FÖRINTELSENS HISTORIA

Det kalla kriget samt Europas trauma resulterade i att den allmänna opinionen och historikerna ignorerade förintelsen ända fram till böjan av 60-talet. Sovjetunionen samlade in bevismaterial om förintelsen men i västeuropa var man mera intresserad av uppbyggnaden.

Vattendelaren i hur man förhöll sig till förintelsen var rättegången mot och avrättningen av Eichmann i Israel 1960-61. År !961 publicerades Gerald Reitlingers bok ’The Final Solution: The attempt to exterminate the Jews of Europé, 1939-45.’ En ny generationav historiker tog sig an uppgiften att införa kunskapen om förintelsen i det europeiska medvetandet.

Förintelsen måste naturligtvis inte ses som ett tyskt fenomen utan bör betraktas utgående från den historiska anti-semitismen och rasismen som existerat i det europeiska förflutna.

En del historiker betonar att det tyska inslaget av förintelsen bestod av att det andra världskriget ställde naziregimen inför ett svårlöst dilemma i.o.m att miljontals judar och romer ingick i den erövrade befolkningen. Det existerar bevismaterial som talar för att åtminstone en del av regimen hade föredragit en massiv evakuering av de europeiska judarna till något område utanför Europa men att kriget kom emellan. Beslutet att ’förinta’ Europas judar gjorde 1941 under konferensen i Wannsee, en lyxvilla strax utanför Berlin. Hitler deltog inte vid mötena men man utgår ifrån att han välsignat det industriella likviderandet samt kremerandet av Europas judar.

Ansvarsfrågan har debatterats intensivt och kan säkerligen delvis förklara ointresset fram till början av 60-talet. I Tyskland var man naturligtvis inte speciellt intresserade att lyfta fram frågan som skavade mest i det nationella samvetet, men efter att förintelsen lyftes fram så måste Tyskland ges ett erkännande för att verkligen bearbett och ursäktat sig över vad tidigare regimer gjort sig skyldiga till. Detta gäller dock enbart västtyskland eftersom i det kommunistiska öst lyckades regimen på något underligt sätt skuffa över hela ansvarsfrågan på väst, alldeles somom östtyskland aldrig varit en del av Tyskland.

Bland de tyska historikerna anammades dock en tolkning enligt vilken nazisterna ansvarade för förintelsens hemskheter medan vanliga tyskar inte hade vetat om dimensionerna i massmördandet-lite liknande Finlands ’drivvedsteori’. Detta understöddes av faktumet att alla förintelseläger var placerade öster om Tyskland under kriget.

För ett antal år sedan publicerade dock historikern Daniel Goldhagen sin forskning ’The Willing Executioners’ enligt vilken de vanliga tyskarna visste mycket mera och hade kunnat ingripa utan större rädslor för repressalier. Goldhagen bevisade att vanliga tyskar som deltog i massmördandet i sonderkommandon inte bestraffades hårt ifall de vägrade utföra avrättningar, eller att icke judiska fruar till tyska judiska män de facto lyckades rädda ett flertal genom att envist protestera mot beslutsfattarna. Goldhagens hypotes var att tyskarna bar ett kollektivt ansvar över det som ägde rum. Hans syn vållade ett ramaskri men har också erhållit ett massivt stöd bland tyskar. Det är fortsättningsvis imponerande hur många unga tyskar som arbetar som volontärer på koncentrations eller förintelseläger, enbart eftersom de känner att de måste återgälda förflutna heskheter.

Idag har förintelsens historia erhållit en given roll i det västerländska medvetandet och är en del av bildningen vilket är resultatet av målmedvetna strävanden men också faktumet att så många av

’minnesmärkena’ (lägrena) finns kvar. I jämförelse med t.ex. Stalins gulag och fångläger som till största delen raderats.

Trots de massiva bevisen exiterar det förintelseförnekare som hävdar att det är frågan om en konspiration där Tyskland och nazisterna gjorts till syndabockar för att fokus skall fixeras. Förintelseförnekarna lär ha olika målsättningar med sin verksamhet men kommer inte att ges mera uppmärksamhet i den här kursen.

RASISMENS HISTORIA

Rasismen har kanske alltid funnits såtillvida att mänskor varit rädda och därmed fientligt inställda till det främmande. I det antika Grekland definierade filosoferna det legitima kriget och det moraliskt oaccepterade. Skillnaden var att krig mellan greker inte var moraliskt acceptabelt medan krig mot icke greker ansågs legitimt. I de olympiska spelen fick endast greker delta och främmande element definierades som barbarer.

Under medeltiden bestämde den kristna kyrkan vad som var rätt och fel och den världsbilden var definitivt svart-vit, snäv och fördömande.

Under 1600-talet hade europeiska tänkare inlett spekulationerna kring förekomsten av olika raser.

År 1854 bublicerade fransmannen Arthur de Gobineau en bok om de mänskliga rasernas ojämlikhet. Han slog fast att den ariska rasen var överlägsen de övriga raserna men att den hotades att blands med övriga raser vilket skulle försvaga och kanske t.o.m förgöra arierna. Gobineaus tankar var designade för imperialismens och socialdarwinismens tidevarv.

ANTISEMITISMENS HISTORIA

Uppkomsten av kristendomen innebar också en splittring av befolkningen i divergerande religiösa tolkningar, på samma sätt som uppkomsten av Islam drygt 600 år senare. Judarnas historia harrelation till kristendomen och de kristna har historiskt sett präglats av två händelser; 1) Faktumet att Jesus var jude har inte förnekats av kristendomen men har till stora delar överskuggats av faktumet att Jesu korsfästelse och död förorsakades av förrädaren och juden Judas. Under långa tider förhöll sig kristendomen positivt till judendomen eftersom man accepterade judendomen som en äldre religion, som i långt fungerat som ett fundament för kristendomen men under senmedeltiden, i.o.m splittringar och svårigheter för den katolska kyrkan så började katolicimen alltmera fokusera på det judiska som ett fientligt, främmande element och Judasfixeringen tilltog. Judarna som grunden till något ont (en slags Trojansk häst) förstärktes och judarna blev i allt högre grad enbart Jesu mördare. Under 1200-talet infördes obligatorisk identifikation för judar i delar av det tysk-romerska riket. De måste identifiera sig genom en gul ring fastsydd på sina ytterkläder. Pesten i medlet av 1300-talet förde med sig de värsta förföljelserna, som inte överträffades före förintelsen.

I den grekisk ortodoxa delen av Europa är utvecklingen likartad och judarna, som ofta bodde i särskilda stadsdelar drabbades med jämna mellanrum av ’pogromer’- lynchraider riktade mot den judiska befolkningen enbart eftersom de var judar.

2) Det judiska upproret mot det romerska riket 69-70 E.Kr.F, vilket resulterade ii att judarna fördrevs från mellanöstern och tvingades slå sig ner som folkspillror utspridda över främst Europa.

Fördrivna från sitt hemland blev de judiska minoriteterna ofta föremål för fördomar, avund (framförallt eftersom judarna tillät ränta och därför var mera villiga att låna ut pengar)och förtal som sedan kunde utvecklas till förföljelse.

Efter digerdöden splittrades den katolska kyrkan i allt högre grad men reformationen innebar ingen lättare tid för den judiska befolkningen. Både proestanter och katoliker förenades i sin negativa syn på judarna. Martin Luther var mycket anti-semitisk i sina uttalanden.

Fr.o.m 1600-talet började vissa länder öppna sig för judarna och tillät judar att flytta in i landet. Oftast kunde detta förklaras med den ekonomiska välfärd samt företagsamhet som judarna förde med sig. England, Holland och Sverige hörde till föregångarna.

Under upplysningen förbättrades judarnas position i länder som backade upp upplysningens ideal medan i länder som Spanien, ’Tyskland’, Österrike-Ungern och Ryssland förstärkets nationalismen och judarna betraktades åter igen som ett främmande hot (kanske allierat med det franska).

Under slutet av 1800-talet och fram till det första världskriget blev judarnas situation i Ryssland allt mera trängd vilket berodde på uttalat anti semitiska regenter i Alexander III och Nikolaj II. Det verkar uppenbart att judeminoriteten var en syndabock som utnyttjades för att förstärka nationalismen och Tsarens roll. Pogromer uppmuntrades och myndigeterna ingrep inte. Delvis av denna orsak drevs personer som Lev Trotskij till att bli revolutionär. Det fanns de facto många judar bland de ledande veteranbolsjevikerna.

I Ryssland uppkom det också två myter som skulle ha långt gående följder; 1) den judiska världskonspirationen; idén om att judarna världen över driver en socialistisk agenda som riktar sig mot makthavare och nationalismen. 2) Att judarna representerar något fråmmande och därför bör

isoleras från den resterande befolkningen. En främmande ras som kan kontaminera rasrenheten hos

ursprungsbefolkningen.

I den s.k. Dreyfus-affären allierade sig arméledningen med den katolska kyrkan och dömde officer Richard Dreyfus för spionage eftersom han var jude. Detta i Frankrike på 1880-talet då landet ansågs som det mest liberala i Europa. Frågan delade nationen och hela Europa och reflekterade den allmänna misstänksamhet som existerade. Dreyfus befriades till slut och hans fall kan ha bidragit till att anti semitismen tvingades retirera men det fanns flera som inte behandlades lika rättvist.

Under senare 1800-tal bosätter sig flera ryska judar i Finland och den judiska församlingen grundas. Judarna integreras ganska bra i det finländska samhället och t.ex. ’Narinken’ var från början det judiska torget i Helsingfors.

Under 1800-talet förstärks också den ’tyska’ anti-semitismen som naturligtvis hade sitt starka fundament i Martin Luthers anti-semitism. Under 1800 talet representerade Frankrike frihet och upplysning medan Frankrike samtidigt för den tyska nationalismen representerade fienden. Filosofen Johann Fichte, som anses vara en av skaparna till den tyska nationalismen, ansåg att det judiska var ett främmande element i tyskland som hotade att förgöra nationalstaten Tyskland. Hans radikala lösning var att alla judar borde ’halshuggas’ och huvudena ersättas med icke-judiska motsvarigheter.

Efter att det tyska kejsardömet grundats 1871 utvecklades socialismen till ett av de stora hotbilderna både gentemot makthavarna, de inflytelserika, förmögna och priviligierade men även hela konceptet nationalstaten Tyskland. Även om Marx var från tyskland så var han framförallt jude och han förutspådde en framtid där samhället skulle kollapsa och gränserna utplånas. Den konservativa, nationalistiska högern stämplade omedelbart marxismen till en judisk konspiration som strävade efter ett socialistiskt och judiskt världsvälde.

Hand i hand med nationalismens radikaliserande kom raslärorna. Arthur de Gobineau (1816-82) var kanske den edande forskaren bakom den socialdarwinistiska raslära som etablerade sig i västvärlden. Tanken utgick ifrån Darwins teorier om ’survival of the fittest’ men ommodifierade så att idén blev att utvecklingen resulterar i att den starkaste indivisden för vidare generna och så utvecklas en supermänniska-en arier. Men denna utveckling hotas av att det renrasiga exemplarets gener ’kontamineras’ av sämre, defekta gener och då är resultatet katastrofalt. I värsta fall kan det resultera i människosläktets degenerering och utdöende. Olika raser skulle alltså inte blandas men man skulle också undvika att t.ex. låta mentalt labila individer fortplanta sig eller individer med medfödda fysiska handikapp att föra vidare dessa arvsanlag. Rasläran var mycket populär och omfattad av hela västvärlden och utnyttjades också flitigt för att legitimera massakrerandet av oppositionella ursprungsstammar som stod i vägen för de europeiska stormakternas expansion.

Den militanta nationalism som utvecklades under det väpnade tidevarvet passade väl in i rasteorierna där man nästan avgudade det egna och förringade eller t.o.m föraktade det främmande. Här passade anti-semitismen in som en del av denna nya och destruktiva rasism. Inom kulturen blomstrade nationalromantiken, de gamla sagorna och forskningen kring ett ärorikt förflutet.

DET FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

När det första världskriget bröt utså glömde alla bort Marx tankar om en gemensam värld utan gränser och nationaltillhörighet. Höger och vänster förendes i ett nationalistiskt vrål där man hungrade efter hjältedåd och ännu större storhet. I samma veva försvann också anti-semitismen och judarna som anslöt sig till arméerna blev i förat hand soldater och bröder. Detta höll i princip i sig fram till slutet av kriget trots att kriget som fenomen totalt grusade sönder alla optimistiska drömmar om hjältesagor och oanade storheter. I slutskedet av kriget hände dock något som gjorde att anti-semitismen åter sträckte fram huvuet. Den ryska oktoberrevolutionen, som före bolshevikerna till makten, förstärkte igen farhågorna om den kommunistiska judiska världsrevolutionen. Kaktumet att en del av bolshevikledarna dessutom var judar försärkte misstankarna. I slutskedet av kriget och framförallt efter att vapenstilleståndet inletts inleddes också jakten på de skyldiga-förrädarna som ’huggit en dolk i ryggen på nationen’. Dolkstötslegenden är såtillvida intressant att den startade från arméledningen för att avleda missnöjet med krigets slutresultat och riktades snart mot t.ex. judarna eftersom de var en liten, okänd grupp som redan från tidigare hade varit märkta av fördomar. Faktumet att 12000 judar dog iklädda tyska uniformer ignorerades totalt.

Dolkstötslegenden anammades av en stor del avkrigsveteranerna som inte hittade sin plats i det fredstida, demokratiska Weimar. Att förklara förlusten med en förrädare var en betydligt lättare sanning än den att man förlorade kriget eftersom man var sämre. När samtidigt Tyskland förnedrades i Versaillesfreden och ekonomiskt tvingades kräla inför segrarnationerna så gav detta bränsle till radikalnationalister som sedan organiserade sig i grupper som NSDAP, som grundades 1919.

Vad gäller Adolf Hitlers anti-semitism så har frågan naturligtvis dryftats i oändligheter och även om vissa belägg existerar för att Hitlers erfarenheter från barndomen eller ungdomen skulle ha gett upphov till hans radikala anti semitiska hållning så är bevisföringen tunn och ytterst osäker. Hitler växte upp i Österrike och antisemitismen var betydligt starkare där än i Tyskland, antagligen främst eftersom judarna var betydligt fler och synligare i gatubilden. Antagligen var Hitler negativt inställd till judar då han som frivillig anslöt sig till den tyska armén. Krigets traumatiska slut, då Hitler tillfälligt förblindades av senapsgas och befann sig på sjukhus då vapenstilleståndet annonserades. I hans konspiratoriska hjärna förvandlades juden säkert till en av landsförrädarna som sänkt en dolk i den tyska nationens rygg. Men det är nog antagligen först politikern Hitler som inser hur användbar fördomarna mot judarna var som språngbräda till politiskt understöd. Att anti-semitismen sedan växer till sig är uppenbart för att antagligen demoniseras i en paranoid och psykopatisk föreställningsvärld.

NSDAP

År 1919 var Hitler en av de grundläggande medlemmarna av DAP (Det tyska arbetarpartiet) som följande år bytte namn till NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet). Redan från början fanns en rasistisk ideologi då medlemsskapet begränsades till endast de som tillhörde den tyska rasen. Etta eftersom endast de som tillhörde det tyska folket kunde vara medborgare i Tyskland, enligt grundarna. Detta exkluderade bl.a. judar. Tyskland drogs in i en storm av nationalistisk populism som attackerade det främmande, varnade för en bolsjevistisk världsrevolution och uppträdde öppet anti semitiskt. Redan 1919 mördades det kommunistiska partiets ledande ideologer Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Och 1922 lönnmördades utrikesminister Walther Rathenau av skyddskårsmedlemmar (Frei Korps-militanta skyddskårister). Mordet på Rathenau kunde förklaras med Rapalloavtalet, som slutits med Sovjetunionen samt faktumet att Rathenau var jude.

Anti-semitismen syntes tydligt i form av över 400 anti-semitiska organisationer som publicerade över 700 tidskrifter (1933). Anti-semitismen rotade sig starkt bland studeranden i Tyskland, antagligen mycket p.g.a lärarkåren och deras nationalistiska och kejserliga ideal.

De turbulenta åren 1919-1923 innehöll flera revoltförsök, arbetslöshet, bitterheten med fredsavtale samt hyperinflation. Tyskland delades och stödet för demokratin och makthavarna var på upphällning. Det är också i detta skede som Hitler prövade sig på en kupp. Inspirerad av Mussolinis framgångar i Italien, ett årtidigare, försöker Hitler gripa makten i Bayern men misslyckas snöpligt. Ölkällarkuppen var nära att begrava Hitler som en liten fotnot i historieböckerna men då han insåg vilken mediauppmärksamhet han skulle få under rättegången överlämnade han sig själv till polisen. Dessutom visste han att domaren i fallet, som var en övertygad radikalnationalist, aldrig skulle döma

honom till ett strängt straff (strängaste straffet var dödsdom). Hitler dömdes till fem år i fängelse, men inget vanligt fängelse utan i en villa utanför München. Han benådades efter 9 månader. Tiden i Landsberg blev betydelsefull på många plan. Under arresten förändrades den allmänna inställningen till Tyskland och Weimarrepubliken upplever några år av stabilitet och ekonomisk tillväxt. NSDAP och Hitler föll i glömska bland tyskarna som gladde sig för den ökade välfärden och lugnet. Hitler använde sig av tiden i arrest för att utforma sitt politiska program. Boken Mein Kampf dikterades och slutfördes i Landsberg. I boken utvecklar Hitler sin anti semitism och slår fast att inga kompromisser med judarna är möjliga utan de skall ut ur landet. I boken flirtar Hitler med kristendomen och använder sig av en religiös retorik för att smutskasta judendomen. Ett politiskt trick eftersom Hitler de facto föraktade kristendomen som alltför vek och förlåtande. Bland de nationaliska kristna återfanns dock en del som övertygades av Hitlers budskap.

Under åren 1924-28 föll alltså Hitler ganska långt i glömska och NSDAP var ett litet parti. Under de här åren intresserade inte heller anti-semitismen så Hitler tonade ner propagandan som riktade sig mot judar men i.o.m världsdepressionen, som startade ca 1928 ökadenpartiets popularitet och det blev igen användbart att beskylla judarna för Tysklands olycka. Eftersom Hitler behövde finansiärer allierade han sig med storkapitalet och förbjöd attacker mot dessa. Men för att blidka de krafter som fastnat för NSDAP:s socialism tillät Hitler anfall mot judiskt kapital. På det sättet garanterade han ekonomiskt stöd samtidigt som han tillät angrepp på ’judiska utsugare’. Hitler var en pragmatisk politiker.

Att Hitler någonsin kom till makten var delvis slumpen och delvis ett klumpigt och naivt agerande av president Hindenburg och hans rådgivare Frans von Papen, som trodde att Hitler skulle bete sig som en gentleman. Då Hitler utsågs till rikskansler i januari 1933 gav man honom den makt han behövde för att iscensätta en legal maktkupp, vilket innebar Weimarrepublikens undergång och att Tyskland förvandlades till en diktatur. Många judar var skräckslagna men många trodde också att Hitler nu skulle lugna sig.

JUDARNAS STÄLLNING I DET TREDJE RIKET

Då Hitler kom till makten i Tyskland krävde det 1½ år för att säkerställa maktpositionen och utnämna sig själv till Führer-ledare. Detta innebar avväpnandet av SA och upprustandet av SS. Arméledningens stöd och Hindenburgs död. Från och med hösten 1934 är detta avklarat och Hitler kan fokusera på att reformera Tyskland till det tredje riket.

Hitlers målsättning var att skapa ett enhetligt tyskland där alla medborgare skulle enas i en gemensam form. De som inte kunde anpassas till formen skulle avlägsnas. Eftersom judarna utgjorde en minoritet som aldrig kunde anpassas skulle de bort. Det första steget skulle vara att genom att förändra lagstiftningen göra livet så besvärligt att flertalet av judarna skulle föredra att emigrera. För de som inte drog rätt slutsatser skulle radikalare åtgärder krävas, men vilka de var tror jag inte var beslutat i medlet av 30-talet.

Omedelbart då Hitler kom till makten syntes den nya regimens rasismen i SA trupper som attackerade judar, judiska butiker som utsattes för bojkotter och förstörelse samt judar som dödades utan att myndigheterna ingrep. I detta inledande skede var det många tyskar som protesterade genom att t.ex. öppet handla i judiska butiker men opinionerna skulle förändra sig. Följande steg riktade sig mot judiska tjänstemän. Domare, lärare och läkare blev uppsagda utan annan orsak än rasbakgrund. Efter att fackförbund och övriga politiska partier förbjudits (juni 1933) infördes med rask takt en rad rasistiska lagar som förbjöd judar inom kulturlivet, media och alla andra samhällssektorer. Denna ’Gleichschaltung’ eller likriktning innebar utformandet av det tredje rikets modell, som inkluderade det tysk-ariska och exkluderade det övriga. Att protestera mot denna nazifiering av samhället kriminaliserades.

Den ursprungliga målsättningen var att driva judarna ut ur Tyskland. År 1917 hade den brittiske utrikesministern Balfour uttalat sig om Palestina som ett potentiellt hem gör Europas judar och detta understöddes varmt av Tyskland. Judar som evakuerade till Palestina tilläts t.o.m ta med sig en stor del av sin egendom. Något som Tyskland egentligen hade förbjudit.

Mycket senare (1938-40) diskuterades även alternativet att skicka alla judar till Madagascar, som då var franskt. Planen föll på att kriget omöjliggjorde transporter.

NÜRNBERGLAGARNA 1935

Även om antisemitiska bestämmelser redan från 1933 gjort livet svårt för judar så var det 1935 som den rasistiska lagstiftningen kulminerade i de s.k Nürnberglagarna som slog fast vem som kunde vara tysk medborgare och på vilka rasistiska grunder man kunde berövas sitt medborgarskap. Enligt lagarna så kunde inte en person som inte var definierad som tysk medborgare inneha en statlig eller kommunal tjänst. Den kunde inte heller gifta sig med en tysk medborgare. Alla tyskar skulle utreda sin genetiska bakgrund för att bevisa att man inte hade raskontamination i släkten. Judarna delades in i 1. jude, 2. halvjude 1 kategori, 3. halvjude 2. kategori. För att inte bli definierad som jude eller halvjude gick gränsen vid en far/morförälder eller två farfar/morfarsföräldrar. Hade man närmare släktband så föll man på judestrecket och fråntogs medborgerliga rättigheter. Enligt Nürnbergslagarna var 1½miljoner , eller 2,3% av befolkningen halv eller heljudar. Andra etniska grupper som omfattades av lagarna var ’zigenare’, ’negrer’ eller deras avkomma.

Det paradoxala i rasrenheten var att en stor del av naziledarskapet inte var renrasiga, mest uppseende väckte Reinhard Heydrich (Göbbels närmaste rådgivare) vars släktutredning ’försvann’ på ett konstigt sätt.

Trots det offentliga förtryckandet var det först 1938 som den massiva, rasistiska terrorn startar. Den första orsaken hittar vi i ’Anschluss’ eller föreningen mellan Österrike och Tyskland. Österrike hade en större judisk befolkning och behandlingen av denna var nu betydligt mera brutal. Den andra orsaken var ’Kristallnatten’ (9.11.1938). Mordet på en tysk tjänsteman på Parisambassaden som utfördes av en jude användes som svepskäl till en offentlig och brutal förföljelse av judarna i Tyskland. Bakgrunden var regeringens beslut att tvångsförflytta 17000 tyska judar till den polska gränsen och dumpa dem där i omänskliga omständigheter. Två av dessa var den 17 åriga Herschel Grynszpans föräldrar. I sin desperation och vrede skjöt han ner Ernst vom Rath, en tjänsteman på tysklands Parisambassad. Det paradoxala var att Grynszpan valde fel person och de facto skjöt ner en person som försökt motarbeta den tyska anti-semitismen (Gestapo hade ögonen på vom Rath misstänkt för landsförräderi). Natten mellan 9-10.11 förstördes 1700 judiska butiker, 90 judar mördades och 30 000 judar placerades i koncentrationsläger. För att ersätta kostnaderna av förstörelsen pålades judesamfunden att betala 1 miljard mark i böter för anti-tysk verksamhet. Hermann Göring, som var ekonomieansvarig minister, presenterade en lösning enligt vilken försäkringbolagen skulle ersätta de materiella skadorna. Ägarna till fastigheterna skulle sedan återbetala motsvarande summa till försäkringsbolagen.

FÖRINTELSENS BAKGRUND 1938-41

Vad gäller planeringen av förintelsen så finns det olika teorier:

1) En del historiker kan i Hitlers tidiga alster (Mein Kampf m.fl.) hitta en plan på att förgöra Europas alla judar och övriga ’förkastliga’ element (homosexuella, Jehovas vittnen, handikappade, romer)

2) Medan andra anser att det var Tysklands stora framgångar och faktum att Tyskland invaderade stora områden med en ansenlig judisk befolkning som, under brinnande krig, skapade ett rasdilemma. Hur göra sig av med alla icke önskade rasinslag? Och svaret hittades i WannSee 1941. Det som talar emot denna teori är alla ’eutanasi’ projekt som genomförts i Tyskland sedan 1935. Det massiva avrättandet av etniska element startade ju omedelbart i Polen redan 1939 (Einsatz enheter och lokala gruppers antagonism).

Genast efter Kristallnatten återvände Heydrich till frågan om en judisk massutvandring från Tyskland. I Österrike hade Adolf Eichmann nått häpnadsväckande resultat genom en massiv terrorkampanj riktad mot judar samt genom att samarbeta med vissa judiska religlösa ledare som tog sig an organiserandet av evakueringen. Före det andra världskrigets utbrott hade 150 000 österrikiska judar lämnat sitt hemland. I slutet av 1938 och ända fram till krigsutbrottet figurerade 3 alternativa evakueringsplaner;

1) Palestina2) Madagascar3) Polen, i det tredje alternativet skissade man upp ett ’judereservat’som skulle placeras i

västra delarna av Polen.

Det andra världskrigets utbrott begravde alla evakueringsplaner, förutom faktumet att Polen blev en central ort för uppsamlandet av Europas judar.

En stor svårighet i att flytta ut judarna var att övriga länder var mycket motsträviga i att tillåta judar flytta in. Denna negativa inställning höll i sig genom hela kriget och är en del förklaring till att så många judar avled.

I.o.m anfallet på Polen och tysklands snabba frammarsch integrerades Polen i det tredje riket och regimen måste ta ställning till rasfrågan. Judarna samlades i särskilda ’ghetton’ och mängder av judar mördades av Einsatzenheter, som ’rensade’ upp på den polska landsbygden, ofta ivrigt påhejade av lokalbefolkningen. Denna anti-semitiska allians kan förklaras av fördomar, avund samt de giriga möjligheterna att ’konfiskera’ judisk egendom.

Snart höjdes dock kritiska röster bland de tyska ledarna. Den mentala hälsan hos Einsatz soldater samt kostnaderna för mördandet med kremering eller nedgrävning lyftes fram. Även om soldaterna uppmanades att försöka skjuta flera judar med en patron så oroades Heyndrich över de mentala konsekvenserna av massmördandet. För att underlätta avrättandet importerades de första dödsbilarna till Polen. Avrättandet fungerade så att skåpbilens avgaser fördes in i det låsta utrymmet bakom förarhytten. Avrättningen pågick ända tills det blev dödstyst i skåpbilen. Dödsbilarna

underlättade kanske avrättandet men var ändå besvärliga och tidskrävande. Redan under eutanasiprogrammet hade man testat med olika kemiska gaser och experimenten fortsatte i Polen och också på vissa koncentrationsläger i Tyskland. I Auscwitz testade en av lägerkommendanterna på eget bevåg olika insektgifters effektivitet på ryska krigsfångar. Det är första gången Zyklon B testades och konstaterades relativt effektivt. Fördelen med insektgiftet Zyklon B var att det var billigt att tillverka och enkelt att handskas med. Den tyska kemijätten Farben tillverkade giftet i kristallform. När man öppnade förpackningen och kristallerna kom i kontakt med syre så utvecklades giftgasen, som dödade väldigt effektivt.

Den 20.1.1942 lät Reinhard Heydrich sammankalla den s.k WannSee konferensen, som har fått en stor roll eftersom man här fattade ett beslut om att industriellt avrätta alla judar i Europa. Orsakerna till att beslutet har fokuserats är bristen på konkreta bevis till ett beslut om Förintandet. Protokollen från WannSee existerade och användes i Nürnbergsrättegången som bevis på planlagt folkmord. Men vi vet att folkmordet hade inletts redan långt tidigare. Både i dödslägrena såsom också i massiva avrättningsplatser såsom Babi Jar i Ukraina. En ravin i vilken man samlade alla lokala judar och mejade ner med kulsprutor. Liken begravdes på plats och ställe efter att man rövat åt sig allt av värde. Vissa av dödslägren som anlades i Polen hade aldrig faciliteter att bo i utan deras ända funktion var att ett järnvägsspå hämtade dit judar som sedan omedelbart avrättades och kremerades.

DÖDSFABRIKERNA

I början av 1942 startade de första dödslägrena sin verksamhet. Dessa var designade för att ta emot stora mängder människor. Järnvägsspår förenade alla dessa läger med storstäderna och deras ghetton. Belzec i februari, Sobibor och Auschwitz i Mars och Treblinka samt Majdanek i juni 1942. De första större transporterna kom från Slovakien till Auschwitz. Warshawas ghetto skickades till Treblinka, Lvovs till Belzec. I slutet av sommaren fungerade systemet effektivt. Olika länders judebefolkning skickades till olika läger. T.ex. Norges judar anlände till Auschwitz i november 1942 för att följas av grekiska judar i början av 1943.

Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss var en av de som ansträngde sig för att utarbeta ett så smidigt och effektivt system som möjligt. När fångarna anlände till tågperrongen delades de in i två grupper (män/kvinnor). Dessa undersöktes av två läkare som avgjorde ifall de skulle avrättas omedelbart eller ifall de skulle ansluta sig till de arbetande lägerfångarna. Små barn, åldringar och sjuka hörde till den förra kategorin. För att inte skapa masshysteri fördes den förra gruppen till duschrummen för att ’avlusas’ vilket de facto innebar att de gasades ihjäl. Efter avrättandet drogs liken ut, bröts upp från varandra (människorna hade oftast krampaktigt kramat varandra så att de utgjorde ett stort berg av lik), värdeföremål avlägsnades (guldplomber eller värdeföremål som gömts i kroppen). Därefter fördes liken till krematorierna för att kremeras. I vissa läger försökte man inte lura fångarna inför döden men här bröt det oftast ut masshysteri som försvårade avrättandet. Rudolf Höss var mycket stolt över den effektivitet han kunde uppvisa på Auschwitz.

De som klarade sig från att omedelbart avrättas måste leva under fruktansvärda förhållanden och en konstant skräck att när som helst väljas ut för avrättning ändå. Trångboddheten(baracker som var designade för 250 kunde rymma 1500), lössen, råttorna, toaletterna, epidemierna, det hårda slavarbetet tärde hårt på fångarna och omedelbart då man inte orkade så avrättades man. Meningen var ju inte heller att någon skulle överleva. I Auschwitz upprättades också en barnbarack, som utnyttjades av lägrets chefsläkare för medicinska experiment. Doktor Josef Mengele var speciellt fascinerad av tvillingbarn för sina empiriska experiment.

Processen vid avrättandet upprätthölls av s.k Sonderkommandon, som bestod av judar i en priviligierad ställning samtidigt som de måste klara av vetskapen om vad som hände offrena. I sonderkommandon erhöll man en del fördelar som kunde resultera i att man kanske klarade sig lite längre.

Uppror förekom men de krossades oftast lätt. Det var enbart i slutet av kriget som fångarna lyckades resa sig framgångsrikt mot lägervakterna. När den röda armén närmade sig beslöt man sig för att avrätta alla svagare individer medan de starkare valdes ut för s.k dödsmarscher västerut.

Ungerns judar klarade sig undan dödslägrena ända fram till 1944 eftersom den ungerska regimen inte anammat Tysklands raspolitik men i mars 1944 ockuperades ungern och tyskland beslöt sig för att lösa judefrågan i landet. Det fanns ca 400 000 judar i landet. Det existerade planer på ett utbyte av allierat material i utbyte mot de ungerska judarna. Turkiet skulle ha agerat medlare. Men det hela föll på västländernas misstänksamhet vilket beseglade ödet för hundratusental judar. Häpnadsväckande var vilka kraftansträngningar det tyska riket utsatte sig för enbart för att förverkliga sin slutgiltiga lösning, i et skede då alla ansträngningar skulle ha behövts i försvaret mot en anstormande fiende.

Uppgiften gavs åt Eichmann som lyckades förgöra ca 70% av Ungerns judar. En av dem var Emerich Roth. Berätta Emerichs story.

OMVÄRLDENS KUNSKAP OCH REAKTIONER

En av de tråkigaste och mest alarmerande aspekter av förintelsen är omvärldens reaktioner. Hur mycket visste man och vad gjorde man för att undsätta offren? Det är uppenbart att regimerna visste mycket mer än de efter kriget låtit påskina och att de allierade i flera tillfällen kunde ha gjort mycket mera för att rädda människoliv.

Förhållningssättet till NSDAP och Hitler var naivt då nazisterna kom till makten.Det vanligaste förhållningssättet var att man trodde partiet haft en populistisk image, som skulle flagna av då man kommit till makten och därmed tvingades axla ansvar. Få verkade läsa Mein Kampf och ta den på allvar och ett vanligt sätt att förhålla sig till skräckhistorier var att de var överdrivna och att det knappast kunde vara så hemskt som historien utgav. Berättaren hade kanske ett horn i sidan till regimen eller hade haft extrem otur.

Den utbredda anti-semitismen och fördomar gentemot judar och judendomen förklarar också varför det tog så länge innan den allmänna opinionen fick upp ögonen för konsekvenserna av den ariska raspolitiken i Tyskland. Fram till OS 1936 i Garmich-Partenkirchen och Berlin så ansträngde sig också naziregimen för att framstå som civiliserad och legitim.

Efter Kristallnatten protesterade en del länder öppet mot t.ex. brännandet av synagogor. England öppnade sina gränser och tillät 40 000 judiska immigranter inträde medan USA nog protesterade

men inte öppnade gränserna för fler än de fastställda 30000/år. F D Roosevelt var orolig att han inte skulle bli omvald 1940 ifall han till fler europeiska judar inträde till USA.

Under krigets första år blossade anti-semitismen upp inom den brittiska regeringen då Englands krigsminister Leslie Hore-Belisha sparkades ur regeringen eftersom han var jude. I Frankrike var anti-semitismen stark och ännu 1938 gick ytterhögern ut med sloganen där de föredrog Hitler framom Leon Blum, som var ordförande för de franska socialdemokraterna och jude. Efter att Frankrike besegrats och delats i ett fascistiskt Vichyfrankrike så utmärkte sig denna marionettregering för utpräglad anti-semitisk politik. En stor del av de franska judarna arresterades och skickades till dödslägren.

Det existerar bevis för att den brittiska regeringen visste om massavrättningar av judar i områden som erövrats av Sovjetunionen redan 1941. Vetskapen baserade sig på att britterna lyckades knäcka tyskarnas kod och därmed kom över informationen. Att mna inte gjorde något förklarades med att man inte ville avslöja att man knäckt koden. År 1942 besöktes England av Jan Karski, en polsk gerillarepresentant. Karski gästade BBC och berättade då utförligt om vad som ägde rum i Polen och hur den judiska befolkningen systematiskt utrotades. Den brittiska regeringen reagerade på intet sätt.

Den 10 augusti 1942 skickade Gerhardt Riegner, som var sekreterare i den judiska världskongressen, ett telegram från Geneve till den brittiska regeringen. I telegrammet berättar han om WannSee konferensen och informerar om att det finns bevis över att Tyskland officiellt beslutat att genomdriva en total förintelse av den judiska befolkningen i Europa. Telegrammet avfärdades som en vild historia av regeringen och nådde inte USA före november 1942.

Den katolska kyrkan visste antagligen mycket väl vad som pågick i det katolska Polen men påven Pius XII kritiserade inte tyskarna med et ord. Hans föregångare hade kritiserat naziregimen redan 1937. Påven själv förklarade det med att kritik enbart skulle ha förvärrat situationen. Pius XII var känd för sina Tyskland sympatier (han hade jobbat i Tyskland som den katolska kyrkans ambassadör fram till det att han blev påve 1939). Han var också känd för att han betraktade nazismen som en nyttig motvikt mot kommunismen, som han betraktade som något betydligt värre. Påven kritiserades över sitt agerande och ännu mera kritik skull komma senare då visade sig att nazisterna och den katolska kyrkan samarbetade för at smuggla ut krigsförbrytare.

Också den protestantiska kyrkan har kritiserats för tandlöshet. Det existerade en kritisk falang (Bonhoeffer)som bestod av modiga kritiker av vilka många blev martyrer. Men största delen av kyrkan allierade sig med nazismen eller beslöt sig för att bara vara tysta.

Ju närmare slutet av kriget man kom desto klarare bevis över krigsförbrytelserna kommer fram men den brittiska regeringen förhåller sig envist ointresserad av att hjälpa offer eller straffa de skyldiga. Man nekade 18 000 föräldralösa judiska barn inträde trots att man visste att Gestapo tillsammans med Vichyregimen samlade ihop judar och skickade dem österut. Man ignorerade brittiska krigsfångars ögonvittnesskildringar och man slog fast att det var en omöjlighet att kriminalisera tyska industriägare och generaler.

Denhär ignoranta attityden kan delvis vara orsaken till det megalomant dåliga samvete som västvärlden led av efter det andra kriget, vilket i sin tur är en avförklaringarna till varför Israel uppkom.

NATIONELLA SKILLNADER I FÖRVERKLIGANDET AV FÖRINTELSEN

Då man analyserar skillnader i hur lokalbefolkning förhöll sig till utrotandet av Europas judar kommer man in på ett känsligt ämne som inte fullständigt bearbetats i flera länder. Det man har att utgå ifrån är % av judar som överlevde krigsåren och den tyska invasionen. Eftersom agerandet under kriget till stora delar kan vara skamfullt har frågan i flera länder lämnats obehandlad vilket senare har resulterat i uppslitande sår i nationen där gränsen mella motståndsrörelse och kollaboratör har delat nationer. I vissa länder kan man lugnt tala om ett nationellt trauma som inte bearbetats. De två stora motpolerna är Danmark, där ca 97% av judarna klarade sig, och Litauen där ungefär samma procent dukade under. Kanske man inte kan ge en heltäckande förklaring till en så flagrant skillnad mellan ödena i två europeiska länder. I de flesta europeiska länder klarade sig judarna dåligt och över 50% av judarna klarade sig inte. De faktorer som förklarar ödet är följande;

1. Nazisternas syn på befolkningen generellt. Befolkningen i västeuropa behandlades generellt bättre eftersom de ur en rassynvikel representerade ett sunt element. Detta innebar också att framfarten gentemot judar tenderade att vara mindre brutal. I östeuropa var behandlingen av lokalbefolkningen baserad på faktum att detta var undermänniskor som inte var likvärdiga. Att Danmark klarade sig så bra förklaras av att det för Hitler verkar ha varit så att Danmark valdes ut som en symbolstat där ockupanterna skulle visa en human och civiliserad sida. Detta kan jämföras med t.ex. områden som erövrades under operation Barbarossa där utgångsläget redan var att ryssar och kommunister gärna kan massakreras. Den judisktbolsjevistiska konspirationen spökade igen.

2. Kollaboratörerna; alltså hur befolkningen förhöll sig till judarna i landet. Det verkar som om danskarna generellt utgick ifrån att judarna i landet i första hand var danskar och då var det en medborgerlig plikt att hjälpa sina landsmän. I vissa länder var det givet att man bekämpade nazisterna, vilket samtidigt innebar att man inte t.ex. förrådde judar. I Holland förråddes t.ex. Anne Franck medan samma sak inte skedde i de nordiska länderna. Gestapo fungerade bra då befolkningen angav varandra men i länder där befolkningen generellt betraktade tyskarna som fiender gick det sämre. En intressant jämförelse kan göras mellan Frankrike och Italien där judarna i Frankrike hade verkligen besvärligt att gömma sig undan angivare och där myndigheterna beredvilligt samarbetade med tyskarna. I Italien klarade sig judarna häpnadsväckande bra och det verkar uppenbart att rasideologin aldrig rotade sig bland italienarna, varken armé eller civila. Eftersom Mussolini också var ganska oitresserad av rasfrågan tog italienarna det hela med en klackspark vilket räddade många judar.

3. Lokal befolkningen; i östeuropa är det uppenbart att befolkningen i flera fall aktivt deltog i massakrerandet av judar såsom i Babi-Yar där hundratusentals judar mördades av främst ukrainare. Fördomarna samt vinstbegäret verkar ha varit en stark drivkraft i repressalierna mot judebefolkningen. Även om flera miljoner judar avrättades som fiender till staten så skapades aldrig en stark allians mellan polacker och judar i Polen. Judarna återvände inte heller till flera av de ställen där lokalbefolkningen deltagit i massakrarna mot dem.

4. Förebilder; då den danska prinsen, dagen efter att tyskarna meddelat att alla judar måste identifiera sig med judestjärna, uppträdde på Köpenhamns gator iklädd en ytterrock med judestjärna väckte det danskarnas kamp för judarna. Mussolinis uppenbara ointresse att förfölja judarna räddade många i Italien med Petains starka anti-semitism i VichyFrankrike lade grunden gör de franska judarnas trängda läge.

5. I flera med Tyskland allierade länder klarade sig judarna relativt bra. Detta var fallet med Ungern fram till 1944, Italien och i Finland ingick det judar i den finska armé som krigade mot Sovjetunionen. Då Heydrich besökte Finland och önskade ett samarbete i judefrågan meddelade Mannerheim att det var helt omöjligt att landet skulle överlämna en enda jude som ingick i armén. Chefen över polisen i Helsingfors, Anthoni, samlade på eget bevåg ihop 8 judar och skickade iväg dessa till Tyskland men efter att incidenten uppdagades stoppades vidare transporter. Finland överlämnade dock över 2000 krigsfångar till Tyskland och en hel del av dessa var ryska judar som skickades ner till de polska dödslägren. Finland förvägrade också mängder med judar inträde i landet efter att kriget brutit ut och mängder med skepp irrade runt på Världshaven i hopp om asyl i något icke-nazistiskt land.

FÖRINTELSENS KONSEKVENSER

Efter det andra världskriget var naturligtvis hela Världen traumatiserad men vad gäller Europa så utgjorde förintelsen det enskilt största dilemmat. Hur skulle man återhämta sig, hur skulle krigsförbrytarna och kollaboratörerna bestraffas? Hur skull man kompensera de som inte längre fanns men som hade berövats både egendom och framtid. Var skulle alla judar, som inte vågade eller ville återvända hem, ta vägen? Hur skulle man bikta sig, ursäkta, erhålla förlåtelse och ta sig vidare i livet? Hur skulle förövare och offer återförenas igen?

Vad kunde man lära sig av förintelsen så att inget liknande skulle upprepa sig i framtiden?

Segrarnationernas ledare enades i målsättningen att de som ansvarade för planerandet och förverkligandet av förintelsen i mån av möjlighet skulle arresteras och ställas inför rätta anklagade för folkmord. Domarna i rättegången valdes från segrarnationerna och all tillgängligt bevismaterial samlades ihop. Mänga av de huvudanklagade saknades eftersom de avlidit eller begått självmord men en del av det politiska och militära ledarskapet fanns på plats.En del av krigsförbrytarna flydde till central- och sydamerika och möjligheterna att hålla sig gömd ökade altteftersom det kalla kriget öppnade en klyfta mellan de forna allierade.

Ca 6 millioner judar hade mördats, tillsammans med miljontals andra som axelmakterna stämplat som oppositionella eller fientliga. Däribland hundratusentals på etniska, medicinska eller sexuella preferenser.

I sina försvar hävdade naziledarna att de inte var ansvariga eftersom de inte hade gjort de slutgiltiga besluten. Det svåra var att bestämma var gränserna skulle dras - vilket var ansvaret för en enskild lägervakt t.ex. eller en industriägare som försett dödslägren med kemikalier?

Från början hade amerikanerna utgått ifrån ett kollektivt ansvar och civilbefolkningen i närhet av läger tvingades ofta att städa upp i lägrena och se konsekvenserna av lägerverksamheten. Men idén om det kollektiva ansvaret övergavs snabbt för att sträva framåt och återbygga Europa. Judarna tilläts evakuera till Palestina och grundandet av staten Israel accepterades av segrarnationerna eftersomde led av ett megalomant dåligt samvete samtidigt som problemet delvis sköts åt sidan. För Tysklands sida ignorerades skuldfrågan för drygt 10 år för att aktualiseras igen i.o.m Rudolf Höss och A Eichmanns rättegångar. Först då började västtyskland aktivt arbeta på en försonings och ursäktspolitik, i vilken ingick att föra lägren till museum och inte ignorera uta tvärtom exponera. Det samma kan inte sägas om de som profiterat på katastrofen och i östeuropa fortsatte anti-semitismen existera (även om det inte fanns judar) och man förnekade sitt ansvar trots att man kanske levde i egendom som konfiskerats av judar under kriget.

I Öst Tyskland vägrade regimen axla ett ansvar för det nazisterna gjort och det var endast i Väst Tyskland som man aktivt arbetade för att kompensera och be om ursäkt. Man kan jämföra detta med Japan där den japanska regimen också nästan helt avsatt sig ansvaret för folkmord och övergrepp på befolkningen i de länder man invaderade eller krigade mot.

Väst Tyskland inledde ett stort ersättningsprogram enligt vilket man ekonomiskt ersatte de som lidit. En stor del av ersättningarna till offren betalades ut till Israel. Öst Tyskland betalade ingenting.

Ett land som varit ytterst motvilligt att ersätta den ekonomiska nyttan man dragit av folkmordet var Schweitz. En stor del av det guld som härstammade från judarna (från guldplomber till värdeföremål) hade smälts ner till tackor som deponerat i Schweitsiska banker. Det var först 1997 som landet erkände sitt ansvar och skapade en fond på 2,9,miljarder dollar som skulle kompensera förintelsens offer.

Judar som fortsatte leva bakom järnridån var också utestängda från eventuella kompensationer fram till det att det kalla kriget avslutades. Ett stort olöst dilemma är fortsättningvis all den egendom som judarna besatte före det andra världskriget. Hur skall man återge eller kompendera arvingarna. Men det här är ju ett problem som även gäller andra stora befolkningsgrupper såsom ’Sudtentyskarna’ som alla flydde västerut och vars egendomar beslagtogs av tjecker.

Anti-semitismen blossade upp kort efter kriget i både England (som en reaktion på judarnas gerillaverksamhet i Israel som riktade sig mot britternas mandat) och i Polen där en stor grupp östeuropeiska judar mördades 1946 under sin resa mot Palestina. De hade beskyllts för att ha offrat kristna barn och druckit deras blod - en medeltida myt. Att det ägde rum i det land där de flesta judar mördats gjorde frågan ännu känsligare.