JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

Rättssäkerhet inom psykiatrisk

tvångsvård

Pauline Jonsson

Examensarbete i offentlig rätt, 30 hp Examinator: Pernilla Leviner

Stockholm, Vårterminen 2017

i

Abstract

This study focuses on the legal term “rättssäkerhet” (which not easily can be translated into a

legal term in English) within compulsory psychiatric care in Sweden. Rättssäkerhet is under

dispute within the Swedish legal doctrine. This study concludes that rättssäkerhet aims to en-

sure that the legal system is foreseeable and thereby prevent arbitrary exercise of power. In

order to ensure foreseeability within the legal system there are mainly three different aspects

one must take into consideration:

- The rule of law - all exercise of power must be in accordance with the legislation,

- Objectivity - the application of the law must be based on impartiality and objectivity,

and

- Controllability - there must be a legal instrument which can control that the exercise of

power is in accordance with the legislation and is based on impartiality and object-

tivity.

Since the legal consequences of compulsory psychiatric care have a big impact on the indi-

vidual person and their life, this study concludes that it is not possible to analyze the proce-

dure without an ethical perspective on the law as well. Human rights document such as the

second chapter in the instrument of government (regeringsformen) and the European conven-

tion on human rights (ECHR) along with the corresponding jurisprudence has therefore been a

big part of the material the analysis is based on. Furthermore have the legislation, preparatory

work, jurisprudence and the legal doctrine regarding compulsory psychiatric care constituted

a big part of the material which the analysis is based on.

This study concludes that there are some severe insufficiency within the legislation and judi-

cial procedure when it comes to compulsory psychiatric care and rättssäkerhet. To name a

few, non-institutional compulsory psychiatric care is not compellable with the rule of law and

institutional compulsory psychiatric care authorize compulsory measures which are not com-

pellable with the requirement of controllability and article 13 ECHR.

The thesis is based on legal positivism as a method. Since the method does not include any

empirical element this study could not answer the question whether the procedure in practice

is compellable with the requirement of objectivity. However this study show some indications

that the procedure may not be compellable with the requirements which are included in the

ii

principle of objectivity. A conclusion in this matter is that the government ought to investigate

whether the institute of disqualification of judge and expert evidence is enough to ensure that

the application of the law in regards to compulsory psychiatric care is based on impartiality

and objectivity.

iii

Innehållsförteckning

1. Inledning 11.1 Ämne 11.2 Syfte och frågeställningar 21.3 Avgränsningar 21.4 Metod och material 31.5 Språk 51.6 Disposition 5

2. Rättssäkerhet 72.1 Rättssäkerhetsbegreppets utveckling 72.2 Modern rättssäkerhet 8

2.2.1 Formell rättssäkerhet 82.2.2 Materiell rättssäkerhet 112.2.3 Mänskliga fri- och rättigheter som en del av rättssäkerhetsbegreppet 15

2.3 Rättssäkerhet och effektivitet 172.4 Rättssäkerhet - min definition 17

3. Legalitet 193.1 Legalitetsprincipen 193.2 Vilka situationer får lagstiftningen omfatta? 203.3 Lagenliga beslut 223.4 Lagen om psykiatrisk tvångsvård 23

3.4.1 Allvarlig psykisk störning 243.4.2 Sluten psykiatrisk tvångsvård 263.4.3 Öppen psykiatrisk tvångsvård 273.4.4 Patienten motsätter sig vården 28

3.5 Särskilt om problematiken beträffande den öppna psykiatriska tvångsvården 313.6 Avslutande reflektioner 33

4. Objektivitet - Opartiskhet och saklighet 354.1 Objektivitets- och likhetsprincipen 354.2 Opartiskhet i den materiella lagstiftningen 374.3 Saklighet i den materiella lagstiftningen 40

4.3.1 Officialprincipen 404.3.2 Sakkunnigutlåtande 414.3.3 Motiveringsskyldigheten 43

4.4 Sakkunnig ledamot i rätten? 464.5 Avslutande reflektioner 49

5. Kontrollerbarhet - Rätten till domstolsprövning 515.1 Rätt till domstolsprövning 515.2 När hamnar mål om psykiatrisk tvångsvård i domstol enligt LPT? 53

5.2.1 Beslut om intagning till och ansökan om psykiatrisk tvångsvård 535.2.2 Övriga beslut inom LPT 57

5.3 Muntlig förhandling 605.4 Offentligt biträde 625.5 Avslutande kommentarer 64

6. Sammanfattande slutsatser 66Källförteckning 70

iv

Förkortningslista

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

FL Förvaltningslag (1986:223)

FPL Förvaltningsprocesslag (1971:291)

FT Förvaltningsrättslig tidskrift

HD Högsta domstolen

HFD Högsta förvaltningsdomstolen/ Högsta

förvaltningsdomstolens årsbok

HSL Hälso- och sjukvårdslag (1982:763)

JO Justitieombudsmannen

JT Juridisk tidskrift

LPT Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Lob Lag (1996:1620) om offentligt biträde

NJA Nytt juridiskt arkiv

OSL Offentlighets- och sekretesslag (2009:400)

Prop. Proposition

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Kungörelse (1974:152) om beslutad

ny regeringsform

RÅ Regeringsrättens årsbok

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk juristtidning

TF Tryckfrihetsförordning (1949:105)

1

1. Inledning

1.1 Ämne

Psykiatrilagstiftningen är tämligen unik inom det svenska rättssystemet på så vis att lagen

träffar situationer där personer från olika vetenskapsområden möts och spelar nyckelroller.

Medicinskt skolade läkare har som uppgift att utreda personens vårdbehov med utgångspunkt

i lagstiftningen, utan någon vidare juridisk utbildning. Därefter har juridiskt skolade domare

som uppgift att avgöra huruvida rekvisiten för tvångsvård är uppfyllda, utan någon medicinsk

utbildning.

Syftet med tvångsvården enligt lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) är inte att

personen ska botas från sin allvarliga psykiska störning, utan att vård ska kunna komma till

stånd på frivillig basis. Vård med tvång är en form av undantagsföreteelse som har till syfte

att vara av temporär art.1 När en person tvångsomhändertas med stöd av LPT aktualiseras

många maktbefogenheter hos vårdgivaren samtidigt som patientens rättigheter såsom rörelse-

friheten och skydd av den personliga integriteten inskränks. Eftersom psykiatrisk tvångsvård

innebär stora inskränkningar i grundläggande mänskliga rättigheter är det viktigt att rättssy-

stemet verkar för att upprätthålla en hög nivå av rättssäkerhet. Ett sådant konstaterande väcker

många intressanta och viktiga frågor såsom, hur kan staten garantera rättssäkerhet för enskilda

individer när två vetenskapliga världar möts och vad innebär rättssäkerhet för en person som

tvångsvårdas? Ämnet kan problematiseras vidare men bottnar slutligen i huruvida staten kan

garantera att endast de personer som faktiskt uppfyller lagstiftningens rekvisit bereds vård

med stöd av LPT eller om det föreligger en risk att personer som inte bör vårdas med tvångs-

vård ändå underkastas sådan vård.

Arbetets fokus kommer främst fästas vid rättssäkerheten i samband med själva domstolsförfa-

randet i LPT-mål. Valet att endast behandla domstolsförfarandet motiveras av att det är i det

stadiet av processen som mötet mellan de två vetenskaperna, juridik och medicin, blir som

tydligast. Det är först när målet tas upp till domstol som jurister har att bedöma medicinska

utlåtanden och huruvida en person lider av en allvarlig psykisk störning. Domstolsförfarandet

1 Grönwall, och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 2 § LPT.

2

utgör också en rättssäkerhetsgaranti i sig,2 varför den delen av processen är av extra intresse

när förfarandet ska analyseras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Rättssäkerhetsgarantierna

vid intagningsförfarandet är också intressanta för att få en bild av rättssäkerheten i hela LPT-

processen och en del frågeställningar som berörs i det här arbetet kan även överföras på intag-

ningsförfarandet. Det är dock domstolen som har mandat att vid återkommande tillfällen ge

sitt medgivande avseende vårdens fortsatta gång med upp till sex månader åt gången, vilket är

betydligt längre än de inledande fyra veckorna som chefsöverläkaren kan besluta om.3 Av den

anledningen ökar även betydelsen av rättssäkerhet när mål om psykiatrisk tvångsvård är fö-

remål för domstolsprövning.4

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med det här arbetet är att belysa och diskutera de åtgärder den svenska staten har vidta-

git för att säkerställa att rättssäkerhet uppnås i mål enligt LPT. Syftet kommer uppnås genom

att följande frågeställningar besvaras:

- Hur bör rättssäkerhet förstås vid beslut om psykiatrisk tvångsvård?

- Vilka rättssäkerhetsgarantier kan, mot bakgrund av ovan, identifieras inom det

svenska LPT-förfarandet?

- Mot bakgrund av ovan, är det svenska LPT-förfarandet rättssäkert?

1.3 Avgränsningar

Arbetet kommer att avgränsas på så vis att de åtgärder som har till syfte att garantera rätts-

säkerheten på ett mer generellt plan och således tillämpas inom fler rättsområden endast

kommer beröras ytligt. Vid analysen kommer fokus främst läggas vid de åtgärder som är spe-

cifika för just LPT-processen i förvaltningsdomstolarna.

För att besvara frågan hur dessa åtgärder de facto påverkar rättssäkerheten i praktiken krävs

mer omfattande empiriska studier vilket inte är möjligt att genomföra inom ramen för det här

examensarbetet. Vidare har jag inte någon medicinsk utbildning och arbetet gör därför inte

anspråk på att svara på några medicinska frågeställningar som uppkommer under arbetets

gång. Arbetet avgränsas därför till att endast behandla rättssäkerhetsgarantierna inom LPT på

ett mer teoretiskt och rättspositivistiskt plan för att på så vis kunna belysa och diskutera den 2 Se nedan kap. 2 och 5. 3 Se nedan kap. 5.1.1. 4 Se nedan kap. 4.3.1.

3

eventuella problematik som kan uppstå beträffande rättssäkerhet vid beslut om psykiatrisk

tvångsvård.

En allmän rättssäkerhetsgaranti som brukar nämnas i den juridiska litteraturen är offentlig-

heten i förvaltningen. Detta regleras främst i både tryckfrihetsförordningen (1949:105) (TF)

och offenlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL).5 Offentligheten i förvaltningen är mer

av en kollektiv rättssäkerhetsgaranti.6 Med detta i beaktande har jag valt att avgränsa arbetet

på så vis att det inte kommer omfatta reglerna i TF och OSL, eftersom syftet med det här

arbetet främst är rättssäkerheten för den enskilda individen i det enskilda fallet. En diskussion

kring ovan nämnda frågeställningar är till viss del av intresse för den enskilda individen, men

för att kunna beröra de frågeställningar som väcks kring TF och OSL kommer diskussionen

hamna för långt ifrån arbetets kärna.

1.4 Metod och material

Arbetet har bedrivits inom ramen för den så kallade rättsdogmatiska metoden, vilket utgör en

form av positivrättslig forskning. Innebörden av den rättsdogmatiska metoden är något

omdiskuterat. I det här arbetet har jag valt att använda mig av Aleksander Peczeniks definition

av den rättsdogmatiska metoden, som tillåter författaren att ha ett kritiskt förhållningssätt till

rätten.

Rättsdogmatiken har till syfte att tolka och systematisera gällande rätt. Till skillnad från den

praktiskt arbetade juristen som har i uppdrag att finna svaret på en specifik rättsfråga arbetar

rättsdogmatiker på ett mer abstrakt plan och eftersträvar resultat av generell karaktär. Som

rättsdogmatiker har författaren i uppgift att systematisera och tolka gällande rätt. Detta är

dock inte det enda som faller inom den rättsdogmatiska metoden. Författaren bör i sitt arbete

även ställa sig kritisk till både andra rättsvetenskapliga arbeten och rättssystemet i sig. Med

andra ord ska rättsdogmatikern försöka att utvärdera resultaten av systematiseringen. Det

betyder dock inte att slutsatserna alltid behöver bli att det föreligger allvarliga fel eller brister i

det undersökta rättssystemet.7 Utgångspunkten i det här arbetet är följaktligen att den rätts-

dogmatiska metoden ger utrymme för författaren att i analysen ha ett kritiskt förhållningssätt 5 SOU 2014:76 s. 439 f. 6 Jfr. SOU 2014:76 s. 439 f. 7 Peczenik i FT 2/1990 s. 41 ff., Jfr. även Kleineman, Rättsdogmatisk metod, i Korling, Zamboni, (red.) Juridisk Metodlära, 2013, s. 24, Lavin i FT 3/1990 s.71 och Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2015, s. 43 ff.

4

till rätten, för att på så vis skapa förutsättningar för författaren att bidra till utvecklingen av

rättsvetenskapen.

Den som tillämpar den rättsdogmatiska metoden har ett visst förutbestämt material att an-

vända sig av, de så kallade rättskällorna. Rättskällorna kan delas in i olika kategorier beroende

på dess betydelse för tolkningen och systematiseringen av gällande rätt. Lagstiftning och före-

skrifter som aktualiseras inom arbetets syfte ska beaktas.8 I det här arbetet är det främst LPT

som aktualiseras men även annan allmän förvaltningsrättslig lagstiftning kan bli aktuell att

beakta för att besvara frågeställningarna.

Vidare bör prejudikat, förarbeten till aktuell lagstiftning samt internationella konventioner

som ligger till grund för inhemsk lagstiftning beaktas.9 Förarbetena till den lagstiftning som

behandlas i arbetet kommer således att ingå i materialet men även förarbeten till lagstiftning

som är närliggande eller behandlar aspekter som kan vara av värde för att exempelvis jämföra

olika rättsområden. Detsamma gäller beträffande prejudikat. Arbetet berör rättsområden som

omfattas av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-

läggande friheterna (EKMR). Delar av konventionstexten och prejudikat från Europadomsto-

len kommer därför att ingå i materialet som ska behandlas inom ramen för det här arbetet.

Slutligen får även rättskällor såsom exempelvis icke prejudicerande beslut och domar samt

den rättsvetenskapliga litteraturen beaktas i juridisk argumentation.10 I det här arbetet kommer

jag delvis att använda mig av beslut från Justitieombudsmannen (JO), eftersom JO har till

uppgift att granska de nationella myndigheternas arbete och huruvida det är förenligt med den

lagstiftning som finns.11 Beslut från JO kan således ha en vägledande funktion vid tolkning

och tillämpning av rättsregler som är av vikt för den här studien. Med anledning av att be-

greppet rättssäkerhet är omtvistat är det av vikt att behandla ett flertal olika källor från olika

författare för att få en klar bild över vad rättssäkerhetsdebatten utgörs av och därefter dra slut-

satser beträffande rättssäkerhetens innebörd vid psykiatrisk tvångsvård. För att få tillgång till

ett omfattande material kommer utöver avhandlingar och kurslitteratur även artiklar från Juri-

8 Peczenik i FT 2/1990 s. 47. 9 Peczenik i FT 2/1990 s. 48. 10 Peczenik i FT 2/1990 s. 48. 11 http://www.jo.se/, 2017-05-21.

5

disk Tidskrift (JT), Svensk Juristtidning (SvJT) och Förvaltningsrättslig Tidskrift (FT) utgöra

en stor del av materialet.

1.5 Språk

En utgångspunkt och strävan är att arbetet ska vara av vetenskaplig karaktär. Det är därför

viktigt att både den deskriptiva tillika den analytiska delen av arbetet håller en hög nivå av

neutralitet samt objektivitet.12 Språket är därför medvetet könsneutralt hållet som en del i att

upprätthålla en hög nivå av neutralitet. Undantag görs för fall då personer benämns vid namn

samt vid hänvisningar till vad de personerna har anfört.

1.6 Disposition

Arbetet är indelat i sex avsnitt. I det inledande kapitlet, som presenterats ovan, introduceras

ämnesvalet tillsammans med syfte, frågeställningar, avgränsning samt metod och material

Detta utgör ramen för uppsatsen. För att analysera LPT-förfarandet utifrån ett rättssäkerhets-

perspektiv, är det av vikt att inledningsvis klargöra för innebörden av rättssäkerhet. I kapitel

två, som behandlar rättssäkerhetsbegreppet på ett djupgående plan, kommer mitt analytiska

förhållningssätt till rätten att presenteras. I kapitlet framkommer det att rättssäkerhet är ett

omdiskuterat juridiskt begrepp som har till syfte att verka för en förutsebar förvaltning och

offentlig maktutövning. I kapitlet klarläggs det att legalitet, objektivitet och kontrollerbarhet

är fundamentala förutsättningar för att förvaltningen ska vara förutsebar och således rätts-

säker. Därför kommer efterföljande kapitel tre, fyra och fem att behandla varje rättssäkerhets-

aspekt i relation till LPT-förfarandet var för sig.

I kapitel tre analyseras LPT-lagstiftningen utifrån rättssäkerhetskravet på legalitet. Fokus

kommer främst fästas vid förutsättningarna för de två olika vårdformerna, sluten och öppen

psykiatrisk tvångsvård, och huruvida lagstiftningen är förenlig med legalitetsprincipen och

ändamålet med rättssäkerhetsbegreppet.

Kapitel fyra behandlar objektivitetskravet som främst består av krav på opartiskhet och sak-

lighet inom förvaltningen. Centralt för analysen är åtgärderna som lagstiftaren har vidtagit i

syfte att säkerställa att förfarandet uppfyller kraven som omfattas av objektivitetsprincipen.

Däribland omfattas jävsbestämmelserna, officialprincipen, sakkunnigutlåtande och motive-

12 Nordenstam, Genusperspektiv på språk, Högskoleverket, 2003, s. 9.

6

ringsskyldigheten. Analysen visar dock på att det finns potentiella brister i det nuvarande

systemet varför kapitlet även behandlar en alternativ lösning, sakkunniga ledamöter, som lag-

stiftaren aktiv beslutat att inte införa.

I det sista kapitlet som behandlar rättssäkerhetsgarantierna, kapitel fem, analyseras LPT-

förfarandet utifrån kravet på kontrollerbarhet. Fokus i det femte kapitlet kommer således fäs-

tas vid möjligheten för den enskilde att få beslut som fattas emot hen prövat av en domstol.

Kapitlet kommer även behandla rättssäkerhetsgarantierna som är nära sammanflätade med det

processuella förfarandet såsom muntlig förhandling och rätten till ett offentligt biträde.

Varje kapitel är genomgående analytiskt och avslutas med sammanfattande reflektioner över

LPT-förfarandets förenlighet med de krav som omfattas av rättssäkerhetsbegreppet. Det fram-

kommer även i det andra kapitlet beträffande rättssäkerhet att det inte är möjligt att frångå ett

etiskt förhållningssätt inom psykiatrirätten eftersom rättsföljderna innebär stora ingrepp i

människors liv. Med beaktande av att den rättsdogmatiska metoden kommer genomsyra arbe-

tet är det av vikt att det etiska perspektivet på rätten också kan baseras på någon rättskälla. En

utgångspunkt i arbetet är att regelverken som främst reglerar de mänskliga fri- och rättighet-

erna i Sverige har till syfte att delvis utgöra ett minimiskydd för att rättssystemet ska vara

etiskt godtagbart utan att riskera godtycklighet i förvaltningen. Arbetet kommer därför även

genomgående att beakta hur LPT förhåller sig till de rättigheter som aktualiseras under förfa-

randet. I det avslutande sjätte kapitlet sammanställs slutsatserna från de tidigare avsnitten för

att där ge en tydlig bild över huruvida LPT-förfarandet är rättssäkert samt även redogöra för

de åtgärder som påkallas av staten för att förbättra förfarandet.

7

2. Rättssäkerhet

Rättssäkerhet är ett återkommande begrepp i juridiska texter, speciellt inom förvaltningsrät-

ten. Många juridiskt skolade personer har en uppfattning om begreppets innebörd men när det

kommer till att ge en exakt definition av rättssäkerhet är uppgiften inte helt enkel. Det kan

inledningsvis konstateras att lagstiftaren inte har givit någon legaldefinition, varken i all-

männa lagar som förvaltningslagen (1986:223) (FL), speciallagstiftning som LPT eller i några

förarbeten. Begreppets innebörd har därför, som nedan kommer redogöras för, blivit föremål

för diskussion vid ett flertal tillfällen.13 I det här kapitlet kommer begreppet rättssäkerhet att

behandlas ingående för att skapa en djupare förståelse för dess innebörd och funktion inom

det svenska rättssystemet. Avslutningsvis kommer kapitlet att redogöra för min definition av

rättssäkerhet samt hur rättssäkerhetsbegreppet, i det här arbetet, kommer användas som ett

analytiskt verktyg i förhållande till den materiella rätten.

2.1 Rättssäkerhetsbegreppets utveckling

En inledande fråga en bör ställa sig är varför det är viktigt att uppnå en hög nivå av rättssä-

kerhet i samhället? Rättssäkerhet har en stark anknytning till den så kallade “rättsstats-

ideologin”, där en medborgare i rättsstaten åtnjuter rättsskydd mot angrepp från både enskilda

och staten.14 Eftersom den enskilda har en rätt att erhålla skydd mot andra individer måste

staten ibland gripa in, vilket innebär att den enskildes skydd mot staten inte är absolut. Rätts-

säkerhet blir därför en central faktor inom rättsområden där staten utövar makt mot sina med-

borgare.

Diskussioner om vikten av rättssäkerhet eller ett så kallat administrativt rättsskydd förekom

redan under 1930-talet. Debatten tog fart efter andra världskriget med anledning av att den

offentliga maktens inflytande över medborgarna ökade samt Sveriges ratificering av EKMR.15

Att konstatera att rättssäkerhetsbegreppet har utvecklats under de senaste 80 åren kan för

många framstå som en självklarhet. Samhället tillsammans med dess normer och värderingar

13 Marcusson i FT 3/2010 s. 241, Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s.7, se fler nedan. 14 Peceznik Vad är rätt?, 1995, s. 46 och Alexanderson i FT 1/1961 s. 1. 15 Agge i FT 3/1938 s. 186, Rahm, i, FT 5-6/1953 s. 331 och Holmgren, i FT 1-2/ 1959 s. 1.

8

är under ständig utveckling vilket påverkar juridiken och dess funktion/position i samhället.16

Faktum är dock att många av de värderingar och intressen som diskuterades under 50- och 60-

talet avseende innebörden av rättssäkerhet och administrativt rättsskydd anses vara centrala än

idag. Fokus under de årtiondena var främst objektivitet, legalitet och kontrollerbarhet. Dom-

stolarnas och länsstyrelsens självständighet från partsintressen och funktion som neutrala

organ vars rättsskipning grundas på objektivitet, var de primära rättssäkerhetsgarantierna för

den enskilda medborgaren.17

I den tidigare rättssäkerhetsdebatten indelades rättssäkerhet i underkategorier. Det talades om

rättssäkerhet i allmän, formell och reell mening. Allmän och reell rättssäkerhet framstår som

synonyma med varandra och tar sikte på vad som i modern tid skulle kunna benämnas som

rättsstrygghet; ett krav på skydd för den enskilda mot övergrepp från andra individer.18

Skyddsobjektet inom den reella rättssäkerheten var således kollektivet och allmänheten. Den

formella rättssäkerheten var den andra sidan av myntet och hade till syfte att skydda den en-

skilda individen mot statliga övergrepp. Legalitetskravet ansågs tillsammans med en garanti

för korrekt tillämpning av lagstiftningen utgöra förutsättningarna för att den formella rättssä-

kerheten skulle upprätthållas.19

2.2 Modern rättssäkerhet

2.2.1 Formell rättssäkerhet

Rättssäkerhetsbegreppets omfattning har som nämnts blivit föremål för diskussion. Den

minsta gemensamma nämnaren inom den moderna rättssäkerhetsdebatten framstår vara förut-

sebarheten inom den offentliga maktutövningen. Förutsebarheten inom förvaltningen skyddar

då den enskilde mot godtycklig maktutövning.20 Även om just ordet förutsebarhet inte använ-

16 Jfr. Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s.313. 17 Alexanderson, i FT 1/1961 s. 1, Klackenberg, i FT 5-6/1960 s. 225, Holmgren i FT 1-2/ 1959 s. 1, Agge, i FT 3/1938 s. 186, Bohman, i FT 5-6/ 1953 s. 306, Wahlbäck, i FT 5-6/1953 s. 340 och Rydin, i FT 3/1966 s. 175. 18 Jfr. Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s.306, Holmberg, i FT 1/1961 s. 11 och Klackenberg i FT 5-6/1960 s. 225. 19 Holmberg, i FT 1/1961 s. 11 och Klackenberg i FT 5-6/1960 s. 225, Rahm i FT 5-6/1953 s. 331 och Rydin, i FT 3/1966 s. 175. 20 Jfr. Peczenik, Vad är rätt?, 1995, s. 51, Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s.306, Vahlne Westerhäll i FT 4/2011 s. 201 f., Lithner, i FT 5/1977 s. 44, Holmberg i FT 4-6/1990 s. 193, Marcusson i FT 3/2010 s. 241, Bost-röm, m.fl. i FT 3/2014 s. 331, Petersson, Rättsstaten, 2005, s. 23, Zila, i SvJT 1990 s. 286 och Birkhed, Är det acceptabelt att påtvinga den försäkrade rehabilitering, i Vahlne Westerhäll Lotta (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, 2002, s. 207, Frändberg, Rättsordningens idé, 2005 s. 284 och 288, Lindblom, i SvJT 1999 s. 645, Wennerström, i SvJT 2007 s. 29 och Fransson, Senioritetsregler för piloter - ett brott mot fri rörlighet för

9

des i de tidigare juridiska verken när rättssäkerhet debatterades, går det ändå att se ett sam-

band mellan 50- och 60-talets syn på rättssäkerhet och strävan efter förutsebarhet.

Förutsebarheten kan ses som en målsättning med rättssäkerheten. De två begreppen är nära

sammanflätade men dock inte synonyma med varandra. Förutsebarheten är målsättningen,

med andra ord vad rättssäkerheten ska resultera i. Rättssäkerhet är ett vidare begrepp som

omfattar olika rättsliga principer som tillsammans har till syfte att öka förutsebarheten, det vill

säga metoden och verktygen som ska främja en förutsebar offentlig maktutövning. Den synen

på rättssäkerheten som här beskrivits brukar i den moderna rättssäkerhetsdebatten benämnas

som formell rättssäkerhet.21

Den formella rättssäkerheten i modern tappning utgör en utveckling av hur formell rättssäker-

het definierades under 50- och 60-talet. Det är fortfarande individens intressen som står i fo-

kus. Innebörden och omfattningen av formell rättssäkerhet är i sig inte särskilt kontroversiell.

Tvärtom framstår det som att det föreligger en tämligen hög nivå av koherens inom den juri-

diska litteraturen.

Aleksander Peczenik menar att formell rättssäkerhet kännetecknas av maktutövning som i hög

grad följer rättsreglerna och således uppvisar en hög grad av förutsebarhet. Den formella

rättssäkerheten har följaktligen till syfte att öka medborgarnas möjlighet att handla planmäss-

igt. Peczenik menar vidare att formell likhet inför lagen är en förutsättning för en rättsstat och

därmed också för rättssäkerheten. Öppenheten och självständigheten inom förvaltningen

främjar också förutsebarheten. Peczenik menar att det bland annat är av stor vikt att domsto-

larna redovisar relevanta skäl för och emot sina avgöranden samt att domstolarna är självstän-

diga från exempelvis regeringspartier. Till detta faller även möjligheten för den enskilde att

överklaga ett förvaltningsbeslut och få sin sak prövad av en domstol.22

Håkan Gustafsson är mer filosofisk i sin framställning av rättsäkerhetsbegreppet. Gustafsson

beskriver den traditionella definitionen av rättssäkerhet på så vis att det syftar till att motverka

godtycklig maktutövning. Detta förtydligar han med att det finns två sidor av den defini-

arbetstagare, i Vahlne Westerhäll Lotta (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, 2002, s. 221 jfr. även Sundberg i SvJT s. 322. 21 Jfr. Peczenik Vad är rätt?, 1995, s. 51, Lithner i FT 5/1977 s. 43, Vahlne Westerhäll i FT 4/2011 s. 202 f., Boström, m.fl. i FT 3/2014 s. 332 och Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s.323. 22 Peczenik, Vad är rätt?, 1995, s. 51 ff.

10

tionen. Betydelsen av att gällande rättsregler följs utgör ena sidan och vikten av att reglernas

innehåll inte godtyckligt åsidosätts utgör den andra sidan. För att uppnå hög nivå av rätts-

säkerhet krävs det enligt Gustafsson att rättssystemet strävar efter att vara både förutsebart

och kontrollerbart.23 Gustafsson menar att legalitetsprincipen oundvikligen är förbunden rätts-

säkerheten på så vis att den är en fundamental förutsättning för rättssäkerheten i sig, en upp-

fattning som delas av Josef Zila. Zila tar dock legalitetsprincipens funktion steget längre och

menar dessutom att rättssäkerhet är den väsentliga konsekvensen av legalitet.24

Legalitetsprincipens centrala roll för rättssäkerheten verkar de flesta som debatterat rätts-

säkerhet vara överens om, vilket är en uppfattning som även finner stöd i olika förarbeten.25

Min uppfattning är att Zilas bild av rättssäkerhet är något snäv. Legalitet är inte den enda fun-

damentala förutsättningen för rättssäkerheten. För det fall en författning innehåller rekvisit av

exempelvis medicinsk karaktär är det av vikt för rättssäkerheten att bedömningen av huruvida

rekvisitet är uppfyllt eller ej baseras på saklig fakta och bevisning. Om så inte är fallet erhåller

författningen inte det genomslag lagstiftaren åsyftat.

Vikten av objektivitet och likhet vid den offentliga maktutövningen är också återkommande

ämnen som faller inom den formella rättssäkerhetens omfång. Beslut som fattas på sakliga

grunder av en opartisk domstol och där rättstillämpningen behandlar lika fall på samma sätt

minskar utrymmet för godtycklig maktutövning. Detta resulterar i att förutsebarheten inom

förvaltningen ökar.26

Ett rättssystem där maktutövning kräver stöd i författning och vars tillämpning grundas på

objektivitet och likhet främjar således möjligheten för medborgarna att förutse när, hur och i

vilken omfattning staten kan och får inskränka deras rättigheter. Detta innebär hög formell 23 Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s.313, 320. 24 Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s.308 och Zila, i SvJT 1990 s. 298. 25Marcusson i FT 3/2010 s. 241 f., Vahlne Westerhäll i FT 4/2011 s. 201 f., Boström, m.fl. i FT 3/2014 s. 332, Petersson, Rättsstaten, 2005, u 2, s. 22 f., Birkhed, Är det acceptabelt att påtvinga den försäkrade rehabilitering, i Vahlne Westerhäll (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, 2002, s. 207, Vahlne Westerhäll, i JT nr 4 2012/13, s. 829, Bohman, i FT 5-6/ 1953 s. 313 ff., Klackenberg, i FT 5-6/1960 s. 231, Agge, i FT 3/1938 s. 198, Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s.308 och Zila, i SvJT 1990 s. 298, Peczenik, Vad är rätt?, 1995, s. 50 f. von Essen, Inspektionen för socialförsäkringen Rapport 2010:4 Rättssäker förvaltning?, s. 9, SOU 2014:76 s. 91 f., SOU 2010:29 s. 142 och prop. 2009/10:175 s. 29. jfr. också Lebeck, i FT 1/2015 s. 94. 26 Boström, m.fl. i FT 3/2014 s. 332,Vahlne Westerhäll i FT 4/2011 s. 203 f, Marcusson i FT 3/2010 s. 242 ff, Klackenberg i FT 5-6/1960 s. 229 ff., Alexanderson i FT 1/1961 s. 5 ff., Bohman i FT 5-6/ 1953 s. 313 ff., Holmgren i FT 1-2/ 1959 s. 3, Petersson, Rättsstaten, 2005, s. 23, von Essen, Inspektionen för socialförsäkringen Rapport 2010:4 Rättssäker förvaltning?, s. 9, SOU 2014:7 s. 91 f., SOU 2010:29, s. 149 och prop. 2009/10:175 s. 29.

11

rättssäkerhet. Det här utgör dock endast de ideologiska förutsättningarna för den formella

rättssäkerheten. Det krävs även materiell lagstiftning som grundar sig på dessa ideologiska

rättssäkerhetstankar, vilket kommer beröras i de efterföljande kapitel. För individen och med-

borgarna är det av stor vikt att de krav som omfattas inom det formella rättssäkerhets-

begreppet också efterlevs i praktiken, därför har även värdet av kontrollerbarhet framhävts

inom både doktrin och i förarbeten.27

En förutsättning för kontrollerbarheten är möjligheten för den enskilde att få sina beslut prö-

vade av en självständig och opartisk domstol.28 En annan förutsättning för kontrollerbarheten

är öppenheten och insynen inom den offentliga förvaltningen. Detta ökar möjligheten för

samhället och individen att uppmärksamma felaktigheter i tillämpningen av lagstiftningen och

minskar möjligheten för rättstillämparen och maktutövaren att diskriminera medborgare och

göra godtyckliga bedömningar.

2.2.2 Materiell rättssäkerhet

Den formella rättssäkerheten har mött kritik för att den är tämligen fyrkantig och inte tar hän-

syn till rättvisa och huruvida resultaten är etiskt godtagbara. Aleksander Peczenik lyfter fram

ett tydligt exempel på när den formella rättssäkerheten inte var tillräcklig för att tillvarata

medborgarnas rättigheter, nämligen nazi-Tyskland. Han anger att de tyska judarna under

Hitlers välde enkelt kunde förutse att de skulle bli förföljda genom att läsa de då gällande lag-

arna. Peczenik menar att det vore absurt att kalla en sådan rättsordning rättssäker. Den synen

på rättssäkerhet har bemötts på så vis att det inte är rättssäkerhetsbegreppet i sig som är

absurt, utan innehållet i rätten.29

Begreppet materiell rättssäkerhet har därefter kommit upp i rättssäkerhetsdebatten under de

senaste årtiondena. Innebörden av materiell rättssäker och dess funktion är dock varken klar

eller entydig. Det finns de som menar att materiell rättssäkerhet betyder materiellt riktiga

27 Jfr. Marcusson i FT 3/2010 s. 242, Vahlne Westerhäll i FT 4/2011 s. 202 ff., Stendahl i FT 4/2008 s.551, Lithner i FT 5/1977 s. 43 f., Holmgren i FT 1-2/ 1959 s. 3, Rydin i FT 3/1966 s. 175, Agge i FT 3/1938 s. 198 f. Petersson, Rättsstaten, 2005, s.19 f., Vahlne Westerhäll, Statlig och kommunal styrning av social trygghet - för-sörjningsbehov som en rättssäkerhetsfråga, i Vahlne Westerhäll (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, 2002, s.36, Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s.320, Peczenik, Vad är rätt?, 1995, s 54 f, von Essen, Inspekt-ionen för socialförsäkringen Rapport 2010:4 Rättssäker förvaltning?, s. 8, SOU 2014:76, s. 91 och 439, prop. 2009/10:175 s. 29 f. 28 Jfr. Bull, Sterzel, Regeringsformen - en kommentar, s. 263 29 Peczenik Vad är rätt?, 1995, s 97 och Frändberg, Rättsordningens idé, 2005, s. 286.

12

domar/avgöranden.30 Min uppfattning är dock att materiellt riktiga avgöranden faller in under

den formella rättssäkerheten. Materiellt riktiga domar är resultatet av korrekt tillämpning av

aktuella författningar, vilket utgör målsättningen beträffande den formella rättssäkerheten.

Tillämpas inte författningarna på ett korrekt sätt är maktutövningen följaktligen inte förutse-

bar och den formella rättssäkerheten låg.31

Peczeniks definition av materiell rättssäkerhet kan sammanfattas enligt följande: beslut som

innebär rättsskipning eller myndighetsutövning ska i hög grad vara förutsebara på grund av

rättsnormerna samtidigt som de också i hög grad är etiskt godtagbara. Han menar att formell

rättssäkerhet har ett viktigt värde men att det måste vägas samman med andra etiska värden.32

Denna uppfattning om rättssäkerhetens omfattning och innebörd är Peczenik inte ensam om.

Lotta Vahlne Westerhäll menar att den materiella rättssäkerheten har till syfte att tillförsäkra

medborgarna en viss nivå av skydd för de rättigheter de gör gällande och att skyddet ska vara

både rättvist och likformigt.33 Vahlne Westerhäll anser att det krävs en rimlig avvägning mel-

lan den förutsebarhet som en regel ger och etiska hänsyn av olika slag, där olika etiska princi-

per är centrala.34 Susanne Fransson beskriver materiell rättssäkerhet på så vis att det handlar

om resultatet, att innehållet i de rättsliga besluten är rättvisa och korrekta. Syftet är att garan-

tera välfärdssamhällets grundprinciper, vilket enligt Fransson kan inbegripa både rättsliga,

sociala och etiska värden.35 Sara Stendahl anser att kravet på rättssäkerhet avser att säkerställa

beslutsprocesser som ger förutsebarhet och garanti mot godtycke. Dessutom ska grundläg-

gande värden och respekt för den enskilde upprätthållas, på så vis att innehållet i de beslut

som fattas ska vara rimliga, skäliga och rättvisa i de enskilda fallen.36

Håkan Gustafsson har ställt sig något kritisk till Peczeniks definition av materiell rätts-

säkerhet. Han menar att Peczenik sätter den etiska ribban för högt eftersom få rättsliga beslut

är av sådan dignitet att de kan jämföras med nazi-Tyskland. Gustafssons menar också att ett

30 Lithner i FT 5/1977 s. 44, 31 Jfr. Vahlne Westerhäll i FT 4/2011 s. 202 och prop. 2009/10:175 s. 29. 32 Peczenik, Vad är rätt?, 1995, s 94 f. 33 Vahlne Westerhäll, Statlig och kommunal styrning av social trygghet - försörjningsbehov som en rättssäker-hetsfråga, i Vahlne Westerhäll (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, 2002, s. 39 f. 34 Vahlne Westerhäll iFT 4/2011 s. 203. 35 Fransson, Senioritetsregler för piloter - ett brott mot fri rörlighet för arbetstagare, i Vahlne Westerhäll (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, 2002, s. 221. 36 Stendahl i FT 4/2008 s.551.

13

rättsligt beslut kan vara förkastligt ur en social synvinkel utan att vara extremt oetiskt.37

Gustafsson ger dock inte något konkret exempel som styrker hans påstående.

Återkommande inom den materiella rättssäkerhetsdebatten är följaktligen rättvisa och etiskt

godtagbara beslut. Även HFD har i avgöranden hänvisat till vikten av att effekterna vid till-

lämpningen av rättsreglerna når upp till rimliga krav på rättssäkerhet och rättvisa.38 Både rätt-

visa och etik är positivt laddade ord och något många anser vara eftersträvansvärt inom rätts-

systemet. Något som dock inte berörs i debatten är innebörden av rättvisa och etik. Frågor jag

själv ställer mig är vad som är ett rättvist beslut och rättvist enligt vem? Finns det någon

objektiv rättvisa eller är rättvisa ett subjektivt begrepp som varje enskild människa har en

egen uppfattning om? Frågorna tar oss tämligen långt ifrån den materiella rätten i sig och

leder oss in på mer rättsfilosofiska och ideologiska vägar där det kan vara svår att finna några

absoluta svar.39

En annan relevant fråga att ställa sig innan en ger sig in i debatten om materiell rättssäkerhet

är innebörden av ordet etik. Etik ska inte förväxlas med moral, då begreppen idag har fått två

olika innebörder. Etik kan beskrivas som den systematiska reflektionen över mänskliga värde-

ringar och handlingar samt motiven till dessa. Moral är andra sidan av myntet, det vill säga

den faktiska människans konkreta handling och huruvida den är moralisk eller omoralisk. I

relationen etik och juridik kan etiken beskrivas som de överväganden och principer som ligger

före lagarna. Etiken tar sikte på människans hållning och samvete till skillnad från juridiken

som utgör ett regelverk vars syfte bland annat är att reglera människors beteende. Etiska över-

väganden utgör en del av lagstiftningsprocessen.40

Etik är, likt rättvisa, ett begrepp av mer filosofisk karaktär. Att utvidga ett juridiskt begrepp

vars syfte är att främja förutsebarhet på så vis att det även omfattar filosofiska överväganden

kan framstå som tämligen motsägelsefullt. Bedömningen av vad som utgör ett etiskt godtag-

bart och rättvist beslut riskerar att bli godtycklig eftersom svaret kan variera beroende på vem

37 Gustafsson, Rättens polyvalens, 2002, s. 401. 38 RÅ 2003 ref. 88; Högsta förvaltningsdomstolen definierar vidare inte begreppet rättssäkerhet i avgörandet. 39 Jfr. Nationalencyklopedins definition av rättvisa http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/r%C3%A4ttvisa, 2017-05-21, jfr. även Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 23. 40 Smer, Etiska vägmärken 1, Etik: en introduktion, omarbetad upplaga, Fritzes, Stockholm, 2008, s. 9 ff.

14

som gör bedömningen.41 Självklart är det av stor vikt att rättssystemet bygger på regler vars

tillämpning upprätthåller principer som människors lika värde, godhet och självbestämmelse.

Det jag dock ställer mig kritisk till beträffande Peczeniks m.fl. definition av materiell rätts-

säkerhet är först begreppen etik och rättvisa. De erbjuder inte någon definition eller riktig ana-

lys av begreppens innebörd, utan bygger sina argument på faktumet att begreppen klingar

gott. De tar vidare inte i beaktande att både etik och rättvisa är tämligen subjektiva begrepp

och ger inte någon vägledning avseende hur rättstillämparen ska förhålla sig till detta.

Min andra invändning mot Peczeniks m.fl. definition av materiell rättssäkerhet är att de inte

anger vem som ska bedöma beslutens nivå av etisk godtagbarhet och rättvisa. Hur ska den

materiella rättssäkerheten kunna kontrolleras? Hur upprätthållas den materiella rättssäkerhet-

en? Den materiella rätten skapas i första hand av lagstiftaren, det vill säga Riksdagen (1 kap. 4

§ regeringsformen (1974:152) (RF)). Som ovan nämnts genomförs etiska överväganden under

lagstiftningsprocessen och det kan framstå som naturligt att ålägga ett ansvar på lagstiftaren

att inte anta lagar vars innehåll leder till etiskt icke godtagbara resultat för enskilda individer.

Den materiella rättssäkerheten har dock till syfte att skydda individer från bland annat lagstif-

taren. Med tanke på att Peczenik använder sig av nazi-Tyskland som ett exempel i sin argu-

mentation för vikten av materiell rättssäkerhet, där just lagstiftaren antog högt oetiska för-

fattningar, kan systemet enligt hans definition inte förlita sig på att lagstiftaren alltid är god

och vill alla medborgares bästa.

Kan ansvaret för kontroll och upprätthållande av den materiella rättssäkerheten åläggas dom-

stolarna? Mitt svar blir både ja och nej. Jag återkommer till varför ett sådant ansvar kan åläg-

gas domstolarna nedan,42 först vill jag beröra den allmänna problematiken. Det är problema-

tiskt att låta domstolarna bära det yttersta ansvaret för den materiella rättssäkerheten eftersom

det skulle innebära att domstolen och domarna själva måste göra egna etiska överväganden

och komma fram till vad de själva finner är rättvisa utgångar. I de lägre instanserna blir denna

problematik mer påtaglig med anledning av nämndemannasystemet, där nämndemännen har

en politisk tillhörighet. Beroende på vilken fråga som är uppe för bedömning kommer åsik-

terna huruvida beslutet är etiskt godtagbart och rättvist med stor sannolikhet att variera bero-

ende på om det sitter en socialdemokrat, moderat, vänsterpartist eller sverigedemokrat med i

rätten den aktuella dagen. 41 Jfr. även Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 23. 42 Se 2.2.3.

15

När möjligheten för filosofiska bedömningar som dessa öppnas för de dömande och kontrolle-

rande organen minskar garantin för förutsebarhet, likhet och objektivitet inom rätts-

tillämpningen. Med andra ord skulle den formella rättssäkerheten sänkas. Jag har därför svårt

att till fullo ställa mig bakom Peczeniks m.fl. definition av materiell rättssäkerhet. Jag håller

dock med om etikens vikt för rättssystemet. Värdet av en etiskt godtagbar förvaltning blir

även mer påtaglig när den offentliga maktutövningen innebär tvångsomhändertaganden av

enskilda individer. Staten har ett ansvar för att behandla sina medborgare på ett etiskt godtag-

bart sätt och ansvaret aktualiseras särskilt när en enskild fråntas sin beslutsförmåga och frihet,

exempelvis vid psykiatrisk tvångsvård. Jag anser att det därför inte är möjligt att helt från-

koppla rättssäkerhetsbegreppet från etiken. Problemet som påvisats i debatten ovan är att for-

mell och materiell rättssäkerhet ställs emot varandra vilket i sig innebär försämrad förutsebar-

het och således låg rättssäkerhet. Det är följaktligen av vikt att finna ett tillvägagångssätt som

värnar om de etiska principerna som den materiella rättssäkerheten har för avsikt att skydda

utan att förutsebarheten inom den formella rättssäkerheten åsidosätts.

2.2.3 Mänskliga fri- och rättigheter som en del av rättssäkerhetsbegreppet

Genom att studera rättssäkerhetsbegreppet kan en slutsats avseende dess grundläggande syfte

dras, nämligen skyddet mot inskränkningar och kränkningar av rättigheter. Det gäller både

formell som materiell rättssäkerhet.43 För att uppnå kraven inom både formell och materiell

rättssäkerhet, måste regelverken gällande mänskliga fri- och rättigheter, enligt min mening, få

ett större och tydligare genomslag i rättstillämpningen. Inom vår svenska rättsordning finns

det två regelverk som är av mer praktisk betydelse i detta hänseende, RF:s andra kapitel och

EKMR. I RF:s andra kapitel återfinns de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna och i 2 kap.

19 § RF anges det att lagar och föreskrifter inte får meddelas i strid med EKMR.

Både RF och EKMR innehåller regler som skyddar många av de intressen som lyfts inom de

arbeten där rättssäkerhet berörts, däribland kan nämnas skydd mot frihetsberövanden (2 kap. 8

§ RF och artikel 5 EKMR), skyddet mot tortyr, kroppsstraff och omänsklig eller förnedrande

behandling (2 kap. 4 § RF och artikel 3 EKMR), rätten till privat- och familjeliv och den

personliga integriteten (2 kap. 6§ RF och artikel 8 EKMR) samt rätten till rättvis rättegång

43 Stendahl i FT 4/2008 s 537, Vahlne Westerhäll i FT 4/2011 s. 203, Bohman i FT 5-6/ 1953 s. 313, Vahlne Westerhäll i JT nr 4 2012/13, s. 827 ff.,Vahlne Westerhäll i FT 3/2013 s. 293 och Holmberg i FT 4-6/1990 s. 199, jfr. även Agge i FT 3/1938 s. 198 f. och Sundberg i SvJT s. 322.

16

och domstolsprövning (2 kap. 9 § RF artikel 5-6 EKMR). I båda regelverken är det reglerat

hur och om rättigheterna får begränsas. Skyddet mot tortyr utgör en absolut rättighet och får

inte inskränkas på något vis medan exempelvis rätten till frihet kan begränsas.44 Enligt 2 kap.

20-21 §§ RF får de begränsningsbara rättigheterna endast begränsas genom lag (legalitets-

principen) och om det kan göras på ett sätt som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle

(etiska aspekter). Begränsningarna får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till

ändamålet, vilket också kan ses som ett skydd av den materiella rättssäkerheten. Detta

eftersom skrivelsen innebär att den minst ingripande åtgärden som kan brukas för att uppnå

resultatet är den åtgärd som ska användas vilket således utgör ett skydd mot överbruk av

offentlig makt och tvång mot enskilda. I artikel 6 EKMR kan några delar av rätten till rättvis

rättegång begränsas med hänvisning till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller

den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle samt när offentligheten av rättegången

under särskilda omständigheter skulle skada rättvisans intresse.

Värnandet av det demokratiska samhället och den allmänna moralen i RF och EKMR skulle

kunna ses som kodifikationer av den materiella rättssäkerheten. Eftersom all lagstiftning

måste vara förenlig med både RF och EKMR (2 kap. 19 § RF) uppställer dessa skrivelser krav

på både lagstiftaren och rättstillämparen att överväga huruvida rättsreglernas resultat är fören-

liga med den miniminivå av skydd för mänskliga fri- och rättigheter som uppställs i RF och

EKMR. Kravet på att redovisa dessa överväganden blir mest tydligt när mål hamnar hos

Europadomstolen och staten själv måste redovisa varför inskränkningar i rättigheterna var

nödvändiga och varför dessa inskränkningar är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Europadomstolens praxis tillsammans med konventionstexten kan därför anses utgöra ramen

för den materiella rättssäkerheten som baseras på de etiska grundläggande värderingarna som

konventionsstaterna tillsammans har kommit överens om. På så vis kommer det etiska per-

spektivet in i rättssystemet samtidigt som rättstillämparen, det vill säga domstolarna, har ett

handgripligt rättsligt regelverk att förhålla sig till när beslut och domar ska avkunnas och

risken för godtyckliga bedömningar från rättstillämparens sida minskar. Den formella rätts-

säkerheten sätts således inte ur spel vilket fallet hade varit om domstolarna hade haft i uppgift

att göra etiska värderingar utan något rättsligt regelverk att förhålla sig till i det avseendet. På

44 Framkommer genom att torty inte anges som inskänkningsbar i varken RF eller EKMR.

17

så vis kan rättssystemet värna om både formell och materiell rättssäkerhet istället för att ställa

dem mot varandra.

2.3 Rättssäkerhet och effektivitet

Inom litteraturen uppställs ibland värdet av rättssäkerhet och värdet av effektivitet som mot-

stridiga intressen. Argument som tas upp är att effektiviteten måste stå tillbaka för rättssäker-

heten, en allt för effektiv förvaltning minskar möjligheterna för en rättssäker förvaltning.45

Det finns dock två aspekter att ta hänsyn till beträffande effektivitetskraven. Jag anser att

effektivitet delvis faller inom ramarna för rättssäkerhet. En person har inte någon nytta av att

få sin rättsliga angelägenhet prövad om prövningen inte sker inom en någorlunda överskådlig

tid. En person som tvångsomhändertas för psykiatrisk vård vill inte få sin sak prövad om ett

år, personen vill få sin sak prövad så snart som möjligt för att säkerställa att ingripandet är

korrekt och inte godtyckligt. Effektiviteten får dock inte medföra att domstolens förutsätt-

ningar att avkunna korrekta domar åsidosätts, detta gäller både lagstiftade tidsfrister som

påverkar effektiviteten i det enskilda fallet och påtryckningar från myndighets- och stats-

ledningen att effektivisera handläggningen för att öka antalet avslutade ärenden.46

2.4 Rättssäkerhet - min definition

Vad är då rättssäkerhet och hur kan rättssäkerheten användas som utgångspunkt i en rättsve-

tenskaplig analys? Begreppet har inte en enhetlig definition inom rättsvetenskapen vilket i sig

är negativt för rättssäkerheten. Den största oklarheten är huruvida rättssäkerhet också omfattar

ett etiskt perspektiv och i sådana fall hur en sådan bedömning ska genomföras.

Ett annat problem som ökar ovissheten avseende begreppets innebörd är när både politiker,

journalister och jurister, använder sig av begreppet när de argumentera utan att redogöra för

innebörden av rättssäkerhet.47 Det låter bra i allmänhetens öron när de tar in rättssäkerhets-

aspekter som argument men vad menar de egentligen? Som ovan belysts är rättssäkerhets-

begreppets omfattning omtvistat. Det är därför viktigt för alla som har för avsikt att analysera

eller argumentera utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv att också tydligt förklara vad de menar

med rättssäkerhet, annars tappar arbetena och argumenten all tyngd och bäring.

45 Bohman i FT 5-6/ 1953 s. 312 f. jfr. även Alexanderson i FT 1/1961 s. 6 och Groll i FT 3/1968 s. 134 f. 46 Jfr. Orton i SvJT 1982 s. 556 ff. 47 Exempel på juridiska texter där begreppet “rättssäkerhet” används utan någon redogörelse för dess innebörd: Warnling-Nerep, i FT 3/2009 s. 291, Wendel i FT 1/2015 s. 61 och RÅ 2003 ref. 88.

18

Att mäta nivån av rättssäkerhet är inte en enkel uppgift, speciellt avseende materiell riktighet.

Det krävs omfattande kvantitativa rättsfallsstudier genomförda av personer med ingående

kunskaper om de specifika rättsfrågorna som är uppe för bedömning.48 En mätning av mate-

riell riktighet beträffande LPT-avgöranden kräver således ingående kunskaper om både juri-

dik och psykiatri. Eftersom jag inte har någon medicinsk utbildning har jag inte den kompe-

tens som krävs för att utvärdera den materiella riktigheten av besluten. Arbetet gör därför inte

anspråk på att utvärdera alla aspekter som inbegrips inom rättssäkerhetsbegreppet.

Min analys av huruvida LPT-förfarandet är rättssäkert kommer baseras på rättssäkerhetsbe-

greppets tre grundpelare, legalitet, objektivitet och kontrollerbarhet. De kommande avsnitten

kommer behandla de tre grundpelarna var för sig och således belysa och diskutera hur och om

lagstiftaren har förhållit sig till de krav som omfattas av rättssäkerhetsbegreppet. Som ovan

nämnt anser jag inte att det är möjligt att frångå ett etiskt perspektiv vid en analys av psykia-

trilagstiftningen. För att beakta etiska aspekter kommer arbetet genomgående att väva in fri-

och rättighetsperspektivet från aktuella bestämmelser i RF och EKMR vid analysen eftersom

de regelverken utgör en form av ett positivrättslig minimiskydd för etiska värderingar.

48 Jfr. Marcusson i FT 3/2010 s. 248 f.

19

3. Legalitet

I det här kapitlet kommer LPT-förfarandet att analyseras utifrån rättssäkerhetskravet på legali-

tet. Inledningsvis kommer kapitlet att redogöra för vad kravet på legalitet faktiskt betyder,

vilka regelverk som har format kravets innebörd och omfattning för att slutligen analysera hur

LPT-förfarandet förhåller sig till kraven som uppställs inom legalitetsprincipen.

3.1 Legalitetsprincipen

Kravet på legalitet brukar förklaras genom det som i den juridiska litteraturen benämns som

legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen har sin rättsliga grund i 1 kap. 1 § 3 st. RF, men vikten

av legalitet betonas även i Europeiska Unionens (EU) rättssystem och i EKMR.49 Legalitets-

principen medför kortfattat ett krav på författningsstöd när domstol eller myndighet vidtar

åtgärder mot en enskild.50 Författningen behöver nödvändigtvis inte vara i form av en lag.

Legalitetsprincipen är i vissa fall uppfylld även om åtgärderna grundar sig på en lägre författ-

ning, förutsatt att den regleringen finner stöd i grundlag eller annan lag. För det fall åtgärden

inkräktar på ett fundamentalt intresse kan det krävas lagstöd för att inskränkningen ska anses

vara godtagbar.51 Syftet med principen är att skapa en gränsdragning mellan normgivning och

rättstillämpning. Tolkning av lagregler utgör en central del vid rättstillämpningen och det

ställs därför krav på lagstiftaren att utforma lagregler som är begripliga och precisa. Kravet på

begripliga och precisa rättsregler skärps desto mer ingripande åtgärder de avser.52 För att lega-

litetsprincipens krav ska uppnås måste lagstiftningen följaktligen vara klar och tydlig.53

Eftersom omhändertagande enligt LPT innebär stora begränsningar av enskildas rättigheter

ökar också kravet på att besluten fattas på ett rättssäkert sätt. Enligt förarbetena medför detta

att tvångsvårdslagstiftningen bör vara klar, tydlig, kännetecknas av konsekvens och ha en

49 SOU 2010:29 s. 142. 50 SOU 2014:76 s. 92, jämför även Sterzel, Legalitetsprincipen, i Marcusson, (red.) Offentligrättsliga principer, 2012 s. 73 och Bull, Sterzel, Regeringsformen - en kommentar, 2013, s. 54. 51 Strömberg, och Lundell, Allmän förvaltningsrätt, 2014, s 69 och Bohlin, Warnling Nerep, Förvaltningsrät-tensgrunder, 2004, s.14 och SOU 2010:29 s. 142. 52 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 56 och Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s. 107. 53 Peczenik, Vad är rätt?, 1995, s. 89.

20

enhetlig utformning som verkar för att utgången i enskilda fall ska vara förutsebar. 54 Kravet

på lagstöd blir således extra påtagligt inom tvångsvården.55

3.2 Vilka situationer får lagstiftningen omfatta?

Att det krävs lagstöd för tvångsomhändertagning av psykiskt sjuka personer får anses vara

ostridigt. Lagstiftningen måste dock ta vissa etiska hänsyn i beaktande. Det är inte tillräckligt

att det finns tydlig lagstiftning på området, lagstiftningen måste även nå upp till vissa etiska

krav för att den ska anses vara godtagbar.

Europadomstolens praxis har utvecklat minimikrav som reglerar när och under vilka förut-

sättningar en stat får omhänderta psykiskt sjuka personer. Enligt artikel 5 EKMR får ingen

berövas friheten utom i den ordning som lagen föreskriver och lagstiftningen får endast avse

vissa situationer och däribland anges personer som är psykiskt sjuka (artikel 5.1 a & e

EKMR). Omhändertagande av psykiskt sjuka personer anses således utgöra ett etiskt godtag-

bart handlande enligt konventionen.

Undantaget i konventionstexten ger sken av att det endast krävs att personen är psykiskt sjuk

för att frihetsberövandet ska vara lagligt, så är dock inte fallet. I avgörandet Winterwerp mot

Nederländerna (Winterwerpavgörandet)56 angav Europadomstolen att det inte är möjligt att

ge en precis tolkning/innebörd av termen “psykiskt sjuk” på grund av att termen måste vara

flexibel. Detta eftersom det juridiska begreppets betydelse måste kunna förändras i takt med

den medicinska utvecklingen och samhällets syn på psykisk sjukdom. Termen psykiskt sjuk

får dock inte tolkas på så vis att den kan tillämpas på alla personer som har ett beteende som

anses avvika från den rådande normen i samhället. Utöver att det behövs en minimigräns för

nivån avseende graden av den psykiska störningen omfattar regleringen även ett skydd mot

omhändertagande på grund av att personen har ett politiskt oliktänkande eller är mycket ex-

centrisk.57

Europadomstolen ställer, i Winterwerpavgörandet, upp tre minimikriterier för när undantaget

i artikel 5.1.e EKMR får tillämpas; 54 SOU 2006:100 s. 410. 55 Lerwall, Tvångsvård, i Lerwall (red.), Makt, myndighet, människa, u 2, 2016 s. 180. 56 Winterwerp mot Nederländerna, dom den 24 oktober 1979 (ansökningsnr. 6301/73). 57 Winterwerp mot Nederländerna, dom den 24 oktober 1979 (ansökningsnr. 6301/73), pt. 37. Jfr. Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 175 f.

21

1. Den psykiska sjukdomen måste, utom i brådskande fall, vara fastslagen och styrkt av

medicinsk expertis.

2. Den psykiska sjukdomen måste vara så allvarlig, av sådan art och grad, att ett tvångs-

vis omhändertagande är rättfärdigat.

3. Tvångsvården får endast bestå så länge som den psykiska sjukdomen faktiskt består.

Dessa minimikriterier har kompletterats med ett fjärde genom fallet Aerts mot Belgien:58

4. Om skälet för ett frihetsberövande är individens psykiska störning måste personen pla-

ceras på ett sjukhus, klinik eller annan lämplig institution (terapeutisk institution).59

Syftet med att det ska föreligga en psykisk störning är delvis för att rättfärdiga tvångsomhän-

dertagandet. Det har även till syfte att medföra att omhändertaganden inte kan ske när perso-

nen endast har mindre allvarliga psykiska störningar eller problem.60 Den psykiska sjukdomen

ska därför styrkas av objektiv medicinsk expertis.61 I Winterwerpavgörandet har Europadom-

stolen också angett att skrivelsen “rättfärdigar omhändertagande” både betyder att tvångsom-

händertagandet kan ske med hänsyn till personens vårdbehov men även på grund av att perso-

nen är farlig gentemot sin omgivning.

Dessa förhållningsregler innebär att psykiatrisk tvångsvård endast får vidtas vid få situationer

och att tvångsomhändertagande utgör en undantagsåtgärd från staten som ska tillmätas stor

restriktivitet. Europadomstolens praxis innebär följaktligen en skyddsbarriär för de enskilda

mot lagstiftning som har till syfte att exempelvis “undanröja” personer som inte delar samma

politiska uppfattning som landets ledning och som inte anses vara “normala” i majoritetens

ögon. Det finns således en etisk gräns beträffande vilken typ av omhändertagande som är god-

tagbara och vilka omhändertagande som inte är det.

Vid antagandet av LPT berördes även andra etiska aspekter beträffande de personer som fak-

tiskt uppfyller rekvisiten för tvångsvård. Eftersom svårt psykiskt sjuka personer har fler behov

som måste tillgodoses genom lagstiftningen än de strikt juridiska ansåg Tvångspsykiatrikom-

mitén att lagstiftningen också måste beakta patientens intresse av skydd, trygghet samt effek-

tiv vård och behandling. Kommittén tillade även att det måste påpekas att det inte alltid ligger

58 Aerts mot Belgien, dom den 30 juni 1998 (ansökningsnr. 61/1997/845/73) pt. 46. 59 Jfr Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 175 f. 60 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 176. 61 Rakevich mot Ryssland, dom den 28 oktober 2003 (ansökningsnr. 58973/00).

22

i patientens intresse att slippa tvång eller tvångsåtgärder. De menar att det kan ligga i patien-

tens intresse att genom tvångsvården hindras från att begå gärningar som skulle kunna skada

både dem själva eller andra i deras närhet. Lagstiftningen får därför inte vara för snäv på så

vis att den omöjliggör för en person som saknar sjukdomsinsikt att få den vård och behand-

ling som personen är i behov av.62

En slutsats av detta är att det är av vikt att psykiatrilagstiftningen är utformad på så vis att den

endast träffar de personer som lider av en allvarlig psykisk störning och antingen saknar sjuk-

domsinsikt eller inte vill erhålla nödvändig behandling. Lagstiftningen måste också innehålla

redskap som innebär att rättstillämparen kan säkerställa att de som faktiskt uppfyller rekvi-

siten för tvångsvård också får den vård de är i behov av.

3.3 Lagenliga beslut

Som ovan nämnt följer det av artikel 5.1 EKMR att frihetsberövanden måste grundas på ett

lagligt fattat beslut. Det får till följd att konventionsstaterna har ett krav på sig att följa sina

egna nationella lagstiftningar när de omhändertar personer för tvångsvård. För det fall den

nationella lagstiftningen ställer högre krav, formellt eller materiellt, än konventionen måste

konventionsstaterna ändå efterleva de nationella reglerna, annars föreligger inte något lagstöd

för besluten, vilket innebär ett konventionsbrott. Det ställs således höga krav på att rättstil-

lämpningen i sådana situationer är lagenlig för att legalitetsprincipen ska efterlevas.63

Beträffande lagligheten och formuleringen “i den ordning som lagen föreskriver” har Europa-

domstolen uttalat att begränsningar av rättigheter måste finnas stadgade i nationell rätt och

vara tillgängliga på ett sätt som gör att medborgarna lätt kan upptäcka dem.64 Vidare har

Europadomstolen understrukit det att vid frihetsberövanden är särskilt (particularly) viktigt att

principen om rättslig tydlighet är uppfylld (legal certainty).65 I målet X mot Storbritannien66

fastslog Europadomstolen att ett omhändertagande som skett på godtyckliga grunder aldrig

62 SOU 1998:32 s. 185 ff. 63 Van der Leer mot Nederländerna, dom den 21 februari 1990 (ansökningsnr. 11509/85) jfr. även Kindström Dahlin Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 176 f. 64 Sunday Times mot storbritannien, dom den 26 april 1979 (ansökningsnr. 6538/74), Stadgandet gällde dock inte artikel 5 EKMR, utan artikel 10 EKMR. 65 Kawka mot Polen, dom den 9 januari 2001 (ansökningsnr. 2574/94) pt. 49. 66 X mot Storbritannien, dom den 5 november 1981 (ansökningsnr. 7215/75).

23

kan vara förenligt med artikel 5 EKMR.67 I målet H.L mot Storbritannien68 underkände Euro-

padomstolen den nationella lagstiftningen eftersom den ansågs sakna den precision och förut-

sebarhet som krävs för att frihetsberövanden inte ska grundas på godtyckliga grunder. Det är

därför viktigt att grunderna för frihetsberövanden är tydligt definierade och att lagen tillämpas

på ett förutsebart sätt.

3.4 Lagen om psykiatrisk tvångsvård

Det är enkelt att konstatera att legalitetsprincipens krav på författningsstöd vid frihetsberö-

vanden är uppfyllt i och med det faktum att LPT formellt legitimerar tvångsomhändertagning

av enskilda individer. Det är därför främst frågan om lagstiftningens tydlighet som kommer

bli föremål för analys avseende LPT:s kompabilitet med legalitetsprincipen. Förutsättningarna

för tvångsvård och därmed frihetsberövande anges i 3 § LPT och stadgar följande:

Tvångsvård får ges endast om patienten lider av en allvarlig psykisk störning

och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt

1. har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på

annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för

kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård (sluten psykiatrisk tvångsvård), eller

2. behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk

vård (öppen psykiatrisk tvångsvård).

En förutsättning för vård enligt denna lag är att patienten motsätter sig sådan

vård som sägs i första stycket, eller det till följd av patientens psykiska tillstånd

finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller

hennes samtycke.

Tvångsvård får inte ges om patientens psykiska störning enligt första stycket utgör

enbart en utvecklingsstörning.

Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket ska det även beaktas, om patien-

ten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fy-

siska eller psykiska hälsa

67 X mot Storbritannien, dom den 5 november 1981 (ansökningsnr. 7215/75) pt. 43. 68 H.L mot Storbritannien, dom den 5 oktober 2004 (ansökningsnr. 45508/99).

24

Rekvisiten för tvångsvården är kumulativa, det vill säga tvångsvård får endast förekomma om

alla rekvisit för sluten tvångsvård alternativt alla rekvisit för öppen tvångsvård är uppfyllda.

För att underlätta analysen kommer sluten och öppen tvångsvård nedan behandlas var för sig

förutom beträffande de två rekvisit som är desamma för de båda vårdformerna, allvarlig psy-

kisk störning och kravet på att patientens motsätter sig vården.

3.4.1 Allvarlig psykisk störning

Vid första anblick är det enkelt att dra slutsatsen att begreppet allvarlig psykisk störning är

medicinskt, detta är dock en felaktig slutsats. Begreppet är tvärtom juridiskt och kan inte

enkelt översättas till någon psykisk diagnos. Vid bedömningen avseende huruvida en person

har en allvarlig psykisk störning ska det ses till störningens art och grad och det är i det här

stadiet den medicinska aspekten kommer in.69 Något en bör ha i åtanke vid bedömning av en

allvarlig psykisk störning är att uppkomsten till störningen har sin grund i samverkan mellan

biologiska, sociala och psykologiska faktorer.70 Begreppet allvarlig psykisk störning är

således ett juridiskt begrepp som bygger på andra vetenskapliga faktorer.

Att begreppet inte kan översättas till en diagnos, eller att lagstiftaren inte har angett vad som

krävs för att rekvisitet ska vara uppfyllt kan anses utgöra en brist i lagstiftningens klar- och

tydlighet. Begreppet har dock förklarats något tydligare i motivet till lagstiftningen samt i den

juridiska litteraturen. Med art avses typen av störning, det vill säga den psykiatriska diagnosen

såsom schizofreni, personlighetsstörning, depression etc.71 När en talar om grad är det omfatt-

ningen av ingreppet i personligheten som störningen orsakar som det ska ses till.72 Vissa stör-

ningar kan vara allvarliga både till sin art och grad medan vissa kan vara allvarliga till sin art

men inte av grad eller viseversa. Schizofreni brukar i princip alltid psykiatriskt anses vara av

allvarlig art men det betyder inte att alla fall av schizofreni också är av allvarlig grad. Det

omvända kan sägas om depression som brukar anses som mindre allvarlig till arten men kan

69 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 182 f. och Gustafsson, Psykia-trisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s. 137. 70 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 3 § Karnov. 71 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 182 f., Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s. 137 f. och prop. 1990/91:58 s. 83 ff. 72 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128), https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 3 § Karnov och prop. 1990/91:58 s. 238 f.

25

däremot vara högst allvarlig till sin grad. Det är alltså en individuell bedömning som måste

göras i det enskilda fallet.73

Det finns dock inte någon uttömmande lista över de diagnoser eller sjukdomstillstånd som

faller in under definitionen allvarlig psykisk störning. I förarbetena har regeringen angett att i

första hand bör tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering

och symptom med typen vanföreställningar, hallucinationer eller förvirring räknas.74 Psykisk

funktionsnedsättning av allvarlig art kan även vara följden av en hjärnskada vilket medför en

störd realitetsvärdering och bristande förmåga till orientering i tillvaron. Sådana psykiska

störningar faller också in under begreppet. Vidare bör även allvarliga depressioner med

självmordstankar, svåra personlighetsstörningar (karaktärsstörningar) i form av exempelvis

personlighetsstörningar med impulsgenombrott falla inom begreppets räckvidd.75 Rekvisitet

allvarlig psykisk störning är således ett samlingsbegrepp för många olika tillstånd som kan

anses utgöra grund för tvångsvård.76

Rekvisitet är inte helt tydligt till sin innebörd och det krävs vidare eftersökningar än att endast

läsa lagtexten för att få klarhet i att det är ett juridiskt begrepp samt vilka medicinska aspekter

som ska tas i beaktande vid bedömning av allvarlig psykisk störning. Det finns dock även

problem med att ha en tydlig lagstiftning som definierar vad som utgör en allvarlig psykisk

störning. Begreppet måste ha en grund som baseras på den psykiatriska vetenskapen. Rekvi-

sitet allvarlig psykisk störning måste tillmätas en viss del av flexibilitet för att rättstillämp-

ningen alltid ska kunna vara baserad på den senaste medicinska forskningen.77 För det fall

lagstiftaren skulle välja att anta en legaldefinition beträffande allvarlig psykisk störning kom-

mer lagstiftningen behöva uppdateras i takt med den medicinska utvecklingen på psykiatrins

område. Eftersom lagstiftningsprocessen inte sker över en natt skulle en sådan situation med-

föra att vissa personer riskerar att bli tvångsvårdade enligt en lagstiftning som saknar stöd i

medicinsk forskning, vilket inte är förenligt med EKMR och RF. Detta skulle också kunna

innebära att eftersom tvångsvård inte får genomföras om det står i strid med EKMR och RF

skulle det föreligga en risk för att personer som faktisk behöver tvångsvårdas inte får den vård

de är i behov av. När lagstiftaren ändrar rekvisiten för tvångsvården för ofta skapar det en 73 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s. 137 f. 74 Prop 1990/91:58 s. 86. 75 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s. 139. 76 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s. 139. 77 Jfr. Winterwerp mot Nederländerna, dom den 24 oktober 1979 (ansökningsnr. 6301/73).

26

ovisshet hos allmänheten. Det blir följaktligen svårt att veta vilken lag som är gällande och

vad förutsättningarna för tvångsvård är, vilket försvårar möjligheten till förutsebarhet och

således även rättssäkerhet.

Flexibiliteten i lagstiftningen får dock inte tillåta att rättstillämparen går utöver rimlig tolk-

ning av ordalydelsen i lagtexten.78 Kraven på lagstiftarens tydlighet i förarbetena avseende

syftet med lagens tillämpning och begreppens innebörd ökar således i lagstiftning som legiti-

merar inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter, speciellt när lagstiftningen också

måste tillmätas viss flexibilitet. Inom LPT-lagstiftningen krävs det att det ska finnas medi-

cinsk bevisning som styrker att personen har en allvarlig psykisk störning. Begreppet är

således inte så otydligt att det möjliggör godtyckliga bedömningar. Jag har därför svårt att se

något tydligare tillvägagångssätt att reglera allvarlig psykisk störning i lagstiftningen.

3.4.2 Sluten psykiatrisk tvångsvård

Rekvisitet som är specifikt för den slutna psykiatriska tvångsvården är att personen i fråga har

ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att

patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård.

Även i det här fallet har lagstiftaren valt att inte lämna någon legaldefinition avseende vad

som utgör ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Det som följer av lagtexten är att vård-

behovet ska vara så uttalat att det endast kan bli tillgodosett genom vård på en sjukvårdsin-

rättning,79 vilket ger en indikation till hur allvarlig den psykiska störningen samt hur stort be-

hovet av vård ska vara.

I motiven till lagstiftningen har regeringen angett att det inte endast är den psykiska stör-

ningen i sig som ska beaktas vid bedömning av huruvida personen har ett oundgängligt behov

av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på

en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Individens vårdbehov ska

nämligen också bedömas utifrån dennes personliga levnadsförhållanden och relationer till

omgivningen i övrigt. Det kan exempelvis vara ett intensivt drogmissbruk som ligger till

grund för patientens oundgängliga behov av psykiatrisk vård. Det är därför viktigt att en sam-

lad bedömning av personens situation genomförs för att kunna utesluta att vård eller insatser

78 Jfr. HFD 2015 ref. 7 och HFD 2015 ref. 42 angående tolkningen av lagtextens ordalydelse i lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 79 Grönwall, och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 3 §.

27

kan ges på något annat sätt. En noggrann utredning avseende alternativa vård- och omsorgs-

former ska därför ske i varje enskilt fall.80

Att beaktande ska tas till andra omständigheter än de rent medicinska framgår implicit av

skrivelsen som inte kan tillgodoses på annat sätt. Det framgår dock inte tydligt vilka typer av

andra omständigheter som kan och ska omfattas när personens vårdbehov bedöms. Det här

rekvisitet är inte knutet till någon annan vetenskaplig forskning. Regleringen reglerar delvis

förhållandet mellan andra tvångslagar vilket skulle kunna göras tydligare. Detta skulle

förmodligen vara till lättnad beträffande bedömningen av vilken myndighet som ska bära

ansvaret för den sjuka individen eftersom LPT ombesörjs av landstingen och det är kommu-

nerna som ansvarar för exempelvis LVM.81 Jag anser därför att det kan ifrågasättas huruvida

rekvisitet att personen i fråga har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan

tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kva-

lificerad psykiatrisk dygnetruntvård, lever upp till legalitetsprincipens krav på att vara klar

och tydlig. Det skulle därmed vara av värde att utreda vidare huruvida rekvisitet kan ges en

tydligare formulering.

3.4.3 Öppen psykiatrisk tvångsvård

Den öppna psykiatriska tvångsvården är den mindre ingripande av de två vårdformerna. En

förutsättning för öppen psykiatrisk vård är att personen på grund av den allvarliga psykiska

störningen och sina personliga förhållanden i övrigt behöver iaktta särskilda villkor för att

kunna ges nödvändig psykiatrisk vård.

Tydligheten i nödvändig psykiatrisk vård kan ifrågasättas. I RÅ 2010 ref. 93 anger HFD att

det varken i lagen eller i motiven har angetts vad som kan utgöra nödvändig psykiatrisk vård

och att det därmed lämnats åt rättstillämpningen att avgöra för vilka patienter och i vilka

situationer öppen tvångsvård ska tillämpas. HFD fastslog i rättsfallet HFD 2015 ref. 64 att

medicinering med syfte att förebygga framtida försämring, under vissa förutsättningar, kan

anses utgöra nödvändig psykiatrisk vård i enlighet med lagtexten. De fastslog att vid bedöm-

ningen måste hänsyn tas till hela patientens situation tillsammans med en proportionalitets-

bedömning. Behovet av behandling ska vägas mot intrånget i den personens själv-

80 Prop. 1990/91: 58 s. 91. 81 Jfr. Gylling Lindkvist,, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128), https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 3 § Karnov.

28

bestämmanderätt och integritet. Patientens förutsättningar att göra ett övervägt ställningsta-

gande till den aktuella behandlingen måste beaktas samt även behovet av behandlingen mot

bakgrund av exempelvis hur den psykiska störningen yttrar sig och vad avbruten behandling

kan innebära. Domen utgör ett visst förtydligande i vilka situationer som omfattas av begrep-

pet men utifrån ett legalitetsperspektiv ställer jag mig högst kritisk till utformningen av lag-

texten beträffande den öppna psykiatriska tvångsvården.

Jag anser att samma resonemang som vid allvarlig psykisk störning beträffande möjligheten

att vara tydlig i lagstiftningen när det kommer till rekvisit som baseras på andra vetenskaps-

områden även gäller för nödvändig psykiatrisk vård,82 eftersom det rekvisitet också präglas av

medicinska inslag vilket medför en svårighet för lagstiftaren att i lagtexten definiera vad rek-

visitet betyder. En måste också ha i åtanke att vad som är nödvändig vård för en person inte

behöver utgöra nödvändig vård för en annans person. Det finns således ett behov av en flexi-

bilitet i lagstiftningen även beträffande rekvisitet nödvändig psykiatrisk vård.

Legalitetsproblemet som uppstår i det här fallet, till skillnad från allvarlig psykisk störning, är

att det helt har lämnats åt rättstillämpningen att avgöra vad rekvisitet innebär eftersom väg-

ledning inte kan återfinnas i förarbetena till lagstiftningen. Lagstiftaren har inte varit tydlig

vilket resulterar i oförutsebarhet för de personer som omfattas av lagstiftningen. Det kan

därför också ifrågasättas hur lagstiftningen förhåller sig till X mot Storbritannien,83 som

stadgar att inget frihetsberövande som är godtycklig kan vara laglig.84 Även om den öppna

tvångsvården inte innebär ett direkt frihetsberövande i sig, är det möjligt att samma resone-

mang kan tillämpas i den här aspekten. Det vill säga att tvångsingripanden från statens sida

inte får vara godtyckliga om de ska anses vara lagliga.

3.4.4 Patienten motsätter sig vården

Så långt som möjligt ska den psykiatriska vården beredas med personens samförstånd i enlig-

het med bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Tvångsvård blir därför först

aktuellt när personen inte kan erhålla den nödvändiga vården på frivillig väg. Målet med

tvångsvården är att göra det möjligt för att personen i fråga sedan ska kunna vårdas under

82 Se 3.4.1 83 X mot Storbritannien, dom den 5 november 1981 (ansökningsnr. 7215/75). 84 Jfr. Kindström Dahlin, Om sjukdomsinsikt, nödvändig vård och samtycke vid öppen psykiatrisk tvångsvård – en kommentar till HFD 2015 ref. 64, Nordisk socialrättslig tidskrift, 13-14 2016

29

frivilliga former.85 I förarbetena har det angivits att det i princip inte är möjligt att tvångsvårda

någon som samtycker till vården.86

En person kan lämna samtycke till vård på olika sätt. Domstolen har sedan att ta ställning till

om samtycket är rättsligt giltigt eller ej. Patienten kan uttrycka sin inställning till vården

verbalt eller genom att uttrycka sin inställning genom sitt handlingssätt. Skulle patienten

godta inskrivningen vid en sjukvårdsinrättning men motsätta sig den aktuella vården anses

samtycke till vården inte föreligga. Det är patientens egna inställning till vården som är

centralt. Det gäller även för patienter som är underåriga eller har en god man/förvaltare.87

Moa Kindström Dahlin har belyst några bedömningssvårigheter kopplade till samtyckesrekvi-

sitet. Frågor en kan behöva ställa sig är exempelvis: Är samtycket till vården ett uttryck för

verklig vilja? Är patienten ambivalent? Är samtycket villkorat eller handlar det om ett försöka

att kringgå lagstiftningen och därmed undgå att bli underkastad tvångsvård?88 Detta är fak-

torer som måste tas i beaktande vid bedömning och definiering av samtyckesrekvisitet.

Huvudregeln är således att det krävs att patienten motsätter sig vården för att förutsättningarna

för tvångsvård ska kunna uppfyllas. Lagstiftningen ger dock utrymme för ett undantag. För

det fall det finns grundad anledning att anta att vården inte kommer kunna komma till stånd

med samtycke, på grund av patientens psykiska tillstånd, är rekvisitet för bristande samtycket

också uppfyllt (3 § st. 2 LPT). Det kan bero på att patientens psykiska tillstånd medför att

denne inte har någon möjlighet att uttrycka sin inställning till vården. Bestämmelsen kan även

tillämpas på personer som vid ett flertal tillfällen tidigare varit intagna för tvångsvård på

grund av att de inte klarar av att sköta sin behandling på ett tillfredsställande sätt inom den

frivilliga vården. Regeln omfattar även situationer när det finns grundad anledning att anta att

en patient kommer avbryta vården kort tid efter dess påbörjande om vården skulle ges under

frivilliga former.89 Undantaget är dock snävt formulerat och tillämpningen är avsedd att vara

restriktiv.90

85Grönwall och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 3 §. 86 Prop. 1990/91:58 s. 100 f. 87 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 190 f. 88 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 191. 89 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128), https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 3 § Karnov. 90 RÅ 1999 ref 64.

30

Samtyckesrekvisitet är extra problematiskt när det kommer till öppen tvångsvård även fast

domstolen utgår ifrån samma lagregel som vid sluten tvångsvård. Likt den slutna tvångs-

vården är det en förutsättning vid beslut om öppen tvångsvård att patienten motsätter sig vår-

den eller att det inte föreligger något samtycke.91 Den öppna tvångsvården innehåller dock

inte några regler som ger hälso- och sjukvårdspersonal befogenheter att utöva tvång mot pati-

enten för att personen faktisk ska följa de villkor som är förenade med dennes tvångsvård.

Vårdformen är istället baserad på en hög grad av frivillighet från patientens sida.92 För det fall

ett av villkoren är att patienten ska ta viss medicinering innebär det således att patienten frivil-

ligt måste inta medicinen som anges i villkoren samtidigt som personen motsätter sig tvångs-

vården för att den öppna tvångsvården ska få någon praktisk verkan. Detta på grund av att

återföring till den slutna tvångsvården inte får användas som en form av sanktion mot de som

inte följer sina villkor.93 Denna problematik belystes delvis i RÅ 2010 ref. 93 när HFD

konstaterade att det kunde ifrågasättas om det fanns tillräckliga skäl för att patienten skulle

underkastas öppen psykiatrisk vård när personen i fråga motsätter sig medicinering som inte

kan påtvingas med stöd av LPT. Avgörandet har därför ansetts utgöra kritik av den bristfälliga

lagstiftningen som reglerar den öppna tvångsvården.94

I HFD 2015 ref. 64 fastställer HFD dock att avsaknaden av tvångsmedel för att genomdriva

medicinering och andra särskilda villkor vid öppen tvångsvård inte utgör ett hinder för att

förutsättningarna för vårdformen som anges i lagtexten ska kunna anses vara uppfyllda. I ett

samtyckeshänseende klargör rättsfallet dock inte mycket. Öppen tvångsvård kräver fortfa-

rande brist av samtycke samtidigt som lagen fortfarande förutsätter att patienterna ska med-

verka till vården på en relativt frivillig basis. Detta måste anses vara tämligen motsägelsefullt.

Hur kan en person motsätta sig vården men samtidigt samverka till villkoren frivilligt?

I ett nytt lagförslag som presenterats av regeringen föreslås det att vid ansökan om öppen

psykiatrisk tvångsvård ska även patientens inställning till de särskilda villkoren presenteras.

91 Kindström Dahlin i Nordisk socialrättslig tidskrift, 13-14 2016, s. 111. 92 Prop 2007/08:70 s. 77, RÅ 2010 ref. 93 skiljaktig mening, jämför även Socialstyrelsens rapport, Det diffusa tvånget. Patienters upplevelser av öppen tvångsvård, Socialstyrelsen, 2012. 93 Prop 2007/08:70 s. 116. 94Kindström Dahlin i Nordisk socialrättslig tidskrift, 13-14 2016 s. 115 och Vahlne Westerhäll i JT nr 4 2012/13 s. 833, Vahlne Westerhäll och Östlund i FT 2/2011 s. 386.

31

Det ska även framgå om patientens inställning är oklar.95 Lagförslagen innehåller inte någon

ändring av vårdformens utformning. Öppen psykiatrisk tvångsvård kommer således fortsätt-

ningsvis utgöra en tvångsvårdsform utan handgripligt tvång.

3.5 Särskilt om problematiken beträffande den öppna psykiatriska tvångsvården

När den öppna psykiatriska tvångsvården infördes 2008 var avsikten att skapa en ny vårdform

som medförde så få inskränkningar som möjligt i den enskildes frihet samtidigt som hälso-

och sjukvården skulle erhålla förutsättningar att kontrollera vården utanför sjukvårdsinrätt-

ningen genom att villkor föreskrivs.96 Tvångspsykiatrikommittén hade i den föreslagna vård-

formen benämnt vården som öppen vård med särskilda villkor. Regeringen ansåg dock att

benämningen skulle vara missvisande. De menade att det trots den höga graden av frivillighet

ändå var fråga om ett tvångsingripande.97

Eftersom den öppna psykiatriska tvångsvården inte är förenat med några tvångsåtgärder från

vårdgivarens sida blir min fråga, vad är det som utgör tvånget i den öppna psykiatriska

tvångsvården? Utgörs tvånget av en illusion hos den enskilde om att hen har tappat makten,

beslutsförmågan och självbestämmandet över sig själv?98 Problemet jag försöker belysa blir

någorlunda tydligt i HFD 2015 ref. 64 i HFD:s resonemang kring rekvisitet nödvändig vård. I

fallet hade personen i fråga en historia av att ha vårdats vid flera tillfällen inom den slutna

psykiatriska tvångsvården. När personen inte tvångsvårdas hade personen inte genomfört

någon behandling inom den frivilliga psykiatriska vården, vilket resulterat i återinsjuknanden.

Vid tidpunkten för domstolens prövning vårdades personen med stöd av LPT inom den öppna

vårdformen. Ett av de särskilt uppställda villkoren var att personen skulle ta en medicin, vilket

motsattes från dennes sida. Medicineringen ansågs vara nödvändig för personen eftersom det

skulle kunna leda till en bestående försämring av dennes funktionsnivå om medicineringen

avbröts. Med beaktande av att personen tidigare vid upprepade tillfällen avbrutit medicinering

när denne inte längre tvångsvårdas ansågs risken vara hög för att personen även den här

gången skulle sluta ta sin medicin om den öppna tvångsvården skulle upphöra. Vården ansågs

därför vara nödvändig.

95 Prop. 2016/17:94 s. 38. 96 Prop 2007/08:70 s. 75. 97 Prop 2007/08:70 s. 77. 98 Jfr. Kindström Dahlin i Nordisk socialrättslig tidskrift, 13-14 2016 s. 119 f.

32

Personen i målet hade medgett att för det fall HFD skulle besluta att den öppna tvångsvården

skulle kvarstå skulle hen också följa villkoren enligt vårdplanen. HFD ansåg ändå att vården

inte kunde beredas med personens samtycke på grund av dennes avsaknad av sjukdoms-

insikt.99 Detta visar tämligen tydligt på hur den öppna tvångsvården bygger på att personerna

som underkastas vården inte har samma möjligheter att ifrågasätta rättssystemet eller analy-

sera följderna av att inte följa de särskilda villkoren. Egentligen borde samma risk för medici-

neringsavbrott föreligga vid öppen psykiatrisk tvångsvård som vid frivillig/öppen psykiatrisk

vård eftersom ingen av vårdformerna ger vårdgivaren något verktyg som denne kan använda

för att påtvinga patienten medicineringen. Enda skillnaden är att patienten inte vet att det inte

föreligger några tvångsmoment eller sanktioner inom den öppna tvångsvården, varför denne

ändå känner sig tvingad att följa villkoren. Det är således endast patienter som på grund av

rädsla eller okunskap beträffande hälso- och sjukvårdens maktlöshet att driva igenom de

särskilda villkoren som den öppna tvångsvården de facto kan beredas för.100 I alla andra situ-

ationer blir lagstiftningen tämligen tandlös.

Rättssäkerheten har till syfte att skapa förutsebarhet och minska godtycklighet inom den

offentliga maktutövningen.101 En lagstiftning vars genomslag bygger på okunskap och i

princip villfarelse hos individen som underkastas lagstiftningen kan inte anses förenlig med

grundtankarna bakom rättssäkerhetsbegreppet och således inte rättssäker. Det kan även ifråga-

sättas huruvida beslut, även om syftet är att personen ska beredas nödvändig vård, som lurar

individen till att känna sig tvungen att efterleva besultet är etiskt godtagbart.

Även om syftet med den nya reformen var att mindre tvångsåtgärder skulle förekomma inom

den psykiatriska tvångsvården måste lagstiftningen vara baserad på respekt för det mänskliga

värdet och den personliga integriteten. Öppen psykiatrisk tvångsvård bör, utifrån ett juridisk

perspektiv, vara en vårdform som ligger mellan sluten psykiatrisk tvångsvård och frivillig

psykiatrisk vård beträffande omfattningen av tvång, tvångsåtgärder och rättighetsins-

kränkningar. Jag anser att en rimligt gardering av tvångsvården är:

99 Jfr. Kindström Dahlin i Nordisk socialrättslig tidskrift, 13-14 2016 s. ff. 100 Vahlne Westerhäll i JT nr 4 2012/13 s. 832 f. och Vahlne Westerhäll och Östlund i FT 2/2011 s. 388, jfr. även Socialstyrelsens rapport, Det diffusa tvånget. Patienters upplevelser av öppen tvångsvård, Socialstyrelsen, 2012. 101 Se kap. 2.

33

1. Sluten tvångsvård = frihetsberövande och tvångsmedel för att genomföra vården

= hög omfattning av tvång som patienten måste underkasta sig.

2. Öppen psykiatrisk tvångsvård = inget frihetsberövande och tvångsmedel för att

genomföra de särskilda villkoren = lägre omfattning av tvång som patienten

måste underkasta sig.

3. Frivillig/öppen psykiatrisk vård = inget frihetsberövande och inga tvångsmedel

för att genomföra vården = inget tvång som patienten måste underkasta sig.

För mig förefaller detta vara en mer naturlig gradering av den psykiatriska vården i jämförelse

med nu gällande reglering som innebär att den öppna psykiatriska tvångsvården innehåller

lika mycket handgripligt tvång som den frivilliga psykiatriska vården, det vill säga inget

tvång. Den enda skillnaden är att den öppna psykiatriska tvångsvården innehåller en illusion

av tvång som den frivilliga psykiatriska vården inte innehåller. Det finns således också en risk

att de som faktiskt behöver vård men inte följer villkoren och inte ännu uppfyller rekvisiten

för sluten tvångsvård inte får den hjälp de behöver.

3.6 Avslutande reflektioner

Hur förhåller sig LPT till legalitetsprincipen? Beträffande den slutna tvångsvården kan det

ifrågasättas om rekvisitet oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på

annat sätt uppfyller kraven på av vara precis och tydlig. Det påkallas därför vidare utredning

av huruvida rekvisitens innebörd kan förtydligas i lagstiftningen för att öka förutsebarheten

för individen.

Ur ett legalitetsperspektiv är det främst vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård som är pro-

blematisk, både utifrån motsägelser i lagstiftningen och tydlighet i rekvisiten. Rekvisitet nöd-

vändig vård är fortfarande ett någorlunda oklart begrepp. Även om HFD 2015 ref. 64 till viss

del förtydligar de aspekter som kan tas med i bedömningen, finns det fortfarande ett moln av

otydlighet kvar kring begreppet, vilket hämmar förutsebarheten. Att det helt har lämnats till

domstolarna att utveckla praxis beträffande rekvisitets innebörd gör inte saken enklare.

Ovissheten medför en risk för godtyckliga bedömningar, eftersom rekvisitet saknar precision

34

och fortfarande är under utveckling.102 Ett omhändertagande som baseras på godtycklighet

kan aldrig anses vara lagligt.103

Legalitetsprincipen innebär ett krav på stöd i författning, det åligger således ett ansvar på lag-

stiftaren att, även avseende ett rekvisit som behöver tillmätas viss flexibilitet, lämna någon

form av vägledning för hur rekvisitet ska tolkas. Det kan inte anses vara förenligt med legali-

tetsprincipens syfte att helt överlämna definieringen av rekvisitet till rättstillämpningen.

Det faktum att den öppna tvångsvården förlitar sig på villfarelse hos de personer som under-

kastas vården för att lagstiftningen ska få något genomslag kan vidare inte anses vara förenligt

med varken legalitetsprincipen eller grundtankarna bakom rättssäkerhetsbegreppet.

Med detta i beaktande anser jag att lagstiftningen som reglerar den öppna psykiatriska tvångs-

vården i nuvarande form inte lever upp till legalitetsprincipens krav och att det följaktligen

föreligger en allvarlig rättssäkerhetsbrist som lagstiftaren har ett ansvar över att korrigera.

102 Jfr. Kindström Dahlin, i Nordisk socialrättslig tidskrift, 13-14 2016. 103 X mot Storbritannien, dom den 5 november 1981 (ansökningsnr. 7215/75) pt. 43.

35

4. Objektivitet - Opartiskhet och saklighet

Inom LPT uppkommer situationer när juridiken möter psykiatrin och den medicinska veten-

skapen. Detta får till följd att kravet på objektivitet, då främst saklighet, ställs på sin spets. På

vilket sätt har lagstiftaren anpassat psykiatrilagstiftningen så att rättstillämpningen kan vara

objektiv och saklig? I det här kapitlet kommer LPT-förfarandet analyseras med utgångspunkt

i objektivitetsprincipens innebörd.

4.1 Objektivitets- och likhetsprincipen

Även objektivitetsprincipen har sin rättsliga grund i grundlagen, 1 kap. 9 § RF. Paragrafen

reglerar främst vikten av förvaltningsmyndigheternas och domstolarnas saklighet och opar-

tiskhet men även allas likhet inför lagen.104 Syftet med objektivitetsprincipen inom förvalt-

ningsrätten kan beskrivas på så vis att den utgör ett förbud för myndigheter och domstolar att

låta sig vägledas av andra intressen eller grunda sina avgöranden på andra omständigheter än

sådana som tillämpliga författningar tillåter.105 Även EKMR uppställer i artikel 6 krav på att

domstolen ska vara opartisk och oavhängig för att en rättegång ska anses vara rättvis. Objek-

tivitetsprincipen kan således delas in i tre underkategorier, opartiskhet, saklighet och likhet.

Förvaltningens objektivitet och likhet innefattas också i kravet på självständighet hos de dö-

mande instanserna som finns reglerat i 11 kap. 3 § RF. I enlighet med paragrafen får ingen

myndighet bestämma hur en domstol ska döma eller tillämpa en rättsregel i det enskilda

målet. Detta gäller även Riksdagen. Opartiskheten och sakligheten ska inte förväxlas för att

vara synonyma. Opartiskhetens måltavla är det yttre förhållandet mellan maktutövaren och

den som makten utövas mot. Det ska objektivt sett inte gå att ifrågasätta opartiskheten hos den

maktutövande.106

Den andra delen av objektivitetsprincipen utgörs av kravet på saklighet. Med saklighet menas

att en person inte får missgynnas av en förvaltningsmyndighet eller en domstol utan att det

finns stöd i lagstiftningen. Saklighetskravet ligger således väldigt nära legalitetsprincipen,

men har främst till syfte att sortera bort irrelevanta omständigheter och fakta i målen som inte

104 SOU 2014:76 s. 92, Bull, Objektivitetsprincipen, i Marcusson (red.) Offentligrättsliga principer, 2012 s. 97, och Strömberg, Lundell, Allmän förvaltningsrätt, 2014, s 71. 105 SOU 2010:29 s. 149. 106 Jrf. Bull, Objektivitetsprincipen, i Marcusson (red.) Offentligrättsliga principer, u 2, 2012 s. 103.

36

får läggas till grund för ett beslut. I förvaltningsprocesslagen (1971:291) (FPL) har principen

förtydligats ytterligare i 30 § vars lydelse innebär att domstolen inte får grunda sina avgöran-

den på annat än det som har framkommit i målet. Det finns även andra förvaltningsrättsliga

författningar som begränsar vad myndigheter får och inte får ta hänsyn till. Bestämmelserna

utgör ett förbud mot all form av godtycklighet inom förvaltningen.107

Det är även av vikt att bedömningen av vårdbehovet och själva vården i sig är baserad på sak-

lighet. Vården får inte under några omständigheter vara av experimentell karaktär när åtgär-

derna vidtas utan patientens samtycke.108 Behandlingen som den tvångsomhändertagna

underkastas får under inga omständigheter vara av den graden att det klassas som tortyr eller

omänsklig eller förnedrande behandling eftersom det utgör en absolut rättighet som inte kan

inskränkas (artikel 3 EKMR).109 Tvångsvårdslagstiftningen ger chefsöverläkaren befogenhet-

er att tillgripa fastspänning, tvångsmedicinering och isolering (19-20 §§ LPT). I målet

Herczegfalvy mot Österrike110 har Europadomstolen fastslagit att den typen av behandling inte

utgör en kränkning av varken skyddet mot tortyr eller rätten till privatliv förutsatt att behand-

lingen är terapeutisk och nödvändig. För att sådan behandling inte ska anses utgöra tortyr

måste den således kunna motiveras med sakliga skäl och det borde därför krävas forskning

som stödjer den typen av behandling för att den ska vara acceptabel. Inskränkningar i den

personliga integriteten kan således accepteras om det kan motiveras av medicinska skäl. Det

är följaktligen även av vikt att den behandling som ingår i vårdplanen och påtvingas personen

som underkastas tvångsvården baseras på aktuell medicinsk forskning samt att syftet med

behandlingen är terapeutisk.

Detta får till följd att det är den medicinska utvecklingen som sätter ramarna för vad som an-

ses utgöra tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Domstolen kommer således

vara bunden av den medicinska sakkunnigheten eftersom de själva inte besitter någon medi-

cinsk sakkunskap. Detta kan dock ifrågasättas utifrån resonemanget i ett annat avgörande från

Europadomstolen, Plesó mot Ungern111 där den nationella domstolens bedömning underkän-

des för att domstolen hade förlitat sig för mycket på den sakkunniga i målet. Rättsverk- 107 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s.57 ff. och Gustafsson, Psykia-trisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s. 108 ff. SOU 2010:29 s. 149 f. 108 X mot Danmark, beslut om prövningstillstånd den 2 mars 1983 (målnr 9974/82). 109 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 101. 110 Herczegfalvy mot Österrike, den 24 september 1992 (ansökningsnr 10533/83). 111 Plesó mot Ungern, dom den 2 oktober (ansökningsnr. 4142/08).

37

ningarna av Plesó mot Ungern och Herczegfalvy mot Österrike blir något motsägelsefulla när

en ser till vilken roll och betydelse den medicinska sakkunskapen ska åläggas vid psykia-

triska tvångsvårdsmål.

Objektivitetsprincipen innefattar, som ovan nämnt, även den så kallade likhetsprincipen. Det

betyder att myndigheter och domstolar ska iaktta allas likhet inför lagen, alltså lika fall ska

behandlas lika och olika fall ska behandlas olika. Regleringen innebär dock inte något förbud

för riksdagen att anta särbehandlande lagstiftning, varför exempelvis tvångslagstiftning är

tillåtet.112 Likhetsprincipen är en viktig princip för att förvaltningen ska kunna vara rättssäker.

Om lika fall inte behandlas lika eller olika inte fall behandlas olika är rättstillämpningen

följaktligen inte förutsebar och således inte rättssäker. För att bedöma huruvida LPT tillämpas

på ett sätt som är förenligt med likhetsprincipen krävs omfattande empiriska fallstudier vilket

inte varit möjligt att genomföra inom ramen för det här arbetet. Det är följaktligen inte möjligt

att dra några slutsatser om LPT-förfarandet uppfyller kraven på likhet eller inte genom den

här studien.

4.2 Opartiskhet i den materiella lagstiftningen

Jävsbestämmelserna utgör en viktig del i att upprätthålla opartiskheten inom rättsskipningen.

Av jävsbestämmelserna följer att domarna självständigt ska döma varje mål utan någon yttre

påverkan av exempelvis politiker eller egna intressen. I LPT-förfarandet är det olika jävsbe-

stämmelser som blir tillämpbara beroende på vilket stadium i processen personen befinner sig

i. Under handläggningstiden vid en sjukvårdsinrättning utgör chefsöverläkarens beslut myn-

dighetsutövning mot den enskilde och reglerna i förvaltningslagen tillämpas. Eftersom arbetet

avgränsats till själva domstolsprocessen kommer FL:s regler inte att behandlas i det här ka-

pitlet.

Enligt 41 § FPL tillämpas samma regler vid förvaltningsdomstolarna som vid de allmänna

domstolarna, det vill säga 4 kapitlet i rättegångsbalken (1942:740) (RB). Både ordförande

(lagfaren domare) och nämndemännen, har att beakta dessa jävsbestämmelser innan de hand-

lägger ett mål. 4 kap. 13 § RB reglerar när domare är att anse som jäviga. Av paragrafen följer

att domare är jäviga i följande situationer:

112 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s. 108.

38

1. Om domaren själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång kan vänta

synnerlig nytta eller skada;

2. om domaren med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller nedstigande släkt-

skap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift

med den andres syskon, eller om domaren på liknande sätt är part närstående;

3. om domaren till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig

nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;

4. om domaren eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare, god man

eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen

för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som är

part, eller, då kommun eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller

styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;

5. om domaren eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har del i

saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som

avses i 4;

6. om domaren är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med domaren för

att göra domaren jävig;

7. om domaren i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör

saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning

därmed;

8. vid huvudförhandling i brottmål om domaren före denna huvudförhandling har prö-

vat frågan om den tilltalade har begått gärningen;

9. om domaren i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part eller

vittnat eller varit sakkunnig; eller

10. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till

domarens opartiskhet i målet.

Den första punkten borde sällan aktualiseras eftersom det skulle innebära att domaren själv är

personen som ansökan om tvångsvård avser. Vidare får en domare exempelvis inte vara när-

stående med någon part eller om de, eller någon närstående till dem, skulle dra nytta av att

personen ifråga tvångsvårdas. En domare är jävig om dennes opartiskhet och oberoende i

39

målet kan ifrågasättas, vilket följer av både svensk lag och praxis samt praxis från Europa-

domstolen.113

Jäv kan även föreligga om en domare handlägger målet på så vis att denne åsidosätter sina

plikter i tjänsten och därmed skapar motsättningar mellan sig själv och parten.114 Alla domare

har en skyldighet att anmäla för rätten om personen anser att dennes ojävighet kan ifrågasättas

(4 kap. 14 § RB). Syftet med jävsinsitutet är således att upprätthålla domstolens opartisk-

het.115

Det är svårt att uttala sig om hur noga domare, både lagfarna och nämndemän, gör en jävsbe-

dömning; med anledning av att det bland annat inte står angivet i domstolsverkets handböcker

hur detta ska genomföras vid tvångsvårdsmål.116 Jäv synes vara tämligen sällsynt förekom-

mande inom domstolsprocesserna,117 vilket ger en indikation på att regelverket och kravet på

objektivitet efterlevs i stor utsträckning inom LPT-målen. Det är även av fördel för förutse-

barheten att det är samma jävsbestämmelser som aktualiseras oberoende av vilken domstol

parten befinner sig i. Den enskilde har således alltid samma skyddsnät mot en opartisk dom-

stol.

Något som skulle kunna utgöra en brist i jävsinsitutet är att det är domarna själva i första hand

som ska göra en bedömning av huruvida de är jäviga eller ej. För det fall domaren inte har

frånträtt handläggningen av målet är det sedan parten som har att göra en invändning mot

domstolen, vilket kan kräva omfattande undersökningar som en person med en allvarlig psy-

kisk störning kanske inte har möjlighet att genomföra (4 kap. 14 § RB).118 Med beaktande av

de korta tidsfristerna och mängden klienter det offentliga biträdena kan förordnas för en och

samma förhandlingsdag är det inte en självklarhet att det offentliga biträdet har en praktisk

möjlighet att genomföra allt för omfattande utredningar beträffande jäv om det skulle vara

påkallat.119

113 Fitger, Peter, m.fl. Rättegångsbalken m.m. https://zeteo.wolterskluwer.se, 4 kap. 13 §. 114 Ekelöf, Edelstam, Rättegång första häftet, 2005 s.148. 115 Jfr. Strömberg, och Lundell, Allmän förvaltningsrätt, 2014, s 91 f. 116 Det står inte angivet i de handböcker som finns tillgängliga på domstolsverkets hemsida hur domarna ska gå tillväga vid jävsbedömningar beträffande tvångsvårdsmål. 117 Jag har endast funnit fall inom LPT där yrkanden om jäv varit ogrundade och domstolarna har därmed ogillat yrkandet. 118 Jfr. Thornefors, Rättegångsbalk (1942:740) https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 4 kap. 14 §, Lexino. 119 Se 5.4 om offentligt biträde.

40

4.3 Saklighet i den materiella lagstiftningen

4.3.1 Officialprincipen

För att rättstillämpningen ska kunna vara saklig måste all fakta som är relevant för bedöm-

ningen presenteras för domstolen. Officialprincipen kan därför anses falla in under saklig-

hetskravet även om den också utgör en egen princip som egentligen är äldre än objektivitets-

principen.120 Officialprincipen finns lagstadgad i 8 § FPL och tillämpas vid alla förvaltnings-

förfaranden. Bestämmelsen medför ett utredningskrav som åläggs förvaltningsdomstolar på så

vis att de ska ansvara för att målen blir utredda i sådan utsträckning att domstolen kan avgöra

dem. Med andra ord innebär officialprincipen ett krav på att utredningarna är fullständiga.121

Syftet är dock inte att ge någon part fördel i målet eller att en viss utgång ska ske, utan att

skapa förutsättningar för korrekta avgöranden.122 Domstolen har exempelvis en skyldighet att

säkerställa att den utredning som ligger till grund för målet är aktuell123 för att säkerställa att

patienten i nuläget uppfyller rekvisiten för tvångsvården.

Officialprincipen innebär att det yttersta ansvaret för utredningen i målet åligger domstolen.

Att huvudansvaret för utredning ligger på domstolen innebär inte att det är domstolen som

måste vidta alla utredningsåtgärder.124 Utredningsansvaret sträcker sig dock olika långt bero-

ende på vilken typ av mål domstolen har att pröva.125 Styrande för hur långtgående utred-

ningsskyldigheten sträcker sig är exempelvis vad den materiella lagstiftningen (LPT) anför

beträffande den enskildes och det allmännas intressen samt tyngden av dessa intressen.126 Ef-

tersom det ställs högre krav på chefsöverläkarens medicinska redogörelse desto längre

tvångsvården varar torde det också ställas högre krav på domstolen att ifrågasätta robustheten

av chefsöverläkarens utredning för varje gång domstolen har att meddela tillstånd för fortsatt

tvångsvård.127

120 Lundin, Officialprincipen, Marcusson, Lena (red.) Offentligrättsliga principer, u 2, 2012 s. 200 f. 121 SOU 2014:76, s. 120. 122 Prop. 2012/13:45 s. 115. 123 Jfr. HFD 2014 ref. 50. 124 Lundin, Officialprincipen, i Marcusson (red.) Offentligrättsliga principer, u 2, 2012 s. 200. 125 Prop. 1971:30 s. 529, prop. 2012/13:45 s. 113 f. Lundin, Officialprincipen, Marcusson (red.) Offentligrätts-liga principer, u 2, 2012 s. 199 f. och Wennergren, von Essen Förvaltningsprocesslagen m.m., https://zeteo.wolterskluwer.se, 8 § FPL. 126 Jfr.Wennergren, von Essen Förvaltningsprocesslagen m.m., https://zeteo.wolterskluwer.se, 8 § FPL och Lundin, Officialprincipen, i Marcusson, (red.) Offentligrättsliga principer, 2012 s. 203 f. 127 Jfr. Wennergren, von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m., https://zeteo.wolterskluwer.se, 8 § FPL, Gyl-ling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128)https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 9 § Karnov och Grönwall, och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 9 §.

41

4.3.2 Sakkunnigutlåtande

Eftersom chefsöverläkaren är part i målet och sitter på stor medicinsk sakkunskap har den

medicinska kunskapsnivån ansetts behöva jämnas ut. Huvudregeln i LPT-mål är därför att

rätten även förordnar en sakkunnig som under den muntliga förhandlingen ska höras av rätten.

Den sakkunnige utgörs av en specialistläkare i psykiatri som ska agera som en objektiv speci-

alist i målet. Den sakkunnige får ställa frågor till både patienten och chefsöverläkaren under

förhandlingen i avsikt att bli upplyst om uppgifter som är av betydelse för bedömningen.

Endast i fall när det är uppenbart obehövligt får rätten göra undantag från den regeln (37 § st.

2 LPT). Exempel på sådana situationer är när förvaltningsrätten kort tid innan har prövat

samma fråga och det inte har uppkommit några nya omständigheter.128 Det är regeringen som

har till uppgift att förordna ett visst antal sakkunniga för att förvaltningsdomstolarna snabbt

ska kunna få ett utlåtande eller kunna höra en utomstående psykiatriker (42 § LPT).129

Den sakkunniges roll i LPT-processen är att uttala sig i de medicinska frågorna. Uttalande ska

betraktas som ett hjälpmedel för domstolen vid bevisvärderingen. Rätten får därigenom hjälp

att tolka den medicinska bevisningen som ligger till grund för omhändertagandet. Det före-

kommer dock att den sakkunnige uttalar sig i frågan huruvida förutsättningarna för tvångsvård

är uppfyllda.130 Rätten är dock inte bunden av sakkunnigutlåtandet eller den sakkunniges

inställning till huruvida förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Domstolen ska själv-

ständigt värdera allt som kommit fram under målets handläggning.131 I avgörandet Plesó mot

Ungern,132 som ovan nämnts, underkändes den ungerska domstolens prövning med moti-

veringen att de hade förlitat sig för mycket på psykiatrikerns utlåtande. Europadomstolen

framhöll även att det faktum att en person inte vill ta emot vård i sig inte utgör en tillräcklig

grund för att personen har ett vårdbehov eller saknar förmåga att fatta beslut om sitt vård-

behov. Syftet med att höra en sakkunnig är således att domstolen ska få uppkomna medi-

cinska frågor tillräckligt belysta för att domstolen ska kunna göra en obunden bedömning.133

128 Grönwall, och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 37 §. 129 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 42 § Karnov. 130 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s 121. 131 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s 119 och Diesen, Lagerqvist Veloz Roca, Bevisprövning i förvaltningsmål, 2005, s.118. 132 Plesó mot Ungern, dom den 2 oktober (ansökningsnr. 4142/08). 133 Prop. 1990/91/58 s. 279.

42

I motiven till lagstiftningen har regeringen uttalat att det faktum att en annan läkare än den

som har det yttersta behandlingsansvaret uttalar sig om sin uppfattning i målet, måste ses som

en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde. De menar att det också kan vara så att vetskapen om

att ytterligare en läkare kan komma att granska chefsöverläkarens ställningstagande i målet

medför att chefsöverläkaren är extra noggrann när denne gör sin egen övervägning.134

Christian Diesen och Annika Lagerqvist Veloz Roca har belyst risken med sakkunniginstitutet

beträffande bevisvärdering. De menar att det ibland kan föreligga en så pass stor klyfta i

kompetens mellan domstolen och den sakkunnige att det finns en risk att domstolen nöjer sig

med att godta den sakkunniges auktoritet och slutsats. Vidare trycker de på vikten av att dom-

stolen ska ha en kritisk inställning till expertutlåtanden. Bevisprövningen får inte överlåtas på

någon annan än domstolen. Expertutlåtanden utgör inte något bevis i sig själv, det är endast

ett uttalande om ett bevis (hjälpfakta) som domstolen har att väga in i värderingen av bevisen.

Det är de direkta bevisen som främst ska ligga till grund för bedömningen, inte det sannolik-

hetssamband som den sakkunnige menar föreligger.135

Ett flertal kvantitativa studier har visat på en hög samstämmighet mellan chefsöverläkarens

inställning och den sakkunniges utlåtande. I SOU 1998:32 presenterades en utredning där 99

% av de mål där en sakkunnig hade medverkat i, var den sakkunniges inställning förenlig med

chefsöverläkarens.136 I samma undersökning visade det sig att 85-90% av ansökningarna om

förlängd vårdtid beviljades av domstolen.137 Vidare genomförde Ewa Gustafsson en kvanti-

tativ studie i hennes bok som omfattade 661 mål från dåvarande länsrätter. Undersökningen

visade på att den sakkunnige hade avstyrkt fortsatt vård i 1,8 % av målen, varav domstolen

sedan avslagit ansökningar i 1.5 % av målen. Ytterligare en kvantitativ studie som genom-

fördes av Lotta Vahlne Westerhäll och Linnéa Princis visade på att domstolen i 98 % av fallen

gick på chefsöverläkarens linje.138 Även en studie genomförd av Lena Wahlberg m.fl. visar på

hög samstämmighet (99%) mellan chefsöverläkare, sakkunnigläkare och domstol.139 Studi-

erna ger följaktligen indikationer om att sakkunnigläkarens utlåtande får en stor betydelse för

hur utgången i målen blir.

134 Prop. 1999/00:44 s. 104 f. 135 Diesen, Lagerqvist Veloz Roca, Bevisprövning i förvaltningsmål, 2005, s.28 f. 136 SOU 1998:32 s. 159. 137 SOU 1998:32 s. 163. 138 Vahlne Westerhäll, Princis i FT 4/2013 s. 391. 139 Wahlberg, m.fl. i FT 4/2015 s. 636 f.

43

4.3.3 Motiveringsskyldigheten

Motiveringsskyldigheten för domstolen kan vid en första anblick anses falla in under rätts-

säkerhetskravet på kontrollerbarhet. Det är riktigt att domstolarnas skyldighet att motivera

sina avgöranden är av vikt för att allmänheten och den enskilde ska ha en möjlighet att kunna

kontrollera och bemöta rättstillämpningen,140 det finns dock också en poäng med att beröra

motiveringsskyldigheten inom ramen för objektivitet och då främst saklighet.

Som ovan nämnts går domstolen i stor utsträckning på chefsöverläkarens linje vilket kan

anses vara ett resultat av att nästan endast personer som uppfyller rekvisiten för tvångsvård

blir omhändertagna. Det är möjligt och eftersträvansvärt att så är fallet. En problematik i relat-

ion till detta belystes i en studie som Lotta Vahlne Westerhäll låtit genomföra. Studien visade

på att domskälen i de olika målen ofta var väldigt likt formulerade. Hon anger att de vid första

anblick förefaller tämligen stereotypa, “har du läst en har du läst alla”.141 En vanlig skrivelse i

domskälen till de mål som ingick i studien var:

“Av utredningen i målet framgår att NN lider av en allvarlig psykisk störning. På grund av

sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har hen [min könsneutrali-

sering] ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än

genom att hen är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetrunt-

vård. Eftersom NN motsätter sig sådan vård ska chefsöverläkarens ansökan om tvångsvård

bifallas.”142

Även HFD har hållit sig förhållandevis kortfattade i sina motiveringar avseende rekvisiten för

LPT. I både RÅ 1996 ref 62 och RÅ 1999 ref 64 har HFD använt sig av skrivelserna:

“Av utredningen i målet framgår att X [min anonymisering] vid tidpunkten för konverterings-

beslutet led av en allvarlig psykisk störning och att X på grund av sitt psykiska tillstånd hade

ett oundgängligt behov av psykiatrisk heldygnsvård på sjukhus samt att X motsatte sig behöv-

lig neuroleptikabehandling. Vidare framgår av utredningen att X var potentiellt farlig för sig

140 Se kapitel 6 om motiveringsskyldighet i relation till kontrollerbarhet. 141 Vahlne Westerhäll i FT 1/2016 s 92. 142 Vahlne Westerhäll, Lotta, Barnets bästa vid psykiatrisk tvångsvård - exemplet anorexia nervosa, FT 1/2016 s. 116.

44

själv i sådan grad att X kunde befaras komma att allvarligt skada sig själv. Förutsättningar för

konverteringsbeslut förelåg således.

Utredningen får anses ge vid handen även att förutsättningar för tvångsvård enligt 3 § förelåg

också vid tidpunkten för kammarrättens dom.”143

respektive,

“Av utredningen i målet framgår att X under den i målet aktuella tidsperioden led av en all-

varlig psykisk störning och att X till följd av sitt psykiska tillstånd var i oundgängligt behov

av psykiatrisk heldygnsvård på sjukhus. Vidare framgår att X vid konverteringstillfället mot-

satte sig vård och att X kunde befaras allvarligt skada sig själv. Förutsättningar för konver-

tering förelåg således vilket X. vitsordat. Frågan i målet är om förutsättningar för fortsatt vård

saknades på grund av att X. hade samtyckt till den behövliga vården.”144

Motiveringarna i målen är kortfattade och innehåller inte någon redogörelse för analysen

avseende vad som framkommit i målen. HFD:s motiveringar är även problematiska när en ser

till exempelvis vägledning beträffande beviskravet inom LPT-målen.145

JO har belyst motiveringsproblematiken beträffande LPT-domar i några beslut. I ett avgö-

rande från 2014146 var JO kritisk till de motiveringar som fyra domare hade lämnat när de

avgjorde mål angående psykiatrisk tvångsvård. JO ansåg att motiveringarna saknade anknyt-

ning till de omständigheter som framkommit i målen och i korthet återgav lagtextens orda-

lydelse, så kallade skenmotiveringar. Eftersom frihetsberövanden utgör allvarliga ingrepp i

patienternas liv är det nödvändigt att den typen av rättsskipning sker under rättssäkra former.

JO menar att det därför är viktigt att möjliggöra för den som utsätts för tvångsåtgärder att

förstå skälen för åtgärden och ges en möjlighet att överklaga. Det ska även vara möjligt för

den som vill granska tvångsåtgärderna i efterhand att göra det utan att hindras av “intet-

sägande och ogenomträngliga motiveringar”. Därför är det av stor vikt att det tydligt framgår

från motiveringarna hur domstolen har kommit fram till sitt slut, speciellt på grund av att syf-

tet med domstolsprocessen är att höja rättssäkerheten för den enskilde. Enligt JO:s mening

143 RÅ 1996 ref 62. 144 RÅ 1999 ref 64. 145 Vahlne Westerhäll i FT 1/2016 s.116, jfr. även Wahlberg m.fl. i FT 4/2015 s. 644. 146 JO 748-2014.

45

borde domstolen ha en skyldighet att på ett pedagogiskt vis redogöra för den analys de har

gjort av materialet som framkommit i målet, det vill säga de uppgifter som har lämnats av

chefsöverläkaren, sakkunnig och patienten, och hur de kommit fram till att samtliga rekvisit är

uppfyllda.147

En fråga jag ställer mig efter att ha läst dessa studier och avgöranden är huruvida domstolen

besitter den kompetens som krävs för att kunna avgöra ifall en person är i behov av psykia-

trisk tvångsvård utifrån de rekvisit som uppställs. Om domstolen inte kan redogöra för den

analys de gjort beträffande den medicinska bevisningen kan det ifrågasättas huruvida de gör

någon självständig bedömning av bevisningen överhuvudtaget eller om domstolen endast går

på läkarnas linje i brist på egen medicinsk kunskap. För det fall domstolen inte självständigt

och kritiskt kan bedöma alla omständigheter som uppkommit i målet uppstår stora brister i

rättssäkerheten som saklighet och kontrollerbarhet har till syfte att upprätthålla.

Systemet synes bygga på att alla läkare är goda personer som vill sina patienters bästa. Jag

menar inte att läkare är onda människor, tvärtom har jag en hög tro på att de flesta männi-

skorna är goda och att de flesta läkare har valt sitt yrke för att de vill hjälpa sjuka människor

på bästa möjliga sätt. När rättssystemet ska analyseras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv

utgör detta dock ett problem. Allvarlig psykisk störning är ett juridiskt begrepp men det

bygger på medicinska komponenter. Domstolen måste självständigt, utifrån den bevisning

som lagts fram i målet, kunna bedöma huruvida rekvisitet är uppfyllt eller inte.148

Risken jag vill belysa är att domstolen annars helt överlåter den slutliga bedömningen avse-

ende vårdbehovet till läkaren som också tvångsomhändertagit personen i det första steget och

det sker då ingen överprövning av besluten, eller till sakkunnigläkaren vilket inte är förenligt

med EKMR.149 För att utesluta risken för en sådan förskjutning av den dömande funktionen

måste högre krav ställas på domstolarnas motiveringsskyldighet. Om domstolen inte är den

som gör den faktiska bedömningen ställs även dess kontrollerande funktion ur spel.150 Dom-

skälen måste därför tydligt redovisa den analys som domstolen fört beträffande förutsätt-

ningarna för tvångsvården. Analysen i sig måste även vara baserad på saklighet och domsto-

147 JO 748-2014, jämför även JO 1991/92 s. 144. 148 Plesó mot Ungern, dom den 2 oktober (ansökningsnr. 4142/08). 149 Plesó mot Ungern, dom den 2 oktober (ansökningsnr. 4142/08). 150 Jfr. med kap. 5.

46

len måste besitta den kunskap som krävs för att kunna föra en saklig analys av medicinsk

bevisning. Detta både för att kunna säkerställa vem som gör den faktiska bedömningen, men

även för kontrollerbarheten vid överprövning. Det är även av vikt för den enskilda att beredas

en möjlighet förstå varför hen är underkastad tvångsvården.

4.4 Sakkunnig ledamot i rätten?

Att ifrågasätta domstolarnas förmåga och förutsättningar att göra korrekta bedömningar i

LPT-mål är inte allt för långsökt. Förvaltningsrätterna behandlar ett brett spektrum av rätts-

områden som omfattar exempelvis indragning av körkort (8 kap. 1 § körkortslag (1998:488)),

skatterättsliga mål (exempelvis 7 kap 8 § inkomstskattelag (1999:1229)), laglighetsprövning

enligt kommunallagen (10 kap. 5 § kommunallag (1991:900)) och psykiatrisk tvångsvård. Det

är därav inte märkvärdigt att ställa sig kritisk till domstolarnas förutsättningar att kunna göra

sakliga bedömningar av medicinsk bevisning.

I en artikel från 2004 väcker Madeleine Leijonhufvud frågan huruvida jurister medvetet bör

hålla sig okunniga för att med ett oförstört sinne kunna ta ställning till frågan i målet helt

“objektivt”. Leijonhufvud anser själv att det är en absurd tanke, om jurister inte vet vad det

handlar om, hur ska dem då kunna förstå och bedöma?151 Jag vill här omformulera Leijon-

hufvuds fråga något för att göra frågeställningen mer applicerbar på domstolar vid LPT-mål.

Om en domstol inte vet vad saken (läs medicinskt) handlar om, hur ska de då kunna förstå och

bedöma? Som framkommit i ovanstående kapitel framstår det som att en majoritet av dom-

arna är snarlikt formulerade och att de inte innehåller någon redogörelse för den analys som

domstolen har gjort i relation till rekvisiten. Det kan således ifrågasättas huruvida domstolen

själv vet eller förstår innebörden den medicinska utredningen som presenteras i målen. En

fråga jag därför vill återuppliva är huruvida domstolarna i LPT-förfaranden bör förstärkas

med en sakkunnig ledamot?

För att kunna diskutera frågan vidare behöver det klargöras vad en sakkunnig ledamot faktiskt

är. En sakkunnig ledamot i rätten innebär att det ingår en domare som varken är juridiskt

utbildad eller nämndeman i domstolens sammansättning. Personen ska vara en expert som har

till syfte att underlätta bevisbedömningen och rättstillämpningen i mål som kräver sakkun-

skap. Det kan exempelvis bestå i att förklara innebörden av sakkunnigutlåtanden och termino-

151 Leijonhufvud i SvJT 2004 s. 725 f.

47

logiska frågor för resterande ledamöter. Eftersom den sakkunniga ledamoten ingår i rätten har

personen rösträtt precis som de andra ledamöterna.152

I nuläget består domstolen i LPT-mål, när de handläggs i förvaltningsrätten, av en juristdo-

mare och tre nämndemän (17 § lag (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar). Möjlig-

heten att införa sakkunniga ledamöter i LPT-processen har diskuterats tidigare i både litteratur

och förarbeten.153 I förarbetena till införandet av LPT berördes frågan om sakkunniga leda-

möter. Lagrådet ansåg att domstolen behövde förstärkas med sådan sakkunskap för att den

enskildes ställning inte skulle försvagas och att rättens möjlighet att anlita en utomstående

sakkunnig inte utgjorde ett likvärdigt alternativ. Lagrådet påpekade att domstolen inte har

tillgång till någon sakkunskap vid överläggningen när de ska bedöma den medicinska argu-

mentationen. Den enskilde har då en utsiktslös chans att få till en ändring av chefsöver-

läkarens beslut och förvaltningsrätterna har en reellt låg möjlighet att gå emot chefsöver-

läkarens bedömning.154 Detta bekräftas av utredningarna som nämnts ovan beträffande sak-

kunnigas betydelse för utgången i målen. Vidare anförde Lagrådet, med anledning av att LPT-

processen i många fall avser en överprövning av chefsöverläkarens beslut som baserats på

huvudsakligen medicinska grunder, att det förefaller naturligt att överprövande instans inne-

har både juridisk och medicinsk sakkunskap. De ansåg att ett sådant organ skulle vara till

fördel eftersom ledamöterna skulle få stor erfarenhet av psykiatriska mål och de förhållanden

som bör inverka på bedömningen. Bestämmelsen om att ordföranden ska inneha en ordinarie

domartjänst skulle då skapa garantier för att den rättsliga prövningen leds av någon med

auktoritet och omfattande erfarenheter av domarrollen.155

Lagrådets förslag mötte dock motstånd. Regeringen var inte villig att föreslå att sakkunniga

ledamöter skulle ingå i domstolen. Departementschefen menade att om en erfaren psykiatriker

skulle ingå som ledamot i rätten skulle det innebära en garanti för att psykiatriska frågeställ-

ningar bli väl belysta. Departementschefen ansåg dock inte att det fanns ett behov av sådan

sakkunskap i alla mål som rör LPT, eftersom det i många mål finns ett beslutsunderlag som

ger en entydig bild avseende patientens psykiska tillstånd och medicinska vårdbehov. Det

framlades att sakkunnig ledamot även kan ha en negativ inverkan på rättssäkerheten. Detta

152 Edelstam, Sakkunnigbeviset, 1991, s 144 och 154 och Ekelöf, Edelstam, Rättegång första häftet, 2005, s121. 153 Rahm, i FT 5-6/1953 s. 338 och exempelvis prop. 1990/91:58 s. 406. 154 Prop. 1990/91:58 s. 184 och 406. 155 Prop. 1990/91:58 s. 405.

48

eftersom det inte kan uteslutas att den sakkunniga ledamoten inte tillför medicinska upplys-

ningar till rätten som patienten inte får del av eller ges möjlighet att bemöta. Risken är då att

besluten om tvångsvård grundas på material som inte har kommunicerats med parten.156

Samma risker diskuterades i motiven till rättegångsbalken där det även framhölls att det kan

vara svårt att finna personer som både sitter på expertkunskap och är lämpliga som med-

domare. Det ansågs även som olämpligt att en person som inte har någon erfarenhet av den

dömande verksamheten är med och avgör mål som kan vara svåra, både vad avser den rätts-

liga frågan och även frågor avseende bevisning.157 Jag finner dock det resonemanget relativt

tandlöst. Nämndemän saknar också utbildning inom juridiska spörsmål men de anses ändå

lämpliga att ingå som ledamöter i rätten.

Det enda riktiga rättssäkerhetsargumentet emot sakkunnig ledamot i rätten är risken för

domarna skulle kunna grundas på information som den enskilde inte har getts tillfälle att

bemöta. Jag anser dock att den risken borde gå att minimera. Det kan ifrågasättas varför sak-

kunniga ledamöter kan motiveras i mål om exempelvis elektronisk kommunikation där rätts-

frågor om konkurrensfrämjande behandlas (8 kap. 27 § lag (2003:389) om elektronisk kom-

munikation) och kommunalrättsliga mål (13 b och 17 b §§ lag (1971:289) om allmänna för-

valtningsdomstolar), men inte i psykiatrimål. Sakkunniga ledamöter bör väl vara det verktyg

som tillgrips i måltyper där juridisk kunskap inte är tillräckligt för att säkerställa korrekta

bedömningar? Korrekta bedömningar synes ur ett rättssäkerhetsperspektiv vara extra viktigt

när rättsföljderna medför stora inskränkningar i rörelsefriheten och den personliga integri-

teten. Tillsättandet av en sakkunnig ledamot i rätten innebär inte att juristdomaren blir utbytt.

Det är viktigt att domstolens ordförande leds av en person som besitter goda kunskaper om de

juridiska förutsättningarna för omhändertagandet, annars skulle den formella rättssäkerheten

försättas ur spel.

Eftersom den sakkunniga skulle ingå som ledamot i rätten innebär det också att personen

arbetar under samma formella ansvar som alla de andra ledamöterna. Jurister har dock en

föreställning om att de är de enda som kan förstå sig på juridiken.158 Jurister har blivit utbil-

dade i juridik och den juridiska metoden. Juristdomare har vidare bland annat blivit special-

utbildade inom de processrättsliga regelverken som styr deras arbete. Jurister är således speci-

156 Prop. 1990/91:58 s. 185. 157 Prop. 1989/90:71 s. 34. 158 Se exempelvis prop. 1990/91:58 s. 185.

49

alister inom juridik och domare har en specialinriktning inom bland annat processrätt. Juridik

i sig är inte svårt att förstå. Det som kan vara svårt är att finna/tolka vad som är “gällande rätt”

men innebörden av gällande rätt är i sig sällan svårt för gemene man att förstå. Juridikens

syfte är att skapa ordning och reda samt utgöra att konfliktförebyggande och konfliktlösande

redskap. Därför måste juridiken också vara lättillgänglig för allmänheten. Det finns således

inget som tyder på att en specialist inom psykiatri inte skulle kunna förstå och arbeta i enlig-

het med juridiken som styr domarämbetet. Juristdomaren utgör även en säkerhetsgaranti för

att bara de omständigheter som uppkommit i målet är vad domen grundas på och att 30 § FPL

upprätthålls.159 Domstolens motiveringsskyldighet utgör också ytterligare ett skyddsnät för

det fall något nytt skulle ha tagits upp under överläggningen.

4.5 Avslutande reflektioner

För att återgå till frågeställningarna i Leijonhufvuds artikel. Den nuvarande ordningen innebär

att domstolen inte besitter någon medicinsk kunskap. Lagstiftningen är dock utformad på så

vis att det är oundvikligt att medicinsk bevisning och utredning förs in i målet. Kan domstolen

förstå och “objektivt bedöma” detta, om domstolen inte vet vad de bör ifrågasätta i målet?

Hur kan bedömningen då anses vara objektiv? En följd av detta är att domstolen kommer

behöva lita på den information som de sakkunniga i målen, det vill säga chefsöverläkaren och

sakkunnigläkaren, presenterar för dem. För det fall domstolen helt skulle gå emot vad de sak-

kunniga anfört i målet skulle detta också kunna ifrågasättas utifrån ett saklighetsperspektiv.

Om domstolen inte besitter någon sakkunskap i medicin hur ska domstolen, utifrån kravet på

opartiskhet och saklighet, kunna argumentera för att de vet bättre än läkarna i medicinska

frågor? Riskerna med det nuvarande systemet är således att den faktiska bedömningen av den

medicinska bevisningen i relation till rekvisiten inte görs av domstolen och således strider mot

EKMR.160

Vad skulle en alternativ lösning kunna vara? Som presenterats ovan skulle sakkunniga leda-

möter i rätten kunna utgöra en lösning. Ansvaret som kommer med att ingå i domstolen skulle

möjligtvis också kunna medföra att den som sitter på sakkunskapen känner att den har enklare

att ställa sig kritisk till den bevisning som lagts fram i målet jämfört med om personen istället

hade utgett ett sakkunnigutlåtande. En risk med de sakkunniga är att de kan tänkas känna

någon form av kollegial lojalitet gentemot chefsöverläkaren och därför inte vill ifrågasätta 159 Jfr. prop. 1990/91:58 s. 405. 160 Plesó mot Ungern, dom den 2 oktober (ansökningsnr. 4142/08).

50

dennes bedömning och utredning tillräckligt mycket. Detta eftersom det skulle medföra att

kollegan framstår som inkompetent framför rätten. En sådan risk skulle också kunna mini-

meras om den sakkunniga ingick i domstolen eftersom dess auktoritet och opartiskhet blir

tydligare.

Det är svårt att kunna göra några faktiska konstaterande om objektiviteten i LPT-förfarandet.

Både utifrån ett opartiskhets- och saklighetsperspektiv behöver vidare studier med empiriska

inslag genomföras för att några konkreta slutsatser avseende huruvida förfarandet lever upp

till kraven inom objektivitetsprincipen ska kunna dras.

51

5. Kontrollerbarhet - Rätten till domstolsprövning

Det femte och sista kapitlet som berör rättssäkerhetsgarantierna handlar om kontrollerbar-

heten av de övriga rättssäkerhetsgarantiernas efterlevnad. Detta består främst av besluts över-

klagbarhet och rätten till domstolsprövning. Kontrollerbarheten inbegriper även till viss del

offentlighetsprincipen och insynen i förvaltningen. Den aspekten kommer, som angivits i

avgränsningen, inte att beröras inom ramen för det här arbetet. Fokus kommer i det här

kapitlet därför främst att ligga vid tillgången till domstolsprövning och dess funktion som

rättssäkerhetsgaranti samt rättssäkerhetsgarantier som har en nära koppling till domstols-

förfarandet i sig.

5.1 Rätt till domstolsprövning

Rätten till domstolsprövning betyder att ingen individ får berövas friheten utan att en domstol

har avgjort saken. Rättigheten är både grundlagsskyddad genom 2 kap. 9 § RF (som även

anger att prövningen ska ske utan oskäligt dröjsmål)161samt europeiskt reglerad i bland annat

artiklarna 5-6 EKMR.162 Av artikel 5 EKMR följer att ingen person som huvudregel får berö-

vas friheten. Undantag kan göras exempelvis när en psykiskt sjuk person omhändertas med

laga stöd (artikel 5.1 e EKMR). Personer vars frihet blivit berövad har därmed rätt att begära

att en domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet (artikel 5.4 EKMR). För det fall

en sådan prövning inte skulle ske inom skälig tid har HD i NJA 2007 s. 295 fastslagit att brott

mot artikel 5 EKMR utgör grund för skadestånd som de svenska allmänna domstolarna kan

döma ut. Tiden för vad som utgör skälig tid har i enlighet med EKMR:s inflytande ansetts

uppgå till fyra dygn. Detta innebär även att rätten till domstolsprövning anses uppfylld om

frihetsberövandet upphör innan tidsfristen om fyra dygn löper ut.163

Det räcker dock inte med att saken prövas av en domstol. Alla personer har även en rätt till en

rättvis rättegång när dennes civila rättigheter och skyldigheter ska prövas enligt artikel 6.1

EKMR. Rätten till domstolsprövning innebär att en klagande i ett mål måste beredas praktisk

och effektiv möjlighet till domstolsprövning, vilket bland annat innefattar rimliga överklagan-

161SOU 2014:76 s. 92 och Bull, Sterzel, Regeringsformen - en kommentar, 2013, s. 81 f. 162 Se 2.3 för EKMR:s rättssäkerhetskrav. 163 Bull, Sterzel, Regeringsformen - en kommentar, 2013, s. 81.

52

defrister.164 Konventionstexten i artikel 6 stadgar i första stycket bland annat att alla har rätt

till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid, inför en opartisk och oavhängig dom-

stol när deras civila rättigheter och skyldigheter prövas. Vidare ska domen avkunnas offentligt

men media och allmänheten får uteslutas från förhandlingssalen med hänsyn till bland annat

den allmänna moralen, minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv.

Generellt brukar artikel 6 EKMR diskuteras i relation till utformningen av brottmålsprocessen

men första stycket tar, som ovan nämnt, även sikte på civila rättigheter och skyldigheter.

Konventionsstaterna måste kunna garantera enskilda en rättvis rättegång när:

1. det föreligger en reell tvist mellan en enskild person (fysisk eller juridisk) och en

annan person eller en myndighet,

2. tvisten grundar sig i en nationellt skyddad rättighet och

3. rättigheten är att betrakta som en civil rättighet eller skyldighet.165

Bestämmelsen är processuell och medför inte några materiella rättigheter. Därmed ställer arti-

keln endast krav på själva domstolsförfarandet. Det är därför organets utformning och funk-

tion som är central för att avgöra huruvida det kan anses utgöra en domstol.

Vad krävs för att kravet på en rättvis rättegång ska anses vara uppfyllt? Följande punkter kan

ses som en minimigräns för att förfarande ska anses vara rättvist:

1. Domstolen ska vara oberoende och opartisk.

2. Domstolen ska vara inrättad i enlighet med den nationella lagstiftningen.

3. Själva förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den enskilde.

4. I allmänhet ska förfarandet vara muntligt och offentligt, undantag får göras i vissa fall.

5. Domstolsprövningen ska ske inom skälig tid.

6. Domen ska avkunnas offentligt.166

För det fall domstolsprövningen inte hållits inom skälig tid och således utgör en kränkning av

artikel 6, har HD i NJA 2005 s. 462 fastslagit att sådana situationer utgör grund för ideellt

skadestånd från staten till den enskilde.

164 Warnling-Nerep, Förvaltningsbeslut, 2011, s. 81. 165 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 108. 166 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 108.

53

Vilka organ som når upp till Europadomstolens krav för att klassas som en domstol beaktas

utifrån både organisatoriska och funktionella faktorer. Det brukar hänföra sig till huruvida det

dömande organet är att anse som oavhängig och opartisk. Det föreligger dock inte något krav

på att det dömande organet måste inneha ordet “domstol” i sitt namn eller ingå i den vanliga

domstolsordningen. Vissa svenska nämnder med kvalificerad sammansättning kan därför upp-

fylla kravet på oavhängighet och opartiskhet.167

Endast tillgång till en domstol är inte tillräckligt. Som ovan nämnt ska prövningen vara rätt-

vis, oavhängig, opartisk och offentlig. Det betyder att parterna i målet ska vara likställda i

processen, vilket medför att båda parterna måste få tillgång till allt material och även beredas

tillfälle att kommentera det (ett kontradiktoriskt förfarande). På begäran av en part ska det

finnas möjlighet att muntligen föra sin talan.168

5.2 När hamnar mål om psykiatrisk tvångsvård i domstol enligt LPT?

5.2.1 Beslut om intagning till och ansökan om psykiatrisk tvångsvård

I enlighet med artikel 5 EKMR samt 2 kap. 9 § RF har alla personer som blir intagna för psy-

kiatrisk tvångsvård rätt att få sitt frihetsberövande prövat av en förvaltningsdomstol. Frihets-

berövandet inleds alltid med ett beslut av chefsöverläkaren (6b, 11, 14 och 26a §§ LPT).169

Första domstolsprövningen sker antingen genom att patienten överklagar chefsöverläkarens

beslut (32 § LPT) eller, om tvångsvården inte har upphört, genom den obligatoriska dom-

stolsprövningen som måste ske inom fyra veckor respektive fyra dagar från intagnings-

alternativt överföringsbeslutet (7, 12, 14 26 a § § LPT).

För det fall patienten väljer att överklaga chefsöverläkarens beslut ska överklagan också ses

som en begäran om att tvångsvården ska upphöra.170Anhöriga kan inte klaga i patientens

ställe. De kan dock biträda patienten på olika sätt för att tvångsvården ska upphöra.171 Patien-

ten har rätt att få intagningsbeslutet prövat i sak, det vill säga huruvida förutsättningarna för

tvångsvård förelåg vid tillfället då chefsöverläkaren beslutade om intagning av personen. Den

167 Warnling-Nerep, Förvaltningsbeslut, 2011, s. 82. 168 Warnling-Nerep, Förvaltningsbeslut, 2011, s. 84 f. 169 Chefsöverläkaren kan delegera ansvaret enligt 39 § LPT. 170 Grönwall, och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 32 §. 171 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128), https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 7 § Karnov.

54

rättigheten sträcker sig så långt att det gäller även efter att rätten beslutat om medgivande till

fortsatt vård enligt 7-8 §§ LPT alternativt efter vårdens upphörande.172 Detta på grund av att

den obligatoriska prövningen endast avser ett medgivande av fortsatt tvångsvård, alltså en

framåtsyftande bedömning. För att artikel 5 EKMR inte ska kränkas måste patienten således

ges en rätt att få sitt intagningsbeslut prövat i sak. Rätten till att få intagningsbeslutet prövat i

sak sträcker sig dock endast till förvaltningsrätten. Den enskilde kan enligt praxis inte kräva

att få en överprövning i sak av förvaltningsrättens avgörande.173 Rättsfallen berör dock intag-

ning enligt 6b § LPT vilket omfattar situationer när patienten har varit utanför vårdinrättning-

ar innan beslutet, till skillnad från 11, 14 och 26a §§ LPT som omfattar konvertering från fri-

villig psykiatrisk vård respektive rättspsykiatrisk vård eller öppen psykiatrisk tvångsvård till

psykiatrisk tvångsvård.174 Jag anser att rätten till att få sitt intagningsbeslut prövat i sak också

borde kunna anses omfatta intagning enligt 11, 14 och 26a §§ LPT. Även i de situationerna

handlar det om ett beslut som fråntar patienterna deras frihet, åtminstone när besluten avser

sluten psykiatrisk tvångsvård. Att inte bereda patienterna, i de situationerna, en möjlighet att

få sina beslut prövade av en domstol torde därför strida mot både RF och EKMR.

Den obligatoriska ansökan om domstolens medgivande till tvångsvårdens fortlöpning är en

skyddsåtgärd för den enskilda mot att hållas frihetsberövad slentrianmässigt eller på grund av

anledningar som inte legitimeras av lagstiftningen. Ansökan sker vid det första tillfället efter

fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet för det fall intagningen grundats på 6b § LPT (7

§ LPT). Rätten får då meddela tillstånd för fyra månader, därefter måste chefsöverläkaren

återigen ansöka om medgivande varpå rätten får meddela tillstånd för maximalt sex månader.

Det föreligger inte någon maxgräns för hur många gånger rätten får ge tillstånd för sex måna-

der förutsatt att rekvisiten för tvångsvården är uppfylld vid samtliga prövningstillfällen (8-9

§§ LPT). Beträffande intagningsbeslut som innebär övergång från frivillig, öppen eller rätts-

psykiatrisk vård, har chefsöverläkaren fyra dagar på sig att ansöka till förvaltningsrätten om

deras medgivande för vårdens fortsättning. Därefter är det samma tillståndstider som ovan (12

§ st 2, 14 § st 2 och 26 a §LPT).

172 RÅ 1996 ref. 8, RÅ 1997 ref. 68 och prop. 1990/91:58 s. 272 f. 173 RÅ 2002 ref 40. 174 Sluten tvångsvård för det fall konverteringen är från öppen tvångsvård.

55

Chefsöverläkaren har en skyldighet att kontinuerligt överväga huruvida rekvisiten för tvångs-

vården är uppfyllda, vilket även omfattar tiden då målet ska prövas av domstolen.175 Tvångs-

vården får inte bli en form av slentrianmässig förvaring av människor. Därför ställs det desto

större krav på chefsöverläkarens redogörelse ju längre tid patienten tvångsvårdas.176

När en ansökan sedan har inkommit till förvaltningsrätten ska domstolen inledningsvis göra

en rättidsprövning. För det fall ansökan har inkommit för sent ska rätten skyndsamt underrätta

chefsöverläkaren om det (35 § st. 1 LPT). Syftet med regleringen är att en patient inte ska

hållas kvar mot sin vilja när tvångsvården har upphört enligt 28 § LPT.177 JO har i 1999/2000

s. 193 anfört att för det fall domstolen fattar ett beslut om fortsatt medgivande av tvångsvård

med en för sent inkommen ansökan till grund utgör det ett brott mot artikel 5 EKMR. Beslutet

innebär då ett frihetsberövande som saknar stöd i lag. Ett sådant handlande kan medföra

straffrättsligt ansvar för den ansvariga rådmannen i form av tjänstefel eller att hen anmäls till

statens ansvarsnämnd för prövning av disciplinansvar.

Om ansökan inkommit till förvaltningsrätten i rätt tid ska målet därefter sättas ut till muntlig

förhandling inom åtta dagar från den tidpunkt då ansökan eller överklagan inkom till doms-

tolen. Förvaltningsrätten få endast göra undantag från den regeln om det behövs ytterligare

utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt (35 § st. 2 LPT).

Lagstiftaren har uttryckligen sagt att sådana mål ska handläggas skyndsamt (35 § st. 1 LPT).

För det fall förvaltningsrätten skulle avslå chefsöverläkaren ansökan om fortsatt vård ska vår-

den omedelbart upphöra (10 § LPT) och chefsöverläkaren har inte någon rätt att överklaga ett

avslagsbeslut (33 § st. 2 LPT). För att ett nytt intagningsbeslut sedan ska kunna komma till

stånd i en sådan situation krävs det således att nya omständigheter har förekommit sedan

rättens avgörande.178

Det är tydligt lagstiftaren har försökt anpassa reglerna efter både RF och EKMR:s krav på

laglighet och skyndsam prövning (effektivitet) beträffande domstolsförfarandet. Lagstift-

ningen saknar dock ett viktigt steg; vad händer om tidsfristerna inte följs? Domstolen får inte

lämna sitt medgivande till tvångsvårdens fortlöpande om chefsöverläkaren inte lämnar in 175 Prop 1990/91:58 s. 268. 176 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128), https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 9 § Karnov och Grönwall och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 9 §. 177 Grönwall och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 35 §. 178 Prop. 1990/91:58 s. 250.

56

ansökan i tid eftersom beslutet då saknar stöd i lag. Lagstiftningen anger endast att domstolen

ska meddela chefsöverläkaren skyndsamt om ansökan inkommit för sent men inte hur det

administrativa förfarandet ska fortgå. En följd av detta torde bli att hela intagningsprocessen

måste börja om för att frihetsberövandet ska ha stöd i lag. Om ansökningen inkommer för sent

bör patienten formellt sett inte längre anses intagen för någon vård även om personen fort-

farande fysiskt befinner sig på vårdinrättningen. Det torde därför vara intagningsreglerna en-

ligt 6b-9 §§ LPT som kan tillämpas på personen. Personen i fråga måste således genomgå nya

läkarundersökningar för att beslut om intagning ska kunna antas och chefsöverläkaren har

därmed även skjutit på sin skyldighet att ansöka om rättens medgivande i ytterligare fyra

veckor. Om chefsöverläkaren inte upplyser patienten om att tvångsvården har upphört, vilket

det inte står uttryckligen skrivet i lagen att patienten ska informeras om, innebär det att pati-

enten fortfarande kommer befinna sig på vårdinrättningen i tron om att hen fortfarande är

underkastad tvångsvård.

Lagstiftningen medför således att chefsöverläkare lagtekniskt sett kan sätta i system att lämna

i ansökningar till förvaltningsrätten för sent och på så vis kringgå kraven på domstols-

prövning. Varje ansökan blir ett nytt mål hos domstolen och det är således inte en garanti för

att läkaren skulle bli påkommen för att ansökningarna skickas in till en domstol. Om en läkare

skulle sätta i system att lämna in ansökningar för sent bör en sådan situation kunna uppmärk-

sammas vid tvåläkarprövningen (4 och 6 b §§ LPT). Detta är dock förutsatt att de två läkarna

inte arbetar i samförstånd. En annat möjlig situation när en sådan situation skulle kunna upp-

märksammas är när tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utövar sin

tillsyn.179 Även om detta möjligtvis inte har inträffat, eller uppdagats i ett faktiskt fall, borde

lagstiftaren komplettera lagstiftningen med regler som utesluter att en sådan situation inträffar

i framtiden. Lagstiftningen borde följaktligen tydligt reglera vad som händer för det fall

ansökningarna inkommer för sent till domstolen, både beträffande patienten men även i fråga

om ansvar för chefsöverläkaren.

179 http://www.ivo.se/tillsyn/tillsynsomraden/ 2017-05-21.

57

5.2.2 Övriga beslut inom LPT

Tvångsvård enligt LPT ger chefsöverläkaren befogenhet att fatta olika typer av beslut som

inskränker den tvångsvårdades rättigheter. I 32-33 §§ LPT anges det att patienten kan över-

klaga följande beslut:180

- inskränkning av patientens rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster med

stöd av 20 a § LPT,

- övervakning av försändelser från en patienten enligt 22 a § LPT,

- avslag på begäran om att tvångsvården ska upphöra,

- förordnande om försäljning eller förstöring av egendom med stöd av 24 § LPT,

- avslag på begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område eller villkor

i samband med en sådan vistelse enligt 25 § LPT,

- återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område med stöd av 25 §

LPT, eller

- meddelande av särskilda villkor i samband med öppen psykiatrisk tvångsvård som

stöds av 26 § st 2-3 LPT.

Tillsammans med intagnings- och överföringsbesluten som anges i 32 § LPT utgör dessa be-

slut de enda som patienten har en möjlighet att klaga på (33 § st 2 LPT). Det föreligger såle-

des en skyddsgaranti för patienterna mot godtycklig maktutövning i relation till deras egen-

dom och privatliv.

Som ovan nämnt har chefsöverläkaren möjlighet att begränsa patientens rätt att använda

elektroniska kommunikationstjänster (exempelvis mobiltelefon eller dator med internet-

uppkoppling181) och övervaka försändelser från en patient, om det är med hänsyn till vården

eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada (20 a och

22 a §§ LPT). Besluten får inte fattas på godtyckliga grunder och det är av vikt att sådan

inskränkningar inte missbrukas.182 Det måste därför föreligga tydliga och konkreta omstän-

digheter som visar att patienten har missbrukat sin rätt att använda kommunikationstjänster

eller att det finns välgrundad anledning att anta att patienten kommer missbruka den rätten för

att ett sådant beslut ska kunna fattas.183 Beslutet kräver vidare att det har genomförts en nog-

grann övervägning mellan patientens behov av åtgärden och hänsyn till patientens integritet 180 32 § reglerar även rätten att överklaga intagnings- och överföringsbeslut som ovan har redogjorts för i 5.2.1. 181 Prop. 2005/06:195 s. 23. 182 Prop. 2005/06:195 s. 23 f. 183 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 20 a § Karnov.

58

och åtgärderna får endast vidtas om det är proportionerligt i relation till syftet med åtgär-

den.184

För att överklagandebestämmelsen ska erhålla någon faktisk verkan och ge patienterna en

praktisk möjlighet att få sina klagomål prövade av en domstol krävs det också att personerna i

fråga bereds vetskap om att de har rätt att överklaga besluten. Chefsöverläkaren har därför en

skyldighet att upplysa patienten om dennes rätt att överklaga när chefsöverläkaren fattat ett

överklagbart beslut. Chefsöverläkaren har dock en möjlighet att dröja med att berätta för pati-

enten med hänsyn till dennes tillstånd (48 § LPT). Patientens journal ska innehålla uppgifter

om när denne fått information om sin rätt att överklaga besluten som fattas mot dem.185 Pati-

entens rätt att tillgodoses en praktisk möjlighet att överklaga beslut som fattas mot hen skyd-

das således på två plan. Detta eftersom att inte beakta mottagligheten hos den psykiskt sjuka

personen också skulle kunna medföra en risk att patienten inte kan ta till sig informationen

och således inte ges en reell möjlighet att tillvarata sin rätt att överklaga.

De beslut som ovan har behandlats utgör de beslut som är överklagbara enligt LPT. 32-33 §§

LPT är uttömmande vilket betyder att om chefsöverläkaren fattar ett beslut som inte avser

någon åtgärd som räknas upp i de paragraferna är det beslutet inte överklagbart. Det bör

därför nämnas att LPT ger chefsöverläkaren och i vissa fall även legitimerade läkare ytterli-

gare befogenheter att fatta beslut som inskränker den enskildes rättigheter.

Inledningsvis kan det konstateras att en läkare får besluta om att hålla kvar en patienten efter

att ett vårdintyg utfärdats (4 § LPT), för att förhindra att personen lämnar vårdinrättningen (6

§ st 1 LPT). Under kvarhållningen får patienten kroppsvisiteras och ytligt kroppsbesiktigas för

att tillförsäkra att personen inte innehar några förbjudna föremål (6 § st 2 LPT). Chefs-

överläkaren får även besluta om kortvarig fastspänning (bältesläggning) och isolering av pati-

enterna om det finns omedelbar risk för att personen skadar sig själv eller någon annan,

respektive om patienten uppträder aggressivt eller personens beteende är så stötande att det

försvårar vården av andra patienter (19-20 §§ LPT). Dessa tvångsåtgärder är även tillåtna för

en legitimerad läkare att besluta om under tiden patienten är kvarhållen, alltså tiden innan

patienten formellt blir intagen för psykiatrisk tvångsvård (6 a och 19-20 §§ LPT).

184 Prop. 2005/06:195 s. 24. 185 SOU 1981/82:53 s. 13.

59

Lagstiftningen uppställer några minimikrav för när och hur dessa tvångsmedel få användas.

Enligt 19 § LPT får en patient exempelvis endast kortvarigt fastspännas om det finns omedel-

bar risk för att personen skadar sig själv eller någon annan. Bestämmelsen har till syfte att

träffa farosituationer som plötsligt uppstår och det finns ingen annan möjlighet att hantera

situationen än att patienten spänns fast med bälte. Fastspänning ska som regel endast vara

kortvarig och så snart som möjligt ersättas med annan behandling. Fastspänning får inte vara

längre än vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till farosituationen.186 Instängning eller

avskiljning får exempelvis som huvudregel maximalt vara under åtta timmar, endast när det

föreligger synnerliga skäl får den tiden överskridas. Detta tillsammans med förarbetena visar

på att lagstiftaren har gjort etiska överväganden under lagstiftningsprocessen.187

Etiska överväganden utgör dock endast en del av den materiella rättssäkerheten. Utifrån ett

rättssäkerhetsperspektiv är det en stor brist att patienterna inte har möjlighet att överklaga den

typen av tvångsåtgärdsbeslut. Det kan konstateras att både fastspänning och inlåsning utgör

grovt integritetskränkande tvångsåtgärder som begränsar patientens rörelsefrihet ytterligare.

Inför införandet av den gällande tvångsvårdslagstiftningen var bland annat JO kritisk till de

omfattande tvångsåtgärderna. Detta på grund av att de flesta klagoärenden de fått in beträf-

fande psykiatrisk tvångsvård avsåg tvångsmedicinering med anledning av att patienterna upp-

fattar åtgärden som mest kränkande och påfrestande.188

Det är något långtgående att påstå att underlåtenheten att tillhandahålla en rätt till domstols-

prövning för beslut om fastspänning och inlåsning skulle utgöra en kränkning av artikel 5

EKMR. Som tidigare nämnt har Europadomstolen slagit fast att sådan behandling inte utgör

tortyr eller omänsklig behandling enligt artikel 3 EKMR om åtgärderna har ett terapeutiskt

syfte och varit nödvändiga, varför behandlingen inte heller kan anses utgöra ytterligare ett

frihetsberövande som skulle medföra en rätt till domstolsprövning enligt artikel 5. Frågan är

dock om dessa regleringar kan tänkas strida mot kravet på effektivt rättsmedel i artikel 13

EKMR?

186 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128), https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 19 § Karnov och Grönwall och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 19 §. 187 Jfr. prop. 1990/91:58 s. 58. och 131 f. 188 Prop. 1990/91:58 s. 131 f.

60

Artikel 13 EKMR är likt artikel 6 EKMR av processuell karaktär. Av konventionstexten

framgår det att alla som fått sina konventionsrättigheter kränkta ska ha tillgång till effektiva

rättsmedel inför en nationell myndighet. Detta gäller även om kränkningen har orsakats av

något offentligt organ. Effektiva rättsmedel innebär ett rättsmedel som ger en tillfreds-

ställande prövning av ett klagomål, oavsett om den klagande vinner framgång eller inte.189

I Herczegfalvy mot Österrike190 fastslog, som tidigare nämnts, Europadomstolen att fastspän-

ning, tvångsmedicinering och isolering inte utgör en kränkning av varken skyddet mot tortyr

eller rätten till privatliv förutsatt att behandlingen är terapeutisk och nödvändig. Ett motsats-

slut är således att fastspänning och isolering (inlåsning) utgör en kränkning av artikel 3

EKMR om behandlingen inte har varit terapeutisk och nödvändig. Enligt nu gällande lagstift-

ning har patienten inte någon möjlighet pröva frågan huruvida den behandling de underkastats

i samband med tvångsvården varit terapeutisk och nödvändig. Det finns följaktligen inte

någon kontrollmekanism för den enskilda individen som tvångsvårdas med stöd av LPT

beträffande en av de mest fundamentala rättigheterna i EKMR, nämligen skyddet mot tortyr

och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Till skillnad från ovan nämnda artiklar medför artikel 13 EKMR inte ett krav på domstols-

prövning. Det är enligt artikelns innebörd tillräckligt med administrativa rättsmedel vilket är

en lägre nivå än domstolsprövning. Rättsmedlen får inte endast vara av formell karaktär, de

måste även vara effektiva. Det måste således vara praktiskt möjligt för parten att nyttja rätts-

medlet och den berörda parten får inte hindras från att göra det. Den enskilde har följaktligen

rätt att få en tillfredsställande prövning av sitt klagomål, oavsett om prövningen leder till

framgång eller ej. 191 Mot den bakgrunden menar jag att LPT-förfarandet beträffande tvångs-

medlen fastspänning och inlåsning inte är förenligt med artikel 13 EKMR, vilket också inne-

bär att förfarandet brister avseende kontrollerbarheten, och i den delen inte är rättssäker.

5.3 Muntlig förhandling

Muntlig förhandling utgör som ovan nämnt en beståndsdel i rätten till en rättvis rättegång,

vilket lagstiftaren har beaktat extra vid införandet av LPT. Till skillnad från vanliga förvalt-

189 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 106. 190 Herczegfalvy mot Österrike, den 24 september 1992 (ansökningsnr 10533/83). 191 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s. 106.

61

ningsrättsliga förfaranden är huvudregeln i LPT-mål muntlig förhandling (36 § LPT).192

Endast vid fall när det är uppenbart obehövligt får regeln frångås (36 § LPT). Vilka situation-

er kan det vara uppenbart obehövligt att hålla en muntlig förhandling? Exempel från den juri-

diska litteraturen är när det nyligen har hållits en förhandling angående samma patient och

inga nya omständigheter av vikt har framkommit eller när patientens tillstånd medför att hen

inte kan eller vill medverka vid en muntlig förhandling.193 Det föreligger följaktligen en stark

presumtion för att muntlig förhandling ska hållas.

Det följer även av 37 § LPT att patienten ska närvara vid förhandlingen om det är möjligt med

hänsyn till dennes psykiska tillstånd. Enligt motiven till lagen har det angetts att undantag från

den regeln kan vara godtagbart och att det kan vara lämpligt om chefsöverläkaren underrättar

rätten om att patienten inte kan närvara personligen.194 Vidare ska både chefsöverläkaren och

sakkunnig195 höras vid den muntliga förhandlingen, undantag får endast göras för det fall det

är uppenbart obehövligt (37 § LPT).

Enligt Ewa Gustafssons bok Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig

monografi, var det för den tid studien avsåg endast ca 15 % av ansökningsmålen enligt 9 §

LPT och ca 2 % i mål avseende 7 § LPT där domstolen inte höll muntlig förhandling. Skälen

till varför muntlig förhandling inte hållits i de fallen angavs inte i ungefär hälften av dem och i

resterande fall var skälen att patienten inte hade påkallat muntlig förhandling.196 Förfarandet i

kammarrätten och HFD följer dock de sedvanliga reglerna enligt 9 § FPL. Skriftligt förfa-

rande är då huvudregeln och muntlig förhandling hålls endast om det kan anses vara till fördel

för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.197

Det är tydligt att lagstiftaren har förstärkt partens rättigheter i domstolsprocessen i LPT-mål i

jämförelse med sedvanliga förvaltningsrättsliga mål. Endast i undantagsfall är LPT-

förfarandet i förvaltningsrätten enbart skriftligt. Eftersom tvångsvården innebär stora in-

192 Huvudregeln inom förvaltningsprocessen är att förfarandet är skriftligt se 9 § FPL. 193 Gylling Lindkvist, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128), https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ 36 § Karnov och Grönwall och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen, https://zeteo.wolterskluwer.se, 36 §. 194 Prop. 1990/91:58 s 279. 195 Se 5.2.2 om sakkunnig. 196 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s 117. 197 Grönwall, och Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen,https://zeteo.wolterskluwer.se, 36 §. Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s 116.

62

skränkningar av fri- och rättigheter höjs också kraven på förfarandet som ska säkerställa att

allt går rätt till.

Den slutna psykiatriska tvångsvården innebär ett frihetsberövande av patienten. I allmän dom-

stol är personer som berövas friheten berättigade en muntlig överprövning för det fall de

väljer att överklaga (jfr. 49 kap. 13 § RB). Inom LPT-målen är patienten endast berättigad en

överprövning, inte att överprövningen ska vara muntlig (34a § e.c. FPL). Det kan därför vara

av värde att utreda vidare huruvida patientens rättsliga ställning i förfarandet även bör stärkas

i de högre instanserna eftersom rättsföljderna är av sådan inskränkande karaktär.

5.4 Offentligt biträde

Ett offentligt biträde är en advokat eller en jurist som förordnas av förvaltningsrätten och ska

företräda patienten vid domstolsförfarandet. Patienten behöver inte själv bekosta det offent-

liga biträdet, utan kostnaderna stannar på staten (2 & 4 §§ lag (1996:1620) om offentligt

biträde (Lob)). Den enskildes ekonomi saknar betydelse för om ett offentligt biträde ska för-

ordnas och det föreligger varken någon avgift eller återbetalningsskyldighet för den

enskilde.198 Detta innebär att alla ska beredas samma förutsättningar till att få juridisk hjälp

när deras rättigheter inskränks och utgör således ett exempel på hur likhetsprincipen har

befästs inom LPT-mål.

Ett offentligt biträde ska förordnas när ett mål avser: överklagande av intagningsbeslut, med-

givande om fortsatt vård, beslut om sluten psykiatrisk vård enligt 26 a § LPT, avslag på begä-

ran om att vården ska upphöra, beslut om inskränkning eller beslut om övervakning. Undan-

tag får göras när det måste antas att det inte finns något behov av ett biträde (38 a § LPT).

Ewa Gustafsson skriver i sin bok att offentligt biträde förordnas regelmässigt,199 vilket är av

vikt för att patienterna ska erhålla en praktisk möjlighet till att få en rättvis prövning av sina

rättigheter. Vikten av det offentliga biträde belystes i RÅ 2002 not. 120 där HFD återför-

visade ett överklagat LPT-mål till kammarrätten på grund av att kammarrätten hade avkunnat

dom i målet utan att ta ställning till frågan om ett nytt offentligt biträde skulle förordnas när

det tidigare biträdet hade avlidit.

198 Prop. 1996/97:9 s. 80 Ny rättshjälpslag 199 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi om LPT, 2010 s 123.

63

För att patienten ska få en praktisk möjlighet att införliva sina rättigheter är det också av vikt

att de informeras om vad de har rätt att göra/erhålla under tvångsvården och den juridiska

processen. Regleringen 48 § st. 1 pt. 3 LPT är därför viktig. Paragrafen stadgar att så snart

personens psykiska tillstånd medger det, ska hen upplysas om sin rätt till offentligt biträde. I

vissa situationer är det inte nödvändigt eller ens lämpligt att informera patienten om dennes

rättigheter. Det kan exempelvis vara i situationen när en akut sjuk patient precis tagits in för

tvångsvård. Sjukvårdspersonalens prioritering ligger då främst vid att skapa en god relation

till patienten och se till att denne erhåller den vård som är omedelbart påkallad.200

LPT-processen har fått kritik för att det inte utgör en riktig rättslig prövning. Det vill säga att

aktörerna i målet redan har bestämt sig för hur utgången kommer bli redan innan förhandling

och att själva processen endast är ett “spel för gallerierna”.201 Det offentliga biträdet har där-

för en central roll i processen för att den psykiskt sjukes rättigheter ska kunna realiseras, vil-

ket även JO har betonat i ett beslut.202 Det offentliga biträdet ska, så långt som möjligt, tolka

och framlägga patientens ståndpunkt och tillvarata dennes rätt. Detta är extra viktigt för per-

soner som är inne i en LPT-process eftersom de i många fall inte har förmåga att tillvarata sin

egen rätt eller uttrycka ett grundat ställningstagande beträffande deras behov av vård.203

Lotta Vahlne Westerhäll är av uppfattningen att i de fall när det mer eller mindre är uppenbart

att patienten har ett oundgängligt behov av vård förefaller biträdets insats bestå i att för dom-

stolen presentera patientens inställning i relation till de juridiska grunderna. Patienten ska

känna att de har någon som “står på dennes sida.”204 En sådan syn på det offentliga biträdets

roll bekräftar då att den muntliga förhandlingen ibland bara är ett “spel för gallerierna”. Jag

anser dock att det offentliga biträdets ansvar sträcker sig vidare än att bara presentera klien-

tens inställning i relation till de juridiska grunderna. De ska värna om sin klients intressen.205

Det offentliga biträdet har ett ansvar för att förfarandet ska vara kontradiktoriskt, att presen-

tera klientens inställning på ett adekvat juridiskt vis utgör dock endast en del av uppdraget.

Biträdet ska exempelvis även vara uppmärksam på huruvida domstolsförfarandet går rätt till-

200 Vahlne Westerhäll, i FT 3/2013 s. 297. 201 Vager i Sydsvenskan http://www.sydsvenskan.se/2009-01-16/rattegangen-ofta-ett-spel-for-gallerierna, 2017-05-21. 202 Kindström Dahlin, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, 2014, s.319 och JO 1999/2000 s. 180. 203 JO 1999/2000 s. 180. 204 Vahlne Westerhäll i FT 3/2013 s. 301. 205 Advokatsamfundet, Vägledande regler om god advokatsed med kommentar, s. 4, 2016.

64

väga och göra invändningar om exempelvis jäv för att säkerställa att det inte slarvas med

rättssäkerheten på klientens bekostnad.

Det förefaller vara vanligt att ett offentligt biträde utses för en hel förhandlingsdag. Det bety-

der att samma offentliga biträde förordnas i vanligtvis fyra till åtta mål, men det kan även

hända att denne har upp till tjugo ärenden på en dag. Förordnandet brukar ske en vecka i för-

väg men det kan hända att det sker betydlig senare.206 Med beaktande av den korta tidsfristen,

mängden ärenden samt att de som arbetar som offentliga biträden inom LPT även har andra

klienter vars ärenden de behöver arbeta med, kan det ifrågasättas huruvida de offentliga biträ-

dena har en praktisk möjlighet att tillvarata alla sina klienters intressen fullt ut. Det finns

många frågeställningar som väcks beträffande det offentliga biträdets roll som en rättssäker-

hetsgaranti. Exempelvis huruvida de hinner träffa varje klient innan en den muntliga förhand-

lingen, huruvida de hinner förbereda varje ärende specifikt och efterforska om de bör åberopa

egen medicinsk bevisning såsom sakkunnigt vittne. Det finns således incitament för att utreda

det offentliga biträdets roll och funktion inom LPT-processen i syfte att förstärka rätts-

säkerheten för den enskilde.

5.5 Avslutande kommentarer

Kontrollerbarheten utgör en fundamental beståndsdel av rättssäkerheten. Det är genom kon-

trollerbarheten som brister i den materiella lagstiftningen och efterlevnaden av de andra rätts-

säkerhetsgarantierna kan uppmärksammas. Tillgång till domstolsprövning inom LPT-

processen utgör därför en viktig del i att upprätthålla rättssäkerheten för personer som vårdas

med stöd av LPT. Utifrån kontrollerbarhet och rätt till domstolsprövning är LPT endast rätts-

säker inom vissa delar av processen. Det är även tydligt att lagstiftaren har beaktat den enskil-

des behov av att formellt få en starkare ställning i den psykiatrirättsliga processen i jämförelse

med andra förvaltningsrättsliga förfaranden. Det skulle dock vara av värde att utreda huruvida

offentliga biträden i praktiken, med gällande regelverk, faktiskt har möjlighet att tillvarata

patienternas/klienternas intressen till den grad att rättssäkerheten inte riskerar att rubbas.

Det som dock är mest alarmerande utifrån kontrollerbarhet och rätten till domstolsprövning är

att lagstiftningen och förfarandet inte är förenligt med 13 EKMR. Artikeln har till syfte att

tillförsäkra individerna att när deras rättigheter blir inskränkta eller kränkta ska det finnas ett

206 Vahlne Westerhäll i FT 3/2013 s. 298.

65

kontrollsystem som kan undersöka riktigheten hos besluten. Det faktum att förfarandet beträf-

fande fastspänning och inlåsning inte uppfyller de krav som EKMR uppställer innebär således

också brister i rättssäkerheten.

66

6. Sammanfattande slutsatser

Vid första anblick kan LPT framstå som en rättssäker lagstiftning där lagstiftaren har varit

noga med att ta hänsyn till de enskildas intressen. Som berörts i det här arbetet innehåller la-

gen regler för obligatoriska domstolsprövningar, tidsfrister för när och under hur lång tid per-

soner får frihetsberövas. Den enskildes rättsställning har även stärkts på så vis att muntlig

förhandling och offentliga biträden är huvudregeln i den typen av mål. Den här studien visar

dock att det finns anledning att ställa sig kritisk till huruvida förfarandet lever upp till de krite-

rier som krävs för att det ska anses vara rättssäkert.

Arbetet inleddes med att utreda vilka aspekter som rättssäkerhetsbegreppet består av. Mål-

sättningen med rättssäkerheten är att förvaltningen slutligen ska vara förutsebar, etiskt god

och rättvis. Förutsebarheten byggs upp av främst tre byggstenar, legaliteten, opartiskheten och

kontrollerbarheten. I det andra kapitlet redogörs det för att det enlig min mening inte är möj-

ligt att bortse från det etiska perspektivet när maktutövningen har stor inverkan på människors

liv och öden. Staten har ett ansvar över att behandla sina medborgare väl och på ett etiskt god-

tagbart vis. Det ansvaret blir extra påtagligt i situationer då staten fråntar enskilda deras frihet

och självbestämmande, som vid psykiatrisk tvångsvård. Förutsebarheten beträffande när, hur

och under vilka förutsättningar tvångsvård får förekomma får dock inte åsidosättas och ersät-

tas av godtyckliga bedömningar när etik och rättvisa (materiell rättssäkerhet) ska tas i beak-

tande. Arbetets definition av begreppet rättssäkerhet har därför omfattat positivrättsliga regel-

verk som behandlar mänskliga fri- och rättigheter, eftersom de regelverken har till syfte att

skydda många av de intressen som omfattas av rättssäkerhetsdebatten. På så vis har arbetet

analyserat den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen och förfarandet utifrån ett rättssäker-

hetsperspektiv som både beaktar de formella och de materiella aspekterna som inbegrips i

rättssäkerhetsbegreppet.

I arbetet har några exempel på hur RF och EKMR utgör minimiskydd för etiska värderingar i

rättssystemet identifierats. Som nämnts i kapitel två innehåller både RF och EKMR skrivelser

som anger att begränsningar av några begränsningsbara rättigheter endast får ske om det är för

att värna om det demokratiska samhället eller den allmänna moralen, vilket kan anses utgöra

kodifikationer av den materiella rättssäkerheten. I det tredje kapitlet framkommer det även att

artikel 5 EKMR utgör ett etiskt skydd avseende frihetsberövanden och då främst beträffande

67

vilka grunder och under vilka förutsättningar frihetsberövanden får förekomma. Artikel 5

EKMR skyddar exempelvis de enskilda mot omhändertagning av personer som har andra

politiska åsikter än de som styr landet. Artikel 5 EKMR utgör även en minimigräns för när

psykiatrisk tvångsvård är rättfärdigat, genom att det krävs en viss nivå på den psykiska stör-

ningen. På så vis hindra staten från att omhänderta personer som anses frångå den allmänna

normen.

Vad kan vidare konstateras genom den här studien? Kan det svenska LPT-förfarandet anses

vara rättssäkert? Mitt svar blir det klassiska jurist-svaret, “det beror på”. Det beror helt enkelt

på hur en ser på det. I sin helhet är jag beredd att konstatera att förfarandet inte är rättssäkert,

men det finns även delar i förfarandet som är bra utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv samt

delar som behöver utredas vidare för att några slutsatser ska kunna dras. Exempel på bra delar

är utformningen av rekvisitet allvarlig psykisk störning, återkommande obligatoriska dom-

stolsprövningar och muntlig förhandling som huvudregel.

Inledningsvis kan det konstateras att LPT träffar de situationer som anses vara etiskt godtag-

bara av EKMR och Europadomstolen, varför tvångsomhändertagning av allvarligt psykiskt

sjuka personer får anses vara etiskt godtagbart. Båda vårdformerna som ingår i LPT innehar

dock brister i rättssäkerheten. Den öppna psykiatriska tvångsvården är främst problematisk

utifrån legalitetskravet. Rekvisiten för den öppna tvångsvården är otydliga och motsägelse-

fulla. Lagstiftaren har inte lämnat någon vidare vägledning i motiven till hur rekvisiten ska

förstås. Mot bakgrund av att legalitetsprincipen bygger på författningsstöd kan det inte anses

vara förenligt med principen att definitionen av rekvisiten helt har lämnats till rättstillämp-

ningen. Öppen psykiatrisk tvångsvård är även problematisk på grund av motsägelserna i lag-

stiftningen eftersom tvångsvården inte innefattar något handgripligt tvång. Vårdformen

bygger på okunskap och i princip villfarelse hos individen som underkastas lagstiftningen.

Det kan även ifrågasättas huruvida det är etiskt godtagbart att tillämpa en lagstiftning vars

efterlevnad är beroende av den enskildes okunskap och utsatthet. Med beaktande av att syftet

med rättssäkerhet är att minska godtycklig maktutövning och öka förutsebarheten anser jag att

vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård inte är rättssäker.

Som ovan nämnt föreligger det även rättssäkerhetsbrister beträffande den slutna psykiatriska

tvångsvården. Avseende legalitetsprincipens krav på tydlighet kan det ifrågasättas huruvida

rekvisitet oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt upp-

68

fyller de kraven. Det krävs därför vidare utredning från regeringens sida för att undersöka om

det är möjligt att förtydliga rekvisitet samt hur LPT förhåller sig till andra vårdlagar.

Den slutna psykiatriska tvångsvården är även problematisk utifrån kravet på kontrollerbarhet.

Vårdformen legitimerar moment av tvång som patienten inte har någon möjlighet att klaga på.

Det är främst avsaknaden av kontrollerbarhet beträffande tvångsåtgärderna fastspänning och

när patienten hålls avskiljd som utgör en allvarlig brist i rättssäkerheten. Av Europadom-

stolens praxis följer att den formen av tvångsåtgärder är godtagbara förutsatt att det är tera-

peutiskt och nödvändigt, annars kan behandlingen stå i strid med artikel 3 EKMR. Med

anledning av att artikel 13 EKMR innebär att varje enskild individ har rätt att få kränkningar

av sina rättigheter prövade vid ett administrativt förfarande och det i dagsläget inte föreligger

något administrativt verktyg där den enskilde kan få belsutens riktigthet prövat i sak, anser jag

att LPT inte är förenligt med EKMR på den punkten. Införandet av ett sådant förfarande

skulle således öka skyddet för patienterna mot att utsättas för omänsklig behandling. De

beslutande läkarna får ett extra öga på sig vilket medför att risken för eventuellt maktmissbruk

på sjukvårdsinrättningar skulle minska.

Studien visar även på områden som bör utredas vidare för att några slutsatser om nivån av

rättssäkerhet ska kunna dras. Inom objektivitetskravet behöver både jävsinstitutet och sak-

kunniginstitutet utredas vidare. Bristen på vägledning kring jävsbedömningar och rättsfall på

området innebär att det är svårt att dra några slutsatser om jävsinstitutets funktion som rätts-

säkerhetsgaranti. Det som kan konstateras är att det kan vara problematiskt att bedömningarna

om jäv främst verkar genomföras av den som eventuellt själv är jävig, det vill säga domaren.

Systemet synes bygga på att alla domare är så pass ärliga att de alltid skulle frånträda att

handlägga ärendet för det fall jäv förelåg, vilket utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv är proble-

matiskt.

Arbetet visar vidare på att sakkunniginstitutet behöver underkastas omfattande utredningar.

Den sakkunniges maktposition och faktiska roll behöver utredas tillsammans med frågan om

sakkunniga ledamöter i rätten. Studien antyder till att det föreligger en risk att domstolarna

förlitar sig helt på de sakkunniga med anledning av bristande kunskap beträffande de medi-

cinska inslagen i förfarandet. Detta har uppdagats delvis genom brister i motiverings-

skyldigheten i domstolens avgöranden. De sakkunnigas betydelse för utgången i målet kan

också vara problematiskt med hänsyn till Europadomstolens praxis. En eventuell lösning på

69

den här problematiken skulle kunna vara att det tillsätts sakkunniga ledamöter i LPT-mål.

Domstolens förståelse för det som faktiskt ska prövas i målet skulle således stärkas och den

sakkunniges auktoritet och makt för målets utgång skulle även vara mer legitimerad för det

fall personen ingick i det dömande organet. Eftersom ordförande utgörs av en lagfaren

domare skulle risken för att den sakkunniga tillför information som inte har berörts tidigare

under målets handläggning vara låg. Det skulle även strida mot 30 § FPL om den sakkunnige

ledamoten tillför ny information under den enskilda överläggningen.

De korta tidsfristerna innebär också att den sakkunniges tillförlitlighet i målen kan ifrågasät-

tas. Träffar de patienterna innan? Vilket material har de tillgång till? Vad gör de en bedöm-

ning av? Arbetar samtliga sakkunniga utifrån samma arbetssätt? Har de en faktisk möjlighet

att göra en självständig bedömning av patientens vårdbehov i relation till kraven som lagstift-

ningen uppställer? Detta är några av de frågeställningar som behöver besvaras för att kunna

utreda huruvida LPT-förfarandet lever upp till saklighetskraven som omfattas av objektivi-

tetsprincipen. Samma eventuella problematik beträffande tidsfristerna uppstår även i relation

till de offentliga biträdena som ska utgöra en viktig rättssäkerhetsgaranti för den enskilde. Har

de offentliga biträdena en praktisk möjlighet att tillvarata varje klients intressen i varje enskilt

fall?

Arbetet lämnar en del uppkomna frågeställningar obesvarade på grund av att de inte har varit

möjliga att utreda med hjälp av den rättssdogmatiska metoden. Trots det har det varit möjligt

att dra några slutsatser om rättssäkerheten inom LPT-förfarandet. Kontentan av studien är

således att det föreligger rättssäkerhetsbrister av tämligen allvarliga slag inom den svenska

psykiatriska tvångsvården. Ansvaret för att åtgärda dessa brister åligger lagstiftaren samtidigt

som regeringen bör utreda vidare om det föreligger ytterligare rättssäkerhetsbrister inom för-

farandet som måste åtgärdas. Staten har som nämnt ett ansvar för att behandla sina medbor-

gare med respekt och på ett etiskt godtagbart vis varför det är av vikt att tvångsvårdslagstift-

ning som LPT lever upp till samtliga krav som omfattas av rättssäkerhetsbegreppet.

70

Källförteckning

Juridisk litteratur och artiklar

Advokatsamfundet, Vägledande regler om god advokatsed med kommentar, 2016

Agge, Ivar, Frihetsberövande som förvaltningsrättsligt tvångsmedel, FT 3/1938 s. 186

Alexanderson, Erik, Rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden, FT 1/1961 s. 1

Birkhet, Cecilia, Är det acceptabelt att påtvinga den försäkrade rehabilitering, i Vahlne

Westerhäll Lotta (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, Norstedts Juridik, 2002,

Stockholm

Bohlin, Alf, Warnling Nerep, Wiweka Förvaltningsrättens grunder, Norstedts Juridik, 2004,

Vällingby

Bohman, Gösta, Priskontroll och rättssäkerhet, FT 5-6/ 1953 s. 306

Boström, Viola m.fl. Om rättssäkerhet och särskilt stöd enligt skollagen - blev det bra?, FT

3/2014 s. 331

Bull, Thomas, Sterzel, Fredrik, Regeringsformen - en kommentar, 2 uppl., Studentlitteratur,

2013, Sverige

Bull, Thomas, Objektivitetsprincipen, i Marcusson, Lena (red.) Offentligrättsliga principer, 2

uppl., Iustus, 2012, Uppsala

Diesen, Christian, Lagerqvist Veloz Roca, Annika, Bevisprövning i förvaltningsmål,

Norstedts Juridik, 2005, Stockholm

Edelstam, Henrik, Sakkunnigbeviset, Iustus, 1991, Uppsala

71

Ekelöf, Per Olof, Edelstam Henrik, Rättegång första häftet, Norstedts Juridik, 8 uppl., 2005,

Stockholm

Fitger, Peter, m.fl. Rättegångsbalken m.m. https://zeteo.wolterskluwer.se, (i lydelsen den 20

december 2016 Zeteo)

Fransson, Susanne, Senioritetsregler för piloter - ett brott mot fri rörlighet för arbetstagare, i

Vahlne Westerhäll Lotta (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, Norstedts Juridik,

2002, Stockholm

Frändberg, Åke, Rättsordningens idé, Iustus, 2005, Uppsala

Groll, Lennart, Något om rättssociologi och offentlig rätt, FT 3/1968 s.131

Grönwall, Lars och Holgersson, Leif, Psykiatrin, tvånget och lagen,

https://zeteo.wolterskluwer.se, (i lydelsen den 1 januari 2014 Zeteo)

Gustafsson, Ewa, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet - En rättsvetenskaplig monografi

om LPT, Studentlitteratur, 2010, Lund

Gustafsson, Håkan, Rättens polyvalens - En rättsvetenskaplig studie av sociala rättigheter och

rättssäkerhet, Lund universisty, 2002,

Gylling Lindkvist, Cecilia, Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) https://pro-

karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/ ( i lydelsen den 13 mars 2017)

Holmberg, Erik, Om formell och reell rättssäkerhet, FT 1/1961 s. 11

Holmberg, Sten, Sociala rättigheter mål och medel, FT 4-6/1990 s. 190

Holmgren, Kurt, Om mål och medel inom det administrativa rättsskyddet, FT 1-2/ 1959 s. 1

Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT, 2004 s. 1

72

Kindström Dahlin, Moa, Psykiatrirätt: Intressen, Rättigheter & Principer, Jure, 2014,

Stockholm

Kindström Dahlin, Moa, Om sjukdomsinsikt, nödvändig vård och samtycke vid öppen psykia-

trisk tvångsvård – en kommentar till HFD 2015 ref. 64, Nordisk socialrättslig tidskrift, 13-14

2016 s. 109

Klackenberg, Henrik, Domstolsprocess i socialvårdsmålen?, FT 5-6/1960 s. 225

Kleineman, Jan Rättsdogmatisk metod, i Korling, Fredric, Zamboni, Mauro (red.) Juridisk

Metodlära, Studentlitteratur, 2013,

Lavin, Rune, Om förvaltningsrättslig forskning - en replik, FT 3/1990 s.71

Lebeck, Carl, Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen i Svensk rätt: teoretisk och kon-

stitutionell bakgrund, FT 1/2015 s. 91

Leijonhufvud, Madeleine, Lagen, objektiviteten och verkligheten, SvJT 2004 s. 725

Lerwall, Lotta, Tvångsvård, i Lerwall, Lotta (red.), Makt, myndighet, människa, Iustus, 2

uppl., 2016, Uppsala

Lindblom, Per Henrik, Tvekamp eller inkvisition, SvJT 1999 s. 617

Lithner, Klas, Rättssäkerhetsgarantierna beträffande misstänkta ungdomar, FT 5/1977 s. 240

Lundin, Olle, Officialprincipen, i Marcusson, Lena (red.) Offentligrättsliga principer, 2 uppl.,

Iustus, 2012, Uppsala

Marcusson, Lena, Principer inom den offentligrättsliga rätten, i Marcusson, Lena (red.)

Offentligrättsliga principer, 2 uppl., Iustus, 2012, Uppsala

Marcusson, Lena, Förvaltningsrättens rättssäkerhetstänkande, FT 3/2010 s. 241

73

Orton, Frank, Rättssäkerhet och effektivitet, SvJT 1982 s. 556

Peczenik, Aleksander, Vad är rätt?, Norstedts Juridik, 1995, Göteborg

Peczenik, Aleksander, Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken, FT

2/1990 s. 41

Petersson, Olof, Rättsstaten, Norstedts Juridik, 2 uppl., 2005, Stockholm

Rahm, Håkan, Rättssäkerhetsgarantierna vid internering av sinnessjuka i Sverige och några

andra länder, FT 5-6/1953 s. 331

Rydin, Bo, JO-utredningen och rättssäkerhet på skatteområdet, FT 3/1966 s. 175

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, Norstedts Juridik, 2015, Poland

Stendahl, Sara, De allmänna villkoren i arbetslöshetsförsäkringen - rättssäkerheten och inne-

hållet i den individuella handlingsplanen, FT 4/2008 s.536

Sterzel, Fredrik, Legalitetsprincipen i Marcusson, Lena (red.) Offentligrättsliga principer, 2

uppl., Iustus, 2012, Uppsala

Strömberg, Håkan och Lundell, Begnt, Allmän förvaltningsrätt, Liber, 26 uppl., 2014,

Stockholm

Sundberg, Halvar G F, Förvaltningen och rättssäkerheten, SvJT s. 321

Thornefors, Christer, Rättegångsbalk (1942:740) https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/,

(i lydelsen den 1 september 2013) Lexino

Vahlne Westerhäll Lotta, Statlig och kommunal styrning av social trygghet – försörjnings-

behov som rättssäkerhetsfråga, i Vahlne Westerhäll Lotta (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom

socialrätten, Norstedts Juridik, 2002, Stockholm

74

Vahlne Westerhäll, Lotta, Några processuella spörsmål vid psykiatrisk tvångsvård - tillgodo-

ses patientens rättssäkerhet? FT 3/2013 s. 293

Vahlne Westerhäll, Lotta, Princis, Linnéa, Medicin och juridik vid psykiatrisk tvångsvård, FT

4/2013 s. 387

Vahlne Westerhäll, Lotta, Rättsliga aspekter på sjukförsäkringsprocessen med betoning på

begreppen sjukdom och arbetsförmåga, FT 4/2011 s. 201

Vahlne Westerhäll, Lotta, Barnets bästa vid psykiatrisk tvångsvård - exemplet anorexia

nervosa, FT 1/2016 s. 91

Vahlne Westerhäll, Lotta, Tvång, proportionaliter och likhet vid öppen psykiatrisk tvångsvård

- Är lagstiftningen om öppen psykiatrisk tvångsvård rättssäker? JT nr 4 2012/13 s. 827

Vahlne Westerhäll, Lotta och Östlund, Allison, Öppen psykiatrisk tvångsvård - En lagteknisk

felkonstruktion? En analys av RÅ 2010 ref. 93, FT 2/2011 s. 373

Wahlberg, Lena m.fl. Rättslig prövning av skälen för sluten psykiatrisk tvångsvård - bör

domstolen lita på den medicinska expertisen?, FT 4/2015 s. 629

Wahlbäck, Martin, De bostadssökande och rättssäkerheten, FT 5-6/1953 s. 340

Warnling-Nerep, Wiweka, Förvaltningsbeslut, Studentlitteratur, 2011, Lund

Warnling-Nerep, Wiweka, Lagrådet i Nutid: Lagrådets insatser ifråga om rättssäkerhetsga-

rantier på sanktionsområdet, FT 3/2009 s. 291

Wendel, Lotta, Standardiserade dokumentationsformer och rättssäkerhet vid öppen psykia-

trisk tvångsvård, FT 1/2015 s. 61

Wennergren, Bertil, von Essen Ulrik, Förvaltningsprocesslagen m.m.,

https://zeteo.wolterskluwer.se, (i lydelsen den 1 november 2016 Zeteo)

75

Wennerström, Erik, Rättsstat och rättssäkerhet i EU, SvJT 2007 s. 27

Zila, Josef, Om rättssäkerhet SvJT 1990 s. 284

Offentligt tryck Propositioner

Prop. 1971:30 s. 529 Förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.

Prop. 1989/90:71 Om några processrättsliga frågor

Prop. 1990/91:58 Om psykiatrisk tvångsvård m.m.

Prop. 1993/94: 151 Rättssäkerhet vid beskattning

Prop. 1996/97:9, Ny rättshjälpslag

Prop. 1999/00:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård

Prop. 2005/06:195 Elektroniska kommunikationstjänster m.m. inom psykiatrisk tvångsvård

Prop. 2007/08:70 Ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården

Prop. 2009/10:175 Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt

Prop. 2012/13:45 En ändamålsenlig förvaltningsprocess

Prop. 2016/17:94 Ökad patientmedverkan vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård SOU

SOU 1998:32 Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård

76

SOU 2006:100 Tvångsvård enligt LPT, LRV och LVM

SOU 2010:29 En ny förvaltningslag

SOU 2011:17 Förändrade processuella regler om förvar

SOU 2014:76 Fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen

Myndighetsskrifter

Inspektionen för socialförsäkringen, Rapport 2010:4 Rättssäker förvaltning?

Socialstyrelsens rapport Det diffusa tvånget. Patienters upplevelser av öppen tvångsvård, So-

cialstyrelsen, 2012

Rättspraxis

Högsta förvaltningsdomstolen

RÅ 1996 ref. 8

RÅ 1996 ref. 62

RÅ 1997 ref. 68

RÅ 1999 ref. 64

RÅ 2002 ref. 40

RÅ 2002 not. 120

RÅ 2003 ref. 88

RÅ 2010 ref. 93

HFD 2014 ref. 50

HFD 2015 ref. 7

HFD 2015 ref. 42

HFD 2015 ref. 64

77

Högsta domstolen

NJA 2005 s. 462

NJA 2007 s. 295

NJA 2007 s. 584

Europadomstolen

Sunday Times mot Storbritannien, dom den 26 april 1979 (ansökningsnr. 6538/74)

Winterwerp mot Nederländerna, dom den 24 oktober 1979 (ansökningsnr. 6301/73)

X mot Storbritannien, dom den 5 november 1981 (ansökningsnr. 7215/75)

X mot Danmark, beslut om prövningstillstånd den 2 mars 1983 (målnr 9974/82)

Van der Leer mot Nederländerna, dom den 21 februari 1990 (ansökningsnr. 11509/85)

Herczegfalvy mot Österrike, den 24 september 1992 (ansökningsnr 10533/83)

Aerts mot Belgien, dom den 30 juni 1998 (ansökningsnr. 61/1997/845/73)

Kawka mot Polen, dom den 9 januari 2001 (ansökningsnr. 2574/94)

Rakevich mot Ryssland, dom den 28 oktober 2003 (ansökningsnr. 58973/00)

H.L mot Storbritannien, dom den 5 oktober 2004 (ansökningsnr. 45508/99)

Plesó mot Ungern, dom den 2 oktober 2012(ansökningsnr. 4142/08)

JO JO 1991/92 s. 144

JO 1999/2000 s. 180

JO 1999/2000 s. 193

JO 748-2014

Övrigt material Smer, Etiska vägmärken 1, Etik: en introduktion, omarbetad upplaga, Fritzes, Stockholm,

2008

http://www.jo.se/ 2017-05-21

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/r%C3%A4ttvisa, 2017-05-21

http://www.ivo.se/tillsyn/tillsynsomraden/ 2017-05-21

Vager, Katia “Rättegången ofta ett spel för gallerierna” http://www.sydsvenskan.se/2009-01-16/rattegangen-ofta-ett-spel-for-gallerierna, 2017-05-21