”Här är en bok som vi utan alla förbehåll kunna anbefalla till köpning.”

Detta citat från en recension i Kris-tianstadsbladet ingår i Karl Fre-drik Kruhs, förläggaren på Fritzes förlag, reklam för August Strind-bergs kulturhistoriska verk Svenska Folket i helg och söken, i krig och

fred, hemma och ute eller ett tusen år af svenska bildningens och sedernas historia. Detta praktverk i två delar kom ut i december 1882, lagom till julhandeln.

Verket omfattade nästan 1000 sidor och över 200 illustrationer som Kruhs erbjöd Strindberg 10 000 kr. i ersätt-ning för att skriva, vilket motsvarar drygt en halv miljon kronor i dagens penningvärde. För Kruhs var detta en betydande ekonomisk satsning. Strindberg hade tidigare förgäves bju-dit ut detta kulturhistoriska projekt till två andra förläggare, nämligen Joseph Seligmann och Isidor Bonnier. En så stor summa tyckte Gunnar Brandell i Strindberg – ett författarliv (1987) var skälig och enligt honom var Kruhs den förste som betalade ordentlig för för-fattarens arbete.

Strindberg satte igång med stor en-ergi och blev klar inom drygt ett år, en enastående prestation. Strindberg hade också lyckats övertala Carl Lars-son, som då var illustratören på mo-det, att medverka. Svenska Folket kom

först ut i en häftesupplaga i september 1881. Första häftet väckte genast upp-märksamhet och kritik för sin radikala historiesyn. Enligt planen skulle upp-lagan omfatta tjugo häften à en krona stycket. Totalt kom fjorton häften ut, varav några dubbelhäften numrerade 1–20.

“Och Geijer!!! Ja! Hvarför sa jag det?Jo, jag tror att tiden var inne att or-det skulle sägas, och jag är viss att om icke jag sagt det då, hade någon an-nan stigit fram och sagt det”, skriver Strindberg i januari 1882.

Så här inleder Strindberg sin ”An-mälan” i det första häftet av Svenska Folket, på omslagets insida, där för-laget vanligtvis gör reklam för sina böcker: ”»Då jag skriver Svenska Folkets Historia känner jag bättre än någon att det är dess konungars» har en kunglig historieskrivare [Geijer] i ett ödesdigert ögonblick yttrat och, vad värre är, han har blivit trodd.”

Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012© Stockholms universitetsbibliotek. Foton av Clas-Ove Strandberg. Filen hämtad från www.sub.su.se

1

Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012

”Högaktningsfullt, vän-skapsfullt och vänligen från författaren”August Strindbergs Svenska Folket och dedikationerna till Artur Hazelius. Ett smakprov ur Stockholms universitets-biblioteks Strindbergssamling.

Oscar Levertins exemplar är det vackra röda, påko-stade förlagsbandet i klot med ”chagrinrygg” och elegant pärmdekoration av Carl Larsson.

Anledningen till den häftiga reaktio-nen var, vilket Strindberg själv medgav, att han i denna anmälan hade utmanat den gällande konservativa historiesyn-

en som representerades av Erik Gustaf Geijer. Dessutom gjorde Strindberg anspråk på att ersätta Geijers historia med sin egen kulturhistoria. Strindberg

nöjde sig inte med att utforska de delar som historikerna hade försummat. Han gick längre och slog fast att folket är den viktigaste delen av historien och att överklassen är reaktionär och ett hinder för utvecklingen. Detta skriver Janken Myrdal i ”August Strindberg och den stora striden 1881–82”, En an-nan historia (1982).

Stig Welinder har i Strindberg som arkeologikritiker (1994) gått igenom debatten kring Svenska Folket ur arkeo-logisk synvinkel. Intressant är att han visar att Strindberg överlag får posi-tiva recensioner i tidningarna, spe-ciellt landsortspressen. Men de nega-tiva recensionerna i fackpressen blev en stor besvikelse för Strindberg och

säkert också för Kruhs. Slarvigt och ovetenskapligt var några omdömen, även Carl Larsson blev kritiserad för sina teckningar. Strindberg skriver till Carl Larsson att han inte tänker gå och gömma sig. ”… här må du tro att det piper om öronen, och jag håller hela dagen på med att ladda och fyra af!” Han skriver också “Nu ska du inte vara ledsen för det, ty det går galant ändå, fast bröderna Fritze äro ledsna, men de hafva också haft ett helfvete, att behövfa stå och höra åsneskrien!” Carl Larsson i sin tur skriver i sin självbiografi Jag att han och Strind-berg var ”för omogna för att gå iland med ett så stort verk.”

Kulturhistoria, ett ämne på modetStrindberg var inte den ende som ägnade sig åt kulturhistoriska studier under 1880-talet. Flera forskare, bland annat hans kritiker Hans Hildebrand och Oscar Montelius, höll på med liknande verk. Så gjorde även hans kollegor på Kungliga biblioteket Rich-ard Bergström och Christian Einhorn. Strindberg själv hade tidigare givet ut både Kulturhistoriska Studier (1881) och tillsamman med Claes Lundin Gamla Stockholm (1880–82). Fritzes förlag betraktade den senare som ”ett tvillingverk” till Svenska Folket. Båda fanns ute till försäljning under samma år.

Artur Hazelius (1833–1901), Nordis-ka museets och Skansens skapare, gav samtidigt ut på Frans Beijers förlag Ur de nordiska folkens liv. Bidrag till vår odlings häfder. Detta arbete pub-licerades också häftesvis med början 1881 och Strindberg skriver i ett brev till Kruhs att Svenska Folket absolut måste vara i bokhandeln före Hazelius häften.

Svenska Folket i två versionerI Stockholms universitetsbiblioteks

Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012© Stockholms universitetsbibliotek. Filen hämtad från www.sub.su.se

“ Han gick längre och slog fast att folket

är den viktigaste delen av historien och att över-klassen är reaktionär och ett hinder för utvecklin-gen.

2

Strindberg förändrade sin handstil under sin tjänstgöring som amanuens på Kungliga biblioteket och tog efter den äldre kollegan Lorens Bagges effektiva och tydliga stil. Överst exempel på Strindbergs ur-sprungliga handstil från ett brev som kan jämföras med Bagges och amanuensen Lundstedts piktur, vilken arbetade i Kungliga biblioteket samtidigt som Strindberg. Foto: Kungliga biblioteket

samlingar finns två exemplar av Sven-ska Folket. Det ena har tillhört Artur Hazelius och det andra Oscar Levertin (1862–1906), litteraturkritiker, förfat-tare och innehavare av den första pro-fessuren i litteraturhistoria vid Stock-holms högskola. Hazelius exemplar, i två volymer, innehåller häftesutgåvan bunden i ett enklare svart halvskinn-band med marmorerat pärmpapper. Häftesomslagen är bevarade i slutet av varje band. Varje häfte har en gång sänts till Hazelius, med en dedikation från författaren. Dessa båda band har kommit till biblioteket via hans son, Gunnar Hazelius (1874–1905) vars omfattande bibliotek köptes in till Stockholms högskola tack vare dona-tionsmedel från Jenny Bonnier (1855–1927), dotter till Albert Bonnier. Gun-nar Hazelius bibliotek var grunden till det historiska seminariebiblioteket.

Levertins exemplar är det vackra röda, påkostade förlagsbandet i klot med ”chagrinrygg” och elegant pärm- dekoration av Carl Larsson. Biblio-teket donerades till Stockholms hög-skola 1913 av hans styvsöner Nils och Karl Mesterton.

Båda dessa exemplar av Svenska Folket ingår idag i universitetsbibli-otekets Strindbergssamling.

Äkta och oäkta dedikationer i universitetsbibliotekets StrindbergssamlingAnders Ollfors presenterar i sin skrift Strindbergs dedikationer och deras mottagare (1992) ett omfattande ma-terial som han har samlat under många år. Han delar in dedikationerna i ”äkta” och ”oäkta”. Till de ”äkta” hör de som är riktade till Strindbergs familj, vän-ner och studentkamrater. Hans hand-stil och namnteckning är förmodligen en av de mest kända och Ollfors antar att det inte finns så många förfalsknin-gar bland dessa. Uppskattningsvis kan

det röra sig om ytterligare ett hundratal Strindbergsdedikationer dolda i pri-vata samlingar och offentliga biblio- tek runt om i världen.

Vilka är då de ”oäkta” dedikationerna? Enligt Ollfors var det vanligt att för-laget skickade ut gratisexemplar till

recensenter, mecenater, översättare och vetenskapsmän med dedikationer från författaren, som då skrevs av förläg-garen eller en tjänsteman på förlaget. Ollfors pekar särskilt på att man måste vara uppmärksam på detta i Strindbergs fall. Han hänvisar till att det har hänt att Strindbergs böcker bjudits ut till ett hö-

Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012© Stockholms universitetsbibliotek. Filen hämtad från www.sub.su.se

3

Den vanligast förekommande dedikationen till Artur Hazelius i Svenska Folket. Här i åttonde häftet. Häftesomslaget är hårt skuret i sidans överkant vid bindningen.

gre pris på grund av en namnteckning som faktiskt inte varit hans egen.

Högaktningfullt, vänskapsfullt, vänligen från författarenStrindbergs dedikationer är ofta gan-ska korta och allra vanligast är Vän-ligen författaren. Strindberg ber ofta i brev sin förläggare att skicka exem-plar till olika adressater. Ibland hän-visar Strindberg till att han inte ens har ett eget exemplar och ber förläggaren skicka ett.

Ett exempel är när Strindberg i november 1880 skriver till Joseph Seligmann och påminner om olika gåvoexemplar: ”Har Hazelius, såsom en ringa gärd af tacksamhet, emottaget Gamla Stockholm? Högst nödvändigt om vidare benägenhet ska påräknas.”

Strindberg och Claes Lundin hade ut-nyttjat Nordiska museets samlingar när de sammanställde Stockholms-boken. Nu verkade Strindberg också angelägen om att fortsättningsvis ha goda relationer med Hazelius. Fick Hazelius sitt exemplar av Gamla Stockholm? Ja, förmodligen. I uni-versitetsbiblioteket finns tre exemplar registrerade. Vid en hastig blick i uni-versitetsbibliotekets äldre kortkatalog framgår det att ett exemplar kommer ”Ur G. Hazelii bibl.” och ursprungli-gen tillhört det historiska institutions-biblioteket. Tyvärr saknas exemplaret sedan tidigt 1990-tal i universitetsbib-liotekets samlingar.

I förordet till det första häftet av Sven-ska Folket visar Strindberg sin upp-skattning genom att tacka Hazelius, Nordiska museets ”entusiastiske och nitiske skapare” för att han ”fri-kostigt har öppnat sina ovärderliga, ännu delvis i kistor förvarade skatter för forskaren”. Han hade nära kon-takt med Hazelius under denna period. Strindberg både donerade och sålde olika föremål till Nordiska museet.

I Strindbergssällskapets årsbok Strind-bergiana Saml. 16 (2001) har Ollfors uppmärksammat universitetsbiblio-tekets exemplar av Svenska Folket som ett av de ”oäkta” dedikationsex-emplaren. Handstilen skiftar i dedika-tionerna som börjar med Herr Dr A. Hazelius Högaktningsfullt från förf. i det första häftet. Därefter följer sedan Vänskapsfullt med olika stavningar och i de sista häftena endast mottaga-rens namn. Ibland medföljer adressen Kammakargatan 37 och i det sista häftet finns en blå stämpel med grati-sexemplar textat inom en ruta. Inte särskilt elegant. Författaren verkar ha försvunnit utom synhåll.

På så sätt har inte bara dedikation-erna från Strindberg till Hazelius be-varats, utan också den polemik som Strindberg förde mot sina kritiker på de första häftenas baksidor under ”Anmälan” och ”Meddelande från författaren”. Att Strindberg trots allt fick hjälp att dämpa ordsvallet visar ett korrektur som är bevarat i kopia på Kungliga biblioteket.

Det tycks som dedikationerna följer det efter hand svalnade intresset för Svenska Folket efter de första häftenas uppblossande debatt både från förfat-tarens och kritikernas sida. Strindberg och Hazelius fortsatte dock att vara vänner.

”Nu stoppar jag vax i öronen och kas-tar mig i sommarbetet och då ska ni få skjuta ner mig som en spelande orre, jag svarar inte ett ljud.”

I april 1882 hade Strindberg avslutat Svenska Folket. I maj åkte han ut till

Kymmendö som han nu döpt till ”Nihil-istbostället”. Befrielsen måste ha varit kolossal efter en sådan arbetsinsats och lättnaden stor efter alla påfrestnin-gar. Sin stora glädje illustrerar han ty-dligt i ett brev till Carl Larsson genom att ropa ”Hurrrraaaaaaaaaaaaaaa” och rita av sig själv på Dalaröbryggan på väg till Kymmendö.

Istället för att återgå till dramatik-en efter kritikerframgångarna med pjäserna Mäster Olof och Lycko-Pers resa satte han under sommaren igång att skriva den satiriska sedeskildringen Det nya riket, som publicerades i sep-tember 1882.

I ett brev till Edvard Brandes skriver Strindberg, ”När jag slutat min kul-turhistoria, hvilken kommer att afslöja hela Svenska nationen går jag i lands-flykt till Genev eller Paris och blir för-fattare på allvar”

Svenska Folket blev aldrig bedömt som en helhet. Vilhelm Moberg beskriver i ”Ett underskattat pionjärverk” (Ord och Bild 1970) hur Svenska Folket befäste hans egen historiesyn. Strind-bergs polemiska kulturhistoria borde få en mer framträdande plats bland hans skrifter genom sin framsynthet ansåg Moberg.

/Bodil Edvardsson, ansvarig för Adam Helms bokbranschhistoriska samling

Stockholms universitetsbibliotek presenterar Månadens rara bok APRIL 2012© Stockholms universitetsbibliotek. Filen hämtad från www.sub.su.se

“ Strindbergs dedika-tioner är ofta

ganska korta och allra vanligast är Vänligen författaren.

Huvudkälla August Strindbergs Samlade Verk. Nationalupplagan. Svenska Folket II (2002)

Övrig litteraturAugust Strindberg. Diktare och mångfrestare (1999)Gedin, Per I, Jag Carl Larsson (2011)Medelius, Hans, Strindberg och Nordiska museet (1999)Rabenius, Olof, Fritzes Bokförlag 110 år (1947)