Juan Gabriel Vásquez

Ljudet av sådant som faller

Översättning Manni Kössler

Brombergs

Omslagsform Moa Schulman

Originalets titel:El ruido de las cosas al caer

© Juan Gabriel Vásquez, 2011© Santillana Ediciones Generales, S.L., 2011

Published in agreement with Casanovas & Lynch Agencia Literaria S.L

Vinnare av XIV Premio Alfaguara de novela 2011. Published by Alfaguara

Den svenska översättningen:Copyright © 2014 Brombergs Bokförlag AB

Satt hos RPform, KöpingTryckt hos ScandBook AB, Falun 2014

ISBN 978-91-7337-625-9

www.brombergs.se

1. en enda lång skugga

7

Den första flodhästen, en hanne med en färg som svarta pärlor och en vikt på ett och ett halvt ton, föll död ner i mitten av 2009. Den hade rymt två år tidigare från den

djurpark i Magdalenadalen som tidigare ägdes av Pablo Esco-bar, och under sin tid i frihet förstört odlingar, tagit över vat-tenhål, satt skräck i fiskare och även gått till anfall mot avelsdju-ren på en boskapsfarm. Prickskyttarna satte ett skott i huvudet och ett i hjärtat på den (med kulor av kaliber .375 eftersom flod-hästhud är så tjock). De poserade sedan med den döda kroppen, den stora mörka kolossen, en nyss fallen meteorit. Och där, inför kamerorna och alla nyfikna, under ett kapokträd som gav skydd mot den brännande solen, förklarade de att man på grund av djurets vikt inte kunde transportera det som det var, och bör-jade omedelbart stycka kroppen. Jag befann mig i min lägenhet i Bogotá, cirka tvåhundrafemtio kilometer söderut, när jag för första gången såg bilden, tryckt över en halvsida i en ansedd tid-skrift. Där fick jag reda på att inälvorna hade grävts ner på plat-sen där besten fällts, medan huvudet och fötterna däremot hade fraktats till ett biologiskt laboratorium i min stad. Jag fick också veta att flodhästen inte hade rymt ensam: den hade haft sällskap av sin hona och sin unge – eller snarare av de som, i mindre nog-räknade tidningars sentimentala version, var honan och ungen – som man nu inte visste var de befann sig och där sökandet snabbt

8

antog en prägel av mediestyrd tragedi, ett själlöst systems hetsjakt på oskyldiga djur. Och en av dagarna då jag följde den här jakten i tidningarna kom jag att tänka på en man som jag inte funderat över på mycket länge, trots att det under en tid inte fanns någon-ting som intresserade mig mer än mysteriet som omgav hans liv.

Under veckorna som följde kom Ricardo Laverde att bli något mer än bara en tillfällig tanke eller ett av de spratt som minnet ibland utsätter oss för, och övergick till att bli en trogen och hän-given vålnad, hela tiden närvarande; hans gestalt fanns vid min säng medan jag sov, betraktade mig på håll när jag var vaken. Morgonens radioprogram och kvällens nyheter, krönikorna som alla läste och bloggarna som ingen läste, ställde allesammans frågan om det verkligen var nödvändigt att döda de förrymda flodhästarna, om det inte räckte att fånga in dem, söva ner dem, föra tillbaka dem till Afrika. I min lägenhet, på långt avstånd från debatten, följde jag den ändå med en blandning av fasci-nation och motvilja, och tänkte hela tiden alltmer intensivt på Ricardo Laverde, på de där dagarna när vi lärde känna varandra, på hur kortvarig vår relation blev och hur långvariga dess följder. I pressen och på teveskärmarna räknade myndigheterna upp alla sjukdomar som kan spridas av partåiga hovdjur, artiodactyla – det var uttrycket de använde, partåiga hovdjur, artiodactyla, helt nytt för mig – och i Bogotás välbärgade stadsdelar började t-trö-jor dyka upp med orden Save the hippos. I min lägenhet, under långa nätter med strilande regn, eller medan jag promenerade in mot centrum, började tanken på dagen då Ricardo Laverde dog få fäste i mig, och tvingade mig dessutom att noggrant betrakta varje enskild detalj. Det förvånade mig hur liten möda som ändå behövdes för att frammana orden som uttalats, det jag sett och hört, de genomlidna och vid det här laget övervunna smärtorna.

9

Det förvånade mig också hur snabbt och beslutsamt vi ger oss hän åt att minnas på ett närmast skadligt sätt som faktiskt inte för något gott med sig utan enbart tjänar till att hämma vårt nor-mala sätt att fungera. Det påminner om sådana där sandpåsar som idrottare fäster runt vaderna när de tränar. Lite i taget blev jag inte utan viss bestörtning varse att den där flodhästens död satte punkt för en episod som hade börjat för länge sedan i mitt liv, litegrann som när man vänder hem igen för att stänga en dörr man råkat lämna öppen.

Och det är så denna berättelse nu har satt igång. Inte vet jag vad vi har för nytta av att minnas, vilka fördelar det ger oss eller vilka eventuella straff, inte heller hur det redan genomlevda kan förändras genom att vi minns det, men att verkligen minnas Ricardo Laverde har blivit viktigt och angeläget för mig. Någon-stans har jag läst att en människa bör berätta historien om sitt liv vid fyrtio års ålder, och förfallotiden är i så fall nära förestående: i samma stund som jag skriver dessa rader återstår bara några veckor till denna olycksbådande födelsedag. Historien om hans liv. Nej, jag kommer inte att berätta om mitt liv, bara om några få dagar som inträffade för längesedan, och jag kommer dessutom att göra det fullt medveten om att historien, vilket är något man brukar förvarna om i barnsagor, har inträffat förut och kommer att inträffa igen.

Att det har blivit min uppgift att berätta den är egentligen ovä-sentligt.

Dagen han dog, i början av 1996, hade Ricardo Laverde till-bringat förmiddagen med att ströva omkring på de smala gatorna i La Candelaria i Bogotá, bland gamla hus med tegeltak och marmorplaketter som beskriver historiska händelser för ingen

10

alls, och vid ettiden kom han till biljardhallen på Calle 14, redo för ett par rundor med andra stamgäster där. Han tycktes var-ken nervös eller upprörd när han började spela: han använde samma kö och samma bord som alltid, närmast väggen längst in under teven som var påslagen men utan ljud. Han spelade klart tre omgångar, jag minns inte hur många han förlorade och hur många han vann, för den eftermiddagen spelade jag inte med honom utan vid bordet bredvid. Däremot minns jag mycket väl när Laverde betalade insatserna, sade hejdå till de andra spe-larna och gick mot dörren i hörnet. Han tog sig fram mellan bil-jardborden, som brukar stå tomma eftersom neonljuset just där i lokalen skapar konstiga skuggor på de elfenbensvita bollarna, när han snubblade till som om han hade stött emot något. Han vände sig om och gick tillbaka bort till oss; han väntade tålmodigt på att jag skulle avsluta serien på sex eller sju som jag påbörjat, och han applåderade till och med kort en trevallars carambole. Och sedan, medan jag skrev upp mina poäng på resultattavlan, kom han fram och frågade ifall jag visste var han kunde låna en bandspelare för att lyssna på en inspelning han just fått. Jag har många gånger senare undrat vad som skulle ha hänt om Ricardo Laverde inte hade vänt sig till mig utan till någon annan av bil-jardspelarna. Men det är en meningslös fråga, likt så många andra vi ställer om sådant som hänt i det förgångna. Laverde hade goda skäl att välja mig. Ingenting kan ändra på det, liksom ingenting heller kan ändra på det som sedan skedde.

Jag hade träffat honom i slutet av året innan, ett par veckor före jul. Jag skulle just fylla tjugosex, hade två år tidigare avlagt exa-men för att bli advokat, och trots att jag visste mycket lite om den riktiga världen innehöll de juridiska studiernas teoretiska värld inga hemligheter för mig. Efter att ha gått ut med höga betyg –

11

en avhandling om vansinnet som straffrihetsgrund i Hamlet (än idag frågar jag mig hur jag lyckades få igenom den, för att inte tala om att jag fick högst hedrande vitsord) – var jag den yngste någonsin på den lärostolen. Det påstod åtminstone mina äldre kolleger när de föreslog mig, och jag var övertygad om att detta att hålla kursen ”Introduktion till juridiken” och lära ut grun-derna i ämnet till generationer av skräckslagna barn som just lämnat gymnasiet, var den enda möjliga målsättningen i mitt liv. Där, stående i en pulpet av trä framför rader av skäggfjuniga och villrådiga pojkar och osäkra flickor med uppspärrade ögon, drog jag mina första lärdomar om maktens beskaffenhet. Det skilde knappt åtta år mellan mig och dessa gröna studenter, men där gapade den dubbla avgrunden av auktoritet och kunskap, alltså sådant jag hade och de, färska som de var i livet, fullständigt sak-nade. De beundrade mig, de var en aning rädda för mig, och jag insåg att man lätt vande sig vid den rädslan och den beundran, att det kunde fungera som en drog. För mina studenter berät-tade jag om grottforskarna som blir fast i en grotta och efter ett antal dagar börjar äta upp varandra för att överleva: stödjer juridi-ken dem eller ej? Jag talade om gamle Shylock, om det skålpund kött han utkrävde, om den listiga Portia som lyckades förhindra detta med hjälp av en lagvrängares teknik: det roade mig att se hur studenterna gestikulerade och gapade och förlorade sig i löj-liga diskussioner i sina försök att, i den uppdiktade berättelsens snårskog, hitta fram till idéerna om Lag och Rättvisa. Efter dessa akademiska diskussioner gick jag till biljardsalongen på Calle 14, ett ställe där cigarrettröken låg tät, det var lågt i tak och där det andra livet utspelades, livet utan lärosatser eller rättspraxis. Där, bland oansenliga insatser och kaffedrinkar med brandy, slu-tade min dag, ibland i sällskap med en eller två kolleger, ibland

12

med kvinnliga studenter som efter ett antal drinkar då och då hamnade i min säng. Jag bodde i närheten, på tionde våningen där luften alltid var kylig, där utsikten över staden av tegel och betong alltid var vacker, där min säng alltid var en plats öppen för diskussioner om Cesare Beccarias syn på straffpåföljder, eller kanske ett svårt kapitel hos Bodenheimer, eller möjligen en enkel höjning av betyget på snabbast möjliga vis. På den tiden var livet, som numera tycks mig ha levts av någon annan, fullt av möj-ligheter. Också möjligheterna, konstaterade jag senare, tillhörde någon annan: de utplånades omärkligt, likt vågen som drar sig tillbaka igen, tills jag stod kvar som den jag är idag.

Under den tiden började min stad ruska av sig den mest våld-samma tiden i de senaste årens historia. Jag talar inte om våldet i simpla knivslagsmål och förlupna kulor, i uppgörelser mellan smålangare, utan det våld som går utöver smått tjafs och små hämndaktioner i händerna på små människor, det våld vars aktö-rer utgörs av kollektiv och skrivs med stor begynnelsebokstav: Sta-ten, Kartellen, Armén, Fronten. Vi bogotábor hade vant oss, delvis genom bilderna som nådde oss med häpnadsväckande regelbun-denhet i nyhetsprogram och tidningar. Just den här dagen hade bilder från det senaste attentatet börjat komma in via regelbun-det uppdaterade nyhetssändningar på teve. Först fick vi se jour-nalisten som presenterade nyheten från dörren till Country- kliniken, efter det en bild av en fullpepprad Mercedes – genom det krossade fönstret syntes baksätet, glasskärvorna, fläckarna av intorkat blod – och slutligen, när rörelserna hade stillnat vid alla borden och tystnaden lägrat sig och någon hade ropat att voly-men skulle höjas på apparaten, såg vi, ovanför datumet som angav hans födelse och det för hans nyss inträffade död, offrets ansikte i svartvitt. Det var den konservative politikern Álvaro Gómez, son

13

till en av seklets mest omstridda presidenter och själv kandidat till presidentposten mer än en gång. Ingen frågade varför han hade dödats, eller av vem, eftersom de frågorna inte längre hade någon relevans i min stad, eller också ställdes de retoriskt, utan att man förväntade sig några svar, som enda sättet att reagera på ännu ett hårt slag. I den stunden tänkte jag inte på det, men de här brotten (magnicidios kallades de i pressen, och jag lärde mig snabbt betydelsen av ordet – mord på viktiga politiska personer) hade bringat ett slags ordning i mitt liv eller interpunkterat det, på samma sätt som oanmälda besök av någon avlägsen släkting kan göra. Jag var fjorton år den där eftermiddagen 1984 när Pablo Escobar dödade eller lät döda sin mest berömde förföljare, jus-titieminister Rodrigo Lara Bonilla (två lejda mördare på motor-cykel, en kurva på Calle 127). Jag var sexton när Escobar dödade eller lät döda Guillermo Cano, chefredaktör för dagstidningen El Espectador (inte många meter från tidningshuset satte mörda-ren åtta kulor i bröstet på honom). Jag var nitton och vuxen, men hade inte röstat än, när presidentkandidaten Luis Carlos Galán dog. Mordet på honom var eller är annorlunda i vår föreställ-ningsvärld eftersom det visades på teve: demonstrationen till stöd för Galán, sedan kulkärvarna från en kulspruta, sedan kroppen som föll ihop på estraden, hur den föll ljudlöst eller om ljudet doldes av tumultet och de första skriken. Och strax därpå inträf-fade det där med Aviancaplanet, en Boeing 727-21 som Escobar lät spränga i luften – någonstans mellan Bogotá och Cali – för att döda en politiker som inte ens fanns ombord.

Alla vi biljardspelare beklagade alltså det som hänt med en upp- givenhet som vid det laget blivit ett nationellt karaktärsdrag, arvet vår tid lämnat efter åt oss, och sedan återgick vi till våra respek-tive spelrundor. Det vill säga alla utom en, som fortfarande höll

14

blicken fäst på skärmen, där bilderna nu skildrade nästa nyhet och visade en scen av ödslighet och övergivenhet: en tjurfäkt-ningsarena invaderad av ogräs och sly, ett skärmtak under vilket ett antal gamla bilar stod och rostade, en gigantisk tyrannosau-rus vars kropp var på väg att falla i bitar och därmed blotta en komplex metallstruktur, sorglig och naken som en gammal skylt-docka. Det var Hacienda Napolés, Pablo Escobars mytomspunna territorium, som i en annan tid utgjort högkvarter för hans impe-rium och lämnats åt sitt öde efter gudfaderns död 1993. I insla-get talades om förfallet: om egendomarna som konfiskerats, om miljontals dollar förslösade av myndigheter som inte visste hur de skulle hantera ägorna, om allt man kunnat göra och inte hade gjort med dessa sagolika tillgångar. Och det var då som en av spe-larna vid bordet närmast teven, en som dittills inte gjort minsta väsen av sig, talade som om han pratade för sig själv, men med hög röst och rätt ut, som människor gör som lever ett ensamt liv och har glömt bort att de faktiskt hörs.

”Undrar vad de tänker göra med djuren”, sa han. ”De stack-arna svälter ihjäl och ingen bryr sig.”

Någon frågade vilka djur han menade. Mannen sa bara: ”Det är ju inte deras fel.”

Det var de första ord jag hörde Ricardo Laverde säga. Han sa ingenting mer: han sa till exempel inte vilka djur han menade, eller hur han kunde veta att de höll på att svälta ihjäl. Men ingen frågade heller, eftersom alla där var gamla nog för att vara bekanta med de gyllene tiderna för Hacienda Napolés. Djurpar-ken var en legendarisk plats, följden av den rena excentriciteten hos en knarkmiljonär, och utlovade ett skådespel som annars inte stod att finna på dessa breddgrader. Jag hade varit där när jag var tolv, på decemberlovet. Naturligtvis utan att tala om det för mina

15

föräldrar: blotta tanken på att deras son besökte en beryktad maf-fialedares egendom skulle ha förefallit dem djupt anstötlig, utan att ens nämna hur roligt han haft. Men jag kunde bara inte säga nej till chansen att få se det alla talade om. Jag tackade ja till en inbjudan från en väns föräldrar. Ett veckoslut steg vi upp tidigt för att åka bil i sex timmar från Bogotá till Puerto Triunfo. Väl inne på området och sedan vi kört in under stenportalen (nam-net på egendomen stod att läsa där i stora blåa bokstäver), till-bringade vi eftermiddagen bland bengaliska tigrar och aror från Amazonas, pygméhästar och fjärilar stora som händer, och fak-tiskt ett par indiska pansarnoshörningar som, enligt vad en pojke med Medellíndialekt och kamouflageväst förklarade, hade kom-mit dit för bara ett par dagar sedan. Och så fanns flodhästarna förstås, ingen av dem hade ännu rymt under den glansepok som då rådde. Så jag visste mycket väl vilka djur den här mannen talade om. Däremot visste jag inte att hans ord skulle komma att dyka upp i mitt minne nästan fjorton år efteråt. Men allt det har jag tänkt på senare, naturligtvis: den dagen, i biljardhallen, var Ricardo Laverde bara en av många som i mitt land med bestört-ning hade följt en av historiens ryktbaraste colombianers upp-gång och fall, och jag lade inte särskilt stor vikt vid honom den gången.

Det jag minns, och det minns jag tydligt, är att han inte ver-kade det minsta hotfull: han var så smal att man misstog sig på hans längd, man måste se honom med en biljardkö för att förstå att han knappt var en och sjuttio lång. Hans musgrå glesa hår-testar, hans torra hud och hans långa och smutsiga naglar gav intryck av sjukdom eller vanskötsel, vanskött och obrukad mark. Han hade just fyllt fyrtioåtta, men såg betydligt äldre ut. Han pratade med möda, som om han inte fick luft nog. Han var så

16

darrhänt att biljardköns blåa spets alltid skälvde mot bollen, och det var ett mirakel att han inte missade oftare än han gjorde. Allt hos honom gav intryck av trötthet. En eftermiddag efter att Laverde hade gått var det någon av hans medspelare (en man i samma ålder men som rörde sig lättare, andades lättare, och som utan tvivel fortfarande lever och kanske till och med läser dessa minnen nu) som avslöjade anledningen utan att jag hade frågat. ”Det har med fängelset att göra”, sa han och en guldtand glim-tade till när han pratade. ”Fängelset gör människor trötta.”

”Har han suttit inne?””Han har just kommit ut. Han satt runt tjugo år, har jag hört.””Vad hade han gjort då?””Äh, inte vet jag”, sa mannen. ”Men något måste han ju ha

gjort, eller hur? Ingen sitter inne så länge för ingenting.”Jag trodde honom förstås, därför att inget lät mig tro att det

kunde finnas en annan sanning, därför att det i den stunden inte fanns minsta orsak att ifrågasätta den första troskyldiga och ovän-tade versionen någon gav mig om Ricardo Laverdes liv. Jag tänkte att jag aldrig förr hade träffat en före detta straffånge – själva uttrycket excon är, vilket vem som helst inser, det bästa beviset på det – och mitt intresse för Laverde ökade, eller så ökade min nyfi-kenhet. Ett långt fängelsestraff gör alltid intryck på en ung man, vilket jag var på den tiden. Jag räknade ut att jag knappt hade lärt mig gå när Laverde påbörjade sin strafftid, och ingen kan vara okänslig inför tanken att man har vuxit upp och gått i sko-lan och upptäckt sex och kanske döden (exempelvis ett husdjurs eller en morfars död), och att man har haft kärleksförhållanden och genomlidit smärtsamma brytningar och lärt sig beslutsfat-tandets makt, tillfredsställelsen eller ångern på grund av beslu-ten, makten att göra illa och tillfredsställelsen eller skuldkänslan

17

på grund av det, alltsammans medan en man lever sitt liv utan några sådana upptäckter och kunskaper, ett minst lika hårt straff. Ett icke-levt liv, ett liv som rinner bort mellan ens fingrar, ett eget genomlidet liv som emellertid tillhör andra, tillhör dem som inte genomlider det.

Och nästan utan att jag var medveten om det kom vi att närma oss varandra. Det skedde till en början slumpmässigt: jag applå-derade en av hans stötar till exempel – mannen var skicklig med vallarna – och sedan bjöd jag in honom att spela vid mitt bord eller bad att få spela vid hans. Han accepterade motvilligt, som om han tog emot en nykomling eller en lärling, trots att mitt spel var överlägset och Laverde kunde förlora. Men jag upptäckte att han inte brydde sig särskilt mycket om ifall han förlorade: peng-arna han lade på det smaragdgröna klädet efter matchen, de två tre mörka och skrynkliga sedlarna, ingick i hans dagliga utgifter, var ett på förhand medräknat ingrepp i hans ekonomi. Biljarden var inte ett tidsfördriv för Laverde, inte ens en tävling, utan för stunden hans enda sätt att delta i samhällslivet: ljudet från bol-larna när de slog i varandra, från kulramen, från de blåa kritorna när de gneds mot köspetsarna av gammalt läder, allt det utgjorde hans offentliga liv. Utanför dessa gångar mellan borden, utan en biljardkö i handen, var Laverde oförmögen att upprätthålla ett sammanhängande samtal, för att inte tala om en relation. ”Ibland tror jag”, sa han den enda gången vi pratade lite mer på djupet, ”att jag aldrig har sett någon i ögonen.” Det var förstås en överdrift, men jag är inte säker på att han överdrev avsiktligt. När allt kom omkring såg han mig inte i ögonen när han utta-lade orden.

Nu när så många år har gått, nu när jag minns utifrån insikter jag inte hade på den tiden, tänker jag på det där samtalet och det

18

förefaller obegripligt att dess betydelse inte var uppenbar för mig då. (Och jag säger samtidigt till mig själv att vi ju är usla på att avläsa nuet, kanske för att nuet egentligen inte existerar: allt är minne, meningen jag nyss skrivit är redan minne, minne är ordet som du, läsare, nyss läste.) Året gick mot sitt slut, tiden var inne för tentamensskrivningar och föreläsningarna var över. Biljard-spelandets rutiner hade tagit över mina dagar, och gav dem på sätt och vis form och syfte. ”Aha”, sa Ricardo Laverde varje gång han såg mig komma. ”Det var verkligen i sista sekund, Yammara, jag skulle just gå.” Något höll på att förändras i våra möten: det förstod jag den eftermiddagen när Laverde inte sa hejdå till mig som han brukade från andra sidan bordet, genom att sätta han-den mot tinningen som en soldat och lämna mig där stående med biljardkön i handen. Utan han väntade på mig, såg på när jag betalade bådas drycker – fyra kaffe med brandy och så en Coca-Cola – och lämnade lokalen vid min sida. Han slog följe med mig bort till hörnet av det lilla Rosariotorget, i lukten från avgaser och friterade majsbröd och öppna avlopp. Och just där en ramp försvinner ner i den mörka käften till ett parkerings- garage gav han mig en klapp i ryggen, en klen klapp med sin klena hand, mer lik en smekning än ett adjö, och sa:

”Då så, vi ses imorgon. Jag har ett ärende att uträtta.”Jag såg hur han väjde för grupperna med smaragdförsäljare

och vek in på gågatan som leder fram till Séptima, hur han svängde om hörnet, och sedan såg jag honom inte längre. Man hade börjat pynta gatorna inför julen: ljusgirlanger och polkakäp-par, ord på engelska, snöflingor av papp i denna stad där det ald-rig har snöat och där särskilt december är en tid med mycket sol-sken. Dagtid utgjorde inte de släckta ljusen någon dekoration: de hängde i vägen, smutsade ner, var farliga för miljön. Sladdarna

19

liknade hängbroar ovanför våra huvuden kors och tvärs över väg-banan, och på Bolívartorget klättrade de likt klängväxter runt gat-lyktorna, uppför den monumentala byggnadens joniska pelare, över katedralens väggar. Visserligen fick duvorna fler elkab- lar att vila på, och majskolvsförsäljarna räckte inte till för alla turister. Liksom inte heller gatufotograferna: gamla män i pon-cho och filthatt som fångade in kunderna på samma sätt som man vallar hem en ko och sedan, i fotoögonblicket, drog över sig en svart filt, inte för att det behövdes utan för att det var vad turis-terna väntade sig. Också dessa fotografer var överlevande från andra tider när inte alla kunde ta sina egna porträtt, och tanken att på gatan köpa ett fotografi som någon annan tagit av en (ofta utan att man märkt det) inte föreföll fullständigt absurd. Varje bogotábo i en viss ålder har ett gatufotografi, de flesta tagna på Séptima, stadens gamla Real del Comercio, affärsgatan, drott-ningen över alla Bogotás gator. När min generation växte upp tittade vi på dessa foton i familjealbumen, dessa män i tredelad kostym, dessa kvinnor med handskar och parasoller, människor från en annan epok när Bogotá var kallare och regnigare och mer trivsamt, om än minst lika påfrestande. Bland mina papper har jag fotografiet som min farfar köpte på femtiotalet och det min far köpte ungefär femton år senare. Däremot har jag inte det som Ricardo Laverde köpte den där eftermiddagen, men bilden av honom lever kvar så klart i mitt minne att jag skulle kunna teckna den exakt om jag hade haft minsta talang för teckning. Men det har jag inte. Det är en av de talanger jag inte har.

Så det var ärendet Laverde hade att uträtta. Sedan vi skilts gick han till Bolívartorget och lät ta ett sådant där avsiktligt otids-enligt porträtt, och dagen därpå dök han upp i biljardsalongen med resultatet i handen: ett sepiatonat papper, undertecknat av

20

fotografen, där en mindre sorgsen och reserverad man än vanligt syntes, en man som, om inte de senaste månadernas tydliga för-fall hade gjort det till ett väl djärvt antagande, såg ut att känna sig väl till mods. Biljardbordet var fortfarande täckt av det svarta plastöverdraget, och ovanpå det placerade Laverde bilden, bilden av sig själv, och betraktade den fascinerat: där var han välkam-mad, utan minsta skrynkla i kläderna, med höger hand fram-sträckt och två duvor som pickade ur handflatan. En bit bakom honom såg man ett nyfiket par som tittade dit, båda med rygg-säck och sandaler, och längre bak, långt bak, bredvid en liten majskärra som såg större ut på grund av perspektivet, syntes kon-gressbyggnaden.

”Det är riktigt bra”, sa jag. ”Tog du det igår?””Ja, just det”, sa han, och sedan utan omsvep: ”Min fru kom-

mer nämligen snart.”Han sa inte ”fotot är en gåva”. Han klargjorde inte varför

denna lite märkliga gåva kunde tänkas intressera hans hustru. Han nämnde inte sina år i fängelse, men för mig var det uppen-bart att det var en omständighet som svävade över hela situatio-nen likt en gam över en döende hund. Ricardo Laverde betedde sig hur som helst som om ingen där i biljardsalongen kände till hans förflutna. Jag kände i det ögonblicket att den fiktionen för vår del innebar att en ömtålig balans upprätthölls, och jag före-drog att ha den kvar.

”Vad då kommer?” frågade jag. ”Varifrån kommer hon?””Hon är från USA, hennes familj bor där. Min fru är, tja, låt

säga att hon är och hälsar på.” Och så: ”Är det ett bra foto? Tycker du det är bra?”

”Jag tycker det är väldigt bra”, sa jag med en viss ofrivillig ned-låtenhet. ”Du ser mycket elegant ut, Ricardo.”

21

”Mycket elegant”, sa han.”Jaha, så du är gift med en gringa”, sa jag.”Ja, kan du tänka dig.””Och hon kommer till jul?””Nja, kanske”, sa Laverde. ”Jag hoppas det.””Vad då hoppas, vet du inte säkert?””Nej, jag måste övertyga henne först. Det är en lång historia,

be mig inte förklara nu.”Laverde drog av plastöverdraget från bordet, inte med ett enda

ryck som de andra spelarna, utan genom att vika ihop det lite i taget, omsorgsfullt, nästan tillgivet, som man viker ihop flaggan vid en statsbegravning. Han böjde sig fram över bordet, rätade på sig igen, sökte den bästa vinkeln för en stöt, men hela proceduren slutade med att han träffade fel boll. ”Skit”, sa han. ”Ursäkta.” Han gick fram till resultattavlan, undrade hur många poäng han hade gjort, markerade dem med spetsen på sin kö (och råkade stryka den mot den vita väggen och lämna efter sig ett blått och avlångt märke intill alla andra blåa märken som samlats där under årens lopp). ”Ursäkta”, sa han igen. Hans huvud befann sig med ens någon annanstans: hans rörelser, hans blick fäst på elfenbensbollarna som långsamt intog sina nya positioner på klä-det, tillhörde någon som har lämnat platsen, ett slags vålnad. Jag började fundera på om Laverde och hans fru var skilda och likt en uppenbarelse kom en råare och därför intressantare möjlighet för mig: hustrun visste inte om att Laverde var ute ur fängelset. En kort sekund, mellan biljardköns knackanden mot poängen på tavlan, föreställde jag mig en man som lämnar ett fängelse i Bogotá – scenen i min fantasi ägde rum i Distrital, det sista fäng-elset jag besökt när jag studerade kriminologi – och att han hem-lighåller sin frihet för att överraska någon, en sorts motsats till

22

Wakefield, angelägen om att i ansiktet på sin enda anhöriga se det uttryck av förundrad kärlek vi alla önskat se, eller faktiskt för-sökt framkalla med uttänkta lister och knep någon gång i livet.

”Och vad heter din fru?” frågade jag.”Elena.””Elena de Laverde”, sa jag som om jag övervägde namnet, och

försåg det med den ägandeform som nästan alla i den generatio-nen använde i Colombia.

”Nej”, rättade mig Ricardo Laverde. ”Elena Fritts. Vi ville ald-rig att hon skulle ta mitt efternamn. En modern kvinna, vet du.”

”Är det modernt?””Tja, på den tiden var det modernt. Att inte byta efternamn.

Och eftersom hon var gringa tyckte folk hon kunde ha det så.” Och så sa han, med plötslig eller återvunnen lätthet: ”Vad säger du, ska vi ta ett glas?”

Och på det sättet, medan vi drack glas efter glas av en vit rom som efterlämnade smak av läkarsprit i strupen, gick eftermidda-gen. Vid femtiden brydde vi oss inte längre om biljardspelet, vi lät köerna ligga kvar på bordet, lade de tre bollarna i den rek-tangulära pappasken och slog oss ner på stolarna som om vi var åskådare eller medföljare eller bara trötta spelare, båda med var sitt högt glas rom i handen. Vi skakade på dem ibland för att få isen att blandas med vätskan och glasen blev allt kladdigare av våra fingrar, smutsiga av svett och kritpulver. Där vi satt hade vi full uppsikt över bardisken, ingången till toaletterna och hörnet där teveapparaten hängde, och vi kunde dessutom kommentera spelet vid några av borden. Vid ett av dem satsade fyra spelare som vi aldrig hade sett förr, iförda sidenhandskar och med varsin isärtagbar kö, mer pengar på en omgång än vi gjorde av med på en månad. Det var då, när vi satt bredvid varandra, som Ricardo

23

Laverde sa det där om att han aldrig hade sett någon i ögonen. Det var också där och då som något hos Ricardo Laverde fick mig att bli obehaglig till mods: en djup inkonsekvens mellan å ena sidan hans uttryckssätt och uppförande, alltid lika oklander- liga, och å den andra hans slitna yttre, hans dåliga ekonomi, själva hans närvaro på den här typen av ställen där människor vilkas liv är instabila, av vilken orsak det vara månde, söker någon form av stabilitet.

”Konstigt, Ricardo”, sa jag. ”Jag har aldrig frågat vad du sysslar med.”

”Det är sant”, sa Laverde. ”Och jag har aldrig frågat dig heller. Men det är för att jag tänker mig att du är lärare, det är alla här omkring, i centrum finns ett överflöd av universitet. Är du lärare, Yammara?”

”Ja”, sa jag. ”I juridik.””Jaha, vad bra”, sa Laverde med ett snett leende. ”I det här lan-

det finns inte nog med advokater.”Det såg ut som om han tänkte säga något mer. Han sa ingen-

ting.”Men du har inte svarat”, framhärdade jag. ”Vad gör du, vad

jobbar du med?”Det blev tyst. Tänk allt som måste ha passerat genom huvudet

på honom den där korta stunden: det kan jag nu, så här i efter-hand, förstå. Tänk vilka uträkningar, vilka undvikanden, vilka förbehåll.

”Jag är pilot”, sa Laverde med en röst jag inte hade hört tidi-gare. ”Rättare sagt, jag var pilot. Nu är jag pensionerad pilot.”

”Pilot i vad?””Pilot i sådant man flyger.””Ja, visst, men vad för något? Passagerarflyg? Övervaknings-

24

helikoptrar? För jag vet liksom inget om … ””Hör på, Yammara”, avbröt han med på samma gång lugn och

bestämd röst, ”jag berättar inte om mitt liv för vem som helst. Var snäll och blanda inte ihop biljardspel med vänskap.”

Det hade kunnat upplevas som en förolämpning, men jag tog det inte så: i orden fanns, bakom den plötsliga och rent omotive-rade aggressiviteten, en vädjan. På det oförskämda svaret följde gester och miner av ånger och en vilja att bli sams igen, ett barn som förtvivlat söker fånga ens uppmärksamhet, och jag förlät oförskämdheten som man förlåter ett barn. Då och då kom Don José förbi, föreståndaren för lokalen, en storväxt flintskallig man i slaktarförkläde, och han fyllde på våra glas med is och rom och återvände sedan snabbt till sin aluminiumdisk vid baren för att fortsätta lösa korsordet i El Espacio. Jag tänkte på Elena de Laverde, hustrun. En dag, vilken det nu varit, ett år, vilket det nu varit, steg Ricardo ut ur hennes liv och in i fängelset. Men vad hade hon gjort för att förtjäna något sådant? Och hade inte hans hustru besökt honom på alla dessa år? Och hur kom det sig att en pilot tillbringade sina dagar med att spela biljard i Bogotás innerstad och satsade alla sina pengar där? Kanske var det för-sta gången den tanken for genom huvudet på mig, om än på ett intuitivt och rudimentärt sätt, och som sedan skulle upprepas, i olika ordalag eller ibland utan några ord alls: Den här mannen har inte alltid varit den här mannen. Den här mannen var en annan man förut.

Det var redan mörkt när vi gick. Jag har ingen exakt uppfatt-ning om hur mycket vi drack på biljardsalongen, men jag vet att rommen hade stigit oss åt huvudet och trottoarerna i La Can-delaria hade blivit ännu smalare än vanligt. Det gick knappt att gå där: folk kom ut från de tusentals kontoren i centrum för att

25

åka hem, eller gick in på varuhusen för att köpa julklappar, eller bildade klungor i gathörnen där de stod och väntade på en mini-buss. Det första Ricardo Laverde gjorde när vi kom ut var att krocka med en kvinna i orangefärgad dräkt (eller en färg som i det gula ljuset såg orange ut). ”Se upp var du går, idiot”, sa kvin-nan, och jag förstod att det var oansvarigt och faktiskt riskfyllt att låta honom ta sig hem på egen hand. Jag erbjöd mig att göra honom sällskap och han tackade ja, eller åtminstone sa han inte nej på ett begripligt sätt. Efter ett par minuter passerade vi den stängda porten till kyrkan La Bordadita och strax efter det mins-kade antalet människor på gatan drastiskt, som om vi hade kom-mit till en annan stad, en där det rådde utegångsförbud. La Can-delarias inre är en plats utanför tiden: i hela Bogotá är det bara just på vissa gator i den stadsdelen som man kan föreställa sig hur livet såg ut här för hundra år sedan. Och det var under den pro-menaden som Laverde för första gången pratade med mig som man pratar med en vän. Till att börja med trodde jag att han försökte komma på god fot med mig efter sin tidigare omotive-rade oartighet (det händer ju att spriten bidrar till den typen av ångerköpthet, den typen av djupa skuldkänslor). Sedan tänkte jag att där fanns något annat, ett brådskande uppdrag vars motiv jag inte lyckades förstå, ett åliggande omöjligt att skjuta upp. Jag instämde naturligtvis, så som man instämmer med alla berusade i världen när de börjar berätta sina fyllehistorier. ”Den kvinnan är allt jag har”, sa han.

”Elena?” sa jag. ”Din fru?””Hon är allt, precis allt jag har. Be mig inte berätta några detal-

jer, Yammara, det är inte lätt för någon att tala om sina misstag. Och jag har mina egna, som alla andra. Jag har gjort henne illa, förstås. Jag har gjort henne jävligt illa. Du är väldigt ung, Yam-

26

mara, så ung att du kanske rentav är oskuld när det gäller att begå misstag. Och jag menar inte ifall du har varit otrogen mot din flickvän, inget sådant, jag talar inte om att sätta på din bästa kompis flickvän, inga barnsligheter av det slaget. Jag menar verk-liga misstag, Yammara, saker du inte har en aning om än. Lika bra det. Njut, Yammara, njut medan du kan: man är lycklig tills man ställer till det ordentligt på ett eller annat sätt, sedan går det inte att få tillbaka den man var innan. Jaja, det får jag väl se snart. Elena kommer och jag ska försöka få tillbaka det som fanns en gång. Elena var mitt livs kärlek. Och vi skildes; vi ville inte skiljas, men vi skildes. Livet skilde oss åt, det är sådant livet gör. Jag ställde till det. Jag ställde till det och vi skildes. Men det viktiga är inte att inte ställa till det, Yammara, lyssna på vad jag säger, det viktiga är inte att inte ställa till det, utan det är att gott-göra det man har orsakat. Fastän det har gått lång tid, hur många år det än handlar om, är det aldrig för sent att lappa ihop det man har haft sönder. Och det är vad jag tänker göra. Elena kom-mer och det är vad jag tänker göra, inga misstag varar för evigt. Allt det där hände för längesen, väldigt längesen. Du var inte ens född, tror jag. Runt 1970. När är du född?”

”Då, -70”, sa jag. ”Precis.””Säkert?””Säkert.””Du är inte född -71?””Nej”, sa jag. ”Jag är född -70.””Ja, där ser man. Det året hände en massa saker. Det gjorde

det under åren efteråt också såklart, men framför allt det året. Det året förändrade våra liv. Jag lät det hända, att vi skildes, men det viktiga, Yammara, och hör på mig nu, det viktiga är inte det, utan vad som kommer att hända nu. Elena kommer och det är

27

vad jag ska göra, rätta till alltihop. Det kan väl inte vara så svårt? Hur många känner man inte som när de har gått halvvägs lyckas komma tillrätta med sträckan som de redan avverkat? En massa människor, eller hur? Ja, det är i alla fall vad jag tänker göra. Det kan väl inte vara så svårt.”

Allt detta sa Ricardo Laverde. Vi var ensamma när vi kom fram till hans gata, så ensamma att vi, utan att tänka på det, hade bör-jat gå mitt i körbanan. En kärra överlastad med gamla tidningar och dragen av en utmärglad mula passerade, och mannen som höll i tömmarna (det hopknutna repet som tjänstgjorde som töm-mar) måste vissla för att vi skulle flytta på oss. Jag kommer ihåg lukten av djurets avföring, trots att jag inte minns att den sket just i den stunden, jag kommer också ihåg blicken från en pojke som åkte bakpå, sittande på bräderna med fötterna dinglande utanför. Och så minns jag att jag sträckte fram handen för att ta adjö av Laverde och hur jag blev stående med den i luften, lite som den där handen med duvorna på fotot från Bolívartorget, för Laverde vände ryggen åt mig, öppnade en port med en nyckel från förr, och sa:

”Säg inte att du tänker gå nu. Kom in och drick ett sista glas, unge man, vi är ju mitt uppe i ett intressant samtal.”

”Men jag måste gå, Ricardo.””Det enda man måste är att dö”, sa han med aningen slirig

tunga. ”Ett glas bara, jag lovar. Nu när du har hängt med ända hit, till den här gudsförgätna platsen.”

Vi stod utanför ett gammalt envåningshus i kolonialstil, inte vårdat som en kulturellt eller historiskt betydande byggnad, utan förfallet och trist, en av de egendomar som ärvs från generation till generation medan familjen blir allt fattigare, till dess den sista i släktlinjen säljer det för att betala en skuld eller gör om

28

det till pensionat eller bordell. Laverde stod på tröskeln och höll upp dörren med ena foten i en osäker balansakt som bara en mycket berusad person klarar av. Bakom honom urskilde jag en gång med tegelgolv och en kolonial innergård som var mindre än någon jag sett. Mitt på denna patio fanns istället för den tra-ditionella fontänen ett klädstreck, och gångens vitkalkade väg-gar pryddes av kalendrar med nakna kvinnor. Jag hade besökt andra, liknande hus, så jag kunde tänka mig vad som fanns i andra änden av den mörka korridoren: jag föreställde mig rum med grönmålade trädörrar som låstes med hänglås likt en liten bod, och jag föreställde mig att i en av dessa tre gånger två meter stora bodar, hyrda veckovis, bodde Ricardo Laverde. Men det var sent, jag måste föra in betygen till följande dag (förpliktelserna i universitetets outhärdliga byråkrati tillåter inga frister) och att röra sig i de här kvarteren efter en viss tid på dygnet innebar att utmana ödet i alltför hög grad. Laverde var full och hade gett sig in i förtroenden med en öppenhjärtighet jag inte väntat mig, och jag blev varse att det var en sak att fråga vilket slags maskiner han flög och en helt annan att gå in i hans pyttelilla rum och se på när han begrät sin förlorade kärlek. Närhet har aldrig fallit sig lätt för mig, och än mindre i förhållande till andra män. Allt som Laverde kunde tänkas berätta, tänkte jag, kunde han lika gärna berätta dagen därpå, utomhus eller på en offentlig plats, utan ytligt kamratskap eller tårar mot min axel, utan några lättvindiga maskulina solidaritetsyttringar. Världen tar inte slut imorgon, tänkte jag. Laverde kommer inte att glömma sitt liv till imorgon. Så jag blev inte särskilt häpen när jag hörde mig själv säga:

”Det går inte, Ricardo. Det får bli en annan gång.”Han var tyst en stund.”Ja, ja”, sa han. Om besvikelsen var stor visade han det inte.