Islamofobi av Mattias Gardell

Mattias Gardell

leopard förlaGstockholM 2010

islamofobi

103609 Islamofobi ORI.indd 3 10-09-21 14.20.40

Av Mattias Gardell har tidigare utgivits: Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten

av politisk islam. Leopard förlag 2005Tortyrens återkomst. Leopard förlag 2008

På andra förlag:Countdown to Aarmagedon: Louis Farrakhan and

the Nations of Islam in the later days, 1995In the name of Elijah Muhammad Louis Farrakhan

and the Nation of Islam, 1996Rasrisk, 1998, 2:a uppdaterade utg. 2003Gods of the Blood: the pagan revival and white separatism, 2003

Bilden på omslaget föreställer hur korsriddare möter muslimska djävlar.Titel: Charlemagne et les Sarrasins déguisés en diable.Ur: Grandes Chronicles de France de Charles V 1375–1380.Credit: Bibliothèque Nationale de France.

Mattias Gardell: IslamofobiLeopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

Copyright © Mattias Gardell, 2010Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden DesignTypografi: Jesper WeithzSättning: Team Media, FalkenbergTryck: ScandBook, Falun, 2010isbn 978-91-7343-288-7


författarenstack

Prolog

1DethomogenalanDet

2islamofobinsiDéhistoria

3nutiDaislamofobi

4VålD,krigochterror

5Demokratiochsharia

6YttranDefrihet

7slöjor,slöjor,slöjor

8DennYaantisemitismen,islamofascismocheurabia

9Vigillarintemuslimer

aVslutning

noter

referenser

7

9

23

45

75

107

123

147

165

187

219

253

259

287


9

PrologVi hör det hela tiden: ett ständigt tal om ”hur muslimer är”. Musli-mer är våldsamma, kvinnoförtryckare, terrorister. Muslimer är ett hot mot demokratin, yttrandefriheten, mänskliga rättigheter. Mus-limer är si, muslimer är så. Men de ”är”. Allihop. Framförallt är mus-limer främmande. För Sverige, för Europa, för Väst. Så normaliserat är talet om hur ”muslimer är” att få tycks reagera på att det bygger på ett essentialistiskt skillnadstänkande. Hur hade vi idag reagerat om någon börjar tala om ”hur svarta är” eller ”hur judar är”?

Det går lika lite att undvika det ständiga skvallret om ”hur musli-mer är” som det går att undvika den fuktiga hettan i tropikerna. Det är allestädes närvarande, kryper in under huden. Blunda och asso- cie ra till orden ”islam” och ”muslim” och huvudet fylls av bilder på kvinnor i niqab, självmordsbombare, stening, bilbomber, skrikande skäggiga män, vapen och fetlagda shejker, tillhandahållna via ny-heter, fi lmer och Internet. Det offentliga samtalet fylls av tal om för-bud för minareter, slöjor, Koranskolor, muslimsk invandring. Mus-limer som är födda i Sverige och aldrig har bott någon annanstans blir tillsagda att ta seden dit man kommer eller ”åka hem”. Över hela Europa tågar bruna partier åter in i parlamenten för att slå vakt om den goda ordning mot vilken muslimen ersatt juden, tattaren, kom-munisten som huvudsakligt hot. Huvudfårans krönikörer stämmer in. ”Vi måste våga tala om muslimer som ett problem”, säger de i munnen på varandra, om och om igen. Lyft bort den politiska kor-rekthetens våta filt. Någon måste våga säga som det är. Vem törs vara först? Nu tar vi om det igen, hugg i allesammans: ”Vi måste våga kri-tisera islam.” Regeringar tar beslut om kartläggning, övervakning, åsiktsregistrering. Vi har upplevt civilisationens krig mot ondskan, preventiva krig, legalisering av tortyr. Hur kunde det bli så här?

Det är, som man brukar säga, en lång historia.


Prolog

10

islamofobiBilden av ”muslimer” som en från den universella människan sär-skild sort har en förhistoria som är nästan lika anrik som den anti - semitiska och bottnar i medeltida kristna bestämningar av ”sara-cener”, ”morer” eller ”röda judar” som Antikrists härskaror, före-ställningar som därefter vidareförmedlats, påbyggts, utvecklats, omstrukturerats och reaktiverats i skilda sociala och politiska sam-manhang genom historien. Vi är dock mindre bekanta med de islamo fobiska än med de antisemitiska tanketraditionerna och ex-kluderingspraktikerna. Den som tar sig för att rita en judesugga skulle inte framstå som lika originell som den som avbildar profeten som hund eller muslimer som hundar. Likväl har båda bilderna fi-gurerat lika länge i kyrkokonst, på medeltida träsnitt, på fresker och i kristet tal, från medeltid och framåt, genom historien. Idag skulle redaktionerna i våra ledande dagstidningar kanske inte bestämma sig för att publicera judesuggan i en samordnad aktion för yttrande-friheten. Antisemitiska bilder är inte längre lika kul som de en gång var och dess reproducenter är snarare övervakade än beskyddade av våra säkerhetstjänster. Det i sig beror på att den historiska er-farenheten av den judefientliga idétraditionens potentiellt ohygg-liga konsekvenser har lärt oss att ta antisemitism på allvar. I skug-gan av Förintelsen är det inte längre Juden utan antisemiten som framstår som ett hot mot det goda samhället och det finns en bred politisk uppslutning bakom beslutet att inte tillåta denna del av den västerländska historien att upprepa sig. När det kommer till islamo-fobi är läget ett annat. Ända in i den politiska huvudfåra som säger sig upprätthålla den liberala demokratins grundläggande principer framställs inte islamofober utan islam och muslimer som proble-met, vilket möjliggjort för de bruna partiernas comeback genom att växla in antisemitismen mot islamofobins gångbara valuta och där-med bli solventa igen. Att diskutera islamofobi som ett problem när det offentliga samtalet är som bäst upptaget med att varna för islam


11

Prolog

och muslimer är kanske inte helt vindkänsligt. Det är lite som att gå emot antisemitismen på 1920-talet eller att som vit ta strid med den rasistiska maktordningen i Förenta staterna på 1950-talet, då man riskerade att bli brännmärkt som ”judelakej” respektive nigger lover. Idag kallas det ”islamkramare”.

Termen ”islamofobi” är så ny att Microsoft Word 2003 marke-rar den i rött som i felstavad. Den användes på 1920-talet av frans-ka intellektuella som en parallell till judofobi för att blottlägga de antipatier mot muslimer och judar som producerats genom kristen-domens västerländska historia och omnämndes i samma anda av Edward Said i en text från 1985, där han uppmärksammade att islam fientlighet och antisemitism i det kristna västerlandet ofta närts vid samma källa.1 På 1990-talet plockades termen upp för att kunna benämna de antimuslimska attityder som börjat göra sig gäl-lande i det västerländska offentliga samtalet efter slutet på kalla kriget, då den gröna faran började ersätta den röda som fiende-bild att samlas kring. År 1996 tillsatte det brittiska forskarcentrat Runnymede Trust en kommission för att undersöka den islamo-fobiska idétraditionen och ”motverka islamofobiska antaganden om att islam utgör ett enda monolitiskt system, utan inre utveckling, mångfald och diskussioner”. Kommissionens rapport Islamophobia: A Challenge for us all från 1997 bidrog till att popularisera benäm-ningen,2 som befästes då Förenta nationerna år 2004 arrangera-de en internationell konferens under rubriken Confronting Islamophobia: Education for Tolerance and Understanding. ”När ett nytt ord kommer in i språket är det vanligen ett resultat av ett vetenskapligt framsteg eller en underhållningsfluga”, sade FN:s generalsekrete-rare Kofi Annan vid sitt invigningstal. ”Men när världen nödgas mynta en ny term för att kunna förhålla sig till allt mer vitt spridda fördomar är det en sorglig och bekymmersam utveckling. Så är fal-let med islamofobi.”3

Som term är islamofobi långt ifrån oproblematisk, både vad gäl-


Prolog

12

ler förledet, ”islam-” och suffixet ”-fobi”. För det första riktas anti-patin inte nödvändigtvis mot islam som religion, utan mot muslimer som människor, som representanter för ett föreställt och negativt laddat kollektiv. Istället för att tala om islamofobiska föreställningar och praktiker skulle vi därför kunna benämna dem antimuslimska, vilket jag stundtals också kommer att göra i denna studie. Att islamo - fobi inte helt ersätts med ord bildade på termen ”antimuslim” beror på två huvudsakliga anledningar. Den ena invändningen är språk-lig: benämningen ”antimuslimism” är alltför otymplig för att vara brukbar. Den andra invändningen är viktigare: islamofobisk teori och praktik är sammanvävd med föreställningar om ”islam” som är inbyggda i talet om ”hur muslimer är”. Betyder det att islamo fobi beror på felaktiga kunskaper om ”islam” och därför kan åtgärdas ge-nom att muslimer berättar vad islam egentligen är, vilket exempelvis den islamiska samorganisationen OIC föreslår?4 Mer kunskap är aldrig fel, men riktigt så enkelt är det nog inte. Inte endast på grund av att spännvidden i vad muslimer menat med ”islam” genom histo-rien i olika samhällen och miljöer är lika omfattande som spänn-vidden i vad kristna har avsett med kristendom i rum och tid, utan också för att islamofobi inte utgår från eller är beroende av vad mus-limer tänker om islam. Islamofobi handlar inte om islam utan om före ställningar om islam och skall muslimer nödvändigtvis ansluta sig till vårt samtal om islam gör de bäst i att bekräfta det vi säger. An-nars ljuger de, vilket enligt en populär antimuslimsk ut saga sägs vara en religiös plikt i islam. Som vi kommer att se har den islamo fobiska kunskapsregimens bestämningar av vad islam är och hur musli-mer är producerats trots tillgång till mer vederhäftig information. Islamofobi orsakas inte av islam och kan inte korrigeras av islam.

Det andra ledet i termen ”islamofobi” utgörs av suffixet ”-fobi”, som kommer från grekiskans φο′βος, (pho ′bos) ”fruktan, skräck”. Inom medicin och psykologi betecknar fobi en intensiv, irrationell rädsla för särskilda situationer (som att befinna sig i ett slutet rum,


13

Prolog

i en folkmassa, att vara ensam), bestämda föremål (knivar, nålar), djur (hundar, ormar, spindlar), aktiviteter (tala inför åhörare, lämna hem-met, resa med flyg) eller naturliga platser och fenomen (hav, höjder, åska, blod). Med irrationell menas att rädslan är överdriven i förhål-lande till situationens eller objektets faktiska farlighet. Fobier tillhör kategorin ångestsyndrom och kan orsaka panikångest, aggressivitet och att man undviker den situation eller det objekt som framkal-lar oron. Enligt psykolog Arne Öhman bör benämningen reserveras för rädslor som inverkar negativt på en persons livshållning: Många människor kan vara rädda för ormar, men en ormfobiker avstår från att göra sådant som hon annars skulle tycka var trevligt, som att gå i skogen, på grund av risken att stöta på ormar. En fobi kan inte kon-trolleras viljemässigt och en ormfobiker låter sig inte gärna över talas att följa med på skogspromenaden bara för att någon annan påstår att det inte är någon fara. Även om fobier således kan vara svår-behandlade, framhåller Öhman att det numera är välbelagt att de flesta fobier kan botas med beteendeterapi. Principen är exponering: fobikern utsätts för den fruktade situa tio nen så länge att rädslan av-tar. Detta kräver vanligen gradvis expone ring och professionell hjälp för att stävja impulsen att fly situationen, vilket skulle riskera att ytterligare befästa fobin.5 En ormfobiker kan således behandlas steg-vis, genom att först titta på ormar i en bok och därefter röra vid bil-den, röra vid en konstgjord orm, titta på en levande orm i ett terra-rium, röra vid terrariet och till slut röra vid ormen och hålla den i händerna.6 Hade islamofobi varit en ”fobi” av denna art hade man kunnat bota åkomman med kognitiv beteendeterapi: Först titta på ett fotografi av en muslim, därefter röra vid bilden och kanske hålla i en Fulla – den muslimska varianten av barndockan Barbie, som kommer komplett med olika slöjor och i olika yrkesroller som tand-läkare och lärare. När det steget är avklarat tar man nästa steg. Tera-peuten informerar patienten om att det finns en muslim utanför huset. Muslimen kommer in i rummet, men stannar innanför trös-


Prolog

14

keln. Efter en tid kan patienten närma sig muslimen, försiktigt, och kanske hälsa. Därefter kan de slå sig ned, dricka te och tala med varandra. Denna terapiform skulle sannolikt hjälpa enskilda islamofober att få ett rikare liv och nya vänner – och det finns flera dia-logprojekt i Sverige och övriga västvärlden som med goda resul-tat har utgått från att fördomar om muslimer kan minska om man bara skapar arenor där muslimer och icke-muslimer kan möta var-andra. Attitydundersökningar visar också att islamofobiska åsik-ter är starkare bland dem som inte känner någon muslim och ald-rig träffar muslimer, medan de avtar ju fler muslimer personen um-gås med eller möter i sin vardag. Emellertid syftar inte suffixet fobi i islamofobi på enskilda individers psykologiska störningar, hennes indi viduellt betingade oproportionerliga rädslor för vissa bestäm-da objekt och situationer. Precis som i benämningarna ”homofobi” och ”xeno fobi” används suffixet fobi i överförd betydelse om socialt, politiskt och historiskt producerade aversioner mot bestämda kate-gorier människor som utsätts för aggressioner, diskriminering eller exkludering på basis av att de tillhör eller föreställs tillhöra just den-na kategori.

Suffixet tydliggör en viktig begreppshistorisk skillnad mellan antisemitism och rasism å ena sidan och homo-, xeno- och isla-mofobi å den andra. De förstnämnda termerna användes initialt som positiva självbenämningar och laddades först senare med ne-gativa konnotationer. ”Antisemitism” myntades 1879 av den sekuläre tysknatio nalisten Wilhelm Marr, förgrundsfigur i Die Antisemitenliga, som ersättning för kyrkans traditionella – och i Marrs föreställ-ningsvärld irrelevanta – teologiskt motiverade judefientlighet. En-ligt Marr var det inte judars religion som var problemet. Problemet var judar, oavsett vad de trodde. ”Rasism” användes av franska na-tionalister mot slutet av 1800- och början av 1900-talet, som en be-nämning på doktrinen om ”den franska rasens” överlägsenhet och ”folkets” före träde framför aristokratin.7 Homofobi och xenofobi


15

Prolog

myntades däremot som ett led i kampen mot sociala orättvisor och förtryck: genom att sätta ord på och därmed synliggöra vitt sprid-da, socialt normaliserade fördomar mot vissa kategorier människor ville man underlätta en mobilisering mot diskriminering och exklu-dering. På motsvarande vis hoppas Peter Gottschalk och Gabriel Greenberg att benämningen islamofobi skall bidra till att synlig göra den underliggande väv av stereotypa föreställningar om islam och muslimer som cirkulerar genom offentligt tal, filmer, skämtteckning-ar och massmedia och därmed möjliggöra en demokratisk mobili-sering för alla människors rätt till värdighet och likabehandling.8

Ett återkommande problem med de definitioner av islamofobi som föreslagits ligger i betoningen på islamofobi som doktrin, som vore det enbart teori och inte också praktik. Med fokus på inlärda föreställningar följer lätt uppfattningen att hatet eller rädslan, fobin, är överdriven, oproportionerlig, irrationell. Nationalencyklopedin definierar islamofobi som ”rädsla för islam, överdrivna föreställ-ningar om att islam är en religion som leder till negativa beteen-den och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamo-fobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jfr ”antisemitism”. Observationen att islamofobi ofta, men inte alltid, kopplas till kon - spirationsteorier om att muslimer infiltrerat västvärlden för att steg-vis gripa makten och tillintetgöra vår frihet är, som vi kommer att se, helt korrekt. Problemet ligger i den första meningen, i skrivning-en om överdrivna föreställningar. Det öppnar för en irrfärd för att fastställa exakt hur rädda vi behöver vara. För Ted Ekeroth, anti-muslimsk ideolog i Sverigedemokraterna, är rädslan alls inte över-driven: ”Islam är farligt!”9 WikiIslam – en ”islamkritisk encyklopedi” som skapades av antimuslimska cyberaktivister som slutit sig till att deras inlägg på Wikipedia ”censurerades” av politiskt korrekta redak törer och motsades av muslimer som lade sig i samtalet om islam och muslimer – anser att ”termen islamofobi är avledande,


Prolog

16

uppeggande och ofta används för att förhindra mycket legitim kritik av islam”. Neologismen ”implicerar att islam inte är farligt och att rädslan är irrationell. Det påståendet har inte bevisats” och ”många anser att islam sannerligen är en farlig ideologi vilket de be-visar med logiska argument”.10 För en islamofob är muslimer lika farliga som judar var för Marr och andra antisemiter. Som Adam Sutcliffe noterat,11 har också många goda liberaler kommit att se islam och muslimer som ett hot. ”De”, muslimerna, är dogmatis-ka, våldsbenägna, kvinnoförtryckande, homofoba och motståndare till yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. ”Vi” är det inte. ”Vi” måste därför värna det liberala samhällets grundläggande vär-den genom att hålla ”dem” stången, bevaka gränserna, gå till krig, befria deras kvinnor, övervaka dem av ”dem” som finns hos ”oss” och förbjuda det som symboliserar ”dem” i ”vårat” öppna offentliga rum. Libe ralers antimuslimska illiberalism medför inte nödvändigtvis att de betraktas som mindre liberala i andra liberalers ögon. Det kan tvärtom stärka deras ställning. Även detta motsägelsefulla fenomen går igen genom historien. Voltaires utfall mot judar som ”barbarer”, ”tyranner” och ”fördomsfulla” fiender som hotar att ”bli mänsklig - hetens undergång” och därför ”förtjänar att straffas” tycks inte nämnvärt ha påverkat hans ställning som toleransens och libera-lismens fanbärare.12

Folkrättsjuristen och statsvetaren Doudou Diène definierar isla-mofobi som en ”grundlös fientlighet och rädsla för islam och därav en rädsla och fientlighet mot muslimer” men betonar också ”fient-lighetens praktiska konsekvenser i termer av den diskriminering, nedvärdering, negativa särbehandling muslimer som individer och kollektiv blir offer för och deras utestängning från viktigare poli-tiska och sociala fält”.13 Det första ledet är problematiskt genom att ”grundlös” öppnar för samma slags moras som ”överdriven” el-ler ”irrationell”. Det andra ledet är däremot väsentligt att bära med sig, ty som vi kommer att se utgör islamofobi ett system för ute-


17

Prolog

stängning och upptagning som fungerar som en rasism utan raser. Den definition jag föreslår och kommer att följa i denna stu-

die avser tydliggöra att islamofobi både är teori och praktik: med islamo fobi avses ”socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”. Islamofobi utgår från ett essentia-listiskt skillnadstänkande som framställer religion och kultur som väl avgränsade monolitiska enheter som utövar ett bestämmande inflytande över hur de människor som associeras till denna kultur eller religion tänker och handlar, hur de ”är” som människor. Sålun-da blir det möjligt att tala om ett bestämt och oföränderligt mus-limskt vara, vilket aktualiseras varje gång vi hör berättelser om ”hur muslimer är”. Det essentialistiska skillnadstänkandet aktualiseras som en sorteringsprincip, som ett sätt att indela mänskligheten i artskilda sorter som sedan kan bedömas, värderas och rangordnas i ett system för utestängning och upptagning, vilket vi återkommer till i kapitel tre. Ett motsvarande sätt att tänka skulle vara omöjligt när det kommer till den kultur och den religion vi själva associerar oss till. Svenska protestanter är väl medvetna om att alla svenskar och protestanter alls inte tänker och handlar i samfälld endräkt utan att det tvärtom finns oräkneliga alternativa sätt att tänka och handla som svensk och protestant. Vi vet det också när det kommer till oss själva som individer. Vi vet att oavsett vilken religion vi har så är vi mer eller mindre religiösa vid olika tider på dagen, i veck-an, om året. Vi vet att vi är mer eller mindre beredda att hörsam-ma, nonchalera, ignorera eller manipulera ett religiöst påbud i olika sammanhang och under olika omständigheter och att det mesta av det vi gör och tänker på arbetet och under fritiden influeras av an-nat än ”religion”. Men när det kommer till vår bedömning av ”mus-limer” tycks dessa självklara insikter lämnas åt sidan, till förmån för ständigt upprepade utsagor om ”hur muslimer är”.


Prolog

18

”Hur muslimer är” bestäms enligt detta skillnadstänkande av ”islam”. I islamofobiskt tal animeras återkommande ”islam” som vore ”islam” ett levande väsen med bestämda karaktärsdrag och egen agens. Islam sägs ”ligga bakom” händelser, islam sägs kriga, befalla, förtrycka, men kan även framställas som fredlig, resonabel, en dia-logpartner. Islam kan till och med kramas. Ibland hör vi berättelser om hur islam föddes eller hur islam var i sin ungdom. Ibland talas det om att islam är vital eller växer snabbt, mer ofta om att islam stagnerat, stannat upp i sin utveckling. Denna ”islam” har förmågor. Bland den viktigaste och i det islamofobiska talet mest avgörande är förmågan att bestämma hur muslimer är. I detta tal framträder en avgörande skillnad mellan hur ”vi” och ”muslimer” sägs förhålla oss till ”religion”. Vi representanter för den universella människan som lever våra liv som fria liberala subjekt har tillgång till religion som vi kan välja att vända oss till för andlig vägledning, tröst eller gemen-skap, medan muslimer är sin religion. En muslim förblir muslim också då hon vill säga att hon inte är praktiserande, som i formeln ”sekulär muslim” eller då iranska kommunister som aldrig trott på Gud finner anledning att tala om sig själva som ”ex-muslimer”.

Allt en muslim gör kan enligt det islamofobiska talet förkla-ras med hänvisning till islam. När det kommer till muslimer kan man bortse från alla andra faktorer, det räcker med islam. Även om ”muslimer” till sin natur är väsensskilda från ”normala männi-skor” kan vi, enligt många antimuslimska ideologiproducenter, lista ut hur de är genom att slå upp det i Koranen. Där står det, svart på vitt. Många antimuslimska texter kryddas därför med valda verser ur Koranen, tänkta som ”bevismaterial” för precis hur onda musli-mer är, hur väl de än försöker dölja det bakom sina bedrägliga leen-den eller lismande tal. För vi samman båda leden finner vi vad som kan sägas vara en islamofobisk maxim: ”Allt en muslim gör är motiverat av islam och kan förklaras genom att läsa Koranen.” Vi återkom-mer till det.


19

Prolog

Det bör understrykas att islamofobi inte har med religionskritik att göra. Det är fullt möjligt att exempelvis betvivla att Koranen är uppenbarad av Gud eller att helt avfärda tanken på Guds existens eller tron på ett liv efter döden utan att vara islamofob. Hävdar man däremot att människor som håller sådana föreställningar som sanna eller som kommer från länder där sådana uppfattningar är norme-rande utgör en bestämd sorts människor som delar vissa negativa egenskaper och därför bör nekas uppehållstillstånd, arbete eller hål-las under säkerhetspolisiär uppsikt har man passerat gränsen. Det avgörande är således hur och på vilka grunder kritiken artikuleras och operationaliseras. Det är en sak att exempelvis kritisera spe-cifika islamtolkningar för att vara misogyna, konservativa, homo-fobiska, världsfrånvända eller vad det nu kan vara, en annan att identifiera just dessa islamtolkningar med islam som helhet eller att utnämna dem till ett uttryck för ”hur muslimer är”.

I viss islamofobisk diskurs gör man en åtskillnad mellan ”god” och ”ond” islam, det Stephen Schwartz talade om som ”islams två ansik-ten”.14 God islam är ”moderat” och västtillvänd, ond islam är ”radikal” och antiamerikansk. Goda muslimer är ”som oss” – där ordet ”som” upprätthåller den viktiga åtskillnaden mellan dem och oss – medan onda muslimer är de radikala andra. Det möjliggör real politiska alli-anser och kan få den som talar att framstå som nyanserad och kun-nig. Ond islam benämns idag ofta som en -ism, ”islamism”, vilket framställs som om den vore en enhetlig politisk ideologi utan in-bördes olikheter och skilda historier. Även i detta tal kollapsar åter-kommande distinktionen mellan islamism och världens muslimer. Ett väsen med ”två ansikten” är i slutändan ett monster. Vilket av dem är en mask? I båda läger inkluderas aldrig Muslimen i det ”vi” som talar. Det närmaste en muslim kan komma är att bli ”som” oss.

Islamofobi och antisemitism uppvisar många paralleller, men är inte identiska. Flera av de anklagelser som under medeltid och framöver riktades mot judar förekommer också i berättelser om


Prolog

20

muslimer: de är Guds fiender, de skändar korset, de är sexuellt per-versa och de dricker kristna barns blod i hädiska nattvardsceremo-nier. Trots att araber endast utgör 20 procent av världens muslimer och att drygt 62 procent av världens muslimer bor i Asien, öster om Irak, och trots att många araber är kristna eller judar (Mizrahim) sätts ofta likhetstecken mellan muslimer och araber i antimus-limska texter, filmer och karikatyrer. Arabiska är ett semitiskt språk och betydande islamofobiska föreställningar om hur muslimer är går tillbaka på koloniala och rasvetenskapliga utsagor om den ”se-mitiska rasens” inneboende egenskaper. I dagens islamofobiska dis-kurs tillkommer därutöver en serie lån från den antisemitiska tradi-tionen, som berättelser om den islamiska världskonspirationen eller talet om den muslimska minoriteten som en parasit, en cancersvulst med en degenererande inverkan på nationen, Europa eller Väst. Samtidigt finns det betydelsefulla skillnader mellan antisemitism och islamofobi, såväl i dess historiska som samtida uttrycksformer. Hatet mot judar riktades mot människor som var de än befann sig utgjorde en minoritet. Även om judar inte förföljdes överallt, fanns under många århundraden inget samhälle med en judisk majori-tetsbefolkning. Sinnebilden för antisemitism är exkludering, pogro-mer och det nationalsocialistiska utrotningsprogram som kulmine-rade i Förintelsen. I detta liknar antisemitism mer antiziganism än islamfobi. Först med Israels tillkomst fanns en judisk stat vars po-litik judar på andra håll i världen kunde skuldbeläggas för i anti-semitisk diskurs. Emedan muslimer i dagens västerländska samhäl-len utgör små minoriteter vars mänskliga och medborgerliga rättig-heter är satta på undantag och som det anses allt mer legitimt – för att inte säga nödvändigt – att exkludera och förfölja (”de utgör ju ändå säkerhetsrisker”) finns det många samhällen utanför väst i vil-ka muslimer är i majoritet och flera regeringar vars politik muslimer på andra håll kan ställas till svars för i islamofobisk retorik. Detta skapar en särskild dynamik i vilken muslimer ”här” kan uppfattas


21

Prolog

som bärare av hotet från muslimer ”där”, vilket samtidigt animerar vår aversion mot fåtalet och vår fruktan för massan – ett tema vi får anledning att återkomma till. Åtminstone fram till 1950-talet be-fann sig de flesta av dessa muslimska samhällen under någon form av västerländsk dominans. Sinnebilden för västerländsk aggression mot muslimer är inte Förintelsen utan militära kampanjer: korståg, kolonialism, angreppskrig, ockupation och tortyr.

Efter andra världskrigets slut kom hundratals forskare i skilda discipliner att ägna sig åt att undersöka den antisemitiska idétradi-tionen. Mycket återstår att göra, men de grundläggande konturer-na och många enskilda historiska fält är idag välkända. Det skulle krävas en motsvarande insats från forskarsamhället under lika lång tid för att vi skulle bli mer allmänt bekanta med grunddragen i den antimuslimska traditionens tal och praktik. Än så länge är det mest spridda skurar. Vi kan lite om berättelserna från tidigt 700-tal från östromerskt håll, något om texterna från Iberiska halvön på 800- talet, en del om bilden av muslimer och andra monster i medeltida konst, lite mer om korstågen och turktrycken under tidig modern tid. Vi har en del kunskaper om den orientalistiska kunskapspro-duktionen, litteraturen och konsten och om situationen i en del kolonialregimer, och då särskilt vissa delar av de väldiga brittiska och franska imperierna. Litteraturvetare, etnologer och filmvetare har undersökt konstruktionen av araben, muslimen, och orienta-len inom vissa genrer, som exempelvis ”sanna berättelser”, kärleks-noveller och actionfilmer, och det har gjorts ett antal studier av islam och muslimer i nyhetsrapporteringen. Det finns en gryen-de litteratur om nutida islamofobi i enskilda länder i Europa och Nordamerika och ett par samordnade forskarinsatser som grans kat situationen i EU, i rapporter som Muslims in the European Union: Discrimination and Islamophobia av European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia.15 På svenska finns inte mycket. Kjell Härenstam undersökte i en avhandling från 1993 skolboks islam i


Prolog

22

läro medel i religionskunskap.16 Magnus Berg har i Hudud (1998) granskat populärorientalism och det finns ett par antologier på temat, som Där hemma, här borta, redigerad av Åsa Andersson, Magnus Berg och Sidsel Natland år 2001 och Orientalism på svenska, redi gerad av Moa Matthis 2005.17 Om islamofobi i Sverige finns endast tre publicerade studier. Jonas Otterbeck och Pieter Bevelan-ders viktiga rapport Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och ungas utsatthet för Levande Historia år 2006, Göran Larssons insiktsfulla essä Muslimerna kommer! Tankar om islamofobi som utkom 2006 och Andreas Malms monumentala Hatet mot muslimer som publicerades 2009.18 Denna studie kommer att mo-bilisera dem alla, men konkurrerar inte med någon av dem. Att försöka granska den islamofobiska kunskapsregimen med dess mång- hundraåriga historia, synliggöra dess uppbyggnad, dess reproduk-tiva förmåga och inverkan i samtidens sociala och politiska land-skap är en gigantisk uppgift och det vore väl om denna studie in-spirerade andra att hugga in. Fältet ligger öppet. Mycket återstår att göra innan det är dags för bokslut.


Islamofobi av Mattias Gardell

Documents

Transcript of Islamofobi av Mattias Gardell