MATFUCK DINA ROSASKIMRANDE CUPCAKES OCH EKOLOGISKA LYXHAMBURGARE / MAT OCH MELANKOLI / SMAKLÖKARNAS INTERGRATION / MAT/SEX - SÅ FUNKAR DET / UPPSKUREN OCH ÄTBAR - OM MAT I KONSTEN / VÅGSKÅLEN, DALÍ OCH LIVET / SMASKIG SYMBOLISM / DEN MANLIGA STJÄRNKOCKEN / KANINENS RENÄSSANS I

SVERIGE / VISUELLT AV NINA LINDGREN

KONTENT MAGASINNR. 3, 2012

KONTENTMAGASIN.COM

2

REDAKTIONISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST / isabel@kontentmagasin.comMIRJAM BLIDÖ / mirjam@kontentmagasin.comNEIME CHENON CEDERBLOM / neime@kontentmagasin.comFATHIA MOHIDIN / fathia@kontentmagasin.com

3

INNEHÅLL / NR 3

KONTENT MAGASINWWW.KONTENTMAGASIN.COM

4

6

10

15

18

22

24

28

34

38

42

LEDARE / ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST

FUCK DINA ROSASKIMRANDE CUPCAKES OCH EKOLOGISKA

LYXHAMBURGARE / AIDA PARIDAD

MAT OCH MELANKOLI / KARIN JOHANNISSON

SMAKLÖKARNAS INTEGRATION / JON HULANDER

MAT/SEX - SÅ FUNKAR DET / ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST

VISUELLT / NINA LINDGREN

UPPSKUREN OCH ÄTBAR - OM MAT I KONSTEN / MAJKEN OLSSON

VÅGSKÅLEN, DALÍ OCH LIVET / HARRIET STENIS

SMASKIG SYMBOLISM / ANNA RICKMAN

DEN MANLIGA STJÄRNKOCKEN / FATHIA MOHIDIN

KANINENS RENÄSSANS I SVERIGE / HANNES OLJELUND

4

Kontents nya hopkokLEDARE

5

Kontent är tillbaka med ett nytt nummer efter ett sommaruppehåll och vi i redaktion - i alla fall två av tre - är tillbaka i Sverige. Vi lämnade tapas-landet och pretzel-staden, bytte ut gambas al ajillo mot janssons och french toast-frukost fick lämna plats åt A-fil och rågrut. Vi kommer att sakna den billiga Riojan och det stora utbudet på god hämtmat, vi kommer att crava calamares och buffalo fried chicken och stå i ett osvenskt frityr-drypande kök för att försöka härma orginalet.

Mat och sättet vi äter på utgör uppen-barligen en stor del av vår identitet. Våra matvanor är kulturellt förankrade men vår relation till mat är även en medveten markör, ett sätt att visa vilka vi är. Genom att sträcka dig efter den dyrare ekologiska mjölken på NK´s matbutik separerar du dig ifrån de med plånboken fylld av rabattkuponger och matkorgar med billighets varor. Visa mig din matkasse och jag ska säga dig vem du är. Eller vem du vill framstå som ikväll när du när du serverar middagsdejten kalvlever och en 150-kronors Chablis.

Något som får mig osökt att tänka på det här med att äta banan. Suga på en klubba. Surpla på en mussla. Eller slicka på en glass. Hur kan det egentligen komma sig att de allra flesta över pubertetsåldern

förstår metaforerna direkt? Och i böcker, filmer, konst och så vidare, är den här märkliga sammankopplingen av mat och sex långt ifrån ovanlig. Våra livsmedel är inte bara fullpropade med sexmetaforer utan också med en massa annan symbolik som både utgör ett medvetet och bort-glömt inslag i vår kultur.

Men mat kan också vara uttrycks-medlet för konst som vill tala till oss fysiskt och direkt. Både Makode Lindes konstverk Painful Cake och Lady Gagas val att bära en köttklänning väckte enorm uppmärksamhet. Det är liksom lite mer schwung i en skulptur av bacon än i en vas av keramik . Konstnärer verkar överhuvudtaget ha haft en ganska utpräglad relation till mat - hetsätning, självsvält och dieter har varit vanligare än vi tror bland våra kända intellektuella. Kafka och Virginia Woolf är bara ett par exempel på författare vars depressiva sinne påverkat både verk och aptit.

En annan viktigt aspekt på mat är genus. Medan ätandet är allmänmänskligt har tillagandet av mat länge ansetts som en kvinnlig uppgift med en låg status. Upprörande och uttröttande typiskt har statusen på senare år höjts - men bara för de manliga “stjärnkockar” som applåderats in i lyxköken med ooh och ahh. Precis som med manliga förskole-lärare eller sjuksköterskor.

Vi är inte bittra vi vill bara diskutera. Och vi anser att maten tål att synas i sömmarna , inte bara i jakt på antioxidanter och låga GI-värden. Kontents matnummer är som vanligt ett hopkok av många olika former och smaker på ett och samma tema. Varsågoda och hugg in - vi hoppas att det smakar!

Isabel Bjölstad Nordqvist

Kontents ena chefredaktör

6

Fuck dina rosaskimrande cupcakes och ekologiska lyxhamburgareI EN SAMTID DÄR VÅRA PRIVATLIV KOMMERSIALISERATS OCH FRIVILLIGT LAGTS UPP PÅ INTERNET I FORM AV FÄRGGLADA BILDER OCH UTTÄNKTA ORD, KOMMUNICERAR VI STÄNDIGT VÅRT KULTURELLA KAPITAL. MAT BLIR EN OSYNLIG KLASSMARKÖR SOM VI BEKYMMERSLÖST UNNAR OSS. 1700-TALETS SOCIETETSDAMER HAR BYTTS UT MOT DEN TRENDIGA HIPSTERN OCH AIDA PARIDAD UNDRAR VART IDEALEN TAGIT VÄGEN. TEXT AIDA PARIDAD BILD HANNA GUSTAVSSON

7

8

“Det känns som att ett maskerat överklassideal har inspirerat

medelklassens uppvuxna barn till en ändlöst unnande livsstil.”

mig? Är jag bara missunnsam? Är det kanske onödigt att jag slår mig hårt i huvudet med skämskudden då jag ser stylade hipsters prata om trendiga burgare i tv och att jag suckar äcklat över killar som äter obscena mängder kött och pratar om det ärbara i att ”äta hela djuret”? Det är väl trevligt för folk i min ålder att dom har ett tilltagande intresse för trendig mat.

Men så insåg jag rätt nyligen varför upprördheten, skäms-kuddevåldet och missunnsamheten är viktig för mig. Jag blir irriterad av att idealet för många verkar vara en bekymmerslös, på gränsen till pompös livsstil som annars brukar känneteckna ett klassiskt överklassideal. Vi åldras uppenbarligen på exakt det sätt som samhällsläraren förutspådde på gymnasiet, fast ingen ville tro honom; vi skulle bli bekväma, lata och/eller cyniska och förlora våra ideal. Och det ungdomligaste av allt, samhällskritiken, motståndsglöden och framförallt bekymret,

ges mycket riktigt allt mindre utrymme i den trendiga offentligheten av människor i min egen ålder. Istället dränks vi dagligen i bekymmersfria bloggar och facebookhändelser om feta såser, svulstiga kötträtter och rosaskimmrande cupcakes.

Det känns som ett maskerat över-klassideal har inspirerat medel klassens uppvuxna barn till en ändlöst unnande livsstil. I vår nyliberala era uppfattas det

inte längre som en rikemanssyssla att lägga sjukt mycket tid och engagemang på mat, utan hyllas som det självklara för medvetna, konstnärliga och välutbildade. Den unga medelklassen skyltar dagligen med sitt kulturella kapital på sina spontana restaurangbesök och blundar för den historiskt tydliga

skiljelinjen mellan rika och fattiga som den “medvetna” livsstilen innebär. Det är därför lite kul/intressant/irriterande att just mat blir så mycket livsstil för den grupp som annars brukar 1, håna överklassens ideal och livsstil och 2, vara en tydligt kritisk röst i politiska debatter.

Den bekymmersfria hipstern behöver inte heller oroa sig för att äta fel - så länge

“Den bekymmersfria hipstern behöver inte heller oroa sig för att äta fel - så länge det sker i en snyggt uppkavlad skjorta.”

9

heller en gravallvarlig gråtstämning med konstanta panikoroanden över det politiska läget i mellanöstern. Jag tycker bara att det är lite overkill att just mat tar upp kännbart mycket större utrymme i det offentliga rummet än andra saker som kanske borde intressera unga medvetna människor som uppenbarligen har förmågan att påverka. Så tydligen är jag precis så missunnsam som jag misstänkte. Jag unnar verkligen inte medelklassens hipsters med sina akademiska poäng, sin konstnärliga för-ståelse, sin halvdana genusmedvetenhet och sina stilrena kläder, att gotta sig i sin överklassiga livsstil utan att kalla det för vad det är: brist på engagerad samhällsanalys och intellektuellt ifrågasättande över saker som är potentiellt viktigare än att äta hela djuret och sen visa upp detaljerade bilder

sociala medier.

det sker i en snyggt uppkavlad skjorta. Den ökända hamburgaren, mest kopplad till fattiga amerikaners övervikt, är nu minsann

serverar den ekologiska versionen av den. Skit i debatten om snabbmatskedjornas effekt på globala miljöhot, skit i debatten om svenskars hysteriska överkonsumtion av kött, skit i att det är en av de vanligaste orsakerna till att boskap vanvårdas – hamburgaren är lyxtrendig! Har du pengar kan du dessutom unna dig lyxen att äta den

äta den billiga varianten och åtminstone känna dig trendig för att du äter trendig mat, för några välklädda hipsters har i tv poängterat att de har en klubb tillägnad denna stackars missförstådda maträtt som nu alltså är ascool.

Och nej, jag säger inte att det är dåligt att intressera sig för mat. Jag önskar mig inte

10

Mat ochmelankoliFRANZ KAFKA, VIRGINIA WOOLF OCH LORD BYRON - DEPRESSIVA OCH MELANKOLISKT LAGDA HAR DE HAFT STOR INVERKAN PÅ VÅR KULTUR. YTTERLIGARE GEMENSAMT ÄR DERAS HÖGST KOMPLICERADE HÅLLNING TILL MAT MED PENDLANDE MELLAN SJÄLVSVÄLT OCH GLUPSKT FROSSERI. MED MELANKOLIN SOM GEMENSAM NÄMNARE UNDERSÖKER KARIN JOHANNISSON HUR ÄTANDET STÅTT I NÄRA FÖRHÅLLANDET TILL DEN INTELLEKTUELLA SJÄLVBILDEN I VÅR KULTURUTDRAGET KOMMER IFRÅN KARIN JOHANNISSONS BOK MELANKOLISKA RUM : OM ÅNGEST, LEDA OCH SÅRBARHET I FÖRFLUTEN TID OCH NUTID SOM PUBLICERADES AV BONNIER FÖRLAG, 2009.

TEXT KARIN JOHANNISSON BILD PETER CEDERBLOM

Hur kommer det sig att mat och ätande kan beskrivas som viktiga för en melankoliker? Den melankoliska känslan har (kanske tvärt emot vad vi föreställer oss) en särskild relation till excessen, äcklet, glupskheten. Temat återkommer i all äldre melankolitradition: melankolikern som en olycklig varelse som ersätter sin förlust av världen med hetsätande eller destruktivt självgnagande. För övrigt en hunger som också kunde gälla sex.

Bilden av melankolikern som stän-digt hungrig löper rakt in en större förlusttematik. Enligt psykoanalytisk teori har melankolikern förlorat något som måste kompenseras med en ”andra föda”. Han måste fylla sitt tomma inre och mätta sin svultna själ. Hetsätning är ett sätt att symbolisera denna förlust; den får kropp genom att slukas, tuggas, sväljas, smältas och drivas ut som slagg. En motsatt praktik är svält; hunger-otillfredsställelse upphöjs

11

till skapande motstånd och mättnad-tillfredsställelse degraderas till död. Denna hungerestetik tillhör inte minst modern melankolitematik.

För melankolikern är alltså allt ätande problematiskt. I The Anatomy of melancholy

(1621) ägnade Robert Burton nästan tjugo sidor åt anvisningar för en melankolikers rätta kost, en detaljerad katalog över 1600-talsmatbordets alla frestelser. Dietisk terapi var fullt logisk eftersom mörkrets orsak ansågs ligga i en överproduktion av

i melankolilitteraturen; Burtons lista över det förbjudna är lång. Han nämner fet, tung, hårt stekt och starkt kryddad mat, vidare

kött. Ost och mjölkprodukter bör undvikas, liksom grönsaker och grovt bröd. Fisk skall ätas med försiktighet, möjligen med undantag av karp. Direkt skadligt är det svarta köttet av hare; det är svårsmält och skapar vidriga drömmar. Vad gäller dryck bör alla mörka undvikas, som rött vin. Bäst är ett lätt Rhenvin eller vatten. Inte särskilt mycket återstår alltså på det melankoliska bordet, i princip en exklusiv diet på fågel, hummer, honung och vitt bröd.

Burton påpekar att melankoliker ”alltid är hungriga och äter mycket”; iakttagelsen upprepas överallt. Glupsk och samtidigt petig med mat pendlar den sorgsne mellan frosseri och letargi. Han har kroniska matsmältningsproblem. Kväljningar, upp-stötningar, rapningar, kräkningar, gaser och diarréer drar som paroxysmer genom kroppen som i en undermedveten önskan att befria sig från födan. Ibland äter melankoliker tvärtom inget alls. 1700-talsläkare kallar en sär-skild typ av självsvält för anorexia melan-cholica.

Till det yttre beskrivs

den typiske melankolikern som mager och tunn (men detta gäller inte Tegnér). Vetenskapssociologen Steven Shapin har påpekat att intellektuell identitet bygger på en asketisk tradition och att askesen särskilt gällt mat. Universitetens folk beskrevs genomgående som avmagrade och gulhyade. Kemisten (och melankolikern) Boyles kropp är bräcklig som ”kristall eller venetianskt glas”, och om den melankoliske Kant sägs att han ”var till kroppen helt förtorkad”; ”magrare, ja skinntorrare än hans lilla kropp har kanske aldrig existerat”. Hans dödsmask tycks konkretisera intellektuell askes: total avmagring.

Det är alltså det anorektiska snarare än glupska förhållandet till mat som kommer att prägla det moderna melankoliska jaget och samtidigt en modern konstnärsidentitet. Men ofta med en öppning till en hybrid: hetsätning och tömning. Lord Byron (1788-1824) ansåg att ätande och skapande inte hörde ihop. Han avskydde fett som han förknippade med dumhet och tröghet. Han svälte sig metodiskt för att hålla hjärnan

och tog ständigt laxermedel. Han kunde livnära sig på kex och vatten i dagar och rörde inget animaliskt. Han drack ättika, ett beprövat anorektiskt knep.

Han skryter med sin smalhet. ”Har du sett någon lika smal som jag och ändå inte sjuk? … Jag är som ett skelett.” Han drömmer om att vara genomskinlig. Samtidigt serverar han andra utsökta middagar. Anorexi som social interaktion, skriver Finn Skårderud, gör en absolut skillnad mellan mat som social rit och mat som kaloriintag. Han

tål inte att se kvinnor äta annat än det mest exklusiva (hummer, en f å g e l v i n g e ) . Han vill själv inte bli sedd när han äter och

“Ibland äter melankoliker tvärtom inget alls.

1700-talsläkare kallar en särskild typ av självsvält för

anorexia melancholica.”

12

intar aldrig måltider tillsammans med sin hustru. En gång, berättar hon, ”då hans middag råkade serveras vid samma bord som min, blev han rasande och krävde att hans tallrik skulle

lämnade han återbud till stora middagar – på samma sätt som Darwin och Wittgenstein skulle göra. Men ibland förföll han till hetsätning (plumpudding!) för att ångestfullt balansera med laxermedel, gymnastik och kräkningar. ”Jag känner mig alltid bättre när jag har kräkts”, bekänner han.

I denna bulimiska pendling gömde han sin melankoliska ångest. Skammen över maten och rädslan för fettet förföljde honom alltid, liksom skräcken att förlora sin skaparkraft.

Romantisk intellektuell identitet etablerar alltså triaden melankol i -sväl t -skapande och gör den till en mäktig

sig in i nuet. Svälten kan röra sig i den bulimiska eller den anorektiska cirkeln, eller i båda. Ett exempel är Knut Hamsuns

Svält (1890) där det depressiva författarjaget driver runt mellan svält och hetsätning, begär och äckel, tvånget att vräka i sig och att kräkas ur sig.

Friedrich Nietzsche väljer en systematisk modell. Han hävdade att allt tyskt ledde till melankoli, inte minst maten. Under 1870-talet levde han periodvis som asket, gjorde långa vandringar i bergen och livnärde sig på en kost av rå äggula, skorpor och te, någon gång kött eller kall gröt. Större delen av sitt liv håller han rigorös diet. Under sitt sista år som professor i Basel, våren

1879, skriver han detaljerade listor för de närmaste två hundra (!) veckorna:

“Till middag: Liebigs köttbuljong ¼ tesked före måltiden; två smörgåsar med skinka och ett ägg; sex-åtta nötter; två äpplen, två bitar ingefära; två kex. Till kvällsmat: ett ägg med bröd; fem nötter; söt mjölk med en skorpa eller tre kex.”

Samma strängt disciplinerade relation till mat – svält som både metafor och konkret

13

som Kafka, Rilke, Wittgenstein, Vilhelm Ekelund och Virginia Woolf. Ekelund talar om ”hungerkonstnären” som ideal och försöker fördriva sin melankoli med svält och skrivande. Hos Woolf är självsvälten kopplad till depressiva perioder, då hon kan gå ner i vikt dramatiskt. Hela sitt liv hade hon en komplicerad relation till mat.

Kafka drev sig själv till undernäring och förstod inte hur man samtidigt kunde skriva och äta. Han var extremt mager

och förkastade tidigt familjens matvanor för experimentell fasta. 1912 blev han vegetarian och

och ägg, utan också från alkohol, kaffe, te, choklad och allt som innehöll minsta näring. ”Inget är mer närande än en skiva citron”, hävdade han. Han utvecklade särskilda ätbeteenden, som för att kompensera bristen på substans i det han åt. Bland annat anslöt han sig till den så kallade Fletchers kostlära som krävde att varje tugga skulle idisslas hundra gånger. Genom ritualer som var svåra för familjen att uthärda, åstadkom han just det avskiljande från andras matbord som han eftersträvade. Både hemma och ute såg han alltid till att äta ensam (men hans mamma ber i smyg fästmön Felice utforska vad han får i sig). I själva verket strävade han efter att göra sig oberoende av mat.

”Jag är tunnast av alla människor”, skriver han till

honom evigt mager, med ångest-fyllda ögon och öron spetsiga som en fauns. Men han har mat hallucinationer som han anförtror sin dagbok, obehagliga bulimiska fantasier om torr korv och vassa revbensspjäll,

om starkt kryddad och sötad mat, om att svälja och sluka utan att tugga. Han fasar för tvångsmatning. ”Vad ska jag där och göra?” skriver han 1920 apropå eventuell inläggning på sanatorium. ”För att bli fasthållen mellan knäna på överläkaren och spyfärdig av köttbitarna som han … kör ner i halsen på mig?”

Från tidiga år är hans grundstämning melankolisk, även om den kan brytas av gapskrattet. I sin dagbok skriver han: ”Jag

14

känner mig som gjord av sten, jag är som min egen gravsten.” Han talar om sin impotens och sitt kroppsförakt. Han har masochistiska fantasier. ”Jag före s täller mig att jag ligger utsträckt på golvet, att jag skärs i bitar som stekt kött och att jag långsamt, med handen, erbjuder en hund borta i hörnet ett stycke.” Det är som om han inte bara vill driva ut tomheten i sitt inre, han vill driva ut själva kroppen; kroppen är tomheten. Två av hans huvudpersoner dör av svält, Gregor Samsa i Förvandlingen

och Svältkonstnären i berättelsen med samma namn.

En svältkonstnär kom ut postumt två månader efter Kafkas död 1924. En man reser omkring med sin impressario som hungerartist. Han visar upp sin utmärglade kropp sittandes i en bur och iklädd svarta trikåer (melankolikerns klassiska uniform). Impressarion tillåter honom bara att fasta i fyrtio dagar, inte mer än Jesus. Men svältkonstnären drömmer om att få fortsätta, ta sig till den yttersta gränsen. För att förverkliga drömmen avskedar han impressarion och tar anställning vid en cirkus där han placeras intill djurburarna. Men publiken strömmar förbi just hans bur för större attraktioner. Han glöms bort; ingen håller längre reda på hur länge han svultit.

Han bestämmer sig för en sista prestation, den slutliga svälten. En dag passerar en förman buren och frågar vakterna varför den står tom. Konfunderade rotar de i halmen

”Jag måste svälta”, viskar han med en sista kraftansträngning, ”därför att jag inte kunde hitta någon mat som jag tyckte om.”

Melan kolikerns relation till mat är ett otillräckligt belyst tema:

pendlingen från glupskhet för att fylla förlusten i sitt inre, till självsvält för att sublimera samma förlust. Att ge sig hän åt kött(et), så som Kafka fantiserar om knastrig korv och feta revbensspjäll, lystet tuggande och sväljande, har varit att ge efter för sitt mörker. Ibland har kött kunnat sväljas bara i dematerialiserad form, som buljong.

Fetma är alltså melankolins, men också intellektets antites. “Håll dig mager”, skriver en 1700-talsläkare till sin protegé: “tunn som en råtta och med svälten i ansiktet, men också skärpt och mentalt lika vass som en rakkniv.” Och denna ikon i det västerländska medvetandet – kopplingen mellan självsvält och intellekt – har envist återkommit in i nuet.

Steven Shapin har prövat frågan om vissa moderna vetenskapsmän kan ses just som svältkonstnärer. Ett av hans exempel är Wittgenstein som under stora delar av sitt liv levde på asketisk diet. Han ogillade resor och det akademiska livets festivitas, bland annat för att han då inte hade kontroll över måltiderna. Han tycks ha följt askesens princip att inte bara äta lite, utan också upphäva ätandets njutning genom att alltid äta samma sak. Han praktiserade metoden konsekvent. Under en period i Dublin bestod hans middag varje dag av en omelett och en kopp kaffe.

“Att ge sig hän åt kött(et), så som Kafka fantiserar

om knastrig korv och feta revbensspjäll, lystet tuggande och sväljande, har varit att ge efter för

sitt mörker.”

15

Smaklökarnas integration ATT STÄLLA SIG FRÅGAN VILKEN ROLL MAT OCH MATKULTUR SPELAR NÄR MAN FLYTTAR TILL SVERIGE INNEBAR EN SNABB INSIKT I HUR KOMPLEXT DET SOCIALA FENOMENET VI KALLAR FÖR MAT ÄR. I MÄNNISKORS BERÄTTELSER OM MÖTEN MED SVERIGE OCH SVENSK MAT RYMS BILDER AV SAMHÄLLET I STORT, SÖKANDET EFTER NYA REFERENSRAMAR OCH BEHOVET AV ATT BLANDA KULTURER.TEXT JON HULANDER BILD HANNA GUSTAVSSON

Bahar, åtta år gammal, stegar in på

ICA tillsammans med sina föräldrar.

Det är dags att handla den kommande

veckans mat. Trots att Bahar bara är åtta

år gammal vet hon vad hon vill mer än

något annat i världen: hon vill bli svensk.

För att nå målet har hon utarbetat en plan.

Hon har studerat kompisen Camilla och

hennes föräldrar i mataffären, memorerat

varorna de plockat ner i kundvagnen för

att nu tvinga sina egna föräldrar att handla

samma saker. Hon plockar bort alla saker

som sticker ut. Hon vet vilken mjölk det är

som gäller.

av att dela samma matkultur är det viktigaste för individens plats i gruppen. Att man genom konsumtion av en viss typ av mat kan forma sin identitet och känna sig delaktig i en kulturell gemenskap. Bahar, idag 24 år, är en av nio personer jag intervjuat om matens roll i migrationen till Sverige. Hon lärde sig med tiden att man inte kan träda in i en gemenskap utan att få gemenskapens erkännande. Majoritetskulturens självbild hämtar sin kraft i att ordningen mellan ”Vi” och ”Dem” upprätthålls. Bahars familj gjorde under sin första tid i Sverige försök att

16

närma sig svenskar med hjälp av mat, men ofta ledde det ingen vart. Bahars mamma upplevde att intresset för hennes mat var större än intresset för henne som person. Hon kände hur omvärlden värdesatte individen mindre än hennes kulturella uttryck. Mycket av matens potential som gränsöverskridande integrationsverktyg går förlorad på grund av just den typen av ojämlikhet. Det är också en följd av den allmänna föreställningen om att man bara kan tillhöra en etnisk och kulturell gemenskap. I integrationssammanhang är det lätt att bara tänka i motpoler: två etniciteter som står mot varandra, två olika kulturer och många olikheter. Men är det verkligen oföränderligt?

Enligt etnologen Owe Ronström är mat ett tydligt sätt att visa vem man är, både

kollektivt och individuellt. De första åren i en människas liv, uppväxten, platsen och framför allt maten är viktiga för hur man börjar formas som individ. Den mat man växer upp med är något man kommer tillbaka till, längtar efter och reser i minnet med hjälp av. Maten har en stark koppling till den fysiska platsen men i och med det får maten också en utpräglat nationell stämpel. Det nationella kategoriserandet riskerar att göra mat till ett reserverat område för en särskild nationell gemenskap, vilket kan bli ett hinder i framtida kontakter med andra kulturer. Ett begrepp som exempelvis ”svensk mat” kan i det sammanhanget bli en kulturell gemenskap som är tillgänglig för vissa men inte för andra, som i sin tur kan spä på tänkandet i kulturella motpoler. Etnologen och kocken Håkan Jönsson menar

17

dock att det inte är maten i sig som är det centrala för en matkultur utan att man äter liknande mat inom gruppen. Det som kallas ”svensk mat” har förändrats och fortsätter göra det över tid, men gemenskapen består. I stort sett all mat är vad den är idag på grund av blandning av kulturer och kontakter med andra traditioner. Förr eller senare kommer mat som idag ses som exotisk i Sverige vara

Nationella markörer är föränderliga och människans kulturella identitet bygger lika mycket på att bli som på att vara. Trots att mat kan fungera som ett sätt att försöka bevara och markera både ursprung, etnicitet och identitet så leder livet i ett nytt land oundvikligen till

Påtryckningar från majoritetssamhället och mötet med ny mat och nya mattraditioner förändrar våra smakpaletter med tiden. Av de personer som jag intervjuat har jag till exempel träffat en indier som inte kan äta lika stark mat nu som förr och en amerikan som inte gillar sötsaker längre. Ett slags smaklökarnas integration som smyger sig på och upptäckts först i efterhand.

I intervjuerna beskrivs hur matvanorna skiftat och hur det påverkat hur deras vänner och familj i hemlandet ser på dem, och hur

de själva ser på sin identitet. Känslan av mitt emellan två kulturella

gemenskaper - hemlandet och Sverige – blir påtaglig. Ett läge som Homi Bhabha kallar för the third space - nya förutsättningar och spelregler som uppstår när kulturer möts och blandas och som utgör en öppning för utveckling och framsteg bortom tidigare

blev det dock till en början ett stadium av osäkerhet och vilsenhet. Viljan att vara

”antingen eller” samt omvärldens sätt att kategorisera människor i nationella och kulturella fack gör att upplevelsen av

emellan blir olustig. U p p e n b a r l i g e n

är mat ett område där integrationen är problematisk. The third space blir en ofrånkomlig position för många, men kan samtidigt öppna möjligheter för nya kulturella gemenskaper. Oavsett vad positionen leder till så är ett viktigt steg

etniska och nationella gemenskaper idag och skapa kommunikation för kulturella utbyten på lika villkor. I den processen är dessa mathybrider - de individer som förkroppsligar rörelse i tillsynes fasta strukturer som nationalism och etnicitet, en viktig pusselbit.

“Bahars mamma upplevde att intresset

för hennes mat var större än intresset för henne som person. ”

Jönsson, Bodil & Jönsson, Håkan. Tio tankar om mat, Stockholm: Bromberg 2007. Ronström, Owe. Förord till Näring för minnet: pensionärsmat, smak och historia, Stockholm: Socialtjänstförvaltningen, Forsknings- och utvecklingsenheten 1999Rutherford, Jonathan. The Third Space. Interview with Homi Bhabha. In: Ders. (Hg): Identity: Community, Culture, Difference 1990Hulander, Jon. Mat, gemenskap & gränser – en etnologisk studie om matens betydelse och potential i

migrationen till Sverige 2011.

18

Mat/sex - så funkar det GENOM LITTERATUR OCH FILMEXEMPEL FUNDERAR ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST ÖVER FENOMENET NÄR SEX SKILDRAS GENOM BESKRIVNINGAR AV MAT. NÄR FUNGERAR METAFOREN OCH NÄR FUNGERAR DEN INTE?TEXT ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST BILD OLLE HALVARS FRANZÉN

19

20

Let s talk about mat/sex och hur det funkar. Alltså, nu menar jag inte att ge några deppiga råd om hur du kan spica upp ditt sexliv med lite vispgrädde och choklad. Jag menar vad är egentligen syftet med fenomenet att beskriva sex som mat? Hur kan det komma sig att det i vår kultur; i

så pass många beskrivningar av något som vi gör med våra genitalier, för njutning eller för bäbisproduktion, maskerat till något vi sköter med mun och mage för att mättas, få näring och energi. Och vad är det som gör att det faktiskt funkar ibland - men också kan bli så fruktansvärt fel?

Att använda ätandet som ligga-metafor har att göra med tabu och censur. Det kanske

sändningstider anpassas och åldersgränser sättas om vi ska få skymta en guppande rumpa eller kramade bröst. Dessutom är avvägandet livsviktigt - blir det för verkligt

till lågstatushyllan för MJUKPORR, dit allmänheten bara går med huvudet sänkt. Då är det tryggare att linda in scenen i ett

fuktiga, öppna munnar.En annan anledning till omskrivningen är

säkert att många skickliga författare tycker

att det är svårt att skriva om sex. Genom att skriva om mat i stället väljer de kanske ett mindre avslöjande tillvägagångssätt. När jag för ett par år sedan gick på en

en måltid “sensuellt, erotiskt eller sexellt”. Det hela handlade nog mer om att ge oss en utmanande uppgift än att lärarna hade snusk på hjärnan. Att de hade valt att placera sexscenen på just matbordet ifrågasatte vi aldrig. Inte förrän jag med lite kräksmak i munnen läste en klass kompis tappra men vilsna försök till sextetxt: en väldigt bild baserad beskrivning av framdukade saftiga kycklinglår, håriga kiwiklyftor med blottade snitt och prinskorvar som stod rakt upp mellan köttbullarna.

efteråt, en annan klasskompis heta möte med morgonens första kaffekopp: ”När jag äntligen håller muggen i mina händer låter jag skummet långsamt smeka mina läppar och med slutna ögon stryker jag ytan med tungspetsen.” Hade inte skrivarkursen varit på distans utan på någon isolerad folkskoleort hade nog bidrag som detta utlöst kollektiva orgier i barackerna.

Kanske har Anaïs Nin förklaringen till mat/sex-fenomenet och varför relationen

Venusbarn berättar hon hur innehållet blivit

av hennes författarvänner extremt fattiga

det enda som betalade bra, erotiska noveller. Nin påpekar att detta skrivande inte är något en författare väljer självmant, och att den

att känna sig prostituerade. Det fanns dock

“Blir det för verkligt riskerar filmen eller litteraturen att förflyttas till lågstatushyllan för mjukporr, dit allmänheten bara går med huvudet

sänkt.”

21

en aspekt som gjorde det enkelt för dem att göra sitt jobb, deras egna hunger. Nin hävdar att “ju större hungern är, desto häftigare blir åtrån” De febrigt fysiska begären efter något mer smakmässigt spännande än havregrynsgröt och vatten översätts alltså till snusk och passion.

När man läser novellen Rymlingen kan man se hur en hungrig mun andas häftigt mellan raderna över den förföriska tanken på saknade dofter och smaker av mat: “Hon hade en tunn klänning på sig som bara tycktes vara ett ljust hölje som rymde hennes egen doft. [...] Pierre kunde fånga alla dess nyanser – den bittra och starka doften av hennes hår, några droppar svett på halsen, under brösten och under armarna, hennes andedräkt som var både syrlig och söt som en blandning av citron och honung.” Det är bara att konstatera att sammankopplingen mellan ätande och erotik i Nins fall funkar.

En klassisk scen som hamnar mitt i gränslandet mellan lyckad och katastrof

9 1/2 Week (1986) med huvudpersonerna John Gray och Elisabeth McGraw spelade av Mickey Rourke och Kim Basinger. Kameran är direkt inzoomad på Elizabeths öppna mun som förväntansfullt suger, omsluter och sväljer nästan allt som John stoppar in i den, ömsom söt honung och ömsom het och svidande chili, ackomponjerad av kitschig 80-talspop som glatt besjunger ätandets nöjen. Matandet pendlar mellan oskuldsfullt lekande med dallrande röd gelé och söta jordgubbar som snoppas av mellan läpparna och de starka chilifrukter som John lurar in i Elizabets mun vilket leder till att hon desperat försöker hämma smaken med

“Kameran är direkt inzoomad på Elizabeths öppna mun som förväntansfullt suger, omsluter och sväljer

nästan allt som John stoppar in i den, ömsom söt honung och ömsom het och svidande chili”

mjölk som sarre-liknande rinner ned för hennes kinder. Scenen är både obehaglig och starkt sexuellt laddad - precis som deras

När jag nyligen, lite bilsjuk efter många timmars resa besökte en vägkrog, stod det på den klibbiga inplastade pizzamenyn att “Sex is like pizza - when it s good it s really good, when it s bad it s still pretty good.“ Pizza var det sista jag ville äta efter det

Vad knepet är kanske jag inte lyckats komma fram till, men en sak är säker; en lyckadmat/sex-skildring är lika svårt att få till som en perfekt pizza. Om jag lyckades själv den där gången på skrivarkursen? Det får ni själv avgöra:

Trots tim mar av hungrig längtan dröjde

jag länge vid förrätten. Smekande doppade

jag det mjuka brödet i olivoljan. Mina

läppar lekte med innehållet i snäckornas

öppnade munnar. Jag bet försiktigt och sög

i mig dess kött.

Vid varmrätten kunde jag knappt

kontrollera mig längre, doften av den

krämiga risotton berusade. När den första

tuggan fyllde min strupe suckade jag av

välbehag. Allt jag kunde tänka på var att

jag ville ha mer, mer.

skål färsk frukt och petade i mig de sista

söta bitarna. Herregud vilken måltid.

22

NINA LINDGRENNINA LINDGREN JOBBAR SOM GRAFISK DESIGNER OCH ILLUSTRATÖR I STOCKHOLM. HÄR ÄR HENNES VISUELLA TOLKNING PÅ TEMAT MAT OCH TANKARNA HON HADE NÄR HON ILLUSTRERADE.TEXT OCH BILD NINA LINDGREN

Plockar den i naturen eller i affären. naturlig, onaturlig mat

matprogram, kändisar som lagar mat åt varandra, olika personer som äter mat tillsammans och vi kollar på

recept, middagar, fika, kaffepaus, luncha

för att inte tala om dieter

visa upp för andra vad man äter

ska inte bara smaka gott utan också se bra ut

ofta bättre på bild än i verkligheten

inte bara ett bränsle - fyller inte bara magen utan kanske hela livet

en förutsättning för att leva och förmodligen också meningen med det

23

24

Uppskuren och ätbar - om mat i konsten MAKODE LINDES VERK PAINFUL CAKE VERKAR I EN TRADITION AV KONST DÄR MATERIALETS FÖRÄNDERLIGA EGENSKAPER OCH INTERAKTIVA MÖJLIGHETER ÄR UNIKA. LIVSMEDEL SOM KONSTFORM HAR SKAPAT STARKA REAKTIONER HOS ÅSKÅDAREN OCH BLIR OFTA UPPMÄRKSAMMADE. MAJKEN OLSSON HAR UTFORSKAT HUR MAT I KONSTEN KOMMUNICERAR.TEXT MAJKEN OLSSON BILD MALIN KOORT

25

26

“Med sina klänningar gjorda av rått kött upprörde hon på

80-talet men lyckades också väcka frågor

om utsatthet och gränsdragningar inom

konsten.”

När mat används i konst händer det något med verket som objekt. Det konstnärliga verket får ytterligare dimensioner än endast den visuella; tanken och det abstrakta tilldelas makt. Objektet som ett ”dött” ting väcks till liv med hjälp av det föränderliga materialet livsmedel. Livsmedel har inte samma hållbarhet som till exempel trä, olja på duk eller keramik - och det som skapas av mat blir därför till en pågående process, verket förändras. Objektet ersätts av processer som får liv efter det att konstverket en gång var.

Mat som konstform tillhör 60-talets antiintellektuella konstnärliga process. Det växte fram en vision om att bryta ner det

konstverket. Ett försök att bland annat frigöra sig från de rådande normerna och manliga strukturer som format konsthistorien fram tills denna tid. Efter lång tradition av att bli representerad som objekt i konstverken, kunde nu kvinnan ta plats i konsthistorien som skapare och inte enbart som objekt. Och det var just kvinnor som stod för det största agerandet i t ex performance art under 60-talet. Mat var ett av de material som kom att användas i denna nya konstnärliga riktning.

Det är i denna tradition som den kanadensiska konstnären Jana Sterbak verkar. Med sina klänningar gjorda av

rått kött upprörde hon på 80-talet men lyckades också väcka frågor om utsatthet och gränsdragningar inom konsten. Enligt Sterbak blir vår tids fåfänga, ett utsatt förfall som bör ifrågasättas. År 2010 valde den kontroversielle artisten Lady Gaga att bära en liknande köttklänning på MTV Video Music Awards. Klänningen var ett tydligt politiskt agerande och uttryck för anti-objektiveringen. Gaga själv kommenterade aktionen själv genom att verbalisera det hon redan kreativt kommunicerat: ”I am not a piece of meat!”

Makode Lindes verk Painful Cake (2012)

konstform kan ha allvarliga konsekvenser. När hans marsipantårta som föreställde en nidbild av en afrikansk kvinna blev uppskuren och nedsvald av landets kultur-minister spred sig bilderna över hela världen. I Aftonbladet förklarade Linde själv konstverkets sammanhang och dess intentioner. Han ansåg inte att någon av de inblandade individerna borde anklagas för rasism - varken kulturministern eller de som skrattandes tittade på när tårtan skars upp. I stället var tårtan ett sätt att visa på att världen som vi lever i är rasistisk. Linde tillade att “Det är först när den dolda rasismen blir synliggjord som den kan krossas.”

Valet av mat som konstnärligt medel blev ett lyckat sätt att förmedla konstnärens budskap. Linde lyckas pressa konsten bortom att förbli ett objekt att konsumera, det blir något som äts, smakas, sväljs och bajsas ut.

“Då mat dessutom är starkt kulturellt förankrat bär den

på stor potential för variation i uttryck och

reaktioner.”

27

Som närvarande åskådare till verket är du i allra högsta grad delaktig i konstnärens vision, oavsett vad din personliga åsikt är. Det är en spännande makt.

Mat som konstnärligt material blir dynamiskt även på bild. Kevin Van Aelst är en amerikansk fotograf som lyckas skapa omedelbar interaktion med betraktaren

former av andra objekt. Till Van Aelst verk hör bl a Hawaii

av utspilld röd läsk där de utspillda pölarna bildar Hawaiis olika öar. Ett annat exempel är ett äpple som har ätits av på ett sätt som skapar en världskarta. Van Aelst använder sig av vardagsobjektet mat för att minska avståndet mellan dessa ting och de tankar och drömmar som de väcker. Som betraktare ser du vanlig mat men genom Van Aelst framställning kan vi också se konst och stora idéer. I den visuella värld han skapar

hör allting samman, stort som smått.Alla levande människor har en relation

till mat. Eftersom ätandet är ett primitivt och universellt behov tilldelas det också en otrolig makt över våra liv. Mat som konstmaterial blir på så sätt ett verktyg som kan påverka på ett allmänmänskligt plan och dessutom fysiskt interagera med åskådaren. Det är på så sätt ett näst intill optimalt verktyg för perfomance art, samt för konst som ska illustrera förändringsprocesser, då riktiga livsmedel aldrig är statiska utan endast tillfälliga. Då mat dessutom är starkt kulturellt förankrat bär den på stor potential för variation i uttryck och reaktioner. Slutligen kan mat inom konsten också ifrågasätta och utmana det förväntade och de “naturliga”. Livsmedel som material har en unik förmåga att minska avstånd inom, utanför och omkring konsten. Nu är jag mätt.

28

Vågskålen, Dalí och livetGENOM EN PERSONLIG BERÄTTELSE I TVÅ DELAR FÅR VI FÖLJA HARRIET STENIS OCH HENNES REFLEKTIONER KRING HUR MAT STYR OSS. MED ELLER UTAN ÄTSTÖRNING ÄR VÅRA FÖRHÅLLANDEN TILL MAT PROBLEMATISKA I ETT VÄSTERLÄNDSKT SAMHÄLLE DÄR DET ÄNDLÖSA UTBUDET HAR SKAPAT KONFLIKT MED ÄTANDET SOM VÅRT NATURLIGA BEHOV. TEXT HARRIET STENIS BILD IDA KONGE NIELSEN

1982Min dag börjar egentligen kvällen före eftersom kvällen före har så stor betydelse för hur dagen efter kommer att se ut. Före och efter, alltid före och efter. Det låter som nån jävla skönhetsförvandling tagen direkt ur Damernas värld eller nån annan av alla dessa veckotidningar som eldar på dessa satans ideal som upptar så mycket tid för så många, men nu då NU!!!

Det är just det som är mitt stora dilemma, det är alltid före och efter men aldrig NU... Före är hopp om förändring, efter är det för sent.

Mina välproportionerade 39:or med blånagel på höger stortå som jag fått efter

som slank ur min högerhand. De, dessa 39:or alltså, springer alltid iväg bakåt eller framåt i tiden helt av sig själva. Jag kan inte styra mina fötter, tänk om det vore

så enkelt att det var i fötterna det satt. Då

par fräscha träben i stället och så skulle alla mina problem vara lösta. Jag kanske skulle få lite problem med att ta mig fram men jag har hört att man vänjer sig.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Det är inte i fötterna det sitter utan i HELA JÄVLA KROPPEN!!!

Kvällen före, det är kvällen före det hänger på. Det hänger på om HAN ringer, han med stort H och hela huvudet fullt av dreadlocks och reggae. Mina ord ekar genom lägenheten när jag kommer hem ”Är det nån som har ringt??” Ord som studsar genom mellan väggarna och återvänder oftast med ett NEJ som träffar mig mitt i planeten.

Nedslagen vankar jag mot kylskåpet och tar ut det som behövs för ett par rediga

29

dubbelmackor. Purjolök brukar det oftast vara på, det är nog därför

och kaffe eller the. Kaffe eller the för att blanda upp det hela lite så att det ska bli lättare att….

Ja vad är det jag gör när jag blir ensam med mig, när den glädjelösa

och mun och att få drunkna bara skulle kännas som en befrielse. Jo jag stoppar ner det med mängder av dubbelmackor och kaffe och the som ett par timmar senare guppar omkring i toalettstolen och ser ut som en surrealistisk målning av Salvador Dalí. Ibland kan det faktiskt va riktigt vackert, det ser olika ut från gång till gång beroende på vad man ätit.

Det är det jag gör på kvällarna före när ingen annan än jag själv kan

Ibland ringer han faktiskt kvällen före innan jag hunnit i säng och jag

kan somna gott men ringer han inte så somnar jag faktiskt ändå. Ibland av ren utmattning, det är jobbigt att måla surrealistiska målningar i toalettstolen.

Dagen efter börjar med ett dundrande huvud på kudden, ett huvud som det krävs all vilja i världen för att lyfta.

Ibland räcker inte all vilja i världen så huvudet, jag och kroppen blir kvar i sängen ett par timmar tills all vilja i världen räcker till och vi går upp tillsammans. Huvudet, jag och kroppen. Mitt taskiga morgonhumör

som hon skickade med mig ner för att jag inte skulle frysa om fötterna. Det kanske är i mammas trasmatta det sitter mitt taskiga morgonhumör

för alltid när jag sätter ner fötterna där så börjar det, när Mr Nederlag knackar på dörren tillsammans med Skuld och Skam.

Nej det är inte i trasmattan, det är inte i fötterna det sitter utan i HELA JÄVLA KROPPEN!!! Duschar, försöker duscha bort allt ”äckel” som sitter djupt ner i hårrötterna och långt in i porerna. När jag fått bort det värsta sätter jag på mig rena kläder inifrån och ut.

och en kopp kaffe eller the till frukost, släpper en lökfjärt, springer till bussen och åker ut till Jakobsberg.

I skolan kan jag glömma mig själv och gå upp i andra och annat. Där

öppnar dörren och ropar ”Är det nån som har ringt??”

“Jag stoppar ner det med mängder av dubbelmackor och kaffe och the som ett par timmar senare guppar

omkring i toalettstolen och ser ut som en surrealistisk målning av Salvador Dalí.”

30

2012Jag inväntar inte längre ensamheten för att kunna frossa i något lättspytt. Jag målar inte längre surrealistiska konstverk i vita stolar av porslin, Dalí får vila i frid. Men maten kommer aldrig att bli en nära vän att älska villkorslöst. Maten kommer alltid att kräva en motprestation, ett krav som ökar med storlek på intag och innehåll. Allt vägs på en våg där den ena skålens intag vägs mot ett offer i den andra, allt till jämvikt uppnås.

Likt en nykter alkoholist kryssar jag mellan butikens till bristningsgränsen fyllda hyllor och funderar över maten som straff, lindring, tröst, belöning och livsstilsmarkör.

Inser att det inte enbart handlar om att äta sig mätt, lika stor vikt läggs vid innehåll och varumärke. Vi positionerar oss genom vad vi inhandlar. Vi betalar överpris på exklusiv

Hyllorna är fyllda med handplockat, trampat, tuggat och utspottat, allt för det där sista säljande argumentet. I det udda och unika sitter exklusiviteten. Det skulle därför inte förvåna mig om någon har suttit på tekakorna och tryckt till med celluliterna för att få till den slutliga perfekta texturen innan gräddningen. Varorna packas i ”kreddiga” kassen som sen sparas till de två sista veckorna i månaden då påsen från Lidl får ny kostym.

När jag och mina bröder var små och var i sommarstugan om somrarna var det bästa vi visste konserverade köttbullar i brunsås, stora och saftiga plastgröna äpplen som aldrig ruttnade och läskedryck. Mammas hemgjorda älgköttbullar med tillika hemgjord lingonsylt, mormors mandelpotatis och källvatten från bäcken på andra sidan vägen stod inte högt i kurs. Köpemat skulle det vara. Idag är mammas älgköttbullar hårdvaluta och något som jag och mina döttrar försöker få till med mer eller mindre lyckat resultat i brist på

originalet. Svänger in i gången mellan hyllmeter av

kaffe och the. Grabbar tag i ett kaffepaket med en leende gubbe i stråhatt mellan rader av gröna kaffeplantor. Ekologiskt och rättvisemärkt. Med sitt leende tänder han min gloria och bekräftar att min insats ger resultat. Kastar onda ögat på en kund som väljer butikens eget märke, förrädare. Lägger ner gubben i korgen och ger mig av mot frukten och grönsakerna

31

till frukt och grönsaker från alla världens hörn varje månad, varje dag, varje timme på dygnet året runt. Ingen längtan, ingen saknad. Likt trotsiga barn kräver vi ögonblicklig behovstillfredsställelse. Variationen och kreativiteten på hyllplanen är total. Blir lite avundsjuk på dagens bulimiker som kan botanisera bland alla olika sorter av i grunden samma vara. Ta till exempel chokladen, det är 30, 40, 55, 70 och 85 procentig chokladhalt med en smak av apelsin, tranbär, blåbär och havssalt med en fyllning av nötter eller

mousse, listan kan göras lång. På min tid handlade det om Marabous mjölkchoklad och Schweizernöt (senare kom Helnöt) eller i värsta fall Blockchoklad. Och brödet. Vad hade jag att tillgå? - Skogaholmslimpa och torr småfranska. Ska man trycka i sig en hel limpa om dagen kan det vara trevligt att åtminstone få uppleva lite variation innan den åker upp igen.

Framför mig uppenbarar sig charkdisken där skinkor trängs och exponeras till-sammans med korvar och ostar under disk av glas. Samma varor säljs färdigförpackade i kyldisken en bit därifrån till en billigare penning. Så vad är det jag betalar för? Den

rustika omslagspapperet eller bara känslan

i en expedits liv? Från avdelningen för det färdigförpackade, där extrapriserna lyser röda som lanternor i mörkret, tycks ryggarna på de privilegierade vid charkdisken bilda en mur där ögonkast och små leenden spinner nät av osynliga trådar. Har du inte medlen eller tillgång till de rätta koderna kommer du inte in. Lyckas du ändå ta dig in är det som att gå naken på stan; du kommer garanterat att bli upptäckt

En stilla undran dyker upp: Vem ska handla allt det här? Trots att vi ständigt

eller mindre kreativa anledningar till att få stoppa i oss det där lilla extra kan vi rimligen inte få i oss allt det här! Hur många

landet... Jag läser i Dagens Nyheter den 3 augusti att det slängs en miljon ton mat om året, 5 x Globen. Livsmedelsbutiker och brödtillverkare slänger dagligen mat och bröd som är fullt ätbart med endast kort datum eller skadade förpackningar. Ställer mig vid skampålen och är en av de första att erkänna att jag sträcker in armen ända upp till armbågen för att hitta förpackningen med det senaste datumet och ratar buckliga

32

burkar och knöliga hörn. Den mesta maten slängs dock hemma i det egna köket. Vi betalar alltså dyrt, kånkar hem de till brädden fyllda matkassarna och kastar sedan hälften.

Jag närmar mig kassorna med smågodis, veckotidningar och lotter. Smågodisets dragningskraft går i vågor men kärleken består och är lika djup som ett vattenhål i öknen. Inga tillfälliga dieter i världen kan komma in mellan mig och mina jordnötsrutor, salta dödskallar och sura remmar. 1985 tilläts självplock och lösgodiset blev både tillgängligare och billigare. Borta var kiosken där man stod på tårna för att nå upp till luckan och var tvungen att peka ut varenda godisbit man ville ha. Svenskarna klämmer i sig mest lösgodis i hela världen och återigen; Jag är en av dem. Till skampålen igen för att smeta av sig lite skam.

Jag trängs med syndare i alla åldrar framför färgglada rader av lösgodis. Gräver längst bak i burkarna för att undvika sånt som snoriga

Högst 5 jordnötsrutor, ett par salta dödskallar och så något annat som lockar. Mmmmmm i den här påsen ryms tröst, belöning och lindring - allt för under en tjuga.

Svävar iväg en bit in på Vättersvägen men tappar höjd och snavar över asfalten när jag inser att det här kommer att kosta, i den här påsen ryms även straffet. Spottar ut det jag har i munnen och slänger de sista bitarna som rasslar omkring i påsen. Hur ska jag kunna betala tillbaka det här? Vågskålen väger över betänkligt, jämnvikten är förlorad. Läser även i samma DN den 3 augusti att matframställningen utgör en stor belastning på miljön genom onödiga transporter, övergödning och spridningen av miljögifter. Kommer fram till att anorektikerna måste vara de verkliga miljövännerna och bulimikerna ena riktiga miljöbovar.

Ser framför mig de glassiga magasinen i tidningshyllan vid kassan och de klonade tjejerna på omslagsbilderna. Högst 35 år, lika brett mellan tänderna och med hudfärg som skiljer som mest ett par nyanser. Hår som räcker nedanför axlarna och med ett BMI på 18. Är det här idealen vi förväntas sträva efter? I mitt huvud hänger en härva med lösa trådar som jag försöker knyta ihop.

Tänker på sommarens markberedning för bastun uppe vid sommarstugan. Iklädd snickarbyxa, stövlar och regnrock tillsammans med mina nyvunna vänner fyllhammaren, korpen, spettet och skottkärran jobbade jag hårt hela dagarna medan mamma ställde upp

“Vi har tillgång till frukt och grönsaker från alla världens hörn varje månad, varje dag, varje timme

på dygnet året runt. Likt trotsiga barn kräver vi ögonblicklig behovstillfredsställelse.“

33

och lagade mat. Det var länge sen maten smakade så bra och gjorde så gott. Kostade till och med på mig en tupplur efter maten och kände mig som en hel karl. Tänkte att exakt så här måste det ha varit för pappa när han jobbade här uppe under somrarna, mamma skötte markservicen och vi barn sprang omkring och lekte. Kopplingen mellan kroppsarbete och mat blev plötsligt så tydlig. Tillfredsställelsen att uträtta något med kroppen, att se något växa fram och att svettig och trött få sätta sig vid ett dukat bord och bara glufsa i sig. Ingen vågskål som väger hit eller dit bara ren och skär njutning.

Till vardags jagas samma känsla i svettiga, överfulla träningshallar stånkandes framför en kryptisk display där halva träningspasset gått innan man ens lyckats ställa in alla parametrar. Gör bara inte misstaget att avslöja din förvirring, poängen är att se oberörd ut hur lite du än fattar och hur mycket du än svettas. När du väl lyckats med konststycket att få displayen att stämma överens med dina behov är det bara att svanka lite snyggt, dra in magen och trava på i din spandex och lycra med favoritmusiken i hörlurarna. Tillsammans i långa rader med skygglappar och höga

tusenlappar om året. Under lunchpauserna på jobbet dyker med

jämna mellanrum diskussioner om olika dieter och träning upp. Diskussioner som för det mesta initieras av dem som brottas med sina extrakilon. Med min, enligt normerna, normala kroppsbyggnad invaggar jag mig själv och andra i föreställningen att det där inte biter på mig, att jag har full kontroll. Nästan hemma släpper jag en förlupen godisfjärt och konstaterar att det är tjugo år

i Hela jävla kroppen! Öppnar dörren och någon ropar inifrån lägenheten: Vad blir det till middag?

34

Smaskig symbolismMATENS SYMBOLIK FÖR SEXUELLA TABUN OCH RELIGIÖSA SYNDER HAR FYLLT EN STOR FUNKTION I VÅR KULTUR GENOM HISTORIEN. ANNA RICKMAN PÅMINNER OM ATT ETT ÄPPLE INTE BARA ÄR ETT ÄPPLE OCH EN LYCKAD LOGGA MED EN TILLFÄLLIG TUGGA, UTAN BÄR PÅ BORTGLÖMD BETYDELSE.TEXT ANNA RICKMAN BILD TINA NORDQVIST

35

På min köksvägg hemma sitter en The American Meat

Institute. Bakgrunden är blodröd och högst upp står det skrivet i fet, vit skrivstil att ”This is Life”. Under avbildas en stor, rå bit “Rib Roast of Prime Beef”, som det står beskrivet, och framför ligger köttbestick utlagda. Rubriken och bilden tar upp tre

fjärdedelen består av en säljande text om hur en bra köttbit är vad kvinnan kan laga för att känna sig stolt i köket, vad barnen behöver för att växa och vad mannen vill komma hem till; den är en symbol för människans

för att jag tilltalades av den makabra råheten och det långt ifrån moderna budskapet, men jag undrar om den ändå inte fyller en mer grundläggande funktion? Att ha matkonst på väggen hemma är jag knappast ensam om.

Människans konstnärliga uttryck av mat som ämne, symbol och metafor har funnits sedan urminnes tider. Nog hade man väl middag i åtanke när bisonoxar, vildhästar och hjortdjur avbildades på grottväggarna i franska Lascaux för mer än 17 300 år sedan? Gammelgrekerna målade sin vingud Bacchus med en klase druvor och romarnas jordbruksgudinna Ceres avbildades ofta med en kärve majs eller vete. Födan tillfredsställer ett av våra mest grundläggande behov och kittlar alla våra sinnen. Vi kan njuta av doften, smaken och texturen, av synen; färgen och formen, av ljudet eller till och med minnet av mat. Att mat fått en konstnärlig hedersplats i såväl uråldriga som moderna kulturer är inte särskilt förvånande.

På 1600-talet inspirerades konstvärlden alltmer av naturen och antikens kultur. Frukt, sötsaker, vinkärl, blommor och djur inkluderades ofta i målningarna. Konstnären

inom observation och beskrivning av färg,

form och textur, medan objekten i sig bar på symbolik eller anspelningar på målningens ämne. Populariteten av stilleben ökade samtidigt och framförallt de holländska konstnärerna utvecklade det bildspråk för matsymbolism som bäst känns igen idag.

Exotiska frukter som ananas och citron tillsammans med delikatesser som skaldjur och jägartroféer av vilt och fågel associerades med en privilegierad livsstil. Det var ett sätt att signalera den lyx som konstägaren var van vid – eller ville ge sken av att så var fallet. Det kanske kan jämföras med hur genomsnittssvensken, som enligt en studie spenderar ynka 11-14 minuter per dag på matlagning, följer TVs mathjältar som med

plockar hemodlade grönsaker eller ännu bättre hittar ätbara vildväxter ute i skogen och ägnar hela eftermiddagen åt att laga till en festmåltid som sedan avnjuts med nära och kära. All den tid och hjärtlig energi som Per Morberg och Hugh Fearnley lägger ner på sina måltider innebär en livsstil som många av oss drömmer om.

Tillbaka till matsymboliken och en av mina favoriter, granatäpplet: ett kännetecken för Venus och en symbol för åtrå och fertilitet.

uppkomst som bidragit till dess symboliska styrka. Enligt en av sägnerna växte granatäpplet från blod som strömmande från hermafroditiska gudomligheten

“Enligt en av sägnerna växte granatäpplet från blod som strömmande från hermafroditiska

gudomligheten Agdistis stympade

könsorgan .”

36

37

“I takt med att samhället blivit alltmer

tolerant har fokusen skiftat från synd och frestelse till kunskap,

hälsa och till och med kärlek.”

Agdistis stympade könsorgan. Men kanske är frukten mest känd för sin roll i myten om Plutos kidnappning av Proserpina till underjorden. Proserpinas mamma Ceres lyckas tillslut återvinna sin dotter, men inte förrän Proserpina hunnit smaka kärnor från ett granatäpple. Då hon ätit i underjorden tvingas hon hädanefter spendera en del av varje år där och hennes cykliska nedstigning till Hades och uppstigning till jorden troddes vara förklaringen till årstiderna. Granatäpplet blev därmed också en symbol för återuppståndelse och många konstnärer placerade frukten i målningar föreställande Jesus för att representera hans odödlighet.

I toppen av det religiösa matsymbolikträdet hänger förstås äpplet, vars latinska namn malum också betyder ondska. Eva smakar på den förbjudna frukten och övertalar Adam att göra detsamma, de förlorar sin oskuldsfullhet, täcker generat sina genitalier och förvisas från Guds prunkande paradis. Äpplet blir en symbol för fördömelse, frestelse och synd. Även här avbildades frukten ofta i samband med Jesus för att symbolisera hans roll som frälsare från dessa otyg, men nu för tiden har äpplets mening bleknat avsevärt. I takt med att samhället blivit alltmer tolerant har fokusen skiftat från synd och frestelse till kunskap, hälsa och till och med kärlek. Friska små barn har ”äppelkinder”, engelskspråkiga kallar något de håller kärt för ”apple of my

eye” och världens populäraste teknikprylar pryds av äpplet – med tugga och allt.

Om vi vill beröra ett ämne som sex eller

längre samma behov för matmetaforer och smaskig symbolism. Däremot är många

högtider och traditioner. Professor Michael Owen Jones hävdar i en uppsats för amerikanska Folklore Society att människan

bakelse uppkallad efter sig, på Alla hjärtans dag ger vi våra älskade hjärtformat godis, på julafton äter vi skinka, på midsommarafton sill och snaps, och till påsken dekorerar vi ägg.

Livsmedel är särskilt kraftfulla symboler eftersom de är så djupt inbäddade i både vardag och fest. De uppfyller såväl fysiska som känslomässiga och psykologiska behov och kan därför effektivt användas för att representera djupare meningar. Eftersom maten engagerar alla sinnen tenderar den att framkalla starka sensoriska, känsloladdade och kognitiva associationer. Ett klassiskt exempel är Marcel Prousts madeleinekaka och lindblomste vars smaker för berättaren tillbaka till barndomen i På spaning efter

pryder min köksvägg, den får mig att tänka på helgerna när pappa lagade rostbiff på landet. När dagarna var långa och kravlösa, när sol betydde badminton i trädgården eller

eller Yatzy runt köksbordet. Rostbiffen var grädden på moset: avslutningen på dagen som mättade, tillfredsställde och innebar att familjen var samlad. Så det spelar ingen roll att amerikanska köttinstitutet ser rostbiffen som en symbol för människans begär. För mig symboliserar den trygghet och de där dagarna som barn när man kände att this is

life.

38

Den manliga stjärnkocken EN INTERVJU MED BAKGRUND I GABRIELA BARRUYLLE VOGLIOS MASTERUPPSATS KRÖGAREN & KOCKEN - VÅR TIDS HJÄLTE. EN STUDIE OM HOMOSOCIALITET OCH KREATIVT ENTREPRENÖRSKAP PÅ STOCKHOLMS FINKROGAR. TEXT FATHIA MOHIDIN BILD ANNA ANONYM

Jag går in på Årets Kocks hemsida och börjar år 2012 och klickar mig bakåt i tiden, genom alla år då tävlingen funnits, för att se vilka vinnarna varit. Men jag måste nå klicka mig ända till år 1988 innan jag möter den första kvinnliga vinnaren av Årets Kock Kristina Petterson, som tog hem segern

i rispapper. Kristina Petterson är faktiskt även den enda kvinnliga vinnaren från och med 1983 då tävlingen startades av Svensk

Mjölk, Gastronomiska Akademin och Sveriges folkkäre kock Tore Wretman för att lyfta kockyrkets status. Föga förvånad fortsätter jag till nomineringslistan till utmärkelsen Kockarnas Kock (framtagen av tidningen Restaurangvärlden) och ser av 20 nominerade endast ett kvinnligt

namn, Karin Fransson. Vilket ändå är en förändring från förra årets lista som bestod av endast män.

Genom en gemensam vän kommer jag kort därefter i kontakt med kulturgeografen Gabriela Voglio Barruylle som också tröttnat på de manliga kockarnas stjärnstatus. Läsningen av ytterligare en artikel, den här gången i Dagens Industri, om tre män med intentionen att öppna en ny ”stjärnkrog” blev startskottet för hennes uppsats på ämnet.

– Redan innan jag beslöt mig för att skriva om homosocialitet och processerna kring det hade jag bestämt mig för att skriva om entreprenörskap ur ett genusperspektiv. Tankar fanns om att se vilka konsekvenser RUT och ROT har för kvinnor och mäns val av företagande. När jag började utforska

39

40

hur det stod till insåg jag att det i princip

restaurangkök. Varför kunde jag inte få bli serverad mat av en kvinnlig kock på en

Vi går in på Alliansens politiska linje och deras uttalade satsning på att främja kvinnligt entreprenörskap och jag frågar Gabriela hur hon tycker det fungerat inom restaurangbranschen. Hon berättar om handlingsplanen som landsbygdsminister Eskil Erlandsson tagit fram för restaurang-bran sc h en i Sverige Sverige - det nya

matlandet. En handlingsplan vars satsningar upprör med sin brist på genustänk. De uttalade målen är bland annat att öka antalet restauranger med Guide

Michelin-stjärnor och att ekonomiskt stödja Sveriges deltagande i tävlingen Bocuse d’Ore (EM för kockar). Två åt gärder som båda fokuserar på status och makt.

– Cirka en miljard kommer att ha gått till aktiviteter inom Sverige - det nya matlandet från 2007 fram till 2013. Trots att vi inte haft en enda kvinnlig krögare med en stjärnkrog i Sverige, ingen kvinnlig stjärnkock och endast en kvinna har vunnit Bocuse d’Ore, och det var 1989 går det inte att utläsa någon satsning eller åtgärd i handlingsplanen för att öka kvinnligt företagande.

– Alliansen vill satsa på jämställdhet och ett ökat antal kvinnliga entreprenörer men det gör de genom att exempelvis underlätta för kvinnor att bli företagare

kvinnor entreprenörer framöver, men könsfördelningen inom vilka yrkesval kvinnor och män gör kommer nog inte förbättras, snarare försämras av den här

formen av politiska satsningar. Matlagning har traditionellt ansetts

som kvinnligt men genom media känner vi nästan bara till manliga stjärnkockar. Vad är medias roll i det här?

– När media fokuserar på mat, restauranger eller kockar så görs det ofta ur ett nöjesperspektiv som ska vara roande

inte utrymme för att kritisera branschen och den totala mansdominansen inom den.

mat sammanhang, men när kvinnor är med som kockar blir de ofta ”feminiserade”. Ett

tydligt exempel är vinnaren av TV 4s mattävlingsprogram Mästarnas mästare Sigrid Bárány. I intervjuer med Bárány beskriver hon sin mat som ”värmande, kramig

och kärleksfull”, på bilderna poserar hon med rosa knivar och det till och med talas om hennes sexliv. Jag har aldrig läst en intervju med en manlig kock där journalisten frågat hur de är i sängen.

Trots att frågan handlar om jämställdhet och bristen på kvinnor i köken eller på högre positioner inom restaurangbranschen så intervjuar Gabriela inte några kvinnor i uppsatsen. Hon förklarar att hon ville fokusera på att utforska homosocialitetsbeteendet på

praktisk svårighet att hitta kvinnliga kockar

själva sagt om sin situation.– En del av krögarna jag intervjuade

ser avsaknaden av kvinnliga kockar som ett problem för hela branschen. Dels för att dynamiken i ett kök blir bättre med en kvinnas närvaro men också för att männen ser det som att kvinnor har andra kvalitéer som behövs i ett kök. Enligt dem

“Varför kunde jag inte få bli serverad mat av en kvinnlig kock på en finkrog ägd av en

kvinna?”

41

har branschen sakta förändrats och många kvinnor har avancerat inom andra delar

sommelier. Men har inte männen ett eget ansvar

också? Jag får för mig att fenomenet män väljer män förekommer frekvent inom kockyrket.

– Fenomenet att män väljer män (homosocialitet) har bland annat att göra med igenkänningsfaktorn. Det är helt enkelt bekvämt att välja någon att jobba med som påminner om en själv och krögarna som jag intervjuade hymlade inte med att de ser kvinnor som väsensskilda från män. Enligt dem kan kvinnor andra saker än män. De är bland annat bättre på detaljer och passar därför som kallskänka. Det kan också tolkas som att männen ser det som en risk att anställa en kvinna eftersom kvinnor föder barn och enligt männen prioriterar familj före jobbet.

kockar att man bara tar sina tio dagar när barnet är nyfött och sedan låter mamman ta ut resten.

– Det kom fram att avsaknaden av kvinnor i köket kompenseras med dominansen av kvinnor i servicen. Alla krögare var rörande överens om att serveringspersonalen är viktig för restaurangen men att den delen av personalen sågs som utbytbar och att yrket saknar status. Journalisterna jag intervjuade gav serveringspersonalen stor betydelse för själva restaurangupplevelsen. men dem tillskriv ingen större betydelse vare sig i media eller från restaurangens håll.

Intervjun dras mot sitt slut och

Alliansens politik i frågan om jämställt entreprenörskap. Jag kan inte låta bli att fråga om hennes råd till Reinfeldt och Sabuni för ett mer jämställt företagande i Sverige.

– Det är en väldigt komplex fråga. Alliansens satsning på företagande och jämställdhet har sitt ursprung i diverse EU-direktiv. Sverige är ett av de länder i Europa med minst företagande och minst antal kvinnliga

företagare, samtidigt som Sverige anses vara ett av Europas mest jämställda länder.

– Den enskilt största bristen jag ser i Alliansens åtgärder för att främja jämställdhet på arbetsmarknaden genom entreprenör-skap är att de inte har någon tydlig

bild av vad de menar med jämställdhet. Frågan är varför Regeringen vill satsa så mycket på entreprenörskap? Är huvudsaken att män och kvinnor ska ha samma möjlighet till att försörja sig eller är det att bryta de horisontella och hierarkiska uppdelningarna mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden? För att få bukt på de ojämställda förhållandena mellan kvinnor och män i samhället måste kvinnor och män ges jämställda förutsättningar.

– Jag tror att det är en ganska trög process som kräver engagemang, medvetenhet och långsiktighet. Det krävs att åtgärderna blir mindre partipolitiska och att politiken blir mer långsiktig. För mig är ökad jämställdhet ingenting bara kvinnor tjänar på, utan det är något som gynnar hela samhället.

“Sverige är ett av de länder i Europa med

minst företagande och minst antal kvinnliga företagare, samtidigt

som Sverige anses vara ett av Europas mest jämställda länder. ”

42

Kaninens renässans i Sverige HANNES OLJELUND MINNS KRIGEN OCH HUR KANINEN SMAKADE DÅ. DET HÄR ÄR HANS KÄRLEKSFÖRKLARING TILL SIN ÄLSKADE LAPÄNG OCH EN UPPMANING TILL DET SVENSKA FOLKET ATT SE BORTOM GULLIGHETEN OCH STOPPA STAMPE I GRYTAN. TEXT HANNES OLJELUND BILD OLLE HALVARS FRANZÉN

43

Varför avskyr svenskar kanin? Därför att de är så extremt gulliga. Jo, det där går ihop. Svenskar avskyr kanin som mat därför att de är så gulliga. Svenskar äter inte kanin, svenskar konsumerar tonvis mer snus än kanin. Kaniner kan man inte äta för att de är så gulliga. Små grisar är också gulliga och lamm är gulliga och kycklingar är gulliga. Men dem äter vi. Alltså måste kaniner vara extra gulliga.

tillbaka i tiden. Den förklaringen minns jag eftersom jag förmodligen är betydligt äldre än vad du är. Under andra världskriget var det ont om kött i Sverige och kött var ransonerat. Kanin var det enda kött som inte var ransonerat, så då åts det mycket kanin. När kriget tog slut blev svenskarna glada, av många skäl förstås men ett av de var det här: ”Gud så skönt att kriget är slut – nu slipper vi äta kanin!”. Och så har det fortsatt.

Länge har jag semestrat i Languedoc i Sydfrankrike inte bara för att där är vackert och varmt utan också för att de därnere talar franska med svensk brytning. Hund heter ”chien” på franska och uttalas genom näsan. Dock inte i provinsen Languedoc. Där heter det ”käng” med perfekt svenskt uttal. Kanin heter ”lapin” men uttalas ”lapäng” därnere - och där, liksom runt hela medelhavsområdet äter man man gärna lapäng. I vartenda

hel eller styckad i plastförpackningar. Här hemma måste jag masa mig i väg till saluhallen för att hitta kanin.

Ännu ett skäl till att svenskar inte äter kanin är att vi inte har lärt oss laga kanin. Under kriget lades kaninen in i ugnen och stektes som en kyckling. Det smakade för jävligt. Kaninkött är torrt och sött, därför måste man ge kaninen sällskap i grytan med något surt och vått. Och du, du som läser det här: jag litar inte riktigt på dig. Om du nu mot förmodan skulle vilja laga en kanin så är jag säker på att du klantar till det. Men jag vill ju att du ska tycka det är gott. Så därför ska jag hjälpa dig, ur djupet av mitt hjärta. Därför skickar jag med ett recept.

Det här klarar till och med du. Och om du gillar rätten så sprid receptet bland dina vänner och hjälp mig att ge kaninen en renässans i Sverige.

“Svenskar avskyr kanin som mat därför att de är så gulliga .

Svenskar äter inte kanin, svenskar konsumerar tonvis mer

snus än kanin.”

44

45

FRANSK SENAPSKANIN

Det  här  behöver  du:

en  kanin3  msk  dijonsenap  (minst)1  tsk  timjan1  lagerblad5  dl  vitt  vinmjöl1  dl  grädde  (minst)

Så  här  gör  du:

Stycka  kaninen.  Enklast:  be  dem  stycka  den  där  du  köper.  Tacka  nej   till   huvudet.   (Det   lär   sitta  kvar   för   att   du   ska  se   att   det   inte   är   en   katt   du   köper.)   Ansa   bitarna,   bryn  guldbruna   i   stekpanna   i   smör   och   släng   i   lite   salt   och  peppar.Flytta  över  bitarna  till  en  gryta,  strö  över  lite  mjöl,  rör  

om.  Sen  i  med  kryddorna,  vin,  grädde  och  senap.  Rör  om  väl  och  låt  puttra  i  30  min.  En  del  franska  damer  jag  mött  säjer   att  man   inte   ska  ha   i   grädden   förrän   allra   sist.  Du  får  välja  vem  du  litar  på:  franska  madamer  eller  mig.Servera  med  en  sallad,  ris  eller  pasta  och  ett  gott  bröd  

med  vilket  du  moppar  upp  det  sista  av  såsen.  Voilà!

46

KARIN JOHANNISSONKarin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet samt ledamot av Gastronomiska akademien och Kungliga Veten skaps akademien.

MALIN KOORT

design & Illustration på Konstfack och jobbar som illustratör.

NINA LINDGREN

illustratör i Stockholm. På sin lediga tid fotar hon, funderar på rymden och äter kardemummabullar.

IDA KONGE NIELSENIda är som konstnär intresserad av skönhet. Hon har studerar konst i Barcelona och bloggar om konst.

TINA NORDQVIST Tina älskar bokstäver och att leka med färg och form. Som nybliven undersköterska

omsorg med kreativt skapande.

HANNES OLJELUNDHannes har bland annat jobbat på Svenska Dagbladet och varit programchef på Sveriges Television. Hannes är pappa till sju barn!

MAJKEN OLSSON Majken är konstvetare, utbildad dokumentär-

kurser i personlig utveckling. Hon älskar att resa.

AIDA PARIDAD Aida är kriminolog och skrev sin

FATHIA MOHIDIN, chefredaktör

intresserat sig av konstruktionen av ‘den

Stockholm från Barcelona där hon läste konst.

ISABEL BJÖLSTAD NORDQVIST,chefredaktör Isabel har en BA i litteraturvetenskap med genusvetenskap. Hon jobbar som översättare/journalist och pluggar förlagskunskap.

MIRJAM BLIDÖ, webbredaktörMirjam bor i New York och är lärare i historia och religion med förkärlek för

NEIME CHENON CEDERBLOM, bildredaktör

PETER CEDERBLOMPeter är konstnär bosatt och verksam i Stockholm.

HANNA GUSTAVSSONHanna är uppvuxen i Solna, bor i sthlm, och pluggar sista masteråret i Storytelling på konstfack. www.hannagustavsson.com

OLLE HALVARS FRANZÉNOlle har studerat bildpedagogik på Konstfack . Han är även verksam konstnär och illustratör , bosatt i Stockholm.

JON HULANDER

och jobbar med kulturfrågor i Solna. Fritiden ägnar han åt matlagning, fotboll och musik.

OM OSS

47

magister uppsats om slöjdebatten med fokus bl a på genus, postkoloniala studier och islamofobi. Just nu pluggar hon TV-produktion i Stockholm .

ANNA RICKMANAnna har en BA i Creative Music Technology, men jobbar med mat och vin. I

de röda boulderlederna i klätterhallen.

HARRIET STENISKontorsråtta på Barn- och utbildnings-förvaltningen i Huddinge som extraknäcker som översättare när tillfälle ges.