Oeanseglaren 3-2015 1 - Högskolan...

Oceanseglaren 3-2015 1

Oceanseglaren 3-2015 Oceanseglaren 3-2015 32

Oceanseglaren är organ för Svenska Oceanseglingsklubben (OSK)Tidningen utkommer med fyra nummer per år. Material till tidningen skickas helst med e-post till [email protected]. I andra hand kan material skickas per post till:Svenska Oceanseglingsklubben, Box 17182, SE-104 62 Stockholm, SwedenAnsvarig utgivare: Mats Båvner.Redaktör för detta nummer: Lotta Logård.Oceanseglarens redaktion: Josefin Flodgren, Ulla Lilja Berg, Lotta Logård, Anders Rapp, Gunilla Rapp, Hans Rosendahl och Börje Sigfridson.Layout: Hans Rosendahl.Omslag: Hans Rosendahl.Tryck & efterbehandling: Exaktaprinting, Malmö. Miljöcertifierat (ISO14001).Priser för annonsering under ett år (4 nummer):Format Sv/vitt 4-färg 4-färg/baksida.1/1-sida 6 000:- 8 000:- 12 000:-1/2-sida 3 500:- 5 000:-1/4-sida 2 000:- 3 000:-1/8-sida 1 200:- 2 000:-Annonsens mått:Helsida: 286 x 216 mm inkl. utfall 3 mm åt alla håll. Baksida: 248 x 216 mm inkl. utfall 3 mm på höger, botten och vänster sida.Annonsmaterialet bör vara högupplöst, cmykad pdf (alla typsnitt bifogas). Ingen moms på annonskostnaden. Leverera gärna per e-post till [email protected] eller på CD.© Oceanseglingsklubben 2015. Upphovsrätten för artiklar/resebrev tillkommer respektive författare. Åsikter som framförs i tidningen är inte nödvändigtvis klubbens officiella utan speglar enskilda medlemmars uppfattning. Vi förbehåller oss rätten att göra redaktionella ändringar i insänt material.Svenska Oceanseglingsklubben, www.osk.org, plusgiro: 34 47 09-1.

Omslag: Två fantastiska träkyr-kor på Kizhiön i sjön Onega.Fotograf: Lars Hässler.

2

Inne i tidningenResebrevl Resebrev från S/Y Lady Ann 4-5l Resebrev från S/Y Raw and

Wriggling 6-7l Resebrev från S/Y Isis 8-9l Resebrev från S/Y Jennifer 10-15l Resebrev från S/Y Unicorn 16-17l Resebrev från S/Y Sandpiper 18l Resebrev från S/Y Salsa af

Stavsnäs 20-23l Resebrev från S/Y Corona Aq 24Evenemang & föredragl Försommarträff 25l OSK på Allt på sjön 26l Pub-kväll 26l En annorlunda seglarkväll 26l Sensommarfest 27-29

Alltid i tidningenLångfärdssegling 3”Här befinner sig” och läsarbrev 27

KlubbsidorOrdförande har ordet 30Höstprogram 2015 30-31Radiopassning 31OSK Mälardalen får ny besättning 30-31Kontaktlista 31Nya redaktionsmedlemmar 31Träff för nya medelmmar 31Pub-kvällar 31

Innehållnr 3/2015

Nya böcker Arktisk feberFör egna segel till Svalbardav Tobias Törnebohm.

De är fler än författaren som genom århund-raden har gri-p i t s a v d e n arktiska febern. Insprängd i den fina seglings-berättelsen om resan till Nord-norge, Barents hav och Sval-bard ligger till-

bakablickar på forskningsexpeditioner som Nordenskiölds och Andrées. I sidoblickar belyses ur ett ekonomiskt och storpolitiskt perspektiv utnyttjan-det av havets tillgångar, fisket, oljan, gasen och kolet.

Att segla dygnet runt i det ständiga ljuset förändrar både tid och rumsupp-fattning. Den ständiga kylan är påfres-tande och blir krisartad när S/Y Böljas värmare krånglar. Seglingen i den dramatiskt vackra naturen med fåglar, isbjörn och valross skildras i fina bilder. Intressanta är mötena med bosättning-arna och de historiska minnesmärkena. Sammansvetsningen av besättningen och att tillsammans lyckas uppnå det gemensamma målet Svalbard är stort och värt det mycket långa och inten-siva förberedelsearbetet.Ord och visor förlag: www.ordvisor.se

Molnav L-G Nilsson.

Författaren som är meteorolog de lge r o s s i denna vackra och välskrivna lilla bok, allt som vi i egen-skap av båt-s p o r t u t ö v a r e rimligtvis kan

ha behov av att veta om moln. Deras uppkomst och formationer samt vad de kan innebära för vädrets utveckling.

Boken är rikt illustrerad med vackra och tydliga bilder på olika moln och

väderfenomen i alla dess former samt med intressanta inblickar i historien bakom den moderna meteorologin.www.nautiskaforlaget.se

Stora boken om el ombordav Andy Johnson.

Serien Stora boken om, Segling - Båtunderhåll - Båtrenovering kompletteras nu med ytter-ligare en bok som avhandlar el ombord. För 50 - 60 år

sedan var den normala fritidsbåten på sin höjd försedd med batteridrivna lan-ternor och möjligen någon läslampa inombords. Dagens krav på naviga-tionsutrustningar och inte minst kom-fort, gör att även relativt små modernt utrustade båtar kräver helt andra kvali-ficerade elsystem. Detta ställer ju också andra krav på båtägaren. Det mesta, allt ifrån grundläggande ellära till de mest komplicerade elsystem, behand-las i den här boken. Installation, mät-ning, felsökning, lik- och växelström, laddning, nätverk och energikrävande navigationsinstrument med mera finns med. Allt är välgjort, lättbegripligt och illustrerat med tydliga skisser och fotografier. En mycket användbar bok i skeppsbiblioteket för både amatören och proffset.www.nautiskaforlaget.se

Kajak - allt du behöver veta om paddlingav Stefan Jonsson och Håkan Jerne-myr.

Om du vill byta från din upphöjda plats i en modern segelbåt eller motorbåt till en mer vattennära plats, kan

kajakpaddling vara något annorlunda att lära sig. Boken är väl illustrerad med färglada bilder och beskiver både tekniskt och praktiskt hur man klarar att ta sig fram i en liten farkost nära

vattenytan. Ett kapitel handlar om säkerheten. Här vill jag komplettera med vikten av att paddlare ser till ett de syns, gärna med hjälp av färgglada att-ribut som mössor, jackor och flaggor.www.nautiskaforlaget.se

Rolf Bergström, en mångårig medlem i OSK och långseglare sedan många år avled den 27 augusti efter nära ett års kamp mot den cancer han drabbades av.Han sörjs närmast av sin hustru Kris-tina och barn och barnbarn.

Rolf, är för många av oss förknip-pad med segelbåten Image, en Bro-ström 37, som lämnade Sverige 1998 för många års seglingar i Karibien. Nu hade Rolf och Kristina just lämnat Sverige för nya äventyr med sin nya segelbåt Tilda, en Ocean 62.

Rolfs trevliga sällskap och gedigna kunskaper om allt som rörde sjön, båtar och båtlivet har många haft glädje av genom åren.

Vi är många som kommer att sakna Rolf.

Bo Malmros

Brev till redaktionenHej!Jag var medseglare på S/Y Laya från Panama till Papeete på Tahiti i våras och fick då höra och läsa massa kon-stiga termer. För att reda ut det hela.

1. Det finns inget som heter MITT-SPRING. Antingen går springet föri-från och akter och heter då förspring, eller akterifrån och förut och heter då akterspring. Sätter man ut en ända som går tvärs från båten så heter det BREST eller på svenska, TVÄRÄNDA.

2. Det heter inte BUNKRA när man köper mat. Man PROVIANTERAR vid matinköp. Man bunkrar vid påfyll-ning av bränsle och man FYLLER på vatten.

Till slut, det lilla hålet där utlös-ningstampen till flotten går in är till för att hålla vatten utanför. Inte för att släppa in vatten och tro att flotten av detta löses ut vid ev haveri. Så surra inte flotten utan hydrostatutlösare.

Ola BjörklundSjökapten

I skrivande stund känns det som att sommarens sista dagar hänger lite som i en skör tråd. Efter en kall och

regnig vår inleddes sommaren med fort-satt ostadigt väder med regn och kyla i luften vilket fortsatte långt in i juli. Men med augusti kom så äntligen sommaren med sol och värme som vi alla längtat så länge efter – och som vi har njutit av sol, bad och segling de senaste veckorna! Men så här i slutet av augusti, när mörk-ret smyger sig på allt tidigare om kväl-larna är värmen som ännu dröjer sig kvar, hotad av kommande veckas väderprogno-ser som utlovar regn med sjunkande tem-

peraturer och hösten kan nog vara på ingång när som helst.Då är det ju tur att vi har Oceanseglarklubben som kan bjuda på mängder av

roliga evenemang, spännande föreläsningar, avseglarträffar för kommande avsegla-res äventyr, kurser och mycket mer att lysa upp den mörka årstiden med. Vi hoppas att många av Er kommer att ta del av detta smörgåsbord av aktiviteter.

Under ett antal år har jag själv deltagit i många olika fantastiskt roliga evenemang och aktiviteter. Jag har lyssnat på spännande föreläsningar, gått kurser och utbild-ningar i bl.a. navigation, dieselmotorer, sjukvård ombord, spanska för seglare m.m. I år kommer jag att som vanligt lyssna på spännande föreläsningar men också delta i årets avseglarträffar eftersom jag själv kommer att vara avseglare 2016.

Ni som redan är ute och seglar runt om i världen är alltid mer än välkomna att, när ni har en stund över, skriva och berätta om era resor så att vi andra kan ta del av er vardag och äventyr här i Oceanseglaren. Även ni som inte är ute och långfärdsseglar är självklart välkomna att bidra med reseberättelser eller kåserier. Alla är välkomna att skicka era bidrag till [email protected].

Som ni hör har vi mycket att se fram emot och det finns något för alla att hitta här på Oceanseglarklubben att lysa upp höst- och vintermörkret med. Vi i tidningsre-daktionen hoppas även att vi med detta nummer av Oceanseglaren kan erbjuda rolig läsning och något för alla att läsa.

Lotta Logård


Resebrev från S/Y Lady AnnResebrev från S/Y Lady Ann

4

Denna artikel publicerades i Vegabladet hösten 2012 och handlar om vår första

sommar med barn ombord. Sedan dess har familjen utökats med ytterligare ett barn, Malin som föddes i april 2014. Dessutom har vi bytt båt, från Albin Vega till Hall-berg Rassy 352. I denna artikel ger vi tips och tankar kring att segla med små barn och snart kommer en uppföljande artikel med erfa-renheter bland annat från en tio veckor lång seglingssemester med två barn ombord.

Vår son Albin var beräknad till sista maj 2012. Redan tidigt var planen att vi som vanligt skulle segla på semestern, förut-satt att allt gick bra med vår lille knodd. Tanken var att lämna hemmahamnen en vecka efter midsommar, han eller hon skulle då vara en månad gammal. Den 31 maj kom och passerade utan att det kom någon bebis. Men så den femte juni bestämde han sig för att komma ut. Namnförslagen hade stött och blötts under våren, vi hade bara ett pojknamn som vi båda tyckte om, Albin. Inte helt oväntat kanske om man seglar en Albin Vega. Tur som vi hade, var det också en Albin som kom. Då allt gick som det skulle och han verkade trygg och nöjd med livet seglade vi söderut den andra juli. Målet var bland annat Öland och därefter en avstickare med bil från Oskarshamn till familjens landställe utanför Växjö.

Samlade erfarenheter och nyt-tiga tipsVi hade hört oss för lite innan hos släkt och vänner som seglat med barn för att samla erfarenheter och nyttiga tips, kapten Lasse var ju själv ute som bebis och Albins kusin Bob två år har också sjövana. Under sammanlagt sex veckor ombord samlade vi sen själva ihop tankar och erfarenheter som vi i vår tur delar med oss av här.

TransportVi valde att ta med vår vagn som var en Emmaljunga Duo Edge. Chassit spände vi fast på däck och liggdelen kunde vi använda till Albin under seglingen. Detta med hjälp av sjökojen som vi spände upp och som därmed höll insatsen på plats även vid lite sjögång. Att tänka på är att det kan bli rätt varmt inne i båten och sär-skilt i vagnsinsatsen soliga dagar. Utöver vagnen hade vi även med en bärsele vilket var särskilt bra i naturhamnar där vagn inte var ett alternativ. Också under färd var bärselen användbar, bättre sätt att sova på kunde inte Albin tänka sig i alla fall. Innan resan lånade vi också en bärsjal. Tiden till avresa var dock knapp så vi hann inte lära oss hur man bäst knyter den och använde den därför inte mer än någon enstaka gång. Men bärsjal är ju ett bra alternativ till bärsele.

Oftast var havet lugnt och Albin kunde ligga på en kapockkudde ute hos oss i sittbrunnen. Utmaningen var då att ordna skugga vilket gjordes med hjälp av hand-dukar, filtar, lakan och ett stort förråd klädnypor. Plastade frottélakan skyddade kuddarna mot eventuella olyckor.

Flytväst fick vi ärva av kusinen och den provades innan avfärd, det är viktigt att båda föräldrarna vet hur den ska tas på och att den är rätt anpassad för barnets vikt.

Hygien och tvättFör en nyfödd är ett dopp i havet varken uppskattat eller lämpligt, men då det längs Ostkusten finns gott om gästhamnar med tillgång till dusch blev det ändå några bad. Vi hade med en liten badbalja (disk-balja) och utöver den frottétvättlappar och babyolja, vilket gav oss en ren liten kille.

I naturhamnar fick vi användning av vår pumpdusch som fylld med uppvärmt sötvatten och tillsammans med badbaljan fick tjänstgöra som badrum i sittbrunnen. Små barn blir snabbt avkylda så det gäller att välja en varm dag för utebad.

Något annat att tänka på är att det med en liten ombord blir en hel del tvätt och trots bra förvaringsutrymmen ombord och många mjuka paket till den nyfödde räckte inte garderoben alltför många dagar. Återigen var gästhamnarna upp-skattade då det ofta fanns tillgång till tvättmaskin. Vi handtvättade också en del ombord, handtvättmedel Y3 bör finnas i varje småbarnsfamiljs packning. Då till-gången på sötvatten ombord är begränsad fyllde vi pumpduschen i hamn och utöver den också en hopvikbar plastdunk vilken rymmer tio liter, vatten som kunde använ-das både till bad och tvätt.

När man seglar med ett så litet barn väcker man både uppmärksamhet och nyfikenhet. Många som vi träffade på berättade hur de själva seglat med sina barn då barnen var bebisar och bekräf-tade det som vi redan anat: ”Det är lätt nu, vänta till nästa år”. En och annan ryn-kade på näsan, men de flesta var positiva. I Oxelösund fick vi tips av en man som träffat på en tysk barnfamilj som haft en handtvättmaskin ombord, vilket vi fak-tiskt nu investerat i. Mer om detta i kom-mande artikel.

Mat och hälsaUnder seglingen ammade Albin, men han hade under första tiden hemma fått lite stöttning med modersmjölkersättning. Denna fick följa med på semestern och var bra att ha till hands stormiga dagar då Caroline hade svårt att sitta inne i ruffen

och amma utan att bli sjösjuk. Istället kunde Lasse ge ersättning i flaska medan Caroline tog rodret. Vi kokade vatten på morgonen och hällde upp i termos för att snabbt kunna blanda till ersättningen. Vill man inte ge ersättning kan ett alter-nativ vara att pumpa ut mjölk för att ha vid sådana tillfällen. Även om vi försökte planera och ge Albin mat en stund innan vi nådde land, var det nästan som att han kände på sig när det var dags att lägga till och plötsligt blev akut hungrig. Då var det skönt att veta att han faktiskt fått mat nyli-gen och att han skulle klara några minuter till. Det var nog också bra att arbetsfördel-ningen var sådan att mamman oftast hop-pade i land med linan och på så sätt inte riktigt hörde den unge mannens protester.

Eftersom vi var borta så pass länge mis-sade vi några besök på Barnavårdscen-tralen, BVC. Där mäter och väger man bland annat barnet, något man gör ganska tätt de första månaderna. Dock fick vi tipset att ta kontakt med någon BVC på vägen och få hjälp där med vägning vilket vi också gjorde. Sjölivet verkade göra Albin gott, han hade ökat fint i vikt! Så små barn som Albin blir oftast inte sjuka

men vi var ändå utrustade med Alvedon, näsdroppar och termometer. Det var tur då Albin under årets sista seglats i slutet av augusti fick sitt livs första förkylning.

UnderhållningUnder barnets första år händer mycket hela tiden vad det gäller utveckling och bara någon vecka in på semestern blev vår kille en jollrande och skrattande liten krabat. Den första att få ta del av detta var leksaksgetingen ”Tjompis” som vi fått i samband med förlossningen. Ett tag kändes det som att Albin föredrog att prata med henne framför oss. Men det gällde bara någon dag som tur var. Några små nallar eller andra gosedjur har sin plats i packningen, likaså resårband att hänga upp leksakerna med. Ett annat tips är att ta med en CD-skiva med barnsånger.

En härlig semesterTrots att vi under vägen som vi nämnt, möttes av en del höjda ögonbryn och skakande huvuden, var vi själva väldigt nöjda med vår semester. Vi kände båda två att den gav oss en fin start tillsam-mans med Albin som under en lång tid

hade båda sina föräldrar nära och där fokus kunde ligga på honom större delen av tiden. Att få vara ute och segla med sin familj under sex till tio veckor varje sommar är det bästa som finns och svet-sar verkligen samman familjen! Även om sommaren 2012 inte hör till de varmaste i historien så är havet med fläktande vindar att föredra framför den heta, stilla luften hemma på verandan i juli, nog även för ett spädbarn. Med båt kommer också flexibilitet, man kan anpassa rutten efter väder och vind och därmed göra resan mer säker och behaglig. Att kunna varva natur- och gästhamnar är också en fördel med avseende på att uppleva stilla natur-liv men samtidig ha tillgång till mat, vatten och tvättmöjligheter.

Även 2013 och 2014 har vi seglat längs Ostkusten, mycket på grund av ovan-stående. Med rutin på det här med barn ombord och dessutom med större och snabbare båt har vi dessutom nått både Gotland, Skåne och Bornholm.

Seglarhälsningar Lasse, Caroline, Albin & Malin Zandén

www.sailingladyann.se

Bebis ombord

Familjen Zandén. Foto: Lasse och Caroline Zandén

Viktigt med skugga på sjön. Foto: Lasse och Caroline Zandén

Sjökoj för en bebis. Foto: Lasse och Caroline Zandén


Resebrev från S/Y Raw and WrigglingResebrev från S/Y Raw and Wriggling

ten. Vädret var inte som vi hade önskat, med ihållande sydliga vindar upp till kulingstyrka. Dock sken solen den första veckan vilket piggade upp oss även om vi inte kom fram så fort som vi hade önskat.

Med vinden emot I Västervik träffade vi gamla kompisar från Trosa och gjorde en utflykt till Astrid Lindgrens värld, annars tillbringade vi dagarna i hamn när vi inte kunde eller ville åka vidare. Det soliga vädret tog slut efter Västervik och det var både kallt och blåsigt när vi kom ner till södra Sverige. Vi hade länge pratat om att åka via Chris-tiansö och Bornholm men var tvungna att ge upp det på grund av det hårda vädret.

Modigare och tuffare seglare hade säkert klarat av det men vi gillar att segla i lagom vindar så vi fortsatte västerut, i dagsetap-per till Simrishamn.

Härifrån skulle vi göra vår första natt-segling och lämnade Simrishamn på kvällen med kursen inställd på Klintholm i Danmark. Seglingen gick bra och vi fort-satte sedan till Warnemünde i Tyskland.

Vädret hade vid det här laget blivit bättre men vinden hade vridit runt till väst och vi fortsatte att kämpa oss fram i mot-vind. Till slut kom vi till Kiel, mitt under Kieler Woche. Vi fick två spännande dagar där med många aktiviteter och underhåll-ning i hamnen samt många Tall Ships att beskåda. Sedan åkte vi vidare in i Kiel-kanalen. Vi åkte inte snabbt nu heller och

tillbringade en natt i Rendsburg, ungefär halvvägs. Här fick vi vårt första besök på resan, Fredrik, som skulle segla med oss i ett par veckor.

I Cuxhaven träffade vi en annan OSK båt från årets avseglargrupp, S/Y Oktav, med ensamseglaren Roland Andersson. Roland var också på väg över Atlanten men skulle segla till Brasilien och gillade att åka långa etapper och sedan vila upp sig ordentligt inför nästa långa etapp. Så han åkte snart vidare och vi har inte sett till honom sedan dess. Vi gav oss däref-ter vidare ut på Nordsjön i fint väder men fortfarande med motvind och åkte motor till Helgoland, en tysk taxfree ö, där vi bunkrade billig diesel och öl. Nu bör-

jade vi få lite mer tur med vädret och kunde segla vår längsta etapp hittills, 165 sjömil till Den Helder i Holland. Här har Holland sin största marinbas och vi delade hamnen med många krigsskepp. Vi hittade en fin liten marina som drivs av den kungliga holländska yachtklubben, med bra pris och en fin restaurang.

MotortrasselNästa dag skulle vi vidare och planerade en till lite längre segling till Bel-gien och möjligtvis till Oostende. Vi åkte motor i svaga vindar till en början

men när Sean gick ner för att laga lunch upptäckte han att durkarna börjat flyta. Han lyfte upp en av durkarna och såg att hela kölsvinet var fullt med vatten. En snabb undersökning visade att det läckte sjövatten från motorn. Vi stängde av motorn och läckan upphörde. Annika och Sean började tömma båten på vatten medan Fredrik hissade segel och vi åkte långsamt vidare. Det visade sig att en drä-neringsventil i avgasstigaren hade rostade bort och ramlat ur, vilket resulterade i att allt vatten som sögs in av sjövattenpum-pen åkte rakt ut i båten. Lyckligtvis hittade Sean en slangstump som passade i hålet och gick att täppa till med. Efter tre tim-mars arbete och städning var allting lagat. Det tog dock lång tid innan vi litade helt

på reparationen men nu efter fyra veckor är det fortfarande tätt.

Vi fortsatte segla hela natten, utanför Rotterdam blev vi uppropade på VHF av belgiska sjöfartsverket och ombads ta en ny kurs som inte gick så nära alla ankrade fartyg. Det var en häftig segling, att mitt i natten ta sig förbi uppemot 100 ankrade fartyg. Nästa dag kom vi till Breskens där vi återigen sökte skydd från vädret. Denna gång delade vi hamn med belgiska mari-nen. När vi åkte ut nästa dag fick vi en fin uppvis-ning av samarbetet mellan flottan, flygvapnet och kustbevakningen. Vi hade haft fyra bra seglingsdagar men nu blev vädret sämre igen och vi tog oss fram till Calais med korta dagsetap-per, mest för motor. Vi stan-nade två nätter bland annat i Zeebrugge, inte för att vi ville, men för att när vi för-sökte lämna hamnen första dagen var det så stora vågor att vi inte kom fram, vi åkte bara upp och ner. Det tog inte många sekunder att fatta beslut om att vända. Så det blev en till dag i Zeebrugge och en dagsutflykt till Brugge dit Fredrik och Annika fick skjuts av en snäll granne i hamnen.

Längs Englands kustDet blev ytterligare motor-gång när vi kom iväg från Calais och korsade Engel-ska kanalen, förbi Dover och till Eastbourne. De engelska marinorna är väldigt fina med modern utrustning, alla tänkbara faciliteter och nästan alltid öppna dygnet runt. East-bourne låg innanför en sluss som gjorde att man slapp oroa sig för tidvatt-net. Tyvärr reflekteras dessa faciliteter i priset som sällan är under 500 kronor per natt och en gång upp till 800 kronor per natt i Sutton Harbour i Ply-mouth. Vidare tog vi oss till Brighton där vi blev liggande i fem dagar på grund av stark ihållande västvind med tillhörande vågor. Vi hade beställt mycket utrustning till en båtaffär i Southampton och var ivriga att komma dit, därför var vi inte

glada över att ligga kvar i Brighton så länge. Detta löste vi genom att hyra en bil och åka de åtta milen till affären och hämta utrustningen själva. Det tog två dagar att montera samt lasta allt vi hade köpt, så tiden kom till nytta ändå och nu behövde vi inte längre stanna i Sout-hampton. Fredrik lämnade oss i Brighton och tog flyget hem från London.

Vi anpassade oss väl till de starka strömmarna i kanalen och fick stor nytta av vår app från Navionics med all ström- samt ebb- och flodinformation. Vi klarade oss därmed utan Reeds nau-tiska almanacka och det var dessutom mycket enklare. Därefter fortsatte vi

med dagsetapper till Falmouth, mest för motor förutom en dag där vi seg-lade från Gosport förbi Isle of Wight och vidare till Portland. Här hade vi medvind samt medström på tre knop och surfade ner för vågor i upp till elva

knop. I Falmouth inväntade vi lämpligt väder för seglingen över Biscaya. Här är det många långseglarbåtar som är på väg åt olika håll, flera som vi över Bis-caya, andra mot Ireland eller österut genom Engelska kanalen. Så det är en fin stämning i hamnen. Vi stannade en dag längre än vi hade önskat, eftersom vi fick besök av Seans bror och hans

fru och kom iväg torsda-gen den 30 juli.

Varierande väder Biscaya bjöd på varie-rande väder. Det bör-jade med fin medvind som övergick i stiltje den andra dagen för att sedan vrida och öka till kuling den tredje natten och fjärde dagen. Vi kla-rade seglingen bra men var tvungna att ge upp La Coruña som slutmål med mindre än 60 distans kvar då vi fick motvind i kulingstyrka. Vi seglade då istället in till en liten fis-kehamn som heter Cariño,

40 sjömil öster om La Coruña. Vi hade nu seglat 450 sjömil på 80 timmar, den längsta segling vi gjort tillsammans. Det hade gått bra och vi kände oss alltid trygga. Båten är verkligen förtroendein-givande och vårt vindroder klarade sig

galant så att vi kunde sitta vakt i lä i vår förlängda sprayhood.

Nu har vi kommit till Spanien och det känns verkligen som vi är på långsegling. Hittills har det mest känts som en transportsträcka, även om vi har haft roliga utflyk-ter och möten med andra seglare. Men nu kan vi koppla av, vi njuter av värmen och att ta oss fram i lagom takt utan stress. Höjdpunkten har defini-tivt varit möten med del-finer på Biscaya.Många Hälsningar

Sean, Annika och RasmusText: Sean O´Donell

S/Y Raw and Wriggling

Ni som vill läsa mera om vår segling kan följa oss på vår blogg:www.rawandwriggling1.wordpress.com/

På väg mot värmen

Slussning ut ur Kielkanalen. Foto: Sean O´Donell

Spännande strandfynd. Foto: Sean O´Donell

Annika och Rasmus njuter av solen på Echo Beach. Foto: Sean O´Donell

6

Kapten Sean, firSt mate Annika samt sonen Rasmus är på väg söderut med sin

båt S/Y Raw and Wriggling. Efter att ha avseglat från Hållsviken, söder om Trosa, tar de oss med på färden via bland annat Tyskland och England, med trevliga möten, motvind samt motortrassel och vidare ner till Spanien där lugnet och värmen tar vid.

Vi har planerat vår långsegling i mer än tre år. Det började med att vi letade efter en ny båt och köpte S/Y Raw and Wrigg-ling tidigt 2013. Båten är en Gambler 38, ritad av Peter Norlin. Två års intensivt arbete följde med att införskaffa extra utrustning till båten och utbildning av besätt-ningen vilket varvades med mycket läsning, både på internet och i böcker samt genom föredrag, främst hos OSK. Sean är egenfö-retagare och har lagt ner sitt företag under resan. Annika har tagit föräldraledigt från sitt arbete och Rasmus har sagt upp sig från sitt dagis. Vi har hyrt ut vår bostad och hoppas kunna klara oss på föräldrarpengar, barnbi-drag och hyran, plus spar-pengar vid behov. Planen är att korsa Atlanten med ARC 2015 och segla hem igen 2016 men vi är glada om vi kommer iväg och kan segla ner till var-mare breddgrader.

Vi bestämde oss för att segla iväg klockan 14:00 den sjätte juni 2015, oav-sett om vi var färdiga eller inte. Båtens sommarhamn ligger i Hållsviken, söder om Trosa och vi hade en stor avseglarfest med cirka 90 personer. Det var ett fantas-tiskt sätt att börja vår segling på och vi var väldigt glada att så många släktingar och vänner kunde komma. Vi kom iväg som planerat och åkte i mindre än två timmar till vår första natthamn, Ringsön, där vi vilade upp oss i två dagar samt packade och stuvade om båten. Resan fortsatte sedan söderut i dagsetapper längs ostkus-


Vi seglar ljudlöst, vi stör ingen. Vi lämnar inga avgaser, bara en tillfällig strimma kölvatten bakom akterspegeln. Vinden blåser över hela planeten och om vi vill kan vi kasta loss och följa den varvet runt.

Vinden blåser utmed kusten, där vi sträcker vägvinnande och prickar av landmärken i takt med sjömilen under kölen.

Vinden blåser över skärgården, i sunden och på fjärdarna. Där kan vi segla hela semestern, från den ena ön till den andra. Stanna till och njuta av solvarma klippor innan vi seglar vidare till nästa mål, var det nu ligger. Vi väljer som vi behagar, friheten är total när vi seglar.

När färden blir resans mål

www.gransegel.se

OSK2014.indd 1 14-02-17 21.21.32

Resebrev från S/Y IsisResebrev från S/Y Isis

8

Det finns hamnar som bara bör angöras två gånger om dygnet, vid rising tide, när tidvattnet är

på väg in, mot slutet, när den starkaste strömkraften är uttömd, när det finns tillräckligt med vatten mellan köl och sandbank. Och inte ens då går det, inte när det är pålandsvind eller grov dyning, Atlantic swell, som reser sig brant när den når flodmynningens klack. När bjäs-sarna, så fridfulla på öppet vatten, plötsligt märker att de bottnar mot sand, plötsligt inte längre får plats, vågens klaustrofobi, och den reser sig likt ett jagat vilddjur som visar sin kraft, sin bringa, sina vitfräsande tänder, redo att gå till anfall mot det som står i vägen.

Det finns hamnar som nästan aldrig kan angöras. De grundaste flodmynningarna, som Milfontes, som bara kan beseglas vid högvatten utan dyning. Och dyningen sover aldrig, finns där alltid, minne av newfoundlandstorm.

När det blåser upp stängs hamnarna. Meddelanden på Navtex: Porto fechada, port closed, hamnen stängd. När västan-vinden tilltar börjar det i norr: Viana do Castelo, Póvoa de Varzim, Leixões, ner mot Aveiro. Porto fechada.

Läkustens logik: blåser det upp, ge dig ut. Bort från land, ut från land. Ut från läkustens fälla, klipporna som tagit långt fler skepp än alla stormar någonsin lyck-ats. Ut till havs. Genom natten, om det så skulle krävas. Bit dig ut mot dyningen, den som blir till vågor, till sjöar, väckt ur sin månghundramiladvala, sin sömngång. Gå ut mot dem, ta dem kranbalksvis, bort från klippornas egg, bort från de skumrim-made strändernas fälla, varur inget skepp kan ta sig levande. Där de bara kan låta sig malas ner av bränningarna, och sen, några dagar senare, länsas av plundrare.

Det vilar skeppsvrak längs kusten. Ett vid Milfontes, inkilat vid en klippa. Det kan ha varit en fiskeskuta, stor, stål. Nu rostande skelett. Bränningarna slickar det rent, spottar genom de upprostade hålen i skrov och däck. Tryggt i sand, lämnad att dö. När solen lyser över liket står glittret högt över fribord och brygga. Det som var brygga. Där någon måste ha stått fast-klamrad i just den stund när undervattens-kroppen kysste klippan. Ljudet, ljudet...

Några allvädershamnar finns. Nazaré, till exempel, en liten stenficka alldeles

innanför de tusenmetersdjupa skrevorna som når nästan fram till pirnocken. Tillgänglig i alla väder. Ytterhamnen, sen dikt styrbord, in bland fiskebåtarna, till jakthamnens ponton, där Captain Mike Hadley och hans fru Sally råder.

Han sitter med sin pipa och kaptensmössa från merchant navy, på sitt kontor med det tum-made sjökortet utrullat, kortet där han visar den nyanlände sjövägen syd, mellan Peniche och Ilha de Berlenga.

– Gå sju nautiska mil på kurs 235 grader, föreläser han, likt en lektor som för länge sedan memorerat sina lektioner. Eller stanna här. All weather harbour. Gå i alla fall inte in i Medelhavet. Finns inte en hamnplats ledig. Charterflottorna har tagit över. De fyller hamnarna. Korkar igen. Inte en chans.

Jag granskar honom, och kanske anar han misstro.

– Möjligen i Tunisien, tröstar han. Kanske där. Där kan det finnas plats. Om du mailar min vän. Så kan han nog ordna en hamnplats.

Captain Hadley skriver ner en yahoo-adress till ännu en engelsk kapten i för-skingring.

– Hälsa från mig, så går det kanske att ordna. I Tunisien. Eller stanna här i vinter.

Engelsmän i förskingring. Engelskor i förskingring. Somerset Maugham skrev att man överallt i världen, i de mest fjärr-ran turkiska provinser, på de mest för-gätna filippinska öar, kan finna engelskor i förskingring. En pigg dam, självständig av naturen, inte förvildad men med ett oslipat manér som fått blomma ut i brist på motstånd. En kvinna som en dag av nöden tvingats stanna upp i en by och sen blivit kvar, i en stuga i utkanten av staden, en tidskapsel orörd av fosterlan-dets förändringar, lite lagom assimilerad, men fortfarande i sin kulturs klädedräkt och gester. Don’t go native, my girl, don’t go native! Kvar i sin kulturs ritualer. Te, kex. Hårdnackad förstoppning. Engelska språket uppblandat med det lokala tungo-målets vanligaste uttryck, men utan det nya språkets grammatik. Talande med en femårings språk. Mest presens, något imperfektum. Men inga av det nya lan-dets myriader av konditionalis. Och utan

behov att utnyttja futurum.Engelskor i förskingringen. Som på

varvet i Gelves, utanför Sevilla, i skug-gan av skyddande eukalyptus genom vars nervösa lövspel Rio Guadalquivir skym-tar, lerbrun som en åker, en tidvattenflod, till och med här, 60 sjömil från havet, på den brännheta slätten. Tidvatten långt in i hjärtat av Andalucia. Tidvatten som Columbus och Magellan nyttjade för att ta sig fram till Sevilla. Tidvattnet som bar rovet från Amerika hela vägen till minare-tens skugga.

Där bor Sannah. En kortform av något överklassnamn jag aldrig hört uttalas. Det kanske inte ens stavas Sannah. Men jag tycker mig ana ett ljudlöst h på slutet. Strandsatt sedan ett decennium, ombord en stålslup som sakta växer in i det anda-lusiska landskapet, mellan flodens spaljé av eukalyptus och apelsinlundens frukter. Där står hennes hem säkert. Inte ens under vinterns översvämning nådde vattnet sku-tans skrov.

– För två år sen var floden på väg att översvämma varvet, berättar hon. En fot till och jag hade än en gång varit till sjöss!

Men floden drog sig undan utan att ens ta med sig Sannahs trädgårdsmöbler eller ställningen som håller uppe presenningen hon apterat över båten som skydd mot sommarsolens angrepp. Allt stod kvar, seglaränkans flyktingläger.

– Efter några dar var faran över. Jag kom aldrig till sjöss igen!

Hon pratar glatt, med en engelska som hämtad från en cricketklubb. Ett skratt, en vink, för att dra mig till sig för en chat. Chat – en kulturs mest utvecklade yttring. En död kulturs. En hädangång ingen haft hjärta att förtälja engelskor i förskingring.

Men idag är hon orolig. Jag möter henne på hamnkontoret.

– Nån stal min handväska, klagar hon för sekreteraren som är den enda på varvet

som förstår engelska. Och jag gick till polisen men de ville inte göra något. Fem-hundra euro och min mobil! Tacka Gud för att de inte fick tag i mitt Visakort. Det har jag aldrig med mig. Alltid kontanter. De sa alltid min man. Alltid kontanter.

Sekreteraren lyssnar men döljer inte sin likgiltighet. Säger något artigt men inte speciellt tröstande och inga förbannelser över alla dessa zigenare som förpestar Andalucia nuförtiden. De kan hålla på med sin flamenco bäst de vill men inte ge sig på hederligt folk. Ingen nåd visas eng-elskor i förskingring. Efter tio år har alla hört det mesta. Tio år är en lång tid att stå ut med en engelska i förskingring.

En stund senare sitter hon åter med ett vinglas i sitt trädgårdsmöblemang, vit plast, med katterna strykande runt. I för-skingring, med katt. Hon vinkar mig till sig.

– Kom här, du svenske seglare! Slå dig ner, my dear.

Jag tackar och tar plats.– Ett glas vin?– Ja, gärna.

Sannah reser sig och äntrar den trappa hon låtit snickra för att ta sig upp i båtens sittbrunn där hon har sitt skafferi och sitt kylskåp. Hon kommer ner med ett glas.

– Jag håller ett öga på båtarna här. Det är lite si och så med säkerheten här på varvet. Zigenarna. Och så brukar jag vädra några av båtarna ibland. Det möglar så lätt under vin-tern. Vänder på madrasserna och täckena. Ser efter så det inte läcker. Sånt kan förstöra en båt. Men du lämnar båten över sommaren?

– Ja, jag måste hem och jobba ett tag. Mina pengar är slut.

– Annars brukar det va tvärt om. Segla på sommaren, jobba på vintern. Med båten på varv. Men det gör inte du?

– Jag tycker om vintern här nere. Inte som hemma.

– Ja, den vintern är o-ut-härdlig!– Har du levt här länge?– Sen min käre make gick bort. Dog hastigt.

När vi var här i Sevilla en vinter. Tio år sedan. Du ska veta att det inte finns en vik i Medelha-vet som jag inte känner. Vi seglade Medelha-vet i trettio år, min käre make och jag. Sen dog han. Här i Sevilla. Och jag blev kvar.

Det finns många frågor som kan stäl-las men jag har inte lust att veta något. Vi ler mot varandra, inte mycket behöver egentligen sägas och hon har nog sagt det tillräckligt många gånger redan, till en generation av passerande seglare. Jag låter det vara och vi dricker vinet medan solen går ner över apelsinodlingen och brisen för doften av azahar – arabernas ord för apelsinblom – över seglarnas långtidsparkering, de av plast som snart åter skall i sjön, den rostiga skorven som inte längre tål vatten, den engelska ståls-lupen, och jag tänker att kanske sitter jag också såhär, på något annat varv någon annanstans i en annan tid och vinkar in de seglare som fortfarande har havet framför sig. Invid en strandad skuta. En svensk i förskingring. Ett hem kanske. Ja, en båt är ett hem. Min båt är mitt hem. Men nu invid Sannahs skuta, ett sista hem kanske, för ännu en engelska i för-skingring.

Text Per Simonsson, Illustration Birgitta Alemo

Tidal rivers


Resebrev från S/Y JenniferResebrev från S/Y Jennifer

passagerare vardera. Central River Yacht Club är belä-gen längst ut på Petrovska-öns västra udde. Det var den enda riktiga marinan i Ryssland som vi såg. Jen-nifer blev anvisad en bra plats nära klubbhuset medan de andra båtarna, förutom Tinto, fick ligga längre bort i hamnen. Sammanlagt var vi sju båtar och 22 personer som sammanstrålade i St Petersburg efter att ha tagit olika rutter till Ryssland från Sverige; Tinto (Amel 54 fot), Gantika (motorseglare 46 fot), Orion (Contrast 36 fot), Kvast-Hilda (Wasa Atlantic 51 fot), Odelfina (Scandi Yacht 52 fot), Nikolina (Hallberg-Rassy 36 fot) och Jennifer (Beneteau Oceanis 50 fot). Klubbhuset såg flott ut, men var nerkört, en kvarleva från Sovjettiden. Visserligen fanns det toaletter och duschar, men ofta utan toa-lettpapper. Till centrum kunde man ta en trådbuss eller promenera en kvart till en metrostation.

I marinan låg det få segelbåtar men desto flera stora motorbåtar, vissa hela 100 fot långa. Dessa ägdes av så kallade oligarker som anlände med flotta bilar eller helikopter och livvakter. Vi stan-nade fem dagar i staden, dess sevärdhe-ter är imponerande med palats, kyrkor och museer. Vår agent i Stockholm, ryskan Natasja, som ordnat visum och som seglade med några dagar, hade gjort ett digert program. En båttur på kanaler under St Petersburgs broar stod naturligt-vis på schemat. De mest imponerande sevärdheterna var Uppståndelsekyrkan,

Hermitaget med Vinterpalatset och som-marpalatset Peterhof. En intressant plats var den gamla svenskstaden Nyensk, föregångaren till St Petersburg. Idag finns där en stentavla, några flaggstänger och ett fåtal kanoner. Att svenskarna byggde det som skulle bli St Peterburg vill inte ryssarna kännas vid, och min-nesmärket ligger helt undanskymt invid en motorled. På kvällarna var det akti-viteter: jazzklubb, operabesök på den nya Marinskyoperan, cocktail på det Svenska Generalkonsulatet och en så kallad ”fleetmiddag” på yachtklubben. Vi passade på att köpa lokala SIM-kort. För 140 kr fick vi 100 samtal och 25 GB surfmängd under en månad, ett helt ok pris. Men den dagliga kontakten höll vi med VHF, på kanal åtta.

På natten till den andra juni var det dags att lämna St Petersburg. Broarna öppnas bara på nätterna, varför vi började seglatsen genom staden efter midnatt då lotsarna kommit. Det är nämligen obli-

gatoriskt för varje båt att ha lots ombord under broarna. Det var fascinerande att se både broar och palats upplysta. Vi passerade det gamla börshuset, amira-litet och Vinterpalatset om styrbord och fästningen Peter and Paul om babord. Strömmen var ganska strid, cirka två-tre knop, och om babord såg vi resterna av Nyensk. Efter några timmar, vid halv-fem-tiden, hade sista bron passerats och lotsarna gick av. Nu var vi själva igen.

LadogaFärden gick vidare p å N e v a , d e n tredje vattenrikaste floden i Europa efter Volga och Donau och 74 kilo-meter lång. Floden ä r d e t s t ö r s t a enskilda tillflödet av sötvatten till Östersjön. Strän-derna var delvis kantade av de så kallade datjorna, det vill säga som-marstugor. Vissa var visserligen s tora moderna villor, men under Sovjettiden var det en dröm för många att äga en datja. Efter ytterligare några timmar blev vi tvungna att ankra vid km 1344. Anledningen var att den näst sista bron före Ladoga öppnade först på eftermiddagen. Efter att sista bron passerats var vi framme vid den lilla staden Slisselburg med fortet Nöte-

borg vid kvällningen. Tre av oss lade till vid fortet, medan de andra ankrade vid Nevas utlopp. Väl vid fortet tittade solen fram och vi njöt av att vara vid denna, för svenskar i alla fall, historiska plats. Vi lyckades få tag på vakterna som väl-villigt öppnade upp fästningen och dess-utom guidade oss runt. Fästningen var i ganska dåligt skick men ännu intakt.

Ladoga är Europas största sjö och den

fjortonde största i världen. Den är 120 sjömil lång och nästan 50 sjömil bred och ligger fyra meter över Östersjöns nivå. Den har dåligt rykte då häftiga stormar kan bilda vågor på hela fem meters höjd. Vi startade tidigt från Nöte-borg och efter att ha gått motor genom den utprickade leden ut i Ladoga satte vi

segel. I leden mötte vi två fartyg, ett ful-lastat med timmer och en bulklastare, det vill säga ett fartyg som kunde frakta typ malm, grus, sand eller kol. I övrigt såg vi inga fartyg. Vi fick läns och satte wing-on-wing segelsättning vilket innebär två utspirade spinnakerbommar med genua respektive fock utdragna. Vi fick kuling-vindar i regnbyarna vilket drev båten framåt med åtta knop. Tyvärr blev några

i besät tningen sjösjuka. Mellan regnen sken solen men luften var sval. Ungefär halv-vägs passerade vi Konevitsklostret 15 sjömil bort på vår babordssida. Jennifer seglade hela sträckan till Valamo på 100 sjömil i ett stycke medan de andra sex båtarna valde att dela upp seglat-sen på två dagar.

Strax före mid-natt i den ljusa sommarnatten gled vi så in i den drygt en sjömil djupa viken där Valamo-klostret är beläget.

Vid inloppet ligger St Nikolaskyrkan på en liten ö med broförbindelse. Helgo-net är sjöfararnas skyddshelgon. Den vackra kyrkan, byggd i mitten av 1800-talet, gav ett magiskt intryck i det skira ljuset. Vi fortsatte in i viken och lade till vid en stor pråmliknande brygga och somnade in.

10

Under allt för Sjön i Stock-holm 2014 samlades ett femtiotal SXK- och OSK-

seglare på Stockholmsmässan. Syftet med mötet var en ryss-landseskader; att segla från St Petersburg via floderna Neva och Svir, sjöarna Ladoga och Onega, genom Vitahavskanalen till Vita havet och därifrån till Norge som-maren 2015. Eskadern skulle starta i St Petersburg den första juni. Vi blev sju båtar som deltog.

I slutet av maj 2015 klarerade S/Y Jenni-fer in i Kronstadt, en ö med bland annat ett gammalt fort 14 sjömil från St Peters-burg i Finska viken. Trafiken till och från St Petersburg var tät med lastfartyg och färjor, dock inga fritidsbåtar. Vid en kaj bestående av några flytbryggor och en gammal pråm låg immigrationskonto-ret. Inklareringen gick förvånansvärt smärtfritt. Först kom passpolisen, en uniformerad kvinna. Hon letade igenom båten, inte efter vapen eller droger, utan efter fripassagerare och öppnade gar-derober och motorhuv. Därefter fylldes några dokument i. Några timmar senare kom tullen, nya dokument fylldes i och sen kunde vi lämna Kronstadt och gå för motor till St Petersburg. En anledning till den smärtfria inklareringen var att vår agent Vladimir hade förvarnat om vår ankomst.

St PetersburgFramme i St Peterburg passerades kryss-ningsterminalen. Där låg redan fem jät-telika fartyg, alla med kanske 4000-5000

Karta över Vitahavskanalen Fotomontage: Lars Hässler

Alla sju besättningar, 22 personer, i rysslandseskadern vid avskedet i Archangelsk slutet av juni 2015. Foto: Lars Hässler

SXK & OSK Rysslandseskader 2015


ute. Det blev att gippa ett flertal gånger då floden slingrade sig fram i det som en gång var finlandsvenska Karelen. Efter några timmar blev vi tvungna att ankra och vänta på broöppning. Det visade sig att bron hade mekaniska problem och fick öppnas för hand. Sen gick vi alla under, något oroliga huruvida den var tillräck-ligt högt upplyft. Hela tiden hade vi en styv kuling i ryggen, det hade varit svårt att stanna om höjden inte varit tillräck-lig. Nu hade vi ytterligare en timme till första slussen. Den var som en katedral, 210 meter lång och drygt 17 meter bred. Vi slussade upp och gudskelov var slus-sen utrustad med flytande pollare, det vill säga de följde med när vattnet steg. Vid båda slussarna fanns det stora kraftverk. Efter slussen körde vi några sjömil till en

liten flodarm där vi ankrade vid kväll-ningen.

Morgonen därpå startade vi klockan sex. Efter bara några meter satt Jennifer fast i bottenleran, trots att vi på kortet befann oss utanför sexmeterskurvan. Jag försökte förgäves komma loss, men det ville sig inte. Till slut drog Gantika loss oss och vi kunde fortsätta igen. Längs vägen hade det fram till nu varit ganska obebott med skog ända ner till vattnet, nu började datjor dyka upp och även slitna eller ned-lagda fabriksbyggnader. Skogen är Kare-lens viktigaste näring och vi mötte många fartyg med timmer, ofta björk, på väg till St Petersburg och vidare till svenska och finländska sågverk. Även flera stora pas-

sagerarfartyg, specialbyggda för att passa i slussarna, och småbåtar som folk fiskade från, passerade vi. Den andra och sista slussen på Svir var bättre utsmyckad med hammare, skära och sovjetflaggor på kon-trolltornen och med årtalet 1951 inristat. Från sista slussen var det raka vägen till början av Onega, cirka 50 sjömil. Vi fär-dades nu på områden där andra världskri-gets strider mellan Finland och Ryssland utkämpades. Fronten gick ofta längs Svir och många svenska frivilliga deltog på Finlands sida. Vi ankrade i kvällsolen vid boj nr 978 invid vad som på sjökortet skulle vara en by, men det låg bara cirka tio hus där. Efter middagen kom det en ordentlig regnby med starka vindar och halva eskadern draggade. Vi beslöt att byta ankringsplats och när vi fick upp anka-

ren hade en fem meter lång stock fastnat i ankaret, säkerligen anled-ningen till att vårt numera ”stockan-kare” draggat. Efter omankring blev natten lugn och fin.

Nästa morgon blev floden mycket bredare, nästan som en insjö med mycket skog runt omkring med en och annan äng, där inget verkade odlas. Ingenstans såg vi boskap, hästar eller älgar för den delen. Längs hela Svir var det antingen bara barrskog, ibland bara lövskog, och mestadels ingen bebyggelse att tala

om. Då och då såg vi en förgylld kyrkoku-pol. Och inga fritidsbåtar förutom små fiskebåtar. Vid ankringsplatserna hade vi varken haft GSM eller internetuppkopp-ling. Vi var bortom civilisationen.

Vi kom fram till sista byn på Svir, Voz-nesene, mitt på dagen och lade till vid den nya yacht klubben. Djupet var dock för litet för alla båtar, vi låg utanför Gan-tika längs med bryggan och stod nästan på botten. De andra båtarna ankrade på redden. Alla tog sen färjan över till andra sidan floden, där byn låg. Gatorna var inte asfalterade, träkåkarna låg med stora mel-lanrum och det hela verkade som fruset sen 1950-talet. De få affärer som fanns var både mat-, klädes- och verktygsaf-

färer i ett. Yachtklubben hade en ny bastu som de flesta båtarna, och alla på Jennifer, utnyttjade mot en smärre kostnad. Det var en stor vedeldad bastu med dusch, tvätt-maskin och vilorum och byggnaden avvek betydligt från de omkringliggande äldre trähusen. På kvällen hade alla båtar skep-parmöte på bryggan.

OnegaOnega är Europas största sjö näst efter Ladoga och dubbelt så stor som Vänern. Den har över 1000 öar, bland annat Kizji-öarna, och är förbunden dels med Öst-ersjön via Neva, dels med Vita havet via Vitahavskanalen, men även med Kas-piska havet och Svarta havet via Volga. Här kunde vi sålunda välja att fortsätta till Moskva. Centralorten är Petrozavodsk, vänort med Umeå.

För andra dagen på länge fick vi en till att börja med fin seglingsdag med västliga vindar på sex-åtta meter per sekund. Men det var fortfa-rande kallt, trots att det var den tionde juni. Vi hade star-tat klockan sex på morgonen för att hinna fram till kvällningen de 75 sjömilen till Pet-rozavodsk. Men mitt på dagen dog vinden och det blev att köra motor tills vinden återkom. På kvällen kom vi så fram till Petro-zavodsk. Andrei, som talade ryska och var vald till eskader-ledare, hade ordat så vi fick ligga i den char-miga men slitna båtklubben Polar Odyssey Naval Club någon kilometer utanför själva staden. Här låg tre kopior av gamla segel-fartyg från 1600-talet, så kallade lad’yar, byggda på området och mycket primitiva.

Petrozavodsk har nästan 300 000 invå-nare. Staden grundades 1703 av Peter den Store, det vill säga samma år han besegrat svenskarna i Nyensk. Det var till Kare-len, och speciellt Petrozavodsk, som de så kallade Kirunasvenskarna kom under Stalintiden under 1920- och 30-talet. De var kommunister från Norrbotten som, delvis på grund av arbetslöshet och misär hemma, ville hjälpa till med den ryska revolutionen och bygga upp ett socialis-tiskt paradis. Det gick dock inte så bra för dem i paradiset. Stalin misstrodde dem och ansåg att de var ”femtekollonare” och de

fängslades, sändes till Gulagläger i Sibi-rien eller avrättades. Vi fick en guidad vis-ning av området med två hallar där nya fartyg började se dagens ljus och ett litet intressant museum, Polar Odyssey Mari-time Museum. I Petrozavodsk fyllde vi diesel och provianterade, det hade gått drygt tio dagar sen sist i St Petersburg och det skulle ta lika lång tid till Archangelsk. Precis som hemma finns det stora super-markets med ungefär samma varor. Allt är inte lika modernt, men dieseln och maten är billigare än hemma.

Seglatsen mellan Petrozavodsk och Kizji är 35 sjömil. Vi motorseglade då vinden var svag. Vädret var ganska bra, men fortfarande kallt. Vi läste i tidning-arna på nätet att värmen äntligen kommit till Sverige. Uppkoppling på nätet fung-erade för det mesta, även om det gick långsamt, ungefär som i Sverige i början av 2000-talet med ADSL-uppkoppling.

Sent på eftermiddagen kom vi fram till Kizji. Sista timmarna hade vi seglat genom en vacker skärgård med flera öar, lite som mellanskärgården i Stockholm. När vi kom fram fick vi vänta tills de sista turbåtarna lämnat innan vi fick tillstånd att lägga till.

Kizji är en ö i norra delen av Onega sjön. Här finns två unika och spektaku-lära timmerkyrkor med en klockstapel, Kizji Pogost, från 1700-talet som är med på UNESCO:s världsarvslista. Här spe-lades delar av filmen Anna Karenina in. Den största av de två är Kristi Förkla-ringskyrka med sitt 37 meter höga klock-torn med hela 22 lökkupoler av trä. Runt Pogosten finns en låg stenmur med trätak. Den var tänkt att skydda mot fiendeanfall, det vill säga mot svenskarna. Ön är, med sina kyrkor och andra träbyggnader, ett stort delvis levande hembygdsmuseum

med nästan hundra gamla träbyggnader, lite som Skansen i Stockholm. Privata segelbåtar som vår eskader kommer nästan aldrig på besök.

VitahavskanalenRedan Peter den Store hade haft planer på en kanal som skulle förbinda Vita havet med Östersjön, men de praktiska proble-men blev för stora. Det blev Stalin som till sist förverkligade drömmen. Under rekordtiden 20 månader grävdes den och invigdes av Stalin själv 1933. Kanalen består av 19 slussar, varav 13 dubbelslus-sar, och är 227 kilometer eller 125 sjömil lång. En stor del går på uppdämda sjöar, den största är Vyg, som utgör 40 procent av kanalsträckan. Hela 37 kilometer är grävd kanal. Kostnaden för att bygga kanalen var hög. Mer än 100 000 straff-fångar varav cirka 25 000 (officiellt 12 000) dog. Fångarna var tvungna

att arbeta under omänskliga och vidriga slavförhål-landen. Arbetskraf-ten kom från de otaliga Gulagfäng-elserna runt om i Sovjetunionen som hela tiden fylldes på under Stalins utrensningar. De första fångarna togs från det närbelägna Solovetskijfäng-elset, som var det första Gulagfängel-set i Sovjetunionen. Ryssarna anser att kanalen är ett mili-

tärt skyddsobjekt och den omgärdas av taggtråd och beväpnade vakter. Och foto-grafering är förbjuden.

Vi startade klockan åtta på morgonen från Povenets i Onega och gick in i vår första sluss som förde oss upp. Det var en dubbelsluss och den följdes av fem lika-dana. Det fanns bara flytande pållare på babordssidan av slussarna varför vi fick ligga i dubbla rader (längden tillät inte att alla sju låg i en rad) och vi låg utan-för Gantika. Mellan slussarna var det mindre sjöar eller uppdämda dammar, ibland över dränkta byar, och till slut en enkelsluss. Vi såg nästan ingen bebyg-gelse, några enstaka hus och bara skog, mest lövskog bestående av björk. Trots att det var mindre än en vecka till mid-sommar var det fortfarande inte riktig sommar, regnskurar med sol emellanåt och ganska kyligt. Nu var vi på högsta


12

Morgonen därpå väcktes vi av två vakter som ganska bryskt lät meddela att här kunde vi inte ligga. Men Natasja char-made dem, fick telefonnumret till högste chefen på klostret, en biskop, ringde honom och fick tillåtelse att ligga på VIP- bryggan längst in i viken. Sen behand-lade alla oss med respekt, även polisen. Huvudkyrkan bestod av två kyrkor, en enorm i övre planet och en mindre i det nedre. Kyrkan omgärdades av stora flyg-lar där cirka 100 munkar och även pilgri-mer bodde. Under dagen kom de andra båtarna in. De fick ligga vid ett berg precis som vi gör i Stockholms skärgård.

Vi lämnade Valamo tidigt på den svenska nationaldagen. Det var en under-bar morgon, klarblå himmel och lite vind, men kallt. Skulle sommaren aldrig infinna sig? Alla sju båtar lämnade samti-digt och det var en vacker syn när vi på rad passerade klos-tret.

Seglatsen till Svirs mynning ut i Ladoga var 75 sjömil lång med kurs 135 grader. Ladoga ligger i Karelen, som Fin-land förlorade under och efter andra världskri-get. Även Ladoga ingick i fredsvill-koren. 400 000 fin-ländare tvingades lämna sina hem. Vinden var nu svag, cirka fyra meter per sekund, vilket inne-bar att det delvis blev motorgång. Vi mötte några passagerarfärjor på väg till Valamo men i övrigt var det lite trafik på sjön. Mot kvällen nådde vi Svirs tre sjömil långa, smala och raka ränna och kom sen in i själva floden där vi ankrade några sjömil längre upp. Det hade varit en vacker och solig dag över Ladoga, men kallt.

Floden SvirSvir är floden som förbinder sjöarna Svir och Ladoga. Den är 224 kilome-ter eller 125 sjömil lång med två slussar och två broar. Det tog drygt två dagar att gå igenom och den var väl utmärkt med bojar hela sträckan. Vi hade kulingvindar hela dagen och körde motor med focken

Den mest spektakulära tilläggsplatsen på seglatsen; framför Solovatski klostret i Vita havet. Foto: Lars Hässler

Eskadern på led in i Vitahavskanalern, Stalins ökända dödskanal där mer än 20 000 fångar dog. Foto: Lars Hässler


Men dessa höll på att renoveras, de flesta slussportar, bojar och byggnader var nymålade, dock var slussarna inte dju-pare eller bredare.

Efter att ha gått igenom näst sista slus-sen och fått en järnvägsbro att öppna, var vi tvungna att lägga till vid en stor cementkaj för att klarera ut ur kanalen. Det blev att skriva ett antal dokument och besättningslista och gå upp till kanalkontoret med dokumenten. Det var som vi trodde, vi hade kunnat skriva i princip vad som helst, tjänstemannen med många guldstjärnor på axelklaf-farna, bara stämplade dokumentet och stuvade undan dem. Om 50 år kanske de blir offentliga för historieforskarna. Sen var vi fria att via sista slussen segla ut på Vita havet. Det var meningen att

flera båtar i eskadern skulle segla vidare den kvällen till Solovetskijöarna, men då utklareringen drog ut på tiden valde alla andra båtar att stanna kvar under natten och gå vidare morgonen därpå. Vi seglade sålunda ensamma de 40 sjö-milen vid 17-tiden mot de spännande Solovetskijöarna. Vi fick vinden rakt i nosen men bara fem meter per sekund och måttliga vågor. Det blev motor hela vägen, sex knop och sju timmar i den ljusa sommarnatten. Vita havet är ökänt för sina stormar och benämningen ”vita” havet lär det ha fått för de skummande vita brytande vågorna. Men för oss blev det en ganska behaglig överfärd. Strax efter midnatt gled vi så in i Solovetskijs hamn och lade till mittemot den impone-

rande borgen, det var en mäktig syn med katedralen väl skyddad bakom de tjocka stenmurarna.

SolovetskijSolovetskij är både en borg, fängelse och kyrka och är ett UNESCO-världs-arv. Borgen byggdes redan under 1500-talet då Ryssland och Sverige mer eller mindre var i permanent krig. Men redan under 1400-talet hade munkar slagit sig ner här och byggt ett kapell som sedan utökades med flera kapell och kyrkor, framför allt Kristi Förklaringskatedra-len. Katedralen syns på flera sjömilsav-stånd och är ett utmärkt sjömärke. Vi låg förtöjda vid marinmuseets brygga, mitt emot klostret, en av de häftigaste ank-ringplatser jag legat vid. När man gick

omkring runt byn, s o m o m g ä r d a r klosterfästningen, kändes det som om man befann sig på 1700-talet, gamla träkåkar som håller på att förfalla, grusvägar med många stenar och hål. Frigående kor och getter, ryska gummor med schalar och breda kjolar och m u n k a r m e d skägg och långa svarta dräkter. Den största olyckan som d rabbade klostret skedde efter oktoberrevolu-tionen 1917. Klos-tret hade under århundraden lagt

under sig stora jordegendomar och efter kommunismens maktövertagande blev det ett kollektivjordbruk. Men när Lenin säkrat makten mördades och för-drevs de sista munkarna. Men än större olyckor skulle drabba Solovetskij. Det blev Sovjetunionens första så kallade Gulagfängelse under Stalintiden. Fäng-elsehålorna var skämmande och den tortyr som användes under kommunist-tiden var fruktansvärd. För att vanhedra munkarna satte kommunisterna en toa-lett vid altaret. Efter Sovjetunionens kollaps rustades klostret upp och 1992 kom det med i världsarvslistan. Både Putin, svenska kungaparet och ryska patriarken har besökt klostret och nu även den svenska eskadern.

Dagen efter vår ankomst kom den övriga eskadern och vi var fulltaliga igen. Jag hade tänkt avsegla en kväll för de 150 sjömilen till Archangelsk, för att komma fram vid midnatt dagen därpå. Men väderfilerna visade på kuling de kommande dagarna, varför Jennifer, Tinto, Kvast-Hilda och Gantika lämnade redan ett dygn tidigare medan Odelfina, Orion och Nikolina valde att stanna och invänta bättre väder. Det var dimma och råkallt på morgonen men inte mer än fem-sex meter per sekund. Först fick vi gå motor fem sjömil rakt söderut för att sen runda Solovetskjiön, därefter gira babord och få vinden rakt i nosen. Det blev att fortsätta köra motor med upp-spänd sprayhood. När vi så kom ut i den större delen av Vita havet, i ett sund mellan en ö och fastlandet, orsakade tidvattnet ganska orolig sjö vilket resulterade i att några blev sjö-sjuka. Hela seglat-sen till Archang-elsk gick för motor och var ingen höj-dare.

ArchangelskTidigt på morgo-nen gled vi så in i Archangelsks e n o r m a d e l t a , D v i n a - f l o d e n s delta. Det har tre armar och den södra är den när-mas te . Men v i hade fått infor-mation om att ta den norra armen. Den södra var dåligt utmärkt sades det och vi skulle troligtvis gå på grund. När vi närmade oss deltat klarnade det upp, vinden lade sig och solen tittade fram. Det visade sig att det var sommarens första dag. Det 20 sjömil långa deltat var delvis obebott, delvis kantat med gamla fabriker men framförallt med timmer, sågverk och pappermassafa-briker. Väl framme vid staden passerade vi några skeppsvarv för att slutligen lägga till vid en liten yachtklubb. Yachtklubb var väl att ta i, men det fanns en liten hamn där ett seglarläger för ungdomar ägde rum. Men det fanns inget klubbhus, elektricitet eller tillgång till vatten. Under dagen kom Tinto och Gantika in och dagen ägnades åt vila denna den första sommardagen på

året. Natasja, vår ryska gast, började det mödosamma arbetet att få oss tre båtar inklarerade och framförallt förbereda för utklarering. Det var ingen lätt uppgift. Fri-tidsbåtar kommer inte ofta hit, framförallt inte utländska båtar. Hon fick ligga i, faxa dokument till berörda myndigheter och vi fick skiva under otaliga papper. Det kom en ström av byråkrater, vilka de egentli-gen var fick vi aldrig klart för oss.

Archangelsk (ärkeängel) har 350 000 invånare och grundades redan på 1500-talet. Men innan dess var den känd av vikingarna, som kallade den Bjarmaland och enligt Snorre Sturlasson var de på plundringståg hit. Och i början av 1700-talet var svenska flottan här men lycka-des inte inta den fästning som försvarade

staden. Efter ryska revolutionen 1917 blev det inbördeskrig i Ryssland. Den röda kommunistiska armén mot den vita rojalistiska. Flera monarkier i Västeu-ropa stödde de vita, och skickade vapen och förnödenheter via Archangelsk och Murmansk och under andra världskriget var det via dessa som USA skeppade krigsförnödenheter till Sovjetunionen.

Nadja organiserade dagen därpå en sightseeingbuss med guide för alla besättningar. De övriga tre båtarna hade anlänt under natten. Staden verkade förvånansvärt modern med en gammal kärna av trähus. Människorna verkade mer västerländska än vad vi sett hitin-tills, flera åkte rullskridskor eller sprang med barnvagn framför sig.

Eskadern delar sigJennifer, Tinto och Gantika beslöt att segla iväg samma kväll för att undslippa en styv kuling som enligt väderfilerna skulle komma till helgen. Så eskadern slutade därmed här och vi tre båtar sade farväl till de återstående fyra båtarna. Därefter skulle utklare-ring ske cirka tio sjömil längre ut i deltat. Väl där, vid en stor kommer-siell pir, uppenbarade sig sju unifor-merade tjänstemän varav tre stycken kom ombord och undersökte båtarna medan de andra undersökte passen. Även en hund togs ombord som sniffade runt i alla båtar, troligtvis efter narkotika eller kanske spräng-ämnen. Så småningom var båtarna

g e n o m s ö k t a , alla läkemedel också, passen stämplade och vi fick tillstånd att segla vidare mot Norge. Det var uppenbart att de inte var vana vid fritidsbåtar och vi undrade om det inte varit klokare att göra denna stora inspektion vid ankomsten till Kronstadt istället för när vi skulle lämna Ryssland. Med blå himmel och kvällssolen i ögonen gick vi motor ut genom deltat till Vita havet, och sen in i Barents hav och Norge. Efter tre

och ett halvt dygn kom Jennifer fram till Kirkenes tidigt på morgonen den 29 juni. I sommarnatten gled vi in i Varangerfjorden och girade babord in i Bogfjorden. Härifrån var det bara sju sjömil in till Kirkenes. Seg-lingen hade gått bra, även om det var mest motorgång, en del sol och en del dimma, men ganska kyligt. Och ingen blev sjösjuk. Vi hade inte haft några problem i Ryssland som många hade befarat. Vårt ryska äventyr var över.

Lars Hässler 2015www.yacht-jennifer.nu

Facebook: Sailing on Yacht Jennifer. [email protected]


14

punkten, hundra meter över havsnivån och 70 meter över Onega som vi just lämnat. Ytterligare en långsmal sjö och sen en grävd kanal till en ny dubbelsluss. Nu började nedstigningen mot Vita havet. Efter dubbelslussen var vi på en ny sjö där vi ankrade för natten. Trots att vi låg vid en liten by fanns det ingen GSM täck-ning. Vi fick roa oss själva - utan Internet.

Dagen där på var mulen, kall och blåsig. Vi hade en timmes gång till dagens enda sluss som sänkte ner oss en bit mot Vita havet. Strax innan slussen gick Odelfina på grund, de hade hamnat något nedanför ledens röda bojar. Gantika drog loss henne, men inte förrän en draglina gått av. Efter slus-sen var vi på kanalens största sjö, Vyg och kunde börja segla. Vi fick omväx-lande regn, hagel, kuling och dess-emellan lite sol, och kallt var det också. Vi passe-rade en sulfatfa-brik, det kändes på den illalukande röken som svepte förbi oss. Efter 50 sjömil kom vi till slutet av sjön, vid en liten by där vi alla lade till vid en stor gammal träbrygga. Väder-l e k s u t s i k t e r n a sa att midsom-marafton skulle bli regnig medan dagen innan skulle b l i f i n . Då de t säkerligen skulle bli svårt att hitta en bättre tilläggnings-plats som var relativt ostörd och där vi alla kunde ligga tryggt vid kaj. Då vädret dagen därpå skulle bli fint bestämdes att vi skulle fira midsommar en dag tidi-gare, torsdagen den 18 juni.

Precis som väderleksrapporten förut-spådde fick vi sol hela dagen och lätta vindar. På den gamla träbryggan byggde vi upp ett bord av gamla bräder och alla besättningar tog med egen mat, alkohol och efterrätter. Det blev ett trevligt lång-bord alldeles invid båtarna. De sista två dagarna på kanalen gick vi igenom flera slussar, alla omgärdade med taggtråd, högtalare, strålkastare, videokameror och beväpnade vakter. Det verkade som ryssarna lagt ner mer resurser på säker-hetsdetaljerna än på själva slussarna.

Ryska gummor hämtar vatten längs Vitahavskanalen. Foto: Lars Hässler Tsar Peter den stores sommarpalats Peterhov utanför St Petersburg. Foto: Lars Hässler


Resebrev från S/Y Unicorn Resebrev från S/Y Unicorn

På antigua hållS årligen Classic Yacht Regatta, en seglingstävling för klas-

siska båtar, så väl nybyggda som väl underhållna äldre. Anna-Karin Sundquist återkom i år för fjärde gången till detta spek-takulära evenemang med vackra båtar i olika storlekar och model-ler.

Hela arrangemanget varar i fem dagar och vanligtvis är ett 50-tal båtar anmälda. Första året började jag med att jobba som volontär i yachtklub-bens välkomstdisk och därigenom fick jag många kontakter. Varje år

jag återkommit har jag varit ute och seglat i regattan som fotograf på olika båtar. Under årets regatta valde jag bland annat att segla ombord på en av de största och nyaste Her-reshoffbåtarna, Elena of London på 180 fot. Båten är en replika på den Elena som byggdes 1911. Nya Elena är byggd 2009. Jag hade lyckan att segla ombord den sista tävlingsdagen då Elena vann sin klass.

Inte bara tävling i skönhetDen första dagen är alla båtar put-sade och glänsande inför ˮConcour de elegansˮ – Skönhetstävlingen. Då går domarna omkring och inspekte-rar alla båtarna i olika klasser. Under

den här dagen är även ”singelhan-ded” – ensamseglande båtar, ute och tävlar. På kvällen är det prisutdelning med steel-band och annan musikun-derhållning. Regattan har mycket fri-kostiga sponsorer som bjuder på dryck och tilltugg. Övriga dagar börjar täv-lingarna klockan tio. Det finns många platser att se starten ifrån men det bästa är naturligtvis att vara ombord på de tävlande båtarna.

Det här året var jag också ute och foto-graferade ombord på S/Y Sincerity på 88 fot. Båten ägs av norska Tryggve Brats som var kapten under tävlingarna. Varje dag var det olika banor utlagda för båtarna att tävla i. Under den tredje tävlingsdagen avslutas regattan med parad i English

Harbour. Detta är ett fantastiskt spektakel då besättningarna skjuter salut och hurrar för varandra. Under denna dag seglade jag ombord på S/Y Saphaedra på 51 fot, med Jamie som var den enda kvinnliga kaptenen i årets tävling. S/Y Saphaedra var också den båten som vann ”singel-handed” tävlingen. Ombord på båten fanns dessutom den yngste besätt-ningsmedlemmen, Sharkbite, en tio veckor gammal kattunge.

En varierad deltagarflottaDet som är gemensamt för alla olika båtar är att de seglar tillsammans, på samma bana. Givetvis i olika klasser och med olika starttider. Alla visar en fantastisk respekt inför dessa vackra och kärleksfullt underhållna båtar. I årets tävling var den minsta båten en folkbåt på 25 fot, vilken seglat över Atlanten utan motor. Den största båten var S/Y Chronos på 157 fot. S/Y Elena är visserligen längre med sitt långa bogspröt, men S/Y Corona har en längre vattenlinje. Hela tävlingen avslutas med Gig-racing och Cream tea party i Admiral’s Inn, English Harbour. Under eftermiddagen kan man roa sig med att se roddtävlingar, dricka te och beundra de hattar som damerna bär.

Under förra årets tävlingar var jag bland annat ombord på den klas-siska J-båten S/Y Rainbow, 130 fot. Det är en mycket modern båt som är byggd 2013, men efter gamla ritningar. Att tävla ombord på denna häftiga båt och tillsammans med en professionell besättning var en otrolig upplevelse. Men det här året har nästan varit ännu bättre med nya bekantskaper och båtar. Nästa år ser jag fram emot en ny proffsigt arrangerad Antigua Classic Yacht Regatta med nya och gamla båtar i klassisk stil.

För mer info om tävlingarna se www.antiguaclassics.com

Text och foto: Anna-Karin Sundquist S/Y Unicorn

www.hmpge.com/unicorn

Karibisk regatta för klassiska båtar

16Med trimmade segel En regatta för båtar i olika storlekar och modeller

Tight segling på tävlingsbanan


Resebrev från S/Y Sandpiper

18

- Etablerat 1943 -

Ekonomisk styrka, tid, hälsaFör att genomföra Dina drömmars långfärds-segling, behöver Du den ekonomiska styrkan att göra så. Många som har den styrkan vill tro att de inte har tiden att genomföra en sådan segling. Och dagen de har både ekonomin och tiden, inser de att de inte längre har hälsan. Så är Du i den lyckliga situationen att Du har både ekonomin, tiden och hälsan, tveka inte, go for it! Låt Dina drömmar bli sanna i en Hallberg-Rassy. En Hallberg-Rassy tar Dig vart som helst, i vilket väder som helst, bekvämt och lätthanterligt.

Hallberg-rassy VarVs ab, Hallberg-rassyVägen 1, 474 31 ellös Tel 0304-54 800. www.hallberg-rassy.com reserVdelar ocH TillbeHör: Hallberg-rassy ParTs ab, edebacken 2, 474 31 ellös www.hr-parts.com Tel 0304-54 840

norge: norMariTiMe as, www.norMariTiMe.no danMark: MarineParken yacHTs aPs, www.MarineParken.dk Finland: oy HellMan yacHTs ab, www.HelMarin.Fi

www.facebook.com/hallbergrassy www.instagram.com/hallbergrassy

Hallberg-rassy 310 Hallberg-rassy 342 Hallberg-rassy 372 nyHeT sePTeMber 2015! Hallberg-rassy 40 Mk ii

nyHeT 2014! Hallberg-rassy 43 Mk iii nyHeT 2014! Hallberg-rassy 48 Mk ii nyHeT 2013! Hallberg-rassy 55 Hallberg-rassy 64

Hallberg-rassy 412, 1 eller 2 akTerkabiner

öPPeT VarV 21-23 augusTi 2015

Hallberg-Rassy 48 Mk II

Nya Hallberg-Rassy 55 och 48 Mk II

HR55-Oceanseglaren150519.indd 1 2015-05-19 14:25:17

Morgan 41:an S/Y Sand-piper har de senaste åren haft Indian Town

Marina i södra Florida som hem-vist när hon inte seglat på Baha-mas. Det är en liten fin marina på Bahamas som har de mesta av de faciliteter man behöver. Marinan ligger cirka tre mil in i landet från Stuart. Kommer man utifrån Atlan-ten går man in via River Beach strax norr om West Palm Beach och följer Inlet Waterways upp till Stuart och sedan St Lucy River upp till Indiantown.

Man kan också välja att gå direkt in vid St Lucy Inlet men eftersom det är stark sanddrift i området avråds seglare som inte har stor lokalkännedom att gå denna väg. Det är en lugn och fin tur och man stannar gärna upp vid åtminstone ett par ställen för att ankra eller att lägga till vid någon brygga där man även kan förbereda båten för uppläggningen.

Det är någon kilometer från Indian Town Marina till post, affärer och res-tauranger. En bonus är den kristna secondhand affären som ligger mitt emot postkontoret. Här finns också ett trevligt och pris-värt hotell som heter Seminole Inn där man kan bo om båten inte känns helt fräsch de första nätterna inför sjö-sättning. Om man inte vill köpa dyra putsmedel och dukar med mera på marinan, så ligger en ACE Hardware ett par kilometer bort. Marinan kan förmedla kontakter till avmastnings-tjänster i Stuart.

Vidare färd mot Riviera BeachVi spenderade två januariveckor på Indian Town Marina med putsande, fejande samt mycket motorfix och gick sedan ner mot Riviera Beach. På vägen passerar man St Lucy Locks och här får man en egen liten brygga att lägga till vid. Området är ett federalt naturreser-vat som kallas Phipps Park och som är mycket välskött med fräscha duschar och toaletter samt grillplatser. Här finns även plats för ett mindre antal husbi-lar och tält. I den östra delen finns ett besökscenter där man interaktivt kan lära mer om olika djurarter, växtslag och historia om platsen.

Kanalen grävdes ut som ett arbets-löshetsprojekt under depressionen på 1920-talet, något som vi kan vara glada över idag. Vi betalade 20 dollar per natt vilket är som hittat. Vi låg ofrivilligt i Sunset Bay Marina i Stuart och bytte en evigt krånglande generator. Visste ni att man kan köpa både maringenerator och marinbatterier på Walmart?

Broar och högvattenD e t g ä l l e r a t t h å l l a r e d a p å

masthöjden och högvattenperioderna. Man passerar ett flertal broar, både fasta och öpp-ningsbara (bascule). Vid högvatten kommer man INTE under de fasta broarna om mast-höjden är över 15-16 meter över havet. Vi lyckades med konststycket att pricka en av de hängande lamporna i mitten. De öppnings-bara broarna anropar man på kanal 9 eller 29, vissa har fasta tider, andra öppnas vid behov.

I Hobe Sound vid Peak Lake area finns en fin ankringsplats. Bara ett smalt sund och ett cirka 200 meter brett rev skiljer här Water-ways från Atlanten. Man ligger skyddat i viken och har med en kort dingetur tillgång till en kilometerlång strand vid Atlanten. Området är ett naturreservat och här häckar fåglar och det finns sköldpaddor. Man får hålla sig till de stigar som anvisas och inte ge sig in i mangrovebuskagen. Hobe Sound Wildlife Refuge som ligger lite längre söde-rut erbjuder bland annat nattliga sköldpadds-exkursioner.

Från Hobe Sound går man Indian River ner och in i Jupiter Sound, rundar fyren och efter den sista öppningsbara bron vid PGA Bou-levard kommer man in i en ankringsvik och hamn vid North Palm Beach. Här finns ingen marina och dingeplatsen är en liten undan-

skymd sandplätt under en bro. Publix Supermarket, som bara ligger några hundra meter bort, är välsorterad och erbjuder även ett fritt och super-snabbt internet. Är man nu där kan man smita in på Duffys Grill och Sportbar och äta Sesam-crusted Ahi Tuna.

AnnaLena Sundinwww.indiantownmarina.

com

PS: Sandpiper är nu till salu efter åtta års säsongsseglingar i Bahamas. DS.

Uppläggning på marina i Florida

Lugn och fin sjösättning. Foto: AnnaLena Sundin


Resebrev från S/Y Salsa af StavsnäsResebrev från S/Y Salsa af Stavsnäs

20

En långSeglare gör inte bara en yttre resa, utan också en inre. Staffan Ehde,

som tillsammans med sin fru Elli-nor seglar S/Y Salsa af Stavsnäs, reflekterar över varför en del människor blundar för någon som behöver hjälp, medan andra utan att tveka tar på sig en stor, kanske ”omöjlig” uppgift. Vilka drivkraf-ter får oss att lämna bekvämlighe-ten? En berättelse om deras insats på Vanuatu efter orkanen Pam.

Nej, vi är varken duktiga, fantastiska, uppoffrande eller heroiska. Faktum är att det är riktigt roligt att hjälpa männ-iskor i nöd. Får man säga så? De flesta får en kick av att Egot blir bekräftat eller av ett bra betyg för ett bra arbete. Men

det finns forskning som visar att hjär-nans riktiga lyckorus kickar in när man får ge till andra. Detta är förmodligen en förutsättning för att vi skall kunna bygga ett socialt sammanhang och därmed ett samhälle. Att göra detta gratis har ytterligare en dimension. Pröva den här scenen: du passerar en kvinna eller en man som kämpar ensam med att få in en soffa i sin herrgårdsvagn. Så frågar hen dig om du kan hjälpa till? Inte så svårt, eller hur? Men ponera att vederbörande tog upp en tia och erbjöd dig ersättning för att göra en insats?

Jag kan tycka att långsegling är intres-sant ur ett yttre perspektiv, men intres-santare ur ett inre. 30 000 sjömil hit eller dit spelar egentligen ingen roll, det intressanta är vad jag lärt mig om mig själv och mina närmaste. Den inre resan har varit svår därför att jag behöver ett

sammanhang, jag vill ha en uppgift, ett syfte, därför kommer det du läser att vara färgat, påverkat av en rastlös person som kanske inte kan ta det lugnt i sittbrunnen.

En procent?Enligt yachtreports i Fiji fanns det vid tidpunkten för orkanen Pam, ungefär 300 bemannade segelbåtar som var registrerade i Fiji-arkipelagen (du måste lämna en rapport varje vecka så de har full koll). Alla båtarna befann sig 400 sjömil från Vanuatu, alla visste vad som hänt medmänniskorna tre segeldygn ifrån det lyxliv de flesta av oss levde. Av alla 300 båtar var det tre som vi vet satte kurs mot Vanuatu för att hjälpa till på ett legalt sätt. Med legalt menas under ordnade former då all annan hjälp var uttryckligen olaglig (återkommer om detta).

Nu kunde de flesta skylla på att de inte visste hur de skulle kunna hjälpa till så låt oss vara lite snäll-lare och krympa skaran till minst 30 båtar som vi VET kände till den exakta vägen där de skulle kunnat hjälpa till. Av dessa 30 var det två (två av de totalt tre) som valde att

agera. Resten valde att klippa sina naglar, ta en siesta för att orka med en sundowner och eventuellt polera lite rostfritt. På Nya Zealand fanns också seglare som ville till Vanuatu för att göra en insats, men jag vågar inte ens gissa procentsatsen där.

ÅskådarseglareMin fru tycker att jag är riktigt elak, rentav bitsk. Hennes motto är att ALLA gör så gott de kan. Om de inte kan bättre så gör de inte det. Så låt oss titta på vilken bild vi har av oss själva och varför en procent väljer att agera och resten inte gör det.

Förmodligen måste det finnas något i självbilden som leder till att jag tror att jag kan göra skillnad för andra. Min bild av långseglare har alltid varit att vi är världsmedborgare som ofta utnyttjar

medmänniskors vilja att hjälpa oss när vi kommer till ett nytt ställe. Då borde det väl ligga nära till hands att vilja betala tillbaka när vi kan?

Eller är vi passiva åskådare som bara åker omkring och låter världen passera som en 3D-film? En film som spelas upp bara för oss. De som kämpar för sitt levebröd på öarna skall vara sta-tister som skall ta så lite betalt som möjligt eller ännu hellre ge oss den fisk som de fångat mot en näve ris? På kvällen skall de helst vara ursprungliga och dansa med sina penisfodral så att vi får lite häftiga bilder att lägga ut på Facebook?

Jag är en bluffJag tycker helt ärligt att alla har ett ansvar, men jag tror också att många av oss tänker att vi är en bluff och en liten människa som en dag skall bli avslöjad.

Så låt oss titta på rädsla och det soci-ala sammanhanget. Om du läser den här tidningen är du säkert en dröm-mande, blivande långfärdsseglare, en seglare ute i världen eller en före detta långseglare. Då vet du säkert att i rela-

tion till din släkt och vänner så är du annorlunda, men när du väl träder in i långseglarvärlden är du helt normal. Den känslan är lätt att översätta till nästa modiga steg. Att hjälpa männ-iskor i nöd. I vårt fall hette gruppen SeaMercy, en liten organisation som normalt ger sjukvård till öar i Stilla Havet med hjälp av långfärdsbåtar. Men förra året valde de att hjälpa till med katastrofhjälp efter en orkan som träffade Hapaai på Tonga. Så tillsam-mans med två andra båtar var vi plöts-ligt en liten ”armada” som kunde ta oss an små byar på små öar dit ingen kunde nå.

Vad innebär hjälparbete från en långseglarbåt?Våra erfarenheter grundar sig enbart på det vi lärt i Vanuatu, så vi får se det som en lokal lärdom. Nu skall jag försöka låta positiv och undvika bittra kommentarer.

Först och främst så bör man inte ge sig in i ett katastrofområde och börja med hjälparbete på eget bevåg. Skep-pare är egensinniga varelser som inte vill inordna sig så det blev naturligtvis

Att segla med ett syfte

Mediciner lastas för vidare transport till behövande byar på Tanna och Erromango. Vägarna regnade sönder så även landstransporter fick ställas in och vår flotta var de enda som kunde transportera förnödenheter. Foto: Staffan Ehde

Patienterna kunde vara allt från nyfödda till 103 år gamla. De flesta var i mycket god kondition men utarbetade och med ryggproblem. Infekterade sår var den vanligaste åkomman som måste behandlas. Foto: Staffan Ehde


Resebrev från S/Y Salsa af Stavsnäs Resebrev från S/Y Salsa af Stavsnäs

22

en del solouppvisningar. I ett fall fick vi höra att ledde det till upplopp som riktades mot de som gav hjälpen (obe-kräftat). De hade för lite mat med sig och förstod inte byordningen i Vanu-atu.

Vad vi vet helt säkert är att det finns alltid en antropologisk och kultu-rell aspekt i nödhjälpsarbetet. Att till exempel bara hjälpa din favoritfamilj på en ö leder till obalans och det i sin tur skapar problem. Öborna på Vanuatu delar allt lika under en nödsituation. Vi träffade på byar som fått för lite ris och den låg i en hög i en hydda, de kunde inte fördela den och därmed fick ingen. Efter en del misslyckade hjälpinsatser tog regeringen i Vanuatu det drastiska men förståeliga steget att stoppa allt hjälparbete som inte var godkänt av dem.

Så låt oss titta på hur man agerar under en gemensam flagga. Det trygga är att man är bara en enhet som lyder order, så länge inte vi ser lokala pro-blem som vi måste undvika eller ta hand om. Vi har således en ”Disaster Relief Manager” som ser den stora bilden, han samarbetar med reger-ingen och de andra organisationerna. Samarbetar är ett lite väl positivt ord, men med de rätta kontakterna fick vi tillgång till de rutiner vi behövde för att kunna verka, alltifrån ackreditering av våra läkare till tullfrihet för import av mat och mediciner. Men den kon-stigaste erfarenheten av hjälparbete var att få se hur de stora hjälporgani-sationerna agerar i eget intresse. Alla har behov av att bevisa sin existens och agerar utifrån PR, där rubrikerna finns. De sitter på information som kan gagna dem istället för att agera utifrån de drabbades intresse. I marknadster-mer kan man påstå att naturkatastrofer är deras förutsättning, de nödlidande deras produkt och de som betalar deras kunder.

Så det stora slaget om nödhjälpen fördes inte i fält utan i huvudstaden Port Vila. För oss fanns det bara ett tänkbart fokus, de fantastiska männ-iskor vi träffade ute i småbyarna på de små öarna. Deras kamp mot träd som vägde 15 ton och som nu låg över deras mark, husen som låg som små drivor på backen, trädgårdar som skövlats av vinden och saltvattnet. Som tur var hittade vi en organisation, Samarithan Purse, som inte hade något som helst behov av att synas i media eftersom de hade sin inkomst säkrad genom

ett fåtal förmögna aktörer. Med dessa gjorde vi det ”omöjliga”. Vi distribu-erade mat till de som inte ens fanns på excelarken och tillhandahöll sjukvård på lastbilsflak ute i skogen eller på en torr fläck på marken.

Under tiden lyckades Nepal konkur-rera ut Vanuatu med en alldeles egen naturkatastrof och därmed försvann de andra hjälporganisationerna dit. Jakten på rubriker och synlighet måste gå vidare.

Några axplock från det verkliga arbetet:I början av april 2015 Port Deanarau, FijiNu flög SeaMercys flagga under vår babord spridare och vi lastade förnö-denheter i form av basmat och medi-ciner. Ett ton kändes som mycket, framför allt när det skulle stuvas i en redan full långseglarbåt. Första försö-ket att segla mot Vanuatu stoppades av ett lågtryck som såg ut att kunna bli farligt, vi fick vända och kämpa till-baka mot Fiji. Väl där fick vi höra att lågtrycket utvecklats till orkanen Solo. Solo valde sedan att härja just förbi Aneytium som skulle blivit vår desti-nation på Vanuatu.

Slutet av april 2015 Black Sand Beach – Tanna, VanuatuVi ligger för ankare och väntar ut regnstormar och det känns som en B-film med regneffekter som är långt överdrivna. Som om en brandbil stod ovanför våra huvuden och formligen sprutade vatten över oss. Vi har fått en välbehövlig paus i hjälparbetet. Men den varar inte länge, mat- och medi-cindistributionen på land har kommit till ett totalstopp då vägarna sköljts bort. Man ber oss hjälpa till med våra båtar då vi är de enda som kan nå byarna som behöver hjälp. Situatio-nen för öborna var tuff redan innan regnet, det finns inga hus kvar, många bor i grottor eller tillfälliga skydd av palmblad. Allt blir en lervälling och när det blir uppehåll frodas insekterna och de härjar på infekterade sår och på allt som är ätligt. Vi tar oss fram med våra båtar, hoppar ner i jollarna, kliver av på ett korallrev mellan surfarna och vadar i land för att sedan klättrar upp för branta bergssidor där stigarna blivit vattenfall. Sedan vadar vi i lera till det

som skall föreställa byn, för att hitta en plats som kan fungera som sjukstuga och distributionsställe.

Att arbeta med katastrof hjälp från en båt har två sidor, den positiva är att när vi är klara för dagen kan vi retirera till vårt kylskåp, vår insektsfria båt och våra torra lakan. Den negativa är att när du har ett arbetsmål, så är inte ankarplatsen ett val som faller lång-seglaren i smaken. Det är rulligt och på gränsen till vad som är acceptabelt. Jag tror att under en månad hade vi inte en stilla ankarplats. Att kliva i jollen lik-nade lustiga husets rörliga trappa, det gällde att ta steget i rätt ögonblick.

Mitten av maj 2015 Port Narvin – Erromango, VanuatuEfter en hård kamp mot vågor och vind kommer vi i lä bakom ett rev och i lä av land. Den ena systerbåten har lämnat oss för Port Vila och den andra är på plats sedan dagen före och har satt upp en klinik för byborna. De väntar oss klockan 14:00 och vi anländer exakt på utsatt tid. Vi hinner inte ankra upp innan Jonathan, vår gruppledare, kommer ut till båten med sin jolle. Ellinor min fru hoppar ner med sin läkarutrustning och Kim en amerikansk kiropraktor hoppar efter. Jag ser dem försvinna mot den svarta stranden i 15 knop. Ankaret går i och jag stänger av alla systemen, barnen och jag följer snart efter in till land. På stranden ligger massiva träd med rötterna uppåt, ännu en overklig syn där otroliga krafter ryckt upp 100 år gamla träd som vore det potatisplan-tor och sedan bara slängt dem åt sidan för att dö. Kliniken är uppsatt i kyrkan, en av de få byggnader som står kvar och det är fullt med folk. En gammal presenning avskärmar för intimare undersökningar, annars försiggår allt kliniskt arbete med släkt och vänner som åskådare. Läget verkar under kon-troll så när Remi, ansvarig för kata-strofarbetet i byn, erbjuder mig en tur i byn så tackar jag ja.

Vi passerar bychefens hus som ser ut som skräp. Lite senare kommer vi till en scen som ser ut att vara tagen ur en socialistisk propagandafilm. Ett hus håller på att resas av en stor grupp starka män, en kollektiv kraftsamling med en urkraft jag aldrig sett förut. ”Vi reser ett hus om dagen”, berättade Remi. Så istället för att varje familj skall kämpa med sitt eget lilla helvete har byn bestämt att göra en kollektiv insats som ger snabba resultat. ”När

tar de bychefens hus?”, frågade jag lite prövande. Remi tittade på mig lite und-rande och svarade: ”Sist förstås. Först tar vi änkor, sedan barnfamiljer, däref-ter resten och sist bychefens hus.” Jag kunde inte låta bli att dras med i kraf-ten och nästa syn var de gemensamma trädgårdarna som nu odlades kollek-tivt tills situationen normaliserats. De måste också röja stigar så de kan nå andra byar. Alla var ute och slet, till och med prästen hjälpte till att förfär-diga ett boningshus för en behövande familj. Det var lätt att förstå varför kön till kiropraktorn var minst lika lång som till läkaren.

Vi var tvungna att fortsätta med kliniken även under nästa dag. Rek-torn erbjöd våra barn att få komma till skolan och vara med. Jonathan och jag fick hoppa in och hjälpa till med sjukvården. Antalet infekterade sår var så stort att Ellinor lärde mig snabbt hur jag skulle ta hand om dem och vips var jag sjukvårdare. Vi såg också en epidemi av misstänkt Yaws, en sjukdom som skapar öppna sår på kroppen, vanlig på barn och i samband med undernäring. Ellinor bestämde att

vi skulle behandla alla vi kom åt. Det är en enkel tablett som tas en gång så försvinner sjukdomen, men alla måste bli behandlade annars exploderar den igen. Jonathan letade rätt på lärarna och tillsammans radade de upp barnen och vi satte in behandlingen.

Slutet av maj 2015 Noumea, Nya KaledonienVi har elen kopplad till båten och vi har obegränsat med vatten. När jag tar min hopfällbara cykel på en tur utef-ter strandpromenaden kunde jag lika gärna befunnit mig i Nice eller Cannes. Överflödet finns i form av stora blanka stadsjeepar, senaste modet på de som promenerar och restaurangerna har ett utbud och en prisbild som chockerar våra hjärnor.

Vår 30 år gamla Hallberg Rassy ligger i vattnet i en välskött marina och ser precis likadan ut här som när hon låg för ankar i Vanuatu, ca 300 sjömil härifrån. Kanske är det just det som gör långsegling så extrem, att vi kan färdas i tid och rum, i fattigdom och överflöd, i storm och stiltje. Med samma lakan och kastruller.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade Port Vila var överräckning av stafett-pinnen till nästa grupp som nu hade mer muskler i form av Greenpeace fartyg Rainbow Warrior och super-yachten Dragonfly som skulle sköta makroarbetet. Även tre nya småbåtar i vår storlek skulle ta vid med mikroar-betet upp i Shepherd Islands.

Det hela avslutades med många möten med WHO och andra aktörer. Politiskt ställde vi nog till det med vår redogörelse om Yaws som enligt rapporter inte skulle finnas där ute. Skillnaden mellan det teoretiska och verkligheten gjorde sig påmind. Skill-naden mellan politiken och männis-korna, skillnaden mellan huvudstaden och småbyarna och skillnaden mellan de som väljer att arbeta med diagram och de som väljer att göra det på rik-tigt. Nog borde väl vi långseglare vara bättre på att ta tag i verkligheten och göra en insats?

Staffan EhdeSalsa af Stavsnäs

Mer om vårt arbete på http://blog.mailasail.com/salsa

Båtarna lastades med över ett ton förnödenheter på Fiji före överseglingen till Vanuatu. Väl där kunde vi lasta mer från hjälporganisationer som ville sam-arbeta med oss. Foto: Staffan Ehde


Resebrev från S/Y Corona Aq

24

L 32:an Corona aq kommer att delta i det 30-årsjubilerande ARC (Atlantic Rally for Cruisers). Cirka 250 båtar deltar varje år i den populära atlantseglingen med start i Las Palmas och slutmål i Rodney Bay på Saint Lucia. Sedan tre år tillbaka arrangeras också ett rally med tidigare start och ett stopp och omstart i Mindelo på Kap Verde. Det är World Cruising

Club som är arrangör och tillsynsansvarig för säkerheten ombord samt för utbildning av skeppare och besättning veckorna före start.

Corona Aq var med i det första ARC 1986 och sedan 1995, 2001 och 2013. Vår L32 fyller 50 år i år. Det unika är att vi är den enda båten med samma skeppare och båt som deltagit från början, det vill säga 1986! Tomas Nilsson har varit med 2001 och 2013. Min fru Barbro har deltagit en gång tidigare, 2013. Det är alltså vi tre igen! Vi är inbjudna av World Cruising Club till gratis deltagande.

Vi startar i ARC+ den åttonde november, omstart i Mindelo 18 november. Målgång i Rodney Bay på Saint Lucia omkring fjärde december. Alla deltagande båtar har en positionsgivare ombord. Om du är intresserad kan du följa oss på nätet. Slå upp båtnamnet Corona Aq på www.worldcruising.com. Sök på ARC och Fleet tracker > Fleet viewer så får du aktuell position, fart och kurs.

Pekka Karlsson

L32 Corona Aq är byggd 1965 på MFI, är 50 år och still going strong. Foto: Okänd

Corona Aq startar i ARC för femte gången

Låt Hydrovane styra dig hem säkert

Totally independent selfsteering system AND emergency rudder...in place and ready to go.

WW

W.H

YD

RO

VA

NE

.CO

M

[email protected] SURVIVE YOUR DREAM

WHAT IF...Autopilot failsBatteries are deadEngine won’t startSteering brokenRudder damagedCrew incapacitated

NO WORRIES WITHHYDROVANE•

••

••

Najad 373O�-center installation

Sweden Yacht 45ARC Start

•

Evenemang och föredrag

Årets försommarträff ägde rum i Jolpan, Finnhamn den 14-15 juni. Vi var åtta båtar som under eftermiddagen lade till mot den höga klippan där vi fick sol i aktern hela kväl-len. Några modiga medlemmar badade medan andra bör-jade grilla på berget. Därefter blev det gemensam middag ombord på S/Y Think Twice. Gott och trevligt!

Test och foto: Magnus Berglöf

Försommarträff


Positionsrapporter

ANTIGUA OCH BARBUDA AuroraAUSTRALIEN AyamaBAHAMAS SprayBRASILIEN FortunelightCOLOMBIA ShaddockDANMARK AdastraFIJI Breeze, LayaFRANKRIKE Lova, Moonlight Lady, RutGIBRALTAR JoyagerGREKLAND Afterski, Bella Luna, Santa, True Love af Stockholm GRENADA Bijou, Felicia, Solit, UnicornITALIEN Jilla II, Mon Ami of Sweden, Nike, Pela, Saga af GöteborgJAPAN MoonKANADA DAXMEXICO Nordic LadyNEDERL. ANTILLERNA Balance, Lady Mys, Sulamit2NORGE Frida, NYA ZEELAND Blue Horizon, FrideborgPANAMA FreewheelPORTUGAL Cavatina, Jaya, Jehanne, Kairos, Mantra IISAMOA Arianna, Palmina, Raw And WrigglingSPANIEN Apostrof, Blue Water, Cinderella, Corona Aq, Crystal Magic, Elma, Octav, Reebula, Saloma, Saskia, Voyageur ST. LUCIA EFWASTORBRITANIEN Tilda, Emma of SwedenTONGA AyamaTRINIDAD & TOBAGO Blå Ellinor, Flying Penguin, Idun, Kaiso, Rosalinda, ShiraTURKIET Madeleine USA Olivia, Orca, seaQuest, Spray, Windfall

Här befinner sig våra medlemmarListan över medlemmar på de sju haven bygger på medlemmars upp-datering av sin position på www.osk.org. Vi tar med positioner som är upp till ett år gamla.

Positionsrapport från S/Y Moon 2015-09-13

S/Y moon är tillbaka i Japan efter drygt två veckors ”visa run” till SydKorea. Segling i ett höstligt Japan innebär växlande väder mellan stiltje och tyfoner. Mycket regn har kommit i vissa regi-

oner med översvämmningar och jordskred, de värsta på 50 år.Vi har fått lite regn på oss och har mer normalt svenskt sensommarväder. När det

blåser är vindriktningen mest som hemma, det vill säga från det håll vi är på väg.Seglar nu i Seto Sea, det vill säga vattnet mellan Honshu och Shikoku och

lämnar S/Y Moon i närheten av Osaka från början av november till början av mars för en resa till Sverige.

Annika & Björn

Evenemang och föredrag

För förSta gången har OSK deltagit på den flytande båtmässan Allt på Sjön.

När vi nu har fått en flytande båt-mässa i Stockholm med fler och fler segelbåtar var det inte mer än rätt att även OSK fanns representerade. Så helgen 28 till 30 augusti fanns vi med och informerade om vår verksamhet, värvade medlemmar och sålde vimp-lar och tröjor till medlemmar som kom förbi för en pratstund. Drygt 22 000 personer besökte mässan under dessa tre dagar och många var det som nyfiket frågade vad OSK var för klubb och om man verkligen måste ha korsat en ocean för att få vara medlem.

Anders Hemgren

Montern. Foto: Anders Hemgren

OSK på Allt på Sjön

Per SimonSSon, seglare och författare, som glatt oss med flera noveller i

Oceanseglaren, ställde upp och gav den 17 september fyrtio åhörare en kväll med tankar, upplevelser och stor humor.

Grundfrågan ställer Per i inled-ningen.

”Varför gör vi dessa resor?”Sedan berättade han mycket

personligt vad som fick honom att köpa en stålbåt, S/Y Isis, för tio år sedan.

”Det är en andlig övning att knacka rost”, kommenterade han ägandet av ett stålskrov och de närvarande med stålskrov nickade instämmande.

Han lämnade Sverige april 2009 och gav sig söderut.”Hur många har legat i Cuxhafen och väntat på bättre väder?” Ett

stort antal händer höjdes i församlingen. Därefter börjar Pers resa med ensamhet och eftertänksamhet. Han

läser korta avsnitt ur sin bok för att illustrera sin berättelse.Rubriken för kvällen var ”En pilgrimsfärd till Santiago de Compos-

tela”.”En pilgrim gör framför allt en inre resa” och det är denna inre resa

Per ger oss en inblick i. Och så på slutet kommer denna kommentar från Per. ”Segling ger en falsk känsla av osäkerhet!”

Kvällen avslutas med att deltagarna sitter i grupper och delger varan-dra sina erfarenheter. Per deltar i samtalen.

Tack Per Simonsson, för en annorlunda kväll som gav oss möjlighet att ge varandra en djupare bild av våra upplevelser på de sju haven.

Anders Rapp

Per Simonsson med sin bok ”Bönbok för sjöfarare”. Foto: Anders Rapp

En annorlunda seglarkväll

PubkvällHöstens första pubkväll första

september på ny pub, The Londoner på Karlavägen,

blev lika trevlig som tidigare träffar. Vi var elva personer som kom och det var hög stämning och mycket båtsnack.

Christina Olsson, Klubbmästare.

Sensommarfest

Sensommarfesten hos vår förre ordförande Christer med hustru Annika skedde i under-

bart väder helgen 15-16 augusti. Drygt tjugo båtar låg i en halvcirkel runt bryggan på Saltarö. Christer hälsade de cirka femtio närvarande medlemmarna välkomna. Ordfö-rande Mats tackade för gästfriheten och överlämnade en penninggåva i Christers och Annikas namn från OSK, som innebär ett bidrag till en hjälporganisation för Kunaindian-erna, en folkgrupp som ligger Annika och Christer varmt om hjärtat efter deras seglingar i San Blasöarna.

Hemvändarna Margareta och Olle Blomquist på S/Y Mareventus häl-sades välkomna åter efter ett års segling tur och retur Kanarieöarna. De kom direkt till festen. Middagen inleddes med gästernas varierande och spännande förrätter, värdparets goda kycklinggryta och läckra efter-rätter.

Stämningen var som vanligt glad och hög i det stora huset. Nästa för-middag ville ingen lämna och den fina samvaron fortsatte på brygg-nocken långt efter lunchtid.

Text: Eva Sintorn

Fler bilder från sensommarträffen på nästa uppslag. Foto: Anders Rapp


Evenemang och föredrag Evenemang och föredrag

Sensommarträff Foto: Anders Rapp


Klubbsidor Klubbsidor

Ordföranden har ordet– Alla kan inte bara segla iväg!

platsen där man just då är.Och sandständer, jag tror de flesta till-

bringar fler dagar på stranden på en två-veckors charter än på två års segling, och badar man från båten slipper man sand på durken.

Nu låter jag kanske onödigt negativ. Med en sådan beskrivning är det inte kon-stigt att det är lätt att dras med i den lite romantiska bilden av långsegling.

Vad delar vi med andra och vad behål-ler vi för oss själva? Vad är vårt ansvar för bilden av långsegling?

Långsegling är förstås också fantastiska soluppgångar på en tidig vakt, nya vänner som man för förtroliga samtal med efter att bara känt varandra i några timmar. Att komma in i, och leva i nya kulturer och under helt nya förutsättningar. Och inte minst känslan av att ha klarat av något riktig stort.

Om vissa frågor och kommentarer kan kännas för romantiska och ytliga kan andra vara väl närgångna, utan att den som frågar tänker på det:

– Hur länge ska ni vara ute? – Vad säger era barn/föräldrar?– Hur har ni råd?– Vad ska ni göra sedan, när ni kommer

hem?Närgångna för att ett ärligt svar på

sådana frågor berättar sådant som vi troli-gen inte skulle fråga i andra sammanhang. – Ska du fortsätta på ditt jobb till pension? – Ska ni bo kvar i det där huset länge till? – Tar du ansvar för dina föräldrar?

Alla frågor från de som vet ganska lite om vad det innebär att långsegla, och framför allt mina svar byggde efterhand upp en bild som kunde kännas inte helt sann. En bild där tvivel och osäkerhet inte

HÖSTPROGRAM 2015 Sammankomsterna äger rum i Sjömans-skolan på Långholmen i Stockholm. Annan plats kan förekomma. OSK Mälardalen och OSK Linköping anordnar seminarier lokalt.Om inte annat anges startar alla möten klockan 19.00. Åker du bil finns möjlighet till parkering utanför skolan.Anmälan sker på www.osk.org/evenemang/ där även eventuella sista-minuten-ändringar meddelas. Kontrollera alltid.

SEPTEMBERTisd 1 PUB-kvällTorsd 3 StyrelsemöteTorsd 10 MeteorologiTorsd 17 Pilgrimsfärd till havsTorsd 24 FörsäkringarTisd 29 PUB-afton

OKTOBERTorsd 1 StyrelsemöteTorsd 8 Träff för nya medlemmarLörd 10 LivflotteövningTorsd 15 Västindien tur och returTorsd 22 Fiske på AtlantenTorsd 29 Säkerhets- och nödutrustning

NOVEMBERTisd 3 PUB-kvällTorsd 5 StyrelsemöteTisd 10 Manusstopp Oceanseglaren 4-2015Torsd 12 Sjukvård ombordTorsd 19 Arktisk feberTorsd 26 Flying Penguin längs Amerika

DECEMBERTisd 1 PUB-kvällTorsd 3 StyrelsemöteTorsd 10 Luciafest

OCEANSEGLINGSKLUBBENPostadress: Svenska OceanseglingsklubbenBox 17182SE-104 62 StockholmPlusgiro: 34 47 09–1Internet: www.osk.org

STYRELSEOrdförandeMats Båvner 0735-45 44 [email protected] ordförande Carl-Håkan Lundin 0762-56 15 [email protected]åre Sintorn 0706-02 87 [email protected]örCarl- Håkan [email protected] Anders Rapp 0706-91 59 56 [email protected]ästareChristina Olsson 0705-12 05 [email protected]öterAnders Hemgren 0705-11 30 [email protected] Mossberg 0761-73 87 11 [email protected]

SuppleanterEva Sintorn 0702-25 99 [email protected] Wahlström 0703-98 32 [email protected]

FUNKTIONÄRERKontakt nya medlemmarMats Båvner och Elisabeth WahlströmKontakt avseglareMats Båvner och Ola MossbergKontakt uteseglareEva SintornProgramansvarigCarl Håkan Lundin och Anders Hem-gren

REVISORERUlf Olhagen och Lennart Johansson

VALBEREDNINGChrister Lefvedahl, Ragnar Hellgren och Lisa Lempert

OCEANSEGLARENAnders Rapp, Josefin Flodgren, Ulla Lilja Berg, Lotta Logård, Gunilla Rapp, Hans Rosendahl och Börje [email protected]

WEBBGRUPPAnders Rapp och Anders HemgrenMATRIKELAnders [email protected]

De SenaSte två åren har jag haft förmånen att vara med och leda avseglargrup-

perna. Det har gjort att jag flera gånger påmints om mitt eget beslut att långsegla.

För de allra flesta är det inget enkelt beslut. Drömmen kan ha funnits sedan årtionden, ibland delad med en partner eller, för andra, hemlig och aldrig yppad för någon. En lust-fylld dröm där man ser sig själv och den egna båten förflyttad till en plats långt bort. När man sticker upp huvudet ur ruffluckan på morgonen möts man av ett helt annat ljus, andra ljud och dofter, kanske en horisont åt ena hållet och en ogenomtränglig grönska åt det andra hållet. Denna dröm kan också vara en tillflykt när vardagen blir för outhärdlig eller bara för monoton.

Vi hade haft vår dröm under många år, år då den inte var möjlig att förverkliga, men då den fått näring av litteratur, filmer, seglingar i nära vatten och besök på båtmässor. Och på senare år, inte minst genom den här tid-ningen och aktiviteterna inom OSK.

Vägen fram till beslutet tror jag de allra flesta behåller för sig själva eller med sin partner. Det är inget som går att stöta och blöta med vänner eller t ex arbetskamrater, det är ett beslut med så stora konsekvenser på flera nivåer.

När man väl börjar berätta om sina planer, först för några få utvalda, och senare i allt vidare kretsar, har man själv ofta inte bara beslutat sig, utan även kommit långt i pla-neringen, både praktiskt men också mentalt.

När man då börjar berätta kommer förstås frågorna och kommentarerna.

– Är det inte farligt?– Vad spännande!Bland ”icke seglare” tror jag bilden av

långsegling nästan alltid handlar om frihet, vila och vita stränder.

För de som varit ute är nog en mer sann bild att, efter år av förberedelser med uppoff-ringar och svåra val, många års arbete för att samla pengar, bygga eller utrusta båt, utbilda sig, ställa om livet i land och mycket annat kommer man till slut iväg.

Vid avseglingen växer fortfarande att-göra-listorna fortare än de prickas av. Man har ett tjugofyra timmars ansvar att ens hem inte ska sjunka eller skadas, reparatio-ner och underhåll fyller dagarna, sömnbrist på överseglingar och att varje dag ha det fulla ansvaret för varför man är på just den

hade någon plats. Här ska man också komma ihåg att innan man gjort sin första långsegling kan man förstås inte veta riktigt hur det är. Och efteråt kan man faktiskt bara veta hur just den seglingen var.

Hos vissa väcker våra livsval en annan typ av reaktioner. – Jag borde också göra något med mitt liv! – Alla kan inte bara segla iväg! (”bara segla iväg” – de skulle bara veta...)

Till sist. Alla ni som varit ute har nog fått frågan – ska ni åka igen?

Samtidigt förstår jag, vad skulle de annars fråga?

Det finns en annan vanlig fråga som jag gillar bättre: Vad var bäst på er resa?

Då kan jag variera svaret, både för min egen omväxling, men också utifrån mottagaren, och ända känna att jag svarar ärligt.

Vad brukar du svara?Mats Båvner

R A D I O P A S S N I N GOSK har sedan många år radiopassning. Ropa gärna in för att stimulera de frivilliga radiooperatörerna att passa radion. På ned-anstående tider och frekvenser brukar vi nå Atlanten – Karibien – Sydamerika.

MARINRADIO:Kl 19:15 - 19:30 UTC på 16 528 kHz (reserv 16 546)

AMATÖRRADIO:Kl. 19:30 -19:45 UTCpå 14 325 kHz (reserv 14 328 eller 21 325)

Hälsningar Mats, Janne och Gustaf

OSK Mälardalen får ny besättningNu har OSK M fått nya aktiva, vilka kommer att driva verksamheten vidare tillsammans med moderorganisationen i Stockholm. Dessa är:Kenneth Axelsson, [email protected] Brange, [email protected] Trangärd, [email protected]

PUB-kvällar kommer också att anordnas i Västerås. Ansvarig för dessa är:Sebastian Eriksson, [email protected]

Närmare presentation av aktiviteter i Väs-terås kommer i nästa nummer av Oceanseg-laren.

Personerna på bilden från vänster till höger är: Gunnar Brange, Erik Trangärd, Kenneth Axelsson. Foto: Hans Berggren

Nya redaktionsmedlemmarDetta nummer av Oceanseglaren har arbetats fram tillsammans med två nya medlemmar. Gunilla Rapp har sedan länge ägnat sig åt korrektur-läsning men har nu också börjat det redaktionella arbetet.

Vi har också en ny redaktionsmed-lem i form av Josefin Flodgren, som anmälde sig via [email protected] redan före sommaren. Hon har nu börjat dra sitt lass till stacken. Vi har dock förlorat en layoutare i form av Nikola Leijon som konstaterade att tiden inte räcker till för redaktionen. Tack Nikola för din insats under det gångna året!

Nya medlemmar är välkomna på träff.Klubben anordnar varje år flera träf-far för nytillkomna medlemmar. Så även i höst. Åttonde oktober är alla

nya medlemmar välkomna till vår ”klubblokal” i Sjömansskolan på Långholmen i Stockholm. Represen-tanter för styrelsen möter upp och berättar om klubbens verksamhet och är nyfikna på vad alla nya har för förväntningar. Vi bjuder också på en lättare förtäring.

Anmälan via hemsidan, www.osk.org/evenemang. Välkomna!

PUB-kvällarSedan några år har vi regelbundet träffar på någon PUB i Stockholm (se sid 26). I höst frekventerar vi The Londoner på Karlavägen 52. Där träffas de som vill prata segling över en öl och kanske något att äta någon gång i månaden. besök www.osk.org och klicka på Evenemang så kan du anmäla dig (bra för klubbmästaren att ha en liten aning om hur många som kommer).

Oceanseglaren 3-201532

Avsändare: Svenska Oceanseglingsklubben, Box 17182, SE-104 62 Stockholm, Sweden

Portobetalt

Tyskland · Storbritannien · Monaco · Danmark · Österrike · Spanien · Sverige · USA · AustralienPantaenius AB ∙ Hamngatan 25 ∙ 44267 Marstrand · Pantaenius AB ∙ Föreningsgatan 26 ∙ 21152 Malmö

pantaenius.se

SWE1

4309

w

ww

.hqh

h.de

01/

2015

Ingår detta i din nuvarande försäkring?

PANTAENIUSDin nuvarande

försäkring

Nytt för gammaltInga åldersavskrivningar

Fast överenskommet försäkringsvärde

AssistansAssistans, t ex bogsering till närmsta varv, leverans av drivmedel, batterier och reservdelar ingår upp till sek 50.000

Ingen självriskIngen självrisk vid t ex totalförlust, in-brott, brand, transportskada, blixtnedslag

Året runtAnvänd båten året runt utan tillägg

Vi rekommenderar att du jämför våra villkor med dom villkor du har idag. För mer information om oss, våra villkor och vår service, är du alltid välkommen att höra av dig.

Välj Europas ledande båtförsäkringmed över 80.000 försäkrade båtar och 40 års erfarenhet

50% av självrisken för medlemmar i OSK

Oeanseglaren 3-2015 1 - Högskolan...

Documents

Transcript of Oeanseglaren 3-2015 1 - Högskolan...