MILITARISMEINOCH

FREDSFRÅGAN.

Övertryck ur Framtid.

Arvid Mörne

■^fcö

HELSINGFORS,J. SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG,

1908

MILITARISMEN OCH FREDS-FRÅGAN.

Referat vid Nylands svenska ungdoms-föreningars midvinterting i Borgå.

Militarismen utgör det starkastestödet för klassamhället. Militärenlyder under särskilda lagar i freds-tid och förtrampar saklöst alla la-gar i krigstid. Få kretsar stå såfrämmande för folkens liv och de-ras önskningar som de militära.Få kretsar förfäkta så hårdnackaten liten medborgargrupps egoisti-ska klassintresse gentemot massor-nas intressen.

Vi ha i vårt omedelbara grann-skap förträffliga bevis därpå. Dehögre ryska officerskretsarnas livoch åskådningssätt ha vi fått ettbegrepp om under Bobrikoffs, Obo-lenskis, Kaigorodoffs och Rheinbottsregemente. Dels förbruka dessa

1:0 sin lön som krigsminister;

med 144,000 rubel om året;

kretsar i form av orimliga löner,dels försnilla de miljoner och återmiljoner av folkets pangar. Sam-tidigt dör ryska bonden i hungers-nöd, icke för att Rysslands jordskulle sakna möjligheter att ge ho-nom utkomst utan för att den ägsav den härskande byråkratin ocharistokratin. Av de summor, somkriget kostade Rysslands hungrandefolk, uppslukades en icke obetydligdel av de högre och högsta office-rarne. Dessa herrar deltogo sålitet som möjligt i striderna. Debodde i sina salongsvagnar. Krigetvar för dem ett enda fortsatt cham-pagnekalas. Deras huvudsysselsätt-ning var hasardspel. Huru mångamiljoner rubel av ryska krigskas-san som härvid spelades bort tordealdrig bli utrett. En föreställningom beloppen får man vid genomlä-sandet av Verner Humbles uppsatsi Finsk Tidskrifts januarihäfte: „Ry-ska efterräkningar från Östasien."Enligt samma uppsats uppbar över-befälhavaren Kuropatkin, som känten av Finlands häns3mslösaste fien-der, följande :

2:0 sin lön som överbefälhavare

3:o en betydande summa, sanno-likt lika mycket, i representa-tionsmedel;4:0 furagepängar lör flera tiotalhästar, av vilka han ägde kanskeen bråkdel, m. m.Det är ju möjligt att militaris-

men röjer en högre grad av för-vildning hos sina bärare i Rysslandän i andra länder. Men man måför ingen del tro, att skillnaden mel-lan de ryska och de tyska, österriki-ska, italienska, franska eller engel-ska förhållandena vore så himmels-vid. Numera får man ofta läsa itidningarna avslöjanden, som visa,huru officerarne trampa sina under-ordnades människovärde under föt-terna „Soldatmisshandeln i tyska el-lerfranska armén" se där en rätt van-lig notisrubrik! Officerarne betraktasig som en privilegierad samhälls-klass, som står över de borgerligalagarna. De uppfostras i detta be-traktelsesätt i officersskolorna ochde tillämpa det i livet. 1 Tysklandha åtskilliga våldsgärningar, be-gångna av officerare mot civilamedborgare, kommit till offentlig-heten under de senaste åren. Fal-let Dreyfus i Frankrike var ej häl-ler någon enastående händelse.

Tack vare Zolas uppträdande drogdet till sig hela världens blickar.Det lärde nationernas tänkandeelement att inse, att den militärakårandan är en dödsfiende ickeblott till den demokratiska sam-hällsordningen utan till varje rätts-ordning.

Den stående militären blir på tväolika sätt ekonomiskt betungandeför folken. Indirekt genom att ar-betskraft rycks bort från de fred-liga värven. Direkt genom de ut-gifter den medför. Armé- och flott-budgeternaöverstiga mångfalt skol-budgeterna.

I de europeiska staterna utbe-talas för arméer och flottor i freds-tid årligen följande:

För arméerna: 4,130 miljonerriksmark (1 riksm. = 1:25)eller/5%av alla statsutgifter.

For flottorna: 1,820 miljoner riks-mark eller 6,6'% ' dV al ' a utgifter.

Summa 21,6°/0 av alla utgifter.Bör bildningsväsendet utbetalas

1,540 miljoner riksmark eller 5,0"%av alla statsutgifter.

Militarismens ekonomiska ochsociala väckningar framträda ickeklara för folken. Regeringarna ochde kretsar, som stå dem närmast,förstå att med lögner och halvsan-ningar vilseleda massorna. Dessaskulle energiskt motarbeta milita-rismen, om de blott förstode attbevaka sina egna livsintressen. Deskulle förklara militarismen krigoch använda alla de kampmedel,som stå dem till buds. De skulleangripa militarismen inom folkre-presentationerna, genom massde-monstrationer, genom allmän väg-ran att göra krigstjänst och all-män vägran att genom skatter bi-draga till militärens upprätthål-lande. Men de göra föga eller in-tet av allt detta. De böja sig öd-mjukt och villigt under militaris-raens ok.

Vill man bekämpa militarismen,måste man lära känna de medel,med vilka folkens massor vilsele-das. De utgöras framför allt avvissa till orubbliga sanningar upp-höjda tänkesätt, som genom skolan,kyrkan, tidningarna, skönlitteratu-ren, teatern och på många andra

vägar bibringas folken. Dessa tän-kesätt iklädas vackra, skimrandeord, ord, som visserligen ägtett ideellt innehåll, men som i mi-litarismens tjänst bli tomma bländ-verk.

Ett sådant ord är ordet foster-land. Folken skola väpna sig tilltänderna för att försvara vart ochett sitt »fosterland."

Nu äro visserligen de fosterlandkrigen skapat av en något egendom-lig beskaffenhet. Det heliga ryska fo-sterlandet innesluter en mängd olikanationaliteter, som ha ingenting an-nat gemensamt än att de alla pinas tilldöds av de rådande förhållandena.Det ungerska fosterlandet liknarett spindelnät. Ungrarne själva ärospindeln. De andra nationaliteterna,som fastnat i nätet: slovaker, ru-tener, rumäner, serber, kroater,tyskar m. fl. äro sammantagnatalrikare än ungrarne. Men dessastå högt i konsten att suga mustenur främmande nationaliteter.

De ryska och ungerska fosterlan-den rymde vart sin härskande natio-nalitet, vars språk gav en viss prä-gel åt den brokiga tavlan. En så-dan saknas i Österrike. Detta fo-sterland hålls samman därigenom,

att dess medborgare under århund-raden vant sig att regeras av med-lemmar av släkten Habsburg. Nu-mera består sig Österrike bådekonstitution och allmän rösträtt tillsin andra kammare. Den habs-burgska kejsarn, som är inkarna-tionen av fosterlandet, har en rättringa betydelse för sina i ständigtkiv med varandra levande folk.Men han existerar i alla fall i kej-sarborgen i Wien. Han reser gärna.Byråkratin har följaktligen tillfäl-len att arrangera festmiddagar försin grånade monark, folket att hurra.Och österrikarne äga ett foster-land. Dess gränser skära minstsju nationaliteters bosättningsom-råden i klyv. För att kunna för-svara dem mot „fienden" (= stam-förvanter, vänner och fränder) bärösterrikarn militarismens tunga.

Det tyska fosterlandet omfattaren någorlunda sammanhängandehuvudmassa, men det skall ju ock-så vara polackars, danskars ochfranska elsassares fosterland! Dan-skarna tvingas in i tyska skolor,polackarne vill man just nu genomen tvångslag driva bort från denpolska jorden, och ändå skola dealla med sina liv försvara det tyskafosterlandet.

— lo —

jande tabell:Invånare i den Invånare i

kolonierna.härskande staten.

Portugal 5Tyska riket 60Belgien 7Nederländerna 5Frankrike 39

Så se många av de „fosterland" utsom bajonetterna hälla samman.På de senaste årtiondena ha bajo-netterna dock föga behövts för attdirekt försvara vare sig de värk-liga fosterlanden eller dem, som på-trugats miljoner av Europas befolk-ning. I stället ha de fått tjäna ettannat intresse — kolonialpolitiken.Europas regeringar ha under år-hundradenas lopp underlagt sig ettkolonialområde, som omfattar 51 °/,

av allt fastland på jorden. Dessbefolkning utgör 3 5 °/ 0 av jordenshela folkmängd. StorBritanniens ochFrankrikes kolonier rymma redanen större befolkning än hela Eu-ropa: 408 l /j miljon mot 403 miljo-ner. Förhållandet mellan folkmäng-den i några av de mest betydandekolonialstaterna och deras utom-europeiska kolonier framgår ur föl-

milj. 7 milj.milj. 12 V 2 m'lj-milj. 19 milj.milj. 38 milj.milj. 50 milj.

Stor Brittannien 41 '/2 milj. 358 l/2 milj.

— II —

Europas nationer, som i sina fo-sterlands namn av regeringarnahetsas mot de färgade raserna, haintet intresse av kolonialpolitiken.De vita folkens fosterland kunnaicke bli rikare och lyckligare genomatt de svarta, gula eller bruna fol-kens fosterland lämnas till pris åtåt de odjur i människoskepnad,regeringarna skicka över världsha-ven för att göra erövringar. Mengäller det ej att vinna nytt landför kristendomen och civilisationen?Den nakna verkligheten svarar:kristendomens och civilisationensutbredning äro två skyltar, avseddaatt bedraga dem, som låta sig be-draga. Med dem vilseleder manfolkopinionen i Europa. Om ej förrså efter de tyska kolonialskanda-lerna i Afrika borde alla, som viljase med öppna ögon, ha fått siktepå sanningen.*) Kolonialpolitikenhar störtat flertalet av jordens be-folkning, de färgade raserna, i ensådan avgrund av lidanden, att deteuropeiska proletariatets nöd synesringa och oväsentlig mot dennafond.

*) Se artikeln: Huru man civiliserat-negrer. Ett stycke tysk kulturhistoria avH. G. i Framtid ia juli 1907.

— 12 —

Vinsten av kolonialpolitiken till-faller Europas regeringar och Eu-ropas storindustri. Denna behöverkolonierna såsom avsättningsområ-den för sina produkter och för im-port av råvaror. Regeringarna be-tjäna den. Därtill ha de sina starkaskäl. Trupper, som ej behövas förattförsvara de europeiska fosterlan-den, skickas ut mot de färgade folken.Här blir ej fråga om något egentligtkrig. Ty de färgade folken ståvanligen i beväpningsviig långt ef-ter européerna. Fälttåget är en män-niskojakt, vars utgång på förhandär given. När det slutförts hissasinom det erövrade området denfrämmande flaggan, symbolen förlåt oss säga tyska, franska ellerholländska fosterlandet. Och nubli dessa folk, som man över enkam kallar ociviliserade, därför altde stå främmande för europeiskacivilisationen, i en mängd fall eu-ropéernas slavar. Slaveri och in-genting annat bör det system kal-las, som tvingar de infödda folkeni kolonierna till ett tvångsarbete,reglerat av europeiska regeringarnaeller av regeringsunderstödda bo-lag.

Vårt land har utan egen förskyl-

— 13 -

lan och värdighet tack vare sin li-tenhet undgått att deltaga i detstora bödelsvärket. Men för attändå vara med på ett hörn arbetarman på en del håll så mycket iv-rigare för hednamissionen. Attmissionärernas väg banas av ko-lolonialkrigen bekymrar en inte, ejhäller den lilla biomständighetenatt de färgade folken undanbedjasig den kristna kulturen. Att de-ras egen kultur ibland kan mätasig med vår och ibland överträffarden, att deras religion kan varalika djup och själfull som kristen-domen, också detta ter sig natur-ligtvis som obetydligheter. Så plan-terar man „missionens standar —

under pansarkolossernas järn".Man låter korsets fana följa örlogs-flaggorna åt. Sedan man nedmäjatdet främmande landets försvars-kraftiga manliga befolkning, predi-kar man fridens evangelium för demördades mödrar, hustrur ochbarn.

Sådan ter sig kolonialpolitikenvid en närmare granskning. Denblir möjlig tack vare milita-rismen. För det militaristiska sy-stemet bildar kolonialpolitiken enav de viktigaste förutsättningarna.

— 14 —

De två behöva varandra. Sammakretsar i samhällena, som hösta inde miljarder kolonialpolitiken in-bringar Europa, äro självfallet mi-litarismens hängivna anhängare.

Det fosterlandsbegrepp, som in-nefattar fientlighet mot andras fo-sterland och därför måste stöttasmed bajonetter, skadar de europei-ska folken själva. Det fosterlands-begrepp åter, som bringar folkenatt söka ära och vinningar i kolo-nialpolitiken, skadar hela människo-släktet. Så uppfattat som hos Ru-neberg i Vårt lands två sista stro-fer, har fosterlandsbegreppet ingen-ting förlorat av sitt berättigade; detär ännu friskt, levande, hänryckande.Det räcker blott ej till för vår tid.Folken må bevara den sunda kär-nan i det betraktelsesätt, som ingi-vits dem av 1800-talet, nationalis-mens århundrade! Men de måstekomma ur den falska, förblindadenationalismen. De måste upphöra

- is -

att alltid först fråga: „huru gagnavi bäst fosterlandet?" — England,Tyskland, Sverige eller Finland.Deras syn måste vidgas utöver denationella intressena och främst av-alla spörjsmål måste ställas detta :Huru gagna vi bäst mänskligheten?

Stateras gränser, dessa skapel-ser av militarismen, betyda ej såmycket, som vi genom en snedvri-den uppfostran lärts att tro. Urpolitisk synpunkt äro Finlands nu-varande gränser oss dyrbara. Menvad betyda de sist och slutligenkulturellt? Ha vi ej stora kultur-intressen gemensamma med sven-skarna i Sverige och borde vi ej ivårt kulturarbete indraga sven-skarna i Estland? Har ej Finlandsöstra gräns i århundraden skuritKarelen i två hälfter, och går ejdetta oaktat just nu en mäktig ka-relsk kulturrörelse genom bådefinska och ryska Karelen? Denpolitiska gränsen har blott äggatkarelames längtan att mötas i ge-mensamt arbete för karelsk kultur.

Dock utgör kulturgemenskapenmellan stamförvanter endast ettförsta steg framåt till den kultur-gemenskap, som binder alla natio-ner samman. När en sådan sam-

— i 6 -

känsla någon gång efter århundra-den bemäktigar sig folkens massor,upphöra måhända krigen. I vår tidhar den internationella arbetarrö-relsen givit människorna en varseldärom. Den har slagit bryggor mel-lan folken, fört samman vad år-hundradens krig och nationalistiskaupphetsningspolitik skiljt åt. Motuppfattningen, att man skall främjasitt land på bekostnad av andras,har socialdemokratin ställt sinalösenord: proletärer i alla land,förenen eder! Sedan franska re-volutionens lösen „frihet, jämlikhet,broderskap" flög kring världen, hainga ord så omgestaltat tänkesät-ten som dessa. Inga ord äro ihögre grad ett stridsrop mot mili-tarismen. Militarismen utmynnari kolonialpolitiken, de främmandevärldsdelarnas utplundring, social-demokratin i produktionsmedlenssocialisering. För varje år blir dettydligare att militarismen och so-cialdemokratin beteckna de tvådjupaste motsatserna i vår tidssamhälleliga liv och att den env.måste krossa den andra. Det ärlika klart att socialdemokratin drartill sig de egendomslösa massornasom att militarismen omhuldas av

- 17 —

det härskande fätalet med regent-familjerna och byråkratierna i spet-sen. Tack vare militarismeu hade kunnat förskaffa sig sina mil-joninkomster och få kanske myk-ket länge åtnjuta dem. ' JNiågongång jäser förbittringens bägareöver som t. ex. för tre veckor se-dan i Portugal. Men hur sällan!

Ännu andra vackra ord än ordetfosterland tar militarismen i sintjänst. T. ex. orden lag, laglighet,laglig ordning.

Nyss ville berlinerbefolkningendemonstrera mot de orimliga preus-siska rösträttsförhållandena. Detvar fråga om en lugn och fredligdemonstration. Massor av medbor-gare strömmade mot stadens cent-rum. De möttes av starka polis-kommandon. Det kom till samman-stötningar. En mängd sårade för-des till hospitalen. Den stora de-monstrationen kvästes i sin begyn-nelse.

Kunde då en världsstads befolk-ning icke rå med polisen ? Det kundeden, men bakom polisen stod mili-

— 18 —

tären. Denna militär, som tyskafolket själft bekostar, som till endel består av demonstranternasegna fäder, söner och bröder, denkan befallas att skjuta ned helafolkhopen i „den lagliga ordningens"namn.

Orden laglighet och laglig ord-ning användas alltså som slagordför att försvara hetsjakten mot re-geringarnas politiska motståndare.I Ryssland och Viborgs län häktarman för närvarande hederliga med-borgare massvis och släpar demutan laga rannsakning och dom tillfängelset, Sibirien eller galgen. Detsker i „den lagliga ordningens"namn.

Och den lagliga ordningen, somför medborgarn borde vara någotatt trygga sig till, är i dag ett, imorgon ett annat. Också i vårtsamhälle. Då den nuvarande poli-sen i Helsingfors anstränger sig attertappa våra moderna revolverhjäl-tar, de så mycket omskrivna rövar-ligorna, är ju detta en berättigadsträvan. Den nuvarande regimenspolis avsticker fördelaktigt frånBobrikoffs, som fullföljde motsattasyften. Man är färdig att finna desocialdemokratiska kretsarnas förbittring mot polisen obefogad.

Men en kväll avlossar en polis-konstapel i Helsingfors skott efteren karl av en obetydlig anledning.Konstapeln har varken moraliskeller juridisk rätt till denna skytte-övning på öppen gata. Dagen där-på avlider mannen och dråparn gårpå sitt pass, som om ingenting hänt.Någon tid efteråt befinns han varaförflyttad till tjänstgöring i enannan polissyssla, men för ingendel avsatt:

Jag förmodar, att både konsta-peln och lians chef anse, att drå-pet begicks i „den lagliga ordnin-gens" namn. Att här sticker framuppfattningen av polismakten ochmilitären såsom väktare av en lag-lighet, över vilken de själva äroupphöjda.

Militarismen äger en mäktigbundsförvant i statskyrkan. Präs-ten, som nedkallar frid på jorden,ber en stund därpå gud välsignakrigsmakten till lands och vatten.Samma regent, som genom ett kriguppoffrar tusen och hundratusenmänniskors liv och mångfalt flera

VIII

människors lycka, som låter depor-tera, arkebuseraoch hänga sitt landsbästa medborgare, han förklaras avstatskyrkan regera med Guds nåde.I denna statskyrkliga uppfattningsfåror så sedan journalister ochskalder, läroboksförfattare och lä-rare ut sin sådd. Icke blott i stor-staterna, militarismens egentligahemland, utan också i små stater.I Sverige hör det till goda tonen attblåsa i krigstrumpeten just i de hög-kyrkliga kretsarna. I Finland havi kanske nu kommit ifrån det. Menännu åren 1854 och 1855 sjöngode högkyrkligt anlagda bland våraskalder krigets, de finska vapnensoch Nikolai den förstes lov.

Om jag haft åtskilligt att sägaom militarismen, har jag så mycketmindre att säga om fredsrörelsen.Jag behöver naturligtvis ej skildraden „fredsrörelse", som åstadkom-mer ett fredspalats i Haag och sam-manför militärstaternas ombud tillkongresser, där det hålls tal omvärldsfreden, som om kanonernaaldrig dundrat i Mandschuriet, som

— 21 —

om franska och spanska regerin-garna aldrig bekrigat (= mördat) ennordafrikansk befolkning för attden gjort anspråk på sitt eget land.Åt den fredsrörelse åter, som tagitsig uttryck i fredsföreningar, freds-pris, en Tolstoys eller en Berta vonSuttners skriftställarskap, bör själv-fallet skänkas all aktning. Jag trorblott ej att man sålunda kommermålet så mycket närmare.

Vida mer betyda de politiska par-tier, som bekämpa militarismen.Deras värksamhet omskapar lång-samt men orubbligt begreppen. Denomsätter orden i handlingar.

Mest betyder kanske försvarsni-hilismen : agitationen i kasärnerna isyfte att förmå soldaterna att lämnakrigstjänsten och agitationen föruppbådssträjker. Sin största fram-gång synes rörelsen härtills ha rönti Frankrike. Dess franske ledareHervé visade i somras på socialde-mokratiska kongressen i Stuttgart,att han kan välja de rätta ordenför att framställa en sak, kring vil-ken millioner människor en dagskola samlas.

Den 2i februari 1908.

/"HELSINGIN""l YLIOPISTONVKIRJASTOx