Sociologiska institutionen Avdelningen för socialantropologi Lunds universitet

INFORMATION OM UPPSATSSKRIVANDE

Reviderad september 2014 (preliminär version 140903)

1

Innehåll:

Förord .................................................................................................................................................................. 3

1. Introduktion .................................................................................................................................................... 4

2. Handledning och handledarens roll ............................................................................................................. 5

Paruppsats ....................................................................................................................................................... 5 Sätt igång tidigt ............................................................................................................................................... 5

3. Riktlinjer för uppsatsarbetet ......................................................................................................................... 6

Kvantitativa riktlinjer ..................................................................................................................................... 6 Kvalitativa riktlinjer ....................................................................................................................................... 6

4. Att skriva uppsats: innehåll och form ......................................................................................................... 8

Ämne – vad kan man skriva om? ................................................................................................................ 8 Syfte, problemformulering, underordnade frågeställningar: .................................................................... 9 Tidigare forskning ........................................................................................................................................ 10 Teori ............................................................................................................................................................... 10 Metod ............................................................................................................................................................. 12 Metod och etik ............................................................................................................................................. 13 Empiri och analys ........................................................................................................................................ 13 Sammanfattning och slutsatser .................................................................................................................. 14 Uppsatsens struktur och disposition ......................................................................................................... 14

5. Källhänvisningar och formalia ................................................................................................................... 17

Citat ................................................................................................................................................................ 17 Referenser ..................................................................................................................................................... 18 Bibliografin ................................................................................................................................................... 19 Språk och typografiska tips......................................................................................................................... 21

6. Uppsatsseminariet ........................................................................................................................................ 23

Seminariets upplägg: respondent, opponent, examinator ...................................................................... 23 Publicering av uppsats ................................................................................................................................. 24 Att ta ut examen ........................................................................................................................................... 24

7. Bedömningskriterier vid betygssättning av uppsats ................................................................................ 25

Appendix 1: Råd till opponenten ................................................................................................................... 29

Appendix 2: Fakultetsgemensamma riktlinjer för examensarbete på grund- och avancerad nivå ....... 30

2

Förord

Den här informationen för uppsatsarbetet är framtagen av lärarna vid Avdelningen för Socialantropologi. Det är en revidering av tidigare information om uppsatsskrivande som angivits av avdelningen. Det ska påpekas att den här informationen innehåller vissa anvisningar, men den största delen handlar om råd och riktlinjer för uppsatsskrivandet som inte utgör absoluta krav, skyldigheter eller rättigheter. Den här informationen utgör därför framförallt en guidebok till uppsatsarbetets olika delar.

3

1. Introduktion

Att skriva uppsats ger möjlighet till fördjupning i ett ämne eller område som man finner särskilt intressant, förbryllande, problematiskt eller roligt. Att genomföra en uppsats på egen hand är en utmaning, samtidigt som det ger möjlighet att bidra med ny kunskap eller nya perspektiv på det problem eller område man studerar. Uppsatsarbetet ger inte bara möjlighet till fördjupning och ökad kunskap. Det ger också träning i det akademiska hantverket. Man ska visa att man kan formulera en frågeställning, strukturera uppsatsen utifrån det material man har, visa vilken metod man använt sig av och vilken teoretisk förankring och perspektiv man har anlagt på det studerade problemet. Kort sagt, när man skriver uppsats lär man sig att argumentera som en akademiker. Man får också färdigheter i att presentera sin forskning för omvärlden och att försvara den vid ett offentligt seminarium. Allt detta ingår i forskarens och akademikerns vardag. Även om man inte tänker sig att arbeta inom akademin efter avslutade studier är dessa färdigheter inte desto mindre användbara. Akademiska arbeten kräver ofta att man kan göra utredningar, strukturera dem och presentera och försvara material och slutsatser både för en insatt krets och för en allmänhet utan specialistkunskaper i ämnet. Uppsatsarbetet ger därför ett väsentligt bidrag till att utveckla den självständiga och kritiska analysförmågan. Man ska heller inte glömma bort att det är roligt att skriva uppsats. Vid Avdelningen för Socialantropologi kan man skriva uppsats på tre olika nivåer: kandidat, magister och master. Det går dessutom komplettera en tidigare magister eller d-uppsats till en masteruppsats. Informationen i detta PM gäller för samtliga uppsatsnivåer om inget särskilt anges. Omfattning i högskolepoäng för de olika uppsatserna är:

1 Kandidatuppsats (f.d. c-uppsats), 15 högskolepoäng

2 Magisteruppsats (f.d. d-uppsats), 15 högskolepoäng

3 Kompletterande masteruppsats, 15 högskolepoäng

4 Masteruppsats, 30 högskolepoäng.

4

2. Handledning och handledarens roll

Fördelningen av uppsatsstudenter mellan handledarna sker i samråd mellan de senare. I första hand tilldelas man handledare efter ämne i uppsatsen. Handledarens roll är att ge råd, kritiskt granska och läsa arbetet. Handledaren kan bistå med litteraturtips, men ansvaret för litteratursökning ligger hos studenten. Språkgranskning kan inte förväntas av handledare. Målsättningen för både institution och student är att uppsatsarbetet ska slutföras under den termin man först registrerar sig på uppsatskursen. Handledaren avgör när arbetet kan betraktas som slutfört och beviljar därmed möjlighet till examination. Det ska betonas att handledaren inte fungerar som examinator på de uppsatser hon eller han handlett. Observera att även om det i handledningssituationen uttrycks ett beröm för det skrivna arbetet, får detta inte uppfattas som ett löfte om godkänt eller spetsbetyg (VG). Uppsatsarbetet innebär att du tar eget ansvar för insamling av material, val av metod, teoretiska perspektiv, forskningsetiska överväganden och färdigställande av uppsatsen. Studenten kan under opposition inte försvara sig med att hänvisa till handledarens råd eller bristen därav utan ska själv kunna stå för material, argument och slutsatser som förs fram i arbetet. Handledaren erhåller ett begränsat antal timmar för handledningen, som inkluderar både personliga möten, läsning av manuskript samt examinering. Initiativ till kontakt ligger i första hand på studenten, dvs. studenten kontaktar handledaren när behov finns, t.ex. när en sektion av manuskriptet behöver granskas. Antal timmar kan variera beroende på medelstilldelning till institutionen. Om det råder oklarhet bör du tidigt rådgöra med ansvarig lärare eller studierektor om antalet handledningstimmar till förfogande. Du har rätt till handledning under den termin då du är registrerad för första gången på kursen. Om du inte blir färdig den första terminen och om du inte redan har utnyttjat dina handledningstillfällen, kvarstår möjligheten att få träffa en handledare under de två nästföljande terminerna. Du har dock alltid möjlighet att lägga fram uppsatsen vid en senare tidpunkt, men då utan stöd av handledning.

Paruppsats Uppsats kan skrivas enskilt eller i par. En paruppsats ska naturligtvis motsvara två författares insatser. Uppsatsen bedöms på sedvanligt sätt. Arbetsfördelningen ska lämpligen redogöras för i inledningen eller i metodavsnittet. Även om man har ansvar för olika delar av uppsatsen är det viktigt att tänka på att den ska hänga ihop, både innehållsmässigt och språkligt. Författarna tilldelas samma betyg eftersom det är hela slutprodukten som är betygsunderlag och inte var och ens eget ansvarsområde. En paruppsats ställer därvid särskilda krav på samarbete och synkronisering av både datainsamling och sammanställning.

Sätt igång tidigt Att skriva en uppsats tar alltid mycket längre tid än vad man tror. Kom därför igång så tidigt som möjligt. Ventilera eventuellt uppsatsämne med kursansvarig som kan rekommendera handledare. Så tidigt som möjligt behöver du en idé och avgränsning av det du vill skriva om, och du bör också börja skriva så tidigt som möjligt. Vänta inte på att ”inspirationen” ska sätta igång skrivandet åt dig – för att upprepa en gammal klyscha så handlar detta mer om transpiration än inspiration!

5

3. Riktlinjer för uppsatsarbetet

Det finns både kvantitativa och kvalitativa riktlinjer för uppsatsen. Dessa riktlinjer syftar till att visa, dels hur omfattande uppsatsen ska vara på de olika nivåerna, dels vad som krävs av innehållet på de olika nivåerna. Kort sagt innebär detta att vi kräver olika omfattning på uppsatserna, samt olika grader av utvecklad analysförmåga, kritik och behandling av det problem man gör.

Kvantitativa riktlinjer De kvantitativa riktlinjerna innebär att en uppsats bör ligga kring ett visst antal ord/sidor. Det bör påpekas att detta förstås är riktlinjer, men de bör inte över- eller underskridas alltför mycket: Kandidatuppsats: 12-15.000 ord (ca. 30-40 sid).

Magisteruppsats: 18-20.000 ord (ca. 55-60 sid).

Masteruppsats: 25-30.000 ord (ca. 70-80 sid).

Kompletterande masteruppsats: 8-10.000 ord (ca 30-35 sid). Att uppsatsen blir kortare eller längre än riktlinjerna innebär inte att uppsatsen blir underkänd. Det bör dock påpekas att det kräver mer arbete att skriva en kort än en lång text, eftersom man tvingas fokusera och renodla empiri, analys och argument. Man tvingas till ”kill your darlings”, favoriter som kan vara så svåra att ta bort, men som texten ändå kan leva utan. Förmågan att hålla sig inom angivna ramar ses därför som en del av examinationen. Att kunna hålla sig till ett visst antal ord/sidantal i en text är vanligt i artiklar och utredningar av olika slag och därför en nyttig förmåga att tillägna sig.

Kvalitativa riktlinjer Kandidatuppsats Målet för kandidatuppsatsen är att studenten ska visa förmåga att självständigt diskutera och analysera ett specifikt antropologiskt problem på en grundläggande nivå. Uppsatsen kan vara en fallstudie, begreppsanalys, teori- eller metodanalys, eller motsvarande. Uppsatsen bör huvudsakligen baseras på litteratur. Deltagande observation är en tidskrävande metod som inte lämpar sig på kandidatnivå – studenter som gör egna fältarbeten, om än korta, hinner sällan skriva klart inom samma (eller ens nästa) termin. Empirin kan dock i samråd med handledaren kompletteras med mindre tidskrävande empiriskt material (en handfull intervjuer t.ex.). I de fall där C-studenter söker och beviljas MFS-stipendium bör de vara beredda på den tidsproblematik som fältarbetet innebär.1 Empirin kan också utgöras av andra typer av dokument – policydokument, texter från massmedia, utbildningsmaterial, osv. – där ett antropologiskt perspektiv kan användas för att analysera diskursers ursprung, spridning och genomslag. Rådgör dock med din handledare om du planerar något sådant – olika former av diskursanalys förekommer inom en mängd discipliner och det är viktigt att ett antropologiskt perspektiv verkligen kan tillämpas på det ämne du har valt.

1 MSF (Minor Field Studies) är ett Sidafinansierat stipendium avsett att möjliggöra för kandidat-, magister- och masterstudenter att inför uppsatsskrivande utföra två månaders fältstudier i något av Sidas samarbetsländer. MSF söks via institutionen, se: http://www.soc.lu.se/student/minor_field_studies_mfs/

6

Magisteruppsats Målet för magisteruppsatsen är att studenten ska visa en utvecklad förmåga att självständigt diskutera och analysera ett specifikt antropologiskt problem på en avancerad nivå. Det undersökta problemet ska presenteras, diskuteras, analyseras och argumenteras på ett tydligt och adekvat sätt. En magisteruppsats kan innehålla eget empiriskt material som samlats in under ett begränsat fältarbete (inkl. MFS). Vi kräver mer självständig analys i denna uppsats än i en kandidatuppsats. Magisteruppsats kan också vara en litteraturstudie.

Masteruppsats En masteruppsats är i princip en forskningsuppgift, dvs. kraven på denna motsvarar en vetenskaplig artikel/essä (samma krav för Kompletterande masteruppsats). Här är kravet på självständighet, kreativitet och fördjupning högt ställt. Uppsatsen ska i princip generera ny kunskap inom det behandlade området. Uppsatsen kan vara en litteraturstudie eller baseras på eget insamlat empiriskt material genom fältarbete (inkl. MFS).

7

4. Att skriva uppsats: innehåll och form

Hur uppsatsen utformas och struktureras är ofta ett individuellt val och avhängigt det studerade områdets speciella förutsättningar. Varje uppsats utgör ett unikt arbete, som präglas av dess problem, teori, perspektiv och metod. I varje vetenskapligt arbete finns emellertid ett antal komponenter som i någon mening är obligatoriska, oavsett om det handlar om en artikel, uppsats eller bok. Hur dessa delar disponeras kan emellertid se olika ut. Innan man börjar skriva kan det vara bra att titta på redan godkända uppsatser i socialantropologi och se hur de är strukturerade.2 Det vetenskapliga arbetet handlar om att länka ihop två huvudsakliga aktiviteter. För det första handlar det om datainsamlingen. Man läser litteratur, samlar eventuellt in empiriskt material, tar del av teorier och anlägger ett perspektiv på det studerade problemet, funderar över metod etc. För det andra handlar det om att kunna återge undersökningen och vad man kommit fram till. På följande sidor går vi i detalj igenom de obligatoriska inslagen i en antropologisk akademisk text:

• Ämne – vad kan man skriva om? • Syfte, problemformulering, underordnade frågeställningar • Tidigare forskning • Teori • Metod • Empiri och analys • Sammanfattning och slutsatser

Därefter följer avsnittet ”Uppsatsens struktur och disposition” som mer konkret och kortfattat tar upp hur inslagen brukar struktureras med avseende på kapitel osv. Nästa kapitel tar upp ytterligare ett par obligatoriska beståndsdelar i ett vetenskapligt arbete, nämligen källhänvisningar och formalia.

Ämne – vad kan man skriva om? Problemområdet kan sökas inom det vanliga fältet för socialantropologi, dvs. social struktur, politisk ordning, ekonomiska system, sociala rörelser, etnicitet, genusproblematik osv. Andra utgångspunkter kan vara teoretiska eller metodologiska problem, antropologins historia etc. En litteraturstudie går generellt ut på att jämföra antropologisk litteratur inom ett visst område från en viss utgångspunkt (teori, metod, e.d.) och dra slutsatser därav. Det kan gälla en geografisk region eller folkgrupp lika gärna som forskning på ett speciellt tema (t.ex. globalisering, NGO:s) eller med specifika metodologiska förutsättningar (t.ex. Internet). Tidigare kurser innehåller också säkert ett eller annat som man vill studera grundligare. En textanalys baseras på dokument av något slag – massmedia, policydokument, utbildningsmaterial – där ett antropologiskt perspektiv är relevant. Det finns inga krav på att ämnet skall passa in under något av ovanstående förslag – handledarna är öppna för alla idéer som rymmer antropologiska perspektiv. Viktigt är emellertid att ditt ämne är väl avgränsat, dvs. möjligt att belysa enligt de kvantitativa riktlinjerna och inom den givna tidsperioden.

2 Se t.ex. universitetets databas LUP Student Papers där alla godkända uppsatser läggs ut: http://www.lu.se/search/publikationer?ext=cat%3A9%3B114%20cat%3A1%3B27&session=468627cb46ad7341fa05e628d5c90e2b&query=socialantropologi&sort_order=2

8

Syfte, problemformulering, underordnade frågeställningar: En uppsats syfte är det övergripande, det du vill åstadkomma med din studie. Detta konkretiseras i en problemformulering som på ett mer vetenskapligt sätt specificerar din huvudfråga. Problemformuleringen bryts oftast sedan ner i några ännu mer konkreta frågeställningar som du har som avstamp i din diskussion. Syfte Syftet med uppsatsen är vad du generellt vill åstadkomma. Det kan vara ett mycket övergripande mål (”Syftet med den här uppsatsen är att förstå hur etnicitet uttrycks bland ungdomar i Rosengård”) men det kan även understryka vikten av just din studie i ett bredare socialt sammanhang eller till och med förslå ett möjligt användningsområde för den. Problemformulering Problemformuleringen (ibland kallad hypotes eller gåta) är uppsatsens egentliga utgångspunkt. Den utgår ofta från något socialt fenomen som verkar intressant, förbryllande, eller oförklarligt – något som vi anser behöver förklaras ur ett nytt perspektiv. Den utgår gärna från ett "varför...?" eller "hur kommer det sig att...?" för att peka på en paradox eller en friktion som gör ämnet angeläget att studera. Antropologiska analyser utgår ofta från ett konkret ”socialt eller kulturellt problem”, den sociala verklighetens banalitet, där det sedan handlar om att anlägga ett teoretiskt perspektiv i förklaringsmodellen som man för fram. Vi kan därmed i utgångsläget ha en rudimentär uppfattning om det fenomen vi vill studera. Problemformuleringen är väsentlig för hur undersökningen kommer att struktureras teoretiskt och metodologiskt. Den ska ringa in vad uppsatsen handlar om, och bör därför anges så tidigt som möjligt i inledningen, t.ex. ”Den här uppsatsen handlar om….”. Man behöver inte göra det mer komplicerat än så. Underordnade frågeställningar En undersökning enbart baserad på problemformuleringen kan innebära att forskningsområdet blir alltför brett, generellt och omfattande, och man behöver därför ofta avgränsa till ett snävare perspektiv. Ju snävare perspektiv på undersökningen, desto lättare att genomföra den, brukar vara ett gott råd. En eller ett par underordnade och mer specifika frågeställningar kan klargöra och konkretisera vilka aspekter av det formulerade problemet som du vill undersöka.. Problemformuleringen ”hur artikuleras kulturbegreppet inom samtida svensk politisk diskurs” kan t.ex. avgränsas med syftet att ur ett antropologiskt perspektiv undersöka ”hur begreppet mångkultur används och definieras av svenska riksdagsledamöter”. Ännu en delfrågeställning kan precisera om det handlar om uttalanden i riksdagens plenisal, under intervjuer med antropologen, osv. Här behöver man naturligtvis ta ställning till undersökningens avgränsning: ska den syfta till en generell förklaring av ett socialt fenomen eller ska man nöja sig med att göra en mikrostudie, som

9

belyser det enskilda utan att se det som en del av ett större generellt mönster? I antropologiska studier är det ju ofta mikronivån som får förklara eller tolka ett problem på dess makronivå. Man väljer själv vilken grad av generalisering man vill ha i sin analys om man har ett brett och relevant material att arbeta med. När man sedan kort och tydligt kan förklara för andra och sig själv vad man ska skriva om har man antagligen en problemformulering som går att arbeta efter. Fördelen är att man då kan sålla bort sådant i litteraturen eller på ”fältet” som är ovidkommande för ens egen undersökning. Om du gör en litteraturstudie kan problemformulering handla om att jämföra olika teoretiska förhållningssätt till ett visst fenomen; att prova ett nyare teoretiskt angreppssätt på äldre etnografier (ett queerteoretiskt perspektiv på Margaret Mead), osv. När man sedan börjar arbeta med undersökningen är det inte ovanligt att man tvingas revidera problemformuleringen, som ofta får sin slutgiltiga utformning först när hela undersökningen är färdig och man vet vilket material man fått fram och vilken analys man gjort av detta. Problemformuleringen och delfrågeställningarna är ju trots allt din karta och kompass för att komma igång och vad ditt arbete ska leda till. Det kan ju vara så att karta och verklighet inte stämmer överens. Lunds universitetsbibliotek erbjuder också hjälp i konsten att formulera frågeställningar: http://www.sambib.lu.se/maalgrupp/student/att_skriva_examensarbete/ eller http://libguides.lub.lu.se/content.php?pid=115364&sid=1510484

Tidigare forskning Vad du än väljer att skriva om så krävs en orientering i tidigare forskning kring problemområdet. Detta utgör också en hjälp i att avgränsa den egna undersökningen i dess syfte, teori, metod, och analys. Att göra en samlad bild av kunskapsläget på området kan dessutom ge upphov till nya infallsvinklar och perspektiv på teorier som kan vidareutvecklas eller kritiseras. Genomgången av tidigare forskning syftar till att motivera dina egna frågeställningar och att förankra dem i det befintliga kunskapsläget. En beskrivning av det rådande kunskapsläget ska läsaren av din uppsats kunna ta del av så snart som möjligt i texten, varför den vanligtvis kommer efter problemformuleringen i introduktionskapitlet. För att motivera dina egna frågeställningar behöver du också diskutera tidigare forskning. Hur har dessa studier behandlat problemet X, hur avgränsar de detsamma, vad vill du själv tillföra? Om du gör någon form av litteraturstudie så utgörs ju även din ”empiri” av tidigare forskning. Även då presenterar du i introduktionen den litteratur du tänker utgå från.

Teori Tidigare forskning får inte blandas samman med teori, även om dessa två komponenter ofta överlappar. Tidigare forskning är vad andra har gjort på samma tema. Teori är de begreppsliga redskap du själv använder för att angripa problemet. Ibland hittar du sådana redskap i tidigare studier

10

inom området, men du kan också vilja belysa ämnet från nya perspektiv, genom att ställa andra frågor och använda andra begrepp och teoretiska infallsvinklar. Teorier kan liknas vid olika sätt att se på och förstå den sociala verkligheten. Olika teorier ger olika perspektiv och uppfattningar om hur verkligheten ser ut. Verkligheten är inte begriplig av sig själv. Om vi återgår till exemplet om våldets orsaker kan vi se att en funktionalistisk teori skulle förklara dess uppkomst som en ”funktion”, t.ex. att våld reglerar och ventilerar sociala förhållanden i ett samhälle, medan en konfliktteori fokuserar på våldet som en strid om ”makt”. Sociobiologisk teori å sin sida fokuserar på människans inneboende och ärftliga drift för att lösa artens genetiska överlevnad med våld. En feministisk teori skulle kunna förklara våld utifrån patriarkala maktstrukturer. Teorin vi använder oss av i analysen är alltså ett verktyg som styr vår förståelse av problemet. Ibland använder vi fel verktyg och får då antingen använda en annan teori eller motstå kritik för att den använda teorin inte ger en adekvat bild av verkligheten. En viktig del av forskningen är ju att ifrågasätta de analyser eller bilder av verkligheten som presenteras av andra forskare. Detta är inget att oroas över om man trots allt kan argumentera för sin teori med ett material och en analys som ger stöd för den. Det man behöver tänka på är att den teori man använder sig av utgör grund för analysen. Att skriva uppsats handlar i de flesta fall inte om att presentera en egen och ny teori. Oftast handlar det om att tillämpa eller utgå från en etablerad teori på det material man har. Man kan också anlägga ett komparativt perspektiv, dvs. göra en jämförelse. Politiska aktörers artikulationer av kulturbegreppet skulle t.ex. kunna jämföras i en svensk respektive en dansk kontext. Det insamlade materialet blir sålunda begripligt och meningsfullt genom den begreppsapparat som vi får av de teorier vi använder oss av. Intervjuer och deltagande observationer om t.ex. våld ger i sig ingen förståelse av varför det uppstår. Vi måste ha en ”teori” om varför. När vi väl samlat in materialet kan vi behöva revidera teorin eftersom verkligheten ger oss belägg för något annat än den ”hypotes” (problemformuleringen) vi hade vid undersökningens början – allt kan kanske inte kan förstås genom vår ursprungliga teori. Det sker alltså ett samspel mellan teori och insamlat material. Det är viktigt att teorin får en bra redogörelse i början av uppsatsen. Vem eller vilka har utvecklat teorin, vad är innebörden av de begrepp som används (t.ex. vad betyder strukturellt eller symboliskt våld), och vad förklarar denna teori i ditt eget material? I introduktionskapitlet finns därför normalt sett en redovisning av de teoretiska utgångspunkterna. Inte sällan finns den i anslutning till avsnittet ”tidigare forskning”, för man relaterar ofta sina egna teoretiska perspektiv till vad som tidigare skrivits om samma sociala fenomen. Detta betyder inte att man gör samma sak – tvärtom kan tidigare studiers teorier avvisas, kritiseras eller vidareutvecklas, men eftersom man ändå kommenterar dem så faller det sig naturligt att följa upp med sitt eget. ”Andersson ser det si, Pettersson så, och jag tänker tvärtom göra så här!” Om ens teoribygge är avancerat och involverar många och långa diskussioner med annan forskning så finns skäl att vika ett helt kapitel åt teorin. Detta är helt upp till skribentens tycke och håg. Redogör då bara för teorier som faktiskt används i uppsatsen – det är ingen lärobok du ska skriva! Vad som dock är A och O inom antropologin är att det empiriska materialet diskuteras och analyseras i ljuset av den teori eller de teorier man valt – empiri och teori går alltid hand i hand. Det kan därför vara meningslöst med alltför ingående beskrivningar av teori i början av uppsatsen helt

11

enkelt för att du ändå måste plocka fram teorin igen när du sedan ska lägga fram och diskutera materialet. Teoriavsnittet har som sagt ofta en naturlig anknytning till avsnittet ”tidigare forskning” och ibland finns anledning att sätta dem under samma rubrik. Detta kan t.ex. vara fallet om du gör en litteraturstudie som handlar just om att jämföra just teoretiska perspektiv inom tidigare forskning. Låt här sunt förnuft avgöra hur du disponerar det – det viktiga är inte att ha två avgränsade avsnitt utan att läsaren förstår dels vad som redan har gjorts på området, dels hur du tänker angripa det teoretiskt.

Metod Denna sektion behandlar hur metodfrågor läggs fram i uppsatsen, inte om vilka metoder du kan använda i din undersökning. Du har redan gått en kurs i metod, en mängd litteratur finns tillgänglig därutöver, och olika typer av uppsatser har dessutom olika förutsättningar. Framför allt är val av metod något som du ingående måste diskutera med din handledare, då det är direkt avhängigt det ämne du valt. En sektion om metod i uppsatsen är nödvändig för att läsaren ska kunna bedöma hur och på vilka grunder du fått fram ditt material och vad det innehåller. Metodbeskrivningen ska ge en så klar bild som möjligt av fältet. Hur har du avgränsat det och varför, med avseende på texter, platser, aktörer, situationer, osv.? Detta är nödvändigt för att ge en bild av relevansen av det material du fått fram. Om du gör en textanalys, vilken typ av texter har du valt och hur har du avgränsat dem? Om du har intervjuat, vem och hur många har du talat med, varför, var, när? Hur har du formulerat dina frågor? Samma strukturerade frågor till alla, semistrukturerade intervjuer eller friare samtalsformer? Om din uppsats baseras på andras etnografiska studier måste du fortfarande i inledningen redovisa och motivera den litteratur du valt ut. Hur är den relevant för ditt ämne och hur du har avgränsat den? Det är också viktigt i empiriska studier att tiden för fältarbetet anges. Verkligheten förändras och det som var relevant när du gjorde din studie kan ha förändrats väsentligt över tiden. Du bör föra en diskussion om det material du fått fram. Har du bearbetat materialet på något sätt? Detta för att läsaren ska kunna se att de argument och slutsatser du för fram verkligen har bäring i materialet. Under vilka omständigheter har du utfört datainsamlingen, hur har relationerna till informanter/respondenter sett ut? Om du haft problem med metod eller under fältarbetet ska detta inte hållas tyst om. Aspekter som att det varit svårt att hitta ”fältet” eller att få tag på relevanta informanter, eller att man vantrivts med människorna man studerat, är väsentligt för läsaren att ta del av. Normalt ligger metodbeskrivningen som ett underavsnitt efter ”tidigare forskning” och ”teori” i introduktionskapitlet, men du kan också göra ett separat kapitel om din undersökning har särskilt intressanta metodologiska aspekter som du vill diskutera i ljuset av annan relevant litteratur. Metoden framgår ju också när du lägger fram och diskuterar ditt empiriska material. Har du gjort intervjuer eller varit närvarande vid vissa händelser så framgår ju detta när du refererar till dem. Det är lite av en avvägningsfråga vad som tas upp i den separata metodsektionen och vad som läggs fram tillsammans med empirin. Generellt bör dock genomgående metodologiska problem eller synpunkter tas upp med metoden och mer partikulära saker i anslutning till empirin. Du har kanske gjort

12

intervjuer med människor vars sociala position jämfört med din ger anledning till diskussion om tolkningen av de svar du fått (t.ex. barn eller tvärtom chefer). Detta är ett genomgående problem och bör tas upp i början. I andra fall kan ett enstaka samtal präglas av specifika omständigheter (informanten var irriterad e.d.) och då kan detta nämnas ute i texten, när du refererar till just denna situation.

Metod och etik Att genomföra fältarbete innebär också forskningsetiska överväganden. Att undersöka mänskliga aktiviteter, sociala fenomen och gärningar kräver varsamhet, lyhördhet och hänsyn. Forskningen får naturligtvis inte innebära att människor kränks eller på annat sätt hamnar i en utsatt position genom att din forskning missbrukas av andra. En viktig fråga blir därför hur du ska skydda dina informanters integritet. Vanligtvis krävs att man håller informanterna anonyma. I de flesta fall är det dessutom ovidkommande vem informanten egentligen är. Det kräver att du ”kodar” informanterna för dig själv så att bara du vet deras riktiga identitet. Du bör också överväga om ditt forskningsresultat eller källor kan missbrukas på något sätt. Forskningen viktigaste etiska principer är följande: Öppenhetskravet: Innebär att forskaren alltid ska vara öppen med vad undersökningen handlar om och syftar till. Informera om vem du är och vilken institution du kommer ifrån. Om du gör deltagande observation måste du vara lyhörd för om du behöver informera om din närvaro eller få deltagarnas tillstånd för din närvaro. Det är forskning du håller på med, inte spioneri. Självbestämmandekravet: Informera om att den som deltar i din undersökning som informant, eller som observation, har rätt att bestämma om, hur länge och på vilka villkor man vill delta i undersökningen. Du kan alltså inte avgöra detta. Att delta i en undersökning är frivilligt från informantens sida. Undvik beroendeförhållanden. Konfidentialitetskravet: De som deltar i undersökningen ska garanteras konfidentialitet om de önskar detta. Utgå alltid ifrån konfidentialitet. Om du av någon anledning känner att det blir bättre att publicera informantens identitet måste du ha informantens samtycke till det. Autonomikravet: Det insamlade materialet får bara användas till forskningsändamål. Lämna inte ut insamlade uppgifter till andra sammanhang. Ibland kan det vara väsentligt att diskutera med informanten om det du skrivit. Det händer att man missuppfattar saker och uttalanden. Låt också informanterna ta del av din färdiga undersökning. Det kan göras genom att t.ex. hänvisa till den publicerade versionen i uppsatsdatabasen (mer om denna senare, avsnitt 5).

Empiri och analys Detta är uppsatsens huvudsakliga del, dess ”kropp”, och består av ett antal tematiskt uppdelade kapitel. Du ska därför aldrig ge ett kapitel rubriken ”empiri” eller ”analys”! (Titta på andra antropologiska texter så ser du att det aldrig förekommer.)

13

Det är här som ditt bidrag till förståelsen av ett problem kommer fram. När du lägger fram ditt material har du med dig ett teoretiskt perspektiv, som du anser ge en god förståelse av problemets karaktär. Detta perspektiv använder du för att diskutera och analysera materialet. För att det hela ska bli läsvänligt och förståeligt för läsaren behöver materialet struktureras. Akademiska discipliner har olika modeller för hur materialet ska presenteras med avseende på teori och empiri. Kvantitativa studier delar upp teorin och empirin var för sig i olika kapitel och integrerar dem sedan i en analys. Detta är möjligt därför att sådana undersökningar har en typ av insamlad empiri som faktiskt är (eller vill vara) möjlig att redovisa utan föregående tolkningsprocess; t.ex. tabeller/diagram med resultat från mätningar, enkätundersökningar osv. Kvalitativa studier, å andra sidan, kan inte lägga fram empiriskt ”råmaterial” på det sättet – vi kan inte redovisa alla intervjuer ordagrant och inte heller bifoga hela vår fältdagbok (som f.ö. ju är en bearbetad tolkning av verkligheten redan när den sätts på pränt). Inte heller kan kvalitativa studier på samma självklara sätt som kvantitativa lägga fram ”resultat”, för våra frågeställningar syftar sällan till entydiga svar. Snarare visar vi på tendenser, lyfter fram tidigare ignorerade eller okända dimensioner, arbetar fram nya frågeställningar, osv. Det vedertagna inom antropologin är istället att integrera teori, empiri och analys genom hela texten. Teorin presenteras i början av uppsatsen för att läsaren ska få ett helhetsgrepp på den, men den tillämpas på empirin när denna läggs fram. Analysen sker alltså kontinuerligt: man hänvisar till tidigare forskning och perspektiv, tillämpar teoriska begrepp eller modeller, kritiserar tidigare forskning eller teorier samtidigt som man ”berättar” sin empiri. På så sätt framgår det genomgående hur teorin genomsyrar analysen av materialet. (Förekommande försök att tvärtom strukturera en antropologisk text enligt den ”kvantitativa modellen” resulterar tyvärr oftast i en massa upprepningar och når sällan större analytiska djup eftersom upprepningarna tar all plats från mer ingående diskussioner.)

Sammanfattning och slutsatser Den här avslutande delen är viktigare än vad man kanske tror. Om analysen gjorts grundlig behöver sammanfattningen dessutom inte bli betungande. I sammanfattningen ska inget nytt material presenteras. Beläggen för det du påstår om verkligheten finns i materialpresentationen och analysen. Slutsatserna är korta svar på de frågor du ställde upp inledningsvis. Har du svarat på dina frågor? Har materialet räckt till för att ge ett entydigt svar eller pekar du ut tendenser? Här får man en bra indikation på om uppsatsen har en ”röd tråd”, dvs. att du verkligen gjort det du sa i inledningen att du skulle göra och att dina argument baseras på ”bevisen” du samlat in. I den här delen kan man också diskutera saker som man tycker sig sett uttryck eller tendenser för, men som man inte har haft utrymme att behandla. Förslag på vidare forskning kan läggas fram, eller reflektioner över vilken utveckling ett problem kan tänkas ta i framtiden.

Uppsatsens struktur och disposition Uppsatsen har, till att börja med, ett försättsblad där följande ska anges: Titel, namn på författare, kursbeteckning och termin, namn på handledare, vid vilken institution uppsatsen lagts fram (dvs. Avdelningen för socialantropologi, Sociologiska institutionen, Lunds universitet).

14

På sidan 2 ska finnas en sammanfattning (abstract) på 100-200 ord samt fem nyckelord på en separat rad. Se till att ett av nyckelorden är ”socialantropologi” – det underlättar vid sökningar i LUP:s uppsatsdatabas. Sid. 3 har en innehållsförteckning. Se slutet på nästa kapitel om typografiska tips angående rubriksättning. Om du använder datorns funktion för innehållsförteckningar, kontrollera allra sist att den verkligen stämmer – ibland kan den ställa till med hyss. Första kapitlet är en inledning/introduktion som normalt innehåller:

1) Mycket kort beskrivning av bakgrund/sammanhang 2) Syfte, problemformulering och delfrågeställningar 3) Tidigare forskning, 4) Teori, 5) Metod, 6) En kort disposition där man förklarar för läsaren hur resten av uppsatsen är upplagd. (Om

väljer att bryta ur teori och/eller metod till separata kapitel blir givetvis detta upplägg annorlunda.)

För att problemformuleringen ska bli begriplig behöver man normalt sett kontextualisera den med en kort bakgrundsbeskrivning som förklarar varför det valda problemet alls är relevant att studera. Man måste ändå ange redan från början – helst inom tio rader – vad man tänker skriva om, så att läsaren förstår vad bakgrunden syftar på. Sedan kommer den egentliga problemformleringen som är mer genomtänkt och stringent. Utöver detta vill vissa ibland ha ett s.k. preface före själva introduktionskapitlet, ofta en mer litterärt berättande passus (högst en sida!) som s.a.s. sätter läsaren i rätt stämning. Detta är absolut inte nödvändigt utan tjänar mer som stilistiskt grepp. Diskutera estetiken med din handledare – en utomstående har lättare att bedöma hur texten fungerar. Ibland kan man också ha anledning att tacka någon (”acknowledgements”) vilket också sätts precis i början om man inte väljer att lägga det i en fotnot. Eventuella tack bör endast gå till utomstående som hjälpt till utöver det vanliga, t.ex. genom att möjliggöra tillgång till ett svårtillgängligt fält. (I denna kategori ingår inte handledaren som antas göra sitt jobb ändå.) Empirin framläggs som en analyserande diskussion i ljuset av den teori du valt. Väldigt ofta utgörs det första kapiltet efter introduktionen av en beskrivning av det större sammanhanget runt ditt ämne – läsaren vet sällan så mycket om t.ex. stamsamhällena i Afghanistan, utvecklingen av death metal-subkulturen i Armenien, ryska lösdriverilagar, osv., så det finns grundläggande saker du måste förklara innan du börjar diskutera ditt egentliga ämne. Kapitlen delas i övrigt upp tematiskt – du kommer, när du arbetar med materialet, att upptäcka att sammanhängande ”bitar” lösgör sig som centreras runt olika frågor, och detta är grundmaterialet för dina olika kapitel. Sannolikt får du omarbeta dessa bitar flera gånger – vad som först verkade vara ett sammanhängande tema kan dela upp sig under arbetets gång, vissa avsnitt visar sig plötsligt passa bättre på ett annat ställe än du först tänkt, och själva logiken för din kategorisering förändras hela tiden. Detta ständiga omstuvande är en given del av själva skrivprocessen och en indikation på en sund

15

kreativitet – det är inte ett misslyckande! Men just för att texten tenderar att växa fram ”organiskt” på detta sätt är det oerhört viktigt att du inte väntar med skrivandet till sista stund! Avslutningskapitlet – se ”Sammanfattning och slutsatser” ovan. Kapitlet behöver inte ordagrant ha denna rubrik, men den bör ändå indikera att detta är dess innehåll. Efter sista kapitlet kommer bibliografin, alltså listan på den litteratur du använt (se nästa kapitel). Allra sist kan, i förekommande fall, appendix tillfogas. Detta kan vara material som är av intresse – originaldokument, förteckningar på intervjufrågor man använt, osv. – men som tar för stor plats för att inkluderas i själva texten. Det finns en tendens att överdriva här – om du funderar på ett appendix så bör du diskutera relevansen med handledaren först.

16

5. Källhänvisningar och formalia

Korrekta källhänvisningar är grundläggande för öppenhet, trovärdighet och för vidare forskning. Ditt arbete ska ju bidra till att kunskapsfronten flyttas fram på det studerade området. Det finns två huvudsakliga sätt att hänvisa till sina källor: citat och referat.

Citat Undvik alltför många och långa citat från forskningslitteratur – en text vinner på att man återger grundläggande tankegångar med egna ord. Citat bör reserveras för speciellt talande formuleringar som man verkligen vill framhäva. För många citat gör den fragmenterad och svårläst (och får också uppsatsförfattaren att verka lite lat). Citat skall alltid motsvara originalet. Du får absolut inte ordagrant (eller nästan ordagrant) anföra något som någon annan skrivit utan att ange källan. Detta betraktas som plagiat och kan bli fall för disciplinnämnden. Ett kortare citat (2-3 rader) kan infogas i den löpande texten inom citationstecken: Enligt Bonta är icke-våld inte ett tillstånd utan en process: ”Everyone always appears peaceful, but each individual has to be on guard constantly to not offend others, to actively keep the peace” (Bonta 1997:303-304). Längre citat än 3 rader bör markeras med indrag. Då behövs inte citattecken:

Now, in the time of the greatest technical power, is starvation an institution. Reverse another venerable formula: the amount of hunger increases relatively and absolutely with the evolution of culture. This is my whole point, Hunters and gatherers have by force of circumstances and objectively low standard of living. But taken as their objective, […] all the people’s material wants usually can be satisfied (Sahlins 1972:36-37, kursiv i orig.).

Är det något inom citatet du vill framhäva, görs detta genom kursivering, men då måste du ange att det är du som kursiverat:

”Now, in the time of the greatest technical power, is starvation an institution” (Sahlins 1972:36-37, min kursivering). Speciellt i längre citat kan man vilja utelämna delar av texten. Detta markeras med hakparenteser (klamrar):

Roger Keesing framhåller: ”The impact of the West on small-scale societies produced phenomena of physical and cultural destruction that had parallels in earlier empires […] but they were in many respect new in human history” (Keesing 1981:389). Man kan också själv vilja infoga förtydliganden, vilket också görs inom klammer:

Det förhållningssätt till etnografin som Geertz’ bok [Works and Lives, 1982] ger uttryck för…

17

Klamrar används också om man ändrar en inledande versal till en gemen eller tvärtom för att citatet ska passa bättre i ens egen text:

Hylland Eriksen menar att ”[ä]ven om fältarbete fortfarande är…”

Referenser Även när det inte rör sig om direkta citat, så måste du i den löpande texten visa var du hämtat information, tankegångar osv. genom att referera till en bestämd källa (äras den som äras bör!) Referat sammanfattar alltså vad någon annan skrivit eller sagt. Detta ska återges med dina egna ord, annars blir det ett citat. Källan anges både i en kort referens i själva löptexten och i en bibliografi i slutet av uppsatsen (se nedan). För referenser används inom antropologin oftast det så kallade Harvard- eller parentessystemet. Omedelbart efter den information du refererar till följer en parentes med efternamnet på författaren, utgivningsår och sida, t.ex. (Sahlins 1972:59). Observera att punkt sätts efter parentesen så att densamma inkluderas i den mening den refererar till.3 Det kan svara svårt att avgöra exakt var du skall infoga referensen, men grundregeln är läsaren ska se skillnad på när du refererar till någon annan och när du framför dina egna tankar. Parentesen kan antingen sättas i anslutning till författarnamnet eller efter informationen i fråga:

Johan van der Dennen (2002:34) har skrivit om aggressivt eller våldsamt beteende mellan individer. Han definierar ”intergroup agonistic behaviour” som hot, jakt, slag, misshandel och i extrema fall, mord.

eller:

Johan van der Dennen har skrivit om aggressivt eller våldsamt beteende mellan individer. Han definierar ”intergroup agonistic behaviour” som hot, jakt, slag, misshandel och i extrema fall, mord (2002:34).

Om du refererar till ett textparti om flera sidor anges detta antingen med korrekt sidspann (Geertz 1982:37-42) eller, om fler än två sidor, med förkortningen ff. (Geertz 1982:37ff.)

Om du refererar till ett helt verk behövs inga sidohänvisningar:

Thomas Anderberg har många spännande synpunkter på hur miljöproblematiken kan lösas (Anderberg 1994). (ibid.), (a.a.)

Om man flera gånger i samma stycke refererar till samma text och sida kan (författare-årtal-sida) ersättas med (ibid.), vilket betyder ibidem, ”på samma plats”. Om man upprepade gånger refererar till olika sidor i samma verk används på svenska (a.a. 37), dvs. anfört arbete sid. 37.

3 En annan källhänvisningsteknik, mindre vanlig inom antropologin, är Oxford- eller notsystemet, där referenserna sätts i fotnoter eller slutnoter. Akademiska discipliner, institutioner och förlag har olika preferenser gällande källhänvisningsteknik, men oavsett vilken man använder är det viktigaste att vara konsekvent. Om du använder fotnoter, se till att de blir löpande numrerade, och att de hamnar på rätt sida. Sätt inte fotnoterna som slutkommentarer.

18

Referenser till verk av två eller tre författare innehåller alla författarnamnen (Andersson, Pettersson & Lundström 2002:20). I referenser till verk av fyra el. fler författare räcker det med det första namnet och förkortningen et al., som står för et alii, och andra (Höjdestrand et al. 2012). Istället anges alla författarna i bibliografin.

Indirekta referenser

Att referera i ”andra hand”, t.ex. till en teori av Andersson som man sett refererad i en text av Pettersson, är inte önskvärt. Naturligtvis ska man så långt det går använda originalkällorna, men för en uppsatsstudent kan tiden inte räcka till för detta. Om du gör en indirekt referens så bör du ange både det verk som primärt avses och det verk som hänvisat till det, och inkludera båda verken i bibliografin:

Johan van der Dennen har skrivit om aggressivt eller våldsamt beteende mellan individer. Han definierar ”intergroup agonistic behaviour” som hot, jakt, slag, misshandel och i extrema fall, mord (van der Dennen 2002:34, citerad i Lindberg 2012:16). Vetenskaplig oredlighet: plagiat

Det är fullständigt nödvändigt att du citerar och refererar korrekt. Att framställa någon annans text som sin egen är forskningsfusk och plagiat. Detta är förbjudet! Om du känner dig osäker på vad som gäller konsultera din handledare. Fusk och plagiat leder till att uppsatsen underkänns och att händelsen anmäls till universitetets disciplinnämnd. De disciplinära åtgärder som används är varning och avstängning. Är du osäker på vad som kan räknas som plagiat så finns information på Lunds Universitetsbibliotek: http://libguides.lub.lu.se/content.php?pid=115364&sid=1510484

Bibliografin I källförteckningen eller bibliografin ska den fullständiga källan anges. Bibliografin är ett instrument genom vilket läsaren får upplysning om varifrån du hämtat information etc. i din uppsats. Det måste finnas en överensstämmelse mellan referenser och bibliografi. Referensens ”huvudord” (oftast författarens efternamn) skall också vara bibliografins huvudord, vilka arrangeras alfabetiskt. Bibliografin omfattar endast de verk som explicit refereras till i texten – inte texter som man kanske läst och låtit sig inspireras av men inte uttryckligen nämner. Ordningen är normalt sett: Efternamn, förnamn/initial. Årtal. Titel. Förlagsort: förlag. För antologier och tidskrifter, se exempel nedan. OBS att titlar på monografier, antologier och tidskrifter alltid kursiveras, till skillnad från enstaka kapitel/artiklar som ingår i antologier/tidskrifter. Bok med en författare:

Keesing, Roger.M. 1981. Cultural Anthropology: A Contemporary Perspective. New York: Holt, Rinehart and Winston.

19

Vid referenser till klassiska verk kan man i själva texten ange årtalet då verket först gavs ut, även om man konsulterat en senare upplaga. I så fall anges i bibliografin den senare upplagan inom parentes:

Malinowski, Bronislaw. 1922 (1974). Argonauts of the Western Pacific. New York: E.P. Dutton. Bok med mer än en författare:

Marcus, George & Michael Fischer. 1986. Anthropology as Cultural Critique: An Experimental Moment in the Human Sciences. Chicago: University of Chicago Press. Kapitel i antologi:

I dessa fall refererar du till det relevanta kapitlet, även om det är en introduktion.

Nylund Skog, Susanne. 1998: Den ideala förlossningsupplevelsen. Tre kvinnors berättelser om barnafödande. I: Fjell, Tove Ingebjørg (red) Naturlighetens positioner. Åbo: Nordiskt nätverk för folkloristik.

Fjell, Tove Ingebjørg. 1998. Introduktion. I: Fjell, Tove Ingebjørg (red) Naturlighetens positioner. Åbo: Nordiskt nätverk för folkloristik. Artikel i tidskrift:

Humphrey, Caroline. 2001. Inequality and exclusion: A Russian case study of emotion in politics. Anthropological Theory 1(3):331-353

(eller: Anthropological Theory Vol. 1, N:o 3, pp 331-353. Förlag och tidskrifter har här olika principer.) Artikel i tidning: Här behövs inte sidnummer, men däremot utgivningsdatum:

Blomgren, Jan. 2012. Putin tvingas regera på nytt sätt. Svenska Dagbladet 2012-03-05. Otryckta källor: Detta kan vara uppsatser, verk under utgivning eller andra slags opublicerade manuskript.

Andersson, Anders. 2011. Alfabetets användning anar aporna aldrig. Om kognitiva processer hos primater. C-uppsats. Zoologiska institutionen, Stockholms universitet.

Pettersson, Petra (under utg.) Polisens personalpolitik provocerar protester. Styrning inom det svenska våldsmonopolet. Piteå: Princip Press.

Lundström, Ludde (opublicerat manuskript) Lust, Lunacy, Lucifer: Medieval Conceptions of Sin. Webbkällor:

Texter hämtade från Internet som har en angiven författare inkluderas i bibliografin som vilken text som helst. OBS att datum ska anges för när materialet hämtades.

Gromov, Andrei. 2004. Don’t play with my toys and don’t piss in my jug: Our defeat in Ukraine may turn into victory. http://www.globalrus.ru/comments/139342 (2008-04-17)

Inga självklara konventioner finns om referenser till internetmaterial utan angiven författare. Om webbreferenserna är få, så är det dock vanligt att sätta URL-adressen i en fotnot. Om du däremot har många sådana referenser kan du istället göra en separat URL-lista. I löptexten refereras endast till URL 1, URL 2, osv.:

20

Den skandal som det ryska feministiska punkbandet Pussy Riot orsakade med sitt kuppartade gig i Kristi Frälsarkatedralen i Moskva i februari 2012 (URL 1) har sedan dess diskuterats hett på nyhets-sajter och diskussionforum (se t.ex. URL 2, URL 3)…

I en separat lista efter bibliografin listas sedan URL-adresserna:

URL (1): http://www.youtube.com/watch?v=5bPH7rdeWSE (2012-03-05)

URL (2): http://potsreotizm.livejournal.com/1454886.html (2012-04-01)

URL (3): http://forum-msk.org/material/news/8680215.html (2012-04-01) Lunds universitetsbibliotek erbjuder några andra varianter, och där hittar du även råd om för oss antropologer mindre vanliga slag av referenser (forskningsrapporter, patent, osv. osv.): http://www3.ub.lu.se/infokompetens//referens/

Språk och typografiska tips Uppsatsens viktigaste del är naturligtvis det sakliga innehållet. Men för att detta ska träda fram på ett bra och tydligt sätt krävs också att man arbetar på framställningsformen. Formen kan variera, men det finns ändå vissa saker att tänka på för att göra texten strukturerad, förståelig och läsvänlig. Vinnlägg dig om att använda ett gott språk. Var inte överdrivet formell. Fikonspråk uppskattas av få, men var heller inte alltför ledig och vardaglig. Korrekturläs och granska texten med hjälp av rättstavningsprogram innan du lämnar in den slutgiltiga versionen. Försök hitta en person som kan gå igenom texten åt dig – ett par färska ögon kan upptäcka mycket när man själv är snöblind. Stavfel och syftningsfel är irriterande och får läsaren att tappa koncentrationen. Konsultera handledare vid oklarheter. Svenska Språkrådet ger ut den utomordentliga boken Svenska Skrivregler, och nedanstående länkar kan också vara praktiska: http://www.sprakradet.se/ http://www.svenskaspraket.nu/ http://tt.se/ttsprak/ Vad gäller typografisk utformning: var konsekvent för att texten ska få en enhetlig form. Titta gärna igenom din kurslitteratur för idéer om hur man gör. Textstorlek 12 punkter och radavstånd 1,5 rader rekommenderas för optimal läsbarhet. Använd endast ett typsnitt i brödtexten och undvik där sanserifer, dvs. typsnitt där bokstäverna saknar ”fötter”. Bra typsnitt är Times New Roman eller, som här, Garamond. Du avgör själv om du vill vänsterjustera texten eller ha rak högermarginal. Om du använder avstavningsfunktionen, gör det då manuellt och kontrollera att avstavningen blir korrekt (datorn är blind och kan på egen hand mycket väl göra felaktiga avstavningar som t.ex. ” avsta-vningar”). Styckeindelningen ska tydliggöra för läsaren att en tankegång slutar och en annan tar sin början. Text med för snål styckeindelning är oerhört tungläst, medan text med för många och för korta stycken känns nervös. Tre till fyra stycken per sida brukar vara lagom för optimal läsbarhet. Nytt stycke anges antingen med en blank rad eller med indrag på första raden (0,8-1 cm), i det sista

21

fallet har man dock inte indrag direkt under en rubrik. Kontrollera noga att du är konsekvent med detta och att du inte trycker på enterknappen om du inte vill ha nytt stycke! Använd högst två rubriknivåer, en för huvudkapitel och en för underavsnitt. I rubriker kan man använda andra typsnitt – här passar t.ex. serifer, ”fotlösa” typer, som Arial m.fl. bättre. Undvik dock versaler, dvs. stora bokstäver. Huvudkapitlen ska under alla omständigheter numreras; däremot är det upp till dig om du vill numrera även underavsnitten. I många andra discipliner gör man så – ett underavsnitt i kapitel 2 kan alltså ha numret 2.1 – medan antropologiska texter sällan eller aldrig gör det. (Ta en titt i någon antropologisk bok så ser du att endast huvudkapitlen är numrerade.) Huvudkapitlen bör dock vara numrerade för att de som kommenterar texten – handledare, opponent, examinator – lätt ska kunna ange vilket ställe de pratar om. Slutligen: glöm inte sidnumrering! För den som sedan granskar uppsatsen är det ytterst irriterande att inte ha sidnummer att referera till!

22

6. Uppsatsseminariet

Examination av uppsats sker på ett seminarium där arbetet ventileras offentligt. Seminariet leds av examinator och är öppet för vem som helst. I examinationen ingår också att fungera som opponent. Det förväntas även att alla uppsatsskrivare aktivt deltar i de uppsatsseminarier som äger rum under terminen. Uppsatsseminariets viktigaste funktion är förstås att det ska leda fram till examination och betygsättning av uppsats. Syftet är en av uppsatsen. Genom seminariet blir uppsatsen föremål för en utvecklad diskussion och kritisk prövning, och får genom en saklig och rättvis bedömning akademisk legitimitet. Men seminariet är också en viktig vetenskaplig institution där tillfälle ges att belysa och diskutera det som man kommit fram till. Alla som deltar i seminariet har en roll och det förväntas att dessa utövas och tas på allvar. Det är inte ovanligt att de som ska examineras är nervösa och känner viss oro inför att få sin text behandlad och diskuterad på det här offentliga sättet. Det kan låta förmätet, men istället för att känna oro bör man se detta som ett ypperligt tillfälle när ens text är i fokus och diskuteras. För många inträffar detta inte så ofta. Så se uppsatsseminariet som den stora och spännande händelse det faktiskt är.

Seminariets upplägg: respondent, opponent, examinator Att vara respondent innebär att du ska svara på och diskutera de frågor eller kommentarer som kommer från opponent, åhörare och examinator. Det underlättar att vara väl förberedd. Innan behandlingen och diskussionen tar vid ges respondenten möjlighet att göra tillrättalägganden. Det kan vara syftningsfel och sakfel som upptäckts efter att uppsatsen kopierats. Stavfel behöver man inte kommentera om det inte är ”irriterande många”. Ta upp sådant innehåll som kan påverka bedömningen av uppsatsen. Att vara opponent innebär att man granskar respondentens arbete och ger kritik – positiv och negativ – på såväl formalia som innehåll. Den sistnämnda aspekten skall givetvis prioriteras. För att kunna genomföra en opposition krävs att man är väl förberedd. Opponentens roll kan tyckas vara ambivalent eftersom det är en studiekamrat som sitter på andra sidan bordet. Oppositionen är emellertid en möjlighet för respondenten att få förtjänster och brister belysta. Som respondent lär man sig mycket när man får ta del av andras perspektiv på det som skrivits. Opponenten har en viktig roll i detta. När respondenten gjort tillrättalägganden tar opponenten vid. Opponenten börjar med att sammanfatta uppsatsen, dvs. redogöra för vad den handlar om, teorier, begrepp, metod, material, och slutsatser (se vidare Appendix 1, om förslag på frågor som opponenten kan ta upp). Det viktigaste ska lyftas fram. Sammanfattningen ska vara en så saklig framställning som möjligt. Det kan finnas åhörare som inte läst uppsatsen, men som gärna vill bilda sig en uppfattning om dess innehåll. Sammanfattningen lägger också grunden för den kritik och diskussion som kommer efteråt. Innan diskussionen tar vid ska respondenten naturligtvis ges möjlighet att kommentera opponentens sammanfattning. Har opponenten uppfattat uppsatsen korrekt, finns det missförstånd eller något centralt som förbigåtts?

23

När oppositionen är genomförd ges möjlighet till en fri diskussion där åhörarna får delta med frågor och kommentarer. När den fria diskussionen är avslutad ger examinator en muntlig bedömning av uppsatsen. Examinator gör sin bedömning efter vissa uppsatta kriterier. Examinator kan där också meddela nödvändiga kompletteringar eller ändringar som ska göras till den slutliga versionen. Betyg meddelas efter seminariet.

Publicering av uppsats Publicering av uppsats sker i två steg. Det första steget är när uppsatsen är färdig och handledaren har gett godkännande för att den kan examineras vid seminariet. Uppsatsen ska då kopieras i 4 obligatoriska exemplar. (Kostnaderna för kopieringen får du själv stå för.) Tre ex. går till opponent, handledare och examinator, medan ett ska finnas tillgängligt på seminariet för åhörarna att ta del av. Datum för inlämning av kopierad uppsats framgår av schema. Det andra steget är när uppsatsen blivit godkänd. Då ska du själv ombesörja den elektroniska publiceringen i uppsatsdatabasen LUP Student Papers. Denna databas hanteras av Social- och beteendevetenskapliga biblioteket. Din uppsats får därmed spridning och kan läsas av en större publik (därav nyckelorden som ska fånga upp innehållet i din uppsats). Uppsatsen blir offentligt tillgänglig först efter godkännande från Avdelningen. Instruktioner för hur man publicerar sin uppsats finns på nedanstående adress: http://www.sambib.lu.se/maalgrupp/student/att_skriva_examensarbete/publicering_av_examensarbeten_i_lup/

Att ta ut examen Om du efter att din uppsats godkänts är färdig med din examen (fil.kand eller master), så ska du ansöka om att ta ut examen hos Examensavdelningen: http://www.lu.se/studera/examen-och-karriar/ta-ut-examen/ansok-om-examen Då handläggningstiden är sex till åtta veckor bör du ansöka om examen så snart som möjligt efter att uppsatsen godkänts. Observera att du för att få ut din examen måste ha publicerat din uppsats i LUP Student Papers!

24

7. Bedömningskriterier vid betygssättning av uppsats

På kandidat- och magisternivå används någon av beteckningarna Underkänd (U), Godkänd (G) och Väl godkänd (VG). För betyget G ska studenten visa ett tillräckligt resultat. För betyget VG ska studenten visa ett mycket bra resultat. För betyget Underkänd har studenten visat ett otillräckligt resultat. På mastersnivå används någon av beteckningarna A, B, C, D, E eller Underkänd. För betyget E ska studenten visa ett tillräckligt resultat. För betyget D ska studenten visa ett tillfredsställande resultat. För betyget C ska studenten visa ett bra resultat. För betyget B ska studenten visa ett mycket bra resultat. För betyget A ska studenten visa ett utmärkt resultat. För betyget Underkänd har studenten visat ett otillräckligt resultat. Bedömningen baseras på hur väl uppsatsen i förhållande till kursens lärandemål uppfyller kriterierna på en tregradig skala av ackumulerade förmågor, där de lägre nivåerna förutsätter de högre. Kraven skärps för varje utbildningsnivå.

Nivå 1: att kunna redogöra, beskriva, förklara, formulera, genomföra, visa relevans. Detta är minimum för att godkännas på kandidatnivå. Nivå 2: att kunna diskutera, reflektera över, problematisera, analysera. På kandidatnivå är detta en första förutsättning för ett högre betyg. På magister- och masternivå är det ett minimumkrav för godkännande, på kandidatnivå en första förutsättning för ett högre betyg. Nivå 3: uppvisa självständighet, originalitet, nyskapande, att logiskt och övertygande kunna utveckla egna analyser och teoretiska ansatser. En förutsättning för höga betyg på magister- och mastersnivån.

1. Syfte, problemformulering och underordnade frågeställningar Vad som bedöms:

Tydlighet i syfte och problemformulering Kontextualisering – hur väl problemets bakgrund och sammanhang förklaras Förmåga att spalta upp problemformuleringen i logiskt relevanta och konstruktiva

följdfrågor att bygga upp uppsatsen på. Nivå 1: Inga större krav på kreativitet. Att kunna formulera en relevant och godtagbar problemformulering, eventuellt med frågeställningar från grundkursen som underlag, mot bakgrund av självständigt inhämtat empiriskt material eller andras etnografiska eller historiskt komparativa forskning. Nivå 2: Problemformuleringen ska visa en högre grad av självständighet. Studenten ska utförligt kunna diskutera problemets bakgrund, sammanhang och vetenskapliga relevans. Nivå 3: Problemformuleringen ska uppvisa originalitet och nytänkande, och åtminstone tentativt

25

möjliggöra ny kunskap på området. En relevant och problematiserande kontextualisering av problemet är väsentlig.

2. Tidigare forskning Vad som bedöms:

Förmåga att ta del av tidigare forskning på problemområdet. Nivå 1: Kunna referera och sammanställa den viktigaste forskningen kring ett problemområde och kunna motivera avgränsningen. Nivå 2. Kunna diskutera och problematisera relevansen av olika tidigare studier i förhållande till det egna problemet. Nivå 3: Självständigt kunna använda och/eller kritisera tidigare forskning i utvecklandet av egen analys och teoribildning.

3. Teori och begrepp Vad som bedöms: Analysen av det egna insamlade materialet ska knyta an till teorier, teoretiska perspektiv

och/eller begrepp. Centrala begrepp och definitioner klargörs och diskuteras. Nivå 1: Kunna visa förståelse av en central teori på problemområdet samt redogöra för de begrepp man använder sig av. Kunna applicera kända teorier/begrepp på egen empiri. Nivå 2: Kunna diskutera och problematisera centrala teorier/begrepp på problemområdet samt motivera eget val av teori. Nivå 3: Utifrån tidigare forskning och teorier kunna (åtminstone tentativt) utveckla en egen teori eller hypotes. Kunna använda, analysera, kritisera centrala begrepp. Kunna formulera en teori/hypotes utifrån eget empiriskt material.

4. Metodmedvetenhet Vad som bedöms: Relevansen av det material man faktiskt fått fram och hur det framläggs i uppsatsen.

Redogörelsen för metoden som använts för insamlande av materialet (varför, var, när,

avgränsningar, etiska förbehåll, etc). Diskussion och problematisering av metodval (för- och nackdelar, andra implikationer

26

som val av metod kan ha haft för undersökningen). Nivå 1: Få fram för undersökningen relevant material och kunna redogöra för hur det har samlats in. Nivå 2: Utförligt kunna redovisa val av källor och metod samt diskutera hur detta belyser problemformuleringen och påverkar analysen. Kritiskt kunna diskutera och reflektera över metod- och vetenskapsteoriska dimensioner. Nivå 3: Utförligt kunna diskutera och problematisera den egna metoden i relation till relevanta teoretiska debatter inom metodologi och vetenskapsteori.

5. Analys

Vad som bedöms:

Röda tråden – hänger resonemanget logiskt ihop? Besvaras den uppställda problemformuleringen? Finns det en tydlig koppling mellan material, analys och slutsats? Är teorin styrande för analysen?

Förmåga till kritisk distans, problematisering, nyskapande Problematisering och diskussion av tidigare forskning, teori och eget material. Originalitet i analysen, kunna bibringa nya perspektiv och problemställningar till analysen. Förmåga att visa olika argument och perspektiv på det behandlade problemet

Nivå 1: Besvaras problemformuleringen? Är materialet relevant för problemet? Är analysen väl avvägd i förhållande till materialet? Har argumenten bäring i det material som presenteras? Nivå 2: En genomgående problematiserande och kritisk hållning i analysen av materialet. Nivå 3: Analysen är självständig och originell. Den integrerar data, metod och argument på ett fullt övertygande sätt och har potential till att tillfoga ny kunskap på området.

6. Framställning Denna aspekt är grundläggande och kan inte vägas mot andra kvaliteter i uppsatsen. En god språkbehandling är en första förutsättning för ett högt betyg, och en uppsats som inte uppfyller de formella kraven återbördas till författaren för revidering. Vad som bedöms: 1) Språkbehandling: ett korrekt akademiskt språkbruk. 2) Tydlighet och stringens i uppsatsens struktur 3) Konsekvent och tydlig referenshantering och bibliografi, korrekt citeringsteknik

27

4) Abstract och nyckelord 7. Uppsatsens kvantitativa ramar Vad som bedöms:

Antal ord/sidor i förhållande till de kvantitativa riktlinjerna

8. Opposition För att få uppsatsen godkänd krävs dessutom att man genomfört en godkänd opposition vid ett offentligt uppsatsseminarium. Vad som bedöms: 1) Sammanfattningen av uppsatsen 2) Frågor kring innehållet i uppsatsen 3) Diskussionen med respondenten

28

Appendix 1: Råd till opponenten

På samma sätt som riktlinjerna för uppsatsskrivandet är en hjälp för författaren är de också en hjälp för opponenten att kunna strukturera oppositionen. Kom ihåg att det som föreslås här är vanliga teman att ta upp. Om man som opponent finner annat som behöver ventileras och diskuteras ska man naturligtvis göra det. Är problemet tydligt formulerat? Är det rimligt och relevant att studera problemet? Går det att få fram material som grund för en analys och tolkning av problemet?

Om problemet inte är välformulerat är det svårt att göra en undersökning och än mindre att kunna säga någonting relevant och underbyggt om det. Om författaren påstår att det är ett ”intressant” fenomen eller problem, har det framkommit varför och på vilket sätt? Förstår man problemets kontext? Använder författaren tidigare forskning och teorier som utgångspunkt i problemformuleringen och syftesbeskrivningen?

Är det frågan om tillämpning av en redan etablerad teori eller handlar uppsatsen om att kritisera en teori? Förstår man vad den tidigare forskningen handlat om? Är den relevant för den här uppsatsen? Är metoddelen relevant? Om litteraturstudie: Finns det central litteratur som saknas? Är textanalysen baserad på materialet? Om empirisk studie: Är fältet tydligt definierat? Har det varit möjligt att utifrån definitionen av fältet få fram materialet? Kan man se tydliga kopplingar mellan metodval och materialet som analysen bygger på? Är materialet lämpligt och relevant för att kunna besvara problemformuleringen och frågeställningarna i syftet? Hur behandlar författaren materialet? Är det hårt vinklat för någon tolkning eller behandlas problemet relativt objektivt? Är slutsatserna svar på de inledande frågeställningarna? Finns det en röd tråd i uppsatsen mellan frågorna-materialet-analysen-slutsatserna? Hur ser källhänvisningar och formalia ut? Är referenserna konsekventa? Är det en tydlig koppling mellan referens och bibliografi? Den språkliga behandlingen?

29

Appendix 2: Fakultetsgemensamma riktlinjer för examensarbete på grund- och avancerad nivå

Fastställda av samhällsvetenskapliga fakultetens styrelse 2007-05-31 Enligt ”Riktlinjer för relationen mellan institutioner och studenter inom grundutbildning vid Lunds universitet” svarar varje område för att riktlinjer för examensarbetet fastställs. Syftet med riktlinjer är att tydliggöra vad som förväntas av både student och handledare. Riktlinjerna utgör ett måldokument mellan studenter vid Lunds universitets samhällsvetenskapliga fakultet och fakultetens institutioner och enheter. Med hänsyn tagen till de skilda verksamheter som bedrivs vid fakultetens institutioner och enheter kan avvikelser förekomma. Det skall dock vara institutionernas och enheternas strävan att så långt det är möjligt uppfylla dessa riktlinjer. Eftersom riktlinjerna inte utgör några absoluta rättigheter, kan de inte ligga till grund för en rättslig talan gentemot samhällsvetenskapliga fakulteten eller dess institutioner och enheter. 1. Institutionen/enheten skall vid uppsatskursens start lämna skriftlig information om de

bestämmelser som gäller för examensarbete vid institutionen/enheten. De institutions-/enhetsspecifika bestämmelserna skall vara fastställda i institutionsstyrelse eller motsvarande och skall bland annat innehålla uppgifter om 3 hur många handledningstimmar studenten har rätt till, 4 examensarbetets utformning och genomförande, 5 bedömningskriterier, 6 oppositionsförfarandet.

2. När handledare utses skall i möjlig utsträckning studentens önskemål tillgodoses. Handledaren

skall vara fysiskt anträffbar under handledningsperioden, om inte kursen ges via Internet eller annat överenskommits mellan studenten och handledaren. Varje handledare skall inte tilldelas fler studenter än att handledning kan genomföras på ett bra sätt.

3. Examensarbete skall i första hand utföras under handledning av disputerade

lärare inom fakulteten som har genomgått högskolepedagogisk utbildning som innefattar utbildning i uppsatshandledning.

4. Handledningen skall avse ämnesval samt examensarbetets uppläggning och

genomförande, inklusive teori- och metodfrågor. Handledning kan ske enskilt eller i grupp. Handledningen skall vara strukturerad och präglas av ömsesidig dialog samt vara vägledande och pedagogisk.

5. Studenten har rätt att inom rimlig tid få en ny handledare utsedd, om särskilda skäl talar för det. 6. Examensarbetet kan skrivas individuellt eller i par. Studentens önskemål ska i detta avseende

beaktas. När examensarbetet skrivs i par skall den enskilda studentens insats redovisas i uppsatsens inledning eller förord.

7. Studenten har rätt till minst 7,5 högskolepoäng metodundervisning under de studier som föregår

30

examensarbetet för kandidatexamen, och minst 15 högskolepoäng metodundervisning under de studier som föregår examensarbetet för magister-/masterexamen.

8. Examensarbetet skall utföras inom för kursen avsedd tid om det inte finns särskilda skäl för en

annan tidsplanering och detta överenskommits mellan studenten och handledaren. Tidpunkt för inlämning av manus till seminarium skall fastställas redan när arbetet inleds.

9. Examensarbetet skall framläggas för försvar vid seminarium med en eller flera

särskilt utsedda opponenter. Efter seminariebehandlingen skall möjlighet ges till revideringar och/eller redaktionella korrigeringar av texten. Seminariebehandlingen skall bygga på inomvetenskapliga kriterier och innefatta en kritisk granskning av det framlagda arbetet.

10. Handledare och examinator bör inte vara samma person.

31