Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete i arbetsterapi 15 Hp, Vårterminen, 2015

Icke verbal kommunikations roll i den terapeutiska relationen Arbetsterapeuters resonemang

Impact of nonverbal communication within the therapeutic relationship Occupational therapists reasoning

Författare: Riguey Barraza

Handledare: Staffan Josephsson

SAMMANFATTNING

Bakgrund: Kommunikation har visat sig vara viktigt inom den terapeutiska relationen. Få studier har analyserat hur arbetsterapeuter resonerar kring den icke-verbala kommunikationen i den terapeutiska relationen, trots att det inom andra yrken visat sig vara av stor vikt för att utveckla den terapeutiska relationen. Syfte: Beskriva några arbetsterapeuters resonemang kring icke verbal kommunikation i den terapeutiska relationen. Metod: Studien utfördes med hjälp av en kvalitativ design. Data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer, totalt 5 yrkesverksamma arbetsterapeuter deltog i studien. Data analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys som resulterade i 4 huvudteman: 1. Vikten av intuition och förmåga till anpassning, 2. Kroppsspråkets känslomässiga påverkan, 3. Att bringa balans mellan avstånd och närhet, 4. Aktivitetsutförande, ett visuellt språk. Resultat: Terapeuterna såg icke-verbal kommunikation som inte enbart ett medel för att kommunicera utan även som ett verktyg för att nå en djupare relation med klienten och att öka aktivitets engagemang hos klienten. Studien visade också terapeuternas syn på aktivitetsutförande som ett visuellt språk och ett kommunikationsmedel för att förmedla och inhämta information. Medvetenhet och kontroll över det som förmedlades med de icke-verbala signalerna och genom aktivitetsutförande ansågs avgörande för den terapeutiska relationen och behandlingsresultaten. Slutsats: Icke-verbal kommunikation bekräftades spela en central roll för hur den terapeutiska relationen med klienten utvecklades. Vad som förmedlades med icke-verbala signaler och hur det förmedlades ansågs dock som en mycket komplex dynamik som påverkades av både inre och yttre faktorer. Aktivitetsutförande visade sig också vara ett visuellt språk som kunde användas för att förtydliga budskap. Nyckelord: Icke-verbal kommunikation, Arbetsterapi, Terapeutiska relationen, aktivitetsutförande

ABSTRACT Background: Communication has shown to be important within the therapeutic relation. Few studies have analysed how occupational therapists reason regarding nonverbal communication, within the therapeutic relation, even though it has been shown to have great impact on the development of the therapeutic relation in other professions. Aim: To describe occupational therapists reasoning regarding nonverbal communication within the therapeutic relation. Method: Qualitative design was used Data was gathered using semi- structured interviews from in total 5 occupational therapists. The interviews were analysed using content analysis resulting in 4 main groups; 1. Importance of intuition and capabilility to adapt, 2. Emotional effects of body language, 3. Bring balance between distance and proximity, 4. Occupational performance, a visual language. Results: Therapists did not only look at the non-verbal communication as a means of communication, but also as a tool to achieve a deeper relation with the client and to increase the clients engagement in activity. Study also shows therapists view on occupational performance a visual language and a means to communicate inorder to convey and collect information. Awareness and control over what is passed through nonverbal communications and through occupational performance to clients was decisive for the therapeutic relationship and for treatment. Conclusion: Nonverbal communication was confirmed to play a central role to develop the therapeutic relations. What was transmitted with non-verbal signals and how it was transmitted was seen as very complex and was affected by both internal and external factors. Occupational performance showed also to be a visual language used to clarify messages.    Keyword:  Non-­‐verbal  communication,  Occupational  Therapy,  Therapeutic  relationship,  Occupational  performance  

Innehållsförteckning 1.  Inledning  ........................................................................................................................................  1  

2.  Bakgrund  .......................................................................................................................................  1      2.1  Verbal  och  icke-­‐verbalt  kommunikation  ................................................................................  1  

   2.2  Kommunikation  ett  centralt  begrepp  inom  arbetsterapi  ....................................................  2      2.3  Forskning  .....................................................................................................................................  1  

 3.  Syfte  ................................................................................................................................................  2  

4.  Material  och  Metoder  ................................................................................................................  3      4.1  Design  ...........................................................................................................................................  3  

   4.2  Urval  .............................................................................................................................................  3  

   4.3  Deltagarna  ..................................................................................................................................  3      4.4  Datainsamling  ............................................................................................................................  3  

   4.5  Databearbetning  ........................................................................................................................  4  5.  Etiska  överväganden:  ................................................................................................................  5  

6  Resultat:  ..........................................................................................................................................  6  

   6.1  Vikten  av  intuition  och  förmåga  till  anpassning  ...................................................................  6      6.2  Kroppsspråkets  känslomässiga  påverkan  ................................................................................  8  

   6.3  Att  bringa  balans  mellan  avstånd  och  närhet  .........................................................................  9      6.4  Aktivitetsutförande,  ett  visuellt  språk  ....................................................................................  11  

   6.5    Resultat  sammanfattning  .....................................................................................................  12  

7.  Diskussion  ..................................................................................................................................  12      7.1  Resultat  diskussion  ..................................................................................................................  12  

   7.2  Metoddiskussion  ......................................................................................................................  16  

   7.3  Förslag  på  fortsatta  studier  ...................................................................................................  18  8.  Slutsats  ........................................................................................................................................  18  

9.  Tack  ..............................................................................................................................................  19  Referenser  ......................................................................................................................................  20    Bilaga  1  Informationsbrev  Bilaga  2  Intervjuguide    

 

  1  

1.  Inledning    Hur vi människor kommunicerar med varandra och vad vi förmedlar till varandra är något

som alltid har väckt min nyfikenhet. Under arbetsterapiutbildningen har det lagts stor tonvikt

på hur vi ska kommunicera med klienter. Upprepade gånger har vi som studenter spelat

rollspel med varandra och övat för att sträva efter en väl fungerande kommunikation mellan

”arbetsterapeut och klient”. Den icke-verbala kommunikationen har utifrån min erfarenhet

varit lite svårare att hantera. Att vara medveten om vad som signaleras med kroppen samtidigt

som man ska finnas där för klienten och lyssna aktivt, upplevde jag som svårt och något som

krävde mycket medvetenhet.

Hur ser det egentligen ut i praktiken och arbetslivet? Hur viktig tycker yrkesverksamma

arbetsterapeuter att den icke-verbala kommunikationen är i den terapeutiska relationen? Detta

är frågor som jag har funderat på under min utbildning, och nu skall söka svar på.

2.  Bakgrund  

2.1 Verbal och icke-verbalt kommunikation

Kommunikation anses vara det mest grundläggande i människan existens och den mest

vanligaste formen av socialt samspel mellan människor (Nilsson & Waldemarson, 2007).

Genom kommunikationsutbytet förmedlar vi människor budskap till varandra på både en

medveten och omedveten nivå, genom verbal och icke-verbal kommunikation (Graner, 2010).

Verbalt och icke-verbal kommunikation klassas som sociala färdigheter som uppstår i

interaktion mellan människor i syfte att uppnå en gemensam förståelse (Rautalinko, 2007).

Verbal kommunikation definieras som användandet av ett formellt erkänt tal- eller

teckenspråk (Taylor, 2008). Icke-verbal kommunikation definieras som ett sätt att

kommunicera på som vi människor använder oss av för att överföra olika typer av budskap

såsom attityd, känslor och avsikter, genom vår kroppshållning, rörelser, ansiktsuttryck och

vokala ljud (Sullivan, 2009). Icke-verbal kommunikation anses också vara ett av de viktigaste

medlen människan har, och som används inom alla kulturer, för att förmedla och signalera

budskap såsom hierarkiska positioner som makt, status, feedback samt ett verktyg för att

förstå varandras avsikt (Mandal, 2014).

Graner, (2010) säger att vi människor kan uttrycka verbala och icke-verbala budskap som i

  2  

vissa fall motsäger varandra. Graner menar att med det verbala förmedlas vad vi med avsikt

tror den andra vill höra eller våra slutsatser, medan det icke-verbala förmedlar våra känslor på

ett medvetet eller omedveten sätt. Det kan leda till dubbla budskap, som gör det svårt för

mottagaren att skapa sig en helhet och få insikt i vad som egentligen förmedlas, vilket kan

leda till missuppfattningar (Graner, 2010).

2.2 Kommunikation ett centralt begrepp inom arbetsterapi

Inom arbetsterapi säger Taylor, Lee och Kielhofner, (2011) att samspelet/interaktion mellan

arbetsterapeut och klient som en av de mest kritiska och väsentliga faktorer för ett positivt

behandlingsresultat. Interaktionen mellan arbetsterapeut och klient är det så kallad den

terapeutiska relationen (Taylor, Lee & Kielhofner, 2011). För att utveckla en terapeutisk

relation med klienten som stödjer och främjar klientens engagemang krävs det enligt den

arbetsterapeutiska processmodellen OTIPM en interaktion med god kvalitet och en ömsesidig

kommunikation (Fisher & Nyman 2007). Taylor (2008) säger också att arbetsterapi hänger på

en effektiv kommunikation. Då kunskapsutbytet mellan arbetsterapeut och klient sker både

verbalt och icke-verbalt ska arbetsterapeuter enligt processmodellen The Intencional

Relationsship Model (IRM) ha en god förmåga verbal och icke-verbal kommunikation för att

kommunikationen ska anses terapeutiskt. Ansvaret för en välfungerande kommunikation

ligger helt och hållet på terapeutens förmåga och skicklighet till anpassning (Taylor, 2008).

Tickle- Degnen (2008) beskriver också hur en effektiv kommunikation är beroende av

terapeutens uppmärksamhet och koncentrationsförmåga i mötet med klienten. Hur terapeuten

själv tolkar klientens verbala samt icke-verbala signaler och själv uttrycker sina känslor

betraktas som avgörande i mötet med klienten. Därför anses vad och hur terapeuten förmedlar

olika budskap som en viktig aspekt i den terapeutiska relationen, då det kan påverka klientens

uppfattning (Taylor, 2008). Dessutom har den terapeutiska relationen visat sig vara av stor

betydelse för klientens aktivitets utförande. En öppen kommunikation och ett empatiskt

förhållningssätt gentemot klienterna tycks vara avgörande inom arbetsterapi för att utveckla

en terapeutisk relation med klienten (Cole & McLean, 2003). Cole och McLean (2003) menar

att kommunikation och empati är centrala begrepp i definitionen av den terapeutiska

relationen.

 

  1  

 2.3 Forskning

Trots att tidigare forskning tyder på att icke-verbal kommunikation spelar den viktigaste

rollen i mänskligt kommunikation (Edinger & Patterson, 1983), finns det få studier som

belyser vikten av icke-verbalt kommunikation i den terapeutiska relationen med klienten inom

yrket arbetsterapi. I andra likvärdiga yrken som till exempel fysioterapi, har vikten av icke-

verbal kommunikation uppmärksammats för att kunna utveckla den terapeutiska relationen

med klienten (Ambady, Koo, Rosenthal, Winograd & Light, 2002; Crane J & Crane FG.

2010; Thom, 2001).

Hur och varför arbetsterapeuter använder den verbala kommunikationen med sina klienten har

studerats inom psykiatrin av Eklund och Hallberg (2001). Mer generella studier har lagt fokus

på olika former av interaktion/agerande och strategier som terapeuten använder sig av med

klienter (Holmqvist, Holmefur & Ivarsson, 2013; Shelton, 2007; Taylor, Lee, Kielhofner &

Ketkar, 2009; Taylor et al., 2011;).

Mattsson och Haring (1999) fokuserar författarna på ”face to faces” kommunikationsdynamik

mellan terapeut och klient och tar upp både den verbala och icke-verbala kommunikationen.

Där framkom vikten av icke-verbal kommunikation mellan arbetsterapeut och klient, då icke

ömsesidig kommunikation kunde utsätta patienten för press. Den sociala miljön har också

visat sig avgörande och av stor betydelse för aktivitet engagemang (Teitelman, Raber &

Watts, 2010). Vidare har det visat sig att en av faktorerna som kunnat påverka klienternas

sociala interaktion och delaktighet på ett negativt sätt var obalans i relationen och samspelet

med terapeuten (Yilmaz, Josephsson, Danermark & Ivarsson, 2008). Även i Battles och

Berman (2012) har belyst vikten av att bekräfta klienten lika mycket verbalt som icke-verbalt

för att kunna utveckla en empatiskt och terapeutisk relation.

Inom arbetsterapi har kommunikation visat sig vara ett redskap för arbetsterapeuter under

aktivitetsträning. Att använda olika sätt att kommunicera såsom verbal och icke-verbal

kommunikation har visat sig vara en terapeutisk strategi som inte enbart underlättar

kommunikationen med klienten utan anses också vara en förutsättning för en framgångsrik

aktivitetsträning (Guidetti & Tham, 2002). I en randomiserad studie genomförd av Taylor

et al. (2009) framkom det att mer än 80% av 568 arbetsterapeuter ansåg att ”Therapeutic use

of self ” var den viktigaste färdigheten för arbetsterapeuten. ”Therapeutic use of self ”

definierats som terapeutens medvetna strävan efter en optimal interaktion med klienten (a.a).

  2  

Även Guidetti och Tham (2002) visar att arbetsterapeuter använder sig själva som ett

terapeutisk redskap i både handling och språk för att nå fram till sina klienter. Till exempel

används icke-verbal kommunikation som kroppsplacering för att ge klienterna en känsla av

trygghet, samt för att etablera och upprätthålla en ömsesidig relation med klienten (Guidetti &

Tham, 2002).

Forskning tyder på att det finns fördelar med att öka arbetsterapeuters medvetenhet kring

vikten av en välfungerande kommunikation under behandling (Mattsson & Haring, 2009).

Den som vägleder andra bör anstränga sig professionellt för att öka sin självkännedom i mötet

med andra och på så sätt förbättra kommunikationen samt upprätthålla och utveckla sin

professionella kompetens (FSA, 2005; Rautalinkon, 2007). Nilsson och Waldemarson (2007)

säger att självbilden är byggstenen för hur vi sänder samt tolkar olika budskap. Nilsson och

Waldemarson menar att genom en ökad kunskap om hur vi själva tolkar samt hur vi uppfattas

av andra kan vi förbättra interaktionen/kommunikationen med andra eller en klient betydligt.

Taylor (2008) säger att det bra att arbetsterapeuter ökar sin självmedvetenhet om och avsikten

med sin icke-verbala kommunikation. En ökad kunskap utvecklar förmågan att göra sig

förstådd och att övervinna svårigheter som kan uppstå när vi kommunicerar med andra

(Graner, 2010).

Med ovan nämnda aspekter som grund är det viktigt för professionen att skaffa sig ytterligare

kunskap om ämnet icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen.

Litteraturen och forskningen som tidigare har presenterats i denna uppsats tyder på att

kommunikation är viktig och avgörande för behandling. Teoretisk kunskap om

kommunikationens centrala roll i och vikten för den terapeutiska relationen har i forskningen

beskrivits. Hur och varför terapeuten bör agera för att upprätthålla ett professionellt arbetssätt

och gynna relationen med sin klient har också lyfts fram; dock saknas det studier som

fokuserar på arbetsterapeuternas egna resonemang kring icke-verbal kommunikation i den

terapeutiska relationen från praktiken, trots kommunikationens centrala roll inom yrket.

Därför är det relevant och av intresse att studera detta ämne för att se hur arbetsterapeuterna

resonerar samt uppfattar den icke-verbala kommunikationens roll i den terapeutiska

relationen.

3.  Syfte Syftet med studien är att beskriva några arbetsterapeuters resonemang kring icke verbal

kommunikation i den terapeutiska relationen.

  3  

4.  Material  och  Metoder    4.1 Design  Denna studie har genomförts med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys genom observation

och öppen intervju. Då syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuternas resonemang

kring icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen, var det lämpligt att använda

sig av en kvalitativ forskningsintervju för att förankra sig i deltagarnas livsvärld och

subjektiva erfarenheter och för att försöka förstå världen utifrån upphovsmannens synvinkel

och få svar på studiens frågeställning (Kvale & Brinkmann, 2009).

4.2 Urval  Urvalet utfördes utifrån så kallat bekvämlighets urval där deltagarna valdes efter

tillgänglighet (Bryman, 2002; Trost & Hultåker, 2007). Variationen bland deltagarna kan

bidra med olika perspektiv på ett och samma fenomen (Malterud, 2009). I denna studie har

yrkesverksamma arbetsterapeuter inom olika verksamheter tillfrågats om deltagande både

skriftligt och muntligt. Deltagarna har kontaktats genom social medier som Facebook, besök

på deras arbetsplats och via telefonsamtal. Skriftligt information om studiens syfte och

genomförande har också publicerats på forumet arbetsterapeuterna på Facebook och vid

besök har skriftligt information tilldelats till närvarande arbetsterapeuter (se bliga 1). Valet av

deltagare styrdes av tillgänglighet och arbetsterapeuternas möjlighet samt intresse att delta i

studien. 7 arbetsterapeuter tackade ja till studien varav 2 tackade nej innan observation och

intervjun genomfördes.

4.3 Deltagarna  5 kvinnliga yrkesverksamma arbetsterapeuter deltog i studien med åldrar 22, 29, 46, 54 och

57 år, med varierad arbetslivserfarenhet från 8 månaders upp till 25 år. Tre av deltagarna

arbetar inom habilitering och 2 inom akut geriatriskvård.

4.4 Datainsamling

Datainsamlingen genomfördes med en öppen intervju med hjälp av en halvstrukturerad

intervjuguide som till underlag hade en halvstrukturerad observation.

Enligt Lantz (2013) kan deltagaren med hjälp av en instruktion förberedas på det som

kommer att hända vilket kan effektivisera intervjun och bidra med en god samarbetsrelation.

Därför har alla deltagare informerats om syftet med studien, intervjuns och observationens

upplägg och hur insamlade data skulle hanteras samt användas med deltagarens samtycke.

  4  

Detta för att klargöra samt tydliggöra vad deltagande i studien innebär och skapa en

gemensam förståelse om syftet med studien.

Observation ger möjlighet att titta närmare på människors samspel och hur vardagliga

händelser utvecklas samt utspelas (Malterud, 2009). I studien användes observation för att

skapa förståelse för hur arbetsterapeutens möte med klienten utspelades och i vilket

sammanhang deltagaren befann sig i. Arbetsterapeuten observerades under ett

behandlingstillfälle där fokus låg på arbetsterapeutens beteende/kroppsliga rörelse i mötet

med klienten. Observationen utfördes samma dag innan intervjun. Längden på

observationerna varierade mellan 60- 90 min. Under observation fördes fältanteckningar om

hur, när och med vem terapeuten använde sig av icke-verbala signaler. Därefter utgjorde

observationen grunden för en intervju där arbetsterapeutens egna reflektioner kring icke-

verbal kommunikation i den terapeutiska relationen var fokus.

Genom den öppna intervjun kan deltagaren fritt beskriva sitt sätt att uppfatta/tolka och

uppleva en viss situation. Metoden ger utrymme till att lyfta fram vad denne själv anser som

relevant och betydelsefullt för just den situationen och därmed bidra till en djupare förståelse

(Lantz, 2013). Därför har öppen intervju används under datainsamlingen. En halvstrukturerad

intervjuguide (se bilaga 2) utformades för denna studie bestående av öppna frågor och

följdfrågor. Intervjuguiden användes som stöd för att fokusera på ämnet och öka

förutsättningar för att få svar på studiens syfte. Frågor kring deltagarnas bakgrund ställdes i

början på intervjun som ett sätt att skapa ett avslappnat klimat och förstå deltagarnas situation.

Därefter ställdes öppna följdfrågor. Under intervjuns gång har intervjuaren vid flera tillfället

återkopplat/sammanfattat svar för att försäkra sig om en gemensam uppfattning (Lantz, 2013). Intervjuerna har utförts under en tvåveckors period. Varje intervju har med deltagarnas

samtycke spelats in, för att kunna fånga in alla nyanser och verbala uttryck under samtalet

(Lantz, 2013). Längden på intervjuerna varierade mellan 25-45 min. Då kontexten vid data

insamling kan vara avgörande för tolkning och fynd har intervjun utförts i en lugn miljö vid

deltagarnas enskilda arbetsplats (Malterud, 2009).

4.5 Databearbetning  Databearbetning skedde enligt analysprocessen som Annika Lanz (2013) beskriver i sin bok

Intervjumetodik.

  5  

De inspelade intervjuerna avlyssnades och transkriberades. Varje intervjus transkriberade data

färgkodades för att särskilja data från varandra. Därefter lästes all insamlad data igenom för

att få en överblick av materialet. Data som inte ansågs relevant för studiens syfte som vokala

ljud, exempelvis hummande reducerades bort. Därefter identifierades gemensamma nämnare

och mönster i materialet; exempel på detta är att deltagarna tog upp vikten av vilka budskap

som signalerades när terapeuten står upp och klienten sitter ner. Detta placerades i ett och

samma dokument och kodades därefter.

Kodning av data utfördes med hjälp av enkel tolkning samt en mer beskrivande karaktär.

Exempel på enkel tolkning, grundat på ovan nämnda exempel som utfördes under

dataanalysen var: Terapeutens medvetenhet och kontroll över kroppspositionering är viktigt

för samspelet med klienten. Detta utfördes för att lyfta fram det som framkom i materialet och

avspeglade upphovsmannens mening. Kodade material har använts för att kunna bilda olika

kategorier och för att kunna se hur dessa relaterade till varandra. Exempel på kategorier som

framkom under data bearbetning var: Kroppshållning: avgörande för relationen. Analysen

skedde genom att läsa och jämföra materialets innehåll gentemot varandra vid flera tillfällen.

Därefter har teman och grupperingar tagits upp och kärnan i varje tema söktes genom att titta

närmare på kategorierna och analysera helheten. En sammanfattning av det som framkom ur

data analysen utfördes för att beskriva arbetsterapeuternas uppfattning.

5.  Etiska  överväganden

Denna studie har tagit hänsyn till etiska aspekter som samtycke och anonymitet för att skydda

informanternas integritet (Kvale & Brinkman, 2009).

Ett informationsbrev med detaljerad information kring studiens syfte och upplägg delades ut

vid förfrågan om deltagande (se bilaga 1). Information kring vad deltagande i studien innebar

och frivilligheten, det vill säga deltagarnas rätt att avbryta sitt deltagande utan att behöva

förklara sig togs upp. En överenskommelse om hur intervjun samt observationen skulle

utföras togs upp igen inför observation och intervjun för att informanterna skulle känna sig

införstådda med studiens syfte (Lantz, 2013). Studiens upplägg, där intervju och observation

kring deltagarnas eget förhållningssätt under mötet med klienten ingick, kunde upplevas samt

tolkas som ett känsligt ämne. Lantz (2013) menar att människor gärna försöker bli uppfattade

på ett sätt som överensstämmer med egen självbild och att frågor kring egna föreställningar

kan vara svårt att hantera och medföra spänningar under intervjun. Att bli observerad kan

  6  

också väcka känslor hos deltagarna. Observatörens närvaro kan exempelvis göra att

deltagarna upplever sig utpekade eller kritiserade (Malterud, 2009). Därför har följande

aspekter som syftet med studien och intervjuns upplägg och innehåll återigen tydliggjorts vid

intervjuns inledning. Deltagarna informerades bland annat om att studien inte syftade till att

undersöka vad som är rätt eller fel utan syftet med studien var att uppnå en gemensam

förståelse och att lyfta fram deltagarnas resonemang kring teman. Innan observationen

utfördes har andra inblandade, i detta fall klienten, tillfrågats om lov och möjlighet att utföra

observationen. Information kring vem som skulle observeras och syftet med observationen

tydliggjordes för klienten.

Enligt Kvale och Brinkman (2009) kan den mänskliga interaktionen under intervju och

kunskap som utvecklas under dessa påverka vår förståelse av människans villkor. Därför har

all insamlad data kodats med siffror och färger under databearbetning för att kunna vara

lyhörd och göra en neutral analys av insamlade material.

6  Resultat   Analysen av kvalitativa data resulterade i fyra huvudteman: Vikten av intuition och förmåga till anpassning, Kroppsspråkets känslomässiga påverkan, Att bringa balans mellan avstånd och närhet och Aktivitetsutförande, ett visuellt språk 6.1 Vikten av intuition och förmåga till anpassning

Under studien framkom det att en del av deltagarna ansåg att tolkning av den icke-verbala

kommunikationen var en förmåga som finns hos individen. Att vara inkännande och kunna

läsa av signaler, samt anpassa sig efter olika situationer, beskrevs som en naturlig förmåga

hos arbetsterapeuten som kunde utvecklas med hjälp av erfarenhet och kunskap. Saknaden av

denna förmåga kunde leda till missförstånd och missar i kommunikationen, vilket kunde

påverka relationen med klienten negativt.

Arbetsterapeutens förmåga att läsa av och kunna uttrycka icke-verbala signaler beskrevs som

en av de mest avgörande faktorerna för att uppnå en djupare relation med klienten. Två av

deltagarna uttryckte det på följande sätt:

”.… man får känna av! Är det en patient som jag kan vara lite rätt framåt och lite tuff eller skoja lite, för att ta reda på saker och komma inom det där skalet? Är det en patient som jag måste kanske ska tassa lite på tå eller man får vara lite försiktigt?[...] Man får känna in det, när man träffar den patienten, man ska lyssna på kroppen så att man får den bra kontakten, det får man inte jämt men man försöker vara inkännande

  7  

och känna efter vad patienten vill och kan förmedla.”

”Det finns folk som inte är så fin-stämda och då kan man hamna i konflikter med varandra därför att de kanske inte kan läsa av patienten, de kanske har inte den här känslan av känna av och läsa av […] då blir det konflikt med patienten, det är min personliga åsikt det tror jag! [...] det handlar inte bara om det språkliga om vem som pratar vad, utan det handlar om allt det andra faktiskt; det med icke -verbala, hur man uttrycker sig i kroppen och sånt också.”

Terapeutens skicklighet och förmåga till anpassning med sin icke-verbala ansågs också vara

beroende av erfarenhet och öppenhet hos individen. Vissa beskrev att vad arbetsterapeuten

själv har varit med om samt dennes personlighet och vilka klienter terapeuten möter i sin

profession styr till en viss del terapeutens sätt att uttrycka och tolka icke-verbala signaler och

därmed relationen med klienten. Hur nära relationen med klienten blir ansågs kunna styras av

båda parter.

”med allt erfarenhet man har, så har du lärt dig att ju, att alla är olika, funkar det här sättet med ett barn, det att vara nära och liksom beröring och så, men det kan vara olika för ett annat som har lika diagnos till och med, det kan variera mycket så det är väl det också, att det är väldigt individuell vad som passar, man ska verkligen försöka tänka på också att man ska lära sig känna av”

”…det är så olika, många vet, alltså det handlar om hur toleranta de patienterna man möter är, ibland kan det vara svårt att uttrycka sig med ord och de godtar det för att dom vet att man kanske är inte så skickligt på det. De har ibland ett överseende. De patienter som jag har är väldigt överseende, tillåtande och accepterande. Det är också skillnad om det handlar om äldre eller yngre hur man uttrycker sig både kroppsspråk och verbalt.”

Deltagarna ansåg den icke-verbala kommunikation också som ett verktyg som terapeuten

kunde använda sig av för att främja kommunikationen med klienten. Dock beskrevs detta som

beroende av arbetsterapeutens kunskap och känslighet kring hur och när, det är lämpligt att

användas. Deltagarna lyfte också upp vikten av att se individen och beskrev att även om vissa

likheter hur människor beter sig kan förekomma avseende generation eller diagnos, ansåg

deltagarna att arbetsterapeuten alltid är tvungen att anpassa sitt sätt att kommunicera efter

klientens individuella förutsättningar. Att inte beakta och anpassa sig efter individen, kunde

medföra hinder i kommunikationen. En del av deltagarna beskrev att icke-verbala signaler

kunde försvåra samspelet med klienten om de inblandade inte delade en gemensam

uppfattning om hur icke-verbala signaler ska tolkas.

En annan av deltagarna exemplifierade hur icke-verbala signaler kunde tolkas och därmed

påverka samspelet och kommunikationen med klienten på följande sätt:

”…i det här jobbet kan det vara lite komplex, för att de personer jag träffar kan ha svårt för det här med kommunikation också som är liksom, det handlar om att tolka, det

  8  

är inte så konkret som ordet kanske, alltså det verbala […] Det är så olika bland de jag träffar. Det betyder inte att de inte, att det går de förbi, att de inte ser att jag har en icke-verbal kropp, ett kommunikation sätt, utan det kan också vara att de ser väldigt mycket! Att de blir störda av det kanske, om jag skulle använda för mycket gester”

Majoriteten av deltagarna ansåg att icke-verbala signaler var mer som ett verktyg som kunde

underlätta kommunikationen med klienten. Deltagarna beskrev att med hjälp av kroppsspråk

kunde de precisera, förstärka och vara tydliga med vad de menar. Icke verbal kommunikation

beskrevs som viktigt för att bekräfta en gemensam förståelse. Hur arbetsterapeuten använder

sig av icke-verbala signaler för att underlätta kommunikationen med klienten vid vissa

situationer exemplifierades på följande sätt:

”ja, det var just det här med ont i ryggen. Var i ryggen? Ryggen är en ganska stor yta, även om jag kanske anade var nånstans, då ville jag kanske få det mera tydligt då. Också för att han skulle förstå att jag förstår var i ryggen det gjorde ont nånstans, och visade på min egen kropp samtidigt som jag frågade är det här eller? Sitter det här uppe?”

6.2 Kroppsspråkets känslomässiga påverkan Att sträva efter att skapa positiva känslor hos klienten framkom som viktigt för den

terapeutiska relationen. Arbetsterapeuterna beskrev att känslor som motivation, tillit, trygghet,

respekt och självförtroende kunde skapas genom att uttrycka icke-verbala signaler som bjuder

in klienten att uttrycka sig och känna sig en del av ett sammanhang. Hur och vad som

förmedlas med kroppsspråket och röstens tonläge kunde vara avgörande för hur den

terapeutiska relationen utvecklas med klienten. Terapeutens uppfattning av en viss situation

beskrevs som något som kunde föras över till klienten och som kunde ha stor inverka på

klientens egen uppfattning. Deltagarna beskrev därför att terapeutens kroppsliga agerande och

vad denne signalerade med kroppen var mycket viktigt. En av deltagarna beskrev hur icke-

verbala signaler kunde påverka klienten på följande sätt:

”att man med sitt kroppsspråk försöker visa [...] att man är lugn och att det inte är en stressad situation, och gärna le och se lite avslappnad och glad ut själv. Kan göra att en laddad, om det känns laddat för personen, kan bli mindre orolig. Det är hela tiden det där, i bakgrunden, att försöka skapa en förtroende”

En del av deltagarna beskrev att i vissa situationer kunde det icke-verbala inte enbart vara ett

sätt att underlätta kommunikationen och bilda en gemensam förståelse för det som sägs, utan

också ett sätt att uppfylla klientens och terapeutens behov av återkoppling. Genom det icke -

verbala kunde terapeuten och klienten förmedla djupare budskap till varandra som kunde

skapa positiva känslor som självförtroende. Några av deltagarna beskrev att genom klientens

kroppsliga agerande som ansiktsuttryck, minspel, maner kunde terapeuten exempelvis

  9  

bekräfta om dess egna handlingar och agerande ansågs som något bra, om det var korrekt eller

accepterat. En av deltagarna beskrev följande:

”att jag fick en blick, ett leende och att personen också frågade mig nånting […] det signalerar att jag är en person som lyssnar på honom, och att jag är bra, och att det är inte meningslöst att prata med mig”

Andra beskrev att hur terapeuten rör sig i rummet samt vad denne uttrycker med sitt

kroppsspråk och röstens tonläge som något som kunde föra över negativa känslor till klienten

också. Terapeutens egna känslor som osäkerhet bland annat kunde skapa förvirring, oro och

stress hos klienten. Majoriteten av deltagarna ansåg att dessa känslor kunde föras över till

klienten ganska lätt och beskrev att vissa situationer kunde kräva från terapeuten mycket

medvetenhet. Medvetenhet beskrevs som förmåga att ha kontroll över sina handlingar och

agerande och vilka icke-verbala signaler som förmedlas med dessa.

”…apropå det jag nyss sa att jag kanske, kan verka eller vara lite osäker ibland, då är det något som kanske inte gör patienten så lugnt, det handlar mycket om att man för över på patienten det som man själv liksom utstrålar, så det här lugnet kanske gör patienten lugn, men om jag också visar något slags osäkerhet så blir han eller hon det också.”

Medvetenhet och kontroll över vad som förmedlas med icke-verbalt kommunikation beskrevs

av deltagarna som något mycket svårt att styra och viktigt för att utveckla en bra relation med

klienten. Fysiska, sociala och organisatoriska miljöfaktorer kring mötet med klienten som

exempelvis rummets utformning, möblemang, ljudnivå, vilka personer som rör sig kring

klienten samt dynamiken mellan dessa, tidsbrist, resurser mm ansågs kunna påverka

terapeutens agerande och dennes kroppsspråk; det vill säga, terapeutens sätt att bemöta

klienten med sin icke-verbala kommunikation. En del av deltagarna beskrev att dessa olika

miljöfaktorer kunde ställda stora krav på deras prestationsförmåga och ansåg att lyhördhet och

närvaro, det vill säga finnas till för klienten, riskerades om terapeuten inte kunde hålla fokus.

”jag kan tänka mig att vi var ganska många runt omkring så det blir lite svårt. Det är annorlunda om man är själv. Förra gången var det bara hon och en anhörig och det var då lättare att få kontakt och verkligen känna att jag gör det på ett bättre sätt, men när man är ganska många blir det så att: jag håller här och du håller där, det blir lite mycket […] det känns som om jag var mer fokusera på själva stolen, eftersom det var mycket folk runt om kring. Så känner jag. Att jag fokuserade lite mer på själva stolen än att vara där mer närvarande för henne”

6.3 Att bringa balans mellan avstånd och närhet I studiens analys framkom det att icke-verbal kommunikation som beröring och kropps-

postionering ansågs som mycket viktiga av deltagarna för att etablera en bra kontakt med

klienten. Dock ansågs dessa kommunikations sätt som mycket känsliga. Deltagarna beskrev

  10  

att klientens integritet kunde överskridas och i vissa situationer kunde icke-verbala signaler

förmedla saknad av jämställdhet samt respekt mellan terapeuten och klienten.

Deltagarna ansåg att olika sätt av beröring som exempelvis att ta i handen eller lägga en arm

runt klientens axlar, bland annat kunde vara ett sätt att skapa trygghet och även visa respekt

och sympati för klienten. Hur nära terapeuten kan komma ansågs vara svårt att avgöra.

Deltagarna beskrev att närhet och beröring kunde underlätta kommunikationen med klienten

och bidra till en varmare samt djupare relation. Dock krävde det lyhördhet från terapeutens

sida, för att kunna skydda klientens integritet samt se var gränserna går och för att hitta rätt

balans mellan avstånd och närhet. Deltagarna beskrev också att vid vissa situationer kunde

icke verbala uttryck som beröring eller att stå och titta på när någon utför något, tolkas som

kränkande och kunde utsätta klienten för obekväma situationer. En av deltagarna uttryckte:

” …på något sätt så kan man ju känna om någon blir väldigt ställd eller, man kan se om ja, om de inte visar nånting med ansiktsuttrycket. Det är väldigt sällan ska jag säga som de inte visar det men det händer. Men man ska ändå ha respekt tycker jag, för att man kanske ska inte ta för mycket. Nu har vi ett jobb där man måste kanske ska ta i en patient, men att man inte går för nära i deras lila revir. De har inte så stort revir egentligen…”

En annan aspekt som lyftes fram av deltagarna och beskrevs som avgörande för att etablera en

bra kontakt och en mer jämlik och ömsesidigt kommunikation med klienten, var terapeutens

kroppshållning. Hur terapeuten står samt sitter i förhållande till klienten och hur denne

förflyttar sig i rummet, det vill säga hur terapeuten kommer in i ett rum och vad denne

utstrålar med sin kropp och attityd beskrevs av deltagarna som mycket viktigt. Några av

deltagarna beskrev att genom terapeutens kroppsspråk kunde klienten läsa av signaler som till

exempel terapeutens engagemang och intresse för klientens situation. Att sitta på samma nivå

som klienten och ha ögon kontakt exempelvis kunde underlätta samspelet och bidra att

klienten upplever likvärdighet. En av deltagarna uttryckte sig på följande sätt:

”Det lättaste är att man sitter på samma nivå får att få den kontakten. Det är också så, att när man pratar om icke verbal, att man får en annan närvaro faktiskt och likadan när man hälsar med handen och det känns bra. Man får ett annat samspel […] naturligtvis jag har min profession och man är här och den personen är patient, men ändå kommer vi lite på samma nivå. Så har man lättare att prata om en massa saker, tycker jag mera än när man står och ser eller tittar ner på en patient som ligger i sängen”

En annan sa: ”att man tar i handen, det visar respekt; på något sätt så tycker jag det. Om de vill det, så gör man det. Oftast är det så att man känner av det, sen vill jag gärna att patienter sitter upp när jag pratar med dem, för annars blir det också lite konstigt relation; bra om de sitter på sängkanten så att man kan föra en diskussion. Om man ligger så blir man lite i underläge tycker jag […] sen orkar man kanske inte alltid att komma upp, men man ska åtminstone sitta

  11  

så att man har ögonkontakt tycker jag […] är det så att någon sitter på sängkanten och jag inte hittar en stol då står jag på huk när jag pratar med dem, men jag tycker inte om när man står och talar ner eller över” 6.4 Aktivitetsutförande, ett visuellt språk

Aktivitet beskrevs som ett medel terapeuten kan använda sig av för att ta reda på saker kring

klienten, som denne inte själv kan eller vill uttrycka verbalt. I studien framkom det att en del

av deltagarna ansåg att genom aktivitet kunde icke-verbala signaler vara mycket mer

överskådliga och tydligare med sitt budskap. Deltagarna beskrev att genom

aktivitetsutförande kunde både terapeuten och klienten få mycket mer information om och en

gemensam förståelse kring klientens situation och förutsättningar. Aktivitet beskrevs också

som något som kunde göra klienten delaktigt och som kunde ge klienten utrymme att uttrycka

sig och påverka.

Några av deltagarna beskrev att hur klienten gör, använder sin kropp samt hur denne beter sig,

sina maner och vad denne utstrålar under utförandet av en aktivitet, var något som kunde

bidra med mycket information om hur terapeuten kan hjälpa klienten att uppnå sina mål.

”..man kan ju se […]man kan titta på hur hon blev helt uttröttad och det gick jättefort, och det såg jag på henne även om hon kanske inte uttryckte det verbal. Man såg det… man såg att hon blundade. Man såg att det blev för mycket! Och det gäller ju att försöka kanske ta det väldigt lugnt när man pratar med henne eller låta henne vila lite ibland..”

Andra beskrev att känslor som bekräftelse och själv insikt kunde också skapas och komma till

uttryck genom aktivitet. Att låta klienten utföra en aktivitet och låta det icke-verbala det vill

säga själva handlingen tala för sig själv, kunde exempelvis leda till motivation och

engagemang hos klienten.

”det man kan visa är dels att man talar om att det här gjorde du jättebra och också är det väl att de får testa nånting och prova på att göra nånting och märker själva att de gjorde det bra. Men att man bara försöker lyfta upp dem och säga: men titta det där gick ju! […]Man ger dem lite feedback. Det är naturligtvis mycket man säger, men samtidigt bekräftar man det ju, med kroppen och att de får prova på saker själva, då känner de sig mycket gladare och att de har gjort nånting bra också ”

Några av deltagarna beskrev att detta krävde däremot mycket uppmärksamhet och

observationsförmåga inte enbart av vad klienten signalerar under sin aktivitetsutförande utan

också vad terapeuten själv signalerar med sin aktivitetsutförande. Deltagare beskrev att vad

terapeuten gör och hur denne själv gör, kunde förmedla mycket mer än talat språk och ansåg

därför att terapeuten bör vara mycket medveten på hur aktiviteterna utförs. En av deltagarna

beskrev att aktivitet kunde förmedla icke-verbala budskap, som kunde påverka klientens

självförtroende negativt vilket denne uttryckte på följande sätt:

  12  

”när det gäller icke- verbala, där är det väldigt viktig. Hur man står, hur man kommer in till patienten, hur jag bemöter patienten, hur jag kommer fram till patienten. Det säger ganska mycket om det kommer två personer till en patient som ska gå med ett gåbord. Vad säger det? Jaha, du klarar ingenting vi måste vara två på dig, men om jag kommer in och låter patienten sätta upp sig på sängkanten själv under tiden jag ”gör” någonting annat. Då lämnar jag över ansvaret till honom och det ger också patienten tid och genom att göra det. Så säger jag till patienten: jag vet att du klarar det och 99% av fallet klarar de av det, för att de vet att jag ger dem den tillit att jag tror på att de klarar det. De är delaktiga och det måste de vara ”

6.5 Resultat sammanfattning Under analysen framkom att icke-verbal kommunikation ansågs som ett verktyg som kunde

användas för att främja den terapeutiska relationen och aktivitetsengagemang. Personliga

egenskaper hos terapeuten som medvetenhet, kontroll, anpassning och lyhördhet ansågs

nödvändiga för att kunna förmedla samt läsa av icke-verbala signaler. Hur icke-verbala

signaler används och vilka budskap som förmedlas med dessa ansågs kräva mycket

försiktighet och medvetenhet. Icke verbala signaler som beröring, kroppspositionering, och

röstens tonläge ansågs kunna riskera klientens integritet och motivation till aktivitet. Aktivitet

beskrevs också som ett icke-verbalt kommunikationsmedel, ett visuellt språk som terapeuten

kunde använda sig av för att förmedla samt tolka budskap och nå en djupare relation med

klienten. Genom aktivitetsutförande visade sig icke-verbala signaler vara mycket mer

överskådliga och tydliga med sitt budskap. Aktivitetsutförande ansågs kunna bidra med mer

information om och en gemensam förståelse för klientens situation och förutsättningar. Dock

krävde det mycket uppmärksamhet och försiktighet med vilka budskap som förmedlades och

tolkades.

7.  Diskussion  

7.1 Resultat diskussion  Studien utfördes med syftet att beskriva arbetsterapeuters resonemang kring icke-verbal

kommunikation i den terapeutiska relationen. Analysen visar att arbetsterapeuterna ansåg

icke-verbalt kommunikation som mycket komplex. Terapeuterna menade att

kommunikationsdynamiken, det vill säga samspelet som uppstår mellan klient och terapeut i

den terapeutiska relationen kunde påverkas av många olika externa och inre faktorer. Fysiska,

sociala och organisatoriska miljöfaktorer ansågs kunna påverka terapeutens agerande och

dennes kroppsspråk. Detta skulle vi kunna koppla till Kielhofner (2012) som menar att

  13  

människans aktivitetsutförande, hur och vad människor gör, påverkas av den fysiska och

sociala miljön. I analysen framkom det att aspekter som rummets utformning, ljudnivå, vilka

personer som befinner sig i rummet, och aspekter som tidsbrist kunde påverka terapeutens sätt

att bemöta klienten med sin icke-verbala kommunikation. Det tycks överensstämma med

tidigare forskning inom hälso- och sjukvård, som tyder på att kommunikations dynamik inte

enbart påverkas av vårdgivarens kommunikationsförmåga, utan också av organisatoriska

aspekter som exempelvis medför tidsbrist och som har visat sig påverka klienternas möjlighet

att bli sedda (Woolhead, et al., 2006).

I nuvarande studie framkom det att aspekter som terapeutens personlighet och förhållningssätt

kunde till viss del styra terapeutens sätt att uttrycka och tolka icke-verbala signaler och

därmed påverka relationen med klienten. Detta är i likhet med Taylor (2008) som säger att

terapeutens sätt och val av strategier styrs till viss del av den egen personligheten. Hur

terapeuterna i nuvarande studie uttrycker sig både verbalt och icke-verbalt med sina klienter

skulle kunna präglas också av deras omgivning. Kommunikation anses som något som kan

vara kulturbundet och aspekter som ursprung, ålder eller vilket kultur människor rör sig i

anses kunna styra vårt sätt att förmedla olika budskap (Graner, 2010). Inom arbetsterapi anses

dock terapeuten ansvarig för att anpassa sig själv samt rikta åtgärder/behandlingsstrategier

efter klientens unika behov, egenskaper och förutsättningar för att kunna erbjuda bästa

möjliga behandling och en välfungerande kommunikation (Kielhofner, 2012; Pierce, 2003;

Taylor, 2008). Andra anser att terapeuten ska kunna använda sig av sina personliga

egenskaper både verbalt och icke-verbalt på ett strategisk och professionellt sätt (Holmqvist,

Holmefur & Ivarsson, 2013). Dock kräver det självinsikt om egna styrkor och svagheter i

samspel med andra (a.a). Pierce (2003) beskriver också att för att kunna se till klientens unika

behov, måste terapeuten utveckla en öppen och ärlig relation med klienten. Det styrks av

tidigare forskningsresultat som menar att terapeuter måste visa en effektiv kommunikation

präglad av empati, värme och respekt för att få denna individualiserade förståelse (Morrison

& Smith 2013). Detta kan kopplas med nuvarande studiens resultat, där terapeutens

förhållningssätt, hur denne anpassar sig efter och bemöter klienten med sin icke-verbala

kommunikation, beskrevs som avgörande för att kunna nå fram till klienten och utveckla en

djupare relation.

  14  

Något som väcker intresse i nuvarande studies resultat var arbetsterapeuternas syn på aktivitet

som ett visuellt språk och hur denne kan använda sig av aktivitet som ett

kommunikationsmedel. Enligt den terapeutiska modellen Model of humans occupation

(MOHO), kan arbetsterapeuten använda sig av ostrukturerade metoder för bedömning och för

att inhämta information (Kielhofner, 2012). Genom observation anses arbetsterapeuter kunna

inhämta information kring klientens tidigare vanor, roller, intressen och erfarenheter och

skaffa sig en bild av klienten (Guidetti & Tham, 2002). Tidigare analyser av

kommunikationsmönster mellan arbetsterapeuter och patienter samt analys av terapeutiska

strategier under arbetsterapibehandling, överensstämmer med nuvarande studiens resultat,

som visat att aktivitet som ett kommunikationsmedel och som en strategi underlättar tolkning

av patientens verbala budskap samt klientens resurser och begränsningar (Guidetti & Tham,

2002; Werngren-Elgstrom, M. 1997).

Ännu ett viktigt resultat i nuvarande studie var att aktivitet inte enbart ansågs kunna fungera

som ett kommunikationsmedel för att tolka (inhämta information) samt förmedla icke-verbala

budskap, utan också som ett sätt att nå djupare in hos klienten och att skapa känslor som

bekräftelse och självinsikt. Detta resultat styrker MOHOs syn på görandet, som anser att

aktivitetsutförande och kroppsliga upplevelser som uppstår under görandet bidrar till att

begränsningar och resurser i utförande kapacitet blir tydligare för individen (Kielhofner,

2008).

I resultatet framkom det att terapeutens uppmärksamhet och observationsförmåga av vad

klienten och vad denne själv signalerar med sin icke-verbala kommunikation, ansågs som

mycket viktigt för att uppnå ett bra samspel med klienten. Observationen tycks

överensstämma med Tickle-Degnen (2008) som beskriver att uppmärksamhet från

terapeutens sida är avgörande för en effektiv kommunikation.

Andra viktiga aspekter som framkom som väsentliga för att etablera en bra kontakt och en

mer jämlik och ömsesidigt kommunikation med klienten, var vikten av personliga faktorer

som anpassningsförmågan och lämplighet med icke-verbala signaler som kroppshållning/

kroppspositionering samt beröring gentemot klienterna. Enligt Guidetti och Tham, (2002) kan

terapeuten med hjälp av närhet skapa en känsla av trygghet hos klienten och etablera samt

upprätthålla en ömsesidig relation. Denna strategi har dock beskrivits i nuvarande studie som

mycket sårbar och beroende av terapeutens erfarenhet samt intuitionsförmåga, vilket skulle

kunna sätta klientens integritet på spel. Resultatet i nuvarande studie skulle kunna

tolkas/förstås utifrån Graner (2010) som menar att icke-verbala signaler, såsom kroppslig

  15  

beröring, också är kulturbundna, vilket gör att dessa kan bära med sig olika budskap och ha

olika tolkningsutrymme beror på i vilken kultur man befinner sig i. Däremot menar Nilsson

och Waldemarson (2007) att genom att anpassa oss till dem vi möter och inta exempelvis

liknande kroppshållningar, eller ha ett växlande minspel som speglar varandras avsikter, kan

vi människor skapa närhet och förbättra relationen med varandra. Nilsson och Waldemarson

menar att bristande anpassningsförmåga kan skapa osäkerhet och obehag hos dem vi möter,

vilket också lyftes upp i nuvarande studien.

I studien ansågs strävan efter positiva känslor hos klienten som kärnan för att utveckla en bra

terapeutisk relation och få ett bra behandlingsresultat. Det framkom att positiva känslor

ansågs kunna skapas genom att uttrycka icke-verbala signaler som ger klienten utrymme att

känna sig delaktig. I Woolhead, et al., (2006) bekräftas detta, genom att exempelvis lyssna

och anföra en attityd som främjar delaktighet såsom ögonkontakt och lämplig beröring kan

skapa känslor som värdighet och respekt. Dessutom har icke-verbala signaler visat sig ha

positiv inverka inte enbart på patientens emotionella utan också på dennes fysiska tillstånd

(Williams & Irurita, 2004). Vidare har Morrison och Smith (2013) påvisat att terapeutiska

relationer som präglas av värme, omsorg, respekt kan skapa en stark allians mellan terapeut

och klient som kan medföra aktivitetsengagemang och även funktionella förbättringar under

aktivitetsutförande. Även Guidetti och Tham (2002) lyfter fram vikten av en ömsesidig

kommunikation för att skapa känslan av förståelse och engagemang i en framgångsrik

behandling. Ytterligare har interaktionen mellan terapeut och klient beskrivits som avgörande

för klientens aktivitetsengagemang, prestationsförmåga och delaktighet (Kielhofner, 2012;

Pierce, 2003; Taylor, 2008; Taylor, Lee & Kielhofner, 2011; Tickle-Degnen, 2008;). Utifrån

dessa skulle resultatet från nuvarande studie kunna tolkas som viktigt inte enbart för att

utveckla en terapeutisk relation med klienten och dennes aktivitets engagemang utan det kan

vara även viktigt för att främja klientens hälsa.  

 

Terapeutens uppfattning om en viss situation ansågs i nuvarande studie som något som kunde

påverka den terapeutiska relationen och föras över till klienten genom kroppsspråk. Detta

resultat överensstämmer med Graner (2010) som säger att via icke-verbala signaler som

kroppshållning, förflyttning, ansiktsuttryck och röstens tonläge kan känslomässiga budskap

som rädsla, osäkerhet, glädje, engagemang etc. komma till uttryck samt förmedla budskap på

hur relationen emellan klient och terapeut ska uppfattas. Vidare menar Nilsson och

Waldemarson (2007) att känslor som osäkerhet kan skapa störningar i samspelet med andra.

Därför menar Nilsson och Waldemarson att det är viktigt och nödvändigt att hitta en balans

mellan närhet och distans och hur dessa förmedlas i ett professionellt samtal.

  16  

Enligt Kielhofner (2012) använder terapeuten bekräftelse som en strategi för att visa respekt

för klienten och menar att bekräftelsen är avgörande för behandling. Något intressant som

framkom i resultatet är att arbetsterapeuten är också i behov av bekräftelse/återkoppling. I

resultatet framkom att genom det icke -verbala kunde terapeuten och klienten förmedla

djupare relation till varandra. Exempelvis nickningar och ögonblickar ansågs kunna skapa

positiva känslor som gav självförtroende hos terapeuten. Det bekräftas av (Taylor et al. 2009)

att återkoppling från klienten inte enbart behöver återkoppla till samspelet, utan kan även

förmedla och skapa positiv bekräftelse hos terapeuten. Vidare menar Graner (2010) att genom

feedback kan gemenskap och trygghet stärkas. Dessa beskrivs som avgörande för hur nära

eller distanserade relationer kan vara (a.a.). Däremot menar Graner (2010) att vi människor

ser hos andra det vi vill se och att det kan vara en spegling av egna upplevelser. Det framkom

också ur resultatet i nuvarande studie att hur man ser på sig själv överförs till andra.

Responsen från klienten kan då vara resultatet från egen självbild. Däremot får man inte

bortse från att klientens icke-verbala kommunikation också påverkar terapeuten.

7.2 Metoddiskussion  Då syftet med studien var att undersöka terapeutens resonemang kring icke-verbal

kommunikation i den terapeutiska relationen, ansågs en kvalitativ design lämplig för att

förankra sig i deltagarnas subjektiva erfarenheter och sträva efter en djupare förståelse på

informanternas tankar och uppfattningar (Kvale & Brinkmann, 2009; Trost, 1993).

En av de främsta svagheter i denna studie var att data bearbetning har utförs av en och samma

författare vilket kan bidrag till en lägre tillförlitlighet. Enligt Lanz (2013) kan den interna

reliabiliteten alltså studies pålitlighet ökas genom att data analys utförs enskilt av två olika

domäner för att se olika vinklar av fenomenen. Analysen i nuvarande studie har utförts av en

författare vilket kan leda till att den interna reliabiliteten ifrågasätts. Dock har data analyserats

samt transkriberats på ett så noggrant samt objektiv sätt som möjligt. Data har sedan kodats

med färg och siffror under analysen för att försäkra sig om en korrekt samt neutral analys av

materialet. Tillförlitlighet anses bygga på intervjuarens förmåga att vara objektiv under data

insamling och data bearbetning (Lanz, 2013). Enligt Krefting (1990) är kvalitativa studier

tillförlitliga när den lägger fram sådana noggranna beskrivningar eller tolkningar av mänsklig

erfarenhet, vilket har varit författarens strävan i nuvarande studie.

  17  

En annan begränsning i denna studie är det relativt lilla antalet deltagare. Även om deltagarna

hade en varierade åldrar och olika bakgrunder anses det inte som representativt. Resultatet

från denna studie är omöjligt att generalisera (Bryman, 2002). Dock kan resultatet från denna

studie vara en utgångspunkt för forsatta studier (a.a). Enligt Lanz (2013) och Bryman (2002)

kan resultatet från dataanalysen och dess externa validitet stärkas genom att hitta

koppling/samband mellan teori och fenomenet. Resultatet från nuvarande studie har bekräfta

tidigare forskning och teori inom ämnet vilket skulle kunna öka studiens validitet. Däremot

säger Krefting (1990) att studier med kvalitativ ansats inte är relevanta för generalisering

eftersom dess syfte är att beskriva ett visst fenomen eller erfarenhet, inte att generalisera till

andra, då varje situation och interaktionen samt växelverkan som uppstår mellan intervjuaren

och respondent är som unika och går inte att överföra till andra sammanhang.

Metoder som har använts under datainsamling det vill säga intervjun och observation kan ha

påverkat insamlade material på olika sätt. Malterud (2009) säger att samtal kan leda

exempelvis till funderingar som tidigare har varit okända för informanterna, vilket är mycket

positivt eftersom detta kan underlätta att få en mer omfattande information om deltagarnas

uppfattning kring fenomenet. Däremot kräver detta mycket kontroll och medvetenhet kring

den ömsesidigt påverkan mellan intervjuaren och respondent (Lanz, 2013).

Lanz (2013) beskriver att genom att vara följsam och leda respondenten under intervjun kan

datas tillförlitlighet stärkas. En intervjuguide med olika frågeområden och eventuella aktuella

frågor utformades som stöd för att kunna hålla fokus på syftet under intervju och för att kunna

ägna mer tid åt aktivt lyssnande.

För att försäkra sig om en gemensam uppfattning om det som framkom under intervjun och

öka studiens tillförlitlighet har återkoppling och frågor ställts under intervjun. Genom en

gemensam uppfattning om ett viss fenomen mellan intervjuaren och respondenten kan den

interna reliabiliteten ökas (Krefting 1990; Lanz, 2013). Däremot kan insamlade data under

observationsdelen ha påverkats av observatören. Att bli observerad, samt observatörens

närvaro kan störa sammanhanget, vilket kan medföra att deltagarna upplevde sig kritiserade

eller gjorde allt för att visa upp sin bästa sida (Malterud, 2009). Dock kunde den inhämtade

kunskapen från observationen i nuvarande studie bidra till en ökad förståelse och med en

annan synvinkel på det som inträffade. Det anses att en utomståendes kunskap kan vara en

fördel, då den kan bidra med en överblick över helheten och samspelet som utstår (Malterud,

2009). Däremot anses att en utomstående kan missuppfatta innebörden i det som förmedlas

(a.a). Malterud menar att det som förmedlas med handlingar inte kan läsas ut genom enbart

observation utan upplevelsen av dessa kan enbart redogöras av själva aktörerna (a.a). Därför

  18  

har observationen enbart varit grund för diskussion/dialog för att kunna fånga terapeuternas

resonemang och på så vis försäkra sig om en ökad intern validitet.

7.3 Förslag på fortsatta studier Resultatet från nuvarande studie bekräftar delvis tidigare forskning och teoretisk kunskap

inom ämne. Det behövs fortsatta och bredare studier som utgår från arbetsterapeuternas

resonemang kring icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen för att få en

bredare och djupare förståelse av hur arbetsterapeuterna använder sig av icke-verbalt

kommunikation i praktiken. Exempelvis hur kommunikationen skiljer sig med avseende på

terapeuternas ålder, kön, arbetsinriktning och arbetslivserfarenhet för att se om det finns

likheter och olikheter. Ett annat intressant område är hur de organisatoriska aspekterna

påverkar terapeuternas sätt att bemöta klienten, tex då arbetsterapeuten har hög eller låg

arbetsbelastning.

Därför rekommenderas ytterligare studier inom detta ämne för att öka kunskapen om den

icke-verbal kommunikations centrala roll i den terapeutiska relationen.

8. Slutsats

Studien visar på att icke-verbala signaler som kroppshållning, kroppspositionering, beröring,

maner, röstens tonläge och ansiktsuttryck spelar en central roll för hur den terapeutiska

relationen med klienten utvecklas. Vad som förmedlas med icke-verbala signaler och hur det

förmedlas anses dock som en mycket komplex dynamik som påverkas av både inre och yttre

faktorer. Analysen tyder på aspekter som personliga egenskaper hos individen är avgörande

för hur icke-verbala signaler kommer till uttryck och hur dessa interpreteras. Studien visar

också arbetsterapeuternas syn på aktivitetsutförande som ett visuellt språk. Hur aktivitet kan

användas som ett kommunikationsmedel för att förmedla och inhämta information om samt

skapa en gemensam förståelse kring klientens situation och förutsättningar.

Resultatet från nuvarande studie kan bidra med en ökad kunskap och förståelse kring

betydelsen samt påverkan av icke-verbala signaler och aktivitet som ett

kommunikationsmedel i arbetsterapibehandling för att främja aktivitetsengagemang och

upprätthålla en terapeutisk relation med klienten i praktiken.

  19  

 

9.  Tack  

Ett stor tack till er alla fina som bidragit på ett eller annat sätt till att denna uppsats blev

möjligt. Deltagarna för att ha delat med sig av sina erfarenheter och kunskap. Till min

handledare Staffan Josephsson och klass kamrater för allt konstruktiv feedback och

vägledning under denna process. Till slut vill jag tacka min familj och framför allt till min

kära sambo för allt stöd och pepp under arbetets gång.

  20  

Referenser   Ambady, N., Koo, J., Rosenthal, R., Winograd, C., & Light, Leah L. (2002). Physical Therapists' Nonverbal Communication Predicts Geriatric Patients' Health Outcomes. Psychology and Aging, 17(3), 443-452. Bogdan, R. & Biklen, S.K. (2007). Qualitative research for education: an introduction to theory and methods. (5. ed.) Boston, Mass.: Pearson A & B. Bryman, A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. (1. uppl.) Malmö: Liber ekonomi. Crane, J & Crane, FG.(2010). Optimal Nonverbal Communications Strategies Physicians Should Engage in to Promote Positive Clinical Outcomes. Health Marketing Quarterly, 27(3), 262-274, doi:10.1080/07359683.2010.495300 Cole, M., & McLean, V. (2003). Therapeutic relationships re-defined. Occupational Therapy In Mental Health, 19(2), 33-56. Fisher, A.G. & Nyman, A. (2007). OTIPM: en modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Nacka: Förbundet Sveriges arbetsterapeuter. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. (2007). FOU–Rapport. OTIPM: En modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Stockholm: Globalt Företagstryck AB. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (2005). Etisk kod för arbetsterapeuter. (2.ed.). Nacka, Sverige: FSA. Guidetti, S., & Tham, K. (2002). Therapeutic strategies used by occupational therapists in self-care training: a qualitative study. Occupational Therapy International, 9(4), 257-276. Granér, R. (2010). Personalgruppens psykologi. Lund: Studentlitteratur. Holmqvist, K., Holmefur, M., & Ivarsson, A. (2013). Therapeutic use of self as defined by Swedish occupational therapists working with clients with cognitive impairments following acquired brain injury: A Delphi study. Australian Occupational Therapy Journal, 60(1), 48-55. Krefting, L. (1991) Rigor in Qualitative Research: The assessment of Trustwortiness. The American Journal of Occupational Therapy. 45, 214-222. Eklund, M., & Hallberg, I. (2001). Psychiatric occupational therapists' verbal interaction with their clients. Occupational Therapy International, 8(1), 1-16. Edinger, J. A., & Patterson, M. L. (1983). Nonverbal involvement and social control. Psychological Bulletin, 93(1), 30-56. Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. (2. uppl.) Lund:Studentlitteratur. Lantz, A. (2013). Intervjumetodik. (3., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

  21  

Mandal, F.(2014) Nonverbal Communication in Humans. Journal of Human Behaviors in the Social Environment, 24(4), 417-421 doi:10.1080/10911359.2013.831288 Malterud, K. (2009). Kvalitativa metoder i medicinsk forskning: en introduktion. (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Mattsson, J., Den Haring, M. J.(1999). Communication dynamics in therapy: a linguistic study from a nursing home for the elderly. International Journal of Social Welfare, 8(2), pp.121-130. doi: 10.1111/1468-2397.00073 Morrison, T., & Smith, J. (2013). Working alliance development in occupational therapy: A cross-case analysis. Australian Occupational Therapy Journal, 60(5), 326-33. Nilsson, B., & Waldemarson, A.-K. (2007). Kommunikation, samspel mellan människor (3:4 rev. uppl.). Polen: Studentlitteratur. Rautalinko, E. (2007). Samtalsfärdigheter: stöd, vägledning och ledarskap. (1.uppl.)Stockholm: Liber. Sullivan, L.E. (red.) (2009). The SAGE glossary of the social and behavioral sciences. Los Angeles: SAGE. Shelton, C. (2007). Effectiveness of communication/interaction strategies with patients who have neurological injuries in a rehabilitation setting. Brain Injury, 21(12), 1259-1266. Taylor, R. R., Lee, S. W., & Kielhofner, G. (2011). Practitioners' use of interpersonal modes within the therapeutic relationship: results from a nationwide study. OTJR: Occupation, Participation & Health, 31(1), 6-14. doi:10.3928/15394492-20100521-02 Taylor, R. R., Lee, S. W., Kielhofner, G., & Ketkar, M. (2009). Therapeutic use of self: A nationwide survey of practitioners’ attitudes and experiences. American Journal of Occupational Therapy, 63, 198–207. Taylor, R. (2008). The Intentional Relationship Occupational Therapy and Use of Self. F.A. Davis Company. Philadelphia. Teitelman, J., Raber, C., & Watts, J. (2010). The power of the social environment in motivating persons with dementia to engage in occupation: qualitative findings. Physical & Occupational Therapy In Geriatrics, 28(4), 321-333. doi:10.3109/02703181.2010.532582 Tickle-Degnen, L. (2008). Therapeutic rapport. In M, V. Radomski & C. Trombly Latham (Eds.), Occupational therapy for physical dysfunction (6th ed) (pp. 402-419). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins. Thom, D. (2001). Physician behaviors that predict patient trust. Journal of Family Practice, 50(4), 323-328. Trost, J. (1993). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur. Trost, J. & Hultåker, O. (2007). Enkätboken. (3., [rev. och utök.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

  22  

Pierce, D.E. (2003). Occupation by design: building therapeutic power. Philadelphia: F.A. Davis. Werngren-Elgstrom, M. (1997). Strategies for understanding. A case study of occupational therapists' communication behaviour. Occupational Therapy International, 4(4), 317-338. Williams, A., & Irurita, V. (2004). Therapeutic and non‐therapeutic interpersonal interactions: The patient's perspective. Journal of Clinical Nursing, 13(7), 806-815. Woolhead, G., Tadd, W., Boix-Ferrer, J. A., Krajcik, S., Schmid-Pfahler, B., Spjuth, B.,… Dieppe, P. (2006). “Tu” or “Vous?”: A European qualitative study of dignity and communication with older people in health and social care settings. Patient Education and Counseling, 61(3), 363-371. Yilmaz, M., S. Josephsson, B. Danermark, and A.-B. Ivarsson. 2008. ‘‘Participation by Doing: Social Interaction in Everyday Activities among Persons with Schizophrenia.’’ Scandinavian Journal of Occupational Therapy 15 (3): 162-172. doi:10.1080/110381208020221

 

Bilaga 1

Icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen Informationsbrev. Hej! Mitt namn är Riguey Barraza jag är arbetsterapeutstundent vid Karolinska institutet och just nu gör jag en studie om icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen under handledning av Staffan Josephsson. Syftet med studien är att beskriva några arbetsterapeuters resonemang kring icke verbal kommunikation i den terapeutiska relationen. Du som yrkesverksam arbetsterapeut tillfrågas härmed om deltagande i denna undersökning. Deltagande är frivilligt och kan avbrytas när som helst utan närmare motivering. Undersökningen kommer att genomföras med hjälp av en kvalitativ metod där intervju och observation tillämpas. Din deltagande innebär att bli observerad under ett ”behandlingstillfälle” med klienten. Fokus på observationen kommer att ligga på dig som arbetsterapeut och dina kroppsliga beteenden/rörelser i mötet med klienten. Därefter kommer observationen vara grunden för intervjun om cirka 30-40min där fokus kommer då att ligga på dina egna reflektioner kring teman. Under datainsamling förs det anteckningar under observationen och ljudinspelning vid intervjun. Med ditt samtycke kommer insamlade data att analyseras/bearbetas konfidentiellt med hjälp av en kvalitativ metod. Alla deltagare kommer att vara avkodade vid dataanalysen. Resultatet från studien kommer att publiceras vid karolinska institutet i form av en C-uppsats. Vid ytterligare frågor är ni välkomna att kontakta mig och min handledare.

Anmäla ert intresse av att delta i studien så snart som möjligt.

Stockholm 2015-03-17

Med vänliga hälsningar

Riguey Barraza Staffan Josephsson E-post: riguey.barraza@stud.ki.se Staffan.Josephsson@ki.se Mobil:xxxxxxxxxx (Handledare)

 

Bilaga 2

Intervjuguide

Introduktion

Jag vill bara förklara att jag vet inte om något rätt eller fel utan det handlar mer om en gemensam projekt…där ska utforska egna reflexioner/tankar kring teman. Syftet med studien

Samtycke, Databearbetning

Allt information kommer att behandlas konfidentiellt och med ditt samtycke kommer insamlade data att analyseras med hjälp av en kvalitativ metod och alla deltagare kommer att vara avkodade vid dataanalysen. Personliga frågor Kan du berätta lite om din arbetslivserfarenhet? Hur länge har du jobbat som arbetsterapeut? Inom vilka området du jobbat? Hur gammal är du? Definition av icke-verbal kommunikation Hur skulle du definiera icke-verbal kommunikation? När vi pratar om icke-verbal kommunikation i den terapeutiska relationen vad är det första du tänker på Kan du berätta mer? Terapeutiska relationen Vilka aspekter i den terapeutiska relationen anser du som viktiga? Kan du berätta mera? Observation Hur ransonerar du kring icke -verbala signaler som man skickar ut med kroppsspråk under mötet med klienten? Kan du beskriva för mig hur du upplevde att din icke-verbala kommunikation i mötet med klienten var avseende fysisk kontakt, informationsutbyte och relation? Kan du beskriva vilka icke-verbala signaler ansåg du som viktiga i mötet med klienten och varför? Exempel Förflyttning, positionering? Kan du berätta mer? Finns det ngt du skulle vilja ha gjort på ett annat sätt? På vilket sätt skulle du vilja göra i så fall? Kan du beskriva det för mig? Kan du berätta mer? Vad var det som gjorde att du kände så? Kan du berätta mer? Vad var det som gjorde att du upplevde det så? Kan du berätta mer?