Kritisk teoretisk metodologi eller konsten att bedriva teoretisk och normativ forskning1

Mikael Carleheden Samhällsvetenskapliga institutionen Örebro Universitet Inledning Som titeln på mitt föredrag antyder så kommer jag att först och främst tala om två saker: 1. Den teoretiska forskningens roll i den vetenskapliga processen 2. Den normativa forskningens roll i den vetenskapliga processen Att överhuvudtaget använda uttrycket ”teoretisk forskning” sticker utan tvekan fortfarande en del samhällsvetare i ögonen. Goldthorpe (2000:6) talar om förhållandet mellan ”forskning och teori”. Att bedriva teoriutveckling tycks uppenbarligen för honom inte vara en form av forskning (jfr även Korpi 1990). Utifrån en sådan inställning är det troligtvis ännu värre att tala om normativ forskning. Jag skall här dock försöka visa att både teorisk och normativ reflektion är oundvikliga moment av all forskning och att det därför är lika viktigt att bli klar över hur vi bör gå tillväga vad gäller dessa moment som vad gäller metoder för olika former av empirisk forskning. I dag är det knappast längre särskilt kontroversiellt att tala om teorins avgörande betydelse för vetenskap. Det som dock talas överraskande lite om är hur man gör när man bedriver teoretisk forskning, dvs. när man konstruerar teorier. Jag har själv under lång tid bedrivit sådan forskning, men ganska lite reflekterat över hur jag har gjort det som jag har gjort. Det är snarast något jag lärt mer eller mindre omedvetet av förebilder. Det handlar snarast om någon slags tyst kunskap.

1 Föredrag på Sociologförbundets årsmöte i Skövde 10-12 februari 2005 (arbetsgruppen sociologisk teori).

1

Det är också förvånande i hur liten utsträckning som vi lär ut denna konst till studenter. Idag - till skillnad från igår – talar de flesta av oss om betydelsen av teori. Men vi har mycket lite att säga om teoretisk metod. Detta är troligtvis delvis en effekt av den närmast obligatoriska uppdelningen grundutbildningen i metod- och teorikurser. I metod-kurser lär vi studenterna hur man empiriskt går tillväga för att nå kunskap om samhället och i teorikurser lär vi studenterna vad olika samhällsteorier innebär. Men vi lär dem sällan hur man skall utveckla teorier för att nå kunskap om samhället, dvs. teorikonstruktion. Jag menar vidare att först om man kan klargöra innebörden av teoretisk forskning så kan man behandla det andra problemet, dvs. fånga betydelsen av normativ analys eller normativ forskning. Veten-skapsteoretiskt är det allt färre som hävdar att normer och värderingar kan uteslutas från forskning. Även den weberska kompromissen har visat sig vara svår att försvara (Weber 1991:96ff). Vi kan visserligen skilja mellan är och bör, men det har visat sig vara närmast omöjligt att förpassa bör-dimensionen till ett inledande kapitel där vi redovisar de subjektiva värderingar som har styrt oss i valet av forsknings-område och forskningsinriktning. Min utgångspunkt är att normer och värderingar ofrånkomligen är involverade i varje moment av forskningsprocessen. Istället för att försöka sig på den lönlösa uppgiften att minimera deras påverkan på vetenskapen bör på ett medvetet sätt föra in dem i forskningsprocessen. Om vi tar avstånd från Webers nietzschenska värdenihilism (och Hägerströms) och istället tar avstamp i teorier som anger kriterier för utvecklandet av påståenden som har normativ giltighet så finns det inte längre någon anledning att försöka utesluta normer och värderingar ur vetenskapen. Vi skulle då kunna undvika den mer eller mindre omedvetna eller oreflekterade värdestyrningen av vetenskapen som blir en följd av föreställningen om värdeneutralitet.2 Jag skall försöka visa att normativ teoribildning skall ses som en underavdelning till teori-konstruktion i generell mening.3

2 Feministisk forskning har ju t.ex. visat hur mycket traditionell vetenskap som i namn av värdeneutralitet i själva verket varit fylld av sexistiska värderingar. 3 Vi skall också i detta sammanhang komma ihåg att samhällsvetenskapen under de senaste decennierna har genomgått vad Seidman och Alexander (2001) kallar ”a normativ turn”. T.o.m. Vetenskapsrådet (2003) talar i ett propositionsunderlag om forskning inom humaniora och samhällsvetenskap om ”mänskliga förutsättningar för ett gott samhälle”. Det saknas dock i hög grad reflektioner om vad ”gott” skulle kunna tänkas innebära.

2

Jag skall börja med att säga något om renässansen för teori inom samhällsvetenskapen. Jag skall mycket kort utveckla detta både veten-skapshistoriskt (1) vetenskapsteoretiskt (2) och vetenskapssociologiskt (3).4 Därefter övergår jag till att tala lite mer utförligt om konsten att bedriva teoretisk forskning (4). Mot bakgrund av detta avslutar jag sedan med att preliminärt antyda innebörden av normativ forskning (5). 1. Vetenskapshistoria De svårigheter vi har idag att närmare ange vad teoretisk forskning – till skillnad från empirisk – innebär har naturligtvis sin bakgrund i samhällsvetenskapens moderna vetenskapsteoretiska historia. Denna kan i sin tur – åtminstone i någon grad –förklaras sociologiskt. Jag återkommer till det senare om en stund. Att överhuvudtaget göra en distinktion mellan teoretisk och empirisk forskning var ju närmast omöjligt under positivismens och empiricismens storhetstid (40, 50 och 60-talen). Under denna period skiljde man, utifrån dagens synsätt, inte tillräckligt mellan teoretisk och empirisk forskningslogik och tenderade att reducera det teoretiska till det empiriska. Teori reducerades till en slags ”informational storehouse” (Carleheden 1999).5 Det handlade då om att relatera empiriska data till varandra i enlighet med formell logik. Bakgrunden till denna föreställning finner vi precist uttryckt i Wittgensteins Tractatus (1.13): ”Die Tatschen im logischen Raum sind die Welt”. Och med logik menades då formallogik. Teoretisk forskning som en legitim verksamhet med en delvis annan forskningslogik var ur detta perspektiv inte tänkbar utan förkastades som spekulation och metafysisk. Vetenskaplighet reducerades till observation av en objektiverad värld i enligt med några metodologiska regler som byggde helt på induktions- och deduktionslogik.

4 Jag har tydigare varit mer utförlig vad gäller dessa punkter i Carleheden 1998 och 1999. 5 Ett närmast övertydligt exempel på detta är B. Berelson and G. Steiner (1964). Här finner vi “1045 conclusions about human conduct”. Tack till Björn Eriksson som tipsade mig om denna bok. Han läste själv grundkurs i sociologi i mitten av 60-talet och säger att just denna bok stod högt i rang under hans tid som sociologistudent.

3

Som ett explicit offensivt vetenskapsprogram så kan vi utan tvekan – som David Held (1991: 11) har hävdat – betrakta positivismen som ett passerat vetenskapligt ”mode”. Men å andra sidan så påverkar det oss implicit fortfarande på många sätt. Det finns fortfarande en djupt inrotad föreställning inom den akademiska världen att vi först och främst löser problem genom observation av världen.6 Just därför har empirisk forskning fortfarande en privilegierad ställning inom vetenskapen. Fyra punkter om detta: 1. Vi kan fortfarande idag inte alls bortse från – som Derek Layder

(1998: 8) uttrycker det – ”the force of anti-theoretical sentiments” – inom dagens sociologi. I Sverige (kanske mer än på de flesta andra håll) betraktas fortfarande ”armchair sociology” ofta med skepsis. Teorikonstruktion betraktas då egentligen inte som riktig forskning eller i varje fall som andra klassens forskning. Studenter på vissa sociologiska institutioner i Sverige får fortfarande inte skriva rent teoretiska uppsatser. Och att få forskningspengar för ren teoretisk forskning eller göra en akademisk karriär i svensk sociologi utan att ha gjort empirisk forskning är fortfarande ovanligt.

2. Fastän positivismen är vetenskapsteoretiskt falsifierad sedan minst

30 år tillbaka så kan vi med Peter Wagner (1994: 147) tala om en slags ”zero reaction” bland många empiriskt inriktade forskare. Mängden av mer eller mindre teorilös empirisk forskning som fortfarande bedrivs visar att trots att positivismen förlorat sin legitimitet på vetenskapsteoretisk nivå så har den likväl åtminstone delvis implicit överlevt i det praktiska vetenskapliga arbetet. Här inbegriper jag också många studier som bygger på s.k kvalitativa metoder eftersom också de ofta är mer eller mindre teorilösa.

3. Även bland teoretiska forskare har på ett omvänt sätt positivismen

fortfarande inflytande. Man har i en mening stannat i en slags anti-tes, dvs. en slags beröringsskräck med det empiriska. Det är närmast som om man antar att empiriskt arbete måste vara positivistiskt och därmed att man egentligen accepterar positivismen samtidigt som man avvisar den genom att mer eller

6 Med observation inkluderar jag här alla former av empirisk metod, dvs. även intervju- och enkätundersökningar.

4

mindre nonchalera empirisk forskning. Man läser istället tidningen eller utövar vardaglig själv-obeservation (jfr t.ex sådana som Bauman och Giddens).7

4. Tillsammans innebär de senaste två punkterna en olycklig

fragmentisering av dagens sociologi i teori och empiri (Goldthorphe 2000; Brante 2001: 167).8 Layder (1998: 1, 7f,) talar t.o.m. om en rivalitet mellan teoretiker och empiriker. Jag kan bara förstå detta som en effekt av att det ännu inte har etablerats ett nytt vetenskapligt alternativ till positivismen, vilket – åtminstone på lång sikt - är förödande för vetenskapen. För att komma vidare måste vi se på både teori och empiri på ett annat sätt än positivismen rekommenderar och därmed också på deras inbördes förhållande. Jag skall som sagt här i dag fokusera på ett annat sätt att se på teori.

2. Vetenskapsteori Låt mig här bara påminna om den empiricistiska kunskapsteori som positivismen vetenskapsteoretiskt grundar sig på. Denna kunskaps-teori grundar sig i sin tur på korrespondensteorin om sanning som utgår från möjligheten av en omedelbar överensstämmelse mellan – för att använda titeln på en av Foucaults böcker – orden och tingen – eller om man hellre vill med Kant – mellan våra föreställningar om tingen och ”tingen i sig”. Denna korrespondensteori förutsätter, enligt kritiker som t.ex. Rorty, i själva verket metafysiska antaganden om både kunskapssubjekt (a), kunskapsobjekt (b) och deras relation (c).9

a. Den grundläggande tanken är att sanningen om världen når vi helt

enkelt genom så ren observation som möjligt. Föreställningen om vetenskaplig neutralitet betyder här just renhet eller frihet från social kontext. Det betyder att vi forskare i så hög grad som möjligt

7 Denna beröringsskräck är i viss mån berättigad i den mån som Wagner har rätt i det råder en slags i-praktiken-empirism inom empirisk forskning. Sådan empirisk forskning går inte att lita på eftersom den är full av implicita och icke-reflekterade teoretiska och normativa antaganden. Att som Goldthorphe (2000:6) lägga ”huvudansvaret” hos teoretikerna för splittringen mellan ”forskning och teori” är därför felaktigt. 8 Jfr Age Sörenssen (1998: 238): ”quantitative sociology is now less theoretically informed and less relevant for theoretical progress than it was three decades ago”. Citerat från Brante (2001: 169). 9 Rorty bygger delvis på Dewey. Vad gäller Deweys kunskapsteori, se en väldigt spännande nyutkommen artikel av Biesta 2004.

5

bör befria oss från vardagsmänniskan i oss. Sanning och kunskap är i hög grad relaterat till i vilken grad vi lyckas ställa oss utanför världen och betrakta den på distans. Denna position har talats om som ”The absolute freedom of mind” (Durkheim) eller ”A view from nowwhere” (Thomas Nagel) eller mer rakt på sak ”God’s eye view” (Rorty). Den positivistiska vetenskapsteorin förgudar forskaren och därför talar jag (i Carleheden 1998) om denna forskare som en slags ”modern ängel”. Det är ingen tvekan om att positivismens starka tro på vetenskapen utgår från tankemönster som påminner om religionens.

b. Detta förutsätter också något man kan kalla en naiv eller metafysisk

realism (Putnam). Man förutsätter det Kant kallade ”tinget-i-sig”, dvs. vad Nelson Goodman kallat ” a ready-made world”. Den värld som vi söker kunskap om finns därute fix och färdig. Den styrs av vissa universella, eviga, objektiva lagar som det gäller att få kunskap om och därmed kunna strategiskt anpassa sig till. Detta förklarar också den stora vikt som positivismen ger kravet på värde-neutralitet. Världen saknar moralisk dimension. ”Die Welt ist alles was der Fall ist“, lyder första paragrafen i Wittgensteins Tractatus. Moral har ingen objektiv motsvarighet i världen och måste därför förkastas som metafysisk.10 Bara om vi befriar oss från moral och politisk ideologi kan vi se världen som den verkligen är.11 Först därefter kan vi möjligen ge vissa politiska rekommendationer. Men det är då snarast tekniska lösningar på hur vi bäst anpassar oss till ”was der Fall ist”, dvs politik i betydelsen av social ingenjörskonst (jfr Bauman 1999:110). Moral är liksom religion något för den dumma vardagsmänniskan, dvs. något för undermänniskan för att parafrasera Nietzsche, eller – för att använda några av Webers berömda formuleringar (1991: 31) för den som inte kan ”se tidens öde rakt i ansiktet”, dvs. ”bära vår tids öde som en man” (1991: 39).

c. Det finns en slags omedelbar relation mellan forskningssubjekt och

forskningsobjekt. Forskningsobjektets mening överförs till 10 Jfr Tractatus 6.52. 11 Jfr Weber (1991: 29) i Vetenskapen som yrke “varje gång som vetenskapsmannen inför sina egna värdeomdömen, så upphör den fulla förståelsen av fakta.”

6

kunskapssubjektet via observation och perception. Rorty använde den inte helt lyckade metaforen att den objektiva världen på något mystiskt sätt ”speglar sig” i den neutrale och kontextlösa forskarens medvetande. Problemet med en sådan föreställning är ju hur man kan veta att ord och ting korresponderar. Behöver man inte något tredje utöver ord och ting för att kunna göra en sådan jämförelse. Man räknar troligtvis med att bara man lyckas befria sig från vardaglig kunskap så ser man världen som den verkligen är.

Till skillnad från klichébilden av den buddistiske munk som sittande på en bergstopp når insikt om världens gåtor, så måste den positivistiske forskaren ändå vistas i världen. Men likväl måste han eller hon betrakta välden passivt på distans, alltså med en objektiverande och närmast asketisk inställning. På inga villkor får det vara tal om interaktion med världen. Kritiker av empiricismen från Kant över Weber och Schütz framtill Kuhn, Hesse och Feyerabend ger kunskapssubjektet en mycket mer aktiv och konstruktiv roll. Forskaren precis som vardagsmänniskan interagerar med och påverkar världen. Vissa postpositivister talar till och med om att vi skapar världen. När post-positivister som Popper och sedan Kuhn med flera talar om faktas teoriberoende så betyder detta - i varje fall i Kuhns fall - ett avvisande av en föreställning om en omedelbar relation mellan subjekt och objekt. Teori förstås då på ett annat sätt än hur positivister gjorde det. Teori (eller vardagsbegrepp) är då ett moment som så att säga uppträder mellan forskningssubjekt och forskningsobjekt. Teori är då inte ett resultat av subjekt-objekt-relationen utan snarare en förutsättning för den. Tinget i sig kan inte tala till oss och dess mening är inte given. Istället spelar teori den förmedlande rollen. Därmed påbörjas en sekularisering av vetenskapen. Post-positivismen sekulariserar forskaren eftersom teori i denna nya mening inte kan ses som artskild från vardagskunskap. Denna kunskapsteoretiska utveckling kan vi uppfatta fatalistiskt eller optimistiskt. Antingen så betyder det att vi aldrig kan nå kunskap om världen eftersom teori eller vardagskunskap förvanskar vår rena kunskap om världen. Eller så kan vi avvisa den metafysiska realismen och se betydelsen av våra intentioner och tolkningar och därmed också möjligheten att påverka världen. Åtminstone vad gäller den sociala

7

världen finns det mycket som talar för den senare uppfattningen. Det betyder för det första att tolkningen av vardagsmänniskans tolkningar och intentioner (den s.k. dubbla hermeneutiken) blir central. Här kan vi ju också vara lite mer optimistiska om kunskapens möjlighet eftersom medmänniskor till skillnad från ting faktiskt kan kommunicera med oss forskare – om vi tillåter dem!12 För det andra betyder detta att vi kan påverka världen - och inte bara strategiskt anpassa oss till den. Det betyder att moral inte längre kan avvisas som metafysik. Att värden inte finns ”där ute” i en objektiv värld förhindrar inte utvecklingen av en giltig moral. Detta är första steget mot att se betydelsen av normativ teori inom vetenskapen. En sådan teori befinner sig någonstans mellan värdeobjektivism och värde-subjektivism. Det andra steget är att se att också forskaren obönhörligen påverkar världen med sin forskning, vilket i sin tur ställer krav på normativ reflexion (Bryant 1995: 29). Men detta återkommer jag till om en stund. Den pågående sekulariseringen av vetenskapen öppnar naturligtvis för en relativisering av vetenskapens resultat på samma sätt som sekulariseringen av moralen hade lett till värderelativism långt tidigare. Vetenskap kanske bara skall ses som en typ av skönlitteratur. Det är emellertid inte postmodernismens väg som jag vill undersöka här. Den ser jag snarast bara som positivismens enkla negation – för att tala med Hegel. Istället vill jag som sagt undersöka om det inte finns nya vägar att förstå vetenskap och sanning. Här tror jag en annan syn på teorikonstruktion är av största vikt, vilket också öppnar upp för ett återupprättande av moral och normativ teori. Innan jag gör det vill jag emellertid också lägga till en vetenskapssociologisk aspekt på positivismen. 3. Vetenskapssociologi I min artikel i Dansk sociologi har jag redan varit inne på hur väl positivismen passade den teknokratiska välfärdsmodell som kanske var starkast just i de skandinaviska länderna. Jag betraktar med Habermas välfärdsstaten som en stat med starka expertokratiska 12 Jfr Kvale (1997:221) och hans idé om ”kommunikativ validitet”, vilket kan tänkas inbegripa att intervjupersoner får tillfälle att kritiskt diskutera preliminära forskningsresultat.

8

inslag. Dess styrelseform är visserligen representativ demokrati, men den var en typ av demokrati som Benjamin Barber kallar ”weak democracy” och Ulrich Beck ”demokratisk monarki”, dvs vi kan bara med stora reservationer här tala om folksuveränitet. Snarare än att ersätta furstens suveränitet med folkets så ersattes den av expertens suveränitet. Folkets representanter konsulterar snarare den veten-skapliga experten än folket själv. Och experten vet bättre vad folket vill – eller borde vilja – än folket själv (Gunnar Myrdal). Jag vill påstå att en stark vetenskapstro är en förutsättning för en utpräglad representativ demokrati. Man skulle t.o.m. kunna påstå att den positivistiska vetenskapsteorin gav denna politik legitimitet, på ett liknande sätt som religion gav legitimitet åt förmodern politisk makt. Teoretisk forskning Jag skall här idag inte mer än vad jag redan gjort explicit argumentera för behovet av teori i vetenskapen. Tesen om faktas teoriberoende tror jag väldigt få idag skulle bestrida på en vetenskapsteoretisk nivå. Den fråga som jag vill försöka besvara är istället vad som menas med teori. Det kan ju knappast betyda samma sak som positivisterna menade med teori eftersom tesen om faktas teoriberoende är riktad mot positivismen. Dvs. teori kan, enligt denna tes, inte ses som uppbyggd av bara fakta och formell logik. Det måste vara något mer. Man skulle kunna hävda motsatsen och istället reducera fakta till teori. Det är den postmoderna eller den radikala socialkonstruktivistiska väg som reducerar vetenskap till en form av skönlitteratur och sanningsanspråk till ett uttryck för kulturella övertygelser eller makt. Teori blir då egentligen bara en specifik form av retorik. Jag vill emellertid här pröva en tredje väg. En väg - om man så vill – mellan objektivism och subjektivism, dvs. en väg som avvisar positivismen men varken föreställningen om en av oss oberoende objektiv värld eller möjligheten av sanning och giltighet. Vi skall då hålla fast vid tesen att fakta är teoriberoende eftersom denna tes både innebär att fakta och teori är internt relaterade och att de är olika. Fakta är, som Danemark et al (1997: 23) skriver ”teoriberoende, men de är inte teori-determinerade”. Min utgångspunkt är att fakta når vi genom empirisk forskning, dvs. genom observation av ting eller objekt, men observationen är beroende av begrepp som befinner sig i teoretiska

9

symboliska sammanhang och som bygger på specifika ”tanke-operationer”. (Danemark et al 1997: 132). När vi konstruerar teorier räcker inte den formella logikens typiska tankeoperationer, dvs. induktion och deduktion, till. För att fånga den typ av tanke-operationer som vi använder vid teorikonstruktion skall jag nu ta hjälp av både Habermas och den kritiska realismen. Kritiska realister betonar att all teori syftar till att förklara till skillnad från att enbart beskriva (jfr Brante 2001; Danemark et al 1997). Detta innebär inte att man tar ställning på den förklarande sidan i den gamla striden mellan förklarande och förstående sociologi. Det innebär snarare att man vidgar begreppet förklaring så att det också innehåller förståelse. Det var vad redan Weber menade när han talade om ”förklarande förståelse”. Det finns helt enkelt olika former av förklaring, inte bara mekanistiska och funktionella utan också intentionella förklaringar. I det senare fallet ses förståelse av subjektiv mening som avgörande för att förklara en handling. Men när det gäller att skilja ut teorins specifika roll så behöver vi göra mer fundamentala distinktioner mellan olika typer av förklaringar. I utvecklandet av sin formalpragmatiska språkteori så skiljer Habermas (1990: 91 och 31ff) mellan vad han kallar ”empiristisk” (eller ”empirisk-analytisk”) och ”rekonstruktiv” vetenskap. Han talar också i det senare fallet om ”rekonstruktiv teoribildning” (94) och om ”rationell rekonstruktion”. Han säger sig då ha Chomskys grammatikteori som förebild (91), men hänvisar också till Piagets begrepp ”reflekterande abstraktion” (93). I båda dessa typer av vetenskap eller teoribildning handlar det om att förklara - eller explicera som Habermas hellre uttrycker det – men det är två väldigt olika typer av förklaring. Habermas talar t.o.m. om två olika ”forskningsparadigm” (95). När det gäller rekonstruktiv teoribildning relaterar Habermas denna till vad Kant kallar ”transcendental analys”, dvs. en analys som riktar i sig på något mellan det immanenta och transcendenta. En sådan analys handlar om betingelserna för möjligheten av något. För att citera Habermas: ”Den grundläggande idén är klar: vid sidan av den empiriska kunskapen, som förhåller sig till erfarenhetsobjekt, finns en

10

transcendental kunskap som föregår erfarenheten” (1990: 98). För att fånga detta som föregår den omedelbara erfarenheten skiljer Habermas mellan verklighetens yt- och djupstruktur. Medan den empirisk-analytiska metoden handlar om konsten att generalisera ytfenomen och förstå relationen mellan dem - den är alltså nomotetisk till sin karaktär – (Habermas 1990: 92), så undersöker man med hjälp av transcendental analys de icke-observerbara djupare strukturer som det som vi kan observera på ytan förutsätter. Innan vi går vidare så vill jag betona att Habermas inte menar att en sådan analys ger någon absolut kunskap. Den rekonstruktiva tankeoperation är fallibel eftersom den måste ta sin utgångspunkt i observationer av ytfenomen. Habermas talar därför ofta om quasi-transcendetalism eller svag transcendentalism (1990: 42). För att förklara detta närmare skall jag använda mig av några kolleger i Örebro och deras framställning av den kritiska realismen, framförallt Mats Ekström. För mig är kritisk realism en ganska ny bekantskap, men det är slående hur många likheter det finns mellan Habermas och den kritiska realismen. Och detta är märkligt eftersom jag tror att det finns nästan ingen som helst idémässig påverkan mellan dem. Habermas refererar aldrig till kritiska realismen och jag tror inte heller Bhaskar har lärt sig något från Habermas (jfr Outhwaite). Även den kritiska realismen skiljer mellan verklighetens yta och djup även om de gör det på ett delvis annat sätt och använder en annan terminologi än Habermas. De talar om de ”transfaktiska villkoren” för observerbara fenomen och händelser, istället för de transcendentala villkoren. För att förstå och förklara ett fenomen eller en händelse så kan man antingen välja att relatera detta ytfenomen till andra ytfenomen eller undersöka dess transfaktiska villkor – eller rättare, vi bör göra båda delar. Så länge vi håller hos på ytan så är det tillräckligt med observation och formell logik, men de transfaktiska villkoren kan vi inte direkt observera. Här måste vi använda andra typer av tanke-operationer. Ekström skiljer mellan fyra olika typer av tankeoperationer eller slutledningar, nämligen deduktion, induktion, abduktion och retroduktion. De båda första är välkända och jag har inte tänkt

11

närmare diskutera dessa. Positivismen uppfattar enbart dessa två tankeoperationer som vetenskapliga, vilket betyder att den begränsar vetenskapen till verklighetens yta. Induktion och deduktion är logiska former som är helt bundna till det direkt observerbara och dess relationer. Just därför blir empirisk forskning den helt dominerande forskningstypen. Abduktion och retroduktion är mer ambitiösa former av tankeoperationer och ger vi dem en viktig roll så måste vi också ge skrivbordsforskningen en större roll. Retroduktion är den kritiska realismen motsvarighet till Habermas begrepp rekonstruktion, dvs det handlar om betingelserna för möjligheten av något eller de nödvändiga förutsättningarna för något eller – för att uttrycka samma sak på ytterligare ett sätt - det som måste vara på ett visst sätt för att det observerbara skall kunna vara det som det är. Det handlar då inte, som i fallet deduktion och induktion om externa relationer, utan om interna relationer. Det finns en logisk kraft i denna form av tanke-operation som inte kan reduceras till induktion eller deduktion, men som positivism inte har sett värdet av. Vad som är viktigt för forskaren när det gäller retroduktion är inte i första hand formallogisk förmåga som i fallet deduktion eller statistisk analys som i fallet induktion utan abstraktionsförmåga, skriver Ekström (Danemark 1997: 134). Dvs. det handlar om att kunna skilja mellan nödvändiga villkor och tillfälliga villkor eller, med andra ord, mellan interna och externa relationer. Habermas språkteori är ett gott exempel på rekonstruktiv analys eller retroduktion. Han utgår från det observerbara faktum att vi kan kommunicera med varandra med hjälp av symboler. Hur är detta möjligt? Empiriska generaliseringar eller deduktiva slutledning kan inte hjälpa oss särskilt långt. Habermas undersöker istället betingelserna för möjligheten av förståelse.13 Jag skall inte gå närmare in på hans svar men det handlar ju om en språkanalys där Habermas urskiljer språkets elementära komponenter och processer. Det handlar bland annat om intersubjektiv interaktion, nödvändigheten av att ta ställning till och vid behov inlösa olika typer av giltighetsanspråk och etablera konsensus enbart med hjälp av det bättre argumentet. Den nödvändighet som Habermas här talar om handlar alltså inte om att vi 13 Jfr Habermas handlingsteori. Här handlar det på en elementär nivå om betingelserna för möjligheterna för ego att ”ansluta” sina handlingar till alter.

12

faktiskt alltid förstår varandra eller att dessa villkor alltid är för handen eller skulle kunna bli det. Habermas missförstås ofta just eftersom man läser hans rekonstruktiva analys utifrån ett empiriskt-analytiskt perspektiv.14 Ett annat exempel på retroduktion som Ekström nämner är Baumans berömda bok om Auschwitz. Bauman frågar sig ju just precis vad som gjorde Auschwitz möjligt. Vilka är dess grundläggande villkor? Vi känner alla till svaret. Det krävdes en viss typ av modern rationalitet, vilket alltså gör att Bauman kan visa att Holocaust snarare var en effekt av moderniseringen än ett brott. Också Habermas använder retroduktion i ett sociologiskt sammanhang, vilket står i ett visst spänningsförhållande till Baumans modernitetsteori. Hur är samhället möjligt, frågade Simmel. Om vi ändrar frågan till hur är det moderna samhället är möjligt så svarar Habermas i Faktizität und Geltung att det måste grundas på demokrati och rättsstatlighet. Mellan Habermas och Bauman kan vi sedan mot bakgrund av dessa delvis motsättningsfyllda slutsatser föra en retroduktiv diskussion om vem som har rätt – vilket var bl.a. det jag gjorde i min rent teoretiska avhandling. Det är först och främst denna transcendentala analysform som jag menar är centralt i teoretiskt arbete. Men även abduktion är en typ av tankeoperation som inte i första hand handlar om externa relationer mellan objekt, dvs som först och främst kräver teoretiskt arbete. Medan retroduktion kräver abstraktionsförmåga så kräver abduktion snarare kreativitet, fantasi och associationsförmåga, skriver Ekström. Ofta talar man i detta sammanhang om ”redescription” eller rekontextualisering (Danemark 144), dvs man betraktar ett fenomen eller en händelser utifrån ett annat teoretisk perspektiv än som gjorts tidigare, vilket leder till ny kunskap. På samma sätt som retroduktion är det en väldigt vanlig form av skrivbordsforskning, dvs. det kräver inte ytterligare observation, utan vi utgår får de fakta vi har. Habermas

14 Jfr den vanliga kritiken att Habermas bortser från makt. En sådan kritik skjuter oftast vid sidan av målet eftersom Habermas inte avser att utveckla en empirisk beskrivning av hur kommunikation faktiskt ser ut, utan en teori om kommunikationens transcendentala förutsättningar (Nancy Fraser missuppfattar t.ex. Habermas på detta vis)

13

– som är den teoretiker som jag kan bäst och som jag därför utgår från – gör en annan analys av välfärdsstaten i FG när han utgår från idén om politiska rättigheter än neoliberaler och socialdemokrater som utgår från civila respektive sociala rättigheter. Man ser olika saker beroende på perspektiv. Eller ta begrepp ”risk” som Beck lanserade i mitten av 80-talet. Det var knappast så att Beck med hjälp av induktion eller deduktion nådde fram till slutsatsen att vi lever i ett risksamhälle. Snarare var det att vi med detta begrepp såg på det moderna samhället på ett nytt sätt. Vi såg saker som vi inte hade sett utifrån gamla begrepp så som t.ex. klass. Kön eller genus är naturligtvis också ett gott exempel. Genom att betrakta världen från ett genusperspektiv så ser vi andra saker än vi gjorde tidigare. Med hjälp av induktiva och deduktiva metoder kan man däremot knappast bryta med etablerade perspektiv. Jag menar alltså att tankeoperationer som retroduktion och abduktion hjälper oss att förklara sociala händelser och fenomen. De hjälper oss att förstå världen – eller rättare – sådana tankeoperationer är nödvändiga för att förstå världen. Teoretiska forskare – i icke-positivistisk mening – har alltid mer eller mindre implicit – använt sig av dessa teoretiska metoder. Faktas teoriberoende betyder att det är avgörande för vetenskapen att vi erkänner dessa tankeoperationers betydelse och att vi lär ut dem till våra studenter. De står inte alls i motsättning till induktion och deduktion utan dessa fyra tanke-operationer är snarare komplementära. Vi skall se distinktionen mellan dem som analytiska. I sin forskning måste naturligtvis teoretiker även tänka deduktivt. Dessutom är som sagt teori och empiri internt relaterade. Retroduktion och abduktion utgår ju från observationer lika mycket som observationer förutsätter mer eller mindre reflekterade begrepp (eller vardagsföreställningar). Om de retroduktiva och abduktiva tankeoperationerna utgår från felaktiga observationer, generaliseringar och sannolikhetsberäkningar så blir slutsatserna antingen felaktiga eller oanvändbara. Just därför är den vardagliga erfarenheten eller tidningsläsande knappast teoretikerns bästa empiriska utgångspunkt.

14

Normativ forskning Som jag nämnde inledningsvis, så vill jag mena att all vetenskap – medvetet eller inte – har en normativ dimension. Valet står inte mellan värdepåverkan eller värdefrihet, utan mellan oreflekterad eller reflekterad värdepåverkan. Jag skall inte här närmare argumentera för detta här utan tar det bara som en utgångspunkt för en diskussion om hur värdereflektion kan gå till i ett samhällsvetenskapligt sammanhang. Låt mig dock först bara underbygga denna utgångspunkt med att upprepa mitt tidigare påstående att positivismen i sig var en del av en teknokratisk ideologi och som sådan hade specifika normativa konsekvenser. Positivismen – inte minst Wien-kretsens positivism – var i hög grad en kritik av att metafysisk spekulation hade så stort inflytande över politik och vardags-medvetande. Problemet med positivismen är emellertid att den antingen inte var medveten om sin normativa roll eller att den försökte reducera normativitet till objektivitet. Det är detta jag menade när jag tidigare påstod att positivismen implicerar en social ingenjörskonst som handlar om att strategiskt anpassa sig till den objektiva världens universella lagar. Man utgår alltså i hög grad från att världen med nödvändighet är som den är. Vi kan inte förändra den utan bara strategisk anpassa oss till den. Detta bör ses som en slags dold normativitet som reducerar moral till någon slags funktionalistisk överlevnadsnorm. En sådan reducerad normativitet vilar emellertid i sin tur på positivismens negligering av det samhällsvetenskapliga forsknings-objektets specifika drag. Enligt ett post-positivistiskt synsätt är inte bara såväl naturvetenskapliga som samhällsvetenskapliga fakta teoriberoende, de är också av olika karaktär. Vi kan klargöra detta genom att återigen ta hjälp av Habermas. Liksom positivisten avvisar han varje form av moralisk realism. Värden och normer existerar inte ”därute” i den objektiva världen som naturrättsfilosofer föreställde sig det. I någon mening måste vi betrakta värden och normer som konstruerade av oss. 15 Det är dessa

15 Jag bortser för enkelhets skull för tillfället från oavsiktliga konsekvenser av handlande.

15

normer och värderingar som är samhällsvetenskapens forsknings-objekt. Samhällsvetenskapen är som bekant en ”moral science”. Den moraliska eller sociala världen har en slags objektivitet. Det handlar om normer och värden som har institutionaliseras., internaliseras och materialiseras, dvs i någon mening objektiverats. Till skillnad från moralfilosofen som studerar normers normativa giltighet så studerar samhällsforskaren normers faktiska betydelse för samhällslivet. Men denna objektivitet är en slags quasi-objektivitet. I grund och botten är dessa moraliska fakta konstruerade och därmed behöver inte samhällsvetenskapen, till skillnad från naturvetenskapen, begränsa sig till att rekommendera en strategisk anpassning till universella lagar. Samhällsforskaren övergår inte till metafysisk spekulation om hans eller hennes forskning slutar i en rekommendation som handlar om förändring av världen snarare än effektivare anpassning till den. Detta är min första poäng vad gäller normativ teori. Det är åtminstone tänkbart och meningsfullt att utveckla en teori om att det borde vara på ett annat sätt än det är. Det leder oss emellertid genast över till frågan om detta verkligen är en uppgift för samhällsforskaren. Är inte uttalanden om vad som är normativt riktigt snarare den praktiske filosofens eller politikerns verksamhetsområde? Har verkligen samhällsforskaren någon specialkompetens här eller är han eller hon – som många kritiker av normativ samhällsteori hävdat – bara en amatör på detta område. Min ståndpunkt är att så länge vi begränsar vetenskaplighet och undervisning av vetenskapliga metoder till observationstekniker och formell logik, då förblir vi amatörer på detta normativa område. Men om det går att visa att vi inte kan lösa vår huvuduppgift, dvs. förklara den sociala världen, utan teorikonstruktion som bygger på abduktiva och retroduktiva tankeoperationer vilket jag försökt att göra här, då kommer saken i ett annat läge. Om detta är riktigt då måste också samhällsforskaren bli expert på metoder som bättre lämpar sig också för normativ teorikonstruktion. Låt mig försöka visa detta genom att ytterligare diskutera den rekonstruktiva analysen. Medan positivismens samhällskritik byggde på distinktion mellan vetenskap och metafysisk, så bygger den

16

rekonstruktiva analysens samhällskritik snarare på distinktionen mellan verklighetens yta och djup. Tre exempel: 1. Hur var Auschwitz möjligt? 2. Hur är det moderna samhället möjligt? 3. Hur är autonomi möjligt? De svar som har getts på dessa frågor kan sedan i sin tur användas för en samhällskritik som inte kan kritiseras för subjektivism. 1. Jag tror ingen som känner till Baumans produktion skulle vilja

hävda att hans undersökning av förintelsen av judar grundar sig i ett rent historisk intresse. Vad han vill är naturligtvis att med detta extrema exempel kritisera vissa drag i det moderna samhälle vi lever i.16 Jag uppfattar det som en i grunden likartad kritik av det instrumentella förnuftets hegemoni som vi finner i den kritiska teorin. Om det går att visa att vissa drag i det moderna samhället gjorde Auschwitz möjligt, då är detta naturligtvis en oerhörd stark normativ kritik av det samhälle vi lever i. Det är knappast en värdeneutral forskning. Ja, själva poängen med den är att den inte är värdeneutral.

2. Inte heller är det så att Habermas intresserar sig för språket för att

helt enkelt nå kunskap om hur språket fungerar. Han är inte en lingvist. Han söker snarare en plattform för samhällskritik. I flera steg når han fram till en sådan kritik. Steg 1: att tala om ett samhälle innebär att vi talar om någon form av samarbete mellan ett antal individer. 2. Ett sådant samarbete förutsätter någon slags enighet om samarbetets spelregler, dvs. normer. 3. Sådana normer accepteras bara om de uppfattas som legitima. I ett sekulariserat samhälle uppfattas de bara som legitima om alla individerna i detta samhälle i någon mening är med och beslutar om dessa normers innehåll. 4. Formen för sådana gemensamma beslut kallar vi demokrati och Habermas betonar först och främst vikten av en politisk offentlighet. 5. Det moderna samhället domineras i allt högre grad av system vars grundläggande sociala logik individerna

16 Låt oss här bortse från det faktum att Baumans samhällsanalys och -kritik har förändrats sedan han skrev denna bok. För en kritisk analys av Baumans nuvarande samhällsteori, se Carleheden 2006a.

17

inte kan förändra utan bara strategiskt anpassa sig till. 6. Slutsats: ett samhälle där system – som Habermas uttrycker det - koloniserar den politiska offentligheten måste kritiseras eftersom detta riskerar att leda till samhällelig desintegration. Denna snabbskiss gör naturligtvis inte Habermas teori rättvisa och Habermas resonemang kan kritiseras på många punkter. Den inkluderar dessutom såväl induktiva generaliseringar (t.ex: vi lever i samhälle som allt mer präglas av systemlogik) som deduktiv logik (4 och 5 motsäger varandra). Men min poäng är att framförallt steg 1 till 4 bygger i hög grad på en rekonstruktiv logik som möjliggör samhällskritik.

3. Frihet eller autonomi är utan tvekan ett av det moderna samhällets

viktigaste värden. Det skulle man möjligen kunna bestrida empiriskt genom attityd- eller institutionsanalys. Först om ingen på empiriska eller normativa grunder bestrider detta kan den retroduktiva analysen börja. Detta visar att rekonstruktionens villkorlighet. Men låt oss nu helt enkelt anta autonomi är ett centralt värde i varje fall för människor i det samhälle vi lever i. Först då blir analysen av dess förutsättningar viktiga. Vi kan då kritisera den liberala föreställning om frihet som negativ frihet, dvs frihet från andra och från staten, friheten att av göra precis vad man vill. Detta kan inte vara tillräckligt. Det finns åtminstone en begränsning av friheten, nämligen den andres frihet. Min frihet får inte underminera den andres frihet. En obegränsad frihet för alla skulle föra oss tillbaka till Hobbes naturtillstånd – till allas krig mot alla – och därmed i slutändan underminera allas frihet. Vi behöver med andra ord en mekanism som skyddar friheten från sig själv, dvs. garanterar frihet för alla. Utifrån ett sådant resonemang kan vi nå fram till en föreställning om positiv frihet, dvs. en föreställning om hur man förverkligar friheten i relation till andra som också förverkligar sin frihet. Utifrån ett sådan retroduktiv analys av frihet kan vi sedan nå fram till ett begrepp om demokrati som offentlig frihet. I den mån som vi lever i samhälle som behärskas av en negativ frihetsföreställning, något som t.ex. kommunitarister hävdar, i samma mån är också en sådan rekonstruktiv analys av frihetens förutsättningar värdefulla (jfr Carleheden 2006). Vi ser här att värdet av en sådan analys är beroende av en empirisk undersökning av den negativa frihetens inflytande i samhället.

18

Men även om detta är riktigt återstår åtminstone två problem:

1. värden och normers giltighet 2. relationen mellan forskare, filosofer och politiker

1. Det första man kan säga är att en retroduktiv samhällskritik inte

nödvändigtvis behöver gå hela vägen. Kanske är det klokt att välja något mer eller mindre okontroversiellt som utgångspunkt – om vi vill undgå Auschwitz i framtiden, om vi menar att demokrati och frihet är viktigt då …… Jag skulle t.ex. vilja påstå att Habermas diskursetiska utgångspunkt förutsätter att vissa moderna värden som tas mer eller mindre för givna, t.ex. vad Durkheim kallade ”kulten av individen”. Men Habermas menar att det moderna nu har blivit globalt så det finns ingen anledning att rättfärdiggöra sådana utgångspunkter. Alltså den kritiska samhällsvetaren kan välja problemställning utifrån vissa mer eller mindre oproblematiska värden och sedan undersöka vad dessa samhälls-teoretiskt innebär. Man kan då vissa på motsättningar, inkonsekvenser, etc, etc. 17 På så sätt kringgås snarast det första problemet. Men den finns ingen anledning till en sådan defensiv hållning.

Insikten om faktas teoriberoende behöver som sagt inte leda till kunskapsrelativism. Vi kan inte avgöra objektiv giltighet utifrån en korrespondensteori om sanning. Habermas menar istället att det slutgiltiga kriteriet på sanning måste vara konsensus. Vi måste kunna övertyga våra kolleger att våra forskningsresultat är riktiga. Giltigheten är i sista hand diskursiv, dvs kommunikativ eller argumentativ, och inte enbart grundad på observation. Därmed har vi också öppnat upp en väg för att undgå värderelativismen trots att värden inte har någon objektiv normativ giltighet. Vi måste helt enkelt också i ett normativt sammanhang kunna övertyga våra kolleger och medmänniskor om våra normativa påståendens giltighet. (Jag har utvecklat detta närmare i Carleheden 1998)

17 Jfr vidare Walzer …

19

Nu är det visserligen, enligt Habermas, en skillnad mellan en diskurs om sanning och en diskurs om moralisk riktighet. Medan en sanningsdiskurs i någon mening förutsätter en objektiv värld ”därute” så är kriteriet på giltighet för en moralisk diskurs generaliserbara intressen. Men vi behöver inte gå närmare in på detta här.18

Låt mig sammanfatta min argumentation på denna punkt så långt. Jag har gett 3 argument till varför post-positivistisk vetenskapsteori öppnar upp för normativ teoribildning:

a. Innebörden av teoretiska metoder (tankeoperationer) har

klargjorts som passar lika väl till att förklara världen som till att kritisera den, nämligen abduktion och retroduktion.

b. Samhällsvetenskapen har befriats från naturvetenskapen som förebild, dvs. föreställningen om en enhetsvetenskap. Den sociala världen är till skillnad från naturen i någon mening i sista hand konstruerad. För den sociala världen gäller i en fundamental mening att ”det skulle också kunna vara på ett annat sätt” (Musil), dvs. den sociala världen är i grunden normativ.19

c. Det har utvecklats teorier om giltighet som grundas på konsensus snarare en observation av en objektiv värld. En sådan giltighetsteori privilegierar inte lösningen av fakta-problem framför normativa problem.

Jag menar alltså att det är lika viktigt för en forskare att vara moral-teoretiskt självreflexiv som det är att vara kunskapsteoretiskt självreflexiv. Vi måste vara medvetna om vad vi gör också i ett normativt sammanhang och kunna argumentera för varför vi gör det vi gör. Vad vill vi med vår forskning? Vilka moraliska konsekvenser kan de få? Vilka grupper i samhället kan den tjäna och vilka tjänar den

18 Det hela kompliceras också av att vi skall skilja mellan en moralisk och etisk diskurs, dvs. mellan en diskurs om det rätta och en diskurs om det goda. Jfr Walzer, Habermas, Honneth 19 Jfr – för att ta några tydliga exempel - samhällsvetenskapliga forskningsområden ss demokrati (Mouritsen 2003), välfärd och identitet.

20

inte, etc, etc.20 Men just därför är det också viktigt att vi kan lära våra studenter hur man gör när man reflekterar och argumenterar normativt. Det är lika viktigt för samhällsforskare att utveckla praktiska teorier om vad som är riktigt och gott som det är att utveckla teorier om vad som är kunskap och vad som är sant. Därmed övergår vi till slut till fråga 2. Skulle man ändå inte kunna hävda att Weber i en viss mening hade rätt i att normativ teori inte är en fråga för samhällsforskaren. Istället för att som Weber förskjuta frågan om värderingars giltighet till präster och politikers karismatiska kraft och retoriska förmåga skulle vi kunna förskjuta den till praktiska filosofer. Då blir det inte samhällsvetarens uppgift att utveckla en normativ teori. På ett sätt är denna slutsats enligt min mening riktig, nämligen på samma sätt som att sannings-, kunskaps och vetenskaps-teori i första hand är de teoretiska filosofernas specialområde. På dessa områden, liksom i frågan om vad som är rätt och gott är samhällsforskaren amatör. I en annan mening av normativ teori tror jag emellertid inte att det är lika uppenbart att detta först och främst är det praktiska filosofens expertområde. Naturligtvis är det fråga om en arbetsfördelning. Den praktiske filosofen specialiserar sig på normativ diskurs medan samhälls-forskaren specialiserar sig på faktadiskurs. Men om man vill hävda att detta innebär att forskaren inte skall befatta sig med normativa frågor så borde samma resonemang kunna föras vad gäller teoretisk filosofi, dvs. kunskaps- och vetenskapsteori. Men på samma sätt som den teoretiske filosofen uppfattas som en person som förfinar de verktyg som vi behöver för att förklara världen, så bör, enligt min mening, den praktiske filosofen ses som en person som förfinar våra verktyg för att vi skall kunna kritisera världen. (Och lika mycket som vi inom samhällsvetenskap utbildar grund- och forskarstuderade i kunskaps- och vetenskapsteori, bör vi utbilda dem i normativ teori.) Vetenskap bör ses som en verksamhet som samtidigt använder båda dessa typer av verktyg i konkreta fall. Samhällsforskaren skall inte försöka ge svar på generella frågor som ”Vad är kunskap?”, ”Vad är sanning?” eller 20 Jag talar här alltså inte enbart om den mikroorienterade och till empiriska metoder begränsade s.k. forskningsetiken som idag är på allas läppar utan snarare om moraliska och politiska konsekvenser för samhället i sin helhet.

21

”vad är moraliskt riktigt? I sådana frågor är vi amatörer. Däremot kan vi undersöka vad specifika fall, t.ex. Auschwitz, innebär såväl kognitivt som normativt. Men är – till sist - inte det specifika normativa fallet politikerns område? Jo, men politikerns och forskarens roll skiljer sig här likväl åt i åtminstone två relaterade avseenden. För det första är det moderna, komplexa samhällets politiker lika lite experter i moral- som i fakta-frågor. Politikerns speciella kunnande är relaterat till lagstiftnings-, besluts- och verkställande-frågor. Politikerns medium är makt, medan forskaren – idealt sett - på gott och ont är befriad från makten.21 För forskaren, till skillnad från politikern, är kompromisser och strategiska överväganden i en helt avgörande mening främmande moment - och det gäller lika mycket normativa frågor som faktafrågor.22 För det andra måste den skicklige politikern ha förmåga att fatta beslut i situationer av fundamental osäkerhet. Det handlar här snarare om praktisk klokhet än om vetande. Forskaren däremot måste steg för steg (enligt de fyra formerna av tankeoperationer) kunna visa hur kognitiva eller normativa resultat har uppnåtts. Kan man inte det så måste man – till skillnad från politikern som står under beslutstryck – stanna upp, börja om, pröva igen etc, etc. God forskning är i denna mening alltid grundforskning – och det gäller även det normativa problemområdet. Bara i undantagsfall kan forskningsresultat vara till omedelbar nytta för att lösa mer eller mindre akuta politiska problem. Det senare är politikens område, inte vetenskapens. Den politisering av vetenskapen som alltmer utbreder sig genom stärkandet externfinansierad forskning på bekostnad av internfinansierad - och de därmed sammanhängande ökande kraven på ”nytta” - bör snarast betraktas som den politiska logikens kolonisering av den vetenskapliga logiken, vilket är till skada för båda typerna av verksamhet. Denna forsknings-politiska utveckling visar för övrigt hur en förment värdeneutral forskning påverkas av passivt övertagna, utifrån kommande, normer och värderingar. Här hjälper det knappast att se till att fördelningen av forskningsmedel styrs av representanter från olika samhällsintressen. 21 ”Den som bedriver politik strävar efter makt; antingen makt som medel för att uppnå andra mål (ideella eller egoistiska), eller makt ’för maktens egen skull’, för att njuta den prestigekänsla makten ger.” (Weber 1991: 41) 22 För att klargöra denna punkt skulle man kunna ta hjälp av Luhmanns teori om olika system där politik helt enkelt utgör ett annat system med en annan kod än det vetenskapliga. Jag är dock kritisk till många andra aspekter av Luhmanns systemteoretiska vetenskapssyn (jfr Becks kritik 1997: 181f).

22

Vad som krävs är först och främst att utrymme ges åt kritisk reflektion över de olika normer och värderingar som är rådande i samhällets olika maktcentra. En från makten relativt fristående och normativt reflekterande vetenskap skulle här kunna spela en viktig roll.23

Litteratur: Bauman, Zygmunt (1987): Legislators and Interpreters. New York: Cornell University Press. Bauman, Zygmunt (1989): Modernity and the Holocaust. Cambridge: Polity Press. Beck, U. (1997) The Reinvention of Politics Cambridge Polity press. Biesta, G. (2004) “Kunskapande som ett sätt att handla” Utbildning & Demokrati 13:1. Brante, T (2001) “Consequences of realism for Sociological Theory-Building” Journal for the Theory of Social Behaviour 31:2. Bryant, C. (1995) Practical Sociology Cambridge Polity Press. Berelson, B. and Steiner, G. (1964) Human Behavoir – An Inventory of Scientific Findings. Carleheden, M. (1998) ”Another sociology - The future of sociology from a critical theoretical perspective”. Dansk sociologi special issue Vol. 9. Carleheden, M. (1999) ”Reconstructing epistemology: Toward a post-positivist conception of social science”. Sociologisk arbejdspapir, Aalborg universitet, Nr. 3.

23 Jfr här Baumans (1987) kritik av intellektuella som “legislators”. Han syftar då på en social ingenjörskonst, som å ena sidan bygger på ett nära samarbete mellan vetande och makt och - å den andra - en odemokratisk uppdelning i elit och massa. Genom att institutionalisera skillnaden mellan vetenskap och politik kan denna form av odemokratisk social ingenjörskonst undvikas.

23

Carleheden, M. (2006) Towards democratic foundations: a Habermasian perspective on the politics of education” in Journal of curriculum studies, Nr 5, vol 38, 521-543. Carleheden, M. (2006a) Den dödfödda demokratin – Om Zygmunt Baumans politiska teori”. I Om demokratins villkor vol. 1-2 Mats Ekström, Mikael Carleheden, Gullan Gidlund, Bernt Gustavsson, Björn Horgby, Christine Roman, Moira von Wright (red) Örebro University studies, 31-61. Danemark, B. m.fl (1997) Att förklara samhället. Lund Studentlitteratur. Goldthorpe; J. (2000) “Den nuvarande krisen inom sociologin: finns det en väg bortom falsk pluralism? Sociologisk forskning nr 3-4. Habermas, J (1990) Kommunikativt handlande Göteborg Daidalos. Habermas, Jürgen (1992): Faktizität und Geltung. Frankfurt/M: Suhrkamp. Held, D. (1991) Political theory today Oxford Polity press. Korpi, W. (1990) ”Om undran inför sociologerna” Sociologisk forskning nr 3. Kvale, S (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun Lund Studentlitteratur. Layder, D. (1998) Sociological practice London Sage. Mouritsen, P. (2003) ”Mellem politologien og John Rawls: En politisk teori der er normative og empirisk, historisk og politisk” Distinktion nr 7. Seidman, S. And Alexander, J. (2001) ”Introduction” i Seidman/Alexander (eds) The New Social Theory Reader: Contemporary Debates London Routledge.

24

Vetenskapsrådet (2003) “Mänskliga förutsättningar för ett gott samhälle – forskning inom humaniora och samhällsvetenskap” Propositionsunderlag 2005-2008. Wagner, P. (1994) A Sociology of Modernity: Liberty and Discipline (Routledge: London). Weber, M. (1991) Vetenskap och politik Göteborg Korpen. Wittgenstein, L. (1990) Tractatus logico-philosophicus Leipzig Reclam.

25