iisiiing av U mlJergsvedÖ'öjefätt Hanvsiktigt lagt en konturskarp rågångnellan sig själv och konstnärer som~d Reinhardt, Stella, Judd och an-

lra. Den "renhet" som Umbergsverk[tstrålar är inte slutprodukten avenninimalistisk exorcism, inriktad pått utplåna alla reminiscenser avnänsklig interaktion med de konst-tärliga medierna. Umbergs måleri:entreras tvärtom kring den~ommunikationstriangel som rådernellan konstnär, material och be-

raktare. Det finns en tydlig

enässansingrediens i Umbergs må-

eri, ett grundläggande antagande omLtt människan och hennes kropp

'erkligen är alltings mått. (Ett av delominerande verken i utställningenJå Galerie Nordenhake utgörs t.o.m.

LVen rektangulär målning vars måttlarmoniserats med människokropp-

~ns proportioner.) Någon hårdhu.lad take-it -or-Ieave-it-attityd är det

lärför aldrig fråga om, men hellernte om en hämningslös känslo-ltlevelse. Likt tonsättaren justerarJ mberg sina estetiska parametrarned en försiktighet som vid en ode-lnierbar punkt övergår i varsamhet,:ent av ömhet. Målningarnas skörhet.vidrörs ytskiktet fördärvas hela mål-

lingen"'- speglar en sårbarhet somlara uppstår när det koncepttlellafiset genombrutits av viljan tili ettnöte på ögonnivå. Ramarna för dettanöte fastställs dock inte enbart med~änslan som riktmärke. Verkens rela-

:ion till det omgivande rummet är ett.nslag som ratt en alltmer framträ-hnde plats i Umbergs konstnärs-,kap, i sådan utsträckning att det går

Galleri Krister Fahl

Hela galleriet har omvandlats till enegen, sluten, hemlig värld. Fönsternaär mörkerlagda och när jag kliver in såkommer jag till ett dunkelt rum, upp-lyst aven mängd dockskåpslamporsom kastar besynnerliga skuggor påväggarna. Det är Jaaklm Niemeläsom tagit gallerirummet helt i sinbesittning. ,Han har gjort små före-mål eller objekt i metallnät. Etttålamodskrävande arbete, föremålen

är nämligen inte mycket större än attde skulle kunna passa in i just en

dockskåpsvärld. .

Han har gjort en liten shopping-

vagn, en gungstol, små saker sombarn gärna leker med när de gestaltaromgivningen. Men där finns ocksåen liten fallos och ett par spetsiga

bröst. Varje föremål vilar på sin egenlilla hylla, monterad vid väggen ochpå hyllans kortsida sitter en litendockskåpslampa som kastar ettmjukt varmt sken. På väggen bildasen oproportionerligt stor, aningendiffus skugga och blicken irrar mellanföremålet och dess skugga. Längre in

.i galleriet har Niemelä hängt föremålsom snurrar runt som i en karusell-konstruktion. Ibland kommer det ett

svagt gnisslande ljud från den ochkänslan aven irreell värld blir här

ännu starkare. Med otroligt enklaoch små medel har Niemelä fört sam-

man traditioner från barnkammaren,

skickligt hantverk, minnet av Fluxusoch över det hela vilar en aura av

!1lystik. .Mycketeffektfullthar han brutit

från HelsIn.gfors. Ett samarbete vikommer att se mera av. Efter Stock-

holm är Niemelä på väg mot Latina-merika.

Elisabeth Haitto

Annelie WallinGalleri Mejan

Annelie Wallins avgångsutställningpå galleri Mejan tillhör de bättre jagsett där. Framför allt är det glädjande

att-.Wallin ansträngt sig med att göraen utställning, och inte bara en häng-

nmg.I det första rummet står en skulp-

turi diabas. Det rör sig dock inte omen rundskulptur i klassisk bemär-kelse: endast ena sidan skulpterad (en

tung närmast stram drapering långtfrån den högklassiska skulpturens

böljande) och denna sida är vänd fråningången. Men den klassiska stram-heten ställs mot den vägg skulpturenär vänd mot som ar nedklottrad med

ord av äckelkaraktär: glipa, spya,snora etc. Denna ;känsla förstärks av

att de är nedskrivna med en rinnig

transparent färg (filmjölk och kaffe),flera gånger ovanpå varandra.

Kontrasten mellan misär och klas-sisk skönhet förs vidare i det andrarummet. Ett omkullvält köksbord

ligger i en fernissaliknande pöl. Ti-teln" dåd" gör att en bild av fylla ochdärpå följande bråk kommer för en.På en vägg hänger sex papper. Påpapperena sitter 'olika bilder avdraperade skynken och under varje

Enkehuset

I slutet av 1950-talet gjorde Frank

Stella en serie svarta målningar medtitlar som "Reichstag", "Die FahneHoch" och "Arbeit Macht Frei".

Tavlorna är typiska för Stella, ska-

pade av enbart svarta streck i rätvink-liga geometriska former.

Kombinationen av abstrakt,minimalistiskt måleri och de skräm-mande titlarna från nazismens reto-

rik förbryllade många, och har fort-satt att uppröra känslorna in i våradagar.

I sin väl- och i viss mån ökändaartikel "Minimalism and theRhetoric of Power" tar Anna Chave

Stellas målningar som intäkt för entolkning av minimalismen som entotalitär, närmast fascistisk konst-

form: "the black paintings, like

Minimalism generally, might well bedescribed as perpetrating a kind ofcultural terrorism, forcing viewersinto the role of the victim, a role that

mayor may not bring with it a mo-ment of revelation depending on the

viewer's prior experience withvictimization. "

Chaves artikel är en varningssig-

nal om att abstrakt konst aldrig är så

stum, så oskyldig som den verkar ochkan utge sig för att vara. Men Genbevisar också, vilket väl inte var

intentionen, hur utlämnad den ab-strakta konsten är - man kan tolka

den lite hur som helst, med eller utan

titlarna som hjälp. Kanske är detockså därför många konstnärer före-drar det neutrala "Untitled". ,Alla'

g~;; abstrakt (';nrispråk fÖr ait förafram en politisk dagordning, men detär inte alldeles tydligt vad denna be-står i. Vilket onekligen också ger ver-ken en provokativ karaktär.

Det finns fler beröringspunktermellan de båda konstnärerna. Stella

gjorde sina tavlor med hjälp av råva-ror från en vanlig färghandel: maske-

ringstejp, ob~handlad duk och svartväggfärg. Sophie Tottie anväItder iteckniIigarna blyerts, linjal och rit-papper. Resultatet blir i bägge fallenen lite otydlig finish; linjerna blir

oskarpa, glider ihop. För Stella inne-bar det en kritik av konstens högtid-

lighet och den abstrakta expressionis-mens måleriska utspel, i T otties fallkan man ana en reaktion mot

minimalismens (och modernismens)

rätvinkliga och antiseptiska rut-mönster.

En liknande kritik av minimalis-

men möter vi i den rent ut sagt bajs-bruna monokrom hon visar påEnkehuset. Så fjärran Yves Kleinseteriska blå!

De bleka kvadrater på plåt Tottie

ställer ut på Andrehh-Schiptjenko ärmindre polemiska i sitt förhållandetill den abstrakta traditionen, men

därför inte sämre. Man kunde ,med

Rosalind Krauss (om Brancusis-

bronser) hävda att de är "objekt för

kontemplation", ett slags vagt reli-giösa meditativa man tran i stil medMark Rothkos målningar.

Så uppstår hos Sophie Tottie ett

spännande triangelförhållande mel-lan politik, religion och estetik, däringen relation är självklar eller evig.

14 MATERIAL

R E c E N s I

-. o N E R

GUnter UmbergGalerie Nordenhake

Estetisk konsekvens är en sällsynt

egenskap, särskilt i tider när mobili-tet, kamouflage Qch trolöshet princi-piellt värderas högre än odlandet avden egna trädgården. Begreppet"konsekvens" skall emellertid inte

förväxlas med halsstarrighet; allkonstnärligt tillämpad konsekvensförutsätter ett perspektiv på världenoch de egna uttrycksmedlen somsträcker sig långt utöver alla konceptsgränser. Giinter Umberg torde varaen av,de främsta representanterna för

denna livshållning, ty något mindreär det inte fråga om. U mberg harsedan 1970-talet varit sysselsatt medatt måla svarta monokromer, alltme-

dan trenderna passerat likt väder-system. Yttermåtten och sättet på vil-

ket målningarna anbringats mot väg-gen har varierat, men materialet ocharbetstekniken kännetecknas aven

klockren logik: damarharts och olikaslags pigment, upplagt i skikt på skiktmed hjälp av tapetborstar. Resultatetblir en yta som tycks absorbera allt

ljus, och därför lämnar betraktarenhusvill i sin upplevelse, utan skärvoraven falnande symbolvärld att spegla

:_~:_-~- :..A,r:~;~~I;e"..,pn< c1~cr~

att tala om hans utställningar som"installerat måleri". Denna gång kanemellertid en påtagUg avspändhetmärkas i det arkitektoniska handlagvarmed han bygger presentationen.Genom utställningsrummet drar enkraftfull, uppåtriktad rörelse, somframmanar förnimmelsen aven nästintill berusande viktlöshet. Sammaelevationstillstånd erfar man vid

upptäckten att Umberg parallelltmed sina svarta monokromer valt att

presentera' en serie "målningar" iklara färger, förfärdigade genom attrektangulära pappersark hastigt dop-pats i pigment. Varje ark har utsattsför "åverkan" i form av hål eller ur-

klipp. Tidpunkten för deras till-komst - 1976 -lägger i sigen dimen-sion till utställningen. Mellan dessa"instant-mades" och de svartamono-

kromerna råder gradskillnader sna-rare än artskillnader. Bägge besitteren objektkaraktär som uppstår ikors-ningen mellan material ocharbetsprocess, vilket röjer en konti-nuitet bortom destrikt visuellakvali-

teterna. Med all önskvärd tydlighetdemonstrerar Umberg att en långtdriven estetisk konsekvens inte ute-

sluter överraskningar.

Anders Olofison

upp föreställningen om hur konstkan eller bör se ut. Genom små-

skaligheten får han betraktaren attböja sig fram.eller att gå riktigt näraoch som via en laterna magicas för-trollning sugsvi in i en skuggvärld avfantasier och lek. Här liggerbarndomsminnen och fantasier pa-rallellt med humor. Att konst också'kan vara så taktilt som det är i denna

utställning men ändå på gränsen tillimmateriellt hade man nästan glömt.

Niemelä har i sin utbildning engedigen kunskap om grafik och hanhar på sätt och vis fört in dessalärdo-mar i en tredimensionell värld i sitt

sätt att arbeta. Han använder sig avett finmaskigt metallnät och gör småtredimensionella objekt av det menverket är inte komplett innan effek-ten av ljus och skugga tillkommit.Han har också tidigare arbetat medstearinljus som ljuskälla, som hantycker ger en varm stämning av hemoch trygghet.

Niemelä är född 1959 och gick utkonsthögskolan i Kankanpää 1985.Han har deltagit i en mängd utställ-ningar i Finland och utomlands ochdå bl a gått över gränsen till Tallinn,Estland och till Terijoki, en mindrestad i Karelen som sedan andra

världskriget befinner sig i Rysslandmen som trots allt har ett aktivt kul-,." rl ;.,_Uter.;;lln.;ncr,.n.h K;cisr...r~F.",hI

bild finns citat från och om Simonede Beauvoir. Ett av de bättre citaten

vänder på "den andres" problematik:Istället för att bekräfta,subjektets ex-istens, går berättaren upp i qen andreså totalt att hon själv försvinner. Enav baksidorna med att framleva sitt

liv i skuggan aven mer känd ochdominerande man.

Utställningen kretsar på så viskring utplånandet av det egna jagetför att vara någon (förmodligen sinälskade) till lags. Ett öde delat avmånga kvinnor, där den klassiskaskönheten bidrar till fjättrandet. Envaxinklädd garderob med titeln"".som när en kvinna förbereder sigför sin älskare.,," förstärker denna

läsning. Men där finns ocksåett upp-ror i form av äckel och självförakt.Konsekvenserna av självutplånandetär djupare och mer vittgående än attstanna vid självautplånandet.

T rots ett besvärande ämne undgårWallin att bli socialrealistiskeller pa-tetisk. Undergången antyds i ställetför att vara explicit formulerad. Ut-ställningens form avpunkter elleröarblir till spår aven historia vi bara kanana.

Håkan Nilsson

b.io :J:"""1

tolkningar blir då lika sanna/falska,och konstnären kan åtminstone påståatt verken är inomestetiska och av-skilda fr~n samhället utanför.

JagförestäHermig att Sophie Tot-tie haft många tillfällen att funderaöver denna problematik. Hon gergärna sina mestadels abstrakta verkpolitiskt laddade titlar. När hon i envideo väljer att berätta om den ryskerevolutionären Savinkov kan man

med Stella i åtanke fråga sig om detskulle betyda att Tottie är bolsjevik,eller är hon snarare mensjevik? Ochvad betyder det när hon döper enteckning med blyertsstreckefter LarsAhlins "Min död är min"?

Sådana frågor rar vi aldrig vetasvaretpå, som Tage Danielsson sägeri "Karl-BertilJonssons julafton". Åt-minstone inte med konsten som enda

bevismaterial. Men jag tror det är ettsäkert antagande att Sophie Tottiehyser ett starkt engagemangmot våld,och orätrvisor, fast hon inte vill gesina utsagor en alltför konkret form.

Det hon därmed förlorar i direkt-het vinner hon åter i metaforisk, ellertörs man säga poetisk, styrka.

. Om. man antar premissen attminimalismen inte var den världs-frånvända och stumma konst som

myten villgöra gällande, är det ocksårimligt att tänka sig T otties konstA_.-f"""",~-,:>~_"pll~c nrA-