ÄNTLIGEN ÅTERFÖRENADE!...Mor och dotter levde på gatan, och så småning-om hamnade Cielo på...
2
74 M magasin Nr 10 2019 75 M magasin Nr 10 2019 vänd ÄNTLIGEN ÅTERFÖRENADE! Silvia blev våldtagen och gravid blott 14 år gammal. Hon födde barnet men flydde från ansvaret. Nu åtta år senare är hon försonad med sin far och tillbaka hos familjen i Cochabamba i Bolivia – tack vare två märkvärdiga kvinnor, och ett Unicefstött återföreningscenter. Hur gick det till? Och hur lär man sig att bli mamma? Av Lena Tallberg Foto Håkan Elofsson l Cochabamba är en liten stad i Bolivia på 2 500 meters höjd, känd för sina väldigt stora portioner mat; det finns en tallriksstorlek för lokal- befolkningen och en för turister, vilken är avsevärt större än en ordi- när svensk portion. Men detta gäller förstås bara de övre samhällsklasser- na i staden. De allra flesta andra har ingen möjlighet att äta så mycket. Familjen vi ska träffa, på vår första resa i Bolivia med M-kronan och Unicef, bor i utkanten av staden och får kämpa hårt för brödfödan. Vi är här för att prata om vad som hände Silvia, familjens äldsta barn, och om Bolivias första återföreningscenter, La Ciudad de los Niños Center i Cochabamba. Men vi tar det från början. – Min egen mamma övergav mig när jag var ganska nyfödd. Pappa försökte ta hand om mig, men efter några år hamnade jag på barnhem och sedan i ett fosterhem. De var inte snälla, drog mig i håret, låste in mig i badrummet, lät mig svälta och använde mig som hemhjälp fast jag var så liten. Efter ett tag kom pappa och hjälpte mig att fly därifrån. Jag förstår inte varför han inte kom tidigare, berättar Silvia. Pappa Alejandro sitter intill, med munnen full av kokablad och tårfyll- da ögon. Känslorna mellan far och dotter vibrerar i rummet och går nästan att ta på. – Jag hade ingen kontroll över livet då, säger han tyst. När Silvia var tillbaka, hade situa- tionen stabiliserats. Hennes farmor Petrona bodde där och blev som Silvias mamma, liksom Basilia, Alejandros nya fru. – Hon blev min bonusmamma. Det var som att ha två mammor, om den ena inte hade tid så gick jag till den andra. Jag har träffat min biologiska mamma också, men hon är inte viktig för mig, berättar Silvia. Silvia fick också syskon, och det kan verka hur harmoniskt som helst, men någon gång i början av tonåren började livet trassla till sig. Allt oftare hängde hon på gatan, gärna med sin killkompis. Och vid ett tillfälle gick han för långt. Trots att Silvia gjorde motstånd och sade att hon inte ville, våldtog han henne. Mensen uteblev och hon insåg att hon var gravid, ville ta bort barnet, men Basilia övertygade henne att behålla barnet. Abort ses inte med blida ögon För varje sålt ex av M-magasin går en krona till Unicef och Bolivias barn. Vi har tidigare samlat in över tio miljoner kronot till Etiopien, Nepal och Vietnam. Hitta alla reportage från våra resor på www.m-magasin.se DU ÄR OCKSÅ MED! Petrona är farmor till Silvia, men mer som hennes mamma. ”Jag mådde så dåligt när Silvia och Cielo var på olika håll, men nu är vi alla tillsammans igen!” säger den 88-åriga quechua- kvinnan. VAR MED OCH HJÄLP
Transcript of ÄNTLIGEN ÅTERFÖRENADE!...Mor och dotter levde på gatan, och så småning-om hamnade Cielo på...
74Mmagasin
Nr 10 2019 75 Mmagasin
Nr 10 2019
vänd
ÄNTLIGEN ÅTERFÖRENADE!
Silvia blev våldtagen och gravid blott 14 år gammal. Hon födde barnet men flydde från ansvaret. Nu åtta år senare är hon försonad med sin far och tillbaka hos familjen i Cochabamba i Bolivia – tack vare två märkvärdiga kvinnor, och ett Unicefstött återföreningscenter. Hur gick det till? Och hur lär man sig att bli mamma?Av Lena Tallberg Foto Håkan Elofsson
l Cochabamba är en liten stad i Bolivia på 2 500 meters höjd, känd för sina väldigt stora portioner mat; det finns en tallriksstorlek för lokal-befolkningen och en för turister, vilken är avsevärt större än en ordi-när svensk portion. Men detta gäller förstås bara de övre samhällsklasser-na i staden. De allra flesta andra har ingen möjlighet att äta så mycket. Familjen vi ska träffa, på vår första resa i Bolivia med M-kronan och Unicef, bor i utkanten av staden och får kämpa hårt för brödfödan. Vi är här för att prata om vad som hände Silvia, familjens äldsta barn, och om Bolivias första återföreningscenter, La Ciudad de los Niños Center i Cochabamba. Men vi tar det från början.
– Min egen mamma övergav mig när jag var ganska nyfödd. Pappa försökte ta hand om mig, men efter några år hamnade jag på barnhem och sedan i ett fosterhem. De var inte snälla, drog mig i håret, låste in mig i badrummet, lät mig svälta och använde mig som hemhjälp fast jag var så liten. Efter ett tag kom pappa och hjälpte mig att fly därifrån. Jag förstår inte varför han inte kom tidigare, berättar Silvia.
Pappa Alejandro sitter intill, med munnen full av kokablad och tårfyll-da ögon. Känslorna mellan far och dotter vibrerar i rummet och går nästan att ta på.
– Jag hade ingen kontroll över livet då, säger han tyst.
När Silvia var tillbaka, hade situa-tionen stabiliserats. Hennes farmor Petrona bodde där och blev som Silvias mamma, liksom Basilia, Alejandros nya fru.
– Hon blev min bonusmamma. Det var som att ha två mammor, om den ena inte hade tid så gick jag till den andra. Jag har träffat min biologiska mamma också, men hon är inte viktig för mig, berättar Silvia.
Silvia fick också syskon, och det kan verka hur harmoniskt som helst, men någon gång i början av tonåren började livet trassla till sig. Allt oftare hängde hon på gatan, gärna med sin killkompis. Och vid ett tillfälle gick han för långt. Trots att Silvia gjorde motstånd och sade att hon inte ville, våldtog han henne. Mensen uteblev och hon insåg att hon var gravid, ville ta bort barnet, men Basilia övertygade henne att behålla barnet. Abort ses inte med blida ögon
För varje sålt ex av M-magasin går en krona till Unicef och Bolivias barn. Vi har tidigare samlat in över tio miljoner kronot till Etiopien, Nepal och Vietnam. Hitta alla reportage från våra resor på www.m-magasin.se
DU ÄR OCKSÅ MED!
Petrona är farmor till Silvia, men mer som hennes mamma. ”Jag mådde så dåligt när Silvia och Cielo var på olika håll, men nu är vi alla tillsammans igen!” säger den 88-åriga quechua- kvinnan.
VAR MED OCH HJÄLP
76Mmagasin
Nr 10 2019 77 Mmagasin
Nr 10 2019
”Pappa har förändrats jättemycket. Nu använder han prat i stället för våld”i det katolska Boli-
via, men hade Silvia blivit gra-vid idag så hade hon kanske fått känna förändring-
ens vindar blåsa. Regeringen har
nämligen föreslagit att abort ska legaliseras för utsatta kvinnor; fattiga, studenter och kvinnor som redan har tre eller fler barn.
Men så var det inte för åtta år sedan. Silvia slutade skolan och började jobba som barnflicka med eget barn i magen, och killkompisen erkände vad han hade ställt till med.
– Jag födde Cielo här på golvet där vi nu sitter. Jag grävde ner moder- kakan intill. Ville verkligen inte föda på sjukhus så jag rymde hem till Petrona som ordnade en barnmorska.
Silvia snyftar när hon tänker
tillbaka på den där tiden. Hon ville inte vara hemma med sin bebis, utan jobba. Föräldrarna sade att hon måste ta hand om Cielo så då tog hon henne med sig på städjobbet.
– Bröstmjölken sinade, Cielo skrek och jag höll på att bli galen av allt, jag var deprimerad och desperat. Sedan förlorade jag jobbet och hade inga pengar, inte ens till bröstmjölks- ersättning. Jag ville fly från allt!
Och det gjorde hon. Silvia bör-jade knarka och då sade Alejand-ro att hon inte var välkommen hemma längre. Mor och dotter levde på gatan, och så småning-om hamnade Cielo på barnhem, precis som Silvia själv när hon var liten.
– Jag känner en stor sorg när jag tänker på allt Cielo var med om under sina första år. Nu när jag ser gatubarn tänker jag på oss och hur
illa det kunnat gå, säger Silvia, och inte ett öga i rummet är torrt.
När tolken slutat hulka av gråt, och Silvia hämtat ny kraft, fortsätter hon berätta om sina känslor under den här tiden.
– Jag var ju ung och nyfiken på världen, och jag som aldrig hade rest någonstans tog mig till Peru, Chile och Brasilien och hankade mig fram med olika jobb. Och jag tänkte att Cielo var i goda händer, bättre än i mina. Jag klarade inte av att vara mamma.
Under tiden i Cochabamba led familjen. Petrona hälsade regelbun-det på Cielo på barnhemmet, bakade kakor till henne, tog med kläder och skapade med en psykologisk term anknytning. Även Basilia började hälsa på Cielo och pratade med barn-hemmet om att få ta hem flickan ibland.
– Hon fick komma till oss, först på prov och sedan regelbundet. Efter ett tag grät hon varje gång hon skulle komma tillbaka så då började jag tänka på, och prata med Alejandro om att vi förstås måste ta hit henne för gott. Vi ville inte att hon skulle gå mot samma öde som Silvia, berättar Basilia.
Silvia var tillbaka i Cochabam-ba, jobbade som byggassistent och lärde sig hantera pengar.
– Jag var inte vuxen än, och jag hade inte glömt min dotter, även om jag ofta förträngde henne. Nu i efter-hand tänker jag ändå att allt jag gjort – rest och arbetat – har jag gjort för henne. Efter fem år var jag redo att försöka bli Cielos mamma.
Det var då som återförenings- centret La Ciudad de los Niños Cen-ter kom in i bilden. Det var jul, och Silvia och Cielo skulle mötas där
Numera vill Cielo sova bredvid sin mamma om natten. Silvia sä-ger att hon älskar sin dotter men att det inte räcker för att vara en mamma och att hon kämpar för att bli en bra mamma för Cielo, som idag är åtta år.
La Ciudad de los Niños Center är det första av sitt slag i Bolivia. Där har man hittills förenat 200 barn med någon biologisk förälder eller nära släkting. När vi på M är där jobbar de aktivt med 85 barn. Centrets tes är att hur bra en institution än är så är den aldrig lika bra som en anknytning till en familj. Statistiken är god: 93 procent av alla barn har hittat tillbaka till sina rötter. Centret stöds av Unicef.
VAR MED OCH HJÄLP
efter det långa uppehållet. Silvia tog med klappar och godis till alla barn men framför allt till sin dotter.
Och på den vägen är det. Här sitter vi nu med hela familjen under sam-ma tak.
– Tack vare Gud är min dotter tillbaka, säger Alejandro. Nu pratar vi om allt och ber centret om hjälp när vi inte når varandra. Jag har gjort ett stort misstag, det erkänner jag, jag har kört ut henne. Min dotter har visat mig att problem går att lösa.
Relationen mellan far och dotter är laddad och stark. Deras resa för att nå hit har varit tung för båda, men också tung för alla i familjen.
– Pappa har förändrats jätte-mycket. Nu använder han prat i stället för våld, konstaterar Silvia.
Centret stöttar dem, också genom att dna-testa Cielo och hennes far för
att ta upp fallet i rätten så att han kan bli skyldig att betala underhåll.
– Han är rädd för mig. Varje gång jag mött honom har han fått en örfil. Jag behöver honom inte, jag har armar och ben och kan jobba! Om han kommer att betala, ska jag spara pengarna tills Cielo blir stor och vill studera, säger Silvia bestämt.
Även kyrkan stöttar dem; andligt, psykologiskt och med mat och pengar. Alejandro var tidigare byggnadsarbe-tare men skadade ryggen. Nu är det Basilias lilla restaurangverksamhet i hemmet som står för inkomsterna. Silvia har kunnat börja skolan igen.
Snart har det gått två år sedan mor och dotter återförenades. Silvia tar Cielos hand.
– Celio betyder himmel. Jag ville att hon skulle ha ett rent och äkta namn. Där uppe i himlen finns ingen ondska.l
Silvia lever med sin familj igen: farmor Petrona, dotter Cielo, bonusmamma Basilia och pappa Alejandro. Utanför bilden leker Silvias syskon, numera är de också Cielos syskon.
La Paz
CochabambaSt Cruz
SUCRE
PERU
BRASILIEN
PARAGUAY
CHILEARGENTINA
BOLIVIA
ÅTERFÖRENING I COCHABAMBA
