1

Introduktion till synoptikerna

Jeshua i Matteus, Markus, Lukas

Inledning

När man läser de synoptiska evangelierna Matteus, Markus och Lukas ser

man hur olika författarnas utgångspunkt är när det gäller beskrivningen

av Jeshua (det hebreiska namnet för Jesus), och vad som händer runt

omkring honom. Det låter motsägelsefullt. Dessa evangelier har ju ändå

fått namnet synoptikerna därför att de i många avseenden är så lika i

tidsordning och innehåll. Dessutom ger synoptikerna ett historiskt

perspektiv på sina berättelser.

Denna text vill vara en introduktion till dessa evangelier med

koncentration på vem Jeshua är, mer än på hans undervisning,

helandeverksamhet och slutliga lidande.

Det är helt nödvändigt att ha dessa tre evangelier som grund för att

inte från början komma in på fel spår angående Jeshuas identitet. De är

tillsammans ABC-boken om Jeshua. Innan man ger sig i kast med studiet

av hans undervisning och hans underverk är det lärorikt att se på

omständigheter och frågeställningar angående hans person. Här tänker

jag ge några stickprov på vad jag upptäcker då jag läser dessa evangelier.

Jag tar dem i tur och ordning efter den plats de fått i våra biblar så jag

börjar med Matteus. Mina citathänvisningar är inte alltid begränsade till

bara den evangelist jag koncentrerar mig på, så det blir vissa

överlappningar. I senare delen av artikeln blir det speciellt tydligt.

Det händer också att jag i några fall går utanför ramen för mitt ämne

då jag ser något intressant och viktigt att förmedla.

***

I evangelierna beskrivs Jeshua med flera olika benämningar, de flesta

med hänvisningar till förebilder i de hebreiska Skrifterna: Messias (den

Smorde), Davids son, Abrahams son, Guds son, profeten, tjänaren, den

utvalde, Israels konung, Människosonen samt den Älskade. Orden

”son”, ”tjänare” och ”utvald” är inte exklusivt bara messianska titlar.

2

I de hebreiska Skrifternas förebilder är det alltid fråga om en ättling till

Abraham som är utvald till en speciell funktion: som profet, som tjänare

(präst) eller kung. I denna släkt har alltså Jeshua sin identitet.

***

Matteus

Enligt fornkyrklig tradition var Matteus en av Jeshuas lärjungar. Han var

anställd som tulltjänsteman i Kapernaum och sågs troligen som

landsförrädare på grund av sin tjänst hos ockupationsmakten Rom. Vi

vet inte mycket om Matteus men då han kallas av Jeshua följde han

honom (Matt 9:9). Markus kallar honom Levi (Mark 2:14) liksom Lukas

som berättar att han ”lämnade allt och följde Jesus” (Luk 5:27-28).

I sitt evangelium visar Matteus stor kunskap om innehållet i de

hebreiska Skrifterna (GT). Mer än någon annan av evangelisterna

hänvisar han till texter som han menar vara förutsägelser om Messias. Jag

ser honom som en eftertänksam lärjunge som söker stöd i de hebreiska

Skrifterna om Jeshua verkligen är den Messias som det judiska folket

väntade på eller inte.

Följande skrifthänvisningar ger exempel på detta:

Matt 1:23; 2:6, 18; 3:3; 4:4, 6-7, 15-16; 8:17; 12:17-21; 13:14-15, 35; 21:4-

5, 13, 16, 42 m.fl. En del av dessa citat används av Jeshua själv.

Huvudpersonen i Matteus evangelium liksom i Markus och Lukas är

Jeshua. Evangeliets första vers säger: ”Detta är berättelsen om Jesus Kristus,

Davids son, Abrahams son …” och så får vi hans släkthistoria presenterad

för oss alltifrån Abraham till Josef och Maria.

Inledningsvis är det genom drömmar som Josef haft, som vi får en

inblick i vem den person är som Maria skulle föda, ”han skulle frälsa sitt

folk från deras synder”. Det var genom tilltal av en ängel som Josef gav sig

iväg till Egypten med Maria och barnet som fötts för att rädda barnet

från Herodes som ville döda det. Det var också en ängel som talade om när

det var lämpligt att ge sig iväg hem igen. Läs Matt 2:13-15. Barnet var

3

alltså under särskild bevakning från den himmelska världen alltifrån sin

tillblivelse.

En liknande övernaturlig händelse ägde rum vid Jeshuas dop (Matt

3:16-17). ”Guds Ande sänkte sig ner som en duva … och en röst från himlen sade:

”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”

Vem var då denne Son, den Älskade? Det var många som undrade över

detta, speciellt sedan han trätt fram som förkunnare. I Matt 11 funderar

Johannes Döparen över detta och skickar en fråga till Jeshua: ”Är du den

som skulle komma eller skall vi vänta på någon annan?” (Matt 11:3). Det var ju

så att alltsedan Moses dagar väntade det judiska folket på någon som

kunde axla ledarskapsansvaret för nationen Israel, och det fanns ett löfte

i Femte Moseboken 18:15 som man tog fasta på: ”HERREN, din Gud

skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig.

Honom skall ni lyssna till.”

Man påminde sig om vad flera profeter förutsagt. Exempelvis Jesaja i

kapitel 9:6-7: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar

herradömet …” eller i kapitel 42:1: ”Se, min tjänare som jag uppehåller, min

utvalde, i vilken min själ har sin glädje …” Man läste Jesaja 52:13 – 53:12 och

speciellt efter Jeshuas död insåg hans efterföljare vilken exakt

beskrivning detta var på Jeshua.

***

Jeshua började sin offentliga verksamhet då han var omkring 30 år. Vi

känner till hur han kom till världen hos Josef och Maria och hur han

föddes i ett stall. Vi känner till märkliga händelser i samband med hans

födelse och att familjen fick fly till Egypten och hur de kom tillbaka och

bosatte sig i Nasaret i Galileen. Vi läser om att han hade bröder och

systrar och att han en gång vid tolv års ålder fick följa med sina föräldrar

till Jerusalem för att fira påsk. Det berättas i Lukas 2 att han var lydig

mot sina föräldrar och att han växte till i vishet, ålder och välbehag inför

Gud och människor. Sedan är allt tyst om honom tills han plötsligt dyker

upp för att låta döpa sig av Johannes Döparen (Matt 3:13-17).

4

”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades,

och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en

röst från himlen sade: Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min

glädje.”

***

Nästa steg var frestelsen i öknen då han frestas av djävulen (Matt 4:1-11).

Vilka var frestelserna som mötte honom? Först var det frågan om hans

identitet. ”Om du är Guds Son …” Naturligtvis visste frestaren att Jeshua

inte var Gud, men han var medveten om att han var den som Skaparen

utsett för en speciell uppgift. Jeshua var klar över att nu ville frestaren

sätta sig upp mot Gud själv och hans plan om försoningen (Matt 4:9).

Då frestaren vill ha tillbedjan svarar därför Jeshua på ett sätt att frestaren

måste lämna honom: ”Herren, din Gud, skall du tillbe och endast honom skall

du tjäna.”

Kan man för övrigt fresta Gud? Jakob säger i sitt brev 1:13 att ”Gud

frestas inte av det onda och frestar inte heller någon”. Då människan frestas är

det inte Gud som står bakom. Däremot kan Gud pröva vår tro. Det

gjorde han med Job då han tillät åklagaren att pröva Job (Job 1:6-12).

Efter sina frestelser i öknen började Jeshua predika och samla en grupp

lärjungar omkring sig.

***

Vad hade Jeshua sysslat med under alla dessa tysta år, från tolv års ålder

och fram till dess att han tar steget ut i offentlighetens ljus vid omkring

trettio års ålder? Det verkar som om han är väl förberedd för den uppgift

han ger sig in i. Ju mer man läser Matteus evangelium och ju mer

kunskap man får genom att studera Jeshuas samtid genom andra skrifter

inser man hur beläst Jeshua var. Det som för oss många gånger verkar

obegripligt i hans tal beror kanske på att vi är så okunniga om hans

samtids stora frågor och diskussionsämnen. Han lever med i sin tid och

hänvisar till vad som händer runt omkring honom. Hans kunskap i de

hebreiska Skrifterna (GT) kunde mäta sig med de stora giganternas på

5

hans tid och förmodligen hade han i åratal studerat de heliga Skrifterna

och övat sig i samtal om dess innebörd. Han iakttar med skarpsinne

religiösa avarter och omdömet han får efter sin förkunnelse blev att ”han

undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda” (Matt 7:29).

Det var inte bara kunskapsmässigt som Jeshua utmärkte sig. Hela hans

personlighet präglades av karaktärsstyrka och målmedvetenhet. Han

hade dessutom blick för de svaga och utstötta i samhället och tog sig tid

med dem.

Man kan också, ur en annan synvinkel, fundera över vad de tysta åren

mera konkret innehöll. Kan det vara så att Jeshua under dessa år fick

kämpa med sin kallelse, sin utvaldhet att bli världens Frälsare? Vi vet ju

att han vid slutkampen i Getsemane upprepade gånger bad om att få

slippa undan (Mark 14:35).

Vad hade Maria berättat för sin son om ängelns besök hos henne?

(Luk 1:26-38). Och vad hade Josef berättat om sin dröm där han hört en

ängel säga: ”Du ska ge honom namnet Jesus ty han skall frälsa sitt folk från deras

synder” Matt 1:21).

***

Exempel på Jeshuas förankring i den judiska tron kan vi se redan i början

av hans förkunnelse i de så kallade ”saligprisningarna” (Matt 5:1-11).

Flera verser där är en upprepning av bibelcitat från Psaltaren och

profeten Jesaja. Han är också medveten om sin egen betydelse. Han gör

lärjungarna medvetna om att hans förkunnelse kan leda till andras

ifrågasättanden: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och

säger allt ont om er för min skull.” Så tillägger han: ”På samma sätt förföljde man

profeterna före er.” Profeterna kände man till och nu skulle lärjungarna

vandra i dessa profeters fotspår. Det är ”för min skull”, säger Jeshua, som

de bör vara beredda på förföljelse.

Då han undervisat i Nasarets synagoga (Matt 13:53-57) tog människor

anstöt av honom. Då får de svaret: ”En profet är alltid föraktad i sin hemstad

och i sin egen familj.” Han räknar alltså sig själv som en profet. Att Jeshua

6

går i profeternas fotspår ser vi också genom att han ofta liksom dessa går

tillrätta med de religiösa ledarna, exempelvis i Matt 21,22, 23.

***

Som profet har Jeshua sin förebild i Mose. Vid ett flertal tillfällen

hänvisar han till Mose (Matt 19:7-8; Mark 1:44, 10:3; Luk 5:14, 20:37).

Då den tidens teologiska lärde många gånger tog sin utgångspunkt i

Shammai och Hillel gick Jeshua tillbaka till Mose. (Det utesluter

naturligtvis inte att han också lyssnade till Shammai och Hillel.)

Ingen av de gamla profeterna nådde upp till Moses nivå. Han var

exceptionell. I Fjärde Moseboken 12 läser vi om hur HERREN själv

ställer Mose främst i jämförelse med andra profeter. Så här säger

HERREN: ”Hör nu mina ord. Om det finns en profet bland er, ger jag mig till

känna för honom i en syn, och talar med honom i en dröm. Men så gör jag inte med

min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd. Jag talar ansikte mot ansikte med

honom, tydligt och inte i gåtor och han får se HERRENS gestalt. Fruktar ni då

inte att tala illa om min tjänare Mose?” (4 Mos 12:5-8).

Moses död beskrivs i Femte Moseboken 34. Enligt traditionen är det

Josua som avslutat boken med följande ord om Mose: ”I Israel uppstod inte

mer någon profet lik Mose, ingen om man tänker på alla de tecken och under som

HERREN sänt honom att göra …” (Men man bör tänka på att i bibeln

nämns inte så många profeter före Mose). Abraham (1 Mos 20:7) och

Aron (2 Mos 7:1) är de enda som nämns vid namn, men rent allmänt

förutsätter Moseböckerna att det finns profeter.

Vi kan jämföra Mose med de profeter som har böcker uppkallade efter

sig i bibeln. Jag tänker då främst på Mose bönerelation och samtal med

Gud, de uppenbarelser han får och hans roll som medlare mellan Gud

och människor (2 Mos 32:11-14, 30-33).

Mose får höra Gud tala: ”HERREN din Gud ska låta uppstå åt dig en

profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig … En profet skall

jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig …” (5 Mos

18:15, 18).

7

Vi har många exempel i Moseböckerna på det nära förhållandet mellan

Mose och Gud. På samma sätt kan vi se hur Jeshua stod i ett särskilt

förhållande till sin Fader i himlen och hur han bad för sina lärjungar.

Detta är speciellt tydligt i Johannes 17 där vi finner den så kallade Jeshuas

översteprästerliga förbön. Senare talar också Paulus om den medlarroll Jeshua

har.

I Andra Moseboken 14:31beskrivs hur Israels barn kände det sedan de

tågat över Röda havet. ”När Israels barn såg den stora makt som HERREN

hade visat mot egyptierna, fruktade folket HERREN. Och de trodde på

HERREN och på hans tjänare Mose.”

En parallell till senare delen av ovanstående vers finner jag i Johannes

14:1: ”Tro på Gud och tro på mig.” I båda de sista citaten (2 Mos 14:31; Joh

14:1) möter vi två aktörer, i det första fallet HERREN Gud själv och

hans tjänare Mose, i det senare fallet Gud och hans tjänare Jeshua.

***

Om vi jämför de olika profeterna som står omnämnda i bibeln är det

bara två med liknande funktion som vi kan följa från vaggan till graven,

Mose och Jeshua. (Obs! Vi har ytterligare två profeter som vi känner till

alltifrån födseln fram till deras död: Samuel och Johannes Döparen men

de har inte samma funktion).

Om man ska kunna göra en parallell mellan Mose och Jeshua måste de

båda tillhöra samma art. Man kan ju inte jämföra Mose med Gud liksom

man inte kan jämföra Jeshua med den evige Guden. De är representanter

för olika väsen. Löftet gällde ”en profet som Mose”, av ”hans folk” och en av

”hans bröder”.

Men det står ju i rak motsats till den nicenska trosbekännelsen som alla

kristna kyrkor bekänner sig till. Vad gör vi åt detta? Ska vi sätta tro till

vad bibeln säger oss om Jeshuas identitet eller ska vi följa en

trosbekännelse som skapades på 300-talet?

***

8

I Matt 21 läser vi om hur Jeshua strax före sin död rider in i Jerusalem på

en åsna. Matteus citerar då ett uttryck från profeten Sakarja: ”Säg till Sions

dotter (bildligt uttryck för Jerusalem och dess folk) Se din konung kommer till

dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl” (Sak 9:9).

Och där Jeshua rider fram ropar folkskaran som följer honom:

”Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna

i höjden.” (Matt 21:9. Hosianna = Herre, fräls!) Hela staden kom i rörelse

och man frågade ”Vem är han?” och svaret blev: ”Det är profeten, Jesus från

Nasaret i Galileen.”

Allt tyder på att Jeshua var profeten ”som skulle komma” (5 Mos 18:15).

Det var också många som såg så på honom. ”En profet som Mose.”

***

Ett annat epitet man använde när det gäller Jeshua var ”Davids son”.

Matteus inleder ju sin berättelse med just den beteckningen och var

övertygad om identiteten av den person han ville skildra. Alla var inte

övertygade, men då man såg vad som hände runt omkring honom

undrade man ändå: ”Kanske är han Davids son?” (Matt 12:23). Blinda fick

ju synen, stumma började tala osv. De lidande ropade: ”Förbarma dig över

oss, Herre, Davids son.” (Matt 20:30-34). Det judiska samhället var

genomsyrat av berättelserna om kung David och de löften han fått av

Gud. En av hans ättlingar skulle få ärva tronen med ett kungadöme som

skulle bestå för evig tid (2 Sam 7:11-16). Detta förväntade sig det judiska

folket och detta sjöng man om, som i Psalm 89:4-5:

”Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David:

din ätt skall jag låta bestå för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.”

Frågan om Jeshuas identitet var en diskussionsfråga av stora mått. Vem

var han? Vid ett tillfälle tar Jeshua själv upp frågan med fariseerna (Matt

22:41-46). Han ställde en rak fråga:

”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” De svarade honom: ”Davids”.

Då sade han till dem: ”Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre

och säga: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt

9

dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom Herre, hur kan då

Messias vara Davids son?” Ingen kunde svara honom ett ord, och från den

dagen vågade ingen fråga honom. Citatet från Psalm 110:1 var en knivig

fråga eftersom Israels skriftlärda tidigare tolkat det som en förutsägelse

om Messias.

Samma fråga tar Jeshua upp med sina lärjungar (Matt 16:13-20). ”Vem

säger folket att Människosonen är?” De svarade: Somliga säger Johannes Döparen,

andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Då ställde Jeshua

frågan till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Petrus svarar klart och

tydligt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Efter detta svar förbjöd

Jeshua sina lärjungar att tala om för någon att han var Messias.

***

Jeshua kallar sig själv Människosonen, första gången i Matteus 8:20 då han

talar med sina lärjungar om lärjungaskapets krav och sin egen utsatthet.

En annan gång visar han vad som låg i hans uppdrag och kallelse då han

förklarar: ”Men ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta

synder” (Matt 9:6). Vad är det han säger? ”Varför talar han på det sättet?”

säger de skriftlärda. ”Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud” (Mark

2:7).

Något att lägga märke till är att då Jeshua talar om sig själv som

Människosonen talar han i tredje person som i ovanstående citat (Matt

9:6). Varför gjorde han det? Kanske för att inte vara helt tydlig med sin

identitet och avslöja den innan han fullgjort sitt uppdrag på jorden och

innan ”tiden var inne”.

Uttrycket Människosonen används i judisk apokalyptisk litteratur och då

Jeshua använder uttrycket hänvisar han till tidig judisk tolkning av

termen som en messiansk titel från Daniel 7:13. I Matteus 25 knyter

Jeshua detta uttryck till den sista tidens händelser (Matt 25:31-46.). Redan

i nästa kapitel talar han om hur Människosonen ska bli utlämnad till att

korsfästas (Matt 26:2).

***

10

Det judiska folket trodde på en Gud i motsats till grannfolken runt

omkring. Detta hade man klart för sig alltifrån Abrahams tid. Denna

kunskap ställdes hela tiden på prov, men man höll fast vid bekännelsen:

”HERREN, vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4).

Man gick inte och väntade på en ny Gud. Många väntade på profeten

som Mose talat om, andra väntade på Davids son som skulle upprätta

Israels rike som nu låg ockuperat av romarna.

***

Nu hade Jeshua bekänt vem han var (Matt 16:13-20). Han var profeten

de väntat på, en ättling till David, utvald av Gud, kallad Guds Son, Guds

Smorde. Han var också Människosonen som profeten Daniel (Dan 7:13)

talat om. Men lärjungarna förbjöds ”att tala om för någon att han var

Messias” (Matt 16:20). Tiden var inte ännu inne att öppet avslöja att han

var de hebreiska Skrifternas Messias.

Det här med att kalla sig Människosonen är ju ganska märkligt. Varför

gjorde han det? Han skulle väl i stället ha kunnat presentera sig som

gudasonen, men det gjorde han aldrig. Med tanke på den mycket senare

kristna trosbekännelsen måste man fundera över varför aldrig någon

under Jeshuas livstid ställde sig frågan om han var Gud. Nej, den frågan

ställde man aldrig. Man väntade på Messias. Och Messias skulle vara en

ättling till Abraham och David.

***

Frågan om vem Jeshua var diskuterades överallt. När Johannes Döparen

satt i fängelse och fick höra talas om vad som hände runt Jeshua började

han vackla i sin tro. Han hade ju under sin verksamhet frimodigt visat på

Jeshua och sagt: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd.”

Nu sitter han i fängelset och funderar: ”Är han verkligen den som

skulle komma?” Han skickar sina lärjungar för att fråga Jeshua själv. Och

han får svaret: ”Gå och berätta för Johannes vad ni ser och hör: Blinda får sin syn,

lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för de fattiga predikas

glädjens budskap” (Matt 11:2-6). Mer behövde inte Johannes få veta. Han

11

visste att profeten Jesaja långt tidigare förutsett att detta var tecken för

”den som skulle komma” (Jes 35:5-6; 61:1).

Paulus ger senare en kortfattad men tydlig beskrivning om denne

Människoson i 1 Tim 2:5: ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och

människa, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe.”

Denne människoson blev så småningom korsfäst som en brottsling och

fick dö. Han var utvald av Gud att försona världen med sig själv och

Jeshua accepterade den rollen och var lydig sin Fader.

Det var något speciellt med Jeshua, det såg omgivningen. Det visste

han också själv men försökte länge hålla sin verkliga identitet hemlig.

Han hade en uppgift att utföra innan ”tiden var inne” att avslöja vem han i

verkligheten var.

Lärjungarna var helt införstådda med vem Jeshua var liksom många av

Israels fromma och det enkla folket. De onda andarna visste det (Luk

4:41). Officeren som var närvarande vid hans död insåg det (Matt 26:63-

64; Mark 15:39). De flesta av det judiska ledarskapet var tveksamma. En

del trodde, men i hemlighet, medan andra förnekade att han var den

utlovade profeten som Mose skrivit om eller att han var Davids son,

löftessonen.

***

Vilken var Jeshuas huvuduppgift? Innan Jeshuas födelse fick både Josef

och Maria märkliga uppenbarelser om den son som skulle födas. Genom

en ängel fick Josef veta att barnet skulle komma till genom helig ande

och att han skulle ges namnet Jeshua (vilket betyder frälsning) därför att

han skulle frälsa sitt folk från deras synder (Matt 1:21). Att vi behöver få

förlåtelse från synd framhåller Jeshua i den bön han lärde sina lärjungar

att be: ”… och förlåt oss våra skulder såsom också vi förlåter dem som står i skuld

till oss” (Matt 6:9-13). Vi ser också att frågan om förlåtelse inte bara har

med vårt förhållande till Gud att göra utan också med våra

medmänniskor, som kanske sårat oss eller som vi kanske kommit i

konflikt med. Villkoret för att få förlåtelse hos Gud är att vi också

förlåter vår nästa.

12

En gång uttryckte sig Jeshua mycket provocerande inför en folkskara

då man förde till honom en lam man (Matt 9:1-8). Utan inledande samtal

säger Jeshua till mannen: ”Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är

förlåtna.” Detta förargade några skriftlärda som hörde det och som

tänkte att det bara var Gud som kunde förlåta synder. Då säger Jeshua:

”Ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.” Ja,

vem var han egentligen? Var han Gud själv eller var han kanske denne

Guds representant?

Något av det sista Jeshua gör före sin död är att fira påsk med sina

lärjungar. Då påminner han dem om att han ger sitt liv för att många ska

få syndernas förlåtelse (Matt 26:26-28). Han går till och med så långt som

att be för sina bödlar då han hänger på korset: ”Fader förlåt dem, ty de vet

inte vad de gör” (Luk 23:34).

Att man kan förlåta oförrätter och felsteg och till och med grövre brott

är en sak, men att förlåta synder är något helt annat. Vad är då synd?

Något att fundera på!

***

Jeshua deklarerar tydligt att han inte kommit för att presentera en ny

religion. ”Tro inte”, säger han, ”att jag har kommit för att upphäva lagen eller

profeterna” (Matt 5:17). I stället tar han upp bud efter bud, som Mose så

ingående talat om och förklarar dess betydelse och påpekar där

utvecklingen gått i fel riktning. När Jeshua frestades av djävulen inledde

han sina repliker mot honom med ”Det står skrivet”. Då han undervisar

om buden inleder han ofta med: ”Ni har hört att det är sagt …”, vilket visar

på att det ibland troligen skett någon liten avvikelse från den

ursprungliga lydelsen. Ett sådant uttryck finns i Matt 5:43 där Jeshua

säger: Ni har hört att det är sagt: ”Du skall älska din nästa och hata din ovän.”

Man har förgäves letat i de hebreiska Skrifterna efter detta uttryck. I

stället kan man läsa i 3 Mos 19:17-18: ”Du skall inte hata din broder i ditt

hjärta … du skall älska din nästa som dig själv.”

13

Det har visat sig att det under andra templets tid (ca 520 f.v.t. – 70

e.v.t.) fanns en undervisning som tillät hat mot fienden, men Torahn

(GT) tillåter inte det. Ordspråksboken 25:21 lär följande: ”om din fiende är

hungrig, ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka.”

I Dödahavsrullarna kan man hitta en föreskrift för Qumran-

församlingens medlemmar som tyder på att man skulle visa hat mot dem

som hade andra åsikter än de själva. Kanske det var denna föreskrift som

Jeshua vände sig emot. Det finns alltså förklaringar till mycket av det vi

inte förstår. Det är bara så att vi oftast saknar bakgrundskunskap. Jeshuas

tydliga budskap är: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.”

Visst låter det provocerande då Jeshua gång på gång upprepar

uttrycket: ”Ni har hört att det är sagt …” men ”Jag säger er …” (Matt 5:21-

22, 27-28, 31-32, 33-34, 38-39, 43-44). Med vilken auktoritet hade han

rätt att uttrycka sig så? Det undrade många. Framför allt de skriftlärda

ställde sig den frågan. De tyckte inte han följde mönstret för en rättrogen

skriftutläggare (Matt 21:12-16). Vidare säger han i Matteus 23:8-10: ”Men

låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare … Ni skall inte låta någon kalla er

lärare, ty en är er lärare, Kristus” (Messias). Vem tror han själv att han är?

***

Riket, Guds rike, himmelriket och Guds namn.

Talet om Guds rike är ett av evangeliernas huvudämnen. Då Matteus

berättar låter han Jeshua ofta använda sig av ordet ”himmelriket” i

betydelsen ”Guds rike”. Det hade blivit en tradition bland judarna att

inte använda Guds namn med risk för att missbruka det. På hebreiska

används bokstäverna י ה ו ה(jod, hei, vav, hei) för namnet på Gud som

på svenska motsvaras av JHVH och översatts med HERREN (1917 och

SFB) och med Herren i Bibel 2000. I Johannes 17:6 säger Jeshua: ”Jag har

uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig.”

Vad detta innebär kan man fundera över, men judarna i allmänhet

använde ofta ordet ”himlen” i stället för Guds namn, och det är

intressant att se att det gjorde också Jeshua. Det är oftast i sina liknelser

han använder sig av ordet ”himmelriket” då han menar ”Guds rike”.

14

Matteus som är djupt förankrad i den judiska undervisningen är för

övrigt den ende av evangelisterna som tar hänsyn till detta och använder

sig av ordet ”himmelriket”. Det säger en hel del om Matteus. De andra

evangelisterna berättar ju ofta om precis samma händelser men använder

uttrycket ”Guds rike”. Matteus skiljer sig i sitt språkbruk från dessa.

Inte en enda gång kan vi i synoptikerna läsa om att Jeshua uttalade

Guds namn så som det enligt den hebreiska Bibelns stavning borde

uttalas. Därmed följde han den tradition som det judiska ledarskapet

hade fastställt. Denna tradition har sedan följts av de flesta kristna

rörelser (tror jag). Men man kan fortfarande höra sådana som talar om

Jehova eller Jahve. Vi har inget exempel på att Jeshua tog dessa ord i sin

mun då han talade om sin Fader i himlen.

Oftast talar Jeshua om Fadern och då han ber vänder han sig till Fadern

men han använder sig också av ordet ”Gud” som exempelvis i Matt 6:33

då han säger: ”Sök först Guds rike …”

Andra gånger talar han om Guds mun, Guds ande, Guds bud, Guds

tron osv.

Ordet ”Gud” är inget egennamn. Eftersom det finns bara en Gud bör

alla förstå att då man säger ”Gud” menar man den som skapat allt och

den som har all makt. Man kan jämföra det med hur vi i Sverige, då vi

talar om kung Karl XVI Gustav, oftast bara säger ”kungen” och alla vet

vem vi menar.

I Andra Moseboken 7:1 kallas Mose för Gud. Med min egen

översättning från hebreiskans נתתיך אל 'הים לפר'ה blir det ”Jag har

satt dig till en gud (mäktig prins eller dylikt) för farao.” Så översätter också

Bibel 2000. Svenska Folkbibeln skriver följande: ”Se, jag har satt dig att

vara som Gud.” (Ordet ”som” finns inte i grundtexten.) Det är alltså

skillnad på Gud och gud.

Jeshua talar mycket om Guds rike. Man kan säga att det är hans

huvudtema i förkunnelsen. När vi studerar detta ämne upptäcker vi

också här en viktig sida av hans identitet. Han ska uppfylla Guds kallelse

15

och utkorelse som den blivande utlovade regenten på Davids tron. På

den tronen ska en av Davids ättlingar sitta enligt Guds löften.

(Läs gärna min artikel ”Evangelium om Guds rike” på

http://eivora.wordpress.com)

***

Matteus är den av evangelisterna som ger flest citat från de hebreiska

Skrifterna. Då bör man komma ihåg att dessa oftast är citat från

Septuaginta, den grekiska översättningen av dessa skrifter. Sedan har

dessa i sin tur översatts till olika språk, ofta av sådana som inte haft så

djup kunskap om kultur och uppfattningar i den antika värld som möter

oss i bibeln. Den som i dag läser bibeln har sin egen bakgrund som

antingen kan underlätta eller hindra en rätt förståelse av Guds Ord.

Därför bör man nalkas Guds Ord med stor ödmjukhet.

Evangelierna är de första böckerna i den del av vår bibel som kallas

Nya testamentet och dess första bok är Matteus. Ju mer jag lär känna

bibeln och dess innehåll ju mer frustrerad blir jag över dess uppdelning i

Gamla och Nya testamentet och framför allt uttrycken ”gamla” och ”nya”.

När man börjar läsa Matteus börjar det med en släkttavla som passar så

väl in i den tidigare delen med alla dess släkttavlor. Det talas om Kains

släkttavla, om Sets släkttavla, och om Noa söners släkttavla osv. Noa

söners släkttavla slutar på följande sätt: ”Från dem har folken utbrett sig på

jorden” (1 Mos 1032). Sedan koncentreras berättelsen på en gren i denna

släkttavla i det så kallade ”Gamla testamentet” som jag föredrar att kalla

de hebreiska Skrifterna. Ett par tusen år senare möter vi en liknande

släkttavla hos Matteus. Inget nytt alltså. Det är samma judiska folk det

handlar om. Den senare delen av bibeln föredrar jag att kalla de apostoliska

Skrifterna.

Känner man sedan till orsaken varför vi har en bibel som kallas Gamla

och Nya testamentet blir man ännu mer frustrerad. Genom

kyrkohistorien får man veta att orsaken är teologisk. Det fanns en

tidpunkt i historien då kyrkliga ledare bestämde sig för att inte vilja ha

16

något med judarna att göra. Man menade att med Jeshua hade något nytt

kommit och att den hebreiska bibeln var något förlegat. Att vi ändå fått

med den första delen i våra biblar ska vi vara tacksamma för. Utan den

skulle ju vår frälsningshistoria vara begränsad.

På grund av de ovan nämnda teologiska diskussionerna finns det i de

flesta biblar två delar som skiljs åt med några sidor. Men jag har faktiskt

två biblar, en på svenska och en på engelska som inte har denna

uppdelning. Dess översättare och förlag har tydligen förstått att det finns

ett större samband mellan de två delarna än vad de flesta tror. Nu tror

jag inte man ska riva bort några sidor mellan de hebreiska och de

apostoliska Skrifterna i de biblar vi har, men det bör vara en påminnelse

för kristenheten att man har ett kusligt arv då man tog avstånd från Guds

eviga löften till det judiska folket.

***

Markus

Den tidiga kyrkans vittnesbörd är att Markus är den Markus som också

kallas Johannes Markus och som var son till en viss Maria som ägde ett

hus i Jerusalem som omnämns i Apg 12:12. Han tillhörde inte den inre

lärjungekretsen kring Jeshua men omnämns i samband med Paulus

missionsresor.

Enligt Bibel 2000 börjar Markus sin berättelse på följande sätt: ”Här

börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.” Markus ger en kort hänvisning

till ett citat från Jesaja för att förankra sin berättelse i en profetia från de

hebreiska Skrifterna, sedan sätter han igång med en rivstart för att så fort

som möjligt berätta vad han varit med om.

Jag ser Markus framför mig som en ung, nyfiken och entusiastisk

tonåring som far runt för att ta reda på vad som händer i den

väckelserörelse som börjat med Johannes Döparen. Han vill inte missa

något och håller sig hela tiden i händelsernas mitt. I hans evangelium

finns det mesta av vad de andra evangelisterna, Matteus och Lukas,

berättar om. Det sker kortfattat och rakt på sak och oftast utan ingående

teologiska funderingar och kronologisk ordning. En del bibelforskare

17

tror att både Matteus och Lukas bygger mycket av sitt material på

Markus. (Vad gäller Matteus var han ju själv en av lärjungarna och hade

egna erfarenheter, så varför skulle han använda sig av Markus?)

Ovanstående är mina intryck då jag läser Markus evangelium. I själva

verket sägs han ha varit tolk åt Petrus och återberättat vad som sagts och

hänt under hans verksamhet.

Vill man ha en enkel och klar sammanfattning av vad som hände runt

Jeshua är det lämpligt att börja sina studier i Markus. Han registrerar vad

som händer men bryr sig inte om att som Matteus hänvisa till

profeternas förutsägelser. Han ger bara några få citat från de hebreiska

Skrifterna och det är då han återger vad Jeshua citerar från dem.

Markus säger inte någon gång att han själv sett och hört allt det han

berättar om, men han skriver på ett så levande sätt att man uppfattar det

som om han själv var med. Det verkar som om han hört replikerna från

Jeshuas åhörare: ”Något sådant har vi aldrig sett” (Mark 2:12). ”Och folk blev

utom sig av häpnad och sade: ”Allt han har gjort är gott” (Mark 7:37).

***

Alldeles i början av sin verksamhet kom Jeshua med sina lärjungar till

Kapernaum och undervisade i synagogan. Det blev uppståndelse då

Jeshua med auktoritet drev en ond ande ur en man. ”Vad är detta?”

frågade man sig. ”En ny lära med sådan makt. Till och med de onda andarna

befaller han, och de lyder honom (Mark 1:27). Nej, det var ingen ny lära. Han

följde bara i Mose fotspår med under, tecken och auktoritet.

Frågan om Jeshuas identitet var en känslig fråga även i Markus

evangelium. Jeshua ville inte göra stort väsen av sina underverk utan ville

helst hålla tyst om det. Då han botat en spetälsk man (Mark 1:44) säger

han till mannen: ”Se till att du inte talar om detta för någon.” Bland de stora

folkskarorna som följde honom hände det att orena andar ropade: ”Du är

Guds Son.” ”Men Jeshua förbjöd dem strängt att avslöja vem han var ” (Mark

3:11-12). I Markus 5 berättas om hur Jeshua uppväcker Jairus dotter från

de döda. ”Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta” (Mark 5:43).

Vid ett annat tillfälle botar Jeshua en dövstum. ”Jeshua förbjöd dem att tala

18

om detta för någon (Mark 7:36). Då en blind man i Betsaida bad Jeshua om

hjälp leddes han ut ur byn för att bli helad utan några vittnen. Han

skickades sedan iväg med avskedsorden: ”Gå inte ens in i byn”(Mark 8:26).

En annan sak som Jeshua ville hålla tyst om var att han besökte icke-

judiska miljöer. I Markus 7:24 står följande: ”Sedan begav han sig därifrån och

kom till Tyrus område. Där gick han in i ett hus. Han ville inte att någon skulle få

veta det, men det kunde inte hållas hemligt.” Varför ville Jeshua hålla det

hemligt? Han visste att enligt dåtidens judiska traditioner var det

förbjudet att umgås med icke-judar eller att gå in i deras hus. Kan det

vara så att han inte ville provocera i onödan? Men själv hade han inga

fobier i frågan.

Nu säger Jeshua att han var utsänd för de förlorade fåren av Israels

hus, men då han kontaktades av icke-judar var han genast beredd att

möta deras behov som exempelvis i fallet med en kvinna av syrisk-

fenicisk härkomst (Mark 7:24-30; Matt 15:21-28). En gång botade han en

romersk officers tjänare som låg för döden då officeren bad om hjälp

(Luk 7:1-10). Dessutom lyfte han upp denne romares tro genom att säga:

”Inte ens i Israel har jag funnit en så stark tro.”

***

Alla dessa märkliga saker som hände förundrade naturligtvis

människorna och man undrade vem han var. För lärjungarna stod det

klart. ”Du är Messias”, säger Petrus. ”Men Jeshua förbjöd dem att säga det till

någon” (Mark 8:29-30). Slutligen förbjöd Jeshua de tre lärjungarna som

varit med honom på förklaringsberget att berätta vad de varit med om

förrän Människosonen uppstått från de döda (Mark 9:9). De hade

nämligen sett hur Jeshua förvandlades inför dem och hur han samtalade

med Mose och Elia. Var det syn eller verklighet?

Ja, folket undrade om han kunde vara Messias. Var han Messias Davids

son? Jeshua förbryllade de skriftlärda (Mark 12:35-37). Då Jeshua

undervisade i templet frågade han: ”Hur kan de skriftlärda säga att Messias

är Davids son? David har själv sagt genom den helige Ande: Herren sade till min

herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.”

19

David kallar honom Herre. Hur kan Messias då vara Davids son?” Det

var inte lätt att reda ut begreppen.

***

Frågan om Messias var viktig för Jeshua själv. Han säger: ”Många skall

komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många” (Mark

13:6). ”Falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra tecken

och under för att om möjligt leda de utvalda vilse. Men var på er vakt! Jag har sagt er

allt i förväg” (Mark 13:22-23).

Hur såg egentligen Jeshua på sig själv? Även om han var ödmjuk

visade det sig att han hade en övertygande självkänsla om vem han var

och sin betydelse. ”Den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan

honom som har sänt mig” (Mark 9:37). ”Den som räcker er en bägare vatten att

dricka därför att ni tillhör Kristus … han skall inte gå miste om sin lön” (Mark

9:41). Lägg märke till att Markus använder ordet Messias (på grekiska

Kristus). Men just så såg Jeshua på sig själv. Han var Messias, den

Smorde, den utlovade som de hebreiska Skrifternas profeter talat om.

”Vem är han? utropade människor när han stillat stormen (Mark 4:41),

när han mättat 5000 män med fem bröd och två fiskar (Mark 6:30-44)

eller när han gått på vattnet (Mark 6:45-52). Kanske tänkte man på Mose

och mannat i öknen eller hur Mose räckte ut sin hand över vattnet och

ett under hände så att vattnet delade sig och Israels barn kunde tåga över

till andra sidan av Röda havet. (2 Mos 14:21-31; 16:1-36).

Löftet var ju ”en profet som Mose” (5 Mos 18:15).

***

Lukas

Som introduktion till Lukas evangelium väljer jag att först återge den

inledning till Lukas evangelium som ges i Stora StudieBibeln för Bibel

2000, Normans Förlag, Stockholm.

20

”Författarens namn förekommer inte i boken, men mycket trovärdiga

belägg pekar på Lukas. Detta evangelium och Apostlagärningarna utgör

två delar av ett och samma verk. Språket och strukturen i dessa två

böcker antyder att båda skrevs av en och samma person. De är riktade

till en och samma individ, Theofilos, och del två hänvisar till del ett

(Apg. 1:1). Vissa delar av Apg. använder pronomenet ”vi” (Apg. 16:10-

17; 20:5-15; 21:1-18; 27:1-28:16), vilket antyder att författaren var

tillsammans med Paulus när händelserna som beskrivs i dessa avsnitt

ägde rum. Genom uteslutningsmetoden blir Paulus ”käre Lukas, läkaren”

(Kol. 4:14) och ”medarbetare” (Filem. 24) den mest sannolika

kandidaten. Hans författarskap stöds av de tidiga kristna skribenternas

enhetliga vittnesbörd (t.ex. Muratoris kanon från 170 e.Kr. och Ireneus

skrifter, ca 180 e.Kr.).

Lukas var antagligen hedning till sitt ursprung, välutbildad i den

grekiska kulturen, läkare till yrket, Paulus medarbetare vid olika tillfällen

från hans andra missionsresa fram till hans första fångenskap i Rom, och

en lojal vän som blev kvar hos aposteln när andra lämnade honom (2

Tim 4:11).

Antiochia (i Syrien) och Filippi finns bland de orter, som har föreslagits

som hans hemstad.”

***

Lukas var tydligen inget ögonvittne till allt det som hände runt Jeshua

från Nasaret, men allt det han fått höra ryktesvis tyckte han var så

intressant och märkligt att han ville undersöka saken närmare. I början

av sitt evangelium, som av allt att döma är ett brev till en viss Teofilus,

berättar Lukas om sin utgångspunkt, hur han genom egen efterforskning

sökt ta reda på om den kunskap om Jeshua som fått spridning var

tillförlitlig. Han förklarar vidare att han vill berätta vad som hänt i

ordningsföljd så han börjar med Johannes Döparens märkliga födelse

och de förutsägelser som knutits till detta barn som skulle bli föregångare

till någon ”som skulle komma” (Luk 1:5-17, 1:67-80).

21

Lukas är liksom Matteus noggrann med att inte glömma bort Jeshuas

släkttavla men gör det på ett annat sätt. Vad som är intressant är att den

slutar med ”Adam som son av Gud” (Luk 3:35). Vad märkligt! Kallas

Adam också för Guds son, liksom Jeshua? Adam var ju den första

människan, men Jeshua, vem var han?

Paulus talar i Första Korinterbrevet 15:45 om ”den siste Adam”. Kan det

finnas något samband eller någon likhet mellan de två Adam? Fundera

på det!

***

Den stora gåtan om Jeshua har alltid varit hans tillblivelse. Den unga

Maria hade ju fött en son och man diskuterade vem som egentligen var

far till detta barn. Ryktena gick.

Vad jag förstår ville Lukas gå till botten med ryktena som florerade. I

början av sitt evangelium berättar han att han ”noga efterforskat allt från

början”. Kanske lyckades han att få en ingående intervju med Maria. Hur

skulle han annars kunna berätta om ängelns budskap till Maria om hur

hon skulle föda en son med namnet Jeshua (Ja så är faktiskt hans namn

på hebreiska och det betyder frälsning.), och att han skulle kallas den

Högstes Son (Luk 1:26-38). Det är bara Lukas som så ingående kan

återge Marias upplevelse. Det är genom Lukas vi får en så tydlig bild av

henne.

Så ger Lukas en snabb redogörelse för hans födelse i Betlehem, hur

han omskärs på åttonde dagen och om hur han bärs fram i templet, allt

enligt den tradition som han fötts in i. En gammal rättfärdig och

gudfruktig man profeterar om barnet som skulle bli ”ett ljus för hedningarna

och en härlighet för ditt folk Israel” (Luk 2:25-32).

Allt vi sedan får veta om Jeshua och hans uppväxt är två korta notiser:

”Pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över

honom” (Luk 2:40) och efter ett besök i templet vid tolv års ålder: ”Jesus

växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor” (Luk 2:52).

22

Marias vittnesbörd är intressant då hon berättar om vad ängeln sagt till

henne: ”Den helige Ande skall komma över dig …” (Luk 1:35, SFB). Här

skulle alltså nyckeln ligga till barnets tillblivelse. Bibel 2000 översätter på

följande sätt: ”Helig ande skall komma över dig.”

Här föreligger alltså två olika tolkningar av grundtexten. I SFB

(Svenska Folkbibeln, 1998) låter man teologin styra över den språkliga

innebörden. ”Den Helige Ande” ses ju som en person i en treenig

gudom medan ”helig ande” ger en allmän innebörd av Anden.

Denna skillnad i de två nämnda översättningarna finns det flera

exempel på. (Slå gärna upp i Bibel 2000 några uttryck som talar om

”Anden” (Luk 1:41, 67; 2:25; 3:16; 4:1; Apg 1:5, 8, 16, 2:4, 33, 38). Om

man granskar uttrycken för ”Guds ande” och ”Helig ande” i de

hebreiska Skrifternas grundspråk, hebreiskan, gör man intressanta

upptäckter. Där talas det genomgående om den ”Heliges ande” och

”Guds ande”. I sin pingstpredikan (Apg 2: 14-21) citerar Petrus från

Joels profetia ”jag skall utgjuta av min Ande” och här är det HERREN

själv som talar. Dessutom lägger Petrus till: ”Israeliter, lyssna till dessa ord:

Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom

kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland

er.”

I Bibelns andra vers sägs det att Guds Ande svävade över vattnet vid

skapelsen. På samma sätt ser jag Guds Ande vara verksam vid skapelsen

av nytt liv i Maria. Eller är det så som kristendomens dogmer lär att en

andra person i gudomen plötsligt uppenbarar sig? Svaret på denna fråga

är viktig för att komma till rätta med Jeshuas identitet.

Det här var en liten utläggning av uttrycket ”helig ande” med exempel

också från Apostlagärningarna. Lukas är ju författare till den bibelboken

också och jag tycker att de citat han ger där är en viktig pusselbit om

man ska lära känna vem Jeshua Messias är.

***

Jeshua tar själv upp frågan om den Heliges Ande. Den berättas i alla tre

synoptikerna. I Lukas 12:10 står det så här: ”Den som säger något mot

23

Människosonen skall få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande (Heliges

Ande) skall inte få förlåtelse.” Detta uttryck blir förbryllande om man tror

att Människosonen är Gud och att den Helige Ande är Gud. I ena fallet får

man förlåtelse men i det andra fallet får man det inte.

När man under Andra templets tid (520 f.v.t. – 70 e.v.t.) talade om

helig Ande kopplade man det till Gud själv. Och Gud får man inte häda.

Men om man nu menar att Människosonen också är Gud (som man

bestämde på kyrkomötet i Nicea på 300-talet) hur kan man då bli

förlåten om man säger något mot honom? Det blir motsägelsefullt. Nu

finns det ju en del bibeltolkare som menar att ordet Människosonen den

ena gången syftar på en mänsklig varelse i allmänhet och inte på Jeshua

och den andra gången på den Helige Ande som Gud (Jfr Matt 12:31-32

och Mark 3: 28-29).

Det blir problem om man ska lita mer på den lära som bestämdes på

ett kyrkomöte på 300-talet än på vad Bibeln så tydligt vittnar om.

***

Jeshua var en bedjare men synoptikerna talar inte så mycket om Jeshuas

böneliv och eftersom han ofta bad tidigt på morgonen eller på natten då

lärjungarna kanske sov visste de inte hur han bad (Mark1:35; Luk 6:12).

Men då han kämpade i Getsemane fanns lärjungarna så nära att de

tydligen vaknade av hans rop till Gud (Matt 26:36-46).

Man kan fundera över varför inte synoptikerna berättar mer om

Jeshuas böneliv. Kan det vara så att de inte alltid förstod de böner han

bad till sin Fader i himlen? Vi måste gå till Johannes evangelium för att få

mer kunskap om detta.

Verkningarna av Jeshuas böner var desto mer uppenbara. De gav

honom gudomlig auktoritet och makt så att alla häpnade över de mäktiga

underverk som följde i hans spår. Hans undervisning om bön blev ändå

betydelsefullt för hans lärjungar. Ett strålande exempel på detta finner vi

i Lukas 11där han undervisar om att då vi ber ska vi vända oss till Fadern

och vad vår bön bör inrikta sig på. Dessutom ger han där exempel på

24

uthållig bön och efter hans himmelsfärd läser vi om hur lärjungarna tagit

fasta på det och samlades till endräktig och uthållig bön.

Vad sägs vidare om det löfte han ger i Matteus 21:22: ”Allt vad ni ber om

i er bön skall ni få om ni tror.” Vad är det då för tro han talar om? Kan det

ha något att göra med rätt förståelse för vem han är?

***

Då vi läser evangelierna ser vi att Jeshua ibland visar en relation till

Fadern som vi har svårt att förstå och som kan leda till frågor om hans

identitet. Följande citat är exempel på det:

”Den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig” (Matt 10:40).

”Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern,

och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom

för” (Luk 10:22).

”Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga maktens högra sida.”

Då sade de allesammans: ”Du är alltså Guds Son?” Han svarade ”Ni själva

säger att jag är det” (Luk 22:69-70, Bibel 2000).

”Kom till mig, alla ni som arbetar och är bär på tunga bördor, då skall jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat då skall ni finna

ro för era själar. ty mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:28-29).

Är det inte överord av en människa? Man lägger också märke till att då

Jeshua uttalar sig använder han sig ofta av uttryck och tankar från de

hebreiska Skrifterna som där syftar på Gud själv.

Vid ett tillfälle i Nasarets synagoga läser Jeshua från Jesaja 61:1-2 och

påstår att nu var den profetian uppfylld då han själv identifierar sig som

den som beskrivs i Jesaja:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika ett glädjens

budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn

25

för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren

(Luk 4:16-19).

För de bibeltroende på Jeshuas tid skapade troligen inte ovanstående

uttalanden så stora problem som det gör för nutidens kristna människor

som indoktrinerats av beslutet på kyrkomötet i Nicea år 325 då man slog

fast ”att Gud Fader och Gud Sonen är av samma substans och har

existerat tillsammans i evighet.”

Exceptionell är berättelsen om hur Jeshua tar med sig tre lärjungar upp

på ett berg för att be (Luk 9:28-36). Där får de se hur Jeshua förvandlas

till en ljus gestalt och hur han samtalar med Mose och Elia. Är det en syn

de ser eller är det verklighet? De är så nära den andliga världen som det

är möjligt att komma. Vidare får de höra en röst som säger. ”Denne är min

Son, den utvalde, lyssna till honom!” Upplevelsen var så mäktig att de inte

kunde tala.

***

Lukas evangelium är intressant också genom att berättelsen så tydligt

sätts in i ett historiskt religiöst sammanhang. Då vi läser evangelierna

finner vi mycket lite om den levitiska prästtjänsten från Mose tid som ju

fortfarande fungerade då Jeshua och lärjungarna levde. I den kristna

förkunnelsen har också motsatserna mellan det ”gamla” och det ”nya”

betonats och präster och skriftlärda har getts en negativ klang. Men

Lukas lyfter fram den levitiska prästtjänsten med bestämmelser som

fortfarande fungerade och en präst som följer en teologi som fastställts

av Mose med rökelseoffer och allt vad det innebär.

Lukas har vidare fått uppgifter om att denne präst, Sakarias, och hans

hustru ”var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud

och föreskrifter” (Luk 1:5-25). Sakarias var också profet som likt tidigare

profeter talat om Guds löften. Han blir också personlig i sin profetia och

vänder sig mot det barn (senare kallad Johannes Döparen)som just blivit

omskuret enligt Mose lag: ”Du skall gå före honom …” (Luk 1:67-80).

26

När Jeshua bärs fram i templet möts han av den gamle Simons

välsignelser och profetior i templet. Där finns också Hanna som var av

Asers stam, en av de stammar som förts bort. Hon fick alltså

representera den delen av Israels folk som inte längre fanns inom det

landsområde som tilldelats dem. Hon var med för att hylla det nyfödda

Jeshua-barnet. Hon omtalas också som profetissa (Luk 2:36).

Profetian ansågs som död bland judarna. Malaki, den siste av

skriftprofeterna som nämns i Bibeln levde omkring 400 år tidigare. Men

nu vid tiden för Johannes Döparens och Jeshuas födelse väcktes

profetians ande på nytt hos dem som var andligt känsliga för Guds röst.

Det är också intressant att Lukas nämner namnet på flera personer

som var aktuella då Johannes och Jeshua levde. Jag citerar från Lukas

3:1-2: ”Under kejsar Tiberius femtonde regeringsår när Pontius Pilatus var

landshövding över Judeen, Herodes landsfurste över Galileen, hans bror

Filippus över Itureen och Trankonituslandet och Lysanias över Abilene

och när Hannas och Kajfas var överstepräster då kom Guds ord till

Sakarias son Johannes i öknen.”

Judarnas land var ockuperat av romarna och styckat i delar med var

sina styresmän som inte gjort sig kända som några föredömliga ledare.

Hannas och Kajfas var överstepräster som vi känner från rättegången

mot Jeshua.

”Den herodianska och romerska epoken medförde allvarliga ingrepp i

översteprästens anseende och funktion. Den heliga vigningen till

ämbetet, med bl.a. smörjelse, avskaffades, likaså bestämmelserna om

ämbetets ärftlighet och livslånga varaktighet. Tillsättande och avsättande

av överstepräster skedde efter furstens godtycke. Personer av andra ätter

än de föreskrivna kunde insättas i ämbetet. Det gick så långt att

värdigheten gjordes till föremål för köpslagan. Under de 107 åren f.Kr.

till Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. bekläddes översteprästämbetet av

inte mindre än 28 personer, varav endast tre var av översteprästerlig

släkt” (Illustrerat Bibellexikon 3, spalt 6489, INTERLEXICA A/S,

Oslo).

27

Jag nämner ovanstående för att visa att mitt i en tid med politisk oro

och ockupation av främmande makt och där mycket av det officiella

gudstjänstlivet präglades av korruption och intriger och lämnade mycket

övrigt att önska, fanns det präster och profeter i templet som fungerade

enligt de gudomliga föreskrifterna och som förstod att Jeshua var

Messias och välkomnade hans ankomst. Sackarias var en av dem.

***

Vem var Jeshua egentligen? Här följer en uppräkning av det som man

kunde säga om honom. Bibelcitaten kan mångfaldigas.

Han kallar lärjungar (Matt 4:18-22).

Han äter och dricker med syndare och publikaner (Matt 9:9-12).

Han undervisar i templet (Matt 21:23).

Han undervisar i synagogan (Mark 6:2).

Han samlar skaror omkring sig (Matt 15:30; Mark 3:7, 20, 8:1).

Han botar sjuka av olika slag. (Matt 9:1-8; 15:29-11; Luk 8:43-48, 17:11-

19).

Han befriar besatta (Luk 8:27-33, 9:37-43).

Han mättar hungrande (Mark 6:30-41).

Han uppväcker döda (Luk 7:11-19).

Han förlåter synder (Matt 9:1-8).

Han utrustar lärjungar med makt (Matt 10:7-8).

Han menar sig vara Herre över sabbaten (Luk 6:1-5).

Han ställer utmanande frågor till det andliga ledarskapet (Matt 22:41-46).

Han varnar för hyckleri (Matt 23).

Han befaller över vind och vatten (Mark 4:35-41).

Han uttalar sig profetiskt om framtiden (Mark 13). ***

Jeshua var inte bara en ifrågasatt kringvandrande evangelist. Han

undervisar i templet. Det vittnar alla tre synoptikerna om (Matt 21:23;

Mark 11:27; Luk 20:1) och bland sina åhörare hade han både

överstepräster och skriftlärda. Han försöker väcka deras intresse genom

28

att bland annat tala i liknelser och försöka få dem att förstå vem han är.

En gång berättar han om en man som planterade en vingård och där

höjdpunkten i berättelsen är sonen som dödades. Jeshua hänvisar till

psalm 118:22 som säger: ”Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har

blivit en hörnsten”. Han försökte på olika sätt få sina åhörare att förstå att

han var den som Skrifterna förutsagt.

Jeshua var älskad av folket men ifrågasatt av de andliga ledarna. Han

visar sig bemästra varje situation, han var barmhärtig, uppriktig,

lidelsefull, full av kärlek och omsorg och självständig i sitt tänkande. Men

han tog ton ibland och kunde kalla kung Herodes för ”den räven”. Vid

ett tillfälle ställde han till ett väldigt oväsen då han rev ner köpmännens

handelsstånd på tempelplatsen (Matt 21:12). En annan gång då han

genom sin undervisning lyckats reta upp sina åhörare i synagogan drev

de ut honom och ville störta honom nedför ett berg, men det står om

honom att ”han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare” (Luk 4:28-30).

***

Vem var Jeshua? Var han den allsmäktige Guden som stigit ner från

himlen i människogestalt via Maria? Eller var han Messias, Davids son?

Den allsmäktige Gudens utvalde tjänare?

Var han allsmäktig? Var han allvetande? Var han allestädes närvarande?

Hade han samma egenskaper som Gud, Fadern, Skaparen, som beskrivs

på detta sätt i Psalm 139?

Att han hade mycket stor makt upptäcker vi när vi läser evangelierna. I

Matteus 11:27 säger Jeshua: ”Allt har min Fader överlämnat åt mig.” Men

hade han all makt innan han dött och uppstått i en förhärligad kropp?

Fick han ut hela sitt arv innan han genomfört sitt försoningsverk? Hade

han inga begränsningar medan han levde på jorden?

Vi har exempel på hur Jeshua kände till människors tankar (Matt 9:4;

Luk 9:47). Det gällde både skriftlärdas och lärjungars tankar. Men om

man vill vara ifrågasättande kan man i båda fallen framhålla att de kanske

genom sitt tal och beteende avslöjat hur de tänkte.

29

Jeshua kunde också förutse Petrus förnekelse (Matt 26:69-75).

Jeshua talade med profetisk insikt om sin egen död, uppståndelse och

återkomst. Markus berättar att då lärjungarna var på väg till Jerusalem för

att fira den sista påsken tillsammans med Jeshua var de ”förskräckta och

fyllda av fruktan. Då tog Jesus än en gång till sig de tolv och talade om för dem vad

som skulle hända honom: ’Se vi går upp till Jerusalem och Människosonen kommer

att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma honom till

döden och utlämna honom åt hedningarna. Dessa skall håna honom, spotta på

honom och gissla och döda honom. Men efter tre dagar skall han uppstå’” (Mark

10:32-34; Matt 24:30).

Genom mångas hån och förföljelse mot honom var det kanske inte så

omänskligt att kunna förutse att hans verksamhet till slut skulle leda till

döden. Men uppståndelsen var något helt annat. Han visste att det var

möjligt att döda kan uppstå, han hade ju själv uppväckt flera. Men vem

skulle uppväcka honom? Han kunde ju inte uppväcka sig själv. Eller

kunde han det? Konstigt nog verkar det som alla förträngt tanken på att

han talat om att uppstå. De väcktes till insikt om detta först då han visar

sig livs levande för dem.

Jeshua förutser också templets förstörelse och den nöd och förföljelse som ska drabba dem som tror på honom. Vidare ser han hur förödelser alltmer ska drabba jorden ju närmare vi kommer hans tillkommelse och hur villfarelser ska locka människor till avfall från tron på honom som Messias (Matt 24:1-14). Visst hade Jeshua profetisk insikt men det visar sig att han inte alltid

kunde besvara sina lärjungars frågor. Eller var det så att han inte ville?

När de frågade honom om tidpunkten för upprättandet av riket åt Israel

svarar han: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin

makt har fastställt” (Apg 1:7). Kanske han visste det men ville hålla det

hemligt? Men då han tidigare talat om sin återkomst sade han: ”Men om

den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen

utom Fadern” (Matt 24:36).

30

Var Jeshua som Människoson allestädes närvarande? Var han aldrig

begränsad av sin kropp som andra människor? Han kunde väl inte

samtidigt vara både kropp och ande? Vi har ett exempel på hur Jeshua

plötsligt dök upp på vattenvågorna då en storm drog fram över

Genesarets sjö. Det var märkligt att han trotsade naturkrafterna.

Det verkar som om Jeshua efter sin uppståndelse fått utökade

förmågor. Han går genom stängda dörrar och försvinner plötsligt. Men

han äter och dricker som han tidigare gjort. Vem är han, Gud eller

människa?

Hade Jeshua vid sin födelse (efter skapelsen i Marias kropp) som den

andre (siste) Adam (1 Kor 15:45) andra egenskaper av gudomlig natur än

de som den förste Adam fått? Båda kallas ju Guds söner. Eller var det så att

både Adam och Jeshua kom till världen utan synd men ställdes inför ett

val att antingen vara lydig sin Skapare eller inte? Den ene gjorde fel val

och föll, den andre gjorde rätt val.

Om Jeshua rent konkret varit till av evighet i himlen är det märkligt att

han aldrig talar med sina lärjungar om detta eller ger något exempel för

att locka människor till efterföljelse och längtan till himlen. Han ger inga

beskrivningar av himlen. Om han funnits där av evighet borde han ha

haft mycket att berätta. Kanske det är så som Bibeln lär att hans liv

började i ”Betlehem i Judeen på kung Herodes tid” i en ung kvinnas kropp

(Matt 2:1).

***

Då vi läser synoptikerna är det en jordnära förkunnelse även om vi får ta

del av extraordinära skeenden. Vi ser i Jeshua en människa av kött och

blod: han äter och dricker, blir trött och delar andra människors

livsförhållanden. Målinriktad för sitt uppdrag att göra Guds vilja ända till

slutet. Vi läser om hur Jeshua identifierar sig med människosläktet men

inte bara det. Bibeln visar också tydligt på hans identitet, vem han

verkligen var.

Han hade en fri vilja. Om han inte hade en fri vilja som andra

människor då var han ju inte ”en av oss”, ingen människa utan en robot.

31

I Getsemane kämpade han i bön, i djup förtvivlan och ångest inför det

lidande han skulle möta. Hans rop till sin Fader var: ”Fader om du vill, så

tag denna kalk från mig! Men ske inte min vilja utan din.”

Att han hade en egen vilja hade han visat tidigare. ”Jag vill”, säger han

då en spetälsk ber om att bli ren (Matt 8:3). Han visar sig i olika

situationer ha en stark vilja men han böjde sig under sin Faders vilja för

att frälsningsplanen skulle kunna genomföras. Han väljer lydnadens väg.

Han överlåter sin egen vilja och låter Fadern styra i motsats till den förste

Adam som lät sig övertalas till olydnad mot Guds föreskrifter.

På korset utropar han: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

En märklig bön om han själv var Gud.

Jeshuas livsväg hade alltifrån sin tillblivelse följts av röster från himlen.

Både Josef och Maria fick gudomliga tilltal om barnet som skulle födas.

Vid hans dop hördes en röst från himlen och då han frestades i öknen

blev han betjänad av änglar (Matt 4.11). När han dog var Gud tyst.

Eller var han kanske inte det? Så här skriver Matteus: ”Och se, då brast

förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna

rämnade, gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina

kroppar. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga

staden och visade sig för många (Matt 27:51-53).

”Förlåten brast!” Det vittnar om en ny tidsålder och att förebildernas tid

var förbi och att något nytt hade kommit. En människa var på väg att få

tillträde till Guds tron.

Att Jeshua offrade sitt eget liv vittnar också om hans funktion som

präst där han offrar sig själv som ett offer för människornas frälsning.

***

Jeshua uppstod från de döda, på tredje dagen som han förutsagt. Det

skedde omärkligt och utan några himmelska manifestationer.

Uppstod han från de döda av egen kraft? Lukas ger i Apostlagärningarna

flera exempel på att det var Gud som uppväckte Jeshua (Apg 2:24, 3:15,

32

5:30, 10:40, 13:30, 37). Paulus och Petrus ger också flera exempel på

detta i sina brev.

Det verkar som om lärjungarna aldrig fattat då Jeshua talat med dem

om sin uppståndelse. I stället för att förväntansfullt vänta på den tredje

dagen gick de och gömde sig av rädsla. De borde ju ha stått i timmar på

begravningsplatsen och väntat på att han skulle visa sig för dem. Nu gick

de miste om en världshistorisk händelse. De borde nog ha lyssnat lite

bättre till Jeshua och litat på hans ord.

Då han slutligen uppenbarar sig för dem påminner han lärjungarna om

att ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och

psalmerna” (Luk 24:44).

Det är intressant att jämföra Jeshua före och efter sin uppståndelse.

Medan han under sina år i offentlighetens ljus var tveksam till att

närmare tala om sin identitet, blir han mycket tydlig efter sin

uppståndelse. Lukas berättar om detta i kapitel 24.

Först har vi berättelsen om de två förvirrade Emmausvandrarna som

möter Jeshua på vägen men som inte känner igen honom och som inte

förstår allt som hänt de senaste dagarna med tanke på Jeshua. Då säger

Jeshua till dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna

har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?”

”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som

var sagt om honom i alla Skrifterna.” Fortfarande kände de inte igen honom.

Då han inbjöds att följa med dem hem gjorde han det, och plötsligt,

medan de åt, öppnades deras ögon och de kände igen honom, men då

försvann han ur deras åsyn.

De två som varit med om detta otroliga möte vände tillbaka till

Jerusalem för att berätta för de andra lärjungarna vad de varit med om.

Dessa hade också en del att berätta: ”Han har verkligen uppstått och han har

visat sig för Simon.” Att några kvinnor tidigare berättat vad de visste om

Jeshuas uppståndelse hade lärjungarna uppfattat som tomt prat.

Medan man vid samlingen i Jerusalem samtalade om vad som hänt

stod Jeshua plötsligt mitt ibland dem. Lärjungarna blev ”uppskakade och

33

förskräckta och trodde att de såg en ande”. Så visar han sina händer och fötter

som bevis på att han inte var en ande utan deras Mästare som blivit

korsfäst och nu uppväckts från de döda. De gav honom sedan en bit

stekt fisk och han åt. På nytt börjar han förklara för de församlade: ”Allt

måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna …

(Luk 24:44).

***

Jeshua var unik. Han var den förste av ett dödligt släkte som uppstod

efter att ha legat död i graven. Och han uppstod med en förhärligad

kropp med evigt liv.

Gud tillhör inte ett dödligt släkte. Skulle människor kunna döda en

allsmäktig Gud som skapat världen och som uppehåller den? Gud kan

inte dö. Men Jeshua dog och då kan man ifrågasätta om han verkligen

var Gud. Men döden kunde inte behålla honom eftersom han besegrat

dödens herre.

Att Jeshua har en särställning betyder inte att han måste vara Gud. Kan

han inte ha en unik roll utan att jämställas med den Evige Guden? Bibeln

har en undervisning som talar om den förste och den andre Adam, och

om man tar detta faktum som utgångspunkt för sina studier öppnar sig

sanningar och ett hopp som man inte kunnat ana.

Jeshuas sonskap var mer än ett vanligt sonskap. I Matteus 11:25

utbrister han: ”Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har

dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var

din goda vilja.”

Han fortsätter sin undervisning: ”Allt har min Fader överlämnat åt mig.

Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen

och den som Sonen vill uppenbara honom för.” Och så kommer vädjan: ”Kom till

mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så ska jag ge er vila. Ta på er mitt

ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era

själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:26-29).

***

34

Detta har varit ett försök att utifrån synoptikerna spåra Jeshuas identitet.

Detta är inte hela bilden men en grundsten för att kunna bygga upp en

förståelse för vem Jeshua är.

Den traditionella synen på Jeshua Messias förringar i själva verket vad

han har utfört genom sin verksamhet och sitt lidande genom att tillskriva

honom en identitet av att vara Gud själv. Gud står över allt och kan inte

frestas, men de frestelser som Jeshua utsattes för var i själva verket

autentiska och han hade att möta dem som människa.

Vi har en evangelist till, Johannes, som har en hel del att berätta om

Jeshua som varken Matteus, Markus eller Lukas talar om. Johannes blev

gammal och skrev sitt brev många år senare. Han hade då hunnit få en

viss distans till sina upplevelser med Jeshua och mött företeelser i tiden

som påverkade hans insikter och hans sätt att skriva.

Johannes evangelium bekräftar många gånger de citat jag gett om

Jeshuas identitet men jag har utelämnat dem eftersom min avsikt har

varit att bara granska hans identitet i synoptikerna. Sedan har vi också de

övriga böckerna i de apostoliska Skrifterna som ger sitt vittnesbörd om

vem denne märklige man var och är.

Som du har märkt har jag ställt många frågor. Hur gör du själv när du

läser evangelierna? För det är väl där du söker efter sanningen om

Jeshua? Nu ska du få en sista fråga att fundera på: Om Jeshua är Gud,

vem är då Messias?

Att lära känna Dig är min längtan att lära känna Dig

att komma nära, nära Ditt hjärta se vem du verkligen är.

För bibelcitat har Svenska Folkbibeln använts om inget annat anges.

© Eivor Alpsten, Nässjö, mars 2015.