1

SS i LuleåAv Lars Gyllenhaal

En av de större myterna om de så kallade ”tysktågen” genom Sverige 1940–43 är att det första och enda förbandet som med vapen och allt fick genomkorsa Sverige var Engelbrecht-divi-sionen sommaren 1941. I själva verket var det en SS-bataljon som året före blev först med att transitera, med start i Luleå. Senare anslöt sig två furirer från ett Luleå-regemente till SS.

Det var nästan ett år före Engelbrecht-divisionen som SS-sol-daterna anlände till Luleå. Men av någon anledning är hän-delsen än idag inte särskilt känd eller omskriven. Mer exakt var det på morgonen den 4 oktober 1940 då det tyska lastfartyget

Isar anlände till Luleås hamn med en last av 1030 SS-soldater och deras beväpning och fordon.

Det var inte heller helt ”vanliga” SS-soldater, utan man kom från en del av SS som kallades SS-Totenkopfverbände (SS-TV), alltså SS-dödskalleförbanden. Soldaterna utgjorde den andra bataljonen av Totenkopfstandarte (dödskalleregementet) ”Kir-kenes”, uppkallad efter Nordnorges östligaste stad. Deras resa hade börjat i Stettin den 29 september och man var nära Visby den 1 oktober. Därefter eskorterades fartyget en lång sträcka norrut av den svenska marinen genom minerade vatten.

Totenkopf, d.v.s. dödskallen, var samtliga SS-soldaters

Någonstans mellan Stettin och Luleå togs denna bild av SS-soldaterna ombord på fartyget Isar. Soldaterna till vänster bär ännudödskallar på kragarna, övriga SS-runor. Dödskallar på kragen förekom bara inom SS-Totenkopfverbände (SSTV) och divisionen“Totenkopf”.bildkälla: erich körner via rune rautio

2

mössemblem men det var bara ett fåtal förband inom SS som hade dödskalle i sitt namn och bar SS-dödskallen även på kragen. Ursprungligen hade dödskalleförband enbart vaktat koncentrationsläger, men 1939 hade de flesta omorganiserats till stridande förband.

Luleå tog alltså emot massmördare? Många kom inte från koncentrationslägertjänst utan var nyrekryterade eller hade förflyttats från olika infanteriförband inom SS. Men högst san-nolikt hade flera av männen som kom till Luleå tidigare vaktat koncentrationsläger. Dessa personer hade spärrat in och beva-kat oskyldiga civila. Men hur många av dem som kom till Lu-leå och hade mördat lägerfångar är svårt att besvara. Generellt var förhållandena i koncentrationslägren före 1940 och senare rätt olika, några regelrätta förintelseläger kan SS-männen som kom till Luleå inte ha arbetat inom, eftersom sådana ännu inte existerade 1940.

När tyskarna klivit ombord på tåget som skulle föra dem till nordnorska Narvik rullade de först in på Luleås järnvägs-station och anmärkte senare i ett kompaniblad: ”Man ville ju se något av Sverige. Redan på Luleås järnvägsstation fick vi en syn som hette duga. En tät kedja av vakter hade dragits samman. Gevären redo, handgranaterna rätt krigiskt instoppade i bäl-tet och stålhjälmarna på sned på samma sätt som de engelska Tommies bar sina. ”

Samma dag, den 4 oktober, klockan 15.30 stannade tåget till vid den lilla gränsorten med namnet Riksgränsen och den svenske tågvakten klev av. Någon timme senare var man framme i Narvik. Slutdestinationen, det otillgängliga Vardö i Norges nordöstligaste hörn, nådde man först nästan två veckor senare.

När ”Kirkenes” följande sommar sattes in mot Murmansk i Sovjetunionen hade det bytt namn till SS-infanteriregemente 9, något senare fick det även ett nytt namn, ”Thule”, som enligt

Himmlers tro var det nordliga urhemmet för den ariska rasen. I slutet av 1941 inlemmades en del personal i division ”Nord” varefter återstoden av ”Thule” skickades till östfronten söder om Leningrad och tillfördes division ”Totenkopf ”, där det slu-tade sina dagar.

Genom ett ödets ironi finns två män som varit furirer på luftvärnsregementet i Luleå (Lv7) med på den enda kända bil-den av svenska frivilliga tillsammans med Heinrich Himmler. Luleå-furirerna är tredje respektive fjärde soldat från höger. Den som syns bäst är tredje mannen, Karl Ågrahn, som en tid var vid Totenkopfdivisionen och därmed kan ha tjänstgjort tillsammans med någon av de tyskar som transiterades genom Luleå 1940. Nästan helt skymd av Ågrahn står Walter Nilsson, som tillsammans med Ågrahn deserterat från Lv 7.

Walter Nilsson, som var född i Boden, stupade 1944 som plutonchef i SS-divisionen ”Nordland”. Karl Ågrahn, ur-sprungligen från Lycksele, lyckades däremot både desertera en andra gång – i Kroatien 1943 – och överleva detta, möjligen tack vare ett personligt ingripande från Heinrich Himmler. Var det månne en referens till att de träffats och avbildats till-sammans som avgjorde saken?

Man kan väl även spekulera i att Nilsson och Ågrahn varit med och vaktat Luleås hamn eller järnvägstation under SS-transiteringen 1940. Eller att de åtminstone hade kamrater på Lv 7 som varit med och berättat för dem om den i medierna helt nedtystade händelsen.

Totenkopfdivisionens sköldemblem.

Denna bild från sommaren 2011 är tagen sannolikt precis där Totenkopfbataljonen anlände och lastades om till ett SJ-tåg. Det är Luleås domkyrka man ser. foto: lars gyllenhaal

3

En tidigare aldrig publicerad bild som visar soldater ur 9. SS-infanteriregementet vid ishavskusten 1941. Flera på bilden kan alltså ha varit med om transiteringen genom Norrbotten hösten 1940. Man kan notera tundraterrängen och ”snuskburkarna”. bildkälla: erich körner

Heinrich Himmler hälsar på svenska och estlandssvenska frivilliga. Luleå-furirerna är tredje respektive fjärde soldat från höger. Den som syns bäst är tredje mannen, Karl Ågrahn, som en tid tjänstgjorde vid Totenkopfdivisionen. Nästan helt skymd av Ågrahn står Walter Nilsson, som tillsammans med Ågrahn deserterat från Lv 7 i Luleå. bildkälla: martin månsson