Gary Tennant

Karibiens dolda pärla Trotskismen på Kuba

Innehåll

Förord och presentation .............................................................................................................. 1 Inledning till ”Trotskismen på Kuba” ........................................................................................ 2 Bakgrunden – Nationalism och kommunism på Kuba ............................................................... 6 J A Mella och rötterna till meningsskiljaktigheterna inom Kubas Kommunistiska Parti ........ 28

Uppkomsten av oliktänkande kubansk kommunism och Oposición Comunista de Cuba, 1930-

33 .............................................................................................................................................. 39 Bolsjevik-leninistiska partiet och 1930-talets revolution ......................................................... 54 Trotskismen på Kuba mellan revolutionerna ........................................................................... 86 Det återskapade Partido Obrero Revolucionario(Trotskista) och 1959 års revolution .......... 122

Bilagor .................................................................................................................................... 150

Till de kubanska arbetarna och bönderna ............................................................................... 150

Leo Trotskij: Om att uppmana till sovjeter på Kuba .............................................................. 155 Brev från Workers’ Party i USA till de kubanska trotskisterna ............................................. 156 Rapport till Fjärde internationalens kriskonferens (1940) ..................................................... 158 En intervju med Roberto Acosta Hechavarría ........................................................................ 159 Internationella Sekretariatet och de kubanska trotskisterna ................................................... 165

Trettio år sedan Ernesto Guevaras död .................................................................................. 172 Förkortningar .......................................................................................................................... 183

Kronologi ............................................................................................................................... 184

1

Förord och presentation Den kubanska trotskismens historia är ur flera aspekter lärorik och intressant, inte minst

därför att trotskismen under 30-talet faktiskt hade ett inte föraktligt inflytande på Kuba,

särskilt i vissa regioner och arbetargrupper.

Fram till sekelskiftet fanns mycket litet skrivet om den kubanska trotskismen. På engelska

ägnades c:a 20 sidor i R J Alexanders bok Trotskyism in Latin America (Stanford 1973) åt

trotskismen på Kuba och på franska och spanska var det inte mycket bättre. 1999 förändrades

detta radikalt när Gary Tennant lade fram sin doktorsavhandling, DISSIDENT CUBAN

COMMUNISM: The Case of Trotskyism, 1932-1965, vid University of Bradford, England.

Denna avhandling låg sedan till grund för ett helt nummer av den brittiska marxistiska

tidskriften Revolutionary History (volym 7, nr.3, våren 2000).

I sin doktorsavhandling och i artiklarna i Revolutionary History ger Tennant en ingående

redogörelse för den kubanska trotskismens historia. Historiken är faktamässigt tillförlitlig och

han ger även en bra översikt över den dokumentation och annan litteratur som behandlar

ämnet, vilket underlättar för den som vill tränga in djupare i olika aspekter.*

Vi tyckte att Tennants arbete är så viktigt att det borde göras tillgängligt även för en svensk

publik och därför beslutade vi översätta och publicera det på marxistarkivet. Nu (i januari

2010) är i stort sett allt klart. Grundtexten och bilagorna är kompletta – bortsett från ett avsnitt

med korta biografiska skisser över kända kubanska trotskister (som vi inte planerar att

översätta).

Tennants arbete om trotskismen på Kuba är inte okontroversiellt. Det finns en hel del som

man kan ställa sig frågande till, ha invändningar mot eller ifrågasätta när det gäller hans

analys och slutsatser. Två sådana kritiska kommentarer är Trotskismen på Cuba av den

amerikanske marxistiske veteranen Tim Wolforth, samt Reflexioner om strategi och taktik

utifrån Tennants arbete om Kuba och trotskismen av Martin Fahlgren. Se även Om Castros

Kuba och trotskismen av Martin Fahlgren. Samtliga texter finns på marxistarkiv.se.

Anmärkning om översättningarna:

Flera personer har medverkat vid översättningen, vilket förklarar att stilen och översättningen

av begrepp skiljer sig en del mellan olika artiklar, t ex förekommer ”bourgeoisi”, ”borgar-

klass” och ”borgerskap” som översättningar till det engelska originalets ”bourgeoisie”. Vi har

inte försökt redigera bort sådana skiljaktigheter (ev. gör vi en allmän språklig översyn när allt

är översatt).

Martin Fahlgren (i januari 2010)

Tillägg 31 mars 2016: Nu finns på marxistarkivet även Zbigniew M Kowalewski, Kamrat

Mauser har ordet: Trotskisternas allians med de nationalistiska revolutionärerna på Kuba, som

är en längre kritisk kommentar till Tennants arbete.

* Tennant behandlar det ”officiella” kommunistpartiet enbart då det har relevans för den kubanska trotskismen,

vilket betyder att från och med början av 30-talet, då kommunistpartiet staliniserats och trotskisterna organise-

rade sig fristående från kommunistpartiet, så får vi veta ganska lite om detta partis politik, vilken givetvis är

intressant, inte minst som en kontrast mot trotskisterna. Kommunistpartiets historia tas dock upp ganska utförligt

i både K S Karols bok Castros Kuba och S Tutinos Den kubanska oktoberrevolutionen som därför rekommen-

deras för den som vill veta mer om detta.

2

Inledning till ”Trotskismen på Kuba” Artiklarna nedan tecknar trotskismens historia på Kuba. De koncentrerar sig på den teoretiska,

taktiska och organisatoriska utvecklingen av Oposición Comunista de Cuba (OCC) i början

av 1930-talet, Partido Bolchevique Leninista (PBL) och Partido Obrero Revolucionario

(POR) på 1930- och 1940-talen, och Partido Obrero Revolucionario (Trotskista) (POR(T)),

den trotskistiska grupp som omorganiserades efter den kubanska revolutionen 1959. Den

första, och till nyligen mest omfattande studien av dessa oliktänkande kommunistiska grupper

på Kuba, gjordes av Robert Alexander.1 Han drog den preliminära slutsatsen att de kubanska

trotskisterna, när de var som allra mest inflytelserika inom den revolutionära rörelsen på

1930-talet, stod närmare socialdemokratin eller Joaquín Maurín, ledare för Bloque Obrero y

Campesino (BOC) i Spanien, än vad de stod Trotskij. Denna karakteristik antyder att de ku-

banska trotskisterna i själva verket var högerkommunister som trodde på en revolutionär

process i två stadier, där det första stadiet skulle vara en demokratisk revolution.2 Men trots

att Trotskij orubbligt betecknade Maurín som ”urtypen för en småborgerlig revolutionär”, så

hade Mauríns politiska strategi många rötter, och under inflytande från Andreu Nin övergav

han på 1930-talet denna entydiga tvåstadiestrategi.3 Andy Durgans studie av BOC har t ex

övertygande visat att Maurín trodde att den småborgerliga nationalismen så småningom skulle

falla sönder och tvinga sina anhängare att förena sig antingen med proletariatet eller kontra-

revolutionen.4 I ljuset av denna syn på den revolutionära processen, som underförstått accep-

terar Trotskijs åsikt att småbourgeoisin bara kan hålla statsmakten tillfälligt, och att revolutio-

nen till sist antingen måste bli proletär eller besegras, så drar Durgan slutsatsen att det är lika

felaktigt att kalla det spanska Partido Obrero de Unificación Marxista (POUM) för ”trotskis-

tiskt”, som att kalla BOC för ”högerkommunister”.5

Alexander nämner inte Mauríns komplicerade politiska utveckling. Samtidigt lider hans arbe-

te om trotskismens historia på Kuba också av att det verkar lita på vittnesmål från personer

som förvisso deltog i händelserna på Kuba på 1930-talet, men som vid tidpunkten för inter-

vjuerna på 1970-talet hade en egen politisk agenda att främja som antikommunistiska lands-

flyktingar i Miami. Allra mest talande är att Charles Simeón Ramírez, en exil-kuban som vid

tiden för intervjun uppenbarligen försökte omgruppera olika före detta Auténtico-medlemmar6

till en Castro-fientlig socialdemokratisk grupp i USA, och som håller med om Alexanders

bedömning av de kubanska trotskisternas teoretiska och organisatoriska utveckling på 1930-

talet, hade ett uppenbart intresse av att tona ner det revolutionärt socialistiska innehållet i de

organisationer som han tidigare hade tillhört. Frånsett att framhäva Maurín-vinklingen var han

således ganska blygsam angående sin egen aktivitet i den trotskistiska miljön. När Simeón

beskriver sitt deltagande och sin roll inom rörelsen, hävdar han att han lämnade PBL 1934.7

Men källdokumenten visar att han var aktiv i det trotskistiska partiet fram till slutet av 1930-

1 R J Alexander, Trotskyism in Latin America, Stanford 1973, s 215-35. Det korta stycket i R J Alexanders

International Trotskyism 1929-1985: A Documented Analysis of the Movement, Durham 1991, s 228-31, är bara

en sammanfattning av kapitlet i hans tidigare arbete från 1973. 2 Joaquin Maurín (1897-1973) och BOC är kanske mest kända för att de förespråkade en ”folkfront” där de

proletära, agrara och nationella befrielserörelserna skulle förenas i kampen för en ”demokratiskt socialistisk”

revolution. Maurín är också ihågkommen för att en gång ha hävdat att man inte bara behövde vinna över den

existerande nationella befrielserörelsen, utan också hjälpa till att bilda den där den inte redan fanns. 3 Angående Andreu Nin (1892-1935) se Revolutionary History, vol 4, nr 1/2 vintern 1991-92, s 71, not 37.

4 A C Durgan, BOC 1930-1936: El Bloque Obrero y Campesino, Barcelona 1996, s 334.

5 Op cit, s 535.

6 Auténtico-partiet grundades av Ramón Grau San Martín 1934, och var i början en nationalistisk reformistisk

grupp som formades efter Aprista-modell i opposition till den USA-stödda Batista-diktaturen. Men under 1930-

talets lopp erbjöd den föga mer än en konstitutionell variant av Batistas program, och när partiet kom till makten

i slutet av 1940-talet föll det offer för de gamla synderna korruption och svansande för USA-imperialismen. 7 Manuskript från R J Alexanders intervju med Charles Simeón, 12 april 1970.

3

talet, och när Gastón Medina Escobar, PBL:s generalsekreterare 1935-36, drabbades av sjuk-

dom, var det Simeón själv som tog över generalsekreterarposten.8

Bortsett från Alexander är Pierre Broué9 och Osvaldo Coggiola

10 de enda forskare utanför

Kuba som har skrivit om trotskismen i detta land. I de avsnitt som handlar om Kuba i artikeln

”Le Mouvement Trotskyste en Amérique Latine jusqu’en 1940”, påstår Broué att de tidiga

kubanska trotskisterna delvis visserligen hörde till den revolutionära syndikalistiska tradi-

tionen, men ändå stod närmare Maurín än Trotskij. På grundval av Trotskijs analys av Maurín

utvecklar Broué ett resonemang om att de kubanska trotskisterna begick politiskt självmord

genom att ställa sig i tjänst hos samhällskrafter utanför arbetarklassen. Coggiola å andra sidan

ifrågasätter både Alexanders och Broués Maurín-tolkningar. Han menar att de kubanska

trotskisterna, långt från att vara högerkommunister, på 1930-talet förespråkade att man skulle

bygga en anti-imperialistisk enhetsfront på ett sätt som mycket närmare återspeglade Lenins

och Trotskijs tänkande än någon annan trotskistisk grupp i den halvkoloniala världen.

Det finns en omfattande allmän historieskrivning om den kubanska arbetarrörelsen med ur-

sprung på Kuba. Dess vetenskapliga kvalitet är dock ganska tveksam. I synnerhet känneteck-

nas den av olika grader av förvrängning av både den kommunistiska och icke kommunistiska

rörelsen, idoldyrkan och av att lägga tonvikten vid en linjär syn på den historiska utveckling-

en, som ofelbart slutar med revolutionens seger 1959 och Fidel Castros maktövertagande efter

mer än ett århundrade av kamp. Ännu ett drag hos den kubanska historieskrivningen är att den

bara vidgår trotskismens existens för att ge den en nedsättande stämpel. Ända till nyligen er-

kände kubanerna trotskisterna på Kuba bara som ”reformister” eller ”sekterister” som försökte

bryta arbetarklassens enhet eller t o m var antiproletära.11

Genom att stödja sig på samtida

dokument från kommunistpartiet, knyter de också i allmänhet hela trotskismens historia till en

av Kubas mest korrumperade fackföreningsledare, Eusebio Mujal.12

Dessa arbeten accepterar

den version som kommunistpartiet spred på den tiden, och hävdar att trotskismen, personifie-

rad av Mujal, var en arbetsgivarvänlig och pro-imperialistisk splittrande strömning som hind-

rade den nationella enheten under Andra världskriget.13

Vanligare är dock att man förbigår

dess existens med tystnad. I ett av de mest omfattande kubanska arbetena om den inhemska

arbetarrörelsens historia omnämns exempelvis trotskismen under perioden fram till mars 1935

bara indirekt i en hänvisning till ”Eusebio Mujal och andra splittrare”, som försökte rikta

arbetarrörelsens anti-imperialism mot utländska arbetare.14

8 Intervju med Idalberto Ferrera Acosta, Mario Medina Escobar och Francisco Medina Escobar av författaren, 30

juli 1997; Boletin Interior del Partido Obrero Revolucionario, mars 1946, s 5; och olika brev vid Hoover-

institutet, SWP-samlingen, låda 30, fack 27 och 28, som antingen är undertecknade av Simeón eller hänvisar till

hans fortsatta engagemang i PBL. 9 P Broué, ”Le Mouvement Trotskyste en Amérique Latine jusqu'en 1940”, Cahiers Leon Trotsky, nr 11,

september 1982, s 11-30. 10

O Coggiola, El Trotskismo en América Latina, Buenos Aires 1993, s 20-22, 46-49. Ytterligare en kort artikel,

som till största delen grundar sig på andrahandsuppgifter, har betonat de kubanska trotskisternas antistalinistiska

karaktär (CM Estefanía Aulet, ”El Trotskismo: Vida y Muerte de una Alternativa Obrera No Estalinista”, Cuba

Nuestra (Stockholm) nr 6, oktober 1996, s 6-9). 11

Se exempelvis det arbete som det kubanska kommunistpartiets försvarare L Soto har skrivit, La Revolución del

33, band 3, Havanna 1985, s 182-87. 12

På sin väg från det officiella kommunistpartiet till Auténticos fackliga organisation gick Eusebio Mujal i

början av 1930-talet via OCC och PBL. Under första hälften av 1940-talet ledde han Auténticos fackliga oppo-

sition mot den av kommunistpartiet kontrollerade fackliga ledningen, innan han ledde den undergivna nationella

arbetarfederationen under Batistas diktatur på 1950-talet. Efter att ha samlat ihop en personlig förmögenhet som

beräknas till miljontals dollar, flydde Mujal från landet efter revolutionen. 13

Se ”Instituto de Historia del Movimiento Comunista y de la Revolución Socialista de Cuba” (red), Historia del

Movimiento Obrero Cubano, 1865-1958, band 2, Havanna 1985, s 90, 112, 129-30. 14

”Instituto de Historia del Movimiento Comunista y de la Revolución Socialista de Cuba” (red), Historia del

Movimiento Obrero Cubano, 1865-1958, band 1, Havanna 1985, s 305.

4

Den enda nyare kubanska forskning som delvis rättar till detta är Rafael Soler Martínez’

doktorsavhandling, El Trotskismo en la Revolución del 30.15

Även om Solers studie innehåller

värdefull och omfattande information om PBL:s sociala och geografiska sammansättning,

speciellt i Oriente-provinsen, så är hans betoning på att göra en beskrivande analys också den

främsta bristen hos hans arbete. Soler nämner knappt de grundläggande politiska frågor som

stod på spel under debatten i den kommunistiska miljön, och avhandlingen följer inte upp

några av de centrala politiska argumenten. Solers inventarieliknande redogörelse saknar

slutligen den spännvidd och skärpa som Broué ger ämnet.

När Soler faktiskt nämner politiska frågor, drar han den ganska förvirrande slutsatsen, att

även om trotskisterna aktivt stödde den revolutionära anti-imperialistiska kampen under

början och mitten av 1930-talet, så var de samtidigt splittrare, sekterister och dogmatiker som

bidrog till att splittra den revolutionära rörelsen och till att den led nederlag.16

Soler upprepar

detta i en kort, summarisk artikel som också indirekt ifrågasätter Coggiolas positiva bedöm-

ning av de kubanska trotskisternas enhetsfrontstaktik.17

Men slutsatsen att trotskisterna var

sekteristiska understöds med mycket svaga bevis. I sin sammanfattande artikel är det enda

bevis som han lägger fram för att styrka påståendet ett citat från OCC, som säger att frågan

om den fackliga enheten krävde en skoningslös kamp mot både det kubanska kommunist-

partiets och reformisternas fackliga politik. Soler anklagar också förvirrande nog trotskisterna

för att vara sekterister för att de försökte skapa ett revolutionärt förtruppsparti. Med tanke på

att Soler även påstår att det kubanska kommunistpartiet var sekteristiskt under den period han

undersökte,18

och den allmänna insikten att anklagelser om ”sekterism” och ”splittring” på

Kuba omfattar ett antal olika brott, så ger Solers arbete faktiskt inte läsaren någon klar bild av

vad som skiljer de ”oliktänkande” kommunisterna från de ”officiella”.

Det är inte förvånande att Solers arbete också lider av en, medveten eller omedveten, åter-

spegling av fördomarna i författarens omgivning. Viktigast är att han faller offer för den van-

liga svagheten att upprepa många av de gamla stalinistiska sagorna om trotskismen. För det

första vilar hans teoretiska förståelse av teorin om den permanenta revolutionen och inne-

börden i Lenins tänkande mer på de vulgära tolkningarna från av en sovjetisk ”auktoritet” på

området, Michail Basmanov, än på Lenins, Trotskijs och det tidiga Kominterns grundläggan-

de skrifter. Utan några bevis hävdar han att Trotskijs förment dogmatiska tolkning av Marx

aldrig förstod Lenins bidrag om behovet av ett demokratiskt, anti-imperialistiskt stadium

under revolutionen i de koloniala och halvkoloniala länderna,19

och dessutom att Trotskij inte

förstod den leninistiska synen på enhetsfronten och den anti-imperialistiska enhetsfrontstak-

tiken.20

Men eftersom Soler inte diskuterar den avgörande frågan om hur trotskisterna såg på

förhållandet mellan den demokratiska och socialistiska revolutionen, annat än genom föra

fram icke underbyggda stalinistiska ”sanningar”, så lyckas han bara visa att han själv inte har

förstått andemeningen i Trotskijs teorier om den revolutionära processen i de koloniala och

halvkoloniala länderna.

15

Alla hänvisningar till denna studie är till R Soler Martínez’ utkast, El Trotskismo en la Revolución del 30,

doktorsavhandling, Universidad de Oriente, Santiago de Cuba 1997, som Soler framgångsrikt försvarade i

Havanna 2 juli 1997. 16

Op cit, s 10-11, 138, 141. 17

R Soler Martínez, ”Los Orígenes det Trotskismo en Cuba: Los Primeros Trotskistas Cubanos”, En Defensa del

Marxismo (Buenos Aires), årgång 7, nr 20, maj 1998, s 54-70. 18

Se till exempel op cit, s 65. 19

Detta påstående gör givetvis inte bara författare som bor och arbetar i samhällen som domineras av stalinis-

mens barbari. Se till exempel arbetet av ”den lärde marxisten” Richard Harris, Marxism, Socialism and Demo-

cracy in Latin America, Boulder 1992. Bland de punkter som utgör ramen för hans diskussion finns argumentet

att Lenin delade Stalins uppfattning om en revolution i två stadier, där en speciell demokratisk revolution före-

gick den socialistiska revolutionen. Det är inte förvånande att Harris också tillskriver Lenin tanken att det går att

bygga socialismen i ett land (s 47). 20

Soler Martínez, El Trotskismo en la Revolución del 30, op cit, s 33.

5

Solers arbete gör också felet att hävda att den trotskistiska rörelsen på Kuba var obetydlig

efter 1935, och bara hade närvaro i Guantánamo innan den fullständigt försvann i början av

1950-talet.21

Alexander har slagit fast att en trotskistisk organisation fortfarande existerade på

1960-talet. Eftersom Soler faktiskt citerar Alexanders arbete, så betyder det att även om

Solers forskning i allmänhet oavsiktligt förvränger viktiga delar av trotskismens organisato-

riska och teoretiska utveckling på Kuba, så finns det också element av mer medvetna försök

till förfalskning. För att sammanfatta, så underordnar Soler de vetenskapliga påståendena

under politiska krav. Hans slutsatser har helt enkelt inget stöd i fakta, och han bryr sig inte om

att utreda det politiska innehållet i begreppen ”sekteristisk” och ”trotskism”, utan verkar anta

att de helt enkelt är samma sak. Det är högst avslöjande för Solers svaga metod, att det utifrån

det källmaterial som han själv åberopar knappast finns någon grund för anklagelsen för

”sekterism”, samtidigt som han förbigår den som det verkar mer passande anklagelsen för

”opportunism”. Kort sagt verkar Soler ha bestämt sig för hur han skulle svara redan innan han

inledde sitt forskningsprojekt, och det var uteslutet med några frågor. Som Max Shachtman så

skarpsinnigt skrev om stalinisterna: ”[de] har katolikens inställning till sina dogmer: de förut-

sätter vad som ska bevisas, deras godtyckliga slutsatser framställs som premisser, deras fast-

ställande av problemet är på samma gång deras svar”.22

Till skillnad från dessa studier, i synnerhet Solers, är mitt centrala resonemang i de följande

artiklarna, att de kubanska trotskisterna visserligen försökte tolka Trotskijs tänkande på ett

sätt som tog hänsyn till de speciella sammanhangen på Kuba, men de vidhöll aldrig en central

tes i Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, nämligen att den anti-imperialistiska

revolutionen med nödvändighet måste ha en proletär karaktär. Det vill säga: De ansåg inte

entydigt att arbetarklassen måste leda den revolutionära processen via sina egna demokratiska

organisationer, och följaktligen lyckades de inte koncentrera sin uppmärksamhet på att smida

fram ett medvetet proletärt ledarskap för revolutionen, som inte bara genomfördes mot de

feodala och imperialismens intressen (en demokratisk anti-imperialistisk revolution), utan

också mot de kapitalistiska produktionsförhållandena. Jag vill också hävda att de kubanska

trotskisternas misslyckande att dra en klar skiljelinje mellan de proletära och småborgerligt

anti-imperialistiska krafterna på 1930- och 1940-talen, ledde till att de till sist gjorde allt

större politiska eftergifter mot stalinismen på 1960-talet. Tillsammans med betydande ström-

ningar inom den ”ortodoxa” internationalen på 1950- och 1960-talet förespråkade de alltså en

karikatyr av de uppfattningar som Komintern hade om den revolutionära processen efter

1924. De tänkte sig inte att arbetarklassen skulle ha en politiskt självständig inriktning, utan

såg den radikala småbourgeoisin eller de ”deformerade” stalinistiska staterna som ledande

förkämpar i den anti-imperialistiska revolutionen.23

Översättning: Göran Källqvist

21

Op cit, s 134. 22

Max Shachtman, Lenin och Rosa Luxemburg, på marxistarkiv.se, s 1. Soler använder samma metod i artikeln

”Las Luchas Internas en el Partido Comunista de la URSS después de Lenin. Surgimiento del Trotskismo”,

Santiago (Santiago de Cuba), nr 81-82, 1996-97, s 59-88. Soler gör anspråk på att sammanfatta alla från Trotskij

till Basmanov, och lyckas dra slutsatsen att trotskismen genom sin hetsiga och ibland våldsamma argumenta-

tionsteknik bidrog till Sovjetunionens sammanbrott genom att ge socialismens fiender argument som de kunde

använda för att bekämpa Sovjetunionen. 23

De artiklar som följer grundar sig på material och de resonemang som förs fram i min doktorsavhandling,

Dissident Cuban Communism. The Case of Trotskyism, 1932-65, University of Bradford, 1999. Ett första utkast

till mitt arbete om trotskismen på Kuba, som grundade sig på ett begränsat antal dokument, publicerades som G

Tennant ”Una Historia del Trotskismo Cubano (1a Parte)”, En Defensa del Marxismo (Buenos Aires), årgång 6,

nr 14, september 1996, s 46-60; G Tennant ”Una Historia del Trotskismo Cubano (2a Parte)”, En Defensa del

Marxismo (Buenos Aires), årgång 6, nr 15, december 1996, s 65-80.

6

Bakgrunden – Nationalism och kommunism på Kuba I detta kapitel skisseras utvecklingen av den kubanska politiska ekonomins huvuddrag och

den form som de nationalistiska och socialistiska strävandena antog från 1800-talets kamp för

oberoende till 1959 års revolution. Den centrala tesen är att vid sidan av Kubas fortsatta halv-

koloniala status, var de klassbaserade institutionernas svaghet det viktigaste särdraget i den

kubanska politiska ekonomin efter självständigheten. Detta märkliga karaktärsdrag innebar att

den inte bara utgjorde en god jordmån för bildandet av regimer av bonapartistisk typ, utan den

gynnade även tillväxten av ett kraftfullt officiellt kommunistparti, som var villigt att göra

opportunistiska överenskommelser med olika auktoritära politiska ledare för att befrämja sina

egna intressen gentemot både den nationella borgarklassen och arbetarklassen.

Den kubanska politiska ekonomins grundvalar

Den kubanska republiken föddes som ett bihang till USAs ekonomi. Dess inhemska borgar-

klass, som var försvagad av Spaniens regera-eller-ruinera-politik i slutet av 1895-98 års själv-

ständighetskrig, stod öppen för att köpas ut av USA-finansen. Samtidigt som amerikanska

investeringar i allt större utsträckning kom att dominera Kubas ekonomi, särskilt socker-

sektorn, och skapade en arbetarklass i stor skala, var utvecklingen ojämn. Ingen inhemsk

borgarklass utkristalliserades och följaktligen fanns ingen nationell borgarklass som kunde

upprätta bestående institutioner för att främja sitt eget klasstyre. Den härskande kubanska

oligarkin var till stor del utestängd från de produktiva källorna till välstånd, medan den

formella makten i den kubanska republiken under 1900-talets två första årtionden växlade

mellan konkurrerande fraktioner i den härskande kubanska oligarkin som saknade ett program

för att främja tillväxten av en stark nationell borgarklass. När den ena fraktionen njöt

frukterna av att sitta vid makten, försökte den andra att få del i makten och korruptionen

genom att kombinera krav på hederliga val och en hederlig regering med främjandet av en

viss upprorsverksamhet för att provocera fram ingripande från den amerikanska militären.1

Den första sprickan i detta utvecklingsmönster kom i mitten av 1920-talet, då det dramatiska

prisfallet på socker och de bankrutter som följde i dess spår ytterligare stimulerade det allt

djupare inträngandet av amerikanskt finanskapital i alla sektorer av den kubanska ekonomin.

President Machado, som representerade den lilla inhemska kapitalistklassen, kom till makten

genom att förespråka ett försiktigt nationalistiskt program för att pånyttföda Kuba utan att

hota USA:s intressen. Men den världsomfattande depression som följde på 1929 års börs-

krasch fick allvarliga effekter på utvecklingen. Kubas ekonomi, som var så anpassad till

export av socker till en enda köpare, var mycket sårbar för införandet av protektionistiska

åtgärder av USA. Samtidigt som Machado fortsatte att avbetala utlandsskulden, medförde

drastiska nedskärningar av löner, antal anställda och regeringsutgifter, att såväl städernas

tjänstemän som arbetare i stort antal sökte sig till ett otal olika nationellt-reformistiska och

revolutionära grupper.

Åren då den kubanska arbetarrörelsen formades

Arbetarklassen på Kuba uppkom som resultatet av kapitalistisk utveckling och produktion för

export i de två huvudindustrierna – tobak och socker. I tobaksindustrin bildade cigarr-

arbetarna på 1850-talet organisationer för ömsesidig hjälp och utbildning. Under Saturnino

1 Genom Platt-tillägget, den amerikansk-kubanska överenskommelse som 1902 avslutade den fyraåriga ameri-

kanska ockupationen av Kuba, påtvingades den kubanska regeringen restriktioner när det gällde rätten att sluta

fördrag och låna pengar. Som ett substitut för annektering stipulerade Platt-tillägget även att USA hade rätt att

ingripa militärt för att beskydda liv och egendom om den politiska och sociala stabiliteten hotades.

7

Martínez’ ledarskap förblev inflytandet från kooperativism och reformism i den kubanska

arbetarrörelsen ohotat fram till 1880-talet, då yngre ledare började förespråka den nya anarko-

syndikalistiska ideologin. Anarkosyndikalismen dominerade den kubanska arbetarrörelsen

under de följande 40 åren.

Den anarko-syndikalistiska rörelsen på Kuba var inte fientligt inställd till de stämningar för

nationell frigörelse som uppstod under 1895-98 års krig efter det att 1892 års arbetarkongress

hade enat sig kring en formulering som tillät arbetare att ansluta sig till den separatistiska

rörelsen på individuell basis.2 Men även om de spanska och kubanska arbetarna verkar ha

intagit en i stort sett icke-chauvinistisk hållning under kampen för nationellt oberoende,

bibehöll arbetarrörelsen en märkligt inskränkt nationalistisk anstrykning under den kubanska

republikens första decennier. Slutet på den fyra år långa militära amerikanska ockupationen

lämnade den kubanska arbetarklassen utan någon organisatorisk stomme, och en känsla av

”chauvinistisk anarkism” drabbade även den kvarvarande internationalistiska anarko-syndika-

listiska förkrigsandan. Huvudorsaken till detta var konflikten mellan spanska och kubanska

arbetare där de bättre betalda arbetena inom vissa branscher reserverades åt spanska arbetare.

Spanska arbetare dominerade i den kommersiella sektorn och de mer kvalificerade arbetena

inom tobaksindustrin. Pga tillströmningen av utländsk arbetskraft under republikens två första

decennier, mestadels från Spanien, dominerades arbetarnas stridbarhet och strejker ofta av

kampen mot den spanska kontrollen av arbetsmarknaden, snarare än att utgöra en direkt

protest mot kapitalistiska intressen som sådana.

Medan anarkisterna var de mer stridbara förespråkarna av strejkvapnet, särskilt när det gällde

kraven på att få lönen utbetald i amerikanska dollar i stället för i de devalverade franska och

spanska valutorna, försökte reformistiska ledare bilda landsomfattande socialistiska partier

under de två första decennierna av oberoende. Men eftersom den fortsatta storskaliga invand-

ringen från Spanien tenderade att stärka den anarkosyndikalistiska andan, hade reformismen

ingen social bas. Försöken att bygga upp en opposition mot det anarkistiska inflytandet i

arbetarklassen var i allmänhet kortlivade historier i anslutning till perioder omedelbart innan

val, då president- och kongresskandidater opportunistiskt försökte organisera stöd från delar

av arbetarrörelsen.

Även om den ryska oktoberrevolutionens hade djupgående återverkningar på nittonhundra-

talets utveckling, på Kuba likväl som överallt annars, var inflytande på den kubanska politiska

scenen till en början minimalt. De olika politiska strömningarna inom arbetarrörelsen tolkade

händelserna i Ryssland i enlighet med sin egen ideologi, och deras band till bolsjevikerna var

mer baserade på känslor än politik. Olika anarkistiska ledare utropade sig själva som

Kominterns kubanska sektion, utan att ha någon konkret kunskap om eller förståelse för

utvecklingen i Ryssland. I själva verket, vilket vittnar om svagheterna hos en oberoende

klassbaserad socialistisk tradition vid den här tiden, medförde inte den bolsjevikiska

revolutionen någon splittring inom den kubanska arbetarrörelsen, inte heller till något

omedelbart grundande av ett kommunistparti. Den ryska revolutionens inflytande begränsades

istället till att den revolutionära marxismen inplanterades som en potentiellt framgångsrik

vägledning till handling i den anarkosyndikalistiska miljön.

2 J Casanovas, Bread o Bullets! Urban Labor and Spanish Colonialism, 1850-1898, Pittsburg, 1998, s 230-1.

John Casanova bifogar dock anmärkningen att det fanns spänningar inom arbetarrörelsen. Något som också

Carlos Estefanía Aulet har framhållit, var det många anarkister, särskilt de av spanskt ursprung i Havana, som

inte stödde upproret då det bröt ut. Medan de kubanska tobaksarbetarna i Florida var positivt inställda till den

separatistiska saken, intog dessa habanero-arbetare en mer neutral hållning utifrån ståndpunkten att patriotism

och separatisternas liberala nationalistiska ideologi inte tog itu med arbetarklassens grundläggande problem (CM

Estefanía Aulet, ”Los Anarquistas Cubanos a Fines del Siglo XIX: Los Libertarios y la Guerra de 95”, Cuba

Nuestra (Stockholm), no 9, 1997, s 6-8).

8

Arbetarklassens organisering tog fart inom alla huvudsektorer på ön under det tidiga 1920-

talet. En första nationell arbetarkongress hölls i Havanna och denna tog initiativ till att

organisera Havannas arbetarfederation (Federación Obrera de La Habana, FOH) under

ledning av anarkosyndikalisten Alfredo López 1920-21. Fastän denna federation bara för-

enade och koordinerade fackföreningarnas aktiviteter i huvudstaden, sträckte sig i praktiken

dess inflytande bortom Havanna-provinsen. Den radikaliserade studentsektorn, som under

ledning av Julio Antonia Mella hade inlett en kampanj för en universitetsreform som ett första

steg mot nationell återuppståndelse, började också etablera förbindelser med arbetarklassens

organisationer.

Då sockerpriset rasade på 1920-talet, fick sockerarbetarna vidkännas lönesänkningar och

perioder av arbetslöshet. Det missnöje som detta väckte gav upphov till en ny våg av arbetar-

militans och resulterade i att arbetarrörelsen uppnådde en högre grad av enighet, där fack-

föreningar i städerna upprättade förbindelser med arbetarcentra på landsbygden. 1923-24

spreds strejker som inletts av sockerarbetare över hela landet. Dessa strejker förde samman

bredare arbetarskikt än i någon tidigare rörelse och eftersom kvarnarna i huvudsak var USA-

ägda, fick kampen omedelbart ett antiimperialistiskt innehåll, men förde samtidigt fram en

snävare nationalistisk aspekt i förgrunden. Ett centralt krav från sockerarbetarna var att

upphöra med den årliga importen av lantarbetare från Jamaica och Haiti, vilket säkerställde att

nationalismen fortsatte att utöva inflytande. Strejkrörelsen inspirerade emellertid också till att

det vid en kongress i augusti 1925 bildades Confederación Nacional Obrera de Cuba (CNOC),

en permanent nationell fackföreningsorganisation. Vid detta historiska möte uttryckte de för-

samlade delegaterna, som representerade c:a 200000 arbetare, ett vitt spektrum av reformis-

tiska, anarkosyndikalistiska och kommunistiska ståndpunkter. Anarkosyndikalisterna domi-

nerade fortfarande, men några veckor efter grundandet av CNOC sammanträffade flera små

kommunistiska cirklar för att grunda Partido Comunista de Cuba (PCC).

Machadoregimen reagerade på det fortsatta prisfallet på socker genom att i slutet av 1920-

talet minska produktionen, vilket medförde att de redan undersysselsatta sockerarbetarna fick

finna sig i en ännu kortare skördesäsong. Det var under denna period av fördjupade sociala

konflikter och godtyckliga repressiva handlingar och mord riktade mot arbetarorganisationer-

na, som PCCs inflytande inom arbetarklassen på ett påtagligt sätt ökade. PCCs uppgång

underlättades av den ledande partimedlemmen Rubén Martínez Villenas arbete, i egenskap av

advokat för CNOC. Hans ställning gav PCC tillgång till och inflytande i många fackföre-

ningar. Det officiella kommunistpartiets inflytande underlättades också av att arbetarrörelsens

erfarna anarkosyndikalistiska ledarskap, som redan var välkänt av regimen, utsattes för den

mest omfattande förföljelsen av Machadoregeringens säkerhetsstyrkor. Men PCC fyllde inte

bara det uppkomna tomrummet vänsterut, utan vann också anarkosyndikalister som attrahe-

rades av kommunisternas fastare organisation och revolutionära stridbarhet.

1930-talets revolution och den radikala kubanska nationalismen

I kölvattnet på 1929 års börskrasch och den påföljande ekonomiska världsdepressionen,

drabbades Kubas snävt baserade exportekonomi hårt. Då priserna sjönk skars produktionen

ner, företag upphörde och lönesänkningar framtvingades samtidigt som arbetslösheten steg.

Då företagskonkurserna nådde rekordproportioner, och regeringens subventioner och utgifter

skars ned för att klara utlandsskulden, överflyttade en hårt pressad del av den lilla nationella

borgarklassen, liksom friställda regeringstjänstemän och akademiker, sina politiska förhopp-

ningar till den konstitutionella oppositionen. Men Machado mötte denna utmaning mot sin

regim med ökat förtryck och mord på politiska rivaler av alla slag.

När man undanröjt de mer moderata nationalistiska elementen, vars hot mer bestod i att

provocera fram stöd från USA än att stimulera till en folklig massrörelse på Kuba, uppstod

9

mer militanta grupper. 1931 bildade PCC en aggressiv anti-imperialistisk organisation, Ala

Izquierda Estudiantil (AIE – Studenternas vänsterflygel), i syfte att utmana Student-

direktoratets (Directorio Estudiantil Universitario) begränsade demokratiska nationalism i

studentmiljön. I en situation där Kubas kommunistiska parti förbjudits, blev AIE ännu en

frontorganisation genom vilken PCC kanaliserade mycket av sin aktivitet. Andra front-

organisationer, som hade bildats under Kominterns andra period när man byggde breda

antiimperialistiska block, inkluderade kubanska sektioner av Defensa Obrera Internacional

(Internationella arbetarförsvaret), anslutet till Internationella röda hjälpen, Liga Anti-

imperialista de las Américas, Liga Anti-Clerical och en ungdomsorganisation, Liga Juvenil

Comunista.3

Efter en misslyckad väpnad resning i augusti 1931, som planerats och initierats av det social-

konservativa Partido Unión Nacionalista under ledning av överste Carlos Mendieta och

general Miguel Mariano Gómez4, förevigade medelklassen i städerna också traditionen att ta

till vapen genom att bilda ABC.5 Primärt var det en terroristorganisation, som från mitten av

1932 organiserade yrkesutövare i städerna på basis av hemliga celler med den omedelbara

målsättningen att straffa de i Machadoregimen som var ansvariga för godtyckliga våldshand-

lingar mot olika oppositionsgrupper. ABCs program fastställde USA-imperialismens negativa

roll när det gällde att tränga undan kubaner från kontrollen över den nationella ekonomin,

men var politiskt en heterogen organisation. Dess band till arbetarklassen var minimala, vilket

– bortsett från att den stärkte tendenserna mot individuell terrorism – gjorde den rädd för varje

revolution med sociala konsekvenser. Det ledde så småningom till uppslutning på USA:s och

kontrarevolutionens sida.6

Under 1932 och början av 1933 kom opposition mot Machados styre från alla sociala klasser.

Studenternas och medelklassens opposition kompletterades i allt större omfattning av ingri-

pande från arbetarklassen, som också krävde genomgripande ekonomiska och politiska refor-

mer. Då arbetarmilitansen åter tilltog i juni och juli 1933, vid slutet av sockerskörden, inledde

i juli USA:s Kubas-ambassadör Benjamin Sumner Welles medlingssamtal mellan Machado-

administrationen och de icke-kommunistiska oppositionsgrupperna. Men medan detta pågick

paralyserades Havanna av en generalstrejk som utlystes den 5 augusti och snabbt spreds över

hela ön. Enligt en rapport från en New Deal-förespråkare i USA, hade strejken under ledning

av FOH och CNOC ”förvandlats från en begränsad ekonomisk rörelse till ett politiskt korståg,

var karaktär var öppet regeringsfientlig”.7 Machado företog en slutlig manöver för att förhind-

ra sitt politiska frånfälle genom att fördöma USA:s medling och erbjuda begränsade efter-

gifter i förhandlingarna med arbetarledarna. Som samme pro-New Deal-skribent beskrev det:

”Under hela strejken hade regeringen bibehållit kontakten med arbetarledarna och den 8 augusti

beordrade den kommunistledda Kubas nationella arbetarfederation (CNOC) arbetarna att återgå till

3 Kominterns andra periods taktiska linje under 1924-28 fick de kommunistiska partierna att söka allianser med

andra s k ”progressiva” delar av befolkningen. Samtidigt som Trotskij delade detta övergripande mål, kritiserade

han Kominterns tillämpning av denna linje i de koloniala och halvkoloniala länderna när det gällde den

nationella borgarklassens förment ”progressiva” natur. 4 Detta väpnade uppror var ett i en serie som hade som målsättning att provocera fram en militär intervention

från USA genom att förstöra utländsk egendom och hota utlänningar till livet. 5 Namnet ABC var inte en akronym i sig, utan en referens till gruppens hemliga cellorganisation i vilken varje

”A”-medlem kände ett fåtal ”B”-medlemmar, som i sin tur kände fåtal ”C”-medlemmar etc. 6 ABC bedrev en sicksack-politik där man å ena sidan stimulerade social oreda och å andra sidan accepterade

diplomatisk intervention från USA. Dess i huvudsak prokapitalistiska auktoritära ledning förberedde till slut en

allians med de pro-amerikanska krafterna för att förhindra revolution, endast för att upptäcka att regeringen inte

hade någon nytta av dem då den statliga repressionen visade sig vara tillräcklig för att undertrycka de sociala

oroligheterna 1934-35. Se Farber, Revolution and reaction in Cuba,1933-1960. Middletown, USA, 1976, s 52-9. 7 CA Thomson, ”The Cuban Revolution: Fall of Machado”, Foreign Policy Reports (New York), Volume 11, no

21, 18 December 1935, s 254.

10

arbetet, i utbyte mot ett löfte från Machado att erkänna organisationens legalitet och frige alla

fängslade arbetare och bevilja andra krav. Ordern kritiserades emellertid av Havannas arbetar-

federation (FOH) och följdes inte av de strejkande.”8

Mitt under det tilltagande kaoset och efter att ha förlorat USA:s stöd, flydde till slut Machado

landet den 12 augusti 1933. Då nyheten om Machado-regimens fall blev känd gav USA, som

underskattade omfattningen av det folkliga kravet på genomgripande reformer, sitt stöd till en

ny regering under ledning av Carlos Miguel de Céspedes. Generalstrejken klingade först av,

men när de lokala Machadista-råden kollapsade och de lokala militära enheterna temporärt

lamslogs uppstod ett maktvakuum på landsbygden. Arbetarna insåg att den gamla kubanska

oligarkin, som var knuten till Plattillägget, var på fallrepet och genomförde från mitten till

slutet av augusti 1933 ytterligare en serie strejker och ockupationer inom sockerindustrin.

Med armén paralyserad, om inte annat av bristande disciplin och upproriskhet, tog en spontan

upprorsflodvåg, som delvis tog PCC på sängen och som stod under ledning av äldre lokala

fackföreningsledare, tillfälligt kontroll över produktionscentra i landet. Beväpnade arbetar-

grupper genomdrev sina krav då de säkrade och utökade arbetarnas kontroll över ett stort

antal socker-centrales (sockerbruk) på Kuba. I några få undantagsfall omvandlades dessa

ockupationer till det som i den kubanska litteraturen blivit känt som sovjeter.9

Även om ingen öppet pro-kapitalistisk grupp lyckades uppbåda en centraliserad väpnad

styrka, hade inte heller de strejkande något långsiktigt perspektiv. Samtidigt som denna

händelseutveckling visade att arbetarna i det inledande skedet av en spontan massrörelse

förstärker sina traditionella organisationer och kampmetoder – i detta fall den apolitiska

syndikalismens – tjänade denna manifestation av arbetarmilitans till att visa anarko-

syndikalismens misslyckande. Efter det att Batista hade konsoliderat kontrollen över armén i

början av oktober 1933 och lovat att armén åter skulle intervenera i centrales, medförde

oviljan att ställa den politiska frågan om vilken klass som skall ha inneha statsmakten att

strejkkommittéerna i allt högre utsträckning strävade efter att nå kompromissöverens-

kommelser där kontrollen över kvarnarna överläts till ägarna. De strejkandes krav påverkade

inte de politiska maktfrågorna, utan var snarare begränsad till ekonomism.10

I augusti-september 1933 var statsmakten paralyserad och den politiska situationen fortfa-

rande oavgjord. Den 4 september 1933 kom så slutet på Céspedes regering genom sergeant-

revolten under ledning av sergeant Fulgencio Batista.11

På kort sikt medförde ingripande från

det inflytelserika Directorio Estudiantil Universitario, som förespråkade radikala reformer, att

en insubordinationshandling omvandlades till en de facto militärkupp. Under studenternas

politiska ledarskap, bildade en ledningsgrupp på fem personer en ny regering, som i sin tur

lämnade plats för Ramón Grau San Martín, de radikala studenternas val som president.

8 Op cit, s 256.

9 Barry Carr har framhållit att dessa s k ”sovjeter” inte var dubbelmaktsorgan, utan militanta kvarnockupationer

som under dödsäsongen syftade till att föregripa att 1934 års skörd annullerades. Se Barr, ”Mill Occupations and

Soviets: The Mobilisation of Sugar Workers in Cuba 1917-1933”, Journal of Latin American Studies, Volume

28, part 1, February 1996, s 129-58. På ett lokalt plan hade de dock många drag gemensamma med sovjeter och

maktorgan. 10

För en redogörelse för försoningsprocessen, se M Marconi Braga, ”To Relieve the Misery: Sugar Mill

Workers and the 1933 Cuban Revolution”, i JC Brown (ed), Workers control in Latin America, Chapel Hill,

1997, s 16-44. 11

Sergeanternas revolt inkluderade de meniga soldaterna inom armén, under ledning av en grupp sergeanter,

som drev ut hela skiktet av officerare efter det att trupperna plötsligt insåg att de hade kontroll över Havannas

arméläger medan förhandlingarna om löner och tjänstevillkor pågick. Directorio Etudiantil Universitario slöt

omedelbart upp bakom de upproriska trupperna och övertalade soldaterna under Batistas ledning att acceptera

studenternas program för en provisorisk regering.

11

I försöken att staka ut en kurs mellan krav på radikala sociala reformer som utgick från

arbetar- och studentrörelsen, vars vänsterflygel gjorde anspråk på att vara anti-imperialistisk,

och de gamla institutionernas mer försiktiga socialkonservatism, kombinerade den instabila

bonapartistiska Grau San Martín-regeringen en politik av paternalistisk intervention i rela-

tionerna mellan arbete och kapital med rent chauvinistiska appeller till folkliga nationalistiska

känslor. Som de amerikanska pro-New Deal-skribenterna skrev, ”Kuba åt kubanerna” blev

dess motto.12

Samtidigt som man ensidigt upphävde Platt-tillägget och införde sociala refor-

mer i form av lagstiftning om minimilöner, lagstadgad åttatimmars arbetsdag samt drastiskt

sänkte elpriset, försökte regeringen Grau San Martín utmana kommunisternas dominerande

inflytande inom den organiserade arbetarrörelsen genom att sträva efter att ”kubanisera”

arbetskraften och arbetarnas ledarskap. Först och främst fortsatte Grau San Martín att tillämpa

Machados politik att deportera arbetslösa utlänningar. Ett dekret, som populärt kom att bli

känt som ”Femtiprocentslagen”, slog fast att minst 50% av de anställda på lönelistorna skulle

vara infödda kubaner och att alla nya vakanser skulle fyllas av kubaner. Ett annat dekret som

gällde arbetarorganiseringen försökte ”kubanisera” fackföreningarna och begränsa det

kommunistiska inflytandet genom att göra det olagligt för utlandsfödda fackföreningsmed-

lemmar att ha förtroendeposter i arbetarorganisationer. Detta dekret innebar också att

regeringen upprättade ett register över alla arbetarorganisationer och införde en obligatorisk

förliknings- och skiljedomsmyndighet för att lösa alla konflikter inom industrin. Genom att

driva in en kil mellan infödd och utländsk arbetskraft, mobiliserades nationalismen i kampen

för att försvaga kommunismen inom arbetarleden.

Mycket av den lagstiftning som regeringen Grau San Martín genomförde motiverades av

Directorio Estudiantil Universitarios program, men det var den unge försvars- och inrikes-

ministern Antonio Guiteras som stod i spetsen när det gällde att snabbt driva igenom den

sociala lagstiftningen och infria kraven från de radikala nationalistiska krafterna. Inom den

instabila regeringen stärkte dock även Batista sin ställning, genom att han lyckades samla

armén för att både slå ned en motkupp från de avsatta officerarna och undertrycka den ökande

vågen av strejker och social oro. Förutom att armén våldsamt konfronterade strejkande

centrales-arbetare, krossade den en demonstration som organiserats av PCC i Havanna för att

hedra den återförda askan av den mördade kommunistledaren Julio Antonio Mella den 29

september 1933.13

Genom att också plundra CNOCs kontor började Batista vinna förtroende

hos de mer moderata nationalistiska sektorerna som var fientligt inställda till det antiimperia-

listiska innehållet i Grau San Martín-Guiteras’ sociala reformprogram.

Fångad mellan en radikal upprorisk tidvattenvåg och trycket från de konservativa sektorer

som ville ha samhällslugn, föll Grau San Martíns s k ”100 dagars”-regering i mitten av januari

1934. Det var dagen efter att det USA-ägda Cuban Electric Company vägrat att rätta sig efter

regeringens order att sänka priserna och regeringen hade beordrat att dess anläggningar skulle

beslagtas.14

I början av 1934 års sockerskörd krävde sockerintressenterna på Kuba och i USA

en omedelbar politisk lösning som skulle garantera social stabilitet under skördeperioden.

Batista överflyttade först arméns stöd från Grau San Martín till Carlos Hevía, den måttfulle

jordbruksministern, och sedan tre dagar senare till Carlos Mendieta. Inom fem dagar hade

12

CA Thompson, ”The Cuban Revolution: Reform and Reaction”, Foreign Polciy Reports, Volume 11, no 22, 1

January 1936, s 266. 13

Enligt detaljerade rapporter om kommunistisk aktivitet på Kuba från USA:s säkerhetstjänst var denna demon-

stration också första gången då PCCs uniformerade och beväpnade chocktrupper uppträdde (JE Hoover to AA

Berle Jr, Survey of Communist Activities in Cuba, 14 June 1943, s 4 ). 14

Thomson påvisar hur Grau San Martíns medelklass-valmanskår uppsplittrades när en flygel kritiserade rege-

ringens oförmåga att upprätta lag och ordning, medan den andra drog tillbaka sitt stöd på grund av ”den uppen-

bara övervikten av militärt inflytande i regeringen” (CA Thomson, ”The Cuban Revolution: Reform and

Reaction”, op cit, s 238).

12

USA erkänt den nya regeringen. Den gamla oligarkin hade fråntagits den politiska makten,

men samtidigt hade det anti-imperialistiska innehållet i kampen fått en allvarlig törn. Kapi-

talets makt över arbetet vilade återigen på det otvetydiga stödet från en armé som hade för-

bundit sig att sätta stopp för arbetarnas mobilisering. Eftersom Batista hade litet folkligt stöd,

tillgrep han naket förtryck, något som den svaga nationella bourgeoisien var oförmögen att ut-

föra ensam. Samtidigt som Batista i allt högre grad antog skepnaden av en repressiv bonapar-

tistisk figur ovanför de lokala klassformationerna, försökte Batista-Mendieta-regimen att

under 1934 även ge laga kraft åt många av de arbetslivsreformer som regeringen Grau San

Martín hade infört.

I januari och februari 1934, efter regeringen Grau San Martíns fall, följde en strejkvåg som

nästan sopade bort regeringen, samtidigt det bildades en myriad politiska grupper som ut-

manade Batistas maktställning. Grau San Martín flydde till Mexico och grundade i februari

1934 Partido Revolucionario Cubano (Autentico) (PRC(A)), ett parti som med APRA som

förebild ville utgöra en nationalistisk opposition till den nya regeringen. Den mest kompro-

misslösa politiska aktivistgruppen var emellertid Joven Cuba, som grundades av Guiteras.

Joven Cuba och som väsentligen var en politisk-militär apparat för att störta Batista och införa

socialism ovanifrån. Joven Cuba inrymde ett hopkok av politiska idéer. Först och främst

byggde Guiteras’ strategi på idéer om revolutionärt våld och en socialistisk diktatur av det

slag som Georges Sorel förespråkat under det tidiga 1900-talet.15

Guiteras förkroppsligade

också de voluntaristiska traditionerna i den revolutionära kampen på Kuba, vilka betonade

den subjektiva faktorn i den revolutionära processen. Ännu viktigare var dock att Guiteras’

synsätt på den revolutionära kampen i många avseenden innebar att Trotskijs teori om den

permanenta revolutionen ställdes på huvudet. Medan Trotskij såg revolutionen som en

kulmen på en process av ständigt enhetsfrontsarbete för att genomdriva och gå utöver

demokratiska krav, gjorde Guiteras’ schema ingen åtskillnad mellan imperialismen och den

nationella bourgeoisien, förnekade den revolutionära kampens demokratiska politiska

uppgifter och försökte tvinga på de förtryckta klasserna frigörelsen.

Joven Cuba såg revolutionen som huvudsakligen en teknisk militär operation och inledde en

kampanj med bombattentat och individuella terroristaktioner. Under 1934 bidrog en till stora

delar ojämn och spontan strejkrörelse till den utbredda oredan. För att få slut på detta upp-

hävde president Mendieta de konstitutionella rättigheterna och överlät till Batista och armén

att ta såväl den formella som reella makten över ön. De tillgängliga kubanska militära

resurserna utnyttjades för att krossa ytterligare omgångar av arbetaroroligheter. Arbetarledare

över hela det politiska spektrat sköts eller sattes i fängelse, fackföreningar upplöstes och

ledarna för Auténticos och Joven Cuba fängslades.

Konfrontationen mellan Batista och de radikala nationalistiska och socialistiska styrkorna

kulminerade i februari-mars 1935, då ytterligare en generalstrejk organiserades med krav på

ett minimum av demokratiska rättigheter. På initiativ av Universitetets strejkkommitté gjordes

föreberedande arbete bland student- och arbetarorganisationerna för att bygga en enhetsfronts-

kommitté. Men arbetarorganisationernas politiska splittring kvarstod och aktionsenhet kunde

därför inte uppnås. I avsaknad av en centraliserad kontroll började strejker spontant vid olika

tider på olika platser och strejkrörelsen blev bara så småningom lika omfattande som general-

strejken i augusti 1933. Detta bemöttes i sin tur med undantagstillstånd och med att de mest

extrema åtgärderna i republikens historia tillgreps mot de strejkande. Oförmögen att motstå

det våldsamma angreppet från statens styrkor, bröt strejken ihop och förtrycket intensifiera-

15

Fastän det är svårt att fastställa en enda, konsistent Sorelsk politisk strategi, är Sorel (1847-1922) kanske bäst

känd för sin glorifiering av generalstrejker och politiskt våld som medel att vitalisera den revolutionära andan. Se

hans bok Reflections on Violence (New York, 1972), ursprungligen utgiven 1908.

13

des. Batistas styrkor förstörde fackföreningshögkvarter, förklarade samtliga fackförenings-

tillgångar som statlig egendom och olagligförklarade alla politiska partier. Guiteras blev till

slut infångad och skjuten, vilket signalerade tillbakagången för Joven Cubas organisation,

vars medlemmar 1935-36 började strömma över till PRC(A). Strejkens misslyckande och det

förtryck som följde i dess spår innebar slutet på 1930-talets revolution, fastän återverkning-

arna av dessa år kom att bestå under de följande decennierna.

Det kubanska kommunistpartiet och 1930-talets revolution

Det kubanska kommunistpartiet grundades av sådana gestalter som Carlos Baliño och Julio

Antonio Mella, vilka steg fram ur den folkliga nationella revolutionära rörelsen16

. Med sina

rötter i Kubas revolutionära traditioner hade kommunistpartiet inte bara stora möjligheter att

vinna ledarskapet över den revolutionära massrörelsen, utan det kontrollerade dessutom – till

skillnad från sina motsvarigheter i andra latinamerikanska länder – från 1928 det nationella

fackföreningscentret. Trots dessa trumf på hand, lyckades emellertid PCC isolera sig från den

nationella revolutionära sektorn under 1930-talets revolution och under de följande tre de-

cennierna fortsatte partiet att betraktas med misstänksamhet från alla andra vänstergrupper på

Kuba. Att det gick på det sättet orsakades främst av Kominterns dominerande inflytande och

PCC:s godkännande av dess taktiska sicksackande, särskilt under det tidiga 30-talet.

PCC bildades relativt sent, 1925, och var till en början ett litet parti som bestod av studenter,

intellektuella och erfarna arbetarmilitanter, av vilka många var födda utomlands. Från Komin-

terns horisont var PCC något av en ”avkroksorganisation” (eng: ‘backwater’ organisation)17

.

Detta att PCC befann sig ganska avsides, bidrog till att partiet, trots att det formades efter

Kominterns organisatoriska principer och politiska perspektiv, till en början inte var något

simpelt bihang till Kreml som lojalt genomförde de direktiv som kom från Moskva. Dess

underordning under Kremls direktiv konfirmerades i stora drag först när partiet senkommet

började tillämpa den tredje periodens taktiska linje, efter ingripande från Kremls karibiska

byrå och från USA:s kommunistparti (CPUSA) i november 1930.

Vad strategin beträffar, intog PCC till en början en opportunistisk hållning gentemot den

revolutionära borgerliga nationalismen under 1920-talet, och gick därvid så långt att det

utforskade möjligheterna till att göra uppror tillsammans med Partido Unión Nacionalista.

Detta lokalt utvecklade synsätt placerade PCC inom de breda ramarna för Kominterns taktiska

”andra perioden”-linje, som gick ut på att utan urskiljning söka breda allianser med andra

”progressiva” sektorer av befolkningen. I slutet av 1930 proklamerade dock PCC abrupt sin

”andra perioden”-politik som fel och ersatte den med Kominterns ”tredje perioden”-linje som

innebar ultravänsteristisk fientlighet mot den icke-kommunistiska nationalistiska och refor-

mistiska sektorn. PCC ansåg att oppositionsrörelsen mot Machado representerade kampen

från en fraktion av borgare-storgodsägar-alliansen, som i allt väsentligt hade samma program

och var lika beroende av imperialismen som Machado (och hans fraktion). PCC antog också

Kominterns synsätt på den historiska utvecklingsprocessen i Latinamerika. Under den tredje

perioden utgick PCC från att Kubas feodala jordägarklass var i allians med imperialismen.

Den förväntade kommande revolutionen kunde därför antas vara anti-feodal och anti-

16

Tillsammans med José Marti (1853-1895) var Carlos Baliño (1848-1926) en av de viktigaste grundarna av

Partido Revolucionario Cubano 1891-92, den organisation som gav den revolutionära självständighetsrörelsen

ett enat militärt ledarskap mot de spanska trupperna. Medan Martís idéer för förändring mer vilade på 1800-talets

frimurartraditioner och moraliska överväganden, var Baliño en gammal arbetarledare som vid denna tid anslöt

sig till en tvåstadiestrategi som innebar kamp för nationellt oberoende och utveckling av den nationella

ekonomin inom kapitalismens ramar innan man inledde kampen för socalismen. 17

Se Barry Carr, ”From Caribbean Backwater to Revolutionary Opportunity: Cuba’s Evolving Relationship with

the Comintern, 1925-34, in T Rees and A Thorpe(eds), International Communism and the Communist

International 1919-43, Manchester, 1998, s 234-53.

14

imperialistisk till sin natur. De återuppväckte också slagordet om ”proletariatets och

böndernas diktatur ”som Lenin hade övergivit i april 1917.

När den av Partido Unión Nacionalista startade revolten bröt ut i augusti 1931, intog de

officiella kommunisterna formellt en position av passiv neutralitet. PCC hävdade att dess

samarbete med Partido Unión Nacionalista i förberedelsearbetet med en väpnad expedition

från Mexico i slutet av 1920-talet och dess stöd till ett statskuppsförsök under ledning av små-

borgerliga nationalister i oktober 1930 hade fått det att framstå som en simpel chockbrigad till

Partido Unión Nacionalista. De officiella kommunisterna förordade i stället kamp mot vad de

benämnde som småborgerlig kuppmentalitet och konspiratorisk romanticism och inriktade de

kommunistiska ansträngningarna på att utveckla och fördjupa de arbetande massornas dagliga

kamp. Denna nya politik inkluderade stöd till PCCs deltagande i de val som organiserade av

Machado, på basis av kamp för omedelbara krav, och fick de officiella kommunisterna att

även betona värdet av den dubbla eller ”röda” fackföreningstaktiken. PCC förkastade

perspektivet av att arbeta i de existerande icke-kommunistiska fackföreningarna i syfte att

vinna över arbetarna från deras reformistiska och anarko-syndikalistiska ledare. Istället

försökte PCC konfrontera och eliminera fackföreningar med icke-kommunistisk tillhörighet

genom att skapa ”röda” fackföreningar. Det mest påtagliga exemplet på detta var kampanjen

att överflygla de lokala fackföreningsavdelningarna genom att organisera arbetarna inom

sockerindustrin, Kubas mest proletariserade sektor, i en nationell fackförening, Sindicato

Nacional de Obreros de la Industria Azucarera (SNOIA). Men, i likhet med i andra industrier,

insisterade denna PCC-dominerade fackförening bara på enhetsfront underifrån med icke-

kommunistiska arbetare. Fram till 1930-31 fanns fortfarande ett stort antal politiska

ståndpunkter representerade i CNOC, men efter det att den Nationella arbetarfederationen

antagit Kominterns ”tredje perioden”-taktik, visade sig tecken på att det inom CNOC höll på

att utvecklas en opposition mot PCCs linje, när CNOC:s generalsekreterare José Pilar

Herreras avgick i slutet av år 1930.18

På det politiska planet skilde PCC inte mellan den nationalistiska revolutionära kretsen kring

studentrörelsen och axeln Grau San Martín-Guiteras å ena sidan, och det socialkonservativa

lägret som organiserades kring Menocal och Mendieta å andra sidan. För PCC utgjorde alla

dessa grupper och deras anhängare ”de kontrarevolutionära styrkorna, stödda av det (Nord-

)amerikanska finanskapitalet”.19

Ännu en omtvistad slogan som PCC hämtade från den

internationella kommunistiska rörelsen var den som manade till ”svarta bälten”. Från slutet av

1930 argumenterade PCC för att i de områden där de svarta var i majoritet utgjorde de en

förryckt nation. Med detta som utgångspunkt, agiterade PCC för svart självstyre som även

kunde innebära upprättandet av en oberoende stat.

Som nämnts tidigare, vid tiden för generalstrejken kring augusti 1933 förhandlade det PCC-

kontrollerade CNOC med Machado, vilket resulterade i att PCC utfärdade en uppmaning om

att avbryta strejken. Men denna uppmaning om återgång till arbetet ignorerades av arbetarna

och Machado tvingades kort efteråt att fly landet. PCC omprövade snabbt sin uppmaning att

avblåsa strejken, som hade gjort partiet sårbart för anklagelser om att försöka påtvinga de

folkliga rörelserna sina egna prioriteringar, och efter ett tag karakteriserade man det som ett

utslag av politisk närsynthet och ett grovt misstag. Medan den officiella kommunistiska

rörelsen vid denna tid förklarade ”misstaget” i termer av ”högeropportunismen” i PCCs

centralkommitté, var roten till PCCs anpassning till Machado i själva verket dess ultra-

vänsteristiska fientlighet gentemot en strejkrörelse som de inte kunde kontrollera. Som Fabio

18

A Kochanski, ”El Sindicalismo Latinoamericano: Materiales del Archivo Moscovita de la Internacional

Sindical Roja”, Estudios Latinoamericanos (Warsaw), no 11, 1988, s 284. 19

”The Present Situation, Perspectives and Tasks in Cuba”, The Commuist (New York), September 1934, s 878.

15

Grobart framhöll i sin förklaring till ”augustimisstaget”, hade ”partiledarna dragit slutsatsen

att, eftersom det var omöjligt att omedelbart ersätta Machado med en revolutionär arbetar-

regering, så kunde den objektiva effekten av arbetarkampen bara bli att hjälpa den borgerliga

oppositionen till makten”.20

Denna ”det minst onda”-tes, som inbegrep uppfattningen att en

försvagad Machado var att föredra framför ett annat starkare borgerligt alternativ eller en

direktintervention från USA, gav upphov till interna gräl inom PCC. Mot bakgrund av den

grad av autonomi som det kubanska partiet fortfarande hade inom Komintern, verkar det som

att de internationella sändebuden på Kuba var emot beslutet att uppmana till återgång till

arbetet, men blev överkörda av PCCs centralkommitté, som stod bakom Martínez Villenas

ståndpunkt. Meningsskiljaktigheterna ledde till att PCCs generalsekreterare Jorge Vivó, som

stött de utländska sändebuden, omedelbart avsattes från sin post.

Som ett resultat av ”augustimisstaget” led PCC en prestigeförlust och förvirring spred sig i

dess fackförenings- och partiaktivitet. Enligt en intern rapport från PCC regionala konferens i

Oriente, som hölls i slutet av november och i början av december 1933, noterade ”Juan”, ett

internationellt sändebud som vistats länge på Kuba och anlänt från Mexico 1930, att ”augusti-

misstaget” hade inneburit ett avbrott i partiets utveckling och att det inom PCCs led i Oriente

rådde ett tillstånd av verklig anarki. Den underliggande orsaken var medlemmarnas ovilja att

acceptera de aspekter av PCCs politik som så flagrant stred mot de djupt rotade traditionerna

av revolutionär syndikalism och den nationella befrielsekampen i den mest östligt belägna

provinsen. Förutom att ta ställning mot PCC-ledningens beslut att uppmana till återgång till

arbetet under strejken i augusti 1933, ifrågasatte PCC-delegaterna vid Oriente-konferensen

även andra direktiv som kommit uppifrån, såsom självbestämmande för svarta i Oriente och

uppmaningen att inte sätta den anti-imperialistiska kampen i främsta frontlinjen. Delegaterna

vid partikonferensen i Oriente menade att urvattningen av den taktiska linjen skulle urgröpa

kampen på dess innehåll, med tanke på att den största delen av jorden och egendomen på

Kuba ägdes av en imperialistmakt.21

Under första halvåret 1934, även efter Grau San Martín regeringens fall, fortsatte PCC att

tillämpa strategin och taktiken från Kominterns tredje period. Vid CNOCs fjärde kongress i

januari 1934 upprepade de officiella kommunisterna att de stödde kampen för den svarta

befolkningens självbestämmande på Kuba, inklusive avskiljande. PCCs andra kongress, som

hölls i april 1934, upprepade att den omedelbara uppgiften var kampen mot vad de betecknade

som ”fascistiska påbud” från regeringen Batista-Mendieta, och för upprättandet av en

arbetare- och bonderegering genom rådsmakt. En annan resolution återupprepade: ”Av alla

grupper och partier på Kuba, är det ‘vänsterns’ partier, såsom Graus Kubanska revolutionära

parti, som är farligast för revolutionen”.22

PCC framhöll att Auténtico-partiet och Joven Cuba

förblev huvudfaran, även efter deras delvisa nederlag. I periodens anda av ultravänsteristisk

sekterism fortsatte PC att framhålla att dessa småborgerliga grupper i själva verket tillhörde

de reaktionära partier som ”avledde massorna från revolutionens väg för att säkra det

borgerliga-jordägar-imperialistiska herraväldet”.23

De officiella kommunisterna anklagade

20

F Grobart, ”The Cuban Working Class Movement from 1925 to 1933”, Science and Society, Volume 39,

Spring 1975, s 99. Den faktiska roll som Fabio Grobart (född Yunger Semjovich) spelade inom den kubanska

kommunismen är en kontroversiell fråga. Han kom till Kuba från Polen vid 19 års ålder just innan PCC

grundades. Anti-kommunister har hävdat att han därefter var Moskvas man i Havanna. Det är tveksamt om

Grobart verkligen skickades till Kuba av Komintern, men man vet säkert att han i början av 1930-talet arbetade

vid Kominterns Latinamerikanska sekretariat i Moskva innan han återvände till Kuba. 21

Brev från ”Juan” till Kominterns karibiska byrå (Report on the Conference of the PCC in Oriente), Havana, 2

December 1933. 22

”The Present Situation, Perspectives and Tasks in Cuba, Part II”, The Communist, November 1934, s 1157. 23

Ibid

16

inte bara Auténticos och Joven Cuba för att tillhöra det kontrarevolutionära lägret, utan

betecknade dem också som fascistiska, allt i den tredje periodens anda.

Men efter PCCs centralkommittés fjärde plenum i oktober 1934, då Komintern förberedde sin

omsvängning mot folkfrontstaktiken, började de officiella kommunisterna att revidera sin

mycket stelbenta ultravänsterlinje. Från att under San Grau Martín-regeringens tid ha utmålat

de nationalistiska-reformistiska grupperna som den största fienden, beslöt PCC i slutet av

1934 och 1935, då dessa nationalistiska grupper var mycket svagare, att stödja bildandet av

breda ”progressiva” allianser med dem. Denna politiska omsvängning ledde så småningom till

att PCC sökte lämpliga, opportunistiska allianser, inte bara med dessa vänster-nationalistiska

krafter, som man tidigare fördömt, utan också med självaste Batista.

Fastän de kubanska kommunisterna omsvängning mot att bilda breda allianser hade inletts i

slutet av 1934, var den långt ifrån fullständig vid tiden för generalstrejken i mars 1935. I

början av 1935 hade PCC i själva verket fortfarande inte helt övergivit sin ultravänsteristiska

inriktning och inte heller anammat Kominterns nya tänkande. Under händelserna i februari-

mars 1935 ägnade sig PCC i huvudsak åt att uppnå politisk enighet med småborgerligt

nationalistiska grupper kring ett omedelbart maximumprogram för revolution snarare än

enighet i handling med anti-imperialistiska grupper kring konkreta frågor. I efterdyningarna

av nederlaget för generalstrejken i mars, slutade PCC emellertid helt att hänvisa till ett ”klass

mot klass”-synsätt, i stället för att kritisera resterna av sin ultravänsteristiska ultimatism. De

officiella kommunisterna hävdade därefter att deras misstag varit att de inte insett att slagordet

om ”sovjetmakt” var ett hinder för att uppnå nationell enighet, och inte tog hänsyn det

nationellt revolutionära stadiet.24

Genom att oreserverat hålla fast vid två-stadie-teorin i den

nya folkfrontseran, gjorde PCC en tvärvändning och manade till en folkfront av alla demo-

kratiska krafter som var emot Batista. Vid Kominterns sjunde världskongress, erkände det

kubanska partiet sina felsteg under den tredje perioden genom att medge:

”[Den] … ‘neutrala’ hållning som intogs av partiet beträffande kampen mellan regeringen Grau

och det reaktionära ABC-partiet…och arméns överbefälhavare Batistas… underlättade objektivt

sett den nuvarande reaktionära regeringens tillkomst. Samma attityd förklarar det faktum att partiet

felaktigt karaktäriserade det s k Kubanska revolutionära partiet – en nationell reformistisk organisa-

tion under ledning av Grau – som ett ‘fascistiskt’ parti och även klassificerade som ett sådant den

nationella revolutionära organisationen ‘Unga Kuba’ under ledning av Guiteras.” 25

Istället för att beteckna dem som huvudfaran, försökte nu PCC etablera nära och broderligt

samarbete med PRC(A) och Guiteristas. Istället för att grovt ställa kampen för ett ”arbetarnas

och böndernas” uppror mot en förmodad kontrarevolutionär nationalistisk kamp, började PCC

nu att begränsa arbetarrörelsen till den borgerliga demokratiska revolutionens uppgifter.

I sitt försök att tillämpa den nya linjen, vände sig PCC till alla folkliga antiimperialistiska

partier och organisationer för att tillsammans med dem bilda en enhetsfront mot Batista, men

på grund av sin tidigare tillämpning av Kominterns tredje periods sekteristiska taktiska linje,

förblev det kubanska partiets prestige allvarligt skadad i det demokratiska anti-imperialistiska

lägret. PCC förmådde inte påverka de revolutionära grupperna som tog till vapen, och de

första försöken att få till stånd en gemensam aktionsenhet avvisades. Inom PCC hade dock det

våldsamma undertryckandet av generalstrejken i mars 1935 ökat och fördjupat omvärderingen

av den tredje periodens taktiska linje. Genom att tolka Kominterns direktiv på ett egenartat

sätt, skulle det isolerade kubanska kommunistpartiet öppna sig självt för idén att bilda en

folklig allians med Batista.

24

”La Razón de Ser del Viraje del Partido Comunista”, Bandera Roja (Havana), 4 December 1936, s 2 25

”Comrade Marin (Cuba)”, International Press Correspndece (Vienna), 10 October 1935, s 1302.

17

Den officiella kommunismen och samförståndsnationalismen på Kuba, 1935-52

I kombination med den nationella bourgeoisiens svaghet fortsatte USA:s hegemoni över Kuba

under åren 1935-58 att forma utvecklingen av den kubanska politiska ekonomin. I efter-

dyningarna av 1930-talets revolution, fortsatte betecknande nog den kubanska regimen att

uppvisa bonapartisiska drag, vilket först hade visat sig 1934 med Batistas framträdande som

en auktoritär nationell figur. Sam Farber har karaktäriserat tiden efter 1935 som en period av

konservativ bonapartism, där Batista, som inte representerade det kubanska borgerligheten

direkt, dikterade en politik som borgarklassen accepterade på grund av sin historiska svaghet:

Den fruktade att det skulle utbryta en revolution om man opponerade sig mot Batista, sam-

tidigt som reformerna och de politiska initiativen i stora drag stod i överensstämmelse med

dess allmänna intressen.26

Det faktum att stödet för Batista var smalt hade inte hindrat hans styre under den revolutio-

nära krisen under åren 1934-35, och när behovet av naket förtryck inte längre var en omedel-

bar angelägenhet efter 1935, sökte han bredda sin bas för folkligt stöd. Detta betydde att den

kubanska staten alltmer antog karaktären av en styrande entente. De två historiskt sett dyna-

miska klasserna visade djupgående interna motsättningar och splittringar, vilket hindrade

utvecklingen av varje form av sammanhängande klassmedvetande, och den styrande ententen,

som agerade ovanför de lokala klasserna som ett instrument för USA-kapitalisterna, var

sammansatt av fragment från olika klasser. Mest betecknande var att i ansträngningarna att

lägga munkavle på oppositionen, försökte Batista förlänga den av Grau San Martín inledda

processen att få med ledarna för den del av den organiserade arbetarrörelsen som var för

”nationell enhet” i en ny nationell politisk samförståndsordning.

Ansträngningarna att under perioden 1935-39 inrätta en ny politisk ordning betingades till stor

del av den gamla kubanska politiska oligarkins svaghet och PCCs okritiska tillämpning av

Kominterns politik. Inledningsvis hade alla oppositionsgrupper som stött strejken i mars 1935

intagit en klart fientlig hållning mot Batistaregimen, även om det inte i någon större omfatt-

ning inträffade några individuella aktioner av revolutionärt våld mot den styrande ordningen.

1937-38 intog dock Auténticos en mer försonlig ton, då Batista lade fram ett socialt reform-

program som i viss utsträckning stärkte de reformer som gällde de arbetande och som

introducerats av regeringen Grau San Martín. Det vidtogs även åtgärder för att inom PRC(A)

omgruppera olika icke-kommunistiska, oppositionella organisationer, inklusive resterna av

Joven Cuba. Denna omgruppering åtföljdes av att Auténticos opposition mot Batista

mildrades och därefter var det inte längre så mycket ett parti för den breda vänstern, utan stod

för en civil och demokratisk implementering av Batistas reformprogram, snarare än den

militaristiska och auktoritära modell som Batista själv förespråkade.

Samtidigt som de vänsternationalistiska partierna och grupperna rörde sig mot ett återhållsamt

nationellt reformprogram, genomgick den officiella kommunistiska politiken en metamorfos.

Under 1935 och 1936 vidmakthöll PCC en uttalad opposition mot regeringen. International

Press Correspondence från 18 juli 1936 talade om ”Batistas terroristiska diktatur”.27

I en

artikel, publicerad så sent som i april 1937, som misslyckades att klargöra i vilken omfattning

USA bestämde den politiska utvecklingen på Kuba, hävdade en talesman för Komintern:

”Batistas mål…. är att imitera Hitlers och Mussolinis exempel och eliminera all opposition

genom att skapa ett fascistiskt parti helt under sin kontroll.” 28

Under den tidiga Batista-ledda

regimen föreslog PCC därför, helt i linje med Kominterns politik, att man skulle upprätta en

26

Farber, op cit, s 78-84 27

”Signs of Bankruptcy of the Cuban Military”, International Press Correspondence (Vienna), 18 july, s 883. 28

”The Militant Dictatorship in Cuba”, The Communist, April 1937, s 360.

18

anti-imperialistisk folkfront och en valallians som inbegrep alla demokratiska organisationer

på Kuba som var motståndare till regimen.

Men under det andra halvåret 1937, då Batista alltmer försökte bygga upp ett brett folkligt

stöd, ändrades PCCs politik. Batista, som själv var av blandat rasursprung och ganska nyligen

hade kommit sig upp ur arméns underofficerskår, möttes med misstro från den gamla politiska

oligarkin och vände sig därför till de officiella kommunisterna för att få folkligt stöd från

deras naturliga bas, arbetarklassen. Kominterns politik, som inte bara främjade breda anti-

fascistiska allianser och som heller inte uteslöt att kommunistiska partier tog plats i

regeringen, underlättade det dramatiska närmande som ägde rum, men det innebar inte att det

skapades en verklig folkfront. Det var istället en unik allians mellan de officiella

kommunisterna och Batista, en allians som uteslöt de folkliga demokratiskt nationalistiska

partierna.

Bildandet av den gemensamma PCC-Batista-fronten inleddes i slutet av 1937 och full-

bordades 1939. Det första steget, i slutet av 1937, var erkännandet av en legal kommunistisk

frontorganisation, känd som Partido Unión Revolucionaria. Detta följdes av utropandet av en

allmän politisk amnesti, som även innebar att de officiella kommunisterna tilläts att åter ge ut

sin dagstidning, Hoy, I juni 1938 höll partiets centralkommitté sitt tionde plenum som antog

sina första ganska återhållsamma pro-Batista-resolutioner. I september 1938 slutligen, var

partiet helt legaliserat och senare gick man samman med Partido Unión Revolucionaria och

bildade i januari 1939 Unión Revolucionaria Comunista.29

I utbyte mot detta fortsatte det kubanska kommunistpartiet att stödja Batista, för att så små-

ningom bli hans mest högljudda försvarare. I korthet hade Batista, för de officiella kommu-

nisterna, blivit demokratins viktigaste försvarare, i stället för reaktionens brännpunkt.

I slutet av januari 1939 upplöste det kubanska kommunistpartiet också CNOC och bildade

Confederación de Trabajadores de Cuba (CTC). Med stöd från arbetarministeriet, fördjupades

regeringens förmyndarmentalitet gentemot arbetarna. Med uppmuntran från Batista, blev CTC

omedelbart ”arbetsministeriets favoritson och CTC blev i praktiken en statlig fackförening.

Ända från början gick de nya ledarna direkt till ministeriet istället för att förhandla med

arbetsgivarna.” 30

Denna strävan efter samförstånd ledde till utformningen av 1940 års

konstitution som, genom att erkänna en hel rad demokratiska och sociala rättigheter liksom

respekt för privat egendom, tjänade som en kompromiss som tillfälligt gjorde slut på 1930-

talets revolutionära kamp och garanterade Batistas folkliga bas. Samtidigt som denna modus

vivendi kompromissade bort arbetarklassens politiska oberoende och avtrubbade deras för-

måga att engagera sig i politisk kamp, fick den nationella bourgeoisien varken tillfälle att

forma en ideologi eller skapa institutioner för att bedriva en kompromisslös kamp.

Reformalliansen mellan Batista och de officiella kommunisterna i det nyligen organiserade

Unión Revolucionaria Comunista (URC) var vid den aktuella tidpunkten till fördel för båda

parter, eftersom inget av dem fick stöd från de demokratiska nationalisterna och Auténtico-

partiet. Batista, den till synes socialt medvetna militäre ledaren, fick sin rikliga belöning 1940,

då han presenterade sig som kandidat i presidentvalet i maj 1940. URC var det första av sex

pro-Batistapartier som slog sig samman i Coalición Socialista Democrática till stöd för hans

kandidatur. Under sin följande ämbetsperiod kunde Batista använda sig av de officiella

kommunisterna för att neutralisera oppositionen i regeringen och i förhållandet mellan arbets-

marknadens parter, i synnerhet från Auténticos. Vad de officiella kommunisterna beträffar, så

kunde de dra fördel av den svaga borgerliga demokratin och Batistas stöd för att snabbt ta

29

B Goldenberg, ”The Rise and Fall of a Party: The Cuban CP (1925-59)”, Problems of Communism, Volume

19, no 4, July-August 1970, s 61-80. 30

H Thomas, Cuba: The Pursuit of Freedom, New York, 1971, s 713

19

kontrollen över de viktigaste delarna av fackföreningsrörelsen och nästan över en natt bli en

inflytelserik massorganisation. Men genom att det omdöpta PCC uppnådde sin position via

diskussioner med Batista bakom stängda dörrar i stället för att delta i klasskampen, kunde det

inte legitimt göra anspråk på att leda eller uttrycka en aktiv och oberoende arbetarrörelses

intressen. Istället avstod det kubanska kommunistpartiet från att aktivt intervenera i arbetar-

kampen i utbyte mot en statligt gynnad dominans i arbetarrörelsen och begränsade ekono-

miska förmåner.

De officiella kommunisterna beskrev till en början Andra världskriget som imperialistiskt på

alla sidor, men efter det att Sovjetunionen gått in i kriget ändrade URC och det URC-ledda

CTC sin linje till att kräva att alla ansträngningar måste inriktas på att främja de allierade

krigsinsatserna. URC bekräftade att det underordnat den revolutionära strategin under Kremls

utrikespolitik, genom att stödja principen om nationell enhet och förklarade att det var en

patriotisk plikt att avstå från strejker och åstadkomma en krigsanda för att öka krigsproduk-

tionen, vilket omvandlade fackföreningsapparaten till en regeringens hjälppolis. USA för-

ändrades från ett imperialistiskt förtryckarcentrum till en betrodd allierad, och två ledande

kommunister, Juan Marinello och Carlos Rafael Rodríguez, fungerade som ministrar utan

portfölj i Batistas kabinett.31

1941 blev URC också en stark anhängare av allmän värnplikt

och av att skicka kubanska trupper till Europa.

Under kriget var den moderata oppositionen till alliansen mellan Batista och kommunisterna

centrerad till PRC(A) under Grau San Martíns ledning. Inom arbetarrörelsen utmanades de

officiella kommunisternas kontroll över CTC av Comisión Obrera Nacional (Nationella

arbetarkommissionen). Ledare för denna Auténtico-styrda nationella arbetarkommission var

Eusebio Mujal, en f d medlem av PCC och Oposición Comunista, som hade anslutit sig till

PRC(A) under Grau San Martín i mitten 1930-talet.

I överensstämmelse med uttalanden efter Teherankonferensen om att samexistens mellan

Sovjetunionen och den borgerligt-demokratiska kapitalistiska världen var möjlig, vilket sedan

följdes av att Komintern upplöstes, bytte URC i januari 1944 namn till Partido Socialista

Popular (PSP). Officiellt anslöt sig PSP till browderismen, som hävdade att den imperialis-

tiska epoken var slut och att det även var nödvändigt att upplösa de kommunistiska partierna.

I de kommande presidentvalen stödde PSP Batistas kandidat Carlos Saladrigas (en av ABCs

grundare i början av 1930-talet) och lanserade ett program för pånyttfödelse av den nationella

ekonomin. Då dessa förslag blev kända före valen, klassificerade USA:s säkerhetstjänst dem

som moderata åtgärder som redan tagits av andra icke-socialistiska länder i syfte att försvara

och utveckla sina nationella intressen. Dessutom lovordade amerikanska tjänstemän privat de

kubanska kommunisterna för deras vakenhet när det gällde att ge form åt icke koordinerade

nationalistiska aspirationer, i skarp kontrast till andra politiska partier.32

På grund av det nära förestående militära nederlaget för axelmakterna och det allmänna

internationella förkastandet av militärdiktaturer, resulterade 1944 års i stort sett hederliga val i

nederlag för det av Batista och PSP sponsrade continuismo-projektet och en seger för Grau

San Martín och Auténticos. Fastän Auténtico i grund och botten var anti-PSP, bröts inte o-

medelbart PSPs kontroll över CTC och regeringsinflytande. Trots Auténticos seger i presi-

31

Juan Marinello (1898-1977), en ledande akademiker under 1920- och 1930-talet, var, under det andra

världskriget, ordförande i URC, det ombildade kommunistpartiet. Fastän han var en PSP-ledare 1959, spelade

han ingen framstående roll under Castroregimen. Carlos Rafael Rodriguez, som hade gått med i PCC 1932, blev

1939 medlem i det reorganiserade partiets centralkommitté. Som en av de viktigaste PSP-ledarna träffade han

Castro i Sierra under upproret i slutet av 1950-talet. Det ledde så småningom till att PSP upphörde att vara

fientligt till gerillakampanjen. Efter 1959 var han Fidel Castros huvudsaklige talskrivare, och gavs en betydande

roll i ekonomiska frågor. Han är den ende personen som tjänstgjort i både Batistas och Castros regeringar. 32

Brev från S Braden till US utrikeskontor i Havanna, 16 mars 1944, s 3.

20

dentvalen, saknade Grau San Martín majoritet i kongressen och kontrollerade inte de väpnade

styrkorna. Ett fortsatt kommunistiskt samarbete i regeringen betingades ytterligare av PSPs

tolkning av den fredliga samexistensens politik som den lagts fram av Sovjetunionen.

Men när det kalla kriget bröt ut 1947 och USA inledde en världsomfattande offensiv mot

kommunismen, tvingades PSP att under ganska förödmjukande former ta avstånd från

browderismen och återgå till Moskvas fålla.33

De alltmer skärpta motsättningarna mellan de

två blocken i internationell skala, tillsammans med att Auténticos vann kontroll över

parlamentet vid 1946 års kongressval, medförde att basen för en fortsättning av alliansen

mellan PSP och Grau San Martín underminerades.

Auténticos var nu bättre i stånd att agera mot PSPs dominerande inflytande inom arbetar-

rörelsen. Dragkampen fortsatte under hela 1947 och efter en del våldsamheter och mycket

byråkratiskt manövrerande kulminerade den med att regeringen officiellt erkände det

Auténtico-dominerade CTC(A) och tog ställning mot det kommunistiska utbrytarfacket

CTC(C). Kommunisterna blev brutalt utkastade från CTCs lokaler i juli 1947. Trots sin

obestridliga hängivenhet och sin personliga integritet när det gällde att motstå frestelserna till

personlig vinning som de politiska befattningarna hade inbjudit till, så smälte de officiella

kommunisternas stöd bland massorna samman när de förlorade den officiella regeringens

stöd. Såsom Farber har gjort gällande, så saknade ”arbetarklassen den vilja, träning och

uthållighet som krävdes för att de skulle fortsätta att följa sina tidigare ledare…De flesta

arbetarna betraktade antingen med likgiltighet hela denna nya operation i toppen, där återigen

en grupp ledare ersattes av en annan uppsättning ledare som var mer välvilligt inställd till den

nuvarande administrationen vid makten, eller så sympatiserade de med det kalla krigets nya

våg av anti-kommunism.” 34

Från den tiden gav administrationen Grau San Martín alltmer efter för de gamla mönstren av

omfattande korruption i den offentliga förvaltningen. Detta åtföljdes av att öppen gangster-

verksamhet tolererades på gatorna i de stora städerna. Flera terroristgrupper, av vilka Movi-

miento Socialista Revolucionario (MSR), Unión Insurrecional Revolucionaria (UIR) och

Acción Revolucionaria Guiteras (ARG) var de viktigaste, kunde angripa vem som helst av

ekonomiska skäl, personlig rivalitet eller för politiska inflytande. De väpnade aktionerna i

mitten och slutet av 1930-talet hade utförts utifrån politiska grunder för att främja revolu-

tionens sak mot dem som man uppfattade hade usurperat 1930-talets ”äkta” revolution. 1940-

talets våld och gängkrigföring var mindre ideologiskt inspirerad. Fastän gängen behöll en

politisk fasad via sina namn, och genom att vagt anknyta till någon ideologi, kom de snabbt

att användas för beskyddar- och utpressningsverksamhet och olika sätt att berika sig. I en

politisk atmosfär som tolererade dem, inte minst därför att de använde våld för att hjälpa till

att undanröja officiella kommunister från ledande positioner inom arbetarrörelsen, utnämnde

Grau San Martín själv Emilio Tró, chefen för UIR, till polischef.

Uppgivenheten bland de mer radikala och idealistiska elementen inom auténtico-koalitionen

ledde till att centrat för oppositionen mot regeringen övergick till den hetlevrade folktalaren

och grundaren av Ortodoxo-partiet, Eduardo Chibás, som ursprungligen bröt med Auténticos

på frågan om korruption. Såsom en del skribenter har hävdat, representerade inte Chibás och

ortodoxia en återgång till traditionerna med radikal nationalism inom den konstitutionella

33

Trots att det kubanska kommunistpartiet utsattes för kritik i Duclos’ berömda brev från i april 1945, vilket

signalerade början till slutet för Browders upplösningstendens, reagerade PSP-ledarna till en början genom att

utesluta de i de egna leden som mest högljutt hade stött kritiken som den ledande franska stalinisten Jacques

Duclos hade framfört. Det var först i början av 1946, efter ytterligare tryck från Moskva, som PSP började

erkänna sina ”fel”. Se B Carr, Marxism and Communism in Twentieth-Century Mexico, Lincoln, 1992, s 134-5. 34

S Farber, Revolution and Social Structure in Cuba, 1933-1959, PhD Thesis, University o California, Berkeley,

1969, s 256.

21

demokratins ramar, utan det var ett enfråge-parti som koncentrerade sig på korruptionen i

regeringscirklar. Slagordet ”Hederlighet i stället för pengar” var till stor del vad deras

program handlade om. Vid slutet av ett decennium i vilket de officiella kommunisterna hade

lett organiserade arbetare till en politisk ordning baserad på samförstånd och berövat arbetar-

klassen en oberoende klassröst, hade de radikala sociala programmen med ursprung i antingen

arbetarklassens organisationer eller i de småborgerliga nationalistiska grupperna som inbegrep

antiimperialistiska element, i stort sett helt försvunnit.

Batistaregimen och upprorskriget

När Batista den 10 mars 1952, med hjälp av unga arméofficerare, grep statsmakten genom en

kupp, var motståndet från Auténtico och Ortodoxa helt verkningslöst. Trots de syndikalistiska

traditionerna och arbetarklassens storlek,35

gjorde inte heller den nu till stora delar avpoliti-

serade arbetarrörelsen något motstånd. När den misskrediterade Auténtico-regeringen nu så

enkelt avsattes, erkände USA snabbt Batista-regimen. Inom tre dagar, uttalade också CTC

under ledning av Mujal, sitt stöd till den nya regimen och man kom överens om att fortsätta

med en PSP-fientlig politik i arbetarsfären. I ett försök att under åren 1952-58 vinna folkligt

stöd, försökte Batista återskapa den sociala ententen från början av 1940-talet. I praktiken

innebar det emellertid att CTCs anpassning till regeringen, som på 1940-talet baserats på ett

reformprogram, ersattes av en anpassning som mer öppet tillät mujalista-arbetarbyråkratin att

sko sig själva i utbyte mot dess fortsatta stöd och dess ansträngningar att hålla oron inom

arbetarleden i schack.

I denna situation, där en arbetarklass som saknade varje oberoende utblick och uttalade lång-

siktiga mål ställdes mot en svag nationell bourgeoisie som för länge sedan övergett sin tro på

sitt eget dynamiska öde, kom en atmosfär av politisk stagnation att dominera. Genom att fylla

ett tomrum, hade armén, vars band med den typiska latinamerikanska oligarkin brutits på

1930-talet, återuppstått som dominerande kraft i det nationella politiska livet. Men med föga

del i ägandet av produktivkrafterna och utan att kunna erbjuda några historiska perspektiv för

någon klass bland kubanerna, berikade sig armén genom att återta sin forna roll som skilje-

domare och parasitär profitör i de sociala striderna.

Politisk agitation togs åter upp av den unga, artikulerade småbourgeoisien i städerna. Protest-

utbrott kom från studentmiljön ända fram till dess Batistaregimens kollapsade, men det var

attacken på Moncadakassernen i Santiago de Cuba den 26 juli 1953, ledd av Fidel Castro som

återuppväckte traditionen av väpnad politisk kamp. Även om stormningen var ett militärt

misslyckande, fortsatte denna väpnade grupp, som kom att bli känd som 26 julirörelsen

(M26J), att stödja idén med ett väpnat uppror. Från sin exil i Mexico, planerade Castro och

ledarna för M26J det gerillakrig som skulle inledas med landstigningen med Granma på

Orientekusten den 2 december 1956.

En anmärkningsvärd aspekt av upproret var det omfattande passiva stöd som rebellarméns

aktioner fick i en atmosfär som påtagligt saknade såväl pro-kapitalistisk som anti-imperia-

listisk retorik. Som den framstående kubanske historikern Jorge Ibarra har framhållit, var inte

ledarskapet för M26J definierat som ett klassbaserat projekt, vilket återspeglar M26J:s

heterogena sammansättning.36

Samtidigt som M26J förkroppsligade en klart liberal politisk

komponent av folklig nationell revolution, var vagheten i M26J:s diffusa sociala program i

allt väsentligt baserat på Chibás Ortodoxa-partis program, det parti som Fidel Castro själv

tillhörde. Såsom Theodore Draper framhöll försökte Castro att förbli Chibás renaste principer

35

Kuba var inte bara det tredje mest urbaniserade landet i Latinamerika på 1950-talet, utan hade också den näst

högsta graden av proletarisering (J Barra, Prologue to Revoluction: Cuba, 1898-1958, Boulder, 1998, s 177-8) 36

Op cit, s 189, 200

22

trogen. Han gjorde inte anspråk på att representera någon politisk tendens utanför

chibanismen, utan snarare en effektivare ”aparato” för att störta Batistas diktatur.37

M26J hade en gren som opererade i städerna, llano-rörelsen (stadsgerillan), men den av-

görande revolutionära enheten var rebellarmén i sierran (bergen). Dess kamp, som involve-

rade högst 2000 ganska illa utrustade krigare, var tillräcklig för att påskynda det sociala

sönderfall som hade gjort det möjligt för Batista att komma till makten i första vändan. I från-

varon av typiska, väldefinierade ideologiska och institutionella strukturer för klassvälde som

knöt armén till lokala klassformationer och politiska partier, blev Batista alltmer isolerad och

hade alltmer bara sig själv att luta sig mot. Då rebellarmén våren 1958 framgångsrikt öppnade

upp en andra front i Oriente, och därefter gjorde stadiga framsteg, kollapsade de till stora

delar demoraliserade och dåligt tränade väpnade Batista-styrkorna.38

Slutet på det två år långa

inbördeskriget kom snabbt den 1 januari 1959, då Batista flydde landet efter att ha insett att

han förlorat stödet från USA:s regering. Arbetarklassen hade till stor del förblivit en passiv

åskådare under gerillakampanjen, men genom en generalstrejk, som syftade till att förhindra

ett militärt maktövertagande efter Batista, knöts fastare band mellan ledarskapet för rebell-

armén och de folkliga massornas uppvaknande anti-Batistastämningar. Rebellarméns enheter

korsade framgångsrikt ön mot Havanna, och tog kontroll över strategiska militärläger från en

armé som upphört att existera.

Institutionaliseringen av 1959 års revolutionära regering

Vilka krafter som säkrade störtandet av Batistaregimen och ledde den snabba omvälvningen

av egendomsförhållandena är en kontroversiell fråga. Kubanska förklaringar av den revolutio-

nära processen lägger tyngdpunkten på en arbetare-bonde-allians som genomförde den

socialistiska samhällsomvandlingen som en del av hundra års kamp.39

Icke-kubanska

tolkningar, å andra sidan, är oeniga om huruvida Fidel Castro sedan en tid tillbaka varit en

dold kommunist och bara bidade sin tid innan han kastade masken,40

eller om han och den

revolutionära regeringen istället drevs mot kommunismen genom det kombinerade trycket

från USA:s politik och arbetarklassens massmobilisering.41

En annan tolningskategori pekar på Kubas exceptionellt svaga sociala grupperingar och av-

saknaden av starka regeringsinstitutioner, och menar att Fidel Castro själv fyllde det struktu-

rella tomrummet. Kontentan i denna argumentation är att i avsaknad av ett återhållande

inflytande från konservativa pro-kapitalistiska institutioner, väl förankrade i historien och med

ett sammanhängande perspektiv på nuet och framtiden, blev den enda enhetliga militära

styrkan på Kuba, med Castro som befälhavare, den enda effektiva politiska institutionen.

Genom att dra fördel av det internationella klimatet, förmådde Castros ledarskap styra revolu-

tionens utveckling på ett hittills okänt sätt genom att basera sig på en kombination av folkligt

37

T Draper, Castroism: Theory and Practice, London, 1965, s 10. 38

Vissa författare hävdar att den kubanska staten krossades av två års revolutionärt krig (se exempelvis, M

Löwy, The Politics of Combined and Uneven Developement: The Theory of Permanent Revolution, London,

1981, s 143), medan andra mer grundliga studier kommer fram till att staten istället kollapsade. Se LA Peréz Jr,

Army Politics in Cuba, 1898-1958, Pittsburg, 1976, s 153-65. 39

Se t ex CR Rodríguez, Cuba en el Tránsito al Socialismo, Havana, 1979. 40

Den mest konsekventa och följdriktiga beskrivningen av denna ”förrådda revolution”-teori enligt vilken Castro

påtvingade sin dolda kommunism på ett aningslöst liberalt medelklassuppror skisseras i T Draper, Castro´s

Revolution; Myths and Realities, New York, 1962. 41

Dessa mer Castro-vänliga tolkningar inkluderar C Wright Mills, Listen Yankee, New York, 1960; L Huberman

and P Sweezy, Cuba: Anatomy of a Revolution, New York, 1961.

23

stöd samtidigt som man såg till att de folkliga rörelserna inte organiserade sig själva i

representativa politiska institutioner.42

Den ”humanistiska” eller ”olivgröna” revolutionen, som de själva kallade den, gjorde till en

början anspråk på att utstaka en tredje väg mellan socialism och kapitalism, men då jord-

reformen hotade USA-ägd egendom, valde Fidel Castro en i huvudsak stalinistisk lösning på

de sociala frågor som upptod. Detta blev uppenbart i oktober 1959, då den ursinnigt PSP-

fientliga militära ledaren i Camagüeyprovinsen, Huber Matos, arresterades och offentligt

fördömdes.43

Castros beslut var också uppenbart när han intervenerade vid CTCs tionde

kongress i november 1959. CTC hade varit den enda institution som genomgick en demokra-

tisk omstrukturering under de veckor och månader som följde efter januari 1959, men då det

nu uppstod en politisk debatt mellan psepistas och M26J:s PSP-fientliga fackföreningsfolk,

som hade vunnit kontrollen över CTC, då ingrep Castro personligen genom att uppmana till

att man för stabilitetens skull skulle upprätta neutrala ”enhets”-listor, snarare än att föra fram

öppet pro- eller antikommunistiska kandidater. Castros faktiska intervention mot anti-PSP-

grupperingarna vid CTCs kongress bekräftade att PSP sågs som en stöttepelare på den väg

som Castro föredrog och markerade det första steget i den process som ledde till att ett

potentiellt autonomt ledarskap inom fackföreningarna avlägsnades och ersattes av erfarna

PSP-kadrer. Det visade också hur den bonapartistiske Castro, med användning av sin egen

personliga förmåga och prestige, förmådde se till att inget alternativt ledarskap växte fram

genom omdaning av befintliga eller bildandet av nya representativa institutioner. I så måtto

var revolutionen inget verk av arbetarklassen själv.

På samma sätt som de klassbaserade institutionernas svaghet hade gjort det möjligt för det

officiella kommunistpartiet att sluta avtal med den bonapartistiska Batistaregimen i slutet av

1930-talet, gjorde avsaknaden av väldefinierade politiska institutioner i slutet av 1959 det

möjligt för PSP att vinna gehör från en annan auktoritär politisk ledare. För Castro hade PSP

inte bara ett organisatoriskt och politiskt ramverk som överlevt alla andra politiska partier på

Kuba, utan också en erfaren och hängiven medlemskara som hade de nödvändiga erfarenheter

och kunskaper som behövdes för att genomföra en bestämd politisk linje. Så länge som

psepitstas strävade efter att skapa ”enhet” och inte försökte utmana Castro för att ta över

kontrollen och ledningen, hade PSP också fördelen att förfoga över kommunikationskanaler

med Sovjetunionen, som i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet fortfarande hade en

viss internationell prestige.

I den fortsatta frånvaron av ett nationellt politiskt parti mellan 1959 och 1961, var det Fidel

Castros karismatiska auktoritet, ihop med den folkliga massmobiliseringen via det Nationella

jordreforminstitutet (INRA), Kommittéerna för revolutionens försvar (CDR) och miliserna,

som revolutionen kunde konsolideras politiskt innan de ekonomiska svårigheterna kom upp

till ytan. Inom revolutionen fungerade en uppifrån styrd aktivism och empirism som ett

substitut för en revolutionär politik och ett revolutionärt medvetande som skapades i och

genom en politisk kamp i arbetarklassens representativa organ. Då staten annekterade de

representativa arbetarorganisationerna, kom avvikande åsikter att i allt högre grad under-

42

Denna tolkning, som hävdar att Castro haft bonapartistiska drag beskrivs mest koncist i S Farber, Revolution

and Reaction in Cuba, 1933-1960, op cit. Se även T Wohlforth, Teorías del Socialismo en el Siglo XX,

Coyoacán, 1982, s 201-42 43

Medan arresteringen av Matos anfördes som ett bevis på Castro-ledningens kommunistiska natur av

konservativa i USA, så var det först i början av 1960 som USA-regeringens misstankar mot Castro blev uttalat

fientliga. Relationerna mellan USA och Kuba var relativt goda under första halvan av 1959, då USA uppvisade

viss öppenhet mot politiska förändringar. Men i mars 1960, godkände president Eisenhower formellt en första

plan på att störta Castro via hemliga operationer.

24

tryckas.44

Till och med det kortlivade Rådgivande tekniska rådet, som bildades 1960 för att

underlätta förbindelserna mellan de styrande och arbetarna i de nationaliserade företagen,

uteslöt varje form av kollektivt beslutsfattande. Administratörerna hade alltid sista ordet.

Omröstning vid CTC-kongressen blev enhällig, och en politik som kombinerade folkomröst-

ningar med repression såg till att ingen legitim opposition mot Castros tolkning av la patria

och socialismen kunde uppkomma. Eftersom arbetarklassen hade lika lite kontroll över Kubas

politiska ekonomi som det hade haft när det gällde att påverka gerillakampanjen 1956-58,

manipulerade Castro de oberoende arbetarorganisationerna för att stärka sin egen ställning

som den obestridde högste ledaren. Detta innebar, att från och med CTCs kongress 1959,

framhävde eller bagatelliserade han effektivt meningsskiljaktigheterna och fiendskapen

mellan de gamla grupperna av psepistas och Fidelistas i M26J-rörelsen i enlighet med sitt

eget behov av att förhindra att det växte fram organisationer och fraktioner som var oberoende

av hans makt och för att bibehålla flödet av sovjetisk militär och ekonomisk hjälp.

När debatter uppstod, särskilt om vilken ekonomisk modell som skulle antas för den ”socia-

listiska omvandlingen”, gjordes detta inom ramen för offentlig enhet kring den högsta ledaren

Fidel Castro. Ett massivt folkligt stöd mobiliserades, särskilt i kampen mot exilkubanernas

invasion i april 1961 och under Raketkrisen i oktober 1962. Men samtidigt stryptes utveck-

lingen av ett självständigt politiska tänkande, och självständiga organisationer kvävdes

effektivt efter bildandet av Organizaciones Revolucionarias Integradas (ORI) i mitten av

1961. Under ledning av Aníbal Escalante från det gamla PSP, inkorporerade ORI medlemmar

från M26J, den Revolutionära studentdirektoratet och PSP. Detta gav i sin tur upphov till

Partido Unificado de la Revolución Socialista (PURS) 1963, men först efter det att Fidel

Castro intervenerat då Aníbal Escalante visat organisatoriska intentioner bortom de gränser

som den högste ledaren föreskrivit. Den så kallade ”Escalanteaffären” illustrerade relationerna

mellan den bonapartistiske Castro och medlemmarna i det gamla Moskva-orienterade PSP.

Såsom ORI:s sekreterare utnyttjade Escalante sin ställning till att gynna gamla PSP-

medlemmar i bygget av en ny partiorganisation. Det innebar i praktiken ett försök från de

Moskva-trognas sida att inte bara ersätta M26J-anhängare, utan också självaste Fidel Castro

från revolutionens ledarskap. Men Castro kunde mobilisera folkliga stämningar mot Escalante

och de gamla PSP-medlemmarnas intentioner och Escalante avsattes från sin post. På detta

sätt lyckades Castro, trots att han behövde de officiella kommunisterna, begränsa deras makt

och gick med på att det bildades ett nytt kommunistparti först i den Moskvavänliga miljö som

rådde i oktober 1965.

Debatten om vilken ekonomisk modell som man skulle använda vid den socialistiska om-

vandlingen, där självfinansierad planering ställdes mot ett centralt planerat budgetsystem, var

en stor fråga som hade djup politisk innebörd i den meningen att den öppnade upp för stora

meningsskiljaktigheter i ledarskapet. ”Den stora debatten”, som kretsade kring planens

struktur och roll, rörde det centrala problemet hur ett halvkolonialt land som i hög grad är

beroende av en enda jordbruksprodukt och en enda marknad kan röra sig fram mot socialis-

men. Å ena sidan tillät den självfinansierade planeringsmodellen kapitalistiska former av

konkurrens mellan statligt ägda företag för att bestämma produktion, investeringar och

distribution. Det finansiella budgetsystemet, å andra sidan, avvisade varje form av existerande

marknad mellan företagen. Penningtransaktioner mellan företagen skulle förbjudas och alla

intäkter överföras till det centrala ministeriets konto för att fördelas i enlighet med de med-

44

För en beskrivning av de kubanska anarkisternas svåra belägenhet under den kubanska regimen efter 1959 och

deras försök att övertyga resten av den anarkistiska världen om att Fidel Castro stod i spetsen för en stalinistisk

diktatur, se F Fernández, Cuba: The Anarchists and Liberty, Sidney, 1987, s 16-19. För en anarkistisk redo-

görelse för den revolutionära processen och införandet av en totalitär diktatur., se A Iglesias, Revolución y

Dictadura en Cuba, Buenos Aires, 1963.

25

vetna prioriteringarna av revolutionens beslutsfattare. Medan Carlos Rafael Rodríguez och de

sovjetiska teknikerna på Kuba försvarade det förra systemet, vilket tillät materiella incitament

bland arbetare för att stimulera produktionen, var Che Guevara en ståndaktig förespråkare av

det centralt planerade budgetsystemet. Det var under dessa debatter som Guevara provokativt

hellre höll möten med Ernest Mandel,45

ledare för det nyligen bildade Fjärde Internationalens

Förenade Sekretariat (USec).46

Nyckelelementet i Guevaras argument, som Mandel i huvud-

sak stödde,47

var att det senare systemet tillåter att industrisektorn utvecklas genom att

korrigera de jämförelsevisa marknadsfördelar som jordbruket hade. I stället för att öka

effektiviteten med materiella incitament förespråkade Guevara moraliska incitament som ett

steg för att skapa den Nya människan, den subjektiva, viljemässiga hävstång som skulle

övervinna den ojämna ekonomiska utvecklingen.

Men precis som Castro 1963 hade förnyat Kubas åtaganden i projektet med jordbruksproduk-

tionen, ett förslag som understöddes av Sovjet, mot Guevaras förslag att utveckla industri-

sektorn, kom debatten om planering och materiella kontra moraliska incitament till ett avslut.

Guevaras teser föll, och han själv blev alltmer marginaliserad från det ekonomiska besluts-

fattandet. När Guevara försvann från offentligheten i mars 1965, bekräftades nederlaget för

hans strategi i mitten till slutet av 1965, då ingen av hans skyddslingar invaldes i det nya

kommunistpartiets 100 personer starka centralkommitté.

Bortsett från att bestämma Kubas relationer med Sovjetunionen, formade och utvecklade den

inriktning som debatten tog under 1962-65 också Guevaras politiska perspektiv. Medan hans

förbindelser och åtaganden med den officiella, i det stora hela pro-sovjetiska kommunismen

hade stärkts i slutet av 1958 efter det att PSP övergivit sin fientlighet till gerillakrig, innebar

raketkrisen 1962 att Guevaras desillusionering när det gällde ”realsocialismen” i Sovjet-

unionen blev alltmer uppenbar. Efter att ilsket ha fördömt Kremls bortdragande av raket-

baserna på Kuba som ett svek,48

blev Guevara i allt högre grad tvingad att ta ställning mot

olika aspekter av revolutionen. Under perioden 1964-66 skedde en omsvängning av den

kubanska politiken i riktning mot Sovjetunionen i den sino-sovjetiska konflikten, vilket

kulminerade i Fidel Castros fördömande av den kinesiska regimen vid Trikontinental-

konferensen i januari 1966. Men medan Fidel Castro rörde sig mot att offentligt bekänna sig

till sovjetiska politiska ståndpunkter, förkastade Guevara högljutt uppfattningen om ett fred-

ligt byggande av socialismen i ett land och insisterade på giltigheten av sitt perspektiv på

spridandet av den socialistiska revolutionen i Latinamerika genom gerillakrig. Som Jon Lee

Anderson framhöll:

45

Ernest Mandel (1923-1995) var den främsta ledaren för den trotskistiska rörelsen efter Trotskijs död. Trots att

arbetarklassens organisationer i Östeuropa krossades, såg han stalinismens expansion under efterkrigstiden som

ett stadium på vägen mot socialismen. Samtidigt som han alltid hävdade att dessa stalinistiska stater måste

demokratiseras, gav Mandel och hans ”ortodoxa” trotskistiska organisationer kritiskt stöd till flera totalitära

regimer och argumenterade bara för politiska reformer inifrån. Se urvalet av dödsrunor i Revolutionary History,

Volume 6, no 1, Winter 1995-96, s 152-61. 46

Den kubanska revolutionen var till stor del ansvarig för en lång rad teoretiska och organisatoriska omgruppe-

ringar inom den internationella trotskistiska rörelsen. Den viktigaste förändringen närmandet mellan SWP (USA)

och de europeiska sektionerna av Fjärde internationalens Internationella sekretariat som kulminerade 1963 med

bildandet av ett nytt internationellt trotskistiskt centrum under namnet Fjärde Internationalens Förenade

Sekretariat (USec). Teoretiskt ansåg i huvudsak USec-grupperna att i frånvaro av ett revolutionärt arbetarklass-

parti med förmåga att leda en kamp byggd på arbetarklassens demokratiska maktorgan, fungerade M26J under

Castros ledning som det ”trubbiga instrumentet” för att skapa en arbetarstat på Kuba. 47

Se P Kalfon, Che. Ernesto Guevara, una Leyenda de Nuestro Siglo, Barcelona, 1997, s 406. [De viktigaste

debattinläggen finns i svensk översättning på marxistarkivet: Planeringsdebatten på Cuba. ] 48

I själva verket betraktade Guevara tillbakadragandet av baserna som ett förräderi från Sovjetunionen, och gick

så långt att han ansåg att kärnvapenmissilerna borde ha använts i en oförsonlig kamp mot imperialismen. Se JG

Castañeda, Compañero: The Life and Death of Che Guevara, London, 1997, s 231-2.

26

”För Che, var termen ‘fredlig samexistens’ en hädelse, en ren undanfallenhet mot det imperialis-

tiska systemet uttryckt på diplomatiskt språk…det rådde inte längre något tvivel om att hans och

Fidel hade börjat gå åt olika vägar. Fidels mål var att befästa Kubas ekonomiska välmåga och sin

egen politiska överlevnad, och för att uppnå detta var han beredd att kompromissa. Ches mål var att

sprida den socialistiska revolutionen.”49

Genom att hävda gerillaorganisationernas avantgardistiska roll och möjligheten att på lands-

bygden upprätta ett upprors-foco, i syfte att skapa förutsättningar för revolution utmanade

Guevara det som var kännetecknande för den officiella kommunismen efter 1935, nämligen

strategin med ”den fredliga samexistensen”. I ljuset av den sino-sovjetiska konflikten,50

då

Guevara själv var den ende ledande kubanske kommunisten som inte var anti-kinesisk, kom

guevarismen som identifierbar ideologi att representera maoismen i den latinamerikanska

miljön. Det vill säga, båda perspektiven centrerades till kring idén om en elitistisk ”socialis-

tisk gerillastyrka” beredd att ta till vapen för att installera en regering baserad på att exprop-

riering av kapitalistisk egendom. Guevarismen accepterade också taktiken med antiimperia-

listiska radikala nationella befrielserörelser baserade på flerklassblock, i den meningen att

Che delade uppfattningen att revolutionen kunde säkras, inte via en medveten kamp från obe-

roende arbetarpartier, råd och miliser, utan istället via småbourgeoisiens trubbiga instrument.

Dessutom var dessa uppfattningar inte olika de som vid denna tid förespråkades av stora

grupper inom den internationella trotskistiska rörelsen, t ex de som leddes av Michel Pablo

och USec.51

I likhet med Guevara, insisterade denna trotskistiska tendens inte på behovet av

ett revolutionärt marxistiskt parti för att leda en proletär anti-imperialistisk revolution. I den

mån som Guevara förespråkade att det revolutionära ledarskapet snabbt skulle konfiskera

imperialistisk egendom, reducerade både Guevara och de till USec knutna trotskistiska

grupperna teorin om den permanenta revolutionen till en objektiv process i en revolution

under ledning av stalinistiska och småborgerliga ledarskap, snarare än en medveten

socialistisk strategi.52

Efter att otvetydigt ha brutit med Sovjetunionen i ett tal i Alger i februari 1965, där han be-

tecknade Kreml som ”medbrottsling till imperialismens”,53

försvann Guevara från offentlig-

heten den 22 mars 1965. Var han befann sig blev föremål för en våg av rykten. I själva verket

hade han beslutat sig för att lämna Kuba för att försöka starta en ny antiimperialistisk revolu-

tion, först i Afrika och sedan i Bolivia. Som avskedssalva, lämnade Guevara sina tankar om

49

J L Anderson, Che Guevara: Fosterlandet eller döden 1959-1967, Stockholm, 2007, s 214 50

Den viktigaste stridsfrågan i den sino-sovjetiska konflikten var Sovjets betoning på fred och nedrustning

medan det kinesiska kommunistpartiet betonade kampen mot imperialismen. Kineserna ansåg att den anti-

imperialistiska kampen måste föras på samtliga nivåer och med alla tillgängliga metoder, dock borde man

särskilt inrikta sig på den imperialistiska kedjans ”svagaste länk”, nämligen regimerna i de underutvecklade

länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. 51

Pablo (Michel Raptis, 1911-1996) har förknippats med ståndpunkten att efter det andra världskriget gick de

enskilda kommunistpartierna inte nödvändigtvis i Sovjets ledband beträffande dess utrikespolitiska manövrar,

utan tvingades av objektiva omständigheter att ta ledningen i att driva fram den revolutionära flodvågen som

svepte fram i efterkrigstidens värld. Stalinism och krig var därmed att betrakta som ombud för revolution, och

”pablism” kom att identifieras med den nya taktiken med långvarig entrism av trotskistiska partier i småborger-

liga partier och rörelser. Denna upplösningsprocess var skenbart orsaken till splittringen mellan det Inter-

nationella sekretariatet och den ”anti-pabloistiska” Fjärde Internationalens Internationella kommitté under

perioden 1951-54. Se dödsrunan i Revolutionary History, Volume 6, no 2/3, Summer 1996, s 255-6. 52

Överensstämmelsen i åsikter mellan Guevara och olika trotskister om revolutionär strategi och revolutionens

organ förklarar hur ledande intellektuella inom USec kan framhålla att Guevaras i sin kritik av den officiella

Moskva-trogna kommunismen på sätt och vis var en ”omedveten” eller ”smyg”-trotskist. Se t ex M Löwy, The

Marxism of Che Guevara, New York, 1973, särskilt s 80-3. 53

Citerat från Anderson, op cit s 251. Guevara hade intagit en mer offentlig ställning till Sovjets fredliga sam-

existens-politik efter sin resa till Sovjetunionen i november 1964. Se till exempel utdraget och kommentaren till

hans tal i Förenta Nationernas generalförsamling i december 1964 i Sinclair, Che Guevara, Stroud, 1998, s 90-1.

27

sin nu besegrade ekonomiska politik, särskilt debatten om moraliska kontra materiella incita-

ment, i sin skrift Socialismen och människan.54

Men genom att undvika kritik av den

socialistiska processen på Kuba som sådan, misslyckades Guevara med att se ett samband

mellan strategin och kampmetoderna under upproret, bonapartismen under Fidel Castro och

bristen på proletär demokrati på Kuba efter 1959. Samtidigt som Guevaras gerillastrategi bröt

med Moskvas synsätt, innebar hans uppslutning bakom den stalinistiska modellen med en en-

partistat och undertryckandet arbetardemokrati att systemet till stor del förblev intakt. Som

Jorge Castañeda sammanfattade, Guevara befann sig i en situation där han ”fördömde felen

och samtidigt hyllade deras orsaker”.55

Trots att han av en del Moskvaorienterade stalinister blev anklagad för maoism och även

trotskism, fortsatte Guevara i sina påföljande gerillakampanjer i Afrika och Bolivia att för-

kasta en strategi som baseras på att arbetarklassen själv genom medveten kamp för demo-

kratiska anti-imperialistiska uppgifter skulle gå vidare och ställa sig socialistiska mål, och i

denna kamp skapa organ för en ny form av demokrati. Istället önskade han att de teoretiska

meningsskiljaktigheterna bland vänsteraktivister skulle läggas åt sidan till förmån för ett

omedelbart bildande av en gemensam ”socialistisk gerillastyrka” och en militär kampanj med

basen på landsbygden. När nu Guevara som en marginaliserad revolutionär ledare inte kunde

spela en roll liknande Trotskijs när det gällde strategi och ideologi, kom den kubanska

politiska ekonomin att gradvis anpassas till den sovjetiska modellen, samtidigt som Kuba

uppvisade en viss kulturell och stilistisk särprägel.

Översättning: P. Hansson och M. Fahlgren

54

Skriften finns i svensk översättning på marxistarkivet: Socialismen och människan på Kuba – Red anm 55

Castañeda, op cit, s 305.

28

Julio Antonio Mella (1903-1929)

J A Mella och rötterna till meningsskiljaktigheterna inom Kubas Kommunistiska Parti

Frågan om huruvida Julio Antonio Mella, sannolikt den mest framstående kommunistledaren i

den karibiska regionen i slutet av 20-talet, hade blivit trotskist, åtminstone i sitt tänkande må-

naderna innan han i januari 1929 mördades i Mexico City har ställts av Robert Alexander och

Alejandro Gálvez Cancino1. I sin redogörelse drar Alexander slutsatsen att även om Mella

hade fattat viss sympati för Trotskijs ståndpunkter, vilket kan vara orsak till att han mördades,

är det förmodligen att gå för långt att hävda att Mella faktiskt rekryterats för trotskismens sak.

Gálvez Cancino, däremot, hävdar att Mella var en de viktigaste personerna i bildandet av en

trotskistisk strömning i Mexico, där han befann sig i exil sedan 1926. Gálvez Cancino menar

att de mexikanska trotskisterna såg Mella som pionjär inom Partido Comunista de México

(Mexikos kommunistiska parti, PCM) för den strömning som senare, i slutet av 1929 och

början av 1930, bildade den mexikanska vänsteroppositionen. Samtidigt som han medger att

Mella inte var medlem i någon vänsteroppositionell grupp, redogör Gálvez Cancino i detalj

för flera episoder som visar att Mella på ett personligt plan hade sympati för den fördrivne

Trotskij. Enligt Gálvez Cancinos forskning finns, bland de hänvisningar Mella gör till

Trotskij, den dedikation han skrev i en kopia av Vänsteroppositionens plattform2 som han gav

till en framtida medlem av den mexikanska kommunistiska vänsteroppositionen. Den löd:

”Till Alberto Martínez med målsättningen att återupprusta kommunismen, Julio Antonio

Mella”3.

Andra studier har på liknande sätt framhållit Mellas latenta trotskism. Oliva Gall har exempel-

vis gjort gällande att Mella befann sig i den cirkels mitt som efter hans död gav upphov till

den mexikanska vänsteroppositionen4. Bernardo Claraval, en aktivist i den mexikanska

1 RJ Alexander, Trotskyism in Latin America, op cit, s 217-8; A Gálvez Cancino, ”Julio Antonio Mella: Un

Marxista Revolucionario. (Debate en torno a su Vida Y Muerte )”, Críticas de la Economía Política (Mexico

DF), no 30, 1986, s. 101-51. 2 Vänsteroppositionens plattform var det viktigaste dokumentet från Trotskijs och Zinovjevs förenade opposition

1926-27. Liksom Trotskijs tidigare programmatiska ställningstaganden, betonade det sambandet mellan den

ekonomiska situationen i Sovjetunionen, krossandet av den interna demokratin och Kominterns revolutionära

strategi. (Se Den förenade vänsteroppositionens plattform på marxistarkiv.se). 3 Gálvez Cancino, op cit, s. 145

4 O Gall, Trotsky en México y la vida Política en el Periódo de Cárdenas, 1937-1940, Mexico DF, 1991, s 46-

50.

29

kommunistmiljön5, var övertygad om att Mellas relationer till de som skulle bilda den

mexikanska västeroppositionen var avgörande för trotskismens framtida utveckling i Mexico.

Med hänvisning till Mellas meningsskiljaktigheter i det mexikanska kommunistpartiet, skrev

Claraval på 1940-talet: ”Mella var den första i oppositionen som sköts i Mexico… Den andra

var Blackwell”.6 Kubanska trotskister har också själva hävdat att Mella, i sina tvister med den

officiella kommunismen på Kuba och annorstädes i Latinamerika, stod för själva kärnan i

trotskismen, nämligen motståndet mot klassamarbete7 och att han, när han efter sin visit i

Moskva 1927 lämnade Ryssland, identifierade sig med den internationella vänster-

oppositionen.8

Även om man på Kuba efter 1959 har tillbakavisat varje antydan om att meningsskiljaktig-

heterna mellan Mella och PCC-ledningen skulle ha gällt något annat än frågor om stil9 och

inte innebar en utmaning mot partiledningens teori och praktik, satte många av Mellas poli-

tiska rivaler i den internationella kommunistiska rörelsen vid flera tillfällen etiketten ”trots-

kism” på Mella. Denna artikel undersöker dessa omstridda hypoteser, och hävdar att alla

anklagelser om trotskism mot Mella i själva verket dolde det verkliga innehållet i hans oppo-

sition. Med andra ord, trotskiststämpeln var mer ett knep som användes för att attackera och

misskreditera honom vid en tidpunkt då vändningen till den stelbenta tredje periodens för-

bereddes varvid ideologisk homogenitet fick en allt större betydelse. Jag tror att Mella,

snarare än att hylla den permanenta revolutionens strategi, var fången i ett perspektiv som

hade mer gemensamt med kubanska syndikalistiska och nationellt revolutionära traditioner,

politiska traditioner som var förenliga med Kominterns linje under den andra perioden. Fastän

Mella betonade betydelsen av en oberoende arbetarklassorganisation på det ekonomiska

området, insisterade han inte på att arbetarklassen skulle agera politiskt självständigt. Istället

förespråkade han kampen för en demokratisk antiimperialistisk revolution inom ramen för

antiimperialistiska rörelser bestående av flera klasser, vilket tenderade att reducera revolu-

tionens problem till en teknisk, militär fråga.

Som djärv och vänstersinnad student vid Havanna-universitetet i början av 1920-talet, var

Mella sekreterare i universitetets studentfederation (Federación Estudiantil Universitaria,

FEU), som 1923 fördömde ”alla former av imperialism, särskilt USA-imperialismens

inblandning i kubanska frågor”10

, och kungjorde sitt motstånd mot den privata äganderätten

av produktionsmedlen. Tillsammans med andra universitetsstudenter och föreläsare, bildade

Mella också en arbetarskola, José Martís folkuniversitet (Universidad Popular José Martí).

Under inflytande av marxistiska idéer var han även till stor del ansvarig för det närmande som

ägde rum mellan student- och arbetarrörelserna. Efter att 1924 ha gått med i en liten kommu-

nistisk cirkel, Havannas kommunistiska sammanslutning (Agrupación Comunista de La

Habana), kom Mella alltmer att omfatta ståndpunkten att rörelsen för universitetsreformer

måste överskrida de akademiska gränserna och kallade den ”ytterligare ett redskap för

klasskamp”.11

5 Bernardo Claraval var medlem i det mexikanska kommunistpartiet 1929-1933.

6 B Claraval, Cuando Fui Communista, Mexico DF, 1944, p150. Russell Blackwell (eller ”Rosalio Negrete”,

1904-1969), medlem av CPUSA, skickades till Mexico i slutet av 1920-talet, där han arbetade med Mella i PCM.

Som en av de första som uteslöts ur PCM på grund av oppositionella aktiviteter, återvände han till USA och blev

där en ledande medlem i Amerikas kommunistiska förbund, och senare anhängare till Hugo Oehler. 7 Se ”Mella y el Marxismo revolucionario en Cuba”, Voz Proletaria (Havana), mars 1964, s 1-3

8 ”Editoriales: Julio Antonio Mella”, Revolución Proletaria (Havana), 31 januari 1945, s 4

9 Se exempelvis, Soto, op cit, p128. Andra, de mer helgonförklarande kubanska biografierna nämner inte ens

bråken mellan Mella och ledningarna för PCC och Komintern. Se, exempelvis, E Dumpierre, JA Mella:

Biografía, Havana, 1977; F Pérez Cruz, Mella y la Revolución de Octubre, Havana, 1980. 10

Citerad i LE Aguilar, Cuba 1933: Prologue to Revolution, Ithaca, 1972, s 73-4 11

Citerad i J Suchlicki, University students and Revolution in Cuba, 1920-1968, Florida, 1969, s 21.

30

I juli 1925, vid den tidpunkten då han organiserade de kommunistiska klassöverskridande

hjälporganisationerna, det Antiklerikala förbundet (Liga Anticlerical) och Amerikas anti-

imperialistiska förbund (Liga Anti-Imperialista de las Américas),12

utarbetade Mella sina

tankar på den revolutionära kampens väsen och revolutionens socialistiska karaktär. Han

skiljde på demokratiska och socialistiska målsättningar och gick utöver Martís demokratiska

ramar. Mella slog fast:

”De revolutionärer i Amerika som strävar efter att besegra tyranniet i sina respektive länder… kan

inte utgå från 1789 års principer. Trots den mentala efterblivenheten hos somliga, har mänsklig-

heten gjort framsteg, och för att göra revolution i detta århundrade bör man ta en ny faktor i

anspråk: socialismens idéer, som i en eller annan form slår rot i varje hörn av jordklotet.”13

Mellas vetgiriga och oberoende tänkande var påtagligt vid PCCs (Partido Comunista de Cuba,

Kubas kommunistiska parti) grundningskongress. Han ifrågasatte Enrique Florés Magón, den

emissarie som PCM sänt till Kuba 1925 för att hjälpa till att på particellens och den demo-

kratiska centralismens grundval sammansvetsa de olika små kommunistiska grupperna till

PCC.14

Under inflytande från arbetarrörelsens och den revolutionära rörelsens anarkosyndika-

listiska traditioner på Kuba, uttryckte Mella bestämt motstånd mot varje deltagande i de

kubanska valen. Det var uppenbarligen bara med största ansträngning som Magón lyckades

vinna acceptans för Kominterns synpunkter när det gällde vissa av dessa idéer.

Mellas passionerade övertygelse ledde också honom till att ge sig in på några ganska ovanliga

individuella heroiska motståndshandlingar. En sådan handling, som visade sig vara en vatten-

delare var den hungerstrejk som han företog efter att ha blivit arresterad och fängslad den 27

november 1925 på den falska anklagelsen att ha placerat en bomb på Payret Theatre i Havana.

Hungerstrejken, som inleddes den 6 december, föranledde bildandet av Kommittén för Mellas

frigivande, som organiserade demonstrationer över hela Kuba och i exilcentra från New York

till Paris. Inför det växande trycket, lades åtalet ned den 23 december och han frigavs. PCC

hade emellertid varit emot hungerstrejken och kritiserade Mella för detta. Medan kubanska

skriftliga källor efter 1959 bara antyder att ”partiet inte såg positivt på hungerstrejken” och

uppmanade Mella att avbryta den,15

har historiker med tillgång till Kominterns arkiv funnit att

Mella ”separerades” från PCC i början/mitten av januari 1926 på grund av sitt agerande. Den

PCC-tribunal som behandlade ärendet anklagade Mella för disciplinbrott och opportunism,

och uppenbarligen försökte partiledningen övertyga PCM och Kominterns exekutivkommitté

(EKKI) att Mella övergett det kubanska partiets grundläggande principer. Men efter det att

både Kominterns och det mexikanska partiets ledning, som båda kraftigt motsatt sig PCC-

beslutet, hade intervenerat i frågan, återupptogs Mella i det kubanska kommunistpartiet i maj

1927. Enligt Lazar och Víctor Kheifets, ansåg Komintern att uteslutningen av Mella var en

dåraktig åtgärd som medförde att PCC isolerades från de småborgerliga massor som följde det

Antiimperialistiska förbundet.16

12

Det panamerikanska antiimperialistiska förbundet försökte samordna den nationella borgerliga frihetsrörelsen i

Latinamerika under kommunistisk hegemoni. De inkluderade borgerliga nationalister och kommunister. Trotskij

avvisade det antiimperialistiska förbundet som ett uttryck för andra periodens Guomindangpolitik i internationell

skala. Se L D Trotskij, ”The Krestintern and Anti-imperialist League”, Writings of Leon Trotsky (1930-31), New

York, 1973, s 34-5. 13

Se ”Imperialismo, Tiranía, Soviet ”, Venezuela libre, 1 juli 1925, i JA Mella, Escritos Revlucionarios, Mexico

DF, 1978, s 75-7. 14

P Serviat, 40 Aniversario de la fundación del Partido Comunista, Havana, 1963, s 112-4. 15

B Castillo, ”Como Vieron A Mella. Fragmentos De Entrevistas”, Pensamiento Crítico (Havana), no 39, april

1970, s 49, Se även Soto, op cit, s 145-6 16

L Jeifets och V Jeifets, ”Quién Diablos Es Andrei?”, Memoria (Mexico DF), no 121, mars 1999, s 23; LS

Kheifets, ”Komintern i Kompartiia Kuby: Pervye Gody”, Mezhdunarodnoe Levoe Dvizhenie 1918-1945: Tezisy

Dokladov Nauchnoi Istoricheskoi Konferentsii, 1995, s 25-8; LS Kheifets, ”Delo Khulio Antonio Melí i

31

I ett läge där Mella i praktiken var utesluten från PCC och han återigen blev beordrad att

infinna sig till domstol den 18 januari 1926, valde han att gå i exil. När Mella anlände till

Centralamerika, blev han utvisad från både Honduras och Guatemala, innan han till slut

hamnade i Mexico, där han omedelbart anslöt sig till PCM, och även blev medlem i exe-

kutivkommittén för den mexikanska sektionen av det breda blocket Amerikas antiimperia-

listiska förbund. Tidpunkten för Mellas ankomst till Mexico sammanföll med en period av

interna strider inom PCM. Strider mellan vänster- och högerfalanger uppstod först kring

frågan om den mexikanska regeringens karaktär och vilket stöd man från kommunistpartiet

skulle ge presidentpretendenterna.17

Det var mot denna bakgrund som Mellas meningsmot-

sättningar med både PCM och PCC utvecklades.

I Mexico centrerades Mellas kritik mot det kommunistiska partiets politik i fackförenings-

frågan. Det reformistiska fackförbundet, La Confederación Regional Obrera Mexicana

(CROM), var på väg att falla sönder, då anhängare till presidentkandidaten Alvaro Obregón,

förespråkade bildandet av oberoende fackföreningar.18

Mella menade att PCM skulle dra

fördel av denna kris och bilda en central fackförening som förenade samtliga oberoende

fackföreningar, fria från den nationella bourgeoisins inflytande och mexikanska caudillos. För

Mella var arbetarklassens oberoende på det fackliga området av största vikt. Men majoriteten

av PCM:s centralkommitté fördömde all aktivitet som kunde påskynda CROM:s sönderfall

och menade att det var kommunistpartiets uppgift att ena det existerande fackföreningscentrat

och vinna över det från reformisterna.19

Mellas inställning medförde att han sågs som talesman för Andrés Nin och Alexander

Lozovskij,20

den politiska vänstern respektive centern vid Profinterns fjärde kongress i

Moskva i mars-april 1928.21

Rötterna till dessa anklagelser låg uppenbarligen i Mellas möten

med Nin, som var medlem i Profinterns exekutivkommitté när Mella deltog i de latinameri-

kanska kommunisternas möten i Moskva från början till mitten av 1927, efter den världs-

konferens mot kolonialt förtryck och imperialism som hölls i Bryssel. Detta var första gången

Komintern”, Problemy Otechestvennoi i Zarubezhnoi Istorii: Materialy Nauchnoi Konferentsii, St Petersburg,

1997, s 21-6. Se också CM Rubiera, ”La Huelga de Hambre de Julio Antonio Mella”, Bohemia (Havana), 18

januari 1953, s 20-4, 84-7; E Ravines, The Yenan Way,Westport, 1972, s 22. 17

De resolutioner som antogs vid PCM:s fjärde kongress i maj 1926 ändrade på alla grundläggande punkter de

beslut som antagits vid den tredje kongressen. Denna vändning, som återspeglade av Bucharin initierade

ändringar på den internationella nivån, betraktade den mexikanska regeringen under Plutarco Elías Calles som

den antiimperialistiska kampens bastion vilken, tillsammans med Chiang Kai-shek och Guomindang i Kina,

genomförde den nationella demokratiska revolutionen. 18

Alvaro Obregón (1880-1928) var den första presidenten i Mexico efter den mexikanska revolutionens våld-

samma fas var avslutad 1920. Han började en process med begränsade jordreformer, och lanserade en anti-

klerikal kampanj. Han vann en andra period på sin post efter att ha utövat påtryckningar på sin efterträdare,

Plutarco Elías Calles, att avskaffa icke-omvalsprincipen från konstitutionen. Innan han kom till makten blev han

emellertid skjuten av en högersinnad seminariestudent. 19

När PCM antog den andra periodens taktiska linje, antog den en mjukare linje gentemot CROM. PCM

strävade efter att arbeta tillsammans med CROM för att bygga upp den kommunistiska fraktionen. 20

För Andreu Nin (1892-1937), se Revolutionary History, volume 4, nos 1/2, Winter 1991-92, s 71, n37.

Alexander Lozovskij (1878-1952) var en andra rangens fackföreningsledare som uteslöts från bolsjevikpartiet i

januari 1918, men återinträdde 1919. Han fick en framträdande plats i början av 1920-talet på grund av sina

erfarenheter och språkkunskaper före kriget då Tomskij, den viktigaste bolsjevikiske fackföreningsledaren,

koncentrerade sig på arbetet i det ryska ledarskapet för fackföreningarna. Lozovskij tjänstgjorde som general-

sekreterare för Röda fackföreningsinternationalen (RILU, mer känt som Profintern) från dess grundande 1921 till

dess upplösning 1936-37. Ironiskt nog överlevde han utrensningarna i slutet av 1930-talet, antagligen på grund

av att RILU hade upphört, bara för att bli offer för Stalins antisemitiska utrensningar under perioden efter andra

världskriget. 21

A Gálvez Cancino, ”Le Mouvement Ouvrier Mexicain, les Communistes et Julio Antonio Mella”, Cahiers

Leon Trotsky, , no 59, August 1997, s 44.

32

en kuban kom i kontakt med trotskismen och enligt Gálvez Cancino22

gick Nin och Mella ige-

nom den ryska vänsteroppositionens program och kampen (som skulle komma att betecknas

som ”trotskism”) mot Bucharin-Stalins höger-centristiska ledarskap.

Vid dessa möten i Moskva, röjde Mella också hur hans självständiga tänkande kom i konflikt

med de ökande kraven på fastare ledarskap över den kommunistiska rörelsen när det gällde de

interna striderna i det ryska kommunistpartiet. Victorio Codovilla23

skickade ut ett dokument

som krävde att Nin uteslöts ur Profintern och det ryska partiet på grund av hans medlemskap i

vänsteroppositionen och uppmanade delegaterna underteckna ett dokument. Enligt Gálvez

Cancino24

undvek eller vägrade Mella och två peruaner (med anknytning till det peruanska

socialistpartiet som leddes av José Carlos Mariátegui) att skriva under dokumentet.25

Codo-

villa vägrade sedan att understödja förslaget att Mella skulle stanna kvar i Moskva för att

arbeta med latinamerikanska fackföreningsfrågor i Profinterns centrum. Enligt Eudocio

Ravines,26

ifrågasatte Codovilla Mellas kandidatur och grälade med kamrater som stödde den.

Genom mycket bedrägligt manövrerande säkerställde Codovilla att Mellas kandidatur

omintetgjordes.27

Mella återvände till Mexico efter en oannonserad vistelse i New York där

han enligt en redogörelse klagade på Moskvas inblandning i de olika partiernas interna

angelägenheter.28

Mellas oberoende vilja hade således råkat i konflikt med de allt strängare kraven på att rätta

sig efter de officiellt påbjudna organisationsmetoder som ”bolsjeviseringsprocessen”

medförde. Men samtidigt var hans skriverier och aktiviteter efter återkomsten till Mexico

motstridiga. Trots att hans mest välkända pamflett, som skrevs månaderna efter hans avresa

från Moskva, uttryckte en strategi i permanenta revolutionens anda, avslöjade hans påföljande

aktivitet att han huvudsakligen hade en andra periodens uppfattning om kampen för socia-

lismen. Mellas pamflett ¿Qué es ARPA? [Vad är ARPA?], som gavs ut i april 1928, var

22

Gálvez Cancino, ”Julio Antonio Mella: Un Marxista Revolucionario….”, op cit s 118. Tyvärrs anför inte

Gálvez Cancino några bevis till stöd för detta påstående. Det är någonting som kräver närmare undersökning,

särskilt med tanke på det faktum att han daterar kontakten mellan Nin och Mella till Profinterns fjärde kongress.

Denna kongress hölls i mars-april 1928, då Mella inte längre var i Ryssland. 23

Victorio Codovilla (1900-1950), var tillsammans med sin italienske landsman Vittorio Vidali, en av de mest

ökända och hänsynslösa Kominternagenterna under spanska inbördeskriget. Denne lojale stalinist ägnade också

en stor del av sitt liv till att utvidga sin kontroll över alla kommunistpartier i Latinamerikas södra hörn, fastän

hans verkliga kontroll begränsade sig till det argentinska kommunistpartiet. 24

Gálvez Cancino, ”Julio Antonio Mella: Un Marxista Revolucionario…”, op cit, s 118. 25

José Carlos Mariátegui (1894-1930) bröt med APRA 1928 och grundade Perus socialistparti eftersom Victor

Raúl Haya de la Torres hävdade att en oberoende kapitalistisk utveckling var möjlig i Latinamerika och speciellt

i Peru. Trots att han betecknade APRA som Latinamerikas Guomindang, bröt han aldrig helt med Kominterns

taktiska linje under den andra perioden, som syftade till att upprätta ett parti baserat på ett brett block av för-

tryckta klasser – i det peruanska fallet innefattade det Socialistpartiet som arbetar- och bondemassornas parti.

Viktigast av allt tilldelade han bönderna i Peru en närmast mytisk roll på grundval av indianernas traditioner med

gemensam egendom. 26

Ravines, op cit, s 57. Eudocio Ravines (1897-1969) var först medlem i APRA innan han i slutet av 1920-talet

började arbeta som Komintern-agent i APRA. 1930 blev han generalsekreterare för det av Mariátegui grundade

peruanska socialistpartiet, och ledde efter dennes död kampanjen mot Mariátegui’s tolkning av marxismen. Efter

att ha sänts till Chile för att organisera den chilenska folkfronten i mitten av 1930-talet och därefter till Spanien

under spanska inbördeskriget blev han så småningom utesluten ur det chilenska partiet vid slutet av andra världs-

kriget, efter det att Stalin-Hitlerpakten hade försvagat hans tro på kommunismen. Han slutade som en extremt

antisocialistisk högeranhängare. 27

Se Ravines, op cit, s 58, för en redogörelse för dessa manövrer 28

J García Montes och A Alonso Ávila, Historia del Partido Comunista de Cuba, Miami, 1970, s 83. Detta

speciella dokument som skrevs av kubaner i exil, innehåller, trots att det är giftigt antikommunistisk i sitt språk-

bruk, på samma gång en uppsjö av detaljerad och väldokumenterad information och är det enda större historiska

verket om det officiella kubanska kommunistpartiets historia som publicerats inom och utanför Kuba till dags

dato.

33

kanske hans viktigaste skriftliga bidrag till kampen för socialismen. Som en kritik av den

föregivna antiimperialism som Víctor Raúl Haya de la Torre och APRA-rörelsen stod för,29

och i stort sett i överensstämmelse med Trotskijs analys, hävdade han för första gången att

även om proletariatet kunde arbeta med de organisationer som representerade borgarklassen i

den nationella kampen mot imperialismen, så var arbetarklassen den enda garanten för en äkta

nationell frigörelse.

I ¿Qué es ARPA? vidhöll Mella att Aprista-tolkningen av den antiimperialistiska enhets-

fronten var tvetydig och gjorde politiska eftergifter åt småbourgoisin.30

Enligt Mella erkände

inte APRA på en enda punkt att den grundläggande principen i den sociala kampen var

arbetarklassens hegemoni.31

Beträffande de kämpande klassernas roll skrev han:

”Den nationella bourgeoisiens och småbourgeoisins förräderi har en enda orsak som alla arbetare

nu förstår. Den består i att de inte kämpar mot den utländska imperialismen för att avskaffa den

privata äganderätten, utan strävar efter att försvara sin egendom mot den plundring som imperia-

listerna vill genomföra. I sin kamp mot imperialismen – den utländske tjuven – är bourgeoisierna –

de inhemska tjuvarna – förenade med proletariatet, den gamla goda kanonmaten. Men till slut

kommer de att göra gemensam sak med imperialismen, som i slutändan står för samma intressen.

Så kallade progressiva har blivit reaktionärer. De löften de i början ger till proletariatet för att vinna

dem på sin sida kommer att svikas längre fram då proletariatet blir ett större hot mot dem än

imperialismen. Från denna stund kommer stridsropet att bli ‘mot kommunismen’.” 32

Som ett eko av Trotskijs och Mariáteguis karaktäristik av APRA som en latinamerikansk

motsvarighet till Guomindang, vid analysen av Chiang Kai-shek i Kina, hävdade Mella att

småbourgeoisin och bourgeoisin i de koloniala länderna slutligen kommer att förråda arbetar-

klassen under sin skenbara antiimperialistiska kamp, oavsett hur revolutionära de icke-

proletära sektorerna verkade vara.33

Han skrev: ”Småbourgeoisin [i Amerika] är inte mer lojal

med den äkta nationella frigörelsen än deras klassfränder i Kina eller något annat kolonialt

land. De kommer att överge proletariatet och ställa sig på imperialismens sida innan den

slutgiltiga striden.”34

Med hänvisning till den nationella frigörelsekampen var han otvetydig i

sin slutsats: ”Kort sagt kan bara arbetarklassen uppnå absolut nationell frigörelse, och det blir

genom en arbetarklassrevolution.” 35

Mella hävdade således entydigt att enbart socialismen och den proletära revolutionen garan-

terade den nationella frigörelsen, men vid samma tid som hans pamflett ¿Qué es ARPA?

publicerades höll Komintern på att förbereda vändningen bort från den andra periodens

29

Victor Raúl Haya de la Torre (1895-1979) var grundare och ledare för Alianza Popular Revolucionaria

Americana (APRA). Han hävdade att den begynnande arbetarklassen i Latinamerika var alltför svag och

bondeklassen alltför primitiv för att införa socialismen och därför måste den urbana medelklassen ta rollen som

ledande social klass för att utmana utländska intressen och genomföra en antifeodal revolution. Denna slutsats

ledde Haya till att på kontinental basis bilda APRA som en bred antiimperialistisk front bestående av flera

klasser. APRA, som i likhet med det Antiimperialistiska förbundet inte organiserade på klassbasis, råkade i

konflikt med Komintern, inte enbart därför att det utmanade den senares monopol över revolutionära

organisationer utan också därför att allianser med borgarklassen kom ur modet i kölvattnet av nederlaget i Kina. 30

JA Mella, ”¿Que es el ARPA?”, i Escritos Revolucionarios, op cit, s 9. Den här pamflettens titel använder

akronymen ”ARPA”, hellre än ”APRA”. 31

Op cit, s 20. 32

Op cit, s 24 33

Chiang Kai-shek (1887-1975) var den högerorienterade militära ledaren för Guomindang, Kinas viktigaste

borgerliga nationalistparti. Se Revolutionary History, Volume 5, no 3, Autumn 1994, s 131, n38. Komintern

beordrade det kinesiska kommunistpartiet att gå in i Guomindang 1922-23, en allians som krävde att kommu-

nistpartiet strikt underordnade sig nationalistledarna. Stalinisterna ändrade emellertid sin syn på Chiang Kai-shek

som en progressiv revolutionär i april 1927 då han sände sina trupper till Shanghai för att massakrera

kommunister och fackföreningsfolk. 34

Mella, op cit, s 38. 35

Op cit, s 25

34

politik. Hayas Aprista-strategi att skapa klassöverskridande och progressiva antiimperia-

listiska block hade redan kommit i konflikt med Kominterns ändrade prioriteringar och efter

nederlaget i Kina höll Komintern på att vidta mått och steg för att tillämpa den tredje perio-

dens taktiska linje, som innebar att arbetarklassens absoluta oberoende från de borgerliga

nationella krafterna betonades.

Ännu viktigare är det faktum att Mella, även om mycket tyder på att han hade tillägnat sig

kontentan av vänsteroppositionens teori efter sin vistelse i Moskva, vid återkomsten till

Mexico i det stora hela agerade i enlighet med kubanska syndikalistiska och nationellt revolu-

tionära traditioner. Samtidigt som Mella var för att arbetarklassen skulle organisera sig

självständigt i fackföreningar, vilket framgår klart av hans bidrag om fackföreningsfrågan,

förespråkade han en flerklassfront i den kubanska exilmiljön i Mexico 1928, utan att kräva

politiskt oberoende för den kommunistiska fraktionen.

I den kubanska exilmiljön i Mexico 1928 grundade Mella och blev generalsekreterare för

Asociación Nacional de Nuevos Emigrados Revolucionarios de Cuba (ANERC, Nationella

förbundet för nya revolutionära emigranter från Kuba). Utanför PCC:s och PCM:s kontroll,

strävade ANERC efter att ena anti-Machadostyrkorna som då befann sig i exil. Ett omedelbart

mål var att organisera en expedition till Kuba med kubanska revolutionärer 1928-29 i syfte att

starta ett uppror mot Machadoregimen.36

Mellas uttalade syfte var att sätta igång en antiimperialistisk revolution och han underordnade

den kommunistiska fraktionen inom ANERC detta projekt. Enligt ett tidigare nummer av

¡Cuba libre! [Det fria Kuba!], som var ANERCs tidning, var den uppgift som ANERC gett

sig själv att uppställa ett ”enat program för det kubanska folket i syfte att omedelbart handla

för att återupprätta demokratin”.37

I artikeln ”¿Hacia donde va Cuba?” (Vart går Kuba?)

talade Mella själv om ”en nödvändig demokratisk, liberal och nationalistisk revolution” och

hävdade att bara en socialistisk och revolutionär rörelse, alltså en som var beredd att möta

våld med våld, ”kunde inge nationen hopp”.38

Samtidigt som proletariatet på Kuba var av

särskild vikt för Mella, var detta bara i den mån som dess relativa storlek och koncentration på

Kuba gynnade utvecklingen av en mer revolutionär rörelse än i andra mindre utvecklade latin-

amerikanska länder.39

Snarare än att tillämpa permanenta revolutionens strategi och insistera

på arbetarklassens politiska oberoende från ett tidigt stadium i kampen för en otvetydigt

proletär antiimperialistisk revolution, hävdade Mella att proletariatet måste delta i upprors-

rörelserna, även om han var medveten om att de kunde ge upphov till en ny Chiang Kai-shek,

Guomindangs ledare i Kina. För Mella skulle det tryck som de folkliga massorna utövade leda

till en äkta demokratisk revolution och som exempel på vad som var möjligt hänvisade han till

den mexikanska revolutionen, snarare än den ryska oktoberrevolutionen.40

Olga Cabrera har

påpekat att även trots att Mella refererade till socialismen på andra ställen, hänvisade han

inom ANERC varken till Lenin eller kommunismen. Istället betonade han nödvändigheten av

ett väpnat uppror, enhet med den revolutionära nationalistiska rörelsen, ANERC:s

demokratiska program och revolutionens stadier.41

36

Se R Roa, El fuego de la Semilla en el Surco, Havana, 1982, s 290-7, 322-4, 350-1, och J Ortiz, Julio Antonio

Mella L’ange rebelle: Aux Origines du Communisme Cubain, Paris, 1999, s 64-9, för detaljer om Mellas

aktiviteter i ANERC och hans förberedelser för en väpnad resning på Kuba tillsammans med den liberala

nationella bourgeoisin. 37

Citerad i Roa, op cit, s 292-3, från ¡Cuba Libre!, no 2. 38

Mella, ”¿Hacia Dónde Va Cuba?”, Documentos y Articulos, Havana, 1975, s 407, 410. 39

Op cit, s 408 40

Op cit, s 409 41

O Cabrera, ”La Tercera Internacional y su Influencia en Cuba (1919-1935)”, Sociedad/Estado (Mexico), no 2,

1989, s 57.

35

I överensstämmelse med Mellas uppfattning om ett brett demokratiskt block, ingick i

ANERC, förutom en kärna av kommunister, även det förbjudna Nationella unionspartiet

(Partido Unión Nacionalista), ett parti som representerade den borgerliga oppositionen mot

Machado. Deras gemensamma arbete var sådant att en nära vän till Mella 1929 i Mexico

ansåg att det var svårt att skilja PCC:s aktiviteter från motsvarande aktiviteter från det

Nationella unionspartiet inom ANERC och vid förberedelserna för en väpnad expedition.42

Detta arbete och övergripande perspektiv, noterade samma rapport, kritiserades oupphörligen

av en del kamrater. Som Russell Blackwell, en annan av Mellas kamrater i Mexico, skrev:

”Otaliga meningsskiljaktigheter uppstod mellan kamraterna i den kommunistiska fraktionen

inom ANERC i Mexico och i det mexikanska kommunistpartiets CEC [centrala exekutiv-

kommitté], och relationerna mellan Mella och partiledningen blev mot slutet av 1928 alltmer

spända.” 43

Detta var återigen vid den tidpunkt då Komintern förberedde sig på att slå in på

den tredje periodens taktik som innebar en total fientlighet mot alla ickekommunistiska

krafter, inklusive den nationalistiska revolutionära delen.

Mellas konfrontation med PCM:s ledarskap förstärktes också av hans förnyade polemik i

fackföreningsfrågan. Denna debatt pågick medan han fungerade som nationell interims-

sekreterare i PCM under andra halvåret 1928 på grund av att två medlemmar var frånvarande

och i Moskva på Kominterns sjätte kongress. Mella tog åter ledningen i diskussionen genom

att hävda att en fortsatt enad front med CROM var ohållbar i en situation då arbetarklassen

var nära att lämna konfederationen. Han vidhöll att PCM omedelbart skulle bilda ett nytt

fackföreningscentrum.44

Som Blackwell berättade:

”I september 1928 kallade partiet till ett krismöte på grund av den ändrade politiska situationen. På

konferensen krävde Martín att Mella skulle uteslutas för brott mot partilinjen i riktning mot en

‘tudelad fackföreningsrörelse’. Högerflygeln föreslog en gemensam front med reformisterna mot

Obregonisterna (och vänsterflygeln inom CROM) som splittrade fackföreningarna. Men istället för

att vid denna tidpunkt bli utesluten ur partiet lyckades Mella, tillsammans med delegationen från

Mexico City, framgångsrikt samla hela konferensen (med ett undantag) i kamp mot central-

kommitténs opportunistiska svanspolitik.” 45

Men, medan de två delegaterna väntades hem från Moskva, saboterade PCMs central-

kommitté dessa beslut. Enligt Gálvez Cancino, blockerade och konfronterade PCCs och

PCMs ledarskap Mella i fackföreningsfrågan och kritiserade hans politiska aktiviteter i

ANERC.46

Enligt Blackwells redogörelse:

”… då delegationen återkom från Moskva efter Kominterns sjätte världskongress, blev Mella inte

bara avsatt från sin post (som nationell sekreterare) utan han blev också snart avsatt från central-

kommittén efter att högerflygeln, ledd av Martín (Stirner) och (Rafael) Carrillo, insisterat på

detta…Mot slutet av 1928 blev relationerna mellan Mella och partiledningen alltmer spända.” 47

Det var mot bakgrunden av kritik mot både hans aktiviteter inom ANERC och hans in-

ställning i fackföreningsfrågan som Mella, som redan en gång uteslutits ur PCC, åter fick

utstå en skur av anklagelser, inklusive att vara trotskist. För det första, vid ett kommunistmöte

i Montevideo i april 1928, där Codovilla och Ricardo Martínez hävdade att Mella hyste

42

El Movimiento Revolucionario Latinoamericano: Versiones de la Primera Conferencia Comunista Lation

Americana, Junio de 1929, Buenos Aires, uå, s 126-7. 43

R Blackwell , ”Julio A Mella”, The Militant (New York), 15 January 1931, s 3. 44

Gálvez Cancino, ”Le Mouvement Ouvrier Mexicain, les Communistes et Julio Antonio Mella”, op cit, s 46;

Gálvez Cancino, ”Julio Antonio Mella: Un Marxista revolucionario…”, op cit, s 134. 45

Blackwell, op cit. ”Martin”, även känd som ”Alfredo Stirner”, var i själva verket Edgar Woog (1898-1973),

den schweiziska kommunist som var en av Kominterns representanter i PCM. 46

Gálvez Cancino, ”Le Mouvement Ouvrier Mexicain, les Communistes et Julio Antonio Mella”, op cit, s 46-7. 47

Blackwell, op cit.

36

trotskistiska åsikter och inte accepterade PCMs partidisciplin.48

PCM-ledningen undersökte

anklagelserna, men fann inga bevis på att Mella arbetade med vänsteroppositionen. Men i

ljuset av den växande internationella kampanjen mot trotskismens så kallade faror krävde

PCM:s ledarskap att Mella öppet skulle uttala sig mot trotskismen. Han gjorde även detta,

med ”ett formellt avståndstagande från vänsteroppositionens ståndpunkter”.49

Försöken att misskreditera Mella fortsatte från PCC:s och PCM:s ledarskap. I ett brev till

Bertram och Ella Wolfe, från Rafael Carrillo, generalsekreterare för PCM, hävdade Carillo att

det var nödvändigt att ta itu med den trotskistiska ”pesten”, han skrev:

”Det är väldigt mycket en fara som våra fiender kan dra nytta av. Förra veckan hade vi något lik-

nande här: Somenti (Vittorio Vidali) och Ramírez (Manuel Díaz) som vid sin återkomst (från

Kominterns sjätte kongress) passerade Kuba, där de under en vecka var med PCCs central-

kommitté. Den kubanska centralkommittén antog en resolution som krävde att den kubanska

gruppen i Mexiko skulle underordna sig PCMs centralkommitté, och att de inte skulle skriva eller

arbeta på egen hand och på egen risk, vilket skulle kunna kompromettera våra kamraters arbete på

Kuba på ett verkligt kriminellt sätt. Vi lät Mella och hans anhängare få kännedom om denna resolu-

tion och han släppte lös sin ilska mot PCCs centralkommitté. Vi är beredda att publicera en resolu-

tion om detta och sprida den till hela Latinamerika och USA, men igår fick jag ett ursäktsbrev från

honom i vilket han drog tillbaka sin avgång och lovar att fortsätta arbeta i partiet. Denna vecka

kommer vi att reda ut denna sak… Mella har alltid haft trotskistiska ‘djävulskaper/svagheter’.” 50

Mitt i turerna med alla falska anklagelser och konfrontationer med PCM:s ledarskap, uteslöts

Mella från partiet efter att ha sänt ett förhastat brev till ledningen i vilket han förklarat att han

inte kunde arbeta med dem. Han begärde snabbt att detta yttrande skulle omprövas, erkände

att han gjort fel, och återinsattes i partiet – detta beslut togs ”på villkor att han inte fick inneha

några ansvarposter under tre års tid.” 51

Men på kvällen den 10 januari 1929 sköts Mella på en

gata i Mexico City. Han dog i gryningen följande dag. Komintern gav, vid den här tidpunkten,

skulden på den kubanske presidenten Machado.52

Sedan dess har emellertid ett flertal

författare ifrågasatt denna version och menat att Kominternagenter, särskilt Vittorio Vidali,

var djupt inblandade i mordet.53

Motivet skulle ha varit Mellas ”avvikelser” och hans

förmodade sympatier för vänsteroppositionen. Även om dessa anklagelser om mordets upp-

hovsmän aldrig helt vederlagts eller bekräftats,54

är de indicier som stödjer hypotesen att den

kubanska regeringen var inblandad i mordet på Mella övertygande. Medan brevet från Mellas

nära vän och kamrat, Leonardo Fernández Sánchez, varnade Mella för att kubaner var på väg

48

Gálvez Cancino, ”Julio Antonio Mella: Un Marxista Revolucionario…”, op cit, s 130 49

Blackwell, op cit. 50

Brev från Rafael Carrillo till Bertram D och Ella Wolfe, Mexico, 4 december 1928, s 2-3. Min användning av

frasen ”djävulskaper/svagheter” i översättningen relaterar till Carrillos användning av ordet ”devilidades”.

Genom att placera detta ord inom anföringstecken i originalbrevet, tänkte bevisligen Carrillo leka med orden.

Bertram Wolfe (1896-1977) var en ledande supporter och teoretiker i Lovestones högergrupp inom CPUSA 51

Blackwell, op cit. 52

Se exempelvis, RA Martínez, ”Assassination Of JA Mella By Agents Of Yankee Imperialism”, International

Press Correspondence, 1 February 1929, s 96; ”Ante el Asesinato de Julio A Mella”, El Trabajador Latino

Americano (Montevideo), 15 January 1929, s 3-4. 53

Medan följande arbeten – K Rienffer, Comunistas Espanolas en Amércia, Madrid, 1953, s 130-9; V Alba,

Esquema Histórico Del Comunismo En Iberoamérica, Mexico DF, 1960, s 61; J Gorkin, Cómo Asesinó Stalin A

Trotski, Barcelona, 1961, s 204 – alla torgför denna anklagelse, är det Galls arbete, op cit s 46-55, som presen-

terar den mest fullödiga och heltäckande framställningen av detta ämne. 54

Medan A Gálvez Cancino’s artikel, ”L’Auto-Absolution de Vidali et la Mort de Mella”, Cahiers Leon Trotsky

(Paris ), no 26, June 1986, s 39-53, presenterar bevis för både åtalet och försvaret av Vidali och hans inblandning

i Mella’s död, är Cabreras motståndsarbete det mest kompletta försöket av en kubansk vetenskapsman att

skringra missstankarna om officiell kommunistisk inblandning i Mella’s likvidering (O cabrera, ”Un crimen

Político que Cobra Actualidad”, Nueva Antropología (Mexico DF), Volume 7, no 27, July 1985, s 55-65.

37

till Mexico ”med allvarliga drastiska syften mot dig personligen”55

, tyder på att det fanns

avsikter från den kubanska regeringen att mörda honom, är de bevis som återges av Daniela

Spenser ännu mer talande. Hon hävdar att från april 1926, efter det att Mella och andra kuban-

ska kommunister hade tagit sin tillflykt till Mexico och öppet börjat att planera en väpnad

expedition till Kuba, hade Machado upprepat kraven på att de mexikanska myndigheterna

skulle tygla exilkubanernas öppna aktiviteter. Men under åren 1926-28, med Kominterns

taktiska linje under den ”andra perioden”, upprätthöll PCM goda relationer med den

mexikanska regeringen och stödde den även i kritiska ögonblick. Spenser menar att den

mexikanska regeringen inte ville trassla till dessa relationer och vägrade att vidta åtgärder mot

Mella. Det vägrade man även efter det att den kubanska regeringen presenterat, säkerligen

förfalskat, material för sin mexikanska motsvarighet, som vittnade om att PCM var inblandat i

en hemlig sammansvärjning i syfte att destabilisera landet efter mordet på Obregón, den

tillträdande presidenten, i mitten av 1928. Spensers övertygande hypotes är att den kubanska

regimen i ljuset av mexikanernas ovilja att agera såg sig tvungen att själva likvidera Mella.56

Mellas kamp i Mexico hade som regel varit emot högern inom PCM som höll fast vid den

linje om fackföreningarnas roll som internationellt företräddes av Bucharin. Men i en artikel,

som publicerades i El Machete två dagar efter sin likvidering, gjorde Mella det klart att han

inte delade ultravänsterns ståndpunkt att bygga ett smalt rött kommunistiskt fackförbund

utifrån den linje som det nya centrum så småningom grundade.57

Han skrev:

”Vi ställer frågan om fackföreningarnas enhet, inte partiets enhet. Ett parti förenar ett visst antal

människor som gör anspråk på att företräda dess ståndpunkter. Fackföreningarna för samman

arbetarklassen i den dagliga kampen oavsett vilka politiska åsikter som finns inom den. Vi stödjer

friheten att kritisera och kampen för olika politiska tendenser inom fackföreningsrörelsen.” 58

Detta insisterande på en oberoende fackföreningsorganisation var mer ett uttryck för den

revolutionära syndikalismens tradition än trotskism. Mella ansåg att det reformistiska centret

CROM var på väg att upplösas under angreppen från centralregeringen, och proletariatet

behövde därför en ny klassbaserad organisation för att försvara sina ekonomiska intressen.

Mella uttryckte oro över vad han uppfattade som en allvarlig utveckling inom den kommunis-

tiska rörelsen, vilket även stod i centrum för den grupp unga PCM-are som senare grundade

den mexikanska vänsteroppositionen. Denna grupp betraktade honom som en av sina

pionjärer, men deras öppet trotskistiska opposition tog form först efter det att Mella likvi-

derats. Även om, som trotskister i det första numret av Den mexikanska kommunistiska

vänsteroppositionen skrev:

”Kamrat Julio Mella och en del andra såg med oro vad som höll på att hända men förstod självklart

inte att det mexikanska partiet också var direkt hotat av att lida konsekvenserna av Kominterns

55

Brev från Leonardo Fernández Sánchez till Mella, New York, 14 december 1928. Leonardo Fernández

Sánchez var medveten om information från kubanska regeringskretsar via familjeförbindelser. Han var en av de

kubanska kommunister som lämnade partiet 1938 på grund av att det strävade efter att bilda en allians med

Batista. Han var också en av de viktigaste grundarna av Ortodoxos i slutet av 1940-talet och blev ambassadör för

den kubanska regeringen under perioden efter 1959. 56

Se D Spenser, El Triángulo Imposible: México, Rusia Soviética y Estados Unidos en los Años Veinte, Mexico

DF, 1998, s 214-9. Se även C Hatzky, ”Julio Antonio Mella: Sein Leben für die Befreiung Lateinamerikas und

sein Bild in der Historiographie”, The International Newsletter of Historicial Studies on Comintern, Communism

and Stalinism (Leipzig), Volume 4/5, nos 9-13, 1997-98, s 84-97. 57

I motsats till Mellas projekt, organiserade den nya förenade mexikanska fackföreningsfederationen (CSUM)

enbart de fackföreningar som redan var kommunistdominerade. 58

JA Mella, ”Proyecto de Tesis sobre la Unidad Sindical latinoamericana”, Memoria (Mexico DF), Volume 1,

no 6, February-March 1984, s 137.

38

felaktiga och opportunistiska linje, de försökte inte uppmärksamma våra kamrater på dessa

problem”,59

så hade inte den oro som Mella uttryckt en trotskistisk nyans. Som i fallet med Mariátegui,

var Mellas opposition inom den officiella kommunistiska rörelsen motsägelsefull, och han

dog innan han blev tvungen att ifrågasätta rötterna till sin opposition och välja sida i de mer

klart definierade konflikterna i Latinamerika mellan vänster, höger och center. De mexikanska

oppositionellas framtida ståndpunkter skulle också direkt ha utmanat Mellas arbete inom

ANERC.

Sammanfattningsvis, de mest avslöjande debatterna kring Mellas påstådda trotskism var hans

engagemang i ANERC:s aktiviteter. Medan han senkommet höll med om Trotskijs varning

om farorna med att låta proletariatet underordnas den borgerliga nationalismens partier, som

exempelvis Guomindang, så visade hans engagemang att förbereda en motståndsrörelse till-

sammans med de liberala nationalistiska styrkorna från Nationella Unionens parti, att hans

opposition inte i något avseende kan betraktas som det första exmplet på trotskism bland

kommunisterna på Kuba.

Till skillnad från Trotskij och det tidiga Komintern, insisterade inte Mella på att den kommu-

nistiska fraktionen skulle vara oberoende inom ANERC, inte heller tillämpade han Trotskijs

perspektiv att bara en proletär antiimperialistisk revolution kunde genomföra en äkta borgerlig

revolution. Även om Mella var den förste kuban som kom i kontakt med Trotskijs idéer och

också den förste kuban som anklagades för trotskism, var detta en falsk anklagelse som

skymde hans ensidiga betoning av den nationella befrielsekampen och sitt engagemang för att

utveckla en okritisk allians med det socialkonservativa Partido Unión Nacional.

Översättning: P. Hansson

59

”Lo que Propone la Oposición Comunista”, El Boletín de la Oposición Comunista (Mexico DF), 5 January

1930, s l.

39

Uppkomsten av oliktänkande kubansk kommunism och Oposición Comunista de Cuba, 1930-33

Denna artikel söker rötterna till meningsskiljaktigheterna inom Partido Comunista de Cuba

(PCC, Kubas kommunistiska parti) och redogör för Oposición Comunista de Cuba (OCC,

Kubas kommunistiska opposition) under åren 1932-33. Fastän den vid sitt bildande inte var en

uttalat trotskistisk grupp, var OCC den första organiserade gruppen på Kuba som etablerade

kontakter med den internationella trotskistiska rörelsen. Min huvudtes är att fastän OCC:s

huvudsakliga dispyt med PCC s ledarskap gällde den kubanska revolutionens karaktär och

vilken strategi man skulle tillämpa, förespråkade de oppositionella till en början en återgång

till PCC:s andraperioden-politik som förts före november 1930. Således förespråkade OCC

vid sitt bildande en strategi för en bred demokratisk anti-imperialistisk revolution, vilket

innebar att man förkastade Trotskijs uppfattning att bara en proletär anti-imperialistisk

revolution kunde uppnå verklig nationell frigörelse. En förändring mot en mer uttalad strategi

för ”permanent revolution”, som strävade efter att placera arbetarklassens förtrupp i

”permanent tävlan” med den småborgerliga nationalismen om ledningen av städernas arbe-

tande massor, utvecklades först i mitten av 1933 under inflytande av en grupp medlemmar i

OCC:s ledning som strävade efter att orientera den kubanska kommunistiska oppositionen

mot den internationella trotskistiska rörelsen.1

OCC:s bildande, aktivitet och sammansättning

Efter mordet på Mella i januari 1929, fortsatte relationerna mellan PCM och de kubanska

kommunister som arbetade inom ANERC att vara ansträngda. I juni 1929, under den första

latinamerikanska fackföreningskonferensen i Buenos Aires, ledde en ordväxling mellan David

Alfaro Siqueiros (eller ”Suárez”)2, en mexikansk delegat, och Sandalio Junco (eller

”Juárez”)3, en av de kubanska delegaterna och blivande OCC-ledare, till att den senare

anklagade PCM för att göra allt för att sabotera de kubanska kommunisternas arbete i exil.4

Vid konferensen gjorde Junco delegaterna uppmärksamma på vad han ansåg vara av särskild

vikt för Kuba, nämligen möjligheten av en allian med den borgerliga nationalistiska rörelsens

vänsterflygel i kampen mot Machado. Medan meningsskiljaktigheter i denna fråga senare till

stor del skulle komma att definiera oppositionen inom PCC, noterade Junco för stunden att

trots att nationalisterna och kommunisterna hade olika slutmål, kunde man inte bortse från

möjligheten att de förra startade en revolution. Junco informerade konferensen om att trots

Partido Unión Nacionalista hade sökt amerikanskt stöd för att besegra Machado, vilket gjorde

ett samarbete med den omöjlig, kunde fortfarande en annan del av den nationalistiska rörelsen

sätta igång en revolt. Samtidigt som Junco dömde ut ett samarbete med sådana rörelser där

man inte närmare definierat form och innehåll för en sådan allians, noterade han icke desto

1 Trotskij använde den suggestiva frasen ”permanent tävlan” när han argumenterade att arbetarklassen, för att ta

ledningen i den revolutionära processen i den koloniala och halvkoloniala världen, hela tiden måste inta en

politiskt oberoende hållning vis-a-vis den nationella bourgeoisien. Han sade: ”Vi är i en permanent tävlan med

den nationella borgerligheten som det enda ledarskapet som är kapabelt att försäkra massorna seger i kampen

mot de utländska imperialisterna.” (LD Trotsky, ”Latin American Problems: A Transcript”, Writings of Leon

Trotsky: Supplement (1934-40), New York, 1979, s 785). 2 David Alfaro Siquieros (1896-1974) extrema anti-trotskism ledde honom att spela en viktig roll i de två

mordförsöken på Trotskij 1940. 3 Se Sandalio Juncos biografiska skiss på sidorna 230-3 i Revolutionary History, volym 7, nr.3.

4 El Movimiento Revolucionario Latinoamericano: Versiones de la Primera Conferencia Comunista Latino

Americano, op cit, s 185.

40

mindre att PCC fortsatte att försöka ta itu med den besvärliga frågan hur man skulle dra nytta

av den vänsterorienterade nationalistiska rörelsen.5

Inom de kubanska kommunistiska kretsarna, var frågan om den vänsternationalistiska

rörelsens roll i revolutionen i centrum för ytterligare debatt efter oktober-november 1930, då

det kubanska kommunistpartiet antog den tredje periodens taktiska linje. PCC övergav sitt

samröre med icke-proletära krafter och betraktade den borgerliga nationalistiska oppositionen

som kontrarevolutionär. De reformistiska och anarkosyndikalistiska fackföreningarna blev på

liknande sätt stämplade som ”socialfascistiska”. Varje möjlighet av allans med den kubanska

nationalistiska rörelsen i kampen mot Machado dömdes därför ut och därigenom förkastades

även sådana åsikter som Junco fört fram vid den Latinamerikanska fackföreningskonferensen

1929. Mella blev själv sedermera också kritiserad av Kominterns karibiska byrå för att för-

söka placera arbetarrörelsen som en svans till borgarklassen.6

PCC:s accepterande av Kominterns tredje periods taktiska linje orsakade inledningsvis mot-

sättningar inom PCC:s fackförenings- och studentmiljö. Den första samordnade interna

oppositionen, som organiserades i juli 1931 under ledning av Pedro Varela (eller ”Magón”),

förkastade PCC:s fackliga linje med enhetsfront underifrån.7 Den följande månaden ställdes

PCC inför ytterligare inre meningsskiljaktigheter från den kommuniska fraktionen inom Ala

Izquierda Estudiantil (AIE) beträffande de officiella kommunisternas fasthållande vid passiv

neutralitet under revolten i augusti 1931 som startats av Partido Unión Nacionalista.8

Det var troligen vid den här tidpunkten som trotskismens idéer, om än i liten skala, blev kända

för ett begränsat antal kommunistiska dissidenter i dessa organisationer. Talesmannen för

dessa idéer var Juan Ramón Breá, en kuban i exil i Spanien, som själv anslöt sig till Trotskijs

åsikter efter att ha varit i kontakt med Nin och andra spanska trotskister.9 Han skickade trots-

kistisk litteratur på spanska till ett antal militanter på Kuba. Enligt Charles Simeón Ramírez,10

ledare för Partido Bolchevique Leninista (PBL) i slutet av 1930-talet, gjorde dessa tidningar

och tidskrifter från den spanska trotskistiskgruppen, särskilt tidskriften Comunismo, mycket

för att stimulera det trotskistiska inflytandet inom den relativt isolerade oppositionen på Kuba.

När förföljelserna som riktades mot den revolutionära rörelsen satte igång i början av 1932,

ökade antalet arresterade aktivister inom den kommunistiska rörelsen och studentrörelsen. Det

var då, under de debatter som ägde rum bland de fängslade kommunisterna, som de opposi-

tionella började agera som grupp och meningsskiljaktigheternas innehåll började ta form.11

Carlos Gonzáles Palacios, Marcos García Villareal, Gastón Medina Escobar12

och Juan Pérez

de la Riva var några av huvudaktörerna i dessa händelser. Breás bidrag till dessa debatter,

denna gång inifrån ett kubanskt fängelse, gav dem ett klart trotskistiskt innehåll. Men det

verkar vara Junco som, efter sin återkomst från Sovjetunionen, agerade som katalysator när

5 Op cit, s 126-7

6 R Martínez Villena, Poesía y Prosa, Volume 2, Havana, 1978, s 512-4.

7 PCC:s CK, El partido Comunista y los Problemas de la Revolución en Cuba, (u.å., men kan från interna bevis

dateras till kort efter Machadoregimens fall i augusti 1933), s 8 8 PCC, Proyecto de Resolución sobre la Oposición en el Partido” (Utkast till resolution om oppositionen i

partiet), 1 november 1932, s 7 9 G Roche, ”Förord”, i M Low och Breá, Carnet de la Guerre d’Espagne, France, 1997, s 13-14. Se Juan Ramón

Breás biografiska utkast på sidorna 233-6 i detta nummer av Revolutionary History. 10

Manuskript från en intervju av Charles Simeón till RJ Alexander, op cit, s 2. Se det biografiska utkastet av

Charles Simeón Ramírez på sidorna 241-2 i detta nummer av Revolutionary History. 11

El PC y los Problemas de la Revolución en Cuba, op cit, s 8. 12

Se det biografiska utkastet av Gastón Medina Escobar på sidorna 237-41 i detta nummer av Revolutionary

History.

41

det gällde att ge en organisatorisk struktur åt meningsskiljaktigheterna inom PCC.13

Han var

redan välkänd i landet som ledare för Bageriarbetarfacket, Sindicato de Obreros Panaderos,

och hade en ledande position i PCC. Obekräftade uppgifter gör gällande att han ”hade vunnits

över till vänsteroppositionen under… sin vistelse i Moskva av Andreu Nin själv, dåvarande

sekreterare i den Röda fackföreningsinternationalen… och att han så snart som han hade blivit

övertygad tog tillfället i akt att vid en officiell mottagning häftigt ställa frågor till Stalin om

förföljelserna mot Trotskij och hans kamrater”.14

Det som finns dokumenterat är att Junco vid

sin återkomst från Sovjetunionen, i början av 1932, omedelbart vidtog åtgärder för att om-

gruppera de olika oppositionella grupperna inom PCC. Efter att först ha tilldelats flera

uppdrag i PCC, ”kopplade han bort sig själv helt från partiet” från och med slutet av mars

1932.15

Han var arresterad av polisen från början av och till mitten av 1932 och efter sitt

frigivande hade han möte med PCC:s centralkommitté, där han informerade dem om att

frågan inte gällde det arbete han blivit tilldelad i sig, utan meningsskiljaktigeter om PCC:s

linje som gick tillbaka till 1930, då PCC antagit den tredje periodens taktiska linje.

Det var då i augusti 1932 som de ledande oppositionella inom PCC bildade Kubas Kommu-

nistiska Opposition (OCC) som en egen organisation inom PCC:s led.16

Enligt Carlos M

Padrón Ferrer, som snart kom att bli en av dess ledare, organiserades OCC vid ett möte med

fyra medlemmar från AIE, Marcos García Villareal, Luis Busquet, Roberto Fontanilla och

Charles Simeón och ett antal medlemmar ur Federación Obrera de la Habana (FOH)17

, som

självklart också inkluderade Junco. Bildandet av OCC sammanföll också med att PCC:s led-

ning vidtog åtgärder för att utesluta ledande oppositionella ur partiet. Det är ändå oklart om

PCC:s centralkommitté verkligen var medvetet om att OCC formellt hade bildats. Hursom-

helst, då PCC-ledningen den 24 augusti 1932 träffades för att utesluta den förste oppositio-

nelle ur partiet, García Villareal, nämnde resolutionen ingenting om grundandet av OCC.18

Då den kommunistiska fraktionen inom AIE vägrade att acceptera beslutet att utesluta García

Villareal, och istället krävde att frågan om PCC:s politiska och fackliga linje skulle bli

föremål för en nationell konferens eller kongress,19

vidtog PCC:s centralkommitté ytterligare

åtgärder för att utöva mer kontroll över sina stödorganisationer. I ett försök att tygla

autonomin för Liga Juventil Comunista (Kommunistiska ungdomsförbundet), avlägsnades

dess ledare ”Miró” och ”Reyes” från sina poster.20

Hursomhelst var det i detta tidiga skede inte lätt för PCC-ledningen att isolera de tidiga

oppositionella. Det som gjorde det mycket svårt var att partiet efter att ha dragit till sig en

mängd aktivister till FOH, AIE och PCC under Kominterns breda andra period, abrupt

började förkasta den nationella befrielserörelsen just vid en tidpunkt då kraven på nationell

frigörelse restes alltmer kraftfullt i den tilltagande revolutionära situationen. Således, när den

revolutionära flodvågen började fylla leden i de oppositionella grupperna över hela det

politiska spektret, fungerade inledningsvis OCC som en attraktionspol för många aktivister

som tidigare hade anslutit sig till PCC och dess frontorganisationer innan oktober-november

13

M Medina Escobar, Algunos Apuntes sobre la Vida de Gastón Medina Escobar, Havana, u.å. (opublicerad); El

PC y los Problemas de la Revolución en Cuba, op cit, s 8 14

Leon Trotsky, Oeuvres (March-July 1933), Paris, 1978, s 161, not 11. 15

Utkast till ”Resolución sobre la Oposición en el Partido”, op cit, s 14. 16

Brev från PBL till Det Internationella sekretariatet för det Internationella Kommunistiska Förbundet, Havana,

20 mars 1935, s 7. 17

Brev från Carlos M Padrón Ferrer til Rafael Soler Martínez, Miami, 7 november 1996. 18

PCC:s centrala kontrollkommission, Resolución sobre el c Gómez-Villar, Havana, 24 augusti 1932. 19

Den kommunistiska fraktionen av AIE, Al Comité Central del PCC, Havana, 5 Ocober 1932, s 2 20

PCC:s politbyrå, Resolución del Buró Político del PCC sobre la Liga Juvenil Comunista, Havana, 9 september

1932; PCC, Resolución sobre el Trabajo de la Liga Juvenil Comunista y Sus Relaciones con el Partido, u.å..

42

1930 och som nu förkastade den tredje periodens sekteristiska taktiska linje som PCC förde i

tron att det höll partiet på marginalen av händelserna.

Fastän oppositionen hade anhängare i alla PCC:s stödorganisationer, var den starkast inom

AIE.21

Under ledning av Marcos García Villareal (eller ”A Gómez Villar”), som var redaktör

för AIE:s tidskrift Línea, lyckades oppositionen utöva inflytande på, om än inte kontrollera,

alla AIE:s centra på Kuba. AIE kom dock aldrig att bryta en masse med PCC. Det som

trotskisterna senare kom att kalla ”kapitulationstrenden”, vilken inbegrep de som till sist

följde PCC:s ledarskap, visade sig i själva verket vara starkast inom AIE. Enligt Gastón

Medina: ”Med undantag av Matanzas-sektionen, en del av Santiago-sektionen och en liten

minoritet av Havanna-institutet, kom huvuddelen av organisationen inklusive universitets-

sektionen under stalinistiskt inflytande.”22

Till en början hade oppositionen även stöd från Defensa Obrera Internacional (DOI – Inter-

nationella arbetarförsvaret), en annan hjälporganisation till PCC. Efter en period av betydande

tillväxt, särskilt i Havanna, på grund av tillströmningen från tidigare Apristas, var DOI en

heterogen organisation, med en stor del av sina rötter i den klassöverskridande antikapitalis-

tiska frontpolitik som präglat Kominterns andra period. Som PBL sedermera medgav, ut-

gjorde de som fyllde DOI:s led mestadels av ”en spontan strömning med sitt ursprung i den

folkliga kampen mot den brutala diktaturen”.23

Återigen, de som ville bryta med den sekte-

ristiska tredje periodens linje under PCC:s ledarskap följde två spår. En sektor, ledd av före

detta Apristas, orienterade sig mot småbourgeoisin, medan den andra förenade sig med OCC

och inriktade sig på att stödja FOH:s fackliga kamp.24

DOI:s viktigaste ledare, inklusive

Gastón Medina, som 1931 var dess nationella sekreterare, Busquet, Fontanilla, Juan Pérez de

la Riva, José Antonio Díaz Ortega och Andrés Vargas Gómez, sonson till Máximo Gómez,

tog ställning för och anslöt sig senare till oppositionen.25

Genom att göra så, förde de under

mitten till slutet av 1932 fram sina åsikter till DOI:s nationella exekutivkommittés möte.26

OCC vann också majoritetens stöd inom FOH, fackföreningsfederationen i Havanna, vilken

1932 hade blivit samlingspunkt för alla syndikalistiska strömningar som var på tvärs mot CP:s

linje27

Medan den heterogena blandningen försäkrade att även anarkosyndikalisterna fick

inflytande inom FOH, kom den största fackföreningen i federationen, Sindicato General de

Empleados del Comercio de Cuba (Kubas Allmänna Handelsarbetarfackförbundet på Kuba),

under oppositionens kontroll. Denna fackförening, som grundades 1931 och organiserade

hotell-, restaurang-, bar- och affärsanställda samt tryckeriarbetare, hävdade i januari 1934 att

man hade 7000 medlemmar i Havanna,28

en stor andel av dem spanjorer. Enligt PBL var de

flesta fackföreningar i Havanna under deras kontroll mitten av 1933,29

men majoriteten av

PBL-medlemmarna i städerna var anställda i affärssektorn och tillhörde som sådana de

Handelsanställdas allmänna fackförening på Kuba (Sindicato General de Empleados del

Comercio de Cuba).

Heterogeniteten bland OCC:s gräsrötter vid dess bildande avspeglade sig också inom opposi-

tionens tidiga ledarskap, som bestod många olika slags aktivister från både student- och

21

Utkast till ”Resolución sobre la Oposición en el Partido”, op cit, s 13. 22

Brev från PBL till ICLs Internationella sekretariat, op cit, s 8-9. 23

Op cit, s 7 24

Op cit, s 9 25

El PC y los Problemas de la Revolución en Cuba, op cit, s 43. 26

Utkast till ”Resolución sobre la Oposición en el Partido”, op cit, s 13 27

Brev från PBL till ICLs Internationella sekretariat, op cit, s 9. 28

SGECC, El Sindicato General de Empleado del Comercio de Cuba Frente al IV Congreso Oberero Nacional,

Havana, 12 januari 1934, s 8. 29

Brev från ILO:s internationella sekretariat till den Kubanska vänsteroppositionen, 29 juni 1933.

43

fackföreningsrörelsen. En del av medlemmar hade även internationell erfarenhet, såsom Junco

i Moskva, Breá i Spanien, och Padrón i franska kommunistpartiet. Denna blandning när det

gäller OCC-ledningens verksamhetsområden, ålder och erfarenheter, framgår av en PBL-

rapport.

Vid sidan av Junco, en erfaren fackföreningsaktivist som började närma sig 40, och García

Villareal, en student i 20-årsåldern, bestod OCC:s tidiga ledarskap av ”Mario Gonzáles”, som

var kring 20 år gammal och saknade egentlig politisk erfarenhet innan OCC bildades;

”Maurín”, en gammal fackföreningsaktivist som anslutit sig till PCC då anarkosyndikalisterna

var på nedgång, men som senare uteslöts för att ha opponerat sig mot partiets fackförenings-

linje; ”R Gómez”, också med ursprung i den syndikalistiska tendens som fanns innan PCC

bildades och som hade uteslutits från PCC långt innan OCC kommit till; och ”Marcial”, en

advokat som nyligen blivit aktiv i Santiago de Cuba och provinserna utanför Havanna.30

Denna ganska heterogena sammansättning av OCC:s tidiga medlemmar och ledning av-

speglade oppositionens svaga trotskistiska meriter vid sin tillblivelse. Till skillnad från andra

kommunistiska oppositionsgrupper som dök upp i Latinamerika i början av 1930-talet, var

den kubanska kommunistiska oppositionen en bred strömning som hade bildats nästan helt av

inhemska skäl. Men med tiden kom OCC, på initiativ av en liten grupp ledande medlemmar,

att orientera sig mot trotskismen och den internationella vänsteroppositionen (ILO). Medan

den viktigaste talesmannen för specifika trotskistiska idéer från början var Breá, var García

Villareal31

vänsteroppositionens mest framträdande förespråkare på Kuba. Till skillnad från

den mer heterogena högeroppositionen, underlättades OCC:s organisatoriska samröre med

ILO även av att några av de oppositionella hade otrevliga minnen av relationerna med repre-

sentanter för högerflygeln i PCM och Komintern.32

Mellas meningsutbyten i Moskva och hans

kamp inom PCM beträffande frågan om en väpnad expedition till Kuba hade också till en

början riktats mot högerfalangen.

Under inflytande från kärngruppen av medlemmar, som hade viss sympati med de stånd-

punkter som Trotskij försvarade i den internationella kommunistiska rörelsen, tog OCC sin

första kollektiva kontakt med vänsteroppositionen i Europa via ett brev som sändes till Nin i

Spanien i mars 1933. I brevet informerade de om att det existerade en vänsteropposition i

PCC och bad om material från den spanska vänsteroppositionen, samt noterade att den

kubanska kommunistiska oppositionen, som även om den inte sa ”ja” till en internationell

linje, ”inte heller är, eller kan vara, helt nationell”.33

I den påföljande brevväxlingen mellan de

franska och spanska sektionerna av den Internationella vänsteroppositionen och OCC

upprepade de oppositionella kubanerna att de var isolerade från den teoretiska kamp som

pågick på den internationella nivån och begärde att man skulle snabbt ta itu med deras förslag

att upprätta förbindelser, och upprepade sina önskemål om mer material.34

30

Brev från PBL till ICLs Internationella sekretariat, op cit s 3. 31

Op cit, s 9, 15 32

Se S Junco, !!Fuera Caretas!! Contra la Demagogia, las Vilezas y a la Incapacidad de los Líderes de la

CNOC Havana, januari 1934, s 7. 33

Brev till Andrés Nin undertecknat av Juan López, Havana, 31 mars 1933. 34

Brev från A Gómez Villar till den franska sektionen av ILO, u.å. (från interna vittnesmål, juni eller juli 1933).

Till svar på kubanernas begäran av material, kunde ILO:s internationella sekretariat bara lova att material på

franska sändes. Fastän det internationella ledarskapet hävdade att den spanska tidningen Comunismo kom ut

oregelbundet, fungerade de i praktiken som censor och försökte att strypa inflytandet från den spanska vänster-

oppositionen. Under den första hälften av 1933, var relationerna mellan Nin och den spanska oppositionen i

Izquierda Comunista de España (ICE) å ena sidan, och ILO:s internationella sekretariat, baserat i Paris, och

Trotskij själv, å andra sidan, sämsta tänkbara. Vid ILO:s förkonferens i februari 1933, fördömdes ICE för att

svansa efter Maurín, den s. k. ”småborgerliga nationalisten och frasmakaren”. Se Revolutionary History, Volume

4, nos 1/2, Winter 1991-92, s 21-7.

44

På grund av oppositionens geografiska spridning, bildade OCC inledningsvis distrikts-

kommittéer i Havanna, Mantanzas och Santiago de Cuba i Oriente-provinsen, de orter där

AIE bestämt sig för att helt eller delvis bryta med PCC. I Matanzas anslöt sig en majoritet av

ungdomarna i AIE till OCC. Den vann även över spanjoren Miguel Busto García, ledare för

bageriarbetarfackföreningen, från PCC och bildade Federación Obrera de Matanzas, med

direkta förbindelser med FOH i Havanna. I Santiago de Cuba kom också de ursprungliga

OCC-medlemmarna från AIE, vänsterflygeln i stadens starka studentrörelse, liksom från

Kommunistiska ungdomsförbundet, Internationella arbetarförsvaret och från själva PCC.

Bland de viktigaste ledarna var advokaten Carlos Martínez Sánchez, som varit medlem i

PCC.s exekutivkommitté i Oriente, en annan advokat, Carlos González Palacios, samt Padrón,

Rubén Martí och Augustina Arce. Det var en av Augustina Arces döttrar, América Lavadí

Arce, som blev trotskisternas första martyr efter att ha anslutit sig till OCC via Internationella

arbetarförsvaret – hon sköts av polisen vid en demonstration i Santiago de Cuba den 1 augusti

1933.35

Oppositionen i Santiago de Cuba startade i sin tur upp sektioner i andra städer och samhällen i

Oriente bland studenter och fackföreningsfolk som var missnöjda med PCC:s taktiska linje.

De viktigaste centra i vilka dessa sektionskommittéer bildades inkluderade Holguin, Puerto

Padre, Victoria de las Tunas och Guantánamo. Mindre avdelningar bildades också i centra på

landsbygden där det bedrevs sockerproduktion, som Gibara, Bayamo och Palma Soirando.36

I

Victoria de las Tunas lyckades OCC vinna hela AIE:s Las Tunas-distrikt på sin sida, liksom

ett antal andra medlemmar i det officiella partiet. Generalsekreteraren i OCC:s Las Tunas

sektionskommitté, Roberto Pérez Santiesteban (eller ”Lasalle”), kom till exempel direkt från

PCC.37

Oppositionens mest påtagliga framgång ifråga om numerär styrka och inflytande i den

revolutionära rörelsen var dess sektionskommitté i Guantánamo. Eusebio Mujal (eller

”Chapovolov”), som hade rekryterats till PCC från studentrörelsen i oktober 1932, lade

grunden till oppositionen mot PCC:s linje i Guantánamo när ett antal sektionsledare i partiet

befann sig i fängelse 1932. När en av dessa fängslade ledare, Manuel Tur Lambert, släpptes i

slutet av 1932, utlystes ett möte av de fraktioner i partiet som var anhängare av OCC resp

centralkommittén. Aníbal Escalante (eller ”Cid”) representerade PCC:s centrala ledarskap och

Junco och Breá närvarade å OCC:s och det regionala ledarskapets vägnar. Enligt Turs

redogörelse, röstade 38 medlemmar för OCC:s linje och 8 för PCC:s dito efter två dagars

debatt.38

Bland de PCC-kadrer som oppositionen inledningsvis attraherade fanns många av de

ursprungliga medlemmarna. Bland dessa kan nämnas Rafael Sebastián, som hade varit PCC-

sektionens första sekreterare i bondeärenden, Pedro Torres, Gustavo Fraga Jacomino, Ramón

Cesar och Gilberto Goliat.

Under 1933 kom oppositionen att dominera arbetar- och den revolutionära rörelsen i regionen.

PCC strävade efter att upprätta en pakt med Machado och när partiet krävde återgång till

arbetet under generalstrejken i augusti 1933 tjänade detta endast som en användbar rekryte-

ringsgrund för OCC nationellt. I Guantánamo bekräftades oppositionens ledande roll av de

händelser som ägde rum i anknytning till strejken. PCC var ej representerat i den lokala

strejkkommittén,39

och enligt Cuza, en PCC-medlem som gått med i OCC, hade det officiella

kommunistpartiet ”förlorat prestige….på grund av ledarnas usla taktik. Oppositionen kon-

35

”America Lavadí Arce 1933-1941”, Cuba Obrera (Havana), August 1941, s 6; Roa, op cit, s 481. 36

Manuskript från intervju av Luis Miyares till Rafael Soler Martínez, 31 mars 1995, s 2. 37

Manuskript från den intervju som Pedro Verdecie Pérez gav till Rafael Soler Martínez, den 3 juli 1996. 38

M Tur Lambert, Esbozo Histórico de la Corriente Política Trotskista en Guantánamo, u.å., s 4-10

(opublicerad). 39

Informe del Comité Seccional de Guantánamo al CC del PCC, 3 november 1933.

45

trollerar allt, [och] är det enda starka organisationen!”40

Enligt samma berättelse hade 42 av

PCC-sektionens 48 medlemmar i Guantánamo anslutit sig till OCC. Vid denna tidpunkt in-

gick i OCC:s led även Isidor López Suárez, den förste generalsekreteraren i Guantánamos

PCC-sektion.

Under 1933 konsoliderades OCC som en distinkt fraktion i den kommunistiska miljön på

Kuba och utvecklade förbindelser med den internationella trotskistiska oppositionen. OCC:s

Estatutos [Stadgar], publicerades i juni 1933, och i dessa fastslogs formellt organisatoriska

principer och disciplinära normer som återspeglade Lenins partiteoretiska modell från 1917.41

Det formulerades här klart att OCC såg sig som en fraktion av PCC, och Stadgarna under-

strök att OCC:s strävade efter att väcka det officiella partiet till nytt liv och förhindra att den

kommunistiska rörelsen gick under på Kuba. Stadgarna skisserade även OCC:s intentioner att

bygga fraktioner i alla arbetar- och bondeorganisationer, från fackföreningar och studentor-

ganisationer till PCC:s frontorganisationer. Från mitten av 1933 präglades dock förhållandet

mellan OCC och PCC i praktiken av ömsesidig fiendskap, där båda anklagade varandra för att

ha bussat polisen på varandras organisationscentra och bryta upp möten, och där den kommu-

nistiska oppositionen inte lyckades kontrollera AIE:s eller Internationella arbetarförsvarets

organisationer, etablerade man parallella organ.

OCC:s karaktär, som var oberoende snarare än fraktionell, förstärktes ytterligare av Stadgar-

nas utkast till interna organisatoriska principer för den kommunistiska oppositionen. Organi-

sationens grundläggande enheter var de lokala cellerna, som i sin tur var sammansvetsade i

lokala sektionskommittéer. Dessa sektionskommittéer var sedan grupperade i distrikts-

kommittéer. Oppositionens högsta instans var nationalkongressen där representanter för

partiets basenheter (celler) deltog. Centralkommittén som utsågs av en sådan kongress var

högsta beslutande organ mellan kongresserna. Stadgarna stipulerade också att en nationell

konferens skulle hållas utifall det inte var möjligt att hålla en nationell kongress. Konferensen

skulle hållas av delegater från de olika sektionskommittéerna, i stället för delegater från

cellerna. En politbyrå, som valdes av centralkommittén, utsågs som ansvarig för OCC:s

aktiviteter mellan centralkommitténs möten. Stadgarna nämnde ingenting om bildandet av

fraktioner för att strukturera den interna politiska debatten, men slog fast att OCC tillämpade

den demokratiska centralismens principer. Således insisterade man på största möjliga interna

demokrati, samtidigt som man krävde enighet i handling utåt efter majoritetsbeslut fattats.

Detta skulle, enligt OCC, garantera gruppens enighet.

Till en början var den kubanska kommunistiska oppositionen en heterogen grupp, bestående

av anti-Machado- och anti-imperialistiska militanter som opponerade sig mot tillämpningen

av den tredje periodens sekteristiska Komintern-direktiv i PCC och i dess satellitorganisa-

tioner. På initiativ från de viktigaste ledarna som var positiva till den internationella trotskis-

tiska rörelsens kamp, kom dock OCC att orientera sig mot den Internationella vänster-

oppositionen. OCC etablerade avdelningar på hela Kuba och med det uttalade syftet att åter-

upprätta PCC som ett förtruppsparti kapabelt att leda den socialistiska revolutionen, men i

praktiken kom den att fungera som ett parti vid sidan om PCC: OCC hade byggt upp en

parallell struktur till PCC och dess hjälporganisationer och i juni 1933 hade man formellt

antagit en centraliserad partistruktur enligt bolsjevikisk modell.

40

Citat från brev från José Soler Calvo till Den karibiska byrån av Komintern, Panama, 12 november 1933. 41

Centralkommittén of OCC, Estatutos de la Oposición Comunista de Cuba, Havana, 30 juni 1933.

46

OCC och den revolutionära strategin: Från ett demokratiskt till ett permanenta revolutionens perspektiv

Fastän OCC antagit bolsjevikiska organisationsprinciper och satt som mål att förnya det

officiella kommunistiska partiet, inriktades denna tilltänkta förnyelse till en början på att

förmå PCC att återgå till den andra periodens politik som förts innan november 1930. Det vill

säga, trots PCC:s anklagelser att oppositionens program var identiskt med ”den ’Permanenta

revolutionens’ kontrarevolutionära trotskistiska plattform”,42

insisterade inte oppositionen

inledningsvis på att den anti-imperialistiska revolutionen skulle ha en proletär karaktär.

Istället anslöt de sig till perspektivet på en klassöverskridande anti-imperialistisk revolution

för att uppnå jordreform och nationellt oberoende, vilket var detsamma som ett förkastande av

Trotskijs uppfattning att enbart en anti-imperialistisk revolution som direkt ledde till

arbetarmakt och åtgärder mot kapitalets rättigheter kunde uppnå verkligt nationellt oberoende.

Det var först under första halvan av 1933, åtta månader efter det att organisationen formellt

bildats, som OCC förkastade sitt ursprungliga perspektiv med en demokratisk anti-

imperialistisk revolution och antog en strategi baserad på den permanenta revolutionen.

Denna kvalitativa kursändring var ett resultat av inflytandet från en kärna av medlemmar

inom OCC:s högsta ledning som hade utvecklat ett internationellt perspektiv.

Missnöjet inom PCC:s och dess hjälporganisationer över den tredje periodens linje som

antagits efter oktober 1930 handlade främst om fyra punkter som hängde ihop med varandra.

Dessa fyra punkter föll inom följande kategorier: för det första arbetarklassens roll i

revolutionen på Kuba, för det andra den borgerliga oppositionens roll i den revolutionära

processen; för det tredje PCC:s fackliga linje och för det fjärde frågan om valdeltagande.

Innan vi tittar närmare på hur OCC under 1933 utvecklades mot en omfatta en inriktning som

vi kan beteckna som en proletär antiimperialistisk revolution, ska vi skissera hur OCC från

början, med utgångspunkt från de fyra punkterna, formulerade en huvudsakligen ”andra

perioden”-baserad kritik mot den tredje periodens taktiska linje

Först och främst, när det gällde arbetarklassens roll i revolutionen och revolutionens faktiska

karaktär, vände sig oppositionen mot att PCC karaktäriserade revolutionen som anti-

imperialistisk och antifeodal och där arbetarklassen var den primära drivkraften. I huvudsak

vände man sig mot PCC:s inriktning att ”proletarisera” kampen, insisterade på småborgar-

klassens revolutionära potential på Kuba och agiterade öppet för en demokratisk anti-

imperialistisk revolution. Som de tidiga oppositionella såg det, hade PCC okritiskt accepterat

en orientering som motsvarade ett medelutvecklat kapitalistiskt land där ett solitt och väl-

organiserat industriproletariat existerade. Detta innebar, menade de, att PCC:s central-

kommitté överdrev proletariatets roll och underskattade den roll som bönderna och städernas

revolutionära småbourgeoisi spelade. Både Junco, i El Obrero Panadero, bageriarbetarnas

tidning, och García Villareal uttryckte att industriproletariatet på Kuba var litet, med en svagt

utvecklad klassmedvetenhet, och att det av sig självt var oförmöget att utveckla en seriös och

oberoende rörelse. Samtidigt hävdade de att det både på landet och i städerna fanns en stor

småbourgeoisi som var villigt att ta till våldsamma revolutionära kampmetoder.43

García Real

citerades i det ha skrev i sitt brev till AIE efter sin uteslutning från PCC att eftersom

”…industriproletariatet befinner sig på en mycket låg nivå och besitter mycket lågt klassmed-

vetande kan man inte tala om en proletär revolutionär rörelse som något omedelbart och tillämp-

bart. Istället måste vi tala om en rörelse bestående av industri- och jordbruksarbetare, av fattig- och

42

El PC y los Problemas de la Revolución en Cuba, op cit, s 22. 43

AIE, Al Comité Central del PCC, op cit, s 1; Utkast till ”Resolución sobre la Oposición en el Partido”, op cit, s

4-6; Manuskript av intervjun som gavs av Charles Simeón till RJ Alexander, op cit, s 1

47

medelbönder, av landsbygdens och städernas småborgarklass, dvs alla förtryckta och exploaterade

sektorer i landet under industriproletariatets hegemoni.”44

Således, även om de första oppositionella rösterna inom PCC, liksom Trotskij, förkastade de

officiella kommunisternas ultraradikala avvisande av alla icke-kommunistiska krafter, var de

samtidigt ganska oklara över revolutionens faktiska natur. De tenderade att bortse ifrån

arbetarklassens omedelbara potential, och liksom Mella, vidhöll de värdet av den andra

periodens klassöverskridande revolutionära projekt. De tog föga notis om Trotskijs teori om

den permanenta revolutionen, ingenstans i sin analys betonade de nödvändigheten av att

arbetarklassen utmanade den borgerliga oppositionen om ledarskapet för nationen genom att

utarbeta ett klart definierat anti-imperialistiskt handlingsprogram. Istället förespråkade de en

vagt formulerad bredare klassöverskridande demokratisk revolution.

När det gällde frågan om den demokratiska borgerliga oppositionen mot Machado, ansåg

PCC:s ledarskap i början av 1930-talet att det väpnade upproret mot Machado endast var en

maktkamp mellan två sektorer av borgerskapet, som båda var lika beroende av USA-

imperialismen. Därför betraktades den borgerliga nationella kampen gå emot arbetarklassens

intressen och PCC förespråkade att avstå från att delta i ett uppror mot Machado. PCC-

oppositionen, som till en början utmålade denna politik som en ”barnslig vänsteravvikelse”45

,

argumenterade för att det var ett misstag att likställa all icke-PCC-opposition mot Machado.

De tidiga oppositionella hävdade att den borgerliga oppositionsrörelsen inte utgjorde någon

homogen enhet som tjänade imperialismen på det sätt som Machado gjorde. Genom att skilja

mellan en del av det tidiga embryot till en kubansk nationell borgarklass som var knuten till

nordamerikanskt finanskapital, och en annan del som var knuten till den inhemska mark-

naden, belyste oppositionen de olika ursprungen och utvecklingen hos sådana grupper som

ABC å ena sidan och Partido Unión Nacionalista å den andra. Såsom PCC-oppositionen

skriver:

”[PCC:s] centralkommitté betraktar ABC-rörelsen som borgerliga caudillos som maskerat sig för

att lura massorna … [Men vi] säger att ABC är den radikala falangen av den borgerliga opposi-

tionen, dess bas utgörs av element som är missnöjda och vill slåss effektivt mot Machados

diktatur.” 46

De oppositionella erkände det motsägelsefulla i ABC:s tidiga program och menade att

abecedarios försökte ta kamp som gick längre än att att bara återgå till konstitutionen före

1901:

”… de pratar om de slaveriets villkor i vilken kolonin befinner sig, de talar om de monopol som en

del imperialistiska företags har, allt som visar vilka utvecklingsmöjligheter denna organisation

har.” 47

Med utgångspunkt från denna analys, som helt riktigt höll isär de olika strömningarna inom

den borgerliga oppositionsrörelsen, ansåg de oppositionella att det var nödvändigt att delta i

ett väpnat uppror som startats av borgerliga nationalister. Men samtidigt som oppositionen

förkastade PCC:s ultravänsteristiska avvisande av alla borgerliga nationella planer på revolu-

tion, så tog de inte heller till sig Trotskijs linje om arbetarklassens politiska oberoende i en

anti-imperialistisk front, utan stod i mångt och mycket fast vid den linje som Mella före-

språkade i förhållande till ANERC och den förväntade expeditionen från Mexico. Denna

okritiska hållning till ett uppror som startats av den borgerliga oppositionen mot Machado var

den linje som oppositionen förespråkade under den revolt som i augusti 1931 leddes av

44

Citat från utkastet till ”Resolución sobre la Oposición en el Partido”, op cit, s 5. 45

Citerat i op. cit., s 6. 46

Citat i El PC y los Problemas de la Revolución en Cuba, op cit, s 29, från El Trabajador, september 1932. 47

Citaterat i op. cit., s 29.

48

Partido Unión Nacionalista. Under denna resning, där PCC intog en typisk ultravänsteristisk

position som innebar passiv neutralitet, anklagade de officiella kommunisterna med viss rätta

de oppositionella för opportunistisk ”putschism”, för att de följde i borgarklassens släptåg och

sade att de förvandlats till ”ytterligare en chockbrigad i borgarnas och storgodsägarnas

opposition, ett ’vänster’stöd till ABCs vänsterflygel”.48

De oppositionella, via den kommu-

nistiska fraktionen i AIE, manade i en artikel med rubriken ”Tiene la Palabra el Camarada

Mauser” (Kamrat Mauser har ordet) massorna till att sluta upp i revolutionens led till stöd för

revolten.49

De oppositionella kontrade på detta sätt PCC:s ultravänsteristiska attityd till den

småborgerliga nationalismen, med att inta en okritisk och opportunistisk attityd, liknande den

som Trotskij hade kritiserat under den kinesiska revolutionen i mitten av 1920-talet.

Den tidiga oppositionen förkastade också PCC:s fackliga linje, som hade varit i bruk sedan

november 1930. De ansåg att politiken som innebar att taktiken med enhetsfront ovanifrån

ersattes med enhetsfront underifrån var en sekteristisk vändning. De var emot att bilda helt

kommunistiska ”röda” fackföreningar och menade att den första nationella kongressen för

sockerarbetare, SNOIA, borde inkludera de fackföreningar som redan bildats.50

De opposi-

tionella hävdade också att de strejker och ”delta och spring”-gatudemonstrationer (”pisa y

corre”) som PCC uppmanat till från 1930 hade resulterat i att många fackföreningar krossats,

och lett till att massorna i ökande grad hade förkastat kommunisterna. De menade att eftersom

detta slags demonstrationer bara underlättade förtrycket och medförde onödiga offer, hade

PCC förlorat i prestige och inflytande.51

Enligt de oppositionella var det inflytande som

kommunisterna hade i fackföreningsrörelsen till stor del bara på ytan, på en nivå där en

kommunistisk politik inte trängde ner i de djupa leden. Som den kommunistiska fraktionen i

AIE skrev:

”De så kallade röda fackföreningarna, dvs de som partiet har kontroll över genom att de följer vårt

ledarskap, är till stora delar splittrade fackföreningar, utan medlemmar. I de fackföreningar där det

finns massor av arbetare, har partiet ingen verklig och seriös kontroll, som vunnits genom ett

systematiskt och genomtänkt massarbete. Det är snarare kontroll i toppen, av ledarskapet.” 52

Den fjärde punkten där de tidiga oppositionella inom PCC inte var överens med partiets ledar-

skap var att PCC ställde upp i val utlysta av Machado. Kontentan i de oppositionellas argu-

ment var att de utlysta valen endast tjänade till att stärka och befästa Machados regering och

att man som revolutionärer inte skulle delta i sådana val. De rättfärdigade denna hållning med

hänvisning till valen i Ryssland 1905 och Lenins inställning att inte delta i val då en omedel-

bar revolutionär situation var möjlig. PCC:s centralkommitté vidhöll å sin sida att de opposi-

tionella blandade ihop kampen i Ryssland 1905, i vilken de såg arbetarklassen som den hu-

vudsakliga aktören, med situationen på Kuba i början av 1930-talet, då varje omedelbar res-

ning skulle komma från borgarnas och storgodsägarnas opposition. För PCC kunde det, när

allt kom omkring, inte uppkomma någon revolutionär situation där frågan ”vilken klass som

skulle styra? omedelbart skulle ställas”. Enligt PCC:s ledarskap var detta att avstå från att del-

48

Utkast till ”Resolución sobre la Oposición en el Partido”, op cit, s 11. 49

Op cit, s 7. Denna artikel tillskrevs faktiskt Raúl Roa (Se R Roa, ”Tiene la Palabra el Camarada Mauser”,

Piensamiento Critíco (Havana), no 39, April 1970, s 143-5), en som skulle förbli utanför OCC liksom det

officiella kmmunistpartiet tills efter revolutionen 1959. Under 1940- och 1950-talet, tillägnade Roa sitt liv åt

akademiska och opolitiska angelägenheter och vägrade prompt att träffa Castro i Mexico 1955 under

förevändningen att han var en gangster. Det hindrade inte Roa från att svälja sin uttalade anti-kommunism efter

1959 då han under en lång period tjänstgjorde som Castros utrikesminister. 50

El PC y los Problemas de la Revolución en Cuba, op cit, s 39. 51

Utkast till ”Resolución sobre la Oposición en el Partido”, op cit, s 9-9a: !!Fuera Caretas!!…., op cit, s 11. 52

AIE, Al Comité Central del PCC, op cit, s 2.

49

ta i val att betrakta som en barlast från en del av oppositionsledarnas anarkistiska rötter, och

avslöjade att oppositionen inte kunde föra fram och presentera en oberoende klasstrategi.53

Dessa fyra punkter som 1932 skilde oppositionen från PCC:s ledarskap sammanställdes i

OCC:s första publicerade dokument, det programmatiska manifest som signerades av byrån

för den kommunistiska oppositionen i Santiago de Cuba i januari 1933.54

Detta dokument från

den nybildade kommunistiska oppositionen i Oriente, förtydligade och skärpte å ena sidan

kritiken av PCC:s historiska och politiska analys. Men, i linje med Mellas revolutionära stra-

tegi, betonade det också OCC:s utfästelse att gentemot den radikala nationalistiska rörelsen

inte insistera på proletariatets politiska oberoende i tävlan gentemot det nationella borger-

skapet. Dvs dokumentet visade att den kubanska oppositionen i sin kamp strävade efter vad de

kallade en ”Folklig agrar [jordbruks] och anti-imperialistisk revolution” snarare än en otve-

tydig proletär anti-imperialistisk revolution som den som Trotskij förespråkade.

För att vidareutveckla sin kritik av PCC:s historiska analys, menade de oppositionella i

Santiago de Cuba att det inte fanns någon allians mellan den traditionella jordägaroligarkin

och imperialismen, som PCC påstod, eftersom den inhemska jordägarklassen krossats i det

tioåriga befrielsekrig som utkämpades 1868 till 1878. Det påföljande kriget 1895-98, menade

OCC, tog en radikalt borgerlig-demokratisk prägel med utarmning av de inhemska konserva-

tiva elementen och framväxten av en ny arbetarklass. Den samtidiga uppgången för den

amerikanska imperialismens ledde till att den kubanska borgerliga demokratiska revolutionen

i praktiken blev överspelad. Med mycket insikt vidhöll OCC att inflödet att amerikanskt

kapital försäkrat att ingen inhemsk kapitalistklass skulle kunna uppstå och ta full kontroll över

den nya staten:

”Det stora inflödet av amerikanskt kapital och som en följd därav den politiska inblandningen, med

andra ord USA-imperialism, förhindrade all oberoende utveckling och konsolidering av den

inhemska borgarklassen som en ledande klass. Det har medfört att den härskande klassen inte har

utvecklat sin ekonomiska bas tillräckligt på Kuba för att kunna utöva absolut kontroll över staten.

Dn inhemskaborgarklassens avsaknad av kontroll över staten av förklarar våra regeringars politiska

och ekonomiska uppträdande. De är alltid tvungna att agera i de amerikanska bankernas intressen,

även om det inverkar menligt på den inhemska borgarklassens intressen.” 55

De oppositionella menade att en historiskt svag nationell borgarklass alltid gynnar imperia-

lismen, och betonade, i likhet med Trotskij, att en nationell borgarklass under den imperia-

listiska epoken var oförmögen att leda en borgerligt demokratisk revolution. De vidhöll att

den borgerliga oppositionen mot Machado helt skulle förråda de arbetande massorna med

pseudodemokratiska fraser om frihet och rättigheter, utan att ta itu med imperialismens

grundläggande problem. På samma sätt som de tidiga oppositionella hade gjort kom OCC

emellertid att skilja mellan de två sektorer som uttryckte nationalistiska stämningar. Förutom

den historiskt komprometterade sektorn av borgarklassen, representerad av Mendieta och

Menocal och de regeringsbyråkrater som levde på statens budget och som i tider av ekono-

misk nedgång fann sig åsidosatta, framhävde santiaguero-oppositionen också ett mer radikalt

uttryck för nationellt missnöje. Denna andra sektor representerades av det nationalistiskt

orienterade ABC, som enligt OCC, uppvisade småbourgeoisiens oförmåga att genomföra

53

Utkast till ”Resolución sobre la Oposición en el Partido”, op cit, s 11-12. 54

Ett annat manifest, utfärdat i januari 1933 av de oppositionella kommunisternas byrå; ¿Que Significa el

Congreso de la UFON?, Santiago de Cuba, 15 januari 1933, fördömde Juan Arévalos och Unión Federativa

Obrera Nacionals aktiviteter, och anklagade dem helt korrekt för att gå förtryckarnas ärenden, och krävde att de

skulle uteslutas från arbetarorganisationerna. Samma manifest uppmanade också till en enad front i kampen mot

lönesänkningarna, mot avskedanden, och för införande av åtta timmars arbetsdag och social trygghet för

arbetslösa. 55

Manifesto Programa del Buró de Oposición Comunista de Santiago de Cuba, januari 1933

50

någon form av revolution, vilket yttrade sig i att de tillgrep individuell terrorism. OCC

avvisade dock inte potentialen inom denna revolutionärt nationalistiska sektor, och kritiserade

PCC för att inte göra några försök att gruppera några basmedlemmar i ABC:s led bakom ett

klart formulerat antiimperialistiskt program.56

De oppositionella baserade sin analys av den rådande situationen på Kuba på denna förståelse

av den borgerliga och småborgerliga nationalistiska oppositionen mot Machado, och fäste i

sitt första program uppmärksamheten på vad de kallade ”Den folkliga agrara och anti-

imperialistiska revolutionen” 57

som den enda verkliga och omedelbara lösningen för de

förtryckta massorna. De omständigheter som gynnade den folkliga agrara och antiimperia-

listiska revolutionen var, enligt OCC, den spontana kamp som fördes av de små socker-

brukarna och småborgerskapet på landsbygden mot de imperialistiska expropriationerna, den

kamp som fördes av småhandlarna och befolkningen i gemen mot de imperialistiska elektri-

citets- och telefonbolagen och deras avgifter, liksom lant- och industriarbetarnas kamp till

försvar för sina löner. Genom att kritisera PCC för att bortse från denna folkliga kamp, visade

OCC vägen för hur dessa utbrott av förbittring skulle kunna ledas framåt, med hänsyn till att

det stod tre möjliga alternativ öppna för den borgerliga oppositionen. De oppositionella

betonade att det nationella borgerskapet förr eller senare skulle förråda massorna till förmån

för imperialismens intressen, och om – detta var det första alternativet – den borgerligt

nationalistiska sektorn kom så långt som till att den startade en väpnad revolt, måste massorna

gripa till vapen för att förvandla upproret till en folklig agrar och antiimperialistisk revolution.

Om – detta var det andra alternativet – borgarklassen skulle nå en uppgörelse med Machado,

så måste ”lant- och industriarbetarna, småbönderna, den stora armén av arbetslösa, studen-

terna och de hungrande arbetarna enas i en enhetsfront med vilken de skulle kunna genomföra

den folkliga agrara och antiimperialistiska revolutionen” 58

Om – det tredje alternativet – en

militär intervention från USA var förestående kunde inte upproret överges. Vid ett sådant läge

”skulle återigen Sierra Maestra och kamrat Mauser ta golvet i besittning” 59

Fastän OCC:s första programförklaring klart erkände att det nationella borgerskapet var

oförmöget att framgångsrikt leda en antiimperialistisk revolution i syfte att förverkliga ett

minimum av den borgerliga demokratins uppgifter, innebar det i själva verket ett föresprå-

kande av bildande av en folklig allians i syfte att genomföra en agrar, demokratisk revolution.

Trotskijs ståndpunkt att revolutionen måste vara proletär till sin karaktär, låt vara i nära allians

med de fattiga bönderna, eller besegras, imgick inte i deras schema från början av 1933. De

tenderade istället att begränsa det omedelbara målet till en massornas demokratiska antiimpe-

rialistiska revolution och därigenom länkades arbetarrörelsens öde till småborgerskapets dito.

De oppositionella försökte hursomhelst att etablera formell kontakt med den internationella

vänsteroppositionen under första halvåret av 1933, och det blev alltmer uppenbart att OCC

förfinade sin analys och sina perspektiv till att innefatta det väsentliga i Trotskijs analys av

permanenta revolutionen. Detta innebär, att fastän de oppositionella fortsatte att föra fram sin

slogan om en agrar folklig anti-imperialistisk revolution, betonade de nu att revolutionen bara

kunna gå framåt på en proletär grundval och underströk att den centrala och omedelbara

frågan för proletariatet var att upprätta sitt politiska oberoende och vinna ledningen över

bondeklassen och den revolutionära småbourgeoisin i städerna.

Det faktum att OCC, i teorin, hade antagit den permanenta revolutionens perspektiv var

uppenbart i pamfletten En el Camino de la Revolución som gavs ut av oppositionens central-

56

Op cit, s 4-6 57

Op cit, s 6 58

Op cit, s 7-8 59

Op cit, s 8

51

kommitté i maj 1933. I detta dokument – som publicerades utan att ställa det till omröstning

på en nationell kongress eller konferens och vid en tidpunkt då OCC-ledningen fösökte upp-

rätta kontakt med den internationella trotskistiska rörelsen – reviderade oppositionen formellt

perspektivet på en omedelbar resning som man i januari 1933 skisserat i det programmatiska

manifest som undertecknats av byrån för den kommunistiska oppositionen i Santiago de

Cuba. OCC baserade sin nya inriktning på uppfattningen att olika delar av den nationella

bourgeoisien hade kapitulerat för imperialismens önskan att på fredlig väg ersätta Machado-

regeringen med en ”neutral provisorisk regering”.60

I taktiska och strategiska termer, i ljuset

av den nya situationen, fortsatte OCC att förkasta PCC:s linje att på ett ultravänsteristiskt

manér föra fram slagordet ”en arbetare- och bonderegering”, om en sådan ”neutral provisorisk

regering” skulle komma till makten. Med en formulering som liknade det som Lenin och

Trotskij förespråkat 1917, hävdade de oppositionella också att deras uppgift skulle vara att

avslöja den anti-demokratiska och anti-neutrala karaktären hos en eventuell ”provisorisk

regering”. Målet var att snabbt överskrida det temporära borgerligt demokratiska stadiet.

Enligt OCC hade denna särskilda kamp som mål att vinna ledarskapet över bönderna och

andra förtryckta och missnöjda sektorer i landet, och skulle utgöra en preliminär fas i den

utveckling som skulle leda till att en riktig arbetarregering kom till makten.61

I maj 1933 var verkligen den kubanska oppositionen otvetydig när det gällde nödvändigheten

av att proletariatet stod i ledningen för den revolutionära rörelsen. De menade att den

proletära förtruppens omedelbara uppgift var att bakom sig ena inte bara de heterogena

sektorerna av arbetarklassen, utan också massorna på landsbygden. För OCC var den omedel-

bara uppgiften inte att kämpa för att gripa makten, utan snarare att vinna massorna, varvid

politiska kompromisser inte kunde tillåtas. Som de skrev:

”Det fasta och resoluta centrala slagordet måste vara ’den proletära förtruppens orubblighet, dess

oberoende politiska kamp, dess väldefinierade och djärva handlingar inför händelsernas gång’.” 62

Oppositionen ansåg att det var troligt att ”en neutral provisorisk regering” kom till makten

inom en snar framtid, men i deras kamp om ledarskapet ingick inte att beteckna alla opposi-

tionsgrupperna som social-fascister och imperialistlakejer. För OCC tjänade denna PCC-

strategi bara till att isolera arbetarklassen från övriga förtryckta grupper. OCC framhöll istället

att det för att bemöta inflytandet från den borgerliga oppositionen mot Machado, som

huvudsakligen organiserades runt parollen ”Ned med Machado”, var nödvändigt att framföra

ett program med övergångskrav som drog med massorna bakom proletariatet i en kamp för att

genomföra och gå utöver de demokratiska uppgifterna till sådana som var öppet socialistis-

ka.63

De oppositionella reviderade sitt tidigare motstånd mot att delta i val till en konstitueran-

de församling organiserade av Machado, och krävde allmän rösträtt för alla män och kvinnor

över 18 år. Samtidigt som man insåg att varje församling skulle vara utformad för att medla

och pacificera, var OCC:s uttalade mål att undvika att massornas proletära förtrupp isolerades

från massorna som hade illusioner om en sådan demokratisk församling. Enligt OCC:s nya

perspektiv, skulle de uppnå detta genom att föra fram ett eget program med krav som syftade

till att bryta den borgerliga liberalismens inflytande på arbetarklassen och den fattiga lands-

bygdsbefolkningen, och samtidigt vinna kvinnor och ungdomen för proletariatets sak.64

I sitt handlingsprogram som syftade till att, i Trotskijs anda, placera proletariatet i permanent

tävlan med den nationella bourgeoisien om massornas ledarskap, utvecklade oppositionen en

serie krav som riktade sig till både arbetarklassen och den fattiga landsbygdsbefolkningen. De

60

Kommunistiska oppositionens centralkommitté, En el Camino de la Revolución, 10 maj 1933, s 2-3. 61

Op cit, s 4 62

Op cit, s 5 63

Op cit, s 12-13 64

Op cit, s 13-14

52

föreslog att de skulle sätta igång en kamp mot alla rester av feodala avtal och mot restriktioner

på sockerrörsskörden på landsbygden. De punkter som riktade sig specifikt till själva arbetar-

klassen inkluderade krav på arbetslöshetsunderstöd, sju timmars arbetsdag, strejkrätt och

viktigast av allt arbetarrörelsens aktionsenhet. OCC reste också krav som mer direkt riktades

mot imperialismen, såsom krav på avskaffande av Platt-tillägget och icke-betalning av

utlandsskulden. Bortom dessa demokratiska minimikrav, utarbetade de kubanska opposi-

tionella även ett antal mer militanta krav som avsåg att leda kampen vidare från de omedel-

bara demokratiska och antiimperialistiska kraven till frågan om socialismen och en proletär

regering. Dessa innefattade konfiskation utan kompensation av den jord som ägdes av de stora

monopolen, nationalisering av järnvägarna och allmännyttiga företag, arbetarkontroll i

industrin och statlig reglering av ekonomin.65

Den enda kvarlevan av OCC:s ursprungliga tvåstegsstrategi, som såg den demokratiska anti-

imperialistiska revolutionen som ett särskilt stadium i den revolutionära processen, var en

hänvisning till en ”agrar antiimperialistisk revolution”.66

Men trots detta var OCC:s formu-

lering av den revolutionära strategin i mitten av 1933 anmärkningsvärt lik den som Trotskij

försvarade. Till skillnad från det programmatiska manifestet som utgavs i Oriente i januari

1933, så knöt OCC inte längre arbetarrörelsens öde till småbourgeoisin genom att begränsa

dess omedelbara mål till en demokratisk antiimperialistisk revolution. Varje antiimperialistisk

demokratisk revolution betraktades istället endast som en tillfällig fas i den djupare proletär

revolution. Det programmatiska dokumentet En el Camino de la Revolución [På revolutionens

väg], som publicerades i maj 1933, övertygade verkligen den Internationella vänsteropposi-

tionens Internationella sekretariatet om att den kubanska oppositionen hade antagit en ”platt-

form på nationell nivå i överensstämmelse med Vänsteroppositionens huvudprinciper”.67

Även om vi bara kan bygga på indicier, så verkar anledningen till den kvalitativa förändringen

i den kubanska oppositionens strategi ligga i OCC-ledningens utveckling i ljuset av en alltmer

hårdnande revolutionär situation. Dvs även om OCC:s antagande av en distinkt strategi

baserad på den permanenta revolutionen var ett beslut som den kubanska oppositionen tog

själv, utan påtryckningar utifrån, togs det av organisationens högsta ledning. Det härrörde inte

från krav på ändring från OCC:s basmedlemmar, eller ens de många distrikts- och sektions-

kommittéerna. Som vi kommer att visa i nästa kapitel, så utmärkte sig de kubanska

trotskisternas praktiska tillämpning av det perspektiv som uppställdes i pamfletten En el

Camino de la Revolución av en massa inkonsekvenser, vilket låter förstå att de djupa leden i

oppositionen inte helt hade övergivit OCC:s ursprungliga andraperiods-kritik av PCC och den

revolutionära processen.

Slutsatser

Oppositionen bestod till en början av en blandning av radikala rebeller, genomsyrade av en

anda av revolutionär aktivism från 1920-talet, som inte smet undan från uppgiften att

revoltera mot den officiella kommunismens disciplin då den karibiska byrån styrde bort PCC

från arbete i de redan existerande fackföreningarna, bort från icke-deltagande i val och bort

från att stödja ett väpnat uppror som startats av den nationalistiska småbourgeoisiens partier

och grupper.

Denna inriktning, som i mångt och mycket var en fortsättning på Mellas linje, präglades av

anarko-syndikalism och revolutionär nationalism, som PCC:s tidigare på andra perioden

baserade politik varit i stånd att inkorporera. I själva verket, fastän Mella, Junco och Breá

65

Op cit, s 14-15 66

Op cit, s 6 67

Brev från ILO:s internationella sekretariat till de kubanska kommunisternas vänsteropposition, 29 juni, op cit.

53

hade kommit i kontakt med trotskister och Trotskijs idéer innan OCC:s bildades i augusti

1932, utvecklades ursprungligen OCC:s förkastande av PCC:s sekteristiska vändning under

tidigt 1930-tal som en andra periodens kritik av tredje periodens stalinism. Vitktigt var här att

oppositionen inte hade utarbetat någon kritik av PCC:s inställning från före oktober 1930 om

att skapa antiimperialistiska block med borgerliga nationalistiska partier liknande Goumin-

dang i Kina.

Även om detta födelsemärke innebar en tendens till att kompromissa med den nationalistiska

småbourgeoisien, vilket kom att påverka trotskismens utveckling på Kuba under 1930- och

40-talet, skulle OCC:s centralkommitté i mitten av 1933, under inflytande av ett antal ledare

från oppositionens centrum, som var angelägna om att upprätta förbindelser med den

internationella vänsteroppositionen, anta en strategi som i mycket överensstämde med

Trotskijs tes om den permanenta revolutionen.

Detta innebar, att samtidigt som OCC i Santiago de Cuba hade uppvisat en tendens att föra en

politik som gick ut på att bilda breda demokratiska anti-imperialistiska block med revolutio-

nära nationalistiska krafter i syfte att få till stånd en demokratisk antiimperialistisk revolution,

visade senare centralkommittén i Havanna, åtminstone i teorin, att OCC delade Trotskijs

starka betoning på den antiimperialistiska revolutionens proletära karaktär. Som ett resultat av

detta utvecklade de oppositionella ett program som syftade på att OCC, det proletära

avantgardet, skulle ta upp kampen med den nationella småbourgeoisin om ledarskapet över

städernas och landsbygdens massor. Fastän deras principprogram fortsatte att hänvisa till en

agrar och anti-imperialistisk revolution, inte utvecklade någn kritik mot Sovjetunionen eller

tog upp internationella frågor, insisterade de på proletariatets politiska oberoende i den

kubanska revolutionen. Genom att de följaktligen inte knöt revolutionens öde till den radikala

småbourgeoisiens öde, fick OCC:s linje allmänt godkännande från ledarskapet för den

internationella trotskistiska rörelsen i juni 1933.

Översättning: P. Hansson

54

Ramón Grau San Martín (1987-1969, Kubas president 1933–34, 1944–48)

Bolsjevik-leninistiska partiet och 1930-talets revolution Denna artikel spårar den kubanska trotskismens organisatoriska och teoretiska utveckling,

från grundandet av Partido Bolchevique Leninista [Bolsjevik-leninistiska partiet, PBL] i

september 1933, fram till slutet av 1930-talets revolution. Därvid kartläggs hur den kubanska

trotskismen svarade när Grau San Martíns nationalistiska vänsterregering kom till makten och

fram tills generalstrejken krossades i mars 1935.

Den centrala tankegången är att PBL:s utveckling under perioden 1933-35 huvudsakligen

bestämdes av den inre striden mellan två breda politiska tendenser som slutit sig samman

under baneret Oposición Comunista de Cuba [Kubas kommunistiska opposition, OCC]. Å ena

sidan fanns en gruppering, som återspeglade OCC:s ursprungliga brokiga politiska samman-

sättning och som stod för en politik som gick ut på att bilda fler-klass-block med målsätt-

ningen att genomföra en demokratisk, anti-imperialistisk revolution såsom ett avgränsat sta-

dium fram mot den socialistiska revolutionen. Genom att uttryckligen knyta arbetarklassens

öde till den småborgerliga nationalismen, höll denna del i stort sett fast vid den strategi som

Kominterns förespråkade under sin andra period, och som Trotskij hade kritiserat under 1920-

talet. Den andra strömningen inom PBL var den som i början av 1933 hade påbörjat vänd-

ningen, både organisatoriskt och ideologiskt, i riktning mot den Internationella vänsteropposi-

tionen. Denna senare tendens betonade att arbetarklassen inte kunde gripa makten på Kuba

utan stöd från bönderna, liksom att bönderna inte kunde förverkliga jordrevolutionen utan

ledarskap från arbetarklassen. Detta sätt att ställa frågan innefattade det väsentliga i Trotskijs

teori om den permanenta revolutionen, men samtidigt var även denna tendens benägen att

bilda okritiska allianser med småborgerligt nationalistiska krafter. I PBL:s fall gjordes detta,

under perioden 1933-35, främst med Guiteristas och Joven Cuba [Unga Kuba]. Denna artikel,

som kartlägger striden mellan de två tendenserna, gör gällande att det trotskistiska partiets

sjunkande medlemsantal och minskande inflytande på händelserna fr o m 1934 inte bara var

ett resultat av det statliga förtrycket och de hätska angreppen från de officiella kommunis-

terna, utan även av PBL:s alltmer öppna försvar av teorin om en fristående demokratisk, anti-

imperialistisk revolution och, i konsekvens därmed, den begränsade åtskillnad som PBL i

praktiken gjorde mellan den revolutionära socialismens och den radikala nationalismens

krafter.

PBL:s bildande, organisatoriska tillväxt och kris 1933-35

OCC övergick från att vara en organiserad oppositionell fraktion inom det officiella kom-

munistpartiet till ett öppet och fullfjädrat självständigt politiskt parti, PBL, med siktet inställt

på att bygga en ny International, vid ett möte med ombud från Kubas kommunistiska opposi-

tion den 14 september 1933. En fotnot i Trotskijs Oeuvres anges medlemsantalet vid denna

55

tidpunkt till 10001, en siffra som inte är orealistisk, och det innebär att det kubanska partiet

utgjorde ett av de största inom den internationella trotskistiska rörelsen. Samtidigt som grun-

dandet av PBL överensstämde med mått och steg som Trotskij påbörjat i juli 1933, för att

vrida den internationella vänsteroppositionen i riktning mot perspektivet att grunda en ny

revolutionär International, svarade bildandet av det kubanska partiet även mot den verklighet

som OCC stod inför lokalt. Först och främst var de oppositionella djupt förankrade i fack-

föreningar och studentrörelser runt om i landet, och kontrollerade Havannas Arbetarfederation

(FOH). Vidare, och detta långt innan den Kubanska Kommunistiska Oppositionen publicerat

sina Stadgar i juni 1933, hade OCC i allt väsentligt upphört att fungera som en fraktion inom

Partido Comunista de Cuba [Kubas kommunistiska parti, PCC]. De kubanska trotskisterna

motiverade sin övergång från en kommunistisk opposition till ett separat parti på två grunder.

För det första hävdade de att Komintern visat sig vara bankrutt som revolutionär organisation

i ljuset av det sätt på vilket dess tyska sektion tillåtit Hitler att gripa makten utan att göra

motstånd. Det betydde att en politisk förnyelse av PCC blev omöjlig nu då den stalinistiska

flygeln hade förskansat sig i partiet. För det andra hävdade PBL att händelseutvecklingen på

Kuba, där Grau San Martíns vänster-nationalistiska regering kommit till makten i augusti-

september 1933, gjorde det gynnsamt att bilda ett nytt revolutionärt arbetarparti.2

PBL:s centralkommitté stadfäste det nya partiets stadgar den 15 september 1933. Genom att

anta den leninistiska modellen bekräftade man att arbetsplatscellen, bestående av minst tre

medlemmar, utgjorde partiorganisationens grundläggande enhet. Följande utdrag ur

Stadgarna skisserar hur delegaterna avsåg att strukturera partiet nerifrån och upp:

Cellkommittén är det högsta ansvariga organet inför cellmedlemmarna. På ställen där det finns

många celler, organiseras dessa i sektioner. Det högsta organet som är ansvariga för dem är

sektionskonferensen, som består av delegater från cellerna. Under perioderna mellan sektions-

konferenserna är sektionskommittén det ledande organet. Sektionerna grupperas i distrikt. Inom

området för varje distrikt är distriktskonferensen, som består av delegater från sektionerna, det

ledande organet. Under perioderna mellan distriktskonferenserna är distriktskommittén ledande

organ. PBL:s högsta organ är den nationella kongressen, som består av delegationer från PBL:s

celler. Centralkommittén, PBL:s högsta organ mellan två kongresser, väljs på kongressen. Om en

nationell kongress inte kan avhållas, ska i stället en nationell konferens med delegater från alla

sektioner av PBL genomföra val till centralkommittén.3

Stadgarna upprepade även att PBL:s funktionssätt skulle vägledas av den demokratiska

centralismens principer, precis som den formellt sett hade vägglett OCC. Bland andra över-

väganden innefattade detta bestämmelsen att minoriteten, efter det att ett beslut hade fattats,

skulle verka i enlighet med majoritetens vilja. Stadgarna fastslog: ”Resolutionerna som antas

på kongresser, konferenser och i PBL:s cellkommittéer måste verkställas helt och hållet, även

om någon medlem eller grupp av medlemmar i det organ som utfärdar eller erhåller dem inte

samtycker till dessa direktiv”.4 Även om det även hänvisades till att tvistefrågor skulle disku-

teras fritt och öppet, så föreskrevs, precis som i fallet med OCC, återigen ingen stadga som

specificerade rätten att bilda interna fraktioner där en minoritet inom partiet kunde ge uttryck

för sina meningsskiljaktigheter.

På nationell nivå var PBL som störst och mest inflytelserikt omkring perioden för dess

grundande och kort därefter. Det hade medlemmar och kontakter i alla Kubas sex provinser

och upprättade stora distriktskommittéer i provinserna Havanna och Oriente samt Matanzas,

1 LD Trotskij, Oeuvres (november 1933 – april 1934), Paris, 1978, s 78, fotnot 5.

2 ”To The Cuban Workers and Peasants: Manifesto of the Bolshevik-Leninist Party of Cuba”, The Militant, 18

november 1933, s 3-4. 3 Estatutos del Partido Bolchevique Leninista, Havanna den 15 september 1933, s 6.

4 Op cit, s 4

56

de två förstnämnda var landets viktigaste provinser ekonomiskt och politiskt. Till dem var

allehanda sektionskommittéer knutna i större tätorter och städer i respektive region. I de tre

andra provinserna, Pinar del Río, Las Villas och Camagüey, verkar det dock som om PBL

bara drog till sig individer, som inte införlivades i partistrukturen via sektions- och distrikts-

kommittéer.5

När det gäller de kubanska trotskisternas förankring i fackföreningsrörelsen, fortsatte PBL att

dominera ledningen för Federación Obrera de La Habana med Gastón Medina som general-

sekretare, likaså Sindicato General de Empleados del Comercio de Cuba [Handelsanställdas

allmänna fackförening på Kuba], som var huvudstadens viktigaste fackförening. Genom den

trotskistiskt dominerade Federación Obrera de Mantanzas, kontrollerade PBL de lokala

avdelningarna av bagarnas och de handelsanställdas fackföreningar i Mantanzas. Matancero-

trotskisterna vann också stöd i olika fackliga centrales, inräknat España, Tinguaro och

Guipúzcoa, liksom bland butiks-, transport- och bageriarbetare.

Men det var i Oriente-provinsen som den kubanska trotskismen var som allra starkast för-

ankrad i arbetar- och revolutionsrörelsen. Dess oriental-distriktskommitté bestod av fem stora

sektioner; den för Santiago de Cuba, Guantánamo, Puerto Padre, Victoria de las Tunas och

Manatí, med ett antal mer isolerade celler i några av de viktigare centrales i sockerprovinsen.

Detta innefattade centrales i Palma, San Germán, Tacajó, Jobabo, Chaparra och Delicias.

I likhet med på andra håll i landet, utgjordes PBL:s huvudsakliga styrka i Oriente av student-

rörelsen och Sindicato General de Empleados del Comercio de Cuba. Likaså, såsom på andra

håll, började oriental-trotskisterna sitt arbete i fackföreningsrörelsen genom att försöka om-

gruppera de lokala fackföreningar som motsatte sig den fackliga linje som drevs av den PCC-

kontrollerade Federación Obrera Local [Lokala arbetarfederationen]. Den propaganda-

möjlighet som öppnade sig när Oriente nåddes av nyheter om PCC:s försök att organisera en

återgång till arbetet under generalstrejken i augusti 1933, utnyttjade trotskisterna för att i

september 1933 grunda Unión Obrera de Oriente [Orientes arbetarförening], en provins-

omspännande arbetarförening, under ledning av Rogelio Benache. Enligt de officiella

kommunisterna, hade trotskisterna trängt in i Orientes viktigaste arbetscentra6 och Orientes

arbetarförening vann snabbt stöd från många olika slags fackföreningar, inräknat de som

företrädde arbetare i handeln, brännerier, cementgjuterier, tryckerier, tobaksframställning,

sockernäringen, hamnar och transportsektorn.

PBL:s starkaste sektionskommittéer i Oriente var i Santiago de Cuba och Guantánamo. I

Santiago de Cuba, där en ledande medlem uppskattade PBL:s medlemsantal till mellan 100

och 1507, koncentrerades organisationen till studentmiljön och de Handelsanställdas allmänna

fackförening. Vid Grau San Martíns makttillträde, registrerade sig santiaguero-trotskisterna i

studentrörelsen formellt med den nya provinsregeringen, och vid ett möte den 20 september

1933 där 56 aktivister deltog, enades de om sammansättningen på deras provisoriska kom-

mitté. Santiaguero-avdelningen av PBL hade även framgångar i den regionala fackförenings-

rörelsen. En intern PCC-rapport från december 1933 medgav att Santiago de Cubas trotskister

”dagligen vinner terräng”, och ersätter kommunister i de fackföreningar som PCC självt hade

organiserat, och detta i en sådan utsträckning att trotskisterna vid denna tid uppenbarligen

dominerade dessa fackföreningar.8

5 A Gómez Villar, A Propósito del Primer Congreso del Partido, ett orubricerat interndokument i PBL, från

1934 i april, s 2. 6 Brev från ”Juan” till Kominterns karibiska byrå, Havanna den 2:a december 1933, s 2

7 Manuskript från en intervju som gavs av Luis Miyares till Rafael Soler Martínez, den 31 mars 1995, s 4.

8 Brev från ”Juan” till Kominterns karibiska byrå, op cit, s 7.

57

Ett slående drag hos den kubanska trotskismen var emellertid att dess numerära styrka och

inflytande i Guantánamo var betydligt större än i såväl Santiago de Cuba som Havanna. I

Guantánamo kontrollerade PBL huvuddelen av kaffearbetarnas fackförening och, genom

Sindicato Obreros Azucareros de la Región [Sockerarbetarnas regionala fackförening] i

Guantánamo, sju av nio centrales. Det PCC-dominerade sockerarbetarfacket, SNOIA,

kontrollerade bara två.9 Trotskisterna kontrollerade även bageriarbetarfacket, och hade

fraktioner i den lokala hamnarbetarföreningen och i delegaciones 10 och 11 av Hermandad

Ferroviaria [Järnvägsarbetarnas brödraskapsförbund], de två avdelningarna av järnvägs-

arbetarnas brödraskap i Guantánamo. Guantanámos PBL-avdelning föresatte sig även att

organisera en Federación Obrera Local [lokal arbetarfederation], ett regionalt fackförenings-

centrum som gjorde anspråk på att förena 14 000 arbetare i olika fackföreningar, uppifrån

såväl som underifrån. I november 1933 uppskattade den lilla PCC-avdelningen i Guantánamo

att dess motspelare PBL hade omkring 400 medlemmar.10

Orsakerna till trotskisternas relativa styrka i Guantánamo är flera. Främst av dem var att

Guantánamo var ett relativt industrialiserat centrum med kubanska mått mätt, med många

storskaliga centrales, hamnanläggningar för både militära och handelsmässiga ändamål, och

en motsvarande utveckling av järnvägsnätet. Särskilt järnvägarna tillhandahöll relativt stabila

anställningar i jämförelse med det som gällde sockerarbetarna, och det blev svårare för de

officiella kommunisterna att använda sig av sin apparat för att helt enkelt som i socker-

industrin upprätta och dominera nya ”röda” fackföreningar när en ny anställningsperiod

påbörjades. Eftersom två skilda järnvägsnät betjänade staden och flottbasen å ena sidan och

centrales å den andra, var dessutom Guantánamo den enda region där två åtskilda avdelningar

av järnvägsarbetarnas brödraskap var verksamma.

Vid sidan av Guantánamos relativt sett höga industrialiseringsgrad, drog trotskisterna även

fördel av PCC:s sekteristiska taktik under den avgörande perioden 1931-33, som bröt mot

regionens djupa revolutionära traditioner. PCC:s ultra-radikalism i början av 1930-talet, som

avfärdade revolutionärt nationalistiska och anarko-syndikalistiska krafter som kontra-

revolutionära, hade negativa återverkningar på hela Kuba, men denna politik fick särskilt

djupgående effekter i Guantánamo. Eftersom alla större resningar, ända tillbaka till tioårs-

kriget 1868-78, hade haft sitt centrum i Oriente, var traditionerna av revolutionärt våld och

breda allianser, inräknat allianser mot utländska förtryckare, som starkast i denna region.

Närvaron av en amerikansk flottbas på kubanskt territorium i Guantánamo sedan republikens

bildande, kunde enbart ytterligare skärpa de radikala nationalistiska strävandena att förena sig

i kamp mot denna synliga symbol. PCC:s taktiska linje, som gick tvärtemot dessa stämningar

för ett brett anti-imperialistiskt enhetsfrontsarbete, fördjupades ytterligare 1933 när partiet

manade till att avstå från angrepp på amerikansk egendom.

Förutom dessa yttre faktorer förklaras trotskismens snabba tillväxt i regionen även av PBL:s

organisatoriska principer lokalt i Guantánamo. Som jag beskriver mer detaljerat längre fram,

förespråkade guantameño-trotskisterna bildandet av lösliga anti-imperialistiska block av

arbetare, studenter och bönder, vilket mer liknade Kominterns syn på enhetsfronten under

”andra perioden” än ett förtruppsparti i trotskistisk tappning. Regionens PCC-avdelning

noterade att PBL:s rekrytering ägde rum på samma grundval som inom vilket som helst

borgerligt parti, utan disciplin eller någon cell-struktur.11

Enligt en rapport i den trotskistiska

pressen i USA, konstaterade det första numret av Rayo [Blixten], PBL:s åttasidiga officiella

centralorgan från den 4 februari 1934, att det hade uppstått ”skarpa teoretiska

9 Emiliano (PCC), Informe sobre la Situación del Movimiento Revolucionario en las Provincas de Oriente, y

Camagüey, den 18:e september 1933, s 1 10

Informe del Comité Seccional de Guantánamo al Comité del PCC, den 3:e november 1933. 11

Samma

58

meningsskiljaktigheter beträffande den karaktär...som partiet borde anta” mellan det

nationella ledarskapet och Gunantámo-sektionen.12

Centralkommittén framhöll giltigheten av

de stadgar som antagits vid PBL:s grundande, och gjorde gällande att Guntánamosektionen,

ända sedan den nationella grundningskongressen i september 1933, hade framhävt ”skapandet

av en ‘bred’ arbetar-, bonde- och studentsammanslutning i motsats till ett ‘snävt’

bolsjevikparti”, och i praktiken hade agerat oberoende av centralkommittén och struntat i

dennas direktiv.13

Även om ledande organisatörer av latinamerikansk trotskism i mitten av 1934 rapporterade att

PBL hade ungefär 600 medlemmar14

, verkar det rimligt att PBL nådde sin topp när det gäller

medlemsantal och inflytande i den revolutionära miljön mot slutet av 1933, innan det drabba-

des av nedgång och oreda under 1934-35. Orsakerna till denna organisatoriska kris inbegrep

yttre faktorer å ena sidan och interna politiska överväganden å den andra. Till de yttre faktorer

som betingade tillbakagången av PBL:s medlemsantal hörde den politik som genomdrevs av

de på varandra följande regeringarna från och med regimen Grau San Martín till Batista-

Mendiata. Först och främst de lagar, bl a Femtioprocentslagen [som innebar att anställningar

skulle delas lika mellan kubaner och spanjorer – Red anm] och lagen om Nationalisering av

fackföreningar, som regeringen Grau San Martín införde för att motverka det kommunistiska

inflytandet, var ett direkt angrepp på anställningsstatus och uppehållstillstånd för de PBL-

medlemmar av spanskt ursprung som var anställda i Havannas handelssektor, som många av

PBL:s medlemmar tillhörde.

Den allmänna kampanjen för att ”kubanisera” och därigenom splittra arbetarrörelsen åter-

upptogs under de första månaderna av regeringen Batista-Mendieta 1934, när den klargjorde

sin bestämda avsikt att krossa arbetarrörelsens organisering. Som den amerikanska trotskis-

tiska tidningen The Militant rapporterade, var statliga åtgärder mot facklig organisering

avgörande. Hela FOH:s ledning, inklusive Junco, arresterades sedan polisen hade överraskat

federationens plenarmöte.15

Ett internt dokument från PBL, daterat april 1934, beskriver även

hur mer än ett dussin PBL-medlemmar i Havanna fängslats, inklusive en medlem av central-

kommittén.16

I samband med den mer öppet fientliga regeringen Batista-Mendieta, blev

dessutom PBL-medlemmar av spansk härkomst deporterade till Spanien.17

PBL:s organisatoriska oreda betingades även av bristen på finansiella resurser som stod till de

kubanska trotskisternas förfogande. PBL saknade inte bara de slags bistånd som officiella

kommunistpartier fick från Moskva, utan det drabbades även när insamlingen av prenumera-

tioner från de egna medlemmarna bröt samman. PBL:s generalsekreterare, García Villareal,

klagade på att de olika sektionerna hade visat sig vara oförmögna att samla in och överföra

pengar till centralen som betalning för de tidningar och den litteratur som tillsänts dem.18

Dessa kroniska finansiella problem förklarar, åtminstone till en del, att de kubanska trotskis-

ternas publikationsverksamhet var så kortlivad och oregelbunden. PBL:s 64-sidiga program

och det andra numret av PBL:s centrala organ, Rayo, blev t e x försenade p g a brist på

pengar19

, medan nummer två av santiaguero-trotskisternas studenttidskrift, Frente, också blev

det sista. Detta försvagade i sin tur både medlemmarnas och sympatisörernas identifiering

med partiet och drev på tendensen i riktning mot en lösare organisatorisk sammanslutning.

12

”The Cuban Bolshevik-Leninists”, The Militant, den 10:e mars 1934, s 2. 13

Samma 14

Brev från A González till Octavio Fernández, New York den 3:e juni 1934 15

”Arrest Leaders of the Cuban Labor Movement”, The Militant, den 7:e april 1934, s 1. 16

A Gómez Villar, Importante, orubricerat interndokument i PBL, april 1934, s 7. 17

Samma, ”Cuban Arrests”, The Militant, den 14:e april 1934, s 1. 18

A Gómez Villar, La Reaparacíon de ”Rayo”, orubricerat internt PBL-dokument, april 1934, s 12. 19

Samma, s 12; PBL:s centralkommitté, Programa del Partido Bolchevique Leninista, Havanna 1934, s 3.

59

De yttre strukturella faktorerna och finansieringsproblemen bidrog till röran i PBL:s led, men

de var inte avgörande, utan bidrog bara till att ytterligare underblåsa de inre djupt liggande

politiska orsakerna till den organisatoriska upplösningen. Dvs den huvudsakliga förklaringen

till organisationens kris var OCC:s och fr o m 1933 PBL:s heterogenitet, och ledningens

oförmåga att utarbeta en klar linje som effektivt kunde avskilja de strömningar som stod

bolsjevismens närmast, från de som föredrog en syndikalistisk eller öppet demokratisk, anti-

imperialistisk strategi. Politiskt hade PBL vuxit fram genom att huvudsakligen utgå från

Kominterns andra period (från c:a 1924 fram till 1928 – Red anm) i sin kritik av den officiella

kommunismens vändning till Tredje periodens taktiska linje, och det fortsatte att fungera som

en samlingspunkt för allehanda anti-imperialister som främst hade det gemensamt att de var

emot PCC:s ultravänsterism. Trots att PBL-ledningen formellt anslöt sig till trotskismen,

förblev en stor andel av OCC och sedan PBL väsentligen syndikalister och radikala demo-

kratiska nationalister, som ryggade tillbaka inför tanken på varje slags centraliserad auktoritet

och disciplin. Som PBL själv kunde konstatera med eftertankens kranka blekhet, hade partiets

formella bildande i september 1933 bara tillfälligt bromsat den upplösningsprocess som redan

tagit fart bland de allehanda oliktänkande politiska strömningar som utgjorde Oppositionens

”motsägelsefulla läger”.20

Dessa motsättningar var redan från första början uppenbara när det

gällde hur de olika falangerna såg på organisatoriska frågor.

Medan Guantánamo-sektionen av PBL vägrade foga sig efter den demokratiska centralismens

principer och förklarade sig självständiga från PBL:s centralkommitté vid partiets grundnings-

konferens, så gjorde de syndikalistiska influenserna att det fanns ovilja och opposition mot

idén om ett arbetarklassens förtruppsparti i stadscentrat Havanna. Gastón Medina förklarade

sedermera: ”Den av anarkistisk och 'icke-politisk' sekterism genomsyrade traditionella syndi-

kalismen, hade t ex befriats från trycket från den stalinistisk centrismen, men då den inte

heller stod under inflytande från ledningsgruppen, var den i stånd att utveckla en verksamhet

som var skadlig för det nya partiets framtid”.21

Som ett uttryck för denna allmänna avsaknad av aktivt intresse för att bilda en revolutionär

kommunistisk förtrupp, medgav PBL:s centralkommitté också att den organisatoriska oredan i

partileden delvis berodde på att en allmän motvilja mot hela tanken på en internationell

proletär revolution hade slagit rot i ljuset av det som man uppfattade som Kominterns

förräderi. PBL:s ledarskap hävdade att denna desillusionering hade lett till att delar av dess

medlemskår förkastat möjligheten att den världsomspännande arbetarrörelsen skulle kunna

återuppstå. García Villareal skrev att de som bidragit till den organisatoriska oredan inom

partiet trodde att ”bolsjevik-leninisternas ansträngningar att öppna nya vägar för den proletära

revolutionen” var ”meningslösa”: ”dessa kamrater tror att Kominterns död är ett obestridligt

faktum, men att våra styrkor inte är i stånd att bygga en ny International”.22

Enligt samma interna dokument hade denna ideologiska defaitism resulterat i en tilltagande

passivisering av partiaktiviteten, liksom en faktisk flykt från det revolutionära projektet, vilket

var särskilt påtagligt i Kubas inland. Detta stod i bjärt kontrast till PBL:s aktivitet i de fackliga

striderna i Havanna, och fick PBL:s ledning att uttrycka sin frustration över det man uppfatta-

de som brist på aktivitet i Orientes landsbygdsområden, trots det man kallade PCC:s fullstän-

diga vanrykte i regionen.23

PBL-ledningen, som var stationerad i Havanna, kritiserade

oriental-sektionerna för att bara göra uppgifter halvfärdiga. Det viktigaste exemplet som de

framhävde var sockerarbetarnas planerade provinskonferens, som skulle hållas före socker-

skörden. Målet hade varit att befästa arbetarnas landvinningar och organisering. Trots det

20

Brev från PBL till Internationella sekretariatet för ICL, Havanna den 20:e mars 1935, s 10. 21

Samma 22

Gómez Villar, ”A propósito del Primer Congreso del Partido”, op cit, s 1. 23

Op cit; s 1-2.

60

faktum att 26 centrales hade besvarat inbjudan, inskränktes hela upplägget till att i slutändan

bestå av ett flygblad. Av förståeliga skäl fastslog centralkommittén följande: ”vi missade den

mest lysande möjligheten att befästa vårt inflytande i Orientes sockerområden på landsbygden

pga oacceptabel försumlighet”.24

Passiviteten när det gällde uppgifterna att bygga ett revolutionärt, proletärt förtruppsparti var

som mest påtaglig bland de brokiga leden i PBLs Guantánamoavdelning. Efter att ha

deklarerat sin politiska oavhängighet från PBL:s centralkommitté i september 1933, slog

guantanameño-trotskisterna in på en väg av opportunistiska manövrer genom att mot slutet av

1933 bygga anti-imperialistiska block med Grau San Martín-förvaltningen i regionen. I sitt

försvar av regeringen Grau San Martíns anti-imperialistiska åtgärder mot både PCC och de

konservativa samhällssektorerna, verkar det som om PBL i Gunantánamo gav ett okritiskt

stöd till regeringen Grau San Martíns lokala representanter i sin strävan att kunna påverka och

förena sig med förvaltningen med hjälp av rådgivande församlingar. Ett sådant perspektiv var

mycket långt från Trotskijs, som framhävde behovet att i all kamp mot imperialismen föra

fram en självständig arbetarklasståndpunkt och insisterade på att alla block med krafter från

andra klasser bara fick ingås på grundval av tydligt definierade konkreta sakfrågor. Interna

dokument från PCC rapporterade att PBL-medlemmar innehade poster i det nya lokala rådet

och tullexpeditionerna.25

Ett annan intern PCC-rapport hävdade mer specifikt att tre ledande

medlemmar av Oppositionen hyste förhoppningar om att kunna få myndighetsposter; Mujal

som chef för tullmyndigheten, Gustavo Fraga Jacomino som vicechef för polisen och Ramón

Cesár ett annat ämbete inom tullen.26

Det finns även bevis för att PBL inte stödde strejker i

regionen under regeringen Grau San Martín.27

Denna underlåtenhet att hävda nödvändigheten av proletariatets politiska självständighet

gentemot den småborgerliga nationalismen både urvattnade den äkta trotskismen i det

regionala PBL och fick organisatoriska konsekvenser. Fr o m början av 1934 bekräftade

guantanameño-PBL i stort att de var mot att bygga ett förtruppsparti, genom att påbörja en

blockbildning med Guiteristas, på grundval av perspektivet om en omedelbar resning. Denna

allmänna inriktning, noterade PBL:s centrala ledning, lämnade över proletariatet i händerna

på ”vänster”-regeringen Grau San Martín och småborgerligheten28

, men ledde även till

avhopp och nedgång för PBL:s största avdelning under 1934-35. Denna tendens blev särskilt

tydlig efter nederlaget för generalstrejken i mars 1935, då PBL-medlemmar i regionen alltmer

anslöt sig till det Joven Cuba på individuell basis.29

När PBL:s generalsekreterare, i april 1934, krävde att Orientedistriktet snabbt skulle ta itu

med frågan om självstyret och den märkbara passiviteten i Guantánamo-sektionen, genom att

identifiera de verkliga bolsjevik-leninisterna och avskilja dem från det han kallade de oppor-

tunister som bekände sig till Guiterismo30

, så nådde den ihållande oredan i partiet såsom

disciplinerad nationell organisation en kritisk punkt. PBL:s ledning i Havanna accepterade att

24

A Gómez Villar, Los Camaradas de Oriente y el Caso de Guantánamo, orubricerat internt PBL-dokument,

april 1934, s 6. 25

Mötesprotokoll från PCC:s sektionskommitté i Guantánamo, 8:e november 1933; Informe del Comité

Seccional de Guantánamo al CC del PCC, op cit 26

Informe sobre la Situacion del Movimiento Revolucionario en las Provincias de Oriente, y Camagüey, op cit, s

1. 27

Manuskript från en intervju som gavs av Luis Miyares till Rafael Soler Martínez, op cit, s 3; Informe sobre la

Situación del Movimiento Revolucionario en las Provincias de Oriente, y Camagüey, op cit, s 1. 28

Gómez Villar, Los Camaradas de Oriente y el Caso de Guantánamo, op cit, s 6-7. 29

Detta medlemsutträde i Guantánamo innefattade Mujal, vars trotskism, likaväl som den officiella

kommunismen, bestod av en övergångsfas i hans resa till Auténticos och sedemera kryperi för imperialistiska

intressen under 1950-talet. 30

Gómez Villar, Los Camaradas de Oriente y el Caso de Guantánamo, op cit, s 7.

61

opportunismen, utmattningen och defaitismen kunde förklaras med nyrekryteringen från

småborgerskapet, men noterade samtidigt att även de mer etablerade elementen, de som hade

tagit upp kampen mot stalinismen, kännetecknades av förvirring. Situationen var sådan att

partiets första nationella kongress inkallades för att diskutera den kubanska revolutionens

inriktning och gripa sig an PBL:s organisering.

Under kongressförberedelserna var avsikten att alla PBL-sektioner på förhand skulle diskutera

de problem som partiet stod inför och de teser och resolutioner som kongressen hade att

debattera. Det uttalade målet var att på ett rättframt sätt tackla de begångna misstagen och

företa en rad åtgärder som skulle leda till att partiet regioner och sektioner omstrukturerades

och omorganiserades.31

Två centrala organisatoriska frågor pekades ut. Den första var att

organisera PBL-celler inom de industrisektorer där partiet dittills inte varit närvarande. Utan

en bas i fabriker och fackföreningar kunde det inte finnas något bolsjevikparti, hävdade PBL.

Den andra trängande uppgiften var att bilda distriktskommittéer i Pinar del Rio, Las Villas

och Camagüey, där de små PBL-grupperna riskerade att försvinna om de inte fick någon

struktur.32

Men den föreslagna nationella kongressen hölls aldrig. Samtidigt som avhoppen fortgick,

fortsatte i stället den organisatoriska oredan utan hejd, och i juli 1934 sammankallades en

nationell kriskonferens. I detta skede återstod bara två medlemmar av OCC:s ursprungliga

centralkommitté, García Villareal och ”R Gómez”. Av de andra, hade ”Marcial” och ”Mario

González” i mitten av 1934 ”övergett alla sina ansvarigheter i partiet”, medan ”Maurín”,

”begärde ledigt från all partiverksamhet” vid Havannas distriktskonferens några dagar före

den nationella kriskonferensen.33

Breá, en centralgestalt vid bildandet av OCC, återvände till

Europa 1934, medan Junco, som var den mest framstående fackföreningsledaren i OCC,

verkar ha blivit avsatt från ledningen t o m före PBLs bildande i september 1933.34

Tidigt

1934 anslöt han sig till Comisión Obrera Nacional [Nationella arbetarkommissionen], som

stödde Grau San Martín-Guiteras.

Vid den nationella kriskonferensen valdes en ny centralkommitté och politisk byrå. Trots

detta försök att omstrukturera partiledningen, fortsatte PBL:s upplösning. Gastón Medina

beskrev det så här: av de sju medlemmarna i den nya Havanna-baserade politiska byrån, ”drog

sig R Gómez tillbaka från partiet utan någon officiell förklaring alls” i oktober 1934, och

”Pereda” lämnade i november. Samtidigt som dessa två ledande medlemmar inte ersattes

inom politiska byrån, medförde det statliga förtrycket att de fem återstående politbyrå-

medlemmarna förlorade kontakten med varandra, varpå PBL-ledningen återigen föll sönder.

”Brimbal”, en av ledarna för de Handelsanställdas allmänna fackförening, fängslades i början

av december för ett år framåt; ”Rufo” förlorade uppenbarligen kontakten med resten av led-

ningen på grund av att han bodde utanför Havanna och de svårigheter som förorsakades av

behovet att verka underjordiskt, medan Gastón Medina själv tydligen sändes iväg för parti-

arbete i inlandet. I början december 1934 var det därför bara García Villareal och fack-

föreningsaktivisten ”Soto” som aktivt kunde utföra det arbete som ålåg PBL:s politiska byrå.35

Det ännu fungerande Havanna-distriktet av PBL arbetade i slutet av 1934 nästan helt obero-

ende av politiska byrån. Men även de drabbades av attacker från staten, vilket ytterligare

31

Gómez Villar, A Propósito del Primer Congreso del Partido, op cit, s 1. 32

Op cit, s 2 33

Brev från PBL till Internationella sekretariatet för ICL, op cit, s 2-4. 34

Op cit, s 2; ”Lazaro Peña-Junco, Blas Roca-Mujal, Hermanos Gemelos Bajo una Misma Bandera

¡Conciliación de Clases!”, Cuba Obrera (Havanna), augusti 1941, s 6; ”En Torno as los ’Trotskistas’ en el

PRC”, Cuba Obrera, december 1941, s 1-8. 35

Brev från PBL till Internationella sekretariatet av ICL, op cit, s 4-5.

62

underminerade PBL:s organisering. Som Gastón Medina förklarade,36

var fackföreningar

under PBL-kontroll föremål för våldsamma attacker mot slutet av 1934, sedan strejkande

arbetare, medlemmar i Allmänna Handelsarbetarfackföreningen, uppenbarligen fortfarande

påverkade av sitt anarko-syndikalistiska arv, började utföra sabotage på sina arbetsplatser.

Reaktionen kulminerade med att ”polisiära specialstyrkor” attackerade FOH:s högkvarter. Det

var denna aktion som ledde till fängslandet av ”Brimbal” från PBL:s centralkommitté, tillsam-

mans med majoriteten av PBL:s partifraktion inom de Handelsanställdas allmänna fack-

förening. Polisen lyckades även att ta över de hemliga lokaler som tillhörde denna fack-

förening, den viktigaste under PBL-kontroll.

Och när själva existensen av PBL som en sammanhållen organisation var i verklig fara, så

försummade den enda återstående aktiva politiska ledaren i slutet av december 1934, general-

sekreteraren García Villareal, sina partiplikter vid tiden för sitt giftermål. Bröllopsceremonin

hölls i en katolsk kyrka, vilket fick PCC att överösa García Villareal med skällsord i det

kommunistiska ungdomsförbundets organ. Och den religiösa sidan av vigseln fick även PBL:s

egna basmedlemmar att kräva disciplinära åtgärder mot honom.37

García Villareal, som varit

generalsekreterare både för OCC och PBL, och tillika ledande förespråkare för Oppositionens

vändning i riktning åt den Internationella vänsteroppositionen, blev efter en serie möten i

januari och februari 1935 avsatt och ersattes av Gastón Medina.38

Samtidigt som den revolutionära tidvågen sjönk undan med ett slutligt nederlag i mars 1935,

så greps således PBL-ledningen i det stora hela av misströstan när det gällde projektet att

bygga ett revolutionärt parti. För att tala med Gastón Medina, gjorde detta det lättare för de

icke-bolsjevikiska strömningarna att ”under sina egna intressen underordna de element som

stod närmast bolsjevismen”.39

Under loppet av 1933-34 gjorde sig syndikalism och små-

borgerlig nationalism, båda beståndsdelar i OCC anno 1932, gällande på nytt. De gamla

traditionerna med strikt begränsat militär-tekniska upplägg, för att organisera en dåligt

definierad resning tillsammans med Joven Cuba, lockade alltmer de PBL-medlemmar som

inte helt lämnade politiken.

Med efterklokhet kunde Gastón Medina beskriva denna strid mellan den revolutionära

kampens gamla traditioner på Kuba och det trotskistiska projektet, som en strid mellan en

”intern” och ”extern” väg för att bygga ett revolutionärt parti och Fjärde internationalen. Även

om denna partifientliga, ”externa väg”, aldrig lades fram formellt på någon PBL-konferens, så

kunde han summera dess röda tråd på följande upplysande sätt: I stället för att analysera de fel

och misstag som PBL och dess ledning hade gjort, ”utpekades partiet som sådant till orsaken

till misstagen och nederlagen”. Den slutsats som drogs av detta var att det enda sättet att

”skapa” Fjärde internationalen på Kuba var via den ”externa vägen”, som innebar att partiet

underordnades bygget av ett icke-partimässigt revolutionärt block.40

Den ”externa vägen” för att bygga en revolutionär organisation motsvarade i grova drag det

demokratiskt-anti-imperialistiska perspektivet med att skapa ett anti-imperialistiskt block, och

att PBL upplöstes i denna bred front. Det var i stora drag det perspektiv som den största

avdelningen inom PBL, den i Guantánamo, förespråkat sedan partiet bildats i september

1933.41

Mot slutet av 1934 skulle emellertid en majoritet av PBL-medlemmarna runt om i

36

Op cit, s 5 37

Op cit, s 6 38

Op cit, s 16-17 39

Op cit, s 10 40

Op cit, s 11 41

Det finns inga bevis som anger, såsom Soler antar (Soler Martínez, ”Los Orígenes del Trotskismo en Cuba...”,

op cit, s 84), att PBL:s ”inträde” i Joven Cuba var en tillämpning av den s k ”franska vändningen” som taktik på

Kuba. Den ”franska vändningen”, eller inträdet av trotskistiska partier i socialdemokratiska masspartier, avsåg

63

landet ge ökad livskraft åt denna teori, efter att en ledning, som var alltmer vilse efter en

period av nederlag och en rad avhopp, helt förlorat kursen. Det ”anti-imperialistiska” block

man implicit talade om handlade i grunden om Joven Cuba, och i början av 1935 hade

majoriteten av PBL-medlemmarna svängt över i den riktningen, antingen spontant eller på ett

organiserat sätt. Eftersom PBL under en tid hade försvagats numerärt och dess formellt

demokratiskt-centralistiska partiorganisation hade genomgått en serie kriser, är det inte så

underligt att PBL befann sig i ett tillstånd av förvirring efter nederlaget för generalstrejken i

mars 1935.

PBL och den revolutionära strategin: demokratisk revolution versus permanent revolution

Genom att analysera PBL:s programmatiska uttalanden och dess föreslagna handlingslinjer

1933-35, belyser detta avsnitt kampen mellan de element i partiet som öppet förordade att

bygga en löst organiserad, anti-imperialistisk fler-klass-sammanslutning som de facto hade ett

demokratiskt, anti-imperialistiskt två-stadie-perspektiv och de mer proletärt anti-imperia-

listiskt inriktade delarna. Jag framhåller särskilt att även denna andra del, som i stora drag

tillämpade Trotskijs teori om permanent revolution på den kubanska verkligheten, lutade åt att

okritiskt uppmuntra allianser med småborgerligt nationalistiska krafter, på grundval av vagt

definierade praktiska målsättningar. Denna andra del, som inte lämnade PBL 1934-35,

tenderade därmed att länka arbetarklassens öde till småborgerskapets.

Strax efter partiets bildande utarbetade PBL:s centralkommitté två programmatiska dokument.

Vid grundningskonferensen beslöt man att publicera ett programmatiskt dokument med en

”första framställning av klara och otvetydiga principer”.42

Ett andra dokument, det 64-sidiga

”programmet för Partido Bolchevique Leninista”, förbereddes av partiets politiska byrå och

antogs officiellt vid ett nationellt plenarmöte i Havanna 27-28 oktober 1933. Först och främst

visade dessa två tidiga PBL-dokument de kubanska trotskisternas anti-stalinistiska karaktär

och deras anknytning till den internationella trotskistiska rörelsen. Till skillnad från OCC,

som gjorde minimala hänvisningar till kampens internationella karaktär, förkastade PBL

kategoriskt det som man uppfattade såsom Sovjetunionens och Kominterns anti-revolutionära

inriktning. Utöver att ansluta sig till den internationella aspekten av Trotskijs kritik mot den

officiella kommunismen, bekräftade PBL:s centralkommitté – i dessa två dokument – också

att man i stora drag tillämpade Trotskijs syn på den revolutionära processen i koloniala och

halvkoloniala länder på Kuba. Borta var OCC:s inledande betoning på en demokratisk, anti-

imperialistisk jordrevolution, och i dess ställe betonade man uttryckligen behovet av en anti-

kapitalistisk revolution under ledning av arbetarklassen och med stöd från bönderna.

PBL:s första offentliggjorda manifest lägger fram partiets uppfattning om den politiska

situationen efter sergeantrevolten och Grau San Martíns gripande av regeringsmakten. Man

hävdar där att småborgerskapet, i form av Directorio Estudiantil Universitario (Student-

direktoratet), har brutit med de USA-försonliga krafterna, och med sitt maktövertagande ställt

frågan om borgerlig demokrati inför massorna. PBL avspeglade i stora drag Trotskijs

att öka det trotskistiska inflytandet bland arbetare i partiets bas, som rörde sig åt vänster i ljuset av de katastro-

fala händelserna i Tyskland 1933. De kubanska trotskisterna gjorde sin ”vändning” samtidigt som de trotskis-

tiska grupperna i utvecklade kapitalistiska länder tillämpade den nya taktiken, men i Latinamerika skedde

inträdet i småborgerliga nationalistiska partier och rörelser utifrån en avvisande hållning till föreställningen att

proletariatet var den historiska förgrundsgestalten i revolutionen, och inbegrep att den klassbaserade Fjärde

internationalen upplöstes. 42

PBL:s CK, A Todos los Obreros y Campesinos de Cuba, 25:e september 1933. Den återgavs i ”To the Cuban

Workers and Peasants...”, The Militant, 18:e november 1933. En svensk översättning, ”Till de kubanska

arbetarna och bönderna”, finns med som bilaga nedan

64

allmänna ståndpunkt att småborgerliga partier, under exceptionella omständigheter,

tillfälligtvis kan gripa makten oberoende av borgarklassen43

, och betonade att man bara såg

denna situation som en övergående fas i den revolutionära process som skulle avslutas med att

antingen arbetarklassen erövrade makten eller att USA-imperialistiska intressen stod i spetsen

för en framgångsrik kontrarevolution. Samtidigt som de bekräftade sitt förkastande av den

gamla revolutionära tvåstadiestrategi, som OCC inledningsvis förespråkat, hävdade PBL att

även om USA sökte samla ihop en kontrarevolutionär front, kunde bara ”en verkligt

oberoende klasståndpunkt” rädda proletariatet från nederlag:

”Under trycket från imperialismen vacklar, gestikulerar, hotar och böjer sig Grau San Martín-

regeringen; men den utför inte beslutsamt en direkt och grundläggande attack mot Yankee-

interventionen. Endast arbetarklassen, i förbund med de fattiga bönderna, kan frigöra Kuba från

imperialismens orättvisor och förtryck”.44

PBL bestred även Apristas-tesen om en ”Andra revolution”, som hade återspeglats i OCC:s

tidiga tänkande. Med hänvisning till världsekonomins sammanhängande karaktär, förkastade

PBL åsikten som hävdade att eftersom proletariatet inte var tillräckligt utvecklat i Latin-

amerika så måste revolutionen till en början begränsa sig till ett nationellt, demokratiskt anti-

imperialistiskt stadium. Mot detta hävdade de kubanska trotskisterna att man när arbetar-

klassens ingrep, skulle kunna ta ”två steg åt gången”, och hoppa över stadiet med en gradvis

kapitalistisk utveckling.45

PBL lade fram ett nio-punktsprogram som tog upp frågan om

jordreform och den nationella frågan och där man än en gång upprepade: ”Kubas nationella

frigörelse...kan bara uppnås genom arbetarklassens revolutionära kamp som, genom att

tillämpa den bolsjevikiska formeln, drar med sig bönderna.”.46

PBL betonade också Trotskijs ståndpunkt att bondefrågan inte fick underskattas, och hävdade

att frågan om seger eller nederlag i ett halv-kolonialt land berodde på ”vilken klass bönderna

skulle följa, arbetarklassen eller borgarklassen”.47

. PBL angrep PCC:s tvetydiga formler om

en ”anti-feodal och anti-imperialistisk revolution” och en ”arbetar- och bonderegering”. I

likhet med Trotskij var PBL entydigt när det gällde att förespråka det som de uppfattade som

revolutionens och statsmaktens nödvändiga proletära natur. Trotskisterna lyfte fram parollen

om ”en agrar och antiimperialistisk revolution under ledning av arbetarklassen i förbund med

bönderna”,48

och klargjorde att:

”Den agrara anti-imperialistiska revolutionens seger kan bara garanteras av proletariatets diktatur,

och...denna proletära diktatur kommer inte att uppstå efter revolutionen, utan på grundval av själva

revolutionen, som den enda kraft som kan förverkliga de agrara och anti-imperialistiska målen”.49

De kubanska trotskisterna betonade vidare att alla försök att kompromissa med borgerlig-

hetens och småborgerskapets styrkor angående revolutionens specifika mål skulle leda till att

man upprepade förräderierna mot arbetarklassen och bönderna i Kina och Mexiko. I enlighet

med Trotskijs teori för den permanenta revolutionen hävdade de, att eftersom den inhemska

borgarklassen och småborgerskapet i städerna och på landsbygden var ur stånd att leda ens

den anti-imperialistiska revolutionen inom jordbruket, så måste den ”genomföras utan stöd

43

Se L. Trotskij, Övergångsprogrammet – Kapitalismens dödskamp och Fjärde internationalens uppgifter, s 26

(i versionen som finns på marxistarkiv.se). 44

”To the Cuban Workers and Peasants...”, The Militant, 18:e november 1933, s 3. Svensk översättning: ”Till de

kubanska arbetarna och bönderna” (se bilaga) 45

Ibid. 46

Ibid. 47

Ibid. 48

Ibid. 49

Ibid.

65

från borgarklassen och mot borgarklassen”.50

Arbetarklassen, menade PBL:s, måste gå mot

den småborgerliga nationalismen, och inte överlämna massorna till ett småborgerligt

ledarskap.

Samtidigt som PBL höll fast vid den permanenta revolutionens perspektiv, fördjupade man

också analysen av den historiska utvecklingsprocessen i det andra utförligare programmatiska

dokumentet. Underförstått förkastade man den teori, som i dag är på modet på Kuba, och

enligt vilken revolutionära nederlag i koloniala och halv-koloniala länder beror på bristande

nationell enhet.51

I stället hävdade PBL att det under de givna förutsättningarna i det närmaste

var oundvikligt att man inte lyckades uppnå fullständigt nationellt oberoende i kriget 1895-98.

De kubanska trotskisterna skildrade hur medan fröna till ett inhemskt borgerskap formligen

hade släpat med sig arbetarklassens och landsbygdens massor för att kämpa för ”nationellt

oberoende och avskaffande av de feodala bojorna”, så hade en uppåtstigande imperialistisk

makt ingripit. Under sådana omständigheter, och i överensstämmelse med teorin om den

permanenta revolutionen, hävdade PBL att det svaga nationella borgerskapet ”var ur stånd att

utforma sitt eget klassherravälde...och i grund och botten måste begränsa sig till att tjäna

imperialismens intressen”. De kubanska trotskisterna hävdade vidare att upproren under

perioden 1895-98 hade misslyckats därför att arbetarklassens var otillräckligt utvecklad, och

inte kunde befordra sin egen självständiga klasslinje.52

I sitt utförliga programmatiska dokument utvecklade PBL denna analys och lyfte ånyo fram

Trotskijs perspektiv att man bara kunde uppnå nationell befrielse via proletariatets diktatur

med stöd av bondemassorna. Med betoningen lagd på att ”revolutionens framgång berodde på

denna allians”,53

presenterade PBL ett jordbruksprogram som skulle smida denna allians.

Handlingsprogrammet krävde att de kapitalistiska ägarnas mark, byggnader, maskinparker

och kreatursbesättningar skulle nationaliseras utan ersättning och fördelas bland de fattiga på

landsbygden. PBL förespråkade också stöd till kooperativa bondeföreningar för att utveckla

jordbruksproduktionen med vetenskapliga metoder, genomföra ett omfattande byggnads-

program för hygienisk bostadsstandard i bondesamhällena, arbetstidsförkortning, fri hälso-

och sjukvård och byggandet av landsbygdsskolor och införande av obligatorisk skolgång.54

När PBL lade fram dessa omedelbara åtgärder för att främja jordbruksrevolutionen och smida

alliansen med bönderna, så hävdade de att det proletära partiet var den enda organisation som

kunde leda dessa strider. Precis som Trotskij tidigare hade avvisat de anti-imperialistiska

förbunden som en yttring av den Andra periodens Guomindangpolitik i internationell skala,

avvisade PBL de anti-imperialistiska förbunden som en ”grov parodi på den revolutionära

enhetsfronten”, som inte kunde genomföra ens de mest grundläggande demokratiska jord-

bruksuppgifterna.55

Vidare gjorde de kubanska trotskisterna ingen fetisch av frågan om

upproret, och betonade att det var en teknisk fråga. De var otvetydiga i sin argumentation att

enbart ett proletärt förtruppsparti som ”framför allt håller fast vid sin orubbliga klasspolitik”56

,

slutgiltigt skulle kunna säkra de agrara och anti-imperialistiska målsättningarna.

Teoretiskt lade således PBLs programmatiska grundningsdokument ut texten om de kubanska

trotskisternas perspektiv på en permanent revolution. Även om de hänvisade till regeringen

Grau San Martín som småborgerskapet vid makten, såg de den uttryckligen som en instabil

struktur och tillfällig fas, i motsats till ett distinkt skede i den revolutionära processen. På så

50

Ibid. 51

Se exempelvis, M Duarte Hurtado, La Estrategia Unitaria de la Revolución Cubana, Havanna, 1977, s 11-14. 52

Programa del Partido Bolchevique Leninista, op cit, s 24-27 53

Op cit, s 29. 54

Op cit, s 33-34 55

Op cit, s 46 56

Op cit, s 57

66

sätt avvisades OCC:s ursprungliga idé om en demokratisk anti-imperialistisk jordbruksrevo-

lution. PBL:s ledning hävdade att imperialismen bara kunde besegras med en revolution som

ledde direkt till upprättandet av proletariatets diktatur. Dessutom drog de upp en klar skilje-

linje mellan sig själva såsom den proletära förtruppen å ena sidan, och å andra sidan de

småborgerligt nationalistiska krafterna, genom att eftertryckligt framhäva att det var PBL:s

uppgift att få stöd från bondemassorna genom att leda jordbruksrevolutionen i kamp med och

mot det nationella borgerskapet.

Under den period då Grau San Martín innehade makten (september 1933 till januari 1934),

återspeglade i praktiken den nationella ledningens utstakade taktik i stora drag det perspektiv

för permanent revolution som dragits upp i PBL:s partibildande teoretiska dokument (även

om det förekom inkonsekvenser inom PBL på olika delar av ön). Genom att vidhålla att

regeringen Grau San Martín var en instabil småborgerlig struktur som försökte kryssa mellan

arbetarklassens krav och imperialismen, utgick trotskisterna i det stora hela från att regimen

till sin natur var motsägelsefull och tillfällig, vilket öppnade stora möjligheter för att främja

kampen för den proletära revolutionen. De hävdade, att även om de meniga soldaternas

ingripande i september 1933 och proletariatets strejkrörelse hade tvingat regeringen Grau San

Martín till aggressiva åtgärder mot borgerskapet och imperialismen i namn av en ”uppretad

nationalism”, så genomförde regeringen samtidigt ett hårt förtryck mot massornas av rädsla

för en arbetarresning.57

Även om PBL uppfattade imperialismen och det nationella borger-

skapet som huvudfiende, såg de inte regeringen Grau San Martín som en bundsförvant, utan

som en oundviklig fas i revolutionens utveckling. Även om detta ifrågasatte tanken att

småborgerskapet inte kunde komma till makten oberoende av den nationella borgarklassen, så

hävdade PBL, i linje med kärnan i den permanenta revolutionens teori, att denna regering bara

kunde vara övergående och att det bara var en fråga om tid innan´den skulle falla.58

Med utgångspunkt från bedömningen att regeringen Grau San Martín inte kunde överleva

särskilt länge, förstod de kubanska trotskisterna att de måste göra allt för att se till att rege-

ringen föll som ett resultat av arbetarklassens framstötar, och inte som ett resultat av aktioner

från de samhälleligt konservativa krafterna, inspirerade av USA-imperialismen. På nationell

nivå hävdade de att den riktiga revolutionära politiken var att stärka arbetarrörelsen, driva

Grau San Martín framåt för att inför massorna avslöja hela hans vacklan, och samtidigt

fördjupa den revolutionära situationen och förbereda arbetarklassen för vidare avancemang

den dag som småborgerskapet tvingades övergå från ord till ”komprometterande handlingar”

mot massorna.59

I denna mening förespråkade PBL att man skulle fortsätta ”arbetet för att

omgruppera proletariatet, kräva av regeringen att den fullföljde sitt eget demagogiska

program (revolutionära domstolar, jordfördelning, konstituerande församling, etc); kämpa för

inrättandet av Revolutionära juntor som ett steg i riktning mot organiseringen av sovjeter, och

samtidigt intensivt arbeta bland massorna för att förbereda deras försvar mot regeringens

aggression”.60

Under den kortlivade regeringen Grau San Martín intog den kubanska trotskismen, särskilt i

Havanna och i kontrast mot avdelningen i Guantánamo, ett kritiskt förhållningssätt till

regimen. De förespråkade handlingar som utvecklade den självständiga arbetarkampen, sam-

tidigt som de försvarade regeringen mot det som de uppfattade vara reaktionen och PCCs

ultra-radikala äventyrspolitik. Strax efter sergeanternas resning och Grau San Martíns upp-

57

”La Lucha Revolucionaria en Cuba”, Comunismo (Madrid), maj-juni 1934, s 236: ”The Cuban Situation after

Grau”, The Militant, 14 april 1934, s 3. 58

”Desarrollo y Luchas en la Revolución Cubana”, Comunismo, juli 1934, s 282 59

”The Cuban Situation after Grau”, The Militant, 14 april 1934, s 3: ”Desarrollo y Luchas en la Revolución

Cubana”, Comunismo, juli 1934, s 236. 60

”The Cuban Situation after Grau”, The Militant, 14 april 1934, s 3.

67

stigande till makten, då spontana strejker tävlade med lockouter i en sådan omfattning att den

samhälleliga oredan blev allmänt utbredd, ställde trotskisterna parollen om arbetarkontroll

över industrin. Den trotskistdominerade Arbetsfederationen i Havana gav prov på stor politisk

insikt när de förstod att arbetsköparnas lockout-taktik syftade till att lamslå nationens liv och

framkalla ett ingripande från USA, i överensstämmelse med det som stipulerats i Platt-tilläg-

get. FOH:s svar på detta hot var att uppmana alla arbetarorganisationer att inte överge sin

självständiga klasslinje och återuppta produktionen under sin egen kontroll. Fackförenings-

centrat i Havanna skrev:

”Inför risken av ett yankee-ingripande, uppmanar Havannas Arbetsförbund alla arbetare till att

själva driva industrin. Fabriker som förvaltas av arbetarklassen, genom sina kontrollkommittéer,

kommer att hindra den interventionistiska reaktionen och kontrarevolutionen från att tvinga på oss

ännu mer svält och misär. Under dessa omständigheter kan parollen inte vara något annat än

arbetarkontroll över industrin.” 61

PBL motsatte sig även det som man benämnde den ”fascistiska” lagarna om Femtio procent

och Nationalisering av fackföreningarna, som regeringen Grau San Martín infört. I ett försök

att återigen utmana den småborgerliga nationalismens inflytande över arbetarklassen, hävdade

trotskisterna att denna lag representerade regeringens försök att ”kubanisera” arbetarklassen

och krossa dess organisationer genom att ställa infödda kubanska arbetare mot invandrade. En

sådan politik, menade de, skulle bana väg för uppkomsten av företagarföreningar samtidigt

som regeringen skulle misslyckas med att gå till roten med Kubas problem – de USA-ägda

produktionsmedlen.62

Under regeringen Grau San Martíns ”100 dagar” manade FOH i Havanna till demonstrationer

mot arbetslagarna. Inför utplaceringen av regeringsstyrkor och nationalistiska grupper för att

genomdriva lagarna på arbetsplatserna och fackföreningskontoren, intensifierade FOH dess-

utom agitationen för arbetarklassens självständiga organisering genom att skapa självförsvars-

grupper. Trotskisterna förankrade denna paroll inom fackföreningsrörelsens revolutionära

flygel och förespråkade bildandet av beväpnade försvarsgrupper i fackföreningar och fabriker

för att försvara fackföreningarna mot vad de kallade ”patriotiskt” ingripande.63

PBL och FOH

satte klassen före nationen och stred för att spanska arbetare skulle försvaras med vapen i

hand mot de arbetarfientliga lagarna.64

De argumenterade även för att den beväpnade arbetar-

klassen inte bara skulle försvara arbetarorganisationer, utan även gå på offensiven och angripa

splittrarna, de chauvinistiska grupperna i deras egna fästen innan de blev en oövervinnlig fara.

I denna mening, och i linje med Trotskijs synsätt, såg de bildandet av sådan milis som ett

övergångskrav, eller en bro, för att skärpa striderna och leda arbetarna från kampen för

omedelbara dagskrav till att ställa frågan om vilken klass som ska inneha statsmakten och om

den socialistiska revolutionen.

Men som jag redan påpekat tillämpades inte PBL:s självständiga klasslinje konsekvent på

hela ön, vilket till stor del avspeglade den politiska heterogenitet som fortfarande känne-

tecknade de kubanska trotskisternas sammansättning. PBL:s olika distrikts- och sektionskom-

mittéer agerade med viss autonomi i förhållande till det centrala ledarskapet i Havanna, vilket

var särskilt tydligt när det gällde Guantánamo-avdelningens organisation och verksamhet. När

jag tidigare redogjorde för Guantánamo-sektionens numerära styrka och politiska oreda,

betonade jag att guantanameño-trotskisterna i praktiken förkastade det egna partiets krav att

driva en självständig klasståndpunkt i kampen mot imperialismen. Guantánamo-avdelningen

61

Mesa Ejecutiva de la FOH, A Todos los Obreros de la Provincia, 18 september 1933. 62

Mesa Ejecutiva de la FOH, A Todas las Organizaciones Federadas y Afines, 18 november 1933; ”¡Abajo La

Demagogia!”, El Obrero Panadero (Havanna), december 1933, s 8. 63

PBL, A los Militantes, Células, Secciones, Organismos Locales del PCC, nd 64

Orientes distriktskommittè av PBL, Manifesto del Partido Bolchevique-Leninista, december 1933

68

betonade inte att proletariatet ständigt måste tävla med den småborgerliga nationalismen,

vilket, såsom Trotskij skisserat, kunde innefatta praktiska överenskommelser med lokala

företrädare för Grau San Martíns förvaltning, i syfte att skärpa motsättningarna mellan dess

progressiva sida och dess ledarskap. Guantanameño-trotskisterna gav i stället ”100-dagars”-

regeringen ett i stort sett okritiskt stöd. Till skillnad från trotskisterna i Havanna försökte

PBL-medlemmarna i Guantánamo skapa en bred anti-imperialistisk förening, och försökte till

och med delta i den lokala administrationen, för att försvara det som de ansåg utgöra en

otvetydig demokratisk anti-imperialistisk revolution. PBL:s generalsekreterare García

Villareal betonade däremot att PBL-ledningen stod fast vid den permanenta revolutionens

perspektiv under regeringen Grau San Martín, och hävdade att guantanameño-trotskisternas

opportunistiska bygge av anti-imperialistiska block innebar att arbetarklassen överlämnades i

händerna på ”vänster”-regeringen Grau San Martín och provinsens småborgerskap.65

Grau San Martíns nationalistiska regering, som hade försökt navigera mellan radikala reform-

krav och social konservatism, avsattes i mitten av januari 1934, när Batista istället gav arméns

stöd till Mendieta. Den nya regimen erkändes snabbt av USA-administrationen, och Batista

inledde en intensiv förtryckskampanj mot radikala nationalister och arbetarrörelsen. Till

skillnad från PCC, som inte gjorde någon skillnad mellan regeringen Grau San Martín och

dess Batistaledda efterträdare, och uppfattade dem som lika pro-imperialistiska, insisterade

PBL på att regimen Grau San Martín hade haft både reaktionära och progressiva sidor. De

kubanska trotskisterna kallade den vacklande Grau San Martín-regimen ”ett småborgerligt

narrspel”, men direkt efter dess fall gjorde de gällande att även om ”100-dagars”-regeringen

hade tjänat kapitalisternas intressen genom att gynna arbetarklassens splittring med sina

arbetslagar och angrepp på arbetarcentra, så innebar dess ersättande med ett ”högerblock” ett

nederlag för proletariatet, och att arbetarklassen hamnat på defensiven.66

Utifrån denna bedömning, föresatte sig PBL uttryckligen att ta itu med uppgiften att dra

lärdomarna av erfarenheten av det som man uppfattade som en tillfällig fas av småborgerligt

styre. Men i stället för att utarbeta ett handlingsprogram som försökte bygga en revolutionärt

kommunistisk förtrupp och omgruppera arbetarklassen kring ett klart proletärt, anti-imperia-

listiskt perspektiv, gjorde de under 1934 och början av 1935 eftergifter till de gamla anarko-

syndikalistiska och småborgerligt nationalistiska traditionerna. Även om PBL fortsatte att

hålla fast vid Trotskijs ståndpunkt att arbetarklassen inte kunde ta makten utan stöd av

bönderna, likaväl som bönderna inte kunde genomföra jordrevolutionen utan arbetarklassens

ledarskap, började de kubanska trotskisterna således i praktiken att alltmer utveckla en taktisk

linje som hade mer gemensamt med OCC:s ursprungliga Andra perioden-kritik mot PCC än

med Trotskijs uppfattning. Detta innebar att de försökte bilda okritiska allianser med den

småborgerliga nationalismens styrkor, i detta fall främst Joven Cuba, och struntade i Trotskijs

uppfattning om vilken natur de anti-imperialistiska enhetsfronterna skulle ha.

PBL:s analys av perioden efter Grau San Martín riskerade att leda till att de revolutionära

politiska handlingarna återföll i traditionella sammansvärjningar, som använde terroristiska

metoder för att öka anarkin och oredan. Trotskisterna gick emot dessa metoder, som enligt

PBL bara skulle leda till att de skrämda massorna drog sig tillbaka från den politiska arenan,

och förespråkade i stället att det skulle byggas en arbetarklassens enhetsfront i kamp mot de

arbetslagar som regeringen Grau San Martín hade infört och till försvar för sådana erövringar

som 8-timmarsdagen.67

De varnade för att upprepa de misstag som gjordes av det splittrade

65

Gómez Villar, Los Camaradas de Oriente y el Caso de Guantánamo, op cit, s 6-7. 66

”The Cuban Situation after Grau”, The Militant, 14 april 1934, s 3; ”Editorial: del momento”, Cultura

Proletaria (Havanna), januari 1934, s 1. 67

”La Lucha Revolucionaria en Cuba”, Comunismo, juli 1934, s 235; ”The Cuban Situation after Grau”, The

Militant, 14 april 1934, s 3.

69

tyska proletariatet före Hitlers seger, och hävdade att kampen för att tvinga fram ett upp-

hävande av arbetslagarna och säkra arbetarklassens ekonomiska erövringar kunde ”förhindra

upplösningen i arbetarleden” och stärka arbetarnas fackliga organisationer som förberedelser

för offensiva strider i framtiden.68

PBL ansåg att enheten ”i våra led, skapandet av en defensiv

enhetsfront av Kubas arbetare, kommer att bli en orubblig skyddsvall för vår klass”.69

Därför försökte PBL först utveckla sitt enhetsfrontsperspektiv genom att uppmana till att bilda

en Alianza Obrera [Arbetarallians], en taktik som de otvivelaktigt övertog från texter som de

erhöll från Izquierda Communista de España, som leddes av Nin. Uppmaningen till en

”arbetarallians” hade först rests av franska och spanska trotskister 1933, såsom en synonym

för ”enhetsfront”, efter det att enhetsfrontsparollen, i deras ögon, hade misskrediterats av

stalinisternas ultravänsteristiska ”enhetsfront enbart underifrån”-linje under Kominterns

Tredje period. Arbetarallians-parollen vann särskilt spridning i Spanien åren 1933-34, när det

på initiativ av Maurín och det katalanska BOC – och mot bakgrunden av Hitlers maktöver-

tagande i Tyskland, valsegern för högerflygeln i Spanien och det officiella kommunistpartiets

fortsatta karakterisering av Socialistpartierna som kommunisternas värsta fiender – bildades

ett block mellan de större arbetarorganisationerna.70

Även om arbetarallians-parollen, i det

kubanska sammanhanget, kunde ha en anstrykning av syndikalism, var inriktningen att bilda

en Alianza Obrera inte avsedd som en enkel syndikalistisk upprorsfront utan politiskt

innehåll. Med denna paroll ville PBL ena arbetarna på gräsrotsnivå mot angreppen från den

Batista-ledda regeringen, men man ville även motverka de autonoma fackföreningarnas till-

växt och inflytande, vilka drog nytta av fiendskapen mellan FOH och CNOC genom att mana

till enhet mot både federationen och konfederationen. PBL skrev att dess Alianza Obrera-

initiativ skulle bli ett test på trovärdigheten hos de autonoma ledarnas tal, gynna ett bredare

deltagande av arbetarna i kommande strider, och göra det möjligt för PBL att verka ihop med

de arbetarmassor, som hittills befunnit sig utanför deras inflytelsesfär.71

Tidigt 1934 antog PBL:s centralkommitté en resolution som först manade till bildandet av en

Arbetarallians i Havanna och sedan i nationella skala genom byråerna för Sindicato General

de Empleados del Comercio de Cuba, som under trotskisternas kontroll hade skapat ett

nationellt nätverk genom sitt arbete att upprätta avdelningar i Santiago de Cuba, Santa Clara

och Camagüey. Ett första praktiskt steg, som var ämnat att smida samman denna enhetsfront i

handling, var den två-dagarsstrejk som Handelsanställdas allmänna fackförening i Havanna

kallade till 10 mars 1934, för att protestera mot påbuden som förbjöd strejker, bojkotter och

mot upphävandet av kollektivavtal 72

De kubanska trotskisterna föreslog också att det skulle

sammankallas en nationell konferens för Handelsanställdas allmänna fackförening, för att

sprida skapandet av Alianza Obrera-projekt över hela landet. Avsikten var att via förenings-

avdelningarna runt om i landet kalla alla fackföreningar på de olika ställena till möten för att

diskutera bildandet av lokala Arbetarallianser. Det yttersta målet var att dessa lokala Arbetar-

68

”Stalinism Kneels to American Imperialism”, The Militant, 28 april 1934, s 3: ”Editorial: Del Momento”,

Cultura Proletaria, januari 1934, s 1. 69

SGECC, A Todos los Empleados del Comcercio, Organizados y no Organizados. A los Empleados Ocupados

y Desocupados. A Todos los Trabajadores en General, Havanna, 1 april 1934. 70

Medan de nordamerikanska trotskisterna hävdade att”arbetarallians”-parollen hade missbrukats av Maurín

eftersom han använde den till att skapa ett parti för två klasser, ett arbetar- och bondeblock, i motsättning till den

marxistiska principen för arbetarhegemoni i revolutionen. POUM-arna hade hävdat att det var Nins och Mauríns

erfarenheter som ledare för Alianza Obrera i Katalonien som fick dem att reflektera över enhetsfronten och

nödvändigheten att förena marxistiska revolutionärer i ett enda politiskt parti. Se W Solano, ”Vidas Paralelas:

Andreu Nin y Joaquín Maurín”, i V Alba (et al), Andreu Nin i el Socialisme, Barcelona, 1988, s 102-104. 71

A Gómez Villar, La Conferencia Nacional de los Empleados del Comercio, ett orubricerat internt NBL-

dokument, april 1934, s 12. 72

SHECC, A Todos los Empleados del Comercio; Organizados y no Organizados...., op cit.

70

allianser sedermera skulle kopplas till en nationell enhetsfront, och på så sätt skapa ett nytt

fackföreningscentrum, bundet till ett klasskampsperspektiv.73

Även om PBL uppmanade alla sina medlemmar att verka för att fackföreningarna, särskilt de

som sorterade under FOH:s paraply och andra i Oriente och Matanzas där trotskisternas in-

flytande var avsevärt, skulle gå med i lokala Alianzas Obreras och upprätta kontakt med den

centrala Alianza i Havanna, fick projektet endast begränsad framgång. I Havanna, där arbetet

med att skapa Arbetarallianser hade inletts, rapporterade PBL 1934, att på grund av det

häftiga motståndet från reformister och opolitiska anarkister hade bara tre autonoma fack-

föreningar antagit den trotskistiska fraktionens förslag.74

Det huvudsakliga skälet verkar ha

varit att arbetarna efter en rad nederlag, och mot bakgrund av det förtryck som regeringen

speciellt riktade mot de fackföreningar som redan var kända av regimen, började lockas av

den apolitiska syndikalistiska parollen ”Varken federation eller konfederation”, med inne-

börden att man organiserade sig oberoende av båda fackföreningscentralerna. Trots att de

kubanska trotskisternas hade för avsikt att försöka dra med PCC i en enhetsfront inom fack-

föreningssfären genom att närma sig de CNOC-kontrollerade fackföreningarna, var dessutom

relationerna mellan PBL och PCC som allra sämst. I den atmosfär som under nästan två år

hade kännetecknats av skarp ömsesidig fientlighet mellan PCC å ena sidan och OCC och PBL

å den andra, och som åtminstone i Havanna inte visade några tecken på att minska, kunde inte

PBL på allvar försöka närma sig det stalinistiska ledarskapet på ett vänskapligt sätt med utsikt

att få till stånd en enhetsfront vare sig på ett politiskt eller ekonomiskt plan. Under dessa

omständigheter vann den av både CNOC och FOH oberoende fackföreningsrörelsen åter stöd.

Ytterligare anledningar till att Alianza Obrera-projektet misslyckades kan återfinnas i det

faktum att olika PBL-sektionskommittéer på andra håll i landet tolkade enhetsfrontspolitikens

form och innehåll på varierande sätt. Det mest anmärkningsvärda exemplet på denna brokiga

tolkning av politiken var den som tillämpades i Victoria de las Tunas, där både PCC:s och

PBL:s sektionskommittéer den 20 februari 1934 i praktiken ingick en överenskommelse om

att bilda en lokal arbetarenhetsfront. Detta avspeglade den påfallande vilja till samarbete mel-

lan alla revolutionära organisationer som fanns på gräsrotsnivå i vissa områden av Oriente,

liksom de mer utbredda meningsskiljaktigheter som fanns mellan basmedlemmar och ledar-

skap i både PBL och PCC. Den överenskomna resolutionen uppmanade till bildandet av en

enhetsfront uppifrån med alla lokala fackföreningar som kontrollerades av de två grupperna.

De båda Las Tunas-grupperna kom också överens om att snabbt bilda en central byrå som

skulle verka under den demokratiska centralismens princip och upphöra med alla påhopp och

angrepp på varandra. Den uttalade målsättningen var att uppvisa en gemensam front mot

reaktioners attacker.75

Medan denna inriktning avvek från PCC:s linje att bara bilda enhetsfronter underifrån, gick

även PBL:s distriktskommitté i Las Tunas i flera avseenden stick i stäv mot PBL:s nationella

inriktning. I den gemensamma resolutionens tilläggspunkter ålades båda undertecknarna att

inte bara att upphöra med angreppen på varandra, utan även att avstå från all diskussion om de

politiska och teoretiska frågor som låg till grund för deras meningsskiljaktigheter, tills dess

Kominterns 7:e världskongress kunde samlas med en ansenlig representation från den Inter-

nationella Vänsteroppositionen.76

PBL:s centralkommitté välkomnade nyheten att PCC:s Las

73

A Gómez Villar, La Conferencia Nacional de los Empleados del Comercio, orubricerat internt PBL-

dokument, april 1934, s 12. 74

Gómez Villar, Las Luchas en los Sindicatos y el Porque de la Alianza Obrera, op cit, s 5. 75

A Gómez Villar, El Frente Único de los Stalinistas y de los Bolcheviques en Victoria de las Tunas, orubricerat

internt PBL-dokument, april 1934, s 10. 76

Denna ståndpunkt motsvarade i många avseenden Brandleriternas inom Komintern. Under tredje perioden

upprätthöll ”neutralitet” i de ryska frågorna, medan de fortsatte att inta allmän attityd av ”opposition” inom

71

Tunas-sektion hade tagit ett steg för att rätta till den stalinistiska byråkratins Tredje perioden-

linje för enhetsfront underifrån. Men samtidigt kritiserade PBL-ledningen sin lokala sektion

för att ha gjort avsteg från en trotskistisk grundsats genom att gå med på att hålla tyst om de

politiska skiljaktigheter som hållit partierna åtskilda. Detta formulerades på följande sätt i

brevet som centralkommittén sände till Las Tunas-sektionen:

”Vi uppfattar det som att våra bolsjevikiska kamrater begår ett misstag när de håller inne med all

teoretisk diskussion fram till Kominterns nästa världskongress. De centrala frågorna om strategi

och taktik kan inte tystas ned. Detta skulle bestrida hela vår existens...Det är vår plikt att med

obeveklig fasthet försvara den revolutionär teorin och praktiken, metodiskt förklara och klargöra

bakgrunden till våra ståndpunkter. Samtidigt som vi samordnar enhetsfronten, måste båda

organisationerna verka för att lösa alla diskussioner och olika synpunkter, utan smädelser eller

våldsamheter, utan genom en hjärtlig och öppen diskussion. Men att på förhand avstå från all

teoretisk diskussion, det är liktydigt med att avstå från vårt budskap till stalinismens fördel.” 77

Samtidigt som PBL-ledningen uppmärksammade PCC-kamraternas ärliga avsikter i Las

Tunas, betonade den att det var nödvändigt att klargöra för dem att stalinismens teori och

praktik hade tillintetgjort Komintern, och att alla möjligheter att reformera Komintern

försvunnit. En sjunde världskongress, hävdade de, skulle inte lösa problemen.78

Trots dessa inkonsekvenser i PBL:s enhetsfrontslinje över landet, stod FOH i Havanna i

mitten av 1934 fortfarande fast vid Trotskijs formulering om att bara arbetarklassens kunde

leda den framtida revolutionen. I juli 1934 framhöll FOH att:

”Den centrala uppgiften för arbetarklassen på Kuba är att leda den nationella befrielserörelsen, att

låta praktiken visa att bara proletariatets progressiva politik kan befria de arbetande massorna från

USA-imperialismens boja. Städernas småborgerskap – som kom till makten under tiden för

regeringen San Martín – uppvisade all sin vacklan och lättskrämdhet, innan även den kapitulerade

för revolutionens motståndare.” 79

Men under andra hälften av 1934 ersattes PBL-ledningens formella trotskistiska perspektiv,

såsom det hade utarbetas i dess två programmatiska uttalanden i slutet av 1933, i allt större

utsträckning av element som återuppstod ur OCC:s ursprungliga projekt, som gick ut på att

främja en kamp som aktivt sökte föra småborgerskapet tillbaka till makten. Detta innebar att

man de facto accepterade teorin om en demokratisk, anti-imperialistisk revolution såsom ett

självständigt mellanliggande stadium på vägen mot den socialistiska revolutionen. De PBL-

medlemmar som inte hade övergivit partiet – antingen för facklig kamp i Comisión Obrera

Nacional under det nyligen grundade Auténtico-partiet med Grau San Martín i spetsen eller

som mer helhjärtat slutit upp i det vänster-nationalistiska Joven Cuba och dess underjordiska

förberedelser för en väpnad resning – uttryckte denna innebörd, dvs tesen om två stadier, i

dokumentet Resolution om den nuvarande politiska situationen och våra uppgifter. I sina

huvuddrag reviderade detta programmatiska ställningstagande, som antagits 16 oktober 1934,

utifrån centralkommittén sammanställning av rapporter från olika sektionskommittéer, led-

ningens tidigare entydiga fasthållande vid att den proletära anti-imperialistiska revolutionen

skulle störta den rådande ordningen. För första gången sedan PBL:s bildande i september

1933 återupplivade PBL-ledningen idén om att kampens omedelbara mål var någon slags

anti-imperialistisk, demokratisk revolution där småborgerskapet skulle gripa makten. PBL

schematiserade Trotskijs teori om den permanenta revolutionen och hävdade att den revo-

Komintern. Deras vägran att kritisera det ryska partiet grundade sig på förhoppningen att Stalin skulle avlägsna

Kominterns ultra-vänsteristiska ledarskap och insätta ”högerinriktade” i ledningen för kommunistpartierna. 77

Gómez Villar, El Frente Único de los Stalinistas y de los Bolcheviques en Victoria de las Tunas, op cit, s 11. 78

Ibid. 79

FOH ¿Cual es La Salida?, Havanna, 2 juli 1934, s 17

72

lutionära processens proletära stadium kunde skjuta fart först efter det att småborgerskapet

hade makten.

Trotskisternas analys mot slutet av 1934 grundade sig på bedömningen att det folkliga miss-

nöjet återigen ökade, och att det åter höll på att växa fram en upprorisk kris understödd av

arbetare och bönder som kunde utvecklas till ett försök att störta regeringen Batista-Mendieta.

Vidare gjorde de en korrekt analys av den radikala nationalismens två flyglar inom motstånds-

rörelsen, nämligen PRC(A), som leddes av Grau San Martín, och Joven Cuba, som leddes av

Guiteras. De karakteriserade Auténtico-partiet som ett parti som var fjättrat av sina kadrers

patriotiska, elektoralistiska inställning som hade dragit sig tillbaka och minskat när förtrycket

och lönnmorden satte igång 1934. De framhöll även skarpsinnigt att Auténticos utmattning

”automatiskt hade lagt både fördelen och ansvaret på ’vänsterflygelns’ axlar (Antonio

Guiteras). Politiskt hade vänsterflygeln vunnit över sina motståndare både till höger och i

mitten.” 80

I överensstämmelse med Trotskijs bedömning av den småborgerliga nationalismen, beteck-

nade trotskisterna Joven Cuba som en motsägelsefull strömning med både progressiva och

reaktionära drag, om än helt klart till vänster om Auténtico-partiet.81

De tillstod att Joven

Cuba, med sin i huvudsak småborgerligt nationalistiska teoretiska grund, hade förklarat sig

vara ”en fiende till imperialismen...fullständigt avskild från den underdånighet som

kännetecknade det inhemska borgerskapet”.82

PBL hävdade dessutom att detta dolde

organisationens sociala instabilitet, och drog därför slutsatsen att Joven Cuba senare antingen

skulle tvingas framåt till proletariatets läger eller återfalla i en pro-imperialistisk reaktion.

Vidare fastställde de kubanska trotskisterna, även detta i överensstämmelse med Trotskijs

bedömning av radikal småborgerlig nationalism, att Joven Cuba:s väpnade styrka var

Guiteristas' största inneboende svaghet. Denna brist, framhöll de helt korrekt, betydde att

Joven Cuba ”underskattade de politiska förutsättningar som var nödvändiga för en revolution,

för att i stället göra en fetisch av hur själva upprorshandlingen organiserades tekniskt.

Äventyrspolitiken är dess organiska svaghet.” 83

Trots att man hade insett Joven Cubas vacklande karaktär i den demokratiska revolutionens

läger, och dess tendens att begränsa de politiska frågorna till hur man inscensatte ett fram-

gångsrikt uppror, gjorde PBL allt fler eftergifter i det praktiska arbetet, vilket innebar att man

de facto erkände den demokratiska anti-imperialistiska revolutionens oberoende. Därigenom

omfattade de kubanska trotskisterna åter element från Kominterns strategi under den s k andra

perioden, vilken i sista hand knöt proletariatets öde till småborgerskapets öde. På grundval av

rapporter från ”upprymda” PBL-medlemmar i olika sektionskommittéer, där det spekulerades

över möjligheterna till en resning i deras respektive närområden, och med förslag från

Guiteristas till PBL om att upprätta en ”enhetsfront...för att förbereda händelser”, utvecklade

PBL en alltmer positiv, men ensidig, inställning till Joven Cuba. Till synes hänförda av ut-

sikten att efter ett år av nederlag och avhopp bryta sig loss från den onda cirkeln av organisa-

80

PBL, Resolution on the Present Political Situation and Our Tasks, Havanna, 16 oktober 1934, s 3-5. 81

Trotskij menade att småborgerlig nationalism i koloniala och halv-koloniala länder hade två sidor. Det betydde

att den kunde ha reaktionära sidor i den mån de riktade sig mot arbetarna, men den kunde även ha en progressiv

sida i den mån de riktade mot imperialismen. För Trotskij var det möjligt att arbeta med dessa småborgerligt

nationalistiska krafter så länge som nationalismen hos landsbygdens och städernas fattiga i det koloniala landet

riktade sig mot utländska förtryckare. Den sortens arbete var emellertid bara tillåtet under förutsättning att Fjärde

internationalens organisationer inte faktiskt deltog i Guomindang, APRA eller andra latinamerikanska

nationalistpartier, och att absolut frihet till handling och kritik bevarades. Se LD Trotskij, ”On the Declaration by

the Indochinese Oppositionists”, Writings (1930-31), op cit, s 30-31; LD Trotskij, ”Latin American Problems: A

Transcript”, op cit, s 785. 82

Resolution on the present political situation and our tasks, op cit, s 3. 83

Ibid.

73

torisk oreda och nedgång, förkunnade PBL att samtidigt som det ville gå med i en enhetsfront

på grundval av ett ”konkret handlingsprogram”,84

så slog det in på en väg som urvattnade dess

tidigare så entydiga fasthållande vid arbetarorganisationernas ledande roll under den anti-

imperialistiska revolutionen.

I grund och botten innebar PBL:s nyorientering att man på fackföreningsnivå fortsatte arbetet

att bygga Alianza Obrera, samtidigt som man idkade enhetsfrontsarbete med Joven Cuba.

Enhetsfrontsarbetet ihop med Joven Cuba stod dock till form och innehåll i bjärt kontrast till

enhetsarbetet i fackföreningarna. Fronten mellan Joven Cuba och PBL grundades inte på en

omedelbar kamp för olika ekonomiska och politiska krav som skulle kunna fördjupa kampen

och leda fram till mer avancerade krav för en arbetarstat, vilket var avsikten med Alianza

Obrera på fackföreningsområdet. Den gemensamma fronten med Joven Cuba var i stället en

hemlighetsfull sammanslutning, skapad för att förbereda ett uppror. Som PBL själv erkände,

var det enda politiska program som Guiteristas erbjöd, ”en garanti om ’framtida’ uppriktig-

het” när Guiteristas nått makten.85

Genom att inte själva bry sig om något program för

begränsade, konkreta handlingar begränsades varje gemensam front med Guiteristas och

förvärrade omedelbart och alltför tidigt krisen istället för att fördjupa den. De praktiska

aktionerna bestod huvudsakligen av att samla vapen för en resning.

PBL:s nya perspektiv omfattade även ett tidigare uppställt krav på ”en konstituerande

[församling] utanför regeringens kontroll”.86

Som Trotskij skrev i ett annat sammanhang,87

var den konstituerade församlingen i ett land där den nationella frigörelsen och jordbruksrevo-

lutionen var brännande frågor, i huvudsak ett borgerligt-demokratiskt forum, där den proletära

förtruppen kunde utvecklas genom att påvisa den borgerliga demokratins oförmåga att

genomföra den demokratiska jordrevolutionens uppgifter. Samtidigt som han vidhöll det

proletärt anti-imperialistiska perspektivet, insisterade Trotskij även på att det kommunistiska

partiet måste agitera för rådsmaktsorgan (sovjeter), en mer demokratisk församling som

underlättar framväxten av proletariatets klassdiktatur. I likhet med Trotskij såg de kubanska

trotskisterna församlingen som ett övergående organ, som skulle framkalla beslutsamma

åtgärder från regeringen för att förhindra ett förverkligande av den demokratiska jordbruks-

revolutionen. Men när de kubanska trotskisterna reste parollen om en konstituerande

församling – och detta är ett utslag av de fjärmade sig från det proletära anti-imperialistiska

perspektivet – ställde de inte uttryckligen visionen om proletariatet som den historiska

förgrundsgestalten mot den småborgerliga nationalismen. I stället såg PBL församlingen som

ett verktyg, med vilken man tillsammans med Joven Cuba kunde genomföra ett uppror med

de tidigare beskrivna utpräglat demokratiska, anti-imperialistiska målsättningarna. De

kubanska trotskisternas föreställde sig, att i det ögonblick församlingen krossades av en

regering som var emot en vidareutveckling av den demokratiska jordbruksrevolutionen, så

skulle den snäva förenade fronten mellan Joven Cuba och PBL utvecklas till ett organ för

aktiv kamp, där parollen om en ”enhetsfront för kampen mot regeringen” ersattes av parollen

om ”att bilda revolutionära juntor”, bestående av PBL och Joven Cuba. PBL:s tänkte sig att

dessa ”revolutionära juntor (råd), som ska finnas i varje by, sockercentral etc. och bestå av

representanter för båda partierna (dvs från Guiteras och oss själva), ska leda förberedelserna

84

Op cit, s 4-5 85

Op cit, s 6. Enligt PBL var detta program ”karakteristiskt för småborgerligheten; frihet att uttrycka sig för

proletariatet; jordomfördelning; upplösning av monopolen; kamp mot imperialism”. 86

Op cit, s 5. 87

LD Trotskij, ”The Slogan of a National Assembly in China”, Writings of Leon Trotsky (1930), New York

1975, s 164-167.

74

av hela kampen. Det är så vi kommer att starta resningen, och det är så vi kommer påverka

och styra den inifrån.”88

PBL prioriterade därmed projektet att upprätta paritetskommittéer mellan Joven Cuba och

PBL framför en bred enhetsfront på grundval av kampen för omedelbara krav till försvar av

arbetarnas rättigheter och krav på en jordreform och anti-imperialistiska krav. Därmed

återupprättade de kubanska trotskisterna underförstått föreställningen att kampens omedelbara

mål var en anti-imperialistisk, demokratisk revolution där småborgerskapet skulle gripa

makten. PBL lanserade tanken att detta demokratiska anti-imperialistiska uppror kunde bli ett

avgränsat stadium och gjorde gällande att den revolutionära processens proletära stadium

kunde förverkligas först sedan småborgerskapet gripit makten. PBL konstaterade:

”Om det efter alla nödvändiga förberedelser blir så att den tekniska resningen äger rum som en

kulmen på den politiska processen...är det nästan säkert att småborgerskapet griper makten...Det är

då som vi i praktiken kommer att omvandla den demokratiska revolutionen till en socialistisk

revolution. Genom en omvandling i de revolutionära juntorna kommer då de äkta arbetar-, bonde-

och soldatråden att födas fram ur massorna. Det är då parollen 'All makt till juntorna' kommer att få

sitt revolutionära massinnehåll.”89

Det var på grundval av uppfattningen att revolutionens proletära stadium oundvikligen skulle

skjuta fart så snart som småborgerskapet satt vid makten, som PBL rättfärdigade sitt sam-

arbete med Joven Cuba för att förbereda en resning. I synnerhet betraktade man de hemliga

aktiviteter som PBL hade inlett för att samla vapen samt organisera och träna sin egen milis,

som nödvändiga steg för att stärka partiets sammanhållning och förbereda den framtida

brytningen i enhetsfronten när PBL skulle styra in på sin självständiga väg till makten.90

Denna syn på den revolutionära processen fick de kubanska trotskisterna att inrikta sig på att

sluta överenskommelser med Joven Cuba som var utformade att snarare skärpa än fördjupa

den revolutionära situationen, men också att utarbeta ett program som skulle gälla när små-

borgerskapet hade makten. Men som för att visa i vilken omfattning de kubanska trotskisterna

hade knutit sitt öde som en proletär förtrupp till småborgerskapets öde, utvecklades händel-

serna till övervägande del utanför deras kontroll, och bekräftade PBL:s minskade inflytande

jämfört med vad partiet hade haft under de tidigare strejkrörelserna i slutet av 1933 och i

början av 1934. Den instabila politiska situationen som under 1934 kännetecknades av utbrott

av till övervägande del icke-samordnade strejker, utvecklades i början av 1935 till en ny

generalstrejksrörelse. Även om arbetarklassen förenade sig med studenter och statsanställda i

strejk, vilket PBL själv medgav, var strejkrörelsen i stort sett spontan, utan något effektivt

centraliserat ledarskap. Den kontroll som existerade låg i händerna på studentrörelsen via den

s k Kommittén för arbetarnas försvar. Trots att PBL försökte samla sina krafter för att stärka

denna kommitté, så besegrades strejken snabbt. Undantagstillstånd utropades, poliser sköt på

arbetarmöten och alla arbetarorganisationers lokaler utsattes för razzior och plundrades. Sedan

strejkrörelsen hade krossats och fackföreningarna tvångsupplösts, inleddes en andra rond där

statens säkerhetsstyrkor utmätte hårda straff för dem som arresterats. PBL-medlemmar fick

88

Resolution on the present political situation and our tasks, op cit, s 5. I ett separat handlingsprogram, daterat

16 november 1934, skisserade PBL sitt förslag till struktur för revolutionära juntor. De olika, lokala juntorna

skulle kontrolleras av den centrala ledningen i Havanna, även om en generalstab skulle styra upproret. De

räknade med att juntor skulle överta makten i varje stad och provins efter en segerrik resning och att en nationell

kongress för juntorna skulle besluta om regeringens sammansättning. Se Programme of Action, som ingår som

bihang till dokumentet Resolution on the Present Political Situation and our Tasks, op cit, s 9. 89

Op cit, s 5. 90

Op cit, s 6

75

själva långvariga fängelsestraff, förvisades och dödades – i några få fall – t o m av statens

otyglade repressiva styrkor.91

Strejkrörelsens utveckling och slutliga öde i mars 1935 var lika mycket en anklagelse mot

PBL:s politiska kurs under perioden 1933-35 som det avspeglade den opolitiska anarko-

syndikalismens inflytande i arbetarrörelsen och styrkeförhållandena mellan klasserna. Även

om PBL vid sitt grundande i september 1933 hade ställt sig uppgiften att dra upp linjerna för

en revolutionär kommunistisk förtrupp och omgruppera arbetarklassen kring ett klart prole-

tärt, anti-imperialistiskt perspektiv, så gjorde de under loppet av 1934 och början av 1935 allt

fler eftergifter till gamla anarko-syndikalistiska traditioner och till en icke-proletär nationa-

lism. I praktiken utvecklade alltså de kubanska trotskisterna alltmer en strategi och taktisk

linje som hade mer gemensamt med Mellas upprorsplaner och OCC:s ursprungliga Andra-

perioden-kritik av PCC än med Trotskijs bedömningar av de politiska prioriteringarna. PBL

hade en tendens att rikta in sig på en proletär enhetsfront på det fackliga området, samtidigt

som man bortsåg från det inom politiken och istället försökte bilda okritiska allianser med

småborgerligt nationalistiska krafter, främst i form av Joven Cuba. Även om den proletära

revolutionen alltjämt var det uttalade målet, så uppfattades detta mot slutet av 1934 som ett

resultat av någon slags objektiv process som skulle uppenbaras om man gav företräde åt att

utveckla en avgränsad eller oberoende demokratisk, anti-imperialistisk revolution. Denna

teoretiska modell isolerade i slutändan de kubanska trotskisterna från massorna, när PBL i

stället för att försöka utveckla en enhetsfront kring ett konkret handlingsprogram, som

Trotskij anmodade, alltmer inriktade sig på att bygga snäva juntas med Joven Cuba som

förberedelse för en resning som de trodde skulle föra småborgerskapet till makten.

Förhållandet mellan PBL och de officiella kommunisterna

Under regeringen Grau San Martíns ”100 dagar” tillskrev PCC trotskisterna allehanda poli-

tiska förräderier. I allmänna ordalag beskylldes PBL för mord, värvning av strejkbrytare,

skapandet av parallella fackföreningar i sektorer som kontrollerades av CNOC, och försök att

med regeringens stöd bygga ett reformistiskt fackföreningscentrum för att konkurrera med det

som styrdes av de officiella kommunisterna.92

Även om dessa anklagelser i stort sett var

grundlösa, typiska för det slags anti-trotskistiska förtal som kom från ett kommunistparti som

nitiskt tillämpade Tredje perioden-linjen, fanns det ett korn av sanning i PCC:s specifika

anklagelse att Junto & Co försökte ta över efter den reformistiska ledaren Juan Arévalo, vars

användbarhet enligt PCC var uttömd.93

Det var nämligen så, att samtidigt som PBL inte självt

försökte bygga något arbetarcentrum i Arévalos Uníon Federativa Obrera National, som

servilt stödde Machado, så avstod PBL på vissa ställen från att stödja strejker som riktade sig

mot vissa aspekter av administrationen Grau San Martíns arbetarfientliga program. Som vi

redan nämnt, finns bevis för att det var så i Guantánamoregionen där guantanameño-PBL, i

sin opportunistiska strävan att bilda en bred anti-imperialistisk sammanslutning med

anhängare till Grau San Martín, fullständigt misslyckades med att hålla fast vid nödvän-

digheten av arbetarnas självständighet gentemot den småborgerliga nationalismen.

Den enda verkligt kritiska analys som PCC gjorde av PBL:s politiska linje publicerades i

PCC:s tidning Bandera Roja i oktober 1933.94

Artikeln visar PCC:s närmast obefintliga

91

RS de la Torre, ”The Situation in Cuba”, The New International, oktober 1935, s 204-205. 92

Se, exempelvis, Mesa Ejecutiva Confederal de la CNOC, ¡Trabajadores: en Pie de Combate por el IV

Congreso Nacional Obrera de Unidad Sindical Convocado por la Confederacion Nacional Obrera de Cuba!,

nd, s 4 93

”La Dederación Obrera y los Nuevos Arevalos”, Linea (Havanna), 24 oktober 1933, s 7. 94

”El ’Partido Bolchevique-Leninista’ Nuevo Nombre de un Mismo Grupo de Traidores: Junco y Compañía

Sabotean las Huelgas y Defenden al Gobierno de la ’Autentica Revolución’ (Leninist-bolsjevikiska partiet, ett

76

förståelse av PBL:s grundningsprogram. De officiella kommunisterna hävdade att det bland

trotskisternas grundläggande förutsättningar fanns påståendena att det på Kuba hade börjat en

strid mellan den reaktionära flygeln av den borgarerliga oppositionen och element tillhörande

småborgarna; att massorna inte radikaliserades, och att revolutionen på Kuba måste bli

socialistisk, om än med bönderna som bundsförvanter. Enligt PCC var trotskisternas grund-

läggande fel det som man kallade en godtycklig uppdelning mellan de som satt vid makten

och Menocals, Mandietas och ABC:s reaktionära opposition. På ett typiskt ultravänsteristiskt,

sekteristiskt sätt, hävdade PCC att både det som PBL kallade den småborgerliga regeringen

och den borgerliga oppositionen var reaktionära representanter för borgerskapet och latifun-

distas, som båda i lika hög grad tjänade USA-imperialismens intressen. PCC drog därvid

slutsatsen att PBL drevs både till underdånighet inför regeringen Grau San Martín och till att

spela rollen av strejkbrytare inom arbetarklassen. I andra sammanhang använde kommunis-

terna sin Tredje perioden-kritik av det de uppfattade som ett med nödvändighet pro-imperia-

listiskt småborgerskap, för att anklaga den s k Juno-Villarealgruppen inom FOH för att

bromsa den revolutionära kampen mot det inhemska borgerskapet och imperialismen.

Ett internt dokument från de officiella kommunisterna innehöll emellrtid en kritik av hur PCC

offentligt hade reagerat på PBL:s tillväxt mot slutet av 1933. I en rapport till Kominterns

karibiska byrå erkände det utländska sändebudet ”Juan” att partiets kamp mot oppositionen i

Oriente går dåligt, begränsad som den var till välkända skällord som ”förrädare”, ”tjuvar”,

”uslingar” etc.95

Samma rapport noterade även att de oppositionella hade dragit många växlar

på PCC:s uppmaning att återgå till arbetet under generalstrejken i augusti, och det officiella

partiets medlemmar hade stått ”fullständigt avväpnade”, ur stånd att bemöta kritiken från

PBL. Rapportens författare, ”Juan”, som hade opponerat sig mot beslutet från PCC:s central-

kommitté att mana till återgång under augustistrejken 1933, avslöjade även de spänningar som

fortfarande fanns mellan Komintern och den kubanska sektionen, när han uttryckte sin kritik

av PCC för dess ”fullständiga uppgivande av den ideologiska kampen mot Oppositionen”.96

I

synnerhet klagade han över det faktum att fastän PBL:s program publicerats två månader

tidigare, så hade inte ett enda ord av kritik presenterats från PCC.97

I sitt svar på PCC:s kritik, var de kubanska trotskisterna i allmänhet rättframma med att visa

sin anti-stalinism. I sin kritik av PCC:s roll under 1930-talets revolution visade PBL att man

redan i ett tidigt skede ansåg att stalinismens ingripande i kubanska affärer hade infört en ny

kontrarevolutionär faktor i arbetarrörelsen. I en artikel, speciellt skriven för den amerikanska

tidningen Militant och publicerad 28 april 1934, betonade PBL den enorma skuld som

trotskisterna gav PCC för nederlaget i januari 1934, när regeringen Grau Martíns föll och

ersattes av Batista-Mendieta-regimen. García Villareal skrev:

”Inget arbetarparti har någonsin haft ett större politiskt ansvar än det som direkt tillkommer den

stalinistiska byråkratin i det karibiska sekretariatet och i kommunistpartiet...Den kubanska

stalinismen har förvandlats till den revolutionära utvecklingens mest negativa faktor. Hela skulden

för proletariatets nederlag ligger på stalinismens axlar, utan några begränsningar.” 98

I sin argumentation att PCC direkt hade förberett den imperialistiska reaktionens återkomst

till makten över statsapparaten, förlade PBL helt korrekt roten till de officiella kommunister-

nas förrädiska ultravänsterism i PCC:s snäva definition av den småborgerliga regeringen Grau

San Martín, som en ”borgerligt-feodal regering, imperialismens lakej”. Enligt PBL kunde en

nytt namn för samma grupp av förrädare: Junco & Co saboterar strejker och försvarar den ’autentiska

revolutionens’ regering – Ö anm), Bandera Roja (Havanna), 20 oktober 1933, s 2. 95

Brev från ”Juan” till Komintern karibiska byrå, op cit, s 7. 96

Op cit, s 8. 97

Denna kritik bortsåg förstås från artikeln som hade stått att läsa i PCC:s Bandera Roja den 20:e oktober 1933. 98

”Stalinism Kneels to American Imperialism”, The Militant, 28:e april 1934, s 3.

77

sådan karakteristik inte förklara för arbetarna varför även borgerskapet och USA-imperialis-

tiska intressen var indragna i strid mot Grau San Martín, och dessutom – och det var ännu

värre – underbyggde den PCC:s strategi att lägga all kraft på att störta Grau San Martín-

regimen. Till sist, menade PBL, drev denna politik arbetarna till kraftmätningar i förtid, vilket

förvirrade och utmattade dem, så ”när proletariatet verkligen måste ta till strid, var det redan

för sent”.99

PBL:s hårda kritik av stalinismen var faktiskt sådan att de vid halvårsskiftet 1934

uppfattade den ”främsta uppgiften....är att utplåna stalinismen som en faktor i arbetar-

rörelsen”.100

PBL var helt på det klara med den totala brist på verklighetsanknytning som utmärkte den

Tredje periodens taktiska linje som PCC förde på Kuba, och utvecklade en politisk kritik av

den officiella kommunismens politik som, vad gäller en mängd teoretiska och taktiska frågor,

i stort sett återspeglade Trotskijs allmänna kritik mot Kominterns politik. Förutom att man

förkastade teorin om en anti-feodal och anti-imperialistisk revolution därför att den införde ett

separat stadium snarare än en fas i den revolutionära processen mellan den borgerliga och den

proletära revolutionen101

, kritiserade de kubanska trotskisterna PCC i frågor som gällde strate-

gin och taktiken i fackföreningarna. Särskilt hårt kritiserade de PCC:s försök att organisera en

återgång till arbetet under augustistrejken 1933102

, men de kubanska trotskisterna utvecklade

även en kritik av de officiella kommunisternas sekteristiska fackföreningspolitik. De be-

skyllde PCC för att försöka hoppa över stadier i utvecklingen av den fackliga kampen, genom

att insistera på skapandet av ”röda” fackföreningar och enhetsfront enbart underifrån. I linje

med Trotskijs syn på taktiken med arbetarklassens enhetsfront, menade PBL att en av

poängerna med aktionsenhet kring ett konkret kampprogram som hade godtagits av den fack-

liga ledningen var att den kunde användas för att avslöja de reformistiska ledarna inför

massorna när dessa ledare vid någon punkt kom med undanflykter och sökte bryta överens-

kommelserna om kampen för specifika krav.103

För trotskisterna var parollen om enhetsfront

endast underifrån ett hinder för gemensamma arbetaraktioner, och tillät de reformistiska

ledarna att undgå varje ansvar.104

På fackföreningsområdet kritiserade de kubanska trotskisterna även de sekteristiska förbere-

delserna och målsättningarna inför den Fjärde nationella arbetarkongressen, som organisera-

des av det PCC-kontrollerade CNOC i januari 1934, vilket skulle bli den första nationella

fackföreningskongressen sedan 1925. För den trotskistiskt dominerade Handelsanställdas

allmänna fackförening hade denna kongress en stor potential, som gick förlorad redan innan

kongressen börjat. Återigen angrep man PCC:s ultravänsterism och åberopade bristen på en

bred förkongressdiskussion, det snäva urvalet av inbjudna organisationer och frånvaron av

varje som helst diskussion om den brännande frågan om ”röda” fackföreningar kontra bygget

av enhetsfronter.105

I en mer detaljerade kritik av PCC:s snävt sekteristiska underlåtenhet att

ta itu med frågan om bygget av arbetarklassens enhetsfront ovanifrån och underifrån, skrev

trotskisterna:

99

Ibid. 100

”Desarollo y Luchas en la Revolución Cubana”, Comunismo, juli 1934, s 236. 101

Programa del Partido Bolchevique Leninista, op cit, s 45. 102

PBL-skrifterna hänvisar till PCC:s sk ”augustimisstag” gång på gång av propagandistiska skäl, och detta långt

efter händelsen.. Se, exempelvis, ”Lo Que el Trabajador Debe Conocer”, El Obrero Panadero, december 1933, s

23; El SGECC Frente al IV Congreso Obrero Nacional, op cit, s 12. 103

Trotskij fäster uppmärksamheten på detta syfte med arbetarklassens enhetsfront i Leo Trotskij, ”Enhetsfront

för försvar: Ett brev till en socialdemokratisk arbetare”, Kampen mot nazismen i Tyskland, s 269-83. [finns på

marxistarkivet: Enhetsfront för försvar – Red anm] 104

El SGECC Frente al IV Congreso Obrero Nacional, op cit, s 9-10. 105

Op cit, s 3-4

78

”Det fanns förhoppningar om att den Fjärde nationella arbetarkongressen [för CNOC] skulle före-

gås av en rad aktioner för att stärka massornas inriktning mot den, och använda den som en slask-

tratt för all gammal taktik och begångna misstag. Men för att det skulle bli så, var det av yttersta

vikt att kongressfrågan diskuterades vitt och brett och att arbetarklassens stora majoritet skulle

delta. Stick i stäv mot detta döljer kongressen på förhand all diskussion om vilken strategi och

taktik som ska följas, och låter inte viktiga sektioner av arbetarklassen att delta.”106

De kubanska trotskisterna kritiserade också andra sidor av den officiella kommunismens

politik. För det första riktade de skarp kritik mot PCC:s stöd åt självbestämmande för den

svarta majoritetsbefolkningen i Oriente-provinsen, vilket sträckte sig ända fram till att bilda

Svarta bälten, alltså de facto självständiga stater. PBL hävdade att rasdiskriminering var rotat i

klassamhället, och som sådan kunde den bara bli ”utplånad på basis av klasskampen”.107

Trotskisterna konstaterade att rasmotsättningar uppstod ur det sätt på vilket kapitalismen

skapade och reproducerade arbetskraft, och hävdade att PCC:s inställning bara skulle öka

arbetarklassens splittring. PBL såg aldrig något behov av att bilda svarta kommittéer i

arbetarorganisationerna för att bekämpa rasism inom arbetarleden, men till skillnad från PCC

förespråkade de att arbetarklassen måste kämpa mot rasismen som en del av sin kamp mot

imperialismen.

PCC blev föremål för ytterligare kritik från García Villareal, för dess skenbart icke-Tredje

perioden-liknande taktik att avstyra protester som riktades mot imperialistiska egendoms-

centra. För PBL:s generalsekreterare var det en ”skamlig kapitulation” att godkänna USA-

zoner för affärer och utsugning genom att förklara sig vara emot attacker på imperialistisk

egendom.108

I stället för att acceptera PCC:s rättfärdigande att deras politik berodde på

tekniskt-militära bedömningar och med utgångspunkt från detta påvisa den anti-internationa-

listiska karaktären av PCC:s revolutionära perspektiv, valde García Villareal att överbetona

PCC:s kryperi för Moskva och hävdade att PCC:s inställning i praktiken kunde härledas direkt

från det nyligen undertecknade Litvinov-Roosevelt fördraget om ”ömsesidigt erkännande”.109

De kubanska trotskisterna var överhuvudtaget kritiska mot PCC:s ultra-radikala perspektiv

som uppmanade till omedelbar resning och inrättandet av en arbetar- och bonderegering.

Kritiken utgick från att situationen i sin helhet inte var mogen för detta, eftersom arbetar-

klassen och småborgerskapet på landsbygden och i städerna ännu inte leddes av kommunister-

na. Denna kritik tillämpade PBL mer specifikt på det som man betecknade som igångsättandet

av ett ”brottsligt äventyr” den 29:e september 1933 i samband med begravningen av Mella’s

kvarlevor. Medan det verkar som om PCC uppmanat till demonstrationen, åtminstone delvis,

som en styrkemanifestation för att återvinna en del av den prestige som de förlorat i huvud-

staden efter ”augustimisstaget”,110

tolkade PBL det första öppna framträdandet av PCC:s

uniformerade chocktrupper, som en provokativ uppvisning, utformad som en signal att för-

söka inleda en generalstrejk och främja PCC:s äventyrliga strävan att få till stånd en omedel-

bar resning.111

Under de gatustrider som omgav demonstrationen, där armén för första gången

106

Op.cit, s 4 107

Programa del Partido Bolchevique Leninista, op.cit, s 39-40. 108

”Stalinism Kneels to American Imperialism”, The Militant, 28:e april 1934, s 3. 109

Ibid; ”Cuba, Punto Explosivo en América”, Communismo, september 1934, s 78. Urvattningen av kommu-

nisternas anti-imperialistiska retorik i Latinamerika betingades av sovjetbyråkratins uttalade önskan att säkra en

amerikansk-sovjetisk icke-aggressionspakt i Stilla havsområdet för att stävja hotet från Japan efter Hitlers makt-

erövring i Tyskland. Mellan maj och november 1933 förekom ett visst närmande mellan Sovjetunionen och

USA, vilket ledde fram till det ömsesidiga erkännandet. Se HD Phillips, Between the Revolution and the West: a

Political Biography of Maxim M Litvinov, Boulder, 1992, s 130-133. 110

Denna uppfattning nyligen uttrycktes av en PBL-ledare, den nu avlidne Carlos Padrón, i ett brev från CM

Padrón Ferrer till Rafael Soler Martínez, Miami, 7 november 1996. 111

”Stalinism Kneels to American Imperialism”, The Militant, 28:e april 1934, s 3; FOH, A Todos los Obreros

de la Provincia. Al Pueblo de Cuba, Havanna, 30:e september 1933.

79

använde sin samlade kraft sedan oredan i dess led efter sergeantrevolten, kämpade PBL:s

egen chockbrigad, som hade bildats till försvar av FOH, sida vid sida med Grau San Martíns

och Guiteras' anhängare mot den officiella kommunistiska demonstrationen 112

PBL rättfärdi-

gade sitt spontana beslut att de facto bilda en enhetsfront med den småborgerliga nationali-

smen mot PCC, med hänvisning till att PCC hade organiserat ett sekteristiskt äventyr vid en

tidpunkt när armén, som fortfarande befann sig i ett tillstånd av kaos, hade börjat förbrödra sig

med arbetarna.113

Medan den samhörighet som PBL smidde samman med Guiteristas under den våldsamma

konfrontationen den 29 september lade grunden till de mer djupgående projekten för gemen-

samma aktioner mot slutet av 1934, så verkar själva våldsamheten i konfrontationen mellan

PCC:s och FOH:s chocktrupper ha skapat ett prejudikat vad gäller karaktären på förhållandet

mellan de officiella och oliktänkande kommunisterna. Under loppet av 1930-talets revolution,

karakteriserades förhållandet mellan de två grupperna av ömsesidig fientlighet, som inte bara

uttrycktes i deras respektive publikationer, utan även fysiskt. Det fanns många rapporter om

våldsamma sammandrabbningar mellan anhängare av PCC och PBL, särskilt i Havanna.

Enligt Jorge García Montes och Antonio Alonso Ávila, resulterade en sådan sammandrabb-

ning i en död och flera skadade, när en grupp beväpnade PCC-medlemmar lämnade CNOC:s

kontor och angrep arbetarledare inne i de byggnader som tillhörde det trotskistkontrollerade

FOH.114

Dessa fientliga relationer, särskilt efter våldsamheterna den 29:e september, utvecklades

under loppet av 1933-34 så långt att PBL i sin negativa bedömning av PCC:s strategi och

taktik alltmer kom att se de officiella kommunisterna som en kontrarevolutionär kraft inom

arbetarrörelsen. I ljuset av PCC:s uppmaning till generalstrejk efter massakern den 29:e

september, vilken FOH motsatte sig för att rädda arbetarrörelsen från ”ett fullständigt neder-

lag”,115

utvecklade PBL en enhetsfrontslinje som hade den underliga egenskapen att effektivt

utesluta möjligheten av ett närmande till PCC-ledningen. Det betydde att PBL gick emot

PCC:s sekteristiska fackföreningslinje med en linje som med all önskvärd tydlighet uttryckte

den egna bedömningen av stalinismen som en kontrarevolutionär kraft. Denna särskilda linje

var uppenbar i PBL:s förslag till svar på Grau San Martín:s arbetslagstiftning efter kaoset på

gatorna i Havanna 29 september 1933. FOH menade att arbetarklassen och dess organisatio-

ner för att kunna tackla den oreda och splittring i arbetarleden som försvagade dess front mot

Femtioprocentslagen, måste anta en oberoende klasslinje både mot borgerskapet och CNOC:s

sekteristiska linje. Utan en sådan enhetsfront från arbetarklassens sida, hävdade FOH, skulle

nederlagen fortsätta och arbetarklassen tappa förtroendet för sina egna organisationer.116

Det mest betydelsefulla bidraget från PBL under 1930-talet, var skapandet av en mottendens

till den officiella kommunismen, en strömning som betonade vikten av att bygga självständiga

arbetarorganisationer som kunde leda arbetarklassen till makten, samtidigt som man tog itu

med problemet med den nationella frigörelsen. Men förhållandena mellan PCC och PBL var

sådana att trotskisterna, ironiskt nog, antog något som verkade vara en ultravänsteristisk

inställning till bildandet av en enhetsfront med de officiella kommunisterna. Även om PBL:s

kritik av PCC:s strategi och taktik i stort sett uttryckte den allmänna kritik som Trotskij gjorde

av tredje periodens Kominternpolitik, var PBL 1934-35 mer berett på att okritiskt alliera sig

med de revolutionära krafterna inom den småborgerliga nationalismen, särskilt Guiteristas, än

att försöka dra in PCC i enhetsfrontarbete kring ett konkret handlingsprogram. I denna

112

Brev från CM Padrón Ferrer till Rafael Soler Martínez, op cit. 113

”Stalinism Kneels to American Imperialism”, The Militant, 28 april 1934, s 3. 114

J García Montes och A Alonso Ávila, op cit, s 164-165. 115

”Stalinism Kneels to American Imperialism”, The Militant, 28:e april 1934, s 3. 116

FOH, A Todos los Obreros de la Provincia. al Pueblo de Cuba, op cit.

80

mening implicerade PBL:s inställning att stalinismen i början av 1930-talet inte var en

centristisk strömning i arbetarrörelsen, som vacklade mellan reform och revolution i teorin

såväl som praktiken, utan objektivt en kontrarevolutionär kraft.

PBL och dess internationella kontakter

De kontakter som OCC upprättade med den internationella trotskistiska rörelsen var till stor

del begränsade till den spanska vänsteroppositionen. Efter att PBL bildats i september 1933

upprättades även kontakter med andra trotskistiska grupper på den amerikanska kontinenten.

Den första sektionen inom den internationella trotskistiska rörelsen i regionen, som nämner

och sedan formellt upprättar kontakt med kubanerna verkar ha varit den trotskistiska gruppen

i USA, Communist League of America. Kontakten togs efter bildandet av PBL i september

1933, och verkar ha skett på initiativ av James P Cannon, som var sekreterare i den USA-

baserade trotskistiska gruppen.117

Efter att ha sett en hänvisning till den kubanska gruppen i

ett protokoll från Internationella sekretariatet, begärde han att kubanerna skulle anmodas att

kontakta de nordamerikanska trotskisterna.118

Under slutet av 1933 och under 1934, innehöll både den spanska och USA-baserade trotskis-

tiska pressen artiklar som tillskrevs de kubanska trotskisterna, liksom många andra som

byggde på information från dem. Det är också klart att kubanerna fick sig tillskickade

Comunismo och The Militant såväl som böcker och pamfletter med Trotskijs skrifter. Den

USA-baserade trotskistiska pressen innehöll även otaliga appeller om finansiellt understöd åt

den kubanska sektionen under revolutionens stormiga dagar på 1930-talet. Dessa kontakter,

särskilt med Communist League of America, verkar ha ersatt direkta kontakter mellan PBL

och det Internationella sekretariatet i Paris.

Även kampen och utsikterna för revolutionen på Kuba i slutet av 1933 togs upp av den inter-

nationella trotskistiska rörelsen. Av särskilt intresse var den fråga som restes av den ameri-

kanske trotskisten ”John G Wright”119

i en diskussionsartikel i The Militant, om tiden var inne

för att uppmana till bildande av sovjeter eller ej. I sitt resonemang, som förebådade grund-

dragen i de argument som de kubanska trotskisterna senare skulle använda för att ansluta sig

till en ”nationell frigörelse”-tendens inom den latinamerikanska trotskismen, gjorde Wright

skillnad på de demokratiska kraven och övergångskraven för sovjeter, och argumenterade för

att man skulle betona paroller och kamp för nationell frigörelse innan kraven på sovjeter

lyftes fram. Även om Wright helt riktigt insåg att allt tal om ett omedelbart maktövertagande

vore lika med självmord på Kuba, så sa han han också nej till att resa parollen att bilda

sovjeter. I stället föreslog han ett perspektiv där kampen kretsade kring parollen om ett

”Revolutionärt nationellt försvar”. Han menade att sovjeter kunde bildas först sedan kampen

hade uttryckts i termer av nationell frigörelse. Han skrev: ”Förtruppen måste organisera

enhetsfronten mot den amerikanska imperialismen, och i denna enhetsfront måste man in-

begripa inte bara alla arbetarorganisationer utan också alla delar av småborgerskapet som är

villiga och beredda att kämpa mot den gemensamma fienden”.120

117

James P Cannon (1890-1974) var med vid grundandet av American Communist Party. Efter att ha vunnits

över till Vänsteroppositionen på Kominterns sjätte världskongress 1928, blev han den främste grundaren och

ledaren för den nordamerikanska trotskistiska rörelsen, t o m erkänd som dess ordförande emeritus under 1960-

talet och tidigt 1970-tal, före sin bortgång. 118

J P Cannon, Writings and Speeches, 1932-34: the Communist League of America 1932-34, New York, 1985, s

270. 119

”John G Wright” var pseudonymen för Joseph (Usick) Vanzler (1902-1956). Han anslöt sig till Communist

League of America 1933 och blev snabbt en av Trotskijs främsta översättare till engelska. 120

”Problems of the Cuban Revolution”, The Militant, 28:e oktober 1933, s 3.

81

Wrights ståndpunkt gick i många avseenden mot en tidigare artikel i The Militant, som pekade

på övergångskaraktären hos kravet på sovjeter. Sovjeterna, hävdade artikeln, var organ för

folklig kamp som kunde visa de kubanska arbetarnas och böndernas egen styrka, och kravet

att bilda dem kunde i allmänhet ställas tillsammans med demokratiska, anti-imperialistiska

paroller. Att vänta med att uppmana till bildande av sovjeter tills den proletära resningen står

på dagordningen, fastslog också artikeln, ”kommer, vilket så tragiskt demonstrerades av den

stalinistiska politiken i Kina, bara att innebära att man inte i tid lyckas organisera sovjeter som

arbetarnas och böndernas revolutionära centrum och verktyg, eller till att de blir karikatyrer

av sovjeter sedan den revolutionära vågen har sjunkit tillbaka.”121

I en av sina få hänvisningar till Kuba avvisade Trotskij själv, i ett brev daterat 21 november

1933, Wrights uttalande mot att resa parollen att bilda sovjeter på Kuba. Trotskij började med

att återupprepa sina centrala argument när det gällde revolutionärernas uppgifter i koloniala

och halv-koloniala länder, nämligen att maktövertagande inte kunde vara en omedelbar upp-

gift om majoriteten av landsbygdens och städernas småborgerskap inte följer det revolutionära

arbetarpartiet, och att detta bara kan uppnås genom ”en direkt och öppen kamp mot den

’nationella’ borgarklassen och småbourgeoisins opportunistiska ledare”.122

Men för Trotskij

utgjorde sovjeterna på det hela taget den grundläggande kamporganisationen för proletariatet

och andra samhällsskikt som slöt upp i dess kamp, och han hävdade att en avvisande hållning

till att bilda sovjeter av taktiska skäl, vilket Wright hade föreslagit, innebar man hade en

felaktig uppfattning om deras roll under revolutionen.123

Trots att Trotskij lägger sig i debatten om revolutionärernas omedelbara uppgifter på Kuba

och faktiskt anspelar på vissa trotskisters benägenhet att överbetona de demokratiska, anti-

imperialistiska uppgifterna genom att skjuta upp uttalade proletära anti-imperialistiska

aspekter till en avlägsen framtid, verkar det som om denna diskussion inte kom till PBL-

ledningens kännedom, eller åtminstone påverkade den inte PBL-ledningen vid denna tid. I

slutet av 1934 fanns det uppenbarligen en tendens hos den kubanska trotskismen att i för-

täckta ordalag godta ett två-stadie-perspektiv i en del av de tvetydiga formuleringarna i

dokumentet Resolution om den nuvarande politiska situationen och våra uppgifter. Det

föranledde de nordamerikanska trotskisterna att omgående skicka ett barskt brev till PBL, där

de framförde sina farhågor.

Brevet från det amerikanska Workers’ Party:s Nationella kommitté till PBL:s centralkom-

mitté124

reste tre grundläggande frågor om strategi och taktik som nordamerikanerna ansåg att

den kubanska synen på den revolutionära processen genomsyrades av. Det första som ingav

oro var vad de nordamerikanska trotskisternas betraktade som PBL:s ”tendens att, åtminstone

delvis, acceptera teorin om en självständig ’arbetarnas och böndernas anti-imperialistiska

demokratiska revolution‘”.125

Enträget uppmanade de kubanerna att göra sig av med varje

spår av en sådan teori, eftersom det kunde leda till att man, åtminstone tillfälligt, accepterade

ett småborgerligt ledarskap, och därigenom dela de sistnämndas öde, något som hade visat sig

av händelserna i Kina, där Kominterns Andra perioden-politik hade lett arbetarrörelsen till ett

förskräckligt nederlag.

121

”Program and Perspectives for the Cuban Proletariat”, The Militant, 16:e september 1933, s 1 och 4. 122

LD Trotsky, ”On Calling for Soviets in Cuba”, Writings of Leon Trotsky: Supplement (1929-33), New York

1979, s 374. En svensk översättning av hela brevet – “Om att uppmana till sovjeter på Kuba “ – finns med i

bilaga nedan. 123

Ibid. 124

Workers’ Party (Arbetarpartiet) kallade sig det trotskistiska partiet i USA efter att Communist League of

America förenades med American Workers’ Party i slutet av 1934. 125

Brev från Workers’ Party i USA till PBL:s centralkommitté, New York, 8 januari 1935, s 1. Brevet återfinns i

sin helhet på s 156 nedan.

82

Som ett resultat av PBL:s oklarhet när det gällde den första frågan, kritiserade Workers’ Party

även PBL för att de ”alltför mycket betonar frågan om överenskommelser med Joven Cuba

angående förberedelserna inför ett framtida 'småborgerligt' uppror och att utarbeta ett program

för en koalitionsregering efter ett möjligt uppror”.126

I stället föreslog nordamerikanerna att

PBL skulle sträva efter att fördjupa den revolutionära jäsningen bland bredare skikt av

massorna, snarare än att ägna sig åt att skärpa den politiska krisen genom att verka för ett

uppror inom en nära framtid. För att uppnå detta, föreslog de att PBL skulle utarbeta ett

program för omedelbar handling, i stället för att inrikta sig på ett handlingsprogram som

skulle gälla efter resningen. Mer specifikt förslog de nordamerikanska trotskisterna att PBL

skulle ta initiativ till agitation, demonstrationer och strejker runt krav om att få slut på

regeringsterrorn, för en demokratisk konstituerande församling, jordbrukskrav, arbetar-

rättigheter, bättre arbetsvillkor, arbetarkommittéer i sockernäringens centrales och andra

industrier, frigörelse från USA och nationaliseringar under arbetarkontroll.

En tredje central kritikpunkt gällde tillämpningen av handlingsprogrammet. För nordamerika-

nerna måste det skisserade handlingsprogrammet tillämpas via en bred enhetsfront, som även

omfattade stalinisterna, och alla ansträngningar skulle inriktas på att uppnå detta mål. Trots att

det var tveksamt om det gick att sluta en enhetsfront med de officiella kubanska kommunis-

terna, skrev de nordamerikanska trotskisterna med en viss framsynthet, att om tendensen att

ersätta ”den verkliga breda enhetsfronten” med paritetskommittéer bestående av Joven Cuba

och PBL och perspektivet var att skapa frön till sovjeter som resningen skulle överföra

makten till, då kommer denna politik att ”isolera partiet”, och kommer ”inte att vinna

massorna för de revolutionära parollerna”.127

Av alla dokument och brev som utväxlats mellan PBL och dess USA-baserade motsvarighet,

verkar detta brev vara det viktigaste vad beträffar den påverkan det hade på PBL:s politiska

utveckling. Brevet anlände till Kuba för sent för att PBL skulle ändra sitt perspektiv innan

generalstrejken i mars 1935, men i efterspelet till detta historiska nederlag och under avhop-

pen och den isolering som Workers’ Party hade förutsett; så återspeglar de Politiska teser som

PBL utarbetade i oktober 1935, huvuddragen hos denna kritik. Som framgår av nästa artikel

återvände PBL, åtminstone i teorin, till Trotskijs formuleringar, som betonade att just därför

att småborgerskapet inte kunde leda en segerrik anti-imperialistisk revolution, så var den

demokratiska, anti-imperialistiska revolutionen bara en tillfällig fas i den djupare proletära

revolutionen. I perioden efter mars 1935, utarbetade PBL dessutom ett program för omedelbar

handling och krav som införlivade åsikten från Workers’ Party att den centrala uppgiften var

att erövra massorna genom att utveckla en kamp för att under proletariatets ledning både

utradera feodalismens kvarlevor på landsbygden och störta den imperialistiska makten.

Slutsats

PBL:s främsta förtjänst under 1930-talets revolution var att det försökte förena kampen för en

jordbruksrevolution och nationell frigörelse med kampen för socialismen. Detta var något

som de officiella kommunisterna misslyckades med, eftersom de höll fast vid de överdrifter

som hörde till den Tredje periodens enkelspåriga inriktning, som avvisade den nationella

befrielserörelsen. Men samtidigt som trotskisterna erbjöd ett alternativ som tog itu med frågan

om att bygga en anti-imperialistisk enhetsfront som skulle avslöja småborgerskapets oför-

måga att leda revolutionen, visade trotskisterna själva prov på en tendens att godta den

demokratiska, anti-imperialistiska revolutionens självständighet. Därmed knöt man arbetar-

klassens öde till småborgerskapets öde.

126

Brev från Workers’ Party i USA till PVL:s centralkommitté, op cit, s 1-23. 127

Ibid.

83

Från och med sitt grundande i september 1933 karakteriserades PBL av att två breda tenden-

ser utvecklades inom dess led, och dess politiska utveckling bestämdes av styrkebalansen

mellan dessa stridande politiska strömningar. Å ena sidan, fanns det som man lite löst kan

kalla för en ”trotskistisk” tendens runt Marcos García Villareal, Gastón Medina och ett antal

andra ledare i PBL:s kärna. Till att börja med vidhöll denna tendens att endast en proletär,

anti-imperialistisk revolution kunde säkra den borgerligt-demokratiska revolutionens t o m

mest elementära uppgifter, ett perspektiv som i stort motsvarade det som Trotskij hade

skisserat. Den andra delen av PBL kan beskrivas som en ”småborgerligt nationalistisk”

tendens. Den var mer inriktad på att föra en Andra-perioden-politik med målsättningen att

bilda ett brett demokratiskt, anti-imperialistiskt block tillsammans med reformistiska och

revolutionärt nationalistiska krafter. Denna tendens var mest tydlig i uttalandena från PBL:s

största sektionskommitté i Guantánamo och den verksamheten de bedrev. Större delen av

guantanameño-avdelningen föredrog att bygga en löslig fler-klass-allians med en strategisk

strävan som underförstått godtog en självständig demokratisk anti-imperialistisk revolution,

varmed man öppet försökte knyta samman arbetarklassens öde med det radikala småborger-

skapets nationalism. Konflikten mellan dessa två olika recept för den revolutionära verksam-

heten fick Guantánamo-avdelningen att verka oberoende av PBL:s centralkommitté, och

strunta i dennas direktiv efter partiets grundande i september 1933.

Dessa två motstridiga tendenser, som till en början samexisterade, hade en varierande grad av

inflytande på PBL:s taktik under 1930-talets revolution. Till en början var den tendens som

jag benämnde ”trotskistisk” eller ”proletär” framgångsrik, vilket uttrycktes i att PBL vid sin

grundningskonferens formellt antog de fundamentala satserna i teorin om den permanenta

revolutionen. Dessutom bromsades PBL:s interna motsättningar och det kubanska

trotskistpartiets gradvisa upplösning av PBL:s inriktning på att närma sig Internationella

kommunistiska förbundet, och uppgifterna att revolutionärt försvara regimen Grau San Martín

mot imperialismen, liksom kampen mot stalinismens överdrifter efter ”augustimisstaget”.

Efter regeringen Grau San Martín:s fall i januari 1934 utmanades PBL:s formella

”trotskistiska” perspektiv emellertid allt mer av tyngden i de traditioner av syndikalistisk och

nationell frigörelsekamp som fanns i PBL:s heterogena led. Även om trotskisternas försök att

bygga en Alianza Obrera var överlägset PCC:s ultraradikala sekterism, blev det under loppet

av 1934 uppenbart att deras enhetsfronttaktik inte syftade till att skärpa motsättningarna

mellan den anti-imperialistiska rörelsen och dess småborgerliga ledning. Dvs de klena rötter

som grundsatserna i den permanenta revolutionens teori hade slagit visade sig vara alltför

svaga för att tränga undan de traditionella kampformerna, och PBL lyckades inte lägga fram

en politiskt oberoende inriktning för arbetarklassen.

Under 1934 var Joven Cuba den naturliga tillflyktsorten för de ”småborgerligt nationalistiska”

elementen inom PBL, medan Auténticos nationella arbetarkommission blev tillflyktsort för de

som hade en historia av fackföreningsarbete. Men även de ‘trotskistiska’ delar av partiet som

till en början hade avvisat ett direkt uppgående i radikala nationalistiska partier och block,

lockades alltmer till att ensidigt inrikta sig på en enhetsfront med Joven Cuba. Detta var

särskilt uppenbart i PBL:s verksamhet mot slutet av 1934 och i början av 1935. Bortsett från

det faktum att den taktiska allians som de ingått med Guiteristas hade en snävare bas och

sökte skärpa den revolutionära situationen snarare än att fördjupa den bland bredare sektorer

hos städernas och landsbygdens massor, avslöjade perspektivet på ett brett block att även den

trotskistiska tendensen betonade att det omedelbara målet var en demokratisk, anti-

imperialistisk revolution. Denna tendens, måste det tilläggas, utvecklades politiskt på ett sätt

som liknande andra trotskistiska grupper i Latinamerika. De trotskistiska grupperna i Chile

och Bolivia, t ex, försökte på liknande sätt bilda stora okritiska allianser med den nationellt

84

revolutionära sektorn, när de radikalt nationalistiska rörelserna blev indragna i konspiratoriska

upprorsprojekt i sina respektive länder under 1930-talet.128

Denna tendens att sätta kampen för social frigörelse på sparlåga till förmån för att i stället

framhäva paroller som rörde demokratisk anti-imperialism hade litet gemensamt med

Trotskijs betoning av att den anti-imperialistiska kampen måste ha en proletär karaktär. Ett

försonande drag i de kubanska trotskisternas ståndpunkt låg i det faktum att de rättfärdigade

sin politiska linje på ett sätt som lösligt införlivade det väsentliga i teorin om den permanenta

revolutionen. Det vill säga, de betonade att i ett land som Kuba skulle den småborgerliga

nationalismen till sist upplösas och tvinga dess anhängare att endera sluta upp bakom

proletariatet eller bakom kontraevolutionen. I slutet av 1934 och början av 1935 hävdade PBL

att det var avgörande att trotskisterna tog till vapen tillsammans med Joven Cuba [Unga

Kuba] för att stärka det proletära inflytandet bland de revolutionära nationalisterna, och på så

vis göra det mer sannolikt att småborgerskapet skulle hamna på den proletära revolutionens

sida än på den pro-imperialistiska reaktionens.

När det gäller den kubanska trotskismens organisatoriska karaktärsdrag och utveckling, stod

PBL onekligen på toppen vad gäller antalet medlemmar när det bildades i september 1933 och

strax därefter, innan man under 1934 och första halvan av 1935 minskade kraftigt. Under

1933-34 var PBL, som åberopade 800 medlemmar, en stor grupp sett med trotskistiska mått

mätt, om inte rentav den största utanför Sovjetunionen. Till skillnad från andra trotskistiska

grupper i Latinamerika, som i allmänhet var koncentrerade till de största städerna, hade de

kubanska trotskisterna dessutom viktiga centra över hela landet, mest utmärkande i Matanzas-

och Oriente-provinserna, liksom i Havanna. Efter nederlaget för 1930-talets revolution

krympte dock den kubanska trotskistgruppen snabbt, för att nå en storlek som mer liknade

övriga Latinamerikanska sektioner som tillhörde den internationella trotskistiska rörelsen.

Den kubanska trotskismens öde avgjordes till stor del av de mål de föresatt sig och den taktik

de använde för att förverkliga dessa mål. Men även andra faktorer bidrog till att de kubanska

trotskisterna inte lyckades bygga ett proletärt massparti vid slutet av 1930-talets revolution.

Först och främst avspeglade PBL:s ledning, trots att den kunde dra fördel av att tidigt dra till

sig ett antal välkända och erfarna fackföreningsförkämpar, i det stora hela medlemsstocken.

Både PBL:s medlemmar och ledare var en brokig blandning av anti-stalinistiska anarko-

syndikalister, radikala småborgerliga nationalister och proletära anti-imperialister. Ett antal av

oppositionens nationellt och/eller lokalt erkända fackföreningsledare, såsom Junco, var tvek-

samma till att binda sig till projektet att bygga ett öppet trotskistiskt parti. Deras svaga band

till trotskismen klipptes av i och med beslutet att gå med i Auténticos arbetarorganisationer

vid halvårsskiftet 1934.

Det långsiktiga projektet att bygga ett trotskistiskt parti hindrades även av sammansättningen

på PBL:s viktigaste fackförening, Kubas Handelsarbetarförbund, som var ett tjänstemanna-

fack. I samhällsekonomiska termer utgjorde dessa restaurang-, hotell- och butiksanställda den

del av arbetarklassen som stod närmast småborgerskapet. Som sådan var de en bas i städerna

för den radikala nationalism som hade sina rötter i landsbygdens småborgerskap. Därav

följde, att även om PBL drog till sig dess mest dynamiska element, var tanken på en mindre

strukturerad och mer flytande organisering mer tilldragande för dem än projektet att bygga ett

disciplinerat proletärt bolsjevikparti.

Men en ännu viktigare faktor för att förklara PBL:s minskande medlemsantal var det faktum

att den revolutionära period under vilken det bildades inte gav dem tid att konsolideras som

ett öppet parti. Dels slog regeringen Grau San Martíns arbetslagar särskilt hårt mot PBL,

128

Se Alexander, Trotskyism in Latin America, op cit, s 92-105, 112-113

85

genom att stora delar av den trotskistisk kontrollerade Handelsanställdas allmänna fackföre-

ning, där många hade ett spanskt ursprung, tvingades sluta sina jobb. Sedan ledde förtrycket

under åren 1934-35 till att ett stort antal kubanska trotskister fängslades, torterades och

deporterades. Precis som i andra delar av världen försökte det trotskistiska partiet på Kuba att

konsolidera sig under en period som dominerades av nederlag för arbetarklassen.

Sammanfattningsvis hade OCC och PBL en betydande storlek under 1930-talets revolution,

och dess bildande synliggjorde, åtminstone för en kortare tid, trotskismens fana och utmanade

det stalinistiska Kominterns ledande roll i den kubanska arbetarklassen, på ett sätt som inte

hade sin motsvarighet i något annat latinamerikanskt land. Man måste emellertid hålla i

minnet att alla revolutionära grupper på Kuba var relativt stora vid den tiden. Det är därför

förnuftigt att dra slutsatsen, att de villkor under vilka dessa oliktänkande kommunister

organiserade sig inte bara förklarar att de tidigt flirtade politiskt med teorin om den

demokratiska anti-imperialistiska revolutionen självständighet, utan även, åtminstone delvis,

förklarar deras exceptionella styrka.

Översättning: B. Andersson.

86

Gastón Medina Escobar (1909-1938, generalsekreterare i PBL 1935-36)

Trotskismen på Kuba mellan revolutionerna

Partido Bolchevique Leninista och Partido Obrero Revolucionario 1935–1956

I denna artikel beskriver jag den kubanska trotskistiska rörelsens organisatoriska och teore-

tiska utveckling efter nederlaget för generalstrejken i mars 1935, genom krigsåren, då de

officiella kommunisterna deltog i den nationella enhetsalliansen med Batista, fram till slutet

av upproret som leddes av 26-juli-rörelsen (M26J) under 1956-58. Min centrala tes är att de

kubanska trotskisterna, organiserade i Partido Bolchevique Leninista (PBL) och från 1940 i

Partido Obrero Revolucionario (POR), karakteriserades av en allt tydligare tendens till att

samverka med småborgerlig nationalism och betona kampen för nationell frigörelse. Genom

att förbinda de kubanska trotskisternas ideologiska utveckling med deras organisatoriska, drar

jag slutsatsen att POR:s upplösning som organiserat parti på 1950-talet inte bara speglar

arbetarklassens svaghet, efter mer än att decennium av samarbete mellan fackföreningar och

stat, utan också trotskisternas egen beredvillighet att acceptera idén om den demokratiska

antiimperialistiska revolutionens oberoende, och deras misslyckande med att klart avskilja sig

från olika småborgerliga nationalistiska grupperingar.

PBL 1935 – 39: Omgruppering och revolutionär strategi

Nederlaget för generalstrejken 1935 blev startsignal för en våg av terror och repression mot de

radikala nationella befrielseorganisationerna och arbetarrörelsen. Under dessa förhållanden

kom PBL, såväl som alla andra organisationer, att präglas av desorganisering och förvirring.

Ett stort antal PBL-medlemmar i Oriente-provinsen arresterades eller tvingades att fly sina

hemorter och PBL:s viktigaste band med arbetarrörelsen, genom dess medlemmar i Havannas

Arbetarfederation (FOH), klipptes av. I strejkens efterspel angreps det PBL-kontrollerade

FOH:s kontor och de närvarande arresterades. Vid ett möte mellan ledarna för FOH och

Kubas Nationella arbetarfederation (CNOC), vilka sammankallats för att diskutera ett förslag

om samarbete, arresterades Gastón Medina, generalsekreteraren för PBL och FOH, till-

sammans med César Vilar, ledaren för CNOC.1 Bland dem som dödades på andra platser

fanns Cresencio Freyre, medlem i PBL och ledare för bagarnas fackförening. Undantags-

1 “Report Reveals Terror Rule of Wall Street Regime in Cuba”, New Militant (New York), Vol. 1, No. 46, 9

november 1935, s 1, 4.

87

domstolarna dömde senare andra trotskister till fängelsestraff på mellan 6 och 10 år. Kring

oktober 1935 hade enbart PBL:s Havanna-avdelning 30 kamrater i fängelse, de flesta av dem

välkända politiska och fackliga ledare.2

Krisen i partiorganisationen efter generalstrejken i mars 1935 var dock lika mycket ett resultat

av pågående intern split som av repressionen utifrån. Som åtskilliga dokument från PBL

under 1935-36 visar, genomgick partiet en ”exceptionell period”. Detta syftade tveklöst på

svårigheterna att omgruppera under illegala villkor, men anspelade också på den pågående

interna konflikten mellan de som förespråkade uppbygget av en bred klassöverskridande anti-

imperialistisk organisation och de som höll fast vid det leninistiska projektet att bygga ett

proletärt avantgardeparti. Denna konflikt insåg Gastón Medina efter nederlaget för general-

strejken i mars 1935. Som en orubblig anhängare av ”ett omedelbart försvar av det bolsjevik-

leninistiska partiets nuvarande organisation”, varnade han för att PBL fortfarande riskerade att

kapitulera, låt vara mer spontant än organiserat, inför de ”småborgerliga hövdingarna”,3 d.v.s.

att upplösa PBL i Joven Cuba [Det Unga Kuba] och Partido Revolucionario Cubano

(Auténtico) (PRC(A)).

Perspektivet av ett fortsatt okritiskt deltagande i Joven Cuba, för att försöka pressa Guiteristas

mot revolutionär socialism, framfördes av RS de la Torre i den internationella trotskistiska

tidskriften The New International. Denna strömning inom den kubanska trotskismen höll fast

vid den så kallade ”externa vägens” perspektiv som, genom att fokusera på ett diffust militärt

block, inte gjorde något för att föra fram en oberoende arbetarklassposition mot den små-

borgerliga nationalismen i den antiimperialistiska kampen. De la Torre var övertygad om

potentialen i ett lösligt deltagande i Joven Cuba:

”…inträdet i Joven Cubas led, och den sympati som dess medlemmar har för vårt parti, öppnar

goda utsikter för vår organisation. Småborgarna kommer inte att avbryta sina upprorsplaner. Det är

en fråga om liv eller död för dem. Här finns ett strålande tillfälle för det proletära partiet att

demonstrera sin förmåga till ledarskap.” 4

I opposition mot de så kallade ”likvidatorerna”, som stödde ”uppfattningen om en ny

’centristisk’ organisation på basis av upplösning av partiet”,5 föreslog Gastón Medina, den

mest framträdande försvararen av organisatoriskt oberoende, att det skapades en ”förparti-

(bro-)organisation” för att stärka PBL:s oberoende partistruktur. Hans avsikt var att vända

strömmen av PBL-medlemmar till andra organisationer genom att skapa en ”extern” organisa-

tion som PBL-sympatisörer kunde passera genom på vägen till det proletära förtruppspartiet.

Enligt Gastón Medina var denna ”bro”-organisations uppgift att konsolidera den proletära

rehabiliteringen av partiet på basis av Fjärde internationalens program.6

Men precis som 1934 uttrycktes inte de interna politiska motsättningarna i formella teser som

uttryckligen knöt samman de två skilda organisatoriska vägarna med de två mycket olika

underliggande revolutionsstrategierna. Händelseutvecklingen kom emellertid att överflygla

konflikten då Joven Cuba självt började upplösas efter mordet på dess huvudfigur Guiteras i

mitten av 1935. Efter att ha insett det utsiktslösa i perspektivet på en ”extern väg” kom många

av de PBL-medlemmar som var övertygade om det livskraftiga i att knyta arbetarklassens öde

till den småborgerliga nationalismens att följa i Guiteristas spår, antingen genom att sluta med

2 De la Torre, RS, ”The Situation in Cuba”, The New International, s 204-5; ”Solidarity with Cuban Comrades!”,

New Militant (New York), 9 maj 1936, s 1. 3 Brev från PBL till ICL:s Internationella Sekretariat, Havanna, 20 mars 1935, s 14.

4 De la Torre, RS, ”The Situation in Cuba”, The New International, oktober 1935, s 205.

5 Brev från PBL till ICL:s Internationella Sekretariat, 20 mars 1935, op cit, s 14.

6 Ibid, s 13-14.

88

aktivt politiskt arbete eller att ansluta sig till PRC(A), det allt mer moderata nationalist-

reformistiska partiet som leddes av Grau San Martín.

De som höll fast vid projektet om att bygga ett oberoende revolutionärt parti tog därefter itu

med uppgiften att reorganisera sina mycket reducerade styrkor. 1936 återskapade de en liten

avdelningskommitté på nio medlemmar i Victoria de las Tunas.7 Pérez Santiesteban själv, den

ursprunglige generalsekreteraren för trotskisterna i Las Tunas, förblev aktiv i partiet i

Havanna efter att ha undkommit förföljelserna i Las Tunas. Senare blev han nationell ledare

för PBL, och därefter för POR, ända tills detta slutligen upplöstes i början av 50-talet.

Sektionskommittéerna i Guantánamo och Santiago rekonstruerades på samma sätt av de

medlemmar som inte individuellt hade gått med i Joven Cuba och som inte, desillusionerade

av den ökande repressionen och Batista-regimens seger, hade upphört med all revolutionär

aktivitet. Luis Miyares (eller Manuel López) var en av de lokala ledare i Santiago de Cuba

som PBL:s nationella ledarskap i Havanna fortsatte att upprätthålla kontakt med 1936.8

För att återskapa ett nationellt ledarskap höll de kubanska trotskisterna ett nationellt möte i

februari 1936. Där behandlade de också det allvarliga problemet med klyftan mellan led-

ningens politiska nivå och basmedlemmarnas illusioner om det breda demokratiska blocket. I

diskussionen framhöll PBL:s centralkommitté att det största organisatoriska missgreppet hade

varit den byråkratiska centraliseringen under 1933-35 års ledarskap. Den nya central-

kommittén erkände öppet att PBL:s ledande organ hade haft en tendens att pressa färdiga

beslut på politiskt illa förberedda medlemmar. Med hänvisning till bristen på ett livaktigt

partiliv betonades betydelsen av medlemmarnas politiska skolning. I ett internt PBL-

dokument påpekades att ledarskapet före mars 1935 inte tillräckligt hade uppmärksammat

partiets basenheter, cellerna. Rapporten hävdade att det var detta misstag som ledde till att

partidisciplinen bröt samman och att PBL nästan föll samman som ett organiserat parti när det

ursprungliga ledarskapet löstes upp.9

För att rätta till dessa tidigare organisatoriska svagheter slog man fast att medlemmarnas

identifikation med partiet, tillsammans med homogeniteten bland basmedlemmarna, var av

högsta prioritet då man tog itu med uppgiften att bygga en ”förtrupp som är flexibel, men

ändå har en stark ryggrad”.10

Av största vikt var också att upprätthålla en strikt rågång mellan

medlemmar och sympatisörer i celler och avdelningar. För att förhindra att det återuppstod

avdelningar av lös masskaraktär, som den i Guantánamo 1932-34, skakade PBL:s central-

kommitté nytt liv i Gastón Medinas idé att bilda en ”förparti”-organisation. Ledarskapet

föreslog att aktiva medlemmar som löd under partidisciplinen skulle betraktas som fullvärdiga

partimedlemmar och skiljas från sympatisörer, som skulle införlivas i partiets stödorganisa-

tioner, Socorro Obrero (Arbetarhjälpen).11

De militanter som insisterade på värdet av att bygga ett oberoende trotskistiskt parti försökte

också återuppta utgivningen av en tidskrift. Men precis som under perioden 1933–35 verkar

dessa publikationer ha utkommit oregelbundet. PBL:s ansträngningar för att rekonstruera

organisationen fick dem att återuppta publiceringen av ett kortlivat partiorgan, en tidning

kallad Noticiero Bolchevique. Utgivningen av denna verkar ha sammanfallit med förberedel-

serna för en planerad ”Kongress för marxistiskt enande”. Detta nationella möte för PBL-

medlemmar och sympatisörer var uppenbarligen planerat till december 1936, men verkar

aldrig ha ägt rum.12

I början av 1938 gav Havannas distriktskommitté, som åter visade tecken

7 Protokoll från konferensen för PBL:s Victoria de las Tunas-sektion, 21 september 1936.

8 Brev från Manuel López till G. Melt, Santiago de Cuba, 11 september 1936.

9 PBL:s CC, A Todas las Secciones, Células y Militantes del Partido, 24 oktober 1936, op cit, s 1.

10 Ibid s 2.

11 Op cit, s 1-2.

12 Se brev från Manuel López till G. Melt, 11 september 1936, op cit.

89

på att agera oberoende från avdelningarna i Oriente, ut en tidning med namnet Divisa

Proletaria.13

Under 1938-40 rapporterade olika internationella trotskistiska publikationer

regelbundet att de kubanska trotskisterna också utgav ett organ kallat Rayo, samma tidning

som de först hade gett ut 1934.

Mer betydelsefullt för stabiliseringen och omorienteringen av PBL var dock utarbetandet och

publiceringen för internt bruk av de omfattande Politiska teserna i oktober 1935. Detta

dokument, som bröt med PBL:s vacklande kurs under det revolutionära uppsvinget 1934-35,

uttryckte inte bara en klar förståelse för de sociala och ekonomiska krafterna på Kuba, inklu-

sive tanken att den styrande regimen visade bonapartistiska drag, en karakterisering som

Trotskij själv senare i allmänna termer applicerade på alla latinamerikanska regimer,14

utan

föreslog också en bestämd plan för det revolutionära arbetet på Kuba som framhöll behovet

av det proletära programmets och organisationens oberoende. Trotskisterna beskrev per-

spektivet på ett omedelbart uppror som förlegat, och uttryckte öppet att den centrala uppgiften

var att utveckla ett aktionsprogram som kombinerade kampen för att avlägsna de feodala

kvarlevorna på landsbygden (den agrara revolutionen) med kampen mot den imperialistiska

dominansen (nationell frigörelse) under proletariatets ledning. Detta markerade en tydlig

återgång till den strategiska och taktiska metod som både Trotskij och PBL, i sina manifest

och program från september-oktober 1933, hade förespråkat.

För det första använde PBL begreppet bonapartism, som Marx hade använt för att beskriva

den franska bourgeoisiens acceptans av Bonaparte i det revolutionära Frankrike 1852, för att

karakterisera Batistas regim i perioden efter nederlaget för generalstrejken i mars 1935. Precis

som Marx ansåg att den försvagade franska bourgeoisien, på grund av ”fruktan att förlora vad

det vunnit i kampen mot revolutionen”, erkände att de var beroende av sin ”rival” Bona-

parte,15

så hävdade de kubanska trotskisterna att Batistas regim stod lika fri från varje lokal

klassformation, men att den gamla oligarkins partier vände sig till den för att säkra sina

positioner i det ekonomiska och politiska livet, om än ”med en fullständig förståelse av sin

underkastelse”.16

Förutom att introducera begreppet bonapartism i analysen av den strukturellt svaga kubanska

politiska ekonomin, var en annan styrka i PBL:s Politiska teser från 1935 att de försökte ta itu

med orsakerna till revolutionens nederlag på 30-talet och trotskisternas egen roll i händelser-

na. PBL gjorde självkritik för sin oklara syn på formen för, och innehållet i, den antiimperia-

listiska enhetsfront som ledde fram till generalstrejken i mars 1935. Man avvisade sin tidigare

uppfattning, att abstrakta diskussioner med den småborgerliga nationalismens krafter kunde

leda till en kämpande enhetsfront, och återvände till Trotskijs uppfattning att enhetsfronten

måste uppstå på grundval av en konkret kamp för konkreta krav. De kubanska trotskisterna

föreslog att en enhetsfront skulle skapas ”på basis av ett program för konkret kamp”.17

Genom att betona betydelsen av ett väldefinierat enhetsfrontsarbete, kritiserade de också

strategin att uppmana till ett uppror för att installera en så kallad ”revolutionär folkregering”

som fördes av Auténtico, Joven Cuba och PCC omedelbart efter mars 1935. För PBL var detta

Detta försök att stödja återuppbygget av ett marxistiskt parti verkar, åtminstone till namnet, ha antytt ett visst

inflytande från Spanien och POUM. Jag har dock inte funnit något som pekar på att ett sådant projekt verkligen

sjösattes. 13

Brev från Roberto Pérez Santiesteban till Fred Browner, Havanna, 13 februari 1938. 14

Se Trotsky, LD, ”Nationalized Industry and Workers’ Management”, Writings of Leon Trotsky (1938-39),

New York 1974, s 326; Trotsky, LD, ”Latin American Problems: A Transcript”, op cit, s 785. 15

Marx, K, Louis Bonapartes adertonde Brumaire, Arbetarkultur, Stockholm 1946, s 89 16

”La Situación Política Nacional”, Noticiero Bolchevique (Havanna), No. 1, september 1936, s 2. 17

PBL:s CC, Tesis Política, Havanna, 25 oktober 1935, s 19.

90

en elitistisk strategi baserad på en förbrukad teknik,18

eftersom den tog itu med uppgiften att

ta makten oberoende av de arbetande massornas demokratiska deltagande. Betecknande var

dock att PBL inte uttryckligen berörde de inneboende oklarheterna i den aktuella parollen om

en ”revolutionär folkregering”, t.ex. den föreslagna regimens småborgerliga natur.

PBL:s trotskistiska meriter visade sig också i dess analys av den internationella revolutionära

processen. Utifrån en förståelse för att varje nations ekonomiska liv och utveckling var be-

roende av världsmarknaden, och att det var utopiskt att tro att det skulle vara möjligt att

förändra världsmarknadens egenskaper för en enskild borgerlig nationell ekonomis skull,

hävdade PBL att den enda vägen framåt var en internationell proletär revolution och

socialism. Trotskisterna pekade också på att småbourgeoisien inte kunde leda en framgångsrik

antiimperialistisk revolution, och att den demokratiska antiimperialistiska revolutionen inte

var ett särskilt steg i den revolutionära processen, utan mer en temporär fas i den djupare

proletära revolution som skulle leda till upprättandet av en revolutionär proletär stat. I sina

Politiska teser anslöt sig PBL till den permanenta revolutionens strategi och deklarerade att:

1. Imperialismens framväxt – kapitalismens sista stadium – har inlett epoken för den proletära

världsrevolutionen och socialismen, den enda progressiva vägen framåt…

3. Den demokratiska och antiimperialistiska bondekampen kan inte ha en oberoende eller

varaktig karaktär. Den så kallade ”antiimperialistiska, demokratiska jordbruksrevolutionen” är

inget annat än den första fasen i en och samma revolution: den proletära revolutionen…

6. Småbourgeoisien (inklusive bönderna) har inte makt över sin egen ekonomi. Trots sin

revolutionära roll gentemot den förtryckande bourgeoisien, imperialismen och jordägarna, kan

den, på grund av sina många motsättningar och bristande homogenitet, inte leda

revolutionen….

7. Endast proletariatet, som en progressiv klass, kan utöva revolutionär hegemoni, även under

den inledande antiimperialistiska agrara demokratiska fasen….

12. Parollen om ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur”, som Komintern fört fram,

är en meningslös paroll som bara kan sprida förvirring. Denna paroll utgår från idén om en

utveckling av en oberoende ekonomi i landet baserad på arbetarnas och böndernas gemen-

samma intressen…..

13. Partido Bolchevique Leninista deklarerar: endast proletariatets diktatur kan garantera

framgång för och en fortgående utveckling av revolutionen. Endast en stat baserad på

arbetarnas, böndernas och soldaterna sovjeter kan säkerställa proletariatets diktatur och

revolutionen. Endast proletariatets oberoende aktioner i kampen för att installera sin diktatur

kommer att dra med de stora bondemassorna och småborgerskapet i revolutionen.19

På grundval av denna teoretiska analys, och för att åter klargöra frågan om enhetsfronts-

arbetets karaktär, lade PBL fram ett 45-punkters Program för demokratiska krav och ett 14-

punkters Aktionsprogram. Listan med demokratiska krav inbegrep ett tillbakavisande av de

valtaktiska manövrer som Batista föreslagit, sammankallande av en demokratisk konstitue-

rande församling, yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, organisations- och demonstations-

18

PBL ska ha erkännande för att de under perioden 1935-39 fortsatte att kritisera Guiteras och Joven Cuba för

att vara “slavar under tankarna på nästa kupp”, och att de närmade sig revolutionens problem som en teknisk frå-

ga som kunde lösas oberoende av massorna. (Brev från PBL till ICL:s Internationella Sekretariat, 20 mars 1935,

op cit, s 13; Pérez Santiesteban, ”En Memoria de Antonio Guiteras”, Dialéctica (Havanna), maj 1938, s 10.)

Pérez Santiesteban beskrev korrekt Joven Cuba som en kupparmé utan ett demokratiskt inre liv och han hävdade

att den nationella frigörelsen på Kuba bara kunde uppnås “under den revolutionära socialismens banér, som ett

gemensamt projekt av de förtryckta skikten i den kubanska befolkningen under proletariatets ledning”. (Ibid). 19

Tesis Política, op cit, s 10-11

91

frihet, avskaffande av 50%-lagen, strejkrätt och slut på obligatorisk skiljedom, införande av

minimilöner och åttatimmars arbetsdag, nationalisering av privata järnvägar och offentlig

service, åtgärder för ekonomiskt stöd och kreditmöjligheter för kooperativ på landsbygden,

oavsett om de sysslade med produktion eller konsumtion, statligt tillhandahållande av kvali-

tetsutsäde och livsmedel för de fattiga bönderna, stopp för återbetalning av utländska skulder,

tillbakavisande av alla utländska krav på land i Kuba, avbrytande av diplomatiska relationer

med Vatikanen och upprättande av handels- och diplomatiska relationer med Sovjetunionen,

liksom rätten till asyl för förföljda utländska politiska revolutionärer, speciellt för Trotskij.20

PBL:s Aktionsprogram manade till kamp för att återuppbygga fackföreningsrörelsen, utveckla

ett revolutionärt arbete inom de legala fackföreningarna, bilda en nationell revolutionär armé

och specialbrigader för att försvara proletariatets och de revolutionära massorganisationernas

klassaktioner, skapa bondeföreningar på basis av en plan för specifika jordbrukskrav, och

skapa arbetar- och bondekommittéer på arbetsplatserna för att planera kampen.21

Sammantaget var dessa två förbundna uppsättningar av demokratiska paroller och övergångs-

krav ett exemplariskt prov på PBL:s försök att binda ihop kampen för de mest elementära

uttrycken för borgerlig demokrati och nationellt oberoende med arbetarklassens kamp mot

imperialismen. De kubanska trotskisterna hävdade indirekt att proletariatet hade lidit ett histo-

riskt nederlag under generalstrejken i mars 1935, och manade till återuppbygge av fackföre-

ningsrörelsen, den grundläggande formen för arbetarorganisering. De försökte också avstyra

de upprepade kraven på väpnade aktioner från resterna av Joven Cuba genom att insistera på

att sådana isolerade, individuella revolutionära våldshandlingar måste förbindas med arbetar-

klassens strider. Genom att avsluta Aktionsprogrammet med ett upprop om att ”skapa en en-

hetsfront på nationell och lokal nivå mellan alla revolutionära partier på basis av Aktions-

programmet och Planen för demokratiska krav”,22

bekräftade trotskisterna åter, åtminstone i

teorin, med vilken skärpa de definierade allt antiimperialistiskt arbete. D.v.s. de ställde frågan

om att bilda en enhetsfront på basis av en kamp för klart definierade konkreta mål.

Men trots att de formellt hade utarbetat ett helgjutet proletärt antiimperialistiskt perspektiv,

liksom en insiktsfull kritik av PBL:s egen tidigare aktivitet, bar de kubanska trotskisternas an-

strängningar för att återuppbygga en stabil partistruktur och förnya sin politik inte särskilt

mycket frukt. Under perioden 1935-39 nådde PBL aldrig upp till det medlemsantal eller den

inflytandenivå som man gradvis förlorat under åren 1934-35. Vid slutet av 30-talet hade PBL

reducerats till tre geografiska centra: Havanna, varifrån centralkommittén huvudsakligen

rekryterats, Santiago de Cuba och Guántanamo i Oriente. Den rekonstruerade avdelningen i

Victora de las Tunas försvann 1937/38. Dessutom minskade antalet aktivister i varje avdel-

ning märkbart, vilket gav PBL ett totalt medlemskap på samma nivå som de flesta trotskis-

tiska grupperna i Latinamerika. Även om en rapport vid Fjärde internationalens grundnings-

kongress 1938 försiktigt uppskattade de kubanska trotskisterna till 100 militanter,23

så verkar

detta ha varit en ganska optimistisk uppskattning. Till exempel rapporteras det i början av 40-

talet att sektionskommittén i Santiago de Cuba, låt vara att den var den minsta av de tre kvar-

varande avdelningarna, inte hade rekryterat en enda medlem sedan 1937, och tydligen hade

reducerats till fem medlemmar.24

20

Op cit, s 24-5. 21

Op cit, s 23. 22

Ibid. 23

W Reisner, (ed.), Documents of the Fourth International: The Formative Years (1933-40), New York 1973, s

289. Denna tveklöst överdrivna siffra presenterades av Pierre Naville i hans rapport vid Fjärde internationalens

grundningskongress i september 1938. Att dessa siffror var osäkra antyds också av det faktum att den kubanska

sektionen felaktigt kallades Partido Obrero Revolucionario. 24

Brev från POR:s Politbyrå till till FI:s Latinamerikanska avdelning, Havanna, 26 mars 1941.

92

Medan det i början var den statliga repressionen 1935-36 som hindrade PBL:s återuppbygge

och tillväxt, så var de kubanska trotskisternas fortsatta oförmåga att bygga ut organisationen,

som åtminstone hade stabiliserats under 1936, ett resultat av en kombination av både inter-

nationella och interna faktorer. Även om PBL:s formella uppfattning om form och innehåll i

enhetsfrontsarbetet överensstämde med Trotskijs – konkret aktion på basis av ett gemensamt

program med krav – så var det uppenbart att det fortfarande inte fanns något sammanhang

mellan det perspektiv som ledarskapet hade skisserat i partiets viktigast programmatiska

dokument och det praktiska arbete som PBL:s anhängare utförde. Till exempel visade de

kubanska trotskisterna att de återgått till ett enhetsfrontsarbete på basis av oklart definierade

mål när de intervenerade i den Nationella Kommittén för Amnesti för sociala och politiska

fångar och agiterade tillsammans med PCC och 29 andra organisationer för ett slut på tortyren

och frisläppandet av dem som fängslats under Batistas regim. Kort sagt, deltog inte PBL på

grundval av ett tydligt utformat aktionsprogram som befordrade arbetarklassens organisering

och politiska oberoende. Som PBL själv erkände, var denna amnestikommittés arbete i stort

begränsat till att, under en täckmantel av respektabilitet, utfärda appeller till kyrkan och den

”goda bourgeoisien”. Dess ineffektivitet bekräftades när 22 av centralkommitténs 27 med-

lemmar arresterades och dömdes till fängelsestraff i början av 1936.25

Å andra sidan grundade PBL sin Socorro Obrero-organisation som en sorts förparti-”bro”.

Den var tänkt som en parallellorganisation till PCC:s Internationella Arbetarskydd och bestod

av en blandning av anarkister och PBL-medlemmar som huvudsakligen anslöt sig på basis av

antistalinism och för att se till de fångars välbefinnande som tillhörde FOH:s fackföreningar.

PBL engagerade sig också starkt i att föra fram frågan om arbetarklassens oberoende från

både småborgerskap och stat nu när en öppen fackföreningsrörelse återuppstod. Trotskisterna

anslöt sig till en början till de legala fackföreningar som Batista-regimen organiserat och

använde fackföreningarnas tidskrifter i skolnings- och propagandaarbetet, som komplement

till sina egna partitidskrifter. I mitten av 1937 fick ledande trotskister som Pérez Santiesteban,

Pablo Díaz och Gregorio Marrero artiklar publicerade i Dialéctica, organet för Sindicato de

Yesistas de La Habana, murarnas fackförening i Havanna, och El Repartidor, magasinet för

Sindicato de Repartidores de Pan de La Habana, bröddistributörernas fackförening i Havanna.

Mer betydelsefullt var dock att organiseringen av och det politiska innehållet i PBL:s frak-

tionsarbete inom fackföreningarna grundades på en klar förståelse för faran med klassam-

arbete. Trotskisterna hävdade att reformistiska ledare, precis som under Machado, försökte

leda in arbetarrörelsen under Arbetsministeriets mantel och utsätta rörelsen för regeringens

godtycke. För att bekämpa denna reformistiska anda i arbetarklassens led tillbakavisade PBL

PCC:s sekteristiska strategi från 1931-34 om att bygga isolerade ”revolutionära” fackliga

fronter och skisserade en facklig plattform runt vilken trotskistiska fraktioner i olika fack-

föreningar kunde organisera de radikala arbetare som ännu inte politiskt hade anslutit sig till

PBL. Genom att förbinda parollen om att formera en ”Arbetarallians” till ett aktionsprogram,

manade PBL till att arbetarklassen skulle organiseras oberoende av staten på grundval av ett

antal demokratiska minimikrav, inbegripet strejk- och organisationsfrihet, mötes- och

yttrandefrihet och ett avskaffande av dekretlagarna.26

Under dessa försök att återuppbygga en revolutionär rörelse inom fackföreningarna, mötte

PBL flera hinder. Mest negativt för partiets stabilitet och tillväxt var de allvarliga störningarna

i den nationella ledningen. Även om det inte var i samma omfattning som efter händelserna

1934-35, så var ledarskapet fortfarande instabilt vad gällde personsammansättningen. Den

mest betydande förlusten var generalsekreteraren Gastón Medina som dog i tuberkulos i

25

”Terror Reigns in FD’s Cuba”, New Militant, 9 maj 1936, s. 1,4. 26

”La Cuestión Sindical”, Noticiero Bolchevique (Havanna), No. 1, september 1936, s 10-11. Denna paroll för

en Arbetarallians upprepades i flera dokument.

93

Havanna den 17 augusti 1938, ett resultat av tidigare tortyr i Batistas fängelser. Han hade varit

den främste försvararen av det jag har kallat den ”trotskistiska” proletära antiimperialistiska

tendensen inom PBL under 1933-35. Han hade också varit ansvarig för att utarbeta de

Politiska teserna från oktober 1935, ett försök att omorientera partiet efter revolutionens

nederlag på 30-talet.

Mer betydelsefullt var dock att PBL måste övervinna speciella samhällspolitiska hinder. Även

om alla revolutionära organisationer hade befunnit sig i ett tillstånd av förvirring efter revolu-

tionsförsöket på 30-talet, stod den svaga arbetarrörelsen nu inför ett ytterligare hinder genom

fronten mellan Batista och PCC [kommunistpartiet] som stärkte tyglandet av klasskampen och

de klassbaserade organisationerna. Efter att den revolutionära rörelsen 1935 effektivt hade

krossats, antog Batistas regim en alltmer paternalistisk bonapartistisk karaktär då Batista

försökte bredda sitt folkliga stöd. Han åstadkom detta genom att vända sig till stalinisterna

och bilda en gemensam front med PCC. Även om den inte fullbordades förrän i början av

1939, kunde Batista använda de officiella kommunisterna för att bromsa en förnyad

arbetaropposition.

Sammanfattningsvis hade de kubanska trotskisternas försök att reorganisera PBL i efter-

dyningarna av nederlaget 1935, och sedan under PCC:s osmakliga opportunism inför Batistas

ouvertyrer, i stort blivit resultatlöst, och i slutet av 30-talet minskade PBL:s medlemsantal och

inflytande i arbetarrörelsen kraftigt som en återspegling av styrkeförhållandet mellan

klasserna. När medgörliga socialdemokratiska och stalinistiska partier efter ett decennium av

nederlag ledde in den internationella arbetarklassen i en militär konflikt, hade nederlaget på

Kuba nått historiska dimensioner. Krossandet av arbetarorganisationerna i efterspelet till

generalstrejken i mars 1935 orsakade en kris i alla politiska organisationer, lika mycket bland

Auténticos och de officiella kommunisterna som bland trotskisterna. Det beredde marken för

Batistas försök att skapa ett nationellt socialt jämviktsförhållande uppifrån, utan hot från vare

sig en svag bourgeoisie eller en besegrad arbetarrörelse. Befästandet av Batista-PCC:s gemen-

samma front bidrog till svårigheterna att bygga en oberoende arbetarrörelse, en uppgift som

den lilla gruppen trotskister hade ställt sig. Så, även om utarbetandet av de Politiska teserna i

slutet av 1935 markerade en återgång till att propagera arbetarklassens politiska organisa-

tioners oberoende och proletariatets ledande roll i den antiimperialistiska revolutionen,

innebar PBL:s upplösning 1935-36, och dess svaghet inom de redan svaga oppositionella

rörelserna, att de fick svårt att stå emot den allmänna nedgången för självständiga arbetar-

organisationer. Men det var trotskisternas tendens att späda ut det klassbaserade innehållet i

varje praktiskt enhetsfrontsarbete som slutligen både befäste den stadiga medlemsminsk-

ningen och bestämde den kubanska trotskismens fortsatta utveckling under 40-talet.

De kubanska trotskisterna och spanska inbördeskriget

Medan det återskapade PBL fortfarande höll på att anpassa sig till förhållandena efter neder-

laget i mars 1935, bröt det spanska inbördeskriget ut i mitten av 1936. Det fortsatte till 1939,

och vid denna tid hade klassamarbetet mellan Batista och det officiella kommunistpartiet på

Kuba cementerats. Redan från början avvisade de kubanska trotskisterna klart den stali-

nistiska uppfattningen att det helt enkelt var ett krig mellan en prodemokratisk vänster och

profascistiska spanska reaktionärer. De anslöt sig istället till den permanenta revolutionens

perspektiv och hävdade att endast det spanska proletariatets oberoende aktioner mot både

fascisterna och den vacklande Folkfrontsregeringen kunde rädda den spanska revolutionen.27

När man åter höjde den internationella proletära fanan, verkar PBL ha varit okunnigt om

27

”¡Apoyemos la Heroica Acción Revolucionaria del Proletariado Español! ¡Adelante por la Revolución

Proletaria Mundial!”, Noticiero Bolchevique (Havanna), No. 1, september 1936, s 21.

94

innehållet i den politiska debatt som uppstått mellan Trotskij och Nins anhängare i det

spanska POUM. Som ett led i det revolutionära partiets grundläggande skolning och propa-

ganda publicerade man Trotskijs artikel från juli 1936, La Lección de España, vilken polemi-

serade mot Folkfronten, alliansen mellan arbetarledarna och bourgeoisien. Men medan

Trotskij argumenterade för en ”verklig allians mellan arbetare och bönder…mot bour-

geoisien”,28

vilket i realiteten var riktat mot POUM såväl som mot de spanska stalinisterna,

var PBL mer ambivalent. Å ena sidan attackerade de kubanska trotskisterna Komintern

genom att argumentera mot varje slags politiskt block med den republikanska bourgeoisien:

”… att bilda ett block med den republikanska bourgeoisien, den så kallade ’demokratiska

bourgeoisien’, som sedan Kommunistiska Internationalens sjunde kongress har förespråkats av de

revisionistiska stalinisterna, är i grunden en kontrarevolutionär hämmande politik, som det spanska

proletariatet kommer att få betala priset för.” 29

Å andra sidan framförde de inte någon kritik mot POUM för att de skrivit under vänsterns

valpakt, en de facto folkfront. De kubanska trotskisterna begränsade sin analys av POUM till

hyllningar av dess uppmaning att reorganisera Arbetarallianserna som organ för proletär

representation,30

och de verkar ha varit okunniga om POUM:s beslut att delta i den katalanska

regeringen, ett steg som ledde till att de antifascistiska kommittéerna, frön till organ för

verklig arbetarmakt, undergrävdes och upplöstes.

På Kuba följde PBL i stort en trotskistisk linje med sin intervention i Ateneo Socialista

Español, en partilös spansk arbetarorganisation. Det verkar dock som om man hade liten

kunskap om den konflikt som utbrutit mellan Nin och POUM, å ena sidan, och Trotskij och

det spanska Bolsjevik-leninist-gruppen, den officiella trotskistiska gruppen, å den andra

sidan.31

Denna internationella schism framkallade med säkerhet ingen debatt inom PBL vid

denna tid. I en av de få hänvisningar som de gjorde till POUM, prisade de kubanska

trotskisterna Maurín för att han uttalat sig mot en politik av samarbete med och underordning

under bourgeoisien, och uppmanade naivt POUM att ”dag efter dag mana det spanska

proletariatet till att reorganisera Arbetarallianserna, som organ för proletariatets verkliga

intressen, och arbetarmiliserna, embryon till den Röda Armén”.32

Till skillnad från den

mycket oeniga trotskistiska rörelsen på andra platser i Europa och Amerika, var det i själva

verket först efter inbördeskrigets slut som de kubanska trotskisterna tog itu med Nin-Trotskij-

kontroversen. Men även i sina senkomna referenser till dispyten uppvisade de skilda lojali-

teter. Medan de 1940 entydigt betecknade POUM som en centristisk grupp mellan marxism

och reformism, som var oförmögen att leda en framgångsrik kamp för en socialistisk

revolution,33

så ifrågasatte de samma år, i en mer genomtänkt reflektion över den hetsiga

debatten mellan Nin och Trotskij, vad de uppfattade som Trotskijs onödigt fientliga språk,

liksom den faktiska substansen i hans argument:

”Den våldsamma karakterisering som kamrat Crux gjorde, när han kallade Nin och Andrade

’förrädare’, stängde vägen för att återintegrera ett stort antal revolutionärer i våra led. Om det är

28

Trotsky, LD, ”La Lección de España”, Noticiero Bolchevique (Havanna), No. 1, september 1936, s 7-9. Finns i

svensk översättning på marxistarkiv.se: De första lärdomarna av Spanien – Red anm 29

”La Revolución Española”, Noticiero Bolchevique (Havanna), No. 1, september 1936, s 4. 30

Op cit, s 4-5. 31

Se till exempel brevet från Charles Simeón till Fred Browner, Havanna, 30 september 1937, vilket refererar till

Nin och Maurín som om de var anhängare till trotskismen och Fjärde internationalen. Det fanns två rivaliserande

trotskistiska grupper i Spanien. Bolchevique Leninistas, som leddes av ”Munis” (Manuel Fernándes Grandizo),

erkändes som den officiella representanten för den internationella trotskistiska rörelsen. 32

”La Revolución Española”, Noticiero Bolchevique (Havanna), No. 1, september 1936, s 5. 33

POR:s CK, Declaración de Principios del Partido Obrero Revolucionario, oktober 1940, s 19.

95

sant att Nins och Andrades ledarskap förtjänade denna karakterisering, så är det därför inte mindre

sant att karakteriseringen var ohövlig.” 34

Men bland de kubanska trotskister som på eget initiativ åkte till Spanien för att slåss i inbör-

deskriget var POUM-Trotskij-kontroversen säkert välkänd, och det fick ett antal konsekven-

ser. Den mest kände kubanske trotskist som stred i Spanien var Breá, en centralfigur när det

gällde att stimulera trotskistiska diskussioner inom Oposición Comunista de Cuba under

1932-33. Efter att ha återvänt till Europa efter Grau San Martín-regeringens fall 1934, reste

Breá till Spanien i juli 1936 tillsammans med sin kompanjon Mary Low.35

Från slutet av juli

1936 till början av 1937 slogs han, som Bolchevique-Leninista-militant, i POUM:s milis vid

Aragón-fronten. Han arbetade också i POUM:s internationella sekretariat och som journalist

för POUM:s tidning La Batalla.

1936 anhölls Breá två gånger av de stalinistiska säkerhetsstyrkorna i Barcelona. POUM väg-

rade ge honom något beskydd, och tillsammans med Low tvingades han till slut att återvända

till Frankrike.36

Upplevelserna i Spanien beskrivs livfullt i deras Red Spanish Notebook, den

första redogörelsen från spanska inbördeskriget ur ett trotskistiskt perspektiv som publice-

rades i bokform på engelska. Till skillnad från PBL på Kuba visade Breá i denna bok att han

uppfattat den ideologiska förvirringen bland anarkister och anarko-syndikalister, vilka enligt

hans mening ”kastade bort makten när den föll i deras händer eftersom de principiellt var

emot att ta den”.37

För Breá var den enda vägen framåt i Spanien att ställa kommunism mot

fascism, och han hävdade behovet av det han kallade ”en gemensam front – det vill säga en

allians inom proletariatet utan programmatiskt sammangående”.38

Breá bekräftade också den

totalt kontrarevolutionära roll som Kominterns anhängare spelat, men samtidigt vägrade han

att lägga hela skulden för revolutionens misslyckande på dem. På samma gång som han

avslöjade djupet i de kubanska trotskisternas antistalinism kritiserade han också POUM:

”Det skulle vara barnsligt att lägga skulden där [på stalinisterna] när vi så länge vetat vilken kontra-

revolutionär roll som Ryssland och dess medlöpare spelat i alla länder. Förvarnad är förväpnad.

Ansvaret måste ligga hos de revolutionära partier i Spanien som kände stalinismen för vad den är.

Jag menar POUM, anarkisterna och anarko-syndikalisterna.” 39

Förutom Breá slogs också andra kubanska trotskister i det spanska inbördeskriget, men endast

som individer, isolerade från den internationella trotskistiska rörelsen. Förutom de PBL-med-

lemmar av spanskt ursprung som utvisats från Kuba till Spanien 1934,40

deltog Edelmiro

Blanco, en ledare för de handelsanställdas fackförbund. I slutet av 1936 nåddes PBL av ny-

34

PBL:s Provisoriska Exekutivkommitte, Resolution on the Problem of the Opposition in the SWP, Havanna, 11

maj 1940. Detta var också Nicola di Bartolomeos (Fosco) uppfattning, ledaren för den trotskistiska gruppen El

Soviet i Spanien. Se Revolutionary History, Vol. 4, no 1 och 2, Winter 1991-92, s 230-36. 35

Mary Low, (född 1912), futuristisk poet och Breá’s livskamrat från 1933 tills hans död 1941, arbetade för

POUM:s radiostation, sände program på engelska och skrev för deras engelskspråkiga bulletin, The Spanish

Revolution. Se M Low Machado, Where the Wolf Sings, Chicago 1994, s 53-59; Alba, V, and Schwartz, S,

Spanish Marxism Versus Soviet Communism, New Brunswick: NJ, Transaction Books, 1988, s 286-289. 36

Brev från Mary Low Machado till Agustín Guillamón, Miami, december 1997/januari 1998. De exakta

orsakerna till POUM:s vägran kan vara många. Det finns flera uppgifter om att POUM:s ledning inte tog Breá på

allvar på grund av hans bohemiska livsstil, utan bara tolererade honom på grund av att de satte stort värde på

Mary Lows arbete. Mary Low Machado har dock uppgett att POUM vägrade Breá skydd eftersom hans “närvaro

komplicerade deras förhållande till stalinismen!” En annan faktor som stöder detta är att den officiella

trotskistiska gruppen, Bolchevique Leninistas, uteslöts i februari 1937. 37

Low, M, and Breá, J, Red Spanish Notebook, San Francisco 1979, s 247. Boken finns på webbplatsen

marxists.org; Red Spanish notebook 38

Op cit, s 254 39

Ibid. 40

”La Lucha Revolucionaria en Cuba”, Comunismo, maj-juni 1934, s 237.

96

heten att han hade dödats i strid.41

Wilebaldo Solano har också noterat att en annan kubansk

trotskist, Enrique de la Uz, stred i Internationella Brigaderna, och att Juan Andrade, en av

POUM:s ledare, vid flera tillfällen talade om en grupp kubanska trotskister som hade stridit

modigt.42

De kubanska trotskisternas aktivitet under spanska inbördeskriget var således i stort bestämd

av en förståelse för nödvändigheten av att hävda den proletära karaktären i det antifascistiska

kriget, en fundamental sats i den permanenta revolutionens teori. Som grupp verkar dock PBL

inte ha förstått den djupa schism som hade utvecklats mellan POUM och Trotskij. Endast

Breá utvecklade i Spanien en klar förståelse för denna dispyt, och det kanske var som ett

resultat av hans återkomst till Kuba 1940 som PBL så småningom kom att angripa POUM:s

så kallade ”centrism”.

Grundandet av POR och de kubanska trotskisternas organisation och strategi 1940 – 1946

Isoleringen och den gradvisa nedgången i PBL:s medlemstal efter 1935 provocerade till slut

fram en period med principlösa strider och motsättningar bland partiets tre återstående avdel-

ningar 1940. Det som verkar ha utlöst den tvååriga perioden med interna dispyter var uteslut-

ningen av PBL:s generalsekreterare Charles Simeón i slutet av 1939 eller början av 1940. Han

hade först innehaft posten tillfälligt under Gastón Medinas tvååriga sjukdom, men tog över

permanent efter dennes död. Även om de exakta skäl som låg bakom Simeóns uteslutning

fortfarande är osäkra,43

verkar det i efterhand som om PBL var i behov av en översyn vad

gällde disciplin och inriktning. Den interna förlamningen fick det Havanna-baserade ledar-

skapet till att ta initiativ till att välja en ny provisorisk exekutivkommitté i maj 1940 och

uppdra åt denna att sammankalla en nationell konferens för att ”normalisera partiets liv”.44

Den nya provisoriska exekutivkommittén sattes samman av de medlemmar som var kvar från

den tidigare nationella exekutivkommittén och de mest aktiva militanterna i Havanna:

”Bode”, generalsekreteraren (förmodligen Pérez Santiesteban),45

Pablo Díaz González (eller

”Pedro Durán”), ”Alonso”, ”Andrade”, ”Santiso”, ”Kamayen” och ”Rufo”.46

Denna

provisoriska exekutivkommitté utsåg sedan en ny centralkommitté och en ny politbyrå,

bestående av tre medlemmar, med ansvar för partiets dagliga arbete. Denna reorganisering av

de ledande organen i den kubanska trotskistgruppen ledde till grundandet av Partido Obrero

Revolucionario (POR) den 19 september 1940, kort efter mordet på Trotskij.

Trots detta försök av POR:s ledarskap att ”disciplinera och inrikta partiet”,47

fortsatte de

kubanska trotskisterna att avlägsna sig från Trotskijs uppfattning om revolutionärt arbete,

d.v.s. att bygga ett demokratiskt centralistiskt förtruppsparti som förespråkade en proletär

antiimperialistisk revolution. För det första var inte alla avdelningar i det gamla PBL inte-

grerade i det nya partiet. De organisatoriska förändringar som den provisoriska exekutiv-

kommittén hade inlett avvisades av sektionskommittén i Santiago de Cuba, som fortsatte att

41

”La Revolución Española”, Noticiero Bolchevique, s 6. 42

Brev från Wilebaldo Solano till författaren, Paris 15 juli 1997. Wilebaldo Solano (född 1916) blev sekreterare

för POUM:s ungdomsorganisation, Juventud Comunista Ibérica, efter Germin Vidals död i gatustriderna i

Barcelona i juni 1936. Senare, i exil, blev Solano en av de två personer som innehaft posten som general-

sekreterare för POUM. 43

Tyvärr har jag inte lyckats finna orsakerna till Simeón’s uteslutning. Simeón’s följande offentliga aktivitet i

Auténtico-miljön antyder dock att hans stöd för en sådan linje kan ha varit roten till oenigheterna. 44

Brev från Bode till G Munis, Havanna, 2 maj 1940. 45

Även om Broué hävdar att ”Bode” var pseudonym för en kuban som kallades Bodernea (Broué, P, 1997),

verkar det som att både ”Bode” and ”Bodernea” var pseudonymer. 46

”Bolshevik-Leninist Party of Cuba”, International Bulletin (New York), juli 1940, s 6. 47

Boletín Interior del Partido Obrero Revolucionario, mars 1946, s 5.

97

verka under namnet PBL till åtminstone slutet av 1941. Den underliggande orsaken till

missämjan var allmän frustration över den stagnation och nedgång som genomsyrade parti-

aktiviteten. Detta bevisas av det faktum att den organisatoriska splittringen inte skedde på

basis av någon ideologisk skillnad, utan som ett resultat av sekundära, taktiska överväganden.

På initiativ av ”Bakunin” vägrade santiaguero-avdelningen att finna sig i projektet om rekon-

struktion och namnbyte med motiveringen att enbart ett enkelt namnbyte inte kunde leda till

en konsolidering av det revolutionära partiet på Kuba.48

Santiaguero-trotskisterna uppfattade

helt korrekt en möjlig begränsning i den nya provisoriska exekutivkommitténs initiativ, men

de varken identifierade eller förslog en principiell debatt om de politiska orsakerna bakom

PBL:s organisatoriska kris. Även om de på detta stadium inte uttryckligen förnekade behovet

av ett centraliserat förtruppsparti, utmanade de principen om demokratisk centralism genom

att gång på gång avvisa ledningens inbjudan att fortsätta diskussionerna inom POR. Medan

både POR och PBL:s sektionskommitté i Santiago de Cuba fortsatte att offentligt hävda att de

tillhörde Fjärde internationalen, hade santiagueros, i sin frustration över partiets stagnation

och uppenbara oförmåga att påverka arbetarrörelsen, utan något uttalat ideologiskt motiv

använt en motsättning i en sekundär fråga som förevändning för att initiera en de facto-

splittring bland de kubanska trotskisterna.

I januari 1941, efter det att sektionen i Santiago de Cuba hade upprepat att den tänkte fortsätta

ge ut sin egen propaganda utan central auktorisation, beslutade POR:s nationella ledning att

tillämpa partiets stadgar bokstavligt. Oroad över att de omständigheter som andra världskriget

skapat alltmer skulle begränsa de kubanska trotskisternas möjligheter att verka öppet, och att

kritiken från santiagueros kunde sabotera den andra Oriente-avdelningen i det närbelägna

Guantánamo, krävde politbyrån att medlemmar skulle skiljas från sympatisörer, att alla mili-

tanter skulle tilldelas uppgifter och ansvarigheter så att nya medlemmar inte skulle bli ”infek-

terade med den ballast av oansvarighet och bristande disciplin” som ärvts från det förflutna.49

Trots denna tydliga deklaration ledde inte detta nya försök att upprätta disciplin och stabilitet i

det interna partilivet till någon märkbar ökning av medlemsantal eller inflytande, eller ens till

att man under en längre period försökte ge ut ett partiorgan. Under 1940-42, då det verkar

som om santiagueros allt mer drogs in i det nyetablerade POR:s partistruktur, var det enda

nya tillskottet en fem medlemmar stark avdelning i den lilla staden Aguacete i Havanna-

provinsen,50

och vad som verkar ha varit en kortlivad sektionskommitté i Camagüey, bildad

den 17 november 1940.51

Vad gäller produktionen av partipress och teoretiskt material, så

upprepade det nyligen konstituerade POR samma mönster som PBL efter dess två försök att

få någon ordning bland trotskisterna i september 1933 och i slutet av 1935. Till en början

lanserade POR det som var menat att vara ett reguljärt partiorgan, Cuba Obrera. Trots POR:s

rädsla inför regeringens avsikt att undertrycka ”propaganda av klasskaraktär”, verkar det som,

precis som för Rayo och Noticiero Bolchevique tidigare, att publiceringen av denna tidning

upphörde kort efter dess födelse enbart som resultat av bristande intern handlingskraft och

knappa ekonomiska tillgångar. Produktionen upphörde efter fyra nummer i slutet av 1940,

men återupptogs i juni, juli och augusti 1941. Augustinumret blev det sista som gavs ut.

Precis som PBL hade gjort vid bildandet 1933, och återigen 1935, när man försökte etablera

någon grad av stabilitet och inriktning för partiet, författade också POR vid sitt grundande ett

omfattande dokument, Declaración de Principios [Principdeklaration], som spreds bland

anhängarna. Detta dokument skisserade den trotskistiska synen på kapitalismens allmänna

48

Se brev från Fjärde internationalens Exekutivkommitté och Latinamerikanska avdelning till kamraterna i

Santiago de Cuba, 16 August 1941. 49

Brev från POR:s Politbyrå till FI:s Latinamerikanska avdelning, 26 mars 1941. 50

Ibid. 51

“¡Salud, Camarrades de Camagüey!”, Cuba Obrera (Havanna), december 1940, s 8.

98

kris och den kubanska revolutionens speciella problem, och markerade därvid en definitiv

återgång till Trotskijs teser om den permanenta revolutionen, åtminstone i teorin. För det

första framhöll Declaración de Principios att arbetarklassen, tillsammans med småbour-

geoisien på landsbygden och i städerna, måste spela den ledande rollen i kampen mot kapita-

lismen och i den socialistiska revolutionen.52

Som Kominterns tidiga texter, och Trotskij själv,

drog POR också en skiljelinje mellan proletariatets makterövring i Latinamerika och upp-

bygget av kommunismen.53

Genom att basera sin analys på en förståelse av världsekonomins

odelbarhet och socialismens med nödvändighet internationella karaktär, hävdade POR att

proletariatet under den första fasen i den latinamerikanska revolutionen skulle kombinera de

nödvändiga demokratiska uppgifterna med de möjliga socialistiska. Den slutliga socialistiska

omvandlingen av Latinamerika kunde bara fullbordas, hävdade de, efter att den proletära

revolutionen i USA också brutit ut.54

Även om dokumentet slog fast att den kubanska revolutionens definitiva seger var avhängig

framgången för den socialistiska rörelsen i USA, tillbakavisade POR idén att den kubanska

arbetarklassen skulle avvakta det nordamerikanska proletariatets seger innan man ställde sig

uppgiften om en proletär revolution på Kuba. De kubanska trotskisterna menade att en sådan

uppfattning närmade sig den stalinistiska uppfattningen att en revolution var omöjlig på grund

av Kubas brist på ”mognad” för socialism och att man dolde teorin om ”nästa stadium” av

nationell och social frigörelse under Coalición Socialista Democráticas ”progressiva platt-

form”.55

Genom att betona att proletariatet på Kuba inte kunde avstå kampen för att smida sin

egen förtrupp, eller till och med inleda sin egen proletära revolution, tills proletariatet i USA

hade tagit makten, så upprepade POR bolsjevikernas inställning i det efterblivna Ryssland

1917 och tog strid med de geografiska fatalister som avvisade det revolutionära projektet på

grund av Kubas närhet till USA. Man deklarerade att:

”Den permanenta revolutionens perspektiv betyder inte på något sätt att efterblivna länder ska

avvakta en startsignal från de mer utvecklade, inte heller att de koloniala folken saktmodigt ska

invänta att proletariatet i de imperialistiska länderna ska befria dem. Den blir hjälpt som hjälper sig

själv. Arbetarna måste kämpa på ett revolutionärt sätt i alla länder, varhelst det existerar gynn-

samma förhållanden, och på så sätt sätta exempel för arbetare i andra länder.” 56

Men precis som 1933 och 1935 tog avdelningarna till sig denna återuppväckta teoretiska an-

slutning till den permanenta revolutionens principer i varierande grad. Detta märktes tydligast

i POR:s viktiga avdelning i Guantánamo-regionen, där de lokala trotskisterna hade kvar en

bas i arbetarklassen. Efter att under det sena 30-talet och 40-talet ha etablerat en embryonal

ungdomsorganisation, Juventud Obrera Revolucionaria, och deltagit i de antistalinistiska

Comités de Oposición Sindical i olika fackföreningar, hade POR fått en supporterskara i två

avdelningar, Delegaciones 10 och 11 i Hermandad Ferroviaria, den lokala fackföreningen för

handelsanställda, såväl som i ett antal centrales.57

Trotskisterna spelade dessutom en ledande

roll i ett mindre antal strejker som utmanade de officiella kommunisternas de facto ”icke-

52

Declaración de Principios del POR, op cit, s 3. 53

Se LD Trotsky, ”Latin American Problems: A Transcript”, op cit, s 785-86. Även om han inte uteslöt möjlig-

heten av att latinamerikanska arbetare kunde gripa makten innan de i USA, innebar inte detta att han ansåg att de

kunde bygga sin egen socialism, oberoende av de mest utvecklade länder som hittills hade dominerat deras

politiska ekonomi. Se också olika dokument från Komintern i M Löwy (ed), Marxism in Latin Amerika from

1909 to the Present, New Jersey 1992, s 8-16. 54

Declaración de Principios del POR, op cit, s 11. 55

Op cit, s 12-13. 56

Op cit, s 13. (översättning från ”Problems of the Cuban Revolution”, International Bulletin (New York),

december 1941, s 3.) 57

Unión de Empleados del Comercio de Guantánamo: Asamblea General, 23 april 1942; ”De la Sección de

Guantánamo”, Cuba Obrera (Havanna), oktober 1940, s 7; ”De la Sección de Guantánamo”, Cuba Obrera

(Havanna), november 1940, s 3, 7.

99

strejk”-politik. I början av sockerrörsskörden 1940 deltog till exempel guantanameño-trots-

kisterna i strejkerna vid centrales i Cecilia och Romelié, och fördömde de officiella kommu-

nisternas samarbete med regeringen och arbetsgivarna.58

José Medina Campos från POR

ledde också strejker bland järnvägsarbetarna i april och november 1941, vilka avbröt socker-

produktionen såväl som transporterna till och från USA:s flottbas.59

Guantanameño-trotskis-

ternas aktivitet var dock inte klart inriktad på att avslöja den småborgerliga nationalismens

begränsningar och leda de radikala arbetarna i fackföreningsmiljön till politisk samsyn med

POR. Så, även om trotskisterna krävde ökad självständighet från Arbetsministeriet och från

den stalinistiskt kontrollerade fackföreningsbyråkratin, ett krav som fann brett gensvar inom

delar av Auténtico-partiets bas, uppvisade inte POR:s enhetsfrontsplattform en klar förståelse

för den praktiska betydelsen av arbetarklassens politiska oberoende. Trotskisterna tenderade

istället att acceptera en ”det mindre onda”-tes som utnämnde stalinismen till huvudfiende

inom arbetarrörelsen och misslyckades att avgränsa POR från de lokala Auténtico-ledarna i

den icke-stalinistiska oppositions-rörelsen. Således deltog guantanameño-trotskisterna på ett i

stort okritiskt sätt i den Auténtico-dominerade Comités Pro Demandas Obreros y Campesino,

en löslig enhetsfronts-organisation som hade bildats i syfte att säkra valet av icke-stalinister i

lokala val. Trotskisterna kunde dessutom hävda att deras egen ungdomsorganisation arbetade

i ”god harmoni” med dess Auténtico-motpart. Så, långt från att betrakta dessa radikala

småborgerliga grupper som hinder för den proletära revolutionen, bedyrade POR att dessa

grupper innehöll den ”livgivande saven för vår revolutions framtid”.60

På den nationella nivån blev dock trotskisternas insats under den av de officiella kommu-

nisterna kontrollerade, tredje nationella kongressen för Confederación de Trabajadores de

Cuba (CTC) i december 1942 mer konsekvent genom att de insisterade på den antiimperia-

listiska kampens nödvändiga proletära natur och direkt utmanade Auténtico-partiet om

ledarskapet för massorna. De trotskistiska delegaterna agerade som en organiserad fraktion

vid kongressen och utvecklade en strategi som inte bara utmanade den stalinistiska domi-

nansen i arbetarrörelsen, utan gjorde detta utifrån ett perspektiv som även syftade till samla

arbetaropposition i Auténtico-partiet kring ett entydigt antiimperialistiskt och antikapitalistiskt

program.

Som det beskrevs i Fjärde internationalens teoretiska tidskrift, bidrog POR-fraktionen till att

bereda och framlägga ”ett detaljerat och positivt program för oberoende fackliga aktioner

kring vilket den antistalinistiska oppositionen kunde samlas”.61

Framförallt kritiserade POR-

medlemmarna i sina anföranden CTC:s ledarskap för att de accepterat Batistas diktat om

lönerna, vilket bara garanterade löneökningar till en nivå under den prisinflation som uppstått

genom bristen på konsumentvaror. Pablo Díaz hävdade att CTC-ledningen helt enkelt fun-

gerade som verktyg för regeringen när man hindrade arbetare från att använda sitt mest basala

vapen, strejkvapnet, just vid ett tillfälle när missnöjet med lönerna jäste inom flera sektorer.62

Men trotskisterna insisterade också på att fackföreningsrörelsens enhetliga organisering skulle

försvaras och argumenterade mot att sätta upp ett andra nationellt fackföreningscentrum. När

den stalinistkontrollerade rekommendationskommittén vid CTC:s kongress vägrade 150

oppositionella delegater tillträde, avvisade trotskisterna, trots att de anslöt sig till de 303 dele-

58

PBL:s Guantánamoavdelnings fackliga utskott, A los Obreros de los Centrales y Sus Colonias. A Toda la

Clase Obrera, Guantánamo, 25 januari 1940. 59

Brev från J.B. Gaylord i Ferrocarril de Guantánamo till Fiscal de la Audencia de Oriente, Santiago de Cuba, 1

April 1941; Brev från James Byron Gaylord (Administrator General del Ferrocarril Guantánamo) till Sr. Fiscal

del Tribunal Supremo, Havanna, 21 november 1941. 60

”De la Sección de Guantánamo”, Cuba Obrera, oktober 1940, s 7. 61

”Cuba”, Fourth International (New York), augusti 1943, s 254. 62

Ibid.

100

gater som promenerade ut i protest, Auténtico-ledarnas sekteristiska uppmaning att bilda ett

andra, parallellt fackföreningscentrum. Detta låg i linje med hur OCC och PBL tidigare hade

motsatt sig PCC:s sekteristiska fackföreningspolitik.63

Vid ett möte med den tillfälliga organi-

sation som bildats av de delegater som dragit sig ur Frente Democrático Sindical, argumente-

rade POR-fraktionen för att bilda en revolutionär arbetaropposition inom CTC på basis av ett

minimiprogram för intern demokrati och ett slut på det stalinistiska-reformistiska hemliga

samförståndet med staten.64

I sin deklaration till Frente Democrático Sindical krävde POR-

fraktionen att:

”Vi kan inte tänka oss…. att grunda ett nytt fackföreningscentrum så länge som man inte på ett

klart och definitivt sätt påvisat det omöjliga i att rädda CTC från det stalinistiska-reformistiska

gänget genom ett ständigt och effektivt arbete bland basmedlemmarna. Vi kommer att motsätta oss

varje grupps eller tendens som försöker släpa ut det kubanska proletariatet på denna äventyrliga

väg.” 65

Genom att föra ett sammanhängande och genomgripande resonemang, i linje med Trotskijs

analys av fackföreningarna i Latinamerika, att den viktigaste kampen gällde arbetarkontroll i

de existerande byråkratiska apparaterna och fackligt oberoende från staten,66

hjälpte POR-

fraktionen till att åtminstone tillfälligt undvika en förödande splittring av fackförenings-

rörelsen. Utöver detta lade de fram ett aktionsprogram som innefattade de viktigaste aspek-

terna i Övergångsprogrammet, Fjärde internationalens programmatiska grundningsdokument.

Genom att inkorporera kärnan i Trotskijs ”övergångs”-metod i plattformen – att försöka

fördjupa kampen och leda massorna till socialistiska mål genom en medveten kamp för

demokratiska krav och genom deras egna oberoende proletära organisationer som skapats i

kampen – med krav på inrättandet av en glidande löneskala och folkkommittéer för pris-

kontroll, bevarandet av klassbaserad facklig enhet och bredast möjliga fackliga demokrati,

och organisering av en proletär militärpolis, i likhet med den som Socialist Workers’ Party

(SWP) i USA inrättat, i vilken fackföreningarna tog ansvar för arbetarnas militära träning.67

Trots att partiet hade en viss framgång med sitt exemplariska fraktionsarbete i massorganisa-

tionerna på nationell nivå, och trots att den egensinniga santiaguero-sektionen återgått till de

kubanska trotskisternas fålla någon gång under 1942-43, kom POR som nationellt parti inte ur

sin isolering i början av 40-talet. Bara på det lokala planet fortsatte guantánameño-trotskister-

na att leda strejker, tillsammans med Auténtico-partiets fackföreningsfolk, mot de officiella

kommunistiska medlöparnas diktat. Den 17 maj 1943 gick järnvägsarbetarna i Guantánamo-

regionen åter ut i strejk och krävde en löneökning på 50 procent för att möta den höga infla-

tion som kriget hade orsakat. Strejken krossades efter sexton dagar och sex arbetare, bland

dem två POR-medlemmar, Juan Medina Campos och Luciano García Pellecier, bestraffades

av ledningen och/eller avskedades.68

POR:s Guantánamo-avdelning förkunnade då att det inte

skulle bli någon vapenvila i kampen mot kapitalismen. De fördömde en av sina gamla mot-

63

La Voz Revolucionaria del Trotskismo en el III Congreso Nacional Obrero, Havanna, nd, s 6-9; Hoover till

Berle Jr, Survey of Communist Activities in Cuba, op cit, s 46. 64

La Voz Revolucionaria del Trotskismo en el III Congreso Nacional Obrero, s 36-38. 65

Op cit, s 37. 66

Se LD Trotsky, ”Latin American Problems: A Transcript”, op cit, s 790-92; LD Trotsky, ”To the Pillory!”,

Writings (1938-39). Op cit, s 171-73. 67

La Voz Revolucionaria del Trotskismo en el III Congreso Nacional Obrero, op cit, s 11-27. Den proletära

militärpolitik som Trotskij utarbetat innebar att revolutionärer, även om de motsatte sig att den kapitalistiska

staten inrättade allmän värnplikt och militärträning, inte skulle driva någon kampanj mot allmän värnplikt när

denna väl blivit lag. Trotskij argumenterade för att man inte skulle göra något uppehåll i kampen mot kapita-

lismen och att man skulle kämpa för största möjliga demokrati genom att istället kräva att den allmänna värn-

plikten bedrevs under fackföreningarnas och arbetarrörelsens kontroll. Se Trotskijs idéer om detta i Writings of

Leon Trotsky (1939-40), s 321-2, 344-5, 392. 68

”Cuba”, Fourth International, augusti 1943, s 255.

101

ståndare, Manuel Tur, den lokale PSP-ledaren, för att ha ingripit i strejken bara för att sabo-

tera och avvärja en nationell aktion av järnvägsarbetare, och Mujal för att ha desavuerat

strejkrörelsen i ett försök att undvika att Auténtico-ledarskapet utpekades som ansvariga för

den i denna militärt strategiska region.69

Men totalt sett misslyckades POR i sitt uppsåt att leda bygget av en revolutionär kommunis-

tisk opposition mot den stalinistiska dominansen i arbetarrörelsen under andra världskriget.

Som vid tidigare försök att stabilisera PBL:s organisation och utvidga trotskisternas inflytande

i slutet av 30-talet, orsakades detta misslyckande delvis av strukturella faktorer utanför POR:s

kontroll och delvis av trotskisternas egen politik. Trotskisterna var aktiva i ett land där klass-

baserade institutioner var svaga och imperialismen hade gjort den nationella bourgeoisien

maktlös redan i efterspelet av frihetskriget 1895 -98. Den revolutionära rörelsens historiska

nederlag på 30-talet hade påskyndat den härskande oligarkins nedgång och splittrat den o-

beroende arbetarrörelsen. Klassformationernas exceptionella svaghet på Kuba späddes på

ytterligare under perioden efter 1935 med uppkomsten av en bonapartistliknande regim, vars

projekt var att sammanföra element från olika klasser i ett styrande samförstånd. Mest bety-

dande för trotskisternas öde, efter bildandet av Batista-PCC-fronten i slutet av 1930-talet, var

att de officiella kommunisterna använde den makt de erövrat för att hindra alla försök till en

ny klassbaserad opposition mot Batistas kapitalistiska regering. Det officiella kommunist-

partiets snabba tillväxt och dess poster i Batistas regering antyder att klassamarbetet under

stalinistisk ledning var djupare på Kuba än i något annat latinamerikanskt land.

Förutom den kubanska politiska ekonomins bonapartistiska egenskaper, som tenderade att

försvaga de bräckliga klassbaserade institutionernas utveckling, måste de kubanska trotskis-

terna dessutom ta itu med den bristande marxistiska traditionen på Kuba. Då den kubanska

arbetarrörelsen hade dominerats av anarko-syndikalism under fyrtio år, från 1885 till 1925,

var det nationalism mer än kommunism som gav den kubanska varianten av anarkism sitt

speciella uttryck. Det var främst bristen på en distinkt socialistisk kultur i den kubanska

arbetarklassen som gjorde att den ryska Oktoberrevolutionen inte ledde till någon splittring på

ideologisk grund inom arbetarrörelsen. Dessutom bildades Kubas Kommunistiska Parti först

1925. Så, från början av och fram till mitten av 40-talet tog sig oppositionen mot den stali-

nistiska statsstödda byråkratin inom arbetarklassens organisationer oftast spontant uttryck i

linje med den småborgerliga nationalismens djupt rotade traditioner, än i en klasståndpunkt.

De kubanska trotskisterna led också av brist på ekonomiska resurser. Detta hindrade till dem t

ex från att finansiera en heltidsanställd partiarbetare för att samordna det interna partilivets

aktiviteter. Det stora avståndet mellan POR:s två viktigaste centra, Havanna och Guantánamo,

gjorde det också svårt att hålla reguljära nationella möten för att diskutera och planera det

gemensamma arbetet. I det tidiga 40-talet hade de kubanska trotskisterna också liten erfaren-

het av vilka åtgärder en liten grupp av revolutionärer måste vidta för att lägga grunden till en

framtida tillväxt. Till skillnad från de flesta trotskistiska grupper i världen, var PBL redan vid

sin födelse faktiskt ett massparti med välkända kadrer som redan ledde olika fackföreningar

och studentorganisationer. De hade inte genomgått en organisk utveckling från en liten

revolutionär kärna via en kämpande propagandagrupp till ett verkligt revolutionärt parti med

djupa rötter i arbetarklassen. Efter POR:s mest begåvade arbetarledare Rogelio Benaches död

i januari 1944, vilket, liksom i Gastón Medinas fall, var ett resultat av de skador han fått under

tidigare tortyr i Batistas fängelser,70

var de kvarvarande POR-medlemmarna i början av 40-

talet dåligt förberedda för ett långsamt och metodiskt arbete för att konsolidera POR som en

väldefinierad kämpande propagandagrupp.

69

POR:s avdelningskommitté i Guantánamo, ¡Obreros de Cuba!, , 2 juni 1943. 70

Miyares, L, ”Hombre y Ejemplo: Rogelio Benache”, Revolución Proletaria, 1 maj 1945, s 1, 3.

102

Trots dessa hinder för tillväxt, menar jag att om POR hade utvecklat en annorlunda strategi

och taktik, kunde de kubanska trotskisterna ha delvis övervunnit de strukturella hindren och

resultatet kunde ha blivit ett annat. D.v.s. det var trotskisternas egen politiska strategi som

fortsatte att vara avgörande för deras uppenbara oförmåga att stabilisera sin organisation,

bryta sin isolering och dra fördel av det allmänna missnöjet med PCC:s samarbete med

Batista i arbetarrörelsen. Mer exakt, precis som PBL på 30-talet när det kom till kritan visade

att man inte hade någon grundlig förståelse för arbetarklassens behov av att upprätthålla sin

politiska självständighet mot de småborgerliga krafternas nationalism, så förespråkade POR i

början av 40-talet bildande av konturlösa block tillsammans med huvudsakligen prokapita-

listiska krafter. Det var denna politiska egenhet hos POR som jag menar slutligen avgjorde

trotskisternas fortsatta isolering.

Att de kubanska trotskisternas egna politiska misstag påverkade deras utveckling och organi-

satoriska kontinuitet visade sig under händelserna 1944-45. I början av 1944 hade POR gett ut

en nationell tidning och utarbetat en valtaktisk linje i ett försök att utnyttja det ökade politiska

intresse som skapats på grund av de kommande valen i maj-juni 1944 och Auténtico-arbetarna

förhoppningar att dessa skulle medföra ett slut på Batista-PCC:s kontroll över arbetarrörelsen.

Tidningen lanserades i maj 1944 för att sammanfalla med valet och stod under inflytande av

Louis Rigaudias, en välkänd aktivist i den franska trotskistiska rörelsen före kriget. Den fick

namnet Revolución Proletaria i avsikt att klart markera den nödvändiga karaktären hos varje

revolution vid denna tid i Latinamerika.71

Under perioden maj 1944 till maj 1946 kom nitton

nummer av tidningen ut, med Pablo Díaz som huvudredaktör, och det innebar att partiet upp-

fyllde sina grundläggande propagandistiska och skolande funktioner bland sina sympatisörer

och kontakter. Men innehållet i denna propaganda var i huvudsak en opportunistisk taktisk

linje. Mer specifikt utvecklade trotskisterna en valtaktik som var inkonsekvent vad gällde att

upprätthålla principen om proletärt politiskt oberoende. Trotskisternas attityd mot Auténtico-

partiet, som den framfördes i deras tidning, avslöjade i själva verket grunddragen i det namn

de gett denna tidning.

Å ena sidan försökte POR i Guantánamo vinna anhängare till kommunismen och utvidga och

konsolidera sitt inflytande i arbetarklassen genom att ställa upp oberoende kandidater i de

lokala valen 1944. Även om högsta domstolen till slut hindrade trotskisterna från att komma

med på vallistorna, så genomförde de en ”namninsamlingskampanj” för två poster i Guantá-

namos fullmäktige. Genom att bygga på den prestige de fått genom sitt fackliga arbete i

regionen, erhöll de två POR-kandidaterna Juan Medina och Luciano García, de två militanter

som hade bestraffats under järnvägsstrejken året innan, över 1000 officiellt räknade röster,72

ett betydande antal i en region där analfabetismen var hög.

Å andra sidan visade trotskisterna i de nationella valen och presidentvalet, där de saknade

tillräckliga resurser för att ställa upp egna kandidater och som ett resultat av att de ansåg att

Autenticos bas bestod av revolutionära arbetare,73

litet intresse för att skydda arbetarklassen

från den prokapitalistiska nationalismens krafter. D.v.s trotskisterna gjorde skillnad på

71

Louis Rigaudias (1911-1999), också känd som ”Rigal” och ”Charles Millner”, var född i Turkiet men anslöt

sig till den trotskistiska rörelsen i Frankrike 1933, efter att han flyttat till Paris 1928 för att studera. Under 1930-

talet var han en ledande militant i den franska trotskistiska miljön innan han, efter arton månaders underjordisk

verksamhet i Paris efter den nazistiska ockupationen, anlände till Havanna den 14 februari 1942. Se Casciola, P,

Louis Rigaudias (A Biography), Foligno, Centro Studi Pietro Tresso, nd. (opublicerad) 72

”Centenares de Obreros Votaron por el Trotskismo”, Revolución Proletaria (Havanna), 15 juli 1944, s 1, 3;

Stuart, JB, ”Cuba’s Elections: Background and Analysis”, Fourth International, juli 1944, s 208.

”JB Stuart” var pseudonym för Sam Gordon (1910-1982), den USA-trotskist som verkade som Fjärde

Internationalens representant i Storbritannien och sedan i Ceylon. 73

“La Reacción y la Voz del Autenticismo Revolucionario”, Revolución Proletaria, 15 juli 1944, s 1.

103

individuella Auténtico-kandidaters åsikter och de förhållanden som partiet som helhet hade till

arbetarklassen genom att ge ”kritiskt stöd” till det som de betecknade ”Grau San Martín och

arbetarklasskandidaterna inom PRC(A)”.74

I de nationella valen uppmanade de således till en

röst på de Auténtico-rwpresentanter i Guantánamo och Santiago de Cuba som hade skrivit

under ett minimiprogram med demokratiska och fackliga krav.75

Denna uttunnade politik kunde ha rättfärdigats utifrån de kubanska partiernas svaga koppling

till specifika sociala klasser, men i presidentvalet 1944 använde POR en fullständigt oppor-

tunistisk fraseologi som bekräftade deras illusioner om småbourgeoisiens revolutionära poten-

tial. Även om POR säkert var mer ”kritiskt” än ”stödjande”, när de hävdade att Grau San

Martín hade övergivit den antiimperialistiska kampen till förmån för ”demokratisk” imperia-

lism och att han ledde ett valblock som inkluderade en samling gamla antifackliga f.d.

Machado-anhängare,76

så avgränsade inte denna taktik med ”kritiskt stöd” trotskisterna klart

från dessa främmande klasskrafter. Trots att Grau San Martín inte föreslog några antikapi-

talistiska eller antiimperialistiska åtgärder, så utvecklade alltså de kubanska trotskisterna en

enhetsfrontstaktik som sänkte det proletära oberoendets fana i den antiimperialistiska kampen.

Även om de formellt avvisade anmärkningen om att de föreslog stöd till Grau San Martín som

det ”mindre onda”, så beskrev de, i samma artikel och i direkt motsättning, sin inriktning som

en ”taktik för att bekämpa arbetarnas omedelbara fiende: Batista-diktaturens militärpolis som

dolts under den socialdemokratiska koalitionens civila täcke”.77

I andra artiklar försvarade de

på liknande sätt den ”mindre onda”-taktiken genom att hävda, att trots Auténticos försoning

med USA-imperialismen skulle återvalet av Batista betyda att den kubanska revolutionen

krossades för överskådlig framtid. De vidhöll att en valseger för Grau San Martín skulle re-

presentera ett steg framåt och reste parollen ”Att bekämpa continuismo är att slåss för

revolutionen”.78

Så, istället för att inta den enda konsekvent proletära ståndpunkten i ett val där det inte fanns

några arbetarklasskandidater, d.v.s. ”aktivt avståndstagande”, och begränsa agitationen till

propaganda för ett framtida oberoende arbetarparti, för att förbereda den dag då massorna,

eller åtminstone den mest avancerade delen, skulle komma att vända sig mot de som åtrår

regeringsmakten från båda lägren,79

nöjde sig POR med att inta en mjukare vänsterlinje för att

inte på kort sikt riskera sin prestige bland Auténtico-arbetarna, vilket ur ett medellångt per-

spektiv gjorde föga för att hjälpa dessa arbetare till en oberoende proletär linje.

Vid Grau San Martíns valseger uttrycktes kollapsen för POR:s strikt klassbaserade politiska

analys allra tydligast i partiets propaganda och aktivitet i Guantánamo. I ett flygblad, med

rubriken ”Låt oss göra segern den 1 juni till ett avgörande steg på vägen till Kubas nationella

och social frigörelse!”,80

anslöt sig trotskisterna inte bara till massornas nyväckta vilja att gå

emot de besegrade Batista-lierade kommunisterna på arbetsplatserna, utan såg på något

74

”Para Combatir el Continuismo Votemos por Grau San Martín: Apoyemos los Candidatos Proletarios del

PRC.”, Revolución Proletaria (Havanna), 1 maj 1944, s 3. 75

Se ”Los Trotskistas Santiagueros Apoyan a R. Mugica Guzmán”, Revolución Proletaria, 1 juni 1944, s 1, 5;

”Martín Castellanos, Candidato Auténtico Defiende un Programa Revolucionario”, Revolución Proletaria

(Havanna), 1 juni 1944, s 1, 4-5; ”Al Pueblo de Guantánamo”, Revolución Proletaria, 1 juni 1944, s 3. 76

”Para Combatir el Continuismo Votemos por Grau San Martín: Apoyemos.....”, Revolución Proletaria, 1 maj

1944, s 3. 77

Ibid. 78

”Combatir el Continuismo Es Luchar por la Revolución”, Revolución Proletaria, 1 juni 1944, s 1, 3; ”Contra

la Conciliación: Vigilancia Revolucionaria”, Revolución Proletaria, 15 juli 1944, s 1, 3. 79

Detta var Trotskijs förslag till ett klassbaserat deltagande i valen i Mexiko 1940 då inga arbetarklasskandidater

ställde upp. Se Gall, op cit, s 241-242. 80

POR:s avdelningskommitté i Guantánamo, ¡Hagamos de la Victoria Obtenida el 1º de Junio un Paso Decisivo

en el Camino de la Liberación Nacional y Social de Cuba!, 3 juni 1944.

104

dunkelt sätt Grau San Martíns val som ”deras” och som ett progressivt steg mot revolutionen.

Istället för att varna arbetarna för att den nya regeringen inte skulle kunna genomföra ens ett

måttfullt nationalistiskt program, eftersom det skulle leda till en konfrontation med imperia-

lismen, så gav de kubanska trotskisterna intryck av att Grau San Martín-regeringens natur var

en öppen fråga som skulle avgöras av dess framtida beteende.81

Så småningom försökte POR korrigera sin förvirrade position och åter försvara proletariatets

oberoende, men först sedan arbetarklassens mest avancerade delar redan hade börjat vända sig

bort från Auténtico-partiet. I januari 1945, när det blev tydligt att Grau San Martíns regering

inte skulle demokratisera CTC för att utmana PSP:s dominans, lanserade POR en facklig

fraktion, Defensa Obrera Revolucionaria de la Confederación de Trabajadores de Cuba, som

försökte samla de radikala arbetare som politiskt ännu inte hade identifierat sig med POR

kring ett program med krav som betonade behovet av ökad självständighet från både

Arbetsministeriet och fackföreningsbyråkratin.

I Defensa Obrera Revolucionarias elva punkters kampprogram fördömdes PSP för sin

väpnade aggression, statligt sanktionerade utpressning och övergivande av kampen mot

bourgeoisien och den kapitalistiska staten, liksom Auténtico-ledarna för att de hade slutit en

överkommelse med PSP vid CTC:s fjärde kongress, som hölls efter valet. Kampprogrammet

betonade behovet av ”proletariatets absoluta politiska oberoende, mot alla arrangemang med

bourgeoisiens politiska partier.” I ett försök att gynna kampen för oberoende arbetar-

organisnering, framhöll det noggrant utarbetade programmet att bara arbetarna skulle ha rätt

att utlysa strejker, utan någon inblandning från Arbetsministeriet och att reallönerna skulle

försvaras genom införande av glidande löneskalor.82

Men efter mer än ett decennium av allt svagare förtroende för statliga ingripanden för att upp-

nå ekonomiska och politiska mål, och en brist på marxistisk tradition på Kuba som yttrade sig

i ett ständigt hyllande av principen om proletärt politiskt oberoende, misslyckades dessa för-

sök att i fackföreningsrörelsen skapa en revolutionär opposition till de facto-alliansen mellan

PSP och Grau San Martín. Efter att ha svansat efter Auténtico-partiet med ett ganska otydligt

”kritiskt stöd”-perspektiv, kom POR:s principiella initiativ till en fackföreningsfraktion alltför

sent för att påverka någon del av Auténtico-arbetarna. POR upprepade de kubanska trotskis-

ternas gamla tendens att förespråka lösliga block med den småborgerliga nationalismens styr-

kor, och visade sig oförmöget att smida en klassbaserad opposition till den öppet prokapitalis-

tiska alliansen mellan PSP och Grau San Martín. Istället fick demokratiskt-nationalistiska

stämningar fäste och gav upphov till myriader av småborgerliga revolutionära aktionsgrupper

när den allmänna missnöjesnivån och kalla krigets utbrott nödvändiggjorde att PSP avlägs-

nades från de tyngsta posterna i arbetarrörelsen. POR, som inte hade lyckats få några nya och

friska rekryter som kunde blåsa liv i partiet igen, stod återigen inför en omgång av organisa-

torisk upplösning och interna motsättningar, vilka kom att paralysera deras aktiviteter för en

tid under 1946.

Kubansk trotskism och proletär militärpolitik i krigstid

En av de kubanska trotskisternas största meriter, som radikalt vänsteralternativ under andra

världskriget, var att PBL och därefter POR i stort sett höll fast vid principen att imperialismen

var det största hotet mot de latinamerikanska länderna, oavsett om den maskerades som bor-

gerligt demokratisk eller fascistisk. Under kriget, då de officiella kommunisterna kom att fun-

gera som okritiska rekryteringsagenter för kriget utomlands och strejkbrytare på hemma-

81

”Editoriales: Perspectivas del Nuevo Gobierno”, Revolución Proletaria , 31 oktober 1944, s 6. 82

Defensa Obrera Revolucionaria de la Confederación de Trabajadores de Cuba, Declaración de Principios,

Havanna, januari 1945, s 3.

105

fronten, ansåg trotskisterna att USA-imperialismen, förtryckaren på hemmaplan, var ett större

hot än det nazistiska Tyskland, och de försökte anpassa SWP:s proletära militärpolitik till

kubanska förhållanden. I sin tolkning av krigets natur och i den strategi de förespråkade,

avslöjade de kubanska trotskisterna också sin enkelspåriga syn på den kubanska revolutionen,

genom att överdriva betydelsen av parollerna och kampen för nationell frigörelse.

Vid krigsutbrottet hävdade de kubanska trotskisterna att kriget inte handlade om fascism eller

demokrati, utan ett imperialistiskt krig för en nyuppdelning av världen. PBL kunde inte se

någon grundläggande skillnad mellan att britterna förtryckte miljontals indier och afrikaner

och att nazi-Tyskland förtryckte sin egen arbetarklass. Kapitalismen självt sågs som orsaken

till kriget, och kriget kunde bara stoppas en gång för alla genom direkta aktioner för att rasera

det kapitalistiska systemet.83

Efter Sovjetunionens inträde i kriget 1941, fördömde de

kubanska trotskisterna stalinisterna för deras inledande pacifism och påföljande pro-krigs-

hållning, som fick till följd att kubanska arbetarmassor sändes ut till kanonmat med deras

goda minne.84

Också PBL:s självständiga sektionskommitté i Santiago de Cuba anklagade

rakryggat de officiella kommunisterna för att ha blivit ”ivriga supporters till det imperia-

listiska kriget i Vita Husets tjänst”.85

I motsättning till stalinisternas volte-face, förde de

kubanska trotskisterna under hela krigstiden ständigt fram tre centrala programmatiska krav,

som sammantaget utgjorde en variant av den proletära militärpolitiken. I åtskilliga dokument

reste de parollen ”Inte en enda kubansk soldat utanför Kuba”.86

De motsatte sig regerings-

stödd obligatorisk militärtjänst från september 1940 och krävde att massorna skulle få militära

instruktioner under arbetarorganisationernas kontroll.86

Propagandan om en proletär militärpolitik, tillsammans med trotskisternas underliggande

böjelse för paroller och krav om nationell frigörelse, kom att fördunkla den förväntade

revolutionens proletära karaktär. Genom att avvisa den neutrala pacifismen med argumentet

att arbetarklassen till slut skulle lösa dagens stora problem med vapen i hand, istället för att

kompromisslöst hävda klassbetydelsen av arbetarnas beväpning, återupptog man exempelvis

de borgerligt demokratiska traditionerna från artonhundratalets kubanska befrielsearmé. Som

de skrev: ”Vi vill återuppta mambisa-traditionen med soldatmedborgaren; det var soldater ur

befrielsearmén som, genom att utnyttja rösträtten, valde den väpnade regeringen”.87

De kubanska trotskisterna avslöjade också sin tendens att acceptera tanken om den demokra-

tiska antiimperialistiska revolutionens självständighet i sitt villkorslösa stöd till olika natio-

nella befrielsekamper under kriget. Vid sidan av att resa ganska tvivelaktiga paroller som

”Länge leve de koloniala folkens krig för sin nationella frigörelse!”,88

vilken i sig indirekt

godtog tvåstegsstrategin för revolutionen, jämställde också de kubanska trotskisterna Sovjet-

unionens kamp mot imperialistiska aggression med det kinesiska folkets krig mot japanerna

för nationell frigörelse. De menade att båda krigen var lika antiimperialistiska och därför

förtjänade ovillkorligt stöd.89

Genom att acceptera Trotskijs argument, att Sovjetunionen

skulle förtjäna ovillkorligt stöd i kriget oavsett hur välbehövligt och hur stort det materiella

stödet var från de allierade, så gav de kubanska trotskisterna felaktigt ovillkorligt stöd till

83

PBL, A las Masas Trabajadoras de Cuba, Havanna, 15 oktober 1939, s 1. 84

POR, ¡Aprestémonos a la Defensa Armada de Nuestros Derechos Democráticos!, Havanna, 14 december

1941. 85

PBL:s avdelningskommitté i Santiago de Cuba, Al Pueblo de Cuba, november 1941, s 2. 86

Se t ex ¡Aprestémonos a la Defensa Armada de Nuestros Derechos Democráticos!, op.cit 87

Ibid, s.3 88

PBL, ¡Obreros! ¡Defendemos la Unión Soviética!, juni 1941 89

La Voz Revolucionaria del Trotskismo en el III Congreso Nacional Obrero, op cit, s 11-12.

106

nationella befrielserörelser när detta stöd borde ha villkorats beroende på vilken grad av

självständighet som de borgerliga nationalisterna upprätthöll i förhållande till de allierade.90

De kubanska trotskisterna fortsatte att prioritera kampen för nationell frigörelse och visade en

tendens till att rättfärdiga sin paroll ”Inte en enda kubansk soldat utanför Kuba!” mer på

strategiska grunder än med politiska argument. D.v.s. i stället för att insistera på att prole-

tariatets huvudfiende var imperialismen, och att arbetarna helt enkelt inte hade något intresse

av att utföra imperialismens planer, spädde POR ut detta budskap med argumentet att

”försvaret av [Kubas] nationella territorium kräver närvaro inom detta territorium av alla

tillgängliga styrkor”.91

Parollen ”Nationell och social frigörelse!” var formulerad för att

befrämja kampen för nationellt försvar, och åsidosatte den kamp som världens proletariat

ständigt utkämpade.

POR:s aktivitet och organisatoriska upplösning, 1946 -58

Precis som stagnationen i slutet av 30-talet hade framkallat en kris inom det dåvarande

kubanska trotskistiska partiet, ledde trotskisternas oförmåga att rekrytera nya medlemmar

1944-45 till internt missnöje och paralysering i början av 1946. Motsättningarna inom POR

startade i den lilla Havanna-avdelningen som inte hade någon reell kontakt med arbetar-

klassen, om vi bortser från Pablo Díaz’ arbete i tvätteriarbetarnas fackförening, och som i

huvudsak bara fungerade som POR:s administrativa centrum. Tre medlemmar i Havanna, som

beskrev sig själva som representanter för majoriteten i centralkommittén, författade och spred

i mars 1946 en intern rapport som skarpt kritiserade POR:s slappa inriktning.92

Även om uppgifter i interna dokument inom den internationella trotskistiska rörelsen nämnde

att det kubanska POR hade 74 medlemmar 1944-45,93

och 35 i början av 1947,94

så var antalet

kamrater som strax efter kriget själva betraktade sig som trotskister i verkligheten ungefär

tjugo. Den interna rapporten från mars 1946, som sammanställts av centralkommitténs

”majoritets”-fraktion i Havanna, noterade att POR hade reducerats till sju eller åtta med-

lemmar i sin viktigaste avdelning, Guantánamo, tre medlemmar i Santiago de Cuba, tre eller

fyra kamrater i den lilla staden Aguacete i väst, en kandidatmedlem i Victoria de las Tunas,

tre medlemmar i den Havanna-grupp som fungerade som centralkommitté och fyra andra i

periferin.95

Rapporten förutspådde att partiet tveklöst stod inför en gradvis utplåning, utan

minsta uppfattning om hur man skulle stoppa tillbakagången och föryngra sin revolutionära

förmåga. Medan man beskrev hur POR hade misslyckats att utnyttja de möjligheter som

öppnat sig efter att stalinismen överlämnat sig till Batista och den ”revolutionära” Auténtico-

oppositionen gradvis diskrediterats i regeringen, hänförde man misslyckandet till POR:s egna

organisatoriska och politiska perspektiv. Man ansåg att den grundläggande försvagande

90

1942-43 argumenterade Shachtmans Workers’ Party mot att man skulle stödja Guomindang, en position som

också intogs av flera kinesiska trotskister, t.ex. Wang Fanxi. SWP(USA) och majoriteten av de kinesiska trots-

kisterna, inklusive Peng Shuzhi, motsatte sig denna ”proletära” linje. De hävdade att kriget mot Japan, ur kine-

sisk synvinkel, var progressivt och motsatte sig ett försök att vinna kriget genom en proletär revolution. Se G

Benton, China’s Urban Revolutionaries: Explorations in History of Chinese trotskyism, 1921- 1952, New Jersey

1996, s 86-8. 91

La Voz Revolucionaria del Trotskismo en el III Congreso Nacional Obrero, op cit, s 15. 92

Boletín Interior del Partido Obrero Revolucionario, mars 1946. 93

Cuban Report, nd, s 4. (från interna källor, 1944-45) 94

”Report on Latin America”, Minutes of the Third International Executive Committee Plenum of the Fourth

International, mars 1947. Otillförlitligheten i denna rapport av Sherry Mangan (”Patrice”) till Fjärde inter-

nationalens Internationella Exekutivkommitté är uppenbar av det faktum att han också rapporterade att de

kubanska trotskisterna utgav en månatlig tidning och inte hade några överhängande problem. Som jag angett, så

upphörde i verkligheten deras tidning att utkomma i mitten av 1946 och, som den interna rapporten från 1946 i

detalj beskrev, stod POR inför upplösning som organiserat parti. 95

Boletín Interior del Partido Obrero Revolucionario, mars 1946, s 5.

107

faktorn var att cellaktiviteten och den interna diskussionen hade fallit samman, precis som för

PBL under revolutionen på 30-talet. D.v.s. man ansåg att POR var en ”centralistisk”

organisation, men utan ett aktivt inre liv kunde det inte vara ett ”demokratiskt centralistiskt”

parti. Rapporten hävdade också helt korrekt att partiets uppenbara förlamning berodde på dess

egen politiska opportunism, då man inte tydligt avskiljde sig från den småborgerliga

nationalismen i kampen mot stalinismen. Rapportförfattaren skrev:

”Trots ansträngningarna från våra kamrater i fackföreningarna, gjorde vi i praktiken inget annat än

att svansa efter de grupper som från tid till annan uppstod i opposition till stalinismen. Med få

undantag hängde vi i rockskörten på PRC(A):s Comisión Nacional Obrera.” 96

Frustrerade av den atmosfär av tröghet som karakteriserade de kvarvarande delarna av POR,

hånade ”majoritets”-fraktionen i Havanna partiet för dess avsaknad av den ”seriositet och

systematiska ihärdighet som kännetecknar bolsjevikiska militanter”,97

och förde fram en lista

med allmänna och akuta frågor som måste diskuteras för att återskapa ett internt liv i POR.

Dessa frågor gällde utarbetandet av allmänna politiska och fackliga teser, en princip-

deklaration för en planerad ungdomsorganisation, studiet av dokument från SWP:s minoritet

och majoritet, avlägsnandet av alla resolutioner om internationella frågor som inte fullt ut

hade diskuterats bland partimedlemmarna och införandet av strikt kollektiv disciplin.98

Havannas ”majoritets”-fraktion ställde ett rättframt ultimatum som slog fast att om dessa

frågor inte behandlades skulle den tidning, som de huvudsakligen var ansvariga för, inte

längre komma ut. Med deras ord; ”vi vill ha ordning annars kan vi inte planera någonting”.99

Den atmosfär som uppstod efter denna sorts högröstade kritik, tillsamman med den tilltagande

paralyseringen av partiets inre liv och partiets misslyckade fraktionsarbete inom CTC, kunde

lätt ha medfört POR omedelbart hade kollapsat. Även om de frågor man ställt inte togs upp

till någon organiserad intern diskussion, så gav de ändå partiet ett nytt fokus och en tillfällig

lättnad, då de gav upphov till en plötslig taktisk vändning mot politiskt arbete inom en rad

revolutionära aktionsgrupper som uppstått bland missnöjda pesepistas och auténticos. Sedan

ledaren för ”majoritets”-fraktionen i Havanna hade uteslutits kort efter att rapporten fram-

lagts,100

tynade krisen bort i en ny vända med ogenomtänkt empirism. I en sorts karikatyr av

PBL:s spontana och odisciplinerad inträde i Joven Cuba, ett försök att bygga det revolutionära

trotskistiska partiet via den ”externa vägen” 1934 -35, bemötte Pérez Santiesteban, den ende

centralkommittémedlem som motsatt sig den starkt kritiska rapporten från ”majoritets”-

fraktionen, krisen genom att leda ett i stor utsträckning oorganiserat intåg i Rolando

Masferrers nyligen grundade Movimiento Socialista Revolucionario (MSR).

MSR hade uppstått ur en kärna av aktivister från Legión Revolucionaria de Cuba, en aktions-

grupp mot Machado på 30-talet, och ett antal medlemmar kring Masferrer i de officiella

kommunisternas chockbrigader. Masferrer var oense med partiets anslutning till den doktrin

om upplösning som förts fram av Browder i USA i mitten av 40-talet. Dessa pesepista-

dissidenter hade fått ett visst stöd från Sovjetunionen, på grund av PSP:s ovilja att avvisa

Browderismen när Moskva krävde det. Efter Duclos brev och efter att PSP motvilligt accep-

96

Op cit, s 6. 97

Op cit, s 5. 98

Op cit, s 8 99

Op cit, s 7. 100

Enligt Pablo Díaz, som själv var en av undertecknarna av den förintande interna rapporten, uteslöts kamraten

på grund av att han utsatt organisationen för fara efter att han blivit indragen i “några mycket skumma historier

och arresterats av säkerhetspolisen”. (Brev från Pablo Díaz González to unnamed U.S.-based Comrade,

Havanna, 3 november 1946.) En uteslutningsprocess gör troligt att denna kamrat var signaturen ”N. Bacun”.

Även om jag inte lyckats identifiera denna persons verkliga namn, är det mycket rimligt att det var samma

person som varit drivande i PBL:s Santiago de Cuba-avdelnings splittring från POR 1940-41. Den som ivrigast

opponerade mot POR:s initiativ i Santiago de Cuba var känd under namnet ”Bakunin”.

108

terat Moskva-linjen, uteslöts de oppositionella ”officiella” från det kubanska partiet. Detta

som en del i den slutliga överenskommelse som förde de kubanska kommunisterna tillbaka till

den officiella fållan.101

Med missnöjet med Grau San Martín som grund, kunde Masferrer och

hans anhängare dra till sig diverse vänstermänniskor som var villiga att bygga en ny revolu-

tionär organisation. Pérez Santiesteban spelade från början en ledande roll i diskussionerna

kring den nya organisationen, och det verkar som att han, mer än någon annan, var ansvarig

för att den tog namnet Movimiento Socialista Revolucionario. Detta var, som han beskrev, ett

försök att bekämpa den otydlighet som låg i det tidigare föreslagna namnet Izquierda

Revolucionaria.102

Även om de kubanska trotskisterna insåg att MSR var ytterligare en småborgerlig organisa-

tion, som den kubanska politiska ekonomin födde fram från tid till annan,103

och att den tillät

var och en, och vem som helst, oavsett om de hade något perspektiv att bygga ett revolu-

tionärt parti, eller hade någon politisk linje för aktiviteterna, så betraktade de i början sitt

inträde i MSR med stor optimism vad gällde rekryteringsmöjligheterna. Till och med Pablo

Díaz, en av författarna till den interna rapport som hade kritiserat partiet för att hänga den

antistalinistiska småborgerliga oppositionen i rockskörten, var entusiastisk inför det faktum att

det i praktiken var POR som ledde MSR:s programmatiska utarbetande.104

POR:s nästan spontana vändning mot politiskt arbete inom MSR hade emellertid skett utan

någon djupare analys eller förberedelser och sjönk snart ner i kaotisk improvisation och slutlig

modstulenhet.105

I stället för att försöka vinna de bästa elementen i den nya organisationen till

POR, genom att försöka avslöja MSR-ledningens småborgerliga karaktär, upplöste sig de

kubanska trotskisterna nästan helt i den nya organisationen. Principen om att sluta tillfälliga

allianser med småborgerliga nationalistiska krafter, för konkreta och noggrant avgränsade

mål, offrades när POR i praktiken betraktade MSR som ett ”trubbigt” verktyg för revolu-

tionen. Utgivningen av POR:s enda offentliga organ, Revolución Proletaria, upphörde, för att

aldrig återuppstå, och utan något eget oberoende program tog POR ansvar för att utarbeta

MSR:s teoretiska dokument.

Det fruktlösa i detta ogenomtänkta fraktionsarbete avslöjades genom att dessa dokument i

stort ignorerades av MSR:s ledning och aktivister när de kastade sig in i opportunistiska och

äventyrliga aktioner för att ta kontrollen över vissa delar av arbetarrörelsen från deras rivaler,

PSP. Spontana hot och byråkratiska manövrer av ledare som inte kontrollerades av basen,

dränkte helt enkelt POR:s fruktlösa maningar till diskussioner om teoretiska frågor.

Även om POR också deltog i ett litet antal mindre småborgerliga organisationer, som till

exempel Juventudes Laboristas, Movimiento Laboristas ungomsavdelning, som leddes av en

blivande Ortodoxo-ledare, Carlos Márquez Sterling, och Liga Radical Martiana, en annan

101

Se brev från Pablo Díaz González till Stein, Havanna 22 juni 1948; Pérez Santiesteban, Por una Rectificación

del Curso Político del M.S.R., Havanna, 18 April 1948, s 1; PSP:s dispyt med Moskva tog slut efter en

överenskommelse mellan de två stalinistiska centren. De officiella kubanska kommunisterna demonstrerade

sedan sin opportunism genom att hävda att imperialistiska krafter skulle kunna medverka till att befordra

välstånd för de arbetande massorna. PSP slog an en anti-imperialistisk ton ytterligare en gång, även om det inte

gick så långt som till att kompromettera dess goda relationer med regeringen Grau San Martín. 102

Por una Rectificación del Curso Político del M.S.R., op.cit., s 1 103

Brev från ”Lasalle” till Fjärde internationalens Internationella Sekretariat, 22 december 1946. 104

Brev från Pablo Díaz González till en icke namngiven kamrat i USA, 3 november 1946. 105

POR var inte de enda icke-PSP-socialister som upptäckte att deras inledande optimism varit omotiverad.

Boris Goldenberg (1905-1980), en naturaliserad kuban av ryskt ursprung som varit ledare för det tyska SAP, det

Socialistiska Arbetarparti som bröt sig ur Tyska Kommunistiska Partiet kort före Hitlers makttillträde, skrev

under ”De fyras deklaration” med International Communist League 1933 och var en ledande medlem i MSR

1946-47. Goldenberg verkar ha haft nära samarbete med Pérez Santiesteban inom MSR och blev tidigt missnöjd

med den nya organisationens terroristiska avsikter.

109

revolutionär grupp som hade uppstått som resultat av missnöjet med Grau San Martín-

regeringen, fortsatte trotskisterna att fram till 1948 koncentrera sin aktivitet till MSR. Det som

till slut fick dem att dra sig ur var MSR:s överenskommelse om att stödja Carlos Prío

Socorrás, Auténtico-partiets kandidat i presidentvalet. För Pérez Santiesteban, som fortfarande

satt i MSR:s ledning, blev MSR:s valtaktik den slutliga droppen som fick honom att skriva ett

dokument för att sprida inom den lösa samlingen av MSR-avdelningar och där han skisserade

organisationens problem. Han slog i skarpa ordalag fast, även om det var väl sent, att MSR

hade fallit in i samma traditionella aktivitetsmönster som alltid hade karakteriserat den

revolutionära rörelsen på Kuba och att det krävdes ett totalt brott med det gamla. Genom att

föreslå en snabb och grundlig intern uppstramning, vad gällde MSR:s organisation och

inställning till teori, krävde han att man först skulle utarbeta stadgar för att fastställa rättig-

heter och skyldigheter för medlemmarna, innan man sedan utarbetade ett program med över-

gångskrav, vars försvar skulle vara den huvudsakliga uppgiften för organisationens akti-

vister.106

I själva verket erkände han bara, utan förväntningar, den småborgerliga nationa-

lismens begränsningar, utan att försöka utveckla en liknande grundlig översyn av POR:s

strategi och taktik, så att man insåg att aktionsgrupper som MSR i praktiken var mer ett hinder

för arbetarmakten än ett verktyg för den. Dokumentet spreds landet runt, men påskyndade

bara POR:s aktivistrekrytering i Guantánamo-regionen, där trotskisterna hade en relativt stark

närvaro i MSR och en viss prestige inom arbetarklassen.107

Efter POR:s eskapad med MSR, som POR i stort såg som ett misslyckande, fortsatte man

dock att vägra inse att den småborgerliga nationalismens styrkor i slutändan var hinder för,

och inte verktyg för, den nödvändiga proletära antiimperialistisk revolutionen. D.v.s. trots den

kritik som Pérez Santiesteban framförde mot MSR och dess ledarskap, kritiserade POR inte

sin egen beredvillighet att göra gemensam sak med småborgerliga grupper. I själva verket

hade denna oförmåga, eller ovilja, att föreslå en politiskt oberoende kurs för arbetarklassen,

karakteriserat trotskismens hela historia på Kuba, och det fick trotskisterna att hävda att deras

begränsade framgång berodde på MSR-ledarnas efterblivenhet och detta ledarskaps oförmåga

att bygga ett revolutionärt parti i bolsjevikisk mening.108

Samtidigt som man begränsade kritiken av sin entrism till taktiska frågor, som att inte nog-

grant ha diskuterat eller förberett sig för fraktionsarbetet, försökte POR ersätta sitt arbete

inom MSR med ett mer förberett inträde i Acción Revolucionaria Guiteras (ARG), en

aktionsgrupp med terroristiska rötter och diffus politisk profil. Sedan POR i mitten av 1949

hade insett att de nyfödda aktionsgruppernas socialistiska fraser bara användes för att skyla

över simpel kriminell verksamhet, upphörde detta försök till arbete inom ARG. POR skrev,

med speciell syftning på ARG, att det ligger en ocean mellan vad de säger och vad de gör, att

dess ”revolutionära syndikalism” bara har bestått av vanlig utpressning och gangsterism.109

När POR lämnade dessa grupper utan att fått med sig några nya rekryter, tog man ett nytt steg

mot organisatorisk och teoretisk kollaps. Orsaken till detta var, enligt Pablo Díaz, att de

kubanska trotskisternas aktivitet främst hade bestått av deltagande i rörelser som i bästa fall

strävade efter nationell ekonomisk utveckling. Han menade att POR:s uppfattning om den

revolutionära processen innebar att man betonade kampen för nationell frigörelse, och för-

sökte pressa de demokratiskt nationalistiska grupperna mer och mer till vänster, istället för att

föra fram ett aktionsprogram som prioriterade den antiimperialistiska kampens nödvändiga

106

Pérez Santiesteban, Por una Rectificación del Curso Político del MSR, op cit, s 2-7. 107

Brev från Pablo Díaz González till Morris Stein, Havanna, 9 maj 1948. 108

Ibid. 109

Trotskistisk fraktion, El VI Congreso Nacional Obrero, Culminación de Once Años de Traición y

Entreguismo en el Movimiento Sindical, Havanna, 6 maj 1949, s 2.

110

proletära karaktär.110

Så trotskisterna upplöstes inte genom splittringar inom sin egen organi-

sation, utan tynade de bort i den nationalistiska rörelsen, som, även om den identifierats som

”verktyg” för revolutionen, inte hade mycket att erbjuda som ersättning för ett anti-

imperialistiskt aktionsprogram.

Vid POR:s sista framträdande som nationellt organiserat parti, under den sjätte nationella

arbetarkongressen 1949, gav partiets fraktion prov på POR:s oförmåga att påvisa den djupa

klyftan mellan trotskismen och den småborgerliga nationalismen. När ett antal delegater från

Guantánamo-regionen, ledd av Antonio ”Ñico” Torres, representant för Delegación 11 i

Hermandad Ferroviaria de Cuba, höjde trotskismens fana på kongressen, så ledde det

knappast till något annat än att bekräfta sin egen djupa olust. De trotskistiska delegaterna

spred ett manifest, som främst bestod av en samling råd till en nationalistisk regering som

hade börjat bygga en nationell ekonomi inom världsmarknadens gränser, och som var långt

från ett försök att vägleda ett proletärt avantgarde. Eftersom de främst bekymrade sig för

ekonomisk diversifiering, industrialisering och drömmen om att ta sig ur dollarberoendet

genom handelsöverenskommelser med Västeuropa och Latinamerika,111

presenterade POR en

misslyckad karikatyr av PBL:s tidigare teoretiska försök att avlägsna sig från den teori som

hävdade den demokratiska antiimperialistiska revolutionens oberoende. Den vidare horisonten

av revolutionär socialism hade i takt med medlemsantalet krympt ihop till en uppenbart

stegvis inställning till revolutionär aktivitet. Precis som för Apristas, hade POR:s aktiviteter

reducerats till en kamp i den vänsternationalistiska miljön för en period av ”progressiv”

kapitalistisk utveckling innan man reste det proletära antiimperialistiska programmet.

Under det tidiga 50-talet verkade POR:s Havanna-avdelning ha kollapsat och dess mest hän-

givna medlem, Pablo Díaz, tillbringade allt längre perioder i New York för att skaffa sig an-

ställning. De kvarvarande trotskistiska aktivisterna i Guantánamo-regionen arbetade som indi-

viduella fackföreningsmilitanter.112

Även om Broué har funnit bevis för att trotskistiska idéer

uttrycktes på Kuba under 50-talet, i korrespondensen från olika individer; mexikanen Octavio

Fernándes,113

kubanerna Bodernea, Pérez Santiesteban och Pablo Díaz,114

så sträckte sig det i

verkligheten fortfarande bara till fortsatt avvisande av nödvändigheten av en proletär ledning i

den antiimperialistiska revolutionen. Den enda ”permanenta” karaktären i trotskisternas upp-

fattning om revolutionär strategi, var deras allt ivrigare flykt från ett perspektiv av att ställa ett

oberoende proletärt klassprogram mot den demokratiska småborgerliga nationalismen.

En sådan ”upplösnings”-strategi var inte utan föregångare i den latinamerikanska trotskistiska

historien. Det tydligaste exemplet var när det bolivianska POR helt ställde sig i den borgerligt

nationalistiska MNR(Movimiento Nacionalista Revolucionario)-regeringens tjänst, i ett

försök att utöva ett radikalt inflytande och försiktigt knuffa den mot socialism.115

På Kuba på

50-talet blev medlemmarnas i det gamla POR flykt från trotskismen fullständig i och med

deras integrering i 26-Juli-rörelsen under upproret mot Batistas regim. När POR förlorat all

sin tidigare initiativ- och drivkraft, identifierade de ex-trotskister som förblivit trogna ett

revolutionärt projekt M26J som ett nytt småborgerligt verktyg för revolutionen och gav sig

öppet in i kampen för en demokratisk antiimperialistisk revolution, utan någon tanke på att

110

Se brev från Pablo Díaz González till Morris Stein, 9 maj 1948, op cit, s 5. 111

Trotskistisk fraktion, ”El VI Congreso Nacional Obrero, ....”, 6 maj 1949, op cit, s 4. 112

Det verkar som tidigare POR-medlemmar i Guantánamo på 50-talet fortsatte att publicera artiklar från The

Militant i järnvägsarbetarnas tidskrift. Fanjul, A, ”The Role of the Trotskyists in the Cuban Revolution”,

Intercontinental Press (New York), 11 maj 1981, s 493. 113

Octavio Fernández (född 1914) var en känd medlem i Liga Communista Internacionalista i Mexiko i mitten

av 30-talet, innan han ledde en utbrytning från denna organisation. Han var också chef för Trotskijs mexikanska

skyddskår under nästan ett år och en av de viktigaste medarbetarna i magasinet Clave. 114

Broué, P, (1982), op cit, s 23 115

Detta ämne har behandlats i Revolutionary History, Volume 4, no 3, Summer 1992.

111

bygga ett trotskistiskt förtruppsparti, eller ens en fraktion, om så bara för att försiktigt pressa

de småborgerliga nationalistiska krafterna mot socialism.

För att sammanfatta kunde, under de villkor av halvlegalitet som rådde efter generalstrejken i

mars 1935, de delar av PBL som hade motsatt sig den s.k.”externa vägen” för att bygga det

revolutionära partiet reorganisera sig, om än med ett mycket reducerat medlemsantal, till en

nivå som gällde för de flesta andra latinamerikanska trotskistiska grupper. Från mitten av 30-

talet till början av 50-talet minskade deras medlemsantal stadigt från ca 100 till inte mer än

20. Även under sina svagaste perioder, före den slutliga organisatoriska upplösningen i början

av 50-talet, åtnjöt de ett visst fackligt inflytande bland arbetarna i Guantánamo, den enda

region i vilken de hade varit ett massparti under revolutionen på 30-talet.

Precis som PBL under revolutionen på 30-talet karakteriserades av perioder med intern

upplösning följd av försök till reorganisering, så karakteriserades den kubanska trotskismen

mellan 1935 och 1959 av allt fler långa intervall av organisatoriska kriser, avlösta av korta

perioder då ledarskapet försökte etablera en viss stabilitet i partiet. Genom att följa detta

mönster i den organisatoriska utvecklingen, har jag dragit slutsatsen att dess nedgång och

slutliga upplösning lika mycket var ett resultat av de speciella egenskaperna i de kubanska

gruppernas politiska tänkande som av de förhållanden och svårigheter som omgivningen

innebar. POR:s försvinnande som ett organiserat parti på 50-talet var således inte bara ett

resultat av arbetarklassens svaghet, efter mer än ett decennium av facklig-statlig samverkan,

och pressen av att arbeta i en nationalistisk, antistalinistisk miljö, utan också i högsta grad av

trotskisternas eget misslyckande med att klart skilja mellan demokratiska och proletära

antiimperialistiska revolutioner och att leda arbetarklassen in på en politiskt oberoende kurs.

De kubanska trotskisterna gjorde flera försök att bryta sig ur sin organisatoriska isolering, inte

genom att insistera på politiskt oberoende för proletära organisationer, utan genom att göra

allt fler eftergifter till småborgerliga nationalistiska grupper. Från ett perspektiv med halv-

hjärtat kritiskt stöd till Auténtico-partiet i början och mitten av 40-talet, gjorde de flera försök

med oorganiserade och dåligt definierade inträden i ett antal självutnämnda aktionsgrupper i

slutet av 40-talet. Men den slutliga krisen i POR:s utveckling, under perioden mellan

revolutionerna, hade inte sin grund i dåligt förberett fraktionsarbete, eller MSR:s och sedan

ARG:s glidning in i allt mer öppen gangsterism, utan var ett resultat av POR:s felaktiga

uppfattning om metoderna för revolutionär aktivitet. D.v.s. genom att åter binda sitt, och

arbetarklassens, öde till de borgerliga nationalistiska gruppernas, fick POR:s riktade

fraktionsarbete inte överraskande sitt nesliga slut när aktionsgrupperna själva antingen

inkorporerades i regeringsmaskineriet eller undertrycktes. Regeringen behövde helt enkelt

inte längre pistoleros hot och terrortaktik för att avlägsna PSP från dess maktpositioner inom

arbetarrörelsen. Efter den organisatoriska upplösningen, anslöt sig till slut många ex-

trotskister på individuell basis till M26J-rörelsen, men utan någon ”kritisk” komponent. Även

om de förblev socialister, innebar deras inträde i M26J-miljön att de uttryckligen godtog

teorin om den demokratiskt antiimperialistiska revolutionens oberoende, en tendens som hade

karakteriserat både det tidiga OCC och PBL.

Kubansk trotskism i Fjärde internationalen

Mellan generalstrejkens avslutning i mars 1935 och det sena 40-talet upprätthöll PBL, och

sedan POR, regelbunden kontakt med den internationella trotskistiska rörelsen, huvudsakligen

genom USA-trotskisternas kontor. De mottog tidningar från åtskilliga trotskistiska grupper i

både Amerika och Europa och sände brev och rapporter till SWP och den internationella

ledningen i New York. Då de aldrig kunde sända en delegat till något internationellt möte,

huvudsakligen av ekonomiska orsaker, gav de trotskisten Fred Browner i New York mandat

112

att representera dem.116

De höll också kontakt med den internationella rörelsen genom

tillfälliga besök av USA-trotskister117

och genom ett litet antal europeiska trotskister som

under andra världskriget tog sin tillflykt till Kuba, framförallt Louis Rigaudias och Anton

Grylewicz118

, en tysk trotskistledare.119

I slutet av 40-talet upphörde dessa dock band och kontakter med Fjärde internationalen

gradvis. Även om det huvudsakligen var ett resultat av de kubanska trotskisternas egen

organisatoriska kris och slutliga upplösning så fanns det andra orsaker. POR utvecklade

specifika uppfattningar om Sovjetunionens natur såväl som om den kubanska revolutionen,

vilket ledde det till att man alltmer distanserade sig från sin viktigaste länk till den inter-

nationella rörelsen, SWP i USA. Även om den internationella isoleringen inte var orsak till

POR:s upplösning, förstärkte den ytterligare den stagnation och desillusion som de kubanska

trotskisterna upplevde.

I debatten om den latinamerikanska revolutionens natur, och om trotskisternas inriktning mot

ickeproletära nationalistiska grupper, var de kubanska trotskisterna trots sin litenhet en av de

viktigaste grupperna inom det lösa ”nationella befrielse”-lägret i slutet av 40-talet. När Justos

Liga Obrera Revolucionaria (LOR) i Argentina höjde den ”nationella befrielsens” fana,

genom att sätta kampen och parollerna för nationell frigörelse i förgrunden, i en teoretisk strid

med trotskisternas internationella centra i New York, uttryckte de kubanska trotskisterna

inledningsvis sympati för Justos åsikter.120

116

Fred Browner var medlem i Albert Weisbords Communist League of Struggle i början av 30-talet. Han bröt

med denna organisation och deltog i SWP:s grundningskonvent i december 1937-januari 1938 som delegat för

West Bronx-avdelningen. 117

Förutom möten med besökande trotskistiska sjömän, träffade också POR-medlemmar Max Shachtman i

december 1941, när han besökte Kuba för att undersöka Arkadij Maslows mystiska död. Maslow (1891-1941)

hade tillsammans med Ruth Fischer varit sympatisörer till Zinovjev i det tyska kommunistpartiet (KPD). Sedan

Zinovjev kapitulerat för Stalin uteslöts han ur KPD 1926 och lämnade då den aktiva politiken. Han flydde till

Paris 1933 och kom till Havanna 1940. Shachtmans undersökning fann, att även om han dog plötsligt på en gata

Havanna, så dog han troligen av naturliga orsaker. Se brevet från Max Shachtman till Ruth Fischer, Havanna 5

december 1941, i Lübbe, P (ed.), Ruth Fischer / Arkadij Maslow: Abtrünnig wider Willen, Munich, R. Olden-

bourg Verlag, 1990, s 148-149 118

Anton Grylewicz (1885-1971), medlem i KPD:s centralkommitté i början av 20-talet, avsattes från sin post

1925 efter att man vidtagit åtgärder mot zinovjevisterna Fischer och Maslow. Han anslöt sig så småningom till

den tyska Vänsteroppositionen 1930. Efter att 1933 ha emigrerat till Prag flyttade han efter krigets utbrott till

Kuba. Se Revolutionary History, Volume 2, no 3, Autumn 1989, s 35, n6. 119

Trots att de tagit kontakt med Leon Katz, en annan tysk trotskist på Kuba, och Goldenberg, tog inte de

kubanska trotskisterna någon kontakt med två andra välkända tyska ”dissident”-kommunister, Heinrich Brandler

och August Thalheimer. Dessa hade varit ledare inom KPD på 20-talet. De uteslöts 1929 och bildade KPO, en

grupp som stödde Bucharins högeropposition i Sovjetunionen. Efter Hitlers maktövertagande flydde de till

Frankrike och sedan, vid krigsutbrottet, till Kuba där de stannade under mer än ett årtionde men var inte politisk

aktiva. Se Becker, J, och Jentsch, H, ”Heinrich Brandler–Biographische Skizze, 1924-1967”, Jahrbuch für

Historische Kommunismusforschung (Berlin), Vol. 6, 1998, s 322-23. 120

Quebracho, Estrategia Revolucionaria: Lucha por la Unidad y por la Liberación Nacional y Social de la

América Latina, Buenos Aires 1957, s 190. Liborio Justo (eller ”Quebracho”, född 1902) utmanade Fjärde

internationalens ledning, tillfälligt lokaliserad till New York, i frågan om hur stor tyngd man skulle lägga på

kampen och kraven för nationell frigörelse under kampen för socialism. Justos centrala argument var att den

trotskistiska rörelsen, speciellt SWP i USA, jämställde Argentina med de imperialistiska centren, och därigenom

ignorerade demokratiska antiimperialistiska frågor. Han hävdade att kampen för nationell frigörelse var en

integrerad del i den demokratiska revolutionen och som sådan skulle vara integrerad i det proletära partiets

program. När han använde parollerna om nationell frigörelse, vilka hittills bara hade ingått i de nationalistiska

och reformistiska gruppernas terminologi, kom Justo att hamna i ytterligheten av att förespråka en de facto

tvåstegs-strategi, i vilken den primära kampen gällde en agrar antiimperialistisk revolution för att genomföra den

borgerliga demokratiska revolutionens uppgifter. Se JL Sullivan, ”Liborio Justo and Argentinian Trotskyism”,

Revolutionary History, Volume 2, no 2, Summer 1989, s 30-32; Quebracho, op cit, s 94-7. Ganska ironiskt, bytte

113

De politiska motsättningarna mellan POR och SWP fortsatte i frågan om ”proletär” eller

”nationell frigörelse” ända fram till POR:s organisatoriska upplösning i början av 50-talet.

SWP satte stark press på kubanerna för att de skulle inta en proletärt antiimperialistisk

hållning. Nordamerikanerna utryckte till exempel en ”djupgående oenighet” med POR:s

”kritiska stöd”-taktik inför 1944 års val,121

med argumentet att den inte ”klart avskiljde” de

kubanska trotskisterna från Grau San Martíns ”förrädiska fana”.122

I början av 50-talet var

polariseringen så skarp att SWP barskt rådde POR att återuppta sin aktivitet och bli ”en

verkligt revolutionär marxistisk proletär tendens”, befriad från deras tidigare förvirring och

avvikelser, genom att inrikta sig mot arbetare som var påverkade av PSP. Inget nämndes om

något arbete bland de grupper som var influerade av ortodoxia och kampen för nationell

frigörelse.123

Trots denna kritik höll POR fast vid sin inriktning på lösa allianser och deltagande i små-

borgerliga nationalistiska grupper. Detta avslöjades tydligt genom dess inträde i MSR, och

sedan i ARG, i slutet av 40-talet. På det internationella planet stödde kubanerna deltagande i

den peronistiska rörelsen i Argentina och i MNR i Bolivia. De rättfärdigade detta på den

”nationella frigörelse”-grunden att dessa bonapartistiska och småborgerliga rörelser hade en

massförankring och i huvudsak var progressiva genom sin opposition mot imperialismen.124

Mellan POR och SWP uppstod även motsättningar i frågan om Sovjetunionens natur. Till

skillnad från Trotskij-Nin dispyten, var de kubanska trotskisterna på ett tidigt stadium med-

vetna om att en debatt om Sovjetunionens natur hade brutit ut inom den trotskistiska rörelsen.

I maj 1940 anklagade de till exempel SWP-minoriteten, som hade intagit en ”anti-defensis-

tisk” position, för att vara en småborgerlig opposition som hade givit efter för den borgerliga

allmänna opinionens tryck.125

Under andra världskriget förespråkade POR, precis som

Trotskij innan han mördades och majoriteten i den internationella trotskistiska rörelsen, ett

villkorslöst försvar av Sovjetunionen på basis av olika ekonomiska kriterier; de existerande

egendomsförhållandena, statligt reglerad ekonomisk planering och statsmonopol på utrikes-

handeln.126

Samtidigt, och åter precis som Trotskij, var de också obevekliga när de i skrift

fördömde sovjetregimens politik. Man kritiserade undertryckandet av sovjet-, arbetar- och

partidemokratin, vilket enligt deras åsikt bara tjänade till att öka byråkratins kontroll och

privilegier,127

och man framförde åsikten att den makthavande sovjetiska byråkratin var ett

”privilegierat skikt” som brutit med idén om ”proletär revolution” och som på de sovjetiska

massornas rygg hade konsoliderat en ”bonapartistisk stat och en antiproletär diktatur”.128

POR

anförtrodde Oktoberrevolutionens vinningar till arbetarklassen över hela världen och manade

Justo ståndpunkt och kritiserade under den bolivianska nationella revolutionen 1952 Fjärde internationalen för

att inta mensjevikiska ståndpunkter. Se Revolutionary History, Volume 4, no 3, Summer 1992, s 38-51. 121

Brev från Braverman, SH, till Hernández, R, 11 augusti 1944. 122

Citerad i Stuart, JB, ”Cuba’s Elections: Background and Analysis”, Fourth International, juli 1944, s 208. 123

”Resolutions of the Third World Congress, Latin America: Problems and Tasks”, Fourth International

november-december 1951, s 212. 124

Se Brev från Pablo Díaz González till Stein, Havanna, 22 juni 1948, op cit. 125

PBL, Resolution on the Problem of the Opposition in the SWP, Havanna, 11 maj 1940. Med tanke på POR:s

fortsatta behandling av denna fråga, måste man lägga märke till att resolutionen antogs inom 10 dagar efter att en

sjöman från USA besökt Havanna, och den kan knappast ha varit ett resultat av grundliga diskussioner inom

POR. Vi denna tid hävdade Mario Pedrosa (”Lebrún”), den ledande latinamerikanska anhängaren till Minorite-

tens ”anti-defensist”-position, att han talade på vägnar av ett antal latinamerikanska grupper, och det är inte

orimligt att den besökande USA-sjömannens första omtanke gällde att säkra ett formellt stöd för majoriteten från

en viktig latinamerikans sektion. Säkert är, att den starkt kritiska internbulletinen från 1946 krävde att man skulle

avlägsna alla resolutioner om internationella frågor som inte tidigare hade diskuterats bland partiets medlemmar.

(Boletín Interior del Partido Obrero Revolucionario, mars 1946, s 8.) 126

PBL, ¡Obreros! ¡Defendemos la Unión Soviética!, juni 1941. 127

POR, Declaración de Principios del Partido Obrero Revolucionario, oktober 1940, s 18. 128

A las Masas Trabajadoras de Cuba, 15 oktober 1939, op cit, s 2.

114

till försvar för dessa vinningar med samma metoder som hade upprättat proletariatets diktatur

i Ryssland. Man manade till att ta upp klasskampen överallt mot den lokala bourgeoisien och

imperialismens representanter, och att bemöta det imperialistiska kriget med en kamp för att

omvandla detta till ett inbördeskrig för nationell och social frigörelse.129

Men i mitten av 40-talet undergick de kubanska trotskisternas syn på Sovjetunionen en kva-

litativ förändring. Från att ha förespråkat ett villkorslöst försvar av Sovjetunionen på basis av

att de existerande egendomsförhållandena, som gav det status av ”arbetarstat”, fast politiskt

degenererad, kom POR att stödja Shachtmans ”anti-defensist”-teser och till slut betrakta

Sovjetunionen som någon slags statskapitalistisk formation.130

Den exakta väg som de

kubanska trotskisterna tog för att hamna i denna position är oklar, men det är sannolikt att det

inte bara berodde på det inflytande som Mario Pedrosa, en medlem i Fjärde internationalens

internationella exekutivkommitté, hade bland latinamerikanska trotskister, utan även av deras

egen erfarenhet av Moskvas hantlangare på Kuba. Under revolutionen på 30-talet hade PBL

blivit allt tydligare med att fördöma PCC:s antirevolutionära inriktning. Som tidigare noterats,

ansåg de att den främsta uppgiften för revolutionärer var att eliminera stalinismen inom

arbetarrörelsen. POR hade blivit obeveklig i sitt fördömande av de officiella kommunisterna

för att de övergivit alla anspråk på klasskamp i utbyte mot statligt bistånd under perioden

1940-44, då Batista hade makten.

Så, trots POR:s formella ”defensistiska” [=försvarsvänliga – Ö anm ] ställning när det gällde

Sovjetunionen under andra världskriget, angrep tidningen Revolución Proletaria den

”stalinistiska diktaturen” för att den krossat arbetarorganisationerna i Polen för att kunna

utvidga sin ”totalitära stat”. Från denna analys var det ett kort steg till att överge Fjärde

internationalens ståndpunkt att den följande omvälvningen av egendomsförhållandena i

Östeuropa var något progressivt. POR krävde ett slut på Sovjets ockupation av Polen och

påminde läsarna av dess tidning om ett avsnitt ur Kommunistiska manifestet: ”arbetarnas

frigörelse måste vara arbetarklassens eget verk”.131

I slutet av 40-talet framförde POR sin

fullständigt reviderade ”anti-defensistiska” och statskapitalistiska uppfattning om

Sovjetunionen i ett brev till den franska Socialisme ou Barbarie-gruppen.132

De kubanska trotskisterna verkar inte explicit ha stött ”anti-defensisterna” i någon fraktions-

strid inom den internationella trotskistiska rörelsen, men deras reviderade politiska upp-

fattning delades av Louis Rigaudias, som flyttade till New York i september 1945 och blev en

ledande uttolkare av SWP-minoritetens uppfattning om Sovjetunionens statskapitalistiska

utveckling.133

Trots denna personliga länk till ”anti-defensist”-lägret på den amerikanska

kontinenten, verkar POR dock inte ha etablerat några formella band med någon av de ”anti-

defensistiska” tendenser som splittrades ur Fjärde internationalen på 40-talet. Med tanke på att

129

¡Obreros! ¡Defendemos la Unión Soviética!, juni 1941, op cit. 130

Se Gilly, A, ”Open Letter to Jack Barnes on Trotskyism in Cuba”, Intercontinental Press (New York), 11 maj

1981, s 492. 131

”El Caso Polaco Es Ejemplo de la Contrarevolución Burocrática”, Revolución Proletaria (Havanna), 8 juli

1945, s 1-2, 4. 132

I detta brev hävdade de kubanska trotskisterna att Tony Cliffs framställning av den statskapitalistiska teorin

om Sovjetunionen var den bästa de sett och att de arbetade på en spansk översättning. (Brev från POR till

Socialisme ou Barbarie, Havanna, 25 juni 1949, publicerat i Socialisme ou Barbarie , Paris 1949, s 93. )

Tidskriften Socialisme ou Barbarie, grundad av Cornelius Castoriadis (1922-1997) 1949, karakteriserade

Sovjetunionen under den stalinistiska byråkratin som en expansionistisk kapitalistisk supermakt. Tidskriften var

också känd för att försvara den rådskommunistiska idén om arbetarstyre underifrån. Se Ames Curtis, D (ed.),

Cornelius Castoriadis: Political and Social Writings, (Vol. 1, 1946-1955: From the Critique of Bureaucracy to

the Positive Content of Socialism), Minneapolis 1987; Economou, A, ”Obituaries: Cornelius Castoriadis”,

Revolutionary History , Vol. 7, No. 2, 1999, s 219-221. 133

Brev från Louis Rigaudias till Gary Tennant, Paris, 27 februari 1997.

115

den största ”anti-defensist”-gruppen, Shachtmaniterna, rådde kubanerna till att gå in som en

fraktion i de nationalistiska rörelserna,134

en strategi som POR självt anammat utan något råd

från SWP, var denna avsaknad av formella kontakter ännu mer förvånande. Det kan ha varit

Shachtmaniternas interna splittring i slutet av 40-talet, och deras begränsade intresse av att

bilda en internationell organisation när de gick högerut i jakt på ett gäckande arbetarparti, som

avgjorde utgången.

När sedan två allvarliga teoretiska schismer uppstod mellan de kubanska trotskisterna och

Fjärde internationalens centra i New York, visade kubanernas också upp ett missnöje med det

som de uppfattade vara överdriven inblandning från USA-trotskisterna i de latinamerikanska

gruppernas affärer, och mot det internationella ledarskapets ”förmätenhet”. Främst proteste-

rade de kubanska trotskisterna mot det som de uppfattade vara centrats inblandning i de

nationella sektionernas interna affärer. Under de förhållanden som världskriget skapade,

under vilka Fjärde internationalens funktion som ett genuint kollektivt och demokratiskt organ

var ifrågasatt, framhöll POR att det i sista hand var de nationella sektionernas i Latinamerika

uppgift att ta ansvar för och lösa sina egna problem. I det man erkände sitt eget misslyckande,

tillrättavisade man samtidigt det internationella centrat för dess uppfattning att den, som det

verkade, permanenta krisen i de latinamerikanska sektionerna skulle kunna lösas från New

York. POR skrev:

”…det finns metropolernas fördomar och det finns koloniala fördomar. Vi måste själva kurera oss

från sjukdomen. Messianska fördomar, grundade i vår egen politik i våra egna länder, belastar oss

mycket ofta. Handlingarna speglar omgivningen. Våra fördomar balanseras av våra nordameri-

kanska vänners. Som regel, även om det finns undantag, har de en monumental okunnighet om de

sydamerikanska länderna, fast de tror att de är välinformerade. Det är vi själva som måste lösa våra

problem, och gör vi så, kommer det till slut att visa sig vara till vår kollektiva fördel, och över-

brygga politiska begränsningar.” 135

Under krigsåren betraktade POR centrat i New York som inget mer än ”en moralisk samlings-

punkt”, som måste ”upprätthållas som ett embryo till ett verkligt ledarskap”.136

Det var på

denna grundval som de kubanska trotskisterna distanserade sig från Justo och det argentinska

LOR, vilka envetet arbetade för en splittring från Fjärde internationalen. Kubanerna menade

att förhållandena under kriget gjorde att en organisatorisk splittring var meningslös, och att

uppgiften för tillfället var att utkämpa striden inom det existerande lösliga internationella

ramverket. Kubanernas oenighet med LOR handlade i huvudsak om dess beslut att formellt

skilja sig från Fjärde internationalen och försöka bygga ett alternativt internationellt centrum.

I ett brev från 9 juni 1942 till LOR, uttryckte ”Bode”, POR:s generalsekreterare, de kubanska

trotskisternas djupa beklagande över det som man benämnde LOR:s förhastade ”beslut att

bryta med New York, då ett sådant steg bara kan leda till att man ger upp en legitim stånd-

punkt och ger den centristiska tendensen de bästa argument för att försvara sin position.” 137

POR kritiserade också Fjärde internationalens ledarskap för det som kubanerna uppfattade

som dess tendens till ”exkluderande”. Precis som POR tenderade att förespråka bygget av

breda antiimperialistiska block där hemma, så krävde de på den internationella nivån en

tolerant och inkluderande attityd när det handlade om grupper som allvarligt utmanade Inter-

nationalens linje. Så, även om de kubanska trotskisterna 1940 höll med om att SWP:s minori-

134

”Letter to a Cuban Socialist: On the Problems of Latin America”, The New International, Vol. 15, april 1949,

s 103-106. 135

Bode, ”Apreciaciones sobre la Lucha de la L.O.R. contra el Centrismo”, Boletín Sudamericano (Buenos

Aires), juni 1943, s 3. 136

Op cit s 2. 137

Op cit s 2-3.

116

tet skulle förnekas en oberoende offentlig tidning,138

och fördömde att de tog över majorite-

tens tidningar,139

krävde de att alla ansträngning måste göras för att hålla kvar oppositionen

inom partiet. Konstruktivt arbete med de aktivister som influerats av minoriteten och inte

”blint bruk av disciplin”, uteslutningar och personliga attacker, var vad POR rekommende-

rade.140

De kubanska trotskisternas tendens att favorisera bred inkludering före skarp avgräns-

ning visade sig också i deras inställning till hur Trotskij bemötte Nin under det spanska

inbördeskriget. Dessutom kritiserade POR Fjärde internationalens ledarskap för det som

kubanerna uppfattade vara dess ”exkluderande”, då de inte bjöd in så kallade centristiska och

ultravänsteristiska organisationer, inklusive POUM, till Internationalens kongresser och

konferenser i perioden efter andra världskriget.141

De politiska skillnader som existerade mellan de kubanska trotskisterna och de olika trotskis-

tiska centra i Amerika på 40-talet bidrog till att öka POR:s isolering, och de schismer som

ständigt dök upp i den internationella trotskistiska rörelsen på 50-talet gjorde lite för att upp-

muntra det lilla antalet trotskistiska aktivister till omgruppering och att utveckla en klarare

förståelse för den revolutionära processen.142

Fjärde internationalens Internationella Sekre-

tariat, som inrättades i början av 50-talet, var kanske det mest logiska tillhållet för anhängare

av den ”nationella frigörelse”-tendensen inom internationell trotskism. Denna ”pablistiska”

tendens var till liten hjälp då den hade blivit förespråkare för ett intåg i ”centristiska” stalinis-

tiska partier och revolutionära nationella grupper. Kubanerna, med deras erfarenhet av ett pro-

kapitalistiskt officiellt kommunistparti hemmavid, och med en statskapitalistisk tolkning av

Sovjetunionen, skulle tvärt ha avvisat varje påstående om att stalinismen kunde agera som ett

verktyg för en proletär revolution.

Så, för att sammanfatta, även om de kubanska trotskisterna höll kontakt med, och upplevde ett

stabiliserande inflytande från, de internationella centren under 30-talet och det tidiga 40-talet

via korrespondens, utbyte av tidningar, utländska flyktingar och tillfälliga besök från nord-

amerikaner, utvecklades under perioden efter andra världskriget teoretiska skillnader mellan

kubanerna och USA-trotskisterna, vilket bidrog till de förras internationella isolering. Denna

isolering medförde att en faktor, som kunde ha tjänat som en fixpunkt för att undvika total

upplösning, försvann. De kubanska trotskisternas stöd till de statskapitalistiska, ”anti-defen-

sistiska” teserna om Sovjetunionen medförde att POR:s kontakter med de större trotskistiska

partierna i USA och Latinamerika avbröts i slutet av 40-talet. När sedan majoriteten av

Shachtmaniterna ”upptäckte” att det bara fanns två läger, och inte tre, och i sin jakt på ett und-

flyende arbetarparti utvecklades mot försoning med Demokratiska Partiet i USA, och de

138

Ibid. 139

PBL, ”Bolshevik-Leninist Party of Cuba”, International Bulletin, juli 1940, 140

PBL, Resolution on the Problem of the Opposition in the SWP, op cit. 141

Brev från POR:s CK till Fjärde internationalens Internationella Sekretariat, Havanna, 19 juli 1947. 142

I början av 1950-talet avtog optimismen inom Fjärde internationalen, och då trotskisterna inte gjorde några

större framsteg, varken vad gäller rekrytering eller inflytande inom arbetarrörelsen, ökade de inre motsätt-

ningarna. Detta framkallade en grundlig omvärdering av den strategiska inriktningen, vilket påskyndade en våg

av splittringar och avsöndringar i den internationella trotskistiska rörelsen. Orsaken till den inledande splitt-

ringen efter kriget var det som i trotskistiskt språkbruk är känt som ”pablism”, d.v.s. de åsikter som Michel Pablo

förde fram 1951-54. Hans teser var grundade på övertygelsen om att enskilda kommunistpartier inte nödvändigt-

vis var medgörliga bönder i det Sovjetiska utrikespolitiska schackspelet, utan istället tvingade av de objektiva

villkoren att ta ledningen i den revolutionära våg som svepte fram över efterkrigsvärlden. Stalinism och krig sågs

därigenom som agenter för revolutionen och den nya taktiken med långvarig entrism, eller upplösning, inom de

som sågs som trubbiga verktyg för revolutionen, nämligen kommunist- och socialistpartierna, tvingades på

Fjärde internationalens anhängare. Introduktionen av strategin med långvarig entrism, med dess ”nationella

frigörelse”-variant i Latinamerika, har ofta angetts som den viktigaste orsaken till den organisatoriska splitt-

ringen i början av 50-talet. Fjärde internationalens Internationella Kommitté, som bildades i november 1953 och

samlade ett antal grupper i de avancerade kapitalistiska länderna, definierade sig genom ”anti-pablism” och ett

fasthållande vid ”proletära” teser.

117

grupper som hörde till Fjärde internationalen på 50-talet splittrades, och det Internationella

Sekretariatet såg en revolutionär potential i prosovjetiska kommunistpartier, så hjälpte detta

inte kubanerna till något stabiliserande inflytande utifrån.

Trotskisternas förhållande till de officiella kubanska kommunisterna 1935-58

De officiella kubanska kommunisternas kommentarer om trotskismen utmärktes av lögner

och förtal. Man betecknade trotskismen som en kontrarevolutionär strömning i arbetarrörelsen

som arbetade hand i hand med fascismen, men övervärderade samtidigt trotskisternas verkliga

styrka på Kuba. Dessa attacker var dock lika mycket till för att diskreditera Mujals aktiviteter

och Auténtico-partiets arbetarorganisationer under 40-talet som för att angripa den kubanska

trotskismen.

Under Moskvarättegångarna i slutet av 30-talet spädde de officiella kubanska kommunisterna

på den moskvaproducerade propagandan med en egen antitrotskistisk kampanj på Kuba.

PCC:s tidning Bandera Roja anklagade trotskisterna för en serie brott, från att bilda terrorist-

centra och sabotera sovjetisk industri143

till att försöka återupprätta kapitalismen i Sovjet och

– ganska ironiskt – ingå en pakt med det nazistiska Tyskland.144

De kubanska stalinisterna

startade också en kampanj mot trotskismen strax efter mordet på Trotskij i Mexico i augusti

1940. Man anklagade en missnöjd grupp inom den trotskistiska rörelsen för mordet och be-

skrev Trotskij som en spion i imperialismens sold, som från 20-talet hade slagits för att åter-

upprätta kapitalismen i Sovjetunionen.145

Carlos Rafael Rodríguez, en ledande medlem i PSP,

betecknade Trotskij som ”mensjevik” och anklagade den borgerliga pressen för att antyda att

den ”älskade ledaren för arbetarna i hela världen”, kamrat Stalin, var inblandad i hans död.146

Trotskismen, hävdade de officiella kubanska kommunisterna, hade för länge sedan upphört att

vara en politisk tendens och nu blivit ”ett gäng kriminella”.147

Under andra världskriget fortsatte de officiella kommunisterna att angripa trotskisterna med

det vanliga stalinistiska förtalet. Man anklagade dem för att vara kontrarevolutionära agenter

och fascistiska spioner med syfte att splittra arbetarklassen, och på så sätt underlätta den na-

zistiska invasionen av Sovjetunionen, och att driva en allmän offensiv mot dagens progressiva

krafter.148

Attackerna mot trotskismen på Kuba nådde sin höjdpunkt 1942, kort efter att de

officiella kommunisterna hade reviderat sin uppfattning om andra världskrigets natur och

gjort en ny sväng för att stödja Batistas och USA:s krigsansträngningar. Deras nya politik

innefattade okritiskt stöd till förslagen om allmän militärtjänst och strejkförbud. Då den oppo-

sition som de officiella kommunisterna mötte inom arbetarrörelsen var koncentrerad till

Auténticos Comisión Obrera Nacional, vars generalsekreterare Juno var en av OCC:s

grundare 1932, blev deras taktik att fördöma Auténtico-partiet i samma termer som tidigare

bara varit reserverade för trotskisterna. De officiella kommunisternas tyngsta återkommande

anklagelse var att trotskisterna hade gömt sig i, och tagit över Comisión Obrera Nacional.

Trots protester från flera Auténtico-ledare, hävdade de officiella kommunisterna att varje

förnekelse av ”trotskism” var en del i en ”smart manöver” för att förråda arbetarklassen på ett

143

”De la Teoría Trotskista al Fascismo”, Bandera Roja (Havanna), 9 januari 1937, s 1, 4. 144

”La Alianza Trotsko-Fascista”, Bandera Roja (Havanna), 26 mars 1937, s 1-2, 5. 145

Se ”La Reacción no Podrá Ocultar la Negra Historia de Trotzki”, Hoy (Havanna), augusti 1940, s 12. 146

”El Fin de Una Carrera Criminal”, El Comunista, oktober 1940, s 772-773. 147

”La Banda Internacional Trotskista”, El Comunista, december 1940, s 975. 148

Se Luzardo, M, ”La Lucha contra el Trotskismo”, Fundamentos (Havanna), juni 1941, s 214; Tercer

Congreso de la CTC (1942), Intervención del Compañero Faustino Calcines. Morning Session, 11 december

1942.

118

förtäckt sätt.149

Denna tendens att övervärdera trotskismens inflytande framstod tydligast i

CTC:s rapport ”Riktningar representerade vid CTC:s tredje kongress i december 1942”. Trots

att POR bara hade ett litet antal delegater som verkade som en enhetlig fraktion vid kon-

gressen, beräknade de officiella kommunisterna att av de 972 delegaterna som deltog var 108

(elva procent) trotskister.150

Speciellt pekade de officiella kommunisterna ut Junco och Mujal, ledarna för Comisión

Obrera Nacional, som trotskister som vigt sig åt projektet att splittra arbetarklassen och över-

lämna dess organisationer till reaktionens krafter.151

Som tillägg till de officiella kommunis-

ternas långa historia med förfalskningar och förvrängningar, hävdade de att denna ”smarta”

trotskistiska plan hade en lång historia. De påstod ganska absurt att:

”1935, när de kubanska trotskisterna uteslöts likt råttor ur fackföreningar och folkliga organisa-

tioner, fick de order från sin boss Trotskij att ansluta sig till Joven Cuba för att dölja sina aktiviteter

och undvika massornas vrede. När Joven Cuba politiskt gick samman med PRC tog trotskisterna

skydd under Auténticos fana för att kunna fortsätta förgifta de ärliga arbetarna i detta parti med sina

intriger och förräderier.” 152

Under 40-talet var de officiella kommunisternas kampanj mot det inbillade hotet från trotskis-

men mer ämnad att misskreditera Auténticos än den mycket begränsade gruppen trotskister.

De officiella kommunisterna verkar ha varit mer motiverade av den utmaning som en gång

PBL hade utgjort under 30-talets revolution, liksom av den fysiska närvaron av sådana

tidigare trotskister som Junco i Auténtico-partiets arbetarorganisationers ledande organ och

dessas skenbara radikalism, än av någon förnuftig analys. Den antitrotskistiska propaganda

som Moskva spred i kölvattnet på Moskvarättegångarna, tillsammans med mordet på Trotskij,

fick de kubanska kommunisternas att sätta fokus på det ständiga hot som man menade

trotskismen utgjorde. POR:s enda fackliga bas av någon betydelse fanns i Guantánamo-

regionen, och även där var den en minoritetsfraktion inom den Auténtico-dominerade

arbetaroppositionen. Så trotskisternas hot mot deras statsstödda ledarskap för arbetarrörelsen

var väldigt överdrivet.

Att de officiella kommunisterna i första hand var upptagna med att eliminera Auténticos från

inflytelserika positioner demonstrerades av deras aktioner i maj 1942. Först initierade de en

kampanj mot Junco och uteslöt honom formellt från bageriarbetarnas fackförening i Havanna.

Under en samling inför ett möte som han skulle bevista i Sancti Spíritis, för att hedra minnet

av sjunde årsdagen av mordet på Guiteras, spreds stalinistisk propaganda som fördömde

Junco och andra av Auténticos arbetarledare, som Simeón, som splittrare, spioner och femte-

kolonnare i arbetarrörelsen,153

termer som vanligtvis var reserverade för trotskister. I denna

upphetsade atmosfär mördade en stalinistisk beväpnad grupp Junco då han höll tal under

minneshögtiden den 8 maj 1942.

149

”El Trotskismo Enemigo del Movimiento Obrero: Intervención de Faustino Calcines, Secretario de la

Federación de Trabajadores de las Villas”, i III Congreso Nacional de la C.T.C. ¡La Unidad es Victoria!,

Havanna, 1944, s 39-40. 150

Informe sobre el Estado de Fuerzas Representantes en el III Congreso. 151

Se ”Elementos Trotskistas Le Prendieron Fuego Intencionalmente al Local de las Oficinas del Comité de U.R.

Comunista en Vedado”, Hoy (Havanna), 17 maj 1942, s 1, 8; ”La Lucha contra el Trotskismo”, Fundamentos,

juni 1941, s 214-215. 152

”Guantánamo: Un Caso de Provocasión Trotskista”, Magazine de Hoy (Havanna), 30 maj 1943, s 1,3. 153

Se flygblad från URC Sancti Spíritus Municipal Committee, A la Cárcel los Especuladores, Agiotistas,

Troskistas y Quintacolumnistas, nd; URC Sancti Spíritus Municipal Executive Committee, A los Trabajadores,

Campesinos y a Todo el Pueblo, april 1942; Sancti Spíritus Partido Unión Revolucionaria Comunista, A los

Trabajadores Espirituanos, nd. (Från interna källor, april-maj 1942.)

119

De kubanska trotskisterna försökte bemöta de officiella kommunisternas grova artilleri, på

såväl den teoretiska analysens nivå som när det gällde fysiska angrepp, med de begränsade

resurser de hade till sitt förfogande. Först tog PBL och POR offentligt avstånd från ett antal av

de ledande medlemmarna i Auténticos Comisión Obrera Nacional, som Mujal och Junco,154

och dessa tidigare trotskisters politiska strategi och aktivitet. Och när García Villareal, som

uteslutits från PBL under de första månaderna 1935, dök upp som bundsförvant till en rege-

ringsminister 1936, fördömde PBL honom som en kappvändare och förrädare som till-

sammans med Junco, var förhärdade äventyrare som drömde om ”lönande spekulationer

tillsammans med småborgerliga grupper”.155

På samma sätt avvisade trotskisterna de officiella

kommunisternas anklagelser om att Mujal, Junco och Simeón var trotskister under 40-talet.156

Vid sidan av att varna för den fara som Mujal utgjorde för arbetarklassen, hävdade de att om

någon, så var det de officiella kommunisterna som hade ihop det med Junco och hans kolleger

i Comisión Obrera Nacionals ledning. De hävdade bestämt att båda var eniga om att föra en

klassamarbetspolitik.157

Så, även om det inte fanns några bevis för att de anklagelser som det officiella kommunist-

partiet förde fram, varken med avseende på trotskismens arbetarfientliga natur eller den mer

specifika anklagelsen att Auténtico-partiet på något sätt utgjorde trotskismens ansikte på

Kuba, lyssnade ingen på PBL:s och POR:s bemötande av anklagelserna vid denna tid. Att

trotskisternas protester också ignorerats i den kubanska historieskrivningen efter 1959, beror

på förhållanden som de kubanska trotskisterna själva inte insåg, nämligen att de officiella

kubanska kommunisterna var lika intresserade av att slippa en seriös klassbaserad analys av

Mujal, Junco och Auténticos på 40-talet, som de var att misskreditera den relativt lilla

kubanska trotskistiska rörelsen.

Slutsats

Trotskismen hade ett mycket svagt inflytande på den nationella politiska scenen och inom

ledningen för arbetarrörelsen från 1935 och fram till 50-talet, jämfört med situationen under

revolutionen på 30-talet. Efter omgrupperingen kring PBL efter nederlaget i generalstrejken i

mars 1935, upplevde trotskismen ingen period med märkbar tillväxt. I själva verket minskade

POR:s medlemstal gradvis under 40-talet, innan det till slut försvann som organiserat parti i

början av 50-talet.

Det fanns flera samverkande faktorer som förklarar trotskisternas minskade inflytande och

slutliga upplösning, både strukturella, vilka till stor del låg utom deras kontroll, och strate-

154

Förutom sådana som Mujal and Junco, kom senare ett begränsat antal ex-trotskister att förbindas med en del

uppenbart antiproletära händelser. Emilio Tró, medlem i OCC under revolutionen på 1930-talet, var till exempel

ledare för Unión Insurreccional Revolucionaria, samma pistolero-gäng som Fidel Castro själv tillhörde. Det

värsta exemplet, där en tidigare trotskist medvetet deltog i en antiproletär rörelse, var dock det med Rafael Solér

Puig. Efter att ha anslutet sig till småborgerliga pistolero-gäng tillsammans med POR-medlemmar i slutet av 40-

talet, drogs Solér Puig in i gangsterism och kontrarevolutionära aktiviteter på den politiska extremhögerkanten.

Efter att under lång tid varit trotskist i Santiago de Cuba på 1930- och 40-talet, blev han gangster på 50-talet och

var, bland mycket annat, ansvarig för mordet på ”Pipi” Hernández, en ledare i exil för oppositionen mot Trujillo,

Dominikanska Republikens diktator. Solér Puig återvände senare till Kuba med den USA-sponsrade

Grisbuktsinvasionen. Efter att ha tillfångatagits sköts han av den revolutionära regeringen. (Intervju med Mary

Low Machado av Gary Tennant) 155

”Villareal Ha Encontrado su Camino”, Noticiero Bolchevique, september 1936, s 13-14.

García Villareal gick vidare till en lukrativ post i kaffeindustrin. Det verkar som att hans överskridande av

klassgränser kostade honom livet. Stalinisterna kom ihåg honom, och det är troligt att han sköts i La Cabaña-

fängelset i Havanna i början av 60-talet. 156

Se ”En Torno a los ‘Trotskistas’ en el PRC.”, Cuba Obrera, december 1940, s 1, 8. 157

”De la Sección de Guantánamo”, Cuba Obrera, oktober 1940, s 7; ”Lazaro Peña-Junco, Blas Roca-Mujal,

Hermanos Gemelos Bajo una Misma Bandera: ¡Concilición de Clases!”, Cuba Obrera, augusti 1941, s 1, 6.

120

giska – deras uppfattning om den revolutionära processen. Trotskisternas misslyckande var

delvis en följd av den speciella politiska styrkebalans de hade att kämpa mot. Framförallt var

den internationella styrkebalansen mellan klasskrafterna till deras nackdel. Samtidigt med

Fjärde internationalens grundande, i en period av nederlag för arbetarklassen, följde kraftfulla

arbetarrörelser i de största industrinationerna sin respektive bourgeoisie in i kriget. Det breda

samförstånd som kom till stånd, med stöd av klassamarbetande socialdemokratiska och offi-

ciella kommunistpartier, medförde att fascismen och inte själva kapitalismen blev huvud-

fienden.

De största strukturella hinder som de kubanska trotskisterna mötte på hemmaplan var bristen

på marxistisk tradition och att de klassbaserade institutionerna var mycket svaga och aldrig

hade utvecklat en tro på sin egen oberoende aktivitet och förmåga. Efter nederlaget för revolu-

tionen på 30-talet, underlättade dessa förhållanden uppkomsten av en höger-bonapartistisk

regim under Batista som erbjöd fördelar till ett fogligt officiellt kommunistparti i utbyte mot

vissa tjänster. Det kubanska kommunistpartiets utveckling från det sena 40-talet till ett av de

största och mäktigaste officiella kommunistpartierna i Latinamerika, främjade inte bara av-

politiseringen av en arbetarklass som lidit ett historiskt nederlag, utan tillät att en bitter för-

talskampanj utlöstes mot trotskismen. Trotskisterna själva hade helt enkelt inte resurser för att

svara effektivt på dessa attacker.

Även om den överväldigande negativa balansen mellan de sociala och politiska krafterna var

till hinder för bygget av ett trotskistiskt parti, så förklarar det inte trotskismens uppenbara

misslyckande på Kuba på 30-, 40- och 50-talen. En ytterligare viktig orsak var deras egen

politiska väg. D.v.s. den gradvisa upplösningen av POR speglade inte enbart arbetarklassens

svaghet och en lång period av statlig och facklig sammanblandning, utan också de kubanska

trotskisternas misslyckande att klart avskilja sig från den småborgerliga nationalismens

organisationer och strategi. Så, även om man haft en annan politisk strategi hade det kanske

inte resulterat i att trotskisterna lett en proletär antiimperialistisk revolution i det korta eller

medellånga perspektivet, men det kunde ha skapat ett annat resultat, åtminstone vad gällde att

undvika en total upplösning och hålla liv i en tradition av arbetarklassens politiska oberoende.

Det historiska nederlaget för den revolutionära rörelsen i mars 1935 rensade helt PBL från

den ”externa vägens” förespråkare, vilka mer eller mindre öppet motsatte sig en klar skilje-

linje mellan ett småborgerligt och ett proletärt marxistiskt parti. Även om de som jag har

kallat den ”trotskistiska” tendensen inom PBL under revolutionen på 30-talet omvärderade sin

uppfattning om den revolutionära processen och formulerade en strategi som inkorporerade

kärnan i Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, fortsatte de kubanska trotskisterna

ändå att uppvisa en ensidighet i sin inställning till revolutionär aktivitet, genom att knyta

arbetarklassens och den antiimperialistiska revolutionens öde till den småborgerliga

nationalismens.

Den tendens var speciellt tydlig under 40-talet då POR helt lämnade Trotskijs uppfattning om

att en antiimperialistisk enhetsfront endast kunde byggas på basis av en kamp för konkreta

mål för att avslöja småbourgeoisiens totala oförmåga att ens leda den mest begränsade anti-

imperialistiska revolution. De kubanska trotskisterna utvecklade istället ett aktionsprogram

som prioriterade kampen för en ”omedelbar” demokratisk antiimperialistisk revolution. De

lånade den radikala nationalistiska småbourgeoisiens språk – namnet på deras tidning i början

av 40-talet, Cuba Obrera, var det mest synliga uttrycket för detta – och suddade ytterligare ut

de klara demarkationslinjerna mellan proletär antiimperialism och småborgerlig nationalism

när de manade till en okritisk röst på Auténtico-partiet i 1944 års val. Denna egenskap hos de

kubanska trotskisterna framträdde igen när man utan ett klart program upplöste sig inom

Movimiento Socialista Revolucionaria, en organisation som gjorde anspråk på att vara en

fortsättning på Joven Cuba. Dessa taktiska inriktningar skulle kunna ses som desperata försök

121

att komma ur isoleringen, men förkroppsligade ett opportunistiskt, kortsiktigt perspektiv, som

innebar att man inte lyckats förstå det som Lenin hade betecknat som deras ”särskilda upp-

gifter”, d.v.s. ”att bekämpa de borgerligt demokratiska rörelserna inom sina nationer”.158

POR

förstod helt enkelt inte att när stalinismen skulle bekämpas inom arbetarrörelsen, kunde detta

inte göras effektivt genom att göra gemensam sak med olika småborgerliga gäng.

Det var på grund av att de kubanska trotskisterna prioriterade Andra perioden-politiken med

att bygga demokratiska antiimperialistiska block tillsammans med reformistiska och revolu-

tionära nationalistiska krafter, på bekostnad av proletärt politiskt oberoende i strikt tävlan med

småborgerlig nationalism, som de själva till slut försvann in i den odefinierade nationalistiska

miljön på 50-talet. När de kubanska trotskisternas antistalinism, uppblandad med pistoleros

terrorism, förde ett litet antal av dem till höger, anslöt sig de som förblev lojala med det

revolutionära projektet okritiskt till M26J.

Trots att de kubanska trotskisternas antal var litet under perioden 1935-55, var deras betydelse

i och bidrag till den revolutionära rörelsens historia på Kuba långt från negligerbar. Under 30-

och 40-talet när de officiella kommunisterna gick från Tredje Periodens ultraradikalism, då

man avvisade allt intresse för den nationella befrielserörelsen, till att ge upp hela projektet

med klasskamp och revolutionär politik, vilket bevisades av deras deltagande i Batistas

borgerliga regering och tvekan att lämpa Browderismen över bord på 40-talet, hävdade de

kubanska trotskisterna bestämt giltigheten i det socialistiska projektet med arbetarklassens

diktatur i internationell skala. Till skillnad från de officiella kommunisterna som, med ett

anmärkningsvärt undantag i mitten av 40-talet, beredvilligt gjorde taktiska svängar efter

manus från Moskva, försvarade PBL och POR dessutom sina egna argument, som utvecklats

under OCC:s uppbyggnadsår, att det var nödvändigt att verka i den nationella frigörelsens

terräng för att vinna den mest radikala delen av småborgerlig nationalism till socialismens

sak. Men deras taktik missledde dem till att inte förespråka en politiskt oberoende inriktning

för arbetarklassen. Deras försök att integrera den nationella frigörelsens problem och små-

bourgeoisiens roll i det halvkoloniala Kuba i ett revolutionärt projekt var dock ett allvarligt

försök att befordra socialismens sak.

Översättning: B. Svensson

158

Detta slogs tydligt fast av Lenin under Kominterns Andra Kongress. Se Lenins “Ursprungligt utkast till teser i

den nationella och den koloniala frågan” i Valda verk i tio band, band 9, s 16 och de slutgiltigt antagna teserna,

”Teser och supplement i nationalitets- och kolonialfrågan” i Den Kapitalistiska Världen och Kommunistiska

Internationalen.[båda dokumenten finns på marxistarkiv.se, i Teser till KI:s andra kongress resp Kominterns

andra kongress – Red anm ]

122

Fidel och Che

Det återskapade Partido Obrero Revolucionario(Trotskista) och 1959 års revolution

Denna artikel beskriver de kubanska trotskisternas organisatoriska och politiska utveckling i

ljuset av revolutionen 1959. Jag följer först enskilda trotskisters aktiviteter under upproret

som leddes av 26 juli-rörelsen (Movimiento 26 de Julio, M26J). Sedan beskriver jag kortfattat

grundandet av Partido Obrero Revolucionario(Trotskista) (POR(T)) i början av 1960, dess

geografiska och sociala sammansättning, samt dess påtvingade upplösning 1965. Jag hävdar

att även om POR(T) bara var en liten grupp med en smal bas i arbetarrörelsen, så finns det

klara bevis för att attackerna mot de kubanska trotskisterna tjänade som en barometer för

revolutionens ”stalinisering”. D.v.s. även om repressionen till en början var ett resultat av att

gamla pesepistas [PSP-medlemmar, dvs medlemmar i det gamla kubanska kommunistpartiet

– Ö.a.] intagit viktiga poster i den revolutionära regeringens institutioner, så var POR(T):s

påtvingade upplösning sanktionerad av det revolutionära ledarskapet. Detta som en följd av

att man på bred front anammat Kremls politiska koncept. Det tydligast exemplet kom när man

slöt upp på Sovjetunionens sida i den sino-sovjetiska konflikten.

I artikelns andra del koncentrerar jag mig på de kubanska trotskisternas ställningstaganden i

aktuella politiska och ekonomiska frågor. Jag hävdar att POR(T) i stort var en fortsättning på

Partido Bolchevique Leninista (PBL) från 30-talet och Partido Obrero Revolucionario (POR)

från 40- och 50-talen, i det avseendet att man klart förnekade nödvändigheten av

arbetarklassens ledning i den socialistiska omvandlingen av samhället.

En tredje del behandlar de återverkningar POR(T):s aktiviteter och dess undertryckande fick

inom de olika tendenserna inom Fjärde internationalen, och i vilken mån detta hade betydelse

för återföreningen av den internationella trotskismens styrkor.

Jag menar här att de kubanska trotskisterna nästan helt hade övergivits av de dominerande

tendenserna inom den internationella trotskismen. Detta som en följd av att de ”ortodoxa”

trotskistiska strömningar som kubanerna hade haft kontakt med, som följd av den atmosfär av

isolering och nederlag som följde på det andra världskriget, också i stort tagit till sig de

kubanska trotskisternas ”andra perioden”- och ”nationell frigörelse”-argument. Då man miss-

lyckades med att formulera en politiskt oberoende kurs för arbetarklassen, kom trotskister

världen runt att inte bara identifiera det elitistiska fidelistiska ledarskapet, och/eller ett brett

antiimperialistiskt block, som agent för den socialistiska revolutionen, utan glömde också bort

de olika proletära riktningarnas fri- och rättigheter, när de med allt större iver försökte agera i

123

den nyvänster-miljö som var passionerad inför och okritisk till Castros meriter och den

kubanska revolutionen.

En epilog beskriver kortfattat den verksamhet som bedrivits av de kubanska trotskister som

förblev politiskt aktiva efter 1965. I denna avdelning visar jag att även om det funnits en

kontinuerlig trotskistisk närvaro på Kuba efter POR(T):s formella upplösning som ett

offentligt parti så har aktiviteterna efter 1965 indikerat att man fortfarande anser att

stalinistiska krafter och nationella befrielserörelser inte bara kan leda kampen mot en

imperialistisk intervention på Kuba utan även utsträcka den socialistiska revolutionen till

Latinamerika och till mer avlägsna platser.

POR(T):s organisation och verksamhet 1959 – 65

Ex-trotskisterna som deltog i kampen i sierra och llano under den revolutionära kampen

1956–59 kan indelas i två kategorier. Å ena sidan fanns f.d. POR-medlemmar som öppet tog

avstånd från trotskismen för att snabbt kunna ansluta sig till M26J och som helt accepterade

att kampen för nationell frigörelse hade företräde. Å andra sidan fanns de som slöt upp i den

väpnade kampen när den väl kommit igång, men som aldrig helt avvisade behovet av en

trotskistisk organisation. Denna grupp kom att utgöra den kärna som började reorganisera det

kubanska trotskistpartiet efter revolutionens seger.

De två mest välkända f.d. POR-medlemmar från det sena 40-talet som formellt avsade sig

trotskismen för att tidigt kunna ansluta sig till M26J, var Pablo Díaz och Antonio ”Nico”

Torres. Díaz, som varit bosatt i USA sedan 1952, ledde Comité Obrero Democrático de

Exiliados y Emigrados Cubanos, en arbetarorganisation i New York. Tillsammans med de

större organisationerna Acción Cívica Cubana och Comité Ortodoxo de Nueva York arbetade

Díaz’ organisation i Club Patriótico 26 de Julio med att samla in pengar för upproret, rekry-

tera gerillakämpar och bemöta Batista-regimens propaganda i USA.1 Díaz fick instruktioner

att resa till Mexico i oktober 1956.2 Han blev en av deltagarna i Granma-expeditionen och en

av de 14 medlemmarna i Fidel Castros generalstab.3 Efter det kaos som uppstod efter

Granmas ankomst tog sig Díaz till Havanna och sedan vidare till New York för att återuppta

arbetet i sin arbetarorganisation, under tiden som upproret pågick på Kuba.

I vilken utsträckning som den kubanska trotskismen hade förfallit till att sätta den små-

borgerliga nationella kampen före oberoende arbetarklassaktioner framkom tydligt i de teser

som Díaz lade fram för arbetarkongressen i Sierra Maestra i oktober 1958. I detta dokument

hävdade han att även om arbetarklassen hade potential för att omvandla landet politiskt och

socialt, så föll det på grund av arbetarklassens låga medvetenhet på M26J:s lott att ta ansvar

för och agera som agent för den revolutionära omvandlingen.4 Han visade upp ett annat

karakteristiskt drag för kubansk trotskism då han också framhöll att det var genom general-

strejken som arbetarklassen hade en roll att spela i störtandet av Batista-regimen. Han åter-

upplivade den gamla ”arbetar”-alliansparollen och påpekade att generalstrejken endast kunde

nå framgång om de olika revolutionära partiernas arbetarsektioner skapade en enad front-

ledning för att utforma ett aktionsprogram som kunde mobilisera de arbetande massorna i den

slutliga offensiven mot batistaregimen. Detta aktionsprogram som han, genom att låna från

trotskistisk vokabulär, kallade ett övergångsprogram, gick dock inte utöver ett minimiprogram

för ekonomiska och demokratiska krav. Aktionsprogrammet innehöll ett upprop för sex-

timmars arbetsdag utan lönereduktion i sockerindustrin, max 40 timmars arbetsdag, social-

1 P Díaz González, Emigración Cubana a los Estados Unidos, u.å.; Intervju med Mario Mencía, gjord av

författaren den 30 juli 1997 2 P Díaz González, De New York a Tuxpan: Memorías de un Expedicionario del Granma, u.å., s 1.

3 M Mencía,Tiempos Recursos, Havanna, 1986, s 325.

4 P Díaz González, Tesis para Presentar al Congreso Obrero que se Efectuara en la Sierra Maestra en Octubre

de 1958, New York, 20 oktober 1958, s 1.

124

försäkring, moderskapspenning och fullständig facklig demokrati som tillät att arbetarna

själva valde sina företrädare.5

Bland de f.d. trotskister som stannade kvar på Kuba under upprorstiden var Nico Torres den

mest framträdande. Efter att han övertygat M26J:s ledarskap om att han inte längre var

trotskist, utnämndes Torres den 25 september 1955 till andrekommendant för M26J:s Sección

Obrera i Guantánamo under Octavio Louit Venzant. Genom den inledande framgången för

M26J:s arbetarsektion i Guantánamo, blev dess ledare, inklusive Torres, snabbt nationella

ledare och till slut de främsta drivkrafterna i Frente Obrero Nacional och i reorganiseringen av

CTC 1959.6 Andra trotskister eller f.d. trotskister som var aktiva i M26J på Kuba var

Alejandro Lamo och Gustavo Fraga i Orientprovinsen. Medan Alejandro Lamo, en ex-

trotskist från Santiago de Cuba, anslöt sig till rebellarmén, blev Gustavo Fraga en av ledarna

för M26J:s arbetarsektion i Guantánamo och Yateras. Tillsammans med Nico Torres och

andra skrev Fraga det första utkastet till de organisatoriska teserna för M26J:s arbetar-

sektioner. Han dog i en explosion i en av M26J:s bombfabriker den 4 augusti 1957.

Bland de ex-trotskister som deltog i den väpnade kampen, men som aldrig helt gav upp

tankarna på att bygga ett trotskistiskt avantgardeparti, fanns en kärna av medlemmar från

Guantánamoavdelningen, Juan Medina, Luciano García och Idalberto Ferrera Acosta samt

Roberto Acosta Hechavarría i Havanna.7 I Guantánamo användes Ferreras hus som mötes-

plats och gömställe för olika revolutionära grupper och combatientes. Idalberto Ferrera

Acosta, civilanställd och fackföreningsorganisatör på den amerikanska flottbasen, och hans

hustru Guarina Ramírez Acosta, deltog också i Resistencia Cívicas och M26J:s hemliga

aktiviteter. Guarina Ramírez fungerade som budbärare åt Ivan Rodríguez, en ledare för

rörelsen i Guantánamo, innan hon anslöt sig som lärare till 18 Antonio López-kolonnen vid

den andra Frank País García-fronten.8 Deras söner, som blev ledare i det trotskistiska partiet

efter 1959, deltog också i upproret i olika roller. Idalberto Ferrera Ramírez och Juan León

Ferrera Ramírez var till en början aktiva i M26J:s studentceller innan de begav sig till bergen

efter att den andra fronten öppnats. Idalberto Ferrera Ramírez deltog först i gerillan innan han

blev sjukskötare. Juan León Ferrera smugglade radioutrustning, vapen och ammunition från

den amerikanska flottbasen till Sierran och ledde sedan en grupp på 8 gerillakrigare vid den

andra fronten och utnämndes till sergeant i rebellarmén.9

Andra f.d. POR-medlemmar var aktiva i fackföreningsrörelsen i Guantánamo-regionen,

speciellt bland järnvägsarbetarna. Enligt Adolf Gilly, en välkänd latinamerikansk trotskist vid

denna tid, rapporterade Juan Medina och Luciano García, ledare för järnvägsarbetarnas fack-

förening i Guantánamo, att de hade stött en M26J-PSP-allians vid fackföreningskonferensen i

Sierran under upproret.10

Huruvida detta var på basis av ett överenskommet aktionsprogram

eller inte är osäkert. I Havanna var Roberto Acosta, en av de ledande medlemmarna vid

grundandet av PBL i Santiago de Cuba, aktiv i Resistencia Cívica. Bland annat upplät han sitt

5 Op cit, s 2-3.

6 Intervju med Mario Mencia, op cit; Intervju med Octavio Louit Venzant, 13 augusti 1997, båda gjorda av för-

fattaren. Octavio Louit var, liksom Nico Torres, medlem i Delegación 11 av Hermandad Ferroviaria de Cuba. 7 Se Roberto Acosta Hechavarrias biografiska utkast samt ett utdrag från en intervju med honom på sidorna 243-

51 i detta nummer av Revolutionary History. 8 Den andra Frank País García-fronten i Guantánamoregionen öppnades den 11 mars 1958.

9 Intervju med Guarina Ramírez Acosta, Idalberto Ferrera Acosta och Juan León Ferrera Ramírez, gjorda av

författaren den 28 juli 1997; Autobiografía de Guarina de la Caridad Ramírez Acosta, Havanna, 12 juli 1985

(opublicerad). 10

E-mail från Adolfo Malvagni Gilly till författaren den 4 april 1997. Denna version av trotskisternas inställning

till enhetsfronten mellan M26J och PSP kritiserades av Guevara. Han hävdade att trotskisterna hade vägrat att

samarbeta med PSP i generalstrejken under upproret. M Zeitlin, “An Interview with ‘Che’”, Root and Branch,

Winter 1962, s 53. Guevara blandade emellertid vid andra tillfällen samman David Salvadors attityd mot PSP

under upproret med trotskisternas. Se EC Guevara, ”Conferencia de Prensa en Montevideo (Uruguay, 9 augusti

1961)”, Ernesto Che Guevara: Escritosy Discursos, Volume 9, Havanna, 1977, s 107.

125

hus som gömställe för dess ledare för aktioner och sabotage, ingenjörskollegan Manolo Rey.

Han samarbetade också med M26J och var delaktig i det nätverk som hanterade meddelanden

och korrespondens för Fidel Castro och rebellarméns ledare i Sierra Maestra.11

När upproret startade fanns det således inte någon organiserad trotskistisk grupp på Kuba,

men ett antal f.d. medlemmar i PBL och POR deltog på individuell basis i den väpnade

kampen, varhelst de kunde. Efter mer än två decenniers kamp utan större framgång, kom

deras engagemang i många avseende leda dem varvet runt till att förespråka en politisk

strategi som hade mycket gemensamt med den som Mella i ANERC och den tidiga opposi-

tionen i OCC förespråkade. D.v.s.genom att stödja en upprorsrörelse som gick i hand med den

småborgerliga nationalismens styrkor, underordnade de i praktiken proletär politisk

självständighet i kampen för – som bäst – en demokratisk anti-imperialistisk revolution.

De viktiga diskussioner som behandlade POR(T):s aktiviteter och undertryckande efter

revolutionen 1959, inleddes med det tal som Jack Barnes från det amerikanska SWP (Socialist

Workers Party) höll den 31 december 1978. Han hävdade där att den kubanska trotskismens

”signum” hade varit deras ultravänsteristiska upprop för en marsch mot den amerikanska

flottbasen i Guantánamo för att köra ut de imperialistiska styrkorna.12

Adolf Gilly och Angel

Fanjul, två argentinska trotskister som var medlemmar i Latinamerikanska byrån och som

hade tillbringat en tid med POR(T) på Kuba, bemötte Barnes’ påstående och anklagade

honom för att förvrida fakta och upprepa stalinistiskt förtal för att det skulle gynna SWP:s

omedelbara intressen.13

De menade att POR(T):s agerande var långt ifrån sekteristiskt och i

realiteten innebar en principfast kamp mot stalinismen på Kuba och för revolutionära tenden-

sers rätt att verka legalt.14

Som svar lade José G Perez mer bränsle på SWP:s kritik. Efter att

ha upprepat att de kubanska trotskisternas ”speciella signum” var deras upprop för en militär

erövring av flottbasen i Guantánamo, påstod han också att POR(T):s ultravänsterism var

orsaken till att man missat ett tillfälle till samarbete med det fidelistiska ledarskapet.15

För att granska dessa klart skilda tolkningar, följer jag först de kubanska trotskisternas insats i

revolutionen och påstår att anklagelsen om POR(T):s ultravänsteristiska agerande, speciellt i

frågan om den amerikanska flottbasen, är grundlös och bara tjänar som en rökridå för att dölja

det stalinistiska inflytandets ebb och flod under revolutionen. I själva verket pekar de tillgäng-

liga bevisen på att kampanjen mot de kubanska trotskisterna, som inleddes med attacker från

PSP (Partido Socialista Popular) 1960, och intensifierades under de följande åren när de

gamla pesepistas framgångsrikt kunde utnyttja den revolutionära regeringens institutioner för

11

R Acosta de Arribas, Ficha Biográfica de Roberto Acosta Hechavarría, Havanna, u.å., s 2 (opublicerad). 12

Se J G Pérez, ”How Sectarians Misrepresented Trotskyism in Cuba”, Intercontinental Press, 11 maj 1981, s

497. José G Pérez (född i Havanna 1951) var medlem i YSA och SWP under 1970-1985. Han var medlem av

YSA:s nationella ledning, och fast skribent i dess publikation the Young Socialist i början av 1970-talet. Han

blev medarbetare i SWP:s tidning, The Militant, i mitten av 70-talet, och redaktör för partiets spanskspråkiga

organ, Perspectiva Mundial, 1977. Han var medlem i SWP:s National Committee 1979-1985 men lämnade SWP

i september 1985. Han stannade kvar i Nicaragua som korrespondent för The Militant tills hans anställning

upphörde. Han var en av de många betydande, erfarna kadrer som lämnade SWP under 1980-talet, och som

menade att organisationen blivit allt mer sekteristisk efter beslutet att ”proletarisera” majoriteten av med-

lemmarna i basindustrin. 13

SWP var på väg att provocera fram en splittring i dess internationella organisation, Fjärde internationalens

Förenade Sekretariat, efter världskongressen 1979, då man karakteriserade Castros ledarskap som ”revolutionärt

marxistiskt”, och föreslog att man skulle gå samman med den castristiska strömningen i Centralamerika. 14

A Gilly, ”Open Letter...”, Intercontinental Press, 11 maj 1981, s 490-3; A Fanjul, ”The Role of the Trotskyists

in the Cuban Revolution”, Intercontinental Press, 11 maj 1981, s 493-6. 15

Se J G Pérez, ”How Sectarians Misrepresented Trotskyism in Cuba”, Intercontinental Press, 11 maj 1981, s

497-504. Denna kritik delas av historiker som sympatiserar med Förenade Sekretariatet. Se till exempel Francois

Moreau, Combats et Débats de la IV Internationale, Hull, Canada, 1993, s 174. Moreau hävdar att Castro slut-

ligen godkände undertryckandet av de kubanska trotskisterna efter att han blivit ”ursinnig över” POR(T):s

”oansvariga kritik” och ”överbudspolitik” (se Revolutionary History, Volume 6, no 2/3, Summer 1996, s 273).

126

förtalskampanjerna, var en spegling av Moskvas inflytande på den revolutionära regeringen

och fidelista-ledningens slutliga knäfall för många av de moskvatrogna stalinisternas centrala

politiska koncept.

Även om det inte fanns någon formell trotskistisk organisation på Kuba så fortsatte en kärna

av tidigare PBL- och POR-medlemmar efter revolutionens seger att agitera inom den små-

borgerliga nationalistiska miljön för att försöka stärka proletariatets positioner i de fram-

växande revolutionära institutionerna. Det individuella arbetet i den breda revolutionära

miljön kan exemplifieras av Idalberto Ferrera Acostas insatser i Movimiento de Superación

del Barrio Sur de Guantánamo, en spontant skapad stadsdelsbaserad organisation och före-

gångare till de statsstödda kommittéerna för revolutionens försvar, CDR-kommittéerna. Som

en av de främsta ledarna deltog Ferrera i organiseringen av alfabetiseringskampanjen i

Guantánamo, liksom i insamlingen av pengar till jordbruksprojekt och med att organisera

bevakningen av offentliga byggnader.16

De kubanska trotskisterna, som hade förlorat kontakten med Fjärde internationalen i slutet av

40-talet eller början av 50-talet, återupptog kontakten med den internationella rörelsen 1959

efter att Olga Scarabino (eller ”Miranda”) anlänt. Hon var en uruguayansk representant för

Fjärde internationalens Internationella Sekretariats Latinamerikanska byrå som leddes av J

Posadas (Homero Cristalli). I motsats till de som var anslutna till den Internationella

Kommittén, stödde de som tillhörde det Internationella Sekretariatet formellt ”Pablo”-teserna

om att vissa stalinistiska och nationella befrielserörelser kunde fungera som agenter för en

socialistisk revolution.17

Med en sådan luddig linje om klassöverskridande krafter är det inte

överraskande att Scarabinos inledande relationer och kontakter med militanterna i M26J 1959

rapporterades försiggå i en hjärtlig och kamratlig anda. Hon fick tillträde till radio och tele-

vision, och det var under en sådan sändning som hon framförde en offentlig uppmaning till

kubanska trotskister om ett möte. Även om hennes närvaro skyndade på processen för att re-

organisera ett trotskistiskt parti på Kuba var det dock, enligt flera vittnesmål, på initiativ från

de kubanska trotskisterna själva som ett trotskistiskt parti återskapades i början av 1960.18

POR(T) grundades den 6 februari 1960 och föreslogs vid den sjätte världskongressen i januari

1961 att formellt erkännas som den kubanska sektionen av Fjärde internationalens Inter-

nationella Sekretariat. Scarabino deltog i kongressen som delegat för POR(T). POR(T), som

bara hade ca 40 medlemmar,19

startade avdelningar i tre städer där det gamla POR hade

överlevt in på 40-talet, Havanna, Santiago de Cuba och Guantánamo. I Guantánamo, som var

partiets viktigaste bas, öppnade man ett offentligt kontor.

16

Intervju med Idalberto Ferrera Acosta och Juan León, gjorda av författaren den 26 juli 1997. 17

Den Latinamerikanska byråns förvandling till en distinkt internationell tendens skedde först 1962, efter att

Posadas börjat kritisera Pablo och de europeiska sektionerna för intellektualism och oförmåga att ingripa i den

verkliga klasskampen. Bland Posadas’ mer obskyra utspel var hans uppmaning till Sovjetunionen att slå till först

genom att avfyra kärnvapen. Posadisterna, vid denna tid en uttalad tendens, föreställde sig att ett kärnvapenkrig

skulle utmynna i den socialistiska världsrevolutionen seger. Posadisternas motståndare brukar framhålla deras

säregenhet, men posadisternas rötter återfinns också i Internationella Sekretariatets ”kritiska” anpassning till

stalinismen. Speciellt visade detta sig i att man, som Pablo, hävdade att ledarskapets kris inte längre var ett

hinder för den socialistiska revolutionen. IS delade också hans uppfattning om att det var möjligt för diverse

klassöverskridande antiimperialistiska rörelser att fungera som ”omedvetna instrument” för en revolution, och att

det kinesiska kommunistpartiets och guevariska foco-gruppers deltagande i antiimperialistiska strider skulle leda

till en konstant ökning av socialistiska kampformer och utvecklandet av medvetna revolutionära ledarskap bland

massorna. 18

”Cuban POR Founded”, The Internationalist, 15 mars 1960, s 1, 3; Brev från Alberto Sendic till författaren,

Saint-Laurent, maj 1997; Brev från Angel Fanjul till författaren, Buenos Aires, 8 oktober 1997, s 1; Gilly, ”Open

Letter...”, Intercontinental Press, 11 maj 1981, s 492 19

Se ”Aclaraciones: Argumentos de los Trotskistas contra la Revolucion Cubana”, Hoy (Havanna), 19 juni 1962,

s 2; Report on Discussions Held with Comrades from the Cuban Section of the FI (IS), 14 augusti 1961.

127

Även om POR(T) var litet hade det gamla rötter i den kubanska arbetarkampen. Det var

huvudsakligen på grund av trotskismens historia av kamp som de nya aktivisterna inledde

partibygget med att försöka rekrytera de militanter som varit aktiva i PBL och POR under 30-

och 40-talen. José Medina, en gammal guantanameño-trotskist, blev POR(T):s förste general-

sekreterare.20

Idalberto Ferrera Acosta, också ursprungligen från Guantánamo och POR(T):s

generalsekreterare 1961–62, upplät sin lägenhet vid Monte 12 i La Habana Vieja som partiets

centrala offentliga adress. Bland andra tidigare medlemmar i PBL och POR, som deltog i det

återbildade partiets aktiviteter, fanns Elías Suárez, José Medina och Luciano García i Guantá-

namo och Roberto Acosta Hechavarría, Roberto Tejera, Armando Machado och Mary Low

Machado i Havanna. Pablo Díaz, som var en ledande POR-medlem på 40-talet och en av de

14 ursprungliga medlemmarna i Fidel Castros generalstab på Granma, deltog också i

POR(T):s möten och diskussionsgrupper i Havanna. Detta skedde dock alltid med en viss

grad av diskretion på grund av hans förbindelser med revolutionens ledarskap och PSP:s

ökande inflytande på detta, och han deltog inte i POR(T):s offentliga aktiviteter.21

Bland de yngre militanter som kompletterade återföreningen av de gamla PBL- och POR-

medlemmarna fanns Floridia Fraga, dotter till Gustavo Fraga, Andrés Alfonso och de tre

sönerna till Idalberto Ferrera Acosta och Guarina Ramírez: Idalberto, Ricardo och Juan Léon

Ferrera Ramírez. Anslutningen av dessa nya rekryter till det trotskistiska partiet befäste också

POR(T):s arbetarförankring. Majoriteten i Guantánamo-avdelningen var lokala fackförenings-

ledare och aktivister som var kända för sitt hängivna arbete för arbetarnas rättigheter och

kamp. Efter att ha kommit ner från sierran till Havanna, arbetade Ricardo Ferrera i affärs-

sektorn, Floridia Fraga och Andrés Alfonso i transportsektorn och Alfonso som mekaniker i

en reparationsverkstad för bussar. En av de få yrkesutbildade i POR(T) var Roberto Acosta

som var en framstående elektroingenjör och som hjälpte till att organisera det nationella

elföretaget innan han övergick till Industriministeriet, där han arbetade under Che Guevara

som chef för administrationen av vikt, mått och tid.

POR(T):s kubanska kadrer fick också vid olika tidpunkter stöd av ett antal ledande latin-

amerikanska trotskister från Internationella Sekretariatets Latinamerikanska byrås olika

sektioner. Förutom Scarabino fanns bland de viktigaste utländska sändebuden Alberto Sendic

(eller ”A Ortiz”), José Lungarzo (eller ”Juan”), Adolfo Gilly (eller ”H Lucero”) och Angel

Fanjul (eller ”Herida”). J Posadas själv, den Latinamerikanska byråns sekreterare, var bara på

Kuba under ca tre veckor vid tiden för den första latinamerikanska ungdomskonferensen i

juli-augusti 1960. Även om dessa latinamerikanska sändebud på inget sätt prackade på den

kubanska revolutionen ett trotskistiskt parti, så var deras närvaro inte utan betydelse för det

unga POR(T). Sändebuden hade inga fasta, avlönade arbeten och därför goda möjligheter att

ägna mycket tid åt arbete för partiet, att förbereda teoretiskt material och hjälpa till med

tidningsproduktionen. Dessutom hade de, som ledande medlemmar i trotskistiska partier på

olika håll i Latinamerika, aktuell erfarenhet av partibygge och kännedom om de teoretiska

debatterna inom de olika tendenserna i Fjärde internationalen under 50-talet, något som de

kubanska kamraterna saknade.

Under det tidiga 60-talet visade de kubanska trotskisternas deltagande i de revolutionära

institutionerna att de hade allt annat än en sekteristisk inställning till revolutionen. De deltog i

alla de nya organisationernas aktiviteter och arbete. Förutom i Movimiento de Superación del

Barrio Sur de Guantánamo, deltog POR(T)-medlemmar i frivilligt arbete på landsbygden, i

alfabetiseringskampanjen, i Federación de Mujeres Cubanas, i CDR-kommittéerna och i den

20

”Telegrama”, Voz Proletaria (Havanna), april 1961, s 6. 21

Brev från Angel Fanjul till författaren, 8 oktober 1997, s 2; Intervju med Idalberto Ferrera Acosta och Juan

León Ferrera Ramírez, gjorda av författaren den 16 augusti 1997.

128

nyligen organiserade milisen.22

Vid tiden för den kubanska missilkrisen befann sig varje

POR(T)-medlem i sin respektive militär- eller milis-enhet, och i ett meddelande som sändes

till den revolutionära regeringen den 24 oktober ställdes organisationen som helhet till rege-

ringens förfogande. Som Gilly har noterat: ”Kamraterna i den kubanska sektionen… antog till

och med en resolution som sade att den som inte deltog i milisen och gjorde volontärarbete

inte kunde vara medlem.”23

Även om sådana uttalanden om trotskisternas ovillkorliga upp-

slutning i revolutionen var långt ifrån sekteristiska, hade de dock inte mer än ett symboliskt

värde. POR(T):s lilla medlemstal innebar att deras aktivisters deltagande i arbetet på arbets-

platser och i grannskaps- och milisorganisationer knappast påverkade revolutionens gång.

Kampanjen mot trotskismen, och speciellt POR(T), initierades av några medlemmar i PSP

under den första latinamerikanska ungdomskonferensen som hölls i Havanna i mitten av 60-

talet. Med trotskistiska delegater från alla delar av Amerika närvarande, återupplivade PSP de

gamla grundlösa anklagelserna om att trotskisterna, genom att använda vänsteristiska fraser,

agerade som provokatörer för att driva fram angrepp från USA och att de var instrument för

FBI och CIA.24

Dessa anklagelser blev dock till slut funna grundlösa av en speciell under-

sökningskommission på kongressen. Det var dock först efter Juan León Ferreras ingripande

med ett anförande och utdelningen av pamfletter till delegaterna som stalinisterna till slut

tystades. Han framträdde i en militär sergeantuniform och med långt hår, vilket identifierade

honom som en gerillakrigare från rebellarmén.

Även om PSP-kadrer redan hade ockuperat mellanpositioner i den revolutionära regeringens

institutioner och utnyttjade Fidel Castros maning om enhetslistor i fackföreningarna, var deras

position under detta relativt tidiga stadium i revolutionen fortfarande till höger om det fide-

listiska ledarskapet. Så PSP:s försök att diskreditera en liten revolutionär vänsterröst var på

inget sätt sanktionerat av det revolutionära ledarskapet.25

Det återspeglade däremot de offi-

ciella kommunisternas långa historia av fientlighet mot trotskismen, och deras långvariga

ovilja att utveckla representativa institutioner med någon grad av klassbaserad politisk själv-

ständighet. PSP:s anklagelser om att trotskisterna provocerade fram aggressioner från USA

genom att mana till kamp mot de inhemska kapitalistiska intressena och för utvidgning av

nationaliseringarna, framstod dessutom som ganska ynkliga i ljuset av det revolutionära ledar-

skapets kommande attacker mot USA-egendom på Kuba. Kort efter att ungdomskongressen

avslutats utvidgade Castro expropriationerna och nationaliseringarna, uppenbarligen mot

PSP:s önskan, till att omfatta två stora servicebolag, det kubanska telefonbolaget och det

kubanska elbolaget.

I takt med att PSP konsoliderade sitt inflytande inom de revolutionära institutionerna under

1961 ökade repressionen mot trotskisterna. Det fick också ett mer samordnat uttryck när den

politiska spänningen på Kuba stegrades genom USA:s direkta hot mot statsmakten. Invasions-

försöket i Playa Girón i april 1961 tjänade som katalysator för den första omgången av

systematisk repression mot trotskisterna. Under veckorna som följde på segern över den

amerikanska invasionsstyrkan inleddes angreppen mot trotskisterna med att man beslagtog nr

22

Se Gilly, ”Open Letter,..”, Intercontinental Press, 11 maj 1981, s 492; G Ramírez Acosta, Autobiografía..., op

cit, s 1-2; ”Fracasada la Maniobra de una Stalinista en el JUCEI Habanero”, Voz Proletaria, andra halvan av maj

1963, s 14; ”Luchar por Libertar los Trotskistas Presos Es Luchar por la Revolución Contra la Burocracia”, Voz

Obrera (Mexico), första halvan av januari 1964, s 6-7. 23

Gilly, ”Open Letter...”, Intercontinental Press, 11 maj 1981, s 492. 24

”Unidad, Alegria y Decision en el Congreso de juventudes: Fervosa Exaltacion de la Reforma Agraria en el

Congreso de la juventud”, Hoy (Havanna), 7 augusti 1960, s 1,4; ”Young Socialists Attend Congress in Cuba”,

The Militant, 5 och 12 september 1960, s 3. 25

I kontrast till denna tolkning, citerar Alexander en artikel av Manuel Pellecer, en tidigare ledare för Guate-

malas kommunistiska parti, som förbinder PSP:s attacker mot trotskismen vid Latinamerikanska Ungdoms-

kongressen med Fidel Castros fördömande av trotskismen i ett tal i Santiago de Cuba den 26 juli 1960 (RJ

Alexander, Trotskyism in Latin America, op cit, s 226).

129

10 av POR(T):s tidning Voz Proletaria. Som ett uttryck för deras engagemang i kampen för

proletär demokrati inom revolutionen hade trotskisterna mellan april 1960 och april 1961 gett

ut åtta nummer av tidningen Voz Proletaria samt ett antal pamfletter.26

I publikationerna före-

kom helt öppet utgivarnas namn och POR(T):s offentliga adress, först José Medinas och

Luciano Garcías bostad i Guantánamo och sedan Idalberto Ferrera Ramírez’ på Monte 12 i

Havanna. Voz Proletarias existens hade också gjorts känd för den revolutionära ledningen

genom att man skickat kopior till Che Guevaras och Fidel Castros kontor. Den 26 maj 1961,

innan man hunnit distribuera majnumret, konfiskerades emellertid hela upplagan av tidningen

av en grupp som agerade på vägnar av en företrädare för det PSP-kontrollerade Imprenta

Nacional, den nationella byrån för publikationer. Senare samma dag konfiskerades tryck-

plåtarna till Trotskijs bok Den permanenta revolutionen av statsfunktionärer som tillhörde

PSP och som agerade på order från Arbetsministeriet.27

Även om ordern, som bevisligen var undertecknad av arbetsministern själv, auktoriserade

beslaget av POR(T):s publikationer med argumentet att de utgjorde ”kontrarevolutionär

propaganda”,28

så verkade orsaken till aktionen ha samband med de moskvatrognas ökande

inflytande. Som trotskisterna själva påpekade, hade aktionerna mot deras publikationer stöd

bland flera företrädare för den revolutionära regeringen just som följd av att PSP-kadrer under

de senaste månaderna hade konsoliderat sina ställningar i statsapparaten, i fackföreningarna

och i stora delar av media. Som POR(T) korrekt observerade, hade denna process underlättats

genom den kubanska regeringens allt större behov av sovjetisk hjälp och handel inför den

ekonomiska omvandlingen.29

Aktionen hade också getts grönt ljus efter att Guevara i den

nationella televisionen skarpt kritiserat aprilnumret 1961 av Voz Proletaria. I den kontro-

versiella artikeln hävdade man att de råd för tekniskt stöd som inrättats på flera arbetsplatser,

med syfte att ge arbetarna kontroll över produktionsprocessen, hade en byråkratisk karak-

tär.30

Även om det inte finns belägg för att Guevara personligen sanktionerade beslaget av

POR(T):s tidning, hade han dock under dessa första revolutionsår offentligt framfört det

revolutionära ledarskapets uppfattning om trotskismen som en kontrarevolutionär kraft.31

POR(T) framförde omedelbart en rad protester till den revolutionära regeringen med krav om

pressfrihet för alla revolutionära antikapitalistiska och antiimperialistiska tendenser som

villkorslöst försvarade den kubanska arbetarstaten. Ingen av dessa protester besvarades dock

vid den tiden.

26

Bland dessa pamfletter fanns Programa de Transición para la Revolución Cubana som skrivits av Alberto

Sendic i maj 1960, och en annan som innehöll Lenins undangömda ”testamente”, i vilket han föreslog att Stalin

skulle fråntas posten som generalsekreterare för det Ryska kommunistpartiet. Denna senare pamflett innehöll

också en utredande artikel av Trotskij tillsammans med hans Tesis Fundamentales….. (VI Lenin, ‘Testamento

Político’; Leon Trotsky, ‘El Testamento de Lenin’, Tesis Fundamentales de la Revolución Permanente, Havana,

u.å.). 27

Brev från R Carvajal till Joseph Hansen, Havanna, 27 maj 1961; Report on Discussions Held with Comrades

from the Cuban Section of the FI (IS), op cit; Brev från R Carvajal till Joseph Hansen, Havanna, 8 juni 1961;

Intervju med Idalberto Ferrera Acosta och Juan Leon Ferrera Ramírez, gjorda av författaren den 16 augusti 1997. 28

Citerad i brev från R Carvajal till Joseph Hansen, 8 juni 1961. 29

Ibid; Brev från R Carvajal till Joseph Hansen, 27 maj 1961. 30

Ibid. Se också ”Que Deben Ser los Consejos de Asesores Técnicos”, Voz Proletaria, mars 1961, s 2. 31

PSP-medlemmarna styrdes självfallet både inifrån Kuba och utifrån. Det är betecknande att beslaget av

trotskisternas tidning också sammanföll med Vittorio Vidalis (1901-1990) närvaro i Kuba. Han var en ökänd

kominternagent och ansvarig för morden på åtskilliga oliktänkande kommunister och anarkister, speciellt under

det spanska inbördeskriget. Vidali anlände till Kuba den 27 april 1961, och reste från Havanna till Prag den 6

juni 1961. Han var uppenbart i Kuba samtidigt med Enrique Lister (1907-1995) som rådgivare åt de kubanska

stalinister som kontrollerade G-2, den statliga säkerhetstjänsten. Lister, en annan hjälte som stalinisterna fram-

bringat under spanska inbördeskriget, var ansvarig för att implementera ordern om att med våld upplösa de

anarkistdominerade försvarsråden och bondekollektiven i Aragón. Se B Bolloten, The Spanish Civil War:

Revolution and Counterrevolution, Chapel Hill, 1991, s 243-4.

130

Det var enbart Guevara som, i ett svar på en direkt fråga från utländska journalister och aka-

demiker, försökte rättfärdiga förbudet mot POR(T):s press med argumentet att trotskisterna

inte hade papper eller tillstånd att använda papper och att de hindrat revolutionens utveckling.

Han gick så långt som till att antyda att POR(T):s Guantánamo-avdelnings närhet till den

amerikanska flottbasen inte var en tillfällighet.32

I en senare intervju i september 1961

erkände Guevara dock att det var fel att förstöra tryckplåtarna till Trotskijs Den permanenta

revolutionen, men vidhöll – vilket uttryckte den allmänna attityden hos PSP – att POR(T)

agerade mot revolutionen. Han upprepade anklagelsen att trotskisterna i praktiken verkat som

provokatörer när de uppmanade det kubanska folket att marschera mot den amerikanska flott-

basen i Guantánamo. Han bekräftade också sin frändskap med PSP genom att hävda att efter-

som kommunistpartiet och revolutionen marscherade tillsammans så ”kan man inte vara för

revolutionen och mot det kubanska kommunistpartiet”.33

Den centrala anklagelse som Guevara framförde, och som senare också restes av SWP i USA,

var att de kubanska trotskisterna på något vis var ultravänsteristiska provokatörer. Anklagel-

sen grundades på en kampanj som POR(T) anklagades för att ha fört på Voz Proletarias sidor

och som krävde att de amerikanska styrkorna skulle köras ut från Kuba. Denna tolkning

baserades huvudsakligen på en artikel i tidningens första nummer som diskuterade konflikten

mellan de amerikanska myndigheterna och de kubanska arbetarna på basen. Denna om-

fattande artikel var, även om den slog fast att ”de kubanska arbetarna på basen, folket i

Guantánamo och Caímanera och de kubanska massorna tillsammans måste förbereda kampen

för en slutlig utdrivning av imperialismen”,34

långt från en provokativ uppmaning till att

storma flottbasen. Istället betonade den försvaret av fackföreningsorganisationerna på basen.

POR(T):s huvudpoäng var att arbetarna i Guantánamo inte skulle acceptera att en enda

arbetare eller facklig aktivist avskedades. De hävdade rättmätigt att den antifackliga kam-

panjen var en del av de amerikanska myndigheternas försök att demoralisera arbetarna och att

tillåta att ett batistavänligt fackligt brohuvud byggdes upp i regionen. Om man beaktar att

arbetarna själva hade organiserat en vaktstyrka för att skydda basen mot USA-understött

egensabotage, kan den isolerade fras som uppmanade till att tvinga ut imperialismen från

basen knappast ses som jämbördig med den paroll som uppmanade till att köra ut imperia-

lismen från Panamakanalen.35

Gilly har påpekat detta och även noterat att avsaknaden av

ytterligare artiklar om flottbasen i Voz Proletaria understryker det faktum att uppropet

knappast var en central punkt i POR(T):s program.36

Förutom denna återkommande, men i huvudsak innehållslösa anklagelse, dök ytterligare an-

klagelser mot trotskismen upp i en serie artiklar i den dagliga Aclaraciones-kolumnen i PSP:s

tidning Hoy i juni 1962. Genom att fortsätta torgföra de gamla myter som låg till grund för

Moskvarättegångarna under 30-talet, framställde PSP de trotskistiska grupperna utanför

Sovjetunionen som betalda av imperialisterna, med huvuduppgiften att diskreditera kommu-

nistpartierna.37

PSP spelade dessutom ut sitt ”enhets”-kort genom att upprepa sitt hopkok om

trotskismens historia på Kuba. Hoy ignorerade det faktum att det i själva verket var det

kubanska kommunistpartiet som under revolutionen på 30-talet hade betecknat alla krafter

utanför PCC som ”socialfascister”, om inte rena fascister, och upprepade den falska bilden av

trotskismens historia på Kuba. Man upplyste sina läsare om att de kubanska trotskisterna,

32

Guevara, ”Conferencia de Prensa en Montevideo...”, op cit, s 107-8. 33

Zeitlin, M, ”An Interview with ‘Che’”, Root and Branch, Winter 1962, s 53. 34

”El Conflicto de la Base Naval de Guantánamo”, Voz Proletaria (Havanna), Nr.1, april 1960, s 4-5. 35

Gilly, A, ”Open Letter….”, Intercontinental Press, 11 maj 1981, s 491. 36

Ibid. 37

”Aclaraciones: Sobre el Trotskismo”, Hoy, 16 juni 1962, s 2. När dessa artiklar dök upp i pamflettform i

Guantánamo uppmanade trotskisterna arbetarmötena att fördöma dem och krävde att de som spred dem skulle

avsättas från sina poster i fackföreningarna. ”Continuan los Calumniadores Stalinistas en Guantánamo”, Voz

Proletaria (Havanna), Nr.16, första halvan av december 1962, s 11.

131

efter instruktioner från den internationella trotskistiska rörelsen, hade anslutit sig till Joven

Cuba i avsikt att mer effektivt kunna motarbeta de revolutionära krafternas enande. PSP

plockade också fram den gamla anklagelsen om att de kubanska trotskisterna hade gått med i

Partido Revolucionario Cubano (Auténtico) för att stärka dess antikommunism och att de,

genom den trotskistiske ledaren Mujal, hade arbetat för polisen inom arbetarrörelsen under

40- och 50-talen. Enligt PSP tog trotskisterna i perioden efter andra världskriget villkorslöst

tjänst hos USA-imperialismen i syfte att splittra Confederación de Trabajadores de Cuba och

införa gangsterism, korruption och byråkrati i fackföreningsrörelsen. Genom att överföra

dessa skamliga anklagelser till perioden efter 1959, kunde PSP fortsätta att beskriva trotskis-

men som en rörelse som utnyttjades av USA-imperialismen mot arbetarrörelsen i Latin-

amerika. Med särskild referens till Kuba, hävdade PSP att den trotskistiska Internationalen

helt klart hade sänt några av sina agenter till Kuba för att reorganisera gruppen och dess

aktiviteter i syfte att skapa förvirring och hindra revolutionens utveckling.38

Fram till denna tidpunkt, mitten av 1962, hade bara en POR(T)-medlem arresterats, en järn-

vägsarbetare i Guantánamo. Han arresterades under förberedelserna för 26-julifirandet 1961.39

PSP:s attacker mot trotskisterna i juni 1962 tjänade som förspel till en mer systematisk kam-

panj med fysiska trakasserier under mitten och slutet av 1962. Efter Fidel Castros offentliga

deklaration om revolutionens socialistiska natur, och med PSP:s allt säkrare positioner och

inflytande i revolutionsledningen, genomfördes en arresteringsvåg. Före och efter POR(T):s

andra nationella konferens den 24–26 augusti 1962 arresterades flera ledande trotskister.40

Konferensen angrep enpartiprojektet Organizaciones Revolucionarias Integradas (ORI), vilket

trotskisterna beslöt att inte som grupp ansluta sig till, med argumentet att det inte var ett parti i

vilket man kunde sprida idéer och föra programdiskussioner, utan en regeringsapparat som

skulle komma att fungera i stalinistisk anda.41

Den 18 augusti arresterades Idalberto och Juan

León Ferrera Ramírez efter att ha delat ut ett flygblad under sockerkooperativens kongress-

en,42

och den 20 augusti, årsdagen av mordet på Trotskij, stoppade polisen ett minnesmöte i

Guantánamo.43

Omedelbart efter POR(T):s nationella konferens arresterades den 30 augusti

partiets ledare i Havanna, Idalberto Ferrera Acosta, tillsammans med José Lungarzo. Men då

inga konkreta anklagelser restes mot POR(T) eller dess medlemmar släpptes alla fyra den 1

september.44

38

”Aclaraciones: El Trotskismo en Cuba nunca ha representado nada ni ha tenido influencia”, Hoy, 17 juni 1962,

s 2. För att bemöta sådana anklagelser påpekade POR(T) bland annat att det i själva verket var pesepistas som

hade samarbetat med Batista. Se ”Luchar por Libertar los Trotskistas Presos Es Luchar por la Revolución Contra

la Burocracia”, Voz Obrera (Mexico), första halvan av januari 1964. [ För en utförlig redogörelse för och kritik

av Hoys anti-trotskistiska kampanj, se Trotskismen och den kubanska revolutionen: ett svar till Hoy – Red anm ] 39

Några dagar före 26 Juli-firandet i Guantánamo spred en PSP-styrd fackförening och en CDR-kommitté ett

flygblad som kallade arbetare till ett lokalt 26 Juli-möte för att slå tillbaka revolutionens fiender. Trotskisterna

nämndes som en av dessa fiender. Som svar tryckte POR(T):s guantánamoavdelning upp ett flygblad med bud-

skapet att de kubanska trotskisterna odelat och ovillkorligt stödde revolutionen. Det var medan man spred detta

flygblad som järnvägsarbetaren arresterades, och sedan hölls fången i två dagar innan han avlägsnades från sin

fackliga post. (Report on Discussions Held with Comrades from the Cuban Section of the Fourth International

(I.S.), op cit). 40

”Se Realizó la 2a Conferencia del PORT.” Voz Proletaria (Havanna), Nr.10, september 1962, s 11-12.

41 Trots att POR(T) ville hålla fast vid en oberoende identitet och disciplin, accepterade de inbjudan då en av

deras medlemmar valdes till medlem i ORI på den huvudsakligen opolitiska grunden att han eller hon var en

exemplarisk arbetare. Se Internal Information Bulletin of the International Secretariat’s National Leaderships,

mars 1963, s 4-5. 42

”Carta del POR Trotskista al Gobierno Revolucionario: En Defensa de la Democracia Obrera”, Voz Proletaria

(Havanna), Nr.10, september 1962, s 7-9. 43

”Resolución del B.P. del Partido Obrero Revolucionario Trotskista: Sobre la Detención de Compañeros

Trotskistas y su Posterior Liberación”, Voz Proletaria (Havanna), Nr.10, september 1962, s 9-11. 44

Ibid.

132

POR(T):s andra konferens, tillsammans med den ökande spänningen i samband med missil-

krisen, stimulerade de kubanska trotskisterna att producera en stencilerad fjortondagars-

bulletin i A4-format med samma namn som den gamla tidningen, Voz Proletaria. Trotskister-

na hävdade att den hade en upplaga på 1000 ex.45

Enligt POR(T)-aktivister nekades de i

november att trycka sin bulletin, vilken ännu inte var officiellt förbjuden, på det statliga

tryckeriet med argumentet att det inte fanns papper.46

Trots de ökande trakasserierna, och att

de tvingades stencilera bulletinen, ville trotskisterna inte utnyttja möjligheten att publicera sitt

organ underjordiskt. Då de inte hade kraft att påverka politiken i någon fackförenings- eller

revolutionär organisation, bortsett från i de centra där deras små grupper av medlemmar

verkade, blev beslutet att publicera partiets offentliga adress, Idalberto Ferrera Acostas

lägenhet, och att öppet sprida bulletinen, på nytt betydelsefulla som symboliska gester. Det

var en del av kampen för att alla revolutionära tendenser skulle få verka legalt i den kubanska

”arbetarstaten”, som de benämnde den.

Från återutgivningen av Voz Proletaria i september 1962 till dess att POR(T) tvingades att

upplösa sig som organiserat parti i april 1965, stördes trotskisternas aktiviteter av allt

kraftigare trakasserier. Vid tiden för missilkrisen i oktober 1962 arresterades Guantánamo-

avdelningens ledare José Medina och ett antal medlemmar förflyttades från sina reguljära

arbetsplatser.47

Den 30 oktober 1962 arresterades det argentinska sändebudet José Lungarzo

åter i Havanna,48

och utvisades till Argentina den 21 december utan någon uppenbar hänsyn

till hans hustru eller hans frihet när han anlände dit.49

Den 6 mars konfiskerade den statliga

säkerhetstjänsten Voz Proletarias tryckutrustning och anhöll för en dag dess redaktör

Idalberto Ferrera Ramírez. Även om sådana repressiva aktioner tidigare hade utförts på

initiativ av någon PSP-influerad avdelning inom polisen eller statapparaten, i takt med att det

misslyckade ORI-projektet under 1963 ersattes av PURS, den Socialistiska Revolutionens

Enhetsparti, var det första gången som de kubanska trotskisterna lade ansvaret för de

repressiva åtgärderna på den revolutionära regeringen.50

POR(T) avvisade med kraft de

anklagelser om ”splittringsversamhet” som framförts mot de kommunister som föreslog andra

strategier än de som de officiella kommunisterna stod för, och betecknade de repressiva

åtgärderna som ”utpressning och politisk terrorism”.51

Trakasserierna ökade i mitten av 1963. Flera trotskister tvångsförflyttades till nya arbets-

platser där de inte hade några kontakter eller något inflytande. Voz Proletaria rapporterade i

slutet av maj om hur förslaget om förflyttning av Roberto Tejera, som anklagades för att vara

en ”trotskistisk splittrare”, lades fram för ett arbetarmöte.52

Mötet avvisade förslaget, men

försöken att få trotskister förflyttade fortsatte på andra platser. Den 8 juni arresterades och

misshandlades Andrés Alfonso av den statliga säkerhetspolisen. Han släpptes inom ett par

45

Internal Information Bulletin of the IS’s National Leaderships, mars 1963, op cit, s 6. 46

”La Firmeza Inflexible Frente al Imperialismo y el Avance Permanente de la Revolución Deben Apoyarse en

la Democracia Proletaria”, Voz Proletaria (Havanna), Nr.15, andra halvan av 1962, s 3. Se också Gilly, A,

”Open Letter…”, Intercontinentel Press, 11 maj 1981, s 492. 47

”Las Medidas Arbitrarias e Ilegales de los Burócratas Stalinistas contra los Trotskistas y las Masas, Ayudan a

la Contrarrevolución”, Voz Proletaria (Havanna), No.12, andra halvan av oktober 1962, s 9. 48

”Deben Terminar las Medidas Burocráticas contra las Trotskistas” Voz Proletaria (Havanna), Nr.14, första

halvan av november 1962, s 10. 49

Lungarzo tilläts inte fly till ett tredje land och endast genom en tillfällighet undvek han att arresteras av den

argentinska säkerhetstjänsten, vilken gärna fängslade vänsterfolk vid den tiden. E-mail från Adolfo Malvagni

Gilly till författaren, 4 april 1997. 50

Se ”Sobre un Nuevo Ataque Reaccionario Antitrotskista”, Voz Proletaria (Havanna), Nr. 23, andra halvan av

mars 1963, s 1, och ”Editorial: Ante la Crisis Imperialista, Redoblar la Ofensiva Mundial de las Masas”, Voz

Proletaria (Havanna), Nr.29, andra halvan av juni 1963, s 6. 51

”Sobre un Nuevo Ataque Reaccionario Antitrotskista”, Voz Proletaria (Havanna), andra halvan av mars 1963,

s 2. 52

”Fracasada la Maniobra de una Stalinista en el JUCEI Habanero”, Voz Proletaria (Havanna), andra halvan av

maj 1963, s 14.

133

timmar, men hade då hindrats från att delta i ett fackligt möte. Trots skarpa protester från hans

arbetskamrater förflyttades han till en annan arbetsplats utanför Havanna. Som POR(T) fram-

höll, var detta de facto ett avskedande.53

I Guantánamo föreslogs en liknande sanktion mot

José Medina. Enligt Voz Proletaria var förslaget om att han skulle förflyttas från järnvägen

till en bondgård ett straff för att han publicerat ett flygblad som krävde facklig demokrati.54

Medina suspenderades senare från sitt arbete utan lön.55

Avlägsnandet av trotskister från deras

arbetsplatser skiljde dem inte bara från den lokala fackföreningsmiljön, i vilken de hade en

erkänd historia av hängivet arbete, utan förde också vidare den tradition av förföljelse av

trotskister i guantánamoregionen som hade inletts under Batistas tid.

Efter mer än nio månaders arbete som journalist och deltagande i POR(T):s interna aktiviteter,

arresterades Adolf Gilly och deporterades från Kuba i oktober 1963. Detta hände kort efter att

POR(T) i september publicerat pamfletten Las Tareas Económicas y la Política del Estado

Obrero, skriven under pseudonym, och ett par veckor efter den internationella arkitektur-

kongressen där trotskisterna uppträtt som organiserad fraktion. Attackerna mot de kubanska

trotskisterna ledde stegvis till anklagelser om kriminell verksamhet och rättegångar. Den 9

november, när Andrés Alfonso gick för att diskutera vilka chanser han hade att kunna återgå

till sin ursprungliga arbetsplats, arresterades han när han delade ut Voz Proletaria till några

arbetskamrater.56

Efter att Alfonsos livskamrat Floridia Fraga i sin CDR-kommitté hade pro-

testerat mot hans gripande, arresterades hon den 1 december. Då Ricardo Ferrera gjorde för-

frågningar om henne, greps även han, den 2 december.57

Även om POR(T) kunde genomföra

sin tredje nationella konferens i januari 1964, annonserade denna arresteringsvåg början till

slutet för POR(T) som ett organiserat parti. Enligt en uppgift i den amerikanksa trotskist-

tidningen Spartacist, grundad på en intervju med Juan León Ferrera, ´åtalades alla tre i en

sluten rättegång under våren 1964. ”De anklagades för: (1) att ha spridit en illegal tidning, (2)

förespråkat störtandet av den kubanska regeringen och (3) ha varit kritiska till Fidel Castro.

Floridia Fraga och Ricardo Ferrera dömdes till två års fängelse vardera, medan Andrés

Alfonso fick fem år.” 58

Angreppen fortsatte med att Roberto Tejera arresterades när han försökte få reda på vad som

hänt hans tre kamrater. Sedan arresterades POR(T):s generalsekreterare Idalberto Ferrera

Acosta i sitt hem. Eftersom hans lägenhet också fungerade som POR(T):s kontor, blev många

exemplar av tidningen, skolningsmaterial och andra dokument konfiskerade. Efter en rätte-

gång, där de båda anklagades för samma kontrarevolutionära aktiviteter som de andra,

dömdes Tejera till sex år i fängelse och, vilket visar på repressionens politiska karaktär,

Ferrera till nio år, den tyngsta domen.59

53

”El Peor Enemigo de la Revolución Es el Burócrata que Aterroriza a los Obreros”, Voz Proletaria (Havanna),

Nr. 29, andra halvan av juni 1963, s 5-6, 8; ”Hay Que Acabar con la Utilización de los Traslados como

Represalia Burocrática”, Voz Proletaria (Havanna), Nr.31, andra halvan av juli 1963, s 8. 54

”Hay Que Acabar con el Terrorismo de las Burócratas Sindicales”, Voz Proletaria (Havanna), Nr.34, första

halvan av september 1963, s 10. 55

”Atentado Burocrático en Guantánamo contra Nuestro Camarada José Medina”, Voz Proletaria, första halvan

av februari 1964, s 7. 56

”Por la Libertad de Los Trotskistas Presos”, Voz Proletaria (Havanna), andra halvan av december 1963, s 12-

13; ”Ataques Contra el POR(T) Sección Cubana de la IV Internacional”, Voz Obrero (Mexico), andra halvan av

december 1963. 57

”Por la Libertad de Los Trotskistas Presos”, Voz Proletaria (Havanna), andra halvan av december 1963;

”Luchar por Libertar los Trotskistas Presos Es Luchar por la Revolución Contra la Burocracia”, Voz Obrera

(Mexico), första halvan av january 1964; ”Llamamos a Luchar por la Libertad de los Camaradas Trotskistas

Presos en Cuba y por los Derechos Democráticos Socialistas de las Masas de Cuba”, Voz Obrera (Mexico),

Nr.42, först halvan av januari 1964, s 1-2. 58

”Freedom For Cuban Trotskyists!”, Spartacist, Nr. 3, januari-februari 1965, s 12. Se också ”Exiger la Liberté

des Trotskistes Cubains”, Lutte Communiste (Paris), Nr. 22, juni 1964, s 7. 59

”Freedom For Cuban Trotskyists!”, Spartacist, januari-februari 1965, s 13.

134

Vid den här tidpunkten, 1964, kom de fängslade trotskisternas öde att påverkas av Che

Guevaras ingripande i de första rättegångarna. Guevara hade 1961 försökt rättfärdiga

trakasserierna mot de kubanska trotskisterna genom att lojalt upprepa de moskavatrogna PSP-

arnas kritik. Hans avsmak för det sovjetiska kommunistpartiet och den kubanska revolu-

tionens ”sovjetisering” blev allt tydligare i perioden efter missilkrisen i oktober 1962. Han

hade inte bara luftat sin vrede mot Sovjets ovilja att fullfölja sitt löfte att leverera, och om

nödvändigt använda, missilerna,60

utan också delvis brutit med stalinismen i frågan om

”fredlig samexistens” och att begränsa den latinamerikanska revolutionen till Kuba. Guevaras

kritik av den sovjetiska strategin ledde till att de mer nitiska moskvatrogna kommunisterna

privat kom att karakterisera honom som maoist, om inte trotskist.

I takt med att det blev allt tydligare att Fidel Castro ställt sig på Sovjets sida i den sino-

sovjetiska konflikten, och att Guevaras ekonomiska strategi tappade mark till den sovjet-

vänliga flygelns inriktning, mjuknade Ches personliga förhållande till trotskisterna. Flera

latinamerikanska trotskister hade deltagit i de olika gerillaprojekten,61

och Guevara hade inte

längre något behov av att stödja förtrycket av de trotskistiska dissidenterna för att försvara en

vidare politisk strid, vilken han uppenbarligen förlorat. Ricardo Napuri, en peruan som deltog

i Guevaras olika gerillaprojekt på Kuba under 1959-64, gick så långt som till att hävda att

Guevara stödde förföljelsen av de kubanska trotskisterna mer utifrån behovet av att undvika

att förlora positioner i ledningen, inför trycket från Moskva och PSP-arnas ökande inflytande i

den statliga säkerhetstjänsten G-2 och andra revolutionära institutioner, än utifrån någon

personlig antitrotskistisk övertygelse.62

När Guevara desillusionerats av Moskva och såg att han hamnat på den förlorande sidan i den

interna ledarskapsstriden, gav han i ökande grad uttryck för sin egen övertygelse och agerade

därefter. När han inte längre hade något speciellt egenintresse att försvara inför trotskisterna,

vilka delade Guevaras sympati för kineserna i den sino-sovjetiska konflikten, kunde han med-

verka till att ett antal POR(T)-medlemmar i La Cabaña-fängelset i Havanna frigavs. Roberto

Tejera frigavs också på Guevaras order dagen efter att Che personligen intervjuat honom om

hans påstådda brott.63

På samma sätt frigavs Armando Machado på Guevaras initiativ från

fängelset i Havanna.64

I Oriente, där Guevara hade litet inflytande över vilka personer var fängslade, fortsatte

repressionen mot POR(T). Det hela kulminerade med arresteringen av hela POR(T):s

Guantánamo-avdelning i slutet av 1964 och början av 1965, mindre än ett år innan det nya

kubanska kommunistpartiet grundades. POR(T):s medlemmar befann sig en masse i fängelse.

Deras stencilerade bulletin Voz Proletaria hade slutat att utkomma och deras lilla men

symboliska inflytande i revolutionära institutioner hade brutits.

Förföljelsens politiska natur demonstrerades av den känslighet som myndigheterna visade

genom att inte arrestera Mary Low Machado, som hade deltagit i POR(T):s möten och aktivi-

teter, eftersom hon skyddades av sitt utländska pass,65

och inte heller Juan León Ferrera

Ramírez eftersom han hade arbetat i Guevaras egen mönsterkvartett av sockerörshuggare.66

60

Se Castañeda, J, (1997), op cit, s 231. 61

Se till exempel Anderson, JL, op cit, s 200-208; Castañeda, J, (1997), op cit, s 248. 62

Brev från Ricardo Napuri till författaren, Buenos Aires, 16 mars 1998, s 2. Se Ricardo Napuris beskrivning av

sina upplevelser i Kuba under det tidiga 60-talet i intervjun ”Trettio år sedan Ernesto Guevaras död ” sid 172

nedan. 63

Intervju med Roberto Tejera, gjord av författaren den 17 augusti 1997. 64

Roche, G, op cit, s 31. 65

Ibid. 66

Intervju med Idalberto Ferrera Acosta och Juan León Ferrera Ramírez, gjord av författaren den 16 augusti

1997. Enligt Antonio Moscato, arbetade Juan León Ferrera också som Guevaras livvakt och personliga massör.

Se Moscato, A, ”Guevara Era Trotskista”, Bandiera Rossa (Milano), juni-juli 1998, s 30-31.

135

I Santiago de Cuba blev José Medina Campos, Idalberto Ferrera Ramírez, Luciano García,

Elías Suárez, Antonio Medina Campos och Guido Brañas Medina alla anklagade för påstådda

brott mot staten. Den tribunal som i mars 1965 behandlade deras fall fann dem skyldiga till att

sinsemellan, och med en ännu okänd person inblandad, ha kommit överens om att konspirera

mot den kubanska regeringen och ha ”organiserat en kontrarevolutionär rörelse kallad

’Partido Obrero Revolucionario Trotskista’” i Guantánamo.67

Med ett språkbruk som liknade

det som användes under moskvarättegångarna på 30-talet, slog domstolsreferatet fast att de ”i

yankeeimperialismens intresse organiserade studiecirklar, i vilka de diskuterade det bästa

sättet att skapa förvirring och split inom den kubanska befolkningen… och publicerade även

en kontrarevolutionär bulletin… kallad Voz Proletaria, i vilken de publicerade falska nyheter

och information och spred en stor mängd kontrarevolutionär propaganda…, förtalade revolu-

tionens ledare och kritiserade de revolutionära lagarna”.68

Enligt tribunalen hade all denna

aktivitet helt klart organiserats för att trotskisterna förväntade sig att deras välgörare skulle

landstiga för att med våld försöka störta den kubanska regeringen. Åter demonstrerades den

politiska naturen i de påstådda brotten då Idalberto Ferrera Ramírez dömdes till åtta års

fängelse, José Medina till fem och Luciano García, Elias Suárez, Antonio Medina och Guido

Brañas till vardera tre års fängelse.69

Roberto Acosta i Havanna arresterades också i början av 1965, efter att en stencilerad version

av Trotskijs Den förrådda revolutionen, med ett nytt kubanskt förord, hade tryckts upp i hans

hus.70

När Guevara återvände från Afrika fick han genast kännedom om Acostas arrestering

och kvarhållande i häkte, eftersom trotskisten var frånvarande från sin post i industriministe-

riet. Guevara, som redan hade förlorat striden om den revolutionära strategin, sammankallade

ett möte med Acosta.71

Enligt Roberto Acosta uttryckte Guevara, trots att mötet ägde rum i

närvaro av företrädare för G-2, sin uppfattning att Acosta var en revolutionär och att om

trotskisterna tyckte att de hade rätt så skulle de fortsätta kampen för det som de kämpade för

och att de trotskistiska publikationerna vid någon tidpunkt skulle bli legala.72

Som Guevara

sade: ”Acosta, man kan inte döda idéer med förtal”.73

Han försäkrade Acosta att han skulle

komma att friges inom kort74

och avslutade mötet med en omfamning och med orden: ”Vi ses

i nästa skyttegrav”.75

Ett par dagar senare återvände G-2-företrädare med förslaget att alla trotskister skulle fri-

släppas på villkor att de gick med på att upphöra med all organiserad aktivitet och inte publi-

cera något material.76

Under tidigare fängelseperioder hade trotskisterna arbetat politiskt

bland fångarna och framställt skolningsmaterial som försvarade revolutionen, samtidigt som

67

Sentencing Report No. 124, Santiago de Cuba, 16 mars 1965, s 1. 68

Op cit, s 1-2. 69

Op cit, s 2. Posadisterna hävdade senare att upp till 27 kamrater fanns satt i fängelse vid repressionens

höjdpunkt. ”Lettre du Camarade J. Posadas à Toutes les Sections de la IV Internationale, 23 oktober 1967:

Hommage au Camarade Elías Suárez”, Lutte Communiste (Paris), Nr. 71, 25 december 1967, s 1-2. 70

Utskrift av en intervju som Roberto Acosta Hechavarría givit Tano Nariño, 13 april 1990, s 8. 71

Trots att Guevaras tillbakadragande från offentligheten har daterats till den 22 mars 1965 (Se Castañeda, JG,

(1997), op cit, s 303.), verkar det som hans ingripande för de fängslade trotskisterna ägde rum i april 1965. Se

Posadas, J, ”Las Calumnias de Fidel Castro al Trotskismo No Paran el Progreso de la Revolución Socialista en

Guatemala y en el Mundo”, Frente Obrero (Montevideo), 27 januari 1966, s 7. 72

Detta har också beskrivits av J. Posadas i ibid, s. 7. 73

Utskrift av en intervju som Roberto Acosta Hechavarría givit till Tano Nariño, 13 april 1990, s 1-2. 74

Op cit, s 9. 75

Op cit, s 2. I december 1964, när han kritiserade den sovjetiska Handbok i marxism och tog upp frågan om

Trotskijs idéer, använde Guevara ett liknande språk. Med specifik referens till Trotskij i samma avsnitt, hävdade

han också att även om Trotskijs grundläggande idéer var felaktiga så kunde mycket i hans tänkande vara använd-

bart. Se Kalfon, P, op cit, s 406. 76

Utskrift av intervju som Roberto Acosta Hechavarría givit till Tano Nariño, op cit, s 9.

136

man försvarade sitt eget program och POR(T):s rätt att verka legalt.77

Nu verkade det som om

andra politiska hänsyn hade tagit över. Speciellt när frågor restes om Guevaras vistelseort

efter hans försvinnande från offentligheten förstod trotskisterna att de inte längre hade något

skydd mot risken att åter bli inspärrade.78

Roberto Acosta och Idalberto Ferrera Ramírez gav sig genast iväg till Santiago de Cuba där

Ferrera vid ett möte med de fängslade trotskisterna, deras anförvanter och sympatisörer och

med säkerhetspolisen närvarande, talade å POR(T):s vägnar. Även om han upprepade

POR(T):s position om att ovillkorligt försvara den kubanska revolutionen, men samtidigt

kritisera dess byråkratiska aspekter, argumenterade han också för behovet av enhet. Efter att

man gått med på att upplösa POR(T) och stoppa utgivningen av Voz Proletaria och annat

trotskistiskt material, släpptes de fängslade trotskisterna i slutet av april 1965.79

Eftersom POR(T) bara var en liten grupp med begränsad förankring i arbetarrörelsen hade

dess aktiviteter liten inverkan på revolutionens utveckling. Dess öde under 1959-65 var

emellertid på många sätt en barometer för upp- och nedgången i de moskvatrognas inflytande

på revolutionens utveckling. Trotskisternas aktiviteter och deras kamp för sin existens hade

betydelse genom att det demonstrerade arbetardemokratins öde på Kuba och det revolutionära

ledarskapets knäfall inför Sovjetunionen i ett antal centrala politiska frågor. Revolutionens

”lössläppta” atmosfär skyddade i början trotskisterna mot PSP:s antidemokratiska avsikter.

Även om POR(T):s verksamhet under 1960 bemöttes med de traditionella invektiv som

stalinisterna reserverat för sina trotskistiska rivaler, så fick anklagelserna till en början inget

stöd utanför PSP-kretsarna. Det var först när det revolutionära ledarskapet blev allt mer

beroende av sovjetiskt stöd som de gamla PSP-kadrernas attacker mot POR(T) blev legitima.

D.v.s. att medan de gamla pesepistas opportunistiskt tog krisperioderna, framför allt inva-

sionen i Playa Giron och missilkrisen, till förevändning för att ta hand om trotskisterna som

en säkerhetsåtgärd, pekar bevisen på att åtgärderna mot POR(T) i slutfasen, vid den tidpunkt

då Fidel Castro på bred front underkastade sig Kremls politik, var sanktionerade av den revo-

lutionära ledningen. Det är helt klarlagt att POR(T) inte var inblandad i kontrarevolutionära

uppror och sabotage eller i aktioner för att provocera fram en amerikansk intervention i guan-

tánamoregionen. I själva verket var det så, att just när trotskisterna försökte delta i organise-

ringen av den nya revolutionära regeringen och initierade utbildningskampanjer för kriminella

och kontrarevolutionärer så fann de sig själva inlåsta med dessa. Så när de militära kriserna

ägde rum offrade de sina begränsade, men symboliska, resurser i ett villkorslöst försvar av

den revolutionära regeringen mot USA-imperialismen. De som undertryckte denna organise-

rade röst för oliktänkande inom revolutionen var rena stalinister som aldrig stött de grund-

läggande demokratiska rättigheter som arbetarorganisationerna tillkämpat sig under kapita-

lismen. De som försökte försvara repressionen genom att huvudsakligen upprepa de argument

som framfördes av dem som fängslade de kubanska trotskisterna, är kanske farligare, efter-

som de subtilt avslöjar att deras egen opportunistiska anpassning till en nationellt-byråkratisk

attityd mot imperialismen går före arbetarnas rätt att bygga sina egna revolutionära

organisationer.

77

”Resolución del B.P. del Partido Obrero Revolucionario Trotskista: Sobre la Detención de Compañeros Trots-

kistas y su Posterior Liberación”, Voz Proletaria (Havanna), september 1962, s 9; Intervju som Idalberto Ferrera

Acosta och Juan León Ferrera Ramírez givit till författaren den 16 augusti 1997; Gilly, A, (1981), op cit, s 492. 78

Det var säkert Roberto Acostas åsikt att de moskvatrogna stalinisterna utnyttjade Guevaras frånvaro för att få

slut på alla trotskistiska aktiviteter. Utskrift av intervju som Roberto Acosta Hechavarría givit till Tano Nariño,

op cit, s 10. 79

Posadas, J, ”Signification Historique de la Libération des Camarades Cubains”, Lutte Communiste (Paris),

Nr.33, maj 1965, s 8; Intervju som Idalberto Ferrera Acosta och Juan León Ferrera Ramírez givit författaren

den16 August 1997; Utskrift av intervju som Roberto Acosta Hechavarría givit till Tano Nariño, s 9. Denna

version av händelserna har också rapporterats i skissartad form i artikeln ”Cuban Trotskyists”, Spartacist, Nr. 5,

november-december 1965, s 4. Denna Spartacist-artikel skrevs på basis av en intervju som Ferrera givit dess

författare.

137

POR(T) och revolutionen 1959: Teori och strategi

Även om ansvaret för undertryckandet av POR(T) otvetydigt låg hos revolutionens ledarskap,

bidrog också de kubanska trotskisternas uppfattning om den kubanska revolutionära pro-

cessen till att trotskismen försvann som organiserat parti 1965. Trots Roberto Acostas antydan

om att hans kamrater valde personlig frihet före politiska principer när de accepterade upplös-

ningen av sitt parti som villkor för frigivningen, var POR(T):s beslut, att formellt ansluta sig

till den revolutionära regeringens inställning om en enpartimodell för kubansk politik, även en

följd av trotskisternas långvariga oförmåga att tydligt urskilja arbetarklassen som den huvud-

sakliga agenten för revolutionär omvandling.

Trotskisterna höll till synes fast vid de grundläggande teserna i teorin om den permanenta

revolutionen.80

Dock saknades i deras analys insikten om att det endast var arbetarklassen,

genom sina demokratiska organisationer, som kunde verkställa revolutionära åtgärder mot de

kapitalistiska egendomsförhållandena. Vid slutet av 1960, kort efter de omfattande nationali-

seringarna av banker och industrier och införandet av statligt monopol på utrikeshandeln,

hävdade POR(T) att dessa åtgärder i sig själva bekräftade det korrekta i teorin om den perma-

nenta revolutionen. De menade att genom att man skickligt hoppat över objektiva utveck-

lingsstadier, och snabbt övergått från borgerligt demokratiska till socialistiska ekonomiska

åtgärder, hade revolutionen visat att det inte fanns plats för ett demokratiskt kapitalistiskt

stadium i kampen för genuin nationell frigörelse.81

Genom att denna ”oavbrutna” process genomförts av andra krafter än arbetarklassens demo-

kratiska organ, framstod den permanenta revolutionens teori som en objektiv process som

vägledde revolutionen, snarare än som en medveten proletär strategi.

Trots det faktum att det inte var massorganisationerna själva som byggt upp statsapparaten,

var trotskisterna bland de första att tilldela den revolutionära ordningen efter 1959 status av

”arbetarstat”.82

Dessutom, även om de gjorde förbehållet att revolutionens politiska aspekter

släpade efter de ekonomiska,83

ansåg de att Fidel Castros revolutionära ledarskap tveklöst

hade förmåga att genomdriva den socialistiska revolutionens politiska uppgifter. Eftersom

POR(T) trodde att den revolutionära regeringen höll på att uppfylla deras eget revolutionära

program, låt vara på ett byråkratiskt sätt,84

begränsade de kubanska trotskisterna sin kritik till

det som de uppfattade som deformationer inom den revolutionära ordningen efter 1959. Ända

sedan POR(T):s grundande hade de opponerat mot den paternalism som, i deras ögon, ledde

den revolutionära regeringen till att pådyvla arbetarklassen åtgärder på ett auktoritärt sätt. De

menade till exempel att kontrollen ovanifrån, och att arbetarklassen uteslutits från ledningen

av produktionen och staten, var roten till de problem med frånvaro och låg produktivitet som

revolutionen mötte efter att den ekonomiska planeringen institutionaliserats.85

Hand i hand med kritiken mot de paternalistiska tendenserna, och mot den byråkratiska

hanteringen av revolutionens politiska frågor, förde POR(T) fram ett antal krav. Ett centralt

tema i dess program var försvaret av proletär demokrati och kravet om acceptans för olika

former av revolutionär aktivitet. Speciellt krävde POR(T) demokrati i fackföreningarna och

motsatte sig skapandet av ett enda politiskt parti. I linje med Lenins uppfattning om fack-

80

Se till exempel ”Editorial: Nuestro Propósito”, Voz Proletaria (Havanna), Nr.1, april 1960, s 3. 81

”Editorial: La Nueva Etapa de la Revolución”, Voz Proletaria , november och december 1960, s 1-2. 82

Även om POR(T) var den första kubanska grupp som öppet deklarerade Kuba som den första latin-

amerikanska arbetarstaten (Se Voz Proletaria, Nr.8, mars 1961, s 1.), skedde detta först efter att Fjärde inter-

nationalens sjätte världskongress i januari 1961 hade gett den kubanska staten detta epitet. 83

”Editorial: Nuestro Propósito”, Voz Proletaria, april 1960, s 3. 84

Se till exempel ”Que Deben Ser los Consejos de Asesores Técnicos”, Voz Proletaria mars 1961. 85

”Editorial: Para Elevar la Productividad Se Requiere una Perspectiva Revolucionaria”, Voz Proletaria, Nr. 31,

andra halvan av juli 1963, s 9.

138

föreningarnas roll,86

krävde de kubanska trotskisterna fackföreningarnas oberoende från staten

och etablering av bredast möjliga demokrati i fackföreningsrörelsen. Med argumentet att detta

var väsentligt för att arbetarklassen frivilligt skulle stödja en fördjupning av revolutionen,

krävde de att fackföreningsledare skulle väljas utan krav på enhetslistor och utan att någon

statlig institution ingrep till stöd för en viss revolutionär tendens.87

På den politiska arenan

försvarade POR(T) på samma sätt rätten för alla arbetarpartier och tendenser som försvarade

revolutionen att verka öppet och legalt. Till deras förtjänst ska räknas att de under 1960-65

orubbligt stod upp för meningsfrihet och aktionsfrihet för alla revolutionära tendenser, förut-

satt att de försvarade den nya staten mot de imperialistiska krafterna. De menade att sådana

grupper skulle ha möjlighet att försvara sina idéer offentligt via den kubanska statens medier

och utan trakasserier, och att massorna skulle ha rätt att välja sina representanter bland dessa

revolutionära tendenser och riktningar.88

Så tidigt som i maj 1960 slog en artikel i Voz Proletaria fast trotskisternas motstånd mot

sammanslagningen av M26J, Directorio Revolucionario och PSP i ett enda parti. Man karak-

teriserade helt riktigt M26J som en organisation som byggts mer för upprorets aktionsbehov

än på ett politiskt program och Directorio Revolucionario och PSP som apparater utan folkligt

masstöd. PSP, hävdade man, hade bundit upp sig till ett program av ljum reformism i allians

med ett så kallat ”progressivt borgerskap”.89

Ett år innan ORI grundades argumenterade man

visionärt mot införande av en enda monolitisk partistruktur. POR(T) skrev:

”Formeringen av tendenser, och deras kamp inom arbetarstaten och i politiska och fackliga organi-

sationer, är inte något annat än ett uttryck för arbetarklassens heterogenitet. Inom arbetarklassen

självt är de uttryck för olika intressen och skikt, vilket manifesteras i de olika förslag som framförs

för att försöka lösa problemen i epoken av övergång till socialism. Att försöka kväva dessa

tendenser med det dogmatiska och sekteristiska argumentet om en förment ‘enhet’, i realiteten ett

monolitiskt envälde som dikterats ovanifrån som ‘officiell’ linje, skulle vara som att vilja vrida

tillbaks historien och återgå till sådana förhållanden som lade grund för den grymma perioden med

stalinistisk repression. En period som den kommunistiska arbetarrörelsen för längesedan fördömt

och lämnat bakom sig.”90

Trots detta principfasta försvar av perspektivet med diktatur över borgarklassen och

demokrati för arbetarklassen, var inte de kubanska trotskisternas argumentering inriktad mot

att smida ett revolutionärt avantgarde för en politisk revolution mot Fidel Castro och/eller den

växande byråkrati som kontrollerade den kubanska statens institutioner. Istället för att försöka

utveckla demokratiska arbetarorganisationer, vilka så småningom skulle kunna utmana både

den bonapartistiska ”kommunistiska” statens institutioner och prokapitalistiska grupper om

ledningen för massorna, fungerade de kubanska trotskisterna som inte mycket annat än ett

irriterande bihang till det fidelistiska ledarskapet.

Orsaken till detta misstag, att inte orubbligt hålla fast vid arbetarklassen som agent för den

revolutionära omvandlingen, hade sitt ursprung i såväl de kubanska trotskisternas egen

historia som i den internationella trotskismens uppfattning efter kriget, att traditionella

86

Till skillnad från Trotskij, förespråkade Lenin 1920-21 fackföreningarnas oberoende från staten. Han menade

att systemet med att utnämna fackföreningsledare uppifrån endast skulle bidra till att befordra byråkrati och inte

arbetarsolidariteten eller de tekniska och administrativa aspekterna i produktionen. Se R Service, Lenin: A

Political Life, (Vol. 3, The Iron Ring), Basingstoke, Macmillan, 1995, s 162-166. 87

Se till exempel O Scarabino, ”La Clase Obrera Vanguardia de la Revolución”, Voz Proletaria, Nr. 1, april

1960, s 1, 6; ”Democracia Sindical Revolucionaria”, Voz Proletaria, Nr. 2, juni 1960, s 1, 7; ”1963 Debe Ser el

Año de la Organización de los órganos del Poder Obrero”, Voz Proletaria, Nr. 20, först halvan av februari 1963,

s 4. 88

Se till exempel ibid, s 3. 89

”La Unificación de las Fuerzas de la Revolución” Voz Proletaria, Nr. 2, juni 1960, s 4. 90

”La Revolución Necesita un Partido Marxista de Masas Basado en los Sindicatos”, Voz Proletaria, Nr.11,

första halvan av oktober 1962, s 6. Kärnan i detta argument förekom först i ”El Partido Único Desarma a las

Masas”, Voz Proletaria, september 1960, s 7.

139

kommunistpartier och småborgerliga nationalistiska krafter skulle kunna tjäna som omed-

vetna instrument för revolutionen. Att POR, och så småningom även Fjärde internationalen,

efter kriget drog PBL:s idéer om potentialen i breda antiimperialistiska block till sin logiska

slutsats, var orsaken till att de kubanska trotskisternas perspektiv om att bygga ett oberoende

trotskistiskt parti endast var avsett att verka som en uppmuntran för massorganisationerna till

att sätta press på Fidel Castro, Guevara och andra vänstertendenser inom det revolutionära

ledarskapet för att vidta åtgärder mot byråkratiska deformationer och tillåta fullt deltagande

för massorna i frågor om makt och kontroll.91

POR(T) motiverade detta perspektiv av att ”sätta press på” Castro-ledningen genom att fram-

ställa den underliggande drivkraften i revolutionens politiska utveckling som en permanent

kamp mellan massornas mognad och tryck å ena sidan och de stalinistiska tendensernas god-

tyckliga byråkratiska åtgärder uppifrån å andra sidan. Trotskisterna hävdade att Castro-

ledningen slog till mot de byråkratiska tendenserna endast när massorna uttryckte sin avsky

mot byråkratiska excesser eller på annat sätt satte press på det revolutionära ledarskapet.92

Dessutom ledde denna felaktiga värdering av det fidelistiska ledarskapets inneboende

revolutionära kapacitet till att POR(T) beskrev Castros ”friktions”-allians med PSP som ett

defensivt steg till följd av det revolutionära ledarskapets brist på förtroende för massorna

såväl som på Castros egen ideologiska svaghet, d.v.s hans empirism, vilken inte tillät honom

att helt förstå den lurande faran i stalinism och byråkrati.93

Eftersom de kubanska trotskisterna uppfattade en underliggande revolutionär vilja hos det

revolutionära ledarskapet, såg POR(T) inte något behov av att organisera någon kamp för att

störta Fidel Castro eller ta makten från honom.94

Istället förespråkade man en politik av att

försöka pressa Castros ledarskap med kritik och övertalning, visa honom vägen framåt och ge

honom mod att öppna revolutionens organisationer för massornas demokratiska deltagande.

Trotskisterna karakteriserade den kubanska staten som en ”arbetarstat sui generis”,95

med

argumentet att det i det långa loppet endast krävdes reformer och inte politisk revolution för

att leda den socialistiska omvandlingen i rätt riktning. Som Posadas skrev i ett brev som

publicerades i Voz Proletaria:

”Vi önskar inte störta Fidel, men driva hans ledarskap framåt och uppåt. Det är en process av poli-

tisk revolution ‘sui generis’ som nu utvecklas på Kuba. Den kubanska regeringen har intagit ett

antal positioner som vi måste tillbakavisa, kritisera och nu direkt ställa våra egna uppfattningar

emot. Men detta ska ske genom att sätta press på honom, påverka honom, och få honom att erkänna

massornas krav. I den slutliga analysen utgör vi en del av trycket från världsrevolutionen, vi repre-

senterar samvetet hos ledarskapet i den koloniala, den politiska och den proletära revolutionen.”96

91

Se till exempel ”Se Celebró la III Conferencia Nacional del Partido Obrero Revolucionario Trotskista”, Voz

Proletaria, andra halvan av januari 1964, s 4. 92

Se ”Manifiesto de la 2ª Conferencia del Partido Obrero Revolucionario Trotskista”, Voz Proletaria), Nr.10,

september 1962, s 2-3. Detta var också ett centralt förslag från Gilly, som efter att ha blivit utvisad från Kuba

uttryckte posadisternas ståndpunkt i den allt mer prokinesiska tidskriften Monthly Review. Gillys argument, att

trycket från massorna till slut skulle tvinga det revolutionära ledarskapet att ställa sig på kinesernas sida i den

sino-sovjetiska konflikten, vederlades genom utvecklingen under 1965-66. (A Gilly, ”Inside the Cuban

Revolution”, Monthly Review: Vol. 16, Nr.6, oktober 1964, s 32-33.) 93

”Manifiesto de la 2ª Conferencia del Partido Obrero Revolucionario Trotskista”, Voz Proletaria, september

1962, s 2-3; ”En Defensa de Nuestro Estado Obrero y de la Democracia Proletaria”, Voz Proletaria, Nr.12, andra

halvan av oktober 1962, s 4. 94

Se reportaget om intervjun med Juan León Ferrera i ”Freedom For Cuban Trotskyists!”, Spartacist, januari-

februari 1965, s 13. 95

Se till exempel ”Apoyo y Defensa del Estado Obrero Cubano, Primer Deber del Movimiento Obrero

Argentino y Latino Americano”, Voz Proletaria, april 1961, s 7. 96

”En Defensa de Nuestro Estado Obrero y de la Democracia Proletaria”, Voz Proletaria, andra halvan av

oktober 1962, s 4.

140

De kubanska trotskisterna inskränkte helt sitt eget partis roll till att kritisera pålagor uppifrån

och till att pressa det revolutionära ledarskapet framåt. Som Posadas själv framhöll, var den

strid som de kubanska trotskisterna tagit upp för att POR(T) skulle få verka öppet, allt annat

än ett försök att leda den proletära antiimperialistiska revolutionen. Den var enbart ämnad att

testa mognaden hos Castros ledarskap. Posadas menade att när det revolutionära ledarskapet

erkänt POR(T):s verksamhet och krav om massornas inflytande, då skulle Castros ledarskap

kunna anses ha gjort det kvalitativa ideologiska framsteg som innebar att han stödde deras

trotskistiska vision om den revolutionära processen.97

Att man gav upp den oberoende proletära kampen och det proletära marxistiska partiet som

förutsättningar för en socialistisk revolution, reflekterades också i POR(T):s omtolkning av

Fjärde internationalens gamla katastrofperspektiv om en ”krig-revolution-cykel”. Som svar på

missilkrisen hävdade POR(T) att ett kärnvapenkrig skulle signalera den slutliga uppgörelsen

mellan kapitalism och socialism och leda till den oundvikliga segern för den senare.98

Man

argumenterade för att Sovjet skulle slå till först. Och inför utsikten av ett passivt industri-

proletariatet i de utvecklade kapitalistiska länderna, uppmanade trotskisterna det kubanska

ledarskapet till att bilda en världsomspännande antiimperialistisk och antikapitalistisk

enhetsfront med de socialistiska, kommunistiska och trotskistiska partierna och de radikala

nationella befrielserörelserna i Tredje Världen.99

Målet för Posadas klassblock var emellertid

inte ens att avslöja socialdemokratins, stalinismens och den borgerlig nationalismens totala

oförmåga att leda revolutionen, utan, som en karikatyr av Trotskijs strikt definierade koncept

om den antiimperialistiska fronten, att framhäva massornas revolutionära beredskap och att

pressa Moskvas ledare till att riskera ett förebyggande kärnvapenkrig. Genom att implicit

acceptera Pablos argument om att det inte fanns tid till att bygga trotskistiska partier, och

totalt missa att det var Kominterns folkfrontspolitik som avväpnade den revolutionära

antiimperialistiska rörelsen, identifierade POR(T) ett brett antiimperialistiskt block som den

huvudsakliga agenten för revolutionär omvandling. Detta utgjorde de facto ett helt varv

tillbaka till de tidiga kubanska dissidenternas teser, vilka hävdade att arbetarklassen var för

svag för att leda en revolution.

De kubanska trotskisterna betraktade således sitt parti mer som ett instrument som speglade

massornas ”omedvetna” eller ”smygande” revolutionära beredskap och vänstertendenserna i

det fidelistiska ledarskapet, än som något som var en förutsättning för en framgångsrik revolu-

tion. Precis som att POR:s nedgång och slutliga försvinnande på 50-talet direkt kunde här-

ledas till trotskisternas eget teoretiska misstag att identifiera den småborgerliga nationalis-

mens krafter som dugliga verktyg för revolutionär förändring, så kunde POR(T):s upplösning

1965 delvis hänföras till samma brister. D.v.s. det kubanska POR(T) representerade en fort-

sättning av den politik som tidigare trotskistiska grupper på Kuba, och i vissa avseenden även

i andra latinamerikanska länder, stått för inför en begynnande revolution. När man beaktar att

den kubanska regimen vilade på kollektiva egendomsförhållanden och understöddes av

Sovjetunionen, ser man att de kubanska trotskisterna perspektiv var mycket likt det som det

bolivianska Partido Obrero Revolucionario stod för i den bolivianska nationella revolutionen

97

Ibid, s 4. 98

Se till exempel ”¡Huelga General e Insurrección Obrero-Campesino en Todos los Países Capitalistas! ¡Que el

Ejército Soviético Aseste el Primer Golpe!”, Voz Proletaria Supplement, 23 oktober 1962. Medan denna aspekt i

posadisternas program ofta tas fram för att förlöjliga denna nu mycket reducerade tendens, ska man komma ihåg

att Mao såväl som Guevara också trodde att man skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig och att det skulle leda

till socialismens seger. För en skiss av Maos tankar i denna fråga se R Service, A History of Twentieth-Century

Russia, London, s 354. 99

”¡Huelga General e Insurrección Obrero-Campesino en Todos los Países Capitalistas! ¡Que el Ejército

Soviético Aseste el Primer Golpe!”, Voz Proletaria Supplement (Havanna), 23 October 1962; ”Se Celebró la III

Conferencia Nacional del Partido Obrero Revolucionario Trotskista”, Voz Proletaria, andra halvan av januari

1964, s 4.

141

1952-53.100

D.v.s. både de kubanska och de bolivianska trotskistiska partierna avvisade be-

hovet av ett revolutionärt arbetarparti för att leda en socialistisk omvandling av samhället och

begränsade sina respektive roller till att sätta press på existerande småborgerliga revolutionära

ledarskap. Denna strategi med ett konturlöst block, och som reducerade den permanenta

revolutionens teori till en objektiv process, liknade de idéer Guevara hade inför sin avresa

från Kuba i mitten av 60-talet. D.v.s. posadisterna, såväl som Guevara, avvisade koncepten

om ”fredlig samexistens” och om att bygga socialismen i ett litet isolerat latinamerikanskt

land till förmån för perspektivet om ett brett antiimperialistiskt block som identifierade icke-

proletära krafter som revolutionens agenter.

POR(T) och de olika Fjärde internationalerna

Den kubanska revolutionen 1959 fungerade som en katalysator för en våg av splittringar och

samgåenden inom den internationella trotskistiska rörelsen. Hur de olika internationella

tendenserna betraktade den kubanska revolutionen bestämde i stort också hur de agerade för

de förföljda och fängslade kubanska trotskisterna. Några av de största sektionerna hade blivit

allt mer genomsyrade av den opportunistiska strategin med breda antiimperialistiska block,

som först hade introducerats i Komintern under den ”andra perioden” i slutet av 20-talet och

sedan i större skala under Folkfrontsperioden efter 1935. Detta fick till följd att de kubanska

trotskisterna nästan helt övergavs av en stor del av den internationella trotskistiska rörelsen.

Internationella Sekretariatet och Internationella Kommittén, de två största internationella

trotskistiska tendenserna 1959, hälsade båda revolutionen med avvaktande entusiasm. Även

om alla grupperingar framhöll att det var nödvändigt att försvara den kubanska revolutionen

och Castros regering mot aggressionen från USA, så började olika åsikter om Fidel Castros

revolutionära förmåga och den kubanska statens natur att uppstå under 1960-61 efter att de

omfattande nationaliseringarna hade satts i verket. Dessa åsiktsskillnader lade grund för

”återföreningen” av flera sektioner inom Fjärde internationalen 1963.

Medan det Internationella Sekretariatet i stort var försiktigt i sin inledande analys av revolu-

tionen, rörde sig alla dess sektioner under första halvåret 1961, efter expropriationerna av de

största amerikanska företagen på Kuba, mot att karakterisera den nya staten som någon slags

”arbetarstat”.101

Efter att ha blivit alltmer okritiska till det revolutionära ledarskapet, började

de hävda att den revolutionära processen på Kuba bekräftade att en socialistisk revolution inte

bara kunde säkras genom medveten kamp av revolutionära kommunister, utan även av små-

borgerlig nationalism under trycket från massorna.

I kontrast till den skenbara enigheten bland Internationella Sekretariatets grupper, reagerade

de trotskister som var ansluta till Internationella Kommittén på diametralt motsatt sätt. Alla

grupper under Internationella Kommitténs paraply var i början försiktiga i sin analys av

revolutionen. SWP i USA hävdade att Fidel Castro ”medvetet motsatte sig tendensen att fort-

sätta i en socialistisk riktning” ända till slutet av 1960.102

I mitten av 1960, efter att Socialist

Labour League, Internationella Kommitténs brittiska grupp, intagit en fientlig hållning där

man karakteriserade Kuba som en kapitalistisk stat med ett bonapartistiskt ledarskap som

100

Se Revolutionary History Volume 4, Nr.3, Summer 1992. [En av artiklarna finns i svensk översättning på

marxistarkivet: Bolivia, 9 april 1952, en bortglömd "februarirevoluion"? av Pierre Broué. – Red anm ] 101

Dessa ”arbetarstats”-teorier finns kortfattat sammanfattade i ett dokument som den franska Lambertist-

gruppen utgav i december 1961. Se The Trotskyist Movement and the Cuban Revolution, december 1961.

(Opublicerad engelsk version, översatt av John Archer.) 102

Citerat från The Militant i V Gosse, Where the Boys Are: Cuba, Cold War and the Making of a New Left,

London, Verso, 1993, s 127. Enligt Peter Camejo, en ledare för SWP:s Young Socialist Alliance i början av 60-

talet.1959 var Hansen den ende i partiets ledning som stod för en pro-Castro-linje. Op cit, s 135, n 66.

142

försökte bromsa revolutionens utveckling i Latinamerika,103

började SWP att glorifiera och

överdriva den kubanska revolutionens möjligheter och natur. Efter att man inte lyckats bryta

sig ur den lilla propagandagruppens isolering och utsatts för allt större tryck under häxjakten

på vänstern i USA under 50-talet, fick nu SWP ett allt större inflytande som följd av att man

tog över ledningen för Fair Play for Cuba-kommittén och gav denna solidaritetsorganisation

en nationell struktur i USA.104

I takt med att man opportunistiskt försökte vinna nya an-

hängare i New Left-miljön, som var passionerad och i stort okritiskt entusiastisk inför den

kubanska revolutionen och Castros meriter, blev SWP nu allt mer försonlig i tonen mot den

revolutionära regeringen på Kuba.105

Genom att man tolkade den permanenta revolutionens

teori som en objektiv dynamik som vägledde den revolutionära processen på Kuba, beteck-

nade de nordamerikanska trotskisterna härefter fidelista-ledningen som ”omedvetet trotskis-

tisk”, i den meningen att den empiriskt agerade i linje med strategin hos ett proletärt revolu-

tionärt avantgarde.106

SWP argumenterade utifrån detta för att bygga ett revolutionärt parti

genom M26J och instämde med Pablo i att det inte fanns något behov av ett självständigt

trotskistiskt parti för att säkra och utvidga revolutionen.107

Denna teoretiska omsvängning

provocerade fram bildandet av Revolutionary Tendency, en minoritetsfraktion i SWP som

insisterade på att man måste bygga ett trotskistiskt parti oberoende av regeringsapparaten och

det fidelistiska ledarskapet.

Närmandet mellan SWP och majoriteten av grupperna som hörde till Fjärde internationalens

Internationella Sekretariat ledde fram till ”återföreningskongressen” 1963 och bildandet av

Fjärde internationalens Förenade Sekretariat (FS). I kontrast till den ökande fientligheten

bland Internationella Kommitténs kvarvarande grupper, hävdade FS-grupperna att den

kubanska revolutionen inte bara hade levererat ett slag mot USA-imperialismens intressen,

utan också, i det man ignorerade Kubas beroende av Sovjetunionens stöd, att den visat att

icke-proletära krafter, under trycket från massorna, omedvetet kunde följa den väg som

Trotskij pekat ut i sin teori om den permanenta revolutionen.

Då den kubanska revolutionen och den kubanska statens natur efter 1959 karakteriserades på

skilda sätt av de olika trotskistiska grupperna, och fungerade som en katalysator för deras

organisatoriska återsamling internationellt, kom frågan om förföljelsen av de kubanska

trotskisterna under 1960-talet också att behandlas på olika sätt. Alla internationella grupper

publicerade och/eller protesterade mot det första beslaget av Voz Proletaria och att man

krossade tryckplåtarna till Trotskijs Den permanenta revolutionen i mitten av 1961, även om

de skedde med varierande grad av hängivenhet för proletära tendensers yttrandefrihet inom

103

Se Trotskyism Versus Revisionism, Vol. 3, London 1974, s 258-259; ”Resolution for the International

Conference of the International Committee, 1966: Rebuilding the Fourth International”, Fourth International

(London), Vol. 3, Nr. 3, s 112. 104

Se Gosse, op cit, s 145-147 för en redogörelse av hur SWP omvandlade Fair Play for Cuba-kommittén genom

Robert Tabers ingripande. Taber var den CBS-journalist som hade sänt filmade reportage om Castro och

rebellarmén i sierran till USA. SWP:s nästan slumpartade ingripande ägde uppenbarligen rum med Fidel Castros

personliga välsignelse. 105

Robert McNeal har poängterat detta, men menar, med hänsyn till ”New Left”-rörelsens framgång, att det

skulle ha varit politiskt självmord att inta en kritisk hållning till Castro och den kubanska revolutionen. (McNeal,

RH, ”Trotskyist Interpretations of Stalinism”, i RC Tucker, (ed.), Stalinism: Essays in Historical Interpretation,

New York, 1977, s 44. 106

Hansen, J, Dynamics of the Cuban Revolution, New York, Pathfinder Press, 1978, s 291. Detta argument har

framförts av John Lister i hans Cuba: Radical Fact of Stalinism, London 1985, s 113-114. 107

I ett uppenbart försök att legitimera SWP:s perspektiv om att de kubanska trotskisterna skulle gå in i det

kubanska kommunistpartiet, förvrängde Joseph Hansen den politiska anpassningen hos de POR-medlemmar från

40-talet som anslöt sig till M26J i mitten av 1950-talet. Hansen hävdade vilseledande att vissa kubanska

trotskister hade varit sympatisörer till Fjärde internationalens Internationella Kommitté på 50-talet innan de

uppslukades i den fidelistiska rörelsen och det nya kubanska kommunistpartiet på 60-talet. Se ”Trotskyism in

Latin America – 2”, Intercontinental Press, Nr.32, 5 september 1977, s 965; Brev från Joseph Hansen till Robert

J. Alexander, New York, 24 december 1970.

143

revolutionen. Efter ”återföreningen” mellan majoriteten inom Internationella Sekretariatet och

SWP 1963, var det huvudsakligen Posadas Fjärde international och Spartakisterna, två ten-

denser som avvisade FS’ parti-”upplösning” de facto politik, som gav publicitet åt de

kubanska trotskisternas öde.

Posadisterna, som först tillhörde Latinamerikanska Byrån och sedan bildade sin egen posa-

distiska Fjärde international, delade i huvudsak Internationella Sekretariatets uppfattning om

att Kuba vara en arbetarstat och att Fidel Castro inom ledarskapet representerade den revolu-

tionära socialistiska falangen som försökte motverka de byråkratiska stalinistiska tendenserna.

Deras formella fasthållande vid perspektivet om att bygga ett trotskistiskt parti oberoende av

den fidelistiska apparaten, ledde dem till att obevekligt framföra sina protester mot förföljel-

sen av POR(T). Eftersom de hade organisatoriska band med de kubanska trotskisterna, är det

inte förvånande att det var de som först, genom sin press runt om i Latinamerika och Europa,

sände ut nyheterna om arresteringen av POR(T)-medlemmar.108

Deras protestupprop mot de

upprepade fängslandena fortsatte under 1964-65.109

Posadisterna karakteriserade åtgärderna

mot deras kubanska sektion som ”en beklagansvärd kränkning av socialistiska principer” och

som ”en kontrarevolutionär attack mot proletär demokrati och mot massorna” som var en del i

kampen mellan de grupper inom det kubanska ledarskapet som var lyhörda gentemot

massorna och de som representerade och försvarade den statliga byråkratins privilegier.110

Posadisterna uppmanade alla arbetarorganisationer och antiimperialistiska organisationer att

skicka protester till den kubanska regeringen. Protester som, i namn av ovillkorligt försvar av

den kubanska arbetarstaten, argumenterade för den proletära demokratin och för bredast

möjliga inflytande för massorna på utvecklingen av revolutionen mot socialism.111

Posadisterna hävdade på goda grunder att arresteringsvågorna och fängslandena till stor del

reflekterade de moskvatrogna stalinisternas inflytande inom revolutionens ledarskap.

Avslöjande för deras illusioner om Fidel Castros revolutionära potential var dock att de häv-

dade att repressionen inte var ett uttryck för det revolutionära ledarskapets antisocialistiska

anda, utan mer för Fidel Castros brist i förtroendet för massorna, och som följd härav, hans

uppenbara behov av att försäkra sig om stöd från den byråkratiska apparaten.112

Då de

kubanska trotskisterna slutligen frisläpptes i april 1965, betraktades detta på liknande sätt med

omotiverad optimism. Posadisterna gav de kubanska kamraternas begränsade frihet stor bety-

delse och beskrev frisläppandet som ett nederlag för den sovjetiska byråkratin och en seger

för de revolutionära krafterna på Kuba och för den ”sui generis” politiska revolutionens

obevekliga avancemang.113

Posadas skrev:

”Frisläppandet av våra kamrater är en historisk händelse, jämförbar med de stora framstegen i

mänsklighetens revolutionära kamp. Det är världsrevolutionens allt större framsteg, vår kamp och

vår kompromisslösa aktivitet (inräknat våra kubanska kamraters) som gjort frisläppandet av de

skamligt fängslade kamraterna möjligt.” 114

SWP-trotskisternas attityd mot det kubanska POR(T) blev med tiden allt mer ambivalent,

vilket huvudsakligen var en följd av deras allt mer okritiska inställning till den kubanska

108

Se till exempel ”Lettre du POR(T) Cubain au Gouvernement Révolutionnaire”, Lutte Communiste (Paris),

No. 2, september 1962, s 2; ”Ataques Contra el Partido Obrero Revolucionario (T) Sección Cubana de la IV

Internacional”, Voz Obrera (Mexico), andra halvan av december 1963. 109

Se till exempel ”Libertad Inmediata de Todos los Trotskistas y Revolucionarios Presos en Cuba”, Frente

Obrero (Uruguay), 25 mars 1965, s 1, 6; ”Liberté Immediate pour Tous les Trotskistes et Révolutionnaires

Emprisonnes à Cuba”, Lutte Communiste (Paris), Nr. 32, april 1965, s 3. 110

”Liberté pour les Trois Camarades Trotskistes Cubains Arrêtes”, Lutte Communiste (Paris), Nr.17, januari

1964, s 7, 3. 111

”Exiger la Liberté des Trotskistes Cubains”, Lutte Communiste (Paris), Nr.22, juni 1964, s 7. 112

”Por la Libertad de los Camaradas Presos en Cuba”, Voz Obrera (Mexico), andra halvan av maj 1964, s 7. 113

”Los Trotskistas Cubanos Están en Libertad”, Frente Obrero (Uruguay), 7 maj 1965, s 10. 114

”Signification Historique de la Libération des Camarades Cubains”, Lutte Communiste, maj 1965, s 8.

144

revolutionen. Fram till slutet av maj 1961 fanns inga tveksamheter i SWP:s stöd för POR(T).

Under den första latinamerikanska ungdomskongressen i mitten av 1960 lämnade en SWP-

delegat sin plats i observatörsområdet när de gamla pesepistas gick till attack mot de

kubanska trotskisterna och satte sig bredvid trotskisterna från Internationella Sekretariatet

som ett uttryck för sin solidaritet.115

Dessutom utbytte SWP och POR(T) tidningar, The

Militant respektive Voz Proletaria, och SWP fungerade som internationell kontakt för

kubanerna så att de kunde utveckla förbindelser med trotskistiska grupper utomlands.116

Fram

till att de statliga institutionerna inledde förföljelsen av POR(T), betraktade SWP i själva

verket POR(T):s existens som en positiv indikation på vart den kubanska revolutionen var på

väg. Så sent som den 20 maj 1961 slog Joseph Hansen, The Militants chefsredaktör, ironiskt

nog fast att själva det faktum att Voz Proletaria trycks på Kuba ”är ett imponerande bevis

inför hela den radikala rörelsen i USA för hur den kapitalistiska pressen ljuger när den hävdar

att det inte existerar någon pressfrihet på Kuba”.117

Efter beslaget av de kubanska trotskisternas press den 26 maj, mindre än en vecka senare,

blev emellertid SWP:s attityd inför de kubanska trotskisternas belägenhet allt mer ambivalent.

När man den 2 juni mottog nyheten om att den nationella byrån för publikationer och Arbets-

ministeriet hade ingripit mot POR(T), dröjde SWP både med att publicera händelsen och att

protestera, med argument att de behövde mer fakta för att vara säkra på att den revolutionära

regeringen verkligen var inblandad.118

Samtidigt förberedde de den teoretiska grunden för att

överge POR(T). I ett antal avslöjande brev till James Cannon kritiserade för första gången

Hansen de kubanska trotskisterna för att vara sekteristiska och äventyrliga och därigenom

inbjuda till attacker från stalinistiska grupper. I stark kontrast till de amerikanska trotskister-

nas skarpa kritik mot de kubanska trotskisterna på 30-talet, mot PBL:s tendens att betrakta

breda antiimperialistiska block som instrument för proletär revolution, övertrumfade Hansen

Internationella Sekretariatet i omfamningen av de ”pabloistiska” teserna. Hansen anklagade

POR(T) för att inte vara ”tillräckligt smarta” för att till fullo uppskatta den revolutionära

potentialen i Castros ledarskap, vilket i hans mening var en garant mot risken för ”stalinise-

ring” av den kubanska revolutionen. Han hävdade att POR(T) antagit en sekteristisk position

då man gjort ”en princip av flerpartisystem i en arbetarstat”.119

Hansen kritiserade också de

kubanska trotskisterna för att de verkade mena att de kunde erbjuda ett bättre ledarskap för

arbetarklassen än Fidel Castro,120

något som jag har hävdat att de fullständigt misslyckades

med. Då han uppenbarligen inte ville besudla SWP:s nya image, som innebar ett ovillkorligt

och okritiskt stöd till den kubanska revolutionen, föreslog Hansen att partiet inte skulle ut-

färda någon protest å POR(T):s vägnar om detta skulle kunna uppfattas som ett politiskt stöd

till de kubanska trotskisterna, och som konsekvens skulle medföra att SWP blev avskurna från

revolutionens ledarskap. Hansen skrev:

”De kubanska pabloiternas [POR(T)] kurs förefaller mig ganska äventyrlig. De har utropat sig som

ett parti men har ingen oberoende bas i något avseende, bara ett program. Deras taktik, både på det

organisatoriska och taktiska fältet, kunde knappast ha varit bättre designad för att bjuda in till

attacker från stalinisterna, mot vilka de inte har någon solid organisatorisk bas för försvar… Vi kan

inte ta något ansvar för en sådan äventyrlig kurs som är så blind för de politiska realiteterna. Men

vi skulle kunna framstå som om vi tog ett sådant ansvar om vi utfärdar en direkt protest mot den

odemokratiska aktion som de verkar ha varit utsatta för.” 121

115

Brev från Angel L. Fanjul till författaren, 8 oktober 1997, s 3-5. 116

Brev från Joseph Hansen till Carvajal, 20 maj 1961. 117

Ibid. 118

Brev från Joseph Hansen till Carvajal, 3 juni 1961; Brev från Joseph Hansen till Pierre Frank, 3 juni 1961. 119

Brev från Joseph Hansen till James Cannon, 18 juni 1961. 120

Brev från Joseph Hansen till James Cannon, 3 juni 1961. 121

Ibid.

145

Trots dessa reservationer, gav SWP så småningom uttryck för sin oro inför åtgärderna mot

POR(T):s publikationer. SWP förklarade senare repressionen som kanske ett utslag av en

”splittrande fraktionalism” från företrädare för det kubanska kommunistpartiet [PSP], vars

attityd mot trotskismen fortfarande kunde vara indoktrinerad av och under inflytande av den

stalinistiska skolan”.122

Trots att POR(T) utsattes för återkommande repression under 1963-

65, höll SWP misstänksamt tyst. I likhet med hur man agerade1961, publicerade The Militant

ett uttalande om POR(T):s undertryckande först 1965, efter att fakta hade blivit kända i den

radikala och revolutionära miljön i USA och efter att trotskisterna blivit villkorligt frigivna.123

Precis som posadisterna, med vilka de delade mycket i analysen av den kubanska staten, fel-

tolkade SWP dessutom fullständigt orsakerna bakom attackerna mot de kubanska trotskisterna

och frigivningen 1965. Istället för slå fast att arresteringarna och frigivandet återspeglade den

moskvatrogna tendensens dominans inom det kubanska ledarskapet, hävdade SWP felaktigt

att frigivningen av de kubanska trotskisterna var en följd av att man korrigerat ett felaktigt

lagbruk och ett uttryck för ”den kamp som det fidelistiska ledarskapet förde mot den växande

byråkratin på Kuba”.124

Denna anpassning till Castros ledarskap ledde till slut SWP till att

betrakta de stalinistiska och icke-proletära nationalistiska ledarskapen i de små länderna

Nicaragua, Grenada och Kuba som grundelement i en ny International, istället för starka

proletära sektioner i mer betydande latinamerikanska länder som Mexico, Brasilien och

Argentina. Som John Lister koncist sammanfattade: ”Efter att ha försökt ”introducera trots-

kistiska koncept” i den castristiska strömningen, hade SWP nu självt blivit totalt genomsyrad

av Castros populistiska version av stalinism.” 125

Epilog: Trotskismen på Kuba efter 1965

Trots att POR(T) förbjöds som organisation 1965, beslöt en kärna av POR(T)-medlemmar att

fortsätta sin politiska verksamhet efter frigivningen i april 1965. Då deras politiska åskådning

inte förändrades på något grundläggande sätt, kom deras möjligheter att bygga en ny organi-

sation, eller att utsättas för statsdirigerad repression, att huvudsakligen bero på vilket infly-

tande de moskvatrogna kommunisterna skulle få i statsledningen och i vilken utsträckning

Fidel Castro skulle böja sig för Moskvas krav vad gällde politisk styrning och utveckling av

den kubanska statens institutioner.

Då man utgick från en relativt efterbliven utvecklingsnivå, och var isolerad från andra revolu-

tioner i Latinamerika, kom den kollektivistiska omvandlingen av den kubanska ekonomin på

60-talet att bli allt mer beroende av Sovjetunionens krav. Trots att Sovjets ledare hade kommit

till den kubanska revolutionens undsättning i det tidiga 60-talet, och Fidel Castro hade anslutit

sig till idén om ett enda revolutionärt parti, och slutligen till att grunda ett nytt kommunist-

parti 1965, visade han sig ovillig till att lämna över revolutionens ledning till de moskva-

trogna PSP-ledarna. Escalante-affären var ett slagkraftigt uttryck för Castros försök att

begränsa de gamla pesepistas självständighet och auktoritet. Även om Kreml hade berövats

en så medgörlig partiapparat som de i satellitstaterna i Östeuropa, så tjänade Kubas beroende

av Sovjetunionen, som avsättningsmarknad för dess socker och som källa för dess oljebehov,

till att stärka Moskvas kontroll över organiseringen av politiska och ekonomiska strukturer på

Kuba under slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Sovjetiseringen av den kubanska politiska ekonomin tog gradvis fart i mitten av 60-talet när

man övergav den gamla industripolitiken och en självfinansierande planeringsmodell institu-

122

”Che Guevara and the Cuban Trotskyists”, The Militant (New York), 9 april 1962, s 3. 123

New America, 22 september 1961. Spartacist hävdade på samma sätt att SWP ”aldrig protesterade mot

fängslandena förrän efter att den kubanska regeringen verkade ha tagit initiativet genom att frisläppa fångarna.”

(”Cuban Trotskyists”, Spartacist, november-december 1965.) 124

”Followers of Posadas Released in Cuba”, World Outlook (New York), 25 juni 1965, s 29. 125

Lister, J, op cit, s 123.

146

tionaliserades. Som har noterats i flera studier,126

genomgick den här processen flera stadier.

Först utrikespolitiskt, med Castros uppslutning på Sovjetunionens sida i den sino-sovjetiska

konflikten i början av 1960, och sedan, efter misslyckandet med projektet ”los diez millones”

(de 10 miljoner ton) för sockerskörden i början av 70-talet, med att man antog en mer orto-

dox, moskvainspirerad intern styrning och struktur.127

Som ett resultat av det kubanska ledar-

skapets politiska anpassning under det sena 60-talet och tidiga 70-talet, fortsatte de av det

kubanska ledarskapet sanktionerade attackerna mot trotskismen.

Fidel Castro gjorde sin första offentliga attack mot trotskismen i det tal han höll på Tri-

Continental-konferensen i Havanna den 15 januari 1966.128

Utan att debattera någon aktuell

teoretisk eller programmatisk fråga, fördömde han trotskismens anhängare som ”vulgära

instrument för imperialism och reaktion”,129

samma gamla anklagelse som legat till grund för

Moskvarättegångarna på 30-talet. Denna tungviktiga attack mot trotskismen var något helt

annat än ett irrationellt utfall mot någon gammal fiende i latinamerikanska revolutionära

kretsar. Den var intimt förbunden med Castros ökande eftergivenhet för Moskvas politiska

krav och signalerade hans tydliga stöd till Kreml i den sino-sovjetiska konflikten. Detta

demonstrerades av att han i samma tal fördömde det guatemalanska Movimiento Revolu-

cionario 13 Noviembre (MR-13), en gerillaorganisation som hade tagit till sig det guevariskt-

maoistiska konceptet om en ”socialistisk gerillastyrka” som slogs för att direkt installera en

arbetar- och bonderegering.130

Castro påstod i sin attack mot MR-13 att den guatemalanska

gerillastyrkan hade infiltrerats av trotskistiska agenter för imperialismen. Då MR-13 vägrade

att acceptera Moskvas formel om en tvåstegskamp för en borgerligt demokratisk republik,

använde Castro effektivt trotskismen som surrogat för en attack mot den guevariskt-

maoistiska modellen i Latinamerika.131

Detta fördömande av trotskismen följdes upp med en väntad attack från Blas Roca, PSP:s och

det gamla PCC:s generalsekreterare, som utvidgade Fidel Castros anklagelser.132

I Central-

126

Taylor, FT, ”Cuba’s Relations with the Soviet Union since October, 1962 – A Retrospect”, Boletín de

Estudios Latinoamericanos y del Caribe (Amsterdam), Nr.46, juni 1989, s 91-109; González, E, ”Castro and

Cuba’s New Orthodoxy”, Problems of Communism, Vol. 25, januari-februari 1976, s 1-19; Suárez, A, Cuba:

Castroism and Communism, 1959-1966, Cambridge, USA, 1967. 127

Detta betyder inte att det var en linjär process av ”sovjetisering”. Arresteringen av och rättegången mot den

Moskva-trogna mikro-fraktionen tidigt 1968 var Fidel Castros sista försök att föra en något oberoende kurs

innan Sovjetunionens manipulation av oljeimporten till Kuba och det ökande bekymret med interna ekonomiska

misstag ledde till Castros slutliga kapitulation i det tidiga 70-talet. 128

”Discurso de Fidel Castro en la Clausura de la Conferencia”, Cuba Socialista (Havanna), år 6, Nr. 54,

februari 1966, s 78-100. En engelskspråkig version finns i ”Castro’s Closing Speech at Tricontinental

Conference”, World Outlook (New York), 11 februari 1966, s 20-38. [ Castros tal finns i engelsk översättning på

webbplatsen marxists.org, se At the Closing Session of the Tricontinental Conference. För en utförligare

redogörelse för denna histoira, se Castro angriper trotskismen av Barry Sheppard – Red anm ] 129

”Discurso de Fidel Castro en la Clausura de la Conferencia”, Cuba Socialista, februari 1966, s 94. 130

MR-13 var en gerillarörelse i Guatemala som hade sitt ursprung i ett nationalistiskt militäruppror den 13 no-

vember 1960. Från att i början haft en nationalistisk, antiimperialistisk ideologisk inriktning som begränsade

kampen till att gälla en anti-feudal demokratisk revolution, antog man vid slutet av 1963, då stora grupper av

latinamerikanska posadister anslöt sig, formellt ett socialistiskt program och deklarerade att man förespråkade en

arbetar- och bondestat. Se, Gilly, A, ”The Guerrilla Movement in Guatemala”, Monthly Review, May 1965, s 13-

20; R Gott, Guerilla Movements in Latin America, London 1970, s 48-65. 131

Medan han karakteriserade MR-13:s ”kamp-för-socialism-genast”-strategi som en kamp av gäng som var i

Yankee-imperialismens sold, prisade Castro det Moskva-stödda Fuerzas Armadas Rebeldes som leddes av Luis

Augosto Turcios Lima och som hade brutit sig ur MR-13 i februari 1965. (”Discurso de Fidel Castro en la

Clausura de la Conferencia”, Cuba Socialista, February 1966, s 94-95.) 132

Roca, B, ”Las Calumnias Trotskistas No Pueden Manchar a la Revolución Cubana”, Cuba Socialista

(Havana), år 6, Nr.56, april 1966, s 81-82. En engelskspråkig version finns i Roca, B, ”The Trotskyist Slanders

Cannot Tarnish the Cuban Revolution”, International Socialist Review (New York), Vol. 27, Nr.3, Summer

1966, s 91-95. [ och Joseph Hansens svar till Roca i samma tidskriftsnummer, i svensk översättning: Stalinism

eller trotskism i den kubanska revolutionen – Red anm ]

147

amerika ledde kubanernas attacker till isolering av och repression mot trotskisterna, inklusive

fängslandet av posadisternas ledning i Mexico och deras uteslutning från MR-13 i Guate-

mala.133

På Kuba gav offensiven signal till nya attacker mot trotskisterna, vilka inte helt hade

gett upp projektet om att verka politiskt under POR(T):s namn. I mars 1966 fängslades

Idalberto Ferrera Ramírez och Luciano García åter i Santiago de Cuba.134

Under lagparagraf

133 från 1965 dömdes de till åtta respektive tre års fängelse, och placerades i ett program för

politisk rehabilitering av interner som ansågs vara kontrarevolutionärer.135

Denna förnyade attack hindrade dock inte trotskisterna från att fortsätta att ställa upp program

och göra utkast till brev till Fidel Castro, Mao Zedong och andra under det sena 60-talet och

tidiga 70-talet. I dessa kommunikéer uttrycktes samma eftergifter som de genom hela sin

historia hade gjort till det antiimperialistiska folkfrontsperspektivet från stalinismens Andra

period, något som Fjärde internationalens Förenade Sekretariat nyligen också hade gjort. De

kubanska trotskisterna uppvisande samma uttryck för isolering, som efter andra världskriget

lett trotskisterna till att överge principen om arbetarklassens oberoende och roll som historisk

agent i den socialistiska revolutionen, när deras strategi koncentrerades till att sända ut

appeller till dem som de uppfattade som den revolutionära tendensen inom Castros ledarskap.

Medan posadisterna internationellt i stort anslöt sig till det som de kallade den ”guevariska

tendensen”, så fortsatte de kubanska trotskisterna att betrakta Castro som ett verktyg för pro-

letär revolution. Posadisterna överdrev i vilken grad Guevara själv hade utmanat stalinismen

och insisterade på att han hade likviderats i en stalinistisk ”kupp” på Kuba.136

Trotskisterna

krävde att Castro skulle fortsätta att leda den politiska revolutionen mot de stalinistiska byrå-

kratiska tendenserna där hemma, och samtidigt utveckla ett program runt vilket en Inter-

national, som skulle omfatta trotskismens styrkor, det kinesiska kommunistpartiet, de offi-

ciella kommunistpartiernas basmedlemmar såväl som nationella befrielserörelser, kunde

kämpa för politisk och social revolution över hela världen.137

Genom att fullständigt överge

den analys som visar att det endast är arbetarklassen som genom sina demokratiska organisa-

tioner kan genomdriva en socialistiska revolution, tolkade de kubanska trotskisterna kultur-

revolutionen i Kina som en politiska revolution mot den kinesiska byråkratin,138

och karak-

teriserade till och med Fidel Castros förödande påstridighet för ”10 miljoner ton”-skörden

som början på en politisk revolution på Kuba.139

133

Gilly, A, ”Guerrilla, Programa y Partido en Guatemala”, Coyoacan, årg 1, Nr. 3, april-juni 1978, s 57-58. 134

”Lettre des Camarades Trotskistes Cubains à Fidel Castro”, Lutte Communiste (Paris), Nr.57, 10 september

1966, s 8. 135

”Les Trotskistes Emprisonnés à Cuba Adressent une Lettre Ouverte”, Lutte Communiste (Paris), 15

september 1967, s 1, 7; Luciano García släpptes i början av 1968. (Political Bureau of the POR(T), Carta

Abierta, Havanna, 27 mars 1969.) 136

Se till exempel “La Liquidation de Guevara: Un Coup a la Révolution Cubaine”, Lutte Communiste (Paris),

Nr.43, 10 november 1965, s 8, 7. Även en tid efter att Guevaras död i Bolivia blivit känd, vidhöll posadisterna att

“Guevara dödades inte i Bolivia. Guevara dödades i Kuba för mer än två år sedan som följd av en politisk dispyt.

Han var engagerad i en kamp mot den sovjetiska byråkratin, för kraftfullt stöd till Vietnam, mot de byråkratiska

elementen i Kuba, mot de ”materiella incitamenten” som förespråkades av de sovjetiska byråkraterna och de som

tidigare tillhört kommunistpartiapparaten i Kuba.” (“Guevara N’Est Pas Mort en Bolivie”, Lutte Communiste

(Paris), Nr.69, 25 oktober 1967, s 2-3.) 137

Se till exempel Juan León Ferrera Ramírez, Al Camarada Fidel Castro. Al Comité Central del PCC. A los

Obreros, Campesinos y Masas Revolucionarias de Cuba y del Mundo, u.å.. (Från interna källor, 1969 or 1970.) 138

Se till exempel Mismelt, Balance, Desarrollo y Perspectiva de la Revolución Socialista Cubana. La Fase

Sue-Generis de la Revolución Política y el Rol del Trotskismo en Cuba, u.å.. (Från interna källor, c.1969.) 139

Ferrera Acosta, I, El XIII Congreso, el Viaje de Fidel, la Conciencia de las Masas y la Revolución Política,

Havanna, 13 februari 1973, s 5-6.

148

Utan förståelse för realiteterna i Fidel Castros kapitulation inför Moskvas politiska krav i

början av 70-talet, och nästan helt övergivna av den internationella trotskistiska rörelsen,140

blev trotskismens röst ett lätt byte för de moskvatrogna stalinister som ledde omorganisa-

tionen av de politiska och ekonomiska strukturerna på Kuba efter den misslyckade socker-

skörden 1970. Spridandet av oliktänkande idéer inom revolutionen accepterades inte, inte ens

på det litterära planet,141

och de kvarvarande anhängarna till trotskismen arresterades åter

1973. Bevis som lades fram vid deras rättegång hävdade att de börjat reorganisera POR(T):s

politbyrå med Idalberto Ferrera Acosta som generalsekreterare, Juan León Ferrera som

organisationssekreterare och Jesús Andrés Vázquez Méndez som sekreterare för utrikesfrågor.

De anklagades för att bygga trotskistiska celler i Havanna och i inlandet, speciellt i Santa

Clara, och för att försöka rekrytera kommunistpartimedlemmar. Anklagelsen gick ut på att

trotskisterna i dessa celler skrev, diskuterade och reproducerade artiklar och dokument som

var avsedda att skada revolutionen, kommunistpartiet och den ”Store ledaren”, Fidel Castro.

Bland de påstått förtalande artiklarna som de producerat, fanns några som hävdade att Kuba,

såväl som de andra socialistiska länderna som kontrollerades av Sovjetunionen, styrdes av en

privilegierad byråkratisk kast som regerade utifrån sina egna intressen och exploaterade

arbetarklassen. För brottet att producera de påstått kränkande och undergrävande artiklarna,

såväl som att ha kontakt med utländska trotskister och försöken att reorganisera POR(T),

dömdes de ledande medlemmarna åter till långa fängelsestraff. Som ett tecken på ankla-

gelsernas politiska natur fick gruppens ledare, Idalberto Ferrera Acosta 12 år, medan Juan

León Ferrera och Jesús Andrés Vázquez fick nio år vardera.142

Medan Juan León Ferrera släpptes efter enbart 16 månader, på grund av den benådning han

erhöll efter sitt exemplariska arbete på sockerfälten, så fick Idalberto Ferrera Acosta avtjäna

fem av sina 12 år. Han släpptes i samband med en amnesti i slutet av 70-talet då Fidel Castro

försökte närma sig Carter-administrationen i USA.143

Efter deras frisläppande har Castros

regering inte ändrat sin uppfattning om trotskismen och de få kvarvarande trotskisterna på

Kuba har diskret fortsatt att skriva och reproducera bulletiner och artiklar. De har också

återknutit banden med den internationella rörelsen genom privata möten med besökande

utländska trotskister från olika tendenser. Så medan de kubanska trotskisterna i det tidiga 30-

talet utsattes för fängelsestraff och förföljelse under den ena kapitalistiska regimen efter den

andra, och i verkligheten själva bidrog till sin upplösning som ett organiserat parti på 50-talet

genom sin egen strategi som huvudsakligen såg icke-proletära nationalistiska organisationer

som verktyg för revolutionen, så har det under senare tid varit det vanliga stalinistiska förtalet

från Moskvarättegångarna på 30-talet som orsakat trotskismens organisatoriska isolering på

Kuba under 1990-talet.

140

I slutet av 1960-talet och tidiga 70-talet sände den posadistiska Fjärde internationalen inte längre kamrater

eller tidningar från dess olika sektioner till sina kubanska anhängare. (Intervju som Idalberto Ferrera Acosta och

Juan León Ferrera Ramírez givit till författaren den 16 augusti 1997.) 141

Förutom det välkända fallet med arresteringen av den kubanske författaren Herberto Padilla, som man

tvingade att erkänna kulturella brott, stängdes också i början av 70-talet Pensamiento Crítico, ett ojämnt

”guevaristiskt” magasin som gavs ut av Filosofiska fakulteten vid Havannas universitet och hade sitt ursprung i

”mot-kulturen” under slutet av 60-talet. Några av de som stödde Pensamiento Crítico-gruppen sändes först till

arbets- och studieläger för att diskutera sina åsiktsskillnader med de mer ortodoxa kommunistpartimedlemmarna,

innan man 1971 stoppade magasinet och ett antal av dess ledare sattes i fängelse. Se den upplysande redovis-

ningen av en intervju med två ledande medlemmarna i Pensamiento Crítico-gruppen i en intern rapport av en

ledande amerikansk trotskist: Benjamin, A, Report on a Visit to Cuba (YSA Trip, Summer 1981), 19 juni 1981.

Intressant är att precis som de kubanska trotskisterna satte Pensamiento Críticos supportrar sin tilltro till Fidel

Castros oberoende, karisma och revolutionära kapacitet och trodde att revolutionen kunde reformeras inifrån. 142

Sentencing Report, Causa no. 270-73, Havanna, 12 december 1973. 143

Intervju som Idalberto Ferrera Acosta och Juan León Ferrera Ramírez givit författaren den 16 augusti 1997.

149

Slutsats

Liksom PBL och POR på 30- och 40-talet inte insåg att det var den stalinistiska folkfronts-

taktiken som avväpnade arbetarrörelsen och den proletära antiimperialistiska revolutionen, så

misslyckades de kubanska trotskisterna under slutet av 50-talet och under 60-talet med att

erbjuda någon alternativ proletär strategi till landsbygdsgerillans ”breda block” och Fidel

Castros bonapartistiska kommunism. Trotskisterna gav, som individer, först okritiskt och

ovillkorligt stöd till den klassöverskridande allians som ledde upproret mot batistaregimen i

slutet av 50-talet och stödde sedan på 60-talet Fidel Castros och Guevaras revolutionära

ledarskap genom att agera som vänsterpåtryckare till regimen. POR(T) förnekade helt den

revolutionära proletära kampens betydelse och begränsade sig huvudsakligen till att kritisera

de gamla PSP-stalinisternas ökande inflytande och till att försöka knuffa Castro till vänster.

Förutom sitt ursprung i PBL och POR, var det uppenbart att det kubanska POR(T) hade rötter

i den ”nationella frigörelse”-tendensen inom latinamerikansk trotskism. En tendens som det

”pabloitiska” Fjärde internationalens Internationella Sekretariat tog upp under 50-talet och

som sedan befästes av Förenade Sekretariatet efter återföreningskongressen 1963. Liksom

Pablo, SWP i USA och FS, ansåg de kubanska trotskisterna inte att ett revolutionärt

marxistiskt parti var nödvändigt för att leda en proletär revolution. Dessutom, trots SWP:s

ovänskap, anslöt sig de kubanska trotskisterna i stort till nordamerikanernas omtolkning av

den permanenta revolutionens teori, från en medveten proletär strategi till en objektiv process

som vägledde den kubanska revolutionen. De skilde sig från Pablo, SWP och FS endast i det

avseende att de förblev trogna idén om att bygga ett oberoende trotskistiskt parti. Detta

revolutionära parti sågs emellertid mer som ett uttryck för den ”omedvetna trotskismen” och

den revolutionära viljan bland massorna, än som ett nödvändigt verktyg för en framgångsrik

revolution.

Medan trotskisternas kamp för demokratiska rättigheter, för alla grupper som försvarade den

kubanska staten mot imperialismen, i grunden var en principiell ståndpunkt, så gav den kari-

katyr av trotskism som de kubanska posadisterna utvecklade till slut POR(T) argument för att

godta den påtvingade upplösningen av det trotskistiska partiet 1965. Så, även om repressionen

mot trotskisterna i början av 60-talet, POR(T):s påtvingade upplösning 1965 och den slutliga

rundan av fängslanden på 70-talet, huvudsakligen var en följd av revolutionens ”sovjetise-

ring”, hade trotskisterna själva gett upp ledningen för den socialistiska revolutionen till andra

krafter än arbetarklassens demokratiska organisationer. Genom att blåsa nytt liv i teserna om

den ”externa vägen” från det tidiga PBL, hade POR(T), tillsammans det Förenade Sekreta-

riatets ”ortodoxa” trotskism, övergivit Trotskijs teser om att det endast är den medvetna

kampen av proletariatets organisationer som kan förbinda den demokratiska revolutionens

uppgifter med socialistiska krav och leda och utvidga den antiimperialistiska revolutionen.

Översättning: B. Svensson.

150

Bilagor

Till de kubanska arbetarna och bönderna

Manifest från Kubas bolsjevik-leninistiska parti

[ Inledning av Gary Tennant:

Följande manifest utarbetades av det Bolsjevik-leninistiska partiet (PBL) den 25 september

1933, 11 dagar efter att partiet formellt bildats. Det visar hur de kubanska trotskisterna

formellt antog den permanenta revolutionens perspektiv och betonade revolutionens inter-

nationella karaktär och dess proletära anti-imperialistiska särdrag på Kuba. Den visade

också att även om regeringen Grau San Martíns exakta karaktär kan diskuteras – var den en

småborgerlig eller en bonapartistiskt borgerlig nationalistisk skapelse? – ansåg de kubanska

trotskisterna att den var en instabil och tillfällig skapelse som oundvikligen skulle lämna lats

för antingen till arbetarmakt eller till en kontrarevolution uppbackad av imperialismen. De

kommande händelserna bekräftade deras analyser när Grau San Martíns 100-dagarsregering

bröt samman i mitten av januari 1934.

En ursprunglig kopia av dokumentet med titeln ”A Todos los Obreros y Campesinos. Al

Pueblo de Cuba” [Till alla arbetare och bönder. Till Kubas folk] finns i Archivo Nacional de

Cuba in Havana (Fondo Especial, Caja 1, no 136). Den version som återges nedan baseras

på denna, även om den i stor utsträckning dragit nytta av den översättning som kom ut under

titeln ”Till de kubanska arbetarna och bönderna: Det kubanska bolsjevik-leninistiska partiets

manifest” i The Militant (New York), 18 november 1933, s 3-4.

En annan version av detta programmatiska ställningstagande av PBL hittades av Reiner

Tosstorff i avdelningen för Spanska Inbördeskriget i Archivo Histórico Nacional i Salamanca

i Spanien. Det publicerades under titeln ”Declaración del Partido Bolchevique-Leninista de

Cuba” i den chilenska trotskistiska tidskriften Boletín Político de la Izquierda Comunista

(Santiago de Chile ),Year 1, nr 8-9, October-November 1933, s 11-14. Vid en jämförelse

mellan texterna står det klart att denna chilenska version av manifestet är en översättning

tillbaka till spanska från den engelska översättning som publicerades i The Militant. ]

* * *

Efter ett utförligt och noggrant studium av tidigare händelser beslöt delegater från sektioner

och celler inom Kubas Kommunistiska Opposition, som samlades den 14 september 1933, att

på nationell grund bilda Bolsjevik-leninistiska partiet och att publicera och sprida detta

manifest, som innehåller en första framställning av klara och otvetydiga principer.

Partiets betydelse

Under den kubanska arbetarklassens politiska kamp har det aldrig tidigare inträffat någon

händelse av sådan vikt som det steg vi just har tagit. Mitt under den nuvarande turbulenta

politiska situationen, som präglas av den mest förfärliga förvirring och kaos, har den minoritet

som bildats av den kommunistiska vänsteroppositionen fattat ett resolut beslut, och har genom

hundratals arbetares järnvilja förverkligat ett nytt revolutionärt arbetarparti till form och

innehåll.

Detta parti träder fram efter över ett års lång och svår kamp, och tvekar inte att inför alla

arbetare öppet deklarera att det föds fram ur Kubas kommunistparti, och att det historiskt sett

är en negation av det senare.

151

Under den komplicerade ekonomiska och politiska situation som existerar på Kuba har det

blivit alltmer uppenbart att frånvaron av ett verkligt revolutionärt parti många gånger har

omintetgjort revolutionens utveckling. De förtryckta kubanska massornas stora tragedi består

i att de ännu inte har funnit en farkost som kan föra dem fram mot deras slutliga frigörelse. På

vägen mot segern har massorna alltid saknat den subjektiva faktor som är nödvändig för att de

skall kunna uppnå sin frigörelse.

Den djupa oro och sönderfall som vidlåter hela den kapitalistiska regimen betyder ingenting

om det inte samtidigt finns en organiserad kraft i form av ett proletärt revolutionärt parti som

på ett realistiskt sätt kan leda protesterna och massornas uppror under en politisk omvälvning.

Oavsett våra önskningar, kan en revolutionär arbetarförtrupp bara organiseras under vissa

historiska omständigheter. I perioder av stora revolutionära strider, producerar ebben och

floden hos massornas aktivitet automatiskt de nödvändiga medlen för att framgångsrikt skapa

ett nytt parti.

Den kubanska situationen och Bolsjevikpartiet

Under den nuvarande perioden med snabb utveckling och skarpa kriser, både kan och behöver

den kubanska arbetarklassen skapa en revolutionär förtrupp ur sina egna led. Detta steg

behöver inte rättfärdigas inför historien eftersom det är en integrerad och grundläggande del

av den historiska processen själv.

Den nuvarande situationen och vår besvärliga position är ingen hemlighet för det Bolsjevik-

leninistiska partiet. Med hjälp av marxismen, som är det effektivaste verktyget för att analy-

sera den historiska processen och förstå den historiska utvecklingens omfattning och konse-

kvenser, kan vi förstå att det aldrig tidigare på Kuba har ägt rum en sådan enastående politisk

händelse som upproret bland de meniga soldaterna tidigt på morgonen den 4 september.

Underofficerarnas och soldaterna revolt inom armén öppnar ett nytt stadium i den revolutio-

nära processen på Kuba. Denna revolt bekräftar fullständigt riktigheten i vår politiska linje,

där vi alltsedan 1933 fastslagit, att Machados fall skulle leda till sammanstötningar mellan

oppositionens reaktionära borgerliga flygel och olika delar av småborgarklassen. Den teori

som de kommunistiska ledarna antog för flera månader sedan (30 maj), att det fanns en ”bred

massradikalisering” och att denna ”tvingade de kontrarevolutionära krafterna att ena sig”, har

fallit till marken., krossad av situationens realitet. Kan det sägas att det existerar en bred

massradikalisering när arméns manskap gör uppror, och då detta uppror för de småborgerliga

elementen inom Directorio Estudiantil Universitario till makten?

Småborgarklassens övertagande av den politiska makten har redan i praktiken ställt massorna

inför frågan om den borgerliga demokratin och den instabila statsform som överlevt sig själv.

I ljuset av småborgerlighetens våldsamma brott med de reaktionära ”medlande” krafterna,

äger det rum en omgruppering av de borgerliga och småborgerliga krafterna rum i kampen om

makten. USA-imperialismen, som i den kubanska politiken representeras av Summer Wells,

stödjer öppet bildandet av en kontrarevolutionär front under ledning av ABC och Menocal.

I detta läge, inser det Bolsjevik-leninistiska partiet klart att bara en verkligt oberoende

klassposition kan rädda arbetararbetarklassen från nederlag. Inför kontrarevolutionens krafter

har Bolsjevikpartiet intagit en fast ståndpunkt i övertygelsen att arbetar- och bondemassorna

under den nuvarande historiska situationen kan samla sina styrkor och förbereda sig för

revolutionen. Den nationella frigörelsen av Kuba, såsom ett kolonialt land, måste ställas i

konkret form. Under imperialismens tryck vacklar, gestikulerar, hotar och böjer sig Grau San

Martín-regeringen; men den utför inte beslutsamt en direkt och grundläggande attack mot

Yankee-interventionen. Endast arbetarklassen, i förbund med de fattiga bönderna, kan frigöra

Kuba från imperialismens orättvisor och förtryck.

152

Den internationella situationen

Bildandet av en ny revolutionär arbetarförtrupp måste inte bara ta itu med nationella frågor,

utan även internationella problem. Den nuvarande historiska perioden som kännetecknas av

finanskapitalets nedgång har förflyttat lösningen på komplicerade nationella problem till den

internationella arenan.

Bolsjevismen inspirerade det ärorika bildandet av Tredje internationalen. De av oss som idag

är aktiva i dess led måste ärligt tillstå att ett nytt stadium har inletts i historien om arbetarnas

världsrörelse. Katastrofen som ägde rum i Tyskland med det tyska kommunistpartiets skepps-

brott och fascismens seger har ödelagt möjligheterna för Kommunistiska internationalens på-

nyttfödelse. Kadrerna runt om i världen som har brutit sig loss från den stalinistiska byrå-

kratins kontroll reser nu beslutsamt frågan om en ny international, som kommer att vända den

av Stalin och Manuilskij1 ledda byråkratiska centrismen ryggen, och inta en verkligt marxist-

leninistiskt ståndpunkt i klasskampen

Vid denna avgörande tidpunkt, förklarar vi, liksom det bolsjevik-leninistiska uttalandet inom

vänstergrupperna2, att Sovjetunionen även i sitt nuvarande tillstånd är en arbetarstat, och att vi

är beredda att försvara denna. Men detta försvar kan inte förväntas komma från den degene-

rerade sovjetbyråkratin, utan snarare från de proletära massorna själva ledda av den inter-

nationella leninismens nya politiska inriktning.

Bolsjevikpartiet och den kubanska revolutionen

Kuba, ett halvkolonialt land, som snabbt håller på att utvecklas mot – om det inte redan är det

– en yankeekoloni, uppvisar för den proletära förtruppen klarast möjligt vilken karaktär den

agrara revolutionen [jordbruksrevolutionen] har och hur den kan förverkligas.

Bolsjevikpartiet kan inte förutsäga det exakta datumet för den agrara revolutionen. Likaså

utger den sig inte för att kunna bygga socialismen över en natt i ett land av fattig- och mellan-

bönder, med ett proletariat som fortfarande är för svagt för att mobilisera bönderna i syfte att

ta makten. I likhet med varje annan koloni, saknar Kuba en oberoende ekonomisk enhetlighet,

och på det hela taget befinner sig dess ekonomi på ett förkapitalistiskt stadium. Samtidigt som

de objektiva faktorerna är gynnsamma så sammanfaller det med ett påtagligt likviderande av

den subjektiva faktorn. Men möjligheterna att utveckla rörelsen har inte försvunnit, utan bara

försenats. Skillnaden mellan småbourgeoisiens element och vi själva, det Bolsjevik-leninis-

tiska partiet, ligger främst i vilken slags regering som kan garantera öns oberoende, i hur den

ska uppnås, och i dess mål. De senaste skrifterna från latinamerikanska ”anti-imperialistiska”

intellektuella, under ledning av ”Apristas”, strävar efter att finna en ”formel för Latin-

amerikas frigörelse”. Denna formel har en gemensam nämnare i alla länder, nämligen, att det

krävs en kapitalistisk utveckling av ekonomin ibland dessa folk. Det faktum att industri-

proletariatet inte är helt utvecklat i kolonierna och att den nationella bourgeoisien är en

utmärglad och ryggradslös klass oförmögen att ta kamp mot imperialismen i försvar för sina

egna klassintressen, leder dem till slutsatsen att den proletära revolutionen inte kan förverk-

ligas i Amerika, och att kampen måste begränsas till att driva ut imperialismen från dessa

länder för att därefter utveckla en ”egen oberoende ekonomi”. Denna uppfattning söker stöd i

citat från Marx och Lenin, som godtyckligt rycks ut från texterna och ordnas om för att passa

deras åsikter. Dessa så kallade marxister, påstår att det, om man inte skulle hänge sig åt

utopisk socialism, inte går att hoppa över den borgerliga revolutionens stadium och att det

följaktligen bara är möjligt med en långsam och gradvis utveckling av den historiska

1 Dimitrij Manuilskij (1883-1952) var, liksom Trotskij, medlem av Interdistriktsgruppen [Mezjrajontzij] som gick

samman med bolsjevikpartiet 1917. På 1920-talet stödde han stalinistfraktionen, och var Kominterns sekreterare från 1931

fram till dess upplösning 1943. 2 Detta refererar till den bolsjevik-leninistiska delegationens uttalande vid de Vänstersocialistiska och Kommunistiska

organisationernas kongress i Paris, augusti 1933. Se Writings of Leon Trotsky (1933-34), New York, 1975, s 37-44.

153

processen, och ”ordningen” på de ”oöverstigliga” historiska stadierna. Detta är fel, absolut

lögn. Marxismen som ekonomisk doktrin tror inte på gradvisa, långsamma förändringar, på

oöverstigliga murar, utan den är snarare en högtstående revolutionär teori som erkänner

möjligheten att hoppa två stadier åt gången, två steg åt gången.

I den aktuella världssituationen, är världsekonomin till sin karaktär sammanflätad och man

kan inte betrakta händelserna i ett enskilt land ur en ensidig synvinkel. Från detta härrör det

faktum, att när dessa småborgerliga Apristas isolerar Latinamerika från resten av världen, och

från världsekonomin som mognar för en revolutionär omvandling, så kommer de till slut-

satsen att de kapitalistiska förutsättningarna för att genomföra en socialistisk revolution i

Latinamerika inte är tillräckligt mogna. Denna småborgerliga formel måste helt och hållet

förkastas. Vi kan inte se kampen i ett isolerat hänseende, utan enbart som en del i världs-

proletariatets kamp. Vår internationalism är inte baserad på djärva teoretiska uttalanden, utan

på världskapitalismens ekonomiska struktur. Om vi skiljer kolonierna från de andra kapita-

listiska länderna, så har de inte någon enhetlig och självständig ekonomi, och är i praktiken

oförmögna att utvecklas på egen hand. Men den uppgift som vi idag står inför är inte att bana

väg för kapitalismens utveckling i Amerika, utan istället att förverkliga den agrara revolu-

tionen, genomföra den socialistiska revolutionen, och upprätta proletariatets diktatur.

”Det är en fråga om att veta huruvida det är korrekt att kapitalismens utveckling är oundviklig i de

underutvecklade länderna som håller på att frigöra sig och bland en viss rörelse på framstegets väg

har ägt rum efter kriget. Vi har kommit till slutsatsen att kapitalismens utveckling i dessa länder

inte är oundviklig, särskilt i de fall där det segerrika proletariatet har framfört systematisk

propaganda i dem. Med hjälp av de framskridna ländernas proletariat, kan de efterblivna länderna

gå över till ett sovjetsystem och via ett antal stadier nå kommunismen utan att behöva genomgå ett

kapitalistiskt stadium.” 3

Lenins åsikter är vår utgångspunkt. Historien kan inte vridas tillbaka enbart för att 10 eller 15

länder ligger efter i sin utveckling. Inte heller kan den revolutionära utvecklingen stanna upp

och vänta på dem.

Av denna anledning tillkännager Bolsjevikpartiet följande med avseende på både den agrara

och nationella frågan, samt innehållet och målsättningarna med den agrara revolutionen:

1. Kubas nationella frigörelse som ett halvkolonialt land kan bara uppnås genom arbetar-

klassens revolutionär kamp som, genom att tillämpa den bolsjevikiska formeln, ”drar med

sig bönderna”.

2. Bondefrågan får inte underskattas av arbetarklassens förtrupp och ännu mindre i de halv-

koloniala och jordbruksländerna. Den agrara revolutionens seger beror på vilken klass

bönderna följer, arbetarklassen eller borgarklassen.

3. Den formel som utfärdas av det kommunistiska partiets ledare angående den agrara

revolutionens utveckling, dess kampparoller, förvirringen i frågan om statsmaktens

mekanik – i vems händer den bör vila – allt detta måste förkastas. I dess ställe bör man

uppmana till en agrar och antiimperialistisk revolution under ledning av arbetarklassen i

förbund med bönderna.

4. Den slutliga segern för den proletära revolutionen kan bara vinnas genom att utveckla och

slutföra den proletära världsrevolutionen. Därför erkänner Bolsjevikpartiet nödvändig-

heten av att effektivt förena vår rörelse med arbetar- och bondemassorna i hela världen

och särskilt i USA och Latinamerika.

5. Det är nödvändigt att tillvarata alla möjligheter att förena arbetarna med bönderna, och

utveckla den agrara revolutionen till sin fullbordan. Om proletariatet inte lyckas säkra

3 För den fullständiga texten, se VI Lenin, ”Rapport av kommissionen i den nationella och den koloniala frågan, Valda verk i

10 band, bd 10, s 79-84.

154

stödet från bondemassorna, om det inte lyckas ”dra in dem i sina led”, är det utopiskt att

ens tänka sig revolutionens seger på Kuba.

6. Den inhemska borgarklassen och småborgarklassen, på landsbygden såväl som i städerna,

är organisatoriskt och ideologisk oförmögen att leda massornas revolutionära kamp till

slutet. All försoning med dessa element med avseende på revolutionens specifika mål är

inget annat än förräderi mot arbetarna och bönderna. Att lämna över dessa styrkor till ett

småborgerligt ledarskap är att medvetet upprepa förräderierna i Kina och Mexico.

7. Den agrara och antiimperialistiska revolutionen kommer inte att bara att lösa den borger-

liga revolutionens uppgifter (likvidera de feodala produktionsformerna, nationell fri-

görelse, nationell frigörelse, agrar revolution, etc), utan den måste, eftersom borgarklassen

inte är motorn i processen och i och med att den genomförs utan stöd från borgarklassen

och mot borgarklassen, lägga grundvalarna från vilka steget kan tas mot den socialistiska

revolutionen och den proletära diktaturen.

8. Givet karaktären och den framtida utvecklingen av den agrara och antiimperialistiska

revolutionen, är det bara den proletära förtruppen organiserad i ett bolsjevikiskt parti som

kan uppnå det revolutionära förbundet mellan proletariatet och bönderna, och på detta sätt

åstadkomma revolutionens slutgiltiga seger. De så kallade antiimperialistiska förbunden är

organisatoriskt och politiskt inkapabla att slutföra dessa uppgifter och är enbart grova

karikatyrer på den ”enade revolutionära fronten”. I deras ställe kan bara proletariatets

ledarskap, organiserat i ett klassparti, uppfylla sin roll.

9. Slutligen, står det mycket klart för oss att den agrara och antiimperialistiska revolutionens

seger bara kan garanteras av proletariatets diktatur, och att denna proletära diktatur inte

kommer att uppstå efter revolutionen, utan på grundval av själva revolutionen, som den

enda kraft som kan förverkliga de agrara och antiimperialistiska målen.

Vi kan inte lämna något utrymme för tvivel i detta avseende. Det existerar ett enormt teore-

tiskt armod i denna fråga, som, icke desto mindre, bolsjevikpartiet inte tvekar att ta itu med.

Sekteristiska grupper har aldrig kunnat svara på dessa viktiga frågor, helt enkelt därför att de

inte insett sitt ansvar för dem. På småborgerligt manér, kamouflerar de sin ideologiska vilsen-

het genom att rafsa ihop ett halvdussin antiimperialistiska krav från slagordens internationella

skräpkammare. I praktiken, har de inte kommit en tum närmare den agrara och den nationella

frågan än småbourgeoisiens ABC. Hursomhelst, angriper de den senare gruppen, kanske på

grund av sin särskilda önskan att motsäga sig själva.

Möjligheter av ett uppvaknande för det officiella kommunistpartiet

Innan vi beslöt om att ta stegat att bilda ett nytt parti, har vi moget övervägt alla möjligheter

till ett allmänt uppvaknande av, inte bara Kommunistiska internationalen, utan också dess

kubanska sektion. Den senaste politiska händelseutvecklingen har lett till att de mest värde-

fulla och ärliga elementen har återvänt till det kubanska kommunistiska partiets led från sin

exil utomlands. Dessa nya krafter, vilka byråkratin är mycket angelägen om att hålla i partiets

periferi, bryter objektivt med de gamla rutinerna och ledarskapets sekteristiska taktik. Men

intensiteten i denna sammandrabbning är nedtonad, eftersom det sekteristiska ledarskapet

manövrerar skickligt och ger dessa element trådar som definitivt kommer att knyta upp dem

till den utslitna och ruttna partiapparaten.

Dessa kamrater tror fortfarande att det är möjligt att återställa kommunistpartiet till ”politisk

normalitet”, och att detta återställande måste äga rum inifrån. Men trots deras heroiska och

ärliga uppsåt kommer det visa sig meningslöst. Partiets degenerering är fullständig.

Vi har ända sedan 1931 kämpat hårt för att bilda en förnyande strömning som är kapabel att

rädda kommunistpartiet från dess egen korruption. Dessa ansträngningar har varit förgäves.

155

De kamrater som fortfarande kämpar för att förnya partiet känner ännu inte trycket från den

styrande byråkratin, därför att denna för närvarande upplever hotet från vår grupp som nog.

Så snart partiets stalinistiska flygel definitivt har befäst sin ställning kommer den att trolöst

vända sig mot dessa nya element för att försöka undertrycka dem. Då kommer slitningarna

mellan dessa krafter att driva de mest kapabla och revolutionära delarna av partiet mot

bolsjevik-leninisterna.

Till de militanter som fortfarande håller fast vid sin ideologiska uppriktighet, kommer det

Bolsjevik-leninistiska partiet aldrig att stänga sina dörrar.

Världens framtid tillhör bolsjevismen!

Länge leve det Bolsjevik-leninistiska partiet!

Bolsjevik-leninistiska partiets centralkommitté

Havanna, 25 september 1933

Översättning: P. Hansson

Leo Trotskij: Om att uppmana till sovjeter på Kuba 21 november 1933.

Kära kamrat Vanzler! 4

Tack för dina fantastiska översättningar. Jag är bara bekymrad över att du vägrar ta betalt för

ditt arbete: du vet att du kan göra vad du vill med pengarna. Jag gav arvodet för de första två

översättningarna till den ryska Bulletinens kassa, där de kommer att föras in under ditt namn.

I din artikel om Kuba är det givetvis rätt att vi inte kan ställa erövringen av makten som ett

omedelbart mål om majoriteten av småbourgeoisin i städerna och på landet inte följer oss. Det

går bara att uppnå genom en direkt och öppen kamp mot den ”nationella” borgarklassen och

småbourgeoisins opportunistiska ledare. Men jag kan inte förstå varför du uttalar dig mot att

skapa sovjeter eller organ som liknar sovjeter. Sovjeter är bara organ för att erövra makten när

det kommer till kritan. Under revolutionära förhållanden utgör sovjeterna allmänt sett de

grundläggande kamporganen för proletariatet och de skikt som ansluter sig till det. Den enda

gången man kan gå mot att skapa sovjeter är i händelse av att de förhindras av oöverstigliga

yttre omständigheter. Men det finns inte och kan inte finnas några taktiska överväganden som

kräver att revolutionära socialister förkastar parollen om sovjeter när förhållandena är sådana

att de är fullt möjliga att skapa.

Med varma hälsningar

Din L T

Översättning: Göran Källqvist

4 Brevet var till Joseph (Usick) Vanzler (1902-1956), mer känd under namnet John G. Wright. Den ryskfödde

Wright översatte många av Trotskijs skrifter till engelska. Den diskussionsartikel som Trotskij kritiserar hade

rubriken ”Problems of the Cuban Revolution” och hade publicerats i The Militant 29 oktober 1933.

156

Brev från Workers’ Party i USA till de kubanska trotskisterna

[ Inledning av Gary Tennant: Nedanstående brev från amerikanska Workers’ Partys natio-

nella kommitté till det kubanska Partido Bolchevique Leninistas (PBL) centralkommitté,

undertecknat av A J Muste 8 januari 1935, anger huvuddragen i de amerikanska trotskister-

nas oro över PBL:s övergripande politiska inriktning i slutet av revolutionen på 1930-talet.

Det mest slående är hur de amerikanska trotskisternas hela tiden betonar den anti-imperialis-

tiska revolutionens proletära karaktär, och att de siktar på en tydligt avgränsad enhetsfront

som skulle ställa det proletära partiet i ledningen för nationen. Även om brevet kom alltför

sent för att kunna påverka PBL innan nederlaget för generalstrejken i mars 1935, så återkom

dess centrala argument tydligt i de Politiska teser som det avsevärt försvagade PBL utarbe-

tade under perioden av omgruppering 1935-36. Brevet återfanns i Octavio Fernández’

samling på Houghton Library, Harvard University. Översatt från spanska till engelska av

Gary Tennant och John Sullivan.

A J Muste var en protestantisk präst och pacifist i USA som blev indragen i arbetarrörelsen

under Första världskriget. Han var en av grundarna av Conference for Progressive Labor

Action (CPLA) 1929 och verkade för facklig demokrati och kampvilja inom industriarbetar-

klassen. 1933 organiserade CPLA American Workers’ Party (AWP), som Trotskij betecknade

som en centristisk organisation av samma typ som det brittiska ILP. Men AWP utvecklades åt

vänster, och gick 1934 ihop med Communist League of America och bildade Workers’ Party.

Muste blev nationell sekreterare i den nya trotskistiska organisationen, men när den 1936

röstade för att gå in i Socialistpartiet, så bröt han med trotskismen och blev åter präst och

pacifist. På 1950-talet försvarade han offren för McCarthy-tidens häxjakt, och på 1960-talet

utmärkte han sig inom den radikala pacifistiska miljön genom att gå mot invasionen i

Grisbukten och vara en framstående medlem i en koalition mot Vietnamkriget. Se J A Ooiman

Robinson, Abraham Went Out: A Biography of A J Muste, Philadelphia 1981.]

New York 8 januari 1935.

Till centralkommittén i Partido Bolchevique Leninista, Havanna, Kuba.

Kära kamrater

Vi har så ingående som möjligt och med stort intresse följt de allt skarpare händelserna på

Kuba. Vi har två dokument från ert parti. Det ena är Resolution om den nuvarande politiska

situationen och våra uppgifter, som gavs ut i oktober, och det andra är Handlingsprogrammet

som publicerades i november. Båda dokumenten har översatts, studerats av våra medlemmar

och diskuterats noggrant i den nationella kommittén. Det är uppenbart att samhällsorolig-

heterna i Kuba blir alltmer intensiva och tillskärpta, och situationen kan mycket utvecklas till

ett uppror som kan störta den nuvarande regeringen.

Vi kan naturligtvis inte stå likgiltiga inför dessa händelser. Den kubanska revolutionen är inte

bara en väsentlig del av den världsomspännande arbetarrevolutionen, utan mer exakt en del av

revolutionen i det imperialistiska USA. Och för att vi ska kunna uppnå den slutliga segern,

nederlag för den kapitalistiska regeringen i USA, måste våra ansträngningar samordnas och vi

måste tillsammans utarbeta de allmänna grundvalarna för vår strategi.

På grund av bristen på information är det svårt för oss att klart förstå de aktuella händelserna i

Kuba. Vi tror att det är av avgörande vikt att ni hjälper oss att uppnå denna förståelse så att vi

kan samarbeta på alla sätt och också ge varandra den ömsesidiga hjälp som de revolutionära

händelserna kan kräva.

157

Vi uppmanar er därför starkt att så snart som möjligt ge oss mer information om speciella

detaljer i situationen i Kuba, de exakta styrkeförhållandena, er senaste litteratur och tidskrifter

etc.

Under diskussionen om de två ovan nämnda dokumenten uppstod en del frågor. Vi inser att vi

inte har tillgång till material som skulle göra det möjligt för oss att bilda oss en definitiv

uppfattning, och att ni utan tvivel har tagit itu med dessa frågor i andra resolutioner från er

centralkommitté. Men en del av frågorna är av så grundläggande betydelse att de kräver att vi

genast nämner dem, om än i korthet:

1. I en del av styckena i dokumenten verkar det finnas en tendens att åtminstone delvis

acceptera teorin om en självständig ”arbetarnas och böndernas anti-imperialistiska demo-

kratiska revolution”. På oss förefaller det som om denna teori ligger bakom er beskrivning

av den situation som kommer att uppstå efter det uppror som troligen snart uppstår, då

”småbourgeoisin kommer att komma till makten”. Vi är övertygade om att ni håller med

oss när vi bestämt hävdar att man fullständigt måste förkasta alla spår av denna teori, och

att det möjliga ”anti-imperialistiskt demokratiska” uppror som tillfälligt kan uppstå, med

den ena eller andra styrkekoalitionen, bara kan betraktas som en anti-imperialistisk bonde-

fas i den större arbetarrevolutionen. Om inte denna teori fullständigt tillbakavisas, får den

oss oundvikligen att åtminstone tillfälligt godta att småbourgeoisin tar ledarskapet, och att

arbetarrörelsens öde knyts till samma småbourgeoisis dystra öde. Som händelserna i Kina

visade skulle det i slutändan leda till ett oerhört bakslag för arbetarrörelsen.

2. Kanske som resultatet av tvetydigheterna med vilka ni hanterar denna punkt, anser vi

också att ni alltför mycket betonar frågan om överenskommelser med Joven Cuba an-

gående förberedelserna inför ett framtida ”småborgerligt” uppror och att utarbeta ett

program för en koalitionsregering efter ett möjligt uppror. Enligt oss borde Partido

Bolchevique Leninistas viktigaste strävan för närvarande inte så mycket vara att bekymra

sig om frågan om den växande politiska krisen (att få den att kulminera i ett uppror) utan

att fördjupa den (utvidga den revolutionära agitationen till allt bredare skikt bland massor-

na). Partido Bolchevique Leninista måste bli de kubanska arbetarmassornas verkliga parti.

Mest av allt krävs ett handlingsprogram som återspeglar verkligheten. Vi måste betona att

det inte behövs ett program för regeringens handlingar efter upproret, utan ett omedelbart

handlingsprogram för den nuvarande situationen. Programmet måste innehålla punkter

som: slut på regeringens terror, arbetarkamp, jordbrukskrav, en demokratisk konstitue-

rande församling, frigörelse från den amerikanska imperialismen, bättre arbetsförhållan-

den, arbetarkommittéer i sockernäringens centrales och andra industrier, nationalisering

och arbetarkontroll, etc. Partiet måste ta ledningen i de oroligheter, demonstrationer,

strejker, etc, som äger rum på grundval av parollerna i detta program. Om inte partiet blir

massornas verkliga parti med ett sådant program, så kommer även en segerrik revolution

att lämna partiet isolerat och misslyckas att vara till någon nytta för arbetarklassen. Det är

därför det för närvarande är mer gynnsamt att fördröja snarare än skynda på ett uppror –

tills dess ytterligare fördröjning skulle göra det klart att massorna kastar partiet åt sidan

under sin marsch framåt. Partiet får inte vara rädd för att hamna vid sidan om under en

palatsrevolution, eller ett studentäventyr, eller när militären söker ta makten, eller vid

sidan om anarkistiska individer.

3. För att kunna genomföra Handlingsprogrammet är det av grundläggande betydelse att

enhetsfronten tillämpas på ett riktigt sätt. Utifrån de dokument vi har läst verkar det som

om det finns en benägenhet att ersätta den verkliga breda enhetsfronten med paritets-

kommittéer mellan Joven Cuba och Partido Bolchevique Leninista. Dessa paritetskommit-

téer kommer att isolera partiet och kommer inte att vinna massorna för de revolutionära

parollerna om de betraktas på ett slutet och byråkratiskt sätt, och i synnerhet om de (som

era dokument antyder) behandlas som frön till sovjeter som upproret kommer att ge

158

makten. Enhetsfronten måste vara bredare. Dessutom måste den om möjligt till och med

omfatta stalinisterna. Det antagande som vi härleder från era dokument, att en enhetsfront

med stalinisterna bara går att uppnå inom den fackliga sfären men inte på det politiska

området, anser vi vara ett misstag.

Vi avvaktar med fler detaljfrågor i förhoppning om mer omfattande information, som vi än en

gång ber er att sända snarast möjligt.

Vi avslutar med ett löfte om största möjliga samarbete och våra mest tillgivna vänliga

hälsningar.

För nationella kommittén i USA:s Workers’ Party.

A J Muste

Nationell sekreterare

(Översättning från engelska: Göran Källqvist)

Rapport till Fjärde internationalens kriskonferens (1940)

(från latinamerikanska avdelningen, utdrag)

Kuba

Kubas Partido Bochevique Leninista är en av de äldsta sektionerna på den latinamerikanska

kontinenten – det bildades omkring 1932. Dess grundstomme kom till vår rörelse från Kubas

kommunistparti, som ett resultat av en splittring. Många av ledarna från den tidiga perioden

övergav vår rörelse och gick med i småborgerliga organisationer. I början hade de ett visst

inflytande och även ledningen i vissa fackföreningar, men som ett resultat av de allmänna

förutsättningarna i landet och pga att en del av deras ledare deserterat, har kontakterna med

massrörelsen under de senaste åren försvagats, vilket i sin tur har medfört vissa interna svårig-

heter. Enligt de senaste informationerna har vår kubanska sektion vidtagit exceptionella åt-

gärder för att lösa dessa interna svårigheter. De har upprättat en provisorisk nationell exeku-

tivkommitté bestående av den nationella exekutivkommitténs ursprungliga medlemmar och

de mest aktiva medlemmarna i Havanna, med uppgift är att förbereda en nationell konferens.

Den latinamerikanska avdelningen hjälpte den kubanska sektionen med detta genom att ge

rådet till kamraterna från Santiago de Cuba, som skrivit ett brev till avdelningen och bett att

den skulle ingripa, att de inte skulle vidta några åtgärder som kan äventyra partiets enhet.

Enligt den senaste informationen gör de speciella ansträngningar att tränga in i fackförenings-

rörelsen och bryta sig ur sin isolering. Sedan de bildades har de publicerat flera tidningsorgan

och pamfletter. Pga de extremt svåra finansiella villkoren är de f n oförmögna att publicera ett

reguljärt organ. De har publicerat ett långt manifest om krigsfrågan och flera andra manifest

som rör den revolutionära rörelsen problem.

Översättning: Martin Fahlgren

159

En intervju med Roberto Acosta Hechavarría1

Roberto Acosta Hechavarría föddes den 1 september 1912 i Banes i den gamla Oriente-

provinsen. Efter att som barn ha flyttat till Santiago de Cuba, blev han medlem i santiaguero-

grenen av Partido Comunista de Cuba (PCC, Kubas kommunistiska parti), liksom det Anti-

imperialistiska förbundet och Ala Izquierda Estudiantil (Studenternas vänsterflygel). Men

efter uteslutningen av Marcos García Villeareal från PCC och den påföljande splittringen av

Studenternas vänsterflygel i slutet av 1932, anslöt sig Acosta till Oposición Comunista de

Cuba (OCC, Kubas kommunistiska opposition) i staden. Som ganska framstående medlem i

oppositionen lokalt, blev han sedermera medlem i den OCC-kontrollerade organisationen

Vänsterstudenternas provisoriska kommitté, när denna grundades den 12 september 1933,

kort efter att den nationalreformistiska Grau San Martín-regimen kommit till makten.

Acostas deltagande i de kubanska trotskistiska och revolutionära rörelserna var typisk för en

bred majoritet av unga antistalinistiska antiimperialister som anslöt sig till OCC, och därefter

Partido Bolchevique Leninista (PBL, Bolsjevik-leninistiska partiet) under 1930-talets

revolution. I själva verket övergav han aldrig helt OCC:s ursprungliga mål, att försvara den

demokratiska anti-imperialistiska revolutionens självständighet. Efter att ha blivit vittne till

sammanbrottet för Grau San Martíns regering efter 100 dagar vid makten, flyttade Acosta till

Havanna 1934, med målsättningen att slutföra sin examen som elektroingenjör. Men då han

fann att universitetet var stängt på grund av de pågående revolutionära aktiviteterna bland

arbetare och studenter, återupptog han deltagandet i den fortsatta studentkampen mot Batista-

Mendieta-regimen. I likhet med de flesta PBL-medlemmarna arbetade han på ett spontant sätt

med organisationen Antonio Guiteras’ Joven Cuba i syfte att förbereda ett omedelbart uppror.

Denna aktivitet resulterade 1935 i att han fick sex månaders fängelse.

Efter nederlaget för 1930-talets revolution, koncentrerade sig Acosta på studierna, och var

politiskt overksam under flera år. Efter att så småningom ha tagit sin ingenjörsexamen i

Havanna, fick han ett stipendium från Rockefeller-stiftelsen för att kunna fortsätta sina studier

i USA på 1940-talet. Då Acosta återvände till Cuba, arbetade han med elektrifieringsprogram

i Havanna och Isla de Pines, innan han 1955 blev chef för den kubanska tekniska högskolan.

Återigen typiskt för många före detta PBL-medlemmar under efterkrigstidens Kuba var att

Acosta fortsatte vara politiskt aktiv i den nationalistiska miljön. Han gick med i Eddy Chibás’

Ortodoxos, ett parti som uppstod i opposition till korruptionen i Auténtico-partiet, och som i

hög grad lanserade sig med ”ärlighet före pengar” som slogan.

Arbetet i den demokratiska antiimperialistiska miljön utan ett klart proletärt program fortsatte

att prägla Acostas politiska aktivitet under upprorsåren 1956-58. Under rebellarméns gerilla-

kampanj mot Batistaregimen, anslöt sig Acosta till motståndet i Havanna och tog sig an olika

uppgifter inom den underjordiska motståndskampen i staden. För övrigt bodde Acostas

ingenjörskollega Manolo Rey i hans hus i över en månad. Vid denna tidpunkt var Rey, i

egenskap av ledare för huvudstadens avdelning av Acción y Sabotage, en av de mest efterlysta

personerna i Havanna. Acosta arbetade också inom 26 juli-rörelsen (M26J) i Havanna. I hans

hus, skickade M26J-aktivisterna meddelande och höll kontakten med Fidel Castro och ledarna

för rebellarmén i Sierra Maestra.

Efter revolutionens seger, anslöt sig Acosta till den revolutionära milisen och tillsammans

med Alberto Bayo, som var veteran från spanska inbördeskriget och hade tränat Fidel Castros

grupp i Mexico, organiserade han träningsprogram för nya milisrekryter. Acosta spelade

också en central roll vid nationaliseringen av elektricitetssektorn, en av hörnstenarna i USA-

1 Det biografiska utkastet skrevs av Gary Tennant. Det verkliga utdraget från intervjun som följer är från

transkriptionen av en intervju som gjordes av Tano Narino. Den översattes från spanska av Gary Tennant och

John Sullivan.

160

imperialismens egendom på Kuba. Med sina kunskaper och engagemang för det socialistiska

projektet, arbetade han i Industriministeriet under Che Guevara som ledare för Mått-, vikt-

och tidsförvaltningen. Hans inflytande var faktiskt så stort att Fidel personligen skickade efter

honom för att inhämta hans åsikt om möjligheterna att elektrifiera Zapataträsket, en region

som Fidel kände särskilt för på grund av dess fattigdom och marginaliseringen av dess torv-

och-tjära-samlare2. Men när Acosta meddelade att det utifrån de givna förutsättningarna inte

var genomförbart, anlitade Fidel ”Bonaparten” en annan ingenjör för att genomföra hans udda

och extravaganta planer för att utveckla regionen.

Vid den här tidpunkten, deltog Acosta också i att återuppbygga det trotskistiska partiet, (El)

Partido Obrero Revolucionario (Trotskista) (POR(T), Revolutionära arbetarpartiet, trotskist-

erna). Mellan 1960 till 1965, var han en del av POR(T):s nationella ledning, fastän han inte

framträdde offentligt eftersom han då riskerade sin tjänst på Ches kontor. Men under pseudo-

nymen ”R Carvajal”, skrev han flera artiklar för tidningen Voz Proletaria. Hans hus på Male-

cón i Havanna var också värd för möten med olika besökande medlemmar från den internatio-

nella trotskistiska rörelsen, särskilt Homero Cristalli (J Posadas). Det var här som Voz Prole-

taria och den kubanska utgåvan av Trotskijs bok Den förrådda revolutionen producerades.

1965 arresterades Roberto Acosta slutligen av G-2, den kubanska säkerhetstjänsten, och hölls

fängslad i åtta veckor. Eftersom han hade arbetat i Industriministeriet och då Guevara efter att

ha återvänt från en resa i Afrika fick reda på att Acosta hade fängslats, möttes de två männen,

och Che lovade att få honom fri. Det här mötet ägde rum efter att en bister Castro lämnat

Ches rum utan ett ord. Kort därefter släpptes Acosta och resen av de fängslade trotskisterna på

villkor att de lovade att upphöra med all organiserad aktivitet som ett organiserat trotskistiskt

parti.

Trots att Guevara hade skattat Acostas arbete som tekniker och ledare inom Industri-

ministeriet högt, suspenderades Acosta från sin post till en lägre avdelning i ett elektriskt

företag. I det nya arbetet fick han inte full användning för sina kunskaper, som han gärna hade

givit revolutionen. Vid det laget kunde emellertid inte Guevara längre ingripa, även om han

önskat det. Då han var politiskt oförmögen att spela en Trotskijs roll hade han försvunnit från

det offentliga livet för att förbereda sin gerillamission i Bolivia.

Under senare år strävade Acosta ihärdigt efter att få bli medlem i kommunistpartiet, men för-

vägrades detta. Trots att han tjänat revolutionen så länge, med tanke på att han varit utsedd

som mönsterarbetare under många år, innebar händelserna 1965 att partiet föredrog att skjuta

honom åt sidan. Emellertid fick han ett erkännande av kubanska Statsrådet som belönade

honom med en medalj för hans arbete i den underjordiska kampen i motståndsrörelsen mot

Batista. Roberto Acosta pensionerades 1983 och dog 1995 i Havanna. Han lämnade efter sig

sin fru Carmen de Arribas, som också deltagit i arbetet med POR(T), samt fyra barn. Trots

hur han behandlats av stalinisterna i den kubanska revolutionen, åtgärder som till slut god-

kändes av Fidel Castro själv, övergav aldrig Acosta sin tro på socialismen. Till och med efter

debaclet i Östeuropa och sedan i Sovjetunionen, bibehöll han sin tro på att Marx’ och Engels’

socialistiska idéer, och givetvis Trotskijs tolkning av dessa, var den enda möjliga lösningen

för mänskligheten. För honom betydde inte det faktum att den stalinistiska varianten – byrå-

kratiska och totalitära regimer – hade misslyckats, att de ursprungliga idéerna hade förlorat

något av sitt värde.

Roberto Acostas ord som följer är den engelska översättningen av en stort del av de skriftliga

svar som han gav på frågorna som ställdes av Tano Nariño i april 1990. I denna del av inter-

vjun, tar han itu med frågorna om trotskisternas ursprung och politiska kurs under åren 1959-

65, med utgångspunkt från en aktivist som varit med och grundat det ursprungliga OCC 1932

2 Zapataträskregionen i södra Kuba och omfattade Grisbukten som också var en av Fidel Castros

favoritfiskeställen.

161

och POR(T) 1960. För att ge ytterligare introduktion, här är ytterligare några gripande ord

från Tano Nariño, som utarbetade frågorna i full vetskap om att svaren aldrig skulle

publiceras på Kuba.

”Detta är ett värdefullt, om än kort vittnesmål. Jag minns att jag vid ett antal tillfällen frågade

Acosta om han kunde ge utförligare svar, varvid han reagerade med en enkel axelryckning. Någon-

ting sade mig att arrestering och frihetsberövande av säkerhetstjänstens styrkor i Villa Maristas

hade orsakat honom stort lidande. Trots att han lade skulden på dogmatiska sekterister i det gamla

Folksocialistiska partiet (PSP) som arbetade i Inrikesministeriet, kunde han aldrig komma ifrån det

faktum att det hade beordrats inifrån själva revolutionen för vilken han hade uthärdat fängelse och

umbäranden från Machados dagar till de sista månaderna av Batistas regim….

Ett grundläggande faktum framträder i denna intervju – nämligen, att Comandante Ernesto Che

Guevara inte samtyckte till fängslandet av Acosta Hechavarría och de andra trotskisterna. Den fras

som Che Guevara använde när han talade med honom var: ”Acosta, man kan inte döda idéer med

slag ”3 När jag kom in på händelser med Guevara, sade Acosta till mig flera gånger att vid mötet

med Che i Comandantes kontor i Industriministeriet (idag Inrikesministeriets byggnad), reste sig

Guevara upp, liksom Acosta och de två G-2 tjänstemännen som vaktade honom. Guevara gick fram

till Acosta, omfamnade honom och sade: ’Vi ses i nästa skyttegravar.’ ”

Tano Nariño: Vilken inverkan hade revolutionens seger den 1 januari 1959 på den trotskis-

tiska organisationen på Kuba och vilka utsikter hade trotskisterna vid den tidpunkten?

Roberto Acosta Hechavarría: Vid tiden för revolutionens seger den 1 januari 1959 hade vi i

likhet majoriteten av kämparna inom PSP, deltagit i den hemliga kampen i städerna och som-

liga av oss i den väpnade kampen i bergen Sierra Maestra och Escambray. I själva verket hade

det trotskistiska partiet vid den tiden slutat att fungera som parti, fastän alla dess medlemmar

arbetade och var kända som trotskister. De mindre beslutsamma av oss, som såg att stalinis-

terna började alliera sig med 26 julirörelsens ledarskap och fruktade förföljelse från dessa då

de bildade ORI, lämnade landet. Men givetvis stödde majoriteten av oss den socialistiska

revolutionen som vi drömt om och kämpat för i åratal. Vi gick in i samtliga revolutionära

organisationer som miliserna, CDR och FMC (Kvinnoförbundet). Utländska trotskister,

huvudsakligen från Latinamerika, kom till Kuba, uppmuntrade av revolutionens seger. De

uppmanade oss att rekonstruera vårt parti, som vi kallade Partido Obrero Revolucionario

(POR) av Fjärde internationalen, det namn som de flesta trotskistiska partierna antog i Latin-

amerika.

TN: Vilka förbindelser hade ni med trotskistiska grupper utomlands? Kan du säga något om

besök från ledare från den trotskistiska rörelsen?

RAH: Trotskister från Argentina, Uruguay, Chile och övriga Latinamerika kom till Kuba. De

tillhörde den tendens inom Fjärde Internationalen som leddes av J Posadas. Det fanns också

ett antal trotskister från den tendens som leddes av den belgiske ekonomen Ernest Mandel.

Det togs emot ganska väl av en del skribenter inom M26J. Vi fick också besök av några

trotskistiska ledare från Argentina och Uruguay. Tillsammans med dem bildade vi det

kubanska POR och började utgivningen av tidningen Voz Proletaria.

Bland oss medlemmar och sympatisörer cirkulerade även annan press från Latinamerika,

Frankrike, Belgien, Italien, Storbritannien och USA. Därför hade vi förbindelser med de

latinamerikanska och europeiska partierna inom Fjärde internationalen, nästan samtliga från

Posadas-tendensen, med också en del från Mandel-tendensen och från USA (Workers

3 Paco Ignacio Taibo II tillskrev Guevara ett liknande uttryck när man diskuterade Ches åsikt om Trotskij och

trotskismen tidigt 1965. Taibo II citerar Guevara då han säger: ´Du kan inte krossa åsikter till bitar ”.(PI Taibo

II), Guevara, Also known As Che, New York, 1997, p388) De faktiska orden som Acosta citerades på spanska är:

”Acosta las ideas no se matan a palos”

162

Vanguard och andra som hade brutit med kommunistpartiet i USA, som exempelvis

Spartacist League). 4

Vid den här tiden fick vi press och tryckalster från dessa partier och grupper, och flera ledare

från dessa organisationer besökte oss. Den mest prominente besökaren var J Posadas, ledare

av den mest leninistiska och stridbara trotskistiska tendensen. Enligt våra bedömningar, var

han den mest konsekventa av Trotskijs lärjungar, och han gav oss otaliga instruktioner som

hjälpte oss mycket i att fördjupa vår förståelse av vår kamps alla aspekter.

TN: Kan du beskriva utvecklingen av POR mellan 1959 till 1965?

RAH: Mellan 1959 och 1965, försökte vi först att vinna över de som varit trotskister under

Machados styre och Batistas första diktatur. Det gav begränsade resultat på grund av att en del

av dessa kämpar antingen hade dött och andra hade lämnat landet. Vi lyckades i alla fall

rekrytera en del nya medlemmar som var beslutsamma kämpar. Vi lyckades ge ut vår tidning

regelbundet och möttes även för att systematiskt studera inhemsk och utländsk press. Jag

måste framhålla att på grund av att stalinistiska element innehade poster på mellannivån inom

säkerhetstjänsten innebar detta svårigheter för oss på grund av den förföljelse vi fick utstå från

dem. Till exempel blev flera utländska kamrater fängslade och utvisade från Kuba, trots att de

var medlemmar i partier som otvetydigt försvarade den kubanska revolutionen mot USA-

imperialismen och reaktionära regeringar.

Fastän vi tilläts att få utländsk press och vår tidning inte gavs ut underjordiskt – varje nummer

kom ut med vår redaktörs (Idalberto Ferrera) namn och adress på framsidan – blev vi förbjud-

na.

TN: Kan du beskriva vilka publikationer som POR producera, liksom innehållet, författarna,

målsättningarna, hur mycket som tryckes och läsekretsen? Innehöll tidningarna någon kritik

av revolutionen? Om det fanns kritik, kan du beskriva vilken?

RAH: Vår ståndpunkt var stöd för socialismen och den kubanska revolutionen, men vi kriti-

serade bristen på demokrati. Vi fick inte publicera tidningar och andra alster som kritiserade

den styrande stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen eller andra partier i det ”socialistiska

lägret”. Vår kritik riktades mot stalinismen, som på Kuba företräddes av gamla medlemmar

inom Partido Socialista Popular (PSP). Med alla deras dogmatiska och sekteristiska karak-

tärsdrag, som utgjorde grogrund för den så kallade Mikrofraktionen,5 var de vid den tiden

allierade med den kubanska revolutionens ledarskap. De trakasserade kontinuerligt trots-

kisterna för att slutligen arrestera oss. De anklagade oss t o m för att försätta den kubanska

arbetarstaten i fara genom att ge ut vår tidning Voz Proletaria. Vi tryckte dussintals kopior av

denna tidning varje månad. Tidningen tillät oss att publicera vår revolutionära litteratur och

föra fram vår kritik och våra förslag att bilda demokratiska sovjeter. Artiklarna skrevs av våra

kubanska medlemmar och av några få utländska trotskister, i huvudsak J Posadas, Adolfo

Gilly och andra.

TN: Kan du beskriva vad som hände 1965? Vilken roll spelade Comandante Che i dessa

händelser? Vad blev resultatet?

RAH: 1965 gav vi ut Trotskijs bok Den förrådda revolutionen i stencilerad form med ny

kubansk introduktionstext. Säkerhetstjänsten arresterade mig och andra partimedlemmar

4 Acosta är helt uppenbart förvirrad av de amerikanska trotskisternas stamtavla. Det är i alla fall värt att notera

att SWP(US) inte finns med på listan över broderliga kontakter 5 Mikrofraktionen var en grupp gamla PSP-medlemmar i det nya kubanska kommunistpartiet, som i samråd med

Sovjetiska ambassaden, försökte harmonisera den kubanska regeringens politik med Sovjetunionens

utrikespolitik.

Dess ledare arresterades och ställdes inför rätta i början av 1968 då Fidel Castro försökte signalera sin avsikt att

föra en vagt självständig kurs.

163

eftersom boken tryckts i mitt hus. Vid denna tidpunkt arbetade jag i Industriministeriet hos

Che. Jag hölls fängslad för detta i Villa Maristas, med löjtnant Antonio Rodríguez som an-

svarig för fallet. Han gjorde stora försök att övertyga mig om Stalins godhet och ville att jag

skulle se sovjetiska filmer som handlade om det.

Vid denna tid var Che i Afrika, men när han återvände träffade jag honom i närvaro av

löjtnant Rodríguez och en tjänsteman från inrikesdepartementet. Vid mötet hälsade Che på

mig och sade att han betraktade mig som revolutionär. Han hoppades att han, om det blev

allvar av, skulle finna mig på hans sida i kampen mot amerikanerna. Han berömde mig också

för min attityd i arbetet på ministeriet och sade till mig att någon gång i framtiden skulle

Trotskijs verk legaliseras på Kuba.

Några månader tidigare hade Che, i egenskap av minister, kallat mig till sig och frågat om jag

var trotskist. Vi pratade i timmar om våra åsikter om värdelagen, ett ämne som upptog mycket

av Ches tankar vid den här tiden. Vi pratade också om andra frågor som handlade om

marxismen-leninismen. Under vår sista diskussion då jag redan satt i fängelse undrade Che

om mina politiska åsikter påverkade mitt administrativa arbete som chef för ministeriet. Jag

svarade att så inte var fallet, eftersom jag alltid bedrev mitt politiska arbete på fritiden.

Che berättade för mig att bland de dokument som säkerhetstjänsten hade beslagtagit fanns en

kopia av det brev jag hade skickat till Fjärde Internationalen som visade att jag på ett korrekt

sätt återgett vår tidigare diskussion om värdelagen och andra marxistiska frågor. Che frågade

mig sedan vad jag ämnade göra. Jag svarade att om de inte tillåter oss att fortsätta måste vi

upphöra med all trotskistisk aktivitet. Che svarade att om vi trodde att det vi gjorde var rätt

skulle vi fortsätta att kämpa och inte ge upp.

Slutligen, sade Che till mig att vi snart skulle friges. Några dagar senare lämnade han Kuba.

Senare förstod vi att han gett sig av till Afrika och sedan Bolivia. För att avsluta diskussionen

tog Che farväl med en omfamning.

Några dagar gick och löjtnant Rodríquez besökte mig. Han förklarade för mig att de skulle

släppa mig tillsammans med de andra trotskisterna på villkoret att vi kunde garantera inrikes-

ministeriet att vi inte tänkte fortsätta med Partido Bolchevique eller publicera Voz Proletaria,

eller någon annan publikation. Jag sade till honom att jag måste rådgöra med de övriga

trotskistiska kamraterna och att alla fängslade måste friges. Jag följde med löjtnant Rodríguez

till Guantánamo, där de upprepade att för oss att alla trotskister skulle friges om vi övertygade

dem att vi gick med på vad som begärdes av oss. Vi accepterade överenskommelsen dock

utan att överge våra trotskistiska ideal. Vi gick med på det eftersom det var enda sätter för oss

att bli frisläppta ur fängelset och eftersom vi inte hört något från Che. Vi förstod senare (när

han åkte till Bolivia) att han lämnat Kuba. Vi var övertygade om att eftersom stalinisterna

kontrollerade mellanpositionerna inom säkerhetsapparaten och vi inte visste var Che befann

sig (för oss var det uppenbart att vår frihet berodde på Ches ingripande, snarare än Fidels), var

vi i en mycket besvärlig situation. Efteråt, då vi släppts, och vi fick tillbaka våra tillhörigheter

bortsett från några foton och trotskistiska pamfletter, såsom boken vi tryckte (Den förrådda

revolutionen). Jag fick tillbaka min milisuniform och mitt gevär, men de behöll några foton på

mig och Fidel, som tagits då jag var tillsammans med honom som rådgivare i Zapata-träsk-

regionen. Vi släpptes (fyra av oss) utan att ställas inför rätta. Så det hela slutade med en

överenskommelse som friade oss, i utbyte mot att partiet förbjöds liksom publicering av

tidningen och trotskistisk litteratur.

Jag avskedades från min post som chef på ministeriet och förflyttades till ett elektriskt företag

som ingenjör med lägre lön. Så, du kan se att de inte gjorde som Che föreslagit. De upp-

manade oss att sluta med vårt politiska arbete, och det sammanföll med Che slutgiltiga avresa

från Kuba, ett faktum som stalinisterna utnyttjade till att stoppa all trotskistisk verksamhet.

Det var vad som skedde.

164

Det måste också framhållas att några dagar senare arresterades ytterligare ett antal med-

lemmar av KP som arbetade i ministeriet och de dömdes till några års fängelse på grund av

medlemskap i Mikrofraktionen. Det här visar att det revolutionära ledarskapet spelade en roll

både när det gällde att slå mot vänstern (trotskisterna) och mot högern (Mikrofraktionen).

Månader senare arresterade de ett antal trotskister som försökte vinna över några KP-

medlemmar. De dömdes till flera års fängelse för ”brott mot statens säkerhet”6. De släpptes

efter avtjänat straff. Det är ganska anmärkningsvärt att de under fängelsevistelsen bedrev

politiskt arbete med anti-revolutionära fångar i syfte att försvara revolutionen. I samband med

alla fängslanden, förlorade vi nästan alla återstående trotskistiska publikationer.

TN: Vilka är de viktigaste uttrycken för trotskism på Kuba under 1965-1990?

RAH: Mellan 1965 och 1990 fanns praktiskt taget ingen trotskistisk aktivitet på Kuba.

Argentinarna och uruguayanerna som arbetat med oss hade utvisats från landet och vi fick

knappt någon trotskistisk litteratur eller tidningar alls från utlandet.

Detta representerade segern för de återstående stalinistiska dräggen inom byråkratin. De hade

utan tvekan inflytande inom de högre nivåerna i det revolutionära ledarskapet och gjorde

trotskisternas arbete praktiskt taget omöjligt, allt detta även efter Stalins död.

Översättning: P. Hansson

6 Det här refererar till Idalberto Ferrera Ramírez och Luciano García, som åter fängslades i mars 1966.

165

Internationella Sekretariatet och de kubanska trotskisterna [Inledning av Gary Tennant:

Följande dokument publicerades i Internal bulletin mars 1963 som Fjärde internationalens

Internationella sekretariat sammanställde för ledningarna i de nationella sektionerna. Den

osignerade rapporten förefaller ha skrivits av en nordamerikan som var på Kuba efter missil-

krisen i slutet av 1962 och/eller början av 1963 och som behärskade franska väl, men inte

spanska. Uppenbarligen träffade han kubanska trotskister och hade ingående diskussioner

med dem. Jag har bara ändrat några skiljetecken och några stavfel som vittnar om att den

ursprungliga osignerade författaren inte behärskade spanska språket.

Sammantaget ger den en mer komplett bild av de kubanska trotskisternas politik i början av

1960-talet än den artikel som amerikanska SWP senare publicerade och som påstod att

POR(T) ”mest framträdande kännetecken” var deras uppmaning till att ta över flottbasen i

Guantánamo.1 Detta påstådda äventyrliga förslag nämns inte alls i diskussionerna. Ett annat

av rapportens kännetecken är att den visar på klara likheter hos de nordamerikanska och

kubanska trotskisternas syn på revolutionen och Castros ledarskap. Författaren beskriver hur

de kubanska trotskisterna helt övergivit utvecklandet av en strategi som byggde på att

arbetarklassen själv måste vara den revolutionära förändringens huvudkraft, en ståndpunkt

som det amerikanska SWP delade och som till stor del innebar okritiskt stöd till Castro. ]

* * *

Kära kamrater

Jag har nyligen återvänt från en resa på Kuba där jag tillbringat en månad …

Under min vistelse i Havanna lyckades jag komma i kontakt med Posadas-gruppen2 och jag

tror det kunde vara en god idé att delge er en redogörelse för vårt samtal liksom en del andra

egna iakttagelser av utvecklingen på Kuba.

Först, några allmänna reflektioner…. Större delen av tiden tillbringade jag i Havanna, med två

utflykter på landet – en till den bördiga jordbruksprovinsen Pinar del Río, den andra till Gris-

bukten via Matanzasprovinsen. Det är onödigt att påpeka att jag blev imponerad av saker jag

såg – en resa till Kuba är som ett skott i armen och ett säkert botemedel för varje missräkning

som inträffat under kampen i det mer trögrörliga Nordamerika. Särskilt uppmuntrande är an-

dan hos kubanerna själva. Moralen är hög, och de konstanta trakasserierna och invasionshoten

verkar bara ha stärkt deras revolutionära medvetenhet. Som nation är de förmodligen det mest

politiskt medvetna folket i världen, vilket framförallt märks genom att de inser revolutionens

betydelse och vikten av den världssocialistiska rörelsen. Trots den starka nationalistiska

glöden (som är helt begriplig i sig självt med tanke på vad de har uppnått) finns det inget

belägg för något ”socialism i ett land”-komplex. Medan blockaden naturligtvis på ett påtagligt

sätt gör skada och det finns en hög grad av brist på organisation, verkar inget av de många

problem som de för närvarande tampas med vara oöverstigligt, och revolutionens allmänna

tendens är både ekonomiskt och politiskt progressiv. Detta är Año de la Organisación

[organisationens år] på Kuba och redan märks dess effekter. Fidels tal på Kvinnokongressen

är bara det första av en hel rad serier av sådana uttalanden som kommer från den högsta

ledningen detta år, enligt de flesta kubaner som jag talade med …

När jag nu lämnade Kuba ämnade jag stämma möte med Posadas grupp. Jag hade problem

med att hitta Partido Obrero Revolucionario Trotskistas [POR(T)] högkvarter, som är Idal-

1 Se J G Pérez, ’Hur sekteristerna missrepresenterade trotskismen på Kuba’, Intercontinental Press (New York),

11 May 1981, s 497 2 Posadas-gruppen var internationellt organiserad i den Latinamerikanska byrån. – Red anm

166

berto Ferreras våning och tillika centrum för Comité de Defensa la Revolución (CDR, Ö

anm). Deras ledare Ferrera var inte där första gången jag kom, men jag fick tala med några av

deras kamrater som var mycket stolta över att visa mig bilder på sig själva med skägg och

långt hår i bergen med Fidel och 26 julirörelsen. Jag tyckte att det här var en ganska lyckad

början i att knyta kontakt, utom i ett avseende (och där blev jag påmind av Joe Hansens upp-

levelser med de här människorna i Latinamerika) – det första de frågade oss alla var ”Vad är

er inställning till kriget?” Min första reaktion var att säga ”Vilket krig?” När de svarade

”Kärnvapenkriget”, sade jag att jag var helt emot det. Deras ansikten slokade och de började

förklara att detta var den grundläggande skillnaden mellan dem och oss. Jag gick ut för att ta

en kopp kaffe med dem, och han skålade entusiastiskt: ”För det oundvikliga kriget ”.

Nåväl, till slut träffade jag Ferrera och han ordnade ett möte med mig tillsammans med en av

deras kamrater, Molina, som talade bra engelska och franska. Eftersom jag knappt kunde

någon spanska förde vi konversationen på engelska och senare på franska då Molina kände

sig mer hemma på det språket. Jag hade med mig en översättning av Manifest till det

kubanska folket, publicerad i septemberutgåvan av Voz Proletaria; ett dokument som inne-

håller många hänvisningar till ”byråkrati” , ”stalinister”, ”socialism i ett land” etc. Jag gick

igenom det med dem, punkt för punkt, pekade på dessa utsagor och frågade dem efter bevis

på liknande deformeringar och tendenser på Kuba. Jag förklarade för dem att vi i Nordameri-

ka hade stora svårigheter att få viktiga fakta om vad som skedde på Kuba och att de skulle

göra ett värdefullt bidrag till den amerikanska revolutionens sak om de kunde ge oss material

av detta slag. Jag sade att vi var intresserade av vad de kubanska trotskisterna hade att säga,

särskilt med hänsyn till de synpunkter som uttrycktes i dokumentet. Om det fanns en verklig

byråkrati i politisk mening och om stalinisterna verkligen tillskansat sig makten, var vår egen

politiska linje helt felaktig. Och jag ställde fler frågor av det här slaget. Särskilt försökte jag få

dem att inse vikten av att hålla kontakten med oss.

De svarade att alla mina frågor och invändningar skulle tas under övervägande, men hoppades

kunna diskutera på ett mer formellt sätt. Jag samtyckte gärna, då jag uppfattade min uppgift

som att skaffa information om deras situation snarare än att sträva efter att gå i polemik med

dem. De önskade diskutera dessa ämnen i följande ordning: krigsfrågan, den politiska revolu-

tionen i Sovjetunionen, Algeriet, den koloniala revolutionen, problemen inom den internatio-

nella rörelsen, och givetvis Kuba. Det här är deras ståndpunkt, som den presenterades för mig.

1. Kriget. Kärnvapenkrig är ofrånkomligt och kan inte undvikas. Varje seger för de socialis-

tiska krafterna gör kapitalisterna allt mer ovilliga att göra eftergifter. Även om kärnvapen-

kriget kommer leda till stor förstörelse är det felaktigt att kalla det förintelse och slutet för

mänskligheten. Det kommer förmodligen att innebära slutet för eller förintelse av hälften av

världens befolkning, men det kommer också att innebära imperialismens sammanbrott och

seger för arbetarstaterna. Arbetarstaterna har nu överlägsen eldkraft och militär styrka sam-

tidigt som världens folk har utvecklat ett ”socialistiskt medvetande”. Atomkrigets utbrott

kommer att verka som katalysator för en serie av socialistiska revolutioner över världen. Även

arbetarna i USA har inom sin klass ett latent socialistiskt medvetande och på ruinerna av

atomkriget antas de bygga socialismen.

Det överhängande och oundvikliga kriget är huvudfaktorn i den marxistiska analysen av de

objektiva förutsättningarna. Eftersom SWP och andra trotskistiska strömningar tror att kriget

kvalitativt har ändrat karaktär i och med kärnvapnens utveckling, blir den logiska slutsatsen

av deras nya revisionism ett tillstånd av fredlig samexistens. ”Fred” är inte vad världens

massor önskar – snarare är det socialism. I och med uppkomsten av buffertstater, Jugoslavien

och Kina under senaste 20 åren, har styrkebalansen ändrats. Det har svängt till arbetar-

staternas fördel.

167

Denna inställning har bekräftats av den senaste Karibiska krisen. På Kuba, väntade sig alla

krig, men ändå var alla beredda att dö för den nödvändiga segern för socialismen. När Castro

säger ”Vårt folk kan dödas, men aldrig tillintetgöras”, uttrycker han bara det kubanska folkets

medvetenhet som det visade prov på under krisen. De kubanska trotskisterna försvarade

missilerna på Kuba och anklagade Chrusjtjov för att ha förrått revolutionen genom att dra

dem tillbaka. (Eftersom kineserna, enligt de kubanska trotskisterna, säger samma sak, har

Chrusjtjov helt rätt i att anklaga dem för trotskism på den punkten.) Mitt uppe i krisen, upp-

manade Voz Proletaria i en särskild bilaga Sovjetunionen att rikta första slaget i kärnvapen-

kriget. Det här är naturligtvis den logiska slutsatsen av argumentet att krig är oundvikligt.

Kubanerna önskade att missilerna skulle vara kvar, vilket även Castro önskade. De sörjde när

missilerna flyttades från Kuba och de ryska teknikerna på anläggningarna försvann också.

Castro höll ett särskilt tal på Havannas universitet (som ursprungligen var inofficiellt, men

finns återgivet i Voz Proletaria) under krisen. Han angrep teorin om fredlig samexistens som

ett ryskt påfund och i stort sett intog han en liknande ståndpunkt som Posadas grupp. (Talet

påstods ha ägt rum den 19 november).

2. Den politiska revolutionen i Sovjetunionen. ”Avstaliniseringen” som SWP talar om lägger

verkligen tyngdpunkten på fel ställe. Chrusjtjov är Stalins efterföljare, men är under fruktans-

värd press från vänsterflygeln inom SUKP och militären liksom den internationella kommu-

nistiska rörelsen. Dessa krafter kan vara trotskister eller halvtrotskister. Det finns trotskister i

Sovjetunionen och de har samma inställning till krigsfrågan som Posadas grupp inom Fjärde

internationalen. (Posadasgruppen har ingen direkt kontakt med dessa ”trotskister”).

Den politiska revolutionen i Sovjetunionen kan mycket väl äga rum inom SUKP. Trotskis-

tiska åsikter är starka inom militären, där de har sitt fäste. Följaktligen härrör skillnaden

mellan Posadas grupp och de andra trotskisterna beträffande den politiska revolutionen i

Sovjetunionen från denna ståndpunkt om kärnvapenkriget.

3. Algeriet. Ben Bella är inte socialist och förtjänar inte vårt stöd – han är inte en Castro.

Kubanerna kritiserar The Militants artikel om förföljelse av KP i Algeriet, eftersom det varken

har särskilt stor betydelse eller motsätter sig Ben Bella tillräckligt mycket i den här frågan.

Undertryckandet av KP är bara förspelet till att förbjuda samtliga revolutionära socialistiska

tendenser. Ett algeriskt trotskistiskt parti har alldeles nyligen bildats.

4. Den koloniala revolutionen. Detta är idag den socialistiska revolutionens huvudcentrum.

Anklagelser att Posadasanhängarna bortser från betydelsen av revolutionen i de utvecklade

kapitalistiska länderna är enbart förtal – de har bildat sektioner av Fjärde Internationalen i

Frankrike, Spanien och Italien.

5. Den internationella rörelsen. SWP och dess meningsfränder är varken reformister eller cen-

trister utan ”liberaler”. Vi försummar inte världsrörelsen fastän vi mest är upptagna med våra

egna små nationella problem. Det är särskilt illa vid en tidpunkt då de internationella frågorna

är av högsta relevans. Vår analys av utvecklingen i den internationella sfären är ytlig, vilket

behandlingen av konflikten mellan Peking-Moskva i Militant vittnar om – där görs ingen se-

riös analys och inget program presenteras för de revolutionära militanterna inom KP i dessa

länder i världen. Borgarpressen har analyser som är lika genomarbetade eller ofta mer än så.

Ännu ytligare, med tanke på dess förmenta funktion är ISR3. Bristen på djup framkommer i

Militants inställning när det gäller Castro och det revolutionära ledarskapet. Man hjälper inte

Castro genom att bara stödja honom okritiskt. Han är under hårt tryck från vänster, från de ku-

banska massorna, och från höger av stalinisterna. Vår uppgift är att vara ett steg före Castro,

att mer eller mindre förbereda vägen för honom, och göra det lättare för honom att fortsätta i

rätt riktning. Det förefaller som att SWP har givit upp målsättningen att bygga ett revolutio-

3 ISR, International Socialist Review, var SWP:s månatliga teoretiska tidskrift

168

närt trotskistiskt massparti, inte bara i USA, utan även på Kuba och kanske runt om i världen.

Vi har inget begrepp om internationell disciplin, vilket vår splittring från Pablos centrala

ledarskap & Co vittnar om. Oavsett våra organisatoriska skillnader borde vi ha kvarstannat i

Internationalen och fortsatt kampen utifrån våra principer. (Denna anklagelse är verkligen

ironisk, n’est-ce pas?) Enighet är omöjlig mellan Posadas grupp och andra krafter inom den

trotskistiska världen eftersom skillnaderna är för stora. De kan inte förstå varför vi bryr oss

om att fortsätta att diskutera med Socialist Labour League, eftersom deras inställning är totalt

felaktig. I huvudsak hade Pablo politiskt rätt 1953, men IS-styrkorna har därefter lämnat den

rätta linjen och anpassat sig till det borgerliga liberalpacifistiska trycket. Eftersom vi inte för-

bereder arbetarklassen för det oundvikliga kriget missleder vi dem med pacifistiska illusioner.

6. Kuba. Först om det enade revolutionära socialistpartiet och ORI (Organisaciones

Revolucionarias Integradas, Integrerade revolutionära organisationerna). Trotskisterna

ansökte aldrig om egen representation i den nationella styrkommittén som en legitim

revolutionär gruppering. De gjorde det inte enbart på grund av att de skulle ha nekats detta,

utan de hade heller aldrig fått möjlighet att publicera Trotskijs verk eller att sprida sina idéer

och program, eftersom det inte förekommer någon politisk diskussion inom ORI-apparaten.

ORI är inget parti, det är bara ett redskap, ett regeringsorgan. Det är inte enbart gamla PSP-

stalinister i andra kläder, men det arbetar på ett stalinistiskt sätt. Medlemskap baseras inte på

politiskt program eller diskussion, utan på godtyckliga och opolitiska grunder. Det verkliga

partiet för socialistisk revolution borde baseras på politisk diskussion i fackföreningar som

kulmen på de förberedande diskussioner i CTC-R-kongressen (fackföreningsfederationen),

där den politiska linjen skulle framarbetas. Rekrytering skulle sedan baseras på program i den

marxist-leninistiska traditionen. När jag frågade om möjligheten av att politisk oro kunde

uppstå inom ORI i framtiden, medgav de att möjligheten fanns och den till och med var

sannolik, men framhöll att trotskisterna bevarar en oberoende identitet och disciplin. Om en

kamrat väljs till ORI (det vill säga, som en mönsterarbetare) så accepterar han – det finns

några kamrater inom organisationen.

De kubanska trotskisterna ser en trefaldig uppdelning inom revolutionens högsta ledning. Till

vänster finns Guevara, Dorticós och några andra, till höger är de gamla PSP-arna och i mitten,

men lutande åt vänster är Castro. Meningsskiljaktigheterna i det översta ledarskiktet diskute-

ras inte offentligt. Istället presenteras de som en monolitisk front inför folket. Men det pågår

oerhört mycket politisk diskussion på gatorna, så att säga, och folket (som Castro själv med-

gav i ett tal efter Escalanteavslöjandet) är tre månader eller mer före det revolutionära ledar-

skapet. Men de ges ingen möjlighet att diskutera och att delta i formuleringen av det nya

”partiets” program. Det finns ingen programdebatt och i en sådan eklektisk miljö har stalinis-

terna en utmärkt möjlighet att snedvrida ORI i enlighet med sina egna intressen, vilket de just

nu håller på att göra. Stalinisterna kontrollerar armén, CTC-R och CDR liksom andra rege-

ringsdepartement. En stor del av orsaken till detta ligger i tron att deras inflytande är avgö-

rande för hjälpen från sovjetblocket. ORI har prackats på folket.

Beträffande inställningen till Castro: han rör sig i rätt riktning, men släpar efter massorna. De

ger honom kritiskt stöd. Och vad gäller ”byråkratin”: den är inte ett etablerat fenomen. Det är

ännu bara en tendens, något flyktig till sin karaktär. Det finns privilegier för funktionärer, fast

inkomstskillnaderna är små. Situationen är mycket bättre än den i Sovjetunionen: ”Jämfört

med SSSR finns ingen byråkrati, men jämfört med massornas önskemål finns det det”. Det

finns inga organ som ger uttryck för massorna i formell mening, bara missnöjeskommittéer i

affärer och fackföreningar.

Det finns tre partier på Kuba – ORI som är legalt, PORT som är halvlegalt och PSP som är

illegalt men fortfarande har hemliga möten. Trotskisterna kan inte trycka Voz Proletaria;

t o m privata småförlag förbjuds att göra det av regeringen. De kan inte heller publicera något

av Trotskijs arbeten. Regeringen känner till existensen av PORT, och pressas hårt av stalinis-

169

terna och Sovjet för att förbjuda dem. Endast trycket från de kubanska massorna (som inte är

antitrotskister) bibehåller den nuvarande jämvikten. De förföljs till en viss grad – i augusti,

blev ett antal kamrater inklusive Ferrera haffade och hölls isolerade utan någon formell orsak

i ett antal dagar. I december deporterades en kamrat till Argentina (han var BLA-representant)

efter att ha suttit anhållen en tid.4 Återigen gavs inget skäl. Kubanerna kan inte hålla offentlig-

a möten; de förvägras detta av polisen, som hänvisar till en gammal lag från Batista-tiden som

kräver 14 dagars varsel innan man kan få tillstånd att hålla ett offentligt möte. Även om man

har så pass lång framförhållning, får man aldrig något tillstånd.

De irriteras delvis av de andra trotskistiska strömningarnas attityd, i deras bristande stöd åt

Posadas grupp. Särskilt utpekar de Hansens svar på Hoys förtal5 och Maitans Öppna brev till

Castro, som offentligt tar avstånd från dem (dvs Posadas-gruppen, ö anm). De hävdar att

sådana försök att vinna Castros öra inte ens hjälper Castro, eftersom han måste bekämpa det

stalinistiska inflytandet och i huvudsak försvara det som de kubanska trotskisterna försvarar.

Förresten har Proletaria en upplaga på 1000 exemplar, som sägs passera ur hand i hand och

läses av många. Om den trycktes skulle den kunna ha en första upplaga på 20000 – påstår de.

De berättade också om en incident på Universitetet då Jevtjenko var på besök. Han höll en

serie föredrag under flera dagar. Vid ett av dem, reste sig en trotskist och pratade om depor-

tationen (eller fängslandet, som det var vid den tidpunkten) av sin kamrat från Argentina. Han

frågade Jevtjenko vilken ståndpunkt han hade. Denne svarade att om kamraten var revolutio-

när så var deportationen ett misstag och att Fidel inte skulle tillåta någon deportation. Nästa

dag, togs fallet upp igen av en annan kamrat vid Jevtjenkos nästa föredrag. Den här gången

presenterade sig kamraten som trotskist för att resa frågan om den trotskistiska legaliteten.

Han nämnde rehabiliteringen av Bucharin, Tomskij, etc6, och frågade om Trotskij? Jevtjenko

svarade att Trotskij aldrig skulle rehabiliteras, att han var en förrädare och nämnde Brest-

Litovsk som exempel. En student som inte var kamrat gick då upp och sade från golvet att

Jevtjenko hade fel om Brest-Litovsk. Han frågade varför Lenin, då han i sitt testamente kriti-

serade både Trotskij och Stalin, inte nämnde sina meningsskiljaktigheter med Trotskij om

Brest-Litovsk7 och varför Jevtjenko anammade Stalins inställning? Jevtjenko blev häpen – det

var förmodligen första gången han blev kallad ”stalinist”. Han lämnade snabbt rummet och

vägrade att svara på fler frågor.

Enligt de kubanska trotskisterna är Kubas nuvarande svårigheter av ekonomisk art och har att

göra med Kubas försök att bygga socialismen i ett land. De hävdar att kubanerna försöker

göra landet ekonomiskt självförsörjande. De ser detta som en motsägelse i de revolutionära

perspektiven i regeringens utrikespolitik. De är mycket intresserade av de problem som rör

4 Det var José Oscar Lungarzo, den Latinamerikanska byråns representant, som hade varit på Kuba i över ett år.

Se sidorna 183 och 189-90 av denna utgåva av Revolutionary History (vol. 7 nr 3) 5 Finns på marxistarkiv.se, se: Trotskismen och den kubanska revolutionen: ett svar till Hoy – Red anm

6 Nikolaj Bucharin (1888-1938) var en gammal bolsjevik som 1923 svängde till höger och 1926 efterträdde

Zinovjev som ledare för Komintern. Han bröt 1928 med Stalin för att bilda högeroppositionen då Komintern höll

på att anträda sin ultravänsterkurs. Uuteslöts ur partiet 1929 och sköts efter den tredje Moskvarättegången.

Michail Tomskij (1886-1936) var ledande gestalt i Sovjetunionens fackföreningsrörelse och stödde också Stalin

mot vänsteroppositionen till 1928. Sedan var han med om att grunda högeroppositionen, vilket ledde till att fick

sparken från samtliga poster. Begick självmord under den första Moskvarättegången. 7 Lenins ”testamente” var hans brev från december 1922 till det ryska kommunistpartiets kongress våren 1923. I

detta behandlas frågan om efterträdare, liksom förtjänsterna och bristerna hos både Stalin och Trotskij. Trots att

Lenin inte var odelat positiv till någon av dem, prisade han Trotskij som ”den talangfullaste medlemmen i den

innevarande centralkommittén”, vilket kontrasterade med de omfattande angreppen på Stalins ledarskap, som

inkluderade krav på att han skulle avsättas från sin post som generalsekreterare. Se R Service, Lenin: A political

life: The Iron Ring, Basingstoke, 1995, s 282-6. “Testamentet” hemlighölls av Stalins anhängare och publice-

rades enbart av den trotskistiska rörelsen fram till 1956, då Chrusjtjov offentliggjorde det inför SUKP. Det

inkluderades därefter i Moskvas version av Lenins Samlade verk. Se VI Lenin, Valda verk i 10 band, bd 10,

Progress Moskva 1961, s 516-8. [ På marxistarkivet: Brev till kongressen m m – Red anm]

170

bygget av socialismen en arbetarstat och är helt medvetna om deras ganska unika position

som det enda legala trotskistiska partiet i en arbetarstat (åtminstone inte illegalt).

Nåväl, sådana är deras ståndpunkter som de presenterade dem för mig. Medan jag tyckte mig

vara överens med dem i sådana frågor som Algeriet, ORI och deras status som parti på Kuba,

kan jag inte hjälpa att jag känner mig ledsen då jag vet att det här är den grupp som presen-

terar sig som det legitima trotskistiska partiet för det kubanska folket. Alldeles innan jag

lämnade landet, bad de mig att skicka kopior av de Trotskij-artiklar om krigsfrågan som finns

i 1944 års FI (Fourth International). Det gjorde vi och man kan hoppas att de kan fullgöra

sina planer, så att de kan publicera dem som de önskar. När allt kommer omkring kan de göra

stor nytta genom att publicera Trotskijs arbeten. Eftersom de gör anspråk på att rekrytera

snabbt, kanske inflödet av nya medlemmar så småningom kommer att ha betydelse på de mer

sekteristiska delarna av deras linje.

Jag kanske skall avsluta med några kommentarer angående mina huvudsakliga observationer

på Kuba. Beträffande trotskismens ställning i en bred, intellektuell mening som filosofi:

uppenbarligen läses Trotskij av många studenter. Det finns fem av hans verk på Universitets-

biblioteket – Kommunismen och terrorn, Litteratur och revolution, Den permanenta revolu-

tionen, Den förrådda revolutionen och Karl Marx levande tankar. De sorterar under Bron-

stein och har nyligen återplacerats på biblioteket, enligt en kanadensare som jag pratade med i

Havanna. Jag noterade att de har gamla kort, utslitna i kanterna. Nationalbiblioteket hade bara

samlingen med pamfletter om Frankrike och Tyskland, men de klargör i alla fall på ett bra sätt

skillnaderna mellan enhetsfront och folkfront. Varje ministerium har sitt eget bibliotek och en

del av dem har skrifter av Trotskij. Utbildningsministeriet har exempelvis en engelsk utgåva

av Ryska revolutionens historia. Det finns ett stort intresse för vad Trotskij har att säga, sär-

skilt med tanke på förtalsattackerna från Hoy och PSP och dess medhjälpare. Medlemmar i

Unión de Jóvenes Comunistas (ungdomsrörelsen) har i en del fall uppmanats att inte tala med

trotskister. Det pågår en diskret antitrotskistisk kampanj, men den är inte officiellt sponsrad,

så vitt jag kunde utröna.

Förresten berättade Molina för mig om en incident som inträffade nyligen då en kamrat

träffade en compañero som han stred tillsammans med i bergen och som nu är kapten i G2.

Denne G2-man, som inte visste att den andre kamraten var trotskist, höll upp ett exemplar av

Den förrådda revolutionen som han höll på att läsa och tipsade kamraten om att läsa Trotskij,

då denne var ganska bra. Vid detta ögonblick, sade kamraten att han var trotskist, varvid G2-

mannen omfamnade honom varmt och frågade om han kunde skaffa honom fler böcker av

samme författare. Jag är ganska säker på att det här är den enda ”arbetarstaten” där säkerhets-

polisen går runt och råder folk att läsa Trotskij! (Jag noterar att IF Stone fann Den gamle och

havet i fängelsebiblioteket)8.

Ytterligare en sak att notera – medan det utan tvekan är sant att den stora majoriteten kubaner

önskar att missilerna är kvar, innebär inte detta att Posadas-gruppens slutsatser är riktiga.

Det är inte heller sant att Fidel gömmer sig bakom massorna, anser jag. Folket är faktiskt

trotskister i sin internationella utblick, men de behöver ett ledarskap av Castros kaliber för att

klargöra och formulera sin egna intuitiva förståelse. Om det stämmer att Fidel sade att han var

tre månader efter massorna vid tiden för Escalantetalet (vilket hade en oerhörd betydelse på

Kuba, då folk gick ut på gatorna efter att ha hört det på TV) var det nödvändigt för folket att

8 IF Stone (1907-1989) var en välkänd vänsterjournalist i USA som från början var entusiastisk supporter av den

kubanska revolutionen. Referenserna till Stones kunskaper om kubanska fängelsebibliotek härrör utan tvekan

från att han vid en av sina många Kuba-resor anlände till Havanna och arresterades av en övernitisk säkerhets-

tjänsteman som hittat medicinska varor värda hundratals dollar, avsedda som gåvor, i hans ägo. Han kvarhölls

över natten och släpptes utan förklaring. Efter detta förblev Stone hoppfull om kubanska revolutionen, men han

var något mer kritisk. Se RC Cottrell, Izzy: A Biography of IF Stone, New Brunswick, 1992, s 203-16.

171

gå igenom denna erfarenhet och helt förstå den – för att attackera Escalantetendensen, som

många kubaner påminde mig, måste man se till att man hade massornas stöd. Förresten,

kubanerna publicerar själva Lenins Radikalismen – kommunismens barnsjukdomar, och den

säljs överallt.

8 februari 1963

Översättning: P. Hansson

172

Trettio år efter Ernesto Guevaras död

En intervju med Ricardo Napuri

Denna artikel dök upp för första gången i 1997 års julinummer av Herramienta, utgiven i

Buenos Aires, Argentina. Ricardo Napurí är peruan och har varit inblandad i politiska och

revolutionära aktiviteter i 50 år. Han deporterades till Argentina när han, som pilot i de

väpnade styrkorna, vägrade bomba vänstermilitanter från APRA under den peruanska

revolutionen 1948. I Argentina anslöt han sig till en grupp som hette Praxis och som leddes av

Silvio Frondizi. Under den kubanska revolutionens tidiga år samarbetade han med Che i de

inledande projekten att ”sprida” revolutionen. Han spelade en mycket viktig roll i grundandet

av Movimiento de Izquierda Revolucionaria (MIR – Revolutionära vänsterrörelsen) och

Vanguardia Obrera (Arbetarförtruppen) i Peru. Han var en av initiativtagarna till och en av

grundarna av CGTP, den peruanska fackföreningsfederationen (1968) och senare av Frente

Obrero Campesino Estudiantil y Popular (FOCEP - Arbetarnas, böndernas och studenternas

front) som 1978 fick 21 procent av rösterna i valet till den konstituerande församlingen. Han

var också parlmanentsledamot och ledamot i den peruanska senaten. 1973 anslöt han sig till

den trotskistiska rörelsen och är i dag ledande medlem i Movimiento al Socialismo (Rörelsen

för socialism) i Argentina. Han deporterades sex gånger, satt i fängelse åtta gånger och

tillbringade 15 år i exil. Han är författare till två essäer: ”La realidad peruana” (den peruanska

verkligheten) och ”El APRA, balance y liquidación” (APRA, en balans- och sluträkning).

Den 8 oktober [1997] är det 30 år sedan Ernesto Che Guevaras dog. Över hela världen har

dussintals nya biografier utgivits och gamla har återutgivits. Det visar att det finns ett anmärk-

ningsvärt intresse för Ches liv och arbete. Teatern och filmen har också deltagit i detta åter-

upplivande och många konferenser och seminarier har också organiserats. Bilden av Che, som

till stor del har begränsats till affischer och T-shirts, är av någon som är högt respekterad på

grund av att han blev sina principer trogen ända till sin död. Men Che har också blivit betrak-

tad som en utopist, en romantiker som trodde på sina ideal och vars tidiga död förhindrade

honom från att få bevittna deras misslyckanden. Det är helt klart nödvändigt, särskilt för de

nya generationerna, att få kunskap om Ches liv och tankar i ljuset av det senaste årtiondets

händelser, där det har varit ögonblick av stora kriser och oväntade historiska förändringar. Vi

står i tacksamhetsskuld. Det finns ingen grundlig studie av Ches skrifter, det finns inte heller

någon objektiv utvärdering av hans politiska utveckling som skulle göra det möjligt för oss att

förstå hans plats i den revolutionära teorin och praktiken under 1900-talets andra hälft. Därför

är det väsentligt att analysera erfarenheterna av de som kände Che och kämpade med honom.

173

Bland dem finns personer vars erfarenheter inte är vida kända – detta är fallet med peruanen

Ricardo Napurí, som hade förmånen att bevittna Ches tidiga år i Havanna. Napurí samarbe-

tade också med Che i hans försök att sprida revolutionen till resten av kontinenten. Genom att

publicera följande intervju, som gjordes av José Bermúdez och Luis Castelli, vill vi med våra

läsare dela åtminstone en del av detta viktiga vittnesmål.

I januari 1959, några dagar efter Batistaregeringens fall, åkte du till Kuba och träffade

Che. Vad fick dig att ta detta beslut?

RN: 1956, nästan omedelbart efter att båten Granma anlänt till Kuba bildades i Argentina en

kommitté till stöd för kämparna i 26 julirörelsen. Vid denna tidpunkt var jag journalist på den

lokala dagstidningen La Razón samt generalsekreterare för dess interna kommission och med-

lem i journalistfackets styrelse i Buenos Aires.

Sedan 1949 har jag varit med i gruppen Praxis, som leddes av Silvio Frondizi1, och trots att

han, liksom nästa hela vänstern, var fientlig till ”de skäggiga”, samarbetade jag med kommit-

tén i opposition mot Praxis. Mitt resonemang var enkelt och intuitivt: Granma-kämparna upp-

manade till väpnad kamp mot Batista – en diktator och mördare av sitt folk – och även om de

var allierade med borgerliga krafter var deras roll progressiv.

Hur förklarade Praxis och andra vänstergrupper sin fientlighet gentemot Granma-

kämparna?

RN: Praxis och en stor del av vänstern likställde Batista och Fidel och menade att båda var

”imperialistagenter”. I Praxis påstods det t. ex .att Fidel var agent för ”den demokratiska fly-

geln av imperialismen” och att två sorters agenter slogs mot varandra. De gjorde ingen skill-

nad mellan dem. Jag anslöt mig nästan instinktivt till Stödkommittén och tänkte att ”även om

Fidel är en agent för borgarklassen, så är han mer progressiv och mer demokratisk än mörda-

ren Batista”. Det var den meningsskiljaktighet jag hade med Praxis, och därför åkte jag till

Kuba.

Du träffade Che nästan omedelbart……

RN: Jag kom till Havanna den 8 januari 1959 med ett plan som någon i den revolutionära

castroistiska ledningen hade skickat för att ta hem exilkubaner som levde i Argentina. Några

av kommitténs ”vänner” och en del journalister, en av dem jag, var med på planet. Till-

sammans med Ches mor och hans två systrar, kunde jag träffa Che nästan omedelbart. Mitt

första intryck var en ung och artig man, varm, anspråkslös och tillbakadragen. Han bar uni-

form, hans byxor och skor var fläckade med lera och han bar en revolver i bältet. Jag talade

om för honom vem jag var och att jag ville hjälpa revolutionen. När han fick höra om min

politiska verksamhet i Praxis, frågade han mig om de politiska skillnaderna mellan bröderna

Silvio och Arturo Frondizi.2 Han sa att orsaken till hans brist på information var att han under

sin tid vid universitetet i Argentina inte haft några politiska åsikter eller varit engagerad i

politiska aktiviteter.3

Under dessa första dagar i januari 1959 fanns motsättningar mellan kämparna från

kom från ”bergen” och de från ”slättlandet”, dvs. från städerna…

RN: Det var den diskussion som ägde rum när jag anlände till Kuba. Jag sade till Che att jag

hade hört kommentarer om skillnaden mellan de från ”bergen” och de från ”slättlandet”,

beträffande vilken roll var och en av dem spelade under kriget. Han tog parti för folket från

1 En intellektuell marxist och universitetsföreläsare. Han grundade gruppen Praxis och är författare till La

realidad Argentina och andra arbeten. Han dödades av Triple A 1974, en paramilitär organisation. 2 Arturo Frondizi var en borgerlig politiker på högerkanten (översättarens anmärkning)

3 I ett brev adresserat till Lisandro Otero daterat 14 februari 1957, meddelade Che: ”Jag engagerade mig aldrig i

samhällsfrågor under min tonårstid, inte heller deltog jag i studentpolitiken och deras strider.” (Citat från

Roberto Massari i Che Guevara, grandeza y riesgo de la utopia)

174

bergen, och erbjöd mig hjälp att utforska ön och sätta mig i förbindelse med folk att intervjua,

om jag var intresserad av detta. Stadskämparna – lågländarna” – brukade säga: ”Vi slåss

hårdare än de från bergen, och vi har inga titlar som Kommendant.” Enligt dem åstadkom

deras aktiva motstånd att mellan 70 och 80 procent av Batistas armé tvingades kvar i städerna.

Konflikten var sådan att Fidel hotade att skjuta kämparna från det Revolutionära direktoratet4,

som hade tagit över universitetet. Senare gick de samman med 26 julirörelsen.

Du åkte till Kuba för att erbjuda dig att hjälpa revolutionen. Vad för slags hjälp var

det?

RN: Che var mycket entusiastisk över att jag varit pilot i den peruanska militären, och att jag

deporterats eftersom jag vägrat att bomba sjömän och militanter från ”Aprista”-vänstern un-

der upproret oktober 1948. Jag hade trott att jag kunde stödja och samarbeta med revolutionen

genom att göra propaganda, men jag fann mig själv i en situation i vilken Che sade att det

första testet för mig att visa min sympati för revolutionen var att återvända till Peru, med

uppgift att ta reda på vilka organisationer och personer som stödde Kuba och som var beredda

att visa sitt revolutionära engagemang. Han var väldigt tydlig: ”Accepterar du eller inte?”,

sade han. I detta ögonblick beslöt jag mig för att överge allt – min familj, mitt arbete, allt. Det

var kraften i revolutionen, folket på gatan. Jag var ung, bara tre år äldre än Che, och jag

tänkte: ”Jag har alltid velat detta och kämpat för det här” och Kuba sade till dig: ”Låt oss göra

revolution tillsammans.” Budskapet från Kuba var inte ”Jag gör revolutionen”, utan: ”Om ni

gör revolution kommer vi att stödja er”. Så det fanns ingen tvekan hos mig utan jag accep-

terade omedelbart. Jag insåg att jag knappt sju dagar efter ankomsten till ön, hade engagerat

mig i Ches sak.

Om vi betänker din marxistiska bakgrund och närheten till Silvio Frondizi, är det

ganska svårt att förstå vad som fick dig att överge Argentina och återvända till Peru när

Che bad dig om detta – en ledare för en revolution som vid det tillfället inte var uttalat

anti-imperialistisk, ej heller socialistisk, och med en väldigt osäker framtid….

RN: Det är riktigt. Som marxist kämpade jag för en socialistisk revolution. Jag hade varit en-

gagerad för det i många år. Saken är den att de latinamerikanska revolutionärerna var ställda

mot en vägg som representerades av nationalistiska rörelser och kommunistiska partier. De

senare föreslog bildandet av allianser och folkfronter med delar av den inhemska borgar-

klassen, och spelade då en förskräcklig roll som ”vänsterns politiska polis”, och prioriterade

fredliga lösningar. Che fick själv uppleva detta då han starkt kritiserade José Manuel Fortuny,

vid den tiden generalsekreterare för den Guatamalas arbetarparti (kommunistpartiet), för att

ha vägrat stödja regeringen Arbenz 1954 och för att ha vägrat att göra väpnat motstånd mot

USA:s aggression.5 Vi fann inte medlen för att göra oss av med de stalinistiska hindren som

4 En upprorisk kubansk grupp som i huvudsak hade sin bas i städerna. Den 13 mars 1957 angrep de president-

palatset i ett försök att mörda diktatorn Batista. 5 I sin bok Che Guevara: años decisivos återger Hilda Gadea händelsen så här: ´Till slut mötte Che Fortuny, nå-

got som vi i flera månaders tid sett fram emot i Guatemala utan framgång. Efter de vanliga hälsningarna, frågade

vi Fortuny följande frågor: ’Vad händer i Guatemala? Varför slogs du inte?’ Han svarade: ’Vi ansåg att situatio-

nen var väldigt svår, och vi tänkta att de var bättre att lämna frågan om makten till senare och att slåss med ut-

gångspunkt från slättlandet; kampen pågår fortfarande och vi försöker fullfölja den.’ Vi var förvånade, vi kunde

inte förstå ett sådant argument, då Che åter tog till orda. ’Nåväl kamrat, det hade varit bättre att kämpa, det hade

varit annorlunda om du haft makten i dina händer.’ ’Vad menar du?’, frågade Fortuny i en nästan fientlig ton.

’Exakt så här’, förklarade Ernesto, ’om president Arbenz hade övergivit staden och begett sig ut på landet med

en grupp äkta revolutionärer, hade kampens utsikter varit annorlunda; dessutom skulle det faktum att han var

legitim president ha gjort honom till en symbol och varit en moralisk styrka och då hade möjligheten att åter-

skapa en revolutionär regering varit ännu mer gynnsam.’ Fortuny var svarslös; argumentet var fullständigt över-

tygande och han svarade inte. Che kommenterade: ’Detta är undanflykter – det finns många fördelar med att ha

makten i sin hand när man befinner sig i kamp, men i vilket fall som helst med eller utan den, det enda möjliga

var att kämpa.’”

175

stod i vägen för en revolution. På grund av detta, genom att konstatera vad Fidel Castro, Che,

Camilo Cienfuegos och andra hade uppnått, var för många av oss en önskan att kopiera dessa

viktigare än de perspektiv som marxismens teoretiska, programmatiska och politiska arsenaler

försåg oss med. De hade öppnat ett nytt kapitel i Latinamerikas historia genom att använda sig

av gerillataktik. Många unga människor tänkte att de kunde ha rätt och att det var värt att ta

efter dem och på så sätt befrämja den revolutionära kampen i det egna landet.

Under hur lång tid stod du Che nära?

RN: Jag hade ett organisatoriskt förhållande till honom efter min resa till Kuba, från januari

till 1964. Det skapades flera gerillaprojekt 1959 och jag var delaktig i ett av dem i Peru. Men

det fanns också projekt i Honduras, Guatemala, Paraguay och andra länder. Den pådrivande

kraften bakom dem var Kuba, som förlitade sig på att vi skulle ”exportera” dess revolution

med målsättningen att den skulle kopieras på flera ställen. Fidel och Che stödde dessa gerilla-

rörelser ”fritt” som de brukade säga. Imperialismen attackerade dem för just detta. Det finns

en anekdot om ”Patojo” 6 från Guatemala som jag träffade och som visar Ches djärvhet. En

dag ringde Che mig och sade: ”Titta på detta brev”. Det var ett brev från Patojo i Mexico som

förklarade att han inte fått de vapen som de förväntades köpa, och bad om pengar. Brevet

hade sänts som vanligt brev. Då tog Che, som visste att CIA kontrollerade allt som hade med

Kuba att göra, brevet och visade det på TV och sade: ”Titta vad imperialismen gör, dessa

provokatörer!” Che presenterade brevet som om det var en imperialistisk provokation, i syfte

att gardera sig för den attack han visste att imperialisterna skulle förbereda. De var mästare i

politiskt djärvhet...

I april 1959 åkte Fidel Castro till USA på inbjudan av den ”demokratiska” borgar-

klassen. Framkallade denna resa någon diskussion inom 26 julirörelsen?

RN: Che var emot den här resan. Castañeda7 säger i sin bok att Che var emot det, men höll

det för sig själv. I själva verket förde Che diskussionen inom rörelsen, och han sade även till

mig att han var emot resan. Fidel Castros svar till Che var i huvudsak detta: ”Jag åker efter-

som jag har fått höra av Pepe Figueres8 och andra som ingick i den demokratiska fronten, att

USA kommer att ha inta en tolerant attityd gentemot oss.” 9 Che hade bildat sig en egen

uppfattning om Fidel. I ett brev adresserat till René Ramos Latour, sade Che: ”Jag har alltid

betraktat Fidel som en äkta ledare för vänsterbourgeoisin, men hans betydelse förstärks av

hans personliga egenskaper och exceptionella skicklighet som placerar honom ovanför sin

klass. I denna anda inledde jag kampen utan något hopp om att gå längre än att befria landet,

och var beredd att ge mig av när den kommande kampens villkor svängde åt höger…”.10

Vad som hände sedan var att USA inte var tolerant alls, och rimligtvis inte kunde vara

tolerant på grund av den politiska utvecklingen som följde på revolutionen, vars ledarskap

hade gått längre än vad som varit tänkt från början. Människor på gatan framförde konkreta

krav, som alla riktade sig mot imperialismen, eftersom Kuba var helt i händerna på jänkarna

och deras allierade. De krav som restes av folket var mot USA och budskapet gick fram till

6 Julia Roberto Cáceres, alias ”El Patojo” var en guatemalansk revolutionär och vän till Che. Hans smeknamn

syftade på det faktum att han var kortväxt. 7 Jorge Castañeda, La vida en rojo, Espasa-Calpa

8 José Figueres, tidigare president i Costa Rica. Han var känd som en stor demokrat.

9 Den 17 april 1959 förklarade Fidel i New York: ”Jag har sagt det väldigt klart och tydligt att vi inte är

kommunister. Dörren är öppen för privata investeringar som vill bidra till utvecklingen av kubansk industri. Det

är fullständigt omöjligt att göra framsteg om vi inte uppnår avtal med USA.” Och den 27 april, i sitt tal i Central

Park, sade han: ”Segern var bara möjlig eftersom kubaner från olika samhällsgrupper tillsammans samlade sig i

en gemensam strävan”. 10

Ches brev till René Ramos Latour den 14 december 1957. Citerat av Roberto Massari.

176

jänkarna, och på grund av detta försökte de sätta stopp för revolutionen genom att favorisera

de manövrar som gjordes av General Cantilo,11

som var frustrerad över generalstrejken.

Du övertygade Che att bjuda in Silvio Frondizi till ön…..

Silvios resa till Kuba hade sin egen historia. Che klagade på att studenterna inte förstod att en

revolution ägt rum på Kuba och att de fortfarande betedde sig som på den gamla tiden under

universitetsreformen. Han framhöll att det skulle vara till stor hjälp om dugliga intellektuella

hjälpte ledarskapet att utveckla studenternas förtrupp kulturellt och ideologiskt. Olika namn

nämndes för att klara denna uppgift och jag valde Silvio Frondizi, men Che ifrågasatte detta

eftersom han karaktäriserade Frondizi som trotskist. Jag sade till honom: ”Jag är väldigt

förvånad över att en revolutionär som du inlägger veto mot en vänsterman, en marxist, med

ett oberoende synsätt.” Che svarade att han aldrig läst trotskistisk litteratur, och att han knappt

kände till Trotskijs idéer och bad mig också att hitta en bok av Trotskij så att han kunde förstå

hans ståndpunkter. Det var inte någon lätt uppgift att hitta en bok av Trotskij på Kuba vid den

här tidpunkten, men jag hittade en illa medfaren kopia av Den permanenta revolutionen i en

bokhandel och tog med den till honom i Kubas nationalbank, eftersom han var dess högste

chef. Ungefär 15 dagar senare, ringde Che upp mig och talade om att han läst boken, där han

gjort anteckningar i sin extremt lilla doktorshandstil, som man sedan kunde se i hans Dagbok

från Bolivia.

Sedan hade vi ett långt samtal – vid 2-tiden på morgonen, då det passade honom bäst – och

han fastslog att Trotskij var konsekvent och hade rätt i många avseenden, men att ”det nu var

för sent” att byta färdriktning. Che var en intelligent person som nästan omedelbart begrep

Trotskijs idé om att den demokratiska revolutionen skulle övergå i en socialistisk, och dess

oavbrutna karaktär tills den blev en internationell och världsomspännande revolution. I denna

diskussion pratade vi om allt möjligt, om revolutionens sociala och politiska subjekt,

proletariatet. Han sade: ”Bra, men vi har genomfört revolutionen utan proletariatet.” Och till

slut skulle detta avväpna dig, få dig på fall framför hans fötter. Därför att det som skedde var

att du kom dragandes med litteratur, medan han var där med sitt skägg och hade gjort en

revolution. Han tittade på dig och du förstod vad han tänkte: ”Och var gjorde du revolution?”

Och då föll du till föga. Han sade också: ”OK, gör revolution”, ungefär som ”bevisa det”. Che

var en person som man kunde diskutera med. Det var bara det att eftersom de hade bråttom att

sprida revolutionen kunde han framhålla: ”Jag gjorde revolution, nu får du göra en på det sätt

du tror på, men ... min var annorlunda och så länge som jag inte har fått bevis på motsatsen

kommer jag att hålla mig till min modell”. Det var i det avseendet han sade mig att det var för

sent att inta en trotskistisk ståndpunkt. Under samtalet blev jag imponerad av det sätt han

anammade begrepp och med vilken fasthet han förvarade sin egen politiska ståndpunkt.

Var det som ett resultat av diskussionen som Silvio Frondizi inbjöds till Kuba?

RN: Ja, utan tvekan. Men Che berättade för mig att de politiska förhållanden inte tillät att

man till Kuba officiellt inbjöd någon som anklagats för trotskism. Om Che gav Silvio en

officiell inbjudan skulle det medföra problem, särskilt med PSP-ledarna, exempelvis Carlos

Rafael Rodríquez.12

Därför tog jag emot Silvio ensam då han anlände till flygplatsen Rancho

Boyeros. Eftersom Silvio förväntades sig att bli mottagen med hedersbetygelser, blev han

upprörd och hotade med att åka hem omedelbart. Men han lugnade sig då han fick veta att

Che skulle möta honom följande dag. De möttes flera gånger. Jag var närvarnade vid två av

dessa möten, men Silvio höll mig detaljerat informerad eftersom vi bodde på samma hotell.

11

En general från Batistas armé som övertalades av USA:s ambassadör att bilda en provisorisk junta i syfte att

förhindra att 26 julirörelsen och Fidel Castro kom till makten. Försöket misslyckades på grund av

generalstrejken den 1 januari 1959. 12

Ledare för Partido Socialista Popular (det kubanska kommunistpartiet). Han var minister i Batistas regering. I

juli 1958 begav han sig till Sierra Maestra för att etablera samarbete med Fidel Castro.

177

En stor del av diskussionerna gällde peronismen, och Che framhöll att han mot bakgrund av

de händelser som nyligen ägt rum i Guatemala, där en revolution hade omintetgjorts av

aggression från USA, förstod den nationalistiska rörelsens karaktär och den roll Perón

spelade. Men han kunde inte förstå att det kunde ta så lång tid för arbetarna att kapa banden

med peronismen, en rörelse som hade en tendens att ingå allians med och kapitulera för

imperialismen. Slutligen, föreslog Che att Silvio skulle stanna på Kuba för att arbeta inom

området för kultur och ideologi. Frondizi svarade att han skulle fundera på saken, men för

tillfället hade han för avsikt att återvända till Argentina, fastän han kunde samarbeta om en

latinamerikansk förlagsgrupp bildades med syftet att ge ut skrifter med den kubanska

revolutionen som tema samt bidrog till idéer om vänstern och den socialistiska rörelsen på

kontinenten. Che accepterade förslaget, och de föreslog att det provisoriska sätet för

utgivningen skulle ligga i Uruguay.

Och du återvände till Peru som Che begärt. Uppnåddes de mål Che ställt upp? Vilka

organisationer var involverade?

RN: Medan jag fortfarande var kvar på Kuba stödde jag på Ches tillrådan APRA Rebelde,

vänsterflygeln inom APRA, Haya de la Torres parti som senare leddes av Alan García. Jag

delade Ches uppfattning att det var olyckligt att jag inte var närvarande politiskt i Peru, det

ställe från vilket jag blivit deporterad när jag var väldigt ung. Det var inte att tänka på att

arbeta med Perus kommunistparti, som var fientligt inställt till gerillan på Kuba. Ändå

uppnådde jag viktiga överenskommelser med Luis De la Puente, Hilda Gadea – Ches första

fru – och andra ledare av vänsterflygeln inom APRA. De la Puente var en ung advokat, med

bakgrund som ledare för studentrörelsen, en väldigt beslutsam person med ledaregenskaper.

Han och hans grupp hade en militant tradition och hade inflytande i den nordliga delen av

landet bland sockerarbetarna, en del bondesamhällen och vid olika universitet.

Gruppen, som senare uteslöts ur APRA i november 1959, hade visat sympati för Kuba, men

hade ännu inte etablerat någon politisk förbindelse med Castros ledarskap – en uppgift som

Che anförtrodde mig. Men då jag begav mig till norra Peru, riktade en av De la Puentes

ställföreträdare en pistol mot mig och sade: ”Försvinn härifrån, oäkting. Här kommer du för

att ta ifrån oss det vi har. Gå härifrån!” Jag var tvungen att utmana killen att skjuta mig. Han

gjorde inte det… och de accepterade mig. Saken var den att APRA Rebelde saknade arbetar-

klasstraditioner, och dessutom var de inte glada över att träffa en kubansk ”skyddsling”.

När det gällde den peruanska gerillan höll Che med dig och De la Puente om att

revolutionen inte skulle genomföras enbart genom ”foco”-taktiken, utan via APRA

Rebelde.

RN: Det var en väldigt intressant diskussion. Ställd inför Ches argumentation som försvarade

”foco”-gerillan som revolutionens huvudsakliga och viktigaste verktyg, svarade De la Puente

med att allansen mellan APRA Rebelde och Kuba skulle fungera som en viktig katalysator.

Han var medveten om att en överhängande kris skulle attrahera tusentals arbetare och

ungdomar att ansluta sig till APRA Rebelde och dess revolutionära projekt. Han försäkrade

också att arbetet i bondeområdena var väl utvecklat där de hade inflytande. De la Puente var

expert på agrar- och bondefrågor. Han kunde mycket om ämnet, och Che var oförmögen att

argumentera då denne förklarade landfrågan i Peru. Han berättade för honom att bönderna var

organiserade i fackföreningar. Därutöver fanns tusentals bondesamhällen med en tradition av

intern disciplin och kampanda. Detta medförde att Che tvivlade på att uteslutande förlita sig

på ”foco”-inriktningen, ty De la Puente skulle säga till honom: ”Det finns existerande

bondeorganisationer, och om vi skall kunna organisera ett uppror måste jag ta i beräkningen

det som bönderna redan har skapat. Dessutom kommer bönderna inte att överge sina

organisationer för att bilda en gerillagrupp. Vi måste arbeta tillsammans med dessa

organisationer.” Che förstod att han måste ”modifiera” sitt ”foco”-koncept, då mycket fanns

178

att vinna i Peru. Ches önskan att exportera revolutionen fick honom att överväga Peru som

spjutspets. Han försäkrade att om upproret ”tändes” skulle han vara med oss i de peruanska

bergen. Han lyssnade på våra argument och sade: ”Bra. Gör ett försök.”

Fastän samtidigt organiserade han en annan gerillagrupp…..

BN: Ja, den som leddes av Béjar,13

en av ELN:s ledare – en mycket ”focistisk” organisation –

med enbart 20 man, vilket var hans stil. Det peruanska ELN uppstod ur en grupp av unga

människor som hade åkt till Kuba för att studera måleri och musik. På Kuba blev de före-

slagna att bilda en gerillaorganisation. Delar av gruppen accepterade detta. Héctor Béjar

talade senare om för mig att Che hade uppmuntrat bildandet av denna grupp av frivilliga –

som uteslutits ur det peruanska kommunistpartiet – som en försäkring mot alla problem med

APRA Rebelde.

1962 ansåg Béjar att Che och Fidel, trots att ELN var en mycket mindre grupp än MIR,14

gav

dem särskilda privilegier under deras resor, eftersom de i kubanernas ögon var de mer

”ortodoxa” än MIR. ELN följde troget den kubanska linjen, som beskrivs i Regis Debrays bok

Revolution i revolutionen. Faktum är att Che vidhöll en ”renlärig” uppfattning om ”foco”

ända till sin död. Det finns ett antal anekdoter kring detta. Då exempelvis De la Puente var på

Kuba för att få militär utbildning kommer jag ihåg ett råd som Che gav oss: skrattande sade

han att Fidel och de andra kamraterna kritiserat honom för hans hänsynslöshet eftersom det

skulle leda till hans för tidiga död. Han berättade för oss att i konventionella krig ”dör aldrig

härföraren” och att denna idé var än mer giltig för gerillaorganisationer, särskilt då de

utvecklades och gick i strid. Han sade att leda den var ett politiskt faktum. Man skulle inte ta

onödiga risker, men det fanns en särskild orsak för detta uppenbara uttryck av mod: han var

alltid en ”nära granne med döden” på grund av sina kroniska och allvarliga astmaanfall. Sjuk-

domen hade nära nog tagit livet av honom mer än en gång, och kampen för att övervinna den

hade givit honom hans ”tuffa” personlighet och öppet självmordsbenägna attityd.

Några år senare, blev De la Puente själv en ”renlärig” ”focist” och övergav de åsikter

han hade framfört till Che.

RN: Ja. 1963 åkte Che för att säga adjö till Béjars gerillagrupp. Kuba var angeläget att

”focos” skulle gå till aktion, och MIR som hade fått stöd i tre år tvekade att göra detta. APRA

Rebelde kunde inte utgöra en attraktionspol för unga APRA-anhängare på det sätt som De la

Puente hade lovat Che. Partiets basorganisationer var desorganiserade och det existerade

knappt några band till fackförenings- och bondeorganisationerna – förutom de som stod under

marginellt inflytande från De la Puente, delvis på grund av att han fungerade som arbetarnas

advokat. De la Puente reste runt i världen och tillkännagav till folk att han höll på att göra

revolution i Peru – till och med Mao Zedong tog emot honom – men han lyckades aldrig

genomföra detta. Han var oförmögen att förverkliga revolutionen eftersom han saknade den

bas som detta krävde. När Béjars gerillagrupp och ELN började agera, insåg De la Puente –

som uppriktigt förlitat sig på Kuba – att han var tvungen att snabba på. Tillbaka i Peru tog han

ställning för den kubanska modellen: ”en erkänd ledare, en grupp beväpnade militanter som

arbetade under hans befäl med den enda målsättningen att bilda en eller flera framgångsrika

”gerilla-focos”, som kunde gå till aktion så snart som möjligt´. Det var något helt annorlunda

än det som han ursprungligen föreslagit Che, där han ifrågasatte vilken slags organisation man

skulle sätta upp och vilket revolutionärt projekt vi borde följa.

13

Héctor Béjar, ledare för Ejército de Liberación Nacional (ELN) i Peru. Senare var han en av teoretikerna inom

den nationalistiska rörelsen under ledning av Velazco Alvarado. Idag är han socialdemokratisk intellektuell. 14

APRA Rebelde tog 1961 sitt namn efter Movimiento de Izquierda Revolucionario (MIR).

179

Kort tid dessförinnan hade bondeupproret under Hugo Blanco15

ägt rum. Hade detta

någon betydelse för De la Puentes beslut?

RN: Kuba beordrade oss att ta kontakt med Hugo Blanco, som hade bildat en bondeorganisa-

tion i La Convención och Lares-dalen i Cuzco, och mobiliserade och organiserade tusentals

bönder som hungrade efter jord. Vid den här tidpunkten satt De la Puente i fängelse för att i

självförsvar ha dödat en ”buffalo” – som APRA:s ligister kallades – och när han släpptes hade

vi en meningsdispyt, eftersom jag var för att kontakta Blanco, som var trotskist. Enligt De la

Puente var jag själv trotskist. Vi hade en upphetsad diskussion, eftersom De la Puente ansåg

att revolutionens ledarskap skulle vara i MIR:s händer, och därför förkastade han varje slags

enhet med Blanco och Béjar. Han drog fördel av det faktum att Blanco brukade välkomna

besökare med en stor ceremoni, med tusentals bönder. Blanco önskade uppriktigt välkomna

De la Puente, men De la Puene filmade mottagandet och skickade det till Kuba och påstod att

Blanco stod under hans befäl. Jag menade att detta var både ett etiskt och ett moraliskt

problem.

När De la Puente föreslog bildandet av ett ”foco” efter ´kubansk model´ uppstod en

häftig debatt, som slutade med att den grupp som du tillhörde fjärmade sig från

partiet….

RN: Det vi sade var: ”Om det finns ett beprövad kärna av aktivister och militanter, om det

fortfarande finns förbindelse med bönderna, om banden med studentrörelsen och arbetar-

klassen har förbättrats, varför bygger vi då inte MIR som socialistiskt arbetarparti?” Detta

skulle inte ha äventyrat åtagandena för Che, inte heller för internationalismen, utan hade

istället upprättat dem på ny basis. På så sätt ägde det rum en väldigt betydelsefull diskussion.

Vi diskuterade länge om ett ”foco” stod i motsättning till ett existerande parti. Vi ansåg inte

det, så länge gerillarörelsen var underordnad ett revolutionärt parti. Många historiska

erfarenheter, inklusive de från Lenin och Mao, visade detta. I denna fråga var skillnaderna

ännu större eftersom det inbegrep det projekt som var i våra händer.

Genom att analysera vad som hände på Kuba, förklarade De la Puente och hans anhängare att

gerillaorganisationen var en avgörande faktor för segern. Vi sade att frågan var mer komplice-

rad, på grund av den roll ”slättlandet” spelade. Den kubanska 26 julirörelsen hade en stor

organisation i städerna, vilket blev uppenbart i och med generalstrejken den 1 januari 1959,

som satte punkt för General Cantilos försök att bilda en militärjunta för att förhindra att Fidel

och hans anhängare tog makten.

Kan det vara så att Che inte kände till meningsmotsättningarna i Peru….

RN: Jag tror att han fick vetskap om dem, men inte utan problem. Det rådde ogynnsamma

förhållanden: avståndet och kommunikationsproblemen. Dessutom hade Che hand om

beslutet som rörde Peru, trots det faktum att han var mycket upptagen med sitt frekventa

resande utomlands. På Kuba fick du ibland vänta i dagar för att se Che. Han var vår enda

kontakt och om han inte var där fanns det ingen vi kunde sluta överenskommelser med. Det

fanns inget team att möta och diskutera med, så den uppmärksamhet vi fick var inte lika

disciplinerad som när man genomförde militär träning i förläggningarna och då det gällde

utbildning i underhållstjänst.

I mitt fall, var mina möjligheter att träffa Che avhängiga Hilda Gadea. Jag kunde inte säga:

”Jag ringer dig den eller den dagen”. Jag var tvungen att ringa Hilda och sedan skulle hon ta

kontakt med honom och meddela mig: ”Che väntar dig en dag, vid den tidpunkten, enligt hans

15

En framstående trotskist och ledare för bonderörelsen i Cuzco. Han organiserade bönderna i fackföreningar

och för att ockupera stora jordägares egendomar. De försvarade sig mot attacker från polis och mördare som lejts

av lokala ”caciques”. Han utsattes för repression, och hamnade i fängelse 1963. Se Hugo Blanco, Jord eller död

(på marxistarkivet).

180

dagbok, på Kubas nationalbank.” Senare, då jag var tillbaka i Peru, var De la Puente ansvarig

för de officiella förbindelserna. Vi hade ett kodat meddelande på radio Havanna. Jag kan inte

komma ihåg exakt hur det löd, men om vi exempelvis skulle tala om vapen tog man in radio

Havanna och lyssnade på meddelandet. Om du inte kände till meddelandet märkte du

ingenting ovanligt – du var tvungen att besitta en kod för att kunna förstå det. Om du hörde:

”Och nu, som ett särskilt bidrag, kommer El Negro Milciádes att börja tala”, visste du att det

skulle bli information om vapen och pengar. Vid ett antal tillfällen var jag tvungen att passera

den chilenska gränsen till fots, genom Aricaöknen, för att kommunicera med Kuba. Allt

gjordes genom lösningar ”ad hoc”.

Du skrev ett brev till Che, där du informerade honom om dina meningsskiljaktigheter

med De la Puente.

RN: Jag övertygade mig själv om att MIR:s upproriska projekt inte skulle lyckas. Så jag

uttryckte min ståndpunkt till Che i ett personligt brev, där jag berättade att jag hade utträtt ur

MIR på grund av mina olösbara motsättningar med den organisationen, men det innebar inte

att jag upphörde med mitt stöd för och solidariteten med Kuba och att jag oavsett vilken

politisk tillhörighet jag tillhörde skulle stödja varje rebell som kom från ön. Jag berättade

också för honom att arbetarklassen och massorna hade inlett en upprorsprocess med kamp i

städerna och gruvorna och att detta tvingade oss att återuppta diskussionerna med De la

Puente, som Che och jag hade haft 1960, då vi inledde våra förbindelser. Jag berättade för

honom: ”Se här, det är en viktig fråga, eftersom det finns en möjlighet att göra revolution och

jag vill göra det men med den metoden. Så jag vill vara fri att visa att det finns ett alternativ

till MIR:s metod. Jag vill förbli i solidaritet med Kuba, men genom att genomföra saker

utifrån mina egna erfarenheter.”

Senare, i en intern bulletin, skulle MIR kommentera avslutandet av mina diskussioner med De

la Puente, genom att skriva: ”MIR har löst sina problem med trotskismen för gott! Vi har

accepterat Napurís utträde!”. Vid den tidpunkten fanns det ingen allvarligare anklagelse än att

bli klassad som trotskist – det spelade ingen roll om du var det eller inte – men i mitt fall kom

den anklagelsen 10 år innan jag anslöt mig till den trotskistiska rörelsen.

Vad hände med den peruanska gerillan?

RN: Allt slutade tragiskt. 15 män från ELN avreste från Kuba i januari 1963 med destination

Bolivia, där kommunistpartiet skulle ha hjälpt dem att komma in i Peru. Men det bolivianska

kommunistpartiet förklarade att de inte kunde ta sig in i Peru och använda den rutt som Kuba

bestämt, vilket innebar att tre månader var bortkastade. Det första offret var poeten Javier

Heraud, som dödades i djungeln av peruansk polis.

Inte heller kunde de ta kontakt med Hugo Blanco, eftersom han redan satt i fängelse. Från

denna stund försökte denna lilla grupp av människor, som inte kände till regionen, att kon-

solidera sin position. De kunde inte etablera förbindelser med bönderna eftersom böndernas

livsstil var så annorlunda än rebellernas. Och så fort den militära repressionen kom, dödades

de i bakhåll eller i fängelse. Från ELN lyckades bara Héctor Béjar och en annan kamrat att

överleva. Allt detta skedde på mindre än ett år……

MIR för sin del startade 1964 upp en gerillaorganisation med olika grupper. Guillermo

Lobatón16

hade ansvaret för att sätta igång operationer vid fronten Sierra Central, medan De

la Puente ansvarade för fronten vid Cuzco, området där Hugo Blanco tidigare varit aktiv.

Lobatón ockuperade en gruva, sprängde en bro, tog över en stor gård och besegrade mer än 60

poliser vid Yahuarina. Han försökte undvika att bli inringad, men då militären1966 ingrep

togs han till fånga och dödades. De la Puente dödades tidigare, i oktober 1965, utan att knappt

haft chansen att strida.

16

Student vid Europeiska universitet. Var först ledare i ELN, men stödde APRA Rebelde på Kuba.

181

Ett år hade gått och allt var över. Det här är inte tidpunkten att göra ett bokslut, men det finns

lärdomar att dra: i ett land som var gynnsamt för en gerilla, med en bondeklass med rik

historia av kamper och organisation, kunde inte någon ”gerillafoco” på landsbygden slå rot

och överleva……

Engagerad som du var i det peruanska upproret, hur mötte du situationen ?

RN: Jag hade berättat för Che i mitt avskedsbrev att det i Peru fanns mycket bra förutsätt-

ningar för att bilda en politisk organisation om man baserade sig på massorna. De som var

oense med MIR bildade 1963 en ny organisation – Vanguardia Revolucionaria – som var en

avgörande faktor i bildandet av Central Obrera [fackföreningsfederationen] i Peru. Den deltog

i arbetarnas och böndernas fackföreningar, och befann sig i ledningen för studentrörelsen.

Vanguardia Revolucionaria fullföljde sina löften till Che: vi gav solidaritet och stöd till

”gerilla-focos” medan de existerade. Vi utsattes för repression på grund av vår politiska

aktivitet och vi anklagades för att stödja uppror i städerna. Våra kamrater, inklusive jag själv,

hamnade i fängelse eller deporterades. Vi försökte också stödja Ches planer i Bolivia. 1965

skickade vi kamrater från vår organisation på militär träning på ett enda villkor: att man först

skulle diskutera programmet och nödvändigheten av ett parti. Detta åtagande förblev ofärdigt

då vår vän Juan Pablo Chang, alias ”El Chino”, Lucio Galván, alias ”Eustaqui”, och José

Cabrera Flores, alias ”El Negro”, miste livet i kampen på Ches sida vid La Higuera.

Efter det att du lämnat MIR, mötte du Che igen?

RN: Nej, men då jag 1966 befann mig i Peru, träffade jag på Paz Estensoro,17

som jag kände.

Han hade varit president i Bolivia och hade deporterats. Paz Estensoro sade till mig med låg

röst: ”Jag har träffat Che. Han rådgjorde med mig om vilket område han skulle organisera

gerillan i. Jag sade att det här området är bra, det där är dåligt…..”. Det var innan Che gick in

i Bolivia, när han var på genomresa i Peru. Jag försökte få kontakt med Che, men kunde inte

finna honom. Jag tyckte det var osannolikt att Che skulle ha talat med en sådan som Paz

Estensoro om sina gerillaprojekt. Imperialismen skulle fått reda på allt inom två minuter. Men

sådan var Che….

Om några månader, på trettioårsdagen av Ches död, kommer han att bli ihågkommen

över hela världen. Har du några tankar kring detta?

RN: Nu säger Fidel Castro att Kuba går igenom en ”specialperiod”. Fakta tyder på att denna

anpassning till en ”ny värld” utgör en förberedelse för en återgång till kapitalismen på Kuba.18

I linje med detta, är det sannolikt att Che kommer att hyllas som en stor man, men som en

man som tillhörde ”den gamla världen”, den som slutade på 1960- och 1970-talet.

Innan sitt Granma-äventyr, karaktäriserade sig Che själv som en ny Quijote, utan att veta vart

”väderkvarnen” skulle föra honom. Men så fort ”väderkvarnarna” besegrats, ledde klass-

kampen och den revolutionära antiimperialismen honom, Fidel och de andra kamraterna först

till att tyrannen Batista besegrades och senare till att beträda vägen mot den socialistiska

revolutionen, vilket ledde till att kapitalismen exproprierades på Kuba. Unga människor över

hela världen älskar honom. Deras bild av honom är en man som startade från ingenting och

17

En viktig ledare för Movimiento Nacionalista Revolucionario (MNR) i Bolivia, ett borgerligt nationalistiskt

parti som ledde den folkliga revolten i april 1952. Han var Bolivias president i tre perioder. Se Revolutionary

history, Volume 4, no 3, Summer 1992. 18

I slutet av sitt tal som Fidel Castro gav vid Encuentro Mundial de Solidaridad con Cuba den 25 november

1994, sade han: ”Vi hade under många år en blockad, men det är nödvändigt fundera över dessa fakta: när

revolutionen segrade såg världen ut på ett sätt och idag 35 år senare ser världen annorlunda ut. Världen har

förändrats, men inte i progressiv riktning istället har utvecklingen gått åt motsatt håll… Men det är den värld vi

har, i vilken vi kan handla och utbyta varor, i vilken vi måste överleva och därför måste vi anpassa oss till den

och till de medel vi anser nödvändiga med ett väldigt tydligt mål.”

182

gick till att utveckla en rik personlighet och övervann svårigheterna precis som Don Quijote.

Han var full av ideal och han var beredd att dö för sin sak varsomhelst i världen.

Men Che kunde inte undgå sin epoks problem, han hade att verka under deras villkor.

Kapitalismen och imperialismen begick våldshandlingar mot länder, och påtvingade de

exploaterade och förtryckta sin ”lag”. På den ”andra sidan” fanns den ”realsocialistiska

världen”, med stalinistisk despotism. Eftersom Che inte hade en någon annan värld att

jämföra med blev han radikal med syftet att angripa förtryckarna varhelst de befann sig – det

är förklaringen till hans militanta anti-imperialism. Ändå, trots sina meningsmotsättningar

med det f d Sovjetunionen, hade han behövt reflektera mer ingående och levat längre för att

förstå att varken socialismen eller ”den nya människan” byggdes där. Därför att för honom,

liksom för Marx, ”är en människas rötter människan själv”.

Så Che mötte modigt allt och den revolutionära ”Quijote” besegrades, inte av döden själv utan

av en verklighet hans vilja inte kunde ändra på.

För oss som var del av den generation av unga människor och kämpar som följde hans ideal,

och som försökte att imitera de ”skäggiga” med tro och hopp snarare än med politisk och

revolutionär förståelse, och likaså för den nuvarande generationen återstår det att göra ett

bokslut över denna historiska period. För att kunna göra detta trettio år efter Ches död krävs

det att massorna drar lärdomar av revolutionärernas och massornas strider för att uppnå sin

slutliga frigörelse från kapitalets förtryck.

Översättning: P. Hansson

183

Förkortningar

AIE Ala Izquierda Estudiantil [Studenternas vänsterflygel]

ANERC Asociación Nacional de Nuevos Emigrados Revolucionarios de Cuba

[Nationella förbundet för nya revolutionära emigranter från Kuba]

APRA Alianza Popular Revolucionaria Americana [Amerikanska revolutionära folk-

alliansen]

ARG Acción Revolucionaria Guiteras [Guiteras revolutionära handling]

BOC Bloque Obrero y Campesino [Arbetar- och bondeblocket: Spanien]

Komintern Kommunistiska eller Tredje internationalen

CC Comité Central [centralkommitté]

CDR Comités de Defensa de la Revolución [Kommittéer för revolutionens försvar]

CNOC Confederación Nacional Obrera de Cuba [Kubas nationella arbetarfederation]

CPUSA Communist Party of the United States of America [USA:s kommunistiska parti]

CROM Confederación Regional Obrera Mexicana [Mexikanska regionala arbetar-

federationen]

CTC Confederación de Trabajadores de Cuba [Kubas arbetarfederation]

DOI Defensa Obrera Internacional [Internationella arbetarförsvaret]

FCT Federación Cubana del Trabajo [Kubanska arbetarfederationen]

FI Fjärde Internationalen

FOH Federación Obrera de La Habana [Havannas arbetarfederation]

FS Fjärde internationalens Förenade Sekretariat

ICL International Communist League (Bolshevik-Leninists) [Internationella

kommunistiska förbundet]

ILD International Labor Defence: USA

ILO International Left Opposition [Internationella vänsteroppositionen]

INRA Instituto Nacional de Reforma Agraria [Nationella jordreforminstitutet]

KPD Kommunistische Partei Deutschlands [Tysklands kommunistiska parti]

LOR Liga Obrera Revolucionaria [Revolutionära arbetarförbundet: Argentina]

M26J Movimiento 26 de Julio [26 juli-rörelsen]

MNR Movimiento Nacionalista Revolucionario [Revolutionära nationalistiska

rörelsen: Bolivia]

MR-13 Movimiento Revolucionario 13 de Noviembre [Den revolutionära 13:e-

novemberrörelsen: Guatemala]

MSR Movimiento Socialista Revolucionario [Revolutionära socialistiska rörelsen]

OCC Oposición Comunista de Cuba [Kubas kommunistiska opposition]

ORI Organizaciones Revolucionarias Integradas [De enade revolutionära

organisationerna]

Profintern

eller RFI

Röda fackföreningsinternationalen

PBL Partido Bolchevique Leninista [Bolsjevik-leninistiska partiet]

PCC Partido Comunista de Cuba [Kubas kommunistiska parti]

PCM Partido Comunista de México [Mexikos kommunistiska parti]

184

POR Partido Obrero Revolucionario [Revolutionära arbetarpartiet]

POR(T) Partido Obrero Revolucionario (Trotskista) [Revolutionära arbetarpartiet

(trotskistiskt)]

POUM Partido Obrero de Unificación Marxista [Arbetarpartiet för marxistisk enhet:

Spanien]

PRC(A) Partido Revolucionario Cubano (Auténtico) [Kubanska revolutionära partiet

(”Verkliga revolutionärerna”)]

PSP Partido Socialista Popular [Folksocialistiska partiet]

PURS Partido Unido de la Revolución Socialista [Socialistiska revolutionens

enhetsparti]

SGECC Sindicato General de Empleados del Comercio de Cuba [Handelsanställdas

allmänna fackförening på Kuba]

SNOIA Sindicato Nacional de Obreros de la Industria Azucarera [Sockerindustri-

arbetarnas nationella fackförening]

SWP(US) Socialist Workers’ Party [Socialistiska arbetarpartiet: USA]

UFON Unión Federativa Obrera Nacional [Nationella federativa arbetarunionen]

UIR Unión Insurreccional Revolucionaria [Revolutionära upprorsunionen]

URC Unión Revolucionaria Comunista [Revolutionära kommunistiska unionen]

USec United Secretariat of the Fourth International [Fjärde internationalens Förenade

Sekretariat]

Kronologi

November 1920 Federación Obrera de La Habana (FOH) bildas

Augusti 1925 Confederación Nacional Obrera de Cuba (CNOC) bildas

Partido Comunista de Cuba (PCC) grundas

December 1925 Julio Antonio Mella börjar hungerstrejka i fängelset, vilket han sedan utesluts ur

PCC för.

April 1928 Mellas pamflett ¿Qué Es el ARPA? betecknar Victor Raúl Haya de la Torre som

”den latinamerikanske Chiang Kai-shek”.

Januari 1929 Mella mördas i Mexico City.

6 april 1930 Den internationella vänsteroppositionen bildas vid ett möte i Paris.

Oktober-november PCC börjar tillämpa Kominterns ”Tredje perioden”-taktik efter ingripande från

USA:s kommunistiska parti och Kominterns karibiska byrå.

Juli 1931 Den första organiserade oppositionen inom PCC under ledning av Pedro Varela

opponerar sig mot partiets linje för ”röda” fackföreningar.

Augusti 1931

Opposition uppstår i den PCC-kontrollerade Ala Izquierda Estudiantil mot

partiets passiva neutralitet under Augusti-revolten vilken leddes av den borgerliga

oppositionen.

Februari 1932 Sandalio Junco återvänder från Sovjetunionen. Han återupptar sitt arbete som

ledare i PCC innan han lämnar partiet.

Augusti 1932 Oposición Comunista de Cuba (OCC) grundas.

9 september 1932 Resolution från PCC:s centralkommitté om oppositionen i PCC som ger signal till

uteslutning av Junco, Marcos García Villareal m fl från partiet.

10 maj 1933 OCC:s centralkommitté publicerar sitt programmatiska dokument En el Camino

de la Revolución. ILO förklarar senare att det står i överensstämmelse med

185

”Vänsteroppositionens allmänna principer”.

Juni 1933 OCC:s stadgar publiceras.

Juli 1933 Trotskij hävdar att Komintern är dött för revolutionens sak.

Augusti 1933 Generalstrejk mot Machado-regeringen i Havanna. PCC utfärdar ett upprop för

återgång till arbetet, vilket ignoreras.

4 september 1933 Sergeantrevolt leder till att regeringen Grau San Martín bildas med Antonio

Guiteras som inrikesminister.

14 september 1933

Partido Bolchevique Leninista (PBL) bildas vid en nationell OCC-konferens.

Guantánamo-avdelningen vägrar dock att erkänna direktiven från PBL:s central-

kommitté och argumenterar i stället för bildandet av ett anti-imperialistiskt block

som en ”extern väg” för att bygga en sektion av Fjärde internationalen på Kuba.

25 september 1933 PBL:s centralkommitté publicerar ett manifest som formellt slår fast en strategi

baserad på den permanenta revolutionen.

29 september 1933 PBL bildar ett block med regeringen Grau San Martín i en våldsam konfrontation

med PCC vid en demonstration i samband med begravningen av Mella.

27-28 oktober 1933 Nationellt PBL-plenum i Havanna vid vilket partiets program antas.

Mitten av januari

1934

Batista överför arméns stöd till Mendieta och framtvingar Grau San Martín-

regeringens avgång.

4 februari 1934 Första numret av PBL:s organ Rayo publiceras.

Juli 1934 Nationell kriskonferens för PBL ratificerar Juncos och andras utträde ur central-

kommittén. Av OCC:s ursprungliga CK-medlemmar återstår bara två.

27 augusti 1934 En stalinistisk paramilitär attack på kontoret för Federación Obrera de La

Habana. En död rapporteras.

Oktober 1934 Latinamerikanska kommunistpartier tar första stegen mot att anta folkfronts-

taktiken.

7 oktober 1934 Joven Cuba, en organisation under ledning Guiteras bildas.

16 oktober 1934

PBL:s centralkommitté antar ”Resolution om den aktuella politiska situationen

och våra uppgifter”. Man godtar teorin om den demokratiska anti-imperialistiska

revolutionens självständighet genom att bilda en snäv allians med Joven Cuba för

att göra uppror.

8 januari 1935 Ett brev från A.J. Muste i Workers’ Party i USA till PBL försöker få de kubanska

trotskisterna att omorientera sig mot ett proletärt anti-imperialistiskt perspektiv.

Januari-februari

1935

En serie möten med PBL:s centralkommitté där bl a García Villareal avsätts som

generalsekreterare och ersättas av Gastón Medina.

Mars 1935 Generalstrejk krossas. 1930 års revolution är besegrad

20 mars 1935 Rapport från Gastón Medina till Fjärde internationalens sekretariat som analy-

serar den interna situationen i OCC och PBL från augusti 1932 till mars 1935.

8 maj 1935 Guiteras skjuts av den kubanska armén. Joven Cuba sönderfaller gradvis.

Oktober 1935 De ”Politiska teser” som skrivits av Gastón Medina hävdar åter PBLs proletära

anti-imperialistiska linje.

September 1936 PBL publicerar tidskriften Noticiero Bolchevique.

Februari 1936 PBL håller ett nationellt plenum för att omstrukturera partiet.

21 juli 1936 Spanska inbördeskriget inleds.

1936-37

Charles Simeón ersätter Gastón Medina som PBL:s generalsekreterare – Medina

tvingas dra sig tillbaka pga sjukdom, vilken är resultatet av tortyr i Batistas

fängelser.

9 januari 1937 Trotskij anländer till Mexiko.

17 augusti 1938 Gastón Medina, den främste försvararen av den proletära anti-imperialistiska

linjen i PBL, dör.

186

September 1938 Fjärde internationalen grundas formellt.

Slutet av 1939

/början av 1940 Simeón utesluts ur PBL.

24-25 januari 1940 Minoriteten i SWP(US) beslutar sig för att bryta med SWP(US). Brasilienaren

Mario Pedrosa stödjer minoriteten.

Maj 1940 De officiella kommunisterna stödjer Batista i presidentvalen.

Maj 1940 De kubanska trotskisterna bildar en ny provisorisk exekutivkommitté.

19-26 augusti 1940 Fjärde internationalen håller kriskonferens i New York.

21 augusti 1940 Trotskij mördas av den stalinistiske agenten Ramón Mercader.

19 september 1940

Partido Obrero Revolucionario (POR) bildas. PBL:s avdelning i Santiago de

Cuba vägrar till en början att ansluta sig till det nya partiet. Det inkorporeras i

POR först 1941-42.

September 1940 POR lanserar en tidning, Cuba Obrera. Sista numret ges ut i augusti 1941.

8 maj 1942 Stalinistiskt mordkommando mördar Junco.

Juli 1942

Batista förklarar axelmakterna krig och riktar upprop till de politiska partierna på

Kuba bilda en nationell enhetsregering. De officiella kommunisterna går med i

Batistas regering.

December 1942

Vid en tredje nationella kongressen för Confederación de Trabajadores de Cuba

(CTC), stödjer POR bildandet av Frente Democrático Sindical, en arbetar-

oppositionsfront inom CTC, för att utmana den stalinistiska kontrollen.

Januari 1944 Rogelio Benache, PORs mest begåvade ledare i Oriente dör av efterverkningarna

av den tortyr han utsatts för i ett Batista-fängelse.

Maj 1944 POR ger ”kritiskt” stöd till Grau San Martín i presidentvalen.

Maj 1944 POR lanserar tidningen Revolución Proletaria, vars sista nummer kommer ut i

maj 1946.

Mars 1946 ”Majoritets”-fraktionen i Havanna sprider en högst kritisk internbulletin där man

hävdar att POR hamnat “i kölvattnet på” Auténtico-partiet.

Mitten av 1946 POR går med i Rolando Masferrers Movimiento Socialista Revolucionario

(MSR).

Juli 1947 Alliansen mellan PSP och Grau San Martín bryter samman vid utbrottet av kalla

kriget och PSP tvingas lämna CTC:s lokaler.

1948 POR går med i Acción Revolucionaria Guiteras efter det att MSR förklarat sig

stödja Carlos Prío Socorrás, Auténticos kandidat i presidentvalet.

10 mars 1952 Statskupp återför Batista till makten.

26 juli 1953 Grupp under ledning av Fidel Castro attackerar Moncada-barrackerna i Santiago

de Cuba.

November 1953 Fjärde internationalens Internationella Kommitté bildas och tar kraftig ställning

mot det Förenade Sekretariatets ”pablism”.

Oktober 1956

Pablo Díaz, en ledande medlem i PBL i slutet av 1930-talet och i POR under

1940-talet förenar sig med Castro i Mexiko som en av medlemmarna i Granmas

generalstab.

2 december 1956 Granma landstiger på Orientes kust vilket markerar början av ett tvåårigt gerilla-

krig.

1 januari 1959 Batista flyr från Kuba och revolutionen börjar.

6 februari 1960 Partido Obrero Revolucionario (Trotskista) (POR(T)) bildas.

April 1960 POR(T) lanserar sin tidning Voz Proletaria. Åtta nummer ges ut fram till april

1961.

April 1961 Invasionsstyrka sammansatt av exilkubaner besegras snabbt vid Playa Girón.

26 maj 1961 Nummer 10 av Voz Proletaria och tryckplåtarna till Trotskijs Den permanenta

187

revolutionen beslagtas av PSP-funktionärer som agerar på uppdrag av bl a

arbetsministeriet.

Augusti 1962 Medlemmar i POR(T) arresteras.

24-26 augusti 1962 POR(T) håller sin andra nationella konferens.

September 1962 POR(T) återupptar utgivningen av Voz Proletaria som A4-stencilerad fjorton-

darsbulletin.

Oktober 1962 Den kubanska missilkrisen.

1963 Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat grundas i ljuset av meningsskilj-

aktigheter mellan trotskistiska grupper över den kubanska revolutions natur.

Början av 1964 De första formella anklagelserna mot POR(T)-medlemmar för påstådd kontra-

revolutionär aktivitet. Domar på upp till nio års fängelse.

22 mars 1965 Che Guevara försvinner från offentligheten.

April 1965 POR(T) upplöser sig självt formellt som ett villkor för att POR(T)-medlemmarna

ska frisläppas från fängelse.

Oktober 1965 Första centralkommittémötet med det nya kubanska kommunistpartiet.

Januari 1966

Castro förklarar sig stå på Moskvas sida i den sino-sovjetiska debatten. Attackerar

trotskismen vid Trikontinental-konferensen. Om detta se Castro angriper

trotskismen (på marxistarkiv.se)

Mars 1966 Ledande POR(T)-medlemmar fängslas åter för fortsatt aktivitet.

December 1973 POR(T)-medlemmar får upp till 12 års fängelse för försök att återuppbygga ett

trotskistiskt parti.