Polizeiliche Kriminalstatistik Polizeiinspektion Celle 2011.
Kriminalstatistik, makt och kontroll · 2012. 5. 16. · Kriminalstatistik, makt och kontroll Hanns...
Transcript of Kriminalstatistik, makt och kontroll · 2012. 5. 16. · Kriminalstatistik, makt och kontroll Hanns...
-
Kriminalstatistik, makt och kontroll
Hanns von Hofer
I Statistiska kommitténs betänkande om ”Sveriges officiella statistik och
dess allmänna organisation” från 1910 kan man läsa följande om
rättstatistikens historia (Statistiska Kommitténs Betänkande, 1910:288):
Den svenska rättsstatistiken räknar sitt upphof från 1830. I kungl. Bref till hof- och öfverrätterna den 21 maj nämnda år förordnades, att de under dessa rätter lydande domstolarne skulle hvarje år inom den 1 april till Justitieministern insända enligt formulär författade listor på alla det föregående året anhängiggjorda såväl brottmål som andra rättegångsärenden, ”på det Kungl. Maj:t må blifva underrättad, i hvad mån brottmål och andra rättegångsärenden till- eller aftaga”, såsom det heter i statsrådsprotokollet. ”Kungl. Maj:t förväntade därefter af statsministern en omständlig berättelse om förhållandet, beledsagad med de betraktelser, hvartill de inkomna uppgifterna kunna föranleda”.
I citatet uttrycks en av (kriminal)statistikens centrala funktioner: statistik
som politiskt styrmedel.1 Statistik ger överblick, och överblick är nödvändig
för att kunna kontrollera och planera. Kontrollaspekten kommer också fram
i den moderna lagstiftningen kring offentlig statistik. Området lagreglerades
i Sverige för första gången i början av 1990-talet (lag [1992:889] om den
offentliga statistiken; prop. 1991/92:118; upphävd 2001), vilken definierade
officiell statistik som ”statistik för samhällsplanering, forskning, allmän
information och internationell rapportering som en myndighet framställer
enligt föreskrifter som regeringen meddelar” (1 § 2 st.). Ordet
1 Allmänt om statistikens utveckling: Hacking (1990: kap. 3); Deflem (1997); Desrosières (1998); Haggerty (2001); Höjer (2001). Om svensk officiell statistik: Sjöström (2002) och Jorner (2008). Om ”siffervetenskapen” på 1700-talet: Johannisson (1988) och anförd litteratur hos Höjer (2001:11, not 4).
-
”samhällsplanering” är här den juridiska termen för kontroll, styrning och
utveckling.
I den nuvarande lagen (2001:99) om den offentliga statistiken är syftena
ordnade på ett annat sätt, nämligen: ”Officiell statistik skall finnas för
allmän information, utredningsverksamhet och forskning. Den skall vara
objektiv och allmänt tillgänglig” (3 §). Enligt propositionen ska
omskrivningen inte innebära någon förändring i sak. Att ”allmän
information” enligt Lagrådets rekommendationer flyttades från tredje till
första plats, kan likafullt tolkas som en fingervisning om att även regering
och riksdag bör tillerkänna statistiken en viktig roll i den demokratiska
opinionsbildningsprocessen. Statistiken har inte bara en kontrollfunktion
uppifrån, utan också en nerifrån. Statistik ger inte bara Herrschaftswissen
(dvs. kunskap för de styrande som kan utnyttjas för att kontrollera
medborgarna), utan också Bürgerwissen (dvs. kunskap för medborgarna
som kan utnyttjas för att kontrollera maktutövningen och utkräva ansvar –
kontroll underifrån).2 Det senare understryks genom lagens krav på att
statistiken ska vara objektiv och allmänt tillgänglig, vilket bl.a. innebär att
den inte bör vara avgiftsbelagd. Statistikens maktkritiska potential visar sig
inte minst däri att statistiken i diktaturer ofta är hemligstämplad eller
förfalskad (Johansson 1984:9).
Historiskt sett har statistikens maktkritiska potential varit en väsentlig
drivkraft bakom den offentliga statistikens etablerande (Höjer 2001).
Ämbetsmannen, statistikern och liberale politikern Carl Edvard Ljungberg
formulerade detta i förordet till Försök till Allmän Statistik (1851:vi) på
följande sätt: ”I en tid dessutom, då de absoluta styrelseformerna mer och
mer gifva vika, och folken med passionerad ifver fordra en afgörande röst i
sina viktigaste angelägenheter, stegras behofvet af en grundlig politisk
bildning – och en sådan måste hufvudsakligen stödja sig på statistisk
underbyggnad – till en befallande nödvändighet […].” [Min kursivering]
2 Jfr Johansson (1992:21): ”The representative form of government works better, the more consistently citizens hold elected representatives accountable on three grounds: adhering to the common will, responsibility for each and everyone, and that decisions are based on best available knowledge.” – Sten Johansson var chef för Statistiska centralbyrån 1983–1993.
-
Denna åsikt var utbredd både i Sverige och utomlands, när den offentliga
och privata statistikproduktionen tog fart i många europeiska länder efter de
napoleonska krigens slut. Vetenskapshistorikern Ian Hacking (1990) talar
målande om ”the avalange of printed numbers” under åren 1820–1840.
Detta gällde också kriminalstatistiken. Frankrike var först (1826), men
kort därefter började framställningen av regelbunden kriminalstatistik även
t.ex. i Norge (1828), Sverige (1830), Danmark (1832) och Finland (1839).
Det var för övrigt analyser av kriminalstatistiken som lade grunden för den
typ av empiriska och kvantitativa studier som så småningom kom att bilda
en viktig gren i den socialvetenskapliga traditionen (Friendly 2007). De
stora namnen i sammanhanget är André-Michel Guerry (1833) och Adolphe
Quételet (1835). Quételets kriminalpolitiska budskap utifrån studiet av den
franska kriminalstatistiken var skarpt and tydligt: ”[E]ftersom de brott som
begås varje år verkar vara ett nödvändigt resultat av vår sociala organisation
och eftersom brotten inte kan försvinna utan att de orsaker som framkallar
dem förändras i förväg, så är det lagstiftarens uppgift att ta reda på dessa
orsaker och undanröja dem så långt som möjligt” (Quételet 1835:325, i
Börje Ekenvalls översättning). Brottsbekämpning bör alltså ske genom
sociala reformer, varvid ansvaret faller på politikerna.
Kriminalstatistikens maktkritiska potential ska i det följande ytterligare
illustreras med två moderna exempel – exempel som avser ungdomar och
brott. Att jag väljer statistik som rör unga beror på att ungdomar är en
mycket speciell grupp i det demokratiska samhället. De saknar rösträtt upp
till 18 år och är därmed exkluderade ur den demokratiska beslutsprocessen.
Ungdomar äger heller inga tidningar, de gör inga radio- och tv-program, de
är varken politiker, poliser eller socialarbetare. Som grupp har de inte makt
att definiera verkligheten för andra. Däremot är de jämt föremål för det
vuxna samhällets föreställningar och åtgärder, vilket bland annat tar sig
uttryck i en omfattande tvångs- och förbudslagstiftning som bara riktar sig
mot ungdomar. Det ska här inte diskuteras om sådan lagstiftning är
funktionell eller inte. Faktum kvarstår att ungdomar i hög grad är utlämnade
-
till de vuxnas välvilja (de s.k. goda krafterna). Detta gäller inte minst inom
straffrättspolitiken, vars fokus ständigt riktas mot ungdomar.
De valda exemplen belyser vuxnas (politikers) föreställningar om
ungdomar och brott, vilka i sin tur ska granskas med hjälp av statistik. Det
första exemplet rör föreställningen om att snabba påföljder hjälper till att
förebygga brott. Det andra exemplet rör ungdomsbrottslighetens utveckling.
I båda fallen är det troligen så att politikernas beslut inte är baserade på den
bästa tillgängliga kunskapen, och att de vidtagna åtgärderna därför inte
uppfyller sina syften.
Exempel 1: Kommer påföljderna tillräckligt snabbt?
I en riksdagsmotion i början av 1980-talet skrev motionärerna följande:
”Samhället och dess representanter måste reagera på ungdomens lagstridiga
handlingar för att tydligt markera gränsen för det tillåtna och ogillande av
att dess gränser överträds. Reaktionen behöver inte vara sträng, men bör
komma snabbt och vara klart relaterad till vad som hänt. Utebliven reaktion
kan leda till ökad kriminalitet hos ungdomarna” (mot. 1982/83:2158, s. 6).
Motionen speglar en typisk hållning till hur ungdomar bör bemötas. Unga
behöver hållas inom fasta gränser, och när gränsen överskrids bör
reaktionen vara snabb och tydlig. Idén att snabba reaktioner har en
brottsförebyggande potential har framförts många gånger, inte minst på
senare tid. Ungdomsbrottsutredningen (SOU 2004:122, s. 242) skrev till
exempel: ”Det är angeläget att samhället reagerar snabbt på alla brott
begångna av unga. Det är också viktigt att samhällets förhållningssätt när
unga begår brott är konsekvent och tydligt. Mot den bakgrunden bör en
snabb reaktion från samhällets sida följa oavsett brottstyp.” Uppfattningen
fick ett brett stöd bland motionärer i riksdagen (betänkande
2005/06:JuU34).
-
Även inför riksdagsvalet 2010 var enigheten stor bland partierna i fråga
om snabba ingripanden, vilket framgår av en sammanställning som gjorts på
nätportalen Infotorg Juridik (Hedberg 2010).
• Centerpartiet: "För att minimera risken att ungdomar som har begått
brott dras in i ett allt djupare kriminellt liv är det viktigt med tidiga och
tydliga reaktioner från samhällets sida. […] Eventuell påföljd måste
komma så snart som möjligt efter avkunnande av dom. Detta för att
tydliggöra kopplingen mellan brottet och påföljden.”
• Folkpartiet: ”Genom att skapa särskilda ungdomsdomstolar med krav på
snabb handläggning vill vi säkerställa att unga som begår brott får
tidigare och tydligare reaktioner från samhället.”
• Kristdemokraterna: ”Kristdemokraterna förespråkar också att
ungdomsdomstolar införs för ungdomar mellan 15 och 18 år, för en
snabbare hantering av ungas brottslighet som tydliggör sambandet
mellan den brottsliga gärningen och reaktionen på den.”
• Miljöpartiet: ”Efter att ungdomar begått sitt första brott är det viktigt att
samhället reagerar snabbt.”
• Moderaterna: ”Med tidiga insatser förebygger vi ungas brottslighet. Med
snabba och effektiva påföljder kan den första domen också bli den enda,
och ungdomar hjälpas att byta kriminalitet mot en ljusare framtid.”
• Socialdemokraterna: "Att förhindra att ungdomar hamnar i brottslighet
är en av våra viktigaste uppgifter. Det gäller att ingripa tidigt. […] Vi
menar att regeringen bör säkerställa att varje kommun utvecklar metoder
för att identifiera barn med problem tidigt så att insatser kan sättas in.
Kommunerna måste även utveckla bra utvärderingsinstrument. […]
Bättre och tydligare insatser på ett tidigt stadium hjälper till att bryta den
brottsliga banan.”
• Vänsterpartiet: ”Socialtjänsten måste ha tillräckliga resurser för att sätta
in åtgärder tidigt.”
Även om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nöjde sig med att enbart
kräva tidiga ingripanden, tycks samsynen i övrigt vara så stark att den
-
brottsförebyggande effekten av snabba myndighetsingripanden framstår
som ett ovedersägligt faktum. Men är det så? Kan handläggningstiden
verkligen påverka senare återfall på ett mer avgörande sätt? Att begå brott är
egentligen något mycket svårförklarat, vilket bland annat visar sig i att
varken kriminalpolitiker, myndigheter eller kriminologer lyckats få kontroll
över brottsligheten. Det är därför ingen långsökt hypotes att personliga
egenskaper, familjebakgrund, kamrater, tillfällesstrukturen, anknytning till
arbetsmarknaden, drogvanor med mera spelar en större roll för återfall i
brott än om domen faller några veckor tidigare.
Statistiska centralbyrån tog upp frågan i slutet av 1980-talet i en populär
skrift ”Ungdomar och brott” genom att ta fram statistik som avsåg
ungdomar i åldern 15–20 år som lagförts för s.k. grövre brott under perioden
1966–1980. Med grövre brott menas brott som lett till påföljder som var
strängare än böter, samt motsvarande åtalsunderlåtelser. Antalet undersökta
personer var stort, fler än 200 000, vilket borgar för att utfallet inte styrts av
tillfälligheter. Snabbheten mättes i antal månader som förflutit mellan det
första brottet i lagföringen och lagföringens datum. Samtidigt kontrollerades
om ungdomarna blev lagförda igen inom tre år, räknat från den första
lagföringen. Utfallet blev följande.
Figur 12.1 15–20-åringar som lagförts för grövre brott 1966–1980, och som återfallit inom 3 år. Källa: Ungdomar och brott (1988:40).
-
Resultatet kommenterades av författarna så här: ”Uppenbarligen sjunker
återfallsriskerna ju längre tid som förflutit mellan brott och lagföring. Nu
vore det felaktigt att dra slutsatsen, att återfallsrisken skulle kunna minskas
genom att vänta med lagföringen. Men det tycks förhålla sig så, att en sen
lagföring åtminstone inte höjer återfallsrisken för ungdomar.” Ungdomar
mognar – helt enkelt. Undersökningen upprepades några år senare med i
princip samma resultat (Ungdomar och brott 1992:40).
Den uppmärksamma läsaren noterar säkerligen att Statistiska
centralbyråns upplägg egentligen inte mäter handläggningstiden, utan den
sammanlagda tid som förflutit från brottets begående till lagföring, men
upplägget duger gott och väl som en approximation under förutsättningen
att tiden från brottets begående till upptäckt är någorlunda konstant. De
förhöjda återfallsriskerna efter en och två månader i början förklaras
troligen av åtalsunderlåtelser som avsåg ungdomar med hög återfallsrisk
som redan stod under myndigheternas kontroll.
Att snabbheten inte tycks ha någon mer avgörande betydelse för återfall
kan man för övrigt också utläsa av den vanliga återfallsstatistiken som
löpande publiceras av Brottsförebyggande rådet (Kriminalstatistik 2010)
och tidigare av Statistiska centralbyrån (RSÅ 1993). Den 1 mars 1995
trädde den s.k. ungdomsmålsreformen i kraft, och dess grundläggande
avsikt var att förkorta tiden mellan brott och reaktion samt att skapa
förutsättningar för ett förbättrat samarbete mellan de myndigheter som
berörs när ungdomar misstänks för brott (SOU 1999:108, s. 9). Betraktar
man återfallsprocentens utveckling över en längre tid framgår att
minskningarna av de ungas återfall i brott framför allt hänför sig till
perioden 1977–1993, och inte till åren efter 1995.
-
Figur 12.2 Personer 15–17 år som återfallit i brott inom 3 år, 1973–2005 (vartannat år). Obs! Omläggning av statistiken mellan åren 1987 och 1991. Uppgift för 1989 saknas. Källa: RSÅ 1993, tab. 3.6.1.2 och Kriminalstatistik 2003, tab. 6.3 och motsvarande.
Att ungdomsmålsreformen inte ledde till större synliga minskningar av
återfallsriskerna är naturligtvis inte något argument mot snabba reaktioner.
Att en rättegång ska anordnas ”inom skälig tid” föreskrivs t.o.m. av
Europakonventionens Artikel 6, och bör uppfattas som en grundläggande
rättighet som även tillkommer unga personer. Man bör helt enkelt inte hållas
på sträckbänken i onödan. Men att tillskriva snabba myndighetsreaktioner
återfallsminskande effekter av betydelse tycks sakna empiriskt stöd.
Exempel 2. Hur har gruppen kriminellt belastade ungdomar utvecklats?
Ungdomsbrottsligheten är ett återkommande tema i den allmänna debatten
och den nämndes också i regeringsförklaringen hösten 2010 som en särskilt
punkt. I mars 2011 drog regeringen i gång ”den största riktade satsningen
mot ungdomsbrottslighet som gjorts på många år” (Ask 2011). Satsningen
hade föregåtts av två utredningar.3
3 SOU 2010:15 och Ds 2010:9. Se även Kriminologiska institutionens (2010) remissvar på dessa utredningar.
-
Diskussioner kring ungdomsbrottsligheten präglas för det mesta av bilder
av våld, vandalisering och missbruk. Dessa problem påstås öka, bli grövre
och gå allt längre ned i åldrarna. Föreställningarna bygger ofta på enstaka
uppseendeväckande händelser. Kan då kriminalstatistiken bidra med en
mindre selektiv bild, eftersom statistiken omfattar både dramatiska och
odramatiska händelser? En allsidig och opartisk beskrivning är viktig för att
medborgarna ska kunna bilda sig en egen uppfattning om sakernas tillstånd
och att politikerna kan fatta sakliga beslut.
När det gäller ungdomsbrottsligheten är det lämpligt att skilja mellan
unga som begår enstaka brott under en begränsad tidsperiod och unga som
ofta begår brott. Dessa två grupper representerar olika kriminalpolitiska
problem (Torstensson & Wikström 1995). Den förra gruppen utgör inget
personproblem. Det är deras i tid begränsade handlingar som vållar skada
och som behöver förebyggas (med framför allt situationella medel). Den
senare gruppen representerar däremot ett personproblem – ur denna grupp
rekryteras de personer som så småningom fastnar i persistent kriminalitet.
Det är också den grupp som står i fokus för regeringens nya satsning,
även om upprepad brottslighet nu beskrivs i termer av ”rekryteringsbas för
den organiserade kriminaliteten”.
Vad säger då kriminalstatistiken om den persistenta
ungdomsbrottslighetens utveckling? Frågan besvaras enklast med hjälp av
s.k. kohortstatistik.
Den belyser sannolikheten för olika födelseårgångar att komma i kontakt
med rättsväsendet och bli föremål för lagföring. Kohortstatistiken är ett
enkelt och effektivt sätt att översiktligt beskriva den synliga
ungdomsbrottslighetens utveckling som är överlägsen den traditionella
årsvisa redovisningen. Att döma av en kartläggning i Europarådets regi
(Council of Europe 1995) var Sverige ett föregångsland när det gäller
publicering av kohortstatistik.4
4 Kohortstatistiken utvecklades för Statistiska centralbyråns räkning av Leif Lenke vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. En första rapport "Kriminalitetsutveckling och -belastning belyst genom födelsekohortstatistik" publicerades 1981 (RS PM 1981:12).
-
Kohortstatistik innebär att varje årskull redovisas för sig, bl.a. med
avseende på hur stor andel som lagförs för brott av olika slag, hur många
lagföringar varje årskull ådrar sig före viss ålder, och hur olika brotts- och
lagföringsbelastningar fördelar sig inom och mellan årskullarna.
Kohortstatistiken använder samma underlag som lagförings- och
återfallsstatistiken. Den skiljer sig bara i sättet på vilket data redovisas.
Nedan presenteras den senast tillgängliga översiktstabellen som avser
svenska medborgare5 födda mellan 1958 och 1974, lagförda för brott innan
fyllda 22 år. Redovisningen är mycket effektiv, eftersom den beskriver den
synliga ungdomsbrottslighetens utveckling i flera dimensioner – på ett
mycket begränsat utrymme.
5 Bland annat på grund av svårigheten att för utländska medborgare kunna bestämma om en lagföring innebär debut eller återfall, inskränktes redovisningen till enbart svenska medborgare.
-
Tabell 12.1 Källa: Kriminalstatistik 1996, tabell 5.2 (s. 183).
Den i sammanhanget mest relevanta informationen finns i kolumnen ”Minst
5 gånger” och den ska tolkas på följande vis. I kohorten födda 1958 var det
1 552 individer som blivit lagförda för brott minst fem gånger före fyllda 22
år. Ur denna grupp rekryteras av allt att döma de allra flesta vuxna
persistenta lagöverträdare. I kohorten födda 1974 hade motsvarande antal i
det närmaste halverats.
-
Men, kan man fråga sig, är den redovisade minskningen verkligen reell?
Har inte brottsuppklaringen minskat kraftigt under undersökningsperioden?
Borde detta inte också ha medfört minskade upptäcktsrisker? Svaret på
dessa frågor är följande.
Kohortredovisning innebär att en individ följs under många år (i
föreliggande fall i sju år, från fyllda 15 t.o.m. 21 år) för att konstatera om
personen har lagförts för brott. Risken att åka fast och bli lagförd utsträcker
sig alltså över en lång tidsperiod, till skillnad från den traditionella årliga
redovisningen i statistiken över för brott misstänkta respektive lagförda
personer, där observationsperioden är så kort som ett år och, när det gäller
återfallsstatistik, tre år.
Det är lätt att inse att upptäcktsriskens eventuella förändringar slår olika:
ju kortare observationsperiod, desto större känslighet för upptäcktsriskens
eventuella förändringar. Detta beror på att risken att bli upptäckt är påtaglig
för personer som oftare begår brott under en längre tidsperiod, även om
upptäcktsrisken för det enskilda brottet kan vara liten (Ahlberg & Knutsson
1992:25). Att så är fallet visar sig bl.a. mycket tydligt i återfallsstatistiken,
där upptäckts- och lagföringssannolikheten för gruppen högbelastade
individer faktiskt går mot 1 under en längre uppföljningsperiod (jfr RS PM
1991:2, s. 29).
Fördelen med kohortstatistiken är uppenbar. Genom den långa
observationsperioden är det sannolikt att kohortstatistiken redovisar de
flesta lagöverträdare som oftare än bara någon enstaka gång begår brott.
Dessa personer kommer att åka fast och lagföras – om inte förr så senare.
Däremot står sig kohortstatistiken slätt när det gäller beskrivningen av
tillfälliga lagöverträdare, de som begår enstaka brott eller är aktiva under
bara en mycket begränsad tidsperiod. Minskar upptäcktsrisken i dessa
grupper, hamnar de i motsvarande grad utanför redovisningen i den
officiella statistiken.
Jämfört med traditionell lagföringsstatistik är kohortstatistiken därför ett
överlägset sätt att beskriva utvecklingen av gruppen "ungdomsbrottslingar",
dvs. sådana som begår fler än bara enstaka brott, även om det inte är troligt
-
att de i kohortstatistiken redovisade minskningarna är rättvisande fullt ut.
Minskningarna är dock så stora att det inte är orimligt att anta att gruppen
persistenta unga lagöverträdare faktiskt har minskat mellan 1975 och början
av 1990-talet. I ett ”värsta scenario” där den under perioden sjunkande
brottsuppklaringen tillåts slå fullt igenom på risken att bli lagförd, skulle
antalet högt belastade personer i kohorten födda 1974 uppgå till knappt
1 000 personer i stället för de observerade 842.6 Motsvarande antal i
kohorten födda 1958 uppgick till fler än 1 500 personer – således en
minskning med mer än en tredjedel.
Olyckligtvis fattade den ansvariga statistikmyndigheten i slutet av 1990-
talet beslutet att upphöra med redovisning av kohortstatistik, varför vi
saknar aktuella uppgifter om den persistenta ungdomsbrottslighetens
utveckling. Först sedan 2003 innehåller publikationen Kriminalstatistik en
tabell i avsnittet Återfall i brott som fördelar de lagförda personerna efter
ålder och antal tidigare lagföringar. I skrivande stund omfattar serien åtta år
(1998–2005).
Tabell 12.2 Personer lagförda för brott (nettoredovisning) åren 1998–2005, efter ålder (15–20 år) och antal tidigare lagföringar. Källa: Egen sammanställning utifrån Kriminalstatistik 2003, tab. 6.9 och motsvarande.
År 0x 1–2x 3–4x 5– x Samtliga
1998 14 651 4 537 1 210 814 21 212
1999 12 139 4 189 1 093 737 18 158
2000 12 051 4 035 1 086 678 17 850
2001 12 274 3 905 1 002 627 17 808
2002 13 019 4 049 1 000 583 18 651
2003 13 037 3 911 954 562 18 464
2004 14 130 4 166 1 029 508 19 833
2005 14 087 4 257 949 515 19 808
6 Uppräkningen bygger på att observationerna har multiplicerats med ett index bestående av sju års glidande medeltal av uppklaringsprocenten för samtliga brott, där medeltalet för perioden 1973–1979 har satts till 1.
-
Även denna serie ger vid handen att antalet ofta återkommande ungdomar
(här definierade som personer med fem eller fler lagföringar) minskar.
Bedömningen av utvecklingen skulle naturligtvis vara mycket säkrare om
kohortstatistik fanns för hela perioden. Den första åtgärden i regeringens
nya satsning mot ungdomsbrott borde därför vara att se till att publicering
av kohortstatistik återupptas. Då skulle alla intresserade få möjlighet att på
ett enkelt, objektivt och någorlunda tillförligt sätt kunna bedöma och
diskutera ungdomsbrottslighetens långsiktiga utveckling samt bilda sig en
uppfattning om det angelägna med ytterligare en storsatsning på
ungdomsbrottslighetens område. Angelägenhetsgraden skulle då också
kunna jämföras med utvecklingen inom andra politikområden – t.ex. den
långvariga ungdomsarbetslösheten. Den har ökat från genomsnittligt 13 000
unga personer före finanskrisens utbrott (2009) till 25 000 därefter.
Figur 12.3 Långtidsarbetslösa (27+ veckor) unga personer (15–24 år, 1000-tal) enligt arbetskraftundersökningarna (AKU), 2:a kvartalet 2006 t.o.m. 3:e kvartalet 2011. Punktskattningar utan konfidensintervaller. Källa: www.ssd.scb.se
I regeringsförklaringen hösten 2010 utlovades ”kraftfulla åtgärder” och
”riktade insatser” mot ungdomsarbetslösheten, samtidigt som ”kampen mot
ungdomsbrottslighet särskilt prioriteras” (Regeringsförklaringen den 5
oktober 2010). Jämförs ungdomsarbetslöshetens och
ungdomsbrottslighetens olika utveckling, kan det inte uteslutas att
-
regeringens förnyade satsning på ungdomsbrottsligheten bärs upp av rent
politiska motiv. Inför nästa val vill regeringen kunna säga att brottsligheten
och i synnerhet ungdomsbrottsligheten tagits på allvar – oavsett hur den har
utvecklats. Politiker har ett stort intresse av att självständigt få formulera
politiska problem utan att behöva snegla på vad t.ex. statistik och andra
empiriska källor säger. Eller som Fredrik Reinfeldt (2001) uttryckte saken i
egenskap som ordförande i justitieutskottet: ”Politik är inte samma sak som
vetenskap, det existerar inga exakta sanningar. Demokratin fungerar enbart
om väljarna erbjuds alternativa vägval uppbyggda kring olika idétraditioner.
Att företrädare därför landar i olika budskap är inte alltid ett
informationsproblem utan snarare att betrakta som ett demokratiskt
mervärde.”
Men politikens mervärde ökar onekligen om den byggs på ett sakligt
underlag, t.ex. på statistik och systematisk forskning. Därutöver är
medborgarna i högsta grad betjänta av ett sådant sakligt underlag när det
gäller att bedöma olika politiska alternativ och för att kunna utkräva ansvar
av politikerna för de åtgärder som dessa vidtagit eller inte. I denna kontext
är statistikens funktion ”att för alla medborgares räkning söka hålla reda på
sanningen om samhällsutvecklingen i de avseenden där man kan komma
sanningen närmast genom att mäta, räkna antal och beräkna samband”
(Johansson 1984:9). I den meningen är statistiken ett medel för att
kontrollera makten.
Referenser Ask, Beatrice (2011). Ny satsning mot ungdomsbrott. Svenska Dagbladet,
2011-03-03.
Ahlberg, Jan & Knutsson, Johannes (1992). Fler brott och konstanta
polisresurser – vad händer med brottsuppklaringen? RPS Forskning
1992:1. Stockholm: Polishögskolan.
Betänkande 2005/06:JuU34. Ingripanden mot unga lagöverträdare.
-
Council of Europe (1995). European Sourcebook of Crime and Criminal
Justice Statistics. Draft model. Strasbourg.
Deflem, Mathieu (1997). Surveillance and Criminal Statistics: Historical
Foundations of Governmentality? I: Sarat, A. & Silbey, S. (red.), Studies
in Law, Politics and Society 17, s. 149–184.
Desrosières, Alain (1998). The Politics of Large Numbers. A History of
Statistical Reasoning. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Ds 2010:9. Effektivare insatser mot ungdomsbrottsligheten. Stockholm.
Friendly, Michael (2007). A.-M. Guerry’s Moral Statistics of France:
Challenges for Multivariable Spatial Analysis. Statistical Science 22(3),
s. 368–399.
Guerry, André-Michel (1833). Essai sur la statistique morale de la France.
Paris: Crochard.
Hacking, Ian (1990). The Taming of Chance. Cambridge: Cambridge
University Press.
Haggerty, Kevin D. (2001). Making Crime Count. Toronto: University of
Toronto Press.
Hedberg, Eva (2010). Politiska partier om förebyggande av
ungdomsbrottslighet. Material från e-platsen InfoTorg Juridik.
http://www.infotorgjuridik.se/premium/mittijuridiken/reportage/article14
9758.ece. Hämtat 2011-03-29.
Höjer, Henrik (2001). Svenska siffror. Nationell integration och
identifikation genom statistik 1800–1870. Ak. avh. Hedemora: Gidlunds
förlag.
Johannisson, Karin (1988). Det mätbara samhället. Statistik och
samhällsdröm i 1700-talets Europa. Stockholm: Norstedts.
Johansson, Sten (1984). Om den politiska processens kunskapsbehov och
den räknande instansens roll. Inlägg på nordiskt seminarium om
levnadsnivåstatistik på Utö den 21–23 maj 1984. Statistiska centralbyrån.
Stencil.
Johansson, Sten (1992). Statistics in the Epistemology of the Democratic
Process. I: Hölder, E., Malaguerra, C. & Vukovich, G. (red.), Statistics in
-
the Democratic Process at the End of the 20th Century, s. 21–31.
Wiesbaden: Federal Statistical Office Federal Republic of Germany.
Jorner, Ulf (2008). Summa summarum. SCB:s första 150 år. Stockholm:
Statistiska centralbyrån.
Kriminalstatistik 1996. BRÅ-rapport 1998:1. Stockholm:
Brottsförebyggande rådet.
Kriminalstatistik 2003. Rapport 2004:2. Stockholm. Brottsförebyggande
rådet.
Kriminalstatistik 2010. Rapport 2011:11. Stockholm: Brottsförebyggande
rådet.
Kriminologiska institutionen (2010). Kriminologiska institutionens
remissvar på Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och
underlätta avhopp (SOU 2010:15) samt Effektivare insatser mot
ungdomsbrottsligheten (Ds 2010:9).
http://www.criminology.su.se/content/1/c6/02/33/75/SOU_201015.pdf.
Hämtat 2001-03-29.
Ljungberg, Carl Edvard (1851). Försök till allmän statistik eller statistisk
öfversigt af alla staters makt och hjelpkällor, författningar och
kulturföhållanden. Första delen. Örebro.
Mot. 1982/83:2158. Om kriminalpolitik m.m. Bertil Lidgard m.fl.
Prop. 1991/92:118 om förenklad statistikreglering.
Quételet, Adolphe (1835). Sur l’homme et le développement de ses facultés,
ou Essai de physique sociale. Band 2. Paris: Bachelier.
Reinfeldt, Fredrik (2001). Förfrågan om sammanträffande.
Brottsförebyggande rådets diarium A 8-0348/2001.
Regeringsförklaringen den 5 oktober 2010.
http://www.regeringen.se/sb/d/3039. Hämtat 2011-03-29.
RS PM 1981:12. Kriminalitetsutveckling och -belastning belyst genom
födelsekohortstatistik. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
RS PM 1991:2. Återfall i brott, 1973–1985. En översikt. Stockholm.
Statistiska centralbyrån.
RSÅ 1993. Rättsstatistisk Årsbok 1993. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
-
SDD. Arbetslösa 15-74 år (AKU) efter arbetslöshetstidens längd, kön och
ålder. Kvartal 2006K2–2011K3. Material från e-platsen www.ssd.scb.se.
Hämtat 2011-10-28.
Sjöström, Olle (2002). Svensk statistikhistoria. En undanskymd kritisk
tradition. Hedemora: Gidlunds förlag.
SOU 1999:108. Handläggning av ungdomsmål. En utvärdering av 1995 års
ungdomsmålsreform. Stockholm.
SOU 2004:122. Ingripanden mot unga lagöverträdare. Betänkande av
Ungdomsbrottsutredningen. Stockholm.
SOU 2010:15. Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och
underlätta avhopp. Stockholm.
Statistiska Kommitténs Betänkande (1910). Sveriges officiella statistik och
dess allmänna organisation. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner.
Torstensson, Marie & Wikström, Per-Olof H. (1995). Brottsprevention och
problemorienterat polisarbete. Stockholm: Rikspolisstyrelsen.
Ungdomar och brott (1988). Ungdomar och brott. Stockholm: Statistiska
centralbyrån.
Ungdomar och brott (1992). Ungdomar och brott. 3:e omarbetade upplagan.
Stockholm: Statistiska centralbyrån.
Källa: Lotta Pettersson & Tove Pettersson (red.) (2012) Kontrollens variationer, s. 275-290. Lund: Studentlitteratur.