Karolinska Institutet 200 år

Karolinska Institutet 200 årFrån ett institut till danande af skickelige fältläkare till ett internationellt väl känt medicinskt universitetav Jan Lindsten professor emeritus, Olof Ljungström fil.dr och Daniel Normark fil.dr, Kulturenheten, Karolinska Institutet, Stockholm

KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR2

OMSLAGSBILD

Tavla av Arne Engström (1920-1966) som skildrar lärare och kolleger, vänner och fiender på Karolinska Institutet vid ett fik-tivt besök på Gröna Lund 1946 (finns idag på institutionen för medicinsk biokemi och biofysik – MBB). Längst till vänster står en lätt maskerad Lars Gyllensten och nedanför honom Nanna Svartz klädd i basker och konstnärsrosett. Figuren i gulrutig keps föreställer rättspsykiatrikern Gösta Rylander och bredvid honom ses trätobröderna Einar Hammarsten och Göran Liljestrand. Till höger om dem finns av någon anledning Gösta Häggqvists dotter. Herrn till höger med hatten på svaj och en cigarett i mungipan skall föreställa Torbjörn Caspersson och

ovanför honom återfinns ett nidporträtt av Ture Petrén. Man-nen med gult ansikte och napoleonhatt är Sven Hellerström och till höger om honom två kvinnor, Greta Hammarsten och Mirjam Furuhjelm. Gentlemannen i cylinderhatt till vänster är Wilhelm Boseus, och kvinnan till vänster Aina Verstegh (Arnes Engströms kurskamrat senare gift med John Lind). Den sportige mannen i mössa i framkanten av den röda bussen är Henrik Lagerlöf och mannen i nöjesfältets slänggunga Rolf Sievert vilket inte var en tillfällighet. Bilden är ställd till förfogande av professor Wilhelm Engström.

Denna essä publicerades ursprungligen som en artikel i Svensk Medicinhistorisk Tidskrift vol.15, nr.1, sid 15-45 men återpubliceras nu med tidskriftens tillåtelse. Innehållet är identiskt, men av tekniska skäl har vissa anpassningar varit nödvändiga. Vi vill tacka tidskriftens redaktör Jan Halldin för tillståndet att publicera artikeln också på detta sätt.

KAROLINSKA INSTITUTET 200 ÅR 3

InnehållsförteckningSid

Institutets grundande 4De sex första åren 6Jämställdhetskampen 8Karolinska institutet 1910 11Det andra århundradet 14Viktiga händelser i punktform 20Framtidshistoria 23Summary 23


Institutets grundande

Karolinska Institutet (KI) grundades formellt den 13 decem-ber 1810 genom ett beslut av Kung Karl XIII. Situationen i landet var vid den tiden tämligen kaotisk. Kung Gustaf IV Adolf hade avsatts efter det att Sverige förlorat 1808–1809 års krig mot en allians av länder med Ryssland i spetsen. Be-folkningen var decimerad, sjukligheten hög inte minst inom försvarsmakten, antalet läkare begränsat och ekonomin så usel att det införts importförbud till och med på läroböcker. Härtill kom att freden 1809 innebar att Finland och Sverige separerades.

Som en uppmaning till nationell samling och ett angrepp på Ryssland skrev Esaias Tegnér dikten Svea för vilken han belönades med Svenska Akademiens Stora Pris. Innan dikten publicerades, vilket inte skedde förrän 1817, krävdes en omskrivning, och det är i denna senare och mindre aggressiva version som man finner de klassiska raderna:

Gråt, Svea, vad du mist, men skydda vad du äger! Från sundets rika strand längst upp till fjällhög nord, där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord, vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda! O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda. Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt, låt skörden blomstra opp i dina skogars natt. Led flodens böljor kring som tamda undersåtar, och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!

Kravet på större hovsamhet berodde på att den år 1810 utsedde kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, inte ville stöta sig med segrarmakten Ryssland, i synnerhet som något stöd för en konflikt med Ryssland inte kunde förväntas från kejsar Napoleon och Frankrike.

För de ledande inom hälso- och sjukvården i Sverige stod det klart att sjukvården behövde förstärkas särskilt av den händelse man skulle dras in i ett nytt krig. Många framstående och inflytelserika läkare, till exempel Carl von Linné, Nils Rosén von Rosenstein och Olof af Acrel hade under årens lopp förgäves arbetat för att reformera sjukvården inklusive läkarutbildningen. Ett steg i den riktningen togs dock 1797 då Congl. Chirurgiska Societeten, som hade ansvar för ut-bildningen av kirurger, uppgick i Collegium Medicum (1813 ombildat till det statliga ämbetsverket Sundhetskollegiet, idag Socialstyrelsen). Betydelsen av denna sammanslag-ning, som skedde efter långvariga strider, var främst att den minskade avståndet mellan den tidens två huvudgrupper av medicinska utövare, läkarna och kirurgerna. De universi-tetsutbildade läkarna var skolade i antikens och medeltidens

medicinska tradition, och avståndet uppstod i samband med att de praktiskt arbetande kirurgernas kunskapsområde utmönstrades ur universitetsmedicinen under medeltiden enligt fransk modell. Som en följd här av organiserades kirurgerna i stora delar av Europa istället som ett hantverks-skrå med mästare och gesäller. Läkarna hade högre socialt status medan kirurgerna, som var betydligt fler och utgjorde ryggraden i militärsjukvården, oftast var bättre betalda. Inte-grationen gjorde således de bägge yrkena statusmässigt mer jämbördiga och förberedde dem för en sammanslagning.

För att komma till rätta med problemen inom hälso- och sjukvården och få en lösning till stånd utan att dra ut ytterligare på tiden tillsatte riksdagen i maj 1810 i all hast en läkarevårdskommitté i vilken bland annat ingick professorn i anatomi och kirurgi tillika medlemmen av Collegium Medi-cum Anders Johan Hagström (adlad Hagströmer 1812), professorn i förlossningskonst och ordföranden i Collegium Medicum David von Schulzenheim och den aktade läkaren Carl Trafvenfelt, som alla var betydelsefulla förkämpar för såväl en sjukvårdsreform som inrättandet av ett nytt institut för läkarutbildning i Stockholm. Kommittén kunde arbeta fort då det mesta av arbetet var gjort sedan länge, och på basen av den utredning som presenterades i juli samma år samt med stöd av höga representanter för hälsovården i den engelska flottan föreslogs att man snabbt skulle inrätta ett institut till danande af skickelige fältläkare i Stockholm. En bred offentlig opinion skapades för förslaget underblåst av aktuella krigshot – Napoleon tvingade nämligen Sverige att förklara krig mot England 1810, dock utan att det ledde till några krigshandlingar länderna emellan. I december samma år beslutade riksdagen på förslag av Carl Trafvenfelt att ett sådant institut skulle inrättas. Beslutet ingick i ett större eko-nomiskt åtagande där uppförandet av ett garnisonssjukhus i Stockholm utgjorde den största posten. Inledningsvis kom institutet därför att vara underordnat byggnadskommittén.

Det bör påpekas att även om motståndet mot institutets tillkomst var stort inte minst från landets två traditionella universitet, de i Lund och Uppsala, så var tankarna bakom dess organisation inte nya eftersom liknande institutioner hade inrättats tidigare på flera platser i Europa, främst i Wien, Berlin och Sankt Petersburg, vilket var väl känt.

De tre nämnda nyckelfigurerna var betydelsefulla på många andra sätt. Bland annat startade de tillsammans med Jacob Berzelius, Jonas Henrik Gistrén, Erik Gadelius och Henrik Gahn d.ä. Svenska Läkaresällskapet 1807 – till att börja med som en förening för diskussion av medicinska vetenskapliga publikationer.


Julius Rocca beskriver händelserna kring institutets till-komst i sin bok Forging a Medical University. The Establish-ment of Sweden´s Karolinska Institutet (2006), som ingick i firandet av KI:s 200-årsjubileum, genom att citera den första meningen i en artikel av Anders Retzius (institutets andre inspector – rektor – under åren 1830–1860) från 1854 som sammanfattar avsikten med institutets tillkomst på följande kärnfulla sätt:

Flere skriftställare hafva ansett Carolinska Medico- Chirurgsika Institutet till sitt ursprung vara en stiftelse för Chirurgers undervisning; detta är ett fullkomligt misstag. Det står alltså klart att man redan från begynnelsen avsåg att skapa en institution för medicinsk utbildning omfattande såväl medicin som kirurgi.


De sex första åren

Det nystartade institutet delade lokaler med Collegium Medicum i det tidigare slottsbageriet på Riddarholmen (Fig.1) (byggnaden kom sedermera att utnyttjas som bostadshus, i vilket vår nationalskald August Strindberg föddes 1849, men revs 1863) fram till den 12 september 1816 då det flyttade till egendomen Glasbruket på Kungs-holmen. Flytten skedde med pråmar över Riddarfjärden. I en av dem fraktades den värdefulla samling av böcker och handskrifter, som erhållits dels från Collegium Medicum, dels genom flera stora donationer (bland annat av institutets förste inspector Anders Johan Hagström), och som idag utgör en stor och oersättlig del av Hagströmerbibliotekets samlingar – KI:s och Svenska Läkaresällskapets medicinhis-toriska bokmuseum. En annan av pråmarna, som innehöll professor Hagströmers anatomiska och kirurgiska preparat, förliste däremot.

Att institutet var tänkt att inta en större roll än vad den ursprungliga officiella beteckningen angav framgår av att det redan 1811 fick namnet Mediko-kirurgiska Institutet. Dessutom infördes stora förändringar i institutets första reglemente (1815) i enlighet med dessa intentioner. Benäm-ningen Karolinska Mediko-kirurgiska Institutet – ibland föregått av Kungliga eller Congliga – infördes dock först den 18 februari 1817 genom följande beslut av Kungl. Maj:t:

Beträffande den af Eder …… gjorda underdåniga hemställan rörande en Inscription ofvanför porten till det blifvande Auditorium och Laboratorium Chemicum, hafve Wi i nåder beslutit att denna Inscription må blifva: Carolinska-Institutet med årtalet 1816.

Det beslutade namnet togs emellertid inte i bruk. I stället blev Karolinska mediko-kirurgiska institutet den vedertagna beteckningen. Det nuvarande, kortare namnet Karolinska Institutet kan ses som en återgång till 1817 års beslut utlöst av studentrevolten 1968.

I det här sammanhanget kan också nämnas något om institutets sigill (Fig.2) som inte beskrivits tidigare. I alla KI kataloger efter andra världskriget har man nämligen kunnat läsa att institutet har ända från sina första verksamhetsår an-vänt ovan avbildade sigill med en äskulapstav som omges av en ormskål och en tupp. Men så är inte alls fallet. KI begag-nade länge Collegium medicums och därefter Sundhetskol-legiets sigill. Det var först vid ett möte 1850 som institutets inspektor Anders Retzius väckte frågan om inte KI likt rikets övriga läroverk borde ha ett eget sigill. Detta skedde i en bisats till en diskussion om utformandet av en särskild

akademiuniform för KI som skulle vara billig nog för alla professorer att anskaffa. Man valde dock att uppskjuta ett beslut härom, och frågan återkom först vid ett möte den 21 december 1854 när den som inspektor för en tjänstledig Anders Retzius vikarierande Gustaf von Düben anmälte att han låtit förfärdiga sigill och stämpel för Institutet, och förevisade detsamma. Den mekaniska hävarm för stämpling som instrumentmakaren B. A. Nyman förfärdigat visade sig dock vara felkonstruerad. I stället för att enbart stämpla papperet stansade den nämligen ut sigillet. Efter reklamation och modifikation fungerade den dock som avsett. Proceduren är märklig eftersom man i ett ärende som detta kunde ha förväntat sig ett kungligt beslut.

Grundandet av institutet gick som framgått snabbt i slutskedet. Däremot dröjde det som nämnts ända till 1815 innan det första reglementet fastställdes. Trots detta hade verksamheten pågått ända sedan starten genom att insti-tutet försågs med lärarresurser (sex professurer och därtill knutna sex adjunkttjänster) som var större än de som fanns vid de medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och Uppsala. De två första professurerna tillsattes visserligen inte officiellt förrän 1813 och de övriga ett par år senare, men i praktiken var flertalet av professorerna nog verksamma vid institutet redan från och med det första arbetsåret.

Av de sex professurerna var två nyinrättade, de i praktisk och teoretisk medicin med Carl Fredrik Weltzin respektive Erik Gadelius som innehavare, medan tre, som inrättats långt tidigare vid Collegium Medicum, överfördes till insti-tutet: anatomi och kirurgi Anders Johan Hagströmer, kemi och farmaci Jöns Jacob Berzelius och obstetrik och gynäko-logi Jacob Alm. Samtidigt knöts professor Bergianus Olof P. Swartz till institutet som professor i farmakodynamik och farmakognosi.

Såväl utbildningen som forskningen kom igång snabbt. Två läroböcker gavs ut: Berzelius’ Lärbok i Kemien del 2 år 1812 (del 1 utkom redan 1808 medan den sista delen, del 5, inte gavs ut förrän 1828) och Alms Handbok för Barn-morskor på Kungl. Maj:ts nådigste befallning utgifven år 1814 - liksom drygt 190 vetenskapliga originalarbeten varav flera i utländska tidskriftserier. Mest produktiv var Berzelius (Fig.3) som stod för cirka 170 av arbetena. Flera av dessa var dessutom banbrytande, till exempel Om de bestämda proportioner hvari den oorganiska naturens beståndsde-lar finnas förenade. Summariskt resultat af de försök som häröfver blivit anställde (1811), Öfversigt af djurkemiens (fysiologisk kemi) framsteg och närvarande tillstånd (1812) ( tidigare versioner av detta verk, som anses utgöra starten


för den moderna biokemin, utgavs redan 1806 och 1808) och upptäckterna av flera grundämnen. Härutöver utkom tre doktorsavhandlingar under den aktuella tidsperioden: De Febri puerperali conamen (Översikt över barnsängsfeber) av Gustaf Toppelius 1812, Enchiridii Toxicologiae tentamen (Försök till översikt över toxikologi) av Nils Gabriel Sef-ström 1813 och Observationes circa Lithotomiam (Observa-tioner rörande lithotomi) av Carl Johan Ekström 1815.

Mot bakgrund av alla de uppgifter som det nystartade institutet hade att ta itu med imponeras man av den fram-gångsrika starten. Institutets forskare hade uppenbarligen valts med stor omsorg - man ville att det skulle bli fram-gångsrikt. Självfallet bidrog Berzelius omfattande och nyskapande forskning i högsta grad härtill.

Fig.1. Riddarholmen år 1820 sedd från söder med bland annat Collegium medicums och Karolinska Institutets tidigare, gemen-samma byggnad (ur Lennmalm 1910).

Fig.2. Karolinska Institutets sigill genom tiderna, till vänster det ursprungliga sigillet från 1854, i mitten det som skapades av Karl-Erik Forsberg i slutet av 1960-talet och som justerades 2005 av varumärkesbyrån ESSEN (till höger). Äskulapstaven är uppkallad efter läkekonstens gud Asklepios (Aesculapios), son till Apollon som brukade åtföljas av en orm. Ormen mottog föda ur gudinnan Hygieas (dotter till Apollon) skål . Tuppen symboliserar det nya livet, en offergåva åt Apollon från dem som tillfrisknat från sjukdom. Det är detta som Sokrates syftar på med sina sista ord när han tömt gift- bägaren: O, Kriton, vi är skyldiga guden Asklepios en tupp. Glöm inte att offra den åt honom.

Fig.3. Porträtt av Jacob Berzelius (ur Hagströmerbibliotekets porträttsamling).


Jämställdhetskampen

Det motstånd som fanns mot KI redan från starten, den så kallade medicinska frågan, fortsatte under lång tid. Institu-tet företräddes till en början framför allt av Jacob Berzelius (Berzelius utnämndes till ständig sekreterare i Kungl. Veten-skapsakademien 1819 men avgick inte formellt som profes-sor vid KI förrän 1831) och därefter av Anders Retzius, Per Henrik Malmsten och Carl Gustaf Santesson d.ä., medan motståndarlägrets förgrundsgestalt var professor Israel Hwasser i Uppsala. Berzelius framförde sina synpunkter i ett långt och uppmärksammat yttrande 1837 som utgjorde ett svar på den av Hwasser 1829 utgivna boken Om Carolinska Institutet (signerad E.R.U.F. – En Röst Ur Fängelset). Lennmalm (1910) beskriver de två personligheterna på följande sett:

Berzelius var den klara, kalla, logiska naturvetenskaps- mannen, som försmådde teorier och spekulationer. Hwasser var en ordets man, Berzelius en handlingens man. Hwasser representerade teorien, Berzelius praktiken (Hwasser ansåg, att han själf representerade lärdomen, Berzelius rutinen). De voro hvarandra så olika som eld och vatten, och de förstodo inte hvarandras språk.

Kampen var tidvis hård och skulle vara ända till 1874 – så länge att alla de ursprungliga och tongivande kombattan-terna på bägge sidor hade gått ur tiden. I ett kungligt brev av den 12 december 1873 beslöts nämligen att KI skulle ha samma rättigheter som de traditionella universiteten från och med september 1874. Det var alltså först då som KI fick full examinationsrätt och som doktorsavhandlingsarbeten kunde utföras, försvaras och betygsättas vid institutet (det enda man inte fick göra var att promovera doktorer, och den möjligheten erhöll KI först 1906). Om tillkomsten av KI innebar ett steg mot att undanröja motsättningen mel-lan medicin och kirurgi så fullbordade 1873 års beslut den processen.

Orsaken till konflikten var tvåfaldig. De traditionella uni-versiteten var principiellt emot att en fakultet skulle brytas ut ur universitetsgemenskapen, och – särskilt vid universitetet i Uppsala – var man rädd för att förlora makten över medi-cinsk utbildning och forskning och att tyngdpunkten härför i landet skulle förskjutas till huvudstaden. Detta var inte helt obefogat. KIs företrädare hade närheten till den politiska makten i Stockholm, och dessutom fanns det mekanismer i läkarutbildningsreglementet som placerade KI i en starkare ställning än vad som framgår vid första påseende. Genom 1822 års förordning stod det nämligen klart att institutet inte enbart var förenat med Garnisonssjukhuset utan också med såväl Sundhetskollegium som övriga sjukhus i Stock-holm. Institutet skulle nämligen som enda institution i landet utbilda kirurgie magistrar, och dess lärare fick överta

Sundhetskollegiums ansvar för ämbetsmannaprövning. En godkänd sådan prövning krävdes för att man skulle vara be-rättigad till en statlig läkartjänst. Utan den var man hänvisad till privatpraktik, men patientunderlaget i form av en välbe-ställd medel- och överklass som kunde betala för en privat-läkares tjänster var alltför begränsat för att kunna försörja ett större antal privatpraktiker särskilt utanför huvudstaden. Den svenska läkarkåren var därför främst hänvisad till stat-liga tjänster som provinsial-, stads- eller regementsläkare. Universiteten upplevde prövningsrätten som en provokation eftersom det innebar att de elever som de examinerat måste godkännas ytterligare en gång. Redan Linné hade på sin tid under ett halvsekel beklagat sig över att en läkarstudents långa studiegång måste avslutas med praktik vid huvud-stadens sjukhus. Skälet var att dessa sjukhus kunde erbjuda patientmaterial och möjligheter till klinisk praktik som de små universitetsstäderna omöjligt kunde motsvara (tenden-sen att förflytta tyngdpunkten i medicinens utveckling från de traditionella universiteten till huvudstäderna fanns även i England, Frankrike, Tyskland och Österrike).

För att bli kirurgie magister krävdes tre examina som förenklat kan beskrivas som en preklinisk, en klinisk och en kirurgisk examen. Den prekliniska och kliniska utbildning-en vid institutet liknade den utbildning som gavs i Lund och Uppsala men berättigade inte till vare sig medicine kandidat eller medicine licentiat examen. Institutets elever var därför tvungna att börja om vid universiteten ifall de ville avlägga dessa examina trots att de avlagt kirurgie magister examen vid KI. Resultatet blev att institutet fick få grundutbildnings-elever, vilket upplevdes som en orättvisa. Samtidigt hade institutet som nämnts kontroll över den kiurgiska examen. Detta politiska rävspel ledde således till att klyftan mellan medicin och kirurgi bibehölls tills vidare.

I praktiken utvecklades dock verksamheten vid KI inte särskilt fort. Det skulle dröja ända till 1845 innan en ny professur tillkom (den första professuren i världen i pediatrik med Fredrik Theodor Berg som förste innehavare om än endast som tillförordnad), och 1874 fanns det vid KI inte fler än 14 professurer inklusive 5 e.o. professurer (de första docenttjänsterna, två stycken, tillsattes 1863). Det bör också nämnas att Serafimerlasarettet blev officiellt förenat med KI som universitetssjukhus genom ett kungligt brev 1836 samtidigt som överkirurgen där, Carl Johan Ekström (adlad Ekströmer 1837), utnämndes till professor i kirurgi. Med en så liten skara av professorer var behovet av formella sammanträden begränsat, men regelbundna, protokollförda sådana infördes från och med 1828. Begreppet lärarkolle-gium nämns däremot inte förrän 1861 då KI frigjordes från Sundhetskollegiet.

År 1861 var dock mer betydelsefullt ur en annan syn-vinkel. Genom ett kungligt beslut avskaffades nämligen då


den särskilda kirurgie magister examen. Institutet förlorade därmed sin särställning och underställdes det universitets-gemensamma kanslersämbetet om än med eget ekonomiskt ansvar. Samtidigt fråntogs institutet rätten att examinera i teoretiska prekliniska ämnen, som exempelvis medicinsk kemi, och det skulle dröja ytterligare 13 år innan man fick tillbaka denna rätt och därmed tilläts examinera medicine kandidater. Trots detta formella bakslag satsade riksdagen stort på KI under 1860-talet genom att rusta upp och bygga nya lokaler på glasbrukstomten på Kungsholmen inklusive lokaler till institutio-ner i ämnen som man inte hade examina-tionsrätt i

På lokalsidan var utvecklingen således mer märkbar. Fler-talet av Glasbrukets tidigare byggnader revs nämligen på 1860-talet (vissa, till exempel den tidigare biblioteksbyggnaden, finns dock fortfa-rande kvar) och nya, större lokaler togs i bruk 1866 (Fig.4). Tillbyggnader gjordes sedan 1886 och 1911, och KI förblev i dessa lokaler fram till 1940-1950-talen då institutionerna successivt flyttade till det nuvarande campusområdet i Solna. Byggnaderna, som ännu finns kvar, utnyttjas idag av Stockholms Stads Förvaltning.

Möjligheterna att rekrytera och utbilda unga forskare var under hela denna tidsperiod begränsade. Forskning var inte heller nödvändigtvis en huvudangelägenhet för läkarna som profession. Något formellt hinder fanns förstås inte för studerande från Stockholm att lägga fram en doktorsav-handling, men gruppen av studenter ur vilken man kunde rekrytera blivande doktorander var liten, och dessutom nå-got formellt hinder fanns inte för studerande från Stockholm att lägga fram en doktorsavhandling, men gruppen av stu-denter ur vilken man kunde rekrytera blivande doktorander var liten, och dessutom krävdes att man for till universiteten i Lund eller Uppsala och där antogs av en handledare (pra-eses). Den medicinska doktorsgraden erhölls vid tiden ofta för föga omfattande insatser, och vissa professorer upprätt-höll närmast ett slags examensfabriker. En relativt stor andel av rikets medicinstuderande disputerade också. Inte mindre

än Det tycks dock som om en relativt stor andel av de intagna studerande gick vidare och avlade doktorsexamen. Av de 750 personer som avlade medicine doktorsexamen i Sverige under åren 1811–1874 i Sverige, men kom dock endast 48 (6%) har kunnat identifieras som formade vidfrån KI. Det anmärkningsvärda med dessa 48 är dock den höga frekvensen av senare akademiska karriärrer bland dem. Inte mindre än 30 av dem erhöll med tiden professurer, flertalet vid KI (8 blev dessutom inspectorer/rektorer varav 5 vid KI). En möjlig slutsats är att lärarkadern vid KI valde ut

med omsorg vad man uppfattade som lo-vande yngre män som förmodades kunna reproducera den egna professorskåren.

Den medicinska forskningen var vid den tiden huvud- sakligen uppbyggd kring läkarens vand-ring mellan sjuk- och föreläsnings-salar, dissektions-rum, bibliotek och preparatsamlingar. Kemiska analyser och fysiologiska studier kunde utföras, men forskningen hade i första hand klinisk inriktning. Vid KI

bedrevs den tidiga forskningen inom de så kallade teoretiska ämnena i kemi och anatomi. Berzelius kemiska forskning ägde ofta rum i hans kök med tämligen enkla medel och var initialt inte en plats där unga forskare formades. Anatomerna å andra sidan utförde sina forskningsuppgifter inom den jämförande anatomin i dissektionssalen, det vill säga i form av en detaljerad utredning av makroanatomiska strukturer inom alla delar av djurvärlden vilket var i tidens anda vid 1800-talets mitt. Resultaten av dessa ansträngningar samla-des i stora anatomiska museer.

På KI skapades dessa samlingar, som i sig tjänade som undervisnings- och forskningsmaterial, främst av Anders Retzius med början på 1840-talet. Den välkända kraniolo-giska samlingen var ett specialmaterial inom den jämförande anatomin som byggdes upp i KI:s anatomiska museum.

Avhandlingarna hade i början av den aktuella perioden traditionsenligt mest karaktär av enkla översikter skrivna på latin och saknar egentligt vetenskapligt intresse (den första avhandlingen skriven på svenska och den senaste skriven

Fig.4. Östra delen av Kungsholmen på 1860-talet med Eldkvarn (till höger) och Karolinska Institutets nybyggnad från 1866 (till vänster). Publiceras med tillstånd av Stockholms stadsmuseum.


på latin utgavs 1826 respektive 1833). Disputationsakten var enligt den medeltida traditionen framför allt en övning i ar-gumentation och försvar av en position, och man får känslan av att avhandlingarnas betydelse var mer knuten till praeses meritering. Hans namn (några kvinnliga professorer fanns inte under den här tidsperioden) stod skrivet med störst text på titelbladet, och ofta var det han som också hade skrivit avhandlingen. Från och med mitten av 1850-talet sker dock en kvalitetshöjning samtidigt som praeses roll tonas ned, vilket med stor sannolikhet hade ett samband med genom-förandet av 1852 års universitetsstatuter. Frågeställningarna skärps, metodologin utvecklas, djurexperiment införs och kliniska försök läggs upp och utvärderas på ett mer kvali-ficerat sätt. Det är också intressant att notera att doktoran-derna i ett par fall utfört delar av sitt avhandlingsarbete vid utländsk institution.

Ur vetenskaplig synvinkel är kanske Per Johan Wisings avhandling Till kännedom om Balantidium coli hos män-niskan från 1871 mest intressant. Infektioner med denna tarmparasit var tidigare känd hos djur men beskrivs här för första gången hos människa. Den ursprungliga iakttagelsen hade dock i det här fallet gjorts av Wisings handledare vid KI professor Per Henrik Malmsten redan 1857.

Kampen för jämställdhet med universiteten tärde stund-tals hårt på krafterna, men den var också enande och spor-rande, och på 1850-talet skedde en kraftig utveckling av den vetenskapliga aktiviteten på KI. Berzelius hade dött (1848), men Anders Retzius stod på höjden av sin karriär. Lennmalm (1910) sammanfattar situationen på följande sätt:

” ... Det var glansdagar för institutet. Anders Retzius å ena sidan, de nämnda stora klinici å den andra, höjde institutet först i de svenska läkarnas ögon, så i Sveriges, sedan i Europas. Den unga medicinska skolan i Stockholm blef allmänt känd och ärad öfver den vetenskapliga världen.

... Ifall man opartiskt skärskådar saken, så finner man alldeles otvifvelaktigt, att institutet hade bättre institutioner och kliniker, och att många af institutets professorer voro både som vetenskapsmän och lärare öfverlägsna sina kolleger vid universiteten.

... Royal College of Surgeons utfärdade den 18 mars 1853 en skrifvelse hvari Karolinska Institutet och Serafimer- lasarettet erkänns såsom ett lasarett och en skola, från hvilka intyg om fullbordade studier mottagas i och för ansökan om membership och fellowship vid detta College.”

De vetenskapliga arbeten som utförts av de kliniker som Lennmalm här syftar på är i första hand de om Torsk i mik-roskopiskt anatomiskt hänseende (stomatomykos hos barn)

(Fredrik Theodor Berg 1841), och Om dödligheten under första lefnadsåret i olika delar av landet (Fredrik Theodor Berg 1869) (Berg blev chef för Statistiska Central Byrån – tidigare Tabellverket – 1858), Alcoholismus chronicus eller chronisk alkoholsjukdom. Ett bidrag till dyskrasiernas kännedom; enligt egen och andras erfarenhet (Magnus Huss 1854) som belönades med Montyonpriset av den franska vetenskapsakademien 1854, Trichophyton tonsurans, hår-skärande mögel (Per Henrik Malmsten 1845), och Infusorier såsom intestinaldjur hos människan (Per Henrik Malmsten 1857). Till dessa skulle man kunna lägga Gustav Zanders medicine licentiatavhandling (1864) Om mekanisk gymnas-tik – en av grundpelarna i nutidens sjukgymnastik (Fig.5).

Fig.5. Illustration ur Gustav Zanders medicine licentiat avhandling Om Mekanisk Gymnastik (1864).


Karolinska Institutet 1910

Karolinska Institutets hundraårsfest (Fig.6) firades den 13 december på Riddarhuset i närvaro av den kungliga familjen. Greve Karl Axel Hampus Mörner, professor i kemi och institutets åttonde rektor i ordningen, höll ett långt inledningsanförande i vilket han sammanfattade institu-tets utveckling sedan grundandet (återgivet i sin helhet av Liljestrand 1960). Utöver vad som redan beskrivits finns det skäl att beröra en del viktiga händelser som inträffade mellan

åren 1874-1910 och som tas upp i detta tal eller beskrivs i Lennmalms bokverk om KIs historia (1910).

Vid jämförelse med akademiskt prioriterade ämnen som historia och filosofi åtnjöt naturvetenskaplig forsk-ning vid den här tiden inte tillnärmelsevis samma prestige som den fick senare under 1900-talet. Trots begränsat statligt stöd till universitet och högskolor samt avsaknad av privata forskningsstödjande fonder utvecklades utbild-

Fig.6. En sida ur tidningen Idun från tidpunkten för Karolinska Institutets 100-årsjubileum år 1910. Publiceras med tillstånd av Stockholms stadsmuseum.


nings- och forskningsverksamheten vid KI kontinuerligt mellan 1874-1910. Exempel härpå är antalet professurer och doktorsavhandlingar som ökade från 14 (1874) till 22 (1910) respektive från 48 (1810-1874) till 101 (1875–1910). Under tiden fram till 1910 var det dock endast en kvinna som dis-puterade, Anna Stecksén år 1900. Det är också under denna tid som en avhandling får högsta betyg för första gången (1890) (Fig.7). Respondenten var ingen mindre än Allvar Gullstrand som sedermera (1911) tilldelades Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin för hans upptäckter rörande ögats dioptrik.

Fig.7. Titelbladet på Allvar Gullstrands doktorsavhandling Bidrag till astigmatismens teori (1890) som tilldelades högsta betyg, laudatur. Han utnämndes därefter till docent vid KI och kallades 1894 till professuren i oftalmologi i Uppsala. 1911 tilldelades han nobelpriset i fysiologi eller medicin.

Undervisningens kvalitet genomgick en radikal förbättring från och med 1839 då Magnus Huss utnämndes till adjunkt och biträdande överläkare i medicin vid Serafimerlasarettet. Det var han som lade grunden till undervisningen i klinisk medicin i Sverige, och trenden höll i sig länge genom trägna insatser av bland annat professor Per Henrik Malmsten.

Förbättrade mikroskop och införandet av väl planerade djurexperiment ledde till en guldålder för strukturforsk-ningen, och det var då som Gustaf Retzius’ och Axel Keys verk över centrala nervsystemet gavs ut (1875-1876) (se omslaget) för vilket de mottog den franska vetenskapsaka-demiens Montyon pris 1878. Parallellt härmed utvecklades den patologiska anatomin inte minst under ledning av just Axel Key.

Samtidigt härmed började en helt annan typ av forskning, som utnyttjade andra undersökningsmetoder, att växa fram och få allt större betydelse, den experimentella fysiologiska forskningen. Den satte laboratoriet i fokus och gjorde detta till den miljö inom vilken undervisning förmedlades och studenter skolades till forskare på det sätt som var gängse på den europeiska kontinenten från mitten av 1800-talet. På KI kom den att företrädas av kraftfulla ledare som profes-sorerna Christian Lovén (upptäckaren av den nervösa regle-ringen av vasomotoriken), Robert Tigerstedt (upptäckaren av renin) och Jöns Johansson (ordförande i Nobelkommittén vid KI under åren 1918–1926).

Ett annat område som fick sitt internationella genombrott under slutet av 1800-talet var bakteriologin. Redan tidigt gjordes viktiga och originella iakttagelser inom mikrobio-logi vid KI, som till exempel i de ovan nämnda arbetena av Theodor Fredrik Bergs (1841) och Per Henrik Malmsten (1845 och 1857). Liksom fysiologin var bakteriologin laboratoriebaserad, men till skillnad från den förstnämnda gick utvecklingen inom bakteriologin på KI trögt. Det skulle dröja mycket länge innan institutet fick professurer i bakteriologi och virologi (1947 respektive 1948) och ändå längre innan de prekliniska bakteriologiska och virologiska institutionerna skulle få permanenta lokaler (1958 respek-tive årsskiftet 1960/1961).

Även om bakteriologin således hade trög start på KI så var dess betydelse i den kliniska verksamheten på sjukhusen desto större. På Karolinska sjukhuset fanns det till exempel en självständig bakteriologisk enhet redan vid sjukhusets start 1940. Att bakteriologin fick ett sådant genomslag kan tillskrivas de experimentella bevis för dess riktighet som Louis Pasteur producerade på 1860-talet och den antisep-tiska praktik som infördes av framför allt Joseph Lister och som var baserad på dessa bevis. Även om infektioner ännu


inte kunde behandlas direkt sedan de fått fäste så innebar antiseptiken nya möjligheter till förebyggande av allvarliga sjukdomar. Inte minst kirurgerna fick därigenom tillgång till infektionskontroll som, utöver anestesiologin som tillkom-mit redan på 1840-talet, utgjorde ett mycket värdefullt komplement. Men den kliniska betydelsen till trots mötte bakteriologin motstånd inom läkarkåren vilket fördröjde dess genomslag. Det bakteriologiska forskningsarbete av pionjärkaraktär som gick ut på att identifiera själva sjuk-domsalstrarna med Robert Koch som främsta namn på 1870-1880-talen kom KI forskare inte alls att ägna sig åt. Som en följd här av etablerades systematisk undervisning i bakteriologi vid KI först 1895 och då inom ramen för insti-tutionen för patologisk anatomi.

På kliniksidan utkom en rad viktiga vetenskapliga arbeten från KI som till exempel de om näthinneavlossning (Erik Nordensson 1886), effekten av ultraviolett ljus på ögat (Johan Widmark 1889), polio som epidemisk sjukdom (Heine-Medins sjukdom) (Oskar Medin 1890), sambandet mellan socio-ekonomiska faktorer och barns hälsa (Isak Jundell 1906) och de första thoraco- och laparoskopi- undersökningarna (titthålskirurgi) i världen (Hans Christian Jacobaeus på Serafimerlasarettet 1910). Ytterligare några händelser under den här tidsperioden bör apostroferas i det här sammanhanget:• 1877–MedicinskaFöreningenbildades(ettembryo härtill kan ha funnits redan 1820).• 1887–ProfessorPerHenrikMalmstendonerademedel till en professur i nervsjukdomar (KI:s första donations- professur som fortfarande finns kvar).• 1888–KarolinaWiderströmavladesomförstakvinnai Sverige läkarexamen vid KI.• 1888–KIerhöllmedelförinrättandeavdenförsta professuren i oftalmiatrik i landet. Två sökande (Erik Nordensson och Johan Widmark) konkurrerade om tjänsten och en våldsam akademisk fejd med internationella förgreningar utbröt. Widmark utnämndes till professor men först 1891. I protest häremot avgick Gustaf Retzius och Per Johan Wising som professorer vid KI. • 1895–AlfredNobelanförtroddeisitttestamentelärar- kollegiet vid KI att utse mottagare av Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin.• 1898–Tandläkarinstitutetbörjadesinverksamhetsomen del av KI. Det blev självständigt 1948 under namnet Tandläkarhögskolan men återgick till KI i form av odontologiska fakulteten 1964. Ingen tandläkare disputerade under tiden fram till 1910.

Exakt varför Alfred Nobel valde KI som prisutdelare är inte känt. Men han kom ursprungligen från Stockholm och hade donerat pengar till KI tidigare i samband med moderns död (1889). Han var också väl orienterad om den medicinska forskningen i landet och visste att forsknings- och utbild-ningsverksamheten vid KI vilade på solid naturvetenskaplig grund. Det är inte heller uteslutet att sedermera professorn i fysiologi Jöns Johansson, som under sin tidiga karriär arbe-tade i Nobels laboratorium i Sévran utanför Paris under fem månader 1890-1891 med problem rörande blodtransfusion, kan ha haft ett inflytande på testamentets utformning.

Efter Alfred Nobels död den 10 december 1896 startade en lång och intensiv diskussion om betydelsen av de före-slagna priserna och deras förvaltning. Så småningom kunde dock stadgar fastställas, och de första Nobelprisen delades ut 1901. Få uppdrag i KIs historia har betytt så mycket för insti-tutets ställning i det internationella forskarsamhället som det att utse Nobelpristagare i Fysiologi eller Medicin.


Andra världskriget är kanske den händelse under åren 1910-2010 som haft störst inverkan på samhällsutvecklingen. Inte minst fick det avgörande effekter på högre utbildning och forskning. Sverige var ju inte indraget i kriget, och trots be-redskapstjänstgöring, ransoneringar och besparingar – också inom utbildning och forskning – så pågick KIs verksamhet under hela krigstiden, och när kriget var slut i maj 1945 stod Sverige, och KI, relativt sett väl förberedda i en värld som såg positivt på framtiden och var van vid motgångar. Sverige var den enda industrination i Europa där infrastrukturen var intakt och arbetskraften omedelbart tillgänglig. De ekono-miska förutsättningarna var också ljusare än på länge.

Det ekonomiska uppsvingetSverige startade alltså med ett rejält försprång framför övriga Europa (U.S.A. med 50 % av världens ekonomi 1950 kunde man förstås inte närma sig). Så sent som 1948 var Sverige som medlem i G6 gruppen världens sjätte största ekonomi utanför Sovjetblocket. Det motsvarar idag den relativa posi-tion som Storbritannien och Frankrike intar. Även sedan de stora europeiska industrinationerna kommit igång igen på 1950-talet höll sig Sverige kvar på tio-i-topp listan. Kriget hade dessutom gett de västallierade demokratiska staterna, inte minst U.S.A., erfarenhet av att initiera och driva stora projekt som samlade statliga, akademiska och privat nä-ringslivs resurser för definierade ändamål. En aktivare stats-makt med uppenbart intresse för forskning och utveckling, framför allt i U.S.A., fick sin parallell också i efterkrigstidens Sverige, där årliga ökningar av bruttonationalprodukten på uppåt ett tiotal procent tillät kraftiga statliga satsningar.

Forskningsfinansieringen förändrades också under denna period, flera privata forskningsstödjande stiftelser tillkom redan före kriget (Wallenberg Stiftelsen 1917 och Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, som till stor del styrdes från KI, 1919). Dessutom var amerikanska stiftelser, framför allt Rockefeller Foundation och vad som senare blev National Institutes of Health, beredda att under den när-maste efterkrigstiden satsa forskningspengar inte minst på svenska forskare. Men den på sikt viktigaste förändringen i Sverige var inrättandet av medicinska forskningsrådet 1945. Flera KI forskare hade engagerat sig häri däribland Ulf von Euler, Ragnar Granit, Einar Hammarsten, Erik Jorpes, Göran Liljestrand, Hugo Theorell och Axel Westman. Den operativa ledningen av rådet sköttes inledningsvis av Gunnar Löfström, som efterträddes av Bror Rexed (1951–1963) och sedermera av Bengt Gustafsson (1963–1977) och Henry Danielsson (1977–1989) alla med anknytning till KI. Rådet hade till en början inte särskilt stora resurser, men det delade ut forskningsanslag från statliga medel efter priorite-

ring av forskarna själva, vilket var en ny princip för forsk-ningsfinansiering. Medan universitetsorganisationen täckte kostnaderna för utbildnings- och forskningsbehoven bland redan etablerade ämnen med tillgängliga statsbidrag kunde forskningsråden och de privata stiftelserna finansiera forsk-ning inom nya områden i större utsträckning. Framgången lät inte vänta på sig och resurserna förstärktes successivt. 1955 fanns det exempelvis 115 så kallade rådsforskare vid KI.

Tar man ett steg tillbaka så kan utvecklingen vid KI under tiden före första världskriget beskrivas som ganska stillsam. Undervisningen gick sin gilla gång, och bortsett från ett par mycket betydelsefulla och internationellt uppmärksam-made forskningsinsatser, som till exempel Hans Christian Jacobaeus’ införande av titthålskirurgi 1910 och Robin Fåhraeus’ upptäckt av sänkningsreaktionen 1917, hände inte särskilt mycket. Men när ekonomin sedan förbättrades efter kriget så tog allting plötsligt fart. Såväl den prekliniska som kliniska verksamheten blev alltför trångbodd på Norr Mä-larstrand respektive Serafimerlasarettet vilket så småningom ledde till att de prekliniska disciplinerna successivt flyttade till campusområdet i Solna från och med mitten av 1940- talet och fram till 1956 (Fig.8) samtidigt som det nya univer-sitets- och rikssjukhuset Karolinska sjukhuset invigdes 1940 och senare (1948) Gustaf V:s forskningsinstitut beläget på sjukhusområdet (Fig.9). Serafimerlasarettet fortsatte dock att fungera som universitetssjukhus fram till 1980.

Mätandets möjligheter

Den apparatutrustning som på 1920-talet stod till vårt förfogande var i jämförelse med dagens hjälpmedel så enkel att man efteråt undrar hur vi kunde frambringa några resultat alls. Svaret är naturligtvis att så många enkla experiment återstod att göra att de enklaste apparater kunde räcka till. Hugo Theorell, Växlande vindar, 1977

På det nya campusområdet fick varje institution sin egen byggnad med laboratorier, föreläsningssal, kontor och i många fall även verkstad. Det mesta av den löpande admi-nistrationen sköttes också på respektive institution, och som en följd här av var behovet av en central administration litet och kunde tillgodoses av en minimal stab. Mycket av den forskningsutveckling som då skedde byggde just på metod- och därmed sammanhängande apparatutveckling. Så mycket som en tredjedel av den tillgängliga ytan kunde upptas av verkstäder, glasblåseri, och ingenjörernas och den tekniska personalens verksamhet. Några firmor som kunde utveckla ny apparatur för kommersiellt bruk fanns inte, och när de

Det andra århundradet


Fig.8. Karolinska Institutets campusområde i Solna vid tidpunkten för institutets 150-årsjubileum (ur Karolinska Institutets informationsbroschyr, 1960).

Fig.9. Flygbild av Karolinska sjukhuset omkring år 1950. Publiceras med tillstånd av Stockholms stadsmuseum.


väl kom så var det på initiativ av forskare. Ett exempel härpå var LKB vars tillkomst kan tillskrivas Uppsalakemisterna tillika Nobelpristagarna The Svedberg och Arne Tiselius. Men KI var också engagerat häri under mellankrigstiden genom kemiinstitution och Hugo Theorell, som 1937 blev föreståndare för den första avdelningen vid Institutets medi-cinska Nobelinstitut, den för biokemi. Hugo Theorell var också KIs förste Nobelpristagare (1955).

Det var också vid tiden för andra världskriget som Torbjörn Capersson utvecklade ultraviolett mikrospektro-fotometri vilket ledde till att han blev den forskare på KI som drog till sig störst anslag från Rockefeller Foundation under längst tid (1934–1960). Han gick sin egen väg, och var kanske den ende svenske forskare som spelade en viktig roll internationellt vid den molekylära genetikens tillkomst. Hans doktorsavhandling från 1936 (vid bara 26 års ålder) väckte omedelbart internationellt uppseende. Caspersson lyckades först i världen utföra kvantitativa kemiska analyser av delar av enskilda celler. Förutsättningen var tillgången till en teknologi som han hade lärt sig vid den legendariska optikfirman Carl Zeiss i Jena, och teknisk apparatur som han fått med sig därifrån genom dess fysiker August Köhler (det moderna ljusmikroskopet är av Köhlers design, liksom lamporna i moderna biografprojektorer). Den viktigaste effekten av Casperssons avhandling var att den fick den unge amerikanske genetikern Jack Schulz från T.H. Morgans fly room (bananflugan, Drosophila melanogaster), pionjärin-stitutionen för genetisk kartläggning vid California Institute of Technology i Pasadena, att släppa allt för att komma till Stockholm och samarbeta med Caspersson under åren 1937-1939. Samarbete resulterade i en artikel i Nature 1939 där de påvisade RNAs inblandning i cellens proteinsyntes, ett viktigt första steg vad gäller förståelsen av budbärar-RNA funktionen. Senare, i början av 1950-talet, blev det av Schulz drivna cancerforskningsinstitutet i Philadelphia genom Casperssons förmedling en viktig plats i Georg Kleins utveckling till tumörbiologisk forskare. Det var därifrån som Klein hämtade de första inavlade mössen till KI. Aveln av dessa i ett annex till Casperssons cellforskningsinstitut (idag CMB), blev grunden för KI:s tumörbiologiska institution (idag MTC).

InstitutionsbyggandeParallellt härmed framträdde flera personer som skulle få en lyskraft utöver det vanliga och som hade en särskild förmåga att dra till sig unga begåvade forskare. På den preklinska sidan kan nämnas Einar Hammarsten (1889–1968), Erik Jorpes (1894-1973) och Göran Liljestrand (1886–1968) som

vi med dagens språkbruk skulle kunna kalla för science managers och entreprenörer, medan namn som Clarence Crafoord (1899–1984), Erik Lysholm (1891–1947), och Herbert Olivecrona (1891–1980) var framträdande inom kliniken. Som en följd härav och den allt bättre ekonomin ökade antalet högre tjänster successivt och därmed också antalet doktorander liksom forskningsproduktionen. KI blev snart ledande inom medicinsk forskning i landet och specialistsjukvården stod på topp inom många områden. Detta medförde, kanske tillsammans med Nobelprisens dragningskraft, att en ström av gästforskare och läkare från världens alla hörn besökte vad man internationellt ofta kall-lar The Karolinska (så besökte till exempel 797 gästforskare KI under minst 2 månader mellan åren 1962–69).

Inom KIs prekliniska forskning utgjorde de kemiska och fysiologiska institutionerna ett slags kompletterande men också rivaliserande kraftcentra. Kemiinstitutionen byggdes upp till en forskningsinstitution i världsklass av Einar Ham-marsten med början på 1920-talet (i en översikt över Medi-cinska forskningsrådets historia beskrevs Hammarsten som en virtuos taktiker, hårdför, hängiven och osjälvisk klanhöv-ding för en stor och betydande skola med låtsad eller äkta nedlåtenhet mot det mesta medicinska utanför kemien). Hans forskningsområde var nukleinsyror, men några riktigt stora upptäckter finns inte knutna till hans namn. Han var dock en ytterst framgångsrik institutionsbyggare och kan räknas som upptäckare av Hugo Theorell och Torbjörn Caspersson. Precis som Theorell kom Caspersson att knytas till en renodlad forskningsavdelning vid KI, institutionen för cellforskning och genetik, som från 1945 också ingick som en avdelning i det Medicinska Nobelinstitutet. Även Erik Jorpes (1894-1973) hade en betydelsefull roll i kemiinstitu-tionens kraftsamling. Vid sidan om Hammarsten arbetade han som laborator innan han fick en särskild professur i medicinsk kemi (1946). Därigenom dubblerades institutio-nens resurser. Jorpes stora intresse för att förbättra, rena och standardisera kemiska preparat för terapeutiska ändamål kom att fungera som en brygga mellan KI, läkemedelsin-dustrin (exempelvis AB Vitrum) och klinikerna. Särskilt betydelsefullt blev hans tidiga arbete med Clarence Crafo-ord rörande reningen av heparin (1936-37) som fick stor användning för att förhindra blodets koagulation i samband med hjärt-lungoperationer. Viktiga arvtagare till Jorpes vad gäller framställningen av rena preparationer av viktiga och ofta kliniskt användbara äggviteämnen blev Viktor Mutt samt Birger och Margareta Blombäck.

Göran Liljestrand utgjorde ett komplement, och kanske en rival, till Hammarsten. Möjligen var Liljestrand min-


dre framgångsrik i att skapa bestående forskningsmiljöer, men å andra sidan var han synnerligen framgångsrik som talangscout och coach. Liljestrand matchade medvetet fram den unge Ulf von Euler, som från 1939 kom att bekläda professuren i fysiologi. von Eulers forskningsstil var på sätt och vis traditionellt djurfysiologisk, men med en endokri-nologisk inriktning som gjorde den originell vid KI. Han var dessutom fenomenalt skicklig i att identifiera intres-santa och lovande forskningsproblem. Inte nog med att han själv 1970 belönades med ett Nobelpris för sina studier över noradrenalin, han tog också de första stegen i utredningen av prostaglandinerna, som så småningom kom att utvecklas och fullföljas av Sune Bergström och Bengt Samuelsson, vilket nobelprisbelönades 1982.

Det var också nu som fysiologerna förfinade sina forskningsmetoder med hjälp av nykonstruerad apparatur. Efterkrigstidens svenska fysiologiska forskning dominerades av neurofysiologin. Vid KI företräddes den sedan 1940 av finlandssvensken Ragnar Granit. Han hade utbildats i Storbritannien, och som professor vid universitetet i Helsingfors var han från 1937 en av de forskare som Rocke-feller Foundation satsade på för att experimentellt utreda de neurofysiologiska omständigheter som man väntade sig skulle ligga till grund för en ny, naturvetenskaplig psykologi (Rockefeller stödde hans forskning ända fram till 1963). Till följd av Finska Vinterkriget bedömde Granit att förutsätt-ningarna för att utveckla den egna forskningen i Helsingfors var beskurna. Erbjuden oftalmologiprofessuren vid Harvard University, lockades Granit, på anstiftan av Ulf von Euler och den samma år disputerade Carl Gustaf Bernhard, istället till Karolinska Institutet. Till att börja med blev han chef för en separat neurofysiologisk institution, som 1945 perma-nentades som en avdelning vid det Medicinska Nobelinstitu-tet. Liksom inom biokemi och cellforskning var Granits och hans doktoranders forskning starkt beroende av utvecklan-det av apparatur, i hans fall elektronisk mätapparatur. Granits status som forskare bekräftades av ett Nobelpris 1967.

Vid sidan av Granits avdelning inom Nobelinstitutet skapades i början av 1950-talet en andra fysiologiprofessur vid KI, också den med neurofysiologisk inriktning, nu åt Bernhard.

En förutsättning för den beskrivna utvecklingen var förstås tillgången till ett stort antal högt kvalificerade forsk-ningsingenjörer vilket KI prioriterade högt. En av dem var Ragnar Ryhage, som var anställd vid kemiinstitutionen och som utvecklades till en världsauktoritet på masspektrometri. Han var också den förste icke-medicinare som disputerade

– inte för titeln medicine doktor utan för en docenttjänst (1960/61). Den andre var Åke Åkeson på biokemiska insti-tutionen 1962.

Denna framgångriska forskning som i hög grad byggde på tekniska lösningar och mätapparatur förändrades under 1970-talet. Forskningsproblemen blev inte irrelevanta, men de stora verkstäderna avvecklades och ingenjörerna och teknikerna omplacerades. KI gick från att vare en teknik-producent till att bli en teknikrecipient. Man var visserligen tillräckligt stor för att kunna uppträda som teknikproducent, men när kostnaderna och skalan på den apparatur som krävdes till slut blev alltför hög kunde KI utan åthävor lägga sådant arbete åt sidan. Istället köpte man teknisk utrustning och använda den sedan med framgång, men inte längre som teknikens pionjärer. Den amerikanske teknikhistorikern Derek de Solla Price beskrev denna utveckling redan 1960 som uppkomsten av Big Science, särskilt inom den fysiska forskningen, men den stod samtidigt som modell för medi-cinsk och molekylärbiologisk forskning.

Bland övriga forskningsinsatser på 1940-talet kan nämnas Astrid Fagraeus klarläggande av plasmacellernas antikroppsproduktion, Örjan Ouchterlonys utveckling av immunodiffusionsmetodiken, Erik Kugelbergs karak-terisering av den perifera motoriska enheten och Lars Leksell införande av stereotaktisk operationsteknik inom neurokirurgin. På 1950-talet fick sedan Sven Ivar Selding-ers konstruktion av en ny, perkutan angiografimetod, Åke Sennings och Rune Elmqvists konstruktion av den första implanterbara pacemakern, Fritiof Sjöstrands metodolo-giska utvecklingsarbete inom elektronmikroskopi (även det ett Rockefellerfinansierat projekt) och Bengt Gustafssons utveckling av metoder för att hålla bakteriefria djur levande i kuvöser, vilken möjliggjorde studier som kräver bakteriefria djur stor betydelse, starkt internationellt genomslag.

Samtidigt som efterkrigstiden bjöd på en intensifiering av forskningen kom den att kännetecknas av en markant ökning av utbildning, i synnerhet universitets- och högsko-leutbildning. Efter andra världskriget fanns det cirka 14.000 studenter i Sverige, år 2000 var motsvarande siffra 320.000. Flera nya högskolor tillkom och vi gick från elit- till massu-niversitet. Paradoxalt nog påverkade denna förändring inte KI i samma utsträckning som övriga läroanstalter. Det relativa antalet professorer inom det medicinska området har varit oförändrat, ungefär en fjärdedel av Sveriges totala medicinska professorspopulation, och antalet läkarstude-rande har endast tredubblats på KI sedan andra världskriget (antalet läkarstuderande var faktiskt fler under 1970-talet än idag). Men helt opåverkat var inte KI, och laboratorieblocket


på campusområdet (Berzeliuslaboratoriet) som byggdes 1969 var ett försök att samla grundutbildningen i en och samma byggnad – en metod som övriga universitet också var tvungna att ta till med tanke på den drastiskt ökade studentpopulationen.

Ett viktigt steg i KIs senare utveckling togs 1972 då det nya universitetssjukhuset i Huddinge invigdes och Kliniskt Forskningscentrum, Novum, skapades i anslutning härtill under åren 1985-1992, vilket innebar en avsevärd förstärk-ning av forskningsresurserna (Fig. 10).

Om man vill generalisera beskrivningen av utvecklingen inom den medicinska forskningen i Sverige och internatio-nellt under de sista decennierna av 1900-talet, kan man utgå ifrån hur till-gängliga medel påverkat fors-karnas villkor. Forskarna fick större resurser och möjligheter än någonsin tidigare, men samtidigt bör-jade en rad nya och inflytelseri-ka intressenter med legitima intressen i forskningen att uppträda – finansiärerna. Gårdagens forskare var en enskild professor som genom sin statliga anställning garanterades en låg miniminivå av forsk-ningsmöjligheter inom ramen för sin tjänst. Dagens forskare samarbetar i storprojekt med mångdubbelt dyrbarare teknik, ibland av ett slag som kräver centra som endast kan finan-sieras genom internationellt samarbete. Där staten en gång var enda finansiär och garant för forskningens frihet, och en ganska disträ sådan, är dagens medicinska forskare gynnad av en statsmakt som visar större intresse för verksamheten än någonsin, men som samtidigt ställer större anspråk på redovisning och avkastning, inklusive på forskningens helst direkta tillämpbarhet.

Det privata näringslivet blev en avnämare av forskarnas kompetenser redan i början av 1900-talet och har därefter kommit att integreras allt mer i universitetens forskningsar-bete. Idag kan hela institut och institutioner vara beroende av dem. Ingenting i denna utveckling behöver nödvändigtvis

innebära sämre förutsättningar för forskarnas verksamhet, men det är en mycket mer komplicerad värld, med högre insatser, som de verkar inom.

Gamla discipliner kontra forskningens utvecklingÅr 1944 utnämndes Torbjörn Caspersson till professor i cellforskning, men på hans begäran ändrades benämningen året därpå till cellforskning och genetik. Detta var något nytt, och redan vid Casperssons utnämning till docent 1936 hade benämningen vållat huvudbry. Hans handledare ke-miprofessorn Einar Hammarsten hade föreslagit medicinsk biofysik, men lärarkollegiet ansåg att det var en tautologi och fastställde medicinsk fysik. Casperssons professur var

exceptionell och skräddarsydd för honom. Den tillkom också i en tid när benämningen på övriga professurer fortfarande åter-speglade de breda, traditionella medi-cinska disciplinerna. Förutsättningen att skapa en ren forskningsprofes-sur var den frihet som det Medicinska Nobelinstitutet gav. Caspersson var ett exempel på en ung spetsforskare vars

specialisering placerade honom utanför de eta-blerade prekliniska äm-

nesområdenas räckvidd. Han kunde omväxlande beskrivas som biofysiker, genetiker, cytolog eller allt på en gång. Men det fanns bieffekter, en identitetskris, genom att han inte var ämnesrepresentant. Idag förefaller hans forskningsinriktning med snäv specialisering och breda implikationer påfallande modern. Man skulle kunna säga att konstruktionen av hans professur föregrep, eller inledde, en utveckling som präglat efterkrigstidens medicinska forskning och som lett till att de traditionella ämnesgränserna upphävts.

Under den senaste 50-årsperioden har forsknings-situationen nämligen ändrats ganska radikalt på ett annat sätt. Gränserna mellan olika ämnesområden har successivt suddats ut. Den medicinska genetiken är ett exempel härpå. Under mitten av århundradet analyserades nedärvningen av mer eller mindre sällsynta sjukdomar, och flera KI fors-kare fick under den tiden sina namn knutna till specifika,

Fig.10. Flygfoto över campus-området i Huddinge år 2006.


genetiskt betingade syndrom, till exempel Sjögren-Larssons, Ivemarks, Alströms och Kugelberg-Welanders syndrom, och antalet medicinska genetiker var litet. Efter cytogenetikens och framför allt den molekylära genetikens genombrott har ämnet fått en helt annan basal och praktisk klinisk betydelse, och genetisk metodik är idag allmängods inom forskningen. Denna utveckling ledde till att den gamla institutionsin-delningen så småningom blev överspelad, den tidigare institutionen ersattes av ett antal forskargrupper. Det är mot den bakgrunden man skall se den institutionsreform som KI genomförde på 1990-talet. Drygt 150 institutioner och medicinska myndigheter belägna i Stockholm reducerades i ett slag till ett 30-tal, av vilka en del omfattade forskargrup-per med såväl preklinisk som klinisk verksamhet. Lägger man därtill att KI slogs samman med Hälsohögskolan 1998 och att väsentliga delar av institutets forskning idag bedrivs vid sex sjukhus i stockholmsregionen så framträder en tydlig bild av institutet som ett stort medicinskt universitet. Styr-kan är att nästan all medicinsk verksamhet är samlad under en hatt, det vill säga samma idé som låg bakom institutets grundande.

Utsuddandet av ämnesområdesgränserna ledde även till att fakultetsgränserna blev mindre uppenbara. Sam-arbetet mellan olika universitet inom och utanför landet stimulerades och ökade i omfattning. Införandet av EU-forskningsanslag utgjorde samtidigt en pådrivande kraft. Även samarbetet med näringslivet intensifierades och formaliserades. Forskarna fick upp ögonen för att upptäckter kan kommersialiseras och KI startade flera bolag för att un-derlätta denna process. Externa forskningsanslag har bland annat som en följd här av fått allt större betydelse inom forskningsfinansieringen. Baksidan av denna utveckling har varit att statens stöd till universiteten dragits ned successivt med avsikten att öka konkurrensen. Resultatet har blivit att inga högre tjänster längre är fullt finansierade utan måste täckas av overheadkostnader som dras på samtliga externa forskningsanslag.


Det finns en lång rad händelser vid KI som var och en förtjä-nar att beskrivas i detalj men där vi här får nöja oss med en punktformig sammanfattning av några av de viktigaste. De som inträffade fram till 150-årsjubileet 1960 finns däremot beskrivna i stor detalj av Liljestrand (1960).

Viktiga reformer• 1966–somenföljdavHelsingforsdeklarationensom gavs ut 1964 av World Medical Association bildades en etisk nämnd på Karolinska sjukhuset 1965. Den om- vandlades året därpå till Karolinska Institutets forskningsetiska kommitté. 1974 introducerades sedan ämnet etik i läkarutbildningsprogrammet. Såväl utbildningen i etik som handläggningen av forskningsetiska och andra etiska frågor har sedan dess utvecklats väsentligt på såväl lokal som regional och nationell nivå.• 1993–LUA-medlen (Läkarutbildningsavtalet, statens ersättning till landstinget för merutgifter orsakade av läkarutbildningen på landstingets sjukhus) hade tidigare överförts från staten (KI) direkt till Stockholms läns lands- tings samlade budget. 1993 skapades en särskild budget- post för dessa medel som sedan återfördelades till klinikerna baserat på forskningsaktivitet. Eftersom landstinget lade till ett lika stort belopp innebar detta att stora forsk- ningsmedel (totalt cirka 800 miljoner kronor), större än medicinska forskningsrådets, blev tillgängliga och kunde utnyttjas mer effektivt (den så kallade stockholmsmodellen).• 1993–antaletinstitutionerminskadesfrån152till35 storinstitutioner (idag 22) till vilka löpande administration decentraliserades.• 1997–KarolinskaInstitutetfickstatussommedicinskt universitet.• 1998–KIochHälsohögskolan i Stockholm slogs samman vilket medförde att studentantalet ökade från cirka 2 000 till 4 500 (Fig. 11). Härmed fick KI också fyra student- föreningar som dock reducerades till två relativt snart, Medicinska respektive Odontologiska Föreningen.• SammaåromorganiseradesKIsåattdenmedicinska och odontologiska fakulteten avvecklades och ersattes av tre styrelser – en för vardera forskning, forskarutbildning och utbildning.

Några nyckeltal• Antaletprofessorer (exklusive laboratorer och prosektorer) var 6 år 1810, 14 år 1874, 22 år 1910, 45 år 1960 och 328 år 2009. Den kraftiga ökningen efter 1960 orsakades dels av att alla tidigare prosektorer och laboratorer omvand

lades till biträdande professorer 1979, dels av införandet av kompetensbefordran 1998. Den första kvinnliga professorn vid KI var Nanna Svartz som utnämndes 1938.• KI:sbudgetomslutning uppgick till i medeltal 63 miljoner kronor under åren 1965/66–1968/69 och till 4 880 miljoner kronor under 2009, varav 36 respektive 57 procent utgjordes av externa forskningsanslag. Vad gäller omslutning var KI det tredje största universitetet i landet år 2009.• Antaletgrundutbildningsstudenter (se ovan och Fig.11)• Antaletförsvaradedoktorsavhandlingar har ökat av- sevärt under årens lopp som framgår av Fig. 12 och 13. Den första kvinnan som disputerade vid KI var Anna Stecksén (1900), och den förste tandläkaren Gotthard Thourén (1917), foniatrikern Rolf Leandersson (1972), sjukgymnasten Inga Arvidsson (1985) och logopeden Britta Hammarberg (1986).• Under5-årsperioderna1975-1979och2000-2004utgick 4 569 respektive 13 328 publikationer från KI enligt Web of Science.

Utbildningsprogram• KIharidag37utbildningsprogram. De äldsta är läkar- programmet (sedan 1810), tandläkarprogrammet (sedan 1898), sjukgymnastprogrammet (sedan 1940), och logo- pedprogrammet (sedan 1964). Flertalet av de övriga tillkom under 1990-talet, särskilt i samband med KI:s sammanslagning med Hälsohögskolan 1998.• Härtillkommerdoktorandutbildningen som omfattade 2 296 registrerade doktorander (varav 726 med utländsk grundexamen, 726 med grundexamen vid KI och 844 med grundexamen vid annat svenskt lärosäte) vid ut- gången av 2009.• 1986startadeKIettförsöksprogramförläkarutbild- ning med forskningsanknytning (LäFo). Avsikten var att öka kunskapsöverföringen mellan preklinik och klinik. Under årens lopp har totalt sett 270 studenter antagits efter begåvningstester och intervjuer. En utvärdering har visat att 89% av LäFo-studenterna avlagt läkarexamen och 35% doktorsexamen. Mot- svarande siffror för kontrollgruppen var 81% respektive 6%. Försöket är numera avbrutet bland annat därför att den så kallade Bologna-överenskommelsen förväntas leda till ett främjande av studenternas vetenskapliga utveckling.

Viktiga händelser i punktform


Fig.11. Antalet studenter vid KI och Hälsohög-skolan i Stockholm. Den ljusgråa linjen visar antalet läkarstuderande, den svarta linjen det totala studentantalet vid institutet, och den mörkgråa linjen det totala antalet studenter vid KI och Hälsohögskolan före och efter samman-slagningen 1998.

Fig.12. Antalet doktorsavhandlingar i medicin plus odontolgi i Sverige sedan 1973. Den gråa linjen visar antalet avhandlingar från KI och den svarta det totala antalet från samtliga övriga lärosäten.

Fig.13. Ökningen av antalet doktorsavhand-lingar inom olika discipliner vid KI mellan tidigt 1970-tal och nutid.


Undervisnings- och forskningssjukhus knutna till KI från 1810 och framåt• Allmännabarnhuset(1924omvandlattillbarnsjukhus –Norrtulls sjukhus) (1845–1951), Allmänna barnbörds- huset grundat 1775 (1811–1976), Andra gardets sjukhus vid Claes på Hörnet (1811), Beckomberga sjukhus (1935– 1995), Danderyds sjukhus grundat 1922 (undervisningssjukhus sedan 1967), Garnisonssjukhuset (1811–1829), Huddinge sjukhus (sedan 1972), Karolinska sjukhuset (sedan 1940), Konradsbergs sjukhus (1862–1941), Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus grundat 1854 (undervisningssjukhus 1924–1970), Maria sjukhus (1924–1940), Roslagstulls sjukhus (1893–1993), Rättspsykiatriska sjukhuset på Långholmen (1921–1978), Sabbatsbergs sjukhus (1879–1979), Sachsska barnsjuk- huset grundat 1911 (undervisningssjukhus sedan 1978), S:t Eriks sjukhus (sedan 1924), S:t Görans sjukhus (sedan 1888), Serafimerlasarettet grundat 1752 (undervisningssjukhus 1836–1980), Södersjukhuset grundat 1944 (undervisningssjukhus sedan 1966).

Forskningscentra på undervisningssjukhusen • Ettantalforskningscentraharframgångsriktkombinerat klinisk erfarenhet och preklinisk teori. Efter Gustav V forskningsinstitution (1948) på Karolinska sjukhuset byggdes bland annat: forskningscentret Novum (1985– 1992) i anslutning till Huddinge Universitetssjukhus med stiftelserna för bioteknik, oral biologi, nutrition och toxikologi, och strukturbiologi, samt forskningslaboratorierna Cancercentrum Karolinska (CCK 1998) och Centrum för molekylär medicin (CMM 1997) på Karolinska sjukhuset.

KIs Universitetsbibliotek och Medicinska informations-centralen • 1967inrättadesdenmedicinskainformationscentralen (MIC) för databaserad litteratursökning vid KIs Uni versitetsbibliotek (KIB), och genom samarbete med National Library of Medicine i U.S.A. blev KI det första MEDLARS centret utanför U.S.A. Härur utvecklades sedan MEDLINE och SUNET. MIC lades ned 1998 i och med att tjänsterna då kunde förmedlas via INTERNET i stället. Denna händelsekedja har bidragit till att göra KIB till det största medicinska biblioteket i Norden.

Nobelverksamheten • KI:slärarkollegiumfungeradesomprisutdelare fram till 1977 då det ersattes av Nobelförsamlingen som består av 50 professorer vid KI och är juridiskt fristående från KI. Anledningen till denna förändring var dels infö- randet av en ny sekretesslag som skulle medföra att alla handlingar vid statliga myndigheter skulle behandlas som offentliga, dels en lärarreform som innebar en kraftig utökning av antalet lärare i lärarkollegiet.• Det medicinska nobelinstitutet tillkom 1937 och finan- sierades helt eller delvis av Nobelstiftelsen fram till 1958. Byggnaderna ägdes dock av Nobelstiftelsen fram till 1972 då det ekonomiska ansvaret övertogs av staten, det vill säga KI. Nobelinstitutet hade ursprungligen tre avdel- ningar – biokemi, cellforskning och genetik samt neuro- fysiologi. Dessa har successivt ändrat karaktär och är numera integrerade med KIs övriga institutioner, och efter en omorganisation 2010 handlägger Nobelinstitutet Nobelförsamlingens externa akademiska frågor. • UnderårensloppharfemKI forskare belönats med Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin: Hugo Theorell (1955), Ragnar Granit (1967), Ulf von Euler (1970) samt Sune Bergström och Bengt Samuelsson (1982).• Varjepristagareskallenligtgällandestatuterhållaen Nobelföreläsning. På KI utgör detta en av årets höjd- punkter för såväl forskare som studenter.• FörutomallaarrangemangunderNobelveckanförekom mer Nobelsymposier, Nobelkonferenser och Föreläsnings- serier inom ramen för Nobelverksamheten spridda under året.

Samarbete med det omgivande samhället• KIharsedanlängehaftettomfattandeochnärasam arbete med Stockholms läns landsting. Sedan början av 1990-talet har dessutom samarbetet med närings- livet intensifierats. Dom ett led häri bildas Karolinska Institutet Holding AB 1995, Karolinska Innovations AB 1996, samt Karolinska Education AB och Karolinska Research Services AB 2000. Vidare startade KI University Press 2005 med avsikten att publicera populärvetenskaplig litteratur av hög kvalitet, och hittills har ett 25-tal titlar getts ut.


SummaryKarolinska Institutet was founded in 1810 and accordingly celebrated its 200th anniversary in 2010. In the present paper the development of the institute from a school for the education of army surgeons with only six professors to an internationally well known medical university with 37 educational programs and 328 professors in 2009 is summa-rized. This includes among other things a presentation of• importantscientificcontributionsfromtheinstitute,• thenumberofstudentsanddifferentaspectsofunder graduate and graduate training,• leadershipandadministrativereforms,• theworkoftheNobelAssemblyandMedicalNobel Committee,• ongoingcollaborationwiththeindustryandauthorities responsible for health care in the region,• nationalandinternationalfinancingoftheresearchat the institute,• premisesforthepreclinicaldepartmentsandclinical departments at the different university hospitals in the Stockholm region over the years.When Karolinska Institutet was founded material resources were scarce but there were persons of top caliber, especially Berzelius. Since then the institute has developed considera-bly and been fortunate to foster a long series of internatio-nally well known scholars within the preclinical as well as the clinical field. Today the strength – and weakness – of the institute is its size, not so much lack of resources. Growing is relatively easy, trimming the organization is much more difficult. Thus, the challenge is not to lose focus and not to accept an increasing bureaucracy which might hamper creativity.

Framtidshistoria Den framtida historien är den som skall förverkliga dagens vision och därför kan den påverkas av dem som är verksam-ma vid KI idag. När KI grundades fanns det en vision och den förverkligades trots omgivningens motstånd. Idag är motståndet ett annat, och tiden en annan, och därför måste visionen förnyas.

Dekanus för medicinska fakulteten vid Vanderbilt School of Medicine i Nashville Tennessee hade en vision när han hävdade att det finns tre saker som är viktiga för en medicinsk högskola – studenter, studenter och studenter. Budskapet var naturligtvis att tar man hand om studen-terna och ger dem en fullgod utbildning så löser sig många andra problem enklare, till exempel nyrekrytering av såväl nya studenter som blivande och etablerade forskare. KI bör alltså anstränga sig extra mycket för att rekrytera de bästa studenterna och ge dem en attraktiv och meriterande utbildning. Till skillnad från övriga universitet i Sverige är KI fortfarande ett elituniversitet med förutsättningar att knyta samman grundutbildning och forskning, resurser som massuniversiteten saknar.

KI är ett medicinskt och inte ett allmänt naturveten-skapligt universitet. Det är detta som utgör särdraget och därmed grunden för visionen och möjligheten att leva upp till den rollbeskrivning som KI myntade 1997 – att förbättra människors hälsa genom forskning, utbildning och infor-mation – inte enbart i Sverige utan med ett vidare, globalt perspektiv.

KI:s styrka – och svaghet – är idag dess storlek. Det mesta finns på KI, men med storleken plus statliga och egna påfund sväller byråkratin på bekostnad av kreativite-ten. Motståndet och utmaningen idag ligger kanske inte i omvärlden utan inom KI självt. De forskningsutvärderingar som gjordes i slutet av 1990-talet visade till exempel att det fanns för många forskargrupper som sysslade med samma problem utan att känna till varandra. Växa är lätt, men trim-ma är svårare. Men det är kanske nödvändigt om kvaliteten skall kunna hållas hög i det enda relevanta perspektivet, det internationella. Bristvaran är toppkrafter snarare än pengar – Berzelius var toppkraften den gången KI grundades och pengar var en bristvara. Med toppkrafter följer också förut-sättningen att förvalta Nobeluppdraget.

ArkivArchiv Carl Zeiss, Carl Zeiss AG, Jena, Tyskland.

Centrum för vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskaps- akademiens arkiv, Stockholm.

Karolinska Institutets arkiv. Lärarkollegiets protokoll,

Riskarkivet, Arninge.

Rockefeller Archive Center (RAC), Tarrytown, New York, U.S.A.

LitteraturBergström Anders, Marcus Lars, Koch Daniel. KI, Arkitektur och kunskapsmiljö – Tävlingen, Etableringen, Förnyelsen. Akademiska Hus Stockholm AB, 2010.

Engström Wilhelm. Studentliv. Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2010.

Erlingsson Eva-Lotta. Gammelgården. En berättelse om Karolinska Institutets äldsta byggnad. Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2010.

Hagenfeldt Kerstin (red.). Utbildning vid Karolinska Institu-tet (tre volymer – De två fakulteternas tid, Det medicinska universitetet och Strategier). Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2010.

Holmberg Arne. Biografi över J. J. Berzelius. Tryckta arbeten om och av Berzelius. Almquist & Wiksell, Stockholm – Uppsala 1933.

Johannisson Karin, Nilsson Ingemar, Quarsell Roger. Medici-nen blir till vetenskap. Karolinska Institutet under två århund-raden. Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2010.

Karolinska Institutet. The Royal Medical School in Stockholm. Almqvist & Wiksell, Stockholm – Göteborg – Uppsala, 1960.

Lennmalm Frithiof . Karolinska Medico-kirurgiska Institutets Historia 1810–1910. Isaac Marcus’ Boktryckeriaktiebolag, Stockholm 1910.

Liljestrand Göran. Karolinska Medico-kirurgiska Institutets Historia 1910–1960. Almquist & Wiksell, Stockholm – Göteborg – Uppsala, 1960.

Lindsten Jan, Hagelin Ove, Jansson Tomas, Johansson Gertie. KI avhandlingar 1810–1874. Inträdesdokument i ett be-ständigt akademiskt karriärsystem. Hagströmerbiblioteket, Stockholm 2010.

Lindsten Jan, Hagelin Ove, Jansson Tomas, Johansson Gertie. 114 Important Scientific Contributions from Karolinska Institutet. Hagströmerbiblioteket, Stockholm 2010.

Ljungström Olof. Ämnessprängarna, Karolinska Institutet och Rockefeller Foundation. Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2010.

Malmborg Anna-Stina. Karolinska Institutets rektorsporträtt. Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2006.

Persson Anders och Sjöqvist Folke (red.). Huddinge sjukhus 1972–2002. Författarna och Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm 2010.

Rocca Julius. Forging a Medical University. Karolinska Institutet University Press, Stockholm 2006.

Theorell Hugo. Växlande vindar. Natur och Kultur, Stockholm 1977.

Trofast Jan. Jacob Berzelius och Karolinska Institutet. Hagströmerbiblioteket, Stockholm 2010.

Källor och litteratur

Författarna har fått tillstånd att publicera Fig.4, 6 och 9 av Stockholms stadsmuseum, och och Fig.10 av Bergslagsbild AB för vilket vi vill framföra ett stort tack. Vi vill också tacka professor Nils Sjöstrand för berikande diskussioner.

Karolinska InstitutetSE-171 77 Stockholm08-524 800 00ki.se

Karolinska Institutet 200 år

Documents

Transcript of Karolinska Institutet 200 år