När banden bryts - Resource Centre · • När banden bryts, om förskolans bemötande av barn,...

När banden brytsom förskolans bemötande av barn, med fokus på bruten anknytning till föräldrar i samband med trauma

© Rädda Barnen 2010

Författare: Guhn Godani och Mikael TollTextbearbetning: Helene ThornbladFaktagranskning: Björn WrangsjöGrafisk Form: Annelie RehnströmTryck: Rentryck ISBN: 978-91-7321-424-7

Rädda Barnen107 88 StockholmBesöksadress: Landsvägen 39, SundbybergTelefon: 08-698 90 00Fax: 08-698 90 [email protected], www.rb.se

Rädda Barnen har kunnat genomföra detta arbete tack vare ett generöst stöd av Europeiska Flyktingfonden.

Vår vision är en värld där Barnkonventionen är förverkligad och alla barns rättigheter är tillgodosedda. Det är en värld• som respekterar och värdesätter alla barn• som lyssnar till – och lär av – barn• som ger varje barn framtidstro och möjligheter

3

Innehåll

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5Med Rädda Barnens ögon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5Bättre bemötande av traumatiserade barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6Projektet för förbättrat mottagande av barn på flykt . . . . . . . . . . . . . . . . . 6Samarbetet med Södertälje kommun . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7Rapportens syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8

När banden skapas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9Anknytningsteori . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9Forskning om anknytning och trauma . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11

När banden bryts i krig och katastrofer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13De apatiska barnens börda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14Tecken på traumatisering och bruten anknytning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16

Mottagande i förskolan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19Våga fråga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20När banden återskapas – pedagogik som helar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23”Nu är jag frisk” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25

Sammanfattning och rekommendationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26

när bandens bryts4

Erfarenheter som beskrivs i rapporten har utvecklats i samtal med personal i projekten Solrosen och Svea som inriktade sin verksamhet till nyanlända flyktingfamiljer med små barn i Södertälje . Samtalen skedde i handledningsgrupp med personalen under 4 år .

när bandens bryts 5

Inledning

Rädda Barnen firade sin 90-årsdag i november 2009 . I mer än 90 år har världen, via Rädda Barnen och andra frivilliga organisationer, bistått barn i krigsområ-den . Våldet har inte minskat i omfattning . I dag är barn och ungdomar direkta objekt för politiskt och militärt våld i krig .

För 20 år sedan antog FN konventionen om barnets rättigheter . Medborgare under 18 år fick då tydliga samhälliga rättigheter som de saknat tidigare . Nästan alla länder i FN skrev under konventionen och förband sig därmed att följa den i sina beslut . 20 år är en kort tid . Det behövs mer tid än så för att förändra vårt medve-tande, vår moral och våra värderingar . Det är lätt att tappa fokus och glömma bort mänskliga rättigheter när samhällen bryter samman och våld tar över, eller när lång-varig fattigdom och misär bryter sönder vår empati .

Rädda Barnens närvaro i krigsområden gör barnets behov synliga . Genom vårt arbete med barn på flykt i Sverige kan vi sprida information om deras rättigheter och påverka mottagandet av dessa barn i samhället . Bra mottagande av flyktingar är en nödvändighet för att ge vuxna och barn en chans att gå vidare och utveck-las fysiskt och psykiskt .

Med rädda barnens ögon

Med den här rapporten vill Rädda Barnen väcka tankar om hur viktigt det är att vi förstår orsakerna till att vuxna och barn tvingas bort från sina hem, och vilka konsekvenser dessa händelser får för dessa familjer .

Det är alltid en solidaritetshandling att ta emot flyktingar. Kun-skap om den situation som ligger bakom flykten är nödvändig för att kunna använda rätt verktyg i mottagandet.

Vi som möter flyktingbarn som grannar, i vården eller i andra sammanhang måste känna till deras behov av trygghet . Otrygghet och traumatiska minnen hotar att förgöra deras livsförutsättningar . Deras inre styckas sönder av minnen av våld och övergrepp . Det som skett kan ingen göra ogjort, men vi kan hjälpa barnen att mildra smärtan .

När vi tar emot flyktingar ger vi människor en chans att gå vidare och utvecklas fysiskt och psykiskt . Solidaritetshandlingen hålls vid liv när vi fyller på med kunska-per om deras ursprung och lyssnar till deras berättelser . Men det är lätt att påverkas av fördomar, okunskap och lögner . Vår uppfattning färgar vårt bemötande, med-vetet eller omedvetet .

när bandens bryts6

Barnet på flykt har samma rättigheter och behov som alla barn i Sverige . Skill-naden är att dessa barn har förlorat en förutsättning för sin utveckling, nämligen en trygg barndom . Därför behövs något alldeles extra från oss som möter dem i vår vardag . Med rätt bemötande och vägledning – och vid behov behandling – kan barnen gå vidare i sina liv .

bättre bemötande av traumatiserade barn

Rädda Barnen har sedan 1992 tagit emot traumatiserade barn på flykt i behand-ling på en liten klinik, som vi kallade Barn i krig-teamet. I teamet ingick psy-kologer, psykoterapeuter och psykiatriska konsulter, samtliga specialiserade på arbete med barn och ungdomar . Små och stora barn kom och sökte hjälp med att klara av att leva med sina skräckfyllda minnen, obeskrivliga sorg och hämnd-lust på dem som skadat eller dödat deras mamma och pappa, eller våldfört sig på dem själva . Varje besökande barn har tillfört en unik historia om hur barn drab-bas av krig, förföljelse och vuxnas våld och hänsynslöshet . År av erfarenhet har lärt oss hur barn uppfattar våld och vilken hjälp de behöver för att fortsätta leva .

Varje flyktingbarn behöver tid och hjälp för att mildra den sorg som känns omöj-lig att bära . Det finns inte tillräckliga resurser för att ge behandling till alla som behöver det, men samtidigt behöver inte alla barn behandling . För de flesta räcker ett gott bemötande och en normal vardag för att mildra skräck och psykiska men .

Lärare i förskola och skola är de verkliga mottagarna av Sveriges alla flykting-barn . Pedagogernas närvaro och bemötande är en viktig faktor för att hjälpa dem vidare i livet . Parallellt med undervisningen sker en process där barnen kan börja se sin omgivning utan att skrämmas av den, få en tillhörighet i gruppen och kan känna tillit till vuxna .

Om bemötandet sker i en trygg miljö med omtanke och medvetenhet om bar-nets specifika behov fungerar läkningen av psykiska skador i barnets vardag . Det kan ta mycket lång tid, men gott om tid kan barn aldrig få nog av .

Projektet för förbättrat mottagande av barn på flykt

Erfarenheterna från Rädda Barnens arbete väckte intresset för att sprida kun-skaperna från teamet till fler som möter barn och ungdomar på flykt . Mer spe-cifikt vill Rädda Barnen sprida kunskapen om hur viktigt ett bra mottagande och bemötande är för att läkningen av psykiska skador av våldsamma händel-ser ska komma igång .

Rädda Barnen beviljades finansiella medel via Europeiska flyktingfonden till pro-jektet Förbättrat mottagande av flyktingbarn från Irak, Afghanistan och andra länder.


Arbetet startade i en tid då många flyktingar flydde från Irak och sökte skydd i Sve-rige, samtidigt som våldet i Afghanistan och Somalia förvärrades .

De erfarenheter som gjorts inom ramen för projektet presenteras i fyra sepa-rata rapporter som distribueras utan kostnad till människor som deltar i och ansva-rar för första mötet med barn på flykt . Varje rapport fokuserar på ett tema och kan läsas separat utan koppling till de övriga . De teman vi har valt att presentera är:

• När banden bryts, om förskolans bemötande av barn, med fokus på bruten anknytning till föräldrar i samband med trauma .

• När stödet inte räcker, om barns rätt till vård och bemötandet inom vården .• En del av B-laget, om flyktingbarns möte med skolan .• På flykt på egen hand, om ensamma flyktingbarns behov och dilemma .

samarbetet med södertälje kommun1

Södertälje kommun var den huvudsakliga samarbetspartnern för teamet Barn i krig . Främst skedde samarbetet med personalen på Svea, som var arbetsnamnet på Södertälje kommuns mottagningsverksamhet för asylsökande familjer . Mål-gruppen för Svea var föräldrar och barn som väntade på uppehållstillstånd .

Fokus låg på barnen och deras behov och hur föräldrarna kunde få hjälp att för-stå och bemöta sina barns reaktioner . En del av metoden var att undvika separation mellan små barn och föräldrar och erbjuda ett gemensamt mottagande . Barnen och deras föräldrar vistades i lokalen samtidigt . De äldre skolbarnen kom på eftermid-dagen, ensamma eller med sin förälder . Föräldrarna deltog i gruppaktiviteter, stu-derade och diskuterade . Barnen var med sina föräldrar i vuxengruppen eller lekte i rummet intill . Svea fungerade som en mötesplats för människor i samma situation med erfaren och språkkunnig personal som kunde förklara och lugna när oron och rädslan blev för påfrestande .

När kommer beskedet från Migrationsverket? Mina barn är sjuka i Syrien och gråter när jag ringer!

Oroliga föräldrar ställde sina frågor, om och om igen . Personalen besvarade och försökte samtidigt lugna . När barnen oroade sig över sina föräldrar kom de avvak-tande från lekrummet för att kontrollera att föräldrarna inte for illa .

1 . Samarbete i återkommande personalhandledning under 4 år, av personal i projketet Solrosen, som senare ingick i projeket Svea, båda i Södertälje kommun i samarbete med Europeiska flyktingfonden .

när bandens bryts8

Det anordnades seminarier med besökare utifrån, och emellanåt besökte famil-jerna institutioner i närområdet . Samtidigt fungerade personalen kurativt och råd-givande när det behövdes . Barnen fick möjlighet att leka under lugnande former och personalen samverkade med andra aktörer i nätverksmöten .

Rädda Barnen och personal på Svea möttes i sitt gemensamma intresse för bar-nen, och för hur föräldrar och barns relationer och roller förändras i krissituatio-ner . Föräldrar kunde känna att de tappat kontrollen över sina barn, att barnen övergav dem . Oro och sömnlöshet gjorde att de inte räckte till och de upplevde att barnet vände sig bort från dem, eller förlorade respekten och gick sina egna vägar . Det föräldrarna upplevde och försökte förstå var att anknytningen mellan barnet och dem själva hade förändrats . Förändringen hade skapats av katastrofer, våld och svåra umbäranden, så kraftfulla att föräldern förlorat sin beskyddande och omhän-dertagande roll . Stress och traumatisering hade omöjliggjort en trygg anknytning mellan mor och barn . (I anknytningsprocessen vänder sig barnet i huvudsak till en vuxen, som i den följande texten benämns modern, vilket inte utesluter att fadern kan vara barnets viktigaste anknytningsperson .)

rapportens syfte

Syftet med denna rapport, När banden bryts, är att sprida erfarenheter om:

• Hur man hanterar mötet mellan barn och föräldrar som söker hjälp .• Hur man ska agera mot människor som står vid ”den viktiga dörren in i

Sverige”, och hur man kan förbättra bemötandet för flyktingar som anländer .• Hur anknytningsmönstret mellan barn och föräldrar är uppbyggt, hur det

kan förstöras och framförallt hur man ska arbeta för att det ska återskapas .

Rapporten vänder sig främst till personal inom förskolan och till de förskolor, som skolar in nyanlända flyktingbarn i sin verksamhet .


När banden skapas

anknytningsteori

Anknytning startar från första dagen i våra liv, eller kanske redan när vi följer våra mödrars rörelser och ljud från insidan av hennes kropp .

Läkaren och psykoanalytikern John Bowlby var pionjär på området med sin teori om anknytning mellan barnet och modern . Bowlbys forskning fokuserade på hur små barn påverkas av separationer och förluster, vilket var smärtsamma erfa-renheter från hans egen uppväxt . Tillsammans med andra engelska forskare, däri-bland Anna Freud, intresserade han sig för barn som på grund av kriget separerats från sina familjer .

I slutet av 1950-talet presenterade Bowlby studier2 av hur familjens inter-aktionsmönster påverkar barnet och hur detta mönster kan överföras från en gene-ration till nästa . Bowlbys grunduppfattning var att spädbarn och små barn behö-ver värme, intimitet och en långsiktig relation med sin mamma som båda upplever som tillfredsställande och njutbar, för att utvecklas socialt och emotionellt . Anknyt-ningspersonens kön har inte betydelse för barnet, enligt Bowlby . Det avgörande är vårdarens förutsägbarhet, att han eller hon återkommer regelbundet och svarar på barnets signaler i olika situationer . Kvaliteten i relationen är viktigare än hur mycket tid vårdaren ägnar sig åt barnet .

En av Bowlbys studenter och medforskare, Mary Ainsworth, gick efter en tid sin egen väg i sökandet efter förklaringar till olika anknytningsmönster . Hennes studier blev kända i världen främst för att de utsatte barnet för stressfulla testsituationer i experimentell miljö, där barnet och moderns anknytningsmönster studerades . Uti-från studierna formulerade Ainsworth tre kategorier av anknytningsmönster som formar samspelet mellan barnet och modern3 .

Hon benämnde anknytningsmönstren trygg, otrygg/ambivalent samt otrygg/undvikande anknytning .

Den vanligaste anknytningen är trygg . Här råder ömsesidig kärlek och förtro-ende . Barnet leker och reagerar fritt i moderns närvaro och samspelet fungerar på likartat sätt i alla situationer . Föräldern ger trygghet när barnet behöver det och är förutsägbar och pålitlig . När en främling uppenbarar sig blir barnet ängsligt och avvisar kontakt, men nöjd och lugn igen när modern är närvarande i rummet .

2 . Bowlby J . Attachment and loss, vol . 1, 19623 . Ainsworth MD . Infancy in Uganda 1967, Baltimore

när bandens bryts10

Det andra anknytningsmönstret benämnde Ainsworth otryggt och ambiva-lent. Barnet är ängsligt och undviker att undersöka omgivningen även om modern är närvarande i rummet . Barnet blir förtvivlat när modern lämnar rummet och ambivalent när hon återvänder . Barnet håller sig nära modern men är fortsatt oro-lig . Barnet kan även slå eller buffa på sin mamma när hon tar upp barnet i famnen . Anknytningen bygger på moderns behov i första hand och inte barnets .

Det tredje mönstret kallas otrygg och undvikande anknytning vilket tydligt beskriver hur relationen ser ut . Barnet vänder sig bort från och ignorerar modern . När hon lämnar rummet visar barnet svaga känslouttryck . Barnet visar ingen större vikt vid vem som befinner sig i rummet eller om rummet är tomt . Barnets behov tillfredsställs inte särskilt ofta och barnet tycks tro att det inte tjänar något till att kommunicera sina behov till modern, då det inte har någon inverkan på henne . Oftast har föräldern olösta psykiska konflikter som styr både anknytningen till bar-net och andra relationer .

Det fjärde anknytningsmönstret som är intressant för rapporten är desoriente-rad och desorganiserad anknytning och som Ainsworths forskningskollega Mary Main formulerade . Vissa barn visade märkliga beteenden som inte stämde med mönstren i Ainsworths studier . Dessa barn uteslöts helt enkelt från forskningsre-sultaten under många år då deras beteenden betecknades som bisarra och obegrip-liga . Först 1986 identifierades det desorienterade anknytningsmönstret hos dessa barn av Mary Main och Judith Solomon.

Ett barn med desorienterad anknytning gråter ibland när modern lämnar bar-net ensamt men undviker modern när hon återvänder . Barnet har stereotypt bete-ende som att sitta och gunga för sig själv eller dunka huvudet mot väggen . I forsk-ningen upptäcktes att många av mödrarna till barnen med organiserad anknytning hade obearbetade trauman från sin egen barndom .

Mary Main härledde anknytningsmönstret till reaktioner där barnet visar rädsla för sin mor, eller modern är rädd för sitt barn4 . Barnet riskerar att väcka obearbe-tade minnen till liv och modern tar därför avstånd, skrämmer barnet bort från sig eller visar skräck när barnet närmar sig, som om barnet är ursprunget till moderns skräck . Barnet befinner sig i ett permanent skräcktillstånd och fastnar i lusten att närma sig modern och att dra sig undan . Situationen är olöslig för både barnet och modern och ett hållbart anknytningsmönster kan inte byggas upp . I forsknings-sammanhang beter sig dessa barn underligt när de konfronteras med något främ-mande samtidigt som modern återvänder in i rummet .

4 . Main M . Discovery of an insecure disoriented attachment pattern, Procedure, findings and implications of the clinical behavior 1986 .


Sorgliga berättelser målas upp i samtal med mödrarna till dessa barn . Bakgrun-den till det störda anknytningsmönstret kan vara att barnet kommit till under våld-täkt . I vissa situationer påminner barnet modern om våldtäkten och hon reagerar med panikångest, eller drar sig undan för att skydda sig mot känslan som barnet väcker . Barnet kan också väcka moderns ilska, främst om det visar rädsla och skyg-gar vid närmande . Detta anknyter till moderns egen uppväxt och rädsla för slag från föräldern . Ursprunget till känslan kan tolkas som projektiv identifikation med någon av föräldrarna som slog utan förvarning .

Forskning om anknytning och trauma

Kjerstin Almqvist och Anders Broberg beskriver vikten av att förstå vilken effekt traumatiska händelser har på små barns utveckling och på relationen mellan för-äldrar och barn . Deras erfarenheter bygger på studier av tre kosovalbanska barn som utsatts för brutalt våld tillsammans med sina mödrar5 .

Barnen i studien var i åldrarna 1–2 år när de exponerades för våld och de kom i behandling omkring ett år efter det att de flytt till Sverige . Föräldrarna sökte vård för sina barn då de upptäckte bestående förändringar i barnens beteende . Trots trygghe-ten i det nya landet minskade inte symtomen . Även mödrarna var traumatiserade i samma händelser och beskrev hur de drog sig undan barnet i ett försök att skydda sig mot barnets närmanden . Mödrarna tillbringade mycket tid i sängen och läm-nade skötseln av barnet till andra . De visste att det var fel, men förmådde inte annat .

En traumatiserad förälder kan inte reducera ångesten hos sitt barn, främst för att föräldern är upptagen av att försöka tränga undan minnen och undvika obehag . Undvikande av minnen innebär samtidigt undvikande av känslor, vilket betyder att känslolivet begränsas, även känslorna till barnet . Om barnet bevittnat våldet kan barnet självt påminna om det hemska som skett och föräldern stöter bort sitt barn på samma sätt som lukter, ljud, bilder, personer och sammanhang .

Samtidigt kan tillvaron bli kaotisk och dagliga sysslor blandas samman . När känslan och tankarna inte är med i nuet, utan upptagna av försvar mot obehag blir sysslorna ologiska . Mamman minns inte om hon har gett sitt barn mat, rör ihop tider och överenskommelser och kan sova bort stora delar av dygnet . I samma stund kan mamman vara upptagen av att tala om händelser av våld och utsatthet när bar-net hör på, utan hänsyn till någon . Känslokallt malande om våld och livsfara fort-går utan stopp . Både barnet och föräldern lider, men barnet är känslomässigt övergi-

5 . Almqvist, K och Broberg, A . G . (2003) . Young children traumatized by organized violence together with their mothers – The critical effects of damaged internal representations . Attachment & Human development, vol 5, ss 367–380 .


vet och har ingen att söka tröst hos när de egna känslorna blir för kraftfulla . Barnet får klara sig själv, eller söker desperat efter svar hos sin mamma . Klänger på henne, oförmögen att släppa taget . När känslorna är frånkopplade är barnets sista chans att krampaktigt hålla sig krampaktigt kvar vid mammans kropp .

Psykologen Karlen Lyons-Ruth forskar i dag på barn med desorganiserad anknyt-ning . Hennes forskningsresultat visar att anknytningsmönster har betydelse för psy-kisk hälsa senare i livet6 .

Forskningen visar även på empiriska samband mellan en förälders förhållnings-sätt till sina barn påverkas och de känslor och tankar föräldern själv har kring sin egen uppväxt och förhållandet till sina egna föräldrar . Relationsmönster och inre psykodynamiska konflikter kan med andra ord överföras mellan generationer7, 8

När ett barn utsätts för organiserat våld innebär det en allvarlig risk för dess hälsa och utveckling, framförallt när föräldrarna inte har förmåga att hantera situ-ationen och skydda sitt barn . Den allmänna uppfattningen var länge att små barn skyddas mot traumatisk stress genom sin outvecklade kognitiva förmåga, men den slutsatsen har ifrågasatts av flera forskare . Barn uppfattar omvärlden annorlunda än vuxna, men reagerar på dödshot, alltså fara för sin fortsatta existens . Reaktio-nen i samband med händelsen kan finnas kvar lång tid efteråt, men relateras sällan till tidiga upplevelser eller misstolkas av vuxna .

En liten flicka som satt i sin mammas famn höjde hastigt sina armar som skydd för ansiktet när någon närmade sig. Flickan uttryckte rädsla för främmande personer och skyddade sig uppenbart mot angrepp. I barnets bakgrund fanns en händelse när mam-man och barnet hotades av en man med kniv. Mamman höll sitt barn i famnen och skyddade sig delvis bakom sitt barn i ett försök att mildra angreppet på dem båda. Då stack mannen kniven i barnets arm. Barnets reaktion på främmande personers när-mande tyder på att minnet från en tidigare livsfarlig händelse fanns kvar och reaktio-nen från ursprungssituationen upprepades.

I exemplet ovan är flickan i mammans famn och det är svårt att avgöra om flickan reagerar på mammans skräck eller uppfattar hotet mot det egna livet . Vi vet att små barn reagerar på föräldrarnas skräck och förlorade förmåga att skydda sig själva och barnet . Det är därför viktigt att studera små barns traumatiska stress i relation till föräldrarnas reaktioner under och efter händelsen .

6 . Lyons .Ruth, K . (2003) . Dissociation and the Parent-Infant Dialogue: a Longitudinal Perspective From Attachment Research . Journal of the American Psychoanalytic Association, vol 51, ss 883-991 .

7 . Wennerberg, T . (2009) . Anknytningsforskaren Mary Main på besök: – Frågorna som överraskar det omedvetna . Psykologtidningen nr 10, 2009 .

8 . Main, M . (2000) . The Organized Categories of Infant Child, and Adult Attachment: Flexible Vs . Inflexible Attachment Under Attachment-Related Stress . Journal of the American Psychoanalytic Association, vol 48, ss 1055–1096.


När banden bryts i krig och katastrofer

Hundratusentals barn och vuxna drogs med av vågen när en tsunami sköljde över stränderna i delar av Sydostasien under julhelgen 2004 . De överlevande har kvar minnen av händelsen som ett ömt sår så länge de lever . Skadorna i deras liv går inte att reparera . Mitt i katastrofen var föräldern lika sårbar som barnet och kunde reagera på ett sätt som barnet aldrig sett tidigare . Barn såg sina föräldrar bli totalt övermannade och försvarslösa mot naturens krafter .

Barn har ett grundläggande behov av att hålla sig till ”någon starkare och mer klok än jag”, som John Bowlby9 uttrycker barnets behov av sin förälder . Allt riske-rar att förändras när barn bevittnar sina föräldrars oförmåga till försvar . Den fanti-serade starke föräldern framträder i sin verkliga gestalt; sårbar, handlingsförlamad och svag . Det finns alltid en risk att barnet från den iakttagelsen drar slutsatsen att det måste klara sig självt, inte belasta sina föräldrar med onödigt klagande utan istället beskydda dem . Rollerna blir ombytta .

Våldtagna kvinnor kan inte skydda sig själva eller sitt barn, som bevittnar det som händer modern . Barnet är skräckslaget, skriker, gråter och klänger sig fast vid modern när det hela är över . Modern å sin sida är tystad av skräck och därefter upp-fylld av skamkänslor och äckel mot sig själv . När händelsen utlöser en flykt med-för det ytterligare umbäranden . Väl framme i trygghet kan mödrarna inte ta till sig sitt barn, än mindre svara på barnets känslomässiga behov . Barnet påminner om det hemska som skett och närheten till barnet väcker obehag .

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, splittrar minnen och stör koncentratio-nen . Chocktillstånd och känslor av skam och skuld kan förlama förmågan att slå tillbaka eller att fly för att söka skydd . Banden till andra människor förändras, även till det egna barnet . Liknande känslor sköljer genom barnet när föräldern inte kan skydda och trösta .

Traumatiserade mammor minns ofta inte om de har gett sitt barn mat, och de kan sova bort stora delar av dygnet för att slippa från sina minnen . Mamman kan vara helt upptagen av att tala om händelser av våld och utsatthet när barnet hör på . Våldet finns då dagligen i barnets närhet i form av ständiga påminnelser och berät-telser . Barnet får svårt att återhämta sig när det inte kan gå till mamman för att få hjälp . Det kan leda till att barnet i stor utsträckning får klara sig själv, eller motsat-sen, klänger på sin mamma oförmögen att släppa taget . Barnets sökande efter när-het triggar förälderns egna traumarelaterade reaktioner .

9 . Bowlby J . Attachment and Loss. 1962, London .


Flickan i väntrummet förflyttar sig runt och tycks planlöst undersöka omgivningen. Inget väcker hennes intresse. Om och om igen tar hon vägen förbi sin mamma som sitter i soffan. Flickan klänger sig om hennes hals och ber henne om olika saker. Flickan tillta-lar mamman med en gnällig otillfredsställd röst, eller är hård och bestämmande. ”Jag vill att du gör det för mig!” Hon stampar med foten för att understryka innebörden av det hon säger. Mamman suckar och ger uttryck av missnöje med att inte kunna till-fredsställa sin dotter. ”Vi når varandra inte längre”, förklarar mamman senare. ”Hon är aggressiv när jag säger något till henne, medan hon vissa nätter gråter otröstligt och klänger sig fast vid mig. Jag orkar inte med henne. När jag tänker så väcks starka skuldkänslor i mig och jag måste ge min flicka något som kompenserar det. Jag gör det hon ber mig om även om det känns fel”.

Det omedvetna negativa samarbetet mellan barnet och föräldern förändrar rela-tionsmönstret mellan dem . Den trygga varma famn som barnet kunde söka tröst i finns inte kvar . Den har ersatts av en avvisande och hård mamma med flack-ande blick och hårda händer .

Chockade och traumatiserade föräldrar kan inte skydda sina barn . De behöver hjälp av personer som inte är drabbade . Först då kan de börja fungera som föräldrar igen . Tyvärr dröjer ofta omhändertagandet eller uteblir helt . Som i så många situ-ationer omges den brutna relationen av omedvetenhet och förnekande . Både bar-net och föräldern förblindas av sina känslor och vägen tillbaka till det ursprungliga anknytningsmönstret beträds inte . Den livgivande anknytningen mellan barn och föräldrar riskerar att förbli desorganiserad . Tyvärr kan det forma barnets anknyt-ningsmönster i relationer framöver i livet .

de apatiska barnens börda

Ungefär vid samma tidpunkt som tsunamin bröt fram i Asien upptäcktes sym-tom hos flyktingbarn som inte iakttagits tidigare i Sverige . Barnen reagerade med våldsamt avvisande och skräck för omvärlden och sjönk sedan ned i ett koma-liknande tillstånd . De slutade tala, äta och röra sig, de kissade i sängen och för-blev i det tillståndet under mycket lång tid . Deras tillstånd beskrevs som apa-tiskt och därför kallades barnen ”de apatiska” . Rädda Barnen behandlade barnen och deras föräldrar och skrev en rapport tillsammans med Karolinska Institutet med titeln Bördan de kom med 10 . Den forskning som genomförts på 33 av barnen

10 . Godani, G ., Bodegård, G ., Rydelius, P-A . (2008) . Bördan de kom med. Rapport från forskningsprojketet: Barn i asylprocessen som utvecklade uppgivenhetssymtom i Sverige. Rädda Barnen och Karolinska Institutet .


visar att både barn och föräldrar exponerats för upprepade svåra händelser innan de flydde till Sverige . I flera fall var barnet vittne till våldtäkt på sin mor . I andra fall hade både barnet och föräldern samtidigt utsatts för våldtäkt eller annat våld .

Fynden tyder på att både barnet och föräldern var traumatiserade och visade symtom på PTSD redan när de kom till landet, men fick ingen behandling med anledning av detta . Det kunde ha gått lång tid från de skräckfulla händelserna till att familjen blivit omhändertagen i trygghet . I flera fall hade tryggheten aldrig infunnit sig . I rapporten framgår det tydligt att barnets symtomutveckling är relaterad till mammans traumatisering och sviktande omsorgsförmåga . Familjerna hade belas-tats med flera traumatiserande händelser under lång tid .

Följande reslutat framkom i studien av de 33 svårast sjuka barnen i Stockholms-området:

Barn insjuknar snabbare i posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, när:

• Modern är exponerad för dödande• Barnet har bevittnat våld mot föräldern• Händelsen riktades direkt mot barnet; hot, våld, dödande, sexuellt våld etc .

Av resultatet framgick dessutom att barnets sondmatningstid, vilket innebär att man förlorar sin egen förmåga att svälja föda, blir förlängd när:

• Modern har utsatts för våld• Barnets har utsatts för våld vid händelsen, eller uppfattat händelsen som

livsfarlig .

Forskningen visar att föräldrarna till ”de apatiska barnen” har känt hjälplös-het och hopplöshet i sina liv och inför framtiden . Barnen har inte kunnat finna trygghet och skydd hos föräldrarna, utan istället mötts av hopplöshet och för-tvivlan . I ett barns värld finns det inget hopp när deras av behov av omhänder-tagande och skydd avvisas . I den situationen finns bara döden, eller ett tillstånd som närmast påminner om det, nämligen apati och total utestängning av alla intryck från omvärlden .

Fynden i forskningen visar hur viktigt det är att det snabbt görs korrekta bedöm-ningar av flyktingars hälsotillstånd när de kommer till landet . Störd anknytning kan vara svår att diagnostisera och svår för föräldrar att tala om . Trots svårigheten måste tidigt bemötande av föräldrar till små barn innehålla samtal om anknytningspro-blematik . Om vi vänder bort ansiktet och inte ser problemet kan det få livslånga konsekvenser för barnet .


tecken på traumatisering och bruten anknytning

Det kan vara svårt att förstå traumatiserade flyktingars beteendemönster, då de ofta uppfattar all form av närhet och kontakt som skrämmande . Vid första mötet med en familj på flykt är det omöjligt att bedöma relationen mellan familjemed-lemmarna . Bedömning tar tid och familjen måste först få ordna sitt liv efter flykten . Först när tystnaden, lugnet och stillheten infinner sig kan känslorna få utrymme . Mitt i katastrofen kan människor inte känna sorg eller liknande kris-reaktioner . Väl i säkerhet går det att ta in det som inträffat . I den finske forska-ren Punamäkis forskning i Palestina11 uttrycker kvinnorna det på följande sätt: ”Mitt i kriget går det inte att sörja, eller utelämna sig till sina känslor. Det handlar om att överleva för dagen”.

Den professionelle betraktaren letar efter tecken som läggs samman till förstå-else av ett barns avvikande beteende . Sammanlagda tecken leder till en tolkning och förståelse och åtgärd . Det är viktigt att uppmärksamma tecken hos vuxna som kan tyda på krisreaktion . Förvirring och psykosliknande reaktioner kan hota både föräldern och barnet och vi måste ingripa . Oro, skräck, koncentrationssvårigheter och undvikande av främmande personer och miljöer är vanliga reaktioner på trau-matisering och anknytningen till barnet är i fara . Trötthet skild från ansträngning och som inte avtar kan vara tecken på depression som behöver behandlas .

Barns uttryck för traumatisering kan innehålla funktionsbortfall som skiljer sig från de vuxnas . Barn kan försvinna i bakgrunden och göra sig osynliga och tysta som möss . Alla barn förlorar någon form av funktion när de utsätts för skräckfyllda händelser även om det inte behöver gå så långt att de blir apatiska . Reaktionen är ett försvar som kan liknas vid ”freezing” som kan uppstå vid angrepp . Barnen är rädda för allt och alla, då de saknar förmåga att skydda sig och ingen annan kan göra det i deras ställe . Barn kan även vända rädslan i sin motsats och gå till angrepp . Kom-pisarna flyr och tar skydd och relationerna ruineras . Ilskan riskerar att öka och spi-ralen av tillkortakommanden snurrar vidare .

Barnens beteende kan misstolkas och uppfattas som ett kulturuttryck eller brist i uppfostran . De kan till exempel vara hyperaktiva, oförmögna att leka och för-störa, bråka och slåss . Samtliga symtom är kända som posttraumatiskt stressyn-drom hos små barn .

Ibland kan barn i vissa situationer upprepa beteendemönster som tyder på skräck eller undvikande utan att det finns något hot mot barnet just då . Kroppsspråk och reaktionsmönster gestaltar då en farofylld situation som inträffade innan barnet

11 . Punamäki-Gitai, Raija-Leena, Natural Healing Processes and Experienses of Political violence, 1990 .


hade förmåga att verbalisera det som hände . Barnet behåller minnet av händelsen men kan inte uttrycka det på annat sätt än genom att upprepa reaktionen . Det blir begripligt först när föräldern kan sätta samman reaktionen med en verklig händelse .


Mottagande i förskolan

Inskolning av nya barn ingår i förskolans vardag, och barnets ålder och anknyt-ningsmönster avgör hur inskolningen genomförs . Lärarna vet hur små barn fung-erar och vilka behov de har . Tryggheten finns inbyggd i yrkesrollen .

Svenskars inställning till förskolan bygger på decennier av förtroende och res-pekt . Däremot är förskolan främmande för många invandrande föräldrar . Hemma hjälper släktingar eller nära familjemedlemmar till med att ta hand om småbarnen när föräldrarna är upptagna .

Nyanlända flyktingföräldrar ska, liksom alla vuxna flyktingar, antingen delta i SFI eller arbeta . Utan prestation krymper den ekonomiska ersättningen till ett minimum, det går inte att neka . Följden av detta är att barnen behöver omsorg dagtid när föräldrarna är upptagna av studier . Det behöver inte vara negativt för någon, men det kräver känslighet för barn och föräldrar som ska separeras och samtidigt integreras i olika verksamheter . Landsmän byter erfarenheter om det nya samhället och olika institutioner, så även om förskolan . Informationen kan bygga eller rasera förtroendet beroende på det som överförs i samtalen .

Det krävs något extra i de familjer där det finns misstankar om att barn och för-älder kan vara traumatiserade . Därför är det viktigt att vi vågar fråga . I första hand bör frågorna ställas till föräldern när barnet inte hör på och syfta till att få en bild av familjens aktuella situation men också vad som har hänt innan de kom till Sverige . Berättelser om separationer och uttryck för sorg, oro, längtan och skräck är ledtrå-dar i förståelsen för familjens sårbarhet . Samtidigt beskriver föräldern relationen när de presenterar sitt barn . En förälder kan sprida oro i samtalet genom att klaga på sitt barn, eller undvika att tala om det . Det är dock vanligt att föräldrar presenterar sitt barn i positiva termer, inlindat i trygghet och lugn . Då krävs inget extra i mottagan-det, relationen är oförstörd .12

Nu dör jag.

Det var en känsla Maral aldrig känt förut. Samtidigt kunde hon inte vara mer säker. Hon skulle verkligen dö. Allt runt omkring henne blev svart, hon fick svårt att andas och hennes ben skakade.

Trots att paniken pulserade i hennes smala och späda kropp, lyckades hon fortsätta att fixera blicken mot det som bara låg några meter bort vid gungställningen.

Bomben.

12 . Metod utarbetad i samarbete med personal vid projekt Svea, Södertälje . Se även sid 4 .


Hon hade sett bomber många gånger tidigare under sitt sjuåriga liv. De hade varit i olika skepnader, men dess effekter alltid lika brutala. Flera av hennes vänner där hon tidigare bodde hade fått känna på bomber och dess effekter. Maral hade däremot all-tid varit vaksam och skulle aldrig någonsin gå utanför dörren om något okänt låg på gatan utanför hennes hem.

I det nya, trygga landet hade Maral fått höra att bomber inte fanns. Hon hade nästan blivit övertygad, men när hon nu såg vad som bara ett tiotal meter låg framför henne på marken insåg hon hur fel hon hade haft. Och hon som inte ens hade velat gå ut, men trots att hon bönat och bett om att få vara kvar inne hade hennes förskollärare sagt att ”alla barn måste ut för att få frisk luft”.

Maral gav upp, hennes kropp lydde inte längre och med en djup suck och tårfyllda ögon sjönk hon ihop i en liten hög på marken. Snart kommer den öronbedövade smäl-len som gör att allt tar slut.

”Men kära lilla Maral, vad gör du, nu blir ju din jacka alldeles smutsig!”, utropade hen-nes förskollärare och drog med ett bestämt grepp upp henne på fötterna. Sedan gick hon fram till gungorna på lekplatsen och plockade upp en läskburk som någon förbi-passerande måste ha slängt där.

”Att det ska vara så svårt att plockade upp efter sig”, muttrade Marals förskollärare för sig själv och tog upp läskburken för att sedan lägga ner den i den blåa sopsäcken innanför ytterdörren där pantburkarna förvarades i väntan på att returneras.

Ett litet barn kan ha mängder med traumatiska minnen med sig i bagaget . De har hamnat mitt i en skottlossning, hört bomber slå ner i sin hemstad, sett kvinnor blivit våldtagna och män bli torterade . Sett människor sprängas i bitar av hem-magjorda bomber . Minnen från olika händelser finns med barnet i förskolan och då kan en tom läskburk på marken associeras med något livsfarligt .

Våga fråga

När föräldrar beskriver sitt barn framkommer ytterligare ledtrådar om deras bak-grund . Lyssna efter förlorade funktioner, sömnproblem och förändrat beteende i relationen, om barnet drar sig undan, eller är klängig och kräver ständig kropps-kontakt . Ställ konkreta frågor, det är lätt att missförstå annars . Föräldrar vill helst att deras barn är oskadda . Trots mycket svåra upplevelser kan de ha svårt att koppla samman barnets reaktioner idag med upplevelser i hemlandet . Våga därför fråga om detaljer i eventuella påfrestande händelser som barnet och föräldern har gemensamt . Det finns ingen anledning till oro över att frågorna ska ställa till skada . Svaret är fritt och fungerar som en ledtråd som kan användas för ökad förståelse .


Ibland kan svaret vara undvikande eller helt utebli och då måste man acceptera det . Samtalet ska vara förtroendefullt och utan tvång . Detta är särskilt viktigt med tanke på att föräldern står i beroendeställning till personalen på förskolan, och kan vara osäker på vad som är tillåtet och inte .

Försök utforska förälderns anknytning till barnet . Har föräldern märkt någon förändring i relationen till barnet, och om så har skett, hur har de tolkat det? Det handlar inte om olydnad, det är lätt att tolka barnets beteende på fel sätt . Tecken på förändring kan vara att föräldern har svårt att vara från sitt barn, håller det hårt i famnen och inte vågar släppa det . Det kan fungera som tröst för föräldern, men också för barnet . Lyssna efter känslor av skuld och skam mot barnet och vad det är som väcker känslorna . Förändringar i anknytningsmönstret sker ofta omedvetet, det smyger sig in mellan barnet och föräldern steg för steg . Föräldern behöver få hjälp med att se vad som sker och bli lugnad av att det går att reparera .

På dagis gråter Ivan när gruppen samlas i entrén för att klä på sig och gå ut. Rum-met är fullt av barn som nyfiket pillar på tvättmaskinen, knuffar varandra eller för-söker få på sig sina skor på egen hand. Lisa måste byta blöjan som är våt. Ivan står ensam kvar och gråter. Han är rädd för det som är ute, han är rädd för andra barn, han går undan och gömmer sig när vuxna som han inte känner kommer till hans dagis. När han inte gråter står han orörlig mitt på golvet och ser sig omkring. Tar inga initi-ativ, greppar inga leksaker och närmar sig inte andra barn som leker. Han är utanför sin grupp och gör inga försök att lära känna dem. Ivan är 4 år och han är den som sist togs in på hans dagis. Han pratar inte samma språk som de vuxna och miljön är ny och främmande för honom. Mamma har lämnat honom ensam på dagis, förvis-sad om att han skulle klara sig bra på egen hand. Hon orkar inte känna efter hur det känns att lämna honom. Hon orkar inte ens känna efter hur hon själv mår. Ibland är belastningen för stor och Ivan kräver mycket uppmärksamhet som hon inte har. Förr lekte han för sig själv och då kunde hon syssla med annat och inte vara så bunden som nu. Han ska alltid sitta i knäet, eller hålla henne i kjolen. Hans ständiga närvaro gör henne galen. Hon blir helt låst och ibland vill hon bara skrika rakt ut, att hon vill vara i fred. I samma stund får hon skuldkänslor, ”Tänk om hon inte älskar honom!” Allt är rörigt och hon orkar inte.

Ivan tystnar och låter någon hjälpa honom med skor och overallen. Han har gett upp. Måste följa med de andra för han vågar inte vara ensam kvar. Ute är allt stort och farligt och han följer gruppens färd mot skogen. Det är kallt och han vet inte var han är på väg. Han hittar inte tillbaka.


Ivan gråter ofta för sig själv. Ibland verkar det vara gråt utan anledning. Personalen på förskolan har diskuterat vad orsaken kan vara. Han är svår att förstå sig på och mycket svår att tillfredsställa.

Ivans mamma hämtar och lämnar honom på förskolan. ”Hon verkar så hård”, kom-menterar någon när de pratar om Ivan. ”Tvingar på honom kläderna och utan att de talar med varandra spänner hon fast honom hårt i vagnen”. Samtalen om Ivan och hans mamma fortgår, men leder inte till klarhet. Det är något som inte stämmer, men det är svårt att säga om felet ligger hos Ivan som är rädd och feg, eller att mamman är för känslokall. ”Det kanske är något med kulturen?”

Ibland räcker det med samtal om anknytningsmönster, men när det inte leder till förändring måste vi ingripa . Planera tillsammans med barnet och föräldern vad ni vill hjälpa dem med . Lugna för oro och självanklagelser som är negativt och kan stoppa processen . Skapa istället trygghet och visa att det är du som är ansva-rig för att det går rätt till . Träna föräldern och barnet att vara nära varandra, eller att skapa naturligt avstånd . Ett klängigt barn behöver separeras, medan det barn som springer iväg från föräldern behöver komma nära . Hjälp dem att stå ut med känslorna som väcks . Sätt ord på det som sker . Hjälp föräldern att titta sitt barn i ögonen när de talar med varandra, eller lyssna när barnet försöker säga något . Stimulera barnets lek när föräldern tittar på och uppmuntra dem att leka tillsam-mans . Ge stöd och uppskattning . Det behövs alltid, mer än vi anar . Samtala om kärlek och hur vi visar det för varandra och hur barnet uttrycker sina känslor .

Tala om mat, sömnbehov, regler och behovet av vanor . Förklara upprepningens betydelse och tala hur barnet reagerar vid förändringar . Diskutera uppfostringsme-toder och nya tankar om föräldern uttrycker behov av hjälp . Gör föräldern upp-märksam på att barn påverkas av familjens livssituation . Föräldrarna är iakttagna och bevakade av små barns ögon, men som inte kan tolka det de ser på samma sätt som vuxna .

”Först när man vet bakgrunden kan man förstå varför hon reagerade på det sätt hon gjorde mot sina barn.

Hur mycket kan man egentligen begära av mamman när man har vetskap om hennes bakgrund och livssituation?”


när banden återskapas – pedagogik som helar

När allt nytt är främmande och farligt behövs något extra för att våga . Oskyd-dade små barn har svårt att värja sig när omvärlden okänsligt trycker sig på dem . De saknar språk att uttrycka sitt dilemma . Barn förs vid handen av vuxna till nya sammanhang och främmande vuxna, ibland har de inte fått förbereda sig på vad som ska hända . Ingen har berättat, eller så förstår barnet inte det som sagts . Påfrestningen kan bli för stark och då uttrycker barnet det på sitt sätt . Förhopp-ningsvis vet förskolepersonalen redan en del om det nya barnet och kan därför anpassa inskolningen efter vad de vet om barnets behov .

Ett skräckslaget barn kan förmodligen inte skiljas från sin mamma . Det behö-ver längre tid än andra barn att vänja sig . Även mamman som inte kan lämna sitt barn behöver gott om tid för att kunna lita på personalen . Bristen på tillit hänger samman med en skräck som lever sitt eget liv och påverkar förmågan att bedöma omvärlden . Den egna inre upplevelsen av omvärlden är starkare och tilldöms mer trovärdighet än verkligheten . Barnet skyddar sig mot hot och fara tolkas in i varje ny situation . Uppfattar barnet situationen allt för överväldigande infinner sig inte nyfikenheten och lusten att utforska, utan barnet ryggar tillbaka och drar sig undan .

Tor kommer på besök i behandlingsrummet där han varit många gånger tidigare, men varje gång tycks vara lika svår som första besöket. Han ställer sig mitt på golvet och tittar sig försiktigt omkring. Roterar sin 4-åriga kropp runt i halvcirkel för att se fram och bak. Han blir stående på samma sätt, utan minsta antydan till att vilja gå nära leksakerna och undersöka dem. När jag uppmuntrar honom sker inget. Han tittar på mig med stora ögon och med en blick som tycks dölja stress och osäkerhet. Jag låter honom stå kvar och undersöka rummet. Mamman pratar mycket och är egentligen inte uppmärksam på vad som sker. Jag tystar henne för att få möjlighet att hålla kontakten med Tor. Utan hjälp kommer han förmodligen att stanna på sin plats mitt på golvet, omgiven av leksaker och spännande skrymslen. Jag tar honom i handen och vi sätter oss vid bordet och jag öppnar lådan med träklotsar. Han vågar inte ta dem, men iakt-tar mig nu med viss nyfikenhet. Jag bygger ett högt torn och jag ber honom hjälpa mig. Han börjar med att ta en klots i handen och känna på den, men visar inga tecken på att vilja bygga på mitt torn. Lägger tillbaka den och tar en ny. Efter en stund tittar han på sin mamma och ser ut att behöva hennes närhet en stund. Han sitter hos henne och jag visar honom byggklotsarna. Nu sitter han tryggare och vågar titta och hålla i en klots. Leken kan pågå en hel timme och upprepas flera gånger över tid. Tor vågar inte ta initiativet till egen lek. Han orkar bara titta på än så länge.


Vi upprepar vår lek varje gång vi träffas och med tiden förkortas låsningen och han börjar bygga torn med träklotsar, som han sedan vågar rasa. Tor behövde känna sig trygg för att våga undersöka leksakerna och han blir med tiden säkrare på mig och på rummet, först då vågar han ta initiativ. Om vi ändrar om i rummet, eller det blir uppe-håll mellan gångerna vi träffas, får vi backa tillbaka och närma oss leken med försik-tighet. Träklotsarna förblir hans favoriter, som han alltid återkommer till och leker med när han behöver bygga mod.

Trygghet kan byggas med hjälp av tid och rum som återkommer på likartat sätt varje dag förutsatt att inget nytt skrämmande inträffar . Det finns inte utrymme för förändringar i den skräckslagnes sinne och om det sker, kan nyvunna framsteg i närmandet till det främmande ta ett kliv tillbaka och vi får börja om . Ungdo-mar har till skillnad från små barn möjlighet att utebli när de ska besöka en plats de inte känner till . Det är lättare att ta en anmärkning för skolk, än att utsättas för okända och skrämmande platser .

Fasta rutiner och upprepningar av aktiviteter tillhör det normala i förskolan och skolan, men ibland sker det med okänslig självklarhet om vad som är ”bra” för alla barn . Det finns förskolor där det inte finns utrymme för det enskilda barnet att närma sig aktiviteten på sitt eget sätt . När barnen bryter reglerna så uppstår lätt irritation och skulden blir barnets . Men det handlar inte om olydnad, eller kultu-rella skillnader i förmåga till lek och närmande . Barnet är skräckslaget och behöver hjälp med att återupprätta trygghet och tillit till världen .

Skräck kan också dölja sig bakom motsatta beteenden hos barn, nämligen barn som far runt i förskolan och saboterar för andra . Ingen vill leka med ett barn som inte kan reglerna och barnet har inte kapacitet att lära sig dem när det inte kan stanna upp .

Det är viktigt att man gör samma sak varje dag. Stanna så mycket som möjligt i samma utrymmen. Överraska inte barnen.


”nu är jag frisk”

En pojke i början av skolåldern får under en längre tid hjälp med att ta hand om minnen efter upprepade händelser som han och hans familj utsattes för i hemlan-det, innan våldet kulminerade och familjen tvingades fly . Pojken plågade sig ige-nom sina minnen och blev starkare och friare hemma och i skolan . Det blev svårt att bestämma nya tider med honom, då han blev alltmer upptagen av aktiviteter med kompisarna . Vi hade kommit till en punkt då behandlingen kunde avslu-tas . Jag frågar honom om vi skulle skiljas åt och om han var frisk nu . ”Ja, det är jag, svarade pojken, ”Jag får spela fotboll nu!” Svaret pojken gav mig var tydligt och klart . Han hade kompisar, han lekte och bra relationer i familjen . Han hade tagit sig genom alla känslor som våldet väckt i honom och var fri .

Detta exempel beskriver hur barns tillfrisknande kan se ut . Faran har blåst över och barnen kan fortsätta sina liv . Signalerna från barnet ska vara att de har förmåga att leka, på egen hand och tillsammans med andra barn, att de får och ger kärlek till någon annan och att de lär sig nya saker i nyfiket undersökande av omvärlden . Barn säger aldrig att de mår bra och vi kan blåsa faran över . De visar oss i sitt sätt att umgås .

Leken brukar benämnas som barnets viktigaste helande process . Den som gestal-tar händelser och svåra känslor som måste bearbetas av barnet självt . I svåra kristill-stånd och våldsamma, livsfarliga situationer upphör barnets lek tills tryggheten åter infunnit sig . Det är viktigt att iaktta barnets lekmönster och hjälpa det att hitta till-baka till det lugn som krävs för att de återigen ska kunna leka .

Barnet använder drömmar på samma sätt som vuxna . Under natten dröm-mer barnet och omedvetna och svårhanterade känslor smälts ner till hanterbarhet . Sömn som tillåter drömmar, som inte är mardrömmar, behöver skyddas . I orosti-der sover vi inte bra . Ångest och oro håller igång hjärnan och sömnen uteblir, eller blir störd . Liksom leken behöver sömnen skyddas för att den ska få avsedd effekt .

På samma sätt behöver sorgen få sitt utrymme i lugn och ro . Om det är för far-ligt och otryggt i barnets liv får sorgen ingen chans att leva ut . Våra livsviktiga funk-tioner kräver trygghet, lugn och tid för att få fäste i oss . Utan dessa förutsättningar förblir vi ofria, barn såväl som vuxna, och minnen görs sig påminda och smärtar oss när som helst och utan förvarning . Livet styrs då av undvikande av obehagliga minnen och känslor, som inte lagts till ro .


Sammanfattning och rekommendationer

Den här rapporten har tagit upp:

• Hurmanhanterarmötetmellanbarnochföräldrarsomsökerhjälp.• Hurmanskaageramotmänniskorsomstårvid”denviktigadörrenini

Sverige”, och hur man kan förbättra bemötandet för flyktingar som anländer .• Huranknytningsmönstretmellanbarnochföräldraräruppbyggt,hurdetkan

förstöras och framförallt hur man ska arbeta för att det ska återskapas .

I mångt och mycket är dessa frågeställningar tätt sammanbundna, och det finns inte några definitiva svar på vad som är rätt och fel . Denna rapport presenterar en väg att gå som vi vet fungerar utifrån Rädda Barnens mångåriga erfarenhet, men det finns säkert andra sätt .

När nyanlända barn kommer från krigshärjade länder behöver de lång tid på sig för att kunna börja fungera någorlunda normalt igen . Ge dem den tiden . Den process där barnet börjar se sin omgivning och känna sig delaktig i den utan att bli rädd kan ta många år . Då gäller det för anhöriga, lärare och annan personal i bar-nets närhet att ha tålamod . Även föräldrar som flytt till Sverige från krigsdrabbade områden har ofta en mycket tung mantel att axla . De ska agera trygga föräldrar, sköta sina barn och ta hand om alla normala vardagssysslor samtidigt som de inte kan språket, inte vet hur samhället fungerar och kanske inte känner till alla sociala koder . Människor som befinner sig i stress kan ställa frågor om och om igen och det viktigaste och bästa man kan göra att fortsätta besvara dem . Det bästa stöd vi kan ge är att ha tålamod, ge dem tid och inge förtroende .

Samspelet mellan barn och föräldrar blir annorlunda när båda är traumatiserade, en vanlig företeelse hos flyktingfamiljer som anländer till Sverige . Barnet söker sig mot sina föräldrar, som inte kan, eller orkar, ge dem skydd och tröst . Det är vik-tigt att dessa familjer får hjälp så snabbt som möjligt . Även asylsökande måste få all tänkbar hjälp i ett tidigt stadium för att på så sätt minska de traumatiska effekterna .

Ju snabbare barn och föräldrarna får hjälp att bearbeta sin sorg, sina känslor och sin relation, desto mindre skada tar anknytningen .

Förskolan måste möta nyanlända flyktingbarn på ett lyhört och flexibelt sätt. Varenda burk på lekplatsen kan vara en tänkbar bomb. Många barn vill inte gå i skogen, för i hemlandet associeras det med något enormt farligt.

Rädda Barnen107 88 StockholmTelefon: 08-698 90 [email protected], www.rb.sePlus/bankgiro 90 2003-3

När banden bryts - Resource Centre · • När banden bryts, om förskolans bemötande av barn,...

Documents

Transcript of När banden bryts - Resource Centre · • När banden bryts, om förskolans bemötande av barn,...