VIRKESMÄTNINGSRÅDET ( VMR ) www.virkesmatningsradet.org 2000-06-07

KKKOOOMMMPPPEEENNNDDDIIIUUUMMM III VVVIIIRRRKKKEEESSSMMMÄÄÄTTTNNNIIINNNGGG

DEL III

Allmänt om virke

VMR 2000-06-07 ALLMÄNT OM VIRKESMÄTNING OCH VIRKE. Innehållsförteckning. 1. VISSA BEGREPP INOM VIRKESMÄTNINGEN Sid. 1 1.1 Inledning 1 1.1.2 Föreskrifter, mätningsinstruktioner m m 1 1.2 Beskaffenhet 2 1.2.1 Sortiment 2 1.2.2 Tillredning 3 1.2.3 Dimensioner 6 1.3 Volymmätning 6 1.3.1 Mätdon 6 1.3.2 Måttslag 8 1.3.3 Stockmätning 9 1.3.4 Travmätning 14 1.3.5 Bedömning av vedvolymprocent 23 1.3.6 Beräkning av volym vid travmätning 33 1.3.7 Skäppmätning 36 1.4 Vägning 38 1.5 Behandling 38 1.5.1 Volymbehandling 39 1.5.2 Kvalitetsbehandling 39 1.6 Mätning av biobränslen 41 1.6.1 Vad är ett biobränsle 41 1.6.2 Kvantitetsbestämning 41 1.6.3 Kvalitetsbestämning 42 1.6.4 Värmevärde och energiinnehåll 42 2. TRÄETS STRUKTUR 43 2.1 Virkets utseende i ett stamtvärsnitt 43 2.2 Virkets uppbyggnad 43 2.2.1 Veden 43 2.2.2 Kambium 45 2.2.3 Bark 45 2.3 Volymförändringar i ved 46 2.4 Vedens kemiska innehåll 46 2.5 Skillnader mellan barr- och lövved 47 2.6 Kärnved och splintved 48 2.7 Tjurved 48 2.8 Växtvridenhet 49 3. RÖTOR 49 3.1 Rötsvamparnas spridning 49 3.2 Fysiologiska krav 50 3.3 Resultat av svampangrepp 51 3.4 Svampskador i virke 53

4. SKOGSINSEKTER 54 4.1 Allmänt om skogsinsekter 54

4.2 Våra vanligaste skogsskadeinsekter 54 4.3 Skogshygien 60 5. RUNDVIRKETS HUVUDSAKLIGA ANVÄNDNING 64 5.1 Skogen och industrierna 65 5.2 Sågning av timmer 65 5.2.1 Historik 65 5.2.2 Timmerintaget 65 5.2.3 Sågverkstyper 66 5.2.4 Utbyte vid försågning 71 5.2.5 Något om arbetsmomenten i ett sågverk 71 5.3 Massa- och pappersframställning 72 5.3.1 Historik 72 5.3.2 Vedhantering vid massaindustrin 74 5.3.3 Friläggning av fibrer 76 5.3.4 Tvättning 80 5.3.5 Rening 80 5.3.6 Blekning 81 5.3.7 Torkning 82 5.3.8 Mäldberedning 82 5.3.9 Pappersmaskinen 82

5.3.10 Massornas egenskaper och 84 användningsområden

5.4 Träfiberskivor 85 5.5 Spånskivor 86 5.6 Plywood, lamellträ och limträ 88

Avlast-nings- instruktion Virkesmät- ningsföre- skrifter Vederlags- mätning Mätnings- instruk-tioner

ALLMÄNT OM VIRKESMÄTNING OCH VIRKE. 1. VISSA BEGREPP INOM VIRKESMÄTNINGEN 1.1 Inledning På samma sätt som inom många andra verksamheter förekommer inom virkesmätningen en mängd fackuttryck som för en utomstående kan förefalla svårbegripliga. Trots detta är de emellertid mer eller mindre nödvändiga för att enkelt beskriva de företeelser som förekommer inom det speciella område som virkesmätningen utgör. I det följande förklaras några mer regelbundet återkommande begrepp i mätningsbestämmel-serna som det är nödvändigt att känna till för att kunna förstå och tolka instruktionstexterna. 1.1.2 Föreskrifter, mätningsinstruktioner m m Virkesmätningen regleras av ett antal bestämmelser som förekommer under snarlika namn men som formellt och vad gäller innehållet kan vara skilda från varandra. Förutom skogsstyrelsens (SKS) föreskrifter och Virkesmätningsrådets (VMR) instruktioner förekommer inom respektive virkesmätningsförening (VMF) även bestämmelser för uppläggning av virke vid väg (s k avlastningsinstruktion samt detaljinstruktioner utformade med utgångspunkt i t ex parternas sortiments- och leveransavtal. Virkesmätningsföreskrifter fastställs av skogsstyrelsen och utges i dess serie av författningar. För närvarande gäller skogsstyrelsens författning nr 1999:1, förkortad SKSFS 1999:1. Dessa föreskrifter måste följas vid vederlagsmätning , d v s när mätningen syftar till att bestämma värdet av barrsågtimmer och massaved vid en överlåtelse. Brott mot föreskrifterna straffas med böter. Mätningsinstruktioner rekommenderas av Virkesmätningsrådet och bygger på skogsstyrelsens föreskrifter. Instruktionerna omfattar dess-utom vissa s k specialsortiment samt bestämmelser som anknyter till innehållet i leveranskontrakt och instruktioner av den typ som landets virkesmätningsföreningar internt tillämpar. Mätningsinstruktionerna är med andra ord en påbyggnad på virkesmätningsföreskrifterna och avsedda för den praktiska mätningsverksamheten. Nu gällande instruktioner har beteckningen VMR 1/99. Det förhållandet att instruktionerna är rekommenderade innebär att det står berörda parter (säljare, köpare, VMF) fritt att tillämpa de delar som ingår utöver skogsstyrelsens virkesmätningsföreskrifter. I praktiken följer emellertid landets virkesmätningsföreningar i allt väsentligt innehållet i de rekommendationer som rådet utfärdat. R

- 2 - Barrträd- slag Lövträd-slag

Ädla träd- slag Bark-nings- graden Helbar-kat Bastbar-kat Delbar-kat

Mer neutrala uttryck för föreskrifter eller instruktioner är orden bestämmelser eller regler. Genomgående används som underrubrik på olika avsnitt i rådets instruktioner begreppen "beskaffenhet" och "behandling". Dessa begrepp samt även vissa andra ord eller uttryck som förekommer i virkesmätningen beskrivs närmare i det följande. 1.2 Beskaffenhet Med beskaffenhet avses språkligt sett "utseende", "skick" eller "tillstånd" hos t ex ett föremål. Då det gäller virke har beskaffenheten en speciell innebörd och syftar på virkets sortiment, tillredning och dimension. 1.2.1 Sortiment Ett virkessortiment utgörs av virke som iordningställts eller utsorterats för ett visst ändamål, t ex sågtimmer eller massaved. För att fullständigt beskriva sortimentet behövs uppgift om trädslag och barkning samt i många fall dimension. Trädslag Av de trädslag som växer inom landet dominerar helt tall och gran. Totalt utgör de c:a 80 % av avverkningen i landet. Övriga barrträdslag utgörs av s k främmande trädslag, t ex lärk, silvergran och contortatall, som dock ännu så länge är av mindre praktisk betydelse. Bland lövträdslagen är björk och asp de viktigaste. Björken utgör c:a 10 % av den avverkade volymen. I södra Sverige förekommer lokalt även större mängder bok och ek, vilka tillsammans med ask, lind, alm, lönn, avenbok och fågelbär räknas till de "ädla" trädslagen . Barkning Enligt mätningsbestämmelserna avgör avtalet mellan säljare och köpare om upparbetningen av ett virkesparti skall omfatta barkning eller inte. Den absolut vanligaste sk barkningsgraden är obarkat, som innebär att någon åtgärd för att aktivt avlägsna barken inte vidtagits. Det utesluter dock inte att barken, speciellt under savningstiden, i mer eller mindre grad skavts bort i samband med avverkningen och efterföljande hantering. Virket beskrivs ändå som obarkat. Andra barkningsgrader som definieras i nomenklaturen är helbarkat, bastbarkat och delbarkat . Bastbarkat innebär att virket är helt fritt från bark intill veden.

- 3 - Fallande längder Standard-längd Upparbet-ning Vrak Kvistnings- krav Väl kvistad stock

Dimensioner Dimensionen (längd och diameter) hos en enskild stock skall ligga inom de gränser som avtalats mellan säljare och köpare. För ett virkesparti gäller dessutom ett visst inbördes förhållande mellan stockarnas längder. Antingen får längderna variera fritt inom ett tillåtet stort intervall och man talar då om fallande längder eller också är längderna mer eller mindre konstanta, vilket innebär att virket kapats i s k standardlängd . I stort sett gäller i vårt land att allt virke fr o m Svealand och norrut kapas i fallande längder medan inom området söder därom, timret kapas i fallande längder och massaveden i standardlängder. 1.2.2. Tillredning Ordet tillredning i virkesmätningen motsvarar vad man i övriga skogliga sammanhang brukar kalla upparbetning eller bearbetning av ett träd, d v s, arbetsmomenten kvistning, avmätning (aptering) och kapning av stammen till sortiment samt eventuellt barkning. Tillredningskraven anger alltså hur stockarna i ett parti skall vara upparbetade för att få mätas in. Är inte dessa krav uppfyllda blir följden antingen att de stockar som inte är rätt tillredda vrakas eller att mätning av partiet vägras. Det senare blir vanligen följden om volymen av vrakstockar överstiger 10 % av partiets hela volym. Kvistning Kvistningen kan utföras manuellt (med yxa), motormanuellt (med motorsåg) eller maskinellt. För hanteringen av stockarna är det önskvärt att kvistarna avlägsnats så nära stammens mantelyta som möjligt. Kvarsittande kviststumpar utgör nämligen hanteringshinder och medför risker för driftstörningar. Av tekniska och ekonomiska skäl har man dock tvingats göra vissa avkall på kvistningens noggrannhet. Säljare och köpare av virke har rätt att avtala om de krav som gäller för kvistningens noggrannhet, men för att få en viss stadga och ordning på tillredningen har två normgivande kvistningskrav införts i mätnings- bestämmelserna. Dessa tillämpas också med få undantag i den praktiska verksamheten. Det grundläggande kravet, som gäller "väl kvistad stock" , är tillämpbart på samtliga förekommande sortiment inom hela landet. Detta kvistningskrav beskrivs i mätningsföreskrifterna på följande sätt: " Väl kvistad stock: Stock är väl kvistad om dess samtliga kvistar borttagits intill stammen (kvarvarande kviststumpar med längd mindre än 1,5 cm tolereras)."

- 4 - Tillfreds-ställande kvistad Fällkam Jämn-kapning

Kravet för "tillfredsställande kvistad " tillämpas med något olika utformning för sågtimmer respektive massaved. Under avsnitten IV, Mätning av barrsågtimmer och V, Mätning av massaved, beskrivs kravet för "tillfredsställande kvistat virke" mer ingående. Kapning Kapning sker normalt så att snittytan blir jämn. Vid fällning av ett träd kan dock inträffa att fällskär och riktskär möts på olika höjd i stammen med resultat att man får en s k fällkam i rotändan. För vissa sortiment, t ex barrsågtimmer, krävs jämnkapning men detta behöver inte innebära att ändytan är helt jämn. Till jämnkapat virke räknas sålunda stock vars ändyta är helt jämn eller har fällkam eller annan ojämnhet som understiger 5 cm. Bild 1. Jämnkapad stockända.

Hante-rings- hinder Rotröta Konsi-stens Färg Upp-komst- sätt

Måttet på fällkammen motsvarar kortaste avståndet från fällkammens yttersta fasta del till stockändytans plan. Hanteringshinder Kvarsittande kvistar och kviststumpar, rotben, fällkam, tvärkrök och ojämnheter efter t ex grövre grenar eller klykor räknas alla till hanteringshinder . De försvårar eller omöjliggör lastning, lossning eller rullning av virket. Likaså försvåras matning på transportörer. Vid sågning i maskiner med automatisk "iläggning" kan kvarsittande kviststumpar på sågtimret medföra minskat sågutbyte på grund av felsågning. Rötor Röta i en stam är ett kvalitetsnedsättande fel som i regel måste beaktas vid tillredningen. I en stam med röta i rotändan, rotröta , skall därför den första stocken apteras till ett sortiment i vilket röta tillåts. I vissa andra sortiment eller kvaliteter inom sortiment tillåts överhuvud inte någon röta. Mätningstekniskt indelas rötor efter konsistens (fasthetsgrad), färg och uppkomstsätt .

- 5 -

Faströta Lösröta Röthål Foskig ytved Splint Skogsröta Lagrings-röta Färgad ved Anilinved Blånad Stock-blånad Ytblånad Kådved Källved

Med hänsyn till den rötskadade vedens fasthetsgrad kallas den för: - ved med faströta om den i ofruset tillstånd vid tryck med kantigt hårt föremål gör samma motstånd som intilliggande frisk ved - ved med lösröta om den i ofruset tillstånd vid tryck med kantigt hårt föremål gör mindre motstånd än intilliggande frisk ved. En ytterlighetsform av lösröta är röthål . Till lösröta räknas även s k foskig ytved som bildas i splinten på träd som torkat på rot. Med hänsyn till färgen indelas rötor i ljusa och mörka . Med hänsyn till uppkomstsättet benämns rötan: - skogsröta om den bildats i växande träd - lagringsröta om den bildats i virke som lagrats eller i döda träd. I tidigt stadium uppträder lagringsrötan som spridda mindre fläckar eller strimmor i splintveden. Vid lagring av virke under ogynnsamma omständigheter övergår denna röta så småningom från faströta till lösröta. Till lagringsröta räknas även "foskig" ytved. Rötornas biologi behandlas mer ingående i kapitlet 3. Rötor. Färgad ved beror på missfärgning och kan förekomma i ett flertal olika varianter i såväl växande träd som i lagrat virke. Missfärgningen kan bero på t ex svampangrepp eller kemiska förändringar i veden. I rundvirke som används för försågning har den färgade veden en starkt kvalitets-nedsättande verkan. Anilinved är ett förstadium till rotröta hos gran. Den utgörs av gråviolett ved som vid rotröta i mer utvecklat stadium omger den av rotröta angripna veden. Blånad är en blågråsvart missfärgning av veden. Den orsakas av svampar, blånadssvampar, som sprids antingen med insekter eller med luften. Den blå färgen uppkommer genom ljusets brytning i ved där svampens mycel (fina rottrådar) växer. Blånaden kan uppträda antingen som stockblånad då den trängt djupt in i splintveden eller också som ytblånad då den är begränsad till sprickor eller till högst 5 mm djup från vedytan eller 50 mm från ändytan. Kådved är starkt kådhaltig ved i nedre delen på äldre, grova tallstammar. Den uppträder i mer eller mindre sammanhängande fläckar som i kapsnittet ger en "blank" yta. Källved är en vattenmättad, mörk, ofta mörkbrun till svart ved i gran.

- 6 - Röd-kärna Rödved Maximi- längd Minimi- längd Maximi- diameter Minimi- diameter Mått-band Mätribba Mätspö

Rödkärna , även kallad falsk kärna, är en brunaktig ved som förekom-mer i bok och äldre träd av björk. Den kan orsakas av inlagringar i stammens centrala delar av extraktivämnen och i vissa fall av svamp. I praktisk mätning är det svårt att avgöra om rödkärnan innehåller röta eller ej. Rödved är en rödaktig kärnved hos äldre tall. 1.2.3 Dimensioner Med dimension avses inom virkesmätningen en stocks längd och/eller diameter. Vid mätningen tillämpas de minsta och största mått för längd och diameter (minimi- och maximidimensioner) som parterna avtalat. Minimi- och maximidimensionerna kan variera från avtal till avtal. Avtalad maximilängd avser största tillåtna längd mellan stocks ändcentra. Avtalad minimilängd avser minsta tillåtna längd mellan stocks ändcentra. Avtalad maximidiameter avser diametern i det tvärsnitt där stocken är som grövst om inte annat avtalats. Ett sådant undantag kan t ex gälla största tillåtna diameter på det ordinarie måttstället, d v s i stockens toppända om sortimentet är sågtimmer. Mätningen sker i detta fall på mötande kant om inte stocken är tydligt oval då den skall korsklavas. Se även stycket "Mätning av diameter" på sidan 10. Avtalad minimidiameter avser minsta tillåtna diameter på måttstället om inte annat avtalats. Mätningen av diametern sker på det sätt som beskrivits på sidan 9. Dimensionskraven innebär att en stock som vid mätningen visar sig vara för lång, för grov, för kort eller för klen skall vrakas om ej annat avtalats. 1.3 Volymmätning 1.3.1 Mätdon Måttband, mätribba Mätning av längden hos en stock skall ske med måttband eller mätribba (mätspö ) med minst samma längd som stocken. Materialet i redskapet skall vara beständigt vilket innebär att det skall vara så stabilt och motståndskraftigt att måttnoggrannheten inte förändras vid normal användning av redskapet. R

- 7 -

Mätning av traves längd och bredd skall ske med samma typ av redskap som för mätning av stocks längd. Traves höjd skall mätas med mätribba (mätspö) av minst samma längd som travens största höjd, dock inte nödvändigtvis längre än 3 m. Den mätribba som används i virkes-mätningen är graderad i cm.

Måttband eller mätlina för mätning av traves längd och bredd skall vara graderad i cm. För stocks längd är dock gradering i dm tillräcklig. Detsamma gäller för mätspö som används för mätning av stocks längd. Mätning av stocks längd får ske även med utrustning för automatisk mätning. Mätklave Mätning av stocks diameter skall ske antingen med mätklave eller med utrustning för automatisk mätning. Är diametern 45 cm eller grövre får mätningen också ske med måttband eller annat mätningsredskap. Konstruktionen av en mätklave framgår av bilden nedan. Bild 2. Mätklave

Klaven består av en graderad linjal i metall med rektangulärt tvärsnitt. Den har vidare två skänklar monterade vinkelrätt mot linjalen, en i linjalens ena ända och en på löparen som är förskjutbar längs linjalen. En stocks diameter motsvaras alltså av avståndet mellan de parallella skänklarna. Avläsning av diametermåttet sker på linjalen i linje med insidan av den rörliga skänkeln. Skalstrecket skall vara fullt synligt för att måttklassen skall vara uppnådd. För ordinarie bruk inom virkesmätningen är klavens linjal graderad i antingen cm eller mm. Automatisk mätutrustning. Principen för automatisk längd- och diametermätning samt de anvisningar för test och justering, som gäller för denna typ av utrustning, beskrivs i kapitel VIII, Automatmätning. I kapitlet beskrivs även de vanligast förekommande fabrikaten på marknaden.

- 8 - Metriska mått Mätning på eller under bark

1.3.2 Måttslag År 1970 ersattes måtten fot och tum i virkesmätningen med metriska mått . En stocks längd och diameter mäts i decimeter (dm) respektive centimeter (cm). Vid mätning av trave anges måtten i cm. Volymen beräknas i samtliga fall i kubikmeter (m³) med varierande antal decimaler. På grund av de många olika metoder och mätsätt som tillämpas inom virkesmätningen för att bestämma en stocks, traves eller skäppas volym (se beskrivningen i det följande vid 1.3.3 av olika mätmetoder och mätsätt) har behov uppstått av att förse den använda måttenheten med en beskrivning av hur den mätningstekniskt sett har erhållits. Mått-enheten försedd med denna beskrivning kallas inom virkesmätningen vanligen för måttslag. För att måttslaget enkelt skall kunna anges i skrift används normalt en förkortning. Nedanstående tablå upptar de måttslag för volym som för närvarande förekommer: Måttslag Beskrivning av måttslaget Förkortning kubikmeter Måttenhet för topprotmätt m³tr fastvolym, virkesvolym topprotmätt kubikmeter Måttenhet för mittmätt m³mi fastvolym, virkesvolym mittmätt kubikmeter Måttenhet för toppmätt m³to fastvolym, virkesvolym toppmätt kubikmeter Måttenhet för travvolym m³t travvolym kubikmeter Måttenhet för fastvolym m³f fastvolym kubikmeter Måttenhet för skäppvolym m³s skäppvolym Rundvirke till industrin levereras vanligen obarkat. Volymmätning och betalning utgår dock med få undantag alltid från volym under bark. Som upplysning om vilken volym det aktuella måttslaget gäller brukas för-kortningarna pb eller ub tillfogas efter den använda förkortningen för måttslaget.

- 9 - Toppmät- ning Mittmät-ning Topprot-mätning Sektions- mätning

1.3.3 Stockmätning Stockmätning innebär mätning av den enskilda stockens längd och diameter. Stockens volym beräknas därefter med ledning av dessa mått. Stockmätning utförs som toppmätning, mittmätning eller topprot-mätning . Sätten att stockmäta benämns alltså med ledning av var på stocken diametermåttet tas. Sektionsmätning innebär att stocken vid mätningen indelas i ett antal kortare delar med lika längd som mäts och volymberäknas. Stockens volym utgörs av summan av de enskilda sektionernas volymer. Mätning av stocks längd Med längden av en stock avses det kortaste avståndet mellan stockens ändcentra. Bild 3. Mätning av stocks längd.

Centrum i stockända

Med centrum i stockändan avses ändytans tyngdpunkt. Märket i ändytan efter stockens märg behöver alltså inte vara detsamma som ändytans centrum.

Bild 4. Ändcentrum

- 10 - Måtten-het för längd Fallande mått Topp-mätning

Största tillåtna måttenhet för stocklängd är 1 dm, som är den mest vanligt förekommande. Cm förekommer undantagsvis, t ex för s k exaktkapade stockar. Vid registreringen avrundas det inmätta längd-måttet till närmast lägre hel dm eller cm, s k fallande mått . Mätning av diameter Som tidigare antytts varierar läget för diametern (diametrarna) med sättet att bestämma volymen. Vid toppmätning är måttstället för diametern beläget 10 cm innanför centrum i stockens toppända, (se bild 5).

Mittmät-ning Topprot- mätning Måtten-het för diameter Manuell mätning

Vid mittmätning är måttstället för diametern beläget på stockens halva längd. Vid topprotmätning är måttstället för diametern i stockens topp detsamma som vid toppmätning (beläget 10 cm innanför centrum i toppändan) och måttstället i stockens grovända på motsvarande sätt beläget 10 cm innanför ändcentrum. Hos en rotstock är dock måttstället i rotändan beläget 50 cm innanför ändcentrum. Måttenhet vid mätning av diametern är antingen 1 cm eller 1 mm. Vid automatisk mätning skall den alltid vara 1 mm. Manuell mätning av stocks diameter sker med hjälp av mätklave. Den skall härvid om möjligt gripa om stocken på måttstället med linjalen vilande mot stocken. Klaven skall vidare hållas så att den ligger i ett "plan" vinkelrätt mot stammens längdaxel, som bild 5 visar. Den skall om möjligt även avläsas i detta läge. Risk finns nämligen för att det inställda måttet på klaven ändras när den lyfts från stocken. Bild 5. Mätning av stocks diameter.

- 11 - Mötande kant Tydligt oval Korsklav-ning Automatisk mätning Barkfunk- tion Barktyp Redovis- nings- system

För att få största möjliga noggrannhet i diametermätningen bör klaven dessutom konsekvent anbringas med ett jämnt tryck mellan skänklarna. Trycket får inte vara så hårt att förekommande bark mellan skänklarna kläms ihop eller att dessa skadas. Det får inte heller vara så löst att lavar och barkflagor mellan skänklarna och stocken i avgörande omfattning påverkar diametermåttet. Trycket skall alltså vara måttligt och framförallt konstant vid varje måttagning. Det diametermått som erhålls på klaven vid mätning enligt beskrivningen i föregående stycke inbegriper alltså eventuellt förekommande bark på måttstället. Om stocken är obarkad och diametern skall avse måttet under bark, vilket är det normala vid mätning av t ex barrsågtimmer, måste avdrag göras för barkens inverkan på det klavade måttet. I praktisk mätning sker detta avdrag på så sätt att mätaren minskar diametermåttet enligt klaven med den bedömda, dubbla barktjockleken på måttstället. För kontroll av att bedömningen är korrekt kan mätaren med t ex en yxa avlägsna barken på måttstället och därefter med klaven mäta måttet på bar ved. Före registrering avrundas diametermåttet till närmast lägre hel cm. Diametern mäts på mötande kant om inte stocken på måttstället är tydligt oval då den skall korsklavas. Mätning på mötande kant innebär att klaven anbringas på stocken på det sätt som faller sig naturligast för mätaren vilket i praktiken innebär att klavens skänklar lutar c:a 45° i förhållande till lodlinjen. Erfarenheter från manuell mätning visar att en stock uppfattas som "tydligt" oval om den största diametern på måttstället överstiger den minsta med mer än 10 %. Korsklavning innebär att två diametrar vinkelrätt mot varandra skall klavas. Stockens diameter utgörs av medelvärdet av de exakta måtten (i mm) för respektive diameter. Medelvärdet avrundas till närmast lägre hel cm i vanlig ordning. Det bör här framhållas att korsklavning av diametern alltid är tillåten men att den alltså är nödvändig endast om stocken är tydligt oval. Automatisk mätning av diameter ger - på samma sätt som manuell diametermätning - måttet inklusive förekommande bark. Måttet under bark erhålls med hjälp av särskilda barkfunktioner för beräkning av den dubbla barktjockleken. Dessa funktioner förutsätter att mätningen av diametern inklusive bark är utförd och registrerad i mm samt att mätaren dessutom bedömt trädslag och barktyp . I det system som bearbetar mätuppgifterna - redovisningssystemet – beräknas med utgångspunkt i registrerad diameter på bark samt trädslag och barktyp den dubbla barktjockleken på måttstället. Diametern under bark erhålls genom att minska måttet på bark med den beräknade dubbla barktjockleken. Måttet under bark avrundas på samma sätt som vid manuell mätning till närmast lägre hel cm.

- 12 - Topp-mätning

Beräkning av stockmätt volym En stocks volym utgör vid toppmätning volymen av en cylinder som är lika lång som stocken och har en diameter lika med den i stockens toppända.

Klass-mitt Mittmät- ning

Volymen beräknas alltid efter klassmitt för längd angiven i dm och diameter angiven i cm. Vid längdmätning av stockar, som sker i längdenheten 1 dm, innebär begreppet klassmitt att en stock vars längd överstiger t ex 37 dm, men inte uppgår till fullt 38 dm, registreras som 37 dm. Den volymberäknas däremot med längden 37,5 dm. Med klassmitt för diameter avses vid mätning och registrering i klasser om 1 cm att klassvärdet före volymberäkningen ökas med 5 mm. Klassmitten för 20 cm är alltså 20,5 cm. Vid toppmätning beräknas toppcylinderns volym enligt följande formel:

Volymen i m³to = 1100.000

π 4

) toppD ( 2

⋅ L, där

π = en konstant med det ungefärliga värdet 3,1416 D topp = diametern i stockens toppända i cm L = stockens längd i dm. Bild 6. Måttagning vid toppmätning.

En stocks volym enligt mittmätning är produkten av stockens längd och dess genomskärningsarea mitt på stocken. Stockens volym motsvaras alltså av en cylinder, som är lika lång som stocken och med en diameter lika med stockens mittdiameter. Volymen beräknas i princip enligt samma formel som den för toppmätt volym. Den enda skillnaden är att diametern i topp - Dtopp - byts mot diametern på mitt - Dmitt.

- 13 -

Bild 7. Måttagning vid mittmätning.

Topprotmätning Principerna för topprotmätning av en stock framgår av bilden nedan, där följande beteckningar är använda: Dt = toppdiameter i cm Dr = rotdiameter i cm L = stocklängd i dm α = konstant (se tabellen på nästa sida). Bild 8. Måttagning vid topprotmätning. Rotstock Övrig stock

- 14 - Av figuren på föregående sida framgår att alla diametermått, utom

rotdiametern hos rotstock, mäts 10 cm från centrum i respektive stockända. Rotdiametern hos en rotstock mäts 50 cm innanför centrum i rotändan för att ansvällningen i rotändan inte skall ge upphov till för stor volym. Topprotmätning är en metod för förenklad bestämning av den "verkliga" fastvolymen av en stock eller ett virkesparti. Eftersom stockarna i ett parti utgör olika delar av stammar, som inbördes kan ha mycket olika form, blir den enskilda stockens volym bestämd med ett fel vars storlek beror på hur väl stockens form överensstämmer med förutsättningarna för volymberäkningsformeln. Volymen av en stock mätt genom topprotmätning beräknas enligt denna formel:

Volymen i m3tr = )D )-(1 D (L4

000 100

1 2to

2r ααπ +⋅⋅⋅

Fram till 1998 användes ett generellt värde på konstanten α men från och med nämnda år infördes olika värden som varierar med stocklängd och stockdiameter. Syftet med denna åtgärd var att eliminera vissa rätt betydande systematiska fel som konstaterats för vissa stocktyper och stockdimensioner. För rotkonstanten α i formeln gäller således numera de värden som framgår av följande tabell.

Toppdiameter- Längdklass, cm klass, cm - 349 350-449 450 +

- 14

0,485

0,485

0,485

15 - 24

0,465

0,460

0,455

25 -

0,440

0,430

0,420 Travmät-ning Lådprin- cipen

1.3.4 Travmätning Vid travmätning mäts traves längd, bredd och höjd. Måtten mäts som om virket i traven vore inlagt i och väl fyllde en rektangulär lockförsedd låda. Populärt uttryckt kallas denna princip för "lådprincipen ". Lådans volym utgör produkten av måtten för längd, bredd och höjd. Mätning enligt "lådprincipen" innebär att virket i traven tänks inlagt i en låda på sådant sätt att den väl fylls. Lådans sidor skall alltså tänkas placerade så att hålrum i lådan fylls ut av motsvarande virkesvolym utanför den tänkta lådans sidor. Volymutfyllnaden eller volymkompensationen får utanför den tänkta lådans sidor. Volymutfyllnaden eller volymkompen-sationen får emellertid inte omfatta större virkesvolym än att det utfyllda hålrummet får samma täthet som traven i övrigt.

- 15 - Volymkom- pensation Ändstöd Uppvikning

Volymkompensationen i traves stockändesida innebär alltså att stockändar som sticker utanför den tänkta lådans sida volymmässigt skall kompensera tomrum på grund av att andra stockar ej når fram till sidan. De naturliga hålrummen mellan stockarna skall dock inte fyllas ut. Traves längd Med en traves längd avses travens utsträckning vinkelrätt mot stockarnas längdriktning i traven. För en trave vid bilväg (bild 9) kan längdutsträckningen vara lätt att uppfatta medan den inte är lika naturlig för en fordonstrave (bild 16). Bild 9. Mätning av trave med virke i standardlängd enligt lådprincipen.

Vid mätning av en fordonstrave avgränsas travlängden av fordonets stakar, d v s traven får s k ändstöd i båda sidorna. Detta förenklar mätningen av travlängden. Se vidare under stycket mätning av trave på fordon på sidorna 18 och 19. Trave utan ändstöd har normalt sluttande släntsidor. För att få ett lämpligt längdmått i t ex hela meter för traven, är det brukligt att göra en "tänkt" volymförflyttning av den del, som ligger utanför den yttersta sektionen i respektive ändytesida. Åtgärden som mätningstekniskt kallas "uppvikning" , är tillåten intill 1 m i vardera ändan av traven. Uppvikningen innebär att travens ändsektion får en höjd så stor att den volym, som ligger utanför sektionen, motsvaras av "tomrummet" i sektionen. Se bild 10.

- 16 - Krokig trave Sek-tions- mätning Ved-längds- mått Bredd- måttet

Bild 10. Längdmätning och uppvikning i traves kortsida (släntsida).

Av bilden framgår att travens längd mäts längs båda stockändesidorna och att medelvärdet av mätningarna får gälla som travens längd. Krokig trave skall längdmätas med redskapet tätt intill traven. Travens längd utgör medelvärdet av längden på respektive sida. Bild 11. Längdmätning av krokig trave.

Trave som är längre än 3 m skall sektionsmätas. Sektionsmätning beskrivs på sidan 19. Traves bredd Traves bredd mäts i stockarnas längdriktning. Bredden kallas ibland även vedlängdsmått beroende på det starka sambandet mellan detta mått och de i traven ingående stockarnas längd. Breddmåttet är emellertid också beroende av stockarnas förskjutning i längdriktningen.

- 17 - Standard- längd Jämn- dragna Grundyte-vägd medellängd Fallande längder

I trave med virke i standardlängd är stockarna vanligen lagda så att deras ändytor bildar ett i det närmaste jämnt plan. Travens stock-ändesidor är jämndragna . Breddmåttet i sådan trave överensstämmer i detta fall med stockarnas s k grundytevägda medellängd . Denna längd beräknas genom summering för varje stock av produkten av dess längd och area (grundyta) i ett plan genom travens mitt. Den erhållna produktsumman divideras därefter med summan av samtliga stockars areor (grundytor). Stocklängden blir på detta sätt "vägd" med stockarnas areor som vikter. Av detta följer att grövre stockar påverkar den beräknade medellängden mer än klenare stockar. Breddmåttet för en trave med stockar av standardlängd brukar kontrolleras genom att längden hos enskilda stockar i åtkomliga delar av traven mäts och därefter vägs med grundytan hos respektive stock. Om denna kontrollmätning ger en medellängd hos stockarna, som avviker mer än ± 3 cm från den avtalade standardlängden, får längden enligt kontrollen gälla. I annat fall gäller den avtalade standardlängden, som vanligtvis är 300 cm, om sortimentet är massaved. I trave med virke i fallande längder varierar stockarnas inbördes läge i längdriktningen normalt mer än i en trave med virke i standardlängd. Denna ändförskjutning kan påverka storleken av travens breddmått. Om stockarnas rotändar tillåts påtagligt skjuta fram ur travens stockändesidor leder detta normalt till att höjdmåttet blir mindre än om stockarna varit jämndragna. Eftersom travvolymen i stort sett inte bör påverkas av att stockändar skjuter ut, så blir följden härav att breddmåttet ökar. Produkten av höjd och bredd är nämligen tämligen konstant för en och samma trave förutsatt att inga drastiska förändringar görs av dess utseende. Längdvariationen och ändförskjutningen hos virke i fallande längder gör att bestämningen av breddmåttet inte kan göras genom att enbart mäta längden hos enskilda stockar. Travbreddsmåttet erhålls istället genom att mäta avståndet mellan travens båda gavlar inplacerade enligt de regler, som gäller för "lådprincipen". För travar, som är längre än 6 m, har dock riskerna för fel i mätningen av breddmåttet bedömts så stora att travmätning inte är tillåten.

- 18 - Överyta Botten-linje

Bild 12. Mätning av travbredd med volymkompensation i traves stockändesida.

Traves höjd Traves överyta och underyta, även kallad bottenlinje , skall på samma sätt som gäller för övriga sidor avjämnas så att den tänkta lådan väl fylls. Avståndet mellan överyta och bottenlinje utgör travens höjd. Avjämningen av travens överyta skall göras med bibehållen täthet i traven eller sektionen som helhet. Överytan skall alltså fixeras vid en nivå som gör att stockarna i de avjämnade partierna varken ligger tätare eller glesare än stockarna i traven för övrigt. Bild 13. Avjämning av traves överyta.

- 19 -

Underlag Sektions- mätning Sektioner

Vid mätning av en hög trave, t ex på avlägg eller vid bilväg, kan det, om man står nära traven, vara svårt att avgränsa travens eller sektionens överyta. Den avjämnade överytan kan då bedömas på avstånd från traven varvid överytans nivå fixeras till en bestämd punkt på någon lämplig stockända. Höjden bestäms därefter som summan av två delmått av vilka det ena utgörs av måttet från den fixerade punkten för överytan ned till en markering på lämplig arbetshöjd och det andra av måttet från bottenlinjen upp till markeringen. Bottenlinjen bestäms i regel av stockarnas underkanter om traven ligger på jämnt underlag. Jämför bilderna 14 och 15. Om travens bottenlinje inte är rak skall den avjämnas på samma sätt som gäller för överytan. Underlag av massaved skall ingå i travens volym. Underlagets volym får bedömas. Sektionsmätning av trave För att öka säkerheten vid mätning av trave som är längre än 3 m, skall sektionsmätning ske. Detta innebär att traven indelas i ett antal lika långa delar (sektioner) , som vid vederlagsmätning emellertid inte bör vara längre än 3 m. I varje sektion mäts ett breddmått och två höjdmått, ett i vardera stockändesidan. Bild 14. Sektionsmätning.

Vid sektionsmätning i traves släntsida måste volymkompensation göras vid höjdmätningen av varje släntsektion enligt bild 15 nedan.

- 20 -

Mätning av fordons- trave

Bild 15. Höjdmätning, volymkompensation och markering av släntsektioner.

När det gäller en hög trave måste mätningen av travbredden begränsas till åtkomliga delar av traven, såsom släntsidor och hålrum. Travens höjd och bredd beräknas sedan som medelvärdet av uppmätta höjd- respektive breddmått. Mätning av fordonstrave Vid mätning av trave på fordon mäts längd- och höjdmåtten mitt på traven, bild 16, medan bredden mäts som för trave på avlägg. Skälet härtill är främst att fordonstravens ändytesidor ofta inte är åtkomliga för mätning och att proportionerna mellan längd och bredd gör mätningen på travens mitt naturlig från arbetsteknisk synpunkt. Bild 16. Mätning av trave på fordon.

Från mätbryggan har mätaren i allmänhet god överblick över travarna på fordonet. Det är endast stockändesidorna hos travar lastade tätt intill varandra som kan vara svåra att se.

- 21 -

Bank- bredden Fallande längder

Genom att noggrant mäta avståndet mellan ett fordons stakar, den s k bankbredden , och fortlöpande utnyttja detta mått som travens undre längdmått, kan mätningen från bryggan begränsas till längdmåttet på travens ovansida. Bankbredden motsvaras i bild 16 av den nedre av beteckningarna L för fordonstravens längd. Måttuppgifterna på ett fordons bankbredd måste dock kontrolleras med jämna mellanrum. Huvudregeln är att höjdmåttet skall tas mitt på traven. Det kan emellertid i vissa fall vara lämpligt, t ex för ojämnt lastade travar, att mäta travens höjd vid var och en av bilens stakar och därefter beräkna en medelhöjd på vardera sidan av fordonet. Även travens övre längdmått kan i vissa fall med fördel bestämmas som medelvärdet av måtten mellan stakarna. Exempel på när detta tillvägagångssätt skulle vara att föredra är om veden är ojämnt travad eller krokig. Begränsningar i travmätningen På grund av de praktiska svårigheterna att mäta en mycket hög eller lång trave har vissa begränsningar införts för att öka säkerheten i mätningen. Den redan beskrivna sektionsmätningen av trave längre än 3 m är en sådan åtgärd. Av samma anledning är det inte heller tillåtet att mäta travar vars högsta höjd överstiger 3 m. Kravet på säkerhet i mätningen ligger också bakom förbudet att mäta bilvägstrave med virke i fallande längder om travens längd efter uppvikning överstiger 6 m. Travens höjd skall av samma orsak mätas med mätredskap av minst samma längd som travens största höjd. Denna bestämmelse motiveras av riskerna för det fel i mätningen som kan uppstå, om höjdmåttet till följd av för korta redskap skulle behöva bestämmas i två steg. Med hänsyn till denna bestämmelse är de mätribbor som används normalt 3 m långa. Beräkning av traves mått Samtliga de mått som tas på traven skall anges i fallande cm . Registrering i fallande cm innebär, som framgår av nedanstående bild, att det på mätinstrumentet avlästa, "exakta" måttet, avrundas nedåt till närmaste hel cm. Bild 17. Registrering i fallande cm.

- 22 -

Avrund- ning

Medelvärdena av de parvisa, i fallande cm angivna måtten för travens dimensioner utgör dess respektive längd, bredd och höjd. För trave som sektionsmätts gäller på motsvarande sätt att dess bredd - och höjdmått beräknas som medelvärdet av de ingående sektionernas bredd- respektive höjdmått. Vid beräkningen av dessa medelvärden avrundas måttet för travens längd, bredd respektive höjd till närmaste hel cm. Det skall alltså observeras att avrundning till fallande cm endast gäller för de mått som tas direkt på traven. Avrundning till närmaste hel cm beskrivs i bild 18. Bild 18. Avrundning till närmaste hel cm.

Som framgår av pilarna i bilden sker höjning respektive sänkning vid exakt en halv, dvs 20,50, 21,50, 22,50 osv. Principen är vidare att man alltid höjer talet om 5:an föregås av en udda siffra medan man sänker talet om 5:an föregås av en jämn siffra. Exempel på detta är att 20,50 blir 20 medan 21,50 blir 22. På detta sätt undviks systematisk över- eller underskattning. Mätning av lossad fordonstrave På mottagningsplatser för virke, som är bemannade med mätare endast vissa dagar eller delar av dygnet, kan behov finnas av att mäta fordonsbuntar lossade på marken eller på underlag. Oberoende av om fordonsbunten är försedd med kätting eller inte kan den mätas enligt lådprincipen. Den lossade buntens höjd och bredd mäts därvid i princip som för en "bilvägstrave" medan sättet att mäta längdmåttet blir beroende av om buntkätting använts eller inte. Längden hos trave som lossats på marken utan buntkätting kan mätas antingen genom uppvikning i båda släntsidorna - se bild 19 - eller genom sektionsmätning.

- 23 - Vedvolym- procent

Bild 19. Höjd- och längdmått hos fordonstrave lossad utan kätting.

Fordonstrave lossad med buntkätting har normalt så liten längdut-bredning att sektionsmätning inte är aktuell. Principen för mätning av längdmåttet blir därför närmast jämförbar med "uppvikning" i båda ändar av traven inom ramen för en enda sektion. 1.3.5 Bedömning av vedvolymprocent Med vedvolymprocent avses vedvolymen uttryckt i procent av trav-volymen. Ett virkespartis vedvolym beräknas som produkten av dess travvolym och vedvolymprocent dividerad med 100. Bedömningen av en traves vedvolymprocent sker i praktisk mätning på så sätt att mätaren med utgångspunkt i det "helhetsintryck" med avseende på virkestätheten, som en trave uppvisar, direkt anger dess vedvolymprocent. För utbildningsändamål och som hjälp vid mätningen har utvecklats tabeller som med ledning av aktuella stock- och travegen-skaper gör det möjligt att beräkna vedvolymprocenten. Principen för tabellerna är att ett utgångstal korrigeras med värdet av enskilda bedömningsfaktorer. Slutsumman ger travens vedvolymprocent. Inom den del av landet som omfattas av VMF Qbera och området söder därom tillämpas en tabell av den form som återges på nästa sida.

- 24 - Hjälptabell för bedömning av traves vedvolymprocent.

1. UTGÅNGSTAL FÖR TRÄDSLAG Tall 68 % Gran 70 % Björk 64 % Asp 66 % Bok 64 % Al 65 % Ask 64 % Ek 65 %

Beräkning av utgångstal.

1. Om mer än ett trädslag ingår i traven beräknas utgångstalet genom att väga ingående trädslags utgångstal med trädslagets bedömda volymandel (= vägt medeltal).

2. För sortiment avsedda för försågning ökas ovanstående utgångstal med 2 % om trädslaget är löv och med 1 % om trädslaget är barr. Även för asp avsedd för tändstickstillverkning ökas utgångstalet med 2 %.

3. Vid mätning av trave på fordon minskas utgångstalet med 1 % om virket är väl travat intill ändstöden, annars med 2 %. 2. AVDRAG FÖR BARK. Extremt tunn bark - 4 Tunn bark (hög andel glansbark) - 5 NORMAL BARK - 6 - 7 - 8 Tjock bark (hög andel skorpbark) - 9 Extremt tjock bark - 10 - 11 - 12 3. ARITMETISK MEDELDIAMETER I TRAVES ÄNDYTESIDA - obarkad ved = diameter på bark - helbarkad ved = diameter under bark

cm % Mycket klen 4 - 13 5 - 11 6 - 9 7 - 8 8 - 7 9 - 6 10 - 5 Klen 11 - 4 12 - 3 13 - 2 14 - 1 Normal 15 0 16 + 1 17 + 2 Grov 18-19 + 3 Mycket grov 20-22 + 4 23-26 + 5 27-39 + 6 40-69 + 7 70 + + 8

- 25 - 4. TRAVNING Tät och vältravad Väl travad Något glest travad Glest travad, snedläggning förekommer (normal maskinell travning) Mycket glest travad, snedläggning förekommer i stor omfattning Extremt glest travad, snedläggning förekommer i mycket stor omfattning 6. KVISTNING (inkl. rotben) Enstaka korta kviststumpar på ett fåtal stockar, i övrigt kvistat intill mantelytan. Obetydliga kvist-knölar och enstaka rotben. Ett flertal korta kviststumpar, markerade grenvarv, ett mindre antal rotben. Betydande antal kviststumpar och rotben, markerade grenvarv med kvistkuddar Stort antal kviststumpar, större grenvarv och flera stora rotben. Delvis grovkvistigt Grovkvistigt och/eller mycket dålig tillredning För trave med virke med medel-diameter 7 cm och mindre dubbleras i princip faktorn för kvistighet. För diametrarna 8-9 cm jämkas avdraget för kvistning. 8. KRAM ELLER FAST SNÖ SAMT IS I TRAVE mindre omfattning större omfattning riklig omfattning mycket riklig omfattning 10. VEDLÄNGD (endast standardlängd) 4,0 meter 3,0 meter 2,5 meter 2,0 meter

0

-1 -2

-3 till -5

-6 till -7

-8 till -9

0

-1

-2 till –3

-4 till -5

-6 till -8

-2 -4 -8

-12

Barr Löv -2 -3 0 0 +1 +2 +3 +4

5. KROKIGHET Rak Nästan rak Något krokig Krokig Starkt krokig Mycket starkt krokig Extremt krokig (grenved) För trave med virke med medeldiameter 7 cm och mindre dubbleras i princip faktorn för krokighet. För diametrarna 8-9 cm jämkas avdraget för krokighet. 7. STAMFORM/AVSMALNING Stockar med mycket god stamform (obetydlig avsmalning samt med jämn och slät mantelyta) Volymandel 31-50 % Volymandel 51-70 % Volymandel 71 % och mer Stockar med mycket dålig stamform (stor avsmalning samt med knölig mantelyta). Volymandel 31-50 Volymandel 51-70 % Volymandel 71 % och mer 9. AVVERKNINGSAVFALL I TRAVE Med avverkningsavfall avses stamved kortare än 50 cm, flis från spjälk och dyl., bark, grenar och ris samt barkrester på helbarkad ved. Inget eller obetydligt I begränsad omfattning I större omfattning Rikligt 11. TRAVHÖJD (ej trave på fordon) Trave över 2 meter på 2/3 av bottenskiktets längd Trave över 3 meter på 2/3 av bottenskiktets längd

0

-1 -2

-3 till -4 -5 -6 -7

+1 +2 +3

-1 -2 -3

0 -1 -2

-3 till -4

+1

+2

- 26 - Inom VMF Nord används till ledning för bedömning av vedvolymprocenten nedanstående hjälptabell. BEDÖMNING AV VEDVOLYMPROCENT Vedvolymprocent redovisas vid mätning eller skattning av rundvirkespartis travvolym (m3t-volym). Mätenhets vedvolymprocent bedöms med ledning av följande instruktion. Utgångstalet är 60, som korrigeras för delfaktorernas bedömda inverkan. 1. Stockarnas aritmetiska medeldiameter ub, cm. - 8,9 - 4 9 - 9,9 - 3 10 - 10,9 - 2 11 - 11,9 - 1 12 - 12,9 0 13 - 13,9 + 1 14 - 14,9 + 2 15 - 15,9 + 3 16 - 16,9 + 4 17 - 17,9 + 5 18 - 18,9 + 6 20 - 22,9 + 7 23 - 26,9 + 8 27 + + 9 2. Travning Mycket tät (utmärkt) 0 Tät (god) - 1 Något gles - 2 Gles - 3 till - 4 Mycket gles - 5 till - 7 3. Tillredning och kvistförekomst (inkl. gillrade rotben) Stockarna väl kvistade intill mantelytan. Obetydliga kvistknölar. Enstaka mindre rotben. ± 0 Få korta kviststumpar. Enstaka kvistknölar och rotben. - 1 Betydande antal spridda kviststumpar eller rotben. Markerade grenvarv. - 2 Stort antal kviststumpar, större grenvarv och rotben. Delvis grovkvistigt. - 3 till - 4 Grovkvistigt och/eller mycket dålig tillredning. - 5 till - 7 4. Krokighet Rak barrved, rak asp ± 0 till - 1 Krokig barrved, rak lövved (exkl asp) - 2 till - 3 Starkt krokig barrved, krokig lövved - 4 till - 5 Starkt krokig lövved - 6 till - 7 Mycket starkt krokig lövved - 8 till - 12

- 27 - 5. Barkvolym Helbarkad ved + 7 Mer än 2/3 glansbarkig tall + 2 Mer än 1/3 glansbarkig tall + 1 Normalt barrvirke ± 0 Tjockbarkigt barrvirke, normalbarkigt lövvirke - 1 Mer än 50 % tjockbarkigt lövvirke - 2 6. Övrigt Utöver korrektion enligt pkt 1-5 kan ytterligare korrektioner erfordras t ex

för snö, is och avverkningsavfall.

Virke med liten längdspridning kombinerat med hög andel rotstockar och samtidig förekomst av rotben medför att vedvolymprocenten behöver reduceras med 1-3 procentenheter.

En god diameterblandning förenad med liten avsmalning hos virket och väl utförd tillredning medför att vedvolymprocenten behöver ökas med 1-3 procentenheter.

Vid blandning av barr och lövved och inom sortiment av virke med olika egenskaper interpoleras mellan bedömningsfaktorerna.

7. Fastvolymprocentbedömning

Vid mätning av m³f pb ökas vedvolymsprocenten med 7 enheter.

8. Andra hjälptabeller

Lokalt kan andra hjälptabeller för bestämning av vedvolym – eller fastvolymprocent förekomma.

- 28 - Aritme-tisk Grund-ytevägd

Den relativa vedvolymen påverkas av ett flertal egenskaper, även kallade faktorer, som är hänförbara antingen till traven som sådan eller till de enskilda stockarna. De viktigaste och mest använda faktorerna är - diameter och vedlängd - travning - krokighet - kvistning - barkvolym Härtill kommer faktorn snö och is under vintersäsongen samt inom vissa områden faktorn trädslagsblandning. Allmänt sett gäller att man vid bedömningen givetvis endast skall beakta sådana stock- och travegenskaper som faktiskt påverkar ved-volymprocenten. Kviststumpar på delar av stockar belägna inne i traven skall alltså beaktas men däremot inte kviststumpar på stockändar, som skjuter ut ur traven. Dessa kviststumpar påverkar ju ej travens täthet. Det är vidare väsentligt att varje egenskap bedöms med hänsyn till sin egen speciella inverkan på tätheten i traven. Erfarenheten visar dock att det emellanåt kan vara svårt att avgöra i vilken utsträckning den ena eller andra faktorn påverkar travtätheten. Exempel på ett sådant avgränsningsproblem är effekten av travning respektive krokighet. Diameter Faktorn "stockarnas medeldiameter" avser i södra Sverige aritmetisk medeldiameter på bark i travens stockändesida medan den i norra Sverige avser grundytevägd medeldiameter under bark på travens mitt. Medeldiametern hos stockarna i en trave har teoretiskt sett inget direkt inflytande på vedvolymprocenten, vilket bl a framgår av redogörelsen för kvadratisk och triangulär travning på sidan 30. I praktiken visar det sig emellertid att travens vedvolymprocent ökar med stigande medel-diameter hos stockarna i traven vilket alltså måste bero på att denna faktor indirekt samverkar med andra egenskaper, som i sin tur påverkar vedvolymprocenten. Betydelsefullt i detta sammanhang är sambandet mellan den enskilda stockens diameter och mantelyta respektive diameter och volym. Av detta följer också ett samband mellan stockdiameter och mantelarea per volymenhet. Detta samband framgår i princip av bild 20.

- 29 - Bild 20. Sambandet mellan stockdiameter och mantelarea per

volymenhet. Mantelarea/volymenhet. m²/m³

En följd av det samband, som bilden visar, är att den sammanlagda

mantelarean hos stockarna i en trave med klent virke är större än mantelarean hos genomsnittligt grövre virke vid i övrigt samma trav-volym. Den större mantelarean innebär att antalet "kontaktpunkter" mellan stockarna också ökar. Utgörs dessa punkter av kviststumpar eller kvistknölar är det uppenbart att vedvolymprocenten i en trave med klen ved blir lägre än i en trave med grövre ved även om kvistningens nog-grannhet i båda fallen är densamma. Vid en viss tjocklek på t ex isbark påverkas av samma anledning vedvolymprocenten i en trave med klent virke mer negativt än i en trave med grövre virke. Eftersom travtätheten påverkas av många egenskaper, som direkt eller indirekt anknyter till den sammanlagda mantelarean hos stockarna i en trave, är alltså diametern i praktiken en mycket väsentlig faktor då det gäller att bestämma vedvolymprocenten. Det är också sambanden mellan diametern och andra egenskaper, som korrektionstalen för faktorn medeldiameter avser att ta hänsyn till. Av diagrammet över arean per volymenhet framgår att arean minskar kraftigt med stigande diameter upp till 20-25 cm men att kurvan därefter "planar ut". Detta förhållande beaktas också i hjälptabellen. Korrektions-talen i tabellen ökar upp till 26-27 cm diameter men är därefter oföränd-rade. Det krävs alltså speciell uppmärksamhet vid bedömning av ved-volymprocenten, när traven innehåller stockar med mycket liten eller stor medeldiameter.

- 30 - Travning Krokig- het Tillred-ning

Travning Med faktorn travning avses den täthet i traven som beror på stockarnas inbördes läge. De enskilda stockarnas utseende och form har i och för sig inget med travningen att göra. Ett uttryck för dålig travning är t ex att bitarna ligger snett eller att de inte lagts tillräckligt tätt intill fordonets stakar. Teoretiskt sett kan runda, jämngrova (cylindriska) stockar med en viss diameter aldrig travas tätare än att det uppstår 10-20 % luftmellanrum. Beroende på sättet att trava stockarna kan de vedvolymprocenter erhållas som framgår av bild 21. Bild 21. Vedvolymprocenter vid kvadratisk och triangulär travning. Kvadratisk travning Triangulär travning

I praktiken förekommer aldrig kvadratisk eller triangulär travning och dessutom ytterst sällan stockar med samma diameter. Stockarnas diameter och form varierar nämligen vanligtvis, och tillsammans med övriga egenskaper bidrar detta till att vedvolymprocenten aldrig blir ens så tät som 79 %. Krokighet Med faktorn krokighet avses den krokighet hos virket som minskar tätheten i traven på grund av att krokiga stockar normalt inte kan läggas tätt intill varandra. Vid bedömningen skall hänsyn enbart tas till den inverkan krokigheten har på tätheten i traven. Krokigheten skall bedömas med utgångspunkt i "rak stock". Enligt förutsättningarna för tabellen gäller att endast helt raka stockar av gran uppfyller fordringarna för "rak stock". Tillredning Vid bedömning av tillredningen beaktas förutom kvarsittande kvist-stumpar även ej avjämnade rotben och andra ojämnheter som har med stockens yttre att göra.

- 31 - Neiloid

Kvarsittande kviststumpar framträder som regel tydligt på virket men deras inverkan på vedvolymprocenten kan ändå vara svår att avgöra. En av orsakerna härtill är att kviststumparna vid läggning av stockar i trave tränger in i barken på intilliggande stockar, vilket gör att deras betydelse för "gillringen" av traven blir mindre än vad som svarar mot stumparnas faktiska längd. Med hänvisning till vad som ovan sagts om diameterns inflytande på vedvolymprocenten finns särskild anledning påpeka att klen diameter i förening med dålig kvistning normalt medför mycket låga vedvolymprocenter. Barkvolym Bedömningen av relativ vedvolym innebär att volymen exklusive bark hos stockarna i en trave anges i relation till travvolymen. Om stockarnas bark antas vara helt oskadad skall korrektionstalet för barken alltså i princip motsvara hela barkvolymen för att rätt vedvolymprocent skall erhållas. Färsk, ofrusen bark påverkar erfarenhetsmässigt travvolymen i rätt liten omfattning. Förklaringen är att kviststumpar och andra ojämnheter i högre grad än barken, "bygger upp" traven. Barken trycks nämligen antingen ihop av kviststumparna eller också tränger de igenom barken för att komma i direkt kontakt med den hårdare mantelveden. Härav följer också att travvolymen ej minskar märkbart även om barkavskavningen är stor. Stamform/avsmalning Denna faktor avser att beakta stamformens inflytande på vedvolym-procenten. I synnerhet rotstockar kännetecknas av stark avsmalning vartill rotansvällningen givetvis bidrar. Rotstockens stamform motsvaras av formen hos en neiloid . Som framgår av bild 22 är dess avsmalning inte jämn längs hela stocken utan den ökar mot rotändan. Mantelytans konturer blir därmed kurvformiga. Hög andel rotstockar minskar därför travens relativa vedvolym. Denna tendens blir särskilt påtaglig för virke i standardlängd som "änddragits", dvs stockändarna bildar ett jämnt plan. Omvänt gäller att utskjutande rotändar inte "gillrar" traven. Bild 22. Stock med neiloidform.

- 32 - Neiloid-form Para-boloid- form

Den beskrivna stocken med neiloidform är alltså apterad från rotändan av ett träd med den stamform som framgår av bild 23. Bild 23. Principskiss av stammens form.

Trädstammen kan grovt indelas i en rotdel, en mellandel och en toppdel. Stamdelen närmast rotskäret har normalt en ansvällning vilket gör att rotstocken har en ganska stor avsmalning (=dålig stamform). Ansvällningens storlek liksom stamformen i övrigt varierar mellan olika trädslag och mellan individer av samma trädslag. Stammens mellandel, mellanstocken (-stockarna), har som regel ganska liten avsmalning. Stor andel mellanstockar kan därför medföra en påtaglig höjning av vedvolymprocenten vilket alltså måste beaktas i vedvolymbedömningen under faktorn stamform. Toppdelen hos en trädstam har normalt rätt stor avsmalning. Till skillnad från den neiloidformade rotstocken har toppstocken en tilltagande avsmalning mot toppändan vilket ger stocken s k paraboloidform , bild 24. Bild 24. Stock med paraboloidform

Stockars läge i traven Denna faktor saknas i bedömningstabellerna men har ändå betydelse när det gäller att i praktisk mätning beakta inverkan på en traves vedvolymprocent av såväl de enskilda stockarnas läge i traven som deras diameterspridning. Travens täthet ökar nämligen högst avsevärt ju större variationen är hos stockarnas diameter. Denna effekt förklaras av att utrymmet mellan grova stockar i större utsträckning kan fyllas ut med klena stockar.

- 33 - Travvolym Vedvolym

En undersökning (SHS,R 73 Karlsson) visar att om diameterblandningen är stor, kan travtätheten öka med hela 4 %-enheter. Vedvolymtabellen anger ej så stor variationsvidd som 4 %-enheter men eftersom tabellen skall användas till ledning för bedömningen av vedvolymprocenten, är det givetvis tillåtet att göra en större korrigering än vad som finns angiven i tabellen, t ex vid bedömning av vedvolymprocenten i en timmertrave med särskilt stor diameterblandning. Trädslagsblandning Förekomsten av olika trädslag i en och samma trave kan vid användning av hjälptabellen beaktas på två olika sätt. Antingen korrigeras tabellens utgångstal med hänsyn till aktuell trädslagsblandning eller också - vilket är fallet för barrved med lövinblandning - beräknas ett särskilt korrektionstal vars storlek bestäms av förekommande lövinblandning. Snö och is Användningen av faktorn snö och is beror ytterst av de klimatiska förutsättningarna inom det geografiska området där mätningen sker. Det bör därför finnas anledning att beakta faktorn under en större del av året i norra Sverige än i landets södra delar. Problemen med snö och is upplevs dock i vissa fall som större i de södra delarna av landet än i norr. Förklaringen torde vara dels att erfarenhe-terna i allmänhet av snö och is är begränsade, dels att temperaturen inom detta område ofta pendlar kring nollstrecket med skarsnö eller isbildning som följd. Inverkan på vedvolymprocenten blir härigenom större än om snön hela tiden är kall och lös. Övriga faktorer Övriga stock- eller travfaktorer som virkeslängd, avverkningsavfall samt traves höjd påverkar också den relativa vedvolymen. Vid mätning av normalt virke är det dock bara i undantagsfall som dessa faktorer behöver tillgripas. Deras inverkan på travtätheten är dessutom som regel begränsad. 1.3.6 Beräkning av volym vid travmätning För en trave framräknas i princip två olika volymer, nämligen dels travvolymen som utgör produkten av travens längd, bredd och höjd. dels vedvolymen som utgör produkten av travvolymen och vedvolym- procenten dividerad med 100.

- 34 - Volymberäkningen av en trave beskrivs i följande exempel. Antag att vi

har en trave med de mått som framår av bild 25 på sidan 35. SEKTION LÄNGD BREDD HÖJD cm cm Fram cm Bak 1 100 303 54 37 2 100 301 139 119 3 100 299 134 135 4 100 302 137 148 5 100 300 101 111 6 100 303 83 93 MEDELVÄRDE 301,3 107,6 AVRUNDAT 600 301 108 Travvolymen kan beräknas till 6,00 * 3,01 * 1,08 = 19,505 m3t Med en antagen vedvolymprocent på 55 % blir vedvolymen 19,504800 * = 10,727640 = 10,73 m3f

- 35 -

Bild 25. Volymmätning av trave.

- 36 -

Skäppa Under-mål Övermål

För mätningen och beräkningen av volym gäller sammanfattningsvis följande: - travens eller i förekommande fall de enskilda sektionernas mått anges i fallande cm. - travens mått för längd, bredd och höjd, beräknat som medel- värdet av erhållna delmått, avrundas till närmaste hel cm. - travvolymen uträknas med travens mått och redovisas i m3t med 3 decimaler; beräkningen i sig resulterar i 6 decimaler. - vedvolymen beräknas som produkten av travvolymen angiven med en noggrannhet av sex decimaler och bedömd vedvolym- procent; vid utredovisningen sker avrundning till två decimaler. 1.3.7 Skäppmätning Sågspån, flis och andra, liknande sortiment mäts ofta lastade i skäppa , d v s en låda monterad på fordon. Fordonet kan vara antingen en lastbil, vanligen med släp, eller en järnvägsvagn. Volymen av en skäppa beräknas på samma sätt som för en trave, d v s som produkten av måtten för längd, bredd och höjd. I motsats till måtten för en trave är emellertid måtten för en viss skäppa normalt oförändrade mellan olika mätningstillfällen, varför skäppan vanligen mäts noggrant en gång och därefter behandlas måtten som "fasta uppgifter". Måtten kontrolleras dock enligt vissa regler. Den praktiska mätningen kan därför inskränkas till bestämning av hur väl lasten fyller skäppan. När denna inte är helt fylld, talar man om under-mål (jämför "undermålig" = som inte håller måttet). Är det råge på skäppan, kallas det övermål . Den aktuella volymen i skäppan erhålls genom korrigering av skäppans volym med aktuellt över- eller undermål. Sektionsmätningen av över- eller undermål av flis i en skäppa överens- stämmer i princip med sektionsmätningen av en trave. Travens profil liknar ju flishögens men med den skillnaden att travens ovansida är någorlunda plan medan flishögens är rundad. Bestämningen av över- eller undermål genom sektionsmätning kan illustreras med följande bilder.

- 37 - Bild 26. Skäppan sedd från sidan.

Eftersom skäppans invändiga djup är känt kan mätaren bestämma lastens över- eller undermål med utgångspunkt i skäppans övre kant. Vid höjdmätningen mäts alltså avståndet från skäppans kant till sektionens avjämnade överyta. Skäppans höjd korrigerad med medelvärdet av avstånden (med tecken) till sektionernas överytor får sedan gälla som lastens höjd. Som framgår av bild 26 förekommer ingen uppvikning vid sektions-mätningen av över- eller undermålet i en skäppa. I anslutning till bild 26 kan vidare påpekas att skäppor av denna storleks-ordning med en längd på c:a 6-7 m normalt mäts med ett färre antal sektioner. En skäppa med längden 7,5 m, vilken är vanlig på dragbilen, skulle vid praktisk mätning antagligen ha indelats i endast tre sektioner.

- 38 - Brutto-vikt Taravikt Torrhalt Balans-våg Elektro-nisk våg Preci-sion Nog-grannhet Sorti-ment Kvalitet Volymfel

1.4 Vägning Vägning som virkesmätningsmetod förekommer undantagslöst bara ifråga om virke lastat på fordon. Ett virkespartis vikt beräknas då som skillnaden mellan vikten av det lastade virkesfordonet - bruttovikten - och vikten av det olastade fordonet - taravikten . Från den beräknade vikten skall dessutom göras avdrag för vikten av snö, is, avverkningsavfall och annat som påverkar vikten. Vikten hos virke av barrträd varierar normalt kraftigt beroende på fuktigheten i veden. Variationen är betydligt mindre när det gäller virke av lövträd, åtminstone om det är nyavverkat. Vägning för bestämning av virkesvärde är i princip tillåten för alla slag av massaved. Den tillåts dessutom som totalmätningsmetod i kombination med metoder för bestämning av fastvolym i stickprov, t ex vid VS-mätning. Vägning förekommer även i kombination med bestämning av torrhalt , vilket ger ett handelsmått i ton torrvikt (TTV). Metoden används i stor omfattning på fiber- och bränslesortiment som sågverksflis och sönderdelade trädbränslesortiment. Den borde också vara en lämplig metod för värdering av massaved, men hittills har tekniska och ekonomiska problem lagt hinder i vägen för en praktisk tillämpning. Vågar kan vara mekaniska, s k balansvågar , eller elektroniska. Vid vägning används vanligen vågar som klarar viktbestämning av hela virkesfordon i ett enda moment. Enklare vågar finns emellertid som endast väger en fordonsdel (dragbil eller släp) i taget, eller i ytterlighetsfallet, en fordonsaxel i taget. Precisionen vid vägning är hög, d v s avvikelsen mellan upprepade vikt- bestämningar är liten. Noggrannheten i metoden uttryckt som överensstämmelsen mellan ett partis "verkliga" värde och dess värde grundat på enbart vägning är emellertid låg. En bidragande orsak till den låga noggrannheten är, t ex för massaved, främst fuktvariationen inom och mellan travar. 1.5 Behandling Med behandling avses en åtgärd som innebär att man för virke som tillhör ett visst sortiment , bedömer stockarnas eller travens kvalitet samt storlek av volymfel . Med kvalitet menas i detta sammanhang en stocks eller en traves lämplighet för viss bestämd förädling eller användning. Volymfel är ett fel som medför minskat volymutbyte ur enskild stock.

- 39 - Längdav-drag Diameter- avdrag Volymav-drag Kvalitet

1.5.1 Volymbehandling Bedömningen av ett volymfels storlek kallas volymbehandling. Åtgärden kan innebära antingen längdavdrag (avkortning), diameteravdrag (nedsättning) eller volymavdrag . Genom volymbehandlingen minskas alltså en stocks volym med storleken av den volym som det aktuella felet eller skadan berör. Avkortning sker för fel som innebär att en stocks hela längd inte kan utnyttjas vid förädlingen och innebär en tänkt förkortning av längden. Exempel på ett sådant fel är röta i en stockända som gör att sågutbytet måste göras kortare än stockens längd i samband med slutjusteringen. Avkortning kan också ske för att kompensera ytligt belägna fel hos timmerstockar och under vissa speciella förutsättningar utnyttjas för att "höja" kvaliteten på stocken. Diameternedsättning innebär minskning av en stocks toppdiameter för att kompensera för fel inne på stocken, som gör att den måste försågas till klenare utbyten än om felet inte funnits. Volymavdrag sker för sådana fel hos stock som minskar volymutbytet utan att påverka stockens dimensioner. Exempel på fel av detta slag är skogsröta i massaved (enligt instruktionen för stockmätning). 1.5.2 Kvalitetsbehandling En stocks lämplighet för en viss speciell förädling eller användning, d v s kvalitet , har stor betydelse för dess värde. Av denna anledning grundas beräkningen av virkesvärdet som regel på uppgifter om såväl volym som kvalitet. Trä är ett biologiskt material med mycket varierande egenskaper. Dessutom förekommer olika typer av fel, som kan ha uppstått antingen redan under trädets växttid eller senare i samband med lagring eller förädling. Betydelsen av dessa olika egenskaper varierar starkt beroende på vad virket skall användas till. Ordet kvalitet är alltså inget entydigt begrepp. Kvalitetsfel kan grovt indelas i grupperna - utseendefel - hållfasthetsfel (tekniska fel) - formfel (geometriska fel) - fel som ger utbytesförluster

- 40 - Utseen-defel Hållfast- hetsfel Formfel Utbytes- förluster Spaltsåll

Utseendefel är sådana fel som nedsätter "skönhetsvärdet" hos t ex paneler och skivor. Felet kan bestå i missfärgning eller missprydande kvistar. Hållfasthetsfel får ej finnas i virke som skall tåla större mekaniska påkänningar. Fel av detta slag kan vara kvistansamlingar eller röta. Formfel är ej ovanliga hos sågat virke. Felet kan bestå i att virkes-stycket efter sågningen vridit sig på grund av snedfibrighet eller tjur. Feltypen utbytesförluster är tämligen vid och omfattar fel som kan ge antingen sänkt volymutbyte eller försämrade kvalitetsegenskaper. Röta i massaved är ett exempel på fel som samtidigt kan förorsaka båda dessa typer av förluster. Sållning av flis En speciell form av kvalitetsbehandling är den som sker vid värdering av sågverksflis. Ur slumpmässigt uttagna laster tas ett sammanlagt prov om c:a 10 liter flis som sållas för bestämning av kvaliteten. Före sållningen bereds provet genom att först vägas noggrant. Beroende på vilken rutin som gäller på den enskilda mätplatsen avlägsnas bark, rötskadad ved och andra föroreningar antingen före eller efter det att flisen sållats. Den egentliga sållningen sker i ett standardiserat spaltsåll och enligt ett särskilt förfarande (SCAN – CM 40:88) som innebär att det ursprungliga provet delas upp i fem olika fraktioner. Se sållningsspecifikationen nedan. Andelen flis i respektive fraktion är ett mått på flisens kvalitet och därmed också på dess värde.

Följande specifikation gäller för respektive sållkombination. Såll nr Utförande Fraktion

nr Benämning

1 hålplåt, 45 mm runda hål, centrumavstånd 60 mm

1 Överstor flis

2 spaltsåll, 8 mm spaltvidd 2 Övertjock flis 3 hålplåt, 7 mm runda hål,

centrumavstånd 8,5 mm 3 Acceptflis

4 hålplåt, 3 mm, runda hål, centrumavstånd 8 mm

4 Pinnflis

5 spånlåda 5 Spån

- 41 - 1.6 Mätning av biobränslen

1.6.1 Vad är ett biobränsle? Med biobränsle menas ett bränsle sammansatt av biomassa, d v s ett biologiskt material. Biobränslena indelas i sortiment med hänsyn till deras biologiska och tekniska ursprung samt graden av förädling. Nedan återges en vanligen tillämpad indelning av biobränslen. Typ av bränsle Exempel Biprodukter från sågverk Ribb/bakar Sågverksflis Sågspån Bark Skogsbränslen Brännved Avverkningsrester Renserirester Skogsflis Energiskog Flis eller buntar av odlad sälj (Salixarter) Återvunnet trädbränsle Rivningsvirke Flis från återvunnet virke Förädlade bränslen Träpulver Briketter Pellets Övriga bränslen Energigrödor Åkerbränslen Torv 1.6.2 Kvantitetsbestämning Mängden av ett levererat biobränsle bestäms antingen genom volym-mätning eller vägning. Den senare metoden kombineras vanligen med torrhaltsbestämning Volymen bestäms vanligen genom skäppmätning eller om det är fråga om rundvedsliknande sortiment, genom travmätning med fastvolym-bedömning. Vägning kombinerad med torrhaltsbestämning ger mängden torrsubstans i bränslet, d v s dess vikt i absolut torrt tillstånd.

- 42 - Värme-värde

1.6.3 Kvalitetsbestämning Bestämningen av ett biobränsles kvalitet kan grundas på en eller flera av följande egenskaper hos bränslet: * torrhalt * askhalt * kalorimetriskt värmevärde * fraktionsfördelning Bestämning av askhalt och kalorimetriskt värmevärde kräver avancerad utrustning och bör därför utföras på laboratorium. Fraktionsfördelning och torrhalt kan normalt bestämmas med den utrustning som finns på en permanent mätplats. 1.6.4 Värmevärde och energiinnehåll I de fall mängden av ett bränsle bestäms i torrvikt är det mycket vanligt att betalning utgår efter beräknat energiinnehåll, t ex megawatt-timmar (MWh). För att göra denna beräkning krävs uppgift om bränslets värmevärde som beräknas enligt formeln:

hnet = heff x ( 1 - A

100) x T

100 - hång x (1- T

100),

där hnet (MWh/ton) = nyttigt värmevärde per ton bränsle (råvikt) heff (MWh/tonTS) = effektivt värmevärde vid 25ºC hång (MWh/ton) = ångbildningsvärme per ton vatten i bränslet A (%) = askhalt i viktsprocent av torrsubstansen (TS) T (%) = torrhalt i viktsprocent. Leveransens energiinnehåll beräknas enligt formeln: W = hnet x vikt, där W = värmeenergin i levererat bränsle i megawatt-timmar (MWh) hnet = (se ovan) vikt = bränslets vikt i ton (råvikt) heff i formeln, som betecknar det effektiva värmevärdet, skiftar beroende på bränslets sortiment och kvalitet. Erfarenhetsmässigt kan det således variera mellan 4,7 - 6,1 MWh/ton TS. För praktiskt bruk approximeras värdet vanligen till 5,33 MWh/tonTS men det kan rekommenderas att fortlöpande ta ut prov för närmare analys av det faktiska värmevärdet. hång, som är ångbildningsvärdet för vatten vid 25ºC, har värdet 0,678.

- 43 - Vedyta Barkskikt Årsringar Kortceller Långceller Splint Märg- strålar

2. TRÄETS STRUKTUR 2.1 Virkets utseende i ett stamtvärsnitt I ett tvärsnitt genom en stam eller en kvist framträder en vedyta omgiven av ett barkskikt . I mitten av vedytan ligger märgen och i cirklar runt om den framträder årsringar . De närmare detaljerna framgår av följande bild som visar ett tvärsnitt genom en 3-årig stam. Bild 27. Schematisk bild av vedens uppbyggnad hos en 3-årig stam.

2.2 Virkets uppbyggnad 2.2.1 Veden Celler Ved är en växtvävnad, som till stor del består av döda, förvedade celler. I veden hos våra träd och buskar förekommer följande två huvudtyper av celler: 1. Parenkymceller eller kortceller . 2. Procenkymceller eller långceller . Kortcellerna är i den aktiva veden (splinten ) som regel levande, d v s de innehåller fungerande cellmassa (cytoplasma och cellkärna) och har förbindelse med intilliggande kan leda och lagra organiska närings-ämnen. Kortcellerna förekommer i veden antingen i grupper eller spridda var för sig tillsammans med andra typer av celler. Cellerna i de sk märg-strålarna , utgörs också av kortceller. Märgstrålarna är radiellt belägna ledningsbanor som i synnerhet hos lövträd är väl synliga för ögat.

- 44 - Kärna Trake-ider Ved-celler Vårved Sommar-ved Fiber

De långceller som finns i veden i våra träd är döda celler, som i den aktiva delen av veden (splinten) innehåller vatten i cellrummet. I vedens kärna däremot innehåller dessa celler luft. Långcellerna tjänar antingen som både vattenledare och förstyvning eller också enbart som förstyvning. I det förra fallet kallas cellerna trakeider , i det senare vedceller . Barrvedstrakeiderna och libriformfibrerna hos lövved består av fem olika skikt. Dessa skikt och deras benämningar framgår av följande bild. Bild 28. Schema av ett tvärsnitt genom en trakeid eller libriformfiber.

Årsringar Hos fleråriga växter sker årligen en viss tillväxt av stammens grovlek. De celler i veden som bildas på våren eller under försommaren, är typiska vattenledare och har därför ett större tvärsnitt än de celler som bildas senare. De har också tunnare väggar än de celler som avsätts senare på sommaren. Det uppstår på detta sätt synliga årsringar som hos barrved är sammansatta av en ljusare vårvedszon och en mörkare sommarvedszon . Hos vissa lövträd, t ex björk, är dock gränsen mellan årsringarna otydlig. Fiberlängd I cellulosaindustrin kallar man en isolerad cell, t ex en trakeid, för en fiber . I ved av tall och gran varierar fiberlängden från 1,5 till 4 mm. Under i övrigt lika förhållanden är fibrerna i breda årsringar kortare än i tunna men längre i sommarved än i vårved.

- 45 -

Tillväxt- skikt Innerbark Kork- kambium Korkceller

Fiberlängden varierar med avståndet från rotskäret upp på stammen och med avståndet från märgen. Inne vid märgen är nämligen årsringarna som regel bredare än längre ut och fiberlängden ökar därför jämnt från märgen ut mot barken. Vidare gäller att årsringsbredden nere vid roten och uppe i toppen av trädet är större än mitt på stammen. Detta gör att fiberlängden är störst inom ett avstånd av 3 - 5 m upp på stammen. 2.2.2 Kambium Mellan den levande barken och veden ligger kambiet, som är ett cellager med förmåga att avsätta nya celler (tillväxtskikt ). I riktning in mot märgen avsätts vedceller och utåt barkceller. Resultatet av denna cell-delning blir att kambiumringen i takt med tillväxten av trädet förskjuts utåt i förhållande till märgen. Bild 29 nedan visar schematiskt delningen av cellerna i ett tallkambium (enl. Newman). I:et i bilden betecknar en s k kambiuminitial, som växelvis avskiljer nya celler mot såväl veden som mot innerbarken (phloem). De mot veden avskilda cellerna kan dela sig i sin tur en till två gånger beroende på klimat och näringstillskott. Bild 29. Schema över delning av kambieceller.

2.2.3 Bark Barken består av ett yttre dött, vanligen brunfärgat cellager och ett inre ljusbrunt eller ljusgult och saftigt, levande cellager. I det levande bark- lagret finns ett korkkambium , som har förmåga att avsätta korkceller. I och med att ett korkcellager bildats, avskärs den del av barken som ligger utanför från näringstillförsel, vilket får till följd att den dör. Korkbildningen i stammar och grenar börjar först när trädet uppnått en viss ålder. Skorpbarken på tall är ett typiskt exempel på korkbildning.

- 46 - Miceller

2.3 Volymförändringar i ved Ett rått vedstycke innehåller två former av vatten, nämligen; dels fritt vatten, dels bundet vatten. Det fria vattnet finns i cellrummen. Vid torkning försvinner detta vatten först. Det fria vattnet har ingen inverkan på vedens volym. Fibermättnadspunkten Det bundna vattnet finns i cellväggarna och där i hålrummen mellan de allra minsta beståndsdelarna i cellen, de s k micellerna . I och med att dessa hålrum mättas med vatten ökar vedens volym. När hålrummen mellan micellerna är helt mättade, har veden nått vad man kallar fiber-mättnadspunkten, som i regel motsvaras av ett fuktinnehåll om c:a 25-30 % av träets torra vikt. Samtidigt har veden nått sin största volym. Vedens krympning och svällning beror alltså på förändringar i förekomsten av bundet vatten. Erfarenheterna har visat att krympningen sker i tre riktningar: 1. Längdriktning 2. Radiell riktning 3. Tangentiell riktning De olika riktningarna har närmare beskrivits i bild 27 på sidan 43. I vedens längdriktning är krympningen mycket liten och uppgår bara till c:a 0,1 % av längden. Den radiella och tangentiella krympningen varierar starkt mellan olika trädslag. Som ett ungefärligt genomsnitt kan man emellertid räkna med att krympningen uppgår till c:a 6 % radiellt och c:a 12 % tangentiellt. 2.4 Vedens kemiska innehåll Veden hos våra träd består av: c:a 50,0 % kol " 6,0 % väte " 43,0 % syre " 0,1 % kväve " 0,5 % aska

- 47 - Kärl Libriform- celler

I absolut torr granved är sammansättningen av de organiska föreningarna ungefär den följande: c:a 41,0 % cellulosa " 29,9 % lignin " 20,0 % hexoser " 6,0 % pentoser " 3,5 % harts " 0,5 % aska Samtliga procenttal avser viktsprocent. Tall innehåller mer harts än granved. I kärnved av tall kan hartsinnehållet utgöra upp till c:a 15 % av vedens torrvikt. I splinten hos tall är däremot halten endast c:a 4 %. 2.5 Skillnader mellan barr- och lövved Barrveden är från vedanatomisk synpunkt enklare uppbyggd än lövveden. Barrveden består huvudsakligen (c:a 92 %) av typiska trakeider (lång-celler) ordnade i regelbundna radiella rader. I barrträdens ved är andelen parenkymceller (kortceller) liten (c:a 8 %). De återfinns främst i märg-strålarna som kan utgöras av ett eller flera cellager. I märgstrålar sammansatta av flera cellager förekommer alltid hartskanaler. Utmärkande för fibrerna i barrved är att de genomgående är längre än fibrer i lövved. För tall varierar den genomsnittliga fiberlängden mellan 2,5 och 3,5 mm medan den för gran är mellan 2,8 och 3,8 mm. I lövved förekommer förutom de celltyper, som finns hos barrved, även s k kärl och libriformceller (vedceller). Cellernas inbördes läge hos lövved är mycket oregelbundet. En av orsakerna härtill är att kärlen under sin utveckling liksom "förskjuter" de övriga celler som avsätts av kambiet. Kärlen, som alltså är typiska för lövveden, består av ett antal samman-kopplade rörformade celler. Mellan de olika cellerna har den gemen-samma tvärväggen tillbakabildats. Trots uppbyggnaden med flera ursprungliga delar är kärlens längd inte mer än 0,3 till 0,6 mm. Libriformceller är ett slags vedceller, d v s långa celler, men fiberlängden hos lövved är i medeltal ändå inte mer än 0,8 till 1,6 mm.

- 48 - Kärnved Splint Utpräg-lad kärnved Tryckved

2.6 Kärnved och splintved I tvärsnittet av en stock av t ex tall eller ek är veden i en zon ut mot barken ljus medan den i centrum är mörkare. Den inre bruna veden kallas kärnved och består av celler, som inte längre har någon vätskeledande uppgift. Den bruna färgen beror hos barrträden på att cellväggarna är impregnerade med oxiderade hartsämnen och hos lövträden med garvämnen och gummi. Av denna anledning är kärnveden mer motståndskraftig mot rötsvampar än den ljusa ytan (splinten ) som består av fortfarande verksamma celler. Bild 30. Tvärsnitt av stam med kärnved.

I splintveden finns dessutom sockerarter, stärkelse och oorganiska näringsämnen. Svampar har här rikligt med näring vilket bidrar till att splinten har lättare för att ruttna än kärnveden. Kärnveden hos gran är i motsats till kärnveden hos tall inte klart synlig. Hos båda trädslagen upphör under hand den vätskeledande förmågan hos cellerna i stammens centrala delar samtidigt som veden i dessa delar blir allt torrare. Hos granen finns ingen skillnad mellan cellväggens innehåll beroende på om cellen ingår i kärnved eller splint vilket är fallet med tallen. Tall och liknande trädslag sägs därför ha en utpräglad kärnved . Hos ett trädslag som bok är förhållandet detsamma som för gran. I en björkstam däremot leds vattnet i hela stamtvärsnittet. 2.7 Tjurved Tjurved är en mörkbrun ved som bildas på undersidan av lutande barr-trädstammar. Den kallas i sådana fall för tryckved . Tjurved kan också utvecklas i rakt upprättstående stammar som är utsatta för ensidig vindpåkänning under växttiden. Den utvecklas då alltid på läsidan av stammen. Fristående tallar i en fröträdställning är ett exempel på när tjurved kan utbildas i stamtvärsnittets yttre delar.

- 49 - Dragved Glidande tillväxt Skogsröta Lagrings- röta Blånad

I lutande lövträdstammar utbildas tjurveden på insidan av stammens krök och kallas då dragved . Tjurveden är hårdare än normal ved och kännetecknas av mycket breda årsringar. Vårvedzonen är mycket smal, ofta osynlig, vilket gör att nästan hela årsringen består av mörkbrun sommarved. Märgen i stockar med tjur ligger vanligen snett (excentriskt) eftersom årsringarna på den motsatta sidan av tjurveden är relativt smala. Tjurveden är betydligt tyngre än normal ved. Den innehåller också mer lignin per viktenhet, ofta upp till 40 %. Fibrerna i tjurveden har mycket tjocka cellväggar. Tvärsnittet är runt och väggarna består av väl synliga snedställda lameller som tycks verka som sammanpressade spiralfjädrar. Detta medför att ved med tjur ger upphov till en mycket stark tryck- eller dragspänning. Dessa krafter frigörs vid försågning, vilket medför att plankor och bräder med tjur ofta blir skeva. 2.8 Växtvridenhet Hos alla träd är fibrerna i veden mer eller mindre snedställda i förhållande till stammens längdaxel. Detta ger upphov till s k växtvri-denhet. Oftast är den obetydlig och påverkar inte virkets användbarhet, men om växtvridenheten är stark, leder den till att sågat virke blir propellerformat ("vint"). Orsaken till snedställningen av fibrerna är att tillväxten av kambiumringen sker genom s k glidande tillväxt , som innebär att kambiets celler i princip delas på mitten och att de därefter i samband med längdtillväxten glider upp mellan varandra. De är samtidigt snedställda. Detta har till följd att ju kortare fibrerna är i förhållande till stammens grovlek, desto mer snedställda blir kambiecellerna. Fiberriktningen blir "skruvformig" upp längs stammen. Växtvridenhet är särskilt påtaglig hos mycket gamla, grova träd som växer under ogynnsamma betingelser, t ex i fjällskog. 3. RÖTOR 3.1 Rötsvamparnas spridning Röta är en biologisk skada som orsakas av svampar. På rotstående skog orsakar svamparna skogsröta och på avverkat virke lagringsskador i form av lagringsröta och blånad.

- 50 -

Sporer Grodd-hyf Mycel

Svamparna förökar sig genom sporer . Dessa bildas i enorma antal på svamparnas fruktkroppar, d v s de delar som man vanligtvis förknippar med ordet svamp. Hos större fruktkroppar har sporproduktionen under loppet av en enda vegetationsperiod beräknats till inte mindre än 5-9 billioner (5-9 000 000 000 000) sporer. Eftersom sporerna är ytterligt små och lätta sprids de även med de svagaste luftströmmar. Man kan alltså räkna med att de finns praktiskt taget överallt. När en svampspor gror bildas först en fin groddhyf . Denna växer på längden tack vare en livlig celldelning i spetsen och tränger allt längre in i veden. Efter förgrening ger den upphov till hyfer som så småningom kan utbildas till hela mattor, s k mycel . Hyferna bygger upp nya frukt-kroppar varifrån sporer återigen kan frigöras och bidra till svampens spridning. En svamps utveckling framgår av bilden nedan. Figur 31. En svamps utveckling från spor till mycel. (B. Henningsson)

3.2 Fysiologiska krav. Liksom alla levande organismer ställer svamparna bestämda krav på miljön för att kunna leva och föröka sig. Dessa krav kan sammanfattas i följande fem punkter. 1. Gynnsam temperatur 2. Tillgång på syre 3. Lämplig fuktighet 4. Tillräcklig och lämplig föda 5. Särskilda tillväxtfaktorer En första förutsättning för att ett svampangrepp skall utvecklas är givetvis att smittoöverföring med hjälp av mycel, sporer eller andra förökningskroppar kan ske. Som tidigare nämnts är denna förutsättning som regel uppfylld. Däremot varierar luftens innehåll av sporer klart med årstiden. Innehållet är lägst under månaderna januari - mars och högst på sensommaren och förhösten.

- 51 - Tempe- ratur Fuktighet Syre Näring

Vad gäller temperaturen är det känt att de flesta svampar kan växa ned till fryspunkten. Tillväxten och aktiviteten är emellertid mycket låg vid temperaturer under + 5º C. Den gynnsammaste temperaturen för vedsvamparnas verksamhet ligger i allmänhet mellan +22 och + 30º C. Virkets fuktighet är betydelsefull av två orsaker. Dels fordras en hög fuktighet på vedytan för att svampsporerna skall kunna gro, dels krävs en viss minsta fuktighet i virket för att ett redan utvecklat mycel skall kunna växa vidare. För denna myceltillväxt fordras i allmänhet att fuktkvoten överstiger fibermättnadspunkten, som ligger på c:a 30 %. Den gynnsammaste fuktkvoten varierar mellan 40 och 100 % beroende på typen av svampar. Svampen kan emellertid växa även vid ännu högre fuktighet. Det betyder att förutsättningar för utveckling av röta i allmänhet finns redan i det nyavverkade virket. Liksom alla andra levande organismer tar svamparna upp syre och avger koldioxid under andningen. Man har beräknat att minst 20 % av porvolymen i veden måste vara fylld med luft för att tillfredsställa svamparnas tillväxt. Detta torde vara en av orsakerna till att virke som förvaras i vatten eller som begjuts med vatten, skyddas så väl mot svampangrepp. All den näring som svamparna behöver kommer normalt från veden. Blånads- och mögelsvampar livnär sig i huvudsak på innehållet i cellernas hålrum, medan rötsvamparna i stor utsträckning lever på väggarna i vedens celler. Vedens olika kolhydrater utnyttjas av svamparna som energikälla. Förutom energi behöver svamparna, liksom övriga levande organismer, även en rad andra ämnen för att kunna leva. Exempel på sådana är kväve och vissa mineralämnen som fosfor, svavel, kalium, magnesium, koppar och järn m m. 3.3 Resultat av svampangrepp Svamp kan förstöra virke på många sätt men med utgångspunkt i de kemiska och fysikaliska förändringar, som inträffar, är det möjligt att indela skadorna i följande huvudgrupper: 1. Röta 2. Blånadsskador 3. Mögelskador a. brunröta b. vitröta c. mjukröta

- 52 - Röta Diffusion Brunröta

Rötsvamparnas näringsupptagning Rötsvamparna skiljer sig från de svampar, som bara förorsakar färg-skador, genom att de bryter ned beståndsdelarna i cellväggen, varvid vedens innehåll av cellulosa och lignin reduceras. Det är resultatet av denna process som kallas röta . På grund av att cellulosan och ligninet i en vedfiber inte är vattenlösligt, kan rötsvamparna utnyttja den bundna energin i veden först sedan cellulosan och ligninet genom nedbrytning med enzymer omvandlats till vattenlösliga ämnen. Detta går i princip så till att svamphyfen inne i vedfiberns hålrum avsöndrar cellulosa- och ligninnedbrytande enzymer. De är vattenlösliga och kan, om det finns fritt vatten i cellerna, förflytta sig genom s k diffusion från svamphyfens yta till vedfiberns cellvägg och eventuellt vidare in i den. Genom sin förmåga att bryta ner vissa kemiska föreningar kan enzymerna dela upp cellväggens beståndsdelar i enklare vattenlösliga ämnen. Av cellulosan bildas t ex glykos eller cellobios. Allt eftersom koncentrationen av dessa sockerarter blir högre i cellväggen, där enzymerna arbetar, än i cellutrymmet, där svamphyfen växer, kommer glykosen och cellbiosen enligt de fysikaliska lagarna att diffundera mot svamphyfen. De utlösta sockerarterna kan där tas upp genom svamphyfens vägg och sedan användas i dess näringsom-sättning. Följande bild visar i princip hur svamphyfen arbetar. Bild 32. Tvärsnitt av vedfiber. (B. Henningsson)

Röttyper Brunröta kännetecknas av att den kraftigt angripna veden blir brun och spröd och att den vid uttorkning spricker upp i tärningsliknande bitar. Kemiska analyser har visat att cellulosan försvinner relativt snabbt medan ligninet ansamlas. I slutstadiet återstår nästan bara lignin. Även ligninet förändras emellertid med tiden.

- 53 - Vitröta Mjukröta Missfärg- ning Blånad Mögel

Vitröta kännetecknas av att veden under rötangreppet ljusnar. Den behåller i viss utsträckning elasticiteten men hårdheten går förlorad. Ofta blir veden trådig och kraftigt zonerad. Under nedbrytningsförloppet ändras inte förhållandet mellan lignin och cellulosa nämnvärt. Mjukröta (soft-rot) är en typ av röta som vad gäller nedbrytningsmön-stret avviker starkt från brun- och vitröta. Vid ett typiskt angrepp av mjukröta växer svamparnas hyfer in i den sekundära cellväggen där kanaler, s k kaviteter, bildas. För blotta ögat liknar angreppet en ytlig brunröta. Mjukröta uppträder främst på mycket fuktiga ställen. Vid normal lagring av rundvirke har denna typ av röta liten betydelse men när det gäller lagring av flis har mjukrötesvamparna däremot stor betydelse. Missfärgning . Det finns en mängd svamparter som missfärgar virke och på detta sätt minskar dess värde. De organismer det här gäller skiljer sig från rötsvamparna bl a genom att de nästan aldrig bryter ned cellväggen utan istället lever på cellinnehållet. Missfärgningen, som kan förorsakas både av svamphyfer och av utsöndring av speciella färgämnen, är ofta blå eller blåaktig. Skadan kallas blånad . Mögelsvamparna utbreder sig normalt endast på ytan av virke och förekommer endast i begränsad omfattning på rundvirke. På sågade varor däremot kan mögel ofta förorsaka missfärgning utan att för den skull minska hållfastheten. 3.4 Svampskador i virke De egentliga rötsvamparna orsakar, om de tillåts verka under gynn-samma betingelser, mycket stora skador på skog och upparbetat virke. I sågtimmer innebär rötskadan till en början enbart missfärgning med den övergår snabbt i en hållfasthetsnedsättning, som med tiden kan bli betydande och göra virket oanvändbart. Även relativt begränsade rötskador medför betydande kvalitetsförsämring av sågtimret. I massaved medför rötsvamparnas verksamhet i första hand ett minskat cellulosautbyte på grund av att fibrerna enkelt uttryckt blir "uppätna" av svamparna. Den missfärgning, som förekommer i anslutning till rötskadan, kan också innebära nackdelar vid förädlingen. I synnerhet gäller detta för granmassaved avsedd för slipmassatillverkning. Är veden så gravt rötskadad att hållfastheten är påtagligt nedsatt, leder detta även till direkta vedförluster, som särskilt vid barkning och flisning kan bli betydande. Slutligen bör nämnas att flis från rötskadad ved - förutom att den kan medföra vissa störningar i tillverkningen - även ger en viss försämring av kvaliteten hos den färdiga massan och det papper, som den sedermera ingår i.

- 54 - Större märg-borre

Blånadssvamparna ger i sågtimmer en försämring av kvaliteten som i huvudsak beror på ej önskad missfärgning. Starkt missfärgat virke har dessutom en något minskad motståndskraft mot slag och stötar som emellertid saknar praktisk betydelse. Mögelsvamparna ger upphov till ytlig missfärgning på sågat virke. Den torde sakna praktisk betydelse och förhindras lätt genom doppning eller lämplig torkning. 4. SKOGSINSEKTER 4.1 Allmänt om skogsinsekter Ur praktisk synpunkt kan skogsskadeinsekterna indelas i två grupper, primära och sekundära. Med primära skadeinsekter avses sådana som angriper fullt friska träd. Till denna grupp hör framförallt alla blad- och barrätande insekter. Med sekundära skadeinsekter avses sådana som endast angriper träd, som är avverkade eller av någon anledning är försvagade eller döda. För virkesmätningens del är sålunda endast de sekundära skadeinsekterna av intresse. I det följande lämnas en kort beskrivning av några av de vanligast förekommande och från skadesynpunkt viktigaste arterna. 4.2 Våra vanligaste skogsskadeinsekter Större märgborren är en 4 - 4,5 mm lång svartbrun till nästan svart barkborre. Arten är vanlig på tall i hela landet. Bild 33. Större märgborre. Bild 34. Gångsystem, större märgborre.

- 55 - Modergång Närings-gnag Yngelgnag Mindre märgborre

Svärmningen sker tidigt på våren när dagstemperaturen stigit till c:a +8 Cº. Djuren söker sig i samband härmed till företrädesvis tallstockar med skorpbark. De borrar sig in under den tjocka barken och gör en decimeterlång modergång , som går längs med stocken och som vid ingångshålet är något böjd och utvidgad. Utmed modergångens sidor bildas ofta en rad med ljusa hartskorn, vilket är typiskt just för denna art. Angripna tallstockar är lätta att känna igen på det brunaktiga borrmjöl, som skalbaggarna stöter ut genom ingångshålet. Larvgångarna är långa, de utgår vinkelrätt från modergången men blir sedan allt mer slingrande. Förpuppningen sker i en liten håla i barken. I juli-augusti kläcks de nya skalbaggarna. De är då ljusbruna till färgen och ännu inte könsmogna. De nykläckta skalbaggarna söker sig tämligen snart upp i kronorna på de tallar som står i närheten av kläcknings-platsen. Där börjar de det s k näringsgnaget , som innebär att de borrar sig in i årsskotten och urholkar dem. Angripna skott känns igen på den kådring, som bildas runt ingångshålet samt senare på att de torkar eller bryts av och faller till marken. Tallar som angripits vid upprepade tillfällen får så småningom en stympad krona med häxkvastliknande skottbildningar. Varje nykläckt märgborre hinner under hösten urholka 2-3 skott. När kylan kommer, överger de skotten för att söka sig till basen av grövre tallar, där de borrar sig in i barken för övervintring. Följande vår är de fullt könsmogna och kan då svärma så snart temperaturen och väderleken är lämplig. Märgborrarna är långlivade och lever minst två år. En enda hona kan därför ge upphov till flera kullar. Märgborrens skadegörelse är av två slag, av vilka det ena har samband med det ovan nämnda näringsgnaget, det andra med det s k yngel-gnaget . Märgborrens angrepp i tallkronorna medför betydande tillväxt-förluster och minskad kottproduktion. Yngelgnaget har från skadesyn-punkt som regel liten betydelse. I de fall angreppet drabbar obarkat sågtimmer skadar gångsystemen inte veden och mera sällan överförs blåytesvampar. Senare på sommaren, då gångsystemen utvecklats långt, kan emellertid barken lossna eller spricka och en infektion av luftburen blånad äga rum. Däremot kan märgborrarnas uppträdande få högst allvarliga följder i sådana tallskogar, som fått sin motståndskraft nedsatt genom angrepp av vissa barrätande insektslarver. I sådana bestånd kan märgborrarnas angrepp leda till att de försvagade träden dör. Mindre märgborren liknar mycket den större men är genomsnittligt något mindre och har ofta rödbruna täckvingar. Arten är vanlig i södra och mellersta delarna av landet men är sällsyntare norrut.

- 56 - Gran-bark- borren

Den mindre märgborren svärmar samtidigt med eller något senare än den större och angriper tunnbarkiga partier på tall, såväl stam som grenar. Modergången är klammerformad och tvärställd. Larvgångarna är korta och förpuppningen sker i veden. Bild 35. Gångsystem, mindre märgborre.

Arten förekommer alltid tillsammans med en blåytesvamp, som färgar splintveden intensivt blå ända in till kärnan. På grund av denna blåfärg-ning av veden, som alltid blir en följd av angreppen, är den mindre märgborren en betydligt allvarligare skadegörare på obarkat timmer än vad den större är. Ett utmärkande drag för arten är att den helst angriper undersidan av virket och sådant som ligger beskuggat. Genom att lägga virke exponerat och så mycket som möjligt underlätta dess torkning minskas riskerna för angrepp. Granbarkborren eller åttatandade barkborren räknas till de äkta bark- borrarna. Den är en 4 - 4,5 mm lång, mörkbrun skalbagge med fyra par karakteristiska tänder på täckvingarnas urgröpta bakkant. Arten förekommer allmänt inom granens naturliga utbredningsområde men har påträffats även i södra Skåne. Skalbaggen svärmar i de mellersta delarna av landet i allmänhet i slutet av maj, när temperaturen under dagen stiger till c:a + 18 Cº. Normalt ynglar den i försvagade granar eller i obarkat timmer. Träd och stammar klenare än 10 cm angrips mera sällan. Vid massförökning går insekten däremot även på friska träd, i första hand medelålders och äldre frodvuxna granar. Tall angrips endast i undantagsfall. Träden invaderas ofta gruppvis och trasiga beståndskanter är speciellt attraktiva för granbarkborren.

- 57 - Skarp- tandad barkborre

Barkborrarna gnager sig in under barken, vanligen i skydd av någon barkflaga. Angripna stammar eller stockar är lätta att upptäcka genom det borrmjöl, som skalbaggarna stöter ut genom ingångshålen. Gångsystemet, som endast obetydligt fårar splintveden, består av 2 - 4 längsgående, decimeterlånga modergångar (se bilden nedan). Bild 36. Granbarkborre. Bild 37. Gångsystem granbarkborre.

Granbarkborren förekommer tillsammans med en blåytesvamp som miss- färgar veden blå-grå. I juli - augusti kläcks de nya skalbaggarna, som då inte genast lämnar träden utan stannar kvar och äter av den resterande savbarken. Först på hösten gnager de sig ut och övervintrar i förnan i närheten av värdträdet. Även om barkborren som ovan nämnts kan orsaka blånadsskador på upphugget timmer är denna typ av skada tämligen blygsam jämfört med de skador som kan åstadkommas på rotstående granskog. Ett massupp-trädande av denna art, som ofta inträffar något eller några år efter en svår stormfällning eller en större skogsbrand, kan få katastrofala verkningar för den kvarvarande granskogen. Skarptandade barkborren är en 2,5 - 3,5 mm lång svartbrun skalbagge med tre par olikstora tänder baktill på täckvingarna. Arten är synnerligen allmän på tall från Dalarna och norrut, men kan också tillfälligt påträffas i mellersta och södra delarna av landet. Barkborren börjar svärma i slutet av maj - början av juni. Den angriper tunnbarkiga partier på tall, såväl på stammen som långt ut på grenarna. Framförallt är obarkat timmer och hyggesavfall men även försvagade tallar utsatta för angrepp.

- 58 - Randig vedborre

Gångsystemen är skarpt inskurna i splintveden. Modergångarna, som kan uppgå ända till 10 stycken, utgår först stjärnformigt från parnings-kammaren men blir sedan alltmer orienterade i vedens längdriktning. Bild 38. Gångsystem, skarptandad barkborre.

Angrepp av den skarptandade barkborren medför en kraftig, mörkblå missfärgning av hela splintveden, vilket avsevärt minskar virkets värde som sågtimmer. För att förhindra att sågtimmer angrips och skadas bör det före insektens svärmning forslas ut ur skogen, barkas eller vattenläggas. Randiga vedborren är en c:a 3 mm lång, cylindrisk, gulbrun skalbagge. På fullt utfärgade exemplar finns på täckvingarna två mörkare, längsgående band. Arten är allmän i hela landet och angriper både tall och gran. Randiga vedborren svärmar tidigt på våren, i mellersta delen av landet i slutet av april eller början av maj. Den angriper sjuka eller döende träd, framförallt i slutna bestånd, eller obarkat timmer. Särskilt utsatt för angrepp är sådant virke som inte ligger utspritt och därför inte kan nås av vindar och solljus. Skalbaggarna borrar sig in huvudsakligen i de tjockbarkigare delarna av stocken där de snabbt äter sig in i veden. Angreppen är lätta att konstatera på grund av det ljusa borrmjöl som stöts ut från ingångshålen. Detta ljusa mjöl härrör från veden, i vilken gångarna tränger in 3 - 4 cm. Larverna gör endast korta gångar, inte stort längre än larvens längd. Gångsystemen efter randig vedborre framgår av bilden på nästa sida.

- 59 - Tallbocken

Bild 39. Gångsystem, randig vedborre.

Vedborren lever alltid tillsammans med blåyte- och ambrosiasvampar, som honan under vintern förvarar i speciella körtelklädda fickor på mellankroppen. Då honan gnager modergången inplanteras svamparna i veden och dessa utgör sedan föda för larverna. Larverna är uteslutande svampätare vilket förklarar de korta gångarna. Svamparna växer emellertid kraftigt i vedens längdriktning och missfärgar den djupt med en blåaktig-brunaktig blåyta. Genom de rätt djupt in i veden gående gångarna förorsakar vedborren allvarlig teknisk skadegörelse på framförallt sådant virke som skall användas för försågning eller fanér- och plywoodframställning. Tallbocken är en 15 - 24 mm lång, svart långhorning med strödda, ljusa hårfläckar på täckvingarna. Antennerna är långa och kraftiga, hos hanen mer än dubbelt så långa som kroppen, hos honan kortare. Arten är vanlig i barrskogar överallt i landet och angriper såväl tall som gran. Skalbaggarna svärmar under hög- och sensommaren. För äggläggning uppsöker honan framförallt brandskadade träd, men också obarkat tall- och grantimmer, vindfällen m m. I första hand föredras solexponerade träd och stammar. Vid äggläggningen gör honorna i barken karakteris-tiska äggtrattar, som åtminstone på brandskadade träd är lätta att iaktta. I botten på varje tratt placeras ett ägg. Den unga larven äter först en grund, oregelbunden håla under barken men på sensommaren borrar den sig 6 - 7 cm in i veden, där den i regel övervintrar som halvvuxen. Gången är platt- oval och fri från gnagmjöl. På våren året därpå äter sig larven i grövre stammar utåt igen åt samma håll, varvid en U-formad gång bildas. Klena stammar kan helt genomborras. Förpuppningen sker strax under vedytan.

- 60 -

Bild 40. Larvgång, tallbock. (övervintring) (andra året) In- och utgångshål

På grund av de djupa gångarna i veden är tallbocken en synnerligen svår skadegörare på timmer. Någon användbar metod mot angrepp på obarkat timmer i virkesmagasin finns för närvarande inte. Det är därför angeläget att värdefullare timmer så snart som möjligt tas om hand i produktionen. 4.3 Skogshygien Som framgår av den föregående redogörelsen för våra vanligaste skogs- skadeinsekter kan de göra mycket stora skador på såväl rotstående skog som på upparbetat, oskyddat virke. Vanligtvis finns också ett samband mellan skadorna på den levande skogen och rundvirket som består i att insekterna, efter det att de använt det obarkade rundvirket som yngelplatser, fortsätter med sitt näringsgnag på närstående skog. Skadorna på den kan variera allt ifrån obetydliga tillväxtförluster till dödliga skador. I extrema fall, t ex vid hårda angrepp av barkborrar, kan skogen över stora områden torka och dö på rot. Under senare år har på grund av stormfällningar och vissa andra orsaker, som främst sammanhänger med de moderna metoderna för avverkning och transport av virke, skett en stark ökning av insekts-stammarna i våra skogar. Skadegörelsen har i stora delar av landet blivit så omfattande att en lagstiftning om skogsskydd bedömts nödvändig. Nu gällande skogsvårdslag från 1979 med tillhörande skogsvårdsför-ordning från 1993 innehåller således bestämmelser om skogsskydd vid skada på skog, avverkning och virkeslagring. Bestämmelserna gäller på all mark, d v s inte enbart på skogsmark utan även i kraftledningsgator, nybyggnadsområden, parker m m. Undantagen är dock skadad skog på skogliga impediment samt gran inom Norrlands inland och västerut mot fjällkedjan (se område A nedan)

- 61 -

Område A Område B Område C

Bestämmelsernas syfte Med stöd av skogvårdslagen har Skogsstyrelsen utfärdat föreskrifter för att begränsa insektsskadorna. Bestämmelserna gäller för obarkat rått stamvirke, som är lämpligt yngelmaterial för märgborrar, sextandade eller åttatandade barkborrar. Bestämmelserna om förebyggande åtgärder berör: * skadad skog * avverkningsrester * virkeslagring Skogsstyrelsen kan utfärda särskilda föreskrifter om det behövs för att åtgärda svåra insektshärjningar eller om det finns risk för sådana. Områdesindelning För att bestämmelserna ska ge avsedd effekt utan att i onödan innebära en restriktion har landet indelats i områden (A, B och C). Grunden till indelningen är skaderisk samt tidpunkterna för insekternas svärmning och kläckning. Dessa varierar beroende på insektsart och skillnader i klimat mellan olika landsdelar. Område A omfattar Transtrands, Särna och Idre socknar i Kopparbergs län samt ett område väster respektive norr om a) länsvägarna 573 och 504 i Jämtlands län (länsgränsen mot Koppar- bergs län - Lillhärdal - Sveg), b) järnvägen Sveg – Östersund – Gällivare, c) vägarna 45, E 10, 394, 395 och 403 i Norrbottens län (sträckan Gällivare - finska gränsen vid Pajala). Område B omfattar de delar av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län som ligger öster om den gräns som beskrivs för område A samt Västernorrlands län. Område C omfattar Gävleborgs län, Kopparbergs län utom Transtrands, Särna och Idre socknar samt alla län söder därom.

- 62 - Regler för skadad skog

Den volym skadade råa barrträd som överstiger 5 m³sk inom ett hektar skall forslas ut eller göras otjänlig som yngelmaterial för märgborrar, sextandade eller åttatandade barkborrar före de tidpunkter som anges under rubriken "Virkeslagring" nedan. Virkeslagring Rått tallvirke som avverkats före den 1 juni får inte lagras efter den 15 juli inom område A och B. Inom område C får sådant virke, om det avverkats före den 15 maj, inte lagras efter den 1 juli. Rått granvirke som avverkats före den 1 juli får inte lagras efter den 1 augusti inom område B och C. Undantagna från dessa bestämmelser är dock * virke som före insekternas svärmning behandlas så att det inte kan tjäna som yngelmaterial för märgborrar, sextandade eller åttatandade barkborrar, * då åtgärder vidtas efter insekternas svärmning så att inte någon ny insektsgeneration av märgborrar, sextandade eller åttatandade bark- borrar kan lämna virket i skogen, * virke som lagras vid skogsindustri, * tallvirke som inom område A och B lagras i terminal som den 15 juli omfattar minst 5000 m³f tallvirke eller inom område C i terminal som den 1 juli omfattar minst 5000 m³f tallvirke, * granvirke som inom område B och C lagras i terminal som den 1 augusti omfattar minst 5000 m³f granvirke. Behandling av rått barrvirke som omöjliggör att det kan utnyttjas som yngelmaterial eller åtgärder vilka förhindrar att någon ny insektsgene-ration lyckas lämna virket kan exempelvis vara att * virket barkas senast två veckor före de tidpunkter då lagringsförbud inträder för obehandlat virke, * de tre översta lagren i en välta med granvirke av standardlängd täcks med överdrag eller välta med annat barrvirke täcks helt. Täckningen bör ske före insekternas svärmning, * de tre översta lagren i en välta med granvirke, som lagts i välta före insekternas svärmning, transporteras till skogsindustri eller terminal efter svärmningen men senast den 1 augusti eller barkas senast två veckor före samma datum,

- 63 - * virket bevattnas. Tallvirke bör bevattnas minst två veckor och granvirke

minst fyra veckor före de tidpunkter då lagringsförbud inträder för obehandlat virke. Bevattningen bör pågå i minst åtta veckor och omfatta minst 50 mm vatten per dygn. * virket lagras i vatten minst två veckor före de tidpunkter då lagrings- förbud för obehandlat virke inträder och lagringen pågår minst två veckor, * virket behandlas med insekticider före insekternas svärmning. Sådan behandling bör ske endast om ingen av de ovan angivna skogsskydds- åtgärderna kunnat vidtas.

- 64 - 5. RUNDVIRKETS HUVUDSAKLIGA ANVÄNDNING

5.1 Skogen och industrierna Den produktiva skogsmarken uppgår i Sverige till c:a 50 % av land-arealen eller närmare bestämt till 22,6 miljoner ha, dvs nästan en yta om 50 x 50 mil. Skogsmarken består, grovt beräknat till 2/3 av barrskog och till 1/3 av blandad barr- och lövskog. Virkesförrådet, som uppgår till drygt 120 m³sk/ha, består huvudsakligen av tall och gran. Granen är vanligast och utgör ungefär 45 % av volymen, därefter kommer tallen med en andel av c:a 39 % och sedan björken med c:a 10 %. Härtill kommer vissa andra användbara trädslag som asp, bok och ek m. fl. Den årliga tillväxten under senare år i de svenska skogarna har beräk-nats till c:a 100 milj. m³sk (skogskubikmeter). Eftersom skogsindustrins virkesförbrukning under samma tid inte uppgått till mer än c:a 75 milj. m³sk och då dessutom en inte obetydlig virkesimport förekommit, innebär detta att virkesförrådet i våra skogar årligen ökat med minst 25 milj. m³sk. Det bör dock påpekas att inte hela denna volym av tekniska och andra skäl är möjlig att utnyttja, men detta hindrar inte att den årliga förrådsökningen av industriellt användbart virke ändå är betydande. Genom att bl a förbättra skogskötselmetoderna och dessutom tillvarata en större del av den volym som idag lämnas kvar i skogen i form av t ex hyggesavfall samt att genom gödsling öka tillväxten på härför lämpliga marker, kan den tillgängliga råvaruvolymen höjas ytterligare. Möjlighe-terna att utnyttja dessa marginalkvantiteter begränsas emellertid av de omfattande arbetsinsatser och därmed stora kostnader som det innebär för att utvinna dessa kvantiteter. Forskning pågår dock för att öka den tekniskt och ekonomiskt användbara råvaruvolymen. Samtidigt pågår inom industrin också forskning och utveckling för ett effektivare utnytt-jande av industriråvaran. Den virkesvolym som idag ej utnyttjas men som med rimliga insatser borde kunna bli tillgänglig, är till största delen användbar för bränsleändamål. Massa och papper tillverkas idag huvudsakligen av barr- och lövved men kan även tillverkas av cellulosafibrer ur t ex halm, vass och bambu. Returpapper kommer i allt större omfattning till användning som fiber-råvara. Några alternativa råvaror av den typ som nämnts ovan finns inte för tillverkning av sågade trävaror. Massaindustrin i Sverige kommer under överskådlig tid att basera en dominerande del av sin tillverkning på rundvirke och sågverksflis av tall, gran eller björk. Den starkaste cellulosafibern erhålls ur barrvirke men trots detta kan förutsägas att den största ökningen inom cellulosa- och pappersindustrin globalt sett kommer att grundas på lövvirke från planteringar i det tropiska lövskogsbältet. Anm: m³sk = skogskubikmeter, d v s stammens volym på bark ovanför stubben med toppen inräknad.

- 65 - Sönder- delning Ramsågen Cirkelsåg Bandsåg Reducerare Sortering Dimen- sions- sortering

5.2 Sågning av timmer 5.2.1 Historik Sågningen eller mer allmänt uttryckt sönderdelningen av stockar till plank och bräder, bygger inom vårt land på mycket gamla traditioner. Sågverken byggdes från början där det fanns vattenkraft och utskepp-ningsmöjligheter. Samtidigt måste hänsyn tas till att råvaran, timret, inte skulle behöva landtransporteras för långa sträckor. Helst skulle den kunna flottas fram till sågverken. Följden blev att sågverken främst anlades vid älvmynningarna nära kusten i södra och mellersta Norrland. Numera ligger huvuddelen av antalet sågverk i Svealand och Götaland där också den största volymen sågtimmer produceras Sågningen utfördes före industrialismens genombrott under senare delen av 1800-talet med enkla, vattendrivna sågar. Denna typ av såg utveckla-des med tiden till den moderna ramsågen . Jämsides med den utveckla-des cirkelsågen som i sin enkla, ursprungliga form används även idag. Under 60- och 70-talen kom bandsågarna . I moderna sågverksanlägg-ningar har ramsågen praktiskt taget spelat ut sin roll. Istället har cirkel- och bandsågarna vidareutvecklats, cirkelsågarna genom att flera klingor placerats på samma axel och bandsågarna genom att kombineras med reducerare av olika slag. Reducertekniken går ut på att ett roterande verktyg med huggstål fräser flis ur stocken och därmed förenklar den efterföljande sönderdelningen. Reduceringen kan ge såväl plana som profilerade ytor vilket gör det möjligt att med ett enda sågsnitt ta ut fullkantade sidoutbyten. Det senaste steget i den tekniska utvecklingen är att i en och samma raka linje kombinera reducerare med "sågmaskiner" (typ Linck), som med motställda, tämligen små klingor sönderdelar det profilerade blocket. Systemet medger hög kapacitet till mycket låg manuell insats. 5.2.2. Timmerintaget Intagningen av timret till sågen måste vara utformad med hänsyn till den sönderdelningsprincip som utnyttjas. Det beror bl a på att sågningen kräver en viss grad av sortering av timret. All sågning förutsätter att virket åtminstone sorteras på trädslag, vanligen tall och gran. Härutöver kräver cirkel- och bandsågarna i princip ingen ytterligare sortering efter-som det är tekniskt möjligt att anpassa postningen (sönderdelnings-mönstret) till varje enskild stock. I praktiken tillämpas dock nästa alltid dimensionssortering även vid dessa typer av verk för att så långt möjligt utnyttja deras tekniska kapacitet. Ramsågar däremot kräver alltid dimensionssortering.

- 66 - Kantram Delningsram

5.2.3 Sågverkstyper Sågverk har tidigare delats in efter sågningsprincip; ramsåg, cirkelsåg, bandsåg eller reducersåg. Eftersom måttnoggrannheten hos dessa olika typer idag är jämngod, kan olika sågtekniker numera med fördel kombineras inom samma sågverk. Det blir därigenom svårare att dela upp sågarna i traditionella kategorier. Ändå är det tydligt att cirkelsågverken och speciellt ramsågverken successivt minskar i betydelse. Reducertekniken som introducerades i slutet av 60-talet har blivit allt vanligare. De sågverk som idag byter teknik vid ny- och ombyggnad väljer ofta kombinationer, där reducerbandsågar eller reducerklingsågar ingår. Profileringsaggregat är en ny typ av såg där klingor och fräsar/redu-cerare kombineras i en kompakt sågmaskin. Ännu finns bara ett mindre antal sådana i drift, men allt talar för att profileringstekniken kommit för att stanna. Utbytet varierar också med sågningsteknik, där bandsågar med sina tunna blad ger högst sågutbyte. Timrets grovlek, längd, form och kvalitet liksom sågverkets produktionsinriktning betyder också mycket för utbytet. Resten av stocken blir till flis vid flisning av bakar, ribb och justerändar samt till sågspån. Ramsågning Vid ramsågning används två ramsågar eller s k ramar efter varandra för att dela stocken. Den första kallas kantram och den andra delnings-ram . Ordet ram kommer av att sågbladen är lodrätt uppsträckta i en ram, s k lösram. Lösramen är i sin tur inbyggd i ett stativ och förbunden med en vevstake som är excentriskt fäst i ett svänghjul. När svänghjulet roterar sätter vevstaken lösramen i en upp- och nedgående rörelse som åstadkommer själva sågningen. Ramsågens konstruktion framgår av bild 41 på nästa sida.

- 67 - Sågblock

Bild 41. Ramsågningens princip.

I kantramen fäster man två, eller flera sågblad vars inbördes avstånd bestäms av centrumutbytenas bredd respektive sidoutbytenas tjocklek. De bräder som kan erhållas ur kantramen kallas kantbräder. Kantbrä-derna fortsätter från kantramen till en kantsåg medan det sågblock , som innehåller centrumutbytena, förs vidare till delningsramen. Den här beskrivna principen för hur en stock i två steg sågas upp i plank och bräder används normalt vid ramsågar, större cirkelsågar och bandsågar. Sågningen kan i princip illustreras med följande bild.

- 68 - Postning

Bild 42. Exempel på sågning.

Ramsågning tillämpas endast vid ett mindre antal sågverk i landet vilka tillsammans svarar för drygt 10 % av produktionen. Ramsågning är alltså en teknik som används främst i större sågverk. Antalet sågblad och avståndet mellan dem bestäms av det önskade antalet utbyten och deras dimensioner. Antalet utbyten och deras dimensioner bestäms i sin tur teoretiskt sett av stockens diameter i toppändan, men i praktiken sågas naturligtvis de utbyten och dimen-sioner, som är ekonomiskt mest lönsamma för sågen. Det är alltså möjligt att välja de dimensioner som skall sågas eller, som det heter på fackspråk, att välja postning . För att välja en bra postning, vilket alltså ej alltid är detsamma som att maximera volymutbytet, krävs att uppgifter finns om: 1. råvaran 2. sågverkets tekniska utrustning 3. marknaden för sågvaror De uppgifter om råvaran som behövs är framförallt fördelningen på trädslag, dimensioner och inte minst kvaliteter - alltså uppgifter som i stor utsträckning kan erhållas genom virkesmätningen.

- 69 - Klinga

Cirkelsågning Cirkelsågen bygger på en sedan länge använd, enkel delningsprincip, nämligen sågning med ett roterande verktyg, en s k klinga . Den äldre typen av cirkelsågar gjorde endast ett sågsnitt vid varje stockpassage, vilket innebar att stocken måste gå i retur för varje ytterligare önskat sågsnitt. I moderna cirkelsågar monteras två eller flera klingor på samma axel för att få flera parallella sågsnitt samtidigt. På så sätt kan lämpligt antal klingor kombineras för en rationell fyrsågning enligt i princip samma mönster som beskrivits på föregående sida för ramsågen. En cirkelsåglinje kan i princip beskrivas med följande flödesschema. Bild 43.

En av fördelarna med dagens cirkelsågar är att råvaran inte behöver diametersorteras lika ingående som vid t ex en ramsåg. Detta beror på att klingorna i stockkantsågen och delningssågen kan ställas in efter den aktuella stockens diameter. Härmed följer visserligen den nackdelen att stockarna inte kan sågas "ände-i-ände" som vid ramsågning men detta kompenseras i viss mån av cirkelsågens högre sågningshastighet. Av den totala produktionen i Sverige svarar klingsågar för tillsammans c:a 40 % av produktionen. Ett modernt cirkelsågverk kan producera ungefär 30.000 m³ per år och skift. Bandsågning. Bandsågning bygger på sönderdelning med ett ändlöst bandsågblad, upphängt över två stora hjul, som driver bandet.

- 70 - Block Rundre- ducering

Genom att kombinera så många bandsågar i samma linje att sågningen kan göras i en följd utan returgång av virkesstycken, kan en produktion av 60.000 - 70.000 m³ per år och skift uppnås. Bandsågar svarar för c:a 40 % av den totala produktionen. Bandsågens funktion illustreras av följande bild. Bild 44. Bandsågens funktion

Reducermaskiner Enligt utredningen Såg 95 producerades detta år 80 % i såglinjer med någon form av reducerteknik. Det innebär att den kombineras med kling- eller bandsågar, dock inte ramsågar. Tekniken går ut på att stocken före den egentliga sönderdelningen med roterande fräsverktyg formas så att den får två motstående plana och parallella ytor. Detta s k block delas sedan upp i plank och eventuellt bräder i en kling- eller bandsåg. Reducertekniken utnyttjades ursprung-ligen på framförallt lågkvalitativt sågtimmer men har numera blivit mycket vanlig. Dess största fördelar ligger i hög kapacitet och möjligheter till automatisering av sönderdelningen. Rundreducering är en metod för avjämning av främst rotansvällningar på sågtimmer och har inte något att göra med den egentliga sönderdel-ningen av stockar. Genom rundreduceringen underlättas hanteringen av stockarna samtidigt som matningshastigheten vid t ex ramsågning kan ökas.

- 71 - Flisutbyte Sågspån Bakar Kantsågen Delnings- sågen Sågsidor Kantare

5.2.4 Utbyte vid försågning Vid sågning av sågtimmer erhålls förutom det egentliga sågutbytet i form av centrum och sidoutbyten, även ribb och bakar eller flis samt sågspån. Enligt 1995 års Sågverksinventering var i medeltal för hela landet det relativa sågutbytet i procent av timrets toppmätta volym c:a 60 %. Omräknat till volym i m³f under bark blir motsvarande tal c:a 48 %, dvs för att framställa en m³ sågat virke åtgår två m³f sågtimmer. Andelen biprodukter i form av flis varierar starkt med aktuell sönderdel-ningsteknik. För landet i dess helhet var flisutbytet (inkl. ribb och bakar) c:a 36 % av volymen sågtimmer uttryckt i m³f. Produktionen av sågspån var samtidigt c:a 9 % av den förbrukade sågtimmervolymen. 5.2.5 Något om arbetsmomenten i ett sågverk Principen vid försågning av en stock innebär att den först sågas till ett block som sedan delas till plank och bräder. Om sönderdelningen sker med sågande verktyg så erhålls även bakar , i annat fall reduceras dessa direkt till flis. Vid båda dessa söderdelningsmoment gäller det att utnyttja stockens innehåll – både volym och kvalitet – så optimalt som möjligt. Stockens inläggning i den första sågen (kantsågen ) avgör i mycket hög grad utfallet ur stocken. Om stocken är krokig bestämmer normalt kröken dess läge i kantsågen (krök upp eller ner). Har den andra fel, t ex kvistan-samlingar på ena sidan, lägg stocken så att kvistarna hamnar i de kvarvarande bakarna på blocket. Genom de sågsnitt som görs i delningssågen kommer kvistarna att bli placerade på utbytenas sågsidor (plattor), där de gör minst "skada". Genom att inläggningen i kantsågen i praktiken avgör formen och kvaliteten på blocket, blir arbetet med delningen av blocket mindre komplicerat och därmed möjligt att automatisera. I de mest moderna sågverken kan sågprocessen i praktiken skötas av en enda person, som ansvarar för inläggningen av stockarna i kantsågen och i övrigt endast övervakar driften fram till råsorteringen (se nedan). Både första och andra sågen ger normalt okantade bräder, som fortsätter till kantaren för kantning. Kantarens uppgift är att avgöra vilken längd och bredd som är mest ekonomisk att ta ut ur brädan. Vid sågning av framförallt grova dimensioner erhålls många sidoutbyten per stock. Kantningen utgör därför ofta en "flaskhals" i sågprocessen. Sidoutbyten ur stockar med hög kvalitet kan per volymenhet utgöra den mest värdefulla delen av stocken. Detta innebär att kantningen har stor ekonomisk betydelse. Utrustning för automatisk optimering av kantningen av sidoutbyten finns idag i många sågverk och kommer sannolikt att få en allt större betydelse i framtiden.

- 72 - Råsorte- ring Rotka-pare Sorte-rare Klam-pare

Den sågade och kantade varan fortsätter från såghuset ut till råsorte-ringen för dimensionssortering. Råsorteringen är ett mycket arbetsdrygt moment som idag till stor del automatiserats med sorteringsmaskiner. I samband med råsorteringen utförs även "stjärtkapning" vilket innebär att man kapar av den långa "stjärt" med vankant, som kan finnas kvar efter kantningen. Den dimensionssorterade sågvaran går från råsorteringen till torkning och därefter slutjustering. I justeringen arbetar rotkapare och sorterare . Rotkaparen skall se till att alla virkesstycken är befriade från större virkesfel samt jämnkapade i rotänden. Efter honom kommer justerverkets nyckelfigur, nämligen kvalitetssorteraren. Andra benämningar är justerare eller klampare . Han skall bedöma varje virkesstyckes kvalitet och kapa det i lämplig längd. Klamparen har normalt vissa bestämda grundläggande sorteringsregler att följa men dessutom anpassas sågverkens sortering ofta till kundernas särskilda önskemål. Vidare är det brukligt att genom sorteringen försöka ge produktionen en specifik men stabil prägel för det egna sågverket för att på så sätt göra den så lättsåld som möjligt. Vid virkesmätningen däremot är kvalitetskraven för sågtimmer av barrträd givna av rådets instruktioner. Jämförelser mellan kvalitetsutfall från virkesmätningen och klampningen kan sålunda inte göras utan förbehåll. Skillnaderna vid en sådan jämförelse kan alltså bero på dels en marknadsanpassad klampning, dels avvikande postning, dels slutligen att klamparen har möjlighet att se de utsågade virkesstyckena medan virkesmätaren bara ser stocken. 5.3 Massa- och pappersframställning 5.3.1 Historik Massa- och pappersindustrin är liksom sågverken av olika skäl lokali-serade till vissa bestämda delar av landet. Industrierna har nämligen haft anknytning till antingen tidigare järnhantering, t ex i Bergslagen och Värmland, eller till något befintligt sågverk. Tillgången på skog och ett redan etablerat skogsbruk i någon form har emellertid varit gemensamt för de flesta av våra första massaindustrier. Järnbruken använde virket att elda med och sågverken utnyttjade timret för produktion av trävaror. När järnbruken avvecklades omfördes delar av verksamheten till en massaindustri som baserade sin tillverkning på den virkestillgång som järnhanteringen tidigare utnyttjat. Vid sågverken insåg man att en kombinerad massa- och sågindustri innebar ett bättre utnyttjande av råvaran förutom att papperet och massan som sådan naturligtvis också var en intressant produkt att arbeta med. Pappersmassaindustriernas huvudsakliga lokalisering framgår av kartbild (se nästa sida), som visar läget 1998.

- 73 -

- 74 - Lagring Harts- mognad Trum-barkning

Idag intransporteras massaveden till industrin kontinuerligt under nästan hela året med undantag för kortare uppehåll under tjällossnings-perioden och eventuellt semesteruppehåll. Inkörningstakten varierar dock en hel del under året och har en "topp" under våren före tjällossningen. Den kontinuerliga intransporten innebär att virkeslagret vid industrin genomsnittligt sett numera är betydligt mindre än vad det var under flottningsepoken. Transporterna av virke till industrin sker huvudsakligen med lastbil. Kombinationen lastbil - järnväg har på sina håll ersatt tidigare transport på flottled och kan väntas få ökad betydelse även i andra geografiska områden som en följd av branschens ansträngningar att rationalisera transportarbetet och samtidigt finna mer miljövänliga alternativ än renodlad lastbilstransport. Sjötransport förekommer i mycket liten omfattning när det gäller inhemskt virke, men däremot är denna form den vanligaste för virke, framförallt massaved, som importeras. 5.3.2 Vedhanteringen vid massaindustrin Råvaran lagras vid massaindustrin antingen som rundvirke eller i form av flis. Vid lagring av rundvirke kan vissa virkesvårdande insatser behövas, t ex vattenbegjutning eller lagring direkt i vatten, för att minska vedsubstansförlusterna sommartid. Några virkesvårdande insatser av detta slag är ej tänkbara vid lagring av flis som sker i stackar. Jämfört med rundvirkeslagring ger lagring av flis betydligt högre vedsubstans-förluster. Substansförlusterna beror på att cellulosan efterhand bryts ner, vilket medför en så hög värmeutveckling att det till och med finns viss risk för självantändning. Flislagring medför emellertid totalt sett lägre hanteringskostnader än rundvirkeslagring. Då det gäller flis av gran för sulfitmassaframställning är viss lagring nödvändig för den s k hartsmognaden . Innan råvaran flisas måste den vanligtvis barkas. Barkningen utförs normalt i en stor trumma , som tar emot och samtidigt barkar ett stort antal stockar. Trumman är antingen anpassad för kort ved, standard-längder om t ex 3 m, eller lång ved, fallande längder om 3 till 6 m och kallas därför kortveds- respektive långvedstrumma. Barkningen kan genomföras antingen i torr- eller våttrumma, beroende på om vatten tillförs eller ej.

- 75 - Tumlings- barkning Parallell- barkning Hugg Sållning Tvättning

I kortvedstrumman barkas stockarna genom tumlingsbarkning och i långvedstrumman genom parallellbarkning . Barkningen i kortvedstrum-man är mycket effektiv genom att stockarna där tumlar om varandra och åstadkommer en så intensiv nötning att barken avlägsnas till över 98 %. Barkning av krokig ved blir också bättre i kortvedstrumma. I en långveds-trumma blir barkningen inte fullt lika effektiv men kapaciteten i en sådan trumma är i gengäld väsentligt högre - c:a 30 %. Barkningen kan även utföras av en stock i taget, i s k enstocksmaskiner. Det är dock ovanligt att massaved barkas i enstocksmaskiner, vilket däremot är det normala för sågtimmer. När stockarna barkats kan de antingen gå direkt till en slipstol för slipning eller till en hugg för flisning. Flisen kokas eller defibreras. Flisningen innebär att rundvirket huggs upp i småbitar av 15 - 40 mm längd. Bild 46. Flisbitens dimensioner.

Genom flisningen av veden erhålls en ökning av den yta som kok-kemikalierna skall påverka. Flisen skall därtill också vara av en viss tjocklek, 3 - 4 mm, för att bli jämnt upplöst i kokvätskan under kokförloppet. Kantstötta fibrer kallas "stukade". Från flishuggen kommer bitar av förhållandevis jämn storlek men även en del större och mindre bitar kan förekomma. För att friläggningen av fibrerna skall bli så jämn som möjligt bör kokaren satsas med jämnstora flisbitar. Därför sållas övergrova och små fraktioner ut ur flisen. Innan kokarna satsas (fylls) tvättas flisen från sand och andra föroreningar som påverkar massans kvalitet och framförallt kan orsaka hårt slitage i pumpar och annan utrustning. Vid framställning av pappersmassa friläggs cellulosafibrerna i veden och formas till balar eller ark. Friläggningen av fibrerna kan göras på flera olika sätt. Den första primitiva framställningen av pappersmassa (i Kina 100 år f Kr) innebar att krossade och i vatten uppslammade hampfibrer silades av på en duk så att ett ark erhölls.

- 76 - Basisk kok-vätska Vitlut Svartlut

Beroende på metoden för hur fibrerna friläggs indelas massan i: Kemisk massa Mekanisk massa Halvkemisk massa 5.3.3 Friläggning av fibrer Kemisk massa Till kemisk massa räknas pappersmassa som framställs genom kokning av flis i en vätska med kemikalier. Hit räknas sulfatmassa och sulfitmassa. Sulfatmassan är den idag volymmässigt viktigaste massan. Sulfatmassa Råvaran vid sulfatmassatillverkning utgörs huvudsakligen av tallved och sågverksflis men även gran- och björkved kan utnyttjas. En viss mindre mängd rötskadad massaved kan också användas utan att massautbytet nämnvärt försämras. Vid framställning av sulfatmassa kokas veden i en alkalisk, dvs basisk kokvätska som innehåller olika natriumföreningar. När kokvätskan före själva kokningen tillsätts går den under benämningen vitlut . Vitluten består av natriumföreningar som efter hand som kokningsför-loppet fortskrider övergår till natriumsulfat. Det är härav metoden fått sitt namn - sulfatmetoden. Exempel på mera kända sulfatmassaindustrier i vårt land är Assi- Piteå, Husum, Östrand, Norrsundet, Korsnäs, Skutskär, Skärblacka, Gruvön, Värö, Mönsterås och Mörrum. Den begagnade kokvätskan, den s k svartluten , tillvaratas och förbränns i ett slutet system. Kemikalierna i svartluten kan härvid återvinnas för att återigen användas för beredning av vitlut. Vitluten är inte helt "ren" då den även består av en viss mängd svartlut. Möjligheten till kemikalieåtervinning är från miljösynpunkt en av sulfatmetodens största fördelar. Cellulosafibrerna i veden sammanbinds av en s k mittlamell, som huvudsakligen består av lignin och till viss del hemicellulosa. Lignin och hemicellulosa finns också i mindre omfattning i fiberväggen. Vid kokningen löser kemikalierna i vitluten upp ligninet och det mesta av hemicellulosan i mittlamellen så att cellulosafibrerna friläggs. Eftersom även den egentliga fiberväggen innehåller lignin och hemicellulosa måste den kemiska processen anpassas så att cellulosan i fibern ej angrips mer än nödvändigt för att friläggning av fibrerna skall kunna ske

- 77 -

Biproduk-ter Sur kok- vätska

Kokvätskan löser förutom lignin även harts, fett och terpener som senare används för tillverkning av biprodukter som tallolja och terpentin. Terpentinet utvinns ur de gaser som bildas vid kokningen. Bild 47. Schematisk bild över tillverkning av kemisk massa.

Sulfitmassa. Sulfitkokning var länge den vanligast förekommande metoden för fram-ställning av kemisk massa. Metoden innebär att veden kokas i en sur kokvätska , som vanligen består av kalciumbisulfit löst i vatten. Exempel på sulfitmassaindustrier i landet är Domsjö, Utansjö, Hylte och Nymölla. För att kalciumbisulfiten skall kunna lösas krävs tillgång till fri svavel-dioxidgas. Denna gas medför emellertid svårbemästrade problem på grund av att den lätt avgår till luften vid indunstning och förbränning. Av denna anledning måste kalciumavluten ännu så länge renas med metoder som inte medger kemikalieåtervinning innan den kan släppas ut med industrins avloppsvatten. Sulfitkokningen begränsas förutom av svårigheterna med kemikalie-återvinning även av att den sura kokvätskan inte löser upp tallvedens pinosylviner och terpener. Detta innebär att den tillgängliga råvaran begränsas till gran med endast liten inblandning av rötskadad massaved. Problemen med indunstning och förbränning av kalciumavluten har medfört att många sulfitindustrier övergått till basisk kokvätska. Med sådan kokvätska kan även tall och lövved användas och massans kvalitet och kokutbytet höjas.

- 78 - Magnet-fitpro-cessen Sulfit-sprit

Sulfitkokning med lösliga baser utförs vanligen i två steg. I det första steget kokas massan i svagt basisk eller neutral miljö och i det andra i sur miljö. Vid den s k magnetfitprocessen som också ger sulfitmassa kan alla svenska trädslag utnyttjas. Nymölla är ett exempel på en industri som utnyttjar denna process. Liksom vid framställning av sulfatmassa löser kokvätskan i sulfitpro-cessen upp det lignin och den hemicellulosa som sammanbinder cellulosafibrerna. Den nedbrutna hemicellulosan och i viss mån även cellulosan övergår till enkla sockerarter som sedan kan användas för tillverkning av etylalkohol, s k sulfitsprit . Mekanisk massa Jämfört med de kemiska massornas relativt låga vedutbyte - ibland så lågt som 30 % - ger mekaniska massor ett mycket högt utbyte. Det är inte ovanligt med vedutbyten över 95 %. Till de mekaniska massorna räknas i första hand slipmassa men även raffinörmassa och termokemisk massa. Exempel på industrier för tillverkning av mekaniska massor är Ortviken, Kvarnsveden, Hallstavik, Braviken och Hyltebruk. Slipmassa Av benämningen framgår att massan framställs genom slipning vilket innebär att de barkade stockarna pressas mot en roterande vatten-begjuten slipsten. Vid den kraftiga mekaniska bearbetning, som härvid uppstår mellan veden och stenen, stiger temperaturen i anliggningsytan mellan veden och stenen. Ligninet i mittlamellerna, som sammanbinder cellulosafibrerna, "mjuknar" med den stigande temperaturen så att slutligen fibrer och fiberbuntar slits loss och slammas upp i det vatten som begjuter stenen. Metoden är effektiv i den meningen att vedutbytet är mycket högt och själva övergången från ved till massa är så gott som omedelbar jämfört med framställningen av kemiska massor. Slipmassan kan emellertid nästan enbart framställas av färsk icke rötskadad gran. Särskilt tall är svår att utnyttja på grund av att tallvedens harts och fett fastnar på slipstenen. Veden skall vidare helst vara jämngrov och rak för att slipningen skall bli så effektiv som möjligt. Slipmassan har låga styrkeegenskaper vilket förklaras av att den innehåller alla vedens beståndsdelar nedslipade (härav det höga utbytet) och inte som i de kemiska massorna en utsortering av de starka cellulosafibrerna. Vidare försämras styrkeegenskaperna av att den intensiva mekaniska bearbetningen "förstört" och stukat cellulosafibrerna

- 79 - Slipverk Slipstol Slipsten Cement- stenar Keramisk sten Raffmassa Skivkvarn Raffinör Defibrering Termo- massa Asplunds- metoden

Slipningen genomförs i ett slipverk eller en slipstol , som med olika teknik, t ex med kedjor eller hydraulik, automatiskt matar stockarna ur ett eller flera magasin och pressar dem emot slipstenen. Genom att t ex utnyttja två motställda vedmagasin, som i de s k Magasinslipverken, erhålls en mycket stabil konstruktion, som medger ett mycket effektivt utnyttjande. Själva slipstenen har en slipmantel med korn av kiselkarbid, kvarts eller aluminiumoxid som ingjutits i antingen cement eller glasmassa. Med hänsyn till konstruktionen kallas stenarna antingen cementstenar eller keramiska stenar . En cementsten måste skärpas dagligen och har en livslängd på omkring ett år. Skärpan i en keramisk sten kan utan skärpning vara god i flera veckor varför livslängden hos en sådan sten uppgår till 2 - 3 år. Raffinörmassa. Även raffinörmassa eller, som den också kallas, raffmassa , är en mekanisk massa. Den tillverkas huvudsakligen av flis och spån och alltså inte direkt ur rundvirke som i slipmetoden. Friläggningen av fibrer sker genom mekanisk bearbetning av flisen i en skivkvarn , s k raffinör . Bearbetningen kallas även defibrering . Raffinören består av två, åt var sitt håll roterande skivor, med räfflor och bommar i olika mönster. Räfflorna och bommarna är så slipade att den förbehandlade flisen, som införs nära centrum mellan skivorna är helt nermald till massa, när den kommer ut till skivornas ytterkanter. Termomekanisk massa Termomekanisk massa eller termomassa är ett slags raffinörmassa som framställs av flis som före raffineringen behandlats i ånga under tryck och värme så att den fått en alltigenom likartad fuktighet och temperatur vilket möjliggör en skonsam defibrering av fibrerna. Denna metod bygger på en vidareutveckling av den s k Asplunds- metoden som är välkänd från framställningen av fiberskivor. Halvkemisk massa Vid tillverkning av vissa papperskvaliteter, t ex journalpapper, ställs krav på massan som ligger mellan de krav som gäller för ren slipmassa och för sulfatmassa. För att tillgodose dessa önskemål har metoder utvecklats för tillverkning av s k halvkemisk massa.

- 80 - Högut-bytes-massa Mot-ströms- princi-pen Silning Virvel- rening

Halvkemisk massa tillverkas i ett tvåstegsförfarande med hjälp av såväl kemisk som mekanisk teknik. Den kemiska behandlingen medför att förbanden mellan fibrerna försvagas så att den efterföljande mekaniska bearbetningen (defibreringen) kan skilja fibrerna åt på ett sådant sätt att massan får goda egenskaper. Halvkemiska massor framställs huvudsakligen av lövved. Lövved är en utmärkt råvara vid användning av kombinerade tillverkningsmetoder dels för att den kräver mindre mängd kemikalier, dels för att den är enklare att defibrera än barrved. Kombinationen av kemisk och mekanisk teknik innebär vidare att massan kan tillverkas med högt vedutbyte - ända upp till 60 - 70 %. De halvkemiska massorna går därför även under benämningen högutbytesmassor . 5.3.4 Tvättning När fibrerna frilagts vidarebehandlas massan på så sätt att fibrerna skiljs från kokvätskan eller vattnet genom tvättning. Avsikten med tvättningen är att rena massan från kokvätska att om möjligt återvinna kemikalier att tillvarata bränsle och biprodukter att rena avloppsvattnet Tvättningen utförs på olika sätt beroende på hur massan tillverkats. Som exempel kan nämnas att slipmassa tvättas genom filtrering eller pressning medan tvättningen av sulfatmassa utförs enligt den s k motströmsprincipen . Den bygger på att svartlut är tyngre än vatten. 5.3.5 Rening Nästa steg i vidarebehandlingen av massan omfattar avskiljning av dels rester från veden, dels föroreningar. Vedresterna kan bestå av t ex kvistflis, stickor, barkharts och nollfibrer (märgceller). Föroreningarna utgörs närmast av sand, sten, sot och metallpartiklar. Reningen av massan utförs huvudsakligen enligt följande metoder: Silning av de minsta partiklarna - nollfibrerna - vilket också innebär urvattning och avhartsning. Virvelrening , som bygger på separering av tyngre och olikformade partiklar med hjälp av centrifugalkraften.

- 81 - Sedimen-tering Magnet- avskiljning Ligninbort- tagande Ligninbe- varande Blekning Viskos- massa Konstsilke "Fluffa"

Sedimentering av sand och skrot och andra tyngre föroreningar. Magnetavskiljning i en roterande trumma med magnetiska väggar. 5.3.6 Blekning Tillverkningen av flertalet papperskvaliteter ställer krav på blekta massor. Den tvättade och renade massan innehåller nämligen fortfarande substans som måste avlägsnas eller blekas för att massan skall bli tillräckligt ren och ljus. Det är huvudsakligen ligninet som ger massan dess färg och därför utnyttjas antingen ligninborttagande eller ligninbevarande metoder för blekning av massan. Ligninborttagande blekmedel används för blekning av kemiska massor och ligninbevarande blekmedel för mekaniska massor. Eftersom den ligninborttagande blekningen ytterligare minskar det redan låga vedutbytet hos de kemiska massorna utgör denna typ av blekning en stor kostnadspost. Även de kemikalier som används vid blekningen innebär en kostnad. I de fall blekningen utförs med klor får man även räkna med betydande skadlig miljöpåverkan. Utvecklingen under de senaste åren har därför varit inriktad på ökad användning av oblekta massor i en mängd olika slutprodukter. Vid ligninborttagande blekning späds massan med stora mängder vatten varefter klorblekmedel och alkali tillsätts, vanligen i form av klordioxid och natriumhydroxid. Kloreringen gör att ligninet låter sig lösas ut i vatten i samband med efterföljande alkalibehandling. Klorgas är emellertid giftig och kan i form av klorider orsaka allvarliga miljöstörningar genom industrins utsläpp. Den ligninborttagande blekningen medför vidare att hartshalten i massan minskar vilket är särskilt fördelaktigt vid tillverkning av dissolvingmassa, s k viskosmassa . Denna massa används nämligen bl a för tillverkning av konstsilke (cellull och rayon) och måste bestå av praktiskt taget ren cellulosa. Vid ligninbevarande blekning används syrgas i starkt alkalisk miljö. Syrgasblekningen är en modernare metod som emellertid jämfört med kloralkaliblekningen kräver en större reaktionsyta, dvs större utrymme. Den ger i stället mycket mindre miljöstörningar. Vid syrgasblekning tillsätts inget vatten utan den koncentrerade massan rivs i småbitar "fluffas " innan den förs in i ett blektorn, där blekningen sker med syret i gasform. Denna teknik har utvecklats även för blekning av kemisk massa med klor.

- 82 - Mäld

5.3.7 Torkning Om den färdigbehandlade massan skall transporteras vidare en längre sträcka, till exempelvis ett fristående pappersbruk, måste den torkas för att minska i vikt och därmed även minska transportkostnaderna. Torkningen inleds med att massan avvattnas över en finmaskig duk med olika suganordningar. Torrhalten i massaarket höjs därefter undan för undan till c:a 90 % genom att mer värme tillförs så att vattnet avdunstar. 5.3.8 Mäldberedning När massan kommer till pappersindustrin i torkat skick går den, eventuellt tillsammans med andra fiberråvaror, först till mälderiet för vattenblandning och malning till en mäld . Avsikten med malningen är att behandla fibrerna så att deras yta blir så stor som möjligt. Fibrerna tar då upp vatten och sväller så att hemicellulosan, som fungerar som papperets klister, får största möjliga fäste vid torkningen av pappersarket. Malningen avgör också vilken typ av papper som kan framställas. Om malningen i första hand klipper av och förkortar fibrerna ger mälden ett mjukt och ogenomskinligt papper som t ex dupliceringspapper eller filterpapper. Om malningen istället krossar och fransar upp fibrerna ger mälden ett genomskinligt och tätt papper som t ex smörpapper. I samband med beredningen av mälden kan, beroende på vilka egenskaper som önskas, tillföras olika tillsatsmedel för t ex ljushet eller glans. 5.3.9 Pappersmaskinen I mälderiet har fibrerna bearbetats så att de vid efterföljande behandling i pappersmaskinen kan bilda kemiska bindningar med varandra, s k vätebindningar. Det är dessa bindningar mellan fibrerna som möjliggör formningen av ett pappersark. Fiberytans storlek (kontaktyta) och förmåga att bilda bindningar är helt avgörande för papperets styrka. När mälden är färdigberedd går den vidare till pappersmaskinen som alltid består av följande tre delar: - våtparti - pressparti - torkparti

- 83 - Planvira- maskin Våtparti Vira Press- partiet Torkpartiet

Arbetsmomenten i pappersmaskinen går ut på att forma, avvattna, pressa, torka och eventuellt glätta ett ark med fibrer så att dess utseende och kvalitetsegenskaper svarar mot vissa speciella krav. Den vanligaste pappersmaskinen kallas planviramaskin som beskrivs närmare i det följande. Förutom denna maskin finns ett antal specialmaskiner, t ex linermaskiner, tidningspappersmaskiner och kartongmaskiner. I planviramaskinens början finns det s k våtpartiet , där mälden tas upp och avvattnas mellan två viror. En vira kan närmast liknas vid ett relativt finmaskigt metalltrådsnät uppbyggt ungefär som ett myggnät. Vattnet i mälden rinner av genom nätet och en pappersbana blir kvar mellan virorna. Genom denna första avvattning uppnår papperet en torrhalt om c:a 20 %. Efter våtpartiet transporteras pappersbanan till presspartiet där den avvattnas genom pressning till c:a 40 % torrhalt. Avvattningen sker med hjälp av bl a sugvalsar, suglådor och filterpressar. Pappersbanan har i detta skede nått en så låg fukthalt att det återstående vattnet måste drivas bort genom torkning. Detta utförs i torkpartiet . Torkningen sker först vid låg och sedan vid allt högre temperatur. Uppvärmningen sker med hjälp av heta cylindrar samt genom påblåsning av varmluft och avsugning av "våt" luft. Torkningen avbryts när papperet har en torrhalt om c:a 90 - 95 %. Fuktigheten i papperet får inte understiga 5 - 10 % eftersom det då blir sprött och svagt. Som framgår av pappersmaskinens arbetsmönster tillverkas pappersarket ur en fibersuspension ur vilken vattnet succesivt avlägsnas. Genom vattenavgången kommer fibrerna i allt närmare kontakt med varandra vilket medför att bindningarna mellan dem blir allt starkare. Papperet ytbehandlas slutligen genom t ex glättning eller bestrykning varefter följer rullning eller arkskärning.

- 84 - Tidnings- papper Mjuk- papper Fluting Liner Säck- papper

5.3.10 Massornas egenskaper och användningsområ den Massornas olika användningsområden och vedutbyten framgår av följande tabell:

Beroende på tillverkningsprincip och råvara kan pappersmassan göras kort- eller långfibrig och med förutsättningar att ge ett papper som är mjukt, böjligt, styvt, kompakt eller poröst. Genom att kombinera olika massor som tabellen visar, kan tillverkning ske av ett papper vars egenskaper anpassats till det speciella användningsområde som det är avsett för. Som exempel kan följande produkter nämnas: Tidningspapper består huvudsakligen av medelfin slipmassa och medger snabb tryckning utan att färgen syns igenom. Mjukpapper (tissue) tillverkas främst av mekanisk massa för att få ett papper med god absorbtionsförmåga (uppsugningsförmåga). Fluting utgör vågskiktet i wellpapp och kräver en massa av neutral-sulfit där styvheten är den viktigaste egenskapen. Liner tillverkas huvudsakligen av barrsulfatmassa som skall ge ett i alla avseenden starkt ytskikt hos wellpapp. Sopsäckspapper och liknande papper tillverkas av en massa som ger ett styvt och starkt papper som samtidigt skall vara både lätt att trycka på och lätt att förstöra. Det tillverkas därför av ren, oblekt barrsulfatmassa.

- 85 - Kartong och papp Board Porösa skivor Hårda skivor MDF- skivan Asplunds- metoden

Kartong och papp tillverkas bl a av liner men även av returpapper. Det viktiga vid kartongtillverkningen är att de enskilda skikten balanserar varandra så att kartongen blir plan. Papperstillverkningen kontrolleras fortlöpande mot bakgrund av uppställda krav på slutprodukten. Bland de kvalitetskontroller som görs på papper kan nämnas följande kontroller: Dimensionsegenskaper - ytvikt - arktjocklek - fuktresistens Optiska egenskaper - ljushet och färg Styrkeegenskaper - dragstyrka - rivstyrka - sprängstyrka - böjstyvhet Ytegenskaper - ytjämnhet - glans - hårdhet - ytstyrka - nötningshållfasthet 5.4 Träfiberskivor Tillverkningen av fiberskivor (board ) överensstämmer i princip med papperstillverkningen. Skillnaden ligger huvudsakligen i att fiberskivorna tillverkas av ett mycket tjockare våtark som antingen torkas till porösa skivor i en rulltork med fläktar eller pressas till hårda eller halvhårda skivor i en s k etagevarmpress. En skivprodukt som utvecklats under senare tid är den s k MDF-skivan (Medium Density Fibre board). Tekniken vid tillverkning av denna skiva är en kombination av de processer som används vid tillverkning av träfiber- resp. spånskivor. Råvaran defibreras varefter fibern torkas och lim tillsätts (jmfr spånskivor). Därefter pressas det limblandade materialet till en tämligen hård skiva som formatsågas och kantbearbetas. Utgångsmaterialet vid framställning av fiberskivor är normalt vedråvara av sämre kvalitet än den som krävs för pappersmassatillverkning. I tillverkningsprocessen finfördelas råvaran genom raffinering av flis. En vanligt förekommande metod är den s k Asplundsmetoden , som innebär att flisen först behandlas med ånga varvid ligninet mjukas upp och defibreringen underlättas.

- 86 - Masoni-temeto-den Kanon- metoden

Vid tillverkning av fiberskivor enligt Masonitemetoden sker defibreringen på annat sätt än genom malning i skivkvarn. Denna metod bygger istället på att flisen först utsätts för ett högt ångtryck och sedan för ett snabbt tryckfall, vilket medför att flisen "sprängs" sönder. Metoden kallas därför ibland även för "kanonmetoden ". Bild 48. Träfiberskiveindustrins lokalisering år 2000.

5.5 Spånskivor Spånskiveindustrin är av relativt sent datum. Den första industrin i Sverige byggdes 1956 i Laholm. Dagens industrier etablerades huvudsakligen under 60- och 70-talet och är utspridda över hela landet enligt kartan nedan. Råvaran Som råvara till spånskivor används rundvirke och sågverksbiprodukter, framför- allt sågspån, i förhållande 1 : 10. Det är i princip möjligt att utnyttja även annan råvara än ved, t ex lin eller bambu, men i Sverige används enbart trä. Rundvirket kan utgöras av klenare virke av tall och gran men även björk, alm, al, rönn och lind kan förekomma allt efter industrins önskemål. Biprodukterna från sågverken omfattas främst av sågspån och hyvelspån. En fördel med spånskiveindustrin är alltså att den kan utnyttja en vedråvara som massaindustrin normalt inte kan tillgodogöra sig.

- 87 - Spån Fuktresi- stens Karbamid- hartslim

Bild 49. Spånskiveindustrins lokalisering år 2000.

Tillverkningen Rundvirket skärs och mals till spån av ungefär följande storlek: längd 1 - 15 mm bredd 2 - 3 mm tjocklek 0,1 - 0,4 mm Spånen kan blandas med bark upp till en andel av 10 %, men bäst är naturligtvis om råvaran helt utgörs av ved eller sågspån. Det nyskurna spånet torkas och sållas i olika fraktionsstorlekar för att slutligen besprutas och blandas med lim. Limmet utgör c:a 7 % av volymen i skivan. Spånskivorna limmas med olika slags bindmedel beroende på vilken motståndskraft mot fukt (fuktresistens ) och hållfasthet som önskas. Den helt dominerande limtypen är karbamidhartslim . Detta lim härdar snabbt och ger en skiva som tål normal luftfuktighet t ex i möbler och bekläd-nadsmaterial inomhus. I fuktigt inomhusklimat och för utomhusbruk används melaminförstärkt karbamidhartslim.

- 88 - Spont-ning

Spånskivan byggs upp av fint spån i ytskikten och grövre spån i mellan-skiktet, som även kan innehålla viss del bark. Tillverkningen går till så att de med lim blandade spånfraktionerna matas ut på ett löpande band som för spånet fram till en press. Under inverkan av högt tryck och hög temperatur i pressen reagerar (härdar) limkomponenterna samtidigt med att de smälter så att spånen i skivan binds samman med en tät och stark limfog. Den pressade skivan, som har formen av en "löpande bana, kapas med s k flygande kap i storskivor med en viss bestämd längd. Samtidigt sker renskärning av kanterna. Skivorna putsas och efterbehandlas (mognadslagras) så att de blir stabila. Det sista steget i tillverkningen utgörs av formatsågning med hänsyn till kundens önskemål. Vidareförädling kan också ske i form av spontning eller ytbeläggning med papper eller melaminfiber. Den moderna spånskivan är billig att tillverka och har ett stort användningsområde, varför den är en stark konkurrent till de traditionella fiberskivorna. 5.6 Plywood, lamellträ och limträ Plywood Den första fabriksmässiga framställningen av fáner och plywood gjordes i Frankrike under den senare hälften av 1800-talet. Till en början skars ark ur stocken - längs med stocken - men för att slippa alltför tidsödande fogningar av fánerarken konstruerades fánersvarven, som lade grunden till dagens moderna plywoodindustri. Plywood- och lamellträindustriernas lokalisering framgår av kartbilden på nästa sida.

- 89 - Furuply-wood Byggply- wood Svarv- timmer Fáner- timmer

Bild 50. Plywood och lamellträindustrins lokalisering år 2000.

Råvara vid plywoodtillverkning Inom den svenska plywoodindustrin används som råvara huvudsakligen tall och gran. Tallen används i s k furuplywood medan granens främsta användningsområde är i s k byggplywood. Bland övriga trädslag kan nämnas ek, gabon och abachi som ingår i ädelfanér. Ädelfanéret limmas vanligen som ytfanér på skivor av furu-, gran- eller björkplywood. Även spånskivor används som underlag. Råvaran vid plywoodtillverkning kallas svarvtimmer eller fanértimmer . För att svarvningen skall ge ett gott fanérutbyte ur timret krävs att stockarna är raka och fria från röta och andra fel som minskar utbytet. Råvaran behöver i och för sig inte vara kvistfri men alltför många och stora kvistar försvårar svarvningen och ger ett kvalitativt sett sämre fanér. De bästa kvaliteterna av plywood tillverkas av det kvistfria ytfanér som erhålls närmast stockens mantelyta. Ju längre in i stocken fanéret utvinns desto mer ökar normalt kvistfrekvensen.

- 90 - Svarv-stol Basning Svarv- kärnan

Tillverkning Svarvningen sker i svarvstolar som har vissa standardformat. Följaktligen önskas svarvtimret apterat i längder som passar svarv-stolarna. Eftersom plywood till största delen säljs i standardformat måste svarvningen anpassas till dessa format av vilka 12 dm bredd är vanligast. Svarvningen sker därför av stockar med normalt 26 dm längd. Innan timret kan svarvas måste veden mjukas upp, vilket vanligen sker i varmt vatten eller i ånga genom s k basning . Basningens omfattning beror på trädslag och årstid. Efter basningen spänns stocken upp i en svarvstol. Stockens längd skall då ha anpassats till stolens bredd. Vid svarvningen roterar stocken mot en kniv, ett svarvstål, som pressas mot stockens mantelyta så att ett fanérark avskalas. Arkets tjocklek kan varieras med hjälp av svarvstålet. Svarvtimmerstockens avsmalning och diameter påverkar givetvis mängden fanérutbyte. En stock med stor avsmalning (starkt konisk form) ger ett förhållandevis lågt fanérutbyte. Skälet härtill är givetvis att endast den del av fanéret ur vardera stockhalvan kan utnyttjas, som är minst lika brett som stockens halva längd. Det fanér vars bredd understiger 13 dm blir alltså spill liksom den del i stockens centrum som inte kan svarvas (svarvkärnan ). Omfattningen av spillet framgår även av bilden nedan. Bild 51. Svarvning av stock med två sektioner.

Svarvningen ger, beroende på stockens diameter och form, c:a 20 - 40 % spill. Häri ingår då också den svarvkärna som återstår när svarvningen avbryts. Spillet kan användas för tillverkning av spånskivor eller massa. Svarvkärnan är en cylinder med c:a 1 dm diameter och lämpar sig utmärkt för sågning till reglar eller för tillverkning av t ex lamellträ. Den kan även användas direkt som stolpe.

- 91 - Kryssla- minering Limning

Det erhållna fanérarket klipps och torkas och är därefter färdigt att limmas. Plywoodskivan byggs upp av ett udda antal fanérark som placeras med fiberriktningarna vinkelrätt mot varandra, s k kryss-laminering. Krysslamineringen ger plywoodskivan stor styrka och fasthet samt gör skivan mycket dimensionsstabil. Rörelser i veden motverkas så att t ex genomgående sprickor ej kan uppkomma. Genom att svarva olika tjocka fanérark och lägga in valfritt antal ark i skivan kan den tillverkas i valfri tjocklek. Trelagers och femlagers plywoodskivor är de som vanligen förekommer. Limningen av fanéren kan ske antingen genom kallimning eller genom varmlimning. Limningen utförs vid båda metoderna med hjälp av tryck men dessutom vid 100-130 graders värme vid den senare metoden. Efter limningen följer renskärning och formatsågning. Plywood limmas normalt med vattenfast fenolhartslim. Efter sågning av skivorna följer eventuellt kantbearbetning (spontning), ytbehandling och sortering. Kvalitetssorteringen kan antingen vara en s k hållfasthetssortering eller en "utseendesortering." Bild 52. Schematisk bild över plywoodtillverkning.

Plywood tillverkas för många olika användningsområden, vart och ett med sina specifika fordringar. Sålunda förekommer t ex konstruktionsplywood (s k K-plywood), snickeriplywood, emballageplywood och dekorplywood. Lamellträ Lamellträ påminner i konstruktionen om plywood. Även i lamellträ utnyttjas nämligen träets fiberriktning för att ge ökad styrka och dimensionsstabilitet åt materialet.

- 92 - Lamellträskivan består av en kärna av rektangulära trästavar - lameller

– över vilka ett eller två lager fanér limmats. Det ytliga fanéret kan limmas antingen tvärs emot kärnans fiberriktning eller längs densamma. Lamellträskivan kallas då tvärträfanérad respektive långträfanérad. Skivan limmas som regel med karbamidhartslim, vilket ger den begränsad beständighet mot vatten. Skivans uppbyggnad framgår av bilden nedan. Bild 53. Lamellträskivans uppbyggnad.

Lamellskivans hållfasthetsegenskaper samt dess dekorativa yta har givit materialet många användningsområden främst inomhus t ex i inredningar och möbler samt bänkar, diskar, hyllor och dörrar. Limträ Tillverkningen av limträ bygger i stort sett på samma principer som tillverkningen av plywood och lamellträ. Limträkonstruktioner kan sålunda tillskrivas mycket goda hållfasthetsegenskaper. De kan dessutom tillverkas och trimmas till bestämda former, som t ex valvbågar, och har därför kommit att användas i större takkonstruktioner och andra bärande konstruktioner.