Institutionen för ABM Biblioteks- & informationsvetenskap

P. A. Wallmarks roll i Striden mellan Gamla och Nya skolan En analys av forskningsområdets vetenskapliga synsätt under åren 1845–1874 Magnus Lindroth Masteruppsats, 30 högskolepoäng, vt 2008 Institutionen för ABM Handledare: Petra Söderlund Uppsatser inom biblioteks- & informationsvetenskap, nr 418 ISSN 1650-4267

Författare Magnus Lindroth

Svensk titel P. A. Wallmarks roll i Striden mellan Gamla och Nya skolan: en analys av forskningsområdets vetenskapliga synsätt under åren 1845–1874

English title The Role of P. A. Wallmark in the Battle between the Old and the New School: an Analysis of the Scientific Views in a Field of Literary Research during the Years 1845–1874

Handledare Petra Söderlund

Färdigställd Juni, 2008

Abstract The main purpose of this master’s thesis is to provide an analysis of the scientific views in a specific field of literary research: the role of P. A. Wallmark in “the Battle between the Old and the New school”. This “battle” was a debate in Swedish papers during the years 1809–1821, where the romanticists (the New School) wrote critical articles and poems aimed mostly at the classicists (the Old School). Among those classicists were the publicist Wallmark, whom, as the editor of Journal för Litteraturen och Theatern and Allmänna Journalen, became the main opponent and one of the central targets for the New school. The material for analysis is the works of literary research in the field mentioned above, limited to the works published between the years 1845–1874. Following the introductory chapter, a second chapter will deal with the dominating scientific views, or paradigms, within the discipline of literary research as a whole. The third chapter will then go more into detail, with an analysis of those parts of the aforementioned works that describes Wallmarks role in the debate. The fourth chapter consists of a summary of the conclusions made in the analysis. By doing this analysis, one first step is taken towards an information guide for researchers and writers with an interest in this specific field of research. Another result is that the role of Wallmark gets some coverage, which is rare: the focus of research usually lies on the doings and whereabouts of the romanticists. During the way a few practical problems are discovered as well, along with some questions for further investigation. But first and foremost, the scientific views among the researchers during the years 1845–1874 are examined. A more complete guide would, probably, follow the scientific views from the very beginning up until today, but that challenge is passed forward for a possible future work in, for example, library- and information-science.

Ämnesord Fosforisterna, forskningsöversikter, Klassicism (litteratur), Kulturdebatter, Kunskapsteori i litteraturen, Nya skolan (litterär riktning)

Key words Debates and debating, Classicism, Guides & inventories series, Knowledge, Theory of, in literature, Literary research, Romanticism

1. Inledning .......................................................................................... 3

1.1. Krutrök i kulturens finrum ............................................................................ 3

1.2. Syfte och avgränsning ................................................................................... 6

1.3. Debatten mellan gamla och nya skolan ......................................................... 9

1.4. Forskningsöversikt och analysmaterial ....................................................... 12

1.5. Teoretisk utgångspunkt: Hjørlands domänanalys ....................................... 19

1.6. Frågeställning, metod och disposition......................................................... 23

1.7. Begreppen ”epistemologisk position” och ”paradigm” .............................. 25

2. Litteraturforskningens vetenskapliga synsätt ........................... 28

2.1. Allmänna epistemologiska positioner ......................................................... 28

2.2. Litteraturforskningens epistemologiska positioner ..................................... 32

2.2.1. Ahlunds och Landgrens hypotes ..................................................................... 32

2.2.2. Den spekulativa estetiken ............................................................................... 33

2.2.3. Komparation och den biografisk-psykologiska metoden ............................... 37

2.2.4. Det empirisk-historiska paradigmet ................................................................ 41

2.2.4. Anomalier inom det empirisk-historiska paradigmet ..................................... 46

2.2.5. 60-talet och framåt: ”modern” teori ................................................................ 49

2.3. Sammanfattning och analyskategorier ........................................................ 52

3. Analys av litteraturen på forskningsområdet ............................ 54

3.1. Inledning till analysdelen ............................................................................ 54

3.2. Oscar Patric Sturzenbechers vetenskapliga synsätt: 1845 ........................... 55

3.3. Peter Wieselgrens vetenskapliga synsätt: 1848–1849 ................................. 59

3.4. Anders Fryxells vetenskapliga synsätt: 1860 .............................................. 61

3.5. Bernhard von Beskows vetenskapliga synsätt: 1862 .................................. 66

3.6. Bernhard Elis Malmströms vetenskapliga synsätt: 1868 ............................ 70

3.7. Carl Wilhelm Böttigers vetenskapliga synsätt: 1874 .................................. 75

4. Sammanfattning ............................................................................ 80

4.1. Sammanfattning av analysresultaten ........................................................... 80

4.2. Sammanfattning av uppsatsarbetet och slutdiskussion ............................... 83

Käll- och litteraturförteckning ........................................................ 84

Otryckta verk ...................................................................................................... 84

2

Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek .................................................... 84

I uppsatsförfattarens ägo ........................................................................................... 84

Tryckta verk ....................................................................................................... 84

Metalliteten

Naturens öra, det är af metall.

Kling, klingeli klang!

Och språket är endast ett återskall

Af andan! Pling, plingeli plang!

Filosofens hufvud, det är af metall,

Kling, klingeli klang!

En ljudande skälla, ett återskall

Från Tyskland, pling, plingeli plang!

Citat ur: Allmänna Journalen, 1816:6.

(Föranledd av en uppsats om språkets metallitet, av P. D. A. Atterbom.)

3

1. Inledning

1.1. Krutrök i kulturens finrum

Den svenska litteraturhistorien bolmar av krutrök efter ordväxlingar på parnassen.

Redan på 1600-talet rapporteras en tvist mellan kulturpersonligheter ha ägt rum:

Johannes Schefferus och Olof Verelius var oense om namnet Uppsalas etymologi.

En annan tidig dispyt gick av stapeln år 1738, och år 1769 gick en svensk tragöd i

taket efter att ha blivit kritiserad i en recension. 1780-talet blev vittne till en

holmgång mellan förnuftsvännen Johan Henric Kellgren och känslodyrkaren

Thomas Thorild. Kellgren kastade sig under samma period in i ännu en dispyt, Pro

sensu communi-striden, där anhängare till mystikern Emanuel Swedenborg

utsattes för ett överfall. På 1840-talet uppkom en motsättning angående Carl Jonas

Love Almqvists för sin tid uppseendeväckande Det går an, och under 1880-talet

avlöpte en sedlighetsdebatt med tidskriften Framåt i skottgluggen. Åren 1905–

1906 bedrevs en polemik kring Hjalmar Söderbergs förtjänster, och åren 1910–

1912 skakades landets publicistiska scen av Strindbergsfejden.1

Den mest utdragna och hätska debatten inom svenskt kulturliv torde dock vara

”striden” mellan gamla och nya skolan, som pågick under åren 1809–1821. Nya

skolan ansåg sig stå för förnyelse och originalitet inom såväl litteraturen som

kulturlivet som helhet, medan gamla skolan värnade om tradition och klassicism.

Klassicismen brukar beskrivas som en benägenhet att följa färdigställda mallar för

1 Sören Winge, ”Gåtan Uppsala ännu olöst”, Uppsala Nya Tidning [2008-03-16]. Eugène Lewenhaupt, ”En

literär strid i Sverige år 1738, några bilder ur den svenska literära kritikens äldsta historia”, Samlaren, 2,

Uppsala, 1881, s. 4–23. Lars Lönnroth, ”Från retorik till textanalys – om litteraturstudiet i Sverige”, Den

svenska litteraturen. 7. Bokmarknad, bibliografier, samlingsregister, red. Lars Lönnroth & Hans-Erik

Johannesson, Stockholm, 1993, s. 46. Sverker Göransson, ”Gustav III:s parnass. Kritikern”, Den svenska

litteraturen. 1. Från runor till romantik, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm, 1999, s. 388ff.

Louise Vinge, ”Almqvists uppgång och fall. Går det verkligen an?”, Den svenska litteraturen. 2.

Genombrottstiden, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm, 1999, s. 102f. Per Arne Tjäder,

”Åttiotalsgenerationen. Kvinnotidskriften Framåt”, Den svenska litteraturen. 2. Genombrottstiden, red. Lars

Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm, 1999, s. 212. Tommy Olofsson, ”Söderbergsfejden. Striden om

Doktor Glas”, I ordets smedja. Festskrift till Per Rydén, red. Karl Erik Gustafsson, m.fl., Stockholm, 2002, s.

97–108. Per Rydén, ”Det nyrika fosterlandet – en periodöversikt. Då diktarna inte teg”, Den svenska

litteraturen. 2. Genombrottstiden, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm, 1999, s. 319ff.

4

tal, prosa och vers, vilka inkluderar alltifrån lämpliga uttryck, bilder och versmått,

för ett givet ämne, samtidigt som texterna som helhet helst skulle tilltala förnuftet

och verka för sedernas förfining. Romantiken förknippas i allmänhet med ett mer

påtagligt känslotilltal, vad gäller ämne, och förordade i högre grad andra uttryck,

bilder och versmått än de gamla beprövade. Texterna fick dessutom gärna hänvisa

till en tillvaro, eller ett tillstånd, bortom det som är gripbart för förnuftet.2

Ledarna för den nya skolan var Per Daniel Amadeus Atterbom (1790–1855),

Lorenzo Hammarsköld (1785–1827) och Vilhelm Fredrik Palmblad (1788–1852),

varav vilka Atterbom och Palmblad senare gjorde akademisk karriär i Uppsala.

Tillsammans har de tre blivit föremål för flera hyllmeter av artiklar och böcker,

vilka täcker in deras gärning som författare, kritiker och litteraturhistoriker, m.m.

Läget är inte fullt lika gynnsamt när det kommer till motståndaren till de tre,

den gamla skolans och följaktligen traditionens och klassicismens försvarare,

tillika bibliotekarien och publicisten, Peter (Pehr) Adam Wallmark (1777–1858).

Han skymtar för det mesta endast i förbifarten. Redan år 1978, för 30 år sedan,

påpekade Louise Vinge att ett akademiskt arbete om Wallmark ”alltjämt saknas”.3

Detta trots att han under mer än ett decennium ägnade sig åt att bemöta den nya

skolans kritik, och ifrågasätta deras budskap, framför allt med mängder av artiklar.

På ett seminarium om en av den gamla skolans mest framträdande skalder,

Carl Gustaf af Leopold, uttrycktes irritation över den nya skolans ”eländiga” och

”självförhärligande” historieskrivning, som tog heder och ära av gamla skolan.4 Är

tiden då kommen för om inte en upprättelse av den gamla skolan så åtminstone en

vetenskaplig undersökning av dess företrädare i det offentliga rummet, Wallmark?

Det är tänkbart, eftersom debatten mellan skolorna nu nalkas sitt 200-årsjubileum.

Med tanke på det uppsving som forskningen om romantikern Erik Johan

Stagnelius har fått i samband med 200-årsfirandet av skaldens födelse, är det

möjligt att även intresset för debatten mellan gamla och nya skolan kan ta ny fart.5

2 Se exempelvis: Lilian R. Furst, ”The Contours of European Romanticism”, The Contours of European

Romanticism, London, 1979, s. 3f. Petra Söderlund, Romantik och förnuft. V. F. Palmblads förlag 1810–

1830, Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i

Uppsala, 43, diss. Uppsala, Hedemora, 2000, s. 23ff. Louise Vinge, Morgonrodnadens stridsmän.

Epokbildningen som motiv i svensk romantik 1807–1821, Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund,

73, Lund, 1978, passim. 3 Vinge, 1978, s. 13. 4 Seminarium om Carl Gustaf af Leopold, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala [2005-09-04].

(Anteckningar.) 5 Efter att ha legat nästan i träda förefaller forskningen kring skalden Erik Johan Stagnelius (1793–1823) ha

fått ett ordentligt uppsving från och med år 1993 och framåt. Det senast publicerade verket i bokform före år

1993 är Erotikern Stagnelius (1966), av Staffan Bergsten, och en titt på antalet utgivna monografier från och

med det året (i kronologisk och alfabetisk ordning) bekräftar bilden: Roland Lysell, Erik Johan Stagnelius.

Det absoluta begäret och själens historia. Romantikens diktning. 2., Stockholm, 1993. ”… som solarna

väckte till dans”. En bok om Erik Johan Stagnelius 200 år, utgiven av Sällskapet Erik Johan Stagnelii

vänner, Borgholm, 1993. Erik Johan Stagnelius, Själens resa, red. Staffan Bergsten, Lund, 1993. Jan Olov

Ullén, Erik Johan Stagnelius, Stockholm, 2003. Paula Henriksson, Dramatikern Stagnelius, diss. Uppsala,

Eslöv, 2004. Göran Hägg, I världsfurstens harem. Erik Johan Stagnelius och hans tid, Stockholm, 2007.

5

Wallmark, den gamla skolans förkämpe, framstår utifrån detta som intressant,

eftersom han fortfarande inte har blivit föremål för någon vetenskaplig monografi.

Hur ska en undersökning med fokus på Wallmark då kunna motiveras inom

ämnet biblioteks- och informationsvetenskap? För det första kan det som sagt

uppstå ett behov av mer information kring debatten mellan den gamla och nya

skolan, i samband med ett eventuellt 200-årsjubiléum, alternativt vid ett förnyat

intresse längre fram. Den motsättning mellan ”gammalt” och ”nytt” som historien

vittnar om kommer för övrigt antagligen aldrig att förlora sin aktualitet.

För det andra finns det många exempel på uppsatser inom biblioteks- och

informationsvetenskapen som tar upp mer litteraturvetenskapliga ämnen, varför

det är aningen oklart vart gränsen går.6 För det tredje ser jag inget hinder i att

biblioteks- och informationsvetenskap och litteraturvetenskap kan medverka till

att berika varandra: båda dessa discipliner har ett intresse för det skrivna ordet,

och flera av de som under tidigare århundraden undervisade i studiet av litteratur,

eller liknande, och flera av de som förr deltog i kulturdebatten, var bibliotekarier.7

Det sistnämnda gäller i synnerhet Wallmark, som började tjänstgöra på

Kungliga Biblioteket i Stockholm år 1799, där han hade en högt uppsatt position

från år 1811 och fram till sin avgång år 1843.8 En undersökning av Wallmarks roll

i ”striden” mellan gamla och nya skolan ger på så vis underförstått en bild av en

bibliotekaries roll i 1800-talets kulturdebatt. Detta är intressant jämfört med den

relativt låga profil som bibliotekarierna tycks hålla i kulturdebatten idag.9

6 Följande uppsatser är sannolikt lika tänkbara inom t.ex. litteraturvetenskap eller litteratursociologi som

inom biblioteks- och informationsvetenskap: Ingrid Adielsson, ”Det ofria ordet. Censur och tryckfrihet 1766–

1810 och 1920–1945”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM,

Uppsala universitet, 2007. Carl Bergström, ”Moralpanik och censur: 1970-talets kiosklitteraturdebatt”,

Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala universitet, 1999.

Anders Danielsson, ”Litteraturen och läkaren. En studie av läkares relation till litteratur ur ett

genusperspektiv”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala

universitet, 2005. Johnny Eriksson, ”Carl Christoffer Gjörwell som aktör på den svenska bokmarknaden

1769–1771”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala

universitet, 2003. Jenny Hedström, ”’Jackie Collins är jättefarlig!’ Debatten om populärlitteratur 1980–

2004”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala universitet,

2005. Helen Norlin, ”Magister Asp, Doct. Luths postilla och Sockerbagare Nyman. Bokauktioner i Uppsala

1783–1786”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala

universitet, 2006. Lisa Wibom, ”Förlagen och böckerna: villkor och strategier på den svenska

bokmarknaden”, Magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala

universitet, 2000. Exempel finns även från andra institutioner: Torbjörn Aronsson, ”’Ett artigt pennekrig’. En

biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk förändring

och nya roller för författare 1812–1842”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap,

Bibliotekshögskolan i Borås, 2004. 7 Exempel på bibliotekarier som var 1800-talets motsvarighet till litteraturvetare eller deltog i kulturdebatten:

Jacob Fredrik Neikter, Pehr Fabian Aurivillius, Carl Christoffer Gjörwell och Lorenzo Hammarsköld. 8 Peter Adam Wallmark, ”Wallmark, Peter Adam”, Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män. 19,

Uppsala, 1852, s. 453. 9 Anders Granström, ”Den svenska kanondebatten och biblioteksvärldens tystnad”, Magisteruppsats i

biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala universitet, 2007, s. 49.

6

1.2. Syfte och avgränsning

Debatten mellan gamla och nya skolan kan framöver komma att belysas på nytt.

Utifrån ett biblioteks- och informationsvetenskapligt perspektiv förefaller det, i

synnerhet när det gäller den gamla skolans företrädare i det offentliga rummet,

Wallmark, som ett framtida informationsbehov är påtagligt och förnimbart.

Eftersom inget utförligt vetenskapligt verk om Wallmark finns, och eftersom ett

nyväckt intresse för debatten mellan skolorna mycket väl kan bli aktuellt, skulle

en kartläggning av denna litteraturhistoriska angelägenhet, med fokus förlagt på

Wallmarks roll, kunna vara framtidens forskare, skribenter och författare till gagn.

Att framställa en sådan kartbild över ett område, vilket det nu än vara må,

skulle för övrigt kunna vara ett led i en förnyad legitimering av bibliotekarierollen,

i en tid där elektronikens landvinningar med sökmotorer och kataloger på Internet

i en viss utsträckning, eller kanske helt, riskerar att göra bibliotekarieyrket obsolet.

Olof Sundin menar exempelvis, i den alltjämt pågående diskussionen om yrkets

framtid, att det är nödvändigt för bibliotekarien att lära sig utvärdera källor, som

böcker och tidskrifter, för att kunna hävda sig i en tid när datorn gjort sökverktyg

och andra informationstjänster mer lättillgängliga för användaren. Bibliotekarien

bör dessutom i högre utsträckning än nu arbeta med att sätta in dokumenten, d.v.s.

texter och bilder, artiklar och böcker, i ett sammanhang. Istället för att ”bara” sätta

in dokumenten i ett system för kunskapsorganisation, och därmed lösgöra dem

från sin kontext, bör biblioteken i högre utsträckning ägna sig åt kontextualisering:

”Jeg argumenterer således for, at der i større udstrᴂkning skal tages hensyn til,

hvordan informationens betydninger formes i forskellige sammenhᴂnge og typer

af praksis”, skriver Sundin. Utställningar på museum, där föremålen samlas efter

olika teman och förses med förklaringar, är härvidlag en förebild.10 Sannolikt är

det så att man som ”användare” får en bättre förståelse för ett visst ämne, som

t.ex. vikingatiden, om man får se viktiga föremål från denna period, samlade

under ett och samma tak och med vidhängande förklaringar som kan åskådliggöra

samband. Något liknande kan antas gälla för en litteraturhistorisk period, som

romantiken, eller mer avgränsat: Wallmarks roll i debatten mellan de två skolorna.

Sundins uppmaning till kontextualisering erinrar om Birger Hjørlands tankar

kring domänanalys, där bibliotekarien i sin informationsservice förväntas ta

hänsyn till ”diskursiva gemenskaper”, d.v.s. kollektiva uppfattningar och behov,

10 Olof Sundin, ”Informationskompetence, ikt og bibliotekarernes professionelle ekspertise”, Bibliotekarerne

– en profession i et felt af viden, kommunikation og teknologi, red. Trine Schreiber & Hans Elbeshausen,

Frederiksberg, 2006, s. 92ff. Citatet återfinns på s. 93.

7

inom exempelvis ett akademiskt ämnesområde. Bibliotekarievärlden är dock inte

helt fjärmad från ambitionen att ta hänsyn till sammanhang. Arkiv organiseras

ibland efter de samlingar som de har ingått i, d.v.s. efter proveniensprincipen.11

Fast detta gäller, enligt min erfarenhet, främst handlingar som mer eller mindre

stora kulturpersonligheter eller organisationer har lämnat efter sig, såsom brev

eller protokoll, och inte det som är bibliotekens huvudsakliga resurs: texter i tryck.

Med Sundins ställningstagande för en ökad grad av kontextualisering och

Hjørlands efterlysning av ett ökat hänsynstagande till kollektiva gemenskaper i

åtanke, är min ambition att ge ett exempel på hur en framtida biblioteksservice

skulle kunna utformas. Genom en analys av forskningen kring Wallmarks roll i

debatten mellan gamla och nya skolan, där hänsyn tas till den specifika domänen,

d.v.s. litteraturvetenskapen, och där texterna sätts in i ett forskningssammanhang,

genom att jämföras med varandra, avser jag att erbjuda en informationsguide. Med

en ”informationsguide” avses i mitt arbete ett dokument som tillhandahåller

information över ett forskningsområde, och som sätter in denna information i ett

historiskt sammanhang. Man kan tänka sig att en komplett informationsguide tar

upp alltifrån vetenskapliga synsätt, dokumenttyper, hylluppställningar, ämnesord

och forum för verksamheten, m.m. En sådan guide skulle dock bli omfattande och

jag väljer att börja i den ände som domänanalysen vanligtvis brukar föreskriva:

ämnesområdets ”epistemologiska positioner” eller ”vetenskapliga synsätt”.12

Guiden är avsedd för om inte nyfikna noviser eller ärrade veteraner, så

åtminstone för de med ett stort intresse för litteraturvetenskaplig forskning om

romantiken, såsom skribenter, författare och framtida forskare med, och det får

man förutsätta, minst en kandidatexamen inom ämnet litteraturvetenskap eller

motsvarande. Det är i min uppsats alltså nödvändigt att frångå den riktlinje som

finns i Kerstin Rydbecks Råd och anvisningar vid uppsatsarbete inom ABM-

ämnena, att uppsatsarbetet i huvudsak bör skrivas för de som är aktiva inom

ABM-fältet, d.v.s. arkivarier, bibliotekarier och museitjänstemän.13 Anledningen

är att en guide som i första hand riktar sig till läsare inom den domän som är

litteraturvetenskapen, eller andra näraliggande ämnen som t.ex. retorik och estetik,

i första hand bör vara skriven för de verksamma inom domänen.

Syftet med föreliggande uppsats är att framställa en informationsguide över ett

litteraturvetenskapligt forskningsområde: Wallmarks roll i debatten mellan gamla

och nya skolan. Guiden görs utifrån ett kontext- eller domänanpassat perspektiv.

På grund av att litteraturen om både romantiken och debatten mellan skolorna är

för omfattande för att kunna behandlas i en uppsats av det format som nu gäller

11 Birger Hjørland, Information Seeking and Subject Representation. An Activity-Theoretical Approach to

Information Science, New directions in information management, 34, Westport, 1997, s. 87. 12 Birger Hjørland, “Domain analysis in information science. Eleven approaches – traditional as well as

innovative”, Journal of Documentation, 58:4, 2002, s. 439. 13 Kerstin Rydbeck, Råd och anvisningar vid uppsatsarbete inom ABM-ämnena, 2. rev. ver., Institutionen för

ABM, estetik och kulturstudier, Uppsala universitet, 2002, s. 18.

8

måste en avgränsning till. Forskningen om debatten mellan gamla och nya skolan,

och därmed, indirekt, forskningen om Wallmarks roll, tar fart redan under den nya

skolans tid, då inte minst Atterbom och Hammarsköld blev litteraturhistoriker,

och den har pågått ända fram till idag. Den ideala informationsguiden skulle

således sträcka sig från det att debatten, eller striden, avblåstes omkring år 1821,

fram till idag, år 2008. För att det hela ska bli hanterligt väljer jag emellertid att

begränsa mig till litteraturen på området mellan åren 1845–1874, vilket utgör

större delen av forskningens första fas om man räknar bort de litteraturhistoriker

som själva deltog i debatten: Atterbom, Hammarsköld och Per Adolf Sondén.14

Mitt arbete bör därmed ses som ett första steg till en informationsguide, snarare än

en komplett och heltäckande sådan. Det vore förstås önskvärt att vid ett senare

tillfälle fylla i de luckor som finns såväl bakåt som framåt, och således kunna

erbjuda en mer fullständig biblioteks- och informationsservice.

14 Sondén var kusin till Atterbom, och brukar räknas som en av den nya skolans anhängare. År 1833 utkom

en av honom själv redigerad andra version av Hammarskölds Svenska vitterheten, ett litteraturhistoriskt verk

som fanns att få tag på i förstaupplaga redan år 1818–1819. Se: Nationalencyklopedin, uppslagsordet: ”Per

Adolf Sondén” och uppslagsordet: ”Lorenzo Hammarsköld”, URL: http://www.ne.se [2008-04-23].

9

1.3. Debatten mellan gamla och nya skolan

Innan uppsatsens teoretiska utgångspunkt, domänanalysen, presenteras lite mer

ingående förefaller det lämpligt att ge en kortfattad bild av debatten mellan de två

skolorna, vad den handlade om och hur den bedrevs. Flera ser den 22:a december

år 1809 som ett startdatum för det som under det kommande årtiondet skulle

utspela sig. Det var då som Wallmark, redaktören för Journal för Litteraturen och

Theatern, lät publicera en artikel som gjorde sig lustig över prospektet, d.v.s.

reklambladet, för en ny tidskrift: Lyceum.15 Artikeln förde tankarna till en annan

debatt, som hade ägt rum på 1780-talet, där Thorild och Kellgren hade trätt om

huruvida förnyelse var viktigt inom svensk poesi.16 Artikeln kan emellertid ha

varit föranledd av en recension som författaren, Johan Olof Wallin, fått utstå i

Upsala Tidning året dessförinnan, där Hammarsköld, initiativtagare till Lyceum,

inte skrädde orden.17 Hammarsköld ansåg, i likhet med Thorild på 1780-talet, att

den rådande smaken, med rötter i tradition och klassicism, borde bekämpas.18

Klart är i alla händelser att friden på den svenska parnassen i ett slag bröts.

Sedan några år tillbaka hade ett antal vittra samfund, Vitterhetens Vänner, Pro

Joco och Auroraförbundet, ägnat sig åt att försöka imitera Svenska Akademien,

med sammanträden, högtider, pristävlingar och tal.19 Några av medlemmarna i

dessa samfund, däribland Atterbom, Hammarsköld och Palmblad, kom att

samarbeta för att med alla till buds stående medel ifrågasätta den (enligt dem)

rådande smaken, vilken rent av påstods ha en fördärvlig inverkan på samhället.20

Som representant för denna förhatliga, och (enligt dem) samhällsfarliga,

klassicistiska smakriktning utsågs en etablerad äldre författare, Leopold, men även

15 Se exempelvis: Lars Lönnroth, ”Upplysning och romantik”, Den svenska litteraturen. 1. Från runor till

romantik, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm, 1999, s. 454. 16 Horace Engdahl, ”Känslans och tankens revoltörer”, Den svenska litteraturen. 1. Från runor till romantik,

red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm, 1999, s. 423ff. 17 Eftersom Wallins avsikt med artikeln i Journalen var att göra sig lustig över Hammarskölds prospekt för

Lyceum, kan man misstänka att det handlade om att ge igen för den negativa kritik som han hade fått i Upsala

Tidning året innan. Detta är emellertid en egen hypotes, baserad på en uppgift i ett verk om debatten. Se:

Börje Norling, Nya skolan bedömd i literaturhistorien. Anmärkningar, Stockholm, 1880, s. 197. 18 Nationalencyklopedin, uppslagsordet: ”Lorenzo Hammarsköld”, URL: http://www.ne.se [2008-04-23]. 19 Om Auroraförbundet, se: Carl Wilhelm Böttiger, Aurora-förbundet i Upsala. Litteraturhistorisk skildring,

Stockholm, 1874. Magnus Lindroth, ”Retoriker i det fördolda: P. D. A. Atterbom och skapandet av persona

på Auroraförbundets årshögtidsdag”, Magisteruppsats i retorik, Litteraturvetenskapliga institutionen,

Uppsala, 2006. Vinge, 1978, passim. Om Vitterhetens Vänner och Pro Joco, se: Rudolf Hjärne, Dagen före

drabbningen eller Nya skolan och dess män i sin uppkomst och sina förberedelser 1802–1810. Ur

Hammarsköldska brefvexlingen, sällskapet V. V:s handlingar m.m. jämte inledning och kommentarer,

Stockholm, 1882. Pro Joco (”Sällskapet för det löjliga”) verkar ha varit mer inriktad på ett nöjsamt umgänge

än de andra två relativt strikt paragrafstyrda samfunden. 20 Vinge, 1978, s. 7, s. 22f, s. 50f och s. 70ff. Lindroth, 2006, s. 25, s. 53 och s. 57f.

10

uppkomlingar inom poesin som t.ex. Wallin och Valerius fick utstå spott och spe.

Även Svenska Akademien hölls som förkastlig, eftersom den genom att ge priser

till skaldeverk som Wallmarks Handen (1804) ansågs uppmuntra till kulturrötan.21

Kritiken framfördes, både i diktform och som artiklar, i ett flertal litterära

tidskrifter, som framställdes på det tryckeri som Palmblad hade förvärvat år 1810.

Framför allt gäller det Svensk Literatur-Tidning (1813–1822) och Svea (1818–

1832). Ambitionen var vidare att ge prov på hur poesin borde vara beskaffad.

Något som skedde i månadsskrifter som Phosphoros (1810–1814) och årsskrifter

som Poetisk Kalender (1811–1821).22 Lägg därtill artiklarna i Stockholmsbaserade

tidskriften Polyfem (1809–1812). Svar på tal erbjöds kontinuerligt i Wallmarks

Journal för Litteraturen och Theatern (1809–1813), senare Allmänna Journalen

(1813–1824). (För enkelhetens skull benämner jag från och med nu dessa båda

manifestationer av Wallmarks tidskrift för, kort och gott: Journalen.)

Debatten blev som sagt långvarig. På grund av det ofta uppskruvade tonläget,

med idel påhopp och personliga förolämpningar, har det inom forskningen varit

brukligt att använda krigsmetaforer och beskriva alltsammans som en ”strid”.

Atterboms, Hammarskölds och Palmblads sida benämns som bekant ”nya skolan”.

Andra vanliga namn är ”fosforisterna”, ”nyromantikerna” och ”polyfemisterna”.

Det läger Wallmark tillhör kallas förutom ”gamla skolan” ibland ”akademisterna”.

Medan den nya skolan gjorde sig hörd från flera olika håll var motståndet

centrerat uteslutande i Journalen, varför Wallmark kom att ses som en ärkefiende.

Stundom framstår han i nya skolans texter som en slags kulturdemon, som riskerar

att försätta den vittra världen i sönderfall och förpesta svenska folkets framtid.

Den jämfört med Atterbom och Hammarsköld relativt sansade Palmblad skriver:

All äldre häfdaforskning – ty alla nationers häfder förlora sig i sagor – all kyrkohistoria, så vidt den rör dem, som afvikit från den antagna religionen (och således förfallit ’i vidskepelse’), – alla fornminnen, hvilka beklagligen mestadels öfverallt, så vida man ej vill undantaga Palestina, grunda sig på sagor, sägner och svärmerier, – alla myther, hvilka i sig ofta innehålla försvunna och obekanta nationers hela kultur och intellektuella bildning, allt borde, i fall man satte herr Wallmark till chef för ett bibliothek eller ett antiqvitetsarkiv, utrotas, nedrifvas och förbrännas; ty herr Wallmark och kalifen Omar [han som påstås ha ödelagt det berömda biblioteket i Alexandria] – hvilken dock föröfrigt var ett betydligt ljusare hufvud – lära vara de enda historien känner, hvilka så långt sträckt sitt förakt till allt, som ej öfverensstämde med deras sätt att se, att de med eld och svärd ville utrota det.23

21 Se exempelvis: Vinge, 1978, s. 49f, s. 73 och s. 79. 22 För en närmare genomgång av omständigheterna kring dessa periodiska publikationer, samt den betydelse

som Palmblads förlag, det Akademiska Boktryckeriet i Uppsala, hade för den nya skolans framgångar, se:

Söderlund, 2000, passim. 23 Bernhard Elis Malmström, Bernhard Elis Malmströms Samlade skrifter. 5. Grunddragen af svenska

vitterhetens historia. 5. Striden mellan gamla och nya skolan 2. Akademiska föreläsningar, Örebro 1868, s.

268f. [Fortsättningsvis: Malmström, 1868b.]

11

Debatten medförde så vitt vi vet inga handgripligheter, men det finns rapporter om

att Wallmark aktivt försökte förhindra anhängare av nya skolan att göra karriär.24

Bristen på respekt var ömsesidig: På julafton år 1819 serverades Wallmark, mitt

under familjemåltiden, en stridsskrift, Allmänna Journalistens Hederskrans,

innehållande diverse okvädningsord från Hammarsköld.25 Året därpå släpptes ett

hexameterepos, Markalls sömnlösa nätter, där Wallmarks (”Markalls”) och gamla

skolans snara nederlag illustrerades. Under 1820-talet anses debatten ha avstannat,

möjligen på grund av att Hammarsköld dog, och för att Atterbom och Palmblad

börjat sikta på karriärer inom akademin. Om någon av sidorna, eller en tredje part,

avgick med ”segern” i debatten är oklart och ett inom forskningen omtvistat ämne.

Debatten berörde, kan man nog säga, en fråga som är högst aktuell än idag.

Vilket är att föredra, att följa vedertagna konventioner eller att bryta mot dem?

Samtidigt kanske det finns konventioner även hos de som säger sig göra uppror,

och frågan är om det går att upplösa allt som varit, och om inte allt skapande ändå

bara bygger vidare på eller i relation till en tradition. Hos Erik Johan Stagnelius,

en av romantikerna, kan man t.ex. se att även om valet av bilder måhända var nytt,

så använder skalden samma slags underliggande stilgrepp som klassicisterna.26

Frågan är om det nya egentligen är något nytt, eller samma gamla likstela saker

förpackade till oigenkännlighet. Motsättningen mellan ”gammalt” och ”nytt” torde

hur som helst fortgå så länge som det skapas konstverk inom kulturen.

24 Norling, 1880, s. 206. 25 Malmström, 1868b, s. 286f. 26 Se exempelvis: Magnus Lindroth, ”En retorik efter retorikens död? Retorisk analys av Stagnelius ’Till

Natten’ och ’Resa, Amanda! jag skall’”, C-uppsats i retorik, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala,

2004.

12

1.4. Forskningsöversikt och analysmaterial

En utgångspunkt i detta arbete, och i kartläggningen av litteraturen om Wallmark

och hans roll i debatten mellan gamla och nya skolan, har varit Vinges verk om

den nya skolans mytbildning om sig själva: Morgonrodnadens stridsmän (1978).

En annan har varit Petra Söderlunds avhandling om Palmblads förlag i Uppsala,

vilket från och med år 1810, och under hela debattens förlopp (och ännu längre

fram) var en samlingspunkt för den nya skolans verksamhet: Romantik och

förnuft. V. F. Palmblads förlag 1810–1830 (2000). Anledningen har varit dels att

dessa två verk ger information om hur debatten fördes, i både teori och praktik,

åtminstone vad gäller den nya skolan. En annan fördel är att de bistår med de

senaste och mest utförliga forskningsöversikterna på området. Den litteratur som

därutöver har tillkommit är resultatet av en omfattande sökoperation i digitala och

manuella kataloger, antologier, årsskrifter, tidskrifter, festskrifter och vänböcker.27

Debatten mellan gamla och nya skolan har, precis som Vinge och Söderlund

åskådliggör, behandlats i ett flertal forskningsarbeten.28 Från 1800-talets andra

hälft finns, i kronologisk ordning: Bidrag till Sverges litteratur-historia (1860), av

Anders Fryxell, som tyckte att den nya skolan stod i vägen för ”äkta” romantiker

som Esaias Tegnér.29 Minne af Stats-sekreteraren Carl Gustaf af Leopold (1862),

ett minnestal i Svenska Akademien av Bernhard von Beskow, som i en bilaga

behandlar debatten.30 Grunddragen af svenska vitterhetens historia (1868),

27 Har därutöver hört mig för runt om i landet vad gäller licentiatavhandlingar, 3-betygs-, kandidat- och

magisteruppsatser, m.m., men dessvärre har det visat sig att ingen av institutionerna i litteraturvetenskap, eller

motsvarande, har kunnat få fram en portabel förteckning över alla arbeten från ämnets begynnelse. Ifråga om

Göteborgs och Uppsalas licentiatavhandlingar och uppsatser har jag dock, tack vare doktoranden Carina Köre

respektive bibliotekarien Håkan Hallberg, lyckats få tag på relativt omfattande listor. Annars hänvisas man

mestadels till digitala databaser eller listor, som dessvärre inte går särskilt långt tillbaka i tiden. Några

intressanta texter har kunnat uppdagas, men på grund av ofullständigheten i min sökning väljer jag (om än

med ett par undantag) att lämna alla opublicerade arbeten utanför min uppsats. Det är dessutom oklart om det

alls går att finna några texter om debatten mellan gamla och nya skolan, eller Wallmark, från en tid så långt

tillbaka som åren 1845–1874. Då får man sannolikt gräva djupt i arkiven på både institutioner och bibliotek.

Men oavsett vilket finns det ett påtagligt problem när det gäller opublicerade texter i litteraturvetenskap: det

är orimligt att man år 2008, i datorernas tidsålder, fysiskt måste bege sig till en institution för att leta efter

listor, om man vill få en överblick av vad som finns. Istället borde listorna göras tillgängliga på Internet. 28 Vinge, 1978, s. 10–14. Söderlund, 2000, s. 17–19. 29 Anders Fryxell, Bidrag till Sverges litteratur-historia. Första häftet. Leopoldska tidehvarfvet. 1795–1810,

Stockholm, 1860. [Fortsättningsvis: Fryxell, 1860a] Anders Fryxell, Bidrag till Sverges litteratur-historia.

Tredje häftet. Tegnér. Striden mellan neutrer och fosforister inom poesiens och filosofiens områden 1815–

1821, Stockholm, 1860. [Fortsättningsvis: Fryxell, 1860b] Anders Fryxell, Bidrag till Sverges litteratur-

historia. Fjerde häftet. J. O. Wallin. Neutrer och fosforister på religiositetens område 1816–1821,

Stockholm, 1860. [Fortsättningsvis: Fryxell, 1860c] Anders Fryxell, Bidrag till Sverges litteratur-historia.

Femte häftet. 1. Fosforismens upplösning och fall. 2. Götiska skolan, Stockholm, 1860. [Fortsättningsvis:

Fryxell, 1860d] 30 Bernhard von Beskow, Minne af Stats-sekreteraren Carl Gustaf af Leopold, Stockholm, 1862.

13

baserad på ett antal föreläsningsmanuskript av Bernhard Elis Malmström, där

debatten skildras bland annat i form av långa utdrag ur olika tidskrifter.31 Aurora-

förbundet i Upsala (1874), av Carl Wilhelm Böttiger, som med anekdoter, brev-

och protokollutdrag målar upp en bild av hur nya skolan under tre års tid ägnade

sig åt talekonst, diktkonst och kritik, som medlemmar i en hemlig orden, innan de

gav sig in i polemiken.32 Nya skolan bedömd i literaturhistorien. Anmärkningar

(1880) och Nya skolan bedömd i nutidens press. Anti-kritik (1882), av Börje

Norling, vänder sig i hårda ordalag mot den uppfattning av nya skolans roll som

förts fram av i synnerhet Fryxell och Malmström.33 Dagen före drabbningen eller

Nya skolan och dess män i sin uppkomst och sina förberedelser 1802-1810. Ur

Hammarsköldska brefvexlingen (1882), av Rudolf Hjärne, tittar närmare på hur de

som låg bakom Polyfem, på ett liknande sätt som Auroraförbundet, i lönndom

hade slipat sina knivar under en lång följd av år.34 Bidrag till kännedomen om nya

skolans förberedelser och första utveckling (till år 1811) (1889) och Bref rörande

nya skolans historia 1810-1811 (1886–1903), av Gudmund Frunck, går in på

samma område som Böttiger och Hjärne, men gräver djupare i de brevhögar som

några av deltagarna i debatten hade lämnat efter sig.35 Svenska vitterhetens häfder

efter Gustaf III:s död (1890 och 1895) erbjuder genom Gustaf Ljunggrens försorg

den mest detaljerade genomgången av debatten fram till dags dato.36

Utöver detta finns ett specifikt verk från den första halvan av 1800-talet, som

kommer in på debatten, Den nyare svenska skön-litteraturen och tidnings-pressen

(1845), av Oscar Patric Sturzenbecher: ursprungligen ett antal föreläsningar, varav

en tar upp vissa nyckelpersoner i debatten, och nämner något om vad som hände.37

Detta verk tycks för övrigt ha varit okänt för åtminstone den sentida forskningen.

Omständigheterna kring hur detta verk påträffades tas upp i början på analysen av

Sturzenbechers vetenskapliga synsätt och hans skildring av Wallmarks roll (3.2).

Andra verk från ungefär samma tid är Sveriges sköna litteratur (1848 och 1849),

författade av Peter Wieselgren, som i och för sig endast bidrar med några få,

aningen kryptiska, rader om Wallmark och debatten.38

31 Bernhard Elis Malmström, Bernhard Elis Malmströms Samlade skrifter. 4. Grunddragen af svenska

vitterhetens historia. 4. Striden mellan gamla och nya skolan. 1. Akademiska föreläsningar, Örebro, 1868.

[Fortsättningsvis: Malmström, 1868a] Malmström, 1868b. 32 Böttiger, 1874. 33 Norling, 1880. Börje Norling, Nya skolan bedömd i nutidens press. Anti-kritik, Upsala, 1882. 34 Hjärne, 1882. 35 Gudmund Frunck, Bidrag till kännedomen om nya skolans förberedelser och första utveckling (till år

1811), Stockholm, 1889. Gudmund Frunck, Bref rörande nya skolans historia 1810–1811. Med

anmärkningar, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet, 9, Upsala, 1886–1903. 36 Gustaf Ljunggren, Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död. 4. Striden emellan gamla och nya

skolan, 1809–1814, Lund, 1890. Gustaf Ljunggren, Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död. 5.

Striden emellan gamla och nya skolan, 1815–1821, Lund, 1895. 37 Oscar Patric Sturzenbecher, Den nyare svenska skön-litteraturen och tidnings-pressen. En öfversigt i sex

föreläsningar, Kjöbenhavn, 1845. 38 Peter Wieselgren, Sveriges sköna litteratur. En öfverblick vid akademiska föreläsningar. 4. Svenska statens

sköna litteratur. 3. Det philosophiska århundradet. Avd. 2. Säkerhetstiden, Lund, 1848. Peter Wieselgren,

14

Andra tidiga verk av intresse, när det kommer till Wallmarks roll i debatten, är

Stridsfrågan i vår litteratur (1819), av Hammarsköld, och Försök att upplysa

publiken om föremålet och beskaffenheten af den elfvaåriga tvisten inom vår

litteratur (1821), av Wallmark.39 Möjligen kan det även finnas något intressant i

Svenska vitterheten (1818–1819 och 1833) av Hammarsköld och Svenska siare

och skalder (1841–1855) av Atterbom, i alla fall ifråga om estetiska värderingar.40

Men eftersom personerna bakom dessa litteraturhistoriska ansatser var mer eller

mindre intensivt deltagande parter i ”striden”, har jag valt att ställa dem åt sidan.

För en som avser att kartlägga Wallmarks roll och de vetenskapliga synsätten ända

från debattens begynnelse kan de nu uppräknade verken dock vara en startpunkt.

Under 1900-talet kom ett flertal verk om romantiken och dess företrädare,

men nu visades endast ett ringa intresse för debatten. Istället ägnade forskningen

sig helst åt idéhistoriska, biografiska och psykologiska analyser, anser Vinge.41 I

sammanhanget bör nämnas Albert Nilssons undersökning av tankespår om det

översinnliga hos romantikerna (1916), Jacob Kullings diskussion om Atterboms

estetiska värderingar och litteraturhistoriska produktion (1931), Gunnar Axbergers

diagnos av den unge Atterboms själsliga liv under perioden för debatten (1936),

Sigvard Magnussons uppspårning av romantiska drag i skrifter av

Auroraförbundet (1936) och Emil Liedgrens betraktelse över den nya skolan

utifrån ett religionshistoriskt perspektiv (1946).42

Vidare har flera av debattens deltagare, eller de som på något sätt stod i

relation till de som var med, blivit föremål för vetenskapliga monografier. Vinge

nämner Arvid Ahnfelts levnadsteckning över Fredrik Rääf (1879), Josef Emanuel

Ekedahls framställning av den danske kulturpersonligheten Christian Molbech

(1906), Birger Liljekrantz avhandling om Benjamin Höijer, filosofen som gjorde

den nya skolans medlemmar uppmärksamma på högtflygande tankegods från

Tyskland (1912), Johan Mortensens redogörelse över Claes Livijn, en av

Sveriges sköna litteratur. En öfverblick vid akademiska föreläsningar. 5. Statens sköna litteratur.

Fortsättning och slut, Lund, 1849. [Står dock Stockholm på titelbladet.] 39 Lorenzo Hammarsköld, Stridsfrågan i vår litteratur, framstäld till hvarje bildad patriots begrundning,

Stockholm, 1819. Peter Adam Wallmark, Försök att upplysa publiken om föremålet och beskaffenheten af

den elfvaåriga tvisten inom vår litteratur. Ett bidrag till vår vitterhets historia för åren 1809–1820,

Stockholm, 1821. 40 Lorenzo Hammarsköld, Svenska vitterheten. Historiskt-kritiska anteckningar. 1, Stockholm, 1818. Lorenzo

Hammarsköld, Svenska vitterheten. Historiskt-kritiska anteckningar. 2, Stockholm, 1819. Lorenzo

Hammarsköld, Svenska vitterheten. Historiskt-kritiska anteckningar, 2. uppl., medförf. Per Adolf Sondén,

Stockholm, 1833. Per Daniel Amadeus Atterbom, Svenska siare och skalder eller Grunddragen af svenska

vitterhetens häfder intill och med Gustaf III:s tidehvarf. 1–6:2, Uppsala, 1841–1855. 41 Vinge, 1978, s. 12f. 42 Albert Nilsson, Svensk romantik. Den platonska strömningen: Kellgren, Franzén, Elgström, Hammarsköld,

Atterbom, Stagnelius, Tegnér, Rydberg, Lund, 1916. Jacob Kulling, Atterboms ’Svenska siare och skalder’:

en undersökning av hans litteraturhistoriska forskning, diss. Stockholm, 1931. Gunnar Axberger, Den unge

Atterbom: psykologiska problem i hans liv och diktning 1806–1819, diss. Stockholm, Uppsala, 1936. Sigvard

Magnusson, Det romantiska genombrottet i Auroraförbundet ur idéhistorisk synpunkt, diss. Stockholm,

1936. Emil Liedgren, Svenska kyrkans historia. 6:2. Neologien, romantiken, uppvaknandet, 1809–1823,

Stockholm, 1946.

15

”polyfemisterna” (1913), Torsten Ljunggrens tagning på Hammarsköld som

kritiker i pressen (1952), Elizabeth Tykessons biografi över Atterbom (1954), och,

slutligen, Olle Holmbergs flerbandsverk om Leopold, den gustavianske skalden

som ofrivilligt blev ett trätoämne i debatten (1962 och 1965).43 Vinge avslutar sin

översikt med slutsatsen att bilden av debatten med tiden har blivit vagare, medan

individerna, de som var med om förloppet, har blivit mer och mer synliggjorda.44

Min bedömning är, trots allt, att verken om Leopold och Hammarsköld kan ha en

hel del att ge vid en analys av Wallmarks göranden och låtanden i debatten.

Det finns för övrigt några få verk som Vinge inte nämner i sin genomgång,

och sedan år 1978 har den akademiska arenan försetts med ett antal nytillskott,

som möjligen är av intresse. Detta gäller Fredrik Bööks texter i Samlaren om Per

Elgström, en av Auroraförbundets mest hängivna medlemmar (1908 och 1911),

Paulus Svendsens mastodontverk om guldåldersdrömmar, som bl.a. kommer in på

hur de svenska romantikerna såg på detta fenomen (1940), Holger Frykenstedts

sondering av den idealistiska filosofins inverkan på Atterbom (1951–1952), Rolf

Hillmans dissektion av formuleringskonsten i den gustavianska tidens prisbelönta

poem (1962), Olof Dixelius insats vad gäller politikern och akademiledamoten

Hans Järta (1973), Bengt Wallerius biografi över Carl Adolph Agardh, under en

period medlem i kretsen kring Polyfem (1975), Anders Hallengrens essä i

Samlaren om Johan Johansson, mannen bakom den liberala tidskriften Argus

(1980), Claes Göran Holmbergs teckning av de svenska tidskrifternas historia, där

Journalen förstås intar en position (1983), Horace Engdahls avhandling/essä om

romantikernas svårgripbara skrivsätt (1986), Svante Nordins skärskådning av den

tyska filosofins inverkan på det tidiga 1800-talets svenska lärdomselit, däribland

Atterbom (1987), Vinges kommenterade utgåva av Rimmarbandet, en satir av nya

skolan där Wallmark ansattes hårt (1992), Otto Fischers analys av Atterboms opus

Lycksalighetens ö, som går på djupet med Atterboms syn på språket i diktkonsten

(1998), Stina Hansson undersökning av det poetiska skrivsättets förändringar

under den aktuella perioden (2000), Mikael Mogrens utredning av den nya skolans

förhållande till religionen (2003), och, Tegnér och retoriken, vilken behandlar det

tidiga 1800-talets bildningsgång, och där man således sannolikt kan utläsa något

även om Wallmarks skolning (2003), samt, och nu har vi nått vägs ände på den

långa listan, Henrik Wallheims avhandling om Palmblads syn på romankonsten

43 Arvid Ahnfelt, L. F. Rääf af Småland och hans literära umgängeskrets. Bilder från flydda dagar,

Stockholm, 1879. Josef Emanuel Ekedahl, Molbech den äldre och Sverige: ur de litterära förbindelsernas

häfder, diss. Lund, 1906. Birger Liljekrantz, Benjamin Höijer: en studie över hans utveckling, diss. Lund,

1912. Johan Mortensen, Clas Livijn. Ett nyromantiskt diktarefragment, Stockholm, 1913. Torsten Ljunggren,

Lorenzo Hammarsköld som kritiker: med särskild hänsyn till hans förhållande till Tegnér, diss. Stockholm,

Lund, 1952. Elisabeth Tykesson, Atterbom. En levnadsteckning, Stockholm, 1954. Olle Holmberg, Leopold

under Gustaf IV Adolf, 1796–1809, Stockholm, 1962. Olle Holmberg, Leopold och det nya riket, 1809–1829,

Stockholm, 1965. 44 Vinge, 1978, s. 14.

16

(2007).45 Med största sannolikhet kan man i flera av de närmast ovanstående

texterna utläsa något om de tankar och skrivsätt, m.m. som Wallmark vände sig

mot i debatten, även om det, bortsett från möjligen Hillmans arbete, råder en

skriande brist på analyser av de tankar och skrivsätt, m.m., som just Wallmark

influerades av och, möjligen, imiterade.

Litteraturen beträffande Wallmark som huvudfigur är dock inte helt obefintlig,

om än aningen mager. Bortsett från två artiklar i Svenskt biografiskt lexikon, varav

en av Wallmark själv (1852) och en kritiskt hållen av Karl Fredrik Werner (1907),

finns Karl Warburgs essä i Samlaren angående ”Markalls [Wallmarks] sömnlösa

nätter” (1910), samt, i samma årsskrift, Vinges utläggning om Polyfem (1981) och

Stina Hanssons uppsats om den antologi som Wallmark tog fram i enlighet med

retorikens stil- och genrelära (1990). Därutöver kan man påträffa ett par mer

omfattande verk: Pehr Adam Wallmark. En tidsbild från adertonhundratalets

första hälft (1914) av Wallmarks dotter Clara, som enligt förordet avser att ge en

mer rättvis bild av sin far än den gängse, och J. O. Wallin och P. A. Wallmark – en

polemisk kavalkad (1979), av Erik Hörnström, där det finns en uppgift om

Wallmarks brevväxling (bl.a. ska breven till Samuel Ödmann ha försvunnit).

Clara Wallmark nämner, bör det tilläggas, ett par intressanta källor: Ludvig von

Engeströms och Carl Christoffer Gjörwells efterlämnade skrifter på Kungliga

biblioteket i Stockholm. Givetvis är den av forskningen redan väl använda

Hammarsköldska brevsamlingen också A och O i en undersökning av debatten.46

45 Fredrik Böök, ”Per Elgströms romantiska poesi”, Samlaren, 29, Uppsala, 1909. Fredrik Böök, ”Till Per

Elgströms biografi”, Samlaren, 32, Uppsala, 1911. Paulus Svendsen, Gullalderdrøm og utviklingstro. En

idéhistorisk undersøkelse, diss. 1941, Oslo, 1940. Holger Frykenstedt, Atterboms livs- och världsåskådning i

belysning av den transcendentala idealismen, Lund, 1951–1952. Rolf Hillman, Gustaviansk retorik.

Stilstudier i Svenska Akademiens med stora priset belönade äreminnen 1786–1803, Scandinavian University

Books, diss. Stockholm, 1962. Olof Dixelius, Hans Järta och litteraturen. Hans Järta i litterär debatt och

kulturpolitik under romantikens tidevarv (1809–1825), Kungl. Vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademiens handlingar, Filologisk-filosofiska serien, 12, Stockholm, 1973. Bengt Wallerius, Carl

Adolph Agardh. Romantikern – politikern: tiden i Lund (till 1835), diss., Göteborg, 1975. Anders Hallengren,

”Argus-Johansson och Benjamin Höijer”, Samlaren, 100, Uppsala, 1980. Claes-Göran Holmberg, En svensk

presshistoria, Solna, 1983. Horace Engdahl, Den romantiska texten. En essä i nio avsnitt, diss. 1987,

Stockholm, 1986. Svante Nordin, Romantikens filosofi. Svensk idealism från Höijer till hegelianerna, Lund,

1987. Per Daniel Amadeus Atterbom, Skrifter. 1. Rimmarbandet: en satirisk pjäs; med inledning och

kommentarer av Louise Vinge, Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet, XXIV,

Stockholm, 1992. Otto Fischer, Tecknets tragedi. Symbol och allegori i P. D. A. Atterboms sagospel

Lycksalighetens ö, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, 36, diss.

Uppsala, 1998. Stina Hansson, Från Hercules till Swea: den litterära textens förändringar, Skrifter utgivna

av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 39, Göteborg, 2000. Mikael Mogren, Den

romantiska kyrkan. Föreställningar om den ideala kyrkan på jorden inom Nya skolan till och med år 1817,

diss. Uppsala, Skellefteå, 2003. Tegnér och retoriken, red. Louise Vinge, Lund, 2003. Henrik Wallheim, En

underbar berättelse om ridderliga äventyr. V. F. Palmblad och den romantiska romanen, diss. Uppsala,

Hedemora, 2007. 46 Wallmark, 1852. Karl Fredrik Werner, [K. F. W.], ”Wallmark, Peter Adam”, Svenskt biografiskt lexikon.

Ny följd. 10. Silfversparre-Österling, Stockholm, 1907. Karl Warburg, ”Första Markallsnatten och dess

förhållande till Hammarskölds urskrift. (Jämte ett tillägg om Andra Natten)”, Samlaren, 31, Uppsala, 1910.

Louise Vinge, ”Polyfem och den moraliska tidskriften”, Samlaren, 101, Uppsala, 1981. Stina Hansson,

”Skönheterna i skattkammaren. P. A. Wallmarks svenska antologi och den klassiska retoriken”, Samlaren,

17

Av Elof Tegnérs bidrag till Samlaren, ”Samuel Ödmann och Nya skolan.

Anteckningar ur Wallmarkska brefvexlingen på Kongl.” (1885), framgår det att

även Wallmark själv lämnat en brevsamling efter sig.47

Wallmark omnämns dessutom, som hastigast, i Wilhelm Odelbergs ”E. W.

Dahlgren och de litterära ämbetsmännen. Ett bibliotekshistoriskt kaleidoskop”

(1971). Därutöver finns en redogörelse för hur han, i början på 1840-talet, försökte

mildra kritiken mot den sittande kungen, vilken påträffas i Cecilia Rosengrens ”I

Hans Majestäts offentliga tjänst: Hur ämbetsmannapublicisten Pehr Adam

Wallmark tog Karl XIV Johan i försvar” (2006).48 Samtliga dessa källor vore

förstås, ifråga om Wallmarks roll i debatten, synnerligen matnyttiga att bekanta sig

närmare med. Om inte annat skulle man kunna få ett hum om exempelvis sådant

som Wallmarks estetiska åsikter och argumentationsstrategier, liksom en bild av

forskarnas analysmetoder, förklaringsmodeller och synsätt. Texterna ifråga faller

dock utanför ramen för mitt arbete, som endast beaktar perioden 1845–1874.

Avslutningsvis finns det, när det gäller debatten mellan gamla och nya skolan,

ett flertal litteraturhistoriska verk av tidigare datum än de som redan har nämnts.

Jag tänker här närmast på Schück och Warburg (1897, 1929), Tigerstedt (1967)

samt Lönnroth och Delblanc (1999).49 Ett annat översiktsverk av intresse är Den

svenska pressens historia. 1. (2000).50 På grund av arbetets avgränsning till åren

1845–1874 lämnas även dessa verk utanför min undersökning, men de skulle

givetvis vara värda att beakta i en eventuell framtida, och mer heltäckande, analys.

Om man ska sammanfatta har Wallmark, sin centrala position i debatten till

trots, och jämfört med andra kulturpersonligheter av mindre vikt, förblivit nästan

en skuggfigur inom litteraturvetenskapen. Behovet av ett vetenskapligt verk är,

precis som Vinge slagit fast, ännu högst påtagligt. Men genom att lägga fokus på

forskningslitteraturen inom området, under åren 1845–1874, eller närmare bestämt

Sturzenbecher (1845), Wieselgren (1848–1849), Fryxell (1860), Beskow (1862),

110, Uppsala, 1990. Clara Wallmark, Pehr Adam Wallmark. En tidsbild från adertonhundratalets första

hälft, Stockholm, 1914. Erik Hörnström, J. O. Wallin och P. A. Wallmark – en polemisk kavalkad, Stora

Tuna, 1979. Hammarsköldska brevsamlingen återfinns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. 47 Elof Tegnér, ”Samuel Ödmann och Nya skolan. Anteckningar ur Wallmarkska brefvexlingen på Kongl.

Biblioteket”, Samlaren, 4, Uppsala, 1885. 48 Wilhelm Odelberg, ”E. W. Dahlgren och de litterära ämbetsmännen. Ett bibliotekshistoriskt kaleidoskop”,

Bibliotek och historia. Festskrift till Uno Willers, red. Åke Lilliestam, Stockholm, 1971. Cecilia Rosengren,

”I Hans Majestäts offentliga tjänst: Hur ämbetsmannapublicisten Pehr Adam Wallmark tog Karl XIV Johan i

försvar”, I skuggan av samtiden. En vänbok till Sven-Eric Liedman och Amanda Peralta, red. Johan Kärnfelt,

Göteborg, 2006. 49 Henrik Schück & Karl Warburg, Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. 2:2. Sveriges litteratur under tiden

från 1809 till omkring 1830; af Karl Warburg, Stockholm, 1897. Henrik Schück & Karl Warburg, Illustrerad

svensk litteraturhistoria. 5. Romantiken, 3. fullständigt omarb. uppl., Stockholm, 1929. Ny illustrerad svensk

litteraturhistoria. 3. Romantiken, liberalismen, 2. bearb. uppl., red. Eugène Napoleon Tigerstedt, Stockholm,

1967. Den svenska litteraturen. 1. Från runor till romantik, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm,

1999. 50 Den svenska pressens historia. 1. I begynnelsen (tiden före 1830), medarb. Claes-Göran Holmberg,

Ingemar Oscarsson och Jarl Torbacke, m.fl., Stockholm, 2000.

18

Malmström (1868) och Böttiger (1874) är min förhoppning att bidra med ett första

steg till en utförlig översikt av Wallmarks roll i debatten mellan gamla och nya

skolan, och de vetenskapliga synsätt som forskningen har.

19

1.5. Teoretisk utgångspunkt: Hjørlands domänanalys

Eftersom min avsikt är att bistå med en guide, eller åtminstone ett första steg till

en guide, för framtidens forskare och andra intresserade beträffande Wallmarks

roll i debatten mellan gamla och nya skolan, är det lämpligt att vända blicken mot

domänanalysen. Denna inriktning, företrädd av framför andra Hjørland, har som

mål att förse ”domäner” eller ”diskursiva gemenskaper”, d.v.s. sammanslutningar

i samhället, med verktyg som är anpassade efter deras informationsbehov.51

Genom mer skräddarsydda lösningar, som domänspecifika eller kontextbaserade

ämnesordlistor kan informatören eller bibliotekarien erbjuda användaren ett utökat

stöd när det kommer till överblick, sökning och inhämtning av information.52

Koncentrationen i en domänanalys ligger, i kontrast mot den dokument-, maskin-

och individinriktade forskningen inom biblioteks- och informationsvetenskapen,

på användaren som en beståndsdel i ett kollektiv med en gemensam (och sannolikt

föränderlig) begrepps- och intressevärld. Utgångspunkten är alltså sociokulturell

snarare än individcentrerad. Ytterst handlar det om att betrakta de fogar som finns

mellan människor i form av explicita och implicita uppfattningar.

Hjørlands domänbegrepp gör härvidlag sällskap med flera liknande begrepp.

Chaïm Perelmans och Pierre Bourdieus (två olika) doxabegrepp, Michel Foucaults

diskursbegrepp, Stuart Halls representationsbegrepp, Lucien Goldmanns vision

du monde och Thomas Kuhns paradigmbegrepp, m.fl., förefaller samtliga sträcka

sig efter en svårgripbar massa av tankar och värderingar, som skiftar med tiden.

En jämförelse mellan begreppen vore sannolikt till gagn för den som vill använda

domänbegreppet, men är samtidigt troligen ett ämne för en uppsats i sig.53

Litteraturen inom biblioteks- och informationsvetenskap låter påskina att det

domänanalytiska synsättet nästan uteslutande handlar om kunskapsorganisation

51 Se exempelvis: Ulrika Kjellman, Från kungaporträtt till läsketikett: en domänanalytisk studie över Kungl.

bibliotekets bildsamling med särskild inriktning mot katalogiserings- och indexeringsfrågor, Skrifter utgivna

av Institutionen för ABM vid Uppsala universitet, 2, diss., Uppsala, 2006, s. 58ff. 52 Se exempelvis: Kayo Denda, “Beyond Subject Headings: A Structured Information Retrieval Tool for

Interdisciplinary Fields”, Library Resources & Technical Services, 49:4, 2005. Jens-Erik Mai, “Analysis in

indexing: document and domain centered approaches”, Information Processing & Management, 41:3, 2005. 53 Underlag för en vidare begreppsanalys vore bl.a. följande verk: Michel Foucault, L’archéologie du savoir

[The Archaeology of Knowledge], Paris, 1969. Lucien Goldmann, Le dieu caché: étude sur la vision tragique

dans les Pensées de Pascal et dans le théâtre de Racine [The Hidden God], Paris, 1959. Birger Hjørland &

Hanne Albrechtsen, “Toward a New Horizon in Information Science: Domain Analysis”, Journal of the

American Society for Information Science, 46:6, 1995. Thomas S. Kuhn, The Structure of Scientific

Revolutions, Chicago, 1962. Stuart Hall, “The Work of Representation”, Representation, Cultural

Representations and Signifying Practices, red. Stuart Hall, London, 1997. Foucault och Hall nämns

exempelvis i Kjellman, 2006, s. 45ff.

20

och dokumentrepresentation.54 Men Hjørland håller, tolkar jag det som, dörren

öppen även för andra möjligheter. I ”Domain analysis in information science.

Eleven approaches – traditional as well as innovative” (2002) nämns de

epistemologiska positionerna (eller vetenskapliga synsätten) hos en domän som

ett objekt för analys.55 I föreliggande uppsats ämnar jag att ta fasta på just detta,

genom att undersöka vilka vetenskapliga synsätt som forskningslitteraturen om

Wallmarks roll i debatten mellan de två skolorna går tillbaka på, åren 1845–1874.

Det ska framhållas att en domän vanligen brukar definieras som ett komplett

ämnesområde, som t.ex. litteraturvetenskap, arkeologi eller farmaceutisk kemi.

Under ett moment på utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap gjorde

min grupp en analys som omfattade det mesta som hade med ett visst ämne att

göra, såsom dess historia, vilka hyllor i biblioteket som litteraturen står på, m.m.,

enligt ett heltäckande analysschema.56 Min undersökning avviker med andra ord

från både principen att ha en hel ämnesdisciplin som analysobjekt, och modellen

med ett mer omfattande analysschema, i det att jag har för avsikt att undersöka ett

avgränsat forskningsområde inom en viss domän, och detta utifrån endast en

infallsvinkel. Tilläggas bör att jag trots detta kommer att ta upp en hel del om

domänens, d.v.s. litteraturforskningens, vetenskapliga synsätt i ämnet som helhet.

Något som sker när jag i kapitel 2.2–2.3 går igenom de paradigm, eller

vetenskapliga synsätt, som litteraturforskningen (senare ämnet litteraturhistoria

och, ännu senare: litteraturvetenskapen) kan uppvisa.57 Syftet är att vaska fram ett

antal kategorier att ha som klassifikationsredskap när jag ger mig i kast med att

ringa in de synsätt som finns i forskningslitteraturen om Wallmarks roll i debatten.

Avgränsningen till ett, t.ex. jämfört med forskningen om August Strindberg,

relativt litet område inom ämnet litteraturvetenskap, eller om vi så önskar –

avgränsningen till en ”subdomän”, framstår troligen som subjektiv. Vilket den i

viss mån också är, givet min fascination för verbala fältslag i kulturens finrum,

och 1800-talets litteratur. Men med tanke på de vaga definitioner av begreppet

domän som i dagsläget cirkulerar vore det intressant att testa begreppets gränser.

Huvudsaken är, tolkar jag det som, att det handlar om en viss social gruppering,

vilket förefaller göra begreppet fastare i konturerna än Foucaults diskursbegrepp,

eftersom en diskurs kan omfatta flera sociala grupperingar och, till och med,

54 Se exempelvis: Kjellman, 2006, s. 58. Mai, 2005, s. 605. 55 Hjørland, 2002, s. 438ff och s. 450f. 56 ”Domänprojekt på mom. 9”, Institutionen för ABM, Uppsala, vårterminen 2007. (Analysschema.) 57 Eftersom studiet av litteratur börjar bedrivas under namnet ”litteraturvetenskap” först i och med år 1969,

efter att dessförinnan, från år 1917, ha hetat ”litteraturhistoria med poetik” (och före det sannolikt ”estetik”),

väljer jag att genomgående kalla denna verksamhet för ”studiet av”, alternativt ”forskningen om”, litteratur.

Med uttrycket ”studiet av litteratur” eller ”forskningen om litteratur” avses alltså mycket av det som man

vanligen brukar förknippa med ämnet litteraturvetenskap idag: litteraturhistoria, utvärderingar av litterära

alster, textanalys, poetik (studiet av de estetiska uppfattningarna kring framställningen av diktverk), retorik

(studiet av de medel som en talare eller, för den delen, författare använder för att övertyga), m.m. Angående

de olika beteckningarna på det ämne som numera är litteraturvetenskap, se: Lönnroth, 1993, s. 50 och s. 55.

21

genomsyra hela epoker i människans historia.58 I anslutning till detta bör tilläggas

att jag i stor utsträckning betraktar (den tidige) Foucault som en strukturalist, även

om han sannolikt bekänner sig till en kunskapsrelativism, d.v.s. att det som anses

som sant varierar med tiden och inte är något absolut fast. Ett argument för min

tolkning är det som Anders Olsson hävdar, nämligen att Foucault ”befinner sig i

skärningslinjen mellan strukturalism och poststrukturalism” då tänkandet ses som

”bestämt av strukturer som hon [människan] inte är herre över”. ”Hon ser det som

epoken låter henne se; hennes blick är, som han [Foucault] drastiskt uttrycker det,

redan ’kodad’”, fortsätter Olsson.59 Vansinnets historia beskriver, tycks det, hur en

tanke, uppfattningen om vad som är ”vansinnigt”, präglar flera århundraden, och

således är något av ett underliggande strukturelement.60 Utifrån detta framstår

Hjørlands domänanalys (och det sociokulturella synsättet) som till en betydande

del strukturalistiskt inriktat, eftersom domänbegreppet är minst lika kopplat till

samhällsinstitutioner och socialt konstruerade sanningar som diskursbegreppet.

Mai definierar, i min egna svenska översättning, domän som ”en grupp

människor med gemensamma mål”.61 Denna definition av begreppet tillåter med

andra ord en undersökning av en sfär med forskare vars fokus är en berömd debatt

som började avlöpa för snart 200 år sedan, d.v.s. en avskärmad grupp med en

likartad bildning och ett gemensamt intresseområde. Då Hjørland ser kunskapen

om en domäns vetenskapliga synsätt som oumbärlig för skapandet av en

informationsservice bör en analys av de synsätt som finns, i forskningen om

Wallmarks roll i debatten, vara försvarbar om man vill ta första steget till en guide

över forskningsområdet.

För övrigt är ”subject guides” en domänspecifik tjänst som Hjørland kan se:

”Ideally, a guide guides the user in the management of the literature. It informs

him about the strengths and weaknesses of different works, and it should provide

the basis for a rational section of works to use […].62 Förhoppningsvis kan mitt

arbete tjäna som ett liknande verktyg, att göra det lättare att se vad man bör läsa.

Men eftersom jag inte gör något selektivt urval, i likhet med de ämnesguider som

Hjørland har i åtanke, bör det snarare ses som (en början till) en kritisk bibliografi.

Det ska slutligen nämnas att det har förekommit kritik mot Hjørlands stora fokus

på epistemologier. Kjellman menar att även andra aspekter behöver lyftas fram,

t.ex. de redskap som används för att bevara information och de ritualer som omger

58 Se exempelvis: Arne Melberg, ”Strukturalism”, En introduktion till den moderna litteraturteorin, medarb.

Atle Kittang, m.fl., övers. Sixten Johansson, Eslöv, 1997, s. 67. Sven-Åke Lindgren, ”Michel Foucault och

sanningens historia”, Moderna samhällsteorier. Traditioner, riktningar, teoretiker, 5. rev. uppl., red. Per

Månson, Stockholm, 1998, s. 348f. 59 Anders Olsson, Den okända texten. En essä om tolkningsteori från kyrkofäderna till Derrida, Stockholm,

1987, s. 68. [Fortsättningsvis: Olsson, A., 1987.] 60 Lindgren, 1998, s. 348f. 61 Mai, 2005, s. 605. 62 Hjørland, 2002, s. 423ff. Citatet återfinns på s. 423.

22

utgivandet av ett verk.63 För egen del anser jag att synpunkten är berättigad,

eftersom uppfinningar som codexen, under tidig medeltid, och Internet, i vår tid,

har ändrat förutsättningarna för hur information kan sökas: codexen med sina

vändbara blad och, senare, innehållsförteckningar samt sak- och namnregister, och

Internet med sina klickbara länkar och sökmotorer.64 Vad gäller forskningen om

Wallmarks roll i debatten mellan gamla och nya skolan misstänker jag, däremot,

att en förekomst eller avsaknad av vissa vetenskapliga synsätt eller inriktningar,

vore av störst intresse att få kännedom om för en eventuell framtida forskare eller

författare, som önskar ge sig i kast med detta, om än snäva, forskningsområde.

Eftersom undersökningen dessvärre inte kommer att sträcka sig ända fram till

idag, år 2008, utan sätter punkt vid år 1874, framstår det dock inte som lika

angeläget att leta efter tänkbara luckor i informationsflödet eller vara uppmärksam

på informationsbehov, eftersom de som jag i förevarande arbete kan lyckas

lokalisera tillhör historisk tid, och alltså kan ha upphört att gälla. Om detta första

steg till en guide över forskningsområdet däremot skulle få en fortsättning, som

går ända fram till idag, ja, då vore det motiverat att i en högre grad lägga krutet på

att peka ut möjliga luckor och behov inom subdomänen.

63 Kjellman, 2006, s. 62. 64 Se exempelvis: Frederick G. Kilgour, The Evolution of the Book, New York & Oxford, 1998. Johan

Svedjedal, ”Den sista boken. Om sätt att lagra och ordna texter”, Tänkta världar, Stockholm, 2004.

23

1.6. Frågeställning, metod och disposition

Tanken med mitt arbete är, sammanfattningsvis, att genom en domänanalys av

forskningsområdet debatten mellan gamla och nya skolan, 1809–1821, och med

uppmärksamheten riktad på Wallmarks roll, bidra med en första ansats till en

informationsguide som kan vara morgondagens forskare och författare till gagn,

vad gäller kännedomen om forskningsområdets vetenskapliga synsätt.

Den ingång (eller approach) som jag har valt i analysen är alltså att undersöka

forskningslitteraturens epistemologiska positioner, för att försöka uttyda vilka

vetenskapliga synsätt som präglar forskningsområdet. Som en smärre gratifikation

följer på detta att Wallmarks roll, så som den framgår i de aktuella texterna,

kommer att få en samlad beskrivning – något som mig veterligen inte skett förut.

Uppsatsens frågeställning, eller komplex av frågor, lyder således som följer:

(1) Hur beskrivs Wallmarks roll i debatten mellan gamla och nya skolan? (2)

Vilka är forskningsområdets epistemologiska positioner? På sidan om kommer jag

därtill att hålla utkik efter om det finns någon eller några outsagda premisser som

utmärker forskningsområdet, och om det finns någon uppenbar informationslucka.

Med ”informationsluckor” avser jag kända eller okända informationsbehov, t.ex.

en sökfråga som ännu inte har blivit specificerad men som kan utläsas i materialet,

eller luckor i informationsflödet, t.ex. avsaknaden av en vetenskaplig inriktning,

eller praktiska problem, som t.ex. svårigheter med att få tag på vissa dokument.

När det kommer till analysen av själva forskningslitteraturen kommer jag, av

skäl som senare framgår, att försöka spåra de epistemologiska positionerna genom

att vara uppmärksam på graden av starka och uttalade subjektiva värderingar,

graden av poetiskt språkbruk, d.v.s. användningen av bilder och andra stilgrepp,

samt graden av källkritik och om forskaren hänvisar till i noter angivna källor.

Andra företeelser värda att lägga märke till är vilka forskningsmetoder som tas i

bruk, samt om det förekommer något specifikt filosofiskt tankegods. Sådana saker

antas kunna indikera att forskarens synsätt kan hänföras till ett visst paradigm.

Detta tillvägagångssätt, en variant på textanalys, utgör således uppsatsens metod.

Arbetet är upplagt på så vis att jag först, i kapitel: 2.2–2.3, kommer att se

närmare på vad vissa auktoriteter inom litteraturvetenskapen har sagt om de

vetenskapliga synsätt som finns allmänt inom denna disciplin, och har funnits

under historiens gång, och under det att ämnet har bytt namn från ”estetik” till

”litteraturhistoria med poetik”, o.s.v. Därefter kommer jag, i kapitel: 3.2–3.7, att

sätta förstoringsglaset på vad forskarna har skrivit om Wallmarks roll i debatten

mellan gamla och nya skolan. Tanken är som sagt att den första undersökningen

ska erbjuda ett antal kategorier att klassificera forskningsinsatserna med, vare sig

de ger uttryck för något visst paradigm, om sådana finns, eller en avstickare, d.v.s.

24

en anomali inom paradigmet. Resultaten i den första undersökningen (2.2–2.3)

kommer med andra ord att användas för att berika slutsatserna i huvudanalysen

(3.2–3.7). Uppsatsen avslutas därefter med en sammanfattning av resultaten, och

en sammanfattning av hela uppsatsarbetet. Båda tar upp ämnen för vidare analys

(4.1–4.2).

25

1.7. Begreppen ”epistemologisk position” och ”paradigm”

Ett ofta återkommande begrepp i denna uppsats är ”epistemologisk position”. En

möjlig definition av begreppet är ”kunskapsteori” eller ”vetenskapligt synsätt”,

d.v.s. en syn på hur man måste gå tillväga för att skaffa kunskap om något.65

Hjørlands användning av begreppet förefaller stundtals även gränsa till vad man

brukar mena med teori och metod, d.v.s. förklaringsmodeller och sätt att angripa

t.ex. litteraturvetenskapliga frågor, såsom strukturalism, marxism och feminism.

Som Michael Gustavsson skriver genomsyras all forskning av bakomliggande

teoretiska antaganden, oavsett om den är ”traditionell” (empirisk) eller ”modern”

(icke-empirisk).66 En del påpekar att det är viktigt att skilja på teori och metod.67

Fast det kan vara svårt att skilja den teoretiska konstruktionen från det praktiska

angreppssättet, eftersom ett teoretiskt begrepp kan användas som analysredskap.

Det hela blir ännu mer komplicerat när man betänker att teorin bakom en metod

kan separeras från vetenskapsområdets grundantaganden (epistemologier), även

om de hänger ihop. För egen del avser jag att använda begreppet ”epistemologisk

position” på ett liknande sätt som Hjørland, d.v.s. som en beteckning för såväl

implicita vetenskapliga synsätt som de teorier och metoder, eller som i vissa fall,

de komplex av teorier och metoder, som bildar ett paradigm. På så vis kan jag i

analysen av forskningen om Wallmark förse relevanta passager med beteckningar

som avspeglar både tillvägagångssätt och grundantaganden. Detta som bekant för

att kunna erbjuda en första ansats till en guide över det område som är Wallmarks

roll i debatten mellan gamla och nya skolan, med fokus på vetenskapliga synsätt.

Ett annat centralt begrepp i denna uppsats är ”paradigm”, med vilket jag

menar den dominerande diskursen inom ett ämnesområde, d.v.s. de tankar, termer,

metoder och möjligen värderingar som forskarna inom området mestadels bejakar.

Det behöver inte (som hos Thomas Kuhn) betyda att forskarna är oförmögna att ta

till sig, och stundom använda sig av, element från andra diskurser.

Paradigmbegreppet har ett omdebatterat förflutet, inte minst inom ämnet

litteraturvetenskap. Runt år 1980 var ”paradigm” något av en modeterm, och för

65 Nationalencyklopedin, uppslagsordet: ”epistemologi” och uppslagsordet: ”kunskapsteori”, URL:

http://www.ne.se [2008-04-27]. 66 Michael Gustavsson, ”Litteraturteorins expansion. Svenska doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap

1976–1995”, Universitetsämne i brytningstider: studier i svensk akademisk litteraturundervisning 1947–

1995, red. Bengt Landgren, Historia litterarum, 25, Uppsala, 2005, s. 471. [Fortsättningsvis: Gustavsson, M.,

2005.] 67 Se exempelvis: Staffan Bergsten, ”Från litteraturhistoria till litteraturvetenskap”, Litteraturvetenskap – en

inledning, red. Staffan Bergsten, Lund, 1998, s. 14ff. Gustavsson, M., 2005, s. 593. Lisa Storm Villadsen,

”Dyre ord, men hvad dækker de? Teori, metode og model i retorisk kritik”, Rhetorica Scandinavica, 23,

2002, s. 9ff.

26

vissa problematisk eller onödig. Thomas Anderberg låter påskina att Kuhn, som

myntade termen, endast avsåg att belysa de naturvetenskapliga disciplinernas

utveckling, i det att de då och då drabbas av paradigmskiften, som sopar undan

många tidigare ”sanningar”. Ordet är därmed obrukbart för litteraturvetenskapen

(och, får man förmoda, för alla övriga humanistiska discipliner).68

Sedan dess har begreppet blivit etablerat, om än kanske med en varierande

innebörd. Anderberg menar att Kuhn med paradigm avsåg ”en allmänt erkänd

vetenskaplig landvinning som för en tid förser en grupp av utövare med modell-

problem och modell-lösningar”. Forskning inom detta paradigm kallas då för

”normalvetenskap”, medan den forskning som går utanför huvudfåran benämns

”anomali”. När anomalierna tar överhanden hamnar ämnesområdet i kris, och då

kan ett skifte äga rum, där ”det avvikande” kan bli upphöjt till ”lag”.69 Enligt

Vinge har begreppet tack vare detta en positiv laddning, eftersom ”anomalierna” i

själva verket kan ses som en nyskapande och revolutionerande vetenskap, medan

”normalvetenskapen” per automatik betecknas som bakåtsträvande och förlegad.

Kuhns paradigmteori kan således ses som ett recept på framgång för en ny teori:

peka ut ett gytter av föreställningar, klassificera det som en ”normalvetenskap”

och gör uppror mot den, så kan du vinna heder och ära.70 Paradigmbegreppet blir

på så vis, vilket också Vinge är inne på, ett gångbart medel för att övertyga sina

läsare: ett sätt att med en listig tankefigur klä sina tankar i en tilltalande skrud.

Inom fältet biblioteks- och informationsvetenskap kan man misstänka att såväl

Hjørland som den individcentrerade forskningen om informationsbehov har valt

att utnyttja en av Kuhn inspirerad retorisk strategi. T.ex. revolterar Dervin och

Nilan, företrädare för teorier om kognitiva luckor hos de enskilda användarna, mot

en ”traditionell” systeminriktad teori, medan Hjørland framhåller den forskning

som betonar kollektivet, på bekostnad av en ”traditionell” individcentrerad dito.71

Jag avser inte att använda paradigmbegreppet i en dömande bemärkelse, att de

som revolterar skulle vara bättre eller sämre. Däremot ämnar jag begagna mig av

motsatsparet ”normalvetenskap” och ”anomali”. Det senare i en neutral betydelse,

d.v.s. att det helt enkelt avviker från det som är vedertaget. Det kan dock tänkas att

det finns anomalier som avviker på ett mycket starkt sätt från övriga anomalier,

och det som anses som normalt. Av denna anledning inför jag en tredelad skala:

(A) ”normalvetenskap”, som motsvarar det vedertagna och beprövade förfarandet,

(B) ”accepterad anomali”, som betecknar vedertagna avvikelser inom paradigmet,

och slutligen (C) ”anomali med en revolutionär eller omstörtande potential”,

vilket innebär en avvikelse som på ett tydligt sätt utmanar det rådande paradigmet.

68 Thomas Anderberg, ”Paradigm – Nej tack!”, ”Paradigm lost – Paradigm regained?”, Tidskrift för

litteraturvetenskap, 1980:4, s. 208ff. 69 Ibid. 70 Louise Vinge, ”Paradigmskiftare och epokbildare”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1979:4, s. 208ff. 71 Brenda Dervin & Michael Nilan, ”Information Needs and Uses”, Annual Review of Information Science

and Technology, 21, 1986, s. 16. Hjørland, 1997, s. 62ff.

27

En utvecklad form av paradigmbegreppet, utformad av Kuhn själv och hans

anhängare, ser ett paradigm som antingen ”ett system av teorier, metoder och

begrepp”, eller ”summan av forskarna inom ett visst undersökningsområde, eller

inom en sammanhållen grupp av sådana undersökningsområden”, alternativt

”summan av relevanta tanke- och begreppsföreställningar som förenar

medlemmarna av ’forskarsamhället’”.72 Det första erinrar starkt om vad man

numera brukar kalla diskurs, medan det andra för tankarna till vad Hjørland, och

flera andra, benämner diskursiva gemenskaper (d.v.s. ”discourse communities”),

alternativt domäner. Det sista påminner om doxabegreppet, vilket sannolikt kan

beskrivas som den dominerande världsbilden inom en kultursfär.73 För egen del

väljer jag att använda begreppet som en blandning av det första och det andra: ett

”paradigm” utgör ett system av teorier, metoder och begrepp inom ett område.

Observera att jag utöver detta avser att beakta också andra delar i forskarnas

redogörelser, och inte bara ta hänsyn till ett visst tankegods eller en bestämd

analysmetod. Jag håller även ögonen öppna för förekomsten av starka värderingar

och en ornamenterad stil, d.v.s. en riklig förekomst av bilder och andra stilfigurer,

något som jag är benägen att bedöma som indikatorer på ett visst paradigm. Denna

del av min undersökning bygger inte på någon känd teori, utan är baserad på ett

eget antagande: att olika synsätt kan färga av sig inte minst i forskarnas uttryck,

d.v.s. hur de med sina ord väljer att t.ex. beskriva de objekt som de behandlar.

72 Anderberg, 1980:4, s. 208ff. 73 Om doxabegreppet, se företrädesvis: Mats Rosengren, ”Doxa och den nya retorikens kunskapssyn”,

Rhetorica Scandinavica, 8, 1998, passim.

28

2. Litteraturforskningens vetenskapliga synsätt

2.1. Allmänna epistemologiska positioner

En av avsikterna med detta arbete är som sagt att ta reda på vilka vetenskapliga

synsätt som präglar forskningen om i synnerhet Wallmarks roll i meningsutbytet

mellan de två skolorna, ”fosforismen” och ”akademismen”. I avsnitt 3.2–3.7 avser

jag att fastställa vilka positioner som syns i forskningen, d.v.s. i de konkreta texter

som (i olika stor utsträckning) avhandlar Wallmark. I följande kapitel ämnar jag

däremot kartlägga områdets teorifundament på ett mer abstrakt plan, emedan jag

ser på studiet av litteratur utifrån vad som har skrivits om disciplinen som helhet.

Tanken med detta är att avtäcka ett antal vetenskapliga synsätt, eller paradigm,

som sedan (i kapitel 3.2–3.7) kan används som kategorier för klassifikation av de

synsätt som passerar revy i avsnitten om Wallmarks roll i forskningslitteraturen.

Målet för en undersökning av epistemologiska positioner är, hävdar Hjørland,

att finna utsagda eller outsagda antaganden i ett forskningsfält. Den som lyckas

med det har goda förutsättningar för att upptäcka trängande informationsbehov

och konstruera mer välanpassade informationstjänster för sina användare.74 Notera

att medan Hjørland är ute efter att framställa mer användarvänliga ämnesordlistor,

och andra kunskapsorganisatoriska verktyg, är jag alltså inställd på att ta första

steget till en guide, där analysen inte nödvändigtvis är ett förarbete, eller en metod,

för att tillgodose behov inom domänen, utan är själva informationstjänsten.

Det kan förvisso tänkas, att den tidigare forskningen tagit vägar som dagens

litteraturvetare skulle behöva göras uppmärksam på, men detta är inget som det

kommer att finnas underlag för att närmare gå in på i föreliggande arbete. Men

givetvis skulle det kunna utgöra en möjlig fortsättning, efter att man har tagit i

beaktande all forskningslitteratur på området, från begynnelsen och fram till idag.

För att återgå till saken finns det, enligt Hjørland, fem olika kategorier av

idealtypiska vetenskapliga synsätt: (1) empirism eller positivism, (2) rationalism,

(3) historism, hermeneutik och fenomenologi, (4) pragmatism, funktionalism,

74 Hjørland, 2002, s. 439f.

29

marxism och feminism, samt (5) eklekticism, postmodernism och skepticism.

Idealtypiska är de i den meningen att de inte kan påträffas i en renodlad form.75 I

ett tidigare arbete har Hjørland gått igenom några av dessa positioner, och för att

få ett grepp om vad ”ismerna” kan innebära följer nedan ett referat.

Empirismen kännetecknas av uppfattningen att all kunskap, utom den om

logiska samband, förvärvas genom sinneserfarenheten (a posteriori). Kunskap är

därför, eftersom människor upplever världen olika, subjektiv eller relativ. Enligt

vissa empirister är det dessutom svårt att dra generella slutsatser. Denna position

har ett nära släktskap med positivismen, som förenar uppfattningen om kunskapen

som härrörande från våra fem sinnen med en tro på en lagbunden utveckling. En

annan nära bekant är nominalismen, som gör gällande att det inte finns några

bakomliggande mönster, idéer, eller som Hjørland skriver, ”essenser”. Kort sagt,

världen är som var och en uppfattar den, och kunskapsbasen vilar därmed på en

bräcklig grund. Om de flesta tror att jorden är platt, eller förväxlar Sverige med

Schweiz, blir en atlas konstruerad efter enbart empiriska fakta missvisande.76

Rationalismen, å andra sidan, hävdar att kunskapen bygger på ett medfött

sinne för mönster och sammanhang. Vår förståelse av världen är alltså främst

förankrad i tänkandet.77 Medan empirismen förutsätter att saker och ting i världen

uppfattas olika för varje person, d.v.s. att det finns lika många sanningar som det

finns människor, tycks rationalismen utgå ifrån att allting som vi varseblir har en

unik inneboende kvalitet, eller närmare bestämt: en absolut, isolerbar kärna.

Historismen utgör, kan man säga, ett alternativ till empirism och rationalism.

Den tar, i Hjørlands beskrivning, hänsyn till kontextuella faktorer, då den

postulerar att kunskapen hänger på det kulturella arvet och den sociala miljön.

Medan empirismen fokuserar på individernas sinneserfarenhet och rationalismen

på överindividuella grundmönster, koncentrerar sig historismen på fenomenet att

kollektivets uppfattningar präglas av tradition och omgivande miljö. Kunskapen är

alltså varken subjektiv eller objektiv, utan beror på den historiska situationen.

Istället för att som i empirismen härleda från exempel (induktion), eller som i

rationalismen applicera teorier på enskilda fall (deduktion), ägnar sig historismen

åt att fastslå det sannolika (abduktion). Ett exempel på historism är diskursanalys,

som intresserar sig för det tankegods som existerar vid en viss historisk tidpunkt,

och som förändras i sitt innehåll med tiden. Ett annat exempel är hermeneutiken,

som handlar om att nå förståelse genom att göra tolkningar på flera olika nivåer.78

Även domänanalysen torde kunna räknas till historismen, eftersom hänsyn tas till

kollektivets av en historisk tradition givna synsätt liksom till domänens ”miljö”,

75 Hjørland, 2002, s. 440. 76 Hjørland, 1997, s. 59–68. 77 Ibid., s. 69ff. 78 Ibid., s. 73f.

30

t.ex. de dokumenttyper i vilka informationen transporteras, såsom papperstidskrift

eller e-tidskrift, och då skiftande förutsättningar anses föranleda olika behov.

Övriga kategorier tas inte upp av Hjørland, men utifrån andra källor kan jag ge

en resumé: Marxismen undersöker bl.a. hur samhällets produktionsförhållanden

avspeglar sig i kulturen, eller mer exakt: i den ideologiska överbyggnaden.

Kapitalistiska produktionssätt antas t.ex. föra den andliga tillvaron i en negativ

riktning. Feminismen tycks utgå från ett omvänt synsätt, där en ideologisk bas,

som för tillfället kan beskrivas som patriarkatet, påverkar resursfördelningen.

Som jag nämnt i en tidigare undersökning, om filmvetenskapens epistemologiska

positioner, uppfattar jag båda dessa ”ismer” som strukturalistiska, i den meningen

att de eftersöker tecken på bakomliggande mönster eller förhållanden som har en

negativ inverkan på människors liv.79 Givet att man räknar bort pragmatismen och

funktionalismen, som inte känns särskilt relevanta vid en undersökning av ett

område inom litteraturforskningen, skulle jag därför vilja kategorisera Hjørlands

fjärde kategori som strukturalism, marxism och feminism. Strukturalismen tolkar,

skriver flera bedömare, texten (eller, med ett bredare textbegrepp: tinget) i ljuset

av ett underförstått system med vissa återkommande drag.80 Näraliggande till

denna syn förefaller formalismen vara, som undersöker "poesins förnyande brott

mot vardagsspråkets och traditionens konventioner". Detta medan en strukturalist,

eller prestrukturalist, som Vladimir Propp visar hur mönster, eller traditioner, förs

vidare, genom att funktionerna i en berättelse bevaras trots att objekten byts ut.81

Att vi idag oroar oss för xenomorfer, d.v.s. främmande livsformer från yttre

världsrymden, som i Alien (1979), kan utifrån ett formalistiskt synsätt sägas gå

tillbaka på samma känsla som man hade förr inför tomtar och troll ute i skogen: en

rädsla för det okända. Vad det handlar om är kort sagt olika slags skrämmande

varelser som fyller exakt samma funktion. Däremot kanske de yttre skillnaderna,

med ett formalistiskt synsätt, får oss att se på samma gamla utnötta företeelse med

nya ögon, som om vi plötsligt står inför något som vi aldrig förr tror oss ha sett.

Eftersom konstruktionen av kunskap även här förefaller utgå ifrån kollektiva

gemenskaper, som i den tredje kategorin, d.v.s. historismens, diskursanalysens och

domänanalysens synsätt, är det oklart ifall den tredje och fjärde kategorin ens ska

separeras från varandra. En skillnad skulle kunna vara att den fjärde kategorin

förutsätter objektiva, absoluta mönster och alltså har inslag av rationalism, medan

den tredje förutsätter empirism eller relativism, eftersom det som är ”sanning”

varierar med tiden beroende på hur diskursen, doxan, eller världsbilden, förändras.

79 Magnus Lindroth, m.fl., ”Domänanalys av ämnet filmvetenskap. Med fokus på filmvetenskapliga

institutionen i Stockholm”, Institutionen för ABM, Uppsala, 2007, s. 7–12. 80 Se exempelvis: Bergsten, 1998, s. 12f. Melberg, 1997, s. 65ff. 81 Arild Linneberg, ”Formalism och strukturalism”, En introduktion till den moderna litteraturteorin,

medarb. Atle Kittang, m.fl., övers. Sixten Johansson, Eslöv, 1997, s. 9ff. Citatet återfinns på s. 9.

31

Postmodernismen, eller åtminstone poststrukturalismen, som är mest relevant

inom litteraturvetenskapen, tycks varken förutsätta en kollektivt eller objektivt

förankrad ordning, utan ett kringflytande kaos, vars enda ”fasta” punkt är diverse

glapp och tvetydigheter i textmassan. Eklekticismen, slutligen, kan nog närmast

beskrivas som en ”teoretisk pluralism”, d.v.s. att forskaren använder sig av flera

teorier än en, och att kunskapen konstrueras utifrån två eller flera, i värsta fall,

motsägelsefulla utgångspunkter.82 Skepticismen torde förutsätta att det inte går att

nå fram till någon helt säker kunskap men att en del företeelser möjligen kan

betraktas som sannolika, d.v.s. en mer eller mindre sträng kunskapsrelativism.

82 Se exempelvis: Gustavsson, M., 2005, s. 506 och s. 592.

32

2.2. Litteraturforskningens epistemologiska positioner

2.2.1. Ahlunds och Landgrens hypotes

I följande kapitel (2.2.1–2.2.5) avser jag att från ett fågelperspektiv undersöka

vilka epistemologiska positioner eller vetenskapliga synsätt som litteraturstudiet,

eller litteraturvetenskapen – som ämnesdisciplinen numera kallas, genomsyras av.

Genom att titta närmare på vad experter har skrivit om ämnet fastställer jag ett

antal paradigm som utmärker domänen och, i förlängningen, den subdomän som

utgörs av forskningen om Wallmarks roll i debatten mellan gamla och nya skolan.

Jag avser utöver detta även att sätta fingret på vad de olika synsätten kännetecknas

av, som t.ex. vissa inslag i framställningssättet, ett visst förhållande till konkreta

källor och en viss användning av värderingar. Därigenom erhåller jag ett antal

analyskategorier, att använda när det i analysen (3.2–3.7) blir dags att avgöra vilka

synsätt som forskarna ger uttryck för i litteraturen om Wallmarks roll i debatten.

Tanken är att följande genomgång också ska vara en del av den guide som jag

avser att tillhandahålla, eftersom forskningen porträtteras på ett övergripande plan.

Vidare tänker jag mig att de analyskategorier som utkristalliseras (om än sannolikt

i en mer utvecklad form) ska kunna användas som modell för en framtida och mer

fullständig analys av vetenskapliga synsätt inom det aktuella forskningsområdet.

Min genomgång utgår ifrån vad som redan har skrivits om ämnet som helhet.

Enligt en hypotes av Claes Ahlund och Bengt Landgren har studiet av litteratur,

sedan det etablerats som ett akademiskt ämne, runt år 1890, genomgått tre faser.

Först och främst, under tidsintervallet 1890–1949, dominerade en historisering,

som tog avstånd från de tidigare spekulativt-estetiska betraktelserna av litteratur.

Efter detta, från omkring år 1950 till år 1968, rådde en textualisering, där t.ex.

berättarteknik och stilistiska grepp, såsom retoriska figurer, uppmärksammades.

Slutligen, från år 1969 och in i vår tid, har forskningen genom inte minst

marxistisk och feministisk teori kontextualiserats.83 Litteraturforskningens första

period är även den värd att datera, och möjligen är det gångbart att ha Atterboms

tillträde till professuren i estetik, år 1835, som en hållpunkt, en period som alltså

anses nå sitt slut när studiet av litteratur börjar bli ett, som vi ska se, från estetiken

alltmer autonomt ämne, runt år 1890. Utvecklingen är sannolikt inte riktigt lika

rak som det framgår i denna hypotes, och den är nog inte heller oemotsagd.

83 Claes Ahlund, ”Första delen. Litteraturämnets etableringsfas. Från 1890 till 1919”, Från etableringsfas till

konsolidering: svensk akademisk litteraturundervisning 1890–1946, red. Claes Ahlund och Bengt Landgren,

Acta universitatis upsaliensis, Historia litterarum, 24, Uppsala, 2003, s. 16.

33

En annan hypotes kommer från Hans Robert Jauss, som urskiljer fyra paradigm:

det klassiskt-humanistiska, det historiskt-positivistiska, det estetiskt-formalistiska

och ett framtida, tänkt, hermeneutiskt-strukturalistiskt.84 Jauss uppfattning verkar

överensstämma rätt väl med Ahlunds och Landgrens.

2.2.2. Den spekulativa estetiken

I det följande (2.2.2–2.2.5) avser jag alltså att kortfattat gå igenom de perioder

som skisseras av Ahlund och Landgren, och ta reda på vilka förfaranden som

dominerar, och vilka alternativa eller potentiellt revolutionerande inriktningar som

existerar vid sidan om denna ”normalvetenskap” (d.v.s. ”anomalier” i olika grad).

Tanken med min redogörelse är alltså, med andra ord, att ge en utförlig bild av de

paradigm som finns inom studiet av litteratur eller, som det numera kallas,

litteraturvetenskapen. Märk väl att detta uteslutande gäller svenska förhållanden,

även om det som skett i Sverige troligen har influerats av strömningar utomlands.

De två första möjliga paradigm som Ahlund och Landgren nämner (då vi nu,

Anderberg till trots, tillåter oss att använda begreppet), eller det spekulativt-

estetiska respektive det historiserande – eller empirisk-historiska – paradigmet,

framstår vid en närmare eftertanke som en krock mellan rationalism och

empirism. Om de svenska romantikerna, i alla fall Atterbom, heter det att de

lierade sig med den spekulativa estetiken. Spekulativ i den meningen att

slutsatserna inte baseras på konkreta iakttagelser, utan på filosofiskt tankegods:

Det utmanande med romantikerna […] var att de menade att den vetenskapliga förklaringen skulle ta sin utgångspunkt i det mest komplexa och därifrån söka sig till det enklaste. Grunden måste vara det ideala, anden. Naturen förstod man bara om man såg den som uttryck för ett antal tankar och idéer. Det var inte atomerna som skulle förklara hjärnan och tänkandet, det var tänkandet – eller tankarna: Guds eller naturens tankar – som skulle förklara atomerna.85

Utmärkande för det spekulativt-estetiska synsättet inom studiet av litteratur, eller

litteraturforskningen, är vidare en förkärlek för en tanke på historien som stadd i

ständig utveckling, vilket i allmänhet anses ske genom att motsatta ståndpunkter,

exempelvis romantik och klassicism, alltjämt bryts mot varandra. Tanken på den

dialektiska (d.v.s. motsatsdrivna) utvecklingen, liksom uppfattningen om tillvaron

som avhängig en ande som genomsyrar allt (”tidsandan”), snarare än beroende av

84 Vinge, 1979:4, s. 208. 85 Sven-Eric Liedman, ”Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. Kritiska och historiska perspektiv”,

Humaniora på undantag? Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. En antologi av Tomas Forser, En

PAN-bok, Stockholm, 1978, s. 14.

34

något materiellt, är tankeelement från Friedrich Hegel och den tyska filosofin.86

När forskarna formulerar sig i sådana banor är det alltså läge att vara uppmärksam.

Ett annat tänkbart kännetecken för ovan nämnda hållning inom forskningen är

idealisering och demonisering av olika författare, utan övertygande bevisföring.

Kort sagt: värdeomdömen i form av starkt positiva eller negativa ordalydelser,

tydligt framträdande och med en förankring i spekulativa filosofiska principer

snarare än utifrån ett hänsynstagande till verkets förtjänster i relation till den

rådande smaken och andra samtida texter. Det är måhända att koka soppa på en

tunn spik, men det är så jag uttolkar den spekulativt-estetiska epokens bruk av

omdömen utifrån Tomas Forsers utsaga om den empirisk-historiska riktningen, att

den gjorde processen kort med den tidigare forskningens ”idealiserande och

ideologiserande önskebilder av det förflutna”.87 Ytterligare stöd för min tolkning

finns i en recension från år 1866, där Carl Rupert Nyblom beskriver den forskning

som varit som fastfrusen i ”de ärfda och upprepade åsigternas, den traditionella

slentrianens, de skrufvade filosofemernas fjettrar”, och verkar (åtminstone utåt

sett) ta sin hand ifrån forskning förankrad i ”på förhand gifna theorier”.88

I anslutning till detta vill jag nämna att även Henrik Schück (1855–1947), som

brukar anses som portalfiguren för det empirisk-historiska paradigmet, har kryddat

sina framställningar med, som Landgren skriver, ”starkt subjektiva – inte sällan

moraliska och moraliserande – värdeomdömen, både positiva och negativa”.89

Denna omständighet gör det förstås svårt att dra en gräns mellan det spekulativt-

estetiska och empirisk-historiska, på basis av förekomsten av uttalade värderingar.

En rimlig lösning blir att låta explicita omdömen känneteckna det förra synsättet,

och då som uttryck för en ”normalvetenskap”, medan det får betraktas som en

anomali hos det senare: en kvarleva från en föregående forskningsepok. Tilläggas

bör att värderingar också kan vara mer implicita, i det urval av citat som görs och i

det sidantal som en författare tilldelas, men det vore material för ett större arbete.

En ytterligare anomali inom den empirisk-historiska eran, som tveklöst verkar

mer knuten till romantikernas retorik, eller det spekulativt-estetiska paradigmet,

än en saklig och källkritisk tendens, är det berättande framställningssättet.

Inspirerade av romanförfattare som Walter Scott hade forskarna, och däribland

självaste Schück, en dragning mot att ge målande och detaljrika beskrivningar,

gärna garnerade med metaforer från t.ex. musikens värld, eller åtminstone ett med

86 Se exempelvis: Lars Gustafsson, Estetik i förvandling. Estetik och litteraturhistoria i Uppsala från P. D. A.

Atterbom till B. E. Malmström, Historia litterarum, 16, Uppsala, 1986, s. 150 och s. 153f. Kulling, 1931, s.

150. 87 Tomas Forser, ”Publicister, gudliga litteraturhistoriker och andra generalister”, Gudar på jorden. Festskrift

till Lars Lönnroth, red. Stina Hansson & Mats Malm, Eslöv, 2000, s. 536. 88 [Carl Rupert Nyblom,] C. R. N., ”Literärhistoriska arbeten”, Svensk Literatur-Tidskrift, utg. Carl Rupert

Nyblom, 1866, s. 462. 89 Bengt Landgren, ”Andra delen. Konsolideringens tid: 1920–1946”, Från etableringsfas till konsolidering:

svensk akademisk litteraturundervisning 1890–1946, red. Claes Ahlund och Bengt Landgren, Acta

universitatis upsaliensis, Historia litterarum, 24, Uppsala, 2003, s. 243.

35

det poetiska språket närbesläktade uttryck. När fokuset hamnade mer på analys

blev det episka inslaget emellertid mindre, konstaterar Fehrman.90 Frågan är om

inte den episka och poetiska stilen hos vissa forskares vedermödor bör räknas till

en mer spekulativ era, där idealisering (liksom dess raka motsats, demonisering)

var frekvent förekommande inslag. Även om, vilket Fehrman är inne på, ett

bildrikt språk förstås ibland kan vara mer klargörande än en knastertorr akademisk

standardprosa. För egen del väljer jag i vart fall att se berättande och poetiska

inslag i texterna som hemmahörande i ett spekulativt-estetiskt förhållningssätt.

Vad beträffar den spekulativa estetikens herravälde som ett paradigm, kan

Atterboms tillträde till professuren i estetik år 1835 som sagt vara en startpunkt.

Eftersom varken litteraturhistoria eller litteraturvetenskap hade inrättats som en

självständig akademisk disciplin vid denna tidpunkt, var det under Atterboms

lärostol som frågor kring studiet av litteratur kunde dryftas. Funderingar kring

litteratur var för övrigt en verksamhet som Atterbom var väl införstådd med sedan

sina dagar i Auroraförbundet, med dess pristävlingar, orationer och litteraturkritik.

Även insatserna som litteraturrecensent under debattåren, 1809–1821, vittnar om

en hängivenhet för studiet av litteratur. Atterbom och hans generationskamrater,

jag tänker främst på Hammarsköld och Sondén, tillhör dessutom de första

litteraturhistorikerna på svensk mark.91

Utvecklingen mot romantikernas spekulativt-estetiska inriktning misstänks ha

påbörjats redan under 1700-talet, i och med ”fransk-klassicismens [förenklat:

klassicismens] upplösning”, vilket innebar att de gällande regelverken för hur

litteratur bör utformas skarpt ifrågasattes. En tidig företrädare för denna riktning är

bibliotekarien Jakob Fredrik Neikter, som år 1775 utsågs till professor i ”vitterhet”

eller ”lärdom”. Före Neikter handlade det litterära vetandet i mycket om imitation

av klassiska auktoriteter, d.v.s. praktiska övningar där en student lärde sig bruka

språkets uttrycksmedel på latin. Det handlade även om historia litteraria, d.v.s.

upprättandet av bibliografier och, i viss mån, historiestudier. Neikter, och i viss

mån även hans efterträdare, Pehr Fabian Aurivillius (också han, intressant nog,

bibliotekarie), valde emellertid att betona historiska perspektiv på bekostnad av

elevernas orientering i imitation, eller närmare bestämt ”de öden vitterheten rönt”

och ”’de gamlas’, alltså antikens, poeter”, förklarar Gustafsson.92 Anknytningen

till traditionell poetik och retorik, klassicismen, förblev trots detta alltjämt stark,

och först i och med namn som Nils Fredrik Biberg och Benjamin Höijer, i början

på 1800-talet, uppkommer en renodlat spekulativ estetik, där konsten förutsätts

90 Carl Fehrman, ”Litteraturhistorien som genre och beskrivningskonst”, Tidskrift för litteraturvetenskap,

1981:3, s. 133ff. 91 Se exempelvis: Böttiger, 1874, passim. Lars Gustafsson, ”Litteraturhistorien som kulturhistoria och

Schücks litteraturbegrepp”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1981:3, s. 146. [Fortsättningsvis: Gustafsson, L.,

1981:3.] 92 Lars Gustafsson, ”Från ’vitterhet’ till estetik”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1989:1, s. 22–29. Citatet

återfinns på s. 24. [Fortsättningsvis: Gustafsson, L., 1989:1.]

36

spegla de evigt sköna och goda ”idéerna”, som döljer sig bortom jordelivet.

Tankar som Atterbom senare av allt att döma spinner vidare på.93 I samma veva

avlossas (sannolikt i Immanuel Kants efterföljd) en förödande salva mot

imitationen av mönster, och, följaktligen, mot retoriken med dess myller av

schemalagda troper och figurer.94 Någon mer ingående genomlysning av de

litterära verkens stilistiska drag är det, får man förmoda, inte fråga om i ett

utpräglat spekulativt-estetiskt arbete. Studiet av litteratur framstår snarare som

intimt förknippat med filosofiska utläggningar. Grundantagandet är i så fall att

kunskap kommer av tänkandet: rationalism.

Kort sagt kännetecknas det spekulativt-estetiska paradigmet av en benägenhet

att förlita sig på filosofiska förklaringsmodeller, som begreppet tidsandan och

uppfattningen om en utveckling präglad av motsatser, samtidigt som man gärna

uttrycker sig i en episk-poetisk stil och uttalar moraliska och estetiska värderingar.

93 Gustafsson, L., 1989:1, s. 30–37. 94 Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein, Stockholm, 2003, s. 186f.

Söderlund, 2000, s. 23. För fler källor och ett resonemang kring ”retorikens död”, se: Lindroth, 2004, s. 11ff.

37

2.2.3. Komparation och den biografisk-psykologiska metoden

Värt att notera är att ett betydande metodkomplex, och därmed potentiellt viktigt

kännetecken när man vill försöka ringa in vilka vetenskapliga synsätt som finns i

forskningslitteraturen, kan påträffas redan hos Atterbom. Det jag tänker på är

intentionen att bedriva ”ett studium som skall sättas in i den mänskliga

kulturutvecklingens stora sammanhang”, som Gustafsson skriver. Med andra ord,

en form av komparation. Termen påträffas redan under 1820-talet, bl.a. i Abel

François Villemains tryckta föreläsningar (littérature comparée), och kan innebära

dels ”ett estetiskt jämförande textstudium” och dels ”ett historiskt,

orsaksförklarande studium”, sammanfattar Gustafsson.95 Böttiger, som tog över

uppsalaprofessuren i estetik efter Atterboms frånfälle, en position som han besatt i

endast ett par år, bekände sig till både ett filosofiskt och ett historiskt perspektiv.96

Komparation blev senare en nyckelterm för forskarna inom den historiserande

inriktningen, men inte allmänt vedertagen förrän någon gång efter år 1880.97 Innan

jag kommer dithän framstår det för klarhetens skull som nödvändigt att göra en

ingående undersökning av vad komparation kan innebära, och vilka metoder som

kan sägas ingå i detta metodkomplex. Det kommer att stå klart att såväl stilistiska,

som idéhistoriska och biografiska varianter på komparation finns. Jag avser även

att skilja den sistnämnda från en spekulativ biografisk-psykologisk metod.

Att göra komparationer är en vanlig metod inom litteraturvetenskapen, som

helt enkelt går till så att forskaren gör jämförelser, med andra ord påvisar likheter

eller olikheter mellan olika element i texter, epoker, eller författarskap, i synnerhet

när det kommer till diverse stildrag och idéer. Detta medför två typer av forskning,

dels en som är inriktad på att leta gemensamma eller avvikande drag hos ett

analysobjekt, och dels en, biografiskt inriktad, som undersöker vilka impulser som

en författare eller författargrupp, ibland rent av en hel epok eller nation, har fått.

Impulserna kan i vart fall vara av två slag, antingen bejakande, att författaren eller

författarna imiterar, eller revolterande, att man försöker bryta mot vedertagna

konventioner. Komparationen kan härvidlag sägas utgöra ett metodiskt inslag i

flera slags analyser, såväl stilistiska som kulturhistoriska och biografiska. Man bör

dock vara noga med att skilja mellan ”likhet” och ”påverkan”. Bara för att något

liknar något annat behöver den som verkar ha tagit efter inte alls ha varit i

medveten (eller omedveten) kontakt med det som ser ut att vara förebilden. Ifråga

om stilistiska drag, d.v.s. troper och figurer, är det relativt enkelt att se om

95 Lars Gustafsson, ”Schück, Warburg och den svenska litteraturhistoriens perioder”, Från Snoilsky till

Sonnevi. Litteraturvetenskapliga studier tillägnade Gunnar Brandell, red. Jan Stenkvist, Stockholm, 1976, s.

46. [Fortsättningsvis: Gustafsson, L., 1976.] 96 Ahlund, 2003, s. 32. 97 Gustafsson, L., 1976, s. 46.

38

författaren utgått från t.ex. antika förebilder, men för att verkligen belägga att en

viss författare har tagit intryck från en annan författare, eller inriktning, måste man

hitta fakta som stödjer ens hypoteser i författarens brev, dagböcker eller andra

efterlämnade handlingar, som t.ex. mariginalanteckningar i en boksamling.98 Ett

exempel på det sistnämnda är de randglosor som Gustaf Fröding lämnade efter sig

i en trave böcker som befanns i hans ägo medan han var bosatt i Uppsala, vid tiden

runt sekelskiftet år 1900. Genom att jämföra Frödings anteckningar i marginalen

med de diktsamlingar som han gav ut under perioden, kan man dra slutsatser om

bl.a. vilka tankar och idéer som har påverkat honom i det litterära skapandet.99

Analyser av idéinnehållet i ett verk behöver inte alltid bygga på komparation,

hävdar Gustafsson, då författaren kan ha inspirerats av vissa estetiska doktriner

som t.ex. efterbildningstanken, guldålderstanken, m.m. och det handlar i så fall

istället om en idéhistorisk analys, med avsikten att förklara vilken innebörd det

aktuella verket hade i en författares samtid. Gustafsson menar kort sagt att en

sådan metod utgör en från jämförande studier skiljd aktivitet.100 För egen del har

jag ändå rätt svårt att se denna gren som annat än ett specialfall av komparation,

eftersom man fortfarande verkar följa ett visst idéinnehåll mellan olika instanser.

Inför analysen förefaller det utifrån detta lämpligt att dela upp metoden i tre

grenar: stilistiskt inriktad och idéhistoriskt inriktad komparation samt biografiskt

underbyggd komparation. Den första jämför alltså berättarteknik och retoriska

figurer mellan litterära objekt, medan den andra undersöker återkommande tankar

i historien, och båda två handlar om att konstatera ”likheter”, medan den tredje

fäster förstoringsglaset på de verk eller den intellektuella miljö, som författaren

kan tänkas ha utgått ifrån, och handlar om att bevisa ”påverkan”. En biografisk

metod kan således förenas med en stilistisk och en idéhistorisk, för att ge belägg

för forskarens slutsatser: att påverkan med bestämdhet har förekommit. Vad gäller

olika paradigm förefaller det dock vanskligt att försöka hänföra komparationen till

antingen det ena eller det andra, eftersom all slags forskning innebär jämförelser.

Möjligen kan något av de vetenskapliga synsätt som tas upp ha en större betoning

på komparation än de övriga, men det lämnar jag åt andra att avgöra.

En biografisk inriktning är för övrigt problematisk, vad gäller frågan om den

skall föras till komparationen eller inte. För om en forskare ägnar sig åt att

rekonstruera en författares liv, genom brev, dagböcker och andra handlingar, så

kanske han inte jämför författarens tankar med andras utan snarare gör analyser

98 Se exempelvis: Sven Linnér, ”Komparativ litteraturforskning”, Forskningsfält och metoder inom

litteraturvetenskapen, red. Lars Gustafsson, 2. omarb. och utvidgade uppl., Alma-serien, 24, Stockholm,

1974, s. 107–124. 99 Magnus Lindroth, ”Gustaf Frödings bibliotek: 1–123”, Handskrifts- och musikavdelningen, Carolina

Rediviva., Uppsala, 2007. Ett snabbt ögonkast på marginalanteckningarna visar att Fröding antagligen har

tagit ett stort intryck av olika verk om religion. 100 Lars Gustafsson, ”Litteratur och idéer”, Forskningsfält och metoder inom litteraturvetenskapen, red. Lars

Gustafsson, 2. omarb. och utvidgade uppl., Alma-serien, 24, Stockholm, 1974, s. 128–143.

39

utifrån en valfri psykologisk teori, som t.ex. psykoanalysen. I så fall handlar det

inte om att jämföra en författares tankar med något historiskt gods utan snarare om

att analysera efter ett fastlagt schema. På grund av detta vill jag skilja mellan en

biografiskt underbyggd komparation och en biografisk-psykologisk metod.

Gränsen är dock inte helt klar eftersom forskaren när han jämför liv och dikt,

t.ex. August Strindbergs egna äktenskapsproblem med ryttmästarens sammanbrott

i Fadren, och med vissa av novellerna i Giftas I och II, bedriver en komparation.

Men så länge forskaren utelämnar den litterära produktionen torde han befinna sig

på en renodlad biografisk-psykologisk mark. Givetvis kan man utöver detta tänka

sig en forskning som enbart är biografisk, utan vare sig jämförande studier eller

försök till att tolka författaren i enlighet med en psykologisk teori. Dessutom kan

man tänka sig att forskaren försöker tolka författarens verk, snarare än denne själv,

med en teori, t.ex. evolutionsläran, men då är vi inne på idéhistorisk komparation.

Som om det hela inte redan vore tillräckligt komplicerat, är den biografisk-

psykologiska metoden behäftad med flera tveksamheter. Sven Linnér håller för

troligt att forskarna inte alltid har varit medvetna om det direkt ovetenskapliga i

att dra slutsatser om en författares liv utifrån dennes produktion. Ibland bemödar

man sig tydligen inte ens om att försöka skilja mellan diktjaget och författarjaget,

och synbarligen självbiografiska verk bör man för övrigt närma sig med skepsis:

”Den forskare är i motvind som i dag [1974] vill rekonstruera en kärlekshistoria ur

Stagnelius Amanda-lyrik eller som vill använda Almqvists diktning, med dess

uttryck för en s.k. amoralisk livshållning, som indicium mot skalden i

brottmålssaken 1851”, utropar Linnér. Men det finns, fortsätter han, ett antal

tillförlitliga sätt att närma sig författarens person. Om ”samma eller liknande

motiv återfinnes i utomlitterärt material [d.v.s. i brev, dagböcker, sjukjournaler

eller andra dokument]”, i ”författarens eget uttalande om dikten”, om ”motiven

[är] återkommande (frekventa)” eller om ”författaren synes säga mer om sig själv

än han sannolikt är medveten om”, eller slutligen, om ”motiven [är] gestaltade

med särskild styrka eller intensitet”.101 Samtliga, utom möjligen de två sista, kräver

en komparation mellan olika element i en författares liv och verkkatalog, och den

biografisk-psykologiska metoden blir här svår att separera från den biografiskt

underbyggda komparationen. Möjligen är det nödvändigt att införa en ytterligare

kategori, biografisk-psykologisk komparation. Dessutom behöver den biografisk-

psykologiska forskning som inte söker några belägg för sina slutsatser i ett utom-

eller inomlitterärt material förses med en benämning, förslagsvis spekulativ

biografisk-psykologisk metod, där resultaten framstår som gissningar. Vad gäller

den sistnämnda metoden kan man konstatera att det är den enda som inte förefaller

101 Sven Linnér, ”Psykologisk och biografisk litteraturforskning”, Forskningsfält och metoder inom

litteraturvetenskapen, red. Lars Gustafsson, 2. omarb. och utvidgade uppl., Alma-serien, 24, Stockholm,

1974, s. 150–169. Citaten återfinns på s. 160 respektive s. 151.

40

uteslutande empirisk till sin art, då den till skillnad från de andra förlitar sig i hög

grad på tänkande, och inte i första hand på jämförande (empiriska) iakttagelser.

Sammanfattat med några få ord handlar komparation om att göra jämförelser

mellan författare och författare, författare och samtid, författare och epok, m.m.,

med avseende på tankar och stilgrepp. Man tittar även på samstämmighet, eller

brist på samstämmighet, ifråga om liv och verk. I mina ögon framstår komparation

som ett kännetecken för vissa vetenskapliga synsätt, eftersom det är möjligt att en

del forskning inte gör några jämförelser. Inom två paradigm, det spekulativt-

estetiska och det empirisk-historiska, är det, visar det sig, ett återkommande drag.

41

2.2.4. Det empirisk-historiska paradigmet

En fara med spekulativa metoder är idealisering. Men framför allt är frågan hur en

forskares slutsatser kunde hållas som vetenskap utan att baseras på iakttagelser.

Under 1860-talet inleddes dock en process som fick forskarna att, skriver Lars

Lönnroth, gå från ”himlastormande skönandar” till ”jordbundna faktasamlare”.102

Utvecklingen började alltså gå från en mer (spekulativ) rationalistisk hållning, mot

en mer empirisk. Intressant nog brukar studiet av litteratur före den spekulativa

estetikens era, den klassicistiska 1700-talsestetiken med sin fixering vid regelverk

för litteraturen, beskrivas som empirisk.103 Utvecklingen har inom loppet av ca ett

halvt sekel växlat från en kantring mot empiri till en hängivenhet för rationalism,

och tillbaka igen, när den empirisk-historiska hållningen vädrade morgonluft.

På ett annat plan än det renodlat epistemologiska finns det förstås skillnader

mellan 1700-talsestetikens och 1800-talshistorismens empiri. Den mest påfallande

är att företrädarna för den nya riktningen inte ville ha något med estetiken att göra.

Detta hängde ihop med en tendens ute i Europa, som gick ut på att humaniora

skulle eftersträva naturvetenskapens precision.104 Då var det inte längre acceptabelt

att komma dragandes med tankar som att dikternas metaforik borde efterlikna ting

bortom det mänskliga sinnets gripbarhet, estetikens flaggskepp: det absolut sköna.

En europeisk förgrundsgestalt för denna utveckling är Hermann Hettner, som

år 1845 lät ge ut ett verk med den talande titeln Gegen die spekulative Aesthetik.

Därtill utkom under åren 1856–1870 Hettners Literaturgeschichte des achtzehnten

Jahrhunderts, en litteraturhistoria som, enligt Gustafsson, erbjuder en ”empirisk-

historisk” syn på litteraturen. Detta eftersom det skrivna ordet placeras ”i ett större

samhälls- och kultursammanhang och betonar litteraturens relationer till politik,

religion, andra konstarter osv”.105 Vad det i Hettners fall tycks handla om är en

anti-estetisk och empirisk komparationsmetod, med ett brett litteraturbegrepp.

I Sverige väckte Hettners synsätt genklang. Mellan åren 1859–1889 innehades

professuren i estetik, litteratur- och konsthistoria i Lund av Gustaf Ljunggren

(1823–1905), som under det att åren gick närmade sig en empirisk-historisk syn.

Denna syn förenades med en komparativ metod (vilken Ljunggren har fått äran för

att ha infört på svensk mark).106 Ljunggrens rörelse mot en mer empirisk-historisk

inriktning bekräftas av Kurt Aspelin:

102 Lönnroth, 1993, s. 48f. 103 Gustafsson, L., 1989:1, s. 34. 104 Kurt Aspelin, Textens dimensioner. Problem och perspektiv i litteraturstudiet, ny utg., Göteborg, 1982, s.

50. 105 Gustafsson, L., 1976, s. 47ff. Citaten återfinns på s. 48. 106 Ahlund, 2003, s. 34.

42

Ljunggren [står] som den, som mer resolut än någon av sina föregångare gjorde allvar av det historiska förhållningssättet och – som lärjunge till tyskar som Vischer och, framför allt, Hettner – sökte kartlägga de litteraturhistoriska fält, där historiens lagbundna sammanhang avslöjade sig tvärs genom ett myller av registrerade detaljer och i gestalt av periodernas litterära strider, person- och kotterirelationer, ideologiska konfrontationer, etc.107

Aspelin fastslår förvisso att Ljunggren, liksom en annan samtida forskare av vikt:

Bernhard Elis Malmström (1816–1865), lockas av det ”subjektiva”, d.v.s. visar

tendenser till idealisering. Precis samma sak var utmärkande för Atterboms verk.108

Följaktligen är banden till filosofi och estetik ännu inte avklippta, och Ljunggren

och Malmström kan båda sägas befinna sig i en gränstrakt mellan det etablerade,

spekulativa och rationella, och en empirisk-historisk motrörelse. Iakttagelsen ger

för övrigt stöd åt det tidigare gjorda antagandet om den spekulativt-estetiska erans

böjelse för starkt subjektiva, och uttalade, värdeomdömen.

Hettners syn på hur litteraturforskning skulle bedrivas fick emellertid snart en

betydligt mer nitisk svensk vapendragare. Under perioden 1890–1920 var Schück,

även kallad ”den svenska litteraturhistoriens fader”, verksam som professor. Först

i Lund och sedan i Uppsala, alltjämt med en drift att etablera litteraturstudiet som

ett autonomt ämne och driva ut den spekulativa estetiken från sin åsyn.109 Schücks

ansträngningar i en empirisk-historisk riktning hade påbörjats redan ett decennium

dessförinnan, år 1880, i och med inrättandet av Svenska litteratursällskapet och

dess årsskrift Samlaren, där man lät publicera insamlat empiriskt material i form

av tidigare oupptäckta handskrifter och andra dokument.110 I och med sin nyvunna

auktoritet som professor, och sannolikt med stöd i utvecklingen utomlands, kunde

Schück fullborda estetikens påbörjade reträtt och utan större motstånd genomdriva

anammandet av sin metod. Ämnet för litteraturforskning döptes år 1917 om från

”estetik” till ”litteraturhistoria med poetik”, men redan ett årtionde före namnbytet

hade estetiken raderats ut från undervisningsschemat.111 Schück fick draghjälp av

en annan disciplin inom akademin, historieämnet, där bröderna Curt och Lauritz

Weibull ifrågasatte den äldre mer idealiserande historieskrivningen, vilken hade

förstorat upp lösa rykten till närmast oomtvistliga sanningar. Bröderna Weibulls

forskning fokuserade på källkritik, d.v.s. en jämförelse av olika källor, för att få

fram ”säkra” fakta, vilket brukar betecknas som den historisk-kritiska metoden.112

Weibullianismen har stått stark ända långt in på 1900-talet, vilket bekräftas av

Jörgen Weibull som går i bräschen för ”kvarlevorna från själva händelseförloppet”

snarare än ”brev och dagböcker, depescher och tidningar”. De sistnämnda källorna

107 Aspelin, 1982, s. 17. 108 Ibid., s. 16f. 109 Se exempelvis: Ahlund, 2003, s. 21. Håkan Attius, recension av Den svenska litteraturen. 1. Från forntid

till frihetstid, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1988:1, s. 99. Lönnroth,

1993, s. 49. 110 Lönnroth, 1993, s. 50. 111 Aspelin, 1982, s. 50. Ahlund, 2003, s. 54. 112 Forser, 2000, s. 536.

43

bör endast ses som ett komplement, och slutsatserna ska i första hand gå tillbaka

på ”aktstyckena”, själva dokumenten från det händelseförlopp som undersöks.

Jörgen Weibull menar vidare att ”ett subjektivt ställningstagande” bör undvikas,

liksom ett känsloengagemang för forskningsobjektet. Källor av litterär art, d.v.s.

med ”berättande karaktär”, bör därtill ignoreras.113 Fullt så hardcore-weibulliansk i

sinnelaget var emellertid inte Schück, eller i alla fall inte flera av hans anhängare,

vilka hyste en förkärlek för att fördjupa sig i brev och dagböcker. Detta är ett

förhållande som antyds av den yngre Weibull, som i och för sig talar om historia:

”Den strängt kritiska metod, som sedan länge i teorin varit allmänt erkänd och

tillämpats för äldre tidsavsnitt, har – som jag inledningsvis påpekat – inte lika

konsekvent tillämpats vid undersökningar i modern historia”, sammanfattar han.114

Att källkritiken varit en ledstjärna sedan 1800-talets sista decennier står klart.

Gustafsson talar t.ex. redan i fråga om Malmström om ”ett allmänt, genomgående

drag i utvecklingen av 1800-talets historiska tradition med dess alltmera

markerade inriktning mot ett empiriskt, ofta filologiskt eller källkritiskt

specialiserat närstudium av det historiska materialet”.115 Det torde vara denna

tendens som Schück, m.fl., renodlar ytterligare. En rik halt av källkritiska inslag är

alltså något att vara uppmärksam på i en analys av vetenskapliga synsätt. En

brasklapp måste dock kastas in: Det är framför allt källkritik parad med en syn på

mänsklighetens utveckling och kulturen som helhet, ihop med en estetikfientlig

hållning, som mest exakt indikerar det empirisk-historiska förhållningssättet.116

I Sverige blev Schücks syn på litteraturforskning (liksom bröderna Weibulls

syn på historieskrivning) den förhärskande under lång tid. Det dominerade studiet

av litteratur i så hög grad att 1910- och 1920-talets ”revolutionerande kulturidéer”,

som Terry Eagleton kallar dem, eller kort sagt, formalismen och strukturalismen,

och senare nykritiken, gick närmast spårlöst förbi.117 Aspelin bekräftar denna bild,

att Schücks uppfattning om litteraturforskning förpassade mycket till marginalen:

Schücks väldiga skugga faller över de följande generationerna av forskare. Det är allmänt sett den schückska versionen av litteraturhistorisk positivism – såsom denna formades åren kring 1900 till en tämligen säregen inhemsk variant, i anknytning till arvet från Gustaf Ljunggren och med hjälp av de stora utländska förebilderna i Tyskland och Frankrike – som enväldigt dominerar svensk litteraturhistoria lång tid framåt.118

Några menar att forskningen fortfarande är fast förankrad i det empirisk-historiska

synsättet, vilket en och annan väljer att kalla, med en troligtvis avsiktligt negativ

113 Jörgen Weibull, Källkritik i modern historia, Lund, 1964, s. 1f, s. 9, s. 16 och s. 21. 114 Ibid., s. 21. 115 Gustafsson, L., 1986, s. 187. 116 Gustavsson, M., 2005, s. 467f. 117 Terry Eagleton, After Theory, New York, 2003, s. 64. 118 Aspelin, 1982, s. 18.

44

klang, den ”positivistiska” eller ”faktapositivistiska” uppfattningen.119 Med detta

menas, enligt Forser, att Schück och hans efterföljare haft ett alltför stort intresse

för diktverkens kulturella förutsättningar, på bekostnad av en orientering mot

texternas inneboende kvaliteter.120 Om detta nu stämmer, Forsers inlägg i debatten

kom år 2000 och alltså långt efter the linguistic turn, skulle man inom domänen

kunna skönja ett behov av en ökad orientering mot en textcentrerad forskning.121

Andra menar att Schück alls inte representerar någon positivism, och att han,

något mer förvånande, inte heller var helt främmande för estetiska spörsmål.122

Den hettner-schück-weibullska hållningen torde i vart fall kunna beskrivas som ett

synnerligen slitstarkt paradigm. Men vad innebär, mer exakt, Schücks metod?

Med stor sannolikhet kan den, på basis av vad andra har skrivit i ärendet,

sammanfattas på följande vis: Genom att ingående beskriva den sociala miljön,

inklusive klädesplagg, organisationer, seder och bruk samt kulturell bakgrund,

såväl nationellt som internationellt, söker Schück kartlägga de element som har

påverkat en författare, ett författarskap eller en epok, vilka tas upp som orsaker till

varför något kom att bli på ett visst sätt.123 Schücks vetenskapliga synsätt är utan

tvekan empiriskt, och innehåller åtskilliga jämförelser, d.v.s. komparation. Särskilt

”de stora kulturhistoriska sammanhangen” är av yttersta intresse.124

Många har ställt sig frågande till och kritiserat Schücks ofta mycket utförliga

bakgrundsteckningar, och skenbara ointresse för de konkreta litterära verken. Men

det Schück är ute efter som litteraturhistoriker är, anser Gustafsson, hela kulturens

historia, eller mer exakt mänsklighetens utveckling i termer av tankar och känslor.

Precis som romantikerna höll han för troligt att litteraturen avspeglar en specifik

tidsanda, men till skillnad från dem stirrade han sig inte blind enbart på poesin

som en termometer för ”världsandens” alla krumsprång och tjurrusningar, utan var

beredd att avläsa varthän det barkade i många olika former av dokument. Schück

och det empirisk-historiska paradigmet inbegriper således ett betydligt bredare

litteraturbegrepp än den spekulativt-estetiska inriktningen, som uteslutande fäste

sig enbart vid diktverkens betydelse i de stora sammanhangen.125 Inte bara stora

mästerverk på vers får alltså plats i Schücks universum, utan texter av alla de slag.

I ett nötskal kännetecknas det empirisk-historiska paradigmet framför allt av en,

jämfört med den spekulativa estetiken, avsevärt starkare inriktning mot ett konkret

119 Aspelin, 1982, s. 17f och s. 20. Attius, 1988:1, s. 99. Forser, 2000, s. 155. 120 Forser, 2000, s. 151. 121 Med ”the linguistic turn” (eller “den språkliga vändningen”) brukar menas det ökade intresse för språket,

som varit märkbart inom forskningen under den senare halvan av 1900-talet. 122 Gustavsson, M., 2005, s. 475. Landgren, 2003, s. 176 och s. 243f. 123 Ahlund, 2003, s. 26 och s. 56ff. Bl.a. citatet av Beth Hennings (1963). Tomas Forser, ”En helig och

allmännelig kyrka …”, Humaniora på undantag? Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. En antologi

av Tomas Forser, En PAN-bok, Stockholm, 1978, s. 126f. Lönnroth, 1993, s. 50f. 124 Ahlund, 2003, s. 26 och s. 56. Citatet av Beth Hennings (1963). 125 Gustafsson, L., 1981:3, s. 142 och s. 153.

45

empiriskt material. Litteraturbegreppet är bredare så tillvida att man inte enbart ser

på litterära verk utan även på artiklar, brev, dagböcker, seder och bruk, m.m. I

övrigt kan det finnas en ambition att sätta in företeelser i ett internationellt

helhetsperspektiv, och en rörelse bort från estetiska spörsmål.

46

2.2.4. Anomalier inom det empirisk-historiska paradigmet

Den tidigaste upprorsmakaren inom det hettner-schück-weibullska paradigmet

var, anser Ahlund, Ewert Wrangel. Denne företrädde en ”psykologisk-estetisk”

hållning jämfört med Schücks ”historisk-filologiska” eller med ett annat ord,

”arkivalisk-filologiska”. Den förra innebär ett intresse för inte minst diktarens

originalitet, och runt år 1908 infördes för första gången seminarier i stilanalys i

Lund. Johan Mortensen, och långt senare Olle Holmberg, som har skrivit om

Leopold, är andra företrädare för denna riktning, som emellertid aldrig kom att

utmana ”epoken Schücks” dominans på allvar. Enligt Ahlund rör det sig

egentligen om två olika komparativa skolor.126

Fredrik Böök, ett av 1900-talets största namn inom både tidningskritiken och

det vetenskapliga studiet av litteratur, tas likaså upp i samband med detta. Något

som bekräftas av Aspelin, som menar att Böök istället för att koncentrera sig på

relationer mellan olika verk, försökte se förbindelser mellan verk och författare. I

Aspelins ögon representerar Böök med detta en ”estetiskt-stilistisk” analysmetod,

något som är en del av en ”antipositivistisk revolt” med förgreningar i Europa.

”[G]emensamt här är oppositionen mot en ’naturvetenskaplig’, naturalistisk eller

materialistisk inriktning som söker konstituera lagbundna kausalsammanhang

kring diktens yttre betingelser”, fortsätter Aspelin. Bööks ansatser på området

ägde rum kring år 1910.127 Han gick därefter över till en ”psykologisk-biografisk”

analysmetod, och skrev ett flertal stora författarmonografier. En sådan metod kan

dock, som tidigare sagts, ses som en del av det empirisk-historiska paradigmet.

Vad det handlar om är komparation: ”[Det gällde] att finna orsaker till att dikter,

genrer och författarskap utvecklades som de gjorde. Orsakerna söktes i diktarnas

biografi, i sociala faktorer, i påverkan från andra diktare eller tänkare”,

sammanfattar Ahlund.128

En annan tänkbar rebell i Aspelins bok är Peter Hallberg, som i likhet med

den tidige Böök stod för ett intresse för det mer stilistiska. Hallbergs avhandling,

som utgavs år 1951, handlade om natursymboler i svensk poesi och var en följd av

den nykritiska metoden, som vid den här tiden växte i popularitet utomlands.129

Men metoden, som fokuserar enbart på texten, och förbiser såväl författarbiografi

som tillkomstmiljö rönte, hävdar Lönnroth, inget omedelbart bifall i Sverige.130

Det förefaller logiskt, eftersom en sådan syn uppenbarligen står i kontrast till den

psykologisk-biografiska grenen av det rådande paradigmet, där fokus låg på att

126 Ahlund, 2003, s. 28 och s. 70ff. 127 Aspelin, 1982, s. 23f. 128 Ahlund, 2003, s. 50f. 129 Ibid., s. 25. 130 Lönnroth, 1993, s. 55.

47

framställa verk om berömda svenska författare. Om så är fallet motsägs också

Ahlunds och Landgrens hypotes kring periodiseringen, eftersom de har förlagt

textualiseringens genombrott till tiden runt år 1950. Det största som hände i den

riktningen verkar ha varit årgång 1952 av Samlaren, vikt åt temat nykritik.

Nykritikens fokusering på själva texten implicerar ett ökat intresse för estetik

och retorik, d.v.s. konstnärliga verkningsmedel. Den reträtt från den akademiska

arenan som estetiken under det empirisk-historiska synsättets glansdagar tycks ha

varit försatt i, skulle därmed hejdas. Om det nu någonsin har varit en reträtt.

Ahlund menar att studiet av litteratur, sett till institutionerna i Göteborg och Lund

under tidigt 1900-tal, är en tid med estetisk analys högt upp på dagordningen,

snarare än en ”historiseringens tid”. Till och med i det empirisk-historiska väldets

högborg, Uppsala, fanns ett intresse, då man ägnade sig åt övningar i textanalys.131

Landgren, som undersöker litteraturvetenskapens utveckling under perioden

1920–1946, betonar tendensen ytterligare. ”[I] Uppsala och Stockholm (således

inte bara i Lund och Göteborg) fanns ett genuint intresse också för estetiska frågor

och litterära skönhetsvärden”, sammanfattar Lönnroth i en recension, och menar

att Landgrens arbete präglas av en ambition att ärerädda Uppsala-professorer som

Anton Blanck och Gunnar Tideström. De två skildras därför, menar Lönnroth,

som ”föredömen och pionjärer för ett estetiskt betraktelsesätt inom ramen för den

schückska forskningsmodellen”. Men att de verkligen är företrädare för estetiken

tillbakavisas med besked av Lönnroth, som menar att det underlag som Landgren

använder, i huvudsak professorers utlåtanden om avhandlingar och bedömning av

kandidater till akademiska tjänster, ger en missvisande bild. Däremot fanns det,

fortsätter Lönnroth, en introduktör av ett textcentrerat sätt att analysera i Lund,

Erik Mesterton, som lade grunden för en våg av textanalytiskt inriktade forskare.132

Först på 60-talet höjdes, hävdar Lönnroth, missnöjda röster om det rådande

läget från de närläsande nykritikernas (och även litteratursociologernas) håll. I

början på 70-talet anslöt sig dessutom Aspelin till oppositionen, bl.a. genom att i

antologiform (1970 och 1971) introducera betydande texter inom marxismen,

formalismen och strukturalismen.133 Strukturalismen stod för en anomali inom den

empirisk-historiska dominansen, eftersom den placerar textanalys (”analys av den

litterära textens inre organisation och uppbyggnad”) i fokus på bekostnad av

”komparatismens och biografismens uppfattning om det litterära verket som

uttryck för en tidsanda, en författares psyke eller som ett uttryck för litterära,

kulturella och idéhistoriska strömningar”. I praktiken kom dock traditionella

komparativa metoder (inriktade på orsaksförklaringar och utvecklingslinjer) och

moderna strukturalistiska (icke-empiriska) metoder att komplettera varandra: de

131 Ahlund, 2003, s. 86 och s. 110. 132 Lars Lönnroth, ”Under strecket: Epoken Schück delar ännu forskarna”, Svenska dagbladet [2003-09-09].

URL: http://www.svd.se [2008-02-26]. 133 Lönnroth, 1993, s. 55.

48

textinterna analyserna blev nästa steg efter en textextern analys, d.v.s. en analys

inriktad på tidsanda, miljö, likhet och påverkan, m.m.134 Sannolikt rör det sig här

om en textualiserande tendens, snarare än en historiserande med långa, utförliga

bakgrundsbeskrivningar, och på så vis kan man förmodligen se strukturalismen

som en avvikelse med en mer revolutionerande sprängkraft än tidigare anomalier.

Men eftersom det råder en metodpluralism, d.v.s. att normalvetenskapliga metoder

och anomalier används sida vid sida, har potentialen för ett skifte inte tömts ur.

Några år senare restes flagg på nytt mot den hettner-schück-weibullska synen,

då man utifrån poststrukturalistiska idéer lade luppen på texternas retoriska grepp.

Fast det tog lång tid innan dessa idéer på allvar fick någon verkan utanför enskilda

seminarier och kulturtidskrifter, påminner Lönnroth.135 Utifrån detta perspektiv

skulle det, med Ahlunds och Landgrens hypotes i färskt minne, innebära att

textualisering och kontextualisering, och de metoder som dessa paradigm medför,

innefaller under sent 70- respektive sent 80-tal, och inte från 50- och 70-talet.

Forser hävdar dock, som bekant, att något egentligt skifte ännu inte har ägt rum.136

Eftersom analysen i föreliggande uppsats sätter punkt redan vid år 1874, alltså

före det empirisk-historiska paradigmets verkliga genombrott, kommer det inte att

finnas något underlag för att ta ställning till huruvida Forsers påstående stämmer,

vad gäller forskningen om Wallmarks roll i debatten mellan gamla och nya skolan.

Anledningen till att jag ändå väljer att ta med 1900-talets vetenskapliga synsätt

inom litteraturforskningen i genomgången, t.ex. sådant som textcentrerad analys,

vilket kan innebära ett studium av texternas estetiska och retoriska verkansmedel,

trots att det verkar ha varit främmande för 1800-talsforskningen, är att det kan

finnas något arbete från tiden 1845–1874 som föregriper det som komma skulle.

Detsamma gäller, om än med en större tveksamhet, den poststrukturalistiska erans

metoder och synsätt som jag avser att redogöra för nedan.

134 Gustavsson, M., 2005, s. 483 och s. 487. 135 Lönnroth, 1993, s. 55. 136 Forser, 2000, s. 151.

49

2.2.5. 60-talet och framåt: ”modern” teori

Flera forskare har pekat ut 60-talet som en startpunkt för den ”moderna” teorin

(till skillnad från den ”traditionella” – vilket låter som att värderingar bakats in

redan i benämningarna).137 Internationellt, och särskilt i Frankrike, höjdes röster

för ett ifrågasättande av dittills vedertagna begrepp, såsom ”författare” och ”verk”.

Begreppet intertextualitet förefaller ha varit nyckeln till ett nytänkande, d.v.s. att

allting skrivet är en del av samma väv där ekon från den förflutna alltid går igen,

och där författaren blir till en avancerad xeroxmaskin som klipper och klistrar,

bland olika textsnuttar, snarare än ett av högre krafter inspirerat geni.138 Tanken på

ett närmast oändligt nätverk av text var, tolkar jag det, gnistan till den andra stora

vågen av banbrytande idéer inom den europeiska kultursfären, med start år 1965.139

På svensk mark skedde vid samma tid snarare en protestaktion mot nya idéer,

när Lönnroth med Litteraturforskningens dilemma (1961) framträdde som en,

hävdar Thomas Olsson, mer rabiat motståndare till estetiken än självaste Schück.

Lönnroth menar nämligen att näranalys av dikter (nykritik) och biografisk-

psykologisk forskning inte kan betraktas som vetenskap.140 Några år senare har han

dock svängt i frågan, och kan tänka sig att acceptera andra, estetiskt inriktade,

metoder. (Han ställer sig emellertid tveksam till om studiet av litteratur kan ses

som en vetenskap överhuvudtaget.)141 Det tidiga 1960-talets Lönnroth framstår

således som en vaktpost för den empirisk-historiska skolan och ”epoken Schück”.

Men det fanns också motstridiga röster: ”Splittringen mellan olika skolor och

åsiktsriktningar blev under 60-talet allt tydligare och förorsakade en serie

uppslitande metodstrider, där den schückska modellen allt oftare ifrågasattes,

såväl av nykritiska textanalytiker som av positivistiska litteratursociologer, fastän

de inbördes var ytterligt oeniga om ämnets mål och metoder”, skriver Lönnroth.142

Som tidigare nämnts kom Aspelins antologier om marxism och strukturalism i

början på 70-talet att utgöra ett underlag för ett ifrågasättande av traditionen.

Något som även torde ha gällt för den antologi om hermeneutik, sammanställd av

kretsen kring tidskriften Kris, som utkom år 1977. Hermeneutiken, som förutsätter

en kunskapsrelativism, d.v.s. att ingen universellt gällande sanning går att finna,

137 Thomas Olsson, ”Litteraturforskningens dilemma – ännu en felläsning?”, Gudar på jorden. Festskrift till

Lars Lönnroth, red. Stina Hansson & Mats Malm, Eslöv, 2000, s. 549. [Fortsättningsvis: Olsson, T., 2000.] 138 Se exempelvis: Gustavsson, M., s. 503f. Olsson, A., 1987, s. 108f. 139 Se exempelvis: Eagleton, 2003, s. 1 och s. 64. 140 Olsson, T., 2000, s. 552f. 141 Ibid., s. 555. 142 Lönnroth, 1993, s. 55.

50

och att allt är tolkning av ett subjektivt medvetande, står i bjärt kontrast till den

empirisk-historiska uppfattning som eftersträvar helhets- och orsaksförklaringar.143

Insatta bedömare som Lönnroth och Forser tvekar över vilket inflytande dessa

nya idéer i själva verket har fått. Uppenbarligen kan man tala om anomalier med

en revolutionerande potential, men rör det sig om ett nytt, fullbordat paradigm?

Gustavsson har, genom att gå igenom landets akademiska avhandlingar från

perioden 1976–1995, försökt urskilja vilket genomslag som ”modern teori” har

haft inom litteraturvetenskapen. Som ”modern teori” definierar han ”de teorier

som antingen introduceras eller som får ett större genomslag i den svenska

litteraturvetenskapen under tidsperioden 1976–95”. Exempel på sådana inslag i

teorifloran är ”hermeneutik och hermeneutiskt inspirerad teori (tematisk kritik,

receptionsestetisk teori mm.); strukturalism och semiotik – inklusive narratologi

och strukturanalys”, samt ”poststrukturalism”, m.m.144

Gustavsson visar att den moderna teorin har blivit etablerad, om än mestadels

i skepnad av ”termskrammel”, ”kosmetisk teoriadaption” och ”jargong”.145 Det går

nämligen ofta till så att avhandlingsförfattarna hävdar att de tänker använda sig av

en viss ”modern” teori och metod, som t.ex. begreppet intertextualitet, men när

röken har lagt sig visar det sig att det som de facto har tagits i bruk är traditionell

komparation, med idéhistorisk, stilistisk eller biografisk-psykologisk inriktning.

Nämnandet av diverse nya tänkare och begrepp är alltså inte sällan en förklädnad

för något vedertaget och beprövat. Endast i undantagsfall är avhandlingarna

konsekventa inför den nya teorins antaganden, men anklagas då stundom för att ge

prov på ett ovetenskapligt förfaringssätt.146 Uppfattningen att det sedan 70-talet

och framåt har skett en omvälvning inom litteraturvetenskaplig teori och metod,

vilken enligt Gustavsson är djupt rotad, är sålunda, av allt att döma, ogrundad.147

Sammantaget framstår det hettner-schück-weibullska paradigmet som relativt

intakt ännu i vår tid, 2000-talet. Huruvida det stämmer in även på litteraturen om

Wallmarks roll i debatten mellan de två skolorna kommer det, som sagt,

emellertid inte att finnas material för att ta ställning till, då jag avslutar min

undersökning redan vid årtalet 1874. Om man däremot skulle fortsätta mitt första

steg och göra en analys som omfattar all litteratur på området, blir det sannolikt

möjligt att avgöra om det hettner-schück-weibullska paradigmet är intakt än idag.

Vidare är den ”moderna” teorin till sin essens inte bara en anomali inom ett

hållfast epistemologiskt paradigm. Den skulle, om den brukas på allvar av flertalet

forskare inom det litteraturvetenskapliga fältet, innebära en omvälvning: medan

det empirisk-historiska paradigmet av allt att döma präglas av objektivism – så

143 Se exempelvis: Henry Egidius, Pedagogik för 2000-talet, Stockholm, 2006, s. 90 och s. 146. Gustavsson,

M., 2005, s. 498. 144 Gustavsson, M., 2005, s. 452f. 145 Ibid., s. 589 och s. 595. 146 Ibid., s. 501 och s. 595. 147 Ibid., s. 451.

51

tillvida att ”litteraturstudiet har ett (eller flera) avgränsbart (avgränsbara) objekt

och att detta (dessa) objekt är tillgängligt (tillgängliga) för undersökning” –

innebär en poststrukturalistisk och hermeneutisk uppfattning att avgränsbara och

objektivt analyserbara studieobjekt inte har någon existens.148 ”Den teoretiska

förutsättningen [är] att subjektet intenderar, konkretiserar eller delvis konstituerar

objektet – fattat som ett ’schema’ eller ’skelett’ – (fenomenologi, hermeneutik),

eller att språket självt genererar texten, att intention och tolkning är språkinterna

processer (poststrukturalism)”, påstår Gustavsson.149 Texten är ”en ständigt

undflyende diskurs”.150 En poststrukturalistisk inriktad syn är därmed oerhört

problematisk när det kommer till att försöka utföra en analys:

Vad gäller dialogismen och intertextualiteten har dessa begrepp, som jag har antytt, vanligtvis kommit till bruk inom det poststrukturalistiska tänkande där det litterära verkets empiriska identitet och objektstatus ifrågasätts och där man i stället talar om texten som aktivitet och dialog; texten är så fattad inte ett empiriskt objekt utan en ständigt föränderlig väv där många olika ’röster’ inklusive läsarens egna frågor och svar medverkar till att konstituera texten – en text som aldrig kan fixeras eller avgränsas som verk. En sådan uppfattning om dialogicitet och intertextualitet är i grunden oförenlig med empiristisk metodik. Empirismens kunskaps-teoretiska villkor om en extern relation mellan kunskapssubjekt och kunskapsobjekt är här upphävd, subjektet kan inte som läsare skiljas från texten.151

Enligt Gustavsson är det sällan som avhandlingsförfattaren verkar medveten om

att de empiriska analyserna inte går ihop med avhandlingens teoretiska fundament,

s.k. teoripluralism, och han ger flera exempel på att det bakom all terminologisk

grannlåt lurar gamla beprövade metoder.152 Gustavsson tror att anledningen till att

avhandlingarna trots sitt kunskapsteoretiska sprängstoff mer eller mindre håller sig

inom ramen för hur en traditionell, empirisk-historisk avhandling skall utföras, är

att ämnet liksom hela verksamheten skulle hotas av idén med upplösta objekt.153

Det är av detta skäl ytterst tveksamt om poststrukturalism (liksom fenomenologi

och hermeneutik) kan ses som annat än ännu en anomali inom det hettner-schück-

weibullska paradigmet, emedan dess potential aldrig helt och fullt kan realiseras.

Risken är, precis som Gustavsson säger, att ett forskningsarbete med en stark

poststrukturalistisk prägel skulle framstå som alltför ”ovetenskapligt”.

148 Gustavsson, M., 2005, s. 476f. Citatet återfinns på s. 477. Se även: Arne Melberg, ”Poststrukturalism och

dekonstruktion”, En introduktion till den moderna litteraturteorin, medarb. Atle Kittang, m.fl., övers. Sixten

Johansson, Eslöv, 1997, s. 71ff. Olsson, A., 1987, s. 67, s. 75f och s. 100f. 149 Gustavsson, M., 2005, s. 499. 150 Ibid., s. 564. 151 Ibid., s. 505. 152 Ibid., s. 506. 153 Ibid., s. 595.

52

2.3. Sammanfattning och analyskategorier

Syftet med mitt arbete är, som bekant, att utföra en analys av vetenskapliga synsätt

när det kommer till forskningen om bibliotekarien och publicisten Wallmarks roll

i debatten mellan gamla och nya skolan. På samma gång vill jag erbjuda en första

ansats till en guide för de forskare och författare som önskar fördjupa sig i ämnet.

För att en analys av den litteratur som behandlar Wallmarks roll i debatten ska bli

överskådlig behövs, anser jag, ett antal kategorier att beteckna de teorier, metoder

och framställningssätt som litteraturen ifråga avslöjar. Utifrån den genomgång av

epistemologiska positioner som nu blivit utförd avser jag att peka på tre kategorier

eller dominerande åsiktskomplex, d.v.s. paradigm, samt vad som kännetecknar ett

normalvetenskapligt förhållningssätt inom dem, och vad som är en anomali.

1. Det spekulativt-estetiska paradigmet: Normalvetenskapen utmärks i detta fall

av resonemang utan någon fast förankring ett i empiriskt material. Fokus är förlagt

på utläggningar i estetiska frågor, samt på värdeomdömen som går tillbaka på en

starkt subjektiv eller spekulativ övertygelse. Idealisering och demonisering av

forskningsobjekten, liksom ett poetiskt språkbruk är andra utmärkande drag för

forskare med detta synsätt. Metodiskt verkar paradigmet, som hypotetiskt sträcker

sig från perioden 1775–1880, kännetecknas av komparation, där författarnas alster

sätts in i ett långtgående utvecklingssammanhang. En annan metod som tillhör

detta synsätt är den spekulativt biografiskt-psykologiska, som drar slutsatser om en

författares tankar och känslor utan att hänvisa till något utom- eller inomlitterärt

material. Vidare är litteraturbegreppet tämligen snävt, då man i första hand ser

litteratur på vers som en spegel av tiden, medan man inte bryr sig så mycket om

andra former av litteratur eller dokument. Några anomalier har inte påträffats, men

det är möjligt att de skulle uppdagas vid en mer ingående undersökning.

2. Det empirisk-historiska paradigmet: I denna uppsats även känt som ”det

hettner-schück-weibullska”, ”det faktapositivistiska”, ”det historisk-filologiska”

och ”det arkivarisk-filologiska” paradigmet, alternativt: ”epoken Schück”, tillika

det mest dominanta synsättet inom den svenska litteraturforskningen från runt år

1880 och fram till i vår tid. Normalvetenskapen utmärks inom detta paradigm av

en koncentration på samlingar av dokument och empiriskt verifierbara fakta, och

metoden är uteslutande olika varianter av komparation, avsedda att dra paralleller

mellan författare, verk och epoker samt internationella strömningar, i syfte att ge

en bild av människan som en kulturvarelse. Komparationen är främst idéhistoriskt

inriktad och biografiskt underbyggd, men i vissa fall också stilistiskt inriktad,

även om den sista grenen bör ses som en, om än (fast knappast av Schück själv)

53

någorlunda accepterad avvikelse, eller anomali, inom paradigmet. En annan

accepterad anomali återfinns i framställningssättet, snarare än i förhållningssättet,

då forskarna gärna kryddar sina rön med en berättande ton och poetiska stilfigurer.

Denna anomali kan ses som en kvarleva från det estetiskt-spekulativa paradigmet.

Andra anomalier, vars acceptans är mera oklar inom paradigmet, är ett par

specialfall av den biografiskt underbyggda metoden, vilken då ingått i en ohelig

allians med ett intresse för estetik och stilistik, som i fallet med Wrangels

”psykologisk-estetiska” och Bööks ”estetiskt-stilistiska” inriktningar för analys.

De här riktningarna kan sägas ligga i utkanten av det empirisk-historiska

paradigmet, och möjligen skulle man rent av kunna placera dem i en avskiljd

fjärde kategori, tillsammans med nykritiken och strukturalismen.

På tal om dessa två så är nykritiken en anomali med en viss revolutionerande

potential, i det att den ägnar sig uteslutande åt själva texterna, på bekostnad av

kulturhistoriska perspektiv och ett omsorgsfullt hänsynstagande till författarnas

situation och miljö. Men på ett kunskapsteoretiskt plan är nykritiken trots allt att

se som en avlägsen allierad med den av Schück och hans anhängare fastslagna

inriktningen, då texten fortfarande ses som ett empiriskt avgränsbart objekt. Även

strukturalismen frångår, efter vad som framkommit, det traditionella schückska

helhetsperspektivet på kulturen, och koncentrerar sig på mönster i själva texterna.

Tillsammans med nykritiken utgör strukturalismen en del av en textualiserande

tendens, snarare än en historiserande, och på så vis kan man säga att en viss

omvälvning har skett. Men eftersom denna ”moderna” metod ofta fått komplettera

de ”traditionella”, har dess inneboende potential ännu inte tagits tillvara fullt ut.

Eventuellt finns nu för tiden i alla fall ett minskat intresse för långa, och episk-

poetiska bakgrundsteckningar, vilket var adelsmärket i synnerhet hos Schück.

3. Den poststrukturalistiska riktningen: Här ses såväl texter som författare, och

antagligen också epoker och traditioner, som en enda stor kittel av kokande kaos.

Det finns inga utsagor eller sanningar som kan fixeras, då allt är en föränderlig

intertext eller diskurs. Litteraturbegreppet är närmast oändligt brett, men eftersom

kunskapsteorin inte kan garantera några ”sanningar” är all vetenskap ifrågasatt.

Något forskningsarbete baserat helt på detta synsätt har landet troligen inte lyckats

uppvisa, utan det som finns är en anomali, eklekticismen, där gamla beprövade

handgrepp utförs under en slängkappa av nymodig terminologi, även (ö)känt som

”termskrammel” eller ”kosmetisk teoriadaption”. Däremot kan förstås riktningen

ifråga ha medverkat till ett bredare perspektiv, att dokumentformer som hittills

inte uppmärksammats har fått sin välbehövliga stund i rampljuset, samt till att

gamla slentrianmässigt upprepade ”sanningar” ses med nya, mer kritiska, ögon.

Till skillnad från den spekulativa estetiken och en empirisk-historisk forskning

kan den poststrukturalistiska riktningen sannolikt inte sägas utgöra ett paradigm.

Den utgör likväl ett av de vetenskapliga synsätt som man kan eftersöka spår av i

forskningslitteraturen om Wallmark och debatten mellan gamla och nya skolan.

54

3. Analys av litteraturen på forskningsområdet

3.1. Inledning till analysdelen

Från att ha varit inne på en abstrakt nivå, allmänna epistemologiska positioner, har

jag nu passerat förbi en något mer konkret, närmare bestämt litteraturvetenskapens

förhärskande åsiktskomplex. Nu återstår att snäva in perspektivet ytterligare, och

undersöka hur ämnets epistemologiska positioner framgår på en i sammanhanget

närmast mikroskopisk nivå, eller, mer utförligt: i avsnitten om Wallmarks roll,

som den ter sig i forskningslitteraturen om debatten mellan gamla och nya skolan.

Eftersom utrymmet inte räcker till för att täcka in all litteratur på området, har

en avgränsning upprättats. Som det framgått i inledningen har jag valt att avgränsa

undersökningen till litteraturen mellan åren 1845–1874. Det innebär att de verk

som kommer att bli föremål för analys är, i kapitel 3.2: Sturzenbecher (1845), i

3.3: Wieselgren (1848–1849), i 3.4: Fryxell (1860), i 3.5: Beskow (1862), i 3.6:

Malmström (1868), och, slutligen, i 3.7: Böttiger (1874).

Analysen av texterna bedrivs som synes i kronologisk ordning, och till hjälp

har jag de analyskategorier (d.v.s. de åsiktskomplex, epistemologiska positioner,

eller paradigm, med tillhörande anomalier och kännetecken) som fastställdes i

arbetets föregående del (2.2–2.3). Det som jag i analysen avser att ta fasta på är:

(1) Hur beskrivs P. A. Wallmarks roll i debatten mellan gamla och nya skolan? (2)

Vilka är forskningsområdets epistemologiska positioner, eller, på denna nivå:

vilka är de enskilda forskarnas vetenskapliga synsätt?

Forskningsområdets vetenskapliga synsätt kommer att spåras på så sätt att jag

bl.a. är uppmärksam på förekomsten av tydligt uttalade och starka, subjektivt eller

spekulativt grundade, värderingar, om det används några värdeladdade ord och

retoriska figurer, d.v.s. användningen av bilder och andra grepp, samt hur pass

orienterad som forskaren är i faktiska källor, och om det finns någon källkritik.

Andra inslag värda att ta fasta på är vilka forskningsmetoder som har använts, och

om det finns någon filosofisk förklaringsmodell, såsom tanken på en tidsanda eller

dialektisk utveckling, vilket i så fall signalerar ett spekulativt-estetiskt synsätt.

55

3.2. Oscar Patric Sturzenbechers vetenskapliga synsätt: 1845

Forskningen på det område som är debatten mellan gamla och nya skolan har i

sentida litteratur blivit kommenterad i forskningsöversikter av Vinge (1978) och

Söderlund (2000). Sturzenbechers föreläsningsserie, vilken publicerades i tryck år

1845, nämns emellertid inte. Vad det kan bero på går det enbart att spekulera i.

Föreläsningsserien står under ”Sturzen-Becker, Oscar Patrik” i Katalog-1962 på

Carolina Rediviva, där universitetsbibliotekets bestånd fram till och med år 1962

finns angivet.154 En stor mängd av böckerna i Katalog-1962 står inte med i DISA,

universitetsbibliotekets onlinekatalog, och så var fallet även med Sturzenbecher.155

Anledningen till att verket nu hittats var att jag fann utdrag ur det i Morgonbladet,

en tidning från 1800-talet, när jag sökte uppgifter om Wallmark i en digital resurs,

”Historiskt Tidningsbibliotek” på Internetsidan för Nationalbiblioteket i Finland.156

Men förutom att Sturzenbecher var svår att hitta, kan det vara hans språkbruk och

starka värderingar som gjort att hans verk har förbisetts i forskningsöversikterna.

Wallmarks roll i debatten mellan skolorna var enligt Sturzenbecher följande:

”Palmblad, Atterbom, Hammarsköld stodo alltid främst i ledet bland fosforisterna,

och på den andra sidan var herr Wallmark först och sist den olycklige forcerade

höfvidsmannen, hvars svajande klassiska hjelmbuske tjenade till skott-tafla för

fiendens vapen.”157 Wallmark var med andra ord den huvudsaklige motståndaren

till den unga generationen av romantiker, som just börjat göra sina röster gällande

i nya tidskrifter som Polyfem, Lyceum, Phosphoros och Svensk Literatur-Tidning.

Vidare var han den gamla skolans hantlangare, ”en af Svenska Akademiens

underdånigaste och trognaste tjenare”, skriver Sturzenbecher: ”Hans Journal var,

såsom man derför kunde vänta sig, helt och hållet redigerad i den gamla skolans

intresse.”158 Den som Wallmark främst drog vapen för var, menar Sturzenbecher,

154 Katalog-1962 har nyligen scannats in och finns i sökbar form på Internet, se: http://www.ub.uu.se. 155 När jag nu gör en förnyad titt kan verket dock påträffas under: ”Sturzen-Becker, Oscar Patric” i DISA,

vilket kan bero på att alla verk som en gång har tagits fram utifrån Katalog-1962 läggs in i onlinekatalogen. 156 Se käll- och litteraturförteckningen under rubriken elektroniska källor vid avdelningen för otryckta verk:

”Ur O. P. Sturzenbechers sex föreläsningar öfver den nyare Svenska Skönliteraturen”, Morgonbladet,

1845:85–86. ”Historiskt Tidningsbibliotek” innehåller alla i Finland utgivna tidningar under åren 1771–1890

i sökbar och utskrivbar form, och nås via länken: http://www.nationalbiblioteket.fi. (Gå in på ”Samlingar och

tjänster” i menyraden till vänster, och välj sedan ”Digitala samlingar”.) En svensk motsvarighet skulle med

stor säkerhet vara en dröm för flera forskare. Den skulle definitivt spara in många arbetstimmar vad gäller

sökandet efter intressanta artiklar. Möjligheten att bläddra virtuellt i gamla tidningar kan också vara, som

Nationalbiblioteket i Finland antyder, av intresse för allmänheten. Min rekommendation är att Kungliga

Biblioteket och Carolina Rediviva, om det inte redan är på gång, snarast möjligt startar upp ett projekt med

”Historiskt Tidningsbibliotek” som förebild, eftersom en sådan tjänst skulle vara många till nytta och nöje. 157 Sturzenbecher, 1845, s. 41. 158 Ibid., s. 38.

56

den gamla skolans mest berömde skald, Akademiens egen Leopold. Om den nya

skolans ”Kritiska bref rörande kanslirådet Leopolds samlade skrifter” heter det:

Det var mer än någon dödlig dittils vågat! Att kriticera herr Leopold, herr af Leopold! Det var nästan som att våga tvifvelsamt undersöka Jupiters åskstråle eller som att ställa krigsguden under soldatmått. Också kastade sig ’Journalen’ öfver denna skrift med ett raseri utan like; ingenting är då mera heligt här i verlden! – utropade herr Wallmark, – det lider till gudarnas skymning och vi ha Fimbulvetur för dörren; himlen förbarme sig öfver oss, Kongl. Majestäts trotjenare!159

Några konkreta exempel i form av citat från artiklar i själva debatten eller andra

källor, för att ge stöd åt påståendena om Wallmark som den gamla skolans och

Leopolds, utifrån vad som beskrivs, undergivne och löjlige försvarare, ges inte.

Sturzenbechers framställning förefaller med andra ord ligga tämligen långt ifrån

en utpräglat källkritisk, och därmed empirisk-historisk, inriktning. Då föreläsaren

dessutom ser sig kallad att uttolka någons känslor, att Wallmark såg rött p.g.a. nya

skolans tilltag, utan att redovisa några belägg från t.ex. brev eller andra dokument,

är ett exempel på en slutsats utifrån en spekulativ biografisk-psykologisk metod.

Påtagligt hos Sturzenbecher är därutöver det redan nämnda poetiska språket.

Den nya skolan och deras motståndare utmålas som deltagare i en strid. Förutom

om Wallmark som ”höfvidsmannen, hvars svajande klassiska hjelmbuske tjenade

till skott-tafla för fiendens vapen” sägs det om nya skolan att strategin var att

bedriva ”ett uttröttande guerillakrig, dervid de unga kohorterna heldst använde

sarkasmens oroande drufhagelskott, ehuru de dock vid några mera lämpliga

tillfällen passade på att äfven låta det gröfre artilleriet spela mot fiendens svaga

punkter”.160 Här materialiseras bilden av Wallmark som belägrad av en avancerad

krigshär. Att berätta och beskriva kan, som sagt, vara ett tecken på ett spekulativt-

estetiskt synsätt. På ett annat plan kan man slå fast att Sturzenbecher medverkar

till att föra vidare den bild av debatten som den nya skolan hade gett, att de båda

skolorna var kämpar i ett litterärt fältslag, där stora kulturvärden stod på spel.161

Hans skildring av debatten kan alltså knappast ses som opartisk eller neutral.

En annan sak som är märkbar hos Sturzenbecher är förekomsten av explicita

värderingar. Ifråga om Wallmarks av Svenska Akademien år 1804 prisbelönta

lärodikt Handen utbrister föreläsaren: ”Jag kan fan så godt lida slika poemer; det

är som god, ärlig, gammaldags bondgröt, man vet hvad man har, det är en poesi,

som man kan sticka skeden ned i, så att den står upprätt.”162 Förvisso handlar det

ursprungligen om en föreläsning, där man kan räkna med att det är något högre i

tak vad beträffar formuleringar, än jämfört med t.ex. en akademisk avhandling,

men tendensen till ett ställningstagande med för objektet ytterst förklenande

159 Sturzenbecher, 1845, s. 40. 160 Ibid., s. 39. 161 Se exempelvis: Vinge, 1978, passim. 162 Sturzenbecher, 1845, s. 38.

57

beskrivningsord bör noteras: Wallmarks alster är inte i klass med stor poesi, utan

blekt och förutsägbart som en simpel maträtt. Wallmark står, verkar Sturzenbecher

mena, för ett hantverk som vem som helst kan göra om, och inte för en konst.

Vid ett tillfälle förenas den nyligen påvisade krigsmetaforiken med en tydligt

uttalad värdering, där Wallmarks påstådda löjlighet understryks å det kraftfullaste:

Phosphorus gaf signalen till det stora kriget på öppna fältet och med reguliert ordnade stridsmassor. Nu var gärdet uppgifvet, som man säger. ’Journalen’ visste hvarken in eller ut på sig, den tog slagsvärdet med begge händerna, slöt ögonen tillhopa och rusade som en galning in i motståndarnes leder; det var både ömkligt och löjligt att se derpå.163

Om Wallmarks och Journalens inlägg i debatten ger Sturzenbecher omdömet att

det var ”[e]n kritik utan kärna, en blind beundran för allt pudradt och akademiskt,

de eländigaste plattheter, utstyrda i den gamla fraseologiens onaturliga och löjliga

styfkjortel”.164 Sturzenbecher tar avstånd från sitt undersökningsobjekt, Wallmark,

både estetiskt och moraliskt. Wallmark var, menar föreläsaren, olycklig, forcerad,

galen, ömklig och löjlig och sprang underdånigt den gamla skolans ärenden. Hans

kompetens bestod i att producera poem av karaktären ”gammaldags bondgröt”,

och han saknade förmågan att framföra relevant kritik, samtidigt som han stod för

en konstlad, platt och onaturlig litterär smak. Vidare tituleras han, till skillnad från

de andra, genomgående som ”herr”, vilket har en, menar jag, förminskande effekt.

Även rent stilistiskt försöker alltså Sturzenbecher sänka Wallmarks värde.

Att på detta sätt förkunna skarpa moraliska och estetiska utvärderingar av, och

underbygga avståndstaganden från, gestalter i litteraturhistorien pekar, ihop med

det ymniga bruket av krigsmetaforik, och avsaknaden av bevis i form av anförda

passager ur olika dokument, mot ett spekulativt-estetiskt synsätt, där (ogrundad)

idealisering och som i fallet med Wallmark ovan: demonisering, är tydliga tecken.

Men Sturzenbechers positionering beträffande de synsätt som tidigare frilagts

är inte helt och hållet entydig. I början av det avsnitt som tar upp Wallmarks roll

utför föreläsaren en bakgrundsteckning, där de nya idéerna karaktäriseras som ”en

rörelse i det inre af tiden”, tidigt företrädd av namn som Thorild, Ehrensvärd och

Höijer: en tanke, ”tidsandan”, hämtad från Hegel, men i ett komparativt och

historiskt helhetsperspektiv som måhända för tankarna till Hettner. Wallmarks roll

blir sålunda här, enligt Sturzenbecher, att agera käpp i hjulet för utvecklingen:

Höijer ansökte förgäves om tillstånd för att ge ut en litteraturtidning, där nya

tankar skulle lyftas fram. Tillståndet gick emellertid till ”en viss herr Wallmark”.

Men efter att kungen abdikerat år 1809 blev det lättare att ge ut nya tidskrifter.

”Till lycka för svenska litteraturen […]”, hävdar föreläsaren.165 Bakgrundsskissen

tjänar således till att återigen utfärda ett negativt omdöme över Wallmark, men

163 Sturzenbecher, 1845, s. 40f. 164 Ibid., s. 38. 165 Ibid., s. 36ff. Citaten återfinns på s. 36 respektive s. 38.

58

någon motsvarande rekognoscering ifråga om de idéer som redaktören i Journalen

företräder kan inte spåras, åtminstone inte i detta avsnitt av föreläsningsserien.

Vid ett tillfälle tas Wallmark dock i försvar. Att ”Markall” (d.v.s. Wallmark) i den

nya skolans diktepos Markalls sömnlösa nätter (1820–1821), försetts med epitetet

”den hjerneberöfvade” betecknar Sturzenbecher som en ”orättvisa”: ”ty man kan i

sanning ha en förträfflig hjerna fast man icke är poet, och herr Wallmark är likväl

en man af någon litterär förtjenst, den der i åtskilliga vetenskapliga verk visat sig

ega både goda insigter och räsonnabla tankar”.166 Likaså att fosforisternas ledare

Atterbom senare blev invald i Svenska Akademien, och att Wallmark, Svenska

Akademiens beskyddare under mer än ett decennium, lämnades utanför, ses som

en orättvisa: ”Det är en otacksamhet, som – jag talar här fullkomligt uppriktigt, –

hela verlden insett och som flera af herr Wallmarks fordna motståndare sjelfmant

och helt öppet klandrat.”167 Men det är också de enda försöken till en mer neutral

hållning som jag hittat. Tyngdpunkten ligger därmed på en starkt subjektivt

värderande, och (i den meningen att inga belägg presenteras) spekulativ

framställning med en fäbless för utrop, omskrivningar och andra poetiska grepp,

kännetecken som, allt sammantaget, signalerar ett spekulativt-estetiskt synsätt.

166 Sturzenbecher, 1845, s. 42. 167 Ibid., s. 43.

59

3.3. Peter Wieselgrens vetenskapliga synsätt: 1848–1849

Några tidiga arbeten bland svenska litteraturhistoriska översiktsverk är, de tidigare

nämnda, Svenska vitterheten (1818–1819) av Hammarsköld, år 1833 utgiven av

Sondén i en reviderad utgåva, Atterboms Svenska siare och skalder (1841–1855),

samt Wieselgrens Sveriges sköna litteratur (1833–1849). Enligt ett företal hade

den sistnämnde filat på sitt opus under 28 år, d.v.s. från år 1821 till år 1849, varför

man kan misstänka att det finns spår av den tyska idealistiska filosofin, som stod

på sin höjd i Sverige under samma period.168 Mycket riktigt finns hos Wieselgren,

menar Kulling, en hegeliansk syn, att utvecklingen drivs framåt av motsatser: ”I

den åt den svenska kyrkohistorien ägnade delen av hans [Wieselgrens] verk hade,

som vi sett, denna framdrivits av de trenne eviga idéernas växelvisa position och

negation.” Detta innebär, fortsätter Kulling, att de romantiska och klassicistiska

perioderna turas om under historiens lopp, enligt Wieselgrens förklaringsmodell.169

En annan sak som får en att låta ana ett spekulativt-estetiskt synsätt är det som

Nyblom slår fast i en recension, att Wieselgrens arbete (här avses en delutgåva av

Sveriges sköna litteratur år 1866) mer får en att tänka på ett ”vältalighetsprof”.

Med detta menas att arbetet uppvisar ett överskott av poetiska grepp, såsom t.ex.

metaforer, vilket för Nyblom är opassande i den genre som är litteraturhistoria.170

Detta om Wieselgrens forskningsinsats i allmänhet. Hur förhåller det sig då,

mer specifikt, i Sveriges sköna litteratur och avsnitten om Wallmark? Det finns

inte särskilt många passager att beakta, men det som finns ger belägg för det nyss

sagda. Följande karaktäristik av Wallmark, och uttrycket ”tidens udd”, indikerar

en syn som av allt att döma delas även av Sturzenbecher, där det antas finnas en

tidsanda som ingen kan stå emot, och där framställningen kläs i dramatiska bilder:

W. dref den poesi, som då i en mansålder utbildats, till sin culmination och från denna försvarade han hvad han med egen hand intagit. Att han ej insattes i Sv. Academien [sic!] äfven mot sin vilja, blifver ett ej hedrande drag af Akademien. Men att denna Akademi i W:s lifstid fylldes af män, hvilkas grundsatser Hammarsköld försvarade, ådagalägger till nästan ovanlig klarhet, att det ej är värdt spjerna mot tidens udd. Väl om man alltid och på alla banor insåge det, om man ock i det nya förbannade en lavaström, som strax måste förhärja, om ock sedan verka fruktbarhet, och en gång upphörde att sätta St. Ignatii-bilder för att omvända floden! Huru mycket bättre vore ej, att gräfva honom afloppsbanor förbi det man ville ha räddadt!171

168 Här avses företalet i Wieselgren, 1849, s. I. Under 1800-talets första halva fanns i akademiska kretsar en

stor lyhördhet för tyskt tankegods. Se: Nordin, 1987, s. 13. 169 Kulling, 1931, s. 80f. Citatet återfinns på s. 80. 170 Nyblom, 1866, s. 464. 171 Wieselgren, 1848, s. 803.

60

Tidsandan, som antagligen inkluderar ”Nya scholan”, som i en senare del tas upp

som en fiende till ”den Svensk-Akademisk-Lehnbergska vältaligheten”, är av allt

att döma en obeveklig ”flod” eller ”lavaström”.172 Vad Wieselgren menar med att

Wallmark borde ha grävt ”afloppsbanor” för att skydda gamla skolan är oklart.

Värt att notera är även det uttalande som Wieselgren gör om Svenska Akademien,

som inte reserverade en plats bland de aderton åt sin allra trognaste kämpe,

Wallmark. Detta är en åsikt som fanns även hos Sturzenbecher, och utgör snarare

en synpunkt av moralisk art än en bedömning av det estetiska värdet hos något.

Wallmarks karaktär prisas likaså i starka ordalag. ”Lik Gjörwell [en utgivare

av litterära tidskrifter på 1700-talet] gick han med alltid bevarad humanitet bland

fäktarne på journalistikens Circus maximus”, skriver Wieselgren och fortsätter:

”Språket var lugnt och klart.”173 Om detta avser någon specifik insats i historien är

däremot okänt. Det verkar istället röra sig om ett samlat omdöme över Wallmark.

Förutom förekomsten av ett hegelianskt tankegods, och ett rikligt bruk av bilder,

förser alltså Wieselgren sina verk med moraliska och estetiska ställningstaganden,

vilket placerar in hans insats som ett fragment i ett spekulativt-estetiskt paradigm.

Bilden av Wallmark är positiv, att han var en hedervärd man med ett gott språk.

Han borde dock inte ha försökt kämpa emot det nya, enligt Wieselgren.

172 Wieselgren, 1849, s. 586. 173 Ibid., s. 224.

61

3.4. Anders Fryxells vetenskapliga synsätt: 1860

Fryxell tillhör, tillsammans med flera andra, de vars insats på forskningsområdet,

debatten mellan gamla och nya skolan, har blivit kommenterad och utvärderad

under senare tid. Vinge anser att Bidrag till Sverges litteraturhistoria (1860) är en

pionjärinsats för ”den mer grundliga genomgången av idéer och förlopp”, men att

verket samtidigt kan kategoriseras som ”starkt engagerat och tendentiöst”.174 Det

sistnämnda gör att man kan förutspå ett spekulativt-estetiskt synsätt hos Fryxell.

Hur det förhåller sig i praktiken ska snart bli föremål för en analys, men först

stundar en översyn av den bild som författaren ger av Wallmarks roll i debatten. I

förstone tilldelas Wallmark en skurkroll. Det var han som stod för den tändande

gnistan i det utdragna stridsinfernot, genom att publicera en artikel i Journalen:

”Samma dag trädde några den nya åsigtens vänner i vredesmode tillhopa och

beslöto utgifvandet af Polyfem.” Angående artikeln i Journalen anser Fryxell att

”[h]varken saken eller sättet kunna försvaras, ehuru man dertill gjort försök”, och

ger härmed ett moraliskt omdöme. Vidare är artikeln enligt vitterhetstecknaren

”plump, smutsig och misslyckad”, d.v.s. omoralisk och konstnärligt tveksam.175

Händelsen har i senare forskning diskuterats ingående. Artikeln var för övrigt

av allt att döma författad av Wallin, även om Wallmark fick bära hundhuvudet,

eftersom han som redaktör var ansvarig för innehållet i Journalen.176

Fryxells samlade bedömning av Wallmarks insatser i striden är dock positiv,

och redaktören för Journalen utmålas som den mest framstående debattören på

den gamla skolans planhalva: ”Striden mot fosforisterna fördes åren 1810–1816

förnämligast af Wallmark i Journalen för Litteraturen och Teatern, sedermera

kallad Allmänna Journalen”, skriver han.177 Längre fram var det däremot ”äkt-

romantikern” Tegnér som stod för det hårdaste motståndet mot ”ny-romantikerna”

d.v.s. den nya skolan, och lyckades med några mästerverk i början på 1820-talet

vinna den seger som Wallmark, p.g.a. en begränsad begåvning, inte mäktat med.178

Precis som i fallet med Sturzenbecher (och, i viss mån, med Wieselgren) står

det klart att Fryxells verk kännetecknas av inte bara estetiska utan även moraliska

omdömen av insatserna i debatten:

Stridssättet också på den sidan [Wallmarks] var ofta gäckande, stundom nedsjunkande till bruket af öknamn, såsom Dactyliferifolius (Palmblad), Plattergom (Atterbom), Ygdrasilklöf

174 Vinge, 1978, s. 10. 175 Fryxell, 1860a, s. 32. 176 Se exempelvis: Ljunggren, 1890, s. 73. 177 Fryxell, 1860a, s. 101. 178 Fryxell, 1860a, s. 105. Fryxell, 1860b, s. 1–18 och s. 53–58.

62

(Askelöf) o.s.v.; stundom strängt, bittert, någon gång groft, ej sällan i stridens hetta orättvist […]179

Wallmarks orättvisa bestod i att han inte ville erkänna ens när den nya skolan låg

bakom något verkligt bra, men slutomdömet över honom är ändå fortsatt positivt:

”då vi nu fyratio år efteråt genomläsa skriftvexlingen, synes oss ovedersägligt, att

han kämpade med mycket ädlare vapen än hans angripare”.180 Wallmarks

inledande roll i debatten var visserligen, i Fryxells ögon, som skurk, men överlag

axlade han alltså manteln som en mer renhårig debattör än de i det andra lägret.

Det var tydligen viktigt för litteraturhistorikern, eller den som höll på med studiet

av litteratur, att utfärda domar, eller, annorlunda uttryckt: reda ut vem som var god

eller ”ädel”, och vem som stod för etiska försummelser och nidingsdåd.

Det råder ingen tvekan om vilka som var skurkarna i detta fall. Nya skolan

avsåg, påstår Fryxell, att försätta allmänheten i ”andligt mörker och slafveri”.181

Eftersom Wallmark företrädde en rationalistisk och ifrågasättande ståndpunkt,

torde han på ett implicit plan ha spelat en hjälteroll, som ”folkets” räddande ängel,

för Fryxell. Denne påpekar dessutom att gamla skolan hade opinionen med sig.182

Helt okomplicerad är saken emellertid inte, då Fryxell genom en jämförelse med

andra länder kan slå fast att utvecklingen gick mot en ”äkt-romantisk” storhetstid,

varför såväl gamla som nya skolans män borde ses som onödiga bromsklossar.

Nya skolan höll till och med på att ”skrämma svenska allmänheten från all slags

romantik och tillbaka till den gamla fransyska vitterheten”.183

En skillnad gentemot Sturzenbecher är att Fryxell framhåller exempel i form

av citat, t.ex. från artiklar i Journalen, där nya skolans åsikter ställts under lupp.

Han ger dessutom källhänvisningar i notform. Några exempel på detta förfarande

finns i genomgången av de artiklar i Journalen som försökte påvisa en tveksam

hållning gentemot statsreligionen hos fosforisterna, som diskuterade Atterboms

syn på språket som metalliskt, och som motsade tesen att Wallmark förkastade

folkvisan.184 I jämförelse med Sturzenbecher står Fryxell alltså för ett betydligt mer

källorienterat arbete, d.v.s. det finns en strävan efter att förankra de iakttagelser

som görs och de slutsatser som dras i ett konkret material. Ibland rubbas intrycket,

som när Fryxell ifråga om Leopolds utsaga att ingen smakriktning bör drivas in i

absurdum, citerar Wallmark istället för att gå till själva källan, d.v.s. Leopold.185

Detta står sannolikt på tvären mot en mer genomgripande källkritisk medvetenhet.

179 Fryxell, 1860a, s. 101. 180 Fryxell, 1860a, s. 101f. 181 Fryxell, 1860c, s. 20. 182 Fryxell, 1860a, s. 86 och s. 102. 183 Fryxell, 1860d, s. 62f. Citatet återfinns på s. 63. 184 Fryxell, 1860a, s. 102f. Fryxell, 1860b, s. 37. Fryxell, 1860d, s. 76. 185 Fryxell, 1860a, s. 90.

63

Ögonblicket därefter drar Fryxell dock upp ett brev från Leopold som visar på

samma sak.186 Helhetsintrycket blir därför att Fryxell, med sina hänvisningar och

framletade belägg, illustrerar en avsevärt högre grad av ett empirisk-historiskt

förhållningssätt, jämfört med Sturzenbecher (som i och för sig inte visar några

sådana tendenser alls). Några framträdande exempel på poetiskt språk har jag

heller inte hittat, i alla fall inte i de avsnitt som berör Wallmarks roll. Det är de

vedertagna uttrycken, som varit i farten sedan den nya skolans dagar, d.v.s. att de

olika anhängarna använde ”vapen”, gjorde en ”vapenbragd”, eller ”fäktade”.187

Krigsmetaforiken följde som sagt med denna litterära debatt från begynnelsen.188

Tanken på en utveckling mot äktromantik antyder för övrigt förekomsten av

en hegeliansk förklaringsmodell. På samma sätt förhåller det sig när Fryxell talar

om ”en annan och högre kraft, nämligen den nya tidsanda, som öfvade sitt

inflytande på både akademister, fosforister, neutrer och göter”..189 En liknande

förklaring ges till varför Wallmark, ”rationalisten”, inte lyckades vinna debatten:

Förnämsta orsakerna, hvarföre gamla skolan ej mägtade besegra den nya, lågo dock mycket djupare. Den gamla fransyska rationalism, på hvilken förra tidehvarfvets revolutionära bildning och äfven den sedermera uppkommande resignationen förnämligast hvilade, hade längesedan hos en mängd läsare fallit i vanrykte. Dess fritänkeri och jakobinism verkade afskräckande på den sanna eller låtsade religiositeten, på den uppjagade revolutions-skrämseln samt på den egennyttiga eller fanatiska ultraismen. Akademisternas parti var, och ej utan skäl, misstänkt för rationalistiska sympatier; och detta blef en bland hufvudorsakerna, hvarföre det icke förmådde under en så reaktionär tid vinna någon afgörande seger.190

Fryxells förklaring hänger här inte upp sig på enskilda individer, eller genier, utan

tar hänsyn till ett större sammanhang, såsom åsiktsströmningar i samhället. Det är

svårt att avgöra om detta bör karaktäriseras som en tanke i Hegels efterföljd, d.v.s.

tidsandan som en förklaringsmodell, eller ett helhetsperspektiv i Hettners fotspår.

Det sistnämnda kan framstå som anakronistiskt då Hettners verk kom i en svensk

översättning först år 1866. Enligt Gustafsson är Hettner emellertid en representant

för en tendens inom vetenskapen i framför allt Tyskland.191 Denna tendens kan ha

inspirerat svenska forskare redan före översättningen, precis som de kan ha läst

Hettner i original eller kanske recensioner av hans verk.

186 Ibid., s. 90f. 187 Se exempelvis: Fryxell, 1860a, s. 102. Fryxell, 1860d, s. 27 och s. 60. Enda gången som man reagerar på

ett starkt episkt-poetiskt inslag hos Fryxell är när han talar om Schelling och fosforisterna i termer av

”Sisyfsstenen” [sic!] och ”de skockade frasmolnen” och liknar Tegnérs ankomst vid ”Jofurs-blixten”, som

skingrar alla dimmor. Se: Fryxell, 1860b, s. 27. 188 Vinge, 1978, s. 9 och s. 54. Medlemmarna i Auroraförbundet, åtminstone Atterbom och Palmblad, två av

de blivande ledarna för den nya skolan, såg sig redan från början som ”morgonrodnadens stridsmän”, i kamp

mot den rådande klassicistiska smakens mörker. Vilket ju också själva förbundets namn indikerar. 189 Fryxell, 1860d, s. 37. 190 Fryxell, 1860a, s. 106. Wallmark utpekas som rationalist t.ex. i Fryxell, 1860b, s. 34. 191 Gustafsson, L., 1986, s. 186f. Om översättningen av Hettner, se exempelvis: [Daniel Klockhoff,] D. K–ff.,

”Adertonde Århundradets literaturhistoria, af Hermann Hettner”, Svensk Literatur-Tidskrift, utg. Carl Rupert

Nyblom, 1866, s. 311f.

64

Av intresse är, som tidigare antytts, de partier som innehåller jämförelser mellan

europeiska och nationella förhållanden, som uttalandet att äktromantiken fick sitt

genombrott utan strid i andra länder, medan fosforismen anses ha ”menligt

inverkat på svenska litteraturen”.192 Denna typ av europeisk eller i alla fall

skandinavisk helhetsblick gör att Fryxell kliver fram som, om uttrycken tillåts,

mer hettnersk än hegeliansk. Den tidigare nämnda tendensen att se gamla och nya

skolans meningsutbyte som en onödig käpp i hjulet för en ofrånkomlig utveckling,

en tidsanda, röjer, tolkar jag det som, en viss tvekan. Fast möjligen är förhållandet

sådant att medan Hegels uppfattning om tidsandan är en förklaringsmodell så står

Hettner, med sina internationella perspektiv, för ett tillvägagångssätt. I så fall vilar

förklaringsmodellen på en spekulativ grund, medan komparationen förutsätter ett

empiriskt material, av den händelse som de båda företeelserna ingår i en symbios.

Greppet att göra jämförelser blir i alla händelser ytterst påtagligt när Fryxell

framställer gamla och nya skolan som ett val mellan pest och kolera:

I stället för akademismens stundom långtrådiga, men dock till uttryck och sammanhang ordnade dikter, erbjödo fosforisterna andra, som voro lika oangenämt, ehuru på annat sätt långtrådiga, och dertill vanställda af fel mot språk, skönhetssinne och logisk tankegång. […] I stället för akademismens stundom åt svaga skaldestycken utdelade guldmedaljer, fick man t.ex. Polyfems förgyllande beröm öfver Atterboms oefterrättliga Tasso m.m. – I stället för akademismens kämpar Leopold och Wallmark, fick man i fosforismens fältläger skåda Atterbom och Hammarsköld, bägge såsom polemiska förmågor sina motståndare underlägsna.193

Någon hjälteroll kan man utifrån detta inte säga att Wallmark varken direkt eller

indirekt blir tilldelad, även om hans förmåga som debattör värderas positivt.

Vad gäller Fryxells vetenskapliga synsätt framgår det att han gärna utdelar

domslut, inte bara över debattdeltagarnas förmåga som författare utan även över

deras karaktär. Å andra sidan finns det en strävan efter att bevisa saker och ting

genom hänvisningar till olika texter, i allmänhet passager i Journalen. Därtill kan

man vid ett tillfälle urskilja ett tillvägagångssätt i forskningen som förutsätter

internationella jämförelser, d.v.s. en blick på helheten som erinrar om Hettner.

Fryxell framstår därför som en forskare i linje med det hettner-schück-weibullska

paradigmet, långt innan det, enligt genomgången av epistemologiska positioner,

har inletts. Ett källkritiskt tänkande har åtminstone en gång kunnat påvisas, när det

påträffats flera belägg för samma sak (en åsikt av Leopold) i olika dokument.

Sannolikt kan en analys med fokus på nya skolan eller neutrerna, d.v.s. Tegnér,

m.fl., snarare än på Wallmark, kunna föranleda andra slutsatser: Vinge håller ju

Fryxells arbete som alltför partiskt. En sådan utvidgning av analysmaterialet vore

förstås intressant, men passar inte in inom ramen för mitt arbete.

192 Fryxell, 1860d, s. 62f. Citatet återfinns på s. 63. 193 Fryxell, 1860a, s. 107f.

65

På en skala mellan en spekulativ-estetisk och en empirisk-historisk position har

Fryxell helt klart passerat mittlinjen, i riktning mot den senare, i alla fall när det

gäller de avsnitt som går in på Wallmarks roll. Skillnaden mellan Fryxell och de

föregående, Sturzenbecher och Wieselgren, framstår därigenom som relativt stor,

eftersom de två enligt mitt förmenande faller in på den andra sidan av linjen.

66

3.5. Bernhard von Beskows vetenskapliga synsätt: 1862

Norling anser att forskningen om debatten mellan gamla och nya skolan tar fart på

allvar först runt år 1860, med en bilaga till Beskows minnestal över Leopold i

Svenska Akademien (uppläst år 1861 och tryckt år 1862).194 Beskow var delaktig i

debatten, precis som Atterbom, Hammarsköld och Sondén.195 Hans band till det

ena lägret förefaller dock inte lika starkt som hos de andra tre, varför jag väljer att

ta upp honom. Insatsen ifråga ligger dessutom en bra bit efter de övriga i tiden.

Beskow intygar själv att debatten mellan de båda skolorna utgjort en lucka i

historieskrivningen, ja, att denna stora kulturhistoriska händelse varit bortglömd.196

Han tar med andra ord inte med Sturzenbechers föreläsningsserie i beräkningen.

Desto märkligare är, emellertid, att Fryxells omfattande arbete från år 1860 inte

räknas in. Möjligen är åsikten att Beskow själv inleder den ”seriösa” forskningen.

Beskows grundinställning är, som Vinge påtalar, att debatten var onödig.197

”Bildningens blommor framkallas lika litet, som naturens, af stormar. Det är först

sedan dessa rensat luftkretsen och hvila sina vingar, när vestan susar och vårsolen

ler, som rosor spira och näktergalar slå”, skriver han poetiskt.198 Denna åsikt har av

allt att döma sin grund i ett komparativt helhetsperspektiv, ty enligt Beskow kan

man i litteraturhistorien inte finna några exempel på ”ombildare af vitterheten”

som i likhet med nya skolan så förhärligat sig själva och så hänsynslöst sökt frånta

äldre kollegor all heder och ära.199 Debatten var en hämsko för utvecklingen (och

här framstår Beskow som ett eko av Fryxell) i det att ”stormlöpningen emot den

gamla skolan” var ett hinder för många lovande skalders genombrott: ”Oss vill

synas, såsom hade en ostörd utveckling af alla dessa nya krafter [Franzén, Wallin,

Tegnér, Geijer, Ling, m.fl.] varit gagneligare för den fosterländska vitterheten, än

den strid, som under en half mansålder härjade litteraturens fält.”200 Sedan var det

bara att beklaga, anser Beskow, att talanger som Askelöf, Hammarsköld, m.fl.,

lade krutet på att utforma argument istället för att smida samman sköna strofer.201

Utifrån Beskows perspektiv torde därför den som satte igång debatten inneha

en oomtvistlig skurkroll. Till skillnad från flera andra forskare som pekar ut en

artikel i Journalen som startskottet för debatten, ger Beskow Polyfem skulden.202

194 Norling, 1880, s. 1. Angående dateringen, se: Beskow, 1862, titelbladet och den inledande noteringen. 195 Vinge, 1978, s. 10. 196 Beskow, 1862, s. 395 och s. 414. 197 Vinge, 1978, s. 11. 198 Beskow, 1862, s. 3. 199 Ibid., s. 396ff. Citatet återfinns på s. 399. 200 Ibid., s. 419f. Se även: s. 195. 201 Ibid., s. 429 och s. 447. 202 Ibid., s. 414.

67

Debatten fördes på ett moraliskt förkastligt sätt från ömse sidor, men det var nya

skolan som, bl.a. genom bruket av öknamn som ”Amarulli” (Valerius), ”Markall”

(Wallmark), ”Polyhistrio” (Leopold) och ”Struthio” (Wallin), satte nivån.203

Även om Beskow på slutet tillstår att fosfororisterna hade vissa förtjänster,

tillerkänner han dem inga estetiska kvaliteter under den tid som debatten pågick.

Nya skolans ”vittra skörd”, d.v.s. de verk som publicerades, övertygade inte ens i

en jämförelse med den föregående perioden, den s.k. ”järnåldern”, 1800–1810.204

Wallmark erhåller däremot ett gott betyg, som ”en af våra bästa prosatörer”.,205

Det är tydligt att litteraturhistorikerns värv, även om det här är fråga om en

bilaga i ett minnestal, går ut på att förkunna en moralisk och estetisk utvärdering

av de enskilda författarnas insatser i genomgången av en händelse eller epok.

Beskow låter själv påskina att det är en sådan grundsyn på studiet av litteratur som

han bekänner sig till, när han talar om ”medborgaredygdens vågskål”, d.v.s. att

”icke blott beundra en skön dikt, men en ädel handling; ej tänka uteslutande på

ästetikens, men äfven på mensklighetens fordringar”.206 En sådan uppfattning, som

framställningen mycket riktigt ger prov på – med värderingar både av handlingar

och av verk – för enligt min mening tanken främst till en spekulativ-estetisk syn,

där det sköna inte är tänkbart utan en nära sammanhörighet med det goda. Den nya

skolans publikationer var följaktligen både sedelösa och konstnärligt undermåliga,

medan Wallmark i Beskows ögon representerade något finare och bättre. Hans roll

i debatten torde alltså ha varit som ”den gode”, ställd mot ”det onda”.

Ett annat synsätt som försiktigt tittar fram är det (på Beskows tid förvisso

ännu inte etablerade) empirisk-historiska, genom en form av komparation som

beaktar en internationell och även, kan man säga, tankehistorisk kontext. Polyfems

influenser presenteras nämligen kortfattat, med en del kvalificerade jämförelser:

Bladets [Polyfems] egentliga kunskapskällor synas inskränka sig till Schleglarne, Tieck, Novalis, Hoffman och de äldre af Schellings skrifter. Om Homerus, Dante, Calderon, Shakspeare, Klopstock m.fl. talas visserligen, men hvad som yttras om dem är ej mer, eller annat, än att det kan vara hemtadt ur andra hand, af de förstnämnde, utan djupare sjelfstudier. […] Det är hufvudsakligast Schleglarnes, Tiecks och till en del Lessings anklagelser emot den franska litteraturen och den ’goda smaken’, som användas emot den gustavianska vitterheten och Svenska Akademien; den filosofiska rustningen är ett lån från Schelling. Uppsatsen ’den goda smakens qvarn’, der allt söndermales, är en efterbildning från Tieck […]207

I anslutning till detta framkommer det dessutom att den nya skolan lånat några av

sina polemiska grepp och strategier av Thorild och bröderna Schlegel.208 Skälet till

att jag tar upp dessa noteringar om den nya skolan är att Wallmarks idéhistoriska

203 Beskow, 1862, s. 430. 204 Ibid., s. 429 och s. 450. 205 Ibid., s. 426. 206 Ibid., s. 4. 207 Ibid., s. 428. 208 Ibid.

68

och polemiska föregångare varken här eller senare under perioden, 1845–1874, får

en lika ingående beskrivning. Möjligen är detta en lucka i hela forskningsfältet.

Anmärkningsvärt i Beskows arbete är annars en textualiserande tendens, d.v.s.

ett mer eller mindre närsynt betraktande av grepp eller strategier i ett litterärt verk,

eller hos en författare. Denna riktning etablerar sig i form av en anomali inom det

empirisk-historiska paradigmet först långt efter Schücks storhetstid, under andra

halvan av 1900-talet, om man nu ska ta hänsyn till enbart svenska förhållanden.209

Det jag tänker på är den granskning av Wallmarks argumentation som företas, och

som upptar en stor del av Beskows framställning om debatten mellan skolorna. Så

vitt jag vet är det inget av de andra verken från samma tid som gör något liknande.

Några partier hos Beskow kan kort sagt ses som en kritik av Wallmarks insats som

retoriker, och föregriper en textcentrerad hållning aktuell först ett sekel senare.

Beskow menar, inte minst, att om Wallmark hade haft en mer omfattande kunskap

om tongångarna i Tyskland, så hade han kunnat avfyra ett avgörande argument:

Af verkliga förhållandet inom den tyska litteraturen, tagen i sitt stora hela, hade klassicitetens försvarare [Wallmark] kunnat vinna ett mäktigt stöd; men det ser ut såsom hade man antingen ej varit dermed till fullo bekant, eller ej förstått att rätt begagna sig deraf. Till en början var den franska vitterheten alldeles icke så utdömd bland Tysklands berömdaste författare, som den nya skolan påstod.210

Till exempel hade Wallmark kunnat ta upp uttalanden av Goethe, Herder, Lessing,

Wieland och Jean Paul för att, med den fosforistiska rörelsens egna själsfränders

ord belägga att den franska smaken, eller klassicismen, inte alls borde förkastas.211

Andra misstag i Wallmarks argumentation var att förneka nationalitet i poesin,

och att inte anföra den av nya skolan respekterade Höijers goda ord om Leopold.212

Wallmarks argumentation hade alltså, enligt Beskow, kunnat vara mer hårdför,

genom att sikta in sig på fosforisternas ömmaste tår. Härigenom torde Wallmarks

roll i debatten, om än indirekt, vara mindre hedervärd, då han inte tog möjligheten

att sätta punkt för det hinder i litteraturens utveckling som debatten var.

Förutom bilden av debatten som en storm är det mest de, från debattens

begynnelse, väl inarbetade krigsmetaforerna som märks: ”striden”, ”kampplatsen”,

”svärdet”, o.s.v.213 Alltså inget uppseendeväckande, som hos t.ex. Sturzenbecher.

Beskows verk kan, om allt summeras, beskrivas som i viss mån orienterat mot

ett utfärdande av omdömen över debattdeltagarnas karaktär och kompetens, d.v.s.

ett spekulativt-estetiskt drag. Ett flertal inslag av det empirisk-historiska synsättet

finns emellertid, eftersom debatten sätts in i ett skandinaviskt sammanhang, och

då fosforisternas idéer och argumentationsknep jämförs med bl.a. tyska författares.

209 Se föreliggande arbete, s. 32, s. 46ff och s. 53. 210 Beskow, 1862, s. 402f. Se även: s. 399f och s. 428f. 211 Ibid., s. 407f, s. 412, s. 437f och s. 443f. 212 Ibid., s. 400f och s. 432f. 213 Ibid., s. 200 och s. 414.

69

En motsvarande undersökning av Wallmarks influenser tillhandahålls dock inte.

Däremot genomför Beskow en omfattande kritik av Wallmarks argumentation,

vilket indikerar en, om än kanske tillfällig, textinriktad hållning. Av de forskare

som nu gåtts igenom är Beskow den som uppvisar det mest splittrade synsättet:

spekulativt värderande, komparativt historiserande och textinriktat kritiserande.

70

3.6. Bernhard Elis Malmströms vetenskapliga synsätt: 1868

Malmströms insats har blivit väl genomlyst av flera litteraturvetare. Vinge noterar

att han står för en fientlig inställning gentemot fosforisterna, bl.a. så skickas ”fräna

kommentarer” i riktning mot Atterbom.214 Att förkunnandet av värderingar är

centralt hos Malmström bekräftas av Nyblom, som menar att denne ”bedömmer

händelser, personer och fakta icke blott från den uteslutande estetiska, formella

synpunkten, hvilken, hvad de vittra alstren angår, naturligtvis är den

hufvudsakliga, om också icke den enda, utan ur sedlig synpunkt, ur deras

förhållande till sin samtid och sina medmenniskor”.215 I en litteraturhistorikers,

eller ”vitter häfdatecknares”, uppdrag ingick uppenbarligen att utfärda hyllningar

eller fördömanden, både sett till konstnärlig förmåga och graden av sedlighet.

Kraftfulla eller affekterade värderingar tyder, menar jag, på en dragning åt ett

spekulativt-estetiskt håll, som i fallet med t.ex. Sturzenbecher. Gustafsson är dock

tvärtemot inne på att Malmström, med start i en föreläsningsserie på 1850-talet,

vilken senare resulterade i Grunddragen af svenska vitterhetens historia (1868),

representerar en rörelse i rakt motsatt riktning: ”det konkreta, empiriska materialet

skjuts här alltmer i förgrunden på bekostnad av de spekulativt-estetiska

perspektiven i hegeliansk anda, som Malmström tidigare så engagerat hade

tillämpat”.216 Gustafsson låter påskina att Schück inte alls var någon vattendelare

mellan ett tidigare och ett nyare paradigm, utan att tendenser till en utveckling mot

en mer dokumentinriktad litteraturforskning fanns redan tidigare. En av dem som

rörde sig åt detta håll var Malmström: ”materialintresset, ambitionen att förankra

framställningen i ett omfattande, ofta ymnigt citerat primärmaterial, är något

karakteristiskt för dessa föreläsningar”, skriver Gustafsson.217 I Malmströms verk

finns dessutom (möjligen i Hettners efterföljd) ett närvarande helhetsperspektiv:

all slags litteratur, även populär, antas kunna avspegla tidens kulturella tillstånd.

Gustafsson medger dock att spekulativa förklaringsmodeller, som Hegels tankar

om tidsandan, går igen även hos Malmström. Den boskillnad som Schück senare

kom att förorda, mellan litteraturforskning och estetik, var ännu inte aktuell.218

Vilka är då Malmströms vetenskapliga synsätt i avsnitten om Wallmark, och

hur ser han på dennes roll i debatten mellan gamla och nya skolan? Låt mig börja

med att besvara den sista frågan: av alla de forskare som behandlas i min uppsats,

214 Vinge, 1978, s. 10. 215 [Carl Rupert Nyblom], C. R. N., ”Literärhistoriska skrifter”, Svensk Literatur-Tidskrift, utg. Carl Rupert

Nyblom, 1868, s. 163. 216 Gustafsson, L., 1986, s. 11 och s. 145f. 217 Ibid., s. 161. 218 Ibid., s. 161, s. 183 och s. 193.

71

ger Malmström utan tvekan den mest positiva beskrivningen av Wallmarks roll.

Journalens av Sturzenbecher så förhånade, men av Fryxell och Beskow bitvis

positivt utmålade, redaktör och skribent skildras de facto som en Messiasgestalt:

[Wallmark] var en man af sällsynt bildning på sin tid. Det är hög tid att man ändtligen gör rättvisa åt denna misskända, af den nya skolan och dess tanklösa eftersägare på mångfaldigt sätt skymfade och nedsvärtade, eller – hvarföre ej säga rent ut? – på det skamlösaste sätt beljugna man. […] Bespottad af sina ovänner, glömd af sina vänner, fick han tillbringa sin ålderdom i en öfvergifven enslighet i en landsortsvrå (Kungsör), knappt skyddad för utkomstbekymmer vid grafvens brädd, och dog såsom martyr för en öfvertygelse, som han mer för andras än för egen skull till det yttersta försvarat […]219

I en senare passage påtalas att Wallmark ”fick bära ansvaret för Leopolds synder”,

vilket också för tankarna till en självuppoffrande Jesusfigur.220 Inte nog med det,

Wallmark intog en (om än inte av Malmström direkt uttalad) roll som kämpe mot

ett kulturhot, d.v.s. en motsatt roll jämfört med den som fosforisterna helst ville

tillskriva honom. Denna roll kommer av att Malmström, precis som Fryxell, såg

den nya skolans planer som en fara för landet. Romantiken, eller det som Fryxell

benämnde ”ny-romantiken” – till skillnad från den ”äkta” med Tegnér i spetsen,

beskrevs av Malmström som ”den allmänna odlingens sjelfmordsförsök” i och

med ett, menar han, ”afsteg från kulturens förnufsenliga [sic?] utvecklingsgång”.221

Med tanke på att Malmström i samma veva använder begreppet ”tidsandan” står

det klart att han, som Fryxell, delvis bekänner sig till en spekulativ-estetisk syn.

Kampen fördes, dessutom, av en kombattant med god karaktär: ”[Wallmark]

var skolans kraftigaste, outtröttligaste motståndare, en motståndare, som hvarken

af hat eller skryt eller ovett eller hån lät ett enda ögonblick skrämma sig att vika en

hårsmån från sin öfvertygelse, och till slut behöll sista ordet, och dertill ett ganska

kraftigt ord: och det är att vara en man, hvilket är mer än att vara en poet.”222

Wallmark är hos Malmström uppenbart föremål för en starkt positiv värdering.

Fast även den mest ljusklara stjärna har sina fläckar. På ett ställe heter det att

Wallmark dels bär skulden för att debatten alls började, och dels med sitt första

inlägg officiellt satte nivån: ”redan i aktstycket n:o 1 angifver [han] tonen till och

sanktionerar alla de grofheter, som sedan följde”, hävdar Malmström.223 Längre

fram tar föreläsaren dock tillbaka sina uttalanden, och lägger över skulden på nya

skolan. Angående den artikel som provocerade fram en dispyt mellan parterna tror

Malmström nu att den första kritikstormen mot Wallmark bara var en ursäkt för

att öppet få gå till angrepp, i enlighet med en sedan länge färdigsmidd plan.224

Plötsligt har Wallmark inte heller gjort sig skyldig till några betänkligheter vad

219 Malmström, 1868a, s. 312. 220 Ibid., s. 392. 221 Malmström, 1868b, s. 307. 222 Malmström, 1868a, s. 313. 223 Ibid., s. 312. 224 Malmström, 1868a, s. 319f.

72

gäller sitt språkbruk: ”[han] skref ett klart, korrekt och vackert språk, var ofta

qvick, ofta äfven sårande, men aldrig, hvad [nya] skolan oupphörligt lät komma

sig till last, grof eller otidig”.225 Några brister i argumentationen uppfattas inte av

Malmström som, till skillnad från Beskow, gör gällande att Wallmark hade en god

blick för nya skolans ”svaga punkter”.226 Malmström tar med andra ord tydligt

ställning för Wallmark. En gång är han emellertid starkt kritisk, och det är när

Leopold omnämns i Journalen, ”som med sina afgudiska rökoffer är nästan lika

vedervärdig som den förras [d.v.s. den nya skolans] oförsonliga hat”.227

Som i synnerhet Gustafsson har framhållit finns det hos Malmström en tydlig

strävan efter att bestyrka det sagda med vidlyftiga citat, d.v.s. att forskaren bygger

sin skildring på efterlämnade dokument: en empirisk-historisk hållning. De källor

som används är, ifråga om Wallmarks roll, främst Biografiskt Lexikon (1851) –

som innehåller Wallmarks självbiografi, samt Journalen. Tyngdpunkten är i

forskningsverkets fjärde del (1868a) förlagd på lexikonet, medan den femte delen

(1868b) koncentrerar sig på tidskriften. Några påfallande exempel på Malmströms

användning av citat är när han går igenom Journalens kritik av Atterbom som

översättare, Journalens skärskådning av fosforisternas filosofi och syn på religion,

och Journalens ifrågasättande av Atterbom och Hammarsköld som författare.228

Några utdrag visar även hur Journalen satte in stötar på Atterbom och de andra i

form av lustigheter på vers, som t.ex. dikten om språkets metallitet.229

Malmström antyder i sammanhanget en intressant och fascinerande hypotes:

att Wallmarks beskrivning av fosforisternas religionsuppfattning som ett hopkok

av okristliga komponenter fick Atterbom att ge upp och fly utomlands i några år.230

En annan hypotes värd att begrunda är att det var satir och parodi, snarare än

recensioner och argumentation, som fick den allmänna opinionen att svänga över

till den gamla skolans favör.231 Som helhet framstår Wallmark som en inflytelserik

person, dels genom eget skrivande, och dels som redaktör för Journalen, ett forum

inte bara för kritiska artiklar utan även för versifierade påhopp på fosforisterna.

Malmström står därtill för ett källkritiskt nedslag ifråga om Wallmarks roll,

eller mer exakt: vad gäller dennes uppbrutna vänskapsband med Hammarsköld.

Genom att jämföra två källor, Wallmarks eget bokverk om ”striden” (1821) med

densammes självbiografi i Biografiskt Lexikon (1851), konstaterar Malmström att

Hammarsköld inte gick bakom ryggen på Wallmark genom att delta i Polyfem,

225 Malmström, 1868b, s. 260. 226 Ibid. 227 Ibid., s. 234. 228 Exempel på längre citat ur Journalen: Malmström, 1868a, s. 405–411. Malmström, 1868b, s. 150ff, s.

194ff, s. 225–231, s. 245–251, s. 256f, s. 284ff och s. 296–303. Exempel på längre citat ur Biografiskt

Lexikon: Malmström, 1868a, s. 307f, s. 313ff och s. 393ff. 229 Malmström, 1868b, s. 208–219. Se även s. 223 och dikten ”Metalliteten”. 230 Malmström, 1868b, s. 88, s. 192–207, s. 236–252 och s. 260f. Se särskilt s. 88, s. 206f., s. 251f och s.

260f. 231 Ibid., s. 220.

73

samtidigt som han var med i Journalen, något som hävdas i källan från år 1851.

Ett ”dubbelspel” från Hammarskölds sida kan alltså inte ha varit orsaken till att de

båda sa upp sin bekantskap.232 Vidare utfärdar Malmström ett frågetecken över

skuldbördan när det kommer till vem som i själva verket gav upphov till debatten:

Dock är att anmärka, att gaturenhållningsartikeln [d.v.s. den artikel som brukar beskrivas som det dokument som satte igång debatten] först den 22 December var synlig i Journalen, så att polyfemisterna, om de först derefter konstituerade sig till tidningsredaktörer, måste hafva väl användt sin julhelg och haft särskilda kanaler till vederbörande myndighet i och för tillståndsbrefs erhållande, för att hinna få i ordning den profnummer, som innan årets slut, d.v.s. inom vid pass en vecka, verkligen utkom. Då allt detta likväl ligger inom möjlighetens område, må det ej bestridas.233

Möjligheten av detta kom dock, som vi ska få se, med eftertryck att ifrågasättas av

Böttiger, som inhämtat information från brevväxlingen mellan de olika aktörerna.

Malmströms källkritiska ambition sträcker sig alltså inte längre än till att beakta

tryckta dokument, trots att han vistades på samma ort som flera av breven fanns.

Utöver idealiserandet av Wallmark som en martyrgestalt, och de stundtals

starka värderingarna, finns det ett ytterligare indicium som gör att Malmström inte

kan betraktas som en fullödig anhängare av ett empirisk-historiskt synsätt: den

dialektiska förklaringsmodell som han anlägger på litteraturhistorien. Som hos

Ljunggren, i sitt flerbandsverk Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död

(1890 och 1895), ligger fokus förlagt på motsättningar, först Thorild mot Kellgren

i Stockholms-Posten, därefter den nya skolan mot den gamla i olika tidskrifter.234

Som Sturzenbecher och Fryxell vill Malmström förklara händelsernas förlopp med

en tidsanda, en tanke han dock förenar med en blick på förhållanden utomlands:

fjärmandet från ”den gamla klassiciteten” var inte, menar han, ”någon enskild

mans eller någon enskild skolas verksamhet. Den var en följd af tidsförhållanden

[…] Likartade rörelser visade sig nästan samtidigt öfver hela Europa.”235

Malmström förbereder för övrigt sin genomgång av den litterära striden med

ett bakgrundskapitel som erinrar om Schücks vedermödor vid 1800-talets slut.

Kapitlet avhandlar romantikens öden i Tyskland, och den nya skolan anses ha

influerats av namn som Schlegel och Herder, m.fl. – ett jämförande perspektiv?236

Tanken förefaller i vart fall vara att ge en helhetsbild, på samma sätt som Hettner.

Vad som fattas, inte bara här utan även i andra bakgrundsbeskrivande alster,

är en lika inträngande genomgång av Wallmarks historiska förebilder. Det nämns

ibland några ord om rationalism och upplysningstid, men jag har än inte påträffat

232 Malmström, 1868a, s. 308ff. 233 Malmström, 1868a, s. 319. 234 Se exempelvis: Karin Monié, Den etablerade vetenskapsmannen. Gustaf Ljunggren – svensk

litteraturhistoriker, diss. Uppsala, Stockholm, 1985, s. 164 och s. 169. Gustafsson, L., 1986, s. 167. 235 Malmström, 1868b, s. 306f. 236 Malmström, 1868a, s. 255–291. Schück är (ö)känd för tämligen omfattande ”bakgrundsrekognosceringar”.

Se exempelvis: Forser, 2000, s. 541.

74

några passager eller kapitel som mer utförligt tar upp Wallmarks estetiska syn, och

reder ut hans närmaste influenser och föregångare – nationellt och internationellt.

Detta var något som jag reagerade på även i analysen av Beskows synsätt.

Vad gäller det språkliga framstår Malmström i avsnitten om Wallmark som

neutral, i alla fall jämfört med Sturzenbecher – vars genre också var föreläsarens.

Det som finns är några varianter på den vedertagna krigsmetaforiken, som t.ex.

”Lorenzo [Hammarsköld] i harnesk” och Wallmark som ”herre på slagfältet”.237

Sammanfattningsvis förenas hos Malmström starka tendenser hos såväl den

spekulativt-estetiska riktningen som hos den empirisk-historiska. Min undran är

om inte Malmströms alla spaltkilometer av citat egentligen bara är ett försök att

skyla över en syn på litteraturforskaren som en gestalt med licens att utverka

domar över kulturgestalter utifrån subjektiv spekulation: Wallmark sågs som en

hedervärd martyr, medan den nya skolan sågs som ett vedervärdigt kulturhot.

Malmströms värderingar, antingen idealiserande – som i fallet med Wallmark,

eller demoniserande – som i fallet med Atterbom & Co, är det som står ut mest.

Gustafsson bekräftar att avsnitten om romantiken hos Malmström genomsyras av

”ett estetiskt-ideologiskt och historiefilosofiskt mönster”, i det att den nya skolan

ansätts hårt för att den blickade bakåt istället för att anpassa sig efter tidens behov,

d.v.s. tidsandan.238 Det är å andra sidan högst osäkert om det empirisk-historiska

paradigmets portalfigur, Schück, själv står för en fullständigt renodlad version av

det synsätt som han skriver under på. Först vid en jämförelse med Schück vore det

möjligt att göra en mer precis bedömning av hur långt på skalan som Malmström

har gått, i riktning mot en empirisk-historisk hållning. Men en sådan undersökning

går utanför gränsen för mitt arbete, och ämnet får passas vidare till framtiden.

En reservation bör till slut utfärdas vad beträffar analysen av Malmström. Då

hans verk utkom postumt och baserades på föreläsningsmanuskript har utgivaren,

”ej sällan” – enligt utsago, tagit sig friheten att ”utesluta, äfvensom att mildra

sådana omdömen, som han funnit nog kategoriska”.239 Detta medför att man inte

kan vara helt säker på om det som står stämmer med Malmströms åsikter, och ifall

idealiseringen, demoniseringen och värderingarna, kanske rent av har tonats ned.

För att verkligen utreda Malmströms synsätt vore en textkritisk kontroll av nöden,

d.v.s. en jämförelse mellan verket som det framstår i tryck och de efterlämnade

manuskript som publikationen bygger på.

237 Malmström, 1868a, s. 334. Malmström, 1868b, s. 261. 238 Gustafsson, L., 1986, s. 181 och s. 183. 239 Malmström, 1868b, s. 451f. Citaten återfinns på s. 452.

75

3.7. Carl Wilhelm Böttigers vetenskapliga synsätt: 1874

Nästa litteraturhistoriska verk till dissektionsbordet är Aurora-förbundet i Upsala

(1874) av Böttiger, Atterboms efterträdare som estetikprofessor i Uppsala. Enligt

Vinge står Böttiger för ”en på de bevarade handlingarna grundad, ömsint hållen

framställning av sällskapet, dess ledamöter och verksamhet”.240 Söderlund påpekar

att Böttiger baserar framställningen på efterlämnade brev och protokoll, och att

efterkommande forskare inte sällan har sett hans verk som en lämplig startpunkt.241

Redan här kan man alltså låta ana en inriktning mot annat än spekulation.

Jämfört med de forskningsarbeten som tidigare blivit granskade i min uppsats

tar Wallmark upp en relativt liten plats i Böttigers verk. Mest förekommer han i

passager från de brev som (de blivande) fosforisterna skickade till varandra och,

undantagsvis, även i utdrag från de tal som Böttiger påträffat i Auroraförbundets

arkiv. I ett tal av Palmblad, på Auroraförbundets årshögtidsdag den 10:e oktober

år 1808, ges en utvärdering av 1700- och 1800-talets poesi, varvid Wallmark (då

känd för det prisbelönta skaldestycket Handen) får omdömet som en författare inte

värd att bry sig så mycket om.242 I ett brev från Per Elgström i Stockholm, en av

Auroraförbundets viktigaste medlemmar, daterat den 27:e juli år 1809 heter det att

”Wallmark och Kullberg utge en litteraturtidning, hvaraf tre numror i veckan

utkomma. Jag anser den ej synnerligt lofvande; ty planen är för mycket vidsträckt

och karlarne sjelfve för mycket fredlige.” Den 5:e augusti replikerar Palmblad att

han ”högeligen” ser fram emot att få ta del av ”herrar Wallmarks och Kullbergs

litteraturtidning”.243 Den 9:e oktober presenterar Elgström ett rykte om en annan

litteraturtidning, Hammarskölds [Lyceum] och menar att ”det vore väl, om en

ädlare ton, än den varsamme Wallmarks; ljudade kring Sveriges gränser”.244 Det

bör noteras att Wallmark överhuvudtaget inte nämns i Atterboms samtidskritiska

tal på Auroraförbundets årshögtidsdag, den 10:e oktober år 1809, varför varken

Wallmark eller Journalen kan ha setts som något större hot vid denna tidpunkt.245

Några veckor senare är det emellertid ett annat ljud i skällan från nya skolan.

Den 23:e november år 1809 skriver Elgström till Palmblad att han inte vill sätta ut

varken namn eller initialer på sina bidrag i en av den nya skolan planerad tidskrift,

240 Vinge, 1978, s. 10. 241 Söderlund, 2000, s. 19. 242 Böttiger, 1874, s. 172–181. Se särskilt s. 180. 243 Ibid., s. 223ff. Citaten återfinns på s. 223 respektive s. 225. 244 Ibid., s. 234ff. Citatet återfinns på s. 235. 245 Ibid., s. 238–268. För en mer ingående information om Atterboms årshögtidstal, se: Lindroth, 2006.

76

av rädsla för att ”allra svårast bli tilltygad af herr Wallmark och konsorter”.246

Atterbom, däremot, är i ett brev från den 28:e november fylld av självförtroende:

Huru kan en menniska, sådan som du, i den grad bäfva för sådana maskar, som Wallmark et socii? […] Helsa Gran-menniskorna [enligt Böttiger ”litteratörerne P. A. Granberg och J. P. Grangren”, troligen bekanta med Wallmark] och deras dumma anhang, och underrätta dem, att f.. [oklart vad som menas] dem hasteligen skall anamma. Jag hoppas, att ingen är af oss, som ej i litterär kraft skulle med sitt lillfinger uppväga dem allesammans.247

Nej, Atterbom vill inte gömma sig i anonymitetens skuggor. Han vill gå till anfall,

”bröstgänges”, varvid man kan konstatera att tonen mot Wallmark har skärpts.

Märk väl att uttalandet kommer nästan en månad före det att den artikel som enligt

framför allt Fryxell satte igång debatten publicerades i Journalen (artikeln hette

”Något om Gaturenhållningen” – och stod att läsa den 22:a december, år 1809).

Tesen att Wallmark är den som bär skulden för debatten kan därmed ifrågasättas.

Böttiger säger inget rakt ut, men precis som Malmström upplever han en tvekan,

och gör en källkritisk anmärkning mot Fryxell, med bäring på Wallmarks roll:

Om, såsom Fryxell yttrar (Bidrag till Sveriges Litteraturhistoria, sid. 32), utgifvandet af Polyfem beslutits samma dag som artikeln om Gaturenhållningen stod i Journalen, således den 22 december, hade, med de formaliteter, som för en ny tidning voro att iakttaga, ej första numret gerna kunnat hinna utkomma på gamla året.248

För att få utge en periodisk publikation var man tvungen att söka tillstånd, vilket,

särskilt med tanke på julfirandet, knappast kunde erhållas så pass fort. Dessutom

visar Böttigers skildring över Atterboms, Elgströms och Palmblads mödor ifråga

om Orfika, senare Phosphoros, att det var omständigt att få till stånd en tidskrift:

sådant som papperskvalitet, omslagstryck och typsnitt behövde planeras, och ett

tryckeri behövde kopplas in.249 Polyfem var på gång redan före artikeln den 22:a,

och Wallmark fick (vilket även Malmström antyder) ta skulden för debatten.

Böttiger framlägger dessutom, utifrån Hammarskölds efterlämnade brev, ett

ytterligare bevis som kan användas för att frikänna Wallmark i skuldfrågan. Redan

innan artikeln som anses ha startat debatten fanns att få tag på i handeln, närmare

bestämt den 21:a december, heter det från Hammarskölds håll att Askelöf, d.v.s.

den blivande redaktören för Polyfem, snart ämnar ”utgifva ett komiskt dagpapper,

rigtadt så väl mot dårskaperna i vår litteratur som i allmänna lefvernet”.250 Faktum

är, enligt Böttiger, att detta kritiska organ var påtänkt redan i september år 1809.

Även i detta fall finns bevismaterialet i Hammarsköldska brevsamlingen.251

246 Böttiger, s. 292ff. Citatet återfinns på s. 293. Tidskriften var Orfika, men utkom först i augusti år 1810

under namnet Phosphoros, och gav den nya skolan ett av dess (ök)namn: ”fosforisterna”. 247 Böttiger, 1874, s. 295ff. Citatet återfinns på s. 296. 248 Ibid., s. 301. 249 Ibid., s. 283ff. 250 Ibid., s. 303. 251 Ibid., s. 302.

77

Här kan man alltså se en skillnad gentemot tidigare forskning, så tillvida att de

dokument som studeras inte bara är i tryckt form. Undersökningsytan har breddats,

och även om Böttiger inte drar de slutsatser angående Wallmark som är möjliga,

är han beredd att ta i betänkande inte bara vad som sades officiellt utan också det

som pågick bakom kulisserna. Böttiger har ifråga om källkritiskt tänkande således

gått ett steg längre än sina föregångare. Sturzenbecher redovisar inte några källor.

Fryxell och Malmström håller sig mest till att citera ur tidskrifter. Ur denna aspekt

står Böttiger för en något mer renodlat empirisk-historisk forskning, än de övriga:

han är villig att jämföra olika typer av dokument, såväl tryckta som otryckta.

Ur andra aspekter är så kanske inte fallet. Böttiger använder ibland poetiska

formuleringar, och har ett stort intresse för anekdoter, som t.ex. Auroraförbundets

problem med att införskaffa ett antal ”värdiga” medaljer för sina pristävlingar. För

att inte tala om incidenten när en medlem gick upp i rök med förbundskassan,

m.m. Några sådana inslag har jag inte funnit i de avsnitt som nämner Wallmark.

Förutom det implicita ifrågasättande som Böttiger utför gentemot utpekandet

av Wallmark som den skyldige för vad som blev en väldig debatt, är den bild som

framkommer av redaktören för Journalen genomgående inte litteraturforskarens,

utan den nya skolans. Brevutdragen illustrerar hur Wallmark plötsligt uppenbarade

sig som ett problem. Från att ha lyst med sin frånvaro i Atterboms grandiosa tal

om Aurorabrödernas roll i utplånandet av det samtida akademiska kulturmörkret

träder Wallmark fram som dels en recensent att frukta, för Elgström, och dels ett

kryp att krossa, för Atterbom. Medan debatten fortskred tycks Wallmark alltmer

ha framstått som en mörkrets herre i den nya skolans världsbild, med ett allseende,

outtröttligt och genomskärande öga. Längre fram kallas han ”Storinquisitorn”.252

Böttiger gör halt vid år 1810, så denna utveckling förefaller långt ifrån kartlagd.

Visserligen går Journalen redan då, enligt ett brev från Atterbom, under

namnet ”antikristus” och i augusti samma år utpekas Wallmark som ”anförare” för

”de Fransyske galanteri-herrarne”.253 Atterbom och Elgström ger därtill brevledes

åtskilliga prov på vad de anser om bl.a. Wallmark. Skribenterna i Journalen kallas

t.ex. ”dvergar”, ”markallianer” och ”litterära efemer-kryp” (som Palmblad enligt

egen utsago vill ”knäppa i hjel”).254 Förmodligen handlar det om försök att stärka

det egna lägrets moral genom det strategiska greppet att förminska motståndaren.

Även utåt används samma strategi, bl.a. vad gäller Wallmarks insats som skald:

Öfver Wallmarks prisbelönta poem Handen hade Polyfem intagit en begabbande recension. Andra samlingen, n:o 25 och följ. Samma tidning hade förut tillkännagifvit, att från boktryckeriet i Trosa vore att vänta ett episkt poem Foten, i trenne sånger, ’såsom pendant till ett visst, ganska namnkunnigt skaldeverk öfver en annan kroppsledamot’.255

252 Se exempelvis: Nordin, 1987, s. 85. 253 Böttiger, 1874, s. 329 och s. 350. 254 Ibid., s. 332 och s. 356f. 255 Ibid., s. 351.

78

Wallmark var helt klart föremål för både interna och externa utfall från den nya

skolan. Böttiger redovisar därutöver flera andra passager av intresse för bilden av

Wallmarks roll. I nr 221, 223 samt 269–273 av 1810 års utgåva av Journalen

recenserades i hårda ordalag en akademisk uppsats som Palmblad hade skrivit.

Palmblad gav svar på tal, och ordväxlingen beskrivs av Böttiger på följande sätt:

Hela denna strid fördes å ömse håll med stigande bitterhet. Ett bland recensentens [Wallmarks] bättre infall var, att, då mot hans anmärkning, att på ett ställe i öfversättningen ett imperfectum blifvit återgifvet med ett futurum, Palmblad sökt försvara sig med enallage temporum, ställa till honom den frågan, huru vida ej möjligen han sjelf vore ’en liten enallage af något futurum till ett imperfectum’.256

Denna episod tycks alltså betraktas som en framgång i Journalens favör. Böttiger

tar dessutom ställning i fråga om Rimmarbandet, där bl.a. Wallmark parodieras.

Vad det handlar om är, anser han, ”en dramatiserad smädedikt, der han, i uppsåt

att vara qvick, blott lyckas att vara grof. Att här ingå i någon framställning af detta

vanryktade skämtstyckes innehåll, är öfverflödigt, då det föreligger i tryck och

redan af andra granskare fått sin välförtjenta dom.”257 Med ”andra granskare” avses

Fryxell och Malmström. Partiet ifråga är det enda som jag har kunnat påträffa, där

Böttiger tydligt framför en åsikt, och där redaktören för Journalen finns med i

beräkningen. Några omdömen över Wallmarks karaktär och kompetens, som hos

flera av de andra litteraturforskarna i analysen, kan mig veterligen inte skönjas.

Däremot ses Auroraförbundets medlemmar som omogna men fascinerande, och

Böttiger tycker sig kunna artikulera ett (möjligen lite överlägset) leende.258

Genom att anföra mer personliga dokument som ordensprotokoll och brev,

verkar Böttiger ute efter att belysa vad individerna i debatten innerst inne tyckte,

snarare än vad de visade utåt. Därigenom kan han sägas vara en representant för

en väl underbyggd biografiskt inriktad forskning – om än inte komparativ, då han

inte försöker påvisa likhet eller påverkan, utan snarare avser att ge en skildring.

Inslagen av starka värderingar och stilistiska utsvävningar är få, i vart fall i de

avsnitt som berör Wallmark, även om de som sagt förekommer visavi nya skolan.

Eftersom Böttigers verk koncentrerar sig på Atterbom och hans anhängare i ett

tidigt skede, och deras förberedelser innan de trädde ut i offentligheten, medan de

arbeten som har analyserats i föregående kapitel främst sätter fokus på debatten,

bör man nog försöka undvika att dra för stora växlar. Men utifrån de avsnitt som

nu har behandlats framstår Böttiger som en källkritisk, d.v.s. jämförande, forskare

beredd att beakta fler slags dokument än bara tryckt text, såsom t.ex. privata brev.

Han bekänner sig därmed till ett dokumentcentrerat empirisk-historiskt synsätt,

innan detta enligt uppgift har kommit att ta överhanden på den akademiska arenan.

256 Böttiger, 1874, s. 300. 257 Ibid., s. 322. 258 Ibid., s. 366f.

79

Möjligen kan man se Böttigers insats som en enda lång ”bakgrundsteckning”.

Wallmarks ”förberedelser” inför den debatt som han, till skillnad från fosforister

och polyfemister, nog inte hade haft några planer på, är däremot höljda i dunkel.

80

4. Sammanfattning

4.1. Sammanfattning av analysresultaten

Det var en turbulent tid. Unga och mot den äldre generationen avogt inställda män

som Atterbom, Hammarsköld och Palmblad red i sporrsträck mot Wallmark, med

lansarna fullt utfällda för att kasta både honom och den rådande smaken ur sadeln.

Utfallen besvarades med diverse virvelvindsanfall i form av artiklar i Journalen,

och ett flertal giftiga inlägg på vers. Från Svenska Akademiens upphöjda position

bevittnade några gamla gustavianer bataljen. Mitt i stridsyran framträdde Tegnér,

och i skuggorna lurade Stagnelius. Motsättningen mellan det som påstås vara nytt

och det som betraktas som gammalt, stelt, traditionstyngt och förlegat torde, även

om röken efter denna strid nu har lagt sig, fortgå så länge som kulturen existerar.

På så vis skulle, med ett episkt och poetiskt framställningssätt, den historiska

händelse som debatten mellan den gamla och nya skolan var kunna sammanfattas.

Vad gäller Wallmarks roll i denna debatt avser jag nu att ge ett kort sammandrag

av de resultat som analysen av forskningslitteraturen på området har tillkännagivit.

Bilden som forskarna ger av Wallmarks roll är varierad, från skurk till martyr.

Allt sammantaget står det klart att Wallmark hade en central roll i debatten, vilket

förstås inte på något sätt är en ny iakttagelse. För Sturzenbecher är Wallmark mest

en löjlig figur, som springer Leopolds och den gamla skolans ärenden. Som poet

stod han, hävdas det, för högst medelmåttiga alster. Wieselgrens beskrivning är

mer positiv: Wallmark hade en god karaktär och ett hyfsat språkbruk. Däremot

hade han en i stort sett omöjlig roll, i det att han gick motströms mot tidsandan.

Fryxell tillskriver i förstone Wallmark rollen som en bov i dramat, den person

som såg till att debatten blev av. Som helhet får han dock ett positivt omdöme,

som en betydande debattör, inte lika benägen att slå under bältet som den nya

skolan. Någon hjältegloria vill Fryxell emellertid inte sätta på Wallmarks huvud,

eftersom debatten i sig var något ytterst negativt för litteraturens utveckling.

Beskow anser även han att debatten var ett otyg, men pekar inte ut Wallmark

som skyldig till förloppet. Wallmark uppförde sig dock beklagansvärt i sitt val av

ord i debatten, om än inte fullt lika hänsynslöst som den nya skolan. Vad värre är

81

tog Wallmark inte möjligheten att sätta punkt för debatten, trots att slagkraftiga

argument fanns att tillgå. Trots det ses han som en betydande prosaförfattare.

Malmström är den som står för det mest positiva omdömet. Wallmark

beskrivs som en individ med god karaktär, som utan att få något som helst till tack

offrade sig i kampen mot det kulturhot som den nya skolan utgjorde. Malmström

antyder att det var den nya skolan som låg bakom det utdragna förlopp som

debatten fick. I motsats till Beskow ser Malmström redaktören för Journalen som

en god debattör, som visste hur stötarna skulle sättas in. Wallmark erbjöd med

Journalen också ett forum för satiriska poem, som kunde blidka opinionen.

Hos Böttiger är det uteslutande den nya skolans syn på Wallmark som tar

form, och inte forskarens egen. De skildrade individernas tankar och känslor står

med andra ord i fokus snarare än litteraturforskarens uppfattning om gott och ont.

Det framkommer att den nya skolan troligen inte såg Wallmark som något större

hot förrän efter den 10:e oktober år 1809, trots att Journalen hade getts ut en tid,

men att bilden mot årets slut raskt ändrades. Wallmark intar då positionen som en

huvudsaklig fiende och spottkopp, ett föremål för oro, fruktan, avsky, hån och

själva symbolen det samtidsmörker som den nya skolan sade sig vilja bekämpa.

Så framstår alltså Wallmarks roll i forskningslitteraturen, åren 1845–1874.

Vilka är då de vetenskapliga synsätt som cirkulerar under samma period, d.v.s.

vilka är de epistemologiska positioner som de enskilda forskarna intar? Även här

påträffas en blandad kompott: forskningslitteraturen ger prov på nyansskillnader,

inom de olika synsätten, och forskarna laborerar oftast med flera synsätt samtidigt.

Endast ett par av dem tycks representera ett vetenskapligt synsätt i oblandad form.

Jag vill passa på att betona att mina slutsatser gäller de avsnitt i forskarnas verk

som kommer in på Wallmarks roll i debatten, och inte verken som helhet.

Vid den ena ytterkanten av skalan finns Sturzenbecher, som genom att utkasta

starkt negativa omdömen om Wallmark, och göra sig till språkrör för hans känslor

– utan någon som helst hänvisning till källor, ligger nära ett renodlat spekulativt-

estetiskt synsätt. Något som stryks under av det ymniga bruket av poetiska grepp.

Sällskap på denna position får han av Wieselgren, som har en ornamenterad stil

och ett resonemang baserat på hegelianskt tankegods: begreppet tidsandan.

Även Fryxell använder begreppet tidsandan, men kan trots detta sägas ha rört

sig över mitten på skalan mot en annan position: det empirisk-historiska synsättet.

Detta kommer sig av att Fryxell ger prov på en dokumentorienterad och källkritisk

hållning, genom citat, källhänvisningar i notform och jämförelser av olika källor.

Tanken på en tidsanda är uppblandad med ett intresse för förhållanden i andra

länder, ett jämförande helhetsperspektiv som signalerar en empirisk-historisk syn.

Det som gäller Fryxell gäller i viss mån även för Malmström, som visserligen

också använder begreppet tidsandan, men är ännu mer nitisk än Fryxell vad gäller

att förankra sin skildring i ett empiriskt material. Analysen har därtill åskådliggjort

källkritiska inslag och en bakgrundsteckning av ett snitt som för tanken till

Schück. På grund av en snudd på idealiserad bild av Wallmark och flera starka

82

värderingar, där Malmström sätter sig själv som domare över vad som är god

moral och konst, går det inte att sätta honom annat än mellan de två positionerna.

Längre bort mot en renodlat empirisk-historisk position befinner sig Böttiger,

som även han är noga med att ge belägg för sin skildring med utdrag ur faktiska

källor. Men genom att han lägger fokus på andra källor än bara böcker och

tidskrifter, d.v.s. protokoll och brev, kommer han forskningsobjektens tankar och

känslor närmare och framstår därtill som en mer neutral och objektiv betraktare.

Sturzenbecher och Wieselgren intar en utpräglat spekulativ-estetisk position,

medan Böttiger ger uttryck för en påfallande empirisk-historisk dito. Fryxell och

Malmström har en dragning åt båda ytterligheterna. Mest splittrad är sannolikt

Beskow, som bl.a. gör jämförelser med historiska förhållanden i Europa, vilket

signalerar ett komparativt helhetsperspektiv, samtidigt som han uttalar omdömen

över karaktär och konstnärlig kompetens. Dessutom finns ett antal passager som

sätter textens, eller närmare bestämt Wallmarks argumentation, i främsta rummet.

Alltså, en textualiserande hållning som sannolikt kan ses som ett avvikande inslag

i en empirisk-historisk syn, och en aning anakronistiskt för att vara på 1800-talet.

(Om man ska vara efterklok vore det kanske mer givande att göra en uppdelning i

fyra möjliga paradigm: det spekulativt-estetiska, det empirisk-historiska, det

textualiserande och det poststrukturalistiska. En sådan uppdelning kan med fördel

implementeras i en framtida och mer fullständig analys av forskningslitteraturen.)

Analysen, och själva uppsatsarbetet, har därutöver gett upphov till ett antal

observationer av intresse för såväl själva forskningsområdet som domänen i sig.

För det första skulle ett forskningsarbete inriktat på debatten mellan gamla och

nya skolan, eller 1800-talets romantik överhuvudtaget, underlättas av om det fanns

ett digitalt arkiv att tillgå på Internet, i stil med ”Historiska Tidningsbiblioteket”,

där finska tidningar från perioden 1771–1890 finns i en sök- och utskrivbar form.

För det andra skulle arbetet sannolikt göras enklare om samtliga institutioner i

litteraturvetenskap, eller motsvarande, kunde lägga ut listor på alla avhandlingar

och uppsatser på sina hemsidor, och då menar jag alla – från äldsta tid och framåt.

Detta gäller i synnerhet avhandlingar på licentiatnivå och lite äldre uppsatser.

Vad beträffar ämnesområdet som helhet är det, hos Beskow och Fryxell,

tydligt att litteraturforskarens värv i mycket gick ut på att utvärdera vad som var

bra och mindre bra såväl hos de historiska gestalterna som i deras litterära alster.

Ofta, som i fallet med nya skolan enligt flera av forskarna, förefaller dålig karaktär

och undermåliga skaldeverk gå hand i hand. Med anledning av detta är min undran

om det fanns en outsagd värdering i botten: att det sköna och det goda hör ihop.

Om det stämmer kan man fråga sig när denna tanke, så att säga, upphör att gälla.

Vad gäller forskningen om Wallmarks roll i debatten mellan gamla och nya

skolan har analysen tillkännagett några tänkbara frågor och informationsluckor.

En fråga är om det, som Malmström påstår, var litteratur på vers snarare än

artiklar som vann mest gehör hos de läsare som tog del av debatten. Det som,

åtminstone utifrån den litteratur som nu har studerats, är den mest framträdande

83

luckan vad gäller kunskapen om det aktuella forskningsområdet, är att Wallmark

till skillnad från nya skolan inte har försetts med några bakgrundskapitel, som

utförligt går igenom influenser och förebilder, t.ex. ifråga om tankar och stilgrepp.

Därutöver kan man undra vilka vetenskapliga synsätt, bilder av Wallmarks

roll, dolda värderingar och informationsluckor som finns i forskningslitteraturen

från och med år 1875 och framåt. Dessa undringar och utmaningar lägger jag nu,

tillsammans med det slutförda första steget till en guide över forskningsområdet, i

handen på de forskare eller författare som har för avsikt att fortsätta vidare.

4.2. Sammanfattning av uppsatsarbetet och slutdiskussion

Med utgångspunkt i en av Olof Sundin och Birger Hjørland artikulerad efterfrågan

av ökad kontextualisering eller domänanpassning inom biblioteksvärlden åtog jag

mig uppgiften att, som ett exempel på hur en sådan skulle kunna gå till, framställa

en guide över ett specifikt område inom studiet av litteratur: P. A. Wallmarks roll

i debatten mellan gamla och nya skolan. Fokus har huvudsakligen varit förlagt på

hur Wallmarks roll beskrivs och vilka vetenskapliga synsätt som gjort sig gällande

inom forskningsområdet. De vetenskapliga synsätten kunde spåras på så vis att jag

i en genomgång av domänens, d.v.s. litteraturstudiets, epistemologiska positioner

fastslog ett antal (möjliga) paradigm, med tillhörande kännetecken, som kategorier

för klassifikation. För att göra en lång historia lite kortare så antogs vissa metoder,

förklaringsmodeller och framställningssätt kunna indikera vissa synsätt. Därefter

blev forskningslitteraturen på området under åren 1845–1874 föremål för analys.

Tanken har varit att förse litteraturvetare, eller andra initierade, med en kartbit

för att öka kännedomen om forskningsområdet ifråga. Men, och detta bör betonas,

avsikten har också varit att testa hur ett domänanalytiskt projekt kan gå till. På

grund av de begränsningar i tid och utrymme som uppsatsskrivandet har inneburit

kan arbetet dock endast ses som ett första steg. En fortsättning skulle kunna vara

att göra en fullständig analys av forskningslitteraturen fram till idag, och upprätta

en bibliografi över den, samt (i den mån något sådant är genomförbart) peka ut

eventuella luckor i informationsflödet med avseende på avsaknaden av t.ex. olika

vetenskapliga inriktningar eller andra inslag inom forskningen. En fullständig

domänanalys skulle vidare kunna inkludera en undersökning av domänens sociala

kontext, forum för publicering, dokumenttyper, hylluppställningar och ämnesord.

Förhoppningsvis kan föreliggande arbete även stå till tjänst med en ingång för

ett studium av området, och erbjuda en och annan iakttagelse för fortsatt analys.

Wallmarks roll i debatten är t.ex. intressant ur ett bibliotekshistoriskt perspektiv,

med tanke på hans högt uppsatta position på Kungliga Biblioteket. Jämfört med

idag tycks det som om gårdagens bibliotekarier tog en större plats i kulturdebatten.

Hur pass stor plats de tog, och varför det förhöll sig så, är frågor för framtiden.

84

Käll- och litteraturförteckning

Otryckta verk

Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek

Lindroth, Magnus, ”Gustaf Frödings bibliotek: 1–123”, Handskrifts- och

musikavdelningen, Carolina Rediviva, Uppsala, 2007 (Litteraturlista.)

I uppsatsförfattarens ägo

”Domänprojekt på mom. 9”, Institutionen för ABM, Uppsala, vårterminen 2007

(Analysschema.)

Lindroth, Magnus, m.fl., ”Domänanalys av ämnet filmvetenskap. Med fokus på

filmvetenskapliga institutionen i Stockholm”, Institutionen för ABM,

Uppsala, 2007

Seminarium om Carl Gustaf af Leopold, Litteraturvetenskapliga institutionen,

Uppsala universitet [2005-09-04] (Anteckningar.)

Tryckta verk

Adielsson, Ingrid, ”Det ofria ordet. Censur och tryckfrihet 1766–1810 och 1920–

1945”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen

för ABM, Uppsala universitet, 2007

Ahlund, Claes, ”Första delen. Litteraturämnets etableringsfas. Från 1890 till

1919”, Från etableringsfas till konsolidering: svensk akademisk

litteraturundervisning 1890-1946, red. Claes Ahlund & Bengt Landgren, Acta

universitatis upsaliensis, Historia litterarum, 24, Uppsala, 2003

Ahnfelt, Arvid, L. F. Rääf af Småland och hans literära umgängeskrets. Bilder

från flydda dagar, Stockholm, 1879

85

Albrechtsen, Hanne, se Hjørland, Birger

Anderberg, Thomas, ”Paradigm – Nej tack!”, ”Paradigm lost – Paradigm

regained?”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1980:4

Aronsson, Torbjörn, ”’Ett artigt pennekrig’. En biografisk studie av Gustaf

Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk

förändring och nya roller för författare 1812–1842”, Magisteruppsats i

biblioteks- och informationsvetenskap, Bibliotekshögskolan i Borås, 2004

Aspelin, Kurt, Textens dimensioner. Problem och perspektiv i litteraturstudiet, ny

utg., Göteborg, 1982

Atterbom, Per Daniel Amadeus, Skrifter. 1. Rimmarbandet: en satirisk pjäs; med

inledning och kommentarer av Louise Vinge, Svenska författare utgivna av

Svenska Vitterhetssamfundet, XXIV, Stockholm, 1992

Atterbom, Per Daniel Amadeus, Svenska siare och skalder eller Grunddragen af

svenska vitterhetens häfder intill och med Gustaf III:s tidehvarf. 1–6:2,

Uppsala, 1841–1855

Attius, Håkan, recension av Den svenska litteraturen. 1. Från forntid till

frihetstid, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Tidskrift för

litteraturvetenskap, 1988:1

Axberger, Gunnar, Den unge Atterbom: psykologiska problem i hans liv och

diktning 1806-1819, diss. Stockholm, Uppsala, 1936

Bergsten, Staffan, Erotikern Stagnelius, Uppsala, 1966

Bergsten, Staffan, ”Från litteraturhistoria till litteraturvetenskap”,

Litteraturvetenskap – en inledning, red. Staffan Bergsten, Lund, 1998

Bergström, Carl, ”Moralpanik och censur: 1970-talets kiosklitteraturdebatt”,

Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för

ABM, Uppsala universitet, 1999

Beskow, Bernhard von, Minne af Stats-sekreteraren Carl Gustaf af Leopold,

Stockholm, 1862

Böttiger, Carl Wilhelm, Aurora-förbundet i Upsala. Litteraturhistorisk skildring,

Stockholm, 1874

Böök, Fredrik, ”Per Elgströms romantiska poesi”, Samlaren, 29, Uppsala, 1909

Böök, Fredrik, ”Till Per Elgströms biografi”, Samlaren, 32, Uppsala, 1911

Danielsson, Anders, ”Litteraturen och läkaren. En studie av läkares relation till

litteratur ur ett genusperspektiv”, Magisteruppsats i biblioteks- och

informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala universitet, 2005

Denda, Kayo, “Beyond Subject Headings: A Structured Information Retrieval

Tool for Interdisciplinary Fields”, Library Resources & Technical Services,

49:4, 2005

Den svenska litteraturen. 1. Från runor till romantik, red. Lars Lönnroth & Sven

Delblanc, Stockholm, 1999

86

Den svenska pressens historia. 1. I begynnelsen (tiden före 1830), medarb. Claes-

Göran Holmberg, Ingemar Oscarsson och Jarl Torbacke, m.fl., Stockholm,

2000

Dervin, Brenda & Nilan, Michael, ”Information Needs and Uses”, Annual Review

of Information Science and Technology, 21, 1986

Dixelius, Olof, Hans Järta och litteraturen. Hans Järta i litterär debatt och

kulturpolitik under romantikens tidevarv (1809–1825), Kungl. Vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademiens handlingar, Filologisk-filosofiska serien,

12, Stockholm, 1973

Eagleton, Terry, After Theory, New York, 2003

Egidius, Henry, Pedagogik för 2000-talet, Stockholm, 2006

Ekedahl, Josef Emanuel, Molbech den äldre och Sverige: ur de litterära

förbindelsernas häfder, diss. Lund, 1906

Engdahl, Horace, Den romantiska texten. En essä i nio avsnitt, diss. 1987,

Stockholm, 1986

Engdahl, Horace, ”Känslans och tankens revoltörer”, Den svenska litteraturen. 1.

Från runor till romantik, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm,

1999

Eriksson, Johnny, ”Carl Christoffer Gjörwell som aktör på den svenska

bokmarknaden 1769–1771”, Magisteruppsats i biblioteks- och

informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala universitet, 2003

Fehrman, Carl, ”Litteraturhistorien som genre och beskrivningskonst”, Tidskrift

för litteraturvetenskap, 1981:3

Fehrman, Carl, ”Svensk litteraturhistorieskrivning under hundra år”, Tidskrift för

litteraturvetenskap, 1981:2

Fischer, Otto, Tecknets tragedi. Symbol och allegori i P. D. A. Atterboms sagospel

Lycksalighetens ö, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid

Uppsala universitet, 36, diss. Uppsala, 1998

Forser, Tomas, ”En helig och allmännelig kyrka …”, Humaniora på undantag?

Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. En antologi av Tomas Forser,

En PAN-bok, Stockholm, 1978

Forser, Tomas, ”Publicister, gudliga litteraturhistoriker och andra generalister”,

Gudar på jorden. Festskrift till Lars Lönnroth, red. Stina Hansson & Mats

Malm, Eslöv, 2000

Foucault, Michel, L’archéologie du savoir [The Archaeology of Knowledge],

Paris, 1969

Frykenstedt, Holger, Atterboms livs- och världsåskådning i belysning av den

transcendentala idealismen, Lund, 1951–1952

Fryxell, Anders, Bidrag till Sverges litteratur-historia. Första häftet. Leopoldska

tidehvarfvet. 1795–1810, Stockholm, 1860

87

Fryxell, Anders, Bidrag till Sverges litteratur-historia. Tredje häftet. Tegnér.

Striden mellan neutrer och fosforister inom poesiens och filosofiens områden

1815-1821, Stockholm, 1860

Fryxell, Anders, Bidrag till Sverges litteratur-historia. Fjerde häftet. J. O. Wallin.

Neutrer och fosforister på religiositetens område 1816–1821, Stockholm,

1860

Fryxell, Anders, Bidrag till Sverges litteratur-historia. Femte häftet. 1.

Fosforismens upplösning och fall. 2. Götiska skolan, Stockholm, 1860

Furst, Lilian R., ”The Contours of European Romanticism”, The Contours of

European Romanticism, London, 1979

Goldmann, Lucien, Le dieu caché: étude sur la vision tragique dans les Pensées

de Pascal et dans le théâtre de Racine [The Hidden God], Paris, 1959

Granström, Anders, ”Den svenska kanondebatten och biblioteksvärldens tystnad”,

Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för

ABM, Uppsala universitet, 2007

Gustafsson, Lars, Estetik i förvandling. Estetik och litteraturhistoria i Uppsala

från P. D. A. Atterbom till B. E. Malmström, Historia litterarum, 16, Uppsala,

1986

Gustafsson, Lars, ”Från ’vitterhet’ till estetik”, Tidskrift för litteraturvetenskap,

1989:1

Gustafsson, Lars, ”Litteraturhistorien som kulturhistoria och Schücks

litteraturbegrepp”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1981:3

Gustafsson, Lars, ”Litteratur och idéer”, Forskningsfält och metoder inom

litteraturvetenskapen, red. Lars Gustafsson, 2. omarb. och utvidgade uppl.,

Alma-serien, 24, Stockholm, 1974

Gustafsson, Lars, ”Schück, Warburg och den svenska litteraturhistoriens

perioder”, Från Snoilsky till Sonnevi: litteraturvetenskapliga studier

tillägnade Gunnar Brandell, red. Jan Stenkvist, Stockholm, 1976

Gustavsson, Michael, ”Litteraturteorins expansion. Svenska doktorsavhandlingar i

litteraturvetenskap 1976–1995”, Universitetsämne i brytningstider: studier i

svensk akademisk litteraturundervisning 1947–1995, red. Bengt Landgren,

Acta universitatis upsaliensis, Historia litterarum, 25, Uppsala, 2005

Göransson, Sverker, ”Gustav III:s parnass. Kritikern”, Den svenska litteraturen. 1.

Från runor till romantik, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Stockholm,

1999

Hall, Stuart, ”The Work of Representation”, Representation, Cultural

Representations and Signifying Practices, red. Stuart Hall, London, 1997

Hansson, Stina, Från Hercules till Swea: den litterära textens förändringar,

Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs

universitet, 39, Göteborg, 2000

Hansson, Stina, ”Skönheterna i skattkammaren. P. A. Wallmarks svenska antologi

och den klassiska retoriken”, Samlaren, 110, Uppsala, 1990

88

Hallengren, Anders, ”Argus-Johansson och Benjamin Höijer”, Samlaren, 100,

Uppsala, 1980

Hammarsköld, Lorenzo, Stridsfrågan i vår litteratur, framstäld till hvarje bildad

patriots begrundning, Stockholm, 1819

Hammarsköld, Lorenzo, Svenska vitterheten. Historiskt-kritiska anteckningar. 1,

Stockholm, 1818

Hammarsköld, Lorenzo, Svenska vitterheten. Historiskt-kritiska anteckningar. 2,

Stockholm, 1819

Hammarsköld, Lorenzo, Svenska vitterheten. Historiskt-kritiska anteckningar, 2.

uppl., medförf. P. A. Sondén, Stockholm, 1833

Hedström, Jenny, ”’Jackie Collins är jättefarlig!’ Debatten om populärlitteratur

1980–2004”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap,

Institutionen för ABM, Uppsala universitet, 2005

Henriksson, Paula, Dramatikern Stagnelius, diss. Uppsala, Eslöv, 2004

Hillman, Rolf, Gustaviansk retorik. Stilstudier i Svenska Akademiens med stora

priset belönade äreminnen 1786–1803, Scandinavian University Books, diss.

Stockholm, 1962

Hjärne, Rudolf, Dagen före drabbningen eller Nya skolan och dess män i sin

uppkomst och sina förberedelser 1802–1810. Ur Hammarsköldska

brefvexlingen, Sällskapet V. V:s handlingar m.m., Stockholm, 1882

Hjørland, Birger, & Albrechtsen, Hanne, “Toward a New Horizon in Information

Science: Domain Analysis”, Journal of the American Society for Information

Science, 46:6, 1995

Hjørland, Birger, “Domain analysis in information science. Eleven approaches –

traditional as well as innovative”, Journal of Documentation, 58:4, 2002

Hjørland, Birger, “Epistemology and The Socio-Cognitive Perspective in

Information Science”, Journal of the American Society for Information

Science and Technology, 53:4, 2002

Hjørland, Birger, Information Seeking and Subject Representation. An Activity-

Theoretical Approach to Information Science, New directions in information

management, 34, Westport, 1997

Holmberg, Claes-Göran, En svensk presshistoria, Solna, 1983

Holmberg, Olle, Leopold och det nya riket, 1809–1829, Stockholm, 1965

Holmberg, Olle, Leopold under Gustaf IV Adolf, 1796–1809, Stockholm, 1962

Hägg, Göran, I världsfurstens harem. Erik Johan Stagnelius och hans tid,

Stockholm, 2007

Hörnström, Erik, J. O. Wallin och P. A. Wallmark – en polemisk kavalkad, Stora

Tuna, 1979

Kant, Immanuel, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein

Stockholm, 2003

Kilgour, Frederick G., The Evolution of the Book, New York & Oxford, 1998

89

Kjellman, Ulrika, Från kungaporträtt till läsketikett: en domänanalytisk studie

över Kungl. bibliotekets bildsamling med särskild inriktning mot

katalogiserings- och indexeringsfrågor, Skrifter utgivna av Institutionen för

ABM vid Uppsala universitet, 2, diss. Uppsala, 2006

[Klockhoff, Daniel,] D. K–ff., ”Adertonde Århundradets literaturhistoria, af

Hermann Hettner”, Svensk Literatur-Tidskrift, utg. Carl Rupert Nyblom, 1866

Kuhn, Thomas S., The Structure of Scientific Revolutions, Chicago, 1962

Kulling, Jacob, Atterboms ’Svenska siare och skalder’: en undersökning av hans

litteraturhistoriska forskning, diss. Stockholm, 1931

Landgren, Bengt, ”Andra delen. Konsolideringens tid: 1920–1946”, Från

etableringsfas till konsolidering: svensk akademisk litteraturundervisning

1890–1946, red. Claes Ahlund & Bengt Landgren, Acta universitatis

upsaliensis, Historia litterarum, 24, Uppsala, 2003

Lewenhaupt, Eugène, ”En literär strid i Sverige år 1738, några bilder ur den

svenska literära kritikens äldsta historia”, Samlaren, 2, Uppsala, 1881

Liedgren, Emil, Svenska kyrkans historia. 6:2. Neologien, romantiken,

uppvaknandet, 1809–1823, Stockholm, 1946

Liedman, Sven-Eric, ”Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. Kritiska och

historiska perspektiv”, Humaniora på undantag? Humanistiska

forskningstraditioner i Sverige. En antologi av Tomas Forser, En PAN-bok,

Stockholm, 1978

Liljekrantz, Birger, Benjamin Höijer: en studie över hans utveckling, diss. Lund,

1912

Lindgren, Sven-Åke, ”Michel Foucault och sanningens historia”, Moderna

samhällsteorier. Traditioner, riktningar, teoretiker, 5. rev. uppl., red. Per

Månson, Stockholm, 1998

Lindroth, Magnus, ”En retorik efter retorikens död? Retorisk analys av Stagnelius

’Till Natten’ och ’Resa, Amanda! jag skall’”, C-uppsats i retorik,

Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala, 2004

Lindroth, Magnus, ”Retoriker i det fördolda: P. D. A. Atterbom och skapandet av

persona på Auroraförbundets årshögtidsdag”, Magisteruppsats i retorik,

Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala, 2006

Linneberg, Arild, ”Formalism och strukturalism”, En introduktion till den

moderna litteraturteorin, medarb. Atle Kittang, m.fl., övers. Sixten

Johansson, Eslöv, 1997

Linnér, Sven, ”Komparativ litteraturforskning”, Forskningsfält och metoder inom

litteraturvetenskapen, red. Lars Gustafsson, 2. omarb. och utvidgade uppl.,

Alma-serien, 24, Stockholm, 1974

Linnér, Sven, ”Psykologisk och biografisk litteraturforskning”, Forskningsfält och

metoder inom litteraturvetenskapen, red. Lars Gustafsson, 2. omarb. och

utvidgade uppl., Alma-serien, 24, Stockholm, 1974

90

Ljunggren, Gustaf, Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död. 4. Striden

emellan gamla och nya skolan 1809–1814, Lund, 1890

Ljunggren, Gustaf, Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död. 5. Striden

emellan gamla och nya skolan 1815–1821, Lund, 1895

Ljunggren, Torsten, Lorenzo Hammarsköld som kritiker: med särskild hänsyn till

hans förhållande till Tegnér, diss. Stockholm, Lund, 1952

Lysell, Roland, Erik Johan Stagnelius. Det absoluta begäret och själens historia,

Romantikens diktning. 2., Stockholm, 1993

Lönnroth, Lars, ”Från retorik till textanalys – om litteraturstudiet i Sverige”, Den

svenska litteraturen. 7. Bokmarknad, bibliografier, samlingsregister, red. Lars

Lönnroth & Hans-Erik Johannesson, Stockholm, 1993

Lönnroth, Lars, ”Under strecket: Epoken Schück delar ännu forskarna”, Svenska

dagbladet, 2003-09-09. URL: http://www.svd.se [2008-02-26]

Magnusson, Sigvard, Det romantiska genombrottet i Auroraförbundet ur

idéhistorisk synpunkt, diss. Stockholm, 1936

Mai, Jens-Erik, “Analysis in indexing: document and domain centered

approaches”, Information Processing & Management, 41:3, 2005

Malmström, Bernhard Elis, Bernhard Elis Malmströms Samlade skrifter. 4.

Grunddragen af svenska vitterhetens historia. 4. Striden mellan gamla och

nya skolan. 1. Akademiska föreläsningar, Örebro, 1868

Malmström, Bernhard Elis, Bernhard Elis Malmströms Samlade skrifter. 5.

Grunddragen af svenska vitterhetens historia. 5. Striden mellan gamla och

nya skolan. 2. Akademiska föreläsningar, Örebro 1868

Melberg, Arne, ”Poststrukturalism och dekonstruktion”, En introduktion till den

moderna litteraturteorin, medarb. Atle Kittang, m.fl., övers. Sixten

Johansson, Eslöv, 1997

Melberg, Arne, ”Strukturalism”, En introduktion till den moderna litteraturteorin,

medarb. Atle Kittang, m.fl., övers. Sixten Johansson, Eslöv, 1997

Mogren, Mikael, Den romantiska kyrkan. Föreställningar om den ideala kyrkan

på jorden inom Nya skolan till och med år 1817, diss. Uppsala, Skellefteå,

2003

Monié, Karin, Den etablerade vetenskapsmannen. Gustaf Ljunggren – svensk

litteraturhistoriker, diss. Uppsala, Stockholm, 1985

Mortensen, Johan, Clas Livijn. Ett nyromantiskt diktarefragment, Stockholm,

1913

Nationalencyklopedin, sökordet: ”epistemologi”. URL: http://www.ne.se [2008-

04-27]

Nationalencyklopedin, sökordet: ”kunskapsteori”, URL: http://www.ne.se [2008-

04-27]

Nationalencyklopedin, sökordet: ”Lorenzo Hammarsköld”, URL:

http://www.ne.se [2008-04-23]

91

Nationalencyklopedin, sökordet: ”Per Adolf Sondén”, URL: http://www.ne.se

[2008-04-23]

Nilan, Michael, se Dervin, Brenda

Nilsson, Albert, Svensk romantik. Den platonska strömningen: Kellgren, Franzén,

Elgström, Hammarsköld, Atterbom, Stagnelius, Tegnér, Rydberg, Lund, 1916

Norlin, Helen, ”Magister Asp, Doct. Luths postilla och Sockerbagare Nyman.

Bokauktioner i Uppsala 1783–1786”, Magisteruppsats i biblioteks- och

informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala universitet, 2006

Nordin, Svante, Romantikens filosofi. Svensk idealism från Höijer till

hegelianerna, Lund, 1987

Norling, Börje, Nya skolan bedömd i literaturhistorien. Anmärkningar,

Stockholm, 1880

Norling, Börje, Nya skolan bedömd i nutidens press. Anti-kritik, Upsala, 1882

[Nyblom, Carl Rupert,] C. R. N, ”Literärhistoriska arbeten”, Svensk Literatur-

Tidskrift, utg. Carl Rupert Nyblom, 1866

[Nyblom, Carl Rupert,] C. R. N, ”Literärhistoriska skrifter”, Svensk Literatur-

Tidskrift, utg. Carl Rupert Nyblom, 1868

Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. 3. Romantiken, liberalismen, 2. bearb.

uppl., red. Eugène Napoleon Tigerstedt, Stockholm, 1967

Olofsson, Tommy, ”Söderbergsfejden. Striden om Doktor Glas”, I ordets smedja.

Festskrift till Per Rydén, red. Karl Erik Gustafsson, m.fl., Stockholm, 2002

Olsson, Anders, Den okända texten. En essä om tolkningsteori från kyrkofäderna

till Derrida, Stockholm, 1987

Olsson, Thomas, ”Litteraturforskningens dilemma – ännu en felläsning?”, Gudar

på jorden. Festskrift till Lars Lönnroth, red. Stina Hansson & Mats Malm,

Eslöv, 2000

Odelberg, Wilhelm, ”E. W. Dahlgren och de litterära ämbetsmännen. Ett

bibliotekshistoriskt kaleidoskop”, Bibliotek och historia. Festskrift till Uno

Willers, red. Åke Lilliestam, Stockholm, 1971

Rosengren, Cecilia, ”I Hans Majestäts offentliga tjänst: Hur ämbetsmanna-

publicisten Pehr Adam Wallmark tog Karl XIV Johan i försvar”, I skuggan av

samtiden. En vänbok till Sven-Eric Liedman och Amanda Peralta, red. Johan

Kärnfelt, Göteborg, 2006

Rosengren, Mats, ”Doxa och den nya retorikens kunskapssyn”, Rhetorica

Scandinavica, 8, 1998

Rydbeck, Kerstin, Råd och anvisningar vid uppsatsarbete inom ABM-ämnena, 2.

rev. ver., Institutionen för ABM, estetik och kulturstudier, Uppsala universitet,

2002

Rydén, Per, ”Det nyrika fosterlandet – en periodöversikt. Då diktarna inte teg”,

Den svenska litteraturen. 2. Genombrottstiden, red. Lars Lönnroth & Sven

Delblanc, Stockholm, 1999

92

Schück, Henrik & Warburg, Karl, Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. 2:2.

Sveriges litteratur under tiden från 1809 till omkring 1830; af Karl Warburg,

Stockholm, 1897

Schück, Henrik & Warburg, Karl, Illustrerad svensk litteraturhistoria. 5.

Romantiken, 3. fullst. omarb. uppl., Stockholm, 1929

Stagnelius, Erik Johan, Själens resa, red. Staffan Bergsten, Lund, 1993

Sturzenbecher, Oscar Patric, Den nyare svenska skön-litteraturen och tidnings-

pressen. En öfversigt i sex föreläsningar, Kjöbenhavn, 1845

”… som solarna väckte till dans”. En bok om Erik Johan Stagnelius 200 år,

utgiven av Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänner, Borgholm, 1993

Svedjedal, Johan, ”Den sista boken. Om sätt att lagra och ordna texter”, Tänkta

världar, Stockholm, 2004

Svendsen, Paulus, Gullalderdrøm og utviklingstro. En idéhistorisk undersøkelse,

diss. 1941, Oslo, 1940

Söderlund, Petra, Romantik och förnuft. V. F. Palmblads förlag 1810–1830,

Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteratur-

vetenskapliga institutionen i Uppsala, 43, diss. Uppsala, Hedemora, 2000

Tegnér och retoriken, red. Louise Vinge, Lund, 2003

Tegnér, Elof, ”Samuel Ödmann och Nya skolan. Anteckningar ur Wallmarkska

brefvexlingen på Kongl. Biblioteket”, Samlaren, 4, Uppsala, 1885

Tjäder, Per Arne, ”Åttiotalsgenerationen. Kvinnotidskriften Framåt”, Den svenska

litteraturen. 2. Genombrottstiden, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc,

Stockholm, 1999

Tykesson, Elisabeth, Atterbom. En levnadsteckning, Stockholm, 1954

Ullén, Jan Olov, Erik Johan Stagnelius, Stockholm, 2003

”Ur O. P. Sturzenbechers sex föreläsningar öfver den nyare Svenska

Skönliteraturen. Andra föreläsningen”, Morgonbladet, 1845:85, ”Historiskt

Tidningsbibliotek 1771–1890”, Nationalbiblioteket i Finland, URL:

www.nationalbiblioteket.fi [2008-03-27]

”Ur O. P. Sturzenbechers sex föreläsningar öfver den nyare Svenska

Skönliteraturen. Andra föreläsningen”, Morgonbladet, 1845:86, ”Historiskt

Tidningsbibliotek 1771–1890”, Nationalbiblioteket i Finland, URL:

http://www.nationalbiblioteket.fi [2008-03-27]

Villadsen, Lisa Storm, ”Dyre ord, men hvad dækker de? Teori, metode og model i

retorisk kritik”, Rhetorica Scandinavica, 23, 2002

Vinge, Louise, ”Almqvists uppgång och fall. Går det verkligen an?”, Den svenska

litteraturen. 2. Genombrottstiden, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc,

Stockholm, 1999

Vinge, Louise, Morgonrodnadens stridsmän. Epokbildningen som motiv i svensk

romantik 1807–1821, Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, 73,

Lund, 1978

93

Vinge, Louise, ”Paradigmskiftare och epokbildare”, Tidskrift för

litteraturvetenskap, 1979:4

Vinge, Louise, ”Polyfem och den moraliska tidskriften”, Samlaren, 101, Uppsala,

1981

Wallerius, Bengt, Carl Adolph Agardh. Romantikern – politikern: tiden i Lund

(till 1835), diss., Göteborg, 1975

Wallheim, Henrik, En underbar berättelse om ridderliga äventyr. V. F. Palmblad

och den romantiska romanen, diss. Uppsala, Hedemora, 2007

Wallmark, Clara, Pehr Adam Wallmark. En tidsbild från adertonhundratalets

första hälft, Stockholm, 1914

Wallmark, Peter Adam, Försök att upplysa publiken om föremålet och

beskaffenheten af den elfvaåriga tvisten inom vår litteratur. Ett bidrag till vår

vitterhets historia för åren 1809–1820, Stockholm, 1821

Wallmark, Peter Adam, ”Wallmark, Peter Adam”, Biographiskt lexicon öfver

namnkunnige svenska män. 19, Uppsala, 1852

Warburg, Karl, ”Första Markallsnatten och dess förhållande till Hammarskölds

urskrift. (Jämte ett tillägg om Andra Natten)”, Samlaren, 31, Uppsala, 1910

Warburg, Karl, se Schück, Henrik

Weibull, Jörgen, Källkritik i modern historia, Lund, 1964

[Werner, Karl Fredrik,] K. F. W., ”Wallmark, Peter Adam”, Svenskt biografiskt

lexikon. Ny följd. 10. Silfversparre-Österling, Stockholm, 1907

Wibom, Lisa, ”Förlagen och böckerna: villkor och strategier på den svenska

bokmarknaden”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap,

Institutionen för ABM, Uppsala universitet, 2000

Wieselgren, Peter, Sveriges sköna litteratur. En öfverblick vid akademiska

föreläsningar. 4. Svenska statens sköna litteratur. 3. Det philosophiska

århundradet. Avd. 2. Säkerhetstiden, Lund, 1848

Wieselgren, Peter, Sveriges sköna litteratur. En öfverblick vid akademiska

föreläsningar. 5. Statens sköna litteratur. Fortsättning och slut, Lund, 1849

Winge, Sören, ”Gåtan Uppsala ännu olöst”, Uppsala Nya Tidning [2008-03-16]