringsgrunder sär-skiljs skälighetsgrunderna till en egen kate-gori. I dag regleras dessa situationer i 6 kap.4 § strafflagen om sanktionskumulation. Vidskälighetsbedömningen kan utöver påföljds-anhopningen även andra grunder bli tillämp-liga. Om dem bestäms i 7 §. Enligt paragra-fen skall som strafflindrande omständigheterbeaktas också 1) de andra följder som brottethar lett till eller domen medför för gärnings-mannen, 2) gärningsmannens höga ålder,hälsotillstånd eller andra personliga förhål-landen samt 3) den anmärkningsvärt långa tid

RP 44/2002 rd 25

som har förflutit sedan brottet begicks, omdet straff som hade mätts ut enligt vedertagenpraxis av dessa orsaker skulle leda till ettoskäligt eller exceptionellt skadligt slutresul-tat.

I underavdelningen om straffmätning skallvidare regleras de grunder som berättigardomstolen att döma ut ett straff i en lindriga-re straffart än vad som anges i lag eller un-derskrida det minimistraff som föreskrivs fören gärning. Dessa grunder inverkar i allt vä-sentligt också på det tillämpliga maximistraf-fet. Bestämmelsen omfattar således de gäl-lande strafflindringsgrunderna samt den all-männa regeln om avvikelser från straffskalani 3 kap. 5 § 2 mom. Enligt det föreslagna 8 §1 mom. kan domstolen döma ut ett straff i enlindrigare straffart än vad som anges i lag el-ler underskrida det minimistraff som före-skrivs för en gärning, om 1) gärningsmannenhar begått brottet såsom nedsatt tillräknelig,2) brottet har stannat vid försök, 3) gär-ningsmannen har begått brottet innan han el-ler hon fyllde 18 år, 4) gärningsmannen dömssom medhjälpare till brottet med tillämpningav 5 kap. 6 § eller gärningsmannens medver-kan till brottet annars är klart mindre än deövrigas medverkan, 5) brottet har begåtts un-der omständigheter där tillämpningen av enansvarsfrihetsgrund ligger särskilt nära tillhands eller 6) det på de grunder som nämns i6 och 7 § eller på andra exceptionella grun-der finns särskilda skäl, som skall nämnas idomen. Grunderna motsvarar på några få un-dantag när de gällande straffnedsättnings-grunderna och möjligheten att med stöd avgällande 3 kap. 5 § 2 mom. döma ut straffsom understiger straffskalan.

Det föreslås att straffnedsättningsgrundernai regel inte skall påverka bara straffskalansnedre gräns utan också det tillämpliga maxi-mistraffet. När ett straff bestäms enligt 1mom. 2—5 punkten får gärningsmannen en-ligt förslaget dömas till högst tre fjärdedelarav det strängaste straff som föreskrivs förbrottet och lägst det minimum i den straffartsom föreskrivs för brottet. Om livstidsfängel-se kunde följa på brottet, är maximistraffetför brottet fängelse i tolv år och minimistraf-fet fängelse i två år. Regleringen vore i detnärmaste likadan som i dag. Som viktigasteundantag föreslås att en nedsatt tillräknelig

skall kunna dömas till det maximistraff somföreskrivs i lag.

Val av straffart (9—12 §)

Den tredje underavdelningen innehållernormerna om val av straffart. I enlighet medvad som sades i 3 § skall de allmänna mät-ningsprinciperna och grunderna beaktas ock-så vid valet av straffart. I denna underavdel-ning ingår mer detaljerade regler om de sär-skilda urvalsgrunder som gäller envarstraffart. Bestämmelserna omfattar valet mel-lan villkorligt och ovillkorligt fängelse samttilläggspåföljder i samband med villkorligtfängelse. Vidare skall här föreskrivas om an-vändningen av samhällstjänst och domsefter-gift. Bestämmelserna om samtliga har revide-rats och reglerna om val av straffart kommerinte just att förändra det gällande rättsläget.Att bestämmelserna koncentreras till ett ochsamma kapitel ger emellertid en betydligtklarare helhetsbild av rättsläget än i dag.

Om användningen av villkorligt straff skallbestämmas i kapitlets 9 §. Enligt paragrafenkan ett fängelsestraff på viss tid som uppgårtill högst två år förklaras villkorligt, om detinte med hänsyn till hur allvarligt brottet är,gärningsmannens skuld sådan den framgår avbrottet eller gärningsmannens tidigare brotts-lighet förutsätts att ovillkorligt fängelse dömsut. För ett brott som någon har begått innanhan eller hon fyllde 18 år får ovillkorligfängelse dock inte dömas ut, om det intefinns vägande skäl. Bestämmelsen har prak-tiskt taget samma lydelse som den bestäm-melse som ingick i reformen av villkorligtfängelse i juni 2001. Centralt i reformen varatt hänsynen till det vaga kravet på allmänlaglydnad inte längre tillmättes någon rele-vans när villkorliga straff dömdes ut. I 10 §regleras frågan om tilläggspåföljder i sam-band med villkorligt fängelse. Också dennabestämmelse lyder så gott som lika som mot-svarande bestämmelse i reformen av villkor-ligt fängelse. Om enbart villkorligt fängelseinte kan anses vara ett tillräckligt straff förbrottet, kan gärningsmannen dessutom dö-mas till böter. På ett villkorligt fängelsestraffsom överstiger ett år kan ytterligare följa ettsamhällstjänststraff på minst 20 och högst 90timmar. Övervakningsfrågan skall också re-

RP 44/2002 rd26

gleras i samband med tilläggspåföljderna.Den som inte hade fyllt 21 år när han ellerhon begick brottet kan dömas till villkorligtfängelse förenat med övervakning under enprövotid, om detta skall anses motiverat föratt främja gärningsmannens möjligheter attanpassa sig i samhället och för att förhindraåterfall i brott.

Om samhällstjänst bestäms i 11 §. Be-stämmelsen bygger på gällande lag. I para-grafen skall tas in de bestämmelser om an-vändning av samhällstjänst som uttryckligenstyr domstolens prövning av frågan om sam-hällstjänst kan dömas ut eller inte. I paragra-fens 1 mom. nämns hur klandervärdheten hosgärningsmannen skall bedömas och vilkakrav som skall ställas på straffet. Enligt mo-mentet kan en gärningsman i stället för ettovillkorligt fängelsestraff på viss tid, högståtta månader, dömas till samhällstjänst underförutsättning att inte ovillkorliga fängelse-straff, tidigare samhällstjänststraff eller andravägande skäl skall anses utgöra hinder för attett samhällstjänststraff döms ut. Momentetmotsvarar gällande 3 § i lagen om samhälls-tjänst (1055/1996). I 2 mom. regleras de vill-kor som gäller gärningsmannens person ochhans eller hennes samtycke. För att gär-ningsmannen skall kunna dömas till sam-hällstjänst krävs följaktligen att han eller honhar samtyckt till den och kan antas klara avden. Bestämmelsen motsvarar till lydelsen iallt väsentligt gällande 4 § i lagen om sam-hällstjänst.

Sist regleras domseftergift. Den föreslagna12 § motsvarar innehållsligt de gällande be-stämmelserna om domseftergift. Också nuanges fem grunder för domseftergift: 1) brot-tet skall med hänsyn till hur skadligt det äreller gärningsmannens skuld sådan denframgår av brottet utifrån en helhetsbedöm-ning anses ringa, 2) gärningsmannen har be-gått brottet före fyllda 18 år och brottet skallanses ha berott på oförstånd och tanklöshet,3) brottet skall av särskilda skäl som hänförsig till gärningen eller gärningsmannen ansesursäktligt, 4) straffet skall särskilt med beak-tande av de omständigheter som nämns i 6 §4 punkten och 7 § eller social- och hälso-vårdsåtgärder anses oskäligt eller oändamåls-enligt eller 5) brottet skulle inte på grund avbestämmelserna om gemensamt straff väsent-

ligt inverka på det totala straffet. Den fjärdegrunden avviker till lydelsen från gällandelag. I bestämmelsen hänvisas komprimerattill samtliga straffmätningsrelevanta skälig-hets- och ändamålsenlighetsargument somnämns i vissa specifika lagrum. Till innehål-let motsvarar grunden emellertid i stort settgällande 3 kap. 5 § 3 mom. 3 punkten.

Avräkning från straff (13—16 §)

I slutet av kapitlet har koncentrerats be-stämmelserna om avräkning från straff somdöms ut. Om avräkning av rannsaknings-fängelse bestäms i 13 §. Bestämmelsen mot-svarar innehållsligt 3 kap. 11 §. För att görabestämmelsen mer lättläst föreslås att den de-las in i moment. Den avräkning som görsfrån ungdomsstraff har dessutom specifice-rats. Om avräkning av straff som har dömtsut utomlands skall föreskrivas i 14 § påsamma sätt som i gällande 1 kap. 13 §. Omavräkning av disciplinära straff för straffång-ar skall föreskrivas i kapitlets 15 §. Bestäm-melsen har samma innehåll som gällande 2kap. 13 § 2 mom. Om avräkning av straff ochdisciplinära tillrättavisningar som i discipli-närt förfarande har påförts personer som ly-der under 45 kap. strafflagen bestäms i 16 §.Motsvarande bestämmelse finns nu i 8 § mi-litära disciplinlagen (331/1983).

5.6. Gemensamt bötesstraff (7 kap. 3 §strafflagen)

För att eliminera de tolkningssvårighetersom hänför sig till bestämmelsen om gemen-samt bötesstraff föreslås att ett gemensamtbötesstraff får vara högst 180 dagsböter när 6kap. 8 § 2 mom. tillämpas. Detta straffmaxi-mum gäller i situationer där flera bötesstraffskall ådömas en person som kvalificerar sigför en nedsatt straffskala enligt 6 kap. 8 § 2mom.

5.7. Vissa andra strafflagskapitel ochandra lagar

Till tvångsmedelslagen (450/1987) skallfogas den paragraf om laglig självtäkt somnämns ovan. I paragrafen om den allmännarätten att gripa i tvångsmedelslagen skall

RP 44/2002 rd 27

också maktmedelsfrågan regleras. Dessutomskall maktmedelsbestämmelserna i ett flertalandra lagar revideras. Utöver detta blir detaktuellt med tekniska ändringar; bl.a. skallhänvisningarna till strafflagens allmänna delnu gälla de nya bestämmelserna i den all-männa delen.

6. Proposit ionens verkningar

Propositionen har inga ekonomiska ellerorganisatoriska verkningar. Reformen för-väntas inte heller påverka straffens allmännanivå, vare sig i en skärpande eller en lindran-de riktning. Propositionen väntas däremotleda till att rättstillämpningen blir kvalitativtbättre och att rättssäkerhets- och jämlikhets-aspekterna får en allt mer framträdande rollvid straffrättskipningen.

7. Beredningen av proposit ionen

Propositionen bygger på strafflagsprojek-tets förslag till bestämmelser om strafflagensallmänna läror ("Rikosoikeuden yleisiä oppe-ja koskevat säännökset". Oikeusministeriönlainvalmisteluosaston julkaisu 5/2000) ochde utlåtanden som myndigheter, organisatio-ner och andra sakkunniga har avgett om det.På basis av utlåtandena utarbetades vid justi-tieministeriet ett reviderat utkast till reger-ingsproposition (8.1.2001) och begärdeshögsta domstolens utlåtande. Utifrån dettagjordes ändringar i propositionen. Forsk-ningscentralen för de inhemska språken gavpå begäran ett utlåtande om de finskspråkigaparagrafutkasten. Utlåtandet resulterade ivissa språkliga ändringar i paragraferna.

8. Andra omständigheter som in-verkat på proposit ionens in-nehåll

Riksdagen har godkänt regeringens propo-sition med förslag till lag om privata säker-hetstjänster (RP 69/2001 rd, RSv 193/2001rd). Genom den nya lagen upphävs lagen ombevakningsföretag, som i denna propositionföreslås bli ändrad. När lagen om privata sä-kerhetstjänster blivit stadfäst skall dess be-stämmelse om användning av maktmedel

ändras enligt riktlinjerna i denna proposition.

9. Straf f lagens struktur

Propositionen är den sista av de omfattandedelreformer som har beretts i samband medtotalrevideringen av strafflagen. I propositio-nen föreslås nya 3—6 kap. i strafflagen ochvissa andra lagändringar. Den föreslagna ka-pitelföljden baserar sig på den gällande kapi-telindelningen i strafflagen och har valts medtanke på att man inte i samband med revide-ringen av de allmänna lärorna skall blitvungen att ändra de övriga strafflagskapit-lens placering.

När det blir dags att slutligt se över totalre-videringen av strafflagen skall kapitelindel-ningen för hela lagens vidkommande där-emot prövas på nytt. Trots att det ännu intefinns helt slutgiltiga planer på hur kapitelin-delningen i den kommande strafflagen skallse ut, har planerna redan framskridit rättlångt i fråga om den allmänna delen. Efter-som den kapitelhelhet som strukturerar denallmänna delen är av relevans också vid be-dömningen av lösningarna i detta förslag,nämns kapitelindelningen sådan den skisse-ras just nu.

Strafflagens allmänna del

Kapitel1. Allmänna förutsättningar för straffrätts-

ligt ansvar2. Ansvarsfrihetsgrunder3. Försök och medverkan4. Bestämmande av straff5. Gemensamt straff6. Fängelse7. Böter och ordningsbot8. Villkorligt fängelse9. Samhällstjänst10. Ungdomsstraff11. Straffansvar för juridiska personer12. Förverkandepåföljder13. Övriga påföljder14. Preskription15. Strafflagens territoriella tillämpnings-

område.

RP 44/2002 rd28

DETALJMOTIVERING

1. Lagförslag

1.1. Strafflagen

1 kap. Om tillämpningsområdet förfinsk straffrätt

13 §. Utländsk dom. I 3 mom. sägs att omnågon i Finland döms till straff för ett brottför vilket han redan helt eller delvis utstått enutomlands ådömd påföljd, skall från straffetgöras ett skäligt avdrag. Om den utståndnapåföljden var ett frihetsstraff, skall domstolenfrån straffet avräkna den tid som motsvararfrihetsberövandet. Domstolen kan även fast-ställa att den utståndna påföljden skall ansessom en tillräcklig påföljd för brottet.

Det föreslås att en till innehållet likadanbestämmelse tas in i 6 kap. om bestämmandeav straff. I kapitlet avser man koncentrera be-stämmelserna om avräkning från straff somdöms ut. Därför kan momentet upphävas.

2 kap. Om straffen

1 §. De allmänna straffen samt de särskildastraffen för tjänstemän och krigsmän ellerandra som lyder under 45 kap. strafflagenräknas upp i paragrafen. Den motsvarandestraffartsbestämmelsen skall ingå i 6 kap. ombestämmande av straff. Paragrafen kan såle-des upphävas.

13 §. Lagrummet gäller disciplinära straffsom påförs straffångar samt frågan om när enstraffånges brott skall föras till domstol. I 2mom. bestäms om avräkning av disciplinärastraff från de straff som domstolen dömer ut.En innehållsligt likadan bestämmelse skallingå i 6 kap. om bestämmande av straff. Ikapitlet avser man koncentrera bestämmel-serna om avräkning från straff som döms ut.Därför kan paragrafens 2 mom. upphävas.

Fängelsestraffkommittén (komm.bet.2001:6) föreslog vissa ändringar i paragra-fens 1 och 3 mom. När lagstiftningen omfängelsestraff och rannsakningsfängelse i si-

nom tid utarbetas enligt kommitténs riktlin-jer, torde det vara ändamålsenligt att också 1och 3 mom. samtidigt upphävs och att mot-svarande reviderade bestämmelser tas in ilagstiftningen om fängelsestraff och rannsak-ningsfängelse.

2 b kap. Villkorligt fängelse

1 och 2 §. Valet mellan villkorligt ochovillkorligt fängelse. Tilläggspåföljder isamband med villkorligt fängelse. Kapitlets1 § gäller valet mellan villkorligt och ovill-korligt fängelse och 2 § gäller tilläggspåfölj-der i samband med villkorligt fängelse. Mot-svarande bestämmelser skall finnas i 6 kap. 9och 10 §, varför 1 och 2 § kan upphävas.

3 §. Innebörden av villkorligt fängelse. Förtydlighetens skull är det nödvändigt att i ka-pitlet fortfarande finns något slags hänvis-ning till de bestämmelser i 6 kap. som gällervalet mellan villkorligt och ovillkorligt fäng-else samt tilläggspåföljder i samband medvillkorligt fängelse. Det föreslås att en sådanhänvisning fogas till paragrafen som ett nytt3 mom.

3 kap. Om allmänna förutsättningarför straffrättsligt ansvar

1 §. Legalitetsprincipen

1. Legalitetsprincipen – behov, innehåll ochutsträckning

Eftersom straffen i strafflagen inkräktar påcentrala medborgerliga fri- och rättigheter, ärdet av rättssäkerhetshänsyn nödvändigt attange exakta gränser för bruket av strafflags-straff. I en rättsstat begränsas strafflagstil-lämpningen av legalitets- eller laglighets-principen, kravet att bestraffning för brott all-tid måste grunda sig på en bestämmelse i lag(nulla poena sine lege, nullum crimen sinelege). Legalitetsprincipen har skrivits in i ettflertal länders strafflagar samt i många inter-

RP 44/2002 rd 29

nationella konventioner (artikel 7 i europeis-ka konventionen angående skydd för demänskliga rättigheterna och de grundläggan-de friheterna, FördrS 18—19/1990, och arti-kel 15 i internationella konventionen ommedborgerliga och politiska rättigheter,FördrS 7—8/1976). Hos oss regleras legali-tetsprincipen i 8 § grundlagen.

Den straffrättsliga legalitetsprincipen ärkomplex till sitt innehåll. Den reglerar samti-digt frågor som hör såväl till rättsfaktasidansom till påföljdssidan. Både brottet och detstraff som döms ut för brottet skall grundasig på lag. Principen tar hänsyn också till dentidsmässiga utsträckningen. Den förbjuder attstrafflagen tillmäts retroaktiv betydelse: detär inte tillåtet att i efterhand kriminaliseragärningar eller skärpa straffhoten för dem.Detta uttrycks genom det särskilda retroakti-vitetsförbudet. När legalitetsprincipens inne-håll preciseras måste också klargöras till vemprincipen riktar sig. Här måste man göraskillnad mellan lagstiftare och lagskipare.Principen anger hur lagar skall stiftas ochtillämpas. Legalitetsprincipens olika dimen-sioner kan med hänsyn till adressaterna kortoch koncist indelas som följer.

Till lagtillämparen riktar sig kravet på skri-ven lag, dvs. praeter legem-förbudet, enligtvilket domaren inte får överskrida lagensgränser. Denna kärna i legalitetsprincipen —nullum crimen, nulla poena sine lege scripta— innebär att domaren måste grunda sinverksamhet på de avgöranden som lagstifta-ren har fattat. Bara för ett i lag föreskrivetbrott får dömas bara till ett i lag bestämtstraff.

Även analogiförbudet är riktat till domaren.Lagskiparen får inte till den åtalades nackdelkomplettera lagen med analogislutledningar(nullum crimen, nulla poena sine lege stric-ta). Bägge principer adresserade till lagtill-lämparen handlar om samma dimension:kravet att binda lagskipningsavgörandena tillstrafflagens bokstav.

Den del av legalitetsprincipen som går un-der namnet förbudet mot retroaktiv strafflag(nullum crimen, nulla poena sine lege prae-via) gäller både lagstiftaren och den lagtill-lämpande domaren. Lagstiftaren får inte ret-roaktivt straffbelägga sådana gärningar sominte var kriminaliserade innan lagen stiftades.

Lagen får inte heller tillämpas retroaktivt såatt straff döms ut för sådana gärningar somännu inte var straffbara när de begicks. Frånförbudet mot retroaktiv strafflag har gjorts ettundantag för sådana situationer där tillämp-ningen av en ny bestämmelse leder till ettlindrigare slutresultat för den åtalade. Dettakallas den lindrigare lagens princip. Princi-pen gäller av naturen just lagskiparens verk-samhet. Om en ny lag har trätt i kraft efter attbrottet begicks och den skulle leda till ett förden åtalade lindrigare resultat, skall den nyalagen tillämpas. Om bemötandet till följd aven lagändring däremot skärps, skall givetvisden gamla lagen tillämpas. Retroaktivitets-förbudet har således ett nära samband medstrafflagens tillämplighet i tiden, varför detofta tas upp i samband med den tidsmässigatillämpligheten.

Till lagstiftaren riktar sig också obestämd-hetsförbudet, dvs. kravet att strafflagen äveninnehållsligt skall vara exakt (nullum crimen,nulla poena sine lege certa). Strafflagsbe-stämmelserna måste vara exakt avgränsade.Här kommer dessutom förhållandet mellanlegalitetsprincipens olika dimensioner i da-gen. Varken praeter legem-förbudet elleranalogiförbudet skulle ha någon nämnvärdpraktisk betydelse, om det var tillåtet för lag-stiftaren att utforma hur vaga brottsbeskriv-ningar och straffbud som helst. I relation tilllagstiftaren innebär exakthetskravet att såvälden verksamhet som hotas med straff somdet straff som följer på gärningen anges såexakt att åtminstone personer med juridiskutbildning, och helst också andra, på förhandskall kunna veta vad som är straffbart ochhur stränga straffen är. Obestämdhetsförbu-det har närmast en lagstiftningspolitisk bety-delse. Det anger vad som skall strävas eftervid lagberedningen och erbjuder en modellför god lagberedning. Frågan om lagarnasgrundlagsenlighet avgörs i riksdagens grund-lagsutskott (se närmare GrUU 4/1997 rd och23/1997 rd). Regeringsformen har inte an-setts ge domstolarna möjlighet att pröva detillämpade lagarnas grundlagsenlighet.Grundlagen trädde i kraft den 1 mars 2000och i dess 106 § föreskrivs en sådan möjlig-het, men huvudvikten läggs fortfarande vidförhandskontrollen, där riksdagen har en vik-tig ställning. Detta har i praktiken inneburit

RP 44/2002 rd30

att de svåraste tolkningssituationerna har ka-naliserats via lärorna om villfarelse.

Legalitetsprincipens underprinciper intebara kompletterar, utan också till en del över-lappar varandra. Den lagskipare som brytermot analogiförbudet kan samtidigt sägasöverskrida den skrivna lagens gränser och så-ledes även bryta mot praeter legem-förbudet.Om situationen vidare är sådan att domarenutifrån en likhetsbedömning dömer ut ettstraff för ett beteende som vid gärningstidenfortfarande inte är straffbart, men som krimi-naliseras senare, bryter domaren dessutommot förbudet mot retroaktiv strafflag. Det äremellertid nödvändigt att särskilja underprin-ciperna. De har delvis olika adressater, dehänför sig till olika dimensioner och de kanbrytas mot också separat. Trots den be-greppsliga differentiering som låter sig göraslämnar underprincipernas tillämpningsområ-den och inbördes förhållanden ofta rum förtolkning, vilket också gör det svårare attskriva in principerna i lagen.

2. Rättsjämförelse

Sverige. Enligt 2 kap. 10 § regeringsformenär det förbjudet att ålägga straff eller annanbrottspåföljd för gärning som inte var belagdmed påföljd när den förövades. Vidare är detinte heller tillåtet att i efterhand ålägga svåra-re påföljd än som var föreskriven, när gär-ningen företogs. Bestämmelsen i regerings-formen ger uttryck för det främst till lagstif-taren riktade förbudet mot retroaktivstrafflag. Retroaktivitetsförbudet har ansettsgälla även domstolen. Förhållandet mellanlagrummet och legalitetsprincipens övrigadimensioner och framför allt analogiförbudetär i viss mån oklart.

I 1 kap. 1 § brottsbalken (BrB), såsom lag-rummet lyder reviderat år 1994, definierasbrott på följande sätt: Brott är en gärning somär beskriven i denna balk eller i annan lag el-ler författning och för vilken straff som sägsnedan är föreskrivet. Brottbalksbestämmel-sen innehåller sakligt sett en legaldefinitionav ett brott. Samtidigt har bestämmelsen an-setts som en påminnelse om legalitetsprinci-pens betydelse.

Norge. I grundlagen av år 1814 sägs attingen kan dömas till straff annat än med stöd

av lag (96 §). Enligt 97 § grundlagen får enlag inte ges retroaktiv verkan. Den förra be-stämmelsen anses ge uttryck för prater le-gem-förbudet, den senare förbjuder retroak-tiv strafflag. Frågan om strafflagens tillämp-lighet i tiden, som i vissa avseenden hör tillretroaktiviteten, behandlas separat från lega-litetsprincipen. Om strafflagens tillämpligheti tiden bestäms i 3 § strafflagen (straffelo-ven).

Norska strafflagen innehåller således inteen uttrycklig bestämmelse om legalitetsprin-cipens kärninnehåll. Enligt strafflagskom-missionen skall i strafflagen anges att straff-rättsliga påföljder får användas endast medstöd av bestämmelser i norsk lag (NOU1992:23, 22 § i förslaget).

Danmark. Enligt 1 § strafflagen (straffelo-ven) får ett straff dömas ut endast för en gär-ning som är straffbar enligt lag eller som kanjämställas med en sådan gärning. Bestäm-melsens lydelse förefaller att godkänna ana-log strafflagstillämping. I den danska lag-stiftningen ingår inte heller något särskiltförbud mot retroaktiv strafflag. Det oaktathar legalitetsprincipen i rättslitteraturen gettsett innehåll som i det stora hela motsvararståndpunkten i de övriga nordiska länderna.Att 1 § strafflagen omfattar praeter legem-förbudet anses entydigt. Trots att man i rätts-litteraturen godkänner analogitolkning tillnackdel för den åtalade i en begränsad ut-sträckning, gäller detta endast fall där bevil-jandet av ansvarsfrihet vore att betrakta som"ren formalism". I avsaknad av lagstiftninghar förbudet mot retroaktiv strafflag i rättslit-teraturen härletts från de bakomliggande or-saker som upprätthåller och stöder legalitets-principen.

Tyskland. Enligt artikel 103 stycke 2 igrundlagen kan straff dömas ut bara för ensådan gärning som vid tiden för gärningenvar straffbar enligt lag. En till innehållet li-kadan bestämmelse finns också i 1 § straffla-gen (Strafgesetzbuch, StGB). I 2 § straffla-gen ingår vidare detaljerade bestämmelserom strafflagens tillämplighet i tiden. Rättslit-teraturen är tämligen enig om att bestämmel-serna ger uttryck för legalitetsprincipens fyrasjälvständiga delprinciper: kravet på skrivenlag (praeter legem-förbudet), analogiförbu-det, retroaktivitetsförbudet samt obestämd-

RP 44/2002 rd 31

hetsförbudet. Om vad underprinciperna inne-håller mer i detalj råder det däremot rätt storoenighet.

Österrike. Enligt 1 § strafflagen (Strafge-setzbuch) får straff eller säkringsåtgärder föl-ja endast på gärningar som uttryckligen varstraffbelagda redan när de begicks. I lagenförbjuds också användningen av strängarestraff eller för gärningsmannen mer ofördel-aktiga säkringsåtgärder än vad som gälldevid gärningstiden. Bestämmelsen anses om-fatta kravet på skriven lag (praeter legem-förbudet), analogiförbudet (till den åtaladesnackdel), obestämdhetsförbudet samtretroaktivitetsförbudet. Ett särdrag är attsäkringsåtgärderna konsekvent nämns vidsidan av straffen. Om tillämpligheten i tidenbestäms särskilt i 61 § strafflagen.

Internationella konventioner. Enligt inter-nationella konventionen om medborgerligaoch politiska rättigheter, som Finland ratifi-cerade år 1975, får ingen fällas till ansvar förnågon gärning eller underlåtenhet, som vidden tid då den begicks ej utgjorde ett brottenligt inhemsk eller internationell rätt (artikel15 stycke 1). Ej heller får högre straff utmä-tas än som var tillämpligt vid den tid då denbrottsliga gärningen begicks. Om efter brot-tets begående ny lag stiftas som föreskriveratt ett lindrigare straff skall tillämpas, kanden skyldige komma i åtnjutande härav. I eu-ropeiska konventionen om skydd för demänskliga rättigheterna och de grundläggan-de friheterna, som Finland ratificerade år1990, förbjuds retroaktiv strafflagstillämp-ning och fastslås den lindrigare lagens prin-cip vid strafflagstiftningen (artikel 7 stycke1). Enligt en förhållandevis vedertagen tolk-ning har konventionsbestämmelsen i frågasom sådan blivit en del av den finska rätts-ordningen.

Sammandrag. Om legalitetsprincipen finnsbestämmelser i de flesta europeiska ländersstrafflagar. I vilken utsträckning legalitets-principens olika dimensioner har regleratsvarierar dock. Normerna lämnar ofta ocksårum för tolkning, vilket delvis har sambandmed att underprinciperna är mångtydiga. Hu-ruvida analogiförbudet omfattas av lydelsen ien lag kan t.ex. bero på hur analogi och tolk-ning förstås. Det finns även skillnader i frågaom hur man uppfattar förhållandet mellan le-

galitetsprincipen, förbudet mot retroaktivstrafflag, principen om tillämpligheten i tidensamt den lindrigare lagens princip. Detta ståri sin tur i samband med det sätt på vilket ar-betsfördelningen mellan strafflags- ochgrundlagsbestämmelserna har genomförts idet aktuella fallet. Om legalitetsprincipen harkunnat föreskrivas på grundlagsnivå, istrafflagen eller i bägge.

3. Nuläge och aktuella problem

Trots att vår straffrätt bygger på legalitets-principen, har principen i sig inte direkt skri-vits in i den gällande strafflagen. I sambandmed revideringen av de grundläggande rät-tigheterna år 1995 intogs däremot i reger-ingsformen en bestämmelse som omfattadelegalitetsprincipens viktigaste dimensioner(6 a §). I dag finns motsvarande bestämmelsei grundlagen (8 §). Enligt den får ingen be-traktas som skyldig till ett brott eller dömastill straff på grund av en handling som inteenligt lag var straffbar när den utfördes. Förbrott får inte dömas till strängare straff änvad som var föreskrivet i lag när gärningenbegicks.

Bestämmelsen kräver att brott skall definie-ras i lag. Bestämmelsen omfattar vidare för-budet mot retroaktiv strafflag, en dimensionav legalitetsprincipen. I paragrafen förutsättsatt ingen får dömas till strängare straff än vadsom var föreskrivet i lag när gärningen be-gicks. Bestämmelsen hindrar emellertid inteatt man tillämpar en lindrigare lag som harträtt i kraft efter det att gärningen begicks.Till innehållet i och tillämpningen av denlindrigare lagens princip tas inte närmareställning i grundlagsbestämmelsen. Omstrafflagens tillämplighet i tiden och denlindrigare lagens princip bestäms i självaverket särskilt i 3 § förordningen om infö-rande av strafflagen.

Författningsläget är i korthet följande:Grundlagsbestämmelsen omfattar såväl kra-vet på skriven lag som retroaktivitetsförbu-det. I 3 § förordningen om införande avstrafflagen föreskrivs strafflagens tillämplig-het i tiden på ett sätt som inbegriper ocksåretroaktivitetsförbudet. Vidare regleras denlindrigare lagens princip i detta sammanhang.

Att regeringsformen kompletterades av-

RP 44/2002 rd32

hjälpte en allvarlig brist i vår lagstiftning,som det efter ändringen i fråga inte finns nå-gon egentlig orsak att innehållsligt kritisera.Att legalitetsprincipen inte regleras i självastrafflagen är fortfarande ett i viss mån for-mellt missförhållande. I ett flertal länder,som t.ex. i Sverige och i Tyskland, finns be-stämmelser om legalitetsprincipen såväl pågrundlags- som på strafflagsnivån. Medkompletteringen till regeringsformen för-svinner således inte behovet av att reglerasaken också i strafflagen.

Den omständigheten att en bestämmelseom legalitetsprincipen redan ingår i grundla-gen ställer strafflagstiftaren inför ett nyttproblem. Det vore möjligt att återge grund-lagsbestämmelsen som sådan i strafflagen. Åandra sidan vore det möjligt att i strafflagen,som uttryckligen riktar sig till lagskiparen,reglera legalitetsprincipens olika dimensionermer detaljerat än i grundlagen. Grundlagsbe-stämmelsen säger i själva verket ingentingom en del av legalitetsprincipens dimensio-ner (obestämdhetsförbudet och analogiförbu-det), men avviker inte i detta avseende frånbestämmelserna på motsvarande nivå i andraländer. I bestämmelsen nämns inte heller nå-gonting om andra brottspåföljder än straff.Därför föreslås att i strafflagen tas in en be-stämmelse som i sak motsvarar bestämmel-sen i grundlagen, men som i jämförelse meddenna är något mer exakt vad gäller defini-tionen av legalitetsprincipen.

4. Paragrafens innehåll

Enligt 1 § 1 mom. i förslaget får en personbetraktas som skyldig till ett brott endast pågrund av en gärning som uttryckligen varstraffbar enligt lag när den begicks. Straffoch andra straffrättsliga påföljder skall grun-da sig på lag (2 mom.)

Den straffrättsliga legalitetsprincipen ärtvåsidig: både brottet och den påföljd somdöms ut för brottet måste grunda sig på skri-ven lag. Paragrafens 1 mom. hänför sig tillden förra och 2 mom. till den senare delen.

Legalitetsprincipen anses omfatta fyra för-bud: straffbarheten skall förankras i skrivenlag, som är ett påbud riktat till domstolarna(praeter legem-förbudet), analogiförbudet, li-kaså riktat till domstolarna, förbudet mot ret-

roaktiv strafflag, riktat till domstolarna ochlagstiftaren, och förbudet mot obestämt for-mulerad strafflag, riktat närmast till lagstifta-ren. Bestämmelsen i 1 mom. täcker i förstahand de två förstnämnda förbuden. Närmarebestämmelser om retroaktivitetsförbudetfinns i följande paragraf.

Paragrafen motsvarar i sak första meningeni 8 § grundlagen. Det som skiljer lagrummenåt är att man i den föreslagna strafflagsbe-stämmelsen betonar analogiförbudet samt attlagarna och brottsbeskrivningarna skall varaexakta. Ingen får dömas till straff eller be-traktas som skyldig, om inte gärningen ut-tryckligen är straffbar enligt lag. Lagutskottetföreslog i sitt betänkande att också paragra-fen i regeringsformen skulle kompletteras påmotsvarande sätt, men grundlagsutskottet sågdetta som problematiskt, eftersom de lagför-behåll som hänför sig till bestämmelserna omgrundläggande fri- och rättigheter i allmänhethar ansetts inkludera kravet på exakthet ochtydlighet (GrUB 25/1994 rd). Genom att kra-vet på exakthet dock av rättssäkerhetsskäl be-tonas just i straffrätten, har det ansetts moti-verat att i strafflagsbestämmelsen få framockså denna dimension.

Förslaget till bestämmelse skiljer sig från8 § grundlagen också på så sätt att legalitets-principen utvidgas till att förutom straff ock-så gälla andra straffrättsliga påföljder, vilketmotsvarar nuvarande tolkning. Systematikeni regleringen har också klarlagts jämfört med8 § grundlagen genom att det föreskrivs omde olika dimensionerna av legalitetsprincipeni egna moment.

1 mom. Kravet på skriven lag. Brott ochstraff skall definieras i lag (nullum crimensine lege). Med lag avses här riksdagslag. Avdetta följer att kriminaliseringar som baserarsig endast på bestämmelser i förordningar el-ler författningar på lägre nivå än dessa stridermot legalitetsprincipen. Enligt gammal stats-författningsrättslig praxis hade rätten att ut-färda förordningar sträckt sig till s.k. politi-brott, men detta missförhållande avhjälptesredan i och med att 6 a § fogades till reger-ingsformen (GrUB 25/1994 rd). Kriminalise-ringar som grundar sig blott och bart på be-stämmelser i förordningar står följaktligen istrid med såväl 8 § grundlagen som den nuföreslagna bestämmelsen. Enligt 107 §

RP 44/2002 rd 33

grundlagen är sådana kriminaliseringar sombaserar sig endast på förordningar numeraogiltiga.

Från den föregående gruppen bör särskiljasde s.k. öppna straffbuden (blankettkriminali-seringarna). Där har den egentliga straffbe-stämmelsen (straffhotet) och brottsbeskriv-ningen (gärningsbeskrivningen, beskrivning-en av det straffbara beteendet) skilts åt.Straffbestämmelsen kan ha placerats t.ex. islutet av lagen, medan beskrivningen av detstraffbara beteendet däremot måste sökas nå-gon annanstans, antingen i samma lag eller inågon annan lagstiftning, ofta just i bestäm-melser på förordningsnivå. Till följd av attregleringen är spridd på detta sätt kan detvara t.o.m. mycket svårt att utreda vad somutgör straffbart beteende. Förfarandet är där-för problematiskt redan med tanke på denexakthet som legalitetsprincipen kräver. I desituationer där beskrivningen av det straffba-ra beteendet finns i bestämmelser på lägrenivå än lag uppfyller blankettekniken särde-les illa också det krav att definieringen avbrott skall grunda sig på lag och inte på be-stämmelser på lägre än lagnivå. Det råderemellertid inte en direkt konflikt mellan dettaslags teknik och lagbundenhetsprincipen,förutsatt att straffbarhetsgrunden fortfarandeklart framgår av lag och förutsatt att det idenna lag har tagits in en tydlig och uttryck-lig delegeringsbestämmelse. I sitt betänkandeöver grundlagsreformen noterade grundlags-utskottet följande: (1) Fullmaktskedjorna förgodtagbara blankettstraffbestämmelser skallvara exakta, (2) de materiella bestämmelser-na om straffbarhetsförutsättningarna för gär-ningar skall vara skriva med den exakthetsom krävs för straffbestämmelser, (3) av detnormkomplex som omfattar dessa bestäm-melser skall också framgå att det är straffbartatt bryta mot dem och (4) kriminaliseringsbe-stämmelserna skall innehålla någotslags ma-teriell karaktärisering av de gärningar som äravsedda att kriminaliseras (GrUB 25/1994och GrUU 4/1997 rd samt HD 1992:162,1994:114, 1995:4, 1998:159, 1999:46,1999:51, 2000:39 och 2000:52).

Man kan ytterligare särskilja den situationdär straffbuden i sin helhet finns i bestäm-melser på lägre nivå än lag, men där bemyn-digandena att utfärda dem har givits genom

lag. Till denna grupp hör de ordningsstadgorsom godkänns enligt 7 § kommunallagen(365/1995) liksom också de begränsningar irätten att färdas och vistas som utfärdas en-ligt 52 § polislagen. Genom kommunallagendelegeras till fullmäktige rätten att för främ-jande av allmän ordning och säkerhet god-känna ordningsstadgor med hot om böter vidöverträdelser av dem. Enligt polislagen kaninrikesministeriet, för att trygga en synnerli-gen viktig verksamhet eller egendom eller föratt skydda människor, genom förordning be-gränsa trafik eller vistelse i ett objekt somskall tryggas eller skyddas och i dess omgiv-ning eller förbjuda att föremål eller ämnensom äventyrar säkerheten tas med dit. Förbrott mot förbudet eller begränsningen kanutdömas böter.

Bestämmelserna har inte ansetts strida motlegalitetsprincipen, dock under förutsättningatt ordningsstadgan eller polisförordnandet ifråga har givits i det syfte som anges i lagen.Bestämmelser som har utfärdats i något annatsyfte kan inte läggas till grund för straffan-svar, eftersom detta strider mot legalitets-principen.

Kravet på skriven lag gäller såväl beskriv-ningen av det tillräknade brottet som de på-följder som kan dömas ut för gärningen. Detfordras att gärningen uppfyller villkoren ibrottsbeskrivningen. Kravet på skriven lagaccentueras i synnerhet vid tillämpningen avbrottsbeskrivningarna i den särskilda delen,men det kan sägas sträcka sig allt mer ocksåtill regleringen i strafflagens allmänna del.Om de allmänna förutsättningarna för straff-rättsligt ansvar, straffbar underlåtenhet ochde olika slagen av tillräknande fastslås istrafflagen, undanröjs en mängd problemsom fortfarande existerar på området.

Kravet på skriven lag innebär också attdomaren är bunden till vad lagen säger omtillämplig straffart och straffstorlek. Dettagäller också för andra straffrättsliga påföljder(2 mom.).

Det föreslås att en person får betraktas somskyldig till ett brott endast på grund av engärning som uttryckligen var straffbar enligtlag. Legalitetsprincipen förbjuder såledesdomaren att bara fastslå någons skuld, obero-ende av om gärningsmannen dessutom dömstill straff för gärningen eller inte. Redan den

RP 44/2002 rd34

omständigheten att någon konstateras varaskyldig har så pass stora återverkningar attdet av hänsyn till rättssäkerheten är nödvän-digt att myndighetsavgörandena alltid förgärningsbeskrivningens del bygger på skri-ven lag.

Analogiförbudet. Legalitetsprincipen förut-sätter inte enbart att saken regleras genomlag. Den anses också ställa krav på hur lagentillämpas. Det är detta som i bestämmelsenavses genom kravet att som skyldig till brottfår betraktas endast på grund av en gärningsom uttryckligen var straffbar enligt lag närden begicks. Genom att det förutsätts att gär-ningen uttryckligen var straffbar hänvisas tillanalogiförbudet. Också i vår rättslitteraturhar sedan gammalt ansetts att analogi tillnackdel för den åtalade är förbjuden.

Analogiförbudets innehåll och utsträckningär emellertid omtvistade. Mycket avgörs påbasis av vad som förstås med analogi och ivilket förhållande analogin står till lagtolk-ning. De uttryck som lagstiftaren använderfordrar alltid tolkning. Detta beror på att lag-stiftaren använder sig av typbegrepp. Det hörtill tillämparen att avgöra om en konkret gär-ning motsvarar en gärningstyp som nämns ilagen. Man kan inte förutsätta att lagstiftarenpå ett bindande sätt skall avgöra även de en-skilda fallen. Domaren kan följaktligen aldrigvara någon som bara mekaniskt fullgör lag-stiftarens vilja. Lagtillämpningen, dvs. attfastslå överensstämmelsen mellan ett konkretfall och en abstrakt rättsnorm, förutsätter all-tid tolkning. Utgående från att analogi tillden åtalades nackdel är förbjuden, men atttillämpningen av bestämmelserna alltid för-utsätter tolkning, blir det aktuellt att avgörahur förbjuden analogi och tillåten tolkningskall skiljas från varandra.

Det är lagtolkningslärornas uppgift att ut-reda frågan i detalj. Tolkning innebär alltidatt något ges ett betydelseinnehåll. Som mot-sats till analogi är det frågan om tolkning, närbetydelseinnehållet fastslås inom ramen förlydelsen i lagen. Lagskiparen får inte gåutanför lydelsen. Här uppstår frågan om varde för lydelsen relevanta gränserna går. Ter-mernas allmänspråkliga betydelse kan sessom en utgångspunkt. Man blir ofta ocksåtvungen att i lagen använda juridisk-teknisktspecificerade uttryck (vad som avses med

"lös egendom" eller "handling"). Lagtillämp-ning som baserar sig på termernas normal-språkliga betydelse utgör tillåten tolkning.Vidare godtas sådan lagtillämpning sombygger på det juridisk-tekniska betydelsein-nehåll som har fastslagits för termen i rätts-vetenskapen, lagarnas förarbeten eller, vilketvore att föredra, i själva lagen.

Det är således frågan om analogi när ennorm tillämpas på ett fall, som inte faller inunder lagens lydelse i någondera av de nu an-förda bemärkelserna, men som ändå i någotavseende kan ses som identiskt eller jämför-bart med det fall som regleras. Skillnaden iförhållande till tolkning blir i sista hand gli-dande. Gränsfall avgörs primärt utgåendefrån de värden och syften som ligger bakomlegalitetsprincipen: att garantera rättsskyddoch förutsebarhet. Spörsmålet om gränsenmellan tillåten tolkning och förbjuden analo-gi går till en del tillbaka till förutsebarhets-frågan och den omständigheten hur en medtanke på allmän tolkningspraxis förutsebarbetydelse bestäms. Förutsebarheten i frågaom tillämpningen av bestämmelserna istrafflagen är bunden för det första till be-stämmelsernas allmänspråkliga betydelse.Utöver detta innehåller lagen oundvikligenockså begrepp, där man för att uppnå en till-räcklig exakthet är hänvisad till den specifikajuridisk-tekniska betydelse som bestämmel-serna ges (t.ex. uppsåt, oaktsamhet, motor-fordon, skjutvapen). Kravet att gärningen ut-tryckligen skall vara straffbar enligt lag bety-der att domstolen inte får avvika från lagtex-tens normalspråkliga eller juridisk-tekniskabetydelse, när den avgör om en konkret gär-ning hör till tillämpningsområdet för en be-stämmelse.

Retroaktivitetsförbudet. Det tredje sättet attläsa bestämmelsen betonar den tidsmässigadimensionen. Kravet att som skyldig till brottfår betraktas endast på grund av en gärningsom uttryckligen var straffbar enligt lag närden begicks refererar till retroaktivitetsförbu-det. Det förbud mot retroaktiv strafflagstift-ning som riktar sig till lagstiftaren fastställs i8 § grundlagen. Det kan anses gälla lika välockså lagtillämparen. Den föreslagna straff-lagsbestämmelsen är innehållsligt likadan. Ilinje med den lagstiftningsteknik som har till-lämpats i strafflagens allmänna del har prin-

RP 44/2002 rd 35

cipen inte avfattats som en förbudsnorm utanen påbudsnorm.

2 mom. omfattar brottspåföljdsdimensio-nen. Det är inte nog att definieringen av brottskall grunda sig på lag. Det krävs likväl ock-så att de straffrättsliga påföljder som döms utför gärningar grundar sig på skriven lag (nul-la poena sine lege poenali). Domstolarna fårsåledes inte enligt egen prövning bestämmavare sig gränsen mellan vad som är förbjudetoch vad som är tillåtet eller sanktionerna motöverträdelser av förbuden.

Även här refererar lag till riksdagslag.Trots att straffverkställigheten eventuellt re-gleras mer i detalj genom bestämmelser påförordningsnivå, måste bestämmelserna omde egentliga sanktionsslagen och använd-ningen av dem bygga på lag.

Utöver straff talas i momentet om andrastraffrättsliga påföljder. Med straffrättsligapåföljder avses här alla påföljder som påförsi straffprocessuell ordning. I rättslitteraturenbrukar man indela dem i straff, påföljder avstrafftyp och säkringsåtgärder.

Vad som utgör straff framgår av straffla-gen. Allmänna straff är enligt 2 kap. 1 § igällande strafflag fängelse, samhällstjänst,böter och ordningsbot. Ytterligare känner la-gen till särskilda straff och disciplinära på-följder för tjänstemän och krigsmän. Legali-tetsprincipen omfattar också dessa påföljder.Endast sådana påföljder eller påföljder somersätter dem får dömas ut som straff för brottenligt vad som föreskrivs i lag.

Till påföljderna av strafftyp räknas ocksåde påföljdsliknande åtgärdseftergifterna(rapporteftergift, åtalseftergift och domsef-tergift). Dessa inbegriper alltid ett konstate-rande av någons skuld. Påföljdsliknande åt-gärdseftergifter är möjliga bara under de för-utsättningar som nämns i lagen.

Säkringsåtgärderna avviker från straffenoch påföljderna av strafftyp på så sätt att an-vändningen av dem inte enbart eller ens i för-sta hand baserar sig på ett begånget brott,utan på risken för nya brott. De indelas istraffprocessuella och administrativa säk-ringsåtgärder. Den straffrättsliga legalitets-principen reglerar uttryckligen de förra. Deadministrativa säkringsåtgärderna regleras påmotsvarande sätt av den allmänna lagbun-denhetsprincipen inom förvaltningen och av

de internationella konventioner om mänskli-ga rättigheter som binder Finland. Straffrätts-liga (processuella) säkringsåtgärder är inter-nering i tvångsinrättning, förverkandepåfölj-der (konfiskation), körförbud med anledningav brott, näringsförbud, jaktförbud samtdjurhållningsförbud.

Skadestånd på grund av brott hör också dettill de straffrättsliga påföljder som avses i be-stämmelsen, trots att det varken kan betraktassom ett straff, en påföljd av strafftyp eller ensäkringsåtgärd. Vid reformen av de grund-läggande fri- och rättigheterna ansågs be-stämmelsen om legalitetsprincipen omfattaockså fastställande av brottsbaserade skade-stånd (RP 309/1993 rd).

2 §. Tillämplighet i tiden

1. Nuläge

Om strafflagens utsträckning i tiden ochden lindrigare lagens princip föreskrivs i 3 §förordningen om införande av strafflagen.Bestämmelsen i fråga reformerades i sam-band med den första delrevideringen avstrafflagen. Enligt bestämmelsen skallstrafflagen tillämpas på de brott som har be-gåtts efter det att lagen trädde i kraft. Ur be-stämmelsen har härletts också förbudet motretroaktiv strafflagstillämpning. Det undan-tag som görs från huvudregeln regleras sam-tidigt. Om vid tiden för gärningen gällde enannan lag än den som gäller vid tiden fördomen, skall den lag tillämpas som leder tillett lindrigare slutresultat för den dömde (denlindrigare lagens princip).


Sverige. I 5 § lagen om införande avbrottsbalken finns en bestämmelse om straff-lagstiftningens tillämpning i tiden: "Ingen mådömas för gärning, för vilken ej var stadgatstraff när den begicks." Paragrafen uttrycker iförsta hand ett till domaren riktat förbud motretroaktiv strafflagstillämpning. Ett straffskall dömas ut enligt den lag som gällde vidgärningstiden. I paragrafen har den lindrigarelagens princip genomförts så att i stället förden lag som gällde vid tiden för gärningentillämpas den lag som gäller vid domstillfäl-

RP 44/2002 rd36

let, om denna leder till ett lindrigare straff el-ler till den situation att ett straff inte skalldömas ut. Med hänvisning till bestämmelsenslydelse har man också ansett att det omfattarpraeter legem-förbudet ("stadgat" ses refereratill skriven lag).

Norge. I 3 § strafflagen ingår reglerna omtillämpligheten i tiden. Enligt dem skall på engärning i allmänhet tillämpas den lag somgällde vid gärningstiden. Den lag som gälldevid tiden för domen skall dock tillämpas, omden leder till ett för den åtalade fördelaktiga-re avgörande.

Danmark. Enligt 3 § strafflagen skall iprincip tillämpas den lag som gällde viddomstillfället, likväl så att avgörandet inte fårbli strängare än vad som hade kunnat följaenligt den äldre lagen.

Tyskland. I 2 § strafflagen finns detaljeradebestämmelser om strafflagens tillämplighet itiden. Strafflagen tillämpas i princip på debrott som har begåtts under dess giltighetstid.Om lagen däremot har ändrats mellan tidenför gärningen och tiden för domen, skall denlindrigare av lagarna tillämpas.

Österrike. Om tillämpligheten i tiden före-skrivs i 61 § strafflagen. Enligt bestämmel-sen tillämpas strafflagen på de gärningar somhar begåtts efter det att lagen trädde i kraft.Strafflagen kan, åsidosättande den lag somgällde vid gärningstiden, tillämpas också påbrott som har begåtts innan en ny lag trädde ikraft, om den nya lagen leder till ett totalt settförmånligare slutresultat för gärningsman-nen. Genom övergångsbestämmelserna tillden nya strafflagen, som trädde i kraft i bör-jan av år 1975, begränsas dessutom den lind-rigare lagens princip tämligen kraftigt. Ibrottmål, där ett avgörande i första instanshar meddelats innan den nya lagen trädde ikraft, avgör även fullföljdsdomstolen måletenligt den gamla lagen.


I 1 mom. i den föreslagna 2 § sägs att på ettbrott tillämpas den lag som gällde när brottetbegicks. Gäller när domen meddelas en an-nan lag än den som gällde när brottet be-gicks, skall dock den nya lagen tillämpas omden leder till ett lindrigare slutresultat (2mom.).

I 3 mom. regleras besvärssituationer. En nylag som har trätt i kraft först sedan målet av-gjordes i första instans skall dock tillämpas ifullföljdsdomstolen endast om något straffför gärningen inte skall dömas ut enligt dennya lagen eller om tillämpningen av den lagsom gällde vid tidpunkten för gärningenskulle leda till ett väsentligt strängare slutre-sultat.

Har avsikten varit att lagen skall gälla en-dast en viss tid, skall på en gärning som harbegåtts under denna tid enligt 4 mom. tilläm-pas den lag som gällde vid tidpunkten förgärningen.

Får en straffbestämmelse i lagen sitt exaktainnehåll av beteendenormer som ingår i enlag eller i författningar och föreskrifter somhar givits med stöd av den, avgörs gärning-ens straffbarhet enligt de beteendenormersom gällde vid tidpunkten för gärningen, ominte något annat bestäms (5 mom.).

Förslaget motsvarar innehållsmässigt gäl-lande 3 § förordningen om införande avstrafflagen som har undergått vissa, närmasttekniska ändringar. Det föreslagna 5 mom. ärnytt, men i enlighet med gällande tolkning.

På ett brott tillämpas enligt 1 mom. den lagsom gällde när brottet begicks. Bestämmel-sen ger uttryck för huvudregeln i fråga omstrafflagens tillämplighet i tiden och är tilllydelsen identisk med gällande 3 § 1 mom.förordningen om införande av strafflagen.Det är i princip motiverat att bedöma en gär-ningsmans verksamhet enligt den lag somgällde vid gärningstiden. Detta gäller oaktatden nya lagen eventuellt återspeglar föränd-rade eller bättre underbyggda uppfattningarom gärningarnas skadlighet eller påverk-ningssättens ändamålsenlighet.

För att frågan om tillämplig lag skall kunnaavgöras förutsätts att gärningstiden för ettbrott fastslås. Ett brott anses fullbordat närgärningsmannen har avslutat de handlingarsom konstituerar brottet. Om den brottskon-stituerande verksamheten eller underlåtenhe-ten till en del har skett under den nya lagen,kan den gamla lagen inte tillämpas. Om brot-tet begås genom underlåtenhet att fullgöranågon särskild skyldighet, anses brottet varabegånget när skyldigheten senast borde hafullgjorts. Det avgörande är följaktligen gär-ningsögonblicket. Inte heller i det fall att en

RP 44/2002 rd 37

gärnings straffbarhet förutsätter en viss skad-lig följd skall tiden för effektyttringen längrebetraktas som gärningstidpunkt, om gärning-en vid det laget redan var fullbordad. Det ären annan sak att en ny lindrigare lag, som harträtt i kraft mellan verksamheten och upp-komsten av följden, blir tillämplig med stödav den lindrigare lagens princip enligt 2mom. Gärningstiden vid s.k. fortgående (per-durerande) brott slutar löpa i och med att deträttsstridiga tillståndet upphör eller när gär-ningsmannen har vidtagit de åtgärder som ärnödvändiga för att få ett slut på det rättsstri-diga tillstånd som hans eller hennes brott harorsakat.

Kravet att på gärningen skall tillämpas debestämmelser som gällde vid tiden för gär-ningen innebär samtidigt ett mot domstolarnariktat förbud mot retroaktiv strafflag. Mankan hävda att huvudregeln i fråga omstrafflagens tillämplighet i tiden i själva ver-ket samtidigt inbegriper också förbudet motretroaktiv strafflagstillämpning. Förbudetmot retroaktiv strafflag har dock för tydlighe-tens skull fastställts separat såväl i 8 § grund-lagen som i 3 kap. 1 § i strafflagsförslaget.

Den föreslagna regleringen innebär såledesatt förbudet mot retroaktiv strafflag står attläsa både i grundlagen och i 3 kap. 1 och 2 §strafflagen. Av dessa är grundlagsbestäm-melsen den mer omfattande så till vida attden tar ställning också till förändringarna istraffbarhetsgraden. Enligt lagrummet fåringen heller dömas till ett strängare straff änvad som var föreskrivet när gärningen be-gicks. Denna dimension ingår inte automa-tiskt i 3 kap. 1 § strafflagen, som över lag re-glerar endast rätten att döma ut straff. Enligt3 kap. 2 § 1 mom. är det däremot förbjudetatt tillämpa normer som är strängare än desom gällde vid tiden för gärningen. Om till-lämpningen av sådana lindrigare normer somhar trätt i kraft efter att gärningen förövadesföreskrivs i de två följande momenten i para-grafen.

I 2 mom. regleras den lindrigare lagensprincip. Det är frågan om ett undantag frånhuvudregeln i 1 mom. om strafflagstiftning-ens tillämplighet i tiden. Gäller när domenmeddelas en annan lag än den som gällde närbrottet begicks, skall utan hinder av vad sombestäms i 1 mom. den nya lagen tillämpas,

om den leder till ett totalt sett lindrigare slut-resultat. Bestämmelsen skall motsvara förstameningen i 3 § 2 mom. förordningen om in-förande av strafflagen, som reviderades isamband med den första delrevideringen avstrafflagen.

Den lindrigare lagen skall alltid tillämpas ifråga om avgöranden i första instans. Princi-pen kommer på motsvarande sätt till synesvid åtalsprövningen.

Som jämförelseobjekt står uttryckligen detslutresultat som tillämpningen av lagarnakunde tänkas ge. Jämförelsen skall basera sigpå det konkreta slutresultat som tillämpning-en av den nya eller den gamla lagen skulleleda till i det aktuella fallet. Om det visar sigatt slutresultatet är detsamma i bägge fallen,tillämpas den lag som gällde vid gärningsti-den. Vid jämförelsen skall brottspåföljdernaägnas rätt stor uppmärksamhet. Då skall be-aktas inte bara det huvudstraff som följer påbrottet, utan också eventuella tilläggsstraffoch i regel ytterligare alla andra påföljdersom domstolen meddelar i samband medbrottmålsdomen. Även den omständighetenatt de allmänna regler som gäller strafflagstil-lämpningen har reviderats kan leda till attslutresultatet nu blir lindrigare än tidigare.T.ex. förändrad målsägandestatus vid brott,kortare preskriptionstider för väckande avåtal samt utökade möjligheter till domsefter-gift kan i enskilda fall leda till ett lindrigareslutresultat.

Om en straffbestämmelse med avseende påett enskilt brott dels har mildrats, t.ex. så attett tilläggsstraff har avskaffats, dels harskärpts, t.ex. i fråga om straffskalan, måsteslutresultatshelheterna jämföras med varand-ra. Det är inte möjligt att förfara så att manväljer de lindrigare dragen i den nya och iden gamla lagen. I ett sådant fall, där straff-lagstiftningen har reviderats både för de all-männa bestämmelsernas och en specifikstraffbestämmelses del, kan det hända att dengamla lagen är tillämplig i en del och dennya lagen i andra avseenden. Inte heller tilldenna del avser man ändra gällande praxis.

I 3 mom. är det frågan om ett undantag frånden lindrigare lagens princip. Från principenkan avvikas i fullföljdsdomstolen, när iaktta-gandet av principen inte ur den åtalades syn-vinkel skulle leda till att slutresultatet av det

RP 44/2002 rd38

överklagade avgörandet blev väsentligt an-norlunda. Om något straff för gärningen inteöver huvud kunde dömas ut enligt den nyalagen eller om tillämpningen av den lag somgällde vid tidpunkten för gärningen i jämfö-relse med den nya lagen skulle leda till ettväsentligt strängare slutresultat, skall den nyalagen dock tillämpas också i fullföljdsdom-stolen. Bestämmelsen motsvarar till sitt inne-håll och i allt väsentligt till sin lydelse 3 §förordningen om införande av strafflagen,som stiftades i samband med den första del-revideringen av strafflagen. Avvikelsen frånden lindrigare lagens princip dikteras främstav de praktiska skäl som redogörs för i reger-ingens proposition 66/1988 rd. Den kan inteheller anses strida mot Finlandsinternationella förpliktelser (RP 66/1988 rd).

Såsom enligt gällande lag skall fullföljds-domstolen således tillämpa den nya lagen ide fall där den nya lagen har trätt i kraft förstsedan målet avgjordes i första instans endastom något straff för gärningen inte över hu-vud skall dömas ut enligt den nya lagen ellerom tillämpningen av den lag som gällde vidtidpunkten för gärningen skulle leda till ettväsentligt strängare slutresultat. Om målethar avgjorts i första instans först efter det attden nya lagen trädde i kraft, skall fullföljds-domstolen givetvis pröva om den lägre dom-stolens tillämpning av den lindrigare lagensprincip har varit korrekt.

Den lindrigare lagen skall sålunda också ifullföljdsdomstolen alltid tillämpas i sådanafall där någon gärning har dekriminaliseratseller där de allmänna bestämmelserna istrafflagen har ändrats så att för gärningentill följd av preskriberad åtalsrätt eller någotannat motsvarande skäl inte får dömas ut ettstraff enligt den nya lagen. Den nya lagenskall dessutom alltid tillämpas, när den nyalagen har reviderats på så sätt att tillämp-ningen av den gamla lagen skulle leda till ettväsentligt strängare slutresultat.

Med att ett mål avgörs menas att ett mate-riellt brottmålsavgörande fattas med anled-ning av ett åtalsyrkande. Såväl avgörandendär någon tillräknas ett brott som avgörandendär åtalet antingen helt eller delvis förkastaskan komma i fråga. Avgöranden genom vilkayrkandena lämnas utan prövning (avvisas)uppfyller däremot inte kriterierna i bestäm-

melsen. I samband med att en fullföljdsdom-stol återförvisar ett mål till en lägre rättsin-stans skall i linje med den lindrigare lagensprincip beaktas också den aspekten att måleteventuellt redan skall anses ha vunnit lagakraft i förhållande till någon av parterna (s.k.ensidig eller relativ laga kraft). Syftet medden föreslagna bestämmelsen är i och för siginte att ändra gällande rättspraxis till dennadel.

Man kan tala om väsentligt strängare slut-resultat närmast när tillämpningen av dengamla lagen resulterar i väsentligt strängarestraff eller andra påföljder än vad som är fal-let enligt den nya lagen. Bara det att enbrottsbenämning ändras så att den avspeglaren lindrigare attityd till gärningen i fråga el-ler att en tillämplig straffskalas maximi- ellerminimistraff sänks en aning utgör såledesinte omständigheter som leder till att den nyalagen tillämpas. Om det emellertid till följdav sänkta maximi- eller minimistraff,straffartsändringar eller nya bestämmelserom påföljdsbestämning är motiverat att klartnedsätta eller mildra ett straff, skall den nyalagen tillämpas.

4 mom. Det andra föreslagna undantagetfrån den lindrigare lagens princip gäller s.k.visstidskriminaliseringar. Med dem menasstraffbud som redan från första början är av-sedda att gälla endast en viss tid. Giltighets-tiden har eventuellt föreskrivits redan i lageni fråga, men den kan också framgå av lagenssyfte. Straffbestämmelser som skall vara ikraft en begränsad tid kan finnas t.ex. i re-gleringslagstiftningen. Det händer att man isynnerhet under undantagsförhållanden anserdet nödvändigt med ett straffrättsligt skyddmot sådana gärningar som under normalaförhållanden inte är i behov av något straff-hot. Det att bestämmelserna upphävs till följdav förändrade förhållanden uttrycker inte idessa fall en förändrad inställning till de gär-ningar som har begåtts medan lagen var ikraft. I rättslitteraturen har därför sedangammalt ansetts att den lindrigare lagensprincip inte är tillämplig i dylika situationer.Ståndpunkten slogs fast i samband med detförsta stadiet av totalrevideringen av straffla-gen (förordningen om införande av straffla-gen 3 §). Det föreslås att en innehållsligt li-kadan bestämmelse också nu ingår i straffla-

RP 44/2002 rd 39

gen. Har avsikten således varit att lagen skallgälla endast en viss tid, skall på en gärningsom har begåtts under denna tid alltid tilläm-pas den lag som gällde vid tidpunkten förgärningen. Bestämmelsen gäller främst till-lämpningen av sådana tidsbundna straffbe-stämmelser som har sin grund i undantags-förhållanden. Också i dessa fall skall denlindrigare lagens princip tillämpas, om dettauttryckligen föreskrivs.

5 mom. I ett flertal lagar som omfattar olikaslags beteendenormer och förpliktelserstraffbeläggs förfaranden som strider motdessa skyldigheter genom öppna straffbe-stämmelser, som får sitt närmare innehåll avbeteendenormerna i lagen. När beteendenor-mer av detta slag revideras är det vanligeninte frågan om en sådan ändring av strafflag-stiftningen som skall tolkas som en förändradinställning till brott mot tidigare gällande be-teendenormer. T.ex. brott mot trafikreglernaskall i allmänhet bedömas enligt de reglersom gällde vid tidpunkten för gärningen. Omdet straffbud som hänför sig till överträdelsendäremot mildras, t.ex. så att straffskalan ifråga sänks, har vi att göra med strafflagstift-ning som har blivit lindrigare.

3 §. Straffbar underlåtenhet


Det är inte bara handlingar som bestraffasenligt strafflagen. Ofta riktar sig straffhotetmot underlåtenhet att utföra vissa handlingar.Man går in för att skydda rättsligt skyddadeintressen också för sådana kränkningar somberor på andra personers passivitet. Straffbarunderlåtenhet kan i princip regleras på tvåsätt. Det är möjligt att direkt i lagen förutsät-ta att människor skall vara aktiva och såledesföreskriva att underlåtenhet som sådan skallbestraffas. När lagen enligt sin lydelse ut-tryckligen omfattar underlåtenhet, och följ-aktligen förpliktar någon att handla, talarman om äkta underlåtenhetsbrott. Vidare kanorsakandet av en viss skadlig följd förbjudasoch frågan om också förhindrandet av dennaföljd skall bestraffas lämnas öppen. I de situ-ationer där brottbeskrivningsenlighet kan nåsgenom såväl aktivt handlande som underlå-tenhet, kallas brott som begås genom under-

låtenhet för oäkta underlåtenhetsbrott.En person kan ställas till ansvar för ett oäk-

ta underlåtenhetsbrott bara om han har haften särskild rättslig skyldighet att handla. Iden nyare rättslitteraturen har samma sak ut-tryckts så att gärningsmannen förutsätts be-finna sig i en garantställning. Garantställ-ningen anknyter till de omständigheter somutgör grunden för någons handlingsplikt.Kärnfrågan är densamma oberoende av vil-ken begreppsapparat som används: när hargärningsmannen en särskild rättslig hand-lingsplikt, när befinner sig gärningsmannen ien garantställning? I Finland har man överlå-tit preciseringsuppgiften till rättslitteraturenoch rättspraxis. Den äldre rättslitteraturen in-delade skyldigheterna enligt deras ursprung.En skyldighet ansågs kunna grunda sig (1)direkt på skriven lag eller sedvanerätt (i syn-nerhet familjerättsliga normer), (2) på entjänst eller rättshandling eller 3) en personsföregående (faroframkallande) verksamhet.

I den nyare litteraturen har en ursprungsba-serad pliktindelning ersatts med en indelningutifrån plikternas sakliga innehåll. Enligtdenna kan plikterna vara antingen skydds- el-ler övervakningsplikter. Det är frågan om enskyddsplikt, när en person (skyddsgaranten)ställs till ansvar för underlåtenhet därför atthan är skyldig att skydda någon eller någotmot faror av olika slag. Det är frågan om enövervakningsplikt, när en person (övervak-ningsgaranten) har i uppgift att övervaka enfarokälla och förhindra kränkningar som här-rör från denna. Då gäller det t.ex. faror sombottnar i personens egen eller andra (över-vakningsgaranten ofta underställda) männi-skors verksamhet samt faror som följer avnågon annan farokälla som den underlåtandeförväntas övervaka eller ansvara för.

Att underlåtenhet är straffbar vad gälleroäkta underlåtenhetsbrott grundar sig uteslu-tande på regler som har utkristalliserats irättspraxis och i doktrinen. Med tanke på le-galitetsprincipen är situationen synnerligenproblematisk. Detta gäller speciellt för de falldär lagen har en lydelse som lägger huvud-vikten vid allmänspråkligt sett aktivitetsrela-terade uttryck, men där gärningsmannen i en-lighet med läran om garantställning emeller-tid ansvarar också för passivitet. För legali-tetsprincipens del kan som ett slags minimi-

RP 44/2002 rd40

krav ställas att konstruktionen med underlå-tenhetsansvar av principiella skäl skrivs in ilagen. Lagtillämpningen skulle dock vinna påatt man ur lagen också fick hjälp att bedömanär brottsbeskrivningsenlighet kan förekom-ma i samband med straffbar underlåtenhet.

2. Behovet av en allmän bestämmelse omfördelning av underlåtenhetsansvar

Hur ansvaret skall fördelas vid oaktsammaunderlåtenhetsbrott orsakar problem i mångasituationer. I paragrafen om straffbarunderlåtenhet regleras endast den personelladimensionen av underlåtenhetsansvar, dvs.frågan om vilka enskilda individer som kanvara skyldiga att övervaka andra människorsgöranden och låtanden eller att skydda demför farokällor. Den sakligaansvarsdimensionen, dvs. frågan om i vilkenutsträckning dessa personer kan påföras ettövervaknings- eller skyddsansvar, förbliroreglerad. Trots att det alltså vid t.ex.arbetsbrott är någorlunda klart vilka somföreträder arbetsgivaren på ett sådant sätt attde kan ställas till underlåtenhetsansvar pågrundval av sin ställning, är omfattningen avolika arbetsgivarrepresentantersövervaknings- och skyddsansvar ingalundaklar.I praktiken har det uppstått tillämpnings-problem i samband med ansvarsfördelningenvid brott som begås i juridiska personersverksamhet. Problemen har accentuerats sär-skilt på två sinsemellan olikartade straffrätts-områden. Det gäller planmässiga ekonomiskabrott samt arbets- och miljöbrott. Vid eko-nomiska brott är det svårare att ställa demsom står bakom en komplex brottsplan, t.ex.planerare, finansiärer eller faktiska ledare, tillsvars i jämförelse med medhjälpare som ut-fört enskilda delhandlingar eller t.o.m. bul-vaner, som till synes agerar självständigt menanvänds som redskap. Frågan om utsträck-ningen och tillämpningen av de principersom gäller delaktigheten (medverkan) harsetts som problematisk. Beträffande arbets-och miljöbrotten har man kunnat skönja attansvaret har koncentrerats på vissa organisa-tionsnivåer på ett otillfredsställande sätt.T.ex. arbetarskyddsansvarets tyngdpunkt harlegat på den lägsta eller den mellersta led-ningsnivån.

Man har försökt minska problemen genomatt formulera om vissa av brottsbeskrivning-arna i den särskilda delen. Som viktigaste ex-empel kan nämnas det andra sättet att begåett arbetarskyddsbrott enligt 47 kap. 1 §strafflagen, där man genom att revidera sättetatt begå gärningen gick in för att rikta straff-hotet mot personer på hierarkiskt högre nivå-er.

I den inhemska rätten finns tre egentligabestämmelser om fördelning av straffansvar.År 1987 ändrades 49 § 4 mom. lagen omskydd i arbete så att en företrädare för ar-betsgivaren skall straffas, när gärningen ellerförsummelsen skall tillräknas företrädarensom brott mot hans skyldigheter. Vid be-dömningen av saken skall beaktas företräda-rens uppgifter och befogenheter, hans kom-petens samt även i övrigt hans andel i att enlagstridig situation uppstod eller fortsatte.

Momentet upphävdes i det andra stadiet avtotalrevideringen av strafflagen år 1995 sam-tidigt som särskilda ansvarsfördelningsbe-stämmelser togs in i strafflagskapitlen om ar-bets- och miljöbrott, dvs. 47 kap. 7 § och 48kap. 7 § strafflagen. Bestämmelsen i kapitletom miljöbrott lyder som följer: "Till straffför ett förfarande som är belagt med straffenligt detta kapitel döms den mot vars för-pliktelser gärningen eller försummelsen stri-der. Vid bedömningen av detta skall beaktasdennes ställning, arten och omfattningen avdennes uppgifter och befogenheter och även iövrigt hans andel i att den lagstridiga situa-tionen har uppkommit eller fortgått." Denmotsvarande regeln i kapitlet om arbetsbrottär likadan i sak.

Fördelningen av ansvar fungerar närmastsom ett slags konceptuell bakgrund mot vil-ken man samtidigt granskar olika frågor somhör till straffrättens allmänna läror och t.ex.normerna om fördelning av ansvar inom ettbolag. Det gäller att slå fast och visa an-svarsgrunden i fråga om t.ex. en företagsam-hetsrelaterad garantställning jämte de över-vaknings- och skyddsförpliktelser som hän-för sig till denna. I problemen kombinerasframför allt drag av underlåtenhetsansvar ochoaktsamhetsansvar. Också problem somanknyter till medverkansläran kan i viss månframträda som ansvarsfördelningsproblem.

Om en fördelningsregel skrivs in i straffla-

RP 44/2002 rd 41

gens allmänna del, skall den läsas tillsam-mans med i synnerhet bestämmelserna omstraffbar underlåtenhet (den föreslagna 3 kap.3 §) och oaktsamhet (den föreslagna 3 kap.7 §). I dem regleras delvis samma saker, menperspektiven avspeglar olika sidor av de all-männa lärorna. Bestämmelserna är dessutomnågot överlappande. Om samtliga bestäm-melser finns i lagen, blir konstellationen föl-jande.

Vid ansvarsfördelningen utgår man frånbrottsbeskrivningar. Genom straffbar under-låtenhet (3 kap. 3 §) begränsas kretsen av an-svarssubjekt; i 2 mom. kompletteras ansvars-fördelningen. Den tredje ansvarspreciserandebestämmelsen gäller oaktsamhet och grovoaktsamhet (3 kap. 7 §). Slutligen finns ar-bets- och miljöbrotten, där ansvarsfördel-ningen i sista hand sker enligt respektivespecialbestämmelser i strafflagen.

Det vore mycket svårt att kombinera såmånga straffrättsliga grundfrågor i en be-stämmelse. Eftersom ansvarsfördelning inteär ett självständigt grundbegrepp eller ensjälvständig grundläggande princip inomstraffrättens allmänna läror, finns det inteheller utländska förebilder för hur den skallregleras i strafflagens allmänna del.

Om en preciserande bestämmelse utfärdas,finns det ingen orsak att begränsa den till attgälla endast verksamhet som utövas i formav juridiska personer. Bestämmelsen börkunna tillämpas också t.ex. vid ansvarsför-delningen inom operationslag, däcksbefäl påfartyg eller polisen. Om bestämmelsen får enså allmän utformning, minskar dess styr-ningseffekt på de viktigaste problemområde-na, dvs. arbets- och miljöbrotten. Samtidigtbör specialreglerna om fördelning avstraffansvar vid arbets- och miljöbrott upp-hävas. De största ansvarsfördelningsproble-men vid planmässig ekonomisk brottslighethänför sig åter till den tillgängliga bevisning-en.

Vid beredningen har man därför kommittill att det inte är motiverat att stifta en sär-skild bestämmelse om ansvarsfördelning. Detär däremot skäl att i sin nuvarande form bi-behålla de redan existerande ansvarsfördel-ningsbestämmelserna vid arbets- och miljö-brott (47 kap. 7 § och 48 kap. 7 §). Om mot-svarande problem uppstår på andra områden

av straffrätten, kan det i samband med attdessa revideras vara befogat att överväga be-hovet av specialregler.

I regeringens proposition med förslag tilllag om tillhandahållande av informations-samhällets tjänster (RP 194/2001 rd) föreslåsdetaljerade bestämmelser om på vilka villkoren tjänstelevererande mellanhand går fri frånansvar.


De nordiska länderna. Strafflagarna inne-håller inga allmänna bestämmelser omunderlåtenhet. Om huvudreglerna i denansvarslära som hänför sig till de oäktaunderlåtenhetsbrotten råder dock en rätt storenighet i doktrinen, även om terminologinoch klassificeringsgrunderna varierar. INorge har som ansvarsgrundande situationersärskilts bl.a. någons föregåendefaroframkallande verksamhet,övervakningsplikt, omsorgsplikt, avtal samttjänst. I nyare svensk rättslitteratur hargärningsmannens ansvar ansetts kunnabasera sig på antingen en övervakningsställ-ning (ansvar för en viss farokälla) eller enskyddsställning (skyldighet att avvärja farorsom hotar någon).Det tyska språkområdet. Bestämmelsen omunderlåtenhetsansvar i tyska strafflagen(13 §) föreskriver är det är straffbart att för-hindra en brottsbeskrivningsenlig följd bara,om gärningsmannen hade en rättslig plikt attförhindra uppkomsten av följden och under-låtenheten skall likställas med fall där brotts-beskrivningsenlighet förutsätter (aktiv) verk-samhet. Enligt paragrafens 2 mom. kan straffsom döms ut för underlåtenhet lindras så somanges i 49 § strafflagen. Enligt 2 § i österri-kiska strafflagen skall förhindrandet av enföljd bestraffas under förutsättning att gär-ningsmannen hade haft en särskild rättsord-ningsbaserad skyldighet att förhindra dennaföljd och förhindrandet av följden skall jäm-ställas med fall där brottsbeskrivningen full-bordas genom (aktiv) verksamhet. Med stödav reglerna om straffmätning skall underlå-tenhet anses som en strafflindringsgrund(34 § 5 punkten).

Bestämmelserna är sakligt sett likadana ibägge länder. Ansvar för underlåtenhet förut-sätter en rättslig skyldighet att förhindra upp-

RP 44/2002 rd42

komsten av följden. För det andra krävs attförhindrandet av följden skall likställas medfall där denna orsakas genom aktiv verksam-het. I båda länderna utgör orsakandet av följ-der genom underlåtenhet en i lag föreskrivenstrafflindringsgrund.


Det föreslås att en allmän bestämmelse omunderlåtenhetsansvar tas in i strafflagen. Un-derlåtenhet är straffbar för det första om dettauttryckligen anges i brottsbeskrivningen. Föratt bättre efterkomma legalitetsprincipen fö-reslås att i bestämmelsen skrivs in också vis-sa av de typsituationer som nämns i rätts-praxis och i litteraturen. Det är frågan om falldär gärningsmannen anses ha en särskildskyldighet att förhindra en i brottsbeskriv-ningen avsedd skadlig effekt. Som underlå-tenhet skall enligt förslaget bestraffas ocksådet att en följd som omfattas av en brottsbe-skrivning inte förhindras, om gärningsman-nen på grund av sin garantställning har haften särskild skyldighet att förhindra följden.Skyldigheten kan grunda sig på en tjänst, be-fattning eller ställning, förhållandet mellangärningsman och offer, ett åtagande eller av-tal, gärningsmannens faroframkallande verk-samhet eller någon annan jämförbar orsak.

De ansvarsgrundande situationerna måstebeskrivas med tämligen öppna termer. Hurdessa tillämpas blir i mycket beroende avdomstolarnas prövning. Att konkret och ut-tömmande skriva in i lagen de skyldighetersom ger upphov till en garantställning äremellertid en uppenbart omöjlig uppgift.Man blir tvungen att nöja sig med att beskri-va de viktigaste typsituationerna. I fråga omde krav som legalitetsprincipen ställer kandet i själva verket ses som tillräckligt att ga-rantläran och grunden för de s.k. oäktaunderlåtenhetsbrottens straffbarhet förankrasi den skrivna lagen, må så vara att detta skergenom en bestämmelse som är till rätt svagvägledning för det praktiska livet.

Paragrafens 1 mom. gäller äkta underlåten-hetsbrott. Då anges uttryckligen i brottsbe-skrivningen att underlåtenhet är straffbar.Som exempel kan nämnas bestämmelsen omförsummande av räddningsåtgärd, enligt vil-ken den som vet att någon befinner sig i livs-

fara eller allvarlig fara för hälsa, men under-låter att ge eller skaffa denne sådan hjälp somskäligen kan krävas av honom med beaktan-de av hans möjligheter och situationens art,skall straffas (21 kap. 15 §). För skattebedrä-geri döms bl.a. den som i syfte att undandraskatt genom att underlåta att fullgöra sådanaskyldigheter som föreskrivs för beskattning-en och som har betydelse för bestämmandetav skatt, får till stånd eller försöker få tillstånd att ingen eller alltför låg skatt bestämseller att skatt återbetalas utan grund (29 kap.1 § 3 punkten). I dessa fall framgår ansvars-förutsättningarna direkt av respektive brotts-beskrivning utan att det finns ett behov av attdryfta om gärningsmannen har haft någonsärskild rättslig skyldighet att handla. Dennaskyldighet har redan slagits fast i brottsbe-skrivningen för ett sådant äkta underlåten-hetsbrott.

I 2 mom. regleras straffansvarsförutsätt-ningarna vid s.k. oäkta underlåtenhetsbrott.

Underlåtenhet kan leda till straffansvarockså i andra fall än de som uttryckligennämns i lagen. De flesta brotten kan begåssåväl aktivt som passivt. Ansvar för underlå-tenhet förutsätter också för de oäkta underlå-tenhetsbrottens del att det gärningsrekvisitsom ingår i brottsbeskrivningen anses omfat-ta även passivitet. Så är det naturligtvis i allade fall där man i lagen nöjt sig med att talaom "förorsakande" (såsom i 21 kap. 8 och10 §). Vidare kan många gärningssätt somhänsyftar på aktivitet utföras genom passivi-tet. Att döda någon eller att skada någonshälsa är möjligt också genom passivitet.

Brottsbeskrivningarna kan emellertid varaskrivna också på ett sådant sätt att underlå-tenhet inte i enlighet med de allmänna tolk-ningsprinciperna kan inkluderas i lydelsensbetydelseinnehåll. Brott som förutsätter attnågon uppmanar, förleder, deltar i ett möte,transporterar, använder eller lämnar uppgifterkan knappast begås genom underlåtenhet.Det är knappast heller möjligt att s.k. egen-händiga brott, där det krävs att gärningsman-nen själv kroppsligt deltar, kan begås genomunderlåtenhet. Här kommer inte heller ansvarenligt konstruktionen för oäkta underlåten-hetsbrott i fråga.

I 2 mom. regleras således situationer därtermerna i det gärningsrekvisit som ingår i

RP 44/2002 rd 43

brottsbeskrivingen enligt de allmänna tolk-ningslärorna omfattar också passivitet. Förstraffansvar krävs att gärningsmannen harhaft en särskild rättslig skyldighet att för-hindra en skadlig följd. Det är uttryckligenfrågan om en rättslig plikt, vilket innebär atthandlingsplikten skall kunna förankras i deövriga normerna i rättsordningen. Bestäm-melsen omfattar de viktigaste av de situatio-ner och omständigheter som enligt rättslitte-raturen och rättspraxis skall vara för handenför att passivitet skall kunna jämställas medsådana situationer och omständigheter därföljden orsakas genom aktivitet. Som under-låtenhet skall enligt den föreslagna bestäm-melsen bestraffas också det att en följd somomfattas av en brottsbeskrivning inte för-hindras, om gärningsmannen på grund av singarantställning har haft en särskild skyldighetatt förhindra följden. Skyldigheten kan grun-da sig på (1) en tjänst, befattning eller ställ-ning, (2) förhållandet mellan gärningsmanoch offer, (3) ett åtagande eller avtal, (4) gär-ningsmannens faroframkallande verksamheteller (5) någon annan jämförbar orsak.

Grupperingen av situationerna följer ingenbestämd garantställningslära. En visst kon-kret omständighet, t.ex. förhållandet mellanföräldrar och barn, kan i själva verket grans-kas ur ett flertal normativa perspektiv samti-digt. Samma konkreta omständighet kan habetydelse utifrån såväl en skyddsplikt som enövervakningsplikt. Förhållandet mellan barnoch föräldrar kan utgöra grunden för föräl-derns skyldighet att både skydda barnet mothotande kränkningar (skyddsgarant) och ävenha uppsikt över barnets egna göranden ochlåtanden (övervakningsgarant). Situationernahar ett förenande drag, och det är att personeri garantställning genom sitt handlande för-väntas förhindra skadliga följder. Underlå-tenhetsansvar bygger på den tanken att män-niskor har rätt att i bestämda situationer för-utsätta att personer i en viss ställning eller ien viss situation handlar på ett visst sätt.

1 punkten. Tjänst, befattning eller ställ-ning. Underlåtenhet med avseende på arbets-eller tjänsteuppgifter bestraffas i regel redansom äkta underlåtenhetsbrott eller som oakt-samma tjänstefel (HD 1948 II 456 och 1950II 175). En allmän tjänsteplikt utgör mer säl-lan en tillräcklig ansvarsgrund vid oäkta un-

derlåtenhetsbrott. Trots att en av polisensuppgifter enligt 1 § polislagen är att förebyg-ga brott, blir en polisman inte ställd till an-svar enligt 28 kap. strafflagen, om han barapassivt ser på när ett stöldsbrott begås. Detkan däremot vara frågan om ett separat brottmot tjänsteplikt. Skyldigheter som grundarsig på en tjänst, befattning eller ställningskall preciseras så att de gäller skyddet ellerövervakningen av någon viss person ellerpersongrupp eller någon bestämd egendom.Som klassiskt exempel i rättslitteraturennämns det fall där en badvakt underlåter attbistå en simmare som håller på att drunkna.Som ett slags gränsfall kan betraktas en vaktsom har avlönats för att skydda en byggnad,men som utan att på något sätt ingripa tillåternågon att bryta sig in i byggnaden i fråga.

En tjänst, befattning eller ställning kan fördet första utgöra grunden för en skyldighetatt skydda någon för överhängande faror.Typexemplet gäller en arbetsgivares ansvarför arbetstagarnas säkerhet, där garantställ-ningen baserar sig främst på normerna i la-gen om skydd i arbete (299/1958; HD 1937II 105 och 1940 II 335). En tjänste- eller be-fattningsbaserad garantställning har lett tillansvar i ett fall, där en lärare hade fört sinaelever till en simhall, men sedan lämnat demutan behövlig tillsyn (HD 1977 II 11), samt iett fall, där en militärläkare hade underlåtitatt vidta nödvändiga åtgärder för att utredaen rekryts hälsotillstånd (HD 1969 II 9).

En persons ställning kan också ge upphovtill en övervakningsplikt. Då grundas ansva-ret på gärningsmannens skyldighet att över-vaka andra människors verksamhet. I rätts-praxis kan man också finna avgöranden, däransvaret baserar sig på en vakts skyldighetatt skydda den bevakade egendom (HD 1947II 121). Det är särdeles klart att denna gruppomfattar områden på vilka det råder fasta be-fälshierarkier (såsom polisen, armén, fång-vården, brand- och räddningsväsendet ellerbevakningen). Avgörandena i rättspraxis ärdock tämligen försiktiga. HD 1964 II 69gällde ansvar till följd av en skyldighet att hauppsikt över underlydande. I domen ställdesen läkare, som hade underlåtit att övervakaoch granska användningen av en trasig ång-respirator, och en överskötare, som på mot-svarande sätt hade underlåtit att ge den övri-

RP 44/2002 rd44

ga personalen tillräckliga instruktioner, bäg-ge till ansvar för bl.a. vållande av kroppsska-da.

En chefsställning kan ge upphov till under-låtenhetsansvar också för de underlydandesverksamhet. Ansvarsområdena och de när-mare kriterierna är emellertid svåra att preci-sera. Endast den omständigheten att någonhar till uppgift att övervaka underordnadesarbete räcker inte till för att konstituera un-derlåtenhetsansvar. Man torde på goda grun-der kunna förutsätta en rätt konkret övervak-ningsrelation och garantställning. Ansvar pågrund av chefsställning leder till stora pro-blem i samband med ansvarsfördelningen vidbrott som har begåtts i juridiska personersverksamhet. I vissa specialbestämmelser in-går de facto ytterligare anvisningar om hurman skall lösa sådana situationer, där brottbegås i juridiska personers verksamhet ochdär ansvarsförhållandena sträcker sig överflera plan. Bestämmelserna i fråga anger för-utsättningarna för såväl oaktsamhets- somunderlåtenhetsansvar.

2 punkten. Förhållandet mellan gärnings-man och offer. Punkten omfattar omsorgs-och skyddsförpliktelser som följer av bl.a.släktskapsförhållanden eller nära levnadsge-menskap. Familjeförhållanden och nära lev-nadsgemenskap kan utgöra grunden för enrättslig handlingsplikt. Föräldrar har ettskyddsansvar för sina små barn. Också äktamakar har en viss skyldighet att ta hand omvarandra; denna skyldighet har lett till attbl.a. bestämmelsen om utsättande har tilläm-pats (HD 1939 II 488 och HD 1950 II 259). Iäldre rättspraxis hittas dessutom avgörandensom ålägger barnen en ansvarsgrundandeskyldighet att ta hand om sina ålderstignaföräldrar. Frågan om också t.ex. sambor be-finner sig i en skyddsgarantställning i förhål-lande till varandra avgörs, såsom fallen ovanäven i övrigt, utgående från förhållandet mel-lan parterna; ger detta förhållande den enaparten en grundad och berättigad anledningatt förvänta sig att den andra vidtar åtgärderför att avvärja en fara. Ju allvarligare farordet är frågan om, desto starkare skäl talar fören garantställning.

3 punkten. Ett åtagande eller avtal. Skill-naden mellan åtaganden och de situationersom avses i 1 punkten är glidande. I de fall

som regleras i den aktuella punkten har gär-ningsmannen frivilligt åtagit sig att värna nå-got visst rättsligt skyddat intresse. Detta kanha skett antingen genom ett uttryckligt avtaleller så att gärningsmannen direkt har tagititu med något. Typexemplet i rättslitteraturengäller en situation, där en färdledare tar singrupp till ett farligt område för att därefterlämna den åt sitt öde. Ansvaret för eventuellaföljder baserar sig här på ett åtagande (ävenom uppsåtsfrågan måste bedömas separat).En livvakt som har åtagit sig att beskydda enperson, men som låter någon döda huvud-mannen, eller en sjukskötare, som utan attskaffa hjälp eller slå larm låter patienten dö isjuksängen, skulle troligen ställas till ansvarför brott mot liv eller dödsvållande, allt enligtgraden av tillräknande. I praktiken är rättsfal-len mindre dramatiska. Vanligen är det frå-gan om oaktsamhetsansvar. Ägaren av ettpensionat ansågs ha varit skyldig att dra för-sorg om sina gästers säkerhet och upplysadem om att stranden vid pensionatet intelämpade sig för bad (HD 1979 II 99).

Om läkares och vårdpersonalens ansvarfinns tämligen omfattande rättspraxis. En delav fallen kan ses anknyta till avtal och åta-ganden, men delvis är det frågan om ansvarsom hänför sig till tjänster eller befattningar.I HD 1947 II 161 dömdes en läkare till straffför vållande av kroppsskada vid utövandet avläkaryrket, sedan det framkommit att en ope-rationsduk hade blivit kvarglömd i patientensbukhåla vid en operation som läkaren hadeutfört. Läkaren var på basis av sitt åtagandeskyldig att se över operationssåret.

Ett fall som i viss mån påminner om de se-nare är HD 1994:101, där en sakkunnig ivård enligt naturmetoden, som hade rått för-äldrarna att vid vården av barnet i stället förläkarordinerad insulinvård ge s.k. kuhnevård,jämställdes med hänsyn till sin ställning meden behandlande läkare. Personen i fråga hadepersonligen kommit för att vårda barnet. Honhade dock underlåtit att ombesörja att barnetfick sjukhusvård i tid, trots att hon hade kon-staterat att barnets tillstånd var alarmerande.Barnet avled till följd av bristande insulin-vård och personen dömdes för dödsvållande.

4 punkten. Gärningsmannens faroframkal-lande verksamhet. Den som genom sin egenverksamhet föranleder en farosituation an-

RP 44/2002 rd 45

svarar ofta för de uppkomna följderna. I HD1975 II 1 hade gärningsmannens eget bete-ende bidragit till att den aktuella situationenhade uppstått, varför han var skyldig att för-hindra följden. Rättsfallsingressen lyder: "Ahade efter att ha råkat i gräl med B springan-de följt denne och sedan B till följd häravpåklädd stigit ut i vattnet kastat stenar efterB. Sedan B begynt simma över ett cirka 100meter brett havssund, hade A fortsatt förföl-jandet simmande samt efter att ha passerat Bgenom hot hindrat denne att stiga i land påden motsatta stranden, varvid B i A:s åsynhade sjunkit under vattnet. Emedan A genomsitt beteende hade medverkat till att B ham-nat i en farlig situation och han för den skullhaft särskild plikt att hjälpa B, sedan dennekommit i fara att drunkna, dömdes A fördödsvållande."

Den ansvarsgrundande föregående verk-samheten kan i sig vara antingen rättsstridigeller rättsenlig. När den föregående verksam-heten har varit rättsstridig, kan också fråganom eventuell lagkonkurrens aktualiseras. Ivissa fall kan den föregående verksamheteninbegripa brott som konsumerar också denunderlåtenhetsbaserade följden. I t.ex. HD1976 II 3 och HD 1979 II 105 har således an-svar för oäkta underlåtenhetsbrott uteslutitspå grund av att straff redan dömdes ut för detföregående brott som hade begåtts genom ak-tivt handlande (i bägge fallen grov misshan-del). Tankegången är följaktligen att den faratill liv eller hälsa som ingår i undsättande re-dan omfattas av misshandelsbrottet, varfördet inte behöver bedömas särskilt. Men närett offer som har lämnats i ett hjälplöst lägeavlider till följd av sina skador, bestraffasgärningsmännen inte bara för misshandel,utan också för dödsvållande. I fråga om detsenare brottet grundar sig underlåtenhetsan-svaret just på den omständigheten att gär-ningsmännens föregående verksamhet hadegivit upphov till livsfaran. Gärningsmannenär skyldig att kontrollera offrets tillstånd.

I en situation där den föregående verksam-heten är rättsenlig har i rättspraxis för utsät-tande dömts en person, som genom en nöd-värnsgärning hade misshandlat sin angriparesanslös (HD 1942 II 172). Enligt rättsfallethade den som handlade i nödvärn varit skyl-dig att dra försorg om den oskadliggjorda

angriparen. I HD 1981 II 97 hade de åtalade,medvetna om sin supkamrats starka berus-ningstillstånd, lämnat denne att reda sig en-sam ute i mörker och kyla. Efter att personensålunda hade försatts i ett hjälplöst läge hadehan på ett med tanke på omständigheternavisserligen ovanligt, men dock förutsebartsätt drunknat. De åtalade dömdes för utsät-tande och dödsvållande begångna i en gär-ning.

5 punkten. Någon annan jämförbar orsak.Situationer som avses här kan aktualiserasframför allt i samband med ansvaret för faro-källor. Den som besitter och skall övervakaegendom som orsakar fara för omgivningenkan bli ställd till ansvar för den skada somuppkommer. Underlåtenhet att sörja för sä-kerheten i en byggnad i gärningsmannens be-sittning har lett till ansvar i HD 1932 II 179(från tamburen i den bostad som gärnings-mannen innehade ledde en dörr direkt ned ihisstrumman). Ägaren till en grustäkt harställts till ansvar för dödsvållande, eftersomhan inte hade dragit försorg om säkerhetsar-rangemangen vid grustäkten när den blivitfarlig (HD 1962 II 110). I praktiken fälls fas-tighetsinnehavare eller deras representanterrätt ofta till ansvar för underlåtenhet somhänför sig till brott mot bestämmelserna omfastighetsskötsel, såsom bristfällig sandningeller belysning. Till straffansvar ledde en dy-lik situation i HD 1980 II 89, där ett bostads-aktiebolags disponent och medlemmarna idess direktion dömdes till straff för vållandeav fara och kroppsskada begångna i en gär-ning, eftersom de hade underlåtit att försegårdsplanen med den belysning som behöv-des och att gärda in en farlig körfördjupning.Även skador förorsakade av djur kan leda tillansvar för personer som har försummat sinskyldighet att övervaka djuren på det sättsom förutsätts (HD 1986 II 63). Om sakenfinns visserligen också en specialbestämmel-se i lagen (44 kap. 7 §).

4 §. Tillräknelighet

1. Allmänt

För straffansvar förutsätts att vissa minimi-krav i fråga om gärningsmannens psykiskahälsotillstånd och andliga mognad är upp-

RP 44/2002 rd46

fyllda. Den som fyller dessa krav är straff-rättsligt tillräknelig. När något av kraven inteuppfylls, är personen otillräknelig. Kortastuttrycks saken i rättslitteraturen med att till-räkneligheten anses förutsätta tillräcklig and-lig mognad och psykisk hälsa, men ocksålängre bestämningsförsök har gjorts i littera-turen. De problem som följer av en positivtillräknelighetsdefinition har man undvikitgenom att presumera att gärningsmännen ärtillräkneliga. Otillräknelighet är följaktligenen avvikelse. Också i lagstiftningen har mangått in för en negativ definition. Tillräknelig-hetsförutsättningarna anges inte, utan i ställetfastslås de tillräknelighetsuteslutande grun-derna. Förutsättningarna för tillräknelighetfastställs således genom otillräknelighetskri-terier. Dessa hänför sig dels till gärnings-mannens ålder, dels till hans sinnestillståndoch mentala hälsa.

De gärningsmän som inte har uppnått den ilagen föreskrivna åldern är alltid otillräkneli-ga. Tanken är då den att straffrättsligt ansvarförutsätter en sådan andlig mognad som barakommer med tillräcklig ålder. För finskastrafflagens del är åldern i fråga 15 år. Vidareförutsätts psykisk hälsa. Mentala störningar, isynnerhet sådana som inverkar på gärnings-mannens förmåga att förstå de begångna gär-ningarnas betydelse och sådana som inverkarpå hans möjligheter att styra sitt beteende,kan eliminera tillräkneligheten. Frågan omtillräknelighet associeras i själva verket van-ligen just med frågan om den åtalades menta-la hälsa, trots att man vanligen tillämpar ål-dersgränsreglerna när man lämnar gärningarobestraffade på otillräknelighetsgrunden.

Att otillräkneliga går fria från ansvar kanförsvaras med såväl rättvise- som ändamåls-enlighetsskäl. Den förra motiveringen hän-syftar på den straffrättsliga skuldprincipen,den senare på uppfattningarna om straffetseffekt, i synnerhet dess specialpreventiva ochdess allmänpreventiva verkan. Utifrån skuld-principen vore det orättvist att klandra ochbestraffa personer som till följd av ringa ål-der, någon sjukdom eller avvikelse saknadeförmågan att förstå sakförhållandenas faktis-ka och rättsliga natur eller som av dessa or-saker saknade förmågan att styra sitt beteen-de. Skuldmotivet ger inga moraliska grunderatt bestraffa otillräkneliga. Enligt den syn

som framhäver straffets effekt är en otillräk-nelighetsgrundande egenskap samtidigt enomständighet som förhindrar eller upphäverden motiverande verkan som tillskrivs ettstraff. Utifrån preventionsmotivet vore detåter gagnlöst och meningslöst att bestraffaotillräkneliga personer.

Vilken tyngd och betydelse de olika moti-veringssätten får beror inte bara på det kri-minalpolitiska sättet att tänka, utan väsentli-gen också på den omständigheten om otill-räkneligheten baserar sig på ringa ålder, till-fällig sinnesförvirring eller bestående men-talsjukdom. Som ett allmänt drag i rättslitte-raturen och i rättspraxis i Finland kan skönjassträvandena efter att koppla ihop otillräkne-ligheten med i första hand skuldprincipenoch värderingarna bakom den. Frågan omgärningsmannen är tillräknelig eller ej sesframför allt som en del av skuldbedömning-en, och inte så mycket som en egenskap hosgärningsmannen som skall beaktas i sambandmed frågan om straffets direkta beteendesty-rande effekt. I praktiken har man dessutomförsökt forma tillräknelighetskriterierna så attde står i samklang med denna kriminalpoli-tiska utgångspunkt.

2. Den straffrättsliga ansvarsåldern

2.1. Nuläge och aktuella problem

Om tillräknelighet på grund av ringa ålderföreskrivs i 3 kap. 1 § strafflagen. Enligt 1mom. är en gärning strafflös, om den begåsav ett barn innan det fyllt femton år. I 2mom. konstateras att angående de åtgärdersom sådant barn kan underkastas stadgas ilagen om barnskydd (683/1983).

Åldersgränsen, som har varit densammaunder hela den tid som strafflagen har varit ikraft, har under olika tider varit föremål fört.o.m. häftiga kriminalpolitiska diskussioner.Det har hänt att den exakta åldersgränsen harklandrats för att vara konstgjord och god-tycklig. Å andra sidan är det alltid nödvän-digt med någotslags åldersgräns i relation tilldet straffrättsliga ansvaret; den straffrättsligalegalitetsprincipen tillåter inte heller attgränsdragningen här blir beroende av dom-stolens prövning. Den gällande åldersgränsenhar också förmodats ge det intrycket att sam-

RP 44/2002 rd 47

hället inte har några möjligheter att ingripa iunga människors göranden och låtanden in-nan de fyller 15 år. Kraven på sänkta ålders-gränser har i själva verket ofta sin grund ifarhågor för ökad ungdomsbrottslighet. Möj-ligheterna att påverka ungdomsbrottslighetengenom att justera åldersgränserna är docktämligen små. Ju yngre åldersgrupper det ärfrågan om, desto viktigare är andra än straff-rättsliga medel.

Uppfattningarna om vad som vore en lämp-lig åldersgräns för straffrättsansvar har enstark anknytning till de existerande påfölj-derna och de principer enligt vilka dessa till-lämpas. Fostrande och vårdinriktade påfölj-der kan lätt kombineras med en lägre an-svarsålder. Bestraffningsinriktade påföljderleder däremot till en högre åldersgräns. I detfinska straffrättssystemet gör man en åtskill-nad mellan roller och uppgifter. Straffrättenoch dess straffsystem har till huvuduppgiftatt vidmakthålla gällande normer och att sty-ra människors beteende i överensstämmelsemed straffets allmänpreventiva verkan. Straf-fen utgör samhällets klander och straff-användningen är beroende av hur allvarligabrott det är frågan om. Socialmyndigheternahar i sin tur till uppgift att samhällsanpassaoch stöda unga. På sistone har vissa revide-ringar av påföljdssystemet visserligen lett tillatt denna gränsdragning har luckrats upp nå-got, men man kan inte säga att straffrätts-verksamheten för den skull har förändrats påett sådant sätt att det är motiverat att i dennaproposition tänka om i fråga om ansvarsål-der. En sänkt åldersgräns är inget svar påstörningar i den process som syftar till att an-passa en ung människa till samhället, efter-som straffrätten inte har att erbjuda sådanamedel som tjänar utpräglade barnskyddssyf-ten. Möjligheterna att anpassa barn och ungatill samhället skulle inte heller förbättras ge-nom en sänkt ansvarsålder i straffrätten.

Det vore å andra sidan fel att ge eller attbacka upp den bilden att förbud i strafflageninte alls skulle ha någon betydelse i under 15år gamla människors liv. Otillräknelighetskapar lätt den felaktiga uppfattning att gär-ningsmannen inte över huvud taget ansvararför sina gärningar. I verkligheten kan ocksåen otillräknelig person bli skadeståndsskyldigeller dömas till förverkandepåföljder. Så för-

fars också i allmänhet t.ex. när en person un-der 15 år genom ett brott har orsakat någonannan en skada. Det faktum att man inte istraffrättskipningsväg ingriper i en ung män-niskas liv med att påföra straff, innebär inteheller i övrigt att inte någon annan myndig-het kunde befatta sig med situationen. Ocksåmetoderna kan variera. Upprepade brottsligagärningar leder till åtgärder från barn-skyddsmyndigheternas sida, även om lageninte binder åtgärderna vid bestämmelserna istrafflagen. Trots att det inte är nödvändigtatt utreda brott begångna av barn under 15 årför väckande av åtal mot dem, ger lagen vi-dare en möjlighet att av andra skäl undersökaockså brott som har förövats av barn. När ettbarn under 15 år misstänks för en brottsliggärning, får enligt 14 § förordningen om för-undersökning och tvångsmedel (575/1988)också andra undersökningsåtgärder vidtas ut-över förhör, bl.a. om socialnämnden begärdet.

År 2001 tillsattes en kommission som be-reder en reform av påföljdsystemet för unga.Kommissionen tar också ställning till hurlämplig den nuvarande åldersgränsen för till-räknelighet är och utreder hur man skallingripa i brott som begås av personer sominte uppnåt ansvarsåldern. Kommissionenskall ha slutfört sitt arbete före utgången avår 2002.

2.2. Rättsjämförelse

Den straffrättsliga ansvarsåldern är 15 år isamtliga nordiska länder. Senast revideradesåldersgränserna när Norge år 1990 höjde an-svarsåldern från 14 år till 15 år. I Tysklandoch i Österrike är ansvarsåldern 14 år. I ettflertal europeiska länder är ansvarsåldernännu lägre. Skillnaderna har emellertid ettnära samband med hur uppgifterna fördelarsig mellan straffrätten och socialväsendet. Ide länder där åldersgränserna är betydligtlägre än hos oss, ansvarar straffrätten för endel av barnskyddet.

2.3. Bestämmelsens innehåll

Enligt den föreslagna 4 § 1 mom. förutsättsför straffansvar att gärningsmannen vid tid-punkten för gärningen har fyllt femton år och

RP 44/2002 rd48

är tillräknelig.Det föreslås att den straffrättsliga ansvars-

åldern förblir oförändrad. Det vore motiveratatt se över de allmänna åldersgränserna istrafflagen endast om de straffrättsliga verk-samhetsprinciperna i förhållande till gruppenungdomar samtidigt förändrades i väsentliggrad. Detta skulle innebära att straffrättenblev tvungen att axla en stor del av social-och barnskyddsmyndigheternas arbete.Ingenting ur vare sig social- eller rättsmyn-dighetsperspektiv talar för en sådan reform.

I strafflagen skall enligt förslaget inte läng-re nämnas om möjligheterna till åtgärder medstöd av barnskyddslagen. Om dem bestäm-mer barnskyddsmyndigheterna enligt sinaegna bestämmelser. Brottsliga gärningarkrävs inte nödvändigtvis för att någon skallbli föremål för åtgärder enligt barnskyddsla-gen, även om det problemkomplex som ledertill åtgärderna ofta inbegriper brott. Att min-derårighet eliminerar straffansvar inverkarinte direkt på eventuella övriga påföljder förbrott, t.ex. skadeståndsansvar.

Föreställningen att en otillräknelig personinte över huvud taget bär något ansvar försina gärningar är problematisk i synnerhet irelation till ungdomar. Med tanke på denallmänna laglydnaden vore det i detta fallmer pedagogiskt att tala om minderårighetoch ansvarsgräns än om otillräknelighet. Där-för nämns minderårighet och tillräknelighetparallellt i 1 mom.

3. Otillräknelighet på grund av sinnestill-stånd och nedsatt tillräknelighet

3.1. Nuläge

Otillräknelighetsgrunder

Det finns grovt sett två olika sätt att förhål-la sig till otillräknelighet på grund av sin-nestillstånd och psykiska rubbningar. Frågankan för det första närmas ur en medicinskoch en psykiatrisk synvinkel. Då räknar lag-stiftaren upp de medicinskt påvisbara psykis-ka tillstånd som direkt kan anses konstitueraotillräknelighet. Allt som då behövs för attavgöra frågan är en medicinsk diagnos somvisar att personens psykiska tillstånd harmotsvarat definitionen i lagen. Metoden kal-

las den medicinska, biologiska eller psykiat-riska. Ett alternativ till den medicinska be-dömningsmetoden är att avgöra saken utgå-ende från de normativa kriterier som hör tillskuldbedömningen. Också nu baserar sig av-görandet på den psykiatriska diagnostisering-en av den undersökte, men bedömningen in-skränker sig inte bara till arten av gärnings-mannens psykiska tillstånd. Det är också frå-gan om att utreda hur denna för sinnestill-ståndet relevanta omständighet har påverkatgärningsmannens förmåga att handla och för-stå betydelsen av sin gärning. Bedömnings-metoden kallas bl.a. den normativa eller psy-kologisk-normativa.

Den gällande strafflagen har i allmänhetansetts företräda det senare systemet. Efter-som tillräknelighetsbestämmelsen i straffla-gen är så pass ålderdomlig och delvis oklartill sin lydelse, lämnar frågan visserligen inågon mån rum för tolkning. I 3 kap. 3 §strafflagen föreskrivs att en "gerning, sombegås af den, hvilken är afvita, eller af ålder-domssvaghet eller annan sådan orsak saknarförståndets bruk" är strafflös. Detsammagäller en gärning som har förövats av någonsom har råkat i en sådan tillfällig sinnesför-virring att han "ej vet till sig". Man kunde så-ledes hävda att det för att utreda en vanvet-tigs, dvs. enligt nutida terminologi en svårtmentalsjuks eller förståndshandikappads,otillräknelighetsstatus, inte behövs någonsärskild bedömning av gärningsmannens för-ståndsbruk. Frågan skall följaktligen avgörasuteslutande på basis av den psykiatriska dia-gnosen. I fråga om de övriga grupperna blirman däremot tvungen att komplettera depsykiatriska bedömningsgrunderna med and-ra grunder och således utreda i vilken ut-sträckning "ålderdomssvaghet eller annan så-dan orsak" har inverkat på gärningsmannensuppfattningsförmåga. Även en tillfällig sin-nesförvirring skall leda till att gärningsman-nen "ej vet till sig".

Trots vissa tolkningsmässiga oklarheter hartillräkneligheten i rättspraxis under senare årklart bedömts utifrån psykologisk-normativakriterier. I ett avgörande fäster domstolenuppmärksamhet vid den omständigheten omgärningsmannens sinnestillstånd vid gär-ningstiden var sådant att han hade insett gär-ningens verkliga innebörd och dess rättsstri-

RP 44/2002 rd 49

dighet samt att han förmådde kontrollera sitthandlande (HD 1987:130). På denna grundvilar också anvisningarna om hur utlåtandenom åtalades sinnestillstånd skall upprättas.

Tillräkneligheten bedöms med tanke på si-tuationen i gärningsögonblicket. Som ut-gångspunkt för förfarandet tjänar uppfatt-ningen att tillräkneligheten är en del avskuldbedömningen i vid bemärkelse. Gär-ningstiden är avgörande i detta sammanhang.Som gärning blir brottet inte mer klandervärt,även om det otillräknelighetstillstånd sområdde vid tiden för gärningen inte längre exi-sterar vid tiden för domen. På motsvarandesätt medför inte heller problem och störning-ar som kommer i dagen efter gärningen attdenna i sig är mindre klandervärd. Svårighe-terna i fråga kan visserligen leda till att detblir omöjligt eller oändamålsenligt att verk-ställa straffet. Bestämmelserna om straffrätts-liga åtgärdseftergifter ger i själva verketdomstolen en möjlighet att lämna gärningenobestraffad, om straffet skall anses oskäligteller oändamålsenligt med hänsyn till gär-ningsmannens personliga förhållanden samtsocial- och hälsovårdsåtgärder m.m. (3 kap.5 § 3 mom.). Bestämmelsen möjliggör doms-eftergift bl.a. i situationer där det tillståndsom normalt konstituerar otillräknelighetframträder först efter gärningen.

Sinnesundersökning och mentalvårdoberoende av någons vilja

En åtalads sinnestillstånd utreds i regel viden sinnesundersökning. Om en sådan beslutardomstolen. Otillräknelighetsavgöranden för-utsätter visserligen inte separata undersök-ningar i samtliga fall. En sinnesundersökningär ett viktigt hjälpmedel när det gäller att be-sluta om någon är tillräknelig eller inte, menom saken också annars kan utredas på ett till-fredsställande sätt, t.ex. om ett utlåtande omden åtalades sinnestillstånd rätt nyligen haruppgjorts i samband med något annat brott,kan saken avgöras utan en ny undersökning.Å andra sidan är tröskeln till att en personskall bli föremål för en sinnesundersökningockså förhållandevis hög, eftersom lagen fö-reskriver: "Ej må anklagad dock mot sin viljaåläggas att undergå sådan undersökning, utan

så är, att han hålles häktad, eller att på detbrott, för vilket han åtalas, kan följa strängarestraff än fängelse i ett år (17 kap. 45 § rätte-gångsbalken)." Närmare bestämmelser omsinnesundersökning och eventuella vårdbe-slut jämte förfarandet finns i mentalvårdsla-gen (1116/1990) från år 1990.

Om en domstol bestämmer om undersök-ning av sinnestillståndet hos en åtalad, fårdenne oberoende av sin vilja tas in på sjuk-hus och hållas där för sinnesundersökning(15 § mentalvårdslagen). Rättsskyddscentra-len för hälsovården bestämmer var sinnesun-dersökningen skall utföras. Undersökningenskall utföras och utlåtandet tillställas rätts-skyddscentralen senast två månader efter attundersökningen inleddes. Rättsskyddscentra-len kan av grundad anledning förlänga tidenmed två månader. På basis av utlåtandet gerrättsskyddscentralen ett eget utlåtande i sa-ken (16 §). Sinnesundersökningar omfattarsåledes utlåtanden av såväl den undersökan-de läkaren som rättsskyddscentralen. Utlå-tandena binder inte domstolen, som prövarsaken självständigt.

Om en person konstateras vara otillräkne-lig, skall sjukvårdsmyndigheterna bestämmaom vården av honom. Förutsättningarna förvård av personer med psykiska problemregleras i mentalvårdslagen. Om vården avutvecklingsstörda föreskrivs i lagen angåendespecialomsorger om utvecklingsstörda(519/1977). Bägge lagarna möjliggör vårdoberoende av viljan. Domstolen kan däremotinte fatta vårdbeslut. Lagen känner inte hellertill andra särskilda påföljder som i domstols-väg kan meddelas otillräkneliga.

Enligt 8 § mentalvårdslagen kan vård obe-roende av en persons vilja meddelas om (1)han är mentalsjuk, (2) hans vårdbehov pågrund av mentalsjukdomen är sådant attsjukdomen väsentligt skulle förvärras ellerdet allvarligt skulle äventyra hans eller and-ras hälsa eller säkerhet om han inte får vårdoch (3) inga andra mentalvårdstjänster ärlämpliga eller de är otillräckliga. Alla trevillkor skall vara uppfyllda samtidigt.

Med en mentalsjukdom avses en sådan all-varlig mental störning, till vilken hänför sigen uppenbart störd verklighetsuppfattningoch som kan ses som psykotisk. Enligt densjukdomsklassifikation som togs i bruk år

RP 44/2002 rd50

1987 avses med detta slags psykoser bl.a.svåra former av demens, deliriumtillstånd,organiska och andra vanföreställningstill-stånd, olika former av schizofreni, allvarligadepressionstillstånd samt manodepressivapsykoser (RP 201/1989 rd).

För det andra förutsätts ett behov av vård.Mentalsjukdomen skall vara sådan att denmed adekvat medicinsk vård kan lindras ellerbotas. Vårdbehovet kan tänkas framträda såatt avsaknad av vård väsentligt förvärrarsjukdomen, att underlåtenhet att ge vård all-varligt äventyrar personens hälsa eller säker-het eller att underlåtenhet att ge vård allvar-ligt äventyrar andras hälsa eller säkerhet. Detsenare kan aktualiseras t.ex. när anhöriga tillden mentalsjuke eller personer som har handom dennes vård utsätts för uppenbara hälso-risker eller riskerar allvarlig psykisk obalanseller när utvecklingen av den mentalsjukesbarn äventyras (RP 201/1989 rd). Ett vårdbe-slut förutsätter således inte att personen i frå-ga generellt sett är farlig, utan farligheten be-döms alltid via en viss mer inskränkt person-grupp.

För det tredje förutsätts att vård oberoendeav en persons vilja alltid är ett yttersta medel.Innan någon får tas in för sådan vård måstealla andra alternativ först övervägas. Lagenförutsätter emellertid inte att man prövar and-ra vårdmetoder, men att man allvarligt över-väger situationen utgående från den empiris-ka kunskap som står till buds om ett visstvårdalternativs presumerade resultat i varjeenskilt fall (RP 201/1989 rd).

Om det när sinnesundersökningen har ut-förts finns förutsättningar för att bestämmaatt den åtalade skall tas in för vård oberoendeav sin vilja, bestämmer rättsskyddscentralenför hälsovården att han skall tas in för vårdoberoende av viljan. Med stöd av ett beslutav rättsskyddscentralen får den som beslutetgäller oberoende av sin vilja kvarhållas förvård högst sex månader. Före utgången avdenna tid skall om patienten ges ett observa-tionsutlåtande för klarläggande av om detfortfarande finns förutsättningar för vårdoberoende av dennes vilja. Frågan om vårdenskall fortsätta eller avslutas skall avgöras ge-nom ett skriftligt läkarbeslut innan vårdenhar varat i sex månader. Beslutet om fortsattvård skall utan dröjsmål delges patienten och

genast underställas förvaltningsdomstolen.Förvaltningsdomstolen är således behörig attbesluta om fortsatt vård. Rättsskyddscentra-len beslutar däremot om att vården skall av-slutas.

Med stöd av ett beslut om fortsatt vård fårpatienten oberoende av sin vilja hållas inta-gen för vård högst sex månader. Om det föreutgången av denna tid förefaller uppenbart attdet är nödvändigt att vården alltjämt fortgår,skall om patienten ges ett nytt observations-utlåtande och ett nytt skriftligt läkarbeslut omfortsatt vård. Också detta beslut underställsförvaltningsdomstolen.

Det har framgått ovan att ett beslut om attvård oberoende av den åtalades vilja skallavslutas alltid fattas av Rättsskyddscentralenför hälsovården, som genast skall understäl-las läkarens skriftliga beslut om avslutandeav vården. Rättsskyddscentralen skall då an-tingen fastställa beslutet om att vården skallavslutas eller, om det föreligger förutsätt-ningar för vård oberoende av patientens vilja,bestämma att denne skall tas in för vård.

Normalt bedöms frågan om en för brottmisstänkt persons behov av vård i sambandmed sinnesundersökningen. Å andra sidanblir bara en del av dem som inte döms tillstraff på grund av otillräknelighet föremål försinnesundersökning med anledning av detaktuella brottet. Man räknar med att omkringhälften av otillräknelighetsavgörandena base-rar sig på annat material, t.ex. en tidigaresinnesundersökning av den misstänkte. I ettsådant fall bedöms inte vårdbehovet av densom i egenskap av otillräknelig inte hardömts till straff, om inte den brottsmisstänkteredan tidigare omfattas av vårdsystemet ellerdomstolen hänskjuter frågan till hälsovårds-myndigheterna. Detta regleras i 21 § mental-vårdslagen, enligt vilken domstolen, när deninte dömer en gärningsman som saknar för-ståndets bruk till straff, kan hänskjuta fråganom hans behov av vård till Rättsskyddscen-tralen för hälsovården. På årsbasis fattasdock relativt få sådana beslut.

Ett beslut av en sjukhusläkare om att någonoberoende av sin vilja skall tas in för vård el-ler att vården skall förlängas får överklagasgenom besvär hos förvaltningsdomstoleninom 14 dagar från delfåendet. Ett avgörandedär förvaltningsdomstolen fastställer ett be-

RP 44/2002 rd 51

slut om att en person oberoende av sin viljaskall tas in för vård eller att vården skall för-längas får överklagas genom besvär hoshögsta förvaltningsdomstolen inom 30 dagarfrån delfåendet. Ett beslut av Rättsskydds-centralen för hälsovården om att någon obe-roende av sin vilja skall tas in för vård ellerom att vården skall avslutas får överklagasgenom besvär hos högsta förvaltningsdom-stolen inom den tid som anges ovan.

Enligt lagen angående specialomsorger omutvecklingsstörda kan vård mot en personsvilja meddelas, om omvårdnad ej kan ordnaspå annat sätt och om det är skäl att befara atthan utan omvårdnad kan råka i allvarlig livs-eller hälsofara eller att det av hans uppföran-de eller andra omständigheter framgår att hanpå grund av sin utvecklingsstörning är farligför någon annan persons säkerhet och i be-hov av omedelbara specialomsorger (32 § ilagen). Beslut om specialomsorger fattas aven särskild myndighet (ledargruppen för spe-cialomsorger). Specialomsorgsbeslut skallsenast inom två veckor underställas förvalt-ningsdomstolen. Att de förutsättningar sombesluter bygger på fortfarande är för handenskall granskas med sex månaders mellanrum.

Nedsatt tillräknelighet

Någonstans mellan tillräknelighet och totalansvarsfrihet finns den grupp som i lagen be-nämns nedsatt tillräkneliga. Strafflagens 3kap. 4 § 1 mom. lyder: "Pröfvas någon, sombegått brott, hafva dervid saknat förståndetsfulla bruk, fastän han ej kan enligt 3 § ansesför otillräknelig; vare straff i allmän straffartsåsom i 2 § sägs." Nedsatt tillräknelighet ären straffreducerande grund. Samma nedsattastraffskala, som enligt 3 kap. 2 § skall tilläm-pas på brott som har begåtts av 15 men inte18 år fyllda ungdomar, gäller också gär-ningsmän som bedöms ha saknat förståndetsfulla bruk när de begick brotten, trots att des-sa inte är otillräkneliga enligt 3 §. Frågan omgärningsmannen saknade förståndets fullabruk avgörs i princip utifrån samma slagspsykologisk-normativa synpunkter som frå-gan om någon är otillräknelig eller inte.

Myndighetspraxis i tillräknelighetsfrågor

Sinnesundersökningar och utlåtanden omsinnestillstånd. Det totala antalet utlåtandenom sinnestillstånd har på 1980- och 1990-talet varierat mellan cirka 200 och 300 per år.Under senare år har antalet sinnesundersök-ningar minskat. År 2000 utfördes 169 sin-nesundersökningar (år 1999 181) De under-sökta utgjordes i huvudsak av personer somstod åtalade för allvarliga välsbrott eller sa-botage.

Av de utlåtanden som rättsskyddscentralenför hälsovården har givit framgår att 22 % avde åtalade år 2000 bedömdes som otillräkne-liga, 23 % som nedsatt tillräkneliga ("i av-saknad av förståndets fulla bruk") och de öv-riga 55 % bedömdes ha varit vid sina sinnensfulla bruk.

Tillräknelighetsbedömningen skärptes på1990-talet. Den andel som i utlåtandena harklassificerats som fullt tillräknelig (vid sinasinnens fulla bruk) steg under de första årenav 1990-talet snabbt till nuvarande nivå. An-delen helt otillräkneliga har hållit sig tämli-gen konstant. Samtidigt har andelen nedsatttillräkneliga sjunkit klart. Ännu de sista årenav 1980-talet hade denna grupp en andel påöver hälften, men under senare år bara enfjärdedel. Förskjutningen har skett till grup-pen fullt tillräkneliga. Denna grupps utveck-ling har varit precis den motsatta: i slutet av1980-talet hade en fjärdedel, men från ochmed år 1994 över hälften enligt utlåtandenaom sinnestillstånd varit vid sina sinnens fullabruk.

Domstolens tillräknelighetsavgöranden. Detillräknelighetsavgöranden som domstolarnafattar varje år och de utlåtanden som avgesom åtalades sinnestillstånd avviker till antaletoch strukturen från varandra, eftersom allasom åtalas inte blir föremål för sinnesunder-sökning. Det finns inga exakta uppgifter omnär någon konstateras vara nedsatt tillräkne-lig eller otillräknelig utan att någon sinnes-undersökning utförs. Det är klart att ju allvar-ligare brott det är frågan om, desto sannolika-re är en sinnesundersökning. T.ex. under se-nare år har rättsskyddscentralen för hälsovår-den på årsbasis avgivit högst några tiotal ut-låtanden om åtalades sinnestillstånd somhänför sig till egendomsbrott, medan domsto-

RP 44/2002 rd52

larna varje år avgör flera hundra egendoms-brott där någon konstateras vara helt ellerdelvis otillräknelig. Vid brotten mot liv före-kommer däremot dubbelt fler sinnestill-ståndsutlåtanden än sådana domstolsavgö-randen där gärningsmannen konstateras varahelt eller delvis otillräknelig.

År 2000 var antalet otillräkneliga enligthuvudbrottet 92, dvs. 0,2 % av dem som be-fanns skyldiga vid en rättegång. Om de ned-satt tillräkneliga finns endast uppgifter omsamtliga brott (om de otillräkneliga finns påmotsvarande sätt bara uppgifter om huvud-brottet, vilket medför att det är svårt att läsastatistiken). Enligt siffrorna för år 2000 döm-des åtalade som nedsatt tillräkneliga till straffvid rättegångar för 651 brott, vilket utgör 0,5% av fallen.

Av dem som år 2000 stod åtalade för livs-brott eller försök till livsbrott var 13 otillräk-neliga, dvs. 17 % av huvudbrotten. Vid sabo-tagebrotten lämnades 14 % av gärningsmän-nen obestraffade på grund av otillräknelighetår 2000. Även bestämmelsen om nedsatt till-räknelighet tillämpades oftast vid brotten motliv, där 20 % av de dömda konstaterades varanedsatt tillräkneliga.

Domstolarna har i sin tillräknelighetsbe-dömning följt utlåtandena om de åtaladessinnestillstånd. För de nedsatt tillräkneligasdel innebär förändringarna i utlåtandepraxissåledes längre domar än förut. Särskilt storbetydelse har ändringen i fall där gärnings-mannen döms för mord. Här är valet mellannedsatt och full tillräknelighet utslagsgivandeför valet mellan fängelse på livstid eller påviss tid. Antalet livstidsfångar har i självaverket fördubblats på några år.

Intagning för vård. Av de 135 åtalade somkonstaterades vara otillräkneliga vid sinnes-undersökningar åren 1993—1995 blev 129,dvs. 96 %, föremål för vårdbeslut. På 1990-talet var cirka 400 personer som hade begåttbrott dagligen intagna på våra sinnessjukhusför vård eller för sinnesundersökning, vilketvar drygt 6 % av hela sinnessjukhuspopula-tionen (i slutet av år 1995 sammanlagt 6 181patienter). Med undantag av några enstakafall bestäms således att de som har bedömtssom otillräkneliga vid en sinnesundersökningskall tas in för vård oberoende av sin vilja.Detta gäller emellertid inte för alla dem som

domstolen har klassificerat som otillräkneli-ga. Om en domstol på grund av en åtaladssinnestillstånd inte dömer ut straff, kan denenligt 21 § mentalvårdslagen hänskjuta frå-gan om hans behov av psykiatrisk sjukvårdtill rättsskyddscentralen för hälsovården.Samtidigt kan bestämmas att personen skallhållas i fängelse tills vårdbehovsfrågan haravgjorts. Varje år tas några personer som pågrund av otillräknelighet inte har dömts tillstraff in för vård utan sinnesundersökning.Hur ofta domstolarna låter undersöka vård-behovet saknas statistik över. Vid de allvarli-gaste brotten blir behovet av vård dock utrett,eftersom domstolen då i regel låter utföra ensinnesundersökning. År 1999 fattades beslutom sinnesundersökning vid 78 brott mot livoch försök till brott mot liv, medan 11 åtala-de i sin tur inte dömdes till straff för dessabrott på grund av otillräknelighet.

En kriminalpatient kräver en långvarigvård. En del av vården är i praktiken livslång(dvs. att vissa patienter är obotliga). Vårdti-derna kan framställas i form av tvärsnittsda-ta, som säger hur länge de patienter som viden viss tidpunkt är intagna på sinnessjukhushar vårdats på anstalt. För det andra kanvårdtiden anges genom att räkna ut hur längeden under ett visst år avslutade vården hadevarat. Det första beräkningssättet ger t.ex. vidhanden att av de kriminalpatienter som varintagna på vårdanstalter i slutet av år 1995hade en fjärdedel varit där i över 9 år ochnästan hälften i minst 5 år. Det senare beräk-ningssättet ger i sin tur upplysningen att enfemtedel av de vårdtider som hade avslutatssamma år hade varat i minst 9 år, en tredjedeli minst 5 år och hälften i minst 3 år. Den ge-nomsnittliga vårdtiden för en kriminalpatientvar 5,3 år och medianen 3,3 år. Genomsnitts-längden för de vårdsperioder som avslutadesår 1998 var 5,6 år och medianen 3,5 år, vilketinnebär att vårdtiderna hade förlängts något.


Sverige

Otillräknelighetskriterier. Brottsbalken,som trädde i kraft år 1965, avskaffade den ti-digare distinktionen mellan tillräkneliga ochotillräkneliga gärningsmän. Sverige är det

RP 44/2002 rd 53

enda landet i Europa där det enligt straffla-gen är möjligt att döma otillräkneliga gär-ningsmän till straff. Ett viktigt undantag görsdock för fängelsestraff. Enligt 30 kap. 6 §brottsbalken får den som har begått ett brottunder påverkan av en allvarlig psykisk stör-ning inte dömas till fängelse. Om rätten fin-ner att inte heller någon annan påföljd börådömas, skall den tilltalade vara fri från på-följd. Att domstolen kan döma personer medt.o.m. allvarliga psykiska störningar till allaandra påföljder utom fängelsestraff innebäromvänt att till psykiatrisk sjukvård kan dö-mas bara de vilkas brott under normala för-hållanden hade lett till fängelsestraff. Vård-påföljderna är med andra ord bundna tillbrottets stränghet.

Förutsättningar för överlämnande till vård.För att den tilltalade skall kunna överlämnastill psykiatrisk vård krävs att han vid tidenför brottet har lidit av en sådan allvarlig psy-kisk sjukdom som avses i lagen och att gär-ningen har begåtts under påverkan av sjuk-domen; sjukdomen och gärningen skall såle-des stå i ett kausalförhållande till varandra.Man kan tala om två slags vårdkategorier be-roende på hur utskrivningsbesluten fattas.

En person kan överlämnas till rättspsykiat-risk sjukhusvård under förutsättning (a) atthan lider av en allvarlig psykisk störning vidtiden för domen, (b) att brottet inte kan sonasmed böter samt (c) att det med hänsyn tillhans psykiska tillstånd och personliga förhål-landen är påkallat att han blir föremål förpsykiatrisk sjukhusvård, som sker oberoendeav viljan och eventuellt med tvång (31 kap.3 § första stycket brottsbalken).

Rättspsykiatrisk sjukhusvård refererar all-tid till sluten vård (till åtskillnad från annanpsykiatrisk vård). Förutsättningarna för rätts-psykiatrisk vård, med undantag av sträng-hetskravet i fråga om brottspåföljden, är de-samma som vid psykiatrisk tvångsvård.

I socialstyrelsens anvisningar ingår en för-teckning över de tillstånd som anses som så-dana allvarliga psykiska störningar som av-ses i lagen. Dessa omfattar bl.a. svårartadepsykotiska tillstånd med störd realitetsupp-fattning, desorientering, störd tankeverksam-het, sinnesvillor, hallucinationer och vanföre-ställningar, depressioner med risk för själv-mord samt mer svårartade personalitetsstör-

ningar med psykotiska överreaktioner ellerandra psykotiska fenomen eller starkttvångsmässiga beteenden (kleptomani, sexu-ella perversioner). Överlämnande till vårdförutsätter inte någon kausalrelation. Deträcker med att gärningsmannen i domsögon-blicket (inte i gärningsögonblicket) är i be-hov av vård.

Innan rätten beslutar om överlämnandeskall en medicinsk utredning skaffas. Det ärdock rätten som har beslutanderätten i saken.Sedan år 1993 är rätten inte längre bunden avutlåtandet i fråga, utan får överlämna en per-son till vård också mot sjukvårdsmyndighe-ternas rekommendationer. Veterligen fattasjust inga vårdbeslut i strid med rekommenda-tionerna. Detta innebär vidare att domstolensbeslut om rättspsykiatrisk vård är bindandeför andra myndigheter, vilket inte är fallet ifråga om den vård som socialtjänsten föran-staltar (31 kap. 1 §) eller vården av missbru-kare (31 kap. 2 §).

Det är frågan om säkerhetsbaserade vård-beslut när en person överlämnas till vård såatt utskrivning kan ske bara när vissa extravillkor är uppfyllda. Om det till följd av dentilltalades psykiska tillstånd finns risk för atthan återfaller i brottslighet, fattas beslutet omatt vården skall upphöra i en särskild ordning(utskrivningsprövning). När en allvarligtpsykiskt störd person har begått ett brott un-der påverkan av sjukdomen i fråga och detkan befaras att han till följd av sjukdomenbegår ett brott av allvarligt slag i framtiden,får rätten överlämna honom till sådan rätts-psykiatrisk vård som inte kan avslutas förränrätten genom ett särskilt utskrivningsförfa-rande beslutar om saken (31 kap. 3 § andrastycket). I de fall där vården kan avslutasbara genom domstolsbeslut förutsätts att (a)brottet har begåtts under påverkan av en all-varlig psykisk störning, (b) den tilltaladefortfarande lider av en allvarlig psykisk stör-ning vid tiden för domen, (c) den tilltalade äri behov av psykiatrisk vård vid tiden för do-men och (d) det till följd av den psykiskastörningen finns risk för att han återfaller ibrottslighet, som är av allvarligt slag. Samtli-ga villkor måste vara uppfyllda. I detta fallskall överlämnandet till vård föregås av ens.k. omfattande sinnesundersökning. Detfordras också kausalitet mellan brottet och

RP 44/2002 rd54

sjukdomen. Dessutom skall de presumeradebrotten vara allvarliga. Trots att inga kravställs på det brott som prövas, aktualiserassäkerhetsbaserad vård i praktiken endast vidvåldsbrott.

Vårdtid. Överlämnanden till rättspsykiat-risk vård innebär en högst fyra månadersvårdtid på en inrättning. Tiden kan på ansö-kan förlängas med högst sex månader åtgången. Beslutet fattas av länsrätten. Antaletförlängningar är obegränsat. Om det har be-slutats att vården skall upphöra genom ut-skrivningsprövning, fattas detta utskriv-ningsbeslut av länsrätten. I annat fall beslutarden behöriga chefsläkaren på inrättningenom saken. Det har konstaterats att straffen förbrott mot liv är ungefär tre gånger längre änden psykiatriska vården.

Sinnesundersökning. Vid en sinnesunder-sökning tas ställning till följande frågor: 1)Har den misstänkte begått gärningen underpåverkan av en allvarlig psykisk störning, 2)lider han fortfarande av denna störning, 3)finns det förutsättningar för och behov av attöverlämna honom till psykiatrisk vård, 4) hurbedöms farligheten och risken för återfall och5) finns det förmildrande omständigheter, så-som t.ex. väsentligt nedsatt förmåga hos dentilltalade att kontrollera sitt handlande (på detsätt som avses i 29 kap. 3 § första stycketandra punkten brottsbalken), som skall beak-tas när straffpåföljden döms ut. Undersök-ningen innehåller också ett förslag till på-följd, om den tilltalade har lidit av en allvar-lig psykisk störning. En omfattande sinnes-undersökning tar högst fyra veckor i anspråk.Dessutom utförs begränsade undersökningarsom möjliggör överlämnande till vård utanutskrivningsprövning.

Inverkan på åtalsprövningen. Åklagarenkan avstå från att väcka åtal, om det blir ak-tuellt med psykiatrisk vård eller vissa åtgär-der enligt lagen om stöd och service för funk-tionshindrade (20 kap. 7 § första stycket fjär-de punkten rättegångsbalken).

Nedsatt tillräknelighet. I brottsbalken an-vänds varken begreppet nedsatt tillräknelig-het eller begreppet otillräknelighet. Enligtbrottsbalkens straffmätningsbestämmelserkan domstolarna dock ändå lindra straffet,om den tilltalade till följd av psykisk störningeller sinnesrörelse eller av någon annan mot-

svarande orsak har haft starkt nedsatt förmå-ga att kontrollera sitt handlande (29 kap. 3 §första stycket andra punkten brottsbalken).

Reformplaner. Den kommitté som avgavsitt betänkande i slutet av år 1996 föreslog attbegreppet otillräknelighet åter skall tas in ibrottsbalken (SOU 1996:185).

Frågor om ansvar och påföljder för psy-kiskt störda lagöverträdare har utretts grund-ligt i ett nyligen utkommet betänkande avPsykansvarskommittén (SOU 2002:3) Kom-mittén föreslog att tillräknelighet åter blir ettkrav för straffrättsligt ansvar. Enligt den fö-reslagna regeln föreligger ansvarsfrihet omgärningsmannen till följd av en allvarlig psy-kiskt störning, en tillfällig sinnesförvirring,en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligtdemenstillstånd saknade förmåga att förståinnebörden av sin gärning eller att anpassasitt handlande i enlighet med en sådan förstå-else. Allmänna påföljdsregler skall tillämpas,vilket innebär att överlämnande till rättspsy-kiatrisk vård avskaffas som särskild påföljd.På vården av dem som på grund av otillräk-nelighet inte fälls till ansvar tillämpas denallmänna vårdlagstiftningen. En ny påföljd,samhällsskyddsåtgärd, skall införas. Sam-hällsskyddsåtgärd skall kunna beslutas förpsykiskt störda lagöverträdare, även sådanasom på grund av otillräknelighet inte dömstill straff. När domstolen bedömer behovet avatt döma ut denna nya påföljd skall den bl.a.beakta en påtaglig återfallsrisk vid allvarligabrott. Dagens rättspsykiatriska undersök-ningar ersätts med två nya utredningsformer,ansvarsutredning och samhällsskyddsutred-ning.

Norge

I Norge finns tre kategorier av gärnings-män: tillräkneliga samt sinnessjuka ellermedvetslösa. I gränsområdet mellan dessabefinner sig de vilkas medvetandegrad är till-fälligt påtagligt nedsatt. I rättslitteraturen gårdenna kategori under benämningen nedsatttillräkneliga, men begreppet används inte istrafflagen.

Otillräknelighetskriterier. En gärning skallinte bestraffas, om gärningsmannen vid tidenför gärningen var sinnessjuk eller i ett med-vetslöst tillstånd eller gravt psykiskt utveck-

RP 44/2002 rd 55

lingsstörd (44 § i den norska strafflagen).Också den norska strafflagen förespråkar enrent psykiatrisk metod. Något kausalförhål-lande mellan det psykiska tillståndet och gär-ningen förutsätts inte. Som sinnessjukdomartolkas såväl psykoser som psykiska utveck-lingsstörningar av allvarligt slag (NOU1990:5). Med medvetslöshet menas kortvari-ga sinnesrubbningar till vilka hänför sig entotal minnesförlust och en nedsatt medvetan-degrad. Personen kan eventuellt röra sig samthandla, men vet inte vad han gör. Som typ-exempel kan här nämnas sömngång, hypnos-tillstånd samt hjärnskador eller febertillstånd.Ansvarsfriheten är ovillkorlig. Å andra sidanutgör otillräknelighet inget hinder för att and-ra påföljder än straff döms ut. Vårdåtgärdersom föreskrivs i hälsovårds- och sociallag-stiftningen kan också vidtas.

Påföljder. En lagändring som trädde i kraftvid ingången av 2002 innehåller en ny på-följd, nämligen överlämnande till psykiatrisktvångsvård (tvungent psykisk helsevern). Detär inte frågan om straff. Det krävs att samhäl-let behöver skyddas och att gärningsmannenhar gjort sig skyldig till ett brott som närmareanges i lagen samt att det föreligger risk föratt gärningsmannen åter begår ett likadantbrott. Beslutet om överlämnande till vård fat-tas av domstolen. Det är hälsovårdsmyndig-heternas skyldighet och ansvar att se till attvården lämnas. Påföljdens längd är inte för-utbestämd, men förutsättningarna för över-lämnande till vård skall ständigt vara förhanden. Parterna kan yrka att domstolen ut-reder om detta fortfarande är fallet.

Nedsatt tillräknelighet. Strafflagen kännerinte till begreppet nedsatt tillräknelighet. Si-tuationen beaktas däremot i normerna omstraffbestämning (56 § c punkten).

Danmark

Otillräknelighetsgrunderna regleras i 16 § iden danska strafflagen. Om särskilda påfölj-der för otillräkneliga föreskrivs i lagens 68—70 §. Vidare finns i 85 § strafflagen en be-stämmelse om strafflindring, om brottet harbegåtts under påverkan av en psykisk stör-ning.

Otillräknelighetskriterier. De personer somvid tiden för gärningen var otillräkneliga till

följd av sinnessjukdom eller något annat jäm-förbart skäl eller till följd av en svårartad ut-vecklingsstörning, skall befrias från straffan-svar (16 § 1 mom.). De personer som vid ti-den för gärningen lider av en lindrigare ut-vecklingsstörning eller befinner sig i någotannat jämförbart tillstånd bestraffas inte, ominte särskilda skäl talar för bestraffning (16 §2 mom.). Straffrättsliga påföljder är avseddaatt användas i synnerhet i sådana fall där denåtalade gång på gång råkar i ett sinnesförvir-rat tillstånd på grund av sitt alkohol- ellernarkotikabruk.

Tillräkneligheten avgörs således närmastpå medicinska grunder. Lagen förutsätteringet kausalförhållande mellan det psykiskatillståndet och brottet. Det enda som krävs äratt störningen framträder under brottet. Denmentala störningen skall existera vid gär-ningstiden, otillräknelighetstillståndet skallbero på en psykisk störning och otillräkne-ligheten skall ha orsakats av ett reellt sjuk-domstillstånd. Också det använda sinnes-sjukdomsbegreppet är psykiatriskt. Den un-dersökande läkaren bedömer om gärnings-mannen har begått brottet som mentalt sjukeller inte samt hurdan sjukdomen har varit.Läkaren tar inte ställning till tillräknelighets-frågan, som avgörs av domstolen. Men efter-som sinnessjukdomsbegreppet i strafflagenbygger på den medicinska sjukdomsdefini-tionen, leder detta de facto till att en stor delav beslutanderätten ligger hos den diagnosti-serande läkaren.

Påföljder. Den som enligt 16 § strafflagenhar befriats från straffansvar på grund avotillräknelighet kan med stöd av 68 § över-lämnas till sluten anstaltsvård (som anstalts-alternativ nämner lagen bl.a. sinnessjukhus,vårdinrättningar för utvecklingsstörda ochvårdhem som reserverats för specifika ända-mål), när detta anses ändamålsenligt i brotts-preventionssyfte. Om saken beslutar domsto-len. Det förutsätts dock att inga mindre re-striktiva påföljder kan komma i fråga. Somexempel på sådana nämns i lagen bl.a. över-vakning samt skyldigheten att bosätta sig påen viss ort och sköta ett visst arbete. Om delindrigare förordnandena inte har någon ef-fekt eller om de med tanke på gärningsman-nen bedömda som en helhet är otillräckliga,får domstolen besluta om grövre påföljder,

RP 44/2002 rd56

som t.ex. om sluten vård på sinnessjukhus el-ler i sista hand om isolering enligt 70 §strafflagen.

Vårdpåföljderna är tillämpliga också påtillräkneliga personer. Enligt 69 § strafflagenkan också andra än sådana sinnessjuka somavses i 16 § intas för psykiatrisk vård, närdetta bedöms som ändamålsenligt. I prakti-ken blir det aktuellt i fall som gränsar tillotillräknelighet. Som en särskild grund beak-tas också personens egen vårdmotivation.

Genom den reform som trädde i kraft 2000tog man i bruk maximitider för de påföljdersom anges i 68 och 69 §.

Ett särdrag i det danska systemet är attdomstolen skall ta ställning till frågan omden åtalade skall tas in på sinnessjukhus ellerlämnas psykiatrisk vård på sinnessjukhus. Idet förstnämnda fallet läggs personen in påen allmän avdelning och utskrivningen är be-roende av vårdresultaten. Om utskrivningenbeslutar emellertid domstolen. Både den somvårdas och den vårdansvariga läkaren kanansöka om utskrivning. Att en person över-lämnas till psykiatrisk vård innebär uttryckli-gen att han skall lämnas en viss vård. Om attvården skall upphöra beslutar läkaren utandomstolens utskrivningsbeslut. Besluten fat-tas än en gång utifrån vårdaspekter. När vår-den upphör är patienten skyldig att underkas-ta sig öppen vård; sjukhuset har å andra sidanen skyldighet att se till att vården kan erbju-das. Om att den öppna vården skall upphörabeslutar domstolen. En form av psykiatriskvård representerar också den öppenvård somhänför sig till den övervakning som sker ikriminalvårdens regi.

Nedsatt tillräknelighet. Den danskastrafflagen känner inte till begreppet nedsatttillräknelighet. Ansvarslindringar är däremotmöjliga med stöd av en tämligen öppen lind-ringsgrund i strafflagen. Enligt 85 § straffla-gen får straffet mildras, när brottet har be-gåtts under påverkan av en stark sinnesrörel-se eller när andra omständigheter som hänförsig till gärningsmannens sinnestillstånd elleromständigheterna kring gärningen påkallardet. De tillämpningssituationer som nämns ilitteraturen gäller fall där valet står mellanordinära straff och särskilda påföljder avsed-da för personer med mentala störningar.

Tyskland

Otillräknelighetskriterier. I 20 § i den tys-ka strafflagen regleras otillräknelighet pågrund av sinnestillstånd. En gärningsman,som till följd av en sjuklig själslig störning(mental störning), grav medvetenhetsstörning(medvetanderubbning), utvecklingsstörningeller någon annan motsvarande svår psykiskavvikelse saknar förmåga att förstå sin gär-nings rättsstridighet och handla därefter, sak-nar den skuld som krävs för bestraffning.

Huvuddiagnosen för en sjuklig själsligstörning är psykos. Som sådana betraktas vi-dare neurotisk-psykopatiska störningar samtallvarliga störningar i driftslivet. Till de gra-va medvetanderubbningarna hör bl.a. hypno-tiska eller post-hypnotiska tillstånd, halluci-nationer samt framför allt tillstånd av starkupphetsning orsakade av t.ex. stress, hat,svartsjuka och rädsla. Som utvecklingsstördahar ansetts idioter, imbecilla och debila. Densistnämnda gruppen, dvs. svåra psykiska av-vikelser, inbegriper neuroser, störningar idriftslivet samt de av de svåraste uttrycks-formerna för psykopati som har sin grund ipsykiska strukturella sjukdomar och utveck-lingsstörningar.

Påföljder. Av de särskilda vård- och säk-ringsåtgärderna i 61 § strafflagen är psykiat-risk vård, missbrukarvård och isolering avvikt för den kategori som nu granskas.

Otillräkneliga och nedsatt tillräkneliga kanöverlämnas till psykiatrisk sjukhusvård, omen gärningsmanna- och gärningsrelateradhelhetsbedömning ger vid handen att gär-ningsmannen kan förväntas upprepa sin gär-ning och sålunda utgöra en fara för allmänhe-ten (63 §). Nedsatt tillräkneliga kan utöverfrihetsstraff bli föremål för vård.

Ett beslut om att någon skall överlämnastill psykiatrisk vård fattas vid en domstolsbe-handling, där en psykiater fungerar som sak-kunnig. I domstolsbeslutet anges endast attpersonen skall tas in på en anstalt.Vårdbeslutet är tidsmässigt obegränsat.Domstolen uttalar sig inte heller om vare sigvårdinrättning eller vårdens längd. Underpågående vård beslutar domstolen årligen omden fortsatta vården.

För att gärningsmannen skall överlämnastill vård förutsätts att han är farlig. Farlig-

RP 44/2002 rd 57

hetsbedömningen görs utgående från situa-tionen vid tiden för domen. Frågan om gär-ningsmannen är farlig bedöms delvis redanpå basis av den begångna gärningen, vilketäven innebär att helt obetydliga brott inte be-rättigar till beslut om vård. Det allmännaproportionalitetskravet i grundlagen begrän-sar också användningen av psykiatrisk vård.Om det går att skydda samhället samt anpas-sa den dömde till samhället med mindre re-striktiva åtgärder, skall så ske.

En nedsatt tillräknelig person kan dömasockså till ett kombinerat straff, där ett fängel-sestraff kompletteras med en vårdperiod. Dåutgås från att verkställigheten inleds med denföreskrivna vården och att fängelsestraffetavtjänas efter att vården har avslutats. För engemensam påföljd av fängelsestraff och vårdbestäms alltid en fast tid. I domen tas där-emot inte ställning till hur denna tid fördelasmellan vård och fängelse. Vid verkställighe-ten iakttas dock den regeln att högst två tred-jedelar av domen får avtjänas på sjukhus(67 § 4 mom.).

Den tyska strafflagen känner också tillmöjligheten att överlämna missbrukare tillmissbrukarvård oberoende av viljan för högsttvå år (64 §). Vården lämnas i regel på ensluten avdelning på ett psykiatriskt sjukhus.Påföljden kan föreskrivas samtliga grupperav gärningsmän, också personer som är till-räkneliga. Under vilka förutsättningar påfölj-den kan komma i fråga regleras i 64 §strafflagen. Det krävs att gärningsmannen ärberoende av alkohol eller något annat rus-medel, att han har begått brottet i ett rusme-delsrelaterat beroende- eller berusningstill-stånd eller att gärningen hör samman medberoendeförhållandet i fråga och att det kanantas att gärningsmannen till följd av sitt be-roende gör sig skyldig till nya allvarligabrott. Samtliga villkor skall vara uppfyllda.

Gärningen skall ha samband med rusme-delsberoendet på så sätt att gärningen harförövats till följd av detta tillstånd eller pågrund av tillståndet, t.ex. för att skaffa narko-tika. Vården lämnas huvudsakligen i rehabili-terande och vårdande syfte. Visserligen spe-lar farlighetsbedömningen också en roll. Detfordras nämligen att man kan förvänta sig attgärningsmannen i fortsättningen gör sigskyldig till allvarliga brott som står i ett kau-

salförhållande till rusmedelsberoendet. Vidbedömningen beaktas förhållandena vid tidenför domen.

Proportionalitetsprincipen gäller ocksådenna påföljd. Missbrukarvården anses dockvara en lindrigare påföljd än psykiatrisk vård,varför också kraven på gärningsmannens ti-digare och förväntade brottslighet tolkasmindre strikt.

Maximitiden för missbrukarvården är tvåår. Domstolen beslutar om längden medanvården pågår. Frågan om vården är nödvän-dig eller inte skall prövas av domstolen medminst sex månaders mellanrum.

Isolering i säkerhetsförvar (Sicherungsver-wahrung, 66 §) aktualiseras i fråga om grup-pen farliga brottslingar med ett narkotikabe-roende. Det förutsätts (1) att gärningsmannentidigare har gjort sig skyldig till minst tvåbrott och att han för vartdera brottet hardömts till fängelsestraff på minst ett år, (2)att gärningsmannen har suttit i fängelse ellervarit överlämnad till vård i minst två år, (3)att gärningsmannen döms för ett nytt uppsåt-ligt brott till ett fängelsestraff på minst två åroch (4) att det kan förväntas att gärnings-mannen till följd av sitt drogberoende begårallvarliga brott i fortsättningen och att hanskall anses vara samhällsfarlig. Maximitidenför säkerhetsförvar är tio år. En person kantas i säkerhetsförvar oberoende av sin tillräk-nelighetsstatus. Årligen blir några tiotal gär-ningsmän föremål för påföljden.

Nedsatt tillräknelighet. Nedsatt tillräkne-lighet (Verminderte Schuldfähigkeit) reglerasi 21 § strafflagen. Bestämmelsen ger en möj-lighet att lindra gärningsmannens straff, omgärningsmannens förmåga att förstå sin gär-nings rättsstridighet och att handla därefter ärväsentligen nedsatt av den anledning somnämns i 20 §. Nedsatt tillräkneliga personerkan även överlämnas till sinnesjukhusvård istället för att placeras i fängelse.

Österrike

Otillräknelighetskriterier. Grunderna förotillräknelighet regleras i 11 § i den österri-kiska strafflagen. Paragrafen har sammastruktur som den tyska. Som otillräknelig an-ses en gärningsman som vid tiden för gär-ningen till följd av sinnessjukdom, förstånds-

RP 44/2002 rd58

handikapp eller grav medvetenhetsstörningeller någon annan jämförbar psykisk störninginte kan förstå sin gärnings rättsstridighet el-ler är oförmögen att handla därefter.

Påföljder. En otillräknelig person, som harbegått ett brott för vilket han kan dömas tillett fängelsestraff på mer än ett år, kan genomett domstolsbeslut överlämnas till vård obe-roende av viljan, när det med beaktande avgärningsmannens person, omständigheternaoch gärningens art kan befaras att han even-tuellt gör sig skyldig till gärningar med all-varliga konsekvenser (21 § 1 mom.). Ocksåden som i egenskap av otillräknelig hardömts till straff kan under samma förutsätt-ningar överlämnas till tvångsvård på en s.k.psykopatinrättning (21 § 2 mom.).

Nedsatt tillräknelighet. I strafflindrings-grunderna i strafflagen finns en bestämmelse(34 § 1 mom.) som berättigar till ett mildarestraff, när gärningsmannen har begått brotteti ett onormalt sinnestillstånd eller när hansomdömesförmåga har varit försvagad. Be-stämmelsen får tillämpas också vid person-lighetsstörningar (psykopati). De situationersom avses i lagrummet går i rättslitteraturenunder benämningen nedsatt tillräknelighet.

Sammandrag

Nedsatt tillräknelighet. I de olika ländernasstraffrättssystem beaktas de tillräknelighets-relaterade gradskillnaderna antingen så att degärningsmän som är uppenbart nedsatt till-räkneliga avskiljs till en egen kategori ellerså att lagen kompletteras med en särskildstraffmätningsbestämmelse, som berättigardomstolen att döma denna grupp gärnings-män till lindrigare straff. Av jämförelselän-derna är det bara Tyskland som känns vidden separata kategorin nedsatt tillräknelighet.Rättslitteraturen i flera av länderna är där-emot förtrogen med begreppet. Samtligastrafflagar känner dock till möjligheten attlindra ett straff av skäl som i mycket påmin-ner om otillräknelighetsgrunderna.

Rättspraxis. Enligt tillgängliga uppgifter ärandelen otillräkneliga av alla som åtalas förbrott i t.ex. Finland, Sverige och Tyskland isamma storleksklass. Den andel som över-lämnas till vård är lika stor i Tyskland som i

Finland, men i Sverige är användningen avpsykiatrisk vård betydligt mer omfattande.

3.3. Aktuella problem

Otillräknelighetskriterier

Otillräknelighetsgrunderna beskrivs i gäl-lande lag med ålderdomliga och enligt da-gens uppfattning också tämligen stigmatise-rande termer. Vissa av grunderna har inteheller någon praktisk betydelse (tillfällig sin-nesförvirring) i dag. Ett annat problem gällerden omständigheten att själva strafflagen inteinnehåller ett klart ställningstagande till hurdessa frågor skall bedömas — dvs. frågornaom de medicinska, psykologiska och norma-tiva kriteriernas betydelse, innehåll och in-bördes förhållande vid tillräknelighetsbe-dömningen. Rätts- och myndighetspraxis haremellertid fått en rätt klar utformning. Kritikhar inte heller riktats mot den modell enligtvilken tillräkneligheten bedöms i praktiken.

Straffrättskommittén, som också tog uppfrågan om bedömningsgrunderna vid otill-räknelighet, förkastade strikt medicinska be-dömningsförfaranden. En mentalsjukdomskall inte i sig anses som en tillräknelighets-uteslutande omständighet, utan frågan skallavgöras utgående från i vilken utsträckningsjukdomen har bidragit till gärningsmannensnedsatta förmåga att inse och förstå de fak-tiska och moraliska dimensionerna av sakensamt att styra sitt beteende (komm.bet.1976:72). Som otillräknelig betraktar kom-mittén en sådan person som till den grad harsaknat förmågan att begripa den faktiska ellermoraliska dimensionen av sin gärning ellerhar saknat sin handlingsfrihet att det voreoskäligt att rikta klander mot honom. Till till-räkneligheten hör följaktligen två distinktaelement: en intellektuell förmåga att inse sa-ker eller en möjlighet att styra beteendet ivalsituationer. Samma psykologisk-normativa tänkesätt har sedan dess godkäntsockså i högsta domstolens praxis. På dennagrundlösning bygger även den föreslagna be-stämmelsen.

Den straffrättsliga tillräkneligheten ochmentalsjukdomarna överlappar varandra baradelvis. Alla som på psykiska grunder konsta-teras vara otillräkneliga är inte mentalt sjuka,

RP 44/2002 rd 59

och kan följaktligen inte heller bli föremålför vård oberoende av viljan. I största delenav fallen är detta inget problem, eftersomotillräkneligheten inte nödvändigtvis betyderatt personen är farlig. Det kan däremot upp-stå problem, när otillräknelighet och allvarli-ga brott kombineras utan att de övriga förut-sättningarna för vård oberoende av viljan ärför handen. Som exempel kan nämnas attgärningsmannen inte kan anses vara mental-sjuk enligt 8 § mentalvårdslagen (beslut omvård), men nog otillräknelig enligt straffla-gen. För att detta område skall kunna elimi-neras krävs att de straffoch sjukvårdsrättsli-ga reglerna koordineras. Eftersom det varkenutifrån en internationell jämförelse eller an-nars finns behov av att kringskära det straff-rättsliga tillräknelighetsbegreppet, bör deeventuella problemen skötas inom hälso-vårdslagstiftningssektorn.

Påföljdssystemet

I Finland beslutar sjukvårdmyndigheternaom att personer som har konstaterats varaotillräkneliga skall tas in för vård. I sistahand fattas besluten av Rättsskyddscentralenför hälsovården. Beslut om fortsatt vård skallunderställas förvaltningsdomstolen, medanbeslut om avslutande av vård kan fattas avRättsskyddscentralen för hälsovården. Straff-rättskommittén ansåg att det fortfarande skallhöra till sjukvårdsmyndigheterna att avgöraom en person som i egenskap av otillräkneliginte har dömts till straff eventuellt skall tas inför sjukhusvård. Denna framställning byggerpå samma uppfattning.

Internationellt sett är det sällsynt med ettsystem där de allmänna domstolarna inte harnågon del i beslutsfattandet. Man har dockinte kunnat konstatera brister i hur systemetfungerar. Problemen rör sig närmast på enfiktiv nivå. Den eventuella osäkerhet somallmänheten upplever utgör ett problem. Medtanke på den allmänna trygghetskänslan voredet kanske bättre om domstolen i sambandmed att den konstaterar att gärningsmannenär otillräknelig överlämnar honom till vårdeller fastställer en maximitid för vården. Åandra sidan ter sig ett system med personerintagna för sjukhusvård mot sjukvårdsmyn-

digheternas ståndpunkt i många avseendenproblematiskt. Hos oss är vårdkriterierna lik-väl medicinska, och inte juridiska. Om manändå gick in för en reform i denna riktning,blev man samtidigt tvungen att ändra de all-männa principerna för meddelande av vårdoch de konkreta grunderna för vården. Dettaskulle också innebära en principiell ändring iden inbördes behörigheten mellan rätts- ochsjukvårdsmyndigheterna.

Ett annat alternativ är att överföra den for-mella beslutanderätten på domstolen, men såatt överlämnande till sluten vård förutsätterett motsvarande utlåtande av sjukvårdsmyn-digheterna. Detta svarar mot det system somtidigare gällde i Sverige. På detta sätt elimi-neras bl.a. den i dag rätt vanliga missuppfatt-ningen att de som har begått allvarliga brottsom otillräkneliga fritt tillåts fortsätta sinbrottsliga bana. Också detta arrangemang ärproblematiskt så till vida att det i Finland intehar varit brukligt att på detta sätt skapa bind-ningar mellan domstolens beslutsalternativ.Besluten om att vården skall upphöra är likaviktiga. Om domstolen beslutar om överläm-nande till vård, är det uppenbart att ocksåfrågan om avslutad vård skall vara en dom-stolsangelägenhet. Eftersom vårdtiden be-stäms utgående från vårdbehovet, är det intemöjligt att fastslå längden av vården i förväg.I dag tas saken upp inom sjukvårdssektornmed sex månaders mellanrum. Dessa beslutskall således fattas antingen av de allmännadomstolarna, vilket förefaller rätt främman-de, eller av förvaltningsdomstolarna, som re-dan nu har rätt att fastställa eller låta bli attfastställa läkarbesluten om fortsatt vård.

När behovet av ny lagstiftning övervägs ärdet skäl att observera att en stor del av de an-taganden som ligger bakom förslagen till attbeslutanderätten skall överföras inte hållersträck. Antagandet om att det finska systemeti fråga om säkerheten i samhället vore sämreän systemen i jämförelseländerna är i varjefall klart grundlöst. I Finland är sjukvårds-myndigheternas praxis påfallande sträng.Dessutom har den ytterligare skärpts undersenare år. I Sverige undgår 600—700 gär-ningsmän per år en traditionell straffpåföljdpå mentala grunder. I Finland konstateras år-ligen under hundra gärningsmän vara otill-räkneliga genom domstolsbeslut (år 2000 var

RP 44/2002 rd60

antalet fall 92). Dessutom avstås från attväcka åtal i uppskattningsvis några tiotal fall.Som brottspåföljd är psykiatrisk vård klartmer populär i Sverige. I Sverige överlämnas300—400 personer per år till psykiatriskvård. Det årliga antal kriminalpatienter somtas in för anstaltsvård hos oss utgör en tion-dedel av detta. Det som har nämnts innebärbl.a. att en stor del av dem som överlämnastill vård i t.ex. Sverige skulle dömas till oav-kortade fängelsestraff i Finland. Av de otill-räkneliga, som internationellt sett utgör an-tingen en lika stor eller en mindre andel iFinland än i jämförelseländerna, blir ungefärsamma andel föremål för vård oberoende avviljan hos oss som annanstans. Vårdtidernaär däremot, åtminstone jämfört med Sverige,klart längre här.

Men även om det således inte är nödvän-digt att i samhällstrygghetens namn göra änd-ringar i systemet, kan det finns orsaker påannat håll. Problemet med det gällande sy-stemet är snarare att området för det straff-rättsliga ansvaret under senare år har utvid-gats genom läkarbeslut, och detta utan attfrågan har öppet debatterats. Att myndig-hetspraxis har ändrats säger kanske i självaverket något om hur sårbart systemet är i dagsamt hur problematisk bristen på rättslig kon-troll eventuellt är med tanke på rättsskyddetför dem som tas in för vård.

Till bestämmelserna om intagning av otill-räkneliga för vård hänför sig vissa problem.Om den brottsmisstänkte har varit intagen försinnesundersökning och han då har konstate-rats vara otillräknelig, anses han i 95 % avfallen vara i behov av vård. Det förefaller åandra sidan som om en förhållandevis litendel av dem som utan sinnesundersökning be-döms som otillräkneliga överlämnas till vård.Detta har uppenbarligen samband med denomständigheten att domstolarna nästan aldrigutnyttjar den möjlighet som 21 § mental-vårdslagen erbjuder att till Rättsskyddscen-tralen för hälsovården hänskjuta frågan omvårdbehovet av den som inte har dömts tillstraff. I t.ex. de fall där den åtalade redan fårmentalvårdsservice finns det knappast ensnågot behov av detta. I övriga situationer ochi synnerhet vid allvarligare brott är det emel-lertid motiverat att hänskjuta frågan omvårdbehovet till rättsskyddscentralen, om inte

bedömningen i fråga skall anses uppenbartobehövlig.

Nedsatt tillräknelighet

I Finland har kategorin nedsatt tillräknelig-het kritiserats rätt mycket och ur många olikasynvinklar.

Ur psykiatriskt perspektiv har kategorinkritiserats för att vara artificiell och onödig.Eftersom de som saknar förståndets fullabruk och de som har konstaterats vara vidsina sinnens fulla bruk inte med diagnosenpsykisk störning mätt skiljer sig nämnvärtfrån varandra som grupper, är det omöjligt attpå medicinska grunder klart skilja mellan till-räkneliga och nedsatt tillräkneliga. Och närett avgörande i saken inte har några terapeu-tiska följdverkningar, anser kritikerna att deti praktiken är ett onödigt resursslöseri attdryfta huruvida en gärningsman är nedsatttillräknelig eller vid sina sinnens fulla bruk.

För det andra har kategorin fått kritik i rela-tion till påföljdssystemets innehåll. Som pro-blematiskt har setts, kanske inte så mycketkategorin nedsatt tillräknelighet som sådan,utan mer det att påföljdssystemet inte i till-räcklig utsträckning beaktar de särskilda be-hov som denna gärningsmannagrupp har.Man ignorerar på sätt och vis de problemsom personer med t.o.m. svåra mentala stör-ningar brottas med genom att endast ge demen partiellt lindrigare dom, men utan att an-nars se till att de får den vård de behöver.Värst är läget när den enda möjligheten tillpsykiatrisk hjälp sker i form av en till proce-duren tung sinnesundersökning, som i dettafall bara har bidragit till att avgöra att gär-ningsmannen är frisk nog att avtjäna sittfängelsestraff.

Kategorin nedsatt tillräkneliga har ocksåkritiserats i inlägg som framhäver behovet avsamhällsskydd. Som bestämmelsens störstabrist har då ansetts den mekaniska lindringenav de ådömda straffen. I praktiken har dettahaft en betydelse framför allt när någon hardömts för fullbordat mord; i stället för livs-tidsstraff döms då ut ett fängelsestraff påhögst 12 år.

Att kategorin nedsatt tillräkneliga är pro-blematisk har hävdats också med nästan heltmotsatta argument än vad som har anförts.

RP 44/2002 rd 61

Det har nämligen påståtts att den omständig-heten att remissinstansen inte behöver stakaut den svårdragna gränsen mellan ansvar ochansvarsfrihet skapar en mellannivå, som er-bjuder ett enkelt alternativ särskilt i situatio-ner där straffansvarsförutsättningarna integenuint är för handen.

Uppmärksamhet har vidare fästs vid detfaktum att de övriga nordiska ländernasstrafflagar saknar en motsvarande bestäm-melse. Att mellannivån bör avskaffas harslutligen motiverats med begreppsliga argu-ment: Nedsatt tillräknelighet är en logiskomöjlighet, eftersom någon antingen ställstill ansvar eller undgår ansvar. Människor ärantingen tillräkneliga eller otillräkneliga —något tredje alternativ finns inte.

En del av kritiken är berättigad, en del för-anleder däremot vägande motargument. Be-stämmelsen skall bedömas utgående från åena sidan den aspekten att nedsatt tillräkne-lighet är en omständighet som i Finland in-verkar på straffstorleken, å andra sidan denaspekten att tillräknelighet, och graden avtillräknelighet, inte uteslutande eller ens vä-sentligen är en medicinsk, utan en juridiskoch en moralisk fråga.

En kritik som tar fasta på ansvarets diko-tomiska karaktär, människor är antingen till-räkneliga eller så motsatsen, bortser från atttillräknelighetsbedömningen har sin grund iklandervärda beteenden jämte bidragandegraderade faktorer som bl.a. gärningsman-nens förmåga att kontrollera sitt beteende.Eventuella diagnostiska svårigheter omintet-gör inte heller de allmänna principer som ärrelevanta när det gäller att bedöma den mora-liska sidan av beteendet. Tillräkneligheten ärett graderat begrepp helt på samma sätt somockså de övriga grunderna för straffrättsan-svar och skuldbaserat klander är det. En näs-tan ursäktlig nödvärnsexcess, förbudsvillfa-relse eller rättsstridig nödtillståndsgärningminskar klandret, även om klandret inte heltelimineras här. I likhet med detta känner ock-så en psykiskt störd människa bättre ellersämre till den faktiska eller den rättsliga in-nebörden av sin gärning och kan, beroendepå hur allvarliga hälsoproblemen i fråga är,även kontrollera sitt beteende i större ellermindre utsträckning. Kategorin nedsatt till-räknelighet är i själva verket en självklarhet i

en straffrätt som bygger på skuldprincipen.Den nedsatta tillräkneligheten mildrar detskuldbaserade klandret. Till den del somstraffets funktion är att uttrycka klander bun-det till graden av skuld, måste också de straffsom ådöms nedsatt tillräkneliga personervara lindrigare.

Trots att kategorin nedsatt tillräknelighetsaknar betydelse för läkaren, är den viktig fördomaren och den dömde. Frågan om hur till-räknelighetskartläggningen går till och hurden borde ske är däremot en annan sak. Detkan väl hända att det slags sinnesundersök-ning som utförs i dag är ett för ändamåletonödigt tungt och dyrt medel. Att man å and-ra sidan endast skulle förlita sig på domarensegna observationer och advokatpläderingar isaken, vore säkert en otillfredsställande lös-ning.

Rättsjämförelsen ger inte heller stöd förtanken att avskaffa den nedsatta tillräknelig-heten. Tvärtom omfattar alla kända rättssy-stem kategorin nedsatt tillräknelighet, närfrågan om bestämmande av straff dryftas idetta sammanhang. Vanligen regleras saken isamband med reglerna om straffmätning,men det finns också undantag. I tyskastrafflagen, som i många avseenden har ståttsom förebild för finska strafflagen, reglerasnedsatt tillräknelighet i ett eget lagrum ochunder en egen rubrik. I Finland är termen"nedsatt tillräknelighet" däremot bara enrättsvetenskaplig produkt. Oberoende av vil-ketdera förfarande som väljs är slutresultatetdetsamma med hänsyn till användningen avstraffrättsliga straff. Huruvida termen nedsatttillräknelighet är misslyckad eller inte, ärockså en fråga som man kan ha olika upp-fattningar om. Det finns inga språkliga hin-der för att det mellan full tillräknelighet ochotillräknelighet placeras in en kategori avnedsatt tillräknelighet. När allt kommer om-kring är karaktäriseringen "saknar förståndetsfulla bruk" emellertid den mer lyckade avdessa två. Såväl moraliskt, psykologiskt sompsykiatriskt torde det vara uppenbart attmänniskor vid olika tidpunkter i större ellermindre utsträckning är medvetna om sina gö-randen och låtanden samt om konsekvensenav sina handlingar, varför de förtjänar klan-der av olika grad allt efter sin omdömesför-måga.

RP 44/2002 rd62

Den mekaniska strafflindring som följer avnedsatt tillräknelighet kan i vissa situationerdäremot te sig problematisk. Särskilt besvär-liga situationer kan uppstå i enskilda fall avgrova brott mot liv. Trots att en nedsatt till-räknelig persons gärning uttrycker mindreskuld, kan den trots allt ha sådana drag somutifrån en helhetsbedömning inte motiveraren lindrigare bedömning. Därför föreslås attden mekaniska och absoluta straffskalereduk-tionen i gällande lag skall avskaffas och attdet skall bli möjligt att döma också en ned-satt tillräknelig person till fullt straff.

Det vore däremot uppenbart fel att gene-rellt ta ställning mot nedsatt tillräknelighet.För det första är bara en del av de nedsatt till-räkneliga farliga. De flesta gör sig skyldigatill smärre egendomsbrott (kvantitativt gällerdetsamma även för de otillräkneligas del).För det andra ger systemet en möjligt att se-parat internera förbrytare på grund av derasfarlighet. För undvikande av felaktiga slut-satser vore det i själva verket klokt att sär-skilt avgöra frågorna om behovet och om-fattningen av kategorin nedsatt tillräknelig-het, behovet av och kriterierna för vårdensamt frågan om internering av farliga brotts-lingar.

Delvis riktig är också den kritik mot ned-satt tillräknelighet som främst har oroat sigför att man inom påföljdssystemet inte i till-räckligt stor utsträckning har beaktat dennagärningsmannagrupps vårdbehov. Enligt det-ta synsätt har ändringarna i myndighetspraxisdessutom bara förvärrat situationen ytterliga-re. Dels har strafftiderna blivit längre, delsblir den krympande kategorin nedsatt tillräk-neliga till sina egenskaper allt mer lik kate-gorin otillräkneliga, varför behovet av att ut-veckla ett mer vårdinriktat påföljdssystem förnedsatt tillräkneliga personer blir allt mer ac-centuerat. För att situationen skall kunna åt-gärdas på ett följdriktigt sätt krävs dock inteatt kategorin nedsatt tillräknelighet upphävs,utan att påföljdssystemet ändras. För de ned-satt tillräkneligas del blir man i framtiden vi-dare tvungen att dryfta frågan om eventuellakombinationer av vård och straff på så sätt attden dömde kunde avtjäna en del av fängelse-straffet i psykiatrisk vård. Detta slags ändringskall beredas som en del av kontraktsvårds-reformen och i samarbete med social- och

hälsovårdsministeriet.

3.4. Bestämmelsernas innehåll

2 mom. Enligt 4 § 1 mom. i förslaget, somredan behandlades tidigare, förutsätts förstraffansvar att gärningsmannen vid tidpunk-ten för gärningen har fyllt femton år och ärtillräknelig. Det föreslagna 2 mom. gällerotillräknelighet. Där föreskrivs att gärnings-mannen är otillräknelig, om han eller hon vidtidpunkten för gärningen på grund av enmentalsjukdom, ett gravt förståndshandi-kapp, en allvarlig mental störning eller med-vetanderubbning inte kan förstå gärningensfaktiska natur eller rättsstridighet eller omhans eller hennes förmåga att kontrollera sitthandlande av någon sådan anledning är ned-satt på ett avgörande sätt.

Tillräkneligheten bedöms i ljuset av tvågrundläggande kriterier: För det första utgåsfrån vissa medicinska (psykiatriska) fakta,såsom mentalsjukdomar eller grava för-ståndshandikapp. För det andra skall bedö-mas hur dylika omständigheter har inverkatpå gärningsmannens iakttagelser, motivationoch handlingsförmåga. Enligt detta är denotillräknelig som på grund av 1) en mental-sjukdom, 2) ett gravt förståndshandikapp el-ler 3) en allvarlig mental störning eller med-vetanderubbning (a) inte har förstått gärning-ens faktiska natur eller (b) inte har insett gär-ningens rättsstridighet eller vars (c) förmågaatt kontrollera sitt handlande av någon sådananledning är nedsatt på ett avgörande sätt.

De medicinska (psykiatriska) kriterierna ärmentalsjukdom, gravt förståndshandikappoch allvarlig mental störning eller medvetan-derubbning. Enligt förslaget skall det inte istrafflagen hänvisas till någon viss psykiat-risk diagnos. De termer som betecknar sin-nestillstånd är följaktligen allmänspråkliga.En av fördelarna med detta är bl.a. att ingaskillnader mellan olika psykiatriska skolorpåverkar domstolens arbete. Genom att förfa-ra så har man å andra sidan inte heller med-vetet gått in för att komma ifrån samma ter-mers medicinsk-juridiska innebörd.

Med mentalsjukdom avses här — precissom i mentalvårdslagen — främst tillstånd avpsykotisk natur.

Det psykiatriska begreppet för gravt för-

RP 44/2002 rd 63

ståndshandikapp är ofta utvecklingsstördhet.Denna term är å andra sidan stigmatiserande.Med att någon är utvecklingsstörd kan ocksåhänsyftas på fysiska egenskaper, som intenödvändigtvis har någonting med ansvars-problematiken att göra. Som otillräkneligabetraktas i dag bl.a. personer som av intellek-tuella orsaker saknar förståndets bruk, dvs. ärförståndshandikappade. I praktiken har grän-sen dragits så att de gärningsmän med en in-telligenskvot som understiger en 9-åringsnivå har ansetts vara otillräkneliga. Dennagrupp omfattar de gravt utvecklingsstörda(med en intelligenskvot på 20—40), de me-delgravt utvecklingsstörda (med en intelli-genskvot på 35—55) samt en del av de lind-rigt utvecklingsstörda (med en intelligens-kvot på 50—70). Det är omöjligt att exaktange när gränsen mellan otillräkneliga ochnedsatt tillräkneliga samt gränsen mellannedsatt tillräkneliga och tillräkneligaöverskrids. Intellektuell utvecklingsstördhetförekommer mycket sällan som huvuddia-gnos. Vikten av bidiagnosen är i sin tur sär-deles svår att bedöma. Det som sist och slut-ligen är avgörande för hur saken avgörs ärinte bara den konstaterade utvecklingsstörd-heten, utan i vilken utsträckning den iakttag-na störningen har försvårat gärningsmannensförmåga att förstå gärningens betydelse ochatt kontrollera sitt handlande.

Allvarlig mental störning refererar framförallt till svåra gränspsykoser (borderlineper-sonlighetsstörning) och förvirringstillstånd,medvetanderubbning åter till olika slags för-giftningstillstånd, ålderdomssvaghet, demen-tirelaterad förståndssvikt samt organiskahjärnskador. Om kriteriet tas in i lagen utvid-gas otillräknelighetsområdet något, vilketmed stöd av internationell praxis dock kanses som motiverat.

Jämfört med regleringen i dag skall tillfäl-lig sinnesförvirring inte längre nämnas somen otillräknelighetsgrund i lagen. Som sådanagrunder nämns i rättslitteraturen olika till-stånd som påverkar en persons medvetenheteller viljeförmåga, t.ex. febersjukdomar, för-giftningar, hjärnskakningar eller berusningsom leder ända till medvetslöshet. Bestäm-melsen har tillämpats ett tiotal gånger omåret. Vid behov kan den föreslagna lydelsenutsträckas också till tillfälliga sinnesförvir-

ringar. Situationer av denna typ kan ocksåfalla under bestämmelserna om villfarelse.

Hur de tillstånd som omfattas av den gäl-lande sjukdomsklassifikationen uppfyller kri-terierna i lagen är emellertid inte utslagsgi-vande. Det väsentliga är i vilken utsträckningsjukdomen har inverkat på gärningsmannensförmåga att bli varse, förstå och bedöma fak-ta samt gärningens moraliska och rättsligabetydelse. Man måste fråga sig på vilket sättsjukdomen har påverkat hans eller hennesförmåga att kontrollera sitt handlande.

De volitiv-kognitiva och normativa kriteri-erna på sjukdomsyttringen skall framträda såatt gärningsmannen inte har förstått gärning-ens faktiska natur eller inte har insett gär-ningens rättsstridighet eller så att hans ellerhennes förmåga att kontrollera sitt handlandeav någon sådan anledning är nedsatt på ettavgörande sätt. Av sinnesundersökningsutlå-tandena skall följaktligen framgå det konsta-terade psykiska tillståndets inverkan på gär-ningsmannens förmåga att skilja mellan rättoch orätt, hans eller hennes förmåga att göraskäligen exakta iakttagelser av den omgivan-de verkligheten och hans eller hennes möj-ligheter att utöva kontroll över sin egen verk-samhet.

Med att gärningsmannen inser att en gär-ning är rättsstridig avses framför allt att haneller hon är medveten om att den är förbju-den ("så får man inte göra"). När förmåganatt bedöma fakta är nedsatt, närmar vi ossrekvisitvillfarelse. Från villfarelse skiljer sigsituationen främst så till vida att felbedöm-ningar vid otillräknelighet beror på gär-ningsmannens inre och i de flesta fall tämli-gen bestående psykiska egenskaper och inteså mycket på de yttre och tillfälliga omstän-digheterna.

Att otillräkneligheten har en självständigbetydelse i förhållande till tillräkenbarhetenframgår framför allt av situationer där gär-ningsmannen nog har förstått gärningensrättsliga och faktiska natur, men inte pågrund av sin sjukdom har lyckats kontrollerasitt handlande. Ansvar förutsätter visserligeninte att en person i alla avseenden är kapabelatt bestämma över vad han eller hon gör. Vårhandlingsfrihet är vanligen begränsad i någothänseende. Det torde å andra sidan ocksåvara klart att ansvarsfrihet ingalundaförutsätter att gärningsmannen helt har

RP 44/2002 rd64

sätter att gärningsmannen helt har förloratkontrollen över sina handlingar. För att gär-ningsmannen skall kunna befrias från ansvarkrävs och räcker det att hans eller hennesförmåga att kontrollera sitt handlande är "vä-sentligen" eller "på ett avgörande sätt" ned-satt. Hur hög tröskeln skall vara är en krimi-nalpolitisk bedömningsfråga.

Tillräkneligheten bestäms utifrån situatio-nen vid tidpunkten för gärningen. Med tankepå skuldprincipen är lösningen den enda somkan komma i fråga. Brottet blir inte merklandervärt som gärning, även om det otill-räknelighetstillstånd som rådde vid tidpunk-ten för gärningen inte längre existerar vid ti-den för domen. Trots att de problem ochstörningar som har yppat sig efter gärningenå andra sidan inte heller gör gärningen mind-re klandervärd, kan det emellertid bli omöj-ligt att verkställa straffet i ett sådant läge.Såväl enligt den gällande som den föreslagnalagen får domstolen i själva verket lämnagärningen obestraffad, om straffet skall ansesoskäligt eller oändamålsenligt med hänsyntill bl.a. gärningsmannens personliga förhål-landen samt social- och hälsovårdsåtgärder.Bestämmelsen gör domseftergift möjlig i si-tuationer där det tillstånd som normalt föran-leder otillräknelighet framträder först eftergärningen.

Enligt förslaget hör det fortfarande tillsjukvårdsmyndigheterna och i sista hand tillrättsskyddscentralen för hälsovården att be-sluta om att personer som har konstateratsvara otillräkneliga skall tas in för vård. Be-sluten om fortsatt vård skall underställas för-valtningsdomstolen, medan rättsskyddscen-tralen för hälsovården kan besluta att vårdenskall avslutas. Trots att det internationellt settär sällsynt med ett system där de allmännadomstolarna inte har någon del i beslutsfat-tandet, har inga egentliga brister kunnat iakt-tas i hur systemet fungerar. Problemen ärnärmast fiktiva. För att domstolarna skallkunna vara med om att fatta beslut om t.ex.längden av vården krävs i varje fall att grun-derna för vården revideras och att den gäl-lande mentalvårdslagen ses över. Beredning-en av dessa lagändringar har inte ansetts höratill totalrevideringen av strafflagen. Därförutgås i förslaget från att det gällande syste-met bibehålls som sådant.

3 mom. Det föreslagna 3 mom. gäller ned-satt tillräkneliga. Om gärningsmannen inte ärotillräknelig, men hans eller hennes förmågaatt förstå gärningens faktiska natur eller rätts-stridighet eller att kontrollera sitt handlandepå grund av en mentalsjukdom, ett förstånds-handikapp, en mental störning eller medve-tanderubbning är avsevärt nedsatt vid gär-ningstiden, skall han eller hon anses nedsatttillräknelig. Då skall den nedsatta tillräkne-ligheten beaktas i form av en lindring av ska-lan enligt 6 kap. 8 § i förslaget.

Kraven på att kategorin nedsatt tillräkne-lighet skall utgå baserar sig antingen på miss-förstånd eller på den oriktiga uppfattningenom att nedsatt tillräknelighet endast är endiagnostisk kategori. Att den nedsatta tillräk-neligheten bibehålls är en självklarhet i enstraffrätt som bygger på skuldprincipen. Dennedsatta tillräkneligheten mildrar det skuld-baserade klandret. Till den del som straffetsfunktion är att uttrycka klander bundet tillgraden av skuld, måste också de straff somådöms nedsatt tillräkneliga personer varalindrigare. Om denna kategori, som med av-seende på skulden förtjänar att klandras mil-dare, skall nämnas separat i lagen och omden skall anslås en egen paragraf, som t.ex. iFinland och i Tyskland, eller om den nedsattatillräkneligheten skall beaktas i samband medde allmänna straffmätningsgrunderna såsom ide övriga nordiska länderna, är omständighe-ter som inte har någon avgörande betydelsemed tanke på slutresultatet. Den föreslagnalösningen är främst lagteknisk.

Ansvarslindringen har sina rötter i vår rätt-viseuppfattning och i den straffrättsligaskuldprincipen. Vid en tillräknelighetsbe-dömning som baserar sig på moraliskt klan-der bildar den nedsatta tillräkneligheten ennaturlig och nödvändig nivå mellan ansvars-frihet och fullt ansvar. Därför skall klassifi-ceringen nedsatt tillräkneliga bibehållas ock-så i fortsättningen. Å andra sidan föreslås attman för att garantera ett tillräckligt spelrumvid straffmätningen avskaffar den mekaniskastrafflindringen enligt gällande lag. Om huromständigheten närmare inverkar på straff-storleken och straffarten föreskrivs särskilt isamband med reglerna om bestämmande avstraff. Av kapitlet om ansvarsförutsättningarframgår bara att lagen fortfarande tillstår

RP 44/2002 rd 65

graderingen i detta hänseende.När det för otillräknelighet förutsätts att

förmågan att kontrollera handlandet är ned-satt på ett avgörande sätt, räcker det för ned-satt tillräknelighet naturligtvis med en mind-re nedsatt kontrollförmåga. Enligt den före-slagna lagtexten skall kontrollförmågan vara"avsevärt" nedsatt. Samma reduktion framgårockså av de övriga termerna: när det vid otill-räknelighet talas om grava förståndshandi-kapp och allvarliga mentala störningar ellermedvetanderubbningar, talas det i momentetom nedsatt tillräknelighet allmänt om för-ståndshandikapp och mentala störningar ellermedvetanderubbningar.

4. Betydelsen av rus

4.1. Nuläge

Om hur berusning inverkar på straffansva-ret regleras i 3 kap. 4 § strafflagen om ned-satt tillräknelighet. I 2 mom. konstateras: "Ejmå i detta fall rus eller annan dylik sinnes-förvirring, hvilken gerningsmannen sjelfådragit sig, allena gälla såsom skäl till sådanstraffnedsättning." Enligt lagen berättigar så-ledes inte ett rus som gärningsmannen självhar ådragit sig ensamt till motsvarandestraffnedsättning som vid nedsatt tillräkne-lighet.

Regeln att berusning inte inverkar på an-svaret har motiverats med framför allt all-mänpreventiva skäl. Det är i själva verketförståeligt att de normala reglerna om an-svarsfrihet inte kan komma i fråga i situatio-ner där en avsevärd del av brotten begås un-der alkoholpåverkan. De stränga ansvarsreg-lerna anknyter förutom till kriminalpolitiskasynpunkter även till allmänna alkoholpolitis-ka och moraliska aspekter. Att å andra sidanhelt förbise den betydelse som omständighe-ten har är problematiskt med tanke på skuld-principen. Lagstiftarens och rättslitteraturensståndpunkt i frågan är de facto något mernyansrik än man i allmänhet låter påskina.

Som undantag från den absoluta regeln attett själförvållat rus inte inverkar på ansvaretanförs i rättslitteraturen s.k. patologiskt rus,ett medvetslöshetstillstånd som jämställs medsinnesförvirring. Ansvarsfrihet är visserligenmöjlig, om berusningen sker av misstag eller

når en fullständigt oförutsebar styrka, dvs. attruset således inte var "självförvållat". Mankan i själva verket finna specialsituationer,t.ex. onormala berusningstillstånd och fall avvillfarelse, där berusningen kan befria frånstraffansvar.


Sverige. I Sverige regleras berusning isamband med bestämmelserna om tillräk-nande. Enligt 1 kap. 2 § 1 stycket brottsbal-ken skall en gärning anses som brott endastdå den begås uppsåtligen. I andra stycketkonstateras att en gärning som har begåttsunder självförvållat rus inte skall föranledaatt gärningen inte anses som brott.

Om bestämmelsens innehåll har framförtstre tolkningsalternativ. Det har ansetts att be-stämmelsen ger rätt att utan vidare presumerauppsåt och oaktsamhet vid rus. Enligt detandra alternativet skall lagtillämparen frågasig hur en nykter gärningsman hade uppfattatsituationen, och utgående från detta ta ställ-ning till frågan om uppsåt eller oaktsamhet.Den tredje, och i förhållande till det första al-ternativet rakt motsatta, tolkningen ser be-stämmelsen enbart som en påminnelse om attde allmänna kraven på tillräknande ocksågäller vid rus. Samtliga alternativ finns re-presenterade i rättspraxis.

Högsta domstolen i Sverige klarlade ge-nom sitt avgörande (NJA 1973 s. 590) be-stämmelsens innehåll i någon mån. Domsto-len ansåg att avsikten med bestämmelsen sy-nes ha varit att införa ett undantag från detnormala uppsåtskravet. Å andra sidan avsågsinte att göra ett undantag från kravet på upp-såt i de fall där gärningsbeskrivningen förut-sätter särskild avsikt eller kvalificerat uppsåt,med andra ord situationer där uppsåtet utgörett "fristående subjektivt moment". En beru-sad man, som hade bemäktigat sig en främ-mande barnvagn i den tron att det var famil-jens, hade därför ansetts kunna frias från åta-let för stöld, eftersom han hade saknat detsärskilda tillägnelseuppsåt som förutsätts vidstöldsbrott. Rättsläget som sådant är allmäntsett otillfredsställande. I ett kommittébetän-kande föreslogs att bestämmelsen skulle re-videras så att de normala bestämmelserna omtillräknande blev tillämpliga vid rus (SOU

RP 44/2002 rd66

1988:7). Vid brottsbalksrevideringen av år1994 förutsattes dock att saken ytterligare ut-reds (RP 1993/94:130).

Den kommitté som utrett psykiskt stördalagöverträdares ställning föreslog att tillräk-nelighet åter blir ett krav för straffrättsligtansvar (SOU 2002:3). Ansvarsfrihet förelig-ger t.ex. om gärningsmannen lider av en all-varlig psykisk störning. Enligt förslaget kanansvarsfrihet dock inte komma i fråga omgärningsmannen genom rus eller på annatliknande sätt själv vållat sin bristande förmå-ga.

Norge. I Norge regleras frågan om betydel-sen av berusning, precis som i Finland, isamband med otillräkneligheten. Enligt dennorska strafflagens 44 §, som gäller otillräk-nelighet, skall en gärning inte bestraffas, omden som begick gärningen befann sig i ettmedvetslöst (bevisstløs) tillstånd. Medvets-löshet, som är självförvållad, dvs. att det ärgärningsmannens fel att han har blivit beru-sad, befriar likväl inte från straffansvar(45 §). Ansvaret kan å andra sidan lindras en-ligt 56 §. Vid ingången av 2000 trädde enlagändring i kraft genom vilken det till 40 §strafflagen fogades en bestämmelse om att ettsjälvförvållat rus inte skall ha någon relevansvid uppsåtsbedömningen. Enligt 42 § tillmätsen villfarelse som beror på självförvållad be-rusning på motsvarande sätt ingen betydelse,och gärningsmannens verksamhet bedömssom om han hade varit nykter. Straffet kanlindras med stöd av 56 § punkt d, när gär-ningsmannen har handlat i ett medvetslös-hetstillstånd som är resultatet av ett självför-vållat rus, om det finns särskilda förmildran-de omständigheter som talar för ett lindrigarestraff.

Danmark. Om berusning föreskrivs separati samband med tillräknelighet (16 § 1 mom. iden danska strafflagen). Utgångspunkten äratt förtäring av alkohol kan försätta en personi ett tillstånd som kan jämställas med en till-fällig sinnesförvirring, dvs. medföra otillräk-nelighet. Som undantag från de allmänna till-räknelighetsbestämmelserna gäller att engärningsman kan dömas till straff om detfinns särskilda skäl, när det tillstånd som iallmänhet medför otillräknelighet beror påförtäring av alkohol eller något annat sådantrusmedel. Som ett särskilt ansvarsföresprå-

kande skäl nämns i litteraturen att en personpå basis av tidigare erfarenheter har varitmedveten om att han inte reagerar normalt påalkohol jämte de risker som är förknippademed detta. Presumtionen är således på sättoch vis den motsatta: ett starkt rus eliminerarprimärt tillräkneligheten, men gärningsman-nen kan det oaktat bestraffas om det finnssärskilda skäl. Att rättspraxis är tämligenåterhållsam när det gäller att ta ställning tillfrågan om berusningen har nått den fordradegraden av patologiskt rus eller inte, medför åandra sidan en ansvarsskärpning.

Om hur berusning inverkar på tillräknelig-heten har inte bestämts särskilt. I rättslittera-turen har hävdats att det strikta ansvar somtillämpas i Norge och i Sverige inte är gäl-lande i Danmark. Också av en berusad per-son förutsätts uppsåt, även om man torde blitvungen att till den åtalades nackdel någotsänka den uppsåtsrelaterade beviströskeln.

Tyskland och Österrike. På det tyskaspråkområdet regleras rusets särställning en-ligt en enhetlig modell. De medvetenhets-och medvetandestörningar som följer av be-rusning hänförs till tillräkneligheten, där debehandlas i enlighet med de allmänna regler-na. Ett tillräckligt starkt rus eliminerar till-räkneligheten. I detta sammanhang förutsättsinte att ruset leder till medvetslöshet. Berus-ningen kan de facto redan på ett tidigare sta-dium medföra sådana svårigheter för gär-ningsmannen att styra sitt beteende att manpå goda grunder kan anse honom ha varitotillräknelig vid tiden för gärningen. Trots attrusets inverkan bedöms från fall till fall, an-förs t.ex. i Tyskland som någotslags tumregelatt ett rus på 3 promille i stort sätt alltid ledertill otillräknelighet och ett rus på 2 promilletill nedsatt tillräknelighet.

Genom särskilda rusbrottsbeskrivningar(Vollrausch) skärps dock ansvaret. Enligtdessa straffas den som begår en rättsstridiggärning sedan han uppsåtligen eller av oakt-samhet har förtärt alkohol eller något annatrusmedel, om gärningsmannen till följd avrusbaserad otillräknelighet inte kan dömasför det brott som han begick under ruspåver-kan. För den senare gärningens del krävsingen bevisning om skulden. Det är fråganom en objektiv straffbarhetsförutsättning.Straffet får emellertid inte överstiga det straff

RP 44/2002 rd 67

som föreskrivs för det brott som gärnings-mannen begick i berusat tillstånd.

Behovet av en gärningsbeskrivning i frågaom stark berusning motiveras med den farasom berusade gärningsmän utgör för rättsligtskyddade intressen och den allmänna säker-heten. Bestämmelsen är konstruerad som ettabstrakt faredelikt. För straffansvar krävs attrusmedel förtärs under sådana omständighe-ter där förtäringen på något sätt är ägnad attmedföra en fara för rättsligt skyddade intres-sen. I rättslitteraturen har rusbrottsbeskriv-ningen främst kritiserats för att vara följd-inriktad. Med den har man försökt undvikaatt öppet bryta mot skuldprincipen genom attge intryck av att man här bestraffar endast förett rus som kan tillräknas gärningsmannen,och inte för de brott som han har begått somotillräknelig under ruspåverkan. Eftersombrotten i fråga likväl utgör grunden för an-vändning av straff och eftersom också straf-fen mäts ut i förhållande till hur grova brot-ten är, har brottet "Vollrausch" kritiserats föratt vara ett slags taskspeleri.

Sammandrag. Av rättsjämförelsen framgården spänning som råder mellan avgörandenai lagstiftningen och ställningstagandena irättslitteraturen. Det är uppenbart att lagstif-taren i den aktuella situationen blir tvungenatt slå fast ansvarsreglerna inom ramen förvissa praktiska realiteter, och detta på ett sättsom står i strid med de centrala principer somstyr strafflagstillämpningen. Ett strikt ansvarvid rus strider mot skuldprincipen. Det striktaansvar som lagstiftningen ger uttryck för harvarit föremål för allt större kritik i samtliganordiska länder. På det tyska språkområdethar också de särkriminaliseringar som gällerstark berusning klandrats för att medföra ettrent objektivt ansvar för följden.

4.3. Aktuella problem

Lagstiftningsmässigt är situationen i vissmån oklar. I lagstiftningen regleras bara för-hållandena mellan rus och nedsatt tillräkne-lighet samt motsvarande strafflindring, ocksåtill denna del så att ruset inte "allena", meneventuellt tillsammans med andra omstän-digheter, leder till ansvarslindring på grundav nedsatt tillräknelighet. Eftersom sammaundantag inte har gjorts i fråga om total otill-

räknelighet, har man i rättslitteraturen på sinaställen ansett att ett rus som medför medvets-löshet eller närmar sig medvetslöshet heltkan eliminera tillräkneligheten, må så varaatt fallen inte har någon stor praktisk bety-delse och att de närmast kunde tänkas gällavissa underlåtenhetssituationer. Å andra si-dan har olika uppfattningar framförts om vil-ken inverkan även en lindrigare berusningsom medför medvetslöshet har på straffbar-heten. Att rus med stöd av 3 kap. 4 § 2 mom.strafflagen inte allena leder till nedsatt till-räknelighet är en omständighet som enligtvad som då och då anförs i rättslitteratureninte utgör ett hinder för att t.ex. berusnings-relaterade motivationsproblem i en del situa-tioner betraktas som vanliga strafflindrings-grunder.

Också förhållandet mellan rus och tillräk-nande väcker frågor. Rusets straffrättsligaverkan skall i själva verket bedömas separat irelation till såväl tillräknelighet som tillräk-nande. Ruspåverkan har i första hand betrak-tats som en tillräknelighetsfråga. De få till-räknelighetsrelaterade ställningstagandensom finns är dessutom något divergerande.Vissa författare kräver i konsekvensens namnett strikt ansvar också i fråga om tillräknelig-heten, andra anser däremot att ett rus sommedför medvetslöshet eliminerar upp-såtsansvaret, med undantag av de situationerdär gärningsmannen medvetet har berusat sigför att undgå ansvar. Alternativt har förfäk-tats att de villfarelser som beror på berusningskall erkännas normala rättsverkningar.Straffrättskommittén ansåg att till en helt up-penbar faktavillfarelse i samband med berus-ning skall förhållas som till vilken annan fak-tavillfarelse som helst (komm.bet. 1976:72).

4.4. Bestämmelsens innehåll

Enligt 4 § 4 mom. i förslaget skall ett själv-förvållat rus eller någon annan tillfällig själv-förvållad medvetanderubbning inte beaktasvid bedömningen av tillräkneligheten, om detinte finns särskilt vägande skäl för det.

Hur ruset inverkar på straffansvaret skallockså i fortsättningen regleras på ett motsva-rande sätt som i dag och i samband med denstraffrättsliga tillräkneligheten. Detta betyderatt man håller sig till den nordiska regler-

RP 44/2002 rd68

ingsmodellen; lagen skall följaktligen intekompletteras med en rusbrottsbeskrivningenligt den modell som iakttas på det tyskaspråkområdet.

I momentet regleras förhållandet mellan rusoch tillräknelighetsbedömning. Att till fullotillämpa skuldprincipen vid rus torde intevara möjligt. Allmänpreventiva skäl och vis-sa praktiska synpunkter förutsätter ett tämli-gen strikt ansvar. Det vore i stort sett omöj-ligt för åklagaren att bevisa att gärningsman-nen handlade uppsåtligen på det sätt somförutsätts i brottsbeskrivningen, om den åta-lade utan särskilda skäl tilläts åberopa rusre-laterade medvetanderubbningar och motiva-tionsproblem. Det är fortfarande uppenbartatt berusning inte kan jämställas med sådanapsykiska tillstånd med motsvarande inverk-ningar där gärningsmannens egna valmöjlig-heter är obefintliga. En föreställning om attvarje person som har druckit sig så gott sommedvetslös är straffrättsligt otillräknelig,skulle vara skadlig med tanke på allmänpre-ventionen. För ansvarsfrihet måste något-slags kompletterande argument kunna anfö-ras. Enligt bestämmelsen skall ett självförvål-lat rus eller någon annan självförvållad med-vetanderubbning i själva verket beaktas baranär det finns särskilda skäl. Som sådana sär-skilda skäl kunde man tänka sig t.ex. sam-verkanssituationer, en oförutsedd effekt, oer-farenhet, trötthet eller en nedsatt tolerans tillföljd av ett långvarigt bruk.

Kravet på särskilda skäl hänför sig endasttill ett "självförvållat" rus. Här aktualiserasnärmast frågan om tillräknande vid berusning— dvs. den omständighet huruvida gär-ningsmannen är kunnig om eller huruvidahan eller hon borde ha varit kunnig om riskenför rus. Det rus som inte kan tillskrivas gär-ningsmannen som oaktsamt får med stöd avde normala reglerna beaktas som en straff-nedsättande eller en straffuteslutandeomständighet. Om gärningsmannen av miss-tag har använt berusningsmedel, t.ex. hallu-cinogener i den tron att det är frågan omvärkmedicin, och detta har lett till att gär-ningsmannens perception av verklighetenoch härigenom också av vad han eller honhar gjort är allvarligt förvrängd, kan gär-ningsmannen eventuellt anses varaotillräknelig eller nedsatt tillräknelig. Dåvore det följaktligen frågan om en sådan

följaktligen frågan om en sådan svårartadmedvetanderubbning som avses i lagen.

Att medvetanderubbningen kan tillräknasgärningsmannen, dvs. att gärningsmannensjälv har druckit sig berusad och inte barablivit berusad, har i princip ingen relevansför tillräkneligheten eller graden av tillräkne-lighet, om inte situationen är exceptionell inågot avseende. Många av de särskilda skälsom kan aktualiseras här utgör å andra sidansamtidigt omständigheter som kan bidra tillatt ruset inte längre nödvändigtvis tillräknasgärningsmannen. Vid en överraskande ochoförutsedd samverkan mellan alkohol och lä-kemedel handlar det dessutom ofta om med-vetanderubbningar av det slag som inte kantillräknas gärningsmannen. Kategorin sär-skilda skäl är emellertid mer omfattande ände omständigheter som påverkar bedömning-en vid tillräknande. Av särskilda skäl kan ru-set ha relevans också när berusningen har va-rit medveten. Om gärningsmannen genomhot och handgripligen tvingas att dricka al-kohol, kan han eller hon befrias från de brottsom han eller hon har begått i sitt förvirradetillstånd. Då är det visserligen oklart om mankan säga att den tvingades rus är "självförvål-lat".

Inalles betyder den föreslagna regleringenatt en gärningsman normalt inte kan åberopat.ex. de kontrollproblem som följer av ettkraftigt rus eller det att han eller hon ingen-ting minns av det skedda. Ansvarslindringkan komma i fråga närmast i situationer därdet inträffar något verkligt oförutsett. De al-koholrelaterade överraskningarna är vanligenganska lätta att förutse. Å andra sidan är möj-ligheterna till ansvarslindring på grund avvillfarelser och oförutsedda bieffekter där-emot större vid t.ex. läkemedelsbruk.

5. Förfarandet enligt 21 § mentalvårdslagen

I det föreslagna 4 § 5 mom. skall hänvisastill 21 § mentalvårdslagen. Om domstolen pågrund av den åtalades sinnestillstånd intedömer ut ett straff, skall domstolen enligt pa-ragrafen i fråga, om det inte är uppenbartonödigt, låta utreda frågan om den åtaladesbehov av psykiatrisk vård hos rättsskydds-centralen för hälsovården. Domstolen kansamtidigt bestämma att denna person skall

RP 44/2002 rd 69

hållas i fängelse tills rättsskyddscentralen harmeddelat sitt beslut. Är det för att klarläggapersonens behov av rättspsykiatrisk vårdnödvändigt, kan rättsskyddscentralen be-stämma att han eller hon för högst 30 dagarskall tas in på sjukhus för undersökning.

Det har tidigare konstaterats att domstolar-na inte just utnyttjar möjligheten att få vård-behovet utrett när den åtalade inte döms tillstraff. Det handlar om fall där behovet avvård inte blir bedömt i samband med en sin-nesundersökning, eftersom otillräknelighets-avgörandet baserar sig på något annat mate-rial, t.ex. en tidigare sinnesundersökning. Omden åtalade inte annars erbjuds mentalvårds-tjänster, kan det dock vara motiverat att taställning till hans eller hennes behov av vård.Att 21 § mentalvårdslagen tillämpas så sällanberor eventuellt på den omständigheten attparagrafen inte ingår i strafflagen. För attskapa klarhet i saken föreslås att som ett fem-te moment i 4 § tas in en hänvisning till 21 §mentalvårdslagen, som bibehålls som sådan.

Om domstolen på grund av den åtaladessinnestillstånd inte dömer ut ett straff, skalldomstolen enligt momentet, om det inte äruppenbart onödigt, låta utreda frågan om denåtalades behov av vård på det sätt som före-skrivs i 21 § mentalvårdslagen.

5 §. Tillräknande


För att ett straff skall kunna dömas ut för-utsätts att gärningsmannen genom sin gär-ning visar straffbar skuld. Det krävs att gär-ningsmannen hade kunnat handla annorlun-da. Gärningen skall basera sig på gärnings-mannens egna val. Skuldprincpen garanteraratt staten inte gör intrång på en individs revirannat än i situationer där individen via sinaegna val har brutit mot lagen. Skuldprincipenmöjliggör på så sätt att människorna fullföl-jer sina egna val i livet, men inom ramen förden tvångsbaserade strafflagen. Skuldprinci-pen omfattar bl.a. kravet på subjektivt till-räknande. För att någon skall kunna ställastill ansvar förutsätts alltid att gärningen kantillräknas honom antingen som uppsåtlig el-ler som oaktsam. Dessa former av tillräknan-de, uppsåt och oaktsamhet, kallas ibland ock-

så för skuldformer.I 3 kap. 5 § strafflagen anges att "för ger-

ning, som pröfvas hafva skett mera af våda,än af vållande, må ej dömas till straff". Mi-nimikravet för straffansvar är följaktligen all-tid oaktsamhet. I strafflagen föreskrivs emel-lertid ingenting om när det räcker med oakt-samhetsansvar och när det fordras uppsåt. Isedvanerätten utgås ifrån att straffrättsligt an-svar är detsamma som uppsåtsansvar. Om deti lagen inte sägs vilken form av tillräknandesom krävs, är gärningen straffbar bara omgärningsmannen har handlat uppsåtligen. Be-straffningen av oaktsamma gärningar förut-sätter explicita lagbestämmelser.

Den i sig klara utgångspunkten fördunklasdock av reservationer och preciseringar irättslitteraturen. Ståndpunkten att oaktsam-hetsansvar alltid förutsätter en uttrycklig be-stämmelse är inte ostridig. En oaktsam gär-ning har ansetts kunna bestraffas också närsyftet med straffbudet eller sammanhangethar gett vid handen att lagstiftaren har velatstraffbelägga brottet också i dess oaktsammaform. Bestämmelsen om uppsåtsansvar hardessutom kompletterats med två allmännaavgränsningar i fråga om lindriga brott. Vadgäller de i strafflagens 43 och 44 kap. regle-rade s.k. politibrotten och kriminaliseringar-na utanför strafflagen har på sina håll ansettsatt även oaktsamma gärningar kunde bestraf-fas utan ett uttryckligt omnämnande. I dessasituationer kan den rådande ståndpunkten an-ses vara att frågan skall avgöras särskilt i var-je enskilt fall.

Rättsläget är således i någon mån oklart.Den separata gruppen politibrott har i ochmed strafflagsrevideringarna i sig förlorat sinbetydelse. Kravet på tillräknande vid krimi-naliseringarna utanför strafflagen är däremoti praktiken av största betydelse. Enligt gäl-lande tolkning är det uppenbarligen möjligtatt i de flesta fall ställa någon till oaktsam-hetsansvar utan att lagen är explicit på denpunkten. Då förutsätts dock att detta kan tän-kas vara vad som avsågs när lagen stiftades.Att låta sig nöja med en så pass öppen till-lämpningsföreskrift är av rättssäkerhetsskälproblematiskt, i synnerhet om samma principskall anses omfatta brottsbeskrivningarna istrafflagen också mer generellt. Vid bered-ningen av totalrevideringen av strafflagen har

RP 44/2002 rd70

man konsekvent följt principen att oaktsam-hetsansvar förutsätter ett klart omnämnande ilagen.


Sverige. Regleringen av frågan revideradesår 1994. Enligt den nya bestämmelsen (1kap. 2 § första stycket brottsbalken) skall engärning, om inte annat är särskilt föreskrivet,anses som brott endast då den begås uppsåt-ligen. För oaktsamhet kan bestraffas bara omoaktsamhet nämns explicit i brottsbeskriv-ningen i fråga. Detta gäller också för be-stämmelser utanför brottsbalken. Den tidiga-re lagen var något öppen vad angick krimina-liseringarna utanför strafflagen, och slutsat-ser om den relevanta formen av tillräknandemåste dras utgående från bl.a. straffskalan,bestämmelsens praktiska funktion och övrigaomständigheter.

När uppsåtsansvaret utsträcktes att gällaockså kriminaliseringarna utanför strafflageninfördes en övergångstid på fem år. Före den1 juli 1999 tillämpades uppsåtsansvars-bestämmelsen strafflagsexternt bara i frågaom kriminaliseringar som hade trätt i kraftefter juli 1997. Avsikten var att lagstiftarenper den 1 juli 1999 går igenom den övrigalagstiftningen och, där det är nödvändigt,straffbelägger de oaktsamma gärningsfor-merna. Efter denna tidpunkt trädde upp-såtsansvaret i kraft även för de gamla krimi-naliseringarna utanför strafflagen.

Norge. Enligt 40 § 1 mom. i den norskastrafflagen bestraffas brotten i strafflagen en-dast när de begås uppsåtligen, om det inte äruttryckligen bestämt eller otvetydigt förutsatt(udtrykkelig er bestemt eller utvetydig forud-sat) att också en oaktsam gärning skall straf-fas. Med stöd av andra momentet i sammaparagraf bestraffas en förseelse som begåsgenom underlåtenhet också som oaktsam, ominte något annat är bestämt eller otvetydigtförutsatt. Norska strafflagskommissionen fö-reslog att i lagen föreskrivs att en gärningsom avses i strafflagen skall straffas endastsom uppsåtlig, om inte något annat är be-stämt. I fråga om kriminaliseringarna i övriglagstiftning och, under en särskild övergångs-tid, också i fråga om de lindrigt straffbelagdaunderlåtenhetsbrotten, skall en omvänd regel

iakttas, dvs. att gärningarna bestraffas somoaktsamma, om inte något annat är bestämt(NOU 1992:93).

Danmark. Strafflagsbrotten bestraffas en-dast när de begås uppsåtligen, om inte oakt-samhetskriteriet nämns uttryckligen (19 §).Vid brotten utanför strafflagen tillämpas enomvänd regel. Ansvaret begränsas till uppsåtbara om saken regleras explicit.

Tyskland. Straffansvar förutsätter uppsåt,om inte frågan om straffbarhet vid oaktsam-ma gärningar är uttryckligen reglerad (15 § iden tyska strafflagen). Oaktsamhetsansvarkan inte baseras på tolkning, utan endast påen klar bestämmelse i lagen. Reformen träd-de i kraft år 1969 och genom den ändradelagstiftaren det tidigare rättsläget. Uppsåts-kravet omfattar också kriminaliseringarnautanför strafflagen.

Österrike. Den österrikiska strafflagen (7 §1 mom.) särskiljer tre olika grupper av regler.De gärningar som kriminaliseras i strafflagen(Verbrechen, Vergehen) bestraffas bara närde begås uppsåtligen. De innehållsligtväsentligt ändrade kriminaliseringar som harintagit i andra lagar efter det att strafflagenträdde i kraft (Vergehen, Übertretung) be-straffas också de endast som uppsåtliga. Förde äldre kriminaliseringarna utanför straffla-gen (från tiden innan strafflagen trädde ikraft) gäller de gamla bestämmelserna. Enligtdem skall frågan om straffbar form av till-räknande avgöras separat genom tolkning ivarje enskilt fall.


Vid regleringen utgås från att ett allmäntuppsåtsansvar är gällande i fråga om straffla-gen. Samma princip skall i så stor utsträck-ning som möjligt tillämpas också strafflags-externt. Var en kriminalisering placeras beroremellertid ofta på slumpen och kan inte utgö-ra grunden för olika behandling av gärningar.Ju allvarligare brott det är frågan om, destostarkare skäl föreligger att hålla fast vid kra-vet på uppsåt.

När regleringsfrågan övervägs måste å and-ra sidan beaktas att oaktsamhetsansvar är denenda form av tillräknande som är kriminalpo-litiskt motiverad vid ett flertal smärre förse-elser utanför strafflagen i situationer där

RP 44/2002 rd 71

brottsbeskrivningen har lämnats öppen. Isynnerhet vad gäller äldre kriminaliseringarfinns ingen anledning att ändra de rådandetolkningarna. Då står man inför alternativenatt antingen ge de äldre kriminaliseringarnautanför stafflagen en permanent särställningeller för dem införa en särskild tid inom vil-ken lagstiftaren skall granska den materiellasidan av kravet på tillräknande vid äventyr avatt gärningarna därefter bestraffas endast närde begås uppsåtligen. Det senare systemetiakttas i Sverige. Lösningen förutsätter dockatt hela lagstiftningen gås igenom på någraår. Det kan befaras att detta arbete antingenblir ogjort eller att en stor del av de öppnakriminaliseringarna till följd av tidsbrist om-vandlas direkt till oaktsamhetskriminalise-ringar, varvid resultatet inte nödvändigtvismotsvarar den möda som läggs ned på arbe-tet.

Därför har man i förslaget gått in för denförstnämnda lösningen, likväl med vissa mo-difikationer. Det föreslås att uppsåtsansvaretskall utsträckas till samtliga allvarligare kri-minaliseringar utanför strafflagen. Vidaregäller uppsåtsansvaret för alla kriminalise-ringar utanför strafflagen, även de lindrigare,som har stiftats efter att den nya strafflagenträdde i kraft.

I 1 mom. föreskrivs att för straffbarhet för-utsätts uppsåt eller oaktsamhet. Materiellt germomentet således uttryck för det som denstraffrättsliga skuldprincpen i allt väsentligthandlar om. I detta sammanhang lämnasuppsåtets och oaktsamhetens begreppsinne-håll öppna. Enligt förslaget skall dock enuppsåtsdefinition tas in i kapitlets 6 § ochmotsvarande bestämmelser om oaktsamhetoch grov oaktsamhet i kapitlets 7 §.

I 2 mom. anges den strafflagsinterna regelnom tillräknande. Enligt den skall ett absolutuppsåtskrav gälla i fråga om brotten istrafflagen. Om inte något annat föreskrivs ären gärning som avses i strafflagen straffbarendast när den begås uppsåtligen. För oakt-samhet bestraffas bara med stöd av en ut-trycklig lagbestämmelse. Genom bestämmel-sen ändras följaktligen den rekommendationi rättslitteraturen enligt vilken oaktsamhets-ansvar också i enskilda strafflagsfall kundebaseras blott och bart på bestämmelsens ellerlagstiftarens syfte.

I 3 mom. finns den regel om tillräknandesom skall iakttas vid kriminaliseringarnautanför strafflagen. Här särskiljs två olika si-tuationer. Om det på en gärning i den straff-lagsexterna lagstiftningen kan följa ett fäng-elsestraff på mer än sex månader, gäller upp-såtskravet oberoende av när straffbudet hargivits. Om straffet är lägre, är lagstiftnings-tidpunkten avgörande. För de gamla krimina-liseringar som har givits innan strafflagsre-formen trädde i kraft föreslås att de rådandetolkningarna skall iakttas. För de nya krimi-naliseringar som har givits efter att lagänd-ringen trädde i kraft gäller kravet på uppsåt.

Arrangemanget medför ändringar i de nyakriminaliseringarna utanför strafflagen och ide gamla kriminaliseringarna med ett straff-maximum på över sex månaders fängelse. Idessa fall kan oaktsamhetsansvar inte längrebaseras på tolkning, utan för oaktsamhets-ansvar fordras en klar utsaga i lagen. För degamla strafflagsexterna kriminaliseringarnasdel, där maximistraffet är sex månader, iakt-tas tidigare tolkningsanvisningar, och sakenavgörs i varje enskilt fall med beaktande avdet sammanhang i vilket bestämmelserna hargivits samt deras syfte och funktion.

Inalles aktualiseras således oaktsamhets-ansvar endast om saken enligt lagens lydelse(brottsbeskrivningen talar explicit om "vårds-löshet", "oaktsamhet", "vållande") är ostridignär det gäller följande grupper: (1) samtligakriminaliseringar i strafflagen, (2) samtligastrafflagsexterna kriminaliseringar som harstiftats efter strafflagsreformen och (3) destrafflagsexterna kriminaliseringar från tidenföre reformen som kan medföra över sexmånaders fängelsestraff.

6 §. Uppsåt

1. Allmänna anmärkningar

1.1. Uppsåtsbestämning

I vardagsspråket hänsyftar "uppsåt" oftastpå att någon "vill något" eller gör något "medvett och vilja". Den som handlar uppsåtligenvet vad han gör och vill göra just det han gör.Att vilja något innebär i sin tur ofta att strävaefter ett visst mål. Det straffrättsliga uppsåtet

RP 44/2002 rd72

är emellertid ett juridiskt begrepp. Som så-dant måste det särskiljas från uppsåtets all-dagliga innebörd; i vissa avseenden är detmer inskränkt och i andra avseenden meromfattande. "Att vilja något" kan således istraffrätten utsträckas t.o.m. till följder somgärningsmannen inte önskar se realiserade.Som uppsåtliga tillräknas å andra sidan inteheller nödvändigtvis alltid sådana följdersom gärningsmannen har eftersträvat, om dettrots allt har varit ytterst osannolikt att dessauppstår.

Området för uppsåtet fastställs sålunda intemed utgångspunkt i vardagsspråket, och inteheller med rent psykologiska metoder. I bak-grunden ligger kriminalpolitiska skäl. Denstraffrättsliga uppsåtsuppfattningen byggerpå samma grundelement som den straffrätts-liga skulden. Uppsåtsinnehållet bestäms medhjälp av kriterier som hänför sig till vilja,kunskap och ibland också till inställning. Engärningsman som går in för att skada någonannan eller som medvetet kränker någon an-nans rättsligt skyddade intressen visar genomsitt beteende en sådan illvilja mot eller likgil-tighet för andra människors intressen att ettuppsåtsansvar är kriminalpolitiskt motiverat.

Föremålet för uppsåtet är brottsbeskriv-ningen. Av de element som hör till brottsbe-skrivningen är gärningsföljden oftast denviktigaste, t.ex. död vid brott mot liv. I rätts-litteraturen har uppsåtsformerna i själva ver-ket vanligen bestämts i relation till de kon-kreta skadeeffekter som en gärning har. I dennyare uppsåtsteorin talas i detta sammanhangofta separat om följduppsåt. Utöver följdernaskall uppsåtet täcka även de övriga brottsbe-skrivningselementen. Dessa, som ofta gårunder benämningen gärningsomständigheter,är på så sätt oberoende av gärningsmannensvilja att han inte kan ställa dem som mål försin verksamhet, vid stöldbrott t.ex. denomständigheten att egendomen tillhör någonannan. För att ange detta talar man på mot-svarande sätt om omständighetsuppsåt. In-delningen i följd- och omständighetsuppsåtär så till vida viktig att betydelsen av de kri-terier som bestämmer uppsåtsinnehållet vari-erar enligt vilket brottsbeskrivningselementdet är frågan om. För gärningsomständighe-ternas del avgörs frågan utifrån kunskaps-mässiga faktorer (den kognitiva uppsåtsteo-

rin), för följdernas del är såväl viljerelaterade(volitiva) som kognitiva faktorer av relevans.

Förutom följder och gärningsomständighe-ter har av uppsåtet ibland också förutsatts attgärningen i sig är avsedd. Genom detta harman försökt utesluta ansvar för icke-frivilliga"handlingar", såsom reflexrörelser. Sammaresultat kan nås även via det allmänna hand-lingskriteriet, dvs. genom att för ansvar för-utsätta en frivillig och kontrollerad handling.Vilketdera förfarandet som iakttas (uppsåts-eller handlingskriteriet) är en omständighetsom inte har någon betydelse med tanke påslutresultatet. För ansvar förutsätts alltid attgärningsmannen har kontroll över situationeni den bemärkelsen att han kan sägas har gjortnågot. Bara det att någonting har hänt honomär inte tillräckligt.

1.2. Uppsåtsformer (följduppsåt)

Uppsåtsformerna har i rättslitteraturen van-ligen definierats i förhållande till en gärningsföljder. I det följande förstås med följderbåde konkret skada och fara. Tre former avuppsåt särskiljs i rättslitteraturen.

Dolus determinatus. Den situation där gär-ningsmannens avsikt är att åstadkomma denkriminaliserade följden går i den finska rätts-litteraturen under namnet dolus determinatus.Den kriminaliserade följden var här anled-ningen till och grunden för att gärningsman-nen handlade. Avsiktsuppsåtet betraktas somden högsta graden av uppsåt. Det uttryckerett klart beslut att handla mot andras skydda-de intressen. Determinatus-uppsåtet förutsät-ter däremot inte någon bedömning av möj-ligheterna att lyckas. Enligt rättslitteraturenkrävs dock att det inte är frågan om rentorealistiskt önsketänkande. Uppkomsten aven sådan åsyftad följd som gärningsmannensakligt sett såg som en utesluten möjlighetkan inte tillskrivas gärningsmannen somuppsåtlig.

Dolus directus är enligt definitionen i rätts-litteraturen för handen, när gärningsmanneninte direkt har avsett följden, men har uppfat-tat den som oundgängligt förbunden med dethan åsyftar; syftet kan vara antingen lagligteller olagligt. Som exempel på denna upp-såtsform anges ofta en situation där en terro-

RP 44/2002 rd 73

rist placerar en bomb i ett flygplan i syfte attdöda ett visst statsöverhuvud som reser medflygplanet. En nödvändig sidoeffekt avbombexplosionen är att också de övriga pas-sagerarna omkommer. I exemplet täcker gär-ningsmannens uppsåt de oavsedda följdernaav gärningen (de övriga passagerarnas död)som directus-uppsåt, medan han däremot hardeterminatus-uppsåt i fråga om det egentligasyftet med gärningen. Vid directus-uppsåtspelar gärningsmannens kognitiva uppfatt-ningar en central roll. Ansvar följer oberoen-de av om gärningsmannen ansåg sidoeffek-terna värda att sträva efter eller rent av sågdem som oönskade.

Den tredje formen av uppsåt, eventuelltuppsåt (dolus eventualis) bestämmer upp-såtets nedre gräns. Gemensamt för de olikauppfattningarna här är att det inte är fråganom åsyftade följder och inte heller om sido-effekter som med säkerhet är förbundna medden åsyftade följden. Typiskt handlar det omandra än åsyftade, mer eller mindre sannolikagärningsföljder, som det inte rådde säkerhetom, men som bedömdes eventuellt ha varitför handen. Definitionen av eventualis-uppsåtet innehåller samtidigt en avgränsningmot oaktsamheten. Dessa teorier som preci-serar uppsåtets nedre gräns indelas grovt setti två grupper. Enligt insiktsteorierna bestämsskillnaden mellan uppsåt och oaktsamhetnärmast utifrån gärningsmannens kunskaps-mässiga bedömning (vad han inser) samt ut-ifrån sannolikheten för att följden inträffar.Enligt viljeteorierna avgörs frågan utgåendefrån hur gärningsmannen viljemässigt harställt sig till följderna.

I den äldre inhemska rättslitteraturen harunder påverkan av Brynolf Honkasalo omfat-tats en ståndpunkt som bygger på den s.k.positiva viljeteorin. Enligt denna förutsätteruppsåt att gärningsmannen har förhållit siggodkännande eller likgiltig till en följd somhan har uppfattat som möjlig. En gärning äruppsåtlig, om gärningsmannen innan hanskred till verket kan bedömas ha tänkt, "måså vara att min handling leder till denrättskränkning jag inser att är möjlig, jag vid-tar den ändå". Oaktsamhet aktualiseras där-emot, om gärningsmannen viljemässigt harställt sig avvisande till den insedda möjlighe-ten till rättskränkning.

I vilken utsträckning rättspraxis hade om-fattat den positiva viljeteorin är det i avsak-nad av motiverade uppsåtsavgöranden intemöjligt att säkert uttala sig om. Redan utgå-ende från den centrala ställning som Honka-salos läroboksframställning hade kan detdock förmodas att den positiva viljeteorin harvarit tämligen allmänt accepterad i praktiken.I äldre rättspraxis kan man visserligen finnaockså avgöranden som går i motsatt riktning.En klart förändrad rättspraxis när det gälleruppsåtsmotiven inträffade på 1970-talet, närhögsta domstolen gav ett antal avgörandengällande brott mot liv. I dem utgörs uppsåts-kriteriet av den sannolikhet enligt vilken gär-ningsmannen har uppfattat att handlingen le-der till en straffbar följd. Gärningsmannenhar dömts för dråp, om han har insett att dö-den rätt sannolikt följer av handlingen. Påmotsvarande sätt har ett åtal för dråp förkas-tats, när gärningsmannen inte har insett attdöden var en rätt sannolik följd av hanshandlande. Denna grundlinje har sedan dessiakttagits ganska konsekvent, även om detal-jerna i domskälen och de termer som har an-vänts för att beskriva den förutsatta sannolik-heten har varierat.

1.3. Omständighetsuppsåt

Omständighetsuppsåtet hänsyftar på de öv-riga brottsbeskrivningselementen. Med om-ständigheter avses då alla de faktiska ellerrättsliga faktorer som måste vara för handenför att brottbeskrivningens objektiva sidaskall uppfyllas. Vid t.ex. häleribrott krävs attegendomen har åtkommits genom brott, ratt-fylleri förutsätter att det är frågan om ett mo-torfordon och brott mot liv förutsätter attbrottsobjektet är en människa.

Speciellt den äldre rättslitteraturen har i re-gel inte direkt utvecklat omständighetsupp-såtets innehåll. Det som har anförts om följd-uppsåt gäller i själva verket i rätt stor ut-sträckning också om omständighetsuppsåt,dock med den skillnaden att avsiktsuppsåtet,som ofta har uppfattats som grundformen avuppsåt, inte lämpar sig som omständig-hetsuppsåtsform. Omständigheter kan ogärnavara föremål för syften och strävanden. I för-hållande till övriga brottsbeskrivningsele-

RP 44/2002 rd74

ment förutom följder definieras uppsåt följ-aktligen främst utifrån kunskapsmässiga kri-terier. Så är t.ex. vetskapen om att den egen-dom som skall tillägnas tillhör någon annanen typisk uppsåtssituation som aktualiserasvid stöldsbrott.

För gärningsomständigheternas del kansom primäruppsåt anses kunskap eller visshetom att gärningen är brottsbeskrivningsenlig. Ifråga om gärningsomständigheterna bestämsuppsåtets nedre gräns på motsvarande sätt ut-ifrån ett omständighetsuppsåt av eventualis-grad. I och med att de kunskapsmässiga ele-menten betonas avgörs saken på basis av hurväl gärningsmannen kände till existensen avde övriga omständigheterna. I högstadomstolens avgöranden på senare tid hargränsen också i fråga omgärningsomständigheterna angivits varahuruvida gärningsmannen har ansetts hålladet för högst sannolikt att de finns förhanden.

1.4. Förutsatt form och grad av uppsåt

De olika formerna av uppsåt har i allmän-het ansetts vara graderade i förhållande tillvarandra så att determinatus-uppsåtet har an-setts som den grövsta uppsåtsformen, medaneventualis-uppsåtet, som bestämmer förhål-landet till oaktsamheten, betraktas som upp-såtets lindrigaste grad. Trots gradskillnadernaär de olika formerna av uppsåt i princip lik-ställda vad beträffar tillämpningen av brotts-beskrivningarna. Om ingenting annat fram-går av brottsbeskrivningen, räcker det meduppsåt av lägsta graden för bestraffning avuppsåtliga brott. Detta gäller inte för debrottsbeskrivningar där det har förutsattskunskap om omständigheterna ("veterligen",enligt vad gärningsmannen "vet") eller därdet krävs ett särskilt syfte (som uttrycks an-tingen med en finalkonstruktion eller t.ex.med verben "stå i beråd att" eller "avser att".Uppsåtets närmare innehåll avgörs i bäggefallen på basis av brottsbeskrivningens lydel-se.


De högsta graderna av uppsåt definieras istort sett lika såväl i de nordiska länderna

som på det tyska språkområdet, även om deanvända benämningarna varierar. Hur fråganom uppsåtets nedre gräns har lösts varierardäremot också innehållsligt.

Sverige. Uppsåt definieras inte i brottsbal-ken. De grövsta formerna av uppsåt definie-ras på samma sätt som i Finland, men medolika termer. Dolus determinatus hos ossmotsvaras i Sverige av dolus directus, ochden uppsåtsform som i Finland är känd underbenämningen dolus directus motsvaras i Sve-rige av dolus indirectus. Gränsen mellanuppsåt och oaktsamhet dras enligt den s.k.hypotetiska viljeteorin. En gärning är uppsåt-lig, när gärningsmannen har uppfattat att detföreligger en fara för rättskränkning, och detkan förmodas att gärningsmannen hade utförtgärningen även om han hade varit säker påatt den följd som han endast uppfattade sommöjlig skulle inträffa.

Trots att bestämningen av uppsåtets nedregräns länge har kritiserats i rättslitteraturenhar rättspraxis rätt konsekvent hållit sig tillden hypotetiska viljeteorin. År 1995 tillsattejustitiedepartementet en arbetsgrupp, somskulle utreda bl.a. frågan om det fanns skälatt revidera principerna för bestämning avuppsåtets nedre gräns genom en eventuell de-finition i lag. I betänkandet (SOU 1996:185)gick man igenom de olika alternativen i frågaom uppsåtets nedre gräns. Utredningensståndpunkt till den hypotetiska viljeteorin varhelt klart negativ. Den lade de facto huvud-vikten vid alternativa uppsåtsformuleringarjämte problemen i samband med dessa.

Utredningen stannade för att rekommende-ra att uppsåtets nedre gräns skall slås fast ut-ifrån ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Dåföreligger uppsåt, om det för gärningsman-nen framstår som trovärdigt att följden avhans gärning är brottsbeskrivningsenlig. Tro-värdigheten kan sägas hänsyfta på att det ärklart mera sannolikt att brottsbeskrivningsen-lighet förekommer än att det inte gör det. Ettannat sätt att formulera samma krav är att ta ibruk ett nytt "insiktsuppsåt". En gärningklassificeras då som uppsåtlig, om den mot-svarar det som gärningsmannen har insett,uppfattat eller antagit. Också på denna punktär det enligt utredningen frågan om ett kvali-ficerat sannolikhetsuppsåt, dock utan sanno-likhetstermer. Här blir det i viss mån oklart

RP 44/2002 rd 75

vilken grad av säkerhet som förutsätts föruppsåt. I utredningen konstateras att deträcker med en något lägre grad av säkerhetän vad som krävs vid dolus directus i Finland(SOU 1996:185). För uppsåt är det tillfyllestatt gärningsmannen bedömer att gärningenleder till brottsbeskrivningsenlighet. De ut-tryck som används i betänkandet refererar tillen situation där det är klart att följden har va-rit en viktig faktor i gärningsmannens beräk-ningar.

Enligt utredningens förslag begås en gär-ning uppsåtligen om den är avsiktlig eller omden motsvarar vad gärningsmannen har in-sett, uppfattat eller antagit om den (SOU1996:185, det föreslagna 1 kap. 2 § andrastycket).

Utredningens förslag har dock inte genom-förts. I den regeringsproposition som god-kändes, 2000/01:85, ansågs att man i ställetför att ändra lagstiftningen bör överlåta tilldomstolarna att utveckla uppsåtsbegreppetsinnehåll. Det påpekades att det nuvarandeuppsåtsbegreppet vuxit fram under lång tidgenom ett samspel mellan rättspraxis ochdoktrin.

Norge. Norska strafflagen innehåller ingenuppsåtsdefinition. I den norska rättslitteratu-ren används inte heller några vedertagna ter-mer för de två högsta formerna av uppsåt.Innehållsligt motsvarar de likväl det som harframförts om saken i Finland. Uppsåt är förhanden för det första, när följden är någon-ting som gärningsmannen har avsett (tilsik-tet), med andra ord när gärningsmannen harönskat att gärningen åstadkommer följden ifråga. Detsamma gäller när gärningsmannenhar uppfattat följden som ett nödvändigt me-del för att nå det åsyftade slutresultatet, oak-tat gärningsmannen eventuellt ser händelsen isig som beklaglig. I bägge fallen saknar densannolikhet med vilken följden kommer attinträffa betydelse med tanke på uppsåtet.Den behövliga ansvarsbegränsningen följerenligt rättslitteraturen av antingen den tillåtnarisken eller adekvanskravet. Det är inte löntatt rättsordningen ingriper vid alldeles obe-tydliga risker, också om gärningsmannen el-ler någon annan rent av räknar med riskerna isin verksamhet.

Uppsåtets nedre gräns bestäms vanligen en-ligt den s.k. sannolikhetsteorin. Då är uppsåt

för handen, när det för gärningsmannenframstår som säkert eller mest sannolikt attden icke-önskade följden inträffar, eller attgärningsomständigheterna föreligger, somresultat av gärningen. Det har rått en vissoenighet om vilken grad av sannolikhet somskall fordras. I den äldre rättslitteraturen ochi äldre rättspraxis krävdes en rätt hög sanno-likhet. I nyare rättspraxis har man nöjt sigmed en lägre grad. Som minimikrav ställs attgärningsmannen i gärningsögonblicket hartänkt att det är mer sannolikt att följden in-träffar än att den inte gör det. Den subjektivasannolikheten, dvs. gärningsmannens egenuppfattning om sakläget, är avgörande. Dokt-rinen och rättspraxis känner också till even-tualis-uppsåt enligt den positiva viljeteorin.Den hypotetiska viljeteorin har man däremotställt sig avvisande till såväl i litteraturensom i rättspraxis.

År 1992 föreslogs (NOU 1992:23) att endefinition av uppsåt skall tas in i lagen. En-ligt förslaget är uppsåt för handen, när gär-ningsmannen (1) med avsikt utför en gärningsom motsvarar en brottsbeskrivning, (2)handlar med vetskap om att gärningen medsäkerhet eller mest sannolikt motsvararbrottsbeskrivningen eller (3) uppfattar detsom möjligt att gärningen motsvarar brotts-beskrivningen och trots detta beslutar sig föratt begå gärningen t.o.m. med risk för attbrottsbeskrivningsenlighet kommer att före-ligga. Strafflagskommissionen från år 1983hade föreslagit att den nedre gränsen för upp-såt skulle bestämmas endast utifrån sanno-likhetsuppsåt. I 1992 års förslag ingår paral-lellt med sannolikhetsuppsåtet en formule-ring som baserar sig på den positiva viljeteo-rin (punkt 3 ovan). I förslaget motiveras denpositiva viljeteorin främst med möjlighetenatt säkerställa uppsåtsansvar i vissa specialsi-tuationer i samband med narkotikabrott. En-ligt doktrinen kommer beseglandet av denpositiva viljeteorin emellertid inte att ha nå-gon stor praktisk betydelse, eftersom det medundantag för exceptionella situationer vore idet närmaste omöjligt att visa att gärnings-mannen har omfattat den av teorin förfäktadeinställningen till ett brottsbeskrivningsele-ment.

Danmark. Inte heller danska strafflagen harnågon uppsåtsdefinition. I rättslitteraturen

RP 44/2002 rd76

särskiljs två grader av uppsåt. Det grövreuppsåtet, "direkt uppsåt", täcker det determi-natus- och directus-uppsåt som tillämpas iFinland. Direkt uppsåt (direkte forsæt) före-ligger vid effektdelikt, när gärningsmannenhar strävat efter följden. Detsamma gäller förföljder som är oundgängligt förbundna medden åsyftade följden. Även om den sannolik-het med vilken följderna kommer att inträffasaknar principiell betydelse, krävs att gär-ningsmannen har uppfattat dem som möjligai praktiken. Uppsåt vid beteendedelikt skallbestämmas i förhållande till gärningen ochgärningsomständigheterna. I de fall där detinte är frågan om framtida händelser utgörsden högsta uppsåtsgraden av antingen kun-skap eller praktisk visshet om att gärnings-omständigheterna är för handen.

Uppsåtets nedre gräns bestäms också iDanmark oftast enligt sannolikhetsteorin.Uppsåt föreligger när den icke-önskade följ-den eller existensen av gärningsomständighe-terna för gärningsmannen framstår som denmest sannolika (overvejende sandsynlig)konsekvensen av gärningen. I rättslitteraturenhar ansetts att det för uppsåt är tillräckligtmed en sannolikhet på över 50 %. Gränsenfördunklas visserligen av den omständighe-ten att den fordrade sannolikhetsgraden, åt-minstone på basis av rättslitteraturen, varierarallt enligt brottstyp. Förutom sannolikhets-uppsåt har i rättspraxis i någon mån tilläm-pats också eventualis-uppsåt i enlighet medden positiva viljeteorin, även om denna teorihar kritiserats i rättslitteraturen.

Tyskland. Uppsåt definieras inte i den tyskastrafflagen. Definitionerna av de högsta gra-derna av uppsåt är i stort sett likadana som ide nordiska länderna. Benämningarna kanvisserligen variera. Ibland särskiljs tre, iblandtvå, grundformer av uppsåt. I det förstnämn-da fallet skiljer man mellan "avsikt" (Ab-sicht), dolus directus och den lägsta gradenav uppsåt, som ibland kallas dolus eventualisoch ibland villkorligt uppsåt. Emellanåt be-nämns de två första uppsåtsformerna förstaoch andra gradens dolus directus.

Uppsåtets nedre gräns hör till en av de liv-ligast diskuterade frågorna inom den tyskastraffrättsvetenskapen. De konkurrerandesynsätten kan indelas grovt sett i två grupper.I de kognitiva teorierna läggs den avgörande

vikten vid gärningsmannens uppfattningarom sannolikheten för brottsbeskrivningsen-lighet och om storleken av riskerna i sam-band med gärningen. Enligt de volitiva teori-erna förutsätter uppsåt någotslags positivtställningstagande i förhållande till att följdeninträffar eller att brottsbeskrivningsenligt fö-religger. Det fordras att gärningsmannen harantingen godtagit den följd som han uppfat-tade som möjlig eller att ansvaret för följdenhar "ingått i köpet". Till uppsåtet har man åandra sidan velat hänföra också sådana följ-der som gärningsmannen egentligen integodtar, men som han trots allt beslutar sig föratt finna sig i. Uppsåt föreligger således, närgärningsmannen allvarligt överväger möjlig-heten att gärningen leder till brottsbeskriv-ningsenlighet och nöjer sig med detta. Nästanalla försök att lösa frågan har även bestridits.I de nyaste läroböckerna anförs i själva ver-ket som mest litet över tio olika sätt att be-stämma gränsen mellan uppsåtets lägsta gradoch oaktsamhet. Det på det tyska språkområ-det rätt vedertagna uppsåtskriteriet där följ-den "tas med i beräkningen" (in Kauf neh-men) har inte rönt nämnvärd förståelse i dennordiska rättslitteraturen. Som ett av proble-men har setts det alltför nära sambandet meddet medvetna risktagandet och via detta detallmänna oaktsamhetsansvaret. Det att risken"ingår i köpet" innebär inte nödvändigtvis attgärningsmannen godkänner följden i sig.

Österrike. Straffrätten på det tyska språk-området återspeglar i sin helhet ganska direktden diskussion som förs i Tyskland. Den ös-terrikiska strafflagens 5 § innehåller också endefinition av uppsåt. Bestämmelsen byggerpå den tanken att uppsåtets väsen ligger igärningar som begås med vett och vilja. En-ligt 1 mom. handlar den uppsåtligt (vorsätz-lich) som vill åstadkomma ett sakläge sommotsvarar gärningsbeskrivningen. Här ansesdet vidare vara tillräckligt, om det för gär-ningsmannen framstår som en seriös möjlig-het att gärningen förverkligar brottsbeskriv-ningen och han godtar detta. Enligt 2 mom.handlar gärningsmannen avsiktligen (absicht-lich), när bevekelsegrunderna för hans hand-lande ligger i en omständighet i brottsbe-skrivningen eller i en åsyftad följd. Enligt 3mom. handlar den medvetet (wissentlich)som uppfattar det som säkert att den omstän-

RP 44/2002 rd 77

dighet som avses i lagen är för handen elleratt följden orsakas av hans gärning. I materi-ellt hänseende har valet av termer ingen be-tydelse för hur de grövsta uppsåtsformernadefinieras. Uppsåtets nedre gräns är däremotockså i Österrike föremål för en ständig dis-kussion. Vikten läggs här vid de volitiva teo-rierna.

3. Uppsåtets nedre gräns i högsta domstolenspraxis

Sannolikhetsuppsåt. Högsta domstolen gavvid övergången mellan 1970- och 1980-taletett antal prejudikat om brott mot liv i syfte attklarlägga innebörden av uppsåtskravet ochgraden av lägsta uppsåt. I och med att dom-stolen inte kompletterade domskälen mednågra uttalanden om gärningsmannens vilje-inriktning, har det ansetts att den genom av-görandena slog fast att frågan om gränsdrag-ning mellan uppsåt och oaktsamhet skall av-göras enligt den s.k. insiktsteorin.

HD 1978 II 24 (dråp): Enär A hade bortinse att de kraftiga knivsticken sannoliktkunde förorsaka B:s död, tillräknades honomdödandet som uppsåtligt dråp. — HD 1978 II111 (dråp): Emedan A, då han slagit B i si-dan med en kniv, hade måst inse, att kniv-stynget med största sannolikhet skulle ledatill döden, och A sålunda borde anses hauppsåtligen dödat B, dömdes A för dråp. —HD 1981 II 81 (dråpförsök): Emedan A, ge-nom att förfara så, hade insett att B kundeomkomma, ansågs A ha uppsåtligen försöktdöda B. — HD 1984 II 142 (dråp): EmedanA hade måst inse att strypningen i fråga medstörsta sannolikhet skulle leda till döden, an-sågs han ha uppsåtligen dödat B.

Vid tolkningen av avgörandena är det skälatt beakta att de två förstnämnda gäller dråp isamband med berusning. I avgörandet 1978II 24 var gärningsmannens alkoholhalt i blo-det fortfarande efter 3 ½ timme efter brottet2,81 promille I och med senare avgörandenblev det klart att högsta domstolen inte avsågatt begränsa uppsåtsformuleringen enbart tillrusrelaterade fall. Också uttrycket "har bortinse" kan tolkas på två sätt. Uttrycket kanhänsyfta på antingen ett normativt krav på

vad personen borde ha insett, utan hänsyn tillvad han har insett, eller så kan det tolkas somett uttryck för domstolens uppfattning omvad som har ansetts bevisat. Det första alter-nativet leder i sak till ett oaktsamhetsansvaroch skall i själva verket på denna grund för-kastas. Det tredje tolkningsproblemet hänförsig till frågan om vilken grad av sannolikhetsom krävs. Både uttryckssättet "skulle sanno-likt leda till" och uttryckssättet "skulle medstörsta sannolikhet leda till" har använts. Iavgörandet HD 1981 II 81 nämns bara möj-ligheten utan att något sägs om graden avsannolikhet ("hade insett att B kunde om-komma"). Situationen klarnade i viss månnär högsta domstolen år 1988 gav tre nyauppsåtsavgöranden.

HD 1988:8 (mordförsök eller ej): Åtalet förförsök till mord förkastades, eftersom A:savsikt inte varit att döda polismännen. Inteheller har de yttre omständigheterna varit så-dana att polismännens död med A:s vetskapskulle ha varit en högst sannolik följd avsammanstötningen. — HD 1988:21 (mord-brand och dråpförsök): A har tänt på huset"berusad och förbittrad och närmast i avsiktatt förstöra husets bostäder. Trots detta börantändandet också tillräknas A som dråpför-sök om omständigheterna vid begåendet varitsådana att enligt vad A visste antändandethögst sannolikt får som följd att någon i hu-set avlider. ...Under dessa omständigheter harhusets innevånares död enligt vad A vissteinte varit en högst sannolik följd av att husetsattes i brand." — HD 1988:73 (mord): Ef-tersom A måste ha insett att den kraftigastrypningen med största sannolikhet skulleleda till B:s död, ansågs han därför uppsåtli-gen ha dödat B. A dömdes för mord.

Samtliga avgöranden tar klart ställning försannolikhetsuppsåt. I fallet HD 1988:73 be-tonas detta ytterligare så till vida att högstadomstolen har ändrat hovrättens motivering,där domen motiverades med uttryck i öve-renstämmelse med den positiva viljeteorin(acceptansteorin). HD 1988:21 förefaller attta ställning också till problemet med berus-ningsuppsåtets särställning. I domskälenkonstateras att oaktat A har begått brottet be-rusad och förbittrad "bör antändandet trotsdetta också tillräknas A som dråpförsök, om...enligt vad A visste antändandet högst san-

RP 44/2002 rd78

nolikt får som följd att någon i huset avlider".Detta kan tolkas som ett rätt klart ställnings-tagande för att uppsåtets lägsta grad inne-hållsligt är detsamma också vid berusnings-och affektgärningar. Genom fallen avgjordesdessutom ett antal tidigare tolkningsproblem.Till följd av uttrycken "med A:s vet-skap/enligt vad A visste" i det första och detandra avgörandet råder det inte längre någonoklarhet i fråga om relevansen av A:s upp-fattning vid tiden för gärningen. Även det ut-tryck som betecknar graden av sannolikhetförefaller att ha blivit vedertaget. I samtligafall krävs att gärningsmannen har förstått attgärningen "högst sannolikt" leder till följden.

År 1991 gav högsta domstolen vidare detintressanta avgörandet 171, som i rättslittera-turen har granskats också utifrån uppsåtsas-pekten.

HD 1991:171. Den åtalade hade under då-liga ljusförhållanden och i berusat tillstånd påungefär 35 meters avstånd avfyrat ett hagel-gevär mot en polisman. Gärningsmannendömdes för dråpförsök. I domskälen konsta-teras att "...avlossandet av ett hagelgevär pånära håll mot en annan person enligt allmänlivserfarenhet innebar en betydande risk förlivets förlust. Då C på ungefär 35 meters av-stånd sköt mot A har han varit medveten omatt förlust av människoliv var en förutsebarföljd av skottet. Då han trots detta hade av-lossat hagelgeväret mot A, hade han gjort sigskyldig till dråpförsök."

Enligt domskälen förefaller det som omfallet först och främst handlade om den risksom kvalificerar ett straffbart försök. För attutreda hur farligt förfarandet var utförde cen-tralkriminalpolisen också en grundlig utred-ning, som refereras i högsta domstolens års-bok. "Då C på ungefär 35 meters avståndsköt mot A har han varit medveten om attförlust av människoliv var en förutsebar följdav skottet" var en med hänsyn till ansvaretavgörande omständighet. Fallet tas upp underuppslagsordet uppsåt, men högsta domstolenhänvisar inte direkt till uppsåt i sina domskäl.Enligt underrättens motivering var gärningenuppsåtlig, eftersom gärningsmannen "harmåst inse att avlossandet av skottet med storsannolikhet kunde leda till döden". Motiver-ingen är i linje med den kognitiva uppsåt-suppfattningen, men motsvarar inte den ve-

dertagna formuleringen av sannolikhetsupp-såt.

Följande gång tangerades uppsåtsfrågor iett prejudikat år 1992.

HD 1992:28 (dråpförsök): A och B hademisshandlat C så att han hade förlorat med-vetandet. Därpå hade A och B, som felaktigthade antagit att C hade dött, begravt honom iett vattensjukt kärr på 20—60 cm:s djup. Tillföljd av detta hade C kvävts. I målet hade detinte visats att A:s och B:s avsikt hade varitatt beröva C livet. Då det våld som hade rik-tats mot C inte heller hade varit av den artenatt det med största sannolikhet skulle ha letttill döden, ansågs A och B inte ha gjort sigskyldiga till uppsåtligt dödande eller försökdärtill. — HD 1992:92 (dråp): A hade upp-såtligen framfört en personbil med hög has-tighet ca 800 meter på körfältet för den mö-tande trafiken. Härvid hade han kollideratmed B:s mötande bil. B avled på grund avsina skador. Då A måste ha insett att han ge-nom att framföra sin bil på detta sätt skullekollidera med något mötande fordon och attde mötande med största sannolikhet skulleomkomma, ansågs A uppsåtligen ha dödat B.

Bägge avgörandena bygger på sannolik-hetsuppsåt. I det första fallet uteslöts uppsåtpå den grunden att det våld som gärnings-männen riktade mot offret inte hade varit så-dant som med största sannolikhet skulle ledatill döden. Fallet är också ett bra exempel påatt uppsåtet skall täcka hela händelseförlop-pet. När serien händelser är avslutad har Aoch B nog visshet om att de genom sitt förfa-rande har orsakat C:s död, men när händelse-förloppet delas upp i mindre enheter förbliruppsåtskravet ouppfyllt. I det förra skedetutesluts uppsåtet genom att följden inte tersig som "högst sannolik", i det senare skedetelimineras uppsåtet på grund av villfarelse –gärningsmännen antog att de begravde endöd person. I det andra fallet ansåg högstadomstolen att gärningsmannen måste ha in-sett att han skulle kollidera med något mö-tande fordon och att de mötande med störstasannolikhet skulle omkomma. I domskälenkonstaterade högsta domstolen vidare attgärningsmannens eventuella självmordsav-sikt inte eliminerar uppsåtet vid gärningen.

HD 1993:5 (dråpförsök eller ej): A hadeflera gånger slagit B i huvudet med en räls-

RP 44/2002 rd 79

spik. De skador som B hade åsamkats genomslagen hade inte förorsakat livsfara. Medhänsyn till detta kunde avsikt att dräpa inteenbart grundas på det att A, som var berusad,medan han slog B eller därefter hotat döda B,eftersom A:s handlande inte varit sådant atthan måste ha insett att det med största sanno-likhet skulle leda till målsägandens död. Åta-let för försök till dråp förkastades och Adömdes till straff för grov misshandel. (Om-röstning.) — HD 1993:26 (dråpförsök ellerej): Föraren av en bil hade med hög hastighetoch trots att sikten varit begränsad kört omen annan bil och därvid stött samman med enmötande bil, vars förare omkom. Då mötetinte varit synnerligen sannolikt under rådan-de förhållanden vid midnatt förkastades åta-let för dråp och föraren dömdes till straff förgrovt dödsvållande.

Också dessa avgöranden följer sannolik-hetsuppsåtslinjen. I det första tas ytterligareställning till frågan under vilka förutsättning-ar avsiktsuppsåt kunde anses vara för han-den. Enligt högsta domstolen är det inte till-räckligt med blott och bart hotelser som i fyl-lan och villan utslungas i slagögonblicket el-ler därefter. Hotelserna har högsta domstolenuppenbarligen tillskrivit ett slags "skrävlan-de".

HD 1995:143: A, som visste att två perso-ner befann sig i en bostad, sköt två gångermed ett hagelgevär genom fönstret in i detvälbelysta köket enligt egen utsago i avsiktatt skrämma bostadsinnehavaren B. EmedanA i skottögonblicket kunde se att ingen be-fann sig i skottlinjen, dömdes A med förkas-tande av åtalet för dråpförsök för framkallan-de av fara.

Hovrätten dömde för dråpförsök och moti-verade avgörandet i enlighet med den positi-va viljeteorin. "Trots att det inte hade visatsatt A skulle ha observerat att B befann sig iköket i skottögonblicket, måste han, i ochmed att han under de rådande förhållandenasköt in i den bostad där han visste att Bfanns, ha insett att hans förfarande kunde halett till förlust av människoliv. När A detoaktat hade avfyrat skotten hade han ställt siglikgiltig inför möjligheten att personen kundeavlida och således gjort sig skyldig till dråp-försök." Högsta domstolen förkastade åtaletför brott mot liv och dömde för framkallande

av fara med följande motivering: "När A un-der de sebarhetsförhållanden som nämns ihovrättens dom sköt två gånger med ett ha-gelgevär in genom köksfönstret i B:s bostadmot skåpen på den motsatta sidan, har köketvarit mycket välbelyst. Vid avfyrandet avskotten har A siktat på mittpartiet av fönstret.I skottögonblicket har A således kunnat se attingen befann sig i skottlinjen. Att hagelsku-ren direkt skulle träffa en människa har följ-aktligen inte varit högst sannolikt eller enssannolikt; detsamma gäller den omständighe-ten att hagelrikoschetterna eller glasskärvor-na kunde leda till att den som befann sig ibostaden avlider." Högsta domstolen friadesåledes från åtalet med domskäl som byggerpå sannolikhetsuppsåt, medan hovrätten an-såg att det förelåg uppsåt att döda med dom-skäl som bygger på den positiva viljeteorin.Genom att de olika rättsinstansernas bedöm-ning av vad A hade blivit varse i den aktuellasituationen förefaller att avvika från varandraär det åter svårt att dra några slutsatser.

Högsta domstolen har följt samma linjeända tills nyligen. År 1998 meddelade dentvå avgöranden som gällde fare- och upp-såtsbedömningen vid brott begångna genomstrypning. I HD 1998:1 hade gärningsman-nen A under en tid av flera sekunder ömsommed sina två händer, ömsom med ett byxbäl-te strypt offret B så kraftigt att denne förlora-de medvetandet. Högsta domstolen ansåg detutrett att B till följd av A:s struptag hadesvävat i konkret livsfara. Livsfaran hade or-sakats av den risk för hjärtstillestånd somhänförde sig till struptaget. Att denna döds-möjlighet existerar är emellertid inte allmäntkänt, varför högsta domstolen ansåg detostyrkt att A hade haft det uppsåt som förut-sätts vid dråpförsök i den bemärkelsen atthan hade insett att gärningen högst sannoliktskulle leda till B:s död. En liknande situationupprepades också i HD 1998:2.

Högsta domstolen meddelade 2001 tre be-slut gällande omständighetsuppsåt. Också idem utgick man från sannolikhetsuppsåt.

I fallet HD 2001:13 hade A på sin arbets-plats av sin make B tagit en låst kasse sominnehöll en stor mängd olika slag av narkoti-ka. A förvarade kassen på sin arbetsplats förB:s räkning i ca en vecka. B blev fast förnarkotikabrott i Tyskland, varefter husrann-

RP 44/2002 rd80

sakan företogs i A:s och B:s bostad. Därefterringde B till sin vän C och bad denne att takassen. I fallet var det bl.a. fråga om en be-dömning av A:s uppsåt och närmare om hurväl hon hade känt till kassens innehåll.

Högsta domstolens motivering lydde somföljer: Högsta domstolen anser att de ovannämnda omständigheterna visar att A vidförvaringen av kassen och vid överlåtelsen avden till C har hållit det för högst sannolikt attkassen innehåller narkotika. Hon har såledeshaft det uppsåt som förutsätts vid narkotika-brott. Däremot har det inte styrkts att honskulle ha känt till vilket slag av och en hurstor mängd narkotika kassen innehöll. Dethar inte heller styrkts att A vid förvaringeneller överlåtelsen av kassen skulle ha efter-strävat avsevärd ekonomisk vinning. Därförkan A inte tillräknas grovt narkotikabrott.

HD 2001:97: Allmänna åklagaren yrkadeatt A skulle dömas till straff för olaga befatt-ningstagande med infört gods på grund av attman funnit i hans besittning en liten mängdolika läkemedelspreparat, för vilka det sak-nades försäljningstillstånd i Finland. Frågaom läkemedelspreparaten skulle anses ha in-förts i landet genom smuggling samt om be-dömning av A:s uppsåt.

Högsta domstolens motivering lydde somföljer: Vad gäller frågan om A trots att hanbestridit detta skall anses ha känt till att lä-kemedelspreparaten smugglats in i landet,konstaterar högsta domstolen att A själv an-tagit att metyltestosterontabletterna här-stammar från Ryssland. A har inte uppgettsin åsikt om var fem metenolonampuller ochen testosteronampull härstammar från. A harinte närmare velat berätta om de situationernär preparaten har köpts och inte heller velatavslöja försäljarnas namn. Högsta domstolenanser att A vid inköpet av läkemedelsprepa-raten har hållit det för högst sannolikt attpreparaten införts i landet genom smuggling.Därför har A haft det uppsåt som förutsättsvid olaga befattningstagande med införtgods.

HD 2001:117: A hade med bil fört en stormängd narkotika från Estland till Finland.Ombedd av A var B med på resan som pas-sagerare, så att A och B såg ut som ett par.B:s närvaro ansågs ha minskat risken för Aatt råka ut för tullkontroll och bli fast för

narkotikabrott. B:s verksamhet kunde såledesbli straffbar som medhjälp. Fråga om B kun-de anses ha känt till eller hållit det för högstsannolikt att A smugglade narkotika och omgärningen således kunde tillräknas B såsomuppsåtlig. (Omröstning.)

Högsta domstolens motivering lydde somföljer: Högsta domstolen anser att de ovannämnda omständigheterna visar att B sanno-likt misstänkt att A försöker föra in i landetolaga gods eller att A:s resa är förknippadmed åtminstone någonting lagstridigt. Dethar dock inte lagts fram några sådana om-ständigheter att man på basis av dem kundedra den slutsatsen att B skulle ha gissat attdet var fråga om uttryckligen narkotika. B:seventuella brottsmisstankar har varit vaga. Bmåste för att kunna dömas för medhjälp tillnarkotikabrott ha hållit det för högst sanno-likt att A haft för avsikt att smuggla narkoti-ka till Finland. Högsta domstolen anser attdetta inte har styrkts. Därför kan B inte till-räknas medhjälp till narkotikabrott.

Den positiva viljeteorin. I samtliga avgö-randen ovan tas ställning för s.k. sannolik-hetsuppsåt. I synnerhet bland de något äldreavgörandena av högsta domstolen finner mandock även fall med domskäl inriktade på denpositiva viljeteorin.

HD 1984 II 105: Företrädare för bolaget Xhade köpt en fastighet åt X av fastighetsbola-get Y, vilket företräddes av A. Enär företrä-darna för X hade bort inse att A vid avgivan-de av skattedeklarationen för Y sannoliktskulle komma att begagna sig av köpebrevetmed däri uppgiven köpeskilling, som var läg-re än den verkliga köpesumman, i avsikt attundgå skatt, och de hade godkänt denna möj-lighet eller åtminstone förhållit sig likgiltigadärtill, dömdes de för medhjälp till A:s grovaskattebedrägeri. — HD 1985 II 172: Den åta-lade hade med förorsakande av livsfara upp-såtligen slagit målsäganden med en kniv imagen i trakten av inre organ som lätt kundeta skada. Då den åtalade inte hade kunnatutgå från att möjligheten att offret avled inteskulle ha varit en mycket sannolik följd avknivhuggningen, eller då användningen avkniven på detta sätt åtminstone visade likgil-tighet för offrets liv, var det motiverat att slu-ta sig till att den åtalades uppsåt sträckte sigända till målsägandens död. På den grund

RP 44/2002 rd 81

dömdes den åtalade för försök till dråp.HD 1984 II 105 är ett avgörande som

ganska renlinjigt baserar sig på den positivaviljeteorin. Samtidigt är det frågan om ett avde få uppsåtsavgöranden som högsta domsto-len har fattat i samband med brott som interiktar sig mot liv och hälsa. Domskälen ärdock så till vida problematiska att uppsåtskri-teriet enligt dem uppfylls redan genom attgärningsmännen har godkänt möjligheten attföljden inträffar eller har förhållit sig likgilti-ga till den, medan uppsåt strängt taget förut-sätter att gärningsmannen godtar följden isig. HD 1985 II 172 förefaller att omfatta så-väl sannolikhetsuppsåt som den positiva vil-jeteorin (likgiltighetsteorin). Uppsåtet ansesha sträckt sig ända till målsägandens död, ef-tersom gärningsmannen inte kunde utgå frånatt möjligheten att offret avled inte skulle havarit en mycket sannolik följd. För uppsåt viddråp räcker det likväl inte med att gärnings-mannen ser möjligheten att offret dör sommycket sannolik. Här täcker uppsåtet bararisken för följd och ger i princip underlag fören dom för endast framkallande av livsfara.Vidare är den fortsatta motiveringen i tolk-ningshänseende oklar ("eller då användning-en av kniven på detta sätt åtminstone visadelikgiltighet för offrets liv"). Reservationen"åtminstone" tar sikte på motiveringen i öv-rigt och kan betyda att högsta domstolen ärosäker på vad gärningsmannen i den aktuellasituationen har insett (han uppfattade eventu-ellt inte följden som sannolik, men förhöll sigåtminstone likgiltig till den). Den andra möj-ligheten är att man här har betraktat de olikauppsåtsteorierna som alternativa. Sedan desshar högsta domstolen inte använt denna mo-tiveringsteknik, men nog de lägre rättsinstan-serna.

HD 1986 II 70: A och B hade gått till C,som var 76 år gammal, för att få pengar avhonom. Då C hade meddelat att han inte hadenågra pengar hade A slagit honom med knyt-näven i ansiktet. Då C hade fallit omkullhade A sparkat honom i huvudet samt B bör-jat strypa honom samtidigt som A avlägsnadesig för att i bostaden leta efter egendom somkunde tillgripas. Då A kom för att ta nycklarur C:s ficka, hade han märkt att B fortfarandehöll på med att strypa C. C hade avlidit tillföljd av strypningen. Eftersom A då han tog

nycklarna inte hade kunnat undgå att märkaatt det brott som han tillsammans med Bhade påbörjat kunde leda till C:s död och hantrots detta för sin del hade fortsatt brottets ut-förande och sålunda förhållit sig åtminstonelikgiltigt till den möjligheten att C avled, an-sågs A i samråd med B ha dödat C.

Med hänsyn till uppsåtsteorierna motiverasavgörandet tydligare. Det sägs klart att Ahade blivit varse möjligheten att följden in-träffar ("inte hade kunnat undgå att märka attdet brott...kunde leda till C:s död") och hadeförhållit sig åtminstone likgiltigt till denna(möjligheten att C dör). Till fallet anknyterett flertal andra problematiska frågor i sam-band med de allmänna lärorna, vilket gör detsvårt att dra några slutsatser på basis av av-görandet. Också det omvända uttryck somanvänds om gärningsmannens föreställningar("inte hade kunnat utgå från att möjlighetenatt offret avled inte skulle ha varit en mycketsannolik följd av knivhuggningen"; "intehade kunnat undgå att märka att detbrott...kunde leda till C:s död") komplicerarsaken.

HD 1995:85: Den åtalade hade vacklat moten bokhylla, varvid ett tänt ljus som funnitspå bokhyllan fallit ned på sängen och tänt eldpå sängöverkastet. Utredning saknades omatt den åtalade förhållit sig godkännande ellerlikgiltigt till att elden spred sig, men hanhade genom sin oaktsamhet vållat brand i hussom tjänade mänskor till boning. Den åtaladedömdes till straff för av oaktsamhet begång-en mordbrand.

Underrätten och hovrätten dömde den åta-lade för uppsåtlig mordbrand med följandemotivering: "När sängöverkastet fattade eldmåste A ha insett att elden högst sannoliktskulle sprida sig till husets konstruktion. Ahade förhållit sig godkännande eller åtmin-stone likgiltig till att elden spred sig." Tillfaktasidan i fallet hör ett flertal detaljer sominverkar på tolkningen av motiven. Högstadomstolen ansåg att brottet hade begåtts avoaktsamhet med följande motivering: "Detfanns ingen annan utredning om hur eldsvå-dan antändes och spridde sig än A:s utsaga.Det har inte utretts att A skulle ha förhållitsig godkännade eller likgiltig till att eldenspreds. Emellertid ligger det A till last att hangenom sin oaktsamhet förorsakade att ett

RP 44/2002 rd82

brinnande ljus föll ned i sängen och atteldsvådan utbröt, varför han till följd avoaktsamheten bar skulden till att ett beboeligthus brann ned." Vidare ansågs A ha observe-rat lågorna först efter det att han inte längrekunde släcka dem. A hade således förfaritoaktsamt i samband med att ljuset föll nedoch han vacklade till.

Ett uttalande som hänvisar till den positivaviljeteorin finns också i högsta domstolensavgörande 1997:33. Det var där fråga omuppfyllande av rekvisitet för mutbrott. Upp-såtsfrågan togs inte upp i rubriken för fallet. Imotiveringen anförde högsta domstolen dockatt A borde ha insett att hans deltagande i re-san, i synnerhet som detta skedde genast efterdet att de prövningsbaserade understöden be-viljats, var ägnat att minska förtroendet fören opartisk myndighetsverksamhet, vilket ären möjlighet han förhållit sig likgiltig till.Termen likgiltighet förefaller att peka i rikt-ning mot eventualis-uppsåt. Uppsåtet bedömsdock i förhållande till de enskilda rekvisiten,i detta fall i förhållande till huruvida åtgärdenvar ägnad att försvaga förtroendet för enopartisk myndighetsverksamhet. Detta an-sågs gärningsmannen ha insett, vilket innebäratt det i sak är fråga om säkerhetsuppsåt.

Uppsåtsbedömningen i mål som gällerHIV-smitta har medfört helt särskilda pro-blem.

HD 1993:92. Svaranden hade utan att upp-ge för sin partner att han var HIV-positivupprepade gånger under åren 1986—87 idkatoskyddade analsamlag med denne. Den sist-nämnde hade härvid blivit HIV-smittad avsvaranden och år 1990 avlidit på grund avAIDS-syndrom såsom en följd av infektio-nen. Svaranden ansågs ha gjort sig skyldigtill grovt dödsvållande. Åtalet för dråp ellergrov misshandel förkastades, då det inte hadestyrkts att svaranden skulle ha avsett att över-föra infektionen på sin partner och då det intefanns grund att anta att han med beaktandeav de uppgifter om smittorisken som han vidtiden för brottet hade haft tillgång till skulleha ansett smittoöverföringen vara en säker el-ler synnerligen sannolik följd av sitt förfa-rande. (Omröstning.)

Hovrätten dömde den åtalade för grovmisshandel och grovt dödsvållande. Uppsåtetatt döda uteslöts på basis av en sannolikhets-

bedömning: "Med beaktande av den informa-tion om sjukdomens spridning som fanns vidtiden för händelsen och den förväntade medi-cinska utvecklingen kunde det inte anses attrisken för att en person skulle avlida till följdav en HIV-infektion enligt allmän livserfa-renhet var särskilt stor. Också med hänsyntill det tidsmässiga avståndet till en eventuellföljd måste det ses som osannolikt att S skul-le ha insett att han genom sitt förfarande för-orsakade K:s död eller att han under de rå-dande omständigheterna ens skulle ha ansettdet sannolikt att K avlider till följd av förfa-randet. S:s uppsåt kunde följaktligen inte an-ses sträcka sig ända till målsägandens död."Högsta domstolen förkastade åtalen för upp-såtliga brott och dömde endast för grovtdödsvållande. Också högsta domstolen hän-visade i domskälen till tidigare rättspraxis: "Istraffrättspraxis har på sistone (HD 1988:8,1988:21, 1988:73, 1992:28, 1993:5 och1993:26) i allmänhet utgåtts ifrån att dödan-det av någon eller skadandet av någons hälsaär uppsåtligt, om gärningsmannen har avsettatt följden skall uppkomma eller om hanmåste ha insett att förfarandet med säkerheteller synnerligen sannolikt leder till följden ifråga." Högsta domstolen berörde inte de ihovrättsdomen nämnda tidigare avgörandendär domskälen refererar också till likgiltig-het. Att uppsåtet uteslöts grundade sig de fac-to tämligen klart på en sannolikhetsbedöm-ning: "Det har inte styrkts att S skulle ha av-sett att överföra infektionen på K. Med beak-tande av de uppgifter om smittorisken somhan vid tiden för brottet hade haft tillgång tillär det inte heller motiverat att anta att S skul-le ha ansett smittoöverföringen vara en säkereller synnerligen sannolik följd av ett anal-samlag. ...i stället för de brott som hovrättenhar tillräknat honom jämte straffet för demdöms S till 3 års fängelse för grovt dödsvål-lande."

Efter detta avgörande har lägre rättsinstan-ser dömt en gärningsman för dråpförsök se-dan denne haft sexuellt umgänge med fleratiotal partner. Rekvisit som gäller uppsåtligabrott mot liv och hälsa lämpar sig på det helataget illa för HIV-fall. Det vore eventuelltpåkallat att lösa problemet genom en särskildkriminalisering.

RP 44/2002 rd 83

4. Aktuella problem

Avsaknaden av definition. Brotten bestraf-fas bara när de begås uppsåtligen, om intenågot annat framgår av lagen. Gränsen mel-lan uppsåt och oaktsamhet utgör ofta samti-digt gränsen mellan straffbart och icke-straffbart beteende. Uppsåtet är följaktligenett av de mest centrala ansvarsrelaterade be-greppen i straffrätten. Med tanke på legali-tetsprincipen är det särdeles otillfredsställan-de att en grund med så pass stor relevans fördet straffrättsliga ansvarsområdet inte nämnsi lagen.

År 1875 gavs det första förslaget till gäl-lande strafflag och det omfattade tämligendetaljerade definitioner av olika former avtillräknande. Bestämmelserna föll emellertidbort ur det slutliga förslaget. Detta beroddehuvudsakligen på att frågorna ansågs höra tillrättsvetenskapens område. Trots att förhål-landevis få gällande strafflagar innehåller endefinition av uppsåt, har det varit aktuelltmed planer som går i denna riktning i ett fler-tal länder. En sådan bestämmelse ingår i denösterrikiska och i den schweiziska straffla-gen. I Tyska förbundsrepubliken föreslogs enmotsvarande bestämmelse både i 1962 årsförslag och i 1967 års alternativa strafflags-förslag. Det norska strafflagsförslaget från år1992 innehöll en definition av uppsåt och ettdylikt föreslogs också av den svenska kom-mitté som avgav sitt betänkande år 1996(SOU 1996:185). Enligt dagens sätt att se påsaken är problemet i samband med en defini-tion av uppsåt inte i själva verket denomständigheten att det inte vore frågan omett ärende som hör till strafflagstiftarenskompetens. Problemen är snarare av teoretiskoch kriminalpolitisk art. Det största proble-met är fortfarande den fortsatta oenighetenom hur uppsåtets nedre gräns skall bestäm-mas.

Frågan om uppsåtets nedre gräns. I denäldre inhemska rättslitteraturen bestämdesuppsåtets nedre gräns enligt den positiva vil-jeteorin. Det krävdes att gärningsmannenhade uppfattat följden som möjlig och förhål-lit sig antingen godkännande eller likgiltigtill den. Det problematiska med godkännandesom uppsåtsgrund hänför sig till dess ut-sträckning i ett visst avseende: det är svårt att

grunda uppsåtsansvar endast på den omstän-digheten att en person godtar följden, omsannolikheten likväl är försvinnande liten —om än fortfarande möjlig. Ett avsaknat god-kännande skall å andra sidan inte heller varaen uppsåtsuteslutande grund. En följd somter sig tillräckligt sannolik skall grunda upp-såtsansvar, också i det fall att gärningsman-nen helst skulle undvika följden (och såledesinte godkänner den). Det godkännande somskall förutsättas för uppsåtsansvar måste följ-aktligen betyda någonting annat än godkän-nande i termens vardagsspråkliga bemärkel-se. Som en alternativ grund har anförts likgil-tighet i förhållande till den följd som uppfat-tades som möjlig. Denna grund är i sin tur såtill vida problematisk att likgiltighet avspeg-lar en inställning som ofta kännetecknaroaktsamma förfaranden. Till bägge anknyterproblem i situationer där sannolikheten förflera möjliga följder är densamma, men följ-dernas affektionsvärde för gärningsmannenär olika. Om den som har tänt eld på en bo-stad hoppas att en del av offren som befinnersig där — och som han känner — skall räd-das, medan det är egalt för honom om deandra, för honom obekanta offren, klarar sigmed livet i behåll, skulle gärningsmannen en-ligt det viljeteoribaserade eventualis-uppsåtetdömas för dödsvållande vad gäller de förraoch för dråp vad gäller de senare. Det är svårtatt motivera ett sådant slutresultat.

Högsta domstolen har i sina uppsåtsavgö-randen allt sedan början av 1970-talet klartnärmat sig de kognitiva teorierna och tagitställning för sannolikhetsuppsåtet. Att dom-skälen har varit något vacklande omkullkas-tar inte detta, inte heller den omständighetenatt det bland avgörandena finns också sådanamed drag av den positiva viljeteorin. Dessaavgöranden är likväl förknippade med tolk-ningssvårigheter. Högsta domstolens sätt attmotivera sina avgöranden har sedan dessspritt sig också till de lägre domstolarna. Mo-tivens logik och kvalitet ger visserligen rumför en hel del kritik. I situationer där det ärmycket oklart vilken den inbördes preferens-ordningen mellan olika alternativ är, och därden högsta rättsinstansen konsekvent har följten viss linje, som därefter allmänt har omfat-tats i rättspraxis, krävs det exceptionellt star-ka grunder för att i lagstiftningsväg gå in för

RP 44/2002 rd84

en innehållsligt annorlunda lösning. Straff-rättskommittén stannade för att rekommende-ra att uppsåtet, förutom de avsedda följderna,skall täcka bara de följder som gärningsman-nen uppfattade som säkra eller högst sannoli-ka följder av sitt beteende (komm.bet.1976:72).

Det viktigaste förslag av officiell natur somskall beaktas här är det svenska kommittébe-tänkandet från år 1996 (SOU 1996:185), därsom kriterium på lägsta uppsåtsgräns anför-des vad gärningsmannen har antagit om upp-komsten av följden. Ett "antagande" eller en"förmodan" passar emellertid illa — åtmin-stone i finskan (otaksuma, olettama) — somuppsåtskriterium, eftersom det ganska tydligtimplicerar misstag. Den kritik som i motiventill betänkandet riktades mot sannolikhets-uppsåtet var delvis träffande, delvis inte. Detär dock inte ens enligt sannolikhetsuppsåtet, imotsats till vad som sades i betänkandet,möjligt att anta att någon samtidigt ser detsom sannolikt att gärningen resulterar i följ-den, men samtidigt på rationella grunder troratt följden inte inträffar. Om gärningsmannenpå rationella grunder tror att följden inte in-träffar, kommer han inte att handla utgåendefrån att den gör det. Det är sant att sannolik-hetsteorin ställer domstolen inför ett hårfintgränsdragningsproblem, men detsamma gäll-er för samtliga uppsåtsteorier. Kritiken motriskerna för att uppsåtet objektiveras är moti-verad, men denna skall inte nödvändigtvisanses följa av de grundläggande utgångs-punkterna för sannolikhetsuppsåtet i sig.Sannolikheten skall också för denna uppsåts-form förstås som en subjektiv bedömning,inte ett statistisk-objektivt kausalförhållande.

Av dessa orsaker har man i detta förslaggått in för att bestämma uppsåtets nedregräns i första hand med termer som redan ärbekanta från högsta domstolens praxis. Upp-såtskravets nedre gräns skall bestämmas ut-gående från om det att brottsbeskrivningenförverkligas motsvarar vad gärningsmannenvid tidpunkten för gärningen har avsett elleransett vara säkert eller övervägande sanno-likt.

Det viktigaste beslutet med avseende påsannolikhetsuppsåtet gäller frågan om vilkenföljdrelaterad sannolikhet eller säkerhet somskall förutsättas. På goda kriminalpolitiska

grunder kan anföras att avsiktsuppsåtet börjarredan i den situation där det att följden inträf-far är ett för gärningsmannen mer sannoliktalternativ än att följden inte gör det. Språkligtvore det möjligt att uttrycka saken så att gär-ningsmannen i denna situation antog ellertrodde att gärningen skulle leda till följden.Bägge uttrycksformerna är dock förknippademed bibetydelser, varför det inte kan kommai fråga att låta dem ingå i lagtext. I brist på ettbättre uttryck måste man nöja sig med denredan av högsta domstolen använda termen"varsin todennäköinen" (som i den svensk-språkiga lagtexten motsvaras av uttrycket"övervägande sannolikt").

Det problematiska med denna term är attdet strängt taget inte är klart vad som avsesmed "varsin todennäköinen" i praktiken. Denfrån nordisk rättspraxis bekanta termen"övervägande sannolikt" har getts tolknings-innebörden enkel sannolikhet, dvs. en sanno-likhet som överstiger 50 %. Om termen "var-sin todennäköinen" modifierades till enbart"todennäköinen" (sannolikt), är det dockklart att detta i rättspraxis skulle tolkas somen strävan efter att sänka uppsåtets nedregräns i relation till gränsdragningen i högstadomstolens praxis. Det finns inget behov avatt göra så.

I synnerhet i den äldre rättslitteraturen, menockså i vissa enskilda avgöranden i praxis,har uppsåtets nedre gräns bestämts utifrån detviljeinriktade eventualis-uppsåtet. Behovetav och tillämpningsområdet för eventualis-uppsåt, som betonar volitiva element, måstebedömas mot den föreslagna lösningen. Frå-gan gäller med andra ord om det i vissa situa-tioner finns ett behov av att på volitiva grun-der utsträcka uppsåtsansvaret också till såda-na följder eller förhållanden, i fråga om vilkagärningsmannen ser det som mer sannoliktatt de uteblir eller saknas än att de inträffareller föreligger, eller i fråga om vilka gär-ningsmannen inte över huvud har tagit ställ-ning, men som han emellertid har förhållitsig positiv till utan att ändå direkt sträva ef-ter. Behovet av en dylik uppsåtsform tordevara relativt litet. Vid beredningen har manvisserligen diskuterat möjligheten att utifråndetta slags uppsåtsform alternativt bestämmauppsåtets nedre gräns, men i det utlåtande omutkastet till proposition som begärdes av

RP 44/2002 rd 85

högsta domstolen ansågs det att det vore äg-nat att leda till oenhetlighet i rättspraxis omett alternativt uppsåtskriterium tillämpades såsom övervägts. Det är i själva verket ända-målsenligt att dra gränsen mellan uppsåt ochoaktsamhet utgående från den vedertagna de-finitionen av sannolikhetsuppsåt.

Terminologi. Också terminologin i sam-band med de olika slagen av uppsåt är pro-blematisk och medför fara för missförståndbl.a. i relation till de övriga nordiska länder-na.

Determinatus-uppsåtet är obekant såväl i deövriga nordiska länderna som på det tyskaspråkområdet. Det motsvaras i Sverige avdolus directus och i Tyskland av "avsikt" el-ler första gradens dolus directus. Dolus direc-tus i vår begreppsapparat motsvaras av dolusindirectus i Sverige och av andra gradens do-lus directus i Tyskland. Som beteckning ärdolus determinatus klumpig och utan infor-mationsvärde. Det mest lämpade uttrycketför oss är avsiktsuppsåt. Termen uttryckerklart att bedömningen här väsentligen byggerpå gärningsmannens avsikter och syftemål.

Dolus directus betyder "direkt" och "ome-delbar". Med tanke på de egentliga avsikter-na och syftemålen med en gärning är karak-täriseringen emellertid vilseledande, eftersomgärningsmannen i dessa situationer ju intebestraffas för vad han direkt eller omedelbartsiktar på, om än nog för de omedelbara följ-der han inser att gärningen har, under förut-sättning att han uppnår sitt syfte. Den i Sve-rige använda termen "indirectus" skulle i ochför sig vara en bättre beteckning på directuseller snarare den för finska förhållanden ad-apterade termen "indirekt uppsåt". Följdernakan å andra sidan särskiljas beroende på omdet är frågan om uppsåtets nedre gräns, därföljderna är endast rätt sannolika, eller omdet är frågan om situationer där följderna en-ligt vad gärningsmannen känner till är säkra.På motsvarande sätt är det möjligt att i för-hållande till gärningsomständigheterna skiljamellan fall där gärningsmannen vet att gär-ningen är brottsbeskrivningsenlig. I detta av-seende vore det motiverat att i stället för indi-rekt uppsåt tala om säkerhetsuppsåt. Det pro-blematiska med termen är dock att den inteinkluderar säkra sidoeffekter i samband medosäkra syftemål.

Om sannolikhet finns ett flertal föreställ-ningar, av vilka en del grundar sig på var-dagserfarenhet, medan en del i sin tur hängersamman med rätt så tekniska tankeoperatio-ner såsom sannolikhetskalkyler eller statis-tiska sannolikheter. I vissa avseenden kundedet tänkas vara bättre att i stället för att tala isannolikhetstermer gå in för att bedöma hurtroliga de orsakade följderna och de förefint-liga omständigheterna var. I samband medspörsmål om tillräknande är trolighetstermenemellertid främmande. När man i nordiskrättspraxis utan större problem har lyckatsoperera med begreppet sannolikhet, kan ter-men användas också i fortsättningen. Dengrad av sannolikhet som är förenlig medhögsta domstolens tämligen vedertagna linjekan uttryckas med termen "varsin todennäkö-inen". Då är följden X "varsin todennäköi-nen", när gärningsmannen av två alternativ(X och icke-X) anser denna mer trolig, dvs.utgår ifrån att snarare X än icke-X.


Enligt den föreslagna paragrafen är en gär-ning uppsåtlig, om det att brottsbeskrivning-en förverkligas motsvarar vad gärningsman-nen vid tidpunkten för gärningen har avsetteller ansett vara säkert eller övervägandesannolikt (på finska "varsin todennäköise-nä").

Avsiktsuppsåt. En gärning är uppsåtlig fördet första när gärningsmannen har avsett attbegå en brottsbeskrivningsenlig gärning. Desituationer där gärningsmannen har avsett attåstadkomma den kriminaliserade följden hari den finska rättslitteraturen gått under be-nämningen dolus determinatus. Vid avsikts-uppsåt är den kriminaliserade följden orsakenoch grunden till att gärningsmannen agerade.Han eller hon begick gärningen för att orsakaföljden och önskade följden just i denna be-märkelse. Den eftersträvade följden kan, tillåtskillnad från situationerna nedan, kallas förhuvudsaklig följd. Avsiktsuppsåtet anses re-presentera den allvarligaste graden av uppsåt.Tydligare än de övriga uppsåtsslagen visardet ett klart beslut på vidtagande av åtgärder

RP 44/2002 rd86

mot någon annans skyddade intressen.Med avsikt avses här således syftet med

gärningen, dvs. den omständighet varför gär-ningsmannen handlade som han eller hongjorde. Avsikten i denna mening är alltidsamtidigt också den orsak varför gärningenbegicks. Syftemålen är alltid riktade motframtiden och hänför sig således inte till deredan rådande gärningsförhållandena. Av-siktsuppsåtet definieras i själva verket bara irelation till huvudföljden. Förgärningsförhållandenas del är det frågan omuppsåt av antingen säkerhets- ellersannolikhetstyp.Den avsedda följden är ofta samtidigt gär-ningsmannens slutliga mål. Gärningsmannenmisshandlar offret helt enkelt för att miss-handla honom eller henne. Det är likväl ock-så möjligt att den brottsbeskrivningsenligaföljden var bara ett etappmål i förhållande tillnågot mer avlägset syfte. För den som dödaroffret för att få ärva hans eller hennes pengarär brottet mot liv endast ett etappmål i rela-tion till det slutliga målet. Om det ur gär-ningsmannens synvinkel inte finns något an-nat medel att uppnå det avsedda slutliga syf-tet än genom etappmålet i fråga, har gär-ningsmannen determinatus-uppsåt i förhål-lande till etappmålet.

Trots att de volitiva elementen är centralavid avsiktsuppsåt, ställs vissa minimikravockså på sannolikheten för följd och gär-ningsmannens kunskap i detta hänseende.Om följden är så pass osannolik att gärning-en inte längre uttrycker någon vilja att föror-saka något, utan gärningsmannen begår gär-ningen t.ex. bara för att visa vad han går för,skall följden enligt vad som anförs i doktri-nen inte längre inbegripas i uppsåtet. I dennyare rättslitteraturen har man också gått tillområdet för tillåtet risktagande för att försökafinna de minimikrav som skall ställas på an-svaret. Om följden är till den grad osannolikatt den redan faller inom ramen för tillåtetrisktagande, är avsikten som sådan inte an-svarsgrundande. Den som köper sin morbroren resa till södern i hopp om att flygplanetstörtar, vilket sedan överraskande faktiskthänder, kan sina avsikter till trots inte dömasför dråp. Ett rent orealistiskt önsketänkandekan inte grunda uppsåtsansvar. En sådan av-sedd följd, som gärningsmannen sakligt settbedömde som utesluten, kan inte tillmätas

honom eller henne som uppsåtlig.En gärning föreslås vara uppsåtlig också

när det att brottsbeskrivningen förverkligasmotsvarar vad gärningsmannen har ansettvara säkert eller övervägande sannolikt. Härrefereras till uppsåtets andra grunddimensionoch vad gärningsmannen känner till i sak.

Säkerhetsuppsåt. Det finns kunskap av oli-ka grad. Högst står säkerhet (visshet) ombrottsbeskrivningsenlighet. Med säkerhet av-ses här praktisk säkerhet; vidare skall gär-ningsmannen slå ur hågen den möjlighet attbrottsbeskrivningsenlighet inte kommer attföreligga. Kunskap eller visshet om att gär-ningsmannen genom gärningen förverkligaren brottsbeskrivning, är en av uppsåtetsgrundformer. Denna uppsåtsdimension täckernaturligt just förhållandena vid gärningenoch de brottsbeskrivningselement som interimligtvis kunde ha inbegripits i gärnings-mannens syften och avsikter. Gärningsman-nen går inte in för att förfalskningsobjektet ären handling. Däremot är han eller hon mereller mindre kunnig om saken.

Trots att den kognitiva dimensionen lämparsig bäst när det gäller förhållandena vid gär-ningen, har man i rättslitteraturen mest dryf-tat frågan utifrån skadeeffekten. Då är detinte frågan om de eftersträvade följderna,utan om sådana sidoeffekter som inte hör tillverksamhetsplanen. Sidoeffekterna kan i sintur vara antingen förutsättningar som ankny-ter till den eftersträvade följden eller ytterli-gare följder av att syftemålet uppnås. I rätts-litteraturen har man vant sig vid att om bäggeanvända termen dolus directus. Enligt rättslit-teraturen föreligger dolus directus när gär-ningsmannen inte direkt har avsett följden,men han eller hon har insett att följden äroundgänglig om han eller hon skall nå sitt,antingen lovliga eller olovliga, syfte. Somexempel kan nämnas den situation där en ter-rorist installerar en bomb i ett flygplan i syfteatt döda ett statsöverhuvud som reser medflyget. Den oundgängliga sidoeffekten av attbomben detonerar är att också de övriga pas-sagerarna omkommer. Gärningsmannensuppsåtsansvar täcker här samtliga gärnings-följder — även de icke avsedda — oberoen-de av om han eller hon såg dem som efter-strävansvärda eller rent av oönskade. Enligtden äldre doktrinen bygger uppsåtsansvaret

RP 44/2002 rd 87

på den omständigheten att det inte kan för-hålla sig så att gärningsmannen inte önskardet som omedelbart hänger samman med denåsyftade huvudföljden. Detta skall gälla ock-så när sidoeffekterna har ett negativt affek-tionsvärde för honom eller henne. Såledesskall den terrorist som installerade bombenanses ha "velat" också medpassagerarnas dödäven i de fall där gärningsmannen ansåg detvara frågan om en högst beklaglig sidoeffekt.Det är knappast nödvändigt att tänja ut vilje-begreppet på detta sätt. Uppsåtsansvaret kangrundas direkt på kognitiva kriterier. Vidarekan det baseras också på medvetna beslutriktade mot något visst rättsligt skyddat in-tresse samt på den omständigheten att följ-derna skall ses som en del av gärningsman-nens verksamhetsplan. När säkerhet råder omatt bomben kommer att döda också de övrigapassagerarna, föreligger ett klart beslut attoffra även deras liv. För passagerarnas delbygger ansvaret i exemplet på säkerhetsupp-såt, för det egentliga gärningsobjektets, dvs.statsöverhuvudets del däremot på avsiktsupp-såt.

I samband med dolus directus talas det,förutom om sidoeffekter, också om förutsätt-ningar. Huvud- och tilläggsföljderna kan stå iett sådant förhållande sinsemellan att huvud-följden är möjlig endast via tilläggsföljden.Det är således frågan om medel som är nöd-vändiga för att huvudföljden skall kunna för-verkligas. De kan anses hänföra sig mer tillavsiktsuppsåtet. Den som krossar ett fönsterför att kunna bryta sig in i ett hus gör sig dåskyldig till skadegörelse av uppsåtsgradendeterminatus, må så vara att syftet är ettstöldsbrott.

Att någon uppfattar följden som säker haranknytning till huvudsyftet. Tilläggsföljdeninträffar endast lika säkert som den huvud-följd som strävades efter. Den terrorist sominstallerade bomben i flygplanet kan ha sinadubier om den tidsinställda tändningenkommer att fungera. I förhållande till de öv-riga passagerarnas död innebär bombinstalla-tionen endast en möjlighet. Att det är säkertatt följden i fråga inträffar om själva den ef-tersträvade huvudföljden gör det, räcker lik-väl till för att också dessa tilläggsföljder, somgärningsmannen endast via huvudföljden sågsom möjliga skall anses ha begåtts med upp-

såtsgraden determinatus. Det följdrelateradeuppsåtet förutsätter inte att tilläggsföljdernaär säkra, utan bara att de med säkerhet inträf-far om gärningsmannen uppnår sitt syfte.Också säkra tilläggsföljder i samband medosäkra syften bedöms utifrån säkerhetsupp-såt. För ansvar krävs då att huvudföljden, tillvilken tilläggsföljderna hänför sig, skall an-ses vara en så pass beaktansvärd möjlighetatt straffbart avsiktsuppsåt kan föreligga.

När någon är kunnig om eller säker på attde kriterier som hänför sig till gärningsför-hållandena uppfylls, är det i princip fråganom en ganska oproblematisk uttrycksform avuppsåt. Trots detta blir man tvungen att förkunskapens del ställa en del fortsatta frågorom kunskapens närmare inriktning samt dessintensitet och påtaglighet: vad skall mankänna till och hur exakt. Till frågorna åter-koms i samband med villfarelse.

Sannolikhetsuppsåt. Det som bestämning-arna av uppsåtets nedre gräns har gemensamtär att det inte är frågan om eftersträvade följ-der eller säkra tilläggsföljder i samband medsådana följder; inte heller är det frågan omgärningsförhållanden som gärningsmannenanser vara säkra. Typiskt gäller det mer ellermindre sannolika andra gärningsrelateradeföljder än de som avsågs eller förhållandensom det inte rådde säkerhet om, men sombedömdes eventuellt ha varit för handen.

Under de två senaste årtiondena har högstadomstolen i ett flertal avgöranden som pri-märt gäller livsbrott fastställt regeln att om-rådet för uppsåt skall bestämmas utgåendefrån hur sannolika följderna enligt gärnings-mannens bedömning har varit. Gärnings-mannen har dömts för dråp, om han eller honhar uppfattat döden som en högst sannolikföljd av gärningen. I situationer där det ärmycket oklart vilken den inbördes preferens-ordningen mellan olika alternativ är, och därden högsta rättsinstansen konsekvent har gåttin för att befästa en viss linje, skall det krävasmycket goda grunder för lagstiftaren att av-vika från denna redan vedertagna rättspraxis.Sådana grunder kan inte anföras, varför mani förslaget har stannat för att bestämma upp-såtets nedre gräns med termer som redan äross bekanta genom högsta domstolens praxis.

Enligt förslaget föreligger uppsåt, om detatt brottsbeskrivningen förverkligas motsva-

RP 44/2002 rd88

rar vad gärningsmannen har ansett vara över-vägande sannolikt. Med lydelsen avses det-samma som i högsta domstolens uppsåtspre-judikat. Sannolikhetsbedömningen kan gällasåväl brottsbeskrivningsenliga följder somandra brottsbeskrivningselement där upp-såtskravet måste uppfyllas. Också den hand-lar uppsåtligen som anser det vara övervä-gande sannolikt att de i brottsbeskrivningenförutsatta förhållandena annars är för handen.Som undantag kan nämnas de brottsbeskriv-ningar där det förutsätts att gärningsmannenär kunnig om de aktuella omständigheterna;då förutsätts säkerhetsuppsåt. Detsammagäller i fråga om brottsbeskrivningar där detför bestraffning krävs någon särskild avsikt.

Med begreppet sannolikhet avses inte sta-tistisk-matematiska kalkyler här, utan en var-dagsrelaterad bedömning av hur troligbrottsbeskrivningsenligheten tedde sig förgärningsmannen vid tiden för gärningen. Ilagen sägs detta genom att förutsätta att detatt brottsbeskrivningen förverkligas motsva-rar vad gärningsmannen har ansett vara över-vägande sannolikt. Med uttrycket vill manslå fast att uppsåtsansvaret börjar i och medatt gärningsmannen uppfattar det som mersannolikt att följden inträffar än att den ute-blir. Om bägge alternativen är lika sannolikaför gärningsmannen, kan gärningen inte an-ses vara uppsåtlig. Den gärningsman som isitt sinne utgår ifrån att följden snarare inträf-far än att den inte gör det, tillmäter följden såpass stor relevans i brottsplanen att det ärkriminalpolitiskt motiverat att genom straff-hot försöka påverka gärningsmannens moti-vation också vad gäller denna följd.

Bedömningen görs ur gärningsmannenssynvinkel och utgående från den aktuella si-tuationen vid tiden för gärningen. Det räckersåledes inte att gärningsmannen borde hakänt till sannolikheten för brottsbeskriv-ningsenlighet, om saken likväl inte har varittillräckligt klart för honom eller henne.

Berusade personers uppsåt bedöms i prin-cip enligt samma grunder som gäller för and-ra gärningsmän. Bevisningsavgörandenamåste visserligen i rätt hög grad baseras påallmänna erfarenhetssatser. I rättspraxis harerfarenhetssatserna tolkats så att också enganska kraftigt berusad person har ansettsförstå att möjligheten att en person dör, när

någon slår honom eller henne med kniv imagen, är en övervägande sannolik följd avgärningen.

7 §. Oaktsamhet

1. Kriminaliseringar som omfattar oaktsam-het och grov aktsamhet

Det finns många olika slags kriminalise-ringar med oaktsamhet som föreskriven formav tillräknande. Till en del är det typiskt frå-gan om ny straffrätt, där personer i någonviss ställning ställs till aktsamhetsansvar.Ofta är det vidare frågan om alldeles tradi-tionella kriminaliseringar, där viktigaskyddsintressen värnas mot också oaktsam-ma kränkningar.

Minst problem uppstår det vid tolkningenav sådana beteendedelikt där den förbjudnaverksamheten framgår av brottsbeskrivning-en. En del av de oaktsamma beteendedeliktenhar en mer oklart formulerad brottsbeskriv-ning, en del har en brottsbeskrivning sommåste tolkas utgående från vad som avsesmed oaktsamhet.

Den mest exakta typen av gärningsbeskriv-ning representerar t.ex. vägtrafikbestämmel-sen om brott mot viss social lagstiftning omvägtransporter (105 a § vägtrafiklagen,267/1981). Av de militära brotten konstitue-ras tjänstgöringsbrott av oaktsamhet ochvakttjänstbrott av oaktsamhet (45 kap. 4 och8 § strafflagen) genom att gärningsmannenav oaktsamhet bryter mot bestämmelserna.Också ett flertal specialbestämmelser omsekretessbrott och sekretessförseelse (t.ex.brott mot tjänstehemlighet, 40 kap. 5 § 2mom. strafflagen) bestraffas som oaktsamma.De största oaktsamhetsrelaterade problemen isamband med dessa brottsbeskrivningar hän-för sig till frågan om subjektiv skuld. Pro-blem orsakar också straffbarhetsområdet iallmänhet. Som ett ytterligare exempel kannämnas oaktsam osann utsaga (15 kap. 4 §).

I en del av brottsbeskrivningarna för bete-endedelikt anges den aktsamma verksamhe-ten mer diffust. Vid t.ex. häleri av oaktsam-het (32 kap. 4 §) är man i fråga om kravet påaktsamhet hänvisad till vad det betyder attnågon "har haft skäl att misstänka" att egen-domen har åtkommits genom något visst

RP 44/2002 rd 89

brott. Att ringa regelbrott inte bestraffas ut-gör ett gränsdragningskriterium i flerabrottsbeskrivningar. Sådana exempel är brottmot tjänsteplikt av oaktsamhet (40 kap. 11 §)och frihetsberövande av oaktsamhet (25 kap.6 §). Också vid tolkningen av arbetarskydds-brottselementen (47 kap. 1 §) har gärnings-culpan en mer självständig roll. Vid dessa harman ofta tytt sig till de normer och den rätts-praxis som gäller på det specifika området.

Som tredje grupp kan särskiljas sådanabrottsbeskrivningar där den förbjudna verk-samheten finns angiven, men där beskriv-ningen inte ens genom tolkning kan precise-ras. Vid tolkningen av de kriminaliseringarsom gäller vanvård av eld och ovarsamthandskande med eld (44 kap. 20 och 22 §)bestäms gränsen mellan det tillåtna och detförbjudna på basis av aktsamhetsbegreppet.Den ekonomiska verksamheten regleras ge-nom ett stort antal sådana kriminaliseringar,t.ex. livsmedelsförseelse (39 § livsmedelsla-gen, 361/1995).

I brottsbeskrivningarna för de oaktsammafaredelikten anges det straffbara beteendetinte detaljerat i lagen. I brottsbeskrivningarnaförutsätts däremot att något rättsligt skyddatintresse utsätts för fara av olika grad. Detvanligaste abstrakta faredelikt som begås avoaktsamhet är äventyrande av trafiksäkerhe-ten (23 kap. 1 § strafflagen). Andra oakt-samma faredelikt som kan nämnas är vållan-de av allmän fara (34 kap. 7 §) och miljöför-störing av oaktsamhet (48 kap. 4 §).

De största problemen hänför sig till deoaktsamma kränkningsdelikten. I brottsbe-skrivningarna förbjuds orsakandet av någonviss skadeeffekt av oaktsamhet. Det är ty-piskt för kriminaliseringarna att gärningssät-ten i allmänhet inte alls anges i lagen. De vä-sentliga elementen i brottsbeskrivningen ärgärning, skadeeffekt, kausalrelationen mellandessa samt oaktsamheten som förenande länkmellan gärningen och skadeeffekten. Typex-emplet utgörs av brotten mot liv och hälsa i21 kap. strafflagen. Dödsvållande (8 §) ochvållande av personskada (10 §) är oaktsam-hetskriminaliseringar, för vilka den som avoaktsamhet förorsakar någons död eller för-orsakar någon en skada eller sjukdom sominte är ringa skall bestraffas.

Det antal brottstyper som för bestraffning

förutsätter grov oaktsamhet är stort i Finlandi jämförelse med många andra länder. I dagfinns det ett trettiotal brottstyper som är upp-byggda kring grov oaktsamhet. Vanligen ut-trycks saken med uttrycket grov oaktsamhet.I vissa fall talas det vid sidan om grov oakt-samhet eller separat om grov vårdslöshet; inågra brottsbeskrivningar sägs grovt vållan-de. Grovt vållande har använts tämligen oen-hetligt för att markera gränsen för det tillräk-nade. Ibland gäller det förhållandevis småöverträdelser, ibland medelgrova brott.

Att utsätta någons liv eller hälsa för skadaeller konkret fara har redan av hävd bestraf-fats i grovt oaktsam form. Dödsvållande ochvållande av personskada har särskilda kvali-ficerade brottsbeskrivningar (21 kap. 9 och11 §) och framkallande av fara (21 kap. 13 §)bestraffas både som uppsåtligt och grovtoaktsamt.

Vid grovt äventyrande av trafiksäkerheten(23 kap. 2 §) förutsätter den kvalificeradegärningsformen ett visst slags abstrakt fara.Trafikrelaterade beteendedelikt är t.ex. brot-ten mot bestämmelserna i lagen om enskildavägar (358/1962, 102 §) och brotten mot be-stämmelserna i lagen om allmänna vägar(243/1954, 100 §). Också miljöförstöring (48kap. 1 § strafflagen), dess kvalificerade gär-ningsform och miljöförseelse (48 kap. 2 och3 §) kan tillräknas någon som inte bara upp-såtliga, men också grovt oaktsamma.

I en del av den strafflagstiftning som hän-för sig till ekonomisk verksamhet har det an-setts motiverat att dra den nedre straffbar-hetsgränsen vid grov oaktsamhet. Bestäm-melserna omfattar ett oenhetligt område ochgäller bl.a. konkurrensbrott, värdepappers-handel samt upphovsrätter och industriellarättigheter. Vidare skall arbetstidsbrott (47kap. 2 §) bestraffas när det begås av grovoaktsamhet. Vid kriminaliseringar som gällerunderlåtna anmälningsskyldigheter i sam-band med ekonomisk verksamhet förutsättsofta grov oaktsamhet. Av praktisk betydelseär även gäldenärssvek (39 kap. 4 §), bokfö-ringsbrott av oaktsamhet (30 kap. 10 §) ochbokföringsförseelse (8 kap. 4 § bokföringsla-gen, 1336/1997). Också t.ex. personregister-förseelse (48 § personuppgiftslagen,523/1999) är uppbyggd kring grov oaktsam-het.

RP 44/2002 rd90

2. Oaktsamhetsbedömningens nuläge och ak-tuella problem

Oaktsamhet. Straffrättslig oaktsamhet in-nebär underlåtenhet att iaktta den omsorgsom krävs i samband men någon viss verk-samhet, dvs. kort sagt vårdslöshet. I brottsbe-skrivningarna talas vanligen om oaktsamhet,vårdslöshet, oförsiktighet eller vållande. En-ligt 3 kap. 5 § 1 mom. strafflagen skall "förgerning, som pröfvas hafva skett mera afvåda, än av vållande" inte dömas till straff. Istrafflagen definieras oaktsamhet inte.

Tidigare uppfattades oaktsamheten som enskuldfråga. Under senare årtionden har detblivit vedertaget att särskilja två olika sidorav oaktsamhet. Man har också börjat tala omen avvägningsoperation i två faser. Oaktsam-hetens objektiva sida, dvs. den som hör tillbrottsbeskrivningsenligheten, hänför sig tillgärningens förbjudna eller tillåtna beskaffen-het. Oaktsamhetens subjektiva sida hänförsig i sin tur till det skuldrelaterade klandret.På den objektiva sidan frågas om gärnings-mannen underlät att följa den gällande akt-samhetsstandarden. På den subjektiva sidangranskas det skuldrelaterade klandret, dvs.om gärningsmannen kan klandras för singärning.

Gärningsculpan (den objektiva oaktsamhe-ten) bestäms utifrån ett flertal kriterier. Manhar ofta försökt täcka samtliga situationer avgärningsculpa genom begreppen brott motaksamhetsplikter och anteciperad följd. I dagär situationerna mer utförligt strukturerade idoktrinen. Bakom aktsamhetsplikterna döljersig ansvarsförutsättningar av mycket olikaslag.

Vid gärningsculpa är det i sak frågan omframför allt huruvida gärningsmannen tog enförbjuden risk eller om risktagandet föll inomdet tillåtnas gränser. I denna mening bestämsgärningsculpan i första hand av rättsnormer-na, men också av olika slags inofficiella ellertekniska normer. Det kan vidare bli aktuelltatt avväga fördelar och nackdelar mot var-andra. I vissa fall blir man tvungen att sommåttstock ta "en normalt aktsam person".

I många situationer är likväl inte heller des-sa grunder till någon stor hjälp vid bedöm-ningen av om någon i en viss situation förfortillräckligt aktsamt eller inte. Situationer av

samverkande oaktsamhet orsakar problem. Iviss mån öppna är ytterligare t.ex. frågor omi vilken utsträckning man i samband med deobjektiva aktsamhetsplikterna skall ta hänsyntill gärningsmannens särskilda förmåga ellerom någons oförmåga skall inverka sänkandepå den fordrade objektiva oaktsamhetsnivån.

I vilket förhållande gärningsculpan står tillskadeeffekten har ytterligare medfört pro-blem. För att kränkningsdelikt skall kunnabestraffas räcker det inte att gärningsmannenhandlar oaktsamt och på ett förutsebart sättorsakar den brottsbeskrivningsenliga skadli-ga följden. Brottsbeskrivningsenlighetenmåste också kunna härröras från oaktsamhet.

I dessa frågor blir man också i fortsättning-en tvungen att ty sig till rättspraxis och tilldoktrinen. Vad gäller oaktsamhetsdefinitio-ner med lagstatus har man också i de jämför-da länderna nöjt sig med att endast betonaförhållandet mellan oaktsamhet och följdutan att dock närmare precisera detta.

Den personliga culpan (den subjektivaoaktsamheten) har förorsakat färre motsva-rande problem. Den personliga culpan har avhävd tolkats extensivt. Mest angeläget är detatt ge den innehållsligt diffusa skuldprinci-pen en ny, mer exakt utformning och till-lämpning.

Som oaktsamhetstyper har ofta särskiltsmedveten och omedveten oaktsamhet. I denäldre litteraturen talas också om självmedve-ten och icke-självmedveten oaktsamhet. Dif-ferentieringen har ingen praktisk betydelse,eftersom de oaktsamma brotten bestraffas närde begås såväl av medveten som omedvetenoaktsamhet.

Medveten oaktsamhet hänsyftar på ettmedvetet risktagande. Gärningsmannenhandlar oberoende av att han ser brottsbesk-rivingsenligheten som möjlig. I praktiken ärdet i regel frågan om att följden uppfattassom möjlig eller att det misstänks att följdenkommer att inträffa. Om följden upplevs somrätt sannolik, föreligger uppsåt. Den sommedvetet tog en risk har haft förmåga ochtillfälle att handla omsorgsfullt. Den medvet-na oaktsamheten utgör inget problem medtanke på skuldprincipen.

Omedveten oaktsamhet hänsyftar på ettomedvetet risktagande. Vid omedveten oakt-samhet har gärningsmannen inte ens sett

RP 44/2002 rd 91

brottsbeskrivningsenligheten som möjlig el-ler så har han inte över huvud taget kommitatt tänka på saken. Den omedvetna oaktsam-heten beskrivs ofta med uttrycken "bordeskäligen ha insett" risken för följd eller "bor-de ha förstått" det framtida händelseförlop-pet. Att omedveten oaktsamhet bestraffasuppfyller inte i princip de krav som skuld-principen ställer. Av preventiva skäl god-känns även omedveten oaktsamhet somstraffansvarsgrundande, dock med vissa be-gränsningar.

Hur medvetet och omedvetet risktagandeskall skiljas från varandra medför ofta storatolkningssvårigheter i praktiken. Eftersomomedveten och medveten oaktsamhet inte ärgradmässigt relaterade till varandra, finns deti allmänhet inte ens något behov av att sär-skilja dem. Det är viktigare att utreda de om-ständigheter som medför att oaktsamheteninte skall bestraffas. Att någon är medvetenom riskerna säger inte nödvändigtvis annatän att personen i fråga har en bättre förmågaatt bli varse riskena eller att han utreder demmer omsorgsfullt. Likgiltighet för gärnings-följder kan vara betydligt skadligare än detatt någon efter att omsorgsfullt ha övervägtsaken kommer till att risken för följd är liten.

Ansvaret för omedveten oaktsamhet grun-das via s.k. inlåtandeoaktsamhet. Trots attgärningsmannen de facto inte har insett möj-ligheten för följd eller inte har kommit atttänka på saken, räcker det för straffansvar atthan, när han började handla, hade tillfälleoch förmåga att bli varse möjligheten förföljd samt att han även borde ha blivit det.

I lagen kan inte anges något annat än oakt-samhetsbedömningens allmänna struktur. Attoaktsamheten definieras i strafflagen äremellertid nödvändigt för att skapa ett klararerättsläge och för att understryka de krav somskuldprincipen ställer.

Grov oaktsamhet. I Finland har i regel an-setts att den oaktsamhetsrelaterade grovhets-frågan avgörs utifrån en normativ helhetsbe-dömning. Också straffrättskommittén utgickfrån en helhetsbedömningsbaserad definitionav grov oaktsamhet. I regeringens proposi-tion till det andra skedet av totalrevideringenav strafflagen ansågs vidare att såväl denmedvetna som också den omedvetna oakt-samheten kan vara grov. I regeringsproposi-

tionen sades att grov oaktsamhet föreliggernär någon av oaktsamhet bryter mot mycketviktiga aktsamhetsplikter på ett sätt som visarsynnerlig likgiltighet för dessa förpliktelsereller tar en medveten risk, som dock inteskall betecknas som uppsåt (RP 94/1993 rd s.86). Vanligen är det frågan om medvetetrisktagande.

Grov oaktsamhet, oaktsamhet och lindrigoaktsamhet särskiljs enligt kvantitativa, intekvalitativa, grunder. Oaktsamhetsgradernaindelas inte kvalitativt enligt vad gärnings-mannen har insett eller inte har insett. Ocksåden omedvetna oaktsamheten kan vara grov,medan den medvetna inte nödvändigtvis ärdet. I dag omfattas ståndpunkten mycket all-mänt inte bara i Finland, utan också i de öv-riga nordiska länderna.

Eftersom den grova oaktsamheten är en ipraktiken mycket viktigare fråga i Finland äni det övriga Norden, föreslås att denna blirföremål för en helhetsbedömningsbaseradbestämmelse i lagen.

Lindrig oaktsamhet. Det framställs oftakrav på att den lindriga oaktsamheten inteskall omfattas av straffansvaret. I praktikengår lindrig oaktsamhet inte att undvika ensför en normalt aktsam person.

Som motargument har anförts att det attlindrig oaktsamhet inte leder till straff inne-bär tillstånd att överskrida lindriga aktsam-hetsplikter. Argumentet får mindre slagkraftgenom att kontrollen i verkligheten inte rik-tas mot de allra obetydligasteoaktsamhetsfallen t.ex. vid arbetarskydds-eller vägtrafikkontrollen. Den allmännavetskapen om att t.ex. polisen inte vidtrafikkontrollen reagerar på allaregelöverträdelser torde inte ha haft någonväsentlig moraluppluckrande inverkan påvägtrafikanternas attityder.Enligt det andra motargumentet faller de si-tuationer som inbegriper lindrig oaktsamhetinte utanför de preventiva påverkningsmöj-ligheterna. Om det är möjligt att med straff-hot påverka människors beteende, sker detta iförsta hand redan innan någon gärning begås,och då i form av befästa sedvänjor och ska-pad moral. Att gå in för att utveckla hävd-vunna dåliga rutiner i mer aktsam riktningkunde vara ett sätt att underbygga kriminali-sering i samband med lindrig oaktsamhet.

Grunderna för att lindrig oaktsamhet fortfa-

RP 44/2002 rd92

rande skall bestraffas väger tyngre än de skälsom talar för straffrihet. Att lindrig oaktsam-het skall bestraffas också i fortsättningen ärdessutom följdriktigt i relation till ordnings-botssystemet. Enligt 2 a kap. 9 § strafflagenkan ordningsbot bestämmas för ringa brottmot vissa bestämmelser.

Diskussionen om huruvida lindrig oakt-samhet skall bestraffas eller inte har i det sto-ra hela gällt trafikbrott. Straffbarheten i frågaom de lindrigaste trafikbrotten har numerabegränsats. I den trafikbrottsreform somträdde i kraft i början av oktober 1999 ute-slöts ringa fara (med undantag av luftfarten)ur tillämpningsområdet för äventyrande avtrafiksäkerheten (23 kap. 1 § 3 mom.strafflagen).


I många länder finns detoaktsamhetsdefinitioner i strafflagen ellerofficiella förslag till oaktsamhetsdefinitioner.Strukturellt förefaller dessa att vara rättlikriktade. Inte i ett enda nordiskt land haroaktsamheten skrivits in i lagen.

Sverige och Danmark. Svenska brottsbal-ken och den danska strafflagen innehålleringen oaktsamhetsdefinition. Inte heller i detsvenska förslaget om straffansvarsgränser(SOU 1996:185) definieras oaktsamhet.Oaktsamhetsdefinitionen i den svenska dokt-rinen följer samma linjer som i Finland. Dendanska strafflagstiftningen omfattar excep-tionellt många oaktsamhetsbrott, specielltutanför strafflagen. I litteraturen ges oakt-samhetsansvaret en rätt strikt innebörd, och ivissa framställningar ses inget subjektivtelement i oaktsamheten över lag.

Norge. Den norska strafflagen saknar ocksåen oaktsamhetsdefinition. Strafflagskommis-sionen har föreslagit att oaktsamheten skalldefinieras i strafflagen (NOU 1992:23, 31 § iförslaget). Med gärningsculpa avses enligtförslaget att någon bryter mot de krav somställs på ett försvarligt beteende på livsområ-det i fråga. Till vägledning tas här den mått-stock som en förnuftig och samvetsgrannperson handlar enligt, aktsamhetsplikterna irättsordningen och avvägningen mellan för-delar och nackdelar.

Brister i de personliga förutsättningarna

kan emellertid eliminera den personliga cul-pan så att gärningen inte skall betraktas somoaktsam. Förslaget bygger på det traditionel-la kravet på att gärningsmannen skall hakunnat handla annorlunda; om gärningsman-nen således saknar förmåga eller tillfälle attförfara aktsamt, kan straffansvar uteslutas.

Den medvetna och den omedvetna oakt-samheten skall inte regleras i särskilda lag-rum. Enligt förslaget kan man redan nu anseatt "obetydlig" eller lindrig oaktsamhet åt-minstone inte i regel leder till straff i Norge,varför det inte heller föreslås att någon sepa-rat bestämmelse skall stiftas. Grov oaktsam-het skall inte definieras, eftersom denna är enganska ovanlig form av tillräknande i Norge.

Österrike. Definitionen i 6 § 1 mom. i denösterrikiska strafflagen gäller omedvetenoaktsamhet. Inledningsvis regleras gärnings-culpan; oaktsamt förfar den som bryter moten aktsamhetsplikt, trots att plikten med hän-syn till omständigheterna har gällt också gär-ningsmannen.

Av den personliga culpan förutsätts vidareatt gärningsmannen utifrån sina psykiska ochfysiska egenskaper har kunnat iaktta aktsam-hetsplikten, och att detta också skäligen kun-de krävas av honom. Av underlåtenheten attfölja aktsamhetsplikten måste följa att gär-ningsmannen inte har blivit varse att han harkunnat åstadkomma ett brottsbeskrivnings-enligt sakläge.

Medveten oaktsamhet betyder enligt sam-ma paragrafs 2 mom. att personen såg detsom möjligt att hans förfarande konstituerarett brottsbeskrivningsenligt sakläge; detta vardock inte något han önskade.

Tyskland. Den tyska strafflagen har ingendefinition av oaktsamhet. I samband medstrafflagsprojektet på 1960-talet föreslogs attoaktsamheten skulle definieras i 18 §strafflagen. Det tyska förslaget genomfördesaldrig.

I den föreslagna paragrafen delades oakt-samheten in i omedveten (1 mom.) och med-veten (2 mom.). Det föreslagna momentet omomedveten oaktsamhet är sakligt sett nästanidentiskt med 6 § i österrikiska strafflagen.Som enda skillnad gäller att man i det tyskaförslaget beskriver de krav som skuldprinci-pen ställer med att allmänt hänvisa till gär-ningsmannens förmåga, medan man i österri-

RP 44/2002 rd 93

kiska strafflagen separat nämner gärnings-mannens psykiska och fysiska förmåga. Be-stämmelsen om medveten oaktsamhet i för-slaget (18 § 2 mom.) är så till vida mer ford-rande än det österrikiska jämförelseobjektetatt det inte räcker med blott och bart ett med-vetet risktagande. Gärningsmannens förlitanpå att följden inte inträffar måste vara "plikt-vidrig" och klandervärd. De sakliga skillna-derna torde vara små.

I det tyska förslaget jämställs ytterligarelikgiltighet med grov oaktsamhet (18 § 3mom. i förslaget). En definition av detta slagklarlägger inte saken, eftersom frågan omlikgiltighetens innebörd är omtvistad i dokt-rinen och i rättspraxis i Tyskland.

Schweiz. Oaktsamhetsdefinitionen i denschweiziska strafflagen (Artikel 19) är lag-tekniskt annorlunda än definitionerna ovan.Den som inte har blivit varse eller inte harbeaktat följderna av sin verksamhet handlaroaktsamt, ifall oaktsamheten är pliktvidrig.Oaktsamheten är pliktvidrig, om gärnings-mannen inte iakttar den försiktighet som medhänsyn till omständigheterna och hans per-sonliga förhållanden förutsätts av honom. Ibestämmelsen särskiljs medveten och omed-veten oaktsamhet följaktligen inte. Jämförtmed det tyska förslaget och den österrikiskastrafflagsbestämmelsen är skillnaderna i öv-rigt språkliga och lagtekniska.

England och Wales. I England och i Walespågår sedan några decennier en totalreformoch kodifiering av strafflagstiftningen. Isamband med projektet har "The Law Com-mission" gjort upp en del förslag. Kommis-sionen överlämnade år 1989 sitt förslag tillny strafflag, där bl.a. de olika graderna avtillräknande definieras. Efter att förslagetlämnades har man emellertid kommit framtill att reformen skall genomföras genom del-revideringar. Strafflagens allmänna del harännu inte stiftats.

Förslaget innehåller ingen definition avomedveten oaktsamhet, eftersom denna oakt-samhetsform inte i princip uppfyller de kravsom ställs på skuldprincipen i England. Åandra sidan påminner det s.k. strikta straffan-svaret i England i mycket om den omedvetnaoaktsamheten.

De situationer som inbegriper medvetenoaktsamhet faller i den engelska systemati-

ken delvis under likgiltigheten. Enligt straff-lagsförslaget (clause 18, c) handlar en personlikgiltigt, när han tar en medveten risk i för-hållande till följden eller till existensen ellerden framtida existensen av någon vissomständighet. Ytterligare krävs likväl attrisktagandet var oskäligt under de förhållan-den som gärningsmannen kände till.

Enligt denna modell konstituerar inte vil-ken som helst gärningsculpa medveten oakt-samhet, utan risktagandet skall med hänsyntill omständigheterna vara oskäligt. Dessut-om kopplas oskäligheten i samband medrisktagandet direkt samman med de omstän-digheter som gärningsmannen de facto kändetill. I det tyska och i det nordiska tänkandetbedöms ju risktagandets förbjudna natur ut-gående från vad som objektivt kunde anteci-peras när gärningen begicks.

I ett system där den nedre straffbarhets-gränsen går vid medveten oaktsamhet ochgärningsmannens oskäliga risktagande be-hövs inga särskilda regler om att lindrigoaktsamhet inte skall leda till straff.

Förenta Staterna. I Förenta Staterna ärstrafflagstiftningen delstatscentrerad. Den"modellstrafflag", Model Penal Code, somadvokatförbundet American Bar Associationutarbetade har allt sedan 1950-talet i höggrad inverkat på innehållet i de olika delsta-ternas strafflagar. I så gott som alla delstatermotsvarar definitionen av tillräknande i alltväsentligt förslaget i modellstrafflagen.

Förhållningssättet till straffrihet vid omed-veten oaktsamhet är inte lika principfast imodellstrafflagen som i England. I praktikenhar delstatslagstiftarna i Förenta Staterna istor utsträckning dragit den nedre gränsen förstraffansvar vid omedveten oaktsamhet.

Enligt definitionen av omedveten oaktsam-het i modellstrafflagen (section 2.02, 2, d) äroaktsamheten klart tudelad. På gärningsculpahänsyftar kravet att personen borde ha insettatt det förelåg en betydande och rättsstridigrisk för att något brottsbeskrivningselementexisterade eller skulle orsakas genom gär-ningen. Hur betydande och rättsstridig riskenvar bedöms utifrån objektiva kriterier. Attredan gärningsculpan måste vara betydandeför att en gärning skall kunna leda till straffär den kriminalpolitiskt största skillnadenjämfört med definitionerna på det tyska

RP 44/2002 rd94

språkområdet och de nordiska definitionsför-slagen.

Vid bedömningen av den personliga culpanfrågas om det att risken inte inses skall ansesvara en så pass grov avvikelse från det slagsaktsamhet som en omsorgsfull person hadeiakttagit i gärningsmannens position att ettskuldrelaterat klander är motiverat. Vid be-dömningen skall enligt paragrafförslagethänsyn tas till riskens natur och graden avrisk, beskaffenheten av och syftet med gär-ningsmannens verksamhet och de omstän-digheter som gärningsmannen kände till.

I jämförelse med de kontinentaleuropeiskaoch de nordiska oaktsamhetsuppfattningarnaär skillnaderna till denna del ganska små. Ut-gångspunkten i Förenta Staterna är densam-ma som i det norska förslaget: måttstocken ären förnuftig och samvetsgrann person. Dess-utom avvägs för- och nackdelarna mot var-andra. I motsats till vad som gäller i de nor-diska länderna hänförs frågan visserligen härtill den personliga culpan och inte till gär-ningsculpan.

I definitionen utgås inte ifrån att gärnings-culpan kommer till uttryck i form av brottmot den allmänna aktsamhetsplikten, vilketär fallet i Tyskland och i Österrike. Som ut-gångspunkt tjänar däremot en omständig-hetsbetingad aktsamhetsplikt av norsk ochengelsk typ. Det har inte heller ansetts varanödvändigt att i definitionen ta in en hänvis-ning till gärningsmannens möjligheter atthandla annorlunda. Om straffrihet vid lindrigoaktsamhet behöver inte föreskrivas särskilt,eftersom oaktsamhetsansvaret helt och hålletgäller endast oaktsamhet som är betydande.

Som ett slags situation som inbegriperomedveten oaktsamhet är det ytterligare skälatt nämna det strikta ansvaret. På engelskt visbefrias en person också i Förenta Staternafrån strikt ansvar, om han kan visa att han hariakttagit all tillbörlig aktsamhet. Enligt mo-dellstrafflagen skall situationerna med striktansvar omfatta endast sådana brott som kanbestraffas med böter (section 6.02,4), menalla delstater håller inte fast vid kravet.

Likgiltighetsdefinitionen i modellstraffla-gen (section 2.02,2,c) gäller medveten oakt-samhet och delvis grov oaktsamhet. Ocksåhär kan ett element av gärningsculpa särskil-jas. En person förfar likgiltigt när han med-

vetet låter bli att beakta att det föreligger enbetydande och rättsstridig risk för att någotbrottsbeskrivningselement föreligger eller or-sakas genom gärningen. Hur betydande ochrättsstridig risken är bedöms i detta fall urgärningsmannens synvinkel.

Med hänsyn till likgiltigheten förutsätterden personliga culpan att risktagandet inte ärförsvarligt. Det frågas om gärningsmannenslikgiltighet vad gäller den insedda risken in-nebär en så pass grov avvikelse från det slagsaktsamhet som en laglydig person hade iakt-tagit i gärningsmannens position att ett skuld-relaterat klander är motiverat. Vid bedöm-ningen skall enligt paragrafförslaget hänsyntas till riskens natur och graden av risk, be-skaffenheten av och syftet med gärnings-mannens verksamhet och de omständighetersom gärningsmannen kände till.

Sammandrag. När olika länders lagreglera-de och föreslagna oaktsamhetsdefinitionerjämförs med varandra, kan man se stora lik-heter, men också olikheter. Det finns ingaklara utländska förebilder för den nya all-männa delen i finska strafflagen. Oaktsam-hetsdefinitionen måste bygga på den på eu-ropeiska kontinenten och i de nordiska län-derna högaktade skuldprincipen. Att oakt-samheten definieras i strafflagen kan ge denannars något konturlösa skuldprincipen ökadskärpa.

Den omedvetna och den medvetna oakt-samheten särskiljs minutiöst i den österrikis-ka strafflagen och i det tyska förslaget. Diffe-rentieringen görs inte i den schweiziskastrafflagen eller i det norska förslaget, efter-som saken i dessa system saknar praktisk re-levans. Situationen är en annan i England ochi Wales samt i Förenta staternas delstater, därett omedvetet risktagande inte bestraffas an-nat än i fall av strikt ansvar och i vissa excep-tionella oaktsamhetsbaserade kriminalise-ringar. Där är gränsdragningen mellan med-vetna och omedvetna risktaganden av storvikt.

I England och i Förenta Staterna är de olikaformerna av tillräknande dessutom väsentli-gen strukturerade kring den omständighetenatt den medvetna oaktsamhet som betecknassom recklessness inkluderar även en hel delsådana ansvarssituationer som hos oss fallerunder grov oaktsamhet. Också därför är det

RP 44/2002 rd 95

nödvändigt med en differentiering av medve-ten och omedveten oaktsamhet där.

I vissa system kopplas gärningsculpan iförsta hand samman med den omständighets-betingade aktsamhet som skall iakttas i detaktuella fallet, i vissa åter främst med brottmot de rättsordningsbaserade aktsamhets-plikterna. Vad som betonas i detta samman-hang har dock ingen praktisk betydelse. I detförra fallet utgås ifrån en gärning som skallanses vara oaktsam, i det senare fallet utgåsifrån rättsliga förbud och påbud som den be-gångna gärningen strider mot. Till den först-nämna gruppen hör förslagen i Norge, Fören-ta Staterna och England samt bestämmelsen ischweiziska strafflagen. Den sistnämndagruppen representeras närmast av det tyskaförslaget och bestämmelsen i österrikiskastrafflagen.

Också de ansvarsvillkor som hänför sig tillden personliga culpan har formulerats olika ide olika bestämmelserna. Det förefaller somom den schweiziska bestämmelsen över hu-vud taget inte omfattade något krav på per-sonlig culpa. I den österrikiska bestämmelsenoch i det tyska förslaget hänvisas uttryckli-gen till de krav som skuldprincipen ställer pågärningsmannens förmåga att handla annor-lunda. I det norska förslaget talas om person-liga förutsättningar. I England och i FörentaStaterna kopplas skuldelementet sammanmed vad som skäligen kunde förutsättas avgärningsmannen.

Enligt modellstrafflagen i Förenta Staternasamt de likgiltighets- och oaktsamhetsbase-rade förslagen omfattas inte den lindrigaoaktsamheten av straffansvaret, eftersom en-dast grova avvikelser från sådana aktsam-hetsplikter som en omsorgsfull person i gär-ningsmannens position skulle iaktta kan för-anleda straff (section 2.02,d). På andra hållbaserar sig straffriheten på doktrinen och pårättspraxis.


Enligt den föreslagna oaktsamhetsparagra-fens 1 mom. är en gärningsmans förfarandeoaktsamt, om gärningsmannen åsidosätterden aktsamhetsplikt som han eller hon underde rådande omständigheterna har, trots atthan eller hon hade kunnat rätta sig efter den

(oaktsamhet). Paragrafens 2 mom. gällergrov oaktsamhet. Frågan om oaktsamhetenskall anses vara grov (grov oaktsamhet) av-görs utifrån en helhetsbedömning. Vid be-dömningen skall beaktas hur betydande denåsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktigade äventyrade intressena och hur sannolikkränkningen är, hur medveten gärningsman-nen är om att han eller hon tar en risk samtövriga omständigheter i samband med gär-ningen och gärningsmannen. En gärning somsnarare grundar sig på olyckshändelse änoaktsamhet bestraffas inte (3 mom.).

1 mom. Oaktsamhet. I första delen av detföreslagna momentet refereras till gärnings-culpa och i andra delen till personlig culpa.Det föreslås inte att den medvetna och denomedvetna oaktsamheten skall regleras i se-parata lagrum, eftersom differentieringen intehar någon praktisk betydelse.

I bestämmelsen talas om förfarande. Dettaberor på att man vid bedömningen av s.k. in-låtandeoaktsamhet kan bli tvungen att evalu-era gärningsmannens handlande i ett vidaretidsperspektiv. Också den grova oaktsamhe-ten enligt 2 mom. blir ofta föremål för entidsmässigt mer omfattande förfaranderelate-rad bedömning.

I förslaget kopplas gärningsculpan sam-man med den aktsamhetsplikt som under derådande omständigheterna skall iakttas. Huraktsamhetsplikterna utformas vid domstolar-na är en kontinuerlig process; gärningsculpanbygger dessutom på många olika källor.

En aktsamhetsplikt har ofta sin grund i lag-stiftningen. På sådana livsområden som tra-fik, arbetarskydd och hantering av farligaämnen finns mycket detaljerade aktsamhets-plikter. Det är också möjligt att aktsamhets-plikterna ytterligare preciseras i diversemyndighetstillstånd samt i övervaknings-myndigheternas föreskrifter. Också på striktlagreglerade områden måste aktsamhetenofta bedömas in casu med hänsyn till om-ständigheterna. Aktsamhetplikterna i lagen äraktsamhetsstandarder, vilkas tillämplighetskall bedömas separat i relation till de aktuel-la omständigheterna.

Säkerhetsföreskrifterna är ofta inofficiellatekniska normer. Som exempel kan nämnasnormer inom industrin, bruksanvisningar förmaskiner eller maskintillverkares instruktio-

RP 44/2002 rd96

ner. Till samma grupp kan hänföras ocksåt.ex. idrottsorganisationers interna säkerhets-föreskrifter för idrottsanläggningar ochpublika utrymmen. Som tekniska normerklassificeras vidare de organisationsinternanormer som beskriver arten av organisatio-nens uppgifter och befogenheter. Också ve-dertagna seder, såsom god bokföringssed,handelssed eller journalistsed eller den inomhälso- och sjukvården utvecklade standardenför god omvårdnad kan verka som tekniskanormer. Detta slags normer har inte på långtnär en lika stor betydelse som normerna ilagstiftningen, men också dessa kan tillmätasrelevans vid aktsamhetsbedömningen.

I vissa situationer står inga rättsliga ellerandra normer till förfogande. Då blir mantvungen att utforma aktsamhetsplikterna ge-nom att avväga för- och nackdelarna motvarandra. Vid avvägningen tas hänsyn till hurallvarlig och sannolik den eventuella skadli-ga följden är, gärningsmannens faktiska möj-ligheter att vidta mer omfattande försiktig-hetsåtgärder och verksamhetens samhälleliganytta.

Ibland låter man också en s.k. normalt akt-sam person tjäna som modell vid bedöm-ningen av oaktsamhetsfrågan i något visstfall. Det är emellertid skäl att vara återhåll-sam när det gäller användningen av denna"förnuftiga och omsorgsfulla", men diffusa,aktörsfigur. Om fallet gäller ett i detalj regle-rat livsområde, såsom vägtrafiken, skall akt-samhetsplikten framgå av de bestämmelsersom är förpliktande för gärningsmannen; detär inte önskvärt att man här hänvisar endasttill den omständighetsbetingade aktsamheten.

I samband med samtliga normer som harnämnts måste hänsyn tas till omständigheter-na. I vissa fall kan t.o.m. sådana aktsamhets-plikter som har skrivits in i lagen ge vika, omomständigheterna talar för en annan lösning.Exempelvis rätten att under vissa förutsätt-ningar kunna förlita sig på att någon annanhandlar korrekt i vägtrafiken kan inverka påaktsamhetsbedömningen. I samband medverksamhet inom organisationer och i vissaandra situationer kan omständigheterna lika-så vara sådana att en person tillåts förlita sigpå att någon annan förfar riktigt. I vilket ske-de oaktsamt främjande av någon annansbrottsliga gärning faller tillbaka på den främ-

jandes oaktsamhet är t.ex. en fråga som hän-för sig till den omständighetsbetingade akt-samheten.

Brottsbeskrivningsenligheten måste vara enföljd av den åsidosatta aktsamhetsplikten föratt gärningsmannen skall kunna bestraffas.Genom detta kriterium kopplas gärningscul-pan och följden samman. Det är inte fråganom ett samband i kausal mening, eftersomoaktsamheten är ett rättsligt begrepp. Oakt-samheten kan inte "orsaka" följden; följdenorsakas av en oaktsam gärning. Trots att gär-ningsmannen har tagit en förbjuden risk ochorsakat en skadlig följd, är följden mångagånger en annan än den man ville förhindragenom att förbjuda risktagandet. Den tagnarisken och skadeeffekten passar på ett visstsätt inte ihop. Vilken betydelse t.ex. offretsegen efterhandsoaktsamhet eller gärnings-mannens och offrets gemensamma frivilligarisktagande skall tillmätas är likaså oklart.

I dessa frågor vilar diskussionen och rätts-praxis på osäker grund i vårt land. Under de-cenniernas gång har högsta domstolen i fleraav sina avgöranden tagit ställning till kravetpå samband mellan oaktsamhet och skadeef-fekt. De olika falltyperna avviker så passmycket från varandra att det inte går att sägaatt fallen har avgjorts enligt någon enhetliglinje. Frågorna förblir också i fortsättningenolösta på lagnivån.

Den senare delen av momentet gäller denpersonliga culpan. Medveten oaktsamhethänsyftar på ett medvetet risktagande. Densom tar en medveten risk har kunnat och hafttillfälle att handla aktsamt. Situationerna ifråga utgör inte något stort problem med tan-ke på skuldprincipen, ifall man av gärnings-mannen kunde förutsätta större aktsamhet.

Också i samband med straffbar omedvetenoaktsamhet, dvs. vid ett omedvetet riskta-gande, måste förutsättas att de krav somskuldprincipen ställer blir uppfyllda. Denomedvetna oaktsamheten bedöms i två faser.Först frågar man sig vad gärningsmannenborde ha gjort för att bli varse riskerna medsin verksamhet. Svaret på frågan är ofta en-kelt. Risken för följd hade insetts t.ex. omgärningsmannen på förhand hade underrättatsig om väderleksförhållandena till havs, hadeundersökt patienten med större omsorg ellerhade skaffat ett utlåtande av en specialiserad

RP 44/2002 rd 97

läkare, hade koncentrerat sig mer på att köraän att ställa in bilradion eller rent allmänthade utrett de verksamhetsrelaterade riskfak-torerna bättre.

För det andra måste frågas om gärnings-mannen hade kunnat vidta eller om gär-ningsmannen över lag borde ha vidtagit så-dana åtgärder som hans eller hennes insiktom de verksamhetsrelaterade riskfaktorernaoundgängligen hade förutsatt. Mer konkret ärdet frågan om att gärningsmannen inte enshade kunnat göra det som han eller hon hadebort, om han eller hon redan när verksamhe-ten inleddes saknade tillfälle att bli varse ris-kerna eller om han eller hon inte hade kunnatbli varse riskerna. Definitionen i paragrafför-slaget omfattar därför skuldprincipens bäggedelar, dvs. förutom förmågan att handla an-norlunda också möjligheten att göra det. Vis-sa situationer är dessutom sådana att gär-ningsmannen inte ens borde ha observeratriskerna, fastän han eller hon de facto hadekunnat göra det och fastän han eller hon defacto hade haft en möjlighet att göra det.

Ansvar för omedveten oaktsamhet förutsät-ter att gärningsmannen har tillfälle att handlaannorlunda. Rättsordningen kan inte krävadet omöjliga av någon. För att kunna bestraf-fas skall gärningsmannen ha haft faktiskamöjligheter att bli varse riskerna senast närhan eller hon vidtog gärningen eller inleddeverksamheten. Det finns kanske inte nödvän-digtvis några instruktioner om hur någon vissteknisk apparat skall användas. Efter enoförutsedd olycka är det skäl att dryfta huru-vida maskinföraren hade haft någon möjlig-het att bli varse de till driften anknutna ris-kerna.

Oaktsamhetsansvaret elimineras inte ge-nom att verksamheten ordnas så att det inteunder verksamhetens förlopp längre går attbli varse eller bemästra riskerna. Å andra si-dan har gärningsmannen eventuellt saknattillfälle att förfara aktsamt, om han eller honpå basis av sin erfarenhets- och yrkesmässigakunskap inte hade grundad anledning attmisstänka några risker, och om inte heller ennormalt aktsam person hade insett riskerna.Att situationen plötsligt tar en annan vänd-ning kan betyda att aktören inte ens när verk-samheten inleddes kunde ha blivit varse möj-ligheten att följden skulle inträffa.

För att gärningsmannen skall kunna görasig skyldig till oaktsamhet förutsätts vidareatt han eller hon hade kunnat handla annor-lunda. I vissa fall kan straffansvar inte ansesvara motiverat av den orsaken att gärnings-mannen inte t.ex. på grund av sitt handikapphar förmått inse möjligheten att följden skul-le inträffa. Den som är totalt oförmögen atthandla kan inte dömas till straff, eftersom in-låtandeoaktsamheten i varje fall förutsätteratt gärningsmannen, när verksamheten in-leds, själv skall kunna bli varse sin oförmågaeller okunnighet. I en del andra exceptionellasituationer, t.ex. i fall av decennielånga dåli-ga rutiner, kan det vara motiverat att anse attgärningsmannen inte, när han eller hon in-ledde verksamheten, kunde bedöma dess ris-ker.

Likaså inverkar sådana motivationspåver-kande faktorer såsom förvirring, rädsla ellerängslan på gärningsmannens förmåga atthandla aktsamt. Den förledde, skrämde, ho-tade eller trötte gärningsmannen kan senastnär gärningen vidtas sakna förmåga att hand-la annorlunda. På samma sätt kan ett tillverkningarna atypiskt berusningstillstånd be-dömas.

För straffbar oaktsamhet förutsätts ocksåatt det kunde fordras att gärningsmanneniakttog aktsamhetsplikten. Ganska sällan kanman hävda att gärningsmannen inte ens bor-de ha insett möjligheten för följd. Inlåtande-oaktsamheten bygger just på den handlandesplikter. Ofta föreskriver lagen rent av direktatt möjligheten för följd skall utredas.

Plikten att ta reda på de gällande och bin-dande normerna för någon viss verksamhetkan variera t.o.m. på samma livsområde och ifråga om de olika aktörerna. Pliktgraden kanvariera allt enligt en persons verksamhetsre-laterade ansvarsställning. När olika personersköter olika uppgifter kan gränsen för envarsutredningsskyldighet bestämmas enligt enmotiverad arbetsfördelning. T.ex. avsakna-den av juridisk utbildning kan minska enlekmannadomares skyldigheter att utredanormerna. En tjänstemannadomare kan intemed framgång åberopa en motsvarande brist.

2 mom. Grov oaktsamhet. Huruvida riskta-gandet är medvetet skall inte vara det avgö-rande kriteriet vid grovhetsbedömningen. Ipraktiken förekommer grov gärningsculpa

RP 44/2002 rd98

och grov personlig culpa ofta samtidigt. Juviktigare den åsidosatta aktsamhetsplikten äroch ju större pliktvidrighet det är frågan om,desto oftare kan risktagandet ses som medve-tet och icke-sedvanligt. Man kan i regel inteköra om en bil t.ex. på ett backkrön på en liv-ligt trafikerad väg utan att vara helt omedve-ten om de risker som är förknippade medomkörningen.

Vid helhetsbedömningen i samband medgrov oaktsamhet skall beaktas såväl gradenav gärningsculpa som graden av personligskuld. Hur betydande den åsidosatta aktsam-hetsplikten är, hur viktiga de äventyrade in-tressena och hur sannolik kränkningen är, hurmedveten gärningsmannen är om att han ellerhon tar en risk samt övriga omständigheter isamband med gärningen och gärningsman-nen skall då tillmätas relevans. Av omstän-digheterna i momentet hänför sig de tre för-sta till gärningen, den fjärde till gärnings-mannen och den femte till bägge.

Gärningsculpan kan vara grov, om den åsi-dosatta aktsamhetsplikten är betydande. Attt.ex. en person som har nattjouren i kontroll-rummet vid ett kärnkraftverk somnar på ar-betsplatsen med förödande skador som följdkunde vid en helhetsbedömning klassificerassom grov oaktsamhet, även om den omstän-digheten att personen somnade inte föregicksav ett medvetet risktagande i förhållande tillatt han eller hon skulle somna in.

Med de äventyrade intressenas vikt hänsyf-tas på den betydelse som de hotade ellerkränkta skyddsintressena tillmäts. Ju allvarli-gare den eventuella eller inträffade skadligaföljden är, desto mer närmar vi oss grovoaktsamhet. När det gäller risken för förorsa-kande av någons död ligger gränsen för grovoaktsamhet lägre än när det gäller risken föratt någon skadas. Om det t.ex. är frågan omatt någon lämnar explosiva ämnen inomräckhåll för andra, kan den ringa explosions-kraften hos dessa för sin del motivera attoaktsamheten skall bedömas endast som van-lig.

Hur sannolik kränkningen är vid gärnings-tiden är en omständighet som inverkar påsamma sätt. Ju sannolikare den skadliga följ-den var vid tiden för gärningen, desto oftareär oaktsamheten grov. Sannolikheten skallockså här bedömas utifrån den kunskap som

gärningsmannen hade och som en omsorgs-full observatör hade haft när gärningen be-gicks. Inte ens den omständigheten att någonförsätts i livsfara skall i sig tala för grovoaktsamhet, om skadan inte över lag var san-nolik. När någon skadar sig under sådanaomständigheter där det enligt vad gärnings-mannen kände till var övervägande sannoliktatt skadan skulle uppstå, kan det å andra si-dan vara frågan om grov oaktsamhet.

Samtliga omständigheter som är av rele-vans vid den aktsamhetsrelaterade grovhets-bedömningen skall beaktas med gärnings-ögonblicket för ögonen. Domaren skall för-sätta sig i gärningsmannens ställning. Förut-om vad gärningsmannen de facto kände tillskall hänsyn tas också till vad en omsorgsfullobservatör hade blivit varse vid gärningsti-den.

Med gärningsmannens riskmedvetenhet re-fereras till den personliga culpan. I dessa si-tuationer är steget till uppsåtliga gärningarinte långt i praktiken. Om gärningsmannensverksamhet närmar sig uppsåtlig sådan, be-höver grovheten i samband med gärningscul-pan inte ägnas någon stor uppmärksamhet.Det är ofta frågan om t.ex. åtal för dråp, därdet förutsatta uppsåtet inte kan bevisas.

Med de övriga omständigheterna avsesmånga olika slags förhållanden. I rättspraxishar den grovhetsbedömning som hänför sigtill gärningsculpan och den personliga culpanofta betraktats i ett vidare tidsperspektiv.Grovheten bedöms inte punkt för punkt t.ex.utifrån de körfel som omedelbart ledde till entrafikolycka, utan utifrån den åtalades trafik-beteende sett mer som en helhet.

Exempelvis i fall som gäller vägtrafikenblir det aktuellt att bedöma såväl den faktiskafärden som den planerade körprestationen.Om en starkt berusad förare beger sig ut påen mycket lång bilfärd och av oaktsamhet or-sakar en dödskrock redan i början av färden,är den planerade körsträckan en av de om-ständigheter som talar för grov oaktsamhet.Men om krocken har föregåtts av en långva-rig fortkörning, är det lättare att klassificeraoaktsamheten som grov. På motsvarande sättskall kortvarig oaktsamhet bedömas somgrov bara om det är frågan om särskilt grovoaktsamhet. Ur trafiken kan exempelvisnämnas att föraren momentant riktar upp-

RP 44/2002 rd 99

märksamheten på medresenärerna eller påbilradion med ödesdigra följder.

Andra sådana gärningsrelaterade omstän-digheter som skall beaktas är bl.a. gärnings-mannens faktiska möjligheter att vidta meromfattande försiktighetsåtgärder. Om det intehar varit praktiskt möjligt att maximera sä-kerheten eller om t.ex. granskningar, säk-ringar eller andra försiktighetsmått skulle halett till stor tidsspillan i situationer där sanno-likheten för kränkning är liten, är oaktsamhe-ten i regel inte grov. Om gärningsmannenhade haft alla möjligheter att iaktta störreaktsamhet, men han eller hon inte har gjortsig besväret att minimera riskerna, är det påmotsvarande sätt lättare att bestämma grov-heten hos oaktsamheten.

Till de övriga omständigheterna kan vidarehänföras frågan om verksamhetens allmännasamhälleliga betydelse. Samhälleligt nyttigoch nödvändig verksamhet är trots sedvanli-ga försiktighetsåtgärder förknippad med av-sevärda risker, vilka godtas lättare än exem-pelvis de risker som följer av verksamhetsom redan i sig är förbjuden. T.ex. i fråga omen ambulans under utryckning kan man säl-lan säga att föraren gör sig skyldig till grovtäventyrande av trafiksäkerheten, även om detförekommer brott mot undantagsbestämmel-sen i 48 § vägtrafiklagen och även om enmotsvarande kollision orsakad av enprivatbilist skulle konstituera grovoaktsamhet. Också fareökande ochfareminskande gärningsrelateradeomständigheter kan beaktas vidoaktsamhetsbedömningen.Med övriga omständigheter i samband medgärningsmannen avses allmänna klanderned-sättande förhållanden. T.ex. sådana situa-tionsbundna skuldminskande faktorer såsomförvirring, rädsla och ängslan talar för att ettfall skall bedömas som vanlig oaktsamhet,också när gärningmannen medvetet har orsa-kat en avsevärd fara för en skadlig följd. Enövrig gärningsmannarelaterad omständighetkan ha en skärpande verkan, när gärnings-mannen har stått i en särskild förtroendeställ-ning.

Rättspraxis kan ytterligare tolkas så att så-väl gärningsculpan som den personliga cul-pan skall överskrida något slags miniminivå.T.ex. det medvetna risktagande som närmarsig uppsåt kan var förknippat med endast

ringa fara. I sådana situationer skall oakt-samheten inte ses som grov bara på grundvalav den personliga culpan. Också i sådana si-tuationer där gärningen objektivt sett ger ut-tryck för grov oaktsamhet gäller på motsva-rande sätt att den personliga culpan skall be-finna sig på en tillräckligt hög nivå. Gär-ningsculpan medför ännu inte i sig att oakt-samheten skall betecknas som grov.

3 mom. Olyckshändelse. Enligt 3 kap. 5 § 1mom. i gällande strafflag skall "för gerning,som pröfvas hafva skett mera af våda, än afvållande," inte dömas till straff. En motsva-rande bestämmelse skall finnas i oaktsam-hetsparagrafens 3 mom. Bestämmelsen harnärmast en förtydligande och en pedagogiskbetydelse. Som olyckshändelser skall betrak-tas de fall där den brottsbeskrivningsenligagärningen förverkligas på ett sådant sätt som,enligt vad som bestäms ovan, varken uppfyl-ler kriterierna på uppsåt eller oaktsamhet.

4 kap. Om ansvarsfrihetsgrunder

Termen ansvarsfrihetsgrund används i dettakapitel som ett tekniskt överbegrepp. Dethänsyftar på alla sådana exceptionella om-ständigheter utifrån vilka gärningsmannenskall befrias från ett annars hotande straffan-svar. Till ansvarsfrihetsgrunderna hör bl.a.otillräknelighetsgrunder, villfarelsesituatio-ner, tillåtande grunder samt skulduteslutandeursäktande grunder. Till dem kan i vidarebemärkelse ytterligare räknas avstående frånförsök och verksam ånger, liksom också be-stämmelserna om preskription och parlamen-tarisk immunitet. Grunderna för straffrättsligpåföljdseftergift hör däremot inte till ansvars-frihetsgrunderna, eftersom de inbegriper fast-ställande av skuld.

Orsakerna bakom ansvarsfrihetsgrundernavarierar. Att koncentrera samtliga ansvarsfri-hetsgrunder till ett och samma kapitel ochbehandla dem tillsammans är förutom svårtockså oändamålsenligt. Detta beror på att detill sin straffrättsliga anknytning och bak-grund är så olika. Det är bättre att låta sam-manhanget avgöra var reglerna passar in. Detär följaktligen naturligast att föreskriva omotillräknelighetsförutsättningarna i sambandmed de allmänna ansvarsförutsättningarna,eftersom tillräkneligheten begreppsmässigt är

RP 44/2002 rd100

en ansvarsförutsättning, trots att dess innehållinte kan slås fast annat än indirekt. I dettakapitel är det däremot naturligt att regleraalla de ansvarsfrihetsgrunder som näraanknyter till ansvarsförutsättningarna i 3 kap.I enlighet med detta inleds kapitlet med reg-ler om tillräknelighetskravets baksida, dvs.rekvisitvillfarelse.

Sin egentliga kärna har ansvarsfrihetsgrun-derna dock i de rättsstridighetsuteslutandetillåtande grunderna samt i de skulduteslu-tande ursäktande grunderna. Dessa reglerassammanfattat i kapitlet. Ett undantag görs förbestämmelsen om förmans befallning, somskall tas in i kapitlet om militära brott. Denspecifika självtäkten, dvs. rätten att återtaegendom, skall enligt förslaget ingå itvångsmedelslagen där den allmänna rättenatt gripa redan regleras. Om de övriga an-svarsfrihetsgrunderna skall bestämmas i re-spektive kontext. Undantagsbestämmelsernaom avstående från försök och verksam ångerfinns i kapitlet om försök.

De olika ansvarsfrihetsgrundernas rätts-verkningar skiljer sig från varandra. En gär-ning som anses tillåten har starkare rätts-verkningar än en gärning som anses endastursäktlig. En rättsenlig gärning är samtidigten gärning som motsvarar rättsordningenssyften. Det är frågan om en gärning som en-var har inte bara rätt att utföra, men ofta ock-så (åtminstone en moralisk) skyldighet att ut-föra. Genom att lämna en gärning obestraffadmed stöd av en tillåtande grund konstaterardomstolen att gärningsmannen har förfaritkorrekt. Rekommendationen är att personersom befinner sig i en likadan situation ocksåi fortsättningen handlar på samma sätt. Nären ursäktande grund är tillämplig befrias gär-ningsmannen från ansvar, eftersom någotskuldrelaterat klander inte kan riktas mot ho-nom. Gärningen strider emellertid fortfaran-de mot rättsordningen. Det är frågan om engärning som man hade hoppats inte skulle haskett; man kan inte heller rekommendera attnågon som befinner sig i en likadan situationhandlar på samma sätt som gärningsmannen.Gärningen är nog förståelig, men detta bety-der inte att den vore godtagbar, för att intesäga tillrådlig. Dessa begreppsliga skillnadertar sig uttryck också i reella skillnader i frågaom rättsverkningarna. Om gärningen är rätts-

enlig eller om det anses att den inte motsva-rade brottsbeskrivningen, kan gärningsman-nen inte påföras vare sig straff eller förver-kandepåföljder. Hela straffansvaret anseseliminerat. Om gärningen är brottsbeskriv-ningsenlig och rättsstridig, men gärnings-mannen inte visar straffbar skuld, dvs. att enursäktande grund är tillämplig på gärningen,skall gärningsmannen inte bestraffas. Det ärdäremot möjligt att en förverkandepåföljddöms ut. De ursäktande grunderna inverkarendast på det straff som döms ut för gärning-en. När en tillåtande grund är tillämplig fårinte heller några andra brottsbaserade påfölj-der dömas ut för gärningen.

Skillnaden har relevans också för medver-kansansvaret. Eftersom gärningen vid en till-lämplig ursäktande grund förblir rättsstridig,och eftersom en ursäktande grund är en mo-tivationsrelaterad omständighet som inte harbetydelse för någon annan än personen i frå-ga, påverkar den ursäktande grunden inte deövriga medverkandes ansvar. En medgär-ningsman eller en anstiftare till den som harhandlar utifrån en ursäktande grund kan dö-mas för brottet under förutsättning att an-svarsförutsättningarna för hans del är förhanden. Om en tillåtande grund är tillämpligpå gärningen, gäller ansvarsfriheten i principsamtliga. För en rättsenlig gärning kan inteen del av gärningsmännen ställas till ansvaroch en del befrias.

Den tredje skillnaden har samband med deförväntningar och möjligheter som hänför sigtill hur utomstående och föremålet för gär-ningen uppträder. När en tillåtande grund ak-tualiseras har en utomstående rätt, och iblandrent av en skyldighet, att bistå gärningsman-nen och den som handlar med stöd av en till-låtande grund (t.ex. försvar i en nödvärns-situation). Om gärningsmannen har handlatbara med stöd av en ursäktande grund, kanden som har bistått gärningsmannen eventu-ellt ställas till ansvar enligt medverkans-bestämmelserna, vilket redan konstaterades.Om gärningsmannen har handlat med stöd aven tillåtande grund, har "offret", alltså före-målet för gärningen, på motsvarande sätt inormala fall ingen rätt att sätta sig till mot-värn mot denna tillåtna gärning. Om det där-emot är frågan om blott och bart en ursäktan-de grund, gäller rätten till motvärn.

RP 44/2002 rd 101

I förslaget uttrycks relevansen av dessa oli-ka grunder med olika termer. När en grundinverkar endast på användningen av straff,används termen straffansvar. Vid uteslutetstraffansvar tas inte ställning till vare sigskadeståndsansvar eller förverkandepåfölj-der. Termen fri från straffansvar användskonsekvent i samband med ansvarsfrihets-grunderna. Om existensen av en omständig-het däremot inverkar bara på uppsåtsbedöm-ningen, konstateras saken separat (de före-slagna 4 kap. 1 och 3 § i strafflagen). I de falldär gärningen anses rättsenlig, varvid ocksåmöjligheten till straffansvar och straffrättsligtansvar utesluts, används termen "tillåten".Varken straff eller förverkandepåföljder kanfölja på en sådan gärning. Relevansen av av-stående från försök och verksam ånger in-skränker sig bara till det straff som döms utför försöket i fråga, vilket också nämns i la-gen. Den som har gjort sig skyldig till försöktill brott kan dömas för andra gärningar ochhan kan också bli föremål för förverkandepå-följder.

A. Bestämmelser om villfarelse

Allmänt

1. Nuläge

I den äldre rättslitteraturen indelas villfarel-sen i fakta- och rättsvillfarelse. Rättsvillfarel-se betyder att någon misstar sig om en gär-nings rättsstridighet. Faktavillfarelse innebäratt någon misstar sig om fakta som är av re-levans för en gärnings straffbarhet. Ingenderavillfarelsetypen definieras i lag. Vilken in-verkan villfarelse skall tillmätas baserar sigpå regler som har kristalliserats i doktrinenoch i rättspraxis. Enligt dem eliminerar fak-tavillfarelse uppsåtet, ifall gärningsmannenhar misstagit sig om någon omständighetsom väsentligen inverkar på saken. Om vill-farelsen kan tillräknas gärningsmannen somoaktsam, kan det hända att han ställs till an-svar för ett oaktsamt brott under förutsättningatt situationen faller under en kriminaliseringi lagen.

I fråga om rättsvillfarelse har i straffrättensedan länge iakttagits regeln om att okunnig-het om lagens innehåll är till nackdel för gär-

ningsmannen (ignorantia juris nocet). Omfelaktiga normuppfattningar ledde till an-svarsfrihet, skulle det ofta vara fördelaktigareför individen att sväva i okunnighet om sak-läget. Människornas intresse för strafflagenoch samlevnadsrelaterade bestämmelserskulle mattas av. Obegränsade möjligheter attåberopa okunnighet om lagen skulle ofta stäl-la också åklagaren inför övermäktiga bevis-problem.

Ett strängt synsätt kunde dock i enskildafall ge ett oskäligt slutresultat. Det är i självaverket skäl att notera att "ignorantia juris no-cet"-principen formulerades vid en tid närstrafflagarna var innehållsligt okompliceradeoch i stort sett direkt återspeglade moralreg-lerna i samhället. Under dessa förhållandenvar det inte många som kunde påstå att deinte hade förstått att gärningen var förbjuden,och om så undantagsvis hade varit fallet,kunde okunnigheten i regel inte anses ursäkt-lig eller förståelig. I linje med att straffrättenhar blivit mer omfattande har läget emellertidförändrats en hel del. Hundratals kriminalise-ringar i lagstiftningen samt den allmännablankettekniken har medfört att okunnighetom lagens innehåll inte alltid kan ses somöverraskande och inte heller som oursäktlig.Situationen torde de facto vara den att knap-past någon längre fullständigt och exakt kanveta vilka överträdelser som vid hot om straffär förbjudna i olika lagar. Den nordiska vill-farelseläran har i själva verket utvecklats iriktning mot en friare tolkning. Också i finskdomstolspraxis har man i vissa fall ansett attnormvillfarelse (rättsvillfarelse) är så till vidaursäktlig att den motiverar ansvarsfrihet. Attbestämmelserna är nya eller lämnar rum förtolkning eller att en myndighet har givit fel-aktiga råd kan leda till en ökad förståelse förvillfarelsen, varför det kan te sig oskäligt attbestraffa gärningsmannen. Också straffrätts-kommittén ansåg att ursäktlig rättsvillfarelsekunde ha en ansvarsfriande verkan, dockinom strikta gränser.

I den inhemska rättslitteraturen har dess-utom särskilts tillämpningsvillfarelse, som ären form av villfarelse mellan rättsvillfarelseoch faktavillfarelse. Det är frågan om till-lämpningsvillfarelse när iakttagna fakta fel-aktigt tillämpas på lagen. Gärningsmannen ärpå det klara med brottsbeskrivningsenliga

RP 44/2002 rd102

fakta, men felbedömer deras rättsliga bety-delse. Tillämpningsvillfarelsen behandlasofta i samband med rättsvillfarelse; ocksåtolkningsrekommendationerna följer sammalinjer.

Trots att det råder enighet om de huvudlin-jer som skall iakttas vid behandlingen av vill-farelsesituationer, står många frågor fortfa-rande öppna. Detta framgår redan av termi-nologin. Allsköns diverse benämningar är ibruk, såsom rättsvillfarelse, faktavillfarelse,normvillfarelse, förbudsvillfarelse, rekvisit-villfarelse, tillämpningsvillfarelse och sub-sumtionsvillfarelse. Också den straffrättsteo-retiska referensram inom vilken villfarelse-situationerna struktureras varierar. Man hargått in för att kanalisera rättsvillfarelsensverkningar via antingen uppsåtskravet ellerdet separata kravet på skuld. I det första falletomfattar uppsåtet också en viss grad av kun-nighet om gärningens rättsstridighet. Rätts-villfarelse om denna omständighet eliminerarpå motsvarande sätt gärningsmannens uppsåt(den s.k. uppsåtsteorin). Driven till sin spetsleder uppfattningen till att skillnaden mellanvillfarelsetyperna försvinner. Enligt den and-ra uppfattningen (skuldteorin) hör kunnighetom gärningens rättsstridighet till de allmännaförutsättningarna för straffansvar och då somett separat krav på skuld. Avsaknad av dennakunnighet eliminerar under vissa förutsätt-ningar gärningsmannens skuld. Skuldteorinkan betraktas som den rådande uppfattningeni de flesta länder.


Sverige. I doktrinen används tredelningenfaktisk villfarelse samt oegentlig och egentligrättsvillfarelse. Egentlig rättsvillfarelse inne-bär att någon misstar sig om en förbudsnormi strafflagen. Egentlig rättsvillfarelse uteslu-ter ansvar bara om villfarelsen av något sär-skilt skäl skall anses ursäktlig. Oegentligrättsvillfarelse innebär att någon misstar sigom någon rättslig norm som ligger bakomstrafflagen. Det är typiskt frågan om en sådanövrig livsområdesrelaterad rättslig regleringsom inverkar på hur omfattningen av detstraffbara beteendet bestäms. Oegentligrättsvillfarelse befriar från uppsåtsansvar.Detsamma gäller vid faktisk villfarelse.

Genom en lagreform år 1994 komplettera-des brottsbalken med en bestämmelse om s.k.egentlig rättsvillfarelse. Samtidigt ändradesnomenklaturen så att det i stället för egentligrättsvillfarelse talas om straffrättsvillfarelse.Genom reformen hoppades man kunna un-derlätta distinktionen mellan egentlig ochoegentlig rättsvillfarelse, som hade visat sigvara problematisk i praktiken. Straffrättsvill-farelse betyder att gärningsmannen misstarsig om en förbudsnorm i själva strafflagensamt om gärningens tillåtlighet. En straff-rättsvillfarelse medför inte ansvar för honomom den straffrättsliga bestämmelsen har pub-licerats felaktigt eller om gärningsmannen avnågon annan anledning har saknat möjlighetatt få kännedom om innehållet i lagen, omvillfarelsen har berott på ett mycket otydligtstraffbud eller felaktiga myndighetsråd, ellerom villfarelsen av annan orsak har varit up-penbart ursäktlig. I lagen föreskrivs ingentingom faktavillfarelse.

Norge. Villfarelse indelas i rättslitteratureni fakta- och rättsvillfarelse. I strafflagen finnsbestämmelser om bägge slagen av villfarelse.

I 42 § i den norska strafflagen sägs att omnågon har begått en gärning med ovetskapom straffbarhetsgrundande eller straffbar-hetsförhöjande omständigheter i sambandmed den, skall omständigheterna inte tillräk-nas honom. Om ovetskapen har sin grund ioaktsamhet kan gärningsmannen bestraffasför ett oaktsamt brott, när det finns en sär-skild oaktsamhetskriminalisering. Utifrån be-stämmelsen har ansetts att en faktavillfarelseeliminerar uppsåtsansvar.

I 57 § strafflagen bestäms om rättsvillfarel-se. Om gärningsmannen har misstagit sig omen gärnings rättsstridiga beskaffenhet, kanrätten nedsätta straffet, såvida gärningsman-nen inte går helt fri från ansvar. Bestämmel-sen har i doktrinen och i rättspraxis tolkats såatt rättsvillfarelse befriar från ansvar endastom den kan anses vara ursäktlig. Oberoendeav tudelningen av villfarelsesituationerna ärman enig i doktrinen och i praxis om att intealla normvillfarelser skall bedömas enligt detur 57 § härledda ursäktlighetskriteriet. Högs-ta domstolen i Norge har gjort en skillnadmellan normvillfarelser enligt 57 § och situa-tionsvillfarelser enligt 42 §. Som situations-villfarelser och således uppsåtsfrågor skall

RP 44/2002 rd 103

behandlas i synnerhet fall där det är fråganom gränsen för eller omfattningen av den rät-tighet, t.ex. äganderätt, som strafflagen syftartill att skydda. Genom att särskilja situa-tionsvillfarelse strävar man efter samma saksom man i dansk och svensk rätt vill uppnåmed oegentlig rättsvillfarelse. Indelningen ärdock åter beroende av prövning; i sista handstyrs avgörandena av reella argument, skä-lighet samt strafflagsrelaterade effektivitets-synpunkter.

Enligt strafflagskommissionens förslag(NOU 1992:23) skall skillnaden mella fakta-och rättsvillfarelse bibehållas. Bägge före-slogs få egna bestämmelser i lagen. Enligtden föreslagna 33 § skall envars ansvar be-dömas utifrån hans uppfattningar om faktasi-dan. En villfarelse som berodde på vårdslös-het kan grunda oaktsamhetsansvar, ifall omsaken har föreskrivits särskilt. Sakläget skalländras så till vida att villfarelser om samtligarättsliga omständigheter bedöms enligt enoch samma bestämmelse om rättsvillfarelse.Med stöd av 34 § i förslaget kunde okunnig-het eller en felaktig uppfattning om gärning-ens rättsstridighet befria från ansvar, förutsattatt villfarelsen inte berodde på vårdslöshet.Också i de fall där villfarelsen kan tillräknasgärningsmannen som oaktsam, kan gär-ningsmannen befrias från ansvar för uppsåt-liga brott, när det finns särskilda skäl. Vidbedömningen av frågan om ansvarsfrihet fö-reslås att hänsyn tas till skälighet, graden avoaktsamhet samt allmänna effektivitetssyn-punkter.

Danmark. Det saknas bestämmelser omvillfarelse i den danska strafflagen. I doktri-nen skiljer man mellan fakta- och rättsvillfa-relse. Rättsvillfarelse indelas ytterligare iegentlig och oegentlig rättsvillfarelse. Egent-lig rättsvillfarelse gäller något förbud istrafflagen och har i regel inga konsekvenser.Oegentlig rättsvillfarelse gäller sådana rätts-normer som i sig inte hör till strafflagen, mensom dock har betydelse när omfattningen avdet straffbara beteendet bestäms. Oegentligrättsvillfarelse eliminerar uppsåtsansvar. Ipraktiken sker valet mellan de olika slagenav villfarelse likväl ofta i sista hand på kri-minalpolitiska grunder. Av betydelse är bl.a.den omständigheten hur väsentlig gärnings-mannens uppfattning om innehållet i en

brottsbeskrivning, preciserat med hjälp avden övriga lagstiftningen, skall anses vara.Om det är frågan om en omständighet somhar betydelse vid bedömningen av gärningen,räknas vetskap om omständigheten tilluppsåtet; villfarelsen betraktas då somoegentlig rättsvillfarelse.

I 84 § strafflagen om straffmätning finnsdessutom en bestämmelse, som berättigar tillstraffnedsättning, när gärningsmannen utanegen förskyllan har misstagit sig om en gär-nings rättsstridighet. Under förmildrandeomständigheter kan straffet bortfalla. I dokt-rinen har man likväl sett det som en brist attlagen inte ger möjlighet till ansvarsbefrielse ifall av ursäktlig rättsvillfarelse.

Tyskland. Den tyska strafflagen delar invillfarelse i rekvisit- och förbudsvillfarelse.Rekvisitvillfarelse (16 §) gäller fall där gär-ningsmannen misstar sig om en omständighetsom hänför sig till brottsbeskrivningen. Gär-ningsmannen är antingen inte kunnig om exi-stensen av ett förhållande som förutsätts ibrottsbeskrivningen eller så har han en felak-tig uppfattning om det. Rekvisitvillfarelseeliminerar uppsåtsansvar. Ett eventuellt oakt-samhetsansvar måste bedömas separat. Omgärningsmannen antog att det förelåg en så-dan omständighet som skulle medföra attbrottet bestraffades lindrigare, bedöms gär-ningsmannens verksamhet enligt den privile-gierade skalan i fråga.

Förbudsvillfarelse innebär att gärnings-mannen misstar sig eller har bristfälliga kun-skaper om att en gärning är rättsstridig elleratt han genom att begå den gör fel. Om vill-farelsen var oundviklig, skall gärningsman-nen befrias från ansvar (17 §). Om villfarel-sen däremot skall tillräknas gärningsmannensom oaktsam, döms gärningsmannen tillstraff (också för ett uppsåtligt brott), menhans straff kan nedsättas. Villfarelsebestäm-melserna i strafflagen har ansetts bygga påden s.k. begränsade skuldteorin. Enligt deninbegriper skulden också gärningsmannenskunnighet om rättsstridigheten, som då utgörett självständigt ansvarsvillkor. När dennakunnighet saknas visar gärningsmannen inteden skuld som förutsätts för bestraffning,trots att gärningen skall tillräknas honomsom uppsåtlig.

Österrike. I den österrikiska strafflagens

RP 44/2002 rd104

9 § regleras rättsvillfarelse. En gärningsmansom har misstagit sig om gärningens rätts-stridighet (Unrecht) ger inte uttryck förstraffbar skuld, under förutsättning att gär-ningsmannen inte kan klandras för villfarel-sen. Villfarelsen skall anses klandervärd, omvar och en lätt hade kunnat bli varse gärning-ens förbjudna natur eller om gärningsmannentill följd av sitt yrke, sitt verksamhetsområdeeller någon annan orsak hade varit skyldig attta reda på innehållet i lagen.

Om villfarelsen skall anses klandervärd,bestraffas den gärningsman som handladeuppsåtligen enligt brottsbeskrivningen för ettuppsåtligt brott och den gärningsman somhandlade av oaktsamhet enligt brottsbeskriv-ningen för ett oaktsamt brott. Möjligheten tillstraffnedsättning har beaktats i mätningsreg-lerna i strafflagen. Enligt dem skall en situa-tion som närmar sig rättsvillfarelse erkännassom en allmän strafflindringsgrund (34 § 12punkten).

I strafflagen föreskrivs också om villfarelsesom gäller existensen av de faktiska förut-sättningarna för någon tillåtande grund. En-ligt lagens 8 § skall den som har tagit mistepå fakta som underbygger en tillåtande grundinte bestraffas för ett uppsåtligt brott. Gär-ningsmannen skall däremot bestraffas medstöd av en bestämmelse om ett oaktsamhets-brott, under förutsättning att villfarelsen kantillräknas gärningsmannen som oaktsam ochatt gärningen i sig är straffbar när den begåsav oaktsamhet.

Sammandrag. Villfarelser som hänför sigtill fakta- eller rekvisitrelaterade omständig-heter eliminerar uppsåtsansvar i samtligaländer. Huruvida gärningsmannen bestraffasför ett oaktsamhetsbrott, avgörs utifrån denomständigheten om villfarelsen kan tillräknasgärningsmannen som oaktsam.

I alla jämförelseländer har man lindrat detstrikta ansvaret vid behandlingen av de fallsom klassificeras som rättsvillfarelse. Hurförutsättningarna för och rättsverkningarnaav ansvarsfrihet har skrivits in i lagen varie-rar visserligen. I Sverige skall uppenbart ur-säktlig villfarelse rörande en gärnings tillåt-lighet inte medföra ansvar för gärningsman-nen. Regeln har en absolut lagformulering(skall). I Norge kan (egentlig) rättsvillfarelsebefria från ansvar. Frågan är beroende av

prövning. I Danmark kan ursäktlig (egentlig)rättsvillfarelse lämnas obestraffad. I Tysk-land befriar oundviklig förbudsvillfarelse ochi Österrike icke-klandervärd förbudsvillfarel-se från ansvar. Bägge bestämmelserna är ab-soluta.

De flesta länderna känner också till möjlig-heten till straffnedsättning i samband medrättsvillfarelse. Saken har eventuellt regleratsantingen i anknytning till villfarelsebestäm-melserna eller direkt i straffmätningsnormer-na. Den norska strafflagens 57 § berättigartill straffnedsättning, när villfarelsen inte varursäktlig. Enligt 84 § i den danska strafflagenantingen nedsätter eller eliminerar ursäktligrättsvillfarelse ansvaret i enlighet med gradenav ursäktlighet. I 17 § i den tyska strafflagenföreskrivs att undviklig förbudsvillfarelse be-rättigar till ansvarslindring. Den situation i deösterrikiska straffmätningsbestämmelsernasom närmar sig rättsvillfarelse erkänns ocksåden som en allmän strafflindringsgrund. I desvenska mätningsnormerna finns en allmänbestämmelse, som kan ge rätt till strafflind-ring i situationer som i mycket påminner omansvarsfrihetsgrunder, inklusive rättsvill-farelse.

3. Aktuella problem

Hur villfarelse behandlas i rättslitteraturenoch i lagstiftningen präglas av osäkerhet omsåväl klassificering som klassificeringsrelate-rade rättsverkningar. I Finland har villfarelsesedan gammalt delats in i rätts- och faktavill-farelse. I de andra nordiska länderna användstredelningen faktisk villfarelse samt oegent-lig och egentlig villfarelse. I Tyskland och pådet tyska språkområdet i allmänhet indelasvillfarelse i rekvisit- och förbudsvillfarelse.Samma indelning har tagits i bruk i den nyareinhemska rättslitteraturen.

Skillnaden mellan oegentlig och egentligrättsvillfarelse grundar sig på den omstän-digheten huruvida villfarelsen i sig gäller enförbudsnorm i strafflagen eller endast någonannan icke-straffrättslig norm av bakgrunds-relevans för strafflagen. Differentieringenvittnar om ett behov av att utsträcka möjlig-heten till ansvarsfrihet också till situationerdär det är frågan om omständigheter som hörtill området för rättslig prövning. Indelnings-

RP 44/2002 rd 105

grunden har dock setts som problematisk, ef-tersom ansvarsgränsen här blir beroende avden slumpmässiga omständigheten huruvidaregleringen finns i strafflagen eller i annanlagstiftning. Det har också påpekats att mangenom att karaktärisera villfarelse somegentlig eller oegentlig tycks förutsätta nå-gotslags förhandsuppfattning om hur en"egentlig" villfarelse skall bemötas, och sam-tidigt även ett förhandsavgörande om hur en"egentlig" och "riktig" villfarelse ser ut.

Att särskilja faktavillfarelse och rättsvill-farelse är problematiskt. Mellan fakta ochnormer saknas den klara skillnad som diffe-rentieringen förutsätter. Också lagbestämdaoch normerade omständigheter kan refereratill fakta (s.k. institutionella fakta). Att någonäger en dator är ett (juridiskt) faktum påsamma sätt som att maskinen är grå.

Det finns inget behov av att i Finland om-fatta den nordiska indelningen i egentlig ochoegentlig rättsvillfarelse. Indelningen i fakta-baserad faktavillfarelse och normbaseradrättsvillfarelse är i sin tur teoretiskt ohållbar,om man då inte till faktasidan uttryckligenvill hänföra också sådana juridiska fakta somlikväl inte anses höra till rättsvillfarelsen.Den teoretiskt mest hållbara och följdriktigalösningen är att dela in villfarelse i rekvisit-villfarelse och förbudsvillfarelse. Rekvisit-villfarelse utesluter uppsåt och förbudsvillfa-relse utesluter skuld. Också förslaget vilar pådenna grund.

Till följd av de problem som är förknippa-de med villfarelsebestämmelserna har detställvis i de nordiska förslagen rekommende-rats att villfarelseperspektivet skall slopas.Problemen i samband med villfarelse ochokunnighet skall enligt denna uppfattningbedömas direkt utifrån det subjektiva brotts-rekvisitet och som en del av uppsåtsfrågan.Rekvisitvillfarelsens betydelse i straffbar-hetshänseende bestäms då direkt via begrep-pen uppsåt och oaktsamhet. Också straff-rättskommittén ansåg det vara onödigt attsärskilt reglera faktavillfarelse. Kategoriernai villfarelseläran kan dock motiveras medbl.a. pedagogiska skäl. Det är lättare att få enöverblick över strafflagens innehåll, när hu-vudreglerna kan anges koncentrerat medhjälp av typsituationer. De olika slagen avvillfarelse hör hit. En regel som säger vad

som händer, om någon misstar sig om olikasaker, är mer informativ för publiken än enanvisning, där den som undrar över verk-ningarna av okunnighet eller villfarelse an-modas att gå tillbaka till de grundläggandeuppsåts- och oaktsamhetsbegreppen samt attutreda hur de subjektiva brottsrekvisitet tol-kas i envar situation.

4. Huvuddragen i förslaget

Det föreslås att lagen skall kompletterasmed villfarelsebestämmelser. Det är fråganom en ny regelhelhet. I kapitlet skall enligtförslaget tas in särskilda bestämmelser omrekvisitvillfarelse, förbudsvillfarelse och vill-farelse om en ansvarsfriande omständighet.

Genom förslaget avstås från den problema-tiska indelningen i fakta- och rättsvillfarelse.Den nya begreppsapparaten eliminerar en delgamla tillämpningsproblem. Det kommervisserligen fortsättningsvis att finnas gräns-fall, där det i sista hand blir en tolkningsfrågaom fallet skall karaktäriseras som rekvisit-villfarelse eller som förbudsvillfarelse.

Villfarelsebestämmelserna, såsom alla be-stämmelser i kapitlet, har samband ocksåmed straffmätningsnormerna. Om den medtanke på gränsfall nödvändiga mer generellamöjligheten att i villfarelsesituationer lindradet straffrättsliga ansvaret skall bestämmassärskilt i samband med straffmätningsbe-stämmelserna.

1 §. Rekvisitvillfarelse

Om gärningsmannen vid tidpunkten förgärningen inte är medveten om att samtligaomständigheter som förutsätts för brotts-beskrivningsenlighet föreligger eller om gär-ningsmannen misstar sig om en sådanomständighet, bestraffas han eller hon enligtden föreslagna paragrafen inte för ett uppsåt-ligt brott. Ansvar för ett oaktsamhetsbrottkan dock komma i fråga enligt bestämmel-serna om straffbar oaktsamhet.

Rekvisitvillfarelse innebär att någon miss-tar sig om existensen av en omständighetsom avses i brottsbeskrivningen samt om detfaktiska sakläget. Gärningsmannen har enfelaktig bild av vad som håller på att ske.

Gärningsmannen kan missta sig om såväl

RP 44/2002 rd106

föremålet för gärningen och den brotts-beskrivningsenliga följden (riktas geväretmot en älg eller en svampplockare) som degärningsrelaterade omständigheterna ibrottsbeskrivningen (saluför någon eget godseller stulet). Rekvisitvillfarelse elimineraransvaret helt, när det föreligger ett ansvars-konstituerande brottsbeskrivningselement.Villfarelse kan också medföra strafflindring,när den hänför sig till en brottsrelaterad kva-lificerande grund. Vid bedömningen av vill-farelsens betydelse skall då särskilt beaktasvad som senare konstateras om normativabrottsbeskrivningselement.

Det är frågan om rekvisitvillfarelse närgärningsmannen inte är medveten om attsamtliga omständigheter som förutsätts förbrottsbeskrivningsenlighet föreligger. I sam-band med faktavillfarelse har ofta talats omkunnighet. Fakta är något som vi har kunskapom. Brottsbeskrivningen inbegriper emeller-tid ofta också omständigheter som är norma-tivt färgade och som förutsätter prövning. Atttala om vetskap i fråga om dem är i viss månproblematiskt. I den föreslagna paragrafenhar därför använts termen "vara medvetenom", vilket betyder detsamma som att "kännatill eller vara bekant med". För de deskriptivarekvisitens del innebär det att vara medvetenom något att man gör sinnesförnimmelser,för de normativa rekvisitens del att man för-står deras innehåll.

Avsaknad av kunskap och felaktig kunskap(villfarelse) är två olika saker. Rekvisitvill-farelse föreligger också när gärningsmannenmisstar sig om en sådan omständighet somförutsätts för brottsbeskrivningsenlighet.Gärningsmannen kan ta miste på objektet el-ler av misstag rikta gärningen mot något an-nat än det avsedda objektet. Detta slags vill-farelse eliminerar uppsåtet under förutsätt-ning att det faktiska och det avsedda objektetinte är straffrättsligt likvärdiga. Till rekvisit-villfarelse hör vidare någons felaktiga upp-fattning om existensen av kvalificerande ellerprivilegierande grunder. Bägge villfarelsergagnar i regel gärningsmannen.

Avgörande för de deskriptiva brotts-beskrivningselementens vidkommande är så-ledes verklighetsmotsvarigheten, och huruvi-da det var möjligt att genom sinnesförnim-melser reellt uppfatta tingen på det sätt som

korrelerade med vad gärningsmannen hadeförmodat. Vid de rekvisit som förutsätterprövning är det däremot frågan om huruvidagärningsmannens och de rättsordningsbase-rade uppfattningarna om brottsbeskrivning-ens innehåll och betydelse motsvarar varand-ra. För ansvar förutsätts inte här att uppfatt-ningarna är helt identiska. När det gäller frå-gan om hur exakt kunskap gärningsmannenskall förutsättas ha i dessa situationer, har detansetts tillräckligt att uppfattningen i gär-ningsmannens tankevärld och i hans ellerhennes närmiljö tillmäts en liknande betydel-se som domaren tillmäter den i rättskipning-en. Alternativt har förutsatts ibland att gär-ningsmannen är medveten om de faktiskaomständigheter som är utslagsgivande vidden rättsliga bedömningen.

2 §. Förbudsvillfarelse

Den föreslagna 2 § gäller förbudsvillfarel-se. Tror gärningsmannen felaktigt att en gär-ning är tillåten, är han eller hon fri frånstraffansvar, om denna villfarelse skall ansesvara uppenbart ursäktlig med anledning avatt 1) offentliggörandet av lagen är behäftatmed brister eller fel, 2) innehållet i lagen ärspeciellt svårbegripligt, 3) en myndighet hargivit felaktiga råd eller 4) det föreligger nå-gon annan jämförbar omständighet.

Den strikta behandlingen av rättsvillfarelsehar mildrats i så gott som alla kända rättssy-stem. Också rättslitteraturen och praxis i Fin-land tillmäter rättsvillfarelse en begränsad re-levans som en ansvarsfriande och ansvars-lindrande grund. Ett strikt ansvar utan undan-tag skulle i själva verket leda till orättvisor.Strafflagen kommer knappast att förlora i ef-fektivitet om lagstiftningen ger möjligheteratt undvika uppenbart oskäliga lösningar.Också den reglering som bygger på proposi-tionen har denna utgångspunkt. Allmänpre-ventionen ställer dock fortfarande tämligensnäva gränser för ansvarsfriheten; enligt för-slaget skall endast uppenbart ursäktlig okun-nighet kunna leda till ansvarsfrihet.

Med förbudsvillfarelse avses enligt be-stämmelsen att gärningsmannen felaktigt troratt gärningen är tillåten. När det i rättslittera-turen talas om att någon misstar sig om engärnings rättsstridighet, avses samma sak.

RP 44/2002 rd 107

Gärningsmannen skall känna till att gärning-en är förbjuden enligt rättsordningen. Att haneller hon är kunnig om att gärningen inte ärförenlig med samhälls- eller moralnormernaär inte tillräckligt. Det krävs kunskap om attgärningen strider mot bestämmelserna irättsordningen och att den bryter mot enrättsnorm. Här krävs å andra sidan inte kun-nighet om att gärningen är straffbar och attden följaktligen strider direkt mot strafflagen.

Villfarelse tyder vanligen på felaktig kun-skap, i detta fall en oriktig uppfattning om attgärningen är tillåten. Men villfarelsen omfat-tar här också de fall där gärningsmannen le-ver i fullständig okunnighet, må så vara attokunnighet (avsaknad av kunskap) och vill-farelse (felaktig kunskap) kognitivt kan skil-jas från varandra.

Bara uppenbart ursäktlig förbudsvillfarelsebefriar från ansvar. I paragrafen nämns ex-empel på situationer som kan konstituera ur-säktlig villfarelse i den mening som avses.Att just dessa situationer nämns baserar sigpå tidigare praxis och på klassificeringen idoktrinen.

1 punkten. En bristfälligt eller felaktigt of-fentliggjord lag. Om lagen har offentliggjortsi fel form och gärningsmannens kunskapbygger på den felaktigt offentliggjorda för-fattningen i fråga, kan en ansvarsfriande vill-farelse vara för handen. De nya lagarna pub-liceras i författningssamlingen och momen-tant är författningssamlingen den enda käl-lan. Då kan den omständigheten att offent-liggörandet av lagen är behäftat med bristereller fel ha t.o.m. avgörande betydelse. Endel av den gällande lagstiftningen publicerasårligen i verken Suomen Laki och vartannatår i de svenskspråkiga motsvarigheterna Fin-lands Lag; lagböckerna är visserligen inte of-ficiella publikationer. Dessutom publicerasen del av den gällande lagstiftningen i elek-troniska databaser. De eventuella tryckfeloch andra liknande fel som förekommer idem har ingen relevans vad gäller offentlig-görandet, förutsatt att författningarna tidigarehar publicerats korrekt. Vid helhetsbedöm-ningen skall hänsyn tas också till felets be-skaffenhet. Den givna informationen måstevara väsentligt felaktig, dvs. av det slag somgör villfarelsen förståelig så att den kan un-derbygga ansvarsfrihet.

Sådana brister eller fel som avses i lag-rummet kunde aktualiseras framför allt i situ-ationer där offentliggörandet av lagen full-ständigt har underlåtits. Vid tolkningen utgåsallmänt ifrån att det är myndigheterna somansvarar för att lagarna blir offentliggjordaoch att de offentliggjorda uppgifterna är rik-tiga. Om lagstiftningen och dess innehåll in-formeras likväl allt mer ingående också påannat håll. Inkorrekta och inexakta uppgiftersom har givits inofficiellt och i ett kommer-siellt syfte har en väsentligt mindre betydelsevid bedömningen av tillämpningsförutsätt-ningarna för bestämmelsen. Information omnorminnehållet skall skaffas främst ur de of-ficiella källorna. När felaktig lagstiftningsin-formation har förekommit i andra källor, kanen villfarelse om lagens innehåll knappastanses vara ursäktlig. I vissa situationer gesstraffbarhetsgränsen till känna genom separa-ta märken, skyltar eller motsvarande anslag inaturen eller i omgivningen. Detta gäller t.ex.naturskyddsområden, militärområden ellerhastighetsbegränsningsområden. Felaktigaeller bristfälliga skyltar kan då utgöra grun-den för ansvarsfrihet, om gärningsmanneninte t.ex. vet att han eller hon rör sig på ettnaturskyddsområde. På motsvarande sättskall den som rör sig i trafiken kunna lita påde utplacerade trafikmärkena. Om någon föl-jer trafikmärken som har ställts på oriktig el-ler fel plats eller som senare har flyttats, ochpå så sätt bryter mot trafikreglerna, kan vill-farelsen betraktas som uppenbart ursäktlig ilagens mening.

2 punkten. Ett speciellt svårbegripligt lag-innehåll. Om det stöter på övermäktiga elleroskäliga svårigheter att utreda innehållet i la-gen, kan det vara motiverat att befria en gär-ningman med en oriktig uppfattning om sa-ken från ansvar. Enbart den omständighetenatt bestämmelserna lämnar rum för tolkningär inte nog här, eftersom lagen i allmänhetalltid möjliggör olika tolkningar. Legalitets-principen förutsätter att brotten är exakt defi-nierade i lag och att brottsbeskrivningarnatolkas strikt. Strafflagstiftaren är bunden avlegalitetsprincipens obestämdhetsförbud ochdomaren i sin tur av analogiförbudet. Ur det-ta perspektiv är det klart att det område påvilket en svårbegriplig lag kunde tänkas ledatill ansvarsfriande förbudsvillfarelse skall

RP 44/2002 rd108

vara mycket snävt i praktiken. Oklarastrafflagar får över huvud taget inte stiftas.Om detta av någon anledning ändå har skett,skall lagen tolkas strikt.

Grunden kan antas ha sin största betydelsepå det specialstraffrättsliga området och i si-tuationer där strafflagsnormerna får sitt inne-håll av den inhemska materiella lagstiftning-en eller EG-rätten. Var och en är i principskyldig att ta reda på specialbestämmelsernai sin egen bransch, också de som är kompli-cerade och som medför tolkningssvårigheter.Då skall ytterligare förutsättas att den somverkar inom branschen i fråga förvissar sigom vad som står i lagen, men också om rätts-praxis och lagens förarbeten.

3 punkten. Felaktiga myndighetsråd. Denklaraste formen av förbudsvillfarelse repre-senterar det fall, där gärningsmannen harvänt sig till en myndighet för att få klarhet ien svårtolkad situation. Felaktiga myndig-hetsråd gör villfarelsen ursäktlig, när densom bad om rådet har goda grunder att se rå-det som myndigheternas auktoritativa avgö-rande i saken. I undantagsfall kan felaktigaråd befria från ansvar också när rådgivarensaknade behörighet eller inte hade någon of-ficiell ställning, ifall den rådfrågande emel-lertid inte kunde förväntas ha känt till att be-fogenheterna överskreds. Enskilda männi-skors råd kan i allmänhet på sin höjd leda tillansvarslindring. Det kan dock vara motiveratatt befria gärningsmannen från ansvar i deexceptionella situationer där det saknas enansvarig myndighetsinstans, rådgivaren kananses vara expert just på området i fråga ochrådet också i övrigt förefaller förnuftigt.

I samtliga fall bör rådet vara klart och en-tydigt. Det skall gälla precis den aktuella en-skilda frågan. Felaktiga råd på basis av brist-fälliga utredningar befriar inte från ansvar.Det fordras således att den rådfrågande full-ständigt och sanningsenligt har redogjort försaken samt kommit med riktig bakgrunds-information.

4 punkten. Någon annan jämförbaromständighet. Lagen skall vara öppen vadbeträffar möjligheten till ansvarsbefrielseockså i sådana situationer där gärningsman-nen av något annat motsvarande skäl inte harkunnat få reda på innehållet i lagen. De som itolkningsmässigt svåra situationer uppriktigt

har gått in för att få reda på innehållet i la-gen, när utomstående experthjälp inte skäli-gen har stått att få, kan således befrias frånansvar. Den öppna punkten skall likväl tolkasstrikt. Att okunnigheten har varit uppenbartursäktlig är något som alltid förutsätts i sistahand.

I rättspraxis har man då och då åberopaträttskulturella skillnader och den omständig-heten att de utlänningar som har anlänt tillFinland inte har känt till de gällande normer-na här. I grunden utgås också nu ifrån att densom reser från ett land till ett annat eller somimmigrerar är skyldig att ta reda på lagstift-ningen i det land där han eller hon vistas ellerdär han eller hon bosätter sig. Detta gällert.o.m. sådana krångliga och innehållsligt va-rierande helheter som trafikreglerna. Destoklarare är det att villfarelse i fråga om brottmot personer på straffrättens kärnområde,någon misstar sig t.ex. om den personliga in-tegritetens och den sexuella självbestämman-derättens omfattning, inte kan anses ursäktli-ga.

Ofta är det så att flera av grunderna i para-grafen är tillämpliga på situationen. Lagen äreventuellt innehållsligt svårbegriplig. Enmyndighet eller någon annan har kanske där-för frågats till råds, men råden och svaren harkanhända varit oriktiga, bristfälliga ellersvårbegripliga. Det är frågan om en helhets-bedömning. I sista hand frågar man om vill-farelsen totalt sett har varit uppenbart ursäkt-lig och om man av gärningsmannen skäligenkunde ha förutsatt att han eller hon hade tagitoch fått reda på vad som gäller. Vid bedöm-ningen skall hänsyn ofta tas till liknande om-ständigheter som när frågan om oaktsamhetbedöms. Således kan också gärningsmannensyrke och ställning ha relevans. En gärnings-man som är verksam på något visst livsom-råde kan föreskrivas en mer omfattande skyl-dighet att underrätta sig om saker och ting.T.ex. den som idkar handel blir tvungen attutreda de specifika yrkesrelaterade normernasamt att bemöda sig om detta också när nor-merna är oklara. Men om någon som har be-gått ett brott i villfarelse inte har kunnat und-vika villfarelsen, trots att han eller hon om-sorgsfullt har gått in för att ta reda på vilkarättsreglerna han eller hon skall handla en-ligt, och om källan till den felaktiga uppfatt-

RP 44/2002 rd 109

ningen ytterligare allmänt taget kan betraktassom sakkunnig, eliminerar villfarelsen detskuldrelaterade klandret i samband med brot-tet (HD 1985 I 2 och HD 1986 II 37).

3 §. Villfarelse som en ansvarsfriandeomständighet

1. Nuläge

Gärningsmannen kan missta sig om förut-om straffbarhetsgrundande omständigheter,dvs. brottsbeskrivningselement och krimina-liseringars innehåll, också om straffbarhets-eliminerande omständigheter. Ansvarsfri-hetsgrunderna kan vara olika beroende på omdet är frågan om villfarelse eller okunnighet.Största delen av situationerna avgörs medhjälp av tolkning och tillämpning av degrundläggande principerna, en del förutsätterspecialreglering. Man kan särskilja fyragrundläggande situationer.

För det första kan någon missta sig om denrättsliga existensen av en ansvarsfrihets-grund. Här är det oklart om rättsordningenöver huvud taget inbegriper den typ av an-svarsfrihetsgrund som gärningsmannen före-ställer sig att den gör. Det kunde t.ex. gällaoklarheter om föräldrars rätt att fysiskt be-straffa sina barn under åberopande av denallmänna rätten till aga (HD 1993:151). Idenna situation är det frågan om utprägladförbudsvillfarelse, som skall lösas enligt deallmänna reglerna i enlighet med vad somhar anförts.

För det andra kan någon missta sig om deträttsliga tillämpningsområdet för en ansvars-frihetsgrund. Här har gärningsmannen en rik-tig uppfattning om de fakta som enligt vadhan antar gör en ansvarsfrihetsgrund tillämp-lig. Grunden är dessutom accepterad i rätts-ordningen. Att ansvarsfrihet inte följer berordock på att gärningsmannens tolkning avnorminnehållet är oriktig. Gärningsmannenkan t.ex. föreställa sig att han redan i förväghar rätt till nödvärn. I detta fall är det fråganom en sådan tillämpningsvillfarelse som hän-för sig till den rättsliga tolkningen. Villfarel-sen behandlas som förbudsvillfarelse. An-svarsfrihet kan aktualiseras bara om villfarel-sen om gränserna för ansvarsfrihetsgrundernahar varit uppenbart ursäktlig.

För det tredje kan gärningsmannen misstasig om existensen av de faktiska förutsätt-ningarna för en ansvarsfrihetsgrund. Då targärningsmannen miste på fakta och handlarutgående från dessa felaktiga faktauppgifterpå ett sätt som vore berättigat, ifall gär-ningsmannens uppfattning om sakläget hadevarit korrekt. Situationen var med andra ordsådan att gärningsmannen hade fog för upp-fattningen att en ansvarsfrihetsgrund var förhanden. I dessa fall befrias gärningsmannenfrån uppsåtsansvar. Frågan om oaktsamhets-ansvar skall anses föreligga bedöms separat.

Den fjärde situationen skall i viss meningses som motpol till de övriga. Här tror siggärningsmannen begå ett brott och handlalagstridigt, trots att gärningen de facto är till-låten eller inte brottsbeskrivningsenlig. Förett sådant putativt brott skall inte bestraffas.Bestraffning förutsätter en brottsbeskriv-ningsenlig gärning. Eftersom en dylik sak-nas, och tankar i sig inte medför straff, harinte heller putativa brott någon rättslig rele-vans.

Av de beskrivna situationerna är den tredje,dvs. villfarelse om de faktiska förutsättning-arna för en ansvarsfrihetsgrund, så till vidastraffrättsligt problematisk att inga klara be-greppsliga skäl kan anföras till stöd för an-svarsfrihet. Att gärningsmannen inte bestraf-fas för ett uppsåtligt brott kan inte grundasdirekt på rekvisitvillfarelse, eftersom de fak-tiska förutsättningarna för ansvarsfrihet (desom gärningsmannen misstar sig om) inte ut-gör brottsbeskrivningselement. För att dettaslags villfarelse skall ha avsedda rättsverk-ningar, skall om saken därför föreskrivas sär-skilt.


De nordiska länderna. Om villfarelse somen ansvarsfrihetsgrund finns inga bestämmel-ser i de nordiska ländernas strafflagar. Detföreligger inte heller några aktuella förslag.Den svenska kommitté som dryftade fråganom ansvarsfrihetsgrunder (SOU 1988:7) komfram till att det i sig var nödvändigt med ensärskild bestämmelse med tanke på putativsi-tuationer. Det ansågs dock att man i prakti-

RP 44/2002 rd110

ken kunde klara sig med att tillämpa de all-männa uppsåtsreglerna i dessa fall; om sakenföreskrevs därför inte i lag.

Tyskland. Det saknas en allmän bestäm-melse om saken. I lagrummet om nödtill-stånd finns emellertid en specialbestämmel-se. I doktrinen granskas frågan separat för detillåtande och för de ursäktande grundernasdel. Villfarelse som gäller en tillåtandegrund, och då frågan om förutsättningarna ärför handen eller om de uppfylls, behandlassom en självständig form av villfarelse, somdock avgörs enligt reglerna om rekvisitvillfa-relse. Gärningsmannen anses inte ha handlatuppsåtligen, men oaktsamhetsansvar kankomma i fråga. Villfarelse om förekomstenav förutsättningarna för en ursäktande grundär också av relevans. Vad gäller frågan ommotivationsrelaterat klander är de verkligaoch inbillade situationerna någorlunda jäm-ställda: hot, tvång eller upphetsning påverkarmotivationen på samma sätt, oberoende avom orsakerna är inbillade eller verkliga. Omansvarsfrihetsförutsättningarna har likvälframförts två tolkningar. Den ena låter signöja med oaktsamhetsansvar, den andra villtillämpa regeln om förbudsvillfarelse och föransvarsfrihet kräva att villfarelsen var ound-viklig. Enligt strafflagsbestämmelsen om ur-säktligt nödtillstånd (35 § 2 mom.) skall upp-såtsklander riktas mot villfarelser som kundeundvikas, men i lindrigare form. Villfarelsebeaktas således vid straffmätningen. Om vill-farelsen var oundviklig, följer ansvarsfrihetenligt de allmänna reglerna om förbudsvillfa-relse. I doktrinen föreslås att samma principskall tillämpas också i samband med de övri-ga ursäktande grunderna, men inte i sambandmed de tillåtande grunderna.

Österrike. Om saken bestäms för de tillå-tande grundernas del i 8 § i den österrikiskastrafflagen. I paragrafen föreskrivs endast omvillfarelse om förekomsten av fakta. Enligtlagrummet skall den som har misstagit sigom fakta som utgör grunden för en tillåtandegrund inte bestraffas för ett uppsåtligt brott.Däremot skall gärningsmannen bestraffas förett oaktsamhetsbrott, under förutsättning attvillfarelsen kan tillräknas honom som oakt-sam och att gärningen är straffbar när den harbegåtts av oaktsamhet.


Vid regleringen blir man tvungen att taställning till såväl straffrättsteoretiska somkriminalpolitiska frågor. Vidare måste avgö-ras vilka villfarelsesituationer som över hu-vud skall bli föremål för reglering. Ytterliga-re skall beslutas om de tillåtande och de ur-säktande grunderna skall särskiljas eller omsamma regler skall tillämpas på bägge.

Utgångspunkten för förslaget är en indel-ning av villfarelse med hänsyn till existensenav en ansvarsgrund, den rättsliga gränsdrag-ningen i samband med en ansvarsgrund ochförekomsten av ansvarsgrundande fakta. Avdessa kan de två första hänföras till förbuds-villfarelse. Med andra ord skall villfarelseom existensen av en ansvarsfrihetsgrund,alltså huruvida rättsordningen över lag godtaren sådan grund, samt den rättsliga gräns-dragningstolkningen i detta sammanhang be-fria från ansvar bara om villfarelsen var up-penbart ursäktlig. Den som enligt sin egenuppfattning utövar nödvärn eller laglig själv-täkt och som då tror att han eller hon kan an-vända vilka medel som helst för att försvarasig eller för att återta det som är hans ellerhennes, kan befrias från ansvar endast omvillfarelsen är uppenbart ursäktlig. För dessasituationer behövs det ingen särskild be-stämmelse, eftersom den allmänna karaktäri-seringen av förbudsvillfarelse (gärningsman-nen tror felaktigt att gärningen är tillåten) in-begriper också fallet i fråga.

När det däremot gäller villfarelse om före-komsten av de faktiska förutsättningarna fören ansvarsfrihetsgrund behövs en särskildbestämmelse. Normerna om rekvisit- ochförbudsvillfarelse tar inte ställning till hurman skall gå till väga i situationer där gär-ningsmannen misstar sig om de faktiska för-utsättningarna för ansvarsfrihetsgrunderna,eftersom de ansvarsfrihetsgrundande om-ständigheterna inte hör till brottsbeskrivning-en.

I den föreslagna paragrafen sägs att om engärning inte har en i 4—6 § avsedd grundsom skulle göra gärningen tillåten, men gär-ningssituationen sådan gärningsmannen medfog uppfattade den hade varit förknippadmed en sådan grund, bestraffas han eller honinte för ett uppsåtligt brott. Den föreslagna

RP 44/2002 rd 111

4 § gäller nödvärn, 5 § nödtillstånd och 6 §användning av maktmedel. Ansvar för ettoaktsamhetsbrott kan enligt förslaget dockkomma i fråga enligt bestämmelserna omstraffbar oaktsamhet.

Bestämmelsen gäller situationer där gär-ningsmannen misstar sig om de faktiska för-utsättningarna för en ansvarsfrihetsgrund,dvs. den omständigheten om något faktum dåföreligger som till följd av en riktig tillämp-ning av ansvarsfrihetsgrunden skulle leda tillansvarsbefrielse. Det kan således vara fråganom t.ex. putativt nödvärn eller nödtillstånd.Den som enligt sin egen uppfattning handlari nödvärn kan tro att han eller hon hotas medett vapen, trots att det är frågan om en lek-sakspistol. I dessa fall befrias gärningsman-nen enligt bestämmelsen från uppsåtsansvar.Förutsättningarna för oaktsamhetsansvarmåste emellertid prövas separat. Ansvarsre-geln bestäms enligt vad som har sagts i sam-band med rekvisitvillfarelse. Detta är fallet,fastän det inte nu är frågan om att gärnings-mannen inte var medveten om en brottsbe-skrivningsenlig omständighet.

I lagrummet görs ingen skillnad mellan till-låtande och ursäktande grunder. Det finnsinte heller något sakligt behov av att göradet. Också i de få länder (närmast Tyskland)där frågan om villfarelsens betydelse reglerasseparat för de tillåtande och de ursäktandegrundernas del, är slutresultatet detsamma.Villfarelse om de faktiska förutsättningarnaför såväl en tillåtande som en ursäktandegrund eliminerar följaktligen uppsåtsansvar.

Vilken som helst villfarelse befriar dockinte från uppsåtsansvar. Lagrummet förutsät-ter att gärningssituationen gav gärningsman-nen fog för uppfattningen att en dylik grundförelåg. Avgränsningens funktion är framförallt att förhindra ansvarsfrihet i fall där gär-ningsmannens felaktiga uppfattningar inte pånågot sätt kan förklaras eller försvaras ratio-nellt. Genom avgränsningen ändras inte deallmänna skuld- och uppsåtsprinciperna.

B. Tillåtande och ursäktande grunder

Allmänt

De straffrättsliga ansvarsfrihetsgrundernaskärna bildas av tillåtande och ursäktande

grunder. När en tillåtande grund är tillämpliganses gärningen vara rättsenlig, medan en ur-säktande grund eliminerar enbart skulden.Grunderna har olika verkningar, vilket fram-går ovan.

1. Tillåtande och ursäktande grunder ilagstiftningen

De tillåtande och de ursäktande grundernahar en tämligen etablerad innebörd. Dettagäller särskilt för rättssystemen med anknyt-ning till det tyska språkområdet. Till de ur-sprungliga normerna i 1889 års strafflag hör-de bestämmelser om nödvärn och nödtill-stånd. Även om lagstiftaren ännu inte syste-matiskt skilde mellan tillämpningen av entillåtande och en ursäktande nödvärns- ochnödtillståndsrätt, är det redan utifrån de ur-sprungliga bestämmelserna i strafflagen möj-ligt att göra också denna distinktion. I kate-gorin nödvärn särskildes offentligrättsligtnödvärn från första början till en egen form,som i dag går under benämningen använd-ning av maktmedel. Lagstiftningen omfattadevidare en bestämmelse om återtagande avegendom och s.k. självtäkt, som dock place-rades i 12 § förordningen om införande avstrafflagen. I samband med revideringen avde militära brotten överfördes till strafflagenäven bestämmelsen om verkningarna av för-mäns befallningar på underordnade (3 kap.10 a §).

Den rätt knappa förteckningen över tillå-tande och ursäktande grunder i lagstiftningenhar kompletterats något utifrån doktrinen ochrättspraxis. Vilken betydelse den kränktessamtycke skall tillmätas som ansvarsfrihets-grund är en fråga som har ägnats tämligenstor uppmärksamhet. Också myndighetstill-stånd har då och då tolkats som en sådangrund. Förbudsvillfarelse skall rättssystema-tiskt hänföras just till de ursäktande grunder-na, vilket framgår ovan. I rättslitteraturen harman förfäktat också den åsikten att exceptio-nella motivationssvårigheter skall kunna ledatill ansvarsfrihet via det allmänna kravet påskuld. I fråga om tillämpningen av rekom-mendationerna finns så gott som ingen rätts-praxis, med undantag av rättsvillfarelse.

RP 44/2002 rd112

2. Aktuella problem och förslaget i huvud-drag

När det gäller hur frågan om tillåtande ochursäktande grunder har reglerats i lagstift-ningen motsvarar den finska strafflagen välde strafflagar som gällde vid dess tillkomst.Teorin om ansvarsfrihetsgrunder var redan islutet av 1800-talet så pass utvecklad att ingaväsentliga innehållsliga brister kan påpekas.Lagstiftningen är däremot bristfällig i frågaom hur reglerna har systematiserats samt hurde situationer som klassificeras som tillåtan-de eller ursäktande skall skiljas från varand-ra. Att det allmänna kravet på skuld eller nå-gon annan motsvarande allmän ursäktandegrund inte har skrivits in i lagen kan ytterli-gare ses som en brist.

Utöver kärnan av tillåtande och ursäktandegrunder kan särskiljas ett slags gränsfall, därdet är nödvändigt att utreda behovet av lag-stiftning. Hit hör framför allt frågan om denkränktes samtyckte samt om förmans befall-ning som en allmän ansvarsfrihetsgrund. Se-nare anförs varför man i förslaget har gått inför att regleringen av förmans befallning fort-farande skall begränsas uteslutande till mili-tärbefallningar. Den kränktes samtycke före-slås inte heller utgöra en särskild ansvarsfri-hetsgrund. Bestämmelsen skulle ha praktiskbetydelse endast för en begränsad brottskate-gori, närmast misshandelsbrott. I en sådanbestämmelse vore det dessutom möjligt att taställning till bara en del av de bedömnings-relevanta grunderna. Frågan om samtycketsrelevans för en gärnings straffbarhet blir så-ledes också i fortsättningen beroende av av-göranden i rättspraxis och rekommendationeri doktrinen. Till övriga delar skall den gäl-lande regleringen av tillåtande och ursäktan-de grunder preciseras och nivån på systema-tiken höjas.

Enligt förslaget skall de sista paragraferna ikapitlet gälla nödvärn, nödtillstånd och an-vändning av maktmedel samt en hänvis-ningsbestämmelse som gäller lindring avstraffansvar. I samband med de militära brot-ten skall dessutom föreskrivas om förmansbefallning som en ursäktande grund. Itvångsmedelslagen skall bestämmas om lag-lig självtäkt och rätten att återta egendomsom en tillåtande grund.

4 §. Nödvärn

1. Nuläge

Nödvärn. Strafflagen 3 kap. 6 § lyder: "Harnågon, för att skydda sin eller annans personeller egendom emot påbörjadt eller omedel-bart förestående orättmätigt angrepp, begåtthandling, som, ehuru eljest straffbar, varitnödvändig för angreppets afvärjande; må hanför det nödvärn ej dömas till straff." I rättslit-teraturen definieras nödvärn som ett sådantförsvar som är nödvändigt för att avvärja ettomedelbart hotande eller redan påbörjaträttsstridigt angrepp och som i form av ettmotangrepp riktar sig mot antastaren. Nöd-värnsrätten är allmän och gäller envar somlyder under strafflagen. Om en myndighetanvänder maktmedel i syfte att kunna utföraanförtrodda uppgifter, är det frågan om ensådan användning av maktmedel som tidiga-re kallades offentligrättsligt nödvärn och somregleras i ett särskilt lagrum (3 kap. 8 §strafflagen och 4 kap. 6 § i förslaget).

I 3 kap. 7 § strafflagen finns en specialbe-stämmelse om nödvärn. Enligt den får nöd-värn brukas om någon sätter sig "till motvärnmot den, som å bar gerning vill återtaga sinegendom". Denna rätt att återta egendom påbar gärning har ibland tolkats som om denhörde till nödvärnsrätten. I linje med dettaskulle det då vara frågan om en utvidgningav nödvärnsrätten. Det torde dock vara rikti-gare att anse att rätten att återta egendombygger på den särskilda självtäktsbestämmel-sen, som i dag regleras i 12 § förordningenom införande av strafflagen och enligt för-slaget i tvångsmedelslagen. Den som görmotstånd mot någons lagliga rätt att återtaegendom, gör sig skyldig till ett orättmätigtangrepp. Detta angrepp får i sin tur bemötasredan med stöd av den grundläggande nöd-värnsbestämmelsen. Det kan i själva verketanses att 3 kap. 7 § strafflagen är en onödigprecisering.

Excess i nödvärn. Excess i nödvärn regle-ras i en särskild bestämmelse i 3 kap. 9 § 1mom.: "Har någon i fall, som nämnas i 6 och7 §, begått handling, som icke varit nödvän-dig för avvärjande av angrepp, skyddande avhemfrid eller återtagande av honom tillhörigegendom, skall gärningsmannen dömas för

RP 44/2002 rd 113

excess i nödvärn, enligt domstolens pröv-ning, antingen till fullt eller enligt 2 § 1mom. nedsatt straff. Voro omständigheternasådana, att han icke kunde besinna sig, måhan ej dömas till straff." I samma paragrafs 2mom. föreskrivs separat om s.k. excess i of-fentligrättsligt nödvärn, dvs. excess i sam-band med användning av maktmedel.

Nödvärn räknas till de tillåtande grunderna,medan excess i nödvärn i sin tur räknas tillde ursäktande grunderna. Nödvärn betraktassom en rättmätig och allmänt accepteradverksamhet, eftersom detta slags försvar oftaräddar viktiga intressen. Excess i nödvärnbestraffas däremot inte, eftersom gärnings-mannens beteende till följd av en i motiva-tionshänseende svår situation ses som ursäkt-ligt. Gärningsmannen använder maktmedelkanske i större utsträckning än vad som kananses försvarligt, men detta sker av orsakersom ses som förståeliga och, med tanke påden aktuella situationen, ursäktliga.

Rättsligt skyddade intressen (skyddsintres-sen) i samband med nödvärn. Uttrycket "sineller annans person eller egendom" i gällandelag har av en samstämmig doktrin tolkats såatt nödvärn är tillåtet enbart för att skyddaindividrelaterade skyddsintressen och enskil-da intressen. Det är inte tillåtet att brukanödvärn för att värna allmänna intressen ellerrättsligt skyddade samfundsintressen. Somundantag kan dock nämnas allmän egendom:den allmänna nödvärnsrätten ger rätt attingripa mot försök att stjäla eller skada så-dan. Av de individrelaterade skyddsintresse-na kvalificerar sig i själva verket bara liv,hälsa, frihet, egendom, kroppslig integritet,som omfattar bl.a. hälsa och sexuell själv-bestämmanderätt, och hemfrid för nödvärn.Den nödvärnsskyddade hemfriden omfattarförutom bostäder och platser som användssom sådana, såsom husvagnar och husbåtar,också gårdsplaner samt trapphus i höghus.Av de individrelaterade skyddsintressenaomfattas äran inte av nödvärnsrätten. Enligträttslitteraturen får ära skyddas bara om an-greppet samtidigt riktar sig mot den kropps-liga integriteten eller något annat rättsligtskyddat nödvärnsberättigande intresse.

Nödvändighet i samband med försvar. Vidnödvärn får enligt gällande lag användasmaktmedel som är nödvändiga för angrep-

pets avvärjande. Till nödvändighetskriteriethör kravet på minsta möjliga våld. Om an-greppet hade kunnat avvärjas med mindrevåld, har våldet inte varit nödvändigt. Nöd-vändighetskriteriet kan referera också till detidsmässiga begränsningarna vid nödvärn.Medlen får inte användas förrän de behövs;inte heller får de användas efter det att situa-tionen är över och de följaktligen inte längreär till någon nytta.

Lagen godkänner således å ena sidan baranödvändiga medel, men å andra sidan är allanödvändiga medel också tillåtna. Nödvärn ärberättigat, om inget annat medel stod till för-fogande och om bruket av mindre våld hadevarit otillräckligt. Detta oberoende av hurstor skada som kan åstadkommas genom för-svaret och hur mycket som kan räddas ge-nom det. Bokstavligt tolkat tillåter lagen attliv och hälsa offras för t.ex. ett förmögen-hetsintresse. Den gällande lagen förespråkarenligt sin lydelse en s.k. absolut nödvärnsrätt.I rättslitteraturen har man dock velat försäkraatt slutresultatet är skäligt. Detta har gjortsgenom att förutsätta någotslags avvägningmellan det offrade och det räddade. Trots denabsoluta lydelsen i lagen är man i rättslittera-turen helt enig om att "en äppeltjuv inte fårskjutas".

I HD 1988:49 ansågs att den åtalade hadebrutit mot såväl proportionalitetsprincipensom nödvändighetskriteriet vid försvaret. In-nehavaren av en servicestation hade förseddmed en pistol ställt sig på vakt på stationenför natten, eftersom den blivit föremål förflera inbrott. Sedan bensinstationsförestånda-ren på bar gärning hade överraskat de perso-ner som hade brutit sig in i bensinstationen,hade han skjutit en av inbrottstjuvarna i be-net, eftersom denne hade uppträtt hotfullt.HD ansåg att försvaret inte var nödvändigtoch att medlen inte stod i proportion till ho-tet.

Bestraffning för excess i nödvärn. Om vidförsvaret används strängare maktmedel änvad som kan anses nödvändigt enligt det somhar anförts, är det inte frågan om tillåtet nöd-värn. Situationen kan däremot eventuellt be-dömas som nödvärnsexcess. Också då förut-sätts att det föreligger en nödvärnssituation.Om maktmedlen används i ett alltför tidigteller ett alltför sent skede eller om de an-

RP 44/2002 rd114

vänds t.ex. i annat än i försvarssyfte, är detvarken frågan om nödvärn eller excess i nöd-värn, utan om ett självständigt brott.

Domstolen har tre olika möjligheter att av-göra situationer som gäller excess i nödvärn.Gärningsmannen kan dömas till fullt straff,ett straff enligt en nedsatt skala eller helt be-frias från ansvar, om omständigheterna varsådana att han inte kunde "besinna sig". Föransvarsfrihet förutsätts att det med hänsyn tillhur farlig och oförutsedd situationen var ochhur snabbt den utvecklades eller andra såda-na omständigheter inte kunde förutsättas attgärningsmannen skulle ha reagerat på annatsätt. Då är det frågan om en ursäktandegrund. Mellan fullt straff och ansvarsfrihetfinns också möjligheten att lindra den påföljdsom ådöms gärningsmannen. Excess i nöd-värn är samtidigt en av de allmänna straff-nedsättningsgrunderna.

Vid excess i nödvärn döms gärningsman-nen för det brott vars brottsbeskrivningmaktmedelsexcessen motsvarar. I strafflagenfinns således inte något brott som benämnsexcess i nödvärn; excess i nödvärn nämnsdäremot i samband med brottsrubriceringen(t.ex. dråp begånget i excess i nödvärn).

Vid livsbrott och allvarliga våldsbrott ärdet synnerligen vanligt att gärningsmannentill sitt försvar anför att nödvärnet och för-svaret var av behovet påkallade. Det allvarli-ga våldet föregås ofta av gräl och hotelser avolika styrka; många gånger har den som hargjort sig skyldig till ett våldsbrott också i nå-got skede delvis fått inta försvarsposition. Ipraktiken är det emellertid sällsynt med fullansvarsfrihet. Det är inte heller vanligt attexcessbestämmelsen tillämpas. Ju farligarede använda redskapen och ju allvarligareföljderna av gärningen, desto större reserva-tioner förefaller rättspraxis att hysa i dettaavseende. Smärre skador och t.ex. bruket avlindrigare vapen än angriparens har däremotoftare kunnat leda till att gärningen inte harlett till straff på grund av nödvärn eller nöd-värnsexcess (t.ex. HD 1961 II 32).


De nödvärnsberättigande rättsligt skyddadeintressena täcker ett rätt inskränkt område iFinland. I Norge gäller nödvärnsrätten vilket

som helst intresse som kan vara föremål förett orättmätigt angrepp, dock inte sådanaallmänna intressen som betraktas som ringa.Även om en person således inte har rätt attingripa i någon annans beteende i trafiken,tillåter nödvärnsrätten honom att med makt-medel förhindra exempelvis ett allmänfarligtmiljöbrott, t.ex. giftutsläpp i naturen. Det ärockså enligt strafflagen i Danmark möjligt attförsvara både enskilda och allmänna intres-sen. Tyska strafflagen utsträcker nödvärns-rätten till samtliga rättsligt skyddade enskildaintressen. Av de allmänna intressena kan sta-tens säkerhet skyddas antingen med stöd avnödvärns- eller nödtillståndsrätten. Övrigaallmänna intressen, s.k. samhälleliga rättsligaintressen, kvalificerar sig som skyddsobjektbara när enskilda människor direkt hotas ge-nom kränkningen i fråga.

Sverige och Österrike har genom straff-lagsbestämmelser begränsat nödvärnsrättentill vissa angivna skyddsintressen. Förteck-ningen över nödvärnssituationerna i svenskabrottsbalken är uttömmande och omfattar an-grepp på person, egendom och hemfrid. Så-ledes exkluderas t.ex. ärekränkning samtallmänna intressen, med undantag av statligoch kommunal egendom. I strafflagen i Ös-terrike är nödvärnsrätten begränsad till liv,hälsa, kroppslig integritet, frihet och egen-dom.

3. Aktuella problem

Huvudfrågan vid regleringen av nödvärngäller den tillåtna maktmedelsmängden. Dengällande lagen är i princip för en s.k. absolutnödvärnsrätt. Vid nödvärn är det följaktligentillåtet att använda alla sådana maktmedelsom är nödvändiga för att avvärja ett an-grepp. Detta är fallet oberoende av hur storskada som orsakas eller hur mycket som räd-das genom försvarshandlingen. Bokstavligttolkat ger lagen rätt att offra liv och hälsa föratt t.ex. rädda ett förmögenhetsintresse. Idoktrinen har bestämmelsen likväl inte tol-kats på detta sätt. I doktrinen råder enighetom att gränsen för nödvärnsrätten inte kanbestämmas på ett skäligt och rationellt sättutan något slags avvägning mellan det somhar offrats och det som har räddats. Man harförsökt avhjälpa problemet genom att åbero-

RP 44/2002 rd 115

pa det allmänna chikanförbudet eller skälig-hets- och proportionalitetsprincipen. Tolk-ningsrekommendationerna i rättslitteraturenkan inte grundas på lydelsen i lagen, utan en-dast på allmänna rättsprinciper. Det störstarevideringsbehovet när det gäller nödvärns-bestämmelsen är i själva verket att avgränsanödvärnsrätten utifrån intresseavvägning ochproportionalitetsprincipen.

Det andra regleringsproblemet hänför sigtill de rättsliga intressen som omfattas avnödvärnsrätten. Uttrycket "sin eller annansperson eller egendom" i gällande lag har tol-kats så att nödvärn är tillåtet bara för attskydda individrelaterade rättsliga intressenoch enskilda intressen. Av de individrelate-rade skyddsintressena kvalificerar sig i självaverket bara liv, hälsa, frihet, egendom,kroppslig integritet och hemfrid för nödvärn.Ära får skyddas bara om angreppet samtidigtriktar sig mot den kroppsliga integriteten el-ler något annat rättsligt skyddat nödvärns-berättigande intresse.

Att tonvikten har legat endast på de vikti-gaste och för individens välbefinnande mestcentrala skyddsintressena har varit motiveratmed hänsyn till de omfattande maktmedels-fullmakter som den gällande lydelsen i nöd-värnsbestämmelsen ger. Vid övergången frånen absolut nödvärnsrätt till en reglering base-rad på intresseavvägning kan man dock ifrå-gasätta om det är nödvändigt att hålla fast viden så stram avgränsning. I och med att destrafflagsskyddade intressena ökar i antal ärdet skäl att granska omfattningen av deskyddsintressen som berättigar till nödvärn.Av de intressen som omedelbart eller medel-bart påverkar individen är vissa i behov avskydd. Som exempel kan nämnas integritetoch privatliv, data i olika former och immate-rialrättigheter (såsom upphovsrätt). För detandra skyddas genom strafflagen i allt störreomfattning också samhälleliga och kollektivaintressen (miljö, natur och kulturvärden),som det i undantagsfall också kan finnas ettbehov av att skydda genom nödvärnshand-lingar. Överhängande allvarliga miljöbrott,planer som hotar statens yttre och inre säker-het eller gärningar som allvarligt äventyrartrafiksäkerheten kan förutsätta maktmedel föratt förhindra brott och skador.

De övriga missförhållandena i gällande re-

glering är till naturen mer tekniska och hän-för sig närmast till lydelsen i lagtexten, re-gleringstekniken samt terminologin. Regler-ingen är rätt spridd och på vissa ställen onö-digt detaljerad.


Enligt förslaget skall om nödvärn och ex-cess i nödvärn föreskrivas i samma lagrum.Om användning av maktmedel och excess isamband med användning av maktmedel be-stäms särskilt nedan.

1 mom. Nödvärn. Enligt den föreslagna be-stämmelsen skall en försvarshandling som ärnödvändig för att avvärja ett påbörjat elleröverhängande obehörigt angrepp vara tillåtensom nödvärn, om inte handlingen uppenbartöverskrider det som utifrån en helhetsbe-dömning skall anses försvarligt. Vid bedöm-ningen skall beaktas angreppets art och styr-ka, försvararens och angriparens person samtövriga omständigheter.

Lydelsen i bestämmelsen har modernise-rats. Ändringarna gäller framför allt makt-medelsmängden, tidsgränsen samt skydds-intressena. Nödvärnets karaktär av tillåtandegrund uttrycks så att försvarshandlingen en-ligt förslaget skall vara tillåten.

Tillåten maktmedelsmängd. För att gränsenför nödvärnsrätten skall kunna bestämmas påett skäligt och rationellt sätt förutsätts någotslags avvägning mellan det intresse som off-ras och det intresse som räddas. Detta harman i allt väsentligt utgått ifrån vid reformenav nödvärnsbestämmelsen. Genom reformenövergår vi från en absolut (ovillkorlig) nöd-värnsrätt till en (relativ) nödvärnsrätt sombygger på intresseavvägning. För tillåtetnödvärn skall enligt förslaget förutsättas atthandlingen utifrån en helhetsbedömning skallanses försvarlig. Vid bedömningen skall be-aktas angreppets art och styrka, försvararensoch angriparens person samt övriga omstän-digheter. Om handlingen obestridligenöverskrider den försvarlighetsnivå som förut-sätts ovan, kan den inte längre anses tillåtensom nödvärn.

Vid bedömningen av frågan om maktmed-len är försvarliga beaktas inte bara hur bety-delsefullt skyddsintresset och hur farligt an-greppet är, utan också det våld som har bru-

RP 44/2002 rd116

kats vid försvaret och de våldsrelaterade ska-dorna. För ett ringa förmögenhetsintressesskull är det inte tillåtet att förorsaka någont.ex. allvarliga skador till liv eller hälsa.

Å andra sidan har den som försvarar sig ien nödvärnssituation dock fortfarande rättenpå sin sida, varför det inte är frågan om detslags intresseavvägning som görs vid nödtill-stånd. För att avvärja ett angrepp mot denkroppsliga integriteten är det således tillåtetatt använda strängare maktmedel än angripa-ren och förorsaka angriparen allvarligareskador än vad angreppet i sig kunde förmo-das leda till. För att avvärja obehöriga an-grepp mot egendom får man på motsvarandesätt orsaka angriparen egendomsskador, someventuellt t.o.m. klart överstiger värdet av detintresse som räddades genom försvaret. En-ligt nödvärnsrätten är det tillåtet att försvaraenbart förmögenhetsintressen, även om dettaförutsätter att angriparens kroppsliga integri-tet inkräktas på eller att hans eller henneshälsa skadas. Att liv offras bara för att någotförmögenhetsintresse skall kunna räddas kanknappast under några som helstomständigheter anses som en rättsenlignödvärnshandling. Om bestämmelsen omexcess i nödvärn blir tillämplig eller inte,måste dock avgöras särskilt.

Också försvararens och angriparens personsamt de förhållanden under vilka angreppetäger rum är av betydelse vid försvarlighets-bedömningen. Vid bedömningen kan tas hän-syn till t.ex. försvararens ålder, kön och denfysiska skillnaden mellan försvararen ochangriparen. Om angriparen i sin tur är ettbarn eller en person som saknar förståndetsfulla bruk, är det inte nödvändigtvis alltidmotiverat att strängt hålla på sina rättigheter ien sådan försvarssituation. Av den som av-värjer ett dylikt angrepp kan i själva verketkrävas större återhållsamhet än av den sombefinner sig i en situation där kränkningenföranleds av en vuxen som är fullt på det kla-ra med vad han eller hon gör och med saklä-get. I fall som dessa talas i rättslitteraturenom socialetiska nödvärnsbegränsningar.Också när samhällsmedlemmarna försvararsina egna rättigheter förutsätts att de kan visasmidighet i situationer där kränkningen mås-te ses mot bakgrunden av angriparens bris-tande uppfattningsförmåga, sjukdom eller

någon motsvarande omständighet. Omstän-digheterna i fråga har beaktats i den före-slagna bestämmelsen så att också angriparensperson utgör ett av kriterierna vid bedöm-ningen av försvarligheten i samband mednödvärn.

Angriparens person kan ha konkret bety-delse när man dryftar t.ex. frågan om den an-gripnes skyldighet att undvika angreppet ge-nom att dra sig tillbaka eller att fly. Vid be-dömningen av hur godtagbart försvaret varmåste man således fästa uppmärksamhetockså vid de förhållanden som gjorde an-greppet förståeligt, oberoende av omomständigheten är av relevans vid bedöm-ningen av hur nödvändigt försvaret var. Smi-dighet kan förväntas i synnerhet i sådana si-tuationer där angreppet i sig av subjektiva or-saker inte skall leda till straff, t.ex. när angri-paren är ett barn, en mentalt sjuk eller annarsotillräknelig person eller någon som handlar ivillfarelse.

Skyddsintressen. Enligt förslaget skall deskyddsintressen som ger rätt till nödvärn intelängre nämnas särskilt. Detta betyder likvälinte att medborgarna ges en allmän rätt attförhindra brott. Nödvärn är fortfarande ettmedel som i första hand syftar till att skyddaindividens grundläggande rättigheter, när-mast den fysiska tryggheten och välmågan,mot obehöriga angrepp. De nödvändiga be-gränsningarna för rätten till nödvärn framgårav de övriga förutsättningarna i bestämmel-sen, och då närmast i samband med bedöm-ningen av nödvärnshandlingens försvarlighet.Också det att nödvärn förutsätter försvar motangrepp är en omständighet som från katego-rin nödvärn redan språkligt utesluter en delav de allra lindrigaste kränkningarna; det-samma gäller för en del av kränkningarnamot diffusa mål.

Genom revideringen kommer också ärasamt personlig integritet i princip att kommai åtnjutande av det nödvärnsbaserade rätts-skyddet. Att äran uteslöts ur kategorin nöd-värn var på sätt och vis följdriktigt i ett sy-stem som byggde på en absolut nödvärnsrätt.När den som slog en angripare med knytnä-ven hade hävdat att handlingen var nödvän-dig för att få kränkningarna att upphöra, skul-le detta ha varit svårt att bestrida. Enligt enrelativ nödvärnsrätt är den omständigheten

RP 44/2002 rd 117

huruvida försvaret är nödvändigt inte längreavgörande, utan situationen avgörs som enhelhet. Människorna måste utan att tillgripamaktmedel kunna tåla kritik, inklusive vanä-rande utsagor. Maktmedel i syfte att försvarasitt rykte är ytterst sällan försvarliga utifrånen helhetsbedömning.

Obehörigt angrepp. Bestämmelsen skallgälla obehöriga angrepp, precis som förut.Angrepp förstås på samma sätt som tidigare.Med angrepp hänsyftas i princip på aktivitet,men också en person som underlåter enhandlingplikt kan göra sig skyldig till ett an-grepp i lagens mening. Vidare kan det att nå-gon ofrivilligt äventyrar något intresse upp-levas som ett angrepp, må så vara att ordetangrepp ofta associeras med onda avsikterfrån gärningsmannens sida. Det avgörande ärden faktiska situationen och försvararensuppfattning om den. Om hotet var reellt (an-griparen handlade av misstag, men försvara-ren insåg situationens allvar korrekt) förelig-ger ett angrepp, även om det inte var avsett.Om försvararen däremot felaktigt tolkar situ-ationen som ett angrepp, tillämpas bestäm-melserna om villfarelse.

Också kravet på att angreppet skall varaobehörigt bibehålls som sådant. Det förut-sätts inte heller att angreppet är straffbart.Det är följaktligen fortfarande i princip tillå-tet att bruka nödvärn för att avvärja angreppsom utförs av barn, mentalsjuka eller perso-ner som handlar i villfarelse. Attnödvärnsrätten inte längre skall vara absolututan relativ, ger emellertid bättre möjligheterän tidigare att beakta de socialetiskabegränsningarna.

Tidsgräns. Tidsmässigt inleds nödvärns-situationen enligt gällande lag när det före-ligger ett "påbörjadt eller omedelbart förestå-ende" orättmätigt angrepp. I förslaget ut-trycks detsamma med orden "påbörjat elleröverhängande". Den ändrade lydelsen skallinte ändra tidsgränsen vid nödvärn. Ett an-grepp har påbörjats eller är överhängande nären omedelbar fara hotar rättsligt skyddade in-tressen. Att en fara är endast hotande förslårinte, om inte omständigheterna ger vid han-den att hotet alldeles strax skall sättas i ver-ket. Nödvärnsrätten skall, precis som i dag,vara så länge som angreppet fortsätter ellerdet av angriparens beteende kan slutas till att

en ny rättskränkning är överhängande.Inte heller den nya lagen tillåter nödvärn,

om den tillägnade egendomen finns hosbrottslingen i tryggt förvar. Också i dessa si-tuationer kan det vara motiverat att ge ägarenen möjlighet att på sätt och vis i efterhandtrygga sina rättigheter. Rätten i fråga ges iform av en särskild ansvarsfrihetsgrund,självtäkt. Rätten att återta egendom i situa-tioner där någon måste förföljas baserar sigsåledes i fortsättningen klarare än förut på ensärskild tillåtande grund. I fråga om egen-domsrelaterade kränkningar begränsar signödvärnsrätten till den egentliga gärningssi-tuationen. Gränsen mellan nödvärn och lagligsjälvtäkt blir vid egendomsrelaterade brottsjälvfallet glidande. Eftersom frågan om för-farandet är berättigat eller inte i bägge fallenmestadels avgörs utifrån samma grunder, ut-gör detta likväl inte något problem.

Lagförslaget omfattar inte den gällande re-geln, som utsträcker nödvärnsrätten också tillde situationer där egendom återtas av någonsom besitter den olagligt. Om den som är ibesittning av egendomen motsätter sig attden återtas, har egendomens riktiga ägare rätttill nödvärn. Det är inte nödvändigt att sär-skilt bestämma om saken, eftersom den somolovligen besitter egendom och som medmaktmedel sätter sig till motvärn mot lagligaåtgärder kan anses göra sig skyldig till ettobehörigt angrepp, som berättigar till försvarredan med stöd av den allmänna nödvärnsrät-ten.

Nödvändighetskriterium. Maktmedlen skallinte endast vara försvarliga, utan också nöd-vändiga. Det förutsätts att försvarshandlingenär nödvändig för att avvärja ett angrepp. Tillnödvändighetskriteriet hör för det första kra-vet på minsta möjliga våld. Om angreppethade kunnat avvärjas med mindre våld, harmedlen inte varit nödvändiga. Nödvändig-hetskriteriet kan referera också till de tids-mässiga begränsningarna vid nödvärn. Med-len får inte användas förrän de behövs; inteheller får de användas efter det att situationenär över, då de följaktligen inte längre är tillnågon nytta.

Försvarets syfte och inriktning. Lydelsen iden tidigare lagen betonade klart att det varfrågan om försvar (för att skydda sig ellerannan). Den föreslagna lydelsen är inte lika

RP 44/2002 rd118

direkt på den punkten. Kravet framgår emel-lertid obestridligt av lagen i och med att detförutsätts en försvarshandling som är nöd-vändig för att avvärja ett angrepp. På sammasätt som man vid nödtillstånd förutsätter etträddningssyfte, förutsätter man vid nödvärnett försvarssyfte. Också de krav som ställs påansvarsinriktningen skall bibehållas. Det för-utsätts fortfarande att försvaret riktar sig motangriparen. I detta avseende skiljer sig nöd-värn från t.ex. nödtillstånd, som berättigar tillkränkningar också av utomståendes intres-sen. I enlighet med vad som sedan gammalthar anförts i doktrinen får nödvärn även rik-tas mot sådana angreppsredskap som tillhörtredje man.

Den gällande lagen nämner separat möjlig-heten att, förutom sig själv, försvara ocksånågon tredje part. I förslaget anges inte sär-skilt vilken denna personkrets är. Avsiktenhar likväl inte varit att begränsa nödvärnsrät-ten jämfört med i dag. När det i bestämmel-sen talas om en handling som är nödvändigför att avvärja ett angrepp utan att föremåletför angreppet i övrigt bestäms, har en persongivetvis rätt att med stöd av bestämmelsenavvärja angrepp som riktar sig mot tredjeperson.

Putativa situationer. Fallen av putativtnödvärn avgörs enligt principerna i kapitlets3 §. Om gärningsmannen felaktigt har trottatt situationen i fråga, sådan han eller honuppfattade den, hade berättigat till nödvärn,skall gärningsmannen inte till följd av bris-tande uppsåt bestraffas för ett uppsåtligtbrott. Om en omsorgsfull person inte hadebegått detta misstag, kan ansvar följa för ettoaktsamhetsbrott. Om personen inte hellergenom att vara omsorgsfull hade kunnatundvika missförstånden, utesluts ansvar ock-så för oaktsamhetsbrott. Om försvararen återtar miste på den rättsliga tillämpningsgränsenvid nödvärn, iakttas principerna i kapitlets2 §. Endast ursäktlig villfarelse eliminerar så-ledes straffansvar.

Nödvärnsrätten mot olagliga myndighets-åtgärder skall bibehållas som den är. Nöd-värnsrätten är tillåten bara om en myndig-hetsåtgärd klart faller utom tjänstemannenskompetens eller om de väsentliga formföre-skrifterna i detta sammanhang har underlå-tits. Nödvärn är däremot inte berättigat mot

tjänsteåtgärder, som är formellt riktiga ellersom bara obetydligt avviker från formföre-skrifterna, endast på den grunden att de ärmateriellt rättsstridiga. Nödvärn får såledesinte tillgripas mot en sådan tjänsteåtgärd,som först efter en omsorgsfull efterhands-prövning visar sig vara onödig eller resultatetav en alltför nitisk ämbetsutövning. Begräns-ningarna är motiverade för att säkerställamyndighetsauktoritet och effektiv tjänsteut-övning, men också därför att enskilda männi-skors motstånd mot myndigheter mera sällanutfaller väl. Myndigheterna drar sig i allmän-het inte ur sina tjänsteåligganden, utan reage-rar normalt bara med att ta till strängaremaktmedel, vilket slutligen kan leda tillt.o.m. mycket stora skador. Skadorna kanundvikas förutom genom att begränsa nöd-värnsrätten, också genom att föreskriva grän-ser för myndigheternas maktmedelsanvänd-ning. Det är skäl att begränsa användningenav maktmedel i situationer där motparten kanförmodas försvara sina rättigheter i god tro.För att våldskapande konflikter skall kunnaundvikas är det följaktligen motiverat attmotsvarande begränsningar skall ingå i tolk-ningen av de bestämmelser som gäller bäggeparterna, såväl nödvärnsbestämmelsen medallmän medborgarrelevans som den tillåtandegrund som gäller myndigheternas maktme-delsanvändning.

2 mom. Excess i nödvärn. Om excess inödvärn föreskrivs i dag i ett särskilt lagrum,nämligen 3 kap. 9 §. Paragrafens 1 mom.gäller egentlig nödvärnsexcess och 2 mom.s.k. excess i offentligrättsligt nödvärn (dvs.om excess i samband med användning avmaktmedel). Det föreslås att om excess såväli nödvärn som vid användning av maktmedelföreskrivs i särskilda moment i samband medrespektive tillåtande grund.

Har gränsen för nödvärn överskridits vidförsvaret (excess i nödvärn), är gärnings-mannen enligt förslaget dock fri frånstraffansvar, om omständigheterna var såda-na att det inte skäligen kunde ha krävts attgärningsmannen skulle ha reagerat på annatsätt med beaktande av hur farligt och oförut-sett angreppet var samt situationen också iövrigt.

Strängare maktmedel än vad som tillåts.Att någon har använt alltför stränga maktme-

RP 44/2002 rd 119

del i en nödvärnssituation kan vara förståe-ligt, om omständigheterna var sådana att detinte skäligen kunde ha krävts att gärnings-mannen skulle ha reagerat på annat sätt medbeaktande av hur farligt och oförutsett an-greppet var samt situationen också i övrigt.Det är till stor del frågan om samma subjek-tiva bedömningsgrunder som avses i den gäl-lande lagen när det talas om situationer därgärningsmannen inte "kunde besinna sig".

Som bedömningsrelevanta grunder nämnsatt angreppet är farligt och att situationen äroförutsedd. Ju mer oförutsedd situation ochju kortare betänketid, desto större förståelseröner eventuella felbedömningar. Vid hel-hetsbedömningen får beaktas framför alltockså gärningsmannens subjektiva känslor. Ivissa utländska strafflagar talas om "rädsla,skräck och förvirring", uttryck som mycketväl beskriver hurdana känslor det är fråganom. Känslorna påverkar gärningsmannen såatt hans eller hennes förmåga att korrekt be-döma situationen och att kontrollera sitthandlande är så till vida nedsatt att beteendetblir förståeligt och ursäktligt, om än inte tillå-tet.

Det är å andra sidan inte uteslutande fråganom en subjektiv bedömning. Eftersom detinte skäligen kunde ha krävts att gärnings-mannen skulle ha reagerat på annat sätt, före-ligger det också ett normativt element. Avalla människor förutsätts en viss förmåga tillsjälvbehärskning. Enbart den omständighetenatt gärningsmannen har svårt för att behärskasig och sina göranden och låtanden skall intei sig berättiga till ansvarsfrihet. Socialt god-tagbara och förståeliga i den mening som av-ses i lagrummet är främst sådana motiva-tionssvårigheter som föds ur defensiva käns-lor och reaktioner. Användning av förstränga maktmedel som beror på aggressivakänslor som har fått fritt utlopp, såsom hat,hämnd eller raseri, gör inte en handling ur-säktlig. I fråga om detta slags motivations-svårigheter kräver samhället i själva verketett annorlunda förhållningssätt.

Överskriden tidsgräns. Det är således frå-gan om en excessituation, om gränsen förnödvärn har överskridits vid försvaret. Nöd-värn definieras således i princip som tillåtet.Nödvärnsgränsen kan överskridas framförallt så att för stränga maktmedel används i en

nödvärnssituation; när maktmedlen skall an-ses vara för stränga redogörs för ovan.Gränsdragningen vid nödvärn bestäms intebara i förhållande till hur starkt försvaret harvarit, utan också tidsmässigt. Nödvärnsgrän-sen kan sålunda överskridas även så att nöd-värnet inleds för tidigt eller att försvaret fort-går obefogat länge.

I den äldre rättslitteraturen ansågs att ensådan maktmedelsanvändning, som har skettinnan nödvärnssituationen uppstod eller där-efter, inte kan betraktas som nödvärn. Efter-som det begreppsligt inte är frågan om ennödvärnssituation, kan detta slags försvarinte heller anses utgöra excess i nödvärn.Avgränsningen i fråga är problematisk i ochmed att samma motivationsrelevanta om-ständigheter som kan leda till att någon an-vänder för stränga maktmedel lika väl kanmedföra att maktmedlen används för länge.Det allmänna språkbruket återspeglar ett rättnaturligt synsätt; typexemplet på excess inödvärn är här i själva verket just den situa-tion där den som har inlett angreppet miss-handlas efter det att den akuta nödvärnssitua-tionen redan är förbi. När det i den föreslag-na bestämmelsen talas om överskridning avgränsen för nödvärn, avses därför också situ-ationer där tidsgränsen överskrids. Det för-svar som inleds för tidigt eller som pågårlängre än vad som utifrån en helhetsbedöm-ning med hänsyn till angreppets art och styr-ka, försvararens och angriparens person samtövriga omständigheter skall anses försvarligt,kan konstituera excess i nödvärn.

Rättsverkningar. Nödvärnsexcess i situa-tioner där det inte skäligen kunde ha krävtsatt gärningsmannen skulle ha reagerat på an-nat sätt är en ursäktande grund. Gärnings-mannen ger inte uttryck för det slags skuldsom förutsätts för bestraffning, varför han el-ler hon skall gå fri från straffansvar. Regelnär absolut. Frågan om ansvarsfrihet hör medandra ord inte till domstolens prövning. Detföregående skedet i härledningskedjan, dvs.frågan om det kunde ha krävts att gärnings-mannen reagerade annorlunda, ger däremoten rätt vid prövningsmarginal. Om gär-ningsmannens förfarande i sig kan klandras(han eller hon borde ha lyckats behärska sigsamt bedöma situationen noggrannare), kanen situation som i det närmaste är som nöd-

RP 44/2002 rd120

värn i vilket fall som helst lindra ansvaret. Idessa fall kan excess i nödvärn beaktas somen strafflindringsgrund.

5 §. Nödtillstånd

1. Nuläge

Om nödtillstånd bestäms i 3 kap. 10 §. Be-stämmelsen har fortfarande sin ursprungligalydelse: "Har någon, för att rädda sin ellerannans person eller egendom ur trängandefara, begått med straff belagd handling, ochvar derförutan räddning ej möjlig; pröfvedomstolen, efter som saken ochomständigheterna äro, om han må undgåstraff för handlingen eller derför gjort sigförfallen till straff i fullt mått eller nedsatt påsätt i 2 § 1 mom. sägs."

Nödtillstånd som tillåtande och ursäktandegrund. Nödtillstånd definieras i rättslitteratu-ren som en situation där någon för att räddaett rättsligt skyddat intresse ur en trängande,omedelbart hotande fara blir tvungen att offraett annat rättsligt skyddat intresse. Nödtill-stånd innebär således skydd av ett skyddsin-tresse genom kränkning av ett annat.

I den äldre rättslitteraturen rådde oenighetom nödtillstånd skulle räknas till de tillåtandeeller de ursäktande grunderna. Enligt en avuppfattningarna är det alltid frågan om enrättsstridig handling som av subjektiva skälinte leder till straff. Enligt en annan uppfatt-ning kan nödtillståndshandlingar ibland varaockså rättsenliga. Saken avgörs utifrån in-tresseavvägning. Nu för tiden gör man i dokt-rinen i själva verket en klar skillnad mellantillåtet och ursäktligt nödtillstånd. I vissaländer har grunderna reglerats särskilt istrafflagen. I Finland framgår skillnaden intedirekt av lagen, om man då inte anser dennämnda möjligheten till straffbefrielse ellerstraffnedsättning enligt prövning som etttecken på detta. Nödtillstånd utgör en tillå-tande grund, när ett mindre intresse offras föratt rädda ett större. Ställningstagandena idoktrinen och i lagstiftningen varierar ocksåmed hänsyn till om det skall krävas att detoffrade intresset var mindre än det offrade,eller väsentligt mindre. Om intressena är likastora eller om det räddade intresset är mindreän det offrade, kan handlingen förbli straffri,

ifall gärningsmannen inte kan klandras förden. Då föreligger ett ursäktligt nödtillstånd.

Skyddsintressen. Enligt den inhemska rätts-litteraturen är det tillåtet att genom nödtill-ståndshandlingar i obegränsad utsträckningskydda samtliga rättsligt skyddade enskildaintressen. Av de allmänna intressena skyddarbestämmelsen endast egendom. Också tredjemans intressen kan beskyddas.

Förhållande till nödvärn. Nödtillstånd ochnödvärnssituationer påminner ofta rätt myck-et om varandra. I viss bemärkelse kan nöd-värn rent av ses som ett slags noga regleratsärfall av nödtillstånd. Den nödvärnsspecifi-ka grunden hänför sig till angreppets ur-sprung och syften. Nödtillstånd och nödvärnskiljer sig från varandra på så sätt att ett rätts-ligt skyddat intresse i nödvärnssituationer all-tid hotas av ett orättmätigt angrepp, medanfaran vid nödtillstånd har andra orsaker. Fa-ran kan bero på andra människors lagliga be-teenden, naturfenomen, olyckor eller t.ex.angrepp av djur. I litteraturen har man iblanduttryckt saken så att "rätt står mot orätt" vidnödvärn och att "rätt står mot rätt" vid nöd-tillstånd. Karaktäriseringen är i viss mån vil-seledande. Det skyddsintresse som offrasäven vid nödvärn har i princip rättsordning-ens skydd. Vidare är det möjligt att ocksåden nödtillståndsgrundande faran har sitt ur-sprung i en lagstridig gärning, t.ex. fall därnågon placerar ut väghinder som kan vara tillfara för trafiken. Eftersom gärningen i frågasvårligen kan betecknas som ett egentligträttsstridigt angrepp, är det naturligast att av-lägsnandet av sådana trafikäventyrande hin-der faller under nödtillståndsbestämmelsen.Vad som skiljer nödtillstånd från nödvärn ärofta beroende av tolkning och glidande. Ef-tersom rättsverkningarna huvudsakligen be-stäms utifrån samma grunder, kan detta inteanses vara något stort problem. Stora likhetermed nödvärn har i synnerhet de situationerdär den hotande faran härrör från den vars in-tressen man genom den nödtillståndsbaseradeåtgärden försöker rädda. I rättslitteraturen ta-las i detta sammanhang om defensivt nödtill-stånd (försvarsnödtillstånd) i motsats till ag-gressivt nödtillstånd (angreppsnödtillstånd).Differentieringen är så till vida viktig att detdefensiva nödtillståndet inte på samma sättäventyrar stabiliteten i rättsordningen. I dessa

RP 44/2002 rd 121

fall är gränsen för rättmätigt nödtillstånd isjälva verket något lägre än vid aggressivtnödtillstånd.

Nödtillståndsförutsättningar. Det krävs attdet föreligger trängande fara. Situationenskall vara sådan att det inte utan nödtill-ståndshandlingen hade varit möjligt att räddasig ur den. Faran skall dessutom i regel varaomedelbar, dvs. redan på det stadium atträttsförlusten är direkt förestående. Nödtill-stånd är alltid sekundärt. Om faran kan und-vikas så att personen i fråga anlitar myndig-hetshjälp, flyr eller t.ex. offrar sina egna in-tressen framför tredje mans intressen, skalldetta i allmänhet göras, under förutsättningatt personen genom att fly eller äventyra sinaegna intressen inte ger upphov till en väsent-ligt större rättskränkning.

Intresseavvägning. Hur nödtillståndshand-lingar skall bedömas rättsligt avgörs i sistahand utifrån intresseavvägning. Rättsord-ningen tillåter att ett större intresse räddas påbekostnad av ett mindre. Detta slags nödtill-ståndshandling betraktas också som rättsen-lig. För att rädda liv får förmögenhetsvärdenalltid offras och för att undvika större förmö-genhetsskador får mindre förmögenhetsin-tressen offras. Bestämmelsen förlorar dock iklarhet i och med att det saknas anvisningarför hur intressena skall bedömas i problema-tiska situationer. Hur skall man gå till väga,när det gäller smärre hälsorelaterade skadoroch avsevärda förmögenhetsintressen? Dess-utom spelar också andra omständigheter, så-som från vem den hotande rättskränkningenhärrör, en roll i sammanhanget. Om det ärfrågan om s.k. defensivt nödtillstånd och ho-tet härrör från den skadelidande, närmar sigsituationen nödvärn, och det kan tänkas attdet offrade intresset i vissa fall kunde vararent av större än det räddade. Den som för attskydda sin hund av blandras mot ett angreppav en rashund, som springer fritt omkring,dödar det värdefullare djuret, kan befrias frånansvar trots värdediskrepansen. Å andra si-dan avgörs bestraffningsfrågan inte nödvän-digtvis bara på basis av värdeskillnaden. Si-tuationen skall bedömas som en helhet medhänsyn till bl.a. farans ursprung samt övrigaomständigheter, inklusive affektionsvärden.Just detta avser också den gällande lagen närden ger domstolen en möjlighet att "efter

som saken och omständigheterna äro" pröva,om den som offrade det större intresset even-tuellt trots allt må undgå straff. I verklighetenblir således också den intresseavvägningsba-serade skillnaden mellan tillåtande ochursäktande nödtillståndshandlingar tämligenglidande.


Nödbestämmelsen i svenska brottsbalken(24 kap. 4 §) ger rätt att begå en gärning inöd, när fara hotar liv, hälsa, egendom ellernågot annat viktigt av rättsordningen skyddatintresse. En nödgärning utgör brott endastom den med hänsyn till farans beskaffenhet,den skada som åsamkas annan och omstän-digheterna i övrigt är oförsvarlig. Bestäm-melsen skyddar således, förutom liv, hälsaoch egendom, också andra viktiga av rätts-ordningen skyddade intressen, såsom all-männa intressen, förutsatt att de bara är till-räckligt viktiga. Åtgärder som normalt hörtill myndigheterna får dock inte vidtas, omdet inte finns alldeles särskilda skäl.

Nödtillståndsbestämmelsen i den norskastrafflagen (47 §) befriar från ansvar, omgärningen har vidtagits för att rädda någonsperson eller gods ur en trängande fara, näromständigheterna berättigade gärningsman-nen att anse att det räddade intresset var sär-deles betydelsefullt i förhållande till den ska-da som räddningsåtgärden kunde förväntasorsaka. Enligt 25 § i strafflagskommissionensförslag (NOU 1992:23) skall en gärning varalaglig, om den begås i syfte att skydda någotvisst intresse mot skador eller faror, som inteannars skäligen kunde ha undvikits, och denaktuella faran för skada var väsentligt störreän den fara för skada som hänförde sig tillnödtillståndshandlingen. Med den föreslagnarevideringen avser man inte att ändra omfatt-ningen av de intressen som skyddas. Termen"person eller gods" har dock bytts ut mot denvidare termen "intresse". Enligt den gällandetolkningen inbegriper "person" bl.a. skyddetav hälsa, kroppslig integritet, ära och privat-liv. Också allmänna intressen kan skyddasgenom nödtillståndsgärningar. De faller del-vis under begreppet "gods". Trots att andraän materiella allmänna intressen, såsom sta-tens säkerhet, strängt taget inte ingår i lydel-

RP 44/2002 rd122

sen, har nödtillstånd ansetts tillåtet antingenmed stöd av analogi eller av skälighet. Slut-resultatet med hänsyn till skyddsintressena äri stort sett detsamma som vid nödvärn. Ut-trycket "person eller gods" tillåter en rätt om-fattande nödtillståndsrätt.

I den danska strafflagen används sammatermer som i den norska strafflagen, "personeller gods". Också tolkningslinjerna är mot-svarande. Enligt den danska strafflagen är detlikaså möjligt att försvara allmänna intressengenom nödtillståndsgärningar.

I den tyska strafflagen finns särskilda reglerom tillåtet nödtillstånd (34 §) och om ursäkt-ligt nödtillstånd (35 §). Bestämmelsen omtillåtet nödtillstånd omfattar samtliga rättsligtskyddade intressen, även allmänna (t.ex.livsmedelsförsörjning, trafiksäkerhet och sta-tens säkerhet). Det ursäktliga nödtillståndetavgränsas så att det skyddar bara de intressensom anses mest betydelsefulla. Som exempelpå detta slags intressen nämner lagen liv,kroppslig integritet och frihet.

I den österrikiska strafflagen föreskrivs en-dast om ursäktligt nödtillstånd (10 §). I be-stämmelsen tas inte ställning till frågan omskyddsintressen. Man har emellertid tolkatbestämmelsen så att den gäller endast enskil-da skyddsintressen.

3. Aktuella problem

Rättsjämförelsen ger vid handen att den in-hemska nödtillståndsrätten är rätt inskränkt ifråga om de intressen som faller under desstillämpningsområde. De allmännordiska ar-gument för en begränsad nödtillståndsrättsom en gång i tiden anfördes i doktrinen talarinte längre för att nödtillståndsrätten skallbegränsas till enskilda intressen. Det kan åandra sidan leda till problem om samtligaallmänna intressen omfattas av skyddet. I deenstaka fall där bestämmelsen om nödtill-ståndsrätt har upplevts som obefogat in-skränkt har det inte egentligen varit fråganom rent statliga (allmänna) skyddsintressen,utan om samhälleliga, dvs. sådana kollektivaskyddsintressen som är gemensamma församhällsmedlemmarna, t.ex. natur och kul-tur.

I lagen tas inte ställning till frågan om olikaslag av nödtillstånd och inte heller till skill-

naden mellan tillåtet och ursäktligt nödtill-stånd. Denna begreppsmässiga oklarhet kanockså ses som ett missförhållande som behö-ver rättas till.

Kärnproblemen i nödtillståndsbestämmel-sen är koncentrerade kring intresseavvägningoch de principer som då aktualiseras. I dengällande strafflagen finns inga bestämmelserom de relevanta grunderna i detta samman-hang. Lagen uppmanar domstolen att pröva"efter som saken och omständigheterna äro",om gärningsmannen skall ansvara fullt, heltbefrias eller dömas enligt en nedsatt straff-skala. Det är i själva verket angeläget att merexakt reglera de intresseavvägningsrelevantagrunderna.

4.Paragrafens innehåll

Den föreslagna paragrafens 1 mom. skallgälla nödtillstånd som tillåtande grund och 2mom. som ursäktande grund. En handlingsom är nödvändig för att avvärja en omedel-bar och trängande fara som hotar ett rättsligtskyddat intresse och som är av annat slag änvad som avses i 4 § är tillåten som en nödtill-ståndshandling, om handlingen utifrån enhelhetsbedömning är försvarlig med beak-tande av det räddade intressets samt den or-sakade skadans och olägenhetens art ochstorlek, farans ursprung samt övriga omstän-digheter (1 mom.). Kan en handling som harbegåtts för att rädda ett rättsligt skyddat in-tresse inte anses tillåten enligt 1 mom., ärgärningsmannen dock fri från straffansvar,om det inte skäligen kunde ha krävts att gär-ningsmannen skulle ha reagerat på annat sättmed beaktande av hur viktigt det räddade in-tresset var, hur oförutsedd och tvingande si-tuationen var samt övriga omständigheter(2 mom.).

Enligt förslaget är det tillåtet att genom ennödtillståndshandling skydda samtliga rätts-ligt skyddade intressen. Detta betyder attnödtillståndsrätten i princip har utvidgats attgälla också andra än enskilda intressen samtallmän egendom.

Nödtillstånd är, precis som nödvärn, ett yt-tersta medel. Det fordras således att det intefinns någon annan utväg ur situationen. Dettaframgår av kravet på en omedelbar ochträngande fara. Omedelbarheten hänsyftar på

RP 44/2002 rd 123

förekomsten av fara. Omedelbarheten ställerföljaktligen krav också på den tidsmässigadimensionen. Att faran skall vara trängandehänvisar till att det inte finns någon annanräddning ur situationen. Ett absolut krav påatt det inte skall ha funnits något annat sättatt rädda sig kan leda till oskäligheter, om dett.ex. kan visas att det hade varit möjligt attklara situationen på något mycket mödosamtsätt. I bestämmelsen har dock utgåtts ifrån attdetta slags situationer blir beaktade i tillräck-lig utsträckning i samband med ursäktligtnödtillstånd enligt 2 mom. Om det sålundaförelåg någon annan, eventuellt t.o.m. svår-realiserbar räddningsmöjlighet, kan hand-lingen inte anses utgöra tillåtet nödtillståndenligt 1 mom. Till villkoren för tillåtet nöd-värn hör att faran inte annars kunde avvärjas.Om ett sådant medel hade funnits, men detinte skäligen kunde ha krävts att gärnings-mannen använde sig av det, skall fallet be-dömas enligt 2 mom.

För att vara trängande måste faran ocksåuppfylla ett påtaglighetskriterium. Det är inteskäl att tala om nödtillstånd vid alldeles småfaror, utan det krävs att det dramatiska ele-ment som hör till situationen överstiger enviss tröskel. Den eventuella ansvarsbegräns-ning som behövs i samband med smärrerättskränkningar står att finna i bl.a. läran omtillåtna risker.

Nödtillståndsgärningar kan begås ocksågenom underlåtenhet. I likhet med vad somgäller vid nödvärn förutsätts för ansvarsfrihetäven vid nödtillstånd att gärningsmannenkänner till eller på ett begripligt sätt tror atthan eller hon befinner sig i nödtillstånd.

1 mom. Nödtillstånd som tillåtande grund.Om nödtillstånd både som tillåtande grundoch som ursäktande grund skall föreskrivas isärskilda moment. Paragrafens 1 mom. om-fattar de tillåtande grunderna. Ursäktligt nöd-tillstånd regleras i 2 mom.

Intresseavvägning. Enligt 1 mom. om tillå-tet nödtillstånd är en handling som är nöd-vändig för att avvärja en omedelbar ochträngande fara som hotar ett rättsligt skyddatintresse och som är av annat slag än vad somavses i 4 § tillåten som en nödtillståndshand-ling, om handlingen utifrån en helhetsbe-dömning är försvarlig med beaktande av deträddade intressets samt den orsakade skadans

och olägenhetens art och storlek, farans ur-sprung samt övriga omständigheter.

Frågan om ett nödtillstånds rättsenlighetavgörs således fortfarande via intresseavväg-ning. Här skall ett mindre intresse ge vika förett större. Utöver principen om det tyngre in-tresset påverkas bedömningen av solidari-tetsprincipen: också i en konkret konfliktsi-tuation skall en viss solidaritet visas mot för-buden i lagen. En extra tröskel måste så attsäga överskridas innan individen själv fårbörja bedöma vikten mellan två olika intres-sen, ifall bedömningen innebär att (formella)förbud i lagen överträds. När intressena ärlikvärdiga skall individen av solidaritet medbestämmelserna i rättsordningen avhålla sigfrån att bryta mot dem. Så kan vi konkluderaatt en nödtillståndshandling är rättsenlig, omdet räddade intresset är väsentligt större ändet offrade. Att handlingen ses som rättsenligbetyder att den med hänsyn till rättsordning-ens syften får en prägel av någonting positivtoch godtagbart över sig. Med tanke påskyddsintressena i rättsordningen är det ra-tionellt att främja handlingar, genom vilkamänniskorna i situationer av intressekollisionräddar det större och offrar det mindre intres-set.

Farans ursprung. Frågan om en nödtill-ståndshandling är tillåten eller inte skall en-ligt bestämmelsen dock inte avgöras endastutifrån intresseavvägning. Vid sidan av deavvärjda skadornas storlek och de räddadeintressenas vikt samt på motsvarande sätt deorsakade skadornas storlek skall avseendefästas också vid farans ursprung samt övrigaomständigheter. Kravet på farans ursprunghänför sig framför allt till fallen av s.k. de-fensivt nödtillstånd, där den hotande faranhärrör från den skadelidande själv. För atthandlingen skall kunna betraktas somrättsenlig krävs då inte nödvändigtvis att detgenom nödtillståndshandlingen räddadeintresset är väsentligt större än det offrade. Inödtillståndssituationer som nära påminnerom nödvärn kan handlingen fortfarandebedömas som en tillåtennödtillståndshandling, trots att det offradeintresset var t.o.m. något störe än deträddade.2 mom. Nödtillstånd som ursäktandegrund. I momentet föreskrivs om ursäktligtnödtillstånd. Kan en handling som har be-

RP 44/2002 rd124

gåtts för att rädda ett rättsligt skyddat intresseinte anses tillåten enligt 1 mom., är gär-ningsmannen dock fri från straffansvar, omdet inte skäligen kunde ha krävts att gär-ningsmannen skulle ha reagerat på annat sättmed beaktande av hur viktigt det räddade in-tresset var, hur oförutsedd och tvingande si-tuationen var samt övriga omständigheter.

Rättsordningen förutsätter att gärnings-mannen skall offra ett mindre intresse fram-för ett större. Om intressena står i omvändordning skall gärningsmannen avhålla sigfrån att handla. Vid ursäktligt nödtillståndutgås ifrån att det räddade intresset inte ärväsentligt värdefullare än det offrade. För an-svarsfrihet förutsätts då att gärningsmannensförfarande är förståeligt och ursäktligt.

Det räddade intressets vikt. Bland de orsa-ker som kan leda till att en handling karaktä-riseras som ursäktlig nämns vikten av deträddade intresset. Med vikt avses här framförallt den subjektiva betydelsen. Gärningsman-nen bedömer intressena eventuellt på annatsätt än rättsordningen, men gör det av orsakersom vi ser som förståeliga. På detta hänsyftarmöjligheten att i enlighet med det normativaskuldtänkandet avstå från straff, om det räd-dade intresset var så viktigt för gärningsman-nen att det inte kunde ha krävts att han ellerhon reagerade annorlunda. Också affektions-värden är värden som på goda grunder för-tjänar någon form av skydd, oaktat skyddetkanske är mindre än det skydd som hänförsig till de objektiva värdena i rättsordningen.Ju mer direkt intressena gäller gärningsman-nen själv eller personer som står honom ellerhenne nära, desto mer förståeligt blir förfa-randet. Av detta följer vidare att de allmännaintressena vad denna grund beträffar fallerutom tillämpningsområdet för ursäktligt nöd-tillstånd. Om gärningsmannen uppriktigt troratt han eller hon räddar ett viktigare intressepå bekostnad av ett mindre viktigt, har haneller hon enligt sin mening inte ens i principhaft någon orsak att förfara på något annatsätt. I och med att gärningsmannen uppleverförfarandet som riktigt, kan han eller hon inteheller anta att det är straffbart. Situationenpåminner således om indirekt förbudsvillfa-relse.

Situationens oförutsedda och tvingande na-tur. Om yttre omständigheter, t.ex. tidsbrist,

förhindrar rationella överväganden, är detockså uppenbart att inte heller sanktioner kanha den motiverande verkan som förutsätts.Man kan även säga att möjligheten att iakttalagen är genomsnittligt svagare.

Till de fall som skall avgöras i detta sam-manhang hör vidare de klassiska nödtill-ståndsfallen, där ett liv måste offras för att ettannat människoliv skall kunna räddas. Värdetav ett människoliv är absolut och inte helleravviker människoliv i värde från varandra:alla människoliv är lika värdefulla och skyd-das på samma sätt av rättsordningen. Av det-ta följer också att ingen kan beröva någon li-vet i en nödtillståndssituation och gå fri frånansvar med stöd av tillåtet nödtillstånd. En-ligt nödtillståndsbestämmelsen kan det intevara tillåtet eller rättsenligt att beröva en an-nan människa livet. Högst kan en sådanhandling lämnas obestraffad på subjektivagrunder med anledning av en i motivations-hänseende exceptionellt svår situation.

Övriga omständigheter. Ytterligare kan or-saker som hänför sig till gärningsmannensperson, ställning och beteende vara av bety-delse i sammanhanget. Likaså kan det attgärningsmannen är medskyldig tillmätas re-levans. Om situationen är självförvållad, ärdet svårt att basera ansvarsfriheten påförståelighetskriteriet.

6 §. Användning av maktmedel

1. Nuläge

1.1. Allmänt

Den som har hand om vissa uppgifter kan iuppdraget bli tvungen att använda maktme-del på ett sätt som under andra förhållandenmotsvarar någon brottsbeskrivning. I synner-het de som i sitt arbete möter fysiskt mot-stånd är utsatta för denna risk. Det är framförallt frågan om polisen, personer som skallupprätthålla allmän ordning, myndighetersom ansvarar för säkerheten på anstalter,krigsmän och gränsbevakningsväsendet. Omrätten att använda maktmedel föreskrivs del-vis i strafflagen, delvis i lagstiftningen på re-spektive förvaltningsområde. De viktigastemaktmedelsberättigade myndigheterna harsedan gammalt nämnts i strafflagsbestäm-

RP 44/2002 rd 125

melsen om användning av maktmedel. Dess-utom finns i lagstiftningen enskilda bestäm-melser om rätten att använda maktmedel ivissa situationer.

Att frågan om de tillåtna maktmedlensgränser i sista hand avgörs enligt kompetens-normerna på respektive förvaltningsområde,försvårar strafflagsregleringen av användningav maktmedel. I strafflagen kan i själva ver-ket föreskrivas närmast om det förfarandesom skall iakttas när befogenheterna i frågahar överskridits. I första hand skall situatio-nerna granskas via de aktuella kompetens-normerna, inte utifrån någon brottsbeskriv-ning eller strafflagen. Det mest naturliga ärföljaktligen att om saken bestäms i de all-männa kompetensnormerna för envar myn-dighet. Detta var orsaken till att också be-stämmelserna om polisens rätt att användamaktmedel överfördes från strafflagen tillpolislagen år 1995. Av samma anledning äräven termen offentligrättsligt nödvärn vilse-ledande. I stället för offentligrättsligt nödvärnanvänds här termen användning av maktme-del.

1.2. Strafflagsbestämmelser om maktmedels-användning

I strafflagen nämns persongrupper vilkasrätt till maktmedelsanvändning regleras i 3kap. 8 och 8 a §. Enligt strafflagen bestämsockså hur man skall förfara när maktmedels-befogenheterna har överskridits.

Fångvakter och de övriga personer somavses i 3 kap. 8 § 2 mom. I 3 kap. 8 § 2 mom.strafflagen sägs följande: "Försöker den somskall gripas, anhållas eller häktas, genom attgöra motstånd eller fly undgå att bli fasttageneller försöker straffånge eller annan gripen,anhållen eller häktad rymma eller gör hanmotstånd mot fångvakt eller annan som hartill uppgift att hindra rymningen eller hållahonom till ordningen, må jämväl då sådanamaktmedel brukas som med hänsyn till om-ständigheterna kunna anses försvarliga förvederbörandes gripande, rymningens för-hindrande eller ordningens upprätthållande.Lag samma vare då i ifrågavarande fall mot-stånd göres av någon annan än ovan nämndperson."

I bestämmelsen nämns inte direkt den kretsav personer som är berättigad till maktme-delsanvändning, men denna kan dock härle-das från de beskrivna situationerna i paragra-fen. Eftersom alla bestämmelser om polisensbefogenheter och rättigheter har överförts tillpolislagen, bedöms också de i detta lagrumavsedda situationerna där någon anhålls,grips eller häktas enligt polislagen. Efter re-videringen av polislagen gäller lagrummetsålunda närmast fångvakter, men också vissaandra grupper som granskas medan.

När det gäller personer som har omhänder-tagits av polisen bestäms användningen avmaktmedel enligt polislagen i de fall där detär frågan om en polismans rättigheter. Ombefogenheterna för de väktare som är i tjänsthos polisen finns däremot inga bestämmelserpå lagnivå.

Ett utkast till regeringsproposition om lag-stiftning om behandling av anhållna ochgripna har utarbetats i augusti 2001. Enligtutkastet kan den rådande situationen inte an-ses vara godtagbar på den grund att väktarnasbefogenheter bestäms utifrån normer somstår på samma nivå som inrikesministerietsanvisningar eller inrikesministeriebeslut omenskilda väktare eller den oklara bestämmel-sen i 3 kap. 8 § strafflagen.

Det huvudsakliga personella tillämpnings-området för den lag om behandling av an-hållna och gripna som håller på att beredasskall gälla anhållna och gripna, men ocksåandra personer som på någon annan lagliggrund än anhållande eller gripande har om-händertagits av polisen. Enligt förslaget skallom väktarnas rätt att använda maktmedel be-stämmas i lag. Om polisens rätt att användamaktmedel skall iakttas vad som bestäms ipolislagen. Avsikten är att regeringsproposi-tionen skall avlåtas 2002.

Fullmakter att meddela vård eller vidtaandra åtgärder oberoende av föremålets viljafinns åtminstone i mentalvårdslagen, barn-skyddslagen, lagen angående specialomsor-ger om utvecklingsstörda, lagen om smitt-samma sjukdomar (583/1986), lagen om be-handling av berusade (461/1973) och lagenom missbrukarvård (41/1986).

Mentalvårdslagen har ändrats 2001 så att idess 22 d och 22 e § bestäms om maktmedel.Lagändringen träder i kraft den 1 juni 2002. I

RP 44/2002 rd126

de övriga lagar som nämnts finns inte mot-svarande bestämmelser om maktmedel.

Av mentalvårdslagen och 40 § lagen angå-ende specialomsorger om utvecklingsstördaframgår att en person som är åtalad för brottoch en person som på grund av sitt sinnestill-stånd inte dömts till straff kan hållas i enverksamhetsenhet för specialomsorger omutvecklingsstörda.

Vid social- och hälsovårdsministeriet be-reds för närvarande lagstiftning om tvångs-medel inom social- och hälsovården. Ocksåreglering som gäller maktmedel kommersannolikt att fogas till den i nödvändig ut-sträckning.

I utkastet till regeringsproposition om lag-stiftning om behandling av anhållna ochgripna går man in för att slopa begreppet attta i förvar berusade. Den åtgärd som riktarsig mot de berusades frihet skall benämnasgripande i den mening som avses i polisla-gen. Användningen av maktmedel bestämspå basis av vad som har sagts för polismänsdel enligt polislagen och för väktares del en-ligt lagen om behandling av anhållna ochgripna.

I 4 kap. militära disciplinlagen finns be-stämmelser om gripande, anhållande ochhäktning av personer som lyder under 45kap. om militära brott i strafflagen. Personersom har gripits, anhållits eller häktats förva-ras i högvakt eller eljest under militärmyn-dighets uppsikt eller i allmänt fängelse ellerpå annan förvaringsplats.

Om den som har gripits, anhållits eller häk-tats har omhändertagits av en militärmyndig-het, förefaller det vara oklart om en krigs-mans rätt att använda maktmedel mot sådanagripna, anhållna eller häktade personer somförsöker fly skall bestämmas enligt straffla-gens 3 kap. 8 § eller 8 a §, som behandlasnedan. I 8 a § nämns rymningssituationer ut-tryckligen bara i 3 mom., som är tillämpligtpå flyende krigsfångar. Lagberedningshand-lingarna (komm.bet. 1972:A 18, RP 85/1981rd) ger inte heller någon entydig bild av hurmaktmedelsfrågan skall avgöras.

För brott som avses i 2 § militära rätte-gångslagen kan den som lyder under 45 kap.strafflagen i rättegång ådömas disciplinstraffeller i disciplinärt förfarande påföras disci-plinstraff eller disciplinär tillrättavisning. Di-

sciplinstraff är arrest, disciplinbot, utegångs-straff och varning. Disciplinära tillrättavis-ningar är utegångsförbud, extratjänst ochanmärkning.

Till arrest döms i minst ett och högst 30dygn. Arreststraff verkställs i högvakt ellereljest under bevakning. Då arreststraff skallverkställas på samma gång som fängelse-straff på viss tid eller förvandlingsstraff förböter, skall även arreststraffet avtjänas i all-män straffanstalt.

I fråga om de maktmedel som kan riktasmot flyende personer som undergår arrestgäller vad som ovan har sagts om personersom har gripits, anhållits och häktats till följdav militära brott.

Personer som bistår de ovan nämnda. I 3kap. 8 § 3 mom. strafflagen föreskrivs: "Ägernågon enligt 1 eller 2 mom. rätt att tillgripamaktmedel, tillkommer samma rätt jämvälden som bistår vid fullgörandet av tjänste-åliggandet." Bestämmelsen ger den som bi-står en i 2 mom. avsedd fångvakt att fullgörauppdraget i fråga en s.k. allmän rätt att an-vända maktmedel. Paragrafens 1 mom. ärupphävt.

Allmän rätt att gripa. Ovan nämnd rätt attanvända maktmedel har enligt paragrafens 4mom. likaså den som med stöd av 1 kap. 1 §tvångsmedelslagen har gripit någon, om den-ne gör motstånd mot honom.

Berättigad att använda maktmedel är enligtlagrummet den som utövar den allmänna rät-ten att gripa i det slags situationer som avsesi tvångsmedelslagen. Anträffas den som harbegått brott på bar gärning eller flyende fotfår han med stöd av tvångsmedelslagens 1 §1 mom. gripas av vem som helst, om fängel-se kan följa på brottet eller om brottet är lind-rig misshandel, snatteri, lindrig förskingring,lindrigt olovligt brukande, lindrig skadegö-relse eller lindrigt bedrägeri. Var och en fårockså gripa den som enligt efterlysning ut-färdad av en myndighet har förklarats anhål-len eller häktad. Envar som med stöd av 3kap. 8 § 4 mom. strafflagen utövar den all-männa rätten att gripa har följaktligen rätt attanvända sådana maktmedel som med hänsyntill omständigheterna kunna anses försvarligaför vederbörandes gripande eller rymningensförhindrande.

Krigsmän. I 3 kap. 8 a § strafflagen regle-

RP 44/2002 rd 127

ras frågan om krigsmäns rätt att användamaktmedel. Möter krigsman i vakttjänst,jourtjänst eller polisuppdrag motstånd, harhan enligt 1 mom. rätt att tillgripa sådanamaktmedel som med hänsyn till truppens el-ler det bevakade objektets säkerhet eller el-jest till tjänsteuppdragets eller tjänstgöring-ens art och motståndets farlighet kan ansesförsvarliga. Under nämnda förutsättningarhar vaktpost rätt att tillgripa maktmedel ävendå någon trots vaktpostens befallning attstanna närmar sig ett bevakat område till vil-ket tillträde är förbjudet. I paragrafens 2mom. föreskrivs om förmäns rätt till makt-medelsanvändning. Momentet lyder: "Såvidaunderordnad, oaktat förmans förbud, i strid,sjönöd eller motsvarande för truppen ellerdess verksamhet synnerligen farlig situationflyr, gör våldsamt motstånd mot förman ellerinte åtlyder förmans för avvärjande av farangivna befallning, trots att befallningen upp-repats, har förmannen rätt att för återställan-de av lydnad och ordning gentemot den un-derordnade tillgripa sådana maktmedel sommed hänsyn till farligheten i den underordna-des gärning även som situationen i övrigt kananses försvarliga för förhindrande av gär-ningen eller för fullgörandet av befallning-en." I 3 mom. bestäms ytterligare om bevak-ning av krigsfångar: Då en krigsfånge flyrhar den vars uppgift det är att förhindra flyk-ten rätt att tillgripa maktmedel enligt 8 § 2mom.

1.3. Maktmedelsanvändning utanför straff-lagen

Polisen. Den viktigaste bestämmelsenutanför strafflagen gäller polisens rätt att an-vända maktmedel. Enligt 27 § polislagen fåren polisman i ett tjänsteuppdrag för att brytaner motstånd, avlägsna en person från enplats, gripa en person, förhindra att någonsom berövats sin frihet flyr, avlägsna ett hin-der eller avvärja ett överhängande brott ellernågon annan farlig gärning eller händelse an-vända maktmedel i den mån det behövs ochkan anses försvarligt. I paragrafens 2 mom.anges de kriterier som skall beaktas vid för-svarlighetsbedömningen. Huruvida makt-

medlen är försvarliga skall enligt momentetbedömas med hänsyn till hur viktigt ochbrådskande uppdraget är, hur farligt motstån-det är, vilka resurser som står till förfogandesamt övriga omständigheter som inverkar påhelhetsbedömningen av situationen. I 3 mom.sägs vidare att den som på begäran eller medsamtycke av en polisman tillfälligt bistår enpolisman i en situation där bistånd från enutomståendes sida måste anlitas vid använd-ningen av maktmedel på grund av ett synner-ligen viktigt och brådskande polisiärt tjänste-uppdrag har rätt att under polismannens upp-sikt använda sådana nödvändiga maktmedelsom polismannen med stöd av sina befogen-heter ger honom fullmakt till.

Myndighetsutövning som kan jämställasmed polisiära uppdrag. I vissa fall har ocksåandra myndigheter givits samma fullmaktertill maktmedelsanvändning som polisen. Så-dana myndigheter är enligt 24 § lagen omgränsbevakningsväsendet (320/1999) gräns-bevakningsmännen och enligt 17 § tullagen(1466/1994) tullmännen. Gränsbevaknings-männens fullmakter definieras självständigt,tullmännens fullmakter genom en hänvisningtill polislagen.

Andra grupper. I lagen har dessutom själv-ständigt föreskrivits om rätten att användamaktmedel i följande situationer. Om rättenför ordningsvakter att använda maktmedelbestäms i 9 § lagen om ordningsvakter(533/1999). Med ordningsvakter avses per-soner som med stöd av lagen om samman-komster (530/1999), lagen om friluftsliv(606/1973), sjömanslagen (423/1978) ellerförordningen om inkvarterings- och förpläg-nadsrörelser (727/1991) har utsetts att över-vaka ordning och säkerhet. För kollektivtrafi-kens del finns bestämmelser i 4 § lagen omupprätthållande av ordning i kollektivtrafik(472/1977) samt i 11 § lagen om kontroll-avgift i kollektivtrafik (469/1979). Om väk-tares rätt att använda maktmedel vid utföran-de av uppdrag bestäms i 5 § lagen om bevak-ningsföretag (237/1983). Om utmätnings-mäns rätt att använda maktmedel i verkstäl-lighetsuppdrag föreskrivs i 3 kap. 30 § ut-sökningslagen (37/1895). I 37 § luftfartsla-gen (281/1995) bestäms om rätten för luftfar-tygs befälhavare att använda tvång för attåterställa ordningen eller för att avvärja en

RP 44/2002 rd128

fara. I 74 § sjömanslagen ges fartygs befäl-havare och personer som bistår dem rätt attanvända maktmedel för att upprätthålla ord-ningen på fartygen. Enligt 6 § lagen om för-svarsmaktens handräckning till polisen(781/1980) har personer som hör till enhandräckningsavdelning rätt att under en po-lismans uppsikt på det sätt som närmareframgår av paragrafen använda sådana nöd-vändiga maktmedel som polismannen gerhonom fullmakt till. I 6 § lagen om säker-hetskontroller vid domstolar (1121/1999) be-stäms om säkerhetskontrollörers rätt att an-vända maktmedel för att avlägsna personerfrån domstolen. I 6 § lagen om säkerhetskon-troller inom flygtrafiken (305/1994) före-skrivs om rätten att använda maktmedel föratt avlägsna personer från flygfältsområdeteller flygplatsbyggnader. I 31 § territorial-övervakningslagen (755/2000) regleras terri-torialövervakningsmyndigheters rätt att an-vända maktmedel. Ofta, men inte alltid, harockså utomstående som bistår maktmedels-berättigade myndigheter eller personer givitsmotsvarande rätt till maktmedelsanvändning.


Eftersom bestämmelserna om maktmedels-användning till stor del finns i andra lagar änstrafflagen, tas endast Sverige upp somexempel här. I 24 kap. 2 § brottsbalken före-skrivs om rätten att bruka våld mot en personsom är berövad friheten. Om en sådan personrymmer eller sätter sig till motvärn, får detvåld brukas som med hänsyn till omständig-heterna är försvarligt för att rymningen skallhindras eller ordningen upprätthållas. Be-stämmelsen gäller förutom häktade och an-hållna, också t.ex. personer som har tagits inför psykiatrisk tvångsvård. Kapitlets 3 § gäll-er en militär förmans rätt att bruka våld motunderlydande.

Om polismäns rätt att bruka våld bestäms i10 § polislagen. En polisman får i de fall somräknas upp i paragrafen bruka våld, om allaandra medel är otillräckliga och om det medhänsyn till omständigheterna är försvarligt. Isamma lags 29 § föreskrivs om rätten förordningsvakter, vaktposter vid Försvarsmak-ten och vissa andra grupper att bruka våld.

Väktare har däremot inte enligt den lagstift-ning som är tillämplig på dem några särskil-da fullmakter till maktmedelsbruk.

3. Aktuella problem

Genom reformen av polislagen förverkli-gades den grundlösning enligt vilken makt-medelsanvändningen i princip skall granskasutifrån myndighetsbefogenheterna. Detstraffrättsliga perspektivet blir relevant närbefogenheterna överskrids. Det är skäl attfölja samma grundlösning också i fråga omde övriga yrkesgrupper som har rätt att an-vända maktmedel. De situationer där makt-medelsanvändning aktualiseras varierar alltenligt uppgifter, myndigheter och omstän-digheter i den mån att det inte är möjligt attföra samman dem i en enda allmän straff-lagsbestämmelse. Befogenhetsbestämmelser-na, de uppgifter och syften som berättigar tillmaktmedelsanvändning måste tas in i lag-stiftningen om envar myndighet eller ettvartförvaltningsområde särskilt. Man går såledesin för att skapa ett system där befogenheternaregleras så exakt som möjligt i den materiellalagstiftningen. I strafflagen skall i allmännatermer anges de yttersta gränserna för makt-medelsbefogenheterna samt förfarandet närmaktmedelsgränserna har överskridits.

Den grundlösning som anges i denna pro-position och enligt vilken bestämmelser ommaktmedel skall ingå i lagstiftningen för re-spektive specialområde innebär att sådan lag-stiftning skall stiftas till den del den ännusaknas. Detta gäller de grupper vars befo-genheter att använda maktmedel nu baserarsig enbart på bestämmelsen av allmän natur i3 kap. 8 § 2 mom. strafflagen. När den re-form som föreslås i denna proposition harträtt i kraft existerar ingen sådan allmän be-stämmelse längre.

Den föreslagna lösningen, enligt vilken detskall föreskrivas om maktmedel så exakt sommöjligt för varje enskild myndighet eller var-je enskilt förvaltningsområde, står i samklangockså med grundlagen och tolkningspraxis ifråga om den. Enligt 124 § grundlagen kanoffentliga förvaltningsuppgifter anförtrosandra än myndigheter endast genom lag ellermed stöd av lag, om det behövs för en ända-målsenlig skötsel av uppgifterna och det inte

RP 44/2002 rd 129

äventyrar de grundläggande fri- och rättighe-terna, rättssäkerheten eller andra krav på godförvaltning. Uppgifter som innebär betydan-de utövning av offentlig makt får dock gesendast myndigheter. Exempel på uppgiftersom innebär betydande utövning av offentligmakt är enligt regeringens proposition medförslag till Finlands grundlag (RP 1/1998 rd)på självständig prövning baserad rätt att an-vända maktmedel eller att på något annatkonkret sätt ingripa i en enskild personsgrundläggande fri- och rättigheter. Dettamotsvarade grundlagsutskottets tolknings-praxis dittills. Det att rätten att användamaktmedel utsträcks till att omfatta ocksåandra än myndigheter var enligt utskottet enomständighet som i princip kräver att grund-lagsordning tillämpas (t.ex. GrUU 1/1994rd).

Efter den nya grundlagens ikraftträdandehar grundlagsutskottet granskat de befogen-heter för väktare (GrUU 28/2001 rd) som fö-reslås i regeringens proposition 69/2001 rd.Utskottet kritiserade den föreslagna regler-ingen enligt vilken en väktares befogenheterbestäms genom hänvisningar till de allmännabestämmelserna om nödvärn och allmän rättatt gripa. Med utgångspunkt i de allmännaförutsättningarna för begränsning av grund-läggande fri- och rättigheter ansåg utskottetatt en lagreglering som baserar sig på hän-visningsbestämmelser är otillräcklig medhänsyn till kravet på en exakt och noga av-gränsad reglering. Enligt grundlagsutskottetbör självständiga bestämmelser om väktaresbefogenheter och maktmedel utformas. Nå-got som också talar för detta är att väktaresrättsliga ställning skall göras klarare.

Reglerna om användning av maktmedel ärosammanhängande och därför rätt svårtydda.Att reglerna är osammanhängande följer lik-väl delvis av sakens natur och kan inte hellerhelt undvikas. För att helheten lättare skallkunna överblickas föreslås dock att bestäm-melsernas lydelse förenhetligas. Att regler-ingen är oenhetlig framgår också av denomständigheten att det inte alltid är klart hurman skall gå till väga när maktmedelsgrän-serna har överskridits. För de situationer somregleras i strafflagen sköts saken med straff-lagsinterna arrangemang. I vissa strafflagsex-terna fall nämns saken i lagen i fråga, men

inte alltid. Också här är det skäl att sträva ef-ter större följdriktighet än förut.


Det föreslås att strafflagens allmänna delkompletteras med en allmän bestämmelse omanvändning av maktmedel för utförande avtjänsteuppdrag eller av någon annan jämför-bar orsak. I bestämmelsen förutsätts för detförsta att i fråga om rätten att använda makt-medel för utförande av tjänsteuppdrag ellerav någon annan jämförbar orsak samt om rät-ten att bistå personer som har utsetts attövervaka ordning bestäms särskilt genom lag(1 mom.).

I strafflagens allmänna del skall inte längreseparat nämnas de persongrupper och uppgif-ter som berättigar till maktmedelsanvänd-ning, utan om saken skall föreskrivas särskilt.Viktigast här är bestämmelsen i den revide-rade polislagen. Av de situationer som fortfa-rande regleras i strafflagen föreslås att be-stämmelserna om fångvakter skall överförastill lagen om verkställighet av straff och be-stämmelserna om krigsmän till 45 kap. ommilitära brott. Samtidigt skall vissa smärreändringar göras i de bestämmelser om an-vändning av maktmedel som redan nu finns ilagstiftningen i övrigt.

För det andra skall i paragrafen anges grän-serna för de tillåtna maktmedlen (2 mom.)När maktmedel används får endast sådanaåtgärder tillgripas som är nödvändiga för attuppdraget skall kunna utföras och som ut-ifrån en helhetsbedömning skall anses för-svarliga med beaktande av hur viktigt ochbrådskande uppdraget är, hur farligt motstån-det är samt situationen också i övrigt.

I momentet föreskrivs om de tillåtnamaktmedlens yttersta gränser. Maktmedels-gränserna skall i samtliga fall bestämmas ut-ifrån två grundläggande kriterier. Åtgärdernaskall för det första vara nödvändiga för attdet i lag reglerade uppdraget skall kunna ut-föras. För det andra skall de vara försvarliga.Den senare bedömningen hänsyftar framförallt på proportionalitetsprincipen. Mot var-andra skall då ställas frågan om hur viktigtuppdraget är och den intressekränkning somföljer av det maktmedelsrelaterade tvånget i

RP 44/2002 rd130

samband med den nödvändiga maktmedels-användningen. För att nödvändighets- ochproportionalitetskravet tydligare skall kunnaskiljas från varandra föreslås vissa närmasttekniska ändringar i bestämmelserna om oli-ka myndigheters maktmedelsanvändning.

För det tredje skall i lagen tas in en be-stämmelse om förfarandet vid excess i sam-band med användning av maktmedel (3mom.). Har de gränser som föreskrivs i 2mom. överskridits vid användningen avmaktmedel, är gärningsmannen dock fri frånstraffansvar, om det finns synnerligen vägan-de grunder för att anse att det inte skäligenkunde ha krävts att gärningsmannen skulle hareagerat på annat sätt med beaktande av gär-ningsmannens ställning och utbildning samthur viktigt uppdraget och hur oförutsedd si-tuationen var.

Det föreslås också att regleringen förenhet-ligas så att det i varje annan lag hänvisas tillstrafflagsbestämmelserna om excess i sam-band med användning av maktmedel.

Om den allmänna rätten att bistå någon itjänsteuppdrag skall enligt förslaget alltid fö-reskrivas särskilt i lagstiftningen i fråga, närdetta anses nödvändigt. Lagen skall såledesinte längre känna till en allmän rätt att biståpersoner som har utsetts att övervaka allmänordning.

Gränserna för den s.k. allmänna rätten attanvända maktmedel är något oklara i gällan-de lag. Genom reformen klarläggs situatio-nen; för att en utomstående skall ha rätt attanvända maktmedel när han eller hon biståren myndighet eller någon motsvarande förut-sätts alltid en särskild bestämmelse. På denutomståendes rätt ställs också ofta speciellakrav, t.ex. så att åtgärden sker på separat be-gäran eller med separat samtycke av myn-digheten. Myndigheten i fråga kan dessutomsärskilt begränsa den utomståendes rätt i för-hållande till rättens lagbestämda omfattning.

Det föreslås nu att en utomstående skall harätt till maktmedelsanvändning enligt följan-de lagar: polislagen, lagen om gränsbevak-ningsväsendet, tullagen, lagen om verkstäl-lighet av straff, luftfartslagen, lagen om upp-rätthållande av ordning i kollektivtrafik ochsjömanslagen. Utomstående skall inte ha rättatt använda maktmedel i andra situationer.Regleringen motsvarar den gällande lagstift-

ningen.1 mom. Maktmedelsberättigande situatio-

ner. I 1 mom. finns en allmän bestämmelseom i vilka situationer maktmedel får använ-das. Enligt momentet skall i fråga om rättenatt använda maktmedel för utförande avtjänsteuppdrag eller av någon annan jämför-bar orsak använda maktmedel samt om rättenatt bistå personer som har utsetts att övervakaordning bestämmas särskilt genom lag. Härsäger man klart att rätten till maktmedelsan-vändning alltid förutsätter en särskild full-makt i lag. Om de konkreta maktmedelsbe-rättigande situationerna skall inte längre ensdelvis bestämmas i strafflagens allmänna del,utan bestämmelserna i fråga skall ingå i and-ra lagar, av vilka polislagen är den viktigaste.Efter reformen får rätten att använda makt-medel inte grunda sig på bestämmelser påförordningsnivå utan en klar fullmakt i lag.

I allmänhet är det frågan om fullmaktersom är nödvändiga för att tjänsteuppdragskall kunna skötas. I den materiella lagstift-ningen anges närmare de uppdrag som berät-tigar till maktmedelsanvändning. Den vikti-gaste utsagan finns i polislagen, där det sägsatt maktmedel får användas för att bryta nermotstånd, avlägsna en person från en plats,gripa en person, förhindra att någon som be-rövats sin frihet flyr, avlägsna ett hinder elleravvärja ett överhängande brott eller någonannan farlig gärning eller händelse.

Med tjänsteuppdrag avses uppdrag somanknyter till tjänsteförhållanden. Också så-dana personer som inte står i tjänsteförhål-lande till staten kan behöva kunna användamaktmedel. I dessa situationer är det hellerinte frågan om egentliga tjänsteuppdrag (t.ex.ordningsmän vid nöjestillställningar, luftfar-tygs och fartygs kaptener, väktare samt ut-omstående som handlar utifrån den allmännarätten att gripa). Med tanke på detta slags si-tuationer sägs att rätten att använda maktme-del kan meddelas också av andra med tjäns-teuppdrag jämförbara orsaker. En typisktuppdrag som är jämförbart med tjänsteupp-drag gäller upprätthållande och tryggande avordning och säkerhet, en uppgift som till sinkaraktär är sådan att den ankommer på sta-ten, men som då och då har överförts ocksåpå andra myndigheter. Rätten att användamaktmedel förutsätter emellertid alltid ett

RP 44/2002 rd 131

närmare bemyndigande i lag.Enligt 124 § grundlagen kan offentliga för-

valtningsuppgifter anförtros andra än myn-digheter endast genom lag eller med stöd avlag, om det behövs för en ändamålsenligskötsel av uppgifterna och det inte äventyrarde grundläggande fri- och rättigheterna, rätts-säkerheten eller andra krav på god förvalt-ning. Uppgifter som innebär betydande utöv-ning av offentlig makt får dock ges endastmyndigheter.

2 mom. Gränser för tillåtna maktmedel.För utförande av tjänsteuppdrag eller av nå-gon annan jämförbar orsak får användas en-dast sådana maktmedel som uppfyller vissavillkor. Om villkoren och således de tillåtnamaktmedlens gränser föreskrivs i paragrafens2 mom. När maktmedel används får endastsådana åtgärder tillgripas som är nödvändigaför att uppdraget skall kunna utföras och somutifrån en helhetsbedömning skall anses för-svarliga med beaktande av hur viktigt ochbrådskande uppdraget är, hur farligt motstån-det är samt situationen också i övrigt.

I strafflagen regleras de tillåtna maktmed-lens yttersta gränser. Genom bestämmelser iandra lagar kan rätten att använda maktmedelbegränsas i förhållande till de befogenhetersom den allmänna bestämmelsen i strafflagenannars förefaller att ge. De huvudsakligabedömningskriterierna är likväl nödvändig-het och försvarlighet.

Frågan om maktmedlens nödvändighet be-döms separat i samband med varje enskiltuppdrag. Vidare kan man anlägga vissa all-männa synpunkter, som oberoende av upp-draget är av betydelse vid nödvändighets-bedömningen. Nödvändighetskravet hänförsig för det första till hur stränga maktmedlenär. Det lindrigaste medel som fyller syftetskall användas. Om samma resultat hadekunnat nås genom ett lindrigare medel, inbe-griper situationen maktmedel som inte harvarit nödvändiga, dvs. som har varit stränga-re än vad som var nödvändigt. Nödvändig-hetskravet innehåller också en tidsmässig av-gränsning. En anteciperad maktmedelsan-vändning är inte nödvändigt i den meningsom avses i lagrummet. Inte heller maktme-del som har pågått alltför länge är nödvändi-ga. När maktmedlen inte längre behövs mås-te användningen således upphöra. Till nöd-

vändighetskravet i samband med maktme-delsanvändning kan anknytas också en effek-tivitetsrelaterad dimension. Denna omstän-dighet skulle visserligen också kunna bedö-mas utifrån försvarlighetsaspekter. Om med-len inte under några som helst omständighe-ter hade kunnat resultera i det som avsågs,kan dessa inte heller anses nödvändiga medtanke på uppdraget. Om medlen inte kommeratt leda till det åsyftade, måste man såledesavstå från dem.

Endast den omständigheten att maktmedlenär nödvändiga förslår inte i sig. Medlen mås-te också utifrån en helhetsbedömning varaförsvarliga. Då skall hänsyn tas till hur vik-tigt och brådskande uppdraget är, hur farligtmotståndet är samt situationen också i övrigt.Likhetstecken kan sättas mellan försvarlig-hetskravet i bestämmelsen och kravet på pro-portionalitet jämte hithörande intresseavväg-ning; hur stränga medlen är och vilka olä-genheter de förorsakar skall stå i ett rimligt,dvs. riktigt och skäligt förhållande till detsom eftersträvas. Vid bedömningen skall be-aktas enskilda kriterier såsom hur viktigt ochbrådskande uppdraget är, hur farligt motstån-det är samt övriga omständigheter av rele-vans vid helhetsbedömningen. Vilka mer de-taljerade kriterier som skall beaktas vid för-svarlighetsbedömningen beror på uppdragetseller situationens specifika art. Annanstans ilagstiftningen finns därför eventuellt kom-pletterande och preciserande anvisningar idetta avseende. T.ex. bestämmelsen i polisla-gen motsvarar annars den allmänna bestäm-melsen i strafflagen, men enligt 27 § 2 mom.polislagen skall vid försvarlighetsbedöm-ningen tas hänsyn också till de resurser somstår till förfogande. De åtgärder som förare ikollektivtrafik vidtar för att avlägsna ellergripa en passagerare skall vara försvarligamed hänsyn till passagerarens uppträdandeoch övriga omständigheter (4 § 1 mom. lagenom upprätthållande av ordning i kollektivtra-fik).

De tjänstemän och andra personer som ärberättigade att använda maktmedel omfattas,precis som alla medborgare, av den allmännarätten till nödvärn och till nödtillståndshand-lingar. T.ex. polismän kan i tjänsteuppdraghamna i situationer där det alls inte längre ärfrågan om att utföra något visst tjänsteupp-

RP 44/2002 rd132

drag, utan om att försvara sig eller någon an-nan mot ett obehörigt angrepp. Då skall för-svarshandlingen bedömas enligt nödvärnsrät-ten, må så vara att gränsen mellan vad somsker inom ramen för myndighetens tjänsteut-övningsrätt och vad som sker inom ramen förenvars rätt till självförsvar blir svårprecise-rad. Problemet konkretiseras främst i situa-tioner där de tillåtna gränserna har överskri-dits.

3 mom. Excess i samband med användningav maktmedel. Enligt gällande lag kan excessi samband med tjänsterelaterad användningav maktmedel leda till ett nedsatt straff. Dåkrävs särskilda skäl som minskar gärningensklanderbarhet. Alternativt kan gärningsman-nen helt befrias från straffansvar, om detfinns synnerligen vägande skäl. Har de grän-ser som föreskrivs i 2 mom. överskridits vidanvändningen av maktmedel, är gärnings-mannen enligt förslaget dock fri frånstraffansvar, om det finns synnerligen vägan-de grunder för att anse att det inte skäligenkunde ha krävts att gärningsmannen skulle hareagerat på annat sätt med beaktande av gär-ningsmannens ställning och utbildning samthur viktigt uppdraget och hur oförutsedd si-tuationen var.

Excess i samband med användning avmaktmedel är en ursäktande grund. Huruvidaexcessvillkoren uppfylls avgörs enligt deprinciper som påverkar den allmänna skuld-bedömningen. Det avgörande är om deöverskridna maktmedlen kan anses försvarli-ga och ursäktliga i det aktuella fallet. Degrunder som iakttas vid bedömningen på-minner mycket om de omständigheter somtillmäts relevans i samband med frågan omexcess i nödvärn. Tillämpningsområdena förreglerna om maktmedelsanvändning och denallmänna nödvärnsbestämmelsen överlapparvarandra i synnerhet i situationer där de lag-bestämda maktmedelsgränserna haröverskridits. I rättspraxis står man inför svåragränsdragningsproblem när man dryftar vil-kendera bestämmelsen som skall tillämpas påfallen.

För nödvärnets vidkommande är det fram-för allt frågan om hur farligt och oförutsettangreppet är, dvs. omständigheter som görfelbedömningarna förståeliga mot bakgrun-den av hur rädd, ängslig eller skräckslagen

gärningsmannen var. Situationen har följakt-ligen redan hunnit bli rätt kritisk och makt-medlen används här snarare för att rädda per-sonens eget eller någon annans liv än i syfteatt utföra något visst tjänsteuppdrag. Om si-tuationen har glidit över till området för all-mänt nödvärn, bedöms fallet som allmännödvärnsexcess enligt de normspecifika kri-terierna. Att det ofta är frågan om myndig-hetsverksamhet, och framför allt polisiär så-dan, inverkar också på bedömningen av närt.ex. förlorad besinning skall ses som förståe-lig. På myndigheter kan på goda grunder stäl-las högre krav än på vanliga medborgare.Den omständigheten att en vanlig medborga-re i avsaknad av t.ex. den utbildning och yr-kesskicklighet som poliser eller väktare harväl kan tänkas gå till förståeliga överdrifter ivissa situationer, medför inte nödvändigtvisatt en myndighets förfarande i en motsvaran-de situation är ursäktligt.

Excess i samband med användning avmaktmedel föreligger däremot, när situatio-nen fortfarande kan hänföras till tjänsteutöv-ning, men det inte är frågan om att personenseller någon annans liv eller hälsa direkt skul-le skyddas. Att maktmedlen överskreds be-rodde här inte i sig på att polismannen oroa-des eller var rädd för sin egen säkerhet, utanpå att han eller hon var alltför nitisk i sintjänsteutövning och i sitt uppdrag. Omstän-digheter som skall beaktas i samband medsådana felbedömningar är bl.a. situationensoförutsedda karaktär, polismannens ställning,utbildning och personliga förutsättningar,den tid att överväga saken som stod till för-fogande samt motståndsmängden. Utbild-ningens funktion är å andra sidan just att re-ducera detta slags felbedömningar. Eftersomden gällande lagen kräver synnerligen vä-gande skäl för straffrihet, är det motiverat attockså den nya bestämmelsen i praktiken till-lämpas inom rätt strikta ramar.

Huruvida gränserna för tillåten maktme-delsanvändning har överskridits kan inte av-göras endast med stöd av strafflagen. Fråganom excess i samband med användning avmaktmedel bedöms såväl enligt bestämmel-serna i strafflagen som enligt bestämmelser iandra lagar, när de senare omfattar mer in-skränkta fullmakter än strafflagen.

RP 44/2002 rd 133

7 §. Lindring av straffansvar

Även om gärningsmannen inte helt befriasfrån straffansvar på de grunder som anges idetta kapitel, kan förhållandena enligt den fö-reslagna paragrafen dock beaktas så attstraffansvaret lindras på det sätt som före-skrivs i 6 kap. 6 § 3 punkten och 8 § 1 mom.5 punkten.

Kapitlets 1—6 § gäller situationer där gär-ningen anses tillåten eller åtminstone ursäkt-lig, fastän den i sig motsvarar någon brotts-beskrivning. Den föreslagna paragrafen skallinnehålla en klarläggande hänvisning sompåminnelse om att det i situationer, där gär-ningsmannen inte helt befrias från straffan-svar på sådana grunder, dock är möjligt att pågärningen tillämpa vissa strafflindringsgrun-der eller avvikelser från straffart och straff-skala som nämns i 6 kap.

I den föreslagna 6 kap. 6 § 3 punkten före-skrivs som strafflindringsgrund att brottet harbegåtts under omständigheter där tillämp-ningen av en ansvarsfrihetsgrund enligt 4kap. ligger nära till hands.

Enligt den föreslagna 6 kap. 8 § 1 mom. 5punkten kan domstolen döma ut ett straff i enlindrigare straffart än vad som anges i lag el-ler underskrida det minimistraff som före-skrivs för en gärning, om brottet har begåttsunder omständigheter där tillämpningen aven ansvarsfrihetsgrund ligger särskilt nära tillhands. I ett sådant fall får gärningsmannendömas till högst tre fjärdedelar av det sträng-aste straff som föreskrivs för brottet och lägstdet minimum i den straffart som föreskrivsför brottet. Om livstidsfängelse kunde följapå brottet, är maximistraffet för brottet fäng-else i tolv år och minimistraffet fängelse i tvåår.

Om ansvarsfrihetsgrunderna inte medför attgärningsmannen helt skall befrias frånstraffansvar, är domstolen givetvis intetvungen att beakta dem som strafflindrandeomständigheter. Det betyder att gärnings-mannen kan dömas till fullt straff; grundernaför strafflindring eller för avvikelser frånstraffart och straffskala skall med andra ordinte tillämpas.

5 kap. Om försök och medverkan tillbrott

A. Om försök till brott

Allmänt

1. Straffbart försök

Enligt strafflagen kan också den som harmisslyckats i sitt försök att begå en brottsbe-skrivningsenlig gärning ställas till ansvar.Försök kan lagtekniskt straffbeläggas på oli-ka sätt. I vissa länder har man kunnat gå inför att allmänt bestämma att brott som över-stiger en viss svårhetsnivå alltid är straffbara.Av de nordiska länderna har man gjort så iNorge. Ett annat alternativ är att reglera frå-gan separat i den särskilda delen. Detta ärfinska strafflagens ståndpunkt. I Finland kri-minaliseras försök bara när om saken be-stäms särskilt. Då är det alltid också fråganom en straffnedsättningsgrund. För försökbestraffas således i regel lindrigare än för enfullbordad gärning. Undantag utgör de få falldär ett försök i straffbarhetshänseende redan ibrottsbeskrivningen jämställs med en full-bordad gärning. Sådana s.k. försöksbrott ärbl.a. skattebedrägeri (29 kap. 1 §), regler-ingsbrott (46 kap. 1 §) och smuggling (46kap. 4 §).

Att försök kriminaliseras har sin grund i ettskuld- och farebaserat ansvar. Ett försök ärett uttryck dels för gärningsmannens skuld,dels för en fara för rättskränkning. Ju allvar-ligare kränkning det är frågan om, desto stör-re skäl är det utifrån strafflagens syfte, skyd-det av intressen, att bestraffa också för brotts-försök. Försöken till samtliga grövre brott äri själva verket straffbelagda hos oss. Lagstif-tarens verksamhet begränsas också av rätts-skyddsaspekter och bevisproblem. Ju fleraobjektivt iakttagbara delgärningar som en se-rie gärningar med syftet att kränka elleräventyra ett rättsligt skyddat intresse kan de-las in i, desto lättare är det för lagstiftaren atttill brottet foga ansvar för försök. När brottenbestår av klart skönjbara delmoment utgörrättsskyddet och bevisproblemen inte sammaslags hinder för bestraffning av försök somnär sådana delmoment inte kan urskiljas.

RP 44/2002 rd134

2. Förberedelse och planering

Med förberedelse till brott avses i subjektivmening en brottsinriktad verksamhet somskapar förutsättningar för att ett brott skallkunna fullbordas senare. Det handlar om för-beredelse t.ex. när någon skaffar ett vapenför att senare kunna begå ett brott. Huvudre-geln i finska strafflagen är att förberedelseinte är straffbar. Saken regleras i 4 kap. 3 §.

De särskilda förberedelsekriminalisering-arna utgör undantag från regeln att förbere-delse inte bestraffas. Enligt dem skall förbe-redelse till ett visst brott som bedöms somfarligt bestraffas enligt vad som särskilt före-skrivs. Det är alltid frågan om en självständigbrottsbeskrivning; inte heller straffet står i ettbestämt förhållande till straffet för ett full-bordat brott. De viktigaste förberedelsekri-minaliseringarna är förberedelse till folkmord(11 kap. 7 §), förberedelse till högförräderi(13 kap. 3 §), förberedelse till olovlig avlyss-ning eller förberedelse till olovlig observa-tion (24 kap. 7 §), förberedelse till allmänfar-ligt brott (34 kap. 9 §), förberedelse till pen-ningförfalskning (37 kap. 4 §), förberedelsetill betalningsmedelsbedrägeri (37 kap. 11 §)och förberedelse till narkotikabrott (50 kap.3 §).

Med förberedelsebrott kan jämställas ocksåsådana kriminaliseringar med subjektivaöverskott där det i brottsrubriceringen inte ta-las om förberedelse, men där det är fråganom att någon begår ett brott av förberedelse-natur i syfte att kunna begå något annat upp-såtligt brott. Exempel på detta slags krimina-liseringar är upprätthållande av landsförrä-disk förbindelse (12 kap. 11 §), stämpling isyfte att begå farligt militärt brott (45 kap.24 §), främjande av narkotikabrott (50 kap.4 §) och främjande av olovlig framställningav alkoholhaltigt ämne (91 § alkohollagen,459/1968).

Förberedelsehandlingarna förutsätter redanett beslut om eller åtminstone en tanke påbrott. Enligt vissa rättssystem är det straffbartatt bara göra upp planer, konspirera, i syfteatt begå något visst allvarligt brott. Tillämp-ningen av sådana kriminaliseringar är för-knippad med svåra bevisproblem och rättssä-kerhetsrisker. Finska strafflagen straffbeläg-ger inte planering; vår lagstiftning känner

inte heller till kriminaliseringar av konspira-tionstyp.

1 §. Försök

1. Nuläge

Den grundläggande bestämmelsen omstraffbara försök i gällande 4 kap. 1 § istrafflagen gäller endast straffets storlek. Förförsök bestraffas enligt en lindrigare straff-skala när försöket i brottsbeskrivningen intehar jämställts med en fullbordad gärning.Försök utgör en straffnedsättningsgrund, ochden tillämpliga straffskalan påverkas så somnärmare föreskrivs i 3 kap. 2 §. De allmännakriterierna på försök till brott anges däremotinte i strafflagen. Uppgiften har överlämnatsåt doktrinen och rättspraxis. Relevanta frågorär bl.a. gränsdragningen mellan försök ochfullbordade gärningar samt mellan försökoch förberedelse.

När det gäller att slå fast gränsen mellan ettförsök och en fullbordad gärning utgås ifrånbrottsbeskrivningen. Ett brott har fullbordatsnär de omständigheter som enligt lag ound-gängligen hör till brottsbeskrivningen är förhanden. Huruvida brottsförutsättningarna fö-religger eller inte framgår redan genom attman jämför det som har skett med brotts-beskrivningen. I förhållande till ett fullbordatbrott kan ett försök definieras endast indirekt.Det är frågan om försök när en väsentligbrottsförutsättning saknas.

Försök och förberedelse kan inte särskiljaspå formella grunder och med hänvisning tillbrottsbeskrivningen. De allmänna straffbar-hetsförutsättningarna vid försök har fått sö-kas i rättspraxis och i försöksteorierna i dokt-rinen. Detsamma gäller också för problemetmed s.k. otjänliga försök, dvs. frågan om hurman skall förhålla sig till försök som inte or-sakar någon fara, men som gärningsmannenhar upplevt som kanske t.o.m. mycket farli-ga. De försöksteorier som erbjuder svar påbägge frågorna kan grovt indelas i teoriermed tonvikt dels på subjektiva, dels påobjektiva aspekter.

Den subjektiva teorin binder straffbarhetentill gärningsmannens skuld och brottsliga vil-ja. Den som har gjort sig skyldig till ett för-

RP 44/2002 rd 135

sök ger uttryck för samma klandervärda sin-nelag som den som har fullbordat brottet.Den objektiva teorin betonar objektiva om-ständigheter, brottets följder och den orsaka-de faran. Ett försök är för handen när gär-ningen har medfört en fara för rättskränkningeller när gärningsmannen har inlett en verk-ställighetshandling. De försöksteorier somhar vunnit understöd i rättslitteraturen kom-binerar vanligen båda synsätten. I den in-hemska doktrinen har ställningstagandena iregel lutat åt det objektiva hållet. Dettastämmer också för den försöksteori som gårunder benämningen materiellt-objektiv. En-ligt den skall försök bestraffas, eftersom för-farandet äventyrar intressen som åtnjuterrättsordningens skydd. För att ett försök skallkonstitueras krävs att en viss faretröskelöverskrids. I rättslitteraturen beskrivs den påföljande sätt: om det med hänsyn till de om-ständigheter som gärningsmannen känner tilloch det som är allom bekant förefaller tro-värdigt att brottet fullbordas i gärningsögon-blicket, har försöket medfört en tillräckligfara för rättskränkning. Om följden då ter sigomöjlig, föreligger inget tjänligt försök.

Frågan om otjänliga försök har av hävd va-rit en försöksteoretisk vattendelare. Med attett försök är otjänligt avses här således denomständigheten att försöket inte på basis avden efterhandskunskap som står att få hadekunnat leda till det avsedda resultatet, ochinte den omständigheten huruvida någon kanställas till ansvar för försöket. Det problema-tiska är att bedöma när ett otjänligt försökmedför ansvar och när det inte gör det. I deninhemska rättslitteraturen har vikten vanligenlagts vid kriterier av mer objektiv natur. Oftahänvisas till "farozons"-kriteriet, med vilketavses att gärningsmannen kunde bli ställd tillansvar trots att brottet de facto aldrig kundeha fullbordats, om brottsobjektet var i faro-zonen. Om den som skulle dödas redan hadeavlidit, var det inte frågan om ett straffbartförsök, men om det tilltänkta offret bara aven ren slump hade avlägsnat sig från platsenför ett ögonblick, kunde ansvar följa på gär-ningen.

Rättspraxis kan inte sägas konsekvent haföljt någon viss försöksteori. Ibland har bris-ter i brottsplanen och klara hinder för brotts-fullbordan befriat från ansvar för försök, i

vissa fall ses spår av farozonsteorin (HD1978 II 91, 1988:109 och 1993:103).


Sverige. I 23 kap. 1 § brottsbalken slås fastde begreppsliga kriterierna på försök samt deallmänna straffbarhetsgrunderna. Ett försökföreligger när gärningsmannen har påbörjatutförandet av ett visst brott så att en fara harförelegat att handlingen skulle leda till brot-tets fullbordan, eller när en sådan fara endastpå grund av tillfälliga omständigheter har va-rit utesluten. Försök är straffbara bara om såbestäms i den särskilda delen. De bestäm-melser som straffbelägger försök finns alltid islutet av respektive strafflagskapitel. Enligt23 kap. 2 § är också förberedelse till brottstraffbar när så bestäms särskilt. Straffskalanför försök är densamma som för ett fullbor-dat brott. I praktiken mäts dock lindrigarestraff ut än för fullbordade brott. I fråga ombestraffning av förberedelse innehåller lagenbestämmelser vars syfte är att säkerställa attförberedelse alltid bestraffas lindrigare änfullbordade gärningar.

I ett kommittébetänkande från år 1996(SOU 1996:185) föreslogs att ansvaret vidförsök skall begränsas i ringa fall. Enligt denregeringsproposition (2000/01:85) som god-känts görs dock inte någon sådan ändring.

Danmark. Bestraffningen av försök baserarsig på en allmän bestämmelse, som binderstraffbarheten till hur grovt brottet är. Enligt21 § 1 mom. i den danska strafflagen skallbestraffas för försök till brott på vilka kanfölja strängare straff än fängelse i fyra måna-der, om inte något annat bestäms särskilt ilag. Lagen anger inte de begreppsliga kriteri-erna på försök. För försök får alltid dömastill böter. Å andra sidan är också maximi-straffet för fullbordade brott tillämpligt. För-beredelse bestraffas bara som ett självstän-digt brott enligt en egen brottsbeskrivning.

Norge. Också i Norge är bestraffningen avförsök anknuten till hur grovt brottet är. För-sök till samtliga brott i kategorin forbrytelserär straffbara. Försök till förseelser (forseel-ser) skall inte bestraffas (49 § strafflagen).Begreppen definieras mycket knappt i lagen.Det är frågan om försök när gärningsmannen

RP 44/2002 rd136

har börjat vidta åtgärder för att begå ett brott,men dessa inte motsvarar brottsbeskrivning-en till fullo. Då krävs både yttre mått ochsteg som omedelbart syftar till att fullbordabrottet, samt uppsåt. Enligt lagen skall försökbestraffas lindrigare än fullbordade brott. Närett straff bestäms för försök får det särskildaminimistraff som anges i lagen understigaseller en lindrigare påföljd än det föreskrivnastraffet dömas ut (51 §).

Strafflagskommissionen föreslog (NOU1992:23) att försök skall bestraffas enligtsamma materiella grunder som i gällanderätt. Ett försök föreligger således när någon isyfte att fullborda en straffbar gärning vidtaråtgärder som leder direkt till denna gärning. Ifråga om straffets storlek föreslogs att denobligatoriska strafflindringen avskaffas. Läg-re straff kunde dömas ut än för fullbordadegärningar, vilket i själva verket skall ansessom huvudregel, men lagskiparen kunde likaväl bestraffa ett försök lika strängt som enfullbordad gärning.

Tyskland. I 22 § i den tyska strafflagenfastslås de begreppsliga försökskriterierna:den som enligt sin uppfattning står i omedel-bart beråd att begå en brottsbeskrivningsenliggärning försöker begå ett brott. Straffbarhe-ten av försök är bunden till hur grovt brottetär. Försök till brott av typen Verbrechen, därminimistraffet är fängelse i minst ett år, äralltid straffbara. Bestraffningen av försök tilllindrigare brott än dessa (Vergehen) kräversärskilda bestämmelser (23 §). När lagskipa-ren dömer ut straff för försök kan han gå un-der straffskalan och tillämpa en lindrigarestraffart. I samma lagrum regleras också des.k. otjänliga försöken. Om ett grovt missför-stånd är orsaken till att gärningsmannen intehar insett att gärningen till följd av omstän-digheterna eller den valda metoden inte kanleda till brottsfullbordan, får domstolen avståfrån att döma ut ett straff eller enligt pröv-ning döma ut ett lindrigare straff än vad somär föreskrivet.

Österrike. Försök till uppsåtliga brott är en-ligt en allmän bestämmelse i strafflagen alltidstraffbara (15 §). Det är frågan om försök tillbrott, när gärningsmannen i enlighet med sittbeslut har vidtagit omedelbara brottsfullbor-dande åtgärder. I samband med försöks-bestämmelsen föreskrivs närmare också om

medverkansansvaret vid försöksgärningarsamt om de särskilda omständigheternas in-verkan på straffansvaret. I lagen slås vidarefast att de s.k. absolut otjänliga försöken inteär straffbara. En försöksgärning som inte un-der några omständigheter hade kunnat ledatill det önskade resultatet skall vara straffri.

Sammandrag. Jämförelsen visar att försöklagtekniskt kan kriminaliseras på olika sätt.Det är möjligt att genom allmänna bestäm-melser alltid straffbelägga försök till brotts-typer av en viss kategori. Så har man gått tillväga t.ex. i Danmark och i Norge. Det andraalternativet är att föreskriva om saken istrafflagens särskilda del. I Sverige har be-stämmelserna om försök alltid fogats till slu-tet av respektive kapitel. I Tyskland (vidbrott av typen Vergehen) och i Finlandnämns i slutet av varje brottsbestämmelse omockså försök är straffbart. Från de nämndaskall särskiljas de egentliga försöksbrotten,som redan brottsbeskrivningsenligt utgör för-sök och som i brottsbeskrivningen jämställsmed fullbordade gärningar.

För det andra skiljer sig systemen med av-seende på om lagstiftaren har strävat efter attprecisera de begreppsliga kriterierna på för-sök eller om svaret på frågan skall sökas i deförsöksteorier som har utvecklats i doktrinensamt i rättspraxis. Finska och danskastrafflagen representerar den senare lösning-en. I strafflagen i Sverige, i Norge och iTyskland har man däremot gått in för att ock-så precisera kriterierna på ett straffbart för-sök, även om begreppsbestämningen varieraravsevärt.

Det som samtliga system har gemensamt ärmöjligheten att alltid döma ut ett lindrigarestraff för försök än för fullbordade brott.Strafflindringen har vanligen genomförts såatt domstolarna enligt prövning å ena sidanfår döma ut ett straff som är lägre än normal-straffet, å andra sidan i regel alltid också haren möjlighet att döma ut ett lika strängt straffför försök som för fullbordade brott.

I alla jämförelseländer har i strafflagensallmänna del tagits ställning till den principi-ella straffbarheten av försök. I den finskastrafflagen föreskrivs till denna del endast attdå försök enligt lag är straffbart, skall det be-straffas enligt en nedsatt straffskala.

RP 44/2002 rd 137

3. Aktuella problem

Den lösning där straffbarheten av försökalltid regleras separat för varje brottsbeskriv-ning och varje brottstyp har visat sig fungerai praktiken. Den gör det möjligt att i enskildafall bedöma om det är kriminalpolitiskt moti-verat och görligt att kriminalisera försök. Inteheller lagstiftningen om straffbar förberedel-se har givit anledning till kritik. Med tankepå rättssäkerheten är det fortfarande motive-rat med självständiga brottsbeskrivningar förförberedelse, när kriminalpolitiska skäl talarför det. Om brotten då kallas förberedelse-kriminaliseringar eller inte är en ren termino-logisk fråga. Eftersom förberedelse till ettvisst brott alltid bygger på en separat brotts-beskrivning och eftersom bestraffning tillföljd av legalitetsprincipen alltid förutsätteren bestämmelse i lag, är 4 kap. 3 § 1 mom.,enligt vilket förberedelse inte bestraffas utansärskilda bestämmelser, sakligt sett obehöv-lig. Detsamma gäller 2 mom. i paragrafen,om än av andra skäl. Denna fråga behandlasnedan.

Att den finska strafflagen saknar en grund-läggande bestämmelse om straffbara försökär en brist i lagstiftningen. Det finns mycketnoggranna lagregler om hur försök skall be-straffas i speciella situationer, men i lagendefinieras t.ex. inte försök. Lagen tar inteheller direkt ställning till den principiellastraffbarheten av försök.

De gränsdragningskriterier som via denäldre doktrinen har blivit vedertagna har inteblivit föremål för alltför stor kritik. Det är re-dan av rättssäkerhetsskäl befogat att somhörnsten i bestraffningen av försök bibehålladet fareelement av mer objektiv natur sombygger på den materiellt-objektiva försökste-orin. Vissa avgöranden i rättspraxis har där-emot kritiserats i rättslitteraturen på dengrund att alltför stor vikt har lagts vid subjek-tiva omständigheter.


Det föreslås att en ny grundläggande be-stämmelse om försök skall tas in i lagen. Denprincipiella straffbarheten av försök skall re-gleras i paragrafens 1 mom. I 2 mom. fast-ställs de centrala begreppsliga kriterierna på

försök. I 3 mom. regleras ansvarets omfatt-ning genom en hänvisningsbestämmelse.

I 1 mom. slås fast den princip som implicitframgår av den gällande lagen, nämligen attför försök till ett brott bestraffas endast omförsöket är straffbart enligt de bestämmelsersom gäller det uppsåtliga brottet. Legalitets-principen kräver att saken skrivs in i lagen.

I subjektivt hänseende förutsätter bestraff-ning av försök alltid uppsåt. Kravet på uppsåtföljer av de allmänna bestämmelserna omtillräknande. Enligt dem skall bestraffas en-dast för uppsåtliga gärningar, om inte någotannat bestäms särskilt. Detta innebär för detförsta att bara försök till uppsåtliga brott ärstraffbara. För bestraffning av försök förut-sätts för det andra uppsåt från gärningsman-nens sida. Med avvikelse från den allmän-språkliga betydelsen av försök krävs ingetavsiktsuppsåt för bestraffning, utan det räck-er med den lägsta graden av uppsåt.

I 2 mom. definieras ett straffbart försöksamt anges vad som begreppsligt är känne-tecknande för det. Enligt förslaget har engärning framskridit till ett försök till brott närgärningsmannen har börjat utföra brottet ochdå åstadkommit fara för att brottet fullbordas.Försök till brott föreligger också när en sådanfara inte orsakas, om faran har uteblivit en-dast på grund av tillfälliga omständigheter.

Gränsen mellan ett försök och en fullbor-dad gärning avgörs utifrån brottsbeskrivning-en. De kriterier som nämns i momentets för-sta mening anger således i första hand grän-sen mellan försök och förberedelse. Anvis-ningarna i den andra meningen blir ytterliga-re tillämpliga när problemet med otjänligaförsök skall lösas.

Förutsättningarna för bestraffning av för-sök kan delas in i två huvudgrupper: (1) deyttre åtgärder som har vidtagits i syfte attbegå ett brott och (2) den fara för brottsfull-bordan som på så sätt har orsakats. Bäggegrunderna kompletterar varandra. Utgåendefrån dem granskas samma händelseförlopppå sätt och vis ur olika perspektiv.

Kravet i den första meningen kopplar alltidsamman bestraffningen av försök med någonviss brottsbeskrivning. Att gärningsmannenskall ha börjat utföra brottet refererar till dekonkreta åtgärder som han eller hon har vid-tagit i syfte att begå ett brottsbeskrivningsen-

RP 44/2002 rd138

ligt brott. Skeendet måste granskas i legali-tetsprincipens anda och alltid utifrån enbrottsbeskrivning, och inte bara t.ex. som nå-got som äventyrar ett rättsligt skyddat intres-se. Enligt kriteriet försöker man skilja försökfrån i synnerhet rena förberedande åtgärder.Om gärningsmannen redan har gjort allt somkrävs för att fullborda brottet, dvs. att det fö-religger ett s.k. avslutat försök, är kraven tilldenna del uppfyllda. Till övriga delar är detfrågan om förhållandevis oklara kriterier. Omhur dessa uppfylls kan anföras bara vissa in-bördes kompletterande hjälpregler.

I den äldre rättslitteraturen bestämdes för-sökspunkten utgående från begreppet verk-ställighetshandling. Vad begreppet omfattar isak har dock visat sig vara svårt att bestäm-ma. Formellt gäller det verksamhet som för-utsätts i brottsbeskrivningen. Brottsbeskriv-ningarna varierar enligt hur exaktverksamheten i fråga har beskrivits i lagen.Den som börjar strypa någon har, inomramen för det valda tillvägagångssättet,påbörjat ett dödande i den bemärkelse somavses i lagen och i allmänspråket. Enligt vadsom sagts i rättslitteraturen överskridsförsökströskeln och inleds verkställighetennär verksamheten har nått det stadium som iallmänhet eller under de omständigheter sombara gärningsmannen själv kan känna tillmedför en omedelbar fara för att följdeninträffar.En verkställighetshandling är ett otillräck-ligt kriterium i synnerhet i situationer därbrottsutförandet kan spjälkas upp i flera fa-ser, och det inte finns någon klart urskiljbareller överordnad verkställighetshandling.Problematiska är också sådana situationer därbrottsutförandet bildar en kedja av mångafortlöpande åtgärder, som i och för sig inteomfattas av brottsbeskrivningen. Den äldredoktrinen löser problemet enligt vägledandehjälpregler. Försökspunkten har således an-setts uppnådd också när gärningsmannen harpåbörjat den handling som utgör den näst sis-ta länken i ett händelseförlopp, som i stortsett genast kommer att leda till brottsfullbor-dan. Huruvida denna preliminära gärning re-dan i sig är straffbar, kan ha betydelse somett indicium i saken: den som redan haröverskridit straffbarhetsgränsen kan antasvara beredd att också till övriga delar slutförasin gärning. Det föreligger följaktligen en ob-

jektivt sett större risk för att brottet fullbor-das.

I HD 1988:54 dömdes den åtalade för för-sök till stöld, när han i syfte att stjäla hadeförsökt bryta sig in i en butik med hjälp av englasskärare, med vilken han innan han ertap-pades och greps hade lyckats skada glasrutani butikens ytterdörr så att rutan måste bytasut. Kritik kan däremot riktas mot HD 1985 II8. I fallet hade den åtalade enligt uppdrag an-länt till en bostad, där personer som såldenarkotika bodde, i avsikt att erhålla narkotis-ka ämnen för distribution. Polismän, somverkställde husrannsakan i bostaden, hadeemellertid omedelbart gripit den åtalade in-nan han hade hunnit få i sin besittning denarkotiska ämnen som fanns i bostaden. Denåtalade ansågs genom sitt förfarande ha på-börjat verkställigheten av narkotikadistribu-tion och sålunda gjort sig skyldig till i 2 §narkotikalagen (1289/1993) avsett försök tillnarkotikadistribution. Det är svårt att se attdet kunde vara frågan om en påbörjad narko-tikadistributionsrelaterad verkställighets-handling i det skedet när gärningsmannenjust hade anlänt till bostaden utan att alls hahunnit befatta sig med narkotikan. Avgöran-det fattades genom omröstning.

Förutom yttre åtgärder förutsätts att gär-ningsmannen genom sitt förfarande har orsa-kat fara för brottsfullbordan. Med fara avseshär konkret fara. Att brottet fullbordas skallvara faktiskt möjligt. Dessutom krävs att detvid gärningstillfället framstod som en beak-tansvärd möjlighet att brottet skulle fullbor-das i praktiken. Om det utifrån den bästamöjliga kunskap som står att få kan sägas fö-religga en beaktansvärd risk för brottsfull-bordan när gärningen begås, har farekriterieti lagen uppfyllts.

Den konkreta fara som måste finnas för attkonstituera ett straffbart försök förutsätter så-ledes att det vid gärningstillfället inte baravar faktiskt möjligt, utan också ett i praktikenplausibelt alternativ, att brottet fullbordas.Om brottet hade varit omöjligt att begå, upp-fylls inte villkoret i fråga. I rättslitteraturenhänvisas till dessa situationer i samband medbehandlingen av otjänliga försök. Ett otjän-ligt, de facto också omöjligt, försök kan dockvara straffbart enligt ett annat farekriteriummed stöd av andra meningen i 2 mom.

RP 44/2002 rd 139

Enligt momentets andra mening skall för-sök till brott också föreligga när någon farainte orsakas, om faran har uteblivit endast pågrund av tillfälliga omständigheter. I den si-tuation som avses fanns det ingen faktiskmöjlighet till brottsfullbordan, medan det urgärningsmannens synvinkel och i det aktuellaläget kunde te sig plausibelt att brottet skullefullbordas. Det är sålunda frågan om otjänli-ga försök, ett problemkomplex som har äg-nats mycken uppmärksamhet i doktrinen.Termen otjänligt försök används visserligeninte i förslaget. I förslaget omfattas den isvensk rätt använda konstruktionen tillfälligaomständigheter. Fördelen med termen "till-fälliga omständigheter" är att den direkt hän-syftar på utgångspunkten för avgörandet.Termen är inte heller lika känslig för feltolk-ningar som "otjänligt försök".

Också vid preciseringen av kriteriet "tillfäl-liga omständigheter" är det möjligt att ta tillhjälpregler. Även om hjälpreglerna anger deriktlinjer enligt vilka svaret bör sökas, samtde grunder som bör beaktas, blir den slutligalösningen också här öppen. Utgångspunktenär att brott skall bestraffas, om en normalförhandsbedömning utifrån gärningsmannensposition hade gett vid handen att det enbartvar av tillfälliga omständigheter som faranvid försöket uteslöts. Vid bedömningen skallbeaktas gärningsmannens uppsåt och dehandlingsalternativ som han eller hon hartänkt ut i förhållande till det syfte som strä-vas efter. Om det har råkat sig så att gär-ningsmannen av flera till buds stående hand-lingsalternativ har valt ett otjänligt, skall haneller hon bestraffas för försök. Om samtligaaktuella alternativ däremot var sådana attgärningsmannen bland dem inte hade kunnatvälja ett fungerande alternativ, är försöketinte straffbelagt. Vidare är försök straffbara,om det efteråt hade varit lätt att modifierahändelseförloppet så att brottet hade kunnatfullbordas. Ett försök är i sin tur strafflöst,om brottsplanen var så fundamentalt bristfäl-lig att gärningen med hänsyn till de medelsom användes, föremålet för gärningen ellerde övriga situationstypiska omständigheternainte under några omständigheter hade kunnatleda till det avsedda resultatet. För försökskall också bestraffas i situationer där gär-ningsmannen även hade tillgång till ett fun-

gerande alternativ, men där han eller hon avflera till buds stående handlingsalternativbara hade råkat välja ett otjänligt. En fick-tjuv, som i en folkhop sticker ned handen i entom ficka, råkade välja fel ficka. En inbrotts-tjuv, som bryter sig in i en bostad för att till-gripa en dyrbar tavla som temporärt har flyt-tats någon annanstans, råkade välja fel tid-punkt.

Hur saken avgörs är trots hjälpreglerna närallt kommer omkring en bedömningsfråga.Farebedömningen utgör fortfarande den kri-minalpolitiska utgångspunkten. Samma skälsom talar för bestraffning av abstraktafaredelikt talar också för bestraffning av ettsådant försök som i den aktuella situationeninte har orsakat någon konkret fara, men somunder andra förhållanden väl hade kunnatvara farligt. Ett brottsförsök som utförs medpermanent otjänliga medel, någon försökert.ex. begå ett livsbrott genom trolldom, blirinte dess farligare även om gärningen senareupprepas med andra besvärjelser eller riktarsig mot något annat offer. Ficktjuven, sområkar sticka ned handen i en tom ficka, kan isituationen i fråga t.o.m. snabbt fullbordaförsöket på ett mer lukrativt sätt.

I 3 mom. hänvisas till straffmätnings-bestämmelsen i 6 kap. 8 § 1 mom. 2 punkteni förslaget. Enligt den utgör försök en grundsom berättigar domstolen till att understigadet minimistraff som föreskrivs för ett full-bordat brott samt till att döma ut en lindrigarepåföljd än vad som anges i lag. Att brottetstannade vid försök skall dessutom, precissom i dag, inverka på det tillämpliga maxi-mistraffet.

2 §. Avstående från försök och verksamånger

1. Nuläge

Enligt 4 kap. 2 § 1 mom. strafflagen skallett försök vara strafflöst när "gerningsman-nen af egen drift och ej för yttre hinder afståttfrån brottets fullbordande eller afstyrt denverkan, som hör till brottets fullbordan". Lag-rummet gäller en situation som i rättslittera-turen har benämnts avstående från försök ochverksam ånger.

Ansvarsfrihetsgrunderna är i första hand

RP 44/2002 rd140

kriminalpolitiska. Genom att medge ansvars-frihet i situationer där gärningsmannen innanbrottet fullbordas frivilligt avlägsnar brottetsföljdverkningar och förhindrar uppkomstenav skador, kan man minska de skador sombrotten för med sig. Ansvarsfriheten kan för-svaras också med skuldbaserade argument.En gärningsman som på eget initiativ är be-redd att dra sig ur ett brott och vill förhindradess följder har mindre skuld och är mindreklandervärd än en person som enträget strä-var efter att nå sitt mål.

Regleringen av avstående från försök ochverksam ånger bygger på skillnaden mellanett oavslutat och ett avslutat brott. Det är frå-gan om ett oavslutat brott när gärningsman-nen ännu inte har vidtagit alla de åtgärdersom enligt hans förmenande krävs för attåstadkomma följden. Vid ett avslutat försökhar gärningsmannen redan vidtagit alla de åt-gärder som enligt hans förmenande krävs föratt åstadkomma följden. Från försök kan av-stås bara så länge som det föreligger ett oav-slutat försök. Om försöket har avslutats, kangärningsmannen gå fri endast på basis avverksam ånger.

I gällande 4 kap. 2 § 2 mom. sägs ytterliga-re: "Innefattar sådant försök handling, hvil-ken i och för sig utgör särskildt brott; skallför det brott dömas till straff." I doktrinen gårsituationen under benämningen kvalificeratförsök. I momentet refereras till situationerdär försökshandlingar, t.ex. bruket av våldvid ett våldtäktsförsök, redan i sig motsvararnågon brottsbeskrivning. I dylika situationerskall den som avstår från försök ställas tillansvar för det fullbordade brott som de redanutförda handlingarna konstituerar, t.ex. miss-handel, oberoende av om han döms för för-sök till huvudbrottet.

Till regleringen av avstående från försökoch verksam ånger hör specialfrågan om an-svarsarrangemangen vid medverkan. Enligtgällande 5 kap. 4 § inverkar särskilda person-liga förhållanden, som avstående från försökockså kan karaktäriseras som, bara på ansva-ret för den medverkande som står i detta för-hållande. Detta innebär att en brottsling, somför egen del avbryter brottsutförandet, går frifrån ansvar, även om medbrottslingen full-bordar brottet. Detta slags system har i all-mänhet ansetts kriminalpolitiskt ohållbart.

Trots att det saknas en egentlig bestämmelseom saken har man i rättsvetenskapen enhäl-ligt ansett att den medverkande som avstårfrån försök eller verksamt ångrar sig befriasfrån ansvar endast om han får de andra attavstå från att fullborda brottet eller annarsfrån händelseförloppet lyckas eliminera be-tydelsen av sin egen tidigare verksamhet.


De flesta rättsordningar har motsvarandebestämmelser om avstående från försök ochverksam ånger som finska strafflagen. Ter-minologiska och kontextuella variationerfinns dock.

Sverige. Frågan regleras på åtgärdsefter-giftssidan. Enligt 23 kap. 3 § brottsbalkenskall ansvar inte ådömas den som frivilligt,genom att avbryta gärningens utförande ellerannorledes, har föranlett att brottet inte full-bordats. Detsamma gäller också för dem somhar vidtagit förberedande åtgärder, när defrivilligt har förebyggt den brottsliga an-vändningen av de hjälpmedel som de har be-fattat sig med.

Norge. Enligt 50 § i den norska strafflagenskall försök inte bestraffas, om gärningsman-nen av egen fri vilja antingen avstår från denbrottsliga verksamheten innan brottet harfullbordats eller förhindrar den följd somhade medfört ett fullbordat brott. Den norskastrafflagskommissionens förslag (NOU1992:23, 24 § 3 mom.) motsvarar tillinnehållet den gällande bestämmelsen.

Danmark. Enligt 22 § i den danskastrafflagen skall inte bestraffas för försök,när gärningsmannen frivilligt och annars änav yttre hinder har avstått från att fullbordabrottet. Ansvarsfrihet följer vidare när gär-ningsmannen vidtar åtgärder som förhindrarbrottsfullbordan. Den danska strafflagen hardessutom en specialbestämmelse om an-svarsbefrielse för verksamt ångerfulla perso-ner. Den är tillämplig i situationer där gär-ningsmannens ångermanifestation de factointe har förhindrat följden, utan den uteblivnaföljden har berott på avstyrande handlingarinitierade av andra personer, vilket gär-ningsmannen dock inte har varit medvetenom. Ansvarsbefrielse kan följaktligen följaockså när det är andra som har förhindrat

RP 44/2002 rd 141

följden, om gärningsmannen själv likväl harförsökt avstyra följden och då också vidtagitsådana åtgärder som enligt hans uppfattningförebygger följden och som även objektivtsett hade kunnat göra det. Efter att brottetsfullbordanspunkt har nåtts kan gärningsman-nens ansvar lindras (84 § 1 mom. punkterna6—9).

Tyskland. Från ansvar för försök befrias en-ligt 24 § 1 mom. i den tyska strafflagen densom frivilligt upphör med det fortsattabrottsutförandet eller avstyr brottets fullbor-dan. Om brottet i vilket fall som helst intehade fullbordats, är gärningsmannen fri frånansvar ifall han frivilligt och uppriktigt harsträvat efter att förhindra brottsfullbordan.

Österrike. Avstående från försök och verk-sam ånger regleras i separata lagrum. Vid av-stående från försök enligt 16 § 1 mom. i denösterrikiska strafflagen gäller ansvarsbefriel-se både för den gärningsman som frivilligtavstår från att fullborda brottet och den somavstyr följden. I 2 mom. utvidgas ansvarsfri-heten till situationer där gärningen hade för-blivit ofullbordad även utan gärningsman-nens avstyrande handlingar. Då förutsättsdock att den person som försökte begå brottetovetande om dessa omständigheter somomöjliggjorde brottsfullbordan frivilligt ochuppriktigt har strävat efter att avstyra följdeneller att annars förhindra brottets fullbordan.I 167 § om verksam ånger föreskrivs detalje-rat om ansvarsfrihet också i situationer därbrottet redan har kommit till fullbordan. Föransvarsfrihet krävs att gärningsmannen harersatt den skada som han har förorsakat ellerförbundit sig att ersätta den, förutsatt att dettahar skett innan myndigheterna har fått redapå gärningsmannens person.

3. Aktuella problem

Det råder ingen oklarhet om att bestämmel-serna om avstående från försök och verksamånger behövs. Diskussioner har närmast förtsom vissa detaljfrågor.

I doktrinen har ansvarsförutsättningarnakritiserats för att vara följdinriktade. För an-svarsfrihet vid verksam ånger förutsätts alltidatt gärningsmannen har lyckats förhindraföljden. Det kan emellertid stundom ansesoskäligt att bestraffa gärningsmannen i en si-

tuation där han trots uppriktiga försök intehar förmått förhindra följden. Detta har van-ligen ansetts problematiskt i alla system. Denallmänna lösningen är att gå in för ansvars-frihet enligt prövning så att situationerna fal-ler under den öppna ansvarsfrihetsbestäm-melsen, som i Norge, eller så att saken fallerunder bestämmelserna om domseftergift somi Sverige.

Ett annat problemkomplex gäller möjlighe-ten till ansvarsfrihet vid redan avslutade ellerfullbordade brott. I allmänhet utsträcker sigverksam ånger endast till försöksstadiet. Ivissa situationer kunde det likväl vara moti-verat att låta en verksamt ångerfull person gåfri från ansvar också efter det att fullbor-danspunkten har passerats, i synnerhet omskadorna var lätta att avhjälpa. Också dettaproblem är gemensamt för de olika systemen.I de situationer där det har befunnits nödvän-digt att utsträcka ansvarsfriheten till fullbor-dade brott regleras frågan vanligen i straffla-gens särskilda del som i Sverige och i Tysk-land. Ett undantag utgör den österrikiskastrafflagen, som möjliggör ansvarsfrihet förden ångerfulle efter det att brottet redan harfullbordats (167 §). Att tillämpa bestämmel-serna om åtgärdseftergift är däremot en kom-pletterande möjlighet.

Med avvikelse från många länders straffla-gar, såsom den danska, tyska och österrikis-ka, saknar den finska strafflagen en särskildbestämmelse med tanke på de situationer därföljden uteblir annars än av gärningsmannensegna åtgärder, men där gärningsmannen dockhelhjärtat har gått in för att förhindra den.Syftet med undantagsbestämmelserna ärnärmast att täcka avstående från försök ochverksam ånger vid s.k. straffbara otjänligaförsök. Att brottet inte fullbordas i dessa fallberor ju inte på gärningsmannens avstyrandehandlingar, utan på det faktum att brottet re-dan från första början var otjänligt. Bestäm-melserna har dessutom tillämpats analogt isådana fall av verksam ånger där följden haruteblivit av andra orsaker än gärningsman-nens agerande, fastän också gärningsmannenuppriktigt har strävat efter att förhindra följ-den. Ett alternativt sätt att reglera dessa ex-ceptionella situationer är att befria gärnings-mannen från ansvar enligt bestämmelsen omavstående från försök, vilket har gjorts i

RP 44/2002 rd142

Tyskland och i Österrike. I och med att situa-tionerna är komplicerade skulle det dockkrävas en rätt detaljerad bestämmelse. Denandra möjligheten är att kanalisera fallen viadomseftergiftsreglerna. På denna punkt kande gällande bestämmelserna anses tillräckli-ga. De har visserligen stiftats närmast medtanke på det motsatta fallet, dvs. situationerdär gärningsmannen själv strävar efter attförhindra följden men misslyckas så till vidaatt följden åtminstone delvis inträffar.

Med hänsyn till legalitetsprincipen är det iFinland en klar brist att medverkansansvaretvid avstående från försök bara grundar sig påprinciper utarbetade i doktrinen. Behovet avsärskilda regler är obestridligt.


Urtypen av avstående från försök och verk-sam ånger regleras i 1 mom. Enligt förslagetskall inte bestraffas för försök, om gärnings-mannen frivilligt har avstått från att fullbordabrottet eller annars har förhindrat den följdsom avses i brottsbeskrivningen.

Om medverkansfall föreskrivs i 2 mom.Om det finns flera medverkande i brottet, be-friar avstående från försök och verksam ång-er en gärningsman, anstiftare eller medhjäl-pare från ansvar endast om denne har fåttockså de övriga medverkande att avstå frånatt fullborda brottet eller annars har lyckatsförhindra den följd som avses i brotts-beskrivningen eller på annat sätt har elimine-rat betydelsen av sin egen verksamhet vidfullbordandet av brottet.

Det föreslagna 3 mom. gäller situationerdär följden de facto har avvärjts, och dettaockså har varit gärningsmannens strävan,men där följden likväl inte har förhindratstack vare gärningsmannens agerande. Försökbestraffas inte, om brottet inte fullbordas el-ler den följd som avses i brottsbeskrivningenuteblir av orsaker som inte hänför sig tillgärningsmannen, anstiftaren eller medhjälpa-ren, men denne frivilligt och uppriktigt harsträvat efter att förhindra brottets fullbordaneller följden.

Om s.k. kvalificerade försök skall bestäm-mas i 4 mom. Om ett försök som enligt 1—3mom. inte skall bestraffas samtidigt fullbor-dar något annat brott, är brottet i fråga straff-

bart. Den inverkan som avstående från försökoch verksam ånger har på ansvaret beskrivsmed uttrycket "för försök bestraffas inte".Rättssystematiskt är det frågan om en sär-skild ansvarsfrihetsgrund förankrad i krimi-nalpolitiska principer. Ansvarsfriheten grun-dar sig således inte på en brist i de allmännabrottsförutsättningarna.

Innehållsligt skall systemet i det stora helaförbli som förut. Av sakens natur följer att enstor del av gränsdragningsproblemen fort-sättningsvis måste lösas i doktrinen och irättspraxis. Skillnaden mellan avstående frånförsök och verksam ånger skall också bibe-hållas. Detsamma gäller terminologin. Sålänge som ett försök är oavslutat är det i själ-va verket språkligt fortfarande naturligt atttala om just avstående från försök. Att där-emot tala om verksam ånger är däremot såtill vida missvisande att ansvarsfriheten inteförutsätter äkta ånger och inte heller i övrigtetiskt godtagbara motiv. Det är emellertidinte lätt att finna en ersättande term. I sam-band med avslutade försök är det i sak fråganom att förhindra att den brottsbeskrivnings-enliga gärningen fullbordas, men uttrycketför tankarna närmast till polisiära åtgärder.Sin oprecisa form till trots är den språkligtredan etablerade termen verksam ånger närallt kommer omkring den bästa som finns.

I vissa specifika situationer är det motiveratatt lindra de särdeles stränga ansvarsfrihets-kraven vid avstående från försök och verk-sam ånger. Den lagtekniskt mest tillfredsstäl-lande lösningen nås genom att kanaliseradessa svårbeskrivbara situationer via reglernaom åtgärdseftergift. Detta gäller fall där gär-ningsmannen har strävat efter, men har miss-lyckats med, att förhindra följden, samt falldär följden har avstyrts oberoende av gär-ningsmannens åtgärder. Detsamma gäller närgärningsmannen har försökt eliminera följ-derna och har ersatt skadorna efter brottetsfullbordan.

I 1 mom. föreskrivs om såväl avståendefrån försök som verksam ånger.

Avstående från försök. Om gärningsman-nen frivilligt har avstått från att fullbordabrottet är det frågan om avstående från för-sök. Från försök kan avstås bara under förut-sättning att ett s.k. oavslutat försök förelig-ger. Man kan utgå ifrån att ett brott är avslu-

RP 44/2002 rd 143

tat, om gärningsmannen själv är av den åsik-ten att han eller hon har gjort allt som krävsför att brottet skall fullbordas. Ett avslutatförsök kan gärningsmannen inte längre avståfrån; för ansvarsfrihet fordras här sådana ak-tiva åtgärder som redogörs för nedan i sam-band med verksam ånger. Men om gär-ningsmannen anser att brottsplanen ärgenomförd bara till hälften, är försöket inteavslutat, utan det är fortfarande möjligt attavstå från det.

Man blir tvungen att precisera gränsen mel-lan ett avslutat och ett oavslutat försök i syn-nerhet i de fall där man tänker sig att brottetfullbordas genom på varandra följande, ochvid behov t.o.m. upprepade, handlingar. Dåkan saken inte avgöras på blott och bart så-dana subjektiva grunder som hör till gär-ningsmannens brottsplan. Om redan den för-sta delhandlingen enligt allmän livserfarenhetkunde tänkas leda till att brottet fullbordas,kan försöket anses avslutat, varför ansvars-frihet inte längre kan följa utifrån ren passivi-tet. Detta oberoende av att den gärningsmanvars första skott missade i subjektivt hänse-ende ännu inte anser sig ha avslutat försöket.Det är tillräckligt att det redan inträffade en-ligt allmän livserfarenhet och under normalaförhållanden kan anses förslå till att nå detresultat som strävas efter. Den som avfyradeett skott och bommade har redan gjort sigskyldig till ett straffbart försök, även ombrottsplanen ännu inte var helt genomförd.

Verksam ånger. Den som har försökt begåett brott befrias från ansvar också när han el-ler hon annars har förhindrat den följd somavses i brottsbeskrivningen. Lagrummet refe-rerar till verksam ånger. Det föreslås att ly-delsen i den gällande lagen, "afstyrt den ver-kan, som hör till brottets fullbordan", skallersättas med ett språkligt mer tidsenligt ut-tryck. Ändringen avses inte leda till ny till-lämpningspraxis.

Verksam ånger aktualiseras i situationerdär försöken är avslutade, dvs. när gärnings-mannen redan har utfört allting som behövs,men följden ännu inte har inträffat. Fastän ettord som ånger hänsyftar på äkta och merpermanenta förändringar i fråga om sin-nestillstånd och inställning, är tillämpningenav bestämmelsen inte bunden till detta slagskriterier. Av gärningsmannens motiv förut-

sätts ingenting annat än att han eller honhandlar frivilligt.

Ett villkor för verksam ånger är att gär-ningsmannen lyckas i sin strävan. Inte ens ettuppriktigt försök att avstyra följderna befriarfrån ansvar, om gärningsmannen misslyckas idetta avseende. Reglerna om åtals- ochdomseftergift samt i sista hand reglerna omstraffmätning ger den flexibilitet som behövs.De förutsätter inte att gärningsmannen lyckasförhindra följden, utan nöjer sig med att haneller hon bara har strävat efter att göra det.

Villkoret att följden skall förhindras inne-håller strikt tolkat också ett kausalitetskrav.Om gärningsmannen försöker förhindra följ-den och denna avstyrs, men detta beror på atten utomstående har intervenerat, föreliggersträngt taget inga förutsättningar för ansvars-frihet. I dessa situationer kan de oskäligaslutresultaten undvikas genom tillämpning avbestämmelserna om åtgärdseftergift. Det-samma gäller vid avstående från s.k. otjänli-ga försök. Eftersom följden inte heller annarshade inträffat, kunde gärningsmannen såle-des inte genom sitt eget handlande ha för-hindrat den. Den omständigheten att brottetär ofarligt i kombination med gärningsman-nens subjektiva intentioner utgör här grundenför ansvarsfrihet.

Kravet på frivillighet. I subjektivt hänseen-de förutsätts frivillighet. Kravet på frivillig-het gäller bägge situationer som nämns i la-gen, även om det kan antas att villkoret påaktivitet vid verksam ånger uppfylls lättare.Utrycket "af egen drift och ej för yttre hin-der" i den gällande lagen föranledde vissatolkningsproblem om det inbördes förhållan-det mellan kriterierna: skall t.ex. ett yttrehinder alltid samtidigt tolkas som en omstän-dighet som eliminerar frivilligheten, och ären frivillighetseliminerande omständighet påmotsvarande sätt alltid ett yttre hinder? Föratt undgå dessa sakligt sett onödiga problemtalas i den föreslagna bestämmelsen direktom frivillighet, utan att den nya lydelsen av-ses resultera i ändrad tolkningspraxis.

Enligt rättslitteraturen är ett avstående re-gelmässigt frivilligt, om gärningsmannenstankegång kan beskrivas med följande satser:"Jag vill inte uppnå mitt syfte, även om jagkunde." Avståendet uppfyller inte frivillig-hetskriteriet, om gärningsmannens motiva-

RP 44/2002 rd144

tion kan beskrivas enligt följande: "Jag upp-når inte mitt syfte, även om jag ville." Frivil-ligheten elimineras av förutom verkliga, ock-så sådana inbillade yttre hinder som gär-ningsmannen möter vid verkställigheten.Gärningsmannen tror t.ex. att det föreliggeryttre verkställighetshinder, trots att detta defacto inte är fallet. Som ett åskådligt exempelpå frivillighetsuteslutande hinder kan anförassituationer där gärningsmannen inte för yttrehinder kan nå sitt syfte, t.ex. när hjälpmedlenvid brottet går sönder. I t.ex. HD 1993:103dömdes gärningsmannen för försök till dråp,när han hade avstått från dödandet på dengrund att vapnet inte hade brunnit av. Avstå-endet skall däremot tolkas som frivilligt i si-tuationer där motiven står att finna i vad somhänder om han efteråt blir fast. Den omstän-digheten att brottet ter sig som ett allt mindrelockande alternativ för gärningsmannen ute-sluter inte i sig att avståendet betraktas somfrivilligt.

Att egendomen är fullständigt omöjlig attfå tag på eller att gärningen riktar sig baramot någon viss egendom kan medföra an-svarsfrihet redan på den grund att ett tjänligtförsök inte är för handen, om omöjlighetenhar berott på annat än tillfälliga omständighe-ter. Om det bara är av en tillfällighet somegendomen är ouppnåelig eller av något an-nat slag än vad gärningsmannen hade tänktsig, måste man ta ställning till hur detta in-verkar på frivilligheten. När ett uppbrutetkassaskåp visar sig vara tomt, är det vanligenfrågan om ett yttre, frivillighetsuteslutandehinder. Detta gäller också när det vid brottetvisade sig att bytet är svårare att realisera el-ler omsätta i pengar än väntat och gärnings-mannen därför lät tillgreppet vara. Den somhar påbörjat ett rån men som inte avslutarförsöket därför att offret i själva verket varbeväpnat, avstår inte frivilligt från brottet iden mening som avses.

Det är synnerligen svårt att dra gränsenmellan fall där egendomsåtkomsten bara ärsvårare än gärningsmannen antog, varvid av-ståendet inte är frivilligt, och fall där svårig-heterna är så stora att det inte finns något ob-jekt och följaktligen inte ens någon situationsom kan avstås från. Den allmänna utgångs-punkten är att frivilligheten utesluts, om gär-ningsmannen ser det som antingen omöjligt

eller väsentligt svårare eller mer riskabelt attfullborda brottet än vad han eller hon i förväghade tänkt sig, och denna omställning baserarsig på förändrade yttre förhållanden. Beslutetmåste också vara slutligt. Det räcker inte omverkställigheten bara skjuts upp till en annangång. I en situation, där beslutet att begå ettbrott blir hängande i luften så till vida attgärningsmannen senare försöka fullbordabrottet, är det å andra sidan tillräckligt omhan eller hon inte har tänkt sig det eventuellasenare brottet som en fortsättning på det för-ra. När gärningsmannen tillfälligt avstår frånett brott i akt och mening att senare fullbordadet, är det inte frågan om avstående från för-sök, vilket däremot är fallet om han eller honlåter den senare handlingen bero.

Bestämmelsen begränsar endast ansvaretvid försök. Återställande av ett tillstånd somhar rubbats genom brott befriar inte från an-svar, om brottet redan har fullbordats. I HD1986 II 68 hade de åtalade med våld tagitmålsägandens kasse. De dömdes för rån, trotsatt de omedelbart hade återställt kassen tillmålsäganden sedan de hade konstaterat attinnehållet inte var värt att stjäla.

Fastän ett redan fullbordat brott inte kan bliföremål för verksam ånger kan det att gär-ningsmannen efteråt aktivt har gått in för atteliminerat brottets verkningar leda till åt-gärdseftergift. Omständigheten är av betydel-se också vid straffmätningen. I vissa brotts-beskrivningar regleras frågan även genomspecialbestämmelser, enligt vilka ansvarethelt kan falla bort.

Avstående från försök befriar från ansvarbara i situationer där straffbarheten av försökhar sin grund i allmänna försöksteoretiskastrukturer. Avståendet har ingen relevans vids.k. försöksbrott, dvs. brott där försök ibrottsbeskrivningen jämställs med fullborda-de gärningar. Då motsvarar också försöketbrottsbeskrivningen; efter att brottets fullbor-danspunkt har nåtts är det inte längre möjligtatt befrias från ansvar. Även i dessa fall kanbestämmelserna om domseftergift tillämpasenligt prövning.

2 mom. I momentet regleras avstående frånförsök och verksam ånger i relation till med-verkan. Enligt det accessoritetskrav somgäller i medverkansläran är anstiftarens ochmedhjälparens ansvar beroende av huvud-

RP 44/2002 rd 145

gärningen på så sätt att huvudgärningen mås-te motsvara straffbarhetsförutsättningarna inabstracto. Å andra sidan bedöms de medver-kandes ansvar i subjektivt hänseende själv-ständigt. Om brottsbeskrivningen omfattar ettantal specialbestämmelser som höjer ellersänker ansvaret för någon av de medverkan-de, inverkar bestämmelserna inte på de övri-gas ansvar. Avstående från försök och verk-sam ånger kunde i princip anses som ett så-dant särskilt personellt förhållande som på-verkar ansvaret endast för den medverkandesom just då råkar stå i detta förhållande. Det-ta motsvarar också den princip om självstän-dig bedömning av medverkansansvar somkommer till uttryck i gällande 5 kap. 4 §. Avkriminalpolitiska skäl har man emellertid integått till väga på detta sätt; för ansvarsfrihetförutsätts i stället att den som avstår från för-sök eller verksamt ångrar sig förmår ut-sträcka detta sakläge också till de övrigamedverkande.

I ett flertal länders strafflagar finns en spe-cialbestämmelse om saken. I Finland harman varit hänvisad till doktrinen. Eftersomdet är frågan om en ansvarsutvidgning i för-hållande till vad de allmänna ansvarsprinci-perna i lagen i övrigt föreskriver, måste sa-ken regleras genom lag. Därför föreslås att iparagrafens 2 mom. bestäms att om det finnsflera medverkande i brottet, befriar avståendefrån försök och verksam ånger en gärnings-man, anstiftare eller medhjälpare från ansvarendast om han eller hon har fått också de öv-riga medverkande att avstå från att fullbordabrottet eller annars har lyckats förhindra denföljd som avses i brottsbeskrivningen eller påannat sätt har eliminerat betydelsen av sinegen verksamhet vid fullbordandet av brottet.En person kan således befrias från ansvar påtre olika sätt. Med hänsyn till tillämpningenav bestämmelsen är det klarare att granska si-tuationerna separat utifrån de olika medver-kansformerna.

En medverkande skall gå fri från ansvar fördet första om han eller hon har fått också deövriga medverkande att avstå från att full-borda brottet. En anstiftare kan genom verk-sam ånger befrias från ansvar, om han ellerhon lyckas förhindra brottets fullbordan. Närhuvudgärningsmannen ännu inte, trots att hanbestämt sig, har vidtagit verkställighetsåtgär-

der, kan anstiftaren eliminera anstiftans bety-delse genom att förmå denne att avstå frånsitt beslut eller genom att själv förhindra attbrottet utförs. I detta fall grundar sig ansvars-friheten helt och hållet på accessoriteten. An-stiftaren är fri från ansvar, eftersom det inteföreligger en straffbar huvudgärning eller ettförsök till en sådan. Bestämmelsen behövsframför allt för de situationer där huvudgär-ningsmannen redan har hunnit handla på ettsätt som för hans eller hennes del grundarstraffansvar. Om huvudgärningsmannen re-dan har vidtagit en verkställighetsåtgärd såatt det föreligger ett straffbart försök, förut-sätter anstiftarens ansvarsfrihet att från för-söket avstås — och detta genom anstiftarensförsorg. Detta befriar såväl anstiftaren somhuvudgärningsmannen från ansvar. För an-svarsfrihet förutsätt således att anstiftarenförmår avbryta huvudgärningsmannens verk-samhet. En medhjälpare kan befrias från an-svar genom att få huvudgärningsmannen attavstå från försöket, eller om försöket redan äravslutat, endast genom att förhindra följdenantingen själv eller med hjälp av andra. Det-samma gäller vid förberedelse.

Det är emellertid möjligt att huvudgär-ningsmannen eller hans eller hennes med-brottsling fortsätter med brottsutförandet,trots att en medverkande avstår och eventu-ellt försöker få ett avbrott till stånd. Då kanden medverkande som har trätt tillbaka ellerångrat sig gå fri från ansvar, om han eller honpå något annat sätt har eliminerat betydelsenav sin egen verksamhet vid brottet. En med-verkande som lyckas avstyra den kausala be-tydelsen av den egna verksamheten, kan följ-aktligen befrias från ansvar. Om huvudgär-ningsmannen vid anstiftan begår ett brottsom anstiftaren har avstått från, men hans el-ler hennes handlingsskäl likväl var andra ände som dikterades av det anstiftningsbasera-de beslutet att begå brottet, har den kausalabetydelsen av anstiftarens verksamhet för-svunnit och han eller hon kan befrias från an-svar enligt de allmänna reglerna. Huvudgär-ningsmannen, som nu handlar självständigt,ställs däremot till ansvar. På motsvarandesätt kan en medhjälpare få betydelsen av sinmedverkansinsats eliminerad t.ex. genom attföre brottet be att få tillbaka det redskap somhan eller hon har försett gärningsmannen

RP 44/2002 rd146

med. För ansvarsbefrielse förutsätts då attmedhjälpen dock inte skall tillmätas relevanssom psykisk medhjälp.

Den tredje situationen gäller avslutade för-sök och verksam ånger. Ansvarsfrihet ärmöjlig, om gärningsmannen, anstiftaren ellermedhjälparen annars har lyckats förhindraden följd som avses i brottsbeskrivningen an-tingen genom att själv avstyra följden ellervia andra.

Om gärningsmannen självmant har trätttillbaka från ett brott, men hans eller henneshandlingar motsvarar brottsbeskrivningen avnågot annat brott, dvs. ett kvalificerat försökär för handen, svarar anstiftaren för anstiftantill försök till det ursprungliga brottet, medangärningsmannen i sin tur bara svarar för detlindrigare brott som redan har fullbordats.Om straffverkställigheten har avstyrts tillföljd av anstiftarens intervention och resulta-tet är detsamma (en skadlig följd som skallbestraffas som ett särskilt brott), står anstifta-ren till svars bara för den rättskränkning somredan har inträffat, medan gärningsmannensvarar för försök till det brott som han ellerhon ämnade begå. Gärningsmannen ställs tillansvar endast om han eller hon inte kan ansesha avstått frivilligt från försöket till det ur-sprungliga brottet. Om avståendet är frivilligtbefrias huvudgärningsmannen från försöks-ansvar. Ett avstående som är resultatet av an-stiftarens övertalning torde t.ex. kunna sessom frivilligt i denna mening.

3 mom. Ansvarsfrihet vid verksam ångerförutsätter att gärningsmannen eller någonannan medverkande lyckas förhindra följden.Den grundläggande bestämmelsen kräversom bekant att brottet inte fullbordas eller attföljden avstyrs uttryckligen genom gär-ningsmannens egna åtgärder. Att brottet för-hindras av någon utomstående är en omstän-dighet som inte eliminerar gärningsmannensansvar. I vissa fall skulle ett absolut krav påkausalitet mellan gärningsmannens handling-ar och den uteblivna följden dock leda till ettoskäligt slutresultat. Så är fallet framför allt isituationer där den utomstående genom sinverksamhet har förhindrat brottsfullbordaneller följden, samtidigt som gärningsmannensjälv har strävat mot samma mål. Att gär-ningsmannen inte har lyckats avstyra följdenhar berott på att någon annan genom sin

verksamhet har varit i stånd att göra det. Detföreligger således en situation där följden defacto har avvärjts, och detta också var gär-ningsmannens syfte, men följden har inteförhindrats tack vare gärningsmannens insat-ser. Eftersom gärningsmannen inte har av-styrt följden enligt vad som förutsätts i be-stämmelsen, kan han eller hon inte helleråberopa bestämmelsen om verksam ånger.Det vore emellertid på många sätt oskäligt attbestraffa gärningsmannen i en situation somdenna. För att detta slags oskäligheter skallkunna undvikas föreslås att en specialbe-stämmelse skall tas in i paragrafens 3 mom.

Enligt förslaget skall utöver vad som be-stäms i 1 och 2 mom. försök inte bestraffas,om brottet inte fullbordas eller den följd somavses i brottsbeskrivningen uteblir av orsakersom inte hänför sig till gärningsmannen, an-stiftaren eller medhjälparen, men denne fri-villigt och uppriktigt har strävat efter att för-hindra brottets fullbordan eller följden. Un-dantagsbestämmelsen har betydelse främstvid verksam ånger. I bestämmelsen avgrän-sas inte skälen till att följden uteblir ellerbrottet inte fullbordas. Det förutsätts bara attdet är frågan om orsaker som inte hänför sigtill gärningsmannen, anstiftaren eller med-hjälparen. Det kan vara frågan om att enutomstående intervenerar, men dessutom kandet vara rena naturtilldragelser som påverkarhändelseförloppet så som anges i bestämmel-sen.

4 mom. I momentet regleras s.k. kvalifice-rade försök. Här avses situationer där ett oav-slutat försök, som har avståtts från, eller ettavslutat försök, som verksamt har ångrats,emellertid i sig motsvarar någon annanbrottsbeskrivning. Så har t.ex. den som haravstått från ett våldtäktsförsök redan kanskebegått en gärning som motsvarar brottsbe-skrivningen för fullbordad misshandel. I ensådan situation får tillbakaträdandet frånvåldtäkten inte inverka på ansvaret för detbrott som redan har fullbordats. Med detta itankarna konstateras i bestämmelsen att an-svaret för ett fullbordat brott skall bedömasenligt vad som föreskrivs särskilt om brottet ifråga.

I HD 1990:9 hade A genom att sticka Bmed en kniv i halsen och i sidan uppsåtligenförsökt döda B. A hade dock genast härefter

RP 44/2002 rd 147

tillkallat ambulans och således sett till att Bfick vård så att han kunde räddas till livet. Dåden åtalade på detta sätt av egen drift hadeavstyrt den verkan som hör till brottets full-bordan dömdes han inte till straff för försöktill dråp utan för grov misshandel. HD1993:44 gällde ett motsvarande fall. Då A avegen drift och genom sina egna åtgärder samtgenom att alarmera brandkåren hade hindratatt den eld som han antänt i sin bostad hadespritt sig till husets konstruktioner, dömdeshan inte till straff för försök till mordbrand,utan endast för vanvård av eld, då detta brottinnefattades i försöket.

5. Avstående från förberedelse

I 4 kap. 3 § 2 mom. strafflagen finns ensvårtolkad bestämmelse om att på straffbarförberedelse skall tillämpas vad som i 2 §sägs om försök. Bestämmelsen kan förstås påmånga olika sätt.

Ett sätt att tolka bestämmelsen är att anseatt avstående från straffbar förberedelse gäll-er avstående från just detta förberedelsebrott.Eftersom på detta avstående skall tillämpasvad som föreskrivs i 4 kap. 2 § strafflagen,betyder det att avståendet skall bedömas en-ligt reglerna i 2 §. Tolkningen, om än uppen-barligen den rådande i doktrinen, leder docktill många svårigheter. När försök till förbe-redelsebrott inte har straffbelagts någonstans,finns det ingen användning för en särskildmöjlighet att avstå från sådana försök. Omförsök till förberedelsebrott åter var straffba-ra, kunde avståendena bedömas direkt viaden grundläggande bestämmelsen om avstå-ende från försök, varvid hänvisningen ocksånu vore onödig. Inte heller möjligheten tillverksam ånger skulle aktualiseras, eftersomdenna utesluts vid fullbordade brott. Ettofullbordat förberedelsebrott leder inte an-nars heller till ansvar i och med att försöketinte är kriminaliserat. Genom att man vid till-lämpningen av 4 kap. 3 § 2 mom. är hänvisadtill de allmänna tillämpningsprinciperna isamma kapitels 2 §, leder bestämmelsen inteunder några förhållanden till ansvarsfrihet.

Bestämmelsen kan tolkas också som enhänvisning till det brott vars förberedelse detär frågan om. Lagrummet skall då förstås såatt förberedelsen inte bestraffas, om gär-

ningsmannen avstår från att fullborda detbrott som han eller hon har förberett ellerverksamt ångrar sig för brottets vidkomman-de. En dylik bestämmelse vore likväl krimi-nalpolitiskt högst betänklig. Om ansvaret fören gärning som motsvarar brottsbeskrivning-en för en förberedelsekriminalisering elimi-nerades genom att gärningsmannen avbryterdet brott som förbereds, skulle hela förbere-delsekriminaliseringen undermineras. Om ettförberedelsebrott således föranledde ansvarbara när huvudbrottet eller ett försök till detmedförde ansvar, skulle förberedelsekrimina-liseringen vara obehövlig i sak.

För det tredje kan bestämmelsen tolkassom en hänvisning till förberedelsekriminali-seringen i sig, men så att det vore möjligt attavstå från förberedelsen ännu efter det attbrottsbeskrivningsenlighet till fullo förelig-ger. Gärningsmannen skulle befrias t.ex. frånförberedelse till grovt narkotikabrott genomatt omintetgöra de verkningar som gärningendittills har haft. Hur bestämmelsen kom tillvisar att strafflagstiftarna ända från förstabörjan ville nå just detta slutresultat. I en så-dan situation kunde det vara t.o.m. mycketvälmotiverat att föreskriva ansvarsfrihet vidavstående från förberedelse. När situationer-na bedöms med hänsyn till 4 kap. 2 § 1mom., varvid avstyrandet av brottets fullbor-dan eliminerar möjligheten till ånger, är an-svarsfrihet inte längre möjlig.

Den uppenbara inkonsekvensen kan förkla-ras med att det i tiden föreslogs att straffla-gen skulle omfatta också sådana förberedel-sekriminaliseringar som tillät en verksamtångerfull gärningsman att befrias från ansvarmed stöd av specialbestämmelser också i si-tuationer där förberedelsebrottet formellt setthade fullbordats. Slutligen beslöts ändå attsamtliga situationer som gäller avståendefrån försök och verksam ånger skall reglerasgenom en syntetiserad bestämmelse istrafflagens allmänna del. Detta gällde ävenför förberedelse; det var då som den gällandehänvisningen togs in i strafflagens allmännadel. Det är uppenbart att lagstiftaren före-ställde sig att man på detta sätt skulle kunnamöjliggöra ansvarsfrihet vid förberedelse-kriminaliseringar också när brottsbeskriv-ningsenlighet föreligger, förutsatt att gär-ningsmannen lyckas eliminera brottets verk-

RP 44/2002 rd148

ningar. Eftersom den grundläggande be-stämmelsen om avstående från försök docktalar om den verkan, som hör till brottetsfullbordan, är det inte heller möjligt att avståfrån en förberedelsegärning sedan brottet harkommit till fullbordan.

Det förefaller således som om den som stif-tade strafflagens allmänna del begick ettmisstag i reformens sista skede. Detta resul-terade i att bestämmelsen om avstående frånförberedelse togs in i lagen, en bestämmelsesom inte har någon tillämpning. Regeln omavstående från förberedelse i 4 kap. 3 § 2mom. kan således upphävas utan substitu-tion. Ansvarsfriheten kan i dag kanaliserasvia den skälighetsprincip som utgör underlagför domseftergift. Om behovet av ansvarsbe-frielse vid kriminaliseringar av förberedelse-typ är större än detta, är det att föredra att sa-ken bedöms i strafflagens särskilda del. Såhar man i själva verket vanligen gjort i länderdär förberedelse kriminaliseras enligt sammastruktur som i Finland. I Tyskland finns sepa-rata bestämmelser om avstående från förbe-redelse. I Sverige tillämpas reglerna om av-stående från försök på avstående från förbe-redelse, men där är bestämmelserna om be-straffning av förberedelse och försök struktu-rellt likadana.

B. Om medverkan

Allmänt

1. Olika former av medverkan

Brott begås ofta genom samverkan av olikapersoner. När flera personer medverkar vidett brott måste frågan om hur ansvaret skallfördelas mellan de medverkande lösas. An-svarsfördelningen kan göras antingen utifrånenhetsansvarsprincipen eller utifrån ett indi-viduellt medverkansansvar. I ett system sombygger på enhetsansvar döms var och en somhar medverkat till brottet som gärningsman,varvid skillnaderna i de medverkandes verk-samhet beaktas vid straffmätningen. Syste-met i fråga tillämpas bl.a. i Norge och i Ös-terrike. I de enhetsansvarsbaserade systemenskiljs mellan gärningsmannaansvar och s.k.egentligt medverkansansvar, dvs. anstiftanoch medhjälp. Ett system som har sin grund i

individuellt ansvar tillämpas bl.a. i Finlandoch i Tyskland. Av de nordiska länderna hörockså Sverige och Danmark till denna grupp,även om de olika medverkansformerna intesärskiljs lika tydligt i dessa länder.

I de system som bygger på enhetsansvarmåste man slå fast de principer enligt vilkade olika formerna av medverkan skiljs frånvarandra. De merverkande kan delas in påbasis av antingen objektiva eller subjektivaomständigheter eller så en kombination avbägge. Enligt den subjektiva medverkansteo-rin fästs uppmärksamhet vid en persons in-ställning, attityder och syften. Enligt den ob-jektiva medverkansteorin beror skillnaden påyttre omständigheter. Den formelltobjektivateorin betonar den yttre brottsbeskrivningen ibokstavlig tolkning. Endast den kan beteck-nas som gärningsman som uppfyller samtligaväsentliga kriterier i brottsbeskrivningen,vilket i många fall skulle resultera i ett oer-hört snävt gärningsmannaansvar. De materi-elltobjektiva teorierna är en kompromissmellan de formelltobjektiva och de subjekti-va teorierna. Gemensamt för de subjektivateorierna är kravet på ett gemensamt beslutatt begå brott eller någon motsvarande sub-jektivt färgad förutsättning. I objektivt hän-seende förutsätts i regel att betydelsen av en-var medverkandes gärningar framhålls ochavvägs också materiellt; vissa beteenden kanvara mer avgörande än andra. Hur avväg-ningen görs och enligt vilka kriterier är någotsom varierar.

I ett system som bygger på individuellt an-svar är de medverkandes ansvar ända till enviss punkt bundet till straffbarheten av hu-vudgärningsmannens gärning. Man säger attmedverkansansvaret är accessoriskt. Enligthur exakt huvudgärningens straffbarhet be-stämmer straffbarheten av de medverkandesverksamhet talas på motsvarande sätt om entill styrkan graderad accessoritet. I sin star-kaste form innebär accessoriteten att det förbestraffning av medverkande alltid krävs be-straffning av huvudgärningsmannen, och dåför samma brott. Om huvudgärningsmanneninte kan gripas eller om han annars undgåransvar, befrias också de medverkande frånansvar. I detta avseende har accessoritetskra-vet dock luckrats upp i samtliga kända sy-stem. Detta gäller i synnerhet de subjektiva

RP 44/2002 rd 149

omständigheterna. Det vore i själva verketsvårt att godta att subjektiva gärningsmanna-relaterade omständigheter kunde ha sammarelevans för de medverkandes ansvar somyttre gärningsegenskaper. I fråga om de sena-re kan en medhjälpare och en anstiftare själ-va förmoda vad de ger hjälp eller anstiftargärningsmannen till. Om medverkansansva-ret däremot i väsentlig grad påverkades ocksåav sådana subjektiva och svårobserveradeomständigheter som hänför sig till gärnings-mannen, kunde följderna vara problematiskaur rättssäkerhetshänsyn.

2. Nuläge

I Finland bygger ansvaret för medverkan(som i den gällande lagen benämns delaktig-het) på individuellt ansvar. Som olika formerav brott särskiljs gärningsmannaansvar ochegentlig medverkan. Gärningsmannaansvaretomfattar tre situationer: omedelbart (egent-ligt) gärningsmannaskap, medgärningsman-naskap och medelbart gärningsmannaskap.Vid medgärningsmannaskap döms envarmedbrottsling som gärningsman. Vid medel-bart gärningsmannaskap drabbar gärnings-mannaansvaret den som begår ett brott ge-nom att som redskap använda någon annan.Egentlig medverkan omfattar två situationer,anstiftan och medhjälp. Hos oss är medver-kansansvaret i rätt hög grad bundet till hu-vudgärningsmannens gärning.

Medverkansbestämmelserna finns i 5 kap.strafflagen (Om delaktighet). I lagen reglerasmedgärningsmannaskap, anstiftan och med-hjälp. Om gärningsmannaansvar och medel-bart gärningsmannaskap saknas bestämmel-ser. Vidare föreskrivs i lagen om hur s.k. sär-skilda personliga förhållanden inverkar på demedverkandes ansvar.

2.1. Gärningsmannaskap och medgärnings-mannaskap

I 5 kap. 1 § strafflagen sägs: "Hafva två el-ler flere gemensamt utfört brott; skall en hvarstraffas såsom gerningsman." Att begå ettbrott tillsammans med någon annan utgör så-ledes grunden för gärningsmannaansvar. Dethar varit rättsvetenskapens och praxis uppgiftatt närmare specificera under vilka villkor

gärningsmannaansvaret aktualiseras. Områ-det för gärningsmannaansvar avgränsas fram-för allt via ansvaret för medhjälp. De princi-per enligt vilka medhjälp och gärningsman-naskap skiljs från varandra bestämmer områ-det för gärningsmannaansvar.

I den äldre doktrinen företräddes åsikten attskillnaden mellan de olika medverkansfor-merna skulle baseras på gärningarnas formel-la beskaffenhet. Som utförande skulle då be-traktas en verkställighetsåtgärd eller medver-kande till en sådan, som medhjälp i sin tur enåtgärd som möjliggör eller främjar en verk-ställighetsåtgärd. Denna gränsdragning flyt-tar dock fram den egentliga huvudfrågan, ef-tersom man härnäst blir tvungen att definieravad som avses med en verkställighetsåtgärd isig. Denna uppgift har man i doktrinen intelyckats lösa på ett tillfredsställande sätt.

I rättspraxis har tyngdpunkten ofta legat påmateriellt-objektiva grunder. På 1970-taletgav högsta domstolen en mängd prejudikatdär tyngden rätt klart låg på andra än for-mellt-objektiva kriterier. I HD 1974 II 82dömdes således den åtalade, som efter att haskaffat sig nyckel till en byggnads ytterdörr,tillsammans med två andra personer planeratatt i byggnaden tillgripa egendom, med biltransporterat dessa personer till brottsplatsen,väntat på dem i bilen och forslat dem därifrånsamt erhållit en del av de tillgripna pengarna,för grov stöld som gärningsman och inteblott som medhjälpare. I HD 1975 II 40dömdes den åtalade, som hade planerat ettrån tillsammans med två andra personer, viddess genomförande begagnat en olovligentillgripen personbil, för att säkra en snabbflykt väntat i bilen på sina medgärningsmän,som hade gått in i en bank för att göra till-greppet, och som erhållit en del av de pengarsom rånats på banken, som gärningsman ochinte endast som medhjälpare. Också i HD1983 II 4 dömdes den person som i hög gradhade medverkat vid planeringen av brottetoch utförandet i övrigt som gärningsman.

I vissa fall har medverkansansvaret ut-sträckts t.o.m. mycket långt. I HD 1988:42hade A och B beslutat att beställa en taxi, attdöda chauffören och att därefter stjäla bilenoch chaufförens pengar. Därvid hade de bl.a.diskuterat om platsen där dödandet skulleske. Under färden hade A bett chauffören C

RP 44/2002 rd150

stanna bilen på en avsides belägen plats ochskjutit C till döds. Därefter hade A och Btillgripit bilen med B som förare och tillägnatsig pengar som fanns i bilen. Då dödandet avC hade skett enligt en av A och B på förhandtillsammans uppgjord plan och för att uppnåett gemensamt syftemål, dömdes B såsomgärningsman till straff för att ha dödat C. Be-slutet fattades genom omröstning. Majorite-ten ansåg det vara tillräckligt för gärnings-mannaansvar att dödandet hade skett enligten på förhand tillsammans uppgjord plan ochför att uppnå ett gemensamt syftemål. Om förgärningsmannaansvar förutsätts inte barasamförstånd, utan också samverkan, är falletkontroversiellt.

2.2. Medelbart gärningsmannaskap

Definitionen på medelbart gärningsman-naskap i rättslitteraturen refererar till situa-tioner där brott begås genom att någon annananvänds som redskap. Medelbar gärnings-man är den som utför en verkställighets-åtgärd genom att som redskap använda enannan person. Den omedelbare gärnings-mannen befinner sig i redskapsställning där-för att han i något visst hänseende saknar an-svarsgrundande status eller egenskaper. Me-delbart gärningsmannaskap är en form avbrottsutförande och den medelbare gär-ningsmannens ansvar bedöms enligt ansvaretför gärningsmän.

Syftet med konstruktionen medelbart gär-ningsmannaskap är att se till att den omstän-digheten att någon saknar förutsättningar förhuvudgärningsmannaansvar inte skall gagnaden som utnyttjar honom. Medelbart gär-ningsmannaskap har samband med accessori-tetskravet och hur medverkansobjektet upp-fattas. Om av medverkansobjektet förutsättsgärningar som ger uttryck för skuld, och omstraffbar medhjälp eller anstiftan såledeskunde aktualiseras bara vid sådana huvud-brott som uttrycker skuld, skulle huvudgär-ningsmannen till följd av bristande skuld be-frias från ansvar, såvida konstruktionen me-delbart gärningsmannaskap inte existerade.Medelbart gärningsmannaskap har sålundafötts ur behovet att åtgärda de brister i straff-barhetshänseende som följer av det strängaaccessoritetskravet.

Vid medelbart gärningsmannaskap bestraf-fas den medelbare gärningsmannen såsomgärningsman. I straffbarhets- och ansvars-hänseende befinner sig bägge i princip påsamma nivå. Att den omedelbare gärnings-mannen trots allt inte begår själva brottet kanvisserligen tillmätas betydelse vid bedöm-ningen av konkreta situationer.

2.3. Anstiftan

Den gällande strafflagsbestämmelsen omanstiftan i 5 kap. 2 § lyder: "Hvar, som bju-der, leger, trugar eller eljest uppsåtligen för-mår eller förleder annan till brott, skall,ehvad brottet fullbordas af denne eller stan-nar vid straffbart försök, dömas för anstiftansåsom hade han sjelv varit gerningsman." Avde egentliga medverkansformerna är anstif-tan således den som bestraffas strängast. An-stiftarens ansvar ligger i princip på sammanivå som själva huvudgärningsmannens.

Anstiftarens ansvar begränsas till uppsåtli-ga gärningar. Anstiftaren skall handla uppsåt-ligen, och vidare skall också det anstiftadebrottet vara uppsåtligt. Trots att det senarevillkoret inte direkt stöds av lydelsen i lagen,är rättsvetenskapens ståndpunkt i frågan rättenhällig. Anstiftan till ett oaktsamhetsbrottkan likväl vara straffbar med stöd av kon-struktionen medelbart gärningsmannaskap.

För anstiftaransvar förutsätts att huvudgär-ningsmannen gör sig skyldig till åtminstoneett straffbart försök. Om huvudgärningsman-nen inte reagerar på anstiftan så som anstifta-ren har avsett, dvs. inte vidtar åtgärder för attfullborda brottet, är det frågan om ett s.k. an-stiftat försök. Enligt den accessoritetsprincipsom reglerar medverkansansvaret leder ensådan anstiftan som har förblivit vid försökinte till straffansvar. Att anstiftansansvaret äraccessoriskt innebär också att huvudbrottetmåste motsvara alla allmänna brottsförutsätt-ningar. Det krävs brottsbeskrivningsenlighet,rättsstridighet och i subjektivt hänseendeuppsåt. Om huvudbrottet inte är rättsstridigteller huvudgärningsmannens gärning uppsåt-lig, befrias också de medverkande från an-svar. Eftersom detta slutresultat ofta vorekriminalpolitiskt oändamålsenligt, kan ansva-ret ofta baseras på konstruktionen medelbartgärningsmannaskap.

RP 44/2002 rd 151

2.4. Medhjälp

Enligt gällande 5 kap. 3 § 1 mom. straffla-gen skall den som "medan brott af annan ut-förts eller derförinnan, uppsåtligen med råd,dåd eller uppmuntran främjat gerningen" be-straffas för medhjälp till brott. Också med-hjälpsansvaret begränsas till uppsåtliga gär-ningar. Medhjälparen skall handla uppsåtli-gen, och även huvudbrottet skall enligt denvedertagna uppfattningen i doktrinen varauppsåtligt. Konstellationen är här densammasom vid anstiftan. För straffbar medhjälpförutsätts att huvudbrottet har framskridit tillett straffbart försök. I lagen bestäms särskiltom den situation där en person har anstiftatnågon till medhjälp. Enligt paragrafens 3mom. straffas anstiftan till straffbar medhjälpsåsom medhjälp. Det i praktiken väsentligas-te tolkningsproblemet gäller förhållandetmellan gärningsmannaansvar och medhjälp.Ovan har i korthet redogjorts för de principersom underbygger detta avgörande.

I lagen finns vidare en specialbestämmelsesom inskränker medhjälpsansvaret i lindrigafall. Enligt 4 mom. i paragrafen skall förmedhjälp till s.k. politibrott, dvs. de gärning-ar som nämns i 43 och 44 kap. strafflagenoch med dem jämförliga brott, inte bestraf-fas. Den i praktiken viktigaste gruppen om-fattar de brott i lagstiftningen utanförstrafflagen som kan bestraffas med böter el-ler fängelse i högst sex månader.

2.5. Särskilda personliga förhållandens in-verkan på medverkansansvaret

Enligt det accessoritetskrav som gäller vidmedverkan är anstiftarens och medhjälparensansvar ända till en viss punkt bundet till hurhuvudgärningsmannens gärning rättsligt be-döms. För att dessa egentliga medverkandeskall kunna ställas till svars förutsätts i regelatt huvudgärningen motsvarar brottsbeskriv-ningen, är rättsstridig och kan som uppsåtligtillräknas huvudgärningsmannen. Men sam-tidigt som medverkan har ett på så sätt angi-vet dugligt objekt, bryts sambandet med hu-vudgärningen i viss mening. I fortsättningenbedöms medverkansansvaret nämligen i sub-jektivt hänseende vanligen självständigt. En-var medverkandes skuld mäts ut på grundval

av de personliga förhållandena. I vissa länderhar man valt att explicit nämna principen istrafflagen. I Finland framgår tanken indirektav 5 kap. 4 § strafflagen: "Då personligt för-hållande utesluter, minskar eller höjer straff-barheten för viss gerning; gälle det endastden gerningsman, anstiftare eller medhjelpa-re, hvilken står i nämnda förhållande." Om ilagen med andra ord föreskrivs någon sär-skild omständighet som utesluter, minskar el-ler höjer straffbarheten, gäller denna omstän-dighet bara den medverkande som bestäm-melsen i fråga är tillämplig på.

Ett särskilt förhållande som lindrar ansvaretför någon av gärningsmännen gagnar såledesbara den gärningsman som detta förhållandegäller. Det gamla straffbudet bodräkt innebaratt egendomsbrott som begicks familjemed-lemmar emellan bestraffades lindrigare ännormalt. Lindringen utsträckte sig däremotinte till sådana medverkande som inte stod idenna relation. Samma princip gäller i frågaom de grunder som höjer ansvaret för någonmedverkande. Den omständigheten att någonav gärningsmännen döms t.ex. med stöd avstrafflagsbestämmelsen om återfall, inverkarinte på de övriga medverkandes straff.

En särskild straffuteslutande eller straff-lindrande omständighet gagnar inte någonannan medverkande. En särskild straffhöjan-de omständighet skärper på motsvarande sättstraffet för bara den medverkande som står idetta förhållande. I lagen föreskrivs däremotingenting om hur de övriga medverkandesansvar påverkas av att det för en medverkan-des del finns en särskild straffgrundandeomständighet. Eftersom ansvarsgrundandeomständigheter inte nämns i 5 kap. 4 §strafflagen, har den vedertagna uppfattningeni doktrinen varit att bestämmelsen heller integäller ett sådant ansvar. Ansvaret för de övri-ga medverkande bedöms som om också deuppfyllde det villkor som inte är för handen.Att det med andra ord saknas ett straffgrun-dande särskilt förhållande med avseende påanstiftare eller medhjälpare utgör inget hin-der för att dessa ställs till ansvar. Följaktligenkan t.ex. en person, som inte är tjänsteman,anstifta till tjänstebrott. Om tjänstemannasta-tusen däremot endast medför ett skärpt an-svar (s.k. oegentliga tjänstebrott), skallanstiftarens ansvar bedömas utan hänsyn tilldet strafftillägg som denna status föranleder.

RP 44/2002 rd152

strafftillägg som denna status föranleder.


De nordiska länderna. De principer somiakttas vid regleringen av medverkansansva-ret varierar storligen i olika rättssystem. Det-ta gäller också för de nordiska länderna.Norge har omfattat enhetsansvarsprincipen.Alla som har medverkat till brott döms somgärningsmän, men skillnaderna i medver-kansintensiteten beaktas när straffen bestäms.Förutom en allmän mätningsanvisning (58 § iden norska strafflagen) innehåller straffla-gens allmänna del inga bestämmelser ommedverkan. I vilken utsträckning också desom har medverkat till brott kan ställas tillansvar bestäms i brottsbeskrivningarna istrafflagens särskilda del.

I Sverige och i Danmark har man infört ettmindre differentierat individuellt ansvar. En-ligt den danska strafflagen ansvarar var ochen som genom anstiftan, råd eller dåd (23 §)har medverkat vid utförande av brott. Lagengör ingen skillnad mellan olika former avmedverkan. I doktrinen särskiljs dock anstif-tan och medhjälp. I den nämnda paragrafenges dessutom anvisningar om hur straffenskall mätas ut i medverkansfall. Straffet kanlindras om någon har medverkat i ringa måneller genom sin medverkan bara stärkt ett re-dan fattat beslut att begå brott, när huvudgär-ningsmannens gärning stannade vid försökeller när den medverkandes egen verksamhetskall anses misslyckad.

I Sverige har man övergått från att tala omegentlig delaktighet till termen medverkan.Medverkan till brott kan ske i form av gär-ningsmannaskap, anstiftan eller medhjälp.Kravet på accessoritet har lindrats betydligt iSverige. Av huvudgärningsmannen förutsättst.ex. inte skuld eller uppsåt; även anstiftan tilloaktsamma gärningar är straffbar. Densvenska rätten känner också till konstruktio-nen medelbart gärningsmannaskap. Eftersomaccessoritetskravet tolkas lindrigare i Sverigeän i Finland, har medelbart gärningsmannas-kap dock förlorat i betydelse till förmån föregentlig medverkan. Enligt ett reformförslag(SOU 1996:185) skall en allmän bestämmel-se om medgärningsmannaskap införas i la-gen. Några ändringar i sak föreslogs inte i

den gällande lagen. Enligt den regeringspro-position (2000/01:85) som godkänts genom-förs detta reformförslag dock inte. I proposi-tionen sades att den nuvarande releringenfungerat bra i praktiken.

Den tyska strafflagen förespråkar ett indi-viduellt medverkansansvar. I lagen föreskrivsseparat om gärningsmannaansvar (25 §), an-stiftare (26 §) och medhjälpare (27 §). Ytter-ligare finns i strafflagen detaljerade bestäm-melser om hur medverkansansvaret påverkasav särskilda förhållanden (28 §) och vilkeninverkan försök och avstående från försökhar vid medverkan (30 och 31 §). Ansvaretför envar medverkande bestäms enligt denegna skulden (29 §). Som gärningsman dömsden som utför ett brott ensam eller genomandra. Som anstiftare bestraffas den somuppsåtligen hos gärningsmannen har åstad-kommit ett beslut att begå ett uppsåtligt brott.Som medhjälpare döms den som uppsåtligenhar främjat eller underlättat någon annansuppsåtliga brott. Gränsen mellan gärnings-mannaansvar och medhjälp bestäms enligt lä-ran om det s.k. gärningsherraväldet. Gär-ningsmannaansvar förutsätter ett gemensamtbeslut att utföra en gärning eller en gemen-sam plan och samverkan inom ramen förplanen i fråga. Gärningsmannaansvar förut-sätter en samarbetsbaserad arbetsfördelning;envar som ställs till gärningsmannaansvarmåste sköta en uppgift som är väsentlig föratt brottsplanen skall kunna genomföras medframgång. Vidare krävs samarbete när brottetverkställs — medverkan endast i förberedel-se- eller planeringsskedet är inte tillräckligt.Konstruktionen medelbart gärningsmanna-skap har ungefär samma ställning i Tysklandsom i Finland. I Tyskland bestraffas försöktill anstiftan till grova brott enligt en allmänbestämmelse (30 § 1 mom., minimistraffetför huvudbrottet skall vara fängelse i ett år).

Det finns rätt detaljerade regler om vilkeninverkan särskilda personliga förhållandenskall tillmätas. Lagen skiljer mellan omstän-digheter som är ansvarsgrundande och om-ständigheter som inverkar på ansvarets om-fattning. Om inget särskilt personligt förhål-lande gäller den medverkande, skall straffetenligt 28 § 1 mom. för hans del lindras. Ifallen utomstående således bistår eller anstiftaren tjänsteman till brott, döms han till ett lind-

RP 44/2002 rd 153

rigare ansvar. För det andra särskiljs de per-sonliga förhållanden som endast påverkarstraffets omfattning. I lagen konstateras attdessa inte gäller någon annan än den med-verkande som står i det aktuella förhållandet.En ansvarsskärpande eller ansvarslindrandegrund är med andra ord till nytta eller tillskada bara för personen i fråga (28 § 2mom.).

I den österrikiska strafflagen iakttas en-hetsansvarsprincipen. Lagen gör ingen skill-nad mellan medhjälpares och anstiftares an-svar, utan var och en som på något sätt hartagit del i brottet skall som gärningsman dö-mas utifrån sin egen skuld (12 och 13 §). Omemellertid någon av de medverkande berörsav ett personligt förhållande som hänför sigtill gärningens straffbarhet eller straffbarhe-tens omfattning, påverkas ansvaret bara förden som står i detta förhållande. I Österrikeär försök till anstiftan alltid straffbara.

4. Aktuella problem

Det gällande särbedömningsbaserade med-verkanssystemet medför många gränsdrag-ningsproblem. Fördelen med ett enhetsan-svarsbaserat system är att man slipper pro-blemen i fråga. Priset betalas dock i form avvaga ansvarsprinciper. Ett system där demedverkande bedöms separat är mer exaktnär det gäller ansvarsfördelningen. Gär-ningsmäns, anstiftares och medhjälpareshandlingar skiljer sig från varandra, och detär viktigt att notera detta redan på grundkate-gorinivå i strafflagen. Också straffrättskom-mittén ansåg det kriminalpolitiskt mer ända-målsenligt och, med hänsyn till att straffla-gen skall vara begriplig, nödvändigt att beva-ra de gällande tre medverkansformerna ochdefiniera dem i den nya strafflagen.

Hur de allmänna ansvarsprinciperna hartillämpats i praxis har inte heller vållat någrastora problem. I stället för att skilja mellangärningsmannaskap och medhjälp utgåendefrån svårpreciserade formellt-objektiva krite-rier har man i rättspraxis valt mer materiellt-objektivt inriktade grunder. Även straffrätts-kommittén menar att det är skäl att låta deolika medverkansformernas begreppsinnehållstå oförändrat. Kommittén vill skilja mellangärningsmannaskap och medhjälp utgående

från hur väsentlig den medverkandes verk-samhet har varit för brottsfullbordan. I vissaavgöranden i rättspraxis har ställvis anförtsockså rätt subjektivt färgade motiv. Det ärredan av rättssäkerhetsskäl befogat att förhål-la sig kritisk till dem.

De gällande strafflagsbestämmelserna ommedverkan (delaktighet) har i huvudsak fun-gerat klanderfritt. Med tanke på legalitets-principen är det emellertid en klar brist attmedelbart gärningsmannaskap inte regleras ilagen. Behovet av konstruktionen medelbartgärningsmannaskap måste i sig bedömas i re-lation till det gällande kravet på accessoritet.Eftersom det inte föreslås att accessoritets-kravet skall ändras, kommer konstruktionenmedelbart gärningsmannaskap att ha betydel-se också i fortsättningen. Därför är det moti-verat att ta in en särbestämmelse om saken ilagen.

Av det stränga accessoritetskravet följerockså att s.k. anstiftansförsök inte leder tillstraffansvar. Om den anstiftade förblir pas-siv, befrias anstiftaren från medverkansan-svar oberoende av hur intensivt han har age-rat. I vissa situationer kan ansvarsbortfalletses som problematiskt. Bristerna i straffbar-hetshänseende har åtgärdats genom special-kriminaliseringar. En sådan är sedan gam-malt försök till anstiftan av osann utsaga (15kap. 5 § strafflagen). I en del länder krimina-liseras försök till anstiftan i betydligt störreomfattning. Å andra sidan fylls den nuvaran-de straffbarhetsluckan delvis också av straff-bestämmelsen om offentlig uppmaning tillbrott (17 kap. 1 § strafflagen). För ansvarförutsätts likväl bl.a. att uppmaningen skergenom ett massmedium, offentligen i enfolksamling eller genom en skrift eller annanframställning som har bringats till allmänkännedom.

Ytterligare är den reglering som gällersambandet mellan särskilda förhållanden ochmedverkansansvar delvis bristfällig. Lagentar ställning bara till det förfarande som skalliakttas när det för någon av de medverkandefinns förhållanden som höjer, minskar ellerutesluter ansvar. Frågan om hur man skall gåtill väga med ansvarsgrundande förhållandenhar däremot lämnats öppen. Det är en veder-tagen tolkning att avsaknaden av ett sådantförhållande för de övriga medverkandes del

RP 44/2002 rd154

inte påverkar deras ansvar. I detta avseendekan lagen anses vara något inkonsekvent.Om en särskild egenskap en gång är tillämp-lig på någon av de medverkande, och dettaför personen i fråga medför ett strafftillägg,dvs. en situation där det föreligger en straff-höjande omständighet, som dock inte drabbarnågon utomstående, kan man lika väl frågasig varför en sådan utomstående delaktig intekan befrias från det extra men som en sär-skild huvudgärningsmannarelaterad straff-grundande egenskap innebär. Som ett krimi-nalpolitiskt argument mot ansvarsfrihet kananföras att den anstiftan som ledde till brottannars skulle förbli helt strafflös vid special-brotten. I rättslitteraturen har förordats enkompromisslösning; den omständigheten attett särskilt ansvarsgrundande förhållande inteär tillämpligt på den medverkande skall dåbeaktas vid straffmätningen. Också tyskastrafflagens ståndpunkt i frågan är densam-ma. Genom att situationerna är så pass varie-rande är det dock svårt att uppställa en all-män lindringsregel. I vissa fall kunde mantänka sig att avsaknaden av något särskiltförhållande leder till nästan total ansvarsfri-het (medhjälp till specialbrott av teknisk artmed avseende på en begränsad specialgrupp),i andra fall åter behöver avsaknaden av nå-gon särskild egenskap inte nämnvärt påverkaansvaret (en person anstiftar t.ex. en tjänste-man att bryta mot sin tjänsteplikt).


Enligt förslaget skall medverkansansvaretfortfarande regleras utifrån ett individuelltansvar. Det föreslås att i lagen, precis som idag, skall ingå bestämmelser om medgär-ningsmannaskap, anstiftan och medhjälp.Gränsdragningen mellan egentlig medverkanoch gärningsmannaansvar skall förbli oför-ändrad. För medhjälp döms den som före el-ler under brottet med råd, dåd eller på annatsätt uppsåtligen hjälper någon att begå ettuppsåtligt brott eller ett straffbart försök tillbrottet i fråga. För anstiftan döms i sin turden som uppsåtligen förmår någon till ettuppsåtligt brott eller ett straffbart försök tillbrottet i fråga.

Den föreslagna bestämmelsen om medel-bart gärningsmannaskap är ny i samman-

hanget. Som gärningsman döms enligt para-grafen också den som har begått ett uppsåt-ligt brott genom att som redskap använda nå-gon som inte kan bestraffas för brottet pågrund av otillräknelighet eller bristande upp-såt eller av någon annan orsak som samman-hänger med förutsättningarna för straffan-svar. Bestämmelsen skall tolkas enligt degällande riktlinjerna i doktrinen och i rätts-praxis.

Det föreslås dessutom att bestämmelsenom verkningarna av särskilda personliga för-hållanden kompletteras för medverkansan-svarets del, vilket innebär en revidering avgällande lag. Kompletteringen gäller an-svarsgrundande förhållanden. Enligt förslagetpåverkas en anstiftares eller medhjälparesstraffansvar inte av att han eller hon inte be-rörs av en sådan personlig omständighet somutgör straffbarhetsgrunden för gärningsman-nens gärning.

I samband med medverkansbestämmelser-na skall ytterligare föreskrivas om handlandepå en juridisk persons vägnar. Uttrycket refe-rerar till en situation där brottet sker i en ju-ridisk persons verksamhet och där den egent-liga gärningsmannen handlar på den juridiskapersonens vägnar trots att han eller hon inteuppfyller de särskilda brottsbeskrivningsen-liga villkor som gäller för gärningsmän, omden juridiska personen uppfyller dem.

3 §. Medgärningsmannaskap

Om två eller flera gemensamt har begått ettuppsåtligt brott, bestraffas var och en somgärningsman enligt den föreslagna bestäm-melsen om medgärningsmannaskap. Lydel-sen motsvarar i stort sett gällande 5 kap. 1 §.Som ett förtydligande sägs dessutom attmedgärningsmannaskap kan aktualiseras en-dast vid uppsåtliga brott.

Gärningsmannaansvar förutsätter samver-kan. Termen hänsyftar på såväl subjektivasom objektiva omständigheter. I subjektivmening innebär samverkan ett krav på sam-förstånd. Samförstånd betyder kännedom omatt den egna verksamheten tillsammans medandra personers verksamhet motsvarar enbrottsbeskrivning. Av samförståndskravetföljer att en medgärningsman svarar inte baraför följerna av sin egen verksamhet, utan

RP 44/2002 rd 155

också för gärningen så långt samförståndetsträcker sig. Samförstånd kan uppnås mittunder ett händelseförlopp, varvid ansvaretdock inträder först från tidpunkten i fråga.Samförståndet både utgör grunden för ochavgränsar ansvaret, vilket innebär att det om-fattar endast de gärningar och delgärningarsom utförs i samförstånd. I objektiv meningförutsätts något slags medverkan vid självabrottsutförandet (det krävs således "ageran-de"). Om vad som skall fordras av denna in-sats kan anföras endast vissa beslutsunderlät-tande hjälpregler. För gärningsmannaansvarförutsätts att den medverkandes arbetsfördel-ningsenliga andel är väsentlig och att andeleni ett helhetsperspektiv är av betydelse förbrottets utförande. Frågan kan avgöras barapå basis av det totala händelseförloppet jämtesamtliga detaljer.

Den betydelse som gärningsmannaansvarethar enligt bestämmelsen om medgärnings-mannaskap kommer till synes framför allt vids.k. sammansatta brott, dvs. brott med ele-ment från olika brott, såsom rån eller våld-täkt. Om ett sådant brott utförs i enlighet meden arbetsfördelning, t.ex. så att en person ho-tar med våld och en annan stjäl ett förmö-genhetsobjekt, vore det utan regeln om med-gärningsmannaskap de facto omöjligt att stäl-la personerna till ansvar för det sammansattabrottet. Ett arbetsfördelningsbaserat medgär-ningsmannaansvar kan realiseras också vidandra än sammansatta brott. Att t.ex. planeraen stöld, hålla vakt, transportera bort egen-domen och ta del i fördelningen av bytet kanleda till gärningsmannaansvar, även om per-sonen inte har medverkat vid själva tillgrep-pet.

Tillämpningen av gärningsmannaansvarhar begränsats i flera avseenden. Vid s.k.propriebrott, dvs. brott där det av gärnings-mannen krävs vissa egenskaper, kan medgär-ningsmännen ställas till ansvar endast sommedhjälpare. Vid s.k. egenhändiga brott, vil-ka förutsätter att personen själv begår dem,liksom också vid oaktsamhetsbrott, är med-gärningsmannaskap uteslutet.

Vanligen utreds gärningsmannaskapetsomfattning i syfte att markera gränsen tillegentlig medhjälp. Då skapar det subjektivasambandet i regel inga problem; problemenhar hänfört sig närmast till de yttre åtgärder

som krävs för gärningsmannaskap. Ocksåden motsatta situationen är möjlig, dvs. attflera personer begår handlingar som motsva-rar samma brottsbeskrivning utan att ha densubjektiva konnexitet som fordras. I rättslitte-raturen går situationen under benämningenslumpmässigt medgärningsmannaskap. Detär detta som avses när två eller flera personermedverkar till att åstadkomma en brottsligföljd och det saknas förutsättningar för med-gärningsmannaskap. Varje medverkandesandel bedöms då som ett särskilt brott.Slumpmässiga gärningsmannaskap torde inteaktualiseras särskilt ofta vid uppsåtliga brott ipraktiken; i samband med oaktsamhetsbrottär det däremot mycket vanligt att flera perso-ner samtidigt gör sig skyldiga till vårdslösteller ovarsamt beteende, t.ex. när någon bry-ter mot en skyddnorm.

4 §. Medelbart gärningsmannaskap

Strafflagsbestämmelserna nämner inte di-rekt konstruktionen medelbart gärningsman-naskap. I och med att accessoritetskravet för-blir oförändrat finns det emellertid ett klartbehov av konstruktionen också i fortsättning-en. Legalitetsprincipen förutsätter således attsaken regleras i lag.

Som gärningsman döms enligt den före-slagna bestämmelsen den som har begått ettuppsåtligt brott genom att som redskap an-vända någon som inte kan bestraffas för brot-tet på grund av otillräknelighet eller bristandeuppsåt eller av någon annan orsak som sam-manhänger med förutsättningarna förstraffansvar. Bristerna i ansvarsförutsättning-arna kan i princip hänföra sig till brottsbe-skrivningsenligheten, rättsstridigheten ellerskulden. Det är följaktligen frågan om me-delbart gärningsmannaskap när den omedel-bare gärningsmannen (den utnyttjade) saknarnågon egenskap eller står i något förhållandesom nämns nedan.

Den omedelbare gärningsmannen kan fördet första vara otillräknelig. Anstiftan av enotillräknelig person till brott bestraffas sommedelbart gärningsmannaskap (HD 1922 II893). Också medhjälp till en otillräkneligsbrott leder till fullt gärningsmannaansvar viamedelbart gärningsmannaskap. Otillräkne-ligheten kan grunda sig på den omedelbare

RP 44/2002 rd156

gärningsmannens ålder eller sinnestillstånd.Den omedelbare gärningsmannen kan ock-

så sakna uppsåt, med andra ord sakna känne-dom om gärningens faktiska eller rättsliganatur eller missta sig om den. I bägge fallendöms den tredje man som utnyttjar villfarel-sen som medelbar gärningsman. Som exem-pel på ett brott som har begåtts genom ett vil-selett redskap kan anges den situation där Atill B överlämnar gift under förevändning attdet är medicin, som B skall ge C. A dömssom medelbar gärningsman för dråp ellermord. Exemplen i rättspraxis är vanligen inteså dramatiska (t.ex. HD 1953 II 122 och1965 II 38).

Vidare kan den omedelbare gärningsman-nen sakna något särskilt syftemål eller motivsom nämns i brottsbeskrivningen. Om gär-ningen utan detta särskilda syfte inte omfat-tas av någon brottsbeskrivning över lag, be-straffas anstiftaren som medelbar gärnings-man. Om det avsaknade syftet leder till att enlindrigare brottsbeskrivning blir tillämplig,ansvarar anstiftaren som medelbar gärnings-man för den grövre gärningsformen, medanden förledde i sin tur svarar för sin gärning iden omfattning som korresponderar mot densubjektiva sidan.

Den omedelbare gärningsmannen kan ock-så handla utifrån en sådan tillåtande grundsom inte gäller för den medelbare gärnings-mannen. Gärningsmannen kan t.ex. försättaden andre i en situation där denne blir tvung-en att tillgripa nödvärn.

Den omedelbare gärningsmannen saknareventuellt också det normativa element somhänför sig till skulden, dvs. att han eller honhandlar under omständigheter där ingen skä-ligen kan förväntas bete sig normenligt. Atttvinga eller pressa en omedelbar gärnings-man till brott kan konstituera medelbart gär-ningsmannaskap, när den omedelbare gär-ningsmannen inte har kunnat värja sig mottvånget i fråga. I lindrigare fall kan tvångetåter ses som anstiftan till brott, varvid bådaställs till ansvar för brottet. Även en förplik-tande befallning kan undantagsvis komma ifråga som en skulduteslutande omständighet.

Vidare kan den omedelbare gärningsman-nen sakna kännedom om gärningens rättsliganatur eller missta sig om den. En villfarelsesom gäller rättsstridigheten eliminerar i sin

tur under vissa villkor skulden. Förutsatt attvillfarelsen leder till ansvarsfrihet för denomedelbare gärningsmannen, döms den tred-je man som utnyttjar villfarelsen som medel-bar gärningsman.

Vid bedömningen av frågan om medelbartgärningsmannaskap kan tillämpas eller inteutgör de s.k. propriebrotten en grupp för sig.Vid propriebrott kan en brottsbeskriv-ningsenlig gärning begås bara av en gär-ningsman som uppfyller vissa villkor (intra-neus). En person som saknar dessa egenska-per (extraneus) kan inte vara gärningsman.T.ex. tjänstebrott kan således endast en tjäns-teman göra sig skyldig till. Enligt rättslittera-turen är det möjligt att en tjänsteman begårett tjänstebrott som medelbar gärningsmangenom att som redskap använda en personsom inte uppfyller kriterierna på en tjänste-man. Någon annan än en tjänsteman kan där-emot inte begå ett tjänstebrott som medelbargärningsman genom att som redskap användaen tjänsteman.

En annan specialgrupp utgörs av de brottsom förutsätter att någon personligen utfördem. Vid dessa egenhändiga brott är medel-bart gärningsmannaskap inte möjligt. Till deegenhändiga brotten hör redan enligt lydel-sen i lagen osann utsaga. Som ett annat ex-empel på ett egenhändigt brott kan nämnasrattfylleri.

I likhet med de olika formerna av egentligmedverkan inskränker sig också medelbartgärningsmannaskap till uppsåtliga brott. Frå-gan om vilka krav som skall ställas på denmedelbare gärningsmannens verksamhet i sighar ägnats mindre uppmärksamhet i doktri-nen. Verksamheten skall också till denna delmotsvara de allmänna brottsförutsättningar-na. Följden skall t.ex. vara brottsbeskriv-ningsenlig och rättsstridig. Dessutom skallden kunna tillräknas den medelbare gär-ningsmannen. Vidare skall brottet begås ge-nom utnyttjande av någon annans verksam-het. I vissa fall blir man tvungen att göra enavgränsning i förhållande till egentligt gär-ningsmannaskap. Om personen i redskaps-ställning används som ett alltigenom viljelöstmedel, kan det bli aktuellt att från medelbartgärningsmannaskap gå över till egentligtgärningsmannaskap. Också medelbart gär-ningsmannaskap bör alltså vara av det slaget

RP 44/2002 rd 157

att brottet begås genom utnyttjande att någonannans handlingsförmåga.

5 §. Anstiftan

Enligt förslaget skall den som uppsåtligenförmår någon till ett uppsåtligt brott eller ettstraffbart försök till brottet i fråga dömas föranstiftan. Anstiftaren skall dömas såsom gär-ningsman.

Anstiftan betyder att någon annan uppsåtli-gen förmås att begå ett uppsåtligt brott. Engrundförutsättning för anstiftansansvar är attanstiftan ger upphov till beslutet att begåbrottet (psykisk kausalitet). När beslutet harkommit till under inverkan av flera faktorer,skall anstiftan i varje fall vara den huvudsak-liga orsaken. Anstiftarens verksamhet utgördet skäl för gärningsmannens agerande utanvilket huvudbrottet inte hade utförts. Om an-stiftan bara styrker ett redan fattat beslut attbegå brott, bestraffas verksamheten bara sommedhjälp. Gränsdragningsproblem uppstårsärskilt i situationer där huvudgärningsman-nen redan hade övervägt möjligheten att begåbrott. Ansvar för anstiftan följer enligt dokt-rinen också när anstiftan endast får "en hosgärningsmannen närd tanke att övergå till ettbeslut om att begå brott".

I HD 1983 II 61 (omröstning) hade A ochB redan under en längre tid planerat att dödaB:s make C. När ett lägligt tillfälle yppadesig underrättade B därom A per telefon, var-vid de även kom överens om att döda C re-dan samma kväll. I enlighet med överens-kommelsen dödade A sedan C utan att B del-tog i gärningen. B, som genom att med Akomma överens om gärningen ansågs haförmått A att efter moget övervägande dödaC, dömdes till straff för anstiftan till mord.

För att klargöra att det föreligger ett sådantpsykiskt kausalförhållande som förutsätts föransvar blir man tvungen att i stället för natur-lagar stöda sig på erfarenhetssatser. Straff-rättskommittén föreslog att som anstiftanskulle bestraffas sådan psykisk påverkan aven annan person som enligt allmän livserfa-renhet har en avgörande inverkan på männi-skans sätt att fatta beslut. Det räcker inte baramed ett tvåsidigt avtal om att begå ett brott,eftersom något konspirationsansvar inte exi-sterar i Finland. Av de närmare uppgifterna i

fallet framgår i själva verket att B gjordemera än bara hade del i en överenskommelse;B:s verksamhet kunde de facto i det storahela klassificeras som medgärningsmannas-kap. I syfte att underlätta brottet hade honockså erbjudit sig att transportera A tillbrottsplatsen. Orsaken till att B inte hade va-rit närvarande när själva brottet begicks varenligt uppgift att hon vid samma tid måstesköta om sina barn. Det var således närmastfrågan om en ändamålsenlig arbetsfördel-ning.

Enligt den gällande lagen kan anstiftan be-gås genom att bjuda, lega, truga eller eljestuppsåtligen förmå eller förleda. Lydelsen hari rättslitteraturen tolkats så att vilket förfa-rande som helst som hos gärningsmannenåstadkommer ett beslut om att begå ett brottkan betecknas som anstiftan. Eftersom detgemensamma draget för alla dessa verb är attnågon uppsåtligen förmås till brott, talas detnu kort och gott bara om att uppsåtligen för-må i bestämmelsen. Ändringen skall inte ledatill ny tillämpningspraxis. Typiska sätt attförmå någon till något är således fortfarandeatt beordra (bjuda) och att anställa (lega).Andra sätt som kan komma i fråga är bl.a.vilseledande till den del som det inte elimine-rar gärningsmannens uppsåt, liksom ocksåhot och våld så länge som de inte avlägsnarmöjligheten att handla annorlunda.

Anstiftaren skall handla uppsåtligen. Tillanstiftarens uppsåt hör kännedom om brotts-beskrivningsrelaterade omständigheter (gär-ningstid, gärningsplats, gärningssätt) och denegna verksamhetens betydelse för följden.Dessutom krävs att han eller hon känner tillatt hans eller hennes verksamhet åstadkom-mer ett brott via de åtgärder som baserar sigpå den ansvarige gärningsmannens beslut. Entillräcklig motsvarighet måste råda mellananstiftarens uppfattning om gärningen ochden utförda gärningen. Det fordras inte nå-gon exakt förhandsplanering, men om denanstiftade å andra sidan utför mera än vadhan eller hon har anstiftats till, ställs anstifta-ren inte till svars för den överstigande delen.Anstiftarens motiv är i och för sig irrelevan-ta, såvida de inte har direkt betydelse genombrottsbeskrivningen. Den som anstiftar någontill ett brott i syfte att gärningsmannen efterbrottets fullbordran skall bli fast för detta,

RP 44/2002 rd158

skall bestraffas för anstiftan enligt de norma-la reglerna (s.k. agent provocateur).

Anstiftansansvar kan rikta sig också motden som övertalar någon att bistå vid ettbrott. Denna anstiftan bestraffas som med-hjälp (det föreslagna 6 § 2 mom.). Det kanfinnas flera anstiftare och de kan verka an-tingen tillsammans eller helt separat ovetan-de om varandra. Detta inverkar inte på anstif-tarnas ansvar.

Anstiftaren ansvarar bara för det som gär-ningsmannen har gjort, även om anstiftanhade utsträckt sig längre (accessoritet). Åandra sidan svarar anstiftaren endast för detsom han eller hon har anstiftat till. Ansvars-begränsningar följer således samtidigt av så-väl accessoritetskravet (ansvaret kan varahögst så stort som huvudgärningen betingar)som uppsåtskravet (det som anstiftaren an-svarar för gör han eller hon enbart inom ra-men för sitt uppsåt). Om den som har anstif-tats till misshandel begår ett livsbrott, ansva-rar anstiftaren för anstiftan till misshandel avden grad som hans eller hennes uppsåt kananses sträcka sig till. Om den anstiftade återgör något sådant som inte kan anses vara in-kluderat i anstiftan, går anstiftaren fri frånansvar. Avvikelser i fråga om tid, plats ochgärningssätt har betydelse för anstiftarens an-svar bara i det fall att omständigheterna harstatus av brottsbeskrivningsrelevanta fakto-rer, omständigheter som förändrar brottetsnatur eller som är kvalificerande. Också i defall där anstiftaren befrias från ansvar pågrund av bristande uppsåt, kan han eller honeventuellt ställas till svars för att genomoaktsamhet ha orsakat följden.

Till följd av accessoritetskravet inskränksanstiftaransvaret till det som faktiskt har in-träffat, också när han eller hon har anstiftattill någonting utöver detta. Om huvudgär-ningsmannen helt och hållet avhåller sig frånbrottet, är anstiftaren med vissa nedan nämn-da undantag helt fri från ansvar. Om huvud-gärningsmannen utförde mindre, t.ex. så atthan eller hon gjorde sig skyldig till dråp istället för misshandel, svarar anstiftaren baraför anstiftan till misshandel.

Anstiftaren bestraffas som om han ellerhon själv hade varit gärningsman. Uttryckethar endast formell betydelse. Det innebär attpå anstiftaren tillämpas samma brottsbe-

stämmelse som på gärningsmannen och attanstiftarens ansvar, till åtskillnad från enmedhjälpares, är lika strängt som dennes.Detsamma avses i den föreslagna formule-ringen med att anstiftaren döms såsom gär-ningsman. Detta betyder inte att anstiftarendöms till ett sådant straff som han eller honhade dömts till, om han eller hon hade varitgärningsman. Detta skulle ju resultera i att enanstiftare vid propriebrott skulle gå fri frånansvar, eftersom han eller hon inte kan dö-mas till straff för brotten i fråga. Det är barafrågan om att anstiftaren döms enligt sammalagrum som gärningsmannen och att hans el-ler hennes ansvar i straffmätningshänseendeblir lika strängt som gärningsmannens.

Nivåmässigt är anstiftarens ansvar gär-ningsmannaansvar. Detta stränga ansvar harmotiverats med att anstiftaren inte baraåstadkommer ett brott, utan också en gär-ningsman. Saken kan betraktas också utifrånden betydelse som tillskrivs anstiftan. En så-dan verksamhet som utgör den utslagsgivan-de grundorsaken till att ett brott begås förtjä-nar ett strängt klander.

6 §. Medhjälp

Förutsättningarna för medhjälpsansvarframgår av första meningen i den föreslagnaparagrafens 1 mom.: Den som före eller un-der brottet med råd, dåd eller på annat sättuppsåtligen hjälper någon att begå ett uppsåt-ligt brott eller ett straffbart försök till brottetdöms för medhjälp till brott enligt sammalagrum som gärningsmannen. I momentetsandra mening finns en hänvisningsbestäm-melse om ansvarets omfattning. Enligt denskall, när straffet bestäms, dock tillämpas 6kap. 8 § 1 mom. 4 punkten. I 2 mom. före-skrivs, precis som i gällande lag, att anstiftantill straffbar medhjälp bestraffas som förmedhjälp.

En sådan bestämmelse som finns för närva-rande om att medhjälp till s.k. politibrott inteär straffbar skall inte längre tas in i paragra-fen. Efter revideringen av strafflagen behövsbegreppet politibrott inte längre.

1 mom. Medhjälpsobjektet kan vara ettuppsåtligt brott eller ett straffbart försök tillbrottet i fråga. Det måste vara frågan om ettbrott. Om någon av de allmänna brottsförut-

RP 44/2002 rd 159

sättningarna saknas, föreligger ingen straff-bar medhjälp. Huvudgärningsmannen kant.ex. handla med stöd av en tillåtande grund,han eller hon har misstagit sig, han eller honsaknar uppsåt eller så är han eller hon otill-räknelig. Sådana situationer kan bli straffbarai form av medelbart gärningsmannaskap.

Medhjälp kan aktualiseras bara vid uppsåt-liga brott. Uppsåtligt främjande av någonsoaktsamhetsbrott utgör inte medhjälp, utandet skall bestraffas som medelbart gärnings-mannaskap. I den äldre rättslitteraturen hardetta motiverats med samma kriminalpolitis-ka argument som vid anstiftan. Eftersommedhjälparen handlar uppsåtligen kan han el-ler hon inte dra nytta av ett lindrat oaktsam-hetsansvar, inte ens fastän medhjälparens an-svar annars skall vara lindrigare än gär-ningsmannens. När huvudgärningsmannenförfar oaktsamt tillskrivs den uppsåtligamedhjälpen en exceptionellt stor betydelse ikausalkedjan jämfört med en situation därhuvudgärningsmannen handlar medvetet ochuppsåtligen. Den som uppsåtligen har hjälptnågon att begå ett oaktsamhetsbrott skallföljaktligen dömas som medelbar gärnings-man till ett uppsåtligt brott.

Lydelsen i den gällande lagen ställer ettklart uppsåtskrav på medhjälparen. Detsam-ma framgår av den föreslagna lydelsen. I si-tuationer där gärningsmannen under påver-kan av en medhjälpares oaktsamhet begår ettuppsåtligt brott, skall medhjälparens ageran-de bedömas som ett självständigt oaktsam-hetsbrott. I fråga om den innehållsliga sidanav medhjälparens uppsåt gäller detsammasom för anstiftaren. Medhjälparen skall varakunnig om gärningsmannens gärning, om sinegen verksamhet och om att han eller hongenom denna främjar huvudgärningen. Densom anmodas att hålla vakt vid ett hus, somde andra tömmer på värdeföremål, ställs intetill ansvar för medhjälp, om han eller hon pågoda grunder föreställer sig att han eller honbara ser till att inga objudna gäster plötsligtdyker upp. Den som medvetet med otjänligamedel har hjälpt någon ställs inte till ansvar,eftersom han eller hon saknade viljan attfrämja brottet. För bestraffning av medhjälpförutsätts däremot inte att gärningsmannen ärpå det klara med medhjälparens åtgärder. Tilldenna del avviker de subjektiva villkoren här

från vad som krävs vid medgärningsmanna-skap. Vid medgärningsmannaskap skall sam-förståndet vara ömsesidigt, vid medhjälp kandet vara ensidigt. Det fordras endast att med-hjälparen känner till vilken betydelse denegna åtgärden har för den totala planen; atthuvudgärningsmannen har detta klart för sigförutsätts emellertid inte. För att medhjälpa-ren skall bli ansvarig förutsätts inte att hansjälv förväntar sig någon nytta av brottet (HD1953 II 105).

När området för medhjälp avgränsas måsteman bestämma förhållandet såväl uppåt (ivilket skede medhjälp övergår i medgär-ningsmannaskap) som nedåt (vilka åtgärderkrävs för att medhjälpströskeln skallöverskridas). Den första avgränsningen harbehandlats i samband med medgärningsman-naskapet. Till den förra hänför sig den före-slagna lagens lydelse om att medhjälpen skallske med råd, dåd eller på annat sätt. Utgåen-de från den gamla lagen, där medhjälpen kanbegås med råd, dåd eller uppmuntran, sär-skiljs mellan fysisk och psykisk medhjälp. Irättslitteraturen definieras medhjälp som allslags medverkan till ett brott som någon an-nan begår i egenskap av gärningsman ochsom inte kan anses som medgärningsman-naskap eller anstiftan. Medhjälpen behöverinte vara en nödvändig förutsättning för följ-den. I annat fall skulle medhjälpen nog van-ligen förbli straffri. Kausalitetskravet har isjälva verket lindrats för medhjälpens del.Det förutsätts likväl alltid att medhjälpen harfrämjat brottet. Det fordras således att med-hjälpsgärningen har ökat sannolikheten förbrottets fullbordan. Hur stor denna sannolik-hetsökning skall vara kan inte ges några klaraanvisningar om. I synnerhet när det gällerpsykisk medhjälp såsom råd är situationen imycket en värderingfråga.

Enligt lydelsen i den gällande lagen skallmedhjälpen ges medan brottet av annan ut-förts eller därförinnan. I förslaget avsessamma sak när det förutsätts att medhjälpa-ren handlar före eller under brottet. Det ärockså möjligt att medhjälparen kommer medi bilden mitt under brottet. I denna meningkan brottsutförandet i vissa fall fortgå ännut.o.m. efter det att fullbordanspunkten harnåtts (t.ex. vid fortsatta brott). Då kan med-hjälp aktualiseras trots att brottets juridiska

RP 44/2002 rd160

fullbordanspunkt redan har uppnåtts. Med-hjälp kan likaså förekomma ännu i det skedetnär gärningsmannen redan har gjort allt sombehövs, men naturkausaliteten ännu inte harlett till att följden har inträtt; medhjälparendröjer t.ex. med att skaffa läkarhjälp åt ett of-fer som har skadats i samband med ett dråp-försök.

Även om termerna "råd, dåd, uppmuntran"i den gällande lagen refererar till aktivt hand-lande, kan medhjälp konstitueras också ge-nom underlåtenhet, när underlåtenheten in-nebär att verkställigheten bara främjas på ettsätt som är jämförbart med främjande genompositiva åtgärder (en vaktmästare lämnar por-ten öppen med vetskap om att någon ämnarbryta sig in i en bostad följande natt). I för-slaget anges de olika gärningssätten för med-hjälp därför något friare. Medhjälpen kanföljaktligen ske med råd, dåd eller på annatsätt. Om medhjälparen dock har en särskildrättslig skyldighet att förhindra följden ochhan eller hon underlåter detta, ansvarar med-hjälparen såsom gärningsman. Om en personi garantställning handlar i samförstånd medpersoner som åstadkommer följden genompositiva åtgärder, ansvarar den underlåtandesom gärningsman med stöd av medgär-ningsmannaskap. Om samförstånd inte rådermellan parterna, följer ansvar till följd avslumpmässig medverkan.

Medhjälpsansvar förutsätter att huvudbrot-tet har avancerat till åtminstone ett straffbartförsök. Om huvudgärningsmannen har gjortmera än vad han eller hon har fått hjälp med,ansvarar medhjälparen för den överstigandedelen bara om denna omfattas av uppsåtet.Detsamma gäller om huvudgärningsmannenhar utfört något annat än det som medhjälpengällde. Medhjälparen svarar å andra sidaninte för mera än den faktiska kränkningen.Om medhjälparens bistånd överskrider detsom skeendet resulterade i, är det frågan omförsök till medhjälp.

Medhjälparens egen verksamhet kan miss-lyckas antingen därför att han eller hon inteöver huvud taget har lyckats med att främjabrottet (otjänlig medhjälp), eller därför atthuvudgärningsmannen inte till någon del harnyttjat det stöd som medhjälparen har kunnaterbjuda. För medhjälpsansvar förutsätts attåtgärderna har främjat brottet. Eftersom detta

inte är fallet i någondera av de misslyckadesituationerna och eftersom försök till med-hjälp inte är straffbart, befrias medhjälparenhär från ansvar.

Också enligt den reviderade lagen skallmedhjälparen dömas till ett lindrat ansvar.Medhjälp avses vara en allmän straffnedsätt-ningsgrund. Domstolen kan döma medhjäl-paren till en lindrigare påföljd än det angivnastraffet. Vidare skall medhjälparen kunnadömas till högst tre fjärdedelar av det sträng-aste straff som föreskrivs för brottet. Dessastrafflindringar skall regleras i 6 kap. 8 § 1mom. 4 punkten och 2 mom.

2 mom. I enlighet med gällande lag föreslåsatt anstiftan till straffbar medhjälp bestraffassom för medhjälp. Utan en specialbestäm-melse skulle anstiftan till medhjälp leda an-tingen till ansvar på gärningsmannanivå, ellerså enligt en alternativ tolkning till total an-svarsbefrielse för anstiftaren, eftersom med-hjälp inte är att begå ett brott. Även den mot-satta konstellationen, dvs. medhjälp till an-stiftan, är möjlig. Då bestraffas medhjälparensåsom för medhjälp till huvudbrottet.

7 §. Särskilda personliga förhållanden

I 1 mom. i den föreslagna paragrafen sägsatt en sådan särskild omständighet i anslut-ning till en person som utesluter, minskar el-ler höjer en gärnings straffbarhet gäller en-dast den gärningsman, anstiftare eller med-hjälpare beträffande vilken denna omstän-dighet föreligger. En anstiftares eller med-hjälpares straffansvar påverkas inte av att haneller hon inte berörs av en sådan personligomständighet som utgör straffbarhetsgrundenför gärningsmannens gärning (2 mom.).

Paragrafens 1 mom. motsvarar den gällandelagen. Det ger uttryck för principen att envarmedverkandes ansvar bedöms utifrån hanseller hennes personliga förhållanden. Om tillgärningsmannen, anstiftaren eller medhjälpa-ren hänför sig någon särskild omständighetsom utesluter, minskar eller höjer en gär-nings straffbarhet, så gäller den endast dengärningsman, anstiftare eller medhjälpare be-träffande vilken denna omständighet förelig-ger. Grunderna kan indelas enligt det om deinverkar bara på gärningsmannens skuld ellerom de omfattas av brottsbeskrivningen.

RP 44/2002 rd 161

Redan utan någon bestämmelse om sakenhar det ansetts självklart att de förstnämndas.k. subjektivt personliga förhållandena skallbedömas separat. Sådana omständigheter ärt.ex. nedsatt tillräknelighet, återfall i brott,ungdom samt särskilda syften som hör tillvissa brott. Bestämmelsens betydelse in-skränker sig i själva verket närmast till såda-na s.k. objektivt personliga förhållanden somframgår av brottsbeskrivningarna. Av destraffhöjande eller straffminskande omstän-digheterna kan nämnas barnaföderskansställning vid barnadråp, gärningsmannensoch offrets samäganderättsförhållande vidvissa egendomsbrott (förhållandet reglerarformellt bara rätten att väcka åtal), samt yr-kesmässighet och vanemässighet. Objektivtpersonliga straffuteslutande faktorer är i sintur exterritorialitet, en viss släktskap vid un-derlåtenhet att anmäla grova brott och vidskyddande av brottslingar samt ett gemen-samt hushåll vid häleribrotten i 32 kap.strafflagen, förutsatt att den person som leveri gemensamt hushåll endast använder ellerförbrukar egendom som gärningsmannen haranskaffat för det gemensamma hushålletsnormala behov.

2 mom. En särskild straffuteslutande ellerstrafflindrande omständighet gagnar inte nå-gon annan medverkande. En särskild straff-höjande omständighet skärper på motsvaran-de sätt straffet för bara den medverkande förvilken omständigheten föreligger. I den gäl-lande lagen föreskrivs således inte vilken be-tydelse en särskild straffgrundande omstän-dighet skall tillmätas. Enligt vedertagen tolk-ning skall ansvaret för de övriga medverkan-de bedömas som om också de uppfyllde detvillkor som inte är för handen. Att det medandra ord saknas ett straffgrundande särskildomständighet med avseende på anstiftare el-ler medhjälpare utgör inget hinder för attdessa ställs till ansvar. Det föreslås att dennaprincip skrivs in också i lagen. Enligt försla-get skall en anstiftares eller medhjälparesstraffansvar inte påverkas av att han eller honinte berörs av en sådan personlig omständig-het som utgör straffbarhetsgrunden för gär-ningsmannens gärning. Gällande praxis en-ligt vilken t.ex. extraneus kan dömas för an-stiftan till ett propriebrott slås på detta sättfast i lagen.

Också denna bestämmelse lämnar fråganom omständighetens inverkan på ansvaretsomfattning öppen. I doktrinen har redan se-dan gammalt framförts att avsaknaden av ensärskild ansvarsgrundande omständighet förde övriga medverkandes del skall tillmätasbetydelse vid straffmätningen. Rekommenda-tionen kan i själva verket anses motiveradoch, med hänsyn till den inre logiken i an-svarsprinciperna, följdriktig. Ansvarslind-ringen skall bedömas in casu. Utöver intensi-teten i medhjälparens och anstiftarens verk-samhet skall vid bedömning naturligtvis ock-så beaktas den närmare innebörden av denspecifika omständigheten. Om det är fråganom omständigheter av väldigt teknisk art ochom kriminaliseringar vilkas straffbarhetutomstående medverkande högst har en vaguppfattning om (t.ex. olika slags tjänstefelsom hör till ett visst yrke), kan en ansvars-lindring vara t.o.m. mycket motiverad. Omåter också en utomstående väl kan förstå an-svarsgrunden, och han eller hon är väl med-veten om att både det egna förfarandet ochgärningsmannens förfarande är rättsstridiga,finns det mindre fog för lindring (t.ex. en si-tuation där en utomstående i eget intresse an-stiftar en tjänsteman att bryta mot tjänsteplik-ten).

8 §. Handlande på en juridisk personsvägnar


I varje brottsbeskrivning finns ett gär-ningsmannarekvisit, som vanligen uttrycksmed den öppna termen "den som". I dessa si-tuationer kan vem som helst utgöra gär-ningsman. Gärningsmannakretsen kan be-stämmas bara genom tolkning. T.ex. i brotts-beskrivningarna för skattebedrägeribrotten i29 kap. 1—3 § strafflagen anges inte de an-svarssubjekt som kan komma i fråga. Att engärning har begåtts i en juridisk personsverksamhet på dess vägnar orsakar inte någraproblem.

Det kan uppstå problem vid propriebrottoch vid vissa särskilda gärningsmannarekvi-sit. Då kan som egentliga gärningsmän utpe-kas endast sådana personer som har denställning eller de egenskaper som förutsätts i

RP 44/2002 rd162

lagen eller som uppfyller de övriga brottsbe-skrivningsenliga kraven. En utomstående kandömas som medhjälpare eller anstiftare, menbara i de fall där en gärning har en sådangärningsman som uppfyller de nämnda sär-skilda villkoren.

De mest utpräglade propriebrotten är tjäns-te-, militär och arbetsbrotten. Också t.ex. tra-fikbrottsbestämmelserna i 23 kap. strafflagengäller sådana begränsade gärningsmanna-kretsar som vägtrafikanter (1 §) eller förareav motordrivna fordon (2 §). Vidare gällerbrottsbeskrivningarna för t.ex. bokförings-brott (30 kap. 9 §) och bokföringsbrott avoaktsamhet (30 kap. 10 §) i princip bara bok-föringsskyldiga. Gäldenärsbrotten (39 kap.)gäller gäldenärer.

De särskilda gärningsmannarekvisiten ochpropriebrotten orsakar problem i de situatio-ner där en juridisk person kan stå i gärnings-mannaställning. Om gäldenären, den bokfö-ringsskyldiga eller arbetsgivaren är ett aktie-bolag, vore det inte möjligt att döma en före-trädare för bolaget för brott som hänför sigtill dessa positioner utgående från rent med-verkansteoretiska regler, eftersom aktiebola-get inte är gärningsman. Problemet finns intevid tjänste, militär- eller trafikbrotten. Gäl-denärsbrotten, bokföringsbrotten, arbetsbrot-ten och vissa övriga gärningar i sambandmed ekonomisk verksamhet är däremot ty-piska brott med ett gärningsmannarekvisitsom gäller juridiska personer.

Hos oss har man gått in för att täppa tilleventuella straffansvarsrelaterade luckor ge-nom att utvidga kretsen av gärningsmän ibrottsbeskrivningen. Denna regleringsmodellrepresenterar arbetsbrotten. I arbetslagstift-ningen riktas ansvaret i regel mot arbetsgiva-ren eller dennes representant. Så föreskrivst.ex. i 47 kap. 1—5 § strafflagen. Som ar-betsgivarens företrädare avses enligt 47 kap.8 § en medlem i ett lagstadgat eller annat be-slutande organ hos en juridisk person som ärarbetsgivare samt den som i arbetsgivarensställe leder eller övervakar arbetet. I vissasmärre förseelser i arbetslagstiftningen harkretsen av gärningsmän inte begränsats. Omett likadant företrädaransvar bestäms bl.a. i32 § 2 mom. lagen om åtgärder för inskrän-kande av tobaksrökning (693/1976).

Bokföringsbrotten har reglerats ungefär på

samma sätt. Till de bokföringsbrott som av-ses i 30 kap. 9 och 10 § strafflagen kan görasig skyldig, förutom en bokföringsskyldig,också en företrädare för honom eller den åtvilken bokföringen har uppdragits. Vid delindrigt straffbara bokföringsförseelserna ärgärningsmannakretsen inte avgränsad.

I strafflagstiftningen ingår några lagrum,där en person som har handlat på en sam-manslutnings vägnar kan ställas till ansvarför ett brott som har begåtts i dess verksam-het, om den juridiska personen uppfyller desärskilda brottsbeskrivningsenliga villkoren.Förutom gäldenären kan den som för hansräkning har begått ett gäldenärsbrott som av-ses i 39 kap. 1—6 § strafflagen bli ställd tillansvar (39 kap. 7 §).

Många brottsbeskrivningar har en öppetformulerad gärningsmannakrets, vilket inne-bär att det inte uppstår problem vid tillämp-ningen av brottsbeskrivningarna på verksam-het som sker på juridiska personers vägnar.Det är mycket vanligt att bestämmelsernaskrivs på så sätt att det är straffbart att beredasig eller någon annan ekonomisk vinning.T.ex. skatteförseelse (29 kap. 4 §) och sub-ventionsbedrägeri (29 kap. 5 §), brott mot fö-retagshemlighet (30 kap. 5 §) och missbrukav företagshemlighet (30 kap. 6 §), bedrägeri(36 kap. 1 §) och ocker (36 kap. 6 §) samtbetalningsmedelsbedrägeri (37 kap. 8 §) för-utsätter bara att någon genom gärningen harberett eller försökt bereda sig eller någon an-nan vinning.

Ett annat sätt att reglera frågan är att bindaett särskilt gärningsmannarekvisit vid en per-sons formelltjuridiska ställning i samman-slutningen. I 7—12 kap. sjölagen (674/1994)föreskrivs särskilt om ansvar och ansvarsför-delningen i olika situationer. Enligt luft-fartslagen registreras ett luftfartygs ägare, in-nehavare, operatör och ombud. Vidare be-stäms ansvaret mellan dem och den somframför luftfartyget enligt lagen. I tryckfri-hetslagen (1/1919, under revidering), radio-ansvarighetslagen (219/1971) och de övrigaförfattningarna om masskommunikationfinns detaljerade bestämmelser om när t.ex.en huvudredaktör eller en ansvarig redaktöransvarar för en handling eller underlåtenhetsom har skett i en sammanslutnings verk-samhet. Enligt den föreslagna lagen om ytt-

RP 44/2002 rd 163

randefrihet vid masskommunikation skall enansvarig redaktör kunna dömas för huvudre-daktörsförseelse (19 §; tryckfrihetskommis-sionens betänkande, komm.bet. 1997:3).

Det tredje och vanligaste sättet att reglerafrågan är att inte ange några särskilda gär-ningsmannarekvisit och att formulera öppnabrottsbeskrivningar med hjälp av kriteriet"den som". I dessa situationer har gärnings-beskrivningen skrivits eller tolkats så snävtatt syftet med det särskilda kriteriet skallkunna uppnås. Skattebedrägeribrotten (29kap. 1—3 § strafflagen) företräder denna re-gleringsmodell. Ansvarssubjekten avgränsasegentligen inte i brottsbeskrivningarna, men ipraktiken kommer gärningsmannaställning ifråga för skattskyldiga och efter en lagänd-ring år 1997 också för löneutbetalare som harunderlåtit att betala förskottsinnehållning.

Det finns ett stort antal likadana, öppnabrottsbeskrivningar också annanstans i lag-stiftningen. Produktsäkerhetsbrotten enligt17 § produktsäkerhetslagen (914/1986), kon-sumentskyddsförseelserna enligt 11 kap. 1 §konsumentskyddslagen (38/1978), kriminali-seringarna enligt aktiebolagslagen(734/1978) och lagarna om övriga företags-former samt den straffrättsliga regleringen avden ekonomiska verksamheten i övrigt harvanligen skrivits så att kretsen av gärnings-män är helt öppen. Straffrättsligt regleras denekonomiska verksamheten till övervägandedelen så att det inte finns något särskilt gär-ningsmannarekvisit. De kriminaliseringarsom hänför sig till idkande av näring har van-ligen formuleringen "en näringsidkare ellerdennes företrädare". Kriminaliseringarna omimmaterialrättigheter är till sin gärningsman-nakrets i regel öppna. Också konsument-skyddet och den övriga straffrättsliga regler-ingen av ekonomisk verksamhet har nästanhelt genomförts med öppna gärningsmanna-rekvisit.

Vår lagstiftning har vissa luckor, som med-för att det sätt som verksamheten är organise-rad inom juridiska personer förefaller atthindra att fysiska personer döms till straff.Trots att det finns ganska få dylika bestäm-melser och att de tillämpas rätt sällan, kan deproblem som hänför sig till dem inte antasminska i framtiden.

För t.ex. konsumentkreditförseelse (11 kap.

3 § konsumentskyddslagen) döms "en när-ingsidkare". Med näringsidkare avses enligtlagens 1 kap. 5 § en fysisk person eller enprivat eller offentlig juridisk person som isyfte att få inkomst eller annan ekonomisknytta yrkesmässigt bjuder ut konsumtionsnyt-tigheter för anskaffning mot vederlag. Atttolka exempelvis en affärsföreståndare elleren person som ansvarar för ett varuhus kon-totjänst som näringsidkare torde vara pro-blematiskt. I 19 a § 2 mom. lagen om avbe-talningsköp (91/1966) sägs att uraktlåtenhe-ten att följa lagen gäller "säljaren".

Till upphovsrättsbrotten hänför sig problemav andra slag. I 56 c § upphovsrättslagen(404/1961) kriminaliseras olovlig spridningav anordning för att avlägsna skydd för da-torprogram, men bara i förvärvssyfte. Ävenom avsikten med bestämmelsen är tydlig ochtillämpningen av den inte inbegriper "kopie-ring för hemmabruk", är det alls inte så klartatt den som olovligt sprider programmet me-dan han arbetar för ett företag kan anses göradet "i förvärvssyfte".

Sammanfattningsvis kan konstateras attkretsen av gärningsmän i en del av brottenmed ett särskilt gärningsmannarekvisit ellerpropriebrotten har utvidgats till att gälla t.ex.den som företräder en juridisk person ellerden som har fått i uppdrag att sköta ett ären-de för den juridiska personens räkning. I vis-sa brottsbeskrivningar förutsätts att någonhandlar på en sådan juridisk persons vägnarsom motsvarar gärningsmannarekvisitet elleratt någon bereder en juridisk person vinning.Vid vissa typer av brott är det särskilda gär-ningsmannarekvisitet bundet till personensformelltjuridiska ställning i sammanslutning-en. I en stor del av bestämmelserna angesinget särkilt gärningsmannarekvisit, menkretsen av ansvarssubjekt har begränsats an-tingen på basis av gärningsbeskrivningen el-ler genom tolkning av brottsbeskrivningen. Ivissa brottsbeskrivningar refererar det sär-skilda, exakt avgränsade gärningsmannarek-visitet endast till juridiska personer, trots attavsikten har varit att bestraffa också demsom handlar för deras räkning.

Det som orsakar problem är att de särskildagärningsmannarekvisiten i vissa brotts-beskrivningar lämnar luckor i lagen. Gär-ningsmannen förväntas uppfylla de gär-

RP 44/2002 rd164

ningsmannakriterier som ingen annan än denjuridiska person på vars vägnar gärnings-mannen handlar kan göra. En legalitetsprin-cipenlig tillämpning av brottsbeskrivningarnai fråga förefaller att leda till att åtalet i vissafall skall förkastas, fastän brottet har begåttsför den juridiska personens räkning.

Också vad beträffar en del av de bestäm-melser där avsikten har varit att utvidga kret-sen av ansvarssubjekt kan tillämpningsområ-det för bestämmelserna bli tämligen snävt.Den som på någons vägnar förstör bokfö-ringen kan inte göra sig skyldig till bokfö-ringsbrott, om han inte företräder bolaget el-ler har fått i uppdrag att sköta bokföringen.Som enda alternativ står att anse bolagets re-presentant, t.ex. verkställande direktören,som gärningsman, varvid en utomståendesom utför verkställighetshandlingar kan dö-mas som medhjälpare. Ansvar i form avmedgärningsmannaskap kan inte komma ifråga utan andra bestämmelser.

I rättspraxis har bestämmelsen om skatte-bedrägeri tolkats på samma sätt. En utomstå-ende person som i verkligheten leder ett bo-lag kan bara ställas till svars som antingenmedhjälpare eller anstiftare, även om denperson som tecknade under skattedeklaratio-nen inte hade varit förtrogen med bolagetsangelägenheter. I uppenbara bulvansituatio-ner har dock den som faktiskt ledde bolagetansetts ha handlat som medelbar gärnings-man.


Handlande på någon annans vägnar regle-ras inte t.ex. i de nordiska ländernas eller Ös-terrikes eller Schweiz strafflagar. Sådant harinte föreslagits i England och inte heller re-gleras frågan i Model Penal Code i FörentaStaterna. Om att handla på någon annansvägnar finns däremot bestämmelser i 14 § iden tyska strafflagen.

I den tyska bestämmelsen sägs att om nå-gon handlar (1) i egenskap av ett organ somär berättigat att företräda en juridisk personeller som medlem i ett sådant organ, (2) iegenskap av en bolagsman som är berättigadatt företräda ett personbolag eller (3) i egen-skap av någons lagstadgade företrädare, skallen sådan lag, som föreskriver att straffbarhe-

ten skall bestämmas utifrån särskilda person-liga egenskaper, relationer eller omständig-heter, tillämpas också på företrädaren, omden som företräds står i detta slags förhållan-de, även om företrädaren inte gör det.

Eftersom bestämmelsen i fråga gäller när-mast bara ledningen och de lagstadgade or-ganen för en juridisk person, har företrädar-ansvaret utvidgats i det andra momentet. Ut-vidgningen gäller situationer där en närings-idkare eller någon annan behörig person har(1) givit någon i uppdrag att driva rörelseneller (2) uttryckligen givit någon i uppdragatt på eget ansvar sköta vissa av näringsidka-rens uppgifter. Idkande av näring jämställsmed en juridisk person. Också den som hartagit emot offentliga förvaltningsuppgifterjämställs i strafflagen med personer som ut-för uppdrag på juridiska personers vägnar.

I det tredje momentet konstateras vidare attden som har tagit emot en uppgift kan ställastill ansvar, även om den rättshandling genomvilken uppgiften har överförts är ogiltig.


Den finska strafflagen saknar en bestäm-melse om s.k. företrädaransvar. Det är fråganom situationer där det s.k. särskilda gär-ningsmannarekvisitet åsidosätts vid brott sombegås på en juridisk persons eller någon mot-svarande sammanslutnings vägnar. Delvis påsamma tankegång bygger 5 kap. 4 § straffla-gen. Enligt lagrummet påverkas anstiftarenseller medhjälparens ansvar inte av det faktumatt det saknas någon sådan omständighet somför gärningsmannens del utgör en straffbar-hetsgrund. Samma situation kan förekomma ien juridisk persons verksamhet på så vis attbrottsbeskrivningen förutsätter t.ex. gälde-närsställning, arbetsgivarställning eller ställ-ning som bokförings- eller skattskyldig. Densom handlar för eller leder en juridisk personsaknar denna ställning. Det vore i själva ver-ket förenligt med syftet bakom 5 kap. 4 §strafflagen att utsträcka ansvaret att gällaockså den som företräder eller handlar för enjuridisk person, trots att han eller hon inte harden särskilda gärningsmannastatus som för-utsätts i lagen. Syftet med den föreslagnaallmänna bestämmelsen är att fylla de luckorsom fortfarande förekommer i lagstiftningen.

RP 44/2002 rd 165

Å andra sidan löser det föreslagna lagrum-met inte alltid problemen i fråga. T.ex. den iupphovsrättslagstiftningen typiska begräns-ningen till förvärvssyfte blir inte klarare i ochmed det slags principalansvarsbestämmelsesom föreslås. Dylika problem bör lösas ge-nom brottsbeskrivningsrevideringar.

I den föreslagna bestämmelsen har skrivitsin en subsidiaritetsklausul, eftersom avsikteninte är att revidera de särskilda utvidgadegärningsmannarekvisit som finns i diversebrottsbeskrivningar i lagstiftningen. Omhandlande på en juridisk persons vägnar utanvidare ledde till ansvar i situationer där en-dast en juridisk person uppfyller de särskildagärningsmannakriterierna, skulle följden bliett väsentligt mer omfattande straffansvar påde verksamhetsområden där man redan tidi-gare har reagerat på problemet genom att seöver brottsbeskrivningarna. De principal-ansvarsparagrafer som sedan tidigare ingår ilagstiftningen ger uttryck för medvetna rätts-och kriminalpolitiska avgöranden, varfördessa frågor skall tas upp i samband med re-gleringen av respektive område.

Det viktigaste exemplet på detta slags re-glering utgör arbetsbrotten, vilkas gärnings-beskrivningar har begränsats så att straffan-svaret skall kunna fördelas bara på vissa an-givna personer inom bolagen. En del brotts-beskrivningar har en begränsad gärnings-mannakrets. T.ex. till arbetsbrotten kan i re-gel bara arbetsgivaren eller dennes företräda-re göra sig skyldig.

Exemplen ger vid handen att kriteriet "enperson som handlar på en juridisk personsvägnar" avsevärt skulle utvidga straffansvareti sådana situationer där det medvetet har be-gränsats via begreppet företrädare, om intemomentet kompletterades med en subsidiari-tetsklausul. Genom att ta in en subsidiaritets-klausul tryggas att bestämmelsen inte ledertill oförutsedda nya normkonflikter.

En annan grund för att skriva in subsidiari-tetsklausulen i paragrafen hänför sig till denämnda verksamhetsområden där straffan-svaret medvetet har knutits till en personsformelltjuridiska ställning. Regleringen avmasskommunikation samt sjö- och luftfarts-trafik har avsiktligt ordnats delvis så att förvissa brott kan dömas endast personer i enviss ställning, trots att också andra personer i

dessa fall kan handla på den juridiska perso-nens vägnar. Om man ser detta slags ansvars-fördelning som problematisk, vilket undersenare tid har varit fallet t.ex. när det gällerregleringen av masskommunikation, har mangått in för att revidera lagstiftningen på om-rådet i fråga. Att kretsen av gärningsmän påvissa verksamhetsområden begränsas harsina särskilda kriminalpolitiska skäl.

Bestämmelsen inverkar inte direkt på tolk-ningen av sådana brottsbeskrivningar med enöppen gärningsmannakrets som t.ex. skatte-bedrägerikriminaliseringen. Även om en sub-sidiaritetsklausul togs in i paragrafen, skulleinte dessa tolkningsproblem försvinna.Brottsbeskrivningarna med en öppen krets avgärningsmän har i rättspraxis fått ett innehållsom inte helt stämmer överens med 1 mom. iförslaget. Den föreslagna bestämmelsen kananvändas som stöd också vid tolkningen avdem.

Samtidigt föreslås att 39 kap. 7 § straffla-gen upphävs. Enligt lagrummet skall densom för en gäldenärs räkning har begått ettbrott som nämns i 1—6 § dömas så som engäldenär. Bestämmelsen har kommit till ut-tryckligen i syfte att åtgärda de problem somhänför sig till de aktuella situationerna.


I den föreslagna paragrafen sägs att densom hör till ett samfunds, en stiftelses ellernågon annan juridisk persons lagstadgade or-gan eller ledning samt den som utövar faktiskbeslutanderätt inom en juridisk person ellersom på grundval av ett anställnings- ellertjänsteförhållande eller ett uppdrag annarshandlar på den juridiska personens vägnarkan dömas för ett brott som har begåtts i denjuridiska personens verksamhet trots att haneller hon inte uppfyller de särskilda brottsbe-skrivningsenliga villkor som gäller för gär-ningsmän, om den juridiska personen uppfyl-ler dem (1 mom.).

Paragrafens 2 mom. gäller verksamhet somkan jämställas med den som sker inom juri-diska personer. Om ett brott har begåtts i ennäringsidkares rörelse eller någon annan or-ganiserad verksamhet som kan jämställasmed den som utövas av en juridisk person,skall på motsvarande sätt tillämpas vad som i

RP 44/2002 rd166

1 mom. bestäms om brott i juridiska perso-ners verksamhet. En allmän subsidiaritets-klausul skall ingå i 3 mom.

1 mom. Bestämmelsen skall tillämpas påbrott som begås i juridiska personers verk-samhet. Juridiska personer är först och främstsammanslutningar och stiftelser. Samman-slutningarna kan delas in i bolag och före-ningar. Bolag är i sin tur t.ex. privata ochpublika aktiebolag samt öppna bolag ochkommanditbolag. Föreningar är såväl ideellasom ekonomiska föreningar. Exempel på deförra är idrottsföreningar och på de senarehypoteks- och försäkringsföreningar. Medstiftelser avses en sådan egendomsmassa somhar införts i stiftelseregistret.

Utöver bolag, föreningar och stiftelserfinns det också andra juridiska personer. Tilldenna grupp hör bl.a. andelslagen. I andragränsfall blir man tvungen att söka tolk-ningshjälp i de viktigaste kriterierna på en ju-ridisk person. Med juridiska personer avseshär — på samma sätt som när tillämpnings-området för juridiska personers straffansvarbestäms — självständiga innehavare av rät-tigheter och skyldigheter med rättskapacitetoch rättshandlingsförmåga.

Också de offentligrättsliga juridiska perso-nerna hör till de juridiska personer som avsesi bestämmelsen. Trots att det inte är möjligtatt inom samtliga offentligrättsliga juridiskapersoner göra sig skyldig till exempelvis gäl-denärsbrott, ansvarar även sådana juridiskapersoner för t.ex. skyddet i arbetet. Deoffentligrättsliga juridiska personer somavses i bestämmelsen är bl.a. kommuner ochsamkommuner samt den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxakyrkosamfundet. Vidare omfattas staten ochsådana statliga inrättningar som FinlandsBank av bestämmelsen. Att verksamhetensker i form av avgiftsbelagd service förändrarinte dess natur, och t.ex.forskningsanstalterna och högskolorna är endel av staten. Även de statliga affärsverkeninbegrips i bestämmelsens lydelse.Aktiebolagen i statlig eller kommunal ägo äri samma ställning som andra motsvarandebolag.De bestämmelser som finns om olika slagsjuridiska personer ger ett tillfredsställandesvar på frågan om när en juridisk person an-ses ha bildats eller upphört att existera. T.ex.

fastän en juridisk persons verksamhet de fac-to har mattats av, har det fortfarande rättska-pacitet och rättshandlingsförmåga och skalliaktta bl.a. den bokföringsskyldighet som fö-reskrivs i bokföringslagen.

Definitionen i 1 mom. inkluderar inte t.ex.oregistrerade föreningar, osjälvständiga fon-der och stiftelser samt s.k. skattesamfund. Deomfattas av det andra momentet.

Bestämmelsen är tillämplig på den som hörtill en juridisk persons lagstadgade organ el-ler ledning samt den som faktiskt leder en ju-ridisk person eller handlar på dess vägnar.

Med ett lagstadgat organ avses en före-nings eller en stiftelses styrelse, ett öppet bo-lags bolagsmän, ett kommanditbolags ansva-riga bolagsmän, ett aktiebolags förvaltnings-råd och verkställande direktör, bolagsstäm-modeltagare och revisorer, kommunstyrelsenoch kommunala nämnder samt motsvarandeorgan som nämns i bestämmelserna om andrajuridiska personer.

Till en juridisk persons ledning hör vanli-gen också andra beslutsfattare, vilkas behö-righet grundar sig på beslut som har fattatsinom den juridiska personen. Det kan varafrågan om koncernchefen, en branschchef el-ler en ansvarig lokal direktör vid en av bola-gets produktionsanläggningar. De offentligasamfunden kan förutom de lagstadgade orga-nen ha olika slags kollektiva beslutande or-gan som inte nämns i lagen, exempelvis s.k.frivilliga kommunala nämnder eller kommit-téer och råd.

Det är viktigt att kunna tillämpa bestäm-melsen också när brottet har begåtts av enperson som de facto leder en juridisk person,oaktat han eller hon inte hör till ledningen el-ler till något lagstadgat organ. Det har i prak-tiken förekommit fall där t.ex. ett aktiebolagsverkställande direktör, som eventuellt ocksåhar ägt en mycket stor del av bolaget, har av-sagt sig sina uppgifter något innan skattede-klarationen skall ges in, varefter den harlämnats av den nya verkställande direktören,som har varit fullständigt obevandrad i bola-gets angelägenheter. Att någon på ett mot-svarande sätt lösgör sig från sina uppgifterkan aktualiseras också innan ett bolag för-sätts i konkurs. Vid konkursförfarandet kandomstolen ålägga också den tidigareverkställande direktören att under ed bekräftariktigheten av boförteckningen. I dylika

RP 44/2002 rd 167

tigheten av boförteckningen. I dylika situa-tioner måste man kunna döma en person somde facto leder bolaget för gäldenärsbrott,bokföringsbrott eller skattebrott. Även hittillshar det i rättspraxis varit möjligt att i dessasituationer döma en person som antingenmedelbar gärningsman eller medhjälpare, ef-tersom denne har handlat på bolagets vägnar.

Det är skäl att också den som mer allmänthandlar på en juridisk persons vägnar blirstraffrättsligt ansvarig för ett brott där gär-ningsmannarekvisitet stämmer in på den ju-ridiska personen. Enligt 39 kap. 7 § straffla-gen, som föreslås bli upphävd, skall den somför en gäldenärs räkning har begått gälde-närsbrott dömas så som en gäldenär. Ansva-ret för gäldenärsbrott omfattar följaktligeninte bara de personer som hör till en gälde-närs egentliga ledning utan också dem somhandlar för gäldenärens räkning, när de per-soner som leder gäldenären står utanför denbrottsliga verksamheten.

Med att handla på någons vägnar avses det-samma som i 9 kap. 3 § 1 mom. om juridiskapersoners straffansvar. En person som harrätt att representera en juridisk person ellerutöva beslutanderätt för den juridiska perso-nen i någon sak kan handla på dess vägnar.På en juridisk persons vägnar kan handlaockså den som har fått i uppdrag att begå ettbrott eller som åtminstone har låtits förstå attgärningen kommer att godkännas. Handlandepå en juridisk persons vägnar kan vara de ar-betarskyddsåtgärder som t.ex. arbetarskydds-chefen eller en person som hör till ett före-tags ledning på mellannivå vidtar inom före-taget.

Den person som handlar för någons räk-ning behöver inte ha en hög formell ställning.En vanlig försäljare kan bryta mot t.ex. be-stämmelserna i lagen om avbetalningsköp,trots att han eller hon eventuellt helt saknarbeslutanderätt inom bolaget. Hur ansvaretfördelas mellan en försäljare och t.ex. affärs-föreståndaren avgörs enligt de allmännaprinciperna med hänsyn till omständigheter-na i fallet.

Den person som handlar på en juridisk per-sons vägnar hör i regel antingen till dess led-ning eller står i ett anställnings- eller tjänste-förhållande till denna. Ledningens ansvar harbehandlats ovan. Vad som kännetecknar ett

anställningsförhållande föreskrivs i arbets-avtalslagen (55/2001). Av tjänstemännenomfattar bestämmelsen i princip samma per-sonkrets som nämns i 2 kap. 12 § 1 mom. 1punkten strafflagen, där den grupp av perso-ner som står i ett tjänsteförhållande eller ettdärmed jämförligt anställningsförhållandebestäms. Det som dessa tjänstemän gör försin arbetsgivares räkning kunde således varastraffbart som t.ex. bokföringsbrott.

Någon kan handla på en juridisk personsvägnar också på grund av olika slags upp-drag. Den som har fått ett uppdrag att utföraär formellt sett självständig, dvs. hör inte iorganisatoriskt hänseende till den juridiskapersonen. T.ex. de ombudsmän som nämns i18 kap. handelsbalken eller de handelsrepre-sentanter som avses i lagen om handelsrepre-sentanter och försäljare (417/1992) kan görasig skyldiga till brott mot konsumenter. Eninterimistisk boförvaltare av eller god manför ett konkursbo eller en boutredningsmanför ett dödsbo kan begå bokföringsbrott näralla andra förutsättningar är för handen. Somuppdrag skall anses också sådana åtgärder avengångsnatur där någon t.ex. ombeds att för-störa ett företags bokföring. Som uppdragskall anses också direkta överenskommelserom att begå brott. En överenskommelse mel-lan ett företag och en bokföringsbyrå utgörett typiskt uppdragsförhållande vid bokfö-ringsbrott.

Det är däremot inte nödvändigt att i be-stämmelsen inbegripa situationer där andrapersoner handlar på en juridisk persons väg-nar. Inte heller handlande till förmån för denjuridiska personen motsvarar brottsförutsätt-ningarna. Den som verkar till förmån för enjuridisk person saknar formell behörighet försina handlingar; inte heller har handlandetblivit godkänt. De typiska handlingarna ärresultatet av hans eller hennes eget tankear-bete. Det har öppnats en möjlighet att handlaoch den juridiska personen drar nytta av gär-ningen. Brott som gagnar juridiska personerkan begås också av de egna arbetstagarna,men lika väl av utomstående personer somarbetar med stöd av uppdragsavtal. Exempel-vis om en arbetstagare på eget initiativ och istrid med den juridiska personens vilja för-falskar dess bokföring, föreligger inte bokfö-ringsbrott.

RP 44/2002 rd168

Kravet att brottet skall begås på den juri-diska personens vägnar utesluter vidare defall där brottet riktar sig mot den juridiskapersonen själv, samt sabotagefallen. T.ex.den som i ett bolags bokföring för in falskaegna fordringar gör sig således inte skyldigtill bokföringsbrott. Mot en juridisk personriktar sig tillika ett stöldsbrott som hänför sigtill ett konkursfärdigt bolags egendom. Inteheller har den som förstör ett företags bokfö-ring för att hämnas en oförrätt han eller honanser sig ha blivit utsatt för handlat på denbokföringsskyldigas vägnar, även om bolagetde facto drar nytta av gärningen.

2 mom. Med en juridisk persons verksam-het jämställs enligt 2 mom. verksamhet somhar begåtts i en näringsidkares rörelse ellernågon annan organiserad verksamhet somkan jämställas med den som utövas av en ju-ridisk person. Att verksamheten skall varaorganiserad innebär att flera än en persondeltar i den. En enda näringsidkares verk-samhet är inte i denna mening organiserad,men till ett brott som begås under dessa om-ständigheter hänför sig å andra sidan inte hel-ler några tolkningsproblem i fråga om gär-ningsmannarekvisitet. Momentet är tillämp-ligt t.ex. på oregistrerade föreningar, osjälv-ständiga fonder samt s.k. skattesamfund.

Avsikten är inte att utvidga eller inskränkagärningsmannaansvaret vid brott som vadgäller antingen gärningsbeskrivning ellergärningsmannarekvisit faller under någonsärskild bestämmelse. Ett exempel på de för-ra är arbetarskyddsbrott (47 kap. 1 §). Brottetkonstitueras bl.a. av att en arbetsgivare elleren företrädare för denne gör det möjligt attett tillstånd som strider mot arbetarskydds-föreskrifterna fortgår genom att försummaövervakningen av att föreskrifterna iakttas iarbeten som lyder under honom eller genomatt underlåta att dra försorg om de ekonomis-ka, organisatoriska eller övriga förutsättning-arna för arbetarskyddet. Med bestämmelsenhar man medvetet gått in för att överföra an-svaret från arbetsledningen till en högre or-ganisatorisk nivå inom juridiska personer.

Det mest typiska exemplet på de senare ut-gör arbetsbrotten i sin helhet. Kretsen av gär-ningsmän avgränsas då på så sätt att endastarbetsgivaren eller dennes företrädare vanli-gen kan göra sig skyldig till arbetsbrott. Ut-

ifrån definitionen på företrädare bestäms depersoner som kan ställas till straffansvar förbrott som har begåtts i sammanslutnings-arbetsgivares verksamhet. En företrädare kant.ex. höra till den juridiska personens ellernågon motsvarande sammanslutnings beslu-tande organ. Också de personalrepresentantersom avses i lagen om personalrepresentationi företagens förvaltning (725/1990) jämställsenligt en explicit bestämmelse i lagen med debeslutsfattare som företaget har valt (9 § 1mom.). Arbetsgivarrepresentanter kan varaäven de som i arbetsgivarens ställe leder ellerövervakar arbetet. Det viktigaste kriteriet påansvarsställning är något slags chefsställning,som refererar till allt från verkställande di-rektör till lägre arbetsledare.

Däremot skall t.ex. en arbetstagare, som äranställd inom produktionen för ett bolag iekonomiska svårigheter och som förorsakarett tillstånd som strider mot föreskrifternaoch som på bolagets vägnar genom sin gär-ning bryter mot arbetarskyddet, inte dömasför något annat än för arbetarskyddsförseelseenligt 49 § lagen om skydd i arbete.

3 mom. I 3 mom. har tagits in en allmänsubsidiaritetsklausul: bestämmelserna i den-na paragraf skall inte tillämpas om annat be-stäms någon annanstans. Behovet och viktenav klausulen har motiverats ovan.

6 kap. Om bestämmande av straff

A. Nuläge

1. Delavgöranden vid bestämmande av straff

Sedan domstolen har avgjort vilken brotts-beskrivning som är tillämplig på en gärningoch frågan om brottets svårhetsgrad, följeravgörandet om straffets art och storlek. Dettabeslut omfattar flera olika skeden.

Straffet bestäms inom ramen för den till-lämpliga straffskalan (strafflatituden). Straff-skalan framgår i regel av straffbestämmelsen.I vissa fall kan man dock bli tvungen att göraändringar i straffskalan. När straff bestäms idessa fall gäller det att först slå fast straffska-lan.

Efter att straffskalan har fastställts fattasbeslut om den straffart som skall tillämpasoch storleken av det straff som skall dömas

RP 44/2002 rd 169

ut. Dessa skeden går i det följande under be-nämningarna val av straffart och straffmät-ning.

Från det straff som döms ut måste iblandytterligare göras olika slags avdrag. Den van-ligaste avräkningen gäller den tid som gär-ningsmannen har suttit i rannsakningsfängel-se. Domstolen kan dessutom bli tvungen attta ställning till straff som gärningsmannen ti-digare har dömts till, dvs. verkställighet avett villkorligt straff eller förverkande av vill-korlig frihet.

I vidsträckt bemärkelse hänsyftar bestäm-mande av straff således på fastställande avstraffskala, val av straffart samt straffmät-ning. En delfråga som aktualiseras utöverdessa gäller eventuella avdrag från det straffsom döms ut. Propositionen inbegriper samt-liga delavgöranden i fråga. Om de verkstäl-lighetsavgöranden som gäller tidigre domarskall däremot fortfarande föreskrivas särskilt.

De ursprungliga strafflagsnormerna om be-stämmande av straff inverkade mestadelsbara på den tillämpliga straffskalan. Det varframför allt frågan om allmänna straffned-sättningsgrunder, som när strafflagen stifta-des fick ingå i kap. 3—5 om ansvarsfrihets-grunder samt försök och delaktighet. Istrafflagen fanns också redan av gammalt be-stämmelser om återfall i brott som en straff-skärpningsgrund. Återfall hade relevans försåväl omfattningen av den tillämpliga straff-skalan som straffmätningen inom ramen förden s.k. normalskalan. Dessa bestämmelserupphävdes i samband med straffmätningsre-formen år 1976. De allmänna straffmätnings-grunder som infördes i stället inverkar enbartinom den tillämpliga latituden. Om valet avstraffart bestäms delvis i lagstiftningen utan-för strafflagen. Trots att 6 kap. strafflagen ienlighet med sin nuvarande rubrik gällerstraffmätning, blir de principer och synpunk-ter som befästs i kapitlet å andra sidan oftatillämpliga också när val måste träffas mellanolika påföljdsalternativ.

2. Fastställande av straffskala

Ett straff bestäms inom den straffskala somär tillämplig på fallet i fråga. Det straffskale-enliga maximistraffet kan överskridas, omgärningsmannen döms till ett gemensamt

straff för flera brott. Frågan regleras i 7 kap.strafflagen. Bestämmelserna om gemensamtstraff skall inte ändras i samband med denaktuella reformen. Från straffskalan kan ivissa situationer avvikas också i lindrigareriktning. Den allmänna strafflagsbestämmel-sen om underskridande av straffminimumoch de allmänna straffnedsättningsgrundernagör detta möjligt.

2.1. Avvikelser från straffskalan

I vissa fall kan också det minimistraff somföreskrivs i lagen förefalla oskäligt strängtmed hänsyn till de exceptionella bevekelse-grunderna i ett fall. Straffskalorna slås fastutgående från hur brottet vanligen framträ-der, varför det inte är möjligt för lagstiftarenatt beakta alla undantagssituationer som fö-rekommer. För att sådana oskäligheter skullekunna undvikas i enskilda fall komplettera-des strafflagen redan år 1966 med en allmänbestämmelse som möjliggjorde avvikelserfrån straffskalan (3 kap. 5 § 2 mom.). Enligtbestämmelsen får domstolen, såframt hindericke möter med hänsyn till allmänt intresse,på särskilda skäl döma till fängelse i ställetför böter eller understiga det särskilda minstafängelsestraff som anges i straffbestämmel-sen. Bestämmelsen gör det möjligt att byta uten straffart mot en annan samt att underskri-da de minimistraff som för ettvart brott harslagits fast i strafflagens särskilda del. Deallmänna minimistraffen för de straffartersom bestäms i strafflagens allmänna del fårinte underskridas.

2.2. Allmänna straffnedsättningsgrunder

Det finns sammanlagt sex allmänna straff-nedsättningsgrunder i strafflagen: ungdom (3kap. 2 §), nedsatt tillräknelighet (3 kap. 4 §),brott som stannar vid försök (4 kap. 1 §),medhjälp till brott (5 kap. 3 §), excess i nöd-värn och excess i samband med maktmedel(3 kap. 9 §) samt rättsstridiga nödtillstånds-gärningar i vissa fall (3 kap. 10 §).

Ungdom. I 3 kap. 2 § strafflagen sägs attför brott som begås av den som fyllt femtonmen icke aderton år skall dömas till straff en-ligt en nedsatt straffskala. I lagrummet regle-ras straffskaleändringarna närmare. Samma

RP 44/2002 rd170

förvandlingsregler aktualiseras också vid till-lämpningen av de övriga straffnedsättnings-grunderna.

Nedsatt tillräknelighet. Någonstans i områ-det mellan tillräknelighet och total ansvars-frihet finns tillståndet av s.k. nedsatt tillräk-nelighet. I 3 kap. 4 § 1 mom. strafflagen fö-reskrivs: "Pröfvas någon, som begått brott,hafva dervid saknat förståndets fulla bruk,fastän han ej kan enligt 3 § anses för otillräk-nelig; vare straff i allmän straffart såsom i2 § sägs."

Försök. Också den omständigheten att brottstannar vid försök räknas till de allmännastraffnedsättningsgrunderna. I 4 kap. 1 §strafflagen sägs: "Då försök enligt lag ärstraffbart och särskildt straff för försöket ejfinnes utsatt; varde straffet ådömdt enligt detlagrum, som stadgar straff för det fullbordadebrottet, dock med sådan nedsättning i allmänstraffart, som i 2 § 3 kap. stadgas för den,hvilken fylt femton men ej aderton år."

Medhjälp. Den fjärde allmänna straffned-sättningsgrunden är medhjälp. Utgångspunk-ten för det straffrättsliga ansvaret ligger i sy-nen att de medverkande ansvarar för brottet idess helhet. Detta framgår av regeln om lind-rigare bemötande av medhjälpare i 5 kap.3 §. Paragrafens 1 mom. lyder: "Har någon,medan brott af annan utförts eller derförin-nan, uppsåtligen med råd, dåd eller uppmunt-ran främjat gerningen; skall han för medhjelptill brottet, ifall detsamma fullbordades, eller,då försök och fullbordadt brott äro med likastraff belagda, stannade vid försök, dömasenligt det lagrum, som bort tillämpas deresthan varit gerningsman, men straffet i allmänstraffart likväl nedsättas på sätt i 2 § 3 kap. ärstadgat för den, som fylt femton men ej ader-ton år." I lagen ingår också en förhållandeviskomplicerad specialbestämmelse om med-hjälp till försök till brott: "Stannade brottetvid försök, som bör enligt 1 § 4 kap. straffas;dömes medhjelpare till högst hälften at detstraff, som kunnat honom ådömas om ger-ningsmannen hade fullbordat brottet."

Nödvärn, användning av maktmedel ochnödtillstånd. Nödvärn, användning av makt-medel och nödtillstånd är tillåtande grunder.Excess i nödvärn och rättsstridiga nödtill-ståndsgärningar kan under vissa förutsätt-ningar befria från ansvar också som ursäk-

tande grunder. Den tredje möjligheten är attdylika förhållanden har relevans som straff-nedsättningsgrunder.

För nödvärnets del bestäms i 3 kap. 9 § 1mom. följande: "Har någon i fall, som näm-nas i 6 och 7 §, begått handling, som icke va-rit nödvändig för avvärjande av angrepp,skyddande av hemfrid eller återtagande avhonom tillhörig egendom, skall gärnings-mannen dömas för excess i nödvärn, enligtdomstolens prövning, antingen till fullt ellerenligt 2 § 1 mom. nedsatt straff. Voro om-ständigheterna sådana, att han icke kunde be-sinna sig, må han ej dömas till straff." I frågaom användningen av maktmedel sägs i para-grafens 2 mom. som följer: "Har det i fallsom avses i 8 eller 8 a §, i 27 § polislagen el-ler i 9 § lagen om ordningsvakter (533/1999)tillgripits strängare maktmedel än vad somenligt nämnda paragrafer kan anses vara för-svarligt, får straffet av särskilda skäl somminskar gärningens klanderbarhet nedsättaspå det sätt som bestäms i 1 mom. eller, omsynnerligen vägande skäl därtill föreligger,gärningsmannen helt befrias från straff." I 3kap. 10 §, som gäller nödtillstånd, föreskrivsi sin tur följande: "Har någon, för att räddasin eller annans person eller egendom urträngande fara, begått med straff belagdhandling, och var derförutan räddning ejmöjlig; pröfve domstolen, efter som sakenoch omständigheterna äro, om han må undgåstraff för handlingen eller derför gjort sig för-fallen till straff i fullt mått eller nedsatt påsätt i 2 § 1 mom. sägs."

I dessa situationer är det således möjligt attockså döma ut ett straff enligt den normalastraffskalan. Om gärningsmannen å andra si-dan inte kunde besinna sig, kan han t.o.m. gåhelt fri från straff.

Hur straffskalan förvandlas. I alla situatio-ner där en straffnedsättningsgrund förekom-mer bestäms den tillämpliga straffskalan en-ligt 3 kap. 2 §. När en straffnedsättnings-grund skall tillämpas kan gärningsmannendömas till högst tre fjärdedelar av det stadga-de strängaste straffet och lägst det minsta be-lopp av ett sådant straff som enligt 2 kap. fårdömas ut. I fråga om fängelse är minimistraf-fet 14 dagar och i fråga om böter en dagsbot ide fall där ett särskilt minimiantal dagsböteranges. Vid bötesstraff är normalskalan 1—

RP 44/2002 rd 171

120 dagsböter; konsekvensen av en nedsätt-ningsgrund blir då endast att maximistraffetsjunker till 90 dagsböter. Om för brottet harföreskrivits bötes- och fängelsestraff som al-ternativa påföljder, sjunker maximi- och mi-nimistraffen för bägge straffarter på det sättsom har framgått.

I motsats till vad som är fallet vid straffska-leavvikelser enligt den allmänna bestämmel-sen i 3 kap. 5 § 2 mom. strafflagen, ger enstraffnedsättningsgrund inte rätt att döma utett straff i en lindrigare straffart än vad somanges i straffskalan och att i stället för t.ex.fängelse döma ut böter.

Om som enda påföljd för ett brott före-skrivs fängelse på livstid, skall ett fängelse-straff på minst två och högst tolv år dömasut. Detta är den straffskala som tillämpas närt.ex. en nedsatt tillräknelig person döms tillstraff för mord. Om straffskalan har hot omsåväl fängelse på livstid som på viss tid, ärdet lägsta möjliga straffet 14 dagars fängelseoch det strängaste 12 års fängelse.

Om två eller flera straffnedsättningsgrun-der är tillämpliga på ett fall, t.ex. om en ned-satt tillräknelig 17-åring gör sig skyldig tillförsök till brott, inverkar varje enskild grundpå det högsta möjliga straffet enligt vad somhar nämnts. Antalet grunder saknar relevansför minimistraffet, eftersom redan en endagrund resulterar i att det allmänna minimu-met för straffarten i fråga blir tillämpligt.

3. Straffmätning

År 1976 kompletterades strafflagen medallmänna bestämmelser om straffmätning.Bestämmelserna, som togs in i 6 kap.strafflagen, innehåller en allmän bestämmel-se om straffmätning, bestämmelser om sär-skilda straffskärpnings- och strafflindrings-grunder samt en skälighetsbestämmelse vidpåföljdskumulation.

Den allmänna bestämmelsen. Vid straff-mätning skall enligt 6 kap. 1 § samtliga påsaken inverkande straffskärpande och straff-lindrande grunder samt enhetligheten istraffpraxis beaktas. Straffet skall utmätas såatt det står i rättvist förhållande till brottetsskadlighet och farlighet samt till den skuldgärningsmannen ådagalagt i brottet. Be-stämmelsen ger uttryck för de ledande

straffmätningsprinciperna, jämlikhet ochproportionalitet. Som viktigaste kriterier påsvårhetsbedömningen slås fast en gärningsföljder, skada och fara, samt den skuld somgärningsmannen visar i brottet.

På basis av förarbetena till reformen av 6kap. utkristalliserades anvisningar för mät-ningsprövningen. Syftet med dem var attfrämja en enhetlig rättspraxis genom att in-troducera beslutsmodellen för s.k. normal-strafftänkande. Enligt denna skall för nor-malbrott dömas till normalstraff, om det inteär motiverat att avvika från straffen i någon-dera riktningen. Genom normalstrafftänkan-det försöker man förse straffmätningen meden utgångspunkt och en fixpunkt. Fixpunktenskall tas i rättspraxis. Domstolen bör hålla sigtill de genomsnittslinjer som utgör vederta-gen praxis, om till fallet inte hänför sig nå-gon särskild omständighet som ger domsto-len rätt att avvika från linjen.

Straffskärpningsgrunder. Enligt kapitlets2 § är straffskärpningsgrunder 1) planmäs-sighet i den brottsliga verksamheten, 2) attbrottet begåtts av en medlem i en för allvarli-ga brott organiserad grupp, 3) att brottet be-gåtts mot belöning samt 4) gärningsmannenstidigare brottslighet, såframt förhållandetmellan denna och det nya brottet med anled-ning av att brotten är likartade eller eljest hosgärningsmannen utvisar uppenbar likgiltighetför förbud och påbud i lag. Straffskärpnings-grunderna hänför sig framför allt till skuld-bedömningen. Bakom bestämmelsen om li-gabildning låg också behovet av att skapa ettmer effektivt skydd mot det hot som den or-ganiserade brottsligheten utgjorde. Att åter-fallsbrottslighet kan leda till skärpta straffhör i första hand samman med bedömningenav frågan om gärningsmannens skuld. Endastsådana återfall som utvisar likgiltighet förförbud och påbud i lag får betraktas somstraffskärpande.

Strafflindrings- och skälighetsgrunder. En-ligt kapitlets 3 § är strafflindringsgrunder 1)betydande påtryckning, hot eller annan lik-nande omständighet som medverkat till brot-tets begående, 2) stark mänsklig medkänsla,som lett till brottet, eller exceptionell ochoförutsedd frestelse eller annan motsvarandeomständighet, som varit ägnad att minskagärningsmannens förmåga att följa lag, samt

RP 44/2002 rd172

3) gärningsmannens strävan att av egen driftavstyra eller avlägsna verkningarna av sittbrott eller främja utredningen av detta. Ocksåde flesta strafflindringsgrunderna hänför sigtill skuldbedömningen. Gemensamt förmånga av fallen är det normativa skuldtän-kandet och den lindrigare klanderbedömningsom korrelerar med gärningsmannens för-svagade förmåga att iaktta lag (1 och 2 punk-ten). En del av lindringsgrunderna har ocksåandra orsaker. Att gärningsmannens beteendeefter gärningen (han ersätter skadorna ochfrämjar utredningen av brottet) har en straff-lindrande verkan beror i första hand på prak-tiska hänsyn, bl.a. syftet att uppmuntra gär-ningsmannen att vidta åtgärder som underlät-tar offrets ställning.

I kapitlets 4 § finns en särskild skälighets-grund för påföljdskumulation: "Har gär-ningsmannen av brottet förorsakats elleråsamkas honom av domen annan följd, vil-ken tillsammans med det straff som utmättsmed tillämpning av de i detta kapitel nämndagrunderna skulle leda till ett med hänsyn tillbrottets art obilligt resultat, skall dennaomständighet i skälig mån beaktas vidstraffmätningen." Bestämmelsen berättigarmed andra ord till strafflindring i situationerdär brottet utöver straffet har haft också and-ra antingen rättsliga eller faktiska konse-kvenser för gärningsmannen. Även här berorstrafflindringen på andra än skuldrelateradeaspekter.

4. Val av straffart

Domstolen blir ofta också tvungen att träffaett val mellan olika straffarter. Avgörandenvid val av straffart är beslut om domsefter-gift, val mellan böter och fängelsestraff, valmellan villkorligt och ovillkorligt fängelsesamt avgöranden om tillämpning av sam-hällstjänst och ungdomsstraff.

Domseftergift. Grunderna för domseftergiftregleras rätt detaljerat i de år 1990 revideradestrafflagsbestämmelserna om åtgärdseftergift(3 kap. 5 § 3 mom.) Domstolen får lämna engärning obestraffad för det första, om brottetmed hänsyn till sin menlighet eller gär-ningsmannens skuld sådan den framgår avbrottet skall anses ringa bedömt som en hel-het (obetydlighetsgrunden) och för det andra,

om brottet av särskilda skäl som hänför sigtill gärningen eller gärningsmannen skall an-ses ursäktligt (undantagsgrunden). Domsef-tergift är möjlig också när straffet skall ansesoskäligt eller oändamålsenligt med hänsyntill uppnådd förlikning mellan gärningsman-nen och målsäganden eller gärningsmannensövriga handlande för att avstyra eller avlägs-na verkningarna av brottet eller för att främjautredningen av det, gärningsmannens person-liga förhållanden, de övriga följder som brot-tet medfört för honom, social- och hälso-vårdsåtgärder eller andra omständigheter(skälighetsgrunden). Som fjärde grundnämns att brottet inte på grund av stadgande-na om gemensamt brott väsentligt skulle in-verka på det totala straffet (konkurrensgrun-den).

Också gärningsmannens ålder beaktas vidprövningen. I paragrafens 4 mom. bestämsseparat om den s.k. ungdomsgrunden. Dom-stolen får, utöver vad som stadgas i 3 mom.,lämna ett brott som har begåtts av någon sominte har fyllt 18 år obestraffat, om gärningensnarare kan anses ha berott på oförstånd ellerförhastande än på likgiltighet för förbud ochpåbud i lag.

Val mellan böter och fängelse. Skillnadenmellan huvudstraffarterna, böter och fängel-se, bygger på sanktionsstränghet: fängelse äralltid ett strängare straff än böter. Om det en-ligt straffskalan är möjligt att välja mellandessa två, görs valet så att brottets klander-värdhet och straffets stränghet ställs mot var-andra. Det är med andra ord frågan om ettrent mätningsavgörande. Avgörandet fattasmed ledning av normerna i 6 kap. samt desärskilda straffmätningsgrunder som framgårav brottsbeskrivningarna. Det har således intefunnits ett behov av att utfärda särskilda art-valsnormer. Bötesstraff bestäms dessutom ut-ifrån de anvisningar som gäller beräkningenav dagsbotens belopp.

Villkorligt och ovillkorligt fängelse. I 2 bkap. 1 § strafflagen föreskrivs att ett fängel-sestraff på viss tid som uppgår till högst tvåår kan förklaras villkorligt, om inte brottetsallvarlighet, gärningsmannens skuld sådanden framgår av brottet eller gärningsmannenstidigare brottslighet förutsätter att ovillkorligtfängelse döms ut. För ett brott som någon harbegått före fyllda 18 år får dock inte dömas

RP 44/2002 rd 173

till ovillkorligt fängelsestraff, om det intefinns vägande skäl. Om enbart villkorligtfängelse inte kan anses vara en tillräcklig på-följd för brottet, kan gärningsmannen utöverdet villkorliga fängelsestraffet dömas till bö-ter eller, om det villkorliga fängelsestraffetöverstiger ett år, samhällstjänst i minst 20och högst 90 timmar.

Samhällstjänst. Om domstolens bedömningresulterar i ett ovillkorligt fängelsestraff påhögst åtta månader, måste den ytterligare taställning till frågan om samhällstjänst skalldömas ut. Detta beslut styrs av de specifikaartvalsgrunder som nämns i lagen om sam-hällstjänst. I lagens 3 § föreskrivs att en gär-ningsman 1) som döms till fängelse, 2) förvilken fastställs ett gemensamt fängelsestraffeller 3) för vilken det bestäms att ett villkor-ligt fängelsestraff helt eller delvis skall verk-ställas, döms till samhällstjänst i stället för ettovillkorligt fängelsestraff som är utdömt fören viss tid, högst åtta månader, om inte ovill-korliga fängelsestraff, tidigare samhälls-tjänststraff eller andra vägande skäl skall an-ses utgöra hinder för att ett samhällstjänst-straff döms ut. För att gärningsmannen skallkunna dömas till samhällstjänst krävs enligtlagens 4 § att han har samtyckt till att utförasådan och att det kan antas att han kommeratt klara av den.

Ungdomsstraff. Om en ung person dömstill ett straff som placerar sig mellan böteroch villkorligt fängelse, kan också ungdoms-straff komma i fråga. Detta alternativ är tillsvidare möjligt bara på ett begränsat försöks-område. Urvalsgrunderna för ungdomsstraffslås fast i 3 § lagen om försöksverksamhetmed ungdomsstraff (1058/1996). Enligt lag-rummet kan den som har begått ett brott in-nan han har fyllt 18 år dömas till ungdoms-straff, om 1) böter med beaktande av hur all-varligt brottet är och omständigheterna vidbrottet inte kan anses vara ett tillräckligtstraff och vägande skäl inte kräver att ettovillkorligt fängelsestraff döms ut och 2)dömande till ungdomsstraff skall anses moti-verat för att förhindra återfall i brott och föratt främja gärningsmannens möjligheter attanpassa sig i samhället. Påföljdshierarkisktbefinner sig ungdomsstraff på samma sträng-hetsnivå som villkorliga straff. När ung-domsstraff övervägs spelar dock till en del

också andra än stränghetsaspekter en roll.Vid bedömningen skall beaktas även gär-ningsmannens framtida möjligheter att an-passa sig i samhället samt syftet att förhindranya brott.

5. Avräkning från straff

Från de straff som döms ut skall i vissa fallgöras avdrag därför att gärningsmannen re-dan av en eller annan orsak har fått bära endel av de rättsliga konsekvenserna av dennasamma gärning. Lagen känner till fyra såda-na situationer.

Tiden för rannsakningsfängelse. Den ipraktiken viktigaste avräkningen görs för ti-den i rannsakningsfängelse. Saken regleras i3 kap. 11 §. Om den som har dömts till ettfängelsestraff på viss tid på grund av brottet ifråga har varit berövad friheten oavbrutet iminst ett dygn, skall domstolen avräkna tidenför frihetsberövandet från straffet eller ansefrihetsberövandet som fullt avtjänat straff. Påsamma sätt skall förfaras när frihetsberövan-det har föranletts av något annat brott som isamband med målet varit föremål för åtal el-ler förberedande undersökning eller av attsvaranden förordnats att hämtas till domsto-len och på grund därav tagits i förvar. Omstraffet är böter eller ungdomsstraff, skallfrihetsberövandet avräknas i skälig mån, frånböterna dock minst med hela den tid frihets-berövandet varat, eller anses som fullt avtjä-nat straff.

Utländska domar. Domstolen kan också blitvungen att göra ett avdrag från det straffsom döms ut, om gärningsmannen döms iFinland till straff för ett sådant brott för vil-ket han redan har dömts till straff utomlands.Situationen regleras i 1 kap. 13 § 3 mom. Omdetta utländska straff redan helt eller delvishar utståtts, skall från det finska straffet görasett skäligt avdrag. Om den utståndna påfölj-den var ett frihetsstraff, skall domstolen frånstraffet avräkna den tid som motsvarar fri-hetsberövandet. Domstolen kan även faststäl-la att den utståndna påföljden skall anses somen tillräcklig påföljd för brottet.

Disciplinära straff för rannsakningsfångar.Den tredje situationen gäller brott som enstraffånge begår i straffanstalten och disci-plinära straff som påförs för dem. I 2 kap.

RP 44/2002 rd174

13 § strafflagen föreskrivs att om en straff-fånge i straffanstalten eller annars medan hanstår under fängelsemyndighets uppsikt begårett brott som enligt allmän lag anses kunnabestraffas med böter, skall honom för dettapåföras ett disciplinärt straff i anstalten såsom därom stadgas särskilt. Anses på brottetfölja strängare straff än böter, skall gär-ningsmannen åtalas vid domstol. Disciplin-straffet i fråga skall beaktas ifall för sammabrott senare döms ut ett straff vid en allmändomstol. Om det disciplinära straffet i ett så-dant fall helt eller delvis har avtjänats, skallenligt paragrafens 2 mom. från straffet görasett skäligt avdrag, såvida det inte finns grun-dad anledning att inte göra detta eller att ansedet avtjänade disciplinära straffet såsom fulltstraff för gärningen.

Disciplinära straff för krigsmän. Den fjär-de situationen gäller disciplinära straff förkrigsmän och andra som lyder under 45 kap.strafflagen. De disciplinstraff som enligt mi-litära disciplinlagen kan påföras i disciplinärtförfarande är disciplinbot, utegångsstraff ochvarning. Disciplinära tillrättavisningar ärutegångsförbud, extratjänst och anmärkning.I 8 § 2 mom. militära disciplinlagen sägs attom gärningsmannen antingen helt eller delvisutstått ett straff eller en disciplinär tillrätta-visning som påförts honom i disciplinärt för-farande, och döms gärningsmannen däreftervid domstol till straff för samma brott, skalldet straff och den tillrättavisning som redanverkställts i skälig mån beaktas som avräk-ning eller anses motsvara fullt avtjänat straff.När avräkningen görs motsvarar ett dygnsfrihetsberövande ett arrestdygn, disciplinbotför två dagar, två dygns utegångsstraff ellerutegångsförbud och tre gånger extratjänst.

B. Rättsjämförelse

Vid rättsjämförelsen läggs huvudvikten vidde olika grundlösningarna i frågan samt demätningsnormer som inverkar på hur strängastraff som döms ut. Eftersom de tillämpligastraffarterna varierar i de olika länderna, harde regler som styr valet av straffart ägnatsmindre uppmärksamhet.

1. Sverige

I Sverige genomfördes en omfattandestraffmätningsreform år 1988. Om straffmät-ning föreskrivs i 29 och 30 kap. brottsbalken.I 29 kap. brottsbalken finns bestämmelsernaom straffmätning och påföljdseftergift. I 30kap. brottsbalken regleras valet mellan olikastraffarter.

I den allmänna straffmätningsbestämmel-sen i 29 kap. 1 § brottsbalken föreskrivs attstraff skall, med beaktande av intresset av enenhetlig rättstillämpning, bestämmas inomramen för den tillämpliga straffskalan efterbrottets eller den samlade brottslighetensstraffvärde. I bestämmelsen nämns ocksånärmare de omständigheter som särskilt skallbeaktas vid bedömningen av straffvärdet. Så-dana är den skada, kränkning eller fara somgärningen inneburit och den tilltalades insiktom detta. Vidare skall beaktas de avsikter el-ler motiv som den tilltalade haft.

Utöver den allmänna bestämmelsen anges i29 kap. en mängd försvårande och förmild-rande (2 och 3 §) omständigheter som skallbeaktas vid bedömningen av straffvärdet.Som en försvårande omständighet nämns attden tilltalade avsett att brottet skulle få be-tydligt allvarligare följder än det faktiskt fått(2 § 1 punkten). Försvårande omständigheterär också att den tilltalade visat särskild hän-synslöshet (2 punkten), att han utnyttjat nå-gon annans skyddslösa ställning (3 punkten)och att han utnyttjat sin förtroendeställning(4 punkten). Straffskärpande är också det attden tilltalade förmått någon annan att med-verka till brottet genom allvarligt tvång, svekeller missbruk av dennes ungdom, oförståndeller beroende ställning (5 punkten). Somden sjätte försvårande omständigheten sägsatt brottet utgjort ett led i en brottslig verk-samhet som varit särskilt noggrant planlagdeller bedrivits i stor omfattning och i vilkenden tilltalade spelat en betydande roll (6punkten). År 1994 fogades också rasistiskamotiv till de försvårande omständigheterna(7 punkten). Straffet skärps om ett motiv tillbrottet varit att kränka en person, en folk-grupp eller en annan sådan grupp av personerpå grund av ras, hudfärg, nationellt eller et-niskt ursprung, trosbekännelse eller annanliknande omständighet. Bestämmelsen ger ett

RP 44/2002 rd 175

asymmetriskt skydd; den skyddar endast mi-noritetsgrupper. När en person ur en etniskminoritet utifrån samma motiv begår ett brottsom riktar sig mot någon som tillhör befolk-ningsmajoriteten, är det inte frågan om enförsvårande omständighet för hans del. Enligtregeringens proposition 2001/02:59 skall 7punkten kompletteras med ett omnämnandeom sexuell läggning hos föremålet för brot-tet.

Som förmildrande omständigheter enligt3 § första stycket nämns för det första attbrottet föranletts av någon annans grovtkränkande beteende (1 punkten). Strafför-mildrande är också det att den tilltalade tillföljd av psykisk störning eller sinnesrörelseeller av någon annan orsak haft starkt nedsattförmåga att kontrollera sitt handlande (2punkten). Som den tredje förmildrandeomständigheten anges att den tilltaladeshandlande stått i samband med hans uppen-bart bristande utveckling, erfarenhet elleromdömesförmåga (3 punkten). Ytterligaremildras straffet om brottet föranletts av starkmänsklig medkänsla (4 punkten) samt omgärningen, utan att vara fri från ansvar, är så-dan som avses i 24 kap. brottsbalken om all-männa grunder för ansvarsfrihet (5 punkten).I paragrafens andra stycke konstateras ävenallmänt att om det är påkallat med hänsyn tillbrottets straffvärde, får dömas till lindrigarestraff än som är föreskrivet för brottet.

Den kommitté som utrett psykiskt stördalagöverträdares ställning föreslog att 3 § änd-ras så, att psykisk störning skiljs från 2 punk-ten till en egen punkt (SOU 2002:3).

Till straffmätningskapitlet hör dessutom enmängd grunder som inte anses inverka påbrottets straffvärde, men som likväl har bety-delse när straffet bestäms. Enligt återfallsbe-stämmelsen i kapitlets 4 § skall den tilltala-des tidigare brottslighet tas hänsyn till ocksåvid straffmätningen, om rätten anser att för-hållandet inte tillräckligt kan beaktas genompåföljdsvalet. Vid bedömningen av återfalls-effekten skall särskilt beaktas vilken omfatt-ning den tidigare brottsligheten haft, vilkentid som förflutit mellan brotten samt huruvi-da den tidigare och den nya brottsligheten ärlikartade eller brottsligheten i båda fallen ärsärskilt allvarlig.

I 5 § nämns ytterligare ett antal särskilda

förmildrande omständigheter som inte påver-kar brottets straffvärde vid straffmätningen.Det är frågan om situationer där den tilltaladetill följd av brottet drabbats av allvarligkroppsskada (1 punkten), där den tilltaladesökt förebygga eller begränsa skadliga verk-ningar av brottet (2 punkten), där den tilltala-de frivilligt angett sig (3 punkten) eller pågrund av brottet utvisas ur riket (4 punkten),där den tilltalade drabbas av svårigheter i sinarbets-, yrkes- eller näringsutövning (5 punk-ten), där den tilltalade har hög ålder eller då-lig hälsa (6 punkten), där en ovanligt lång tidförflutit sedan brottet begicks (7 punkten) el-ler där det föreligger någon annan sådanomständighet (8 punkten). I dessa fall får rät-ten också, om särskilda skäl påkallar det,döma till lindrigare straff än som är föreskri-vet för brottet. Är det med hänsyn till någonsådan omständighet som avses i 5 § uppen-bart oskäligt att döma till påföljd, skall rättenmeddela påföljdseftergift (6 §).

Den kommitté som utrett psykiskt stördalagöverträdares ställning föreslog att straff-lindringsgrunderna i 5 § utökas med psykiat-risk vård som gärningsmannen genomgått(SOU 2002:3).

Om betydelsen av den tilltalades ålder be-stäms i ett separat lagrum. Enligt 29 kap. 7 §får en person som har begått brott innan hanfyllt 21 år dömas till lindrigare straff än somär föreskrivet för brottet. Ingen får hellerdömas till fängelse på livstid för brott somhan har begått innan han fyllt 21 år.

Merparten av bestämmelserna i 30 kap.brottsbalken om val av påföljd går in för attstyra användningen av ovillkorligt fängelse. Idetta sammanhang regleras dessutom fråganom bestämmande av gemensamt straff (2 och3 §). I kapitlets 1 § bestäms förhållandet mel-lan olika straffarter; det konstateras att fäng-else är att anse som en svårare påföljd änvillkorlig dom och skyddstillsyn. Rätternauppmanas generellt att fästa särskilt avseendevid omständigheter som talar för en lindriga-re påföljd än fängelse (4 §). Som skäl förfängelse nämns brottslighetens straffvärdeoch art samt den tilltalades tidigare brott(4 §). Grunder som begränsar användningenav fängelsestraff är ungdom och den tilltala-des psykiska hälsotillstånd. För brott somnågon begått innan han fyllt 18 år får rätten

RP 44/2002 rd176

döma till fängelse endast om det finns sär-skilda skäl. För brott som någon begått innanhan fyllt 21 år får rätten döma till fängelseendast om det med hänsyn till gärningensstraffvärde eller annars finns särskilda skälför det (5 §). Den som har begått ett brott un-der påverkan av en allvarlig psykisk störningfår inte dömas till fängelse, och om rätten iett sådant fall finner att inte heller någon an-nan påföljd bör ådömas, skall den tilltaladevara fri från påföljd (6 §; i kommittébetän-kandet SOU 2002:3 föreslås den bli upp-hävd). I dessa situationer måste dock övervä-gas om han skall överlämnas till specialpå-följden rättspsykiatrisk vård, om vilken före-skrivs närmare i 31 kap. De övriga bestäm-melserna i 30 kap. brottsbalken preciserarunder vilka förutsättningar de olika straff-arterna blir tillämpliga; villkorlig dom i 7 §,villkorlig dom och bötesstraff i 8 §, skydds-tillsyn och kontraktsvård i 9 § samt olika på-följdskombinationer i 10 och 11 §.

2. Norge

Den norska strafflagen innehåller inga sär-skilda allmänna normer om bestämmande avstraff. Det är främst högsta domstolen i Nor-ge som har svarat för den rättsliga styrningennär det gäller bestämmande av straff. Högstadomstolen har fäst stor uppmärksamhet vidproblemen i samband med bestämmande avstraff och ger kontinuerligt prejudikat tillvägledning för rättspraxis. Trots att straffla-gen saknar egentliga straffmätningsnormer,innehåller den en mängd straffnedsättnings-grunder som berättigar rätten att underskridastraffskalan. Grunderna har en styrande ver-kan också på straffmätningen inom ramen förstraffskalan. De hänför sig till traditionellastraffrättsliga ansvarsförutsättningar, gradenav tillräknelighet och rus i specialsituationer,samt ansvarsfrihetsgrunder, dvs. nödvärn,nödtillstånd och rättsvillfarelse.

Ringa medverkan till brott kan också berät-tiga till ett lindrigare straff än vad som är fö-reskrivet. I norsk rätt görs ingen skillnadmellan medgärningsmannaskap och med-hjälp. Detsamma gäller situationer därbrottsmedverkan har föranletts av att gär-ningsmannen står i beroendeställning till nå-gon av de medverkande (58 §). Som en sär-

skild strafflindringsgrund nämns i lagen attgärningsmannen såvitt möjligt i allt väsent-ligt har förebyggt eller avhjälpt följderna avbrottet eller erkänt (59 §). Ett villkor förstrafflindring som baserar sig på förebyggan-de eller avhjälpande av följderna är att dettahar skett innan gärningsmannen visste att hanvar misstänkt. År 2001 ändrades paragrafenså att erkännande beaktas också vid straff-mätningen.

Återfall i brott erkänns generellt som enstraffskärpande omständighet, trots att detinte finns någon allmän lagbestämmelse omsaken. Återfall tillmäts betydelse så att ettflertal enskilda brott har förhöjda straffskalorför återfallsbrottslingar. Rasistiska motiv ärstraffskärpande vid skadegörelsebrott ochmisshandelsbrott.

3. Danmark

I 80 § i den danska strafflagen regleras deallmänna principerna för bestämmande avstraff. I 84 § finns närmare bestämmelser omnedsättning av straff. Vid straffmätningenskall enligt den allmänna bestämmelsen be-aktas brottets grovhet och upplysningar omgärningsmannens person. Utöver detta skallhänsyn tas till gärningsmannens allmännapersonliga och sociala förhållanden, förhål-landena före och efter gärningen samt beve-kelsegrunderna för brottet. Att gärningen harutförts av flera tillsammans skall enligt 2mom. anses som en skärpande omständighet.

I lagen nämns sammanlagt nio straffned-sättningsgrunder. En del hänför sig till deallmänna ansvarsfrihetsgrunderna (excess inödvärn och nödtillstånd, ursäktlig rättsvill-farelse), en del till gärningsmannens ålder(gärningsmannen begick brottet innan hanhade fyllt 18 år, varvid straffet inte fåröverskrida fängelse i åtta år). Strafflindrings-grunder utgör vidare provokationssituationersamt situationer där brottet har begåtts underpåtryckning eller hot eller situationer därgärningsmannen står i beroendeställning tillnågon annan. Om betydelsen av gärnings-mannens beteende efter gärningen föreskrivsi flera av punkterna. Strafflindrande är för detförsta att gärningsmannen innan brottets full-bordan frivilligt har avvärjt den fara somgärningen har medfört. Sedan brottet har

RP 44/2002 rd 177

fullbordats kan straffet lindras, om gär-ningsmannen har avhjälpt den skada som hanhar vållat eller frivilligt försökt förebygga el-ler eliminera de skador som han genom gär-ningen har förorsakat. Vidare kan straffetnedsättas om gärningsmannen frivilligt harangivit sig och avlagt full bekännelse.

Strafflagsrådet (straffelovrådet) har över-vägt frågan om strafflindringen skall omfattasituationer där gärningsmannen har lämnatuppgifter som är avgörande vid utredningenav brott som har begåtts av andra personer.Ytterligare skulle då förutsättas att gär-ningsmannens egen gärning skall anses somförhållandevis obetydlig.

Användningen av de enskilda straffarternaregleras på olika håll i lagstiftningen.

4. Tyskland

I 46 § i den tyska strafflagen fastslås degrundläggande utgångspunkterna för straff-mätningen. Enligt paragrafens 1 mom. skallstraffmätningen ha sin grund i gärningsman-nens skuld. Utöver skulden skall hänsyn tastill straffets verkningar på gärningsmannensframtida beteende. I 2 mom. räknas närmareupp de grunder som ska beaktas vid straff-mätningen. Det är frågan om bevekelsegrun-derna och motiven till gärningen, det sinne-lag som gärningen visar och den brottsligavilja som framgår av gärningen, den pliktvid-righet som gärningen uttrycker, handlingssät-tet och de följder som kan tillräknas gär-ningsmannen, gärningsmannens förflutna ochhans personliga och ekonomiska förhållan-den samt gärningsmannens beteende eftergärningen, i synnerhet hans strävan efter attgottgöra skadorna och att ingå förlikningmed brottsoffret i ärendet. Lagstiftaren harinte tagit ställning till den riktning i vilkengrunderna verkar. En del av grunderna ärstrafflindrande, en del kan såväl skärpa somockså mildra det straff som döms ut. I 3mom. sägs att en rekvisitenlig omständighetinte får användas på nytt vid straffmätningen(förbudet mot s.k. dubbelkvalifikation).

Förutom enskilda straffmätningsgrundersärskiljs en speciell grupp av legislativastrafflindringsgrunder (49 §). I dessa fall be-stäms straffet inom ramen för en lindrigarestraffskala. Om möjligheten att döma ut lind-

rigare straff föreskrivs i flera bestämmelser iden allmänna delen. Det gäller brott som be-gås genom underlåtenhet (13 §), förbudsvill-farelse (17 §), nedsatt tillräknelighet (21 §),gärningar som stannade vid försök (23 §),medhjälp (27 §), särskilda personliga förhål-landen i vissa situationer (28 §) samt delta-gande i medling eller försök till förlikningmellan gärningsmannen och offret (46 a §).Bestämmelserna i strafflagens särskilda delomfattar ytterligare en mängd brottsbeskriv-ningsspecifika strafflindringsgrunder, bl.a.möjligheten till verksam ånger efter fullbor-dad gärning. Efter att återfallsbestämmelser-na i strafflagen upphävdes innehåller lageninga särskilda straffskärpningsgrunder.

Valet mellan villkorligt och ovillkorligtfängelse avgörs utifrån förväntningarna pågärningsmannens framtida beteende. Fråganavgörs med hänsyn till bl.a. gärningsman-nens tidigare liv, omständigheterna vid gär-ningen, gärningsmannens beteende efter gär-ningen, hans livssituation samt de verkningarsom ett villkorligt straff eventuellt skulle hapå hans beteende i framtiden (56 §). An-vändningen av en särskild varning är bundentill liknande bedömningar av gärningsman-nens framtida uppförande (59 §). Domsefter-gift kan komma i fråga närmast i situationerdär brottet har lett till andra svåra följder förgärningsmannen (60 §).

5. Österrike

Den österrikiska strafflagen innehåller rättdetaljerade bestämmelser om straffmätning.De allmänna principerna slås fast i lagens32 §. Enligt bestämmelsen skall straff be-stämmas på basis av gärningsmannens skuld.Vid straffmätningen skall hänsyn tas tillsamtliga straffskärpande och strafflindrandeomständigheter. Särskilt skall beaktas frågorsom i vilken utsträckning gärningsmannensbeteende vittnar dels om likgiltighet eller enringaktande inställning till rättsligt skyddadeintressen, dels om andra omständigheter ochbevekelsegrunder som kunde vara relevantaockså för en människa som respekterar rätts-ligt skyddade intressen. Ju större skada ellerfara som gärningsmannen har orsakat (härjämställs en sådan skada eller fara som gär-ningsmannens skuld har omfattat, trots att

RP 44/2002 rd178

han inte har orsakat den), ju flera plikter somgärningsmannen har överträtt, ju omsorgsful-lare han har övervägt och förberett gärning-en, ju hänsynslösare han har fullbordat gär-ningen och ju mindre försiktighet i relationtill gärningen har kunnat iakttas, destosträngare straff skall i regel bestämmas.

Lagen innehåller också ett långtgående för-sök att ange de viktigaste strafflindrande ochstraffskärpande omständigheterna i form avseparata mätningsgrunder. Enligt lagens 33 §föreligger det en särskild straffskärpnings-grund, när gärningsmannen (1) har begått fle-ra straffbara gärningar av samma eller olikaslag eller har fortsatt med sin gärning underen längre tid, (2) redan tidigare har dömts fören gärning som ger uttryck för samma men-liga disposition, (3) har förlett någon annantill straffbar verksamhet, (4) har varit initia-tivtagare eller anstiftare till en straffbar gär-ning som har utförts av flera personer ge-mensamt eller i detta sammanhang annars harvarit i ledande ställning i relation till övrigamedverkande, (5) har handlat utifrån särskiltklandervärda motiv, (6) har handlat på ettbedrägligt, grymt och för offret smärtsamtsätt eller (7) i samband med brottet har ut-nyttjat någon annans skyddslösa eller hjälp-lösa belägenhet. Återfall är en separat straff-skalehöjande grund — precis som i Finlandinnan återfallsreglerna upphävdes år 1976.Domstolarna har rätt att överskrida det straff-skaleenliga maximistraffet med 50 % underförutsättning att gärningsmannen redan tvågånger har dömts till frihetsstraff för brottsom ger uttryck för samma menliga disposi-tion och han skall anses ha avtjänat åtmin-stone en del av straffen i fråga. Det förutsättsdessutom att gärningsmannen hade fyllt 18 årnär det nya brottet skedde och att det nyabrottet beror på samma menliga disposition.Ett tidigare straff beaktas inte om över fem århar förflutit mellan straffverkställigheten ochföljande gärning.

I lagens 34 § nämns sammanlagt 18 sär-skilda strafflindringsgrunder: gärningsman-nen (1) har fyllt 18 men inte 21 år (gärningarbegångna av yngre personer bedöms enligten särskild ungdomsstrafflag), hans andligautveckling är störd eller han har befunnit sig iett onormalt sinnestillstånd eller hans upp-fostran är svårt försummad, (2) har hittills

fört ett hederligt liv och hans gärningar står iuppenbar strid med hans ordinära beteende,(3) har begått gärningen utifrån aktningsvär-da motiv, (4) har handlat under påverkan avtredje man, av rädsla eller i ett subordina-tionsförhållande, (5) har gjort sig skyldig tillden straffbara gärningen endast genom attunderlåta att avvärja en viss följd i ett fall därorsakandet av följden är kriminaliserat enligtlag, (6) har enbart i andra hand medverkat tillen straffbar gärning som har begåtts av flerapersoner, (7) har begått gärningen av rentanklöshet, (8) har förfallit till gärningen tillföljd av en sådan kraftig sinnesrörelse som iallmänhet möter förståelse, (9) har begåttgärningen snarare till följd av ett frestandetillfälle än av förhandsplanering, (10) harvidtagit gärningen till följd av ett trångmålsom inte beror på arbetsskygghet, (11) harbegått gärningen under omständigheter somnärmar sig någon ursäktande eller tillåtandegrund, (12) har begått gärningen i en situa-tion av icke ursäktlig rättsvillfarelse, i syn-nerhet när han bestraffas för en uppsåtliggärning, (14) har frivilligt avstått från att or-saka en större skada, trots att han hade kun-nat göra det, eller när han eller någon annanpå hans vägnar har ersatt skadan, (15) haruppriktigt försökt ersätta åsamkade skadoreller förhindra andra menliga följder, (16)har angivit sig för polisen, trots att han lätthade kunnat rymma eller sannolikt inte hadepåträffats, (17) har erkänt sin skuld och ång-rat gärningen eller har genom sin utsaga vä-sentligen bidragit till att sanningen har blivitutredd, (18) har begått gärningen för en långtid sedan och sedan dess uppfört sig väl. Irättslitteraturen betonas att listan endast harexempelstatus.

På det tyska språkområdet har sedan gam-malt rått en strävan att undvika korta fängel-sestraff, vilket har resulterat i en särskild be-stämmelse om bestämmande av bötesstraff(37 §). Om för gärningen inte har föreskrivitsett strängare straff än ett frihetsstraff på högstfem år, skall enligt bestämmelsen i stället förett högst sex månaders frihetsstraff dömas utett bötesstraff, såvida inte special- eller all-mänpreventiva hänsyn kräver att ett frihets-straff döms ut. Om på gärningen kan följa ettsträngare straff än vad som sägs i 1 mom.,men likväl inte ett straff som överstiger ett

RP 44/2002 rd 179

frihetsstraff på tio år, kan böter dömas ut istället för fängelse. Det förutsätts då att spe-cialpreventiva hänsyn inte fordrar att ett fri-hetsstraff döms ut, och att ett bötesstraff avsärskilda skäl, t.ex. om omständigheterna ifallet nästan utgör någon tillåtande- eller ur-säktande grund, kan anses som en tillräckligpåföljd ur allmänpreventiv synvinkel.

Domseftergift regleras i 42 §. En gärningför vilken inte föreskrivs ett strängare straffän böter, ett frihetsstraff på högst ett år ellerett sådant frihetsstraff kombinerat med ettbötesstraff skall inte bestraffas, när (1) gär-ningsmannens skuld är liten, (2) gärningeninte har medfört några följder eller dessa en-dast har varit obetydliga och (3) straffet inteär nödvändigt för att förhindra gärningsman-nens eller de övrigas straffbara handlande.

Bötesstraff eller frihetsstraff på högst ett årskall förklaras villkorliga, om det kan antasatt hotet om verkställighet i sig, ensamt ellertillsammans med andra åtgärder, är en till-räcklig påföljd med hänsyn till specialpre-ventionen, och allmänpreventiva skäl intekräver att straffet verkställs (43 §). Vid be-dömningen skall särskild hänsyn tas till gär-ningens beskaffenhet, gärningsmannens per-son, graden av hans skuld, hans liv hittillsoch hans uppförande efter gärningen. Överett års men högst två års straff skall under deförutsättningar som nämns förklaras villkor-liga, om det av särskilda skäl finns garantierför att lagöverträdaren inte gör sig skyldig tillflera brott.

6. Sammanfattande synpunkter

Mätningsprövningen, som tidigare uppfat-tades som det område inom vilket domstolar-na hade fri prövningsrätt, har successivt bli-vit föremål för en allt mer omfattande rättsligreglering. Allt flera strafflagar har vägledan-de bestämmelser om straffmätning. Att mät-ningspraxis förenhetligas och rättsligt regle-ras allt striktare är en tendens som inte in-skränker sig till de kontinentaleuropeiska el-ler de nordiska straffrättssystemen. I Nord-amerika togs på 1980-talet i bruk olika slagss.k. Sentencing guidelines-system. Genomdem får domstolen tillgång till ett slags ut-gångsstraff eller utgångsstraffzoner som harfastställts för olika situationer. Allt enligt si-

tuationens krav är det tillåtet att avvika fråndessa riktlinjer, dock endast av skäl som harbestämts särskilt. Detta sätt att närma sig frå-gan har emellertid varit främmande för deneuropeiska rättskulturen. Vid regleringen avmätningsprövningen förlitar man sig fortfa-rande på det traditionella rättsliga styrnings-systemet, där stommen utgörs av straffska-lorna i lagen, de straffmätningsprinciper ochgrunder som slås fast i lagstiftningen samträttspraxis. I denna konstellation är det ut-tryckligen genom straffskalorna i lagen somstraffnivån vid de enskilda brotten kan på-verkas; huvudsyftet med mätningsnormernaär sin tur att garantera en enhetlig rättspraxisoch att se till att huvudsyftena med straff-mätningen förblir så likriktade som möjligtoch att frågan om gärningarnas klandervärd-het så långt möjligt bedöms enligt enahandagrunder.

Rättsjämförelsen visar att också den lagba-serade regeluppsättningen kan ta sig mångaolika uttryck. Norge representerar en ytter-lighet i jämförelsen. Österrikiska strafflagenoch svenska brottsbalken är exempel på ettannat slags sätt att närma sig problematiken.I Norge finns anvisningar endast om hurstraffskalan kan underskridas i vissa situatio-ner. Som motvikt till detta har högsta dom-stolen i Norge dock spelat en särdeles aktivroll i sammanhanget genom att årligen publi-cera ett flertal prejudikat som gäller bestäm-mande av straff. Straffmätningsgrunderna iösterrikiska strafflagen, som trädde i kraft år1975, är i sin tur mycket detaljerade; som ettillustrerande exempel kan nämnas förteck-ningen över strafflindringsgrunderna på näs-tan 20 punkter. Den svenska brottsbalksrevi-deringen från år 1988 företräder en tillregleringstekniken mindre kasuistisk, men iandra avseenden mer täckande modell. Härhar man gått in för en helhetslösning, sominte omfattar bara de straffmätningsgrundersom traditionellt är av relevans vid klander-värdhetsbedömningen utan också artvals-normerna.

Jämförelsen visar också gemensammastrukturella drag mellan de olika länderna. Isamtliga jämförelseländer föreligger en möj-lighet att i specificerade fall underskrida denstraffskala som är tillämplig på en gärning.Vidare har domstolarna i regel givits en all-

RP 44/2002 rd180

män möjlighet att döma ut lindrigare straff änvad som är föreskrivet, när "exceptionella"eller "särskilda" skäl kräver det. Ett annatgemensamt drag gäller den i viss meningasymmetriska regleringen. Antalet strafflind-ringsgrunder är normalt större än antaletstraffskärpningsgrunder. Också de funda-mentala kategorierna av strafflindringsgrun-der liknar varandra. Det är å ena sidan fråganom faktorer som påverkar klandervärdhetenoch gärningsmannens motivation. Å andrasidan särskiljs grunder som hänför sig tillskälighetsprövning och olika slags ändamåls-enlighetsaspekter. Ofta definieras dessagrunder också utifrån strafflagsbestämmel-serna om ansvarsfrihetsgrunder.

Den finska straffmätningsreform somgenomfördes år 1976 håller gott för en inter-nationell jämförelse. Lagtekniskt represente-rar den på sätt och vis en kompromiss mellande kasuistiska mätningsnormerna i Österrikeoch de mer allmänna mätningsnormer somman har nöjt sig med i Tyskland. I det tyskasystemet endast nämns de omständighetersom är relevanta vid straffmätningen, medanställning inte tas till den riktning i vilkengrunderna verkar, med undantag för straff-lindringsgrunderna. I 6 kap. i den finskastrafflagen anges särskilt de strafflindrandeoch de straffskärpande grunderna, men i jäm-förelse med den österrikiska strafflagen låterman sig nöja med klart allmännare uttryck.Det är emellertid en brist att artvalsnormen ärberoende av särskild reglering. Allt som alltstöder rättspraxis samt de internationella ut-vecklingslinjerna inom strafflagstiftningen deprincipiella lösningarna bakom reformen av6 kap. strafflagen. Vid revideringen av nor-merna om bestämmande av straff är det isjälva verket frågan om att vidareutveckladessa lösningar samt att åtgärda vissa enskil-da missförhållanden.

C. Aktuella problem samt utgångspunkterför propositionen

Genom straffmätningsnormerna reglerassåväl de allmänna principer som är relevantavid straffmätningen som de enskilda artvals-och mätningsgrunder som skall beaktas vidstraffmätningsprövningen. När man bedömerhur regleringen fungerar måste man skilja

mellan avgöranden på principnivån och de-taljer i utförandet.

1. Principiella utgångspunkter

Straffmätningsgrunder och straffens syften.I samband med revideringen av straffmät-ningsnormerna blir man oundvikligen tvung-en att ta ställning till de mer omfattande frå-geställningarna om straffets syften och funk-tion, framför allt frågan om hur stor andelsyftena bakom straffet har vid domarensmätningsprövning. Straffmätningsreformenfrån år 1976 var mycket klar på denna punkt.I reformen koncentrerades på sätt och vis decentrala dragen i den s.k. nyklassiska på-följdspolitiken, dvs. syftemålen rättssäkerhet,jämlikhet och proportionalitetsprincipen. Denstraffutmätande domarens primära uppgiftvar att materialisera de krav somproportionalitetsprincipen, den s.k.nyklassiska vedergällningstanken, ställde,inte att försöka uppnå divergerandenyttoeffekter i enskilda fall. Detta strider intemot den motivering som betonar attstraffrätten i sista hand skall varasamhällsnyttig och allmänpreventiv. Det ärfrågan om en förnuftig och motiverad arbets-fördelning mellan de värden och syften somstrafflagen befrämjar samt de olika verksam-hetsnivåerna inom straffrättssystemet. All-mänpreventionsaspekterna blir beaktadeframför allt när avgörandet om tillämpligstraffskala fattas samt de enskilda straffmät-ningsgrunderna slås fast. Allmänpreventio-nen är däremot inte ett gångbart argument pådomstolsnivån i den meningen att domaren ivarje enskilt fall vore skyldig att begrundaden allmänpreventiva effekten av avgöran-det.Trots att den straffutmätande domarensgrunduppgift således är att skipa rättvisa ochatt trygga rättssäkerheten, är möjligheten tillkasuistisk ändamålsenlighetsprövning intehelt utesluten. En del av straffmätningsgrun-derna i lagstiftningen är uttryck för dettaslags realargument. I enskilda fall tillmätsockså s.k. specialpreventiva aspekter rele-vans i synnerhet vid valet av straffart. Sinstörsta betydelse har specialpreventionendock vid påföljdsverkställigheten.

Det finns således en arbetsfördelning mel-lan de divergerande synpunkter som gäller

RP 44/2002 rd 181

straffets syften och de olika leden inomstraffrättssystemet. Allmänpreventiva hänsynstyr tillsammans med andra relevanta aspek-ter i saken framför allt de beslut som gällerden allmänna straffnivån och utformandet avstraffskalorna. Vedergällningstanken ochproportionalitetsprincipen ställer i sin turkrav på hur de domare som bestämmer straffskall gå till väga. De specialpreventivaaspekternas betydelse ligger däremot främstpå straffverkställighetsnivån. Den kriminal-politiska utvecklingen under senare tid harinte väsentligen förändrat denna grundläg-gande arbetsfördelning. I fråga om detaljernahar det emellertid skett vissa tyngdpunktsför-skjutningar. Att specialpreventiva aspekterhar integrerats i reglerna om vissa enskildapåföljder, närmast samhällstjänst och ung-domsstraff, är en av de viktigaste ändringar-na. Bestämmande av straff inbegriper följakt-ligen också prövning av annat slag än barasådan som hänför sig till frågan om hurstränga påföljderna skall vara.

Om normalstrafftänkande och tillämpningav straffskalor. Utgående från förarbetena till6 kap. strafflagen utvecklades en särskild be-slutsmodell, normalstrafftänkandet, med syf-te att strukturera straffmätningsavgörandenaoch själva straffmätningsprocessen. Model-lens huvudsakliga syfte var att skapa en en-hetlig rättspraxis genom att förse straffmät-ningen med konkretare fixpunkter än tidiga-re. Fixpunkterna skall tas i rådande rätts-praxis. Enligt normalstrafftänkandet mätsstraffen i princip ut med hjälp av ett slagsjämförelser. Domstolen skall jämföra det fallsom skall avdömas med de vanliga uttrycks-formerna för brottet. Därefter skall den förgärningen döma ut ett straff, som motsvararantingen de typiska straffen för gärningen el-ler som avviker från dem i linje med hur fal-let skiljer sig från genomsnittsstraffet i gröv-re eller lindrigare riktning. Det föreliggerknappast skäl att rikta någon avgörande kritikmot denna tankemodell i ett system där vär-den som förutsebarhet och jämlikhet betonas,där straffmätningen styrs av proportionali-tetsprincipen och där man tänker sig att mät-ningen primärt är en bedömning av hur klan-dervärd gärningen och gärningsmannen är.

Samtidigt som det fortfarande är skäl atthålla fast vid det slags tankemässiga struk-

turmodell som normalstrafftänkandet utgör,måste man poängtera att modellen inte fårförstås alltför mekaniskt. Det är t.ex. klart attkaraktäriseringen "normalbrott" är bara engrovt förenklad beskrivning av straffmät-ningsprocessen. Och det är lika klart att maninte bland de enskilda brottstyperna kan hittanågot normalbrott som distinkt går att be-stämma eller beskriva. Detsamma kan sägasom motsvarande normalstraff. Bland de olikabrotten kan däremot särskiljas ett antal typ-situationer. Det är också möjligt att statistisktbeskriva de typstraffzoner som motsvarartypstraffen i fråga. Denna kunskap hjälperdomstolarna att styra in praxis i sådana banorsom hindrar stora enskilda avvikelser.

För det andra måste betonas att den straff-mätningsprocess som bygger på ett normal-strafftänkande inte får leda till att tillämp-ningsområdet inskränks vad gäller omstän-digheter som har relevans för besluten omstraffets beskaffenhet och storlek. Även omdet straffmätningssätt som sätter värde påenhetligheten i rättspraxis ställer brottet ochdess svårhet i centrum, ger det möjligheter attbeakta också sådana grunder som hänför sigtill gärningsmannen. Detsamma gäller förgärningsexterna skälighets- och ändamålsen-lighetsskäl (som inte hör till klanderbedöm-ningen). För att kunna försäkra att också des-sa omständigheter får en tillräcklig status vidstraffmätningsprövningen, förutsätts dock attfrågan får en klarare lagreglering än i dag.

Till farorna med normalstrafftänkandet harvidare räknats risken att straffen koncentrerastill ett alldeles för smalt område. Detta sägsbero på att domstolarna genom att utgå ifrånrådande rättspraxis blir alltför bundna vidstatistiska genomsnittsstraff, vilket leder tillen oförmåga att beakta särdragen i de fallsom avdöms. Man har tänkt sig att detta ak-tualiseras främst i samband med sällsyntaoch grövre brott, som den enskilda domareninte nödvändigtvis har någon stor erfarenhetav. Risken att praxis i dessa fall söker sig tillde linjer som genomsnittsfallen utstakar kanställvis vara t.o.m. mycket reell. Kritiken rik-tar sig egentligen inte så mycket mot straff-mätningsmodellen i sig som mot det sätt somden tillämpas. Den grundläggande utgångs-punkten för modellen ligger ju i antagandetatt domstolarna förutom typstraffzonerna för

RP 44/2002 rd182

de olika brotten känner till också de typbrottsom korresponderar med dessa zoner. För dettredje förutsätts ytterligare att domstolarna ärpå det klara med och är relativt eniga om degrunder som påverkar svårhetsbedömningenav brott. Det räcker inte med kunskap ompraxis, utan det krävs också förmåga att rela-tera det fall som skall lösas till denna praxis.Trots att det sätt att lösa frågan som betonarvikten av vedertagen rättspraxis således kanmedföra risk för att oerfarna domare vid säll-synta brott alltför ofta tyr sig tillgenomsnittslinjen, är denna risk kanske ändåmindre än vad den vore i ett sådant systemsom inte erbjöd någotslags konkretutgångspunkt för de oerfarna domare sominte är kapabla att göra en balanseradjämförelse.Straffpraxisutredningar har visat att destraff som döms ut vanligen rör sig understraffskalans mitt. Den mest använda delenav straffskalan förefaller ofta att vara skalansförsta fjärdedel. Iakttagelsen begränsar siginte bara till Finland; inte heller gäller denenbart straffpraxis av i dag. Samma resultatgav de redan på 1800-talet publicerade förstautredningarna om straffskalerelaterad till-lämpningspraxis. Att straffen koncentrerastill straffskalans nedre del och inte t.ex. tillskalans mitt, som vid första anblicken even-tuellt kunde förväntas, säger egentligen ing-enting om att domstolarnas inställning skullevara lindrig. Det som främst framgår är ettvisst slags skevhet i hur brotten fördelar sig ipraktiken: det finns alltid fler lindrigare fallän grova. Det begås t.ex. färre exceptionelltråa mord än vanliga dråp, färre fall av grovmisshandel än vanlig eller lindrig misshandeloch färre stöldsbrott mot stora egendoms-mängder än brott mot små ekonomiska vär-den. Av denna skeva brottsfördelning följerockså att största delen av straffen befinnersig på straffskalans nedre del. Maximistraf-fen har i sin tur reserverats för de allra grövs-ta tänkbara fallen. Om domstolarna blevtvungna att tillämpa maximistraffen i prakti-ken, skulle detta samtidigt vara ett tecken påatt straffskalan inte längre lämnade ett till-räckligt spelrum, eftersom det alltid är möj-ligt att föreställa sig ett ännu grövre fall ändet brott som har lett till straff.

De ideologiska och principiella utgångs-punkterna för bestämmande av straff har inte

väsentligen förändrats. De aktuella proble-men i samband med den rättsliga regleringenpå området är i själva verket av annat slag:en del av dem hänför sig till regleringstekni-ken, en del till detaljer vid regleringen och endel är praktiskt betingade.

2. Regleringsteknik

Utspridd reglering. Det ursprungliga på-följdsurvalet i strafflagen har successivtkompletterats med nya strafformer. Dessa harvanligen reglerats genom särskilda specialla-gar. Följden har varit att alla de normer somstyr valet av straffart inte ingår i strafflagen.Detta gör det svårt att få en helhetsbild av deolika påföljdernas tillämplighet. Problemetkan lösas så att de grundläggande normernaom samtliga straffarter finns i strafflagen ochde normer som gäller valet av dessa påföljderi ett särskilt strafflagskapitel om val avstraffart. Eftersom ungdomsstraffet fortfa-rande bara är på försöksstadiet, föreslås dockinte i regeringspropositionen att de urvals-grunder för ungdomsstraff som ingår i lagenom försöksverksamhet skall överföras tillstrafflagen.

Att helheten är svåröverskådlig beror ocksåpå att det finns två separata grupper, nämli-gen straffmätningsgrunder (6 kap. straffla-gen) och allmänna straffnedsättningsgrunder(3—5 kap.), som regleras här och där i ettflertal strafflagskapitel. Även detta följer avbestämmelsernas historiska utveckling. Islutskedet av beredningen av 1889 årsstrafflag föll de allmänna straffmätnings-anvisningarna ur förslaget. Bestämmelsernaom de situationer där lagskiparen hade rättatt döma ut en lindrigare påföljd än vad somföreskrevs i lag fick emellertid stå kvar istrafflagen. Sedan dess har syftet att medrättsligt mer effektiva medel styra straffmät-ningen resulterat i egentliga straffmätnings-anvisningar, både i Finland och annanstans.På så sätt har man stannat för ett system sominbegriper särskilt nämnda grunder för för-vandling av straffskalan samt grunder som ärrelevanta bara inom den valda straffskalan.Förhållandet mellan grunderna är inte särde-les klart, eftersom straffnedsättningsgrunder-na har betydelse förutom vid fastställandet avstraffskalan också vid den konkreta straff-

RP 44/2002 rd 183

mätningsprövningen inom straffskalan. Föratt visa deras faktiska betydelse bör straff-nedsättningsgrunderna i själva verket regle-ras tillsammans med de övriga straffmät-ningsbestämmelserna. Detta betyder inte attalla mätningsgrunder har jämförbara verk-ningar. De grunder som inverkar på straffetsstorlek varierar till sin betydelse och vikt. Detyngst vägande grunderna bör fortfarandevara sådana som berättigar även till avvikel-ser från straffskalan. Mindre betydelsefullagrunder är i sin tur sådana som har relevansenbart inom straffskalan. I fråga om de olikastrafflindringsgrunderna bör därför framförallt strävas efter ett system som är mer följd-riktigt och åskådligt än det som gäller i dag.

Beslutsordning vad gäller straffets art ochstorlek. Bestämmandet av straff omfattar iregel beslut om såväl straffets art som stor-lek. Bara i samband med de lindrigaste ochde allra grövsta brotten räcker det med ettenda avgörande, i de lindrigaste fallen medett beslut om åtgärdseftergift och i de grövstafallen med ett beslut om längden av detovillkorliga fängelsestraffet. När det är frå-gan om två olika avgöranden, måste domsto-len ta ställning till den ordning i vilken avgö-randena fattas.

Primärt kan utgås ifrån att de viktigaste av-görandena skall fattas först och därefter följerfinjusteringen. Så sker naturligt vid valetmellan böter och fängelse. Först tas ställningtill frågan om straffart och först därefter tillhur stort straffet skall vara inom straffarten ifråga (fängelsestraffets längd eller antaletdagsböter och dagsbotens penningbelopp).Ett beslut om samhällstjänst föregås av avgö-randen om straffets art och storlek så till vidaatt domstolen först skall stanna för ett ovill-korligt fängelsestraff av en viss längd. Efterdetta aktualiseras frågan om straffet skallförvandlas till samhällstjänst. I detta skedeskall domstolen i princip ta ställning ocksåtill antalet samhällstjänsttimmar, även om detförvandlingsförhållande som har skrivits in ilagens förarbeten är rätt vägledande här.Också när ungdomsstraff döms ut skall frå-gan om straffart avgöras först, varefter följerbesluten om antalet ungdomstjänsttimmaroch övervakningens längd.

Vilketdera beslutet som skall fattas först,valet mellan villkorligt och ovillkorligt fäng-

else eller fängelsestraffets längd, kan där-emot inte entydigt besvaras. Straffartsbeslu-tet är ju bundet till straffstorleksbeslutet i denbemärkelsen att valet mellan villkorligt ochovillkorligt fängelse blir aktuellt endast närfängelsestraffet uppgår till högst två år. I det-ta avseende föregår beslutet om straffets stor-lek således valet av straffart. Eftersom å and-ra sidan beslutet om fängelsestrafftyp är syn-nerligen viktigt med hänsyn till hur strängpåföljden kommer att bli, bör detta avgöran-de i princip vara fattat innan straffets storlekblir föremål för finslipning. Problemet aktua-liseras i situationer där fängelsestraffet pågrund av överklagande ändras från en typ tillen annan. När ett villkorligt straff såledesändras till ett ovillkorligt, kan det vara moti-verat att samtidigt förkorta strafftiden. Dettaförutsätter att avgörandena om straffets artoch storlek ses som en helhet. Domens längdskall beaktas när beslutet om straffart fattas;å andra sidan skall domstolen när den över-väger domens längd redan ha någotslags pre-liminär uppfattning om vilken typ av fängel-sestraff som kommer att dömas ut. Det ärnog uppenbart att någon bindande och abso-lut regel om tillämplig eller rekommenderadbeslutsordning inte kan uppställas i dennafråga. Avgörandena fattas troligen oftast mereller mindre samtidigt som en del av dennyss nämnda helhetsprövningen. Också detatt straffartsvalet och straffmätningen till enstor del grundar sig på samma omständighe-ter talar för en sådan helhetsprövning.

3. Om straffmätningsgrunder

Motiven till en gärning. Till åtskillnad frånflera andra länders strafflagar nämner finskastrafflagen inte bevekelsegrunderna för engärning som allmänna straffmätningsrelevan-ta omständigheter. Att ett brott har begåttsmot belöning är däremot en straffskärpnings-grund. Det råder ingen oklarhet om att moti-ven till en gärning inverkar på klandervärd-hetsbedömningen också utan ett explicit om-nämnande i lagen. Motiven kan förstås somen del av skuldbedömningen i vid bemärkel-se. Skulden är i sin tur den andra grundvalenvid klandervärdhetsbedömningen av en gär-ning. Det har emellertid hysts tvivel om dettaskall anses vara tillräckligt.

RP 44/2002 rd184

Under 1990-talet blev rasism och främ-lingshat ett allt större problem såväl i Europasom på andra håll i världen. Detta ledde tillatt också inställningen till s.k. rasistiskt mo-tiverade brott blev strängare. I vissa ländersom t.ex. i Sverige föreskrevs att rasistiskamotiv skall beaktas som en allmän försvå-rande omständighet. Också i Finland väcktesen liknande lagmotion (LM 8/1997 rd).

Europeiska gemenskapernas kommissionlade i november 2001 fram ett förslag till rå-dets rambeslut om rasism och främlingsfient-lighet. Där föreslås bl.a. att medlemsstaternaskall betrakta rasistiska och främlingsfientli-ga bevekelsegrunder som straffskärpnings-grunder vid bestämmande av straff. Arbets-gruppsbehandlingen av förslaget har inletts.

Ett annat aktuellt exempel på motivens be-tydelse och på svårigheten att ta ställning tilldem hänför sig på sätt och vis till motivbe-dömningens andra ända. Att brott begås avallmännyttiga och osjälviska motiv har oftaansetts vara mindre klandervärt. Till dennagrupp har också hänförts värnet om naturenoch miljövärden samt s.k. rörelser för civilolydnad. I Finland aktualiserades temat på ettsynligt sätt i samband med brotten mot päls-djursfarmer och försöksdjursenheter.

Att kalla de enskilda motiven för antingenstraffskärpnings- eller strafflindringsgrunderär något problematiskt framför allt därför attman på så sätt lyckas lyfta fram bara mycketfå motivtyper. I förslaget har man löst fråganså att motiven till gärningen utgör en allmängrund vid klandervärdhetsbedömningen. Somstraffskärpningsgrunder beaktas dessutomtvå enskilda motiv. Det första gäller situatio-ner där brottet har begåtts mot belöning, engrund som finns redan i gällande lag. Somandra grund skall nämnas rasistiska och mot-svarande motiv, vilket är en lagstiftnings-nyhet hos oss. Trots att det vore ganska en-kelt att förutom rasism nämna också andramänskliga karaktärsdrag och böjelser somupplevs som lika negativa, hänför sig de ra-sistiska motiven likväl jämförelsevis oftaretill organiserad brottslighet.

Bland de särskilda strafflindringsgrundernanämns bara ett motiv, nämligen att starkmänsklig medkänsla har lett till brottet. And-ra strafflindrande motiv skall inte nämnassärskilt. Att t.ex. motiv som hänger samman

med civil olydnad eller rentav djurskyddetnämndes som strafflindringsgrunder kundeskapa förvirring i situationer där de brott somstyrs av dessa motiv emellertid är välplane-rade och leder till avsevärda materiella ska-dor eller hotar andra människors liv eller häl-sa.

Nedsatt tillräknelighet. Hur nedsatt tillräk-neliga personer skall bemötas och vilka på-följdsprinciper som skall tillämpas på dem ärett svårt problemkomplex att lösa. Enligtskuldprincipen är de nedsatt tillräkneligaonekligen förtjänta av att behandlas lindriga-re. Å andra sidan är återfall i denna gär-ningsmannakategori vanligare ängenomsnittligt och risken för nya brott påmotsvarande sätt större, vilket motiverar attde straff som döms ut är strängare ängenomsnittet.Kategorin nedsatt tillräkneliga har till följdav ändrad utlåtandepraxis vid sinnesunder-sökningar på 1990-talet kraftigt begränsats.Som en följd av denna förändrade praxis ut-gör en s.k. personlighetsstörning (psykopati)inte ensam en tillräcklig grund för att gär-ningsmannen skall anses ha saknat förstån-dets fulla bruk vid tiden för gärningen, vilketför sin del dämpar den kritik som har riktatsmot denna undergrupp. Trots detta kan denmekaniska strafflindring som följer av ned-satt tillräknelighet ses som problematisk ivissa situationer. Det gäller framför allt viden del av de grövsta livsbrotten. En nedsatttillräknelig person kan en lägre skuldgrad tilltrots ha begått en gärning med sådana dragatt det utifrån en helhetsbedömning inte ärbefogat att behandla honom lindrigare.

Av dessa orsaker föreslås att den mekanis-ka och absoluta straffskalereduceringen upp-hävs, när gärningsmannen är nedsatt tillräk-nelig. Konsekvensen är att också en nedsatttillräknelig person kan dömas till fullt straff.

Påföljdssystemet för nedsatt tillräkneligahar inte kritiserats bara för de alltför meka-niska sanktionslindringarna, utan också föratt systemet inte i tillräcklig mån beaktarvårdbehovet av denna gärningsmannagrupp.De åtgärder som denna i och för sig berätti-gade kritik förutsätter hör dock inte till om-rådet för propositionen.

Förlikning och medling. Enligt den gällan-de lydelsen av 6 kap. 3 § 3 punkten förelig-ger en strafflindringsgrund, när gärnings-

RP 44/2002 rd 185

mannen har försökt avstyra eller avlägsnaverkningarna av sitt brott. Detta kan ske t.ex.så att gärningsmannen ersätter brottsoffretför dennes skada. Under senare år har förlik-ning etablerats som ett sätt att gottgöra ska-dor. Förlikning har tillämpats i Finland alltsedan år 1983. I dag omfattar verksamhetenen tredjedel av landets kommuner och trefjärdedelar av landets befolkning. På årsbasisär redan flera tusen brottmål föremål för för-likning. I och med att förlikningen vinner ter-räng blir också myndigheterna tvungna attallt oftare ta ställning till frågan om förlik-ningens inverkan på den straffrättsliga be-handlingen av ett mål. Av denna anledninginkluderades förlikning år 1996 i bestämmel-serna om straffrättslig åtgärdseftergift. Mot-svarande revideringar i de allmänna straff-mätningsgrunderna gjordes däremot ännuinte i detta sammanhang. Nu står denna möj-lighet öppen.

Samarbete med myndigheter. Enligt 6 kap.3 § 3 punkten i den gällande strafflagen lind-ras straffet också av gärningsmannens strä-van att främja utredningen av brottet. Gär-ningsmannens utredningsfrämjande åtgärderär strafflindrande likväl endast om det är frå-gan om hans eget brott. Arrangemanget av-viker från det s.k kronvittnessystem som till-lämpas i vissa länder, närmast inom den ang-loamerikanska rättskulturen. Där kan en gär-ningsman få sin dom mildrad genom att hjäl-pa myndigheterna att utreda också andra gär-ningsmäns brott. Systemet ger gärningsman-nen en möjlighet att t.o.m. helt undgå åtal förbrott, om han samtycker till att vittna motmedgärningsmännen. Kronvittnessystemetexisterar också i vissa kontinentaleuropeiskaländers strafflagar, men tillämpningsområdetär då begränsat främst till terrorism och vissaformer av organiserad brottslighet.

Kronvittnessystemet är förknippat medprincipiella problem, varför det är skäl attställa sig skeptisk till det. Trovärdigheten avden information som har fåtts genom löftenom strafflindring kan ofta ifrågasättas. Pro-blemet är avsevärt mindre, när uppgifternagäller gärningsmannens egna göranden ochlåtanden. På ett djupare plan är det frågan omden moral som strafflagen och rättsvården fö-reträder och om det budskap som man här-igenom vill förmedla åt människorna. Att

den som avslöjar sitt eget brott kan bli före-mål för strafflindring signalerar om att ångeroch medgivande av egna fel kan leda till attstraffet efterskänks. Kronvittnessystemetstärker däremot en angivarmoral. Det sägeratt egna brott kan förlåtas, om man kan visaatt de övriga har begått ännu värre brott. En-dast tvingande skäl kan motivera en dyliketisk kompromiss. I de övriga nordiska län-derna har detta inte ansetts befogat, även omsaken har utretts i Danmark. Också proposi-tionen bygger på samma ståndpunkt.

4. Om grunder för valet av straffart

De största bristerna i bestämmelserna omvalet av straffart hänför sig till regleringstek-niken. Tillämpningsområdet för de flestastraffarter har reviderats, varför det i materi-ellt hänseende inte finns något egentligt re-formbehov nu.

Av de gällande urvalsgrunderna för de oli-ka straffarterna är det närmast förfarandet isamband med dömande till samhällstjänstsom har väckt diskussion. Domstolen skallsom känt först stanna för ett ovillkorligtfängelsestraff, som den sedan kan förvandlatill samhällstjänst, om de förutsättningar somnämns i lagen föreligger. Det huvudsakligasyftet med arrangemanget var att garanteraatt samhällstjänsten faktiskt tillämpades istället för ovillkorligt fängelse, som det varavsett, och inte t.ex. ersatte tidigare bötes-straff eller villkorliga fängelsestraff. Erfaren-heten av hur straffet har tillämpats visar ock-så att man har lyckats väl i detta avseende.

När lagen har tillämpats har detta straffbe-stämningsförfarande i två faser emellertidinte lett till några större problem. Ur princi-piell synvinkel kan visserligen påpekas att ettarrangemang, där man först dömer ut ettstraff i en viss straffart och därefter förvand-lar detta till ett straff i en annan straffart, ärinnehållsligt ologiskt. Det förefaller å andrasidan som om det också tidigare, när nyastraffarter togs i bruk, har ansetts nödvändigtatt definiera den nya påföljdens tillämp-ningsområde via de befintliga påföljderna.När tillämpningsområdet för den nya påfölj-den sedan blir vedertaget, behövs hjälpmed-let i fråga inte längre och påföljden får en

RP 44/2002 rd186

mer självständig ställning inom det straff-rättsliga påföljdssystemet. När det villkorligastraffet togs i bruk uppfattades det på sätt ochvis som ett kriminalpolitiskt motiverat un-dantag i en situation där ett ovillkorligt fäng-elsestraff annars i första hand hade dömts ut.Också tillämpningsområdet för domseftergiftdefinierades i tiden när den togs in som nypåföljd i lagen med hjälp av de övriga straf-fen. T.ex. en ung person kunde bli föremålför domseftergift, om på gärningen enligtdomstolens prövning kunde ha följt ett fäng-elsestraff på högst sex månader. Sedan desshar bägge påföljderna befäst sin ställning såatt det har varit möjligt att reglera använd-ningen av dem självständigt och oberoendeav andra påföljder. Utvecklingen tog emeller-tid årtionden i anspråk. Det kan antas att detkommer att gå på samma sätt också medsamhällstjänsten. Tillämpningsområdet ochdomsförutsättningarna för den nya påföljdenär fortfarande i detta skede så till vida oeta-blerade att det med hänsyn till rättssäkerhe-ten är skäl att hålla sig till det tvåfasförfaran-de som lagstiftaren ursprungligen valde.

5. Problem i rättspraxis

Oenhetlig praxis. Det största problemet förrättspraxis gäller otvivelaktigt den oenhetlig-het som präglar praxis. Såväl straffmätningensom straffartsvalet visar t.o.m. stora skillna-der beroende på den ort där brotten lagförs.Detta trots att t.ex. skillnaden mellan an-vändningen av villkorligt och ovillkorligtfängelse har jämnat ut sig tack vare 1977 årstrafikfyllerireform och de halvofficiella nor-malstraffzoner som togs i bruk i sambandetmed brottet i fråga. Med hänsyn till kravet pålika behandling av personer som skall lagfö-ras är det problematiskt att likartade gärning-ar bestraffas olika beroende på var brottenråkar begås. Fastän straffmätnings- och art-valsnormerna för sin del råder bot på dettamissförhållande, är det inte möjligt att endastgenom dem tillgodose enhetligheten i praxis.Utöver detta krävs kontinuerlig och uppdate-rad information om bestraffningspraxis vidolika brott. Det är skäl att betona också denroll som kontrollen via ändringssökande ochde högre rättsinstansernas prejudikat spelar.

Genom seminarier och diskussioner syftasdessutom i övrigt till att skapa en mer enhet-lig praxis.

Straffmätningsgrunder och tillämpningenav dem. De finska domstolarna kritiseradestidigare t.o.m. rätt kraftigt för bristande dom-skäl. Avgörandena om straffets storlek moti-verades i själva verket inte alls för några årti-onden sedan. Här har det skett en stor föränd-ring under senare år. I och med stiftandet av6 kap. strafflagen och de straffmätningsavgö-randen som högsta domstolen fattade efterreformen har allt större uppmärksamhet äg-nats också åt frågor om bestämmande avstraff. Det är dock uppenbart att domstolar-nas beredskap och vilja att motivera sinastraffmätnings- och artvalsavgöranden varie-rar avsevärt. Också i motiveringsstandardenfinns det stora skillnader. Domskälen är ettsätt att få medborgarna att godkänna avgö-randena; genom dem upprättshålls också denlegitimitet och tillit som utgör grunden för enfungerande rättsordning. Straffmätningsmo-tiven är också ett viktigt medel för domstolenatt själv ta del i utformandet av de rättsprin-ciper som påverkar straffets storlek och be-skaffenhet. Trots att läget har förändrats före-faller det som om domstolarna fortfarandeser alltför lättvindigt på betydelsen av att ut-sträcka det allmänna kravet på motiveradebeslut till straffmätningsavgöranden. I moti-veringsväg tycks man ofta nöja sig med attdirekt citera lagtexten.

Även uppgifterna om tillämpningen avstraffskärpnings- och strafflindringsgrunder-na i lagen tyder på att domstolarna fortfaran-de drar sig för att lägga fram deomständigheter som inverkar påmätningsprövningen. År 1999 meddeladesnästan 60 000 brottmålsdomar viddomstolarna. Domarna omfattadesammanlagt 118 000 tillräknade brott. Avgrunderna i 6 kap. strafflagen tillämpadesåterfallsbestämmelsen över 10 000 gånger.De övriga grunderna tillämpades däremotnågot sporadiskt. Av dem tillämpades oftastgrunden om ersatta skador och främjande avbrottsutredningen i kapitlets 3 § 3 punkt (416fall; i regel frågan om förlikning). Ocksåplanmässighet åberopades rätt ofta som enstraffskärpningsgrund (totalt 105 omnäm-nanden). Att någon annan grund angavs vardäremot ytterst sällsynt, t.ex. belöning som

RP 44/2002 rd 187

straffskärpningsgrund tillämpades två gångerår 1999.

D. Förslagets huvudsakliga innehåll

Kapitelstruktur. Det avgörande genom vil-ket ett straff bestäms omfattar flera samman-kopplade delavgöranden. Besluten om hursträngt och hur stort straffet skall vara sam-manfaller ofta med beslutet om straffart. Ivissa fall är valet av straffart dock inte endastett beslut om straffets stränghet. Problemet äratt besluten och beslutsgrunderna går in ivarandra på ett sätt som gör det omöjligt attkalla en del av grunderna för enbart artvals-grunder och en del uteslutande för straffmät-ningsgrunder. En helhetsbild kan inte ta formutan att grunderna delas in i olika grupper,samtidigt som det är nödvändigt att bevarasambandet mellan de olika avgörandena ochde olika kategorierna av grunder. I proposi-tionen har detta realiserats så att alla grundersom inverkar på straffets beskaffenhet ochstorlek ingår i samma kapitel.

Kapitelrubriken, "Om bestämmande straff",används i propositionen som en allmän termsom omfattar både straffmätningen och valetav straffart. Kapitlet om bestämmande avstraff indelas i fyra underavdelningar. Denförsta (1—3 §) omfattar de allmänna be-stämmelser som tillämpas såväl vid straff-mätningen som vid valet av straffart. Denandra underavdelningen (4—8 §) gällerstraffmätningen, dvs. de grunder enligt vilkabeslutet om straffets stränghet, dvs. straffetsstorlek, fattas. Till den del som straffarterna istränghetshänseende företräder olika alterna-tiv är grunderna tillämpliga också vid valetav straffart. Den tredje underavdelningen(9—12 §) innehåller bestämmelser om valetav enskilda straffarter. Vidare har i slutet avkapitlet (13—16 §) koncentrerats bestämmel-serna om avräkning från straff som döms ut.Om de verkställighetsavgöranden som gällertidigare domar och som nära anknyter tillfrågan om bestämmande av straff skall fort-farande föreskrivas i samband med de övrigabestämmelserna om respektive straffart.

Allmänna bestämmelser. Den första under-avdelningen omfattar tre centrala bestämmel-ser. I 1 § nämns samtliga straffarter istrafflagen. I 2 § finns en allmän bestämmel-

se om den tillämpliga straffskalan och avvi-kelserna från den. I 3 § anges de allmännaprinciperna vid bestämmande av straff. Detär till stor del frågan om principer som regle-ras i gällande 6 kap. 1 §. Det föreslås att dengällande allmänna straffmätningsregeln in-nehållsligt revideras så att gärningsmannensmotiv fogas till de allmänna utgångspunkter-na för klanderbedömningen.

Straffmätning. Den andra underavdelning-en omfattar de grunder enligt vilka frågan omstraffets stränghet avgörs. Avdelningen inbe-griper, förutom en allmän bestämmelse, degällande reglerna i 6 kap. med vissa modifi-kationer. I underavdelningen om straffmät-ning finns också de gällande bestämmelsernaom avvikelser från straffskalan och allmännastraffnedsättningsgrunder. Genom att reglerade straffnedsättningsgrunder som inverkar påstraffskalan och de straffmätningsgrundersom inverkar inom straffskalan i en ochsamma underavdelning vill man framhävasambandet mellan grunderna samt denomständigheten att straffnedsättningsgrun-derna till sina verkningar uttryckligen ärstraffmätningsgrunder. Dessa grunder var isjälva verket under en mycket lång tid, medundantag av återfall, de enda straffstorleks-påverkande grunderna i lagen. Deras särställ-ning berodde på den tidigare lagstiftarensovilja att skriva in vissa, som man tycktevaga, allmänna anvisningar av principtyp ilagen. Straffnedsättningsgrunderna fick sittinnehåll direkt av de andra begreppskategori-erna i strafflagen, och dessa hade två distink-ta alternativ att komma med; reglerna var an-tingen lämpade för fallet eller så var de detinte, vilket bättre svarade mot det sätt att för-fatta strafflagstifning som var i bruk i slutetav 1800-talet.

Det föreslås att straffmätnings- och straff-nedsättningsgrunderna i den gällande lagenrevideras i vissa avseenden. Som en nystraffskärpningsgrund nämns att brottet harriktat sig mot en person som hör till en natio-nell, raslig eller etnisk folkgrupp eller någonannan sådan folkgrupp och att det har begåttspå grund av denna grupptillhörighet. Blandstrafflindringsgrunderna nämns att förlikninghar ingåtts mellan gärningsmannen och off-ret. Strafflindringsgrunderna skall systemati-seras bättre genom att låta skälighetsgrun-

RP 44/2002 rd188

derna bilda en egen grupp. Det föreslås attstrafflindringsgrunderna regleras i en allmänbestämmelse om avvikelser från straffart ochstraffskala. Nedsatt tillräknelighet skall intelängre inverka på det tillämpliga maximi-straffet.

Val av straffart. Den tredje underavdel-ningen innehåller normerna om valet avstraffart. Här regleras valet mellan villkorligtoch ovillkorligt fängelse, tilläggspåföljdernai samband med villkorligt fängelse, använd-ningen av samhällstjänst och domseftergift.Samtliga bestämmelser är rätt nya. Redandärför kommer bestämmelserna om valet avstraffart inte att nämnvärt ändra det gällanderättsläget. Att bestämmelserna koncentrerastill ett och samma kapitel ger däremot enväsenligt klarare helhetsbild av tillämpningenav strafflagspåföljderna än vad som är fallet idag.

Avräkning från straff. I slutet av kapitlethar förts samman bestämmelserna om avräk-ning från straff som döms ut.

E. Motiven till de enskilda bestämmelserna

Allmänna bestämmelser (1—3 §)

1 §. Straffarter

I paragrafen skall räknas upp de straffartersom är allmänna samt de som endast är till-lämpliga på vissa grupper. Allmänna straffar-ter är fortfarande ordningsbot, böter, villkor-ligt fängelse, samhällstjänst och ovillkorligtfängelse.

Som särskilda straff för tjänstemän föreslåsvarning och avsättning. Disciplinstraff förkrigsmän och andra som lyder under 45 kap.är varning, utegångsstraff, disciplinbot ocharrest. I paragrafen skall ytterligare hänvisastill bestämmelserna om samfundsbot för juri-diska personer i 9 kap.

1 mom. Allmänna straffarter är enligt be-stämmelsen ordningsbot, böter, villkorligtfängelse, samhällstjänst och ovillkorligtfängelse. Vem som helst som lyder understrafflagen kan ådömas de allmänna straffen.Från dem skiljer man de särskilda straff somgäller enbart vissa gärningsmannagrupper.Eftersom ungdomsstraffet, som bara den somhar begått ett brott innan han eller hon har

fyllt 18 år kan dömas till, fortfarande är påförsöksstadiet, skall det åtminstone tills vida-re inte nämnas i paragrafen.

Det finska påföljdssystemet bygger på tan-ken om ett successivt strängare straffsystem.Det betyder att de straffarter som strafflagenkänner till står i ett visst stränghetsförhållan-de sinsemellan. Fängelse är en strängare på-följd än böter och ordningsbot är på motsva-rande sätt lindrigare än böter. Det råder inteheller några oklarheter om vilka som ärsträngare, villkorliga eller ovillkorliga fäng-elsestraff. Att placera in de nya samhällspå-följderna samhällstjänst och ungdomsstraffpå denna påföljdsrelaterade stränghetsskalahar däremot visat sig vara problematiskt.Samhällstjänst kan dömas ut först sedandomstolen har beslutat sig för ett ovillkorligtfängelsestraff. I denna mening har samhälls-tjänsten ansetts vara lika sträng som ovillkor-ligt fängelse. Å andra sidan uppfattas möjlig-heten att i stället för ovillkorligt fängelsedömas till samhällstjänst som en klar förmånför gärningsmannen. Denna förmån kan gär-ningsmannen under vissa villkor bli delaktigav. I denna mening företräder samhällstjäns-ten ett lindrigare alternativ än fängelse. Hursträngt ungdomsstraffet skall anses vara i re-lation till övriga påföljder tas inte heller di-rekt ställning. Utgående från tillämpnings-villkoren befinner det sig dock på sammanivå som villkorligt fängelse.

Det är inte skäl att sträva efter alltför fixe-rade stränghetsförhållanden. Hur stränga deolika påföljderna är inbördes kan inte slåsfast annat än med rätt vaga termer, vilket in-nebär att straffet till sin storlek och art suc-cessivt skärps i linje med brottets svårhets-grad och återfallsbrottsligheten. Det är svårtatt ange fasta stränghetsförhållanden, efter-som såväl straffets art som storlek inverkarpå bedömningen av hur strängt ett straff skallanses vara. Som grundläggande utgångs-punkt kan man dock ha att straffen följer denstränghetsordning som framgår av 1 mom.

2 mom. Särskilda straff för tjänstemän ärvarning och avsättning. Bestämmelsen mot-svarar gällande 2 kap. 1 § 2 mom. Om straf-fen för tjänstemän skall föreskrivas närmare ikapitlet om tjänstebrott.

3 mom. Disciplinstraff för krigsmän ochandra som lyder under 45 kap. är varning,

RP 44/2002 rd 189

utegångsstraff, disciplinbot och arrest. Omdessa straff bestäms särskilt. När en bestäm-melse enligt vilken påföljden är disciplin-straff tillämpas på någon annan än en personsom lyder under 45 kap., skall han eller hondömas till böter i stället för disciplinstraff.Bestämmelsen motsvarar gällande 2 kap. 1 §3 mom. Om de principer som skall iakttasvid bestämmande av disciplinstraff föreskrivsnärmare, precis som i dag, i militära disci-plinlagen.

4 mom. Den samfundsbot som kan ådömasen juridisk person kan anses vara ett särskiltstraff som är tillämpligt endast på en visskrets av gärningsmän. Om samfundsbot före-skrivs separat i 9 kap. För tydlighetens skullföreslås att också denna påföljd nämns i denallmänna straffartsbestämmelsen. Om deprinciper som skall iakttas vid bestämmandeav samfundsbot finns närmare bestämmelseri 9 kap.

2 §. Straffskala och avvikelser från den

Den allmänna utgångspunkten för bestäm-mande av straff skall för tydlighetens skullframgå av paragrafen: ett straff bestäms en-ligt den straffskala som gäller för brottet. Vi-dare skall i paragrafen anges de möjligastraffskaleavvikelserna. Från straffskalan kanavvikas enligt det som sägs i 8 § om avvikel-ser från straffart och straffskala.

Maximistraffet enligt straffskalan skall åandra sidan, på samma sätt som i dag, kunnaöverskridas enligt vad som anges i 7 kap. omgemensamt straff. När ett gemensamt fängel-sestraff bestäms får enligt 7 kap. 2 § detsträngaste maximistraff som kan följa på deolika brotten överskridas, men strafftiden fårinte vara längre än den sammanlagda tidenför brottens maximistraff. I paragrafen finnsockså närmare bestämmelser om med hurmycket det strängaste maximistraffet fåröverskridas i olika fall. Om det gemensammabötesstraff som döms ut för flera brott före-skrivs i 7 kap. 3 §. Ett gemensamt bötesstrafffår vara högst 240 dagsböter, medan maxi-miantalet dagsböter för ett enskilt brott är120.

3 §. Allmänna principer vid bestämmandeav straff

Paragrafen omfattar de allmänna principer-na vid bestämmande av straff. Ett straff skallenligt dess 1 mom. bestämmas med beaktan-de av samtliga grunder som enligt lag inver-kar på storleken och arten av straffet samtenhetligheten i rättspraxis. I den första delenav bestämmelsen fastslås terminologin i ka-pitlet. Bestämmande av straff är ett överbe-grepp som inbegriper valet av straffart ochstraffbestämningen. Också de i denna be-stämmelse koncentrerade allmänna princi-perna gäller för bägge delavgöranden. Omhuvudreglerna vid straffmätningen bestämsnärmare i 2 mom. Straffet skall mätas ut såatt det står i ett rättvist förhållande till hurskadligt och farligt brottet är, motiven tillgärningen samt gärningsmannens av brottetframgående skuld i övrigt. Om utgångspunk-terna för valet av straffart föreskrivs i 3mom. När frågan om straffart avgörs skallförutom de grunder som påverkar straffmät-ningen, också tillämpas bestämmelserna i9—12 §.

1 mom. I momentet betonas vikten av enenhetlig rättspraxis. Kravet har skrivits inockså i gällande 6 kap. 1 § om straffmätning.Eftersom jämlikhetsprincipen lika väl gällervalet av straffart, har det ansett nödvändigtatt föreskriva om saken i den allmänna be-stämmelsen om straffartsval och straffmät-ning. Jämlikhetsprincipen är en rättsligt bin-dande straffmätningsprincip. Om den blirgrovt åsidosatt kan t.o.m. tjänsteansvar följa(HD 1973 II 73).

På basis av förarbetena till reformen av 6kap. utkristalliserades på 1970-talet anvis-ningar för mätningsprövningen. Syftet meddem var att främja en enhetlig rättspraxis ge-nom att introducera beslutsmodellen för s.k.normalstrafftänkande. Enligt denna skall förnormalbrott dömas till normalstraff, om detinte är motiverat att avvika från straffen i nå-gondera riktningen. Genom normalstrafftän-kandet försöker man förse straffmätningenmed en utgångspunkt och en fixpunkt. Fix-punkten skall tas i rättspraxis. Domstolen börhålla sig till de genomsnittslinjer som utgörvedertagen praxis, om till fallet inte hänförsig någon särskild omständighet som ger

RP 44/2002 rd190

domstolen rätt att avvika från linjen.Enligt normalstrafftänkandet mäts straffen i

princip ut med hjälp av ett slags jämförelser.Domstolen skall jämföra det fall som skallavdömas med de vanliga uttrycksformernaför brottet. Därefter skall den för gärningendöma ut ett straff, som motsvarar antingen detypiska straffen för gärningen eller som avvi-ker från dem i linje med hur fallet skiljer sigfrån genomsnittsstraffet i grövre eller lindri-gare riktning. Karaktäriseringen "normal-brott" är bara en förenklad beskrivning avstraffmätningsprocessen. Det är klart att maninte bland de enskilda brottstyperna kan hittanågot normalbrott som distinkt går att be-stämma eller beskriva. Detsamma kan sägasom motsvarande normalstraff. Bland de olikabrotten kan däremot särskiljas ett antal typ-situationer. Likaså är det möjligt att statis-tiskt beskriva de typstraffzoner som motsva-rar typstraffen i fråga. Denna kunskap hjälperockså domstolarna att styra in praxis i sådanabanor som hindrar stora enskilda avvikelser.

I 2 mom. anges de viktigaste straffmät-ningsgrunderna: straffet skall mätas ut så attdet står i ett rättvist förhållande till hur skad-ligt och farligt brottet är, motiven till gär-ningen samt gärningsmannens av brottetframgående skuld i övrigt. De gällande hu-vudreglerna för straffmätningen finns i 6 kap.1 §. Bestämmelsens nya placering ändrar ioch för sig inte dessa principer. Lydelsen haremellertid något setts över samt preciserats.

Den allmänna bestämmelsen fastslår — ilikhet med den gällande lagen — proportio-nalitetsprincipen som huvudprincip förstraffmätningen. Till proportionalitetsprinci-pens teoretiska innehåll tar bestämmelseninte närmare ställning. I den preciseras där-emot de grunder som skall beaktas när deträttvisa förhållandet mellan ett brott och ettstraff fastställs. Det är frågan om hur skadligtoch farligt brottet uppskattas vara, motiventill gärningen samt gärningsmannens av brot-tet framgående skuld i övrigt. Propositionenkommer att medföra vissa ändringar i de ut-gångspunkter för klandervärdhetsbedöm-ningen som nämns i gällande 6 kap. 1 §.

Skada och fara. För följdernas del utgåsvid klandervärdhetsbedömningen från hurskadligt och farligt brottet är. Enligt gällandelydelse i 6 kap. 1 § är utgångspunkten den-

samma.Bedömningen av ett brotts skadlighet och

farlighet skall relateras till brottsbeskrivning-en. Det är alltid uttryckligen frågan om attbedöma brottsbeskrivningsenliga följder. Härutgås från bestämmelsens skyddsobjekt ochde avsikter som ligger bakom bestämmelsen.Detta var också vad som avsågs när 6 kap.stiftades i tiden. Vilken skada eller fara somhelst kvalificerar sig inte som grund för svår-hetsbedömningen, utan det måste föreliggajust det slags skador som nämns i brottsbe-skrivningen; vidare skall brottsbeskrivningenha kommit till i syfte av avvärja skadorna.

Med skadan och faran hänsyftas inte enbartpå de realiserade brottsföljderna, utan ocksåpå den skada och den fara som det utifrån enförhandsbedömning var att förvänta att gär-ningen ledde till. Graden av fara bedöms en-ligt faktorer som hur sannolik, av vilken be-skaffenhet och hur allvarlig följden är. För attkunna bedöma betydelsen av konkreta följderblir man tvungen att analysera de enskildabrotten och att tolka de särskilda straffmät-ningsgrunderna.

Vid straffmätningen får beaktas endast deföljder av brott som gärningsmannens skuldhar omfattat. Vid uppsåtliga brott förutsättsenligt 3 kap. 6 § minst att gärningsmannenhar ansett följderna vara övervägande sanno-lika. Strängt taget skall oaktsamhetsbaseradeföljder således inte ha någon relevans vidsvårhetsbedömningen av uppsåtliga brott.Trots detta påverkar också oaktsamhetsbase-rade följder i regel ansvarets omfattning, an-tingen via separata brottsbeskrivningar, t.ex.när samma gärning inbegriper misshandeloch dödsvållande, eller, när intresset i frågainte skyddas i form av oaktsamhetskriminali-seringar, genom tillämpningen av den all-männa fareprincipen i lagen. I och med attskada och fara nämns parallellt i lagen kanstraffbarheten anknytas direkt till den genomgärningen skapade faran, som därefter reali-serades i form av skador.

Motiven till gärningen. Bevekelsegrunder-na nämns inte i den gällande allmännastraffmätningsbestämmelsen. Det föreslås atten sådan införs nu. Lagstiftarens något åter-hållsamma attityd till frågan har varit förståe-lig. Fastän motiven till en gärning är av bety-delse vid den socialetiska bedömningen av

RP 44/2002 rd 191

gärningen, är det mindre klart vilken ställ-ning de har som legala straffmätningsgrun-der.

Motiven är viktiga när det gäller att ge ettallmänt moraliskt omdöme om en gärning,eftersom de säger något om gärningsmannensjälv, om det hurdan människa han eller honär och vad han eller hon har haft för syften.Den allmänna moraldiskussionen och beslu-ten om hur straffen används avviker emeller-tid från varandra. När den allmänna moral-diskussionen opererar med hårfina nyanserav fördömanden, delar strafflagen ut klandermed hård hand — det är stor skillnad mellanolika grader av indignation och fängelsestraffsom mäts ut i år. Alla moraldiskussionsschat-teringar kan inte bli renfiltrerad straffrättsligpraxis. En avvisande inställning till gär-ningsmannastraffrättsliga grunder ger anled-ning att vara negativ också till omständighe-ter som leder till strängare straff beroende pågärningsmannens personlighetsdrag. Ävenom förkastliga motiv, såsom t.ex. avund,elakhet, girighet, egoism och svartsjuka,samtidigt säger något om gärningsmannenoch hans eller hennes natur, är det skäl att avrättspolitiska skäl vara återhållsam mot dyli-ka skärpningsgrunder. Strafflagen är inte ettmedel för moraliserande, utan ett medel förskyddande av viktiga samhälleliga och indi-viduella intressen. Att straff används och attstraff skärps måste kunna motiveras med för-nuftiga praktiska skäl. Detta skall kunna för-utsättas också av de motivbaserade straff-skärpande grunderna. Dessa måste tillräckligtostridigt kunna bevisa gärningsmannens stör-re skuld eller gärningens farlighet.

Kriminaliseringarna bottnar vanligen i idénom gärningsmannen som en person som gårin för att skada någon eller för att åtminstoneprofitera på brottet. Brott som har begåtts avoegoistiska motiv i syfte att komma de andrasamhällsmedlemmarna till nytta avviker fråndetta antagande och bestraffas därför i all-mänhet lindrigare. Den brottsbeskrivningsen-liga verksamheten skall således bestraffaslindrigare, om gärningen har begåtts i avsiktatt främja samhälleligt viktiga mål och indi-vidernas väl. Sådana gärningar som har be-gåtts t.ex. av medlidande, medkänsla eller envilja att hjälpa förknippas också med positivamoralbedömningar. Gärningen är förutom

förståelig, till en viss punkt också godtagbar.Det lindrigare straffet är ett slags erkänsla försocialt godtagbara syftemål. Strafflindringenkan visserligen försvaras också under åbero-pande av att en person som handlar utifrånsådana motiv inte är särskilt farlig. Av destrafflindrande motiven nämns i 6 kap. 3 § 2punkten i den gällande strafflagen särskiltstark mänsklig medkänsla, som följaktligenkan granskas både som ett socialt godtagbartmotiv, och som en bevekelsegrund som harminskat gärningsmannens förmåga att följalag. Som andra exempel på osjälviska motivkan nämnas bl.a. rörelser för civil olydnad,där de medverkande till värn för kultur- ochmiljövärden eventuellt gör sig skyldiga tillskadegörelse eller till förfaranden som kon-stituerar olika grader av motståndsbrott mottjänstemän. Såvitt det inte i sig går att bestri-da att avsikterna är godtagbara, och klander-värdheten riktar sig närmast bara mot de val-da medlen, skall de godtagbara syftena sessom strafflindrande omständigheter.

Gärningsmannens av brottet framgåendeskuld i övrigt. Den tredje fixpunkten vidklandervärdhetsbedömningen hänför sig tillden skuld som gärningsmannen visar i brot-tet. Skulden har flera betydelseinnehåll istraffrätten. Man talar för det första om gär-ningsbaserad skuld och om gärningsmanna-baserad skuld beroende på om bedömningentar fasta på gärningsmannens person eller påden konkreta gärningen. Bedömningen riktarsig inte mot gärningsmannens personlighetoch leverne utöver det som har framgått avdet konkreta brottet. Dryckenskap, tvivelak-tigt sällskap eller besynnerliga vanor är ingalegitima straffmätningsgrunder. Att skuldbe-dömningen inskränker sig till konkreta, en-skilda gärningar baserar sig på den rättsstat-liga uppfattningen om strafflagens funktionoch verksamhetsmetoder. Enligt strafflagenbestraffas för gärningar, inte för sätt att leva.

De olika formerna av tillräknande är en delav skuldbedömningen. Att det finns olikagrader av uppsåt och oaktsamhet gör detmöjligt att gradera det skuldrelaterade kland-ret också med hänsyn till de olika formernaav tillräknande. Det kan anföras flera paral-lella grunder för att uppsåtliga och oaktsam-ma gärningar skall behandlas olika. Den stör-re skuld som uppsåtet ger uttryck för ankny-

RP 44/2002 rd192

ter till såväl gärningsmannens samhällsfient-liga vilja som den högre kunskapsnivån hosden som handlar uppsåtligen. Den högstagraden av uppsåt är avsiktsuppsåtet. Gär-ningsmannens uttryckliga avsikt är då attkränka någon annans intressen. Graden avuppsåt bedöms också via sin kunskapsmässi-ga dimension. Ju säkrare gärningsmannen varpå att han eller hon skulle nå sitt syfte och jumedvetnare han eller hon var om de gär-nings- och straffbarhetsrelaterade omstän-digheterna, desto uppenbarare är likgiltighe-ten för andras skyddade intressen. Visshetom brottsbeskrivningsenlighet representerarett mer klandervärt uppsåt än bara en sanno-likhetsbedömning. Uppsåtsklandret lindras imotsvarande mån som följderna blir osäkra-re.

Vid oaktsamhet har sedan gammalt skiltsmellan medveten och omedveten oaktsamhet.Vid den senare har gärningsmannen inte allsuppfattat följden som möjlig, även om haneller hon borde ha gjort det. Vid medvetenoaktsamhet har gärningsmannen tagit möj-ligheten med i beräkningen. Av de bådaoaktsamhetstyperna är den medvetna oakt-samheten mer klandervärd subjektivt sett. Ef-tersom oaktsamheten omfattar både ett sub-jektivt och ett objektivt element, krävs det attbägge dimensionerna samtidigt beaktas närställning tas till frågan om oaktsamhetenssvårhetsgrad. Graden av objektiv oaktsamhetbestäms utifrån bl.a. storleken av den risksom gärningen medför samt vikten av deäventyrade intressena och sannolikheten förkränkning, gärningsmannens yrkesmässigaoch sociala ställning samt de socialt godtag-bara syften som den riskskapande gärningeneventuellt har. Det är dock alltid frågan omen helhetsbedömning, där också gärnings-mannens subjektiva förmåga och möjligheteratt bli varse riskerna skall beaktas.

Hur fast besluten att begå brottet gär-ningsmannen har varit och i vilken utsträck-ning brottet ger uttryck för gärningsmannensallvarliga föresats att bryta mot lagen är om-ständigheter som påverkar skuldbedömning-en. För brott som har begåtts efter mogetövervägande och planmässigt bestraffassträngare än för brott som har begåtts påstundens ingivelse. Detta framgår t.ex. avkriteriet på berått mod vid mord. Planmäs-

sighet är såväl enligt den gällande som denföreslagna lagen en av de allmänna straff-skärpningsgrunderna. Vidare nämns sammaförhållande som en kvalificerande grund i ettflertal enskilda brottsbeskrivningar. Motsat-sen till de planlagda och övervägda brottenutgör de brott som begås på stundens ingivel-se, utan att gärningsmannen desto mer tänkerpå saken. Omständigheten är en av de gäl-lande grunderna för åtgärdseftergift; ett brottsom har begåtts av en ung person får lämnasobestraffat, om gärningen "snarare kan ansesha berott på oförstånd eller förhastande än pålikgiltighet" (3 kap. 5 § 4 mom.).

Enligt det normativa skuldtänkandet repre-senterar skulden framför allt klandervärdhet.För klander förutsätts i sin tur att gärnings-mannen hade kunnat handla annorlunda. Omgärningsmannen av någon orsak hade sämremöjligheter att handla annorlunda än vad haneller hon gjorde, skall detta leda till en lind-rigare skuldbedömning. I lagstiftningenframgår principen främst av straffnedsätt-ningsgrunderna i strafflagsbestämmelsernaom nödvärn och nödtillstånd samt strafflind-ringsgrunderna (påtryckning, hot, medkänslaoch frestelse) i gällande 6 kap. 3 § 1 och 2punkten.

Också hur brottet begås inverkar på svår-hetsbedömningen. Grunden nämns dock intesärskilt i lagrummet. Skillnaderna i hand-lingssätt återspeglar i regel den varierandeförekomsten av skada eller fara i sambandmed gärningen eller så vittnar de om gradenav skuld hos gärningsmannen. Egenskapersom markerar olika handlingssätt är t.ex. deanvända medlen, gärningens längd, gär-ningsmannens ställning, offrets hjälplöshetoch sårbarhet samt ett rått eller grymt utfö-rande. Vilken betydelse egenskaperna skalltillmätas bestäms enligt vad de säger om gär-ningens skadlighet och farlighet eller gär-ningsmannens skuld.

I 3 mom. anges de allmänna utgångspunk-terna för valet av straffart: När frågan omstraffart avgörs, skall förutom de grundersom påverkar straffmätningen, också tilläm-pas bestämmelserna i 9—12 §. Valet avstraffart och straffmätningen baserar sig del-vis på samma kriterier. Till den del som valetav straffart är ett val mellan straffarter som ärolika stränga skall de allmänna straffmät-

RP 44/2002 rd 193

ningsgrunderna tillämpas. Dessa regleras ikapitlets 4—8 §. Vid valet av straffart skalldessutom tillämpas de särskilda artvalsgrun-derna för respektive straffart. Om dem före-skrivs i kapitlets tredje underavdelning. En-ligt förslaget skall dessa utgångspunkternämnas i 3 mom. i den allmänna bestämmel-sen.

Straffmätning (4—8 §)

Bestämmelserna i kapitlets andra underav-delning gäller straffmätningen, vilket medandra ord innebär att straffets storlek slåsfast. Vid straffmätningen handlar det främstom en gärningsrelaterad klandervärdhetsbe-dömning. Utöver klandervärdheten beaktasskälighets- och ändamålsenlighetsgrunder avolika slag. De viktigaste straffmätningsgrun-derna finns i kapitlets 4—8 §.

4 §. Mätningsgrunder

I bestämmelsen sägs att grunder som på-verkar straffmätningen är förutom de somnämns i 5—8 § i detta kapitel de om vilkabestäms någon annanstans i lag. I gällande 6kap. 1 § 2 mom. konstateras: "Grunder förskärpning och lindring av straff är, jämte deövriga omständigheter som enligt lag inver-kar på straffmätningen, de i detta kapitels 2och 3 § nämnda grunderna." Eftersom medskärpnings- och lindringsgrunder lätt förståsendast grunderna i det föreslagna kapitlets 5och 6 §, används i det föreslagna lagrummetden allmännare termen grunder "som påver-kar straffmätningen". Till dem hör förutomskärpnings- och lindringsgrunderna ocksåolika slags skälighetsgrunder (7 §) samt degrunder i 8 § som berättigar till avvikelserfrån straffart och straffskala.

Med hänvisningen till de straffmätnings-grunder om vilka bestäms någon annanstans ilag avses framför allt sådana omständighetersom framgår av enskilda brottsbeskrivningaroch som hänför sig till bedömningen av hurgrova brotten är. De centrala grunderna försvårhetsbedömningen vid enskilda brott, des.k. särskilda straffmätningsgrunderna, finnerman genom att tolka brottsbeskrivningarnasamt de kvalificerande och de privilegierandegrunderna för brotten.

Med tanke på situationer där de allmännamätningsgrunderna samt de särskilda mät-ningsgrunder som framgår av brottsbeskriv-ningarna kunde bli tillämpliga samtidigt harman i vissa länders lagstiftning skrivit in etts.k. förbud mot dubbelkvalifikation. Det in-nebär att ett brottsbeskrivningselement inteskall prövas på nytt vid straffmätningen.Förbudet har betydelse närmast i sambandmed grunderna för svårhetsdifferentieringen.Rationellt tolkat innebär förbudet att enomständighet som nämns som en kvalifice-rande grund, men som samtidigt också är enallmän straffmätningsgrund, t.ex. planmäs-sighet, får beaktas vid straffmätningen endastom grunden i fråga är exceptionellt framträ-dande. Om ett skattebedrägeri betraktas somgrovt till följd av planmässighet, får det straffsom döms ut för grovt skattebedrägeri skär-pas enligt planmässighetsgrunden bara omplanmässigheten är exceptionellt minutiös.

Det är omöjligt att räkna upp straffmät-ningsgrunderna på ett uttömmande sätt. Ut-över omständigheterna i brottsbeskrivningensamt grunderna i straffmätningsnormernaskall vid klanderbedömningen i själva verketdryftas alla de grunder enligt vilka skillnadenmellan straffbart och icke-straffbart beteendebestäms. Att tolka och ange skäl för dem är isista hand en uppgift för rättspraxis och dokt-rinen.

5 §. Skärpningsgrunder

De allmänna skärpningsgrunderna reglerasi 5 §. Som straffskärpningsgrunder skall be-traktas 1) att den brottsliga verksamheten harvarit planmässig, 2) att brottet har begåtts aven medlem i en grupp som har organiseratsför att begå allvarliga brott, 3) att brottet harbegåtts mot ersättning, 4) att brottet har riktatsig mot en person som hör till en nationell,raslig eller etnisk folkgrupp eller någon an-nan sådan folkgrupp och att det har begåttspå grund av denna grupptillhörighet och 5)gärningsmannens tidigare brottslighet, omförhållandet mellan den tidigare brottslighe-ten och det nya brottet visar att gärnings-mannen, med anledning av att brotten är lik-artade eller annars, är uppenbart likgiltig förförbud och påbud i lag.

Den motsvarande bestämmelsen finns i

RP 44/2002 rd194

gällande 6 kap. 2 §. De grunder som anförsdär skall bibehållas med oförändrat innehåll.Rasistiska och motsvarande motiv skalldessutom anges som en straffskärpandegrund.

1 punkten. Att planmässighet skall varastraffskärpande kan motiveras med såvälskuld- som preventionshänsyn. Planeradebrott är dels ett tecken på en intensiv brottsligvilja, dels kan skärpta straffhot just i dessa si-tuationer ha en i snitt större preventions-effekt. För att grunden skall vara tillämpligräcker det inte med att gärningsmannen kortöverväger situationen i verkställighetsögon-blicket, utan det krävs att brottet och denlångsiktiga brottsinriktade verksamheten ärplanmässig. Planmässigheten kan omfattabara en av gärningarna eller t.o.m. en hel se-rie brott.

Den tillämpningströskel som anknyter tillmätningsgrunden varierar allt enligt brotts-typ. Om brottsbeskrivningen redan i sig för-utsätter planering i någon mån, skall plan-mässigheten ha en styrka som överskrider detövervägande som normalt hör till brottstypeni fråga. Dessutom är det skäl att notera attdenna (särskilda) planmässighet nämns somen kvalificerande grund i samband med ettflertal enskilda brott. I dessa situationer mås-te alldeles speciellt stora krav ställas på till-lämpningen av 1 punkten. Vid brott som re-gelmässigt begås utan förhandsövervägan-den, så som t.ex. de flesta våldsbrotten, kandet däremot vara motiverat att tillämpa be-stämmelsen redan under knappare förutsätt-ningar.

Domstolen kan ofta sluta sig till planmäs-sighet av hur brottet har begåtts. I synnerhetlångvariga förberedelser inför ett brott skallvara tecken på att den grund som anges i la-gen föreligger. Vidare kan planmässighetframgå av åtgärder som skall garantera attbrottet lyckas samt också av projekt av ex-ceptionell omfattning. Planmässigheten kanvariera enligt medgärningsmännens andeloch verksamhet. Vid straffmätningen skallför varje gärningsmans del utredas hur plan-mässigheten framträder i vars och ens verk-samhet.

2 punkten. Som andra straffskärpnings-grund nämns att brottet har begåtts av enmedlem i en grupp som har organiserats för

att begå allvarliga brott. Den organiseradebrottsligheten är effektiv och vidlyftig, varförden utgör ett särskilt hot mot de intressensom skyddas av rättsordningen. Ett sätt attbekämpa organiserad brottslighet är att kri-minalisera medverkan i kriminella organisa-tioners verksamhet, vilket har föreslagits iFinland (RP 183/1999 rd).

Att brottet begåtts av medlem i en för all-varliga brott organiserad grupp är en straff-skärpningsgrund som infördes i Finland re-dan år 1976. För att skärpningsgrunden skallkunna tillämpas förutsätts för det första attdet är frågan om en organiserad grupp. Orga-nisationen skall vara så pass sammansvetsadatt man kan sluta sig till subordinationsför-hållanden och en differentierad arbetsfördel-ning. Som exempel kan nämnas ennarkotikaliga, där en person finansierar ochleder verksamheten, en annan importerarnarkotikan, en tredje är grossist och de övrigadistribuerar narkotikan i minuthandeln.Ekonomisk brottslighet och penningtvätt,människohandel och i allmänhetgränsöverskridande former av internationellbrottslighet är typexempel på situationer därgrunden blir tillämplig. Ett ungdomsgängsom snattar och vandaliserar omfattasdäremot inte av straffskärpningsgrunden,eftersom gänget inte har vare sig någondifferentierad arbetsfördelning eller någrasärskilda subordinationsförhållanden (RP125/1975 II rd).För att grunden skall kunna tillämpas krävsockså att gruppen har organiserats i syfte attbegå allvarliga brott. Generellt inskränker sigemellertid inte tillämpningen av straffskärp-ningsgrunden bara till allvarliga brott. Den ärtillämplig också på smärre brott, om dessaomedelbart har främjat det gemensamma må-let för ligans verksamhet. Om ett brott somen av ligans medlemmar har begått inte harnågot samband med ligans verksamhet somhelhet, får straffskärpningsgrunden inte till-lämpas (RP 125/1975 II rd).

Det kan visa sig problematiskt att tillämpastraffmätningsgrunden i synnerhet i fall därgärningsmannen medverkar till brottet efterpåtryckningar från de övrigas sida eller tillföljd av disciplinen inom gruppen. Här, pre-cis som i många andra fall, framträderstraffmätningsgrundernas dualistiska natur:samma omständighet kan i vissa fall tala för

RP 44/2002 rd 195

straffskärpning, medan den under andra för-hållanden däremot kan motivera strafflind-ring.

3 punkten. Den tredje straffskärpnings-grunden hänför sig till motiven till gärning-en. Att brottet har begåtts mot ersättning (be-löning enligt gällande lag) skall på sammasätt som i dag utgöra en straffskärpnings-grund. Detta slags brott har ansetts visa sär-skilt stor skuld. Att ett brott begås mot er-sättning säger något också om gärningsman-nen och hans eller hennes karaktärsdrag. Denomständigheten att gärningsmannen sam-tycker till att bryta mot samhällets normerbara han eller hon kompenseras för det, visaratt han eller hon är särskilt likgiltig för and-ras intressen. De brott som begås mot ersätt-ning förutsätter dessutom ofta planering, vil-ket också för sin del stöder kravet på att ett isnitt strängare straff skall dömas ut. Straff-skärpningen fordrar att ersättningen har ut-fästs på förhand, eller att gärningsmannen ut-ifrån tidigare erfarenheter åtminstone skallkunna hålla belöningen för sannolik.

Också här är det skäl att betona hur viktigtdet är att hänsyn tas till helheten och till mo-tivationsunderlaget för hela gärningen. Allagärningar som begås mot ersättning är intenödvändigtvis planlagda. Undantagsvis kanen utlovad ersättning tvärtom te sig så fres-tande för gärningsmannen att han eller honinte förmår motstå frestelsen, vilket för sindel snarare kunde tänkas motivera ett lindri-gare straff.

4 punkten. Som fjärde straffskärpnings-grund nämns att brottet har riktat sig mot enperson som hör till en nationell, raslig elleretnisk folkgrupp eller någon annan sådanfolkgrupp och att det har begåtts på grund avdenna grupptillhörighet.

Till följd av samhälleliga förändringar harrasismen och främlingshatet tagit sig allt syn-ligare uttryck i ett flertal länder. Det är natur-ligt att man vill reagera på problemet ocksåmed straffrättsliga medel redan därför att dethur dessa attityder och uppfattningar manife-steras ofta i sig motsvarar någon brottsbe-skrivning. Det råder dessutom en allt störreenighet om att brott som drivs av främlings-hat eller antipatier mot olika slags minori-tetsgrupper skall bedömas strängare än nor-malt. I Finland har man haft i tankarna främst

brott som riktar sig mot flyktingar och in-vandrare; samma konstellation uppstår å and-ra sidan också när motivet till brottet har va-rit t.ex. offrets religion eller etniska ursprung.

Brott som begås mot minoritetsgrupper ibehov av skydd är i snitt mer klandervärda,eftersom de äventyrar dessa människorsställning, rättigheter och säkerhet på ett sättsom ofta överskrider det men som motsva-rande brott av normaltyp medför. Ett brottmed rasistiska motiv kan injaga allvarligfruktan hos offret, eftersom han eller hon intehar fallit offer för brottet av en ren slump,utan av någon sådan, vanligen synlig, egen-skap som eventuellt också i fortsättningen ut-sätter honom eller henne för brott. På sammasätt som vid den ligarelaterade straffskärp-ningsgrunden kan skärpningen motiverasmed hotet om ökat rasistiskt våld. De rasis-tiska brotten är ofta dessutom välplanerade, ijämförelse med t.ex. fall av misshandel isamband med konfliktsituationer eller ska-deståndsbrott på stundens ingivelse. Ocksådetta utgör skäl för att behandla brotten i frå-ga strängare.

Syftet med bestämmelsen är framför allt attskydda nationella, rasliga och etniska minori-teter för rashatsbaserat s.k. rasistiskt våld.Bestämmelsen skyddar dock inte enbart mi-noritetsgrupper. I vissa exceptionella fall kanockså den omständigheten att brottet riktasmot en person som hör till majoritetsgruppenutgöra en skärpningsgrund, om brottet harbegåtts uttryckligen på grund av dennagrupptillhörighet.

Att skärpningen gäller endast brott som harbegåtts därför att offret hör till en sådan folk-grupp som avses i bestämmelsen är en viktigbegränsning. Alla brott som riktar sig motvissa folkgrupper föranleds inte av en per-sons grupptillhörighet. Syftet med bestäm-melsen är emellertid att ge skydd mot just detslags brott där primärorsaken och gärnings-mannens motiv hänför sig till någon egen-skap som offret har som medlem av en speci-fik folkgrupp. Av den föreslagna bestämmel-sen framgår begränsningen så att brottetutryckligen skall begås på grund av att offrethör till någon grupp som nämns i förslaget.

Som grupper som behöver skyddas nämnsnationella, rasliga och etniska folkgrupper.Utöver dessa skall lagen skydda också perso-

RP 44/2002 rd196

ner som hör till andra sådana folkgrupper,om folkgruppen på något sätt kan jämställasmed nationella, rasliga och etniska minorite-ter. En naturlig tolkningsanvisning har vi i deallmänna diskrimineringsbestämmelserna,som dock erbjuder ett mer omfattande skyddän de föreslagna bestämmelserna. Genomdiskrimineringsbestämmelserna skyddas allaminoriteter, medan avsikten däremot nu är atterbjuda skydd endast mot brott som har rasis-tiska motiv eller som bottnar i främlingshat.Till dessa kan emellertid i många avseendenjämställas också de brott som har motiveratsav någons religiösa grupptillhörighet. Det-samma gäller för brott som baserar sig på hatmot sexuella minoriteter.

I bestämmelsen begränsas inte de brott somomfattas av den. I likhet med de andra all-männa straffmätningsgrunderna täcker ocksådenna skärpningsgrund i princip samtligabrottstyper. Med hänsyn till bakgrunden tilloch avsikten med bestämmelsen inskränkersig dess tillämpningsområde mest naturligttill våldsbrott samt brott som äventyrar sä-kerheten eller utkomst- eller levnadsmöjlig-heterna (t.ex. skadegörelse och sabotage-brott) för människor som hör till en minori-tet.

I lagen finns ytterligare en mängd krimina-liseringar, vilkas uttryckliga syfte är attskydda minoriteterna i fråga. Sådana brott ärt.ex. folkmord och förberedelse till folkmord,hets mot folkgrupp och diskriminering (11kap. 6, 7, 8 och 9 §). I dessa fall har behovetav minoritetsskydd redan beaktats i brottsbe-skrivningen och i straffskalan. En omstän-dighet som redan har beaktats när brottsbe-skrivningen kom till, skall inte tillmätas nyrelevans vid straffmätningen (förbudet mots.k. dubbelkvalifikation). Diskriminering el-ler hets mot folkgrupp bestraffas med andraord inte strängare av den orsaken att brottethar begåtts på grund av någons nationella ur-sprung eller hudfärg.

Brott med rasistiska motiv kan rikta siginte bara mot enskilda personer utan ocksåmot folkgrupper. T.ex. i den motsvarandesvenska bestämmelsen (29 kap. 2 § sjundepunkten) nämns separat att brottet kan riktasig också mot en folkgrupp eller en annansådan grupp av personer. Någon liknande re-glering ingår inte i förslaget. De situationer

där brottet utryckligen riktar sig mot någonviss grupp utgör samtidigt situationer medtanke på vilka det till minoritetsgruppernasskydd finns egna brottsbeskrivningar i lagen,varför det således inte är nödvändigt att sombrottsobjekt nämna folkgrupperna särskilt.

5 punkten. Straffskärpande är också gär-ningsmannens tidigare brottslighet, om för-hållandet mellan den tidigare brottslighetenoch det nya brottet visar att gärningsmannen,med anledning av att brotten är likartade ellerannars, är uppenbart likgiltig för förbud ochpåbud i lag. Bestämmelsens lydelse motsva-rar den gällande lydelsen av 6 kap. 2 § 4punkten.

Återfall i brott är den viktigaste straff-skärpningsgrunden i praktiken. Principen omatt förstagångsförbrytare förtjänar att behand-las lindrigare, att på sätt och vis få en andrachans, är allmänt erkänd. Att upprepade brottleder till allt strängare straff är en principsom ses som nästan lika ostridig. Återfalls-skärpning kan i själva verket underbyggasmed en mängd interrelaterade grunder: Densom upprepar sitt brott, trots att han eller honredan har fått en varning, visar likgiltighetför normerna i rättsordningen och andrasrättsligt skyddade intressen. Återfall visar vi-dare att gärningsmannen är likgiltig inför detklander och den varning som har riktats mothonom eller henne själv. Återfallsskärpning-en kan således baseras på gärningsmannensstörre skuld. Det att gärningsmannen uppre-pade gånger begår brott vittnar även om atthan eller hon är farlig eller åtminstone benä-gen att begå olagligheter också i framtiden.Med återfallsskärpning kan således syftas tillatt antingen ge gärningsmannen en än mereffektiv varning eller i sista hand isolera ho-nom eller henne. Beroende på vilken avgrunderna man väljer att betona, tillmätsåterfallsskärpning och återfall olika betydelsei de olika delavgörandena vid bestämmandeav straff.

Skälen för återfallsskärpning är emellertidinte oproblematiska. Anstaltsstraff snarareförsvagar än förbättrar gärningsmännensmöjligheter att leva ett laglydigt liv. Medtanke på det normativa skuldtänkandet ärkroniska återfallsförbrytares brott i genom-snitt mindre klandervärda, eftersom dessamänniskors möjligheter att handla annorlun-

RP 44/2002 rd 197

da ofta är försvagade. Återfallsbrottslighetenanknyter också ofta till en brottsgynnandeoch inrotad livsföring, där gärning följer pågärning utan eftertanke och så att gärnings-mannens faktiska möjligheter att påverkahändelseförloppet är begränsade. När åter-fallsbestämmelserna reformerades år 1976utgicks bl.a. från att återfall som visar beräk-ning och likgiltighet skall skiljas från detslags återfall som snarare bottnar i gärnings-mannens sociala hjälplöshet än i hans ellerhennes likgiltighet för andras intressen.

Det är nödvändigt att beakta argumentenmot återfallsskärpning när man dryftar hurden skall genomföras. Motargumenten utgördock ingen tillräcklig grund för avskaffandetav skärpningen. I sista hand är skärpningennödvändig av samma orsaker som använd-ningen av straff i allmänhet. Strafflagens syf-te är intresseskydd; ju viktigare intressen detär frågan om och ju sannolikare det är att dekränks, desto kraftfullare åtgärder fordras. Ioch med att strafflagsstraffen är avsedda atttas på allvar, kräver systemtrovärdighetensuccessivt strängare påföljder vid fortsattbrottslighet. Ett annat förhållningssätt skulleinnebära att man resignerade inför situatio-nen och öppet medgav att straffsystemet inteens i princip strävar efter att hålla fast vid in-tresseskyddsmålet.

Återfallsskärpningen, som har sin grund ipåföljdssystemets trovärdighet, förutsätter så-ledes en gradvis övergång från lindrigarestraffarter till strängare. Samma argumentkan anföras också vad gäller varningseffek-ten. Sedan straffartsurvalet är slut och dom-stolen har bestämt sig för ett ovillkorligtfängelsestraff, blir situationen problematisk ifråga om varningseffekten. Den fängelserela-terade varningseffekten stöder sig väsentli-gen på den rädsla som människor hyser förfängelse. Rädslan försvinner dock snabbt re-dan efter den första fängelseerfarenheten. Fören person som har avtjänat ett ovillkorligtfängelsestraff är varningseffekten såledessvagare.

Frågan om återfall måste också relateras tillde aktuella brotten. Det viktiga är med andraord inte det att gärningsmannen sannoliktkommer att göra sig skyldig till nya brott,utan det hurdana brott han eller hon kan antasbegå. Också vid bestraffningen av återfalls-

förbrytare bör man se till att mer resurser an-slås för förebyggande av allvarliga brott änlindriga samt att straffen riktas så att de kanförväntas ha någon effekt. När förlängdaovillkorliga fängelsestraff för återfallsförbry-tare motiveras med gärningsmannens farlig-het, skall vid bedömningen av återfallsargu-mentets betydelse beaktas å ena sida hurstränga och många de förväntade nya brottenär, å andra sidan risken för felaktiga progno-ser samt de olägenheter och kostnader somfängelset orsakar samhället och offret.

De anförda synpunkterna ligger också bak-om den gällande lydelsen av återfalls-bestämmelsen i 6 kap. Enligt den tanke somlagen bygger på skall återfall inte i sig ledatill strängare straff; bedömningen påverkasendast när gärningsmannen på nytt begår så-dana brott som visar att han eller hon är up-penbart likgiltig för förbud och påbud i lag.Likgiltigheten skall kunna härledas från för-hållandet mellan det nya och det tidigarebrottet. Förhållandet mellan brotten visar isin tur likgiltighet i lagens mening bl.a. närdet är frågan om likartade brott. Det är interiktigt klart varför avgörandet skall fattas ut-gående från just kriteriet på likartade brott.Detta slags återfall visar åtminstone att gär-ningsmannen är konsekvent likgiltig införvissa typer av andras intressen.

Det är inte nog att brotten är likartade, omåterfallsbrottsligheten snarare är ett uttryckför en inrotad livsföring än ett medvetet ochuppenbart trots mot rättsordningen. Även till-fälliga återfall faller utanför tillämpningsom-rådet för lagrummet. Bl.a. det att en rätt långtid har förflutit mellan brotten är ett teckenpå tillfällighet. Om den likgiltighet som för-utsätts i lagen vittnar framför allt omständig-heter som att brotten är överlagda och plane-rade, dvs. situationer där det är frågan ommedvetna beslut att begå brott och där detkan antas att straffen också har en allmän-preventiv verkan. När kvalifikationen bindssamman med det överlagda och medvetnalagbrott som kan härledas från förhållandetmellan det tidigare och det nya brottet, ute-sluter de gärnings- och gärningsmannarelate-rade omständigheter som i allmänhet försva-gar någons motivationsförmåga — såsomallmänna strafflindringsgrunder, ungdom ochnedsatt tillräknelighet — åtminstone den

RP 44/2002 rd198

skärpning som bygger på en gärningsbaseradskuld.

6 §. Lindringsgrunder

Som strafflindringsgrunder enligt den före-slagna paragrafen skall betraktas 1) att bety-dande påtryckning eller hot eller någon an-nan liknande omständighet har medverkat tillatt brottet begåtts, 2) stark mänsklig med-känsla som har lett till brottet eller en excep-tionell och oförutsedd frestelse, en grovkränkning riktad mot gärningsmannen ellernågon annan motsvarande omständighet somhar varit ägnad att minska gärningsmannensförmåga att följa lag, 3) att brottet har begåttsunder omständigheter där tillämpningen aven ansvarsfrihetsgrund ligger nära till handsoch 4) att förlikning har ingåtts mellan gär-ningsmannen och målsäganden, att gär-ningsmannen annars har strävat efter att för-hindra eller avlägsna verkningarna av sittbrott eller har strävat efter att främja utred-ningen av brottet.

Strafflindringsgrunderna i gällande 6 kap.3 § är tämligen vagt formulerade. Eftersomlindringsgrunderna är till fördel för den åta-lade, kan det anses motiverat att de definierasallmänt liksom också att de tolkas extensivt.Straffskärpningsgrunderna skall däremot avrättssäkerhetsskäl tolkas inskränkt.

1 punkten. Som första lindringsgrundnämns att betydande påtryckning eller hot el-ler någon annan liknande omständighet harmedverkat till att brottet begåtts. Lydelsenmotsvarar i stort sett gällande 6 kap. 3 § 1punkten. Det är framför allt frågan om skuld-bedömning. I dessa situationer har gärnings-mannen inte haft full frihet att välja; gärning-en har inte heller kommit till på gärnings-mannens eget initiativ eller på hans ellerhennes önskan.

Påtryckningen kan vara psykisk, men gär-ningsmannens möjligheter att handla kan in-skränkas också direkt fysiskt — förutsatt attdet inte föreligger ett absolut tvång som ledertill ansvarsfrihet. Yttre faktorer kan skapa ennormkonflikt, där gärningsmannen kännersig tvungen att iaktta en norm som stridermot lagen. Som exempel kan nämnas enförmans befallning till en underordnad attbegå ett brott. En strafflindringsgrund kunde

således tillämpas t.ex. på en vaktmästare,som på order av restaurangägaren vägrar engäst med utländskt påbrå tillträde till restau-rangen och således av rädsla för risken attförlora sitt arbete gör sig skyldig till diskri-minering. Utöver påtryckning kan vissa för-väntningar som av gärningsmannen upplevssom förpliktande tala för strafflindring. Ävenom arbetsgivaren inte direkt beordrar arbets-tagaren till diskriminering, kan arbetsgiva-rens uppfattningar vara så kända att arbetsta-garen handlar i enlighet med vad som sålun-da förväntas av honom eller henne. Som ex-empel på dylika situationer nämns i regering-ens proposition (RP 125/1975 II rd) också enfamiljefaders auktoritet, som när de övrigafamiljemedlemmarna böjer sig för den inne-bär medverkan till faderns brott.

För att en lindringsgrund skall bli tillämp-lig förutsätts att påtryckningen, hotet eller deandra motsvarande omständigheterna är be-tydande. Begränsningen är motiverad i ochmed att det t.ex. inom olika slags ungdoms-grupper och i andra subkulturer torde varahelt normalt att det utövas någon form avlindrigt grupptryck, som resulterar i att la-gens och subkulturens normer strider motvarandra.

Omvänt kan gälla att den som har utövatpåtryckningen får bära ett i snitt större an-svar. Hos oss bestraffas anstiftaren i principlika strängt som gärningsmannen. Oberoendeav detta kan det finnas skillnader i verksam-hetsintensiteten. Den ena ytterligheten repre-senterar de situationer där anstiftan redannärmar sig tvång eller där det i stället för or-dinär anstiftan är frågan om påtryckning ellerförledande till brott. I dessa fall kan anstifta-rens åtgärder och påtryckningar till brott re-dan betraktas som straffskärpningsgrunder, isynnerhet om det föreligger missbruk frånanstiftarens sida av någons beroendeställningeller annars underställda läge (en dylik be-stämmelse finns i 29 kap. 2 § femte punkten iden svenska brottsbalken). Också när anstif-taren själv deltar i det egentliga brottsutfö-randet, är det ofta möjligt att bestraffa honomeller henne såsom huvudgärningsman sträng-are än de övriga. Bedömningen påverkasockså av hur villiga de övriga medverkandevar att begå brottet. Den som har anstiftat enperson som redan hade beslutat att begå ett

RP 44/2002 rd 199

brott skall därför dömas som medhjälpare.Också här är det möjligt att fästa avseendevid gradskillnader, beroende på hur färdigtden egentliga gärningsmannens beslut var.

2 punkten. Enligt 2 punkten skall domenkunna lindras av stark mänsklig medkänslasom har lett till brottet eller en exceptionelloch oförutsedd frestelse, en grov kränkningriktad mot gärningsmannen eller någon an-nan motsvarande omständighet som har varitägnad att minska gärningsmannens förmågaatt följa lag. En bestämmelse med samma in-nebörd finns i gällande 6 kap. 3 § 2 punkten.Det föreslås dock att den gällande lindrings-grunden kompletteras med "en grov kränk-ning riktad mot gärningsmannen", dvs. pro-vokation.

Medkänsla. Som ett exempel på en situa-tion där stark mänsklig medkänsla har lett tillbrottet nämns sedan gammalt s.k. barmhär-tighetsmord. Någon kan t.ex. döda en svårtsjuk släkting för att få slut på dennes olidligaplågor. Medkänsla som bevekelsegrund förbrott kan i sin tur berättiga till strafflindringexempelvis när en mor stjäl matvaror för sinanödlidande barns skull. I sista hand blir mantvungen att avgöra förekomsten av det slagsstarka mänskliga medkänsla som förutsätts ilagrummet utifrån allmän livserfarenhet. Deargument som talar för att medkänsla skallmedföra strafflindring förutsätter inte nöd-vändigtvis att känslan har försvagat gär-ningsmannens förmåga att följa lag. Enligtlydelsen hör hänvisningen till den försvagadeförmågan att följa lag i själva verket endasttill de övriga grunderna i lagrummet.

Frestelse. Också en exceptionell och oför-utsedd frestelse är strafflindrande. Frestelsenskall vara oförutsedd. Lindringen avses gällaendast brott som begås på stundens ingivelse,brott som väsentligen föranleds av lockandeoch gynnsamma tillfällen. Även den gär-ningsman som handlar med eftertanke strävarefter att utföra brottet under gynnsamma för-hållanden och kan vara beredd att inväntadem t.o.m. mycket länge. När ett sådant till-fälle därefter yppar sig kan det inte längreanses som oförutsett i lagens mening, efter-som det kunde förutses. Att brottet är lätt attbegå räcker inte heller som sådant. T.ex. densom stjäl från ett snabbköp kan i regel inteåberopa denna grund, eftersom var och en

som stiger in i en sådan affär redan har för-handskunskap om de rådande förhållandena.Normalt uppställda varor ger inte upphov tillen exceptionell frestelse i lagens mening. Enperson, som prövar låsanordningarna till ettflertal bilar för att slutligen råka komma tillett olåst fordon, kvalificerar sig inte heller förden frestelsebaserade strafflindringen. Här ärdet inte längre frågan om ett oförutsett tillfäl-le i relation till olovligt brukande.

Grov kränkning riktad mot gärningsman-nen. Som ett nytt exempel på när strafflind-ringsgrunden blir tillämplig föreslås att ocksåde situationer där någon har retat upp gär-ningsmannen med någonting grovt kränkan-de (provokation) kan motivera strafflindring.Provokationens betydelse skall bedömas ut-gående från hur starkt gärningsmannen harpåverkats av den. När den provokationsbase-rade lindringen baserar sig på det känslosvallsom följer av gärningsmannens uppretadetillstånd, måste motreaktionen inträffa gans-ka snart härefter. Ju längre tid som förflytermellan kränkningen och motreaktionen, des-to mindre vikt tillmäts den provokationsbase-rade strafflindringen. Om det drar ut på tidenkan det hända att en strafflindrande provoka-tionssituation i något skede övergår i enhämndbaserad straffskärpningssituation.

Någon annan motsvarande omständighet.Hänvisningen till andra omständigheter sompåverkar någons förmåga att följa lag har ti-digare omfattat bl.a. olika situationer somnästan fyllde kriterierna på allmänna straff-nedsättningsgrunder. När det nu med avseen-de på dessa situationer föreslås att lagenkompletteras med en allmän hänvisning somavser samtliga ansvarsfrihetsgrunder (3punkten), kommer hänvisningen i 2 punkteninte att ha en lika stor självständig betydelse.Sådana andra omständigheter kunde tänkasföreligga t.ex. vid kränkningar mot någontredje part, såsom en medlem av gärnings-mannens familj.

I rättslivet åberopas ofta också de motiva-tionsproblem som rus och fylleri för med sig.Enligt den gällande lydelsen av 3 kap. 4 § 2mom. strafflagen skall ett självförvållat rusdock inte allena utgöra en straffnedsättnings-grund. Detsamma skall gälla för den nya la-gen. Trots att man av allmänpreventiva skälinte schematiskt kan döma ut genomsnittligt

RP 44/2002 rd200

mildare straff för brott som begås i berusattillstånd, måste det i enskilda fall vara möj-ligt att beakta den inverkan som berusningenhar på gärningsmannens motivation. Omgärningsmannen av misstag eller ovetandedricker alkohol och därefter begår ett brottalkoholpåverkad, får straffet lindras redanmed stöd av lydelsen i lagen. Strafflindringenkan utsträckas också till situationer där alko-holen har haft atypiska eller annars överras-kande verkningar, som gärningsmannen intekunde vara beredd på. Det torde vara möjligtmed en något lindrigare bedömning av t.ex.stöldsbrott, som gärningsmannen begår i fyl-lan och villan och utan något rationellt motivpå stundens ingivelse. De våldsbrott somgärningsmannen begår när han eller hon ärkraftigt berusad hör till de svåraste i bedöm-ningshänseende. Samma allmänpreventivaskäl som tvingar domstolen att göra avkall påde krav som skuldprincipen ställer, tordeockså förutsätta att berusning inte behandlassom en allmän lindringsgrund.

3 punkten. Det föreslås ytterligare att straff-lindring skall följa om brottet har begåtts un-der omständigheter där tillämpningen av enansvarsfrihetsgrund ligger nära till hands. Desituationer som avses i lagrummet inbegriperförbudsvillfarelse, nödvärn, nödtillstånd ochanvändning av maktmedel i 4 kap., förmansbefallning i den föreslagna 45 kap. 26 b §och laglig självtäkt i den föreslagna 1 kap.2 a § tvångsmedelslagen.

Gärningsmannens okunnighet om en gär-nings rättsstridighet (förbudsvillfarelse) be-friar honom eller henne från ansvar endastom villfarelsen har varit uppenbart ursäktlig.Även om omständigheterna inte uppfyllervillkoren för ansvarsbefriande förbudsvillfa-relse, kan de likväl räcka till för strafflind-ring. Således kan det slags okunnighet om engärnings rättsstridighet som t.ex. baserar sigpå ett oklart lagstiftningsläge, felaktiga myn-dighetsråd eller konträra tolkningsrekom-mendationer och officiella anvisningar ledatill strafflindring eller i vissa fall t.o.m. tilldomseftergift.

Enligt förslaget skall excess i nödvärn be-fria från straffansvar, om omständigheternavar sådana att det inte skäligen kunde hakrävts att gärningsmannen skulle ha reageratpå annat sätt. Vid bedömningen skall hänsyn

tas till hur farligt och oförutsett angreppet varsamt situationen också i övrigt. Gärnings-mannen kan överskrida gränsen för nödvärninte bara genom att använda för mycket våld,men också genom att inleda nödvärnet för ti-digt eller genom att låta försvaret pågå längreän vad som är nödvändigt. När domstolenbedömer hur klandervärd den straffbara nöd-värnsexcessen var, fäster den avseende vidde allmänna bedömningsgrunder som iakttasvid nödvärn. Ju mer oförutsedd situationenvar och ju kortare tid gärningsmannen hadeatt överväga saken, desto större förståelse harman för eventuella felbedömningar. Vid hel-hetsbedömningen får också gärningsmannenssubjektiva förnimmelser tillmätas betydelse.Eftersom det förutsätts att det inte "skäligenkunde ha krävts" att gärningsmannen skulleha reagerat på annat sätt, föreligger här dess-utom ett normativt element. Av alla männi-skor krävs en viss förmåga till självbehärsk-ning. Endast den omständigheten att gär-ningsmannen har svårt för att behärska sigberättigar inte i sig till ansvarsfrihet. Förståe-liga och lindringsberättigande är framför alltsådana motivationssvårigheter som uppstårur defensiva känsloyttringar och reaktioner.Excessivt våld som beror på otyglade aggres-siva känsloyttringar, hat, hämndlystnad ochraseri, bedöms på motsvarande sätt strängare.

En rättsstridig nödtillståndshandling kanförbli straffri, om det inte skäligen kunde hakrävts att gärningsmannen skulle ha reageratpå annat sätt. Vid bedömningen skall hänsyntas till hur viktigt det räddade intresset är, huroförutsedd och tvingande situationen varsamt övriga omständigheter. Även om för-svarssituationen inte föranleder full ansvars-frihet, är det dock möjligt att lindra straffet.Vid mätningsbedömningen fästs då upp-märksamhet vid bl.a. den subjektiva betydel-se som det räddade intresset har för gär-ningsmannen. Det är skäl att tillmäta ocksåaffektionsvärden ett visst mått av skydd;skyddet skall eventuellt vara mindre är detskydd som hänför sig till de objektivt god-tagna värdena i rättsordningen. De yttre om-ständigheterna vid brottet är också av rele-vans. När det t.ex. var tidsbrist som hindradegärningsmannen från att rationellt tänka översituationen, var hans eller hennes möjligheteratt iaktta lagen tillika sämre än normalt.

RP 44/2002 rd 201

Också de ansvarsfrihetsgrunder som intehar skrivits in i lagen ger fingervisningar omomständigheter som kan ha betydelse vidklanderbedömningen. Till dem räknas ävenden kränktes samtycke i vissa situationer.T.o.m. ett sådant samtycke som inte helt ute-sluter en gärnings rättsstridighet kan dockleda till att gärningsmannen ådöms ett lindri-gare straff för t.ex. misshandelsbrott. Ocksåde fall där offret eller någon utomstående ge-nom sitt beteende ökar de brottsrelateradeskadorna, t.ex. genom att vägra söka läkar-vård eller genom att fördröja inledandet avvården, är förtjänta av att nämnas särskilt.Gärningsmannen ställs inte till svars för deextra skador som denna oförutsedda verk-samhet orsakar.

4 punkten. Den föreslagna 4 punkten gällerhändelser efter brottet. Strafflindringsgrunderär att förlikning har ingåtts mellan gärnings-mannen och målsäganden, att gärningsman-nen annars har strävat efter att förhindra elleravlägsna verkningarna av sitt brott eller harsträvat efter att främja utredningen av brottet.Bestämmelsen motsvarar till innehållet och iallt väsentligt till lydelsen gällande 6 kap. 3 §3 punkten, men så att den har kompletteratsmed en utsaga om förlikning. Att gärnings-mannen går in för att avlägsna verkningarnaoch främja utredningen av brottet är besläktatmed bestämmelsen om avstående från försökoch verksam ånger. Samma tankegång åter-speglar även skälighetsgrunderna i de all-männa bestämmelserna om åtgärdseftergift.

När de andra strafflindringsgrunderna hän-för sig främst till bedömningen av gärnings-mannens motivation och skuld vid tiden förgärningen, grundar sig den strafflindring sombaserar sig på gärningsmannens beteende ef-ter brottet snarare på kriminalpolitisk ända-målsenlighet. Att en gärningsman som hargottgjort skador erbjuds strafflindring tjänar iförsta hand offrens intressen; det kan på såsätt vara lättare för dem att få en del av ska-dorna ersatta. Att den som främjar utredning-en av sitt brott belönas med ett lindrigarestraff grundar sig i sin tur på processekono-miska och utredningstekniska skäl.

Förlikning. Det föreslås att i lagen som enform av eliminering av brottsrelaterade verk-ningar särskilt nämns att gärningsmannenoch offret har förlikts. Förlikningsförfarandet

var fortfarande okänt på 1970-talet, närstrafflagen kompletterades med bestämmel-ser om straffmätning. När förlikningsverk-samheten senare utvidgades blev den om-nämnd i bestämmelserna om såväl åtals- somdomseftergift. Det är klart att förlikning samtmedling mellan offret och gärningsmannenskall tillmätas samma betydelse vid såvälstraffmätningen som prövningen av fråganom åtgärdseftergift.

Medling likställs ofta med de kommunalamedlingsprojekt som finns i ett flertal kom-muner. Verksamheten i fråga har expanderatsnabbt och utgör därför en av grunderna förden föreslagna lagändringen och de redangenomförda lagändringarna. Tillämpningenav bestämmelsen inskränker sig emellertidinte bara till den kommunala medlingsverk-samheten. Också andra slags överenskom-melser mellan parterna kan beaktas. I lagenskall inte heller förutsättas att förlikningsav-talet redan har fullgjorts. Vid straffmätningenväger ett fullgjort avtal givetvis tyngre änbara ett förlikningsanbud. Å andra sidan be-ror det inbördes förloppet mellan förliknings-och åtalsprocesserna och tidpunkten för närförlikningsavtalet fullgörs ofta på omstän-digheter som gärningsmannen inte kan på-verka. Därför vore det orättvist att försätta debrottsmisstänkta i olika ställning t.ex. tillföljd av skillnader i betalningsförmågan ellerberoende på hur snabbt förlikningen har in-letts och saken avancerat. Att offrets intresseav kompensation tillgodoses är för övrigtbara en, om än i sig viktig omständighet, påvilken förlikningens värde och betydelsebygger. Sådana förlikningsförsök där parter-na trots gärningsmannens ansatser inte för-liks skall således också tillmätas betydelse.Även om strafflindringen då inte kan baseraspå en förlikning mellan parterna, kan gär-ningsmannens förlikningsvillighet väl sessom ett kriterium på att han eller hon i lagensmening annars har strävat efter att avlägsnaverkningarna av sitt brott.

Strävan efter att förhindra eller avlägsnaverkningarna av brott. Att gärningsmannenannars har strävat efter att förhindra eller av-lägsna verkningarna av sitt brott är också enstrafflindringsgrund. Gärningsmannen kanförhindra verkningarna av brottet genom attavvärja brottsföljden eller genom att annars

RP 44/2002 rd202

återställa rättsläget. Lindringen kan komma ifråga i situationer där misshandlaren ser tillatt offret får sjukhusvård eller där den somhar gjort sig skyldig till sabotage tillkallarbrandkåren. Vidare kan t.ex. den som åter-lämnar stulna pengar eller gods vid egen-domsbrott eller den som korrigerar osannauppgifter vid ärekränkningsbrott bli föremålför strafflindring. I praktiken kan gärnings-mannen avlägsna verkningarna av brottet, el-ler åtminstone gottgöra de skador som haneller hon har orsakat, direkt i form av skades-tånd. Att gärningsmannen ersätter skadornaär i själva verket en typisk situation som fal-ler under tillämpningsområdet för lindrings-grunden.

För strafflindring räcker det om gärnings-mannen endast har strävat efter att förhindraeller avlägsna brottsverkningarna. Det krävssåledes inte att han eller hon har lyckats i sinsträvan. Om gärningsmannen å andra sidanlyckas i detta avseende, leder de åtgärder ge-nom vilka han eller hon eliminerade verk-ningarna av brottet ofta till en ännu störrelindring. Det kan t.o.m. hända att han ellerhon helt befrias från ansvar, när förutsätt-ningarna för avstående från försök och verk-sam ånger är för handen.

I motsats till vad som sägs i nu gällandelydelse av 6 kap. 3 § 3 punkten, skall förstrafflindring i formellt hänseende inte längreförutsättas att gärningsmannen har handlatfrivilligt eller självmant. Också i bestämmel-serna om åtals- och domseftergift i den nyarelagstiftningen har man avstått från detta krav.Vilken betydelse gärningsmannens initiativ-kraft tillmäts i saken avgörs till stor del utgå-ende från vad som betonas i frågan: skuld-eller ändamålsenlighetshänsyn. Frivillighetsom ett villkor för strafflindring hör framförallt till skuldbedömningen. I propositionensamt också i den tidigare lagstiftningen harman dock gått in för att klart lägga huvudvik-ten vid olika slags praktiska skäl, såsom off-rets intresse av kompensation, processeko-nomiska inbesparingar och andra fördelar avatt brottet blir utrett. Hur gärningsmannen in-ställer sig till sitt eget brott har emellertidockså i ett gärningsbaserat straffrättssystemen viss, om än tämligen begränsad skuldrela-terad betydelse. Därför får man vid skuldbe-dömningen fortfarande fästa avseende också

vid den omständigheten hur initiativkraftiggärningsmannen har varit. Att gärningsman-nen självmant har ersatt skadorna väger mersom lindringsgrund än det att han eller honunder tvång har gått med på att betala. Det äremellertid skäl att notera att det alltid är frå-gan om gradskillnader. Med undantag av ut-sökning förutsätter nämligen i stort sett allaprestationer av ersättningsnatur åtminstonenågotslags samarbete från gärningsmannenssida. Prestationerna är följaktligen delvis fri-villiga, delvis erlagda under tvång.

Strävan efter att främja utredningen avbrott. Att gärningsmannens strävan efter attfrämja utredningen av sitt brott godkännssom en strafflindringsgrund beror främst påändamålsenlighetsskäl, även om gärnings-mannens erkännande också av etiska skäl kanbetraktas som en strafflindringsgrund. Somett exempel på en situation där gärningsman-nen har strävat efter att främja utredningenav sitt brott är, förutom att han eller hon äruppriktig vid förhöret och bl.a. erkänner brot-tet, också att han eller hon anger sig. Trots attdet av ändamålsenlighetsskäl nog är möjligtatt beakta ett erkännande som en lindrings-grund, är ett bestridande inte på motsvarandesätt en duglig skärpningsgrund.

Strafflindringsgrunden inskränker sig tillgärningsmannens egna brott, precis som idag. Det att gärningsmannen med andra ordavslöjar medgärningsmännens, eller över hu-vud taget alla för honom eller henne kändagärningsmäns, brott skall inte leda till att haneller hon bemöts lindrigare, i motsats till vadsom är fallet i vissa länder i den angloameri-kanska rättskulturen. Frågan har behandlatsnärmare i avsnitt C.3 i motiven till kap. 6.

7 §. Skälighetsgrunder

Utöver de kriminalpolitiska ändamålsen-lighetsargumenten finns det bland strafflind-ringsgrunderna en särskild grupp av skälig-hetsgrunder som inte hänför sig till klander-bedömningen. Här är det egentligen inte frå-gan om att bedöma brottets svårhet eller gär-ningsmannens skuld, utan vikten läggs vidbedömningen av verkningarna av den påföljdsom ådöms gärningsmannen. Vid behov skall

RP 44/2002 rd 203

påföljden lindras med hänsyn till skälighetoch med undvikande av onödiga men.

Utöver det som bestäms i 6 § skall somstrafflindrande omständigheter enligt 7 § be-aktas 1) de andra följder som brottet har letttill eller domen medför för gärningsmannen,2) gärningsmannens höga ålder, hälsotill-stånd eller andra personliga förhållandensamt 3) den anmärkningsvärt långa tid somhar förflutit sedan brottet begicks, om detstraff som hade mätts ut enligt vedertagenpraxis av dessa orsaker skulle leda till ettoskäligt eller exceptionellt skadligt slutresul-tat.

1 punkten. Enligt punkt 1 skall som enstrafflindrande omständighet således beaktasockså de andra följder som brottet har lett tilleller domen medför för gärningsmannen, omdet straff som hade mätts ut enligt vedertagenpraxis av dessa orsaker skulle leda till ettoskäligt eller exceptionellt skadligt slutresul-tat. Lagrummet motsvarar i sak gällande 6kap. 4 §, men är till lydelsen kortare.

Med andra följder avses i lagrummet fördet första myndighetsbestämda påföljder, så-som avsevärda skadestånd, tvångsåtgärderinom barnskyddet, betydande konfiskations-förordnanden och disciplinära åtgärder förtjänstemän. Också inofficiella påföljder så-som förlust av arbete och en exceptionelltstor offentlighet omkring brottet omfattas avbestämmelsen. Vidare är bestämmelsen till-lämplig på alla slags faktiska påföljder somgärningsmannen orsakas av gärningen. Omt.ex. en person som döms för rattfylleri harådragit sig allvarliga skador vid en trafik-olycka i samband med brottet, kan punkten ifråga bli tillämplig.

För strafflindring förutsätts att påföljdentotalt sett annars skulle bli oskälig eller ex-ceptionellt skadlig. Grunden avses vara enundantagsbestämmelse. Ett brott har i regelmånga slags påföljder och olägenheter. T.ex.offentliga personer eller de som har en fram-trädande samhällsställning blir tvungna attsköta sina uppgifter med vetskap om att de-ras brott behandlas synligt i medierna. Attärendet får normal mediepublicitet utgör intei sig en tillräcklig strafflindringsgrund. Menom publiciteten antar oskäliga proportioneroch om den har andra svåra konsekvenser förde dömdas eller ofta redan de misstänktas liv,

får påföljderna beaktas vid straffmätningen iskälig mån. För att kvalificera sig som enlindringsgrund måste sanktionskumulationendock vara betydligt större än normalt. Ordi-nära tilläggspåföljder ger vanligen inte dom-stolen rätt att tillämpa bestämmelsen.

2 punkten. För det andra kan strafflindringfölja av gärningsmannens höga ålder, hälso-tillstånd eller andra personliga förhållanden.Det krävs också här att det straff som hademätts ut enligt vedertagen praxis av dessa or-saker skulle leda till ett oskäligt eller excep-tionellt skadligt slutresultat. Grunden är nysom allmän mätningsgrund, men motsvararinnehållsligt skälighetsgrunden vid åtgärdsef-tergift.

Rättvisan fordrar i princip att man vidstraffmätningen fäster avseende vid hur straf-fen drabbar enskilda människor på olika sätt.Vid förmögenhetsbrotten har frågan lösts ge-nom dagsbotssystemet. Men det har ytterliga-re påpekats att också frihetsstraffen drabbarolika människor mycket olika. När en personi god samhällelig ställning förlorar sin frihet isamband med att han eller hon hamnar ifängelse, förlorar personen ofta även den po-sition han eller hon hade arbetat sig fram till.Vilken betydelse omständigheten skall till-mätas vid straffmätningen är dock omtvistad.Enbart den omständigheten att någon har meratt förlora, eftersom han eller hon har fåttmer av livets goda, är inte en hållbar grundför lindrigare behandling. Jaakko Forsman,som hade en viktig roll vid beredningen avden gällande strafflagen, skrev för drygthundra år sedan att ju högre samhällsställ-ning en person hade, desto större var hans el-ler hennes ansvar i förhållande till samhället.

Samma rättvisesynpunkter hindrar däremotinte att ålder och hälsotillstånd beaktas. Detär legitimt att på basis av allvarlig sjukdomeller hög ålder låta bli att döma någon till ettfrihetsstraff eller att förkorta strafftiden.Människor i åldersstegens andra ända, dvs.unga, påverkningsbara personer stadda i ut-veckling, upplever anstaltsliv och föränd-ringar i omvärlden starkare än personer imogen ålder. Att en ung person förslösar ut-bildningsmässigt signifikanta levnadsår ifängelse innebär också ofta en oersättlig för-lust med tanke på framtiden. De aktuellagrunderna gäller i första hand valet mellan

RP 44/2002 rd204

villkorligt och ovillkorligt fängelse, men dehar också relevans när längden av det ovill-korliga straffet bestäms.

3 punkten. Som tredje skälighetsgrundnämns den anmärkningsvärt långa tid somhar förflutit sedan brottet begicks. Också härförutsätts att det straff som hade mätts ut en-ligt vedertagen praxis skulle leda till ett oskä-ligt eller exceptionellt skadligt slutresultat.

De skäl som ligger bakom den skälighets-baserade strafflindringen är i detta fall de-samma som talar för ansvarsfrihet vid straff-rättslig preskription. I och med att minnes-bilden av brottet förbleknar kräver varkenallmänpreventionen eller försoningstanken isamma utsträckning längre att brottet skallleda till fullt straff. Att en sanktion riktas moten person, vars livssituation totalt har föränd-rats sedan brottet begicks, kan vara menings-löst också med hänsyn till specialpreventio-nens ursprungliga syftemål. När någon be-straffas för ett gammalt brott kan ett normal-straff visa sig vara, inte bara i snitt försträngt, men också ur specialpreventiv syn-vinkel i snitt mera skadligt. De brott som nättoch jämnt faller inom preskriptionstiden kandärför bemötas med större förståelse.

I mycket beror det naturligtvis på omstän-digheterna och på preskriptionstiderna. Detär inte motiverat att ändra inställningen tillekonomiska brott redan när preskriptionsti-den på två år närmar sig sitt slut. Att domsto-len däremot dömer ut fullt straff för ett obe-tydligt förmögenhetsbrott vid pass fem år ef-ter det att brottet har begåtts kan vara oskä-ligt, i synnerhet om gärningsmannen har upp-fört sig klanderfritt. T.o.m. en kortare tid kani undantagsfall ge giltig anledning till straff-lindring, om gärningsmannens levnadsförhål-landen efter brottet har utvecklats så att detallvarligt skulle skada hans eller hennesframtida möjligheter att anpassa sig i samhäl-let om han eller hon rycktes från sin tillvaro.De senare synpunkterna är inte bundna viddet faktiska händelseförloppet vid processu-ell preskription. Det är en helt annan sak atten alltför lång process, inklusive de själsligalidanden som den för med sig, med stöd avprinciperna om sanktionskumulation kan be-aktas som en del av brottspåföljden.

8 §. Avvikelser från straffart och straff-skala

De grunder som räknas upp i paragrafens 1mom. berättigar domstolen att döma ut ettstraff i en lindrigare straffart än vad som an-ges i lag eller underskrida det minimistraffsom föreskrivs för en gärning. Detta föreslåsvara möjligt, om 1) gärningsmannen har be-gått brottet såsom nedsatt tillräknelig, 2)brottet har stannat vid försök, 3) gärnings-mannen har begått brottet innan han eller honfyllde 18 år, 4) gärningsmannen döms sommedhjälpare till brottet med tillämpning av 5kap. 6 § eller gärningsmannens medverkantill brottet annars är klart mindre än de övri-gas medverkan, 5) brottet har begåtts underomständigheter där tillämpningen av en an-svarsfrihetsgrund ligger särskilt nära tillhands eller 6) det på de grunder som nämns i6 och 7 § eller på andra exceptionella grun-der finns särskilda skäl, som skall nämnas idomen.

Paragrafens 2 mom. skall gälla maximi-straffen inom de tillämpliga straffskalorna.När ett straff bestäms enligt 1 mom. 2—5punkten får gärningsmannen dömas till högsttre fjärdedelar av det strängaste straff som fö-reskrivs för brottet och lägst det minimum iden straffart som föreskrivs för brottet. Imomentet föreskrivs ytterligare om detmaximi- och minimistraff som skall gälla närnågon av punkterna tillämpas på ett brott förvilket livstidsfängelse kunde följa.

Av de situationer som regleras i den gäl-lande strafflagen omfattar lagrummet straff-skaleavvikelserna enligt 3 kap. 5 § 2 mom.samt de situationer som faller under tillämp-ningsområdet för de s.k. allmänna straffned-sättningsgrunderna.

I 1 mom. nämns sex situationer som berät-tigar domstolen att underskrida straffskalan.De flesta är bekanta redan från de gällandenedsättningsgrunderna. Det är frågan omnedsatt tillräknelighet, försök, ungdom ochmedhjälp. Vid sidan om medhjälp nämns enny grund enligt vilken straffskalan får under-skridas, nämligen om gärningsmannensmedverkan annars är att betrakta somoansenlig. Som delvis ny grund ingår vidareen hänvisning till de situationer som nästanfaller under tillämpningsområdet för deallmänna ansvarsfrihetsgrunderna i lagen.

RP 44/2002 rd 205

na ansvarsfrihetsgrunderna i lagen. Dessutomhänvisas till de grunder som nämns i 6 och7 § eller andra exceptionella grunder.

1 punkten. Som första grund som berättigardomstolen att underskrida straffskalan angesen situation där gärningsmannen har begåttbrottet såsom nedsatt tillräknelig. Att otill-räkneliga befrias från ansvar kan motiverasmed såväl skuldsom ändamålsenlighetshän-syn. Samma argument talar för att nedsatttillräkneliga skall bemötas lindrigare. Nedsatttillräknelighet mildrar det skuldrelateradeklandret. Till den del som straffets funktionär att ge uttryck för ett med graden av skuldkorrelerande klander, skall också straffet varalindrigare. I en tillräknelighetsbedömningmed förankring i moralbaserat klander bildarden nedsatta tillräkneligheten en naturlig ochnödvändig nivå mellan ansvarsfrihet och fulltansvar. När det för otillräknelighet krävs attgärningsmannens förmåga att kontrollera sitthandlande är nedsatt på ett avgörande sätt, såräcker det för nedsatt tillräknelighet natur-ligtvis att gärningsmannens förmåga att ut-öva självkontroll och uppfatta saker är jämfö-relsevis mindre nedsatt.

Kriterierna på nedsatt tillräknelighet fram-går av den grundläggande bestämmelsen omtillräknelighet, må så vara att det vore teore-tiskt riktigt att placera bestämmelsen blandstraffmätningsnormerna. Definitionen pånedsatt tillräknelighet är dock så pass bero-ende av otillräknelighetskriterierna att detkan anses vara lagtekniskt motiverat att ta inbestämmelsen under de bestämmelser somhör till ansvarsläran.

2 punkten. Som andra grund som berättigardomstolen att underskrida straffskalan nämnsatt brottet har stannat vid försök. Lindringengäller endast situationer där försöket ärstraffbart med stöd av den allmänna bestäm-melsen. Om försök och fullbordade gärningarjämställs i straffbudet, skall normalskalantillämpas. Det är visserligen också då möjligtoch naturligt att döma ut ett lindrigare straffför en försöksgärning än för ett fullbordatbrott.

Försökets reella relevans ligger i den farasom åstadkoms. När försökets svårhet be-döms är det således till stor del frågan om ettställningstagande till förfarandets farlighet.Hur nära det var att den slutliga skadan sked-

de och hur stor skadan då hade varit är frågorsom påverkar bedömningen. Det är ocksåskäl att utreda vad som hindrade följden och ivilken utsträckning denna omständighet kananses ha varit förutsebar och hur denna följ-aktligen inverkade på den aprioriska farebe-dömningen. Om det att följden uteblev där-emot berodde på grundläggande brister ibrottsplanen, på otjänliga medel eller icke-existerande objekt, närmar vi oss straffriaotjänliga försök. Om försöksgärningen där-emot avslöjas snart efter att verksamhetenhar inletts, är det nästan frågan om straffriförberedelse. I bägge fallen leder försök tillgenomsnittligt lindrigare straff.

Eftersom gränsen mellan fullbordade brottoch försök varierar allt enligt brott, behöverde straff som döms ut för försök och fullbor-dade brott inte vara proportionellt sett likavid olika brott. Vid brott där gränsen mellanen fullbordad gärning och ett försököverskrids i verksamhetens begynnelseskede,kan försöket i sig ge uttryck för avsevärd be-slutsamhet. Också bestraffningen av försöksker utgående från en subjektivt-objektivhelhetsbedömning. Avseende skall fästas intebara vid hur farligt försöket är, utan ocksåvid hur beslutsamt gärningmannen har gått inför verksamheten och hur ihärdig han ellerhon har varit i sina strävanden.

3 punkten. Enligt strafflagen får barn under15 år inte bestraffas. Dessutom föreskrivs attde straff som ungdomar ådöms skall vara ge-nomsnittligt lindrigare. Att ungdomar be-handlas mildare kan motiveras på många oli-ka sätt. En ung persons brott är ofta snarareett uttryck för omognad och tanklöshet än förett övervägt och medvetet beslut riktat moträttsordningen och dess normer. Särbehand-lingen grundar sig också på en förståelse föratt det är normalt att en människa i uppväxt-skedet prövar vissa gränser. En ung persontillåts därför begå t.o.m. flera misstag, innanmyndigheternas tålamod tryter. Denna tillå-tande inställning är helt på sin plats, eftersombeteendestörningarna i de flesta fall upphörav sig själva. Ungdomar stadda i utvecklingär också mottagligare för uppfostringsåtgär-der och försök att påverka deras vanor änvuxna. Samtidigt medför de traditionella an-staltsstraffen större genomsnittliga olägenhe-ter för denna grupp. Som värst är fängelset

RP 44/2002 rd206

när det berövar en ung människa möjlighetenatt utvecklas normalt i socialt, yrkesmässigt,utbildningsmässigt och sexuellt hänseende.

Dessa orsaker förklarar behovet av avvi-kande straffrättsliga förfaranden och syftemåli fråga om ungdomar. Här kan man gå in föratt t.ex. skapa ett system med särskilda dom-stolar och ungdomsstrafflagar, dvs. ett i för-hållande till vuxenstraffrätten helt separat sy-stem såsom i Förenta Staterna och i Tysk-land. Detsamma kan strävas efter också inomramen för det normala systemet genom att tain specialförfaranden för unga och genom atteventuellt överföra en del av uppgifternainom ungdomsstraffrätten på socialförvalt-ningen, som det har gjorts i de nordiska län-derna. De specialarrangemang som har vid-tagits i Finland har varit tämligen anspråkslö-sa internationellt sett. Å andra sidan har manvelat göra en klar distinktion även mellan so-cialförvaltningsuppgifter och straffrätt. Lin-jen ändrades dock till en del år 1996. Då in-fördes nämligen för första gången i försöks-syfte en specialpåföljd enkom för ungdomar.

Vid straffmätningen kan särställningen förunga personer beaktas närmast i form avstraffskalerelaterade lindringsgrunder. Närdomstolen avgör frågan om straffets sträng-het skall ungdomars brott bedömas efter enegen måttstock.

4 punkten. Den tredje möjligheten att un-derskrida straffskalan gäller situationer därgärningsmannen döms som medhjälpare tillbrottet med tillämpning av 5 kap. 6 § ellergärningsmannens medverkan till brottet an-nars är klart mindre än de övrigas medver-kan. När straffet för en medhjälpare döms ut,utgås ifrån den betydelse som medhjälparensåtgärder har i förhållande till helhetsresulta-tet. Ju mindre relevans som skall tillmätasmedhjälparens agerande, desto lindrigare ärockså ansvaret. Också arten av medhjälps-gärningarna kan i sig vara av vikt. Den psy-kiska medhjälp som bara sker i form av rådbedöms ofta lindrigare än energiska, konkre-ta brottsfrämjande åtgärder. Ju närmare gär-ningsmannaansvar vi kommer, desto stränga-re medhjälparansvar följer.

Att tekniskt dra upp en gräns mellan med-hjälpare och gärningsmän är många gångerett rätt artificiellt sätt att dela in de medver-kande i två straffbarhetskategorier, där skill-

naderna i klandervärdhet de facto utgör ettväxlande kontinuum. Det är därför nödvän-digt att ge allmänna anvisningar om hur gär-ningsmannaansvaret skall graderas också isådana situationer där bägge döms som gär-ningsmän, men personerna det oaktat harmedverkat till brottet i mycket varierandegrad. Bestämmelsen motiveras ytterligare avatt området för medverkansansvar har besku-rits i rättspraxis. I och med att allt flera med-verkande döms som gärningsmän blir detockså allt oftare aktuellt att ta ställning tillfrågor som i vilken utsträckning envar med-verkandes förfarande skall klandras och hurenvars straff skall mätas ut. Intensitetsskill-naderna i de medverkandes agerande får be-aktas inte bara vid straffmätningen inom ra-men för straffskalan, utan också som engrund som berättigar domstolen att under-skrids skalan i fråga.

5 punkten. En särskild strafflindringsmöj-lighet skall vidare föreligga om brottet harbegåtts under omständigheter där tillämp-ningen av en ansvarsfrihetsgrund ligger sär-skilt nära till hands. Bestämmelsen komplet-terar bestämmelsen i 6 § 3 punkten i kapitlet,där samma situationer anges som sådana all-männa strafflindringsgrunder som domstolenskall beakta inom ramen för straffskalan. Iden föreslagna 5 punkten får situationerna enutökad beydelse.

Det är också enligt den gällande lagen möj-ligt att underskrida straffskalan i situationerdär förutsättningarna för någon ursäktandegrund nästan är för handen. Den gällande la-gen reglerar dessa situationer dock separat isamband med de olika ursäktande grunderna(t.ex. 3 kap. 9 och 10 §). Om gruppen av lag-befästa ursäktande grunder utvidgades, skulledetta förutsätta ett flertal specialomnämnan-den i lagen. Det är ytterligare skäl att noteraatt den gradering som anknyter till ansvars-förutsättningarna inte inskränker sig bara tillde ursäktande grunderna, utan gäller ocksåde övriga ansvarsfrihetsgrunderna. Därförhar det ansetts motiverat att ta in en allmänstrafflindringsbestämmelse i lagen. Medstrafflindringsgrunderna avses detsammasom i 6 § 3 punkten. De i praktiken viktigastesituationerna vore fortfarande excess i nöd-värn och rättsstridigt nödtillstånd.

6 punkten. Strafflindringsgrunderna i kapit-

RP 44/2002 rd 207

let kan delas in i tre grupper: grunder somanger den gärnings- och gärningsmannarela-terade klandervärdheten, skälighetsgrunderoch olika slags ändamålsenlighetsgrunder.Om deras inverkan inom ramen för straffska-lan föreskrivs i kapitlets 6 och 7 §. Till natu-ren är grunderna sådana som kan anförasockså för ansvarsfrihet eller domseftergift.Det är därför motiverat att som mellantinggöra det möjligt för domstolen att döma ut enlindrigare påföljd än vad som är föreskrivet.Domstolen skall kunna döma ut ett straff i enlindrigare straffart än vad som anges i lag el-ler underskrida det minimistraff som före-skrivs för en gärning, om det på de grundersom nämns i 6 och 7 § eller på andra excep-tionella grunder finns särskilda skäl, somskall nämnas i domen.

I bestämmelsen hänvisas således i förstahand till strafflindringsgrunderna i 6 och 7 §.Utöver dessa är det enligt punkten möjligt attunderskrida straffskalan också på någon an-nan exceptionell grund. Bl.a. i det gränslanddär de allmänna ansvarsförutsättningarnanästan är tillämpliga kan det finns ett behovav att döma ut ett lindrigare straff än vad somanges i straffskalan. T.ex. en passiv gär-ningsmans förfarande har nätt och jämntöverskridit de villkor som ställs på straffbarunderlåtenhet; de godtagbara drag som hän-för sig till gärningen gör den nästan rättsenligeller så har det förbjudna risktagandet i sam-band med gärningen med nöd och näppe pas-serat gränsen för straffbart risktagande.

2 mom. I momentet regleras den straffska-leenliga strafflindringen. Momentet förstamening lyder: "När ett straff bestäms enligt 1mom. 2—5 punkten får gärningsmannen dö-mas till högst tre fjärdedelar av det strängastestraff som föreskrivs för brottet och lägst detminimum i den straffart som föreskrivs förbrottet."

Nedsatta maximistraff skall således gällanär det är frågan om försök, ungdomar, med-hjälp och annars ringa medverkan samt närbrottet har begåtts under omständigheter därtillämpningen av en ansvarsfrihetsgrund en-ligt 4 kap. ligger särskilt nära till hands. Re-gleringen motsvarar i huvudsak den somgäller i dag. Det finns sex allmänna straff-nedsättningsgrunder i den gällande lagstift-ningen: ungdom, nedsatt tillräknelighet, för-

sök till brott, medhjälp till brott, excess inödvärn och excess i samband med använd-ning av maktmedel samt rättsstridiga nödtill-ståndsgärningar i vissa fall.

Den stora skillnaden jämfört med dagenssituationen är att nedsatt tillräknelighet intelängre skall vara en allmän nedsättnings-grund. Att maximistraffet automatiskt ned-sätts vid nedsatt tillräknelighet i dag har settssom problematiskt i vissa situationer.

Även om nedsatt tillräknelighet enligt för-slaget leder till att straffet bestäms utifrån enlindrigare skala endast enligt prövning, är detmotiverat att också i fortsättningen i regel be-trakta detta som en lindrande omständighet.Nedsatt tillräknelighet innebär nedsatt möj-lighet att handla annorlunda, vilket i allmän-het måste återspeglas i bestämmandet avstraffet.

Behovet att ibland använda normal straff-skala även på nedsatt tillräkneliga personergäller framför allt fall där det föreskrivnastraffet är livstidsfängelse och där en lindringav skalan därför har synnerligen stor verkan.Detta innebär i praktiken mord. Även i dessafall är det på grund av nedsatt tillräkneligheti allmänhet motiverat med ett lindrigare straffän det livstidsstraff som normalt föreskrivs.

Det kan dock förekomma fall där brottetmed beaktande av tillvägagångssättet, om-ständigheterna vid gärningen och t.ex. off-rens antal är exceptionellt grovt även sommord betraktat. Det kan då anses att dessa yt-terst försvårande drag väger så tungt vid på-följdsprövningen att inte ens nedsatt tillräk-nelighet hos gärningsmannen utgör en till-räcklig grund för att utnyttja ett mildare straffän livstidsstraff.

Det slags bestämmelse om nedsattamaximistraff som gäller för närvarande har ipraktiken blivit en vedertagen anvisning förhur domstolarna skall beakta vissa lindrandeomständigheter också vid den konkretastraffmätningen. Om systemet med nedsattamaximistraff upphävdes kunde oklarheteruppkomma i detta avseende; konsekvensenvore en oenhetlig och omotiverat skärptstraffpraxis i de situationer som avses i mo-mentet. Det är i själva verket befogat att bi-behålla straffnedsättningen.

Grunderna i momentet har relevans ocksåför det minimistraff som föreskrivs för brot-

RP 44/2002 rd208

tet. För brottet får gärningsmannen dömas tilllägst det minimum i den straffart som före-skrivs för brottet. Med detta avses de allmän-na minimistraffen, dvs. 14 dagars fängelseoch en dagsbot.

Momentets andra mening lyder: "Om livs-tidsfängelse kunde följa på brottet, ärmaximistraffet för brottet fängelse i tolv åroch minimistraffet fängelse i två år." Dettamaximistraff får överskridas när ett gemen-samt straff skall bestämmas enligt 7 kap. Re-gleringen avses vara liknande som i dag.Hänvisningen i momentet gäller inte 1 mom.1 punkten. Detta betyder att en nedsatt till-räknelig person kunde dömas till livstids-fängelse, vilket inte är fallet för närvarande.När livstidsfängelse är det enda straffalterna-tiv som står till buds, dvs. i mordfall, är detemellertid inte nödvändigt att döma en ned-satt tillräknelig person till ett fängelsestraffpå livstid. Enligt paragrafens 1 mom. kandomstolen nämligen också döma nedsatt till-räkneliga till ett straff i en lindrigare straffartän vad som anges i lag eller underskrida detminimistraff som föreskrivs för gärningen.På denna grund är det således möjligt attdöma en nedsatt tillräknelig till ett fängelse-straff på viss tid för mord.

När flera allmänna straffnedsättningsgrun-der är tillämpliga har det av hävd ansetts attvarje grund sänker straffet med en fjärdedel,varvid straffnedsättningseffekten är kumula-tiv. Eftersom ett dylikt räknesätt måste be-traktas som alltför mekaniskt, skall ingentingföreskrivas om saken i den föreslagna para-grafen. Detta skall naturligtvis inte hindradomstolen från att ta hänsyn till samtliganedsättningsgrunder vid straffmätningen.

Val av straffart (9—12 §)

I den tredje underavdelningen finns degrundläggande bestämmelserna om valet avstraffart. Kapitlet omfattar endast de be-stämmelser om envar straffart som gör detmöjligt för domstolen att välja eller låta bliatt välja någon av dem. Om vad påföljdernainnehåller och om hur de verkställs före-skrivs särskilt.

Vid straffartsvalet är det till stor del fråganom att besluta om hur stränga straffen skallvara. Till den del som de olika straffarterna

företräder avgöranden som i stränghetshän-seende avviker från varandra, skall sammaregler och principer gälla vid valet avstraffart som vid straffmätningen. Denna ut-gångspunkt har skrivits in i den allmänna be-stämmelsen i 3 § 3 mom. Detta gäller för så-väl de principer som påverkar klandervärd-hetsbedömningen som de skälighets- och än-damålsenlighetsprinciper som inte hör tillklanderbedömningen.

Straffartsanvändningen har emellertid för-utom en kvantitativ också en kvalitativ di-mension. Straffen skiljer sig inte från varand-ra bara i det avseendet att vissa straffarter ärsträngare än andra. Till sina egenskaper skil-jer sig de olika straffen också från varandra,vilket innebär att en del straff är mer lämpli-ga eller fungerar bättre i vissa situationer änandra. Den roll som de olika straffmätnings-grunderna spelar vid valet av straffart kanockså variera. Redan därför räcker det inteendast med mätningsnormer som styrmedelnär det gäller att välja mellan olika straffar-ter. Det behövs artvalsnormer som närmarepreciserar under vilka förutsättningar de oli-ka straffarterna är tillämpliga. Dessa finns ikapitlets 9—12 §.

9 §. Valet mellan villkorligt och ovillkor-ligt fängelse

Den grundläggande bestämmelsen om an-vändningen av villkorliga straff ingår i 1mom. Ett fängelsestraff på viss tid som upp-går till högst två år kan enligt bestämmelsenförklaras villkorligt, om det inte med hänsyntill hur allvarligt brottet är, gärningsmannensskuld sådan den framgår av brottet eller gär-ningsmannens tidigare brottslighet förutsättsatt ovillkorligt fängelse döms ut.

Genom att lagen anger en högsta gräns förnär villkorliga straff får dömas ut, betyderdetta också att ju längre straff, desto färremöjligheter att använda villkorliga fängelse-straff. Som utgångspunkt gäller att villkorligafängelsestraff förlorar i tillämplighet i linjemed att brotten blir grövre och straffen läng-re. När straffen närmar sig den övre gränsenpå två år kan man anse att presumtionen re-dan är den motsatta. I samband med långafängelsestraff måste man med andra ord kun-na anföra särskilda skäl för villkorliga straff.

RP 44/2002 rd 209

Med allvarskriteriet vid brott hänvisas iförsta hand till hur gärningen yttrar sig, fram-för allt till den skada och den fara som gär-ningen har orsakat. Vid sidan om hur gär-ningen ter sig till det yttre inverkar gär-ningsmannens skuld på klandervärdhets- ochsvårhetsbedömningen. I enlighet med dettaföreslås att också gärningsmannens skuld så-dan den framgår av brottet skall beaktas vidvalet av straffart. För bägge grunderna gällerdet som har konstaterats i samband med 3 §om bestämmande av straff. Också vid denskuldbedömning som styr användningen avvillkorliga straff framhävs skulden sådan denframgår av den konkreta gärningen (s.k. gär-ningsbaserad skuld), inte t.ex. gärningsman-nens allmänna livsföring och det klander somkan riktas mot den.

Den tredje artvalsgrunden i bestämmelsenhänför sig till gärningsmannens tidigarebrottslighet. Också på denna punkt gäller deallmänna återfallsskärpningsprinciperna,dock med vissa situationsbetingade precise-ringar. Med tidigare brottslighet avses härfrämst brott för vilka den åtalade har dömtstill straff innan han eller hon begick det nulagförda brottet. Om den åtalade döms tillstraff för t.ex. en serie brott, beaktas antaletbrott via de två första kriterierna, dvs. hurallvarligt brottet är och gärningsmannensskuld; det är således inte frågan om den åta-lades tidigare brottslighet. Likaså om gär-ningsmannen vid två olika rättegångar ådömsstraff för olika brott inom samma konkur-renskategori, kan de brott som behandlas vidden första rättegången inte anses vara en delav gärningsmannens tidigare brottslighet.Huruvida ett villkorligt straff är möjligt ellerinte skall bestämmas utgående från hur all-varligt brottet är samt gärningsmannensskuld. Om brottsserien inbegriper ett stort an-tal brott, kan det hända att den dömdesbrottslighet är så allvarlig att det är nödvän-digt att döma honom eller henne till ett ovill-korligt fängelsestraff vid den senare rätte-gången – trots att han eller hon vid den förstarättegången har dömts till ett villkorligt fäng-elsestraff. Det hela resulterar de facto i ettslags kombinationsstraff, som består av bådeen villkorlig och en ovillkorlig del. Att brottsom hör till en och samma brottsserie be-handlas vid olika rättegångar enligt vad som

har beskrivits kan också leda till att gär-ningsmannen ådöms flera villkorliga fängel-sestraff efter varandra.

Utifrån gärningsmannens tidigare brotts-lighet blir domstolen sålunda tvungen att av-göra om ett villkorligt straff skall kunna dö-mas ut i sådana fall, där gärningsmannen görsig skyldig till ett nytt brott efter det att haneller hon har dömts till ett eller flera villkor-liga fängelsestraff. Vilken relevans den tidi-gare brottsligheten skall tillmätas när villkor-lighetsfrågan avgörs i samband med ett nyttbrott kan inte exakt anges i lagen, eftersomsituationerna är så avvikande. Då det är frå-gan om en helhetsbedömning där också brot-tets svårhet och gärningsmannens skuld skallbeaktas, är det omöjligt att ge entydiga tolk-ningsanvisningar om hur många villkorligafängelsestraff i följd en gärningsman kandömas till i de aktuella fallen. Förutom anta-let brott och brottens svårhet inverkar ävenåterfallstakten på domstolens prövning. Julängre tid som har förflutit sedan den tidigaredomen, desto mindre betydelse skall återfal-let ges. Syftet med att gärningsmannens tidi-gare brottslighet explicit nämns är emellertidatt minska domstolens möjligheter att dömaut flera konsekutiva villkorliga fängelse-straff.

För ett brott som någon har begått innanhan eller hon fyllde 18 år får dock inte dömastill ovillkorligt fängelsestraff, om det intefinns vägande skäl. Detta föreskrivs i 2 mom.De vägande skälen har främst samband medhur allvarligt brottet och hur klandervärt gär-ningsmannens förfarande kan anses vara.

För närvarande arbetar en kommission sombereder en reform av påföljdssystemet förunga förbrytare. Dess mandattid utgår i slutetav år 2002. Enligt beslutet om tillsättandet avkommissionen skall huvudvikten vid utveck-lingen av påföljdssystemet för unga läggasvid påföljder som kan verkställas i frihet.

Förutom bestämmelserna i 1 och 2 mom. ärockså de övriga straffmätningsgrunderna ikapitlet således tillämpliga. Vid sidan omallvars-, återfalls- och ungdomskriterierna ärdet framför allt skälighets- och ändamålsen-lighetsprinciperna i 7 och 8 § som är av rele-vans. Flera av dem tangerar omständighetersom är av särskild vikt när domstolen prövarvad ett frihetsberövande skulle innebära i

RP 44/2002 rd210

form av lidande och vilken inverkan ett fäng-elsestraff skulle ha i den åtalades rådandelivssituation. Att gärningsmannen har suttitlänge i rannsakningsfängelse eller att han el-ler hon är allvarligt sjuk är exempel på om-ständigheter som kan tala emot ett ovillkor-ligt fängelsestraff. När gärningsmannenslivssituation har förändrats så att han ellerhon under en lång tid har avhållit sig frånbrott, kan det att han eller hon skickas tillba-ka till fängelse bryta den positiva utveckling-en.

10 §. Tilläggspåföljder i samband medvillkorligt fängelse

I den föreslagna paragrafen föreskrivs omde tilläggspåföljder som kan aktualiseras isamband med villkorligt fängelse. De är av-sedda att tillämpas i sådana situationer därdomstolen anser att enbart fängelsehot inte ären tillräcklig påföljd för brottet. Under deförutsättningar som nämns i paragrafen kanförutom villkorligt fängelse dömas ut bötereller samhällstjänst. Den som inte hade fyllt21 år när han eller hon begick brottet kan ut-över villkorligt fängelse dömas till övervak-ning.

Om enbart villkorligt fängelse inte kan an-ses vara ett tillräckligt straff för brottet, kan,enligt förslaget, dessutom dömas ut böter el-ler, om det villkorliga fängelsestraffet över-stiger ett år, samhällstjänst i minst 20 ochhögst 90 timmar.

Som första tilläggsstraff nämns böter. Dethar redan i över 20 års tid varit möjligt attjämsides med villkorligt fängelse döma utovillkorliga böter, s.k. tilläggsböter.Tilläggsböterna har visat sig vara ett ända-målsenligt och framför allt vid rattfylleribrottvanligt tilläggsstraff. Obetalda böter drivs ini utsökningsväg. Böterna kan också förvand-las till fängelse enligt de allmänna bestäm-melserna om bötesstraff.

Domstolen får döma ut tilläggsböter obero-ende av det villkorliga straffets längd. Dom-stolen har fortfarande vid prövningsrätt i frå-ga om bötesstraffets nödvändighet. Det fårdömas ut under samma förutsättningar somenligt gällande lag, dvs. om enbart villkorligtfängelse inte kan anses vara ett tillräckligtstraff för brottet. Böter kan naturligtvis följa

som tilläggspåföljd också när brottet inte an-nars kan bestraffas med böter. Detta har inteansetts vara nödvändigt att nämna särskilt.Bötesstraffet skall vara ovillkorligt, eftersomdet inte heller i övrigt längre är möjligt attdöma ut villkorliga böter.

Som andra tilläggsstraff föreslås samhälls-tjänst. Samhällstjänsten kunde dömas ut isamband med villkorliga fängelsestraff somöverstiger ett år, dvs. fall där det är fråganom relativt allvarliga brott. Samhällstjänst ärett strängare straff än böter och lämpar sigdärför väl som tilläggspåföljd vid denna typav brott. Eftersom samhällstjänsten i de aktu-ella fallen är accessorisk, är det motiverat attden bara är 20—90 timmar lång, dvs. lindri-gare än den samhällstjänst som döms ut istället för ett ovillkorligt fängelsestraff. Anta-let samhällstjänsttimmar skall mätas ut påsamma sätt som straffen i allmänhet, dvs. ut-ifrån hur strängt brottet är och vilken skuldsom kan tillmätas gärningsmannen.

På samhällstjänsten skall i övrigt tillämpassamma regler som när samhällstjänst döms uti stället för ovillkorligt fängelse. Också denskall kunna verkställas genast, dvs. under denprövotid som har bestämts för det villkorligastraffet, och också den skall kunna verkstäl-las i form av ovillkorligt fängelse, om dendömde inte uppfyller sina förpliktelser.Längden av fängelsestraffet föreslås varaminst fyra och högst 90 dagar.

I 2 mom. skall föreskrivas om övervak-ningen i samband med villkorliga straff. Densom inte hade fyllt 21 år när han eller honbegick brottet kan liksom i dag dömas tillvillkorligt fängelse förenat med övervakningunder en prövotid, om detta skall anses moti-verat för att främja gärningsmannens möjlig-heter att anpassa sig i samhället och för attförhindra återfall i brott.

I 3 mom. ingår en hänvisning till den övri-ga lagstiftningen om tilläggspåföljder: I frågaom böter, samhällstjänst och övervakningsom döms ut som tilläggsstraff gäller såledesvad som bestäms särskilt. Böter döms följ-aktligen ut i dagsböter, minst en dagsbot ochhögst 120 dagsböter. Dagsbotsbeloppet be-stäms enligt 2 a kap. 2 § och böterna verk-ställs på samma sätt som självständiga bötes-straff. På samhällstjänsten tillämpas lagenom samhällstjänst. För att samhällstjänst

RP 44/2002 rd 211

skall kunna dömas ut som tilläggspåföljd isamband med villkorligt straff förutsätts där-för att gärningsmannen har samtyckt till attutföra sådan och att det kan antas att han el-ler hon kommer att klara av den. Om densom skall dömas till straff inte samtycker tillsamhällstjänst som tilläggspåföljd, kan dom-stolen döma honom eller henne till villkorligtfängelse och böter som tilläggspåföljd.

Trots att samhällstjänst i form av tilläggs-straff tillsammans med villkorligt fängelseeventuellt avhåller domstolen från att dömaut ett ovillkorligt fängelsestraff, döms sam-hällstjänsten inte ut i stället för ett ovillkor-ligt fängelsestraff. Därför behövs en be-stämmelse om hur samhällstjänsten vid be-hov skall kunna förvandlas till fängelse. Imomentet sägs att samhällstjänst av tilläggs-påföljdsstatus kan förvandlas till fängelse iminst fyra och högst 90 dagar. Enligt denvägledande förvandlingsskala som tillämpasvid samhällstjänst motsvarar 90 timmarssamhällstjänst 90 dagars fängelse. Tiden påfyra dagar är i sin tur identisk med den mi-nimitid som gäller när samhällstjänst ochförvandlingsstraff för böter skall förvandlastill fängelse. Domstolen skall vid förvand-lingen av samhällstjänst till fängelse utgåifrån de outförda samhällstjänsttimmarna ochdöma ut ett korrelerande fängelsestraff, somdock inte får underskrida 4 dagar.

11 §. Samhällstjänst

I den gällande lagen om samhällstjänst re-gleras förutsättningarna för samhällstjänst itvå separata lagrum. I lagens 3 § anges degärnings- och fängelsestraffrelaterade förut-sättningarna, medan åter i lagens 4 § före-skrivs om samtycke och gärningsmannenslämplighet. Lagrummen omfattar villkor somkan tolkas både formellt och materiellt. Detföreslås nu att förutsättningarna regleras isamma lagrum.

En gärningsman döms till samhällstjänst istället för ett ovillkorligt fängelsestraff påhögst åtta månader, om inte ovillkorligafängelsestraff, tidigare samhällstjänststraffeller andra vägande skäl skall anses utgörahinder för att ett samhällstjänststraff döms ut.För att gärningsmannen skall kunna dömastill samhällstjänst krävs att han eller hon har

samtyckt till den och kan antas klara av den.Precis som i dag skall samhällstjänst i regel

dömas ut när de formella förutsättningarna ärför handen. De formella förutsättningar somskall beaktas vid domstolsprövningen gällerstraffets art och stränghet samt den dömdessamtycke och lämplighet. Den egentligaprövningen i straffartsfrågan hänför sig till degrunder enligt vilka domstolen kommer framtill att ett fall som uppfyller de formella kra-ven faktiskt skall leda till ett ovillkorligtfängelsestraff. Dessa regleras i 1 mom.

Till lydelsen motsvarar 1 mom. i stort 3 § 1mom. i den gällande lagen om samhällstjänst.En gärningsman döms till samhällstjänst istället för ett ovillkorligt fängelsestraff påviss tid, högst åtta månader, om inte ovillkor-liga fängelsestraff, tidigare samhällstjänst-straff eller andra vägande skäl skall anses ut-göra hinder för att ett samhällstjänststraffdöms ut.

I formellt hänseende krävs att det straffsom har dömts ut inte överskrider åtta måna-ders fängelse. I enlighet med vad som sägsexplicit i gällande lag kan det vara frågan omett enskilt eller ett gemensamt fängelsestraff.Samhällstjänst kan aktualiseras också när etttidigare villkorligt fängelsestraff skall verk-ställas. Dessa förtydliganden gäller fastän deinte skrivs in i lagen, varför de inte hellernämns i den föreslagna paragrafen.

Det första materiella bedömningskriteriethänför sig till de ovillkorliga fängelsestraffsom gärningsmannen har dömts till. De kanutgöra ett hinder för samhällstjänst av tvåolika orsaker. För det första kan verkställig-heten av ett tidigare fängelsestraff konkrethindra någon från att utföra samhällstjänst.Om man redan i samband med lämplighetsut-redningen känner till att ett sådant fängelse-straff skall verkställas, kan det hända att ock-så lämplighetsutredningen blir negativ. Detär även möjligt att man helt avstår från att ut-reda gärningsmannens lämplighet på sikt idessa fall och enbart förlitar sig på domsto-lens prövning. Om uppgifterna om en före-stående straffverkställighet är tillgängligaförst i domstolen, är det möjligt att gär-ningsmannen inte döms till samhällstjänsttrots att lämplighetsutredningen är positiv.

Ett fängelsestraff som skall verkställas ut-gör ett absolut hinder för samhällstjänst i de

RP 44/2002 rd212

fall där fängelsestraffet är så långt att det intevore möjligt att utföra samhällstjänsten inomden normala tiden. Att den som skall dömasför närvarande avtjänar ett fängelsestraffhindrar inte i sig att samhällstjänst döms ut.Om det straff som skall verkställas dock av-sevärt skulle fördröja den ordinära verkstäl-ligheten av samhällstjänsten, skall gärnings-mannen inte dömas till samhällstjänst.

Att ett fängelsestraff kan utgöra ett hinderför samhällstjänst kan också bero på fängel-sestraffets längd i sig. Den som nyligen hardömts för ett grovt brott skall vanligen inteådömas samhällstjänst, inte ens när verkstäl-ligheten av fängelsestraffet inte konkret skul-le hindra gärningsmannen från att utförasamhällstjänsten. Detta beror på att dendömdes totala brottslighet är så pass allvar-lig.

Vid prövningen av frågan om ett ovillkor-ligt fängelsestraff omintetgör möjligheten tillsamhällstjänst, är det skäl att fästa avseendeockså vid hur strängt det aktuella straffetkommer att bli. Ju mer det närmar sig denlagreglerade åtta månaders gränsen, destostörre vikt skall läggas vid de grunder somkan utgöra hinder för ett samhällstjänststraff.Avseende skall dessutom fästas vid den tidsom har förflutit sedan gärningsmannen be-gick det brott som föranledde fängelsestraf-fet. Brott som ligger flera år tillbaka i tidenskall i regel inte tillmätas någon betydelsevid valet mellan samhällstjänst och fängelse-straff.

Som en annan eventuell samhällstjänst-hindrande grund nämns gärningsmannens ti-digare samhällstjänststraff. En samhälls-tjänstdom fungerar i detta avseende som enliknande varning för risken att hamna i fäng-else som ett villkorligt straff har gjort. I en-lighet med det plurala uttryckssättet i det fö-reslagna 1 mom. skall ett enda tidigare sam-hällstjänststraff i allmänhet inte hindra att ettnytt döms ut, medan två tidigare samhälls-tjänststraff däremot kan ha denna effekt.Också vid bedömningen av vilken inverkantidigare samhällstjänststraff skall ha på möj-ligheten att döma ut ett nytt, skall domstolenta hänsyn till både den tid som har förflutitfrån de tidigare brotten och hur stränga straf-fen i fråga har varit.

Som tredje grupp av hindergrunder skall

enligt 1 mom. betraktas andra vägande skäl.Denna möjlighet skall tolkas snävt. I vissafall kan ett vägande skäl hänföra sig till be-skaffenheten av det brott som just nu är fö-remål för lagföring. I undantagsfall kan straf-fen för t.ex. vissa i sig svåra sexualbrott un-derskrida åtta månader. Också de straff somdöms ut för grova narkotikabrott kan i en-skilda fall vara åtta månader eller lägre. I dy-lika undantagssituationer kan beskaffenhetenav det brott för vilket ett straff skall dömas ututgöra ett sådant vägande skäl som hindrardomstolen från att döma gärningsmannen tillsamhällstjänst. Det vägande skälet kan haanknytning också till gärningstiden. Om densom har dömts till samhällstjänst t.ex. ome-delbart efter domen gör sig skyldig till ett li-kadant brott som har föranlett domen, kan detvara motiverat att inte döma honom ellerhenne till samhällstjänst för det nya brottet.

Längden av samhällstjänsten är minst 20och högst 200 timmar. Förvandlingsförhål-landet slås inte fast i lagen, men det kan här-ledas från de tillämpliga straffskalorna. Ock-så i förarbetena (RP 62/1990 rd) till lagen omförsöksverksamhet med samhällstjänst(1105/1990) ingick en förvandlingstabell tillvägledning för rättstillämpningen. Enligt hu-vudregeln skall en dags fängelse motsvara enarbetstimme. I praktiken är förvandlingsför-hållandet för den som utför samhällstjänstinte lika fördelaktigt, eftersom en fånge blirvillkorligt frigiven från fängelse efter att haavtjänat antingen hälften eller två tredjedelarav straffet.

2 mom. För att gärningsmannen skall kun-na dömas till samhällstjänst krävs ytterligareatt han eller hon har samtyckt till den ochkan antas klara av den. Frågan om samtyckeföreskrivs nu i 4 § lagen om samhällstjänst.Bestämmelsen skall enligt förslaget utgöra 2mom. i paragrafen om domsförutsättningarnaför samhällstjänst.

Först nämns förutsättningen om samtycke.Kravet på samtycke fogades i tiden till lagenför att säkerställa efterlevnaden av deinternationella förpliktelser som följde avförbudet mot tvångsarbete. Frågan omsamtycke klarläggs i samband medlämplighetsprövningen och samtycketantecknas i lämplighetsutredningen.Tolkningen av detta villkor har inte medförtnågra problem i praktiken.

RP 44/2002 rd 213

För det andra förutsätts att svaranden kanantas klara av samhällstjänsten. Bedömning-en av någons möjligheter att klara av straffetbygger i regel på kriminalvårdsväsendetslämplighetsutredning. Lagen innehåller inganärmare bestämmelser om vilka som lämparsig för samhällstjänst och vilka som inte gördet. När kriminalvårdsväsendet enligt 3 §förordningen om samhällstjänst (1259/1990)utreder den misstänktes lämplighet för sam-hällstjänst skall den beakta hans förmåga ochvillighet att klara av tjänsten samt hans för-hållanden i övrigt. I synnerhet de situationerdär den undersöktes missbruk utgör en risk-faktor för hans eller hennes möjligheter attklara av samhällstjänsten har i praktiken varitproblematiska. I en sådan situation ligger detnära till hands att missbruk som kräver vårdleder till anstaltsstraff. Till lämplighetskrite-riet anknyter i dessa fall en risk för socialdiskriminering. Man har försökt minska ris-kerna genom att kombinera påföljdsverkstäl-ligheten med sociala stödåtgärder. I förord-ningen förutsätts därför att behovet av even-tuella stödåtgärder skall utredas samtidigtsom den misstänktes lämplighet.

12 §. Domseftergift

Vid domseftergift uttrycks alltid klanderoch slås fast gärningsmannens skuld. Sett urdenna synvinkel är det följdriktigt att ta inbestämmelsen om domseftergift i underav-delningen om val av straffart. Bestämmelsenhar i stort sett samma lydelse som den gäl-lande domseftergiftsbestämmelsen i 3 kap.5 § 3 mom. strafflagen. Det föreslås dock attden gällande bestämmelsen tekniskt ändrasså att samtliga domseftergiftsgrunder for-mellt regleras på samma sätt under egnapunkter. Den gällande ungdomsgrunden i 3kap. 5 § 4 mom. har därför fått bli 2 punkteni uppräkningen av domseftergiftsgrunderna.

Enligt den föreslagna paragrafen får dom-stolen avstå från att döma ut ett straff, om 1)brottet med hänsyn till hur skadligt det är el-ler gärningsmannens skuld sådan den fram-går av brottet utifrån en helhetsbedömningskall anses ringa, 2) gärningsmannen har be-gått brottet före fyllda 18 år och brottet skallanses ha berott på oförstånd och tanklöshet,3) brottet av särskilda skäl som hänför sig till

gärningen eller gärningsmannen skall ansesursäktligt, 4) straffet särskilt med beaktandeav de omständigheter som nämns i 6 § 4punkten och 7 § eller social- och hälsovårds-åtgärder skall anses oskäligt eller oändamåls-enligt eller 5) brottet inte på grund av be-stämmelserna om gemensamt straff väsent-ligt skulle inverka på det totala straffet.

1 punkten. För domseftergift på den grun-den att brottet är ringa förutsätts att brottetmed hänsyn till hur skadligt det är eller gär-ningsmannens skuld sådan den framgår avbrottet utifrån en helhetsbedömning skall an-ses ringa. Med att brottet är skadligt avses attdet är menligt och farligt. Vid bedömningenav skadligheten skall uppmärksamhet såledesinte fästas bara vid skadeverkningarna, utanockså vid den skada som gärningen enligt enförhandsbedömning sannolikt skulle ha orsa-kat. Med skuld avses gärningsbaserad skuld,helt i överensstämmelse med vad som harsagts tidigare. När skulden och följdernaskall bedömas gäller också i övrigt vad somhar konstaterats i samband med 3 §. Ocksåden omständigheten att gärningsmannen ärförstagångsförbrytare lindrar det skuldrelate-rade klandret. Domseftergift kan såledeskomma i fråga i synnerhet när brottet snararekan karaktäriseras som ett tillfälligt felstegbegånget av en förstagångsförbrytare underpåverkan av yttre omständigheter än som ettupprepat och planlagt lagbrott.

Frågan om brottet skall betecknas somringa eller inte bedöms alltid i förhållande tillden aktuella brottstypen. Domstolen måste taställning till om brottet kan anses vara ringa ijämförelse med det brottsspecifika normalfal-let. Ju lindrigare typ av brott det är fråganom, desto lättar uppfylls ringhetskriterierna ilagen. Ju grövre typ av brott det är fråganom, desto mera krävs för att domseftergifts-villkoren skall uppfyllas.

Skadligheten och skulden är beslutskriteri-er som skall beaktas samtidigt. Domseftergiftsom meddelas på den grunden att brottet ärringa måste i själva verket basera sig på enhelhetsbedömning. Ringhetsgrunden blir iallmänhet tillämplig, om gärningen till såvälföljden som skulden skall anses vara ringa.Grunden kan dock aktualiseras också omgärningen endast i antingen skadlighets- ellerskuldhänseende är ringa. Om skulden följakt-

RP 44/2002 rd214

ligen är speciellt ringa, kan domseftergiftkomma i fråga även när gärningen redan harmedfört en klar skada eller fara. Det kan åandra sidan förekomma situationer där inteens den omständigheten att gärningen begåshelt avsiktligen utgör ett hinder för domsef-tergift.

2 punkten. Domseftergift är möjlig ocksåom gärningsmannen har begått brottet förefyllda 18 år och brottet skall anses ha berottpå oförstånd och tanklöshet.

Med stöd av 2 punkten vidgas området fördomseftergift vid brott som omfattar ungdo-mar under 18 år att gälla också andra än defall som skall anses ringa. Enligt lagrummetskall skuldbedömningen emellertid utgöra enbegränsande faktor. Syftet med detta är attfrån tillämpningsområdet för domseftergiftexkludera framför allt planlagda och över-vägda lagbrott. Också andra än de brott somskall betraktas som ringa kan förbli obestraf-fade, om de skall anses ha berott på oförståndeller tanklöshet och inte på likgiltighet förpåbud och förbud i rättsordningen. En första-gångsförbrytares brott kan väl vara ett teckenpå oförstånd eller tanklöshet. När gärnings-mannen däremot begår flera brott är det alltmer befogat att tro att han eller hon inte hög-aktar rättsordningens normer som sig bör.Återfall är således en grund som tillmäts storbetydelse också vid prövningen av domsef-tergiftsalternativet i ungdomskategorin. Åter-fallseffekten skall bedömas med tolknings-hjälp av vad som har sagts i samband med5 §. Trots att återfall nog ofta utgör ett hinderför domseftergift, kan en gärning som harbegåtts av en person som även tidigare hargjort sig skyldig till brott ändå i enskilda fallsnarare bero på tanklöshet än likgiltighet,t.ex. till följd av att det har förflutit en långtid mellan brotten eller till följd av gärning-arnas beskaffenhet eller omständigheternavid dem.

3 punkten. Domstolen kan avstå från attdöma ut ett straff, om brottet av särskildaskäl som hänför sig till gärningen eller gär-ningsmannen skall anses ursäktligt. Den ve-dertagna benämningen av grunden är "undan-tagsgrunden".

Undantagsstatusen kan ha många orsaker.En gärning kan ha exceptionellt lindriga följ-der. Då kan den eventuellt anses som ringa

också i den bemärkelse som avses i 1 mom. 1punkten. Den aktuella undantagsgrundenhänför sig dock till skulden och de subjektivtrelevanta ansvarsförutsättningarna, varför la-gen använder sig av termen "ursäktlig", enterm som anknyter till skuldbedömningen.Grunderna i fråga är typiska för motivenbakom gärningen. Det är med andra ord frå-gan om samma slags situationer med nästanförefintliga ursäktande grunder som hänvisastill också i 8 § 5 punkten. Som undantags-grunder kan betraktas bl.a. betydande på-tryckning eller hot mot gärningsmannen,starka och oförutsedda frestelser, situationersom så när utgör nödtillstånd, situationer somså när utgör nödvärn, situationer som så närutgör straffbarhetseliminerande rättsvillfarel-se samt situationer där offret har provoceratgärningsmannen till brottet eller annars med-verkat till brottet. Grunderna kan ha sambandockså med gärningsmannens person och hurtillräknelig han eller hon kan anses vara.Gärningsmannens förmåga att förstå gär-ningens faktiska och moraliska natur samthans eller hennes möjligheter att kontrollerasitt handlande kan vara nedsatta till följd avt.ex. hög ålder, sjuklighet, ett starkt psykisktkristillstånd eller en sådan samverkan mellanläkemedel och alkohol som gärningsmanneninte har kunnat räkna med på förhand.

4 punkten. För det fjärde skall domsefter-gift kunna meddelas, om straffet särskilt medbeaktande av de omständigheter som nämns i6 § 4 punkten och 7 § eller social- och hälso-vårdsåtgärder skall anses oskäligt eller oän-damålsenligt. Punkten omfattar situationernai gällande 3 kap. 5 § 3 mom. 3 punkten. Manbrukar här tala om "skälighetsgrunden". Denföreslagna bestämmelsen är kortare till lydel-sen än den gällande, eftersom man endasthänvisar till grunderna i 6 § 4 punkten och7 §. Av dessa gäller 6 § 4 punkten gärnings-mannens beteende efter gärningen och 7 §skälighetsgrunderna.

Skälighetsgrunden täcker både de situatio-ner där den regelmässiga påföljden förefalleralltför sträng och de fall där det är ändamåls-enligt att avstå från straffrättsliga påföljdertill förmån för något annat kontroll- ellervårdsystem. Strängt taget är det frågan om enskälighets- och ändamålsenlighetsprincip.Detta framgår också av den allmänna doms-

RP 44/2002 rd 215

eftergiftsförutsättning som gäller samtliga si-tuationer. Enligt den skall straffet i dessa fallanses "oskäligt eller oändamålsenligt". Ge-mensamt för bägge villkoren är att de inte harnågot direkt samband med gärningen och dengärningsmannarelaterade klandervärdhets-bedömningen. Bestämmelsen skall tolkas en-ligt vad som har anförts i samband med 6 § 4punkten och 7 §. Följande preciseringar skallytterligare gälla.

Domstolen kan avstå från att döma ut straffför det första när rättegångar eller straff skallanses oskäliga eller oändamålsenliga medhänsyn till att förlikning har ingåtts mellangärningsmannen och offret eller när gär-ningsmannen annars har strävat efter att för-hindra eller avlägsna verkningarna av sittbrott (6 § 4 punkten). Grunden kan bli till-lämplig i situationer där gärningsmannen haravstått från vidare brottsfullbordan eller harförhindrat eller avlägsnat eller har strävat ef-ter att förhindra eller att avlägsna skadeverk-ningarna av sitt brott eller annars har kommitöverens om saken och skadeståndet medmålsäganden. Strafflindringsgrunderna byg-ger främst på kriminalpolitiska ändamålsen-lighetsskäl. Att gärningsmannen döms tillstraff kan i vissa fall rent av direkt äventyramålsägandens möjligheter att få ersättning.På motsvarande sätt kan det hända att vet-skapen om att en dylik inställning kan med-föra domseftergift och ett generellt lindrigarebemötande också sporrar dem som redan harbegått brott att vidta åtgärder som minskar deolägenheter som brottet orsakar samhälletoch offret. Domseftergift skall precis som idag kunna baseras också på den omständig-heten att gärningsmannen och målsägandenhar förlikts. Förlikning eller medling lederinte automatiskt till åtgärdseftergift. Brottetsallvarliga natur kan i sig förhindra detta. Närman bedömer den vikt som förlikningen skalltillmätas, måste man också se till att förlik-ningen är frivillig och att den grundar sig påriktiga uppgifter. Inte heller nu förutsätts attförlikningsavtalet redan har fullgjorts. Ett re-dan fullgjort förlikningsavtal utgör visserli-gen i sig en vägande grund för åtgärdsefter-gift.

Också de åtgärder som gärningsmannen harvidtagit för att främja utredningen av sittbrott kan beaktas vid domseftergiftspröv-

ningen. Det kan t.ex. vara frågan om att gär-ningsmannen frivilligt har angett sig eller atthan eller hon har varit uppriktig under förhö-ren. Bestämmelsen gäller endast situationerdär gärningsmannen främjar utredningen avsina egna brott. E contrario berättigar deninte heller till slutsatsen att gärningsmannensbestridande vore ett hinder för domseftergift,när förutsätttningarna för åtgärdseftergift iövrigt är för handen.

Domseftergiftsgrunderna i 7 § omfattar fördet första sanktionskumulation, dvs. de andraföljder som brottet har för gärningsmannen.Undantagsvis kan andra brottsrelaterade följ-der, t.ex. förlust av arbete, skadeståndsdomareller disciplinstraff, redan i sig förslå sombrottspåföljd. Detsamma är fallet när gär-ningsmannen har ådragit sig svåra skador. I7 § nämns som andra grund gärningsman-nens höga ålder, hälsotillstånd eller andrapersonliga förhållanden. Också här förutsättsatt straffet skall anses oskäligt eller oända-målsenligt. Detta kan vara fallet när gär-ningsmannen är mycket gammal eller svårtsjuk. Det straff som enligt normalpraxis skul-le följa på brottet kan vara oskäligt också tillföljd av gärningsmannens exceptionellt svåralevnadsförhållanden. Enligt den tredje grun-den i 7 § kan också den anmärkningsvärtlånga tid som har förflutit sedan brottet be-gicks samt en nära förestående preskriptiontala för domseftergift. Ibland kan behand-lingen av ett ärende i de högre rättsinstanser-na ta mycket lång tid. Om den åtalades per-sonliga förhållanden har förändrats väsentligtunder processens förlopp, kan en högrerättsinstans ta hänsyn till dem vid behand-lingen av målet. En sådan situation kan före-ligga t.ex. när en gärningsman, som begickett brott i ungdomen, sedan dess har lösgjortsig från sina brottsinfluerande socialakontakter, skaffat sig arbete och också annarsstabiliserat sitt liv på ett sätt som visar att dettidigare brottet hörde till ett passerat livsske-de.

Som en separat åtgärdseftergiftsgrund skalli överensstämmelse med gällande lag angesäven social- och hälsovårdsåtgärder. En gär-ning skall kunna lämnas obestraffad, när detär befogat att tro att straffet skulle vara sär-skilt skadligt med hänsyn till inledda ellerplanerade social- och hälsovårdsåtgärder,

RP 44/2002 rd216

t.ex. när en narkotikamissbrukare söker vårdför att bli kvitt sitt beroende. En rättegångoch ett straff kan då på ett oändamålsenligtsätt avbryta ett redan inlett eller förhindra ettplanerat vårdförhållande. Enligt en special-bestämmelse om narkotikabrott (50 kap. 7 §strafflagen) får för bruk av narkotika ochandra brott enligt 50 kap. som har sambandmed bruk av narkotika eftergift jämväl ske ifråga om straff, om gärningsmannen visar atthan har förbundit sig att genomgå vård somgodkänts av social- och hälsovårdsministeri-et. Grunden har emellertid tillämpats tämli-gen sällan. Med tanke på hur hela kontroll-systemet fungerar i samhället kan det varaändamålsenligt att domstolen avstår från attdöma ut ett straff t.ex. när gärningsmannen ärutevecklingsstörd eller mentalt sjuk och där-för intagen för vård, eller om gärningsman-nen har omhändertagits med stöd av barn-skyddslagen och därför placerats i vård utomhemmet.

Tillämpningsområdet för skälighetsprinci-pen har inte avgränsats att gälla endast lind-riga brott. I samband med grunden nämnsheller ingenting om någon skuldbedömning.Trots detta är det klart att ju strängare brottdet är frågan om, desto mer vägande excep-tionella förhållandena skall krävas för attdomseftergift skall kunna meddelas. Det ärockså sannolikt att flera av de särskilda om-ständigheter som har beskrivits samtidigt ärtillämpliga på fallet i praktiken. Det kan tän-kas att ingen av dem separat gör brottet oskä-ligt eller oändamålsenligt. Då förutsätts attdomstolen gör en helhetsbedömning: denmåste bedöma om de särskilda omständighe-terna har en sådan samverkan som motiverardomseftergift.

Någon annan omständighet eller myndig-hetsåtgärd än vad som nämns i 6 § 4 punktenoch 7 § föreslås också kunna medföra doms-eftergift. Som exempel på det slags andraomständigheter som enligt lagen kan beaktasvid domseftergiftsprövningen kunde nämnasmålsägandens uttryckliga önskan om att ettstraff inte skall dömas ut. Det är i själva ver-ket skäl att betona att det också när det gällergränsen mellan målsägandebrott och brottsom lyder under allmänt åtal snarare är frå-gan om gradskillnader än kvalitativa skillna-der. T.ex. stöld utgör ett brott som lyder un-

der allmänt åtal, medan snatteri är ett målsä-gandebrott. Gränsen mellan stöld och snatteriär emellertid allt annat än klart utstakad. Isynnerhet i dylika fall, alltså vid brott som"nästan" är målsägandebrott, är det naturligtatt domstolen också beaktar målsägandensståndpunkt när den beslutar om ett straffskall dömas ut eller inte.

5 punkten. Som sista domseftergiftsgrundanges den s.k. konkurrensgrunden. Enligt 5punkten får domstolen avstå från att döma utett straff, om brottet inte på grund av be-stämmelserna om gemensamt straff väsent-ligt skulle inverka på det totala straffet. Bak-om konkurrensgrunden ligger främst pro-cessekonomiska skäl, vilket innebär att denstörsta effektiviten nås på åtalsnivån (en mot-svarande bestämmelse finns även för åtals-eftergift, 1 kap. 8 § 2 punkten lagen om rät-tegång i brottmål, 689/1997). Synpunkternaspelar inte längre samma roll på domstolsni-vån, eftersom brottet redan har blivit föremålför förundersökning och åtal. Den arbetseko-nomiska inbesparingen är med andra ordganska liten. I princip kan konkurrensgrun-den fortfarande bli tillämplig, när målet in-begriper ett flertal brott som i svårhetshänse-ende är mycket olika. Om brottsserien omfat-tar brott som leder till långa frihetsstraff, ärdet ofta onödigt och oändamålsenligt att tillfrihetsstraffen foga smärre bötesstraff.

Avräkning från straff som döms ut (13—16 §)

13 §. Avräkning av rannsakningsfängelse

Paragrafen motsvarar i stort den gällandelydelsen av 3 kap. 11 §. För läsbarhetensskull har bestämmelsen delats in i moment.

I 1 mom. finns en grundläggande bestäm-melse om förfarandet, när en person som harsuttit i rannsakningsfängelse döms till ettfängelsestraff. Om någon döms till ett fäng-elsestraff på viss tid för en gärning som haneller hon har varit berövad friheten för oav-brutet i minst ett dygn, skall domstolen av-räkna tiden för frihetsberövandet från straffeteller anse frihetsberövandet som fullt avtjä-nat straff.

Den kortaste tid som kan avräknas är ettdygn. Vid avräkningen gäller ingen övre

RP 44/2002 rd 217

gräns. Vid behov kan tiden i rannsaknings-fängelse anses som fullt straff. Avräkningenskall göras till sitt fulla belopp. En månadsrannsakningsfängelse förkortar med andraord det fängelsestraff som skall avtjänas meden månad.

Avräkningsrätten gäller den tid som fri-hetsberövandet för brottet har varat. Hit räk-nas såväl den tid som gärningsmannen harvarit gripen och anhållen som den tid han el-ler hon har tillbringat i rannsakningsfängelse.Ytterligare inbegrips den tid som den åtaladehar varit intagen på sinnessjukhus för sinnes-undersökning, trots att han inte har hållitshäktad då (HD 1974 II 27).

I 2 mom. utvidgas rätten att avräkna tidenför rannsakningsfängelse att gälla andra brottsom utredningstekniskt har nära anknytningtill det brottmål som har avdömts. Enligtmomentet skall tiden för frihetsberövandetavräknas också när frihetsberövandet föran-letts av något annat brott som i samband medmålet har varit föremål för åtal eller förun-dersökning eller av att svaranden har förord-nats att hämtas till domstolen och därför hartagits i förvar. Huruvida åtalet för detta andrabrott förkastas eller inte är irrelevant (HD1981 II 82). I rättspraxis har också den tidsom gärningsmannen har hållits i förvar pågrund av berusning innan han anhölls berät-tigat till avräkning, eftersom den åtalade ur-sprungligen hade berövats friheten till följdav de brott som ledde till domen (HD 1983 II128).

3 mom. När gärningsmannen döms till ettfängelsestraff orsakar storleken av avräk-ningen i allmänhet inga problem. I fråga omandra brott är situationen annorlunda. Omavräkningen från bötesstraff föreskrivs i 3mom. Om straffet är böter, skall frihetsberö-vandet avräknas i skälig mån, dock minsthela den tid som frihetsberövandet har varat,eller anses som fullt avtjänat straff. Omvand-lingsförhållandet mellan frihetsberövandenoch böter framgår av bestämmelserna omförvandlingsstraff. En dags fängelse motsva-rar således två dagsböter.

4 mom. I gällande 3 kap. 11 § föreskrivssärskilt om den avräkning som görs ocksåfrån ungdomsstraff. Om straffet är ungdoms-fängelse, skall, enligt lagrummet, ett tidigarefrihetsberövande avräknas i skälig mån. La-

gen säger ingenting om från vilken del avungdomsstraffet avräkningen skall göras. Förtydlighetens skull föreslås att tiden i rann-sakningsfängelse beaktas så att det antalungdomstjänsttimmar som annars skulle dö-mas ut minskas i skälig mån.

14 §. Avräkning av straff som har dömtsut utomlands

Om avräkning av straff som har dömts ututomlands föreskrivs i dag i 1 kap. 13 § 3mom. Det föreslås att bestämmelsen i sakoförändrad tas in i föreliggande paragraf.

Om någon i Finland döms till straff för ettbrott för vilket han eller hon redan helt ellerdelvis har utstått en påföljd som har dömts ututomlands, skall från straffet göras ett skäligtavdrag. Om påföljden var ett frihetsstraff,skall domstolen från straffet avräkna den tidsom motsvarar frihetsberövandet. Domstolenkan även fastställa att påföljden skall ansessom en tillräcklig påföljd för brottet.

15 §. Avräkning av disciplinära straff förstraffångar

Om disciplinära straff för straffångar be-stäms för närvarande i 2 kap. 13 § 2 mom.Motsvarande regler föreslås ingå i förelig-gande paragraf.

I början av paragrafen skall hänvisas tillbestämmelserna om disciplinära straff förstraffångar i straffanstalten. Bestämmelsernai fråga finns i 2 kap. lagen om verkställighetav straff. Enligt fängelsestraffkommitténsförslag (komm.bet. 2001:6) skall frågan omdisciplinära straff för straffångar regleras ifängelselagen. Kommittén föreslog att ocksårannsakningsfångar skall kunna påföras di-sciplinära straff. Denna fråga skall regleras irannsakningsfängelselagen.

En straffånge kan i straffanstalten påförasdisciplinstraff för brott enligt vad som be-stäms särskilt. Om en straffånge döms i dom-stol för ett brott för vilket han eller hon helteller delvis redan har avtjänat ett disciplin-straff, skall från straffet göras ett skäligt av-drag, såvida det inte finns grundad anledningatt inte göra detta eller att anse disciplins-straffet som fullt straff för gärningen. Den fö-reslagna avräkningsbestämmelsen motsvarar

RP 44/2002 rd218

innehållsligt den gällande lagen.I samband med revideringen av lagstift-

ningen om fängelsestraff och rannsaknings-fängelse torde det bli nödvändigt att ändraden föreslagna bestämmelsens lydelse, åt-minstone om möjligheten att döma ut disci-plinära straff utvidgas att gälla också rann-sakningsfångar.

16 §. Avräkning av disciplinära påföljderför personer som lyder under 45 kap.strafflagen

Hur domstolen skall beakta disciplinstraffoch disciplinära tillrättavisningar som har på-förts krigsmän och övriga personer som lyderunder 45 kap. strafflagen bestäms i 8 § 2 och3 mom. militära disciplinlagen. Motsvaranderegler skall ingå i föreliggande paragraf.

I det föreslagna 1 mom. sägs att för brottsom avses i 2 § militära rättegångslagen(326/1983) kan den som lyder under 45 kap.strafflagen i disciplinärt förfarande påförasett disciplinstraff eller en disciplinär tillrätta-visning enligt vad som bestäms särskilt. Omen sådan person antingen helt eller delvis harutstått ett straff eller en disciplinär tillrätta-visning som har påförts i disciplinärt förfa-rande och han eller hon därefter döms i dom-stol till straff för samma brott, skall det straffoch den tillrättavisning som redan har verk-ställts i skälig mån beaktas som avräkning el-ler anses motsvara fullt avtjänat straff.

När avräkningen enligt 1 mom. görs mot-svarar ett dygns frihetsberövande ett arrest-dygn, disciplinbot för två dagar, två dygnsutegångsstraff eller utegångsförbud och tregånger extra tjänst (2 mom.).

7 kap. Om gemensamt straff

3 §. Gemensamt bötesstraff. I paragrafens 1mom. sägs att om någon samtidigt skall dö-mas för två eller flera brott för vilka straffetär böter, skall ett gemensamt bötesstraff be-stämmas. Enligt 2 mom. får det gemensam-ma bötesstraffet vara högst 240 dagsböter.Har för något av brotten efter den 1 juni 1969stadgats ett särskilt lägsta bötesstraff, får detgemensamma bötesstraffet inte underskridadetta. Vad som stadgas ovan skall inte till-lämpas på vite som döms ut i mark (3 mom.).

När någon allmän straffnedsättningsgrundskall tillämpas förvandlas straffskalan enligtgällande lag så att maximistraffet är tre fjär-dedelar av det föreskrivna strängaste straffet.På motsvarande sätt sägs i det föreslagna 6kap. 8 § 2 mom. att gärningsmannen, när ettstraff bestäms enligt vissa straffskalerelatera-de lindringsgrunder som anges i paragrafen,får dömas till högst tre fjärdedelar av detsträngaste straff som föreskrivs för brottet.

I gällande 3 § tas inte ställning till huruvidadet lägsta bötesstraff på 240 dagsböter somnämns i 2 mom. skall mildras, om någonstraffskalerelaterad lindringsgrund är tillämp-lig på gärningen. I praktiken kan det uppstånärmast sådana situationer att gärningsman-nen har begått samtliga brott som föranlederböter innan han eller hon hade fyllt 18 år.

I rättslitteraturen har man försökt lösa frå-gan genom att hänvisa till den princip somframgår av kapitlets 2 §. När ett gemensamtstraff således bestäms, får strafftiden intevara längre än den sammanlagda tiden förbrottens maximistraff. Det har ansetts attmotsvarande princip skall iakttas också närett gemensamt bötesstraff bestäms: en straff-nedsättningsgrund resulterar i en straffskalapå högst 90 dagsböter, vilket innebär att detmaximala sammanlagda straffet för två såda-na brott kan vara högst 180 dagsböter. Åbohovrätt har fattat samma ståndpunkt i ett av-görande som ingår i hovrätternas rättsfallsre-gister: det högsta gemensamma bötesstraffsom kunde ådömas en ung person var högsttre fjärdedelar av det strängaste straffet på240 dagsböter, dvs. 180 dagsböter (ÅboHovR D:R-91/1875, avgörande 27.11.1992).

Trots att den framförda uppfattningen avallt att döma är vedertagen, är det nödvändigtatt reglera saken explicit i lag. I praktiken ärdet just i fråga om ungdomar som det blir ak-tuellt att reducera maximistraffet till 180 da-gar, men det är i och för sig inte heller moti-verat att försätta de andra straffskalerelatera-de lindringsgrunderna i en annan ställning.Enligt förslaget skall paragrafens 2 mom.kompletteras så att det gemensamma bötes-straffet får vara högst 180 dagsböter, när 6kap. 8 § 2 mom. tillämpas. Detta bötesmaxi-mum skall gälla när flera bötesstraff skallådömas en person, på vilken skall tillämpasde straffskalerelaterade lindringsgrunder som

RP 44/2002 rd 219

hänvisas till i 6 kap. 8 § 2 mom.: brottet harstannat vid försök, gärningsmannen har be-gått brottet innan han eller hon fyllde 18 år,gärningsmannen döms som medhjälpare tillbrottet eller gärningsmannens medverkan tillbrottet annars är ringa eller brottet har be-gåtts under omständigheter där tillämpningenav en ansvarsfrihetsgrund ligger särskilt näratill hands.

Detta maximistraff på 180 dagsböter skallgälla också när det bland de brott som ledertill ett gemensamt bötesstraff även finns ettbrott som inte faller under tillämpningsområ-det för någon av de straffskalerelaterade lind-ringsgrunderna. I princip vore det då möjligtatt föreskriva ett maximistraff på 210dagsböter (90+120 dagsböter), men dettaskulle leda till ett alltför differentieratsystem. Om det bland brotten finns minst tvåsom inte kvalificerar sig för någonlindringsgrund, skall det högsta bötesstraffeti regel vara 240 dagsböter.

7 §. Beaktande av ett tidigare utdömt sam-hällstjänststraff. I förslaget sägs att ett sam-hällstjänststraff som har dömts ut tidigarekan när ett nytt straff döms ut beaktas påmotsvarande sätt som ett tidigare ovillkorligtstraff enligt 6 §. Motsvarande regel finns nu i3 § 2 mom. lagen om samhällstjänst. De reg-ler som motsvarar paragrafens 1 mom. skallfinnas i 6 kap. 11 § strafflagen. Att låta en-dast bestämmelsen i 2 mom. stå kvar i 3 § la-gen om samhällstjänst vore inte naturligt idetta fall. Därför skall bestämmelsen tas in i7 kap. Den 6 § som hänvisas till i förslagetgäller beaktande av ett tidigare utdömt fäng-elsestraff.

10 kap. Om förverkandepåföljder

1 §. De allmänna förutsättningarna förförverkandepåföljd. Kapitel 10 om förver-kandepåföljder trädde i kraft vid ingången av2002. Enligt kapitlets 1 § 2 mom. 2 punktkan förverkandepåföljd också dömas ut pågrund av en straffbar gärning där gärnings-mannen är fri från straffansvar med stöd av 3kap. 9 eller 10 § eller 10 a § 1 mom. eller pånågon annan motsvarande grund. Enligt re-geringens proposition med förslag till revide-ring av lagstiftningen om förverkandepåfölj-der (RP 80/2000 rd) är sådana straffrihets-

grunder som kommer i fråga excess i nöd-värn enligt 3 kap. 9 § 1 mom., överskridandeav de tillåtna gränserna för användning avmaktmedel enligt 9 § 2 mom., ett nödtillståndenligt 10 § och åtlydande av en förmans be-fallning under sådana omständigheter somanges i 10 a §. Också andra straffrihetsgrun-der kan enligt propositionen komma i fråga,eftersom de inte räknas upp uttömmande istrafflagen.

Paragrafens 2 mom. 2 punkt skall ändras såatt den motsvarar de föreslagna nya paragra-ferna. Dessutom skall punkten innehålla enhänvisning till förbudsvillfarelse i 4 kap. 2 §.Tidigare har det saknats en uttrycklig be-stämmelse om förbudsvillfarelse, men denhar redan tidigare i rättslitteraturen betraktatssom straffrihetsgrund och som en sådan be-traktas den också i denna proposition. Efter-som straffrihetsgrunderna uppräknas uttöm-mande i propositionen, behövs uttrycket “nå-gon annan motsvarande grund” inte längre.

17 kap. Om brott mot allmän ordning

23 §. Bestämmelser om påföljder. Paragra-fens 1 mom. gäller meddelande av djurhåll-ningsförbud. Djurhållningsförbud kan enligtgällande lag också meddelas en person sommed stöd av 3 kap. 3 § inte döms till straff,dvs. en person som saknar förståndets bruk.Hänvisningen skall ändras så att den gäller 3kap. 4 § 2 mom., som är den föreslagna otill-räknelighetsbestämmelsen. Sakligt sett för-blir paragrafen oförändrad.

39 kap. Om gäldenärsbrott

7 §. Gärningsman vid gäldenärsbrott. Dengällande paragrafen gäller ansvaret för gäl-denärsbrott som har begåtts för en gäldenärsräkning. Den som för en gäldenärs räkningbegår ett brott som nämns i 1—6 § skall dö-mas så som en gäldenär.

Brottsbeskrivningen för ett gäldenärsbrottförutsätter alltid gäldenärsställning. Den somhandlar på en juridisk persons vägnar ellerleder en juridisk person saknar denna ställ-ning, varför ansvaret i 7 § i gällande lag harutsträckts att gälla också den som handlar förgäldenärens räkning. I 5 kap. 8 § i förslagetregleras straffansvaret för den som handlar

RP 44/2002 rd220

på en juridisk persons vägnar. Den föreslag-na 5 kap. 8 § är en allmän bestämmelse, en-ligt vilken frågan om ansvarsutsträckningskall regleras. Följaktligen föreslås att 7 §skall upphävas.

45 kap. Om militära brott

14 §. Tredska

För tredska döms en krigsman som vägraråtlyda en befallning som i tjänsten givitskrigsmannen av en förman eller av en krigs-man i vakttjänst, jourtjänst eller ordningspa-trull- eller polisuppdrag eller som uppsåtli-gen underlåter att åtlyda befallningen ellerdröjer härmed. Till paragrafen skall fogas ettnytt 2 mom. Enligt momentet får straff intedömas ut för underlåtenhet att lyda en befall-ning, om krigsmannen genom att lyda denhade begått en gärning som klart står i stridmed tjänste- eller tjänstgöringsplikten ellersom annars är klart lagstridig. Bestämmelsenavses komplettera den nedan nämnda regler-ingen av frågan om förmans befallning(26 b §); se motiven i fråga. Bestämmelsenmotsvarar, med vissa språkliga ändringar gäl-lande 3 kap. 10 a § 2 mom.

Kompletterande bestämmelser

Till kapitlet fogas en ny mellanrubrik förede nya 26 a § (användning av maktmedel)och 26 b § (förmans befallning).

26 a §. Användning av maktmedel

I gällande 3 kap. 8 a § föreskrivs omkrigsmäns rätt till maktmedel. Enligt paragra-fens 1 mom. har krigsman, som i vakttjänst,jourtjänst eller polisuppdrag möter motstånd,rätt att tillgripa sådana maktmedel som medhänsyn till truppens eller det bevakade objek-tets säkerhet eller eljest till tjänsteuppdragetseller tjänstgöringens art och motståndets far-lighet kan anses försvarliga. Under ovannämnda förutsättningar har vaktpost rätt atttillgripa maktmedel även då någon trotsvaktpostens befallning att stanna närmar sigbevakat område till vilket tillträde är förbju-det. I 2 mom. föreskrivs att såvida underord-nad, oaktat förmans förbud, i strid, sjönöd el-

ler motsvarande för truppen eller dess verk-samhet synnerligen farlig situation flyr, görvåldsamt motstånd mot förman eller inte åt-lyder förmans för avvärjande av faran givnabefallning, trots att befallningen upprepats,har förmannen rätt att för återställande avlydnad och ordning gentemot den underord-nade tillgripa sådana maktmedel som medhänsyn till farligheten i den underordnadesgärning även som situationen i övrigt kan an-ses försvarliga för förhindrande av gärningeneller för fullgörandet av befallningen. I 3mom. regleras den situation där en krigsmanflyr. Då har den vars uppgift det är att för-hindra flykten rätt att tillgripa i 8 § 2 mom.stadgade maktmedel. I momentet föreskrivsallmänt om rätten att använda maktmedel isamband med fångars flyktförsök.

Det föreslås att till paragrafen i enlighetmed de allmänna reformprinciperna fogas ettmaktmedelsrelaterat nödvändighetskriteriumoch hänvisas till strafflagsbestämmelsen omexcess i samband med användning av makt-medel. Samtidigt skall paragrafen överförasfrån 3 kap. till 45 kap. om militära brott. Be-stämmelsen anknyter bl.a. till straffbestäm-melserna om lydnadsbrott och rymning urkrigsfångenskap i 45 kap., varför bestämmel-sen åtminstone tills vidare passar väl in i ka-pitlet.

Den föreslagna ändringen inverkar inte påvad som i lagen om fullgörande av polisupp-gifter inom försvarsmakten (1251/1995) be-stäms om befogenheter.

1 mom. I jämförelse med den gällande la-gen skall en krigsmans rätt att användamaktmedel preciseras så att maktmedlen för-utsätts vara nödvändiga för att bryta ner mot-ståndet. Kravet på att maktmedlen skall varaförsvarliga skall fortfarande gälla. Maktmed-len skall vara försvarliga med beaktande avtruppens eller det bevakade objektets säker-het, tjänsteuppdragets eller tjänstgöringensart och hur farligt motståndet är. Under dessaförutsättningar har en vaktpost rätt att använ-da maktmedel också när någon trots vaktpos-tens befallning att stanna närmar sig ett be-vakat område till vilket tillträde är förbjudet.

Enligt den grundlösning som har omfattatsi propositionen föreslås att paragrafen kom-pletteras med ett krav på nödvändighet förmaktmedlens del. Med detta vill man klarare

RP 44/2002 rd 221

skilja mellan nödvändighets- och försvarlig-hetskravet. Försvarlighetskravet likställsframför allt med proportionalitetsprincipenoch intresseavvägning. Eftersom försvarlig-heten i sig är ett på sätt och vis innehållslöstkriterium (och betyder t.ex. detsamma somatt något är "väl motiverat"), hade det ocksåvarit möjligt att ta in de dimensioner somnödvändighetskravet representerar under för-svarligheten. Så har emellertid inte förfarits iFinland t.ex. när det gäller rätten att användapolisiära maktmedel, utan här hänsyftar nöd-vändigheten delvis på nödtvång och försvar-ligheten åter på proportionalitet. Frågan ompolisiära maktmedel behandlas nedan. I sam-band med andra situationer som inkluderaranvändning av maktmedel har nödvändig-hetskravet å andra sidan inte nämnts särskilt ilagen, utan man tänker sig att det omfattasredan av försvarlighetsbedömningen. För atttolkningsproblem skall kunna undvikas före-slås att bestämmelserna om användning avmaktmedel revideras så att skillnaden mellandessa två bedömningsgrunder framträder tyd-ligare. Samtidigt skall vissa smärre språkligapreciseringar göras.

2 mom. I strid, sjönöd eller någon motsva-rande synnerligen farlig situation för truppeneller dess verksamhet får en förman användaendast vissa specificerade maktmedel mot enunderordnad. Enligt den grundlösning sompropositionen bygger på föreslås att till mo-mentet, precis som i 1 mom., fogas ett kravpå att maktmedelsanvändningen är nödvän-dig. Medlen skall vara nödvändiga för attåterställa lydnad och ordning. Vidare skallmaktmedlen vara försvarliga för förhindran-de av gärningen eller för fullgörande av be-fallningen. Vid bedömningen av försvarlig-heten skall beaktas hur farlig den underord-nades gärning är samt situationen också i öv-rigt. Till den del är regleringen oförändrad.

3 mom. I momentet regleras den rätt att an-vända maktmedel som tillkommer en personsom har till uppgift att förhindra en krigs-fånges flykt. Paragrafen skall ändras närmasti tekniskt hänseende. Det föreslås att gällan-de 3 kap. 8 § 2 mom. förs över till lagen omverkställighet av straff. Följaktligen skallockså hänvisningen i bestämmelsen ses överså att den stämmer överens med den före-slagna ändringen. Bestämmelsen föreslås

lyda som följer: När en krigsfånge flyr harden som har till uppgift att förhindra flyktenrätt att använda sådana maktmedel som angesi 2 kap. 11 b § lagen om verkställighet avstraff.

I den föreslagna 2 kap. 11 b § lagen omverkställighet av straff föreskrivs vilka somhar rätt att använda maktmedel. Det är fråganom väktare eller någon annan som skall hind-ra att en fånge flyr eller någon som skall hål-la en sådan person till ordningen.

4 mom. Enligt den grundlösning som haromfattats i propositionen skall i varje be-stämmelse som gäller maktmedel tas in enklarläggande hänvisning om tillvägagångs-sättet vid excess i samband med användning-en av maktmedlen. Frågan regleras i 4 mom.,där det hänvisas till 4 kap. 6 § 3 mom. och7 §.

26 b §. Förmans befallning

1. Nuläge

1.1. Allmänt

I det praktiska rättslivet kan det uppstå si-tuationer där en underordnad av sin förmanfår en befallning eller en order, som verk-ställd motsvarar någon brottsbeskrivning.Särskilt problematisk blir situationen, omunderlåtenhet att lyda befallningen leder tillrättsliga sanktioner t.ex. i form av tjänstean-svar eller straffansvar. Då har den befallde defacto försatts i en situation där rättsordningenkräver det omöjliga av honom. Hur den be-fallde än gör, finns det en fara för att handrabbas av rättsliga sanktioner. I syfte attförhindra denna oskälighet skall lagstiftaren iförsta hand se till att rättsordningen inte till-mäter en befallning som förutsätter att någongör sig skyldig till brott bindande verkan.Om någon underlåter att lyda en befallningsom omfattar ett brott, skall det med andraord inte vara möjligt att ställa honom tilltjänsteansvar. Detta gäller som huvudregel. Ivissa fall har det dock setts som så pass vik-tigt att upprätthålla lydnadsplikter och subor-dinationsförhållanden att det krävs att befall-ningen följs också när det finns en fara för attdetta leder till lagbrott. För att undvika oskä-ligheter har man då i reciprocitetens namn

RP 44/2002 rd222

skapat ett system där den som har lytt befall-ningen befrias från det brotts- och tjänstean-svar som annars vore överhängande. Dettahar gjorts i synnerhet inom den militärarättsvården. Enligt 50 och 78 § i den gamlasjömanslagen (341/1955) ansågs att en sjö-man var bunden av fartygsbefälhavarens be-fallningar också när de inbegrep sådant somenligt lagen var brottsligt. I sådana situatio-ner förelåg sålunda en absolut lydnadsplikt,vilket också betydde att det kunde finnas ettbehov av särskilda tillåtande grunder i dessafall.

På vilket sätt en förmans befallning påver-kar en underordnads straffrättsliga ansvar ärrättsstrukturellt rätt komplicerat. Det är frå-gan om en sammanflätning av tillåtande ochursäktande perspektiv, villfarelseläror (vilkenbetydelse har okunnigheten hos den som harlytt befallningen och hur klandervärd är hanseventuella okunnighet) och frågan om nor-mala motivationsmöjligheter (möjlighet attkräva att någon handlade annorlunda).

1.2. Militärbefallningars inverkan påansvaret

Vilken inverkan militära förmäns befall-ningar har på det straffrättsliga ansvaret re-gleras i gällande 3 kap. 10 a §. I bestämmel-sen sägs att för gärning som krigsman begåttpå sin förmans befallning döms den under-ordnade till straff endast såvida han klartuppfattat att han genom att åtlyda befallning-en skulle handla i strid med lag eller medtjänste- eller tjänstgöringsplikt. Har gärning-en likväl begåtts under sådana omständighe-ter att den underordnade på grund av deminte kunnat underlåta att åtlyda befallningen,får han lämnas ostraffad.

Enligt 2 mom. får straff inte ådömas förunderlåtelse att åtlyda befallning, såvida åt-lydandet av befallningen skulle ha lett tillhandling som klart står i strid med tjänste- el-ler tjänstgöringsplkt eller som eljest är klartlagstridig.

Genom bestämmelsen upphävdes den tidi-gare 35 § i strafflagen för krigsmakten(71/1919). I paragrafens 1 mom. regleras frå-gan om en underordnads ansvar för brott somhan har begått i denna ställning. I 2 mom. be-stäms om befallningars bindande verkan och

om följderna av att dessa inte åtlyds.Enligt första meningen i gällande 1 mom.

blir en underordnad straffrättsligt ansvarigför brott som han begår genom att åtlyda enbefallning endast såvida han klart har uppfat-tat att han genom att åtlyda befallningenskulle handla i strid med lag eller med tjäns-te- eller tjänstgöringsplikt. Enligt andra me-ningen kan en krigsman som har beordrats attgöra något men som klart har uppfattat atthan bryter mot lagen dock lämnas ostraffad,om gärningen har begåtts under sådana om-ständigheter att den underordnade på grundav dem inte kunnat underlåta att åtlyda be-fallningen.

Saken avgörs i princip utgående från huru-vida den underordnade kände till om befall-ningen var lagenlig eller inte. För ansvar för-utsätts att gärningsmannen klart har uppfattatatt han handlar mot lagen. Den krigsman sominte känner till att befallningen är lagstridiggår fri från ansvar. Från ansvar befrias ocksåden krigsman som eventuellt har haft sinamisstankar om en befallnings lagstridighet,men som inte klart har uppfattat att han bry-ter mot lagen.

Bestämmelsen innebär en lindring i dubbelmening jämfört med de normala ansvarsreg-lerna. Med stöd av den allmänna bestämmel-sen om förbudsvillfarelse skall gärningsman-nen vara fri från ansvar bara när villfarelsenom gärningens rättsstridighet är uppenbartursäktlig. Enligt lydelsen i gällande 3 kap. 10a § krävs dock ingenting annat än okunnighetför ansvarseliminering; någon utredning omvarför gärningsmannen inte kände till situa-tionen fordras inte. Också de ansvarsfrihets-villkor som gäller okunnighetens nivå ärlindrigare än de som allmänt iakttas. För attden underordnade skall ställas till ansvar för-utsätts att han klart har uppfattat att det aktu-ella förfarandet är lagstridigt. För straff-ansvar krävs således kvalificerad kunskap.Tröskeln är rätt hög. Enligt 35 § i den tidiga-re gällande strafflagen för krigsmakten kundeen underordnad dömas till straff bara om hanhade överskridit befallningen eller om hanbefanns ha tydligen insett att han genom attiaktta befallningen skulle bryta mot lagen el-ler tjänsteplikten. Här skall "tydligen" i förstahand hänföras till bevisprövningen. Det ford-rades inte helt full bevisning om att gär-

RP 44/2002 rd 223

ningsmannen hade förstått att befallningen ärlagstridig, bara gärningsmannen kunde sägasha tydligen insett hur det förhöll sig. I gäl-lande lag krävs att gärningsmannen klartskall ha uppfattat hur det låg till. Att ordet"tydligen" byttes ut mot ordet "klart" med-förde en betydande materiell ändring utan attsaken över huvud motiverades i lagens förar-beten. Ändringen kan vara oavsedd, och ivilket fall som helst omotiverad.

I momentets andra mening regleras ansva-ret för en krigsman som känner till att förfa-randet är rättsstridigt. Det är frågan om enåtgärdseftergiftsbestämmelse, där det att gär-ningsmannen inte bestraffas är skuldrelaterat.Brottet efterges i situationer där det med hän-syn till de för krigsmakten typiska subordina-tionsförhållandena är förståeligt att gär-ningsmannen inte skäligen kunde förutsättasagera annorlunda — t.o.m. när han medvetetbryter mot lagen.

När en krigsman är okunnig om att en be-fallning strider mot lagen och därför befriasfrån ansvar, är det enligt doktrinen frågan omen ursäktande grund. Detta innebär att någonkan ha rätt att använda maktmedel mot enunderordnad som lyder befallningen. För denunderordnades del är situationen så till vidabesvärlig att han å ena sidan kan bli tvungenatt möta motstånd i form av berättigademaktmedel, om han lyder befallningen, åandra sidan kan ställas till ansvar i form avdisciplinära åtgärder, om han underlåter attlyda befallningen. Risken att i tjänstgöringenkonfronteras med medborgare som utnyttjarrätten att försvara sig hör dock enligt rättslit-teraturen till de "yrkesbetingade riskerna" förkrigsmän.

I 2 mom. föreskrivs i sin tur om följdernaav att befallningar inte åtlyds. Ansvaret förvägran att lyda en befallning, lydnadsbrottför krigsmän, avgörs utifrån befallningens(objektiva) lagstridighet och hur uppenbardenna är. För underlåtelse att åtlyda befall-ning får straff inte ådömas, såvida åtlydandetav befallningen skulle ha lett till handlingsom klart står i strid med tjänste- eller tjänst-göringsplikt eller som eljest är klart lagstri-dig. Om det inte är frågan om en befallningsom klart skulle ha lett till en lagstridig hand-ling, kan underlåtenhet att hörsamma denleda till ansvar i form av lydnadsbrott för

krigsman. För tredska döms enligt 45 kap.14 § den som vägrar åtlyda en förmans be-fallning. Gällande 3 kap. 10 a § 2 mom. kansåledes läsas som ett slags begränsande be-stämmelse, som uppställer vissa tilläggsvill-kor för det rättsstridighetsrelaterade klarhets-kriteriet vid lydnadsbrotten. En beordrad un-derlydande är skyldig att följa också en sådanbefallning som inte är klart lagstridig, trotsatt han hyser vissa tvivel om dess lagstridig-het. Också de befallningar som lämnar rumför tolkning är således bindande, varförkrigsmän inte har någon utfrågnings- ellergranskningsrätt eller motsvarande skyldigheti dessa fall.

1.3. Övriga tjänstebefallningars inverkan påansvaret

Befallningsbaserad ansvarsfrihet i tjänste-mannarätten. Som en tjänstemannarättsligregel gäller att tjänstemän är skyldiga att föl-ja endast bindande befallningar och föreskrif-ter. Befallningen skall för det första varaformellt riktig. För att en befallning skallvara bindande i formellt hänseende förutsättsenligt rättslitteraturen att (1) den som har gi-vit befallningen är behörig, att (2) den åtgärdsom skall vidtas hör till den verkställandetjänstemannens eget kompetensområde ochatt (3) befallningen har givits under lagligaformer. För det andra förutsätts att befall-ningen innehållsligt inte är uppenbart lagstri-dig. Befallningar som förpliktar till brott ärmateriellt sett klart uppenbart lagstridiga.Lydnadsplikten utsträcker sig inte till brott.En tjänsteman har alltid rätt att vägra lyda ensådan befallning; dessutom förväntas hanvägra. Befallningar kan följaktligen inte hel-ler ha status av tillåtande grunder.

Mellan de lagliga och de olagliga befall-ningarna finns en mängd befallningar sommedför tolkningssvårigheter. Eftersom rättenatt vägra lyda en befallning gäller endast enuppenbart lagstridig sådan, innebär detta attäven lagstridiga befallningar kan vara bin-dande, förutsatt att lagstridigheten inte är up-penbar. Vägran att fullgöra befallningarnakunde således leda till tjänsteansvar. Omtjänstemannen däremot handlade i enlighetmed dem utsatte han sig för risken att begåett brott. I tjänstemannarätten har man gått in

RP 44/2002 rd224

för att undvika eventuella konflikter så attden som har fått en inte entydig befallninggenom att kontrollera befallningen hos sinchef kan befrias från det ansvar som följer avatt han lyder befallningen. En tjänsteman harrätt att meddela sina misstankar om en be-fallnings lagstridighet till den som har givitden eller till dennes chef. Det har också an-setts att en tjänsteman som förfar så skallkunna befrias från ett eventuellt tjänste-ansvar, om tjänstebefallningen därefter kon-stateras vara lagstridig. Det bör dock påpekasatt området för tjänstemannaansvar inte for-mellt avgränsas på detta sätt i gällande rätt.Det finns goda grunder för att förutsättning-arna för straffansvar skall vara åtminstonelika höga. Om det med andra ord saknasgrunder för att ställa någon till tjänsteansvarför att han handlade enligt en befallning,skall den som iakttog befallningen inte hellerställas till straffansvar för det brott som be-gicks till följd av den.

Ansvarsreglerna i den allmänna tjänste-mannarätten är följaktligen följande: (1) Ombefallningen har varit uppenbart lagstridig, ärden underlydande inte skyldig att iaktta den.Om han emellertid har gjort detta, ansvararhan för följderna och kan inte åberopa be-fallningen. (2) Om befallningen har lämnatrum för tolkning, men den underlydande harunderlåtit att kontrollera den, svarar han ock-så själv för följden. (3) Om befallningenlämnar rum för tolkning och gärningsmannenhar haft sina misstankar om saken, kan hansäkra sin ställning genom att kontrollera gär-ningen hos sin chef. Om chefen bekräftar be-fallningen, blir tjänstemannen inte ställd tillansvar för att han fullgör den. Att låta kon-firmera en befallning är således en ansvars-frihetsgrund. Grundens straffrättsliga ställ-ning är oklar. Ansvarsfriheten kan uppenbar-ligen inte baseras på okunnighet, eftersomgärningsmannen åtminstone har hyst miss-tankar och därför reklamerat befallningen.Det enda sättet att underbygga ansvarsfrihetnär en särskild bestämmelse saknas är atthänvisa till allmän intresseavvägning, nöd-tillstånd eller bristande normativ skuld. I detvå första fallen anses det utifrån rättsord-ningens syften vara viktigare att befallningenlyds än att det befallningsbaserade brottetundviks. I det senare fallet grundar sig an-

svarsfriheten på motivationsproblem. En ana-log tillämpning av gällande 3 kap 10 a § ärinte till hjälp i situationen, eftersom kontroll-skyldigheten i fråga är obekant inom den mi-litära rättsvården.

Okunnighetsbaserad ansvarsfrihet. Om denunderordnade har handlat i god tro, skall an-svarsfrihetsgrunderna bedömas separat. Föransvarsfrihet till följd av militärförmäns be-fallningar är det tillräckligt om den under-ordnade var okunnig om att befallningen in-nefattade ett brott; varför gärningsmanneninte kände till detta behövde inte utredas.Med hänsyn till den allmänna lydnadspliktenför tjänstemän har man sedan gammalt ansettatt en gärningman kan åberopa en befallningi försvarssyfte endast om han felaktigt troddeatt den rättsstridiga befallningen var laglig el-ler åtminstone bindande för honom, och vill-farelsen kan anses vara försvarlig. Att gär-ningsmannen inte känner till hur det förhållersig är inte ett tillräckligt skäl, utan det förut-sätts att villfarelsen är försvarlig och såledesförståelig. Då kan visserligen just denomständigheten att befallningen har givits avchefen ofta anses tala för ursäktlig villfarelse.


Sverige. Av de nordiska länderna är Sveri-ge det enda som har en allmän bestämmelseom betydelsen av order i lagstiftningen (24kap. 8 § brottsbalken). Ansvarsfriheten kon-strueras genom att man definierar en bindan-de order: den som har begått en gärning påbindande order går fri från ansvar. Huruvidaordern var sådan att den måste följas (bin-dande) avgörs genom intresseavvägning.Gärningen är straffri, om det är viktigare attupprätthålla den överordnades auktoritet ochframhäva lydnadsförhållandets absoluta naturän att avhålla den underlydande från att begådet brott som ordern konstituerar. När fråganom en orders bindande karaktär avgörs skallföljande kriterier enligt lag beaktas: lydnads-förhållandets art, gärningens beskaffenhetoch omständigheterna i övrigt. Bestämmel-sen bygger på intresseavvägning; vid tolk-ningen tas inte heller ställning till subjektivagärningsmannaaspekter. I doktrinen behand-las de brott som begås av villfarelse respekti-ve okunnighet separat, och i samband med

RP 44/2002 rd 225

behandlingen av situationerna hänvisas i re-gel till bestämmelserna om villfarelse.

Oberoende av bestämmelsen skall enligtdoktrinen allmänt utgås ifrån att order intebefriar från ansvar, om det inte finns en sär-skild lydnadsplikt. Ju större intresset att upp-rätthålla lydnadsförhållandena är, desto star-kare är presumtionen om ansvarsfrihet. Sär-skilt starkt är detta intresse för krigsmän, omvilka det emellertid saknas en specialbe-stämmelse i lagen. Också brottets beskaffen-het skall beaktas. Gärningar av typen förseel-ser kan omfattas av lydnadsplikten förkrigsmän, medan allvarliga brott som inbe-griper våld knappast gör det. Lydnadspliktenoch 24 kap. 8 § brottsbalken har inget sam-band med varandra. Även den som har rättatt vägra lyda en order kan åberopa 24 kap.8 § brottsbalken. Lagen särskiljer inte den of-fentligrättsliga och den privata sektorn.Skillnaden mellan det privata och det offent-liga skall inte nödvändigtvis alltid tillmätasrelevans, ifall verksamheten och uppgifternaär liknande. Det kan vara nödvändigt att imångt och mycket tillämpa samma principerpå t.ex. privata bevakningsföretag som på po-lisen eller t.o.m. på krigsmän. Också en ar-betstagare som har en osjälvständig ställninginom ett företag kan befrias från ansvar, omhan genom att lyda en order gör sig skyldigtill smärre överträdelser. I den nyare rättslit-teraturen klassificeras ansvarsfrihetsgrundensom en tillåtande grund.

Om gärningen inte utifrån en intresseav-vägning kan betraktas som tillåten, har gär-ningsmannen fortfarande en möjlighet attåberopa den ansvarsbefriande bestämmelsesom är som en allmän, separat ursäktandegrund, när han har begått gärningen underhot, under påtryckning eller av rädsla. I vissafall gör den överordnades auktoritet och denunderlydandes låga utbildningsnivå det för-ståeligt att gärningsmannen inte ifrågasätterordern. I dessa fall skall ansvarsfrihetengrundas snarare på skuldhänsyn. Det är be-gripligt att gärningsmannen inte motsätter sigen överordnads order t.ex. därför att han ärosäker om sin egen ställning.

Norge. I lagstiftningen ingår ingen allmänbestämmelse om överordnades befallningar. Iden norska strafflagen för krigsmakten finnsdäremot en specialbestämmelse (24 §). Enligt

den är den beordrade ansvarsfri, dock inteom han har insett eller klart borde ha insettatt han genom att lyda befallningen skullegöra sig skyldig till en straffbar gärning.

I fråga om andra än krigsmän hänvisas iNorge till de allmänna villfarelselärorna. Densom har handlat i god tro går fri från ansvargå grund av fakta- eller rättsvillfarelse; i detsenare fallet måste villfarelsen kunna ansesursäktlig. Den som har känt till att befall-ningen är lagstridig kan befrias från ansvarendast i begränsad utsträckning. I undantags-fall hänvisas också till möjligheten att tilläm-pa bestämmelsen om nödtillstånd. I straff-lagsförslaget från år 1992 ingick ingen be-stämmelse om saken, utan det ansågs att situ-ationerna skulle kanaliseras via de föreslagnaallmänna strafflagsbestämmelserna (restriktivtolkning och domseftergift under särskildaförhållanden).

Danmark. Situationen är i det stora heladensamma som i Norge. Enligt 12 § i dendanska strafflagen för krigsmakten befriar enmilitärorder en krigsman från ansvar. Dettagäller dock inte om gärningsmannen kändetill att han genom att lyda ordern skulle görasig skyldig till ett brott eller om saken annarsomedelbart kunde inses. Mellan bestämmel-serna finns en lindrig nyansskillnad i ochmed att det norska kriteriet har en mer nor-mativ prägel. I bägge länderna inskränker sigtillämpningsområdet för bestämmelserna tillkrigsmän.

För civilpersoner är huvudregeln att ansvarföljer för brott som dessa har begått genomatt lyda en order. Ansvaret gäller både på denprivata och den offentliga sektorn. Fråganom när ansvarsfrihet kan komma i fråganärmas åter utifrån orderns bindande verkansamt följdverkningarna av den underordna-des vägran att fullgöra den. Ansvarsfrihetenvore förståelig närmast i situationer där denunderordnade inte kunde underlåta att lydabefallningen utan att riskera att bli ställd tillstraffansvar för underlåtenhet att fullgöraden. Frågan om eventuell ansvarsfrihet skallgranskas mer ingående i relation till lydnads-förhållandets beskaffenhet och den aktuellakonfliktsituationen för gärningsmannen.Brottets svårhet spelar också en roll. Tolk-ningen börjar gå i samma banor som i Sveri-ge. Rättslitteraturen ser också en möjlighet

RP 44/2002 rd226

till ansvarsfrihet på subjektiva grunder i situ-ationer där den beordrade har uppfattat förfa-randet som lagligt. Ansvarsfriheten baserarsig då på uteslutet uppsåt.

Tyskland. Strafflagen saknar allmänna be-stämmelser om saken. Ställningstagandena idoktrinen bygger på lagstiftningen på vissaspecialområden, och då framför allt bestäm-melserna om den bindande verkan som hän-för sig till tjänsterelaterade föreskrifter ochbefallningar. Befallningens betydelse bedömsseparat som en tillåtande och som en ursäk-tande grund.

När en överordnads befallning granskassom en tillåtande grund, intar frågan om be-fallningens bindande natur en nyckelställ-ning. Enligt rättslitteraturen utgör en bindan-de befallning en tillåtande grund för den un-derordnade, såvida befallningen faller inomhans lydnadsplikt. Det problematiska medregeln kommer fram vid granskningen avbundenhetskriterierna. Bindande är enligträttslitteraturen sådana befallningar som denöverordnade ger inom ramen för sin behörig-het och som uppenbarligen inte strider motkraven i rättsordningen. En befallning somkonstituerar ett brott kan knappast anses varabindande. Användbarheten av den i sig klararegeln — "bindande befallningar befriar frånansvar" — begränsas av villkoret att befall-ningar att begå brott redan definitionsmässigtinte kan vara bindande.

Detsamma gäller som sådant i fråga omtjänstemän. En tjänsteman skall iaktta enöverordnads order bara under förutsättningatt fullgörandet av den inte leder till brott el-ler ordningsförseelser eller kränker männi-skovärdet. Krigsmäns skyldigheter att lydaorder upphör emellertid först i det skedet närbefallningen skulle leda till brott. Krigsmänär således bundna också av sådana befall-ningar som verkställda skulle motsvarabrottsbeskrivningen för någon ordningsförse-else. Som bindande för tjänstemän betecknasvidare sådana befallningar, om vilkas rättsen-lighet (Rechtmässigkeit) tjänstemannen harsina dubier i den bemärkelsen att han i dessafall skall låta den överordnade bekräfta be-fallningen. Härefter blir befallningen bindan-de. En tjänsteman är således bunden även avdet slags befallningar som retrospektivt kanvisa sig vara rättsstridiga.

I de få situationer där ansvarsfriheten grun-das på en bindande order, är det frågan om entillåtande grund. Enligt en närmare bedöm-ning föreligger nödtillstånd. De intressensom då står mot varandra är å ena sidan be-tydelsen av att lydnadsförhållandet upprätt-hålls, å andra sidan den brottsrelateraderättskränkningen. När det anses viktigt attlydnadsförhållandet upprätthålls, och befall-ningen innebär endast en smärre överträdel-se, befrias gärningsmannen men stöd av entillåtande grund. Mot en sådan gärning fåringet nödvärn användas, även om rättspraxisger en begränsad nödtillståndsmöjlighet.

Icke-bindande befallningar kan inte utgöraannat än ursäktande grunder. Den som begårett brott i enlighet med en icke-bindande be-fallning förfar alltid rättsstridigt. Gärnings-mannen kan dock i undantagsfall befrias frånansvar med stöd av en ursäktande grund,närmast när gärningsmannen har betraktatbefallningen som bindande och befallningensbindande natur inte har framgått tillräckligtklart. Om gärningsmannen inte kände till attbefallningen stred mot lagen, avgörs frågansåledes utifrån de normativa krav som ställspå hans okunnighet. För tjänstemän är dettillräckligt att rättsstridigheten var möjlig attkänna till. Om det alltså har förekommit så-dana omständigheter som hos den underord-nade måste ha väckt misstankar om att be-fallningen är rättsstridig, är okunnigheteninte ursäktlig.

Ansvarsfriheten grundar sig på att gärning-ens skuld- och orättmätighetsinnehåll är lind-rigare. Gärningsmannen kan tro att han full-gör sin tjänsteplikt genom att handla. I dessasituationer är okunnigheten i sig i principmindre klandervärd, eftersom gärningsman-nens skyldighet att ta reda på saken till följdav tjänsteförhållandet är begränsad. Underly-dande skall således i princip kunna förlita sigpå att också de överordnades tjänsteåtgärderbygger på lag. I förhållande till normalfallenhar även sanktionsbehovet minskat i och medatt överordnade vanligen kan ställas till an-svar i dessa situationer.

Krigsmän har däremot ingen allmän kon-trollskyldighet eller kontrollrätt. Enligt dentidigare lagen (före år 1945) kunde bara posi-tiv kunskap lända till men för en krigsman.Enligt gällande lag fordras mera. Ansvar föl-

RP 44/2002 rd 227

jer också i situationer där gärningsmannenuppenbart kunde ha känt till att gärningen el-ler befallningen stred mot lagen. Ansvaretaktualiseras följaktligen redan när det utifrånde omständigheter som krigsmannen kännertill kan anses uppenbart att befallningen inteär straffrättsenlig; var och en skall utan nå-gon större tankemöda kunna komma fram tillsamma slutsats. Detsamma gäller också förverkställighetsmyndigheterna (polisen). Förkrigsmän finns en särskild lindrande och ur-säktande grund i lagen. Också andra ursäk-tande grunder kan bli tillämpliga.

Sammandrag. En befallning kan utgöra entillåtande grund (bindande befallning, Tysk-land). Ett brott kan på basis av intresseav-vägning ses som godtagbart, om det är vikti-gare att upprätthålla den överordnades aukto-ritet och lydnadsförhållandets absoluta karak-tär än att avhålla den underlydande från attbegå brott (Sverige). Ansvarsfriheten kan ba-sera sig också på fakta- eller rättsvillfarelse(Norge). Ansvarsfriheten kan vidare bindastill följderna av gärningsmannens underlå-tenhet att lyda befallningen (Danmark). Isamtliga länder är det under varierande förut-sättningar möjligt att befrias från ansvar ock-så på subjektiva grunder. En befallning kanbetraktas som antingen en ursäktande grund(Sverige, Tyskland) eller en grund för åt-gärdseftergift (Finland, Norge).

Internationell straffrätt. Frågan om denbindande verkan som skall tillskrivas militär-förmäns och andra överordnades befallningarär central i den internationella straffrätten.Enligt stadgan för den internationella militär-tribunalen i Nürnberg och de i domen iakt-tagna riktlinjerna, som senare har börjat refe-reras till som Nürnbergprinciperna, skall denomständigheten att en person handlar på sinregerings eller en överordnads order inte be-fria honom från det ansvar han har enligt deninternationella rätten, om han hade en faktiskmöjlighet att fatta ett moraliskt val (IV prin-cipen).

I stadgan för Nürnbergtribunalen sades vis-serligen ingenting om gärningsmannens möj-ligheter att fatta ett moraliskt val, varför om-nämnandet i Nürnbergpriciperna grundadesig på tribunalens praxis. Enligt stadgan ifråga är det inte ansvarsbefriande att handlapå order, men omständigheten kan beaktas

som strafflindrande, om tribunalen anser atträttvisan så kräver. På samma sätt lyder an-svarsformuleringen i stadgan för den interna-tionella tribunalen som behandlar brott somhar begåtts i det forna Jugoslavien samt istadgan för den internationella tribunalensom behandlar brott som har begåtts i Rwan-da.

I stadgan för den internationella brottmåls-tribunalen har frågan reglerats mer i detalj.Enligt artikel 33 stycke 1 kan ansvarsfrihetaktualiseras oftare än vad som är fallet enligtstadgorna för de tidigare motsvarande tribu-nalerna. Som huvudregel gäller att en personinte fritas från straffansvar, när han har be-gått ett brott som faller under tribunalens ju-risdiktion antingen enligt order av regeringeneller av en militär- eller civilöverordnads or-der. Ansvarsfrihet kan dock gälla om tre vill-kor uppfylls. För det första skall personen havarit rättsligt förpliktad att lyda denna reger-ings eller förmans order. För det andra skallpersonen inte ha känt till att ordern var rätts-stridig. För det tredje skall ordern inte ha va-rit uppenbart rättsstridig.

Av de brott som tribunalen har behörighetatt behandla gäller möjligheten att på dessagrunder fritas från straffansvar endast krigs-förbrytelser. Enligt stycke 2 i artikeln är så-dana order som medför folkmord eller brottmot mänskligheten uppenbart rättsstridiga iden mening som avses i artikeln. Personersom begår dylika brott kan således aldrig be-frias från ansvar under åberopande av order.

3. Aktuella problem och regleringsbehov

Regleringsbehov. Behovet av regler på om-rådet avgörs framför allt utifrån det sätt somtjänstemäns och specialgruppers skyldigheteroch ansvarsförhållanden är ordnade i den ma-teriella rätten. Om tjänstemännens lydnads-plikt utsträcks till befallningar som verkställ-da konstituerar brott, är det nödvändigt attockså skapa ett system som med straffrättenför ögonen tar hänsyn till den svåra situationsom den underordnade har försatts i. Enligtreglerna i den allmänna tjänstemannarättenfinns det inget behov av en sådan reglering.En tjänstebefallning, som innebär att den un-derlydande gör sig skyldig till brott, är intebindande för honom. Han är inte skyldig att

RP 44/2002 rd228

iaktta den. Åtminstone vad beträffar över-ordnades bindande befallningar är det intepåkallat att skapa en särskild ansvarsfrihets-grund konstruerad som en tillåtande grund.

Trots detta är den relevans som en över-ordnads befallning har för underordnadesstraffansvar fortfarande i mångt och mycketproblematisk och i behov av klarlägganden.Fastän en befallning inte kan utgöra en tillå-tande grund, är det ofta oskäligt att ställa un-derordnade till straffansvar. Detta beror påatt situationerna lämnar rum för tolkning ochatt de underordnade utsätts för divergerandeförväntningar och tryck. Lösningen av pro-blemen måste likväl sökas någon annanstansän i en allmän befallningsbestämmelse.

Regleringen av militärbefallningar. Beho-vet av särskilda regler är mest uppenbartinom den militära rättsvården. Också då ärdet fortfarande skäl att hålla fast vid tankenatt rättsordningen inte godkänner några bin-dande brottsförpliktande befallningar. Pådenna ståndpunkt baserar sig gällande 3 kap.10 a §, och det finns goda grunder för attiaktta samma princip också i fortsättningen.

Problemen med den gällande bestämmel-sen om militärbefallningar hänför sig när-mast till de subjektiva förutsättningar förstraffansvar som har befästs i bestämmelsen.För straffansvar förutsätts enligt lagen attgärningsmannen klart uppfattat att han ge-nom att åtlyda befallningen skulle handla istrid med lag. Frågan om ansvarsfrihet av-görs enbart utifrån subjektiva kriterier. Föratt gärningsmannen skall ställas till straffan-svar förutsätts ytterligare kvalificerad kun-skap: gärningsmannen skall klart inse att hanförfar lagstridigt.

Internationellt sett ställer bestämmelsenexceptionellt höga krav på uppkomsten avstraffansvar. Den på basis av internationellajämförelser rådande och också i den interna-tionella rätten godkända kutymen är att bibe-hålla möjligheten att ställa en underordnadtill straffansvar, när befallningens lagstridig-het har varit så pass uppenbar att personen ifråga borde ha känt till att befallningen intevar korrekt. Också i de länder där endast sub-jektiva omständigheter ligger till grund föransvaret, räcker det i regel att gärningsman-nen har haft kunskap utan att några särskildatilläggsvillkor gäller för hur klar och säker

denna har varit. I Norden ställer norskastrafflagen för krigsmakten till ansvar ocksåsådana krigsmän som borde ha insett att be-fallningen stred mot lagen. Motsvarandedanska bestämmelse ställer till ansvar denkrigman som inte känner till att befallningenär lagstridig, när dess lagstridighet uppenbartkunde inses. Enligt gällande lydelse motsva-rar finska strafflagen den reglering som gäll-de i Tyskland före år 1945 i det avseendet attokunnighet i sig är ansvarsbefriande. Efterandra världskriget skärpte man straffansvareti Tyskland så att också krigsmän blev ansva-riga, när de uppenbart kunde ha känt till attbefallningen var rättsstridig.

Den finska strafflagen fick sitt nuvarandeinnehåll i samband med revideringen av denmilitära rättsvården år 1983. Enligt 35 § i dentidigare strafflagen för krigsmakten ställdeman till ansvar den som "tydligen hade in-sett" att han gjorde sig skyldig till en lagstri-dig gärning. Termen tolkades inte så att detskulle ha krävts mer exakt kunskap. Den harsnarare kunnat ses som delvis objektivt beto-nad och bevisningsrelaterad (för ansvar för-slår endast det att krigsmannen finnes ha tyd-ligen insett saken, och således inte att hanklart hade insett denna). År 1983 byttes ter-men ut mot ordet "klart", vilket gav ett i stortsett diametralt motsatt betydelseinnehåll. Ut-ifrån lagens förarbeten kan man emellertidinte sluta sig till om man med den ändradelydelsen gick in för att materiellt ändra lagen.

Vårt system skiljer sig följaktligen frånandra system i ett viktigt avseende. När ock-så en krigsman som svävar i okunnighet omsakläget kan ställas till ansvar annanstans,förutsatt att lagstridigheten har varit uppen-bar eller sådan att krigsmannen har kunnatförutsättas känna till den, kan man i Finlandställa till ansvar endast krigsmän som klarthar uppfattat att befallningen strider mot la-gen. Internationella jämförelser visar attokunnighet i sig inte befriar från ansvar, ochän mindre att rättsordningarna skulle ställasärskilda tilläggskrav på den kunskap somföranleder ansvar. Ansvarsbestämmelsen ifinska strafflagen står i strid med de interna-tionella straffrättsprinciperna. T.ex. av stad-gan för den internationella brottmålstribuna-len framgår den objektiva bedömningsgrun-den: till ansvar för en underordnad leder, för-

RP 44/2002 rd 229

utom de gärningar vilkas rättsstridighet hankänner till, också de som är uppenbart rätts-stridiga. Strafflagen utgår ifrån den under-ordnades subjektiva syn: han ställs till ansvarbara om han klart har uppfattat att gärningenstrider mot lagen.

Betydelsen av befallningar på andra livs-områden. I vilken utsträckning bestämmelsenom militärbefallningar är till hjälp vid lösan-det av ansvarsfrågor på andra områden är iviss mån oklart. En analog tillämpning avgällande 3 kap. 10 a § skulle ge synnerligenmärkliga resultat. Redan den omständighetenatt någon av en överordnad får en befallningsom leder till brott torde i de flesta situatio-ner, åtminstone när dessa faller utanförstraffrättens kärnområden, vara nog för attförvirra den beordrade om de korrekta förfa-ringssätten så att han inte längre kan sägasklart ha uppfattat att gärningen stred mot la-gen. Det är tydligt att gällande 3 kap. 10 a §inte utgör en godtagbar grund för lösning avproblem inom civilförvaltningen. Den an-svarsfrihet som paragrafen erbjuder är omo-tiverat vidsträckt t.o.m. för militärbefallning-ars del. Vidare är det uppenbart att ansvars-principerna inom den militära rättsvårdeninte här kan bli tillämpliga annat än på områ-den som i fråga om lydnadsförhållanden ochuppgifter kan jämställas med militärförvalt-ningen.

Militär- och civilförvalningen skiljer sigfrån varandra för det första genom att en civiltjänsteman är skyldig att hos sin chefkontrollera en innehållsligt oklar befallning,alltså en sådan om vars laglighet han hysermisstankar. Den tjänsteman som inte gör detansvarar för gärningsföljderna. Krigsmänsaknar en dylik kontrollskyldighet; i oklarasituationer skall den underordnade lydabefallningen, varvid han inte ställs till ansvarför följderna av gärningen.

Den andra skillnaden hänför sig till be-dömningen av okunnigheten (villfarelsen).Något olika ansvarsregler tillämpas också pådem som inte känner till att befallningen ärlagstridig. I fråga om okunnighetsbedöm-ningen har i doktrinen i regel hänvisats till deallmänna villfarelselärorna; då är det närmastreglerna om förbudvillfarelse som blir till-lämpliga. Det blir knappast frågan om att di-rekt tillämpa reglerna om förbudsvillfarelse.

Redan att definiera föremålet för villfarelsemedför problem. Gärningsmannen kan hamisstagit sig om befallningens bindande ka-raktär samt huruvida han är skyldig att lydaden. Vidare kan villfarelsen gälla frågan omden beordrade gärningens rättsstridighet. Detär möjligt att särskilja två olika situationer,nämligen om den underordnade över huvudinser att den beordrade gärningen är rättsstri-dig och förbjuden, eller om han anser gär-ningen, som annars skall betraktas som rätts-stridig, i detta fall, således på befallning, un-dantagsvis vara tillåten. Den ena ytterlighe-ten på skalan utgör den situation där gär-ningsmannen tror att han är skyldig att följasin förmans alla befallningar, dvs. att hanrent allmänt misstar sig om befallningarsbindande karaktär, och den andra ytterlighe-ten representerar det fall där gärningsmannentror att den gärning som han vanligen uppfat-tar som förbjuden i denna specialsituation ärtillåten. Endast den förstnämnda kan kvalifi-cera sig som ren förbudsvillfarelse.

Det förefaller således som om man ocksåhär måste skilja mellan militär- och civilför-valtning. För militärbefallningars vidkom-mande befriar ren okunnighet från ansvar,vilket inte skulle komma i fråga, om de all-männa villfarelsebestämmelserna tillämpadespå situationen. För ansvarsfrihet förutsätts dåatt okunnigheten är på något sätt ursäktlig.

4. Utgångspunkter

En befallning som tillåtande grund. Endastfå rättsordningar känns öppet vid möjlighetenatt tolka en bindande befallning som en tillå-tande grund. I Tyskland tillstås en viss möj-lighet att en tjänste- eller krigsman är skyldigatt följa också en sådan befallning som ledertill lagbrott. Både krigsmän och sådana verk-ställighetsmyndigheter som i sitt arbete an-vänder omedelbart tvång, såsom polismän, ärbundna också av det slags befallningar, sominnebär att de genom att lyda dem gör sigskyldiga till ordningsförseelser. Undantagethar sin grund i intresseavvägning; med hän-syn till de intressen som rättsordningen be-vakar anses det viktigare att ärendena skötseffektivt än att effektivitetsstävjande brottundviks. Den generella möjligheten att för-plikta en underordnad att begå en gärning

RP 44/2002 rd230

som inbegriper lagbrott har dock avgränsatsatt gälla endast ordningsförseelser. Det andraundantaget är Sverige. I 24 kap. 8 § brotts-balken föreskrivs direkt att intressavvägning-en faller på lagtillämparen. Om det med hän-syn till omständigheterna anses viktigare attordern lyds än att det orderbaserade brottetundviks, skall ordern iakttas, varvid gär-ningsmannen går fri från eventuellt straffan-svar.

Det finns goda grunder för systemets oviljaatt erkänna möjligheten till tillåtande, bin-dande befallningar. Det vore problematisktmed hänsyn till rättsordningens auktoritet,om staten i förväg och på en allmän nivåskulle tillstå att det i samhället finns andrasådana maktkoncentrationer eller intresse-grupper, som kunde ge befallningar av merbindande slag än de förbud och påbud istrafflagen som gäller för samtliga medbor-gare. Det är följaktligen skäl att också i fort-sättningen utgå ifrån att den finska rättsord-ningen inte vidkänns en sådan grupp av bin-dande befallningar som förutsätter brott. IFinland har små överträdelser inte särskiltstill en egen kategori av ordningsförseelser,varför vi inte heller av den orsaken har tek-niska förutsättningar att anlita det förfarandesom iakttas i Tyskland. Specialbestämmelsenom militärbefallningar får således inte i fort-sättningen heller innebära ett undantag frånprincipen om att en överordnad inte kan geen underordnad en bindande befallning attbegå brott. Ansvarsförutsättningarna har där-emot i övrigt lindrats. Den underordnade fö-reskrivs ingen reklamationsskyldighet. Fördet andra skall den beordrades okunnighetbefria honom från ansvar också när ingastödjande förståeliga skäl kan anföras.

En befallning som ursäktande grund. Enrättsstridig befallning kan sålunda aldrig göraen gärning tillåten, men under vissa förut-sättningar kan den göra gärningen ursäktlig.Såväl villfarelselärorna som den allmännamöjligheten att handla annorlunda och detnormativa skuldtänkandet kan bli tillämpligahär. Villfarelselärorna reglerar ansvaret i si-tuationer där den beordrade var okunnig omatt befallningen var rättsstridig. Möjlighetenatt handla annorlunda och det normativaskuldtänkandet aktualiseras i situationer därden underordnade kände till att befallningen

eller den förutsatta gärningen stred mot la-gen, men hans förmåga eller möjlighet attvägra lyda befallningen var nedsatt till följdav situationens tvingande natur.

Okunnigheten om en gärnings lagstridighetbedöms i princip enligt bestämmelserna omförbudsvillfarelse. Villfarelsens betydelse be-stäms utifrån ursäktlighetskriteriet. Somstödjepunkter vid bedömningen tjänar ett an-tal grundläggande situationer, i relation tillvilka villfarelsen kan förstås. Grunderna ochbedömningsprinciperna i fråga är inte nöd-vändigtvis direkt tillämpliga när man bedö-mer hur klandervärd den underordnades vill-farelse är. Just den omständigheten att det ärfrågan om subordinationsförhållanden tillförgrundsituationen extra färg, som skall beak-tas när ställning tas till hur klandervärdokunnigheten är. En av de bärande tankarnabakom hierarkiska system är att personer pålägre nivå skall kunna förlita sig på om-dömesförmågan hos dem som befinner signivåmässigt högre. En beordrad kan såledesmed fog förvänta sig att de överordnadehandlar lagenligt och att deras befallningarockså faller inom ramen för det lagliga. Dethör inte till tjänstemäns första skyldigheteratt kontrollera att chefens befallningar är lag-enliga. Under dessa förhållanden är det påsätt och vis lättare att förstå att den under-ordnade har fått en, som det visade sig, felak-tig uppfattning om befallningens laglighet äni situationer där gärningsmannen handlar en-sam. Situationen påminner om det fall därgärningsmannen har fått ett felaktigt myn-dighetsråd. Skillnaden är bara den att gär-ningsmannen inte har givits råd, utan har heltenkelt blivit befalld.

Situationen avviker från en vanlig villfarel-sesituation också så till vida att den som harbeordrat en gärning som har lett till brottäven ansvarar straffrättsligt t.ex. som anstif-tare eller medelbar gärningsman. Detta är avbetydelse vid bedömningen av sanktionsbe-hovet i allmänhet. Att den överordnades an-svar realiseras i en befallningssituation bety-der i varje fall att det blir fastställt vad somvar oriktigt och felaktigt i det aktuella fallet.Detta sker inte vid vanlig villfarelse. Det ärföljaktligen uppenbart att sanktionsbehovetmed avseende på underordnade är mindre.

Om den beordrade kände till att befallning-

RP 44/2002 rd 231

en stred mot lagen, blir han i princip ansva-rig. Han kan vara fri från ansvar med stöd avdet allmänna normativa skuldkravet, om om-ständigheterna var sådana att det inte skäli-gen kunde förväntas att han reagerade annor-lunda. Denna möjlighet uttalas i gällande 3kap. 10 a §, visserligen i form av åtgärdsef-tergift. Det föreslås att bestämmelsen bibe-hålls, men så att ansvarsfriheten får en klara-re prägel av ursäktande grund.


I den föreslagna paragrafens 1 mom. sägsatt för en gärning som en krigsman har begåttpå sin förmans befallning döms den under-ordnade till straff endast 1) om krigsmannenhar insett att han eller hon genom att lyda be-fallningen skulle handla i strid med lag ellermed tjänste- eller tjänstgöringsplikten, eller2) om krigsmannen borde ha förstått att be-fallningen och den gärning som förutsattesvar rättsstridiga med beaktande av hur up-penbart lagstridig gärningen i fråga är.

Om gärningen har begåtts under sådanaomständigheter där det inte skäligen kundeförutsättas att den underordnade underlät attlyda befallningen, är gärningsmannen dockfri från straffansvar (2 mom.).

Paragrafen skall endast gälla för krigsmänoch skall därför ingå i kap. 45 om militärabrott. Enligt paragrafen kan en underordnadkrigsman begå också andra lagstridiga gär-ningar än militära brott. Även bestämmelsenom de förutsättningar under vilka underlå-tenhet att lyda en befallning kan vara straffriskall ingå i 45 kap., närmare bestämt i 2mom. i kapitlets 14 § om tredska.

1 mom. En underordnad döms till straff en-dast om han eller hon har insett att han ellerhon genom att lyda befallningen bryter motlagen. Bestämmelsen omfattar två utstak-ningar. En krigsman kan inte åberopa enförmans befallning, om han eller hon vissteatt han eller hon gjorde sig skyldig till brott.Detta betyder samtidigt att befallningen intekan utgöra en tillåtande grund. I 2 mom. gesdäremot en möjlighet att använda en förmansbefallning som en ursäktande grund.

1 punkten. Om gärningsmannen inte kändetill att befallningen var lagstridig, skall haneller hon enligt 1 mom. 1 punkten befrias

från ansvar. I motsats till vad som gäller idag skall inte längre förutsättas att gärnings-mannen klart har uppfattat att befallningenstrider mot lagen. För ansvar räcker det attgärningsmannen kände till att han eller hongenom att lyda befallningen skulle bryta motlagen. Om gärningsmannen var osäker omsaken, och det inte är frågan om en situationsom regleras i följande punkt, skall befall-ningen i regel iakttas. Den underordnade harvarken rätt eller skyldighet att kontrolleratolkningsmässigt oklara militärbefallningar,utan de är bindande för honom eller henne.

2 punkten. Enligt förslaget skall det i vissasituationer vara möjligt att ställa en personsom lydde order till straffansvar, trots att detinte kan visas att han eller hon skulle ha känttill att befallningen var lagstridig. Om detnämligen var så pass uppenbart att befall-ningen stred mot lagen att krigsmannen bor-de ha haft det klart för sig, ställs han ellerhon också till ansvar. Ju allvarligare brott detär frågan om och ju avlägsnare sambandetmed det militära uppdraget, desto mer up-penbar kan befallningens lagstridighet ansesvara.

Osäkerhetssituationerna måste särskiljasfrån de situationer där gärningsmannen medbeaktande av hur uppenbar lagstridighetenvar borde ha känt till att befallningen varrättsstridig. I det senare fallet är det ofta frå-gan om allvarliga kränkningar, medan osä-kerheten om en befallnings lagenlighet oftagäller smärre överträdelser. Skärpta ansvars-förutsättningar inverkar således inte på denockså i dag relevanta regeln att den beordra-de i situationer som lämnar rum för tolkning iallmänhet skall lyda befallningen, så längesom uppenbar lagstridighet inte är för han-den. Av krigsmannen skall inte krävas att haneller hon kontrollerar den hos den överord-nade. Bestämmelserna rör sig på sätt och visi olika dimensioner.

Om det föreligger en befallning som ledertill en lagstridig gärning, och gärningsman-nen hade insett eller borde ha insett att haneller hon genom att lyda befallningen skullegöra sig skyldig till brott, ställs han eller honnormalt till ansvar. Den överordnade dömsdå som anstiftare eller medgärningsman. Omdet är frågan om en befallning som leder tillen lagstridig gärning, men gärningsmannen

RP 44/2002 rd232

inte känner till eller borde ha känt till dennabefallningsrelaterade egenskap, befrias haneller hon från ansvar. Den överordnade dömsdå som medelbar gärningsman för det brottsom befallningen konstituerade.

2 mom. Fastän gärningsmannen inte kanbefrias från ansvar enligt 1 mom., kan han el-ler hon vara fri från ansvar enligt 2 mom.,om gärningen har begåtts under sådana om-ständigheter där det inte skäligen kunde för-utsättas att den underordnade underlät attlyda befallningen. Omständigheter som skallbeaktas är bl.a. situationen, de följder somunderlåtenheten att lyda befallningen har förgärningsmannen samt den överordnades ochden underordnades ställning (samt hur långtfrån varandra de står).

Ansvarsfriheten har sin grund i motiva-tionsproblem. Det är klart frågan om en ur-säktande grund som bygger på det normativaskuldtänkandet. Också i dessa fall döms denöverordnade som medelbar gärningman fördet brott som befallningen konstituerar.

Den ursäktande grunden i det föreslagna 2mom. jämställs med de ursäktande grundernai 4 kap. 4 § 2 mom., 5 § 2 mom. och 6 § 3mom. i förslaget. På motsvarande sätt sägsockså i detta moment att den underordnadeskall vara "fri från straffansvar".

Andra än militärbefallningar. Andra myn-digheters och tjänstemäns ansvar skall fortfa-rande bedömas enligt normerna på respektiveområde. I dessa fall utgör en befallning aldrigen tillåtande grund. Detsamma gäller för öv-rigt inom militärförvalningen. En tjänstemankan i princip inte åberopa befallningen. Omden beordrade inte kände till att befallningenstred mot lagen, bedöms situationen enligtbestämmelserna om förbudsvillfarelse. Lyd-nadsförhållandet kan emellertid då anförassom en grund som gör okunnigheten lättareatt förstå. Om den beordrade misstänker attallt inte står rätt till, skall han eller hon kon-trollera saken hos sin chef. Om den överord-nade bekräftar befallningen är tjänstemannenskyldig att lyda den, men på motsvarande sättbefrias han eller hon från ett eventuelltstraffansvar. Också då förutsätts å andra si-dan att befallningen inte var uppenbart lag-stridig. Att den överordnade bekräftar en up-penbart lagstridig befallning, fritar inte denunderordnade från ansvar. Däremot är det

möjligt att den underordnade i detta fall be-frias från ansvar på motivationsrelateradegrunder.

Ansvarsbestämmelserna är således i vissaavseenden strängare än de som hänför sig tillmilitärförvaltningssidan. Underordnade inommilitärförvaltningen har t.ex. ingen kontroll-skyldighet. Skyldigheten att kontrollera be-fallningar skulle lamslå hela maskineriet, ef-tersom verksamheten i mångt och mycketbygger på automatiskt verkställda order.Tjänstemän har däremot allmänt taget tid ochmöjlighet att kontrollera befallningars lagen-lighet. Kontrollen kan också genomföras såatt civilförvaltningsmaskineriets verksamhetoch auktoritet inte äventyras i någon väsent-lig mån. Man kan snarare hävda att maskine-riet vinner i legitimitetshänseende om speci-ellt tjänsteåtgärders lagenlighet kontrollera-des.

Att en gärningsman inte känner till att enbefallning eller en beordrad gärning stridermot lagen kan vara lättare att förstå undermilitära förhållanden. Gärningsmannen kandessutom befinna sig i en sådan ställning el-ler situation, där möjligheterna att handla an-norlunda är små. Det är likväl skäl att betonaatt en allmän jämförelse av olika områdeninte är till väldigt konkret vägledning. Myck-et avgörs enligt situationen samt de aktuellabrotten. Frågan om relevansen av militärbe-fallningar kan aktualiseras i samband medbrotten mot mänskliga rättigheter, där detknappast råder något som helst tvivel om attbefallningen eller den beordrade gärningenstrider mot lagen. Befallningar kan åberopasockså t.ex. vid repetitionsövningar, där enbilförare känner sig tvingad att bryta mot tra-fikreglerna, eller så kan saken bli aktuell i enstridssituation, där samtliga parter är utsattaför ett starkt tryck.

Mellan civil- och militärförvaltningen finnsvissa områden där det är speciellt viktigt attlydnadsförhållandena upprätthålls. Det gällerbl.a. polisväsendet, gränsbevakningsväsen-det, fångvården, kraftverken, sjöfarten ochbevakningsverksamheten. På dessa områdenkan den befallningsrelaterade ansvarsfriheteni enskilda fall gå längre än vad som har an-förts ovan. Som exempel kan nämnas befall-ningar som snabbt måste verkställas utan atttiden medger någon innehållskontroll. I dessa

RP 44/2002 rd 233

situationer ligger det nära till hands att låtaansvaret bygga på reglerna om militärbefall-ningar.

1.2. Tvångsmedelslagen

1 kap. Gripande, anhållande ochhäktning

1 §. Allmän rätt att gripa

Rätt att använda maktmedel har enligt 3kap. 8 § 4 mom. i gällande strafflag den sommed stöd av 1 kap. 1 § tvångsmedelslagenhar gripit någon, om denne gör motstånd mothonom. Den som enligt bestämmelsen an-vänder den allmänna rätten att gripa har såle-des rätt att använda sådana maktmedel sommed hänsyn till omständigheterna kan ansesförsvarliga för att gripa en person eller för atthindra honom från att fly.

Efter revideringen av polislagen föreskrivsom rätten att gripa endast i tvångsmedelsla-gen. Lagens 1 kap. 1 § berättigar tillsammansmed 3 kap. 8 § 4 mom. strafflagen den somutövar den allmänna rätten att gripa att an-vända maktmedel i det slags situationer somavses i tvångsmedelslagen. Anträffas densom har begått brott på bar gärning eller fly-ende fot får han med stöd av paragrafens 1mom. gripas av vem som helst, om fängelsekan följa på brottet eller om brottet är lindrigmisshandel, snatteri, lindrig förskingring,lindrigt olovligt brukande, lindrig skadegö-relse eller lindrigt bedrägeri. Enligt 2 mom.får var och en också gripa den som enligt ef-terlysning utfärdad av en myndighet har för-klarats anhållen eller häktad. I 3 mom. sägsatt den gripne utan dröjsmål skall överlämnastill en polisman.

Det föreslås att lagen kompletteras medvillkor om att maktmedlen skall vara nöd-vändiga samt hänvisningar till strafflagsbe-stämmelserna om excess i samband med an-vändning av maktmedel och om lindring avstraffansvar. Samtidigt föreslås att bestäm-melserna förs över från 3 kap. strafflagen till1 kap. 1 § tvångsmedelslagen i form av nya 4och 5 mom.

4 mom. Om de nödvändiga maktmedlen isamband med rätten att gripa skall också idetta fall föreskrivas separat. Det föreslås att

saken regleras i ett nytt 4 mom. i 1 kap. 1 §tvångsmedelslagen. I momentet skall ocksåde tillåtna maktmedlen preciseras. Om densom skall gripas gör motstånd, får den gri-pande, enligt momentet, använda sådanamaktmedel som är nödvändiga för att gripapersonen i fråga och som utifrån en helhets-bedömning kan anses försvarliga. Vid be-dömningen skall hänsyn tas till brottets art,hur den som skall gripas uppträder samt situ-ationen också i övrigt.

5 mom. Enligt den grundlösning som haromfattats i propositionen utgår laghänvis-ningarna till nödvärnsexcess ur strafflagen.Det är därför nödvändigt att i varje bestäm-melse som gäller maktmedel ta in en klarläg-gande hänvisning om tillvägagångssättet videxcess i samband med användningen avmaktmedlen. Frågan regleras i det föreslagnanya 5 mom., där det hänvisas till 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen.

2 a §. Laglig självtäkt

1. Nuläge

Bestämmelsen om egenhandsrätt i straffla-gen förbjuder envar att för att försvara ellergöra gällande sin rätt på egen hand vidta enåtgärd som han inte skulle få vidta utan enmyndighets medverkan (17 kap. 9 §). Densom anser att hans rättigheter har kränktsskall således i första hand anlita myndighe-ternas hjälp för att få rättigheterna återställda.

Nödvändig myndighetsservice finns emel-lertid inte alltid att få, speciellt inte just närden behövs, för att göra gällande eller försva-ra sina rättigheter. Med tanke på dessa situa-tioner har i lagen tagits in ett antal undan-tagsbestämmelser, där individen berättigasatt på egen hand försvara sina rättigheter.Typiska situationer är nödvärns- och nödtill-ståndsbestämmelserna i strafflagen. De gerenskilda människor rätt att avvärja hotanderättskränkningar. Förutom dessa bestämmel-ser ger lagen i vissa situationer en begränsadrätt att också återställa ett redan rubbat till-stånd. Enligt 12 § förordningen om införandeav strafflagen har envar rätt att återta sinegendom "af lös eller okänd person, eller afden, som misstänkes vilja rymma, eller åfärsk gerning af förbrytare". Om den allmän-

RP 44/2002 rd234

na rätten att gripa, som påminner om de situ-ationer som omfattas av bestämmelsen i frå-ga, bestäms särskilt. I 1 kap. 1 § tvångsme-delslagen föreskrivs: "Anträffas den som harbegått brott på bar gärning eller flyende fotfår han gripas av vem som helst, om fängelsekan följa på brottet eller om brottet är lindrigmisshandel, snatteri, lindrig förskingring,lindrigt olovligt brukande, lindrig skadegö-relse eller lindrigt bedrägeri. Var och en fårockså gripa den som enligt efterlysning ut-färdad av en myndighet har förklarats anhål-len eller häktad."

2. Regleringsbehov och bestämmelsernas in-bördes förhållande

Självtäkten enligt 12 § förordningen om in-förande av strafflagen och bestämmelsernaom den allmänna rätten att gripa i övrigt be-hövs med avseende på de situationer där ettovillkorligt krav på anlitande av myndighets-hjälp kunde tänkas leda till rättsförluster.Förhållandet mellan bestämmelserna är kom-plicerat och delvis överlappande. Den nämn-da förordningens 12 § har samband med, för-utom den allmänna rätten att gripa enligttvångsmedelslagen och det sakrättsliga åt-komstskyddet (11 § förordningen om infö-rande av strafflagen), framför allt den all-männa nödvärnsbestämmelsen i strafflagen.Merparten av de äganderättsbaserade rätts-förlusterna kan i själva verket avvärjas direktmed stöd av den fullmakt som nödvärnsbe-stämmelsen ger. Fullmakten gäller dock i re-gel bara så länge som angreppet varar. Efterdet att rättsläget har stabiliserats föreliggerenligt gällande lydelse av 3 kap. 6 § straffla-gen inte längre någon allmän nödvärnsrätt. Åandra sidan finns i samma kapitels 7 § omnödvärn just en bestämmelse om återtagandeav egendom, i vilken sägs följande: "…sättersig någon till motvärn mot den, som å bargerning vill återtaga sin egendom; ege ockrätt till nödvärn rum." När gärningsmannenertappar en brottsling på bar gärning, dvs.medan personen utför brottet, vid tiden föreller genast efter brottet, har han rätt till nöd-värn om han möter motstånd när han skall taåter sin egendom. Som typexempel på situa-tioner där en brottsling grips på bar gärningär när han har påträffats på brottsplatsen eller

i dess omedelbara närhet genast efter gär-ningen och man då omedelbart har börjat för-följa honom. Också det att godset återtas ef-ter att brottslingen utan avbrott har förföljtsskall anses uppfylla kriteriet på återtagandepå bar gärning.

Att 12 § förordningen om införande avstrafflagen har ett självständigt tillämpnings-område framträder tydligast i situationer däregendomen har förlorats annars än genombrott och det föreligger en fara för att egen-domen utan självtäktsåtgärder i annat fallslutligt går förlorad. I detta syfte ger lagenrätt att ta åter egendom i vissa fall också närnågon inte har ertappats på bar gärning, näm-ligen när egendomen påträffas hos "lös ellerokänd person, eller af den, som misstänkesvilja rymma". För att skaffa åter egendom idessa fall krävs en särskild fullmakt. Utanfullmakten i den nämnda paragrafen skulleden som återtar sin egendom i dessa situatio-ner göra sig skyldig till egenhandsrätt.

Det är däremot något oklart vilken själv-ständig betydelse som skall tillmätas uttalan-det i 12 § förordningen om införande avstrafflagen om att egendomen återtas på bargärning av förbrytare. Det förefaller då somom egendomen kunde återtas också med stödav nödvärnsbestämmelsen i strafflagen (3kap. 7 §). Vilkendera bestämmelsen rätten attåterta egendomen bygger på är en fråga somlämnar rum för tolkning; svaret beror bl.a. påhur begreppet orättmätigt angrepp tolkas isamband med nödvärnsrätten. Enligt den na-turliga tolkningen beskriver 12 § förordning-en om införande av strafflagen de situationerdär det är tillåtet att återta egendom. Nöd-värnsbestämmelsen i strafflagen säger i sintur genom vilka medel rätten att återta egen-dom får göras gällande, ifall den som hartillgripit egendomen gör motstånd. Ocksåmed tanke på dessa situationer behövs det så-ledes fortfarande en självtäktsbestämmelse.


De flesta länders lagstiftning erkänner enbegränsad rätt till självtäkt. En allmän själv-täktsbaserad ansvarsfrihetsgrund har däremotsällan tagits in direkt i strafflagens allmännadel.

De nordiska länderna. En bestämmelse

RP 44/2002 rd 235

som motsvarar 12 § förordningen om infö-rande av strafflagen finns i bestämmelsernaom införande av svenska brottsbalken. I be-tänkandet SOU 1983:50 ingick ett förslag tillnya regler. Självtäkt, som hänför sig till åter-tagande av egendom och som sker annars ännär någon ertappas på bar gärning, skall en-ligt förslaget vara tillåten endast när den rik-tar sig mot den som olovligen besitter ett fö-remål och under förutsättning att polisenomedelbart meddelas om åtgärden. I Dan-mark saknas lagstiftning på området. I dendanska strafflagen finns ett förbud mot egen-handsrätt (294 §). Vid tolkningen av be-stämmelsen har utformats en mängd situatio-ner där självtäkt har ansetts vara tillåten. Inteheller i Norge har saken reglerats i lag.Strafflagskommissionen (NOU 1992:23) fö-reslog en bestämmelse enligt vilken en an-nars straffbar gärning skall ses som laglig,när den har vidtagits i syfte att rätta ettorättmätigt förändrat rättsläge, och det i denaktuella situationen inte skäligen kunde haförväntats att den kränkte hade anlitat myn-dighetshjälp. Enligt motiven kunde självtäktkomma i fråga också till förmån för offret(förövaren är någon annan än offret). Huru-vida det är motiverat att anlita myndigheter-nas hjälp avgörs enligt den föreslagna be-stämmelsen utifrån skälighetsprövning. Vida-re sägs i förslaget att våld får användas baranär rättskränkningen är uppenbar, och detinte skäligen kan antas att angriparen handlari god tro.

Tyskland. Saken regleras i den civilrättsligalagstiftningen (civillagbokens 229—230 §).Bestämmelserna berättigar till självtäkt, omstatsmaktens hjälp inte står att få och om detföreligger en fara för att möjligheten att drivaigenom ett anspråk förfaller eller väsentligenförsvåras. Den som tyr sig till självtäkt fårtillgripa, förstöra eller skada gäldenärens fö-remål. Han får likaså gripa gäldenären, omdet kan misstänkas att denne flyr; om hanmöter motstånd får han använda maktmedel.I civillagbokens 859 § finns dessutom enspecialbestämmelse om ägarens rätt till själv-försvar. Bestämmelsen ger ägaren rätt attmed maktmedel upprätthålla sin äganderättoch tillåter bl.a. att egendom återtas av enförbrytare som grips på bar gärning.

4. Aktuella problem

I språkligt hänseende är 12 § förordningenom införande av strafflagen föråldrad, ävenom den i likhet med många äldre strafflags-bestämmelser är tämligen kärnfull till lydel-sen. Missförhållandena i samband med re-gleringen av självtäktssituationerna hänförsig i själva verket närmast till bestämmelser-nas inbördes förhållanden samt till reglering-ens omfattning.

I den nämnda paragrafen föreskrivs ingen-ting om de tillåtna maktmedlen vid självtäkt.Nödvärnsbestämmelsen i strafflagen geremellertid rätt till nödvärn, när egendomenåtertas av en förbrytare som sätter sig tillmotvärn och som ertappas på bar gärning.Nödvärnsbestämmelsen berättigar till makt-medel likväl bara till den del som egendomentogs åter av en förbrytare på bar gärning. Deövriga situationer som regleras i 12 § förord-ningen om införande av strafflagen omfattardenna inte. Den som återtar egendomen av en"lös eller okänd person" kan inte då gripa tillt.ex. personella maktmedel. Att enbart ge nå-gon rätt att återta egendom utan att se till attdet finns medel att realisera denna rätt är äg-nat att skapa svårlösliga konfliktsituationer.

Vidare är omfattningen av de situationersom faller under bestämmelsen samt be-stämmelsens placering i någon mån öppna.Rättsjämförelsen ger vid handen att de aktu-ella situationerna kan regleras på rätt mångaolika sätt. De självtäktsbestämmelser somfinns i lagen förefaller i allmänhet att varanågot mer omfattande än gällande 12 § för-ordningen om införande av strafflagen. Inorska strafflagskommissionens förslag tillbestämmelse är det således frågan om ocksåannat än bara rätten att återta egendom. Dethuvudsakliga föremålet för den tyska civil-lagbokens 229 § förefaller i sin tur att varaatt på ett mer generellt plan skydda olikaslags civilrättsliga anspråk (en restauratörgriper t.ex. en kund som har försökt smitautan att betala) samt å andra sidan diverse si-tuationer som påminner om den allmänna rät-ten att gripa (ett olycksoffer sticker hål påden involverade bilistens bildäck för att hind-ra honom från att avlägsna sig från platsen).

Också placeringen av bestämmelserna va-rierar. Den gällande svenska bestämmelsen

RP 44/2002 rd236

finns, på motsvarande sätt som i Finland,bland bestämmelserna om införande avbrottsbalken. Det föreslogs att den nya be-stämmelsen om saken dock skulle tas in i ka-pitlet om egendomsbrott. I Tyskland reglerasfrågan i form av allmän civillag. I Norge fö-reslås i sin tur att om saken skall bestämmas istrafflagens allmänna del. Den naturliga pla-ceringen i Finland är tvångsmedelslagen,som redan omfattar den allmänna rätten attgripa, dvs. situationer som nära anknyter tillden aktuella frågan.


I den föreslagna självtäktsparagrafens 1mom. sägs att för att få tillbaka lös egendomsom har förlorats genom brott eller annarstappats skall anlitas myndighetshjälp. Åtgär-der som syftar till att återta sådan egendom ärdock tillåtna som självtäkt 1) om egendomenhar förlorats genom brott och åtgärder föråtertagande av egendomen har vidtagitsomedelbart efter det att brottet skett, eller 2)om den förlorade eller tappade egendomen iandra fall återtas från den som obehörigt haregendomen i sin besittning, och tillräckligmyndighetshjälp inte kan fås i rätt tid.

I de situationer som avses ovan är det lik-väl tillåtet att använda endast sådana makt-medel som är nödvändiga för att få tillbakaegendomen och som utifrån en helhetsbe-dömning kan anses försvarliga. Vid bedöm-ningen skall hänsyn tas till hur uppenbarrättskränkningen är samt hur stor och sanno-lik den hotande rättsförlusten är. I det före-slagna 3 mom. skall hänvisas till strafflags-bestämmelsen om egenhandsrätt.

I bestämmelsen särskiljs frågorna om de si-tuationer som berättigar till självtäkt (1mom.) samt gränserna för de tillåtna makt-medlen (2 mom.). Den första frågan reglerasi dag i 12 § förordningen om införande avstrafflagen, medan frågan om tillåtna makt-medel vid motstånd i dag åter till stor del av-görs utgående från nödvärnsbestämmelsen istrafflagen. Enligt den lösning som har om-fattas i förslaget skall i den allmänna nöd-värnsbestämmelsen inte tas in en särskild,mer vidsträckt rätt att återta egendom, utanom saken skall föreskrivas i bestämmelsen

om självtäkt.Självtäkt tillåts bara i syfte att återta egen-

dom. Bestämmelsen tillåter inte heller att ettnytt rättsläge skapas. Det är endast frågan omatt återställa ett tidigare rättsläge.

Egendomen kan ha avhänts ägaren för detförsta genom brott. Då föreligger typisktstöld, rån, olovligt brukande, bedrägeri ellerförskingring. Egendomen kan ha förloratsockså annars än genom brott. Ägaren hart.ex. förlagt ett föremål eller lånat det till nå-gon.

Bestämmelsen gäller äganderätt till lös-egendom. Självtäkt kunde i vissa fall behö-vas också i fråga om fast egendom och be-sittningsrätter, t.ex. när en person på någonannans fastighet har placerat en byggnad el-ler någon annan egendom, som kunde av-lägsnas. När tillståndet har stabiliserats är detinte längre frågan om en nödvärnssituation.Eftersom det i fallet inte heller är frågan omatt ta tillbaka egendom, är självtäktsbestäm-melsen således inte tillämplig, utan denkränkte måste anlita myndighetshjälp. Så harman i rättslitteraturen tolkat också gällande12 § förordningen om införande av straffla-gen samt nödvärnsbestämmelsen i straffla-gen.

Lösegendom som är föremål för återtagan-de kan lika väl vara varor som immateriellegendom, såsom information i elektroniskform, t.ex. ett kundregister. Varor som återtaskan i sin tur vara såväl speciessaker som ge-nussaker. Det faktum att en genussak harblandats med annan egendom som tillgripa-ren har utgör i sig inget hinder för att återtaden. Inte heller en ringa prisskillnad mellande ämnen som blandats med varandra utgörett hinder för att återta den tillgripna mäng-den med beaktande av att tillgriparen genomsin egen verksamhet har förorsakat bland-ningen.

Den som typiskt är berättigad till självtäktär egendomens ägare. Bestämmelsens lydelseavgränsar dock inte den legitima personkret-sen till ägarna. Å andra sidan hänsyftar ter-men självtäkt på att någon i viss meninghandlar i eget intresse. Ett sådant intresse attskydda någon annans egendom har t.ex. densom besitter egendomen, en intressebevakareoch den som har fått i uppdrag att bevaka el-ler att övervaka egendomen. Det att rätten att

RP 44/2002 rd 237

återta egendom strikt inskränktes till att gällabara ägaren skulle leda till en besynnerlig si-tuation, där personer som bistod ägaren intehade rätt att återta egendom. Det skulle upp-stå problem också i förhållande till den all-männa rätten att gripa. Den senare skulle gerätt att gripa förbrytaren, medan det däremotinte skulle vara möjligt att tillgripa egendo-men i hans besittning t.ex. när gripandet före-föll att misslyckas, men egendomen nog omman försökte kunde fås tillbaka. Man kundeockså säga att den allmänna rätten att gripavar mer omfattande än självtäkten; det voreologiskt att ge mer vittgående befogenheteråt en större grupp, men ge mer begränsadebefogenheter åt en mindre grupp.

I 1 mom. regleras de situationer som berät-tigar till självtäkt. I första meningen uttalasdet grundläggande kravet på att man för attgöra sin rätt gällande i första hand skall anlitamyndighetshjälp. De egentliga självtäktsbe-rättigande situationerna indelas i 1 mom. itvå grupper.

I 1 punkten är det frågan om situationer däregendomen har förlorats genom brott och åt-gärder för återtagande av egendomen har vid-tagits omedelbart efter det att brottet skett.Det är således frågan om att i enlighet medden gamla och träffande definitionen återtaegendomen "å bar gerning". En självtäkts-berättigande situation föreligger i princip all-tid när åtgärden har vidtagits omedelbart ef-ter brottet. Huruvida tillåten självtäkt är förhanden avgörs på basis av de använda makt-medlen.

2 punkten. Det är nödvändigt att kunnaåterta egendom, förutom omedelbart efter ettbrott, också när det eventuellt redan har gåtten tid sedan brottet, men egendomen påträf-fas t.ex. av en tillfällighet under förhållan-den, där det är uppenbart att föremålet i frågaåter försvinner om det lämnas ur sikte (offrethittar t.ex. ute på stan den cykel som har av-hänts honom genom brott för några månadersedan). Med tanke på detta slags situationernämns i 12 § förordningen om införande avstrafflagen som särfall att egendomen återtasav "lös eller okänd person, eller af den, sommisstänkes vilja rymma". Enligt 2 punkten iförslaget är självtäkt åter tillåten, när egen-domen har tappats under andra förhållandenän de som avses i 1 punkten. Hänvisningen

till 1 punkten betyder för det första att 2punkten berättigar till självtäkt också näregendomen inte har förlorats genom brott,t.ex. när en sak bara har slarvats bort. För detandra har egendomen eventuellt förlorats ge-nom brott, men gärningsmannen har inte för-följts på bar gärning, varvid 1 punkten hadevarit tillämplig.

Förutsättningarna för tillåten självtäkt vari-erar allt enligt hur omedelbart efter brottetmedlet tillgrips. Ju längre tid som har förflu-tit sedan brottet, desto oklarare blir ägande-förhållandena och desto tyngre grunder mås-te kunna anföras för självtäkt. Genom 2punkten ställs i själva verket vissa tilläggs-villkor på den tillåtna självtäkten. Det fordrasför det första att tillräcklig myndighetshjälpinte kan fås i rätt tid. Villkoret har en särskildbetydelse uttryckligen i andra än "på bar gär-ning-fallen". Trots att det allmänna krav påanlitande av myndighetshjälp som nämns iinledningen till 1 mom. naturligtvis gällerockså de fall som faller under 1 punkten, ärmöjligheterna att skaffa myndighetshjälp i påbar gärning-situationerna för det första såsmå att det är onödigt att framhäva villkoret ifråga. Situationerna kan variera enligt hur lättnågon själv kunde ta egendomen tillbaka,och med hur stor säkerhet de myndighetersom finns till hands skulle lyckas bättre ändet omedelbara offret i detta avseende. Kra-vet på anlitande av myndighetshjälp skallinte i på bar gärning-situationerna tolkas rik-tigt lika strängt. Självtäkt skall tillåtas ävenom myndighetshjälp kunde anlitas, och hjäl-pen eventuellt t.o.m. var tillräcklig och kundefås i rätt tid, men egendomen å andra sidanuppenbarligen snabbare och säkrare skullefås tillbaka på egen hand. I en situation därden som har blivit föremål för brott just hål-ler på att hinna upp gärningsmannen förefal-ler det något oskäligt att kräva att han avbry-ter förföljandet på den grund att en polisbilsamtidigt svänger om gathörnet.

För det andra förutsätts att någon besitteregendomen obehörigt. I detta sammanhanghänsyftar termen framför allt på att gär-ningsmannen genom sitt agerande kränkernågon annans rättigheter, dvs. ägande- ellerbesittningsrätt. Den tillgripna egendomen ärobehörigt i gärningsmannens besittning. Det-samma gäller för egendom som gärnings-

RP 44/2002 rd238

mannen ursprungligen har fått till låns, mensom han trots ägarens yrkanden inte har åter-ställt. Skillnaden till "olaglig" besittning lig-ger i det att en person kan inneha egendomolagligt (t.ex. narkotika eller alkohol) utan attbesittningen här innebär det slags kränkningav någon annans rättigheter som avses medtermen "obehörigt".

Ett kriterium på obehörig besittning är justden omständigheten om tredje man blirtvungen att avstå från egendomen utan lösen.Om egendomen har förlorats genom snatteri,stöld, rån eller utpressning, måste den tredjeman som i god tro har fått egendomen i sinbesittning avstå från den utan lösen (11 §förordningen om införande av strafflagen).Om egendomen har förlorats annars än ge-nom brott, blir godtrosförvärvare tvungna attavstå från den endast mot lösen. Sådana be-sittningar kan inte heller anses vara obehöri-ga i den mening som avses i lagrummet.

I 2 mom. regleras de tillåtna medlen vidsjälvtäkt. Den gällande 3 kap. 7 § i straffla-gen berättigar till nödvärn i situationer däregendom återtas, ifall den som olagligen harförvärvat egendomen sätter sig till motvärnmot återtagningsåtgärderna. Enligt bestäm-melsen skulle den återtagande således ha rättatt använda alla medel som är nödvändiga föratt bryta ner motståndet och fullföljasjälvtäkten.

Vid beredningen av propositionen har ut-gåtts ifrån att den tillåtna maktmedelsmäng-den också vid självtäkt skall ställas i relationtill det intresse som försvaras. Grunderna förproportionalitetsprincipen är här desammasom i den allmänna nödvärnsrätten. Förstskall således krävas att åtgärderna är nöd-vändiga för att få tillbaka egendomen, dvs.de är ägnade att leda till det åsyftade slutre-sultatet. Vid bedömningen skall vidare tashänsyn till hur stor och sannolik den hotanderättskränkningen är för offret i den aktuellasituationen. På saken inverkar med andra ordomständigheter som hur betydelsefullt intres-set är och hur sannolikt det förefaller att rät-tigheten i fråga går förlorad utan användningav maktmedel.

Vid försvarlighetsbedömningen skall fördet tredje beaktas hur uppenbar rättskränk-ningen är. Ju mer situationen lämnar rum förtolkning, desto större är skälen för att låta

myndigheterna utreda saken. I linje med det-ta påverkas försvarlighetsbedömningen där-för av den omständigheten om den som besit-ter egendomen antar att han har rätt att rå omden själv. Vad den kränkande har känt till ärså till vida relevant att om den som tillgripersjälvtäkt har rätt att använda våld också motden som har handlat i god tro, löper man riskför att bägge i god tro håller fast vid sina rät-tigheter med våld. Självtäkt tillåts också motden som har handlat i god tro, men då skalldetta förhållande bedömas via uppenbarhets-kriteriet i samband med rättskränkningen: juuppenbarare rättskränkningen är, desto svåra-re är det att trovärdigt argumentera för attden som besitter egendomen obehörigt är igod tro.

De maktmedel som det här är frågan omkan rikta sig både mot personer och motegendom. Offret måste eventuellt kränka så-väl någon annans kroppsliga integritet sombestämmelserna om egendomsskydd, t.ex.genom att bryta upp ett lås eller ett skydd.

Den föreslagna regleringen innebär atttidsgränsen vid nödvärn i fråga om egendominskränker sig till sådana egentliga angrepp,där någon håller på att tillskansa sig egen-dom eller där denna fortfarande används. Aven förbrytare som grips på bar gärning kanegendomen återtas med stöd av nödvärnsrät-ten. I förföljelsesituationer och i motsvarandefall där motståndet måste brytas ner skall an-svarsfriheten däremot inte längre grunda sigpå nödvärnsrätten, utan på tillåten självtäktenligt vad som har anförts. Ensjälvtäktssituation kan emellertid utvecklastill en nödvärnssituation. Om den som återtaregendom blir föremål för ett nytt orättmätigtangrepp t.ex. mot liv och hälsa, får han ellerhon naturligtvis avvärja angreppet med stödav den allmänna nödvärnsrätten.

3 mom. I bestämmelsens 3 mom. ingår förtydlighetens skull en bestämmelse om attegenhandsrätt i princip är straffbar. Mångaav de fall där gränserna för självtäktöverskrids, eller där självtäkten aktualiseras isituationer som inte motsvarar förutsättning-arna i 1 mom., bestraffas just enligt bestäm-melsen om egenhandsrätt. Å andra sidan kanockså andra brottsbeskrivningar bli tillämpli-ga. Typiskt kunde det vara frågan om t.ex.olovligt brukande, besittningsintrång, fri-

RP 44/2002 rd 239

hetsberövande av oaktsamhet eller misshan-del.

1.3. Polislagen

27 §. Användning av maktmedel. Enligt27 § 1 mom. polislagen får en polisman i etttjänsteuppdrag för att bryta ner motstånd, av-lägsna en person från en plats, gripa en per-son, förhindra att någon som berövats sin fri-het flyr, avlägsna ett hinder eller avvärja ettöverhängande brott eller någon annan farliggärning eller händelse använda maktmedel iden mån det behövs och kan anses försvar-ligt. I paragrafens 2 mom. föreskrivs de när-mare kriterier som skall beaktas vid försvar-lighetsbedömningen. Huruvida maktmedlenär försvarliga skall enligt momentet bedömasmed hänsyn till hur viktigt och brådskandeuppdraget är, hur farligt motståndet är, vilkaresurser som står till förfogande samt övrigaomständigheter som inverkar på helhetsbe-dömningen av situationen. I paragrafens 3mom. sägs att den som på begäran eller medsamtycke av en polisman tillfälligt bistår enpolisman i en situation där bistånd från enutomståendes sida måste anlitas vid använd-ning av maktmedel på grund av ett synnerli-gen viktigt och brådskande polisiärt tjänste-uppdrag har rätt att under polismannens upp-sikt använda sådana nödvändiga maktmedelsom polismannen med stöd av sina befogen-heter ger honom fullmakt till. I 4 mom. hän-visas till strafflagsbestämmelserna om nöd-värn och nödtillstånd.

Paragrafen, som trädde i kraft år 1995, harskrivits i enlighet med de principer som pro-positionen bygger på. Därför föreslås inte attparagrafen innehållsligt skall ändras. Den fö-reslagna lagändringen är teknisk till naturen.

4 mom. Enligt den grundlösning som haromfattats i propositionen skall hänvisningar-na till maktmedelsexcess utgå ur strafflagenför att tas in i andra lagar, som t.ex. polisla-gen. Av denna anledning är det nödvändigtatt i varje bestämmelse som gäller maktme-del ta in en klarläggande hänvisning om för-farandet vid excess i samband med använd-ningen av maktmedlen. Det föreslås att dettaföreskrivs i 4 mom. Den nuvarande hänvis-ningen enligt vilken om nödvärn och nödtill-

stånd stadgas i strafflagen skall samtidigtstrykas. I det föreslagna momentet sägs attbestämmelser om excess i samband med an-vändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen.

1.4. Lagen om gränsbevakningsvä-sendet

24 §. Användning av maktmedel. I lagenom gränsbevakningsväsendet, som gavs år1999, har frågan om gränsbevakningsmänsrätt att använda maktmedel reglerats enligtvad som gäller för polismän, och den aktuella24 § har också annars skrivits på samma sättsom 27 § polislagen. Enligt 24 § 1 mom. la-gen om gränsbevakningsväsendet får i etttjänsteuppdrag en gränsbevakningsman inomgränsbevakningsväsendets bevakningsområ-de använda maktmedel i den mån det behövsoch kan anses försvarligt för att bryta nermotstånd, avlägsna en person från en plats,gripa en person, förhindra att någon som be-rövats sin frihet flyr, avlägsna ett hinder elleravvärja ett överhängande brott eller någonannan farlig gärning. I paragrafens 2 mom.föreskrivs att frågan huruvida maktmedlenenligt 1 mom. är försvarliga skall bedömasmed hänsyn till hur viktigt och brådskandetjänsteuppdraget är, hur farligt motståndet är,vilka resurser som står till förfogande samtövriga omständigheter som inverkar på hel-hetsbedömningen av situationen. Enligt 3mom. har den som på begäran eller med sam-tycke av en gränsbevakningsman tillfälligtbistår en gränsbevakningsman i en situationdär bistånd från en utomståendes sida måsteanlitas vid användning av maktmedel pågrund av ett synnerligen viktigt och bråds-kande gränsbevakningsuppdrag rätt att undergränsbevakningsmannens uppsikt användasådana nödvändiga maktmedel som gränsbe-vakningsmannen med stöd av sina befogen-heter ger honom fullmakt till.

Paragrafen om användning av maktmedel ilagen om gränsbevakningsväsendet har redanreviderats enligt de principer som propositio-nen bygger på. Därför föreslås inga inne-hållsliga ändringar i paragrafen. Den före-slagna ändringen är teknisk till naturen.

RP 44/2002 rd240

4 mom. Det är nödvändigt att i varje be-stämmelse som gäller maktmedel ta in enklarläggande hänvisning om förfarandet videxcess i samband med användningen avmaktmedlen. Det föreslås att en bestämmelseom detta tas in i 4 mom. Enligt momentetfinns bestämmelser om excess i sambandmed användning av maktmedel i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen.

51 §. Tillämpning av bestämmelserna ommilitära brott. Paragrafen reglerar tillämp-ningen av bestämmelserna om militära brottpå de personer som vid gränsbevakningsvä-sendet tjänstgör i militära tjänster. Enligt pa-ragrafens gällande 1 mom. lyder de som vidgränsbevakningsväsendet tjänstgör i militäratjänster under bestämmelserna om krigsmän i45 kap. strafflagen. Under krigstid lyder en-ligt 2 mom. även de som vid gränsbevak-ningsväsendet tjänstgör i uppgifter motsva-rande uppgifterna i 45 kap. 2 § 1 mom.strafflagen under bestämmelserna om krigs-män. Bestämmelserna om krigsmäns rätt attanvända maktmedel skall enligt förslaget tasin i 45 kap. strafflagen. Efter ändringen voredet oklart, om på rätten att använda maktme-del i fråga om dem som vid gränsbevak-ningsväsendet tjänstgör i militära tjänsterskall tillämpas lagen om gränsbevakningsvä-sendet eller bestämmelserna i 45 kap.strafflagen. Eftersom man nyligen revideradelagen om gränsbevakningsväsendet och dåtog ställning till frågan om nödvändigamaktmedel för gränsbevakningsmän, är detskäl att ge denna lag företräde. Därför är detbefogat att i 51 § lagen om gränsbevaknings-väsendet klarlägga att på dem som vid gräns-bevakningsväsendet tjänstgör i militära tjäns-ter inte tillämpas 45 kap. 26 a § strafflagen.

1 mom. Det föreslås att till momentet fogasatt på personer som vid gränsbevakningsvä-sendet tjänstgör i militära tjänster inte skalltillämpas bestämmelsen om användning avmaktmedel i 45 kap. 26 a § strafflagen.

2 mom. Det föreslås att momentet ändraspå motsvarande sätt som paragrafens 1 mom.Dessutom skall hänvisningen till 45 kap. 2 §1 mom. ändras, eftersom den till följd av denrevidering av 45 kap. som trädde i kraft i bör-jan av år 2001 hänför sig till fel lagrum. Reg-lerna finns i dag i 45 kap. 28 § 2 mom.

1.5. Tullagen

17 §. Bestämmelsen om användning avmaktmedel i 17 § tullagen är en direkt hän-visning till 27 § 1 och 2 mom. polislagen. Ibestämmelsen föreskrivs dessutom att 46 §polislagen gäller beträffande den som på be-gäran av eller med samtycke av en tullmanbistår denne i ett tjänsteuppdrag. Enligt 46 §polislagen har den som på begäran av en po-lisman bistår denne i ett tjänsteuppdrag där-vid rätt att enligt polismannens anvisningarutöva sådana polisbefogenheter som polis-mannen inom ramen för sin behörighet anvi-sar. Om rätten att använda maktmedel gällerdock 27 § 3 mom. Enligt den grundlösningsom har omfattats i propositionen skall till17 § tullagen fogas en hänvisning till 27 § 4mom. polislagen, som i sin tur föreslås hän-visa till strafflagsbestämmelsen om excess isamband med användning av maktmedel.

1.6. Lagen om ordningsvakter

9 §. Användning av maktmedel. Lagen omordningsvakter gavs år 1999 och dess 9 § omanvändning av maktmedel har skrivits i en-lighet med de principer som propositionenbygger på. I sitt uppdrag har en ordningsmanenligt lagens 9 § 1 mom. rätt att när han väg-rar en person tillträde till eller avlägsnar nå-gon från en plats, griper en person, visiteraren gripen person, hindrar att någon som gri-pits flyr, fråntar någon ett föremål eller ämneeller avlägsnar ett hinder använda maktmedeli den mån det behövs och kan anses försvar-ligt. I paragrafens 2 mom. anges de närmarekriterierna på vad som skall beaktas vid för-svarlighetsbedömningen. Enligt momentetskall frågan om huruvida maktmedlen är för-svarliga bedömas med hänsyn till hur viktigtoch brådskande uppdraget är, hur farligt mot-ståndet är, de resurser som står till förfogan-de samt övriga omständigheter som inverkarpå helhetsbedömningen av situationen. Nären ordningsvakt bistår polisen gäller enligtparagrafens 3 mom. dessutom vad som i 27 §polislagen bestäms om rätten för en personsom tillfälligt bistår en polisman att användamaktmedel.

4 mom. Lagen om ordningsvakter behöverinte ändras till innehållet. Enligt den grund-

RP 44/2002 rd 241

lösning som har omfattats i propositionenskall hänvisningarna till maktmedelsexcessutgå ur strafflagen för att tas in i andra lagar,som t.ex. lagen om ordningsvakter. Därför ärdet nödvändigt att i varje bestämmelse somgäller maktmedel ta in en klarläggande hän-visning om förfarandet vid excess i sambandmed användning av maktmedel. Det föreslåsatt detta föreskrivs i ett nytt 4 mom. medhänvisningar till 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §strafflagen.

1.7. Lagen om verkställighet av straff

2 kap. Allmänna stadganden om fäng-elsestraff och om förvandlings-straff för böter

2 a §. I paragrafen sägs att avdrag för fri-hetsberövande, som avses i 3 kap. 11 §strafflagen, beaktas vid verkställighet avstraff sådant det fastställts i domstolens ut-slag. Hänvisningen till 3 kap. 11 § strafflagenskall ändras så att den gäller 6 kap. 13 §strafflagen, där frågan om avräkning av rann-sakningsfängelse regleras.

11 b §. I 3 kap. 8 § 2 mom. i gällandestrafflag regleras en fångvaktares rätt att itjänsteuppdrag använda maktmedel. Försökerden som skall gripas, anhållas eller häktas,genom att göra motstånd eller fly undgå attbli fasttagen eller försöker straffånge ellerannan gripen, anhållen eller häktad rymmaeller gör han motstånd mot fångvakt eller an-nan som har till uppgift att hindra rymningeneller hålla honom till ordningen, må enligtbestämmelsen jämväl då sådana maktmedelbrukas som med hänsyn till omständigheter-na kunna anses försvarliga för vederbörandesgripande, rymningens förhindrande eller ord-ningens upprätthållande. Lag samma vare dåi ifrågavarande fall motstånd göres av någonannan än ovan nämnd person. Äger någonenligt 1 eller 2 mom. rätt att tillgripa makt-medel, tillkommer samma rätt jämväl densom bistår vid fullgörandet av tjänsteålig-gandet (3 mom.).

Enligt förslaget skall bestämmelsen om rät-ten att använda maktmedel något revideradoch kompletterad överföras till lagen omverkställighet av straff.

Att det i gällande 3 kap. 8 § 2 mom. istrafflagen talas om att den som skall gripas,anhållas eller häktas gör motstånd eller an-nars försöker hindra att han grips för tankar-na till polisiär verksamhet. Eftersom sakentill denna del skall regleras i polislagen, pre-cis som i dag, kan uttalandet utelämnas urparagrafen.

Utgångspunkten för propositionen är attbestämmelser om användningen av maktme-del skall ingå i den lag som gäller för respek-tive specialområde. Den föreslagna paragra-fen skall endast gälla fångar. Andra gripna,anhållna eller häktade behöver därför intenämnas i paragrafen.

I paragrafen avses med fånge den som av-tjänar fängelsestraff eller förvandlingsstraffför böter, vilka lagen enligt 1 kap. 1 § gäller.Till lagen om rannsakningsfängelse(615/1974) fogas en bestämmelse med hän-visning till den föreslagna paragrafen.

Enligt fängelsestraffkommitténs betänkan-de (komm.bet. 2001:6) skall bestämmelserom användning av maktmedel finnas i dennya fängelselagen, som gäller verkställighe-ten av fängelsestraff och förvandlingsstraffför böter, och i den nya rannsakningsfängel-selagen.

1 mom. En väktare eller någon annan per-son som avses i momentet får använda barasådana maktmedel som uppfyller vissa vill-kor. Medlen skall enligt förslaget vara nöd-vändiga för att gripa personen i fråga, för-hindra rymningen eller upprätthålla ordning-en. Vidare skall maktmedlen med hänsyn tillomständigheterna vara försvarliga. Detsam-ma gäller om någon annan än en fånge görmotstånd i de aktuella fallen.

Enligt den grundlösning som har omfattatsi propositionen föreslås att paragrafen kom-pletteras med ett krav på nödvändighet förmaktmedlens del. Med detta vill man klarareskilja mellan nödvändighets- och försvarlig-hetskravet. Försvarlighetskravet likställsframför allt med proportionalitetsprincipenoch intresseavvägning. Eftersom försvarlig-heten i sig är ett på sätt och vis innehållslöstkriterium, hade det också varit möjligt attunder försvarligheten ta in de dimensionersom nödvändighetskravet representerar. Såhar emellertid inte förfarits hos oss när detgäller rätten att använda polisiära maktmedel,

RP 44/2002 rd242

utan här hänsyftar nödvändigheten delvis pånödtvång och försvarligheten åter på propor-tionalitet. I samband med andra situationersom inkluderar användning av maktmedelhar nödvändighetskravet å andra sidan intenämnts särskilt i lagen, utan man tänker sigatt det omfattas redan av försvarlighetsbe-dömningen. För att tolkningsproblem skallkunna undvikas föreslås att bestämmelsernaom användning av maktmedel revideras såatt skillnaden mellan dessa två bedömnings-grunder framträder tydligare.

2 mom. Rätten för den som bistår en väkta-re att använda maktmedel har grundat sig på3 kap. 8 § 3 mom. strafflagen. Efter att be-stämmelsen upphävs krävs det, om den all-männa rätten att använda maktmedel skallbibehållas, att om saken föreskrivs särskilt.Eftersom den allmänna rätten på goda grun-der behövs i de situationer som avses här, fö-reslås en egen bestämmelse om saken. Enligtutgångspunkten för propositionen skall i 2mom., precis som i 1 mom., krävas attmaktmedelssituationen är nödvändig samtförsvarlig.

Som precisering av den gällande lagen för-utsätts att en utomstående bistår en fångvak-tare, eller någon annan person som avses här,på dennes begäran eller med dennes sam-tycke. En utomstående som, trots fångvakta-rens försök att avhålla honom från eller för-bjuda honom att ge bistånd, genom att an-vända maktmedel går in för att hejda enfånges flykt, befrias inte från ansvar enligtden nya bestämmelsen.

3 mom. Det är nödvändigt att i varje be-stämmelse som gäller maktmedel ta in enklarläggande hänvisning om förfarandet videxcess i samband med användningen avmaktmedlen. Det föreslås att detta föreskrivsi 3 mom. I momentet skall hänvisas till 4kap. 6 § 3 mom. och 7 § strafflagen.

13 §. I paragrafens 1 mom. sägs när densom har dömts till ett fängelsestraff på visstid kan friges villkorligt. När den avtjänadefängelsestrafftiden beräknas skall det avdragsom domstolen har gjort med stöd av 3 kap.11 § strafflagen beaktas. Hänvisningen till 3kap. 11 § strafflagen i momentet skall ändrasså att den gäller den föreslagna 6 kap. 13 §strafflagen. I det nya lagrummet bestäms omavräkning av rannsakningsfängelse.

5 kap. Om verkställighet i ungdoms-fängelse

9 §. I paragrafen föreskrivs när en fångekan friges villkorligt från ungdomsfängelse.Hänvisningen till 3 kap. 11 § strafflagen i pa-ragrafen skall ändras så att den gäller den fö-reslagna 6 kap. 13 § strafflagen. I det nyalagrummet bestäms om avräkning av rann-sakningsfängelse.

1.8. Lag om rannsakningsfängelse

15 a §. I den föreslagna 2 kap. 11 b § lagenom verkställighet av straff bestäms att om enfånge försöker fly eller gör motstånd med enväktare eller någon annan som har till uppgiftatt hindra rymningen eller hålla honom tillordningen, har denne rätt att använda sådanamaktmedel som är nödvändiga för att gripapersonen i fråga, förhindra rymningen ellerupprätthålla ordningen och som med hänsyntill omständigheterna kan anses försvarliga.Detsamma gäller om någon annan än enfånge går motstånd i de aktuella fallen. Densom på begäran eller med samtycke av enfånge eller någon annan person som avsesovan bistår denne i ett tjänsteuppdrag har rättatt använda sådana maktmedel som är nöd-vändiga för att gripa personen i fråga, för-hindra rymningen eller upprätthålla ordning-en och som med hänsyn till omständigheter-na kan anses försvarliga. I paragrafen finnsockså en hänvisning till de bestämmelser istrafflagen som gäller excess i samband medanvändning av maktmedel.

Lagen om verkställighet av straff gällerfångar som avtjänar fängelsestraff eller för-vandlingsstraff för böter, men inte rannsak-ningsfångar. Till lagen om rannsaknings-fängelse fogas därför en ny 15 a § där dethänvisas till 2 kap. 11 b § lagen om verkstäl-lighet av straff. Den skall tillämpas i sin hel-het om en rannsakningsfånge försöker fly el-ler gör motstånd mot en väktare eller någonannan som har till uppgift att hindra rym-ningen eller hålla honom till ordningen. Be-stämmelsen i 2 kap. 11 b § lagen om verk-ställighet av straff skall också tillämpas omnågon annan än en rannsakningsfånge görmotstånd i situationer som motsvarar demsom avses där.

RP 44/2002 rd 243

1.9. Luftfartslagen

37 §. Ordning och tvångsmedel. I paragra-fen föreskrivs att om ett luftfartyg är i fara el-ler om passagerarnas eller besättningens sä-kerhet annars kräver det har befälhavaren rättatt använda alla tillbörliga medel, såsom gri-pande, visitering av personer eller kontroll avgods eller andra motsvarande åtgärder, somär nödvändiga för återställande av ordningeneller för avvärjande av fara som hotar säker-heten. Varje medlem av besättningen ärskyldig att utan särskild order ge befälhava-ren nödvändigt bistånd, och på befälhavarensuppmaning har också en passagerare rätt attge sådant bistånd. Enligt paragrafens 2 mom.har medlemmar av besättningen samt passa-gerare rätt att utan befälhavarens uppmaningvidta försvarbara förhindrande åtgärder, närdet finns motiverad anledning att tro att ensådan åtgärd är nödvändig för att skydda far-tyget eller personer eller egendom ombord.

Den rätt till maktmedelsanvändning somluftfartygs befälhavare har grundar sig till endel på den i Tokyo den 14 september 1963ingångna konventionen rörande brott ochvissa andra handlingar, begångna ombord påluftfartyg (FördrS 22/1971). Artikel 6 stycke1 i konventionen lyder: "Har befälhavaren förluftfartyg tillräcklig anledning att förmoda,att någon ombord på luftfartyget begått ellerär i färd att begå sådant brott eller sådan an-nan handling som avses i artikel 1, punkt 1,äger han rätt att vidtaga skäliga åtgärder motdenna person, inbegripet tagande i förvar,vilka är nödvändiga: a) för att skydda luftfar-tygets säkerhet eller säkerheten för personereller egendom ombord; eller b) för att upp-rätthålla god ordning och disciplin ombord;eller c) för att sätta honom i stånd att över-lämna gärningsmannen till behörig myndig-het eller att ilandsätta honom enligt bestäm-melserna i detta kapitel." Enligt artikel 6stycke 2 äger befälhavaren rätt att ålägga el-ler bemyndiga annan medlem av besättning-en att lämna bistånd samt rätt att uppmana el-ler bemyndiga, men ej ålägga passagerare attbistå vid omhändertagande av den som be-fälhavaren är behörig att taga i förvar. Jämvälmedlem av besättningen eller passagerareäger rätt att, utan dylikt bemyndigande, vid-taga skäliga förebyggande åtgärder, såframt

han har tillräcklig anledning att förmoda, attsådan åtgärd är omedelbart nödvändig för attskydda luftfartygets säkerhet eller säkerhetenför personer eller egendom ombord. I artikel10 i konventionen sägs vidare att för åtgär-den, som vidtagits i överensstämmelse meddenna konvention, får varken befälhavaren,annan medlem av besättningen, passagerare,luftfartygets ägare eller innehavare eller den,för vars räkning flygningen utförts, göras an-svarig i rättegång rörande behandlingen avden, mot vilken åtgärderna riktats.

Gällande 37 § i luftfartslagen ger befälha-varen rätt att vidta alla tillbörliga åtgärder,som är nödvändiga för återställande av ord-ningen eller för avvärjande av fara som hotarsäkerheten. Att skjuta en flygplanskaparekunde tänkas vara en nödvändig åtgärd föratt avvärja en fara, men åtgärden torde inte iallmänhet kunna ses som försvarlig, när hän-syn tas till att passagerarnas säkerhet skalltryggas. Det föreslås att lagen kompletterasmed villkor om när maktmedlen skall ansesvara nödvändiga. Till paragrafen skall ytter-ligare fogas en hänvisning till strafflagsbe-stämmelserna om excess i samband med an-vändning av maktmedel.

1 mom. Ett luftfartygs befälhavare får an-vända bara sådana maktmedel som uppfyllervissa villkor. Enligt den grundlösning somhar omfattats i propositionen föreslås att pa-ragrafen kompletteras med ett krav på nöd-vändighet för maktmedlens del. Med dettavill man klarare skilja mellan nödvändighets-och försvarlighetskravet. Medlen skall enligtförslaget vara nödvändiga för att återställaordningen eller för att avvärja en fara somhotar säkerheten. Vidare skall maktmedlenvara försvarliga med hänsyn till hur stor fa-ran är samt situationen också i övrigt.

Befälhavaren har ansvaret för luftfartygetsoch de ombordvarandes säkerhet. Han ärockså säkerhetsansvarig för den frakt och detgods som transporteras i luftfartyget. Befäl-havaren har således också rätt att vidta allaåtgärder som kan anses vara nödvändiga ochförsvarliga för att avvärja en fara som hotarfartyget, passagerarna eller besättningen. Detär inte bara frågan om en direkt fara som rik-tar sig t.ex. mot luftfartygets besättning ellerpassagerare, såsom kapning. Till följd avflygtrafikens natur och de förhållanden under

RP 44/2002 rd244

vilka den sker är även upprätthållandet avordningen ombord på luftfartyget av stor be-tydelse för passagerarnas säkerhet. Befälha-varen är således berättigad och skyldig attvidta åtgärder som garanterar att också ord-ningen upprätthålls ombord. En förutsättningför att ordningen skall kunna upprätthållas ärnaturligtvis delvis också att personalen ochpassagerarna handlar i enlighet med de före-skrifter som befälhavaren meddelar inomramen för sin behörighet.

Trots att de situationer som regleras i luft-fartslagen i många avseenden är i en special-ställning, är det inte endast av den anledning-en motiverat att avvika från de allmänna be-dömningsgrunderna vid användning avmaktmedel. Även konventionen rörande brottoch vissa andra handlingar, begångna om-bord på luftfartyg, förutsätter att åtgärdernainte bara är skäliga, utan dessutom nödvän-diga. Också i lufttrafiken får således använ-das bara sådana nödvändiga maktmedel somkan anses försvarliga. Specialförhållandenakan dock beaktas vid den allmänna försvar-lighetsbedömningen. Det avgörande vid hel-hetsbedömningen är garantierna för passage-rarnas och flygtrafikens säkerhet.

2 mom. Det föreslås att i momentet bibe-hålls den gällande rätten för medlemmarnaav besättningen samt passagerarna att vidtaåtgärder utan befälhavarens uppmaning, omdet finns grundad anledning att tro att åtgär-den är nödvändig för att skydda luftfartygeteller personer eller egendom ombord. Denföreslagna ändringen är teknisk. Eftersomkravet på att maktmedlen skall vara försvar-liga har fogats till 1 mom., kan det likalydan-de kravet strykas ur momentet som obehöv-ligt.

3 mom. I luftfartslagen finns ingen be-stämmelse om excess i samband med an-vändning av maktmedel. Eftersom detta slagsexcess lika väl kan aktualiseras också i de si-tuationer som avses i luftfartslagen, och detinte heller kan anföras några särskilda skälför varför dessa situationer inte skulle omfat-tas av tillämpningsområdet för excessbe-stämmelsen, föreslås att i ett nytt 3 mom. tasin en hänvisning till de paragrafer i straffla-gen vilka gäller excess i samband med an-vändning av maktmedel.

1.10. Lagen om upprätthållande avordning i kollektivtrafik

4 §. Försöker passagerare, som skall av-lägsnas ur trafikmedel eller gripas, genom attgöra motstånd undgå att bli avlägsnad ellergripen, äger föraren enligt gällande 4 § rättatt bruka sådana maktmedel som med hänsyntill passagerarens uppträdande och övrigaomständigheter kan anses försvarliga förhans avlägsnande eller gripande. Samma rätttillkommer passagerare som bistår föraren. Iparagrafens gällande 2 mom. sägs att omsträngare maktmedel har brukats än vad somenligt 1 mom. kan anses vara försvarliga,skall gärningsmannen dömas med iakttagan-de av vad i 3 kap. 9 § strafflagen är stadgatför motsvarande fall.

Enligt förslaget skall lagen kompletterasmed maktmedelsrelaterade nödvändighetskri-terier. Ytterligare skall hänvisas till straff-lagsbestämmelserna om excess i sambandmed användning av maktmedel.

1 mom. En förare får använda bara sådanamaktmedel som uppfyller vissa villkor. En-ligt den grundlösning som har omfattats ipropositionen föreslås att paragrafen kom-pletteras med ett krav på nödvändighet förmaktmedlens del. Med detta vill man klarareskilja mellan nödvändighets- och försvarlig-hetskravet. Medlen skall enligt förslaget varanödvändiga för att avlägsna eller gripa pas-sageraren. Vidare skall maktmedlen vara för-svarliga med beaktande av passagerarensuppträdande och övriga omständigheter.Samma rätt att använda maktmedel har ocksåde passagerare som bistår föraren. Läget ärdetsamma i dag.

2 mom. Det föreslås att i momentet skallhänvisas till 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §strafflagen om excess i samband med an-vändning av maktmedel. Samtidigt skallhänvisningen till 3 kap. 9 § strafflagen utgåur momentet. Den gällande hänvisningen, därdet enbart talas om "strängare maktmedel",begränsar kriterierna vid bedömningen avexcess i samband med användning av makt-medel. Fördelen med den föreslagna lydelsenär att den tillåter en helhetsbedömning i en-lighet med hur den maktmedelsrelateradenödvändigheten bestäms i den allmänna be-stämmelsen om maktmedelsanvändning samt

RP 44/2002 rd 245

i de specialbestämmelser som eventuellt in-skränker den.

1.11. Lagen om kontrollavgift i kollek-tivtrafik

11 §. Kontrollörs rättigheter och ansvar.Enligt paragrafens 1 mom. har kontrollör rättatt gripa passagerare som saknar vederbörligbiljett och inte tillförlitligt styrker sin identi-tet. Kontrollören kan även avlägsna sådanpassagerare ur fordonet eller från plattforms-område som avses i 1 § 2 mom., om dettainte är oskäligt med hänsyn till passagerarensålder och andra faktorer eller äventyrar pas-sagerarens hälsa. Avlägsnas den gripne inteomedelbart ur fordonet eller från plattforms-området, skall han ofördröjligen överlämnastill polisen. Söker passagerare genom att göramotstånd undgå att bli gripen, förpassad tillpolisen eller avlägsnad ur fordonet eller frånplattformsområde som avses i 1 § 2 mom.,har kontrollören enligt paragrafens 2 mom.rätt att använda sådana maktmedel som medhänsyn till passagerarens uppträdande ochövriga omständigheter kan anses försvarligaför genomförande av åtgärden. Har strängaremaktmedel än vad som enligt 2 mom. kananses vara försvarliga brukats, skall enligtparagrafens 3 mom. gärningsmannen dömasmed iakttagande av vad i 3 kap. 9 § straffla-gen för motsvarande fall är stadgat. I para-grafens 4 mom. bestäms om kontrollörers rättatt få handräckning av polisen.

Paragrafens 2 mom. skall enligt förslagetkompletteras med maktmedelsrelateradenödvändighetskriterier. I paragrafens 3 mom.hänvisas till strafflagsbestämmelserna omexcess i samband med användning av makt-medel. Paragrafens 1 och 4 mom. skall inteändras.

2 mom. En kontrollör får använda bara så-dana maktmedel som uppfyller vissa villkor.Enligt den grundlösning som har omfattats ipropositionen föreslås att paragrafen kom-pletteras med ett krav på nödvändighet förmaktmedlens del. Med detta vill man klarareskilja mellan nödvändighets- och försvarlig-hetskravet. Medlen skall enligt förslaget varanödvändiga för att gripa en passagerare, för-passa honom till polisen eller avlägsna ho-nom ur fordonet eller från det plattformsom-

råde som avses i lagens 1 § 2 mom. Vidareskall maktmedlen vara försvarliga med beak-tande av passagerarens uppträdande och öv-riga omständigheter.

3 mom. Det föreslås att i momentet skallhänvisas till 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §strafflagen om excess i samband med an-vändning av maktmedel. Samtidigt skallhänvisningen till 3 kap. 9 § strafflagen utgåur momentet. Den gällande hänvisningen, därdet enbart talas om "strängare maktmedel",begränsar kriterierna vid bedömningen avexcess i samband med användning av makt-medel. Fördelen med den föreslagna lydelsenär att den tillåter en helhetsbedömning i en-lighet med hur den maktmedelsrelateradenödvändigheten bestäms i den allmänna be-stämmelsen om maktmedelsanvändning samti de specialbestämmelser som eventuellt in-skränker den.

1.12. Lagen om bevakningsföretag

5 §. I lagens 4 § bestäms när en väktare harrätt att från ett bevakningsområde eller dessomedelbara närhet avlägsna en person. För-söker i 4 § avsedd person som skall avlägs-nas genom att göra motstånd undgå att bli av-lägsnad, har väktare enligt lagens 5 § 1 mom.rätt att bruka sådana maktmedel som medhänsyn till vederbörandes uppträdande ochövriga omständigheter kan anses försvarligaför hans avlägsnande. Har strängare makt-medel brukats än vad som enligt 1 mom. kananses vara försvarligt, skall enligt paragra-fens 2 mom. gärningsmannen dömas mediakttagande av vad som i 3 kap. 9 § straffla-gen är stadgat för motsvarande fall.

Paragrafens 1 mom. skall enligt förslagetkompletteras med maktmedelsrelateradenödvändighetskriterier. I paragrafens 2 mom.hänvisas till strafflagsbestämmelserna omexcess i samband med användning av makt-medel.

Genom den av riksdagen antagna lagen omprivata säkerhetstjänster (RSv 193/2001 rd)kommer lagen om bevakningsföretag attupphävas. Också den nya lagen skall innehål-la en bestämmelse om maktmedelsanvänd-ning.

RP 44/2002 rd246

1 mom. En väktare får använda bara sådanamaktmedel som uppfyller vissa villkor. En-ligt den grundlösning som har omfattats ipropositionen föreslås att paragrafen kom-pletteras med ett krav på nödvändighet förmaktmedlens del. Med detta vill man klarareskilja mellan nödvändighets- och försvarlig-hetskravet. Medlen skall enligt förslaget varanödvändiga för att avlägsna en person. Vida-re skall maktmedlen vara försvarliga med be-aktande av personens uppträdande och övrigaomständigheter.


1.13. Lagen om försvarsmaktenshandräckning till polisen

6 §. I gällande 6 § i lagen om försvarsmak-tens handräckning till polisen föreskrivs omrätten till nödvärn för den som hör till enhandräckningsavdelning. Enligt paragrafens1 mom. gäller angående rätten till nödvärn ifråga om den som hör till handräckningsav-delning vad i 3 kap. 6 och 7 § strafflagen ärstadgat. Den som hör till en handräcknings-avdelning och som i enlighet med denna lagutför handräckningsuppdrag, har enligt para-grafens 2 mom. vid ytterst viktiga och bråds-kande uppdrag rätt att under en polismansuppsikt använda sådana nödvändiga makt-medel som polismannen med stöd av sina be-fogenheter ger honom fullmakt till och i denmån det med hänsyn till situationen kan an-ses försvarligt. Enligt 3 mom. skall polisen,innan verksamheten inleds, efter behov för

handräckningsavdelningens chef redogöraför när rätt till nödvärn och rätt att tillgripamaktmedel föreligger.

Paragrafen skall enligt förslaget komplette-ras med maktmedelsrelaterade nödvändig-hetskriterier och en hänvisning till strafflags-bestämmelserna om excess i samband medanvändning av maktmedel. Vidare skall hän-visningen till nödvärnsbestämmelserna änd-ras så att den gäller de föreslagna nya be-stämmelserna. Paragrafens 3 mom. skall inteändras.

1 mom. I momentet skall bibehållas hän-visningen till nödvärnsrätten för den som hörtill en handräckningsavdelning. Enligt gäl-lande 6 § 1 mom. gäller angående rätten tillnödvärn i fråga om den som hör till hand-räckningsavdelning vad i 3 kap. 6 och 7 §strafflagen är stadgat. Den föreslagna änd-ringen är teknisk; hänvisningen till bestäm-melserna om nödvärn skall efter revideringengälla den föreslagna nya bestämmelsen omnödvärn.

2 mom. Den person som utför handräck-ningsuppdrag som avses i momentet får an-vända bara sådana maktmedel som uppfyllervissa villkor. Enligt den grundlösning somhar omfattats i propositionen föreslås att pa-ragrafen kompletteras med ett krav på nöd-vändighet för maktmedlens del. Med dettavill man klarare skilja mellan nödvändighets-och försvarlighetskravet. Medlen får, precissom i dag, användas endast i ytterst viktigaoch brådskande uppdrag under en polismansuppsikt. Medlen skall enligt förslaget varanödvändiga för genomförande av uppdraget.Vidare är det tillåtet att använda bara sådanamaktmedel som polismannen med stöd avsina befogenheter ger fullmakt till. Vidareförutsätts att maktmedlen med beaktande avsituationen kan anses försvarliga.

8 §. Om excess i nödvärn bestäms i 8 § 1mom. Angående excess i nödvärn gäller en-ligt momentet vad i 3 kap. 9 § 1 mom.strafflagen är stadgat. Har vid utförandet avhandräckningsuppdrag strängare maktmedeltillgripits än vad som med hänsyn till upp-dragets art och motståndets farlighet samtmed beaktande av situationen i övrigt kananses försvarligt, skall gärningsmannen en-ligt gällande 2 mom. dömas med iakttagandeav vad för motsvarande fall i 3 kap. 9 § 2

RP 44/2002 rd 247

mom. strafflagen är stadgat. I det föreslagna2 mom. skall hänvisas till strafflagsbestäm-melserna om excess i samband med använd-ning av maktmedel.

1 mom. I momentet skall precis som i gäl-lande lag hänvisas till reglerna om excess inödvärn. Enligt gällande 1 mom. gäller angå-ende excess i nödvärn vad i 3 kap. 9 § 1mom. strafflagen är stadgat. Den föreslagnaändringen är teknisk; hänvisningen till excessi nödvärn skall efter revideringen gälla de fö-reslagna nya bestämmelserna om excess inödvärn.


1.14. Sjömanslagen

74 §. Upprätthållande av ordning. I para-grafens 1 mom. anges att för upprätthållandeav ordningen på fartyget äger befälhavarenoch person som biträder honom rätt att brukamaktmedel, som med hänsyn till motståndetsfarlighet och med beaktande även av situa-tionen i övrigt kan anses försvarliga. I frågaom excess i samband med användning avmatkmedel föreskrivs i paragrafens 2 mom.:"Har i fall som avses i 1 mom. använtssträngare maktmedel än vad som enligt sagdamoment kan anses försvarligt, kan gärnings-mannen dömas till enligt 3 kap. 2 § 1 mom.strafflagen nedsatt straff. Var förhållandenasådana, att gärningsmannen icke kunde be-sinna sig, får han icke dömas till straff."

I paragrafens 3 mom. sägs att utöver vadsom bestäms i 1 och 2 mom. kan befälhava-

ren för ett fartyg som utför sådan befordranav passagerare som avses i 15 kap. sjölagenutse ordningsvakter för att övervaka ordning-en och säkerheten på fartyget och i dessomedelbara närhet. Om behörighetskravenför de ordningsvakter som avses i detta mo-ment samt om deras utbildning, befogenheteroch skyldigheter bestäms i lagen om ord-ningsvakter.

Paragrafens 1 mom. skall enligt förslagetkompletteras med maktmedelsrelateradenödvändighetskriterier. Regleringen avmaktmedelsexcessen i 2 mom. skall ersättasmed en hänvisning till motsvarande straff-lagsbestämmelser. Paragrafens 3 mom. skallinte ändras.

1 mom. Befälhavaren och en person sombistår befälhavaren får använda bara sådanamaktmedel som uppfyller vissa villkor. En-ligt den grundlösning som har omfattats ipropositionen föreslås att paragrafen kom-pletteras med ett krav på nödvändighet förmaktmedlens del. Med detta vill man klarareskilja mellan nödvändighets- och försvarlig-hetskravet. Maktmedlen skall enligt förslagetvara nödvändiga för att upprätthålla ordning-en. Vidare skall medlen vara försvarliga medbeaktande av hur farligt motståndet är samtsituationen också i övrigt.

2 mom. I momentet skall hänvisas till 4kap. 6 § 3 mom. och 7 § strafflagen om ex-cess i samband med användning av maktme-del. Enligt gällande 2 mom. kan användning-en av strängare straff än vad som kan ansesförsvarligt leda till ett nedsatt straff. Om gär-ningsmannen däremot inte kunde besinna sig,undgår han straff. Ansvarsfriheten är såledesbunden till de kriterier som tillämpas vid ex-cess i nödvärn, medan ansvarsnedsättningen isin tur vore möjlig med stöd av ett särdelesdiffust försvarlighetskriterium. För att klar-lägga situationen föreslås att också sjömans-lagen skall vara förenlig med den grundlös-ning i fråga om regleringen av excess i sam-band med användning av maktmedel som haromfattats i denna reform. Reformen är mate-riell; vid bestraffning av excess i nödvärnskall följas kriterierna i 4 kap. 6 § 3 mom.och 7 § strafflagen. Nödvärnets tillämplighetbedöms separat från maktmedelsdimensionenenligt vad som bestäms i 4 kap. 4 § straffla-gen.

RP 44/2002 rd248

1.15. Utsökningslagen

3 kap. Allmänna stadganden om verk-ställighet av domar och utslag

30 §. Enligt paragrafen vare utmätnings-man berättigad att, såvitt det för verkställig-heten erfordras, låta öppna lås och dörrarsamt genomsöka hus och förvaringsställen.Möter utmätningsman motstånd, vare han be-rättigad till handräckning av polisen, men måhan även själv tillgripa sådana maktmedelsom med hänsyn till tjänsteåtgärdens art ochmotståndets farlighet samt med beaktande avsituationen i övrigt kunna anses försvarliga.

Paragrafen skall enligt förslaget komplette-ras med maktmedelsrelaterade nödvändig-hetskriterier. Vidare skall till paragrafen fo-gas ett nytt 2 mom. med en hänvisning tillstrafflagsbestämmelserna om excess i sam-band med användning av maktmedel.

1 mom. En utmätningsman får användabara sådana maktmedel som uppfyller vissavillkor. Enligt den grundlösning som har om-fattats i propositionen föreslås att paragrafenkompletteras med ett krav på nödvändighetför maktmedlens del. Med detta vill man kla-rare skilja mellan nödvändighets- och för-svarlighetskravet. Maktmedlen skall enligtförslaget vara nödvändiga för att bryta mot-ståndet. Vidare skall medlen vara försvarligamed beaktande av tjänsteuppdragets art ochhur farligt motståndet är samt situationenockså i övrigt.

2 mom. I utsökningslagen finns ingen be-stämmelse om excess i samband med an-vändning av maktmedel. Eftersom detta slagsexcess lika väl kan aktualiseras också i de si-tuationer som avses i utsökningslagen, ochdet inte heller kan anföras några särskildaskäl för varför dessa situationer inte skulleomfattas av tillämpningsområdet för excess-bestämmelsen, föreslås att i ett nytt 2 mom.tas in en hänvisning till de paragrafer istrafflagen vilka gäller excess i samband medanvändning av maktmedel.

1.16. Lagen om säkerhetskontrollervid domstolar

6 §. Avlägsnande av en person från dom-stolen. I paragrafens 1 mom. sägs att om en

person vägrar underkasta sig en säkerhets-kontrollåtgärd, kan säkerhetskontrollören av-lägsna honom eller henne från domstolen.För att avlägsna en person från domstolenkan säkerhetskontrollören enligt 2 mom. vidbehov använda sådana maktmedel som kananses vara försvarliga med hänsyn till perso-nens uppträdande och övriga omständigheter.Någon annan anställd vid domstolen än entjänsteman och en sådan säkerhetskontrollörsom avses i 4 § 2 mom. får dock inte använ-da maktmedel för att avlägsna en person fråndomstolen, om inte något annat följer av an-nan lagstiftning.

Paragrafens 1 mom. skall motsvara 1 mom.i den gällande lagen. Paragrafens 2 mom.skall kompletteras med maktmedelsrelatera-de nödvändighetskriterier. Det föreslås att iparagrafen tas in ett 3 mom. med en hänvis-ning till strafflagsbestämmelserna om excessi samband med användning av maktmedel.

2 mom. En säkerhetskontrollör och någonannan som avses i momentet får användabara sådana maktmedel som uppfyller vissavillkor. Enligt den grundlösning som har om-fattats i propositionen föreslås att paragrafenkompletteras med ett krav på nödvändighetför maktmedlens del. Med detta vill man kla-rare skilja mellan nödvändighets- och för-svarlighetskravet. Medlen skall enligt försla-get vara nödvändiga för att avlägsna en per-son. Vidare skall medlen vara försvarligamed beaktande av personens uppträdandeoch övriga omständigheter.


1.17. Lagen om säkerhetskontrollerinom flygtrafiken

6 §. Avlägsnande från platsen. Om en per-son vägrar underkasta sig en säkerhetskon-trollåtgärd enligt 3 § eller om det med fogkan misstänkas att han är till fara för säkerhe-ten inom flygtrafiken, kan han enligt paragra-fens 1 mom. avlägsnas från flygfältsområdeteller flygplatsbyggnaden eller förvägras till-

RP 44/2002 rd 249

träde till luftfartyget. I paragrafens 2 mom.föreskrivs att en person vid behov kan av-lägsnas med sådana maktmedel som kan an-ses vara försvarliga med beaktande av även-tyrandet av säkerheten inom flygtrafiken, hurden person som skall avlägsnas uppträdersamt förhållandena i övrigt.

Paragrafens 1 mom. skall inte ändras. Pa-ragrafens 2 mom. skall kompletteras medmaktmedelsrelaterade nödvändighetskriteri-er. Det föreslås att i ett nytt 3 mom. tas in enhänvisning till strafflagsbestämmelserna omexcess i samband med användning av makt-medel.

2 mom. En person som avses i momentetfår avlägsnas bara med sådana maktmedelsom uppfyller vissa villkor. Enligt dengrundlösning som har omfattats i propositio-nen föreslås att paragrafen kompletteras medett krav på nödvändighet för maktmedlensdel. Med detta vill man klarare skilja mellannödvändighets- och försvarlighetskravet.Medlen skall enligt förslaget vara nödvändi-ga för att avlägsna personen från flygfälts-området eller flygplatsbyggnaden. Vidareskall maktmedlen vara försvarliga med beak-tande hur säkerheten inom flygtrafiken även-tyras, hur den person som skall avlägsnasuppträder och övriga omständigheter.


1.18. Territorialövervakningslagen

31 §. Användning av maktmedel. Territori-alövervakningslagen gavs år 2000. Dess 31 §om användning av maktmedel är skriven ienlighet med de principer som denna propo-sition bygger på. Enligt paragrafens 1 mom.har en territorialövervakningsmyndighet somavses i 23 § 1 mom. vid utförandet av i lagenföreskrivna uppgifter rätt att i syfte att brytamotstånd, gripa en person, flytta ett fordon,ett luftfartyg eller ett fartyg eller verkställaett förordnande enligt 25 § använda sådanabehövliga maktmedel som kan anses försvar-liga med beaktande av hur viktigt och bråds-

kande uppdraget är, hur farligt motståndet är,de resurser som står till förfogande samt öv-riga omständigheter som inverkar på helhets-bedömningen av situationen. Om använd-ningen av maktmedel beslutar enligt paragra-fens 2 mom. den territorialövervaknings-myndighet som utför övervakningen, om intenågot annat följer av 33 eller 34 §. I paragra-fens 3 mom. hänvisas till strafflagsbestäm-melserna om nödvärn och nödtillstånd.

Paragrafen skall inte ändras innehållsligt.Den föreslagna ändringen är teknisk till natu-ren.

3 mom. I enlighet med den grundlösningsom har omfattats i propositionen föreslås atti momentet hänvisas till 4 kap. 6 § 3 mom.och 7 § strafflagen om excess i samband medanvändning av maktmedel. Vidare skall imomentet bibehållas den gällande hänvis-ningen till strafflagsbestämmelserna om nöd-värn och nödtillstånd, men i konsekvensensnamn kompletterade med paragrafhänvis-ningar.

1.19. Mentalvårdslagen

22 d §. Begränsning av rörelsefriheten. En-ligt paragrafens 1 mom. får en patient förbju-das att lämna sjukhusområdet eller en vissvårdenhets lokaler. Om patienten lämnarsjukhuset utan tillstånd eller inte återvänderefter att ha fått tillstånd, får han eller honhämtas till sjukhuset. Enligt 2 mom. får per-soner som tillhör vårdenhetens personal föratt förhindra att patienten avlägsnar sig ellerför att flytta patienten använda maktmedel iden mån det behövs och kan anses försvar-ligt. Den behandlande läkaren beslutar ombegränsning av patientens frihet att röra sig ivårdenheten. Enligt paragrafens 3 mom. skallfrågan om huruvida maktmedlen är försvarli-ga bedömas med hänsyn till orsaken till pati-entens sjukhusvistelse, den fara för patien-tens eller andras hälsa eller säkerhet som föl-jer av att patienten avlägsnar sig, de dispo-nibla resurserna och övriga omständighetersom inverkar på helhetsbedömningen av si-tuationen.

I paragrafen avses med patient en personsom på det sätt som föreskrivs i lagens 2—4kap. intagits för observation, undersökningeller vård. 2 kap. gäller vård oberoende av

RP 44/2002 rd250

patientens vilja, 3 kap. sinnesundersökningav åtalade och vård oberoende av den åtala-des vilja och 4 kap. vård oberoende av denåtalades vilja vid straffeftergift.

I paragrafen föreslås inga innehållsligaändringar. Den föreslagna ändringen är avteknisk natur.

4 mom. Det är skäl att i varje bestämmelsesom gäller användning av maktmedel ta in enhänvisning för att klargöra tillvägagångssät-tet i händelse av excess vid användningen avmaktmedel. En bestämmelse om detta före-slås i ett nytt 4 mom., där det hänvisas tillstrafflagens 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §.

1.20. Lagen om bemötande av utlän-ningar som tagits i förvar och omförvarsenheter

35 §. Användning av maktmedel. Enligt pa-ragrafens 1 mom. har direktören för förvars-enheten och en för uppgiften utbildad personi tjänsteförhållande till förvarsenheten vidskötseln av sina åligganden vid förvarsenhe-ten rätt att använda maktmedel 1) för att utfö-ra säkerhetskontroll av en utlänning som ta-gits i förvar, 2) för att förrätta kroppsvisita-tion av en utlänning som tagits i förvar, 3) föratt kvarhålla en utlänning som tagits i förvar,4) för att ta förbjudna ämnen ifrån en utlän-ning som tagits i förvar, 5) för att förhindrautomståendes inträde i förvarsenheten ochför att avlägsna utomstående från förvarsen-heten, samt 6) för att förhindra en gärning el-ler situation som äventyrar förvarsenhetenseller en i förvar tagen utlännings säkerhet.

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att vapeneller andra maktmedelsredskap inte får an-vändas i situationer som avses i 1 mom.Maktmedlen skall vara nödvändiga och för-svarliga med tanke på omständigheterna. Vidbedömningen av användningen av maktme-del skall hänsyn tas till hur viktigt och bråds-kande uppdraget är, hur farligt motståndet är,vilka resurser som står till förfogande samtövriga omständigheter som är av betydelseför en helhetsbedömning av situationen.

Enligt regeringens proposition (RP192/2001) skulle 2 mom. ha skrivits på ve-dertaget sätt så att frågan om huruvidamaktmedlen är försvarliga skall bedömas

med hänsyn till hur viktigt och brådskandeuppdraget är samt de övriga uppräknade om-ständigheterna. Arbetsmarknads- och jäm-ställdhetsutskottet ansåg i sitt betänkande(ApUB 12/2001 rd) att ordalydelsen dock börpreciseras så att det i momentet föreskrivsom de faktorer som skall beaktas vid bedöm-ningen av användningen av maktmedel i stäl-let för huruvida maktmedlen är försvarligamed hänsyn till dessa faktorer. Trots denändrade ordalydelsen i momentet torde mandock kunna ta som utgångspunkt att sammaomständigheter skall beaktas vid en bedöm-ning av huruvida maktmedlen är försvarligasom vid en bedömning av användningen avmaktmedel. I momentet föreslås därför ingettillägg som gäller en bedömning av huruvidamaktmedlen är försvarliga. Inte heller i öv-rigt föreslås några innehållsliga ändringar iparagrafen. Den föreslagna ändringen är avteknisk natur.

3 mom. Det är skäl att i varje bestämmelsesom gäller användning av maktmedel ta in enhänvisning för att klargöra tillvägagångssät-tet i händelse av excess vid användningen avmaktmedel. En bestämmelse om detta före-slås i ett nytt 3 mom., där det hänvisas tillstrafflagens 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §.

1.21. Militära disciplinlagen

8 §. 1 mom. Har den som ådömts eller på-förts disciplinär påföljd, innan ärendet av-gjorts, med anledning av brottet varit berö-vad sin frihet, skall enligt paragrafens 1mom. från disciplinstraffet eller den discipli-nära tillrättavisningen göras i 3 kap. 11 §strafflagen avsedd avräkning.

Den gällande bestämmelsen om avräkningav den tid som någon har varit berövad frihe-ten för enligt 3 kap. 11 § strafflagen skall en-ligt förslaget bli 6 kap. 13 §. Därför skallhänvisningen ändras.

2 mom. Gällande 2 mom. i paragrafen gäll-er en situation där gärningsmannen antingenhelt eller delvis har utstått ett straff eller endisciplinär tillrättavisning, och han därefterdöms vid domstol till straff för samma brott.Då skall det straff och den tillrättavisningsom redan har verkställts i skälig mån beak-tas som avräkning eller anses motsvara fullt

RP 44/2002 rd 251

avtjänat straff. En motsvarande bestämmelseskall placeras i 6 kap. 16 § 1 mom. straffla-gen, varför det gällande 2 mom. i militära di-sciplinlagen blir obehövligt.

När den avräkning som avses i 1 och 2mom. görs, motsvarar enligt paragrafens gäl-lande 3 mom. ett dygns frihetsberövande ettarrestdygn, disciplinbot för två dagar, tvådygns utegångsstraff eller utegångsförbudoch tre gånger extratjänst.

En motsvarande bestämmelse skall ingå i 6kap. 16 § 2 mom. strafflagen, där den skallgälla de situationer som avses i 1 mom. Re-gleringen är emellertid fortfarande nödvändigockså i militära disciplinlagen till den delsom det är frågan om avräkning av frihetsbe-rövanden. Därför skall i det nya 2 mom. före-skrivas om hur avräkningen skall göras i defall som avses i 1 mom.

38 §. I paragrafen föreskrivs om rätten förkommendören för truppavdelningen eller endisciplinär förman som är överordnad denneatt upphäva ett beslut i ett disciplinärt ärendeeller att mildra en disciplinär påföljd. Närförmannen upphäver ett beslut kan han enligtparagrafens 3 mom. bestämma att ärendetskall tas till ny behandling eller omedelbartsjälv ta det till avgörande eller hänskjuta dettill en behörig åklagare. När ärendet tas tillny behandling iakttas enligt gällande lag be-stämmelserna i 8 § 2 mom. i tillämpliga de-lar. Momentet i fråga gäller avräkning av re-dan utståndna straff eller disciplinära tillrät-tavisningar som har påförts i disciplinärt för-farande. Motsvarande regler skall enligt för-slaget överföras till 6 kap. 16 § strafflagen,varför hänvisningen i paragrafen skall gälladenna.

1.22. Lagen om unga förbrytare

6 §. Enligt paragrafen gälle beträffandestraff, som skall ådömas ung förbrytare förbrott, som han begått före 18 års ålder, vad i3 kap. 2 § strafflagen är stadgat. Hänvisning-en skall ändras så att den gäller 6 kap. 8 § 1mom. 3 punkten och samma paragrafs 2mom. i strafflagen. I de föreslagna bestäm-melserna regleras brott som gärningsmannenhar begått innan han fyllde 18 år.

1.23. Lagen om ordningsbotsförfaran-de

16 §. Enligt paragrafens 3 mom. kan ord-ningsbotsdomaren under de förutsättningarsom är stadgade i 3 kap. 5 § strafflagen avståfrån att ådöma straff. Hänvisningen skalländras så att den gäller 6 kap. 12 § straffla-gen, som är den föreslagna bestämmelsen omdomseftergift.

1.24. Lagen om internering av farligaåterfallsförbrytare

7 §. I paragrafen bestäms när frågan om in-ternering av en förbrytare skall tas upp tillbehandling av fängelsedomstolen. Hänvis-ningen till 3 kap. 11 § strafflagen i paragra-fen skall ändras så att den gäller den före-slagna 6 kap. 13 § strafflagen, som regleraravräkning av rannsakningsfängelse.

1.25. Lagen om samhällstjänst

1 §. Samhällstjänst. I 3 § 1 mom. och 4 §lagen om samhällstjänst anges de allmännaförutsättningarna för dömande till samhälls-tjänst. Motsvarande bestämmelser skall ingå i6 kap. 11 § strafflagen. I lagens 3 § 2 mom.regleras hur tidigare samhällstjänststraff skallbeaktas när ett nytt straff döms ut. En sådanbestämmelse skall i sin tur ingå i 7 kap. 7 §strafflagen. Lagens 3 och 4 § om dömandetill samhällsstraff skall upphävas. För tydlig-hetens skull är det dock nödvändigt att lagenom samhällstjänst innehåller en hänvisningtill strafflagsbestämmelserna. En sådan hän-visning skall finnas i ett nytt 3 mom.

3 och 4 §. Dömande till samhällstjänst.Samtycke och lämplighet. Av skäl som haranförts skall paragraferna upphävas.

1.26. Förordning om införande avstrafflagen

3 §. I paragrafen bestäms om tillämplighet itiden. Regleringen av tillämplighet i tiden fö-reslås bli flyttad till strafflagens 3 kap. 2 §.Det föreslås därför att 3 § skall upphävas.

12 §. I paragrafen bestäms om s.k. själv-täkt. Det föreslås att en bestämmelse omsjälvtäkt tas in i 1 kap. 2 a § tvångsmedelsla-

RP 44/2002 rd252

gen och 12 § skall därför upphävas.

2. Ikraftträdande

De lagförslag som ingår i propositionenförutsätter att utbildning ordnas bl.a. för do-mare och åklagare. Lagarna föreslås träda ikraft omkring ett halvt år efter det att de harantagits och blivit stadfästa.

3. Lagst if tningsordning

Enligt 8 § grundlagen får ingen betraktassom skyldig till ett brott eller dömas till straffpå grund av en handling som inte enligt lagvar straffbar när den utfördes. För brott fårinte dömas till strängare straff än vad somvar föreskrivet i lag när gärningen begicks.

Bestämmelsen om legalitetsprincipen i denföreslagna 3 kap. 1 § strafflagen skall i hu-vudsak motsvara grundlagens 8 §, som ståroförändrad. Den föreslagna bestämmelsen istrafflagen är något mer exakt, men skillna-den i ordalydelse innebär ändå ingen avvikel-se från grundlagens bestämmelse.

Enligt 124 § grundlagen kan offentliga för-valtningsuppgifter anförtros andra än myn-

digheter endast genom lag eller med stöd avlag, om det behövs för en ändamålsenligskötsel av uppgifterna och det inte äventyrarde grundläggande fri- och rättigheterna, rätts-säkerheten eller andra krav på god förvalt-ning. Uppgifter som innebär betydande utöv-ning av offentlig makt får dock ges endastmyndigheter. Uppgifter som innebär bety-dande utövning av offentlig makt är enligtregeringens proposition med förslag till Fin-lands grundlag (RP 1/1998 rd) t.ex. på själv-ständig prövning baserad rätt att användamaktmedel.

I propositionen ingår flera lagförslag somgäller användningen av maktmedel. Det ärdelvis fråga om bestämmelser enligt vilkaockså enskilda personer har rätt att användamaktmedel. Inget av förslaget innebär docken utvidgning av dessa rättigheter jämförtmed nuläget.

Enligt regeringens uppfattning kan lagför-slaget behandlas i vanlig lagstiftningsord-ning. Det föreslås dock att grundlagsutskot-tets utlåtande om propositionen inhämtas.

Med stöd av vad som har anförts föreläggsRiksdagen följande lagförslag:

RP 44/2002 rd 253

Lagförslagen

1.Lag

om ändring av strafflagen

I enlighet med riksdagens beslutupphävs i strafflagen av den 19 december 1889 (39/1889) 1 kap. 13 § 3 mom., 2 kap. 1 §

och 13 § 2 mom., 2 b kap. 1 och 2 § samt 39 kap. 7 §,dessa lagrum sådana de lyder, 1 kap. 13 § 3 mom. i lag 626/1996, 2 kap. 1 § i lagarna

792/1989, 651/1991 och 1056/1996, 13 § 2 mom. i lag 352/1990, 2 b kap. 1 och 2 § i lag520/2001 och 39 kap. 7 § i lag 769/1990,

ändras 3—6 kap., 7 kap. 3 § 2 mom., 10 kap. 1 § 2 mom. 2 punkten och 17 kap. 23 § 1mom.,

dessa lagrum sådana de lyder, 3—6 kap. jämte ändringar, 7 kap. 3 § 2 mom. i lag 697/1991,10 kap. 1 § 2 mom. 2 punkten i lag 875/2001 och 17 kap. 23 § 1 mom. i lag 563/1998, samt

fogas till 2 b kap. 3 §, sådan den lyder i lag 520/2001, ett nytt 3 mom., till 7 kap. en ny 7 § istället för den 7 § som upphävdes genom lag 751/1997, till 45 kap. 14 §, sådan den lyder i lag559/2000, ett nytt 2 mom. samt till kapitlet nya 26 a § och 26 b § och en ny mellanrubrik före26 a § som följer:

2 b kap.

Villkorligt fängelse

3 §

Innebörden av villkorligt fängelse

— — — — — — — — — — — — — —I fråga om valet mellan villkorligt och

ovillkorligt fängelse samt tilläggspåföljder isamband med villkorligt fängelse gäller vadsom föreskrivs särskilt.

3 kap.

Om allmänna förutsättningar för straffrätts-ligt ansvar

1 §

Legalitetsprincipen

En person får betraktas som skyldig till ettbrott endast på grund av en gärning som ut-tryckligen var straffbar enligt lag när den be-

gicks.Straff och andra straffrättsliga påföljder

skall grunda sig på lag.

2 §

Tillämplighet i tiden

På ett brott tillämpas den lag som gälldenär brottet begicks.

Gäller när domen meddelas en annan lag änden som gällde när brottet begicks, skalldock den nya lagen tillämpas, om den ledertill ett lindrigare slutresultat.

En ny lag som har trätt i kraft först sedanmålet avgjordes i första instans skall docktillämpas i fullföljdsdomstolen endast omnågot straff för gärningen inte skall dömas utenligt den nya lagen eller om tillämpningenav den lag som gällde vid tidpunkten för gär-ningen skulle leda till ett väsentligt strängareslutresultat.

Har avsikten varit att lagen skall gälla en-dast en viss tid, skall på en gärning som harbegåtts under denna tid tillämpas den lagsom gällde vid tidpunkten för gärningen, om

RP 44/2002 rd254

inte något annat bestäms.Får en straffbestämmelse i lagen sitt exakta

innehåll av beteendenormer som ingår i enlag eller i författningar och föreskrifter somhar givits med stöd av den, avgörs gärning-ens straffbarhet enligt de beteendenormersom gällde vid tidpunkten för gärningen, ominte något annat bestäms.

3 §

Straffbar underlåtenhet

Underlåtenhet är straffbar om detta uttryck-ligen anges i brottsbeskrivningen.

Som underlåtenhet skall bestraffas ocksådet att en följd som omfattas av en brotts-beskrivning inte förhindras, om gärnings-mannen på grund av sin garantställning harhaft en särskild skyldighet att förhindra följ-den. Skyldigheten kan grunda sig på

1) en tjänst, befattning eller ställning,2) förhållandet mellan gärningsman och of-

fer,3) ett åtagande eller avtal,4) gärningsmannens faroframkallande

verksamhet eller5) någon annan jämförbar orsak.

4 §

Tillräknelighet

För straffansvar förutsätts att gärningsman-nen vid tidpunkten för gärningen har fylltfemton år och är tillräknelig.

Gärningsmannen är otillräknelig, om haneller hon vid tidpunkten för gärningen pågrund av en mentalsjukdom, ett gravt för-ståndshandikapp, en allvarlig mental störningeller medvetanderubbning inte kan förstågärningens faktiska natur eller rättsstridigheteller om hans eller hennes förmåga att kon-trollera sitt handlande av någon sådan anled-ning är nedsatt på ett avgörande sätt (otill-räknelighet).

Om gärningsmannen inte är otillräkneligenligt 2 mom., men hans eller hennes förmå-ga att förstå gärningens faktiska natur ellerrättsstridighet eller att kontrollera sitt hand-lande på grund av en mentalsjukdom, ett för-ståndshandikapp, en mental störning eller

medvetanderubbning är avsevärt nedsatt vidgärningstiden (nedsatt tillräknelighet), skallvid bestämmandet av straff beaktas 6 kap.8 § 1 mom. 1 punkten.

Ett självförvållat rus eller någon annan till-fällig självförvållad medvetanderubbningskall inte beaktas vid bedömningen av till-räkneligheten, om det inte finns särskilt vä-gande skäl för det.

Om domstolen på grund av den åtaladessinnestillstånd inte dömer ut ett straff, skalldomstolen, om det inte är uppenbart onödigt,låta utreda frågan om den åtalades behov avvård på det sätt som föreskrivs i 21 § mental-vårdslagen (1116/1990).

5 §

Tillräknande

För straffansvar förutsätts uppsåt elleroaktsamhet.

Om inte något annat föreskrivs är en gär-ning som avses i denna lag straffbar endastnär den begås uppsåtligen.

Vad som sägs i 2 mom. gäller också engärning som avses någon annanstans i lag,om det föreskrivna strängaste straffet förgärningen är fängelse mer än sex månader el-ler om straffbestämmelsen har utfärdats efterikraftträdandet av denna lag.

6 §

Uppsåt

En gärning är uppsåtlig, om det att brotts-beskrivningen förverkligas motsvarar vadgärningsmannen vid tidpunkten för gärning-en har avsett eller ansett vara säkert ellerövervägande sannolikt.

7 §

Oaktsamhet

En gärningsmans förfarande är oaktsamt,om gärningsmannen åsidosätter den aktsam-hetsplikt som han eller hon under de rådande

RP 44/2002 rd 255

omständigheterna har, trots att han eller honhade kunnat rätta sig efter den (oaktsamhet).

Frågan om oaktsamheten skall anses varagrov (grov oaktsamhet) avgörs utifrån enhelhetsbedömning. Vid bedömningen skallbeaktas hur betydande den åsidosatta akt-samhetsplikten är, hur viktiga de äventyradeintressena och hur sannolik kränkningen är,hur medveten gärningsmannen är om att haneller hon tar en risk samt övriga omständig-heter i samband med gärningen och gär-ningsmannen.

En gärning som snarare grundar sig påolyckshändelse än på oaktsamhet bestraffasinte.

4 kap.

Om ansvarsfrihetsgrunder

1 §

Rekvisitvillfarelse

Om gärningsmannen vid tidpunkten förgärningen inte är medveten om att samtligaomständigheter som förutsätts för brottsbe-skrivningsenlighet föreligger eller om gär-ningsmannen misstar sig om en sådanomständighet, bestraffas han eller hon inteför ett uppsåtligt brott. Ansvar för ett oakt-samhetsbrott kan dock komma i fråga enligtbestämmelserna om straffbar oaktsamhet.

2 §

Förbudsvillfarelse

Tror gärningsmannen felaktigt att en gär-ning är tillåten, är han eller hon fri frånstraffansvar, om denna villfarelse skall ansesvara uppenbart ursäktlig med anledning avatt

1) offentliggörandet av lagen är behäftatmed brister eller fel,

2) innehållet i lagen är speciellt svårbegrip-ligt,

3) en myndighet har givit felaktiga råd eller

4) det föreligger någon annan jämförbaromständighet.

3 §

Villfarelse om en ansvarsfriandeomständighet

Om en gärning inte har en i 4—6 § avseddgrund som skulle göra gärningen tillåten,men gärningssituationen sådan gärningsman-nen med fog uppfattade den hade varit för-knippad med en sådan grund, bestraffas haneller hon inte för ett uppsåtligt brott. Ansvarför ett oaktsamhetsbrott kan dock komma ifråga enligt bestämmelserna om straffbaroaktsamhet.

4 §

Nödvärn

En försvarshandling som är nödvändig föratt avvärja ett påbörjat eller överhängandeobehörigt angrepp är tillåten som nödvärn,om inte handlingen uppenbart överskrider detsom utifrån en helhetsbedömning skall ansesförsvarligt. Vid bedömningen skall beaktasangreppets art och styrka, försvararens ochangriparens person samt övriga omständighe-ter.

Har gränsen för nödvärn överskridits vidförsvaret (excess i nödvärn), är gärnings-mannen dock fri från straffansvar, om om-ständigheterna var sådana att det inte skäli-gen kunde ha krävts att gärningsmannenskulle ha reagerat på annat sätt med beaktan-de av hur farligt och oförutsett angreppet varsamt situationen också i övrigt.

5 §

Nödtillstånd

En handling som är nödvändig för att av-värja en omedelbar och trängande fara somhotar ett rättsligt skyddat intresse och som ärav annat slag än vad som avses i 4 § är tillå-ten som en nödtillståndshandling, om hand-lingen utifrån en helhetsbedömning är för-svarlig med beaktande av det räddade intres-sets samt den orsakade skadans och olägen-

RP 44/2002 rd256

hetens art och storlek, farans ursprung samtövriga omständigheter.

Kan en handling som har begåtts för atträdda ett rättsligt skyddat intresse inte ansestillåten enligt 1 mom., är gärningsmannendock fri från straffansvar, om det inte skäli-gen kunde ha krävts att gärningsmannenskulle ha reagerat på annat sätt med beaktan-de av hur viktigt det räddade intresset var,hur oförutsedd och tvingande situationen varsamt övriga omständigheter.

6 §

Användning av maktmedel

I fråga om rätten att använda maktmedelför utförande av tjänsteuppdrag eller av nå-gon annan jämförbar orsak samt om rätten attbistå personer som har utsetts att övervakaordning bestäms särskilt genom lag.

När maktmedel används får endast sådanaåtgärder tillgripas som är nödvändiga för attuppdraget skall kunna utföras och som ut-ifrån en helhetsbedömning skall anses för-svarliga med beaktande av hur viktigt ochbrådskande uppdraget är, hur farligt motstån-det är samt situationen också i övrigt.

Har de gränser som föreskrivs i 2 mom.överskridits vid användningen av maktmedel,är gärningsmannen dock fri från straffansvar,om det finns synnerligen vägande grunder föratt anse att det inte skäligen kunde ha krävtsatt gärningsmannen skulle ha reagerat på an-nat sätt med beaktande av gärningsmannensställning och utbildning samt hur viktigtuppdraget och hur oförutsedd situationen var.

7 §

Lindring av straffansvar

Även om gärningsmannen inte helt befriasfrån straffansvar på de grunder som anges idetta kapitel, kan förhållandena dock beaktasså att straffansvaret lindras på det sätt somföreskrivs i 6 kap. 6 § 3 punkten och 8 § 1mom. 5 punkten.

5 kap.

Om försök och medverkan till brott

1 §

Försök

För försök till ett brott bestraffas endast omförsöket är straffbart enligt de bestämmelsersom gäller det uppsåtliga brottet.

En gärning har framskridit till ett försök tillbrott när gärningsmannen har börjat utförabrottet och då åstadkommit fara för att brottetfullbordas. Försök till brott föreligger ocksånär en sådan fara inte orsakas, om faran haruteblivit endast av tillfälliga orsaker.

När ett straff bestäms för försök till brotttillämpas 6 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten, ominte försöket i den straffbestämmelse som ärtillämplig på fallet jämställs med en fullbor-dad gärning.

2 §

Avstående från försök och verksam ånger

För försök bestraffas inte, om gärnings-mannen frivilligt har avstått från att fullbordabrottet eller annars har förhindrat den följdsom avses i brottsbeskrivningen.

Om det finns flera medverkande i brottet,befriar avstående från försök och verksamånger en gärningsman, anstiftare eller med-hjälpare från ansvar endast om denne har fåttockså de övriga medverkande att avstå frånatt fullborda brottet eller annars har lyckatsförhindra den följd som avses i brotts-beskrivningen eller på annat sätt har elimine-rat betydelsen av sin egen verksamhet vidfullbordandet av brottet.

Utöver vad som bestäms i 1 och 2 mom.bestraffas försök inte, om brottet inte full-bordas eller den följd som avses i brotts-beskrivningen uteblir av orsaker som intehänför sig till gärningsmannen, anstiftaren el-ler medhjälparen, men denne frivilligt ochuppriktigt har strävat efter att förhindra brot-tets fullbordan eller följden.

Om ett försök som enligt 1—3 mom. inteskall bestraffas samtidigt fullbordar någotannat brott, är brottet i fråga straffbart.

RP 44/2002 rd 257

3 §

Medgärningsmannaskap

Om två eller flera gemensamt har begått ettuppsåtligt brott, bestraffas var och en somgärningsman.

4 §

Medelbart gärningsmannaskap

Som gärningsman döms den som har begåttett uppsåtligt brott genom att som redskapanvända någon som inte kan bestraffas förbrottet på grund av otillräknelighet eller bris-tande uppsåt eller av någon annan orsak somsammanhänger med förutsättningarna förstraffansvar.

5 §

Anstiftan

Den som uppsåtligen förmår någon till ettuppsåtligt brott eller ett straffbart försök tillbrottet i fråga döms för anstiftan till brott så-som gärningsman.

6 §

Medhjälp

Den som före eller under brottet med råd,dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälpernågon att begå ett uppsåtligt brott eller ettstraffbart försök till brottet döms för med-hjälp till brott enligt samma lagrum som gär-ningsmannen. När straffet bestäms tillämpasdock 6 kap. 8 § 1 mom. 4 punkten.

Anstiftan till straffbar medhjälp bestraffassom för medhjälp.

7 §

Särskilda personliga förhållanden

En sådan särskild omständighet i anslut-ning till en person som utesluter, minskar el-ler höjer en gärnings straffbarhet gäller en-dast den gärningsman, anstiftare eller med-hjälpare beträffande vilken denna omstän-

dighet föreligger.En anstiftares eller medhjälpares straff-

ansvar påverkas inte av att han eller hon inteberörs av en sådan personlig omständighetsom utgör straffbarhetsgrunden för gär-ningsmannens gärning.

8 §

Handlande på en juridisk persons vägnar

Den som hör till ett samfunds, en stiftelseseller någon annan juridisk persons lagstadga-de organ eller ledning samt den som utövarfaktisk beslutanderätt inom en juridisk per-son eller som på grundval av ett anställnings-eller tjänsteförhållande eller ett uppdrag an-nars handlar på den juridiska personens väg-nar kan dömas för ett brott som har begåtts iden juridiska personens verksamhet trots atthan eller hon inte uppfyller de särskildabrottsbeskrivningsenliga villkor som gällerför gärningsmän, om den juridiska personenuppfyller dem.

Om ett brott har begåtts i en näringsidkaresrörelse eller någon annan organiserad verk-samhet som kan jämställas med den som ut-övas av en juridisk person, skall på motsva-rande sätt tillämpas vad som i 1 mom. be-stäms om brott i juridiska personers verk-samhet.

Bestämmelserna i denna paragraf skall intetillämpas om annat bestäms någon annan-stans.

6 kap.

Om bestämmande av straff

Allmänna bestämmelser

1 §

Straffarter

Allmänna straffarter är ordningsbot, böter,villkorligt fängelse, samhällstjänst och ovill-korligt fängelse.

Särskilda straff för tjänstemän är varningoch avsättning.

Disciplinstraff för krigsmän och andra somlyder under 45 kap. är varning, utegångs-

RP 44/2002 rd258

straff, disciplinbot och arrest. När en be-stämmelse enligt vilken påföljden är disci-plinstraff tillämpas på någon annan än enperson som lyder under 45 kap., skall han el-ler hon dömas till böter i stället för disciplin-straff.

Juridiska personer kan dömas till sam-fundsbot enligt 9 kap.

2 §

Straffskala och avvikelser från den

Ett straff bestäms enligt den straffskalasom gäller för brottet. Från den kan avvikasenligt 8 §. Maximistraffet enligt straffskalanfår överskridas så som anges i 7 kap.

3 §

Allmänna principer vid bestämmande avstraff

Ett straff skall bestämmas med beaktandeav samtliga grunder som enligt lag inverkarpå storleken och arten av straffet samt enhet-ligheten i rättspraxis.

Straffet skall mätas ut så att det står i etträttvist förhållande till hur skadligt och far-ligt brottet är, motiven till gärningen samtgärningsmannens av brottet framgåendeskuld i övrigt.

När frågan om straffart avgörs, skall förut-om de grunder som påverkar straffmätning-en, också tillämpas bestämmelserna i 9—12 §.

Straffmätning

4 §

Mätningsgrunder

Grunder som påverkar straffmätningen ärförutom de som nämns i 5—8 § i detta kapi-tel de om vilka bestäms någon annanstans ilag.

5 §

Skärpningsgrunder

Straffskärpningsgrunder är1) att den brottsliga verksamheten har varit

planmässig,2) att brottet har begåtts av en medlem i en

grupp som har organiserats för att begå all-varliga brott,

3) att brottet har begåtts mot ersättning,4) att brottet har riktat sig mot en person

som hör till en nationell, raslig eller etniskfolkgrupp eller någon annan sådan folkgruppoch att det har begåtts på grund av dennagrupptillhörighet, och

5) gärningsmannens tidigare brottslighet,om förhållandet mellan den tidigare brotts-ligheten och det nya brottet visar att gär-ningsmannen, med anledning av att brottenär likartade eller annars, är uppenbart likgil-tig för förbud och påbud i lag.

6 §

Lindringsgrunder

Strafflindringsgrunder är1) att betydande påtryckning eller hot eller

någon annan liknande omständighet harmedverkat till att brottet begåtts,

2) stark mänsklig medkänsla som har letttill brottet eller en exceptionell och oförut-sedd frestelse, en grov kränkning riktad motgärningsmannen eller någon annan motsva-rande omständighet som har varit ägnad attminska gärningsmannens förmåga att följalag,

3) att brottet har begåtts under omständig-heter där tillämpningen av en ansvarsfrihets-grund ligger nära till hands och

4) att förlikning har ingåtts mellan gär-ningsmannen och målsäganden, att gär-ningsmannen annars har strävat efter att för-hindra eller avlägsna verkningarna av sittbrott eller har strävat efter att främja utred-ningen av brottet.

RP 44/2002 rd 259

7 §

Skälighetsgrunder

Utöver det som bestäms i 6 § skall somstrafflindrande omständigheter beaktas också

1) de andra följder som brottet har lett tilleller domen medför för gärningsmannen,

2) gärningsmannens höga ålder, hälsotill-stånd eller andra personliga förhållandensamt

3) den anmärkningsvärt långa tid som harförflutit sedan brottet begicks,

om det straff som hade mätts ut enligt ve-dertagen praxis av dessa orsaker skulle ledatill ett oskäligt eller exceptionellt skadligtslutresultat.

8 §

Avvikelser från straffart och straffskala

Domstolen kan döma ut ett straff i en lind-rigare straffart än vad som anges i lag ellerunderskrida det minimistraff som föreskrivsför en gärning, om

1) gärningsmannen har begått brottet så-som nedsatt tillräknelig,

2) brottet har stannat vid försök,3) gärningsmannen har begått brottet innan

han eller hon fyllde 18 år,4) gärningsmannen döms som medhjälpare

till brottet med tillämpning av 5 kap. 6 § ellergärningsmannens medverkan till brottet an-nars är klart mindre än de övrigas medver-kan,

5) brottet har begåtts under omständigheterdär tillämpningen av en ansvarsfrihetsgrundligger särskilt nära till hands eller

6) det på de grunder som nämns i 6 och 7 §eller på andra exceptionella grunder finnssärskilda skäl, som skall nämnas i domen.

När ett straff bestäms enligt 1 mom. 2—5punkten får gärningsmannen dömas till högsttre fjärdedelar av det strängaste straff som fö-reskrivs för brottet och lägst det minimum iden straffart som föreskrivs för brottet. Omlivstidsfängelse kunde följa på brottet, ärmaximistraffet för brottet fängelse i tolv åroch minimistraffet fängelse i två år.

Val av straffart

9 §

Valet mellan villkorligt och ovillkorligtfängelse

Ett fängelsestraff på viss tid som uppgår tillhögst två år kan förklaras villkorligt (villkor-ligt fängelse), om det inte med hänsyn till hurallvarligt brottet är, gärningsmannens skuldsådan den framgår av brottet eller gärnings-mannens tidigare brottslighet förutsätter attovillkorligt fängelse döms ut.

För ett brott som någon har begått innanhan eller hon fyllde 18 år får dock inte dömastill ovillkorligt fängelsestraff, om det intefinns vägande skäl.

10 §

Tilläggspåföljder i samband med villkorligtfängelse

Om enbart villkorligt fängelse inte kan an-ses vara ett tillräckligt straff för brottet, kandessutom dömas ut böter eller, om det vill-korliga fängelsestraffet överstiger ett år,samhällstjänst i minst 20 och högst 90 tim-mar.

Den som inte hade fyllt 21 år när han ellerhon begick brottet kan dömas till villkorligtfängelse förenat med övervakning under enprövotid, om detta skall anses motiverat föratt främja gärningsmannens möjligheter attanpassa sig i samhället och för att förhindraåterfall i brott.

I fråga om böter, samhällstjänst och över-vakning som döms ut utöver villkorligt fäng-else gäller vad som bestäms särskilt. Sam-hällstjänsten kan dock förvandlas till fängel-se i minst fyra och högst 90 dagar.

11 §

Samhällstjänst

En gärningsman döms till samhällstjänst istället för ett ovillkorligt fängelsestraff påviss tid, högst åtta månader, om inte ovillkor-liga fängelsestraff, tidigare samhällstjänst-straff eller andra vägande skäl skall anses ut-

RP 44/2002 rd260

göra hinder för att ett samhällstjänststraffdöms ut.

För att gärningsmannen skall kunna dömastill samhällstjänst krävs att han eller hon harsamtyckt till den och kan antas klara av den.

12 §

Domseftergift

Domstolen får avstå från att döma ut ettstraff, om

1) brottet med hänsyn till hur skadligt detär eller gärningsmannens skuld sådan denframgår av brottet utifrån en helhetsbedöm-ning skall anses ringa,

2) gärningsmannen har begått brottet förefyllda 18 år och brottet skall anses ha berottpå oförstånd och tanklöshet,

3) brottet av särskilda skäl som hänför sigtill gärningen eller gärningsmannen skall an-ses ursäktligt,

4) straffet särskilt med beaktande av deomständigheter som nämns i 6 § 4 punktenoch 7 § eller social- och hälsovårdsåtgärderskall anses oskäligt eller oändamålsenligt el-ler

5) brottet inte på grund av bestämmelsernaom gemensamt straff väsentligt skulle inver-ka på det totala straffet.

Avräkning från straff som döms ut

13 §

Avräkning av rannsakningsfängelse

Om någon döms till ett fängelsestraff påviss tid för en gärning som han eller hon harvarit berövad friheten för oavbrutet i minstett dygn, skall domstolen avräkna tiden förfrihetsberövandet från straffet eller anse fri-hetsberövandet som fullt avtjänat straff.

På samma sätt skall förfaras, om frihets-berövandet föranletts av något annat brottsom i samband med målet har varit föremålför åtal eller förundersökning eller av att sva-randen har förordnats att hämtas till domsto-len och därför har tagits i förvar.

Om straffet är böter, skall frihetsberövan-det avräknas i skälig mån, dock minst heladen tid som frihetsberövandet har varat, eller

anses som fullt avtjänat straff.Om straffet är ungdomsstraff, skall frihets-

berövandet avräknas i skälig mån så att detantal ungdomstjänsttimmar som annars skul-le dömas ut minskas.

14 §

Avräkning av straff som har dömts ut utom-lands

Om någon i Finland döms till straff för ettbrott för vilket han eller hon redan helt ellerdelvis har utstått en påföljd som har dömts ututomlands, skall från straffet göras ett skäligtavdrag. Om påföljden var ett frihetsstraff,skall domstolen från straffet avräkna den tidsom motsvarar frihetsberövandet. Domstolenkan även fastställa att påföljden skall ansessom en tillräcklig påföljd för brottet.

15 §

Avräkning av disciplinära straff förstraffångar

En straffånge kan i straffanstalten påförasdisciplinstraff för brott enligt vad som be-stäms särskilt. Om en straffånge döms i dom-stol för ett brott för vilket han eller hon helteller delvis har avtjänat ett disciplinstraff,skall från straffet göras ett skäligt avdrag, så-vida det inte finns grundad anledning att integöra detta eller att anse disciplinstraffet somfullt straff för gärningen.

16 §

Avräkning av disciplinära påföljder för per-soner som lyder under 45 kap. strafflagen

För brott som avses i 2 § militära rätte-gångslagen kan den som lyder under 45 kap.strafflagen i disciplinärt förfarande påförasett disciplinstraff eller en disciplinär tillrätta-visning enligt vad som bestäms särskilt. Omen sådan person antingen helt eller delvis harutstått ett straff eller en disciplinär tillrätta-visning som har påförts i disciplinärt förfa-rande och han eller hon därefter döms i dom-stol till straff för samma brott, skall det straffoch den tillrättavisning som redan har verk-

RP 44/2002 rd 261

ställts i skälig mån beaktas som avräkning el-ler anses motsvara fullt avtjänat straff.

När avräkningen enligt 1 mom. görs mot-svarar ett dygns frihetsberövande ett arrest-dygn, disciplinbot för två dagar, två dygnsutegångsstraff eller utegångsförbud och tregånger extra tjänst.

7 kap.

Om gemensamt straff

3 §

Gemensamt bötesstraff

— — — — — — — — — — — — — —Ett gemensamt bötesstraff får vara högst

240 dagsböter. När 6 kap. 8 § 2 mom. tilläm-pas får det gemensamma bötesstraffet varahögst 180 dagsböter. Om för något av brottenefter den 1 juni 1969 föreskrivs ett särskiltlägsta bötesstraff, får det gemensamma bö-tesstraffet inte underskrida detta.— — — — — — — — — — — — — —

7 §

Beaktande av ett tidigare utdömt samhälls-tjänststraff

Ett samhällstjänststraff som har dömts uttidigare kan när ett nytt straff döms ut beak-tas på motsvarande sätt som ett tidigareovillkorligt straff enligt 6 §.

10 kap.

Om förverkandepåföljder

1 §

De allmänna förutsättningarna förförverkandepåföljd

— — — — — — — — — — — — — —Förverkandepåföljd kan också dömas ut på

grund av en straffbar gärning där

— — — — — — — — — — — — — —2) gärningsmannen är fri från straffansvar

med stöd av 4 kap. 2 §, 4 § 2 mom., 5 § 2mom., 6 § 3 mom. eller 45 kap. 26 b § 2mom., eller— — — — — — — — — — — — — —

17 kap.

Om brott mot allmän ordning

23 §

Bestämmelser om påföljder

Den som döms för djurskyddsbrott ellerlindrigt djurskyddsbrott kan samtidigt förkla-ras ha förverkat sin rätt att hålla eller skötadjur eller att annars svara för djurens välfärd.Djurhållningsförbud kan också meddelas enperson som döms för djurskyddsförseelsemed stöd av 54 § 1 mom. djurskyddslagenoch som kan anses olämplig eller oförmögenatt sörja för djurens välfärd. Förbudet kanmeddelas för viss tid eller så att det blir be-stående. Förbudet kan gälla vissa slag av djureller djurhållning över huvud taget. Djurhåll-ningsförbud kan också meddelas en personsom med stöd av 3 kap. 4 § 2 mom. intedöms till straff. Förbudet gäller även om detöverklagas till dess avgörandet i saken harvunnit laga kraft.— — — — — — — — — — — — — —

45 kap.

Om militära brott

14 §

Tredska

— — — — — — — — — — — — — —För underlåtenhet att lyda en befallning får

straff inte dömas ut, om krigsmannen genomatt lyda den hade begått en gärning som klartstår i strid med tjänste- eller tjänstgörings-plikten eller som annars är klart lagstridig.

RP 44/2002 rd262


26 a §


Om en krigsman i vakttjänst, jourtjänst el-ler polisuppdrag möter motstånd, har krigs-mannen rätt att använda sådana maktmedelsom är nödvändiga för att bryta motståndetoch som kan anses försvarliga med beaktan-de av truppens eller det bevakade objektetssäkerhet, tjänsteuppdragets eller tjänstgö-ringens art och hur farligt motståndet är. Un-der dessa förutsättningar har en vaktpost rättatt använda maktmedel också när någon trotsvaktpostens befallning att stanna närmar sigett bevakat område till vilket tillträde är för-bjudet.

Om en underordnad i strid, sjönöd eller nå-gon motsvarande synnerligen farlig situationför truppen eller dess verksamhet, trots enförmans förbud, flyr, gör våldsamt motståndmot förmannen eller inte lyder dennes befall-ning för avvärjande av faran, fastän befall-ningen har upprepats, har förmannen rätt attmot den underordnade använda sådanamaktmedel som är nödvändiga för att åter-ställa lydnad och ordning och som kan ansesförsvarliga för förhindrande av gärningen el-ler för fullgörande av befallningen. Vid be-dömningen av försvarligheten skall beaktashur farlig den underordnades gärning är samt

situationen också i övrigt.När en krigsfånge flyr har den som har till

uppgift att förhindra flykten rätt att användasådana maktmedel som anges i 2 kap. 11 b §lagen om verkställighet av straff (39/1889).

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 §.

26 b §

Förmans befallning

För en gärning som en krigsman har begåttpå sin förmans befallning döms den under-ordnade till straff endast

1) om krigsmannen har insett att han ellerhon genom att lyda befallningen skulle hand-la i strid med lag eller med tjänste- ellertjänstgöringsplikten, eller

2) om krigsmannen borde ha förstått att be-fallningen och den gärning som förutsattesvar rättsstridiga, med beaktande av hur up-penbart lagstridig gärningen i fråga är.

Om gärningen har begåtts under sådanaomständigheter där det inte skäligen kundeförutsättas att den underordnade underlät attlyda befallningen, är gärningsmannen dockfri från straffansvar.

———Denna lag träder i kraft den

20 .

—————

RP 44/2002 rd 263

2.

Lag

om ändring av tvångsmedelslagen

I enlighet med riksdagens beslutfogas till 1 kap. 1 § tvångsmedelslagen av den 30 april 1987 (450/1987), sådant detta lagrum

lyder delvis ändrat i lag 213/1995, nya 4 och 5 mom. och till kapitlet en ny 2 a § som följer:

1 kap.

Gripande, anhållande och häktning

Gripande

1 §

Allmän rätt att gripa

— — — — — — — — — — — — — —Om den som skall gripas gör motstånd, får

den gripande använda sådana maktmedelsom är nödvändiga för att gripa personen ifråga och som utifrån en helhetsbedömningkan anses försvarliga. Vid bedömningen skallhänsyn tas till brottets art, hur den som skallgripas uppträder samt situationen också i öv-rigt.

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen (39/1889).

2 a §

Laglig självtäkt

För att få tillbaka lös egendom som har för-lorats genom brott eller annars tappats skall

anlitas myndighetshjälp. Åtgärder som syftartill att återta sådan egendom är dock tillåtnasom självtäkt

1) om egendomen har förlorats genom brottoch åtgärder för återtagande av egendomenhar vidtagits omedelbart efter det att brottetskett, eller

2) om den förlorade eller tappade egendo-men i andra fall återtas från den som obehö-rigt har egendomen i sin besittning, och till-räcklig myndighetshjälp inte kan fås i rätt tid.

I de situationer som avses ovan är det lik-väl tillåtet att använda endast sådana makt-medel som är nödvändiga för att få tillbakaegendomen och som utifrån en helhetsbe-dömning kan anses försvarliga. Vid bedöm-ningen skall hänsyn tas till hur uppenbarrättskränkningen är samt hur stor och sanno-lik den hotande rättsförlusten är.

Bestämmelser om straffbar egenhandsrättfinns i 17 kap. 9 § strafflagen.

———

Denna lag träder i kraft den20 .

—————

RP 44/2002 rd264

3.

Lag

om ändring av 27 § polislagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i polislagen av den 7 april 1995 (493/1995) 27 § 4 mom. som följer:

27 §


— — — — — — — — — — — — — —Bestämmelser om excess i samband med

användning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen.

———


—————

4.

Lag

om ändring av 24 och 51 § lagen om gränsbevakningsväsendet

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 12 mars 1999 om gränsbevakningsväsendet (320/1999) 51 § 1 och 2

mom. ochfogas till 24 § ett nytt 4 mom. som följer:

24 §



användning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen (39/1889).

51 §

Tillämpning av bestämmelserna om militärabrott

De som vid gränsbevakningsväsendettjänstgör i militära tjänster lyder under be-

stämmelserna om krigsmän i 45 kap.strafflagen, med undantag av 26 a § i kapit-let.

Under krigstid lyder även de som vidgränsbevakningsväsendet tjänstgör i uppgif-ter som motsvarar uppgifterna i 45 kap. 28 §2 mom. strafflagen under bestämmelserna inämnda kapitel. På dem tillämpas dock inte26 a § i kapitlet.— — — — — — — — — — — — — —

———


—————

RP 44/2002 rd 265

5.

Lag

om ändring av 17 § tullagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i tullagen av den 29 december 1994 (1466/1994) 17 §, sådan den lyder i lag

505/1995, som följer:

17 §Vad som i 27 § 1, 2 och 4 mom. polislagen

(493/1995) sägs om en polismans rätt att an-vända maktmedel i vissa situationer skall påmotsvarande sätt tillämpas på en tullman. Påden som bistår en tullman i ett tjänsteuppdrag

på begäran av eller med samtycke av tull-mannen tillämpas 46 § polislagen.

———


—————

6.

Lag

om ändring av 9 § lagen om ordningsvakter

I enlighet med riksdagens beslutfogas till 9 § lagen den 22 april 1999 om ordningsvakter (533/1999) ett nytt 4 mom. som föl-

jer:

9 §




———


—————

RP 44/2002 rd266

7.

Lag

om ändring av lagen om verkställighet av straff

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 19 december 1889 om verkställighet av straff (39/1889) 2 kap. 2 a § och

13 § 1 mom. samt 5 kap. 9 §, sådana de lyder, 2 a § i lag 958/1976, 13 § 1 mom. i lag580/2001 samt 5 kap. 9 § i lag 703/1991, samt

fogas till 2 kap. en ny 11 b § som följer:

2 kap.

Allmänna stadganden om fängelsestraff ochom förvandlingsstraff för böter

2 a §Avdrag för frihetsberövanden som avses i 6

kap. 13 § strafflagen (39/1889) beaktas vidverkställighet av straff sådant det har fast-ställts i domstolens avgörande. Frihetsberö-vanden som hänför sig till en och samma ka-lendertid avräknas endast en gång. Om dendömde under den kalendertid som nämns iavgörandet har avtjänat fängelsestraff ellerförvandlingsstraff för böter skall ingen av-räkning göras för denna tid.

11 b §Om en fånge försöker fly eller gör mot-

stånd mot en väktare eller någon annan somhar till uppgift att hindra rymningen eller hål-la honom till ordningen, har denne rätt attanvända sådana maktmedel som är nödvän-diga för att förhindra rymningen eller upp-rätthålla ordningen och som med hänsyn tillomständigheterna kan anses försvarliga. Det-samma gäller om någon annan än en fångegör motstånd i de aktuella fallen.

Den som på begäran eller med samtycke aven person som nämns i 1 mom. bistår denne iett tjänsteuppdrag som avses i momentet harrätt att använda sådana maktmedel som ärnödvändiga för att förhindra rymningen eller

upprätthålla ordningen och som med hänsyntill omständigheterna kan anses försvarliga.

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen.

13 §Den som har dömts till ett fängelsestraff på

viss tid kan friges villkorligt när han av straf-fet, som inbegriper den avräkning som dom-stolen gör med stöd av 6 kap. 13 § straffla-gen, har avtjänat två tredjedelar eller, om detfinns särskilda skäl att frige honom, hälften, ivartdera fallet dock minst 14 dagar. Somsynnerligt skäl betraktas att fången under treår före den dag då brottet begicks inte har av-tjänat fängelsestraff i en straffanstalt eller va-rit internerad i tvångsinrättning.— — — — — — — — — — — — — —

5 kap.

Om verkställighet i ungdomsfängelse

9 §En fånge kan friges villkorligt från ung-

domsfängelse när han av straffet, som inbe-griper den avräkning som domstolen gör medstöd av 6 kap. 13 § strafflagen, har avtjänaten tredjedel.


20 .

—————

RP 44/2002 rd 267

8.Lag

om ändring av lagen om rannsakningsfängelse

I enlighet med riksdagens beslutfogas till lagen den 19 juli 1974 om rannsakningsfängelse (615/1974) en ny 15 a § som föl-

jer:

15 a §Vad som i 2 kap. 11 b § lagen om verkstäl-

lighet av straff (39/1889) föreskrivs om rät-ten att använda maktmedel tillämpas på mot-svarande sätt om en rannsakningsfånge för-

söker fly eller gör motstånd eller om någonannan person gör motstånd.

———Denna lag träder i kraft den 20

.

—————

RP 44/2002 rd268

9.

Lag

om ändring av 37 § luftfartslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i luftfartslagen av den 3 mars 1995 (281/1995) 37 § som följer:

37 §

Ordning och tvångsmedel

Om ett luftfartyg är i fara eller om passage-rarnas eller besättningens säkerhet annarskräver det har befälhavaren rätt att användasådana medel, såsom gripande, visitering avpersoner eller kontroll av gods eller andramotsvarande åtgärder, som är nödvändiga föratt återställa ordningen eller för att avvärja enfara som hotar säkerheten och som utifrån enhelhetsbedömning kan anses försvarliga. Vidbedömningen skall hänsyn tas till hur stor fa-ran är samt situationen också i övrigt. Varjemedlem av besättningen är skyldig att utansärskild order ge befälhavaren nödvändigt bi-

stånd. På befälhavarens uppmaning har ocksåen passagerare rätt att ge sådant bistånd.

Medlemmarna av besättningen samt passa-gerarna har rätt att vidta sådana åtgärder somavses i 1 mom. utan befälhavarens uppma-ning, om det finns grundad anledning att troatt åtgärden är nödvändig för att skydda luft-fartyget eller personer eller egendom om-bord.

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen.

———


—————

RP 44/2002 rd 269

10.

Lag

om ändring av 4 § lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 17 juni 1977 om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik (472/1977)

4 § som följer:

4 §Om en passagerare skall avlägsnas ur ett

trafikmedel eller gripas och genom att göramotstånd försöker undgå detta, har förarenrätt att använda sådana maktmedel som ärnödvändiga för att avlägsna eller gripa pas-sageraren och som kan anses försvarliga medbeaktande av passagerarens uppträdande och

övriga omständigheter. Samma rätt har depassagerare som bistår föraren.



20 .

—————

11.

Lag

om ändring av 11 § lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 11 maj 1979 om kontrollavgift i kollektivtrafik (469/1979) 11 § 2 och 3

mom., av dessa lagrum 2 mom. sådant det lyder i lag 540/1982, som följer:

11 §

Kontrollörs rättigheter och ansvar

— — — — — — — — — — — — — —Om en passagerare genom att göra mot-

stånd försöker undgå att bli gripen, förpassadtill polisen eller avlägsnad ur fordonet ellerfrån det plattformsområde som avses i 1 § 2mom., har kontrollören rätt att använda såda-na maktmedel som är nödvändiga för att

genomföra åtgärden och som kan anses för-svarliga med beaktande av passagerarensuppträdande och övriga omständigheter.

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen (39/1889).— — — — — — — — — — — — — —

———


—————

RP 44/2002 rd270

12.

Lag

om ändring av 5 § lagen om bevakningsföretag

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 4 mars 1983 om bevakningsföretag (237/1983) 5 § som följer:

5 §Om en person som avses i 4 § skall avlägs-

nas och genom att göra motstånd försökerundgå detta, har en väktare rätt att användasådana maktmedel som är nödvändiga för attavlägsna personen och som kan anses för-svarliga med beaktande av dennes uppträ-

dande och övriga omständigheter.Bestämmelser om excess i samband med

användning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen (39/1889).


20 .

—————

13.

Lag

om ändring av 6 och 8 § lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 5 december 1980 om försvarsmaktens handräckning till polisen

(781/1980) 6 § 1 och 2 mom. och 8 §, av dem 6 § 2 mom. sådant det lyder i lag 346/1998, somföljer:

6 §I fråga om rätten till nödvärn för den som

hör till en handräckningsavdelning gäller vadsom bestäms i 4 kap. 4 § strafflagen.

Den som hör till en handräckningsavdel-ning och som i enlighet med denna lag utförhandräckningsuppdrag har i ytterst viktigaoch brådskande uppdrag rätt att under en po-lismans uppsikt använda sådana maktmedelsom polismannen med stöd av sina befogen-heter ger fullmakt till och som är nödvändigaför genomförande av uppdraget. Vidare för-utsätts att maktmedlen med beaktande av si-

tuationen kan anses försvarliga.— — — — — — — — — — — — — —

8 §Bestämmelser om excess i nödvärn finns i

4 kap. 4 § 2 mom. och 7 § strafflagen.Bestämmelser om excess i samband med


———


—————

RP 44/2002 rd 271

14.

Lag

om ändring av 74 § sjömanslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i sjömanslagen av den 7 juni 1978 (423/1978) 74 § 1 och 2 mom. som följer:

74 §

Upprätthållande av ordning

Befälhavaren och en person som bistår be-fälhavaren har rätt att använda sådana makt-medel som är nödvändiga för att upprätthållaordningen på fartyget och som kan anses för-svarliga med beaktande av hur farligt mot-

ståndet är samt situationen också i övrigt.Bestämmelser om excess i samband med

användning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3mom. och 7 § strafflagen (39/1889).— — — — — — — — — — — — — —

———


—————

15.

Lag

om ändring av 3 kap. 30 § utsökningslagen

I enlighet med riksdagen beslutändras i utsökningslagen av den 3 december 1895 (37/1895) 3 kap. 30 §, sådan den lyder i

lag 622/1967, som följer:

3 kap.

Allmänna stadganden om verkställighet avdomar och utslag

30 §Utmätningsmannen har rätt att låta öppna

lås och dörrar samt genomsöka hus och för-varingsställen, om det behövs för verkställig-heten. Om utmätningsmannen möter mot-stånd har han rätt till handräckning av poli-sen, men han får också själv använda sådana

maktmedel som är nödvändiga för att brytamotståndet och som kan anses försvarligamed beaktande av tjänsteuppdragets art ochhur farligt motståndet är samt situationenockså i övrigt.


———


—————

RP 44/2002 rd272

16.

Lag

om ändring av 6 § lagen om säkerhetskontroller vid domstolar

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 3 december 1999 om säkerhetskontroller vid domstolar (1121/1999) 6 §

som följer:

6 §

Avlägsnande av en person från domstolen

Om en person vägrar underkasta sig en sä-kerhetskontrollåtgärd, kan säkerhetskontrol-lören avlägsna honom eller henne från dom-stolen.

Säkerhetskontrollören kan vid behov an-vända sådana maktmedel som är nödvändigaför att avlägsna en person från domstolen ochsom kan anses försvarliga med beaktande avpersonens uppträdande och övriga omstän-

digheter. Någon annan anställd vid domsto-len än en tjänsteman och en sådan säkerhets-kontrollör som avses i 4 § 2 mom. får dockinte använda maktmedel för att avlägsna enperson från domstolen, om inte något annatföljer av annan lagstiftning.



20 .

—————

17.

Lag

om ändring av 6 § lagen om säkerhetskontroller inom flygtrafiken

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 22 april 1994 om säkerhetskontroller inom flygtrafiken (305/1994) 6 § 2


6 §

Avlägsnande från platsen

— — — — — — — — — — — — — —När en person skall avlägsnas kan vid be-

hov användas sådana maktmedel som ärnödvändiga för att avlägsna honom från flyg-fältsområdet eller flygplatsbyggnaden ochsom kan anses försvarliga med beaktande av

hur säkerheten inom flygtrafiken äventyras,hur den person som skall avlägsnas uppträderoch övriga omständigheter.



20 .

—————

RP 44/2002 rd 273

18.

Lag

om ändring av 31 § territorialövervakningslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i territorialövervakningslagen av den 18 augusti 2000 (755/2000) 31 § 3 mom. som

följer:

31 §



användning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3

mom. och 7 § strafflagen. Om nödvärn be-stäms i 4 kap. 4 § strafflagen och om nödtill-stånd i 5 § i samma kapitel.

———


—————

19.Lag

om ändring av 22 d § mentalvårdslagen

I enlighet med riksdagens beslutfogas till 22 d § mentalvårdslagen av den 14 december 1990 (1116/1990), sådan den lyder i

lag 1423/2001, ett nytt 4 moment som följer:

22 d §

Begränsning av rörelsefriheten

— — — — — — — — — — — — — —Om excess vid användningen av maktme-

del bestäms i 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §strafflagen (39/1889).

———

Denna lag träder i kraft den 20 .

—————

RP 44/2002 rd274

20.Lag

om ändring av 35 § lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar och om förvars-enheter

I enlighet med riksdagens beslutfogas till 35 § lagen den 15 februari 2002 om bemötande av utlänningar som tagits i förvar

och om försvarsenheter (116/2002) ett nytt 3 mom. som följer:

35 §


— — — — — — — — — — — — — —Om excess vid användningen av maktme-

del bestäms i 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §strafflagen (39/1889).

———

Denna lag träder i kraft den 20 .

—————

21.

Lag

om ändring av 8 och 38 § militära disciplinlagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i militära disciplinlagen av den 25 mars 1983 (331/1983) 8 § och 38 § 3 mom., dessa

lagrum sådana de lyder, 8 § delvis ändrad i lagarna 652/1991 och 991/1997 samt 38 § 3 mom.i nämnda lag 991/1997, som följer:

8 §Om den som har ådömts eller påförts en di-

sciplinär påföljd, innan ärendet har avgjorts,med anledning av brottet har varit berövadsin frihet, skall från disciplinstraffet eller dendisciplinära tillrättavisningen göras den av-räkning som avses i 6 kap. 13 § strafflagen.


38 §— — — — — — — — — — — — — —

När förmannen upphäver ett beslut kan hanbestämma att ärendet skall tas till ny behand-ling eller omedelbart själv ta det till avgöran-de eller hänskjuta det till en behörig åklagare.När ärendet tas till ny behandling iakttas be-stämmelserna i 6 kap. 16 § strafflagen i till-lämpliga delar.


20 .

—————

RP 44/2002 rd 275

22.

Lag

om ändring av 6 § lagen om unga förbrytare

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 31 maj 1940 om unga förbrytare (262/1940) 6 §, sådan den lyder delvis

ändrad i lag 3/1969, som följer:

6 §På straff som en ung förbrytare skall dömas

till för brott som han begått före 18 års åldertillämpas 6 kap. 8 § 1 mom. 3 punkten och 2

mom. strafflagen (39/1889).———


—————

23.

Lag

om ändring av 16 § lagen om ordningsbotsförfarande

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 21 januari 1983 om ordningsbotsförfarande (66/1983) 16 § 3 mom. som

följer:

16 §— — — — — — — — — — — — — —

Ordningsbotsdomaren kan under de förut-sättningar som anges i 6 kap. 12 § strafflagenavstå från att döma ut ett straff.— — — — — — — — — — — — — —

———


—————

RP 44/2002 rd276

24.

Lag

om ändring av 7 § lagen om internering av farliga återfallsförbrytare

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 9 juli 1953 om internering av farliga återfallsförbrytare (317/1953) 7 §,

sådan den lyder i lag 303/1971, som följer:

7 §När en dom enligt vilken det kan bestäm-

mas att en förbrytare skall interneras itvångsinrättning har vunnit laga kraft, skallfrågan om internering tas till behandling dåminst en tredjedel av det straff som hardömts ut har verkställts, varvid den avräk-ning som domstolen har gjort med stöd av 6kap. 13 § strafflagen inte beaktas, dock se-

nast inom ett år från det domen gavs, ochofördröjligen avgöras av fängelsedomstolen.Denna skall bestämma att förbrytaren skallinterneras i tvångsinrättning, om han skallanses farlig för någons liv eller hälsa enligt1 § 2 mom.


20 .

—————

25.

Lag

om ändring av lagen om samhällstjänst

I enlighet med riksdagens beslutupphävs i lagen den 12 december 1996 om samhällstjänst (1055/1996) 3 och 4 §, av dessa

3 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 754/1997, samtfogas till 1 §, sådan den lyder delvis ändrad i lag 138/2001, ett nytt 3 mom. som följer:

1 §

Samhällstjänst

— — — — — — — — — — — — — —I fråga om dömande till samhällstjänst

gäller vad som bestäms särskilt.

———


—————

RP 44/2002 rd 277

26.Lag

om upphävande av 3 och 12 § förordningen om införande av strafflagen

I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

1 §Härmed upphävs 3 och 12 § förordningen

den 19 december 1889 om införande avstrafflagen (39/1889).

2 §Denna lag träder i kraft den

20 .

—————

Helsingfors den 5 april 2002

Republikens President

TARJA HALONEN

Justitieminister Johannes Koskinen

RP 44/2002 rd278

BilagaParallelltexter

1.Lag

om ändring av strafflagen

I enlighet med riksdagens beslutupphävs i strafflagen av den 19 december 1889 (39/1889) 1 kap. 13 § 3 mom., 2 kap. 1 §

och 13 § 2 mom., 2 b kap. 1 och 2 § samt 39 kap. 7 §,dessa lagrum sådana de lyder, 1 kap. 13 § 3 mom. i lag 626/1996, 2 kap. 1 § i lagarna

792/1989, 651/1991 och 1056/1996, 13 § 2 mom. i lag 352/1990, 2 b kap. 1 och 2 § i lag520/2001 och 39 kap. 7 § i lag 769/1990,

ändras 3—6 kap., 7 kap. 3 § 2 mom., 10 kap. 1 § 2 mom. 2 punkten och 17 kap. 23 § 1mom.,

dessa lagrum sådana de lyder, 3—6 kap. jämte ändringar, 7 kap. 3 § 2 mom. i lag 697/1991,10 kap. 1 § 2 mom. 2 punkten i lag 875/2001 och 17 kap. 23 § 1 mom. i lag 563/1998, samt

fogas till 2 b kap. 3 §, sådan den lyder i lag 520/2001, ett nytt 3 mom., till 7 kap. en ny 7 § istället för den 7 § som upphävdes genom lag 751/1997, till 45 kap. 14 §, sådan den lyder i lag559/2000, ett nytt 2 mom. samt till kapitlet nya 26 a § och 26 b § och en ny mellanrubrik före26 a § som följer:

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

2 b kap.

Villkorligt fängelse

3 §


När villkorligt fängelse döms ut, skjutsverkställigheten av straffet upp för enprövotid. Prövotiden för villkorligt fängelseär minst ett och högst tre år. Prövotidenbörjar löpa från det att domen avkunnaseller meddelas.

Straffet förfaller, om det inte enligt 5 § be-stäms att straffet skall verkställas.

3 §


När villkorligt fängelse döms ut, skjutsverkställigheten av straffet upp för enprövotid. Prövotiden för villkorligt fängelseär minst ett och högst tre år. Prövotidenbörjar löpa från det att domen avkunnaseller meddelas.

Straffet förfaller, om det inte enligt 5 § be-stäms att straffet skall verkställas.

I fråga om valet mellan villkorligt ochovillkorligt fängelse samt tilläggspåföljder isamband med villkorligt fängelse gäller vadsom föreskrivs särskilt.

RP 44/2002 rdGällande lydelse Föreslagen lydelse

279

3 kap.

Om grunder, som utesluta eller minskagärnings straffbarhet

Finlands grundlag

8 §

Ingen får betraktas som skyldig till ettbrott eller dömas till straff på grund av enhandling som inte enligt lag var straffbar närden utfördes. För brott får inte dömas tillsträngare straff än vad som var föreskrivet ilag när gärningen begicks.

3 kap.

Om allmänna förutsättningar för straff-rättsligt ansvar

1 §

Legalitetsprincipen

En person får betraktas som skyldig till ettbrott endast på grund av en gärning som ut-tryckligen var straffbar enligt lag när denbegicks.

Straff och andra straffrättsliga påföljderskall grunda sig på lag.

Förordning om införande av strafflagen

3 §


Om vid tiden för domen gäller en annanlag än den som gällde vid tiden för gärning-en, skall dock den nya lagen tillämpas såvi-da den leder till ett lindrigare slutresultat.Har den nya lagen trätt i kraft först sedanmålet avgjordes i första instans, skall full-följdsdomstolen tillämpa den nya lagen en-dast om något straff för gärningen inte skalldömas ut enligt den nya lagen eller om till-lämpning av den lag som gällde vid gär-ningstiden skulle leda till ett väsentligtsträngare slutresultat.

Har avsikten varit att lagen skall vara ikraft endast en viss tid, skall på en gärningsom har begåtts under dess giltighetstid till-lämpas den lag som gällde vid tiden för gär-ningen, om inte något annat stadgas.

2 §

Tillämplighet i tiden


Gäller när domen meddelas en annan lagän den som gällde när brottet begicks, skalldock den nya lagen tillämpas, om den ledertill ett lindrigare slutresultat.

En ny lag som har trätt i kraft först sedanmålet avgjordes i första instans skall docktillämpas i fullföljdsdomstolen endast omnågot straff för gärningen inte skall dömasut enligt den nya lagen eller om tillämp-ningen av den lag som gällde vid tidpunktenför gärningen skulle leda till ett väsentligtsträngare slutresultat.

Har avsikten varit att lagen skall gälla en-dast en viss tid, skall på en gärning som harbegåtts under denna tid tillämpas den lagsom gällde vid tidpunkten för gärningen, ominte något annat bestäms.

Får en straffbestämmelse i lagen sitt exak-ta innehåll av beteendenormer som ingår ien lag eller i författningar och föreskriftersom har givits med stöd av den, avgörs gär-ningens straffbarhet enligt de beteendenor-mer som gällde vid tidpunkten för gärning-en, om inte något annat bestäms.

RP 44/2002 rdGällande lydelse Föreslagen lydelse280

(ny)

3 §

Straffbar underlåtenhet

Underlåtenhet är straffbar om detta ut-tryckligen anges i brottsbeskrivningen.

Som underlåtenhet skall bestraffas ocksådet att en följd som omfattas av en brotts-beskrivning inte förhindras, om gärnings-mannen på grund av sin garantställning harhaft en särskild skyldighet att förhindraföljden. Skyldigheten kan grunda sig på

1) en tjänst, befattning eller ställning,2) förhållandet mellan gärningsman och

offer,3) ett åtagande eller avtal,4) gärningsmannens faroframkallande

verksamhet eller5) någon annan jämförbar orsak.

Strafflag

3 kap. 1 §

Gärning, som eljest är straffbar, varestrafflös, om den begås av barn, innan detfyllt femton år.

Angående de åtgärder sådant barn kanunderkastas stadgas i lagen om barnskydd.

3 kap. 3 §Gerning, som begås af den, hvilken är af-

vita, eller af ålderdomssvaghet eller annansådan orsak saknar förståndets bruk, varestrafflös.

Har någon råkat i sådan tillfällig sinnes-förvirring, att han ej vet till sig; vare ockgerning, som han i det medvetslösa tillståndföröfvar, strafflös.

3 kap. 4 §Pröfvas någon, som begått brott, hafva

dervid saknat förståndets fulla bruk, fastänhan ej kan enligt 3 § anses för otillräknelig;vare straff i allmän straffart såsom i 2 §sägs.

4 §

Tillräknelighet

För straffansvar förutsätts att gärnings-mannen vid tidpunkten för gärningen harfyllt femton år och är tillräknelig.

Gärningsmannen är otillräknelig, om haneller hon vid tidpunkten för gärningen pågrund av en mentalsjukdom, ett gravt för-ståndshandikapp, en allvarlig mental stör-ning eller medvetanderubbning inte kan för-stå gärningens faktiska natur eller rättsstri-dighet eller om hans eller hennes förmågaatt kontrollera sitt handlande av någon så-dan anledning är nedsatt på ett avgörandesätt (otillräknelighet).

Om gärningsmannen inte är otillräkneligenligt 2 mom., men hans eller hennes för-måga att förstå gärningens faktiska natureller rättsstridighet eller att kontrollera sitthandlande på grund av en mentalsjukdom,ett förståndshandikapp, en mental störningeller medvetanderubbning är avsevärt ned-satt vid gärningstiden (nedsatt tillräknelig-het), skall vid bestämmandet av straff beak-tas 6 kap. 8 § 1 mom. 1 punkten.


281

Ej må i detta fall rus eller annan dylik sin-nesförvirring, hvilken gerningsmannen sjelfådragit sig, allena gälla såsom skäl till sådanstraffnedsättning.

(ny, jfr. mentalvårdslag 21 §)

Ett självförvållat rus eller någon annantillfällig självförvållad medvetanderubbningskall inte beaktas vid bedömningen av till-räkneligheten, om det inte finns särskilt vä-gande skäl för det.

Om domstolen på grund av den åtaladessinnestillstånd inte dömer ut ett straff, skalldomstolen, om det inte är uppenbart onö-digt, låta utreda frågan om den åtalades be-hov av vård på det sätt som föreskrivs i 21 §mentalvårdslagen (1116/1990).

(ny)

5 §

Tillräknande

För straffansvar förutsätts uppsåt elleroaktsamhet.

Om inte något annat föreskrivs är en gär-ning som avses i denna lag straffbar endastnär den begås uppsåtligen.

Vad som sägs i 2 mom. gäller också engärning som avses någon annanstans i lag,om det föreskrivna strängaste straffet förgärningen är fängelse mer än sex månadereller om straffbestämmelsen har utfärdatsefter ikraftträdandet av denna lag.

(ny)

6 §

Uppsåt

En gärning är uppsåtlig, om det attbrottsbeskrivningen förverkligas motsvararvad gärningsmannen vid tidpunkten förgärningen har avsett eller ansett vara säkerteller övervägande sannolikt.

(ny)

7 §

Oaktsamhet

En gärningsmans förfarande är oaktsamt,om gärningsmannen åsidosätter den akt-samhetsplikt som han eller hon under de rå-dande omständigheterna har, trots att haneller hon hade kunnat rätta sig efter den(oaktsamhet).

Frågan om oaktsamheten skall anses varagrov (grov oaktsamhet) avgörs utifrån enhelhetsbedömning. Vid bedömningen skallbeaktas hur betydande den åsidosatta akt-


3 kap. 5 § 1 mom.För gerning, som pröfvas hafva skett mera

af våda, än af vållande, må ej dömas tillstraff.— — — — — — — — — — — — — —

samhetsplikten är, hur viktiga de äventyradeintressena och hur sannolik kränkningen är,hur medveten gärningsmannen är om atthan eller hon tar en risk samt övriga om-ständigheter i samband med gärningen ochgärningsmannen.

En gärning som snarare grundar sig påolyckshändelse än på oaktsamhet bestraffasinte.

4 kap.

Om försök

(ny)

4 kap.

Om ansvarsfrihetsgrunder

1 §

Rekvisitvillfarelse

Om gärningsmannen vid tidpunkten förgärningen inte är medveten om att samtligaomständigheter som förutsätts för brottsbe-skrivningsenlighet föreligger eller om gär-ningsmannen misstar sig om en sådanomständighet, bestraffas han eller hon inteför ett uppsåtligt brott. Ansvar för ett oakt-samhetsbrott kan dock komma i fråga enligtbestämmelserna om straffbar oaktsamhet.

(ny)

2 §

Förbudsvillfarelse

Tror gärningsmannen felaktigt att en gär-ning är tillåten, är han eller hon fri frånstraffansvar, om denna villfarelse skall an-ses vara uppenbart ursäktlig med anledningav att

1) offentliggörandet av lagen är behäftatmed brister eller fel,

2) innehållet i lagen är speciellt svårbe-gripligt,

3) en myndighet har givit felaktiga råd el-ler

4) det föreligger någon annan jämförbaromständighet.


283

(ny)

3 §

Villfarelse om en ansvarsfriandeomständighet

Om en gärning inte har en i 4—6 § avseddgrund som skulle göra gärningen tillåten,men gärningssituationen sådan gärnings-mannen med fog uppfattade den hade varitförknippad med en sådan grund, bestraffashan eller hon inte för ett uppsåtligt brott.Ansvar för ett oaktsamhetsbrott kan dockkomma i fråga enligt bestämmelserna omstraffbar oaktsamhet.

3 kap. 6 §

Har någon, för att skydda sin eller annansperson eller egendom emot påbörjadt elleromedelbart förestående orättmätigt angrepp,begått handling, som, ehuru eljest straffbar,varit nödvändig för angreppets afvärjande;må han för det nödvärn ej dömas till straff.

3 kap. 7 §Tränger sig någon olofligen in i annans

rum, hus, gård eller fartyg, eller sätter signågon till motvärn mot den, som å bar ger-ning vill återtaga sin egendom; ege ock rätttill nödvärn rum.

3 kap. 9 § 1 mom.Har någon i fall, som nämnas i 6 och 7,

begått handling, som icke varit nödvändigför avvärjande av angrepp, skyddande avhemfrid eller återtagande av honom tillhörigegendom, skall gärningsmannen dömas förexcess i nödvärn, enligt domstolens pröv-ning, antingen till fullt eller enligt 2 § 1mom. nedsatt straff. Voro omständigheternasådana, att han icke kunde besinna sig, måhan ej dömas till straff.— — — — — — — — — — — — — —

4 §

Nödvärn

En försvarshandling som är nödvändig föratt avvärja ett påbörjat eller överhängandeobehörigt angrepp är tillåten som nödvärn,om inte handlingen uppenbart överskriderdet som utifrån en helhetsbedömning skallanses försvarligt. Vid bedömningen skallbeaktas angreppets art och styrka, försvara-rens och angriparens person samt övrigaomständigheter.

Har gränsen för nödvärn överskridits vidförsvaret (excess i nödvärn), är gärnings-mannen dock fri från straffansvar, om om-ständigheterna var sådana att det inte skäli-gen kunde ha krävts att gärningsmannenskulle ha reagerat på annat sätt med beak-tande av hur farligt och oförutsett angreppetvar samt situationen också i övrigt.


3 kap. 10 §

Har någon, för att rädda sin eller annansperson eller egendom ur trängande fara, be-gått med straff belagd handling, och var der-förutan räddning ej möjlig; pröfve domsto-len, efter som saken och omständigheternaäro, om han må undgå straff för handlingeneller derför gjort sig förfallen till straff i fulltmått eller nedsatt på sätt i 2 § 1 mom. sägs.

5 §

Nödtillstånd

En handling som är nödvändig för att av-värja en omedelbar och trängande fara somhotar ett rättsligt skyddat intresse och somär av annat slag än vad som avses i 4 § ärtillåten som en nödtillståndshandling, omhandlingen utifrån en helhetsbedömning ärförsvarlig med beaktande av det räddade in-tressets samt den orsakade skadans ocholägenhetens art och storlek, farans ur-sprung samt övriga omständigheter.

Kan en handling som har begåtts för atträdda ett rättsligt skyddat intresse inte an-ses tillåten enligt 1 mom., är gärningsman-nen dock fri från straffansvar, om det inteskäligen kunde ha krävts att gärningsman-nen skulle ha reagerat på annat sätt medbeaktande av hur viktigt det räddade intres-set var, hur oförutsedd och tvingande situa-tionen var samt övriga omständigheter.

3 kap. 8 § 2 och 3 mom.

— — — — — — — — — — — — — —Försöker den som skall gripas, anhållas el-

ler häktas, genom att göra motstånd eller flyundgå att bli fasttagen eller försöker straff-fånge eller annan gripen, anhållen eller häk-tad rymma eller gör han motstånd mot fång-vakt eller annan som har till uppgift atthindra rymningen eller hålla honom till ord-ningen, må jämväl då sådana maktmedelbrukas som med hänsyn till omständighe-terna kunna anses försvarliga för vederbö-randes gripande, rymningens förhindrandeeller ordningens upprätthållande. Lag sam-ma vare då i ifrågavarande fall motstånd gö-res av någon annan än ovan nämnd person.

Äger någon enligt 1 eller 2 mom. rätt atttillgripa maktmedel, tillkommer samma rättjämväl den som bistår vid fullgörandet avtjänsteåliggandet.— — — — — — — — — — — — — —

3 kap. 9 § 2 mom.— — — — — — — — — — — — — —

Har det i fall som avses i 8 eller 8 a §, i27 § polislagen eller i 9 § lagen om ord-

6 §


I fråga om rätten att använda maktmedelför utförande av tjänsteuppdrag eller av nå-gon annan jämförbar orsak samt om rättenatt bistå personer som har utsetts att över-vaka ordning bestäms särskilt genom lag.

När maktmedel används får endast sådanaåtgärder tillgripas som är nödvändiga föratt uppdraget skall kunna utföras och somutifrån en helhetsbedömning skall anses för-svarliga med beaktande av hur viktigt ochbrådskande uppdraget är, hur farligt mot-ståndet är samt situationen också i övrigt.

Har de gränser som föreskrivs i 2 mom.överskridits vid användningen av maktme-


285

ningsvakter (533/1999) tillgripits strängaremaktmedel än vad som enligt nämnda para-grafer kan anses vara försvarligt, får straffetav särskilda skäl som minskar gärningensklanderbarhet nedsättas på det sätt som be-stäms i 1 mom. eller, om synnerligen vä-gande skäl därtill föreligger, gärningsman-nen helt befrias från straff.

del, är gärningsmannen dock fri frånstraffansvar, om det finns synnerligen vä-gande grunder för att anse att det inte skäli-gen kunde ha krävts att gärningsmannenskulle ha reagerat på annat sätt med beak-tande av gärningsmannens ställning och ut-bildning samt hur viktigt uppdraget och huroförutsedd situationen var.

(ny)

7 §

Lindring av straffansvar

Även om gärningsmannen inte helt befriasfrån straffansvar på de grunder som anges idetta kapitel, kan förhållandena dock beak-tas så att straffansvaret lindras på det sättsom föreskrivs i 6 kap. 6 § 3 punkten och 8 §1 mom. 5 punkten.

5 kap.

Om delaktighet

(ny)

(ny)

4 kap. 1 §Då försök enligt lag är straffbart och sär-

skildt straff för försöket ej finnes utsatt; var-de straffet ådömdt enligt det lagrum, somstadgar straff för det fullbordade brottet,dock med sådan nedsättning i allmänstraffart, som i 2 § 3 kap. stadgas för den,hvilken fylt femton men ej aderton år.

Vad om avsättning, skiljande från utöv-ning av tjänst och andra påföljder, som la-gen föreskriver för fullbordat brott, är stad-gat, tillämpas även vid bestraffning av för-sök.

5 kap.

Om försök och medverkan till brott

1 §

Försök

För försök till ett brott bestraffas endastom försöket är straffbart enligt de bestäm-melser som gäller det uppsåtliga brottet.

En gärning har framskridit till ett försöktill brott när gärningsmannen har börjat ut-föra brottet och då åstadkommit fara för attbrottet fullbordas. Försök till brott förelig-ger också när en sådan fara inte orsakas,om faran har uteblivit endast av tillfälligaorsaker.

När ett straff bestäms för försök till brotttillämpas 6 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten, ominte försöket i den straffbestämmelse som ärtillämplig på fallet jämställs med en fullbor-dad gärning.


4 kap. 2 §

Har gerningsmannen af egen drift och ejför yttre hinder afstått från brottets fullbor-dande eller afstyrt den verkan, som hör tillbrottets fullbordan; vare försöket strafflöst.

(ny)

(ny)

Innefattar sådant försök handling, hvilkeni och för sig utgör särskildt brott; skall fördet brott dömas till straff.

2 §

Avstående från försök och verksam ånger

För försök bestraffas inte, om gärnings-mannen frivilligt har avstått från att fullbor-da brottet eller annars har förhindrat denföljd som avses i brottsbeskrivningen.

Om det finns flera medverkande i brottet,befriar avstående från försök och verksamånger en gärningsman, anstiftare eller med-hjälpare från ansvar endast om denne harfått också de övriga medverkande att avståfrån att fullborda brottet eller annars harlyckats förhindra den följd som avses ibrottsbeskrivningen eller på annat sätt hareliminerat betydelsen av sin egen verksam-het vid fullbordandet av brottet.

Utöver vad som bestäms i 1 och 2 mom.bestraffas försök inte, om brottet inte full-bordas eller den följd som avses i brotts-beskrivningen uteblir av orsaker som intehänför sig till gärningsmannen, anstiftareneller medhjälparen, men denne frivilligt ochuppriktigt har strävat efter att förhindrabrottets fullbordan eller följden.

Om ett försök som enligt 1—3 mom. inteskall bestraffas samtidigt fullbordar någotannat brott, är brottet i fråga straffbart.

5 kap 1 §

Hafva två eller flere gemensamt utförtbrott; skall en hvar straffas såsom ger-ningsman.

3 §

Medgärningsmannaskap

Om två eller flera gemensamt har begåttett uppsåtligt brott, bestraffas var och ensom gärningsman.

(ny)

4 §

Medelbart gärningsmannaskap

Som gärningsman döms den som har be-gått ett uppsåtligt brott genom att som red-skap använda någon som inte kan bestraffasför brottet på grund av otillräknelighet ellerbristande uppsåt eller av någon annan or-sak som sammanhänger med förutsättning-arna för straffansvar.


287

5 kap. 2 §

Hvar, som bjuder, leger, trugar eller eljestuppsåtligen förmår eller förleder annan tillbrott, skall, ehvad brottet fullbordas af den-ne eller stannar vid straffbart försök, dömasför anstiftan såsom hade han sjelf varit ger-ningsman.

5 §

Anstiftan

Den som uppsåtligen förmår någon till ettuppsåtligt brott eller ett straffbart försök tillbrottet i fråga döms för anstiftan till brottsåsom gärningsman.

5 kap. 3 §

Har någon, medan brott af annan utförtseller derförinnan, uppsåtligen med råd, dådeller uppmuntran främjat gerningen; skallhan för medhjelp till brottet, ifall detsammafullbordades, eller, då försök och fullbordadtbrott äro med lika straff belagda, stannadevid försök, dömas enligt det lagrum, sombort tillämpas derest han varit gerningsman,men straffet i allmän straffart likväl nedsät-tas på sätt i 2 § 3 kap. är stadgat för den,som fylt femton men ej aderton år. Stannadebrottet vid försök, som bör enligt 1 § 4 kap.straffas; dömes medhjelpare till högst hälf-ten af det straff, som kunnat honom ådömasom gerningsmannen hade fullbordat brottet.

Vad om avsättning, skiljande från utöv-ning av tjänst och andra sådana påföljderav brott, som enligt lag skola ådömas gär-ningsmannen, är stadgat, tillämpas även vidbestraffning av medhjälpare.

Anstiftan till straffbar medhjelp straffessåsom medhjelp.

Hvad i denna § är stadgat om medhjelpskall ej tillämpas å de i 41, 42, 43 och 44kapitlen omförmälda förbrytelser och meddem jemförliga brott.

6 §

Medhjälp

Den som före eller under brottet med råd,dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälpernågon att begå ett uppsåtligt brott eller ettstraffbart försök till brottet döms för med-hjälp till brott enligt samma lagrum somgärningsmannen. När straffet bestäms till-lämpas dock 6 kap. 8 § 1 mom. 4 punkten.

Anstiftan till straffbar medhjälp bestraffassom för medhjälp.

5 kap. 4 §

Då personligt förhållande utesluter, mins-kar eller höjer straffbarheten för viss ger-ning; gälle det endast den gerningsman, an-stiftare eller medhjelpare, hvilken står inämnda förhållande.

7 §

Särskilda personliga förhållanden

En sådan särskild omständighet i anslut-ning till en person som utesluter, minskar el-ler höjer en gärnings straffbarhet gäller en-dast den gärningsman, anstiftare eller med-hjälpare beträffande vilken denna omstän-


(ny)dighet föreligger.

En anstiftares eller medhjälpares straff-ansvar påverkas inte av att han eller honinte berörs av en sådan personlig omstän-dighet som utgör straffbarhetsgrunden förgärningsmannens gärning.

(ny, jfr. 39 kap. 7 §)

8 §

Handlande på en juridisk persons vägnar

Den som hör till ett samfunds, en stiftelseseller någon annan juridisk persons lagstad-gade organ eller ledning samt den som ut-övar faktisk beslutanderätt inom en juridiskperson eller som på grundval av ett anställ-nings- eller tjänsteförhållande eller ett upp-drag annars handlar på den juridiska per-sonens vägnar kan dömas för ett brott somhar begåtts i den juridiska personens verk-samhet trots att han eller hon inte uppfyllerde särskilda brottsbeskrivningsenliga villkorsom gäller för gärningsmän, om den juri-diska personen uppfyller dem.

Om ett brott har begåtts i en näringsidka-res rörelse eller någon annan organiseradverksamhet som kan jämställas med densom utövas av en juridisk person, skall påmotsvarande sätt tillämpas vad som i 1mom. bestäms om brott i juridiska personersverksamhet.

Bestämmelserna i denna paragraf skallinte tillämpas om annat bestäms någon an-nanstans.

6 kap.

Om straffmätning

2 kap. 1 §

Allmänna straff är fängelse, samhälls-tjänst, böter och ordningsbot.

Särskilda straff för tjänstemän är avsätt-ning och varning.

Disciplinstraff för krigsman eller någonannan som lyder under 45 kap. är arrest,utegångsstraff, disciplinbot och varning. Om

6 kap.

Om bestämmande av straff

Allmänna bestämmelser

1 §

Straffarter

Allmänna straffarter är ordningsbot, böter,villkorligt fängelse, samhällstjänst och ovill-korligt fängelse.

Särskilda straff för tjänstemän är varningoch avsättning.

Disciplinstraff för krigsmän och andrasom lyder under 45 kap. är varning, ute-


289

dessa straff stadgas särskilt. Då ett stadgan-de i vilket såsom påföljd föreskrivs disci-plinstraff tillämpas på någon annan än enperson som lyder under 45 kap., skall handömas till böter i stället för disciplinstraff.

(ny)

gångsstraff, disciplinbot och arrest. När enbestämmelse enligt vilken påföljden är di-sciplinstraff tillämpas på någon annan än enperson som lyder under 45 kap., skall haneller hon dömas till böter i stället för disci-plinstraff.

Juridiska personer kan dömas till sam-fundsbot enligt 9 kap.

(ny)

2 §

Straffskala och avvikelser från den

Ett straff bestäms enligt den straffskalasom gäller för brottet. Från den kan avvikasenligt 8 §. Maximistraffet enligt straffskalanfår överskridas så som anges i 7 kap.

6 kap. 1 §

Vid straffmätning skall samtliga på sakeninverkande straffskärpande och strafflind-rande grunder samt enhetligheten i straff-praxis beaktas. Straffet skall utmätas så, attdet står i rättvist förhållande till brottetsskadlighet och farlighet samt till den skuldgärningsmannen ådagalagt i brottet.

Grunder för skärpning och lindring avstraff är, jämte de övriga omständighetersom enligt lag inverkar på straffmätningen,de i detta kapitels 2 och 3 § nämnda grun-derna.

3 §

Allmänna principer vid bestämmande avstraff

Ett straff skall bestämmas med beaktandeav samtliga grunder som enligt lag inverkarpå storleken och arten av straffet samt en-hetligheten i rättspraxis.

Straffet skall mätas ut så att det står i etträttvist förhållande till hur skadligt och far-ligt brottet är, motiven till gärningen samtgärningsmannens av brottet framgåendeskuld i övrigt.

När frågan om straffart avgörs, skall för-utom de grunder som påverkar straffmät-ningen, också tillämpas bestämmelserna i9—12 §.

(ny)

Straffmätning

4 §

Mätningsgrunder

Grunder som påverkar straffmätningen ärförutom de som nämns i 5—8 § i detta kapi-tel vad som annars bestäms någon annan-stans i lag.


6 kap. 2 §

Straffskärpningsgrunder är:1) planmässighet i den brottsliga verk-

samheten;2) att brottet begåtts av medlem i en för

allvarliga brott organiserad grupp;

3) att brottet begåtts mot belöning; samt

4) gärningsmannens tidigare brottslighet,såframt förhållandet mellan denna och detnya brottet med anledning av att brotten ärlikartade eller eljest hos gärningsmannen ut-visar uppenbar likgiltighet för förbud ochpåbud i lag.

5 §

Skärpningsgrunder

Straffskärpningsgrunder är1) att den brottsliga verksamheten har va-

rit planmässig,2) att brottet har begåtts av en medlem i en

grupp som har organiserats för att begå all-varliga brott,

3) att brottet har begåtts mot ersättning,4) att brottet har riktat sig mot en person

som hör till en nationell, raslig eller etniskfolkgrupp eller någon annan sådan folk-grupp och att det har begåtts på grund avdenna grupptillhörighet, och

5) gärningsmannens tidigare brottslighet,om förhållandet mellan den tidigare brotts-ligheten och det nya brottet visar att gär-ningsmannen, med anledning av att brottenär likartade eller annars, är uppenbart likgil-tig för förbud och påbud i lag.

6 kap. 3 §

Strafflindringsgrunder är:1) betydande påtryckning, hot eller annan

liknande omständighet som medverkat tillbrottets begående;

2) stark mänsklig medkänsla, som lett tillbrottet, eller exceptionell och oförutseddfrestelse eller annan motsvarande omstän-dighet, som varit ägnad att minska gär-ningsmannens förmåga att följa lag; samt

3) gärningsmannens strävan att av egendrift avstyra eller avlägsna verkningarna avsitt brott eller främja utredningen av detta.

6 §

Lindringsgrunder

Strafflindringsgrunder är1) att betydande påtryckning eller hot eller

någon annan liknande omständighet harmedverkat till att brottet begåtts,

2) stark mänsklig medkänsla som har letttill brottet eller en exceptionell och oförut-sedd frestelse, en grov kränkning riktad motgärningsmannen eller någon annan motsva-rande omständighet som har varit ägnad attminska gärningsmannens förmåga att följalag,

3) att brottet har begåtts under omstän-digheter där tillämpningen av en ansvars-frihetsgrund ligger nära till hands och

4) att förlikning har ingåtts mellan gär-ningsmannen och målsäganden, att gär-ningsmannen annars har strävat efter att för-hindra eller avlägsna verkningarna av sittbrott eller har strävat efter att främja utred-ningen av brottet.


291

6 kap. 4 §

Har gärningsmannen av brottet förosakatseller åsamkas honom av domen annan följd,vilken tillsammans med det straff som ut-mätts med tillämpning av de i detta kapitelnämnda grunderna skulle leda till ett medhänsyn till brottets art obilligt resultat, skalldenna omständighet i skälig mån beaktasvid straffmätningen.

7 §

Skälighetsgrunder

Utöver det som bestäms i 6 § skall somstrafflindrande omständigheter beaktas ock-så

1) de andra följder som brottet har lett tilleller domen medför för gärningsmannen,

2) gärningsmannens höga ålder, hälsotill-stånd eller andra personliga förhållandensamt

3) den anmärkningsvärt långa tid som harförflutit sedan brottet begicks,

om det straff som hade mätts ut enligt ve-dertagen praxis av dessa orsaker skulle ledatill ett oskäligt eller exceptionellt skadligtslutresultat.

3 kap. 4 § 1 mom.

Pröfvas någon, som begått brott, hafvadervid saknat förståndets fulla bruk, fastänhan ej kan enligt 3 § anses för otillräknelig;vare straff i allmän straffart såsom i 2 §sägs.— — — — — — — — — — — — — —

4 kap. 1 § 1 mom.Då försök enligt lag är straffbart och särs-

kildt straff för försöket ej finnes utsatt; var-de straffet ådömdt enligt det lagrum, somstadgar straff för det fullbordade brottet,dock med sådan nedsättning i allmänstraffart, som i 2 § 3 kap. stadgas för den,hvilken fylt femton men ej aderton år.— — — — — — — — — — — — — —

3 kap. 2 §Begås brott av den som fyllt femton men

icke aderton år, skall han, om fängelse pålivstid kunnat följa på brottet, dömas tillfängelse i minst två och högst tolv år. Stad-gas för brottet fängelse på viss tid eller bö-ter, skall straffet vara högst tre fjärdedelarav det stadgade strängaste straffet och lägstdet minsta belopp som av sådant straff enligt2 kap. får ådömas.

8 §

Avvikelser från straffart och straffskala

Domstolen kan döma ut ett straff i en lind-rigare straffart än vad som anges i lag ellerunderskrida det minimistraff som föreskrivsför en gärning, om

1) gärningsmannen har begått brottet så-som nedsatt tillräknelig,

2) brottet har stannat vid försök,

3) gärningsmannen har begått brottet in-nan han eller hon fyllde 18 år,


5 kap. 3 § 1 mom.Har någon, medan brott af annan utförts

eller derförinnan, uppsåtligen med råd, dådeller uppmuntran främjat gerningen; skallhan för medhjelp till brottet, ifall detsammafullbordades, eller, då försök och fullbordadtbrott äro med lika straff belagda, stannadevid försök, dömas enligt det lagrum, sombort tillämpas derest han varit gerningsman,men straffet i allmän straffart likväl nedsät-tas på sätt i 2 § 3 kap. är stadgat för den,som fylt femton men ej aderton år. Stannadebrottet vid försök, som bör enligt 1 § 4 kap.straffas; dömes medhjelpare till högst hälf-ten af det straff, som kunnat honom ådömasom gerningsmannen hade fullbordat brottet.— — — — — — — — — — — — — —

3 kap. 9 §Har någon i fall, som nämnas i 6 och 7,

begått handling, som icke varit nödvändigför avvärjande av angrepp, skyddande avhemfrid eller återtagande av honom tillhörigegendom, skall gärningsmannen dömas förexcess i nödvärn, enligt domstolens pröv-ning, antingen till fullt eller enligt 2 § 1mom. nedsatt straff. Voro omständigheternasådana, att han icke kunde besinna sig, måhan ej dömas till straff.

Har det i fall som avses i 8 eller 8 a §, i27 § polislagen eller i 9 § lagen om ord-ningsvakter (533/1999) tillgripits strängaremaktmedel än vad som enligt nämnda para-grafer kan anses vara försvarligt, får straffetav särskilda skäl som minskar gärningensklanderbarhet nedsättas på det sätt som be-stäms i 1 mom. eller, om synnerligen vä-gande skäl därtill föreligger, gärningsman-nen helt befrias från straff.

3 kap. 5 § 2 mom.— — — — — — — — — — — — — —

Upptager straffstadgande särskild minstatid för fängelsestraff, får domstolen, såframthinder icke möter med hänsyn till allmäntintresse, på särskilda skäl, som skola näm-nas i domen, döma till straff som understi-ger den stadgade minsta tiden eller, om ejsträngare straff än fängelse på viss tid ärstadgat, döma till böter.

4) gärningsmannen döms som medhjälpa-re till brottet med tillämpning av 5 kap. 6 §eller gärningsmannens medverkan till brot-tet annars är klart mindre än de övrigasmedverkan,

5) brottet har begåtts under omständighe-ter där tillämpningen av en ansvarsfrihets-grund ligger särskilt nära till hands eller

6) det på de grunder som nämns i 6 och7 § eller på andra exceptionella grunderfinns särskilda skäl, som skall nämnas i do-men.

När ett straff bestäms enligt 1 mom. 2—5


293

punkten får gärningsmannen dömas tillhögst tre fjärdedelar av det strängaste straffsom föreskrivs för brottet och lägst det mi-nimum i den straffart som föreskrivs förbrottet. Om livstidsfängelse kunde följa påbrottet, är maximistraffet för brottet fängelsei tolv år och minimistraffet fängelse i två år.

2 b kap. 1 §


Ett fängelsestraff på viss tid som uppgårtill högst två år kan förklaras villkorligt(villkorligt fängelse), om inte brottets allvar-lighet, gärningsmannens skuld sådan denframgår av brottet eller gärningsmannens ti-digare brottslighet förutsätter att ovillkorligtfängelse döms ut.

För ett brott som någon har begått förefyllda 18 år får dock inte dömas till ovillkor-ligt fängelsestraff, om det inte finns vägandeskäl.

Val av straffart

9 §


Ett fängelsestraff på viss tid som uppgårtill högst två år kan förklaras villkorligt(villkorligt fängelse), om det inte med hän-syn till hur allvarligt brottet är, gärnings-mannens skuld sådan den framgår av brotteteller gärningsmannens tidigare brottslighetförutsätter att ovillkorligt fängelse döms ut.

För ett brott som någon har begått innanhan eller hon fyllde 18 år får dock inte dö-mas till ovillkorligt fängelsestraff, om detinte finns vägande skäl.

2 b kap. 2 §



Den som inte hade fyllt 21 år när brottetbegicks kan dömas till villkorligt fängelseförenat med övervakning under en prövotid,om detta skall anses motiverat för att främjagärningsmannens möjligheter att anpassa sigi samhället och för att förhindra återfall ibrott.

Om böter, samhällstjänst och övervakningsom döms ut utöver villkorligt fängelsegäller vad som bestäms särskilt om detta.Samhällstjänsten kan dock förvandlas tillfängelse i minst fyra och högst 90 dagar.

10 §



Den som inte hade fyllt 21 år när han ellerhon eller hon begick brottet kan dömas tillvillkorligt fängelse förenat med övervakningunder en prövotid, om detta skall anses mo-tiverat för att främja gärningsmannens möj-ligheter att anpassa sig i samhället och föratt förhindra återfall i brott.

I fråga om böter, samhällstjänst och över-vakning som döms ut utöver villkorligtfängelse gäller vad som bestäms särskilt.Samhällstjänsten kan dock förvandlas tillfängelse i minst fyra och högst 90 dagar.


Lag om samhällstjänst

3 kap. 1 mom.

Dömande till samhällstjänst

En gärningsman1) som döms till fängelse,2) för vilken fastställs ett gemensamt

fängelsestraff, eller3) för vilken det bestäms att ett villkorligt

fängelsestraff helt eller delvis skall verkstäl-las

döms till samhällstjänst i stället för ettovillkorligt fängelsestraff som är utdömt fören viss tid, högst åtta månader, om inteovillkorliga fängelsestraff, tidigare sam-hällstjänststraff eller andra vägande skälskall anses utgöra hinder för att ett samhälls-tjänststraff döms ut.— — — — — — — — — — — — — —

4 §

Samtycke och lämplighet

För att gärningsmannen skall kunna dö-mas till samhällstjänst krävs att han harsamtyckt till att utföra sådan och att det kanantas att han kommer att klara av den.

11 §

Samhällstjänst

En gärningsman döms till samhällstjänst istället för ett ovillkorligt fängelsestraff påviss tid, högst åtta månader, om inte ovill-korliga fängelsestraff, tidigare samhälls-tjänststraff eller andra vägande skäl skallanses utgöra hinder för att ett samhälls-tjänststraff döms ut.

För att gärningsmannen skall kunna dö-mas till samhällstjänst krävs att han ellerhon har samtyckt till den och kan antas klaraav den.

Strafflag

3 kap. 5 § 3 och 4 mom.— — — — — — — — — — — — — —

Domstolen får lämna gärningen obestraf-fad, om

1) brottet, med hänsyn till sin menligheteller gärningsmannens skuld sådan denframgår av brottet, skall anses ringa bedömtsom en helhet,

2) brottet av särskilda skäl som hänför sigtill gärningen eller gärningsmannen skallanses ursäktligt,

3) straffet skall anses oskäligt eller oän-damålsenligt med hänsyn till uppnådd för-

12 §

Domseftergift

Domstolen får avstå från att döma ut ettstraff, om

1) brottet med hänsyn till hur skadligt detär eller gärningsmannens skuld sådan denframgår av brottet utifrån en helhetsbedöm-ning skall anses ringa,

2) gärningsmannen har begått brottet förefyllda 18 år och brottet skall anses ha berottpå oförstånd och tanklöshet,

3) brottet av särskilda skäl som hänför sigtill gärningen eller gärningsmannen skallanses ursäktligt,

4) straffet särskilt med beaktande av deomständigheter som nämns i 6 § 4 punkten


295

likning mellan gärningsmannen ochmålsäganden eller gärningsmannens övrigahandlande för att avstyra eller avlägsnaverkningarna av brottet eller för att främjautredningen av det, gärningsmannens per-sonliga förhållanden, de övriga följder sombrottet medfört för honom, social- och häl-sovårdsåtgärder eller andra omständigheter,eller om

4) brottet inte på grund av stadgandena omgemensamt brott väsentligt skulle inverka pådet totala straffet.

Utöver vad som stadgas i 3 mom. fårdomstolen lämna ett brott som har begåttsav någon som inte har fyllt 18 år obestraffat,om gärningen snarare kan anses ha berott påoförstånd eller förhastande än på likgiltighetför förbud och påbud i lag.

och 7 § eller social- och hälsovårdsåtgärderskall anses oskäligt eller oändamålsenligt el-ler

5) brottet inte på grund av bestämmelsernaom gemensamt straff väsentligt skulle in-verka på det totala straffet.

(se. den föreslagna 2 punkten)

3 kap. 11 §

Om någon döms till fängelsestraff på visstid för en gärning på grund av vilken han va-rit berövad friheten oavbrutet i minst ettdygn, skall domstolen avräkna tiden för fri-hetsberövandet från straffet eller anse fri-hetsberövandet som fullt avtjänat straff. Påsamma sätt skall förfaras när frihetsberö-vandet har föranletts av något annat brottsom i samband med målet varit föremål föråtal eller förberedande undersökning eller avatt svaranden förordnats att hämtas till dom-stolen och på grund därav tagits i förvar.Om straffet är böter eller ungdomsstraff,skall frihetsberövandet avräknas i skäligmån, från böterna dock minst med hela dentid frihetsberövandet varat, eller anses somfullt avtjänat straff.

Avräkning från straff som döms ut

13 §

Avräkning av rannsakningsfängelse

Om någon döms till ett fängelsestraff påviss tid för en gärning som han eller hon harvarit berövad friheten för oavbrutet i minstett dygn, skall domstolen avräkna tiden förfrihetsberövandet från straffet eller anse fri-hetsberövandet som fullt avtjänat straff.

På samma sätt skall förfaras, om frihets-berövandet föranletts av något annat brottsom i samband med målet har varit föremålför åtal eller förundersökning eller av attsvaranden har förordnats att hämtas tilldomstolen och därför har tagits i förvar.

Om straffet är böter, skall frihetsberövan-det avräknas i skälig mån, dock minst heladen tid som frihetsberövandet har varat, el-ler anses som fullt avtjänat straff.

Om straffet är ungdomsstraff, skall fri-hetsberövandet avräknas i skälig mån så attdet antal ungdomstjänsttimmar som annarsskulle dömas ut minskas.


1 kap. 13 § 3 mom.

— — — — — — — — — — — — — —Döms någon i Finland till straff för ett

brott för vilket han redan helt eller delvis ut-stått en utomlands ådömd påföljd, skall frånstraffet göras ett skäligt avdrag. Om den ut-ståndna påföljden var ett frihetsstraff, skalldomstolen från straffet avräkna den tid sommotsvarar frihetsberövandet. Domstolen kanäven fastställa att den utståndna påföljdenskall anses som en tillräcklig påföljd förbrottet.

14 §

Avräkning av straff som har dömts ut ut-omlands

Om någon i Finland döms till straff för ettbrott för vilket han eller hon redan helt ellerdelvis har utstått en påföljd som har dömtsut utomlands, skall från straffet göras ettskäligt avdrag. Om påföljden var ett frihets-straff, skall domstolen från straffet avräknaden tid som motsvarar frihetsberövandet.Domstolen kan även fastställa att påföljdenskall anses som en tillräcklig påföljd förbrottet.

2 kap. 13 § 2 mom.

— — — — — — — — — — — — — —Om den som avses i 1 mom. av domstol

döms för ett brott, för vilket han helt ellerdelvis har avtjänat ett disciplinärt straff,skall från straffet göras ett skäligt avdrag,såvida det inte finns grundad anledning attinte göra detta eller att anse det avtjänadedisciplinära straffet såsom fullt straff förgärningen.— — — — — — — — — — — — — —

15 §

Avräkning av disciplinära straff förstraffångar

En straffånge kan i straffanstalten påförasdisciplinstraff för brott enligt vad som be-stäms särskilt. Om en straffånge döms idomstol för ett brott för vilket han eller honhelt eller delvis har avtjänat ett disciplin-straff, skall från straffet göras ett skäligt av-drag, såvida det inte finns grundad anled-ning att inte göra detta eller att anse disci-plinstraffet som fullt straff för gärningen.

Militär disciplinlag

8 § 2 och 3 mom.

— — — — — — — — — — — — — —Har gärningsmannen antingen helt eller

delvis utstått ett straff eller en disciplinärtillrättavisning som påförts honom i disci-plinärt förfarande, och döms gärningsman-nen därefter vid domstol till straff för sam-ma brott, skall det straff och den tillrättavis-ning som redan verkställts i skälig mån be-aktas som avräkning eller anses motsvarafullt avtjänat straff.

När den avräkning som avses i 1 och 2

16 §

Avräkning av disciplinära påföljder förpersoner som lyder under 45 kap. straffla-

gen

För brott som avses i 2 § militära rätte-gångslagen kan den som lyder under 45kap. strafflagen i disciplinärt förfarande på-föras ett disciplinstraff eller en disciplinärtillrättavisning enligt vad som bestäms sär-skilt. Om en sådan person antingen helt ellerdelvis har utstått ett straff eller en disciplinärtillrättavisning som har påförts i disciplinärtförfarande och han eller hon därefter döms idomstol till straff för samma brott, skall detstraff och den tillrättavisning som redan harverkställts i skälig mån beaktas som avräk-ning eller anses motsvara fullt avtjänatstraff.

När avräkningen enligt 1 mom. görs mot-


297

mom. görs motsvarar ett dygns frihetsberö-vande ett arrestdygn, disciplinbot för två da-gar, två dygns utegångsstraff eller utegångs-förbud och tre gånger extratjänst.

svarar ett dygns frihetsberövande ett arrest-dygn, disciplinbot för två dagar, två dygnsutegångsstraff eller utegångsförbud och tregånger extra tjänst.

7 kap.

Om gemensamt straff

3 §



tvåhundrafyrtio dagsböter. Har för något avbrotten efter den 1 juni 1969 stadgats ettsärskilt lägsta bötesstraff, får det gemen-samma bötesstraffet inte underskrida detta.

— — — — — — — — — — — — — —

3 §



240 dagsböter. När 6 kap. 8 § 2 mom. till-lämpas får det gemensamma bötesstraffetvara högst 180 dagsböter. Om för något avbrotten efter den 1 juni 1969 föreskrivs ettsärskilt lägsta bötesstraff, får det gemen-samma bötesstraffet inte underskrida detta.— — — — — — — — — — — — — —

Lag om samhällstjänst

3 § 2 mom.

— — — — — — — — — — — — — —Tidigare samhällstjänst kan då ett nytt

straff döms ut beaktas på motsvarande sättsom ett tidigare ovillkorligt fängelsestraffenligt 7 kap. 6 § strafflagen.

7 §

Beaktande av ett tidigare utdömt samhälls-tjänststraff

Ett samhällstjänststraff som har dömts uttidigare kan när ett nytt straff döms ut beak-tas på motsvarande sätt som ett tidigareovillkorligt straff enligt 6 §.

10 kap.

Om förverkandepåföljder

1 §


— — — — — — — — — — — — — —Förverkandepåföljd kan också dömas ut

på grund av en straffbar gärning där— — — — — — — — — — — — — —

2) gärningsmannen är fri från straffansvarmed stöd av 3 kap. 9 eller 10 § eller 10 a § 1mom. eller på någon annan motsvarandegrund, eller— — — — — — — — — — — — — —

1 §


— — — — — — — — — — — — — —Förverkandepåföljd kan också dömas ut

på grund av en straffbar gärning där— — — — — — — — — — — — — —

2) gärningsmannen är fri från straffansvarmed stöd av 4 kap. 2 §, 4 § 2 mom., 5 § 2mom., 6 § 3 mom. eller 45 kap. 26 b § 2mom., eller— — — — — — — — — — — — — —


17 kap.

Om brott mot allmän ordning

23 §


Den som döms för djurskyddsbrott ellerlindrigt djurskyddsbrott, kan samtidigt för-klaras ha förverkat sin rätt att hålla ellersköta djur eller att annars svara för djurensvälfärd. Djurhållningsförbud kan ocksåmeddelas en person som döms för djur-skyddsförseelse med stöd av 54 § 1 mom.djurskyddslagen och som kan anses olämp-lig eller oförmögen att sörja för djurens väl-färd. Förbudet kan meddelas för viss tid el-ler så att det blir bestående. Förbudet kangälla vissa slag av djur eller djurhållningöverhuvudtaget. Djurhållningsförbud kanockså meddelas en person som med stöd av3 kap. 3 § inte döms till straff. Förbudetgäller, även om ändring har sökts, till dessavgörandet i saken har vunnit laga kraft.— — — — — — — — — — — — — —

23 §


Den som döms för djurskyddsbrott ellerlindrigt djurskyddsbrott kan samtidigt för-klaras ha förverkat sin rätt att hålla ellersköta djur eller att annars svara för djurensvälfärd. Djurhållningsförbud kan ocksåmeddelas en person som döms för djur-skyddsförseelse med stöd av 54 § 1 mom.djurskyddslagen och som kan anses olämp-lig eller oförmögen att sörja för djurens väl-färd. Förbudet kan meddelas för viss tid el-ler så att det blir bestående. Förbudet kangälla vissa slag av djur eller djurhållningöver huvud taget. Djurhållningsförbud kanockså meddelas en person som med stöd av3 kap. 4 § 2 mom. inte döms till straff. För-budet gäller även om det överklagas till dessavgörandet i saken har vunnit laga kraft.— — — — — — — — — — — — — —

45 kap.

Om militära brott

3 kap. 10 a § 2 mom.

— — — — — — — — — — — — — —För underlåtelse att åtlyda befallning får

straff inte ådömas, såvida åtlydandet av be-fallningen skulle ha lett till handling somklart står i strid med tjänste- eller tjänstgö-ringsplikt eller som eljest är klart lagstridig.

14 §

Tredska

— — — — — — — — — — — — — —För underlåtenhet att lyda en befallning

får straff inte dömas ut, om krigsmannengenom att lyda den hade begått en gärningsom klart står i strid med tjänste- ellertjänstgöringsplikten eller som annars är klartlagstridig.

3 kap. 8 a §

Möter krigsman i vakttjänst, jourtjänst el-ler polisuppdrag motstånd, har han rätt atttillgripa sådana maktmedel som med hänsyn


26 a §


Om en krigsman i vakttjänst, jourtjänst el-ler polisuppdrag möter motstånd, har krigs-mannen rätt att använda sådana maktmedel


299

till truppens eller det bevakade objektets sä-kerhet eller eljest till tjänsteuppdragets ellertjänstgöringens art och motståndets farlighetkan anses försvarliga. Under ovan nämndaförutsättningar har vaktpost rätt att tillgripamaktmedel även då någon trots vaktpostensbefallning att stanna närmar sig bevakat om-råde till vilket tillträde är förbjudet.

Såvida underordnad, oaktat förmans för-bud, i strid, sjönöd eller motsvarande förtruppen eller dess verksamhet synnerligenfarlig situation flyr, gör våldsamt motståndmot förman eller inte åtlyder förmans föravvärjande av faran givna befallning, trotsatt befallningen upprepats, har förmannenrätt att för återställande av lydnad och ord-ning gentemot den underordnade tillgripasådana maktmedel som med hänsyn till far-ligheten i den underordnades gärning ävensom situationen i övrigt kan anses försvarli-ga för förhindrande av gärningen eller förfullgörandet av befallningen.

Då krigsfånge flyr har den vars uppgift detär att förhindra flykten rätt att tillgripa i 8 §2 mom. stadgade maktmedel.

som är nödvändiga för att bryta motståndetoch som kan anses försvarliga med beaktan-de av truppens eller det bevakade objektetssäkerhet, tjänsteuppdragets eller tjänstgö-ringens art och hur farligt motståndet är.Under dessa förutsättningar har en vaktposträtt att använda maktmedel också när någontrots vaktpostens befallning att stanna när-mar sig ett bevakat område till vilket tillträ-de är förbjudet.

Om en underordnad i strid, sjönöd ellernågon motsvarande synnerligen farlig situa-tion för truppen eller dess verksamhet, trotsen förmans förbud, flyr, gör våldsamt mot-stånd mot förmannen eller inte lyder dennesbefallning för avvärjande av faran, fastänbefallningen har upprepats, har förmannenrätt att mot den underordnade använda så-dana maktmedel som är nödvändiga för attåterställa lydnad och ordning och som kananses försvarliga för förhindrande av gär-ningen eller för fullgörande av befallningen.Vid bedömningen av försvarligheten skallbeaktas hur farlig den underordnades gär-ning är samt situationen också i övrigt.

När en krigsfånge flyr har den som har tilluppgift att förhindra flykten rätt att användasådana maktmedel som anges i 2 kap. 11 b §lagen om verkställighet av straff (39/1889).

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 §3 mom. och 7 §.

3 kap. 10 a § 1 mom.

För gärning som krigsman begått på sinförmans befallning döms den underordnadetill straff endast såvida han klart uppfattatatt han genom att åtlyda befallningen skullehandla i strid med lag eller med tjänste- ellertjänstgöringsplikt. Har gärningen likväl be-gåtts under sådana omständigheter att denunderordnade på grund av dem inte kunnatunderlåta att åtlyda befallningen, får hanlämnas ostraffad.— — — — — — — — — — — — — —

26 b §

Förmans befallning

För en gärning som en krigsman har be-gått på sin förmans befallning döms den un-derordnade till straff endast

1) om krigsmannen har insett att han ellerhon genom att lyda befallningen skullehandla i strid med lag eller med tjänste- ellertjänstgöringsplikten, eller

2) om krigsmannen borde ha förstått attbefallningen och den gärning som förutsat-tes var rättsstridiga, med beaktande av huruppenbart lagstridig gärningen i fråga är.

Om gärningen har begåtts under sådanaomständigheter där det inte skäligen kunde


förutsättas att den underordnade underlätatt lyda befallningen, är gärningsmannendock fri från straffansvar.


20 .———

RP 44/2002 rd 301

2.

Lag

om ändring av tvångsmedelslagen

I enlighet med riksdagens beslutfogas till 1 kap. 1 § tvångsmedelslagen av den 30 april 1987 (450/1987), sådant detta lagrum

lyder delvis ändrat i lag 213/1995, nya 4 och 5 mom. och till kapitlet en ny 2 a § som följer:


1 kap.

Gripande, anhållande och häktning

Gripande

1 §


Anträffas den som har begått brott på bargärning eller flyende fot får han gripas avvem som helst, om fängelse kan följa påbrottet eller om brottet är lindrig misshan-del, snatteri, lindrig förskingring, lindrigtolovligt brukande, lindrig skadegörelse ellerlindrigt bedrägeri.

Var och en får också gripa den som enligtefterlysning utfärdad av en myndighet harförklarats anhållen eller häktad.

Den gripne skall utan dröjsmål överläm-nas till en polisman.

Strafflag

3 kap. 8 § 4 mom.— — — — — — — — — — — — — —

Ovan nämnd rätt att använda maktmedelhar likaså den som med stöd av 1 kap. 1 §tvångsmedelslagen (450/87) har gripit nå-gon, om denne gör motstånd mot honom.

1 §


Anträffas den som har begått brott på bargärning eller flyende fot får han gripas avvem som helst, om fängelse kan följa påbrottet eller om brottet är lindrig misshan-del, snatteri, lindrig förskingring, lindrigtolovligt brukande, lindrig skadegörelse ellerlindrigt bedrägeri.

Var och en får också gripa den som enligtefterlysning utfärdad av en myndighet harförklarats anhållen eller häktad.

Den gripne skall utan dröjsmål överläm-nas till en polisman.

Om den som skall gripas gör motstånd,får den gripande använda sådana maktme-del som är nödvändiga för att gripa perso-nen i fråga och som utifrån en helhetsbe-dömning kan anses försvarliga. Vid bedöm-ningen skall hänsyn tas till brottets art, hurden som skall gripas uppträder samt situa-tionen också i övrigt.

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 §3 mom. och 7 § strafflagen (39/1889).


Förordning om införande av strafflagen

12 §

Ej må någon sjelfvilligt återtaga det, somhan vidkännes, ehvad det är genom brotthonom afhändt, eller han tappat det, utan an-lite polismyndighet eller domaren; dock måhan återtaga det af lös eller okänd person,eller af den, som misstänkes vilja rymma,eller å färsk gerning af förbrytare.

Strafflag

3 kap. 7 §Tränger sig någon olofligen in i annans

rum, hus, gård eller fartyg, eller sätter signågon till motvärn mot den, som å bar ger-ning vill återtaga sin egendom; ege ock rätttill nödvärn rum.

2 a §

Laglig självtäkt

För att få tillbaka lös egendom som harförlorats genom brott eller annars tappatsskall anlitas myndighetshjälp. Åtgärder somsyftar till att återta sådan egendom är docktillåtna som självtäkt

1) om egendomen har förlorats genombrott och åtgärder för återtagande av egen-domen har vidtagits omedelbart efter det attbrottet skett, eller

2) om den förlorade eller tappade egen-domen i andra fall återtas från den somobehörigt har egendomen i sin besittning,och tillräcklig myndighetshjälp inte kan fås irätt tid.

I de situationer som avses ovan är det lik-väl tillåtet att använda endast sådanamaktmedel som är nödvändiga för att fåtillbaka egendomen och som utifrån en hel-hetsbedömning kan anses försvarliga. Vidbedömningen skall hänsyn tas till hur up-penbar rättskränkningen är samt hur storoch sannolik den hotande rättsförlusten är.

Bestämmelser om straffbar egenhandsrättfinns i 17 kap. 9 § strafflagen.


20 .———

RP 44/2002 rd 303

3.

Lag

om ändring av 27 § polislagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i polislagen av den 7 april 1995 (493/1995) 27 § 4 mom. som följer:


27 §


I ett tjänsteuppdrag får en polisman för attbryta ner motstånd, avlägsna en person frånen plats, gripa en person, förhindra att någonsom berövats sin frihet flyr, avlägsna etthinder eller avvärja ett överhängande brotteller någon annan farlig gärning eller hän-delse använda maktmedel i den mån det be-hövs och kan anses försvarligt.

Huruvida maktmedlen är försvarliga skallbedömas med hänsyn till hur viktigt ochbrådskande uppdraget är, hur farligt mot-ståndet är, vilka resurser som står till förfo-gande samt övriga omständigheter som in-verkar på helhetsbedömningen av situatio-nen.

Den som på begäran eller med samtyckeav en polisman tillfälligt bistår en polisman ien situation där bistånd från en utomståen-des sida måste anlitas vid användning avmaktmedel på grund av ett synnerligen vik-tigt och brådskande polisiärt tjänsteuppdraghar rätt att under polismannens uppsikt an-vända sådana nödvändiga maktmedel sompolismannen med stöd av sina befogenheterger honom fullmakt till.

Om nödvärn och nödtillstånd stadgas istrafflagen.

27 §


I ett tjänsteuppdrag får en polisman för attbryta ner motstånd, avlägsna en person frånen plats, gripa en person, förhindra att någonsom berövats sin frihet flyr, avlägsna etthinder eller avvärja ett överhängande brotteller någon annan farlig gärning eller hän-delse använda maktmedel i den mån det be-hövs och kan anses försvarligt.

Huruvida maktmedlen är försvarliga skallbedömas med hänsyn till hur viktigt ochbrådskande uppdraget är, hur farligt mot-ståndet är, vilka resurser som står till förfo-gande samt övriga omständigheter som in-verkar på helhetsbedömningen av situatio-nen.

Den som på begäran eller med samtyckeav en polisman tillfälligt bistår en polisman ien situation där bistånd från en utomståen-des sida måste anlitas vid användning avmaktmedel på grund av ett synnerligen vik-tigt och brådskande polisiärt tjänsteuppdraghar rätt att under polismannens uppsikt an-vända sådana nödvändiga maktmedel sompolismannen med stöd av sina befogenheterger honom fullmakt till.

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 §3 mom. och 7 § strafflagen.


20 .———

RP 44/2002 rd304

4.

Lag

om ändring av 24 och 51 § lagen om gränsbevakningsväsendet

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 12 mars 1999 om gränsbevakningsväsendet (320/1999) 51 § 1 och 2



24 §


I ett tjänsteuppdrag får en gränsbevak-ningsman inom gränsbevakningsväsendetsbevakningsområde för att bryta ner mot-stånd, avlägsna en person från en plats, gri-pa en person, förhindra att någon som berö-vats sin frihet flyr, avlägsna ett hinder elleravvärja ett överhängande brott eller någonannan farlig gärning eller händelse användamaktmedel i den mån det behövs och kananses försvarligt.

Huruvida maktmedlen enligt 1 mom. ärförsvarliga skall bedömas med hänsyn tillhur viktigt och brådskande tjänsteuppdragetär, hur farligt motståndet är, vilka resursersom står till förfogande samt övriga om-ständigheter som inverkar på helhetsbedöm-ningen av situationen.

Den som på begäran eller med samtyckeav en gränsbevakningsman tillfälligt biståren gränsbevakningsman i en situation därbistånd från en utomståendes sida måste an-litas vid användning av maktmedel på grundav ett synnerligen viktigt och brådskandegränsbevakningsuppdrag har rätt att undergränsbevakningsmannens uppsikt användasådana nödvändiga maktmedel som gräns-bevakningsmannen med stöd av sina befo-genheter ger honom fullmakt till.

24 §


I ett tjänsteuppdrag får en gränsbevak-ningsman inom gränsbevakningsväsendetsbevakningsområde för att bryta ner mot-stånd, avlägsna en person från en plats, gri-pa en person, förhindra att någon som berö-vats sin frihet flyr, avlägsna ett hinder elleravvärja ett överhängande brott eller någonannan farlig gärning eller händelse användamaktmedel i den mån det behövs och kananses försvarligt.

Huruvida maktmedlen enligt 1 mom. ärförsvarliga skall bedömas med hänsyn tillhur viktigt och brådskande tjänsteuppdragetär, hur farligt motståndet är, vilka resursersom står till förfogande samt övriga om-ständigheter som inverkar på helhetsbedöm-ningen av situationen.

Den som på begäran eller med samtyckeav en gränsbevakningsman tillfälligt biståren gränsbevakningsman i en situation därbistånd från en utomståendes sida måste an-litas vid användning av maktmedel på grundav ett synnerligen viktigt och brådskandegränsbevakningsuppdrag har rätt att undergränsbevakningsmannens uppsikt användasådana nödvändiga maktmedel som gräns-bevakningsmannen med stöd av sina befo-genheter ger honom fullmakt till.



305

51 §


De som vid gränsbevakningsväsendettjänstgör i militära tjänster lyder under be-stämmelserna om krigsmän i 45 kap.strafflagen (39/1889).

Under krigstid lyder även de som vidgränsbevakningsväsendet tjänstgör i uppgif-ter motsvarande uppgifterna i 2 § 1 mom. inämnda kapitel under bestämmelserna i 45kap. strafflagen.

— — — — — — — — — — — — — —

51 §


De som vid gränsbevakningsväsendettjänstgör i militära tjänster lyder under be-stämmelserna om krigsmän i 45 kap.strafflagen, med undantag av 26 a § i kapit-let.

Under krigstid lyder även de som vidgränsbevakningsväsendet tjänstgör i uppgif-ter som motsvarar uppgifterna i 45 kap. 28 §2 mom. strafflagen under bestämmelserna inämnda kapitel. På dem tillämpas dock inte26 a § i kapitlet.— — — — — — — — — — — — — —


20 .———

RP 44/2002 rd306

5.

Lag

om ändring av 17 § tullagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i tullagen av den 29 december 1994 (1466/1994) 17 §, sådan den lyder i lag

505/1995, som följer:


17 §Vad 27 § 1 och 2 mom. polislagen

(493/95) stadgar om en polismans rätt attbruka maktmedel i vissa situationer skall påmotsvarande sätt tillämpas på tullman. Be-träffande den som på begäran eller medsamtycke av en tullman bistår denne i etttjänsteuppdrag gäller 46 § polislagen.

17 §Vad som i 27 § 1, 2 och 4 mom. polisla-

gen (493/1995) sägs om en polismans rättatt använda maktmedel i vissa situationerskall på motsvarande sätt tillämpas på entullman. På den som bistår en tullman i etttjänsteuppdrag på begäran av eller med sam-tycke av tullmannen tillämpas 46 § polisla-gen.


20 .———

RP 44/2002 rd 307

6.

Lag

om ändring av 9 § lagen om ordningsvakter

I enlighet med riksdagens beslutfogas till 9 § lagen den 22 april 1999 om ordningsvakter (533/1999) ett nytt 4 mom. som föl-

jer:


9 §


I sitt uppdrag har en ordningsvakt rätt attnär han vägrar en person tillträde till elleravlägsnar någon från en plats, griper en per-son, visiterar en gripen person, hindrar attnågon som gripits flyr, fråntar någon ett fö-remål eller ämne eller avlägsnar ett hinderanvända maktmedel i den mån det behövsoch kan anses försvarligt.

Frågan om huruvida maktmedlen är för-svarliga skall bedömas med hänsyn till hurviktigt och brådskande uppdraget är, hur far-ligt motståndet är, de resurser som står tillförfogande samt övriga omständigheter sominverkar på helhetsbedömningen av situa-tionen.

När en ordningsvakt bistår polisen gällerdessutom vad som i 27 § polislagen(493/1995) bestäms om rätten för en personsom tillfälligt bistår en polisman att användamaktmedel.

9 §


I sitt uppdrag har en ordningsvakt rätt attnär han vägrar en person tillträde till elleravlägsnar någon från en plats, griper en per-son, visiterar en gripen person, hindrar attnågon som gripits flyr, fråntar någon ett fö-remål eller ämne eller avlägsnar ett hinderanvända maktmedel i den mån det behövsoch kan anses försvarligt.

Frågan om huruvida maktmedlen är för-svarliga skall bedömas med hänsyn till hurviktigt och brådskande uppdraget är, hur far-ligt motståndet är, de resurser som står tillförfogande samt övriga omständigheter sominverkar på helhetsbedömningen av situa-tionen.

När en ordningsvakt bistår polisen gällerdessutom vad som i 27 § polislagen(493/1995) bestäms om rätten för en personsom tillfälligt bistår en polisman att användamaktmedel.



20 .———

RP 44/2002 rd308

7.

Lag

om ändring av lagen om verkställighet av straff

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 19 december 1889 om verkställighet av straff (39/1889) 2 kap. 2 a § och

13 § 1 mom. samt 5 kap. 9 §, sådana de lyder, 2 a § i lag 958/1976, 13 § 1 mom. i lag580/2001 samt 5 kap. 9 § i lag 703/1991, samt

fogas till 2 kap. en ny 11 b § som följer:


2 kap.

Allmänna stadganden om fängelsestraff och om förvandlingsstraff för böter

2 a §Avdrag för frihetsberövande, som avses i

3 kap. 11 § strafflagen, beaktas vid verkstäl-lighet av straff sådant det fastställts i dom-stolens utslag. Avdrag, som hänför sig tillen och samma kalendertid, beaktas blott engång. Har den dömde under kalendertid,som nämnes i utslaget, avtjänat fängelse-straff eller förvandlingsstraff för böter, skallavdrag icke göras för denna tid.

2 a §Avdrag för frihetsberövanden som avses i

6 kap. 13 § strafflagen (39/1889) beaktasvid verkställighet av straff sådant det harfastställts i domstolens avgörande. Frihets-berövanden som hänför sig till en och sam-ma kalendertid avräknas endast en gång.Om den dömde under den kalendertid somnämns i avgörandet har avtjänat fängelse-straff eller förvandlingsstraff för böter skallingen avräkning göras för denna tid.

Strafflag

3 kap. 8 § 2 och 3 mom.— — — — — — — — — — — — — —

Försöker den som skall gripas, anhållaseller häktas, genom att göra motstånd ellerfly undgå att bli fasttagen eller försökerstraffånge eller annan gripen, anhållen ellerhäktad rymma eller gör han motstånd motfångvakt eller annan som har till uppgift atthindra rymningen eller hålla honom till ord-ningen, må jämväl då sådana maktmedelbrukas som med hänsyn till omständighe-terna kunna anses försvarliga för vederbö-randes gripande, rymningens förhindrandeeller ordningens upprätthållande. Lag sam-ma vare då i ifrågavarande fall motstånd gö-

11 b §Om en fånge försöker fly eller gör mot-

stånd mot en väktare eller någon annan somhar till uppgift att hindra rymningen ellerhålla honom till ordningen, har denne rätt attanvända sådana maktmedel som är nödvän-diga för att förhindra rymningen eller upp-rätthålla ordningen och som med hänsyn tillomständigheterna kan anses försvarliga.Detsamma gäller om någon annan än enfånge gör motstånd i de aktuella fallen.

Den som på begäran eller med samtyckeav en person som nämns i 1 mom. bistårdenne i ett tjänsteuppdrag som avses i mo-mentet har rätt att använda sådana maktme-del som är nödvändiga för att förhindrarymningen eller upprätthålla ordningen och


309

res av någon annan än ovan nämnd person.Äger någon enligt 1 eller 2 mom. rätt att

tillgripa maktmedel, tillkommer samma rättjämväl den som bistår vid fullgörandet avtjänsteåliggandet.

som med hänsyn till omständigheterna kananses försvarliga.


13 §Den som dömts till fängelsestraff på viss

tid kan friges villkorligt då han av straffet,det avdrag som en domstol har gjort medstöd av 3 kap. 11 § strafflagen medräknat,har avtjänat två tredjedelar eller, om detfinns synnerliga skäl till hans frigivning,hälften, i vartdera fallet dock minst 14 da-gar. Som synnerligt skäl betraktas att fångenunder tre år före den dag då brottet begicksinte har avtjänat fängelsestraff i en straffan-stalt eller varit internerad i tvångsinrättning.— — — — — — — — — — — — — —

13 §Den som har dömts till ett fängelsestraff

på viss tid kan friges villkorligt när han avstraffet, som inbegriper den avräkning somdomstolen gör med stöd av 6 kap. 13 §strafflagen, har avtjänat två tredjedelar eller,om det finns särskilda skäl att frige honom,hälften, i vartdera fallet dock minst 14 da-gar. Som synnerligt skäl betraktas att fångenunder tre år före den dag då brottet begicksinte har avtjänat fängelsestraff i en straffan-stalt eller varit internerad i tvångsinrättning.— — — — — — — — — — — — — —

5 kap.

Om verkställighet i ungdomsfängelse


domsfängelse när han, med beaktande avden avräkning som domstolen gör enligt 3kap. 11 § strafflagen, har avtjänat en tredje-del av sitt straff.


domsfängelse när han av straffet, som inbe-griper den avräkning som domstolen görmed stöd av 6 kap. 13 § strafflagen, har av-tjänat en tredjedel.


20 .———

RP 44/2002 rd310

8.Lag

om ändring av lagen om rannsakningsfängelse

I enlighet med riksdagens beslutfogas till lagen den 19 juli 1974 om rannsakningsfängelse (615/1974) en ny 15 a § som föl-

jer:


(ny)15 a §

Vad som i 2 kap. 11 b § lagen om verkstäl-lighet av straff (39/1889) föreskrivs om rät-ten att använda maktmedel tillämpas påmotsvarande sätt om en rannsakningsfångeförsöker fly eller gör motstånd eller om nå-gon annan person gör motstånd.


20 .———

RP 44/2002 rd 311

9.

Lag

om ändring av 37 § luftfartslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i luftfartslagen av den 3 mars 1995 (281/1995) 37 § som följer:


37 §


Om ett luftfartyg är i fara eller om passa-gerarnas eller besättningens säkerhet annarskräver det har befälhavaren rätt att användaalla tillbörliga medel, såsom gripande, visi-tering av personer eller kontroll av gods el-ler andra motsvarande åtgärder, som är nöd-vändiga för återställande av ordningen ellerför avvärjande av fara som hotar säkerheten.Varje medlem av besättningen är skyldig attutan särskild order ge befälhavaren nödvän-digt bistånd, och på befälhavarens uppma-ning har också en passagerare rätt att ge så-dant bistånd.

Medlemmar av besättningen samt passa-gerare har rätt att utan befälhavarens upp-maning vidta försvarbara förhindrande åt-gärder, när det finns motiverad anledning atttro att en sådan åtgärd är nödvändig för attskydda fartyget eller personer eller egendomombord.

37 §


Om ett luftfartyg är i fara eller om passa-gerarnas eller besättningens säkerhet annarskräver det har befälhavaren rätt att användasådana medel, såsom gripande, visitering avpersoner eller kontroll av gods eller andramotsvarande åtgärder, som är nödvändigaför att återställa ordningen eller för att av-värja en fara som hotar säkerheten och somutifrån en helhetsbedömning kan anses för-svarliga. Vid bedömningen skall hänsyn tastill hur stor faran är samt situationen ocksåi övrigt. Varje medlem av besättningen ärskyldig att utan särskild order ge befälhava-ren nödvändigt bistånd. På befälhavarensuppmaning har också en passagerare rätt attge sådant bistånd.

Medlemmarna av besättningen samt pas-sagerarna har rätt att vidta sådana åtgärdersom avses i 1 mom. utan befälhavarensuppmaning, om det finns grundad anledningatt tro att åtgärden är nödvändig för attskydda luftfartyget eller personer elleregendom ombord.



20 .———

RP 44/2002 rd312

10.

Lag

om ändring av 4 § lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 17 juni 1977 om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik (472/1977)

4 § som följer:


4 §Försöker passagerare, som skall avlägsnas

ur trafikmedel eller gripas, genom att göramotstånd undgå att bli avlägsnad eller gri-pen, äger föraren rätt att bruka sådanamaktmedel som med hänsyn till passagera-rens uppträdande och övriga omständigheterkan anses försvarliga för hans avlägsnandeeller gripande. Samma rätt till kommer pas-sagerare som bistår föraren.

Har strängare maktmedel brukats än vadsom enligt 1 mom. kan anses vara försvarli-ga, skall gärningsmannen dömas med iakt-tagande av vad i 3 kap. 9 § strafflagen ärstadgat för motsvarande fall.

4 §Om en passagerare skall avlägsnas ur ett

trafikmedel eller gripas och genom att göramotstånd försöker undgå detta, har förarenrätt att använda sådana maktmedel som ärnödvändiga för att avlägsna eller gripa pas-sageraren och som kan anses försvarligamed beaktande av passagerarens uppträdan-de och övriga omständigheter. Samma rätthar de passagerare som bistår föraren.



20 .———

RP 44/2002 rd 313

11.

Lag

om ändring av 11 § lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 11 maj 1979 om kontrollavgift i kollektivtrafik (469/1979) 11 § 2 och 3

mom., av dessa lagrum 2 mom. sådant det lyder i lag 540/1982, som följer:


11 §


— — — — — — — — — — — — — —Söker passagerare genom att göra mot-

stånd undgå att bli gripen, förpassad till po-lisen eller avlägsnad ur fordonet eller frånplattformsområde som avses i 1 § 2 mom.,har kontrollören rätt att använda sådanamaktmedel som med hänsyn till passagera-rens uppträdande och övriga omståndigheterkan anses försvarliga för genomförande avåtgärden.

Har strängare maktmedel än vad som en-ligt 2 mom. kan anses vara försvarliga bru-kats, skall gärningsmannen dömas med iakt-tagande av vad i 3 kap. 9 § strafflagen förmotsvarande fall är stadgat.— — — — — — — — — — — — — —

11 §


— — — — — — — — — — — — — —Om en passagerare genom att göra mot-

stånd försöker undgå att bli gripen, förpas-sad till polisen eller avlägsnad ur fordoneteller från det plattformsområde som avses i1 § 2 mom., har kontrollören rätt att använ-da sådana maktmedel som är nödvändigaför att genomföra åtgärden och som kan an-ses försvarliga med beaktande av passagera-rens uppträdande och övriga omständighe-ter.


— — — — — — — — — — — — — —


20 .———

RP 44/2002 rd314

12.

Lag

om ändring av 5 § lagen om bevakningsföretag

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 4 mars 1983 om bevakningsföretag (237/1983) 5 § som följer:


5 §Försöker i 4 § avsedd person som skall av-

lägsnas genom att göra motstånd undgå attbli avlägsnad, har väktare rätt att bruka så-dana maktmedel som med hänsyn till veder-börandes uppträdande och övriga omstän-digheter kan anses försvarliga för hans av-lägsnande.

Har strängare maktmedel brukats än vadsom enligt 1 mom. kan anses vara försvar-ligt, skall gärningsmannen dömas med iakt-tagande av vad som i 3 kap. 9 § strafflagenär stadgat för motsvarande fall.

5 §Om en person som avses i 4 § skall av-

lägsnas och genom att göra motstånd försö-ker undgå detta, har en väktare rätt att an-vända sådana maktmedel som är nödvändi-ga för att avlägsna personen och som kananses försvarliga med beaktande av dennesuppträdande och övriga omständigheter.



20 .———

RP 44/2002 rd 315

13.

Lag

om ändring av 6 och 8 § lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 5 december 1980 om försvarsmaktens handräckning till polisen

(781/1980) 6 § 1 och 2 mom. och 8 §, av dem 6 § 2 mom. sådant det lyder i lag 346/1998, somföljer:


6 §Angående rätten till nödvärn i fråga om

den som hör till handräckningsavdelninggäller vad i 3 kap. 6 och 7 § strafflagen ärstadgat.

Den som hör till en handräckningsavdel-ning och som i enlighet med denna lag utförhandräckningsuppdrag, har vid ytterst vikti-ga och brådskande uppdrag rätt att under enpolismans uppsikt använda sådana nödvän-diga maktmedel som polismannen med stödav sina befogenheter ger honom fullmakt tilloch i den mån det med hänsyn till situatio-nen kan anses försvarligt.— — — — — — — — — — — — — —

6 §I fråga om rätten till nödvärn för den som

hör till en handräckningsavdelning gällervad som bestäms i 4 kap. 4 § strafflagen.

Den som hör till en handräckningsavdel-ning och som i enlighet med denna lag utförhandräckningsuppdrag har i ytterst viktigaoch brådskande uppdrag rätt att under en po-lismans uppsikt använda sådana maktmedelsom polismannen med stöd av sina befo-genheter ger fullmakt till och som är nöd-vändiga för genomförande av uppdraget.Vidare förutsätts att maktmedlen med beak-tande av situationen kan anses försvarliga.— — — — — — — — — — — — — —

8 §Angående excess i nödvärn gäller vad i 3

kap. 9 § 1 mom. strafflagen är stadgat.Har vid utförandet av handräckningsupp-

drag strängare maktmedel tillgripits än vadsom med hänsyn till uppdragets art ochmotståndets farlighet samt med beaktandeav situationen i övrigt kan anses försvarligt,skall gärningsmannen dömas med iaktta-gande av vad för motsvarande fall i 3 kap.9 § 2 mom. strafflagen är stadgat.

8 §Bestämmelser om excess i nödvärn finns i

4 kap. 4 § 2 mom. och 7 § strafflagen.Bestämmelser om excess i samband med

användning av maktmedel finns i 4 kap. 6 §3 mom. och 7 § strafflagen.


20 .———

RP 44/2002 rd316

14.

Lag

om ändring av 74 § sjömanslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i sjömanslagen av den 7 juni 1978 (423/1978) 74 § 1 och 2 mom. som följer:


74 §


För upprätthållande av ordningen på far-tyget äger befälhavaren och person som bi-träder honom rätt att bruka maktmedel, sommed hänsyn till motståndets farlighet ochmed beaktande även av situationen i övrigtkan anses försvarliga.

Har i fall som avses i 1 mom. använtssträngare maktmedel än vad som enligt sag-da moment kan anses försvarligt, kan gär-ningsmannen dömas till enligt 3 kap. 2 § 1mom. strafflagen nedsatt straff. Var förhål-landena sådana, att gärningsmannen ickekunde besinna sig, får han icke dömas tillstraff.— — — — — — — — — — — — — —

74 §


Befälhavaren och en person som bistår be-fälhavaren har rätt att använda sådanamaktmedel som är nödvändiga för att upp-rätthålla ordningen på fartyget och som kananses försvarliga med beaktande av hur far-ligt motståndet är samt situationen också iövrigt.

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap.6 § 3mom. och 7 § strafflagen (39/1889).

— — — — — — — — — — — — — —


20 .———

RP 44/2002 rd 317

15.

Lag

om ändring av 3 kap. 30 § utsökningslagen

I enlighet med riksdagen beslutändras i utsökningslagen av den 3 december 1895 (37/1895) 3 kap. 30 §, sådan den lyder i

lag 622/1967, som följer:


3 kap.

Allmänna stadganden om verkställighet av domar och utslag

30 §Utmätningsman vare berättigad, att, såvitt

det för verkställigheten erfordras, låta öppnalås och dörrar samt genomsöka hus och för-varingsställen. Möter utmätningsman mot-stånd, vare han berättigad till handräckningav polisen, men må han även själv tillgripasådana maktmedel som med hänsyn tilltjänsteåtgärdens art och motståndets farlig-het samt med beaktande av situationen i öv-rigt kunna anses försvarliga.

30 §Utmätningsmannen har rätt att låta öppna

lås och dörrar samt genomsöka hus och för-varingsställen, om det behövs för verkstäl-ligheten. Om utmätningsmannen möter mot-stånd har han rätt till handräckning av poli-sen, men han får också själv använda sådanamaktmedel som är nödvändiga för att brytamotståndet och som kan anses försvarligamed beaktande av tjänsteuppdragets art ochhur farligt motståndet är samt situationenockså i övrigt.



20 .———

RP 44/2002 rd318

16.

Lag

om ändring av 6 § lagen om säkerhetskontroller vid domstolar

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 3 december 1999 om säkerhetskontroller vid domstolar (1121/1999) 6 §

som följer:


6 §


Om en person vägrar underkasta sig ensäkerhetskontrollåtgärd, kan säkerhetskon-trollören avlägsna honom eller henne fråndomstolen.

För att avlägsna en person från domstolenkan säkerhetskontrollören vid behov använ-da sådana maktmedel som kan anses varaförsvarliga med hänsyn till personens upp-trädande och övriga omständigheter. Någonannan anställd vid domstolen än en tjänste-man och en sådan säkerhetskontrollör somavses i 4 § 2 mom. får dock inte användamaktmedel för att avlägsna en person fråndomstolen, om inte något annat följer av an-nan lagstiftning.

6 §


Om en person vägrar underkasta sig ensäkerhetskontrollåtgärd, kan säkerhetskon-trollören avlägsna honom eller henne fråndomstolen.

Säkerhetskontrollören kan vid behov an-vända sådana maktmedel som är nödvändi-ga för att avlägsna en person från domsto-len och som kan anses försvarliga medbeaktande av personens uppträdande ochövriga omständigheter. Någon annananställd vid domstolen än en tjänsteman ochen sådan säkerhetskontrollör som avses i 4 §2 mom. får dock inte använda maktmedelför att avlägsna en person från domstolen,om inte något annat följer av annanlagstiftning.Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 §3 mom. och 7 § strafflagen (39/1889).


20 .———

RP 44/2002 rd 319

17.

Lag

om ändring av 6 § lagen om säkerhetskontroller inom flygtrafiken

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 22 april 1994 om säkerhetskontroller inom flygtrafiken (305/1994) 6 § 2



6 §


— — — — — — — — — — — — — —En person kan vid behov avlägsnas med

sådana maktmedel som kan anses vara för-svarliga med beaktande av äventyrandet avsäkerheten inom flygtrafiken, hur den per-son som skall avlägsnas uppträder samt för-hållandena i övrigt.

6 §


— — — — — — — — — — — — — —När en person skall avlägsnas kan vid be-

hov användas sådana maktmedel som ärnödvändiga för att avlägsna honom frånflygfältsområdet eller flygplatsbyggnadenoch som kan anses försvarliga med beaktan-de av hur säkerheten inom flygtrafikenäventyras, hur den person som skall avlägs-nas uppträder och övriga omständigheter.



20 .———

RP 44/2002 rd320

18.

Lag

om ändring av 31 § territorialövervakningslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i territorialövervakningslagen av den 18 augusti 2000 (755/2000) 31 § 3 mom. som

följer:


31 §


En territorialövervakningsmyndighet somavses i 23 § 1 mom. har vid utförandet av eni denna lag föreskriven uppgift rätt att i syfteatt bryta motstånd, gripa en person, flytta ettfordon, ett luftfartyg eller ett fartyg ellerverkställa ett förordnande enligt 25 § an-vända sådana behövliga maktmedel som kananses försvarliga med beaktande av hur vik-tigt och brådskande uppdraget är, hur farligtmotståndet är, de resurser som står till för-fogande samt övriga omständigheter sominverkar på helhetsbedömningen av situa-tionen.

Om användningen av maktmedel beslutarden territorialövervakningsmyndighet somutför övervakningen, om inte något annatföljer av 33 eller 34 §.

Om nödvärn och nödtillstånd föreskrivs istrafflagen.

31 §


En territorialövervakningsmyndighet somavses i 23 § 1 mom. har vid utförandet av eni denna lag föreskriven uppgift rätt att i syfteatt bryta motstånd, gripa en person, flytta ettfordon, ett luftfartyg eller ett fartyg ellerverkställa ett förordnande enligt 25 § an-vända sådana behövliga maktmedel som kananses försvarliga med beaktande av hur vik-tigt och brådskande uppdraget är, hur farligtmotståndet är, de resurser som står till för-fogande samt övriga omständigheter sominverkar på helhetsbedömningen av situa-tionen.

Om användningen av maktmedel beslutarden territorialövervakningsmyndighet somutför övervakningen, om inte något annatföljer av 33 eller 34 §.

Bestämmelser om excess i samband medanvändning av maktmedel finns i 4 kap. 6 §3 mom. och 7 § strafflagen. Om nödvärn be-stäms i 4 kap. 4 § strafflagen och om nöd-tillstånd i 5 § i samma kapitel.


20 .———

RP 44/2002 rd 321

19.Lag

om ändring av 22 d § mentalvårdslagen

I enlighet med riksdagens beslutfogas till 22 d § mentalvårdslagen av den 14 december 1990 (1116/1990), sådan den lyder i

lag 1423/2001, ett nytt 4 moment som följer:


22 d §


En patient får förbjudas att lämna sjuk-husområdet eller en viss vårdenhets lokaler.Om patienten lämnar sjukhuset utan tillståndeller inte återvänder efter att ha fått tillstånd,får han eller hon hämtas till sjukhuset.

För att förhindra att patienten avlägsnarsig eller för att flytta patienten får personersom tillhör vårdenhetens personal användamaktmedel i den mån det behövs och kananses försvarligt. Den behandlande läkarenbeslutar om begränsning av patientens frihetatt röra sig i vårdenheten.

Frågan om huruvida maktmedlen är för-svarliga skall bedömas med hänsyn till or-saken till patientens sjukhusvistelse, denfara för patientens eller andras hälsa ellersäkerhet som följer av att patienten avlägs-nar sig, de disponibla resurserna och övrigaomständigheter som inverkar på helhetsbe-dömningen av situationen.

22 d §


En patient får förbjudas att lämna sjuk-husområdet eller en viss vårdenhets lokaler.Om patienten lämnar sjukhuset utan tillståndeller inte återvänder efter att ha fått tillstånd,får han eller hon hämtas till sjukhuset.

För att förhindra att patienten avlägsnarsig eller för att flytta patienten får personersom tillhör vårdenhetens personal användamaktmedel i den mån det behövs och kananses försvarligt. Den behandlande läkarenbeslutar om begränsning av patientens frihetatt röra sig i vårdenheten.

Frågan om huruvida maktmedlen är för-svarliga skall bedömas med hänsyn till or-saken till patientens sjukhusvistelse, denfara för patientens eller andras hälsa ellersäkerhet som följer av att patienten avlägs-nar sig, de disponibla resurserna och övrigaomständigheter som inverkar på helhetsbe-dömningen av situationen.

Om excess vid användningen av maktme-del bestäms i 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §strafflagen (39/1889).

———Denna lag träder i kraft den 20 .

———

RP 44/2002 rd322

20.

Lag

om ändring av 35 § lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar och om förvars-enheter

I enlighet med riksdagens beslutfogas till 35 § lagen den 15 februari 2002 om bemötande av utlänningar som tagits i förvar

och om försvarsenheter (116/2002) ett nytt 3 mom. som följer:


35 §


Direktören för förvarsenheten och en föruppgiften utbildad person i tjänsteförhållan-de till förvarsenheten har vid skötseln avsina åligganden vid förvarsenheten rätt attanvända maktmedel

1) för att utföra säkerhetskontroll av en ut-länning som tagits i förvar,

2) för att förrätta kroppsvisitation av en ut-länning som tagits i förvar,

3) för att kvarhålla en utlänning som tagitsi förvar,

4) för att ta förbjudna ämnen ifrån en ut-länning som tagits i förvar,

5) för att förhindra utomståendes inträde iförvarsenheten och för att avlägsna utomstå-ende från förvarsenheten, samt

6) för att förhindra en gärning eller situa-tion som äventyrar förvarsenhetens eller en iförvar tagen utlännings säkerhet.

Vapen eller andra maktmedelsredskap fårinte användas i situationer som avses i 1mom. Maktmedlen skall vara nödvändigaoch försvarliga med tanke på omständighe-terna. Vid bedömningen av användningenav maktmedel skall hänsyn tas till hur vik-tigt och brådskande uppdraget är, hur farligtmotståndet är, vilka resurser som står till

35 §


Direktören för förvarsenheten och en föruppgiften utbildad person i tjänsteförhållan-de till förvarsenheten har vid skötseln avsina åligganden vid förvarsenheten rätt attanvända maktmedel

1) för att utföra säkerhetskontroll av en ut-länning som tagits i förvar,

2) för att förrätta kroppsvisitation av en ut-länning som tagits i förvar,

3) för att kvarhålla en utlänning som tagitsi förvar,

4) för att ta förbjudna ämnen ifrån en ut-länning som tagits i förvar,

5) för att förhindra utomståendes inträde iförvarsenheten och för att avlägsna utomstå-ende från förvarsenheten, samt

6) för att förhindra en gärning eller situa-tion som äventyrar förvarsenhetens eller en iförvar tagen utlännings säkerhet.

Vapen eller andra maktmedelsredskap fårinte användas i situationer som avses i 1mom. Maktmedlen skall vara nödvändigaoch försvarliga med tanke på omständighe-terna. Vid bedömningen av användningenav maktmedel skall hänsyn tas till hur vik-tigt och brådskande uppdraget är, hur farligtmotståndet är, vilka resurser som står till


323

förfogande samt övriga omständigheter somär av betydelse för en helhetsbedömning avsituationen.

förfogande samt övriga omständigheter somär av betydelse för en helhetsbedömning avsituationen.

Om excess vid användningen av maktme-del bestäms i 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 §strafflagen (39/1889).

———Denna lag träder i kraft den 20 .

———

RP 44/2002 rd324

21.

Lag

om ändring av 8 och 38 § militära disciplinlagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i militära disciplinlagen av den 25 mars 1983 (331/1983) 8 § och 38 § 3 mom., dessa

lagrum sådana de lyder, 8 § delvis ändrad i lagarna 652/1991 och 991/1997 samt 38 § 3 mom.i nämnda lag 991/1997, som följer:


8 §Har den som ådömts eller påförts discipli-

när påföljd, innan ärendet avgjorts, med an-ledning av brottet varit berövad sin frihet,skall från disciplinstraffet eller den discipli-nära tillrättavisningen göras i 3 kap. 11 §strafflagen avsedd avräkning.

Har gärningsmannen antingen helt ellerdelvis utstått ett straff eller en disciplinärtillrättavisning som påförts honom i disci-plinärt förfarande, och döms gärningsman-nen därefter vid domstol till straff för sam-ma brott, skall det straff och den tillrättavis-ning som redan verkställts i skälig mån be-aktas som avräkning eller anses motsvarafullt avtjänat straff.

När den avräkning som avses i 1 och 2mom. görs motsvarar ett dygns frihetsberö-vande ett arrestdygn, disciplinbot för två da-gar, två dygns utegångsstraff eller utegångs-förbud och tre gånger extratjänst.

8 §Om den som har ådömts eller påförts en

disciplinär påföljd, innan ärendet har av-gjorts, med anledning av brottet har varit be-rövad sin frihet, skall från disciplinstraffeteller den disciplinära tillrättavisningen görasden avräkning som avses i 6 kap. 13 §strafflagen.

(se strafflagen 6 kap. 16 §)


38 §— — — — — — — — — — — — — —

När förmannen upphäver ett beslut kanhan bestämma att ärendet skall tas till nybehandling eller omedelbart själv ta det tillavgörande eller hänskjuta det till en behörigåklagare. När ärendet tas till ny behandlingiakttas bestämmelserna i 8 § 2 mom. i till-lämpliga delar.

38 §— — — — — — — — — — — — — —

När förmannen upphäver ett beslut kanhan bestämma att ärendet skall tas till nybehandling eller omedelbart själv ta det tillavgörande eller hänskjuta det till en behörigåklagare. När ärendet tas till ny behandlingiakttas bestämmelserna i 6 kap. 16 §strafflagen i tillämpliga delar.


20 .———

RP 44/2002 rd 325

22.

Lag

om ändring av 6 § lagen om unga förbrytare

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 31 maj 1940 om unga förbrytare (262/1940) 6 §, sådan den lyder delvis

ändrad i lag 3/1969, som följer:


6 §Beträffande straff, som skall ådömas ung

förbrytare för brott, som han begått föreaderton års ålder, gälle vad i 3 kap. 2 §strafflagen är stadgat.

6 §På straff som en ung förbrytare skall dö-

mas till för brott som han begått före 18 årsålder tillämpas 6 kap. 8 § 1 mom. 3 punktenoch 2 mom. strafflagen (39/1889).


20 .———

RP 44/2002 rd326

23.

Lag

om ändring av 16 § lagen om ordningsbotsförfarande

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 21 januari 1983 om ordningsbotsförfarande (66/1983) 16 § 3 mom. som

följer:


16 §— — — — — — — — — — — — — —

Ordningsbotsdomaren kan under de förut-sättningar som är stadgade i 3 kap. 5 §strafflagen avstå från att ådöma straff.— — — — — — — — — — — — — —

16 §— — — — — — — — — — — — — —

Ordningsbotsdomaren kan under de förut-sättningar som anges i 6 kap. 12 § straffla-gen avstå från att döma ut ett straff.— — — — — — — — — — — — — —


20 .———

RP 44/2002 rd 327

24.

Lag

om ändring av 7 § lagen om internering av farliga återfallsförbrytare

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 9 juli 1953 om internering av farliga återfallsförbrytare (317/1953) 7 §,

sådan den lyder i lag 303/1971, som följer:


7 §Då dom, enligt vilken förbrytare kan för-

ordnas till internering i tvångsinrättning,vunnit laga kraft, skall frågan om interner-ing upptagas till behandling, då minst entredjedel av det ådömda straffet verkställts,varvid av domstol med stöd av 3 kap. 11 §strafflagen gjort avdrag ej medräknas, docksenast inom ett år från det domen gavs, ochofördröjligen avgöras av fängelsedomstolen.Denna skall förordna att förbrytaren skallinterneras i tvångsinrättning, om han bör an-ses farlig för annans liv eller hälsa på sättsom avses i 1 § 2 mom.

7 §När en dom enligt vilken det kan bestäm-

mas att en förbrytare skall interneras itvångsinrättning har vunnit laga kraft, skallfrågan om internering tas till behandling dåminst en tredjedel av det straff som hardömts ut har verkställts, varvid den avräk-ning som domstolen har gjort med stöd av 6kap. 13 § strafflagen inte beaktas, dock se-nast inom ett år från det domen gavs, ochofördröjligen avgöras av fängelsedomstolen.Denna skall bestämma att förbrytaren skallinterneras i tvångsinrättning, om han skallanses farlig för någons liv eller hälsa enligt1 § 2 mom.


20 .———

RP 44/2002 rd328

25.

Lag

om ändring av lagen om samhällstjänst

I enlighet med riksdagens beslutupphävs i lagen den 12 december 1996 om samhällstjänst (1055/1996) 3 och 4 §, av dessa

3 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 754/1997, samtfogas till 1 §, sådan den lyder delvis ändrad i lag 138/2001, ett nytt 3 mom. som följer:

Gällande lydelse Föreslagen lydelsen

1 §

Samhällstjänst

Samhällstjänst är ett straff som döms ut istället för ett ovillkorligt fängelsestraff. Denomfattar minst 20 och högst 200 timmar re-gelbundet, oavlönat arbete som utförs underövervakning.

Högst fem timmar av ett samhällstjänst-straff kan dock avtjänas så att tjänster av-sedda att minska rusmedelsproblem anlitaspå ett sätt som kriminalvårdsväsendet god-känner.

1 §

Samhällstjänst

Samhällstjänst är ett straff som döms ut istället för ett ovillkorligt fängelsestraff. Denomfattar minst 20 och högst 200 timmar re-gelbundet, oavlönat arbete som utförs underövervakning.

Högst fem timmar av ett samhällstjänst-straff kan dock avtjänas så att tjänster av-sedda att minska rusmedelsproblem anlitaspå ett sätt som kriminalvårdsväsendet god-känner.

I fråga om dömande till samhällstjänstgäller vad som bestäms särskilt.

3 §

Dömande till samhällstjänst

En gärningsman1) som döms till fängelse,2) för vilken fastställs ett gemensamt

fängelsestraff, eller3) för vilken det bestäms att ett villkorligt

fängelsestraff helt eller delvis skall verkstäl-las

döms till samhällstjänst i stället för ettovillkorligt fängelsestraff som är utdömt fören viss tid, högst åtta månader, om inteovillkorliga fängelsestraff, tidigare sam-hällstjänststraff eller andra vägande skälskall anses utgöra hinder för att ett samhälls-tjänststraff döms ut.

Vad 7 kap. 6—8 § strafflagen stadgar om

(upphävs, se strafflag 6 kap. 11 § 1 mom.och 7 kap. 7 §)


329

bestämmande av ett gemensamt straff förden som redan har dömts till fängelsestraffskall också tillämpas om han har dömts tillsamhällstjänst. Vid tillämpning av 7 kap. 6§ strafflagen jämställs en dom som avsersamhällstjänst med en dom som avser ettovillkorligt fängelsestraff.

Samhällstjänst kan inte bestämmas somgemensamt straff för brott, om ett ovillkor-ligt fängelsestraff redan har bestämts för nå-got av dem i samma eller högre rättsinstans.

Tidigare samhällstjänst kan då ett nyttstraff döms ut beaktas på motsvarande sättsom ett tidigare ovillkorligt fängelsestraffenligt 7 kap. 6 § strafflagen.

4 §

Samtycke och lämplighet

För att gärningsmannen skall kunna dö-mas till samhällstjänst krävs att han harsamtyckt till att utföra sådan och att det kanantas att han kommer att klara av den.

(upphävs, se strafflag 6 kap. 11 § 2 mom.)


20 .———

RP 44/2002 rd330

26.Lag

om upphävande av 3 och 12 § förordningen om införande av strafflagen

I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:


3 §På ett brott tillämpas den lag som gällde

när brottet begicks.Om vid tiden för domen gäller en annan

lag än den som gällde vid tiden för gärning-en, skall dock den nya lagen tillämpas såvi-da den leder till ett lindrigare slutresultat.Har den nya lagen trätt i kraft först sedanmålet avgjordes i första instans, skall full-följdsdomstolen tillämpa den nya lagen en-dast om något straff för gärningen inte skalldömas ut enligt den nya lagen eller om till-lämpning av den lag som gällde vid gär-ningstiden skulle leda till ett väsentligtsträngare slutresultat.

Har avsikten varit att lagen skall vara ikraft endast en viss tid, skall på en gärningsom har begåtts under dess giltighetstid till-lämpas den lag som gällde vid tiden för gär-ningen, om inte något annat stadgas.

(upphävs, se strafflag 3 kap. 2 §).

12 §Ej må någon sjelfvilligt återtaga det, som

han vidkännes, ehvad det är genom brotthonom afhändt, eller han tappat det, utan an-lite polismyndighet eller domaren; dock måhan återtaga det af lös eller okänd person,eller af den, som misstänkes vilja rymma,eller å färsk gerning af förbrytare.

(upphävs, se tvångsmedelslag 1 kap. 2 a §)


20 .———

RP 44/2002 rd - FINLEXRP 44/2002 rd 229105P Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till...

Documents

Transcript of RP 44/2002 rd - FINLEXRP 44/2002 rd 229105P Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till...