Västsvenska och västeuropeiska stenkammargravar med gavelhålJanson, SverkerFornvännen 33, 321-342http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1938_321Ingår i: samla.raa.se

VÄSTSVENSKA OCH VÄSTEUROPEISKA STEN-KAMMARGRAVAR MED GAVELHÅL

AV

8 V FR K KR J A N S O N

När man i Norden under övergången mellan gånggrifts-och hällkisttiden börjar uppföra de nya gravbygg-nader, som hällkistorna representera, så är det en särskild typ, som först kommer till användning. Det

är stora, tvårummiga kistor, vanligen med längdriktningen i norr—söder, som bygges. Egendomligt nog finner man dessa stenkammargravar inom ett område, där man knappast skulle vänta sig dem. Men i norra Jylland, där den främmande båt­yxkulturen vid mitlen av gånggriftstiden sätter in sin kraft och snart tränger undan den gamla megalitkulturen, åtcruppträiler nu en gravform, som sedan gammalt betraktats som megalitisk. Däremot saknas denna gravtyp nästan fullständigt på de danska öarna, som utgör megalitkulturens starkaste fäste.1 På grund av detta förhållande har man också framhållit möjligheten av, att det här skulle vara bärarna av båtyxkulturen, som bygger dessa gravar.-'

Huru härmed än förhåller sig, kan man i varje fall iakttaga samma företeelse, när man kommer till Västsverige, som beträf­fande Jylland. Särskilt framträdande är detta i Bohuslän och trakterna kring Göta älvs mynning. Sedan gammalt har dessa områden stått i livlig förbindelse med Jylland. Detta kulturella samband framträder klart i synnerhet under gånggriftstiden. Vi finner då inom bägge områdena samma tidiga megalitiska stilar, vad keramiken beträffar, men saknar däremot den senare stilnt-

1 L i n d q v i s t , S., Svenskarna i heden tid, 1935, s. 140. 2 F o r s s a n d e r, J. £., Der ostskandinavische Norden während der ältes­

ten Metallzeit Europas, Skrifter utgivna av Kungl. Humanistiska Vetenskaps­samfundet i Lund, XXII, 1936, s. I l l ff.

322 S I B /i K B (i .' .1 .V .s il S

vecklingen, sannolikt därför att båtyxkulturen, här liksom på Jyl­land, lägger hinder i vägen fiir en fortsatt niegalitisk kulturut­veckling.'

Det är därför naturligt, att när de jylländska hällkistorna börjar

Fig. 1. Hällkista med gavelhäl vid Snäckebäck, Starr­

kärrs s n , Västergötland. Från SSO. (Foto G. Sarauw.)

Abli. 1. Steinkiste mit (iiehelölfiiuni:, Ksp. Starrkiirr, liota-ilyajebist, Vatterg-Ottand.

byggas, del ej dröjer liinge, innan inan också uppför dem på väst-svenskl område, som fynden visar (se s. 326). Sedan sprider de sig inåt landet. Vi finner dem förutom i Bohuslän i norra Halland, men framför allt i Västergötland samt dessutom i de angränsande landskapen Dalsland. Värmland, Östergötland och Närke. Däreiimi är de sällsynta i Sydsverige och inom motsvarande kulturområde i Danmark — de danska öarna.4

s E n q v i s t , A., Stenåldersbebyggelsen på Orust och Tjörn, 1922, a. 91 tf.; Bagge, A., Hen äldre megalitkeramiken i Bohusläns stenkaminargravar, Studier tillägnade Qunnar Bkholm, 19S4, s. 262.

4 L i n d q v i s t , 8., a. a. s. 140.

S T E N K A M M A R G R A V A It M E D G A V E L II Å 1. 323

Bland dessa flerrt immiga mel lansvenska g r a v a r t i l ldrager sig

k i s torna med gavelhål ett särski l t intresse. Denna egenar tade och

till u tbredningen begränsade g r a v t y p förekommer i områdena på

bägge sidor av Göta älvs nedre lopp, hä r och var i det övr iga Bo­

huslän samt i det inre och nor ra Västergöt­

land. Härifrån har den sedan spritt sig i en­

staka exemplar till Östergötland och Närke.3

I det följande skall en del av dessa väst­

svenska kistor närmare behandlas med anled­

ning av deras släktskap med andra bohus­

länska s tenkammargravar . Som exempel kan

här först nämnas den vackra kistan vid Snäc­

kebäck i S t a r rkä r r s socken på östra sidan av

Göta älv, fig. 1.°

Kistan låg helt nedsänkt i marken utan att

vara täckt av någon hög. Det enda, som syn­

tes, var topparna av de stenar, som begrän­

sar ingången i söder. Graven, som lämnats

fullständigt orörd genom tiderna, var fylld

med en fin, gul sand. I fyllningen gjordes de

synnerl igen oansenliga fynden, en skivskrapa

och en liten såg av flinta.7

Om fynden således ej säger oss mycket. Abb- 2- **?»*? steinkiste

är i stället gravplanen av större intresse,

fig. 2.8 Den är typisk för dessa flerrtimmiga västsvenska kis­

tor, uppdelade i två rum, kammare och en mindre förstuga.

Den senare är öppen mot söder. H ä r ha r kistan en ganska

egendomlig avslutning. Förs tugan begränsas nämligen av två

stenar, »portstenar», som ä r högre än kistans väggar. Framför

dessa s tå r i sin tur y t t e r l iga re två häl lar , men vr idna v inkel rä t t

Fig. 2. Plan av hällkistan vid

Snäckebäck.

5 F o r s s a n d e r , J. E., a. a. s. 113, fig. 22 samt 150 ff., där en förteckning över dessa gravar lämnas, till vilken hänvisas i det följande.

6 Undersökt av G. Sarauw; G. S a r a u w s d a g b o k 1921, Göteborgs Museum, ark. avd.; S a r a u w , G. och A l i n , J., Götaälvsområdets fornmin­nen, 1923, s. 217.

7 G ö t e b o r g s M u s e u m , ark. avd., inv.-nr 21121 ff. s Planen är sedermera uppgjord efter G. S a r a u w s synnerligen noggran­

na uppmätningslabeller, då någon plan i samband med utgrävningen aldrig ritats.

324 S V S K K B It 1 A N S II N

mot de förra. Detta sista stenpar förekommer även vid en annan västsvensk kista, men synes annars vara en unik företeelse.

Det är tydligt, att kistan alltid varit öppen åt söder. Och en när­mare undersökning av övriga kistor ino nadel, som är så väl bevarade, atl man kan våga draga några slutsatser om deras pla­ner, visar, alt denna anordning med ena gaveln öppen, måste vara

mm UUlLtA tZZZZZZZÄ

mmzm ZZ227ZZB

ES2

Fig. 3. Hällkista ined gavelhäl vid Sannumfjäll, Starrkärrs s:n,

Västergötland. (Etter .1. Alin.) Abb. 3. Steinkiste mit Giebelöflnung, Ksp. Starrkärr, Oötaälvsgebiet,

Västergötland.

den vanliga. Det är tydligen endast ett fåtal gravar, som är slutna på alla sidor. 1 dessa fall är det nästan genomgående fråga om mindre, alllid enrnmmiga stenkistor, varav en del antagligen hör till bronsåldern.

Återgår vi till Snäckebäcksgraven, så har den i skiljeväggen mellan kistans bägge rum ett väl utbildat gavelhäl, uthugget i väg­gens bäggo hällar, fig. 1. Här förekommer dessutom en egendom­lig detalj. I stället för att täta fogarna mellan gavelvägg och lång­väggar med kallmurning, har inan använt sig av lerklining.

1 samma socken vid Sannumfjäll har vi en annan grav av lik­nande utseende med längdriktning i NNO—SSV, fig. 3.9 Här be­gränsas förstugan av höga, dubbla portstcnnr, som lämnar en öpp­ning mot söder. Av tvärväggen mellan de bägge rummen finns nu endast den ena hällen kvar med det till hälften uthuggna gavel-hålet. Portstenarna vid graven är betydligt högre än själva kistan.

• Graven är ej upptagen i Forssanders förteckning, då den ej förut publi­cerats. Den är uppmätt av J. Al in , 1918, Göteborgs Museum, ark.avd.

S T E N K A M M A R G R AV AR M E D G AV E L I ! Å L 325

Fig. 4. Hällkista med gavelhål vid Västra Löstorp, Kareby s:n, Bohuslän. Frän norr.

(Foto G. Sarauw.) Abb. i . Steinkiste mit Giebelölfnung, Ksp. Kareby, Götaälvsgcbict, Bohuslän. Von Norden

gesehen.

och står som bautastenar och begränsar ingången. Samma monu­mentala utformning har även en annan liknande kista strax intill den ovan nämnda Snäckebäc.ksgraven. Den är emellertid ej under­sökt, varför man ej kan avgöra, om den möjligen har gavelhål. ehuru anordningen av mellanväggen tyder härpå.10 Slutligen finns en tredje liknande kista med gavelhål vid ölanda Nordgård i samma socken.11

Inom samma område som dessa västgötska kistor, men på västra sidan av älven, ligger ytterligare två gravar, som helt överens­stämmer med de här genomgångna. Bägge kistorna ligger i Kare­by socken.

Av dessa är den ena vid Västra Löstorp nu mycket förstörd.12

Kvar står egentligen kammaren, under det att förstugan nästan

10 Kistan ligger vid Snäckebäck, Starrkärrs socken. Göteborgs Museum, ark.avd.

11 Undersök) av V N i k l a s s o n , 1933. Göteborgs Museum, ark.avd. 12 S a r a u w, < i. och A 1 i n, .1., a. a. s. 218,

326 S V E li K E Ii J A N S O N

ezzzä

/

fullständigt saknas , fig. 4. Längdr ik tn ingen ha r var i t rak t nord­

sydlig med kammaren i norr . Av de t i l lhuggna gave lhä l la rna kvar­

står endast den ena med halva gavelhålet.

P å 1870-talet blev förs tugan förstörd av markägaren . Vid detta

tillfälle blev emellertid en del av g rav inven ta r i e t t i l lvara taget ,

nämligen tre flintdolkar, ett skifferhänge

och en flintskärva samt två simpla lerbägare.

Av dessa föremål kom en bägare, två dolkar

samt skifferhänget till Göteborgs Museums

ark. avd.13 Sedermera blev resten av kistan

sakkunnigt utgrävd.14 Härvid påträffades

ytterl igare fyra lerbägare, nio flintdolkar.

fragmentet av ett skifferhänge, två pilspet­

sar av flinta med insvängd bas, en flint­

skrapa samt några lerkärlsbi tar och flint-

skärvor.1 5

Fyndet ä r intressant, därför att det tillåter

en noggrannare datering av föremålen och

därmed också av gravbyggnaden, än vid de

övriga kistorna inom området. En av de

funna flintdolkarna hör till de tidigaste ty­

perna i det av Sophus Miiller uppgjorda

schemat.16 Den representerar typen omedel­

bart efter den lancettlika dolken, medan de

andra däremot är yngre.17

Förekomsten av denna tidiga typ vi­

sar, att graven ha r uppförts under myc­

ket tidig del av hällkisttid. Det bör härvid påpekas, att den

ännu äldre lancettlika dolken över huvud taget ej har funnits

i g r a v a r på väst- eller mellansvenskt område.18 Härmed kan man

tmm

9 . r * J-y

Fig. 5. Hällkista med gavelbål vid Hällestad, Kareby s:n, Bohuslän. (Efter

L. Hofstedt). Abb. 5 Steinkiste mit Gle-belörlnung, Ksp. Kareby, Götaälvsgebief, Bohuslän.

18 Inv.-nr 3575 ff. " G . S a r a u w s d a g b o k 1915, Göteborgs Museum, ark.avd. 15 G ö t e b o r g s M u s e u m , ark.avd., inv.-nr 6152 ff. Fyndet finns av­

bildat i P r a e h i s t o r i s c h e Z e i t s c h r i f t , XXI, 1930, s. 233, fig. 26. 16 M ii 11 e r, S., Flintdolkene i den nordiske Stenålder, Nordiske Fortids­

minder, I, 1902, s. 125 ff. 17 Enligt F o r s s ä n d e r s i a. a. anförda schema representerar dolkarna

frän kistan typerna II, II—III och III, s. 123, fig. 23 och s. 150. 18 F o r s s a n d e r , J. E., a. a. s. 156.

S T K N K A M M A It G II A V A H U B D G .1 1 I: L H Å L 327

också säga, alt dessa kis tor hör till de äldsta, som förekommer

inom det hä r behandlade området. Samma förhållande har också

kons ta te ra ts vid de väs tgötska häl lk is torna av denna typ. som efter

den s tora kistan vid Skogsbo i N. Säras socken kal la ts för skogs­

bokistor. '"

Den andra graven ined gavelhål i Kareby socken ligger vid går­

den Hällestad, lig. ö.'-"1 Kistan ä r bät t re bevarad än föregående.

Fig. 6. Hällkistan vid Bällestad. Från NO.

(Foto G. Sarauw.) Alili. 6. Die Steinkiste Abb. 5 von Nordost geschen.

ehuru kammarens ena sida är helt förstörd. Liksom föregående ä r

den öppen i södra ändan, som begränsas av något h ö g r e stenar,

placerade v inkel rä t t mot k is tans längdr ik tn ing , fig. 6.

Såsom ofta är fallet, hade g raven använ l s under mycket lång tid,

varom fynd från e f te rbegravningar under brons- och jä rnå ldern

vi t tnar . Bland s tenåldersfynden märkes särski l t fyra små pilspet­

sar med insvängd bas. Det ta innebär, att k is tan kan ha uppför ts

under å tminstone l ika tidig häl lkis t t id som Bål les tadgraven, där

också dessa pi lspetsar förekom.21 De övr iga fynden utgjordes av

•» F o r s s a n d e r, J. E., a. a. S. 158 ff. M S a r a u w , G. och A l i n , J., a. a. s. 218. Uppmätt av L. Hotstedt. -' F o r s s a n d e r , J. E., a. a. s. 122 o. 129 f.

3 2 8 S V E R K E R J AN S O N

ett antal bärnstenspärlor, skifferhängen samt en liten pärla av guldtråd.22

Som vi i det föregående sett, har vi på bägge sidor om Göta älv en grupp kistor, som i det närmaste motsvarar de västgötska .skogsbokistorna, vilka, som ovan nämnas, också kan föras till stimma tidiga del av perioden.'-'1

sn Fig. 7.

Hällkista vid Prässebokärr, Ale-Skövde s:n, Västergötland. (Efter J. A. Bolmstrand.)

Abb. 7. Steinkiste von Bnstrnp-Typ, Ksp. Ale-Sköv-(le, Götaälvsgebiet, Västergötland.

Inom det västsvenska området har vi emellertid ytterligare ett par kistor med gavelhål, som dock i någon mån skiljer sig från de föregående. Skillnaden består framför allt i storleken, och däri. att de ej har ett fullständigt utbildat förrum, utan endast en antydan härtill.

I nordligaste Bohuslän vid Röd i Lommelanda socken finns en sedan gammalt publicerad sådan liten kista med gavelhål. Den är närmast enrummig, men har en antydan till förstuga, som dock ej framgår av den gamla planen.24 Framför kammaren har man ställt två små portstenar på bägge sidor om gavelhålet, varav en­dast den ena nu är synlig." Det är emellertid anmärkningsvärt,

" G ö t e b o r g s Museum, ark.avd., inv.-nr 6616 ff. r i De västsvenska kistorna av denna typ har dock aldrig mer än två rum.

kammare och förstuga. 24 M o n t e l i u s , O., Sveriges forntid, 1874, s. 125. • A 1 i n, J., Uppmätning 1920, Göteborgs Museum, ark.avd.

S T E N K A M M A R G R A V A R M E D G A V E L H Ä L 329

alt, den endast når upp till markytan, medan kistans övriga väggar höjer sig över marken. Samma detalj med de låga portstenarna återfinnes vid ytterligare en del mindre kistor i Bohuslän, som dock ej har gavelhål, varför de ej kommer att närmare behandlas i detta sammanhang. Liksom Lommelandakistan har de emellertid med sina små mått och med en enda stor takhall ett visst dös-liknande utseende.26

Fig. 8. Dös vid Haga (den övre), Ståla s:n, Orust, Bohuslän.

(Foto A. Fridell.) Abb. 8. Typischer bohuslänischer Dolmen, Ksp. Ståla, Orust,

mittleres Bohuslän.

Ett annat exempel på dessa mindre kistor med gavelhål har vi även i den likaledes sedan gammalt kända graven vid Dvärred i Lindome socken söder om Göteborg.'-'7

Till dessa två grupper sluter sig slutligen ännu en typ av gravar, som måste stå de här först genomgångna mycket nära. Inom det västsvenska området har vi ett gott exempel härpå i en hällkista vid Prässebokärr i Ale-Skövdo socken på östra sidan av Göta älv, fig. 7.'2S Kistan består, på samma sätt som Snäcke-bäcksgraven. av kammare och förrum, endast med den skillnaden,

M Man bitr observera, atl dessa kistor med laga, lill största delen dolda portstenar i denna detalj fullständigt överensstämmer med den vanliga bohus­länska dosen, där detta stenpar framför ingångsöppningen är regel. Se s. 334.

27 M o n t e l i u s , O., Orienten och Europa, Antiqvarisk Tidskrift, XIII, 11)115, s. 189.

28 B o 1 m s t r a n d. .1. A.. Uppmätning 1919, Göteborgs Museum, ark.avd.

;J3(1 S V 6 R 8 /•: li J A N S o N

att ski l jeväggen mellan rummen åstadkommits genom alt man satt

in två häl lar , som ej s töter intill varandra , utan lämnar en öppning

mellan kammare och förstuga. Man ha r al l tså, u tan at t l ägga ned

något arbete på alt Imgga ui d i gavelhål , åstadkommit samma

sak med enklare medel. Vi känner förut denna kons t rukt ion från

Fig. 9. Kammaren frän långdösen vid Vråugstad, Bottna s:n,

Bohuslän. (Foto förf.) Abt). 9. Die Kammer eines Dolmens mit zngehauener Eingangsöff-

nung, Ksp. Bottna, mittleres Bohuslän.

det övr iga väs tgötska området, från häl lk is tan vid Berga i Tor­

björntorp socken och från Skabo i Varnums socken, såväl som

från de nordjylländska bestrupkistorna.2 9 Hur nä ra dessa gravar

måste stå kistorna med gavelhål, visar kistan från Hällekis i Medel­

plana socken, som upptagi ts som försedd med gavelhål.3 0 Hä r är

hä l la rna dock endast y t ters t litet, t i l lhuggna, och kis tan bi ldar en

övergångsform mellan de bägge typerna och f ramhäver k lar t sam­

bandet dem emellan.

Vad det (ivriga väs tgötska mater ia le t angår , kommer det ej att

nä rmare bli behandlat här . Ser vi i stället på u tbredningen av

-' F o r s s a n d e r, .1. K., a. a. s. 109 ooh 1 13 samt 156 ff. A n d e r b j ö r k, J. E., Västergötlands megalitgravar, Västergötlands fornminnesförenings tid­skrift IV: 5, 1932, s. 21.

30 Se F o r s s a n d e r s ovan anförda förteckning, a. a. s, 151.

S T E N K A M M A li G II A V A II M E II i, A \ E L I I A L 331

kistorna med gavelhål i de olika landskapen, så verkar den ojämna fördelningen med den starka koncentrationen till Västergötland, och här till det inre av landskapet, egendomlig. Jämförda här­med är kustområdena nästan tomma.31 I någon mån är detta emellertid en överdrift, som min­skas, om samtliga västsvenska kistor tillkom­mer, fig. 17. Vi får då en samling dylika gravar grupperade i trakterna av nedre Göta älv.3-

Den nordliga gruppen är visserligen fort­farande starkt dominerande, men som mot­vikt härtill uppträder västsvenska kistor utefter älven. Denna orientering ut mot kustområdena är särskilt Intressant, när man länker på den fördelning, som de jyl ländska kistorna av bestruptyp har.

I sitt arbete Orienten och Europa klarlade Montelius de vägar, längs vilka kännedomen om denna gravtyp kommit upp till Norden. Han pekar här på västeuropeiska kistor av samma utseende i Frankrike och England oeh framhåller sedermera, all förebilderna närmast bör sökas i sistnämnda Denna åsikt har sedan vari! allmänt an- Kville s:n (överst) och tagen, och den enda modifikation, som Vråugstad, Bottna sm,

° Bohuslän,

gjorts, är, all man sannolikt närmas! har att Abb ,„ ,,läne der Kammern

finna förebilderna i Frankrike, särskilj i ^ n ^ Z l Z ^ ^ departementen kring Paris och ej på engelskt ond Bottna, miSl*™»Bohualån. område. Enligt engelska forskare har typen uppkommit inom nämnda område och sedan spritt sig därifrån över

Pig. 10. I -i Planer av kamrarna från

l a n " ' dösarna vid Södra ödsmål,

31 Enligt de senaste publicerade uppgifterna är fördelningen följande: Hal­land 1, Bohuslän 4, Dalsland 8, Västergötland 25, Närke 3 och Östergötland 3. Uppgifterna gör dock ej anspråk på att vara fullständiga L>e angivna siff­rorna betecknar de i Vitterhetsakademiens antikvariskt-topografiska arkiv förtecknade gravarna . Se F o r s s a n d e r , a. a, 9. Iä0 ff.

32 Angående ej förut kända kistor med gavelhéJ hänvisas lill förteckningen (iver dei västsvenska materialet, s. 311 not. 47.

33 M o n t e l i u s , O., a. a. s. 196 ff. och Meddelande Iran Östergötlands fornminnesförening, 1907, s. 11.

332 S V E R K E R J A N S O N

till England och Belgien, där dessa gravar förekommer i mindre antal.34

Emellertid har även en annan förklaring framförts. Den gamla till synes naturliga lösningen skulle nämligen ej kunna vara rik­tig, då våra nordiska hällkistor med gavelhål måste vara betydligt yngre än de västeuropeiska och lill liden motsvara en ganska

Fig. 11. Kammaren ined ingångsöppningen från dosen vid Södra

Ödwmål. (Foto förf.) Abb. 11. Die zngehauene EiiigauKsiiffniing iles oberen Holmens in

Abb. 10, Ksp. Kville, mitlleres Bobuslän.

framskriden del av västeuropeisk bronsålder. De engelska och franska kistorna är däremot betydligt äldre. Vi har alltså här en lucka i tiden, som blir svår att överbygga. En möjlighet att för­klara saken skulle vi få genom att: antaga, att man här i Norden skulle upptagit denna idé med gavelhål ej från västeuropeiskt håll utan från Contral-Tyskland, från Thiiringen. Här har vi häll­kistor, som också är försedda med gavelhål, oeh som även kan dateras så tidigt, att vi i dem skulle kunna se förebilderna till våra nordiska.35

Emellertid har detta, försök till förklaring ej väckt bifall, dels emedan dessa tyska kistor representerar cn annan typ, dels emedan man knappast heller kan tänka sig en direkt påverkan från detta

54 F o r s s a n d e r , J. E., a. a., s. 158 ff. " N o r d m a n , C. A., The megalithic Culture, Finska fornminnesförenin­

gens tidskrift, XXXIX. 1931, s. 111 ff.

S T E N K ,1 M U A II G II A V ,1 « M E D G A V E L I I Å I. .'t;{3

område. I stället skulle ej tidsskillnaden vara så stor, att detla förhållande borde utgöra ett sådant oöverkomligt hinder, atl man måste söka andra förklaringar, än de som förut antagits.86

I ^ * * -

0 •

...... . * . . . a ^

IÉ <

lai^BÉb^lBBBV

Fig. 12. Dus vid Habborsby, Valla s:n, Tjörn, Bohuslän.

(Foto A. Enqvist). Abb. 12. Dolmen mit zugehanener Eingangsöllnnng, Ksp.

Valla, Tjörn, slldliehes Bohuslän.

Nu ser det dock ut, som om man skulle kunna fylla ut denna tidsintervall mellan de västeuropeiska och de nordiska kistorna med äldre stenkammargravar inom västsvenskt område. Samma konstruktion med det tillhuggna gavelhålet tycks nämligen vara känd redan före hällkisttiden i Västsverige. Denna egenartade byggnadsdetalj ined den i två mot varandra ställda hällar uthuggna ingångsöppningen förekommer i en så utpräglad form vid några av de bohuslänska dösarna, att det måste vara fullt berättigat att sammanställa dessa äldre gravar med hällkistorna med gavelhål.

Den typ av dösar, det här är fråga om, är karakteristisk för det bohuslänska landskapet. Gravbyggnaderna är uppförda av tunna förklyftade eller kluvna hällar, som bildar ett oregelbundet rum, framför vilket två små »portstenar» blivit ställda. Kammaren

'• F o r s s a n d e r , J. E., a. a. s. 154—160.

334 S \ E II K B II .1 A N S I) N

höjer sig mer eller mindre över högen och har an tagl igen aldr ig

var i t helt dold, som I. ex. vid skånska och danska dösar. Som

exempel på denna g r a v t y p kan nämnas etl av Bohuläns s tå t l igas te

fornminnen, den övre Hagadösen i Ståla socken på Orust, fig. 8.37

Här har själva ingångsöpp­

ningen mellan de låga portste-

n a r n a åstadkommits därigenom,

all man ställt två av kammarens

häl lar så, att de upptill nästan

sluter intill varandra men ned­

till lämnar en öppning. Den blir

härigenom tresidig. öppningen

har till stor del varit täckt av

högen, som även så gott som

helt dolt portstenarna. Vid flera

dösar ha r de först uppmärk­

sammats vid en undersökning.

Denna många gånger ganska

regelbundna tresidiga öppning

har ofta omnämnts i litteratu­

ren, och man ha r frågat sig, om

den varit avsiktligt gjord eller

ej.*8 l i a n Ivivel är det med be­

räkning, som häl la rna place­

rats pä detta sätt i flera fall.

vilket också nnders t rykes av,

alt de blivit tillhuggna för atl åstadkomma en något vidare öppning.

Det är möjligt, atl detta just iir fallet med den ovan nämnda Haga­

dösen. Men det kan iakttagas med betydligt större säkerhet vid en

del andra av landskapets dösar.

En av de största och vackraste av Bohus läns dösar ligger vid

Vråndslad i Bottna socken. Då Ekhoff på sin tid undersökte graven,

antog han. atl man lagt på takhällen först etter gravläggningen, eller

att en av de mindre väggstenarna, som nu ej når upp till det väldiga

Fig. 13. Ingångsöppningen frän dosen vid Brattås, Röra s:n, Orust, Bohuslän.

(Foto A. Enqvist.) Abb. 18. Die /.ngelmnenc BlDganglöihlttng eines Holmens, Ksp. Röra, Orust, mittleres

Bohuslän.

" E n q v i s t , A., a. a. s. 70 ff " e n q v i s t , A., a. a. s. io n. 38 Se E k h o f f s och G u s t a f s s o n s häradsundersökningar i Bidr

ill kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia sn till kännedom om E n q v i s t , A., a

Bidrag nit

S T E N K A M M A R l i It A V A t! M B l i G A V B L II A L 335

biooket, blivit ditsatl förs! efteråt. En beil sluten kammare skulle ju innebära, att den ej varil avsedd som släkt- eller familjegrav.88

Sedan dess har emellertid högen sjunkit, och nu visar det

Fig. 14. Ingångsöppningen vid nedre Hagadösen, Ståla s:n,

Orust, Bohuslän. (Foto A. Enqvist.) Abb. 14. Polmen mit zugeliauener Eingangsöllnun^, Ksfi.

st;ila, nnist, mink-res Bohuslän.

sig, att graven verkligen har en ingångsöppning, ehuru den förut varit helt dold, fig. 9. överdelen av ingången är nu blottad, och man kan se, att hällarna blivit något tillhuggna för att. vidga denna.40 Upptill sluter de beil intill varandra, fig. 10. Mycket möj-

s» Ekhoff , E., a. a. II. 8. 180. 4(1 Tillhuggningen Framträder tydligast inifrån kammaren, där man kan

följa hällarna, längre ned. dä golvet ligger lägre än högytan.

336 S V E li K E II .1 A N S O N

Fig. 15. »Gavelbälen» från Hagadösen (överst) och

Suäckebäekskistan. Abb. 15. Die Giebelöftmmgen», oben vom Dolmen

Abb. 14, darunter von der Steinkiste Abb. 1.

ligt är också, att högen döljer ett par låga portstenar liksom nu nederdelen av öppningen. I så fall har graven fullständigt den för den bohuslänska dosen karakteristiska planlösningen.

Samma anordning framträder ännu tydligare vid en mindre dös vid Södra ödsmål i Kville socken, omkring en halvmil norr om föregående, fig. 10. Dosen har blivit delvis förstörd så sent som på 1870-talet i samband med ett brobygge, därför att »kommunen behövde en vägbro och vidtalade bonden, som äger marken, att ditföra takstenen, vårföre bonden enligt uppgift erhöll trettio kro-

S 7' B N K A M M A l i G It A V A Ii M E 1) G A V E I. II A I. 3 3 7

nor». efter vad Ekhoff skriver i sin dagbok från 187!).4' Kammaren har här cn Iresidig öppning, tillkommen på så Sätt, till man fram­för allt huggit till det ena nedre hörnet på cn av hällarna vid ingången, fig. 11.

Denna anordning framträder i ännu högre grad vid dosen vid Habborsby i Valla socken på Tjörn, fig. 12. Bilden är tagen vid undersökningen av graven, och sannolikt har högen dolt öppningen betydligt mer, än vad som här framgår.42

Vid Brattås i Köra socken på Orust står en vacker och typisk bohuslänsk dös. Vid undersökningen av graven framkom den förut

Fig. 16. Den tillhuggna hällen frän dosen vid Håfors, Längalanda s.n, Orust, Bohuslän.

(Etter N. Niklasson.) Abb. 16. Eine /.ugehanene Steinplatte von einem Dolmen, Ksp. I.ängelanda,

Orust, mittleres Bohuslän.

helt dolda ingångsöppningen, begränsad av två låga portstenar, fig. 13. Här har den åstadkommits genom en tillhnggning av bägge hällarna, så att den fått en ganska symmetrisk form.43

Det vackraste exemplet på dessa ingångsöppningar finner vi vid den nedre av Hagadösarna, där öppningen är tillhuggen med allra största omsorg, fig. 14. Längst fram på bilden syns de bägge portstenarna, som begränsar ingången. Själva öppningen har sam­ma form som gavelhålen vid hällkistorna. Till formen är den oval, men smalnar något uppåt. Placerar man bilden av Hagadösens »gavclhål» intill motsvarande detalj från Snäckebäckskistan, ser man. hur fullständigt dessa öppningar överensstämmer med var andra, fig. 15. Här kan ej finnas något tvivel om sambandet.

41 A n t i k v a r i s k t - t o p o g r a f i s k a a r k i v e t , Stockholm. 42 E n q v i s t, A., a. a. s. 86 f. 4> E n q v i s t , A., Studier tillegnade Oscar Almgren 1919, s. 146 ff.

338 S V E R K E II .1 AN S O N

Här skall slutligen nämnas ytterligare en grav, som på ett egen­domligt sätt illustrerar denna inbördes likhet. Vid Håfors i Långe­landa socken på Orust står en grav, som varit så fullständigt ramponerad, att man ej av resterna klart kunde rekonstruera den ursprungliga planen. Vid undersökningen av gravkammaren på­träffades emellertid en häll med ett till hälften uthugget gavelhål, fig. 16. Motsvarande häll hade däremot ej bearbetats. Med utgångs­punkt från den tillhuggna hällen var det naturligt att förutsätta, att det här var fråga om en hällkista med gavelhål. Emellertid har den nuvarande planen ett sådant utseende, som ej heller överens­stämmer med hällkistornus. Kammaren är nämligen kvadratisk, och det enda som tyder på en hällkista är förekomsten av gavel­hålet.44 Intendent N. Niklasson har sedermera påpekat, att två av hällarna i den nuvarande kammaren med all sannolikhet ej hör dit, utan till en fotkedja, som stått helt nära kammaren. Att så också måste vara fallet, ser man av Ekhoffs beskrivning, som nämner, att de stod upprätta, ehuru i mycket lutande ställning, i kanten av högen.43 Härigenom kominer kammaren att få en för dösarna na­turlig plan. Ekhoff uppfattade också graven som sådan, och detta är med all säkerhet också riktigt, ehuru den haft en tillhuggen ingångsöppning. Och som vi av det föregående sett förekommer »gavelhål», som man annars ansett vara speciellt utmärkande för hällkistorna, även vid en dol av dösarna.40

1 det föregående har vi sett exempel på en rad dösar, där man vid byggandet tydligen redan tidigt har upptagit den utfrån kom­mande idén med tillhuggna, ingångsöppningar, som man finner vid en del västeuropeiska gravar, och som man sedan fortsätter med i Norden, när man bygger hällkistorna. Man kan då fråga sig, varför vi ej finner någon motsvarighet härtill i det jylländska grann­landet, där vi i bostrupkistorna har paralleller till våra skogsbo­kistor.

Hör spelar dock en annan sak in, nämligen byggnadsmaterialet. De bohuslänska dösarna är, som förut nämnts, i regel uppförda av tunna förklyftade hällar. Detta är ett helt annat material, än

44 N i k l a s s o n , N.. Undersökning 1932, Göteborgs Museum, ark.avd. 45 E k h o f f, E., a. a. III, 1884, s. 161, nr 11. 46 Graven finns upptagen i F o r s s a n d e r s ovan nämnda förteckning

över hällkistor med gavelhål, a. a. s. 150.

.S T E N K A M M A R G R A V A R M E D G A V E L II A L 339

Fig. 17. Utbredningen av dösar med tillhuggna ingångsöppningar ^ , hällkistor med gavelhäl | och jylländska bostrupkistor %.

abb. 17. Die Verbreitung von Dolmen mit zngehauenen Eiuganiisötfnungen • , Steinkisten mit (iielielöflnnng | und jiitländischen Bnstrup-Klslen •>

3 4 0 S V E R K E R J A N S O N

vad som kommit till användning i Danmark. Här bygger man dösar av stora klnmpstenar, och då är en bearbetning av rent praktiska skäl omöjlig. Vi har dessutom sett, att då man i Jylland bygger gravar av bostrnptyp, man ej gör sig mödan att hugga till häl­larna, utan nöjer sig med en enklare lösning, som fyllt samma uppgift som gavelhålen på svenskt område.

Ser vi på de svenska gravarna belyses dessa förhållanden tyd­ligast. Vid dösbyggena har vi stundom tillhuggna öppningar, som dock i de flesta fall är betydligt sämre än vid hällkistorna. Men så är även materialet genomgående grövre vid de förra. I Väster­götland däremot har det varit betydligt lättare att arbeta i kalk­stenen än i gnejs eller granit, som har varit fallet i kustområdena. Vid en förklaring av det faktum, att det inre av Västergötland har r'et ojämförligas) största antalet kistor med gavelhål, måste man även hålla detta förhållande i minnet.

Av det föregående är det tydligt, att vi har ett nära samband mellan dösar med tillhuggna ingångsöppningar och hällkistor med gavelhäl, vilket dock ej innebär, alt den ena gravformen utveck­lats ur den andra. Men när man börjar bygga hällkistorna, är gavelhålet emellertid ej någon nyhet. Man har känt till denna kon­struktion från en del av dösbyggnaderna, där den förekommit på ett mer eller mindre primitivt sätt, allt eftersom det fanns tillgång på kunniga stenhuggare och lämpligt byggnadsmaterial. I gynn­sammaste fall nådde man samma resultat som sedermera vid häll­kistorna.

Förteckningen på de här upptagna dösarna avser ej att vara fullständig, utan utgör endast resultatet av en första undersök­ning, sedan uppmärksamheten riktats på denna konstruktion med anledning av »gavelhålet» vid den ena Hagadösen. Närmare under­sökningar av dessa ingångsöppningar, sedan de frilagts, bör kunna lämna intressanta detaljer. Nu döljer högarna regelbundet dem till största delen. Emellertid kommer denna typ av gravar, liksom motsvarande hällkistor, säkerligen att förbli sällsynta. Detta visar de allra flesta bohuslänska dösarna, vid vilka man ordnat ingången genom att lämna kammarens ena sida öppen.

Den gamla kartbilden över kistorna med gavelhål har redan ut­ökats med de danska bostrupkistorna, som visat sig höra till samma

S T E S K A M M A R G R A V A R M E D G A V E L H Ä L 341

grupp. Med skäl kan man även tillfoga dösarna med tillhuggna

ingångsöppningar, fig. 17.47 Bilden kommer på så sätt ej att upp­

visa de s to ra luckor den förut hade. Vi ser h u r en idé med väst­

europeiskt u r sp rung , som resul te ra t i en egenar tad konst rukt ion ,

inf luerar byggnadssät te t under l ängre tid inom ett samman­

hängande nordiskt område, nor ra Jyl land, Bohuslän, nordl igaste

Halland och Västergöt land, s insemellan förbundna genom Skagerak

och Göta älv.

En n ä r m a r e dater ing av de bohuslänska dösarna skal l ej före­

tagas i detta sammanhang. Här skall endast påpekas , att de spar­

samma fynden ej ge r oss s äk ra hå l lpunkter för en nä rmare be­

stämning av den tidpunkt, då dessa gravar först byggdes.48 Här

kan endast u tg r ävn inga r av högarna k r ing g r a v k a m r a r n a tänkas

lämna besked. Av de fynd, som vi har , vet vi emellertid, att dösarna

använts även under häl lkist t iden. Tänkba r t är, att man också har

byggt dessa g rava r , även sedan gänggr i f t e rna kommit i bruk. De

s tora l ikheter , som i f lera avseenden finns mellan dösar och häll­

kistor. framför allt beträffande de huggna ingångsöppningarna ,

gör att gänggr i f t e rna gentemot dösar och häl lkis tor syns u tgöra

en isolerad grupp , som på ett märkbar t sätt ski l jer s ig från de

andra g rav type rna .

47 De på kartan inlagda västsvenska gravarna äro följande. Dösar mod tillhuggna ingångsöppningar: Södra Ödsmål, Kville sn; Vrångstad, Bottna sn; Haga (nedre), Ståla sn; Brattås, Röra sn; llåfors, Långelanda sn; Hab-borsby, Valla sn; samtliga i Bohuslän. Hällkistor med gavelhål. Från Bo­huslän: Röd, Lomraelanda sn; Mardal, Skee sn; Bållestad, Kareby sn; Västra Löstorp, Kareby sn. Frän Halland: Alafors, Älvsäker sn (förstörd); Dvärred, Lindome sn. Från Västergötland: Manered, Partille sn; Snäcke­bäck, Starrkärr sn; Sannumfjäll, Starrkärr sn, och Ölanda Nordgård, Starr-kärr sn. Medtagen är ej den ovan nämnda kistan frän Alo-Skövde sn, se s. 329, dä motsvarande kistor från det övriga Västergötland ej har berörts. Som underlag för kartan har använts den av F o r s s a n d e r i a. a. s. 113 publicerade kartan.

48 De tidigaste bohuslänska dösfynden, t. ex. frän don ovan nämnda Brattäsgravcn, för dösarna i Bohuslän tillbaka till början av gånggriftstid.

;U2 S V B li K E R J A S S O S

Z U S A M M E N F A S S U N G

S V E R K E R J A N S O N : Westschtvedische und westeuropäische Stein­kisten mit Giebelöffnung.

Die meisten schwedischen Steinkis ten mit Giebelöffnung finden sich ira Inneren von Väs tergöt land . Eine k le inere Gruppe treffen wi r in Bo­huslän und dem Gebiet dos Götaälv an, Abb. 1—6. Und hier kommt auch die in Jiitland gcwöbnlicbere Bostrup-Kiste vor, die den vorhin genannten sehr nahe stellt, Abb. 7.

Montelius hat gezeigt, dass diese Steinkisten von französischen! und englischom Gebiet nerkommen. Man hat jedoch spä te r darauf bingewiosen, dass diese westeuropäischen Gräber frtiher als die nordischen dat ier t werden miissen. und dass wir daher diese Grabform möglicherweise vom zontralon Deutschland ber e rha l ten haben. wo iibnlicbe und mit den schwe­dischen Kisten zcitgenössiscbe (Iräbcr vorkommen (Nordman 1931).

Nun s ieht os indessen aus , als wenn die Kons t rukt ion mit Gjebolöff-niing frtiher im Norden bekannt gewesen wäre, als man es bisher ange­nonimen hat . Wi r finden nämli ib diese zugeliauenen Öffnungen schon bei oinigon der biilinslänisi-lien Dolmen. Diese ( I räber untcrsclieidon sich im iibrigen nicht von dom gewölinliclien Dolmentyp, Abb. 8. In einigen Fallon ist die Bearbei tnng der Steine ziemlich unbedoutend, Abb. 9—11. Aber von der fast d re ie ik igen Eingangsöffnnng gibt os Ubcrgangsfor-men, Abb. 12—13, zn einer »Giebelöffnung», die bis in Einzelbeilen hinein mil donjenigen nbereinstinnnt, die wir bei den Steinkisten an-troffen, Abb. 14—16. Schon bevor man diese le tzteren zu banen bogann, muss man also diese e igenar t igc Kons t ruk t ion gekannt haben, und dio Idee dazu hat man von Westeuropa ber erhalten.

Das alto Kartenbi ld iiber die Steinkis ten mit Giebelöffnung crhä l t ein natUrl icheres Aussoben, wenn cs durch dio westsebwedischen Dolmen mit zugehauonon Eingaiigsöffnungen ergänzt wird. Es ergibt sich da ein zusammenbängendos Vorbrei tungsgebiot , das nach Westen or ient ier t ist. Unterstr icben wird dies durch die Verbrei tung der Bestrup-Kisten (Fors­sander 1936), Abb. 17. Wir sehen, wie eine Idee von Wesleuropa her eine längore Zoit hindurch dio Bauweise in einem zusaniinenbängonden nordischen Gebiet beeinflusst : Nordjutland, Bohuslän, nördlicbstem Hal­land und Västergöt land, untoro inander verbunden durch Skagor rak und Götaälv.